Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om nöjesskatt

1945-02-10 · 127 sidor, varav 125 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 125 av 127 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:344, Med förslag till förordning om nöjesskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

1

Nr 344.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om nöjesskatt; given Stockholms slott den 12

oktober 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om nöjesskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Förslag

till

förordning om nöjesskatt

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,

ävensom för annan nöjestillställning, som i 5 § avses, skall erläggas en särskild

avgift benämnd nöjesskatt.

2 §•

Nöjesskatten fördelas med hälften till staten och med hälften till den

kommun, inom vars område nöjestillställningen äger mm.

3 §•

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) teaterföreställning, musikunderhållning, litterär underhållning samt

uppvisning i konstnärlig dans;

b) revy-, kabaret- och varietéföreställning;

c) biografföreställning;

d) uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik så ock i yrkesduglighet

eller eljest i skicklighet av visst slag;

e) danstillställning;

f) cirkusföreställning;

g) förevisning av människor, djur eller föremål;

h) marknads- och tivolinöjen; samt

i) annan tillställning, som till sin art och sitt syfte är jämförlig med tillställning

som avses under a)—h).

Till nöjestillställning hänföres icke visning av museum eller annan liknande

inrättning, ej heller utställning av djur eller utställning av konst eller

andra föremål.

4 §•

Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skall anses

jämväl nöjestillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i

viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen

uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver

uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344. 3

eller ingår i ett nöjesföretags rörelse och äger rum i offentlig lokal (abonnerad

föreställning),

eller eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets som äger

tillträde till tillställningen eller de villkor varunder tillträde lämnas, är att

jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.

5 §•

Anordnas danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, i lokal

eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker samtidigt må äga rum, eller i annan lokal, som står i obehindrad

inre förbindelse med lokal som ovan sägs, skall, ändock att särskild avgift

för tillträde till danstillställningen icke uppbäres, nöjesskatt utgå för densamma.

Om sättet för beräkning av nöjesskatten.

6 §•

Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar

till deltagande i nöjestillställning.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat

skatten; dock att, om biljettpriset vid biografföreställning överstiger

en krona, nöjesskatten utgör 15 procent av en krona samt 30 procent av återstoden

av biljettpriset.

8 §.

För danstillställning som avses i 5 § skall, där avgift för tillträde till

danstillställningen icke uppbäres eller uppbäres med lägre belopp än nedan

sägs, skatten beräknas som om avgift för varje person, vilken äger rätt att

deltaga i dansen, erlagts med

a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum;

b) tre kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga rum;

samt

c) en krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker må äga rum.

Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje dans, skall nöjesskatt

utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde minst 50, 30 eller

15 öre för de under a)—c) angivna olika slagen av utskänkningsställen.

9 §•

Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, varom

fråga är, utan hänsyn till att nedsättning medgives för vissa grupper av deltagare

eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).

I biljettpriset inräknas förköpsavgift, särskild sittplatsavgift eller annan

dylik avgift ävensom sådan program-, garderobs- eller därmed jämförlig avgift,

vars erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 344.

Avser biljett ett flertal tillställningar eller ett flertal personer, beräknas

skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller en

person. Har icke vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar

eller personer biljetten avser, beräknas skatten å biljetten till 20 procent

av biljettpriset eller, då fråga är om biografföreställning, till 25 procent

av nämnda pris.

10 §.

Skatt utgår icke:

a) för fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet, ortens

brandväsende eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall närvara;

b) för fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion för recension eller anmälan

av nöjestillställning, dock att sådan skattefrihet må åtnjutas för högst

två biljetter till samma tidning för varje tillställning av enahanda beskaffenhet;
c)

för fribiljett till nöjestillställning, som avses i 3 § a), då biljetten utlämnas

till begagnande i studiesyfte; samt

d) för fribiljett åt barn under 12 år.

11 §•

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot avgift, utan att biljett

eller annat dylikt bevis utlämnas, men kan på annat sätt, såsom genom vändkors

med räkneverk eller dylikt, tillförlitlig utredning vinnas om antalet inträdesavgifter

jämte motsvarande friplatser i olika prislägen, må nöjesskatten

därå beräknas såsom om biljett utlämnats.

Kan sådan utredning icke vinnas, beräknas skatten till 20 procent av det

bruttobelopp, som influtit i inträdesavgifter och andra därmed likställda avgifter,

eller, då fråga är om biografföreställning, till 25 procent av nämnda

bruttobelopp. Där tillförlitlig utredning ej kan vinnas angående den verkliga

bruttoinkomsten, uppskattas denna till bruttoinkomsten vid utsålt hus

eller efter annan lämplig beräkningsgrund.

12 §.

Dar nöjesskatten för biljett eller eljest uppgår till del av öre, avrundas

skattebeloppet till närmast högre hela öretal.

Örn undantag eller befrielse från nöjesskatten.

13 g.

Nöjestillställning, som anordnas av kungl, teatern eller kungl, dramatiska

teatern i Stockholm å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande

begagnas, är undantagen från tillämpningen av denna förordning.

14 §.

För nöjestillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål, skall nöjesskatt

icke utgå.

Ej heller skall nöjesskatt utgå för nöjestillställning, som anordnas i undervisnings-

eller uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitt innehåll jämväl

är ägnad att tjäna sådant syfte.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

15 §.

I fråga om uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik

åtnjutes för varje tillställning befrielse från den del av nöjesskatten, som

belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 2 000 kronor.

16 §.

Skall behållning av nöjestillställning användas uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, såsom för beredande av hjälp åt behövande eller

sjuka, för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning

eller för stödjande av rikets försvar, må länsstyrelsen, efter hörande av vederbörande

kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten, dock att mot kommunens

avstyrkande befrielse icke må medgivas från den kommunen tillkommande

andelen av skatten. Där behållningen endast till viss del skall användas

för välgörande eller allmännyttigt ändamål må, enligt nyss angivna

grunder, befrielse medgivas från motsvarande del av nöjesskatten.

Befrielse från nöjesskatt må jämväl, enligt i första stycket angivna grunder,

medgivas då skolungdom utan medverkan av utomstående anordnar nöjestillställning,

i vilken till huvudsaklig del ingå andra nöjen än dans och vars

behållning, utan att vara avsedd för välgörande eller allmännyttigt ändamål,

avses skola användas till främjande av skolans bästa eller eljest till att främja

elevers gemensamma intresse.

17 §.

Lämnas ej sådant medgivande som i 16 § sägs eller är fråga örn nöjestillställning

av annat slag än där avses, må kommunen, om skäl därtill äro,

medgiva befrielse från den kommunen tillkommande andelen av nöjesskatten.

18 §.

Preliminärt beslut om befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 § må meddelas

innan nöjestillställning hålles. I sådant fall må slutligt beslut, innefattande

befrielse från nöjesskatt, icke meddelas förrän anordnaren av tillställningen

inkommit med redovisning över densamma.

Befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 § må icke meddelas i anledning

av ansökan som inkommit senare än tre månader efter det tillställningen

ägt rum.

Örn nöjesskatten vid s. k. sammansätta tillställningar.

19 §.

Är tillställning sammansatt av skilda delar, av vilka någon är alt anse såsom

nöjestillställning, skall frågan huruvida nöjesskatt skall utgå bedömas

med hänsyn till tillställningens huvudsakliga innehåll och syfte. , ,

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beräkningen

av nöjesskatt för sådan av skilda delar sammansatt nöjes^illställning,

där nöjesskatten för de olika delarna beräknas efter olika grunder.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

20 g.

Uttages särskild avgift för tillträde till lokal eller område, inom vilket anordnats

en eller flera särskilda nöjestillställningar, skall, oavsett örn tillställningen

eller någon av dem är avgiftsbelagd eller icke, nöjesskatt utgå å förstnämnda

avgift, såvida denna icke kan anses huvudsakligen avse tillgång till,

förutom själva lokalen eller området, sådana anordningar för vilka nöjesskatt

ej skall utgå.

Örn uppbörd av nöjesskatten.

21 §.

Nöjesskatten skall erläggas av den som anordnar nöjestillställningen.

22 §.

Det åligger den kommun, inom vars område nöjestillställning äger rum,

att fastställa nöjesskattens belopp samt uppbära densamma. Jämväl i övrigt

ankommer det på kommunen att övervaka att gällande bestämmelser rörande

nöjesskatten efterföljas.

De uppgifter som enligt vad nu sagts åvila kommunen skola fullgöras i

Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av drätselkammaren samt

på landet av kommunalnämnden, där ej kommunen annorledes bestämt.

23 §.

Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar är anordnare av nöjestillställning

skyldig att till uppbördsmyndigheten överlämna på heder och samvete

avgiven deklaration rörande vid tillställningen influtna avgifter.

24 §.

Det åligger kommun att till statsverket inleverera staten tillkommande

andel av influten nöjesskatt.

Särskilda bestämmelser.

25 §.

Kommuns beslutanderätt i frågor som avses i 17 § må kommunen överlåta

åt den i 22 § andra stycket angivna myndigheten eller åt annan kommunal

nämnd eller styrelse.

26 §.

Äger nöjestillställning rum inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna

i dessa kommuner ej överenskomma om nöjesskattens

uttagande och fördelning, har vederbörande länsstyrelse att på framställning

förordna därom. Höra kommunerna under olika länsstyrelser, bestämma

dessa gemensamt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

27 §.

I fråga om nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller

inom köping vilken ej utgör egen kommun, skall vad i denna förordning

sägs angående kommun äga motsvarande tillämpning beträffande municipalsamhället

eller köpingen.

28 §.

Om ansvar i vissa fall för den som i deklaration, varom i 23 § sägs, lämnat

oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

29 §.

Underlåter någon att inom behörig tid avgiva föreskriven deklaration eller,

då deklaration befunnits ofullständig, att på anmodan av uppbördsmyndigheten

inom förelagd tid fullständiga densamma, vare förlustig rätten att

överklaga uppbördsmyndighetens beslut rörande det skattebelopp, för vars

fastställande deklarationen skolat ligga till grund.

30 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighetens beslut rörande nöjesskatt

och som ej till följd av stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till talan,

äger i beslutet söka rättelse hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava

inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll

del av beslutet.

I länsstyrelsens utslag i anledning av besvär enligt första stycket eller i

annat ärende rörande nöjesskatt må ändring sökas hos Kungl. Maj:t genom

besvär, vilka skola hava inkommit till finansdepartementet inom en månad

från den dag, då klaganden av beslutet erhöll del; dock äger menighet som

klagar tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än nu sagts.

31 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1946, från och med vilken

dag förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt samt förordningen

samma dag (nr 479) om särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av

kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm, skola upphöra

att gälla.

Sistnämnda båda förordningar skola dock alltjämt äga tillämpning i fråga

örn nöjestillställning, som tagit sin början före denna förordnings ikraftträdande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 oktober

1945.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson,

Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen

samt t. f. chefen för handelsdepartementet statsrådet Danielson

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn revision

av gällande bestämmelser örn nöjesskatt samt anför därvid följande.

Inledning.

De nu gällande bestämmelserna om nöjesskatt äro upptagna i förordningen

den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt samt kungörelsen samma

dag (nr 481) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning. Genom

förordning den 26 november 1943, nr 786, har nöjesskatteförordningen ändrats

i vissa hänseenden.

Enligt nöjesskatteförordningen gäller såsom huvudregel, att för nöjestillställning,

till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall uttagas en

särskild avgift, benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och vederbörande

kommun. Denna nöjesskatt — som upptages i form av skatt

på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning

och beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat

skatten — utgår efter olika taxor, beroende på nöjestillställningens

art och syfte. Enligt taxa I, som tillämpas dels vid konsert, operaföreställning

och annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning

samt uppvisning i konstnärlig dans och dels i fråga örn uppvisning

eller tävling i icke professionell idrott samt hästkapplöpning och travkörning,

utgör nöjesskatten 15 procent av biljettpriset. Vid biografföreställning

uttages nöjesskatt enligt taxa II med 15 procent av biljettpriset, när detta

icke överstiger en krona, och eljest med 15 procent av en krona samt 30

procent av återstoden av biljettpriset. Slutligen tillämpas taxa III vid ett

flertal slag av nöjestillställningar såsom vid cirkus-, varieté- och kabaretföreställning,

uppvisning eller tävling i professionell idrott, danstillställning

samt vid marknads- och tivolinöjen. Enligt taxa III utgör nöjesskatten 20

procent av biljettpriset, när detta icke överstiger 50 öre, och eljest 20 procent

av 50 öre samt 30 procent av återstoden av biljettpriset.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

9

Är nöjestillstäilning sammansatt av delar, som falla under olika taxor,

bestämmes skatten elter den del som är den huvudsakliga.

Beträffande den s. k. restaurangdansen gälla särskilda regler för beräkning

av nöjesskatten i sådana fall, då särskild avgift för tillträde till danstillställningen

icke upptages eller avgift uppbäres med visst lägre belopp.

Äger nöjestillstäilning rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt

ändamål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse

från nöjesskatten eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars

främjande tillställningen anordnats. Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen

eller är fråga om nöjestillstäilning av annat slag, må kommunen,

när skäl därtill äro, medgiva att den kommunen tillkommande andelen av

skatten återbetalas att användas på nyss angivet sätt.

Nöjesskatteförordningen äger icke tillämpning å nöjestillstäilning, anordnad

av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal,

som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnas. Om avgift

för sådan nöjestillstäilning gälla särskilda föreskrifter, upptagna i förordningen

den 14 juni 1940 (nr 479) om särskild avgift vid nöjestillställning,

anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.

Ifrågavarande föreskrifter innebära bland annat, att influtna avgifter

skola användas för dessa teatrars verksamhet enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.

Vid 1944 års riksdag var frågan örn tillämpningen av nöjesskatteförordningen

föremål för uppmärksamhet. Sedan riksdagens år 1943 församlade

revisorer framställt vissa erinringar med avseende å bestämmelserna i nämnda

förordning — därvid revisorerna dels påtalat vissa rådande svårigheter

att i praktiken avgöra, huruvida en nöjestillstäilning vore att anse som offentlig

och såsom sådan underkastad nöjesskatt, ävensom att bestämma den

taxa, efter vilken skatt för en viss nöjestillstäilning rätteligen borde utgå,

dels ock påtalat det förhållandet, att de vid s. k. förköp betingade pristilläggen

vore befriade från nöjesskatt -— anförde riksdagen i skrivelse den

10 juli 1944 (nr 455), att riksdagen funne befogat, att åtgärder vidtoges för

att i görligaste mån undanröja de påtalade svårigheterna vid nöjesskatteförordningens

tillämpning och för att åstadkomma en såvitt möjligt likformig

beskattning av nöjestillställningar av samma slag. I skrivelsen anfördes

vidare att, vad beträffade frågan örn beskattning av de s. k. förköpstilläggen,

vissa skäl syntes tala för att skattskyldigheten, på sätt revisorerna ifrågasatt,

utvidgades till att omfatta jämväl dessa tillägg. Under åberopande

härav anhöll riksdagen, som fann lämpligt att omhandlade spörsmål bleve

föremål för vidare behandling, att Kungl. Majit ville låta verkställa översyn

av nöjesskatteförordningen.

Jämväl i vissa andra framställningar till Kungl. Majit lia påyrkats ändringar

i nämnda förordning.

Sedan Kungl. Majit den 20 oktober 1944 bemyndigat chefen för finansdepartementet

att tillkalla högst Ire sakkunniga att inom departementet bi
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

träda med utredning om revision av gällande bestämmelser rörande nöjesskatten,

tillkallade jag med stöd av nämnda bemyndigande borgmästaren

J. Laurin, uppbördsintendenten A. Lundberg och ordföranden i svenska

teaterförbundet, regissören Sven d’Ailly att såsom sakkunniga inom departementet

biträda med utredningen, därvid åt Laurin uppdrogs att i egenskap

av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

lifter fullgjort uppdrag ha de sakkunniga, vilka antagit benämningen

1944 års nöjesskatteutredning, den 10 februari 1945 till mig överlämnat en

samma dag dagtecknad PM angående ändrade bestämmelser om nöjesskatt.

Denna promemoria torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för

denna dag.

översikt över innehållet i de sakkunnigas promemoria.

I promemorian har till en början lämnats vissa statistiska uppgifter

rörande den omfattning i vilken nöjesskatt utgått. Av dessa uppgifter

må här omnämnas, att under år 1943 influtit i nöjesskatt sammanlagt omkring

31,2 miljoner kronor, att statsverkets inkomst av nöjesskatten under

budgetåret 1943/44 uppgått till cirka 17,3 miljoner kronor, samt att den

kommunala andelen av nöjesskatten i städerna under år 1943 fördelats på

taxorna I—III efter procenttalen 12,3, 67,2 och 20,5.

Beträffande gränsdragningen mellan skattepliktiga och

skattefria nöjestillställningar ha de sakkunniga anfört, att

alla de slag av nöjen, som enligt nuvarande bestämmelser och därå grundad

praxis vöre skattepliktiga, borde även i fortsättningen i princip drabbas

av nöjesskatt. Det hade vidare synts de sakkunniga önskvärt att utsträcka

nöjesbeskattningen att omfatta vissa tillställningar, vid vilka förströelsemomentet

vore mera framträdande men vilka icke ansetts ingå i någon

av de i 1940 års förordning uppräknade nöjesformerna. Sålunda borde

alla uppvisningar eller tävlingar i sport, idrott eller gymnastik vara skattepliktiga.

Vidare borde alla slag av uppvisningar eller tävlingar, som icke

avsåge sport eller idrott — t. ex. frågesporttävlan, mannekänguppvisning

samt uppvisning eller tävling avseende viss yrkesskicklighet — ävensom

förevisningar av egenartade människor, djur eller föremål bliva nöjesbeskattade.

Å andra sidan borde till nöjestillställning icke hänföras utställning, ej

heller museum och liknande inrättning samt ej heller annan tillställning,

om den tjänade vetenskapligt ändamål eller anordnades i undervisningseller

uppfostringssyfte.

Vad härefter angår frågorna om skilda taxor eller enhetlig

taxa samt örn skattesatsen ha de sakkunniga för sin del förordat en

enhetlig nöjesskatt å 20 procent. Då emellertid enligt de sakkunnigas mening

en dylik skärpning av nöjesskatten för de nu till taxa I hänföriiga

nöjestillställningama knappast rimligen borde genomföras utan att kompensation

i en eller annan form bereddes icke endast teater- och musikverksamhet

utan även idrottsrörelsen, ha de sakkunniga framlagt vissa förslag till

sådan kompensation.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

11

Sålunda ha de sakkunniga beträffande idrottsrörelsen föreslagit

den lindringen i nöjesbeskattningen, att för uppvisning eller tävling i icke

professionell idrott eller gymnastik eller i hästsport nöjesskatten skulle utgå

endast å det belopp, varmed summan av de erlagda avgifterna överstege 2 000

kronor.

I fråga om nöjesbeskattningen av teater- och musiklivet ha de

sakkunnigas majoritet (Lundberg och d’Ailly) förordat, att höjningen av

denna beskattning skulle kompenseras på så sätt att en viss del — tre procent

— av de sammanlagda nöjesskattemedlen skulle avsättas till en fond,

som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skulle användas till främjande av

teater- och musiklivet. De sakkunnigas ordförande (Laurin) har funnit den

närmast till hands liggande lösningen vara, att då staten redan genom utdelning

av lotterimedel bedreve en omfattande bidragsverksamhet för ifrågavarande

ändamål, en kompensation lämnades åt den teater- och musikverksamhet,

som icke ansåges böra drabbas av skattehöjningen, genom en

utvidgning av den sålunda redan bedrivna understödsverksamheten.

De sakkunniga ha framhållit, att de utgått ifrån att den bestämmelse som

för närvarande gällde örn nöjesskattens fördelning mellan

stat och kommun i princip skulle bibehållas.

Vad angår möjligheterna att erhålla befrielse från nöjesskatt

ha de sakkunniga föreslagit, att örn behållning av nöjestillställning skulle

användas uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål länsstyrelsen

skulle äga att, efter hörande av kommunen, medgiva befrielse från

nöjesskatten. Kommunen skulle enligt förslaget äga att, när skäl därtill vöre,

medgiva befrielse från den kommunen tillkommande andelen av nöjesskatten.

Yttranden över de sakkunnigas promemoria.

över de sakkunnigas promemoria ha yttranden efter remiss avgivits av

statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län, ungdomsvårdskommittén, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, teaterrådet, Kungl, teatern,

svenska teaterförbundet, riksteaterns publikorganisation, svenska musikerförbundet,

Sveriges biografägareförbund, svenska travsportens centralförbund,

jockeyklubben i Stockholm, svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbund, föreningen Sveriges idrottsplatser, folkets parkers centralorganisation,

folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges tivoliägareförening,

svenska exekutionsmännens riksförbund, föreningen Sveriges

landsfiskaler och föreningen Sveriges stadsfogdar. Vid överståthållarämbetets

yttrande har fogats yttrande av en utav uppbördskommissariema i

Stockholm. Länsstyrelserna ha i flera fall vid sina yttranden fogat yttranden

från magistrater, drätselkammare, kommunalnämnder m. fl.

Vidare ha i anledning av de sakkunnigas förslag skrifter inkommit från

teaterledarna Martha Lundholm och Harry Roeck-Hansen, båda i Stock
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

holm, Nya teatern, Stockholm, Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling

samt Sveriges storloge av IOGT.

Till en början torde jag få lämna en redogörelse för vad i yttrandena anförts

i fråga om huvudpunkterna i sakkunnigförslaget.

a. Allmänna uttalanden.

I åtskilliga yttranden ha anförts vissa mera allmänna synpunkter rörande

för- och nackdelarna med det framlagda sakkunnigförslaget.

Av de yttranden, däri sakkunnigförslaget i princip tillstyrkts, må följande

här omnämnas.

Statskontoret har understrukit, att åtskilliga av de svårigheter, som vore

förknippade med en tillämpning av nu gällande bestämmelser rörande nöjesskatt,

skulle försvinna därest en enhetlig taxa infördes. Jämväl beräkningen

och uppbörden av skattemedel skulle förenklas. Då det framlagda

förslaget förefölle i stort sett väl avvägt, förordade statskontoret, att nöjesskattelagstiftningen

omlades och utformades i enlighet med förslaget.

Uppbördskommissarien i Stockholm har i sitt yttrande, som jämväl åberopats

av Överståthållarämbetet, uttalat att det framlagda förslaget onekligen

innebure en hel del påtagliga förbättringar och avsevärda fördelar framför

nu gällande bestämmelser. Flertalet av de anmärkningar som riktats

mot de nuvarande bestämmelserna hade genom förslaget undanröjts och förslaget

innebure otvivelaktigt en förenkling för såväl uppbördsmyndigheterna

som arrangörerna. I princip syntes därför intet vara att erinra mot ett

antagande av förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att det icke torde råda mer än

en mening om att den gällande nöjesskatteförordningens differentiering av

skilda slag av nöjesanordningar i ett flertal taxor vore förenad med så betydande

brister och olägenheter, att dess slopande och ersättande med en enhetlig

taxa framstode såsom ett oavvisligt krav vid en omarbetning av nöjesskatteförordningen.

Vidare har länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, att den nuvarande

lagstiftningen med olika taxor medfört många svårigheter vid rättstillämpningen.

Genom de sakkunnigas förslag om en enhetlig taxa skulle därför

stora fördelar vinnas för såväl arrangörerna av nöjestillställningar som uppbördsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Blekinge lån har anfört, att fördelen av den förenkling

med avseende å nöjesskattens beräknande, som föreslagits av de sakkunniga,

vore uppenbar. Med en enhetlig taxa komme alla de svårigheter, som för

närvarande förelåge vid avgörandet av till vilken taxa en nöjestillställning

skulle hänföras, att helt bortfalla. För anordnaren av nöjestillställning vore

en enhetlig taxa förmånlig, då han härigenom på förhand visste efter vilken

grund nöjesskatt komme att beräknas. En enhetlig taxa medförde för skattemyndigheternas

del en lindring i arbetet med skattens debitering och uppbörd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

13

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att då fördelarna av

en omläggning vore påtagliga och utredningen tillkommit just i syfte att förenkla

skatteförfarandet, länsstyrelsen för sin del icke hade något att erinra

mot de huvudgrunder, varpå förslaget byggde.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att förslaget syntes innebära

flera påtagliga förbättringar och finge anses väl ägnat att undanröja de olägenheter,

som förefunnes vid tillämpningen av nu gällande bestämmelser

angående nöjesskatt, icke minst beträffande uppbörds- och redovisningsförfarandet.

Folkets parkers centralorganisation har anfört följande.

Det föreliggande förslaget till ny förordning avviker i flera punkter från

nu gällande. Den viktigaste och mest omfattande förändringen torde vara

den, att principen för nöjesskattens uttagande blivit omlagd. Principen med

en enhetlig skattetaxa hälsa vi med tillfredsställelse, då vi genom erfarenhet

av tillämpningen av nu gällande förordning icke ha enbart goda erfarenheter

av densamma. I detta avseende hänsyfta vi närmast på tolkningen av de olika

sceniska prestationerna i folkparkerna, vilka alltid varit en svår stötesten

vid bedömningen och vilka förorsakat många överklaganden, beroende på

olika uppfattningar om de sceniska programmens konstnärliga värde. På senare

år har tillämpats den praxis, att de konstnärliga prestationerna i en folkpark

icke äro avgörande för fastställande av taxegrupp; i stället bedömes uttagandet

av nöjesskatten efter den tid, som scenuppträdandet tager i anspråk

och denna tid jämställes med den tid, som övriga inom folkparken befintliga

nöjen ha till sitt förfogande. Följden av detta har på många håll blivit,

att dansen, som av den tid som folkparken är öppen har längsta tiden till sitt

förfogande, vid bedömandet ansetts utgöra det huvudsakliga, oaktat att vi i

vår verksamhet anordna dansen såsom ett komplement till de övriga förekommande

arrangemangen. Dylika tolkningssvårigheter och därav uppkommande

tvister bortfalla helt genom den nu föreslagna enhetliga beskattningen.

Sveriges tivoliägareförening har ansett, att förslaget till ny förordning örn

nöjesskatt innebure påtagliga förbättringar i förhållande till nu gällande bestämmelser.

Det nuvarande systemet med skilda skatteskalor hade medfört

tolkningstvister såväl beträffande artisternas klassificering i och för sig som

ock särskilt vid avgörandet av, vilken del av en sammansatt nöjestillställning

som skulle anses vara den huvudsakliga. Visserligen bortfölle med enhetsskatten

den förutvarande ekonomiska drivfjädern att framföra artister och

andra attraktioner, hänförliga till taxa I, men föreningen holle före, att såväl

artistkåren som publiksmaken vunnit sådan stadga, att även i fortsättningen

i minst samma omfattning som förut artister av hög klass komme att bliva

anlitade.

I vissa andra remissyttranden har uttalats tvekan om lämpligheten av sakkunnigförslagets

genomförande. Sålunda har länsstyrelsen i Kalmar län

anfört.

Det kan enligt länsstyrelsens förmenande icke anses tillfredsställande att

samtliga nöjestillställningar jämställas i nöjesskattehänseende. Det måste

exempelvis te sig stötande både för anordnarna av sådana i konstnärligt och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

kulturellt avseende högt stående teaterföreställningar eller konserter, som

verkligen avse att bereda god underhållning, och för den allmänhet, som besöker

sådana tillställningar, att nöjesskatt skall utgå efter samma procentsats,

som gäller för marknads- och tivolinöjen, uppträdanden av kabaretartister,

dansbanor och dylika slag av enklare nöjen, som visat sig medföra en icke

önskvärd förflackning av i synnerhet ungdomens nöjesliv. Därest det läte

sig göra att i en författning tydligt och klart åtskilja olika slag av nöjestillställningar

efter deras inbördes kvalitet i fråga om underhållsvärde och

konstnärlig nivå skulle länsstyrelsen vara mest benägen för att bibehålla den

nuvarande taxeindelningen, därvid nöjesskatten, med borttagande av den för

taxorna II och III gällande progressiviteten, förslagsvis kunde utgå efter 15

procent i taxa I, efter 20 procent i taxa II och efter 25 procent i taxa III. Då

det emellertid icke torde vara möjligt att uppdraga sådana bestämda gränser

emellan olika slag av nöjestillställningar och då de sakkunnigas förslag i denna

del medför påtagliga fördelar i jämförelse med nu gällande bestämmelser

för uttagande av nöjesskatt, ----anser sig länsstyrelsen, örn än med viss

tvekan, böra ansluta sig till de sakkunnigas förslag om fastställandet av en

enhetlig nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som vitsordat att en enhetlig beskattning

av alla slag av nöjestillställningar medförde avsevärda fördelar, har understrukit

att vissa icke önskvärda konsekvenser skulle uppkomma i följd av

den föreslagna enhetliga skattesatsen. Detta gällde framför allt den höjning

av skatten som den högre taxan medförde för teater och musik. Enligt länsstyrelsens

mening vore det mycket betänkligt att skärpa skatten för de mera

högtstående nöjesarrangemangen, till vilka väl teater och musik finge räknas,

medan enklare och mindervärdigare gynnades genom de föreslagna bestämmelserna.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Gävleborgs

län.

Drätselkammaren i Linköping har anfört, att erfarenheten visat att nöjesskatteförordningen

i sin nuvarande form måste anses ofullständig och i vissa

hänseenden mindre väl avvägd. Särskilt hade den i förordningen föreskrivna

differentieringen av nöjesskatten visat sig svår att tillämpa. Så mycket mera

glädjande vore det därför att kunna konstatera, att åtskilliga av de brister,

som vidlådde nöjesskatteförordningen, eliminerats i det föreliggande förslaget.

Ett antal nya bestämmelser hade dessutom tillkommit, bland vilka förslaget

örn en enhetlig taxa för alla slag av nöjestillställningar förtjänade särskilt

omnämnande, enär de fördelar en sådan enhetlig beräkningsgrund

skulle medföra näppeligen kunde överskattas. Ehuru drätselkammaren sålunda

ansåge förslaget i stort sett tillfredsställande, betvivlade drätselkammaren

dock starkt, att detsamma utgjorde den bästa lösningen. Det vore

nämligen uppenbart att en icke önskvärd förskjutning av skattebördan skulle

ske till sämre nöjesarters förmån. Dessutom hyste drätselkammaren den

uppfattningen, att inkomsterna av nöjesskatt efter den nya förordningens

ikraftträdande komma i flertalet kommuner att bliva avsevärt reducerade.

För Linköpings vidkommande komme denna nedgång att uppgå till åtskilliga

tusental kronor. Fördelarna med ett enhetligt taxesystem syntes dock

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

15

så uppenbara, att hänsyn till eventuella ekonomiska uppoffringar i detta

sammanhang måste åsidosättas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån har ansett, att fördelen med enhetliga

skattesatser för nöjesskattens uttagande vore ur tillämpningssynpunkt uppenbar.

Icke desto mindre ställde länsstyrelsen sig tveksam till förslaget om en

enhetlig taxa. Differentieringen av nöjesskatten hade onekligen en viss uppfostrande

verkan, då arrangörerna av en tillställning ofta sökte att genom

programmets läggning få skatten beräknad efter så låg taxa som möjligt.

I den mån man lyckades härutinnan minskade visserligen det allmännas

inkomst av nöjesskatten men å andra sidan höjdes vissa nöjestillställningars

allmänna nivå, en fördel som i detta sammanhang icke borde helt förbises.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande.

De invändningar av mera principiell art, som kunna resas mot de sakkunnigas

förslag, kunna sammanfattas sålunda. Mera uppmuntransvärda och

i regel ekonomiskt mindre bärkraftiga nöjesformer skulle komma att beskattas

hårdare än nu är fallet. Den föreslagna skattelindringen komme i

realiteten att betyda ett bibehållande av nuvarande system med skilda skattesatser

men med den väsentliga skillnaden, att i stället för en för kvalitativt

jämförbara nöjen nu likartad och rättvis beskattning komme ett system,

som i fråga örn till art och syfte likvärdiga nöjen innebure en differentiering,

vilken måste framstå såsom orättvis och som i det särskilda fallet, vid beviljande

av skattelindring, icke helt uteslöte godtycke och orättvisa. Slutligen

synes skattelindring för många enligt taxa III nu beskattade nöjen

knappast påkallad och den torde sannolikt bliva större än de sakkunniga

antagit. Minskningen i totala inkomsten av nöjesskatten bleve förmodligen

också större än som beräknats.

Berörda förhållanden göra, att länsstyrelsen allvarligen ifrågasätter, huruvida

icke en överarbetning av gällande nöjesskatteförordning i syfte att avhjälpa

densamma ovedersägligen vidlådande brister vore att föredraga framför

införandet av en enhetlig skattesats. Särskilt borde då beaktas bl. a.,

att de föråldrade bestämmelserna i 2 § äro i behov av omarbetning i den

riktning, som skett i förslaget till ny förordning. Vidare att en så klar avgränsning

som möjligt göres mellan nöjen, som böra beskattas efter taxa

I och efter taxa III. Slutligen också att reglerna för beskattning av sammansatta

tillställningar och av inträdesbiljetter till nöjesområden med nöjesformer,

som beskattas efter skilda taxor, ändras och utformas så, att nu

föreliggande osäkerhetsmoment undanröjas.

Svenska stadsförbundet, som avstyrkt de sakkunnigas förslag, har lill motivering

för denna sin ståndpunkt anfört.

Alltsedan nöjesskatten år 1919 infördes, har skatten utgått enligt olika

läxor lör olika nöjen efter en gradering, som sökt ta hänsyn till nöjenas

värde ur kulturella eller andra synpunkter. Att man vid beskattningen bör

eftersträva en sådan gradering av nöjena synes styrelsen uppenbart. Den

graderade taxan har visserligen i sin nuvarande utformning otvivelaktigt medart

åtskilliga olägenheter. När de sakkunniga för att råda bot på olägenheterna

föreslå att belt slopa graderingen, lia de emellertid gått för långt.

Enhetliga och förenklade skattetekniska regler iiro utan tvivel i och för sig

av godo, men deras värde får icke bedömas utan hänsyn till den verklighet

de reglera. Man måste vara beredd att offra smärre värden för att vinna enhetlighet

och förenkling, men vinsten får ej köpas på bekostnad av väsentliga

värden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

De sakkunniga lia själva varit på det klara med att deras förslag har

många icke önskvärda konsekvenser. De lia sökt undvika de svåraste genom

sina i olika alternativ framlagda förslag till stöd åt teater och musik samt

idrott. Förbundet är emellertid övertygat om att förslagen till stöd åt leateroch

musiklivet icke komma att ge effektiv kompensation för skattehöjningen,

särskilt icke åt de mindre konstutövama. Vare sig man föredrar majoritetens

eller ordförandens förslag synes man dessutom, om man alls skall nå någon

effekt nied stödåtgärderna, få lov att sätta i gång en icke obetydlig administrativ

apparat och vara nödsakad att träffa många tämligen ömtåliga

avgöranden om olika företags konstnärliga värde. Förbundet kan ej heller

komma ifrån, att det rent principiellt knappast kan vara riktigt att av vissa

skatteobjekt medvetet uttaga en alltför hög skatt och kompensera detta med

att i gengäld utbetala ett understöd.

I anslutning härtill har stadsförbundet föreslagit att — för att taga fasta

på önskvärdheten av både gradering av nöjena och enhetlighet i taxan —

de nu enligt taxa I beskattade konstnärliga tillställningarna samt icke professionell

idrott och gymnastik helt fritoges från nöjesskatt och att för de

därefter kvarstående skattepliktiga nöjena infördes en enhetlig skattesats om

25 procent. Om detta förslag icke skulle anses genomförbart, ville förbundet

i andra hand föreslå, att de nuvarande skattetaxorna behölles och att

man sökte andra utvägar att undgå de med dem förenade olägenheterna.

Härvidlag borde ifrågakomma en modernisering och differentiering av katalogen

över skattepliktiga nöjestillställningar samt skärpta bestämmelser rörande

beskattning av sammansatta tillställningar och inträdesavgifter till

festplatser o. d.

Drätselkammaren i Malmö har ansett sig böra fästa uppmärksamheten på

att de minst uppmuntransvärda tillställningarna skulle enligt sakkunnigförslaget

komma att erhålla en kraftig reduktion av skattebördan, att teaterföreställningar

och konserter hårt betungades samt att en ej obetydlig minskning

av nöjesskatteintäktema vore att förvänta. I anslutning härtill har drätselkammaren

åberopat en uppställning rörande nöjesskatten i Malmö för

viss tidsperiod, därvid nöjesskatten uträknats dels med tillämpning av nu

gällande förordning och dels i enlighet med de sakkunnigas förslag. Enligt

denna uppställning skulle vid tillämpning av sakkunnigförslaget nöjesskatten

ha minskat med cirka 20 000 kronor för uppvisning eller tävling i icke

professionell idrott, gymnastik och hästsport, med omkring 36 000 kronor

för biografföreställningar och med omkring 79 000 kronor för sådana tillställningar,

vilka för närvarande hänfördes till taxa lil, samt ökat med omkring

81 000 kronor för teater, konserter och liknande tillställningar.

Slutligen har stadsrevisom i Göteborg anfört, att vid en enhetlig skattesats

av 20 procent en minskning i nöjesskatteinkomsten syntes vara att förvänta.

För Göteborgs vidkommande kunde minskningen i inkomsten (den

kommunala delen) beräknas till omkring 77 000 kronor, därav för biografföreställningar

12 000 kronor och för övriga nöjen 65 000 kronor. Härifrån

skulle avgå skatteökningen för nöjen enligt taxa I med omkring 25 000 kronor,

varför den totala minskningen komme att bliva omkring 52 000 kronor,

allt för år räknat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

17

b. Förslaget om en enhetstaxa d 20 procent av bruttosumman.

I flera remissyttranden har hemställts, att nöjesskatten skulle såvitt anginge

vissa slag av tillställningar fastställas efter andra grunder än de i förslaget

angivna.

Sålunda har stadsrevisorn i Göteborg framhållit, att ökade nöjesskattemedel

skulle kunna tilldelas kulturella institutioner och idrottsrörelsen, därest

nöjesskatten för danstillställningar bibehölles vid en nivå, som nära anslöte

sig till den nu gällande. Jämväl stadsombudsmannen i Göteborg har ansett,

att frågan huruvida den nuvarande taxa III kunde bibehållas för danstillställningar

borde närmare undersökas.

Vidare har länsstyrelsen i Örebro län uttalat att, med hänsyn till marknads-

och tivolinöjenas skadliga inflytande, en strängare beskattning av dessa

nöjen än med 20 procent vore önskvärd. För att icke principen med enhetlig

taxa skulle rubbas syntes det härvidlag böra övervägas örn icke för

skattens beräkning skulle liksom fallet redan vore i fråga om restaurangdansen

fastställas en viss fingerad minimiavgift för deltagande i nöjesanordningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som avstyrkt en skärpning av nöjesskatten

för teater- och musiktillställningar, har anfört att med hänsyn till

den minskning i nöjesskalteinkomsterna, som i följd härav kunde bliva följden,

en viss höjning av skattesatsen för övriga i 2 § i sakkunnigförslaget

angivna slag av nöjestillställningar borde kunna tagas under övervägande.

I åtskilliga yttranden har påtalats, att en taxa bestämd till 20 procent av

bruttosumman vore alltför hög beträffande vissa slag av nöjestillställningar.

Sålunda har i flera yttranden uttalats, att såväl teater- och musiklivet som

idrottsrörelsen komme att drabbas alltför hårt av nöjesskatten därest de sakkunnigas

förslag genomfördes. Till dessa yttranden torde jag emellertid senare

få återkomma.

Vidare har länstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att även om möjlighet

öppnats för viss till teater och musik hänförlig konstnärlig verksamhet att

erhålla kompensation för ifrågasatt skatteförhöjning, så återstode dock ett

flertal till taxa I nu hänförliga föreställningar, för vilka sådan gottgörelse

varken författningsenligt eller på annat sätt kunde påräknas. Detta vore fallet

bl. a. med dels sådan dramatisk och litterär verksamhet, som ej vore scenisk,

dels ock konstnärlig dans. Med hänsyn till art och syfte syntes dessa konstformer

knappast böra i beskattningsavseende ställas oförmånligare än teater

och musik. Det vore därför att förmoda, att krav komme att resas på skattelindring

för även andra nöjen än för dem som medgivits sådan i förslaget.

I vissa yttranden lia framställts förslag om att nöjesskatten för ideella folkrörelser

och ungdomsorganisationer skulle utgå med lägre belopp än vad de

sakkunniga föreslagit.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda framhållit, ali någon begränsning

av nöjesskatten lör andra ideella ungdomsrörelser än idrotten icke funnes i

förslaget. Vissa ideella föreningar utförde emellertid ett för ungdomens fost
Dihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

rån synnerligen betydelsefullt arbete. För anskaffande av medel för sin verksamhet

nödgades dessa ofta anordna nöjes tillställningar, vid vilka skatten

kunde uppgå till belopp, som avsevärt reducerade nettovinsten av tillställningen.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke en lindring beträffande nöjesskatten

borde i någon form beredas föreningar av ifrågavarande slag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län bär anfört, att önskemålet att vid den

nödvändiga revisionen av nöjesskatteförordningen kunna lindra skattebördan

för de ideella folkrörelser och ungdomsorganisationer, som för sin verksamhet

vore beroende av inkomster från nöjesanordningar, i det föreliggande förslaget

icke kunnat tillgodoses. Detta vore en olägenhet, vilken nog alltjämt komme

att göra sig påmint. Då länsstyrelsen icke såge sig i stånd att föreslå

några förändringar, vilka skulle skänka de ideella folkrörelserna det stöd som

de behövde, kunde länsstyrelsen dock icke göra annat än förorda sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att länsstyrelsen, i likhet med

ungdomsvårdskommittén, ansåge det önskvärt att skattelättnader kunde beredas

ideella föreningar (ungdomsföreningar ävensom övriga föreningar i avseende

å nöjestillställningar till fromma för samhällsnyttig verksamhet). En

reglering härav efter de grunder ungdomvårdskommittén föreslagit syntes

dock knappast vara praktiskt genomförbar. Nöjesskattesakkunnigas förslag

syntes återigen vara alltför snävt, varför länsstyrelsen ifrågasatte ytterligare

överväganden rörande skattelättnader för här berörda tillställningar.

Ungdomsvårdskommittén har anfört, att möjlighet funnes att inom det av

nöjesskattesakkunniga uppdragna systemet underlätta ungdomsföreningarnas

verksamhet. Enligt kommitténs mening vore härvid den lämpligaste vägen

att anknyta till den egenskap hos ungdomsföreningarnas offentliga tillställningar

som mest skilde dem från nöjesanordningar i förvärvssyfte, nämligen

den lilla skalan. Om dessa föreningar beviljades skattefrihet för ett fåtal tillställningar

per år intill ett så lågt intäktsbelopp som 100 kronor per gång

kunde knappast någon risk för bulvanförhållande uppstå. Det från många

håll framförda och i åtskilliga trakter psykologiskt viktiga önskemålet att

motverka ett överdrivet dansande bland ungdomen skulle samtidigt kunna

förverkligas genom att maximera det antal tillställningar med skattelättnad

där dans finge förekomma. Under sådana begränsade villkor borde det ej

heller möta något hinder att överlåta prövningen helt på länsstyrelserna.

Kommittén förordade sålunda att länsstyrelserna bemyndigades befria ideell,

religiös eiler politisk ungdomsförening från nöjesskatt för högst sex nöjestillställningar

per år, varav högst tre med dans, intill ett avgiftsbelopp på 100

kronor per gång.

Folkets husföreningarnas riksorganisation har yttrat, att organisationen ville

anföra några synpunkter angående nöjesskattens verkningar för de ideella

organisationerna, dit också folkets hus föreningarna räknades. Erfarenheten

visade, att nöjesskatten vore ett väsentligt hinder i dessas arbete. Exempelvis

ungdoms- och kvinnoklubbar liksom folkets hus och andra föreningar för

samlingslokaler beredde de ledande nästan uteslutande utgifter och uppoffringar.

Styrelseledamöterna måste använda så gott som all sin fritid för att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

19

hålla rörelsen i gång. Till folkets hus styrelser utginge som regel visserligen

något arvode men ingalunda av en storleksordning, som ens tillnärmelsevis

lämnade ersättning för utfört arbete. Arvoden av sådan storleksordning skulle

nämligen i de allra flesta fall medföra, att verksamheten ginge med förlust.

Med hänsyn härtill vore det ofta mycket svårt att erhålla dugliga styrelseledamöter,

så mycket mer som vederbörande såge, hur allt vad de lyckades arbeta

samman ginge till föreningens uppgift ovidkommande utgifter: skatter (krono-,

värn-, kommunal-, omsättnings- och nöjesskatt), avgifter till Stim, till

musikkapell, till statspolis och annat. Skatte- och andra myndigheter syntes

alldeles sakna förståelse för att folkets hus föreningarna tjänade allmänheten,

och att de vöre en tillgång för hela samhället — också de bidroge att hålla den

demokratiska samhällsordningen vid makt. Det kunde icke vara riktigt, att

folkets hus föreningarna behandlades efter samma skatteprinciper som exempelvis

aktiebolag och andra organisationer, genom vilkas verksamhet enskilda

erhölle större eller mindre inkomster. Med hänsyn till det anförda hemställdes

att så småningom en annan ordning bomme till stånd, så att icke de folkliga

organisationernas verksamhet i längden helt omöjliggjordes. Under alla förhållanden

syntes det rimligt, att folkets hus och andra föreningar för hållande

av samlingslokaler jämte ideella föreningar som t. ex. ungdoms- och

nykterhetsföreningar finge samma förmåner som föresloges för idrottsrörelsen.

Vidare har gentemot sakkunnigförslaget erinrats, att enhetstaxan, bestämd

till 20 procent, skulle innebära en icke önskvärd skärpning av nöjesskatten

för de mindre biograferna.

I detta hänseende har Sveriges biografägareförbnnd anfört följande.

En övergång från en progressiv till en rent proportionell skattesats innebär

otvivelaktigt en förenkling, vilken i och för sig är ägnad att medföra

vissa fördelar. Den föreslagna enhetliga skatteprocenten kommer dock oundvikligen

att verka orättvis för de mindre biograferna. För dessa, vilka utgöra

det stora flertalet av landets biografer och som tillämpa de lägsta biljettpriserna,

betyder förslaget en avsevärd reducering av nettobehållningen.

De sakkunniga ha beträffande de mindre biograferna framhållit att biografägaren

kan bestämma priserna efter vad han själv finner lämpligast och

således är oförhindrad att behålla nuvarande priser för de sämre platserna

och lägga på så mycket per biljett för de bättre, att nöjesskatteökningen kompenseras.

Frånsett att detta icke står i överensstämmelse med de principer,

efter vilka priskontrollnämnden f. n. bedömer frågan örn höjning av biljettpriserna

eller reglering av biljettpriserna i olika prislägen, torde resonemanget

knappast hålla streck i praktiken.

Det genomsnittliga biljettpriset är för hela landet en kr. 50 öre och för

Stockholm en kr. 70 öre. Räknat på dessa genomsnittspriser medför ändringen

icke någon förhöjning av skatten. Före den år 1942 företagna höjningen

av biljettpriserna tillämpade emellertid ett avsevärt antal landsortsbiografer

ett biljettpris av en kr. Någon höjning av de lägre biljettpriserna torde enligt

tidigare erfarenheter icke bliva möjlig vid återgång till normala tider, utan

man måste säkerligen snarare räkna med en sänkning av de nu tillämpade

priserna, eventuellt till förkrigsnivån. Då de mindre biograferna dessutom

ofta tillämpa ett enlietspris för samtliga platser i lokalen, kan någon fördelning

av skattebördan efter biljettpriserna icke heller ifrågakomma.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Det nuvarande systemet med progressiv beskattning torde väl vara den

form som är mest rättvis, och då nuvarande redovisningssystem fungerat

utan anmärkning och effektivt kontrolleras genom såväl vederbörande skattemyndigheter

som filmägarnas kontrollförening, synes tillräcklig anledning ej

föreligga att för biografernas del företaga ändring av nöjesskattens beräkning.

Folkets hus föreningarnas riksorganisation har i denna fråga uttalat, att

organisationen i princip ej hade något att erinra mot tanken på enhetlig nöjesskatt.

Det borde dock understrykas, att denna taxa, örn föreliggande förslag

antoges, komrne att verka orättvist. Det stora flertalet biografer, tillhörande

Sveriges folkbiografer aktiebolag, vilka lydde under organisationen,

hade enligt nu gällande skattebestämmelser icke betalat 20 procent i nöjesskatt.

I praktiken skulle därför med den förslagna ordningen de mindre biograferna

få höjd nöjesskatt, under det att de större finge lägre sådan. Måhända

invändes här, att skillnaden mot nuvarande förhållanden ej bleve så

stor, alldenstund höjningen blott skulle röra sig om något över en procent,

men toges hänsyn till det stora antalet små biografer i landet, vore det uppenbart,

att också en liten procentsats betydde avsevärd merbelastning för

den rörelse företagen tjänade. För folkets hus- och föreningsbiografer bleve

höjningen så mycket orättvisare, som hela överskottet på biografdriften användes

för underhåll av samlingslokalerna och för att bereda de ideella organisationerna

låga hyror. Eventuellt vöre det med hänsyn till vad sålunda

anförts bättre att åtminstone för biograferna bibehålla nuvarande nöjesskattebestämmelser.

Anvisningen av de sakkunniga att biografägaren kunde bestämma

relationen mellan högre och lägre priser, som han själv funne lämpligast,

kunde icke utan vidare efterkommas. I detta sammanhang vore det

motiverat med en gensaga mot den uppfattning vissa myndigheter företrädde,

nämligen att biograferna utan vidare representerade en mindervärdig förströelseform.

Väl kunde medgivas, att det i alltför stor utsträckning bjödes

mindre god film, men det skulle å andra sidan icke förbises, att biografbesök

på grund av ekonomiska och andra skäl vöre snart sagt den enda förströelse,

som stöde stora befolkningslager till buds. I exempelvis avlägsna bygder erbjöde

biograferna människorna omväxling i vardagens grå enahanda, den

ökade trevnaden och bröte isoleringen. Filmen utförde i stora delar av landet

en stor mission, i dubbel mening i de fall inkomsterna av filmförevisning

ginge till samlingslokaler, en omständighet som statsmakterna och myndigheterna

borde beakta på ett helt annat sätt än vad f. n. vore fallet.

I samband härmed må omnämnas att svenska landskommunernas förbund

anfört, att en för landsbygdens del något betänklig konsekvens av införande

av en enhetlig taxa för nöjesskatt vöre den, att de mindre biografföretagen

komme att utsättas för något förhöjd beskattning. Förbundet hade tagit denna

omständighet under övervägande enär dylika företag förekomme rikligt

på landsbygden. Enligt förbundets uppfattning behövde man emellerlid ej

befara, att skatteökningen bleve av sådan storlek, att den skulle utgöra hinder

för en sund biografverksamhet på landsbygden. För övrigt medförde in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

21

förandet av en enhetstaxa för nöjesskatten så påtagliga fördelar ur olika

synpunkter att smärre nackdelar med en sådan taxa finge anses vara ovidkommande.

c. Nöjesskatten å idrottsrörelsen.

De sakkunnigas förslag om begränsning av nöjesskatten å idrottsrörelsen

har i allmänhet icke mött någon erinran under remissbehandlingen.

Statskontoret, som för sin del förordat, att idrottsrörelsen bereddes vissa

skattelättnader, har uttalat att ämbetsverket hyste en viss tvekan örn var

gränsen för skattelindringen borde dragas. Med hänsyn till vad de sakkunniga

anfört ville ämbetsverket dock icke motsätta sig det framlagda förslaget

i denna del.

Vidare har länsstyrelsen i Kristianstads län ansett, att den av de sakkunniga

föreslagna lösningen av frågan om kompensation åt idrottsrörelsen vore

tillfredsställande.

Även föreningen Sveriges idrottsplatser har tillstyrkt sakkunnigförslaget i

förevarande del.

Svenska travsportens centralförbund och jockeyklubben i Stockholm ha i

gemensamt yttrande anfört, att för hästsportens vidkommande skulle en ökning

i nöjesskatten inträda först då bruttoinkomsterna överstege 8 000 kronor.

Så höga inkomster inflöte för närvarande i regel endast vid så kallade

stordagar men i stället vore prissummorna sådana dagar avsevärt högre än

eljest, varför ökade inkomster då vore särskilt behövliga. Skulle bruttoinkomsterna

framdeles genomsnittligt överstiga 8 000 kronor till följd av inflation

eller annan orsak komme nöjesskatten att bliva högre än den nu utgående

och detta skulle innebära ett avsteg från den av riksdagen uttalade

principen för hästsportens beskattning, varför en ändring av de föreslagna

beskattningsgrunderna kunde bli nödvändig i framtiden. De sakkunnigas

förslag tillstyrktes under förutsättning att skattegrunderna fastställdes i enlighet

med förslaget. Däremot avvisades bestämt varje förslag till skärpning

av skatten, enär detta skulle strida mot riksdagens uttalanden angående hästsportens

ställning i nöjesskattehänseende.

I vissa remissyttranden har uttalats, att idrottsrörelsen borde beredas

större förmån i fråga örn nöjesbeskattningen än de sakkunniga förordat.

Uppbördskommissarien i Stockholm har i sitt av Överståthållarämbetet

åberopade yttrande anfört, att det med tanke på idrottsrörelsens stora nationella

betydelse kunde ifrågasättas örn den av de sakkunniga förordade

lindringen vore tillräcklig; det kunde t. o. m. ifrågasättas örn icke idrotten

borde vara helt fri från nöjesbeskattning. Å andra sidan skulle måhända

en sådan åtgärd framstå som en orättvisa mot de tillställningar av kulturell

eller konstnärlig betydelse, som nu beskattades och som icke gärna kunde

helt befrias från nöjesskatt; det skulle säkerligen på många håll tolkas

som ett gynnande av kroppskulturen på bekostnad av den andliga odlingen.

Det kunde ej heller bestridas alt många av de stora idrottsevenemangen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kunell. Maj.ts proposition nr 344.

hade karaktären av rena folknöjen, där det privatekonomiska intresset kunde

spela en icke oväsentlig roll. Att under sådana förhållanden lämna dessa

tillställningar helt utanför nöjesbeskattningen kunde synas oriktigt, så mycket

mer som fallet icke alltid vöre, att behållningen tillfördes idrottsrörelsen

såsom sådan.

Ungclomsvårdskommittén har anfört, att de motiv för en fullständig befrielse

från nöjesskatt, som kommittén tidigare anfört, fortfarande hade sin

giltighet beträffande icke professionell idrott och gymnastik. För den händelse

det emellertid skulle anses önskvärt med en viss differentiering mellan

smärre och större idrottsevenemang ville kommittén alternativt förorda

att nöjesskatten för tävlingar och uppvisningar i icke professionell idrott

sattes till 10 procent å det belopp, varmed summan av de erlagda avgifterna

överstege 2 000 kronor. Avgörande för kommitténs ställningstagande härvidlag

hade varit, att även de stora evenemangen och icke minst dessa hade

en sådan betydelse för idrottsarbetet i dess helhet att en ekonomisk lättnad

vore synnerligen önskvärd, medan däremot en sådan skärpning som utredningen

tänkt sig så fort bruttointäkten överskrede 8 000 kronor måste få

ogynnsamma verkningar.

Vidare har svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund —

som framhållit att den frivilliga idrottsrörelsen numera allmänt erkändes

såsom landsgagnelig och att det ojämförligt övervägande antalet av förbundets

omkring 7 600 föreningar betungades av ekonomiska svårigheter, vilka

utgjorde en hämsko på idrottsrörelsens fortsatta utveckling — hemställt

att inkomsterna av tävlingar och uppvisningar i icke professionell idrott,

anordnade av organisationer anslutna till förbundet, måtte helt befrias från

nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att länsstyrelsen icke kunde

tillstyrka att uppvisning eller tävling i hästsport likställdes med gymnastikoch

idrottstävlingar. Beträffande detta sistnämnda slag av tävlingar ansåge

länsstyrelsen att gränsen för skattebefrielse borde sättas vid ettusen kronor

i stället för föreslagna tvåtusen kronor. Genom en sådan gränsdragning

vunnes syftet i fråga om alla mindre, lokala idrottstävlingar.

d. Nöjesskatten å teater- och musiktillställningar.

Förslaget om tillskapandet av en särskild fond för främjande av teater - och musiklivet, vilket förslag förordats av de sakkunnigas majoritet, har

tillstyrkts av sex länsstyrelser samt av vissa sammanslutningar.

Beträffande innehållet i länsstyrelsernas yttranden må omnämnas, att

länsstyrelsen i Kalmar län förutsatt, att medel ur fonden icke komme huvudsakligen

de större städernas teater- och musikliv till godo, utan att jämväl

intresset för god teater och musik i mindre städer och samhällen genom

anslag ur fonden stimulerades och vidmakthölles. Det kunde rentav ifrågasättas,

örn icke fondens medel framför allt borde användas till främjande

av god teater- och musikunderhållning i dessa städer och samhällen, där

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 344.

23

teater- och musiklivet på grund av bristande ekonomiska förutsättningar

ofta förde en tynande tillvaro.

Länsstyrelsen i Blekinge län har förutsatt, att understöd ur fonden skulle

kunna utgå icke allenast till företag, som nu åtnjöte statsunderstöd, eller

till olika teater- och musikorganisationer utan även till enskilda konsertarrangörer

och teaterturnéer, som vore förtjänta av bidrag. I annat fall

kunde tänkas, att dessa senare koinrne att alltför hårt drabbas av den ökade

nöjesskatten.

Vidare har folkets parkers centralorganisation anfört följande.

Konsekvensen av den enhetliga skattetaxan medför, att all teaterverksamhet

erhåller en högre beskattning. Även om denna förhöjning i viss män

utjämnas med den sänkning av skatten, som är föreslagen på övriga nöjen,

så blir det en ganska dryg merutgift för de folkparker, vilkas sceniska

program utgöras av övervägande teater. Vid de fasta teatrarna, exempelvis

i Stockholm, kan det befaras, att en ökad beskattning kommer att medföra

en kvalitetsförsämring av repertoaren, något som enligt vår åsikt bör förhindras.

De statliga teatrarna ha för sin verksamhet ett betydande anslag

och äro därtill befriade från nöjesskatt, då däremot de teatrar som drivas

i enskild företagsamhet icke lia något anslag för sin verksamhet och därtill

få 20 procent nöjesskatt att inleverera. Svårigheterna för dessa privata

utövare att fortfarande hålla en god ensemble och god och förstklassig repertoar

bliva naturligtvis mycket omfattande och kunna vara hämmande

på hela teaterverksamhetens framtida utveckling. Den föreslagna åtgärden

att av den ökade beskattningen å teater bilda en fond är enligt vår åsikt

en välbetänkt åtgärd, då det med dessa medel kan utanordnas kompensation

för merkostnader, som av skatteökningen förorsakas även god teater.

Det förefaller oss emellertid, som örn det förslag, som utredningens majoritet

stannat för, vore alltför vittomfattande och även i sin utformning giver

för stora löften till skilda konstnärliga utövare. De bestämmelser, som

komma att fastställas i händelse denna fond kommer till stånd, böra utformas

på sådant sätt, att det stöd som kan erhållas blir en verklig hjälp tolde

behövande och för dem, som äro värda en uppmuntran i detta avseende.

Stor vikt bör också läggas vid att de, som skola handhava denna fond och

fördela från denna utgående anslag, äro personer, som lia möjligheter att

bedöma de krav, som komma att ställas från respektive utövare, och göra

detta på sätt som kan vinna allmänt erkännande.

Folkets husföreningarnas riksorganisation har understrukit det behjärtansvärda

i de sakkunnigas förslag, att en särskild fond upprättades för

teater och musik. Därest så skedde, borde emellertid det organ, som skulle

utdela medel ur fonden, erhålla en sammansättning som garanterade full

rättvisa. Avsikten med fonden syntes icke vara, att medel ur densamma

skulle kunna lämnas också för inrättande av teaterscener. För hundratals

platser i landet visade dock erfarenheten, att bristen på scener och därtill

hörande anordningar omöjliggjorde varje form av teaterverksamhet. Det

centrala problemet vore, örn man under vintertiden ville bereda de breda

folklagren ökade möjligheter lill förströelse genom teater och musik.

Den av de sakkunnigas ordförande tillstyrkta utvägen alt bevilja ökade

anslag av lotterimedel har förordats av det övervägande antalet myndigheter

och av flera andra remissinstanser.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Statskontoret har anfört, att det förefölle ämbetsverket naturligare att anknyta

utdelningen av kompensationsunderstöd till beviljandet av bidrag av

lotterimedel. Statskontoret förordade fördenskull, alt tilldelningen av understöd

till den icke statliga teatern och musiklivet utökades i den mån verksamheten

ansåges i behov av ökat stöd på grund av nöjesskattens höjning.

En sådan ökad medelsanvisning syntes böra hållas inom ramen av ett belopp,

motsvarande den genom nöjesskatteökningen stegrade skatteintäkten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat, att förslaget örn avsättning

av tre procent av nöjesskatten till en fond att användas till främjande

av teater- och musiklivet finge anses utgöra ett avsteg från utredningsmännens

eljest konsekvent genomförda strävan att förenkla och rationalisera

arbetet med uppbörd och redovisning av nöjesskatten.

Drätselkammaren i Linköping har ansett, att det för kommunernas vidkommande

mest vägande skälet mot en fondavsättning syntes vara, alt den

andel örn 1 V2 procent av nöjesskattemedlen, som kommun skulle nödgas

avstå ifrån, oftast komme andra större kommuners teater- och musikliv

till godo. En viss förskjutning i förhållandet mellan till fonden avsatt och

trän fonden bekommet kapital syntes därför ofrånkomlig. Drätselkammaren

anslöte sig sålunda till det av de sakkunnigas ordförande framlagda förslaget.

Även svenska landskommunernas förbund har anslutit sig till sistnämnda

förslag. Till stöd härför har förbundet anfört, att ett genomförande av majoritetens

förslag skulle medföra ett visst gynnande på bl. a. landsbygdens

bekostnad av teater- och musiklivet i de större städerna, samt att det vore

föga lämpligt att fördelningen av det allmännas stöd åt teater- och musiklivet

skulle handhavas av skilda centrala organ.

Jämväl vissa andra förslag till beredande av lindring i nöjesbeskattningen

av teater- och musiktillställningar ha behandlats i remissyttrandena.

Det av de sakkunniga diskuterade tredje alternativet med en nöjesskatt

av 10 procent har tillstyrkts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anfört

bl. a. följande.

Oavsett vilket av de sakkunnigas förslag till understödsverksamhetens

ordnande som väljes, torde ett betydande antal ansökningar örn understöd

vara att förvänta. Det synes därför kunna ifrågasättas, om prövningen av

dessa ansökningar blir vare sig mindre arbetskrävande eller mindre grannlaga

än avgörandet av inkomna framställningar om nedsättning av taxan

för vissa nöjesutövare inom teater- och musiklivet, som ett genomförande

av alternativ III skulle medföra. Olägenheterna med att taxan icke bleve

enhetlig, därest detta av de sakkunniga övervägda men icke förordade alternativet

skulle genomföras, får ej förbises men bör e'' heller överskattas. Då

dispenseringen skulle handhavas av en för hela riket gemensam nämnd,

får det antagas, att rättstillämpningen i varje fall kommer att bliva väsentligt

mera enhetlig än nu är fallet med många olika beslutande organ. De

felaktigheter i rättstillämpningen, som företrädesvis förekommit, torde bero

därpå, att tillställningar av arrangörerna ofta felaktigt rubriceras såsom

teater eller konsert, ehuru tillställningarna icke fylla måttet för sådan be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

25

nämning. Då dispens för tillställningar av ej fullgod beskaffenhet måste

anses utesluten, torde hittills förelupna felaktigheter vid skattens uttagande

kunna undvikas för framtiden. Då alternativ III måste anses innebära ostridiga

fördelar genom alt det kulturellt betydelsefulla teater- och musiklivet

därigenom kan undgå skattehöjning och nedgången i skatt härigenom ej

heller torde bliva väsentlig, vill länsstyrelsen för sin del förorda, att det

allvarligt överväges, huruvida icke detta alternativ kan läggas till grund

för nya bestämmelser i hithörande avseende.

Vidare har svenska teaterförbundet hemställt, att nöjesskatten för teatern

måtte nedsättas till 10 procent. Skulle detta yrkande icke kunna accepteras,

hemställde förbundet i varje fall, att den skattebefrielse intill 2 000 kronor,

som föreslagits för idrottens del, måtte tillämpas jämväl i fråga örn teaterverksamheten.

Det funnes, såvitt förbundet kunde förstå, inga bärande skäl

som kunde tala för ett premierande av idrotten i detta sammanhang men

väl starka ekonomiska och kulturella skäl, som talade för att den för idrotten

föreslagna befrielsen i första hand borde gälla för teatern.

Jämväl länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län lia förordat, att

för teaterföreställningar och konserter skulle gälla samma skattelindring

som ifrågasattes för idrottsrörelsen.

Överståthållarämbetet har uttalat, att det vore tvivelaktigt, örn anordningen

med en särskild fond innefattade den lyckligaste lösningen av frågan.

Det syntes innebära en onödig omgång att den konstnärliga verksamhet, som

ansåges förtjänt av lindring i beskattningen eller fullständig befrielse därifrån,

skulle först beskattas för att sedan i annan ordning beredas en däremot svarande

kompensation. Vidare kunde med den föreslagna anordningen befaras

att enskilda konsertgivare, recitatörer eller enstaka teaterturnéer, ehuru därtill

förtjänta, icke komme att erhålla kompensation för den ökade skattebelastningen.

Överståthållarämbetet holle därför före att den skattefrihet

eller den lindring i beskattningen, som vid en enhetlig skatt å 20 procent

tvivelsutan borde beredas företag av här berörda art, på ett mera både enkelt

och rättvist sätt kunde genomföras medelst antingen ett eftergivande i

förväg helt eller delvis av skattskyldigheten för viss verksamhet eller en

efterföljande restitution av skatten eller del därav för särskild föreställning.

Genom sistnämnda förfarande skulle, örn sådant ansåges erforderligt, kunna

ernås att prövning av frågan, huruvida en viss nöjestillställning vore av

sådan kulturell betydelse eller holle en sådan god konstnärlig standard att

reducering av nöjesskatten borde medgivas, komme att ske i omedelbar

anslutning till nöjestillställningen i fråga, varjämte skaltelindringen direkt

och omedelbart skulle komma just den tillgodo, som gjort sig förtjänt av

det allmännas stöd i denna sin verksamhet. En sådan lösning komme säkerligen

även att bättre stimulera igångsättandet av litterära eller konstnärliga

föreställningar än den förvisso mycket osäkra förhoppningen att någon gång

i framtiden återfå större eller mindre del av den erlagda skatten i form av

ett understöd eller ett stipendium, önskvärt vöre att prövning av hithörande

frågor skedde efter för riket i dess helhet enhetliga grunder genom en enda

statlig myndighet. Det organ som framför andra syntes besitta förutsättning
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

ar för ett rättvist bedömande av frågan, huruvida skatt borde belt eller delvis

eftergivas för nöjestillställning på grund av dess kulturella betydelse, vore

teaterrådet.

Stadsombudsmannen i Göteborg bar i sitt av länsstgrelsen i Göteborg och

Bohus län åberopade yttrande anfört, att även om den av de sakkunnigas

ordförande tillstyrkta anordningen vore att föredraga framför den av utredningsmajoriteten

förordade utvägen, ville det dock förefalla som örn det

kunde finnas möjlighet att lösa frågan på ett annat sätt, genom vilket den

kulturellt värdefulla teater- och musikverksamheten kunde premieras utan

att man som regel behövde använda den renodlade understödsformen. Om

man från regeln örn enhetstaxa gjorde den avvikelsen att sådana företag

inom teater- och musiklivet, vilka åtnjöte understöd av lotterimedel — eventuellt

även annan form av statsunderstöd — skulle beskattas efter en taxa

av 15 procent i stället för 20 procent, så un dveke man för dessa ur kulturell

synpunkt mera värdefulla nöjestillställningar den högre beskattning,

som drabbade andra, i mindre grad önskvärda nöjestillställningar. En dylik

i nöjesskatteförordningen direkt inskriven beskattningsregel kunde kompletteras

med en anordning, varigenom teaterrådet och musikaliska akademien

erhölle bemyndigande att centralt pröva frågan örn tillämpning av 15 procenttaxan

även för enskilda konsertgivare och enstaka teaterturnéer, vilkas

föreställningar funnes äga det konstnärliga eller kulturella värde att

det vore rättvist att även för deras del tillämpa en lägre nöjesskattetaxa.

Innan det nu föreliggande förslaget bleve föremål för definitiv prövning från

statsmakternas sida syntes den här berörda vägen böra närmare undersökas.

Vidare må omnämnas, att teaterrådet helt avstyrkt de sakkunnigas förslag

rörande nöjesbeskattning av teater- och liknande tillställningar. Till motivering

härför har teaterrådet anfört följande.

Den föreslagna enhetliga nöjesskatten har motiverats med nu föreliggande

svårigheter att bestämma, huruvida vissa nöjestillställningar skola beskattas

enligt taxa I eller taxa lil. Teaterrådet vill framhålla, att utredningens förslag

i stort sett allenast innebär en överflyttning av dessa svårigheter från

skattemyndigheterna till andra institutioner. Den av majoriteten föreslagna

nämnden skulle utan tvivel erhålla en vida svårare och ömtåligare uppgift

vid sin prövning av vilka företag och tillställningar som kunde befinnas

värda subvention och vilka som icke borde komma i åtnjutande härav, än

de bedömanden som enligt det nu tillämpade systemet åvila skattemyndigheterna.

Även de till omfattningen åtskilligt mindre uppgifter som enligt ordförandens

förslag skulle anförtros åt musikaliska akademien och teaterrådet,

måste komma att pålägga dessa myndigheter en prövning av olika frågekomplex

av särdeles svår och finkänslig natur.

Såväl majoritetsförslaget som ordförandens förslag vila på den förutsättningen

att en ytterligare statssubvention av värdefullare musik- och teaterföretag

och tillställningar bör komma till stånd på bekostnad av övriga nöjestillställningar.

Lämpligheten härav synes teaterrådet kunna ifrågasättas

och det anförda motivet — önskan att för vissa företag neutralisera den enhetliga

nöjesskattens verkningar — synes i varje fall alldeles otillräckligt.

Enligt teaterrådets mening verkar det även i hög grad motbjudande, att det

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

27

allmänna genom något eller några av sina organ skulle sätta sig till doms

över den konstnärliga halten och den samhällsgagnande beskaffenheten av

allt vad teater och musik heter i vårt land. Särskilt på detta område skifta

meningarna kanske mera än på något annat. Den ifrågasatta subventionsutdelningen

skulle också säkerligen bli föremål för ett större mått av kritik

och klander än någon annan form av statssubvention. Härtill kommer att ett

dylikt subventionssystem lätt skulle få karaktären av ett allmänt statsförmvnderskap

över vad som vid var je tidpunkt skall anses konstnärligt värdefullt

på musikens och teaterns område.

Teaterrådet vill i detta sammanhang framhålla, att det hade varit önskvärt

örn utredningen i stället för att fastlåsa sig vid principen om en enhetlig

taxa, varigenom utredningen kommit att stanna för det enligt rådets mening

föga lyckligt utformade subventionssystemet, hade framlagt ett förslag,

som inom ramen för nu gällande bestämmelser sökt undanröja föreliggande

svårigheter i gränsdragningen mellan teater- och musiktillställningar, som

falla under taxa I och taxa III. Här synes det främst gälla att avgöra till

vilken taxa de moderna revyerna skola hänföras. Teaterrådet hyser den uppfattningen,

att det utan olägenhet låter sig göra att låta alla revyer — antingen

dessa ha en s. k. röd tråd eller icke — liksom varieté- och kabaretföreställningar

föras under taxa III. Det kan visserligen i särskilda fall vara

vanskligt att definiera begreppet revy, men teaterstycken, vare sig med eller

utan musik och dans, med dagsaktuella anspelningar av skämtsam art böra

utan tvivel gå in under detta begrepp. Skulle en sådan skarpare gränsdragning

mellan teater- och musikverksamhet som faller under taxa I och sådan

som faller under taxa III genomföras, synes knappast tillräckliga skäl föreligga

för införandet på detta område av en enhetlig nöjesskatt med de svårlösta

konsekvenser en dylik omläggning — vilket med all tydlighet framgår

av utredningsresultatet — synes komma att medföra.

Teaterrådet har vidare uttalat, att därest enhetsskatteförslaget trots de anförda

betänkligheterna genomfördes, ansåge teaterrådet att i stället för utredningens

olika subventionsförslag all god teater- och musikverksamhet

borde erhålla rätt till restitution av 25 procent av den erlagda nöjesskatten,

varvid vederbörande anordnare på förhand skulle meddelas, huruvida restitution

kunde erhållas eller ej. Från denna rätt borde emellertid undantagas

teater- och musiktillställningar av övervägande varieté-, kabaret- och revykaraktär.

Genom en dylik anordning skulle på ett vida enklare och smidigare

sätt än enligt utredningens förslag de svårigheter skattehöjningen komme att

medföra för teater- och musiklivet kunna neutraliseras. En annan utväg vore

att teater- och musiktillställningar — i anslutning till det förslag, som utredningen

framlagt i fråga örn idrottstillställningar — skulle befrias från nöjesskatt

för viss del av bruttoinkomsterna, förslagsvis högst 1 000 kronor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att då man i fråga örn teateroch

musiklivet icke kunnat föreslå annan utväg än att först uttaga den högre

nöjesskatten och därefter utdela understöd från de influtna nöjesskattemedlen,

kunde det starkt ifrågasättas, örn icke under sådana förhållanden

nackdelarna vid den föreslagna övergången till enhetlig skattetaxa komme att

bliva större än fördelarna. På grund härav funne länsstyrelsen — hur önskvärt

det än vore att erhålla enhetlig taxa — de olika förslagen till understödjande

av teater- och musiklivet medföra så stora besvärligheter, särskilt ur

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

administrativ synpunkt, att länsstyrelsen hellre förordade ett bibehållande

av differentierad taxa för dessa nöjestillställningar.

Riksteaterns publikorganisation har motsatt sig den av de sakkunniga föreslagna

höjningen av nöjesskatteprocenten för teaterföreställningar. Enligt

organisationens mening borde riksteatern — i likhet med Kungl, teatern och

Kungl, dramatiska teatern — helt befrias från att erlägga nöjesskatt. I annat

fall förordades det s. k. alternativ III, därvid dock den lägre skattesatsen

borde gälla icke blott de statsunderstödda teatrarna utan även övriga teatrar

med ur konstnärlig synpunkt fullgod repertoar.

Kungl, teatern har förordat, att alla statsunderstödda teatrar befriades från

att erlägga nöjesskatt.

Svenska musikerförbundet har hemställt, att sistnämnda förmån skulle

tillerkännas de statsunderstödda orkesterföreningama.

Slutligen ha teaterledarna Martha Lundholm och H. Roeck Hansen i sin

förut omnämnda framställning yrkat, att erlagd nöjesskatt måtte restitueras

till sådana enskilda producerande företag, vilka förordats till erhållande av

denna förmån av teaterrådet. Alternativt hemställdes att den privata producerande

teaterverksamheten skulle gynnas i samma utsträckning som idrottsrörelsen.

Departementschefen.

Såsom framgår av den promemoria, som utarbetats av 1944 års nöjesskatteutredning,

ävensom av de över promemorian avgivna remissyttrandena är

nu gällande nöjesskattelagstiftning — vilken visserligen tillkom så sent som

år 1940 men som i sina huvuddrag bygger på 1919 års nöjesskatteförordning

— behäftad med åtskilliga bristfälligheter. Sålunda har det visat sig, att vid

tillämpningen av 1940 års nöjesskatteförordning betydande svårigheter uppkommit

då det gällt att avgöra, huruvida vissa slag av nöjestillställningar,

framför allt varieté- eller revyföreställningar, skulle beskattas efter taxa I

eller efter den avsevärt strängare taxa III. Vidare har praxis varit osäker

och vacklande vid bedömandet av de ofta förekommande s. k. sammansatta

nöjestillställningarna. Även i sistnämnda fall ha olika åsikter kommit

till uttryck beträffande tillämpligheten av taxorna I och III, och särskilt för

folkparkerna har denna osäkerhet givit anledning till klagomål. Jämväl

frågan huruvida en nöjestillställning skall anses vara offentlig eller icke

torde i många fall ha varit föremål för tvekan. Slutligen har det gjorts gällande,

att vissa avgifter för tillträde till nöjestillställning, bland annat förköpsavgifterna

vid teater- och revyföreställningar, utan skäl vore undantagna

från nöjesbeskattningen.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget att nöjesskatten skall uttagas

efter en enhetlig taxa — beräknad till 20 procent å bruttoinkomsten —- innebär

ett effektivt avhjälpande av de mest framträdande olägenheterna med

den nuvarande nöjesskattelagstiftningen, nämligen svårigheterna i fråga örn

gränsdragningen mellan tillställningar som skola hänföras till taxa I res
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

29

pektive taxa III. Även övriga bristfälligheter, som föranlett krav på omarbetning

av förevarande lagstiftning, synas i stort sett ha blivit undanröjda

genom det förslag som framlagts av de sakkunniga.

Ehui’u förslaget örn en enhetlig taxa sålunda även enligt min mening är

förenat med betydande fördelar, kvarstår dock den olägenheten med de sakkunnigas

förslag örn uttagande av en enhetlig nöjesskatt å 20 procent, att

de nöjes tillställningar, vilka för närvarande på grund av sin karaktär av

mera högklassig underhållning hänföras under taxa I, härigenom skulle

drabbas av en skärpt nöjesskatt. Denna olägenhet, som de sakkunniga givetvis

uppmärksammat, kunde enligt de sakkunniga, örn icke helt undanröjas,

så dock betydligt mildras genom att kompensation i en eller annan

form lämnades teater- och musiklivet samt idrottsrörelsen. De sakkunnigas

förslag i denna del, särskilt såvitt angår utformningen av kompensationen

åt teater- och musiklivet, har emellertid i flera fall föranlett kritiska erinringar

från remissinstansernas sida. Dessa erinringar äro även enligt min

mening av beskaffenhet att icke kunna lämnas obeaktade.

Det nu anförda har föranlett överväganden huruvida icke nöjesskatten

kunde så utformas, att fördelarna med den föreslagna enhetstaxan tillvaratoges

samtidigt som man undveke de nyss antydda olägenheterna. Den utväg,

som därvid i första hand erbjuder sig, är att införa en enhetstaxa men begränsa

denna till 15 procent eller alltså till samma procenttal, som för närvarande

gäller för den mera högklassiga underhållningen. Härigenom skulle

nämligen frågan om särskild kompensation för vissa slag av nöjestillställningar

förfalla.

De invändningar, som kunna göras mot en lösning av frågan efter nyssnämnda

linje, torde i huvudsak vara dels att de enklare nöjestillställningarna

därigenom skulle alltför starkt gynnas, dels ock att skatteintäkterna skulle

nedgå alltför mycket. Vad den första invändningen angår vill jag emellertid

framhålla, att även nöjestillställningar, som nu äro hänförliga till taxa

lil, kunna hållas å sådant plan att den högre beskattningen knappast är i och

för sig motiverad. Erfarenheten torde dessutom hava visat, att möjligheterna

att genom en måttlig differentiering av skattesatserna inverka å allmänhetens

val av nöjen icke äro alltför stora. Därest man på denna väg vill effektivt

motverka vissa slag av nöjen, torde direkt prohibitiva skattesatser få fastställas,

något som emellertid hittills icke varit aktuellt. Vad åter angår invändningen

att skatteintäkterna skulle i avsevärd grad nedgå, därest den nu diskuterade

linjen godtoges, är denna invändning självfallet värd beaktande.

Skatteminskningen torde emellertid i huvudsak kunna undvikas, därest enhetstaxan

i visst hänseende — vartill jag senare återkommer —- modifieras

med avseende å biografföreställningar.

Vid nu angivna förhållanden och särskilt med hänsyn till angelägenheten

ali undanröja de olägenheter, som äro förenade med nu rådande ordning, anser

jag mig böra förorda ali nöjesskatten i princip fastställes att utgå efter

en enhetlig taxa å femton procent.

Såsom jag nyss antydde torde det vara möjligt att med bibehållande i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

princip av en enhetlig taxa fastställa en särskild regel för beräkning av

nöjesskatten för biografföreställningar. Den för nöjestillställningar av detta

slag nu gällande taxa II —- enligt vilken taxa nöjesskatten utgör 15 procent

av biljettpriset, när detta icke överstiger en krona, och i andra fall 15 procent

av en krona samt 30 procent av återstoden av biljettpriset — synes icke ha

förorsakat några praktiska tillämpningssvårigheter; tvärtom har från vederbörande

remissinstansers sida framhållits, att det hittillsvarande systemet för

uttagande av nöjesskatt för biografföreställningar fungerat tillfredsställande

och att nämnda system vore att föredraga framför den av de sakkunniga

föreslagna enhetstaxan å 20 procent. Vidare bör erinras om att den nu

föreliggande utredningen örn ändrad nöjesskattelagstiftning i främsta rummet

verkställts med hänsyn till de praktiska svårigheterna vid tillämpningen

av gällande bestämmelser och att den ifrågasatta reduceringen av nöjesskatten

för de till taxa lil hörande nöjestillställningarna förordats uteslutande i

syfte att undanröja dessa svårigheter. Den sålunda föreslagna reduceringen

av nöjesskatten för sistnämnda slag av tillställningar synes därför icke i

och för sig behöva medföra, att nöjesskatten nedsättes även för biografföreställningar,

vilka i förevarande hänseende få anses intaga en särställning.

Därtill kommer att biografföreställningar endast i undantagsfall torde anordnas

samtidigt med andra slag av nöjestillställningar, varför spörsmålet

örn nöjesskatt vid s. k. sammansatta tillställningar, i vilka biografföreställning

ingår, sällan torde förekomma; det är sålunda icke antagligt, att ett

undantag från enhetstaxan såvitt angår nöjesskatten för biografföreställningar

skulle framdeles försvåra tillämpningen av nöjesskattelagstiftningen. Med

hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra förorda den avvikelsen från

enhetstaxan, att nöjesskatten för biografföreställningar fastställes, liksom

hittills, till 15 procent av biljettpriset, när detta icke överstiger en krona,

och i andra fall till 15 procent av en krona samt 30 procent av återstoden

av biljettpriset.

Jämväl i ett annat hänseende synes det lämpligt att vidtaga en jämkning

i den föreslagna principen för uttagande av nöjesskatt, nämligen såvitt angår

uppvisningar och tävlingar i icke professionell idrott och gymnastik. Vid

flertalet dylika uppvisningar och tävlingar är avgiften förhållandevis låg och

publiken ganska fåtalig, varför nöjesskatten för varje särskild tillställning i

regel uppgår till endast ett mindre belopp. Ifrågavarande uppvisningar och

tävlingar intaga därjämte en särställning i så måtto, att desamma i stor utsträckning

möjliggöras genom frivilligt oavlönat arbete inom idrottsrörelsen

samt syfta till att främja denna rörelse. Med hänsyn härtill och i syfte

jämväl att förenkla kontrollen över uttagandet av nöjesskatt för tillställningar

av förevarande slag tillstyrker jag, att befrielse medgives för nöjesskatt för

uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik med belopp

motsvarande skatten för inträdesavgifter och andra därmed likställda

avgifter intill 2 000 kronor för varje särskild tillställning.

Därest nöjesskatten principiellt skall uttagas efter en enhetlig taxa, är det

givetvis angeläget att begränsa undantagen i görligaste mån. Enligt min

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

31

mening böra ej heller andra avvikelser medgivas än de nu nämnda. Vad särskilt

angår uppvisningar eller tävlingar i hästsport — vilka tillställningar av

de sakkunniga i nöjesskattehänseende likställts med uppvisningar eller tävlingar

i icke professionell idrott eller gymnastik — må framhållas, att de

nu anförda skälen för en lindring i nöjesbeskattningen av sistnämnda tillställningar

icke med samma styrka kunna åberopas såsom motivering för en

motsvarande reducering av nöjesskatten för uppvisningar eller tävlingar i

hästsport. Under förutsättning att skattesatsen begränsas till 15 procent

torde sålunda tillräckliga skäl icke kunna anses föreligga att ur nöjesskattesynpunkt

behandla dessa tillställningar förmånligare än andra nöjestiliställningar.

En ändring av bestämmelserna rörande nöjesskatten i enlighet med de av

mig nu förordade riktlinjerna kan antagas komma att medföra en reducering

av de statliga och kommunala nöjesskatteintäktema med totalt 2 å 3 miljoner

kronor om året. Denna minskning av skatteintäkterna torde dock i någon

mån kompenseras av minskade utgifter för kontrollen över nöjesskatten.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har de sakkunnigas i promemorian

intagna förslag till förordning örn nöjesskatt överarbetats inom

finansdepartementet. Jag torde nu få övergå till att lämna en detaljredogörelse

för det sålunda upprättade departementsförslaget.

Specialmotivering till förslaget till förordning om nöjesskatt.

Allmänna bestämmelser.

1 och 2 §§.

De i dessa paragrafer i departementsförslaget upptagna bestämmelserna

äro i sak lika med motsvarande bestämmelser i 1 och 10 §§ i nu gällande

förordning. I sakkunnigförslaget återfinnas hithörande stadganden i 1 och

10 §§.

3 §•

I denna paragraf har — liksom i 2 § i 1940 års förordning och i 2 § i sakkunnigförslaget

— upptagits en definition av begreppet nöjestillställning. Motiveringen

till sakkunnigförslaget i denna del lämnas i promemorian å s.

20—25.

Den i 2 § i sakkunnigförslaget verkställda gränsdragningen mellan skattefria

och skattepliktiga nöjestillställningar har föranlett vissa erinringar från

remissinstansernas sida.

Sålunda har i vissa yttranden ifrågasatts, huruvida icke samtliga nöjestillställningar,

vilka för närvarande beskattas efter taxa I — d. v. s. de i

2 § a) och b) i 1940 års förordning upptagna nöjestillställningarna — borde

helt undantagas från nöjesbeskattningen.

Vppbördskommissarien i Stockholm har i sitt av Överståthållarämbetet

åberopade yttrande framhållit, att det ur alla synpunkter skulle vara för
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 344-

Departements
chefen.

delaktigast om de mest värdefulla nöjena enligt nuvarande taxa I kunde

helt befrias från nöjesskatt eller i annat fall beskattas lindrigare. En förutsättning

härför vore emellertid att definitionen å här avsedda nöjestillställningar

formulerades så klart och tydligt att all tvekan örn vilka tillställningar,

som avsåges, undanröjdes. Självfallet måste dessa bestämmelser vara

synnerligen restriktiva, så att alla ur kulturell synpunkt mindre värda tillställningar,

såsom flertalet revyer och andra liknande tillställningar som nu

understundom beskattades enligt taxa I, utsöndrades.

Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings län anfört, att mycket starka skäl

talade för att nöjesskatten helt slopades i fråga om nöjestillställningar av

den art, som avsåges i 2 § a) gällande förordning. Teater- och musiklivet

kämpade med betydande ekonomiska svårigheter och kunde -— särskilt i vad

anginge den högre musiken — i landsorten ofta uppehållas endast med stora

uppoffringar från de utövandes sida. En lättnad i skattehänseende skulle

förvisso stimulera utövandet av dessa för vårt kulturliv så betydelsefulla

konstarter. För staten och kommunerna skulle skattens borttagande icke betyda

någon mera avsevärd inkomstminskning.

Drätselkammaren i Malmö har ansett, att det vore svårt att förstå, varför

fördelar i fråga örn nöjesbeskattningen skulle lämnas enbart för idrottstillställningar,

icke för kulturella tillställningar, främst sådana som stödde ungdomsrörelsen.

Enligt drätselkammarens mening borde man taga steget fullt

ut och från nöjesskatt undantaga samtliga under den nuvarande taxa I fallande

tillställningar. Nöjesskatten för övriga tillställningar borde i så fall

ökas för erhållande av samma inkomst av nöjesskatt som för närvarande.

Vad angår de i 2 § c) och d) i sakkunnigförslaget angivna nöjestillställningarna

har länsstyrelsen i Malmöhus län förklarat, att det måste anses

riktigt, att de skattepliktiga tillställningarnas krets vidgades att omfatta även

vissa till sport hänförliga tillställningar, som tidigare ej beskattats, ävensom

att nöjesskatt utginge för uppvisning, förevisning eller tävling, som ej avsåge

sport eller idrott. Å andra sidan har länsstyrelsen i Stockholms län ställt sig

tveksam till förslaget att utvidga nöjesskatteförordningens tillämplighetsområde

till även sådana sammankomster mellan yrkesmän, som främst syftade

till förkovran i yrket, ehuru tävlingsformen ansetts utgöra en lämplig och

tidsenlig stimulans för ökande av intresset för sammankomsterna.

Stadsombudsmannen i Göteborg har ansett sig böra ifrågasätta, huruvida

gränsen mellan skattepliktig uppvisning och skattefri utställning i praktiken

alltid bleve så lätt att uppdraga.

Vidare har svenska landskommunernas förbund hemställt, att uttrycket

»koreografi» måtte utbytas mot ett för allmänheten lättbegripligare

uttryck.

Då det icke torde vara möjligt att i författningstexten fullständigt angiva

de olika slag av nöjestillställningar för vilka nöjesskatt skall utgå, synes den

av de sakkunniga valda metoden för lämnandet av en definition av begreppet

nöjestillställning vara den lämpligaste.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 344.

33

Det torde icke nu kunna komma i fråga att vidtaga en sådan väsentlig

begränsning av tillämpningsområdet för nöjesskattelagstiftningen, att därifrån

undantagas alla nöjestillställningar vilka för närvarande beskattas efter

taxa I. Sistnämnda nöjestillställningar böra sålunda fortfarande utan

undantag vara nöjesskattepliktiga.

Vad angår den närmare utformningen av departementsförslaget har i förevarande

paragraf under a) föreskrivits, att teaterföreställning, musikunderhållning,

litterär underhållning samt uppvisning i konstnärlig dans skola anses

såsom nöjestillställning enligt nöjesskatteförordningen och enligt vad

som angives under b) skall detsamma gälla i fråga örn revy-, kabaret- och

varietéföreställning. Med de nu nämnda uppräkningarna av olika slag av

underhållning åsyftas icke — lika litet som med övriga i denna paragraf

vidtagna omformuleringar — någon saklig ändring i vad de sakkunniga föreslagit.

Uppdelningen av ifrågavarande nöjestillställningar på två olika moment

är av betydelse för frågan om beskattning av fribiljetter.

Såsom framgår av vad redan tidigare anförts bör nöjesskatt utgå även för

biografföreställning. En bestämmelse härom har införts i 3 § c).

I likhet med de sakkunniga anser jag det lämpligt, att uppvisningar eller

tävlingar icke endast i idrott och gymnastik utan även i sport hänföras till

nöjestillställningar, för vilka nöjesskatt skall utgå. Jämväl uppvisning eller

tävling i yrkesduglighet — såsom i mjölkning och plöjning — eller eljest i

skicklighet av visst slag, exempelvis frågesports-, bridge- eller schacktävlan

och trolleriföreställning torde, såsom de sakkunniga förordat, böra anses

vara skattepliktiga nöjestillställningar. Den i 3 § d) i departementsförslaget

upptagna bestämmelsen har avfattats i enlighet med det nu anförda.

I 3 § e) har danstillställning upptagits såsom nöjesskattepliktig tillställning.

Enligt 3 § f) skall även cirkusföreställning anses som nöjestillställning,

för vilken nöjesskatt skall uttagas.

Vidare har i 3 § g) angivits, att förevisning av människor, djur eller föremål

skall anses såsom nöjestillställning enligt nöjesskatteförordningen. Detta

stadgande anknyter nära till den nu gällande bestämmelsen i 2 § g) men avser

att omfatta jämväl andra tillställningar, bland annat mannekänguppvisning

och fyrverkeri. Såsom de sakkunniga framhållit torde förevisningar av

egenartade människor, djur eller föremål merendels kunna hänföras även

under begreppet marknads- och tivolinöjen.

Nöjesskatt skall därjämte enligt 3 § h) utgå för marknads- och tivolinöjen.

I 3 § i) har — i överensstämmelse med vad som gäller enligt 2 § andra

stycket i 1940 års förordning — upptagits ett stadgande av innehåll, att till

nöjestillställning skall hänföras jämväl annan tillställning, som till sin art

och silt syfte är jämförlig med tillställning av förut omnämnt slag.

Slutligen har i 3 § sista .stycket i departementsförslaget upptagits den undantagsbestämmelsen,

att till nöjestillställning icke skall hänföras visning av

museum eller annan liknande inrättning, ej heller utställning av djur eller

utställning av konst eller andra föremål. Detta stadgande överensstämmer i

nikanel till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Martts proposition nr 344.

Departements
chefen.

sak med de sakkunnigas förslag. Såsom under remissbehandlingen uttalats

torde det stundom möta vissa svårigheter att draga gränsen mellan sådan

förevisning som avses i 2 § g) och skattefri utställning. Härutinnan må framhållas,

att till utställning som är fri från nöjesskatt torde i främsta rummet

böra hänföras av städer och andra samhällen anordnade jubileumsutställningar

och andra liknande utställningar ävensom utställningar av djur, vid

vilka prisbedömning äger ruin. Ä andra sidan torde förevisning av exempelvis

djur, som äro dresserade att utföra konststycken eller äro i visst hänseende

egenartade, böra hänföras till skattepliktig nöjestillställning. För sistnämnda

slag av förevisning torde oftast vara utmärkande, att ett mera framträdande

privatekonomiskt intresse föreligger.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i 1940 års förordning och 3 § i sakkunnigförslaget.

De sakkunnigas motivering till sistnämnda paragraf återfinnes i

promemorian å s. 26—32.

Under remissbehandlingen har 3 § i de sakkunnigas förslag i allmänhet

lämnats utan erinran

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört, att gränsdragningen mellan offentliga

och icke offentliga tillställningar i sakkunnigförslaget erhållit en

klarare utformning än i nu gällande författning. Jämväl länsstyrelsen i Kristianstads

län har framhållit, att de ändringar stadgandet undergått finge anses

ha förtydligat innebörden av detsamma, särskilt beträffande tillägget om

abonnerad föreställning.

Drätselkammaren i Malmö har anfört, att det vore önskvärt, att ytterligare

förtydliganden gjordes till förhindrande av kringgåenden genom föreningsbildningar

av olika slag. Bestämmelsen att vederbörande förening eller

inbjudare skulle bedriva rörelsen finge nog anses alltför obestämd med hänsyn

till de metoder som förekomme och kunde väntas framkomma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i fråga om formuleringen av 3 § i de

sakkunnigas förslag anfört, att nämnda paragraf — såvitt anginge det i paragrafen

upptagna första exemplet å offentlig nöjestillställning (»därest tillställningen

uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren

driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar»)

— förenklats i jämförelse med motsvarande bestämmelse i nu gällande

förordning men att formuleringen av bestämmelsen borde än ytterligare

förenklas, så att densamma kunde utan svårighet tillämpas även av

personer med ringa erfarenhet i lagtillämpning.

Såsom framgår av promemorian ha de sakkunniga ifrågasatt utvidgning

i tre olika hänseenden av begreppet offentlig nöjestillställning. Såsom förutsättning

för att en tillställning skall anses som offentlig anges i första fallet

— förutom att tillträde till tillställningen är beroende av medlemskap i viss

förening eller av inbjudning, vilken förutsättning är gemensam för samtliga

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

35

tre fall — att tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen

eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande

av tillställningar varom nu är fråga. Den sålimda föreslagna bestämmelsen

är i huvudsak likalydande med motsvarande stadgande i 1940 års nöjesskatteförordning

samt i de av de sakkunniga åberopade författningarna

den 10 juni 1932, nr 200, och den 6 oktober 1939, nr 703. Departementsförslaget

är i denna del likalydande med de sakkunnigas förslag.

De övriga i sakkunnigförslaget angivna utvidgningarna av begreppet offentlig

nöjestillställning avse dels tillställning som ingår i ett offentligt nöjesföretags

rörelse och äger rum i offentlig lokal (abonnerad föreställning) och dels

tillställning som eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets

som äger tillträde till tillställningen eller de villkor varunder tillträde lämnas,

är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. Av

dessa två utvidgningar innebär den första en ändring i förhållande till vad

som hittills gällt. Då någon erinran mot de sålunda föreslagna bestämmelserna

icke. gjorts under remissbehandlingen och då förslaget härutinnan

synes lämpligt, ha jämväl dessa utvidgningar — i sak oförändrade — upptagits

i 4 § i departementsförslaget.

Den nu gällande föreskriften i 4 § andra stycket i 1940 års förordning har

icke medtagits i sakkunnigförslaget. Som motivering härför ha de sakkunniga

framhållit (promemorian sid. 32), att nämnda föreskrift överensstämde

med vad som stadgas i kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 286) örn tilllägg

till § 13 ordningsstadgan för rikets städer, vilken kungörelse torde lia

tillkommit för att förhindra en sådan tillämpning av föreskrifterna om skyldighet

att inhämta polismyndighets tillstånd till vissa offentliga tillställningar

att mötesfriheten därigenom bleve lidande, att vid en år 1939 verkställd omarbetning

av 1911 års förordning angående biograf föreställningar någon bestämmelse

motsvarande 1938 års kungörelse icke inflöt i sistnämnda förordning,

vilket däremot skedde vid 1940 års omarbetning av nöjesskattelagstiftningen,

att det syntes önskvärt att begreppet offentlig tillställning bestämdes

lika i nöjesskatteförordningen och i förordningen angående biografföreställningar,

att särstadgandet, därest det bibehölles i nöjesskatteförordningen,

kunde leda till resultat som ur skattesynpunkt knappast vore

rimliga, samt att detta stadgande också torde ha mycket bidragit till nu

ifrågavarande bestämmelsers svårbegriplighet. Då under remissbehandlingen

icke framkommit något yrkande om att 4 § andra stycket i 1940 års förordning

alltjämt borde bibehållas och då de skäl som anförts av de sakkunniga

till stöd för att stadgandet upphäves synas godtagbara, ansluter jag mig

till de sakkunnigas förslag i denna del.

5 §•

I denna paragraf i departementsförslaget behandlas frågan huruvida nöjesskatt

skall utgå vid offentlig danstillställning i samband med utskänkning

av alkoholhaltiga eller alkoholfria drycker, även om särskild avgift för till
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 344.

träde till danstillställningen icke uppbäres. Den nu gällande huvudregeln rörande

detta särskilda slag av danstillställning — den s. k. restaurangdansen

— är upptagen i 5 a § i 1940 års förordning, och i sakkunnigförslaget återfinnes

bestämmelsen om restaurangdansen i 6 §. I fråga om de sakkunnigas

motivering hänvisas till promemorian sid. 35—38.

