Angående skattegrupperingen m. m
1945-10-19 · 107 sidor, varav 105 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 105 av 107 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:343, Angående skattegrupperingen m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
1
Nr 343.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående skattegrupperingen
m. m.; given Stockholms slott den 19 oktober
1945.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 oktober
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande.
Inledning.
Enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen indelas samtliga orter i riket
med avseende å levnadskostnadernas höjd i fem ortsgrupper. Denna indelning
— den s. k. skattegrupperingen —- verkställes av socialstyrelsen enligt
de närmare föreskrifter, som Kungl. Majit äger meddela, och gäller enligt
lagen för en tid av fem år i sänder.
Den senast verkställda skattegrupperingen avsåg åren 1935—1939. Giltighetstiden
för denna gruppering har i enlighet med olika beslut av riksdagen
förlängts. Senast har årets riksdag med bifall till propositionen nr 121 med
Bihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 343.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
givit, att nämnda skattegruppering finge, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen,
erhålla förlängd giltighet till och med utgången av år 1945.
Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Majit genom kungörelse den
23 mars 1945 (nr 101) förordnat, att den för åren 1935—1939 gällande indelningen
för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunal
inkomstskatt av samtliga orter i riket skulle äga förlängd giltighet till
och med utgången av år 1945.
Uppskovet sedan år 1939 med den lagstadgade allmänna omgrupperingen
av orterna i skattehänseende betingades till en början av uppfattningen, att
de efter krigsutbrottet inträdda förskjutningarna i de lokala prisförhållandena
icke lämpligen kunde läggas till grund för en sådan omgruppering, och sedermera
av önskemålen att erhålla ytterligare utredningar i dyrorisgrupperingsfrågan.
Socialstyrelsen hade sålunda på våren 1939 fått Kungl. Maj:ts uppdrag att
utföra en undersökning av de lokala olikheterna i levnadskostnaderna, avsedd
att läggas till grund för nya dyrortsgrupperingar beträffande såväl de skattefria
ortsavdragen som de statsanställdas löner och folkpensionerna. Undersökningen
skulle grundas på de av 1936 års lönekommitté föreslagna, av riksdagen
godkända metoderna för levnadskostnadsmätningen. Frågan om uppskov
med den beslutade prisinsamlingen underställdes riksdagen (prop. nr
26/1939 U och 146/1940 L), som anslöt sig till uppfattningen, att grupperingar,
som grundades på de då inträdda prisförskjutningarna, skulle för en avsevärd
tid framåt binda löne- och skattesystemen vid en sannolikt tillfällig
lokal prissituation. Sådana grupperingar kunde näppeligen förväntas ge ett
tillfredsställande resultat eller ens leda till en rättvisare avvägning olika orter
emellan än vad gällande grupperingar innebure (skriv, nr 68/1939 U och
330/1940 L).
År 1941 igångsattes emellertid den avbrutna undersökningen av de lokala
olikheterna i levnadskostnaderna. Frågan huruvida på grundval därav skulle
företagas en fullständig omgruppering av orterna i riket eller endast mera
provisoriska omflyttningar av enstaka orter lämnades därvid öppen. Ställning
till denna fråga ansågs icke kunna tagas, förrän den föreslagna prisundersökningen
utförts (prop. nr 218/1941, skriv. 302/1941).
Vid anmälan av resultatet av 1941 års prisgeografiska undersökning (prop.
nr 68/1943) förordade jag, med hänsyn främst till konsekvenserna i dåvarande
läge av en allmän omgruppering av orterna i lönehänseende, att man
skulle stanna vid att verkställa vissa provisoriska jämkningar i dyrortsgrupperingarna,
varigenom de mest framträdande ojämnheterna i gällande grupperingar
kunde avlägsnas. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning och
hemställde tillika örn en allsidig och förutsättningslös utredning i dyrortsgrupperingsfrågan
(skriv, nr 119/1943).
Sammansatta stats- och bevillningsutskottet hade i sitt av riksdagen sedermera
godkända utlåtande (nr 1) framhållit, att den då verkställda levnadskostnadsundersökningen
icke lämpligen kunde läggas till grund för en ny
dyrortsgruppering. Utskottet delade uppfattningen, att en sådan allmän om
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
3
gruppering, såvitt anginge löner, knappast kunde äga rum utan att få karaktären
av en allmän lönereglering och att en mera ingående utredning av olika
möjligheter till problemets lösning vore erforderlig. Utskottet förordade, att
en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om dyrortsgrupperingens
framtida bestånd och utförande skulle vidtagas samt att därvid erforderliga
undersökningar rörande levnadskostnadernas lokala olikheter skulle äga rum.
Utarbetandet av grunder för levnadskostnadsundersökningen samt upprättandet
av riktlinjer för omgrupperingen borde anförtros åt särskilda sakkunniga,
därvid olika intressen och uppfattningar borde bli representerade. Utredningen
borde snarast igångsättas och bedrivas med sådan skyndsamhet, att förslag
till ny dyrortsgruppering kunde framläggas vid 1945 års riksdag. Vad anginge
grunderna för den föreslagna levnadskostnadsundersökningen borde dessa
enligt utskottets mening fastställas i samband med undersökningen. Enligt
utskottets uppfattning borde i större utsträckning än hittills tagas hänsyn till
sådana kostnader, som visserligen ej kunde siffermässigt fixeras men som
dock bidroge till olikheten i levnadskostnaderna mellan skilda orter. Utskottet
åsyftade därvid närmast de ökade kostnader som landsbygdens befolkning
i jämförelse med stadsbefolkningen finge vidkännas för vissa förmåner som
t. ex. sjukvård och hälsovård. Särskilt borde för landsbygdsbefolkningens del
kostnaderna för resor för olika ändamål beaktas. Överhuvud taget borde enligt
utskottets mening sådana kostnader, varöver människorna ej själva kunde
råda, på ett eller annat sätt medräknas vid levnadskostnadsberäkningen.
Vilket resultat den blivande levnadskostnadsundersökningen än komme att
giva, förefölle det dock utskottet sannolikt, att spännvidden i ortsindextalen
skulle visa sig avsevärt mindre än vid 1934 års levnadskostnadsundersökning.
Med hänsyn härtill ifrågasatte utskottet, huruvida det kunde anses lämpligt
att bibehålla det nuvarande stora antalet ortsgrupper.
Tillika uttalade utskottet att, örn oöverstigliga hinder skulle möta för framläggande
av ett slutligt förslag i dyrortsgrupperingsfrågan vid 1945 års riksdag,
det borde övervägas, huruvida icke redan för 1944 års riksdag förslag
borde framläggas rörande skattegrupperingen, även om ett sådant förslag
finge anses innebära ett provisorium.
Kungl. Majit har, såsom för riksdagen tidigare anmälts (prop. nr 82/1944),
icke funnit anledning framlägga sådant förslag angående provisorisk skattegruppering.
Genom beslut den 30 juni 1943 iillkallade Kungl. Majit på min hemställan
särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa den av riksdagen
begärda utredningen angående dyrortsgrupperingens framtida bestånd och
allmänna utformning. De sakkunniga skulle enligt direktiven taga under
omprövning de motiv, som föranlett införandet av en dyrortsgruppering,
samt, örn enligt deras mening en dyrortsgruppering i fortsättningen vore påkallad,
framlägga förslag till grunder för levnadskostnadsmätningen. De
borde på löneområdet pröva, huruvida i avlöningsreglementena fastställda
löneplaner bordt1 omarbetas, samt taga ställning till frågan örn tidpunkten
och riktlinjerna för en sådan eventuell omarbetning, men däremot ej framlägga
förslag till löneplaner. På det skattepolitiska området borde de sakkunnigas
arbete på likartat sätt begränsas; eventuellt påkallade justeringar i fråga
örn skatteavdragen syntes sålunda böra bli föremål för särskild prövning
med stöd av do resultat, som nåddes vid de sakkunnigas utredningar. Arbetet
borde bedrivas med största möjliga skyndsamhet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
De sakkunniga,1 som antagit benämningen 1943 års dgrortskommitté, ha
efter slutfört uppdrag avgivit ett den 5 maj 1945 dagtecknat betänkande angående
dyrortsgrupperingen (Statens off. utredn. 1945:32), innefattande utredningar
och förslag angående löne- och skattegrupperingarna samt angående
metoderna för mätning av de lokala levnadskostnadsskillnaderna.
Till kommitténs betänkande ha fogats särskilda yttranden av fyra av kommitténs
ledamöter.
Över betänkandet ha infordrade utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen
(som överlämnat yttranden från svenska fångvårdssällskapet och Sveriges
fångvårdsmannaförbund), försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,
generaltullstyrelsen (som överlämnat yttranden från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening,
svenska tullmannaförbundet och Sveriges kvinnliga
tulltjänstemannaförening), statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,
allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, kommerskollegium,
lotsstyrelsen (som överlämnat yttranden från lotsverkets distriktsbefälsförening,
lotsförbundet och fyrpersonalens förening) och samtliga länsstyrelser,
varjämte följande organisationer avgivit utlåtanden, nämligen
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, statstjänarkartellen,
statstjänstemännens riksförbund, tjänstemännens centralorganisation,
svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Yttranden ha
vidare inkommit från läroverkslärarnas riksförbund, riksförbundet rättvisa
åt landsorten samt olika lokala sammanslutningar.
Innan jag anmäler förslag angående skattegrupperingen för tid efter utgången
av år 1945, torde jag få lämna en redogörelse för de av dyrortskommittén
framlagda förslagen och de synpunkter, som framkommit vid
remissbehandlingen, samt angiva min uppfattning beträffande nämnda frågor
för att sålunda bereda riksdagen tillfälle att taga ställning till desamma.
Med hänsyn till det intresse riksdagen tidigare ägnat dessa spörsmål och till
den allmänna uppmärksamhet, som dyrortsfrågan varit föremål för under
senare år, synes denna redogörelse böra bli relativt ingående.
Dyrortsgrupperingens omfattning, syfte och allmänna betydelse,
Dyrortsgrupperingen i nutida mening infördes i det svenska förvaltningssystemet
genom beslut vid 1919 års riksdag och har därefter vidgats till olika
områden.
I fråga örn statstjänstemännens löner hade redan tidigare förekommit
viss dyrortsgradering för några större personalgrupper, i det att särskilda
1 Vid betänkandets avgivande utgjordes de sakkunniga av ledamoten av första kammaren,
förre landshövdingen S. N. Linnér (ordf.), ledamoten av första kammaren Elon Andersson,
lektorn Einar Ekegård, ledamoten av första kammaren Herman Ericsson, överdirektören Ernst
Höijer, ledamöterna av andra kammaren J. W. Mårtensson, och Hj. R. Nilsson, rektorn Sven
E. Ohlon, folkskolläraren K.-G. Rosberg och stationsmästare.n Helge Rundlöw.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
5
dyrortstillägg och procentuella förhöjningar av lönen utgått till personal
vid postverket, statens järnvägar samt telegraf- och vattenfallsverken. Men
det första enhetliga systemet för dyrortsgradering infördes genom 1919 års
lönereglemente för kommunikationsverken, som trädde i kraft den 1 juli
1920. Samma gruppering utsträcktes den 1 januari 1922 att gälla flertalet
tjänstemän vid den allmänna civilförvaltningen. Denna gruppering omfattade
sju ortsgrupper, A—G, och utökades år 1931 med en provisorisk ortsgrupp
och år 1935 med ytterligare en provisorisk grupp. Genom 1939 års
lönereglering infogades dessa båda ortsgrupper i systemet, som alltså kom
att innehålla nio grupper, A—I.
I avseende å beskattningen infördes en dyrortsgruppering för avdragen
vid den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten genom beslut av 1919 års
riksdag och för avdragen vid den kommunala inkomstbeskattningen genom
beslut av 1920 års riksdag. Gruppernas antal fastställdes i båda fallen till
fem, och detta antal har sedan förblivit oförändrat.
Av de övriga områden, där dyrortsgrupperingar införts, må i första hand
nämnas tilläggspensionerna inom folkpensioneringen och barnbidragen till
föräldralösa m. fl. barn, vilka förmåner från och med år 1938 utgå i tre olika
klasser efter orternas dyrhet. Samma ortsgruppering med tre grupper gäller
vidare för de kontanta arbetslöshetsunderstöden och de inkallades familjepenning.
Jämväl i fråga örn ersättningen för fattigvård och barnavård genom
främmande fattigvårdssamhälle har, såvitt angår vård å vissa anstalter,
av Kungl. Maj:t föreskrivits en dyrortsgradering med tre grupper; utanför
denna stå dock de sex största städerna.
På den allmänna arbetsmarknaden lia lönerna i betydande utsträckning
bestämts under beaktande av levnadskostnaderna å olika orter.
Frågan om det syfte, som legat bakom denna vidsträckta användning
av dyrortsgrupperingen, har av dyrortskommittén upptagits till behandling.
Kommittén framhåller härom i huvudsak följande.
Då dyrortsgraderingen av tjänstemännens löner infördes, angav kommunikationsverkens
lönekommitté såsom syfte med systemet, att man ville genom
olika totalavlöning på olika orter söka utjämna de i vårt land betydande
lokala växlingarna i de allmänna levnadskostnaderna. Det är härav
tydligt, att kommittén varit inne på tanken att åstadkomma en interlokalt
jämnare reallön.
1936 års lönekommitté upptog frågan örn dyrortsgraderingens berättigande
i lönesystemet till mera ingående diskussion och framhöll, att syftet
med en ortsgradering av statstjänstemännens löner kunde vara antingen att
åstadkomma en anpassning till de lokala och regionala växlingarna i lönerna
på den allmänna arbetsmarknaden för att därigenom säkerställa likvärdiga
rekryteringsmöjligheter på olika'' orter eller alt tillgodose ett mera abstrakt
rältvisekrav på lika reallön, lika konsumtionsmöjligheter för tjänstemän
med samma placering på löneskalan, oavsett tjänstgöringsort. I de allmänna
motiv för det svenska systemet för dyrortsgraderingen, som vid olika
tillfällen anförts, syntes det senare syftet lia bildat grunden, även örn någon
klar utredning av syftet och metoderna alt tillgodose detsamma knappast
hade åvägabragts.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Vid dyrortsgraderingens genomförande i praktiken, d. v. s. vid bestämmandet
av dyrortstilläggen i löneplanen, hade det dock, enligt vad lönekommittén
framhöll, icke varit fråga örn att åstadkomma en precis utjämning
av reallönerna med utnyttjande av de resultat i fråga örn de relativa levnadskostnaderna
på olika orter, som man nått genom de tillämpade metoderna.
I själva verket hade löneplanens spännvidd de olika ortsgrupperna
emellan i skilda löneklasser bestämts under inverkan av allehanda hänsyn
till »skälighet» -— naturligtvis även till statsfinansiella omständigheter —
utöver hänsynen till de kalkylerade olikheterna i levnadskostnader. Att dessa
senare icke gjorts ensamt normerande — trots det deklarerade syftet att utjämna
reallönerna — torde ha berott på att beräkningarna av levnadskostnaderna
på olika orter ansetts dels vila på ett i vissa stycken bräckligt underlag,
dels icke innefatta alla de moment, som vid jämförelser av »reallöner»
borde tagas med i beräkningen.
Enligt lönekommitténs mening vore det icke helt realistiskt att uppfatta
reallönen såsom bestämd enbart genom kvoten mellan penninglönen och de
i penningar mätbara levnadskostnaderna. De reella fördelar, som skulle motsvara
en viss lön, berodde jämväl av miljön på tjänstgöringsorten samt de
levnadsvanor, som miljön mer eller mindre präglar. En större stad kunde
exempelvis erbjuda vissa fördelar och medföra vissa merutgifter, vilka icke
kunde uppskattas med numerisk exakthet. Utrymme för en skälighetsprövning
måste därför finnas, ehuru de statistiskt mätbara levnadskostnaderna
mellan olika orter borde tilldelas en dominerande vikt.
Vad angår skattegrupperingen angavs syftet med densamma redan från
början vara att gradera det skattefria existensminimum efter ortsdyrheten,
d. v. s. att ge ortsavdragen ungefär samma realvärde överallt. Att avdragen
snart förlorade sin karaktär av uttryck för existensminimum är en annan
sak.
Dyrortskommittén anser det sålunda angivna motivet vara en principiellt
riktig utgångspunkt och uttalar för sin del, att dgrortsgrupperingens uppgift
bär vara att utgöra underlag för en interlokal utjämning av realvärdet av
löner och vissa andra ekonomiska förmäner. En given förutsättning för detta
omdöme är dock enligt kommitténs uppfattning, att en interlokal spridning
i levnadskostnaderna av viss storlek föreligger. Av en inom kommittén utförd
undersökning rörande levnadskostnaderna på 545 orter i april 1944,
för vilken redogörelse lämnas i det följande, har kommittén bibragts uppfattningen
att denna förutsättning är för handen.
Kommittén betonar att utjämningen av realvärdet av löner, skatteavdrag
m. m. är att anse såsom ett rättvisekrav. För den enskilde måste det enligt
kommitténs mening framstå såsom en gärd av rättvisa, att kontantlönen för
en viss arbetsprestation avpassas så, att den ger samma reella fördelar, oavsett
på vilken ort arbetet utföres. Ortsgraderingen av de skattefria avdragen
finner kommittén önskvärd därför, att utan en sådan gradering icke funnes
möjlighet åstadkomma, att en viss skattesats träffade samma realinkomst
lika på alla orter.
Vidare uttalar kommittén, att en väl utförd dyrortsgruppering torde bidraga
till att upprätthålla lugnet på arbetsmarknaden genom att den bildar ett
sakligt underlag för bedömandet av skäligheten av lönerna på olika orter,
dock utan att kunna eller böra vara enda grunden för ett sådant bedömande.
Kungl. Mctj:ts proposition nr 343.
7
Dyrortsgrupperingen är enligt kommitténs mening ett hjälpmedel för regleringen
av levnadsstandarden olika orter emellan och ingår därvid som ett
led i senare tiders allmänna strävan att genom landsomfattande uppgörelser
ordna arbetsmarknadens förhållanden.
Beträffande den begränsning, som ligger i dyrortsgrupperingeius
syfte, framhåller kommittén i huvudsak följande.
Mycket av den oro, som skapats kring dyrortsfrågan bottnar i att missförstånd
rått beträffande syftet och att besvikelse följt, sedan man funnit,
att dyrortsgrupperingen icke motsvarat förväntningarna. Dyrortsgrupperingen
kan —- även om inga tekniska svårigheter föreligga — icke bli annat än
ett redskap för utjämning av realvärdet av vissa inkomstbelopp och dylikt.
Eftersom realvärdesynpunkten icke är den enda synpunkt en människa anlägger
då hon överväger olika orters fördelar och olägenheter, följer att dyrortsgrupperingen
icke heller kan utjämna alla de olikheter i förutsättningarna
för bosättning, som råda mellan skilda orter.
Reallönens höjd är sålunda icke nödvändigtvis den enda synpunkt en löntagare
anlägger, då det gäller att välja arbetsort. Bortsett från vederbörandes
rent personliga uppfattning, som kan påverka valet och som här icke behöver
tagas i betraktande, ha löntagarna ofta speciella yrkesintressen knutna
till vissa orter eller vissa typer av orter. Ett vanligt fall synes vara, att städerna
och framför allt storstäderna äro fördelaktigare, därigenom att de erbjuda
goda möjligheter till vidareutbildning i yrket eller kontakt med kulturella
och administrativa institutioner. Förhållandena äro dock olika för olika
grupper av löntagare. För många är reallöneintresset det dominerande intresset,
medan yrkesintresset är starkare kännbart eller helt tar överhanden
för andra. Eftersom levnadskostnaderna vanligen stiga från landsbygden
till städerna, kommer tydligen yrkesintresset att i många fall direkt konkurrera
med reallöneintresset.
Yrkande har väl stundom höjts på att även yrkesfördelarna borde inkalkyleras
vid dyrortsgrupperingen, men detta låter sig icke göra av flera skäl. För
det första bleve det ju icke längre en dyrortsgruppering i detta ords egentliga
betydelse. Yrkesfördelarna minska ej kostnaderna. För det andra varierar
det som här kallats yrkesintresset mycket starkt från fall till fall och från
yrkesgrupp till yrkesgrupp, varför hänsyn genom en allmän ortsgruppering
icke är praktiskt realiserbar. Överhuvud taget gäller »yrkesargumentet» endast
yrkesverksamma personer. För en skatte- eller pensionsgruppering är det
helt ovidkommande. Hänsyn till yrkesintresset synes därför principiellt böra
tagas i annan ordning än genom dyrortsgrupperingen, och därvid böra olika
grupper av löntagare behandlas var för sig allt efter arbetets ari och dylikt.
Det synes ligga i sakens natur, att tillgodoseendet av kraven på den interlokala
utjämningen av yrkesfördelar i huvudsak bör ske genom naturabidrag,
såsom ambulerande kursverksamhet, ökad fritid och resebidrag till kurser,
sammankomster, kulturinstitutioner o. s. v., icke genom automatiskt utgående,
kontanta lönetillägg.
Redan härav framgår således, att syftet med dyrortsgrupperingen icke ens
i teorin kan vara att bilda underlag för en sådan avvägning av lönerna mellan
olika orter, att det blir ekonomiskt lika fördelaktigt för löntagarna att
bo på den ena orten som på den andra.
Dyrortskommiltén har vidare behandlat frågan örn den statliga dyrortsgrupperingens
möjliga återverkningar på det ekonomiska
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
livet och särskilt diskuterat, huruvida flykten från landsbygden kan ha
betingats av dyroi-tsgrupperingen. Kommittén anför härom bland annat följande.
Överflyttningen från landsbygd till städer och andra tätorter samt från
jordbruk till andima näringar är icke en isolerad svensk utan en inteiuiationell
företeelse. I stort sett torde denna bero på, att industri, handel och
samfärdsel utvecklats starkare än jordbruket och därigenom haft större behov
ai''betski-aft och kunnat ei-bjuda bättre inkomster. För vårt land, som
jämförelsevis sent tagit del i den industidella utvecklingen, utgjorde ännu vid
sekelskiftet den del av befolkningen, som tillhörde jordbruket med binäringar,
55,1 procent, under det att densamma år 1940 nedgått till 33,9 procent. Den
stora utflyttningsströmmen fran jordbruket tog före den svenska industriens
uppsving formen av emigration, vilken ännu åren 1901—10 omfattade en årlig
genomsnittssiffra av 25 767 personer men 1931—40 allenast 2 576 personer
årligen. Det torde således till stor del vara landsbygdens tidigare utvandraregrupper,
som nu söka sig till städerna. För svenska förhållanden är det emellertid
karakteristiskt, att industrien icke uteslutande anhopats i storstäderna,
utan är utspridd på ett stort antal mindre samhällen, som också i regel förete
ökning i jämförelse med den rena landsbygden.
Efter att ha berört de stora svårigheter, som den pågående folkomflyttningen
medför för jordbrukets arbetskraftsförsörjning och familjebildningen
hos den jordbrukande befolkningen, uttalar kommittén, att den statliga lönegrupperingen
enligt dess mening har en underordnad inverkan på befolkningsströmmens
nuvarande riktning från landsbygden till städerna, och anför
till stöd härför i huvudsak följande.
Vad först angår dyrortsgrupperingen för statens egna och därmed likställda
befattningshavare, ligger det i sakens natur, att deras stationering bestämmes
efter helt andra hänsyn än löneläget på den ena eller andra orten.
I de lägsta ortsgi-uppema, vilkas missgynnande särskilt varit föremål för anmärkning,
äro befattningshavarna så fåtaliga i jämförelse med befolkningen
i övrigt, att deras avlöning, vare sig den behålles oförändrad eller höjes till
någon högre grupp, näppeligen kan utöva något inflytande på inkomstläget
för befolkningen i övrigt och därmed på dess kvarstannande eller bortflvttning.
I viss mån kan Stockholm anses intaga en särställning. Bortsett från de
dyrortsgrupperade arbetarna i statens tjänst uppgår antalet statliga befattningshavare
jämte folkskollärare och med dessa likställda med stationeiång
i Stockholm till omkring 45 000 personer, varav cirka 29 000 tillhöra första—
tolfte lönegraderna eller därmed jämförliga lönelägen. Det kan icke anses
uteslutet, att lönesättningen för statens befattningshavare säi-skilt i de lägre
lönegraderna påverkar den allmänna marknadens löner. Det sannolika är
dock, att dessa båda områden ömsesidigt inverka på varandra och att därvid
den allmänna arbetsmarknaden med dess vida större personal är den starkare
faktorn, som ur konkurrenssynpunkt föranleder en viss nivå för motsvarande
grupper av statens befattningshavare.
Frågan sammanhänger med dyrortslönesystemets tillämpning inom den
allmänna arbetsmarknaden. Arbetslönerna i Sverige regleras numera i större
utsträckning än kanske i något annat land genom kollektivavtal. Under kollektivavtalens
utveckling uppkom redan tidigt och före den statliga lönegrupperingen
en variation av lönerna efter olika orter. Delvis torde detta ha
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
9
sammanhängt med föregående lönelägen och kvarhållandet eller avskaffandet
av naturaförmåner. Delvis torde lönesättningen ha framkommit såsom
resultat av maktförhållandena inom de avtalsslutande fackföreningarna, men
i längden måste man dock antaga, alt önskemålet att anpassa lönerna efter
levnadskostnaderna på de olika industriorterna haft den största betydelsen.
Numera Ira enligt en av kommittén verkställd utredning omkring 45 000
arbetare sina löner reglerade direkt efter den statliga lönegrupperingen och
omkring 400 000 arbetare kollektivavtal med lönerna på olika sätt bestämda
efter olika orters dyrhet. I dessa senare fall torde det knappast vara möjligt
alt fastställa, vilken betydelse de statliga lönesättningarna haft för löneskalorna.
På grund av den starka växlingen mellan skalor och gruppbildning
förefaller det dock antagligt, att betydelsen ofta inskränkt sig till att man vid
förhandlingarna använt det officiellt insamlade prismaterialet.
Till belysning av skillnaden på den öppna arbetsmarknaden mellan lönerna
inom högsta och lägsta dyrortsgrupperna anföres, att enligt socialstyrelsens
lönestatistik för år 1942 skillnaden mellan timlönerna i högsta och
lägsta dyrort inom de olika näringsgrenarna var 34 procent av lönen på I-ort
för männen och 24 procent för kvinnorna. Motsvarande skillnad beträffande
de statsanställda i lägre och medelhöga inkomstlägen (upp till 15:e löneklassen)
är omkring 25 procent. Så länge med objektiva metoder konstaterade,
betydande skiljaktigheter i levnadskostnaderna på olika orter bestå, synes
det icke sannolikt, att den allmänna arbetsmarknadens löner kunna utjämnas.
En sådan utjämning torde väl också strida både mot arbetsgivarnas
och arbetstagarnas intresse. Det är även påfallande, att trots de relativt låga
lönerna en rad småindustrier uppstått på platser, som tillhöra de lägsta dyrorterna,
och att dessa förmått draga till sig arbetskraft, icke minst kvinnlig,
från den närliggande landsbygden.
Det är för övrigt icke utan vidare klart, att de höga arbetslönerna i de
större städerna draga med sig en ökad tillströmning av arbetskraft till dessa
städer. För arbetstagarna kunna de högre nominallönerna visserligen innebära
en lockelse, ehuru även den motverkas av de högre levnadskostnaderna.
Men för arbetsgivarna medföra storstädernas högre löner ökade produktionskostnader,
som försätta de dit förlagda företagen i ett ur konkurrenssynpunkt
försämrat läge gent emot likartade företag på orter med lägre löner. I
fråga örn företag, som icke äro bundna till en viss plats, är det andra faktorer
än lönerna, exempelvis skatter och tomtpriser, som bestämma deras lokalisering,
och lönernas storlek verkar närmast i riktning mot en överflyttning till
orter med lägre nominallöner.
Två av kommitténs ledamöter, herrar Ekegård och Nilsson, ha i särskilda
yttranden anmält avvikande meningar. Reservanterna bestrida icke, att syftet
med dyrortsgrupperingarna varit att skapa likvärdiga ekonomiska och
sociala villkor, men hävda, att grupperingarna i praktiken icke tillgodosett
detta syfte ulan lett till uppenbara missförhållanden och — enligt Ekegård
— rentav verkat i rakt motsatt riktning. Enligt deras mening skulle, örn tillbörligt
beaktande vid dyrortsberäkningarna ägnades hl. a. åt de kulturella
och sociala förmåner samt den högre standard, sorn särskilt de större städerna
erbjuda sina invånare, levnadskostnadsskillnaden mellan städer och
landsbygd bli sådan, att dyrortsgrupperingarna beträffande både löner och
skatteavdrag skulle framstå som omotiverade. Båda påyrka att såväl lönegrupperingen
som skattegrupperingen, såvitt angår den statliga beskattningen,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Departements
chefen.
avskaffas. Ett system med enhetliga löner borde dock kompletteras med särskilda
tillägg för tjänstemän på nordligare eller eljest mera isolerat belägna
orter. Ekegård har härutöver i sin omfattande reservation bl. a. utvecklat,
hurusom de nuvarande grupperingarna i löne- och skattehänseende enligt
hans mening innebure sociala vådor av oöverskådlig räckvidd. Ett föråldrat
och felaktigt beräkningsmaterial skulle ha verkat förvirrande och förryckande
på lönerna inom den enskilda arbetsmarknaden. Genom de högre skatteavdragen
och de högre lönerna i storstäderna skulle staten ha stegrat fastighetsvärdena
där, och den av dyrortsgrupperingen premierade avflyttningen från
landsbygden torde vidare enligt hans uppfattning komma att framkalla en
tendens till värdefall å jordbruksfastigheter.
Remissmyndigheterna ha, i den mån de berört frågan örn syftet med dyrortsgrupperingarna,
i regel biträtt principen om en interlokal utjämning av
realvärdet å löner och skatteavdrag. 1 några fall har tvekan dock uttalats om
det faktiska behovet i framtiden av en sådan utjämning. En närmare redogörelse
för synpunkterna i detta hänseende torde få lämnas i samband med
förslagen angående löne- och skattegrupperingarna.
Vad kommittémajoriteten anfört om det principiella syftet med dyrortsgraderingen
av löner, skatteavdrag och andra förmåner föranleder ingen erinran
från min sida. Även om tidigare dyrortsgrupperingar varit i olika avseenden
bristfälliga och den gällande grupperingen vid nuvarande prisförhållanden
framstår såsom betänkligt föråldrad, synas mig de motiv, som legat till grund
för grupperingarna, vara hållbara. Jag finner också uppenbart, att grupperingssystemet
i praktiken, trots att enskilda orters placering och måhända
även spännvidden i den statliga löneskalan kunnat ge anledning till berättigad
kritik, i stort sett medfört större rättvisa medborgarna emellan än om
någon gradering av förmånerna efter orternas dyrhet alls icke skett.
Frågan örn behovet av en dyrortsgruppering i fortsättningen är uppenbarligen
beroende av de levnadskostnadsskillnader, som nu föreligga och som
kunna antagas komma att föreligga i framtiden. Jag delar kommittémajoritetens
uppfattning, att dessa skillnader äro och under de år, för vilka en
reglering nu är aktuell, komma att förbli så betydande, att en dyrortsgradering
av de statsanställdas löner och skatteavdragen är påkallad. Jag återkommer
till denna fråga i det följande.
Dyrortsgrupperingssystemets principiella kritiker lia hävdat, att systemet
medfört betydande, ogynnsamma återverkningar på samhällslivet. De påståenden
härom, som av en reservant framförts, synas mig i det väsentliga
ostyrkta eller felaktiga. Kommittén har visserligen ingalunda i hela deras
vidd utrett de orsakssammanhang, som här kunna föreligga, utan endast i
förbigående berört dessa problem. Mot de synpunkter på frågan, som kommittén
anfört, har jag emellertid icke funnit anledning till erinran.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
11
Metoderna för mätning av levnadskostnaderna på olika orter.
Innebörden av levnadskostnadsjämförelsen. Dyrortsgruppering innebär
en gruppering av orterna efter levnadskostnadernas höjd. Avgörande frågor
vid dyrortsgrupperingen bli för den skull vad som skall anses höra till levnadskostnaderna
och huru dessa kostnader skola mätas.
Beträffande de levnadskostnader, som skola jämföras, betonar dyrortskommittén,
att principen självfallet bör vara en jämförelse mellan kostnaderna
för en och samma levnadsstandard på olika orter. Till levnadstandarden
höra alla de reella fördelar, som kunna fås ut av inkomsterna på olika
orter, icke blott materiella utan även andra fördelar. Men svårigheterna att
i praktiken tillämpa denna princip äro enligt kommitténs mening stora,
och i vissa avseenden är principen omöjlig att genomföra. Kommittén anför
bland annat följande.
I vanligt språkbruk betecknar ordet levnadskostnader kostnaden att
upprätthålla en gängse levnadsstandard. Med »gängse» menar man därvid
mer eller mindre medvetet det som är vanligt för den grupp av medborgare,
vilkas levnadskostnader diskussionen i de enskilda fallen gäller. I allmänhet
är det fråga om kostnaderna för att upprätthålla det s. k. normalhushållets
standard, d. v. s. standarden för ett hushåll bestående av man, hustru och
ungefär två barn, som i inkomsthänseende ligger vid genomsnittet för rikets
inkomsttagare eller någon större grupp av dessa. Det är en sådan uppfattning
av begreppet levnadskostnader, som legat till grund för hittills utförda
officiella dyrortsundersökningar. Självfallet är det vid dyrortsjämförelser
alltid kostnaden för en och samma standard man önskar jämföra på de olika
orterna.
Det har visat sig, att tillämpningen av denna skenbart enkla regel bjuder
på mycket stora praktiska svårigheter. Till levnadsstandarden höra självklart
alla de reella fördelar, som kunna fås ut av inkomsterna på olika orter,
icke blott materiella utan även andra. Dessa andra, icke materiella fördelar
kunna vara förenade med utgifter för den enskilda konsumenten, såsom då
han betalar inträdesbiljetter till museer eller föreställningar, och de kunna
vara sådana som erhållas gratis eller som följa med själva miljön på orten,
såsom behaget av ortens utseende och allmänna karaktär, eller den trygghet,
som ortens sociala inrättningar skänka. Sådana miljöfaktorer undandraga sig
i allmänhet helt att fångas i en statistisk dyrortsberäkning. Men även vissa av
de övriga icke materiella fördelarna bereda, som nedan skall visas, betydande
svårigheter. Att dessa fördelar för den enskilde dock äro något reellt och
ofta i hög grad standardbestämmande, är icke dess mindre otvivelaktigt. Varje
statistisk beräkning av levnadskostnaderna på olika orter måste därför
vara försedd med en reservation för icke mätbara men dock reella fördelar,
som följa med livet på vissa orter. En dyrortsgradering av t. ex. lönerna kan
aldrig göras sådan, att det blir lika angenämt för löntagarna att bo på
alla orter.
Vid levnadskostnadsjämförelser är man av praktiska skäl hänvisad att i
allt väsentligt identifiera hushållens levnadsstandard med deras konsumtion,
något som principiellt sett icke är alldeles tillfredsställande. Samma
standard kan nämligen upprätthållas med olikartad konsumtionssammansättning,
varav följer, att en levnadskostnadsjämförelse, som grundar sig
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
på beräkningar rörande kostnaden för en viss konsumtion, icke nödvändigtvis
är fullt rättvisande. Det är exempelvis tänkbart, att orter, på vilka den
totala kostnaden för en kvantitativt och kvalitativt fixerad konsumtion är
densamma, likväl icke äro lika i dyrhetshänseende i betydelsen att det skulle
kosta detsamma att på dem upprätthålla samma .standard. Genom att anpassa
sin konsumtion efter de lokala prisförhållandena är det nämligen
sannolikt, att hushållen på åtminstone några av dem kunde uppnå samma
standard för en lägre kostnad. Endast örn anpassningsmöjligheterna på alla
orterna vöre lika stora, skulle invändningen sakna betydelse. Emellertid är
det i praktiken omöjligt att avgöra, örn två eller flera konsumtionssammansättningar
motsvara samma standard eller i vilken mån den enas standard
avviker från den andras, emedan subjektiva uppfattningar måste spela in vid
värderingen. Man står sålunda vid det praktiska utförandet av levnadskostnads
jämförelser inför ett dilemma, som icke kan lösas på ett invändningsfritt
sätt.
Edligt vissa beräkningar som kommittén utfört, synes som om det fel, som
begås, då konsumtionen antages överallt lika, vore av underordnad praktisk
betydelse, så länge det gäller de materiella nyttigheterna, d. v. s. mat, kläder,
bostad, husgeråd o. s. v. För dessas vidkommande skulle alltså dilemmat icke
spela någon större roll, varför utvägen att identifiera standard och konsumtion
vore väl försvarad.
Dilemmat betyder så mycket mera, då fråga blir om den del av hushållsbudgeten,
som användes för konsumtion av icke-materiella nyttigheter. Förutsättningarna
för skilda orter att här möjliggöra en till såväl kvantitet
som kvalitet lika konsumtion äro så väsentligt olika, att ett benhårt fasthållande
vid metoden skulle leda till rent orimliga resultat. Metoden är
därför icke tillämplig för denna del av standarden. Här måste med andra ord
en viss variation i konsumtionen förutsättas. Å andra sidan kan man icke
bortse från, att en sådan förutsättning innebär ett betydande mått av godtycke.
Kommittén framhåller, att å ena sidan möjlighet icke föreligger att beräkna
en ekonomisk kompensation för de olikheter, som råda i miljön mellan landsbygd
och städer, mellan söder och norr, men att det å andra sidan enligt dess
mening skulle innebära ett icke oväsentligt fel i dyrortskalkylen att helt lämna
denna fråga åsido. Kommittén förordar en medelväg vid beräkningarna
och anför härom.
Från landsbygdens håll har i dyrortsdiskussionen med skärpa framhållits,
att hittills utförda dyrortsundersökningar icke tagit vederbörlig hänsyn till
nu berörda förhållanden. Visserligen förefaller det, som örn betydelsen av
denna fråga något överdrivits i den allmänna diskussionen — här torde
exempelvis föreligga en sammanblandning av å ena sidan de på landsbygden
bosatta konsumenternas i detta sammanhang fullt giltiga krav på tillgang
till tätorternas fördelar och å andra sidan det allmänna behov av omväxling
i miljön, som varje människa känner, vare sig hon bor på landet
eller i staden — men kommittén anser dock, att de från landsbygden framförda
synpunkterna i det väsentliga förtjäna beaktande.
Kommittén har därför efter ingående överväganden kommit till uppfattningen,
att en medelväg måste beträdas, innebärande att dyrortskalkylen i
framtiden bör omfatta viss hänsyn till de särskilda kostnader, som landsbygdens
befolkning måste vidkännas för att uppnå kontakt med tätorterna.
Dessa med isoleringen på landsbygden sammanhängande kostnader kunna
lämpligen beräknas i form av avståndstillägg i budgeten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
13
Till levnadskostnaderna böra i detta sammanhang enligt kommitténs mening
räknas alla de utgifter, som normalt förekomma inom de folkgrupper,
dyrortsundersökningen närmast avser. Kommittén anför till stöd härför
följande.
Ortsgraderingens viktigaste användning i framtiden liksom hittills torde
komma att gälla löner och andra inkomstarter avsedda att täcka hushållens
totala konsumtion. Man bör sålunda medräkna såväl direkta och indirekta
skatter som utgifter för all slags privat konsumtion —- även sådan, som
icke hör till livets egentliga nödtorft — i den utsträckning, i vilken dylik
konsumtion genomsnittligt förekommer inom den folkgrupp, vars standard
tages till utgångspunkt för beräkningarna. Denna uppfattning av vad som
hör till levnadskostnaderna överensstämmer med den som tidigare kommit
till uttryck genom t. ex. 1936 års lönekommitté och socialstyrelsens dyrortsundersökningar,
och den torde även stämma med den allmänna uppfattningen
om hithörande ting.
Hushållsbudgeten. Mätningen av levnadskostnaderna innebär i princip
en beräkning av, huru stora kostnaderna på olika orter skulle bli för en viss
familj, örn familjen levat vid en och samma standard på de olika orterna
och de vid tidpunkten för prisinsamlingen konstaterade priserna på olika orter
gällt hela året. Levnadskostnadstalen kunna sägas ange kostnaderna för
familjens årsförbrukning av olika nyttigheter och tjänster. Det första problemet
vid levnadskostnadsmätningen gäller sålunda fastställandet av denna
årsförbrukning, vanligen benämnd hushållsbudgeten.
Beträffande den hushållsbudget, som bör läggas till grund för
levnadskostnadsmätningen, har dyrortskommittén framhållit följande.
Kommittén anser, att det viktsystem som bör läggas till grund för lönegrupperingar
och dylikt, liksom vid 1941 års prisgeografiska undersökning,
lämpligen kan avse hushållsbudgeten för familjehushåll om man, hustru
och ungefär två barn bosatta i städer och andra tätorter och åtnjutande en
inkomst motsvarande en tjänstemans i ungefär Ilie löneklassen enligt
civila avlöningsreglementet. Resultatet av beräkningar med hjälp av ett
sådant viktsystem torde — med den prisspridning, som åtminstone för närvarande
råder — bli tillämpligt för utredningar rörande skatteavdragen,
oaktat dessa gälla även andra samhällsgrupper.
Normalbudgetens användning vid skattegrupperingen kan väl diskuteras,
eftersom det är obestridligt, att skattegrupperingen rör mycket flera och mera
olikartade samhällsskikt än lönegrupperingen för statens tjänstemän och att
avsevärda skillnader i levnadsvanor och behov finnas mellan de olika skikten.
Det skulle dock vara praktiskt omöjligt att för alla dessa skikt göra särskilda
undersökningar och inrätta särskilda avdragsskalor. Övergången från den
ena till den andra skalan torde också möta så gott som oöverstigliga svårigheter.
Det torde därför vara berättigat att låta dyrortskommitténs resultat
beträffande levnadskostnaderna gälla jämväl för variationerna i skattebetalarnas
skattekraft, såvitt dessa bero på hemortens större eller mindre dyrhet.
Måttstock för den sammanpressning av ortsskalan, som liksom hittills
synes böra tillämpas vid avvägningen av lönen i höga lönelägen, bör vara
en särskild beräkning grundad på en budget avseende tjänsteman med
familj i ungefär 28 :e löneklassen.
Mot bibehållandet av en enhetlig hushållsbudget har man åberopat de skilda
individuella levnadsförhållandena för statens tjänstemän, ävensom olikheterna
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
för det stora antal personer på allmänna arbetsmarknaden, vilkas löner åtminstone
influeras av de statliga levnadskostnadsundersökningarna. Det är
emellertid ofrånkomligt, att den officiella dyrortsgrupperingen grundar sig
på beräkningar avseende en enda hushållsbudget — exempelvis en genom - snittsbudget för arbetare och tjänstemän i städer och andra tätorter — då
det måste anses praktiskt uteslutet att uppbygga en lönereglering på särskilda
beräkningar för olika familjetyper, inkomstgrupper o. s. v.
Mot att nu använda den senast — d. v. s. för 1941 års prisgeografiska
undersökning — konstruerade budgeten har anmärkts, att sannolikt vissa
förskjutningar ägt rum i själva konsumtionen, sedan denna budget framkom,
och vissa skäl tala för att så har skett. Å andra sidan får det icke
heller förbises, att även en budget, som upprättades nu, endast under en
begränsad tid skulle svara mot verkligheten. Dessutom har det visat sig,
att en undersökning angående den familjetyp, som borde användas såsom
normalfamilj vid levnadskostnadsundersökningarna, skulle taga så lång
tid, att kommittén icke ansett sig kunna stå till svars för det uppskov med
kommitténs arbete, som skulle vållas därigenom. Kommittén har därför vid
sina beräkningar i princip utgått från samma budget som socialstyrelsen
vid dess senaste utredning och endast vidtagit vissa smärre korrigeringar.
Kommittén har. i förevarande sammanhang icke behandlat frågan örn den
budget, som bör ligga till grund för grupperingen av tilläggspensionerna
m. fl. sociala förmåner.
Vid tidigare levnadskostnadsundersökningar har tillämpats en viss lokal
variation i hushållsbudgeten. Livsmedels- och bränslekvantiteterna varierades
sålunda vid 1934 års undersökning dels efter skilda vanor inom
olika landsdelar m. m., dels i grova drag efter det med klimatet växlande
kaloribehovet. Bränsleposten hade sålunda olika kalorivärde inom alla landsdelar,
medan födans kalorivärde praktiskt taget var detsamma utom för
övre Norrland, där kalorivärdet var 8 procent högre än för övriga landsdelar.
Vid 1941 års undersökning tilläts endast bränsleförbrukningen variera.
Dyrortskommittén ställer sig i princip kritisk mot dylika variationer och
anför härom i huvudsak följande.
Den vid 1934 års undersökning använda metoden att modifiera budgeten
efter de lokala växlingarna i konsumtionen av enstaka varuslag motiveras
med att bristande hänsyn till sådana lokala särdrag medför risk, att orter
med från medelförbrukningen avvikande konsumtionsförhållanden komma
för högt på dyrortsskalan — örn nämligen de lokala särdragen innebära en
ekonomisk anpassning efter de lokala prisförhållandena. För Sveriges vidkommande
gäller, att konsumtionen av livsmedel och bränsle i de mellersta
landsdelarna i stort sett överensstämmer med riksmedeltalet, medan de sydligaste
delarna och Norrland samt i vissa avseenden västkusten uppvisa
avvikelser. En tendens till höjning av sistnämnda landsdelars placering
skulle alltså eventuellt föreligga vid dyrortsberäkning med gemensam
budget.
Den hänsyn, som tages till lokala variationer i konsumtionen, då olika
budgeter användas för olika landsdelar, medför, att dyrhetsjämförelsen
kommer att inkludera icke blott pris- utan även konsumtionsolikheter. Detta
är en olägenhet, såvida man icke vet, att de skilda budgeterna representera
samma standard. Men detta kan man vanligen icke veta, då någon
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
15
allmänt godtagbar, objektiv metod att jämföra standarden vid olika slag
av konsumtion endast i undantagsfall kan uppletas. De frågor, som skulle
avgöras, tillhöra typen: hur skola mjölk och ägg eller frukt och kaffe
bytas mot varandra, så att standarden blir oförändrad? Mot generell hänsyn
till lokala konsumtionsvanor talar också skälet, att det icke utan vidare
är givet, att ett lokalt särdrag i konsumtionen verkligen är uttryck
för en ekonomisk anpassning. Syftet med den lokalt varierande budgeten
är ju, att man vill undvika, att orter med en från genomsnittet avvikande
förbrukning komma för högt på dyrortsskalan. Även om det är rimligt
förutsätta en viss grad av anpassning (d. v. s. att negativt samband i stort
sett föreligger mellan pris och förbrukning), är det intet som hindrar, att
man i vissa trakter kan tänkas genomgående upprätthålla en oekonomisk
konsumtion av enstaka varuslag. Den höga förbrukningen av vetemjöl
och kaffe i Norrland, för att taga ett exempel, är sannolikt icke uttryck för
en ekonomisk anpassning.
Metoden att taga generell hänsyn till lokala variationer i förbrukningen
genom att räkna med varierande kvantiteter enligt 1934 års metod synes
därför icke böra förordas. Detta betyder icke, att lokal variation på enstaka
punkter av budgeten under alla omständigheter måste undvikas.
Sådan variation är tvärtom övervägande fördelaktig, om den inskränkes
till fall, då den kan bestå i utbyte av »besläktade» varor mot varandra.
Denna situation föreligger t. ex. då olika brödtyper förekomma ojämnt i
konsumtionen. Andra fall gälla skilda slag av fisk (torsk, makrill, gädda,
abborre) eller av bränsle (björkved, barrved). Man kan i dylika fall för
olika orter medräkna den billigaste brödtypen, fisksorten, o. s. v. inom ett
urval med ungefär samma egenskaper i fråga örn näringsvärde och smak.
Den besvärliga standardfrågan spelar vid sådana byten ingen eller ringa
roll, till skillnad mot det fall att man önskar taga generell hänsyn till alla
påvisbara olikheter i förbrukningen.
Dyrortskommittén sammanfattar sin ståndpunkt beträffande de lokala
variationerna i budgeten på följande sätt.
Den budget, som skall användas vid en dyrortsundersökning bör i princip
vara enhetlig, d. v. s. lika för alla landsdelar och orter. Hänsyn till lokala
särdrag i hushållningen bör tagas, endast när möjlighet föreligger att byta
»besläktade» varor mot varandra. Likaså böra självklart sådana särdrag i
konsumtionssammansättningen beaktas, som äro framtvungna av eventuellt
förekommande ransonering, om levnadskostnaderna höjas till följd av densamma.
Risken för att man med ett enhetligt viktsystem skulle åstadkomma en
skev jämförelse, synes kommittén mindre än risken för att man med ett
varierat viktsystem (d. v. s. olika budgeter för olika landsdelar) råkar mäta
kostnaden för olika standard. De felplaceringar, som kunna bli följden av
ett enhetligt viktsystem, torde för övrigt vara långt färre nu än för endast
tio år sedan, sammanhängande med att den regionala prisskalan starkt sammanpressats
under mellantiden.
Däremot vill kommiltén icke anse det uteslutet, att en viss ökning av de
mest kalorialstrande födoämnena införes i budgeten vid beräkningar för
övre Norrland, då klimatet i denna landsdel otvivelaktigt ställer större krav
på näringstillförseln. Likaså anser kommittén det värt att överväga, örn icke
hänsyn borde tagas lill att klimatet i de kallare delarna av Norrland ställer
större krav också på klädedräkten. Några beräkningar i denna riktning ha
icke utförts av kommittén, då härför skulle fordrats rätt ingående förunder
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
sökningar. Kommittén anser, att denna fråga bör dansk julas för avgörande
av socialstyrelsen. En viss variation av bränsleförbrukningen allt efter klimatzoner
synes utan vidare befogad.
Kommitléledamoten Nilsson har i sin reservation uttalat tvekan örn riktigheten
att utgå från samma inkomstläge vid löne- och skattegrupperingarna
och härom anfört följande.
Med hänsyn till dyrortssystemets tillämpningsområden bör normalfamiljens
inkomstläge motsvara ett genomsnitt av berörda folkgrupper. I fråga
örn lönegrupperingen, som har avseende på statens befattningshavare, synes
så i stort sett vara fallet. Vad återigen beträffar skattegrupperingen, som tilllämpas
för alla medborgare, torde normalfamiljens inkomster ligga på en
väsentligt högre nivå än vad som kan sägas motsvara genomsnittet för landets
hela befolkning. För fastställande av skattegrupperingen borde man
strängt taget räkna med ett lägre inkomstläge och en annan hushållsbudget
än som använts i de föreliggande beräkningarna. Att lägga samma beräkningar
av levnadskostnadernas olikheter till grund för såväl lönegrupperingen
som skattegrupperingen, torde sålunda knappast vara fullt riktigt.
Frågan örn den hushållsbudget, som bör läggas till grund för levnadskostnadsmätningen,
har berörts endast i ett fåtal remissutlåtanden.
Socialstyrelsen har erinrat örn att nya hushållskostnadsundersökningar, på
vilka en ny budget kan grundas, avsetts komma till utförande med början
omkring den 1 juli 1946. En budget grundad på dessa undersökningar kan
under sådana förhållanden, även om den skulle bygga endast på första kvartalets
bokföring, icke föreligga förrän i början av år 1947. För närvarande
kan möjligen användas budgeten för beräkning av levnadskostnadsindex eller
också den nu sannolikt föråldrade budget, som kom till användning vid
1941 års undersökning.
Länsstyrelsen i Blekinge län har understrukit de svårigheter, som torde
föreligga att representativt för dyrortsjämförelsema utvälja förekommande
olika slag av varor. Den faktiska konsumtionen inom olika landsdelar, i all
synnerhet inom sådana standardhushåll, varom här närmast vore fråga, torde
i viss omfattning, jämväl beträffande livsmedel, anpassa sig efter de lokalbetonade
varorna och prisförhållandena, och länstyrelsen ansåge för sin
del, att ett bättre grupperingsresultat sannolikt skulle uppnås, därest hänsyn
kunde tagas till den faktiska variationen i förbrukningen.
Svenska landstingsförbundet, som funnit ett enhetligt viktsystem i princip
riktigt, har icke kunnat dela kommitténs tveksamhet rörande det berättigade
i att särskilda tillägg göras i budgeten för övre Norrland. I fråga om såväl
födoämnen som kläder och vissa inventarier borde hänsyn tagas till av klimatet
betingade speciella förhållanden.
Riksförbundet rättvisa åt landsorten har anfört, att det vore oriktigt att
räkna med en s. k. normalfamilj, lika stor för hela riket. En familj på man,
hustru och två barn vore för stor för t. ex. Stockholm men alldeles för liten
för övre Norrlands landsbygd. Vid beräkningen av levnadskostnader, som berodde
på försörjningsplikt, borde enligt förbundets förmenande beaktas den
högre eller lägre nativitet, som olika orter visat under en följd av år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
17
I stort sett kan jag biträda vad dyrortskommittén föreslagit beträffande Departementsden
hushållsbudget, på vilken levnadskostnadsmätningen skall grundas. Frå- clielengan
om skilda budgeter för löne- och skattegrupperingen torde böra bedömas
ur praktiska synpunkter. Skäl kunna visserligen anföras för att välja en
lägre inkomstnivå för skattegrupperingen. Erfarenhetsmässigt betyda mindre
förändringar i hushållsbudgetens inkomstläge dock relativt litet för levnadskostnadsskillnaderna.
Om man nu åsyftar att vid båda grupperingarna
fastställa samma gruppantal, skulle det vara påtagligt olämpligt att bygga
på olika budgeter, för den händelse detta för några orter skulle medföra
skiljaktig placering i ortsgrupp i löne- och skattehänseende. Jag tillstyrker
att samma budget lägges till grund för båda grupperingarna.
Jag delar uppfattningen, att stor försiktighet bör iakttagas vid införandet
av lokala variationer i budgeten. Det torde få ankomma på socialstyrelsen
att pröva de tillägg i budgeten, som finnas nödvändiga på grund av klimatets
växlingar m. m.
En variation i budgeten efter den genomsnittliga nativiteten på olika orter
är givetvis utesluten med hänsyn till de grundläggande principerna för levnadskostnadsmätningen.
Det hade varit önskvärt, att den kommande dyrortsgrupperingen hade
kunnat grundas på en ny hushållsbudget. Nya budgetundersökningar äro,
som socialstyrelsen påpekat, visserligen planerade men torde icke kunna
igångsättas förrän tidigast under nästa budgetår, enär de ansetts böra grundas
på mera normala försörjnings- och prisförhållanden än som föreligga
för närvarande. Behovet att snarast möjligt få till stånd en ny dyrortsgruppering
synes mig vara så trängande, att jag icke kan förorda ett uppskov med
dess utförande i avvaktan på konstruktionen av en ny hushållsbudget på basis
av nämnda budgetundersökningar, i all synnerhet som en sådan ny budget
icke kan garanteras bli mera representativ för förbrukningen under den
kommande grupperingens giltighetstid än den budget, som ligger till grund
för de fortlöpande levnadskostnadsindexberäkningarna eller den, som användes
vid 1941 års prisgeografiska undersökning. Detta synes även överensstämma
med de uppfattningar, åt vilka dyrortskommittén givit uttryck. Hinder
bör dock icke föreligga för socialstyrelsen att, där så låter sig göra utan
tidsspillan, utnyttja eventuellt föreliggande resultat av de nya budgetundersökningarna
till ledning vid fastställandet av budgeten för den nu aktuella
dvrortsgrupperingen.
Varuurvalet och prisinsamlingen. För att ernå en rimlig begränsning av
det antal varor, för vilka prisuppgifter från de olika orterna insamlas, brukar
man låta varor, vilkas priser kunna antagas variera på samma sätt
som en eller flera andra varor, i budgeten representera denna eller dessa
andra varor. Representantvaran tillägges därvid den vikt, som varorna sammanlagt
äga i den genomsnittsbudget, som framräknats vid hushållsbudgetundersökningarna.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. Isand. Nr 343.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Dgrortskommittén har ägnat uppmärksamhet åt detta varuurval och
örn det därvid tillämpade förfarandet anfört i huvudsak följande.
Då det gäller att avgöra, vilka varor som i prishänseende kunna representera
varandra, brukar man utgå från antagandet, att varor med samma
ursnrung (samma material, bearbetning o. s. v.), s. k. besläktade varor, också
förhålla sig på samma sätt vid den lokala nrissnridningen. d. v. s. ha ungefär
samma prisdifferenser ii procent räknat). Som exempel på sådana varor
kunna nämnas olika sorter av socker (strösocker, bitsocker, krossocker)
eller av miöl (rågmjöl, rågsikt), kött från olika delar av samma djur (sidfläsk.
skinka), kol och koks, ved av olika träslag, olika beklädnadsplagg
(kostymer, klänningar, rockar, kappor) o. s. v. Riktigheten av antagandet
har i en del fall kunnat styrkas genom praktiska prov, men någon systematisk
undersökning av prissambandet har icke utförts i vårt land.
Den noggrannaste avvägningen av representantvarorna med avseende på
dessas antal och vikt har kunnat ske inom livsmedels- och bränslekontona,
där man genom hushållsbudget- och konsumtionsundersökningar erhållit
väl specificerade uppgifter om förbrukningen att falla tillbaka på. Förekommande
brister inskränka sig här till fall, som sannolikt sakna praktisk betydelse.
Beklädnadspostens detaljer äro icke så väl kända, och sämst är
kännedomen örn de s. k. »övriga utgifterna», exempelvis utgifterna för^inventarier,
husgeråd, rengöringsmedel, fordon, resor, sjukvård, kroppsvård,
försäkringar m. m. För beklädnadsposten och »övriga utgifter» är ett hushållsbudgetmaterial
från år 1933 det senast anskaffade, som kan lämna några
upplysningar, och detta material är bearbetat på ett sätt som icke tillåter
en för dvrortsundersökningar fullt rationell specificering av detaljerna.
Vad kläderna beträffar, ha möjligheterna att välja representantvaror inskränkts
ytterligare därigenom att variationerna i snitt och utförande av
dam- och barnkläder äro så stora, att man icke ansett sig kunna erhålla
jämförbara kvaliteter från olika orter på sådana plagg. Herrkläderna ha
därför i stort sett fått representera icke blott herrarnas utan även damernas
och barnens garderob. Observeras bör, att även dam- och barnklädernas
ekonomiska vikt medräknas, varigenom dock hela beklädnadsbudgeten kommer
med i dyrortsjämförelsen.
Örn inventarie- och husgerådspostema gäller något liknande. Mångfalden
av föremål och variationen beträffande kvalitet och utförande har här gjort,
att var och en av de utvalda representantvaroma fått vikten för en mycket
oenhetlig samling förnödenheter.
Det kunde förmodas, att dyrortsundersökningama skulle bli i avsevärd
mån lidande av nu berörda svagheter i viktsystemet. Så är emellertid knappast
fallet, då den praktiska betydelsen av bristerna sannolikt icke är stor.
Det förhåller sig nämligen så, att de budgetposter, där en mera ingående
kännedom om sammansättningen saknas, äro i mycket stor utsträckning
sammansatta av förnödenheter, vilkas priser vart och ett för sig icke alls
företer någon variation från ort till ort eller en mycket ringa sådan. De
viktigaste undantagen härifrån torde vara kostnaden för reparationsarbeten
och hemhjälp, och det är därför ett önskemål, att den andel, varmed dessa
utgiftsposter ingå i budgeten blir noggrant utredd vid kommande budgetundersökningar.
Icke ens de olika födoämnenas priser förete numera större interlokala
skillnader, än att rätt stora fel i varuslagens avvägning gent emot varandra
få begränsad betydelse. Det är i stället budgetens huvudposters inbördes
avvägning, som har betydelse i sammanhanget.
Kungl. Majus proposition nr 343. 19
Representantvarorna och deras vikter vid 1941 års prisgeografiska undersökning.
Representantvara
Räkne-
enhet
(prel.
budget)
Procentuell
andel
Representantvara
Räkne-
enhet
(prel.
budget)
Procentuell
andel
av
resp.
huvud-
post
(prel.
budget)
av
total-
utgif-
ten
(def.
budget)
av
resp
huvud-
post
(prel.
budget)
av
total-
utgif-
ten
(def.
budget)
Livsmedel.
100-00
4100
Apelsiner...........
9 kg
1-00
0-41
Mjölk
911
1
14 7:
R*ok
Citroner............
81 st
1-00
0-41
41
9''22
3''78
Katrinplommon.....
27 kg
2-49
1-02
19
2h9
1*10
Torkade äpplen.....
22 »
2-49
1 02
35
.V39
2-91
Vitkål..............
44 >
1-60
0-8 6
10
1* Q
Morötter............
34 >
0-90
0-37
> , soppkött ...
13
>
1.79
0-73
Socker..............
in >
3''79
1-56
10
Kaffe...............
7 >
1-96
0*80
Gödkalvkött, stek ...
8
>
1-89
0-69
Pilsner.............
23 fl.
0-40
016
» , malet..
8
>
1-60
0-86
Svagdricka..........
4 10-1
0-50
021
Fläsk, färskt sidfläsk
26
>
479
1-96
Kompletteringspost
» , salt J
13
>
2’.9
1-02
(lika för alla orter)1
—
4-09
1-68
Fläskkorv...........
36
>
5-09
2-09
Bostad.
14-00
Blodpudding........
12
>
ilo
0-45
Gädda..............
9
>
1 10
0-43
Bränsle.2
—
600
Sill, färsk...........
9
»
0-65
0"27
Strömming, färsk____
11
»
0-85
0 27
Barrved............
Torsk ..............
15
I
1-10
045
Makrill.............
16
>
1-10
0-45
Kol
Salt sill ............
18
»
1''40
0‘67
Koksgas............
_
_
Vetemjöl............
142
>
3-59
1-47
Rågmjöl............
33
>
- 0''60
0-28
Lyse.
100-oo
l-oo
Rågsiktmjöl.........
49
il
0''4 5
130 k Wh
100-00
1''00
Havregryn..........
44
Iso
0-66
Makaroner..........
14
>
0''60
025
Beklädnadsartiklar.
100-oo
11-00
Hårt rågbröd, spis-
Ylletyger till dam-
22
1-00
0 41
9-86 m
7-88
0-87
Knäckebröd ........
19
>
100
0-41
Bomullstyg till dam-
Soth inpå............
22
>
1-00
0-41
klänning..........
27-63 »
5-60
0-60
Mjukt grovbröd.....
28
1
1-10
0-45
Ullgarn.............
0*68 kg
1-40
015
Matbröd av vete och
Herrkostym.........
1-60 st
26-46
2-91
vatten............
9
>
0-50
021
Vinteröverrock......
0*H5 >
10-81
1-17
Matbröd av vete och
Herrhatt............
2-49 >
4-06
0-44
mjölk ............
6
>
0''40
0-18
Herrskjorta.........
4-84 >
6-63
0-72
Kaffebröd...........
22
>
1-90
0- 8
Herrkalsonger.......
5 06 >
3''tfO
0-4U
Skorpor ............
8
>
tino
0-33
Damstrumpor.......
7''93 par
418
0-46
Potatis ............
435
>
389
1-47
Herrstrumpor.......
9’8f> >
4-36
0-48
Gula ärter..........
8
0''40
018
Arbetsblus..........
1-27 st
0-90
010
Ärter på burk......
12
kg
0*50
0-21
Herrkängor.........
1-89 par
524
0-58
1 I detina post ingå följande varuslag (procentuell andel av livsmedelsposten anges inom parentes)
margarin (H-81), kaffesurrogat (1-38) och kakao (1''I0.) Härifrån avgår malfettsrabatten (2''15).
a Kvantileterna varierades efter ransoneringsbestämmelserna och vissa klimatzoner.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Representantvara
Räkne-
enhet
(prel.
budget
Procentuell
andel
Representantvara
Räkne-
enhet
(prel.
budget)
Procentuell
andel
av
resp.
huvud-
post
(prel.
budget)
av
total-
utgif-
ten
(def.
budget)
av
resp.
huvud-
post
(prel
budget)
av
total-
utgif-
ten
(def.
budget)
5*24
0*58
Kaffegods ..........
1*24 duss.
0*59
0*11
2*17 >
5*24
0*58
Dricksglas..........
3’44 »
0*59
0*11
Halvsulning och
Mjölkfat............
2*84 st
0*59
0*11
kläckning, herr____
3*22 st
)
Hink...............
1*58 >
0*34
0*06
Halvsulning och
6*19
0*68
Aluminiumkastrull ..
1*24 »
0*34
0*06
kläckning, dam ...
3*97 >
J
Stekgryta...........
0*81 >
0*34
0*06
Komplett eringsp ost
Trådspik............
3*12 paket
0 34
0*06
(lika för alla orter)1
—
2*62
0*28
Hushållshammare ...
1*99 st
0*34
0*06
Vedsåg med stålbåge
0*59 »
0*34
0*06
Skatter.
—
9*00
Elektriskt strykjärn..
0*31 »
0*34
0*06
Bordsknivar........
0*37 duss.
0*59
0*11
Övriga utgifter.
100* oo
18*00
Såpa...............
18*95 kg
1*44
0*26
Matbord............
0*21 st
1*47
0*26
Tvålflingor.........
5-71 >
1*44
0*26
Stolar av björk.....
0*14^ duss.
1*47
0*26
Rakning............
12*50 st
0*41
0*07
Pinnstolar av björk..
0*49 »
1 47
0*26
Hårklippning, herr ..
10*13 >
1*27
0 23
Säng...............
0 93 st
1*47
0*26
Biljettpris, biograf ..
28*25 >
2*63
0*47
Trådgardiner........
4*36 m
0*69
0*12
Omnibus, enkel resa
22*05 >!
1*65
0*30
Vaddmadrass........
0*39 st
0*69
0*12
» , tur o. ret
13*84 »2
1*65
0*30
Sängfilt ............
0‘57 >
0*69
0*12
Hyrbil, enkel resa...
3*54 >a
1*65
0*30
Handdukar.........
0*55 duss.
0*59
0*11
Arbetshjälp i hemmet
10*06 dagar
4*04
0*73
Lakansväv..........
3*32 m
0*59
0*11
Kompletteringspost
Porslinstallrikar.....
1*09 duss.
0*59
0*11
(lika för alla orter)3
—
69*36
12*49
Efter att ha verkställt en specialbearbetning av 1941 års prismaterial för
att bedöma behovet av representantvaror uttalar kommittén, att det vid 1941
års prisgeografiska undersökning tillämpade urvalet av representantvaror —
varulistan återgives å föregående tabell — enligt kommitténs mening i stort
sett är tillräckligt och väl sammansatt. Kommittén anför vidare följande.
Det är visserligen troligt, att ett sakligt sett lika säkert och välmotiverat
grupperingsresultat skulle kunna uppnås med färre representantvaror, men
med hänsyn till de ökade krav, som i så fall måste ställas på prismaterialet,
anser kommittén det icke tillrådligt att mera avsevärt reducera varornas antal.
De utredningar som kommittén utfört angående sammanhanget i pris
1
I denna post ingå följande varuslag (procentuell andel av beklädnadsposten anges inom
parentes): bomullsgarn (1''40) och galoscher (1''22).
2 10 km per resa.
3 I denna post ingå följande förnödenheter (procentuell andel av posten »övriga utgifter»
anges inom parentes!: linoleummatta (1*38), symaskin (0*34\ glödlampa (0*35), handtvål (1''44),
tandkräm, rakblad m. m. (0*92), medicin (2''f>81, läkararvode (2*35), skolböcker (0*40), skolavgifter
(1*65), böcker och tidningar (5*48), förenings- och försäkringsavgifter (16*32), radiolicens (0*82),
leksaker (0*56), grammofonskiva (0*42), velociped (1*59), järnvägsresor (1*65), ränta å lån (0*76),
telefon och telegram (1*18), postporto (0 58), skrivmaterial (0*42), tobak (4*39), spritdrycker
(8*74) samt övriga ej specificerade utgifter (14*08).
Kungl. Majlis proposition nr 343-
21
nivån mana också till försiktighet, då de givit vid handen, att visserligen
tendenser till samvariation från ort till ort mellan olika varuslags priser förekomma
men att dessa icke äro enhetliga och stundom svaga samt att även
motstridande tendenser (motvariation) förekomma — med andra ord, att
sammanhang visserligen finns men att detta ofta växlar från en varugrupp
till en annan.
En systematisk prövning av varornas representativitet har som nämnts
aldrig utförts, och icke heller kommittén skulle — även om det därför erforderliga
materialet hade funnits tillgängligt — haft möjlighet till en sådan
på den till buds stående tiden. Kommittén förutsätter emellertid, att
socialstyrelsen icke betraktar listan som definitiv för kommande dyrortsundersökningar
utan utnyttjar de tillfällen, som framliden kan bjuda, till
förbättringar av densamma. Kommittén syftar härvid bland annat på det
tillfälle till kontroll, som kommande hushållsbudgetundersökningar böra ge.
Tills vidare synes den befintliga listan utan större olägenhet kunna läggas
till grund för dyrortsjämförelser. Lyckligtvis är ju den interlokala spridningen
i prisnivån minst på de punkter, där kännedomen om varornas representativitet
är som svagast, d. v. s. beträffande beklädnadsartiklar och
s. k. »övriga utgifter».
Kommittén förordar emellertid följande förändringar å varulistan från
1941 års prisinsamling.
På beklädnadsposten och posten »övriga utgifter» böra införas ytterligare
noteringar representerande priset på personliga tjänster utöver de tre som
finnas (skolagning, hårkljppning och tillfällig arbetshjälp i hemmet). Förslagsvis
medtages notering på enklare skrädderiarbete, såsom vändning av
herrkostym, och dagsverkspriset för okvalificerat kroppsarbete, såsom flyttningshjälp
eller dylikt. Vidare bör kostnaden för tandvård och telefonabonnemang
noteras särskilt, då kostnaderna härför synas förete icke obetydliga
regionala växlingar. Dessa senare priser torde kunna inhämtas centralt och
alltså ej behöva belasta frågeformuläret.
Noteringen för biljettpris vid biografbesök synes däremot olämplig och
bör utgå, då ingen garanti finnes för att den verkligen avser enhetlig kvalitet.
Större rättvisa mellan orterna torde uppnås, om man låter denna post
ingå i det för alla orter lika kompletteringsbeloppet.
Förfarandet vid insamlingen av prisuppgifter för representantvarorna
på de olika orterna har ingående granskats av dyrortskommittén.
Denna procedur har, såsom kommittén framhåller, omfattats med
livligt intresse av allmänheten, som haft klart för sig, att systematiska fel i
prismaterialet kunna få avgörande betydelse för beräkningarnas utfall och
därmed för orternas placering. Kommittén anför i huvudsak härom.
Svårigheterna att fullgöra den lill synes enkla uppgiften att verkställa en
korrekt prisinsamling äro ganska stora. Dels bjuder uppfyllandet av kravet,
att noteringarna skola gälla en preciserad kvalitet på betydande tekniska
svårigheter, och dels kan det vara vanskligt nog att hålla uppgifterna fria
från ovidkommande inflytande från de intresserade parternas sida.
Vid prisinsamlingen till 1 9 3 5 års dyrortsgrup pering gick
man tillväga på följande sätt. Prisuppgifterna för olika varuslag insamlades
av socialstyrelsen i form av medelpriser för två skilda veckor, dels den 23—
28 oktober 1933, dels den 23—28 april 1934. Endast uppgifterna från den senare
tidrymden lädes lill grund för grupperingen. Det tidigare prismaterialet
inskaffades som förberedelse till och kontroll pä de senare prisuppgifterna.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 343
Prisuppgifterna lämnades av de kommunala myndigheterna i orterna. Dessa
priser böra icke sammanblandas med de noteringar, som av socialstyrelsens
ombud på ett mindre antal orter insamlas för de fortlöpande beräkningarna
av levnadskostnadsindex.
Även en uppskattning av hyrespriserna på orten gjordes av de kommunala
myndigheterna på det allmänna prisinsamlingsformuläret. Dessutom
anskaffades uppgifter om hyrespriserna vid den allmänna hyresräkning, som
beträffande flertalet orter med utpräglad hyresnivå vidtogs i samband med
mantalsskrivningen för år 1934. Såsom orter med utpräglad hyresnivå betraktades
orter med åtminstone något hundratal i den fria marknaden uthyrda
lägenheter. Därjämte inhämtades genom ett flertal statliga verk upplysningar
om de hyror, som befattningshavare vid dessa verk betalat för
sina bostäder i den fria hyresmarknaden.
Uppgifter om de direkta statliga och kommunala skatterna erhöllos till
större delen från statistiska centralbyrån. Skatteutjämningsbidragen för olika
orter meddelades från finansdepartementet.
Vid 1941 års levnadskostnadsundersökning föreskrev
Kungl. Maj:t, i anledning av framställningar från personalhåll och med tillstyrkan
av socialstyrelsen, att särskilda prisinsamlingsnämnder skulle medverka
vid de kommunala myndigheternas prisinsamling. I kommuner (inkl.
köpingar och municipalsamhällen) med över 1 500 invånare skulle prisinsamlingsnämnd
under opartisk ordförande och med lika antal representanter
för löntagare och arbetsgivare vara obligatorisk. Pä mindre orter skulle
sådan nämnd tillsättas, om detta av kommunmedlem skriftligen påkallades
hos den kommunala myndigheten före 1 juni 1941. Prisuppgifter insamlades
endast under en period, nämligen den 16—21 juni 1941. Granskningstiden
för allmänheten var denna gång 8 dagar.
Uppgifter om priser på livsmedel, bränsle och lyse erhöllos år 1941 från
3 850 orter och bearbetades för var och en av dessa. Priser på beklädnadsartiklar
och varor och tjänster tillhörande posten »övriga utgifter» erhöllos
från lika många orter men utnyttjades icke för den slutliga dyrortsberäkningen.
I stället tillämpade socialstyrelsen för dessa poster ett system med
s. k. huvudorter. Städer och vissa andra större tätorter antogos sålunda vara
inköpsorter och dessas priser lingö gälla icke blott för den på dessa orter bosatta
befolkningen utan även för den kringliggande landsbygdens invånare.
Antalet huvudorter var 197.
För komplettering av insända uppgifter till 1941 års undersökning avlätos
529 anmärknings- och frågeskrivelser, varav 505 blevo vederbörligen besvarade.
Beträffande prisuppgifter från 2 750 lokalmyndigheter ansåg man sig
inom socialstyrelsen nödsakad att, med ledning av uppgifter från grannkommuner
eller annat prismaterial, i någon punkt ifrågasätta avvikelser från
de av de kommunala myndigheterna insända prisuppgifterna. Enligt föreskrift
i kungl, kungörelsen den 9 maj 1941 underställdes de sålunda ifrågasatta
avvikelserna skriftligen vederbörande uppgiftslämnare, varvid meddelades,
att uteblivet svar skulle tolkas som godkännande av ändringen. Endast
190 kommuner besvarade ifrågavarande anmärkningsskrivelser, varvid
svaret i 151 fall innebar vidhållande av tidigare lämnade uppgifter. I sådana
fall har frågan om avvikelse tagits under förnyat övervägande inom socialstyrelsen.
Socialstyrelsens förfarande att i vissa fall avvika från de lämnade prisuppgifterna
har mött åtskillig kritik. Dyrortskommittén har funnit angeläget
att pröva det berättigade häri och för den skull undersökt några av de mest
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
omstridda fallen från 1941 års undersökning, nämligen priserna för Eksjö,
Hultsfred, Vimmerby och Ronneby. Kommittén anför härom följande.
Efter granskning av dessa fall har dyrortskommittén kommit till uppfattningen,
att socialstyrelsens ändringar i stort sett varit befogade. Visserligen
finns icke anledning betvivla, att de av prisinsamlingsnämnderna noterade
priserna faktiskt förekommit, men all sannolikhet talar för att de
i allmänhet gällt andra kvaliteter än dem, socialstyrelsen avsett. Genom
den överblick av prismaterialet från flera orter, som styrelsen har, får den
större möjligheter bedöma sådana förhållanden än de lokala myndigheterna.
Kommittén har å andra sidan full förståelse för de senares reaktion, då
styrelsen — som stundom skett — åsätter ett pris som svarar mot en kvalitet,
som icke saluföres å orten. Åtgärden kan icke dess mindre vara fullt
befogad ur rättvisesynpunkt. Enligt de principer, som kommittén ^uttalat
sig för, bör nämligen icke den omständigheten, att handlandena på vissa
orter saluföra endast högre eller lägre kvaliteter på de noterade varuslagen
få föranleda, att orterna placeras högre respektive lägre på dyrortsskalan.
Införandet av prisinsamlingsnämnder måste enligt kommitténs mening
betecknas som ett framsteg, och några ändringar beträffande dessa har kommittén
icke att föreslå. I syfte att skapa ökat förtroende till och större säkerhet
vid prisinsamlingen framlägger dyrortskommittén följande förslag
och motivering för dem.
Oron kring dyrortsgrupperingen kan till en viss del hänföras — icke till
grupperingen som sådan — utan till dyrortsfrågans tekniskt invecklade natur
och de missförstånd som till följd härav uppstå i den allmänna föreställningen
om hithörande ting. Det skulle därför innebära en väsentlig fördel,
om vissa klagomål och framställningar till myndigheterna med anledning
av dyrortsgrupperingen finge granskas av en särskild dyrortsnämnd,
sammansatt av t. ex. fyra representanter för de av grupperingen närmast
intresserade parterna under ordförandeskap av en opartisk ordförande. Dess
uppgift skulle vara att avgiva yttranden i särskilt tveksamma fall av lokal
natur och sålunda vara analog med, men väsentligt mera begränsad, än
den uppgift som utövas av allmänna lönenämnden. Förtroendet till myndigheternas
bandhavande av hithörande frågor skulle härigenom stärkas. Kommittén
vill därför förorda inrättandet av en sådan nämnd.
Till en ökad förståelse för dyrortsgrupperingen skulle vidare enligt kommitténs
mening bidraga ökad upplysning om dyrortsjämförelsens natur,
beräkningssättet och resultatets innebörd. Åtskillig kritik, som beståtts dyrortsgrupperingen,
skulle aldrig uttalats, örn fakta varit fullt kända för vederbörande.
Såväl vid prisinsamlingen som tillkännagivandet av beräkningarnas
resultat är det därför angeläget, att myndigheterna lämna en
populärt hållen orientering örn syftet med och innebörden i det som är för
händer.
Kommitténs egen prisinsamling har visat, att svårigheterna att tillräckligt
uttömmande beskriva varuslagen, särskilt beklädnadsartiklar, husgeråd
och möbler, äro mycket stora. Det är tydligt, att 1941 års beskrivning av
nyss uppräknade artiklar varit i många fall alldeles otillräcklig. Visserligen
torde inga systematiska fel kunna påvisas som resultat härav, men det är
ändå angeläget, att osäkerhetsmomenten undanröjas. Det har föreslagits,
att man borde radikalt förändra prisinsamlingsproceduren för dessa varor
genom att låta särskilda hranschsakkunniga vid resor över landet notera
priserna på huvudorterna. Delta skulle principiellt vara det bästa arrange
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
manget men torde få anses onödigt dyrbart och tidsödande i förhållande
till vinsten med detsamma. Det synes räcka med att beskrivningen på varulistan
göres utförligare och kompletteras med illustrationer av föremålen
till ledning för de lokala myndigheterna. Vid varulistans uppgörande är det
vidare angeläget, att vederbörande inom socialstyrelsen beredas möjlighet
att i samråd med sakkunniga inom olika branscher grundligt studera marknaden
beträffande speciellt kläder, husgeråd och möbler, icke minst för
att möjliggöra en säkrare bedömning av det sedermera inkommande prismaterialet.
Vid bearbetningen av prismaterialet bör socialstyrelsen liksom hittills ändra
de av orternas myndigheter lämnade uppgifterna allenast efter korrespondens
med dessa myndigheter.
Om mellan orter tillhörande samma län eller prisgeografiska område prisolikheter
skulle framkomma, vilka enligt styrelsens bedömande måste vara
att anse som slumpvariationer eller beroende av missuppfattningar beträffande
de för notering avsedda kvaliteterna, bör styrelsen liksom hittills äga
frihet utjämna dessa olikheter genom att beräkna medeltal för den ortstyp
och det område, som kan komma i fråga, och åsätta detta medelpris
de berörda enskilda orterna. Denna metod synes vara att rekommendera
särskilt då fråga är dels om varor, vilkas priser snabbt förändras i tiden, såsom
potatis och rotfrukter, dels om sådana varor beträffande vilka kvalitetsföreskriftema
kunna vara svåra att upprätthålla.
Vid remissbehandlingen har frågan om varuurvalet icke närmare berörts.
Däremot ha flertalet myndigheter understrukit vikten av största möjliga omsorg
och noggrannhet vid prisinsamlingen, så att prismaterialet blir så tillförlitligt
som möjligt och med säkerhet avser varor av samma kvaliteter.
Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att de metoder, som vid uppskattning
av kostnaden för livsmedel tillämpades vid 1941 års undersökning, varit
behäftade med betydande brister, och upprepar den av dyrortskommittén granskade
kritiken. Från flera håll hade anmärkts på att de prisinsamlande myndigheterna
icke ägnat insamlingen det intresse och den omsorg, som vederbort,
och för övrigt icke ägt den erforderliga varukunskapen. De medelpriser,
som lämnats för olika varuslag, hade sålunda icke avsett samma kvaliteter.
Länsstyrelsen uttalar helt allmänt, att frågan om prismaterialets insamling
och granskning borde göras till föremål för ny omprövning.
Tjänstemännens centralorganisation uttrycker i avseende å prisinsamlingen
önskemålet, att tiden för allmänhetens granskning av prismaterialet måtte
utsträckas till fjorton dagar i likhet med förhållandet år 1934. De sju dagar,
som anslogos härför vid 1941 års undersökning, hade visat sig alltför knappt
tillmätta. Vidare anser organisationen, att de lokala uppgiftslämnarna böra
åläggas namnge de affärer eller leverantörer, som tillämpa de noterade priserna,
Statstjänstemännens riksförbund framhåller, att tillämpningen av stadgandet
om prisinsamlingsnämndemas sammansättning — lika antal representanter
för arbetgivare och löntagare — givit anledning till klagomål. Då löntagare
mycket väl kan innefatta en chefstjänsterpan i ett större företag med
intresse av en låg dyrortsplacering av vederbörande ort, borde stadgas att
representation i varje fall alltid skulle beredas för statstjänstemännen, vilka
dyrortsgrupperingen i första hand angår.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Förslaget om inrättandet av en dyrortsnämnd har vid remissbehandlingen
från flera håll hälsats med tillfredsställelse och icke mött principiell erinran
i något av yttrandena.
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget och erinrar örn att styrelsen redan år
1933 föreslagit inrättande av en s. k. riksprisnämnd med ungefär samma
uppgift som den nu föreslagna dyrortsnämnden.
Allmänna lönenämnden understryker, att mycket av den oro, som på sina
håll uppstått kring dyrortsgrupperingen, kunde hänföras till missuppfattning
av dess syfte. Inrättandet av en dyrortsnämnd syntes härvid vara av visst
värde för åstadkommande av ökad förståelse, i synnerhet som man genom
det föreliggande betänkandet erhållit en ingående genomarbetning av dyrortsfrågan
i dess helhet.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads län ifrågasätta, om antalet
ledamöter i nämnden icke borde ökas, så att exempelvis olika landsdelar,
olika löneklasser och andra intressen bleve mera representerade. Även statstjänst
e männens riksförbund finner det föreslagna antalet ledamöter väl
knappt.
En vidgning av nämndens uppgifter har föreslagits av svenska landstingsförbundet
och tjänstemännens centralorganisation. Landstingsförbundet förordar,
att frågor om utbyte av varor och kompletteringar i den upprättade
listan över representantvaror skola underställas nämnden. Härigenom skulle
misstankar om tendentiösa justeringar i viss utsträckning kunna undanröjas.
Den senare organisationen, som förutsätter att den skall bli representerad i
dyrortsnämnden, anser, att nämnden jämväl bör äga befogenhet att behandla
principiella anmärkningar mot dyrortsgrupperingen, besvara förfrågningar
och för Kungl. Majit eller socialstyrelsen framlägga motiverade förslag till sådana
ändringar, som kunna föranledas av framkomna erinringar. I
I listan över de varor, för vilka lokala prisuppgifter skola inhämtas, hav DepartemenUdyrortskommittén
föreslagit den kompletteringen, att vissa ytterligare slag che,en''
av personliga tjänster skola noteras, medan noteringen av priset för biografbesök
skulle upphöra och motsvarande kostnad i stället medräknas i det för
alla orter lika beloppet. Mot dessa ändringar har jag ingen erinran.
Kommitténs förslag i avseende å prisinsamlingsproceduren synas mig väl
ägnade att förbättra denna procedur, framförallt genom att begränsa riskerna
för noteringar av skiljaktiga kvaliteter av varuslagen på olika orter.
Jag delar uppfattningen att den år 1941 stadgade medverkan vid de kommunala
myndigheternas prisinsamling av de närmast berörda parterna i form
av prisinsamlingsnämnder bör bibehållas. Det framstår som ett naturligt
önskemål, att åtminstone en av löntagarrepresentanterna i dessa nämnder
tillhör de personalgrupper, vilkas löner bestämmas av lönegrupperingen. Huruvida
den från personalhåll begärda utsträckningen av tiden för allmänhetens
granskning av prismaterialet skall vidtagas, bör bli beroende av om den
närmast ansvariga myndigheten anser en ökad tidsutdräkt möjlig ulan att
äventyra den avsedda tidpunkten för dyrorlsgrupperingens ikraftträdande.
Efter tillkomsten av prisinsamlingsnämnderna bör ju en mera begränsad
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
granskningstid än förut vara tillfyllest för allmänhetens del. Beträffande önskemålet
att de lokala uppgiftslämnarna skola åläggas namnge de affärer,
som tillämpa de noterade priserna, utgår jag ifrån, att uppgifter härom skola
vara tillgängliga för vederbörande prisinsamlingsnämnd.
Jag kan även biträda förslaget om inrättande av en dyrortsnämnd med
representanter för de av grupperingen närmast intresserade parterna under
ledning av en opartisk ordförande. Nämndens uppgift synes utan olägenhet
kunna vidgas så, att nämnden skall ha att avgiva remissutlåtanden icke
endast angående tveksamma fall av lokal natur utan även i fråga om ändring
av varulistan och principiella spörsmål angående dyrortsgrupperingen.
Jag vill icke motsätta mig en mindre ökning av antalet ledamöter i nämnden
och torde sedermera få underställa Kungl. Maj:t förslag angående nämndens
sammansättning och sättet för bestridande av kostnaderna för dess
verksamhet.
Särskilda poster i budgeten. Dyrortskommittén har ägnat särskild uppmärksamhet
åt två av huvudposterna i 1941 års budget, nämligen bostadsposten
och skatteposten, och dessutom framlagt förslag beträffande en principiellt
ny post, avståndskostnaderna.
a. Bostadsposten. Dyrortskommittén framhåller inledningsvis den stora
betydelsen av att finna en invändningsfri metod för beräkning av bostadsposten.
Denna hade i den allmänna debatten varit föremål för mycken uppmärksamhet.
Anledningen härtill läge enligt kommitténs mening knappast
i postens stora vikt i budgeten; enligt 1941 års undersökning representerade
den allenast 14 procent av normalhushållets utgifter och levnadskostnadsindexberäkningarna
tydde snarast på en minskning av postens relativa vikt.
Större betydelse hade det förhållandet, att bostadskostnaden med dess stora
periodiska utbetalningar vore kännbar för var och en, samtidigt som kostnaden
på olika orter lätt kunde exemplifieras.
Beträffande tidigare beräkningssätt anför kommittén i huvudsak följande.
Vid 1934 års dyrortsundersökning införskaffades liksom tidigare
uppgifter på prisinsamlingsformuläret om det genomsnittliga hyresbeloppet
för »medelgoda lägenheter efter ortens förhållanden».
För landsbygdens del beräknades med ledning av dessa de kommunala
myndigheternas hyresuppskattningar och, i förekommande fall, uppgifter om
tjänstemannahyrorna (d. v. s. de hyror som betalades av vissa tjänstemän
för av dem i fria marknaden hyrda lägenheter) en generell bostadskostnadsnivå
å alla orter, med uppdelning allenast i orter med tämligen allenarådande
jordbruksbygd och sådana av mera »blandad» eller mera industriellt betonad
karaktär. I samtliga jordbrukskommuner uppskattades sålunda bostadskostnaderna
till 250 kronor; i flertalet »blandade» och industrikommuner
till 300 kronor.
För tättbebyggda samhällen med utbildad hyresmarknad införskaffades
därjämte uppgifter genom hyresräkning. Men icke heller detta material var
av den beskaffenhet, att man på grund därav kunde beräkna kostnaden för
en bostad av samma kvalitet på olika orter. Vissa grupper av bostäder medräknades
dock icke. I första hand utsöndrades lägenheter, som utdömts av
hälsovårdsmyndighet, men i övrigt lämnades kvalitetsförhållandena utan be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
27
aktande såsom utsöndringsgrund. Av hänsyn till hyressättningen utsöndrades
dels lägenheter, vid vilkas uthyrning ett understödsmoment spelat in, dels
lägenheter, uthyrda av offentliga och enskilda arbetsgivare åt hos dem anställda
personer, dels ock av kommuner ägda och till privatpersoner uthyrda
lägenheter (ofta belägna i byggnader, avsedda att rivas). Den största utsöndrade
gruppen utgjordes emellertid av lägenheter, begagnade av ägaren
själv, samt andra lägenheter, för vilka blott ett uppskattat hyresvärde kunde
erhållas. Denna grupp var särskilt stor i villasamhällen och på orter, där
bostadsföreningslägenheter utgjorde en avsevärd del av bostadsbeståndet. Av
de återstående, vid dyrortsgrupperingen medräknade lägenheterna skedde en
kvalitativ uppdelning, nämligen med hänsyn till förekomsten eller frånvaron
av centralvärme. Då centralvärmelägenheterna i allmänhet efter frånräknande
av bränslekostnaderna väsentligt överstiga andra lägenheter i pris, ansåg
man sig — för att icke få för låga jämförelsetal för orter, i vilka centralvärmelägenheterna
utgjorde en mindre andel av bostadsbeståndet än å orterna
i genomsnitt, och för höga jämförelsetal för orter med ett relativt stort
antal dylika lägenheter — böra beräkna medelhyran som om för alla städer
och stadsliknande samhällen centralvärmelägenheternas frekvens motsvarat
det för samtliga städer och stadsliknande samhällen uträknade genomsnittet,
eller 27 procent av hela lägenhetsbeståndet. Innan denna s. k. standardräkning
gjordes, hade man för vardera lägenhetsgruppen beräknat medelpriset
per eldstad för lägenheter av olika storlek från 1 kök eller 1 rum (= 1 eldstad)
till högst 3 rum och kök (=4 eldstäder), och av dessa olika eldstadsmedelpris
hade tagits ett enkelt medeltal. Större lägenheter än 3 ruin och
kök blevo, såsom alltför fåtaligt representerade i mindre samhällen, ej beaktade.
Vidare blevo enligt Kungl. Maj:ts direktiv lägenheter med bostadsrum
understigande 9 m2 eller kök (kokvrå) understigande 6 m2 icke medräknade
med undantag för lägenhetstypen ett rum med kokvrå, vilken typ medräknades
såsom 1 */2 eldstad.
Den i budgeten ingående bostadskostnaden avsåg en lägenhet närmast motsvarande
2 runi och kök, varför man erhöll bostadskostnaden genom att
multiplicera förenämnda medelhvrestal med 3. Vid tidigare grupperingar
hade gjorts en avräkning för olikheter i gängse rumsstorlek i skilda landsändar
Vid
1941 års levnadskostnads undersökning beräknades bostadsposten
efter en av 1936 års lönekommitté utarbetad metod, som åsvftade
att jämföra hyrestal för bostäder av samma standard och som otvivelaktigt
innebar väsentliga förbättringar. Metoden innebar beträffande de hvresräknade
orterna ett noggrannare hänsynstagande till bostädernas kvalitet
och beträffande övriga orter, att uppskattningen av hyran för medelgoda bostäder
efter ortens förhållanden ersattes av en beräkning, grundad på en jämförelse
mellan anskaffningskostnaderna för en egnahemsbostad pa ett antal
mindre hyresräknade orter och på icke hyresräknade orter. Metoden grundades
på antagandet att den konstaterade skillnaden mellan anskaffningskostnaderna
skulle lia motsvarats av en lika stor skillnad i hyresnivåerna,
örn sådan nivå funnits på de icke hyresräknade orterna.
För de hyresräknade orterna var förfaringssättet följande. På grundval
av material från 1939 års allmänna hyresräkning har man beräknat den
genomsnittliga standardräknade (jfr nedan) nettohyran lier eldstad (boningsrum
eller kök) i sådana städer, köpingar, municipalsamhällen eller
landskommunernas icke municipala delar, för vilka i hyresräkningen redovisats
minst 50 hyreslägenheter utan brister (av nedan angivna slag).
Vidare skulle där vara representerade minst 6 av följande 9 lägenhetskategorier,
nämligen bostadslägenheter örn 1, 2 och 3 rum och kök, tillhörande
kvalitetsgrupperna l (med centralvärme och enskilt badrum), 2
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
(med centralvärme, utan enskilt badrum) och 3 (utan centralvärme). Som
lägenheter med brist betraktades de lägenheter, vilka brusto i fråga örn
minst en av följande fordringar: a) golvets nivå minst 30 cm över angränsande
mark, b) rumshöjden i varje rum ej lägre än 2,1 m, c) alla boningsrum
möjliga att uppvärma samt d) tillgång till både vatten- och avloppsledning.
Beträffande var och en av de undersökta orterna (tillhopa 327) beräknades
medelhyran (exklusive värmekostnad) för var och en av de 9 nyssnämnda
lägenhetskategorierna (lägenheter om 1, 2 och 3 rum och kök inom
kvalitetsgrupperna 1, 2 och 3). 1 de fall, då den redovisade luran för
centraluppvärmda lägenheter innefattade ersättning för värme (och eventuellt
varmvatten), erhölls nettohyran genom att den sålunda redovisade
bruttohyran minskades med en uppskattad värmekostnad, därvid uppskattningen
baserade sig dels på socialstyrelsens statistik över minuthandelspriser
å koks, dels på uppgifter från fastighetsägareföreningar i vissa städer om
kokspriserna i juni 1939.
Å orter, där hyresuppgifter saknades för en eller flera av de 9 angivna
lägenhetskategorierna eller där en eller flera av dessa kategorier i materialet
representerades av mindre än 4 bostadslägenheter, uppskattades medelhyran
för respektive lägenhetsgrupper med ledning av de relationer, som konstaterats
mellan medelhyroma för de olika kategorierna inom vissa större
landsdelar.
Sedan sålunda för varje ort beräknats (respektive uppskattats) medelhyran
per eldstad inom vardera av de 9 angivna lägenhetskategorierna, erhölls
en standardräknad medelhyra per eldstad för varje ort genom att medelhyrorna
för respektive lägenhetskategorier sammanvägdes med hänsyn till
den relativa frekvensen av varje kategori i samtliga de 327 orter, för vilka
hyrestal beräknades.
För var och en av de 327 undersökta orterna beräknades en (standardräknad)
medelhyra för 3 eldstäder (motsvarande 2 rum och kök). Beträffande
orter med 50—100 hyreslägenheter (utan brist) beräknades vidare
medeltal för den standardräknade medelhyran för 3 eldstäder inom vardera
av följande områden: Stockholms förortsområde (655 kronor), östra
Sverige i övrigt (455 kronor), Småland och öarna (365 kronor), södra Sverige
(430 kronor), västra Sverige (480 kronor), norra Sverige (450 kronor).
För samtliga icke hgresräknade orter antogos nyssnämnda medeltal representera
hyreskostnaden för en bostad örn 3 eldstäder. Undersökningen rörande
byggnadskostnadema för en egnahemsbostad av enhetlig standard dels
på 124 hyresräknade orter, dels på 65 icke hyresräknade orter med övervägande
jordbruksbefolkning gav nämligen vid handen, att skillnaden mellan
byggnadskostnadema på de båda slagen av orter var så liten att det ansågs
befogat bortse ifrån den. Den konstaterade genomsnittliga kostnaden inom
de olika landsdelarna på hyresräknade och andra orter var följande.
Beräknad genomsnittlig
byggnadskostnad (kr) i
Östra
Sverige
Småland
och öarna
Södra
Sverige
Västra
Sverige
Norra
Sverige
Hela
riket
a) hyresräknade orter
med 50— 100 lag utan
brist................
14 789
13 918
14 483
14 493
14 580
14 450
b) icke hyreräknade orter
14 445
13 35'')
14 319
13 817
14 576
14 083
b) i * av a) ........
97-7
95-9
93*9
95-S
99-9
97-5
Då man sålunda fastställt bostadskostnaderna i de icke hyresräknade
orterna m. m. inom varje landsdel lika med ett medeltal av de standardräknade
medelhyroma i vissa hyresräknade orter, kommer den sålunda be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
29
räknade bostadskostnaden att överstiga den standardräknade medelhyran
i vissa av de orter, som ingå i medeltalsberäkningen. Det har ansetts lämpligt
att göra uppskattningen av bostadskostnaderna i de mindre orterna
enhetlig så till vida, att man icke för någon hyresräknad ort fastställer
en lägre bostadskostnad än på den kringliggande landsbygden. I de orter,
där den standardräknade medelhyran varit lägre än den för landsbygden
1 samma region bestämda bostadskostnaden, har man därför insatt den
sistnämnda kostnaden i stället för ortens standardräknade medelhyra.
Dyrortskommittén anser, att bostadspostens beräkning genom lönekommitténs
metod i princip förts upp på samma nivå som beräkningen av övriga
poster och sålunda kommit att avse kostnaden för en och samma standard.
Kommittén har emellertid lagt sig vinn om att utröna, huruvida metoden kunde
ytterligare förbättras. Efter att i sådant syfte ha underkastat 1939 års
hyresräkningsmaterial en grundlig specialbearbetning — som redovisas i bil.
2 till betänkandet — uttalar kommittén, att den vid 1941 års undersökning
tillämpade metoden vore så väl utvecklad, att kommittén icke funnit nödvändigt
påyrka någon förändring av densamma. Härutöver anför kommittén
emellertid följande synpunkter och önskemål.
Kommittén har visserligen övervägt att föreslå hänsyn vid en kommande
dyrortsundersökning till lägenheternas ytstorlek och vissa kvalitetsegenskaper
utöver dem som vid 1941 års beräkning renodlades vid jämförelsen
av bostadskostnaden på hyresräknade orter. Dessa kvalitetsegenskaper äro:
1) förekomsten av vattenledning eller avlopp inom respektive utom lägenheten,
2) förekomsten av gemensamt badrum, 3) köksspisens egenskap att
vara vedspis eller gas- (elektrisk) spis, 4) golvbeläggningens art (skurgolv,
parkett, av husvärden bekostad linoleum o. s. v.) Men då utredningarna
rörande dessa förhållanden givit vid handen, att sådan hänsyn skulle givit
dels mycket små utslag, dels i viss mån utslag åt olika håll — i det hänsynen
till ytstorleken skulle verkat att höja jämförelsetalen för de större
städerna och hänsynen till kvalitetsegenskaperna att höja talen för de
mindre orterna — medan samtidigt dessa förfiningar av metoderna verkat
fördröjande på materialets bearbetning, har kommittén ansett sig icke böra
förorda desamma.
Kommittén vill dock fästa uppmärksamheten vid att en undersökning av
hithörande förhållanden är av visst intresse även ur dyrortssynpunkt, varför
kommittén gärna ser, att den kommer till stånd i samband med den allmänna
hyresräkningen.
Kommittén har observerat, att bostadsrättsföreningslägenheter och ägarelägenheter
blivit allt vanligare under senare år och vill därför ifrågasätta,
om icke viss hänsyn till sådana lägenheter borde tagas vid kommande dyrortsundersökningar.
Tyvärr torde det vara ogörligt att beräkna den mot
hyran svarande årliga kostnaden för dylika lägenheter, varför dessa icke
direkt skulle kunna påverka orternas hyrestal. Det synes dock rimligt, att
man tager vederbörlig hänsyn till antalet av desamma, då proportionerna
av lägenheter tillhörande olika kvalitetsgrupper uträknas i och för standardräkningen
av hyresmedeltalen. Huruvida och i vad mån en beräkning
av antalet av dessa grupper av lägenheter kan genomföras, får bedömas
i samband med frågan örn den tid som får användas för bostadsundersökningen.
I fråga örn beräkningen av bostadskostnaden på landsbygden har kommittén
icke funnit anledning föreslå ändring i själva huvudprincipen, d. v. s.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
att generella hyrestal beräknas för vissa landsdelar med ledning av hyrestalet
för viss kategori av hyresräknade orter inom respektive landsdel. Vissa
justeringar i indelningen ha dock synts kommittén motiverade, framför allt
en uppdelning av norra Sverige i två kostnadsområden. För anknytningen
till de hyresräknade orterna har kommittén alternativt till 1941 års metod
prövat en grafisk metod, som synts kommittén i princip överlägsen, emedan
den grundar sig på materialet från samtliga hyresräknade orter inom varje
landsdel och icke enbart på det relativt knappa material, som kan föreligga
för den minsta typen av hyresräknade orter. Avgörandet, om denna metod
skall användas i framtiden, torde dock få åvila socialstyrelsen, sedan denna
eventuellt ytterligare prövat den nya metoden vid en kommande hyresräkning.
Kommittén har uppmärksammat möjligheten, att en viss skevhet kan inkomma
i kalkylen, då man jämställer bostadskostnaden på hyresräknade
orter med kostnaden på icke hyresräknade orter, därigenom att driftskostnaden
på de senare i vissa avseenden blir större. Detta gäller kostnaden för
vatten, avlopp m. m. på orter, som sakna kommunalt eller annat allmänt
ledningsnät. Emellertid torde sådana merkostnader vanligen uppvägas av
lägre tomtkostnader. Efter de nu verkställda undersökningarna torde det
finnas ali anledning antaga, att dessa omständigheter ägnas vederbörlig uppmärksamhet
vid kommande dyrortsjämförelser.
Kommittéledamoten Nilsson har i sin reservation uttalat, att en rättvisare
uppskattning av bostadsposten sannolikt skulle erhållas om till grund lades
hyreskostnaden på olika orter för en nybyggd standardlägenhet och att åtminstone
alternativt en sådan beräkning borde göras. Till stöd härför anföres
följande.
Beträffande bostadsposten synas beräkningarna vara synnerligen invecklade,
i varje fall synes det vara omöjligt för en lekman att konstatera deras
riktighet. Kommittén har på ett ställe uttalat, att beräkningarna böra göras
så enkla och lättförståeliga som möjligt för att dyrortsgrupperingen skall
betraktas med förtroende av den stora allmänheten. I konsekvens härmed
borde bostadsposten, åtminstone alternativt ha beräknats på ett enklare, och
måhända också mera rättvisande sätt. Vad först angår bostadspostens betydelse
är det otvivelaktigt så, att hyreskostnaden utgör den mest betydande
skillnaden i dyrhet, sådan den framgår av kommitténs beräkningar. På grund
härav är det därför av synnerlig vikt, att beräkningarna göras så riktiga
och noggranna som möjligt. Ett ovillkorligt krav måste vara, att hyreskostnaderna
avse bostäder av samma kvalitet och standard på alla orter. Det nuvarande
beräkningssättet synes icke fullt utfylla detta krav, även om det är
överlägset det som använts vid tidigare dyrortsundersökningar. Många skäl
tala för att kommittén åtminstone som ett alternativ borde ha beräknat hyreskostnaden
för en nybyggd standardlägenhet på alla orter i riket, och icke
enbart lågt 1939 års hyresräkning till grund för beräkningarna. Härigenom
hade man sannolikt åstadkommit en rättvisare uppskattning av hyreskostnaderna
för en bostad av samma kvalitet på skilda orter.
En nyinflyttad tjänsteman eller den »rörliga» normalfamiljen har mera
sällan möjlighet att hyra en lägenhet i de äldre husen, utan måste även på
platser med ringa nybyggnadsverksamhet oftast bosätta sig i nybyggda hus.
Utgifterna på olika orter för en nybyggd bostad torde skilja sig väsentligt
mindre än utgifterna för äldre bostäder, och då även de senare ingå i hvresmedeltalen
sänkas dessa på de mindre orterna med åtföljande verkan på orternas
dyrortsplacering, vilket för en tjänsteman, som inflyttar till en »billig»
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
31
ort, måste te sig mindre rättvist. Denna olägenhet av det nuvarande beräkningssättet
för bostadskostnaderna är av den art, att en omläggning i den av
mig föreslagna riktningen i varje fall synes böra försöksvis företagas.
Vid remissbehandlingen har bostadspostens beräkning i hög grad uppmärksammats,
och olika synpunkter och önskemål ha framkommit. I några
fall har erinran i huvudsak endast avsett, att av kommittén beräknad bostadskostnad
å en viss ort enligt vederbörande myndighets uppfattning varit
för låg. I flertalet yttranden ha dock mera metodiska synpunkter kommit till
uttryck.
Det av reservanten Nilsson framförda förslaget att grunda bostadsposten
på en beräkning av hyreskostnaden för en nybyggd standardlägenhet på alla
orter i riket har tillstyrkts av länsstyrelsen i Gotlands län, som inte kunnat
finna annat än att denna metod syntes vara den bästa lösningen av spörsmålet
och en metod, som enligt länsstyrelsens mening skulle omfattas med större förtroende
än det tidigare förfaringssättet. Mot detta riktar länsstyrelsen följande
erinringar.
Resultatet kommer ej att bliva rättvist, enär i beräkningsunderlaget ingående
hyror endast till en bråkdel utgöras av de erlagda hyror, som ingå i
hushållsbudgeter, vilka beröras av dyrortsgrupperingen, och detta till en
bråkdel, som ej kan inverka på hyresberäkningen. Det torde kunna påstås,
att exempelvis i Visby så gott som samtliga statstjänstemän erlägga hyror
till belopp, som betydligt överskrida det uträknade hyrestalet, detta bland
annat på grund av de omständigheter, som beröras i kommittéledamoten
Nilssons reservation. Det torde likaledes kunna påstås, att tjänstemännen
nödgas erlägga höga hyror för att få något så när tillfredställande bostäder,
ävensom att de jämförelsevis låga hyrorna för sådana bostäder, som trots
sin dåliga beskaffenhet dock ingå i hyresberäkningen, draga ned hyrestalen
till men för rättvis dyrortsavvägning. Och detta torde med än större berättigande
kunna sägas örn den gotländska landsbygden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har med motiveringen, att det icke vöre
möjligt att inom rimlig tid åstadkomma en nöjaktig utredning av huru de
stora olikheterna i bostadsbeståndet vederbörligen skulle beaktas, ansett
bästa sättet vara att »såsom reservanten Nilsson i sitt yttrande föreslagit,
lägga byggnadskostnaderna å de olika orterna till grund för jämförelsen».
Socialstyrelsen har mot den av Nilsson föreslagna metoden riktat följande
kritik.
Vid standardräkningen bör enligt socialstyrelsens mening hänsyn tagas
till bela beståndet å resp. orter av de allmänt förekommande typerna av
förhyrda familjebostäder »utan brist», d. v. s. lägenheter örn 1, 2 och 3 rum
och kök, fördelade efter förekomsten av vissa bekvämligheter, såsom centralvärme
och badrum. Den föreslagna metoden att beräkna hyreskostnaden
för en nybyggd standardlägenhet på alla orter i riket synes innebära,
att man ej tager tillbörlig hänsyn till de olikheter beträffande de faktiska
bostadskostnaderna i olika orter, som betingas av den relativa förekomsten
av äldre och nyare lägenheter inom varje kvalitetsgrupp. Uppfattningen att
en nyinflyttad tjänsteman eller den »rörliga» normalfamiljen oftast även
på platser med ringa nybyggnadsverksamhet måste bosätta sig i nybyggda
hus torde äga giltighet endast under den nuvarande, onormalt stora bristen
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
på lediga lägenheter. Tanken att på här antytt sätt vid bostadspostens beräkning
endast taga hänsyn till förhållanden av betydelse för en speciell
mindre grupp av befolkningen synes strida mot de grundprinciper, som
hittills tillämpats vid dyrortsgrupperingarna och som även i liknande sammanhang
uttryckligen knäsatts av kommittén i dess helhet.
Några myndigheter framhålla i anledning av de bostadskostnadstal, som
kommittén använt vid sin levnadskostnadsundersökning, behovet av en ny
hyresräkning. Domänstyrelsen anser det kunna ifrågasättas, huruvida de
angivna kostnadsbeloppen verkligen avse bostäder av samma standard. Det
torde i varje fall för närvarande råda en tendens till utjämning i och med
att nya bostäder uppföras eller gamla moderniseras, en tendens, som enligt
styrelsens mening borde kunna få utöva inflytande redan vid den stundande
dyrortsgraderingen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att del hade
varit lyckligast, om en ny hyresräkning kunnat ligga till grund för kommitténs
förslag, då större hänsyn kunnat tagas till under senare år uppförda
fastigheter. Detta vöre av stor betydelse, särskilt för nyinflyttade tjänstemän,
som oftast vore hänvisade till nybyggda fastigheter. Vidare framhåller
länsstyrelsen, att de senare årens prispolitik kan ha åstadkommit en utjämning
av byggnadskostnaderna olika orter emellan. Med förståelse för kommitténs
strävan att icke försena sitt betänkande genom att avvakta en hyresräkning
uttalar allmänna lönenåmnden farhågor för att skilda befattningshavargruppers
—- bland annat i storstäderna — intressen icke bli i tillbörlig
utsträckning beaktade, därest man icke vid en definitiv nyorganisation
av dyrortsgrupperingen blir i tillfälle att betrakta bostadsfrågan i dess
verkliga aktuella läge. Det hade enligt nämndens mening varit av stort intresse
att erfara, vilken hyra tjänstemän på olika orter för närvarande faktiskt
erlade för sin bostäder.
Den ifrågasatta ytterligare förfiningen vid hyresmedeltalens beräkning genom
hänsynstagande till fler kvalitetsegenskaper och ytstorleken hos lägenheterna
har beaktats i flera remissutlåtanden och tillstyrkts särskilt av personalorganisationerna.
Socialstyrelsen anför härom följande.
I vad mån ytterligare kvalitetsegenskaper böra beaktas vid en kommande
dyrortsgruppering, synes böra bestämmas med hänsyn till de olika bostadskvaliteternas
förekomst inom olika orter samt till de praktiska möjligheterna
att erhålla tillförlitliga primärupp gifter örn desamma och att genomföra
ett mera komplicerat beräkningsförfarande. Det bör framhållas, att i
den mån vissa kvalitets- och storleksgrupper icke äro representerade å en
ort, kan en »standardräkning» av hyresmedeltalet för orten verkställas endast
med hjälp av vissa antaganden. Enligt programmet för 1945 års allmänna
bostadsräkning skola uppgifter om lägenheternas golvytor icke inhämtas
beträffande samtliga berörda lägenheter. Däremot har det ifrågasatts
att verkställa en intensivundersökning av ett representativt utvalt bostadsbestånd
å vissa orter, varvid bl. a. ytuppgifter skulle inhämtas genom särskilda
lokalbesökare. Resultaten av denna undersökning synas — för den
händelse de kunna färdigställas i tid — böra bli utslagsgivande för frågan,
huruvida hyrestalen inom olika ortsgrupper böra justeras med hänsyn till
lägenheternas växlande ytstorlek. Det bör framhållas, att en dylik justering
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
33
måste baseras på godtyckligt valda beräkningsgrunder; detta skulle ha varit
fallet även för den händelse man kunnat erhålla fullständiga ytuppgifter.
Om man endast har tillgång till ett representativt material, blir det vidare
nödvändigt att göra justeringar efter enhetliga normer för grupper av orter,
vilket innebär ett ytterligare element av godtycke.
Järnvägsstyrelsen anser kravet på samma standard näppeligen uppfyllt,
så länge tillräcklig hänsyn icke tagits till bostadens ytstorlek. Styrelsen anför
vidare.
Beräkningen av bostadsposten synes vara i behov av en omprövning, innan
en ny dyrortsgruppering verkställes. Därvid torde böra undersökas,
örn primäruppgifterna för den kommande hyresräkningen kunna utformas
så, att man kan utföra en gruppering av lägenheterna efter deras ytstorlek
i stället för eller jämsides med en gruppering efter antalet eldstäder. Skulle
det vara riktigt, som framhålles i betänkandet, att det knappast är möjligt
erhålla fullt användbara uppgifter örn lägenheternas ytstorlek vid en allmän
hyresräkning, torde en intensivundersökning av ett representativt utvalt
bostadsbestånd böra utföras, så att klarhet vinnes i fråga örn variationen
av lägenheternas ytstorlek inom olika landsdelar och orter.
Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker önskemålen att hänsyn skall
tagas till såväl lägenheternas storlek som förekomst av vattenledning, badrum
m. fl. dylika kvalitetsegenskaper.
Statstjänstemännens riksförbund påyrkar, att bostadsposten principiellt
skall beräknas efter golvytans storlek, och anför härom.
Det synes, som om kommittén i fråga om en av de viktigaste kvalitetsegenskaperna
hos en bostad, nämligen golvytans storlek, överdrivit svårigheterna
av en jämförelse. Förbundet anser, att bostadsposten principiellt
bör beräknas efter golvytans storlek — med bortseende därvid från onyttiga
utrymmen — och finner beräkningen per eldstad vara alltför schematisk
för att uppfylla de fordringar, som numera kunna ställas på en dyrortsgruppering.
Det vill synas, som om uppgifter om golvytornas storlek i
de undersökta lägenheterna — i den mån de icke äro omedelbart tillgängliga
hos de kommunala myndigheterna eller fastighetsägarna — skulle kunna
inhämtas vid kommande bostadsräkning.
Tjänstemännens centralorganisation anser, att vid den förestående hyresräkningen
bör bli klarlagt vad ett beaktande innebär av å ena sidan
de mindre orternas önskemål örn noggrannare hänsyn till de kvali tetshöjande
egenskaper, som förekomma särskilt hos storstädernas bostäder, och
å andra sidan till storstadsbornas krav på hänsyn till både att deras kök
och bostadsrum äro mindre till ytan och att en relativt stor del av bebyggelsen
är belägen vid bakgårdar med dåliga ljus- och luftförhållanden. Örn
det därvid skulle visa sig, att en allsidig hänsyn väger över i mera avsevärd
grad till förmån för viss ortstyp, bör enligt organisationens mening
bostadspostens beräkning självfallet revideras.
Önskemål ha framställts örn att hänsyn skall lagas även till bostadsrältsföreningslägenheter
och ägarelägenheter.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller i huvudsak följande.
Taxeringsnämnderna fastställa vid inkomsttaxeringen varje år hyresvärdet
å varje bostadsföreningsdelägares och varje annan lägenhetsägares lä
Ilihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 343.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
genhet. Länsstyrelsen anser lämpligt, att de av prövningsnämnd godkända
hyresvärdena för föreningslägenheter och andra ägarelägenheter bearbetas
vid kommande undersökning, så att de komma att påverka orternas hyrestal.
Statstjcinarkartellen anför följande skäl för föreningslägenheternas medräknande.
Detta synes väl motiverat, dels ur skälighetssynpunkt för att åstadkomma
ett jämförbarare material de olika orterna emellan och dels för att den
å landsbygden eftersträvade förbättringen av bostadsstandarden även skall
bliva beaktad vid prisinsamlingarna. Visserligen kunna svårigheter tänkas
uppstå i fråga örn beräkningen av årskostnaderna för lägenheter i bostadsrättsföreningshus
och med dem jämställda fastigheter, men då det å flertalet
orter eller i dessas närhet torde finnas bostadslägenheter i allmänna
hyresmarknaden av motsvarande standard, bör hyresberäkningen kunna utföras
genom jämförelser med dessa sistnämnda lägenheter. Under alla förhållanden
synes det vara önskvärt, att här omnämnda bostadslägenheter tillmätas
sitt värde även på de mindre orterna vid de bostadsundersökningar,
som skola läggas till grund för dyrortsgrupperingen.
Landsorganisationen framhåller liknande synpunkter samt ifrågasätter vidare,
att standardräkning efter varje orts eget lägenhetsbestånd i olika kvalitetsklasser
skall ske. Organisationen anför följande.
En brist är, att någon hänsyn inte tas till annat än hyreslägenheter, alltså
icke till bostadsrättslägenheter och egnahem. Kommittén hänvisar här till
de mycket stora svårigheterna att genomföra rättvisande beräkningar. Det
är möjligt att ett fullständigt hänsynstagande till kostnadsolikhetema för
dylika lägenheter inte är möjligt. Men en beräkning baserad på olikheterna
åtminstone i själva byggnadskostnaderna borde måhända kunna åstadkommas,
särskilt numera då statens byggnadslånebyrå utövar en omfattande
kontroll över dessa.
Kommitténs metod att undvika ett för lågt hyrestal i en ort med huvudsakligen
låga kvalitetsgrupper representerade i bostadsbeståndet går ut på
att man inom samtliga hyresräknade orter antar en och samma fördelning
av antalet lägenheter i vissa kvalitetsgrupper. Denna metod är visserligen
bättre än den gamla, men ändå i vissa avseenden otillfredsställande. Detta
kan åskådliggöras med följande påpekande. I vissa orter har byggnadsverksamheten
varit ovanligt livlig under kriget på grund av krigsindustriens utbyggnad
el. dyl. Dessa orter har fått ett ovanligt stort antal moderna lägenheter,
som är dyra inte endast i förhållande till lägenhetstyper av lägre kvalitet
utan också i förhållande till andra moderna lägenheter. Vid ortens
dyrortsplacering kommer detta relativt stora och dyrbara lägenhetsbestånd
endast att få påverka ortens dyrhetstal i proportion till förekomsten av moderna
lägenheter i landet i sin helhet. Beräkningen av varje orts relativa hyresnivå
i förhållande till ett genomsnitt för hela landet bör därför i stället ske
på grundval av ortens eget bestånd av lägenheter i olika kvalitetsgrupper
under antagande att beståndet hade samma sammansättning i hela landet
som på orten i fråga. Förutom att detta synes vara en principiellt riktigare
metod har den även den fördelen, att man slipper göra mer eller mindre
godtyckliga antaganden örn hyresnivån i sådana kvalitetsgrupper av lägenheter,
som inte eller endast i otillräcklig omfattning äro representerade på
en viss ort.
Den föreslagna principen beträffande bostadspostens beräkning för icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
35
hyresräknade orter bär i flertalet fall tillstyrkts. Frågan om anslutningen
till hyresräkningens resultat bör göras med utgångspunkt från hyrestalen
för de mindre hyresräknade orterna eller för samtliga hyresräknade orter
inom regionen har endast berörts av socialstyrelsen, som anför följande.
Socialstyrelsen vill för sin del tillstyrka, att generella bostadskostnadstal
beräknas för icke hyresräknade orter inom olika regioner på grundval av
hyresräkningens resultat beträffande samtliga orter inom vederbörande regioner.
Det synes icke nödvändigt att i och för dylika beräkningar verkställa
särskilda undersökningar rörande byggnadskostnaderna eller årskostnaderna
för egna hem i olika orter. Skillnaderna i fråga om dessa kostnader mellan
olika typer av smärre orter torde vara små, jämfört med skillnaderna mellan
de alternativa bostadskostnadstal, som kunna fastställas med utgångspunkt
från den nyss angivna huvudprincipen.
Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter starkt riktigheten av den nya
metoden för bostadshyrans beräkning på landsbygden, som alltför mycket
avlägsnats från de faktiska förhållandena. Föreningen anser siffrorna vara
rena fiktioner och anför härom följande.
Örn man skall erhålla ett statistiskt mått på orternas relativa dyrhet, kan
det enligt föreningens mening icke vara riktigt alt på sätt som skett i betänkandet
bortse från vilka hyror som faktiskt betalas på landsbygden. De
vid undersökningen använda hyresvärdena på landsbygden äro uppenbarligen
att betrakta såsom rena fiktioner och böra enligt föreningens mening
såsom sådana icke ligga till grund för dyrortsgrupperingen. Det må i detta
sammanhang erinras örn att med hänsyn till brandfara och sanitära förhållanden
den stadsmässiga bebyggelsen måste hållas på en högre standard
än som är behövlig på landsbygden. Det är därför oriktigt att såsom orättvist
beteckna det förhållandet, att man tidigare icke räknat med fullt ut
samma bostadsstandard pa landsbygden som i städerna. Av dessa skäl måste
åtminstone för den privata arbetsmarknaden gälla, att om man vid lönesättningen
skall kunna ha någon verklig vägledning av de officiella jämförelsetalen,
metoden för bostadspostens beräkning måste väsentligt korrigeras i
riktning mot bättre överensstämmelse med de faktiska förhållandena, även.
om vi vilja medgiva att viss hänsyn må tagas till bostädernas kvalitet.
Dyrortskommittén har ansett den metod för bostadspostens beräkning,Departemcnt*- som utarbetades av 1936 års lönekommitté och tillämpades vid 1941 års c^f“- levnadskostnadsundersökning, innebära en väsentlig förbättring i förhållande
till tidigare beräkningssätt. Härigenom bragtes bostadsposten enligt kommitténs
mening upp i nivå med övriga budgetposter, i det att hyrestalen
kommo att i princip avse kostnaden för en bostad av samma standard på
olika orter.
Omläggningen innebar för hyresräknade orter att mera noggrann hänsyn
än tidigare togs till bostädernas kvalitet, i det att man helt bortsåg från
det sämsta bostadsbeståndet och av de övriga bostäderna medräknade hyrestalen
för olika kvalitetsgrupper av lägenheter i samma proportioner för
alla orter. För landsbygden och andra orter, där ingen eller för liten hyresmarknad
fanns att hyresräkna, ersattes den tidigare av vederbörande kommunalmyndigheter
verkställda uppskattningen av hyran för medelgoda lä
-
36
Kimot- Maj.ts proposition nr 343.
genheter efter ortens förhållanden av en hyresberäkning, som grundar sig
på en jämförelse mellan byggnadskostnaderna på landsbygden och på de
mindre, hyresräknade orterna för en enhetlig egnahemsbostad. Då bvggnadskostnadema
på landsbygden visade sig ligga endast obetydligt lägre än kostnaderna
på ifrågavarande hyresräknade orter, ansåg sig socialstyrelsen kunna
bortse från denna skillnad och för landsbygden sätta samma hyrestal som
vid hyresräkningen erhållits för de mindre, hyresräknade orterna inom vederbörande
landsdel.
Dyrortskommittén, som lagt sig vinn örn att utröna möjligheterna av ytterligare
förbättringar av metoden, har icke funnit anledning framlägga
några förslag till förändringar. Kommittén har endast förordat att uppmärksamhet
ägnades vissa spörsmål vid kommande hyresräkning, bland annat
vilken betydelse ett hänsynstagande dels till den mellan olika orter varierande
ytstorleken av lägenheterna, dels till vissa andra kvalitetsegenskaper,
som bostaden kunde ha. Vidare har kommittén ansett att socialstyrelsen
borde överväga en modifikation i sättet för anknytningen mellan landsbygd
och hyresräknade orter.
Mot den angivna metoden lia principiella invändningar vid remissbehandlingen
gjorts av svenska arbetsgivareföreningen, som ansett, att beräkningen
för landsbygdens del alltför mycket avlägsnat sig från de hyror, som faktiskt
betalas där. Föreningen har karakteriserat hyrestalen som rena fiktioner,
vilka icke kunde ge någon verklig vägledning för lönesättningen, åtminstone
ej på den privata arbetsmarknaden. Det är onekligen riktigt, att
de beräknade hyrestalen i regel betydligt avvika från de faktiska kostnaderna
för landsbygdens genomsnittligt rätt dåliga bostäder, men detta torde
icke vara en avgörande invändning. Örn levnadskostnadsberäkningen såsom
avsetts skall läggas till grund för den statliga lönesättningen, där kravet på
lika reallön för samma arbete på olika orter är allmänt godtaget, synas
mig hyrestal, avseende samma standard, vara ofrånkomliga fiktioner vid
beräkningen. I annat fall kan med fog från landsbygdens tjänstemän resas
den invändningen, att de få lägre löner, därför att de bo sämre. Huruvida
i praktiken den använda metoden så att säga något överdriver kravet på
lika standard till förmån för den tidigare missgynnade landsbygden, kan
givetvis diskuteras. Arbetsgivareföreningens påpekande att den stadsmässiga
bebyggelsen på grund av brandfara och sanitära olägenheter måste hållas
på en högre standard än bebyggelsen på landsbygden, synes icke sakna fog.
Även kan erinras att man vid kostnadsjämförelsen bortsett från de högre
tomtkostnaderna i tätorter. Å andra sidan bör mot dessa omständigheter vägas,
att hänsyn icke tagits till de av kommittén berörda löpande kostnaderna
för vatten och avlopp på landsbygden. Det synes mig under alia förhållanden
obestridligt, att denna metod ger väsentligt mera rättvisande resultat än det
tidigare förfaringssättet.
Av en reservant inom kommittén har, åtminstone för tillämpning försöksvis,
ifrågasatts en metod att för städer och stadsliknande samhällen
grunda bostadsposten icke på allmän hyresräkning utan på en beräkning
Kungl. Majlis proposition nr 343
37
av hyran för en nybyggd standardlägenhet å olika orter. Härigenom skulle
visserligen mera påtagligt kravet på lika standard tillgodoses och förfarandet
skulle rätt väl svara mot förhållandena för en tjänstemannafamilj, som
flyttar från en stationeringsort till en annan och måste söka sig bostad i nybyggt
hus. Metoden synes mig likväl utesluten redan därför, att dess tilllämpning
måste inrymma alltför mycket av godtycklig prövning för vederbörande
myndighet, exempelvis i fråga örn valet av läge i en storstad. Detta
val bleve ju helt avgörande för den tomtkostnad, som skulle inräknas i hyran
för standardlägenheten. Metoden skulle också, såsom socialstyrelsen
påpekat, ge ett resultat, som icke vöre representativt för hyresnivån på olika
orter, eftersom tillbörlig hänsyn icke skulle tagas till de faktiska kostnadsskillnader,
som föreligga mellan olika orter för icke nybyggda lägenheter av
enahanda kvalitet. Att endast taga hänsyn till en flyttande tjänstemannafamiljs,
alltså en speciell grupps, förhållanden synes vidare, såsom styrelsen
även framhållit, strida mot de grundprinciper, som hittills tillämpats
vid dyrortsgrupperingarna. För min del kan jag av dessa skäl icke godtaga
denna metod utan finner nödvändigt att bostadspostens beräkning
även i fortsättningen bygger på hyresräkning för sådana orter, där hyresmarknad
av viss omfattning föreligger.
I vissa yttranden ha önskemål framställts därom, att de vid hyresräkningen
framkomna hyrestalen skulle omräknas med hänsyn till rummens ytstorlek.
Det har gjorts gällande, att kravet på samma standard icke är uppfyllt, så
länge jämförelsen icke avser lägenheter av samma ytstorlek. Dyrortskommittén
har, som förut nämnts, även varit inne på detta spörsmål och framhållit
såsom önskvärt att få betydelsen därav belyst genom en undersökning.
Trots de svårigheter, som föreligga att införskaffa uppgiftsmaterial på detta
område, vill jag i anledning av de framkomna önskemålen förorda, att en
representativ undersökning verkställes. För närvarande saknas underlag för
en bedömning, huruvida så stora skillnader i bostädernas ytstorlek verkligen
föreligga, att hänsyn därtill bör tagas.
Vidare har vid remissbehandlingen påyrkats, att hänsyn skulle tagas till
bostadsrättslägenheter m. m. vid bostadspostens beräkning. Sådana lägenheter
torde dock icke kunna medtagas vid hyresräkningen, eftersom man
beträffande dem icke har några avtalsmässigt fastställda hyror att utgå
från och de av taxeringsmyndigheterna årligen fastställda hyresvärdena knappast
synas lämpade som underlag. Däremot synes man, som dyrortskommittén
antytt, vid fastställandet av de proportioner, i vilka hyrestalen för olika
kvalitetsgrupper av lägenheter på de olika orterna skola medräknas, kunna
taga hänsyn till bostadsrättslägenheterna. Nämnda proportioner för standardräkningen
grundades vid 1941 års levnadskostnadsundersökning på fördelningen
av hela det hyresräknade materialet. Även örn åtgärden icke kan antagas
få någon större betydelse för hyrestalen, vill jag tillstyrka, att bostadsrättslägenheterna
i så måtto medräknas vid nästa dyrortsgruppering.
Slutligen har vid remissbehandlingen föreslagits en ytterligare modifikation
beträffande slandardräkningen av hyrestalen. Förslaget innebär, att varje
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
•orts relativa hyresnivå skulle beräknas i förhållande till genomsnittet för
samtliga hyresräknade older i riket på grundval av ortens egna proportioner
av lägenheter i olika kvalitetsgrupper under antagande att samma proportioner
gällde för hela rikets bestånd av hyresräknade lägenheter. Jämförelsen
mellan olika orter inbördes skulle sedan grundas på dessa relationstal. Den
år 1941 tillämpade standardräkningen innebär däremot, som förut nämnts,
att hyrestalen för varje enskild ort beräknas under antagande att proportionerna
av lägenheter i olika kvalitetsgrupper inom hela rikets bestånd av hyresräknade
lägenheter gällt för orten. Konsekvenserna i olika avseenden av
den föreslagna modifikationen synas mig svåra att överblicka. Jag finner mig
för den skull icke nu kunna förorda dess tillämpning. Den år 1941 använda
metoden synes mig ha åtminstone ett psykologiskt företräde framför den
föreslagna, så till vida att den på ett enkelt sätt markerar kravet på lika standard
mellan olika orter. Jag förutsätter emellertid, att socialstyrelsen ägnar
uppmärksamhet åt spörsmålet och till Kungl. Maj :t inkommer med det förslag
i ämnet, vartill övervägandena kunna föranleda.
I anledning av att ett antal myndigheter uttryckt farhågor för att det
aktuella läget på hyresmarknaden icke skulle få påverka den kommande
dyrortsgrupperingen, vill jag erinra örn att en ny hyresräkning är avsedd att
verkställas i samband med årets mantalsskrivning och att den nya grupperingen
skall bygga på resultaten av denna hyresräkning.
b. Skatteposten. Frågan om de direkta skatterna böra medräknas vid mätningen
av de lokala levnadskostnadsskillnaderna besvarar dyrortskommittén
jakande och anför som motivering härtill följande.
Lämpligheten av att medräkna de direkta skatterna vid en dyrortsundersökning
har stundom ifrågasatts, och kommittén vill därför närmare motivera
sitt ställningstagande på denna punkt. Förutsatt att man vid beräkningen
önskar taga hänsyn till alla de ändamål, för vilka medborgarna normalt ge
ut sina inkomster, följer, att även alla slag av skatter på ett eller annat sätt
böra inkalkyleras, eftersom de äro lika ofrånkomliga utgifter som flera andra
poster i budgeten.
Detta är så mycket viktigare, som skatteutgiften starkt varierar mellan
olika orter och numera uppnått en sådan höjd, att skatteposten understundom
inverkar på grupperingen. Den starka variationen beror framförallt
på det svenska samhällets organisation med primärkommuner och landsting
såsom bärare av viktiga uppgifter. I en utredning angående dyrortsgrupperingen
har man endast att utgå från detta såsom ett faktum, icke att ingå i
prövning av själva organisationen. Härvid har man att konstatera, att en
och samma skatt icke alltid ger samma förmån. Sannolikheten talar för, att
tätorterna lia större möjligheter än den rena landsbygden att under i övrigt
lika förhållanden — d. v. s. vid bland annat likartat skatteunderlag — utnyttja
beskattningen till standardhöjande ändamål. Men denna omständighet
bör icke föranleda, att man genom utelämnande av skatteposten sänker löner
och skatteavdrag på vissa orter, vilket särskilt skulle drabba skattebetalarna
i en del norrlandskommuner och andra starkt skattelyngda kommuner. I vad
mån en sådan åtgärd skulle inverka på skatteunderlaget och förhållandet
mellan olika grupper av skattskyldiga, kan icke bedömas utan en mycket ingående
undersökning, som kommittén icke ansett sig lia tillräckliga skäl att
anordna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
39
Beträffande beräkningen av skatteposten — vilken vid 1941 års levnadskostnadsundersökning
utgjorde 9 procent av budgetsumman och enligt beräkningar
för år 1944 skulle utgöra omkring 10 procent av motsvarande summa
— framhåller kommittén såsom angeläget att finna en metod, som icke ger
anledning till anmärkningar och anför följande om tidigare beräkningssätt.
Skatteutgiftens storlek beror — bortsett från statens och kommunernas
utgiftsbehov — på den skattskyldiges inkomst (inklusive förmögenhetsdelen),
de allmänna avdragen och de för stats- och kommunalskatten fastställda
ortsavdragen. Vid 1935 års dyrortsgruppering (som i stort sett ännu
gäller) har för hela riket inkomsten för normalfamiljen beräknats till samma
belopp (3 400 kronor) och avdragen enligt reglerna för skattegrupp lil.
Häremot har särskilt från tjänstemannahåll anmärkts, att metoden endast
vore rättvisande för medeldyra orter, medan orter med högre allmänna levnadskostnader
missgynnades och orter med lägre allmänna levnadskostnader
gynnades, eftersom de beskattningsbara inkomsterna och således även skatteutgifterna
på de förra orterna borde vara större och på de senare mindre än
i det vid dyrortsgrupperingen använda medelläget.
I anledning av dessa anmärkningar föreslog 1936 års lönekommitté, att
inkomsten skulle variera på samma sätt som lönerna i gällande löneskala
för respektive ortsgrupper. Avdragen för kommunala utskylder, vilka äro
de viktigaste av de allmänna avdragen, skulle beräknas efter utdebiteringen
under uppgiftsåret och ortsavdragen enligt reglerna för skatteavdrag vid
då gällande skattegruppering. Denna metod har tillämpats vid 1941 års
prisgeografiska undersökning och vid kommitténs beräkningar för år 1944.
Även mot denna metod har riktats kritik. Innebörden därav torde i huvudsak
vara, att det är orättvist att räkna med olika inkomstbelopp på
olika orter och att det för skattedragarna utanför de statsanställdas krets
saknas anledning att beräkna skatteunderlaget efter statstjänarnas löneskala.
Den tillämpade beräkningen av skatteutgiften efter gällande dyrortsgruppering
anses också kunna medföra en så lågt beräknad skatteutgift på
vissa orter, att dessa kvarhållas i en alltför låg ortsgrupp eller till och med
sänkas till lägre ortsgrupp.
Såvitt inkomsten angår, har den nu framförda kritiken upptagit samma
principfråga som diskuterades av lönekommittén, nämligen om skatteutgiften
bör beräknas på samma eller varierande inkomstbelopp. Utöver de argument
för det senare alternativet, som anfördes av lönekommittén, må här
framhållas följande.
Kritiken av den numera använda metoden har icke, såvitt kommittén kunnat
finna, föreslagit, med vilket belopp man skulle räkna såsom gemensam
inkomst. Det torde också vara synnerligen svårt att motivera ett sådant för
hela riket gemensamt belopp. Då däremot enligt den numera använda metoden
inkomsten beräknas efter lönerna i den dyrortsgraderade skalan, innebär
detta självfallet icke, att samtliga skattskyldiga ha inkomster efter denna
skala, utan allenast ett antagande, att de skattskyldigas inkomster på olika
orter variera på ungefär samma sätt som levnadskostnaderna och de på
dessa uppbyggda löneskalorna, varigenom skatten efter vederbörliga avdrag
kommer att stå i relation till ungefär samma realinkomst på varje ort.
Dyrortskommittén föreslår beträffande inkomstens oell avdragens
bestämmande, att den vid 1941 års undersökning tillämpade metoden i princip
bibehålies men med rätt för socialstyrelsen till viss skälighetsprövning i
sådana fall, då inkomstens fastställande eller nu gällande lönegruppering skulle
bli alltför schablonmässigt. Till stöd härför framhåller kommittén följande.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Då alltjämt en ganska stark spridning av levnadskostnaderna råder på olika
orter, innebärande att realvärdet av en och samina inkomst företer motsva
rande variationer, skulle det efter all sannolikhet leda till mindre rättvist
resultat att lägga ett för hela riket enhetligt inkomstbelopp till grund för
skattepostens beräkning än att tillämpa 1941 års metod.
Kommittén vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att enligt de uppgifter,
som insamlats vid 1944 års prisundersökning, utgiftssummorna sälskilt
på de billigare landsbygdsorterna växla ganska starkt (upp till omkring
10 procent). Om lönegruppernas antal minskas, såsom dyrortskommittén
ifrågasätter, kan det tänkas, att spännvidden inom vissa grupper
ökas och att därför, särskilt inom orter, vilkas utgifter ligga vid "gränsen
till högre eller lägre grupp, beräkningen av skatteutgiften blir alltför schablonmässig.
För att förebygga att orättvisa uppstår härigenom, vill kommittén
förorda, alt socialstyrelsen erhåller rätt att i dylika fall efter skäliglietsprövning
jämka skatteutgiften.
Då summorna för levnadskostnaderna enligt såväl 1941 sorn 1944 års
uppgifter beräknats pa grundval av den genomsnittliga konsumtionen inom
hushåll tillhörande löntagare med inkomst ungefär som i Ilie löneklassen
enligt civila avlöningsreglementet inklusive faktiskt utgående rörliga tilllägg
och kristillägg är det självklart, att sistnämnda två tillägg böra medräknas
också vid skatteberäkningen.
Vad härefter angår beräkningen av själva skatteavdragen, följer av det
föregående, att dyrortskommittén ej kan ansluta sig till tanken att använda
ett tor hela riket lika skatteavdrag vid skatteutgiftens beräkning. Det
torde ej heller vara möjligt att på det stadium, då uppgifterna sammanställas
för en dyrortsundersökning, avgöra, örn den pågående undersökningen
kommer att leda till ändrade avdragsregler eller till överflyttning av
en viss ort från en skattegrupp till en annan inom den gällande skattegrupperingen.
Varje sadant antagande mäste bli godtyckligt. Kommittén
ansluter sig därför till lönekommitténs förslag att tillämpa avdragen enligt
den vid beräkningen gällande skal tegrupperingen.
Beträffande den kommunala skattesats, varmed skall räknas, anser
kommittén risk föreligga, alt en tillfälligt hög eller låg utdebitering för
vederbörande primärkommun skall inverka under grupperingens hela giltighetstid
och förordar för den skull, att genomsnittsdebiteringen för de
sista fem åren skall läggas till grund.
Mot kommitténs förslag lia avvikande meningar anmälts av herrar Ekegård
och Nilsson. Den senare anför härom i huvudsak följande.
Det av kommittén föreslagna tillvägagångssättet kan icke sägas vara tillfredsställande.
Såsom kommittén konstaterat, har en betydande sammanpressning
av de interlokala levnadskostnadsolikheterna inträtt. Det betyder,
att löner och skatteavdrag i de gällande grupperingarna ej längre motsvaras
av rådande skillnader i dyrhet. En skattepost beräknad på en inkomst, som
svarar mot de i dag konstaterade skillnaderna, hade uppenbarligen minskat
prisskillnaden mellan dyraste och billigaste ort ytterligare. Ej heller har kommittén
tagit hänsyn till de förmåner av social och kulturell art, sorn de olika
kommunerna kunna bereda sina invånare för de utgående kommunalskatterna.
Vid sådant förhållande synes det vara tveksamt, huruvida skatteposten
skall inräknas i en undersökning av dyrortsskillnaderna.
Ekegård framhåller bland annat följande.
Örn en dyrortsgruppering även framdeles skall tillämpas, bör skatteposten
givetvis ingå i de utgifter, på vilka ortsdyrheten beräknas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
41
Nu är emellertid att märka, att skatteposten är en mycket svårbestämbar
faktor i en familjs samlade utgiftssumma. Dels växla avdragens storlek mycket
starkt vid olika inkomstlägen och för skilda familjetyper, dels äro ortsavdragen
inom skattegruppema väsentligt olika och stå icke i relation till nu
förefintliga dyrhetsskillnader. Särskilt i avseende på skattepostens beräkning
måste därför stora svårigheter uppstå, när det gäller att söka visa, att en
dyrortsgruppering, som är uppbyggd på beräkningar av den lokala variationen
av en normalfamiljs utgifter, verkligen återspeglar reella förhållanden.
Då full proportionalitet icke råder mellan inkomst och skatt vare sig å skilda
orter, vid skilda tider eller i fråga om olika inkomstlägen eller familjetyper,
måste avvikelserna från en viss norm bli mycket stora. Det måste därför under
alla förhållanden bli en mera teoretisk än praktisk tillämpning av dyrortsgrupperingens
idé, när skatteutgifterna inräknas bland övriga poster i
budgeten för en viss löneklass och familjetyp.
Då det gäller att åstadkomma en objektivt rättvisande metod att mäta
lokal dyrhet, kan det enligt min mening icke vara rikligt att låta ett nu å
högre dyrorter för högt löneläge i jämförelse med lönerna å lägre dyrorter
komma att återverka på en blivande dyrortsgrupperings utformning. Därigenom
komme något av nu tillämpade oriktiga lönesättning att åter framträda
i en ny lönereglering.
Jag finner därför, att det endast återstår att beräkna skatterna proportionellt
på de av kommittén nu konstaterade levnadskostnadsskillnaderna
utan hänsyn till örn i lag stadgade avdrag kunna tillämpas eller ej.
Ekegård har i betänkandet (sid. 376) algebraisk angivit den metod, enligt
vilken skatteposten enligt hans mening borde beräknas. Jag får härutinnan
hänvisa till reservationen.
Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag beträffande skatteposten
lämnats utan erinran av flertalet myndigheter och organisationer. I ett pär
fall har dock ifrågasatts, att posten skulle helt uteslutas vid dyrortsjämförelsen,
och i några yttranden påyrkas modifikationer i beräkningen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att den utjämning, som i skatteavseende
kan befinnas skälig, bör ske i annan ordning än genom dyrortsgrupperingen.
Av samma mening är länsstyrelsen i Kronobergs län, som motiverar
sin ståndpunkt med att skatteutgifterna vid normalfamiljens inkomstläge
lämna ett mycket ringa utslag och att därför en skev bild erhålles av
skattetryckets inverkan på levnadskostnadernas höjd på de olika orterna.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det icke vara möjligt alt låta skatter
ingå i dyrortsberäkningen, enär kommunalskattens hela belopp principiellt
icke bör medräknas utan endast den del, som motsvarar kommunala utgifter,
som äro beroende av statliga föreskrifter och ålägganden. Länsstyrelsen
i Värmlands län har icke ansett sig böra framställa något ändringsförslag,
men velat ifrågasätta förnyat övervägande av skatteposten, därvid
måhända även kunde förtjänas att tagas i beaktande, huruvida posten över
huvud borde medtagas. Bidragande till länsstyrelsens tveksamhet hade varit
skattepostens högst avsevärda variation för familjer av olika storlek. Skäl
kunde enligt länsstyrelsens mening också anföras för att utgå från ett och
samma inkomstbelopp. Samma skall gåve, som kommittén framhållit, icke
heller alltid samma förmån. A andra sidan befarade länsstyrelsen, alt skalle
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
postens uteslutande kunde leda till orättvisa resultat just för orter, där
.skatteposten vöre förhållandevis betydande till följd av hög kommunal utdebitering
och låga skattefria avdrag.
En modifikation i metoden för skattepostens beräkning har till övervägande
framlagts av socialstyrelsen, som strukit under det otillfredsställande i
att till grund lägga ett inkomstbelopp och ett skatteavdrag, som bestämts genom
de numera föråldrade löne- och skattegrupperingama. Styrelsen anför
i huvudsak följande.
Enligt de av kommittén angivna principerna för dyrortsundersökningen
skola kostnaderna för en och samma konsumtion jämföras. De totalutgifter,
som skola beräknas, måste sålunda förutom kostnaden för den direkta konsumtionen
jämväl täcka den skatt, som utgår på det erforderliga beloppet.
Den inkomst, på vilken skatten bör beräknas, är sålunda beroende på levnadskostnaderna
på ifrågavarande ort och icke på den faktiskt förefintliga
inkomstnivån. Kommittén är även medveten om, att för åtskilliga orter användningen
av lönebeloppen enligt nuvarande lönereglemente skulle ge missvisande
resultat, och förordar, att socialstyrelsen erhåller rätt att i dylika
fall efter skälighetsprövning jämka skatteutgiften. Icke ens såsom en genomsnittlig
approximation kunna emellertid de nuvarande lönebelopnen sägas
återspegla skillnaderna i levnadskostnader. Medan för de löneklasser,
jämförelsen gäller, lönen i orter tillhörande nuvarande grupp A understiger
stockholmslönen med 25 procent, kan skillnaden i levnadskostnaden på
grundval av kommitténs utredning beräknas uppgå till blott 18,9 procent.
Man kan förutse, att antalet fall, där en skälighetsprövning bleve påkallad
vid tillämpning av den av kommittén förordade metoden, bleve rätt betydande.
Skattebeloppen bestämmas emellertid icke blott av det inkomstbelopp, som
ligger till grund för beräkningen, utan även av det avdragsbelopp, som tilllämpas.
Kommittén förordar, att de för närvarande gällande avdragsbeloppen
för taxering till statlig resp. kommunal inkomstskatt användas. Under förutsättning
att kommitténs förslag, att de gällande avdragen visserligen bibehållas,
men att orterna omplaceras mellan grupperna i enlighet med förändringarna
i levnadskostnaderna, vinner tillämpning, bli de beräknade skattebeloppen
i och med detta missvisande, och de orter, som flyttats, kunna med
fog göra gällande, att beräkningen för deras del bör förnyas. Detta skulle
medföra, att även av denna anledning skatteposten skulle behöva räknas om
för ett stort antal orter. Detta skulle behöva ske efter det att placeringen i
ortsgrupper fastställts.
Man kommer därvid att finna följande förhållande. Beräknar man för en
ort, som befunnits ligga nära eller på gränsen mellan två grupper, såsom
styrelsen finner riktigt, skatten på en inkomst, som motsvarar den totala
levnadskostnaden med användning av avdragen för den lägre gluppen, förskjutes
orten uppåt på dyrhetsskalan och passerar eventuellt gränsen till den
högre gruppen. Räknar man däremot med avdragen för denna, förskjutes
orten däremot ner i den lägre gruppen. För dessa orter är problemet om den
»riktiga» beräkningen uppenbarligen teoretiskt olösbart. Beträffande de avdrag,
som skola tillämpas vid beräkningen, har kommittén icke föreslagit
rätt till skälighetsprövning för socialstyrelsen. Socialstyrelsen finner, att det
vöre naturligt, att skälighetsprövningen utsträckes även att gälla dessa, och
att riktlinjerna för denna prövning böra klarläggas.
Styrelsen har för sin del övervägt ett annat tillvägagångssätt, som ger samma
resultat, som den av kommittén föreslagna metoden leder fram till först
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
43
efter talrika omräkningar. Metoden utgår från den principiella uppfattning,
sorn förut anförts, att skatten bör beräknas på det inkomstbelopp, som täcker
de totala levnadskostnaderna. Som en approximation härtill kan enligt
styrelsens mening den enligt nu gällande gruppering utgående lönen icke användas,
däremot möjligen lönen enligt en på en kommande gruppering grundad
löneskala. Sistnämnda fråga blir beroende på, i vilken relation lönen
ställs till de funna levnadskostnaderna. Skatteavdragen skola enligt kommitténs
förslag, som nyss nämnts, tills vidare bibehållas till sina belopp, men
orterna omgrupperas, så att de för varje ort gällande beloppen komma att
stå i viss genomsnittlig relation till de funna levnadskostnaderna. Då antalet
grupper föreslås bibehållas vid fem, kan relationen mellan avdragen och
levnadskostnaderna för de orter, som icke efter levnadskostnaderna räknat
ligga i mitten av resp. grupp, endast utgöra en approximation av den genomsnittliga
relationen. Vid beräkningens genomförande känner man icke,
till vilken grupp de enskilda orterna komma att hänföras. Man blir därför
nödsakad att beräkna de för varje ort tillämpliga avdragsbeloppen på så
sätt, att de komma att stå i samma relation till levnadskostnaderna som den,
i vilken de faktiska avdragsbeloppen stå till de vid undersökningen funna
levnadskostnaderna vid resp. grupps mitt.
Det säger sig självt, att de skattebelopp, som man erhåller med denna räknetekniska
metod, icke komma att helt överensstämma med dem, som man i
efterhand kan räkna fram med kännedom örn de avdrag, som fastställts för
ifrågavarande ort. Metoden medför emellertid, att de skattebelopp, som sålunda
sedermera kunna beräknas på grundval av de faktiska avdragen och
på en inkomst, motsvarande den faktiska lönen för den ortsgrupp, till vilken
orten vid grupperingen hänförts, för orter, som befunnits ligga i övre delen
av en grupp, blir mindre än de, som framräknas med hjälp av den här av
styrelsen föreslagna metoden, medan för orter, som ligga i undre delen av
en grupp, det omvända är fallet. Orternas placering i grupper blir sålunda
densamma i bägge fallen. Metodens fördel ligger i, att den omräkning av
skattebeloppen och omplacering av orterna, som det eljest bleve nödvändigt
att företaga i efterhand, kan undvikas,
Det sagda gäller i första hand de statliga ortsavdragen. På grund av det
nära sambandet mellan storleken av de kommunala ortsavdragen och den
kommunala utdebiteringen torde man däremot vid beräkningen av kommunalskatten
kunna begagna de avdrag, som för närvarande gälla för varje ort.
Styrelsen är icke nu beredd att taga definitiv ställning till vilket förfaringssätt,
som drager den minsta arbetskostnaden, innan vissa provundersökningar
utförts i samband med beräkning av skatteposten.
Aven landsorganisationen framhåller, att skattekostnaden bör beräknas under
förutsättning av lika reallön och därtill avpassade ortsavdrag på alla
orter. Vidare anser organisationen böra övervägas, om icke på något summariskt
sätt hänsyn kunde tagas till skillnaden i de förmåner, som skattebetalarna
på olika orter kunna erhålla för en och samma kommunala skattesats. I
yttrandet anföres härom följande.
Det påpekas i betänkandet, alt en hög skattesats kan bero på antingen hög
kommunal standard med stora kollektiva förmåner för kommunens innebyggare
eller på lågt skatteunderlag pr person. I det förra fallet representerar
den höga skattesatsen tydligen inte i och för sig någon hög levnadskostnad.
Kommittén har dock inte ansett sig kunna föreslå någon metod för hänsynstagande
till detta förhållande. Delta är beklagligt, eftersom skatteposten
spelar en relativt stor roll vid framkallandet av olikhet i levnadskostnaderna
44
Kungl. Maj.-ts proposition nr 343.
på olika orter. Det torde kunna övervägas, om man icke på ett summariskt
sätt skulle kunna omräkna skattekostnaden i viss relation till antalet skattekronor
pr invånare i varje kommun, och alltså inte enbart rätta sig efter
själva utdebiteringssiffran. På så sätt skulle en hög kommunalskatt, av vilken
kommunens innebyggare på grund av deras allmänna fattigdom inte
kunde beräknas ha någon större nytta, komma att räknas såsom en starkare
fördyringsfaktor än motsvarande utdebitering i en kommun, där skatten
räcker till att bekosta större förmåner åt skattebetalarna.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att skatten bör beräknas enligt den
lönegrupp, till vilken en ort hör på grund av det nya beräkningssätt och
system, som kan komma att tillämpas.
Påksförbundet rättvisa åt landsorten anser, att skatteposten bör beräknas
på ett för hela riket enhetligt inkomstbelopp.
Departements- Dyrortskommittén kan sägas vara enhällig örn uppfattningen att skatterna
chefen. • princip böra medräknas vid levnadskostnadsjämförelsen. Denna mening
kan jag biträda, även om jag icke finner skälen för medräknandet av statsskatten
lika bärande som skälen för kommunalskattens medtagande. Då statsskatten
icke nämnvärt kan påverka levnadskostnadstalens relationer — i vart
fall icke med den metod för skattepostens beräkning, som jag i det följande
förordar — har jag icke funnit anledning ifrågasätta någon avvikelse från
kommitténs nyssnämnda ståndpunkt. Vad kommunalskatten angår varierar
den, trots av staten vidtagna åtgärder för utjämning av skattetrycket, fortfarande
så starkt, att ett borttagande av skatteposten skulle framstå som en
betydande orättvisa mot invånarna i de skattetyngda kommunerna. Till dessa
kommuner höra som regel icke storstäderna. Naturligtvis anser jag i likhet
med en del länsstyrelser, att det i och för sig vore bättre, om det kommunala
skattetrycket kunde helt eller i det närmaste utjämnas i riket, men
detta är i föreliggande situation icke ett praktiskt alternativ.
Beräkningen av skatteposten innefattar emellertid betydande vanskligbeter.
Det gäller att fastställa i första hand de inkomst- och avdragsbelopp,
som skola läggas till grund för beräkningen, och vidare den kommunala
skattesats, som man skall räkna med i olika kommuner. Dyrortskommittén
synes vara enig örn att det inkomstbelopp, på vilket skatten beräknas, icke
bör vara enhetligt för hela riket utan principiellt bör variera med levnadskostnaderna,
och att ortsavdragen likaså böra variera. Kommittémajoriteten,
som velat anknyta beräkningen till existerande förhållanden, har såsom en
lämplig approximation förordat, att inkomsten och avdragen på varje ort
skulle bestämmas efter nu gällande löne- och skattegrupperingar. För att
motverka de orättvisor, som kunde uppkomma genom detta schablonmässiga
sätt att bestämma inkomsten, skulle socialstyrelsen enligt förslaget äga rätt
att jämka efter skälighetsprövning. Häremot ha reservanterna gjort gällande,
att beräkningssättet bleve felaktigt, eftersom gällande lönegrupp ering
ingalunda motsvarade de nu föreliggande dyrhetsskillnaderna. I stället bär
den ene reservanten föreslagit, att skatterna skulle beräknas proportionellt
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
45
mot de av kommittén konstaterade levnadskostnadsskillnaderna. Vid remissbehandlingen
lia liknande kritiska synpunkter mot kommittéförslaget gjorts
gällande av socialstyrelsen och landsorganisationen. Jag delar uppfattningen,
att nu gällande grupperingar äro så föråldrade, att den av kommittén
föreslagna metoden för ett mycket stort antal orter skulle till en början ge
påtagligt felaktiga resultat i fråga örn levnadskostnadstalen. En justering
efteråt av dessa levnadskostnadstal, i den mån de medfört placering inom
en felaktig ortsgrupp, skulle på grund av de kanske talrika omräkningar
och skälighetsprövningar, som bleve erforderliga, vara rätt betungande och
dessutom måhända verka mindre förtroendeingivande hos allmänheten. I
princip bör skatteposten enligt min mening beräknas på ett inkomstbelopp,
som motsvarar de totala levnadskostnaderna. Den av socialstyrelsen angivna
metoden tillgodoser detta önskemål och synes jämväl beträffande de statliga
ortsavdragen ge ett mera tillfredsställande resultat än en tillämpning av
kommittéförslaget. Styrelsen har visserligen ansett sig icke kunna utan vissa
provundersökningar taga definitiv ställning till frågan, örn detta förfaringssätt
bleve mindre arbetskrävande än kommitténs metod med skälighetsprövningar.
Även om det administrativa arbetet eventuellt skulle bli något ökat
enligt den av styrelsen angivna metoden, synes mig dock denna metod vara
att föredraga både av principiella och psykologiska skäl.
Vad slutligen angår den kommunala skattesatsen har ifrågasatts, att en
avräkning skulle ske för den skillnad i förmåner, som skattebetalarna på
olika orter kunna erhålla för en och samma skatt. Teoretiskt synes mig detta
önskemål icke obefogat, men dess praktiska genomförande torde möta betydande
vanskligheter och påkalla skönsmässiga avgöranden i sådan utsträckning,
att det troligen icke skulle öka tilltron till dyrortsgrupperingen. Kommitténs
förslag, att man skall utgå från den kommunala genomsnittsdebiteringen
för de sista feni åren för att därmed undgå risken för att de tillfälligheter,
som sista årets debitering kan innefatta, få i högre grad påverka den
kommande dyrortsgrupperingen, vill jag icke motsätta mig, även om värdet
av denna omläggning kan diskuteras. Det är ju icke osannolikt, att man därigenom
avlägsnar sig från det skattetryck, som kommer att gälla under
grupperingens giltighetstid.
c. Avståndskostnaderna. Vid tidigare dyrortsundersökningar har hänsyn
icke tagits till avståndskostnaderna. Som förut nämnts har dyrortskommittén
kommit till uppfattningen, att en allsidig utredning av levnadskostnadsskillnaderna
icke kan begränsas till att avse priserna vid inköpskällan på de förnödenheter,
varom fråga är, utan bör omfatta hänsynstagande till även andra
omständigheter, främst klimatets inverkan på livsmedels- och bränsleförbrukningen
och de rese- och transportkostnader, som uppstå till följd av avstånden
mellan bostaden och den plats, där varor och tjänster inköpas eller eljest
övertagas av konsumenterna.
Dyrortskommittén framhåller i huvudsak följande allmänna synpunkter
på avståndsfrågan.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
Resor och transporter företagas dels då konsumenterna anskaffa livsmedel,
husgeråd m. m., som krävas för den egentliga hushållsdriflen, dels när de
själva förflytta sig inom orten eller till andra orter för att komma till sitt
arbete eller för att komma i åtnjutande av behövlig sjukvård, rekreation
o. s. v. Kostnaderna härför kunna utgå i form av penningutlägg eller (och)
som kraft- och tidsförlust.
Principiellt förefaller det klart, att man vid en dyrortsundersökning bör
taga skälig hänsyn till alla med hushållningen förenade kostnader för resor
och transporter, som krävas för att den levnadsstandard skall kunna upprätthållas,
som ligger till grund för dyrortsjämförelsen.
Med uttrycket »skälig hänsyn» menas, att hänsynen bör tagas under förutsättning
att en viss anpassning efter orternas växlande förhållanden äger
rum på de punkter, där anpassning är möjlig, t. ex. då det gäller inköp av
förnödenheter till hushållet. Den anpassning det här är fråga om gäller antalet
inköpstillfällen. Väl är det sannolikt, att de täta inköpstillfällen, som
de korta avstånden i tätorterna möjliggöra, verka till att där höja standarden
i jämförelse med vad fallet är på landsbygden, men betydelsen härav
torde i den allmänna föreställningen vara avsevärt överdriven. Utrymmet
för klok anpassning synes tvärt om tämligen stort på denna punkt. Att förutsätta,
att den enhetliga standard, som dyrortsjämförelsen avser, endast
kunde uppnås genom tillämpning av tätortsbefolkningens vanor i fråga om
butiksbesök synes därför icke logiskt nödvändigt. En sådan förutsättning
skulle också leda till orimliga resultat. Vid en dyrortsjämförelse bör och kan
man icke rimligen förutsätta att tätorternas frekvens är nödvändig för att
uppnå tätorternas standard.
Hur många resor och transporter som skola anses erforderliga på orter
med långa avstånd för att levnadsstandarden icke skall bli lägre än på orter
med korta avstånd och hur kostnaden för dessa resor och transporter skall
beräknas, torde emellertid kunna avgöras endast efter skälighetsprövning.
Frågan om avståndskostnadema blir härigenom i väsentlig mån av
annan beskaffenhet än övriga problem, som måste lösas vid en dyrortsjämförelse.
Det sagda gäller sådana resor och transporter, beträffande vilka en viss
anpassning till orternas förhållanden kan anses rimlig. Beträffande de övriga
t. ex. resor i samband med sjukdomsfall — kan den allmänna regeln
formuleras, att antalet resor och transporter lämpligen bör svara mot det
genomsnittliga behovet av desamma. Att här förutsätta färre resor
än genomsnittsbehovet, vöre obilligt, och att räkna med flera, synes heller
icke motiverat. En beräkning efter individuella behov är icke möjlig.
Detta innebär, alt de enskilda hushåll, vilka till äventyrs lia större behov
av resor och transporter än genomsnittet, icke kunna genom den dyrortsgraderade
lönen uppnå samma standard som personer med det genomsnittliga
behovet av resor. De som lia behov av färre resor och transporter än genomsnittet
återigen kunna nå en högre standard än genomsnittet.
Av dessa omständigheter har kommittén dragit slutsatsen, att det vid en dvrortsgruppering
är praktiskt taget ogörligt att på ett rimligt sätt taga hänsyn
till andra avståndskostnader än sådana, som avse resor och transporter,
som alla behöva räkna med. Vidare framhåller kommittén
följande.
Det är intet tvivel underkastat, att de avståndskostnader, som uppstå vid
de dagliga inköpen av livsförnödenheter, äro de som i stort sett betunga hushållen
mest. Det är emellertid här icke fråga örn den absoluta kostnaden
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
47
utan om den olikhet i kostnaderna, som kan råda mellan olika orter, varför
anförda omständighet icke ensam kvalificerar för hänsynstagande vid en
dyrortsberäkning. Även örn man tager hänsyn till att hushållen höra underkasta
sig en skälig anpassning till orternas skiftande förhållanden, är det
dock otvivelaktigt, att kostnaderna väga tyngre på landsbygden, i synnerhet
i landets norra, glest bebyggda delar. Till en viss grad kunna kostnaderna
utjämnas genom biltransporter, såsom skedde under förkrigstiden. I sådant
fall ingå kostnaderna i varupriset.
Samma principfrågor möta, när det gäller inköp av kläder, möbler och
dylikt, ehuru frågan här får andra proportioner. Då det gäller sistnämnda
varuslag, saknas nämligen i regel försäljningsställen på landsbygden, och
även på smärre tätorter är ofta sorteringen så liten, att man vid en dyrortsjämförelse
knappast kan räkna med dem. Det är sålunda vanligt, att köparna
för att förvärva ifrågavarande förnödenheter måste företaga resor med järnväg,
buss, båt o. s. v., vilka orsaka kontanta utlägg och tidsförlust.
Analoga fall äro då hushållen nödgas anlita läkare, sjukhus och specialister
för reparation av hem och bohag eller vilja besöka inrättningar för
rekreation eller andlig kultur. I dessa fall få invånarna på skilda orter vidkännas
helt olika kostnader, därför att lill arvodena åt de anlitade personerna
respektive inträdesavgifterna, resekostnad av varierande storlek tillkommer.
Avståndskostnader för skolbarns resor och inackordering
på skolorter för erhållande av högre undervisning skola enligt kommitténs
förslag icke medräknas vid dyrortsjämförelsen. Dessa kostnader höra till
det slags avståndskostnader, som drabba somliga hushåll hårt och andra icke
alls, framhåller kommittén, och generell hänsyn till dessa kostnader, som
skulle innebära att ersättningen sloges ut på alla hushåll, skulle medföra ett
så litet tillägg, att de som verkligen hade sådana skolbarn icke skulle bli
hjälpta därav. Kommittén anför i huvudsak följande.
Dyrortskommittén har övervägt, huruvida man borde medräkna sådana
kostnader som uppstå för barns skolgång på annan ort, då undervisningsanstalt
utöver bottenskolan — t. ex. allmänt läroverk, kommunal mellanskola
eller yrkesskola — saknas på hemorten. Ehuru kommittén livligt behjärtar
önskemålet att alla barn oavsett bostadsorten beredas samma möjligheter till
utbildning, har kommittén ansett, att tanken att sådana möjligheter skulle
kunna åvägabringas med dyrortsgrupperingens hjälp icke kan realiseras. Det
ligger nämligen i dyrortssystemets natur, att det i tillämpningen måste göras
lika för mycket stora medborgargrupper, och det får av praktiska skäl anses
uteslutet att införa olika grupperingar för t. ex. familjer med skolbarn och
familjer utan sådana barn. Man skulle — örn man vill taga hänsyn till skolresekostnaderna
vid dvrortsgrupperingen — därför vara hänvisad att göra
det inom den allmänna lönegrupperingens ram. 1 följd härav skulle enligt
kommitténs undersökningar skolresor och dylikt medföra ett så litet lönetilllägg
flir avståndsorternas tjänstemän — även örn proportionen av skolbarn
hämtas från städerna — att detta vore till praktiskt taget ingen hjälp för dem.
som hade resande eller inackorderade skolbarn. Kostnaden skulle nämligen
slås ut på alla hushåll och fördelas på det antal år, som löntagarna äro yrkesverksamma,
eftersom praktiskt taget inga lia skolbarn hela elen tid de äro i
arbetsför ålder. Vad statstjänstemännen beträffar, skulle ett sådant system innebära,
att staten som löneförhöjning till tjänstemännen på landsbygden finge
i summa betala ut ett belopp ungefär motsvarande totalkostnaden för barnens
resor oell inackordering men att detta belopp fördelades lika på alla tjänste
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
männen oavsett behovet. De som icke hade behov av hjälp med skolbarns reseoch
inackorderingskostnader skulle sålunda få större delen av de bidrag, som
skolbarnsfamiljerna behövde. Andra än familjer med ortsgraderade löner elter
det statliga systemet skulle icke alls tillgodoses på detta sätt. Dyrortskommittén
vill icke medverka till att frågan örn ekonomiskt stöd åt landsbygdens
studerande ungdom löses så otillfredsställande som inräknandet i en dyrortsgruppering
av skolresor och inackordering på skolorten skulle innebära.
Kommittén finner det däremot synnerligen angeläget, att frågan löses i annan
ordning och erinrar om det förslag, som förelagts 1945 års riksdag.
Kommittén förordar å andra sidan att hänsyn icke skall tagas till resor
till och från arbetet eller rekreationsresor för tätorternas
befolkning. Kommittén anför härom följande.
I samband med nu nämnda för landsbygden typiska kostnadspost kan
nämnas den kostnad, som tätorternas befolkning får vidkännas för att erhålla
rekreation på landsbygden. Ju större tätort, desto större avstånd att
övervinna och desto större kostnad för att rekreationen skall komma till
stånd. Till avståndskostnaderna böra i detta sammanhang räknas den särskilt
för hushållen i tätorternas centrala områden ganska betydande arbetsoch
tidsåtgången för att skaffa barnen i förskolåldern frisk luft och motion.
icke heller till dessa slag av avståndskostnader anser dyrortskommittén att
hänsyn lämpligen kan tagas genom en dyrortsgruppering.
I diskussionen örn dessa ting brukar anföras, att också kostnaderna för
resor till och från arbetet borde räknas med vid dyrortsjämförelser. Sådana
kostnader ha betydelse särskilt för befolkningen i storstäderna, på vissa industriorter
och på rena landsbygden, framför allt i Norrland.
Betraktar man till en början förhållandena i en storstad som Stockholm,
Göteborg eller Malmö, inser man, att det vore orimligt förutsätta, att hela den
kontorsarbetare befolkningen skulle vara bosatt inom gånghåll från affärscentrum
och hela den fabriksarbetande inom gånghåll var och en från sina
fabriker. En viss grad av åkande till och från arbetet måste anses vara naturligt
inom sådana orter. Önskar en arbetsgivare, som där har anställda, ge
dessa samma reallön, som löntagarna på en mindre ort, är det tydligen nödvändigt,
att han tar hänsyn till ett visst tillägg till arbetsresor. Det förefaller
lika naturligt, att för en landskommun räkna arbetsresorna som en särskilt
fördyrande omständighet, örn det t. ex. visar sig, att de anställda icke kunna
få bostäder annat än på stort avstånd från arbetsplatsen. Det är minst lika
orimligt att förutsätta, att dessa skola bygga sig nya bostäder intill arbetsplatsen
som att storstadsborna skola tränga sig samman kring sina arbetsställen.
I bägge fallen är det ortens beskaffenhet, som framtvingar arbetsresorna
— i .storstaden den täta bebyggelsens vidsträckthet och på landsbygden
bebyggelsens splittring.
Som exempel på orter med dryga kostnader för arbetsresor lia anförts
skogskommuner. Skogsarbetarna och vissa tjänstemän (jägmästare och dylika)
ha nämligen lång väg till sina arbetsplatser. I detta fall är det dock
uppenbart, att avståndskostnaderna principiellt icke tillhöra dyrortsberäknmgen.
Det är i detta lall icke ortens beskaffenhet, som utgör orsaken till
resorna, utan arbetets art. Resorna äro i detta fall en omkostnad för inkomstens
forvarvande, som i högre eller lägre grad uppstår överallt, där skogsarbete
bednves.
Av samma skäl som anförts beträffande skolresorna anser kommittén att
hänsyn icke bor tagas till arbetsresor vid dyrortsjämförelsen. Som kompletterande
grund for denna sm ståndpunkt vill kommittén anföra, att de teknis
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
49
ka svårigheterna att uppskatta arbetsresornas relativa betydelse för olika
orters invånare synas oöverstigliga.
Avståndens inverkan på levnadskostnadernas interlokala spridning har under
innevarande århundrade minskat och kommer enligt kommitténs uppfattning
att ytterligare minskas i framtiden genom trafikväsendets utveckling
och de olika åtgärder, som vidtagits eller komma att vidtagas för att
göra skilda orter och landsändar lika delaktiga av sociala och kulturella förmåner.
Särskilt nämner kommittén statsunderstöd åt föreläsningsverksamheten,
riksteatern, vandringsutställningar av bildande konst och dylikt, bidrag
till täckande av sjukvårdskostnaderna på landsbygden (ev. genom obligatorisk
sjukförsäkring) och till samlingslokaler på landsbygden, anordnandet
av skolskjutsar därstädes, sommarvistelse på landet för barn från städerna
och anslag till täckande av landsbygdsungdomens kostnader för skolresor och
inackordering på skolorter.
Beträffande beräkningen av de tillägg för rese- och transportkostnader,
som kommittén föreslår för vissa landsbygdsorter, anföres följande.
Den teoretiskt bästa metoden för beräkning av avståndskostnaderna torde
vara, att landsbygden indelas i regioner allt efter avstånden (i kilometer
eller, ännu hellre, i tid för tillgängliga trafikmedel) till inköpskällan, läkaren,
tandläkaren o. s. v., varefter rese- och transportkostnaden för en resa respektive
transport beräknades regionvis, och antalet resor etc. bestämdes.
Genom att multiplicera antalet resor och transporter med kostnaden per fall
skulle man få ett totalbelopp för varje region. I vissa fall skulle det icke
räcka med ett regionsystem, eftersom inköpskällan för förnödenheterna och
läkarna långt ifrån alltid finnas på samma plats, utan det skulle komma
att bli ett system av varandra korsande regioner.
Av flera skäl lär man icke kunna tillämpa ett sådant system i praktiken.
Redan den omständigheten, att en uppdelning av orterna i delar med särskilda
avståndsberäkningar och därav eventuellt följande placering i olika
dyrortsgrupper måste anses utesluten, är ett absolut hinder för metoden.
Men även de praktiska svårigheterna att utföra beräkningen äro ägnade
att inge starka betänkligheter. I beräkningen ingå dessutom flera moment
som — inom ganska vida gränser — måste komma att bli godtyckligt
valda, varför resultatet under inga omständigheter kan komma att betecknas
som mer än en uppskattning. Detta gäller framför allt antalet resor
och transporter, d. v. s. den ena faktorn vid multiplikationen. Härtill kommer,
att en efteråt inträffad ändring i inköpskällans läge, läkarens bostadsort
o. s. v. kan kullkasta beräkningen eller minska dess giltighet.
Kommittén har efter diskussion av olika utvägar stannat inför en mycket
stark förenkling av den ovan skisserade metoden, varigenom beräkningen
närmar sig den utväg, som antydes i direktiven, ett slags poängsättning
av avståndskostnaden.
Den hänsyn, som kan tagas till avståndskostnaderna, måste enligt kommitténs
mening i det väsentliga grundas på en skälighetsprövning. Tilläggen
kunna icke sägas täcka kostnaderna för vissa bestämda resor och transporter
utan kommittén tänker sig att de helt allmänt skola representera de merkostnader,
som landsbygd ns hushåll få vidkännas för resor och trans
Bihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 343. 4
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
porter — utöver deni som förekomma i tätorterna — och som bero på bebyggelsens
gleshet.
Som underlag för bestämmandet av de föreslagna beloppen, varierande
från 50 till 350 kronor, framhåller kommittén följande synpunkter.
Avståndstilläggen böra sålunda beräknas under förutsättning, att anskaffandet
av kläder, bohag och andra hushållsförnödenheter ävensom besök
hos läkare och tandläkare årligen kunna ske ungefär i samma utsträckning
som i tätorterna. Det bör likväl härvid förutsättas, att en viss anpassning
ägt rum av den egentliga hushållsdriften, emedan stadsbornas inköpsvanor
—- i vad avser antalet inköpstillfällen — icke kan följas. Hänsyn
till kostnaden för arbetsresor och resor till skolorter eller inackordering på
dessa bör icke anses inkluderad.
Att endast merkostnaderna avses utgör givetvis intet hinder för att man
som grundval för skälighetsprövningen av avståndskostnadema föreställer
sig ett konkret antal resor för vissa uppgivna ändamål. En sådan föreställning
synes tvärtom nödvändig, om avståndstilläggen icke skola gripas ur
luften.
Kommittén hade till en början tänkt sig att bygga metoden på en kalkyl
av det slag, som redovisas i bilaga 1 till betänkandet (s. 206 ff.), men
fann, att detta skulle bli både osäkert och invecklat. Den i bilagan återgivna
tabellen visar för ett antal orter kostnaden för 12 inköpsresor lill den s. k.
huvudorten, 6 resor till läkare (därav en bilresa) och 6 till tandläkare per
år samt transporten av ett paket från huvudorten per vecka. Kostnaden härför
varierar från ett fyrtiotal kronor till upp emot 350 kronor per år.
Tabellen torde dock visa den ungefärliga kostnadsramen för rese- och
transportkostnaderna.
För kontroll av storleksordningen av det efter skälighetsprövning fastställda
antalet resor vid kalkylen har kommittén använt en bearbetning av 1933
års budgetmaterial m. m. samt uppgiftsmaterial, insamlat av Sveriges folkskollärarförbund.
Kommittén anför härom följande.
En bearbetning av hushållsräkenskaper från socialstyrelsens budgetundersökning
av år 1933 bar givit vid handen, att 150 undersökta hushåll bosatta
i städer och andra tätorter under ett års tid inköpte mera betydande
poster (för 10 kronor eller mera per vecka) av kläder (utom skodon) i
genomsnitt 6,1 gånger. Av 98 undersökta räkenskaper syntes framgå, att
läkare besökts eller besökt hemmet i genomsnitt icke fullt två gånger på
året, och att tandläkare besökts två å tre gånger. Sistnämnda frekvenstal
var dock mycket osäkert. Sjukhusvistelse hade förekommit i knappt nämnvärd
utsträckning bland de i hushållsbudgetundersökningen deltagande. Det
är dock att märka, att sjukdomsfrekvensen bland deltagarna i en sådan
undersökning får antagas vara lägre än normalt.
En särskild undersökning grundad på statistiskt material från sjukkassornas
verksamhet har verkställts av kommittén i avsikt att uppgifter måtte
erhållas om kostnadsskillnaderna mellan städer och landsbygd. (Se härom
betänkandet, bil. 5.) Antalet sjukdomsfall framgår icke av denna statistik,
men uppgifterna om antalet sjukhjälpsdagar visa, att ingen påtaglig skillnad
synes föreligga mellan städer och landsbygd. Ulredningen visar också, att
kostnaden per medlem och år för intagning på sjukhus skiljer sig mellan
landsbygd och städer med i genomsnitt 2 å 4 kronor. Då antalet intagningar
icke är känt, bli emellertid ifrågavarande uppgifter för kommitténs syften av
begränsat värde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
51
En inom Sveriges folkskollärarförbund verkställd utredning om lärarfamiljers
rese- och transportkostnader, vars resultat ställts till kommitténs
förfogande, ger vid handen, att i genomsnitt för 343 på landsbygden bosatta
hushåll de kontanta resekostnaderna vid sjukdomsfall och för tandvård
utgjorde 20 kronor per år, varvid avståndet till närmaste läkare i genomsnitt
var 13,6 km och kostnaden per resa till densamma 6 kronor 60 öre.
I städerna var hela kostnaden i genomsnitt för 123 hushåll 3 kronor 80
öre. Antalet sjukdomsfall, som föranlett sjukresa, var på landsbygden 1,3
och i städerna 2,3 per år enligt detta material. För 158 på landsbygden bosatta
familjer, som lämnat uppgifter om rese- och transportkostnader i samband
med anskaffning av hushållsförnödenheter (även livsmedel) utgjorde
genomsnittsbeloppet 86 kronor per år, vartill kommo resekostnader för
rekreation och kulturella behov med 158 kronor. Sistnämnda tal torde få
anses högt och förklaras av den speciella yrkesgrupp, som uppgiftslämnama
tillhöra. Medelavståndet för dessa hushåll till inköpsorten för kläder, husgeråd
och dylikt var 28,7 km. Beloppen ha beräknats på primäruppgifter
avseende april 1944. En av 101 uppgiftslämnare utförd uppskattning för
ett helt år slutade på totalt 257 kronor, varav 166 kronor resekostnader för
rekreation och kulturella behov.
I fråga om förfarandet med de föreslagna avståndstilläggen vid kommande
dyrortsjämförelser anför kommittén följande.
Tillämpningen av metoden för avståndsberäkningen måste i praktiken
komma att bli så schematisk att särskild hänsyn icke kan tagas till flera
än ett avstånd och det synes då lämpligt att anknyta tilläggen till avståndet
mellan den ort som skall dyrortsplaceras och huvudinköpsorten. Följande
huvudregler torde kunna angivas.
För avstånd kortare än 6 km räknas intet avståndstillägg. För längre
avstånd utgå tilläggen med lägst 50 kronor och därefter med jämna 50- kronorsintervaller upp till högst 350 kronor vid nuvarande rese- och transporttariffer.
Sju grader av tillägg skulle alltså förekomma.
Avståndstillägg skulle åsättas alla orter, som icke själva äro huvudinköpsorter.
Varje kommun (särort) betraktas därvid som en enhet, och avstånden
räknas från kommunens befolkningscentrum till huvudortens centrum,
eller — för större huvudorter — till butikscentrums periferi.
Då det gäller att avgöra, till vilken avståndsgrupp en viss ort skall höra,
synes det enligt kommitténs uppfattning tillräckligt, örn avstånden uppmätas
fågelvägen på kartan. Alternativt kan dock den finare metoden användas att.
med hjälp av en detaljerad avståndskarta avgränsa särskilda områden_en
för varje tilläggsintervall — kring varje inköpsort.
Det är uppenbart, att socialstyrelsen, som i praktiken skulle lia att genomföra
beräkningen av avståndstilläggen, måste lia rätt till jämkningar såväl
i dessa regler som i de enskilda fallen vid reglernas tillämpning. Styrelsen
hör ha rätt alt flytta orter lill såväl högre som lägre avståndsgrupp eller i
svårare fall konstruera särskilda mellangrupper. Därvid torde särskilt vara
att observera växlingen mellan hyresräknade och icke hyresräknade orter,
så alt icke den skillnad i budgetens totalbelopp, som ofta uppstår vid gränsen
mellan områden med generella liyrestal eller mellan orter med generellt
hyrestal och hyresräknad ort enbart lill följd av stelheten i metoden att beräkna
hostadsposten, ytterligare förstoras.
Särskild uppmärksamhet kommer alt få ägnas valet av huvudinköpsort.
Mot kommitténs förslag beträffande avståndskostnaderna lia reservationer
anförts av fyra ledamöter, herrar Ekegård, Nilsson, Rosberg och Rundlöw.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
Ekegård framhåller för sin del bland annat följande.
De försök, som kommittén gjort att kompensera sådana förmåner, som de
större tätorternas sociala och kulturella privilegier innebära, genom att dels
inräkna vissa belopp för resor till dylika tätorter och dels föreslå en sammanpressning
av löneskalan jämfört med dyrortsskalan, skänka enligt min
mening icke rättvisa åt den egentliga landsbygden. Ty det är att märka att de
belopp, 50 å 350 kronor, som ansetts böra läggas till budgetsiffrorna vid beräknandet
av vissa orters lokala dyrhet, i alltför många fall icke alls komma
att föranleda någon verklig löneförbättring för ortens löntagare. Beloppen äro
för ringa för att på avsett vis kunna inverka på dyrortsplaceringen. Endast
om man kan konstatera, att de generellt och effektivt påverka placeringen
äro dessa »avståndskostnader» berättigade. Detta är emellertid uteslutet.
Det kan ej sägas, att man räknat med fullständig budget, eftersom praktiskt
taget alla kulturella behovs bestridande lämnats obeaktade vid budgetens
konstruerande. De nyss berörda beloppen, som såsom »avståndskostnader»
förutsatts skola läggas till den lokala familjebudgeten, äro antingen i alltför
många fall ineffektiva eller svara icke alls mot isoleringens olägenheter.
Särskilt är därvid att märka, att skolkostnader för en tjänstemannafamilj,
som är bosatt å ort, där högre skolform icke finnes, ej medräknats. De högst
betydande utgifter, i genomsnitt 1 000 kronor per år, som en familjeförsörjare
måste vidkännas för resor och inackordering för ett barn å annan ort än bostadsorten,
göra, att för hans förhållanden dyrortsgrupperingen blir alldeles
missvisande under den tid, då han har barn i skolåldern. Då denna tid i regel
kan antagas utgöra ett avsevärt antal år, är en löneavvägning, som icke avser
berörda förhållanden, ej rättvis för en tjänsteman i denna ställning.
Men detta gäller ej blott kostnaderna för skolstudier. Hela kulturbudgeten
har synbarligen ansetts vara en relativt ovidkommande sak eller befunnits
inrymma statistiskt icke beräkningsbara faktorer. Under sådana förhållanden
måste en dyrortsjämförelse bli tämligen godtycklig. Denna godtycklighet kan
givetvis icke kompenseras genom relativt godtyckligt avvägda »avståndskostnader».
Den noggranna statistiska metod, som kommittén eljest sökt använda,
har sin ofrånkomliga begränsning och är tillämplig väsentligen endast, när det
gäller rent materiella värden. Men detta förhållande visar också, hur orimligt
det är att bygga en dyrortsgruppering på sådana förutsättningar. Frågan om
skolkostnadernas och övriga kulturbehovs medräknande bör i själva verket
bli avgörande för dyrortsgrupperingens berättigande.
Nilsson anser, att den uppskattningsvis fastställda summan för kostnader
för inköp och resor upptagits till för låga belopp. För deni, som bo på
landsbygden, lia kulturella utgifter av olika slag icke tillräckligt beaktats.
Ett tillbörligt beaktande av dessa m. fl. omständigheter vid levnadskostnadsjämförelsen
skulle enligt både Ekegårds och Nilssons uppfattning ge vid
handen, att dyrortsgrupperingen vore överflödig. Inom ett system av enhetslöner
kunde dock erfordras särskilda tillägg för att täcka isoleringsdyrheten.
Kommittéledamoten Rosberg, med instämmande av Rundlöw, anför i huvudsak
följande.
De s. k. avståndskostnaderna lia icke genom beräkningar kunnat till skäligheten
bestämt fixeras och torde få anses såsom alltför låga, i synnerhet om
man tager hänsyn till den tidsförlust, som vid nödvändiga resor är ofrånkomlig.
Även om exempelvis 50 eller 100 kronor läggas till övriga levnadskostnader
på landsbygden, torde endast ett tämligen litet antal av de glest bebyggda
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
53
orterna därigenom komma att uppflyttas till högre ortsgrupp än den de eljest
skulle ha tillhört. Medräknandet av avståndstilläggen bidrager visserligen att
minska spännvidden mellan dyraste ort och billigaste grupp av orter, men
den därigenom erhållna kompensationen synes alltför ringa för de orter, som
kvarstå i lägsta grupp. Detta anföres till stöd för ett yrkande att kommittén
mera bestämt borde fia förordat en spännvidd av 15 procent för löneskalan.
Det hade varit önskvärt, om kommittén kunnat finna någon form för inräknande
av utgifter för barns skolundervisning utom hemorten. På i betänkandet
angivna grunder har detta icke kunnat ske.
Den till 1945 års riksdag avgivna propositionen om anslag för bidrag till
täckande av skolkostnader avser att på annat sätt lätta familjeförsörjarnas
ekonomiska svårigheter i berörda avseende. Förslaget förutsätter behovsprövning
från fall till fall. Enligt min uppfattning borde sådan prövning lia kunnat
undvikas. Det föreligger risk för att befattningshavare i löneskalans mellan-
och högre lönegrader kunna komma att utestängas från erhållande
av skolkostnadsbidrag, vilket icke bör få ske.
Då det inte kan förutsättas, att statsmakterna vilja ikläda sig kostnader dels
genom direkta bidrag till ungdomens studier och dels genom inräknande av
sådana kostnader i dyrortsgraderade löner, har jag — fastän med stor tvekan
—• på i betänkandet angivna grunder biträtt kommittémajoritetens uttalande
på denna punkt.
Jag anser mig emellertid böra starkt understryka nödvändigheten av att
den föreslagna behovsprövningen vid beviljande av skolkostnadsbidrag inte
sker på sådant sätt, att landsbygdens tjänstemän komma att missgynnas. I
detta sammanhang må fördenskull framhållas angelägenheten av att anslag
av för ändamålet tillräcklig storlek anvisas av statsmakterna.
Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag beträffande avståndskostnaderna
tillstyrkts av flertalet myndigheter. I flera fall har direkt uttalats
tillfredsställelse med att sådana kostnader skola medräknas vid levnadskostnadsmätningen,
vilket betecknats som ett betydande framsteg. I
åtskilliga yttranden ha dock ändringar och tillägg till förslaget ifrågasatts
i olika avseenden, och meningarna ha varit rätt delade beträffande frågorna,
huruvida icke även kostnader för resor till och från arbetet samt för skolundervisning
å annan ort borde medräknas, och vidare beträffande beloppens
storlek och förfarandet vid tilläggens fördelning vid dyrortsjämförelsen.
Principen örn avståndskostnadernas medräknande har ej mött gensaga
från något håll, men i ett par yttranden lia svårigheterna att nå ett rättvist
resultat på den angivna vägen ansetts vara för stora och andra utvägar
ifrågasatts. Sålunda anser länsstyrelsen i Jämtlands län, att beräkningen
måste bli alltför schematisk och subjektiv, och uttalar, att det vore lyckligt
om en lösning av frågan kunde åstadkommas i annan ordning. En mera individuell,
ehuru dock icke full utjämning i förevarande avseende skulle enligt
länsstyrelsens mening möjligen kunna vinnas genom utvidgad avdragsrätt
vid inkomstbeskattningen för vissa nödvändiga resor och transporter.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har som sin mening framhållit, att de
kostnader och besvär som äro förenade med en slalionsorts avsides läge
lämpligare kompenserades regionalt, exempelvis genom särskilda lönetillägg
för Norrland, än medelst eli ortsgruppssystem.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
Svenska arbetsgivareföreningen ställer sig frågande till förslaget att i budgeten
upptaga avståndskostnader för orter å landsbygden och anför i huvudsak
därom.
Även om tanken är principiellt riktig, måste man säga sig, att vistelsen
i städerna medför en hel del kostnader, till vilka hänsyn icke tagits eller
överhuvud taget kunnat tagas vid dyrortsgraderingen. Det kan pekas på
resorna till och från arbetsplatserna och kanske framför allt på de betydligt
högre utgifterna för rekreation under semester, å sön- och helgdagar etc.
Det är enligt föreningens mening mest tillfredsställande att helt bortse från
dessa kostnader. Blott om man gör detta, kan man också bortse från sådana
faktorer som resekostnader till och från arbetsplatserna i städerna och den
högre kostnaden för rekreation för städernas invånare.
Ett medräknande av kostnaderna för resor till och från arbetsplatsen
m. m. har förordats även av några myndigheter och tjänstemannaorganisationer.
Allmänna lönenämnden anför följande.
Lönenämnden, som för sin del icke funnit anledning till erinran mot grundtanken
i kommitténs förslag, ifrågasätter, om utformningen av detsamma
kommer att få så stor betydelse i praktiken. Att märka är nämligen, dels att
en kommuns befolkningscentrum ej sällan torde sammanfalla med huvudortens
centrum, dels ock att i många fall de lägre avståndstilläggen icke komma
att påverka placeringen i dyrort. I samband med frågan örn särskilt
hänsynstagande till landsbygdens avståndsförhållanden anser sig lönenämnden
böra erinra örn den avsevärda sammanlagda kostnad, för år räknat, som
ett tjänstemannahushåll i en storstad normalt måste räkna med för nödvändiga
resor och transporter av olika slag inom orten. Enligt lönenämndens
förmenande har nämnda omständighet knappast tillräckligt beaktats vid utformningen
av kommitténs föreliggande förslag.
Överståthållarämbetet säger sig ha svårt att erkänna riktigheten i kommitténs
ståndpunkt att bortse från kostnaderna för arbetsresor å större tätorter.
Alla å sådana orter bosatta behöva visserligen icke företaga sådana resor,
men för det flertal som äro därtill nödsakade uppkommer ju resekostnad
antingen i form av penningutlägg eller (och) som kraft- och tidsförlust,
vilket kommittén själv jämställt med penningutlägg.
Telegrafstyrelsen anför följande.
Styrelsen finner kommittéförslaget örn avståndstillägg vila på en riktig
princip, men vill dock erinra därom, att för tjänstemännen i de största
städerna och deras familjer uppkomma särskilda kostnader — bortsett från
de s. k. arbetsresorna — för spårvägs-, buss- och bilresor på grund av bebyggelsens
stora utbredning. Ifrågavarande kostnader kunna antagas för ett
genomsnittshushåll uppgå till relativt betydande belopp. Det kan ifrågasättas,
huruvida icke viss hänsyn borde tagas även till dessa oundvikliga utgifter,
vilka icke direkt sammanhänga med valet av bostad inom städernas
centrala delar eller i ytterområdena.
Statstjänstemannens riksförbund framhåller, efter att ha tillstyrkt förslaget
örn avståndstillägg för landsbygden, följande.
Jämväl sådana resor, som dagligen företagas till och från arbetsplatsen,
böra av samma skäl komma till synes i budgeten, även örn icke alla tjänste
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
män äro nödsakade att företaga sådana resor. Ett sätt att erhålla kännedom
om dylika resekostnaders fördelning på samtliga tjänstemän å en viss ort
kunde vara att från taxeringsmyndigheterna inhämta uppgifter örn för dylika
utgifter upptagna avdrag i självdeklarationerna. Även andra utvägar kunna
emellertid tänkas.
Även tjänstemännens centralorganisation anser det vara en brist, att de på
vissa ortsgrupper ganska betungande arbetsresorna icke inräknats i avståndstilläggen,
icke minst därför att en interlokal utjämning i annan ordning än
genom dyrortsgruppering i dessa fall knappast är tänkbar.
Beträffande kostnaderna för barns skolgång utom hemorten lia vissa myndigheter
uttryckligen framhållit såsom sin uppfattning, att dessa kostnader
icke böra medtagas, medan det motsatta önskemålet kommit till uttryck från
flera håll.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför följande.
Ett detalj spörsmål må särskilt omnämnas: betydelsen för levnadskostnadsberäkningarna
av kostnader för barns skolgång utom hemorten. Lika med
kommittén finner länsstyrelsen, att ett hänsynstagande till dylika kostnader
ytterst ofullständigt skulle kunna realisera det i och för sig mycket behjärtansvärda
önskemålet att å orter, där anstalter för barns högre utbildning
saknas, kompensera de dryga kostnaderna för ifrågavarande ändamål. Detta
syfte måste därför uppenbarligen tillgodoses på annat sätt.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att det behov, varom här är fråga,
är alltför speciellt för vissa befattningshavare för att böra tagas i beräkning
vid dyrortsgrupperingen. Länsstyrelsen håller före, att andra vägar böra prövas
för tillgodoseende av dessa behov, såsom fria skolresor, räntefria studielån
o. dyl. Vidare framhåller länsstyrelsen.
Vissa skäl synas däremot tala för alt befattningshavarna i landsorten i någon
form skulle beredas ekonomisk förbättring för att möjliggöra eller underlätta
besök hos särskilt huvudstadens kulturella institutioner, såsom museer,
teatrar m. m. Ehuru här är fråga om ett mera allmänt intresse bland befattningshavarna,
synes emellertid ej heller dylik gottgörelse lämpligen böra beredas
genom lönegrupperingen utan exempelvis genom fria biljettkostnader
å statens järnvägar intill ett i förhållande till avståndet från huvudstaden
skäligt årligt belopp, varigenom jämväl statsverkets kostnader sannolikt
skulle stanna vid rimliga belopp.
Tjänstemännens centralorganisation ansluter sig till kommitténs ståndpunkt
men stryker under kravet att behovsprövningen vid studiehjälpen för
landsbygdens barn skall slopas. Organisationen anför i huvudsak följande
Att man nödgas avstå från alt låta hänsynen omfatta kostnaden för resor
och inackordering för skolgång på annan ort torde vara oundvikligt men är
mycket beklagligt. De skäl, som kommittén anfört mot dessa kostnaders inräkning
i dyrortskalkylen — bl. a. att de icke förekomma så generellt, att ett
medräknande kunde få nämnvärd effekt för berörda löntagares skolutgifter
— förefalla emellertid så övertygande, alt något yrkande i annan riktning
icke skall framställas på denna punkt. Då sådana kostnader för dour som
beröras därav, ofia äro mycket betungande, kvarstår likväl behovet av åtgärder
i annan ordning än genom dyrortsgrupperingen. TCO vill framhålla, att
det bland landets tjänstemän råder en stark opinion för behovsprövningens
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
avskaffande vid studiehjälpen för högre undervisning åt landsbygdens barn,
just därför att man uppfattar det som en orättvisa gentemot invånarna på
orter, som sakna högre utbildningsanstalter. Då kommittén med rätta framhåller,
att denna fråga ej kan lösas genom dvrortsgrupperingen, förefaller det
blott följdriktigt, att studiehjälpen utvidgas genom behovsprövningens slopande,
eller att denna i varje fall ges en sådan utformning, att löntagare i
mellan- eller högre inkomstskikt erhålla effektivt bidrag till ifrågavarande
avståndskostnaders täckande. Skulle icke detta vara möjligt, ser sig TCO nödsakad
göra framställning i frågan i samband med den förestående löneregleningen
för statstjänstemännen, för att åtminstone åt denna löntagargrupp
säkra den önskvärda interlokala utjämningen.
Å andra sidan ha länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län ansett
skolkostnaderna böra medräknas. Den förstnämnda länsstyrelsen anför följande.
Vid tjänstemans begäran om förflyttning till stad eller annan tätort angives
mycket ofta som skäl, att barnen därigenom skulle kunna beredas bättre
skolgång. Av de kulturella budgetposterna äro kostnaderna för barnens undervisning
icke blott på grund av storleksordningen utan jämväl i övrigt av sådan
betydenhet, att man icke längre torde kunna bortse från densamma. Länsstyrelsen
är fullt medveten om styrkan i de argument, som kommittén anfört
mot ifrågavarande kostnaders inräknande bland levnadskostnaderna, men
enligt länsstyrelsens förmenande torde det i längden ej vara möjligt att lämna
åsido de från landsbygdens tjänstemän så gott som enstämmigt framförda
kraven härpå.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför följande.
Länsstyrelsen måste vända sig mot att kommittén liksom tidigare utredningar
om dyrortsgrupperingen ej fäst avseende vid kostnader, som löntagare
å landsbygden nödgas bestrida för barnens utbildning till mera kvalificerade
sysslor och befattningar. För löntagare i skilda lönelägen är det säkerligen
en ingalunda ovanlig företeelse utan något som ofta inträffar, att
familjen vill bereda något av barnen bättre utbildning än vad landsbygdens
folkskolor kunna bjuda.. Detta är en koslnadsbelastning för landsbygdens familjer,
som ej bör lämnas obeaktad i något dyrortssystem. Att hänvisa till
att det allmänna i framtiden sannolikt kommer att genom anslag e. d. underlätta
den högre utbildningen för landsbygdens ungdom, kan icke vara tillräckligt
skäl att undanskjuta ett beaktande av den nu anförda synpunkten.
Riksförbundet rättvisa åt landsorten anser, att de beräknade avståndstillläggen
måste ge ett synnerligen missvisande resultat, bland annat därför att
kommittén bortsett från att landsbygdens befolkning bör erhålla samma sociala
och kulturella förmåner, som åtnjutas på högre dyrorter.
De föreslagna avståndstilläggens belopp ha i flera remissyttranden ansetts
vara för låga.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken som nyss nämnts ansett skolkostnaderna
böra medräknas, har ifrågasatt, om kommittén icke varit alltför
återhållsam.
Länsstyrelsen i Kristianstads lån har uttalat, att de angivna beloppen möjligen
förefalla väl låga. Åt samma mening har uttryck givits av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Västerbottens län samt domänstyrelsen.
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att de föreslagna avståndstilläggen
borde något höjas, särskilt med hänsyn till att länsstyrelsen förordat bibehållande
av flera ortsgrupper än fem. Härför talade också den omständigheten,
att hänsyn borde tagas även lill resekostnader för kulturella behov.
Tjänstemännens centralorganisation har anfört i huvudsak följande om tillläggens
storlek.
De avståndskostnader, till vilka hänsyn skall tagas, bli enligt kommitténs
förslag dels sådana som uppstå i samband med den egentliga hushållsdriften
och som äro oundvikliga, om den levnadsstandard skall kunna upprätthållas,
som ligger till grund för dvrortsjämförelsen, och dels sådana som uppstå
i samband med sjukdom och tandvård, varjämte en och annan resa för
rekreation skulle anses berättiga till hänsyn. TCO har intet att invända mot
dessa synpunkter men vill ifrågasätta, om icke det antal resor och transporter
som kommittén tänkt sig — sammanlagt 24 resor och 52 pakettransporter
per år -— är väl litet, med tanke på att det skall räcka för en hel familj. Särskilt
med hänsyn till att dyrortsjämförelsen, som kommittén själv framhåller,
trots allt torde komma att i någon mån missgynna landsbygdens orter, därigenom
att det finns vissa på levnadsstandarden inverkande förhållanden, som
icke kunna pressas in i en ekonomisk kalkyl, skulle det förefalla rimligt, dels
om rese- och transportfrekvensen räknades högre, dels om den av kommittén
föreslagna regeln om avståndstilläggens maximering uppåt (vid 350 kr. enligt
kommitténs förslag) slopades. TCO anser en ökning av avståndstilläggen principiellt
riktigare än den föreslagna sammanpressningen av löneskalan utöver
de konstaterade levnadskostnadsskillnaderna och föreställer sig att en ökning
med 50 procent vore skälig.
Beträffande tillämpningen av avståndstilläggen vid den kommande dyrortsjämförelsen
har socialstyrelsen anfört följande.
Det torde kunna förutses, att förslaget vid sin tillämpning kommer att
mötas av åtskilliga invändningar. Kritik kan riktas dels mot antalet av de
resor och transporter, som ligga till grund för beräkningen, vilket —- som
kommittén framhållit — är i viss mån godtyckligt men som — byggt på hushållsbudgetmaterial
— förefaller styrelsen i stort sett rimligt, dels på den
praktiska tillämpningen. Metoden medför nämligen, att valet av huvudort
och avgränsningen av inköpsområden erhåller en ökad betydelse för orternas
inbördes placering. Det blir för varje ort av intresse att hänföras till ett
inköpsområde, vars huvudort är så avlägsen från orten som möjligt och att
i varje fall icke själv bli betraktad som huvudort. Om än för kanske flertalet
orter inga tvivel behöva råda, torde det likväl i ett stort antal fall finnas
utrymme för tveksamhet, huruvida en ort är att anse såsom huvudort
eller ej. Några objektiva kriterier —- förutom att läkare och tandläkare skola
finnas på orten samt att butikshandeln och vad därmed sammanhänger nått
en viss utveckling — torde icke kunna uppställas. Styrelsen förutsätter emellertid,
att det lämnas styrelsen tämligen fria händer att pröva vilka avståndskostnader,
som skola beräknas för de olika orterna. Vid prövning av beloppen
bör självfallet hänsyn tagas till huru tandvården och sjukvården ordnats
å skilda orter. I vissa fall torde man böra frångå såväl de fixerade beloppen
som de föreslagna avstånden. Styrelsen vill emellertid understryka, att beräkning
av dessa kostnader torde förorsaka betydande svårigheter och att
full rättvisa i dessa hänseenden näppeligen kan åstadkommas.
Svenska landstingsförbundet har med hänsyn lill de svårigheter och meningsskiljaktighetcr,
som i vissa fall måste uppkomma när det gällde alt ut
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
välja huvudinköpsort, ifrågasatt om icke de fall, då närmaste stad icke komme
att utses till huvudinköpsort, borde bli föremål för prövning av den föreslagna
dyrortsnämnden.
Lotsstyrelsen anser, att den summariska metoden för beräkning av avståndskostnaderna
måste verka ganska ojämnt, och betonar vikten av att socialstyrelsen
äger vidtaga skäliga, av särförhållanden påkallade jämkningar.
I anslutning till uttalanden från lots- och fyrpersonalens organisationer anföres
följande om de speciella omständigheter, som råda inom styrelsens förvaltningsområde.
Tjänstgöringsorterna för lotsverkets personal — särskilt fyrplatserna —
intaga i stor utsträckning genom sin belägenhet i havsbandet en särställning
i avståndshänseende. Olägenheterna härutinnan för personalen mildras dock
i viss mån därigenom, att personalen vanligen äger möjlighet att begagna
tjänstebåt för förbindelserna med trakter, där inköp kunna verkställas, samt
i fall då tjänstebåt icke står till förfogande, av styrelsen plägar tillerkännas
kontant ersättning för dylika förbindelsers uppehållande. I anledning av vad
fyrpersonalens förening anfört därom att den föreslagna metoden för avståndsberäkningen
— avståndet fågelvägen från kommunens befolkningscentrum
till huvudortens centrum — icke kan giva rättvisa åt fyrpersonalen av
den anledningen, att fyrplatserna äro belägna avlägset från kommunernas befolkningscentrum,
framhåller styrelsen, att denna erinran, om de isolerat belägna
fyrplatserna liksom hittills vid dyrortsgrupperingen regelmässigt upptagas
såsom särorter, icke kan komma att äga giltighet. Fall kunna dock
föreligga, då de besvärliga kommunikationsförhållandena påkalla en gynnsammare
behandling i fråga om avståndstillägg än som följer av direkt tillämpning
av den av kommittén föreslagna regeln. Under förutsättning att
socialstyrelsen erhåller befogenhet vidtaga skäliga jämkningar anser styrelsen
dock tillräcklig anledning icke föreligga att för närvarande påkalla särbestämmelser
för lotsverkets vidkommande.
Länsstyrelsen i Gotlands län förutsätter, att jämkningar och ändringar få
vidtagas i den föreslagna metoden, icke minst av hänsyn till busskommunikationerna,
när dessa i normal utsträckning återupptagits. Vidare hemställer
länsstyrelsen, i anledning av en framställning från Gotlands statsanställdas
centralorganisation, att kostnaderna och besvärligheterna för resor till och
från fastlandet skola medräknas vid dyrortsgrupperingen eller, därest så ej
lämpligen kan ske, att ersättning beredes befattningshavarna genom särskilda
lönetillägg.
Tjänstemännens centralorganisation förordar, att tidsavstånden skola läggas
till grund för beräkningen i stället för avstånden i kilometer samt att särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt avståndstilläggens beräkning i de stora
norrlandskommunerna. Organisationen anför följande.
Av de bägge metoder för avståndskostnademas beräkning som kommittén
diskuterar —- avstånd i kilometer och tidsavstånd — vill TCO bestämt förorda
tidsavstånden såsom de mest rättvisa. För befolkningen i skärgården,
t. ex. för där stationerad fyr- och lotspersonal, är det av vitalt intresse, att
tidsavstånden läggas till grund och att därvid hänsyn tages icke blott till tidsåtgången
den årstid, då sjön ligger öppen, utan även till förhållandena under
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
59
den övriga delen av året. Med tanke på de stora kommunerna i Norrland synes
det vidare av vikt, att dessa i dyrortshänseende uppdelas i flera särorter,
i det fall att bebyggelsen icke är koncentrerad till i huvudsak en enda plats.
Den av kommittén föreslagna regeln, att avståndskoslnaderna räknas endast
till kommunens huvudbygd, skulle eljest kunna få svåra orättvisor till följd.
Riksförbundet rättvisa åt landsorten framhåller — utöver kritiken mot att
kostnaderna för sociala och kulturella förmåner för landsbygdens folk icke
inräknats — följande brister hos de föreslagna avståndstilläggen.
Beräkningsmetoderna för avståndskostnaderna fylla icke de krav, som man
rimligtvis kan fordra för en något så när rättvis avvägning av dessa kostnader
mellan skilda orter. Kommittén rör sig vid dessa beräkningar endast med
uppskattningar av antalet resor och därav föranledda absoluta utgifter. Den
förbiser kostnaderna för den tidsspillan, som otvivelaktigt följer med stora
avstånd och dåliga kommunikationer. Vidare betraktar den varje kommun
som en enhet, varifrån avståndskostnaderna räknas från kommunens befolkningscentrum
till huvudorten för inköp (oftast närmaste stad). Genom felaktigheter
i metoderna för avståndsberäkningarna uppstår en mycket stor felkalkylering.
Denna felberäkning framträder särskilt tydligt, när det gäller
beräkningen av avståndskostnader i vidsträckta landsbygdskommuner, t. ex.
nord-Norrlands jättestora kommuner.
Efter att ha givit två sifferexempel på hur kostnaderna enligt förbundets
mening borde beräknas framhåller förbundet, att tidsspillan borde uppskattas
till minst samma belopp som de direkta frakt- och resekostnaderna.
De av dyrortskommittén föreslagna avståndstilläggen beteckna en princé Departementspiell
nyhet för dyrortsjämförelserna. Tilläggen äro avsedda att täcka de mer- CÄe/erekostnader
för landsbygdens hushåll, som uppkomma genom resor och transporter
till följd av bebyggelsens gleshet. Principen har vid remissbehandlingen
praktiskt taget vunnit allmän anslutning. Ehuru jag icke förbiser de olägenheter,
som införandet av dylika objektivt svårberäkneliga element på dyrortsgrupperingens
relativt känsliga område kan medföra, är jag för min del
också beredd att godtaga principen. Intresset att åstadkomma en i stort sett
mera rättvis avvägning vid levnadskostnadsjämförelsen måste enligt min mening
väga tyngre än de administrativa olägenheterna av de talrika invändningar
och klagomål över godtycke och orättvisor, som till äventyrs kunna
följa av den anvisade metoden. Det är ju icke endast så, att storleksklasserna
för tilläggen måste fastställas genom en i viss mån godtycklig skälighetsuppskattning.
Även vid den praktiska tillämpningen, då det gäller att tilldela de
olika orterna avståndstillägg, torde, såsom av olika myndigheter framhållits,
en bedömning efter skäligheten i många fall bli nödvändig.
Enligt kommitténs förslag skola avståndstillägg förekomma i sju olika klasser,
från lägst 50 kronor till högst 350 kronor med 50 kronors ökning för
varje klass. Åt varje ort på landsbygden, som ligger på ett avstånd från sin
huvudinköpsort av mer än 6 kilometer, skulle givas ett dylikt tillägg, vars
klass bestämmes efter avståndet (mätt i kilometer eller i tid) till huvudorten.
Kommittén stryker särskilt under, att de föreslagna beloppen icke skola anses
innefatta hänsyn till kostnader vare sig för barns skolgång utom hemorten
eller för resor till och från arbetet.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Flertalet remissmyndigheter har, som nämnts, tillstyrkt kommitténs förslag.
Det av två reservanter framförda yrkandet att kostnaderna på landsbygden
för sådana kulturella och sociala förmåner, som de större städerna
bjuda sina invånare, skulle medräknas vid levnadskostnadsjämförelsen har
dock såtillvida tillstyrkts av ett par myndigheter, att de ifrågasatt medräknande
av åtminstone kostnaderna för barns skolgång utom hemorten. I ytterligare
några remissutlåtanden ha tilläggsbeloppen ansetts väl låga. Å andra
sidan har i flera yttranden påyrkats, att hänsyn skulle tagas jämväl till resor
till och från arbetsplatsen och andra nödvändiga resor i de större städerna.
Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har jag
ansett mig icke kunna frångå den av kommittén verkställda avvägningen Jag
delar uppfattningen att hänsyn till de nyssnämnda skolkostnaderna icke bör
tagas vid levnadskostnadsjämförelsen. Frågan om studiehjälp för landsbygdens
barn kan uppenbarligen icke vinna en tillfredsställande lösning inom
dyrortsgrupperingens ram, vilket medgivits av personalorganisationerna. De
önskemål, som eljest framställts om höjning av tilläggsbeloppen, böra bedömas
under beaktande av alt tilläggen endast avse att täcka merkostnaderna
för landsbygdens hushåll. I det inkomstläge, varom här är fråga, representera
redan de föreslagna tilläggen betydande utgiftssummor; maximibeloppet innebär
ju ett tillägg till budgeten av samma storleksordning som hela bostadskostnaden
för billigare orter. En ytterligare utbyggnad av avståndstilläggen
lär icke heller kunna göras utan ett samtidigt tillmötesgående av de enligt min
mening principiellt icke obefogade kraven på hänsynstagande till arbetsresor
m. m. i storstäderna. Genom ett sådant mera allsidigt medräknande av resekostnaderna
vid dyrortsjämförelsen skulle givetvis betydelsen av landsbygdens
tillägg i avsevärd grad reduceras.
De olika synpunkter, som vid remissbehandlingen framkommit rörande de
vanskligheter, som komma att möta vid fastställandet av avståndstilläggen
för de olika orterna, böra av socialstyrelsen noga beaktas. Metoderna kunna
icke sägas ha blivit definitivt utformade ännu. Det synes önskvärt att styrelsen
i god tid före nästa gruppering grundligt arbetar igenom de problem,
som här kunna möta, och i möjligaste mån fixerar reglerna för den praktiska
tillämpningen av systemet, så att utrymmet för mera subjektiva bedömningar
begränsas.
Dyrorternas antal och avgränsning. Beträffande möjligheterna att begränsa
antalet dyrorter har dgrortskommiitén anfört följande.
Ur administrativ synpunkt blir grupperingen av så stort antal orter som
f. n. betungande, varjämte det synes överflödigt att göra särskilda beräkningar
för så många orter, då antalet tjänstemän på de flesta av dem är mycket
litet och orterna i vart fall vid tillämpningen sammanföras till ett jämförelsevis
ringa antal grupper. Enligt kommitténs uppfattning skulle en lättnad
kunna åstadkommas genom att antalet särorter minskades, vilket
utan olägenhet torde kunna ske i avsevärd mån.
Kommittén har vidare övervägt möjligheten att genom en sammanslagning
av angränsande kommuner tillhörande samma typ med avseende på be
-
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
byggelse och näringsliv skapa större områden, för vilka en gemensam dyrortsberäkning
kunde utföras.
Det har emellertid visat sig, att vinsten genom ett sådant arrangemang icke
är mera avsevärd. Det har därför synts kommittén motiverat att rekommendera
fortsättande efter nuvarande metod med individuell beräkning för varje
ort.
Självklart bör därvid utgiftspost, som i budgeten har stor vikt och erfarenhetsmässigt
varierar starkt från ort lill ort, såsom skatteposten, beräknas
efter varje orts individuella förhållanden, men för särskilda artiklar kan det
anses fullt tillräckligt, örn det använda prismaterialet efter socialstyrelsens
bedömande är representativt för den ortstyp och den bygd, som respektive
ort tillhör. Prisinsamlingen skulle visserligen alltjämt i princip gälla alla
orter, men styrelsen bör ha rätt att för särskilda artiklar sätta generella
priser för enhetliga områden, vilket är fördelaktigt i två avseenden. Förutom
att tillfälliga kastningar eller felaktigheter i de individuella orternas
priser bli utan effekt på resultatet vinner man, att dyrortsberäkningen kan
gå avsevärt snabbare, då arbetet icke behöver fördröjas genom väntan på
enstaka prisformulär eller korrespondens med orterna rörande reellt sett
oväsentliga ting. Generaliseringsförfarandet finge givetvis bli växlande för
olika landsdelar, allt efter kommunernas ytstorlek. Att ange någon bestämd
regel synes icke nödvändigt, utan avgörandet av detaljerna bör åvila socialstyrelsen.
Priserna på beklädnadsartiklar och »övriga utgifter» böra liksom vid 1941
års undersökning insamlas från ett antal huvudinköpsorter. övrig insamling
av dessa priser synes överflödig.
I fråga om uppdelningen av kommuner på grund av hyresolikheter
anser kommittén någon generell regel icke möjlig att fastställa. Kommittén
anför följande.
Hyran växlar ofta mycket starkt inom ett och samma administrativa område.
Frågan gäller sålunda huruvida avgränsningen av den geografiska enhet,
från vilken hyresmaterial insamlas på de olika orterna, bör ske efter den
administrativa gränsen eller någon annan gräns — t. ex. det tättbebyggda
områdets gräns. Frågan har betydelse för städer med glesare bebyggda ytterområden
eller förorter och sålunda framför allt för storstäderna. I ytterområdena
eller förorterna äro hyrorna vanligtvis lägre än i den egentliga staden,
varemot levnadskostnaderna fördyras genom resekostnader för dem,
som ha sitt arbete i huvudortens kärnområde. Till dylika resekostnader anser
kommittén att hänsyn icke kan tagas vid en dyrortsjämförelse. Följer man
nu strikt den administrativa gränsen, kan det tänkas, att jämförelsen mellan
skilda orter blir missvisande, blott därför att denna gräns omsluter mer eller
mindre av förortsbebyggelse. Någon generell regel för att undvika faran för
felplaceringar av nu berörda orsak synes dock svår att uppställa. Då frågan
likväl har en viss betydelse, vill kommittén förorda, att socialstyrelsen i framtiden
liksom hittills må kunna vidtaga för tillfället lämpliga motåtgärder.
Dessa kunna bestå i att styrelsen i sitt förslag till Kungl. Majit angående
orternas placering förordar sammanslagning av närliggande kommuner
eller delar av kommuner till en dyrort eller uppdelning av en administrativ
ort i flera dyrorter, allt i syfte att åvägabringa bättre jämförbarhet med
andra orter. Givetvis bör därvid icke en sammanhängande tätort delas i flera
delar. Huvudregeln .skulle sålunda alltjämt vara, att den administrativa orten
finge utgöra geografisk enhet för dyrortsberäkningen.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Kommittén förordar, att socialstyrelsen bibehålies vid sin rätt till sk ä lighetsprövning,
exempelvis för att undvika att närliggande orter utan
skäl skulle falla på var sin sida av en gruppgräns. Kommittén anför följande.
För att mildra de olägenheter, som följa av att en ringa skillnad i levnadskostnaderna
vid grupperingen kan åstadkomma att närliggande orter placeras
på var sin sida om en gruppgräns, har socialstyrelsen hittills haft rätt
till skälighetsprövning av orternas placering och har med stöd härav i ett
antal fall föreslagit såväl upp- som nedflvttning av orter. Anledningarna till
sådana ingripanden torde komma att bli färre i framtiden, örn det generaliseringsförfarande
genomföres, som kommittén rekommenderat beträffande behandlingen
av prismaterialet, men rätten till skälighetsprövning synes dock
böra kvarstå obeskuren.
Den allmänna regeln bör vara, alt enstaka »öar» av högre eller lägre placerade
orter, som ingå i ett eljest med avseende på dyrortsplaceringen enhetligt
område skola föranleda skälighetsprövning. Därvid bör utjämning av
placeringen äga rum, örn icke skillnaden motiveras av säkert konstaterad,
mera betydande olikhet i levnadskostnaderna, som icke är av snabbt övergående
natur. Dessutom torde skälighetsprövning vara motiverad beträffande
orter, som placerats intill gränserna för områden med generella hyrestal
eller olika belopp för avståndstillägg.
Kommittén har funnit särskilda regler erforderliga för dyrortsgrupperingen
vid ändrad administrativ indelning och anför härom följande.
Slutligen vill kommittén i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid
den olägenhet, som består i att en regel saknas för förfarandet, då en orts administrativa
ställning ändras genom inkorporering med ort tillhörande annan
dyrortsgrupp. Då sådant inträffat, har hittills den inkorporerade delen fått
sta livar i sin tidigare skatte- och lönegrupp, tills den efter besvär hos Kungl.
Maj:t fått placeringen prövad och eventuellt ändrad. Fall ha också inträffat,
då vederbörande myndigheter utan vidare behandlat den inkorporerade delen,
som om ^ den tillhört den inkorporerande ortens dyrortsgrupp. Det synes
därför påkallat, att en bestämmelse införes, att Kungl. Majit vid inkorporeringar
efter socialstyrelsens hörande beslutar örn den nytillkommande
kommundelens tillhörighet till dyrortsgrupp med avseende på beskattning,
lönesäilning, folkpensioner o. s. v.
Socialstyrelsen har tillstyrkt kommitténs förenämnda förslag och bland
annat anfört följande.
Vid tidigare grupperingar har fråga väckts, huruvida icke beträffande de
särskilt undersökta orterna socialstyrelsen genom samarbete med länsstyrelserna
borde åstadkomma en tydlig, lokal avgränsning, så att det redan i
dyrortskungörelserna skulle kunna meddelas, vilket område ansåges tillhöra
varje dylik ort. Med avseende på de vid skattegrupperingarna utbrutna orterna
är ju denna anordning nödvändig och även genomförd ända sedan
1919 års skattegruppering. Vad åter angår lönegrupperingarna, ha motsvarande
åtgärder icke vidtagits, på grund av att detta ansetts förknippat med
åtskilliga vanskligheter. Därest stadsplan är upprättad, förekommer det, som
bekant, ofta nog, att denna icke innesluter ortens hela bebyggda område,
varjämte under en grupperings giltighetstid ny bebyggelse ej sällan tillkommer,
som lämpligast borde successivt och utan särskild administrativ omgång
kunna räknas till särorten. Beträffande de orter, där stadsplan eller liknande
indelning icke förekommer, torde det i ganska talrika fall vara svårt att
utan särskilda undersökningar på ort och ställe avgöra, vilken omfattning
orten skall anses äga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
63
Frågan om uppdragande av exakta gränser även vid lönegrupperingen har
nu kommit i ett annat läge genom dyrortskommitténs förslag, att löne- och
skattegrupperingarna båda skola omfatta 5 grupper och följaktligen också
komma att upptaga samma orter och områden. Härav följer, att man för alla
i dyrortsundersökningarna ingående orter måste uppdraga exakta gränser,
vilket givetvis får ske efter samråd med vederbörande länsstyrelser.
Förslaget angående fullständig kongruens mellan de bådagrupperingarna
kan komma att föranleda vissa olägenheter. Det torde få ankomma på
socialstyrelsen att tillse, att de fastställda gränserna vid behov ändras även
under gällande grupperingsperiod, då t. ex. ett samhälle särskilt starkt utvecklats
och tillväxt.
Principerna för justeringar i dyrortsgrupperingarna vid förändringar i den
administrativa indelningen under gällande grupperingsperioder ha icke varit
enhetliga. Det torde emellertid vara önskvärt, att så bleve fallet i den utsträckning
det är möjligt. Detta torde lämpligast kunna ske därigenom, som
dyrortskommittén föreslagit, att Kungl. Majit, då förändringar påkallas i den
administrativa indelningen under dyrortsgrupperingarnas giltighetstid, redan
i samband med fastställande av dylik förändring måtte upptaga till prövning
och avgörande frågan om därav berörda områdens placering i ortsgrupp med
avseende å samtliga grupperingar (löne-, skatte-, pensions- och hyresgruppering).
Härvid synes dock alltid socialstyrelsens yttrande i ämnet böra inhämtas.
Dyrortskommitténs uttalanden och förslag angående dyrorternas antal och Departementsavgränsning
föranleda från min sida ingen erinran. Jag delar uppfattningen, CÄe/enatt
socialstyrelsen vid uppgörande av sitt förslag till Kungl. Majit angående
orternas inplacering i ortsgrupp bör äga tillämpa skälighetsprövning för att
undvika sakligt sett omotiverade skillnader mellan närliggande orter. Det
synes mig även påkallat, att en mera enhetlig praxis kommer till stånd beträffande
ändringar i dyrortsgrupperingen i anslutning till beslutade ändringar
i den administrativa indelningen. Besluten om ändrad dyrortsindelning
böra ankomma på Kungl. Majit efter hörande av socialstyrelsen.
De år 1944 föreliggande interlokala levnadskostnadsskillnaderna.
Som underlag för bedömandet av dyrortsgrupperingens berättigande och
framtida utformning har dyrortskommittén verkställt en provundersökning,
ägnad att belysa de faktiskt rådande olikheterna i levnadskostnaderna mellan
skilda landsändar och olika typer av orter. Provundersökningen, som i
huvudsak hänför sig till prisläget i april 1944 och omfattar 545 orter, är
grundad på samma hushållsbudget, som användes vid 1941 års prisgeografiska
undersökning. Resultaten från båda undersökningarna äro för den skull
jämförbara, och kommittén har på grundval av detta material gjort jämförelser
mellan levnadskostnadstalens spridning för ifrågavarande 545 orter
år 1941 och 1944.
I det följande lämnas en kort översikt över huvudresultaten av provundersökningen
i anslutning till den av kommittén lämnade redogörelsen. Beträffande
förfaringssättet och resultaten i övrigt må hänvisas till den i betänkandet
lämnade framställningen (bilaga 1).
64
Kungl. May.ts proposition nr 343.
Följande omständigheter beträffande materialet äro av vikt att observera.
I den för april 1944 beräknade livsmedelskostnaden ingå vissa priser,
som av brist på aktuella uppgifter måst hämtas från 1941 års undersökning.
Detta gäller hela posten fisk och dessutom kalvkött, kaffebröd, skorpor,
frukt m. m., alltsammans till ett värde av nära 20 procent av hela
livsmedelsposten. Bostadsposten och priset på elektrisk ström, skolagning
(ingår i beklädnadsposten) och arbetshjälp i hemmet (ingår bland »övriga
utgifter») äro likaledes oförändrade överförda från 1941 års undersökning.
De tal, som rubricerats såsom gällande april 1944, äro således icke helt
från detta datum.
Samma viktsystem (hushållsbudget), som socialstyrelsen begagnade vid
1941 års undersökning, har använts vid kommitténs beräkningar för år
1944, varför resultaten blivit direkt jämförbara. Endast för bränsleposten
har den komplikationen tillstött, att ransoneringsbestämmelserna och med
dem proportionen mellan olika bränsleslag ändrats mellan beräkningstillfällena.
Huvudresultatet av provundersökningen framgår av nedanstående tabell, som
anger fördelningen av de 545 orterna efter de totala levnadskostnadernas
De provgrupperade 545 orternas fördelning efter levnadskostnadernas höjd i
juni 1941 och april 1944.
Den beräknade
totalutgiften,
kronor
Å
r 19 4 1
Å
r 19 4 4
Antal
orter
Index för
klassmitt
(Stock- holm =
= 1 000)
Antal
orter
Index för
klassmitt
(Stock- holm =
= 1 0O0)
Lands-
kommuner
Städer,
köpingar, muni- cipalsambällen
Samtliga
Lands-
kommuner
Städer,
köpingar, muni- cipalsamhällen
Samtliga
An-
tal
%
An-
tal
%
3 800-3 899
2
2
0-4
734
3 900-3 999
28
1
29
5-3
753
—
—
—
—
—
4 000 — 4 099
57
5
62
11-4
772
—
—
—
—
—
4 100—4199
92
19
lil
20-4
791
—
—
—
—
—
4 200—4 2 <9
88
37
125
22-9
810
1
—
i
0''2
761
4 300—4 399
46
26
72
13-2
829
18
—
18
3-3
779
4 400-4 499
25
23
48
8-8
848
58
1
59
10-8
796
4 500—4 599
10
25
35
6-4
867
lil
25
136
25" 0
814
4 600-4 699
8
14
22
4-1
886
87
23
110
20-2
832
4 700-4 799
4
13
17
3-1
905
49
27
76
I3''9
850
4 800-4 899
2
8
10
1-8
925
19
29
48
8-8
868
4 900—4 999
—
4
4
0-7
944
11
25
36
6-6
886
5 000 -5099
—
6
6
1-1
963
5
15
20
3-5
904
5 100—5 199
—
1
1
0''2
982
3
15
18
3-5
922
5 200—5 299
—
1
1
02
1001
—
11
11
2-0
940
5 300-5 399
—
—
—
—
—
—
4
4
0 7
958
5400—5 499
—
—
—
—
—
—
3
3
o-«
975
55U0—5 599
—
—
—
—
—
—
5
5
0-9
993
Summa
362
183
545
100-0
—
362
183
545
100-0
—
Medeltal, kr.
4 220
4 457
4 300
—
4 614
4 836
4 705
—
—
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
65
höjd i juni 1941 och april 1944. Särskilt må framhållas, att de av kommittén
föreslagna avståndstilläggen för rese- och transportkostnader på landsbygden
icke ingå i de här beräknade levnadskostnadstalen.
Man finner, att levnadskostnaderna år 1941 på den billigaste orten, beräknade
efter 1941 års metod, representerades av ett belopp på mellan 3 800
och 3 900 kronor och levnadskostnaderna på den dyraste av 5 200—5 300
kronor. Mot indextalet 1 001 på den dyraste orten svarade ungefär talet 734
på den billigaste. År 1944 hade hela raden av belopp stigit, dock mest på de
billigare orterna, och härigenom har en sammanpressning ägt rum. Stegringen
sammanhänger med prisnivåns allmänna höjning under kristiden och
överensstämmer ganska väl nied den som framkommit vid de officiella beräkningarna
av levnadskostnadsindex. Billigaste ort låg år 1944 på indextalet
761. En icke obetydlig del av de billigaste orterna låg vid indextalet
779, eller 22 procent under den dyraste orten.
Landskommunerna ligga i stort sett lägre på dyrortsskalan än tätorterna.
Medeltalet understiger städernas med 5,6 procent (1944). Emellertid är icke
detta tal ett renodlat uttryck för den rådande skillnaden mellan land och
stad i vårt land, dels emedan orternas läge i norr eller söder inom det i beräkningen
representerade urvalet inverkat på resultatet, dels emedan i bägge
grupperna övergångsformer mellan egentliga landsbygdsorter och tätorter ingå.
Levnadskostnadsskillnaden mellan landsbygd och städer inom respektive
landsdelar framgår tydligare av följande tabell.
Normalhushållets levnadskostnader (totalutgift, kronor) år 1944 och 1941 inom
olika landsdelar och ortstyper.
\
Ortstyp \ Landsdel
\
Södra
Sverige
Små- land 0.
öarna
Västra
Sverige
östra
Sverige
Gävle- borgs 0.
Koppar- bergs
län
Norra
Sverige
Medel- tal för
grup- perna
19 4 4
Jordbruks- och blandade kommuner
4 535
4 402
4 662
4 579
4 676
4 804
4 593
Industrikommuner m. m...........
4 523
4 454
4 646
4 773
4 688
4 852
4 656
Köpingar och municipalsamhällen ..
4 597
4 577
4 723
4 924
4 881
5194
4 816
Städer med under 20 000 invånare ..
4 744
4 767
4 903
4 972
5 023
5 360
4 961
> > 20 000 invånare o. däröver
5 036
5 015
5115
5126
5194
—
5 097
Storstäder (Malmö, Göteborg, Stock-
holm)............................
5 062
—
5 249
5 587
—
—
5 299
Medeltal för grupperna ............
4 74!)
4 643
4 866
4993
4 892
5053
—
19 4 1
Jordbruks- och blandade kommuner
4 122
3 994
4 172
4 200
4 214
4 424
4188
Industrikommuner m. m...........
4136
4 008
4 268
4 401
4 241
4 456
4 252
Köpingar och municipalsamhällen ..
4 223
4 122
4 310
4 515
4 392
4 744
4 384
Städer med under 20 000 invånare ..
4 351
4 310
4 469
4 538
4 520
4 913
4 517
> > 20 000 invånare o. däröver
4 625
4 565
4 675
4 757
4 748
_
4 674
Storstäder (Malmö, Göteborg, Stock-
holm)............................
4 616
—
4 904
5 246
—
—
4 922
Medeltal för grupperna ............
4 346
4 200
4 466
4610
4 423
4 634
—
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 343. 5
66
Kungl. Majlis proposition nr 343.
Totalutgifterna år 1944 utgjorde sålunda i medeltal för de s. k. jordbrukson
blandade kommunerna i hela riket 4 593 kronor men för de större städerna
(utom storstäderna) 5 097 kronor. Om landsbygd och städer inom samma
landsdelar jämföras, blir skillnaden 7 å 10 procent av levnadskostnaderna
i städerna. Storstäderna avvika mera. Skillnaden mellan Malmö,
Göteborg och Stockholm och de jordbruks- och blandade kommunerna
inom vederbörande landsdelar uppgår till respektive 10,4, 13,1 och 18,0
procent.
Av intresse är vidare att jämföra skillnaden mellan de olika landsdelarna
beträffande kommuner av samma typ. Den dyraste landsdelen är utan
jämförelse norra Sverige och den billigaste »Småland och öarna». För jordbruks-
och blandade kommuner ligger medeltalet något mer än 8 procent
högre i norra Sverige. För köpingar och municipalsamhällen ävensom för
städer under 20 000 invånare var skillnaden något över 11 procent. Då dyrortsjämförelsen
beträffande tätorterna, för vilka prismaterialet torde vara
mera representativt, synes mest tillförlitligt, kan man räkna med en levnadskostnadsskillnad
på drygt 10 procent såsom uteslutande betingad av regionala
förhållanden. Hänsyn till de speciella avståndskostnaderna torde icke
nämnvärt kunna påverka denna kostnadsskillnad, eftersom de få antagas
vara ungfär lika stora inom tätorter av samma slag.
Den billigaste gruppen orter är jordbruks- och blandade kommuner inom
landsdelen »Småland och öarna» med totalutgiften (år 1944) 4 402 kronor,
eller 21 procent lägre än beloppet för Stockholm, som enligt tabellen uppgår
till 5 587 kronor. Denna spännvidd kan till allra största delen hänföras till
Stockholms karaktär av storstad. Skillnaden mellan östra Sverige å ena sidan
och »Småland och öarna» å den andra uppgår nämligen till endast ett
fåtal (högst 7) procent, örn man gör jämförelsen inom ortstyperna. Även
denna skillnad skulle vara icke obetydligt lägre, om icke Stockholms förorter
med höga hyresbelopp inginge bland orterna i alla ortstyper.
Närmast efter huvudstaden framträder gruppen städer med under 20 000
invånare i norra Sverige som den dyraste ortsgruppen. Den billigaste ortsgruppens
belopp ligger 958 kronor, eller 18 procent, lägre än denna grupps.
En jämförelse med levnadskostnadstalen för år 1941 ger vid handen, att
en måttlig sammanpressning av prisnivån ägt rum sedan dess. Spännvidden
mellan Stockholm och billigaste grupp av orter — bortsett från de fåtaliga
orterna med extremt låga tal — var då 25 procent mot 22 procent år 1944.
Någon sammanpressning mellan landsbygd och städer (exkl. storstäder) har
därvid icke inträtt. År 1944 ligga dock Stockholm och Göteborg närmare
övriga städer inom respektive landsdelar än år 1941. Den sammanpressning
av prisnivån, som ägt rum mellan nämnda år, har i stället huvudsakligen
träffat regionalt. Skillnaden mellan landsbygden i norra Sverige och »Småland
och öarna» har sålunda minskats liksom skillnaden mellan städerna
inbördes i nämnda båda landsdelar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
67
En belysning av huru budgetens olika huvudposter bidragit till den för
år 1944 konstaterade spridningen i de totala levnadskostnaderna lämnas i
följande tabell.
Jordbruks- och blan- dade kom- muner
Städer
(exkl.
storstä-
der)
Skill-
nad
Små- land 0.
öarna
Norra
Sverige
Skill-
nad
Billi-
gaste
orts-
grupp
Dyraste
ort
(Stock-
holm!
Skill-
nad
Livsmedel...... kr.
1993
2 024
31
1944
2 093
149
1928
2 090
162
Bostad ........ >
439
654
215
410
558
148
365
1168
803
Bränsle........ >
238
345
107
269
312
43
218
328
110
Lyse .......... >
47
46
-1
55
49
-6
52
41
-11
Beklädnad .... >
539
545
6
540
544
4
538
550
12
Skatter........ >
452
544
92
450
599
149
421
''495
74
Övriga utgifter >
8S5
895
10
883
898
15
830
915
35
Totalutgift >
4 593
5053
460
4 551
5053
502
4 402
5 5S7
1 185
Innehållet i denna tabell har dyrortskommittén kommenterat på följande
sätt.
I första jämförelseledet finner man den egentliga landsbygden ställd
gentemot städerna. Den sammanlagda skillnaden på 460 kronor, som här
framträder, förklaras till 47 procent (215 kronor) av bostadsposten, medan
resten har sin orsak i skatte- och bränsleposten. På livsmedlen komma endast
31 kronor, eller knappt 7 procent av hela skillnaden. Det bör observeras,
att i stadsgruppen ingår vid denna jämförelse icke Stockholm. Vill
man se, hur landsbygden ställer sig i förhållande till denna ort, bör man
lägga märke till kolumnen näst längst till höger. Skillnaden mellan totalutgiften
enligt denna kolumn (5 587 kronor) och landsbygdsgruppen (4 593
kronor) är 994 kronor, varav 729 kronor på bostads- och 97 på livsmedelsposten,
medan skatteposten avviker med blott 43 kronor.
Det andra jämförelseledet ställer iden billigaste landsdelen (»Småland
och öarna») gentemot den dyraste (»norra Sverige»). Totalskillnaden, 502
kronor, är av ungefär samma storleksordning som skillnaden mellan landsbygden
och städerna i första jämförelseledet men annorlunda fördelad. Livsmedel,
bostad och skatter bidra med ungefär lika mycket, vilket innebär,
att bostadens andel är betydligt lägre och livsmedlens betydligt större än i
förra jämförelseledet. I förhållande till respektive posters hela storlek är dock
skillnaden i livsmedelsposten mycket mindre än i bostads- och skatteposterna.
Man finner lätt, att beloppen för den billigaste landsdelen understiga beloppen
för den dyraste med 7 procent för livsmedlen, 27 procent för bostaden och
25 procent för skatterna.
I det tredje jämförelseledet i tablån står den dyraste orten (Stockholm)
gentemot den billigaste gruppen av landskommuner. Skillnaden är här 1 185
kronor, varav 803 kronor, eller 68 procent, förorsakas av bostadsposten och
162 kronor, eller 14 procent, av livsmedelsutgifterna. Den skillnad, som orsakas
av priserna för beklädnad och »övriga utgifter», är, som man ser, obetydlig,
och skattepostens bidrag är skäligen ringa.
Kombinerar man kolumnen för dyraste landsdel (norra Sverige) med kolumnen
för dyraste ort (Stockholm) finner man, att skillnaden mellan kolumnerna
praktiskt taget helt faller på bostadsposten, som är 610 kronor
högre i Stockholm, och skatteposten, som är 104 kronor högre i norra
Sverige.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Dyrortskommittén har även gjort beräkningar huru stora levnadskostnadsolikheterna
skulle bli på grundval av några olika hushållsbudgeter, nämligen
en alternativ budget i samma inkomstläge som 1941 års budget, en budget i
inkomslläget 12 000 å 13 000 kronor, en budget i inkomstläget 3 500 kronor
och en pensionärsbudget. Kommittén framhåller om dessa undersökningar i
huvudsak följande.
På grundval av indexbudgeten, d. v. s. den budget, som socialstyrelsen
använder för sina löpande levnadskostnadsindexberäkningar, har verkställts
en alternativ beräkning av de lokala levnadskostnadsskillnaderna. Indexbudgeten
har i likhet med 1941 års dyrortsbudget konstruerats på grundval av
en i november 1941 utförd hushållsbudgetundersökning, men på det definitiva
resultatet av denna undersökning. Den avviker från dyrortsbudgeten huvudsakligen
såtillvida, att den har lägre livsmedels-, bostads-, bränsle- och skatteposter
men större beklädnadspost och större post »övriga utgifter». Det allätt
att förutse, när man vet detta, att spännvidden melian orterna kommer
att te sig mindre, då detta viktsystem användes, än då dyrortsbudgeten från
år 1941 lägges till grund, eftersom de mest varierande posterna fått mindre
vikt men de synnerligen jämna posterna beklädnad och övriga utgifter fått
ökad betydelse.
Skillnaden blev i verkligheten tämligen ringa. Spännvidden mellan Stockholm
och billigaste grupp av orter (jordbruks- och blandade kommuner i
»Småland och öarna») stannade vid 19,6 procent mot 21,2 procent enligt dyrortsbudgeten.
Kommittén anser indexbudgeten vara en förbättring av dyrortsbudgeten,
men med hänsyn till den ringa skillnaden i resultatet har kommittén ansett
det berättigat att begagna den senare för huvudkalkylerna på 1944 års
material. Bättre jämförbarhet med 1941 års beräkningar har därigenom
uppnåtts. Detta hindrar likväl icke, att kommittén vid sin uppfattning
om den maximala spännviddens storlek låtit sig vägledas även av resultatet
av den alternativa budgeten.
Beräkningen på grundval av budgeten i inkomstlaget 12 000 ä 13 000 kronor
har verkställts för att erhålla en hållpunkt vid bedömningen av dyrortsberäkningarnas
tillämplighet för högre inkomsttagare. Inkomsten motsvarar
ungefär lönenivån för en statstjänsteman i 28 :e löneklassen. Budgeten har erhållits
från en inom socialstyrelsen utförd bearbetning av uppgifter från vissa
postsparbankens hushållsbokförare. Med hänsyn till det begränsade materialet
hushållsböcker får budgetens sammansättning och därmed även resultatet
anses vara relativt osäkert.
Beräkningen har tillgått så, att var och en av de sex huvudposterna i
normalbudgeten ökats med olika tal, så att de erhållit den storlek och de
inbördes proportioner, som gälla för en familj i 12 000 å 13 000-kronorsläget.
För skatten har en särskild beräkning gjorts med utgångspunkt från inkomsterna
på skilda orter för en tjänsteman i 28 :e löneklassen. Summan av de så
omräknade posterna visar för olika ortsgrupper de nya relationerna mellan
dessa.
Kalkylen visar, att spännvidden mellan Stockholm och billigaste ortsgrupp
är endast 15,1 procent mot 21,2 procent enligt beräkningarna för 4 000
å 5 000-kronorsläget. Det rör sig alltså örn en betydande sammanpressning av
den interlokala spridningen jämfört med normalinkomstlägets förhållanden.
Sammanpressningen är en följd av den relativt stora vikt, som posten »övriga
utgifter» har i de högre inkomsttagarnas budget, och den lägre vikt, som de
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
69
från ort till ort mera varierande posterna livsmedel och bränsle intaga. Skatteposten,
som har en delvis annan interlokal variation än övriga varierande
poster, bidrar till att minska spännvidden mellan ytterlighetsgrupperna men
åstadkommer i många enskilda fall en omflyttning av orternas inbördes
ordning. Trots detta är sammanpressningen i stort sett ganska jämn. Fyra
orter (Gällivare, Boden, Östersund och Luleå) skulle ligga högre än Stockholm
— huvudsakligen beroende på de höga skatterna på dessa orter.
Ytterligare skall nämnas, att ett försök gjorts att beräkna levnadskostnadernas
olikheter för en familj med lägre inkomst än normalhushållet, eller cirka
3 500 kronor — ungefär motsvarande nivån för en statstjänstemans i 5:e löneklassen.
Försöket har utförts efter samma metod som övriga hittills beskrivna
alternativa beräkningar, nämligen genom sammanvägning av budgetens
huvudposter i ändrade proportioner. I detta fall har man minskat
vikten för bostad och »övriga utgifter» och ökat densamma för livsmedel.
Skatteposten har beräknats särskilt på en inkomst som för en statstjänsteman
i 5:e löneklassen. Den maximala spännvidden blev ungefär densamma som
för Ilie löneklassen, eller noggrannare angivet, obetydligt mindre. Huruvida
detta resultat är riktigt måste anses ovisst. Den lärdomen kan otvivelaktigt
dragas av beräkningen, att i varje fall ingen väsentligt ökad spännvidd generellt
råder för inkomsttagare i 3 000-kronorsläget jämfört med 4 000-kronorsläget.
Slutligen har spridningen i levnadskostnaderna för en pensionårsbudget,
baserad på en hushållsundersökning i november 1943, beräknats. Huvudposterna
i budgeten för Ilie löneklassen har därvid sammanvägts i de proportioner,
som pensionärsbudgeten angivit. Livsmedelsposten har dock först omräknats
så till vida, att hänsyn tagits till den större roll, som mjölk- och matfettsrabatterna
spela i pensionärernas budget. Skatteposten har helt utelämnats.
De använda budgeterna gälla närmast åldriga makar (utan barn) bosatta
i städer och andra tätorter.
Resultatet visar, att om hänsyn endast tages till de kontanta utgifterna, föreligger
en skillnad i levnadskostnaderna mellan dyraste ort — som även i detta
fall var Stockholm — och billigaste grupp av orter — jordbruks- och blandade
kommuner i landsdelen »Småland och öarna» — på 24,4 procent (räknat på
Stockholms tal). Häremot svarar enligt det föregående en skillnad för normalhushållet
på 21,2 procent. Tilläggas naturaposterna, ökas spännvidden, så
att de 24,4 procenten stiga till omkring 27 procent.
Dessa beräkningar visa, att levnadskostnadernas spridning är större för
pensionärer än för hushåll i mera normalt inkomstläge. Förklaringen är givetvis
den, att de mellan olika landsdelar och ortstyper starkt varierande posterna
bostad och bränsle, ävensom livsmedelsposten, ha relativt stor andel i
pensionärernas budget.
Resultatet beror emellertid i väsentlig mån på, vilken budget man väljer.
För exempelvis en ensamboende pensionär är spännvidden ännu större än
den angivna. Kommittén anser, att spännvidden i levnadskostnaderna för det
genomsnittliga pensionärshushållet med säkerhet är större än den som framkommit
vid denna beräkning.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Riktlinjer för en ny lönegruppering.
Med utgångspunkt från de vid provgrupperingen konstaterade skillnaderna
i levnadskostnader mellan olika orter har dyrortskommittén gått att
pröva principerna för utformningen i dyrortshänseende av löneplanerna i
de statliga avlöningsreglementena. Enligt direktiven skulle kommittén taga
ställning endast till frågan om behovet av en omreglering, den lämpliga tidpunkten
och riktlinjerna för en sådan omreglering, medan den närmare utformningen
skulle upptagas till behandling i särskild ordning, sedan genom
kommitténs arbete en utgångspunkt erhållits för erforderliga förhandlingar
angående löneplanernas utformning.
En fortsatt lönegruppering har kommittén funnit utan tvekan vara motiverad
med hänsyn till nu föreliggande levnadskostnadsskillnader. Kommittén
sammanfattar skälen sålunda.
Trots det utjämnande inflytandet från den statliga prisregleringen består
för närvarande en olikhet mellan dyraste och billigaste ort på omkring 24
procent, om tillägg för rese- och transportkostnader icke inräknas. Bortser
man från extremfall, kvarstår en skillnad på omkring 21 procent, räknat på
den dyrare ortens tal. Tilläggas skäliga belopp för rese- och transportkostnader
— av kommittén uppskattade till 50 å 100 kronor för de billigaste
orterna — sjunker sistnämnda differens till omkring 20 procent. För extrema
fall synes man böra räkna med en spännvidd på omkring 22 procent.
Dessa skillnader anser kommittén vara så betydande, att en fortsatt lönegruppering
utan tvekan är motiverad.
Den angivna skillnaden i levnadskostnaderna —• 20 procent — gäller i
första hand tjänstemän i lägre löneklasser och upp till omkring Ilie löneklassen.
För högre placerade tjänstemän torde skillnaden vara mindre och
i 28 :e löneklassen vara av en storleksordning av ungefär 15 procent. Även
denna spännvidd är enligt kommitténs mening stor nog att motivera en ortsdifferentiering
av lönerna.
Lönegrupperingen bör liksom tidigare vara en enda och grunda sig på
levnadskostnadsberäkningar närmast avseende arbetar- och tjänstemannafamiljer
vid en inkomstnivå ungefär motsvarande Ilie löneklassen i det nuvarande
statliga lönesystemet. Vid tillämpningen på löneskalan bör dock liksom
hittills iakttagas, att den procentuella spännvidden är mindre för högre
än för lägre inkomsttagare. En minskning av skillnaden i lön mellan olika
ortsgrupper synes därför motiverad för de högre löneklassema. Det erinras
örn att löneskalan för närvarande är så konstruerad, att den procentuella
spännvidden är praktiskt taget lika för Ira till och med 13:e löneklassema,
därefter minskas den successivt för att i 24 :e klassen uppgå till omkring
80 procent och i 32 :a klassen till omkring 55 procent av den procentuella
spännvidden i l:a—13:e klasserna, då denna beräknas på I-ortslönen.
Kommittén avvisar tanken på ett lönesystem med endast regionala tillägg
under hänvisning till den betydande skillnad, som levnadskostnadstalen visa
mellan städer och landsbygd, och anför följande.
Kommunens beskaffenhet och det geo,grafiska läget utgöra enligt utredningsmaterialet
två faktorer, som på ett stadigvarande sätt bidraga till prisspridningen.
En lönereglering efter kommuntyper eller regioner torde emel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
71
lertid icke kunna ifrågasättas, då den skulle komma att innefatta alltför stora
prisskillnader inom varje typ eller region. En individuell inplacering av
tjänstemännens stationeringsorter i lönegrupperna är således fortfarande nödvändig,
om en dyrortsgruppering överhuvud taget bibehålies.
Kommittén behandlar först frågan, huru gruppgränserna på dyrhetsskalan
skola dragas, och förordar, att Stockholm skall placeras mitt i
den dyraste ortsgruppen och nedre gränsen av den lägsta gruppen vid den
punkt på skalan, där — med bortseende från extremorter — billigare orter
ligga till ett icke obetydligt antal, eller 20 procent lägre än Stockholm. Genom
att vid sistnämnda punkt placera nedre gruppgränsen och icke mitten
av gruppen erhålles, i viss mån godtyckligt, en automatisk sammanpressning
av den maximala levnadskostnadsskillnaden motsvarande halva den
nedre gruppen. Kommittén anför härom följande.
Principen vid gruppgränsemas dragande kan förslagsvis vara, att man till
en början konstaterar, huru stor spännvidden i levnadskostnaderna är mellan
de bägge orter eller snarare grupper av orter med någorlunda stor betydelse,
vilka anses böra ligga på nedre gränsen av den lägsta respektive övre
gränsen av den högsta dyrortsgruppen. I intervallet mellan dessa inplaceras
därefter med jämna mellanrum gränserna mellan det antal grupper man
önskar indela orterna i. Lämpligen uttryckas gruppgränserna såsom krontal,
som härletts från det vid dyrortsundersökningen framkomna talet för dyraste
eller billigaste ort (grupp av orter). I de så uppställda ortsgrupperna
kunna de enskilda orterna utan vidare insättas med ledning av det vid dyrortsundersökningen
framkomna totalbeloppet.
I praktiken torde i detta system behöva göras vissa modifikationer betingade
av att antalet orter i dyraste gruppen under alla omständigheter
kommer att bli så litet, att man på förhand kan säga, att Stockholm blir
den dominerande orten bland dem. På denna grund, och då dessutom Stockholm
av praktiska skäl bör tagas till utgångspunkt för övergången från en
gruppering till nästa, blir det lämpligt, att utan vidare placera Stockholm
mitt i den dyraste ortsgruppen. Från denna punkt bestämmes därefter den
lägsta ortsgruppens nedre gräns. Enligt kommitténs utredningar skulle denna
gräns ligga 20 procent under mitten av högsta grupp (Stockholm).
Då grupperna anordnas på detta sätt, äger vid lönesättningen automatiskt
en viss sammanpressning av löneskalan rum i förhållande till dyrortsspännvidden.
Detta sammanhänger med det självklara förhållandet, att
löntagare på orter, som ligga i nedre delen av sina grupper, få^ högre lön
och löntagare på orter, som ligga i övre delen av grupperna, få lägre lön
än som deras dyrortsplacering egentligen motiverade. Mitten av den högsta
ortsgruppen och mitten av den lägsta komma alltså att skilja sig mindre
än spännvidden mellan dyraste och billigaste ort (ortsgrupp). Enligt kommitténs
förslag kan denna automatiska sammanpressning visserligen äga
rum endast från ett håll, eftersom dyraste ort placerats i mitten av högsta
gruppen, men den är ändock icke oväsentlig.
Hur stor sammanpressningen blir, beror på hur många lönegrupper man
önskar ha. Ju färre grupper som den totala spännvidden indelas i, desto
större blir avståndet från lägsta gruppens nedre gräns lill samma grupps
mitt och desto .större följaktligen sammanpressningen.
Enligt kommitténs förslag, vilket innebär fem grupper, blir den maximala
spännvidden sammanpressad från 20 till omkring 18 procent (noga räknat
17,8 procent).
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Etet må tilläggas, att det här föreslagna sättet för gruppernas anordning
är i viss mån godtyckligt. Man kunde alternativt placerat även den billigaste
orten eller gruppen av orter i mitten av lägsta grupp. Att kommittén
valt den föreslagna anordningen motiveras med att det av flera skäl ansetts
olämpligt att utsträcka dyrortsskalan hur långt ned som helst — i
detta fall till 22 procent under dyraste ort — blott därför att enstaka orter
linnas med mycket låga jämförelsetal. Bland annat är det ur praktisk synfördel
att begränsa skalan, därför att stegen mellan ortsgrupperna
därigenom kunna göras mindre eller antalet grupper färre. Anordningens
innebörd blir tydligen, att alla orter, vilkas levnadskostnader med mer än
18 procent understiga levnadskostnaderna i Stockholm, höjas vid lönesättningen
och behandlas, som örn deras jämförelsetal vore blott 18 procent
lägre än Stockholms.
Sedan man fastställt, örn spännvidden i levnadskostnaderna och spännvidden
i lönebeloppen helt skola motsvara varandra, eller i vilket förhållande
de eljest skola stå, kan lönen i högsta och lönen i lägsta ortsgrupp bestämmas.
Beloppen i övriga grupper avpassas med jämna melllanrum inom intervallet
mellan lönerna i högsta och lägsta grupp. De så uträknade beloppen
kunna sagas representera mitten av varje grupp.
Beträffande spännvidden i löneskalan framhåller kommittén,
att avgörandet bör bli beroende av huruvida full hänsyn skall tagas till den
konstaterade levnadskostnadsskillnaden eller om lönespännvidden endast till
en del skall svara mot levnadskostnadsskillnaden. Om den avvägning, som
tidigare gjorts, anför kommittén följande.
Spännvidden i lönen mellan ortsgrupperna I och A enligt nu gällande
lönereglemente är 25 procent i t. ex. Ilie löneklassen, ehuru den genomsnittliga
skillnaden i ortsindextalen för i dessa granner ingående orter enligt 1934
års dyrortsundersökning, som ligger till grund för gällande gruppering, var
mycket större (39 procent). Man tillämpar sålunda en löneskillnad, ’som
är mindre än den konstaterade dyrortsskillnaden. Huruvida detta medvetet
anordnats, därför att levnadskostnadsberäkningarna år 1934 icke omfattade
hela hushallsbudgeten, varvid vissa utjämnande delar utelämnats, är
ovisst, då någon motivering veterligen icke givits. 1936 års lönekommitté,
som ägnat denna fråga ingående behandling, antyder, att det är möjligt, att
systemet uppkommit därigenom att man från början icke ansåg att syftet
med dyrortsgraderingen av lönerna var att genomföra en fullständig utjämning
av reallönerna, utan blott att man ville ge ett »skälighetstillägg»
at de dyrare orternas tjänstemän. Uppfattningen att grupperingen borde innebära
en fullständig utjämning av reallönerna skulle framträtt senare.
I det rådande systemet för rörliga tillägg och kristillägg efter levnadskostnadernas
förändringar i tiden utgår icke full kompensation, utan lönetilläggen
utgöra 50—75 procent av den konstaterade olikheten i levnadskostnaderna
(räknat från basen). Motiveringen härtill torde vara, att syftet
med tilläggen icke är att åstadkomma full täckning för levnadskostnadernas
växlingar, då en sådan princip vöre »såväl sakligt obefogad och till sina
allmänna konsekvenser vansklig som praktiskt omöjlig att helt realisera».
Under kristider skulle ett lönesystem med full kompensation kunna omintetgöra
sin egen grundval, som är ett något så när stabilt penningvärde.
Den principiella motivering för endast partiell kompensation, som sålunda
anförts beträffande rörliga tillägg och kristillägg, kan icke anföras till
stod for att dyrortsgraderingen av lönerna icke skulle helt motsvara den kon
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
73
staterade levnadskostnadsskillnaden. Den praxis, som råder på sistnämnda
område, har uppstått vid en tidpunkt, då situationen vad angår de för grupperingen
grundläggande undersökningarna var en helt annan än den som
blir rådande, örn kommitténs förslag vinner tillämpning.
Kommittén, som velat pröva sakskälen för och emot full överensstämmelse
mellan löneskala och dyrhetsskillnader med hänsyn uteslutande till
vad som kunde anses skäligt gentemot löntagarna på olika orter, föreslår,
att löneskalans spännvidd sättes till 18 procent — alltså mindre än den siffermässigt
konstaterade dyrhetsskillnaden — men uttalar tillika, att en ytterligare
sammanpressning till 15 procent bör kunna övervägas. Kommittén
anför härom följande.
Med vistelsen på orter av vissa typer följa olägenheter, som icke siffermässigt
komma till uttryck vid en dyrortsjämförelse, varvid den allmänna
tendensen är, att de glest bebyggda landskommunerna — trots medräknandet
av vissa avståndskostnader i dvrortskalkylen — bli något för lågt placerade
i förhållande till tätorterna. Då landskommunerna i allmänhet tillhöra
de låga dyrortsgruppema, talar denna omständighet för en viss sammanpressning
av löneskalan, varigenom dessa orters tjänstemän skulle få en
relativt högre lönesättning än den som anges av den siffermässigt framräknade
kostnadsskillnaden.
Den anförda anmärkningen att dvrortssystemet missgynnar vissa orter
gäller emellertid endast, då orter av olika typ ställas mot varandra, såsom
då en landskommun jämföres med en tätort. Den gäller icke, då de jämförda
orterna äro av samma typ, vilket kan vara fallet, då en landskommun
i södra Sverige jämföres med en landskommun i norra Sverige, eller då en
tätort i södra Sverige jämföres med en tätort i norra. I sådana fall är full
överensstämmelse mellan löneskalan och kostnadsskillnaderna motiverad.
En lösning av denna fråga kan endast åstadkommas genom en inbördes
avvägning av olägenheterna av den ena och den andra utvägen. För sin
del vill kommittén göra följande uttalande.
Beräkningsmetoden vid dyrortsjämförelsen efter de förbättringar, som
föreslagits av 1936 års lönekommitté och av dyrortskommittén, torde få
anses väsentligt mera fullständig än den, varpå nuvarande lönegruppering
vilar. Redan dyrortsskalans konstruktion enligt kommitténs förslag innebär
en sammanpressning av den konstaterade dyrortsskillnaden från — örn
man tar hänsyn även till de extrema fallen — 22 procent till 18 procent.
Det torde dock vara ovisst, huruvida denna sammanpressning möjliggör
skälig kompensation för nyssberörda i dyrortsjämförelsen ej inrymda omständigheter.
Kommittén anser därför, att en ytterligare sammanpressning
av löneskalan till en spännvidd, som dock ej bör understiga 15 procent, bör
kunna övervägas. Resultatet skulle således bli, att kommittén — i rådande
situation vad angår levnadskostnadernas variationer — räknar med en
maximal skillnad på 18 procent i levnadskostnaderna vid orternas inplacering
i dyrortsgrupper men anser att en sammanpressning av spännvidden mellan
lönebeloppen i yttergrupperna till 15 procent ändock kan övervägas.
Vid bedömandet av denna fråga måste givetvis hänsyn tagas även till
de statsfinansiella verkningarna. Enligt senare åberopade kostnadsberäkningar,
vilka dock äro mycket osäkra, skulle verkningarna härav i förhållande
till sammanlagda lönekostnaden icke vara synnerligen betydande.
Frågan örn antalet orts gr upp er anser kommittén vara en ren
lämplighetsfråga, som tillmätts en alltför stor betydelse i den allmänna diskus
-
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
sionen. Kommittén finner fem lönegrupper vara det lämpligaste antalet vid
den föreslagna lönespännvidden 18 procent och åberopar till stöd för minskningen
från nio till fem dels att antalet närliggande orter, som komme att
hänföras till skilda ortsgrupper, kunde antagas bli färre än vid nuvarande
gruppantal, dels att det skulle vara en administrativ förenkling, om löneoch
skattegrupperingama praktiskt taget överensstämde. Kommittén anför
i huvudsak följande.
Principiellt sett skulle det idealiska vara, att lönen för varje ort avpassades
efter det för densamma uträknade dyrortstalet. Man skulle med ett sådant
system undvika de olägenheter, som nu uppstå blott genom att orter, som
sins emellan uppvisa rätt betydande levnadskostnadsskillnader, sammanföras
till en grupp och behandlas lika. En ringa skillnad i levnadskostnaderna
mellan två närliggande orter kan vara nog att föra dessa till olika dyrortsgrupper
och medföra en betydande olikhet i lönen, vilket därav berörda befattningshavare
med skäl kunna betrakta som omotiverat. Framför allt är
emellertid systemet med gruppindelning ett svårt hinder för revisioner vid
ändrade dyrortsförhållanden, i det detta ger anledning till svåra komplikationer,
då orter blott genom en ringa sänkning av levnadskostnaderna flyttas ner
en hel grupp på löneskalan.
En noggrann följsamhet mellan levnadskostnader och lön är emellertid
av praktiska skäl utesluten.
I den allmänna diskussionen har frågan örn lönegruppernas antal tillmätts
en mycket större betydelse än den egentligen förtjänar. Detta förklaras av
att utgångspunkten för diskussionen varit de tidigare genomförda automatiska
övergångarna mellan löneregleringarna. En minskning av antalet grupper
måste under dessa omständigheter framstå som den enklaste metoden
att minska spännvidden mellan lönerna i högsta och lägsta grupp. Det sistnämnda
— att minska spännvidden — är uppenbarligen det väsentliga i sammanhanget.
Då emellertid en ny lönegruppering enligt förutsättningen för dyrortskommitténs
arbete icke bör ske utan en samtidig lönereglering, kommer
frågan i ett annat läge. Man blir då mindre bunden av det rådande systemet
och får möjlighet att angripa problemet från rätt håll och kan ställa
frågan sålunda: Hur många lönegrupper äro lämpliga, då en total spännvidd
i levnadskostnaderna på så och så mycket konstaterats? Å ena sidan har
man att ställa det ideala kravet på största möjliga antal grupper, å andra
sidan det praktiska kravet att det »möjliga antalet» icke göres så stort, att
tillämpningen blir onödigt tungrodd. Utgår man — för att få ett konkret
exempel för ögonen — från nuvarande årslön i ll:e löneklassen på I-ort
(exklusive rörligt tillägg och kristillägg) och en spännvidd mellan billigaste
och dyraste grupp av orter på 20 procent, erhålles det resultat, som framgår
av följande tabell, i vars sista rad (e) lönebeloppen enligt nu gällande reglemente
medtagits för jämförelse.
Gruppens nummer
1
2
3
4
5
6
7
8
9
a) Nio grupper...............
3 571
3 674
3 777
3 880
3 983
4 086
4189
4 292
4 395
b) Sju > ...............
—
—
3 585
3 720
3 855
3 990
4 125
4 2«0
4 395
3 615
3 810
4 005
3 693
4 200
4 044
4 395
4 395
d) Tre > ...............
—
—
—
—
e) Gällande reglemente.......
3 291
3 429
3 567
3 705
3 843
3 981
4 119
4 257
4 395
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Stockholm har placerats i mitten av högsta gruppen och nedre gränsen av
lägsta gruppen på 20 procents avstånd från Stockholm. Spännvidden mellan
högsta och lägsta belopp är enligt alternativ a) 18,8 procent och minskas då
antalet grupper blir färre, så att den i alternativ b) är 18,5 procent, alternativ
c) 17,8 procent och alternativ d) 16,0 procent. Skillnaden i kronor mellan
ortsgrupperna är i alternativ a) 103, alternativ b) 135, alternativ c) 195 och
alternativ d) 351. Höjda med nu utgående rörligt tillägg och kristillägg (tillhopa
31 procent) stiga de till respektive 135, 177, 255 och 460 kronor. Enligt
nu gällande lönereglemente är skillnaden (inklusive tilläggen) 181 kronor.
Med utgångspunkt från dessa tal kan lämpligheten av olika gruppantal
bestämmas. Helst borde man som komplement ha uppgifter om hur gränserna
mellan ortsgrupperna gå på kartan, därför att antalet fall, da orter
tillhörande skilda grupper gränsa intill varandra, också är av betydelse.
Mycket av den kritiska inställning, som försports mot dyrortsgrupperingen,
har ju som redan antytts kommit från löntagare i närliggande orter, vilka
hänförts till olika lönegrupper. Tyvärr saknas dock sådana uppgifter, varför
man har att hålla sig till sannolikheten, att antalet »gränsfall» är färre, ju
färre grupper man har. ... . •
Dyrortskommittén har, som redan antytts, för sin del funnit, alternativet
med fem lönegrupper vara det mest lämpliga. Steget mellan intilliggande
dyrortsgrupper är här visserligen så högt som 255 kronor (inklusive rörligt
tillägg och kristillägg), vilket med 74 kronor överstiger nu gällande differens,
men med hänsyn till att antalet fall, då intilliggande kommuner (orter) komma
att tillhöra olika dyrortsgrupper, kan antagas bli avsevärt färre än vid
nu gällande system med dess nio grupper, synes alternativet dock kunna rekommenderas.
Kommittén har vid detta sitt ställningstagande vägletts även
av hänsynen till den förenkling i administrativt hänseende, som en nedskärning
av nuvarande nio ortsgrupper till fem innebär, icke minst därigenom
att löne- och skattegrupperingarna kunna göras praktiskt taget överensstämmande.
Örn löneskalan enligt föregående avsnitt alternativt sammanpressas till
15 procents spännvidd, minskas steget mellan ortsgrupperna från 255 till
217 kronor (d. v. s. ungefär i relationen 15/18). Beloppen i de fem ortsgrupperna
te sig vid 15 och 18 procents spännvidd sålunda:
15 °/o spännvidd
18 % »
Gruppens nummer:
1 2 3 4 5
3 736 3 901 4 065 4 230 4 395
3 615 3 810 4 005 4 200 4 395
Huruvida lönen i Stockholm skall vara oförändrad, som förutsatts i här
anförda exempel, eller hur den i annat fall skall ändras, blir beroende pa
den realprövning av lönenivån, som förutsättes äga rum, innan omgrupperingen
av orterna genomföres vid lönesättningen. Det är uppenbart, att de
av dyrortskommittén här ovan angivna riktlinjerna för en ny lönegruppering
icke kunna tillämpas för automatisk övergång till den nya grupperingen,
utan att omgrupperingen måste kombineras med en lönereglering.
Kommittén har vidare gjort en grovt approximativ kalkyl över statens
kostnader för de ifrågasatta förändringarna i lönegrupperingen. Beräkningen
är grundad på förutsättningen, att nuvarande löner på I-ort skola bibehållas
oförändrade i högsta ortsgruppen och att alltså den minskade spännvidden
skall taga sig uttryck i en höjning av lönerna för de lägre grupperna,
men kommittén betonar, att denna förutsättning icke innebäi något ställ
-
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
ningstagande till frågan, huru den framtida löneregleringen skall utföras.
Vid en löneskala av 18 procents spännvidd ha merkostnaderna beräknats till
omkring 19 miljoner kronor för tjänstemännen (exklusive rörliga tillägg och
kristillägg) och omkring 6 miljoner kronor för statsanställda arbetare med
löner enligt kollektivavtal, som reglerats i anslutning till lönegrupperingen.
Med inräknande av kostnadsökningen för rörliga tillägg och kris tillägg, 6 miljoner
kronor, skulle kostnaderna enligt denna beräkning bli 31 miljoner kronor.
Örn löneskalan ytterligare sammanpressades till 15 procent, skulle den
beräknade kostnadsökningen stiga till 45 miljoner kronor.
Beträffande anknytningen mellan olika dyrortsgrupper
ing ar har dyrortskommittén instämt i den av 1936 års lönekommitté
framförda kritiken mot att taga den s. k. riksmedeldyrheten till utgångspunkt
och i likhet med lönekommittén förordat, att Stockholm skall väljas till
anknytningspunkt mellan grupperingarna. Kommittén framhåller såsom ett
pedagogiskt önskemål, att övergången mellan de olika dyrortsgrupperingarna
skall bli ordentligt klargjord, och anför bland annat följande.
Då man i stället för att beräkna indextal presenterar resultatet av dyrortsundersökningar
i form av kronbelopp — vilket enligt lönekommitténs likaväl
som dyrortkommitténs mening är det lämpligaste — synes följa, att en
viss omtanke måste ägnas frågan om jämförbarheten mellan de olika undersökningarna,
för att icke missförstånd skola uppstå. Kommittén syftar härmed
på den omständigheten, att ändringar i beräkningsmetoden eller i valet
av hushållsbudget kan verka till att de vid olika dyrortsundersökningar framräknade
kostnadsbeloppen icke bli jämförbara utan, ställda bredvid varandra,
alstra föreställningar örn förändringar i levnadskostnaderna, vilka icke inträffat.
Vid en dyrortsundersökning är valet av hushållsbudget inom vissa gränser
av ringa betydelse för orternas inbördes placering men påverkar starkt själva
krontalen.
Då budgeten alltid torde böra ansluta sig till den aktuella verkligheten,
mäste man räkna med att budgetläget kommer att undergå förändringar.
De krontal, som framkomma vid en dyrortsberäkning, kunna därför avvika
från tidigare antingen på grund av ändrade levnadskostnader, på grund av
en förändring i metoderna eller helt enkelt på grund av ett ändrat inkomstlage
för budgeten. Då en förskjutning i löneplaceringen endast bör föranledas
av de bägge första faktorerna, torde den sistnämnda faktorns inverkan böra
klargöras. Detta lär bäst ske därigenom att man utgår från förhållandena på
en viss ort och för denna ort fastställer, hur stor skillnaden i budgetläget är.
Då ett dylikt fastställande icke torde kunna ske utan hänsyn till diverse
omständigheter rörande priser och konsumtion på berörda ort, följer att man
måste välja en ort, där tillgången till uppgifter om dessa ting är mycket god.
Av dessa skäl är Stockholm otvivelaktigt den bästa orten att välja till anknytningspunkt
för dyrortsgrupperingarna.
Det må påpekas, att det givetvis icke kan vara vare sig någon speciell fördel
eller olägenhet för en ort att bli utsedd till anknytningspunkt för dyrortssystemet.
Da Stockholm pa nyss anförda skäl föreslagits härtill, innebär detta
alltså icke, att statstjänstemännens löner i Stockholm förutsättas stå utanför
diskussionen. Proceduren vid den lönereglering, som enligt kommitténs uppfattning
hör samman med en allmän omgruppering av orterna, bör självfallet
också omfatta realprövning av lönenivån i Stockholm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
77
I fråga om tidpunkten för den föreslagna ändringen i lönegrupperingen
anser kommittén, att omläggningen bör genomföras, så snart omständigheterna
det medgiva, och anför till stöd härför följande.
Nu gällande ortsgruppering vilar på ett mer än 10 år gammalt material och,
sedan det insamlades, lia förändringar i budgetens sammansättning och i kostnaderna
ägt rum. De nuvarande lönebestämmelserna framstå därför icke
utan skäl för ett stort antal befattningshavare såsom orättvisa. En omreglering
bör ur rättvisans synpunkt icke uppskjutas i avvaktan på en förbättrad
varutillgång. I vad mån det statsfinansielfa läget hindrar en lönereglering,
faller utanför kommitténs bedömande. Kommittén kan allenast förorda, att
den av kommittén föreslagna förändringen genomföres så snart omständigheterna
det medgiva.
Avvikande meningar lia anmälts av fyra ledamöter, herrar Ekegård, Nilsson,
Rosberg och Rundlöw.
Ekegård har i sin omfattande reservation — dennas innehåll i olika avseenden
är icke möjligt att här referera utan torde jag beträffande denna i stort
sett få hänvisa till betänkandet (s. 351—393) -— gjort dyrortsgrupperingssystemet
till föremål för en kritisk granskning. Reservationen utmynnar i ett yrkande
på dy rortsgr upp eringens avskaffande och införande i stället av enhetliga
löner i hela riket, motsvarande lägst nuvarande E-ort och högst nuvarande
F-ort. Ett system av regionaltillägg för nordligare eller eljest isolerat belägna
orter skulle dock fogas härtill. Ekegård framhåller bland annat följande.
År 1934 förutsattes högsta dyrort vara i det närmaste dubbelt så dyr som
lägsta dyrort. Den beräknade skillnaden utgjorde 92 procent. Enligt föreliggande
utredning har genom provgruppering av 545 orter ådagalagts, att sagda
levnadskostnadsskillnad nu utgör 29.9 procent. Dessa procenttal äro beräknade
på lägsta dyrorts värde. Levnadskostnadsskillnaden är sålunda f. n.
mindre än en tredjedel av den skillnad, på vilken gällande löneplan för civilförvaltningens
tjänsteinnehavare och nu tillämpad skattegruppering äro grundade.
Likväl ha varken löneplanerna eller skattegrupperingen ändrats. Detta
gynnar på ett — i jämförelse med de lägre dyrorternas statstjänares och
skattebetalares därav betingade villkor — oskäligt sätt motsvarande parter
å högre dyrorter.
En mycket stor relativ överkompensation har, om hänsyn tages till löneplanens
procentuella löneavvägning och till levnadskostnadsutjämningen, åtnjutits
av statstjänare å de högsta dyrorterna F—I. Under tiden från den 1 januari
1941 till utgången av innevarande år torde denna överkompensation i jämförelse
med lönerna på lägsta dyrort komma att ha uppgått till icke mindre
än 440 å 550 miljoner kronor. Därav kan ett belopp av över 235 miljoner kronor
anses lia utgått enbart till statstjänare i Stockholm. Motsvarande underkompensation
för statsavlönade inkomsttagare å de tre lägsta dyrorterna
A—C synes uppgå till omkring 200 miljoner, jämfört med å högsta dyrort
gällande lönesatser. Det bör emellertid här understrykas, att dessa jämförelser
avse en relativ över- och underkompensation och icke hänföra sig till reallönens
storlek tidigare och nu. Vidare är att märka, att en förutsättning för
jämförelsen är, att endast löneplanens relationer för kompensation för merdyrhet,
beräknad på s. k. avkortad budget, här tagits i betraktande. Hänsyn
har icke tagits till tanken, att ökning av kompensationen bör ske, när kostnadsskillnaderna
beräknas på fullständig budget.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Dyrortsgrupperingen saknar enligt min mening reellt underlag och berättigande.
Man har bland annat sammanblandat tätortsdyrhet och isoleringsdyrhet.
Icke heller 1943 års dyrortskommitté har gjort en sådan distinktion.
Man har sålunda icke tagit vederbörlig hänsyn till de mångahanda kulturella
och sociala fördelar, som urbaniseringen medför för befolkningen å tätorter
och särskilt i de större städerna. Den större sociala trygghet, som livet i en
stad skänker, har icke heller tidigare tillräckligt beaktats vid dyrortsgrupperingarna.
Detta gäller, därest icke den hittills ofullständiga kompensationen
för merdyrheten får tänkas ha föranletts just av tanken på urbaniseringens
fördelar.
En felaktighet är ytterligare, att man icke beaktat skillnaden i den kommunala
standarden å skilda orter, vilken möjliggöres av ett rikligare skatteunderlag.
Detta kommer särskilt till synes i storstäderna, såsom nyss nämnts.
Man kan icke bortse ifrån att ett skatteunderlag, som per invånare är
cirka tre gånger så stort i Stockholm och omkring två gånger så stort i städerna
i genomsnitt som på landsbygden, möjliggör en helt annan kommunal
standard i förstnämnda kommuntyper än i landsbygdskommunerna. Bortser
man alldeles från de kulturella fördelar, som städernas befolkning därigenom
åtnjuta framför landsbygdsbefolkningen, kvarstår likväl som ett ofrånkomligt
faktum, att även många rent materiella sociala fördelar skänkas skattebetalaren
i och genom tätbebyggelsen. Jag kan icke finna, att en dyrortsgruppering,
enligt vilken dessa omständigheter ej tagas i betraktande, är berättigad.
En bestämd åtskillnad synes därför påkallad beträffande sådan ortsdyrhet,
som förorsakas av tätortsbebyggelse å den ena sidan och sådan, som beror på
isolerat läge å den andra. För städer och andra tätorter torde sålunda merdyrheten
böra kompenseras endast i den mån, som en allmän, regional merdyrhet
kan påvisas.
För isolerade orter och orter, som eljest ligga avlägset i förhållande till
södra Sveriges överskottsområden för livsmedel, erfordras däremot kompensation
för dyrheten genom särskilda regionaltillägg.
Även reservanten Nilsson påyrkar, att den nuvarande lönegrupperingen
skall avskaffas, och framhåller härom bland annat följande.
De undersökningar rörande prisutvecklingen, som skett genom kommitténs
försorg, ha visat, att olikheterna i levnadskostnaderna ytterligare minskats
sedan undersökningen 1941. Sammanpressningen har skett genom att levnadskostnadsstegringen
varit starkare på de s. k. billigare orterna. Skillnaden
mellan dyraste och billigaste grupper av orter uppgår numera enligt kommitténs
beräkningar allenast till cirka 20 procent, varav en avsevärd del kommer
på olikheter mellan städer och landsbygd. Flera av de kostnader, som
denna dyrortsskillnad bygger på, äro emellertid icke exakt kända utan ha
endast uppskattningsvis kunnat fastställas. Därtill kommer, att vissa poster
såsom kulturella utgifter av olika slag för dem, som bo på landsbygden,
enligt min mening icke tillräckligt beaktats och att den uppskattningsvis
fastställda summan för kostnader för inköp och resor upptagits för lågt.
Om tillbörligt beaktande ägnats dessa och vissa andra omständigheter vid
kommitténs dyrortsundersökning, skulle skillnaden mellan städer och landsbygd
krympt ytterligare avsevärt samman. Med hänsyn till detta och till
det faktum, att städerna och främst storstäderna i flera hänseenden medföra
stora fördelar som inte kunna inkalkyleras i en dyrortsjämförelse, då de inte
exakt kunna värdesättas i pengar, har jag kommit till den slutsatsen, att
dyrortsgrupperingen beträffande löner bör avskaffas i sin nuvarande form.
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
79
Hur den enhetslön, som skulle ersätta de utgående dyrortsgrupperadé lönerna,
skall fastställas, bör utredas av den kommande lönekommittén.
Då ett avskaffande av dyrortsgrupperingen av löner skulle innebära ökade
svårigheter för löntagarna i de delar av främst Norrland, där dyrhelen kan
betecknas som isoleringsdyrhet, torde frågan om hur denna dyrhet skall
kompenseras böra upptagas till förnyade överväganden. Eventuellt kunde
man tänka sig, att nu tillämpade system med närmast av klimatförhållandena
betingade lönetillägg (kallortstillägg) ytterligare utvidgades.
Rosberg har, med instämmande av Rundlöw, uttalat, att kommittén mera
bestämt borde ha förordat tillämpning av 15 procents spännvidd i löneskalan.
Detta har motiverats med att avståndstilläggen enligt deras mening beräknats
alltför lågt, samt att löntagarna på de lägre dyrortema eljest ej erhölle
skälig kompensation för i dyrortsjämförelsen icke inrymda omständigheter.
Härom anföres följande.
Medräknandet av avståndstilläggen bidrager visserligen att minska spännvidden
mellan dyraste ort och billigaste grupp av orter, men den därigenom
erhållna kompensationen synes alltför ringa för de orter, som kvarstå i
lägsta grupp. . , ,
De lägre dyrortemas tjänstemän ha i likhet med övriga statsavlonade befattningshavare
erhållit en alltför låg kompensation för levnadskostnadsökningen
under innevarande kristid och dessutom starkt missgynnats på grund
av att dyrortsgrupperingen inte anpassats efter den av socialstyrelsen genom
1941—1942 års prisundersökning konstaterade sammanpressningen av levnadskostnaderna
mellan skilda orter. Av kommitténs egna undersökningar
har dessutom framgått, att en ytterligare sammanpressning av nämnda kostnader
skett under tiden efter år 1941.
Vid remissbehandlingen ha flertalet myndigheter tillstyrkt kommittémajoritetens
förslag, men delade meningar ha kommit fram både om lämpligheten
att lägga nuvarande prisförhållanden till grund för en ny lönegruppering,
om den lämpliga spännvidden på löneplanen och om antalet orlsgrupper.
Tvekan om lämpligheten att på nuvarande prisförhållanden grunda en ny
lönegruppering, i varje fall en mera definitiv sadan, har bland annat uttryckts
i följande remissyttranden.
Försvarets fabriksstyrelse vill biträda kommitténs förslag endast såsom ett
provisorium, i avbidan på förnyad utredning, sedan prisförhållandena stabiliserats
efter kriget.
Statskontoret anför i huvudsak följande.
Det är angeläget, att de nya lönerna baseras på en prisgeografisk undersökning,
som något så när riktigt avspeglar de normala levnadskostnaderna
på skilda orter. Det måste då anses tvivelaktigt, om prisförhållandena under
ett krisår lämpligen kunna läggas till grund för löneavvägningen. En jämförelse
mellan förhållandena under och efter förra världskriget ger vid handen,
att spännvidden mellan billigaste och dyraste orter tämligen snabbt tenderar
att utvidgas efter återgång till normala fredsförhållanden. Statskontoret
måste under sådana förhållanden inskärpa angelägenheten av stor försiktighet
vid bestämmande av den nya fredslöneplanens spännvidd. En alltför
stark sammanpressning av spännvidden med Stockholmsorlen som anknytningspunkt
för dyrorlsgrupperingen leder lätt till betydande och sakligt knap
-
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
past motiverade löneökningar för tjänstemän å billigare orter med åtföljande
stark stegring av statens samlade löneutgifter. I den mån sedan den
statistiskt konstaterbara skillnaden i levnadskostnader mellan dyraste och
billigaste orter mera påtagligt ökar, lära krav knappast utebliva på en extra
dyrortskompensation för de högsta dyrorterna, på sätt skedde efter förra
världskriget. Innan den nu sittande lönekommittén framlägger förslag till ny
löneplan, synes därför prisutvecklingstendensen böra kontrolleras genom en
lill omfattningen begränsad men representativ prisgeografisk undersökning
efter den statliga prisregleringens upphörande. Med denna viktiga reservation,
som dikteras icke minst av lönefrågans betydande statsekonomiska räckvidd,
är statskontoret berett att instämma i dyrortskommitténs uttalande,
att en omreglering av gällande dyrortsgruppering bör genomföras så snart
omständigheterna det medgiva.
Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar örn att den nu konstaterade skillnaden
i levnadskostnader framkommit på basis av ett material, som i hög
grad influerats av prisutjämnande regleringsåtgärder, och anser det kunna
ifragasättas, örn icke med genomförandet av en ny dyrortsgruppering borde
få anstå någon tid.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför följande.
Den nuvarande stabiliteten i varupriserna samt den kraftiga prisutjämningen
orterna emellan torde till stor del kunna tillskrivas de statligt priskontrollerande
åtgärderna. Huru förhållandena komma att gestalta sig, då
priskontrollen upphör, kan givetvis icke nu bedömas. Troligt är dock att
den nuvarande jämnheten icke konnne att fortbestå. Det kan därför icke vara
lämpligt att nu verkställa ny dyrortsgruppering med någon längre giltighetstid.
A andra sidan är gällande dyrortsgruppering så bristfällig, att den omedelbart
bör upphöra. Någon större orättvisa torde icke behöva uppstå, om dyrortssystemet
för tillfället sattes ur funktion, då levnadskostnaderna, riktigt
uträknade, torde vara betydligt jämnare orterna emellan än dyrortskommitténs
utredning utvisar och de orter, som eventuellt kunde bliva lidande
härpå, i gengäld i regel blivit överkompenserade under ett flertal år. Därest
behov av fortsatt dyrortsgruppering anses föreligga bör denna givas provisorisk
karaktär och för underlättandet av utredningsarbetet göras så enkel
som möjligt genom nedskärning av budgeten till att endast omfatta sådana
poster, som öva något större inflytande på grupperingen.
Svenska arbetsgivareföreningen finner angeläget att man i det längsta dröjer
med en ny dyrortsundersökning och gör denna först då löneregleringsarbetet
kommit in i sitt avgörande skede. Föreningen anför bland annat följande.
Man måste räkna med att en dyrortsgruppering, som nu verkställes, måste
galla under ett relativt stort antal år framåt. Det nuvarande tidsläget är föga
lämpat för en dyrortsundersökning, vars resultat får verkningar på längre
sikt. I bilaga 7 till betänkandet uttalas, att så långt man kan bedöma det
föreliggande materialet, det förefaller övervägande sannolikt, att de lokala
prisskillnaderna relativt taget komma att öka vid det prisfall, som väntas
efter krigets slut. Det är enligt föreningens mening alldeles otvivelaktigt, att
detta uttalande är riktigt. Den sammanpressning av dyrortsskalan, som nu
kunnat konstateras, kan icke väntas i oförändrad utsträckning fortbestå under
de närmaste åren. Klokheten bjuder därför att icke vidtaga en ny dyr
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
81
ortsgruppering under nuvarande övergångsperiod utan låta anstå därmed
till dess prisförhållandena någorlunda stabiliserats.
Kommittén har tydligen närmast varit av den meningen, att det nuvarande
dyrortsgrupperingssystemet innebär sådana orättvisor, att en ändring enbart
av detta skäl snarast måste komma till stånd. Föreningen kan icke finna detta.
Det är därför framför allt att märka, att spännvidden i den nuvarande löneskalan
icke på långt när motsvarar den spännvidd, som år 1934 konstaterades
beträffande dyrortsskalan. Tvärtom överensstämmer ju löneskalans
spännvidd rätt nära med den spännvidd på dyrortsskalan, som nu kunnat
konstateras, och torde i själva verket understiga den spännvidd, som kan
komma att konstateras vid en dyrortsundersökning, företagen om några år.
Beträffande den lämpliga spännvidden på löneplanen ha mycket motsatta
synpunkter kommit till uttryck i remissyttrandena. Flertalet myndigheter ha
stannat vid 18 procents spännvidd, därvid de anförda motiven för ytterligare
sammanpressning stundom utsatts för kritik, i ett par fall har behovet av en
fortsatt lönegruppering ifrågasatts, ett antal myndigheter har förordat 15
procent, medan slutligen några ansett en större spännvidd än 18 procent
erforderlig. I ett antal yttranden, särskilt från personalorganisationerna, har
ställningstagandet till löneplanens utformning ansetts böra anstå i avvaktan
på förhandlingar och avgörande i samband med löneregleringen.
Det fortsatta behovet av en lönegruppering har ifrågasatts av några länsstyrelser
och riksförbundet rättvisa åt landsorten.
Länsstyrelsen i Södermanlands län säger sig med stort intresse ha tagit del
av reservanten Ekegårds synpunkter. Länsstyrelsen kan visserligen icke helt
ansluta sig till dessa, men anser dock starka skäl tala för dyrortsgrupperingens
utbytande mot en regionalindelning med särskilda tillägg för nordligare
eller eljest mera isolerat liggande orters statstjänare.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län anse, att med hänsyn till
den inträdda prisutjämningen och till svårigheterna att få tillförlitliga och
rättvisa grunder för dyrortssystemets tillämpning bör en avveckling övervägas.
Länsstyrelsen i Örebro län biträder i huvudsak kommitténs förslag men
ifrågasätter, att dyrortsgrupperingen för befattningshavare i de högsta lönegraderna
skall slopas. Länsstyrelsen åberopar därvid osäkerheten i beräkningarna
i detta inkomstläge, det ringa ardalet dylika befattningshavare i
landsorten och deras placering i huvudsakligen ortsgrupperna E—G, där
skattetrycket ofta är högt i jämförelse med Stockholm, och vidare de senare
årens löneregleringar utan dyrortsgruppering för häradshövdingar, vägdirektörer
och länsarkitekter.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker kommitténs förslag som ett provisorium
i avvaktan på en önskvärd mera genomgripande reform och anför
härom följande.
I princip vill länsstyrelsen ansluta sig till tankegången i det särskilda yttrande
som avgivits av kommittéledamoten Nilsson, i vilket förslag framställes
örn dyrortssystemets avskaffande. Dyrortskommitténs undersökningar ge
vid handen, att en viss utjämning av levnadskostnaderna pågått under de
Bihang till riksdagens protokoll 1045. 1 sami. Nr 343. 6
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
sista årtiondena, och det finns goda skäl för antagandet att denna utjämning
kommer att fortskrida, måhända i snabbare takt än hittills. Det synes därför
vara möjligt att nu på allvar överväga en successiv återgång till enhetlighet
i löner och skatteavdrag olika orter emellan.
De invecklade metoder som användas för beräkning av levnadskostnaderna
göra det omöjligt att klart bedöma skäligheten av de framkalkylerade resultaten.
I betraktande av den långt drivna standardiseringen av varor och förpackningar
samt av att ett stort antal varupriser nu äro enhetligt reglerade
genom myndighetsbeslut, verka dock de framkomna talen för prisspridningen
icke fullt övertygande. Det vore onekligen en vida enklare och för behovet
måhända tillräcklig metod, örn beräkningarna toge sikte allenast på några få
mera betydelsefulla poster i hushållsbudgeten, exempelvis kostnaderna för
bostad och bränsle. Ett särskilt system med lönetillägg måste dock alltid finnas
för att kompensera svårigheterna på i klimatiskt och geografiskt hänseende
oförmånligt belägna orter.
_ Vid en avveckling av dyrortssystemet kan det vara lämpligt att framgå stegvis,
varför en plan borde utformas för en dylik successiv avskrivning.
Riksförbundet rättvisa åt landsorten anser, att de av reservanterna Ekegård
och Nilsson avgivna yttrandena böra läggas lii! grund för frågans bedömande.
Den ifrågasatta sammanpressningen av löneskalans spännvidd till 15 procent
har biträtts i ett icke obetydligt antal yttranden, stundom dock med
reservation för de statsfinansiella möjligheterna eller för att åtgärden icke
må ske på bekostnad av andra personalgruppers rimliga anspråk på löneförbättringar.
Fångvårdsstyrelsen anser skäl tala för att en sammanpressning till 15 procent
bör tagas i övervägande.
Medicinalstyrelsen finner spännvidden böra sättas till 12 eller högst 15
procent och gruppantalet till 3.
Generalpoststyrelsen vill icke ställa sig direkt avvisande till en sammanpressning
utöver 18 procent under förutsättning, att denna ekonomiskt sett
visar sig genomförbar och att en rättvis och lämplig avvägning av löneskalan
i dess helhet därigenom icke äventyras.
Länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge och Älvsborgs län förorda 15 procents
spännvidd. Länsstyrelsen i Hallands län, som helst sett en ytterligare minskning
av spännvidden, har samma yrkande med hänsyn bland annat till att
grupperingen är avsedd att verka under en följd av år och tendesen till
ytterligare prisutjämning enligt länsstyrelsens mening »icke bör uteslutas».
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför följande
Ehuru kostnaderna för statsverket helt naturligt bliva högre ju mindre
spännvidd det räknas med, tvekar länsstyrelsen icke att förorda 15 procents
spännvidd, detta så mycket mindre, som av den av kommittén sammanställda
tabellen (se s. 74) synes framgå, att även med denna spännvidd skulle uppkomma
sänkningar av lönebeloppen för de tilltänkta grupperna 2, 3 och 4, om
lönenivån å högsta dyrort bibehålies oförändrad.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har för sin del intet att erinra mot en
tillämpning av 15 procents spännvidd, därest av statsfinansiella skäl så anses
kunna ske.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
83
Statstjänstemannens riksförbund framhåller, att spännvidden bör i princip
fastställas först efter avslutandet av dyrortsgrupperingsarbetet, men anför
vidare.
Då det emellertid synes erforderligt att för det kommande löneregleringsarbetet
bestämda direktiv lämnas angående storleken av löneplanens spännvidd
i dyrortsavseende, anser sig förbundet med hänsyn till nu föreliggande
uppgifter om levnadskostnadernas interlokala spridning kunna förorda, att
denna spännvidd i Ilie löneklassen sättes till 15 procent, räknat å lönen i
högsta dyrortsgrupp. Förbundet utgår dock härvid från att den merkostnad,
som detta innebär i förhållande till alternativet med 18 procent spännvidd,
icke kommer att tagas till intäkt för en motsvarande minskning av den allmänna
löneförbättring, som statstjänstemännen lia anledning vänta bliva genomförd
inom den närmaste tiden.
I vilken mån spännvidden i löneplanen skall minska i de högre lönekiasserna
torde icke få anses tillfredsställande fastslaget. Det av kommittén insamlade
materialet på denna punkt synes alltför bräckligt för att medgiva
en tillförlitlig bedömning av levnadskostnadernas spridning i högre lönelägen.
Förbundet skulle härvidlag vilja förorda en mera noggrann budgetundersökning
för familjer i inkomstlägena 8 000 och 12 000 kronor. Det torde
härvid böra särskilt framhållas önskvärdheten av en utförligare specificering
av posten »övriga utgifter» än vad i normalfamiljens budget är fallet. I den
utsträckning tiden nu medgiver bör med utnyttjande av tillgängligt material
en översyn av budgetens sammansättning för familjer i dessa inkomstlägen
snarast vidtagas och slutföras i så god tid, att arbetet med upprättande av
förslag till nya löneplaner kan bygga på undersökningens resultat.
Tjänste,männens centralorganisation anför följande.
TCO noterar med tillfredsställelse den omsorg örn de lägre dyrorterna, som
kommittén ådagalagt, och är för sin del positivt inställd till en förbättring av
där stationerade tjänstemäns belägenhet. Det torde emellertid kunna ifrågasättas,
örn den sammanpressning av löneskalan till 15 %, som kommittén
anser kunna övervägas, är den mest rationella metoden för uppnående av den
önskade effekten. Kommittén påpekar själv, att en krympning av löneskalan
relativt till den konstaterade dyrortsskalan visserligen höjer landsbygden
i förhållande till städerna men också södra Sverige i förhållande till norra
Sverige, vilket icke vore befogat. Med hänsyn till att syftet med sammankrympningen
skulle vara att gynna glest bebyggda orter på landsbygden, blir
effekten dessutom den motsatta vid jämförelse mellan olika landsbygdsorter
i det icke ringa antal fall, då orter med stora avstånd, t. ex. i Norrland — - kanske just på grund av avståndstilläggen — blivit placerade högre än i
lägsta gruppen. Därför synes det principiellt riktigare, att man i första hand
ökar avståndstilläggen. Delta bör, som redan angivits, dels ske genom att
maximeringen borttages och dels genom att antalet resor och transporter tänkes
ökat. TCO föreställer sig, alt en ökning med omkring 50 ö/o vore skälig.
Skulle emellertid en väsentlig ökning av avståndskostnaderna icke anses
möjlig eller lämplig, vill TCO alternativt förorda, att spännvidden i löneskalan
generellt krympes i förhållande till dyrortsskalan. I det aktuella fallet
bör spännvidden i löneskalan vara ungefär 15 °/''o.
Mot den föreslagna sammanpressningen av löneskalan lill mindre än 18
procent, respektive mindre än den konstaterade dyrortsskillnaden lia ett antal
myndigheter och även enskilda organisationer uttalat sig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
84:
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Socialstyrelsen anför i huvudsak följande.
Den ifrågasatta sammanpressningen av löneskalan till 15 procent skulle
innebära, att de billigare orterna, oavsett sin karaktär, skulle erhålla ett tilllägg
utöver det föreslagna avståndstillägget av samma storleksordning som
detta, medan för de dyrare orterna detta extra tillägg skulle bli högst obetydligt.
Socialstyrelsen kan i detta avseende icke dela kommitténs ståndpunkt.
Under förutsättning att olägenheterna av en placering i en glest befolkad
landsbygdskommun anses medföra större olägenheter än vad som kompenseras
genom de föreslagna avståndstilläggen, bör detta förhållande gälla såväl billiga
som dyra landsbygdskommuner. Anser man, att de billiga landsbygdskommunerna
i södra Sverige böra tillerkännas ett lönetillägg utöver avståndstilläggen,
bör enligt styrelsens mening ett dylikt tillägg tillfalla även de dyra
landsbygdskommunerna i landets nordligaste delar. För det avsteg från denna
uppfattning, som kommitténs ståndpunkt innebär, har kommittén icke heller
anfört någon motivering. Något skäl att tillerkänna de relativt billiga tätorterna
i södra och mellersta Sverige ett extra tillägg har icke heller förebragts.
En blivande löneskala bör ge full kompensation för de levnadskostnadsskillnader,
som framträda vid tillämpning av de av kommittén förordade beräkningsmetoderna.
Lönedifferenserna mellan ortsgrupperna böra sålunda
överensstämma med de genomsnittliga levnadskostnadsskillnaderna. Med
hänsyn till den av kommittén konstaterade skillnaden i levnadskostnader får
socialstyrelsen som sin mening uttala, att spännvidden i löneskalan icke bör
göras mindre än 18 °/o. 1 den mån de av kommittén föreslagna avståndstilläggen
anses otillräckliga för täckande av landsbygdens merkostnader, bör
en bättre kompensation åstadkommas genom höjning av dessa tillägg, däremot
icke genom generella tillägg för billiga orter, oavsett deras karaktär.
Med detta ståndpunktstagande vill styrelsen emellertid icke ha utsagt,
att gruppintervallerna med nödvändighet böra väljas så, att inga enstaka
orter falla under den billigaste gruppens nedre gräns. Ett förfarande i enlighet
med kommitténs förslag i detta hänseende kan tvärtom anses motiverat,
på grund av att dyrhetstalen för de extremt billiga orterna kunna anses
tämligen osäkra, framför allt avståndstilläggen, som kommittén för dessa
orter uppskattat till 50 å 100 kronor. Det förefaller icke osannolikt, att sistnämnda
kostnader för ifrågavarande orter komma att visa sig överstiga
nämnda belopp.
Järnvägsstyrelsen har anfört följande.
Då den sammankrympning av dyrortsskillnaderna, som skett under senare
år, till en betydande del beror på kristidens prisregleringar och sannolikheten
talar för att man har att vänta en ökning i spännvidden, när prisregleringarna
upphöra, synes en så stark sammanpressning av dyrortsskalan
som ned till 15 procent icke vara förenligt med det syfte dyrortsgrupperingen
skall tillgodose, nämligen att åstadkomma en utjämning av reallönerna
mellan orter med skilda levnadskostnader.
Allmänna lönenämnden finner sig för närvarande icke böra, i avvaktan
på ställningstagandet till förslag om löneplan från 1945 års lönekommitté,
gå längre än till en mera allmän anslutning till kommitténs uttalanden angående
grunderna för lönegrupperingen. Dock vill lönenämnden reservera
sig mot den ifrågasatta sammanpressningen till 15 procent.
Lotsstyrelsen framhåller att bland »i dyrortsjämförelsen ej inrymda omständigheter»
även ingå förhållanden, som innebära i dyrortshänseende icke
Kunni. Mnj:ts proposition nr 343.
85
betydelselösa fördelar för landsbygdsorterna i jämförelse med tätorterna».
Styrelsen anser den föreliggande utredningen icke lämna tillräckligt allsidig
ledning för ett definitivt ståndpunktstagande till frågan örn jämkning av
löneskalans spännvidd med hänsyn till dylika siffermässigt icke konstaterade
omständigheter.
Överståthållarämbetet framhåller, att utvägen att sammanpressa löneskalan
dels icke skänker kompensation åt alla dem, som kommittén anser
vara i behov därav, dels ger kompensation åt sådana som enligt kommittén
icke anses behöva någon kompensation. Denna metod anser Överståthållarämbetet
förty vara en utväg som icke leder till målet och medför dryga
kostnader utan grund. Särskilt betänkligt finner ämbetet det förhållandet, att
kommittén grundar sitt förslag om sammanpressning på omständigheter,
som kommittén icke bestämt funnit vara för handen, och något som helst
motiv för valet av just 15 procent synes icke ha angivits.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner för sin del tveksamt, huruvida den
ytterligare sammanpressningen är påkallad. Då de ifrågavarande faktorerna
sannolikt måste föranleda en viss växelverkan mellan olika orter, synes övervägande
skäl enligt länsstyrelsens uppfattning tala för att lämna desamma
ur räkningen.
Länsstyrelsen i Jönköpings län finner starka skäl tala för att en på kommitténs
prismateriel grundad lönegruppering icke sammandrages i större
mån än dyrortsskillnaden motiverar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser en sammanpressning längre än till
18 procent icke försvarbar ur rättvisesynpunkt.
Landsorganisationen, som icke nu velat taga direkt ställning till frågan
om löneskalans spännvidd, framhåller följande örn förslaget att sammanpressa
löneskalan mer än som svarar mot den framräknade olikheten i levnadskostnaderna.
Detta skulle bl. a. ta sig uttryck däri, att de allra billigaste orterna skulle
få falla nedanför vad som strängt taget skulle anses som lägsta dyrortsgruppens
nedre gräns, men ändå lönemässigt hänföras till denna grupp. Denna
metod står dock inte i överensstämmelse med det resonemang som lett fram
till förslaget örn löneskalans sammanpressning. De orter, för vilka de omtalade
ovägbara nackdelarna måste anses vara störst, nämligen i huvudsak orter
på den norrländska landsbygden, skulle inte ha någon fördel av den föreslagna
anordningen. Dessa orter ligger ju i allmänhet i högre ortsgrupper
än den lägsta. Det synes då vara mera konsekvent att skänka ökad vikt åt
dc av kommittén föreslagna avståndskostnaderna, men sedan låta lönegrupperingen
täcka den faktiskt konstaterade dyrhetsskalan. Delta utesluter inte
möjligheten att låta löneskalans spännvidd — alltså olikheten i lön mellan
högsta och lägsta ortsgrupp — vai’a en annan än den som föreligger i själva
dyrhetsskalan.
En spännvidd av 18 procent har av två affärsverksstyrelser och svenska
arbetsgivareföreningen ansetts vara för liten.
Telegrafstyrelsen föreslår en utbyggnad av löneplanen, dock med möjlighet
att efter levnadskostnadernas växlingar hålla vissa grupper »vakanta».
Styrelsen anför följande.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Det får anses sannolikt, att den under krisåren uppkomna prisutjämningen
i icke ringa mån har sin grund i de statliga regleringarna. Uteslutet är därför
icke, att levnadskostnaderna å skilda orter efter en återgång till mera
fri prisbildning komma att uppvisa betydligt större olikheter än de nu konstaterade.
Det är fara värt, att en ortsgruppering upptagande 5 grupper och
med en maximal spännvid av 18 procent i sådant fall kommer att visa sig
oanvändbar och kräva utbyggnad. En sådan utbyggnad kan — såsom erfarenheten
visat — näppeligen ske på annat sätt än genom tillägg av nya ortsgrupper
ovanför den högsta.
Enligt förslaget skulle indextalet för Stockholm bliva den fixa punkt, i förhållande
till vilken gränserna mellan de olika ortsgrupperna skulle bestämmas.
Denna metod för gränsdragningen har onekligen vissa fördelar, speciellt
på grund av dess enkelhet och åskådlighet. Det förtjänar dock framhållas,
att örn — såsom är att förmoda — indextalet för Stockholm framdeles
stiger och samtidigt indextalen för de billigare orterna sjunka, så kommer
vid oförändrad ortsgruppering och lönesättning reallönen för de dyraste
orternas tjänstemän att sjunka samtidigt som för tjänstemännen å de billigaste
orterna förhållandet blir det motsatta.
Så länge ransoneringen av viktiga förnödenheter bibehålies samt prisstopp
och priskontroll kvarstå, torde någon klarhet om den kommande relativa
prisutvecklingen å skilda orter icke kunna vinnas. Vid uppdragandet i ett
sådant läge av nya riktlinjer för ortsgrupperingen synes försiktigheten bjuda
att för framtida behov räkna med ett större antal ortsgrupper (lönegrupper)
än fem. Detta kan enklast och utan rubbning av det föreliggande förslagets
grundtanke ske genom att nedanför den föreslagna lägsta gruppen införas ett
antal — högst 4 — grupper med mittpunkterna förlagda respektive 22,6,
27,0, 31,5 och 36,0 procent under indextalet för Stockholm. Så länge ortsindexskalan
är så sammanpressad som för närvarande synes vara fallet,
skulle de tillagda grupperna bliva »vakanta», men möjligt och troligt är,
att de redan vid en efter några år företagen ny dyrortsundersökning kunna
behöva tagas i bruk.
Vattenfallsstyrelsen framhåller följande.
En så kraftig sammanpressning av gällande löneskillnad som föreslagits
kan vattenfallsstyrelsen icke anse vara tillrådlig. Man torde nämligen kunna
räkna med att den av kristidsförhållandena föranledda utjämningen av levnadskostnaderna
å olika orter icke kommer att bliva bestående i full utsträckning
efter krigets slut utan kommer att efterföljas av något större
skiljaktigheter i nämnda kostnader. Spännvidden mellan den högsta och den
lägsta ortsgruppen å löneskalan för statstjänstemän i de lägre löneklasserna
bör därför enligt vattenfallsstyrelsens mening icke sättas mindre än 20 å
21 procent av lönen i högsta ortsgruppen.
Svenska arbetsgivareföreningen anför följande.
Redan sammanpressningen av skalan till 18 procent är synnerligen diskutabel
och föreningen kan för sin del icke finna några sakliga skäl för den
ytterligare sammanpressningen till 15 procent. Kommitténs ställningstagande
bär tydligen kompromissens prägel. Sammanpressningen bör inskränka
sig till vad som blir nödvändigt på grund av själva konstruktionen av dyrortsskalan.
I synnerhet örn man, som föreningen vill föreslå, sätter antalet
ortsgrupper högre än vad kommittén gjort, bör denna sammanpressning
kunna begränsas till ett par procent.
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Den föreslagna minskningen av antalet grupper till feni har tillstyrkts
i det övervägande antalet remissyttranden. I ett par yttranden ha tre ortsgrupper
ansetts vara tillfyllest. Ett antal myndigheter och några personalorganisationer
ha å andra sidan ifrågasatt lämpligheten av en så stark begränsning
av gruppantalet som den föreslagna. Ståndpunkt har i flera fall
icke ansetts böra tagas till frågan om gruppantalet under hänvisning till att
prövningen härav borde ske i samband med löneregleringen.
En begränsning av gruppantalet till tre förordas av medicinalstyrelsen, som
anser såväl kommitténs argumentation som erfarenheterna från styrelsens
eget verksamhetsområde tala för en sådan anordning, både på löne- och
skatteområdet. Som skäl åberopar styrelsen även att härigenom i många fall
skulle ernås en avsevärd, arbetsbesparande förenkling vid uträknandet av
löner och skatter.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår tre ortsgrupper såsom en övergångsform
vid dyrortssystemets avskrivande. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län
anser det böra övervägas att redan nu minska antalet ortsgrupper utöver vad
kommittén föreslagit.
Lämpligheten av en så stark minskning av antalet ortsgrupper som till
fem ifrågasättes av Överståthållarämbetet, som i huvudsak anför följande.
Enligt kommitténs förslag blir lönesteget mellan ortsgruppema större än
för närvarande. Oppositionen mot erforderliga överflyttningar av orter från
högre grupp till lägre kan därför väntas bli än starkare örn kommitténs förslag
till antal ortsgrupper genomföres. Den i och för sig önskvärda överensstämmelsen
mellan antal ortsgrupper för lönegruppering och för skattegruppering
kan vinnas även genom ökning av antalet ortsgrupper enligt
skattelagstiftningen i samband med en mindre omfattande reduktion av antalet
löneortsgrupper än kommittén föreslagit.
Järnvägsstyrelsen anser vissa skäl tala för en minskning av det nuvarande
gruppantalet men ifrågasätter, örn man bör gå så långt som till fem. Denna
fråga bör dock liksom frågan om spännvidden enligt styrelsens mening
upptagas av lönekommittén till behandling.
Sistnämnda synpunkt framhålles även av telegrafstyrelsen, som anser
försiktigheten bjuda, att man för framtiden räknar med ett större antal
ortsgrupper än fem. Detta kan enligt styrelsens mening ske genom att nedanför
den föreslagna lägsta gruppen införas nya grupper till ett antal av högst
fyra, vilka må vara »vakanta», så länge ortsindexskalan förblir så sammanpressad
som för närvarande.
Vattenfallsstyrelsen anför i huvudsak följande.
Kommitténs förslag örn minskning av antalet ortsgrupper från nuvarande
9 till 5 innebär en relativt stor ökning av de hittillsvarande löneintervallerna
mellan ortsgruppema — från 3,14 till 4,5 procent av lönen i högsta ortsgrupp
—■ vilken ökning synes vattenfallsstyrelsen vara mindre lämplig.
Styrelsen anser visserligen, att någon minskning av antalet ortsgrupper är
motiverad på grund av att skillnaden mellan levnadskostnaderna å dyraste
och billigaste orter numera visats vara mindre än tidigare beräknats. Enligt
styrelsens mening bör emellertid denna minskning icke göras större än så,
att antalet ortsgrupper bestämmes till det ursprungliga antalet 7. Häremot
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
svarar, vid en spännvidd å löneskalan av 20 å 21 procent en löneintervall
mellan ortsgrupperna av 3,33 å 3,5 procent av lönen i högsta ortsgrupp.
Allmänna lönenämnden vill med hänsyn till numera föreliggande utredningsmaterial
ävensom till omständigheterna i övrigt icke motsätta sig, att
någon minskning i nuvarande antal vidtages, eventuellt till fem grupper, även
örn olägenheterna av gränsdragningen härigenom torde komma att bliva
mera markerade än för närvarande.
Generaltullstyrelsen föreslår, under förutsättning att kommitténs förslag
lägges till grund för en dyrorlsgruppering, att nio ortsgrupper fortfarande
skola upptagas i löneskalan, och hänvisar därvid till att ojämnheterna vid
en lönegruppering bli större ju färre antal grupper löneskalan upptager.
Statstjänstemannens riksförbund framhåller följande.
Det synes tvivelaktigt, huruvida en minskning av gruppantalet från nio
till fem innebär en lycklig lösning, då härigenom avståndet i löneavseende
mellan två närliggande ortsgrupper — trots föreslagen sammanpressning av
löneskalan — blir större än för närvarande. Ett antal ortsgrupper av sju
eller åtta vore måhända att föredraga. Med hänsyn emellertid till de fördelar,
som skulle vinnas genom att ortsgrupperingen sammanfölle i såväl
skatte- som löneavseende, vill förbundet icke motsätta sig vad kommittémajoriteten
i detta avseende föreslagit.
Tjänstemännens centralorganisation anser tvivelaktigt, örn den föreslagna
minskningen av gruppantalet innebär en fördel, och anför följande.
Löntagarna i gemen ha intet speciellt intresse av att se gruppantalet minskat,
då det icke är gruppantalet, som bestämmer lönen, utan spännvidden
mellan grupperna. Ju stöi’re gruppantal, desto mindre spännvidd mellan intilliggande
grupper och vice versa. Däremot är det ett allmänt intresse, att
dyrortssystemet fungerar smidigt och utan slitningar olika orters löntagare
emellan. Förhållandet torde vara, att ett stort gruppantal å ena sidan möjliggör
en smidigare anpassning av lönebeloppet efter dyrortsskillnaderna och
såtillvida undanröjer missnöjesanledningar. Å andra sidan ökas antalet
gränsfall, då gruppantalet är stort, vilket ger anledning till överklagande av
dyrortsplaceringen. Anledningen härtill är i sin tur större, ju mer som står
att vinna på ett överklagande, d. v. s. ju större steget mellan grupperna är,
och stegets storlek växer, då gruppantalet minskas. Enligt kommitténs illustration
skulle steget ökas från nuvarande 181 kronor till 255 (eller alternativt
217) kronor i ll:e löneklassen, om gruppantalet minskas från nio till
fem. Att under dessa omständigheter förutse, hur en ändring av gruppantalet
kommer att verka, är givetvis mycket svårt. Dyrortskommitténs ställningstagande
förefaller ha skett utan mera djupgående undersökningar av
dessa förhallanden. I varje fall lämnas ingen närmare motivering till förslaget
om gruppantalets minskning. Med anledning härav synes det TCO
angeläget, att en sådan minskning av gruppernas antal, som medför ökning
av steget mellan närliggande grupper, icke genomföres, förrän en ingående
undersökning utförts av hur gruppgränserna geografiskt sett komma att
falla.
Statstjänarkartellen anser, att skäl kunna anföras både för och emot kommitténs
förslag om gruppantalet, och framhåller i huvudsak följande.
Att med den av kommittén konstaterade minskningen i spännvidden mellan
dyraste och billigaste ort behålla nuvarande nio grupper kan dock icke
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
längre vara erforderligt. Däremot kommer en allt för stark beskärning av
gruppernas antal att medföra större avstånd och därmed även större differenser
i lönehänseende mellan grupperna, varav givetvis följer en mera
markerad skillnad i gränsfallen. Då emellertid skillnadsbeloppen i 11 :e löneklassen
med sju grupper, beräknat på 18 5 % spännvidd, närmast motsvara
nuvarande skillnader mellan ortsgrupperna, skulle för bibehållande av hittillsvarande
lönedifferenser nämnda antal grupper givetvis vara att föredraga.
Härvid har dock även uppmärksammats, att en lägre spännvidd i löneplanen,
på exempelvis 15 %>, minskar avstånden i lönehänseende. Då dyrortskommittén
vid sitt ställningstagande emellertid utgått från, att antalet
gränsfall bliva avsevärt färre med fem dyrortsgrupper än med ett större antal
och att socialstyrelsen föreslås erhålla befogenhet till skälighetsprövning
av vissa gränsorters placering samt påtagliga fördelar även vore att vinna
i administrativt avseende, har statstjänarkartellen intet att erinra emot föreslagen
indelning i fem dyrortsgrupper.
Svenska arbetsgivareföreningen anför följande.
Kommittén har föreslagit, att antalet ortsgrupper minskas från nio till
fem. Det är enligt föreningens mening icke lyckligt att göra en så radikal
förändring. Ju färre ortsgrupperna bliva, desto större bliva löneskillnaderna
mellan de olika grupperna. Detta är givetvis ägnat att medföra missnöje hos
tjänstemännen på orter, som i dyrortshänseende ligga på gränsen till en högre
grupp. Det är onekligen ur såväl sakliga som psykologiska synpunkter
motiverat att bibehålla ett relativt stort antal ortsgrupper.
Beträffande tidpunkten för genomförandet av en ny dyrortsgruppering
lia vid remissbehandlingen merendels uttryckts önskemål örn åtgärder snarast
möjligt. Som förut nämnts har dock i några yttranden ifrågasatts ett
uppskov, i vart fall med den definitiva grupperingen, i avvaktan på inträdandet
av mera normala prisförhållanden. Av yttrandena i övrigt må nämnas
följande.
Socialstyrelsen stryker under dyrortskommitténs uttalande, att den nuvarande
dyrortsgrupperingen måste anses vara föråldrad och bör ersättas
av en ny, så snart omständigheterna det medgiva. Styrelsen har beräknat
den tidpunkt, vid vilken den nya grupperingen tidigast skulle kunna träda
i kraft, om styrelsen erhölle Kungl. Maj:ts uppdrag att utföra erforderliga
undersökningar i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag.
Efter att lia behandlat den i det föregående berörda frågan om ny hushållsbudget
framhåller styrelsen följande.
Prisuppgifter erfordras dels för bostadsposten (hyresräkning), dels för
övriga i budgeten ingående huvudposter (allmän prisinsamling).
Enligt uppgjord plan skall allmän hyresräkning äga runi i samband med
mantalsskrivningen innevarande höst. Hyresräkningsmaierialet beräknas inkomma
till socialstyrelsen under loppet av första halvåret 1946, varefter
bearbetningen successivt kan företagas. De för dyrortsgrupperingen erlordderliga
eldstadshyrorna för olika lägenhetsgrupper torde, med ledning av
den erfarenhet man har från föregående hyresräkning, kunna föreligga färdiga
vid utgången av december månad 1946, varefter en sammanvägning av
ortshyrestalen och beräkning av de generella hyrestalcn lör landsbygden
omedelbart kan påbörjas. Detta arbete torde kunna vara slutfört omkring
den 1 februari 1947.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
En allmän prisundersökning torde kunna företagas tidigast under februari
månad 1946, vilken tidpunkt i vissa fall dock icke är särskilt lämplig,
t. ex. för insamling av priser på fisk, grönsaker och andra säsongvaror. Förteckning
över orter, som jämte samtliga städer, köpingar, municipalsamhällen
och landskommuner skola särskilt undersökas, måste i så fall fastställas
redan innevarande år. Bearbetningen av prismaterialet torde i huvudsak
kunna vara slutfört under januari månad 1947.
Samtidigt som bearbetningen av prismaterialet pågår, bör beräkning av
avståndskostnader, skatter, lyse m. m. utföras. Under februari månad 1947
torde den slutliga uträkningen av krontalen kunna slutföras, varefter tabeller
över orternas dyrhetsspridning kunna upprättas som underlag för fastställande
av gruppgränser. Därest sådana gränser fastställas av Kungl. Majit
senast den 15 mars, torde orternas inplacering i dyrortsgrupper kunna färdigställas
till den 1 maj 1947. Under nämnda tidsperiod 15 mars—1 maj
1947 bör även skälighetsprövning av orternas placering, eventuellt beroende
på ändrad skatteberäkning eller av andra orsaker vara företagen. Omkring
den 1 maj 1947 skulle således socialstyrelsens förslag till ny lönegruppering
kunna föreligga färdigt.
Detta nu skisserade tidsschema kan hållas endast under den förutsättningen,
att härför lämplig kvalificerad personal i tillräckligt antal samt
lämpliga arbetslokaler kunna erhållas.
Vid tidigare dyrortsgrupperingstillfällen har det av socialstyrelsen utarbetade
förslaget ^ till ny dyrortsgruppering hållits för allmänheten tillgängligt
under en månad. Eventuella klagomål över förslaget skola efter socialstyrelsens
yttranden över desamma behandlas av dyrortsnämnden och sedan
slutgiltigt avgöras av Kungl. Majit.
Under sådana förhållanden kan en definitiv kungörelse angående lönegrupperingen
näppeligen utfärdas förrän kort tid efter den 1 juli 1947,
ehuru, som förut nämnts, socialstyrelsens definitiva förslag torde kunna
föreligga redan den 1 maj samma år.
Styrelsen förutsätter, att ny skattegruppering under alla förhållanden icke
skall träda i kraft förrän den 1 januari 1948.
Ny hyresgruppering för bestämmande av hyresavdrag för tjänstebostäder
åt folk- och småskollärare bör lämpligen träda i kraft samtidigt som ny
lönegruppering.
Statstjänstemannens riksförbund anför följande.
Det är helt naturligt ett starkt önskemål, att den omläggning av dyrortssystemet,
som inträdda förskjutningar i den interlokala prisspridningen sedan
åtskilliga år gjort nödvändig, kommer till stånd så snart som möjligt.
Förbundet utgår från att detta skall kunna ske redan från och med den 1
juli 1947 och anser sig under denna förutsättning kunna underlåta att nu
upprepa sitt tidigare krav på en av förhållandena eljest påkallad provisorisk
omgruppering för ett omedelbart avhjälpande av de svåraste av de
missförhållanden, som det nuvarande systemet medfört.
Tjänstemännens centralorganisation vill starkt betona, att en snar omreglering
av dyrortsförhållandena framstår som synnerligen angelägen, och förutsätter,
att denna skall kunna genomföras under år 1947. Skulle så icke
bli förhållandet, anser sig organisationen böra ingå med framställning om
provisoriska åtgärder snarast möjligt.
Statstjänarkartellen hemställer, att omgruppering enligt de föreslagna
grunderna snarast genomföres.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
91
Genom dyrortskommitténs utredning och förslag angående riktlinjer för enDepartementsny
lönegruppering har, såsom avsetts, erhållits en utgångspunkt för en över- cAe/«*- arbetning av löneplanerna. På min föredragning har Kungl. Majit den 29
sistlidne juni tillsatt en lönekommitté, benämnd 1945 års lönekommitté, med
uppdrag att verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare
vid den civila och militära statsförvaltningen och det statsunderstödda
kommunala skolväsendet. Åt denna kommitté har överarbetningen
av löneplanerna anförtrotts.
Vid kommitténs tillsättande framhöll jag såsom angeläget, att tjänstemännens
löner så snart som möjligt, sedan det europeiska kriget upphört, avvägdes
efter den standard, som kunde anses skälig med hänsyn till efterkrigslägets
förhållanden. Vid löneutredningen skulle, med aktgivande på utvecklingen
av det ekonomiska läget och löneutvecklingen på den enskilda
arbetsmarknaden, prövas i vilken mån och på vilka vägar den genomsnittliga
lönenivån kunde återföras till förkrigstidens reallönestandard. Den centrala
uppgiften för löneutredningen komme att bli utarbetandet av nya löneplaner.
Fastställandet av däri ingående lönebelopp och löneplanernas konstruktion
i övrigt finge göras beroende på de resultat, som erhölles vid prövning
av såväl frågan om den allmänna lönestandarden och lönernas dyrortsgradering
som olika andra lönespörsmål, vilkas lösning i större eller mindre
utsträckning bleve bestämmande för den verkliga löneställningen.
Beträffande lönebeloppens dyrortsgradering framhöll jag, att dyrortskommitténs
förslag jämte däröver avgivna yttranden — utom vad anginge metoderna
för fastställandet av levnadskostnadernas variationer olika orter
emellan, vilken fråga avsågs skola jämte frågan om skattegrupperingen upptagas
i det nu förevarande propositionsärendet — borde tagas till utgångspunkt
vid de överväganden i dyrortsfrågan, som skulle äga rum vid löneplanernas
omarbetning. Jag ansåg mig dock redan då kunna fastslå, att en
dyrortsgradering alltfort borde ingå i lönesystemet och att den kommande
dyrortsgraderingen borde innebära en minskning av den nuvarande spännvidden
å löneskalan. Graden av denna minskning och sättet för dess genomförande
komme att starkt påverka löneställningen för de av frågan närmast
berörda löntagargrupperna och även lönenivån i genomsnitt. De närmare avvägningarna
härutinnan ävensom bestämmandet av antalet ortsgrupper borde
vid löneregleringen bli föremål för vidare prövning med ledning av det
föreliggande utredningsmaterialet.
Vad som förekommit vid remissbehandlingen av dyrortskommitténs betänkande
synes icke giva anledning till avvikelse från de riktlinjer för dyrortsfrågans
behandling i samband med löneregleringen, vilka uppdragits i
direktiven för lönekommittén. Förrän denna kommitté — vilken skall fungera
icke blott som sakkunnigutredning utan jämväl som delegation för
löneförhandlingar med representanter för av utredningen berörda personalgrupper
— framlagt förslag i ämnet, bör sålunda närmare ståndpunkt till
löneplanernas utformning icke tagas.
Vad angår den tidpunkt, då en lönereglering med ny allmän dyrortsgrup
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
pering kan genomföras, är det avsett att lönekommitténs arbete skall bedrivas
i sådan takt, att av riksdagen godkända nya löneplaner skola kunna träda
i tillämpning så snart det är tekniskt möjligt att genomföra en ny ortsgruppering
enligt de metoder, varom förslag nu föreligger. Av socialstyrelsens
yttrande framgår, att prisinsamlingen och det egentliga grupperingsarbetet
skulle, under förutsättning av en ytterligare pressning av tidsmarginalerna
i jämförelse med vad som skett vid tidigare grupperingar, kunna färdigställas
på sådan tid, att den nya grupperingen kunde träda i kraft den 1 juli
1947. Givetvis hade det varit önskvärt att kunna grunda den nya grupperingen
på ett statistiskt material hänförande sig till mera stabiliserade förhållanden
än som blir möjligt vid ett påskyndande av grupperingsarbetet
på sätt nu angivits. I anslutning till den uppfattning, som uttalats av dyrortskommittén,
vill jag emellertid med hänsyn till angelägenheten av att
snarast få en omreglering av lönerna till stånd icke förorda så långt ytterligare
uppskov med löneregleringsfrågan, som bleve nödvändigt, örn man
skulle avvakta ett förbättrat tekniskt utgångsläge för dyrortsgrupperingens
genomförande.
Skattegruppe ringen.
Till en början må i anslutning till dyrortskommitténs framställning lämnas
en kort redogörelse för nu gällande skattegruppering och de motiv, som
ligga till grund för denna.
Ortsgrupperingen infördes i det svenska skattesystemet i avseende å
den statliga beskattningen ar 1919 och i avseende å kommunalskatten påföljande
år. Avdragsreglernas principer och utformning ha upprepade gånger
varit föremål för sakkunnigutredningar och överväganden inom riksdagen.
Därvid har man gått ut ifrån att medborgaren för sig och — om han
har försörjningsplikt — för de försörjda behöver ett belopp, som icke får
minskas genom beskattningen. Storleken av detta s. k. existensminimum
har ansetts bero dels på de efter bosättningsorten varierande kostnaderna
för nödvändiga varor och dels på antalet personer, som medborgaren har att
försörja. Att avväga den av dessa faktorer beroende skatteförmågan genom
en individuel! prövning i varje särskilt fall har befunnits praktiskt omöjligt.
I stället ha rikets olika orter efter dyrheten indelats i fem grupper med
olika avdrag. Försörjningsbördans inverkan på existensminimum har fått
uttryck i avdragsskalan och reduktionen av den efter avdragen återstående
inkomsten, den s. k. bankningen, som innebär att viss del av inkomsten icke
beräknas mer än till hälften.
Med avseende å den kommunala beskattningen har vid upprepade tillfällen
framhävts, att icke endast hänsyn till skatteförmågan utan även frågan
om avdragens inverkan på skatteunderlaget i kommunerna och skattebelastningen
för olika grupper av skattskyldiga måste beaktas. Därjämte har
även den synpunkten framhållits, att den förskjutning av skattebördan,
som kunde uppstå mellan fastighetsägare och löntagare, icke finge lämnas
ur sikte.
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
De statliga avdrag för familjeförsörjare, som tillämpats från och med den
1 januari 1939, framgå av följande tabell, vari även angives avdragens relativa
storlek i förhållande till de i högsta ortsgrupp gällande avdragen (Stockholm
- 1 000).
—
Skatteortsgrupp
I
II
III
IV
V
Grundavdrag........................................ kr
600
640
680
720
760
Familjeavdrag tor hustru............................ ’
600
640
680
720
760
Familjeavdrag för vartdera av de två första barnen... >
460
500
540
580
620
Familjeavdrag för vart och ett av övriga barn........ »
700
760
820
880
940
Relationstal (Grupp V = 1 000):
Grundavdrag (och hustruavdrag)........................
789
842
895
947
1000
| De två första barnen ..................................
742
806
871
935
1000
Övriga barn..........................................
745
809
872
936
1000
| Avdrag för man, hustru och två barn...................
768
826
884
942
1000
Utöver dessa avdrag, gemensamt kallade ortsavdrag, skall genom s. k.
bankning ytterligare avdrag tillgodoräknas familjeförsörjare. Bankningen
innebär, att det taxerade beloppet skall förutom med ortsavdrag minskas,
om beloppet uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med
ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget, och om det taxerade beloppet
ej uppgår till dubbla summan av ortsavdraget, med hälften av det
belopp, varmed taxerade beloppet överstiger ortsavdraget. Bankningen ändrar
icke relationerna mellan ortsgrupperna.
För ensamstående utgår ortsavdrag efter särskilda grunder, för vilka här
ej torde behöva redogöras (KF den 17 juni 1938). Dock bör nämnas, att
ortsavdrag upphör att utgå, då det taxerade beloppet uppgår till minst i
grupp I 14 000 kronor, i grupp II 14 300 kronor, i grupp III 14 600 kronor,
i grupp IV 14 900 kronor och i grupp V 15 200 kronor samt att i inkomstskikt
under dessa belopp avdraget sjunker successivt med ökad inkomst.
De sedan den 1 januari 1939 tillämpade kommunala avdragen, vilka gälla
för samtliga skattskyldiga fysiska personer, ej endast familjeförsörjare, framgå
av följande tabell, vari även angives avdragens relativa storlek i förhållande
till avdragen i högsta ortsgrupp (Stockholm = 1 000).
Skatteortsgrupp
I
II
III
IV
V
340
380
420
460
500
Familjeavdrag för hustru och varje barn........
... D
160
160
180
180
200
Relationstal (grupp V = 1 000):
680
760
810
920
1 ODD
800
800
900
900
l 000
Avdrag för man, hustru och två barn...................
745
782
873
909
1000
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 343-
Med avseende å bankningen gälla samma regler som beträffande den statliga
beskattningen för familjeförsörjare.
Dessutom skall på landsbygden inom ortsgrupp I och II ytterligare 20
kronor fråndragas den taxerade inkomsten, om denna efter bankning uppgår
till högst 500 kronor.
Till skattegrupp I höra landskommunerna till alldeles övervägande del.
Blott 337 landskommuner falla inom grupp II, 43 inom grupp lil, 4 inom
grupp IV och ingen landskommun i grupp V. Bland städerna tillhöra 12
grupp I, 60 grupp II, 39 grupp III, 18 grupp IV och 5 grupp V.
Dyrortskommittén har till en början ägnat uppmärksamhet åt de motiv,
som legat till grund för införandet av de skattefria ortsavdragen och
olika förslag örn ändringar i desamma. Beträffande de uttalanden och synpunkter,
som kommittén anfört ur förarbetena till 1919, 1920 och 1928 års
riksdagsbeslut i ämnet samt örn kommunalskatteberedningens förslag angående
de kommunala avdragen (Stat. off. utredn. 1942: 34) och familjebeskattningssakkunnigas
förslag angående de statliga avdragen (Stat. off.
utredn. 1943: 3), torde jag få hänvisa till betänkandet (s. 144 ff.).
Dyrortskommittén har haft i uppdrag att i första hand pröva frågan om
skattegrupperingens avskaffande. Teoretiskt sett skulle ett sådant avskaffande
kunna ske antingen i den formen att skatteavdragen överhuvud taget
avlägsnas ur skattelagstiftningen eller så att ett för alla orter lika skatteavdrag
införes, varvid exempelvis kan väljas skatteavdraget för någon av nuvarande
ortsgrupper. Ett gemensamt avdrag efter någon helt ny regel kan
också tänkas.
Det första alternativet, avskaffandet av avdragssystemet överhuvud, avböjer
kommittén helt kort med följande motivering.
Avdragen äro enligt sin tillkomsthistoria avsedda att skydda ett visst minimum
av inkomst från att tagas i anspråk för skatteändamål. Även örn det
nuvarande systemet blott bristfälligt fyller denna uppgift, är det dock tydligt,
att örn skatteavdragen skulle avskaffas utan att ersättas av något annat,
skulle detta medföra att skattskyldighet komme att inträda i många fall,
där skatteförmaga saknas. En förpliktelse till formen, som icke kan uppehållas
i verkligheten, kan icke vara lämplig ur principiell synpunkt.
Kommitténs undersökningar ha icke speciellt inriktats på denna fråga.
Det framgår dock indirekt av de utredningar, som gjorts av kommittén, att
en väsentlig utvidgning av skatteenheternas antal skulle komma att äga rum,
i händelse avdragen helt avskaffas, samt att denna ökning framför allt
skulle omfatta inkomsttagare i de lägsta inkomstskikten, icke minst familjeförsörjare,
som för närvarande tack vare avdragen äro fria från s.katt. Inom
kommunerna skulle borttagandet av avdragen på flera håll, särskilt i de
största städerna, medföra en avsevärd överflyttning av skattebelastningen
från de högre till de lägre inkomsttagarna. Örn dessa följder skulle kunna
förebyggas, skulle säkerligen en ganska ingripande förändring av beskattningsreglerna
bli nödvändig. Varken kommunalskatteberedningen eller familjebeskattningssakkunniga
ha ifrågasatt avdragens avskaffande. Dyrortskommittén
anser sig icke heller kunna förorda en sådan åtgärd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
95
Beträffande det andra alternativet, avskaffandet av skaltegrupperingen ge
nom införande av enhetliga avdrag för hela riket, har kommittén låtit verkställa
undersökningar beträffande verkningarna dels för den statliga och dels
för den kommunala beskattningen. Undersökningarna ha verkställts på det
sätt att för ett material av skattskyldiga, som torde få anses vara representativt,
lika avdrag för hela riket beräknats enligt reglerna för var och en av
nu gällande fem skattegrupper och jämförts med resultatet av nu gällande
fem olika avdrag för de särskilda skattegrupperna (för en viss del har beräkningen
endast genomförts med avdrag enligt skattegrupper I, III och V).
Något alternativ med avdrag enligt helt nya grunder har kommittén icke
ansett i detta sammanhang erforderligt att undersöka.
Undersökningen beträffande de statliga skatteavdragen har grundats
på ett slumpvis uttaget material från 1940 års folkräkning, omfattande cirka
U200 av befolkningen, vilket kommittén anser vara statistiskt tillfredsställande.
Beräkningarna, som hänföra sig till 1941 års taxeringar, avse de fem
olika alternativ av enhetliga avdrag för hela riket, som skulle följa av en
generell tillämpning av envar av reglerna för de nuvarande skattegrupperna
I—V, och benämnas efter vederbörande skattegrupps nummer. Kommittén
sammanfattar resultatet av denna undersökning sålunda.
Beträffande skatteutfallet medför, vid oförändrad utdebitering, alternativ
I en ökning av hela det utdebiterade beloppet med omkring 40 miljoner
kronor, alternativ III en minskning med omkring 3 miljoner och alternativ
V en minskning med omkring 41 miljoner kronor. Antalet skattskyldiga
ökas enligt alternativ I med omkring 100 000 samt minskas enligt alternativ
III med omkring 115 000 och enligt alternativ V med omkring 340 000
personer.
Beträffande fördelningen av skattebördan mellan olika familjegrupper
visar utredningen bland annat, att alternativ I medför en skatteöverflyttning
från ensamstående och makar utan barn till familjer med barn, alternativ
III likaledes en minskning för ensamstående men ökning för makar
utan barn och familjer med barn samt alternativ V den största minskningen
för ensamstående, den största ökningen för familjer utan barn och någon
minskning för familjer med barn. Både absolut och relativt äro dock de
inträdda förskjutningarna ganska obetydliga.
I fråga om inkomstklasserna visar alternativ I en skatteökning för inkomstklasserna
under 6 000 kronor och en skatteminskning för inkomstklassen
över 15 000 kronor, alternativ III en minskning för inkomstklassen under
3 000 kronor men ökning för övriga inkomstklasser, alternativ V minskning
för inkomstklasserna under 6 000 kronor och ökning för övriga inkomstklasser,
framför allt för inkomstklassen över 15 000 kronor.
Undersökningar beträffande de kommunala skatteavdragen lia icke
kunnat genomföras med avseende å olika familjetypers och inkomstgruppers
beskattning, jämförliga med den förutnämnda undersökningen beträffande
den statliga beskattningen. Kommittén framhåller, att en sådan undersökning
skulle kiliva en så långt gående uppdelning och bearbetning av taxeringslängder
från ett stort antal kommuner med olika befolkningsstruktur och inkomstfördelning
samt tillhörande olika skattegrupper, att kommittén icke
för sin räkning ansett sig kunna påkalla en sådan undersökning. Kommittén
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
anser dock sannolikt, att förändringar i de kommunala skatteavdragen verka
på samma sätt som förändringar i avdragen vid statsbeskattningen, i den mån
inkomstfördelningen lämnar utrymme därtill.
Kommitténs undersökningar beträffande förändringar i kommunalskatteavdragen
ha i stället inriktats på att belysa verkningar på det kommunala
skatteunderlaget och utdebiteringen samt på överflyttningen av skattebelastningen
mellan fastighetsägare och andra skattebetalare. Kommittén har belyst
dessa frågor på grundval av dels ett för kommunalskatteberedningens
räkning införskaffat material från 77 landskommuner och 4 städer, avseende
1936 års taxeringar, dels nytt material från 191 kommuner, varav 16 städer,
avseende 1944 års taxeringar. Den förstnämnda undersökningen har
utförts efter tre alternativ, samtliga med lika ortsavdrag för hela riket, nämligen
enligt nuvarande regler för nuvarande kommunala skattegrupp I, III
och V. Den senare undersökningen har räknat med avdrag enligt reglerna
för var och en av nuvarande fem kommunala skattegrupper. Bland resultaten
av dessa undersökningar framhåller kommittén särskilt följande.
Verkan av ändrade avdrag är mest påfallande i de små landskommunerna.
Ett utbyte av avdragsreglerna för grupp I mot grupp III åstadkommer en
minskning av skatteunderlaget med i många fall 5—10 procent och en ökad
utdebitering med 50 öre till en krona, i enstaka fall än högre belopp, per
skattekrona. Skulle avdrag enligt grupp V införas, kan detta i de till grupp
I hörande kommunerna medföra en minskning av skatteunderlaget med över
15 procent, i vissa fall nära 18 procent, och en ökning av utdebiteringen i
mångå fall med en ä två kronor upp till 2 kronor 88 per skattekrona.
Ökningen av skattebelastningen för fastighetsägarna i grupp I rör sig ofta
i alternativ III om 2,5—5 procent upp till omkring 8 procent och i alternativ
V om 5—10 procent upp till 17 procent.
I Stockholm, som för närvarande tillhör skattegrupp V, bli verkningarna
de motsatta. Enligt alternativ I ökas skatteunderlaget i ett distrikt med 14,4
procent och i ett annat med 4,9 procent, enligt alternativ III med respektive
7,0 och 2,4 procent. Ökningen skulle drabba de lägsta inkomsttagarna.
Förskjutningarna inom kommunerna göra sig starkare gällande vid ett allmänt
lågt än vid ett mera gynnsamt inkomstläge.
Beträffande verkningarna för de enskilda av ändrade avdragsregler har
kommittén funnit, att dessa både procentuellt och absolut äro ojämna och i
åtskilliga fall ganska obetydliga.
Vid sitt ståndpunktstagande till skattegrupperingen har dyrortskommittén
konstaterat, att denna vilar på två principer, vilka kommittén finner fortfarande
äga giltighet, nämligen dels att skattskyldigheten skall rätta sig
efter skatteförmågan, sådan denna bestämmes av försörjningsbördan och
beskattningsortens dyrhet, dels att vid den kommunala beskattningen hänsyn
skall tagas till skatteunderlaget och skattebelastningen i kommunerna,
därvid särskilt fastighetsägarnas beskattning bör beaktas.
Kommittén har funnit det nuvarande avdragssystemet behäftat med brister,
men ansett att önskemålet ur rättvisans synpunkt måste bli en reformering,
icke ett avskaffande av systemet. Kommittén framhåller i huvudsak
härom följande.
Jämför man nu prisspridningen sådan den framgår av kommitténs levnadskostnadsundersökningar
med gällande skatteavdragsskalor, kan man
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
97
konstatera, att full analogi icke råder. Mellan avdragen i skattegrupp I och
skattegrupp V äro skillnaderna i vissa fall större, i andra mindre än den
konstaterade prisskillnaden. Inom avdragsskalorna äro intervallerna ojämna,
vilket delvis torde förklaras genom avdragsreglernas tillkomst. De skatteutgifter,
som uppkomma i olika ortsgrupper för samma penninginkomster,
visa också skillnader, vilka ibland äro större, ibland mindre än prisspridningen
mellan grupperna. Dessa anmärkningar ge i sin mån stöd åt uppfattningen
att nuvarande avdragssystem är behäftat med åtskilliga brister,
såsom också kommunalskatteberedningen och familjebeskattningssakkunniga
konstaterat. Å andra sidan synes det obestridligt, att när en spridning i
levnadskostnaderna på omkring 22 procent kvarstår oell när de direkta skatterna
nått en sådan tyngd som för närvarande även för de lägre inkomsttagarna,
skulle införandet av lika skatteavdrag i hela riket strida mot avdragssystemets
syfte att utjämna den reella skattebelastningen. Ett borttagande
av skattegrupperingen skulle således icke bidraga till rättvisa i skattelagstiftningen.
En sadan ändring att lägre skattegrupp skulle uppflyttas till
högre, skulle öka antalet av dem, som icke kunde fullt utnyttja skatteavdragen.
Vad det skattefria existensminimum beträffar visa både kommitténs egna
undersökningar och de utredningar, som skett i annat sammanhang, att avdragssystemet
såsom det för närvarande är utformat icke fyller sin uppgift.
Det verkar ojämnt och bereder icke större familjer med små inkomster den
lättnad, som åsyftats med avdragen. Att härav draga den slutsatsen, att skattegrupperingen
ur skatteutjämningssynpunkt är värdelös, vore dock förhastat.
Ett existensminimum, som beräknas efter enhetliga grunder för hela riket, kan
icke vara rättvist, då levnadskostnaderna skilja sig med över 20 procent av
levnadskostnadssiffran på dyraste ort. Härvid förbises ingalunda, att det existensminimum,
som skatteförfattningarna konstruera, i de flesta fall ligger
väsentligt under den normalbudget (konsumtionstyp), som kommittén använt
för sina prisundersökningar, men det är dock uppenbart, att de viktigaste huvudposterna
i nonnalbudgeten lia sin motsvarighet bland de nödvändiga utgifterna
för en skattskyldig och hans familj och att den nyssnämnda kostnadsskillnaden
därför anger storleksordningen för det skattelättnadsbehov,
som föreligger på olika orter.
Beträffande det ifrågasatta utbytet av nuvarande varierande avdrag mot
ett för riket enhetligt avdrag anför kommittén bland annat följande.
Ett blott utbyte av nuvarande varierande avdrag mot något av de för
en viss skattegrupp gällande, vilket skulle tillämpas för hela riket, har visat
sig i åtskilliga fall medföra en tendens lill överflyttning av beskattning från
ensamstående och makar utan barn till makar nied harn och från högre till
lägre inkomsttagare, således ett understrykande av vissa svagheter i nuvarande
system. Den lättnad i beskattningen för de lägsta ortsgruppernas befolkning,
som nian måhända trott sig kunna förvänta, .skulle icke komma att inträffa,
örn man ej övergår till något av de högsta avdragen.
Ur allmän synpunkt och såvitt angår stat sbeskattning en synes den starka
reduktionen av beskattningsenhelernas antal i de högre alternativen erbjuda
de största betänkligheterna, och detta så mycket mera som skattebefrielsen
särskilt skulle komma att gälla de ensamstående. För att undvika
detta icke önskvärda resultat torde krävas en omprövning av reglerna
för skattskyldighet även ur andra synpunkter än deni dyrortskommittén har
att beakta.
I fråga örn den kommunala beskattningen medför ett slopande av skattegrupperingen
medelst införande av avdrag för någon av nu gällande kom
Bihang
lill riksdagens protokoll /.''M5. 1 sami. Nr 3(13. 7
98
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
finmala skattegrupper särskilt betydelsefulla, men i den allmänna diskussionen
ofta förbisedda verkningar. Vikten ligger här på kommunerna, icke
på den enskilde skattebetalaren. Landskommunerna tillhöra för närvarande
till alldeles övervägande del skattegrupp I. Ett utbyte av där gällande skatteavdrag
mot avdrag för högre grupp skulle framför allt för de små kommunerna
medföra en understundom betydande minskning av skatteunderlaget
för icke-fastighetsägare och övervältring av beskattningen från dem till fastighetsägarna
samt en ofta avsevärd ökning av utdebiteringen per skattekrona. I
de städer, som tillhöra högsta skattegruppen, skulle ett minskat skatteavdrag
överflytta en mängd nu skattefria till skattskyldiga samt medföra ökat skatteunderlag
och minskad debitering, vilken torde komma särskilt de högre inkomsterna
tillgodo. Då hela den kommunala skattelagstiftningen för närvarande
är föremål för utredning, torde det icke kunna ifrågakomma att isolerat
vidtaga så ingripande åtgärder.
Kommittén har sålunda kommit till slutsatsen att på grund av det nära
sambandet mellan nuvarande skattegrupperingssystem och andra tekniska
skattefrågor, som äro under utredning, hela frågekomplexet bör bli föremål
för behandling i annat sammanhang. Kommittén anser sig icke heller kunna
föreslå en minskning av skattegruppernas antal men förordar en allmän omplacering
av orterna på samma sätt som vid lönegrupperingen. Kommittén
anför härom följande.
Den sammanpressning av levnadskostnaderna, som dyrortskommittén konstaterat,
har föranlett kommittén att föreslå en minskning av lönegruppernas
antal till fem. En tillämpning av samma prisunderlag på indelningen av
kommunerna i skattegrupper kommer automatiskt att medföra en överflyttning
av ett antal kommuner, särskilt på landet, från nuvarande skattegrupp
I till högre grupp, varvid en enhetlig gruppering för både löner och skatter
kommer i tillämpning. Kommittén har likväl övervägt, huruvida den minskade
spridningen i levnadskostnaderna borde föranleda en minskning av
skattegruppernas antal. De ogynnsamma verkningarna i flera avseenden,
framför allt för de små landskommunerna, synas dock starkt tala mot en
sådan åtgärd annat än eventuellt i samband med en mera ingripande översyn
av skattesystemet.
Kommittén har därför stannat vid den ståndpunkten, att det nu konstaterade
läget icke bör föranleda ändring i skattegruppernas antal eller avdragsbeloppen,
men väl en omplacering inom grupperna i analogi med placeringen
i lönegrupper.
Avvikande meningar mot kommitténs förslag, såvitt angår statsbeskattningen,
ha anmälts av herrar Ekegård och Nilsson, vilka båda ansett, att ortsgraderingen
av de skattefria avdragen vid nämnda beskattning omedelbart
borde avskaffas.
Ekegård anför bland annat följande.
Redan med hänsyn till det förhållandet, att skatteposten inräknats i de budgetkostnader,
på vilka en dyrortsgruppering förutsättes skola vara uppbyggd,
måste det synas omotiverat att därutöver bibehålla eller upprätta en särskild
skattegruppering.
Man har vid tidigare utredningstillfällen framhållit, att skattetungan endast
bör drabba den del av inkomsten, som överstiger en å viss ort konstaterad
allmän levnadskostnad, som skulle kunna kallas existensminimum för orten.
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Det är emellertid att märka, att de gällande skatteavdragen numera icke stå i
något direkt samband med levnadskostnadsminimum. Det är också uppenbart,
att den anförda tankegången är grundad, endast örn skatteposten ej
inräknats i budgeten vid en levnadskostnadsundersökning. Har detta skett,
är ju i och med detta konstaterat, att genom skattepostens medtagande i
budgetberäkningarna de lokala levnadskostnaderna lia en viss höjd. Den på
dyrortsundersökning grundade lönesättningen förutsättes ju samtidigt vara
avpassad på ett sådant sätt, att en löntagare skall lia betalat sina statliga och
kommunala skatter med en del av lönen. Det finnes då givetvis intet skäl att
därutöver bereda skattelättnader åt vissa dyrorters invånare. Av denna anledning
måste en på lokala levnadskostnadsundersökningar grundad skattegruppering
anses omotiverad.
Det synes icke kunna förebringas några bärande grunder för bibehållande
av den statliga skattegrupperingen.
Däremot måste det efter de undersökningar, som verkställts inom kommittén
anses ådagalagt, att ett avskaffande av den kommunala, skattegrupperingen
skulle medföra stora och svåröverskådliga följder såväl för enskilda
skattebetalare inom kommunerna som för kommunerna själva. Det
synes därför nödvändigt, att den kommunala skattegrupperingen åtminstone
tills vidare bibehålies. Detta innebär intet erkännande av att en lokal merdyrhet
i storstäderna skulle motivera en sådan kommunal skattegruppering.
Vittgående ändringar i skatteunderlaget genom förändrade grunder för det
kommunala skatteuttaget skulle givetvis främst äventyra den kommunala
standarden i kommuner med relativt svagt skatteunderlag. För kommuner
med ett större och starkare skatteunderlag skulle däremot riskerna bli avgjort
mindre. Det synes sålunda ligga i landsbygdens eget intresse, att för
närvarande inga större förskjutningar ske i grunderna för skatteuttaget för
kommunala ändamål.
Med ledning av de inom kommittén verkställda undersökningarna rörande
verkningarna av olika alternativ för övergång till en enhetlig gruppering av
alla rikets orter för statlig beskattning torde man kunna konstatera, att
>''Alternativ V» vore ur såväl allmän rättvisesynpunkt som ur befolkningspolilisk
synpunkt ändamålsenligast. Det torde dock vara ofrånkomligt, att
avdragsbeloppen ändras till att motsvara nu allmänna inkomstnivåer. En
allmän översyn av skattelagstiftningen, särskilt beträffande de skattefria
avdragens storlek och avvägning, synes vara av behovet påkallad.
Nilsson anför följande.
Den nu gällande skattegrupperingen synes böra avskaffas. En uppfattning
av en ort från en dyrortsgrupp till en annan högre ort innebär visserligen
vad statsskatten beträffar en lindring i skattebördan för de flesta
skattskyldiga i den lägre ortsgruppen, men vad kommunalskattebördan beträffar,
inträder en ökad belastning för fastighetsägarna. Genom de större
skattefria avdragen för del stora flertalet inkomsttagare minskas det samlade
skatteunderlaget, oell då uppstår en procentuellt högre belastning av
fastighetsunderlaget, som för fastighetsägarna mer eller mindre motväger
lättnaden ifråga örn statsskatten. Ett avskaffande av ortsgraderingen av
skatteavdragen kan sålunda få olika verkningar för stats- respektive kommunalskatteunderlaget.
Vad kommunalbeskattningen beträffar, torde med hänsyn till den väntade
kommunalskattereformen ett avskaffande av skattegrupperingen av lämplighetsskäl
kunna anstå, tills den nya kommunalbeskattningen införts. Någon
anledning att uppskjuta avskaffandet av ortsgraderingen av skatteortsgrupperingen,
vad angår statsskatten, synes däremot icke föreligga.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Vid remissbehandlingen har i det övervägande antalet fall godtagits kommittémajoritetens
ståndpunkt, att en isolerad omläggning av ortsavdragen
icke borde vidtagas. Ändringar i de statliga avdragen ha dock ifrågasatts i
några yttranden. Från flera håll har vidare uttalats, att svårigheterna för
justeringar i avdragen med hänsyn till det kommunala skatteunderlaget
överdrivits av kommittén. Farhågorna i nämnda hänseende stöde i vart
fall icke i god konsekvens med den föreslagna allmänna omgrupperingen
av orterna, vilken för ett stort antal kommuner skulle medföra sådana förskjutningar.
Socialstyrelsen anför bland annat följande.
Enligt styrelsens mening är det att beklaga, att kommittén icke ansett sig
böra upptaga till prövning den justering av de statliga avdragen, som skulle
erfordrats för att bringa deras inbördes relationer i överensstämmelse med
de konstaterade dyrhetsskillnaderna. De nuvarande avdragen uppvisa nämligen
en spännvidd mellan högsta och lägsta gruppen, som genomgående
överstiger spännvidden i levnadskostnader, vare sig man betraktar den nuvarande
fördelningen av orterna på skattegrupper eller den av kommittén
föreslagna.
De sekundära verkningarna av en sådan justering torde, vad de statliga
skatteavdragen beträffar, sannolikt vara skäligen betydelselösa. I fråga örn
de kommunala avdragen torde de vara något mera beaktansvärda. Farhågorna
böra dock enligt styrelsens mening icke överdrivas. I samma mån som
det framstår som önskvärt att realisera den kommunala skattegrupperingens
syftemål att på ett för olika orter enhetligt sätt avväga den kommunala
skattebelastningen mellan olika samhällsgrupper och denna avvägning —
som kommitténs utredning visar ■— är beroende av avdragens storlek, förefaller
det styrelsen omotiverat att bibehålla avdragsbelopp, som icke stå i
den avsedda relationen till levnadskostnaderna, och som därmed icke medföra
den avsedda avvägningen. En justering av avdragen förutsätter emellertid
en realgranskning av avdragens absoluta höjd, vilken legat utanför kommitténs
uppdrag. Endast de inbördes relationerna mellan avdragsbeloppen
för de olika grupperna skulle enligt styrelsens mening ha upptagits till prövning.
En dylik prövning skulle, förefaller det styrelsen, ha varit så mycket
naturligare, som kommittén, enligt vad nyss nämndes, förordar en omplacering
av orterna mellan grupperna. Den omfattning i vilken en omplacering
kan väntas ske, har icke undersökts av kommittén. På grundval av de i
betänkandet redovisade uppgifterna kan det emellertid beräknas, att omkring
30 % av de 545 orter, som ingingo i kommitténs provgruppering, skulle flyttas
från en grupp till en annan. Av samtliga orter torde andelen vara något
mindre. Omplaceringen torde emellertid i många fall för ifrågavarande ort
medföra större verkningar av den art, som kommittén diskuterat, än en
justering av avdragsbeloppens inbördes relationer efter levnadskostnadsdifferenserna.
Med hänsyn till att såväl den statliga som den kommunala skattelagstiftningen
för närvarande är föremål för revision, vill styrelsen dock icke
föreslå, att en förändring av nu gällande avdrag företages, utan tillstyrker,
att de tills vidare bibehållas, ävensom att vid den kommande skattegrupperingen
orterna omgrupperas i enlighet med de då konstaterade levnadskostnaderna.
Styrelsen vill emellertid betona vikten av att vid en kommande
ändring av avdragsbeloppen vederbörlig hänsyn tages till rådande olikheter
i levnadskostnader.
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Överståthållarämbetet har, såvitt angår skattegrupperingen, överlämnat
yttranden från t. f. skattedirektören Waller och t. f. skatteintendenten Hjolman
vid skatteverket. Båda understryka behovet av en omprövning av ortsavdragens
absoluta storlek med hänsyn till att avdragen numera icke täcka
vad som vid indrivningen anses utgöra existensminimum.
Waller anför bland annat följande.
Med de nuvarande avdragen kommer skatt ofta att paföras personer, som
måste anses sakna verklig skatteförmåga. Detta förhållande blir mest framträdande
i de fall, då skatten icke frivilligt erlägges, utan indrivnmgsatgarder
måste vidtagas. Det belopp, som vid införsel i lön i införselbeslutet fastställes
som den skattskyldiges existensminimum, överstiger som regel den
del av inkomsten, beträffande vilken på grund av ortsavdraget skattefrihet
åtnjutes. Icke sällan inträffar det därför, att en person blir taxerad för
inkomst och påförd skatt, men att skatten —- oaktat vederbörandes ekonomiska
förhållanden icke undergått någon försämring — icke kan uttagas,
enär inkomsterna understiga det belopp, som vid indrivningen anses utgöra
existensminimum. . .
Även om nuvarande uppbördssystem bibehålies, synes en revision av ortsavdragens
storlek böra ske. Därest ater 1944 ars uppbördsutrednings förslag
till omläggning av uppbördsförfarandet blir genomfört, synes behovet av en
sådan revision bliva ännu större, eftersom det föreslagna systemet med
avdrag för skatt i samband med utbetalning av lön icke synes komma att
medgiva samma hänsynstagande till den verkliga betalningsförmågan, som
nu kan ske vid införsel.
Vid en omprövning av ortsavdragens storlek bör även övervägas en utsträckning
av beskattningsmyndigheternas befogenhet att efter individuell
prövning medgiva extra avdrag utöver ortsavdragen.
Hjolman framhåller liknande synpunkter och anför vidare.
Såsom skäl för beskattning av personer i de lägsta inkomstskikten har bl. a.
anförts, dels hänsyn till det allmännas behov av skatteinkomster, dels den
ökade känsla av ansvar mot det allmänna, som skattebetalning skulle medföra
hos skattebetalarna. Enligt min mening kunna dessa skäl dock icke
motivera uttagande av skatt hos exempelvis en person, som skall leva i.
Stockholm på en årsinkomst av 600 kronor. Det rör sig här förvisso om
obetydliga skattebelopp, men att en sådan person icke har möjlighet att betala
ens det minsta skattebelopp ligger i öppen dag. Då inkomsttagarna av
detta slag i allmänhet torde åtnjuta understöd från det allmänna i åtminstone
någon form, lärer beskattningen komma att av dem betraktas såsom än
orimligare. Enligt min erfarenhet har taxering av skattskyldiga, som under
nöd och umbäranden draga sig fram på obetydliga inkomster, hos dem
utlöst känslor av förtvivlan och icke av ansvar.
Beträffande hänsyn till statens och kommunernas ekonomiska intresse vill
jag starkt ifrågasätta, örn icke taxeringen av de inkomsttagare, det här är
fråga om, snarare förorsakar det allmänna kostnader, som överstiga de
skattebelopp, som lill äventyrs inflyta.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller liknande synpunkter.
Beträffande skatteavdragen måste länsstyrelsen särskilt understryka de allvarliga
olägenheter som orsakas av att dessa avdrag — speciellt vid den
kommunala beskattningen — numera icke på långt när motsvara existensminimum
å vederbörande ort. Vid införselbeslut måste helt andra belopp
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
— väsentligt högre — undantagas såsom skattefritt existensminimum å vederbörande
ort. Ett system som innebär att den ordentlige skattebetalaren erhåller
lägre skatteavdrag än den försumlige kan icke i längden bibehållas.
Länsstyrelsen förbiser ingalunda, att lösandet av detta problem erbjuder betydande
svårigheter, vilka beröra även andra områden än dyrortsgrupperingen,
men anser sig dock — med avseende å angelägenheten av att dessa
frågor snarast vinna en lösning — böra hemställa att detta problem beaktas
vid de fortsatta övervägandena beträffande dyrortsgrupperingen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den inträdda prisutjämningen
motiverar en omprövning av avdragsbeloppens storlek, särskilt vid den
statliga beskattningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, örn ej — icke minst av psykologiska
skäl — någon minskning av skattegruppernas antal bör åstadkommas.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län förefaller det, som om man kunde gå till
omedelbart avskaffande av dyrortsgrupperingen i fråga om avdragen vid
den statliga beskattningen. Olägenheterna i avseende å fördelningen av skattebördorna
mellan olika inkomstskikt kunna enligt länsstyrelsens mening
givetvis motverkas genom en samtidigt företagen revision av skatteskalorna.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att hänsynstagandet till det kommunala
skatteunderlaget, som av kommittén betraktats såsom särskilt känsligt,
kan bli alltför dominerande och därigenom hindra en rationell lösning.
Frågan örn utjämning av större förändringar i en kommuns skatteunderlag
anser länsstyrelsen i stället böra beaktas som ett skatteutjämningsproblem.
Tjänstemännens centralorganisation finner sig icke övertygad av de skäl,
som förebragts mot en omprövning av ortsavdragens storlek olika ortsgrupper
emellan, och anför följande.
TCO delar kommitténs uppfattning, att skattegrupperingen bör bibehållas
så länge det nuvarande skattesystemet i övrigt får bestå och att en omflyttning
av orterna med det snaraste bör äga rum men känner sig icke helt övertygad
av de skäl som kommittén förebragt mot att taga ställning jämväl till
ortsavdragens avvägning olika ortsgrupper emellan. Då en omflyttning av
orterna mellan grupperna av allt att döma torde komma att beröra ett ganska
stort antal orter och detta icke ingivit betänkligheter, är det svårt att förstå,
att en justering av avdragsbeloppen skulle anses medföra så betänkliga konsekvenser.
TCO vill emellertid i avsaknad av expertis inskränka sig till att stryka
under, att den ifrågasatta omprövningen av skattesystemet icke ensam bör få
utgöra anledning att uppskjuta den omreglering av avdragens dyrortsgradering,
som påkallas i rättvisans intresse.
Riksförbundet rättvisa åt landsorten anser det vara en brist i dyrortskommitténs
utredning att ändringar i ortsavdragen undersökts isolerat och att
kommittén icke upptagit till behandling även andra ändringar i beskattningsreglerna.
Förbundet anför vidare.
Då man år 1938 bestämde avdragen, blevo differenserna ca 25 procent av
högsta talet för de maximala avdragen inom tvåbarnsfamiljen (man, hustru
och två minderåriga barn) och 20 procent för makar utan barn. När nu indexdifferensen
för levnadskostnaderna sjunkit till 24 procent enligt betänkandet,
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
103
så borde man taga konsekvenserna. De skattefria avdragen borde även minska
i proportion till sammankrympningen av dyrortsskalan. De nämnda differenserna
för skatteavdragen borde nu justeras till 12, respektive 10 procent.
Dyrortsbetänkandet föreslår ej detta och härigenom frikopplas de skattefria
ortsavdragen från dyrortsundersökningarna.
Kommittén synes ha velat visa, att ingen som helst rubbning av dessa avdrag
är tillrådlig. Systemet skulle således med andra ord vara fastlåst. Och
kommittémajoriteten tillkännager, att inga förändringar i skattegrupperingen
eller ortsavdragens storlek böra företagas.
Men i samma andetag rekommenderar den, att vissa orter böra omplaceras.
Därigenom synes den genast vara beredd att bryta mot sina tidigare uttalanden,
att en ändring av en kommuns ortsgrupp skulle medföra förmåner för vissa
skattedragare, t. ex. ensamstående, och nackdelar för andra, bl. a. familjeförsörjare
med barn i vissa fall och fastighetsägare, om kommunen flyttades
i en högre skattegrupp. Det är svårt att förstå konsekvensen i ett sådant förslag.
Men det märkliga är nu, att ortsavdragen för statsskatterna ökades år 1938,
de maximala med 25—30 procent för makar med två barn, räknat på avdragsbeloppen
från år 1928. Härigenom övervältes en större relativ skattebörda på
de lägre dyrorterna av principiellt samma art, mot vilken man nu reser invändningar.
Dyrortskommitténs majoritet har kommit till uppfattningen, att de motiv, Departements•
som legat till grund för införandet av dyrortsgraderade ortsavdrag, alltjämt chtf^nböra
tillerkännas giltighet. Så länge en spridning i levnadskostnaderna på
omkring 22 procent kvarstår, skulle ett avskaffande av skattegrupperingen
genom införandet av lika avdrag å alla orter alltför mycket strida mot systemets
syfte att utjämna den reella skattebelastningen för att kunna godtagas.
Flertalet remissyttranden har biträtt denna uppfattning, och för egen del kan
jag ansluta mig till densamma. Ett slopande av skatteavdragens principiella
anpassning efter den lokala dyrheten synes mig med de nu föreliggande
levnadskostnadsskillnaderna icke stå i överensstämmelse med önskemålet om
rättvisa eller likställighet medborgarna emellan vid beskattningen.
De båda reservanterna mot majoritetens förslag, vilka påyrkat, att skattegrupperingen
vid statsbeskattningen omedelbart skulle avskaffas, men funnit
skäl föreligga att låta grupperingen av de kommunala avdragen kvarstå
tills vidare, ha vid sitt ståndpunktstagande utgått ifrån alt den verkliga levnadskostnadsskillnaden
skulle vara väsentligt mindre än kommittén beräknat.
Denna utgångspunkt kan enligt min mening icke vara riktig, såsom
framgår av vad jag i det föregående anfört vid behandlingen av spörsmålen
angående levnadskostnadsmätningen. Den ene reservanten har emellertid
mot skattegrupperingen åberopat även en principiell synpunkt, som icke bör
förbigås här, nämligen alt skattepostens medräknande vid levnadskostnadsmätningen
skulle göra det omotiverat att därutöver upprätthålla en särskild
skattegruppering. Att kombinera en lönegruppering, som avser alt ge full
kompensation för sålunda beräknade levnadskostnadsskillnader, med dyrortsdifferentierade
skatteavdrag skulle innebära en dubbelräkning av skatten.
Resonemanget, sorn givetvis endast kan gälla för statsanställda och andra
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
löntagare med dyrortsgraderade löner, synes mig icke hållbart såsom argument
för ett slopande av skattegrupperingen vid den statliga beskattningen.
Medräknandet av statsskatten vid levnadskostnadsmätningen kan nämligen
icke nämnvärt påverka den relativa dyrhet, som ligger till grund för lönebeloppens
bestämmande. Med den metod, som jag i det föregående tillstyrkt i
fråga om skattepostens beräkning, kommer skatten att räknas i förhållande
till beskattningsbara belopp, som för orter med lika kommunal utdebitering
bli praktiskt taget proportionella mot övriga levnadskostnader på orterna.
Även själva skattebeloppen komma att inbördes förhålla sig på samma sätt,
eftersom progressionen icke träffar normalfamiljens inkomstläge, vare sig å
billigare orter eller dyrare. Däremot kan medräknandet av kommunalskatten
vid levnadskostnadsmätningen avsevärt påverka grupperingsresultatet, vilket
för övrigt varit det avgörande skälet för mig att tillstyrka medtagandet av
skatteposten vid levnadskostnadsmätningen. I avseende å kommunalskatten
kan man tala om dubbelräkning i viss mening av skatten för statsanställda
och andra löntagare med ortsgraderade löner genom föreliggande kombination
av löne- och skattegrupperingarna, nämligen i betydelsen av ett tvåsidigt
hänsynstagande till den höga kommunalskatten. Man eftersträvar ju att genom
högre löner och högre avdrag neutralisera de ogynnsamma verkningarna
för statstjänstemannen av hans placering på en skattetyngd ort. I och för
sig innebär detta emellertid icke en överkompensation, eftersom det högre
avdraget i princip förutsättes vid beräknandet av de levnadskostnader, vilka
ligga till grund för lönens bestämmande. På grund av de komplicerade verkningarna
av ändringar i kommunalskatteavdragen är det visserligen tänkbart,
att den höga kommunalskatten i något löneläge skulle kunna överkompenseras.
Men det kan icke göras gällande, att detta skulle äga rum i större utsträckning
för statstjänstemän i allmänhet, så att det blivit eftertraktansvärt
att placeras på sådana orter. Att avskaffa dyrortsgraderingen av avdragen på
grund av nyssnämnda möjlighet till någon överkompensation i enstaka fall
för statstjänstemän å skattetyngda orter kan icke vara rimligt, eftersom en
sådan åtgärd skulle drabba skattebetalarna i allmänhet och åstadkomma en
orättvisa av helt annan räckvidd.
Med principiellt godtagande av skatteavdragens dyrortsgradering har dyrortskommitténs
majoritet emellertid strukit under bristerna i den nuvarande
skattegrupperingen och instämt i den kritik, som tidigare framförts av bland
andra kommunalskatteberedningen och familjebeskattningssakkunniga. Kommittén
har även framhållit den bristande överensstämmelsen mellan de nu
föreliggande skillnaderna i levnadskostnader och i avdragsbelopp för olika
ortsgrupper. Under hänvisning till avdragssystemets samband med andra
aktuella frågor om skattskyldighet och skattebelastning har kommittén likväl
icke framlagt något förslag örn ändringar vare sig i skattegruppernas antal
eller avdragsbeloppen vid den statliga och kommunala beskattningen utan
stannat vid att förorda en omplacering av orterna i samband med den allmänna
omgrupperingen för löneändamål.
Denna ståndpunkt har vid remissbehandlingen blivit föremål för kritik
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
ur olika synpunkter. För min del finner jag befogat, att kommittén icke
upptagit frågan om ortsavdragens otillräcklighet i allmänhet. Även en omprövning
av avdragens relativa storlek föll vid sidan av kommitténs omedelbara
uppgifter. Efter den framlagda utredningen framstår det dock såsom
ett önskemål, att ortsavdragen liksom lönerna i olika grupper bringas i en
riktig relation till de konstaterade levnadskostnadsskillnadema. Åtminstone
i fråga om de statliga avdragen torde svårigheterna att realisera detta önskemål
vara relativt begränsade. De komplicerade verkningarna av rubbningar
i de kommunala avdragen kunde tänkas motivera att omläggningen uppskjutes
att ske i samband med lösningen av övriga kommunala beskattningsfrågor.
Olägenheterna av måttliga förändringar i avdragsbeloppen böra
dock icke överdrivas. Om den kommunala skattegrupperingens syftemål att
på ett för olika orter enhetligt sätt avväga den kommunala skattebelastningen
mellan olika samhällsgrupper skall kunna realiseras, måste man vara beredd
att godtaga de förskjutningar i skattebördan mellan större och mindre
inkomsttagare samt mellan fastighetsägare och andra, vilka bli en följd av
att avdragen på ett riktigt sätt avvägas efter levnadskostnaderna. Förskjutningar
av denna art ha dock icke ansetts utgöra hinder för kommitténs tillstyrkan
av en allmän omgruppering av orterna, trots att därav skulle följa
ändringar i avdragen, vanligen i höjande riktning, för en betydande del av
alla orter. Enligt socialstyrelsens beräkning skulle av de 545 orter, för vilka
kommittén undersökt levnadskostnaderna, icke mindre än omkring 30 procent
flyttas i ortsgrupp vid en allmän omgiuppering enligt kommitténs
förslag, och i många fall skulle förskjutningarna i skattebördan bli större än
som följer av en jämkning i avdragsbeloppens inbördes relationer.
Även utan att dyrortskommittén framlagt förslag till riktlinjer för en
reform på området, torde det dock icke vara uteslutet, att den jämkning i avdragsbeloppen,
som finnes skälig med hänsyn till nu föreliggande interlokala
levnadskostnadsskillnader, kan, eventuellt i samband med lösningen av andra
skattespörsmål, verkställas och bli färdig att genomföras till den tidpunkt, då
den allmänna omgrupperingen av orterna kan äga rum. Som förut nämnts
har socialstyrelsen beräknat, att grupperingsarbetet såvitt angår lönegrupperingen
kan vara klart tidigast den 1 juli 1947. Då förändringar i skatteavdragen
av taxeringsskäl måste äga rum vid kalenderårsskifte, har styrelsen förutsatt,
att den nya skattegrupperingen skall träda i kraft den 1 januari 1948.
Enligt min uppfattning är det ett befogat önskemal, att reviderade avdragsbestämmelser
samtidigt skola träda i kraft.
Hemställan.
En förlängning av nu gällande skattegruppering, vars giltighet utgår den
31 december 1945, är, såsom framgår av det förut anförda, påkallad för
tiden intill utgången av år 1947. Frågan bör av denna anledning underställas
riksdagen. Jag förordar, att Kungl. Maj:t genom proposition inhämtar
Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 343.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
riksdagens medgivande att gällande skattegruppering må erhålla förlängd giltighet
intill utgången av år 1947.
Vid motsvarande bemyndigande för innevarande år förutsattes, att Kungl.
Maj:t skulle äga vidtaga de smärre provisoriska jämkningar i dyrortsgrupperingen,
som kunde befinnas erforderliga för att avlägsna de mest framträdande
ojämnheterna i gällande grupperingar i avseende å såväl löner som
beskattning. Jag utgår ifrån att motsvarande befogenhet för Kungl. Maj:t
skall innefattas jämväl i det nu ifrågasatta medgivandet om förlängd giltighet
av gällande skattegruppering.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att gällande skattegruppering må, utan hinder av 48 § 1
mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
erhålla förlängd giltighet till och med utgången av år 1947.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Westerlind.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343. 107
Innehållsförteckning.
Sid.
Inledning............................................................ 1
Dyrortsgrupperingens omfattning, syfte och allmänna betydelse........ 4
Metoderna för mätning av levnadskostnaderna på olika orter.......... 11
Innebörden av levnadskostnadsjämförelsen, sid. 11. — Hushållsbudgeten, sid. 13. — Varuurvalet
och prisinsamlingen, sid. 17. — Bostadsposten, sid. 26. — Skatteposten, sid.
38. — Avståndskostnaderna, sid. 45. — Dyrorternas antal och avgränsning, sid. 60.
De år 1944 föreliggande interlokala levnadskostnadsskillnaderna........ 63
Riktlinjer för en ny lönegruppering .................................. 70
Skattegrupperingen.................................................. 92
Hemställan.......................................................... 105
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SBevU 1945:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skattegrupperingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten