Sök i Ratio Lex

Angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad

1945-11-23 · 19 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:387, Angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

1

Nr 387.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående Sveriges

anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen

i Köpenhamn i september 1945 utarbetat

förslag till konvention mellan Sverige, Danmark,

Finland, Island och Norge örn åvägabringande av

en gemensam nordisk arbetsmarknad; given Stockholms

slott den 23 november 1945.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed anhålla om riksdagens yttrande

angående Sveriges anslutning till ett i nämnda protokoll omförmält,

vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945

utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island

och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 november 1945.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Yougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Mossberg fråga örn Sveriges anslutning till ett vid den nordiska

socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag

till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om

åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad samt anför därvid

följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 387.

2490 45

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

Kort översikt av den svenska invandringslagstiftningen 1914—1945.

Gällande bestämmelser örn uppehålls- och arbetstillstånd.

Under årtiondena före 1914 rådde stor rörelsefrihet i avseende å folkutbytet

mellan länderna. Sålunda stod arbetsmarknaden i de flesta länder öppen

för envar oberoende av nationalitet. Denna fria ordning avbröts dock genom

de förhållanden, som uppkommo i samband med utbrottet av det första världskriget.

Allestädes tillkommo föreskrifter om pass- och passviseringstvång och

utfärdades bestämmelser örn polisövervakning av utlänningar.

För Sveriges vidkommande föranledde det inträdda läget tillkomsten av

lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas. Denna lag innehöll huvudsakligen bestämmelser örn avlägsnande

ur riket av här icke önskvärda utlänningar. Med stöd av en i lagen

meddelad fullmakt utfärdades vidare under kriget i administrativ ordning bestämmelser,

som stadgade viss kontroll i avseende å utlänningars invandring

till riket.

Den arbetslöshet och allmänna sociala oro, som följde i det första världskrigets

spår, medförde, att staterna även efter kriget ansågo sig nödsakade

att kontrollera och ransonera invandringen. En av de allmänt tillämpade principerna

härvidlag var att arbetstillfällena i första hand borde förbehållas det

egna landets invånare.

Även i vårt land föranledde arbetsmarknadssynpunkterna till en skärpning

av invandringskontrollen. I en den 26 november 1920 (nr 804) utfärdad kungörelse

stadgades sålunda, att vid prövning av ansökan örn visering eller uppehållsbok

hänsyn skulle tagas till arbetsförhållandena i riket. Med anledning

härav utbildades efter hand den praxis, att visering meddelades med eller

utan rätt till arbetsanställning. Då fråga gällde visering för arbetsanställning,

inhämtades yttrande från socialstyrelsen.

Under den första hälften av 1920-talet träffades mellan ett flertal västeuropeiska

stater ömsesidiga överenskommelser örn upphävande av viseringen.

Sverige avstod för sin del, på grund av ömsesidighet, från att uppställa fordran

å visering för undersåtar i Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien,

Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Storbritannien

och Tyskland.

Den lättnad i de mellanfolkliga förbindelserna, som inträdde härigenom,

gällde likväl endast den normala resetrafiken. I stället för viseringstvånget

vidtogos i olika länder, i syfte att skydda den inhemska arbetsmarknaden och

förbehålla bostadstillgången åt landets egna invånare, nya åtgärder mot en

befarad invandringsström, särskilt genom lagstiftning mot utlännings yrkesutövning

och bosättning. Dessa nya bestämmelser inneburo i allmänhet förbud

för utlänningar att utan tillstånd antaga arbetsanställning eller att vistas

i landet annat än under viss kortare tid.

Yad Sverige beträffar infördes genom kungörelsen den 4 september 1926

(nr 411) örn övervakande av utlänningar i riket bestämmelser i syfte att

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 387.

skydda den svenska arbetsmarknaden mot en större inflyttning av viseringsfria

utländska arbetssökande. I detta avseende innehöll kungörelsen i huvudsak

följande. Pass- och viseringstvång bibehölls med det undantag, att viseringstvånget

avskaffades beträffande undersåtar i vissa länder. Utlänning,

som ville taga anställning här i riket, skulle hava särskilt arbetstillstånd,

därest hans pass icke vore försett med visering, som meddelats utan förbud

för honom att här i riket taga arbetsanställning. Visering, som meddelats

utan sådant förbud, gällde såsom arbetstillstånd. Anlände utlänning till riket

i avsikt att här taga arbetsanställning, skulle han på förhand hava sitt pass

försett med anteckning örn dylikt tillstånd.

Huvudgrunderna av de förut angivna administrativa bestämmelserna örn

utlänningars rätt till vistelse och arbetsanställning i Sverige inarbetades

jämte bestämmelserna i 1914 års s. k. utvisningslag i lagen den 2 augusti

1927 (nr 333) örn utlännings rätt att här i riket vistas. Hen 11 juni

1937 ersattes 1927 års lag med en ny lag (nr 344). Därvid vidtagna ändringar

avsågo främst en centralisering av utlänningsärendenas handläggning samt

införandet av bestämmelser örn behandlingen av politiska flyktingar.

Nu gällande bestämmelser rörande utlännings rätt att uppehålla

sig i Sverige och här antaga eller innehava arbetsanställning innefattas i utlänningslagen

den 15 juni 1945 (nr 315). Enligt denna skall utlänning, som

ankommer till eller uppehåller sig här i riket, vara försedd med pass eller

annan legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla

såsom pass. — Under åren före det andra världskriget utfärdades med stöd

av motsvarande bestämmelser i då gällande lag särskilda stadganden, som

inneburo en lättnad i passtvånget för skandinaver, i det att såsom pass för

resa till Sverige godtogos s. k. nordiska resekort. Dessa bestämmelser upphävdes

under kriget och för närvarande är passtvånget i huvudsak totalt.

Beträffande utländska sjömän samt för befolkningen i de finska och norska

områden, som gränsa mot Sverige, äro dock särskilda undantagsbestämmelser

meddelade.

I princip har även i 1945 års lagstiftning bibehållits det s. k. viseringstvånget,

d. v. s. skyldighet för utlänning som önskar inresa i riket att före

inresan hava sin legitimation försedd med påteckning av svensk myndighet.

Genom kungörelser den 10 respektive den 17 augusti 1945 (nr 600 och 605) har

emellertid Kungl. Majit förordnat örn upphävande tills vidare av viseringstvånget

för norska samt för danska och isländska medborgare.

Utlänning, vare sig viseringspliktig eller ej, som önskar kvarstanna i

Sverige längre tid än tre månader, måste hava särskilt uppehållstillstånd av

den centrala utlänningsmyndigheten (statens utlänningskommission). Vid bedömande

av fråga örn uppehållstillstånd skall skälig hänsyn tagas till vistelsens

syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlänningen

utan längre avbrott vistats i riket. Uppehållstillstånd skall meddelas

för viss tid samt må förbindas med de förbehåll som finnas påkallade.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

Beträffande utlännings rätt att här antaga eller inneha arbetsanställning

kräves därför särskilt tillstånd, arbetstillstånd. Genom 1945 års lagstiftning

upphävdes det tidigare sambandet med visering, i det att visering, även om

den icke innefattar förbud mot arbetsanställning, icke längre befriar från

skyldigheten att inneha arbetstillstånd. Ämnar utlänning, som ankommer

till riket, här antaga arbetsanställning, skall hans legitimationshandling före

ankomsten till riket vara försedd med påteckning örn arbetstillstånd. Jämväl

arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningskommissionen.

I ärende angående sådant tillstånd skall dock den centrala

utlänningsmyndigheten, där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur,

inhämta utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten eller från

offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall

innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetstagare

inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd

skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas

med de villkor och föreskrifter, som finnas erforderliga. Arbetstillstånd

må, när skäl därtill föreligga, återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Under det andra världskriget ankom till Sverige ett stort antal flyktingar

från andra länder. Då behovet av arbetskraft inom vissa yrken vid denna

tid var stort i Sverige samt det syntes angeläget att bereda flyktingarna

sysselsättning och nedbringa kostnaderna för deras uppehåll här, infördes

genom en kungörelse den 1 oktober 1943 (nr 716), med stöd av den då gällande

utlänningslagen, bestämmelser örn befrielse för utlänning från arbetstillståndsskyldighet

för anställning i husligt arbete eller såsom skogs-, jordbruks-

eller torvarbetare, dock icke i befälsställning eller med förvaltningsuppgifter

och ej heller såsom trädgårdsmästare eller vid handelsträdgård.

Beträffande danska, finska, isländska och norska medborgare samt s. k. estlandssvenskar

sattes genom samma kungörelse arbetstillståndsskyldigheten

helt ur tillämpning. Den totala befrielsen från arbetstillståndsskyldigheten

utvidgades genom en kungörelse den 27 oktober 1944 (nr 713) till att även

avse utlänning, som vore medborgare eller statslös förutvarande medborgare

i Estland, Lettland eller Litauen och innehade svenskt främlingspass. Dessa

administrativa undantagsbestämmelser från arbetstillståndsskyldigheten hava

oförändrade införts i tillämpningskungörelsen till 1945 års utlänningslag

(nr 317).

Tidigare förslag och åtgärder i fråga om nordiskt arbetarutbyte eller

gemensam nordisk arbetsmarknad.

Den gemensamma nordiska arbetsmarknad, som före 1914 var en realitet,

blev — såsom i föregående kapitel berörts — splittrad i nationella enheter

såsom en följd av det första världskrigets utbrott. Tanken på en återgång

till tidigare rådande förhållanden har emellertid under mellankrigsperioden

vid skilda tillfällen framförts i den offentliga debatten. Särskilt årtiondet

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 387.

före det andra världskrigets utbrott kännetecknades av en allmän strävan

inom de nordiska länderna att mellan dessa möjliggöra en friare cirkulation

av arbetskraft än den mellan staterna eljest gängse. Vissa åtgärder vidtogos

också i detta syfte. Det må erinras örn att i Sverige under åtskilliga år före

det andra världskriget arbetstillstånd, med vissa undantag, beviljades utan

individualprövning åt medborgare från Danmark och Norge. Danmark och

i viss utsträckning Norge medgåvo motsvarande förmån åt svenska medborgare.

En intressant förelöpare till det nu återupptagna övervägandet örn en fri nordisk

arbetsmarknad växte under 1930-talet fram med det s. k. nordiska arbetarutbytet.

Förslag om åtgärder för organiserande av ett arbetarutbyte

mellan de nordiska länderna väcktes vid ett möte i Köpenhamn 1935 mellan

de då verksamma svenska, danska, norska och finska delegationerna för nordiskt

ekonomiskt samarbete. Efter ytterligare diskussioner tillsattes vid delegationernas

sammanträde i Oslo 1936 en kommitté med representanter från

delegationsländerna för utredning av frågan. Den sålunda tillsatta kommittén

enades vid ett sammanträde i Stockholm 1937 örn vissa av delegationerna

sedermera godkända riktlinjer för arbetarutbytets utformning. Utbytets syfte

skulle vara att bereda kroppsarbetare i de nordiska länderna möjlighet till

någon tids arbetsanställning i ett grannland och därmed också tillfälle till

studier och ytterligare yrkesutbildning. Såsom beteckning på detta slag av

anställning föreslogs termen »studieanställning». Arbetarntbytet skulle i

främsta rummet avse yngre, ogifta arbetare men även andra borde dock i

särskilda fall kunna ifrågakomma. Såsom lämplig tidrymd för studieanställning

föreslogs tre till sex månader. Det praktiska handhavandet av utbytet

borde i varje särskilt land uppdragas åt ett speciellt organ, som skulle

träda i nära förbindelse med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer

och direkt samverka med motsvarande organ i övriga länder. Beträffande

de med utbytet sammanhängande socialpolitiska frågorna syntes dessa

böra utredas i varje särskilt land för sig, men kommittén framhöll önskvärdheten

av att arbetare ej till följd av studieanställning skulle gå miste örn

någon av de förmåner, särskilt på socialförsäkringens område, som tillkom

vederbörande i hemlandet. Till sist underströk kommittén utbytets värde ur

synpunkten av den nordiska samhörighetskänslans stärkande och framhöll,

hur vederbörande deltagare samtidigt som han eller hon finge tillfälle att

ytterligare utbilda sig i sitt yrke också finge en närmare inblick i grannlandets

näringsliv och sociala förhållanden.

Delegationerna gjorde härefter på rekommendation av kommittén framställningar

till vederbörande regeringar i ämnet. Med anledning av den

svenska delegationens i mars 1938 dagtecknade framställning beslöt Kungl.

Majit den 9 september 1938 att tillsätta en särskild nämnd, bestående av

tre ledamöter, varav en ordförande utsedd av Kungl. Majit och i övrigt en

representant för vardera av svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

i Sverige, vilken nämnd skulle organisera och tills vidare handhava

utbyte i studiesyfte mellan de nordiska länderna av medborgare därstädes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

Sedan arbetsgivareföreningen utsett direktören Gustaf Söderlund och landsorganisationen

sin ordförande August Lindberg till ledamöter i nämnden,

tillkallade chefen för socialdepartementet den 4 november 1938 dåvarande

expeditionschefen, numera generaldirektören Åke Natt och Dag till ordförande

i nämnden, vilken antog namnet »Svenska nämnden för nordiskt

arbetarutbyte». Motsvarande organ hade tillsatts i Danmark, Norge och Finland.

På inbjudan från svensk sida möttes därefter samtliga nämnder till överläggningar

i Stockholm den 2 och 3 mars 1939, därvid man enades örn de

allmänna regler, efter vilka arbetarutbytet skulle ske. I huvudsak anslöto

sig dessa regler till de av kommittén utarbetade förenämnda riktlinjerna.

Omfattande förberedelser vidtogos härefter av nämnderna. På framställning

av den svenska nämnden meddelade Kungl. Maj:t genom beslut den 15

juni 1939 dispens från gällande bestämmelser rörande arbets- och uppehållstillstånd

för de personer från Danmark, Finland, Island och Norge, vilka

genom förmedling av nämnden bereddes studieanställning i Sverige, dock

under villkor, bland andra, att samma förmån skulle tillkomma svenska medborgare

i motsvarande situation och att vederbörande utlänning skulle vara

försedd med hemlandspass. Den 1 och 2 augusti 1939 offentliggjordes i

samtliga nordiska länder likalydande prospekt, vilka en kort tid därefter

genom arbetsgivare, tjänstemanna- och arbetarorganisationerna utsändes till

de lokala föreningarna.

Den 1 september 1939 började det andra världskriget. Trots betydande svårigheter

gjordes försök att fortsätta utbytet men den följande politiska utvecklingen

satte en slutgiltig spärr för verksamhetens fullföljande.

Dgn ström av flyktingar — huvudsakligen från våra nordiska grannländer

— som under åren 1940—1944 vällde in över våra gränser framtvang emellertid

exceptionella åtgärder från de svenska myndigheternas sida till underlättande

av flyktingarnas möjlighet att försörja sig genom produktivt arbete,

åtgärder, varigenom desamma med få undantag bereddes sysselsättning

i det svenska näringslivet.

Problemkomplexet örn en gemensam nordisk arbetsmarknad har under senare

år två gånger varit föremål för debatt inom riksdagen i anledning av

motionsvis gjorda framställningar. Vid 1938 års riksdag anhölls i en inom

första kammaren av herr Myrdal m. fl. väckt motion (I: 133), att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit på därför lämpliga

vägar måtte bringa till utredning frågan om hur en friare omflyttning

inom Norden skulle kunna komma till stånd samt för riksdagen''

framlägga de förslag, som av utredningen kunde föranledas. I den utförliga

motiveringen till motionen förklarade sig motionärerna utgå från att problemet

örn en friare omflyttning inom Norden icke blott vore en lagstiftningsfråga

utan lika mycket en praktisk arbetsmarknadsfråga. Vidare framhölls

att problemet tarvade en mycket ingående undersökning, innan mera genomgripande

åtgärder i motionens syfte kunde företagas ävensom att det vore

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

påtagligt, att i detta hänseende en överenskommelse örn likartade regler i de

olika länderna vore nödvändig. Båda kamrarnas vederbörande tillfälliga utskott

tillstyrkte den i motionen påyrkade utredningen. Denna hemställan

vann riksdagens bifall och skrivelse i ämnet avläts den 3 juni 1938 (nr 430).

Spörsmålet upptogs på nytt vid 1944 års riksdag genom en av herrar Edberg

och Andersson i Göteborg inom andra kammaren väckt motion (II: 238),

vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att

regeringen snarast möjligt tillsammans med de övriga nordiska ländernas regeringar

ville till allvarlig prövning upptaga frågan örn skapande av en gemensam

nordisk arbetsmarknad. I motionen framhölls bland annat, att förverkligandet

av motionens syftemål skulle — utöver stärkandet av den nordiska

samhörighetskänslan — bereda den enskilde rikare möjligheter att utveckla

sina anlag och fallenheter inom ett större område, vilket även skulle komma

näringslivet till godo. Vissa industriers behov av arbetskraft skulle lättare

kunna tillgodoses inom en vidgad arbetsmarknadsram, vilket även ansåges

medföra en minskad arbetslöshetsrisk.

I avgivna yttranden över motionen uttalade såväl socialstyrelsen som statens

arbetsmarknadskommission samt landsorganisationen i Sverige och

svenska arbetsgivareföreningen sin principiella anslutning till motionens

syftemål, därvid man dock samtidigt underströk de praktiska svårigheter, som

vore förbundna med tankens förverkligande.

I enlighet med de tillstyrkande utlåtanden, som avgåvos av båda kamrarnas

vederbörande tillfälliga utskott, biföllo kamrarna motionens yrkande med

den av utskotten föreslagna ändringen däri, att orden »snarast möjligt» utbyttes

mot »så snart ske kan». Riksdagens skrivelse i ämnet avläts den 14

juni 1944 (nr 378).

Föreliggande förslag till konvent ion mellan Sverige, Danmark, Finland,

Island och Norge om åvägabringande av en gemensam

nordisk arbetsmarknad.

Den 10—12 september innevarande år möttes de nordiska ländernas socialministrar

till en konferens i Köpenhamn. En av de viktigaste punkterna på

konferensens dagordning utgjordes av frågan örn »Norden som gemensam

arbetsmarknad». Konferensen ledde i denna fråga till ett positivt resultat i

det den godkände dels »Udkast til Konvention mellen! Danmark, Finland,

Island, Norge och Sverige örn Tilvejebringelse af et folies nordisk Arbejdsmarked»,

dels ock ett i anslutning därtill utarbetat »Udkast til Protokol».

Texten till de båda handlingarna torde få fogas såsom bilaga till detta statsrådsprotokoll.

I det följande lämnas en kort redogörelse för konventionsförslagets innebörd.

Genom konventionen överenskomma de anslutna länderna, att arbetstillstånd

icke skall krävas vad beträffar dessa länders medborgare. Det är att

märka att frågan örn uppehållstillstånd icke beröres av konventionen. Den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

föreslagna överenskommelsen innebär i praktiken ingen förändring beträffande

danska, finska, isländska och norska medborgares rätt till arbete

i Sverige. Som framgått av det föregående ha dessa redan nu rätt att taga

arbete i vårt land utan arbetstillstånd. Med hänsyn till att samtliga de övriga

nordiska länderna alltjämt uppehålla kravet på arbetstillstånd för utlänningar,

innebär dock konventionen i denna del en påtaglig lättnad för svenska medborgare,

vilka söka arbete i något av berörda länder.

En ökning av rörligheten av arbetskraften länderna emellan torde förutsätta

en samverkan mellan organen för arbetsförmedlingsverksamhet i de berörda

länderna. Konventionen innehåller därför överenskommelse örn ett

organiserat samarbete mellan de centrala arbetsförmedlingsorganen i de anslutna

länderna. Bestämmelserna härom äro utformade så att dessa organ

skola kunna verka reglerande på utbytets omfattning. Förhållandena på de

enskilda ländernas arbetsmarknad skola följas av ett gemensamt utskott, som

föreslås skola bestå av en eller flera representanter för de anslutna ländernas

centrala arbetsmarknadsorgan. Principiella ståndpunktstaganden, huruvida

och i vilken utsträckning förmedling av arbetsanställning skall ske från ett

land till ett annat, avses skola dryftas i detta utskott.

Ett lands centrala arbetsförmedlingsorgan kan, om behov av viss arbetskraft

uppstår i landet, anmoda de anslutna ländernas motsvarande organ att

förmedla dylik arbetskraft. Den arbetsförmedlingsmyndighet, som mottager

en dylik anmodan, är skyldig att undersöka, huruvida dylik arbetskraft finnes

tillgänglig och, örn så är fallet, vidtaga förmedlingsåtgärder. Skulle det icke

finnas tillgång till önskad arbetskraft eller om en förmedling av arbetskraft

skulle medföra risk att knapphet på dylik arbetskraft skulle uppstå, kan den

centrala arbetsmarknadsmyndigheten meddela, att den icke kan medverka till

förmedlingen. Örn viss arbetskraft erbjudes från ett land, kan den arbetsförmedlingsmyndighet,

som erhåller erbjudandet, avböja detsamma, örn risk

för arbetslöshet skulle uppstå inom ett fack eller område. De enskilda ländernas

arbetsförmedlingsorgan äro skyldiga bistå arbetssökande, som önska

erhålla sysselsättning i annat land, varvid de dock ha att ta den hänsyn till

arbetsmarknadssituationen, som bör komma i fråga.

Den direkta arbetsanskaffning respektive arbetskraftsanskaffning, som kan

ske utanför arbetsförmedlingsorganen, regleras icke genom konventionen.

Genom att den normala vägen för förmedling av anställning kommer att gå

genom de offentliga arbetsförmedlingsorganen, torde dock goda förutsättningar

skapas för en önskvärd reglering av utbytet. Behovet av en dylik

reglering framträder framförallt i tider av arbetslöshet eller brist på arbetskraft

i något av länderna. För närvarande äro förhållandena i vissa av de

nordiska länderna sådana, att det är önskvärt, att arbetskraften i dessa länder

i största utsträckning deltager i återuppbyggnadsarbetet innanför landets

gränser. I en protokollsanteckning till konventionen förklara sig därför de

anslutna länderna vara eniga örn att anmodan örn förmedling av arbetskraft

bör riktas till dessa länder endast för såvitt deras representanter i det gemensamma

utskottet tillstyrkt detta. Det förutsättes vidare i en protokollsan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj-.ts proposition nr 387.

teckning, att den friare cirkulationen mellan de anslutna länderna icke får

leda till att personer, som under kriget visat onationell hållning, kunna lämna

sitt land och söka tillflykt till andra nordiska länder.

En ytterligare förutsättning för att ett ökat utbyte av arbetskraft skall

kunna åstadkommas, är att medborgare från ett nordiskt land vid arbete i

ett annat i större eller mindre grad kan bli delaktig av det senare landets

socialförsäkringar och andra sociala förmåner. En utveckling i denna riktning

skulle främjas genom ökad likformighet mellan de olika nordiska ländernas

socialpolitik. För behandling av de problem, som sammanhänga med

detta spörsmål, skall enligt konventionsförslaget tillsättas ett särskilt, fast

utskott med två representanter för vartdera av de anslutna länderna.

Yttranden.

över föreliggande förslag till konvention och protokoll hava infordrade utlåtanden

avgivits av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission och

statens utlänningskommission. Därjämte hava följande organisationer, vilka

beretts tillfälle att yttra sig i ämnet, inkommit med yttranden, nämligen

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens

centralorganisation (TCO).

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig icke finna skäl till erinran

vare sig mot konventionsutkastet eller mot protokollsförslaget. I övriga

yttranden uttalas principiell anslutning till det allmänna syfte, som den

föreslagna konventionen avser att tillgodose. Socialstyrelsen framhåller sålunda

att tillkomsten av en dylik konvention otvivelaktigt skulle innebära

ett betydelsefullt framsteg för de sedan länge pågående strävandena att ur

arbetsmarknadssynpunkt ernå en mera fullständig gemenskap mellan Nordens

länder och folk. Arbetsmarknadskommissionen anmäler, att ett antagande

av konventionsförslaget enligt kommissionens uppfattning skulle

kunna medverka till att lediga arbetstagare bereddes möjligheter att genom

anställning i något nordiskt grannland få tillgodogöra sig nya erfarenheter

och vinna ökad yrkesutbildning samtidigt som näringslivet i detta land kunde

taga i anspråk arbetskraft, som för tillfället icke kunde vinna placering i hemlandet.

Landsorganisationen framhåller, att det måste vara lättare att lösa

uppkommande arbetslöshetsproblem, örn de arbetslösa kunde söka ny sysselsättning

även utanför det egna landets gränser. En förutsättning vore dock,

att full ömsesidighet rådde länderna emellan. Då konventionsförslaget bland

annat ginge ut på att skapa sådan ömsesidighet och därmed ge svenska arbetare

samma rätt till arbete i de nordiska grannländerna, som dessas arbetare

redan ägde i Sverige, ville landsorganisationen ur denna synpunkt

hälsa förslaget med tillfredsställelse.

Utlänningskommissionen uttalar sig i tillstyrkande riktning men anlägger

samtidigt kritiska synpunkter mot förslagets allmänna utformning. Kommissionen

anför följande:

Kommissionen har med stor tillfredsställelse tagit del av det initiativ, som

vid den nordiska socialministerkonferensen tagits för åvägabringandet av en

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

gemensam nordisk arbetsmarknad. En överenskommelse därom skulle enligt

kommissionens mening vara synnerligen önskvärd för att underlätta de nordiska

folkens möjlighet att erhålla arbetskraft eller arbetsanställning och för

att bekräfta samhörigheten mellan folken.

Med gemensam nordisk arbetsmarknad i dess egentliga betydelse förstår

utlänningskommissionen emellertid, att medborgare i de nordiska länderna

skola äga att fritt konkurrera örn tillgänglig arbetskraft eller lediga arbetstillfällen

utan hänsyn till vederbörandes nationalitet? Förutsättningen härför

torde främst vara, att de olika ländernas myndigheter å ena sidan icke lägga

några hinder i vägen för dess egna medborgare att utresa ur riket för sökande

eller antagande av arbetsanställning i annat nordiskt land samt å andra sidan

tillåta medborgare i övriga nordiska länder att fritt uppehålla sig och arbeta

i landet. I detta avseende har i konventionsförslaget endast reglerats arbetstillståndsfriheten

(artikel 5). Däremot har icke berörts de olika ländernas

rätt att vägra egna medborgare pass för utresa i och för arbetsanställning och

ej heller frågorna om uppehållstillstånd för arbetare från grannländerna.

Ehuru kommissionen förutsätter, att en anslutning till konventionen med dess

bestämmelse örn arbetstillståndsfrihet av vederbörande land skulle tillämpas

så, att innebörden av bestämmelsen icke genom tillämpning av andra bestämmelser

i realiteten förlorade sitt praktiska värde, anser kommissionen att det

hade varit av stort värde, örn detta uttryckligen reglerats i konventionen. I

konventionen borde sålunda enligt kommissionens mening uttryckligen hava

angivits, dels att pass icke finge förvägras någon medborgare uteslutande av

den grund att han ämnade taga arbetsanställning inom något av de nordiska

länderna, dels att uppehållstillstånd icke finge förvägras medborgare i något

av samma länder endast av arbetsmarknadsskäl. Kommissionen vill i detta

sammanhang uttala, att bestämmelsen i artikel 5 synes vara den för den gemensamma

nordiska arbetsmarknaden grundläggande och att den därför bort

givas en mera framträdande plats i konventionen.

Yad beträffar de i konventionens första avdelning reglerade frågorna torde

dessa kunna betecknas såsom åstadkommandet av en gemensam nordisk arbetsförmedling.

Emellertid har i detta avseende i konventionen intagits så avsevärda

begränsningar, att överenskommelsen kan sägas hava endast sekundär

betydelse. I artikel 3 stycket 2 stadgas sålunda, att hemställan av den centrala

arbetsmarknadsmyndigheten i ett land till motsvarande myndighet i

annat land örn överförande av arbetskraft skall kunna avvisas, därest tillgänglig

utbildad arbetskraft icke finnes i det land, varifrån arbetskraft sökes,

ellér därest den erbjudna arbetskraften icke kan placeras. Denna begränsning

innebär i realiteten, att grundtanken örn fri konkurrens för de nordiska

folken örn tillgänglig arbetskraft eller lediga arbetstillfällen icke upprätthålles

i vidare mån än där å ena sidan föreligger brist och å andra sidan

överskott.

Sammanfattningsvis framhåller kommissionen, att konventionen icke enligt

sin ordalydelse syntes innebära garantier för en gemensam nordisk arbetsmarknad

såsom kommissionen hade fattat detta begrepp. Då emellertid detta

torde vara svårt att på en gång åstadkomma samt då det vore önskvärt att

i avvaktan därå frågan vunne en preliminär lösning, ville kommissionen tillstyrka

förslagets antagande i huvudsak men samtidigt förorda vidare förhandlingar

för vinnande av det slutliga målet. I anslutning därtill förordar

kommissionen att —- för undvikande av en för lång tid bindande provisorisk

reglering — uppsägningstiden av konventionen begränsas till förslagsvis

sex månader i stället för som i förslaget förordats upp till två år.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) förklarar den föreslagna regleringen

ej föranleda någon erinran från organisationens sida men fäster uppmärksamheten

på förhållandet, att tjänstemän från övriga nordiska länder

kunde taga anställning vid svenska företag mot en lön, som läge under lönenivån

för jämförbara svenska tjänstemän. Genom att tjänstemannalönerna i

allmänhet regleras individuellt, dock ofta genom tjänstemannaorganisationernas

medverkan och endast i undantagsfall genom kollektivavtal, förefunnes

en viss risk för en utveckling i nu antydd riktning. Ur tjänstemannasynpunkt

vore det därför önskvärt, att möjlighet gåves att i det särskilda fallet

kunna öva erforderlig kontroll. Det vore därför ett önskemal fran TCO:s sida,

att tjänstemännens fackliga organisationer på lämpligt sätt kunde beredas

tillfälle att uttala sig över eventuellt förslag till frågans lösning.

Vad härefter angår de särskilda huvudpunkterna i förslaget och därmed

sammanhängande spörsmål erinrar arbetsmarknadskommissionen örn att en

överflyttning av arbetskraft redan nu skett, då danska och norska

arbetare, efter det att viseringstvånget upphävts, i viss utsträckning sökt sig

till Sverige. Avresan till Sverige hade emellertid i stor utsträckning skett

utan arbetsmarknadsmyndigheternas hörande eller medverkan. Följden hade

ofta blivit svårigheter för de svenska arbetsförmedlingarna att bereda dessa

arbetssökande anställningar, i synnerhet som de vanligen varit dåligt utrustade

med arbetskläder och medel för sin försörjning under den första

tidens vistelse i Sverige. Åtskilliga av de arbetssökande hade dessutom tillhört

arbetstagarkategorier eller yrkesgrupper, vilka näppeligen under nuvarande

förhållanden skulle blivit föremål för överflyttning genom arbetsmarknadsmyndigheternas

försorg. Kommissionen fortsätter:

Med skäl anses emellertid dessa förhållanden i hög grad sammanhänga

med de speciella omständigheter, som skapats av kriget och försörjningsläget

efter vapenstilleståndet. Olägenheterna böra därför icke i avgörande riktning

påverka ställningstagandet till konventionsförslaget eller till den svenska

arbetsmarknadspolitiken gentemot medborgare från de nordiska länderna. I

stället synes det kommissionen lämpligt, att man under nuvarande förhållanden

från dansk och norsk sida, med hänsyn till det egna behovet av arbetskraft,

medverkar till en smidig kontroll över arbetssökandes inresor till

Sverige. Samtidigt ifrågasättes, örn icke den svenska utlänningsmyndigheten,

då den efter utgången av den viseringsfria tremånadersperioden prövar frågan

örn uppehållstillstånd för härvarande danska och norska medborgare, borde

kunna taga hänsyn till de danska och norska myndigheternas synpunkter.

Förenar man en sådan kontroll över utrese- och uppehållstillstånden med

möjligheter för arbetssökande, vilka förmedlas anställning i annat nordiskt

land genom arbetsmarknadsmyndigheterna, att erhålla generösare utrese- och

uppehållstillstånd samt resebidrag och andra förmåner, synes det troligt, att

huvuddelen av överflyttningarna av arbetskraft skall kunna inlemmas under

arbetsmarknadsorganen. På så sätt skulle de rådande tillfälliga svårigheterna

så småningom kunna kanaliseras, och den för arbetsmarknadsmyndigheterna

i konventionen stadgade rätten att i vissa fall vägra sin medverkan vid förmedling

av arbetstagare skulle i högre grad bli ägnad att tillförsäkra de av

kriget härjade länderna den för återuppbyggnadsarbetet nödvändiga arbetskraften.

Betydelsen av att så verkligen sker understrykes också i det till

konventionsforslaget fogade utkastet till protokoll från socialministerkonferensen

i Köpenhanm.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

Socialstyrelsen erinrar om att i Sverige icke all förmedling av arbetskraft

skedde genom den offentliga arbetsförmedlingen utan att vid sidan av denna

även funnes en lagligt erkänd och reglerad privat platsförmedling,

vilken inom vissa yrkesområden vore av stor betydelse. Sålunda förmedlades

exempelvis musiker och artister till restauranger, folkparker och andra

nöjesetablissement i stor omfattning på denna väg. Berörda arbetskraft

spelade en stor roll i det internationella utbytet och detta gällde för Sveriges

oel icke minst i förhållande till Danmark. Den privata platsförmedlingen, som

stöde under inseende av socialstyrelsen, syntes därför böra beaktas vid tilllämpningen

av konventionens bestämmelser.

Landsorganisationen förutsätter — under förmälan, att man på vissa

specialområden, exempelvis musikernas, hade kunnat räkna med relativt stor

internationell rörlighet — att vederbörande myndigheter komme att hålla

särskilt nära kontakt med fackorganisationerna på dessa områden.

Vidkommande det i konventionsförslagets artikel 1 omförmälda utskottet

med uppgift att följa arbetsmarknadsutvecklingen i de fördragsslutande

länderna anmärker utlänningslcommissionen, att utskottet icke tilldelats några

direkta funktioner utan dessa hade anförtrotts vederbörande lands centrala

arbetsmarknadsmyndighet. Enligt kommissionens mening kunde det ifrågasatta

utskottet dock vara av stort värde, därest en verklig gemensam nordisk

arbetsmarknad komme till stånd för att genom rådgivande verksamhet kunna

öva inflytande å tendenser till icke önskvärd ansamling eller brist på arbetskraft

inom något eller några av de till konventionen anslutna länderna. I

avvaktan på en sådan reglering av arbetsmarknaderna syntes utskottet vara

av utomordentlig betydelse på grund av den därigenom skapade organisationen

för fortsatta undersökningar och diskussioner örn det förevarande konventionsutkastets

utvidgning. Utlänningskommissionen ville emellertid upptaga

fi agan, huruvida det icke skulle vara lämpligt att komplettera rådet även med

representanter för de olika ländernas centrala utlänningsmyndigheter. Till

dess frågorna örn passutställande samt uppehållstillstånd blivit genom konventionen

reglerade, torde nämligen behov av diskussioner och undersökningar

av dessa frågor även vara av synnerlig betydelse.

önskemål örn beaktande av arbetslöshetsförsäkringens intressen

framföres av socialstyrelsen, som i detta sammanhang anför i huvudsak följande:
I

den man genom konventionen eller annorledes en gemensam arbetsmarknad

i större utsträckning tillskapas och därmed ett allt livligare utbyte av

arbetskraft kan väntas komma till stånd mellan de olika länderna, är det av

stor vikt, att ökad möjlighet beredes för de berörda enskilda arbetstagarna att

vid flyttningen från ett land till ett annat i möjligaste mån kunna utnyttja

det skydd arbetslöshetsförsäkringen erbjuder. För att tillgodose detta önskemal

är det i första hand nödvändigt att upprätta ett system med överenskommelser

de olika länderna, emellan örn lika behandling av medborgare i ettvart

annat land vid tillämpningen av försäkringslagstiftningen i det egna landet.

Såvitt angår de nordiska länderna har sådan överenskommelse hittills träffats

endast mellan Sverige och Danmark. Men därjämte krävas särskilda ömsesidighetsöverenskommelser

örn rätt att vid överflyttning till kassa i annat

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

land tillgodoräkna de avgifter, som erlagts till kassa i hemlandet i sådan ordning

att understödsrätt i den nya kassan kommer att föreligga utan den väntetid,

som uppbyggandet av en understödsrätt för en nyinträdd kassamedlem

eljest kräver. Sådana ömsesidighetsöverenskommelser ha ingåtts mellan ett

flertal svenska och danska kassor.

I fråga örn förhållandet till Finland och Norge kunna, härvarande finländare

och norrmän erhålla medlemskap i svenska kassor. Vidare har inhämtats,

att svenskar, som arbeta i Norge, bli delaktiga av den norska obligatoriska

arbetslöshetsförsäkringen. Några ömsesidighetsöverenskommelser med dessa

länder örn tillgodoräknande av avgifter existera däremot ej.

Socialstyrelsen framhåller i anslutning härtill, att det i konventionsförslagets

artikel 6 omnämnda permanenta utskottet för åstadkommande av

ökad likformighet mellan de olika ländernas socialförsäkring m. m. syntes

betydelsefullt, framförallt för arbetslöshetsförsäkringens vidkommande. Med

hänsyn härtill kunde ifrågasättas, örn socialstyrelsen icke borde ha en representant

i detta organ.

Jämväl landsorganisationen betonar angelägenheten att åvägabringa en så

fullständig ömsesidighet i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen, att en i ett

land upparbetad understödsrätt även bleve gällande i övriga länder.

Föredraganden.

Vid behandlingen inom riksdagens vederbörande utskott av den motion,

som väcktes vid 1944 års riksdag angående skapande av en gemensam nordisk

arbetsmarknad uttalades, att den öppna och fria nordiska arbetsmarknaden

vore att betrakta som ett så avgörande led i de samnordiska strävandena,

att förefintliga svårigheter icke finge förhindra, att allvarliga ansträngningar

gjordes för att söka åstadkomma en lösning av problemet. Fortsättningsvis

erinrade utskotten örn att den svenska arbetsmarknaden i stor utsträckning

kommit att under krigsåren öppnas för medborgare från de nordiska

grannländerna samt att svensk arbetskraft i stället torde behöva tagas

i anspråk för återuppbyggnadsarbete i dessa länder, sedan desamma återvunnit

sin självständighet. Den gemensamma arbetsmarknad, som sålunda

på sätt och vis praktiserades, utgjorde emellertid ingen bestående anordning,

ty för en sådan krävdes en mera fast form och självfallet även reciprocitet

länderna emellan. Det framhölls vidare, att de erfarenheter, som vunnits,

borde vara ägnade att psykologiskt och i viss mån även tekniskt underlätta

strävandena att förverkliga motionens syfte. Utskotten anslöto sig vidare till

ett i motionen gjort uttalande, att utvecklingen till fullständigt fri och öppen

arbetsmarknad borde ske successivt, samt framhöllo ytterligare, att det torde

bli nödvändigt att härvidlag framgå med en viss försiktighet under hänsynstagande

till alla de faktorer, som påverkade problemet. Med godkännande

av utskottens motivering och hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 14

juni 1944, att regeringen så snart ske kunde måtte tillsammans med de övriga

nordiska ländernas regeringar taga upp till allvarlig prövning frågan örn skapande

av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj-.ts proposition nr 387.

överläggningar i denna angelägenhet upptogos å den konferens mellan

socialministrarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, vilken

hölls i Köpenhamn i september innevarande år. Konferensen anslöt sig till

tanken, att de hinder för det fria folkutbytet, som upprätthållits under de

senaste årtiondena, icke borde bestå mellan de nordiska länderna och att

en gemensam nordisk arbetsmarknad vore ett mål, som borde eftersträvas.

Det framkom dock vid överläggningarna, att det i nuvarande läge vore av

vikt, att arbetskraften i de nordiska länder, som i särskild grad drabbats av

kriget, stannade kvar inom landets gränser på grund av de stora uppgifter,

som förestodo i samband med återuppbyggnadsarbetet. Det yppades därvid

farhågor för att en ökad rörlighet skulle kunna medföra, att arbetskraft i

icke önskvärd omfattning flyttade över från länder med dåligt försörjningsläge

till länder med bättre, främst till Sverige. Ehuru konferensen beaktade

de svårigheter, som det nuvarande läget kunde erbjuda, ledde dock dess

principiella inställning till att beslut fattades örn att föreslå de nordiska regeringarna

en konvention örn åvägabringandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Det föreliggande konventionsförslaget avser att lägga grunden för en utveckling,

som genom fortsatta utredningar och successiva åtgärder skall

kunna leda fram till en för de nordiska länderna gemensam arbetsmarknad.

Konventionens centrala bestämmelse är stadgandet, att i de anslutna länderna

arbetstillstånd icke kräves vad beträffar dessa länders medborgare. Ur den

svenska arbetsmarknadens synpunkt innebär detta stadgande ingen förändring

i förhållande till vad nu gäller, enär danska, finska, isländska och norska

medborgare för närvarande äga rätt att utan särskilt arbetstillstånd taga arbete

härstädes. Med hänsyn till att de övriga nordiska länderna alltjämt vidhålla

kravet på arbetstillstånd för utlänningar innebär emellertid nu ifrågavarande

bestämmelse en påtaglig lättnad för svenska medborgare, vilka söka

arbete i något av de berörda länderna.

Konventionsförslaget reglerar däremot icke vissa andra frågor, t. ex. angående

pass, uppehållstillstånd och utförande av valuta från ett land till

ett annat, beträffande vilka gällande bestämmelser otvivelaktigt verka hindrande

på arbetskraftens rörlighet mellan länderna. Dessa spörsmål förutsättas

efter hand bliva lösta i annan ordning.

Genom konventionen uppdragas riktlinjerna för ett samarbete mellan de

olika ländernas arbetsförmedlingsorgan. På lång sikt torde ett dylikt samarbete,

avseende en aktiv interskandinavisk arbetsförmedling, vara en viktig

förutsättning för att arbetskraftens rörlighet mellan länderna skall öka. Arbetsförmedlingsorganen

kunna bättre än den enskilde skaffa sig en överblick

över behov och tillgång i fråga örn arbetskraft inom de olika länderna och

kunna genom sin verksamhet rikta de arbetssökandes uppmärksamhet på de

arbetstillfällen, som givas i grannländerna. Härigenom torde efter hand

kunna undvikas, att personer resa från ett av de nordiska länderna till ett

annat för att där söka arbete utan att vara närmare orienterade rörande läget

på arbetsmarknaden därstädes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

Bestämmelserna örn samarbetet mellan de olika ländernas arbetsförmedlingsorgan

äro utformade så, att dessa organ kunna i viss utsträckning reglera

omflyttningen mellan länderna. Förhållandena på de enskilda ländernas

arbetsmarknad skola följas av ett gemensamt utskott, som föreslås skola bestå

av en eller flera representanter för ländernas centrala arbetsmarknadsorgan.

Principiella ståndpunktstaganden, huruvida och i vilken utsträckning

förmedling av arbetsanställning skall ske från ett land till ett annat,

avses skola dryftas i detta utskott.

Ett lands centrala arbetsförmedlingsorgan kan, örn behov av viss arbetskraft

uppstår i landet, anmoda de anslutna ländernas motsvarande organ att

förmedla dylik arbetskraft. Den arbetsförmedlingsmyndighet, som mottager

en dylik anmodan, är skyldig att undersöka, huruvida dylik arbetskraft finnes

tillgänglig och, örn så är fallet, vidtaga förmedlingsåtgärder. Skulle det

icke finnas tillgång till önskad arbetskraft eller skulle en förmedling av viss

arbetskraft medföra risk för att knapphet på dylik arbetskraft kommer att

uppstå, kan den centrala arbetsmarknadsmyndigheten meddela, att den icke

kan medverka till förmedlingen. Örn viss arbetskraft erbjudes från ett land,

kan den arbetsförmedlingsmyndighet, som erhåller erbjudandet, avböja detsamma,

örn risk för arbetslöshet skulle uppstå inom ett fack eller område.

Åt enskilda arbetssökande, som önska erhålla sysselsättning i annat land,

äro ländernas arbetsförmedlingsorgan skyldiga att lämna bistånd, varvid de

dock ha att ta den hänsyn till arbetsmarknadssituationen, som bör komma

i fråga.

I nu rådande läge torde samarbetet mellan arbetsförmedlingsorganen i

viss utsträckning komma att avse lösningen av de problem, som sammanhänga

med risken för att arbetskraften söker sig från länder med lägre levnadsstandard

till länder med högre levnadsstandard. En tendens i denna

riktning har varit skönjbar. Olägenheter ha härigenom uppstått såväl för

emigrationsländerna, vilka härigenom berövas arbetskraft, som är av stort

värde för återuppbyggnadsarbetet, som för immigrationsländerna — främst

Sverige — för vilka en dylik oreglerad tillströmning kan medföra tillfälliga

svårigheter inom lokalt begränsade arbetsområden. Även örn konventionen

icke avser att hindra den förmedling av arbetskraft, som sker vid sidan av

den offentliga arbetsförmedlingen, torde ett samarbete mellan de offentliga

förmedlingsorganen av den i konventionsutkastet angivna beskaffenheten

kunna leda till att arbetskraftsförflyttningarna i högre grad än hittills kanaliseras

genom desamma, varigenom förutsättningen för en reglering av omflyttningen

ökar. Ett samarbete i detta syfte har — utan att konventionens

ikraftträdande kunnat avvaktas — redan upptagits mellan de danska, norska

och svenska arbetsmarknadsmyndigheterna.

En ytterligare förutsättning för att ett ökat utbyte av arbetskraft skall

kunna åstadkommas är att medborgare från ett nordiskt land vid arbete i ett

annat i större eller mindre grad kan bli delaktig av det senare landets socialförsäkringar

och andra sociala förmåner. En utveckling i denna riktning

skulle främjas genom en ökad likformighet mellan do nordiska ländernas

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

socialpolitik. För behandling av de problem, som sammanhänga med detta

spörsmål skall enligt konventionsförslaget tillsättas ett särskilt fast utskott

med två representanter för vartdera av de anslutna länderna.

Vid den remissbehandling som skett ha de hörda myndigheterna och organisationerna

uttalat sig till förmån för konventionsförslaget. I likhet med

landsorganisationen finner jag anledning antaga, att risken för uppkomsten

av lokal arbetslöshet kommer att bli mindre, om den friställda arbetskraften

har möjlighet att söka arbete över ett arbetsmarknadsområde, som icke är

begränsat till ett land utan omfattar flera. Jag finner därför, att en anslutning

till konventionen kan i viss mån bidraga till den effektivisering av

arbetsförmedlingen, som ingår som ett led i efterkrigspolitiken. Jag förutsätter,

att de förhållanden på arbetsmarknaden, som sammanhänga med åvägabringandet

av en gemensam nordisk arbetsmarknad, med uppmärksamhet

komma att följas av arbetsmarknadskommissionen och att den inför Kungl.

Majit framlägger de förslag, vartill utvecklingen kan giva anledning.

Konventionen innehåller bestämmelser, som utgöra ett första försök till lösning

av de problem, som möta vid skapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Jag finner det fullt naturligt, att sedan ytterligare erfarenheter

vunnits, förnyade förhandlingar upptagas mellan de anslutna länderna i och

för reglering av frågor, som icke beröras av konventionen eller som befinnas

böra föranleda ändringar i densamma. I sådant sammanhang torde erinringar

och förslag, som i yttrandena gjorts beträffande vissa punkter i konventionsförslaget,

kunna upptagas till behandling. Vad beträffar de av landsorganisationen

och tjänstemännens centralorganisation anmälda spörsmålen, berörande

vissa arbetstagarkategorier, torde de kunna upptagas till prövning vid kontakt

mellan arbetsmarknadskommissionen och arbetsmarknadens parter.

Sveriges anslutning till konventionen bör ske från och med den 1 instundande

januari. Frågan härom torde böra underställas innevarande års

riksdag för yttrande. På Kungl. Majit torde ankomma att vidtaga de verkställighetsåtgärder,

som en anslutning till konventionen kan göra erforderliga.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition med

anhållan om riksdagens yttrande angående Sveriges anslutning

till omförmälda, vid den nordiska socialministerkonferensen i

Köpenhamn i september 1945 utarbetade förslag till konvention

mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande

av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majestät Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bengt Söderqvist.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

17

Bilaga.

Udkast til Konvention niellera Danmark, Finland, Island, Norge og Sverige

örn Tilvejebringelse af et faelles nordisk Arbejdsmarked.

Uanset de forskellige Forhold, der — navnlig i Efterkrigstidsperioden —

vil raade i de nordiske Lande, er Eegeringerne blevet enige örn folgende:

I. Overferelse af ledig Arbejdskraft.

Artikel 1.

De kontraherende Lande nedssetter et Faelledsudvalg beslående af en

eller flere Eeprsesentanter for de enkelte Landes centrale Arbejdsanvisningsmjndigheder,

hvis Opgave det er at folge Bevsegelserne paa Arbejdsmarkedet

i de enkelte Lande.

Artikel 2.

Et Lands centrale Arbejdsanvisningsmyndighed kan rette Anmodning til

den tilsvarende Myndighed i et eller flere af de kontraherende Lande örn

at formidle Overforelse af egnet Arbejdskraft.

Artikel 3.

Stk. 1. Det paahviler den Anvisningsmyndighed, som modtager en Anmodning

som omhandlet i Artikel 2, at yde den anmodende Myndighed

Hjselp ved at undersoge Muligheden for at bistaa ved den begaorte Arbejdsformidling.

Stk. 2. Saafremt der ikke Andes egnet ledig Arbejdskraft i det Land,

hvorfra Arbejdskraften soges, eller kan den tilbudte Arbejdskraft ikke beskaeftiges,

meddeler den centrale Arbejdsanvisningsmyndighed, at Formidling

ikke kan findé Sted.

Stk. 3. Saafremt den centrale Arbejdsanvisningsmyndighed skanner, at

der som Folge af Formidlingen straks eller inden for en nsermere Fremtid

maa antages at ville opstaa Knaphed paa egnet hjemlig Arbejdskraft eller

Arbejdsloshed inden for det Fag eller det stedlige Omraade, som omfattes

af den enskede Formidling, meddeler den centrale Arbejdsanvisningsmyndighed,

at den ikke kan medvirke til Formidlingen.

Artikel 4.

Saafremt en ledig Arbejder gennem sit Lands centrale Arbejdsanvisning

seger Arbejde i et af de andre kontraherende Lande, paahviler det Arbejdsanvisningen

at oversende til det paagssldende Lands centrale Anvisningsmyndighed

saadanne Oplysninger om Vedkommende, som er nodvendige for,

at en försvarlig Arbejdsanvisning kan findé Sted, dog saaledes at Keglerne

i Artikel 3 Ander tilsvarende Anvendelse.

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 387.

2490 45 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

II. Arbej d sti liad else.

Artikel 5.

I de kontraherende Lande udkrmves ikke Arbejdstilladelse for saa vidt

angaar disse Landes Statsborgere.

III. Gensidighed inden för Sociallovgivning.

Artikel 6.

Stk. 1. Til Gennemforelse af eget Gensidighed indenfor den nordiske

Socialforsikring og anden social Lovgivning nedssettes der et staaende Udvalg,

vaigt med 2 Medlemmer fra hvert Land af de kontralierende Landes

Eegeringer. De enkelte Landes Reprsesentanter er berettigede til at lade

tilkalde sagkjndige i det Omfång, de skanner dette förnöden til Behandling

af foreliggende Sporgsmaal.

Stk. 2. Udvalget kan afgive Indstilling örn saadanne iEndringer i eller

Tilfojelser til de nordiske Landes sociale Lovgivning og administrative

Praksis, som maatte skonnes hensigtsmsessige med Henblik paa at tilvejebringe

oget Gensidighed og Ensartethed.

IV. Ikrafttrseden m. v.

Artikel 7.

Stk. 1. Denne Konvention trseder i Kraft den 1. Januar i det Aar, som

folger efter det Tidspunkt, da den er ratificeret af mindst 2 af de kontraherende

Parter.

Stk. 2. Denne Konvention kan af hver af de kontraherende Parter opsiges

med eet Aars Varsel til en 1. Januar.

Udkast til Protokol.

Ud fra Onsket örn at tilvejebringe Rammerne for en Overforsel af ledig

Arbejdskraft imellem de nordiske Lande har de kontraherende Landes Regeringer

vedtaget Konvention örn Tilvejebringelse af et faelles nordisk Arbejdsmarked.

Man er i denne Förbindelse opmserksom paa, at Forholdene for Tiden er

forskelligartede i de tilsluttede Lande, idet det er af den storste Betjdning,

at de Lande, der i sserlig Grad er ramt af Krigen, har deres nationale Arbejdskraft

til Raadighed inden for Landets Gränser til Genopbygningsarbejde.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 387.

Man er derför enig om, at Anmodning om Arbejdskraft ikke bor rejses

över for disse Lande, med mindre der af det paagseldende Lands Representant

i det i Konventionens Artikel 1 omhandlede Fsellesudvalg er givet

Tilslutning bertil.

Det Arbejde, som for Krigen blev paabegyndt angaaende Udveksling af

unge Arbejdere i Uddannelsesojemed, bor dog snarest genoptages og udvides.

Der er endvidere Enigbed örn, att Konventionens Regler bor administreres

saaledes, at der ikke kan blive Tale örn til et af de andre Lande at anvise

Personer, der under Krigen bar vist unational Holdning, og den nationale

Lovgivning og Administration bor i det bele tilstrmbe at bindre saadanne

Personer i at tage Arbejde i et af de andre Lande.

Der er endelig, saafremt et eller fler af de nordiske Lande ikke for Tiden

skulde kunne bitrede Konventionen, Enigbed mellen! de kontraberende

Lande örn at opfordre saadanne Lande til at deitage i saavel det i Konventionens

Artikel 1 som det i Artikel 6 omhandlede Udvalg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:608 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i s a1 i texten
  2. 2LU 1945:86 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 s. 1 i texten