Vid remissbehandlingen har de sakkunnigas förslag örn beskattningen av

restaurangdansen i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från vissa håll ha dock erinringar gjorts mot sakkunnigförslaget.

Sålunda har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört följande.

Länsstyrelsen vill framhålla att gällande bestämmelser angående nöjesskatt

för danstillställning, vilka i huvudsak oförändrade upptagits i föreliggande

förslag, visat sig kunna bliva föremål för olika tolkningar och medföra vissa

praktiska olägenheter för turistanläggningarna i länet, bland annat beroende

på svårigheten att fastslå vad som menas med uttrycket »till vilken allmänheten

äger tillträde». Å de i länets fjälltrakter belägna pensionaten och turiststationerna

förekommer ofta på kvällarna en eller annan timmes dans,

som anordnas till gästernas trevnad antingen av pesionatinnehavaren eller

ock av gästerna själva. Länsstyrelsen har utgått ifrån att dylika mer eller

mindre improviserade danstillställningar icke böra bli föremål för beskattning,

då inga andra än gäster med fast abonnemang äga deltaga i dansen. En

motsatt uppfattning skulle nämligen leda till det orimliga resultatet att skatt

måste beräknas på samtliga abonnenter, ofta uppgående till flera hundratal,

om exempelvis ett litet fåtal av gästerna önska roa sig på angivet sätt efter

dagens strapatser. Möjlighet att avgränsa de utrymmen, där dans pågår, och

att vidtaga erforderliga kontrollanordningar förefinnes nämligen ofta icke. En

skatteläggning av danstillställningar av nu angiven art skulle helt naturligt

medföra allvarliga olägenheter och besvärligheter för turistanläggningarna i

länet.

Frågan blir mera tveksam, då någon abonnent medför en tillfällig gäst eller

exempelvis någon av den närboende befolkningen kommer tillstädes och kanske

deltar i dansen eller endast där intar en måltid eller dylikt. Även i dylika

fall borde emellertid enligt länsstyrelsens mening frihet från nöjesskatt

rimligen åtnjutas. Det ter sig nämligen obilligt att bestämmelserna om dansskatt

skola tvinga turiststationerna att obönhörligt avvisa exempelvis en fåtalig

ortsbefolkning i dessa obygder eller därstädes till äventyrs förlagda enstaka

beredskapsmän. I de fall då dans särskilt annonseras eller avgift upptages

måste givetvis nöjeskatt utgå.

Bestämmelserna lia i förevarande avseende givit anledning till tveksamhet.

Ett förtydligande genom lämpliga direktiv är därför önskvärt och bör därvid

hänsyn tagas till de speciella förhållanden, under vilka ifrågavarande turistanläggningar

arbeta. Länsstyrelsen är medveten om afl vissa svårigheter

kunna mota att införa särbestämmelser för dessa anläggningar, men vill ändock

ifrågasätta huruvida icke en uppmjukning av bestämmelserna skulle

kunna komma till stånd i nu angivet syfte.

Folkets parkers centralorganisation har anfört följande synpunkter.

Det har under den tid skatt å restaurangdans utgått förekommit tolkningar

av begreppet restaurang och de lokaler, som skola beskattas efter denna

taxa, som icke äro enhetliga. Vi ha förutsatt, att nöjesskatt på restaurangdansen

tillkom för sådana lokaler som tidigare icke betalat nöjesskatt under

den tid som dans pågått, och att dessa lokaler äro insynade såsom restaurang

eller serveringslokaler såsom dess huvudsakliga karaktär, och att dans före
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

37

kommer vid sidan om denna servering. Nu förekommer dock att en sådan

tolkning har givits för en folkpark, att då det i samband med dansen även

förekommer servering av kaffe och läskedrycker, detta kan tolkas såsom

restaurangdans. Är denna tolkning rätt kan delta för folkparkernas vidkommande

få oanade ekonomiska konsekvenser. Vi vilja för bedömningen av

detta framföra ett konkret exempel och välja då Folkets Park, Norrköping,

och dess lokal »Folkborgen». Folkets Park har tagit såsom sin uppgift att

på en veckodag exempelvis onsdagar mot billig entré, vilken utgör 75 öre

per besökare, anordna danstillställning. Denna billiga entréavgift är satt därför

att Norrköpings ungdom, som huvudsakligen har sin sysselsättning inom

textilindustrien, har mycket begränsade inkomstmöjligheter, och då ungdomen

själv uttryckt önskemål örn att få deltaga i dans under en vardagskväll

i stället för att samlas å skilda platser inom staden, har styrelsen för

Folkets Park sökt att realisera detta. Därest »Folkborgen» i Norrköping kan

i samband med sitt dansarrangemang tolkas såsom restauranglokal, kommer

nöjesskatten enligt sakkunnigförslaget att utgå nied 40 öre. Enbart dessa uppgifter

motivera att ett förtydligande av begreppet restaurangdans och de lokaler

som skola beskattas under denna grupp är nödvändigt. Önskvärt är

därför, att i förordningen finnes angivet att med restaurangdans avses sådan

dans, som förekommer på restauranger och serveringar, vilka lia detta såsom

huvudändamål och dansen såsom en del av dess verksamhet.

Det är att märka, att vid de danstillställningar som anordnas i folkparker

och folkets hus under slutna förhållanden, icke förekommer något serveringstvång,

utan gästerna betala entré för dansen och de som önska servering

äga att frivilligt intaga önskad förtäring. I restauranger som vi anse

skola beskattas enligt bestämmelsen örn restaurangdans är förhållandet det

motsatta, nämligen att gäst intager förtäring i lokalen och i samband därmed

även äger rätt deltaga i dansen. Skulle i de fall då servering förekommer i

samband med dans, oavsett danstillställnings karaktär, dylik dans betraktas

såsom restaurangdans, skulle det medföra, att nära nog ali dans inom folkets

hus, ordenslokaler, bygdelokaler och dylikt, skulle hemfalla under 6 § i förordningen,

men vi förutsätta att detta icke är avsett. För att icke eventuella

framtida tolkningssvårigheter skola uppstå i denna sak, lia vi velat uttala

svårigheterna för bedömningen i detta avseende.

Vidare har Folkets husföreningarnas riksorganisation anfört.

Skatten å restaurangdansen tillkom för att avskaffa tidigare orättvisa i att

restaurangerna voro befriade från dansskatt. Genom myndigheternas tolkning

av beslutet fick emellertid folkets hus och parker i viss omfattning vidkännas

en höjning av nöjesskatten. De indrogos nämligen under samma förordning,

som gäller för dans å restauranger, d. v. s. att skatt skall erläggas å ett

lägsta engångsbiljettpris av en krona, oavsett örn lägre biljettpris i verkligheten

uttages. Nöjesskatteutredningen finner uppenbarligen della icke tillräckligt.

Genom dess förslag skulle minimibeloppen, å vilka skatt uttages,

höjas till resp. 5, 3 och 2 kronor, och skulle skatten utgå med resp. 1 krona,

60 och 40 öre mot nuvarande 85, 55 pcb 25 öre. Skatten å 1 kronasbiljett,

vilket pris i regel gäller å folkliga danstillställningar, skulle således, örn förslaget

blir lag, höjas med 15 öre eller med hela 60 procent. Också i detta fall

skulle med andra ord de små företagen få en viisentligt kraftigare höjning än

de större oell privata företagen. Kan detta verkligen vara meningen?

För att anföra ett exempel på hur förslaget kommer att verka för en folkets

hus förening i en landsortsstad, vilken mot rimliga hyresavgifter håller

nära nog stadens hela föreningsliv med samlingslokaler, kan anföras följande.

Under år 1944 har föreningen i fråga erlagt i nöjesskatt cirka 12 000

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Departementschefen.

kronor. Skulle en ökning av dansskatten ske med 60 procent, komme detta

att innebära en merutgift på 7 200 kronor, vilket skulle betyda, att nära nog

hela årsvinsten strök med. Hur skulle föreningen då kunna bereda exempelvis

små ideella föreningar lokaler till särskilt låga hyror?

Då det väl inte kan vara meningen att lamslå en så viktig verksamhet

som den folkets hus föreningarna och andra samlingslokalägande organisationer

utföra i samhällslivet, måste nö.jesskatteutredningens förslag i denna

punkt underkännas. Samlingslokaler böra befrias från att betala nöjesskatt

för dans enligt de bestämmelser som gälla för restauranger av olika slag.

Skulle detta av ena eller andra skälet visa sig omöjligt, bör nöjesskatten för

dylika arrangörer icke tas ut å högre belopp än en krona och skatten å detta

pris icke överstiga 20 öre.

Vidare må omnämnas å ena sidan att magistraten i Umeå framhållit, att

en rigorös beskattning av restaurangdansen — en i och för sig föga tilltalande

form av dans — vore att förorda, samt å andra sidan, att drätselkammaren

i Norrköping ansett höjningen av de fingerade avgifterna väl stor.

Slutligen må anmärkas, att statskontoret understrukit vikten av att nöjesskatteuppbörden

försigginge på sätt. som icke vore ägnat att skapa onödig

irritation hos allmänheten. Bland annat vore av viss betydelse, icke minst ur

turistsynpunkt, att utkrävande av skatt å restaurangdans ordnades genom

ett smidigare förfarande än vad som nu å åtskilliga håll syntes vara fallet,

exempelvis genom åsättande av skattemärken å restaurangnota.

Den särskilda regeln att nöjesskatt skall utgå vid offentlig danstillställning

i samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller alkoholfria drycker,

även örn särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres,

tillkom så sent som vid 1943 års riksdag och trädde i tillämpning från och

med den 1 januari 1944.

Såsom framgår av de förut återgivna remissyttrandena har beskattningen

av restaurangdansen i dess nuvarande utformning föranlett erinringar bland

annat såvitt angår danstillställningar å s. k. turistorter. I detta hänseende må

framhållas, att därest å ett pensionat eller turisthotell anordnas en mer eller

mindre improviserad danstillställning för gäster, som regelmässigt intaga

sina måltider å pensionatet eller hotellet, skyldighet att erlägga nöjesskatt för

en dylik tillställning icke torde föreligga. Den omständigheten att någon av

hotellets gäster medför en tillfällig gäst till danstillställningen synes icke böra

medföra ett annat bedömande av frågan örn skatteplikten. Skulle däremot

allmänheten äga rätt att deltaga i dansen eller tillställningen vara särskilt

utannonserad, bör nöjesskatt utgå. Att i författnings väg reglera dessa specialfall

synes emellertid icke lämpligt utan torde det böra överlämnas åt rättspraxis

att lämna svar å uppkommande frågor av denna art.

Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget ha invändningar mot

förslaget örn nöjesskatt å restaurangdans framförts jämväl såvitt angår

danstillställningar i folkparker, folkets hus eller andra liknande samlingslokaler.

I anledning av dessa invändningar torde böra framhållas, att bestämmelsen

örn nöjesskatt å restaurangdans är avsedd att gälla även i fråga om

sådana danstillställningar som anordnas i en folkpark eller i en folkets hus

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

39

lokal. Den omständigheten att vid dylika danstillställningar serveringstvång

icke föreligger bör icke medföra, att bestämmelsen om nöjesskatt sättes ur

kraft. Emellertid är frågan, huruvida genom denna bestämmelse uppkommer

någon olägenhet för folkparkerna och folkets hus föreningarna m. fl., i

sista hand beroende av till vilket belopp den fingerade inträdesavgiften fastställes

vid restaurangdans, där servering av endast pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker må äga rum. Såsom närmare utvecklas vid behandlingen av

8 § i departementsförslaget förordar jag, att den fingerade inträdesavgiften

för ifrågavarande danstillställningar fastställes till så lågt belopp, att de erinringar

som framförts mot sakkunnigförslaget i denna del få anses i allt

väsentligt beaktade.

Örn sättet för beräkning av nöjesskatten.

6 §•

6 § i departementsförslaget motsvarar 5 § första stycket i 1940 års förordning.

Enligt sistnämnda stadgande skall nöjesskatten upptagas i form av

skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning.

Enligt sakkunnigförslaget har förordats, att nöjesskatten skall utgå med

angiven procent av de för tillträde till nöjestillställningen erlagda avgifternas

sammanlagda belopp. Motiveringen för sakkunnigförslaget lämnas i promemorian

å s. 32—35.

Under remissbehandlingen har de sakkunnigas förslag om uttagande av

nöjesskatt å bruttoinkomsten i allmänhet tillstyrkts.

Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs län uttalat, att förslaget härutinnan

medförde avsevärd förenkling av uppbörden och redovisningen av nöjesskatten;

ändringen måste därför anses såsom betydelsefull.

Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Kalmar län, som därjämte

framhållit, att det finge anses ligga i vederbörande kommuns intresse

att kontrollera att nöjesskatt inbetalades å de verkligen influtna bruttoinkomsterna,

varför någon större risk för att nöjesskatt obehörigen undanhölles

icke behövde föreligga.

Erinringar mot sakkunnigförslaget i förevarande hänseende ha däremot anförts

av drätselkammaren i Malmö samt av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Drätselkammaren i Malmö har framhållit, att förslaget om skattens beräknande

efter bruttoinkomsten syntes i och för sig lyckligt funnet. Dock

hade de sakkunniga med orätt bagatelliserat frågan om kontrollen vid detta

system. Att, som nu vore fallet, effektivt kontrollera nöjesskatten, när skatten

vore bestämd för varje biljett och varje plats, vore i stort sett möjligt,

men det vore oförståeligt hur en kontroll överhuvud taget skulle kunna utövas,

när nöjesskatten på en viss biljett skulle utgå allteftersom densamma

sålts i dubbelt eller enkelt förköp, till ordinarie eller nedsatt pris eller utlämnats

som fribiljett. Såvitt drätselkammaren kunde finna, bleve de myndigheter,

som skulle handhava nöjesskatteuppbörden, i det närmaste helt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

Departements
chefen.

hänvisade till att lita på nöjesanordnarens ordentlighet och hederlighet.

Denna omständighet beredde stora möjligheter för fördomsfria personer att

undandraga myndigheterna nöjesskatt och utgjorde en stark frestelse för

ekonomiskt svaga nöjestillställare att vara mindre nogräknade. Frågan om

kontrollen måste fördenskull göras till föremål för närmare utredning. Endast

om fortsatt utredning härvidlag kunde leda till tillfredsställande resultat,

kunde förslaget accepteras, försåvitt man icke mot all rimlighet medgåve,

att kontrollen helt släpptes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande.

Det kan ifrågasättas om ej skatt å bruttoinkomsten i stället för skatt å biljett

leder till att kontrollen å nöjesskattens rätta utgörande väsentligen försvåras.

Nuvarande system med skatt å biljett har medfört att talongen över

biljettförsäljning eller räkneverk blivit den normala formen för redovisning

av inkomsterna, något som högst väsentligt bidragit till att underlätta den

av naturliga skäl ofta ganska svåra kontrollen å nöjesföretag av skilda slag.

Biljettsystemet möjliggör sålunda påtryckning av kontrollnummer i löpande

följd, avstämpling med myndighetsstämplar av biljetthäften m. m. Ett system

med beskattning av bruttoinkomsterna är ägnat att i flera fall göra

biljettförsäljningen onödig och därigenom i avsevärd omfattning försvåra

eller omöjliggöra kontroll. Kontroll av nöjesanordnares räkenskaper bleve

i så fall ofta nödvändig men samtidigt av mindre värde, därför att en jämförelse

med biljetlmateriel eller räkneverk ej kunde ske. Visserligen kan uppbördsmyndigheten

föreskriva biljettförsäljning såsom villkor, men det är

dock att befara, att strävanden i riktning mot en god kontroll bliva illusoriska,

då själva författningens avfattning icke understödjer möjligheterna

härtill.

Såsom framgår av det förut anförda har jag beträffande biografföreställningar

tillstyrkt bibehållandet av en progressiv skatteskala. Detta torde nödvändiggöra,

att skatten för biografföreställningar alltjämt beräknas per biljett.

I fråga om övriga slag av nöjestillställningar vore det i och för sig möjligt

att genomföra de sakkunnigas förslag om beräkning av nöjesskatten icke

per biljett utan å sammanlagda bruttoavgifterna. Emellertid synes det mindre

lämpligt med två olika system för upptagande av nöjesskatten. På grund

härav och då, såsom jämväl framhållits från flera remissinstansers sida,

systemet med skatt å biljetter torde vara effektivare ur kontrollsynpunkt än

ett system med skatt å sammanlagda bruttoavgifterna anser jag mig böra förorda,

att nu gällande regel om upptagande av nöjesskatten i form av skatt å

biljett eller annat dylikt bevis bibehålies även för andra slag av nöjestillställningar

än biografföreställningar.

V §•

I departementsförslaget har i denna paragraf upptagits bestämmelsen om

att nöjesskatten skall utgå efter en enhetlig taxa om 15 procent å bruttopriset

för varje biljett, inberäknat skatten, dock med den avvikelsen, att nöjesskatten

skall beräknas efter 30 procent beträffande den del av priset för

tillträde till biografföreställning som överstiger en krona. Beträffande motiveringen

till förslaget i denna del torde jag få hänvisa till vad jag tidigare

anfört.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

8 §•

I denna paragraf angives storleken av de fingerade avgifterna vid den s. k.

restaurangdansen. Dessa avgifter ha i departementsförslaget upptagits till

samma belopp som föreslagits av de sakkunniga, dock med det undantaget

att den fingerade avgiften för tillträde till danstillställning i fall, där utskänkning

av endast pilsnerdricka eller alkoholfria drycker må äga rum,

upptagits till en krona 50 öre i stället för det av de sakkunniga föreslagna

beloppet 2 kronor.

I följande tablå redovisas storleken av nöjesskatten vid restaurangdansen

enligt olika alternativ.

Fingerad avgift

N

öjesskatt

e n

Gällande

bestämmelser

(*0—30 %)

Sakkunnig- förslaget

(20 %)

Departements- förslagetS

(15 *)

a) 5 kr...............

1 kr.

75 öre

3 > ..............

85 öre

b) 3 > ..............

60 öre

45 »

2 > ..............

55 >

c) 2 > ..............

40 >

1 kr. 50 öre........

23 »

1 > ..............

25 »

d) 50 öre.............

10 »

10 »

8 >

e) 30 > .............

6 »

6 >

5 >

f) 15 » .............

3 >

3 »

3 >

Såsom framgår av tablån kommer nöjesskatten å en fingerad inträdesavgift

å en krona 50 öre att utgöra 23 öre. Då vid sådant förhållande nöjesskatten

vid danstillställningar i folkparker samt i folkets hus lokaler och andra dylika

samlingslokaler blir något lägre än enligt nu gällande författning, torde

anledning saknas att överväga särskilda regler för uttagande av nöjesskatt

vid danstillställning i lokaler av sist angivna slag.

9 §•

Förevarande paragraf behandlar frågan örn det biljettpris, som skall ligga

till grund för nöjesskattens beräkning. I 1940 års förordning regleras denna

fråga i 6 §. Den i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelsen rörande ifrågavarande

avgifter återfinnes i 5 § första stycket, och motiveringen härför

lämnas i promemorian å s. 32—35.

Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget har bestämmelsen i 5 §

första stycket i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda har

länsstyrelsen i Kronobergs län anfört, att ifrågavarande bestämmelse vore i

konsekvens med de principer, varå den föreslagna nöjesskatten vore uppbyggd,

och därför borde genomföras.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

Länsstyrelsen delar ej de sakkunnigas åsikt, att fribiljettsbeskattningen bör

helt slopas. Det har konstaterats, såväl att nöjesföretag varit utsatta för krav

.v*lka ej kunna rubriceras såsom berättigade, som att vissa

nöjesföretag för främjandet av egna intressen utdelat fribiljetter.

Ett slopande av fribiljettsbeskattningen skulle slutligen försvåra kontrollen.

Frestelsen att uppgiva större antal utlämnade fribiljetter än som faktiskt

förekommit i avsikt att undandraga skatt ligger nära till hands. En nöjaktig

kontroll skulle förutsätta både namnuppgift å alla som erhållit fribiijetter

och kontrollmyndighetens personliga hänvändelse till åtminstone en del av

dem för att efterhöra verkliga förhållandet. Bortsett från den tid, som åtgår

härför, ligger det i sakens natur, att kontrollmyndigheten icke gärna vill

och ej heller bör tvingas in på ett för den enskilde mindre tilltalande sätt

för kontrollverksamhetens utövande.

Mot de sakkunnigas förslag till nöjesskatt även å förköpsavgifter samt å

garderobs- eller programavgifter, vilkas erläggande utgöra villkor för tillträde,

finnes intet att erinra. I detta sammanhang torde några ord böra

sagås örn sittplatsbiljetter. Varken för närvarande eller enligt förslaget skulle

sådana beskattas, enär de väl som regel icke utgöra villkor för tillträde.

Det kan emellertid ifrågasättas om med det system för nöjesbeskattning,

som nu föreslås, föreligger skäl undantaga sittplatsbiljetter. Örn förköpsavgiften

anses vara en integrerande del av biljettpriset för den åskådare, som

i tid vill försäkra sig om tillträde till en nöjestillställning, kan sittplatsbiljetten

sägas vara en integrerande del av biljettpriset för den åskådare, som på

ett någotsånär bekvämt sätt vill övervara en tillställning. Med det system

för beskattning, som föreslås, är det mycket troligt, att nöjesföretag, som

tillhandahålla såväl ståplatser som sittplatser, framdeles, i betydligt större

utsträckning än nu sker, komma att tillhandahålla biljetter för enbart tillträde

till nöjeslokalen eller platsen samt därutöver, till dem som så önska,

särskilda sittplatsbiljetter. Ett undandragande av skatt på ett sätt, som säkerligen

ej varit avsett, kan här lätt komma till stånd.

Magistraten i Umeå har uttalat, att förslaget om att skatt skulle utgå å

garderobs- och programavgifter syntes väl rigoröst. Naturligtvis kunde vissa

möjligheter till missbruk i detta fall vara för handen men att utsträcka

skattskyldigheten för alla därför att en eller annan anordnare av nöjestillställningar

befarades komma att uppträda bedrägligt syntes vara att gå väl

långt.

Sveriges biografägareförbund har framhållit, att försäljningen av biljetter

i förköp vore en service uteslutande för att tillmötesgå publiken och, utom i

sällsynta undantagsfall, innebure en direkt utgift för biografägarna, Biografernas

kassörskor erhölle för sin extra tjänstgöring avtalsenlig lön. och

telefoncentralerna (t. ex. »SF-biljetter» och »Ring-bio») sysselsatte stor personal.

varför en extra beskattning å förköpsbiljetterna skulle försvåra upprätthållandet

av denna av biografpubliken uppskattade försäljningsform.

Vidare har folkets husföreningarnas riksorganisation uttalat, att förslaget

att taga ut nöjesskatt å avgifterna för program och garderob syntes oklokt.

Enligt organisationens erfarenhet vunnes icke härmed någon väsentlig höjning

i nöjesskatteinkomsterna. Vederbörande nöjesarrangörer bleve nämligen

oförhindrade att taga emot särskild avgift för program, liksom att leverera

särskilt kvitto på garderobsavgiften. Den senare syntes särskilt förtjäna

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

43

att vara fri från skatt. Det vore nämligen icke önskvärt, att publiken å en

nöjestillställning sutte med ytterkläderna på. Såväl publiken själv som inventarierna,

exempelvis klädda teater- och biograffåtöljer, toge skada därav.

I första stycket i förevarande paragraf har införts den i 6 § första stycket Departements
O

• 1 • • T

i 1940 års förordning upptagna bestämmelsen att såsom biljettpris anses det

ordinarie priset för den tillställning, varom fråga är, utan hänsyn till att

nedsättning medgives för vissa grupper av deltagare eller att biljett utlämnas

utan betalning.

Vidare har i departementsförslaget i denna paragraf närmare reglerats

vilka avgifter som skola inräknas i biljettpriset. I detta hänseende synes böra

gälla, att alla obligatoriska avgifter för tillträde till en nöjestillställning,

oavsett under vilket namn avgifterna utkrävas och oberoende av örn avgifterna

delas upp på flera olika belopp, skola nöjesbeskattas. I enlighet härmed

bör nöjesskatt utgå jämväl å förköpsavgifter, särskilda tribun- eller sittplatsavgifter

samt sådana program-, garderobs- eller därmed jämförliga avgifter,

vilkas erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.

I departementsförslaget har i denna paragraf dessutom upptagits en bestämmelse

av i huvudsak samma innehåll som stadgandet i 6 § tredje styket

i 1940 års förordning.

10 §.

Denna paragraf reglerar — i likhet med 7 § i 1940 års förordning — i vilka

fall nöjesskatt icke skall utgå för fribiljetter.

Vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget, som i förevarande hänseende

innebär ett slopande av fribiljettsbeskattningen (se promemorian s. 33

—34), har länsstyrelsen i Malmöhus lån anfört, att då den nuvarande begränsningen

av skattefria fribiljetter otvivelaktigt verkat hämmande på missbruk

i ena eller andra riktningen, borde gällande bestämmelser örn skattefria

fribiljetter i 7 § a), b) och c) bibehållas. Det vore för övrigt önskvärt,

att en var kontrollant av nöjesskatt ej tillätes disponera mer än en skattefri

biljett till varje tillställning.

I departementsförslaget har i förevarande paragraf upptagits det i 7 § i Departements1940

års förordning förekommande stadgandet angående frihet från nöjes- chetenskatt

för fribiljetter. Vad angår det av länsstyrelsen i Malmöhus län anmärkta

förhållandet att mer än en biljett per tillställning utlämnas till nöjesskattekontrollant

är det uppenbart, att örn vederbörande myndighet anser

kontrollen kunna tillfredsställande utövas av en kontrollant, endast en skattefri

fribiljett bör utlämnas.

11 §•

I denna paragraf, som .saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget, behandlas

den fråga, som nu regleras i 8 § första och andra styckena i 1940 års

förordning, nämligen frågan om sättet för beräkning av nöjesskatten i sådana

fall då biljett eller annat liknande bevis icke utlämnas till den besökande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Departementsdejen.

Då denna fråga icke upptagits till behandling i de sakkunnigas promemoria,

bär densamma ej heller föranlett något uttalande av remissinstanserna.

I detta sammanhang torde böra omnämnas det av de sakkunniga i 5 §

andra stycket upptagna stadgandet om avdragsrätt från bruttoinkomsten vid

vissa slag av nöjestillställningar, vilket stadgande — som motsvarar 8 § tredje

stycket i 1940 års förordning — under remissbehandlingen givit anledning

till vissa uttalanden.

Sveriges tivoliägareförening har sålunda anfört följande.

De sakkunniga ha bibehållit skatteberäkningen vid de s. k. varuspelen. Vid

denna bestämmelses antagande framhölls, att dessa lotterier voro strängt

reglerade i den då nyligen antagna lotteriförordningen liksom ock, att dessa

varuspel voro av stor betydelse för åtskilliga mindre tillställare bland de

ideella föreningarna. Eftersom vid varulotterierna varje deltagare är berättigad

att erhålla s. k. vinst till ej ringa värde, är här uppenbarligen delvis

fråga om en ren varuförsäljning, där den tillämpade skatteprincipen knappast

avviker från bruttoskatteprincipen.

Å andra sidan ha tre länsstyrelser påkallat ändring av 5 § andra stycket

i de sakkunnigas förslag.

Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län uttalat, att länsstyrelsen

icke funne tillräckliga skäl föreligga för detta undantag från principen, att

nöjesskatten helt skulle beräknas å bruttoinkomsten. Ur kontrollsynpunkt

måste även bestämmelsen bli ganska svår att tillämpa samt medföra alltför

tidsödande arbete för uppbördsmyndigheten, därest en tillförlitlig granskning

av verkställda avdrag för utlämnade vinster verkligen skulle ske. Erfarenheten

hade visat, att vid redovisning inom länet av nöjesskatt av ifrågavarande

slag avdrag i de flesta fall gjordes med en tredjedel av bruttoinkomsten.

Vidare har länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, att då i arrangörernas

uppgifter för nöjesskattens beräkning ifrågavarande avdrag regelmässigt

upptoges till Va av bruttoinkomsten, utan att någon som helst utredning förebringades

örn det verkliga värdet av vinsterna och någon efterföljande kontroll

härav från de lokala uppbördsmyndigheternas sida ej heller kunde verkställas,

syntes denna bestämmelse icke vara tillfredsställande. I det övervägande

antalet fall torde det verkliga värdet av de vinster, som utlämnades till

deltagarna, avsevärt understiga Vs av bruttoinkomsten. Länsstyrelsen ansåge

därför, att sådant avdrag icke borde medgivas eller åtminstone väsentligt

nedsättas.

Länsstyrelsen i Örebro lån har anfört att då ifrågavarande nöjen — mekaniska

spelapparater m. m. — hörde till det minst önskvärda slaget av tivolinöjen,

rätten att göra avdrag för utbetalade vinster borde upphävas.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna, vilka i stort sett motsvara

vad redan nu gäller, torde icke erfordra några särskilda kommentarer.

Då nöjesskatten för marknads- och tivolinöjen enligt departementsförslaget

nedsättes till 15 procent, synes det knappast vara tillräckligt motiverat

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

45

att bibehålla den särskilda avdragsrätt vid redovisning av bruttoinkomsten i

och för nöjesbeskattning, varom förmäles i 8 § tredje stycket i 1940 års förordning.

12 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 5 § fjärde stycket i 1940 åns förordning.

Ett brutet öretal torde kunna uppkomma icke endast då nöjesskatten

utgår efter biljettpriset utan även i andra fall exempelvis vid uträkning

av nöjesskatten vid restaurangdans.

Om undantag eller befrielse från nöjesskatten.

13 §.

De sakkunnigas i 17 § upptagna förslag om undantag från nöjesskatt för

kungl, teatern och kungl, dramatiska teatern har icke — utöver tidigare omnämnda

yttranden däri hemställts om en vidgad tillämpning av nämnda

paragraf — föranlett någon erinran från remissinstansernas sida.

De sakkunnigas förslag innebär i förevarande hänseende den ändringen i

vad som hittills gällt, att undantaget för de kungl, teatrarna från skyldigheten

att erlägga nöjesskatt utsträckes att avse jämväl föreställningar, som av någon

av teatrarna anordnas utanför Stockholm eller inom Stockholm å annan

lokal än den vanliga. Emellertid torde den sålunda föreslagna utvidgningen

kunna komma att medföra vissa olägenheter. Med hänsyn härtill

och då någon närmare utredning till stöd för den ifrågasatta utvidgningen

icke framlagts av de sakkunniga, finner jag tillräckliga skäl icke föreligga

att i detta hänseende föreslå någon avvikelse från nu gällande regler.

Däremot har jag ej något att erinra mot de sakkunnigas uttalande att

förordningen den 14 juni 1940 (nr 479) örn särskild avgift vid nöjestillställning,

anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm,

bör upphävas. En bestämmelse härom har upptagits i övergångsbestämmelserna

till den nu föreslagna förordningen örn nöjesskatt.

14 §.

I denna paragraf regleras frågan om undantag från nöjesskatt för tillställning

som tjänar vetenskapligt ändamål eller anordnas i undervisningseller

uppfostringssyfte. Denna fråga behandlas i 1940 års förordning ävensom

i sakkunnigförslaget i 2 § sista stycket. De sakkunnigas motivering lämnas

i promemorian å s. 23 och 25.

Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget har i några fall föreslagits,

att 2 § sista stycket skulle erhålla en sådan avfattning att därigenom

möjliggjordes en mera vidsträckt tillämpning av den där angivna undantagsbestämmelsen.

Sveriges storloge av IOGT har — under framhållande av dels nödvändigheten

av det frivilliga nykterhetsarbetet i samhället och betydelsen av det

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

fostringsarbete, som nykterhetsföreningarna utförde med ringa eller intet

stöd av samhället, dels ock den omständigheten att dessa föreningars tillställningar

icke avsåge ekonomisk vinning för vare sig enskilda personer

eller sammanslutningar — hemställt, att 2 § sista stycket måtte förtydligas

1 så måtto, att därav klart franninge att till nöjestillställningar icke hänfördes

tillställningar, som anordnades av nykterhetsföreningar i nykterhetsrörelsens

syfte.

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling har framhållit, att sådana

ideella rörelser som t. ex. nykterhets-, folkbildnings- och fredsrörelserna

kunde begära, att de icke ställdes i sämre läge än exempelvis idrottsrörelsen.

Syftet med förstnämnda ideella rörelser, vilka hade minst lika svårt

som idrottsrörelsen att skaffa medel för sin verksamhet, måste från samhällelig

synpunkt sett vara jämbördigt med de ändamål, för vilka undantag

gjordes i sakkunnigförslaget, nämligen vetenskapligt ändamål, undervisningsoch

uppfostringssyfte. Det kunde icke vara ändamålsenligt, att tusentals för

vårt land betydelsefulla ideella organisationer icke skulle kunna upptaga inträdesavgifter

till sina offentliga upplysningsmöten utan att nödgas för varje

sådant framträdande ansöka om befrielse från nöjesskatt. Att göra skattemyndigheterna

till kontrollanter över folkrörelserna kunde icke medverka till att

främja det demokratiska upplysnings- och fostringsarbete, som dessa organisationer

utförde. På grund härav hemställdes, att i 2 § sista stycket måtte

inrymmas ett undantag jämväl för sådan tillställning, som anordnades av

ideell sammanslutning till främjande av nykterhet, fred eller folkuppfostran,

där tillställningen icke anordnats i förvärvssyfte.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att åtgärder tarvades för beredandet

av sunda nöjen åt ungdomen. Det florerande osunda nöjeslivet, som uppbures

av enskildas vinningslystnad, hade till stor del sin grund i frånvaron

av tillfällen till goda nöjen. Åtskilligt vöre att vinna i detta syfte vid utformning

av nöjesskatteförordningen. Biograferna borde kunna bjuda på i fostrande

och uppbyggande syfte bättre program än som nu i stor utsträckning

skedde. En åtgärd till förbättring härutinnan skulle vara att förevisning av

verkligt goda till undervisning och uppfostran tjänande filmer icke belädes

med nöjesskatt. Länsstyrelsen föreställde sig, att statens biografbyrå, som

censurerade alla filmer, skulle kunna givas befogenhet att på särskilt sätt

stämpla filmer av sådan beskaffenhet. En filmförevisning, som endast upptoge

sålunda stämplade filmer, skulle då jämlikt sista stycket av förslagets

2 § bliva fri från nöjesskatt. Detta borde kunna bidraga till att på biograferna

gåves program, som kunde åtminstone i någon mån konkurrera med

kriminal-, dryckes- och liknande hetsfilmer.

Vidare har länsstyrelsen i Kopparbergs län framhållit, att bestämmelsen

därom, att från skatteplikt undantoges tillställning som anordnades i undervisnings-

och uppfostringssyfte, stundom syntes ha av de lokala uppbördsmyndigheterna

uppfattats så att vid prövning av frågan om tillställnings

skattefrihet på denna grund huvudvikten lagts vid det uppgivna syftet, varemot

mindre uppmärksamhet fästs vid tillställningens innehåll. Då samma

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

47

bestämmelse nu föreslagits skola ingå i den nya nöjesskatteförordningen

ville länsstyrelsen därför förorda, att det i författningen gjordes klart, att

med bestämmelsen avsåges sådan i undervisnings- eller uppfostringssyfte anordnad

tillställning, som med hänsyn till sitt innehåll och de omständigheter,

under vilka den ägde rum, vore ägnad att tjäna ett dylikt syfte.

I likhet med vad som hittills gällt torde nöjesskatt icke böra uttagas för Vepartementsnöjestillställning,

som tjänar vetenskapligt ändamål. En bestämmelse härom chR1™- har upptagits i första stycket i förevarande paragraf.

Vidare har i andra stycket i denna paragraf föreskrivits, att nöjesskatt ej

heller skall utgå för nöjestillställning, som anordnas i undervisnings- eller

uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitt innehåll jämväl är ägnad

att tjäna sådant syfte. I fråga arn tolkningen av uttrycket undervisningssyfte

må hänvisas till vad härutinnan anförts av de sakkunniga. För att nöjesskatt

icke skall utgå torde sålunda böra uppställas de villkoren, att undervisningen

skall vara av allmänt värde för samhället och meddelas genom kvalificerad

anordnare, samt att undervisningen icke utövas i rent vinningssyfte. I huvudsak

samma förutsättningar torde böra uppställas för åtnjutande av frihet

från nöjesskatt för tillställning som anordnas i uppfostringssyfte.

Beträffande det av länsstyrelsen i Örebro län framförda förslaget, att

statens biografbyrå skulle erhålla befogenhet att på särskilt sätt stämpla

verkligt goda, till undervisning och uppfostran tjänande filmer, och att förevisning

av dessa filmer skulle undantagas från nöjesskatt, må framhållas att

skattefrihet för dylik filmförevisning torde — under förutsättning att nyss

angivna villkor jämväl i övrigt äro uppfyllda — föreligga redan på grund

av stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf. Att därutöver stadga

skattebefrielse för filmer av detta slag torde icke böra ifrågakomma.

I yttranden från vissa nykterhetsorganisationers sida har hemställts att

av ideella sammanslutningar anordnade tillställningar till främjande av nykterhet,

fred eller folkuppfostran skulle undantagas från nöjesbeskattningen.

Emellertid lärer ett sådant generellt undantag icke kunna medgivas, då detta

skulle innebära att nöjestillställning, som anordnades av ideell sammanslutning,

skulle bliva fri från nöjesskatt oberoende av beskaffenheten av tillställningen.

Med hänsyn härtill kan jag icke förorda att särskilda regler införas

i nu berörda avseende.

15 §.

Såsom i den föregående framställningen understrukits föreligga särskilda

omständigheter, vilka motivera att uppvisning eller tävling i icke professionell

idrott eller gymnastik erhåller en förmånligare behandling i nöjesskattehänseende

än övriga slag av nöjestillställningar. En bestämmelse härom har

upptagits i departementsförslaget i denna paragraf, i vilken stadgas, att i

fråga örn uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik

skall för varje tillställning befrielse åtnjutas från den del av nöjesskatten,

som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 2 000 kronor. Beträffande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

tolkningen av denna bestämmelse må framhållas att, om en idrottstävling

sträcker sig över flera dagar och särskilda biljetter säljas för de olika dagarna,

varje dags lävling regelmässigt torde böra betraktas som en tillställning

för sig, varför befrielse från nöjesskatt enligt denna paragraf sålunda bör få

åtnjutas för varje dylik tävling.

16 §.

Bestämmelserna i denna paragraf i departementsförslaget avse i huvudsak

frågan om befrielse från nöjesskatt för tillställning, där behållningen

skall användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål. Stadganden

härom äro upptagna i 11 § första stycket i 1940 års förordning och i 12 §

i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga ha närmare motiverat sitt förslag

i promemorian å s. 50—54.

De sakkunnigas förslag i denna del har under remissbehandlingen föranlett

uttalanden i skilda hänseenden.

Vad först angår uttrycket välgörande eller allmännyttigt

ändamål och den av de sakkunniga lämnade exemplifieringen därtill

har länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att länsstyrelsen förutsatte att uttrycket

»för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning»

medgåve rätt till befrielse från nöjesskatt för bland annat skolresor. Länsstyrelsen

ansåge det tillfredsställande, att befrielse från nöjesskatt för nu

angivna ändamål kunde ske.

I samband härmed må anmärkas, att Sveriges folkskollärar förbund i en

den 2 mars 1945 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift — under hänvisning

till att enligt nu gällande praxis den statliga delen av nöjesskatten alltid

måste erläggas för tillställningar, avsedda att insamla medel till folkskolebarnens

skolresor — hemställt om meddelande av sådana anvisningar, att

nöjestillställning, anordnad av lärare med tillhjälp av skolbarnen och med

ändamål att insamla medel till skolresa, måtte anses anordnad för uteslutande

allmännyttigt ändamål.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån har anfört att uttrycket »för främjande av

barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning» avsåge enligt ordalagen

sådana fall, då den uppkomna behållningen skulle avsättas för ett särskilt

ändamål av angiven art. I betraktande av bland annat det allmänna syftet

med ungdomsvårdskommitténs förslag borde emellertid befrielse medgivas

jämväl då en för ungdomsvård etc. verksam organisation avsåge att använda

behållningen i sin allmänna verksamhet. Att detta även varit avsett av de

sakkunniga framginge av deras uttalande, att ungdomsföreningarna på föreslaget

sätt erhölle möjligheter att i större utsträckning än nu vinna befrielse

från nöjesskatt för tillställningar, vilkas behållning vore avsedd att användas

för föreningarnas verksamhet. Det vore önskvärt att den föreslagna författningsbestämmelsen

förtydligades på denna punkt.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att det syntes länsstyrelsen som

om området för befrielse från nöjesskatt varit och enligt de sakkunnigas förslag

fortfarande komme att bliva väl snävt tilltaget. Enligt länsstyrelsens

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl■ Majlis proposition nr 344.

49

mening borde i en proposition — utöver exemplifieringen i sakkunnigförslaget

— lämnas ytterligare en del uppmjukande anvisningar till ledning för länsstyrelserna

och regeringsrätten vid prövning av framställningar örn befrielse

från nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört följande.

Den vägledning, de sakkunniga i 12 § första stycket givit länsstyrelserna

för bedömandet av de olika fall, då befrielse må äga rum, anser länsstyrelsen

värdefull, enär just hithörande spörsmål visat sig synnerligen svårbedömliga

och i följd härav stor olikhet i länsstyrelsernas praxis torde ha

varit rådande. Emellertid synas betydande svårigheter likväl kvarstå med

hänsyn därtill, att de olika befrielsefallen blott kunna beskrivas i allmänna

ordalag. Vad särskilt angår det med främjande av barns och ungdoms vård,

fostran eller utbildning angivna ändamålet, synas de sakkunniga ha åsyftat

att i viss omfattning öka möjligheten att befria från nöjesskatt i jämförelse

med nu gällande praxis. I fråga om idrottsföreningar framhålla de sakkunniga

i detta sammanhang, att det självfallet icke varit meningen — ehuru

givetvis även fysisk fostran avses — att för varje nöiestillställning, vars

behållning tillfaller en idrottsförenings allmänna verksamhet, befrielse från

nöjesskatt skall medgivas, men man torde med skäl kunna fråga sig, var

gränsen skall gå för befrielsefallen. För länsstyrelsens vidkommande ha

hittills i fråga örn idrottsföreningar gällande bestämmelser tillämpats sålunda,

att befrielse från nöjesskatt för av dylik förening anordnad nöjestillställning

medgivits huvudsakligen allenast, då behållningen av tillställningen

oavkortad använts för anläggande eller underhåll av idrottsplats, som

i viss omfattning varit gratis upplåten för allmänheten, t. ex. örn den utan

kostnad fått nyttjas av skolorna på orten för gymnastik- och idrottsövningar.

Enligt länsstyrelsens förmenande skulle det vid tillämpningen av de föreslagna

föreskrifterna i nu ifrågavarande hänseende vara myndigheterna till stor

hjälp, om i förarbetena till författningen eller vid propositions framläggande

ytterligare förtydligande uttalande kunde göras angående de fall, då befrielse

från nöjesskatt må ske.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat, alt länsstyrelsen vore tveksam,

om de sakkunnigas förslag att i författningstexten uttryckligen angiva vissa

ändamål såsom välgörande eller allmännyttiga verkligen kunde anses innebära

ett framsteg. De särskilt angivna ändamålen syntes vara sådana, som

man säkerligen hittills ganska allmänt utan tvekan ansett kunna föranleda

befrielse från nöjesskatt, och i all synnerhet då i den inskjutna meningen

saknades ordet »exempelvis», kunde det befaras att en länsstyrelse på grund

av den nya formuleringen nödgades praktisera en mera restriktiv tillämpning

än enligt gamla lydelsen.

Länsstyrelsen i Örebro län bär sagt sig vilja erinra örn alt det icke sällan

förekomme välgörenhets tillställningar där dragningskraften utgjordes av

restaurangdans med sprit-, vin- eller ölservering. Vid så kallade idrotlsmässor

och även vid barnensdagsfestligheter vore det vidare icke ovanligt att

man träffade avtal med innehavare av så kallade tivolin alt upplåta sina

marknads- och tivolinöjen för ändamålet. Dessa »nöjen» som i största utsträckning

frekventerades av barn och minderåriga, övade ett dåligt inflytande

och lockade deltagarna till icke obetydliga utgifter med därav följande

frestelser till medelsanskaffning på orätt säll. Att lill sådana ändamål

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 314.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

som angåves i 12 §, vilka till största delen vore av den art att till dem borde

utgå skattemedel och vartill insamlingar således icke borde behöva tillgripas,

anlita sådana medel som restaurangdans med sprit-, vin- eller ölutskänkning

eller tivoli- och marknadsnöjen syntes länsstyrelsen vara samhället

ovärdigt. Om insamlingar för ändamål, som i 12 § angåves, behövde anordnas

borde därvid endast användas nöjen och förlustelser, som icke övade

dåligt inflytande. Mot de tendenser att låta ändamålet helga medlen som i

förevarande avseende visat sig, syntes lagstiftaren böra reagera genom att

som villkor för befrielse från nöjesskatt enligt 12 § föreskriva att i nöjestillställningen

icke finge som led ingå restaurangdans med sprit-, vin- eller

ölservering eller marknads- och tivolinöjen.

I detta sammanhang ville länsstyrelsen framhålla, att innehållet av det

avtal som plägade träffas mellan anordnare av exempelvis barnensdagsfestligheter

och innehavare av tivolin som regel vore av sådan beskaffenhet att

det knappast kunde anses att behållningen av tivolit vid dylika festligheter

ginge uteslutande till välgörande eller allmännyttigt ändamål utan även tillfälle

innehavaren av tivolit. Redan av denna anledning borde alltså, då dylikt

avtal förelåge, befrielse från skatt för nöjestillställningen ej medgivas.

Beträffande härefter de sakkunnigas förslag om upphävande av

det kommunala vetot såvitt angår rätten att meddela befrielse från

nöjesskatt har förslaget härutinnan tillstyrkts av bland andra länsstyrelsen

i Kalmar län, som anfört att hittills gjorda erfarenheter tydligt utvisat, att

kommunernas nu gällande vetorätt vid länsstyrelsernas eller regeringsrättens

prövning av ansökningar om sådan befrielse medfört en icke önskvärd olikformighet

och ojämnhet vid avgörandet av dessa ärenden. Det måste jämväl

ur rent principiell synpunkt anses otillfredsställande, alt vederbörande kommun

skulle kunna förhindra såväl länsstyrelsen som regeringsrätten att frångå

ett av kommunen fattat avstyrkande beslut, vilket beslut kunde ha fattats

oaktat nöjestillställningen utan tvekan ägt rum uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen ville fördenskull obetingat

ansluta sig till de sakkunnigas förslag i vad detsamma avsåge upphävande

av länsstyrelsernas och regeringsrättens beroende av kommunernas avstyrkande

beslut i fråga örn nöjesskattebefrielse. Vederbörande kommuns

yttrande över sådan ansökan borde emellertid givetvis inhämtas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att erfarenheterna av nu

gällande ordning icke vore tillfredsställande. Länsstyrelsen hade ofta på grund

av kommunernas avstyrkande nödgats avslå ansökningar örn efterskänkande

av skatt, ehuru den nöjestillställning, varom varit fråga, ägt rum uteslutande

för ändamål, som vid prövning i andra ärenden utan tvekan ansetts

som välgörande eller allmännyttigt. Ett sådant resultat kunde uppenbarligen

icke stå i överensstämmelse med beskattningens syfte. Länsstyrelsen

ville fördenskull livligt tillstyrka de sakkunnigas förslag om borttagandet av

kommunens vetorätt vid prövningen av ansökningar om befrielse från nöjesskatt.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

51

Drätselkammaren i Norrköping har uttalat, att någon erinran mot upphävande

av vetorätten så mycket mindre kunde göras som kommuns rätt att

efterskänka den kommunala delen icke upphävdes.

Å andra sidan har de sakkunnigas förslag i denna del avstyrkts av landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet samt drätselkamrama i Malmö

och Linköping.

Landskommunernas förbund har framhållit att enligt de sakkunnigas förslag

skulle länsstyrelsen tillerkännas förfogandefätt över kommunala medel

En sådan anordning överensstämde ej väl med grundprinciperna för den

kommunala självstyrelsen. På grund härav påyrkade förbundet att förslaget

ändrades därhän, att rätten att lämna befrielse från den kommunala

delen av nöjesskatten skulle vara förbehållen kommunerna.

Svenska stadsförbundet har anfört, att förbundet måste på det bestämdaste

protestera mot förslaget, att statliga myndigheter skulle få rätt att även

mot kommunens vilja befria från den kommunala andelen av nöjesskatten.

Det vore här fråga om kommunala medel, som det självfallet måste tillkomma

kommunen att disponera efter eget omdöme. Sakligt sett förefölle

det dessutom tämligen rimligt, att den lokala uppfattningen inom den kommun,

där tillställningen ägt rum och inkomsterna hopbragts, skulle vara avgörande

vid bedömandet av tillställningens ändamål. Ja, detta förefölle så

rimligt, att det i själva verket borde vara naturligare, att kommunen avgjorde

frågan örn befrielse även i fråga om statens andel än tvärtom. Förbundet

ville emellertid begränsa sig till att yrka, att de statliga och kommunala

andelarna skildes åt, så att länsstyrelsen finge avgöra frågor om

befrielse från statens andel, medan kommunerna ensamma bestämde över

den kommunala andelen. På så vis skulle man eliminera de av de sakkunniga

berörda olägenheterna av den nuvarande kommunala vetorätten beträffande

befrielse från statens andel men ändå bibehålla kommunernas bestämmanderätt

i fråga örn deras andel.

Drätselkammaren i Malmö bar betecknat det såsom upprörande att kommunerna

fråntoges inflytandet på ärenden örn restitution av nöjesskatt. Det

vore att märka, att det vore en kommunal inkomst, som staten på detta sätt

skulle förfoga över, och en sådan inskränkning som den ifrågasatta kunde

icke anses förenlig med den kommunala självbestämmanderätten. Det betvivlades

för övrigt att den åstundade enhetligheten vöre enbart av godo, ty

värdet och betydelsen av ett visst ändamål, för vilket restitution söktes,

kunde variera avsevärt olika orter emellan.

Även drätselkammaren i Linköping har funnit det önskvärt, att staten

och kommunen var för sig ägde att besluta örn återbäring av och befrielse

från nöjesskatt. En bestämd uppdelning av nöjesskatten på en statlig och

en kommunal del syntes sålunda böra ske, enär fördelarna med en sådan

vore alltför uppenbara för att icke beaktas. I följd härav borde den av dc

sakkunniga förordade nöjesskatten fixeras att utgå med dels en statlig del a

10 procent och dels en kommunal del med 10 procent.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj-.ts proposition nr 344.

Dejxzrtements
chefen.

Såsom framgår av de sakkunnigas promemoria har uttrycket välgörande

eller allmännyttigt ändamål givit rum för växlande tolkningar. Emellertid ha

de sakkunniga i allt fall icke ansett sig böra föreslå någon ändring i denna

del utan tvärtom understrukit, att det rent av vore i viss mån önskvärt att genom

ett mera allmänt hållet uttryck giva rum för en smidig tillämpning av

bestämmelserna om nöjesskatt. Till belysande av uttrycket i fråga ha de sakkunniga

dock föreslagit den exemplifieringen, att såsom välgörande eller allmännyttigt

ändamål skulle anses beredande av hjälp åt behövande eller sjuka,

främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning eller stödjande

av rikets försvar. De sakkunniga ha härvid framhållit, att de angivna grupperna

av fall endast vore exempel, vilka icke avsåge att vara uttömmande,

och att de använda uttrycken icke finge anses innebära någon begränsning

i förhållande till vad nu gällde utan endast avsåge att vara vägledande.

För egen del ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag att — liksom hittills

— befrielse från nöjesskatt skall kunna medgivas i sådana fall, där behållningen

av nöjestillställningen skall användas för välgörande eller allmännyttigt

ändamål.

En begränsning i rätten att medgiva befrielse från nöjesskatt för tillställning,

som anordnas för välgörande eller allmännyttigt ändamål, har ifrågasatts

av länsstyrelsen i Örebro län, som ansett att såsom villkor för befrielsen

borde föreskrivas, att i tillställningen icke finge ingå restaurangdans med

sprit-, vin- eller ölservering eller marknads- och tivolinöjen. En generell regel

av sådant innehåll anser jag mig emellertid icke böra tillstyrka. Detta utesluter

dock icke att vid prövning av uppkommen fråga örn skattebefrielse viss

hänsyn tages jämväl till beskaffenheten av den tillställning, vid vilken medlen

influtit.

Den i sakkunnigförslaget verkställda uppräkningen av särskilda ändamål,

som kunna anses vara välgörande eller allmännyttiga, har föranlett vissa

uttalanden under remissbehandlingen. I anledning härav må understrykas

att, såsom de sakkunniga framhållit, uppräkningen icke är avsedd att vara

fullständig utan endast utgör en exemplifiering av nu ifrågavarande ändamål.

Då bland exemplen omnämnes ändamålet att främja barns eller ungdoms

vård, fostran eller utbildning, är härmed icke avsett att från möjligheten

att erhålla befrielse från nöjesskatt utesluta tillställning, som anordnas

av en för ungdomsvård verksam organisation, där tillställningen åsyftar att

anskaffa medel till organisationens allmänna verksamhet. Denna ståndpunkt

har redan tidigare accepterats i praxis.

Beträffande möjligheterna för idrottsföreningar att på grund av nu förevarande

stadgande i sakkunnigförslaget erhålla befrielse från nöjesskatt torde

böra anmärkas, att frågan härom kommer att bliva av ringa praktisk betydelse,

därest den av mig förordade särskilda skattelindringen för uppvisning

eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik genomföres. Såsom

länsstyrelsen i Kristianstads län anfört kan givetvis även främjande av ungdoms

fysiska fostran anses vara ett allmännyttigt ändamål. Jag vill dock understryka,

att det självfallet icke är meningen att varje nöjestillställning, vars

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 344. 53

behållning tillfaller en idrottsförenings allmänna verksamhet, skall falla härunder.

Såsom framgår av de sakkunnigas promemoria har vid tillämpningen av

nu gällande bestämmelser örn befrielse från nöjesskatt ansetts, att nöjestillställning,

som anordnas i syfte att anskaffa medel till skolresa, icke kan

hänföras till nöjestillställning för allmännyttigt ändamål; och på grund härav

har nöjesskatt uttagits för dylika tillställningar. Denna praxis har föranlett

Sveriges folkskollärarförbund att i detta sammanhang yrka, att befrielse

från nöjesskatt måtte få medgivas även för nöjestillställning av nu

berörda slag.

Det vill synas befogat att en uppmjukning av hithörande bestämmelser

genomföres ej blott med avseende å sådana tillställningar, som åsyftas med

framställningen från folkskollärarförbundet, utan även beträffande vissa

andra slag av nöjestillställningar som anordnas av skolungdom. I enlighet

härmed har i departementsförslaget i förevarande paragraf upptagits en

särskild bestämmelse av innehåll att befrielse från nöjesskatt må medgivas,

då skolungdom utan medverkan av utomstående anordnar nöjestillställning,

i vilken till huvudsaklig del ingår andra nöjen än dans och vars behållning,

utan att vara avsedd för välgörande eller allmännyttigt ändamål, avses skola

användas till främjande av skolans bästa eller eljest till att främja elevers

gemensamma intresse. I enlighet med det allmänna språkbruket bör härvid

till skolungdom hänföras elever i folkskolor, allmänna läroverk och liknande

läroanstalter, däremot icke exempelvis studenter, seminarister, folkhögskoleelever

eller elever i teater- och dansskolor. Den omständigheten att lärare

vid skolan leder eller övervakar nöjestillställningen torde icke böra föranleda

att tillställningen anses hållen under medverkan av utomstående. —

Genom den nu förordade bestämmelsen skulle befrielse från nöjesskatt i

flertalet fall kunna erhållas för nöjestillställning, anordnad för anskaffande

av medel till skolresa, ävensom för luciafester, julfester och andra tillställningar,

som anordnas av skolklass, skolans scoutförening eller gymnasistförening.

I sakkunnigförslaget har upptagits ett särskilt stadgande av innehåll, att

örn behållningen till viss del skall användas för välgörande eller allmännyttigt

ändamål och till viss del för annat, må befrielse från motsvarande del av

nöjesskatten medgivas. Enligt vad de sakkunniga uttalat innebär detta stadgande

endast ett lagfästande av redan gällande praxis. På grund härav och

då det föreslagna stadgandet icke föranlett någon erinran från remissinstansernas

sida, har samma stadgande upptagits jämväl i departementsförslaget.

Befrielse från nöjesskatt torde böra ifrågakomma endast örn en väsentlig

del av behållningen skall användas för sådant ändamål, varom nu är fråga,

och där anledning icke föreligger till antagande, alt ett privatekonomiskt

vinstintresse ligger bakom anordnandet av tillställningen.

Vad härefter angår det av de sakkunniga väckta förslaget örn borttagande

av det kommunala vetot i ärenden rörande befrielse från nöjesskatt enligt

denna paragraf har jag ansett mig i denna del icke böra följa de sakkun
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Departements
chefen.

niga. Då emellertid den nu gällande bestämmelsen om befrielse från nöjesskatt

för tillställning, som äger rum för välgörande eller allmännyttigt ändamål,

i praktiken visat sig mindre lämplig, torde i allt fall viss ändring av

förevarande stadgande böra vidtagas. För egen del förordar jag sådan ändring,

att länsstyrelsen skall äga att, efter hörande av vederbörande kommun,

medgiva befrielse från nöjesskatten; dock att, om kommunen avstyrkt framställningen,

befrielsen må avse endast den staten tillkommande andelen av

skatten. Genom ett dylikt stadgande sker ej något intrång på den kommunala

självbestämmanderättens område, medan å andra sidan för länsstyrelserna

möjliggöres att följa en enhetlig praxis såvitt angår besluten om

befrielse från den statliga delen av nöjesskatten.

17 §.

Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen örn rätt för kommun

att medgiva befrielse från den kommunala andelen av nöjesskatten är i sak

likalydande med stadgandet i 11 § andra stycket i 1940 års förordning.

18 §.

I denna paragraf ha angivits vissa regler beträffande tillvägagångssättet

i ärenden som avse befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 §. I sakkunnigförslaget

lia bestämmelser härutinnan upptagits i 14 §; och motiveringen

till sistnämnda paragraf lämnas i promemorian å s. 53 och 54.

Av remissinstanserna har uppbördskommissarien i Stockholm framhållit,

att av 14 § i de sakkunnigas förslag framginge att befrielse enligt 12 och

13 §§ kunde meddelas innan tillställningen ännu ägt rum. En dylik möjlighet

vöre visserligen praktisk med hänsyn till alla självklara fall, men den borde,

för att man skulle ernå en önskvärd kontroll över att medlen verkligen komme

uppgivet ändamål till godo, kompletteras med en föreskrift att arrangören

efter tillställningen skulle vara skyldig visa att medlen i behörig ordning

redovisats vid äventyr att skatten eljest komme att utkrävas.

Drätselkammaren i Malmö har erinrat om att förhandsbesked om skattebefrielse

oftast vore svårt att lämna innan uppgifter förelåge, som utvisade

hur tillställningen skötts och utfallit.

Stadsrevisorn i Göteborg har funnit den i 14 § andra stycket upptagna tidsbegränsningen

väl befogad. Däremot har magistraten i Uddevalla utlalat, att

därest anstånd med ansökan örn befrielse från nöjesskatt överhuvud taget

skulle medgivas, anståndet icke borde överstiga en månad.

I likhet med de sakkunniga finner jag det lämpligt, att möjlighet beredes

anordnare av nöjestillställning att redan i förväg erhålla besked om huruvida

befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 § kan beviljas eller icke. Emellertid

bör en viss kontroll utövas även över sådana nöjestillställningar, för vilka

förhandsbeslut om befrielse från nöjesskatt meddelas. Skulle nämligen ett sådant

fall inträffa, att omkostnaderna för en nöjestillställning, vars behållning

avses exempelvis för välgörande ändamål, genom anordnare^ egna åtgärder

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

55

— provisioner, dryga »representationskostnader» o. s. v. — uppgått till så

högt belopp, att behållningen blivit förhållandevis ringa, torde befrielse från

nöjesskatt icke böra medgivas. Med hänsyn härtill föreslås i departementsförslaget,

att ett i förväg meddelat beslut om befrielse från nöjesskatt skall vara

endast preliminärt, och att definitivt beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt,

icke må meddelas förrän redovisning avgivits för tillställningen i fråga.

Denna redovisning bör innefatta besked om bl. a. hur stort belopp som tillgodoförts

det ändamål, som åberopats till stöd för ansökningen örn befrielse

från nöjesskatt. Därest redovisningen kan anses utvisa, att tillställningen

icke anordnats med tillräckligt beaktande av det syfte, för vilket tillställningen

uppgivits äga rum, bör det definitiva beslutet över ansökningen om

befrielse från nöjesskatt gå ut på avslag på densamma, varefter deklaration

i vanlig ordning avfordras anordnaren av tillställningen.

I departementsförslaget har i förevarande paragraf upptagits jämväl den

begränsningen i rätten att erhålla befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 §,

att sådan befrielse icke må meddelas i anledning av ansökan som inkommit

senare än tre månader efter det tillställningen ägt rum.

Örn nöjesskatten vid s. k. sammansatta tillställningar.

19 och 20 §§.

I dessa paragrafer i departementsförslaget ha upptagits reglerna örn nöjesskattens

beräkning vid s. k. sammansatta tillställningar. Bestämmelser i detta

hänseende återfinnas i 5 § sista stycket i 1940 års förordning samt i 7 § i

sakkunnigförslaget. De sakkunniga ha motiverat sitt förslag i denna del å s.

38—40 i promemorian.

Av remissinstanserna har länsstyrelsen i Uppsala län framhållit, att den

nu gällande bestämmelsen rörande nöjesskatten vid sammansatta tillställningar

tolkades så, att tidslängden lagts till grund för prövningen av de olika

programpunkternas huvudsaklighet. På detta sätt hade man fått en objektiv

grund för bedömningen. Då enligt förslaget bedömningen skulle bero icke

allenast av tillställningens huvudsakliga innehåll utan jämväl av dess syfte

ifrågasatte länsstyrelsen huruvida detta icke kunde leda till en mer eller

mindre godtycklig värdesättning.

Jämväl drätselkammaren i Malmö har uttalat betänkligheter mot de sakkunnigas

förslag att syftet skulle vara av avgörande betydelse vid bedömandet

av skattskyldigheten vid sammansatta tillställningar; då det ofta bleve

ogörligt att bringa klarhet i fråga örn syftet, gåves lätt utrymme för en känsla

av godtycke.

Drätselkammaren i Orebro har anfört, att det skulle vara synnerligen värdefullt

örn 7 § i sakkunnigförslaget bleve förtydligat. Den föreslagna lydelsen

konune att leda såväl till oenighet mellan nöjesanordnare och uppbördsmyndighet

som ock till skilda tolkningsåsikter inom olika län och kommuner,

beroende på respektive tolkares subjektiva inställning.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

Departements
chefen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att sakkunnigförslagets bestämmelser

om beskattning av inträdesavgift till område, inom vilket skilda

nöjestillställningar ägde rum, torde överensstämma med allmänt rådande

praxis. Osäkerhet kunde hittills endast sägas ha rått örn vilken taxa, som

skolat tillämpas i sådana fall. Då genom den nu föreslagna enhetliga taxan

för alla nöjestillställningar denna osäkerhet bortfallit, funnes intet att erinra

mot beskattningen av ifrågavarande inträdesavgifter.

Vidare har stadsombudsmannen i Göteborg förklarat, att regeln i 7 § andra

stycket i de sakkunnigas förslag kunde i åtskilliga fall vålla vissa svårigheter

vid tillämpningen. Det vore emellertid knappast möjligt att i lagstiftningsväg

giva mera klart utformade bestämmelser på området, och det finge

väl överlämnas åt praxis att giva hållpunkter för bedömandet av gränsfallen.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att ändring i formuleringen av 7 §

andra stycket syntes böra vidtagas i sådan riktning att det tydligt framginge,

att bestämmelsen gällde även för det fall att inom lokal eller område endast

förekomme en särskild nöjestillställning. Vidare borde ordet »jämväl» utgå.

Vid tillämpningen av 1940 års förordning, enligt vilken nöjesskatten utgår

efter tre olika taxor, har frågan om nöjesskattens beräkning vid s. k. sammansatta

tillställningar haft stor praktisk betydelse. Därest det nu förordade

förslaget om en i princip enhetlig taxa genomföres, kommer emellertid frågan

om gränsdragningen mellan olika slag av nöjestillställningar att bliva

av mindre vikt.

Däremot kvarstår givetvis alltjämt svårigheterna med avseende å gränsdragningen

mellan tillställningar, som kunna rubriceras såsom nöjestillställningar,

och tillställningar av andra slag. Frågan huruvida nöjesskatt skall

utgå för tillställning, som är sammansatt av både skattefria och skattepliktiga

nöjen, regleras i departementsförslaget i 19 § första stycket, däri såsom

huvudregel stadgas, att örn tillställning är sammansatt av skilda delar, av

vilka någon är att anse såsom nöjestillställning, skall frågan huruvida nöjesskatt

skall utgå bedömas med hänsyn till tillställningens huvudsakliga innehåll

och syfte. Härigenom har fastställts normen för avgörandet, huruvida

nöjesskatt skall utgå för en sådan tillställning, vid vilken förekommer exempelvis

både föredrag och dans. Det torde icke böra ifrågakomma att vid bedömandet

av spörsmålet, huruvida skattskyldighet föreligger eller icke, taga uteslutande

hänsyn till den tid, som åtgår för de olika delarna av tillställningen.

Med större fog bör avgörande betydelse tillmätas frågan vilken del av tillställningen

som för den besökande allmänheten ter sig som den väsentliga.

I 19 § andra stycket i departementsförslaget har föreskrivits, att den nyss

angivna regeln skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beräkningen

av nöjesskatt för sådan av skilda delar sammansatt nöjestillställning, där

nöjesskatten för de olika delarna beräknas efter olika grunder. Exempel härpå

utgöra sådana fall, där vid en och samma nöjestillställning förekommer

fihnförevisning och dans eller idrottstävlan och marknadsnöjen.

I 20 § i departementsförslaget har upptagits en särskild bestämmelse om

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

uttagande av nöjesskatt å inträdesavgift till lokal eller område, inom vilket

en eller flera särskilda nöjestillställningar finnas anordnade. Vad sålunda

stadgas överensstämmer i huvudsak med vad de sakkunniga föreslagit i 7 §

andra stycket. Genom ifrågavarande bestämmelse regleras bland annat frågan

om nöjesskatt å inträdesavgifter till exempelvis folkparker.

Örn uppbörd av nöjesskatten.

21 §.

I denna paragraf behandlas spörsmålet rörande vem skyldigheten att ererlägga

nöjesskatt åvilar. Bestämmelser i detta hänseende äro meddelade i

1940 års förordning i 9 § samt i sakkunnigförslaget i 8 §. Motiveringen till

sistnämnda paragraf återfinnes i promemorian å sid. 35.

I fråga örn 8 § andra stycket i sakkunnigförslaget har drätselkammaren i

Göteborg anfört, att abonnemangen anordnas i huvudsakligt syfte att hos en

bredare publik väcka intresse för gedigen konst och därigenom öka publikfrekvensen

vid de ordinarie föreställningarna. Abonnemangen vore ofta förenade

med ekonomiska risker för arrangörerna. Om sålunda nöjesskatt skulle erläggas

såväl av tillställningens anordnare som av abonnenten, måste detta innebära

ett försvårande av abonnemangens genomförande i så måtto, att därest

vid ett abonnemang de erlagda avgifternas summa ej uppginge till den med

anordnaren avtalade abonnemangskostnaden, nöjesskatt likväl skulle ulga

på det senare beloppet samt att därest inbetalda avgifter skulle överstiga abonnemangskostnaden,

nöjesskatt skulle utgå på det högre beloppet. Med hänsyn

härtill syntes det skäligt, att i det senare fallet abonnenten befriades från

skyldighet att erlägga nöjesskatt å viss del av eventuellt uppkommande överskott,

vilken skattefria del lämpligen borde kunna fastställas till förslagsvis

300 kronor.

I likhet med vad som hittills gällt bör nöjesskatten erläggas av den som an- Departementsordnar

nöjestillställningen. En bestämmelse härom har upptagits i 21 § i de- chefen.

partementsförslaget.

Med hänsyn till den i 9 § första stycket i departementsförslaget upptagna

bestämmelsen att ordinarie biljettpriset skall ligga till grund för beräkning av

nöjesskatten, oavsett huruvida nedsättning av priset medgivits för vissa grupper

av deltagare eller icke, torde något egentligt behov icke föreligga av en sådan

bestämmelse som den i sakkunnigförslaget i 8 § andra stycket upptagna.

Någon motsvarighet till berörda stadgande har därför icke upptagits i departementsförslaget.

22 §.

I denna paragraf äro upptagna vissa allmänna bestämmelser örn kommunens

uppgifter med avseende å nöjesskatten. Denna fråga behandlas i 1940

års förordning i 12 § första stycket och i sakkunnigförslaget i 9 §.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

Departementschefen.

Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget har svenska stadsförbundet

erinrat om att de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll, att det

ålåge kommunen att genom uppbördsmyndigheten tillse att förordningen efterlevdes,

och att detta i specialmotiveringen (promemorian s. 55) förklarats

innebära skyldighet att tillse, att skatt verkligen utginge i vederbörlig

ordning för skattepliktiga nöjestillställningar. Med anledning härav har förbundet

framhållit, att ett sådant stadgande, om det infördes i förordningen,

givetvis icke finge tagas till intäkt för någon kommunal garanti för statens

andel av skatten.

Länsstyrelsen i örebro län har anfört att möjlighet borde finnas att — när

uppbördsmyndighet påfordrat att säkerhet för nöjesskatt skulle ställas eller

att skatt skulle inbetalas i förskott —- framtvinga ställande av säkerhet eller

förskottsinbetalning. Länsstyrelsen holle härvidlag före att uppbördsmyndigheten

skulle äga hos vederbörande polismyndighet påfordra att som villkor

för anordnande av nöjestillställning föreskreves, att anordnaren ställt säkerhet

eller inbetalat skatten förskottsvis.

I departementsförslaget har i denna paragraf närmare angivits de huvudsakliga

uppgifter som åvila vederbörande kommun med avseende å uppbörden

av nöjesskatten och kontrollen över densamma. Stadgandena härutinnan

överensstämma i sak med de bestämmelser som de sakkunniga upptagit

i 9 § i sitt förslag. De nu förordade bestämmelserna innebära givetvis

icke, att kommunen skulle iklädas garanti för statens andel av nöjesskatten.

Vad angår länsstyrelsens i Örebro län förslag om framtvingande av säkerhet

för nöjesskatten eller förskottsbetalning av densamma må erinras om att

för åtskilliga slag av nöjestillställningar erfordras icke polismyndighetens

tillstånd utan endast att anmälan göres därom, att tillställningen skall äga

ram. Med hänsyn härtill och då något mera allmänt behov av sådana föreskrifter,

som länsstyrelsen föreslagit, icke torde ha gjort sig gällande, ha

dylika föreskrifter icke upptagits i departementsförslaget.

Enligt det förslag till uppbördsförordning, som jag senare kommer att

anmäla, skall gemensam uppbörd av krono- och kommunalutskylder äga

rum, därvid uppbörden avses skola verkställas genom postverket samt vissa

bankinrättningar. På grund härav torde i stället för den i sakkunnigförslaget

förekommande hänvisningen till »myndighet som har att verkställa uppbörd

av kommunalutskylder» böra i paragrafen direkt angivas de myndigheter,

som åsyftas med nämnda hänvisning.

23 §.

I departementsförslaget har i denna paragraf angivits, att anordnare av

nöjestillställning är skyldig att till uppbördsmyndigheten överlämna på heder

och samvete avgiven deklaration rörande vid tillställningen influtna avgifter.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att där så finnes lämpligt — exempelvis

för vissa slag av idrottstillställningar — medgiva undantag från ifrågavarande

deklarationsskyldighet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

59

24 §.

I denna paragraf har införts en bestämmelse därom, att det åligger kommun

att till statsverket inleverera staten tillkommande andel av influten

nöjesskatt.

Särskilda bestämmelser.

25—31 §§.

De i förenämnda paragrafer i departementsförslaget upptagna föreskrifterna

torde icke kräva några särskilda kommentarer.

Ikraftträdandet.

Beträffande de sakkunnigas förslag till bestämmelser om förordningens

ikraftträdande har riksräkenskapsverket framhållit, att övergångsbestämmelser

syntes böra meddelas beträffande abonnemang som omfattade nöjestillställningar

såväl före som efter tidpunkten för den nya författningens ikraftträdande.

Den nya förordningen örn nöjesskatt torde böra träda i kraft den 1 januari Departements1946.

Emellertid bör 1940 års förordning äga tillämpning jämväl efter den cUfen31

december 1945 i fråga örn nöjes tillställning, som tagit sin början före

den nya förordningens ikraftträdande. I övrigt torde särskilda övergångsbestämmelser

icke vara erforderliga.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att det inom finansdepartementet

upprättade förslaget till förordning örn nöjesskatt måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Åmark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bihang.

PM

ANGÅENDE ÄNDRADE BESTÄMMELSER

OM NÖJESSKATT

AVLÄMNAD TILL STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR FINANSDEPARTEMENTET

DEN 10 FEBRUARI 1945

AV

1944 ÅRS NÖJESSKATTEUTREDNING

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning.

Sid.

1. Utredningsuppdraget................................................ 3

2. Kort allmän historik samt statistik................................... 5

3. Skilda taxor eller enhetlig taxa; skattesatsen.......................... 7

4. Stöd åt ungdomens föreningsliv (ungdomsvårdskommitténs betänkande II) .. 14

5. Gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria nöjen (2 §) .......... 20

6. Frågan örn tillställnings offentlighet (3 §)............................. 26

7. Skatt å brutto eller netto; skatt å biljett eller å sammanlagda inkomster
na;

skatt å nedsatta priser och fribiljetter; skatt å förköpsavgifter; garderobs-

och programavgifter; skyldighet att svara för skatten (4, 5 och 8 §§) 32

8. Restaurangdansen (6 §)............................................. 35

9. Sammansatta tillställningar (7 §) .................................... 38

10. Teater- och musiklivet (10 §),........................................ 40

11. Idrottsrörelsen (4 §)................................................ 45

12. Befrielse från nöjesskatt i vissa fall (12—14 §§)....................... 50

13. Specialmotivering:

Förslaget till förordning om nöjesskatt.............................. 55

Förslaget till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen om

nöjesskatt..................................................... 56

Bilaga A. Förslag till förordning örn nöjesskatt........................... 62

Bilaga B. Förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen

örn nöjesskatt............................................. 65

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

1. Utredningsuppdraget.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 oktober 1944 tillkallade

chefen för finansdepartementet samma dag undertecknade borgmästaren J.

Laurin, uppbördsintendenten A. Lundberg och ordföranden i Svenska teaterförbundet,

regissören Sven d’Ailly med uppdrag att inom departementet biträda

med utredning om revision av gällande bestämmelser rörande nöjesskatten.

Tillika uppdrog departementschefen åt undertecknad Laurin att i

egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete samt förordnade undertecknad

Nils Rappe, assessor vid rådhusrätten i Hälsingborg, till sekreterare

åt de sakkunniga.

De sakkunniga ha antagit benämningen 1944 års nöjesskatteutredning.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som ledde till ovannämnda bemyndigande,

anförde departementschefen:

Bestämmelserna om nöjesskatt äro upptagna i förordningen den 14

juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt samt kungörelsen samma dag (nr 481)

med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning. Genom förordning

den 26 november 1943, nr 786, har nöjesskatteförordningen ändrats i

vissa hänseenden.

Enligt nöjesskatteförordningen gäller såsom huvudregel, att för nöjestillställning,

till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall uttagas

en särskild avgift, benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och

vederbörande kommun. Denna nöjesskatt — som upptages i form av

skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning

och beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett,

inberäknat skatten — utgår efter olika taxor, beroende på nöjestillställningens

art och syfte. Enligt taxa I, som tillämpas dels vid konsert, operaföreställning

och annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär

föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans och dels i fråga om uppvisning

eller tävling i icke professionell idrott samt hästkapplöpning och

travkörning, utgör nöjesskatten 15 procent av biljettpriset. Vid biografföreställning

uttages nöjesskatt enligt taxa II med 15 procent av biljettpriset,

när detta icke överstiger en krona, och eljest med 15 procent av

en krona samt 30 procent av återstoden av biljettpriset. Slutligen tillämpas

taxa III vid ett flertal slag av nöjestillställningar såsom vid cirkus-,

varieté- och kabaretföreställning, uppvisning eller tävling i professionell

idrott, danstillställning samt vid marknads- och tivolinöjen. Enligt

taxa III utgör nöjesskatten 20 procent av biljettpriset, när detta icke

överstiger 50 öre, och eljest 20 procent av 50 öre samt 30 procent av

återstoden av biljettpriset. Vidare stadgas i nöjesskatteförordningen att

örn nöjestillställning är sammansatt av delar, sorn falla under olika

taxor, skatten bestämmes efter den del som är den huvudsakliga. Beträffande

den s. k. restaurangdansen gälla särskilda regler för beräkning

av nöjesskatten i sådana fall, då särskild avgift för tillträde till danstillställningen

icke upptages eller avgift uppbäres med visst lägre belopp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Vid årets riksdag har frågan om tillämpningen av nöjesskatteförordningen

varit föremål för uppmärksamhet. Sedan riksdagens år 1943

församlade revisorer framställt vissa erinringar med avseende å bestämmelserna

i nämnda förordning — därvid revisorerna dels påtalat vissa rådande

svårigheter att i praktiken avgöra, huruvida en nöjestillställning

vore att anse som offentlig och såsom sådan underkastad nöjesskatt, ävensom

att bestämma den taxa, efter vilken skatt för en viss nöjestillställning

rätteligen borde utgå, dels ock påtalat det förhållandet, att de vid s. k.

förköp betingade pristilläggen vöre befriade från nöjesskatt — anförde

riksdagen i skrivelse den 10 juli 1944 (nr 455), att riksdagen funne befogat,

att åtgärder vidtogos för att i görligaste mån undanröja de påtalade

svårigheterna vid nöjesskatteförordningens tillämpning och för att

åstadkomma en såvitt möjligt likformig beskattning av nöjestillställningar

av samma slag. I skrivelsen anfördes vidare att, vad beträffade

frågan om beskattning av de s. k. förköpstilläggen, vissa skäl syntes tala

för att skattskyldigheten, på sätt revisorerna ifrågasatt, utvidgades till

att omfatta jämväl dessa tillägg. Under åberopande härav anhöll^ riksdagen,

som fann lämpligt att omhandlade spörsmål bleve föremål för

vidare behandling, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa översyn av nöjesskatteförordningen.

Vidare må här omnämnas, att Överståthållarämbetet i skrivelse till

Kungl. Majit den 8 augusti 1944 anfört, att nöjesskattelagstiftningen i

vissa avseenden vore ofullständig och icke väl avvägd. Sålunda borde

den uppräkning och beskrivning av nöjestillställningar, som funnes i

nöjesskatteförordningen, underkastas revision. Dessutom förelåge svårigheter

vid tolkning av begreppet offentlig tillställning samt vid beräkning

av nöjesskatt vid inträde till område, inom vilket olika slag av

nöjestillställningar påginge samt vid befrielse eller efterskänkande av

nöjesskatt. Enligt överståthållarämbetets mening vore nöjesskatten därjämte

i vissa fall väl hög. Starka skäl talade för att den nuvarande

differentieringen i olika taxor utginge och att nöjestillställningarna i stället

beskattades efter en enhetlig taxa. Därest i sistnämnda fall vissa kulturella

nöjestillställningar komme att drabbas av för hög nöjesskatt,

borde en sådan olägenhet kunna förebyggas genom att anordnare av

dylika tillställningar erhölle restitution av viss del av nöjesskatten.

Jämväl i vissa andra framställningar till Kungl. Majit ha påyrkats

ändringar i nöjesskatteförordningen.

Av de sålunda från olika håll väckta förslagen om ändringar i nöjesskatteförordningen

torde framgå, att en revision av lagstiftningen rörande

nöjesskatten är av behovet påkallad. Jag tillstyrker därför, att frågan

om nöjesskattens omfattning och utformning göres till föremål för

en särskild utredning.

Vid denna utredning böra tagas i beaktande de erfarenheter, som vunnits

under den tid 1940 års nöjesskatteförordning varit i tillämpning,

ävensom de synpunkter som framkommit i förenämnda skrivelser. Då

svårigheterna vid tillämpningen av nu gällande förordning i främsta

rummet torde ha samband med differentieringen av nöjesskatten i tre

olika taxor, bör vid utredningen särskilt undersökas, huruvida förslaget

örn en enhetlig taxa innebär en framkomlig linje. Jag vill i detta sammanhang

understryka, att en enhetlig taxa för alla slag av nöjestillställningar

skulle medföra åtskilliga fördelar. Med ett dylikt system skulle

den, som ämnade anordna en nöjestillställning, icke behöva sväva i

ovisshet örn huru nöjesskatten slutligen komme att beräknas av vederbörande

skattemyndighet. De nuvarande svårigheterna med avseende å

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

beskattningen av inträdesavgift till område, inom vilket olika slag av

nöjestillställningar förekomme, skulle helt försvinna. Vidare skulle vinnas

en icke obetydlig lättnad i arbetsbördan för de myndigheter, som

handlägga ärenden rörande nöjesskattens debitering och uppbörd. Dessa

och övriga med förslaget förenade fördelar få vägas mot de nackdelar

som förslaget skulle medföra, främst att beskattningen bleve mera

schablonmässig och icke toge hänsyn till de olika nöjestillställningarnas

art och syfte.

Vid utformningen av ändrade regler rörande nöjesskatten bör uppmärksammas,

att någon mera avsevärd minskning i statens och kommunernas

inkomster av nöjesskatten icke bör därav föranledas.

Utredningen om revision av gällande bestämmelser om nöjesskatten

kan lämpligen uppdragas åt särskilda sakkunniga inom finansdepartementet

till ett antal av tre. De sakkunniga böra samråda med representanter

för olika yrkesorganisationer inom förevarande område. Utredningen

bör bedrivas så skyndsamt, att förslag i ämnet om möjligt kan

framläggas för 1945 års riksdag.

Utöver de av departementschefen särskilt omnämnda framställningarna till

Kungl. Majit ha till utredningsmännen överlämnats

dels riksdagens skrivelse den 6 maj 1942, nr 188, i anledning av väckta motioner

angående ändring av förordningen om nöjesskatt, i vad skrivelsen avser

beskattningen av inträdesavgift till område, inom vilket olika slag av

nöjestillställningar förekomma,

dels underdånig skrivelse den 30 juni 1944 från Folkpartiets ungdomsförbund

angående vissa skattelättnader för idrottsrörelsen,

dels ock underdånig skrivelse den 30 augusti 1944 från Svenska Musikerförbundet

med förslag om enhetlig nöjesskatt.

Under utredningsarbetet har vidare beaktats ungdomsvårdskommitténs den

25 april 1944 avgivna betänkande angående stöd åt ungdomens föreningsliv

(SOU 1944: 31), vari framlagts förslag örn lindring av nöjesskatten inom ungdomsverksamheten.

Den vid behandlingen av nöjesskatten under de senaste åren ofta väckta

och i kommunalskatteberedningens betänkande (SOU 1942:34 s. 245) upptagna

frågan örn nöjesskattens förstatligande har däi-emot icke ingått i utredningsuppdraget.

Utredningsmännen ha sålunda utgått ifrån att den för

närvarande gällande bestämmelsen om nöjesskattens lika fördelning mellan

stat och kommun i princip skall bibehållas.

Under utredningen har samråd ägt rum med representanter från vissa intresserade

organisationer.

Resultatet av utredningen framlägges genom denna PM, vid vilken såsom

bilagor fogas:

1) förslag till förordning örn nöjesskatt (bilaga A);

2) förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen

om nöjesskatt (bilaga B).

2. Kort allmän historik samt statistik.

Skatt å offentliga nöjestillställningar infördes genom förordningen den 30

maj 1919 (nr 256) örn rätt för kommun alt upptaga särskild avgift vid vissa

offentliga nöjestillställningar, vilken förordning trädde i kraft den 1 oktober

1919.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344. 5

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Enligt denna förordning ägde kommun, inom vilkens område försiggick

nöjestillställning, till vilken allmänheten hade tillträde mot avgift, för sådan

tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd nöjesskatt. Det tillkom kommunen

att besluta om upptagande av nöjesskatt och kommunen ägde även

fatta beslut om skattens upphörande. Nöjesskatten utgick enligt skilda taxor

för olika i förordningen angivna slag av nöjestillställningar och upptogs som

regel i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigade till deltagande

i tillställningen. Med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan

de olika skattesatserna föi i förordningen avsedda slag av nöjestillställningar

ägde kommun besluta om tillämpning av lägre skattesatser än de i

förordningen angivna. Beslut härom erfordrade för sin giltighet godkännande

av länsstyrelsen.

Genom förordning den 22 december 1939 (nr 931) infördes fr. o. m. den

1 januari 1940 statlig nöjesskatt.

Statlig nöjesskatt utgick för nöjestillställning, varå 1919 års förordning

ägde tillämpning, dock — frånsett visst undantagsfall — allenast i kommun,

där avgift enligt nämnda förordning uttogs. Den statliga nöjesskatten utgick

för alla slag av tillställningar med samma belopp som den kommunala nöjesskatten

enligt lägsta taxa. Den myndighet, som hade att verkställa uppbörd

av avgifter enligt 1919 års förordning, ålåg att fastställa beloppet av samt

uppbära även den statliga nöjesskatten.

Angående nu gällande bestämmelser örn nöjesskatt hänvisas till den redogörelse

därom, som lämnats i departementschefens ovanintagna anförande.

Bestämmelserna i förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) ha gällt sedan den

1 juli 1940. I fråga om den s. k. restaurangdansen infördes dock särskilda

bestämmelser genom förordningen den 26 november 1943 (nr 786), vilken

trädde i kraft den 1 januari 1944.

Från statistiska centralbyrån lia erhållits nedanstående uppgifter angående

influten nöjesskatt under åren 1940—1943. Uppgifterna för 1943 grunda sig

på en preliminär sammanräkning.

Influtet belopp frän

Summa

Landskommuner

Städer

Statens andel.................

1 635 060

5 963 676

7 598 736

Kommunal andel..............

1 867 857

7 831 112

9 698 969

Summa

3502 917

13 794 788

17 297 705

För år 1941.

Statens andel.................

2 630 909

8 335 348

10 966 257

Kommunal andel..............

2 598 748

8 422 009

11 020 757

Summa

5229657

16 757 357

21987 014

För år 1942.

Statens andel.................

3 026 260

10 504 009

13 530 269

Kommunal andel..............

3 033 010

10558 963

13591973

Summa

6059 270

21062972

27 122 242

För år 1943.

Statens andel.................

3 639 746

12 184 426

15 824 172

Kommunal andel..............

3 479 139

11 941 266

15420405

Summa

7118885

24125692

31 244 577

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Det kan nämnas, att statsverkets inkomster av nöjesskatt enligt budgetre
-

dovisningarna uppgått till:

budgetåret 1941/1942 .................... 10 750 353 kr.

» 1942/1943 .................... 15 945 965 »

» 1943/1944 .................... 17 382 779 »

I Svenska Stadsförbundets tidskrift lämnas varje år uppgifter för städerna

örn nöjesskattens belopp, fördelat på taxorna I, II och III. Med ledning av

dessa uppgifter har gjorts följande uppställning angående fördelningen på

olika taxor av den kommunala andelen av nöjesskatten i städerna under åren

1941—1943}

1941

19 42

1943

Kronor

% av

summan

Kronor

% av

summan

Kronor

% av

summan

Taxa X ............

1016 380:45

12-2

1 246 637:08

11-9

1 478 110: 47

12-8

Taxa II...........

5 598 551:86

67-4

7134 516-14

68-0

8043 741:01

67-2

Taxa III ..........

1 690 865:91

20-4

2105819:25

20-1

2 448 074: 25

20-5

Summa

8305 798:22

100-0

10486972:47

100-o

11969925:73

100-o

Från överståthållarämbetets skatteverk ha erhållits nedanstående uppgifter

angående debiterad nöjesskatt i Stockholms stad (utan hänsyn till restitutioner)

under åren 1942—1944 (även den statliga andelen).

1942

1943

1944

Kronor

% av

summan

Kronor

% av

summan

Kronor

% av

summan

Taxa I teater och

musik..

812 361

12-18

915252

11-78

977 033

11-40

idrott..

194 608

2-92

201 670

2-59

245 463

2-86

Taxa II...........

4 523 305

67-86

5179 752

66-67

5 429 717

63-83

Taxa III ..........

1135 743

17-04

1 472 624

18-96

al 922 397

22-41

Summa

6666018

lOO-oo

7 769298

100-00

8574610

100-00

3. Skilda taxor eller enhetlig taxa; skattesatsen.

Såsom redan nämnts ingår i direktiven för utredningen såsom en huvudpunkt

att undersöka, huruvida framfört förslag om en enhetlig taxa för

nöjesskatten innebär en framkomlig linje. I direktiven har också anförts

vissa skäl för och emot denna linje.

önskemålen härutinnan sammanhänga med de erinringar som framställts

mot den nuvarande definitionen å nöjestillställningar och mot den därå

byggda taxeindelningen. Härom anförde riksdagens revisorer i sin för budgetåret

1942/43 avgivna berättelse (s. 135):

Vidkommande —---vilken taxa, som skall tillämpas vid debi
tering

av nöjesskatt, hava revisorerna konstaterat, att den i nöjesskatte
1

Samtliga belopp avse Influten nöjesskatt efter avdrag för beviljade restitutioncr.

2 Därav dans 843 621 kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

förordningen förekommande uppräkningen av nöjestillställningar — vilken

endast obetydligt skiljer sig från motsvarande uppräkning i den ursprungliga

nöjesskatteförordningen av år 1919 — i viss mån är föråldrad

och ofullständig, en omständighet som givetvis i förekommande fall

kan medföra svårigheter, när det gäller att bestämma den taxa, efter

vilken skatten för en viss tillställning rätteligen bör utgå. Sålunda må

nämnas, att vissa numera allmänt förekommande nöjesformer icke omnämnas

i förordningen. Däremot äro däri upptagna sådana nöjesformer

som varieté- och kabaretföreställningar, förevisning av vaxkabinett,

marionetteater och dylikt, varav de två förstnämnda knappast längre

förekomma i sin ursprungliga form, medan de övriga nöjesformerna, i

de sällsynta fall de ännu förekomma, väl snarast äro att hänföra till

marknads- och tivolinöjen. Begreppet dans har i förordningen utförligt

rubricerats som »bal, maskerad och annan danstillställning».

Riksräkenskapsverket anförde i yttrande över denna berättelse (riksdagstrycket

s. 87):

Vad revisorerna anfört därom, att den i 2 § nöjesskatteförordningen

intagna uppräkningen av olika slag av nöjestillställningar måste anses

föråldrad och ofullständig, anser sig riksräkenskapsverket kunna vitsorda.

Det inom riksräkenskapsverket föreliggande, hela riket omfattande

granskningsmaterialet, lämnar rikliga belägg för de av revisorerna påpekade

svårigheterna att med ledning av bestämmelserna i fråga avgöra,

efter vilken taxa vissa nöjestillställningar rätteligen böra beskattas.

En uppräkning av olika nöjesformer kan givetvis ej bliva fullständig.

I 1940 års förordning infördes emellertid en bestämmelse om att vad

som stadgades i avseende på de särskilt uppräknade slagen av nöjestillställningar,

skulle äga motsvarande tillämpning å andra nöjestillställningar,

vilka till sin art och sitt syfte voro jämförliga med de i förordningen

särskilt uppräknade nöjena. En sådan jämförelse blir likväl

ofta högst subjektiv, och det säger sig självt, att anordnare och uppbördsmyndigheter

ofta hava olika meningar om efter vilken taxa viss

nöjesform närmast skall anses böra beskattas. Även om uppräkningen

av olika nöjesformer, vilka skola beskattas efter ena eller andra

taxan, icke kan bliva fullständig, torde det med hänsyn härtill och till

den snabba utvecklingen på förevarande område vara nödvändigt att

underkasta densamma en revision. De särskilt uppräknade nöjesformerna,

vilka i fråga om övriga nöjen skola tjäna till vägledning för analogier,

böra dels avse samtliga ifrågakommande vanligare nöjesformer

och dels vara på ett även för menige man fullt begripligt sätt fixerade

till sin innebörd. Härutinnan brister det utan tvivel i nu gällande förordning.

Överskådligheten försvåras dessutom av att bland de uppräknade

förlustelserna upptagas vissa helt antikverade nöjesformer. Som

exempel på nöjestillställningar, vilka för närvarande bliva föremål för

oenhetlig beskattning, må nämnas revyföreställningar, samt nyårsvakor,

s. k. soaréer, nattinéer och liknande föreställningar med blandat underhållningsprogram.

Även de numera så populära frågesporttävlingarna

hava beskattats efter skilda taxor, t. o. m. inom ett och samma län.

I detta sammanhang bör vidare erinras om de svårigheter, som uppkomma

vid beräkningen av nöjesskatt vid tillträde till område, inom

vilket olika slag av nöjestillställningar förekomma. Denna fråga har

nyligen varit föremål för utredning av särskild utredningsman. I proposition

nr 350 till 1943 års riksdag har emellertid vederbörande departementschef

uttalat, att det synts tveksamt, huruvida en ändring i beskattningen

i detta hänseende borde vidtagas. Då mot den av utred
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

ningsmannen ifrågasatta lösningen framförts vissa erinringar och förslaget

i vart fall icke utan överarbetning kunde läggas till grund för lagstiftning

i ämnet, hade departementschefen icke i då förevarande sammanhang

ansett sig beredd att upptaga frågan till behandling. Riksräkenskapsverket

vill här endast framhålla, att vid gx-anskningen inom

ämbetsverket av redovisningar från folkparker i landsorten kunnat konstateras,

att de anordnade nöjestillställningarna praktiskt taget utan undantag

utgjorts av sammansatta tillställningar, vanligen dans jämte

frågesport, sång, »musikalisk underhållning» eller ai-tistuppträdande.

Nöjesskatt å inträdesavgifterna har därvid ofta beräknats efter den lägsta

taxan. Enligt gällande regler skall, om nöjestillställning är sammansatt

av delar, som falla under olika taxor, skatten bestämmas efter den del,

som är den huvudsakliga. I nyss angivna fall kan det givetvis ofta vara

svårt att avgöra, vilken del av tillställningen, som är den huvudsakliga.

Bedömandet försvåras av att man icke kan undgå att taga hänsyn till så

delikata frågor som uppträdande artisters attraktionsvärde och kvalitet.

Ett på dylika avgöranden grundat bestämmande av skattesatsen i det

enskilda fallet synes örn möjligt böra undvikas.

Överståthållarämbetet vitsordade i yttrande den 20 januari 1944 (riksdagstrycket

s. 89), att dessa frågor gjordes till föremål för utredning samt

hänvisade till ett särskilt yttrande av uppbördsintendenten i Stockholm, vari

anfördes bl. a. följande:

Ehuru den nu gällande lxöjesskatteföi-ordningen är av så sent datum

som den 14 juni 1940, giver den i sin nuvarande form icke ett klart

uttryck åt vilka nöjesarter, som skola beskattas, måhända i huvudsak

beroende därpå, att den tidigare förordningens bestämmelser inflöto i

stort sett oförändrade. Erfai-enheterna under den tid, sorn förflutit sedan

förordningen trädde i kraft, eller den 1 juli 1940, har klart och

tydligt visat, vilka betydande svårigheter allt som oftast föreligga i nu

berört hänseende. Revisorerna påvisa i delta sammanhang vissa föråldrade

nöjesformer, vilka otvivelaktigt skulle kunna hänföras till mom. h),

d. v. s. marknads- och tivolinöjen, under det att begreppet »revy» icke

alls förekommer i paragrafen. Enligt vedertagen praxis har revyer i

den mån dessa varit att hänföra till teaterföreställningar, hittills beskattats

efter Taxa I. Emellertid hava de s. k. revyerna numera inerendels

förändrat karaktär och bestå oftast av sinsemellan fullständigt fristående

nummer; de allmänt förekommande revyerna torde närmast vara

att jämställas med varieté eller kabaret i dessas nuvarande lorm. Alt

åvägabringa en rättvis och riktig nöjesbeskattning av de s. k. revyerna

har med nuvai''ande bestämmelser varit ogörligt. Ett av vederbörande

anordnade och även andra ständigt åberopat och vantolkat uttalande

av departementschefen i samband med lagens tillkomst har härvidlag

även spelat en stor roll. Men då det förmodligen aldrig varit lagstiftarens

mening att en revyföreställning, bestående av en råd olikartade

nummer, sketcher och typiska varieténummer, skulle likställas med

»dramatisk eller litterär föreställning», vöre det önskvärt alt i samband

med en eventuell revision av nöjesskatteförordningen detta spörsmål

bleve föremål för en allsidig utredning, och klara bestämmelser blevo

utfärdade.

I detta sammanhang må erinras, hurusom de nuvarande oklara bestämmelserna

under senare år i några uppmärksammade fall möjliggjort

en uppenbart oriktig och orimlig beskattning av dessa nöjesformer, varigenom

betydande belopp undandragils det allmänna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

En fullständigare och bättre beskrivning av de enligt § 2 beskattningsbara

nöjestillställningarna vore helt visst önskvärd till underlättande av

rubriceringen av en nöjestillställning oell skulle tjäna syftet att få till

stånd en förnuftigare och rättvisare tillämpning.

Vad riksdagens revisorer anfört och föreslagit blev som redan nämnts upptaget

av statsutskottet (uti. nr 72) och riksdagen (skr. nr 455 punkt 7).

Förslaget örn en enhetlig taxa framfördes av Överståthållarämbetet i den

i direktiven anmärkta skrivelsen den 8 augusti 1944. Sedan däri anmärkts, att

nöjesskattelagstiftningen i vissa avseenden vore ofullständig och icke väl avvägd,

anfördes vidare:

Genom att förordningen icke har fullt klara begreppsbestämningar

vållas stora olägenheter vid tillämpningen. Ofta komma sålunda uppbördsmyndigheter

och skattskyldiga i olika uppfattning angående skattens

beräkning. Att lagstiftningen icke lämnar de skattskyldiga ett klart

besked örn den skatt, som kommer att utkrävas, är ett förhållande, som

icke bör fortbestå.

Den uppräkning och beskrivning av olika nöjestillställningar i 2 §

nöjesskatteförordningen, vilken i huvudsak upptagits från 1919 års lagstiftning

och vilken jämväl skall tjäna som ledning för de nöjesformer,

som till syfte och art äro därmed jämförliga, hör underkastas revision,

därvid det föråldrade hör utmönstras och bättre bestämningar lämnas angående

de former av nöjeslivet, som böra nöjesbeskattas. Uppdelningen

emellan å ena sidan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning

samt å andra sidan vante- och kabaretföreställning, med vilka

i vissa fall revyföreställning likställts, bör göras till föremål för nytt övervägande.

Avgörandet här kan i gränsfall erbjuda särskilda svårigheter och

på grund av olikhet i skatt medföra icke önskvärda konsekvenser.

Överståthållarämbetet vill därjämte framhålla, att skatten för vissa

av de med nöjesskatt belagda tillställningarna är väl hög. Detta gäller särskilt

de tillställningar, som beskattas efter taxa III. Skillnaden i skatt

emellan 15 och 30 procent kan i vissa fall vara för stor och icke motiverad

av olikhet i föreställningarnas konstnärliga värde.

Emellertid torde även en översyn av nöjesskatteförordningen komma

att visa, att det är förenat med stora svårigheter att genom uppräkning

och begreppsbestämningar omfatta alla de former av nöjeslivet, som

höra beskattas samt alt erhålla en tydlig gradering för tillämpning av rätt

taxa. Enligt överståthållarämbetets uppfattning tala därför starka skäl

för att den nuvarande differentiering i olika taxor utgår och att nöjestillställningarna

beskattas efter en enhetlig taxa. Härigenom skulle vinnas

en enhetlig rättstillämpning, vilket av många skäl är av vikt att åstadkomma

ävensom en betydande lättnad i upphörd och redovisning av

denna skatt. En sådan anordning har givetvis sitt påtagliga värde jämväl

för de skattskyldiga, som vid anordnandet av nöjestillställning böra

hava kännedom örn den skatt, som kan komma att utgå. Mot införandet

av dylik enhetlig skatt kan med fog göras den erinran, att härigenom

vissa kulturella nöjestillställningar komma att drabbas av skatter, som

kunna hava inverkan på deras fortsatta verksamhet och som vid jämförelse

med andra nöjesformer uppenbarligen måste anses för höga. benna

olägenhet synes kunna förebyggas genom att anordnare av dylika

tillställningar erhålla restitution å del av nöjesskatten efter prövning. Avgörandet

huruvida nöjestillställningar hava sådan kulturell betydelse att

reducerad nöjesskatt bör utgå, hör enligt överståthållarämbetets mening

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

kunna läggas å Teaterrådet, som genom sin sammansättning och verksamhet

måste anses framför andra behörig att lämna för uppbördsmyndiglieterna

bindande uttalande härom.

Skulle däremot blivande utredning visa, att en differentiering i olika

taxor bör bibehållas, vill Överståthållarämbetet hemställa, att bestämmelserna

angående efter vilken taxa en nöjesform skall beskattas, måtte

göras så klara, att nuvarande svårigheter i görligaste mån undanröjas.

Emellertid torde likväl komma att kvarstå ett krav från den skattskyldige

att erhålla ett förhandsuttalande angående den skatt, som kan komma

att utgå. För vissa nöjestillställningar torde skattens beräkning i regel

icke möta någon svårighet. För de nöjesformer, ifråga om vilka Teaterrådet

företräder sakkunskap, bör besked eller förhandsuttalande på begäran

av skattskyldig eller myndighet kunna lämnas av detta råd.

Det bör vidare anmärkas att Svenska Musikerförbundet i underdånig skrivelse

den 30 augusti 1944 föreslagit en enhetlig skatt av 15 procent för alla

slag av nöjestillställningar, utom förevisning av utländsk film, för vilken en

höjning av nu gällande skatt föreslagits.

U tredningsmännen:

Då man skolat skattlägga inträdesavgifterna till offentliga nöjestillställningar

har det uppenbarligen varit en mycket svår uppgift redan att bestämma

begreppet nöjestillställning. Man har nämligen därmed avsett de mest

mångskiftande och olikartade anordningar. Att det icke. varit möjligt att

giva en klar och under alla förhållanden användbar definition ter sig rätt

uppenbart, om man också betänker att ingen kunnat förutse vilka nya former

av nöjestillställningar som efter hand kunde uppkomma.

Dessa samma svårigheter framträda självfallet än mera da det. också gällt

att efter de olika nöjesarternas såväl bärkraft som värde klassificera dem

under tre olika taxor. Det har icke kunnat undvikas^ varken att gränsen ofta

blivit så svår att draga att tillämpningen kunnat få drag av godtycke eller

att resultaten ibland blivit mycket otillfredsställande.

Otvivelaktigt falla under taxa I många nöjestillställningar med både stor

ekonomisk bärkraft och ringa eller intet kulturellt värde, t. ex. vissa teaterföreställningar,

medan under taxa III kunna falla nöjestillställningar, som

ha mycket svårt att balansera sin ekonomi och som dessutom kunna vara

minst lika värdefulla som vissa under taxa I hörande nöjen. Att göra en i lag

fixerad men ändock rättvis gradering ter sig överhuvud som en ganska hopplös

uppgift, vare sig man närmast ser på den ekonomiska bärkraften eller på

värdet.

De nu avsedda olägenheterna bli än mera framträdande på grund därav

alt tillämpningen och övervakningen ankommer å kommunala organ — drätselkammare

och kommunalnämnder — eller hos dem anställda tjänstemän,

vilka åtminstone i mindre samhällen ofta lia mycket små lörutsättningar för

en sådan uppgift. Då en kontroll från länsstyrelsernas sida icke kan nå någon

större effektivitet, råder det intet tvivel om alt tillämpningen är mycket växlande

oell att nöjesarter, som rätteligen skulle beskattas, resp. beskattas

efter en högre taxa, i stor utsträckning undgå beskattning eller beskattas för

lågt. Ej sällan har samma nöjestillställning beskattats olika å skilda orter.

För arrangörer av nöjestillställningar blir resultatet en stor osäkerhet.

Nu anmärkta olägenheter av taxeindelningen skulle kunna något minskas,

örn nian lid efter annan reviderade indelningen och sökte anpassa denna

efter ändrade förhållanden oell nya former. Olägenheterna skulle emellertid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

ändock ofta göra sig gällande, och sådana ständiga ändringar skulle givetvis

också ur många synpunkter vara olämpliga. Vid 1940 års revision av förordningen

— därvid ett upphävande av taxeindelningen aldrig var ifrågasatt —

underlät man också med full avsikt att nämnvärt rubba på definitionerna,

därför att den under gången tid vunna praxis då också skulle ha förlorat mycket

i värde; särskilt eftersom det då gällde att göra skatten obligatorisk för

hela riket, från att förut lia varit frivillig, ansågs det vara av betydelse loide

nya nöjesskattekommunema att lia denna praxis att hygga på.

En mycket framträdande olägenhet med den nuvarande taxeindelningen är

svårigheten alt bedöma, elter vilken grund beskatlning skall ske av inträdesavgift

till område, inom vilket skilda slag av nöjestillställningar förekomma.

Frågan har stor praktisk räckvidd särskilt med hänsyn till folkparkerna,

inom vilka i stor utsträckning förekomma såväl teater och musik sorn dans

och tivolinöjen. Praxis torde härvidlag vara mycket ojämn, en mängd besvärsmål

förekomma och riksräkenskapsverket har fått anledning till mångå

ingripanden. Osäkerheten på detta område är ur alla synpunkter otillfredsställande,

icke minst för arrangörerna, och kan knappast längre få fortsätta.

Att med bibehållen taxeindelning nå en nöjaktig lösning av denna fråga torde

emellertid vara hart när omöjligt (jfr riksräkenskapsverkets yttrande ovan

samt avd. 9 nedan).

Med hänsyn till anförda omständigheter har det givetvis tett sig som en

angelägen uppgift för utredningsmännen att — enligt givna direktiv — undersöka

möjligheterna för en så genomgripande reform som att helt slopa

det nuvarande taxesystemet och införa en enhetlig taxa. Då man en gång

vant sig vid en taxeindelning, kunna helt naturligt många beaktansvärda

erinringar mot en sådan reform göras. Eftersom av nöjesskatteinkomsterna,

numera omkring 35 miljoner kronor örn året, omkring 67 procent torde

belöpa på taxa II (biografföreställningar), omkring 12 procent på taxa I

(främst teater, konserter och idrott) och omkring 21 procent på taxa III__

allt förutsatt att fördelningen på de tre taxorna äro ungefär densamma för

landsbygden som för städerna — måste man för att undvika en alltför stor

minskning av inkomsterna sätta en enhetlig taxa nära den nuvarande taxa II.

Enligt vad nedan närmare skall utvecklas torde en nöjesskatt å 20 procent

vara vad som kan ifrågakomma.

Den skärpning från 15 till 20 procent som detta skulle innebära för de nu

till taxa I hänförliga nöjestillställningarna torde knappast rimligen kunna genomföras

utan att kompensation i en eller annan form beredes för icke blott

teater- och musikverksamheten utan även idrottsrörelsen. Att finna en lämplig

form för sådan kompensation är icke lätt, men utredningsmännen lia

diskuterat och framföra här nedan (avd. 10 och 11) vissa förslag, som synas

kunna möjliggöra den antydda lösningen.

Vad angår de nöjestillställningar, som nu hänföras till taxa lil (20 procent

av biljettpriset upp till 50 öre, 30 procent å överskjutande belopp), torde i

mångå fall kunna sägas att beskattningen nu är orimligt hög och att en sänkning

från nära 30 procent till 20 procent ter sig välbefogad. I fråga örn marknads-o

och tivolinöjen är avgiften per person och nöje nu ofta så låg, att en

taxa å 20 procent innebär ringa eller ingen sänkning. För den offentliga dansen

skulle skatten bli oförändrad, så snart avgift uttages för varje dans; sådana

avgifter ligga nämligen alltid under 50 öre. Örn åter avgift för offentlig dans

icke uttages eller den uttages genom inträdesavgift till lokalen, med rätt till

fri dans inom denna, sker sådan dans regelmässigt i förening med utskänkning

av drycker av något slag och bli således reglerna om fingerade minimiavgifter

vid restaurang- och kafédans tillämpliga; genom höjning av dessa

fingerade avgifter kan, på sätt nedan skall närmare utvecklas, tillses att skattebeloppen

för sådana lokaler som regel icke sänkas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

En enhetlig taxa å 20 procent skulle således icke behöva betyda att skatteintäkterna

för de nu till taxa III hänförliga nöjena minskas så mycket som

med en tredjedel (20 i stället för 30 procent) av 21 procent av 35 miljoner

kronor (omkring 2,5 miljoner kronor). Sannolikt skulle minskningen inskränka

sig till en mindre del av beloppet. Såsom framgår av vissa siffror,

som strax skola angivas, torde ändringen av taxa II för biograferna till en

enhetlig proportionell taxa å 20 procent innebära praktiskt taget oförändrade

skatteintäkter för biograferna. Såvitt rör de nu till taxa 1 hänförliga nöjestillställningarna

skulle rent matematiskt skatteinkomsterna ökas med en

tredjedel (20 i stället för 15 procent) av 12 procent av 35 miljoner kronor,

eller således med omkring 1,4 miljoner kronor,, men detta kommer att uppvägas

av de berörda kompensationerna för teater, musik och idrott.

Det erinras att samtliga nu angivna inkomstbelopp avse hela nöjesskatten,

således både statens och kommunernas andelar.

Då utredningsmännen anse sig böra förorda en enhetlig nöjesskatt å 20

procent, sker det med full klarhet om att detta måste innebära en schematisering

och förgrovning, som lia många icke önskvärda konsekvenser. Fördelarna

äro emellertid enligt utredningsmännens mening så stora, att de överväga

sådana nackdelar.

En närmare motivering torde härefter böra lämnas till att skattesatsen föreslås

till just 20 procent. Utgångspunkten har som sagt därvid måst vara biografföreställningarna.

För dessa utgår för närvarande enligt taxa II en nöjesskatt

av 15 procent å belopp upp till en krona och 30 procent å överskjutande

belopp. För ett biljettpris å kr. 1: 50 blir således skatten 20 procent, för lägre

biljettpris blir den mindre än 20 procent och för högre biljettpris mera än 20

procent. Enligt införskaffade uppgifter utgjorde för veckan 16—22 oktober

1944 sammanlagda nöjesskatten i förhållande till biljettintäkternas brutto
-

belopp :

för samtliga biografer i Stockholm........................... 21-75 procent

» SF:s alla biografer i Stockholm.......................... 21-67

» » » » » » Göteborg.......................... 21-20 ■»

» j. » » » » Malmö............................ 20 85 »

» s s övriga biografer i landet (62 st).................... 19 05 >

» 272 st undersökta biografer å landsbygden i hela riket---- 19 03 »

» alla biografer i Linköping............................... 19-90

» » » » Hälsingborg1............................. 2011

» > » » Landskrona.............................. 19-09 *

» » > » Norrtälje ................................ 19-81

» » » » Sundsvall................................ 18’10 »

> » . » Södertälje................................ 19-46

» » » » Ystad.................................... 20-16 »

För inom ett visst distrikt belägna biografer, tillhörande Sveriges Folkbiografer

A.-IL (under Folketshusföreningarnas centralorganisation), uppgick

enligt uppgift nöjesskatten under februari månad 1944 till 18,83 procent av

biljettinkomsternas bruttobelopp. Inom ett annat distrikt utgjorde motsvarande

procenttal 18,57.

På grundval av dessa uppgifter torde man kunna antaga att nöjesskatten

å biograferna för bela riket för närvarande ligger mycket nära 20 procent

av biljettinkomsternas bruttobelopp. Om en enhetlig skatt å 20 procent införes

blir således den sammanlagda skatteinkomsten för de tre största städerna

~En biograf, som nämnda vecka spelat ett tyratimmarsprogram med biljettpriser som skalle

förrycka statistiken, bär dock icke medtagits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

något minskad, medan den för övriga samhällen i regel torde komma att något

ökas.

Nämnda och andra omständigheter lia lett till den föreslagna enhetliga

skattesatsen å 20 procent. Att en sådan skattesats är lätt att handskas med

och underlättar alla räkneoperationer utgör givetvis i och för sig också ett

skäl för denna; en förenkling även i detta avseende bör tillmätas ej ringa

betydelse.

Ur sistnämnda synpunkt äi ju en rent proportionell skattesats att föredraga

framför en progressiv av samma typ som nuvarande taxa II och III.

Det är emellertid obestridligt att den proportionella skattesatsen också innebär

vissa mindre önskvärda konsekvenser. För biografernas del, där progressiviteten

nu är särskilt stark (i taxa III är den mycket obetydlig), komma således

de större företagen med högre priser att få en minskad beskattning men

de små företagen med låga priser en ökad sådan. Dessa förhållanden torde

emellertid icke utgöra tillräckliga skäl att i stället söka konstruera en progressiv

skala (enhetlig för alla nöjestillställningar). Olägenheterna torde få

betraktas som oundvikliga följder av schematiseringen och ha i själva verket

vida mindre proportioner än den omständigheten att i följd av schematiseringen

vissa bärkraftiga men föga värdefulla nöjen under taxa III komma

att åtnjuta skatteminskning, medan vissa nöjen under taxa I, som väl äro

värda och också behöva stöd, drabbas av skatteökning. Att göra skalan progressiv

försvåras av att man skulle ha att göra med biljettpriser från 10 öre

upp till 10 kronor eller mera och att de högre biljettpriserna oftast förekomma

just vid vissa av de nöjen som man snarast velat gynna (teater och

musik). Dessa nöjen skulle således mest drabbas av progressiviteten. Man

skulle vidare få börja skalan med mindre än 20 procent å småbelopp, men

detta skulle innebära en icke obetydlig skattesänkning å alla de nöjen, nu

hörande under taxa III, för vilka en ringa avgift utgår (dansbiljetter, tivolinöjen

etc.) Proporlionaliteten medför dessutom den betydande vinsten att

man, på sätt nedan (avd. 7) skall närmare utvecklas, kan helt lämna systemet

med skatt per biljett och övergå till att beräkna skatt på bruttoinkomsterna

av en hel föreställning.

I fråga örn den proportionella skattesatsens nämnda konsekvenser för biograferna

bör vidare framhållas, att en mindre biograf, som kanske nu tar

1: 20 och 1: 50 kr. för biljetterna och där nöjesskatten sålunda uppgår till

resp. 21 och 30 öre (omkring 18,8 procent om frekvensen i båda biljettlägena

är lika), vid en skatt av 20 procent å bruttot kan bestämma priserna som

biograf ägaren själv finner lämpligast; han kan således t. ex. behålla priset

1: 20 för de sämre platserna och lägga så mycket på biljetten för de bättre

platserna att nöjesskatteökningen kompenseras (3 öre ; det valda exemplet).

På samma sätt behöver icke 20-procent-skalan innebära att de dyraste biljetterna

på en av de större biograferna bli billigare och de billigaste biljetterna

dyrare; det blir företagets ensak att fördela skattebördan på biljetterna.

4. Stöd åt ungdomens föreningsliv (ungdomsvårdskommitténs

betänkande II).

Till utredningsmännen har för beaktande överlämnats ungdomsvdvdskommitténs

den 25 april 1944 avgivna betänkande II med utredning och förslag

angående stöd åt ungdomens föreningsliv (SOU 1944: 31). I kommitténs uppgifter

har ingått att undersöka vad som kunde göras för att tillgodose ungdomens

behov av sund förströelse och lämplig sysselsättning under fritiden,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

därvid särskilt föreningslivets och sportens betydelse iör ungdomens fostran

borde beaktas. Till fullgörande härav har kommittén framlagt en rad förslag

till åtgärder, avsedda att stödja ungdomens föreningsliv, däribland ett

förslag om lindring av nöjesskatten inom ungdomsverksamheten.

Innan en redogörelse lämnas för kommitténs förslag i denna del torde något

böra beröras vilka föreningar som kommittén önskar stödja. I bilagan

A till betänkandet lämnas vissa statistiska uppgifter angående de ungdomsorganisationer

av riksorganisations karaktär, som kommittén asyftar. Bilagan

upptager 37 ungdomsorganisationer, fördelade på följande fem grupper:

politiska ungdomsorganisationer, kyrkliga och frikyrkliga ungdomsorganisationer,

scout- och idrottsorganisationer, nykterhetsrörelsens ungdomsorganisationer

och övriga ungdomsorganisationer. Den sista gruppen omfattar Hantverkarnas

Ungdomsrörelse, Jordbrukar-Ungdomens Förbund, Svenska Ungdomsringen

för Bygdekultur, Ungdomens Röda Kors och Unglottorna. Enligt

kommittén ha samtliga dessa organisationer omkring 1 150 000 medlemmar

(föreningsanslutningar), fördelade på omkring 23 000 lokalavdelningar. Antalet

föreningsanslutningar inom åldrarna 13—25 år uppskattar kommittén

till cirka 730 000. Kommittén påpekar, att antalet föreningsanslutna personer

givetvis är betydligt lägre, eftersom många personer äro med i flera

föreningar samtidigt.

I den del av betänkandet som berör nöjesskatten (s. 118—127) framhåller

kommittén, att flertalet ideella föreningar arbeta under pressande ekonomiska

förhållanden, vilket faktum försvårar och i hög grad begränsar föreningarnas

strävanden att intensifiera sin verksamhet, samt anför härom vidare:

Den utväg, som föreningarna bruka tillgripa för att skaffa medel fölen

vidgad verksamhet, är att anordna en fest, en basar, en danstillställning

eller ett offentlig möte, dit allmänheten inbjudes mot entré. Det

torde vara mycket vanligt, att föreningar av olika slag anordna sådana

tillställningar, vilkas yttersta syfte är att anskaffa pengar för verksamheten.

Därjämte anordnas i samma syfte — i första hand av idrottsföreningar

— uppvisningar eller tävlingar i icke professionell idrott. Den

vinst, som föreningarna genom anordnandet av nyssnämnda nöjestillställningar

respektive tävlingar hoppas erhålla, blir emellertid ofta starkt

beskuren på grund av att ett avsevärt belopp måste erläggas i nöjesskatt.

Härigenom försvåras och motverkas givetvis genomförandet av de syften,

för vilka föreningarna anordnat tillställningen.

Efter att ha redogjort för de möjligheter till befrielse från nöjesskatten i

dess helhet eller från den kommunala andelen därav (11 § nöjesskatteförordningen),

fortsätter kommittén:

Nöjestillställningar, som anordnas av ideella föreningar för att skaffa

medel till deras verksamhet, torde med nu gällande bestämmelser knappast

kunna undgå den statliga andelen av nöjesskatten, i fråga om vilken

andel befrielse kan erhållas endast för välgörande eller allmännyttigt

ändamål. Det är nämligen att märka, att ifrågavarande bestämmelse, enligt

ett uttalande av vederbörande statsråd i samband med nöjesskatteförordningens

tillkomst, skall tolkas restriktivt så att ungdoms- eller

idrottsföreningar icka falla under begreppet. Visserligen lia kommunerna

större möjlighet att återbetala sin andel av nöjesskatten, men bestämmelserna

härom kunna icke anses vara tillfredsställande för ungdomsarbetet,

enär tillämpningen på grund av den fria prövningsrätt, som lämnats

kommunerna, torde vara mycket ojämn de olika kommunerna emellan.

Även beträffande efterskänkandet av den statliga delen av nöjesskatten

förefinnes för övrigt en viss olikformighet i principerna lör rosli
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kition de olika kommunerna emellan, enär länsstyrelsen, för att befrielse

av nöjesskatt skall kunna äga rum, är beroende av kommunens tillstyrkande.

Kommittén framhåller, att nöjesskattebestämmelserna för närvarande i viss

män verka befrämjande på anordnandet av sådana nöjestillställningar, vilka

icke helt ligga i linje med föreningarnas syften och ambitioner. I avsikt att

erhålla tillräckliga medel för sin verksamhet tvingas sålunda många föreningar

att relativt ofta anordna nöjestillställningar, vilka äro uteslutande

publikdragande, exempelvis dansaftnar utan något värdefullt inslag av föredrag,

uppläsning eller liknande. Kommittén citerar i detta sammanhang en

skrivelse från Riksidrottsförbundet, vari framhålles, att idrottstävlingarnas

frigörelse från nöjesskatt är en angelägenhet av synnerlig betydelse icke minst

ur ideell synpunkt, enär föreningarna därigenom skulle befrias från frestelsen

— för att icke säga nödtvånget — att anordna offentliga nöjestillställningar,

som säkerligen ofta nog stå i motsatsförhållande till den frivilliga

idrottsrörelsens ideella syften.

Det förslag kommittén framlägger går ut på lättnader i fråga om nöjesskatten

för vissa av ideella föreningar anordnade tillställningar.

De föreningar som enligt kommittén böra komma i åtnjutande av befrielse

från nöjesskatt för vissa slag av nöjestillställningar äro i första hand alla

ungdomsföreningar i egentlig bemärkelse som -— oberoende av storleksordning

och karaktär — uppfylla vissa av kommittén preciserade krav angående

ideologisk inställning m. m. Dessa krav äro, att föreningarna bland sina medlemmar

bedriva en medborgerligt fostrande verksamhet samt att föreningarna

icke väsentligen ägna sig åt att tillgodose medlemmarnas enskilda eller

yrkesmässiga ekonomiska intressen eller uppamma en våldsmentalitet eller

motverka utvecklingen av vår samhällsordning på laglig väg samt på den

nationella och personliga frihetens grund.

Kommittén föreslår därjämte, att övriga ideella föreningar, som uppfylla

nämnda krav och som — inom särskilda ungdomssektioner eller eljest — bedriva

verksamhet för ungdom, i nöjesskattehänseende skola likställas med

ungdomsföreningar i den mån det gäller tillställningar till fromma för ungdomsverksamheten.

De slag av nöjestillställningar, som kommittén anser böra erhålla skattebefrielse,

äro i första hand uppvisning eller tävling i icke professionell idrott,

ävensom övriga nöjestillställningar, vilka nu beskattas enligt taxa I, dock

endast under förutsättning att föreningarna verkligen själva anordna tillställningarna.

Såsom viktigt motiv för befrielsen för sistnämnda slag av tillställningar

framhåller kommittén, att föreningarna därigenom uppmuntras

att i största möjliga utsträckning anordna nöjestillställningar av sådant slag.

att de falla under taxa I i stället för sådana nöjestillställningar, vilka falla

under taxa III. Kommittén anser det nämligen vara ett önskemål, att de tillställningar,

vilka ifrågavarande föreningar anordna för att skaffa medel tili

verksamheten, hållas på en så hög kulturell och konstnärlig nivå som möjligt.

Kommittén övergår härefter till frågan huru lämpligen bör förfaras vid

tillställningar, som kunna sägas ligga på gränsen mellan taxa I och taxa lil.

Efter att lia framhållit, att det ur samhällelig synpunkt måste betraktas som

en fördel, när föreningar anordna goda danstillställningar, föreslår kommittén

skattebefrielse även för tillställningar, vid vilka förekommer å ena sidan ett

inslag av viss omfattning bestående av sång, musik, uppläsning eller teater

och å andra sidan dans. Befrielsen borde gälla även om det kulturella inslaget

icke kunde anses utgöra den huvudsakliga delen av programmet. Härigenom

skulle enligt kommitténs uppfattning det goda vinnas, att samhället under de

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

betryggande former som föreningarna kunna erbjuda beredde ungdomen tillfälle

till dans i förening med värdefull underhållning. Kommittén framhåller

i detta sammanhang, alt en förutsättning givetvis är, att bestämmelserna örn

skattebefrielse utformas på ett sådant sätt att enskilda personer icke — i

avsikt att tillskansa sig ekonomiska fördelar i nöjesskattehänseende — kunna

anordna nöjestillställningar, för vilka ungdomsföreningar formellt stå såsom

arrangörer.

Kommittén förordar ytterligare viss generell lättnad i beskattningshänseende

för sånglekar, folkdanser o. dyl.

Kommittén sammanfattar sina förslag i en hemställan

att ideella föreningar skola befrias från nöjesskatt för sådana till förmån

för föreningarnas verksamhet för ungdomens fysiska eller andliga fostran av

föreningarna själva anordnade tillställningar, för vilka nöjesskatt erlägges

enligt taxa I, samt

att för de ideella föreningarnas del till taxa I skola hänföras de tillställningar,

där, till förmån för ungdomsverksamhet som nyss sagts, förekommer

jämte dans ett program av viss omfattning enligt taxa I, samt slutligen

att till de nöjesformer, vilka skola beskattas enligt taxa I hänföras även

sånglekar, folkdanser och folkvisedanser.

Kommittén föreslår, att frågan om en omläggning av nöjesskattebestämmelserna

i enlighet nied denna hemställan göres till föremål för skyndsam utredning

av särskilda sakkunniga samt anför angående bestämmelsernas utformning

följande:

Vid inarbetandet i nöjesskatteförordningen av den av kommittén yrkade

ändringen angående principerna för beskattning av vissa andra tillställningar

kan det synas som om, tekniskt sett, den enklaste utvägen

vore att inpassa en bestämmelse härom i det system för befrielse från

nöjesskatt, som återfinnes i 11 § av förordningen. Kommittén anser emellertid,

att en sådan utväg ej skulle förverkliga kommitténs syften. Nyssnämnda

paragraf är nämligen så avfattad, att den stadgar endast rätt

men ej skyldighet att medge befrielse och ger därjämte kommunen möjlighet

förhindra länsstyrelse att bifalla anhållan örn befrielse. Praxis har

också blivit mycket växlande i olika kommuner. Vidare tillämpas allmänt

det systemet, att skatten först måste erläggas och att framställning

om befrielse först härefter prövas och då vid bifall resulterar i återbetalning.

Det torde vara klart, att detta system icke kan vara tillfredsställande

för de föreningar, som kommittén avser med sitt ändringsyrkande. Kommittén

förordar därför, alt den skattefrihet, som kommittén föreslår,

måtte anordnas efter ett nytt system, innebärande dels vissa bestämda

föreskrifter i vilka fall nöjesskatt ej skall erläggas enligt taxa I, dels

också att vederbörande förening före nöjestillställningens anordnande

kan erhålla besked alt nöjesskatt ej skall utgå. Detta torde icke vara

oförenligt med viss kontroll, garanterande att ej andra nöjestillställningar

än de avsedda undgå nöjesskatt. Önskvärt vore naturligtvis om en sådan

form för prövningar kunde föreskrivas, alt stat och kommun ej skulle

kunna stanna i olika beslut.

Nöjesskalteutredningen har haft tillfälle att taga del av remissyttrandena

över unydomsvårdskommitténs ifrågavarande betänkande. Frågan örn lindring

av nöjesskatten för ungdomsverksamheten har upptagits till behandling i

ett flertal yttranden. 1 dessa lillslyrkes genomgående kommitténs förslag alt

frågan örn lindring av nöjesskatten för ungdomsorganisationerna blir föremål

för utredning. Likaså förordas i allmänhet alt ideella föreningar skola

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

befrias från nöjesskatt för tillställningar enligt taxa I. Mot förslaget att till

taxa I hänföra sånglekar, folkdanser och folkvisedanser framföres icke några

erinringar.

I yttrandena lia framkommit från kommittén avvikande meningar i huvudsak

endast beträffande frågan huruvida skattebefrielsen skall avse jämväl

tillställningar, däri ingår jämte dans ett program av viss omfattning enligt

taxa I.

Skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens län

tillstyrka kommitténs förslag angående nöjesskatten i dess helhet utan att särskilt

ingå på denna fråga. Jämväl Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund,

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund,

Ungsvenskarnas Riksförbund, Riksidrottsförbundet, Skid- och

Friluftsfrämjandet, Svenska Ungdomsringen, Samverkande Bildningsförbunden

och Arbetarnas Bildningsförbund tillstyrka förslaget i dess helhet.

Överståthållarämbetet ställer sig tveksamt till förslaget örn befrielse för

tillställningar, vari dans ingår. Överståthållarämbetet anser det icke tillrådligt

att ytterligare komplicera tillämpningen av nöjesskatteförordningen genom

att göra indelningen i olika skatteklasser beroende av icke blott de olika tillställningarnas

beskaffenhet utan även anordnamas beskaffenhet och syftet

med tillställningen. I den mån skattelättnader i sistnämnda hänseende anses

böra åvägabringas, anser ämbetet detta lämpligast kunna ske genom en utvidgning

av möjligheten att lämna restitution av erlagd nöjesskatt. Liknande

synpunkter anföras av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser sig icke kunna förorda

skattefrihet för tillställning med dans samt anför härom följande:

Länsstyrelsen anser det olämpligt alt ungdomsföreningarna på detta

sätt skola uppmuntras att vädja till ungdomens danslystnad för hopskrapande

av medel till sin verksamhet, vilken ju i princip är inriktad

på att neutralisera ungdomens nöjesbegär. Länsstyrelsen är övertygad

om att det skulle komma att stöta på mycket stora svårigheter att i

praktiken avgöra vilka tillställningar, som skulle få hänföras till taxa I,

därför att de jämte dans ha ett visst kulturellt program. För att erhålla

.största möjliga ekonomiska behållning av tillställningarna, komma säkerligen

arrangörerna att försöka på ett eller annat sätt göra dansen till

det väsentliga i tillställningen, då dansen är mest publikdragande och

ger ekonomiskt störst utbyte. Länsstyrelsen anser att ungdomsföreningarna

böra ges den ekonomiska ryggrad att de ej behöva vara hänvisade

till dylik inkomstkälla.

Jämväl länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs och

Jämtlands län ställa sig tveksamma till förslaget i denna del.

Svenska stadsförbundets styrelse vill för sin del bestämt avstyrka, att taxa I

skall tillämpas på en tillställning, anordnad av en ungdomsförening, örn icke

det kulturella inslaget kan anses utgöra den huvudsakliga delen av programmet.

Styrelsen anser, att den publik, för vilken dansen är huvudsak, torde

föga intressera sig för det kulturella inslaget samt att den omständigheten,

att en ungdomsförening står såsom anordnare, icke innebär någon absolut

garanti för att dansen utövas i betryggande former.

Jordbrukare-Ungdomens Förbund avstyrker bestämt kommitténs förslag

örn skattefrihet för tillställning med dans samt anför i denna fråga:

Då en ideell förening anordnar dans vid en tillställning, till vilken endast

de egna medlemmarna äga tillträde, synes man kunna räkna med

att dansen härvid äger rum under värdiga former. Detta har emellertid

hittills knappast visat sig vara fallet i fråga örn danstillställningar, till

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

vilka allmänheten äger tillträde. Anledning synes därför ej föreligga att

uppmuntra sådana tillställningar genom befrielse från nöjesskatt. Bestämmelse

om att befrielse från nöjesskatt skulle medgivas vid tillställning

med blandat program, varvid dans ingår som del av programmet,

skulle helt naturligt leda till, att som camouflage vid danstillställning före

dansen anordnades ett mer eller mindre obetydligt program av litterär

eller musikalisk art. Att draga någon gräns mellan kulturellt värdefulla

tillställningar och danstillställningar med blandat program torde bliva

svårt.

Kommitténs förslag i denna del avstyrkes jämväl av Folkpartiets ungdomsförbund,

Förbundet av Sveriges K. F. U. K., Svenska Baptisternas Ungdomsförbund

och Svenska Missionsförbundets Ungdom.

Här bör slutligen anmärkas, att Folkpartiets ungdomsförbund i underdånig

skrivelse den 30 juni 1944 föreslagit, att föreningar för friluftsliv, idrott och

gymnastik samt ideella, religiösa och politiska ungdomsföreningar skulle befrias

från nöjesskatt för uppvisningar och tävlingar i icke-professionell idrott

samt för sådana tillställningar i övrigt, vilka ha en fostrande eller i god mening

underhållande karaktär.

U t r edningsmännen:

Lika med ungdomsvårdskommittén anse utredningsmännen det önskvärt,

att nöjesskattebestämmelserna så utformas, att ungdomsföreningarna icke på

grund av skyldigheten att erlägga nöjesskatt förhindras att genom anordnande

av nöjestillställningar erhålla för föreningarnas verksamhet erforderliga

medel. Självfallet är det särskilt önskvärt, att nöjesskatten icke verkar hämmande

på anordnande av sådana tillställningar, som direkt ingå i föreningarnas

verksamhet.

När utredningsmännen haft att taga ståndpunkt till kommitténs förslag,

lia utredningsmännen ansett sig särskilt lia att beakta huruvida förslaget ur

skatteteknisk synpunkt läte sig genomföra. Man måste därvid konstatera att

förslaget nödvändiggör dubbla gränsdragningar, nämligen dels mellan s. a. s.

skattefria och skattepliktiga föreningar och dels mellan sådana tillställningar,

som kunna anordnas utan skatt av de skattefria föreningarna, och sådana,

för vilka även skattefria föreningar måste betala nöjesskatt. Redan uppgiften

att efter verksamhetens art och syfte skilja mellan olika slag av ideella

föreningar är tydligen mycket grannlaga och icke lämplig att anförtro lokala

uppbördsmyndigheter. Vad angår den andra gränsdragningen har denna fråga

genom att utredningsmännen föreslå avskaffandet av taxeindelningen kommit

i ett annat läge, i det att det icke längre vid gränsdragningen mellan

olika slags tillställningar går att anknyta till taxeindelningen. Att samtidigt

som taxeindelningen upphäves införa en gränsdragning, såvitt rör de ideella

föreningarna, mellan nöjestillställningar av olika kvalitet, kan knappast ifrågakomma.

Skattefrihet för alla av ideella föreningar anordnade nöjestillställningar

är å andra sidan självfallet utesluten; allvarliga och befogade invändningar

lia framställts redan mot kommitténs förslag afl låta befrielsen avse

vissa tillställningar nied dans. Utredningsmännen vilja även påpeka, att det

svårligen torde vara möjligt att giva de ifrågasatta bestämmelserna — enligt

vilka det skulle bliva avgörande för skattskyldigheten vein som anordnat

tillställningen — en sådan utformning att bulvanförhållanden uteslutas.

Utredningsmännen anse sig av dessa skäl icke kunna biträda ungdomsvårdskommitténs

förslag till stöd åt ungdomens föreningsliv men vilja föreslå

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

andra åtgärder i samma syfte, som åtminstone delvis torde komma att tillgodose

önskemålen. Såsom på annat ställe närmare kommer att utvecklas

(avd. 11) föreslå utredningsmännen sålunda, att för uppvisning eller tävling i

icke professionell idrott eller gymnastik skall utgå nöjesskatt endast å belopp,

varmed avgifterna överstiga 2 000 kronor. En sådan regel innebär skattefrihet

för den stora massan mindre idrottstävlingar och skatteminskning för alla

sådana tävlingar med bruttoinkomster mellan 2 000 och 8 000 kronor. Gränsen

har satts så högt som 2 000 kronor i avsikt att därigenom icke blott skall

erhållas kompensation för att skatten å nämnda slag av tillställningar höjes

från 15 procent till 20 procent utan även skall lämnas ett icke obetydligt stöd

åt föreningar som anordna dylika tillställningar. Utredningsmännen ha icke

gjort befrielsen beroende av vem som anordnar tillställningen. Härigenom

undvikes en alltid besvärlig gränsdragning, varjämte även andra än ungdomsföreningar,

som bedriva ifrågavarande samhällsgagnande verksamhet, komma

i åtnjutande av lindringen.

Utredningsmännen föreslå vidare, såsom på annat ställe närmare utredes

(avd. 12), i fråga örn bestämmelserna örn rätt att efter ansökan erhålla befrielse

från nöjesskatt vissa ändringar, som ha betydelse i detta sammanhang.

Genom att i författningen uttryckligen fastslås att främjande av barns eller

ungdoms vård, fostran eller utbildning utgör ett allmännyttigt ändamål torde

ungdomsföreningarna erhålla möjligheter att i större utsträckning än nu

erhålla befrielse från nöjesskatt för tillställningar, vilkas behållning är avsedd

att användas för föreningarnas verksamhet. I författningen fastslås även

att besked om befrielse kan erhållas i god tid före tillställningen. Genom att

befrielsen icke göres ovillkorligt beroende av kommunens tillstyrkan bortfaller

ytterligare ett skäl som av ungdomsvårdskommittén anförts mot de nuvarande

bestämmelserna.

5. Gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria nöjen (2 §).

Genom det av utredningsmännen framlagda förslaget om en enhetlig skattesats

för alla nöjen bortfalla de tidigare gränserna mellan nöjen, hänförliga

till olika taxor. Däremot kvarstår alltjämt gränsdragningen mellan skattepliktiga

och skattefria nöjen. I det följande kommer en redogörelse att lämnas

för denna frågas tidigare behandling samt för de ändringar i förhållande till

nu gällande bestämmelser, som utredningsmännens förslag i denna del innebär.

Enligt det av landskamreraren Otto V. Landén utarbetade förslaget till nöjesskatteförordning,

vilket låg till grund för propositionen i ämnet till 1919

års riksdag (nr 166), hade skatteplikten hänförts till följande slag av nöjestillställningar:
a)

konsert, opera och annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär

föreställning;

b) biograf-, cirkus-, varité-, kabaret- och balettföreställning samt annan liknande

tillställning;

c) bal, maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförlig nöjestillställning;

samt

d) kapplöpning, travkörning, uppvisning i professionell idrott, uppstigning

i luftballong eller flygmaskin och dylikt.

Tillika hade föreslagits, att nöjesskatt icke skulle utgå vid tillställning, som

tjänade vetenskapligt syfte, undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Landén ansåg, att då det gällde att bestämma, vilka nöjestillställningar,

som skulle inordnas under en förordning om nöjesbeskattningen, borde den

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

statsfinansiella synpunkten i första hand vara avgörande. Man borde med

skatt uppsöka de nöjestillställningar, till vilka frekvensen vore så stor, att

även en mycket måttlig skatt kunde lämna ett avsevärt tillskott till statskassan.

Den kulturella synpunkten borde emellertid erhålla ett visst inflytande

så till vida, att skatten sattes lägre, då det gällde utgifter för i kulturellt avseende

högre stående nöjestillställningar. Man borde vidare undvika att med

beskattning träffa sådana nöjen, som tjänade vetenskapligt syfte, undervisnings-

eller uppfostringssyfte eller som bestode i utställningar av ena eller

andra slaget eller utgjordes av idrottsuppvisningar m. fl. sådana nöjen, som

avsåge att befordra vårt folks sunda utveckling i fysiskt avseende.

Departementschefen framhöll i propositionen, att enligt hans åsikt nöjestillställningarnas

egen beskaffenhet i första hand borde vara avgörande för

frågan, örn skatt vid dem skulle uttagas eller ej, liksom vid själva avvägandet

av skatten. 1 konsekvens härmed borde nöjesskatten omfatta alla tillställningar,

i vilka nöjes- eller förströelsemomentet vore det enda eller huvudsakliga.

Där förutom nämnda moment ett annat och högre syfte inginge

i tillställningen, borde skatten göras i motsvarande mån lindrigare.

I överensstämmelse med dessa principer hade departementschefen till de i

Landéns förslag uppräknade nöjestillställningarna fogat förevisning av djur,

trolleriföreställning, vaxkabinett, marionetteater, akrobatikföreställning och

annan dylik tillställning.

Under riksdagsbehandlingen tillädes ytterligare förevisning av panorama

samt uppvisning i boxning, även då uppvisningen verkställdes av amatörer.

Genom senare vidtagna ändringar i 1919 års förordning ha vissa ytterligare

nöjestillställningar skattebelagts. Sålunda tillädes redan 1920 icke professionell

idrott samt år 1922 i anledning av vissa prejudikat rörande nöjesplatserna

»hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt

andra liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga

mot erläggande av en efter omfattningen av deltagandet beräknad avgift».

År 1933 tillädes slutligen motorfordonstävling.

I ett bevillningsutskottets betänkande (nr 63) vid 1933_ års riksdag med

anledning av en väckt motion erinrades om den tidigare'' behandlingen av

frågan örn nöjesskatt för uppvisningar i sport och idrott. Utskottet framhöll,

att då till idrott icke ansetts hänförliga sådana kroppsövningar, vid vilkas

utövande använda redskap eller djur hava en mera huvudsaklig betydelse

och desamma i regel äro jämförelsevis dyrbara såsom exempelvis i fråga om

tävlingar med motorfordon, motorbåtar eller segelbåtar ävensom prishoppningar

och prisridningar, dessa slag av nöjen icke ansetts kunna träffas av

nöjesskatt i andra än i förordningen särskilt uppräknade fall. Uppenbarligen

saknades emellertid fog för att undantaga sistnämnda tillställningar från

skatt samtidigt med att de egentliga idrottsövningarna samt vissa slag av

sportsliga tävlingar såsom kapplöpningar voro underkastade beskattning. Utskottet

ansåg det önskvärt, att en omarbetning av förordningen kom till stånd.

Vid en sådan revidering borde tillses, att de olika slagen av nöjestillställningar

angåves så allmänt och omfattande som möjligt med hänsyn till deras

art och att de särskilt uppräknade tillställningarna endast tjänade som förtydligande

exempel. Härigenom syntes det bliva möjligt åstadkomma, att

även nya slag av nöjen, som framdeles kunde komma alt uppstå, i förekommande

fall träffades av nöjesskatt. Utan avvaktan på denna utredning ansåg

utskottet emellertid, att motorfordonstävling borde beläggas med nöjesskatt.

I enlighet med hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit den 9 juni 1933 (nr 301) örn utredning angående revision av

nöjesskatteförordningen. Skrivelsen föranledde dock icke någon Kungl.

Majrts åtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344. 6

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

I 19 AO års förordning äro bestämmelserna om gränsdragningen mellan

skattepliktiga och skattefria nöjen upptagna i 2 §, vilken efter förordningens

tillkomst icke varit föremål för någon ändring. Bestämmelserna äro av följande

lydelse:

»Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning, dramatisk

och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) uppvisning eller tävling i icke professionell idrott samt hästkapplöpning

och travkörning;

c) biograf föreställning;

d) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning samt uppvisning eller tävling

i professionell idrott;

e) bal, maskerad och annan danstillställning;

f) uppvisning eller tävling med motorfordon, motorbåt eller luftfar
tyg;
g)

förevisning av djur, trolleriföreställning, akrobatikföreställning

samt förevisning av vaxkabinett, marionetteater och dylikt;

h) hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt

andra liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga

mot en efter deltagandets omfattning beräknad avgift.

Vad i denna förordning stadgas om ovan angivna nöjestillställningar

skall äga motsvarande tillämpning å andra nöjestillställningar, vilka till

sin art och sitt syfte äro jämförliga med de angivna.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt

ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.»

I den av undertecknad Laurin utarbetade promemoria, som låg till grund

för propositionen i ämnet till 1940 års riksdag, framhölls, att det vid utredningen

över huvud synts önskvärt, särskilt med hänsyn till beskattningens

utsträckande till nya kommuner samt till den praxis som under de gångna

åren utvecklat sig, att icke onödigtvis rubba den gällande förordningens formuleringar,

och detta även örn vissa uttryck däri kunde synas föråldrade.

I enlighet härmed föreslog utredningsmannen endast vissa mindre jämkningar

i definitionerna å skattepliktiga nöjestillställningar.

I huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag infördes

emellertid i paragrafen ett stadgande av innehåll, att förordningen skulle äga

motsvarande tillämpning å icke särskilt nämnda tillställningar, vilka till sin

art och sitt syfte voro jämförliga med de i förordningen angivna. Departementschefen

framhöll i propositionen gentemot en i ett remissyrkande framställd

anmärkning örn önskvärdheten av en generell bestämmelse med viss

elasticitet, att det därmed avsedda syftet väsentligen torde vinnas med ifrågavarande

stadgande.

Erinringar emot den nuvarande definitionen å nöjestillställningar ha framförts

av riksdagens revisorer, riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet,

därvid huvudsakligen påtalats, att uppräkningen i 2 § nöjesskatteförordningen

är föråldrad och ofullständig. Nämnda myndigheters yttrande, som

jämväl innefattade kritik av den nuvarande taxeindelningen, finnas intagna

under avd. 3 ovan.

För bedömande av tillämpningen av gällande bestämmelser om gränsdragningen

mellan skattepliktiga och skattefria tillställningar skall här något beröras

regeringsrättens praxis på ifrågavarande område.

Bland tillställningar, som regeringsrätten ansett skattefria må nämnas följande:

hundutställning (1921 not Fi 168), fjäderfäutställning (1921 ref. 19),

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

mannekänguppvisning (1928 ref. 63), ridsporttävlingar, omfattande bl. a.

prishoppning och terrängritt (1933 not Fi 607 och 1935 not Fi 607) samt

tombolaspel utan förslröelsemoment (1942 ref. 27).

Däremot ha följande tillställningar av regeringsrätten ansetts skattepliktiga,

nämligen: kyrkokonsert med religiöst föredrag (1935 not Fi 606), miniatyrgolfspel

(1936 ref. 5), förströelseautomater och automatgrammofon (1941

ref. 34), tombolaspel med förströelsemoment (1941 ref. 20), amatörsångtävlan

(1942 not Fi 1105) och frågesporttävlan (1944 ref. 17).

På grund av bestämmelsen att till nöjestillställning icke hänföres tillställning,

som anordnas i undervisnings- eller uppfostringssgfte, har nöjesskatt

icke uttagits för följande tillställningar, nämligen: sångafton, anordnad av

föreläsningsförening och ingående i dess vanliga serie (1921 ref. 19), av samfundet

Frälsningsarmen anordnad konsert och biografföreställning, i samband

varmed förekom hön och bibelläsning (1922 ref. 7), av hembygdsförening

anordnad midsommarfest, varvid förekom, förutom hälsningstal och

prisutdelning, musik, spelmanstävling, folkvisor och tävling i folklekar (1930

not Fi 379), barnsångarting i kyrka (1930 not Fi 705) samt av föreningen

Musikfrämjandet anordnad konsert, i samband varmed förekommit instruktivt

föredrag till belysande av de framförda musikverkens form och innehåll

(1944 ref. 19).

Följande tillställningar ha däremot icke ansetts anordnade i undervisningseller

uppfostringssgfte, varför nöjesskatt utgått för desamma: av A.B.F. anordnad

tillställning, varvid förekom föreläsning örn Bernhard Shaw och hans

författarskap samt uppförande av en teaterpjäs av nämnde författare (1924

not Fi 339) samt aftonunderhållning med sagospel, uppläsning och sång av

folkskolebam samt pianomusik och solosång av skolans lärare (1929 not

Fi 937).

Utredningsmännen:

Gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria nöjen kan ske efter

två olika metoder. Den ena är att lämna en abstrakt definition å vad som

menas med nöjestillställning samt eventuellt förse denna definition med förtydligande

exempel. Den andra, som använts i nu gällande förordning, går

ut på att räkna upp de vanligast förekommande slagen av nöjen samt föreskriva

att vad i förordningen stadgats skall avse jämväl med dessa jämförliga

tillställningar.

Nackdelarna med sistnämnda metod är givetvis, att uppräkningen kan

bliva föråldrad och att nya nöjesformer kunna uppstå, som icke anses jämförliga

med de uppräknade, varför lagändring blir nödvändig för att även

dessa nöjen skola bliva skattepliktiga. Å andra sidan blir en abstrakt definition

ganska intetsägande och lämnar föga ledning vid bedömande av tveksamma

fall. Därtill kommer, att det stöter på stora svårigheter att formulera

en definition så att man får med de tillställningar man önskar beskatta och

utesluter de, som icke anses böra drabbas av nöjesskatt.

Vid övervägande av dessa synpunkter ha utredningsmännen stannat för

att föreslå bibehållande av den nu tillämpade metoden. Härvid ha utredningsmännen

fäst avgörande vikt vid den synpunkten, att ifrågavarande bestämmelse,

som skall tillämpas av kommunala organ i alla landets kommuner,

bör vara så avfattad att den utan svårighet kan tillämpas även av personer

med ringa erfarenhet i lagtillämpning.

Vid övervägande av frågan örn vilka tillställningar, som böra nöjesbeskattas,

lia utredningsmännen icke funnit skäl föreslå någon inskränkning i fråga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

om de nu skattepliktiga tillställningarna. Alla de slag av nöjen, som enligt

nuvarande bestämmelser och därå grundad praxis äro skattepliktiga, böra

enligt utredningsmännens åsikt även i fortsättningen i princip drabbas av nöjesskatt.

Eftersom uppräkningen i 2 § av gällande förordning — såsom ock

från flera håll anmärkts — i vissa delar är föråldrad, ha utredningsmännen

emellertid omarbetat densamma, varvid använts uttryckssätt som mera motsvara

de nuvarande nöjesformerna och samtidigt äro så allmängiltiga att de

böra kunna stå sig längre än de hittillsvarande. På detta sätt ha således önskemålen

om en mera abstrakt definition beaktats (se förslagets 2 §).

Utredningsmännens förslag innebär endast i ringa mån nöjesbeskattningens

utsträckning till nya områden. Då man eftersträvat en rationell gränsdragning,

har det emellertid synts önskvärt att medtaga vissa tillställningar,

vid vilka förströelsemomentet är mera framträdande men vilka icke ansetts

ingå i någon av de i författningen nu uppräknade nöjesformerna.

I fråga om sport- och idrottstillställningar hänföras enligt nu gällande bestämmelse

till nöjestillställning alla uppvisningar eller tävlingar i idrott, under

det att på sportens område — vartill enligt 1933 års bevillningsutskott

skulle hänföras »kroppsövningar, vid vilkas utövande använda redskap eller

djur ha en mera huvudsaklig betydelse och desamma i regel äro jämförelsevis

dyrbara» — till nöjestillställning endast hänföras vissa uppräknade slag

av tillställningar, nämligen hästkapplöpning och travkörning samt uppvisning

eller tävling med motorfordon, motorbåt och luftfartyg. Som följd av

dessa bestämmelsers avfattning ha i praxis prisridningar och prishoppningar

ansetts skattefria. Vidare har, enligt vad utredningsmännen erfarit, stor tvekan

rått i fråga örn uppvisning eller tävling i vissa andra, i förordningen ej

särskilt angivna sportgrenar. Exempel härpå utgöra rodd- och segelregatta,

uppvisning eller tävling med modellflygplan eller pojkracerbilar samt vissa

militära uppvisningar och tävlingar.

Utredningsmännen ha icke funnit skäl att bibehålla denna olikhet i fråga

om behandlingen av sport och idrott utan föreslagit, att alla uppvisningar

eller tävlingar i sport, idrott eller gymnastik skola vara skattepliktiga. På

grund av den av utredningsmännen i annat sammanhang föreslagna regeln,

att skatt för uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik

eller i hästsport skall beräknas endast å det belopp varmed bruttoinkomsterna

överstiga 2 000 kronor, komma emellertid sistnämnda tillställningar

att i stor utsträckning bliva fria från skatt eller endast obetydligt beskattade

(avd. 11 nedan). För prisridningar och prishoppningar torde ändringen

som regel icke få praktisk betydelse. Vad de militära uppvisningarna och

tävlingarna beträffa torde dessa oftast kunna bliva fria från skatt på grund

av att behållningen användes för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Under de senaste åren ha olika slag av uppvisningar eller tävlingar, som

icke avse sport eller idrott, blivit allt vanligare. Som exempel härpå kunna

nämnas frågesporttävlan och bridgetävlan samt uppvisning eller tävling avseende

viss yrkesskicklighet, såsom att frisera, väva, spinna, mjölka eller

plöja. Även mannekänguppvisningarna kunna hänföras till denna grupp.

Inom denna ha i praxis i varje fall frågesporttävlan blivit nöjesbeskattad. I

framtiden komma sannolikt nya former av uppvisningar eller tävlingar att

förekomma, vid vilka kanske icke blott människor utan även djur eller maskiner

deltaga. Utredningsmännen ha ansett det principiellt riktigast att alla

dylika slag av uppvisningar och tävlingar i detta avseende likställas och

således drabbas av nöjesskatt och ha givit 2 § d) i förslaget en däremot svarande

avfattning. Självfallet kan i flera av ifrågavarande fall omständigheterna

vara sådana, att tillställningen bör anses anordnad i undervisningseller

uppfostringssyfte (se nedan) och således på denna grund bli skattefri.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Stundom förekommer att det mot inträdesavgift för allmänheten anordnas

tillställningar, som pläga benämnas förevisningar och ej uppvisningar. Härvid

är väl i allmänhet fråga om förevisning av egenartade människor, djur

eller föremål. Förevisningar av detta slag torde ofta vara hänförliga under

begreppet marknads- och tivolinöjen men böra givetvis även eljest vara skattepliktiga.

Gränsen mot uppvisningar är uppenbarligen icke skarp och de

måste i princip behandlas lika. A andra sidan bör uppmärksammas de förevisningar

och demonstrationer, som äga rum på utställningar eller museer

eller avse slott, historiska minnesmärken eller dylikt. Att belasta dessa med

nöjesskatt torde icke kunna komma i fråga och ett uttryckligt undantag som

har avseende härå har därför upptagits. Det synes icke behöva bliva alltför

svårt att i praktiken skilja dessa förevisningar från de först avsedda.

Beträffande vissa former av utställningar har det dock ifrågasatts om de

icke böra beskattas. Man har därvid åsyftat sådana konstutställningar, vilka

stundom i storstäderna givas för en mycket stor betalande publik i enskilt

vinningssyfte och vid vilka inträdesavgifterna kunna uppgå till rätt avsevärda

belopp. Det har därvid framhållits såsom ur rättvisesynpunkt mindre tilltalande,

att den konstnär, som producerar sin konst direkt för allmänheten,

såsom skådespelaren och musikern, skall drabbas av nöjesskatt, under det

att den konstnär, som först producerar sin konst och sedan förevisar den för

allmänheten, såsom målaren och skulptören, skall vara fri från nöjesskatt.

Utredningsmännen vilja emellertid icke föreslå någon ändring i vad härutinnan

nu gäller. Jämförelsen med teatern och musiken är icke helt bärande

och en beskattning av utställningars inträdesavgifter skulle överhuvud falla

utanför nöjesskattelagstiftningens ram.

I nu gällande förordning är begreppet marknads- och tivolinöjen förtydligat

genom ett flertal exempel, varjämte den bestämningen tillagts, att allmänheten

skall äga deltaga mot en efter deltagandets omfattning beräknad

avgift. Då någon tvekan om begreppets innebörd numera icke torde råda, ha

utredningsmännen ansett tillräckligt att i förordningen använda uttrycket

marknads- och tivolinöjen. Enligt nu gällande praxis beskattas ifrågavarande

slag av nöjen icke blott om de äga rum på en marknad eller ingå i ett tivoli

utan även om de äga rum på annan plats. Utredningsmännen ha icke avsett

att göra någon ändring i denna praxis.

I överensstämmelse med nu gällande förordning ha utredningsmännen ansett,

att tillställning, som anordnas i undervisnings- eller uppfostringssgfte,

icke skall hänföras till nöjestillställning. Bestämmelsen avser givetvis endast

sådan undervisning och uppfostran, som anses vara av allmänt värde för

samhället. Även i övrigt torde bestämmelsen böra tolkas restriktivt, såsom

även synes ha skett i praxis. För bestämmelsens tillämpning bör alltid fordras,

att undervisningen sker genom en kvalificerad anordnare och att den

icke utövas i rent vinningssyfte.

Det bör anmärkas att de föreslagna bestämmelserna innebära att föredrag

liksom hittills icke anses som nöjestillställning. En uttrycklig bestämmelse

har ifrågasatts men icke ansetts erforderlig.

Beträffande förevarande frågor hänvisas i övrigt till 2 § i förslaget till förordning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

*

6. Frågan om tillställnings offentlighet (3 §).

I 1 § gällande nöjesskatteförordning stadgas, att nöjesskatt skall uttagas

för »nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift». Denna

definition å vad som menas med offentlig nöjestillställning är hämtad

från 1919 års nöjesskatteförordning. Begreppet offentlig nöjestillställning är

i vissa hänseenden utvidgat i 4 § nu gällande nöjesskatteförordning, vari

stadgas följande:

Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skau

anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap

i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen

utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av

dylika tillställningar driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med

avseende å sin omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är

att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.

Anordnas tillställning av en till viss organisation ansluten förening,

skall den omständigheten, att utom föreningens egna medlemmar jämväl

medlemmar i andra till organisationen anslutna föreningar äga tillträde,

icke föranleda, att tillställningen skall vara att anse såsom sådan

till vilken allmänheten har tillträde.

Bestämmelserna i denna paragraf äro ordagrant hämtade från två förut

gällande författningar, första stycket från förordningen den 10 juni 1932 (nr

200) ang. utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan

m. m. och andra stycket från kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 286)

örn tillägg till § 13 ordningsstadgan. Rörande tillkomsten av dessa båda författningar

må följande anmärkas.

1932 års förordning avsåg att komma tillrätta med det missförhållandet,

att nöjestillställningar anordnades med utnyttjande av klubb- och föreningslivets

namn och form i avsikt att härigenom undandraga vederbörande skyldigheten

att iakttaga de bestämmelser, som gällde för offentliga tillställningar.

De utslag av denna verksamhet, som särskilt uppmärksammats, hade

varit nattklubbarna och boxningssällskapen. De förra frekventerades i Stockholm

i sådan utsträckning att ett par av dem kunde räkna medlemmar i

flera tusental. Av de senare anordnade boxningsmatcher övervoros av åskådare

i stort antal. I ett fall hade antalet åskådare uppgått till cirka 10 000

personer, vilka angivits såsom medlemmar i det anordnande boxningssällskapet.

I den proposition (nr 184), varigenom 1932 års förordning framlades för

riksdagen, anförde föredragande departementschefen bland annat följande:

De omständigheter, som karakterisera ifrågavarande slag av tillställningar,

synas i regel vara huvudsakligen två, föreliggande antingen var

för sig eller båda tillsammans. Den första av dessa utgöres av det förhållandet,

att tillställningen utgör ett led i en uteslutande eller väsentligen

för anordnande av dylika tillställningar driven rörelse, vilket t. ex.

är fallet med de tillställningar, som anordnas av nattklubbar, föreningar

för förevisande för allmänheten av förbjuden film och liknande sammanslutningar.

Den andra omständigheten av nyssnämnda beskaffenhet

utgöres av det förhållandet, att tillställningar beträffande den omfattning,

i vilken eller beträffande de villkor — såsom i fråga om former

för förvärvande av medlemskap eller inbjudning, de rättigheter medlemskapet

medför o. s. v. — under vilka tillträde till desamma faktiskt

lämnas, eller annan särskild framträdande omständighet äro att järn
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

ställa med offentliga tillställningar. Detta är t. ex. fallet med boxningsuppvisningar

eller andra tävlingar, vilka plägat anordnas under nu ifrågavarande

form. Huruvida sist avsedda förutsättning för jämställande

av en såsom enskild betecknad tillställning med offentlig skall anses

vara uppfylld, beror givetvis i sista hand på en diskretionär prövning

av domstol, något som tydligen i detta fall, med alla de övergångsformer

som förekomma, icke med någon formulering kan undvikas. Att

med avseende å de tillställningar, som hittills företrädesvis tilldragit sig

uppmärksamhet i nu förevarande avseende, såsom t. ex. boxningsuppvisningärna,

en prövning vid domstol enligt här förordade bestämmelser

skulle medföra, att dessa föreställningar bleve underkastade de regler,

som gälla för offentliga tillställningar, torde kunna tagas för givet. Någon

anledning till att å andra sidan befara, att den föreslagna bestämmelsen

komme att inkräkta på det normala föreningslivet, synes icke

föreligga, då den slutliga förutsättningen för tillämpning av densamma

städse är, att den tillställning, å vilken dess tillämpning ifrågasättes,

skall vara att med hänsyn till alla inverkande förhållanden jämställa

med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. Till ledning för

bedömande av denna fråga tjänar iakttagandet av de omständigheter,

som enligt författningsförslaget företrädesvis karakterisera det oegentliga

slag av föreningsliv, som åsyftas, nämligen att tillställningen uppenbarligen

utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av

dylika föreställningar driven rörelse eller att tillträde till densamma

lämnas i den omfattning eller under de villkor, som i författningstexten

avses. Men dessa omständigheter äro i och för sig icke ensamt avgörande

för frågan om tillämpligheten av den föreslagna bestämmelsen, därest

i allt fall förstnämnda förutsättning icke tillika föreligger, d. v. s.

därest icke tillställningen i realiteten är att jämställa med tillställning,

till vilken allmänheten har tillträde.

1938 års kungörelse föregicks av en proposition till riksdagen (nr 169),

vari föreslogs, att till 1932 års förordning skulle göras ett tillägg, enligt vilket

såsom tillställning, till vilken allmänheten hade tillträde, icke skulle anses

tillställning, som anordnades inomhus av politiskt parti eller till dylikt

parti ansluten förening, därest medlemskap i partiet utgjorde förutsättning

för tillträde. Såsom skäl för det föreslagna tillägget åberopades i propositionen

ett rättsfall, enligt vilket styrelsemedlemmarna i en socialdemokratisk

ungdomsklubb jämlikt 13 § ordningsstadgan fällts till ansvar för det de

påskdagen 1936 »anställt bal utan att därtill hava inhämtat landsfiskals tillstånd»,

därvid domstolen uttalat, att vad de tilltalade »i målet invänt därom,

att tillträde till ifrågavarande tillställning slått öppet för allenast medlemmar

av socialdemokratiska partiet, icke föranleder, att tillställningen varit

att anse annorlunda än som tillställning, till vilken allmänheten haft tillträde».

Föredragande departementschefen ansåg, att den innebörd, som av

domstolen inlagts i 1932 års förordning, icke syntes ha varit avsedd vid förordningens

tillkomst.

Första lagutskottet, som avgav utlåtande i anledning av propositionen,

framhöll, att den ifrågasatta författningen i vissa avseenden icke syntes vara

tillräckligt omfattande, i det den icke avsåg en utomhus av en politisk sammanslutning

anordnad tillställning och icke heller tillställningar, som —

inomhus eller utomhus — anordnades av sådana föreningar, samfund eller

sällskap, som vore av opolitisk natur, exempelvis nykterhetssällskap, bildningsförbund

och kooperativa sammanslutningar. Skulle en författning av den i propositionen

föreslagna begränsade lydelsen utfärdas, syntes utskottet fara värt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

att myndigheterna motsättningsvis skulle sluta därhän att samtliga nu nämnda

tillställningar, alltså även de som dittills obestritt varit att anse som enskilda,

bleve att betrakta såsom offentliga. I ett annat avseende åter ansåg utskottet

att den ifrågasatta författningen gick för långt. Sålunda kunde de

föreslagna nya bestämmelsernas placering såsom ett tillägg till 1932 års förordning

komma att medföra, att även vissa tillställningar, vilkas offentliga

natur nämnda förordning just avsett att fastslå och vilka icke heller åsyftats

med propositionen, skulle kunna, därest de i något fall anordnades av en

politisk sammanslutning, komma att betraktas som enskilda. Utskottet ställde

sig dock icke avvisande till ett tillrättaläggande av dessa bestämmelser, utan

föreslog nya bestämmelser, vilka utskottet ansåg böra anknytas till § 13 ordningsstadgan

för rikets städer i stället för till 1932 års förordning. Bestämmelsen

örn tillställning anordnad av politiskt parti borde enligt utskottet utgå,

likaså begränsningen till inomhustillställningar. Bestämmelsen om förening

ansluten till politiskt parti borde generaliseras att avse förening ansluten till

viss organisation, och den borde avse sådana fall då jämväl medlemmar i

andra till organisationen anslutna föreningar ägde tillträde. I stället för en

förklaring, att vissa tillställningar icke vore att anse såsom offentliga, borde

författningstexten innehålla, att viss angiven omständighet — tillträde för

vissa utomstående — ej föranledde att tillställningen skulle anses såsom offentlig,

detta därför att tillställningen tydligen kunde böra anses såsom offentlig

av annan orsak. Slutligen framhöll utskottet, att då den föreslagna nya

bestämmelsen icke vöre uttömmande, borde den endast betraktas som ett

provisorium i avbidan på den mera omfattande omarbetning av hithörande

bestämmelser varom utskottet ansåge begäran borde framställas i skrivelse

till Kungl. Maj:t.

Riksdagen biföll första lagutskottets utlåtande, varefter kungörelse utfärdades

i enlighet med den av utskottet föreslagna lydelsen.

Tillämpningen av gällande bestämmelser angående gränsdragningen mellan

offentlig och enskild tillställning uppmärksammades av riksdagens år 1943

församlade revisorer. Dessa framhöllo i sin till 1944 års riksdag avgivna berättelse

(del. I, s. 135), att det i praktiken ibland visat sig möta betydande

svårigheter att avgöra, under vilka förhållanden en tillställning vore att betrakta

som enskild eller offentlig. Efter att ha framhållit, att bestämmelserna

härom, medan nöjesskatten ännu var en rent kommunal pålaga, ej tolkades

så strängt, anförde revisorerna:

Begreppet offentlig tillställning har sedermera fått en mera vidsträckt

omfattning. Enligt gällande praxis är t. ex. en teaterföreställning,

som abonnerats av en klubb eller förening, att anse såsom offentlig tillställning,

för vilken nöjesskatt skall utgå. Numera uttages även dylik

skatt för danstillställningar anordnade av idrottsklubbar och ideella föreningar.

Till en början föranledde detta stark opposition under motivering

att biljetter så gott som undantagslöst såldes endast till föreningens

medlemmar. Därest i dylikt fall även andra än föreningsmedlemmar haft

tillträde, anses emellertid tillställningen vara att jämställa med sådan, till

vilken allmänheten har tillträde. Till belysande av rådande praxis må

omnämnas följande fall. En tidning i Stockholm hade utverkat tillstånd

att såsom enskild tillställning för medlemmar av en viss organisation få

med en teaters ensemble uppföra viss teaterpjäs. Biljetter hade försålts

icke endast bland organisationens medlemmar utan även till helt utomstående

personer. Tidningen ifråga har med anledning härav avkrävts

4 200 kronor i nöjesskatt, över detta beslut har arrangören sedermera

anfört besvär, som emellertid ännu icke blivit avgjorda.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

över revisorernas uttalanden i denna och andra frågor inhämtades yttrande

av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet (Revisorernas berättelse

del. II s. 86—92). Riksräkenskapsverket uttalade i sitt yttrande, att

behov av kontroll utan tvivel förelåge till förhindrande av att nöjesskatteförordningens

bestämmelser kringgingos därigenom, att tillställningar, till vilka

allmänheten i själva verket ägde tillträde, gåves sken av privata sammankomster.

Riksräkenskapsverket framhöll, att anordnande av dylik kontroll

ofta torde stöta på stora svårigheter samt ifrågasatte huruvida icke alla nöjestillställningar

i på visst sätt bestämda offentliga lokaler utan vidare borde

drabbas av nöjesskatt. Överståthållarämbetet hänvisade till ett bilagt yttrande

från uppbördsintendenten i Stockholm, vari denne framhöll, att 4 § gällande

nöjesskatteförordning lämnade föga ledning i fråga om abonnemangstillställningar

och liknande mera svårbedömbara och svårkontrollerade tillställningar.

Uppbördsintendenten ansåg, att ett förtydligande — därest ett sådant

överhuvud vore möjligt — av ifrågavarande spörsmål, helt säkert vore av

största värde såväl för uppbördsmyndigheten som för det allmänna.

För bedömande av tillämpningen av gällande bestämmelser angående

gränsdragningen mellan offentlig och enskild tillställning torde även böra

uppmärksammas ett par av regeringsrätten under senaste tiden avgjorda mål

angående nöjesskatt.

I utslag den 24 mars 1943 (årsboken 1943 ref. 17) fastställde regeringsrätten

ett beslut att debitera nöjesskatt för en av Hyresgästernas klubbcentral

i Stockholm anordnad teaterföreställning. Klubbcentralen hade i målet

gjort gällande, att föreställningen vore enskild, enär biljetter endast tillhandahållits

medlemmar i den i Stockholm existerande hyresgästföreningen

och deras familjer. Vederbörande uppbördsintendent hade i målet avgivit

yttrande, däri han påpekat, att det varit möjligt för medlem att bereda tillträde

icke allenast för anhöriga utan även för vänner och bekanta. Eftersom

föreningens medlemsantal uppginge till närmare 25 000 torde, enligt

uppbördsintendentens uppfattning, den krets, som haft tillgång till föreningens

nöjestillställningar, ha utgjort en väsentlig del av stadens befolkning.

Frågan örn nöjesskatt för det av riksdagens revisorer omförmälda fallet,

då en tidning i Stockholm utverkat tillstånd att såsom enskild tillställning

för medlemmar av vissa organisationer få med en teaters ensemble uppföra

viss teaterpjäs, avgjordes genom regeringsrättens utslag den 21 april 1944

(årsboken not. Fi 462). Regeringsrätten fann däri ej skäl göra ändring i överståthållarämbetets

beslut att godkänna uppbördsmyndighetens debitering av

nöjesskatt för tillställningen.

Regeringsrätten har vidare i utslag den 15 december 1943 (årsboken 1943

not. Fi 1250) godkänt debitering av nöjesskatt för en av Stockholms fackliga

centralorganisation jämte Kooperativa skrädderiet, förening u. p. a., i

Blå hallen i Stockholms stadshus anordnad nöjestillställning. Arrangörerna

hade i målet gjort gällande, att tillställningen varit av enskild natur, enär

allmänheten icke ägt tillträde i vidare mån än att medlemmarna i centralorganisationen

och föreningen i viss utsträckning fått medtaga andra personer,

varjämte vissa personer, huvudsakligen tillhörande föreningens personal

eller representerande sammanslutningar, anslutna till centralorganisationen,

inbjudits såsom gäster. Uppbördsintendenten hade i avgivet yttrande

påpekat, att antalet medlemmar i centralorganisationen uppginge till omkring

140 000. Eftersom värjo medlem haft möjlighet alt i mån av tillgång

medtaga anhöriga och bekanta, ansåge uppbördsintendenten, att ramen för

en enskild sammankomst i förevarande fall otvivelaktigt sprängts.

I ett pär andra rättsfall har regeringsrätten ansett tillställningarna enskilda.

Det ena gällde en danstillställning anordnad av Pickwick-klubbcn

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

i Göteborg, till vilken klubbmedlemmar och av dessa medförda gäster ägt

tillträde (årsboken 1942 not. Fi 333). Det andra avsåg en av socialdemokratiska

ungdomsklubben frihet i Borlänge anordnad julfest, till vilken enligt

uppsatt affisch inbjudits medlemmar i Borlänge-Domnarvets arbetarkommun,

fackliga centralorganisationen, svenska metallarbetareförbundets avd.

nr 63 samt »närliggande klubbar» (årsboken 1942 not. Fi 1104).

I ett den 8 november 1944 avgivet betänkande (SOU 1944: 48) ha inom

socialdepartementet tillkallade sakkunniga (ordningsstadgeutredningen)

framlagt förslag till allmän ordningsstadga, avsett att ersätta nu gällande

ordningsstadga för rikets städer av den 24 mars 1868. Förslagets 39 §, som

innehåller en definition å offentlig tillställning, är av följande lydelse:

Med offentlig tillställning avses sammankomst, demonstrationståg,

föreställning, tävling, uppvisning eller annan tillställning, som försiggår

på allmän plats eller vartill allmänheten eljest äger tillträde.

Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är

beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen

uppenbarligen utgör del av rörelse, som uteslutande eller väsentligen

drives för anordnande av tillställningar av samma eller liknande

slag, eller eljest är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten

äger tillträde. Anordnas tillställning av en till viss organisation

ansluten förening, skall den omständigheten, att utom föreningens

medlemmar jämväl medlemmar i andra till organisationen anslutna föreningar

äga tillträde, icke föranleda, att tillställningen skall anses såsom

offentlig.

Med offentlig tillställning likställes i detta kapitel utförande utomhus

av sång eller musik, även om utförande jämlikt förut i denna paragraf

meddelade bestämmelser icke är att hänföra till dylik tillställning. Vad

sålunda är stadgat skall dock ej gälla, om det är uppenbart, att utomstående

icke störas.

Utredningen framhåller i motiven till 39 § att den däri gjorda begreppsbestämningen

i stort sett överensstämmer med vad som nu anses gällande. Uttryckligen

har stadgats, att varje tillställning, som äger rum å allmän plats är

offentlig tillställning. Detta har synts utredningen naturligt, då allmänheten

har tillträde till dylik tillställning. I paragrafen ha intagits de bestämmelser

örn utvidgning av begreppet offentlig tillställning, som äro givna i 1932 års

förordning och 1938 års kungörelse. I överensstämmelse med vad fallet är i

kungörelsen den 28 maj 1943 angående förbud mot offentliga nöjestillställningar

m. m. å vissa kyrkliga högtidsdagar har vid angivandet av de tillställningar,

som skola vara att anse såsom offentliga, en viss förkortning av

uttryckssättet skett i förhållande till det nu gällande, utan att någon saklig

ändring därigenom varit avsedd. Utredningen framhåller emellertid, att paragrafens

tredje stycke innehåller en nyhet, då däri med offentlig tillställning

likställts utförande^ utomhus av sång och musik, även om detta icke skellinder

sådana förhallanden, att offentlig tillställning eljest skulle anses föreligga.

Utredningen motiverar denna nyhet med behovet av kontroll.

Utredningsmännen:

Utredningsmännen mäste även för sin del konstatera att tillämpningen av

gällande bestämmelser om gränsen i nöjesskatteavseende mellan offentliga

enskilda nöjestillställningar vållat avsevärda svårigheter och olägenheter

såväl för uppbördsmyndigheterna som för den berörda allmänheten. På grund

av detta områdes mycket växlande natur kunna sådana gränsdragningssvå
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

righeter aldrig undvikas, men det har givetvis varit angeläget för utredningsmännen

att överväga, i vad mån förhållandena kunna något klarläggas.

Utredningsmännen anse att denna fråga kan och bör lösas helt oberoende av

den reglering av motsvarande fråga, som skett i ordningsstadgan m. fl. författningar.

Helt skilda synpunkter göra sig nämligen gällande.

Vid en diskussion av denna fråga i anslutning till gällande bestämmelser

bör till en början påpekas, att en nöjestillställning självfallet alltid är att

anse som offentlig, örn icke »tillträde är beroende av medlemskap i viss förening

eller av inbjudning» (nuvarande 4 §). Detta måste innebära, att även

om biljetter säljas endast till medlemmar i en förening, tillställningen blir

att anse som offentlig, om en medlem får köpa flera biljetter och å dessa

medtaga även utomstående, liksom överhuvud om kontroll icke sker vid

själva tillträdet utan inköpta biljetter kunna fritt överlåtas.

Om däremot verkligen endast medlemmar i viss förening eller särskilt inbjudna

medgivas tillträde, skall tillställningen i princip icke vara att anse

såsom offentlig och nöjesskatt icke utgå. I stor utsträckning får denna princip

tillämpning i praktiken.

Principen måste emellertid i vissa avseenden rubbas, så att nöjesskatt skall

utgå även om tillträdesrätten är sålunda begränsad. Då lagstiftningen härom

tillkom, åsyftade man bl. a. »tillställningar, som anordnas av nattklubbar,

föreningar för förevisning för allmänheten av förbjuden film och liknande

sammanslutningar». Med tanke härpå infördes bestämmelsen örn att en nöjestillställning,

ehuru »tillträde är beroende av medlemskap av viss förening

eller av inbjudning», ändock skall anses offentlig, »därest tillställningen uppenbarligen

utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av

dylika tillställningar driven rörelse». Mot bestämmelsen kan invändas att dess

innebörd ter sig rätt oklar för den som ej har närmare kännedom om dess tillkomst

och de bakomliggande förhållandena. Stadgandet har blivit så allmänt

formulerat att det även varit oklart om det skall gälla även om någon annan

än föreningen eller inbjudaren driver ifrågavarande rörelse. Av en sådan utvidgning

finns icke något behov, om en särskild punkt rörande de s. k. abonnerade

föreställningarna i stället införes, såsom nedan föreslås. Det har därför

synts lämpligt och ägnat att göra stadgandet — vilket icke helt kan undvaras

— något klarare genom att låta det gälla det fall att »tillställningen

uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver

uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar». Det

bör framhållas att härvid, liksom nu, endast åsyftas de fall då vederbörande

anordnar nöjestillställningar i sådan omfattning att han kan anses »driva

rörelse».

Särskild uppmärksamhet kräver därefter det fall att en förening eller ett

företag abonnerar (förhyr) t. ex. en hel föreställning på en teater för att därigenom

bereda sina medlemmar eller anställda tillgång till föreställningen till

lägre pris än det eljest gällande. Även örn därvid verkligen endast medlemmar

eller anställda få tillträde, kan det icke vara någon anledning att låta

sådana föreställningar undgå nöjesskatt. Enligt vad erfarenheten också visat

skulle i så fall stora möjligheter till missbruk finnas. Sålunda bar inträffat,

att vissa teatrar haft dylika s. k. abonnerade föreställningar, vilka angivits

såsom enskilda, tre å fyra gånger i veckan med den ordinarie repertoaren.

Örn en teaterföreställning givcs för allmänheten oller för medlemmarna i en

förening eller de anställda i ett affärsföretag, bör detta som regel icke rimligen

medföra någon skillnad i nöjesskatteavseende. Vad som härvidlag bör

vara avgörande synes vara, örn föreställningen ingår i ett offentligt nöjesföretags

rörelse och äger rum i offentlig lokal. I enlighet härmed har ett nytt

led i förenämnda paragraf formulerats. Stadgandet innebär alt nöjesskatt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

icke skall utgå, om en förening själv utför en teaterpjäs för endast egna

medlemmar, även om det sker i en teaterlokal, samt att nöjesskatt heller

icke skall utgå om en teater mot betalning låter utföra t. ex. en del av en

revy i en enskild lokal.

I den nuvarande bestämmelsen finnes slutligen den generalklausulen att en

tillställning skall anses offentlig örn den »eljest, såsom med avseende å sin

omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med

tillställning, till vilken allmänheten har tillträde». Såsom framgår av ovan

återgivna uttalande i 1932 års proposition bör detta för övrigt alltid utgöra

en förutsättning för bestämmelsens tillämplighet överhuvud. Nämnda uttryck

har haft betydelse exempelvis i fråga om de av boxningssällskapen anordnade

boxningsmatcherna. Även med tanke på andra fall bör denna punkt

bibehållas. I förtydligande syfte föreslås emellertid att »sin omfattning» ändras

till »omfattningen av den krets som äger tillträde». Det bör nämligen icke

vara den särskilda tillställningens omfattning som är avgörande.

Beträffande 4 § andra stycket i gällande nöjesskatteförordning -— tillställning

anordnad av en till viss organisation ansluten förening — vill utredningsmännen

erinra om att första lagutskottet i sitt utlåtande över propositionen

i ämnet vid 1938 års riksdag avvisade det i propositionen framlagda förslaget

att anknyta den nya bestämmelsen till 1932 års förordning och i stället

föreslog ett tillägg till § 13 ordningsstadgan för rikets städer, vilket tillägg

utskottet betecknade som ett provisorium. Eftersom hänvisningen till då gällande

nöjesskatteförordning fanns upptagen i 1932 års förordning, torde därav

kunna dragas den slutsatsen, att utskottet icke ansåg den nya bestämmelsen

utan vidare tillämplig i nöjesskatteavseende. Den huvudsakliga avsikten

med bestämmelsen torde ha varit att förhindra en sådan tillämpning av

föreskrifterna om skyldighet att inhämta polismyndighets medgivande till

vissa offentliga tillställningar att mötesfriheten därigenom bleve lidande.

Utredningsmännen vilja i detta sammanhang påpeka, att vid den genom

kungörelsen den 6 oktober 1939 (nr 703) vidtagna omarbetningen av förordningen

den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar intogs

i förordningen en bestämmelse av samma innehåll som 1932 års förordning,

varemot någon bestämmelse motsvarande 1938 års kungörelse icke inflöt i

förordningen. Naturligt synes ha varit, om man vid omarbetningen av nöjesskattebestämmelserna

1940 förfarit på samma sätt, men i stället infördes även

1938 års bestämmelser i nöjesskatteförordningen. Att begreppet offentlig tillställning

bestämmes lika i nöjesskatteförordningen och biografförordningen

är i och för sig önskvärt och särstadgandet i nöjesskatteförordningen torde

också kunna leda till resultat som ur skattesynpunkt knappast äro rimliga.

Stadgandet torde också ha mycket bidragit till dessa bestämmelsers svårbegriplighet.

Utredningsmännen ha därför stannat vid att föreslå att ifrågavarande

bestämmelse skall utgå.

7. Skatt å brutto eller netto; skatt å biljett eller å sammanlagda

inkomsterna; skatt å nedsatta priser och fribiljetter; skatt å förköpsavgifter;

garderobs- och programavgifter; skyldigheten att svara

för skatten (4, 5 och 8 §§).

Enligt gällande bestämmelser upptages nöjesskatten i form av skatt på

biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och

beräknas skatten i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat

skatten (5 §). För nöjesskattens inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställningen

(9 §).

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Skattens beräknande å bruttopriset kan förefalla orättvist såtillvida, att

hänsyn icke tages till den verkliga behållningen. Ofta kunna nojés tillställningar,

för vilka nöjesskatt uttagas, gå med törlust, kanske just på grund

av nöjesskatten. Erinringar mot detta förhållande ha framförts^ till utredningsmännen.

Någon ändring härutinnan kan emellertid icke ifrågakomma.

Det skulle självfallet vara otänkbart ur arbets- och kontrollsynpunkt att låta

uppbördsmyndigheterna efter avgivna deklarationer pröva det uppkomna

nettot å varje nöjestillställning.

Eftersom skatten sålunda eljest beräknas å bruttot utan hänsyn till omkostnader,

utgör det strängt taget ett avsteg från denna^ princip, då i 8 §

tredje stvcket av nuvarande förordning stadgas, att i fråga om marknadsoch

tivoiinöjen, som avses i 1 § andra stycket lotteriförordningen den 19

maj 1939 (mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor),

skatten skall beräknas å bruttoinkomsten med avdrag av värdet av de

vinster, som utlämnats till deltagarna, dock att nämnda avdrag må högst utgöra

en tredjedel av bruttoinkomsten. Då detta stadgande genomförts på

riksdagens initiativ så sent som 1940, med avvikelse från Kung. Maj:ts proposition,

ha utredningsmännen emellertid ansett sig icke böra föreslå detsammas

borttagande (5 § andra stycket i förslaget).

En hithörande fråga utgör behandlingen av garderobs- och programavgifter.

Den behandlas emellertid lämpligen senare under denna avdelning;

se nedan.

Att skatten nu beräknas per biljett beror givetvis bland annat därpa att

skatteskalan i regel är progressiv. Då utredningsmännen nu föreslå en proportionell

skatt å 20 procent, ha de också fått anledning upptaga till övervägande

om icke denna skatt lämpligen borde beräknas icke per biljett utan

å sammanlagda bruttoavgifterna samt kommit till den uppfattningen att så

bör ske. Förändringen synes i själva verket innebära så avsevärda förenklingar

såväl för anordnarna av nöjestillställningar som ur uppbörds- och kontrollsynpunkt

att häri även ligger ett ej oväsentligt skäl för att skatten göres

proportionell.

Härmed sammanhänger den nuvarande bestämmelsen (6 §), att såsom biljettpris

anses det ordinarie priset för den tillställning, som är i fråga, utan

hänsvn till nedsättning för vissa grupper av deltagare eller därtill, att biljett

utlämnas utan betalning. I praktiken ha avsevärda lillämpningssvårigheter

uppkommit då nedsatta priser tillämpats för t. ex. militär, skolungdom etc.

För undvikande av orimliga resultat har man nog rätt ofta betraktat även dessa

priser som ordinarie. Bestämmelsen örn fribiljetter har måst kompletteras

med åtskilliga undantag (7 §), avseende fall då skatteplikt icke bör anses föreligga,

och i praktiken har det mött avsevärda svårigheter att effektivt övervaka

att de skattepliktiga fribiljetterna verkligen bli skattebelagda.

Sistnämnda bestämmelser om nedsatta priser och fribiljetter ha berott på

betraktelsesättet att det är bevistande av en nöjestillställning som belägges med

skatt, beräknad efter den ordinarie avgiften för denna, oberoende av örn besökaren

i det enskilda fallet erlägger denna avgift. Nöjesskatten är konstruerad

såsom en skatt å besökarens biljett, låt vara att arrangören svarar för

inbetalningen. I verkligheten räknar givetvis arrangören med den nöjesskatt,

som han har att inbetala, såsom en omkostnad för honom liknande alla övriga

omkostnader.

Då utredningsmännen nu vilja föreslå, att arrangören av nöjestillställning

har att erlägga nöjesskatt, motsvarande 20 procent av hans bruttointäkter,

står det i bäst överensstämmelse därmed —- och skulle samtidigt undanröja

mångå svårigheter och medföra avsevärda förenklingar — att endast räkna

med de verkligen erlagda avgifterna och således vid nedsatta priser för vissa

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

grupper av deltagare taga skatt endast å de erlagda nedsatta avgifterna och

å fribiljetter icke taga någon skatt alls. Ehuru det innebär en radikal förändring

i förhållande till vad nu gäller, föreslå utredningsmännen att så sker.

Särskilt i fråga om teaterföreställningar torde fribiljetter ibland kunna förekomma

i ej ringa utsträckning, såsom vid ringa besöksfrekvens för att salongen

ändock skall bli någorlunda välbesalt. Verkställda undersökningar

för veckan 6—12 november 1944 ha visat att i Stockholms stad nöjesskatten

för skattepliktiga fribiljetter för stadens 11 teatrar utgjorde 7 procent av den

för dessa erlagda sammanlagda nöjesskatten, medan motsvarande procenttal

för stadens 110 biografer utgjorde 1,4. Någon större ekonomisk räckvidd

kan förändringen trots förstnämnda procenttal icke anses lia i jämförelse

med förevarande reforms ekonomiska konsekvenser i allmänhet, och i varje

fall är det ur den synpunkt, som här anlagts på nöjesskatten, fullt befogat

att för vinnande av därmed förenade fördelar helt slopa fribiljettsbeskattningen.

Reformen torde lia störst betydelse såvitt rör de nu till taxa I hänlörliga

tillställningarna och därvidlag föreligga ju särskilda skäl för en lättnad.

Det bör framhållas att, liksom vissa företag nu för fribiljetterna taga

en viss »lösen» utöver nöjesskatten, hinder givetvis icke finns alt även i

fortsättningen taga en viss avgift för fribiljetterna. I så fall skola dock dessa

avgifter ingå i de bruttoinkomster, å vilka skatten skall beräknas. Pä grund

härav får reformen sannolikt icke de ekonomiska konsekvenser som ovannämnda

siffror tyda på.

Enligt gällande förordning (6 §) skall skatt icke utgå å den del av biljettpriset,

som utgör »förhöjning vid s. k. förköp». Såsom framgår av de ovan

intagna direktiven har detta påtalats såväl i yttrande av riksdagens år 1943

församlade revisorer (se berättelsen del I s. 136) som i skrivelse av 1944 års

riksdag. I yttrande över revisorernas berättelse lia riksräkenskapsverket och

Överståthållarämbetet instämt i revisorernas uppfattning, att det vore rimligt

att nöjesskatten utvidgades till att omfatta jämväl förköpstilläggen.

Till komplettering av de i revisorernas berättelse lämnade siffrorna angående

omfattningen av förköp vid vissa nöjesetablissement i Stockholm kan

nämnas, att förköpsavgifterna vid en teater i Slockholm under en månad

hösten 1944 uppgingo till sammanlagt 18 798 kronor eller något mera än 10

procent av bruttosumman av under samma tid försålda biljetter, vilken

uppgick till 186 197 kronor. Det hör emellertid uppenbarligen till undantagen

att förköpsavgifterna utgöra så stor del av inkomsterna.

Utredningsmännen anse för sin del klart, i synnerhet med den föreslagna

nya konstruktionen av nöjesskatten, att skatten bör beräknas även å förköpsavgifterna.

I fråga örn föreställningar med stor efterfrågan å biljetter öppnar

den nuvarande ordningen rent av möjligheter att delvis undgå skatt genom

att i stället för att höja biljettpriserna uttaga höga förköpsavgifter. Det finns

i varje fall ingen anledning varför icke de avgifter till nöjestillställningar,

som uttagas i denna särskilda form, skulle beskattas i samma ordning som

övriga avgifter. Den åberopade omständigheten att uttagande av förköpsavgifterna

stundom kunna vara förenade med särskilda kostnader för öppethållande

av biljettkassa el. dyl. skiljer icke dessa avgifter från andra; såsom

ovan berörts skall nöjesskatten alltid beräknas på bruttointäkterna utan

hänsyn till omkostnader.

Enligt förslaget är grundregeln (4 §) den, att nöjesskatten utgår med »tjugu

procent av de för tillträde till nöjestillställningen erlagda avgifternas sammanlagda

belopp» (angående specialregler för idrotten hänvisas till avd. 11 här

nedan). Meningen är därvid att alla avgifter som avfordras besökarna såsom

villkor för tillträdet skola inräknas, även örn avgifterna ha särskild beteckning

enligt vilken de avse någon viss särskild förmån. För undanröjande

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

av tvivel härom har upptagits ett särskilt stadgande (5 §) att till avgift jämväl

skall hänföras — utom de nämnda förköpsavgifterna — »sådan program-

eller garderobsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars erläggande

utgör villkor för tillträde». Förslaget skiljer sig härvidlag i viss mån från

gällande förordning, enligt vilken skatt beräknas å biljettpriset och som dessutom

stadgar att om program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare

i nöjestillställning såsom villkor för rätt till deltagande, överstiger 25 öre,

skall det överskjutande beloppet hänföras till biljettpriset. Utredningsmännen

anse förslaget härutinnan vara en konsekvens av förslaget i övrigt. De kostnader,

som kunna vara förenade med programtryckning och hållande av

garderob, skilja sig icke från andra omkostnader, och skattskyldigheten bör

icke kunna kringgås genom att arrangören för tillträde fordrar, utom erläggande

av biljettpriset, en särskild avgift av något slag. Det bör emellertid

framhållas att här endast avses för tillträde obligatoriska avgifter (inlagda i

biljettpriset eller fristående). Om inköp av program är frivilligt, skall skatt

ej beräknas därpå, priset må ha satts aldrig så högt, och på samma sätt kan

varje arrangör undvika att betala skatt å garderobsavgift, om sådan icke

uttages av varje besökare utan endast av den som verkligen avlämnar kläder

i garderoben.

Med det nya beräkningssättet för skatten kunna ur förordningen helt uteslutas

de nuvarande bestämmelserna i 6 § tredje stycket örn biljett till ett

flertal tillställningar (abonnemang) eller till ett flertal personer (familjebiljett)

ävensom bestämmelserna i 8 § första och andra styckena för det fall

att tillträde lämnas utan att biljetter begagnas.

Såsom redan berörts blir det med förslagets uppläggning klart, att skattskyldigheten

formellt kommer att åvila anordnaren av nöjestillställningen,

även om skatten i verkligheten kommer att drabba besökaren. Detta har

utsagts i förslagets 8 §. Erfarenheten visar emellertid att en tilläggsregel bör

meddelas rörande de s. k. abonnerade föreställningarna (jfr under avd. 6

ovan). Om t. ex. en firma eller en förening abonnerar en teaterföreställning

för sin personal eller sina medlemmar mot ett visst pris i ett för allt, är det

klart att teaterföretaget såsom anordnare har att erlägga nöjesskatt å den

erlagda betalningen. Men örn firman eller föreningen för deltagandet

säljer biljetter till personalen, resp. medlemmarna, och sammanlagda biljettintäkterna

överstiga den till teaterföretaget erlagda betalningen, bör det

överskjutande beloppet också beskattas. Fallet torde icke ha större praktisk

betydelse men för att undvika beskattningens kringgående ha utredningsmännen

ansett önskvärt att giva en säkerhetsregel för detta fall, som utsäger

att abonnenten skall svara för sistnämnda del av skatten (8 § andra stycket).

8. Restaurangdansen (6 §).

Offentlig dans å restauranger och kaféer har alltifrån nöjesskattens infö

rande varit skattebelagd, så snart avgift för dansen erlagts, vare sig gellon:

entré till lokalen eller genom avgift för varje dans. I praktiken kom emellertid

skatt mera sällan att utgå, enär varken inträdesavgifter eller avgift per

dans uttogs å restaurangerna. I stället fordrades ofta för inträde betalning

för en supé, »kaffe complet» el. dyl. Priset för denna sattes visserligen ofta

högre än normalt men det var givetvis svårt, oftast omöjligt, för uppbördsmyndigheten

att på denna grund debitera och utfå skatt.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslag av undertecknad Laurin såsom

särskild utredningsman i frågan infördes därför genom förordning den 26

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

november 1943 (nr 786) ett tillägg till förordningen om nöjesskatt, varigenom

dels till denna fogades en ny paragraf betecknad 5 a §, av följande lydelse:

»Anordnas danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, i lokal

eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller

alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan därmed i obehindrad

inre förbindelse stående lokal, skall, ändock att särskild avgift

för tillträde till danstillställningen icke uppbäres eller avgift uppbäres

med lägre belopp än nedan sägs, nöjesskatt utgå som om avgift för varje

person, vilken äger deltaga i dansen, uttoges med

a) tre kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum,

b) två kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga

rum, samt

c) en krona, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker må äga rum.

Uttages avgift för varje dans, gäde i stället vad i 5 § stadgas;»

dels ock till 5 § i förordningen fogades följande tillägg:

»Uttages vid danstillställning, som äger rum i lokal eller å plats som i

5 a § avses, avgift för varje dans, skall nöjesskatt utgå såsom örn avgiften

för varje dansande par utgjorde minst 50, 30 eller 15 öre för de under a)

—c) i nyssnämnda paragraf angivna olika slagen av utskänkningsslällen.

»

Angående den närmare motiveringen till denna reform, som trädde i kraft

den 1 januari 1944, hänvisas till prop. nr 350 till 1943 års riksdag med bilagor

samt bevillningsutskottets betänkande nr 56; det sistnämnda innehåller en

närmare utveckling särskilt av uttrycken »annan därmed i obehindrad inre

förbindelse stående lokal» samt »varje person, vilken äger deltaga i dansen».

Självfallet har införandet av en sådan nyhet som den här ifrågavarande

icke kunnat ske utan åtskilliga friktioner och svårigheter. Då några särskilda

önskemål om ändringar icke framförts och då reformen varit i kraft endast

något över ett år, anse utredningsmännen emellertid att förevarande bestämmelser

böra bibehållas i sak oförändrade. För att såvitt möjligt undanröja

missförstånd, som fortfarande ofta yppas på denna punkt, föreslås dock

den formella jämkningen att orden »vilka äga deltaga i dansen» ändras till

»vilka äga rätt att deltaga i dansen». Såsom redan berörts (avd. 3 ovan) bör

vidare i anledning av den nya enhetliga skattesatsen frågan om de fingerade

avgifternas belopp upptagas till omprövning.

Innan utredningsmännen ingå på denna fråga torde få lämnas några statistiska

uppgifter som belysa denna lagstiftnings verkningar, såvitt rör

Stockholms stad.

För danstillställningar i Stockholms stad debiterades under åren 1943 (före

nämnda reform) och 1944 (efter denna) följande belopp:

1943 1944

I. Restauranger med spriträttigheter (ej entré)____ 1955:— 150 688:95

II. Restauranger med rätt alt utskänka vin, pilsnerdricka

eller alkoholfria drycker (ej entré)...... 4 478: 64 75 573: 50

lil. Danssal»mger med utskänkningsrätt enligt II och

entréavgift .................................. 279 764: 77 425 766: 98

IV. Övriga danstillställningar..................... 53 305:72 49 510:46

V. Dansbanor å div. tivolin..................... 109 842:29 108 854:60

VI. Div. tillf, danstillställningar och sommardans
banor.

...................................... 12 838: 89 33 226: 23

Summa kr. 462 185: 31 843 620: 72

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Såsom av ovan citerade bestämmelse framgår utgör skatten å restauranger

med spriträttigheter 85 öre i alla de fall då inträdesavgift ej uttages eller uttages

med belopp understigande 3 kronor. Motsvarande belopp utgör vid

restauranger med vin- och ölrättigheter 55 öre och 2 kronor samt å lokaler,

som endast ha rätt till utskänkning av alkoholfria drycker, 25 öre och en

krona. Uttages avgift för varje dans, utgör skatten per par resp. 10, 6 och

3 öre.

Skulle skattesatsen nu sättas till 20 procent över hela linjen men de fingerade

avgiftsbeloppen ej ändras, skulle detta betyda att minimiskatten för

nämnda tre slag av restauranger skulle sänkas från resp. 85 till 60 öre, 55

till 40 öre och 25 till 20 öre; skatten å särskilda dansbiljetter skulle däremot

bli oförändrat 10, 6 och 3 öre.

En sådan sänkning skulle givetvis vara mycket litet tilltalande och är heller

icke en nödvändig konsekvens av den enhetliga skattesatsen, enär de

fingerade avgiftsbeloppen kunna höjas.

Ändras beloppen 3, 2 och 1 kr. till resp. 5, 3 och 2 kr., skulle minimiskattebeloppen

— om dans sker i samband med servering och avgift ej uttages per

dans — bli resp. 1 kr., 60 och 40 öre i stället för nu 85, 55 och 25 öre. Denna

höjning motverkas i viss mån av alt skatten blir 20 procent av den verkliga

inträdesavgiften (i stället för nu 30 procent minus 5 öre), då inträdesavgift

uttages och överstiger nämnda fingerade belopp samt då dans sker utan samband

med servering. En provdebitering för veckan 6—12 november 1944 i

Stockholms stad för de i ovan intagna tablå under I—III avsedda danstillställningarna

har givit till resultat att sammanlagda skattebeloppet skulle

med beloppen 5, 3 och 2 kr. ökas från 16 147: 17 kr. till 16 334: 17 kr. eller

således bli i det närmaste oförändrat. Sättes nämnda belopp till resp. 5 kr.,

3 kr. och 1:50 kr., skulle däremot sammanlagda skattebeloppet ha nedgått

till 14 666:91 kr. eller således med 1 480: 26 kr. Redan på grund härav ha

utredningsmännen funnit anledning förorda de förstnämnda beloppen, 5, 3

och 2 kr. Ett bestämmande av det fingerade beloppet för danslokaler med

utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria drycker till 1: 50 kr.

skulle i alltför många fall i de större städerna medföra en icke önskvärd

sänkning av skattebeloppen. Förslaget om 2 kronor innebär att skatten för

samtliga sådana danslokaler i riket höjes från 25 till 40 öre, således med

15 öre, då avgift nu icke uttages eller uttages men understiger I kr., och

höjes med ett belopp understigande 15 öre, då avgiften nu ligger mellan 1 kr.

och 1:50 kr. Detta synes icke böra väcka betänkligheter; erforderlig justering

av inträdesavgifterna torde utan svårighet kunna ske. Ej heller synes

det vara en alltför avskräckande konsekvens, att skatten sänkes i de fall, då

avgift nu uttages men överstiger 1: 50 kr. Det torde nämligen vara mindre

vanligt, att verkligen inträdesavgift uttages med högre belopp vid danstillställningar

å sådana lokaler.

En höjning av de fingerade avgiftsbeloppen för det fall att avgift utgår

per dans —• 50, 30 och 15 öre — är icke påkallad för undvikande av skattesänkning,

enär skatten å så små avgiftsbelopp redan nu även i taxa III utgår

med allenast 20 procent. Del kan invändas att en direkt proportion till

de fingerade inträdesavgifterna skulle leda lill beloppen 50, 30 och 20 öre

samt att det vid de nuvarande beloppens bibehållande, samtidigt som skatten

vid fingerade avgifter särskilt i grupp c) höjes, blir en ytterligare accentuerad

disproportion mellan skatteintäkterna i det fall att avgift för dans uttages

och det fall att sådan avgift icke uttages (för att skatten skall bli densamma

i båda fallen måste varje pär dansa resp. 20, 20 och 27 gånger mot

för närvarande 17, 18 och 17 gånger). Bestämmelsen torde lia sin egentliga

betydelse, såvilt rör det lägsta beloppet. Med hänsyn lill vad som förekom

Bihang till riksdagens protokoll I sami. Nr 344. 7

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

vid införandet av skatten å restaurangdans -— utredningsmannen hade då

föreslagit 60, 40 och 20 öre — och då 15 öre alltjämt torde vara en vanlig

avgift per par och dans i folkparker o. dyl., ha utredningsmännen icke nu

föreslagit någon höjning av beloppen.

9. Sammansatta tillställningar (7 §).

1.

I gällande förordning stadgas (5 § sista stycket), att om nöjestillställning

är sammansatt av delar, som falla under olika taxor, bestämmes skatten efter

den del som är den huvudsakliga. Efter orden avser regeln icke det fall,

att en tillställning är sammansatt av skattefria och skattepliktiga anordningar

— t. ex. föredrag i förening med musik — men den har självfallet

fått tillämpning även därvidlag. Med utredningsmännens förslag bortfaller

behovet av en reglering av förstnämnda fall, medan det sistnämnda fortfarande

kräver en motsvarande regel. Denna bör utformas så att den täcker

icke blott det fall att ett program är sammansatt av skilda nummer av

olika karaktär utan också andra fall då det på grund av en tillställnings blandade

natur kan uppstå tvekan, huruvida den är skattepliktig eller icke. Det

kan vidare tänkas sammansatta tillställningar eller tillställningar av blandad

natur, vid vilka det kan vara tveksamt om särregeln i 4 § andra stycket för

icke professionell idrott, gymnastik och hästsport är tillämplig. För alla dessa

fall bör bedömandet bero av tillställningens huvudsakliga innehåll och

syfte. En regel härom har upptagits i 7 § första stycket. Den innebär att man

vid sammansatta tillställningar icke skall se uteslutande på de olika numrens

tidslängd och givetvis icke heller endast på tillställningens benämning.

II.

En närliggande fråga utgör frågan om beskattning av inträdesavgift till

område, inom vilket skilda tillställningar och anordningar finnas. Såsom i

det föregående (avd. 3) berörts har vid tillämpningen av gällande förordning

ett av de besvärligaste problemen varit frågan om vilken taxa som i dessa

fall skall tillämpas. Genom utredningsmännens förslag örn en enhetlig taxa

bortfaller dessa problem. Kvar står emellertid den motsvarande — men

vida mindre praktiskt betydelsefulla — frågan om beskattning av inträdesavgift

till område, inom vilket förekomma såväl skattefria som skattepliktiga

anordningar. Innan detta spörsmål upptages till behandling, måste man

dock taga ståndpunkt till den nu icke reglerade frågan huruvida nöjesskatt

överhuvud skall utgå för inträdesavgiften, därest särskilda avgifter utgå

för de olika nöjestillställningarna och inträdesavgiften sålunda icke i och för

sig berättigar till deltagande i någon nöjestillställning.

Frågan har behandlats i den av undertecknad Laurin den 15 november

19A2 avgivna, på uppdrag av Kungl. Maj:t utarbetade promemorian angående

vissa ändringar i bestämmelserna om nöjesskatt. Utredningen hade föranletts

av skrivelse till Konungen den 6 maj 1942, nr 188, vari riksdagen anhållit

om utredning angående nöjesskatteförordningen bland annat avseende

beskattningen av inträdesavgift till område, inom vilket olika slag av

nöjestillställningar förekomma. Sedan i promemorian framhållits, att olika

meningar gjort sig gällande rörande taxan vid beskattning av inträdesbiljetten

till ett område, då denna biljett gåve tillgång, med eller utan särskild

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

ytterligare avgift, till många olika slag av nöjestillställningar inom området,

anfördes i promemorian:

I princip torde numera gälla, att i sådant fall nöjesskatt skall uttagas

såväl för inträdesbiljetten till området som för särskilda avgifter för

nöjen inom området. Tidigare gjorde sig i praxis den meningen gällande

att inriädesavgiften icke skulle beskattas, när den icke i och för sig

berättigade till deltagande i någon sådan nöjestillställning, som avses i

förordningen, eller med andra ord när särskild avgift uttogs för samtliga

olika nöjen inom området (se sålunda regeringsrättens årsbok 1921

ref. 19, 1922 not. Fi 221, 1926 not. Fi 678). Ett avgörande i regeringsrätten

1929 (ref. 107) och senare rättsfall därifrån (t. ex. 1930 not. Fi

384 och 385) torde emellertid ge vid handen, att en sådan tolkning numera

icke kan godkännas. Det var i rättsfallet 1929 fråga örn, huruvida

nöjesskatt finge uttagas å inträdesavgiften, då — enligt rubriken i

årsboken —- »för tillträde till inhägnad nöjesplats med dansbana och anordningar

för beskådande av dansen samt servering av mat och läskedrycker

har uttagits inträdesavgift och därutöver för dem, som deltagit

i dansen, särskild avgift». Regeringsrätten yttrade att »med avseende å

omständigheterna i målet nöjesskatt måste anses böra utgå jämväl för

ifrågakomna inträdesavgifter».

Om det sålunda anses vara det riktiga, att nöjesskatt skall utgå å inträdesbiljetten,

även om samtliga nöjestillställningar inom området äro

särskilt avgiftsbelagda, torde detta kunna sägas ha sin grand däri, att

inträdesavgiften, ehuru visserligen icke i och för sig berättigande till

något nöje, utgör en förberedande avgift till ett vart av de särskilda

nöjena. Det bör emellertid här anmärkas, att nu angivna praxis knappast

kan sägas ha blivit allenarådande; sannolikt tillämpas förordningen så

i de egentliga folkparkerna men enligt vad som inhämtats finnes det

stora nöjesplatser i landet, där vederbörande uppbördsmyndighet icke

kräver nöjesskatt å inträdesavgiften under motivering att särskild avgift,

med nöjesskatt, uttages för samtliga anordningar inom området av

beskaffenhet att falla under 2 § nöjesskatteförordningen. I

I promemorian föreslogs, att i nöjesskatteförordningen skulle införas ett

uttryckligt stadgande av innehåll, att örn inträdesavgift avsåge tillträde till

lokal eller område, inom vilket de besökande, med eller utan ytterligare avgift,

erhölle tillgång till nöjestillställningar av skilda slag, nöjesskatt skulle

utgå såväl för inträdesavgiften som för de särskilda avgiftsbelagda nöjestillställningarna.

För lösande av frågan om vilken taxa, som härvid skulle

tillämpas, föreslogs vissa ytterligare stadganden.

Av remissyttrandena över promemorian framgår, att regeln om nöjesskatt

såväl å inträdesavgiften som å avgifterna för de särskilda nöjena ganska

allmänt ansågs överensstämma med rådande praxis. Länsstyrelsen i Östergötlands

län syntes dock vara av annan uppfattning, under det att länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt Svenska Stadsförbundet ansågo

praxis i denna fråga oklar. Endast länsstyrelsen i Östergötlands län hade

emellertid något att erinra mot denna del av den föreslagna bestämmelsen.

I den proposition till 1943 års riksdag (nr 350), vari framlades förslag

om nöjesskatt å den s. k. restaurangdansen, förklarade sig departementschefen

icke beredd alt i det sammanhanget upptaga frågan örn beskattning

av sammansatta nöjestillställningar till behandling. Åtskilliga erinringar hade

nämligen framförts mot den ifrågasatta bestämmelsen, såvitt den rörde vilken

taxa som skulle tillämpas.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Utredningsmännen ha ansett det önskvärt, att ifrågavarande spörsmål vid

nu företagen omarbetning av nöjesskalteförordningen vinner sin lösning.

Skäl därtill synes så mycket mera föreligga, som tvekan huruvida inträdesavgift

till ifrågavarande områden överhuvud skall beskattas alltjämt synes

råda på vissa håll. Utredningsmännen lia i 7 § andra stycket av förslaget

upptagit en regel av innehåll, att därest särskild inträdesavgift uttages för

tillträde till lokal eller område, inom vilket de besökande erhålla tillgång till

skilda nöjestillställningar, så skall, oavsett örn avgifter för de särskilda nöjestillställningarna

uttages eller icke, nöjesskatt utgå jämväl å inträdesavgifterna.

Detta stadgande överensstämmer i sak med det i ovannämnda promemoria

föreslagna.

Såsom ovan antytts, måste därefter uppmärksamhet ägnas åt frågan, huru

skatten skall beräknas å inträdesavgift till område, inom vilket finnes såväl

skattepliktiga som skattefria anordningar. För närvarande torde gälla, att

nöjesskatt icke uttages å inträdesavgiften, därest de skattefria anordningarna

inom området anses vara de huvudsakliga. Exempel härpå utgör Skansen

i Stockholm, där nöjesskatt, enligt vad utredningsmännen inhämtat, icke

uttages å inträdesavgiften. Det står i överensstämmelse med denna praxis

och med det nu föreslagna nyss behandlade stadgandet i 7 § första stycket,

då utredningsmännen föreslå sådan lydelse av regeln i andra stycket, att

skatt icke skall utgå å inträdesavgiften, därest denna kan anses huvudsakligen

avse tillgång till själva lokalen eller området och till anordningar, vilka

ej enligt förordningen äro att anse som nöjestillställningar.

10. Teater- och musiklivet (10 §).

Såsom redan berörts består det allvarligaste hindret mot införande av en

enhetlig skatt däri, att skatten för de nu till taxa I hänförliga nöjena -— således

de som hittills ansetts böra gynnas i förhållande till övriga — skulle

komma att höjas från 15 till 20 procent. För idrottens del torde en tillfredsställande

lösning av denna svårighet kunna vinnas (se nedan under avd. 11).

Vad angår teater- och musiklivet åter kan det rent av ifrågasättas, om inte

förevarande olägenheter äro av den art, att den enhetliga skatten icke kan

genomföras. Utredningsmännen ha emellertid ingående diskuterat olika alternativ

till en lösning, som i det följande framläggas, och äro ense om — ehuru

vi förorda något skilda alternativ — att en lösning som möjliggör den ifrågavarande

reformens genomförande bör kunna ernås.

På grundval av de ovan (avd. 2) lämnade statistiska uppgifterna ävensom

vissa uppgifter rörande idrotten som lämnas nedan under avd. 11 torde man

kunna approximativt antaga, att nöjesskatten enligt taxa I för teater och

musik för närvarande inbringar staten och kommunerna sammanlagt ett

belopp av drygt två miljoner kronor. En höjning av skattesatsen från 15 till

20 procent skulle ju innebära en ökning av skatten på sådan verksamhet

med en tredjedel. En viss ökning skulle vidare följa av beskattningen å

förköpsavgifter. Detta motverkas å andra sidan av upphävandet av skatten

å fribiljetter, något som dock säkerligen alls icke kan uppväga beskattningen

av förköpsbiljettema.

Det bör härefter anmärkas att bidrag till teater- och musikverksamheten

för närvarande av Kungl. Majit utdelas av lotterimedel med rätt avsevärda

belopp. Enligt bilaga till riksdagsberättelsen 1945 uppgingo dessa bidrag

under 1944 till följande belopp:

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Teater:

Operan.........................

Dramatiska teatern...............

Göteborgs lyriska teater..........

» stadsteater.............

Malmö stadsteater................

Hälsingborgs stadsteater..........

Kristianstads teateraktiebolag .....

Riksteaterns publikorganisation

Svenska Dramatikers studio.......

Folkets parkers centralorganisation

kronor 1 357 025

89

»

503 535

321 200

227 000

107 000

7 700

50 000

402 000

5 000

150 000

11

Summa kronor 3 130 461

Musik:

Musikaliska akademien............................... kronor

Sveriges orkesterföreningars riksförbund............... »

Konsertföreningen i Stockholm........................ »

Göteborgs orkesterförening............................ »

Norrköpings » »

Nordvästra Skånes orkesterförening.................... »

Gävleborgs läns » .................... »

Malmö konserthus.................................... »

Svenska sångarförbundet.............................. s

Sveriges körförbund.................................. »

Sveriges fiolbv ggarförbund............................ »

Samarbetskommittén för Sveriges Kyrkosångsförbund,

Sällskapet Kyrkosångens vänner och Sveriges allmänna

organist- och kantorsförening........................ »

3 000: —

95 000: —

193 100: —

85 250: —

59 900: —

59 900: —

61900: —

83 950: —

15 000: —

20 000: —

6 000: —

12 000: —

Summa kronor 698 000: —

Utredningsmännen ha ingående diskuterat förevarande fråga och flera olika

alternativ till lösning ha övervägts.

Utredningens majoritet (undertecknade Lundberg och d’Ailly) vilja för sin

del förorda den lösningen att en viss del av de sammanlagda nöjesskattemedlen

avsättas till en fond för främjande av teater- och musiklivet. Då det

stöd som därigenom skulle kunna givas icke blott bör kompensera skattehöjningen

utan — liksom föreslås beträffande idrotten — innebära ett ur

många andra synpunkter önskvärt ytterligare stöd, anse vi att avsättning till

fonden bör ske med tre procent av nöjesskattens belopp, för närvarande motsvarande

något över en miljon kronor om året. I enlighet härmed föreslå vi

en bestämmelse i 10 § av förordningen, att av nöjesskattens belopp nittiosju

procent skall lika fördelas mellan statsverket och kommunen samt tre procent

avsättas till en fond, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skall användas

till främjande av teater- och musiklivet.

Vi förutsätta alltså att närmare bestämmelser rörande fondens disponerande

skulle meddelas i administrativ ordning. Enligt vår mening bör utdelning

ur fonden anförtros åt en särskild av Kungl. Majit tillsatt nämnd

på fem personer. I denna bör representeras såväl de mindre enskilda konstutövarna

— lämpligen genom representanter för Svenska Teaterförbundet

och Svenska Musikerförbundet — som de större företagen på dessa områden,

lämpligen genom representanter för Sveriges teaterledares riksförbund och

Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Dessutom bör Kungl. Majit utse en

opartisk, på berörda områden erfaren ordförande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Enligt vår mening skulle genom en sådan fond, handhavd av en verkligt

sakkunnig nämnd, kunna tillgodoses mycket betydelsefulla kulturella uppgifter,

som nu måste stå tillbaka. Att en del av de inkomster, som samhället

erhåller på nöjestillställningarna, ledas över till en sådan användning synes

i och för sig önskvärt och lämpligt och står för övrigt i god överensstämmelse

med vad som redan i många kommuner sker.

Nämnden höjde självfallet alltid söka ge full kompensation för den skattehöjning

som drabbar de redan statsunderstödda företagen. Motsvarande

bidrag eller bidrag därutöver borde emellertid givas även andra teaterföretag

och musikorganisationer, som skötas väl och hålla en god konstnärlig standard.

Särskilda bidrag skulle kunna ges för att möjliggöra framförandet

exempelvis av något klassiskt verk som eljest icke anses kunna bära sig

ekonomiskt. På samma sätt skulle särskilda bidrag kunna lämnas för stödjande

av svensk dramatik. Särskilda anordningar för bjudande av skolteater

skulle kunna ytterligare stödjas. Strävandena att få fram god teater

och musik även till mindre orter i landet kunde underlättas, vilket i så

fall skulle lia den konsekvensen att sådana orter genom ökade nöjesskatteinkomster

kompenserades för avsättningen till fonden. Det skulle överhuvud

vara möjligt att tillgodose åtskilliga av de nu mest aktuella önskemålen beträffande

teater- och musiklivet; som exempel kan nämnas önskemålen örn

inrättande av en teaterhögskola och om förbättrande av lönerna vid vissa

konsertföreningars orkestrar, vilket sistnämnda skulle medföra möjlighet att

utvidga dessas verksamhet och att till dem i ökad grad binda kvalificerade

krafter. Vid startande av nya teaterföretag skulle fonden kunna komma till

god användning. Turnéer, vare sig de avse teater eller musik, skulle givetvis

kunna erhålla bidrag under samma förutsättningar som fasta företag. Det

skulle vidare vara möjligt att på ett smidigt sätt understödja och kompensera

åtskilliga enskilda personer, t. ex. enskilda konsertgivare, som redan nu ofta

drabbas hårt av nöjesskatten men äro förtjänta av stöd. Härvid torde stipendieformen

kunna vara en lämplig utväg.

Vad som i berörda och andra avseenden skulle kunna göras genom fonden

vöre också ägnat att för de på detta område verksamma konstutövarna

skapa arbetstillfällen och förebygga en arbetslöshet som just på dessa områden

lätt kan uppkomma vid en ekonomisk kris.

Vi anse att en verksamhet, sådan som vi avse för den av oss föreslagna

nämnden, på intet sätt kolliderar med den tidigare berörda av Kungl. Majit

utövade understödsverksamheten med jlotterimedel utan tvärtom utgör ett

värdefullt komplement till densamma med förmåga att snabbt taga ställning

till akuta situationer. Den av oss förutsatta allsidiga sammansättningen

av nämnden torde utgöra en garanti härför. Man bör hålla i minnet att de

medel som nämnden skulle fördela äro av en helt annan art än de av staten

utdelade lotterimedlen, enär de förra till övervägande delen äro tillkomna

genom överbeskattning av en verksamhet vilken staten anser som en

kulturangelägenhet att stödja och vilken fonden huvudsakligen avser att

kompensera.

Att lägga fördelningen av de kompenserande medlen i flera händer skulle

vara synnerligen olyckligt enär möjligheten att enhetligt överblicka och

fördela i förhållande till rådande omständigheter härigenom försvinna. Ett

år kanske musiken tarvar ett proportionsvis större stöd, ett annat år teaterkonsten.

Att Kungl. Majit i förväg skulle kunna avgöra detta torde väl få

anses uteslutet.

Lämpligt synes ej vara att låta teaterrådet verkställa någon fördelning av

medlen då detsamma väl icke bör frångå sin ställning att vara en rådgivande

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

instans som under inga omständigheter får direkt ingripa i teaterverksamheten.

Likaså bör sådan befogenhet icke tillkomma någon redan befintlig

statlig eller annan institution. Av denna anledning torde t. ex. musikaliska

akademien icke böra handha någon fördelning, då denna institution i många

fall torde ha svårt att handla fritt och obundet.

Vi anse därför att fördelningen bör handhas av en nämnd tillkommen

uteslutande för detta ändamål och sammansatt av kompetenta personer, av

vilka ett par bör äga ingående personkännedom om de enskilda konstutövarna

(konsertgivare, deklamatörer etc.), vilka komma att drabbas ytterst

hårt av en höjd nöjesskatt.

Självfallet bör det föreslagna stödet endast komma inhemska konstnärer

och företag till del. Som redan påpekats böra endast de som hålla en god

konstnärlig standard — om än av skiftande art — samt, vad beträffar unga

enskilda konstutövare, endast de som visa tydliga konstnärliga förutsättningar

komma i fråga vid tilldelandet av anslag eller stipendium.

Nämnden bör äga att fördela medlen oberoende av om ansökan inlämnats

eller ej.

För att nå samma bredd och effektivitet i stödverksamheten som ernås

genom det under avd. 11 avhandlade stödet till idrotten anse vi enda utvägen

vara den av oss förordade fonden. De föreslagna 3 procenten skulle

tillföra fonden något mer än vad som kan tänkas uppkomma genom nöjesskattens

höjande "från 15 till 20 procent och genom beskattningen av förköpsavgifterna.

Ökningen av nöjesskatteintäkterna från teater och musik

(taxa I) torde kunna uppskattas till drygt 800 000 kr. under det att de 3

procenten skulle tillföra fonden något över 1 000 000 kr. Detta ytterligare tillskott

för främjande av teater och musik synes endast skäligt och rättvist,

sett i relation till det ökade stöd åt den kroppsliga kulturen som utredningsmännen

ansett rimligt och riktigt.

Vi vilja slutligen rörande fonden framhålla, att dennas årliga inkomster

visserligen i princip borde användas efter hand men att det säkerligen vore

lämpligt om en mindre del årligen innehölles så att en reserv för uppkommande

behov alltid funnes tillgänglig.

Undertecknad Laurin beaktar tillfullo de skäl, som tala för inrättande av

en fond av detta slag, men anser mig dock böra i första hand förorda en

något avvikande linje. Då staten redan genom utdelning av lotterimedel

bedriver en omfattande bidragsverksamhet — under 1944 över 3,8 miljoner

kronor — för ifrågavarande ändamål, kan jag nämligen icke anse det lämpligt

att parallellt härmed anförtro en särskild nämnd en bidragsverksamhet

av allmänna medel för i stort sett samma ändamål. Betänkligheter mot en

sådan nämnd föreligga också ur den synpunkten, att det redan finnes en

särskild nämnd, nämligen teaterrådet, med uppgiit bl. a. att avgiva yttrande

och förslag i hithörande frågor; att ge tcaterrådet uppdrag att disponera

ifrågavarande fond, samtidigt som den skulle yttra sig till Kungl. Maj:t rörande

lolterimedelsbidragen, kan knappast heller ifrågakomma. Statsmakterna

torde vidare icke vara benägna att på delta sätt genom fondering binda

vissa skattemedels användning för bestämda uppgifter av understödsnatur.

Av kommunerna skulle sannolikt också — icke utan fog — komma

att invändas, att den andel (en och en halv procent) av nöjesskattemedlen,

som de således nödgades avslå ifrån, oftast skulle komma uteslutande andra

kommuners, kanske huvudsakligen de större städernas, teater- och musik
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

liv till godo. Tillgodoseende av alla de skiftande ändamål, som av majoriteten

angivas, är förvisso önskvärt, men fondens medel skulle ingalunda

förslå därtill.

Jag har för min del funnit den närmast till hands liggande lösningen av

denna fråga vara, att då det allmänna skulle ta in ytterligare kanske 73

miljon kronor av teater- och musikverksamheten, en kompensation lämnades

at den verksamhet, som icke anses böra drabbas av skattehöjningen,

genom en utvidgning av den redan bedrivna understödsverksamheten. För

de redan statsunderstödda företagen vore det naturligt och enkelt att bidragen

ökades med belopp ungefär motsvarande nöjesskatteökningen. Det vore

vidare motiverat och skulle utan praktiska svårigheter låta sig göra att lärnbo

SOm åtminstone motsvarade den beräknade nöjesskatteökningen,

till åtskilliga andra teater- och musikorganisationer, som prövades hålla en

god konstnärlig standard. Värre vore kanske att tillgodose åtskilliga andra,

som oförtjänt komme att drabbas av skatteökningen, t. ex enskilda konsertgivare

eller enstaka teaterturnéer. Det synes dock icke vara uteslutet

att detta skulle kunna ske genom att Kungl. Maj:t årligen ställde visst belopp

till förfogande at någon institution, t. ex. musikaliska akademien för

musikens del och teaterrådet för teaterns del, att av dem användas för lämnande

av bidrag i de nu avsedda fall, vilka icke kunde behandlas av Kungl

Majit. ö ''

En sådan linje skulle i själva verket icke behöva innebära så stora avvikelser

tran det av majoriteten förordade alternativet med en särskild fond

Jag förutsätter att, ehuru en lösning enligt den sålunda reservationsvis framförda

lmjen icke skulle komma till uttryck i författningstexten — i förordningen

skulle då såsom nu stadgas att nöjesskatten skulle delas lika mellan

stat och kommun (10 §) — det likväl skulle i Kungl. Majlis proposition

uttryckligen angivas och något utvecklas, huru Kungl. Majit sålunda ämnade

förfara for att kompensera teater- och musiklivet. Självfallet vore det

endast glädjande om icke endast kompensation utan även ökat stöd kunde

beredas, men det bör å andra sidan framhållas att anledning till kompensation

tor en mindre skattehöjning ingalunda föreligger beträffande all den

verksamhet av detta slag, som nu faller under taxa I.

Utredningsmännen anse sig slutligen i detta sammanhang böra redovisa,

att även ett tredje alternativ övervägts under utredningen. Detta innebär i

viss mån ett avsteg från principen örn en enhetlig taxa, i det att nöjesskatten

stundom skulle kunna utgå med 10 i stället för 20 procent i fråga om teaterföreställningar

och konserter, närmare bestämt de i 2 § a) av förordningen

angivna tillställningarna. Skillnaden i jämförelse med nuvarande ordning

skulle ligga däri, att det icke skulle tillkomma de många lokala uppbördsmyndigheterna

att genom direkt tolkning av förordningen bestämma, huruvida

den lägre taxan vore tillämplig, utan denna skulle få tillämpas endast

då det på särskild framställning och efter diskretionär prövning av en central

myndighet funnes befogat. Sådan nedsättning förutsattes kunna beviljas

alla fasta teaterföretag med en ur konstnärlig synpunkt god repertoar. Hade

företaget av Kungl. Majit prövats berättigat till bidrag av lotterimedel eller

ansåges eljest garantier föreligga för en fullödig skötsel av företaget under

den närmaste tiden, borde ett sådant medgivande kunna lämnas för viss tid

framåt, t. ex. ett spelår. I andra fall kunde det vara lämpligare att bevilja

nedsättningen endast för vissa föreställningar vid teaterföretaget. På samma

sätt borde nedsättning kunna beviljas en turné för föreställningar med en

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

viss eller vissa pjäser. Orkester- och konsertföreningar och liknande föreningar

borde givetvis kunna erhålla generell nedsättning för viss tid.

Med detta alternativ vore emellertid en svår fråga, vem som skulle äga

bevilja nedsättning. Ovan angivna nedsättningsfrågor — avseende teaterföretagen,

teaterturnéer och orkesterföreningar — skulle väl icke bli flera till antalet

än att det kunde ifrågasättas att prövningen därav finge ankomma å

Kungl. Maj:t. Det vore emellertid knappast rimligt att begränsa nedsättningsmöjligheten

till sådana mera fasta institutioner. För exempelvis enskilda konserter

— sång eller musik — skulle en skärpt nöjesskatt ofta vara minst lika

kännbar. Skulle dessa fall medtagas, vore sannolikt enda möjligheten att för

prövning av ifrågavarande ärenden inrätta en särskild nämnd för hela riket;

en uppdelning av prövningen på t. ex. länsstyrelserna kunde redan pa grund

av de ofta förekommande turnéerna icke ifrågakomma.

Främsta skälet mot detta alternativ, som utredningsmännen icke velat

förorda, torde vara att man härigenom på en bakväg skulle släppa in

den taxeindelning som man vill komma ifrån. Visserligen skulle, såsom ovan

berörts, den skillnaden föreligga att hänförandet till en lägre taxa skulle

bero av en diskretionär prövning av en kompetent myndighet. Att genomföra

en sådan för hela landet skulle emellertid medföra stora organisatoriska svårigheter,

som redan de äro ägnade att verka avskräckande. Den avsedda

nämnden skulle troligen få en stor mängd ärenden att pröva och kunna fa

karaktären av ett litet ämbetsverk. Prövningen bleve vidare ytterligt grannlaga

och en mängd stridigheter och missnöje i fråga om tillämpningen skulle

svårligen kunna undgås. Värre är emellertid kanske, alt man även med denna

form av taxeindelning ställes inför flera med en sådan förenade olägenheter,

vilka knappast kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Vi avse därvid

främst de i direktiven och ovan under avd. 3 berörda svårigheterna med

avseende å beskattningen av inträdesavgift till område, inom vilket olika

slag av nöjestillställningar förekomma. Inom folkparkerna skulle i ej ringa

utsträckning komma att givas teaterföreställningar, för vilka beviljats nedsatt

nöjesskatt. 11

11. Idrottsrörelsen (4 §).

Med införandet av den föreslagna enhetliga taxan skulle nöjesskatten för

idrotten komma att höjas från nuvarande 15 procent enligt taxa I till 20

procent. Enär en dylik skattehöjning icke kan vara önskvärd, ha utredningsmännen

ansett sig böra undersöka möjligheterna alt genom någon särregel

för idrotten eliminera densamma. Såsom under avd. 4 ovan anförts ha utredningsmännen

med hänsyn till de av ungdomsvårdskommiltén framförda önskemålen

ansett denna särregel böra så utformas att idrotten icke blott erhölle

kompensation för nämnda förhöjning utan att därjämte ett icke obetydligt

stöd lämnades åt idrottsrörelsen.

För närvarande lämna ett stort antal kommuner stöd åt idrotten i form av

restitution —-jämlikt 11 § andra stycket — av kommunens andel av nöjesskatt,

som influtit å idrottstillställningar. Sålunda restilueras i Stockholms

stad den kommunala andelen av nöjesskatten helt intill ett belopp av 500

kronor för varje uppvisning eller tävling i icke professionell idrott. Vid högre

kommunal skatteandel än (500 kronor minskas restitutionen successivt för

att helt upphöra vid 1 100 kronor. Delta innebär, att i Stockholm tillställningar

i icke professionell idrott, vars brutto understiger (5 (5(5(5 kronor 66

öre, äro helt befriade från nöjesskattens kommunala andel samt att denna

andel utgår med nedsatt belopp för tillställningar, vars bruno överstiger

nämnda belopp men icke uppgår till 14 666 kronor (56 öre. I Hälsingborg er
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

hålla vissa smärre fotbollsklubbar generell restitution av den kommunala

skatteandelen å bruttobelopp intill 400 kronor för varje fotbollsmatch. Enligt

vad utredningsmännen erfarit föreligga liknande beslut om restitution i

ett flertal andra kommuner.

Den lösning, som frågan om lättnad i beskattningen av idrotten sålunda

vunnit i vissa kommuner, anse utredningsmännen lämpligen kunna tagas till

förebild för vinnande av de i förevarande sammanhang avsedda syftena. Genom

en lämplig avpassning av det belopp, intill vilket befrielse från nöjesskatt

erhålles, skulle idrotten kunna erhålla full kompensation för skatteprocentens

höjning, varjämte den totala befrielsen från skatt för alla smärre

idrotts tillställningar skulle innebära ett verksamt stöd åt idrottens föreningsliv.

En skattebefrielse för de mindre idrottstillställningarna är motiverad även

ur den synpunkten, att dessa ofta anordnas uteslutande för att bereda medlemmarna

tillfälle att tävla, ehuru det från början är klart att de icke kunna

ge någon behållning eller rent av — kanske just på grund av nöjesskatten

— måste gå med förlust.

En lösning i enlighet med denna linje skulle emellertid innebära en viss

skatteskärpning för de större idrottstillställningarna. Därest bestämmelsen

utformas på sådant sätt att denna skärpning endast drabbar de allra största

idrottsevenemangen, anse utredningsmännen några befogade invändningar

häremot icke kunna göras.

Utredningsmännen ha övervägt att stadga befrielse för idrottstillställningar

med bruttoinkomster under 1 000 eller 2 000 kronor. Verkan av en regel örn

sådan befrielse framgår av följande uppställning. Vid uppgörandet av denna

har förutsatts, att lättnaden i skatten såtillvida skulle gälla även för tillställningar

med större bruttobelopp, att skatten skulle utgå endast å den del av

bruttobeloppet som översteg 1 000 respektive 2 000 kronor.

Brutto- inkomst

i kronor

Nuvarande

skatt

(15 %)

20 % skatt

på hela

20 % skatt å den del av

bruttot, som överstiger

1000 kr.

(alternativ I)

2 000 kr.

(alternativ II)

500

75

100

0

0

1000

150

200

0

0

1500

225

300

100

0

2 000

300

400

200

0

2 500

375

500

300

100

3 000

450

600

400

200

4 000

600

800

000

400

6 000

900

1 200

1000

800

8 000

1200

1 600

1400

1200

10 000

1500

2 000

1800

1600

20 000

3 000

4 000

3 800

3 600

50 000

7 500

10 000

9 800

9 600

Såsom av ovanstående framgår skulle i förhållande till nu utgående skatt

sänkning inträda enligt alternativ I för tillställningar med bruttobelopp under

4 000 kronor och enligt alternativ II för tillställningar, vars bruttobelopp

understiger 8 000 kronor. En möjlighet vore att — såsom för närvarande

sker i Stockholm i fråga örn restitutionen av kommunalandelen — successivt

minska det skattefria beloppet för tillställningar med bruttobelopp

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

överstigande 1 000 respektive 2 000 kronor, så att skatten vid bruttobelopp av

viss storlek utginge med fulla 20 procent. Följden av en sådan bestämmelse

bleve att höjningen av skatten från 15 till 20 procent medförde en skatteskärpning

redan på medelstora tillställningar. Med hänsyn till önskemålet

att skatteskärpning icke bör inträda för andra än cle allra största tillställningarna

och med tanke även på att göra regeln så enkel som möjligt ha

utredningsmännen icke velat förorda en dylik bestämmelse.

Någon uppgift för landet i dess helhet å den från idrottstillställningar härrörande

nöjesskatten har icke stått att erhålla; härför skulle erfordas synnerligen

omfattande undersökningar. Utredningsmännen ha emellertid för

vissa kommuner inhämtat de uppgifter och verkställt de beräkningar som

framgå av nedanstående tabell. Denna avser debiterad nöjesskatt under

1944, härrörande från icke professionell idrott samt hästkapplöpning och

travkörning, utan hänsyn till eventuella restitutioner. Hästkapplöpning och

travkörning ha medtagits, enär dylika tillställningar för närvarande beskattas

enligt samma regler som icke professionell idrott (taxa I).

Debiterad skatt enl.

gällande best. (15 %):

20% skatt å den del av

bruttot som överstiger

kr.

% av hela

nöjesskatten

i kommunen

1000 kr.

(alternativ I)

2 000 kr.

(alternativ II)

Stockholm......................

245 463

2''86

260 994

224 019

Solna (Råsunda, Solvalla och Ul-

riksdal).......................

115 442

509

129 681

118 362

Göteborg........................

119 723

40

121 000

102 018

Mölndal (Åby travbana).........

38 678

42-4

41 620

33 020

Norrköping.....................

43 426

8-3

40816

33 413

Örebro .........................

21 627

4-8

16 299

11117

Borås...........................

30 250

8-4

28 332

23 428

Sundsvall.......................

14 344

6*5

7 417

4 455

Selånger (Bergsåkers travbana)...

10 680

67-7

8 252

3110

Kristianstad.....................

12 960

5-9

5 555

3 568

Malmö..........................

140 094

8''4

139 880

119 869

Hälsingborg.....................

45 594

8-2

39 842

31 593

Lund...........................

11013

4-0

3 453

745

Landskrona.....................

15134

7-5

9 907

6 076

Trelleborg......................

8 512

56

286

0

Ystad ..........................

6 801

5-4

2 708

416

Eslöv...........................

2 265

3-3

94

0

Höganäs........................

2 206

3-2

0

0

Samtliga ovannämnda kommuner

884 212

0-8 1

856136

715209

Beträffande Stockholm, Malmö och Hälsingborg har undersökts huru

stort antal av de under 1944 hållna tillställningarna, avseende icke professionell

idrott samt hästkapplöpning och travkörning, som enligt de båda

alternativen skulle bliva helt fria från nöjesskatt. Resultatet framgår av följande

uppställning:

1 Denna siffra har beräknats med ledning av uppgiften, att den sammanlagda nöjesskatten i

ifrågavarande kommuner under 1914 uppgått till 16 827 4Ö1 kronor.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Antal

tillställ-

Helt fria från nöjesskatt

enligt alt. I:

enligt alt. II:

ningar

antal

% av

samtliga

antal

% av

samtliga

Stockholm...........

651

436

67

494

76

Malmö ..............

508

397

78

419

82

Hälsingborg .........

270

226

84

235

87

För att av ovannämnda siffror kunna draga några slutsatser angående sammanlagda

beloppet av nu utgående nöjesskatt för icke professionell idrott

och hästsport bör uppmärksammas, att för rikets alla städer den influtna nöjesskatten

enligt taxa I (omfattande även teater och musik) de sista åren utgjort

omkring 12 procent av hela nöjesskatten. Om samma proportion antages

gälla för riket i dess helhet, skulle f. n. å hela taxa I falla något över

4 miljoner kronor. Huru stor del av detta belopp, som härrör från icke

professionell idrott samt hästsport, kan icke exakt angivas men man torde

uppskattningsvis kunna antaga att från dylika tillställningar härrör knappt

två miljoner kronor. Med en höjning av skatten från 15 till 20 procent utan

någon regel om lindring av skatten för mindre tillställningar skulle detta

belopp komma att ökas med en tredjedel.

Angående den verkan ett genomförande av alternativen I eller II skulle

få på den totala nöjesskatten från ifrågavarande slag av tillställningar torde

med säkerhet kunna sägas, att redan alternativ I skulle medföra en icke obetydlig

nedgång i nöjesskatten. Detta alternativ skulle leda till höjning blott

för Stockholm, Göteborg, Mölndal och Solna, under det att skatten i Malmö

skulle bliva ungefär oförändrad. Skatten skulle minskas i landets medelstora

städer samt i stort sett helt bortfalla i de mindra städerna och på landsbygden.

Ett genomförande av alternativ II skulle leda till minskning av skatten även

för de tre största städerna, och minskningen i skatt för de medelstora städerna

bleve mera markerad. Att i siffror angiva konsekvenserna av de

båda alternativen för bela landet är med de tillgängliga statistiska uppgifterna

icke möjligt. Mera gissningsvis skulle man kunna uppskatta den sammanlagda

nöjesskatten från ifrågavarande slag av tillställningar under 1944

därest alternativ II tillämpats till cirka en miljon kronor och örn alternativ

I tillämpats till 100 000 å 200 000 kronor därutöver. Det bör dock uppmärksammas,

att skaltelindringen icke helt motsvarar skillnaden mellan dessa

belopp och det ovan angivna beloppet cirka 2 miljoner kronor, eftersom sistnämnda

belopp avser debiterad skatt utan hänsyn till den befrielse från

skattens kommunalandel, som beträffande idrottstillställningar förekommer

i ett flertal kommuner.

''Såsom av ovanstående siffror framgår skulle idrottsrörelsen enligt båda de

diskuterade förslagen erhålla full kompensation för höjningen av skatten

från 15 till 20 procent samt därutöver ett icke obetydligt stöd. Med hänsyn till

önskvärdheten av att ett verkligt stöd lämnas och att icke idrotten i någon

del av landet bleve ens genomsnittligt högre beskattad än tidigare, ha

utredningsmännen för sin del velat förorda en lösning enligt alternativ II,

d. v. s. att skatt skall utgå endast å den del av avgifternas sammanlagda

belopp, som överstiger 2 000 kronor.

Vid den närmare utformningen av bestämmelsen örn vilka tillställningar,

som skola komma i åtnjutande av skattelindringen, äro olika möjligheter

tänkbara. Den enklaste lösningen kunde synas vara att anknyta till bestämmelsen

i 2 § c) i förslaget, där det talas om »uppvisning eller tävling i sport.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

idrott eller gymnastik» (angående skillnaden mellan sport och idrott se ovan

under avd 5). Härigenom vunnes framförallt den fördelen att gränsen mot

övriga slag av tillställningar bleve ganska klar. Ä andra sidan skulle med en

sådan regel skattelindring komma att inträda för vissa slag av tillställningar,

vilka man icke avsett att stödja genom ifrågavarande bestämmelse. Detta

gäller framförallt uppvisningar och tävlingar i professionell idrott samt motsvarande

slag av sporttillställningar. Även om dylika tillställningar i allmänhet

äro av den storleksordning att frihet fran nöjesskatt mill 2 000 kronor

av bruttoinkomsten icke torde ha någon större praktisk betydelse, skulle

det säkerligen förefalla stötande om regeln örn skattelindring vore tillämplig

även på dem.

Utredningsmännen anse, att vid regelns avfattande noga bor tasthallas vid

avsikten med densamma, nämligen att lämna kompensation åt de former av

sport och idrott, som drabbas av skattehöjningen från 15 till 20 procent,

samt att giva stöd åt de föreningar som verka för vårt folks fysiska fostran.

Båda dessa synpunkter leda till att uppvisningar och tävlingar i icke professionell

idrott, för vilka nöjesskatten nu är 15 procent, skola komma i åtnjutande

av den föreslagna skattelindringen. Enligt gällande bestämmelser utgår

nöjesskatt med 15 procent jämväl för hästkapplöpning och travkörning.

Anledningen till att dessa slag av tillställningar jämställts med icke professionell

idrott är att man därigenom velat stödja hästaveln; det var riksdagen

som 1940 införde detta med ändring av propositionen. Med hänsyn jämväl

därtill, att prisridningar och prishoppningar, vilka tidigare icke omfattats

av förordningen, enligt förslaget äro att anse som nöjestillställningar, ha utredningsmännen

ansett sig böra utforma förslaget så att ali hästsport komme

i åtnjutande av samma förmån, som gäller icke professionell idrott. För

de stora hästsporttillställningarna blir resultatet av reformen ändock en skatteökning.

i

Skäl skulle säkerligen kunna åberopas för utsträckande av regeln om skattelindring

även till annan sport, exempelvis motorsport, flygsport och segelsport.

Inom dessa sportgrenar uppehälles emellertid icke — såsom inom

idrotten — skillnaden mellan professionella och icke professionella utövare

av sporten. Det saknas därför möjlighet att låta skattelindringen endast

komma amatörer till godo. Det bör för övrigt framhallas, att all sport som

nu hänföres till taxa III kommer att få en skattelindring i följd av den enhetliga

taxan. Skäl för ytterligare lindring torde åtminstone i de flesta fall

saknas. Med hänsyn såväl härtill som till önskemålet att icke låta skattelindringen

bliva alltför omfattande ha utredningsmännen stannat för att föreslå,

att bestämmelsen endast skall gälla »uppvisning eller tävling i icke

professionell idrott eller gymnastik eller i hästsport» (4 § andra stycket).

Vid tillämpningen av denna bestämmelse torde tvekan ibland komma att

uppstå huruvida en uppvisning eller tävling är att hänföra till sport eller

icke professionell idrott. Eftersom innebörden av sistnämnda begrepp i allmänhet

är klar samt gränsdragningen mellan de båda begreppen sammanfaller

med vad som tidigare gällt i nöjesskatteavseende, torde några allvarliga

svårigheter vid bestämmelsens tillämpning dock icke vara alt befara.

Den praktiska betydelsen av befrielsen från skatt för mindre tillställningar

skulle tydligen bli väsentligt mindre örn ändock för dessa tillställningar hela

kontrollapparaten med deklarationsskyldighet m. m. skulle behöva träda i

funktion. Detta synes emellertid åtminstone i uppenbara fall icke behöva

ske. Förslag i detta syfte framlägges i förslaget till tillämpningsföreskrifter

(4 §); se specialmoliveringen (avd. 13 nedan).

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

12. Befrielse från nöjesskatt i vissa fall (12—14 §§).

Så länge nöjesskatten var rent kommunal och utgick endast i de kommuner,

som så beslutade, gällde att kommunen ägde, »när skäl därtill äro», för

visst fall eller beträffande vissa slag av tillställningar medgiva befrielse från

skattens utgörande eller skattebeloppets användande för det ändamål, till

vars främjande tillställningen anordnats. Denna möjlighet till befrielse eller

restitution var således icke begränsad till fall då nöjestillställningen ägde rum

för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Då den särskilda statliga nöjesskatten infördes genom förordningen den

22 december 1939 (nr 231), att träda i kraft från den 1 januari 1940, gavs

beträffande denna den bestämmelsen, att länsstyrelsen för nöjestillställning,

som ägde rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, ägde

medgiva befrielse från utgörande av den statliga nöjesskatten eller skattebeloppets

användande för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.

Beträffande den kommunala nöjesskatten gjordes härvidlag ingen

ändring i vad förut gällde.

I förordningen om nöjesskatt den 14 juni 1940 (nr 478), gällande från den

1 juli 1940, sammanslogos förevarande bestämmelser ill § på följande sätt:

»Äger nöjestillställning rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt

ändamål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt, medgiva

befrielse från nöjesskatten eller skattebeloppets användande för det ändamål,

till vars främjande tillställningen anordnats.

Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller är fråga om nöjestillställning

av annat slag, må kommunen, när skäl därtill äro, medgiva,

att den kommunen tillkommande andelen av skatten återbetalas att användas

på sätt i första stycket sägs.»

Såsom av bestämmelsen framgår kan hela nöjesskatten, både den statliga

och den kommunala delen, icke efterskänkas utan att kommunen tillstyrkt

detta; kommunen har med andra ord vetorätt vid länsstyrelsens eller regeringsrättens

prövning av dessa ärenden, även såvitt rör den statliga delen av

nöjesskatten. Däremot har kommunen, örn länsstyrelsen eller regeringsrätten

avslagit en ansökan om hel befrielse, fria händer att efterskänka kommunandelen.

Såsom skäl för stadganden av detta innehåll anfördes i den till grund för

1940 års förordning liggande promemorian endast, att den statliga delen

icke borde efterskänkas utan att detta skedde även med den kommunala.

Såsom framgår av propositionen (nr 271 s. 34) framställdes i remissvaren åtskilliga

erinringar mot denna ordning. Det framhölls därvid, att det kunde

ifrågasättas lämpligheten av att låta den statliga myndigheten vara helt beroende

av kommunens uppfattning om vad som vore att hänföra till välgörande

eller allmännyttiga ändamål; länsstyrelsen skulle nödgas träffa olika

avgöranden beträffande nöjestillställningar, som ägt rum för samma ändamål;

det kunde ifrågasättas huruvida icke enhetligheten främjades bäst

genom att lägga avgörandet i länsstyrelsens hand; härigenom skulle intrång

icke ske i den kommunerna tillförsäkrade rätten att efterskänka kommunandelen.

Stadgandena upptogos emellertid i propositionen under erinran av departementschefen,

att det icke torde komma att erbjuda alltför stora svång
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

heter att på detta område åvägabringa ett samarbete mellan kommun och

länsstyrelse efter enhetliga linjer.

Erfarenheterna sedan 1940 torde ha visat att den då fastslagna ordningen

i detta avseende icke är tillfredsställande. Länsstyrelserna torde ej så sällan

på grund av kommunernas avstyrkande ha nödgats avslå ansökningar om

efterskänkande, ehuru ifrågavarande nöjestillställning ägt rum uteslutande

för ändamål, som vid prövning i andra ärenden ansetts klart »välgörande

eller allmännyttigt». Då sökandena haft svårt att förstå detta, ha även sådana

beslut ej sällan överklagats, därvid regeringsrätten endast haft att konstatera

att ändring icke lagligen kunde ske. Att kommunerna sålunda kunna

helt förhindra ett efterskänkande, även örn ändamålet är välgörande eller

allmännyttigt, synes icke skäligt och föga överensstämmande med beskattningens

syfte; det synes å andra sidan heller icke rimligt att ett avstyrkande

från kommunens sida skulle kunna leda till att endast den statliga

men ej den kommunala andelen efterskänktes. Ur dessa synpunkter borde

frågor om hel befrielse rätteligen avgöras av länsstyrelsen ensam.

Såsom framgår av redogörelsen här ovan (avd. 4) har den nu gällande

ordningen även påtalats av ungdomsvårdskommittén, som bland annat på

grund av denna omständighet icke kunnat förorda att lättnader i nöjesskatteavseende

för ungdomsorganisationer bereddes i form av efterskänkande

enligt ifrågavarande bestämmelser; kommittén har härvid framhållit

att kommunerna ägde möjlighet hindra länsstyrelserna att bevilja befrielse

och att praxis blivit mycket växlande i olika kommuner. Då utredningsmännen,

frånsett vissa åtgärder i fråga örn idrotten, icke anse sig kunna biträda

ungdomsvårdskommitténs förslag i vidare mån än genom att rekommendera

och i viss mån utvidga möjligheten att på denna väg erhålla befrielse

från skatt, utgör även denna omständighet ett skäl att undanröja berörda

olägenheter av denna ordning.

Utredningsmännen anse det sålunda av olika skäl riktigast att länsstyrelserna

erhålla befogenhet att efter författningens lydelse och mening pröva

dessa ansökningar om efterskänkande utan att vara ovillkorligen beroende

av de yttranden av kommunerna, som självfallet böra inhämtas. Då länsstyrelsernas

beslut kunna överklagas hos regeringsrätten, torde på detta sätt

garantier skapas för en mera tillfredsställande och mera enhetlig behandling

av dessa ärenden än den nu gällande. Till vissa särskilda åtgärder för

främjande av en enhetlig praxis länsstyrelserna emellan återkomma utredningsmännen

senare (avd. 13; 10 § i tillämpningsföreskrifterna).

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt upphävande av kommunernas rätt

att efterskänka sin andel av nöjesskatten samt därvid erinrat att det alltid

stöde kommunerna fritt att i stället genom anslag främja olika lokala intressen

(yttrande över riksdagens revisorers berättelse 1943 s. 88). Särskilt

med hänsyn till sitt ovan angivna förslag till ändrad ordning, då fråga är

om hela nöjesskatten, lia utredningsmännen dock icke ansett sig böra förorda

avskaffande av berörda rätt för kommunerna, vilken förefunnits sedan

nöjesskattelagstiftningens tillkomst och vilken i praktiken torde spela en

viss roll.

Vad härefter angår uttrycket »välgörande eller allmännyttigt ändamål»

kan detta utan tvivel ge rum för rätt växlande tolkningar, önskemål örn en

närmare precisering ha också i skilda sammanhang framförts.

Gjorda anteckningar från regeringsrättens praxis sedan 1940 sammanfattas

här nedan, under framhållande av att notiserna i årsboken ofta lämna

mycket ofullständiga uppgifter samt att fallen här nedan indelats i vissa

grupper, ehuru motiven givetvis ofta lia kunnat flyta mycket tillsammans:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Till välgörande ändamål, därvid befrielse följaktligen medgivits, synas

i allmänhet ha hänförts sådana ändamål, som kunna betecknas som

beredande av hjälp åt behövande eller sjuka. Utom i en mängd klara

fall har befrielse medgivits, när behållningen skolat användas för neutralitetsvaktens

barn (1940 not Fi 639), bostäder åt blinda (1943 not Fi

1252) och piano till sjukhus (1943 not Fi 1257). Däremot har befrielse

icke medgivits sjuka eller nödställda inom en loge (1941 not Fi 309),

behövande landstormsmän inom ett mindre förband (1942 not Fi 154)

eller en fond för pensionerade eller behövande arbetare, som varit anställda

vid ett enskilt företag (1943 not Fi 443).

Enbart det förhållandet att behållningen skolat användas till förmån

för barn eller ungdom synes icke ha medfört befrielse. Exempel på dithörande

fall då befrielse medgivits är tillställningar anordnade till förmån

för scoutkår (1941 ref. 20), barnkoloniverksamhet (1943 not. Fi

439) och skidresa med skidkurs för kommunal mellanskolas elever

(1943 not. Fi 1246). I följande fall har ändamålet däremot icke ansetts

allmännyttigt varför befrielse icke medgivits: läroverks frivilliga orkester

(1941 not Fi 310), skolresa (1941 not Fi 794), Svenska ungdomsringen

för bygdekultur (1942 not. Fi 149), Sveriges godtemplares ungdomsförbund

(1942 not Fi 335) och socialdemokratisk ungdomsklubbs

studieverksamhet (1944 not Fi 454).

När en tillställnings ändamål varit att främja idrottsrörelsen, har befrielse

som regel icke beviljats. Så har dock skett, då behållningen skolat

användas för underhåll och vård av stad tillhörig idrottsplats (1941

ref. 230), för uppförande av simbrygga för simundervisning vid friluftsbad

(1941 not Fi 728), till bekostande av bastu (1944 not Fi 438

-—440), för anställande av idrottsinstruktör inom ett län (1943 not Fi

585) och för skididrottens främjande (1941 ref. 29). Befrielse har däremot

icke medgivits, när ändamålet varit propagandafest för frisksport

(1941 not Fi 729), byggande av sportstuga åt läroverks elever (1943 not

Fi 592), stödjande av en slalomklubbs verksamhet (1943 not Fi 1246),

byggande av varmbadhus och iordningställande av badstränder (1942

not Fi 83) eller idrottens främjande vid ett regemente (1944 not Fi459).

Betydelsen för rikets försvar synes ha varit avgörande, när befrielse

medgivits för tillställningar, vars behållning skolat användas för den

verksamhet, som bedrives av skytteförening (1941 ref. 20) och flygklubb

(1942 not Fi 947). Däremot har befrielse icke lämnats, då tillställningens

ändamål varit att bereda förströelse åt militär bevakningspersonal

(1941 not Fi 305) eller behållningen skolat tillfalla hemvärns

lottaförening och flygflottiljs musikkår (1944 not Fi 445).

Bland övriga ändamål, för vilka befrielse medgivits, kunna nämnas

uppförande av samlingslokal i landskommun (1942 not Fi 338), inköp

av böcker till godtemplarloges studiecirkels bibliotek, vilket avgiftsfritt

stod till allmänhetens förfogande (1942 not Fi 1106), lokalavdelnings

av A.B.F. biblioteksbyggnadsfond (1943 not Fi 949) och museiförening

(utslag 10/u 1944). Befrielse har däremot icke medgivits, när behållningen

skolat användas för följande ändamål: ortodoxa församlingens

istockholm biblioteks- och studieverksamhet (1941 not Fi 555), Folkets

husförenings teaterverksamhet (1943 not Fi 583), vård av västra Värmlands

kulturminnen (1943 not Fi 960) och hembygdsförenings verksamhet

(1944 not Fi 451).

På grund av den ifrågavarande bestämmelsens syfte är det uppenbarligen

icke möjligt att i författningen ge en definition å ändamålet, som under alla

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

växlande förhållanden är klar och otvivelaktig. Vid en diskretion;^ prövning

av ifrågavarande art är det rent av i viss mån önskvärt att genom ett

mera allmänt hållet uttryck ge rum för en smidig tillämpning. Utredningsmännen

ha icke funnit anledning föreslå något annat allmänt uttryck för den

tanke, som ligger bakom bestämmelsen, än »välgörande och allmännyttigt».

Möjligen kan emellertid en exemplifiering i själva författningstexten vara

till ett visst gagn. Utredningsmännen äro tveksamma örn lämpligheten härav,

men det framlagda förslaget till förordning innebär ett försök till en sådan

exemplifiering. I första hand har därvid ansetts böra nämnas »beredande

av hjälp åt behövande eller sjuka». I anslutning till ungdomsvårdskommitténs

uttalanden har vidare ansetts önskvärt att uttryckligen angiva att

»främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning» är ett sådant

ändamål som här avses (jfr 3 § i förordningen den 6 juni 1941 örn arvsskatt

och gåvoskatt). Härigenom torde det i många fall bli lättare än nu

att erhålla befrielse för sådana syften som avses av ungdomsvårdskommittén.

Meningen är dock självfallet icke — ehuru givetvis även fysisk fostran

avses — att varje nöjestillställning, vars behållning tillfaller en idrottsförenings

allmänna verksamhet, skall falla härunder. I exemplifieringen synes

slutligen böra särskilt nämnas, för undanröjande av tvekan på denna

punkt, den grupp av fall som kan betecknas som »stödjande av rikets försvar».

Det bör understrykas, såsom ock tydligt framgår av författningsförslaget,

att de angivna grupperna av fall endast äro exempel, vilka icke avse att

vara uttömmande, och att de använda uttrycken icke få innebära någon begränsning

i förhållande till vad nu gäller utan endast avse att vara vägledande.

Länsstyrelserna böra ha full frihet att medgiva skattens efterskänkande

även i andra fall, då ändamålet kan anses välgörande eller allmännyttigt.

Givetvis måste emellertid, då det gäller en skattebefrielse av detta

slag, tolkningen alltid vara ganska restriktiv.

»Äger nöjestillställning rum uteslutande för» ifrågavarande ändamål, kan

enligt den nu gällande lydelsen, liksom enligt 1939 års förordning örn statlig

nöjesskatt, efterskänkande ifrågakomma. Då bestämmelsen skall omarbetas,

synes det tydligare att direkt angiva som förutsättning att behållningen av

nöjestillställningen skall användas uteslutande för dessa ändamål. .Med behållning

avses givetvis därvid det netto, som uppkommer, sedan kostnader

för tillställningen avräknats. Hittills har saknats uttrycklig bestämmelse om

det fall att behållningen skall användas till viss del för ett välgörande eller

allmännyttigt ändamål och till viss del för annat ändamål (jfr förordningens

»uteslutande»). I praxis har emellertid i sådana fall förekommit efterskänkande

av en angiven andel av nöjesskatten, motsvarande den del av behållningen

som tillfallit förstnämnda ändamål. En uttrycklig bestämmelse härom

har upptagits i förslaget. Det bör framhållas att bestämmelsen icke kan tilllämpas

och att således efterskänkande icke kan beviljas, örn behållningen

utan angivande av fördelningen skall tillfalla skiftande ändamål, av vilka

endast något eller några äro av den art som här avses. Efterskänkande bör

icke heller beviljas, örn så stora avdrag ske för ovidkommande ändamål, låt

vara under rubriken omkostnader, att behållningen — i betydelsen av netto

efter avdrag för skäliga omkostnader — icke kan anses »uteslutande» användas

för ifrågavarande ändamål.

Beträffande tillvägagångssättet i dessa ärenden bör fiirst erinras, att man

i gällande liksom tidigare stadganden skiljt mellan ä ena sidan »befrielse från

nöjesskatten» och å andra sidan »skattebeloppets användande för det ändamål,

till vars främjande tillställningen anordnats». Bestämmelsen örn kom
Bihang

lill riksdagens protokoll W45. 1 sami. Nr 344. K

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

immens rätt att efterskänka kommunandelen upptager dock endast det senare

alternativet. Med det förra alternativet har avsetts att i förväg medgiva

att nöjestillställning ägde rum utan att nöjesskatt uttoges och erlades, i vilka

fall även alla kontrollåtgärder vid tillställningen kunna underlåtas. Det senare

alternativet har avsett att restitution av redan debiterad och erlagd

skatt medgavs. I praktiken blir dock gränsen knappast klar. Om ett beslut

om befrielse kommer arrangören tillhanda först efter tillställningen kan det

i praktiken få samma verkan som ett beslut om restitution. Och om ett beslut

om restitution erhålles innan skatten för tillställningen blivit erlagd, kan

det i praktiken få den verkan att skatten icke kommer att debiteras och erläggas.

Det har synts utredningsmännen redigare att icke bibehålla denna

skillnad utan beteckna alla beslut av förevarande art som »befrielse» och

vidare uttryckligen förklara — såsom skett i 14 § — att sådant beslut kan

meddelas antingen innan tillställning ägt rum eller senare och att i det fall

att skatt redan erlagts denna skall återbetalas.

Det bör emellertid därvid framhållas att befrielse icke under alla förhållanden

bör medgivas i förväg, även om ansökan hinner behandlas och fråga

är örn sådant ändamål som anses berättiga till befrielse. Visserligen bör alltid

i beslut, som meddelas i förväg, angivas som förutsättning för befrielse att

behållningen oavkortad skall tillfalla angivet ändamål, men stundom torde

det vara försiktigast att genom att vänta med beslutet till efter tillställningen

skaffa sig garantier för att så verkligen sker. I Stockholm har, då befrielse

i förväg undantagsvis förekommit, beslutet härom endast varit preliminärt

och följts av ett definitivt beslut efter tillställningen.

Å andra sidan kan i många fall väsentliga fördelar vinnas både för uppbördsmyndigheterna

och vederbörande arrangörer om definitiva beslut om

befrielse utverkas i god tid i förväg. Utredningsmännen erinra om de anmärkningar

mot nuvarande praxis härvidlag som ungdomsvårdskommittén framställt

(avd. 4 ovan). Det bör förutsättas att kommunerna träffa sådana

anordningar att förhandsbesluten icke omöjliggöras genom dröjsmål med

yttrande eller beslut från vederbörande kommunala myndighet.

I detta sammanhang erinras att det nuvarande stadgandet om rätt för

kommun att å uppbördsmyndigheten eller annan nämnd eller styrelse överlåta

beslutanderätten vid till- eller avstyrkan hos länsstyrelsen, resp. beslut

örn efterskänkande av kommunandelen, har bibehållits i utredningsmännens

förslag, såvitt rör sistnämnda beslut (13 § i andra st.). Då yttrandena hos

länsstyrelsen framdeles icke få bindande verkan, torde det utan särskilt stadgande

vara klart att kommunen kan överlåta åt något sitt organ att å kommunens

vägnar yttra sig i dessa frågor.

För närvarande saknas föreskrift om, huru länge en nöjesarrangör kan

dröja med ansökan om efterskänkande av nöjesskatt. Det har nu ansetts

lämpligt stadga, att beslut örn befrielse icke må meddelas i anledning av ansökan

som inkommit senare än tre månader efter det nöjestillställningen ägt

rum (14 § andra st.).

s. 55 Kontrollera mot PDF

13. Specialmotivering.

Förslaget till förordning om nöjesskatt.

55

1 §•

Denna paragraf har förenklats, så att den angiver endast grundprincipen

att för nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall

erläggas nöjesskatt.

Det synes icke nödvändigt — och skulle tynga författningstexten -— att som

nu i 1 § införa hänvisning till undantagsbestämmelsen i 6 §, enligt vilken

nöjesskatt stundom skall erläggas även då allmänheten har tillträde utan avgift,

lika litet som hänvisning torde erfordras till 3 §, vilken innehåller en

utvidgning av begreppet »allmänheten», eller till 17 §, vilken stadgar undantag

från förordningens tillämpning för de kungl, teatrarna.

(Skulle hänvisning anses nödvändig, torde det bäst ske genom att till paragrafen

foga ett andra stycke av följande lydelse: »Angående nöjesskatt i vissa

andra fall stadgas i 3 och 6 §§. Om undantag för vissa nöjestillställningar

stadgas i 17 §».

2 §•

Se avd. 5 ovan.

3 §•

Se avd. 6 ovan.

4 och 5 §§.

Se avd. 7 ovan samt beträffande 4 § andra stycket avd. 11 nedan.

6 §.

Se avd. 8 ovan.

7 §•

Se avd. 9 ovan.

8 §.

Se avd. 7 ovan, slutet.

9 §■

Första stycket motsvarar en del av nuvarande 1 § och 12 § första stycket.

Det har ansetts lämpligt att uttryckligen tillägga, att kommunen genom uppbördsmyndigheten

även skall tillse att förordningen efterleves, d. v. s. tillse

att skatt verkligen utgår i vederbörlig ordning för skattepliktiga nöjestillställningar.

10 §.

Motsvarar nuvarande 10 §. Se angående detta stadgande avd. 10 ovan.

11 §•

Lika med nuvarande 13 §.

12—14 §§.

■Se avd. 12 ovan.

15 §.

Lika med nuvarande 14 §.

16 §.

Lika med nuvarande 15 §, dock med viss jämkning beträffande föreskriften

om anförande av besvär; angående denna fråga se kommentaren nedan

till 13 § i tillämpningsföreskrifterna.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

17 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 3 §. Paragrafen synes lämpligen ha

sin plats sist i förordningen. I sak innebär lydelsen den ändringen, att undantaget

för de kungl, teatrarna skulle gälla även föreställningar, som av

någon av dessa anordnas utanför Stockholm eller inom Stockholm å annan

lokal än den vanliga.

För närvarande gäller enligt en förordning den 14 juni 1940 (nr 479) att

för de kungl, teatrarna i stället skall uttagas en »särskild avgift», beräknad

efter samma grunder som nöjesskatten, samt att dessa avgifter skola användas

för dessa teatrars verksamhet enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Enligt

bestämmelser av Kungl. Majit, som gällt sedan 1923, få dessa avgifter uppbäras

av teatrarna själva och användas till upprätthållande av deras verksamhet

utan annan inskränkning än att de skola särskilt redovisas i räkenskaperna

(se s. 4 i bil. till prop. nr 271 år 1940). Särskilt såsom nöjesskatten

enligt utredningsmännens förslag skall beräknas — viss andel av sammanlagda

bruttoinkomsterna — synes numera anledning saknas att bibehålla

anordningen med en »särskild avgift». Utredningsmännens förslag innebär

alltså att de kungl, teatrarnas föreställningar helt undantagas från förevarande

lagstiftning. Någon reell skillnad mot vad nu gällt innebär detta icke.

Det bör framhållas att det framdeles skulle bli mycket lätt att — utan särskilda

bokföringsåtgärder — konstatera, vilket belopp skattebefrielsen motsvarar.

Detta utgör nämligen helt enkelt 20 procent av bruttointäkterna.

Ikraftträdandet.

Då författningarna icke torde kunna utfärdas förrän tidigast i juni 1945

och dessa innebära åtskilliga genomgripande nyheter, vilka skola tillämpas

av en mängd lokala myndigheter och enskilda, vilja utredningsmännen icke

tillråda ikraftträdande tidigare än den 1 oktober 1945.

Förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen örn

nöjesskatt.

Gällande tillämpningsföreskrifter innefattas i kungörelsen den 14 juni

1940 (nr 481) med viss ändring (i 12 §) den 11 juni 1943 (nr 333). En stor

del av bestämmelserna måste jämkas, om förslaget till ny förordning genomföres.

1 och 2 §§.

Lika med de nuvarande.

3 §•

Första stycket är lika med nuvarande 3 § första stycket.

I andra stycket ha vidtagits de ändringar, som betingats av att nöjesskatten

enligt förslaget icke skall beräknas per biljett utan å avgifternas sammanlagda

belopp.

4 §.

Första stycket motsvarar hela nuvarande 4 §. Bestämmelserna i detta

stycke ha kunnat förenklas med hänsyn till att skatten enligt förslaget alltid

beräknas å avgifternas sammanlagda belopp och att skatt å fribiljetter

icke utgår. Den särskilda regeln i förslaget om skattens beräkning vid idrottstillställningar

gör det nödvändigt, att varje sådan tillställning i den till uppbördsmyndigheten

lämnade uppgiften redovisas för sig. Då ett dylikt redovisningssätt

ur kontrollsynpunkt är att föredraga även för övriga slag av

tillställningar, har generellt stadgats, att varje tillställning skall redovisas

särskilt för sig. Den av nöjesanordnarna avgivna uppgiften till ledning för

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

skattens beräkning har ansetts lämpligen böra betecknas som deklaration.

Ett särskilt stadgande har föreslagits för det fall att en avgift avser tillträde

(med eller utan ytterligare avgift) till flera tillställningar (abonnemang för

vissa föreställningar eller för viss tid). I sådant fall bör den erlagda avgiften

upptagas i deklarationen för den första tillställningen.

Enligt 14 § förordningen kan befrielse från nöjesskatt meddelas antingen

innan tillställning ägt rum eller senare. Avser hel befrielse, som meddelas

innan tillställning ägt rum, såväl den statliga som den kommunala delen av

nöjesskatten (12 § första stycket i förordningen), är deklaration tydligen

överflödig. För närvarande torde i dylika fall deklaration icke avgivas.

Till undvikande av missförstånd har ett uttryckligt stadgande härom upptagits

i andra stycket av förevarande paragraf.

Såsom ovan under avd. 11 framhållits, skulle den praktiska betydelsen

av den i 4 § andra stycket i förordningen stadgade befrielsen från skatt

för de smärre idrottstillställningarna bliva väsentligt mindre om ändock för

dessa tillställningar hela kontrollapparaten med deklarationsskyldighet m m.

skulle behöva träda i kraft. Ofta torde det vara möjligt att redan på förhand

med ganska stor visshet bedöma, huruvida bruttoinkomsten av en

idrottstillställning kommer att uppgå till 2 000 kronor. Om så uppenbarligen

icke kan bliva fallet, äro tydligen kontrollåtgärder ofta onödiga. I dylika

fall bör uppbördsmyndigheten på förhand kunna medge att deklaration ej

behöver avgivas eller ersättas med anmälan eller försäkran, som finnes

lämplig. Sådant medgivande bör kunna lämnas icke blott för viss tillställning

utan även för alla idrottstillställningar i viss lokal eller på viss plats

eller på mindre orter för alla där förekommnade idrottstillställningar. Ett

stadgande av denna innebörd har upptagits i tredje stycket av förevarande

paragraf.

5 §•

Enligt första och andra styckena, vilka hava samma lydelse som nuvarande

5 §, äger uppbördsmyndigheten utöva en vittgående kontroll över

nöjesanordnarna. Dylik kontroll torde understundom vara erforderlig även

i fråga om sådana i 4 § andra och tredje styckena omförmälda tillställningar,

beträffande vilka deklaration ej är erforderlig. Sålunda kan uppbördsmyndighet

finna skäl att genom granskning av räkenskaperna kontrollera

att behållningen av nöjestillställning, för vilken meddelats befrielse

från skatt enligt 12 § förordningen, verkligen användes för det uppgivna

ändamålet eller att bruttoinkomsterna av en idrottstillställning icke uppgått

till 2 000 kronor. Uppbördsmyndighetens befogenhet att utöva kontroll över

nöjesanordnaren bör givetvis gälla även dylika tillställningar. Ett uttryckligt

stadgande härom har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

6 §•

Lika med nuvarande 6 §, frånsett formell jämkning.

7 §•

En paragraf, motsvarande den nuvarande 7 §, föreslås såsom 13 §; se

nedan. Förslagets 7 § motsvarar den nuvarande 8 §. Därest, såsom utredningsmännens

majoritet föreslagit, tre procent av nöjesskatten skall avsättas

till en fond, böra kommunerna till statsverket inleverera såväl statsverkets

som fondens andel (se sista stycket).

8 och 9 §§.

Lika med nuvarande 9 §, resp. 10 § första stycket. Beträffande nuvarande

10 § andra stycket, se 13 § nedan.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

10 §.

I yttrande över riksdagens år 1943 församlade revisorers utlåtande angående

nöjesskatten (berättelsen del II s. 88) har riksräkenskapsverket framhållit,

att övervakning från riksräkenskapsverkets sida torde böra åvägabringas

över länsstyrelsernas utövande av rätten att medgiva befrielse från

nöjesskatt. Riksräkenskapsverket anser sig ha konstaterat en högst ojämn

tillämpning av bestämmelserna härom. Det förekomme sålunda, att en länsstyrelse

regelmässigt lämnade medgivande till befrielse, där en annan länsstyrelse

konsekvent vägrade att göra detta. Det hade vidare iakttagits, att

medgivande lämnats även efter det regeringsrätten avslagit besvär över att

annan länsstyrelse vägrat medgiva befrielse, oaktat omständigheterna synbarligen

varit helt jämförliga. Någon kontroll från riksräkenskapsverkets

sida hade härvidlag icke förutsatts och det syntes ovisst, huruvida den vanliga

anmärkningsvägen kunde anlitas till rättelse i förekommande fall. För

att möjliggöra övervakning från riksräkenskapsverkets sida föreslogs, att

länsstyrelserna ålades att fortlöpande till riksräkenskapsverket redovisa för

samtliga godkända ansökningar.

Såsom av avd. 12 ovan framgår, ha utredningsmännen föreslagit vissa ändringar

i bestämmelserna örn befrielse från nöjesskatt i syfte bland annat att

åvägabringa en mera enhetlig behandling av dessa ärenden än den nu gällande.

Säkerligen skulle enhetligheten ytterligare befrämjas om riksräkenskapsverket

övervakade att statens bästa iakttoges vid tillämpningen av dessa

bestämmelser. Till möjliggörande av sådan övervakning böra länsstyrelserna

åläggas att till riksräkenskapsverket redovisa godkända ansökningar om befrielse

från nöjesskatt.

Enligt 1 § andra stycket kungörelsen den 23 maj 1924 (nr 178) angående

avlämnande till riksräkenskapsverket av årsräkenskaper m. m. sådant detta

stycke lyder enligt kungörelse den 14 augusti 1937 (nr 756) åligger det länsstyrelse

att för varje kalenderkvartal senast inom utgången av den efter kvartalet

närmast följande månaden till riksräkenskapsverket insända avskrifter

av inkomst- och utgiftsjournaler samt inkomst- och utgiftsböcker jämte tillhörande

verifikationer. Bland dessa verifikationer ingå de från kommunerna

insända nöjesskattedeklarationerna. Insändandet av uppgifter över godkända

ansökningar om befrielse från nöjesskatt torde lämpligen kunna ske i samma

ordning som är stadgad örn insändande av deklarationerna. En bestämmelse

härom har upptagits i nu ifrågavarande paragraf. Angående omfattningen

av länsstyrelsernas uppgiftsskyldighet torde anvisningar böra lämnas

av riksräkenskapsverket.

11 och 12 §§.

Lika med nuvarande 11 §, frånsett formella jämkningar.

13 §.

Jämlikt bemyndigande i 15 § av den nuvarande förordningen har nu i 7 §

första stycket av tillämpningsföreskrifterna meddelats föreskrift om besvär

hos länsstyrelsen över »uppbördsmyndighetens beslut rörande nöjesskatt»

samt i 7 § andra stycket om besvär över »länsstyrelsens utslag». Sistnämnda

bestämmelse gäller enligt 10 § andra stycket även örn fullföljd av talan mot

beslut, varigenom länsstyrelsen ålagt någon att utgiva nöjesskatt.

Besvär kunna ifrågakomma även mot länsstyrelsens beslut örn befrielse

från nöjesskatt — välgörande och allmännyttigt ändamål — eller av länsstyrelsen

enligt 9 § utfärdade kontrollföreskrifter.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

En ny paragraf, som täcker alla dessa fall, har i förslaget upptagits senare

i kungörelsen, under 13 §. Stadgandet om tolvslagets iakttagande har borttagits

och stadgandet om besvärs insändande med posten har såsom onödigt

även uteslutits (jfr KF den 8 april 1925, nr 84).

Utredningsmännen ha ägnat uppmärksamhet åt frågan om vem som är

besvärsberättigad, då länsstyrelse befriar från nöjesskatt eller på grund av

besvär nedsätter eller upphäver debiterad skatt. Självfallet ha kommunerna

rätt att överklaga sådana beslut. I praktiken utövas denna besvärsrätt som

regel av samma myndighet som uppbördsmyndigheten, d. v. s. drätselkammaren

eller kommunalnämnden. Då de kommunala och statliga intressena

i stor utsträckning sammanfalla, blir statens intresse av att tvivelaktiga beslut

av detta slag bli omprövade i viss mån tillgodosett genom att besvär i

denna ordning anföras. Vidare utövar riksräkenskapsverket i samband med

granskning av kronoräkenskaperna en viss kontroll, men ändring kan mot

vederbörandes bestridande åvägabringas endast anmärkningsvägen, vilken är

mycket omständlig (utslag av riksräkenskapsverket något år efter tillställningen,

ev. besvär hos kammarrätten och regeringsrätten). Det har framträtt

som en olägenhet och är enligt utredningsmännens mening otillfredsställande,

att det för närvarande är oklart vilken myndighet som är berättigad

att genom besvär direkt bevaka kronans rätt i fråga örn länsstyrelsebeslut

av detta slag; i regel föres ju nämligen kronans talan i liknande fall just av

länsstyrelserna. Rätteligen borde besvärsrätt i dessa fall tillkomma kronans

ombudsmän i orterna. I frågan vem som bör betraktas som kronans ombudsman

råder emellertid också en viss oklarhet. Då frågan har en allmännare

räckvidd, kunna utredningsmännen icke i detta sammanhang framlägga

något förslag till densammas lösning. Utredningsmännen anse det emellertid

angeläget att den snarast löses.

14 och 15 §§.

14 § första stycket motsvarar nuvarande 13 §. Syftet med stadgandet är

att ge en exekutionstitel för ej betald nöjesskatt. Därvid bör begränsning ej

ske till att skatten kan »utmätningsvis» uttagas, vilket för närvarande torde

innebära att den ej kan uttagas genom införsel, såsom kan ske med icke blott

direkta krono- och kommunalutskylder utan även exempelvis med omsättningsskatt,

olika varuskatter, automobilskatt m. m. Beträffande indrivningssättet

bör därför endast givas den allmänna hänvisning till andra författningar,

som nu ges i 14 § (nya 15 §). Då därvid, exempelvis i fråga om avkortning,

kan ifrågakomma tillämpning även av författningar om kommunalutskylder,

bör hänvisningen något jämkas.

I detta sammanhang har upptagits frågan örn indrivningsavgift vid indrivning

av nöjesskatt. I den av undertecknad Laurin den 15 november 1942

avgivna promemorian angående vissa ändringar i bestämmelserna örn nöjesskatt

upptogs jämväl denna fråga. Det framhölls, att indrivning av nöjesskatt

genom utmätningsman visserligen mycket sällan torde förekomma men

att då det förekomme skäl saknades varför indrivningsavgift icke även därvid

skulle utgå. Sedan i promemorian redogjorts för då gällande bestämmelser

örn indrivningsavgift vid indrivning av kronoutskylder, omsättningsskatt

samt accis eller skatt, sorn skall inbetalas till kontrollstyrelsen, föreslogs i

överensstämmelse med reglerna för omsättningsskatt, att till 13 § tillämpningskungörelscn

skulle fogas ett andra stycke av följande lydelse:

Vid indrivning enligt första .stycket åligger det den betalningsskyldige

alt erlägga indrivningsavgift med sex öre för varje full krona av den

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

oguldna nöjesskattens belopp. 1 den mån indrivningsavgiften överstiger

etthundra kronor, skall den tillfalla statsverket. I övrigt länder till efterrättelse

vad särskilt finnes föreskrivet rörande dispositionen av stadgad

indrivningsavgift.

I de remissyttranden som avgavs över promemorian framställdes erinringar

mot förslaget endast av Överståthållarämbetet, som i denna fråga hänvisade

till ett yttrande av vederbörande uppbördsintendent. Däri framhölls,

att mot förslaget i princip intet syntes vara att erinra. För Stockholms vidkommande,

där uppbördsmyndigheten även vore utmätningsman, kunde dock

någon tvekan råda om tidpunkten då nöjesskatten skulle anses restförd och

indrivningsavgift förty utgå. Ej sällan inträffade att en förskjutning på några

dagar ägde rum i fråga om betalningen från såväl fasta som tillfälliga

nöjesanordnare. Enligt vanliga regler vore vederbörande skyldig erlägga indrivningsavgift

så fort den för uppbördsterminen fastställda tiden gått till

ända, oavsett om frivillig likvid mellankomme eller ej. Att i här avsedda

fall, innan egentliga indrivningsåtgärder ännu hunnit vidtagas, uttaga indrivningsavgift

kunde synas onödigt hårt. Till undvikande av missförstånd föreslogs,

att bestämmelsen skulle formuleras ungefär sålunda: »Har utmätningsman

måst anlitas för indrivning etc.».

Det i promemorian framlagda förslaget har hittills icke föranlett någon

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Numera gälla ändrade bestämmelser om indrivningsavgiften såväl för kronoutskylder

som för omsättningsskatt. Sålunda utgår enligt kungörelse den

30 april 1943 (nr 213) om ändring i uppbördsreglementet vid indrivning av

kronoutskylder en avgift av 4 öre för varje full krona, dock ej mindre än

25 öre. I tillämpningsföreskrifterna till förordningen örn allmän omsättningsskatt

(nr 32/1944) stadgas, att vid betalning av skattebelopp, som överlämnats

till indrivning eller uppförts i restlängd, skall tillika erläggas indrivningsavgift

med 4 öre för varje full krona, dock ej mindre än 25 öre. Vidare

föreskrives, att »i den mån indrivningsavgiften överstiger etthundra kronor,

tillfaller avgiften statsverket», samt att »i övrigt länder till efterrättelse vad

särskilt finnes föreskrivet rörande disposition av stadgad indrivningsavgift».

Utredningsmännen anse, att indrivningsavgift för nöjesskatt bör utgå i

överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga örn omsättningsskatt. Bestämmelser

härom ha upptagits i 14 § andra stycket. Av uttrycket »skattebelopp,

som överlämnats till utmätningsman för indrivning» torde klart

framgå, att indrivningsavgift icke skall erläggas vid frivillig betalning till

uppbördsmyndighet, även örn betalningen sker efter utgången av den stadgade

betalningsterminen. Givetvis bör uppbördsmyndigheten genom krav söka

ernå frivillig betalning innan utmätningsman anlitas. Även för Stockholms

vidkommade, där uppbördsmyndigheten även är utmätningsman, torde den

föreslagna bestämmelsens avfattning medge en tillämpning i enlighet med

vad ovan angivits.

16 §.

Motsvarar nuvarande 15 § med formell jämkning.

17 §.

Av 8 § i förordningen framgår att skyldighet att erlägga nöjesskatt som

regel åvilar nöjestillställningens anordnare men att sådan skyldighet ibland

kan åvila den som helt eller delvis abonnerat en föreställning. Vad i denna

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

kungörelse stadgats om anordnare av nöjestin ställning måste i dylika fall

vara tillämpligt å abonnenten. Ett stadgande härom har upptagits i denna

paragraf.

Stockholm den 10 februari 1945.

JOEL LAURIN.

(Skiljaktighet se under avd. 10 ovan.)

ALARIK LUNDBERG. SVEN D’AILLY.

Nils Rappe.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bilaga A.

Förslag

till

förordning om nöjesskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall

erläggas nöjesskatt.

2 §•

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) scenisk, deklamatorisk, musikalisk, koreografisk eller annan konstnärlig

underhållning;

b) biografföreställning;

c) uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik;

d) annan uppvisning, förevisning eller tävling, vare sig den avser människor,

djur eller föremål;

e) danstillställning;

f) marknads- och tivolinöjen; samt

g) annan tillställning, som till sin art och sitt syfte är jämförlig med de

ovan angivna.

Till nöjestillställning hänföres dock icke utställning, ej heller museum och

liknande inrättning samt ej heller annan tillställning, om den tjänar vetenskapligt

ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

3 §.

... Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skall anses

jämväl nöjestillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss

förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del av

rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen

för anordnande av dylika tillställningar, eller tillställningen ingår i ett offentligt

nöjesföretags rörelse och äger rum i offentlig lokal (abonnerad föreställning),

eller ock tillställningen eljest, såsom med avseende å omfattningen

av den krets som äger tillträde eller de villkor varunder tillträde lämnas, är

att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.

4 §•

Nöjesskatten utgår med tjugu procent av de för tillträde till nöjestillställningen

erlanda avgifternas sammanlagda belopp. ,

. För uppvisning eller tävling i icflce professionell idrott eller gymnastik eller

i hästsport skall dock nöjesskatten utgå endast å det belopp, varmed summan

av de erlagda avgifterna överstiger tvåtusen kronor.

5 §.

Till avgift för nöjestillställning hänföres jämväl förköpsavgift samt sådan

program- eller garderobsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars erläggande

utgör villkor för tillträde.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

I fråga örn marknads- och tivolinöjen, som avses i 1 § andra stycket lotteriförordningen

den 19 maj 1939, skall avgiften anses utgöra bruttoinkomsten

med avdrag av värdet av de vinster, som utlämnats till deltagarna, dock

med iakttagande av att nämnda avdrag må utgöra högst en tredjedel av

bruttoinkomsten.

6 §•

Anordnas danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, i lokal

eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker samtidigt må äga rum, eller i annan därmed i obehindrad inre

förbindelse stående lokal, skall, ändock att särskild avgift för tillträde till

danstillställningen icke uppbäres eller avgift uppbäres med lägre belopp än

nedan sägs, nöjesskatt utgå som om avgift för varje person, vilken äger rätt

att deltaga i dansen, erlagts med

a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum,

b) tre kronor, där utskänkning av vin men ej spritdrycker må äga rum,

samt

c) två kronor, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker må äga rum.

Uttages vid sådan tillställning avgift för varje dans, skall dock i stället

nöjesskatt utgå såsom om avgift för varje dansande par erlagts med minst

50, 30 eller 15 öre för de under a)—c) angivna olika slagen av utskänkningsställen.

7 §■

Är tillställning sammansatt av skilda delar eller eljest av blandad natur

och uppkommer på grund därav fråga huruvida nöjesskatt för densamma

skall utgå eller fråga huruvida 4 § andra stycket skall äga tillämpning, skall

bedömandet bero av tillställningens huvudsakliga innehåll och syfte.

Uttages särskild inträdesavgift för tillträde till lokal eller område, inom

vilket de besökande erhålla tillgång till skilda nöjestillställningar,.skall, oavsett

örn avgift för de särskilda nöjestillställningama uttages eller icke, nöjesskatt

utgå jämväl å inträdesavgiften, såvida denna ej kan anses huvudsakligen

avse tillgång till själva lokalen eller området och till anordningar,

vilka ej enligt denna förordning äro att anse som nöjestillställningar.

8 §■

Nöjesskatten skall erläggas av den som anordnar nöjestillställningen.

Har någon abonnerat en föreställning helt eller delvis samt för tillträde

till densamma uttagit avgifter av deltagarna, skall föreställningens anordnare

erlägga skatt å den till honom erlagda betalningen samt abonnenten,

därest de till honom erlagda avgifternas sammanlagda belopp överstiger

nämnda betalning, skatt å det överskjutande beloppet.

9 §.

Det åligger kommun, inom vars område nöjestillställning äger rum, att genom

den myndighet, som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder,

tillse att denna förordning eflerleves, fastställa nöjesskattens belopp samt

uppbära densamma.

10 §.

Av nöjesskattens belopp skall nittiosju procent lika fördelas mellan statsverket

och kommunen samt tre procent avsättas till en fond, som enligt

Kungl. Maj:ts bestämmande skall användas till främjande av teater- och

musiklivet.1

'' Rörande denna paragraf är utredningsmannen Laurin skiljaktig och föreslår följande lydelse:

»Nöjesskatten skall lika fördelas mellan statsverket och kommunen».

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

n §.

Äger nöjestillställning ruin inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndighetema

i dessa kommuner ej överenskomma örn nöjesskattens

uttagande och fördelning, har vederbörande länsstyrelse att på framställning

förordna därom. Höra kommunerna under olika länsstyrelser, bestämma

dessa gemensamt.

12 §.

Skall behållning av nöjestillställning användas uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, såsom för beredande av hjälp åt behövande eller

sjuka, för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning

eller för stödjande av rikets försvar, må länsstyrelsen, efter hörande av kommunen,

medgiva befrielse från nöjesskatten.

Skall behållningen användas till viss del för sådant ändamål och till viss

del för annat, må befrielse av motsvarande del av nöjesskatten medgivas.

13 §.

Kommunen må, när skäl därtill äro, medgiva befrielse från den kommunen

tillkommande andelen av nöjesskatten.

De som utöva kommunens beslutanderätt må överlåta åt den i 9 § avsedda

myndigheten eller åt annan nämnd eller styrelse att å kommunens vägnar besluta

i frågor om sådan befrielse.

14 §.

Befrielse enligt 12 eller 13 § må meddelas antingen innan tillställning ägt

rum eller senare. Medgives befrielse sedan nöjesskatten redan erlagts, skall

den återbetalas.

Befrielse må dock icke meddelas i anledning av ansökan som inkommit

senare än tre månader efter det nöjestillställning ägt rum.

15 §.

I fråga om nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller

inom köping som ej utgör egen kommun, skall vad i denna förordning sägs

om kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället eller köpingen.

16 §.

Erforderliga föreskrifter om inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om

kontroll över nöjesskattens utgörande samt örn ordningen för anförande av

besvär över uppbördsmyndighets eller länsstyrelses beslut i ärende rörande

nöjesskatt meddelas av Kungl. Maj:t.

17 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å nöjestillställning, anordnad av

kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern. l

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1945, från och med vilken

dag förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt skall upphöra att

gälla.

Sistnämnda förordning skall dock gälla i fråga om nöjestillställning, som

tagit sin början före den 1 oktober 1945.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Bilaga B.

Förslag

till

kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen örn

nöjesskatt.

Kungl. Majit, som denna dag utfärdat förordning om nöjesskatt, har beträffande

tillämpningen av sagda förordning funnit gott förordna som följer.

1 §•

Myndighet, hos vilken enligt gällande bestämmelser anmälan om nöjestillställning,

som avses i förordningen om nöjesskatt, skall göras eller tillstånd

därtill sökas, är skyldig att ofördröjligen underrätta vederbörande uppbördsmyndighet

om skedd anmälan eller lämnat tillstånd ävensom att, i den

utsträckning länsstyrelsen bestämmer, inom åtta dagar efter varje månads

utgång till länsstyrelsen inkomma med uppgift å nöjestillställningar, som ägt

rum under månaden.

2 §.

Nöjesskatten skall inbetalas

a) för tillställningar vid fasta nöjesetablissement för varje vecka inom nästpåföljande

veckas utgång;

b) för andra tillställningar, som givas under minst åtta dagar i följd, för

varje vecka senast å första söckendagen i nästpåföljande vecka; och

c) för övriga tillställningar å första söckendagen efter det desamma ägt

rum.

Uppbördsmyndigheten äger, när den finner skäl därtill, påfordra, att godkänd

säkerhet ställes för skattens behöriga inbetalande eller att skatten erlägges,

innan tillställningen äger rum, ävensom medgiva uppskov med skattens

gäldande under viss kortare tid.

3 §•

Då nöjesskatten enligt bestämmelse av uppbördsmyndigheten skall erläggas

förskottsvis, skall densamma beräknas till ett belopp motsvarande den

vid utsålt hus utgående skatten eller, där sådan beräkning ej kan äga rum,

efter annan lämplig, av uppbördsmyndigheten bestämd grund.

Visar sig sedermera, att förskottsvis erlagd skatt över- eller understiger vad

som rätteligen skall utgå, återställes vad för mycket erlagts eller fylles bristen

i samband med avgivande av den i 4 § omförmälda deklarationen.

4 §•

Anordnare av nöjestillställning åligger att, då nöjesskatt blivit förskottsvis

erlagd eller godkänd säkerhet för skattens behöriga inbetalande ställts, å

första söckendagen efter den eller de tillställningar, som förskottet eller säkerheten

avser, och eljest å den i varje fall för skattens inbetalande stadgade

tiden till uppbördsmyndigheten i två exemplar överlämna på heder och samvete

avgiven deklaration, vilken särskilt för varje tillställning skall upptaga

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

antalet erlagda avgifter i olika prislägen ävensom avgifternas sammanlagda

belopp. Avser erlagd avgift flera tillställningar, skall den upptagas

i deklarationen för den första av dem. Avser deklarationen nöjestillställning,

varom i 5 § andra stycket förordningen stadgas, skall tillika angivas

värdet av de vinster som utlämnats till deltagare.

Har befrielse från nöjesskatt enligt 12 § första stycket i förordningen lämnats

innan tillställning ägt rum, vare deklaration ej erforderlig.

Finnes på förhand uppenbart att avgifterna för tillställning, som avses i

4 § andra stycket i förordningen, icke komma att uppgå till sammanlagt tvåtusen

kronor, må uppbördsmyndigheten medgiva att deklaration ej avlämnas

eller ersättes med anmälan eller försäkran, som myndigheten finnér

lämplig.

5 §•

Uppbördsmyndigheten äger att för fastställande av nöjesskattens belopp

taga del av de räkenskaper, som nöjestillställningens anordnare fört, ävensom

att vidtaga eller föreskriva för kontrollen å skattens riktiga utgörande i varje

särskilt fall behövliga åtgärder.

Uppbördsmyndigheten eller av denna tillsatt kontrollant skall när som

helst äga fritt tillträde till lokal, som begagnas för nöjestillställning, och

har rätt att, när så i förväg påfordras, där erhålla lämplig sittplats.

Vad i denna paragraf sägs skall gälla jämväl i de fall som i 4 § andra

och tredje styckena avses.

6 §•

Har vid skattens fastställande avvikelse skett från deklaration eller har

deklaration ej avgivits, skall uppbördsmyndigheten vid meddelande av kvitto

å erlagd nöjesskatt angiva efter vilka grunder skatten för varje särskild

tillställning fastställts.

7 §•

Det åligger uppbördsmyndigheten att föra liggare över debiterad skatt

samt att inom atta dagar efter varje månads utgång till länsstyrelsen avgiva

redovisning för under månaden debiterad skatt. För kommun, där nöjesskatt

kan beräknas förekomma endast i ringa omfattning, må dock länsstyrelsen

medgiva lättnad i denna redovisningsskyldighet.

Vid redovisningen skall fogas det ena exemplaret av deklarationerna.

Den andel av skatten, som tillkommer statsverket och den i 10 § i förordningen

omförmälda fonden, skall samtidigt med redovisningens avgivande

insättas å länsstyrelsens postgirokonto eller å statsverkets checkräkning

i riksbanken för länsstyrelsens räkning.

8 §.

Det åligger länsstyrelsen att utöva kontroll därå, att uppbördsmyndighet

uttagit nöjesskatt i fall, då sådan skatt författningsenligt skolat uttagas, samt

iakttagit gällande bestämmelser örn skattens fastställande och redovisning.

Länsstyrelsen äger för utövandet av denna kontroll enahanda befogenhet,

som enligt 5 § tillkommer uppbördsmyndigheten i orten.

9 §-

Befinnes vid länsstyrelsens granskning av uppbördsmyndighets redovisning,

att myndigheten underlåtit att utkräva nöjesskatt eller att skatt uttagit

med för lågt belopp, må länsstyrelsen ålägga anordnaren av nöjestillställmngen

att inom tio dagar från det han erhållit del av länsstyrelsens beslut

inbetala felande belopp till länsstyrelsen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

10 §.

Det åligger länsstyrelsen att i enahanda ordning, som i kungörelsen den

23 maj 1924 (nr 178) angående avlämnande till riksräkenskapsverket av

årsräkenskaper m. m. är stadgat om insändande av avskrifter av inkomstoch

utgiftsjournaler samt inkomst- och utgiftsböcker jämte tillhörande verifikationer,

till riksräkenskapsverket insända uppgift å medgivna befrielser

från nöjesskatt enligt 12 § i förordningen.

11 §•

Underlåter någon utan giltigt skäl att inom föreskriven tid avgiva deklaration

eller, då deklaration befunnits ofullständig, att på anmodan av uppbördsmyndigheten

inom förelagd tid fullständiga densamma, vare förlustig

rätten att överklaga uppbördsmyndighetens beslut rörande det skattebelopp,

för vars fastställande deklarationen skolat ligga till grund.

12 §.

Om ansvar i vissa fall för den som i deklaration lämnat oriktig uppgift

stadgas i skattestrafflagen.

Underlåter anordnare av nöjestillställning att fullgöra vad uppbördsmyndighet

enligt 5 § eller länsstyrelse enligt 8 § påfordrar eller föreskriver, bote

högst 300 kronor.

Böter tillfalla kronan.

13 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighets beslut rörande nöjesskatt

och som ej till följd av stadgandet i 11 § förlorat sin rätt till talan, äger i

beslutet söka rättelse genom besvär hos länsstyrelsen senast å trettionde dagen

från det han av beslutet erhållit del.

I länsstyrelsens utslag i anledning av besvär enligt första stycket, så ock i

länsstyrelses beslut i annat ärende rörande nöjesskatt, må ändring sökas

hos Konungen senast å trettionde dagen från det klaganden av beslutet erhållit

del; dock åge menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar längre

besvärstid än nu sagts.

14 §.

Erlägges icke fastställd nöjesskatt inom den för varje fall stadgade tiden,

må indrivning av skatten genast äga rum.

Vid betalning av skattebelopp, som överlämnats till utmätningsman för

indrivning, skall tillika erläggas indrivningsavgift med fyra öre för varje

full krona av beloppet, dock ej mindre än tjugufem öre. I den mån indrivningsavgiften

överstiger etthundra kronor, tillfaller avgiften statsverket. I

övrigt länder till efterrättelse vad särskilt finnes föreskrivet rörande disposition

av stadgad indrivningsavgift.

15 §.

I fråga om debitering, uppbörd, indrivning, redovisning, restitution, avkortning

och avskrivning samt efterkrav av nöjesskatt skall, i den mån särskilda

bestämmelser icke meddelats, vad i gällande författningar rörande

krono- och kommunalutskylder i sådant avseende föreskrivits i tillämpliga

delar gälla.

16 §.

Formulär till deklarationer samt till liggare och redovisning, varom i 7 §

sägs, fastställas av riksräkenskapsverket.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Blanketter enligt nämnda formulär skola tryckas genom blankettkommissionens

försorg och efter rekvisition tillhandahållas uppbördsmyndigheterna

på statsverkets bekostnad.

17 §.

Vad i denna kungörelse stadgas örn anordnare av nöjestillställning skall

äga motsvarande tillämpning å sådan abonnent av nöjestillställning, som

omförmäles i 8 § andra stycket i förordningen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1945, från och med vilken

dag kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter till

förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt skall upphöra att

gälla.

Sistnämnda kungörelse skall dock alltjämt gälla i fråga örn nöjestillställning,

som tagit sin början före den 1 oktober 1945.

457125. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BevU 1945:67 Memorial angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden. s. 1 i texten
  2. BevU 1945:66 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten