Sök i Ratio Lex

Angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m

1945-02-02 · 11 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:64, Angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

1

Nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förhöjning i

vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m.; given Stockholms

slott den 2 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2

februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp.

Genom beslut den 26 maj 1944 uppdrog Kungl. Majit åt egnahemsstyrelsen

att verkställa utredning rörande orsakerna till att föreskrivna byggnadsocli

förbättringsarbeten i vad avsåge under åren 1935—1938 förmedlade

arbetarsmåbrukslån i vissa fall icke slutförts inom vederbörlig tid samt därefter

inkomma med förslag till de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning härav har egnahemsstyrelsen i skrivelse den 17 november 1944

med överlämnande av den genom styrelsens försorg verkställda utredningen

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 64.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

bland annat hemställt om bemyndigande att bevilja vissa arbetarsmåbrukslåntagare

förhöjning av erhållna arbetarsmåbrukslån. Vid skrivelsen fanns

fogat särskilt yttrande beträffande ett i skrivelsen berört spörsmål av ledamöterna

i egnahemsstyrelsen riksdagsmannen J. A. Andersson i Tungelsta

och generaldirektören O. H. Malmberg.

Jag torde här även få anmäla, dels att Svärdsjö sockens kommunalnämnd

m. fl. samt Hällesjö egnahemskommitté m. fl. i särskilda till jordbruksdepartementet

den 30 augusti och 7 december 1944 inkomna framställningar

hemställt, att till arbetarsmåbrukslåntagare måtte utgå odlingsbidrag utan

återbetalningsskyldighet, dels ock att fyra arbetarsmåbrukslåntagare i Töreboda

i en den 28 mars 1944 till jordbruksdepartementet inkommen framställning

hemställt örn ekonomiskt understöd utöver förut erhållna arbetarsmåbrukslån

för färdigställande av deras fastigheter.

Över egnahemsstyrelsens skrivelse och de till departementet inkomna framställningarna

från Svärdsjö sockens kommunalnämnd m. fl. samt Hällesjö egnahemskommitté

m. fl. ha yttranden avgivits av statskontoret och norrlandskommittén.

Därjämte har egnahemsstyrelsen avgivit yttranden över de inkomna

framställningarna. Vid styrelsens yttrande över framställningen från

fyra arbetarsmåbrukslåntagare i Töreboda voro fogade yttranden av egnahemsnämnden

i Skaraborgs län och Töreboda egnahemskommitté.

Vid 1933 års riksdag (prop. nr 181; r. skr. nr 280) beslöts inrättande av

arbetarsmåbrukslånefonden. Enligt de för användningen av denna fond numera

gällande bestämmelserna, meddelade i kungörelsen den 7 juni 1940

(nr 590) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet, må från fonden

utlämnas arbetarsmåbruksstatslån till landskommuner, vilka med anlitande

därav bevilja arbetarsmåbrukslån till skogsarbetare och därmed likställda

arbetare för att giva dem tillfälle att förvärva mindre lägenheter, ägnade

att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan

verksamhet. Högsta lånebeloppet utgör 7 000 kronor. Med avseende å

återbetalningen skall lånet delas i en stående del och en amorteringsdel. Den

stående delen skall fastställas till belopp, motsvarande kostnaden för jordförvärvet

jämte, i förekommande fall, 60 procent av beräknad kostnad för

sådant förbättringsarbete, som avses i gällande bestämmelser angående statsbidrag

till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Amorteringsdelen

skall från och med sjätte kalenderåret efter det, då lånet beviljats, återbetalas

med en trettiondel årligen. I kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 485) ha

meddelats föreskrifter angående förhöjning i vissa fall av beviljade arbetarsmåbrukslån.

Enligt vad som framgår av en av egnahemsstyrelsen tidigare verkställd

utredning beviljades under åren 1935—1938 lån för 4 482 arbetarsmåbruk.

Därav vore 1 038 belägna i Västernorrlands län, 828 i Jämtlands län, 681 i

Västerbottens län och 867 i Norrbottens län. I slutet av år 1942 hade egnahemsstyrelsen

föranstaltat örn en fullständig inventering, avseende årsskiftet

1942/43, av dessa arbetarsmåbruk. Småbruken av årsgrupperna 1935—1937

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nr 64.

3

skulle vid tidpunkten för denna inventering ha varit färdiga för avsyning, medan

för årsklassen 1938 ännu ett år av den amorteringsfria tiden återstod.

Från de låneförmedlande kommunerna hade av egnahemsstyrelsen infordrats

uppgifter rörande de olika spörsmål beträffande arbetarsmåbruken och deras

innehavare, som då ansågos kunna vara av intresse. Bland annat hade salunda

även införskaffats uppgifter beträffande ännu återstående arbeten av olika

slag och låntagarnas skuldbörda.

I fråga örn resultatet av denna inventering har egnahemsstyrelsen i sin

förenämnda skrivelse anfört i huvudsak följande.

Av samtliga 4 482 låntagare funnos omkring 4 000, vilka ej hade sina

småbruk färdiga för avsyning. 4 433 arbetarsmåbruk (98,9 procent) redovisades

vara försedda med i huvudsak färdiga bostadshus samt 4 099 (91,5

procent) försedda med i stort sett färdiga ekonomibyggnader. Den i vissa

fall till arbetarsmåbrukslån knutna odlingsskyldigheten hade icke fullgjorts

av omkring 900 låntagare, varav närmare en tredjedel utgjordes av 1938 års

låntagare. Av låntagarna hade 3 321 (74 procent) icke någon skuld utöver

sina arbetarsmåbrukslån. Skulderna utöver arbetarsmabrukslanen utgjorde

för 181 låntagare (4 procent) mindre än 200 kronor, för 376 låntagare (8,4

procent) mellan 200 och 500 kronor, för 347 läntagare (7,7 procent) mellan

500 och 1 000 kronor, för 167 låntagare (3,7 procent) mellan 1 000 och 2 000

kronor samt för 90 låntagare (2 procent) mer än 2 000 kronor. För flertalet

av dessa låntagare utgjordes skulden utöver arbetarsmåbrukslånet av lån,

som lämnats av kommunen.

Med anledning av det egnahemsstyrelsen lämnade utredningsuppdraget

har styrelsen beträffande ifrågavarande småbruk företagit en ny undersökning,

avseende läget den 1 november 1944. Av sammanlagt 319 kommuner

med arbetarsmåbruk av årsgrupperna 1935—1938 hade enligt vad styrelsen

upplyst 273 inkommit med uppgifter i sådan tid att dessa kunnat bearbetas

av styrelsen. Inom övriga 46 kommuner funnes 513 småbruk av ifrågavarande

årsklasser. Under hand hade egnahemsstyrelsen inhämtat att ungefär 150

av sistnämnda småbruk ännu icke vore fullt färdiga.

Av det sålunda införskaffade materialet har egnahemsstyrelsen funnit

följande framgå.

Det totala antalet arbetarsmåbruk av årsklasserna 1935—1938 inom de

273 kommuner, varifrån inkomna uppgifter blivit bearbetade, uppgår till

3 969 Av dessa ha 990 (25 procent) uppgivits vara ännu icke färdigställda.

Arbeten å enbart bostadshusen återstå i 54 fall, å enbart ekonomibyggnaderna i

112 fall och med enbart nyodling i 50 fall, medan i övriga 774 fall de återstående

arbetena avse såväl bostadshusen som ekonomibyggnaderna. I 167

av sistnämnda fall återstå även odlingsarbeten. _

Anledningen till att de 990 arbetarsmåbruken ännu icke hunnit färdigställas

bar i närmare hälften eller i 477 fall uppgivits vara militärinkallelser. Inkallelsetiden

bar för de olika småbrukarna varierat betydligt. Sedan den 1 januari

1943 har den för de nämnda 477 låntagarna uppgått till i genomsnitt

128 dagar. Brist på vissa byggnadsmaterialier, såsom olja, plåt m. m., bär

angivits såsom orsak till dröjsmålet i 234 fall, brist pa fackkunnig arbetskraft

i 205 fall, dödsfall, sjukdom eller olycksfall i hemmen i 164 fall, betungande

försörjningsplikt i 151 fall, brist på erforderliga medel i 370 fall,

ombyte av ägare, därvid ny ägare ej medhunnit det återstående arbetet, i

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 64.

50 fall o. s. v. I ej så få fall har även bristande företagsamhet hos innehavarna

angivits såsom en väsentlig orsak till att småbruken icke blivit i behörig tid

färdigställda. I allmänhet ha dock två eller flera av förenämnda anledningar

tillsammans bidragit till dröjsmålet. I ett 50-tal fall lia några särskilda orsaker

till förseningen icke blivit angivna.

Kostnaden för färdigställandet av de 990 ännu ej färdiga småbruken Ilar

i de inkomna uppgifterna beräknats till sammanlagt 1 132 712 kronor eller

till i genomsnitt 1 144 kronor per småbruk. De återstående arbetena äro

emellertid till omfattning mycket varierande från enbart rätt oväsentliga detaljer,

som ansetts kunna utföras för 100 kronor och därunder, till mera

omfattande ombyggnadsarbeten, vilka i enstaka fall kostnadsberäknats ända

upp till 10 000 kronor. Antalet småbruk, vars färdigställande beräknats draga

en kostnad av över 2 000 kronor per styck, har uppgivits vara 132. Till

kostnadernas bestridande ha i 279 fall ännu outtagna arbetarsmåbrukslånemedel

redovisats finnas till ett belopp av i genomsnitt ungefär 600 kronor

per småbruk. 1 225 fall lia småbrukarna uppgivits komma att erhålla ekonomisk

hjälp från sina kommuner med i genomsnitt ungefär 800 kronor per

låntagare. Genom egna insatser i form av arbete eller pengar ha 700 småbrukare

beräknats kunna bidraga till sina småbruks färdigställande med envar

i genomsnitt cirka 385 kronor. I 106 fall lia låntagarna angivits kunna

påräkna hjälp i form av bidrag eller lån från anhöriga eller andra nied envar

i genomsnitt omkring 650 kronor. Antalet fall, där medel till småbrukens

färdigställande ansetts helt eller delvis komma att fattas, har uppgivits vara

410. I 25 av dessa fall överstiger bristen 2 000 kronor men ej 3 000 kronor. I

32 fall utgör bristen över 3 000 kronor per småbruk. I 8 av dessa 57 fall

med brist över 2 000 kronor torde arbetarsmåbrukslånen eventuellt komma

att genom kommunernas försorg helt inlösas. Den sammanlagda medelsbristen

har beräknats till ungefär 460 000 kronor eller till i genomsnitt omkring

1 120 kronor för vart och ett av sagda 410 småbruk.

Vad angår den ytterligare tid, som de 990 låntagarna ansetts behöva för

sina småbruks färdigställande, lia 81 låntagare beräknats kunna få sina

ställen fullt färdiga före 1944 års utgång, 763 låntagare före 1945 års utgång,

21 låntagare ej förrän till 1946 års utgång, medan i 125 fall någon tid

för småbrukens färdigställande icke blivit angiven.

Egnahemsstyrelsen har funnit den verkställda utredningen giva vid handen,

att hjälpåtgärder från statsmakternas sida borde vidtagas för att flertalet

av innehavarna av de arbetarsmåbruk av årsgrupperna 1935—1938,

som alltjämt kvarstode i ej färdigställt skick, skulle förmå utföra de återstående

arbetena. Detta stöd borde enligt styrelsens mening främst lämnas i

form av förhöjning av redan erhållna lån intill högst 9 000 kronor. Styrelsen

funne sig emellertid kunna antaga, att även de låntagare, som erhållit lån

under åren 1939—1944 eller som komme att beviljas lån under åren 1945

och 1946, skulle möta i stort sett samma svårigheter vid färdigställandet av

sina småbruk. På grund därav syntes jämväl dessa låntagare böra kunna få

lån intill ett belopp av högst 9 000 kronor.

I fråga om genomförandet av dessa hjälpåtgärder har egnahemsstyrelsen

anfört.

De föreslagna låneförhöjningarna ävensom tillmätande av nya lån intill

9 000 kronor förutsättas komma till stånd efter prövning av egnahemsstyrelsen

i varje särskilt fall. I överensstämmelse med tillvägagångssättet vid tidigare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

5

låneförhöjningar i fråga om arbetarsmåbrukslån torde förhöjningen böra

uppdelas med hälften å lånets stående del och hälften å amorteringsdelen.

Detta innebär, att årsamorteringen på ett lån vid en förhöjning av 2 000

kronor kommer att öka med allenast omkring 30 kronor, således en höjning

som icke kan sägas bliva betungande. För erforderliga låneökningar beräknar

egnahemsstyrelsen ett medelsbehov av 1 400 000 kronor. Något kapitalökningsanslag

till arbetarsmåbrukslånefonden torde på grund av denna utgiftsökning

ej påkallas.

Såsom ytterligare hjälpåtgärder har egnahemsstyrelsen föreslagit beviljande

av uppskov med arbetenas färdigställande samt förlängning av den amorteringsfria

tiden för arbetarsmåbrukslån. Härom har styrelsen anfört.

För färdigställande av småbruken av årsgrupperna 4935—1938 torde med

stöd av de ingångna uppgifterna kunna beräknas en tid av högst två år.

Arbetena böra således vara slutförda vid 1946 års utgång. Egnahemsstyrelsen

torde böra erhålla bemyndigande att beträffande sagda årsgrupper, för

vilka amorteringstiden å lånen inträtt, medgiva uppskov med arbetenas fullbordande

till utgången av år 1946.

Jämväl för efterföljande årsgrupper av arbetarsmåbruk torde med nuvarande

tidsläge vara att räkna med behov av anstånd med färdigställande av

småbruken utöver den femårsperiod som motsvarar den amorteringsfria tiden

av lånen. Ett framflyttande av amorteringstidens inträdande skulle medföra

lättnad i svårigheterna för vederbörande låntagare, som därav komme

i åtnjutande, jämväl på så sätt, att dennes arbetsförtjänster kunde komma

pågående arbeten å småbruket tillgodo utan att behöva konkurrera med utgiften

för lånets amortering. Bemyndigande för egnahemsstyrelsen att i vissa

fall medgiva förlängning av den amorteringsfria tiden för arbetarsmåbrukslån

torde — i överensstämmelse med förfaringssättet vid egnahemslån —

lämpligen kunna lämnas för varje budgetår. Det torde därefter böra ankomma

på egnahemsstyrelsen att efter prövning i varje särskilt fall, där arbetarsmåbruksföretag

på grund av materialbrist eller andra tvingande skäl ej

kunnat färdigställas före amorteringsskyldighetens inträdande, medgiva den

förlängning av den amorteringsfria tiden för arbetarsmåbrukslån, som med

hänsyn härtill prövas skälig, dock med högst två år.

Engahemsstyrelsen har i sin skrivelse även upptagit frågan, om åtgärder

borde vidtagas för att möjliggöra förbättringar av bostadshusen å de äldsta

arbetarsmåbruken, samt härom anfört följande.

Styrelsen har jämväl beaktat den omständigheten, att bostadshusen å vissa

arbetarsmåbruk, tillhörande särskilt de båda äldsta årsgrupperna 1933 och

1934, ej torde vara sådana, att de uppfylla de krav på standard, som numera

böra stiillas på bostadshus av hithörande slag. Detta sammanhänger — förutom

med den under de sistförflutna tio åren skedda allmänna höjningen av

fordringarna på standarden hos bostadshusen på landsbygden — främst därmed,

att lånebeloppen från början genomgående voro låga —- för år 1933

i genomsnitt 4 500 och för år 1934 i genomsnitt omkring 4 700 kronor —

och alt kontrollen över byggnadsverksamheten vid arbetarsmåbruken i början

var otillfredsställande. I det närmaste varje arbetarsmåbruk av 1935 års

och senare årsklasser har från egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas

sida blivit besiktigat, därvid i upprättade protokoll angivits, vilka brister

som ansetts böra avhjälpas, innan småbruken kunde godkännas såsom färdiga.

Den bristande standard, sorn i varje fall torde förefinnas å vissa av de

äldsta årgångarnas småbruk, beräknar styrelsen emellertid kunna upphjäl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 64.

pas genom den alltjemt med statsmedel understödda bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden. De arbetarsmåbrukslåntagare, varom sålunda

kan bliva fråga, torde enligt styrelsens förmenande böra vara oförhindrade

att för sina bostäders behövliga upprustning till vederbörande hälsovårdsnämnder

ingiva ansökningar örn bostadsförbättringsbidrag och eventuellt nybyggnadslån

eller förbättringslån och därvid ha samma förutsättningar att

få sina ansökningar beaktade som andra, vilka i denna form komma i åtnjutande

av statlig hjälp till sina bostäders föi''bättrande. Styrelsen räknar härvid

även med, att ett intimt och förtroendefullt samarbete skall komma att

äga rum mellan de arbetarsmåbrukslåneförmedlande organen inom kommunerna

och de organ —- i första hand hälsovårdsnämnderna — som handhava

bostadsförbättringsverksamheten. Styrelsen har för avsikt att i nu berörda

angelägenhet närmare informera nyssberörda organ. Härvid synes bland annat

de arbetarsmåbrukslåneförmedlande organens uppmärksamhet böra fästas

på möjligheten att, därest planläggningen eller igångsättandet av arbetet

med avhjälpande av väsentliga brister hos arbetarsmåbruken icke bedrives

med erforderlig kraft och skyndsamhet, direkt hos egnahemsstyrelsen påkalla

det bistånd som må befinnas nödigt för rättelses vinnande.

Ledamöterna i egnahemsstyrelsen J. A. Andersson och O. H. Malmberg

ha i sitt förenämnda, vid styrelsens skrivelse fogade särskilda yttrande beträffande

ifrågavarande spörsmål anfört i huvudsak följande.

Egnahemsstyrelsens uppfattning, att de brister, varmed bostadshusen, särskilt

i fråga om arbetarsmåbruk tillhörande årsgrupperna 1933 och 1934,

äro behäftade, böra kunna avhjälpas genom den med statsmedel understödda

bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden, kan icke biträdas. En sådan

anordning synes medföra att endast en del av de bostäder, varom här

är fråga, kommer att förbättras. Det gäller här bostäder vilka uppförts för

omkring 10 år sedan med hjälp av arbetarsmåbrukslån. Då bostäderna,

främst på grund av att lånen varit otillräckliga, erhållit en alltför låg standard,

synas bristerna böra avhjälpas genom åtgärder från de organs sida,

vilka handhava arbetarsmåbruksverksamheten. Egnahemsstyrelsen synes

därför böra företaga en undersökning rörande antalet bostäder å nyssberörda

arbetarsmåbruk vilka äro av sådan beskaffenhet, att de ej böra godkännas

som familjebostäder, och till Kungl. Maj:t ingiva förslag till åtgärder för avhjälpande

av bristerna.

I förenämnda framställningar från Svärdsjö sockens kommunalnämnd m.

fl. samt Hällesjö egnahemskommitté m. fl. har föreslagits, att odlingsbidrag

utan återbetalningsskyldighet måtte beviljas arbetarsmåbrukslåntagare enligt

de grunder, som gälla för erhållande av bidrag till förstärkning av ofullständiga

jordbruk m. m. I framställningarna, vilka äro likalydande, har härom

anförts i huvudsak följande.

Åtskilliga arbetarsmåbrukare, som erhållit arbetarsmåbrukslån under åren

1935—1938, ha icke kunnat fullgöra dem åliggande byggnads- och odlingsarbeten

inom den bestämda tiden. Detta torde som regel ej ha sin grund i

bristande vilja utan synes sammanhänga med bristande ekonomiska förutsättningar.

De utlämnade lånen ha i regel varit synnerligen otillräckliga. De

ha i allmänhet icke varit av sådan storlek att de räckt till för iordningställande

av ensamt byggnaderna och självfallet ännu mindre för både byggnader

och uppodling. Men till kostnaderna för byggnader och odling komma åtskilliga

andra utgifter. Sålunda erfordras möbler, boskap, husgeråd, verktyg

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

7

och redskap i viss omfattning, vilket tillsammans medför förhållandevis betydande

anskaffningskostnader. Låntagarna, vilka i allmänhet äro skogsarbetare,

kunna icke på förtjänstarbete skaffa sig större arbetsinkomster än

vad som knappt är tillfyllest för en nödtorftig försörjning. Liksom andra

medborgare lia också arbetarsmåbrukarna under olika perioder varit inkallade

till fullgörande av beredskapstjänst. Att detta förhållande icke varit ägnat

att öka deras ekonomomiska förutsättningar ligger i öppen dag. Med

hänsyn till låntagarnas dåliga ekonomiska ställning är det därför icke tillräckligt

att ytterligare anstånd beviljas. Eftersom av det åtagna och även

nödvändiga odlingsarbetet återstår väsentligt mycket mer än vad fallet är

beträffande byggnaderna, är det utan tvivel mest lämpligt och ändamålsenligt

att ytterligare hjälp till vederbörande låntagare lämnas i form av odlingsbidrag

utan återbetalningsskyldighet. Sådant odlingsbidrag bör få utgå till

arbetarsmåbrukslåntagare enligt de grunder, som nu gälla för erhållande av

bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.

I framställningen från fyra arbetarsmåbrukslåntagare i Töreboda har

framhållits, att stegrade byggnadskostnader samt ofta återkommande beredskapstjänstgöring

medfört att låntagarna icke kunnat iordningställa sina

småbruk enligt den fastställda planen med anlitande av de lånemedel, som

ställts till deras förfogande. De hemställde därför om ytterligare ekonomiskt

stöd från statsmakternas sida.

Statskontoret och norrlandskommittén ha i sina yttranden över egnahemsstyrelsens

skrivelse samt framställningarna från Svärdsjö sockens kommunalnämnd

m. fl. och Hällesjö egnahemskommitté m. fl. i princip tillstyrkt

de av egnahemsstyrelsen föreslagna åtgärderna till stöd för arbetarsmåbrukslåntagarna.

Statskontoret har härvid uttalat, att, i den mån fördröjningen

av arbetena förorsakats av stegrade arbets- och byggnadskostnader, ytterligare

statlig medverkan till färdigställandet av småbruken syntes motiverad.

Norrlandskommittén har anfört.

Det synes vara uppenbart, att det belopp av 7 000 kronor, vilket gäller

som maximum för arbetarsmåbrukslån, icke numera kan förslå till inköp

av fastighet samt uppförande av bostads- och ekonomibyggnader, låt vara

att den blivande arbetarsmåbrukaren förutsättes bidraga något med eget

arbete. Att nämnda belopp är otillräckligt, kan slutas redan därav att detsamma

fastställts år 1938 och att byggnadskostnaderna sedan dess stigit

betydligt. Denna kostnadsökning torde kunna uppskattas till inemot 40 procent.

lie verkliga kostnaderna för anskaffande av ett arbetarsmåbruk torde

för närvarande — även örn man bortser från de arbeten, som utföras äv småbrukaren

själv — i de flesta fall överstiga 10 000 kronor. Den år 1940 införda

möjligheten för barnrika familjer att utöver lånet erhålla upp till

1 000 kronor i bidrag för alt inreda ytterligare rum torde i allmänhet knappt

täcka kostnaderna för dessa senare arbeten. Alt de nuvarande beloppen för

lån och bidrag befunnits vara alltför låga, lär bland annat även lia tagit sig

uttryck i att man i en del fall försökt kombinera sådant lån till jord och

ekonomibyggnad med ett s. k. bostadsanskaffningslån till bostadsbyggnad

-— något som knappast kan lia varit avsett.

I den mån tillkomsten av nya arbetarsmåbruk anses böra främjas från det

allmännas sida, blir det på grund av vad nyss anförts nödvändigt, alt maximibeloppet

för de lån, som ställas till förfogande för ändamålet, bestämmes

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

högre än det för närvarande gällande. Vad egnahemsstyrelsen föreslagit i

detta hänseende föranleder icke annan erinran från kommitténs sida, än att,

såvitt kommittén kunnat finna, ett hänsynstagande till byggnadskostnadernas

stegring närmast synes tala för att maximibeloppet borde höjas till

10 000 kronor. Visserligen kan det icke nu överblickas, i vad mån byggnadskostnaderna,

liksom prisläget i övrigt, kunna nedgå under kommande tid,

varvid det höjda maximibeloppet skulle kunna komma att ligga onödigt högt.

Mot sådana farhågor kan emellertid genmälas, att en nedgång i kostnaderna

skulle kunna utnyttjas till en önskvärd höjning av arbetarsmåbrukens standard.

Intet hindrar för övrigt, att lånen, där så är möjligt, bestämmas lägre

än till det högst medgivna beloppet.

Det synes lämpligt, att hälften av det belopp, varmed ett arbetarsmåbrukslån

överstiger 7 000 kronor, tillägges lånets stående del och återstoden dess

amorteringsdel. Därest lånebeloppet höjes till 10 000 kronor, kommer den

årliga amorteringen atl ökas med 50 kronor i jämförelse med amorteringen

å ett lånebelopp av 7 000 kronor.

Kommittén vill ej underlåta att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten

på det irrationella i att, samtidigt som från statens sida vidtagas åtgärder

för att reducera antalet ofullständiga jordbruk, nya småbruk tillskapas

med statens stöd, låt vara att dessa i allmänhet äro något mindre än vad som

brukar betecknas som ofullständiga jordbruk. Innan ett nytt småbruk tillskapas,

kanske genom en ur stamhemmanets synpunkt mindre önskvärd

avstyckning, borde man undersöka, om icke redan något färdigt jordbruk

finnes — stödjordbruk eller ofullständigt jordbruk — vilket med fördel kunde

utnyttjas som arbetarsmåbruk, eventuellt efter ombyggnad. För närvarande

ifrågakommer knappast ett sådant övervägande, med hänsyn till att

arbetarsmåbrukslån icke kan beviljas till annat än ett i stort sett nytt småbruk.

En ändring i nu berörda hänseende skulle vara önskvärd, och kommittén

har övervägt att taga initiativ härtill. Emellertid torde nuvarande mycket

kraftiga subvention till arbetarsmåbruk bland annat vara betingad av

hänsyn till de förhållandevis höga kostnaderna vid nybildning av jordbruk.

Det skulle knappast vara rimligt att medgiva samma subvention vid övertagande

av ett helt eller huvudsakligen färdigt ställe. Det synes önskvärt, att

nu berörda fråga upptages till övervägande i samband med den avsedda revisionen

av bestämmelserna angående egnahemsverksamheten.

Bakgrunden till den speciella stödverksamheten till förvärv av arbetarsmåbruk

torde få anses vara. att de kategorier, för vilka arbetarsmåbruken

närmast äro avsedda, varit så dåligt ställda i inkomsthänseende, att de icke

skulle kunnat bära de med vanliga egnahemslån förenade årsutgifterna.

Med anledning härav bör det måhända ej underlåtas att påpeka, att skogsarbetare

och andra av här åsyftade kategorier under de senare åren fått se

sina inkomster ökade i betydande grad. Givetvis skulle det vara önskvärt,

att inkomsterna även i fortsättningen kunde hållas på en nivå, som icke behövde

nödvändiggöra speciella åtgärder för att understödja dessa arbetare

framför andra vid förvärv av egna hem.

I sina yttranden över framställningarna från Svärdsjö sockens kommunalnämnd

m. fl. och Hällesjö egnahemskommitté m. fl. har egnahemsstyrelsen

anfört i huvudsak följande.

Den odlingsskyldighet, som föreskrivits i samband med beviljandet av arbetarsmåbrukslån,

har hittills begränsats till att avse endast sådana fall, där

arealen odlad jord vid starten understigit en hektar och har i regel icke avsett

större odlingsareal, än att denna tillika med den å småbruket förut befintliga

arealen odlad jord skulle uppgå till en hektar. I vissa fall har på

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 64. 9

grund av föreliggande särskilda omständigheter odlingsskyldigheten än ytterligare

begränsats.

Till belysande av i vilken omfattning den i samband med arbetarsmåbrukslånens

beviljande föreskrivna odlingsskyldigheten hittills kunnat fullgöras må

följande sifferuppgifter kunna tjäna. Av en av egnahemsstyrelsen vid tiden

för årsskiftet 1942/43 verkställd inventering framgick, att å de arbetarsmåbruk

—- sammanlagt 4 482 stycken — till vilka lån beviljats under åren 1935

—1938, intill sagda årsskifte nyodlats sammanlagt närmare 1 300 hektar. Vid

samma tid återstod å dessa fyra årsgruppers småbruk odlingsskyldighet i inalles

ungefär 900 fall, motsvarande omkring 20 procent av samtliga. En den

1 november 1944 av styrelsen verkställd förnyad undersökning har givit vid

handen, att antalet fall, där föreskriven odlingsskyldighet beträffande sagda

fyra årsgrupper av småbruk icke fullgjorts, sjunkit till ungefär 220, motsvarande

endast omkring 5 procent av samtliga.

Egnahemsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att jämlikt nuvarande

bestämmelser i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående statsbidrag

tili förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. odlingsbidrag kan

utgå jämväl för förbättring av stödjordbruk. Detta lärer innebära, att även

innehavare av arbetarsmåbruk äro berättigade att erhålla dylika bidrag för

odlingsarbete, som icke föreskrivits i samband med beviljande av arbetarsmåbrukslån.

Vad sistberörda förbehåll beträffar förutsättes nämligen i sagda

kungörelse, att lån eller bidrag av allmänna medel icke i annan ordning beviljats

för ifrågavarande ändamål.

Medan sålunda arbetarsmåbrukslåntagare i fråga om möjlighet att erhålla

bidrag till odling av mark, som det icke enligt kontraktet rörande arbetarsmåbrukslånet

åligger honom att odla, är att betrakta såsom jämställd med

annan inehavare av stödjordbruk, har å andra sidan egnahemsstyrelsen i särskild

framställning till Kungl. Majit föreslagit vissa särskilda hjälpåtgärder

för underlättande att fullgöra bland annat sådan odling, som kontraktsenligt

åligger arbetarsmåbrukslåntagare men sorn denne på grund av militärinkallelser

eller andra tvingande skäl icke kunnat mom föreskriven tid verkställa.

Förslagen innebära bland annat medgivande av rätt för egnahemsstyrelsen

att efter prövning i varje särskilt fall bevilja 193a- 1944 års arbetarsmåbrukslåntagare

förhöjning av arbetarsmåbrukslånet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser egnahemsstyrelsen ilis (dåvarande

framställning icke böra föranleda vidare åtgärd.

Beträffande framställningen från fyra arbetarsmåbrukslåntagare i Töreboda

har egnahemsstyrelsen anfört i huvudsak följande.

De fyra låntagare, varom här är fråga, ha var och en erhållit arbetarsmåbrukslån

med 7 000 kronor. Ett av lånen beviljades år 1938, de övriga år

1939. Jordpriset utgjorde för två av dessa småbruk 2 250 kronor vardera och

för de andra två 2 075 kronor vardera. Dessa låntagare lia för sina småbruksföretag

måst utöver erhållna arbetarsmåbrukslån skuldsätta sig med belopp

varierande mellan 1 450 och 4 875 kronor utan att småbruken ändock kunnat

helt färdigställas. Detta beror givetvis i första hand på den betydande stegring

av byggnadskostnaderna, som ägt rum sedan företagen igångsattes, och den

inskränkning i låntagarnas från början beräknade medverkan i byggnadsarbetet,

som föranletts genom inkallelser till beredskapstjänstgöring. Försämrade

förutsättningar vid starten uppkommo i förevarande fall även därigenom,

att en relativt stor del av lånebeloppen erfordrades för täckande av enbart

kostnaderna för jordförvärven.

Bihang till riksdagens protokoll 19A5. I saini. A r 64.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Departements
chefen.

Därest egnahemsstyrelsens förslag om rätt för styrelsen atti vissa fall bevilja

förhöjning av arbetarsmåbrukslån intill 9 000 kronor skulle vinna beaktande,

är det icke uteslutet, att viss hjälp därmed skulle kunna beredas ifrågavarande

låntagare.

Den av egnahemsstyrelsen verkställda utredningen giver vid handen, att

arbetarsmåbruk, till vilkas iordningställande arbetarsmåbrukslån förmedlats

under åren 1935—1938, i ett icke obetydligt antal fall ej blivit färdigställda

inom avsedd tid. Utredningen visar även, att anledningen därtill främst

är att söka i de av nuvarande krisläge föranledda förhållandena. Sålunda

ha i 477 fall inkallelser till beredskapstjänstgöring angivits såsom orsak till

dröjsmål med småbrukens iordningställande, medan brist på byggnadsmaterial

och avsaknad av erforderliga medel i 234 respektive 370 fall uppgivits

vara anledning till dröjsmålet. I allmänhet synas dock två eller flera av dessa

eller liknande orsaker lia bidragit till förseningen. Såsom egnahemsstyrelsen

framhållit, torde i stort sett samma svårigheter komma att möta de låntagare,

som erhållit lån under åren 1939—1944 eller komma att erhålla lån under

åren 1945 och 1946.

I likhet med egnahemsstyrelsen finner jag angeläget att från statsmakternas

sida vidtagas åtgärder, ägnade att sätta de ifrågavarande arbetarsmåbrukslåntagarna

i stånd att utföra de arbeten som återstå å deras småbruk,

respektive att förvärva och iordningställa arbetarsmåbruk. Såsom styrelsen

föreslagit, torde främst böra ifrågakomma en tillfällig förhöjning av gällande

maximibelopp för arbetarsmåbrukslånen. Med hänsyn till att de återstående

arbetena å de arbetarsmåbruk, till vilka® förvärvande lån beviljades under

åren 1935—1938, huvudsakligen utgöras av byggnadsarbeten och i betraktande

av att byggnadsko*«naderna stigit i väsentlig grad, anser jag i likhet

med norrlandskom^uittén, att maximibeloppet bör få höjas till 10 000 kronor.

Jag finner ***§ således böra föreslå, att arbetarsmåbruksstatslån må kunna

tilldela» Kommun för möjliggörande av en förhöjning intill ett belopp av

10 -JO0 kronor av under åren 1935—1944 beviljade arbetarsmåbrukslån och

för utlämnande under åren 1945 och 1946 av arbetarsmåbrukslån med högre

belopp än 7 000 kronor, dock högst 10 000 kronor. Det bör därvid ankomma

pa egnahemsstyrelsen att för varje särskilt fall avgöra örn och i vad mån det

sammanlagda lånebeloppet må överstiga 7 000 kronor. Styrelsens prövning

bör avse såväl lånesökandens ekonomiska villkor som hans förhållanden i

övrigt. Vad beträffar återbetalningen av det belopp, varmed arbetarsmåbrukslån

kan komma att överstiga 7 000 kronor, tillstyrker jag förslaget, att beloppet

skall uppdelas så, att hälften därav hänföres till lånets stående del och

återstoden till lånets amorteringsdel. De ifrågasatta låneförhöjningarna torde

kunna genomföras utan särskilt kapitaltillskott till arbetarsmåbrukslånefonden.

För att bereda arbetarsmåbrukslåntagarna ytterligare hjälp synes i överensstämmelse

med egnahemsstyrelsens förslag bemyndigande böra kunna lämnas

styrelsen att beträffande arbetarsmåbruk av årsgrupperna 1935—1938,

för vilka tiden för amortering å lånen redan inträtt, medgiva uppskov med de

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

11

återstående arbetenas utförande intill utgången av år 1946 samt att i fråga om

de arbetarsmåbrukslån, för vilka amorteringsskyldigliet inträder år 1945 eller

senare, medgiva förlängning av den amorteringsfria tiden med högst två år.

Vad angår den inom egnahemsstyrelsen väckta frågan örn förbättring av

bostadsstandarden å de äldsta arbetar småbruken, synas skäl tala för att egnahemsstyrelsen

verkställer närmare utredning i frågan samt inkommer med

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Såsom egnahemsstyrelsen framhållit i sina yttranden över framställningarna

från Svärdsjö sockens kommunalnämnd m. fl. och Hällesjö egnahemskommitté

m. fl., äro innehavare av arbetarsmåbruk berättigade att för odlingsarbeten,

som icke föreskrivits i samband med beviljande av arbetarsmåbrukslån,

erhålla bidrag enligt kungörelsen den 30 juni 1939 angående statsbidrag

till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. För sådana odlingsarbeten

åter, som kontraktsenligt kunna åvila dem, äro arbetarsmåbrukslånen

avsedda att användas. Då, såsom jag i det föregående förordat, egnahemsstyrelsen

bör erhålla rätt att medgiva förhöjning av redan beviljade arbetarsmåbrukslån,

synas de innehavare av arbetarsmåbruk, för vilka uppstått

svårigheter att fullgöra dem åvilande odlingsskyldighet, erhålla möjlighet att

anskaffa för arbetena erforderliga medel. I avvaktan på erfarenhet hur dessa

av mig förordade ändringar i bestämmelserna rörande småbrukslån

komma att verka torde åtminstone ännu någon tid kunna anstå med ytterligare

åtgärder.

Det av norrlandskommittén berörda spörsmålet om beviljande av lån även

för iordningställande och upprustande av redan förefintliga ofullständiga

jordbruk eller stödjordbruk till arbetarsmåbruk synes värt beaktande. Jag

förutsätter emellertid att denna fråga upptages till närmare övervägande

inom bostadssociala utredningen. I avbidan på slutförande av denna utredning

synes kunna ifrågasättas om icke en viss återhållsamhet beträffande

bildande av nya arbetarsmåbruk bör iakttagas. Härvid bör särskilt hänsyn

tagas till möjligheterna för lånesökande att erhålla arbete inom orten.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagens beslut i ärendet

meddelats, utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen medgiva

att bestämmelser angående den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten

må utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad jag nu förordat.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen och förordnar att

proposition av den lydelse, bilaga lill detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siv Schimer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:93 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Hällvike s. 8 i texten
  2. JoU 1945:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten