Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m

1945-10-19 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:368, Med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

1

Nr 368.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av

äktenskap eller havandeskap m. m.; given Stockholms

slott den 19 oktober 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.

GUSTAF

Eije Mossberg.

Milling till riksdagens protokoll 1945. I sand. Nr 368.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 368.

(Gällande lag:)

Nr 171.

LAG

om förbud mai arbetstagares avskedande

i anledning av trolovning eller

äktenskap m. m.;

given Stockholms slott den 19 maj

1939.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje

verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas

minst tre arbetstagare. Vid lagens

tillämpning skall affärs- eller kontorsverksamhet,

ändock att densamma

icke bedrives såsom självständigt

företag, anses såsom särskild

verksamhet.

Såsom arbetstagare skall vid tiillämpning

av denna lag ej räknas

medlem av arbetsgivarens familj.

2 §•

Har arbetstagare sedan minst två

år haft stadigvarande anställning hos

arbetsgivaren, må denne, om arbetstagaren

slutit trolovning, ingått äktenskap,

blivit havande eller fött

barn, ej av sådan anledning uppsäga

arbetstagaren eller i vidare mån

minska de med anställningen förenade

förmånerna än som kan följa

därav, att kvinnlig arbetstagare,

som är havande, på grund av arbetets

art avstänges från tjänstgöring

under den tid havandeskapet är

märkbart. Är arbetstagaren kvinna,

som arbetsgivaren veterligen är havande

eller fött barn, må han ej heller

uppsäga henne på grund därav

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Förslag till

LAG

örn förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av äktenskap eller

havandeskap lii. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Arbetstagare må ej skiljas från sin

anställning på den grund att han slutit

trolovning eller ingått äktenskap.

2 §■

Kvinnlig arbetstagare, som sedan

minst ett år haft stadigvarande anställning

hos arbetsgivaren, må icke

skiljas från anställningen på den

grund att hon blivit havande eller

fött barn.

Ej heller må arbetsgivaren, där

han har vetskap om havandeskapet

eller barnsbörden, skilja arbetstagaren

från anställningen på den grund

att hon i samband med havande
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 368.

3

(Gällande lag:)

att hon i samband med havandeskapet

eller barnsbörden under skälig

tid, dock högst tolv veckor, avhåller

sig från arbete.

Överlåtelse av företag eller fartyg

må icke inverka på arbetstagare enligt

denna lag tillkommande förmån.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

skåpet eller barnsbörden avhåller sig

från arbetet under skälig tid, högst

sex månader. Vad sålunda stadgas

skall dock ej gälla, därest arbetstagaren

underlåter att, på förfrågan

av arbetsgivaren, utan dröjsmål underrätta

denne om att hon önskar

återinträda i arbetet efter bortovaron.

Arbetsgivaren är ej pliktig att

låta återinträdet ske tidigare än tre

veckor från det han mottagit meddelande

örn den dag, då återinträdet

kan äga rum, eller från det arbetstagaren

utan föregående meddelande

inställt sig hos honom.

Överlåtelse av företag eller fartyg

må icke inverka på den rätt som enligt

denna paragraf tillkommer arbetstagare.

3 §•

Arbetstagare, som ej må skiljas

från sin anställning av anledning

varom i denna lag förmäles, är ej

heller pliktig att av sådan anledning

vidkännas minskning i de med anställningen

förenade förmånerna i

vidare mån än som följer av sådan

bortovaro från arbetet varom förmäles

i 2 § andra stycket.

3 §■ 4 §.

Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån in
-

skränkes, vare ej bindande.

Har arbetsgivare vidtagit åtgärd,

vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare

åtgärden ogin samt arbetsgivaren

skyldig ersätta av densamma uppkommen

skada.

Ilar arbetsgivare i strid mot denna

lag skilt arbetstagare från anställningen

eller minskat de därmed förenade

förmånerna, är åtgärden ogin

samt arbetsgivaren skyldig ersätta

av densamma uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån

skada uppstått skall hänsyn tagas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

(Gällande lag:)

4 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande

anspråk enligt denna lag, skall

dels därom underrätta arbetsgivaren

inom två månader från det arbetstagaren

i följd av åtgärd, som enligt

2 § är förbjuden, upphört att tjänstgöra

eller fått vidkännas minskning

i de med anställningen förenade förmånerna,

dels ock anhängiggöra sin

talan inom två år från samma tidpunkt.

Underlåtes det, vare arbetstagaren

sin rätt förlustig.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

även till arbetstagarens intresse av

arbetsavtalets upprätthållande och

övriga sådana omständigheter av annan

än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till arbetsgivarens

ringa skuld, arbetstagarens

förhållande i avseende å tvistens

uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt,

må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från

skadeståndsskyldighet må ock äga

rum.

5 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande

anspråk enligt denna lag, skall

dels därom underrätta arbetsgivaren

inom två månader från det arbetstagaren,

i strid mot denna lag, skilts

från sin anställning eller fått vidkännas

minskning i de därmed förenade

förmånerna, dels ock anhängiggöra

sin talan inom två år från

samma tidpunkt. Underlåtes det, är

arbetstagaren sin rätt förlustig.

5 §■ 6 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras

av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1939.

Denna lag träder i kraft den

1 januari 1946, från och med vilken

dag lagen den 19 maj 1939 (nr 171)

om förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av trolovning eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

5

äktenskap m. m. skall upphöra att

gälla.

I den nya lagen stadgat förbud

mot skiljande från anställning skall

dock ej gälla, om skiljandet grundar

sig på uppsägning, som ägt rum

före den 1 januari 1946 och icke

strider mot den äldre lagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 368.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 september

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg.

T. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler, efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, fråga om ändrade

bestämmelser örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av

äktenskap eller havandeskap m. m. och anför.

1941 års befolkningsutredning har den 22 november 1944 avgivit ett betänkande

i abortfrågan (SOU 1944: 51). Betänkandet, som är undertecknat

av statsrådet Tage Erlander, ordförande, professorn Curt Gyllenswärd, e. o.

byråchefen Alf Johansson och ledamoten av riksdagens första kammare,

professorn Sten Wahlund, innehåller — förutom historik över abortfrågans

utveckling och en utförlig redogörelse för abortfrågans nuvarande läge —

vissa förslag och rekommendationer till förbättring av abortsituationen,

bl. a. förslag till vissa ändringar i lagen den 19 maj 1939 (nr 171) örn förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap

m. m.

Över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av bl. a. medicinalstyrelsen

(efter hörande av apotekarsocietetens direktion, Sveriges apotekareförbund,

Sveriges farmacevtförbund och medlemmen av medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd professorn Nils von Hofsten), socialstyrelsen, statens

arbetsmarknadskommission, statskontoret, statens priskontrollnämnd,

skolöverstyrelsen, kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna

i riket och Sveriges industriförbund), Överståthållarämbetet (efter hörande

av polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom av Stockholms

stad), samtliga länsstyrelser (efter hörande av vissa underlydande

myndigheter samt vad angår länsstyrelserna i Malmöhus ävensom Göteborgs

och Bohus län, Malmö stad respektive Göteborgs stad), socialvårdskommittén,

ungdomsvårdskommittén, flera landsting, svenska läkaresällskapet,

Sveriges läkarförbund, Sveriges praktiserande läkares förening,

svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, landsorganisationen

i Sverige, tjänstemännens centralorganisation (TCO), svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, yrkeskvinnors samarbetsför
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

7

blind, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, bankernas förhandlingsorganisation,

försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, försäkringstjänstemannaförbundet,

Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning, svensk kuratorsförening,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sverges socialdemokratiska

kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund och

svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Gällande bestämmelser m. m. Lagen den 19 maj 1939 om förbud mot

arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.

äger i sin gällande lydelse tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete

för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Affärseller

kontorsverksamhet skall härvid anses såsom särskild verksamhet,

även om den icke bedrives såsom självständigt företag. Såsom arbetstagare

.skall ej räknas medlem av arbetsgivarens familj. (1 §.) Örn arbetstagare

sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, skall

förbud gälla för denne att, om arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,

blivit havande eller fött barn, av sådan anledning uppsäga arbetstagaren

eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna

än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande,

på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet

är märkbart. Är arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen

är havande eller fött barn, må han ej heller uppsäga henne på grund därav

att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden under skälig

tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbete. Överlåtelse av företag

eller fartyg får icke inverka på förmån, som enligt lagen tillkommer arbetstagare

(2 §). Avtal, varigenom dylik förmån inskränkes, är ej bindande.

Åtgärd, som företages i strid mot i lagen stadgat förbud, är ogin, och arbetsgivaren

blir skyldig ersätta av åtgärden uppkommen skada (3 §). I lagen

givas slutligen preskriptions- och forurnbestämmelser.

Beträffande lagens tillkomst må följande anföras. Lagen är grundad på

eif förslag, framlagt i befolkningskommissionens betänkande angående

förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd

(SOU 1938: 13). Enligt nämnda förslag skulle lagen vara tillämplig

endast på företag med flera än fyra arbetare. 1 den proposition (nr 114),

vari lagförslaget förelädes 1939 års riksdag, hade lagens tillämplighetsområde

bcslämts på sätt nu gäller. Ett under riksdagsbehandlingen i en

motion (11:376) framställt yrkande örn utsträckning av lagens giltighet till

varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivarens räkning användes

minst en arbetstagare, avvisades av andra lagutskottet i dess i ämnet avgivna,

av riksdagen godkända utlåtande (nr 26), därvid utskottet dock framhöll

all det principiellt sett vöre mindre tilltalande alt från lagens tillämpning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

utesluta de minsta företagen. De vid dessa anställda kunde givetvis vara

i samma behov av skydd som befattningshavare vid större företag. Emellertid

torde det ofia vålla svårigheter för en arbetsgivare med endast ett

fåtal arbetstagare att, om en av dem bleve i behov av ledighet på grund

av havandeskap, anskaffa kompetent vikarie eller på annat sätt få de åt

henne anförtrodda arbetsuppgifterna fullgjorda. Vid bestämmandet av lagens

tillämpningsområde måste erforderlig hänsyn härtill tagas.

Befolkningskommissionens förslag innebar vidare, att arbetstagarens rättigheter

finge göras gällande allenast där anställningen tillträtts minst ett år

före äktenskapets ingående eller nedkomsten. I det inom socialdepartementet

upprättade förslag, som remitterades till lagrådet, hade häri gjorts den

ändringen, att lagens bestämmelser icke skulle äga tillämpning, där anställningen

tillträtts inom två år före äktenskapets ingående eller inom ett år före

nedkomsten. På hemställan av lagrådet erhöll lagförslaget, så som det slutligen

utformades i propositionen, i förevarande hänseende den lydelse, som

sedermera godkändes av riksdagen. I förutnämnda motion hade yrkats, att

karenstiden generellt måtte bestämmas till ett år; detta yrkande avvisades

alltså av riksdagen.

Befolkningsutrcdningens förslag. Beträffande de vanligaste orsakerna

till provocerade aborler och andra härmed sammanhängande frågor ävensom

vissa förslag till botemedel härför, vilka komma att tagas upp i annat

sammanhang, får jag hänvisa till befolkningsutredningens betänkande i

abortfrågan. Här må endast anföras följande uttalanden av befolkningsutredningen

rörande osäkerhet i levnadsförhållandena såsom ekonomiskt

abortmotiv:

Vid sidan av allmänt låg inkomstnivå är osäkerhet i levnadsförhållandena

det vanligast förekommande ekonomiska motivet. Tydligt framgår, att

mångå familjer leva under sådana förhållanden, att de lia svårt att planera

på längre sikt. 1 tider av ekonomisk instabilitet är risken för arbetslöshet

påtagligen den osäkerhetsfaktor, som mest skjuts i förgrunden. Av alla

undersökningar framgår, att klientelet ideligen åberopar arbetslöshet antingen

sorn aktuellt faktum eller som potentiellt hot. Då arbetslösheten eller arbetslöshetsrisken

gäller partnern, är detta motiv vanligare bland gifta än bland

ogifta. För de ogifta kvinnorna själva, vilka i stor utsträckning äro självförsörjande,

är emellertid risken att förlora anställningen ett av de mest

framträdande motiven. Det förekommer i vissa sammanställningar huvudsakligen

från Stockholm som främsta motiv i ej mindre än 10 % av alla fall.

Särskilt starkt verkar detta motiv inom så kallade ömtåliga yrken, såsom

lärarinne- och sjuksköterskeyrket. Det är för kvinnorna desto mer tvingande

som deras ekonomiska behov på grund av barnets tillkomst samtidigt skulle

stiga avsevärt, varför den belastning de skulle komma att utgöra för

partnern, föräldrarna eller andra personer med försörjningsplikt mot dem,

skulle bli betydligt större än vid vanlig arbetslöshet. Kvinnor, som stå helt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

9

ensamma och icke lia någon att vända sig till för att få ekonomisk hjälp,

bli inför det potentiella hotet om arbetslöshet ofta helt rådlösa.

Utredningen har frågat sig, vilka krav en kvinna, som väntar ett barn, kan

uppställa i fråga om ekonomisk och social trygghet. En inventering härav

med hjälp av företagna undersökningar bland abortklientelet ger följande

resultat, vilket framför allt tar sikte på de ogifta mödrarnas situation men

även i tillämpliga delar gäller de gifta. Försörjer kvinnan sig med eget förvärvsarbete,

önskar hon en garanterad rätt att återupptaga sitt arbete efter

barnsbörden. Framför allt en ogift mor önskar många gånger ett annat arbete

eller en särskild tillflyktsort under tiden fram till förlossningen och i

vissa fall även under en tid därefter. Hon önskar få tryggad sin ekonomiska

existens under den tid kring förlossningen, då hon icke kan arbeta. Hon

skulle vilja skaffa sitt barn och sig själv en dräglig bostad tili en överkomlig

hyra, och hon önskar att barnet blir omhändertaget och får god omvårdnad

under hennes arbetstid. Man kan icke undgå att konstatera, att luckor och

brister i samhällets sociala omvårdnad göra att dessa mycket självklara

önskemål hos en kvinna, som väntar ett barn, mångfaldiga gånger icke kunna

uppfyllas. Detta är för tiotusentals kvinnor årligen den förnämsta drivkraften

till illegal abort.

Det av utredningen framlagda förslag varom här närmast är fråga, nämligen

förslaget till ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 maj 1939 (nr

171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap m. m., torde få såsom bilaga fogas till delta protokoll (bilaga

B.). Förslaget innebär ändring av gällande bestämmelser i tre hänseenden

:

1. Lagen göres tillämplig på varje verksamhet vari arbetstagare användes

till arbete för arbetsgivares räkning, oberoende av antalet anställda,

varvid dock såsom arbetstagare icke skall anses den, som har sin bostad

i arbetsgivarens hem.

2. Den tid under vilken arbetstagaren skall lia haft stadigvarande anställning

hos arbetsgivaren för att förbudet mot avskedande skall gälla

(karenstiden) inskränkes till ett år.

3. Den tid, under vilken kvinnlig arbetstagare på grund av havandeskap

eller barnsbörd äger avhålla sig från arbetet utan risk för avsked på denna

grund, utsträckes till högst åtta månader, därvid såsom förutsättning skall

gälla att arbetstagaren, innan hon upphör med arbetet, för arbetsgivaren

anmäler sin avsikt att återupptaga detsamma. Arbetstagaren skall dock

ej utan medgivande av arbetsgivaren äga återupptaga arbetet tidigare än

tre veckor efter det hon underrättat arbetsgivaren örn tidpunkten för återupptagandet.

Såsom motivering till förslaget alt utsträcka lagens tillämplighels

område anför befolkningsulredningen till en början, att då ett

säkrande av rätten att behålla förvärvsarbetet vid äktenskaps ingående

eller efter barnsbörd måste anses vara en viktig abortprofylaktislc åtgärd,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 368.

vilket bekräftats av de genom utredningens försorg verkställda undersökningarna,

borde en utvidgning av lagens giltighetsområde vara betydelsefull

från abortproblemets synpunkt. I samband härmed framhåller utredningen,

att de yrkesgrupper, vilka framför allt drabbades av inskränkningarna

i lagens giltighet, i stort sett vore desamma som de, inom vilka

den högsta relativa abortfrekvensen vore att finna, nämligen restaurangpersonal

och affärsbiträden, vilka till stort antal vore anställda i småföretag.

Efter att lia konstaterat att de farhågor, som vid lagens tillkomst förelegat

att lagen skulle komma att få menliga följder för de förvärvsarbetande

kvinnornas ställning på arbetsmarknaden överhuvud, icke bestyrkts

under de år lagen varit i kraft, anför utredningen:

Emellertid voro samtliga instanser, vilka hade att taga befattning med

lagförslaget, vare sig de hyste tveksamhet om lagens lämplighet eller ej,

eniga om det principiellt riktiga i att lagens tillämpning utsträcktes till

varje verksamhet med minst en arbetstagare. Då man vid lagens slutliga

utformning stannat för en begränsning av lagens giltighetsområde, dock

mindre långtgående än i befolkningskommissionens förslag, har detta uppenbart

berott på hänsyn till svårigheterna för arbetsgivarna i småföretag

at! under arbetstagarens tjänstledighet i anledning av barnsbörd få dennas

arbetsuppgifter fullgjorda på ett tillfredsställande sätt. Emellertid borde

icke detta praktiska skäl hindra att lagen utsträckes att gälla all verksamhet

med minst en arbetstagare i vad det gäller skydd mot avskedande

i anledning av trolovning eller äktenskap. Utredningen vill också ulan någon

ytterligare diskussion föreslå att en sådan ändring av lagen vidtages.

Beträffande den del av lagen, som avser att ge skydd mot avskedande i

anledning av havandeskap eller barnsbörd, gör utredningen till en början

en jämförelse med vissa andra sociala skyddslagar och konstaterar därvid

bl. a. att 1942 års arbetstidslag för detaljhandeln äger tillämpning i fråga

om varje rörelse, i vilken över huvud användes arbetstagare, som icke är

undantagen från lagens tillämpning, att arbetarskyddslagen gäller för varje

rörelse utan hänsyn till dess storlek och antalet anställda arbetstagare och

att semesterlagen omfattar alla yrkesområden och arbetstagare utan undantag

för det fall, då en arbetsgivare endast har ett visst mindre antal arbetstagare

anställda. Utredningen fortsätter:

En utsträckning av skyddet mot avskedande i anledning av havandeskap

eller barnsbörd till att omfatta alla arbetstagare skulle måhända kunna anses

komma att vålla arbetsgivaren betydligt större olägenheter än ovan nämnda

sociala skyddslagar utan begränsning till vissa kategorier. Arbetsgivaren

skulle därför ej kunna åläggas en så vitt gående inskränkning i rätten att

själv bestämma över sin personals sammansättning. Häremot står emellertid,

att arbetsgivaren i flera fall ålagts sådana inskränkningar, då man kunnat

konstatera ett samhällsintresse av att så skett. Under hela diskussionen kring

befolkningsfrågan i vårt land har det betonats, att barnafödande! ej är att

betrakta som uteslutande en privat angelägenhet för individerna och familjerna.

I olika sammanhang har tvärtom tydligt understrukits, att vården och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

11

omsorgen om samhällets nya generationer och deras mödrar även är en samhällsangelägenhet

av högsta vikt. Mycket talar då för att utsträcka jämförelsen

mellan lagen om förbud mot avskedande i anledning av trolovning eller

äktenskap m. m. och övriga sociala skyddslagar än ytterligare och anföra

ännu en sådan lag, som på det mest påvisbara sätt vållar arbetsgivarna

uppenbara olägenheter. Utan att draga några som helst paralleller i övrigt

anser utredningen det befogat att sammanställa den lag, om vars revision

det här är fråga, med lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares

avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. Denna lag

ger reservationslöst skydd mot avskedande åt varje arbetstagare utan hänsyn

till storleken av det företag, i vilket han är anställd, den tid han varit anställd

i företaget eller värnpliktstjänstgöringens längd. De olägenheter, som

denna lag kan förorsaka arbetsgivarna exempelvis i småföretagen, ha ansetts

böra underordnas nödvändigheten att skydda dem, som till samhällets

tjänst fullgöra värnpliktstjänstgöring, mot att ställas utan anställning. Med

hänsyn till att de förvärvsarbetande kvinnor, som fullgöra en moderskapsuppgift,

kunna anses ha rätt att ställa motsvarande anspråk på trygghet i

sina anställningsförhållanden, vill utredningen föreslå, att även skyddet mot

avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd utsträckes att gälla

varje kvinnlig arbetstagare oavsett storleksordningen av det företag, i vilket

hon arbetar.

Särskilda svårigheter föreligga i detta hänseende emellertid för utsträckandet

av lagens giltighet till en grupp arbetstagare, nämligen de som ha sin

bostad i arbetsgivarens hem. Under denna grupp faller framför allt det stora

flertalet hembiträden. Ehuru det vore önskvärt att ställa även dem innanför

lagens giltighetsområde, skulle detta i många fall medföra så uppenbara

svårigheter och olägenheter för arbetsgivarna, att utredningen ansett sig böra

föreslå ett undantag på denna punkt. Därtill kommer att hembiträdesyrket

för flertalet av sina utövare har karaktären av ett typiskt genomgångsyrke,

som man definitivt lämnar vid giftermål, varför en inskränkning av lagens

giltighet att icke gälla dessa dock ej kan sägas få samma menliga verkan

som för andra yrkesgrupper.

Vad angår karenstiden framhåller utredningen till en början, ali

utredningen med hänsyn till arbetsgivarna funnit skäligt alt bibehålla en

sådan, ehuru detta inskränkte lagens giltighetsområde, men att det med

fog kunde ifrågasättas, om det vore nödvändigt alt fastställa en så lång

karenstid som två år. Utredningen anför:

Denna bestämmelse synes enligt erhållna uppgifter från de berörda arbetstagarnas

organisationer icke ha haft någon större praktisk betydelse; dock

är det långt ifrån uteslutet att den spelat en viss roll för det stora antalet

icke organiserade anställda inom exempelvis detaljhandeln. I varje fall har

det från dem, som äro praktiskt verksamma inom det abortprofylaktiska

arbetet, framkommit allvarliga önskemål örn revision av lagen på denna

punkt.

I fråga om lagens tillämplighet på arbetstagare i händelse av havandeskap

eller barnsbörd synas inga skäl föreligga att fastställa en längre karenstid

än ett år. Delta hade även i propositionens ursprungliga lydelse föreslagits.

Lagrådets önskemål örn en enhetlig karenstid föranledde emellertid en ändring

i den slutliga avfattningen till en tvåårig karenstid även då fråga är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

om havandeskap eller barnsbörd. Till uppfattningen örn lämpligheten av

en enhetlig karenstid ansluter sig även utredningen. Man synes därför böra

undersöka huruvida tillräckligt bärande skäl för en tvåårig karenstid i

fråga om trolovning elier äktenskap kunna anföras. Denna bestämmelse

torde vara föranledd av eif yttrande över befolkningskommissionens lagutkast,

i vilket framhölls, att en kvinna oftast torde vara medveten om

sannolikheten av ett äktenskap åtminstone ett år före dess ingående och

att man i dessa fall alltså kunde räkna med att anställningen söktes just

för att möjliggöra äktenskap. Arbetsgivarens intressen borde därför väga

så tungt, att en tid av minst två år föreskrevs.

Utredningen måste härtill för det första invända, att med lagens tillkomst

just avsågs att få fastslaget varje människas rättighet att oavsett civilstånd

nyttiggöra sig på det samhällsområde hon själv önskar. I och med detta

borde något arbetsgivarnas intresse av gifta eller ogifta arbetstagare ej få

tillåtas spela in vid lagens detaljutformning. Strängt taget borde alltså en

karenstid endast anses nödvändig i fråga örn havandeskap eller barnsbörd,

där arbetsgivarna komma att vållas verklig praktisk olägenhet. Det lämpliga

i att en enhetlig karenstid fastställes gör emellertid att utredningen

anser sig böra bibehålla en sådan även i fråga om trolovning eller äktenskap.

Beträffande det skäl för en tvåårig karenstid, som anfördes i det åberopade

remissyttrandet, vill utredningen vidare genmäla, att det säkerligen

många gånger händer att äktenskap ingås med kortare varseltid än ett år.

Man behöver härvid endast tänka på det stora antal äktenskap, i Stockholm

år 1941 19,5 %, som komma till stånd sedan ett barn redan är på väg och

sorn väl oftast icke torde vara så lång tid förutbestämda. Vidare förefaller

det icke troligt att, även med kännedom örn sannolikheten av ett äktenskap

om ungefär ett år, den kvinnliga parten söker en anställning för att möjliggöra

detta. Anställningen torde i detta liksom i det stora flertalet fall sökas

för att säkra en försörjning, något vartill varje människa har skyldighet.

Örn resonemanget, som återgetts här ovan, vöre riktigt, skulle en kvinna,

som är medveten om ett äktenskap, över huvud icke inom två år före dettas

ingående kunna söka en anställning med avsikt att behålla denna även

såsom gift och med full säkerhet att få göra detta.

Utredningen kan icke finna annat än att stadigvarande anställning under

en tid av minst ett år som villkor för att lagen skall tillämpas måste såväl

i fråga örn trolovning eller äktenskap som i fråga om havandeskap eller

barnsbörd anses vara en även från arbetsgivarens synpunkt tillfredsställande

föreskrift. Det kan därför icke sägas föreligga några allvarliga skäl

emot att vidtaga en sådan förändring i lagen att en enhetlig karenstid av

ett år fastställes.

Vad slutligen angår bestämmelsen om längden av den tid kvinnlig

arbetstagare skall vid havandeskap eller barnsbörd

kunna avhålla sig från arbete utan risk att på den

grund bliva avskedad framhåller utredningen, att gällande bestämmelse

korresponderade mot arbetarskyddslagen men att åtskilliga yrken

funnes, där behov förelåge av en avsevärt mycket längre ledighet före

förlossningen, framför allt yrken vars utövare direkt betjänade allmänheten.

I kollektivavtal för restaurangfacket funnes bestämmelse om dylik

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

13

ledighet under högst sex månader, men även andra grupper anställda skulle

vara i hög grad betjänta av en sådan möjlighet. Utredningen fortsätter:

Av ännu en annan anledning kan behov av längre ledighet från arbetet

än tolv veckor kring förlossningen föreligga. Utredningen tänker härvid på

att många förvärvsarbetande kvinnor helt säkert under en längre tid efter

förlossningen skulle vilja stanna i hemmet för att helt ägna sig åt barnets

vård, om de hade säker rätt att efter denna tid få återupptaga sitt arbete.

Mödrarnas önskan och det allmänna hälsovårdsintresset sammanfalla i

detta avseende helt. Många kvinnor, som arbeta i industrin, framför allt

de som gå i skiftesarbete, ha nämligen inga möjligheter att förena sitt förvärvsarbete

med en fullgod vård och amning av barnen. Så har det exempelvis

vid en i Borås företagen undersökning av de i textilindustrin arbetande

kvinnornas barnavårdsproblem konstaterats, att av 236 sådana kvinnor,

vilka haft sina barn inskrivna på barnavårdscentralerna, hade endast

62, d. v. s. 26,2 %, kunnat uppehålla amningen i minst sex månader. Även

från denna synpunkt skulle det alltså vara fördelaktigt, om de förvärvsarbetande

mödrarna hade möjlighet till en längre tjänstledighet i samband

med förlossningen. Utredningen är emellertid angelägen att betona, att en

sådan lagligt garanterad rättighet att för vård och amning av barn uttaga

en längre tids tjänstledighet ej på något sätt måste fattas som en från samhällets

sida framförd uppfattning örn moralisk skyldighet att även använda

denna rättighet. I denna fråga har varje kvinna att själv avgöra hur hon

vill förfara med hänsyn till de ekonomiska och andra synpunkter, vilka

variera från fall till fall. Givetvis kan utredningen dock ej underlåta att

påpeka vikten av att mödrarna uppehålla amningen så länge detta i varje

enskilt fall anses möjligt och önskligt.

Utredningen säger sig icke kunna finna, att det skulle vålla arbetsgivarna

någon väsentligt större olägenhet att bevilja hos sig anställda kvinnliga

arbetstagare en sådan längre tjänstledighet upp till högst åtta månader

kring förlossningen än att dessa enligt nuvarande bestämmelser hade rätt

till högst tolv veckors tjänstledighet. Tvärtom torde det i många fall vara

lättare för en arbetsgivare att erhålla en väl kvalificerad vikarie för en

längre tid än för en kortare. Emellertid syntes arbetsgivarnas berättigade

intresse av att arbetstagarna ej använde sig av denna rätt till tjänstledighet,

i vissa fall måhända förbunden med bibehållen viss del av lönen eller andra

ekonomiska förmåner, för att därpå säga upp sin anställning, kräva en

säkerhetsbestämmelse i likhet med den som lunnes införd i kollektivavtalet

för restaurangpersonalen, nämligen att den anställda dels vid tjänstledighetens

början skall lill arbetsgivaren meddela sin avsikt att efter dess slut

återinträda i tjänst, dels senast tre veckor före sitt återinträde skall anmäla

detta.

Yttrandena över befolkningsutredningcns förslag. Befolkningsutredningens

förslag lill ändringar i 1939 års lag har i flertalet yttranden helt eller

åtminstone till någon del lillstyrkts eller lämnats utan erinran. Svenska arbetsgivareföreningen

ställer sig emellertid helt avvisande till förslaget under fram
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

hållande av att utredningen icke kunnat visa, att den nuvarande lagstiftningen

erfarenhetsmässigt vöre behäftad med några brister. Även handelns arbetsgivareorganisation

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

avstyrka helt förslaget. Skånes och Gotlands handelskamrar uttala tveksamhet

örn de föreslagna lagändringarnas abortbegränsande verkan.

Beträffande den förslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde

ställer man sig i några yttranden avvisande eller i varje

fall betänksam mot densamma under åberopande dels av att därav skulle

löija alltför stora svårigheter för småföretagen, som icke hade samma möjligheter

som de större att genom omflyttning av personal neutralisera olägenheten

av att en arbetstagare vore frånvarande en längre tid, och dels av

att den kvinnliga arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden därigenom

skulle försvagas. Uttalanden i denna riktning göras av bl. a. länsstyrelsen i

Östergötlands län, Malmö stad och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare tillstyrker utvidgningen

allenast i vad gäller skydd mot avskedande i anledning av trolovning

och äktenskap. Skånes handelskammare gör gällande, att utredningen

gått för långt i fråga örn utvidgningen av lagens tillämplighetsområde,

då varsamhet måste iakttagas för att lagen icke skulle motverka sitt eget

syfte, samt förordar, att utvidgningen icke sträckes längre än till företag

med minst två anställda.

Beträffande det av befolkningsutredningen föreslagna undantaget från

lagen för sådana arbetstagare, som ha sin bostad i arbetsgivarens hem, ha

delade meningar yppat sig. Gotlands handelskammare samt Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare anse undantaget böra gälla samtliga

dem, som utföra husligt arbete för annans räkning. Länsstyrelsen i Norrbottens

län finner förbud mot avskedande av hembiträden — även örn dessa

icke bodde hos arbetsgivaren — överflödigt, då någon svårighet för dem

att erhålla ny anställning icke förefunnes. Stockholms stad uttalar, att frågan,

huruvida förbudet lämpligen borde omfatta även arbetstagare med bostad

i arbetsgivarens hem, vöre tveksam med hänsyn till de med förbudet

förenade praktiska svårigheterna, samt anser, att på grund härav i första

hand andra utvägar borde prövas till tryggande av denna arbetstagarkategoris

möjligheter till arbete och försörjning under havandeskap. Ungdomsvårdskommittén

finner, att spörsmålet örn hembiträdenas ställning icke

kunde lämnas olöst. Hembiträdena utgjorde en mycket stor grupp bland de

kvinnliga arbetstagarna och befunne sig i stor utsträckning i den ålder, då

abortfrekvensen vore högst. Hembiträdenas skyddslösa ställning på arbetsmarknaden

bomme således även i fortsättningen att göra sig märkbar som

abortstimulerande moment. Det faktum, att hembiträdesyrket vöre ett genomgångsyrke,

berättigade ur abortprofylaktisk synpunkt icke till att ställa

det i en sämre situation än andra yrken. Konsekvensen krävde, att det uteblivna

skyddet i denna punkt för hembiträdena på något sätt kompensera
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

15

des, då annars en stor grupp kvinnliga arbetstagare alltjämt Romme att befinna

sig i en särdeles utsatt ställning, vilken kunde fresta till abortiva ingrepp.

Frågan borde icke avgöras utan att denna punkt toges under förnyat

övervägande.

I några yttranden förordas direkt, att lagen skal! avse jämväl sådana arbetstagare,

som ha sin bostad i arbetsgivarens hem. Denna ståndpunkt intages

av arbetsmarknadskommissionens majoritet1 som påpekar, att den föreslagna

undantagsbestämmelsen i praktiken hade betydelse icke endast för

hembiträden utan stundom även för andra arbetstagare, t. ex. för arbetstagare

i mindre handels- och hantverksföretag, där de anställda bodde hos

företagaren. Kommissionen förutsätter dock härvid ett auktoritativt uttalande,

att hembiträde icke utan särskilt avtal ägde rätt att taga barnet med

sig till den bostad, som hembiträdet hade i arbetsgivarens hem, och under

sitt arbete där ägna sig åt barnets vård. Landsorganisationen, som intager

samma ståndpunkt, framhåller, att om ett hembiträde utackorderat elier

bortadopterat sitt barn, ingen anledning funnes, varför hon icke skulle ha

samma rätt att återfå sitt arbete som varje annan arbetstagare, samt uppgiver,

att förslaget i denna punkt kritiserats särskilt av handels- och frisörarbetareförbundens

styrelser, då åtskilliga av de kvinnliga arbetarna vid

mindre företag även inom dessa förbunds arbetsområden skulle komma att

ställas utanför lagen. Liknande uttalande har gjorts av TCO. Yrkeskvinnors

samarbetsförbund anser svårförklarligt, varför hembiträden och andra hos

arbetsgivaren boende’ arbetstagare, som till övriga svårigheter även förlorade

sin bostad, skulle undantagas från lagens förmåner, och efterlyser,

vilka uppenbara svårigheter och olägenheter för arbetsgivaren som föreligga.

Ej heller svensk kuratorsförening anser tillräckligt vägande skäl anförda för

att från lagens gillighetsområde utesluta ifrågavarande arbetstagare.

Förslaget om nedsättning av karenstiden har vunnit anslutning

i flertalet yttranden. Direkt avstyrkande uttalar sig -— förutom de remissinstanser,

som avstyrkt förslaget i dess helhet -—- Västergötlands och

norra Hallands handelskammare, som anser, att några olägenheter av den

tvååriga karen stiden icke påvisats, samt framhåller, att behovet av en tvåårig

karenstid framstode än starkare örn lagen gjordes tillämplig på alla

arbetsgivare, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation och högerns centrala

kvinnoråd. Försäkringstjänstemannaförbundct tillstyrker förslaget endast

med tvekan och motsätter sig bestämt en ytterligare avkortning av

karenstiden under framhållande av alt åtminstone beträffande mera kvalificerade

uppgifter en prövotid av två år snarare än en prövotid av ett år

torde få anses erforderlig. Gotlands handelskammare tillstyrker förslaget

om förkortning av karenstiden endast om lagens tillämpningsområde icke

vidgas. Bankernas förhandlingsorganisation tillstyrker förslaget härvidlag

1 Hrr Thomson, Ericsson, Falk, Valllberg, Lundquist och Adamsson samt friherrinnan

Stjernstedt; avvikande mening har anförts av hrr Carell, Andersson och Styrman.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

men förutsätter, att i begreppet stadigvarande anställning inlägges den betydelsen,

att vederbörande innehar fortlöpande anställning hos arbetsgivaren.

Å andra sidan framhålles i ett flertal yttranden, alt karenstid över huvud

taget bör bibehållas endast i begränsad utsträckning. Sålunda framhåller

arbetsmarknadskommissionens majoritet1, att skäl icke funnes att"kräva viss

tids stadigvarande anställning för att arbetstagaren skall vara skyddad mot

avskedande av sådan anledning som att hon slutit trolovning, ingått äktenskap

eller fött barn. Blott i fråga örn havandeskap borde en karenstid av ett år

stadgas, eftersom rätten att få ledighet och därefter återinträda i tjänst kunde

betraktas som en löneförmån och det vore rimligt, att denna förvärvades först

sedan anställningen nått en viss längd. Medicinalstyrelsen finner skälen att

bibehålla en karenstid vid trolovning och äktenskap icke överensstämmande

med våra dagars naturliga krav på arbetstagarens rätt att själv utan tvång

ordna sina privata förhållanden. Socialvård skommittén säger sig ha svårt att

finna att några praktiska olägenheter skulle följa, om i förevarande hänseende

skilda regler gällde för trolovning och äktenskap, å ena, samt havandeskap

och barnsbörd, å andra sidan, samt föreslår, att någon viss anställningstid

såsom villkor för förbudets tillämplighet icke uppställes för

förstnämnda fall. Landsorganisationen anser omotiverat, att den anställdes

civilstånd skulle kunna påverka arbetsgivarnas rättigheter gentemot honom.

1 fråga om havandeskap vore det måhända nödvändigt att bibehålla en bestämmelse

örn en viss karenstid, emedan kvinnornas allmänna handicap på

arbetsmarknaden annars skulle öka, men denna karenstid borde kunna sänkas

ytterligare till samma antal månader, som gällde för rätten till moderskapshjälp

vid sjukkassorna, alltså 9 månader. Arbetsgivaren vore ju då i

varje fall skyddad lör risken att en kvinna sökte och erhölle anställning hos

honom i säkert medvetande örn att inom snar framtid behöva ledighet för

barnsbörd. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser absurt att föreskriva karenstid

för trolovning och äktenskap men anser viss karenstid böra gälla vid

havandeskap och barnsbörd. I lagbestämmelsen borde klarare angivas, hur

karenstiden skall beräknas; förslagsvis borde den anknytas till den väntade

nedkomsten. Med denna tolkning kunde en ettårig karenstid befaras bliva

alltför knapp och medföra, att kvinnlig arbetskraft komme att bliva mindre

ltonkurrensduglig på arbetsmarknaden. Karenstidens längd kunde därför

utsträckas något längre än som föreslagits, dock högst till 15 månader. Jämväl

TCO, svensk kuratorsförening samt Sverges socialdemokratiska kvinnoförbund

anse karenstiden vid trolovning och äktenskap böra borttagas.

Förslaget örn utsträckning av den tid, under vilken

kvinnlig arbetstagare vid havandeskap och barnsbörd

skall ha rätt till tjänstledighet, har väckt motstånd på flera

håll. Skånes handelskammare framhåller sålunda, att tillräckliga skäl sakna
-

1 Se not å sid. 10.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

17

des att frångå gällande bestämmelser. I den mån en längre ledighet kunde

vara särskilt påkallad på speciella områden, syntes detta behov liksom inom

restaurangnäringen på ett smidigare sätt kunna ordnas genom kollektiva

överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare. Handelskammaren i

Gävle avstyrker under motivering att genom bestämmelsens lagfästande vissa

kvinnor skulle tillskyndas en förmån, som icke fyllde ett uppenbart behov

men fastmera syntes ägnad att ytterligare komplicera jordbrukets och industriens

svårlösta problem att erhålla tillräcklig arbetskraft. På grund av

befolkningsutvecklingen kunde nämligen stora svårigheter väntas uppkomma

att erhålla vikarier inom näringslivet och speciellt jordbruket. Konkurrensen

örn arbetskraften kunde motses bliva i högsta grad skärpt. Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare, som likaledes avstyrker förslaget

i denna del, framhåller, att det, om förslaget härutinnan lagfästes, kunde

inträffa, att en arbetstagare utan att kunna uppsägas avhölle sig från arbete

åtta månader årligen flera år i följd. Vid ledighet vore det för erhållande

av kompetent arbetskraft ofta nödvändigt för arbetsgivaren att söka

vikarie bland personal, som tidigare varit anställd hos arbetsgivaren men i

samband med äktenskap lämnat anställningen. Sådan ersättare hade det i

varje fall inom handelskammarens verksamhetsområde varit betydligt lättare

att erhålla för kortare tid än för längre tid. Östergötlands läns landsting

gör gällande, att en sådan utökning av den kvinnliga befattningshavarens

rätt till tjänstledighet komme att inverka i hög grad ofördelaktigt på

sjukvårdens rationella bedrivande och under vissa förhållanden helt äventyra

densamma med den utomordentligt stora brist på kvinnliga befattningshavare,

som nu förelåge. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det

torde vara mycket få förvärvsarbetande kvinnor, som hade möjlighet att utnyttja

en så lång ledighet. Möjlighet härtill torde finnas endast för dem som

befunne sig i sådana ekonomiska omständigheter, att de för sin försörjning

knappast behövde taga del i förvärvsarbetet. Att för deras del införa

en sådan förmån, som för arbetsgivaren måste medföra kännbara olägenheter,

syntes knappast kunna komma i fråga. Sveriges industriförbund anser

ändringen icke vara av behovet påkallad, då arbetarskyddslagen innehölle

bestämmelse om att kvinna, som ammade sitt barn, ej finge förvägras

erforderlig ledighet härför. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget

på denna punkt så försämra läget på den kvinnliga arbetsmarknaden, att en

påtaglig försämring av moderns förmåga att försörja sitt barn komme att

inträda. Bestämmelsen kunde på grund härav komma att motverka sitt eget

syfte. Malmö stad anser olämpligt att föreslå en lagändring vars verkningar

vore helt beroende av andra åtgärder, örn vilka ännu ej ens förslag förelåge

(moderskapsförsäkring). Endast medicinska och sociala skäl borde betinga

utvidgningen. Härför erfordrades utredning, där hänsyn foges till olika yrkesgruppers

behov av ledighet under graviditeten.

I åtskilliga yttranden framhålles, att maximitiden för ledigheten icke skall

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 368. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

utsträckas så långt som föreslagits. Sålunda uttalar sig arbetsmarknadskommissionen

för en inskränkning av tiden till sex månader under åberopande av

ett uttalande av kommissionens sakkunniga rörande kvinnlig arbetskraft, enligt

vilket kvinnorna icke finge bortse från att sådana förmåner, som innebure påtagliga

olägenheter för arbetsgivaren, kunde få mindre önskvärda konsekvenser

beträffande kvinnornas ställning och framtidsutsikter på arbetsmarknaden,

samt det kunde ifrågasättas, om det inte vore lämpligt att pröva verkningarna

av en mindre höjning, exempelvis till sex månader, innan tjänstledighetsrätten

ytterligare ökades. Även i ett flertal andra yttranden — bl. a. yttrandena av

länsstyrelsen i Älvsborgs län, svenska landstingsförbundet, TCO, bankernas

förhandlingsorganisation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation —•

förordas en nedsättning av ifrågavarande tid till högst sex månader. Yrkeskvinnors

samarbetsförbnnd föreslår avkortning av tiden till sex eller möjligen

fyra månader. Fredrika-Bremer-förbundet anser möjligheten till tjänstledighet

böra begränsas till fyra eller högst sex månader. Kommerskollegium uttalar,

att därest en utsträckning av tjänstledighetstiden ansåges böra komma till

stånd, densamma borde avsevärt begränsas, förslagsvis till fyra månader.

Värmlands läns landsting anser, att tjänstledighetstiden vore tilltagen i

överkant, när man jämförde med den lediga tid, som man visste bleve tillmätt

arbetare- och jordbrukarehustrur. Husmödrar utan eget förvärvsarbete

vore dock det stora flertalet, även om antalet utanför hemmet arbetande

väsentligt ökats. Utan införande av en allmän moderskapsförsäkring, som

medförde samma ekonomiska fördelar för samtliga mödrar, oavsett var deras

arbete vöre förlagt, kunde detta vitala spörsmål icke rationellt ordnas.

Socialvårdskommittén förklarar sig icke kunna taga ståndpunkt till förslaget

örn tjänstledighetsrätten, innan spörsmålet örn ersättning för inkomstbortfall

under den lediga tiden klarlagts. Även ungdomsvårdskommittén

framhåller, att det vore nödvändigt, för att ifrågavarande lagändring skulle

ha någon effekt i abortprofylaktiskt syfte, att kvinnornas försörjning under

ledigheten tillgodosåges.

Vad angår den föreslagna skyldigheten för den, som vill utnyttja sin

tjänstledighetsrätt, att redan från början göra anmälan om sin avsikt att

återinträda ifrågasätter landsorganisationen dess lämplighet, då de unga

kvinnor, varom här vore fråga, ofta försummade iakttaga erforderliga formaliteter.

TCO och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation anse det

böra stadgas, att arbetstagaren på arbetsgivarens förfrågan skall anmäla,

örn han vill återinträda. Yrkeskvinnors samarbetsförbund finner bestämmelsen

icke erforderlig, då begäran om tjänstledighet finge anses innebära, att

arbetstagaren hade för avsikt att återinträda vid tjänstledighetens slut.

Svenska landstingsförbundet och ett flertal landsting uttala sig för att arbetsgivaren

skall erhålla vissa garantier för den anställdes återinträde i

tjänst. Göteborgs handelskammare anser, att en arbetstagare, som begär

tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd, redan från början bör an
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368. 19

giva den ungefärliga längden av ledigheten till ledning för arbetsgivarens

planläggning.

Beträffande den föreslagna skyldigheten att anmäla återinträde i tjänstgöring

tre veckor dessförinnan framhåller landsorganisationen, att ingen anledning

torde finnas att här ha strängare bestämmelser än i lagen om förbud

mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.1

Arbetsmarknadskommissionen däremot anser anmälan böra göras minst fyra

veckor i förväg, då en tidsperiod av tre veckor vore för kort för att den

vikarierande arbetstagaren under denna tid skulle kunna hinna söka och

erhålla ny anställning. Liknande ståndpunkt intaga TCO och försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation.

Kommerskollegium samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare

anse, att arbetstagarens begäran örn tjänstledighet och meddelande om

återinträde i tjänst böra ske skriftligt.

Vad slutligen angår den redan nu gällande bestämmelsen örn rätt för

arbetsgivare att avstänga kvinnlig arbetstagare från

arbetet under den tid havandeskap är märkbart gör

landsorganisationen gällande, att bestämmelsen i fråga vore en eftergift för

den allmänna inställning gentemot den havande kvinnan, som enligt utredningens

påpekande måste bekämpas. Enligt det av utredningen framlagda

materialet torde också abortfrekvensen vara särskilt hög i sådana yrken

(restauranganställda och frisörarbetare), där de anställda komme i den mest

omedelbara kontakten med allmänheten och där det konventionella trycket

därigenom bleve starkast. En kvinna, som ville trotsa de fördomar som nu

ofta tvingade henne att avbryta en anställning långt innan det vöre sakligt

motiverat, borde icke undandragas lagens stöd. Den ifrågavarande bestämmelsen

borde därför endast gälla den tid, då graviditeten hindrade kvinnan

från att på normalt sätt fullgöra de med anställningen förenade arbetsuppgifterna.

Även TCO framhåller liknande synpunkter. Yrkeskvinnors samarbetsförbund

anser bestämmelsen olämplig, då den kunde tänkas driva en

kvinna till abort. Vanligen kunde kvinnan fortsätta sitt arbete även under

havandeskapets sista månader. I de fall, då på grund av havandeskapet

kvinnans arbetsförmåga väsentligt nedsatts eller uppenbart hinder vållades

för arbetets behöriga fullgörande, borde på föranledande av arbetsgivaren

överenskommelse kunna träffas om hel eller partiell ledighet utöver den lagstadgade,

dock först sedan möjlighet till omplacering till annan för kvinnan

lämpligare tjänstgöring icke befunnits möjlig.

Föreskrifterna i lagen den 19 maj 1939 örn förbud mot arbetstagares nv- Departements - skedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. innebära i prin- che*en

1 Anmälan skall enligt nämnda lag vid längre ledighet än tre månader göras två veckor

före återinträdet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

cip, att en arbetstagare icke kan uppsägas från sin anställning enbart av

den anledningen, att arbetstagaren trolovar eller gifter sig eller blir havande

eller föder barn. Icke heller få de med anställningen förenade förmånerna

av nämnda anledning minskas. Därjämte medgives kvinnlig arbetstagare

rätt att, utan risk för uppsägning, i samband med havandeskap eller barnsbörd

under högst tolv veckor avhålla sig från arbetet. Lagens giltighetsområde

är emellertid begränsat i två viktiga avseenden. För det första

äger lagen tillämpning endast på verksamhet, vari i regel minst tre arbetare

användas. Och för det andra följer av stadgandena i lagen, att arbetstagaren

blir delaktig av dess skydd endast om han sedan minst två år haft

stadigvarande anställning hos arbetsgivaren.

Befolkningsutredningen har i sitt betänkande i abortfrågan kunnat med

stöd av vissa verkställda undersökningar konstatera, att säkerställandet av

rätten för kvinnan att behålla förvärvsarbetet vid äktenskaps ingående eller

efter barnsbörd måste anses vara en viktig abortprofylaktisk åtgärd. Med

hänsyn härtill och då genom nyssberörda begränsningar i giltighetsområdet

för 1939 års lag ett betydande antal kvinnliga arbetstagare ställes

utanför dess skydd, har befolkningsutredningen föreslagit vissa ändringar

i lagen, varigenom densamma skulle erhålla väsentligt vidgad tillämplighet.

Vad beträffar rätten till ledighet i samband med havandeskap och

barnsbörd föreslår därjämte utredningen en avsevärd förlängning av tiden

för ledigheten.

Jag delar befolkningsutredningens åsikt att 1939 års lag bör underkastas

revision i syfte att, i den mån sig göra låter, i här förevarande avseende

undanröja motivet för illegala aborter. För en revision tala emellertid även

och framför allt allmänt sociala skäl, varför jämväl de av lagens bestämmelser

som icke mera direkt sammanhänga med abortproblemet böra överses.

Lagen berör, i vad avser förbud mot avskedande i anledning av trolovning

och äktenskap, även manliga arbetstagare. Av naturliga skäl har

emellertid lagen också i detta avseende praktisk betydelse huvudsakligen beträffande

de kvinnliga arbetstagarna. Vid tillkomsten av lagen uttalades farhågor

för att genom densamma en försämring skulle ske av den kvinnliga

arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden. Dessa farhågor ha icke besannats,

därvid dock givetvis måste beaktas att under de gångna åren i

högre eller lägre grad rått brist på arbetskraft. Liknande farhågor ha i

det lagstiftningsärende varom nu är fråga framförts mot den av befolkningsutredningen

föreslagna utvidgningen av lagens giltighet till nya områden;

ej heller dessa farhågor torde böra tillmätas alltför stor vikt. Av avgörande

betydelse för frågan synes däremot vara huru den avvägning utfaller som

måste göras mellan å ena sidan de olägenheter, som en utvidgning av lagen

kan komma att ur praktisk synpunkt medföra för arbetsgivarna, och å andra

sidan de fördelar, som ur allmänt sociala eller abortprofylaktiska synpunkter

stå att vinna genom utvidgningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 368.

Befolkningsutredningen föreslår, ait lagen skall äga tillämpning å varje

verksamhet där arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning, alltså

oberoende av antalet i verksamheten anställda. Såsom arbetstagare skall

dock enligt förslaget icke anses den, som har sin bostad i arbetsgivarens

hem. I de flesta av yttrandena har den föreslagna utvidgningen tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Betänkligheter mot utvidgningen lia dock framförts

från några båll. Ä andra sidan bar man i vissa yttranden uttalat,

att det ifrågasatta undantaget från arbetstagarbegreppet icke vore tillräckligt

motiverat, och förty avstyrkt förslaget härutinnan.

I fråga om förbudet mot avskedande på grund av trolovning eller äktenskap

synas några vägande skäl icke kunna anföras mot den föreslagna

utsträckningen av lagens tillämplighet. Den omständigheten att en arbetstagare

trolovar eller gifter sig medför uppenbarligen icke i och för sig att

hans förhållande i anställningen ändras till men för arbetsgivaren, och detta

gäller oavsett om hos arbetsgivaren är anställt ett större eller mindre antal

arbetstagare. Eftersätter i det särskilda fallet arbetstagaren i väsentlig mån

sina åligganden eller inträda eljest sådana ändrade förhållanden att giltig anledning

föreligger till arbetstagarens avskedande, må givetvis den omständigheten,

att förändringen måhända kan härledas Irån arbetstagarens trolovning

eller äktenskap, icke betaga arbetsgivaren hans rätt att entlediga arbetstagaren.

Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde i vad avser

förbudet mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd kan

synas mera tveksam. 1 det stora flertalet fall är nämligen arbetsförmågan bos

en kvinnlig arbetstagare, som blir havande eller får barn, så nedsatt att bon

måste begagna sig av den lagligen medgivna rättigheten att taga viss tids ledighel

i anledning av havandeskapet eller barnsbörden. För en arbetsgivare med

endast få anställda kan det måhända ibland bli förenat med svårigheter att

anskaffa vikarie under ledigheten. Förutom rena principskäl tala emellertid även

abortprofylaktiska synpunkter med särskild styrka tor en utsträckning av

lagens nu ifrågavarande skydd jämväl till de i småföretagen och hemmen

anställda kvinnorna; såsom verkställda utredningar visa är nämligen den högsta

relativa abortfrekvensen just att finna inom vissa personalgrupper, vilkas medlemmar

i stor utsträckning äro anställda hos arbetsgivare med endast ringa

antal arbetstagare. Jag förordar därför befolkningsutredningens förslag på

denna punkt.

Att, såsom befolkningsutredningen föreslagit, från lagens tillämplighetsområde

göra elt särskilt undantag för sådana arbetstagare, som lia sin

bostad i arbetsgivarens hem, finner jag — även örn olägenheterna för arbetsgivaren

av ett förbud mot avskedande i dessa fall kunna vara mera

påtagliga än eljest — icke lämpligt. En sådan bestämmelse skulle irån

lagens skydd utesluta icke endast det övervägande antalet hembiträden —

för deni torde, åtminstone då såsom för närvarande stor brist på hembiträden

räder, behovet av skydd i förevarande avseende vara förhållande
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

vis ringa — utan även ett icke obetydligt antal arbetstagare i mindre handels-,

hantverks- och andra företag, för vilka behov av tryggad anställning

föreligger. I anslutning lill ett remissuttalande vill jag framhålla, att lagen

icke medför rätt för en dylik kvinnlig arbetstagare, som efter det hon fött

sitt barn återinträder i arbetet, att utan arbetsgivarens medgivande låta även

barnet ha sin bostad i arbetsgivarens hem.

Jag finner icke heller erforderligt att i fortsättningen bibehålla den i

gällande lag intagna bestämmelse, varigenom från dess tillämpning undantages

arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj.

För det skydd lagen bereder gäller för närvarande generellt en karenstid

av två år. Befolkningsutredningen föreslår att denna tid inskränkes till ett

år. I flertalet yttranden har förslaget härutinnan tillstyrkts, varvid man

dock på en del håll gjort gällande, att något behov av karenstid vid avskedande

på grund av trolovning eller äktenskap icke förefinnes.

Vad först angår sistnämnda karenstid — karenstiden vid trolovning eller

äktenskap — synes mig riktigast att helt slopa densamma. Såsom allmän

princip bör gälla, att ändring i en arbetstagares civilstånd icke kan godtagas

som giltig anledning till hans avskedande, och denna princip bör tilllämpas

utan avseende å den tid anställningen varat. Har trolovningen eller

äktenskapet menlig inverkan på arbetsresultatet, kan detta förhållande,

såsom av det förut sagda framgår, utgöra giltig anledning till avskedande.

Visserligen torde i sådant fall arbetsgivaren ur processuell synpunkt komma i

ett något sämre läge än om förbudet icke funnes, eftersom han, om sannolika

skäl föreligga för att avskedandet föranletts av trolovningen eller äktenskapet,

lärer ha att visa annan, fullgod anledning till sin åtgärd. Denna olägenhet för

arbetsgivaren torde dock till fullo uppvägas av vikten ur allmän synpunkt att

nyssnämnda princip fastslås.

Enighet synes råda därom, att en viss karenstid bör bibehållas för förbudet

mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd. Motivet för

karenstiden är i främsta rummet att förhindra, att en gravid kvinna med

fördöljande av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna

göra gällande de rättigheter lagen tillförsäkrar henne. Härav följer att det

icke torde vara nödvändigt att göra denna karenstid längre än ett år. Att

karenstiden i gällande lag bestämts till två år berodde på att denna tid

ansågs erforderlig beträffande förbudet mot avskedande på grund av trolovning

eller äktenskap och att en kortare karenstid vid havandeskap eller

barnsbörd befanns medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser. Örn, såsom

jag nyss förordat, karenstiden vid trolovning och äktenskap helt avskaffas,

kommer detta hinder mot en ettårig karenstid vid havandeskap och

barnsbörd att bortfalla. Jag får därför tillstyrka befolkningsutredningens

förslag härutinnan. Då visst missförstånd synes ha yppat sig angående lagens

rätta innebörd i förevarande avseende, vill jag framhålla, att det i

lagen givna förbudet blir tillämpligt, sedan arbetstagaren under ett år haft

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, oberoende av när havandeskapet

eller barnsbörden inträffar. Även om detta skett innan anställningens

första år gått till ända, blir alltså ett avskedande, som äger rum först därefter,

enligt lagens bestämmelser ogillt.

Jag anser mig icke kunna underlåta att här påpeka, att mot det av mig

sålunda förordade förslaget, innebärande slopande av karenstiden vid trolovning

och äktenskap samtidigt som en karenstid bibehålies vid havandeskap

och barnsbörd, kan anföras, att dess genomförande skulle ur abortprofylaktisk

synpunkt någon gång kunna leda till ett resultat, motsatt det

åsyftade. En kvinnlig arbetstagare som, i förlitande på att hon enligt lagen

är skyddad mot avskedande i anledning av äktenskap, gifter sig under

första anställningsåret blir, likaledes under första anställningsåret, såsom

en naturlig följd av äktenskapet havande; fruktan för avsked föranleder

henne då till att illegalt framkalla abort. Om lagen stadgat karenstid även

vid äktenskap, hade i detta fall måhända giftermålet och därmed även

havandeskapet icke tillkommit förrän anställningen varit tryggad; nyssnämnda

abortmotiv hade då icke förelegat. Att fall sådana som det anförda

undantagsvis kunna inträffa synes dock icke vara av sådan betydelse att

det bör inverka på det i enlighet med det föregående i dessa avseenden

riktigt befunna ståndpunktstagandet.

Enligt nu gällande lag får en kvinnlig arbetstagare, varå lagen äger tilllämpning,

icke uppsägas på den grund att hon i samband med havandeskap

eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, dock högst

tolv veckor. Befolkningsutredningen föreslår, att denna tid utsträckes till

högst åtta månader. I yttrandena över befolkningsutredningens betänkande

har på många håll tveksamhet uttalats mot en så lång utsträckning av

maximitiden för ifrågavarande ledighet. Av vissa kvinnosammanslutningar

har sålunda anförts, att genomförandet av förslaget härutinnan skulle

kunna inverka menligt på den kvinnliga arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden.

I enlighet med vad som i flera yttranden föreslagits finner

jag därför att maximitiden bör sättas något kortare, förslagsvis till sex månader.

Såsom i några yttranden påpekats, kommer i ett stort antal fall arbetstagaren

att kunna utnyttja sin ifrågavarande rätt att avhålla sig från arbetet,

endast örn bon genom moderskapsförsäkring eller på annat sätt erhåller

garanti för sitt uppehälle under bortovaron. Dessa frågor vänta alltjämt

på sin lösning, men jag anser detta förhållande icke böra utgöra binder

för att nyssnämnda lagändring genomföres redan nu.

I 17 och 18 §§ lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd finnas föreskrifter

om att i vissa fall ledighet icke må förvägras kvinna, som är havande eller

fött barn. Ehuru dessa bestämmelser genom de bär föreslagna ändringarna

i 1939 års lag komma att väsentligt minska i betydelse, böra de dock kvar
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

stå med hänsyn till de fall som — på grund av karenstidsregeln — alltjämt

komma att falla utanför nu förevarande lagstiftning.

Enligt befolkningsutredningens förslag skulle förutsättningen för arbetstagarens

rätt att åtnjuta ledighet av nyssnämnda beskaffenhet vara att

hon före bortovaron hos arbetsgivaren anmäler sin avsikt att återupptaga

arbetet. I några yttranden har framhållits, att det icke vore lämpligt att

göra rätten beroende av att sådan anmälningsskyldighet fullgöres. Jag

delar denna mening. Däremot anser jag att skyldighet bör föreligga för

arbetstagaren att, om arbetsgivaren frågar henne därom, utan dröjsmål

uppgiva huruvida hon har för avsikt att återinträda i arbetet.

I likhet med vad nu finnes stadgat torde förbudet mot att avskeda kvinnlig

arbetstagare på grund av att hon i samband med havandeskap eller barnsbörd

avhåller sig från arbete böra gälla endast under förutsättning att arbetsgivaren

har kännedom örn att arbetstagaren är havande eller fött barn. Arbetstagaren

bör därför, innan hon uteblir från arbetet, underrätta arbetsgivaren örn orsaken

till bortovaron. Rimligen bör av hänsyn till arbetsgivaren sådan underrättelse,

där så ske kan, lämnas i god tid före bortovarons början.

Arbetsgivaren måste i allmänhet under ledighet varom här är fråga anställa

vikarie för arbetstagaren, och vikarien har, åtminstone örn vikariatet

är av någon längre varaktighet, berättigat anspråk på att åtnjuta skälig

uppsägningstid. Det bör därför åligga arbetstagare som åtnjuter ledighet

att i god tid före återinträdet i arbetet underrätta arbetsgivaren örn dagen

därför. Befolkningsutredningen föreslår härutinnan, att arbetstagaren icke

skall utan arbetsgivarens medgivande äga återinträda i arbetet tidigare än

tre veckor efter det hon hos honom gjort anmälan om tidpunkten för återinträdet.

I ett pär yttranden har ifrågasatts, örn icke varseltiden borde göras

längre; i något yttrande har förmenats, att den borde göras något kortare.

Jag anser emellertid en tidrymd av den av befolkningsutredningen angivna

längden väl avvägd och tillstyrker alltså förslaget på denna punkt.

Tveksamhet örn tillämpningen av hithörande bestämmelser kan möjligen

föreligga för det fall att en arbetstagare, som i samband med havandeskap

eller barnsbörd är borta från sitt arbete, anmäler sitt återinträde i arbetet

väl inom den lagstadgade maximitiden men senare än tre veckor före dess

utgång. Vid den tidpunkt, då för arbetstagaren föreligger ovillkorlig rätt

till återinträde, kommer alltså i detta fall maximitiden redan att ha utgått.

Då varselbestämmelsen tillkommit uteslutande i arbetsgivarens eget intresse,

finner jag uppenbart att arbetsgivaren icke på nyssnämnda förhållande

kan grunda rätt att skilja arbetstagaren från anställningen. En

annan sak är att om arbetsgivaren — utan att begagna sig av varseltiden

i dess helhet eller kanske ens till någon del — påfordrar att arbetstagaren

skall återupptaga arbetet omedelbart efter maximitidens utgång, arbetstagaren

självfallet har att, vid risk av avsked, efterkomma en sådan begäran.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

Det genom lagen stadgade förbudet bör, såsom redan nu för de viktigaste

fallen gäller, avse icke blott skiljande från anställningen utan även minskning

av de med anställningen förenade förmånerna. Bestämmelsen härom

synes böra avfattas så att den får avseende å alla de fall som omförmälas

i lagen, alltså även sådana fall då arbetstagare i samband med havandeskap

eller barnsbörd tager den legalt medgivna ledigheten i anspråk. I

sistnämnda fall kommer bestämmelsen allenast att innebära, att arbetsgivaren

icke av nämnda anledning äger minska avlöningsförmånerna före

ledighetens början eller efter arbetstagarens återinträde i arbetet. I fråga

om rätt till lön eller andra förmåner under ledigheten gäller däremot endast

vad parterna må hava i detta avseende avtalat.

Enligt gällande lag äger arbetsgivare minska löneförmånerna i den mån

sådant kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på

grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet

är märkbart. Detta medgivande har bibehållits i befolkningsutredningens

förslag. I några yttranden ha dock erinringar framförts mot

nämnda bestämmelse. Jag delar deras uppfattning som anse att enbart

den omständigheten, att havandeskapet är märkbart, icke bör medföra rätt

för arbetsgivaren att avstänga arbetstagaren från arbetet och i samband

därmed, helt eller delvis, beröva henne löneförmånerna. För att dylik rätt

skall föreligga bör liksom i fråga om rätten till avskedande erfordras någon

särskild omständighet, såsom oförmåga från arbetstagarens sida att

tillfredsställande fullgöra arbetet — sådan oförmåga kan lia sin grund i

arten av arbetet och de särskilda fordringar detta i kroppsligt avseende

ställer på utövaren — eller väsentlig minskning av hennes arbetsresultat.

Jag anser alltså att berörda bestämmelse bör utgå.

Med hänsyn till omfattningen av de ändringar i gällande lag jag sålunda

förordat finner jag lämpligt, att densamma ersättes med en helt ny lag.

Förslag till en dylik lag har utarbetats inom socialdepartementet. Då den nya

lagen skall gälla alla arbetstagare, erfordras i densamma icke någon särskild

bestämmelse om lagens tillämpningsområde.

De i den nuvarande lagen stadgade förbuden avse uppsägning från en

anställning. Då emellertid uppsägning icke alltid förekommer vid avbrytandet

av ett anställningsförhållande från arbetsgivarens sida, torde det

vara lämpligare att förbuden direkt riktas mot skiljandet från anställningen.

På grund av bestämmelsen om karenstid i fråga om förbudet mot

avskedande på grund av havandeskap och barnsbörd följer visserligen av

nämnda utbyte av uttryckssätt att en uppsägning, som äger rum inom

karenstiden men icke leder till skiljande från anställningen före utloppet

av nämnda tid, icke blir giltig. Med hänsyn å ena sidan till den rikligt tilltagna

karensliden — ett år — och under beaktande å den andra sidan av

att uppsägningstiden i allmänhet icke är längre än två å tre månader, synes

denna ändring i lagen icke vara av beskaffenhet att för arbetsgivaren med
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

föra någon nämnvärd olägenhet. Genom ändringen ernås även i förevarande

avseende överensstämmelse med lagen den 14 oktober 1939 örn

förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring

m. m.

Den nya lagen har vidare i vissa andra hänseenden utformats så att närmare

överensstämmelse erhållits med sistnämnda lag. Sålunda ha bl. a.

intagits vissa mera detaljerade bestämmelser örn beräkning i förekommande

fall av det skadestånd, arbetstagaren bör åtnjuta vid obehörigt

avskedande.

Slutligen må nämnas, att i rubriken till den nya lagen ansetts böra angivas

de viktigaste av de fall lagen avser, nämligen äktenskap och havandeskap.

Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1946, därvid dock,

med hänsyn till utbytet av begreppet uppsägning mot begreppet skiljande

från anställningen, viss övergångsbestämmelse synts nödig.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det

inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag om förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.,

av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

27

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller

havandeskap m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ej må någon på den grund att han slutit trolovning eller ingått äktenskap

skiljas från anställning som han innehar.

2 §.

Kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning

hos arbetsgivaren, må icke skiljas från anställningen på den grund att

hon blivit havande eller fött barn.

Har arbetsgivaren vetskap örn havandeskapet eller barnsbörden, må han

ej heller skilja arbetstagaren från anställningen på den grund att hon i

samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet

under skälig tid, högst sex månader. Vad sålunda stadgas skall dock ej

gälla, därest arbetstagaren underlåter att, på förfrågan av arbetsgivaren,

utan dröjsmål underrätta denne örn att hon önskar återinträda i arbetet

efter bortovaron. Arbetsgivaren är ej pliktig att låta återinträdet ske tidigare

än tre veckor från det han mottagit meddelande örn den dag, då återinträdet

kan äga rum, eller från det arbetstagaren utan föregående meddelande

inställt sig hos honom.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på den rätt som enligt

denna paragraf tillkommer arbetstagare.

3 §•

Arbetstagare, som ej må skiljas från sin anställning av anledning varom i

denna lag förmäles, är ej heller pliktig att av sådan anledning vidkännas

minskning i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än

som följer av sådant uppehåll i arbetet varom förmäles i 2 § andra stycket.

4 §•

Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån inskränkes,

är ej bindande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

Har arbetsgivare i strid mot denna lag skilt arbetstagare från anställningen

eller minskat de därmed förenade förmånerna, är åtgärden ogin samt

arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen skada. Vid bedömande

om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till arbetstagarens

intresse av arbetsavtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till arbetsgivarens ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

5 §■

Arbetstagare, som vill göra gällande anspråk enligt denna lag, skall dels

därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbetstagaren,

i strid mot denna lag, skilts från sin anställning eller fått vidkännas minskning

i de därmed förenade förmånerna, dels ock anhängiggöra sin talan

inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes det, är arbetstagaren sin

rätt förlustig.

6 §•

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas, ändock

att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och med vilken dag

lagen den 19 maj 1939 (nr 171) om förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. skall upphöra att gälla.

I den nya lagen stadgat förbud mot skiljande från anställning skall dock ej

gälla, om skiljandet grundar sig på uppsägning, som ägt rum före den 1 januari

1946 och icke strider mot den äldre lagen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

29

Bilaga B.

Befolknings utred ii ingens förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 oell 2 §§ lagen den 19 maj 1939 (nr 171)

om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller

äktenskap m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 19 maj 1939 om förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari arbetstagare användes

till arbete för arbetsgivares räkning.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem

av arbetsgivarens familj och ej heller den, som har sin bostad i arbetsgivarens

hem.

2 §•

Har arbetstagare sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos

arbetsgivaren, må denne, örn arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,

blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren

eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna

än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande,

på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet

är märkbart. Är arbetstagaren kvinna, som är havande eller fött

barn, och avhåller hon sig i samband med havandeskapet eller barnsbörden

under högst åtta månader från arbetet, må arbetsgivaren ej heller på grund

därav uppsäga henne, där hon, innan hon upphörde med arbetet, för arbetsgivaren

anmälde sin avsikt att återupptaga detsamma. I fall som sist

nämnts äger arbetstagaren dock ej utan medgivande av arbetsgivaren återupptaga

arbetet tidigare än tre veckor efter det hon underrättat arbetsgivaren

örn tidpunkten för återupptagandet.

överlåtelse av---tillkommande förmån.

Denna lag träder i kraft den

194 .

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 368.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 oktober

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 13 oktober 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

19 september 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning

av äktenskap eller havandeskap m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn E. W. Z. Göransson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

31

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 oktober

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén,''''statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Sträng, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler statsrådet Mossberg lagrådets den 16 oktober 1945 avgivna

utlåtande över det den 19 september 1945 till lagrådet remitterade förslaget

till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap

eller havandeskap m. m. samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats

utan erinran, måtte efter några smärre redaktionella jämkningar, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Bergström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:607 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller hava s. 1 i texten
  2. 2LU 1945:85 Utlåtande i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap s. 1 i texten