Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående uppskattning av värdet å svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning

1945-10-12 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:345, Med förslag till förordning angående uppskattning av värdet å svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

1

Nr 345.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående uppskattning av värdet å svenska statens

sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning; given

Stockholms slott den 12 oktober 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning angående uppskattning av värdet å

svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 345

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 345.

Förslag

till

förordning angående uppskattning av värdet å svenska statens

sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning.

Härigenom förordnas, att vid uppskattning av förmögenhet enligt förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt svenska statens sparobligationer

skola upptagas till inköpspriset.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1946.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 18 oktober 1940

(nr 877) om viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer.

Sistnämnda förordning skall dock fortfarande gälia beträffande före den 1

januari 1946 utfärdade obligationer, såvitt angår obligationernas ursprungliga

löptid. Förlänges löptiden för sådan obligation, skall allenast skillnaden mellan

inlösningsvärdet vid tiden för förlängningen och inköpspriset vara undantagen

från inkomstbeskattning. Därest förlängningen sker under villkor att

jämväl mot denna skillnad svarande belopp skall innestå, skall obligationen

därefter vid förmögenhetsbeskattning upptagas till nyssnämnda inlösningsvärde.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 oktober

1945.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld»

Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson,

Mossberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om

ändring i bestämmelserna örn skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer

och anför därvid följande.

De s. k. sparobligationerna ha hittills av riksgäldskontoret utgivits i tre

emissioner. Obligationer av den första emissionen började säljas i januari

1940, obligationer av den andra i december 1941 och obligationer av den

tredje i juli 1945. Löptiden för obligationerna är beträffande de första och

tredje emissionerna sex år samt beträffande den andra emissionen 6 V2 år.

Löptiden räknas från den första dagen i det kvartal, varunder vederbörande

obligation försålts, och de tidigast sålda obligationerna förfalla sålunda till inlösen

den 1 januari 1946. Av de båda första emissionerna ha obligationer till

ett sammanlagt värde av inemot 100 milj. kronor försålts.

För sparobligationerna gälla bland annat följande av riksgäldskontoret

fastställda bestämmelser.

Enskild person äger att för egen räkning eller till förmån för annan enskild

person hos postsparbanken eller annan bank inköpa sparobligationer.

Sådan obligation gäller endast om den är insatt i särskild bok, sparobligationsbok,

som förekommer i tre olika typer, en för postverket, en för sparbankerna

och en för affärsbankerna. Sparobligationsbok utfärdas vid inköpet

av den första obligationen. Är boken utfärdad av postsparbanken, kan

den användas för insättning vid samtliga fasta postanstalter i riket. Är den

utfärdad av sparbank, kan den användas för inköp av obligationer vid samtliga

sparbanker. På samma sätt gäller en sparobligationsbok av den typ,

som är avsedd för affärsbankerna, för inköp hos samtliga affärsbanker.

Sparobligation löper formellt utan ränta. I stället för att ränta utbetalas,

inlöses obligationen efter minst ett års innehav med belopp, som överskjuter

inköpspriset, därvid denna skillnad mellan inköpspris och inlösning svärde varierar

alltefter tiden för innehavet. Efter löptidens slut inlöses obligationen till

sitt högsta inlösningsvärde. Inköpspris resp. högsta inlösningsvärde utgöra

för obligationer av första och andra emissionen 10—12:50 kronor (denna

valör finnes endast i andra emissionen), 20—25''kronor, 40—50 kronor, 80—100

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

kronor och 400—500 kronor. Motsvarande siffror för obligationer av tredje

emissionen äro 10—12 kronor, 25—30 kronor, 50—60 kronor, 100—120 kronor

samt 500—600 kronor.

Flera sparobligationer må samtidigt inköpas, men en och samma persons

innehav av obligationer må icke överstiga visst av riksgäldskontoret

fastställt högsta belopp, som numera utgör 1 600 kronors inköpsvärde.

Innehavaren av en sparobligation kan välja mellan att behålla obligationen

till löptidens slut eller att få den inlöst tidigare. Inlösningsvärdet beräknas efter

en plan, som innebär en högre förräntning ju längre obligationen innehafts.

En obligation av exempelvis tredje emissionen med ett inköpspris av

100 kronor inlöses sålunda med 102 kronor efter ett år, 105 kronor efter

två år, 108 kronor efter tre år, lil kronor efter fyra år, 114 kronor efter

fem år och 120 kronor efter sex år, d. v. s. efter löptidens slut, innebärande en

effektiv förräntning å inköpspriset av 2 procent vid inlösen efter ett år,

2,5 procent vid inlösen efter två år, 2,6 procent vid inlösen efter tre eller

fyra år, 2,7 procent vid inlösen efter fem år samt 3,1 procent vid inlösen

efter sex år. Högsta inlösningsvärdet motsvarar en ränta av beträffande obligationer

av första emissionen 3,8 procent, av andra emissionen 3,5 procent

och av tredje emissionen 3,1 procent.

Övergår äganderätten till sparobligationsbok från en till annan vare sig

genom arv eller testamente eller till följd av konkurs eller utmätning, skall

därom ofördröjUgen göras skriftlig anmälan till den, som utfärdat boken,

(postsparbanken, riksgäldskontoret eller viss sparbank). Innan sådan anmälan

skett och blivit godkänd, medför överlåtelsen ej någon rätt mot den,

som utfärdat boken. I annat fall än nu sagts må överlåtelse av sparobligationsbok

ej äga rum.

Ägare av sparobligationer ha hittills åtnjutit betydande lättnader i skattehänseende.

Sålunda stadgas i förordningen den 18 oktober 1940 (nr 877) om

viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer, att belopp, som

vid inlösen av dylika obligationer erhållits utöver inköpspriset, vid taxering

till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke

skall utgöra skattepliktig inkomst samt att obligationerna vid uppskattning

av förmögenhet enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

skola upptagas till inköpspriset.

Beträffande skatteplikten för sparobligationerna må i övrigt framhållas,

att dåvarande kammarrättsrådet, nuvarande regeringsrådet Carl W. U.

Kuylenstierna i början av år 1940 på begäran av riksgäldskontoret verkställde

en utredning örn skatteplikten enligt då gällande bestämmelser. I en den 15

februari 1940 dagtecknad promemoria framhöll Kuylenstierna, att värdeökningen

på sparobligation borde beskattas såsom ränta, när den i samband

med obligationens inlösen utbetalades, dock senast vid löptidens slut, samt att

i avseende å förmögenhetsbeskattningen som värde borde upptagas det värde

som vid beskattningsårets utgång utgjorde obligationens inlösningsvärde enligt

den å obligationen tecknade inlösningsplanen. I dessa uttalanden fann jag mig

helt kunna instämma (se proposition nr 9 till 1940 års höstriksdag).

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

Vad angår anledningen till de beviljade skattelättnaderna må erinras örn

vad jag anförde vid anmälan av förslag härom. Jag framhöll, att den form

av upplåning för statens behov, som sparobligationerna representerade, vände

sig till de små spararna och att man borde undvika att ställa dessa inför beskattningskrav,

vilka förutsatte en deklarationsskyldighet, som icke kunde

väntas bliva allmänt känd eller till sin innebörd rätt förstådd. Med hänsyn till

att innehavet av sparobligationer vore maximerat till 800 kronors inköpsvärde

för varje person (enligt då gällande bestämmelser; sedermera höjt till

1 600 kronors inköpsvärde), bleve de inkomster, som skulle befrias från

beskattning, av förhållandevis ringa omfattning. Den förmånliga ställning i

räntehänseende för sparobligationerna, som skulle följa av skattefriheten,

syntes icke behöva medföra ogynnsamma följder vare sig vid statens fortsatta

upplåning under andra former eller för banker och övriga institutioner, som

förvaltade allmänhetens sparmedel. Beträffande förmögenhetsbeskattningen

fann jag visserligen skäl saknas att låta det i sparobligationer nedlagda kapitalet

få en särskilt förmånlig ställning, men för att underlätta deklarationsskyldigheten

ansåg jag böra stadgas, att obligationerna vid förmögenhetsuppskattningen

skulle upptagas till inköpspriset.

De för innehavarna av sparobligationer beviljade skattelättnaderna ha i

olika sammanhang blivit föremål för erinringar. Sålunda framhöllo av

bankofullmäktige i december 1942 tillsatta sakkunniga för utredning angående

olika möjligheter till premiering av det frivilliga sparandet i en den 29

oktober 1943 till fullmäktige överlämnad promemoria, att den medgivna

skattebefrielsen vore förenad med nackdelar, som hade sin grund i att den

verkade progressivt, i det den medförde, att den effektiva avkastningen a de

insatta medlen bleve större för högre inkomsttagare. Vissa angivna utredningar

syntes ge vid handen, att inköpen av sparobligationer i stor utsträckning

endast inneburit en omplacering av redan förut befintliga sparmedel, därvid

särskilt högre inkomsttagare använt sig av ifrågavarande möjlighet att komma

i åtnjutande av skattelättnad. Denna form av skattepremiering borde

därför ej ifrågakomma för att stimulera sparandet. Ur statens synpunkt vore

upplåningsformen mindre fördelaktig. Erfarenheterna från försäljningen av

sparobligationer måste även anses tyda på, att denna form av skattelindring

icke medförde någon större stimulans av sparandet.

I sitt till 1944 års riksdag avgivna utlåtande (nr 14) angående verkställd

granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning

framhöll bankoutskottet, att den medgivna skattefriheten för inkomst från

sparobligationer medfört, att obligationerna blivit begärliga för större inkomsttagare

samt anförde vidare:

Enligt en inom riksgäldskontoret verkställd utredning, avseende ställningen

vid .slutet av november 1942, torde man kunna räkna med, att nära hälften

av det försålda obligationsbeloppet av bortåt 90 milj. kronor belöper på personer,

som vanligen på en gång inköpt obligationer för högsta tillåtna belopp,

1 600 kronor. Antalet av ifrågavarande obligationsinnehavare har beräknats

utgöra omkring 9 procent av samtliga innehavare, vilka uppgå till i runt tal

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

330 000. Det ligger nära till hands att antaga, att många av de personer, som

förvärvat obligationer intill maximibeloppet, tillhöra de högre inkomstklasserna

och att det i åtskilliga fall varit skattefriheten, som stimulerat till ifrågavarande

överflyttningar av medel till sparobligationer. Dessa ha härigenom

kommit att utnyttjas för placeringar, för vilka de ej varit avsedda, och de

torde på grund av skattefriheten och ovan berörda placeringssätt ha blivit

dyrare för staten än om de till övervägande delen inköpts av småsparare. Med

hänsyn till gällande skattefrihet måste betänkligheter resas mot en höjning av

maximiinnehavet; snarare synes en sänkning kunna ifrågasättas. Då emellertid

sparobligationerna visat sig vara en lämplig sparform för småspararna,

böra desamma tills vidare bibehållas.

I samband med frågan om vilka åtgärder, som böra vidtagas, då löptiden

för de först sålda sparobligationerna utgår, har riksgäldskontoret även upptagit

frågan om skatteplikten för obligationsinnehavarna efter denna tid. I en

den 14 september 1945 i riksgäldskontoret upprättad, till finansdepartementet

överlämnad promemoria anföres:

Otvivelaktigt skulle det vara till fördel för staten att medgiva fortsatt förräntning

av de förfallna obligationsbeloppen. Visserligen äro beloppen obetydliga

i förhållande till riksgäldskontorets lånebehov. Sparobligationerna fylla

emellertid i likhet med rikskonto en uppgift i den statliga upplåningen genom

att möjliggöra placering av smärre belopp. Enär rikskontoinlåningen

ännu ej tillvunnit sig allmänhetens intresse, torde sparobligationerna alltjämt

böra bibehållas för att tillgodose småspararnas placeringsbehov i statspapper,

så mycket mer som stora kostnader nedlagts för att introducera dessa obligationer

såsom en lämplig sparform. Härtill kommer, att obligationsinnehavarna

kunna antagas i regel vilja ha de insatta beloppen kvarstående å sina

sparobligationskonton.

Om en förlängning av löptiden för förfallna sparobligationer icke skulle

medgivas, måste man räkna med att ett stort antal obligationsägare komma att

disponera de förfallna beloppen för inköp av nya sparobligationer (tredje

emissionen), vilket skulle medföra en utgift för staten av 1 krona 10 öre per

obligation (försäljningsprovision 60 öre och inlösningsprovision 50 öre)1. En

Överföring av förfallna belopp till rikskonto skulle medföra ungefär samma

kostnad. Däremot skulle en förlängning av sparobligationernas löptid icke

föranleda någon motsvarande utgift. De genomsnittliga kostnaderna för ifrågavarande

upplåning skulle i stället nedbringas genom att försäljnings- och

inlösningsprovisionerna fördelades på ett större antal år.

Förlängningstiden synes förslagsvis böra bestämmas till 6 år. Värdestegringen

under denna tid kan lämpligen beräknas med utgångspunkt från en

ränta av i princip 2a/2 °/o för år och årsvis läggas till kapitalet. Vid slutet av

sjätte året tillägges en bonus, så att den genomsnittliga förräntningen under

hela sexårsperioden blir 3,1 °/o eller lika stor som å nu försålda sparobligationer

av tredje emissionen.---I enlighet härmed skulle exempelvis en

sparobligation av första emissionen, som inköpts för 80 kronor och den 1 januari

1946 uppnår sitt högsta inlösningsvärde av 100 kronor, vid förlängningstidens

utgång den 1 januari 1952 inlösas med 120 kronor.

Beträffande beskattningen av obligationernas värdestegring under förlängningstiden

framhålles i promemorian, att man kan välja ettdera av två

1 Antalet utelöpande obligationer av första emissionen utgör i runt tal 226 000 st. och av andra

emissionen 889 000 st.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

7

alternativ, antingen låta den nuvarande skattefriheten fortfara eller låta värdestegring,

som sker efter den ursprungliga löptidens utgång, bliva föremål för

beskattning. I sammanhang härmed anföres:

Skattefriheten infördes för att underlätta deklarations- och taxeringsår

farandet men har medfört följande olägenheter:

1) Ett snävt tilltaget maximibelopp för innehav av dylika obligationer

har måst fastställas, varigenom obligationernas användbarhet i den statliga

upplåningen avsevärt minskas.

2) Sparobligationerna lia blivit ett placeringsobjekt jämväl för större inkomsttagare,

varigenom en viss minskning i skatteintäkterna uppstår.

En höjning av maximibeloppet är av vikt med hänsyn till att lägsta

valören å vanliga räntebärande obligationer numera är å 1 000 kronor och

att allmänheten — t. ex. vid konverteringen av första försvarslånet — för placering

av lägre belopp hänvisas till sparobligationer och rikskonto. Försäljningen

av sparobligationer till småsparare torde ej komma att försvaras

genom upphävande av skattefriheten, som för deras vidkommande är av

jämförelsevis underordnad betydelse.

Vissa skäl tala sålunda för att sparobligationernas värdestegring vid taxering

till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

räknas som skattepliktig inkomst. Beskattningen av värdestegringen

synes emellertid av skattetekniska skäl böra utformas efter särskilda regler.

Sålunda synes värdestegringen lämpligen böra beskattas det beskattningsår,

varunder den — i samband med obligationens inlösen — utbetalas, dock

senast vid utgången av obligationens löptid. Värdestegringen skulle således

bli tillgänglig för lyftning vid löptidens slut, och detta bör vara fallet, även om

en förlängning av löptiden skulle ske. Någon svårighet att beräkna värdestegringen

å en sparobligation föreligger icke, ty antingen utbekommes värdestegringen

separat (vid förlängd löptid) eller ock utgör den skillnaden

mellan vad som betalats för obligationen och vad som erhållits vid dess

inlösen. Till ledning för deklarationen bör detta skillnadsbelopp av den utbetalande

kreditinrättningen antecknas i sparobligationsboken eller på annat

sätt delgivas obligationsägaren. Vad beträffar förmögenhetsuppskattningen

svnes det önskvärt, att nuvarande regler tillämpas jämväl för skattepliktiga

sparobligationer. Dessa skulle sålunda i förmögenhetsdeklarationen

upptagas till sitt inköpspris. Därigenom skulle en väsentlig fördel med

det nuvarande systemet bibehållas.

I promemorian framhålles, att för de skattepliktiga sparobligationerna syntes

kunna fastställas samma maximibelopp — 1 200 kronor för kalenderår

och 4 000 kronor totalt (inköpsvärden) — som för rikskonto. Beloppen borde

gälla utöver de 1 600 kronor (inköpsvärde), som bestämts för de skattefria

obligationerna. Erforderliga ändringar borde vidtagas i förordningen örn viss

skattefrihet för sparobligationer. Sålunda borde däri medgiven befrielse från

kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förklaras

gälla endast sparobligationer av första, andra och tredje emissionerna.

Bestämmelsen örn att sparobligationer vid uppskattning av förmögenhet skulle

upptagas till inköpspriset borde däremot erhålla generell tillämpning å samtliga

sparobligationer och alltså icke begränsas till nyssnämnda tre emissioner.

Vidare anföres i promemorian:

Därest på sätt nu antytts, skattefriheten slopas beträffande nya sparobligationer,

kan jämväl värdestegringen å äldre sparobligationer under för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

Departements
chefen.

längningstiden beskattas. För ändamålet bör i nyssnämnda förordning införas

en föreskrift av innebörd, att den värdestegring, som under förlängningstiden

äger rum å sparobligationer av första, andra och tredje emissionerna,

skall utgöra skattepliktig inkomst. Bestämmelsen om förmögenhetsuppskattningen

bör avfattas med tanke på att sparobligationer även

under förlängningstiden skola upptagas till inköpspriset.

Värdestegringen under förlängningstiden synes böra beskattas det beskattningsår,

då densamma — i samband med obligationsinlösen — utbetalas,

dock senast vid utgången av förlängningstiden. Värdestegringen skulle således

då bli tillgänglig för lyftning, och detta bör vara fallet, även om en

ytterligare förlängning av löptiden skulle ske.

Vid införandet av den låneform, som sparobligationerna representera, framhölls

att låneformen var avsedd för småspararna. För att undvika att denna

kategori av skattskyldiga komme att åläggas en deklarationsskyldighet, som

icke kunde väntas bliva allmänt känd eller till sin innebörd rätt förstådd, befanns

det befogat att medgiva skattefrihet för den mot avkastningen å obligationerna

svarande värdestegringen under innehavet. De inkomster, som

därigenom skulle befrias från beskattning, ansågos bliva av förhållandevis

ringa omfattning.

Som av det förut sagda framgår synas emellertid sparobligationerna ha

blivit ett placeringsobjekt jämväl för större inkomsttagare, för vilka skattefriheten

på grund av den progressiva beskattningen innebär en särskilt stor

förmån. Höjningen av maximibeloppet för viss persons innehav av obligationer

samt den år 1942 genomförda skattehöjningen ha vidare medfört, att

skattefriheten numera fått större betydelse ur statsfinansiell synpunkt än

tidigare.

Med hänsyn till det nu anförda synes det knappast motiverat att vid en förlängning

av sparobligationernas löptid bibehålla den hittills gällande skattefriheten

för inkomst av dylika obligationer. Detta medför i sin tur att skattefrihet

ej heller bör medgivas för nya obligationer, som därefter utfärdas.

Det bör i detta sammanhang även framhållas, att borttagande av skattefriheten

skulle möjliggöra en ytterligare höjning av maximibeloppet för innehav

av sparobligationer, varigenom låneformen skulle vinna i betydelse.

Jag förordar på grund av det anförda, att den skattefrihet för skillnaden

mellan inlösningsvärdet och inköpspriset för sparobligation, som hittills förelegat,

borttages. Beträffande hittills utfärdad obligation, för vilken löptiden

förlänges utan att mot värdeökningen svarande belopp utbetalas, bör skatteplikten

därvid gälla skillnaden mellan inlösningsvärdet efter förlängningstidens

slut samt inlösningsvärdet vid utgången av den ursprungliga löptiden.

Skatteplikten bör såväl i fråga om nya obligationer som obligationer, för vilka

löptiden förlänges, inträda då den mot avkastningen svarande värdestegringen

utbetalas, dock senast vid löptidens respektive den förlängda löptidens slut.

Vad angår förmögenhetsbeskattningen har bestämmelsen att sparobligation

skall upptagas till inköpspriset tillkommit av praktiska skäl. Det synes

lämpligt att bibehålla denna bestämmelse, därvid dock, om vid förlängning

av löptiden för förut skattefri obligation värdestegringen skall innestå, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

9

värde bör upptagas inlösningsvärdet vid förlängningstidens början och icke

det ursprungliga inköpspriset.

Det torde böra ankomma på riksgäldskontoret att ombesörja att obligationsinnehavarna,

i den mån så lämpligen kan ske, erhålla meddelande örn de

ändrade beskattningsreglerna.

De ifrågasatta ändringarna synas böra åvägabringas genom att förordningen

den 18 oktober 1940 upphäves och en särskild förordning angående

uppskattning av värdet å sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning utfärdas.

I särskilda övergångsbestämmelser bör därvid föreskrivas, att den

äldre förordningen fortfarande skall gälla beträffande obligationer, som utfärdats

före den 1 januari 1946, då den nya förordningen torde böra träda

i kraft, dock endast såvitt angår obligationernas ursprungliga löptid. Vad

angår äldre obligation, för vilken löptiden förlängts, synes i övergångsbestämmelserna

böra stadgas, att allenast skillnaden mellan inlösningsvärdet vid tiden

för förlängningen och ursprungliga inköpspriset skall vara undantagen

från inkomstbeskattning samt att, därest förlängningen sker under villkor att

jämväl mot denna skillnad svarande belopp skall innestå, obligationen vid

förmögenhetsbeskattning skall upptagas till nyssnämnda inlösningsvärde.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning angående uppskattning

av värdet å svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Åmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1945

1 sami. Nr 345.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1945:60 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående uppskattning av värdet å svenska statens sparobligationer vid förmögenh s. 1 i texten