Angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad
1945-11-23 · 19 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:387, Angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
1
Nr 387.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående Sveriges
anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen
i Köpenhamn i september 1945 utarbetat
förslag till konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge örn åvägabringande av
en gemensam nordisk arbetsmarknad; given Stockholms
slott den 23 november 1945.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående Sveriges anslutning till ett i nämnda protokoll omförmält,
vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945
utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 november 1945.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Yougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Mossberg fråga örn Sveriges anslutning till ett vid den nordiska
socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag
till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om
åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad samt anför därvid
följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 387.
2490 45
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
Kort översikt av den svenska invandringslagstiftningen 1914—1945.
Gällande bestämmelser örn uppehålls- och arbetstillstånd.
Under årtiondena före 1914 rådde stor rörelsefrihet i avseende å folkutbytet
mellan länderna. Sålunda stod arbetsmarknaden i de flesta länder öppen
för envar oberoende av nationalitet. Denna fria ordning avbröts dock genom
de förhållanden, som uppkommo i samband med utbrottet av det första världskriget.
Allestädes tillkommo föreskrifter om pass- och passviseringstvång och
utfärdades bestämmelser örn polisövervakning av utlänningar.
För Sveriges vidkommande föranledde det inträdda läget tillkomsten av
lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas. Denna lag innehöll huvudsakligen bestämmelser örn avlägsnande
ur riket av här icke önskvärda utlänningar. Med stöd av en i lagen
meddelad fullmakt utfärdades vidare under kriget i administrativ ordning bestämmelser,
som stadgade viss kontroll i avseende å utlänningars invandring
till riket.
Den arbetslöshet och allmänna sociala oro, som följde i det första världskrigets
spår, medförde, att staterna även efter kriget ansågo sig nödsakade
att kontrollera och ransonera invandringen. En av de allmänt tillämpade principerna
härvidlag var att arbetstillfällena i första hand borde förbehållas det
egna landets invånare.
Även i vårt land föranledde arbetsmarknadssynpunkterna till en skärpning
av invandringskontrollen. I en den 26 november 1920 (nr 804) utfärdad kungörelse
stadgades sålunda, att vid prövning av ansökan örn visering eller uppehållsbok
hänsyn skulle tagas till arbetsförhållandena i riket. Med anledning
härav utbildades efter hand den praxis, att visering meddelades med eller
utan rätt till arbetsanställning. Då fråga gällde visering för arbetsanställning,
inhämtades yttrande från socialstyrelsen.
Under den första hälften av 1920-talet träffades mellan ett flertal västeuropeiska
stater ömsesidiga överenskommelser örn upphävande av viseringen.
Sverige avstod för sin del, på grund av ömsesidighet, från att uppställa fordran
å visering för undersåtar i Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien,
Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Storbritannien
och Tyskland.
Den lättnad i de mellanfolkliga förbindelserna, som inträdde härigenom,
gällde likväl endast den normala resetrafiken. I stället för viseringstvånget
vidtogos i olika länder, i syfte att skydda den inhemska arbetsmarknaden och
förbehålla bostadstillgången åt landets egna invånare, nya åtgärder mot en
befarad invandringsström, särskilt genom lagstiftning mot utlännings yrkesutövning
och bosättning. Dessa nya bestämmelser inneburo i allmänhet förbud
för utlänningar att utan tillstånd antaga arbetsanställning eller att vistas
i landet annat än under viss kortare tid.
Yad Sverige beträffar infördes genom kungörelsen den 4 september 1926
(nr 411) örn övervakande av utlänningar i riket bestämmelser i syfte att
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 387.
skydda den svenska arbetsmarknaden mot en större inflyttning av viseringsfria
utländska arbetssökande. I detta avseende innehöll kungörelsen i huvudsak
följande. Pass- och viseringstvång bibehölls med det undantag, att viseringstvånget
avskaffades beträffande undersåtar i vissa länder. Utlänning,
som ville taga anställning här i riket, skulle hava särskilt arbetstillstånd,
därest hans pass icke vore försett med visering, som meddelats utan förbud
för honom att här i riket taga arbetsanställning. Visering, som meddelats
utan sådant förbud, gällde såsom arbetstillstånd. Anlände utlänning till riket
i avsikt att här taga arbetsanställning, skulle han på förhand hava sitt pass
försett med anteckning örn dylikt tillstånd.
Huvudgrunderna av de förut angivna administrativa bestämmelserna örn
utlänningars rätt till vistelse och arbetsanställning i Sverige inarbetades
jämte bestämmelserna i 1914 års s. k. utvisningslag i lagen den 2 augusti
1927 (nr 333) örn utlännings rätt att här i riket vistas. Hen 11 juni
1937 ersattes 1927 års lag med en ny lag (nr 344). Därvid vidtagna ändringar
avsågo främst en centralisering av utlänningsärendenas handläggning samt
införandet av bestämmelser örn behandlingen av politiska flyktingar.
Nu gällande bestämmelser rörande utlännings rätt att uppehålla
sig i Sverige och här antaga eller innehava arbetsanställning innefattas i utlänningslagen
den 15 juni 1945 (nr 315). Enligt denna skall utlänning, som
ankommer till eller uppehåller sig här i riket, vara försedd med pass eller
annan legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla
såsom pass. — Under åren före det andra världskriget utfärdades med stöd
av motsvarande bestämmelser i då gällande lag särskilda stadganden, som
inneburo en lättnad i passtvånget för skandinaver, i det att såsom pass för
resa till Sverige godtogos s. k. nordiska resekort. Dessa bestämmelser upphävdes
under kriget och för närvarande är passtvånget i huvudsak totalt.
Beträffande utländska sjömän samt för befolkningen i de finska och norska
områden, som gränsa mot Sverige, äro dock särskilda undantagsbestämmelser
meddelade.
I princip har även i 1945 års lagstiftning bibehållits det s. k. viseringstvånget,
d. v. s. skyldighet för utlänning som önskar inresa i riket att före
inresan hava sin legitimation försedd med påteckning av svensk myndighet.
Genom kungörelser den 10 respektive den 17 augusti 1945 (nr 600 och 605) har
emellertid Kungl. Majit förordnat örn upphävande tills vidare av viseringstvånget
för norska samt för danska och isländska medborgare.
Utlänning, vare sig viseringspliktig eller ej, som önskar kvarstanna i
Sverige längre tid än tre månader, måste hava särskilt uppehållstillstånd av
den centrala utlänningsmyndigheten (statens utlänningskommission). Vid bedömande
av fråga örn uppehållstillstånd skall skälig hänsyn tagas till vistelsens
syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlänningen
utan längre avbrott vistats i riket. Uppehållstillstånd skall meddelas
för viss tid samt må förbindas med de förbehåll som finnas påkallade.
Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
Beträffande utlännings rätt att här antaga eller inneha arbetsanställning
kräves därför särskilt tillstånd, arbetstillstånd. Genom 1945 års lagstiftning
upphävdes det tidigare sambandet med visering, i det att visering, även om
den icke innefattar förbud mot arbetsanställning, icke längre befriar från
skyldigheten att inneha arbetstillstånd. Ämnar utlänning, som ankommer
till riket, här antaga arbetsanställning, skall hans legitimationshandling före
ankomsten till riket vara försedd med påteckning örn arbetstillstånd. Jämväl
arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningskommissionen.
I ärende angående sådant tillstånd skall dock den centrala
utlänningsmyndigheten, där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur,
inhämta utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten eller från
offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall
innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetstagare
inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd
skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas
med de villkor och föreskrifter, som finnas erforderliga. Arbetstillstånd
må, när skäl därtill föreligga, återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.
Under det andra världskriget ankom till Sverige ett stort antal flyktingar
från andra länder. Då behovet av arbetskraft inom vissa yrken vid denna
tid var stort i Sverige samt det syntes angeläget att bereda flyktingarna
sysselsättning och nedbringa kostnaderna för deras uppehåll här, infördes
genom en kungörelse den 1 oktober 1943 (nr 716), med stöd av den då gällande
utlänningslagen, bestämmelser örn befrielse för utlänning från arbetstillståndsskyldighet
för anställning i husligt arbete eller såsom skogs-, jordbruks-
eller torvarbetare, dock icke i befälsställning eller med förvaltningsuppgifter
och ej heller såsom trädgårdsmästare eller vid handelsträdgård.
Beträffande danska, finska, isländska och norska medborgare samt s. k. estlandssvenskar
sattes genom samma kungörelse arbetstillståndsskyldigheten
helt ur tillämpning. Den totala befrielsen från arbetstillståndsskyldigheten
utvidgades genom en kungörelse den 27 oktober 1944 (nr 713) till att även
avse utlänning, som vore medborgare eller statslös förutvarande medborgare
i Estland, Lettland eller Litauen och innehade svenskt främlingspass. Dessa
administrativa undantagsbestämmelser från arbetstillståndsskyldigheten hava
oförändrade införts i tillämpningskungörelsen till 1945 års utlänningslag
(nr 317).
Tidigare förslag och åtgärder i fråga om nordiskt arbetarutbyte eller
gemensam nordisk arbetsmarknad.
Den gemensamma nordiska arbetsmarknad, som före 1914 var en realitet,
blev — såsom i föregående kapitel berörts — splittrad i nationella enheter
såsom en följd av det första världskrigets utbrott. Tanken på en återgång
till tidigare rådande förhållanden har emellertid under mellankrigsperioden
vid skilda tillfällen framförts i den offentliga debatten. Särskilt årtiondet
5
Kungl. Maj-.ts proposition nr 387.
före det andra världskrigets utbrott kännetecknades av en allmän strävan
inom de nordiska länderna att mellan dessa möjliggöra en friare cirkulation
av arbetskraft än den mellan staterna eljest gängse. Vissa åtgärder vidtogos
också i detta syfte. Det må erinras örn att i Sverige under åtskilliga år före
det andra världskriget arbetstillstånd, med vissa undantag, beviljades utan
individualprövning åt medborgare från Danmark och Norge. Danmark och
i viss utsträckning Norge medgåvo motsvarande förmån åt svenska medborgare.
En intressant förelöpare till det nu återupptagna övervägandet örn en fri nordisk
arbetsmarknad växte under 1930-talet fram med det s. k. nordiska arbetarutbytet.
Förslag om åtgärder för organiserande av ett arbetarutbyte
mellan de nordiska länderna väcktes vid ett möte i Köpenhamn 1935 mellan
de då verksamma svenska, danska, norska och finska delegationerna för nordiskt
ekonomiskt samarbete. Efter ytterligare diskussioner tillsattes vid delegationernas
sammanträde i Oslo 1936 en kommitté med representanter från
delegationsländerna för utredning av frågan. Den sålunda tillsatta kommittén
enades vid ett sammanträde i Stockholm 1937 örn vissa av delegationerna
sedermera godkända riktlinjer för arbetarutbytets utformning. Utbytets syfte
skulle vara att bereda kroppsarbetare i de nordiska länderna möjlighet till
någon tids arbetsanställning i ett grannland och därmed också tillfälle till
studier och ytterligare yrkesutbildning. Såsom beteckning på detta slag av
anställning föreslogs termen »studieanställning». Arbetarntbytet skulle i
främsta rummet avse yngre, ogifta arbetare men även andra borde dock i
särskilda fall kunna ifrågakomma. Såsom lämplig tidrymd för studieanställning
föreslogs tre till sex månader. Det praktiska handhavandet av utbytet
borde i varje särskilt land uppdragas åt ett speciellt organ, som skulle
träda i nära förbindelse med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer
och direkt samverka med motsvarande organ i övriga länder. Beträffande
de med utbytet sammanhängande socialpolitiska frågorna syntes dessa
böra utredas i varje särskilt land för sig, men kommittén framhöll önskvärdheten
av att arbetare ej till följd av studieanställning skulle gå miste örn
någon av de förmåner, särskilt på socialförsäkringens område, som tillkom
vederbörande i hemlandet. Till sist underströk kommittén utbytets värde ur
synpunkten av den nordiska samhörighetskänslans stärkande och framhöll,
hur vederbörande deltagare samtidigt som han eller hon finge tillfälle att
ytterligare utbilda sig i sitt yrke också finge en närmare inblick i grannlandets
näringsliv och sociala förhållanden.
Delegationerna gjorde härefter på rekommendation av kommittén framställningar
till vederbörande regeringar i ämnet. Med anledning av den
svenska delegationens i mars 1938 dagtecknade framställning beslöt Kungl.
Majit den 9 september 1938 att tillsätta en särskild nämnd, bestående av
tre ledamöter, varav en ordförande utsedd av Kungl. Majit och i övrigt en
representant för vardera av svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige, vilken nämnd skulle organisera och tills vidare handhava
utbyte i studiesyfte mellan de nordiska länderna av medborgare därstädes.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
Sedan arbetsgivareföreningen utsett direktören Gustaf Söderlund och landsorganisationen
sin ordförande August Lindberg till ledamöter i nämnden,
tillkallade chefen för socialdepartementet den 4 november 1938 dåvarande
expeditionschefen, numera generaldirektören Åke Natt och Dag till ordförande
i nämnden, vilken antog namnet »Svenska nämnden för nordiskt
arbetarutbyte». Motsvarande organ hade tillsatts i Danmark, Norge och Finland.
På inbjudan från svensk sida möttes därefter samtliga nämnder till överläggningar
i Stockholm den 2 och 3 mars 1939, därvid man enades örn de
allmänna regler, efter vilka arbetarutbytet skulle ske. I huvudsak anslöto
sig dessa regler till de av kommittén utarbetade förenämnda riktlinjerna.
Omfattande förberedelser vidtogos härefter av nämnderna. På framställning
av den svenska nämnden meddelade Kungl. Maj:t genom beslut den 15
juni 1939 dispens från gällande bestämmelser rörande arbets- och uppehållstillstånd
för de personer från Danmark, Finland, Island och Norge, vilka
genom förmedling av nämnden bereddes studieanställning i Sverige, dock
under villkor, bland andra, att samma förmån skulle tillkomma svenska medborgare
i motsvarande situation och att vederbörande utlänning skulle vara
försedd med hemlandspass. Den 1 och 2 augusti 1939 offentliggjordes i
samtliga nordiska länder likalydande prospekt, vilka en kort tid därefter
genom arbetsgivare, tjänstemanna- och arbetarorganisationerna utsändes till
de lokala föreningarna.
Den 1 september 1939 började det andra världskriget. Trots betydande svårigheter
gjordes försök att fortsätta utbytet men den följande politiska utvecklingen
satte en slutgiltig spärr för verksamhetens fullföljande.
Dgn ström av flyktingar — huvudsakligen från våra nordiska grannländer
— som under åren 1940—1944 vällde in över våra gränser framtvang emellertid
exceptionella åtgärder från de svenska myndigheternas sida till underlättande
av flyktingarnas möjlighet att försörja sig genom produktivt arbete,
åtgärder, varigenom desamma med få undantag bereddes sysselsättning
i det svenska näringslivet.
Problemkomplexet örn en gemensam nordisk arbetsmarknad har under senare
år två gånger varit föremål för debatt inom riksdagen i anledning av
motionsvis gjorda framställningar. Vid 1938 års riksdag anhölls i en inom
första kammaren av herr Myrdal m. fl. väckt motion (I: 133), att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit på därför lämpliga
vägar måtte bringa till utredning frågan om hur en friare omflyttning
inom Norden skulle kunna komma till stånd samt för riksdagen''
framlägga de förslag, som av utredningen kunde föranledas. I den utförliga
motiveringen till motionen förklarade sig motionärerna utgå från att problemet
örn en friare omflyttning inom Norden icke blott vore en lagstiftningsfråga
utan lika mycket en praktisk arbetsmarknadsfråga. Vidare framhölls
att problemet tarvade en mycket ingående undersökning, innan mera genomgripande
åtgärder i motionens syfte kunde företagas ävensom att det vore
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
påtagligt, att i detta hänseende en överenskommelse örn likartade regler i de
olika länderna vore nödvändig. Båda kamrarnas vederbörande tillfälliga utskott
tillstyrkte den i motionen påyrkade utredningen. Denna hemställan
vann riksdagens bifall och skrivelse i ämnet avläts den 3 juni 1938 (nr 430).
Spörsmålet upptogs på nytt vid 1944 års riksdag genom en av herrar Edberg
och Andersson i Göteborg inom andra kammaren väckt motion (II: 238),
vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
regeringen snarast möjligt tillsammans med de övriga nordiska ländernas regeringar
ville till allvarlig prövning upptaga frågan örn skapande av en gemensam
nordisk arbetsmarknad. I motionen framhölls bland annat, att förverkligandet
av motionens syftemål skulle — utöver stärkandet av den nordiska
samhörighetskänslan — bereda den enskilde rikare möjligheter att utveckla
sina anlag och fallenheter inom ett större område, vilket även skulle komma
näringslivet till godo. Vissa industriers behov av arbetskraft skulle lättare
kunna tillgodoses inom en vidgad arbetsmarknadsram, vilket även ansåges
medföra en minskad arbetslöshetsrisk.
I avgivna yttranden över motionen uttalade såväl socialstyrelsen som statens
arbetsmarknadskommission samt landsorganisationen i Sverige och
svenska arbetsgivareföreningen sin principiella anslutning till motionens
syftemål, därvid man dock samtidigt underströk de praktiska svårigheter, som
vore förbundna med tankens förverkligande.
I enlighet med de tillstyrkande utlåtanden, som avgåvos av båda kamrarnas
vederbörande tillfälliga utskott, biföllo kamrarna motionens yrkande med
den av utskotten föreslagna ändringen däri, att orden »snarast möjligt» utbyttes
mot »så snart ske kan». Riksdagens skrivelse i ämnet avläts den 14
juni 1944 (nr 378).
Föreliggande förslag till konvent ion mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge om åvägabringande av en gemensam
nordisk arbetsmarknad.
Den 10—12 september innevarande år möttes de nordiska ländernas socialministrar
till en konferens i Köpenhamn. En av de viktigaste punkterna på
konferensens dagordning utgjordes av frågan örn »Norden som gemensam
arbetsmarknad». Konferensen ledde i denna fråga till ett positivt resultat i
det den godkände dels »Udkast til Konvention mellen! Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige örn Tilvejebringelse af et folies nordisk Arbejdsmarked»,
dels ock ett i anslutning därtill utarbetat »Udkast til Protokol».
Texten till de båda handlingarna torde få fogas såsom bilaga till detta statsrådsprotokoll.
I det följande lämnas en kort redogörelse för konventionsförslagets innebörd.
Genom konventionen överenskomma de anslutna länderna, att arbetstillstånd
icke skall krävas vad beträffar dessa länders medborgare. Det är att
märka att frågan örn uppehållstillstånd icke beröres av konventionen. Den
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
föreslagna överenskommelsen innebär i praktiken ingen förändring beträffande
danska, finska, isländska och norska medborgares rätt till arbete
i Sverige. Som framgått av det föregående ha dessa redan nu rätt att taga
arbete i vårt land utan arbetstillstånd. Med hänsyn till att samtliga de övriga
nordiska länderna alltjämt uppehålla kravet på arbetstillstånd för utlänningar,
innebär dock konventionen i denna del en påtaglig lättnad för svenska medborgare,
vilka söka arbete i något av berörda länder.
En ökning av rörligheten av arbetskraften länderna emellan torde förutsätta
en samverkan mellan organen för arbetsförmedlingsverksamhet i de berörda
länderna. Konventionen innehåller därför överenskommelse örn ett
organiserat samarbete mellan de centrala arbetsförmedlingsorganen i de anslutna
länderna. Bestämmelserna härom äro utformade så att dessa organ
skola kunna verka reglerande på utbytets omfattning. Förhållandena på de
enskilda ländernas arbetsmarknad skola följas av ett gemensamt utskott, som
föreslås skola bestå av en eller flera representanter för de anslutna ländernas
centrala arbetsmarknadsorgan. Principiella ståndpunktstaganden, huruvida
och i vilken utsträckning förmedling av arbetsanställning skall ske från ett
land till ett annat, avses skola dryftas i detta utskott.
Ett lands centrala arbetsförmedlingsorgan kan, om behov av viss arbetskraft
uppstår i landet, anmoda de anslutna ländernas motsvarande organ att
förmedla dylik arbetskraft. Den arbetsförmedlingsmyndighet, som mottager
en dylik anmodan, är skyldig att undersöka, huruvida dylik arbetskraft finnes
tillgänglig och, örn så är fallet, vidtaga förmedlingsåtgärder. Skulle det icke
finnas tillgång till önskad arbetskraft eller om en förmedling av arbetskraft
skulle medföra risk att knapphet på dylik arbetskraft skulle uppstå, kan den
centrala arbetsmarknadsmyndigheten meddela, att den icke kan medverka till
förmedlingen. Örn viss arbetskraft erbjudes från ett land, kan den arbetsförmedlingsmyndighet,
som erhåller erbjudandet, avböja detsamma, örn risk
för arbetslöshet skulle uppstå inom ett fack eller område. De enskilda ländernas
arbetsförmedlingsorgan äro skyldiga bistå arbetssökande, som önska
erhålla sysselsättning i annat land, varvid de dock ha att ta den hänsyn till
arbetsmarknadssituationen, som bör komma i fråga.
Den direkta arbetsanskaffning respektive arbetskraftsanskaffning, som kan
ske utanför arbetsförmedlingsorganen, regleras icke genom konventionen.
Genom att den normala vägen för förmedling av anställning kommer att gå
genom de offentliga arbetsförmedlingsorganen, torde dock goda förutsättningar
skapas för en önskvärd reglering av utbytet. Behovet av en dylik
reglering framträder framförallt i tider av arbetslöshet eller brist på arbetskraft
i något av länderna. För närvarande äro förhållandena i vissa av de
nordiska länderna sådana, att det är önskvärt, att arbetskraften i dessa länder
i största utsträckning deltager i återuppbyggnadsarbetet innanför landets
gränser. I en protokollsanteckning till konventionen förklara sig därför de
anslutna länderna vara eniga örn att anmodan örn förmedling av arbetskraft
bör riktas till dessa länder endast för såvitt deras representanter i det gemensamma
utskottet tillstyrkt detta. Det förutsättes vidare i en protokollsan
-
9
Kungl. Maj-.ts proposition nr 387.
teckning, att den friare cirkulationen mellan de anslutna länderna icke får
leda till att personer, som under kriget visat onationell hållning, kunna lämna
sitt land och söka tillflykt till andra nordiska länder.
En ytterligare förutsättning för att ett ökat utbyte av arbetskraft skall
kunna åstadkommas, är att medborgare från ett nordiskt land vid arbete i
ett annat i större eller mindre grad kan bli delaktig av det senare landets
socialförsäkringar och andra sociala förmåner. En utveckling i denna riktning
skulle främjas genom ökad likformighet mellan de olika nordiska ländernas
socialpolitik. För behandling av de problem, som sammanhänga med
detta spörsmål, skall enligt konventionsförslaget tillsättas ett särskilt, fast
utskott med två representanter för vartdera av de anslutna länderna.
Yttranden.
över föreliggande förslag till konvention och protokoll hava infordrade utlåtanden
avgivits av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission och
statens utlänningskommission. Därjämte hava följande organisationer, vilka
beretts tillfälle att yttra sig i ämnet, inkommit med yttranden, nämligen
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens
centralorganisation (TCO).
Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig icke finna skäl till erinran
vare sig mot konventionsutkastet eller mot protokollsförslaget. I övriga
yttranden uttalas principiell anslutning till det allmänna syfte, som den
föreslagna konventionen avser att tillgodose. Socialstyrelsen framhåller sålunda
att tillkomsten av en dylik konvention otvivelaktigt skulle innebära
ett betydelsefullt framsteg för de sedan länge pågående strävandena att ur
arbetsmarknadssynpunkt ernå en mera fullständig gemenskap mellan Nordens
länder och folk. Arbetsmarknadskommissionen anmäler, att ett antagande
av konventionsförslaget enligt kommissionens uppfattning skulle
kunna medverka till att lediga arbetstagare bereddes möjligheter att genom
anställning i något nordiskt grannland få tillgodogöra sig nya erfarenheter
och vinna ökad yrkesutbildning samtidigt som näringslivet i detta land kunde
taga i anspråk arbetskraft, som för tillfället icke kunde vinna placering i hemlandet.
Landsorganisationen framhåller, att det måste vara lättare att lösa
uppkommande arbetslöshetsproblem, örn de arbetslösa kunde söka ny sysselsättning
även utanför det egna landets gränser. En förutsättning vore dock,
att full ömsesidighet rådde länderna emellan. Då konventionsförslaget bland
annat ginge ut på att skapa sådan ömsesidighet och därmed ge svenska arbetare
samma rätt till arbete i de nordiska grannländerna, som dessas arbetare
redan ägde i Sverige, ville landsorganisationen ur denna synpunkt
hälsa förslaget med tillfredsställelse.
Utlänningskommissionen uttalar sig i tillstyrkande riktning men anlägger
samtidigt kritiska synpunkter mot förslagets allmänna utformning. Kommissionen
anför följande:
Kommissionen har med stor tillfredsställelse tagit del av det initiativ, som
vid den nordiska socialministerkonferensen tagits för åvägabringandet av en
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
gemensam nordisk arbetsmarknad. En överenskommelse därom skulle enligt
kommissionens mening vara synnerligen önskvärd för att underlätta de nordiska
folkens möjlighet att erhålla arbetskraft eller arbetsanställning och för
att bekräfta samhörigheten mellan folken.
Med gemensam nordisk arbetsmarknad i dess egentliga betydelse förstår
utlänningskommissionen emellertid, att medborgare i de nordiska länderna
skola äga att fritt konkurrera örn tillgänglig arbetskraft eller lediga arbetstillfällen
utan hänsyn till vederbörandes nationalitet? Förutsättningen härför
torde främst vara, att de olika ländernas myndigheter å ena sidan icke lägga
några hinder i vägen för dess egna medborgare att utresa ur riket för sökande
eller antagande av arbetsanställning i annat nordiskt land samt å andra sidan
tillåta medborgare i övriga nordiska länder att fritt uppehålla sig och arbeta
i landet. I detta avseende har i konventionsförslaget endast reglerats arbetstillståndsfriheten
(artikel 5). Däremot har icke berörts de olika ländernas
rätt att vägra egna medborgare pass för utresa i och för arbetsanställning och
ej heller frågorna om uppehållstillstånd för arbetare från grannländerna.
Ehuru kommissionen förutsätter, att en anslutning till konventionen med dess
bestämmelse örn arbetstillståndsfrihet av vederbörande land skulle tillämpas
så, att innebörden av bestämmelsen icke genom tillämpning av andra bestämmelser
i realiteten förlorade sitt praktiska värde, anser kommissionen att det
hade varit av stort värde, örn detta uttryckligen reglerats i konventionen. I
konventionen borde sålunda enligt kommissionens mening uttryckligen hava
angivits, dels att pass icke finge förvägras någon medborgare uteslutande av
den grund att han ämnade taga arbetsanställning inom något av de nordiska
länderna, dels att uppehållstillstånd icke finge förvägras medborgare i något
av samma länder endast av arbetsmarknadsskäl. Kommissionen vill i detta
sammanhang uttala, att bestämmelsen i artikel 5 synes vara den för den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden grundläggande och att den därför bort
givas en mera framträdande plats i konventionen.
Yad beträffar de i konventionens första avdelning reglerade frågorna torde
dessa kunna betecknas såsom åstadkommandet av en gemensam nordisk arbetsförmedling.
Emellertid har i detta avseende i konventionen intagits så avsevärda
begränsningar, att överenskommelsen kan sägas hava endast sekundär
betydelse. I artikel 3 stycket 2 stadgas sålunda, att hemställan av den centrala
arbetsmarknadsmyndigheten i ett land till motsvarande myndighet i
annat land örn överförande av arbetskraft skall kunna avvisas, därest tillgänglig
utbildad arbetskraft icke finnes i det land, varifrån arbetskraft sökes,
ellér därest den erbjudna arbetskraften icke kan placeras. Denna begränsning
innebär i realiteten, att grundtanken örn fri konkurrens för de nordiska
folken örn tillgänglig arbetskraft eller lediga arbetstillfällen icke upprätthålles
i vidare mån än där å ena sidan föreligger brist och å andra sidan
överskott.
Sammanfattningsvis framhåller kommissionen, att konventionen icke enligt
sin ordalydelse syntes innebära garantier för en gemensam nordisk arbetsmarknad
såsom kommissionen hade fattat detta begrepp. Då emellertid detta
torde vara svårt att på en gång åstadkomma samt då det vore önskvärt att
i avvaktan därå frågan vunne en preliminär lösning, ville kommissionen tillstyrka
förslagets antagande i huvudsak men samtidigt förorda vidare förhandlingar
för vinnande av det slutliga målet. I anslutning därtill förordar
kommissionen att —- för undvikande av en för lång tid bindande provisorisk
reglering — uppsägningstiden av konventionen begränsas till förslagsvis
sex månader i stället för som i förslaget förordats upp till två år.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) förklarar den föreslagna regleringen
ej föranleda någon erinran från organisationens sida men fäster uppmärksamheten
på förhållandet, att tjänstemän från övriga nordiska länder
kunde taga anställning vid svenska företag mot en lön, som läge under lönenivån
för jämförbara svenska tjänstemän. Genom att tjänstemannalönerna i
allmänhet regleras individuellt, dock ofta genom tjänstemannaorganisationernas
medverkan och endast i undantagsfall genom kollektivavtal, förefunnes
en viss risk för en utveckling i nu antydd riktning. Ur tjänstemannasynpunkt
vore det därför önskvärt, att möjlighet gåves att i det särskilda fallet
kunna öva erforderlig kontroll. Det vore därför ett önskemal fran TCO:s sida,
att tjänstemännens fackliga organisationer på lämpligt sätt kunde beredas
tillfälle att uttala sig över eventuellt förslag till frågans lösning.
Vad härefter angår de särskilda huvudpunkterna i förslaget och därmed
sammanhängande spörsmål erinrar arbetsmarknadskommissionen örn att en
överflyttning av arbetskraft redan nu skett, då danska och norska
arbetare, efter det att viseringstvånget upphävts, i viss utsträckning sökt sig
till Sverige. Avresan till Sverige hade emellertid i stor utsträckning skett
utan arbetsmarknadsmyndigheternas hörande eller medverkan. Följden hade
ofta blivit svårigheter för de svenska arbetsförmedlingarna att bereda dessa
arbetssökande anställningar, i synnerhet som de vanligen varit dåligt utrustade
med arbetskläder och medel för sin försörjning under den första
tidens vistelse i Sverige. Åtskilliga av de arbetssökande hade dessutom tillhört
arbetstagarkategorier eller yrkesgrupper, vilka näppeligen under nuvarande
förhållanden skulle blivit föremål för överflyttning genom arbetsmarknadsmyndigheternas
försorg. Kommissionen fortsätter:
Med skäl anses emellertid dessa förhållanden i hög grad sammanhänga
med de speciella omständigheter, som skapats av kriget och försörjningsläget
efter vapenstilleståndet. Olägenheterna böra därför icke i avgörande riktning
påverka ställningstagandet till konventionsförslaget eller till den svenska
arbetsmarknadspolitiken gentemot medborgare från de nordiska länderna. I
stället synes det kommissionen lämpligt, att man under nuvarande förhållanden
från dansk och norsk sida, med hänsyn till det egna behovet av arbetskraft,
medverkar till en smidig kontroll över arbetssökandes inresor till
Sverige. Samtidigt ifrågasättes, örn icke den svenska utlänningsmyndigheten,
då den efter utgången av den viseringsfria tremånadersperioden prövar frågan
örn uppehållstillstånd för härvarande danska och norska medborgare, borde
kunna taga hänsyn till de danska och norska myndigheternas synpunkter.
Förenar man en sådan kontroll över utrese- och uppehållstillstånden med
möjligheter för arbetssökande, vilka förmedlas anställning i annat nordiskt
land genom arbetsmarknadsmyndigheterna, att erhålla generösare utrese- och
uppehållstillstånd samt resebidrag och andra förmåner, synes det troligt, att
huvuddelen av överflyttningarna av arbetskraft skall kunna inlemmas under
arbetsmarknadsorganen. På så sätt skulle de rådande tillfälliga svårigheterna
så småningom kunna kanaliseras, och den för arbetsmarknadsmyndigheterna
i konventionen stadgade rätten att i vissa fall vägra sin medverkan vid förmedling
av arbetstagare skulle i högre grad bli ägnad att tillförsäkra de av
kriget härjade länderna den för återuppbyggnadsarbetet nödvändiga arbetskraften.
Betydelsen av att så verkligen sker understrykes också i det till
konventionsforslaget fogade utkastet till protokoll från socialministerkonferensen
i Köpenhanm.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
Socialstyrelsen erinrar om att i Sverige icke all förmedling av arbetskraft
skedde genom den offentliga arbetsförmedlingen utan att vid sidan av denna
även funnes en lagligt erkänd och reglerad privat platsförmedling,
vilken inom vissa yrkesområden vore av stor betydelse. Sålunda förmedlades
exempelvis musiker och artister till restauranger, folkparker och andra
nöjesetablissement i stor omfattning på denna väg. Berörda arbetskraft
spelade en stor roll i det internationella utbytet och detta gällde för Sveriges
oel icke minst i förhållande till Danmark. Den privata platsförmedlingen, som
stöde under inseende av socialstyrelsen, syntes därför böra beaktas vid tilllämpningen
av konventionens bestämmelser.
Landsorganisationen förutsätter — under förmälan, att man på vissa
specialområden, exempelvis musikernas, hade kunnat räkna med relativt stor
internationell rörlighet — att vederbörande myndigheter komme att hålla
särskilt nära kontakt med fackorganisationerna på dessa områden.
Vidkommande det i konventionsförslagets artikel 1 omförmälda utskottet
med uppgift att följa arbetsmarknadsutvecklingen i de fördragsslutande
länderna anmärker utlänningslcommissionen, att utskottet icke tilldelats några
direkta funktioner utan dessa hade anförtrotts vederbörande lands centrala
arbetsmarknadsmyndighet. Enligt kommissionens mening kunde det ifrågasatta
utskottet dock vara av stort värde, därest en verklig gemensam nordisk
arbetsmarknad komme till stånd för att genom rådgivande verksamhet kunna
öva inflytande å tendenser till icke önskvärd ansamling eller brist på arbetskraft
inom något eller några av de till konventionen anslutna länderna. I
avvaktan på en sådan reglering av arbetsmarknaderna syntes utskottet vara
av utomordentlig betydelse på grund av den därigenom skapade organisationen
för fortsatta undersökningar och diskussioner örn det förevarande konventionsutkastets
utvidgning. Utlänningskommissionen ville emellertid upptaga
fi agan, huruvida det icke skulle vara lämpligt att komplettera rådet även med
representanter för de olika ländernas centrala utlänningsmyndigheter. Till
dess frågorna örn passutställande samt uppehållstillstånd blivit genom konventionen
reglerade, torde nämligen behov av diskussioner och undersökningar
av dessa frågor även vara av synnerlig betydelse.
önskemål örn beaktande av arbetslöshetsförsäkringens intressen
framföres av socialstyrelsen, som i detta sammanhang anför i huvudsak följande:
I
den man genom konventionen eller annorledes en gemensam arbetsmarknad
i större utsträckning tillskapas och därmed ett allt livligare utbyte av
arbetskraft kan väntas komma till stånd mellan de olika länderna, är det av
stor vikt, att ökad möjlighet beredes för de berörda enskilda arbetstagarna att
vid flyttningen från ett land till ett annat i möjligaste mån kunna utnyttja
det skydd arbetslöshetsförsäkringen erbjuder. För att tillgodose detta önskemal
är det i första hand nödvändigt att upprätta ett system med överenskommelser
de olika länderna, emellan örn lika behandling av medborgare i ettvart
annat land vid tillämpningen av försäkringslagstiftningen i det egna landet.
Såvitt angår de nordiska länderna har sådan överenskommelse hittills träffats
endast mellan Sverige och Danmark. Men därjämte krävas särskilda ömsesidighetsöverenskommelser
örn rätt att vid överflyttning till kassa i annat
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
land tillgodoräkna de avgifter, som erlagts till kassa i hemlandet i sådan ordning
att understödsrätt i den nya kassan kommer att föreligga utan den väntetid,
som uppbyggandet av en understödsrätt för en nyinträdd kassamedlem
eljest kräver. Sådana ömsesidighetsöverenskommelser ha ingåtts mellan ett
flertal svenska och danska kassor.
I fråga örn förhållandet till Finland och Norge kunna, härvarande finländare
och norrmän erhålla medlemskap i svenska kassor. Vidare har inhämtats,
att svenskar, som arbeta i Norge, bli delaktiga av den norska obligatoriska
arbetslöshetsförsäkringen. Några ömsesidighetsöverenskommelser med dessa
länder örn tillgodoräknande av avgifter existera däremot ej.
Socialstyrelsen framhåller i anslutning härtill, att det i konventionsförslagets
artikel 6 omnämnda permanenta utskottet för åstadkommande av
ökad likformighet mellan de olika ländernas socialförsäkring m. m. syntes
betydelsefullt, framförallt för arbetslöshetsförsäkringens vidkommande. Med
hänsyn härtill kunde ifrågasättas, örn socialstyrelsen icke borde ha en representant
i detta organ.
Jämväl landsorganisationen betonar angelägenheten att åvägabringa en så
fullständig ömsesidighet i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen, att en i ett
land upparbetad understödsrätt även bleve gällande i övriga länder.
Föredraganden.
Vid behandlingen inom riksdagens vederbörande utskott av den motion,
som väcktes vid 1944 års riksdag angående skapande av en gemensam nordisk
arbetsmarknad uttalades, att den öppna och fria nordiska arbetsmarknaden
vore att betrakta som ett så avgörande led i de samnordiska strävandena,
att förefintliga svårigheter icke finge förhindra, att allvarliga ansträngningar
gjordes för att söka åstadkomma en lösning av problemet. Fortsättningsvis
erinrade utskotten örn att den svenska arbetsmarknaden i stor utsträckning
kommit att under krigsåren öppnas för medborgare från de nordiska
grannländerna samt att svensk arbetskraft i stället torde behöva tagas
i anspråk för återuppbyggnadsarbete i dessa länder, sedan desamma återvunnit
sin självständighet. Den gemensamma arbetsmarknad, som sålunda
på sätt och vis praktiserades, utgjorde emellertid ingen bestående anordning,
ty för en sådan krävdes en mera fast form och självfallet även reciprocitet
länderna emellan. Det framhölls vidare, att de erfarenheter, som vunnits,
borde vara ägnade att psykologiskt och i viss mån även tekniskt underlätta
strävandena att förverkliga motionens syfte. Utskotten anslöto sig vidare till
ett i motionen gjort uttalande, att utvecklingen till fullständigt fri och öppen
arbetsmarknad borde ske successivt, samt framhöllo ytterligare, att det torde
bli nödvändigt att härvidlag framgå med en viss försiktighet under hänsynstagande
till alla de faktorer, som påverkade problemet. Med godkännande
av utskottens motivering och hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 14
juni 1944, att regeringen så snart ske kunde måtte tillsammans med de övriga
nordiska ländernas regeringar taga upp till allvarlig prövning frågan örn skapande
av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl. Maj-.ts proposition nr 387.
överläggningar i denna angelägenhet upptogos å den konferens mellan
socialministrarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, vilken
hölls i Köpenhamn i september innevarande år. Konferensen anslöt sig till
tanken, att de hinder för det fria folkutbytet, som upprätthållits under de
senaste årtiondena, icke borde bestå mellan de nordiska länderna och att
en gemensam nordisk arbetsmarknad vore ett mål, som borde eftersträvas.
Det framkom dock vid överläggningarna, att det i nuvarande läge vore av
vikt, att arbetskraften i de nordiska länder, som i särskild grad drabbats av
kriget, stannade kvar inom landets gränser på grund av de stora uppgifter,
som förestodo i samband med återuppbyggnadsarbetet. Det yppades därvid
farhågor för att en ökad rörlighet skulle kunna medföra, att arbetskraft i
icke önskvärd omfattning flyttade över från länder med dåligt försörjningsläge
till länder med bättre, främst till Sverige. Ehuru konferensen beaktade
de svårigheter, som det nuvarande läget kunde erbjuda, ledde dock dess
principiella inställning till att beslut fattades örn att föreslå de nordiska regeringarna
en konvention örn åvägabringandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
Det föreliggande konventionsförslaget avser att lägga grunden för en utveckling,
som genom fortsatta utredningar och successiva åtgärder skall
kunna leda fram till en för de nordiska länderna gemensam arbetsmarknad.
Konventionens centrala bestämmelse är stadgandet, att i de anslutna länderna
arbetstillstånd icke kräves vad beträffar dessa länders medborgare. Ur den
svenska arbetsmarknadens synpunkt innebär detta stadgande ingen förändring
i förhållande till vad nu gäller, enär danska, finska, isländska och norska
medborgare för närvarande äga rätt att utan särskilt arbetstillstånd taga arbete
härstädes. Med hänsyn till att de övriga nordiska länderna alltjämt vidhålla
kravet på arbetstillstånd för utlänningar innebär emellertid nu ifrågavarande
bestämmelse en påtaglig lättnad för svenska medborgare, vilka söka
arbete i något av de berörda länderna.
Konventionsförslaget reglerar däremot icke vissa andra frågor, t. ex. angående
pass, uppehållstillstånd och utförande av valuta från ett land till
ett annat, beträffande vilka gällande bestämmelser otvivelaktigt verka hindrande
på arbetskraftens rörlighet mellan länderna. Dessa spörsmål förutsättas
efter hand bliva lösta i annan ordning.
Genom konventionen uppdragas riktlinjerna för ett samarbete mellan de
olika ländernas arbetsförmedlingsorgan. På lång sikt torde ett dylikt samarbete,
avseende en aktiv interskandinavisk arbetsförmedling, vara en viktig
förutsättning för att arbetskraftens rörlighet mellan länderna skall öka. Arbetsförmedlingsorganen
kunna bättre än den enskilde skaffa sig en överblick
över behov och tillgång i fråga örn arbetskraft inom de olika länderna och
kunna genom sin verksamhet rikta de arbetssökandes uppmärksamhet på de
arbetstillfällen, som givas i grannländerna. Härigenom torde efter hand
kunna undvikas, att personer resa från ett av de nordiska länderna till ett
annat för att där söka arbete utan att vara närmare orienterade rörande läget
på arbetsmarknaden därstädes.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
Bestämmelserna örn samarbetet mellan de olika ländernas arbetsförmedlingsorgan
äro utformade så, att dessa organ kunna i viss utsträckning reglera
omflyttningen mellan länderna. Förhållandena på de enskilda ländernas
arbetsmarknad skola följas av ett gemensamt utskott, som föreslås skola bestå
av en eller flera representanter för ländernas centrala arbetsmarknadsorgan.
Principiella ståndpunktstaganden, huruvida och i vilken utsträckning
förmedling av arbetsanställning skall ske från ett land till ett annat,
avses skola dryftas i detta utskott.
Ett lands centrala arbetsförmedlingsorgan kan, örn behov av viss arbetskraft
uppstår i landet, anmoda de anslutna ländernas motsvarande organ att
förmedla dylik arbetskraft. Den arbetsförmedlingsmyndighet, som mottager
en dylik anmodan, är skyldig att undersöka, huruvida dylik arbetskraft finnes
tillgänglig och, örn så är fallet, vidtaga förmedlingsåtgärder. Skulle det
icke finnas tillgång till önskad arbetskraft eller skulle en förmedling av viss
arbetskraft medföra risk för att knapphet på dylik arbetskraft kommer att
uppstå, kan den centrala arbetsmarknadsmyndigheten meddela, att den icke
kan medverka till förmedlingen. Örn viss arbetskraft erbjudes från ett land,
kan den arbetsförmedlingsmyndighet, som erhåller erbjudandet, avböja detsamma,
örn risk för arbetslöshet skulle uppstå inom ett fack eller område.
Åt enskilda arbetssökande, som önska erhålla sysselsättning i annat land,
äro ländernas arbetsförmedlingsorgan skyldiga att lämna bistånd, varvid de
dock ha att ta den hänsyn till arbetsmarknadssituationen, som bör komma
i fråga.
I nu rådande läge torde samarbetet mellan arbetsförmedlingsorganen i
viss utsträckning komma att avse lösningen av de problem, som sammanhänga
med risken för att arbetskraften söker sig från länder med lägre levnadsstandard
till länder med högre levnadsstandard. En tendens i denna
riktning har varit skönjbar. Olägenheter ha härigenom uppstått såväl för
emigrationsländerna, vilka härigenom berövas arbetskraft, som är av stort
värde för återuppbyggnadsarbetet, som för immigrationsländerna — främst
Sverige — för vilka en dylik oreglerad tillströmning kan medföra tillfälliga
svårigheter inom lokalt begränsade arbetsområden. Även örn konventionen
icke avser att hindra den förmedling av arbetskraft, som sker vid sidan av
den offentliga arbetsförmedlingen, torde ett samarbete mellan de offentliga
förmedlingsorganen av den i konventionsutkastet angivna beskaffenheten
kunna leda till att arbetskraftsförflyttningarna i högre grad än hittills kanaliseras
genom desamma, varigenom förutsättningen för en reglering av omflyttningen
ökar. Ett samarbete i detta syfte har — utan att konventionens
ikraftträdande kunnat avvaktas — redan upptagits mellan de danska, norska
och svenska arbetsmarknadsmyndigheterna.
En ytterligare förutsättning för att ett ökat utbyte av arbetskraft skall
kunna åstadkommas är att medborgare från ett nordiskt land vid arbete i ett
annat i större eller mindre grad kan bli delaktig av det senare landets socialförsäkringar
och andra sociala förmåner. En utveckling i denna riktning
skulle främjas genom en ökad likformighet mellan do nordiska ländernas
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
socialpolitik. För behandling av de problem, som sammanhänga med detta
spörsmål skall enligt konventionsförslaget tillsättas ett särskilt fast utskott
med två representanter för vartdera av de anslutna länderna.
Vid den remissbehandling som skett ha de hörda myndigheterna och organisationerna
uttalat sig till förmån för konventionsförslaget. I likhet med
landsorganisationen finner jag anledning antaga, att risken för uppkomsten
av lokal arbetslöshet kommer att bli mindre, om den friställda arbetskraften
har möjlighet att söka arbete över ett arbetsmarknadsområde, som icke är
begränsat till ett land utan omfattar flera. Jag finner därför, att en anslutning
till konventionen kan i viss mån bidraga till den effektivisering av
arbetsförmedlingen, som ingår som ett led i efterkrigspolitiken. Jag förutsätter,
att de förhållanden på arbetsmarknaden, som sammanhänga med åvägabringandet
av en gemensam nordisk arbetsmarknad, med uppmärksamhet
komma att följas av arbetsmarknadskommissionen och att den inför Kungl.
Majit framlägger de förslag, vartill utvecklingen kan giva anledning.
Konventionen innehåller bestämmelser, som utgöra ett första försök till lösning
av de problem, som möta vid skapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
Jag finner det fullt naturligt, att sedan ytterligare erfarenheter
vunnits, förnyade förhandlingar upptagas mellan de anslutna länderna i och
för reglering av frågor, som icke beröras av konventionen eller som befinnas
böra föranleda ändringar i densamma. I sådant sammanhang torde erinringar
och förslag, som i yttrandena gjorts beträffande vissa punkter i konventionsförslaget,
kunna upptagas till behandling. Vad beträffar de av landsorganisationen
och tjänstemännens centralorganisation anmälda spörsmålen, berörande
vissa arbetstagarkategorier, torde de kunna upptagas till prövning vid kontakt
mellan arbetsmarknadskommissionen och arbetsmarknadens parter.
Sveriges anslutning till konventionen bör ske från och med den 1 instundande
januari. Frågan härom torde böra underställas innevarande års
riksdag för yttrande. På Kungl. Majit torde ankomma att vidtaga de verkställighetsåtgärder,
som en anslutning till konventionen kan göra erforderliga.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående Sveriges anslutning
till omförmälda, vid den nordiska socialministerkonferensen i
Köpenhamn i september 1945 utarbetade förslag till konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande
av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majestät Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bengt Söderqvist.
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
17
Bilaga.
Udkast til Konvention niellera Danmark, Finland, Island, Norge og Sverige
örn Tilvejebringelse af et faelles nordisk Arbejdsmarked.
Uanset de forskellige Forhold, der — navnlig i Efterkrigstidsperioden —
vil raade i de nordiske Lande, er Eegeringerne blevet enige örn folgende:
I. Overferelse af ledig Arbejdskraft.
Artikel 1.
De kontraherende Lande nedssetter et Faelledsudvalg beslående af en
eller flere Eeprsesentanter for de enkelte Landes centrale Arbejdsanvisningsmjndigheder,
hvis Opgave det er at folge Bevsegelserne paa Arbejdsmarkedet
i de enkelte Lande.
Artikel 2.
Et Lands centrale Arbejdsanvisningsmyndighed kan rette Anmodning til
den tilsvarende Myndighed i et eller flere af de kontraherende Lande örn
at formidle Overforelse af egnet Arbejdskraft.
Artikel 3.
Stk. 1. Det paahviler den Anvisningsmyndighed, som modtager en Anmodning
som omhandlet i Artikel 2, at yde den anmodende Myndighed
Hjselp ved at undersoge Muligheden for at bistaa ved den begaorte Arbejdsformidling.
Stk. 2. Saafremt der ikke Andes egnet ledig Arbejdskraft i det Land,
hvorfra Arbejdskraften soges, eller kan den tilbudte Arbejdskraft ikke beskaeftiges,
meddeler den centrale Arbejdsanvisningsmyndighed, at Formidling
ikke kan findé Sted.
Stk. 3. Saafremt den centrale Arbejdsanvisningsmyndighed skanner, at
der som Folge af Formidlingen straks eller inden for en nsermere Fremtid
maa antages at ville opstaa Knaphed paa egnet hjemlig Arbejdskraft eller
Arbejdsloshed inden for det Fag eller det stedlige Omraade, som omfattes
af den enskede Formidling, meddeler den centrale Arbejdsanvisningsmyndighed,
at den ikke kan medvirke til Formidlingen.
Artikel 4.
Saafremt en ledig Arbejder gennem sit Lands centrale Arbejdsanvisning
seger Arbejde i et af de andre kontraherende Lande, paahviler det Arbejdsanvisningen
at oversende til det paagssldende Lands centrale Anvisningsmyndighed
saadanne Oplysninger om Vedkommende, som er nodvendige for,
at en försvarlig Arbejdsanvisning kan findé Sted, dog saaledes at Keglerne
i Artikel 3 Ander tilsvarende Anvendelse.
Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 387.
2490 45 2
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
II. Arbej d sti liad else.
Artikel 5.
I de kontraherende Lande udkrmves ikke Arbejdstilladelse for saa vidt
angaar disse Landes Statsborgere.
III. Gensidighed inden för Sociallovgivning.
Artikel 6.
Stk. 1. Til Gennemforelse af eget Gensidighed indenfor den nordiske
Socialforsikring og anden social Lovgivning nedssettes der et staaende Udvalg,
vaigt med 2 Medlemmer fra hvert Land af de kontralierende Landes
Eegeringer. De enkelte Landes Reprsesentanter er berettigede til at lade
tilkalde sagkjndige i det Omfång, de skanner dette förnöden til Behandling
af foreliggende Sporgsmaal.
Stk. 2. Udvalget kan afgive Indstilling örn saadanne iEndringer i eller
Tilfojelser til de nordiske Landes sociale Lovgivning og administrative
Praksis, som maatte skonnes hensigtsmsessige med Henblik paa at tilvejebringe
oget Gensidighed og Ensartethed.
IV. Ikrafttrseden m. v.
Artikel 7.
Stk. 1. Denne Konvention trseder i Kraft den 1. Januar i det Aar, som
folger efter det Tidspunkt, da den er ratificeret af mindst 2 af de kontraherende
Parter.
Stk. 2. Denne Konvention kan af hver af de kontraherende Parter opsiges
med eet Aars Varsel til en 1. Januar.
Udkast til Protokol.
Ud fra Onsket örn at tilvejebringe Rammerne for en Overforsel af ledig
Arbejdskraft imellem de nordiske Lande har de kontraherende Landes Regeringer
vedtaget Konvention örn Tilvejebringelse af et faelles nordisk Arbejdsmarked.
Man er i denne Förbindelse opmserksom paa, at Forholdene for Tiden er
forskelligartede i de tilsluttede Lande, idet det er af den storste Betjdning,
at de Lande, der i sserlig Grad er ramt af Krigen, har deres nationale Arbejdskraft
til Raadighed inden for Landets Gränser til Genopbygningsarbejde.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 387.
Man er derför enig om, at Anmodning om Arbejdskraft ikke bor rejses
över for disse Lande, med mindre der af det paagseldende Lands Representant
i det i Konventionens Artikel 1 omhandlede Fsellesudvalg er givet
Tilslutning bertil.
Det Arbejde, som for Krigen blev paabegyndt angaaende Udveksling af
unge Arbejdere i Uddannelsesojemed, bor dog snarest genoptages og udvides.
Der er endvidere Enigbed örn, att Konventionens Regler bor administreres
saaledes, at der ikke kan blive Tale örn til et af de andre Lande at anvise
Personer, der under Krigen bar vist unational Holdning, og den nationale
Lovgivning og Administration bor i det bele tilstrmbe at bindre saadanne
Personer i at tage Arbejde i et af de andre Lande.
Der er endelig, saafremt et eller fler af de nordiske Lande ikke for Tiden
skulde kunne bitrede Konventionen, Enigbed mellen! de kontraberende
Lande örn at opfordre saadanne Lande til at deitage i saavel det i Konventionens
Artikel 1 som det i Artikel 6 omhandlede Udvalg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1945:608 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i s a1 i texten
- 2LU 1945:86 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 s. 1 i texten