Sök i Ratio Lex

Angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet

1945-02-16 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:87, Angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

1

Nr 87.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa

frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet; given

Stockholms slott den 16 februari 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 16 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

härefter chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, vissa frågor om

befrielse från ersättningsskyldighet samt anför härutinnan följande.

l:o.

Antalet ärenden, som angå befrielse från av judiciell domstol ålagd ersättningsskyldighet

till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom, tillhörande

krigsmakten, har under de senaste åren vuxit i antal. Dessa ärenBihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 87.

37» 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

den lia hittills undantagslöst — oavsett ersättningsbeloppens storleksordning

— underställts riksdagens prövning. Inom försvars- och finansdepartementen

har upptagits frågan huruvida icke bemyndigande lämpligen borde av riksdagen

utverkas för Kungl. Majit att i viss utsträckning fatta beslut om avstående

från kronans i dylik ordning fastställda fordringsrätt. I en inom försvarsdepartementet

upprättad promemoria har i detta hänseende anförts

följande.

Efter framställning av 1937 års riksdag (skrivelse nr 311) har den allmänna

frågan örn rätten för Kungl. Majit att avstå statsverkets fordringar mot enskilda

samt örn formerna härför underkastats viss utredning. Denna fråga

är för närvarande beroende på Kungl. Majits prövning (finansdepartementet).

På försvarsdepartementets föredragning underställas årligen riksdagens prövning

ett antal frågor örn befrielse från i judicell ordning ålagd ersättningsskyldighet

till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörande

krigsmakten. På grund av den militära beredskapen har antalet ärenden av

denna art, vilka ofta röra sig örn förhållandevis obetydliga belopp, kraftigt

ökat under de senare åren. En följd härav har blivit, att framställningar till

riksdagen måst göras i vidgad utsträckning och beträffande fall som ofta varit

av ringa betydelse. Då samtidigt en relativt fast praxis i fråga om ärendenas

prövning utvecklat sig, ha motiven för riksdagsbehandling av samtliga ifrågavarande

fall försvagats.

I syfte att förenkla handläggningen torde under angivna omständigheter

böra övervägas att utverka riksdagens bemyndigande för Kungl. Majit att

fatta beslut örn avstående av nämnda skadeståndsanspråk i de fall dessa icke

överstiga 10 000 kronor. Då den ifrågasatta fullmakten till stor del betingas

av den genom beredskapen inträdda ökningen av ärendenas antal, torde densamma

böra begäras för ett budgetår i sänder, så länge behov därav kan anses

föreligga eller frågan örn Kungl. Majits rätt att avstå vissa statsverkets fordringar

icke bringas till generell lösning. Den fullmakt, som bör begäras av

1945 års riksdag, synes böra avse tiden fram till den 1 juli 1946.

Fullmakten bör avfattas så att den täcker även fordran som grundar sig på

kronans regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt

särskilda ansvarighetsregler.

I ärendet ha yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret

och riksräkenskapsverket.

Försvarets civilförvaltning har anfört, att med hänsyn till den förhållandevis

fasta praxis, som utbildats beträffande avgörande av ärenden av ifrågavarande

slag, hittillsvarande ordning torde få anses innebära en omgång ur

såväl arbets- som kostnadssynpunkt. Då ärendena ej heller ur andra synpunkter

kunde anses vara av den vikt, att de borde underställas riksdagen,

finge civilförvaltningen för sin del tillstyrka det i promemorian framlagda

förslaget.

Statskontoret har i ärendet yttrat följande.

Statskontoret ville icke bestrida, att åtskilliga av de ärenden rörande efterskänkande

av ersättningar och skadestånd, vilka för närvarande underkastades

riksdagens prövning, hade en sådan karaktär, att ett enklare förfarande

vore önskvärt. Då emellertid ärenden av förevarande art borde göras till föremål

för en noggrann prövning ur olika synpunkter och en befrielse från ådömd

ersättningsskyldighet alltjämt endast borde förekomma i undantagsfall (jfr

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

riksdagens skrivelse 156/1935), torde det icke vara tillrådligt att i alltför stor

utsträckning förenkla förfarandet. Framhållas finge i detta sammanhang, att

statskontoret i utlåtanden över sådana ansökningar av principiella skäl så gott

som undantagslöst avstyrkt eftergivande av uppbördsmans redogöraransvar.

Med hänsyn till att kronan endast hade regressrätt mot förare av motorfordon,

då vederbörande varit berörd av starka drycker, använt fordonet utan lov

eller varit grovt ovarsam syntes jämväl i dylika fall en eftergift knappast böra

ifrågakomma.

De bemyndiganden Kungl. Majit eller underordnade myndigheter erhållit

för avskrivningar eller avkortningar av kronans fordringar torde icke ha inneburit

ett _ medgivande att eftergiva fordringar av skälighetshänsyn i sådan

utsträckning, som avsåges med nu föreslagna fullmakt. Då frågan örn omarbetning

av de allmänna bestämmelserna rörande avskrivning av statsverkets

fordringar och därmed sammanhängande spörsmål för närvarande vore föremål

för Kungl. Majits överväganden, förefölle det statskontoret därför av principiella

skäl lämpligt, att förevarande förslag upptoges till prövning i samband

med nämnda överväganden. Vid en minskad militär beredskap torde

jämväl, även örn en viss eftersläpning givetvis gjorde sig gällande, antalet

ärenden komina att reduceras. I betraktande av vad sålunda anförts kunde

statskontoret icke tillstyrka, att ett bemyndigande av den räckvidd, som angivits

i promemorian, utverkades av riksdagen rörande efterskänkande av

kronans i judiciell ordning fastställda ersättnings- och skadeståndsfordringar

på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörande krigsmakten. Därest

emellertid i avvaktan på generella bestämmelser i ämnet en provisorisk reglering,

avseende enbart försvarsväsendet, skulle anses ofrånkomlig, syntes i

varje fall ett sådant bemyndigande böra begränsas till att avse eftergift av

krav å ett avsevärt lägre belopp än som i promemorian förordats, förslagsvis

högst 1 000 kronor.

RiksräkenskapsverJcet har anfört, att ur principiell synpunkt någon invändning

icke syntes kunna göras mot att Kungl. Majit erhölle riksdagens bemyndigande

att fatta beslut i de i departementspromemorian angivna frågorna.

Enligt riksräkenskapsverkets mening borde ett sådant medgivande rätteligen

givas tills vidare. Härvid borde dock förutsättas, att Kungl. Majit_i likhet

med vad nu skedde i fråga örn utgifter å anslaget till oförutsedda utgifter —

årligen vid riksdagens början till riksdagen anmälde de fall, då befrielse från

eller nedsättning i ålagd ersättningsskyldighet till kronan medgivits av Kungl.

Majit.

Såsom i departementspromemorian anförts, har antalet ärenden av i pro- Departement>■

memorian angivet slag på grund av den förstärkta försvarsberedskapen kraf- chefen.

tigt ökat under de senare åren. För närvarande föreligga till Kungl. Majits

avgörande omkring femtio ärenden om befrielse från ersättningsskyldighet av

den natur att de enligt hittills tillämpad praxis borde hänskjutas till riksdagens

prövning. Anledning synes vara att antaga, att dylika ärenden komma

att i stort antal föreligga även viss tid efter beredskapens upphörande. Då

relativt klara riktlinjer numera föreligga för ärendenas bedömande och det

är önskvärt att förenkla handläggningen av dessa ärenden, som oftast ha

ringa betydelse och i flertalet fall icke giva anledning till delade meningar i

viktigare hänseenden, finner jag mig böra förorda, att av riksdagen utverkas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

bemyndigande för Kungl. Majit att i viss utsträckning medgiva befrielse från

ersättningsskyldighet. Ett dylikt bemyndigande synes ligga i linje med riksdagens

vid skilda tillfällen under de senare åren fattade beslut örn överlämnande

till Kungl. Majits prövning av ärenden av mindre allmän vikt. Så har

exempelvis skett i fråga örn rätt att försälja kronojord, beviljande av vissa

pensioner och understöd och av understöd från Vadstena krigsmanshuskassa,

bestridande av vissa livräntor samt bestridande av kostnaderna för vissa

oriktigt utbetalade familjebidrag.

Då emellertid, såsom av departementspromemorian inhämtas, den allmänna

frågan örn Kungl. Majits rätt i hithörande hänseende är föremål för övervägande,

synes det lämpligt, att viss försiktighet iakttages. Med hänsyn härtill

synes bemyndigandet böra för närvarande utverkas endast för tiden fram

till utgången av nästa budgetår. En begränsning av bemyndigandet till att

gälla endast skadeståndsanspråk intill ett visst högsta belopp synes även vara

att förorda. Det i departementspromemorian angivna maximibeloppet, 10 000

kronor, har valts med tanke på att inom ramen för detta belopp i allmänhet

rymmas de vanligast förekommande fallen i fråga örn eftergivande av kronans

fordran, exempelvis ersättningskrav vållade av bil- och fartygsolyckor och av

oförsiktigt handhavande av fordon och flygplan. En begränsning av bemyndigandet

inom den snäva ram som av statskontoret angivits synes med hänsyn

härtill icke vara att förorda. Jag anser mig sålunda böra i anslutning till det

i promemorian framlagda förslaget föreslå, att bemyndigandet skall avse

sådana ersättningsanspråk där fråga är örn ett kapitalbelopp — eventuella

räntefordringar sålunda icke medräknade — icke överstigande 10 000 kronor.

Bemyndigandet synes böra preciseras att med denna begränsning avse dels

frågor örn befrielse från i judiciell ordning ålagd ersättningsskyldighet till

kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörande krigsmakten,

dels ock frågor om efterskänkande av fordran som grundar sig på kronans

regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet

gällande ansvarsreglerna.

Beträffande grunderna för prövningen av ifrågavarande ärenden torde här

endast böra framhållas, att hittillsvarande av riksdagen godkänd praxis bör i

möjligaste mån följas. I allmänhet bör sålunda krävas, att vederbörande —

örn icke särskilda skäl föreligga — skall efter sin förmåga och med hänsyn

tagen till omständigheterna gälda någon del av den honom åvilande ersättningen.

I det följande upptager jag vissa hithörande ärenden, vilka icke falla

inom det sålunda ifrågasatta bemyndigandets ram.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att intill den 1 juli 1946 avgöra

frågor örn avstående av fordringsrätt m. m. i den utsträckning

som av mig i det föregående angivits.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

2:o.

Värnpliktige nr 469—67—1935 Sven Emanuel Nordlander dödades den

23 november 1942 under beredskapstjänstgöring av ett pistolskott, som av

våda avlossades av värnpliktige furiren nr 460—67—1936 Bror Wilhelm

Svedin, vilken samtidigt själv skadades i ena handen.

Olycksfallet inträffade i samband med att instruktion i vapenvård skulle

meddelas under rast i en barackförläggning. En stund före instruktionen

skulle Svedin på fråga av någon av de närvarande visa hur en pistol

togs sönder. Någon .pistolammunition hade icke utlämnats till kompaniet,

men Svedin hade sin pistol laddad med skarpa skott, som han fått

under tjänstgöring vid annat förband. Han hade emellertid glömt, att pistolen

var laddad. Då Svedin gjorde en mantelrörelse med pistolen, avlossades

ett skott och träffade Nordlander, som satt vid ett bord i närheten.

Fältkrigsrätten vid den för Kiruna och Jokkmokks försvarsområden

gemensamma staben har genom lagakraftvunnet utslag den 30 mars 1943

dömt Svedin till två månaders fängelse, villkorlig dom, för vållande till annans

död ävensom ålagt honom disciplinstraff i form av vaktarrest 15 dagar. Härjämte

har krigsrätten förpliktat Svedin att, förutom ersättning för begravningskostnader,

utgiva årliga livräntor, nämligen till änkan Linnéa Margareta

Nordlander med 1 200 kronor, så länge hon levde ogift, samt till makarna

Nordlanders son Bo Emanuel, född den 29 juni 1941, med 900 kronor tills

denne fyllt 18 år. Från livräntebeloppen skulle Svedin äga avräkna de livräntor,

som eventuellt kunde tillerkännas av riksförsäkringsanstalten.

Jämlikt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning (S. F. S.

nr 234) har riksförsäkringsanstalten för tiden från och med den 24 november

1942 tillerkänt änkan Nordlander och sonen livräntor, den förra med 540

kronor för år, så länge hon lever ogift, samt den senare med 360 kronor för

år tills han uppnått 16 års ålder. Å livräntorna utgår dyrtidstillägg, för åren

1942 och 1943 med 30 % samt för åren 1944 och 1945 med 40 %.

Sedermera har änkan Nordlander i skrivelse till arméförvaltningens dåvarande

civila departement — under framhållande att något skadestånd icke

syntes kunna utfås hos Svedin — anhållit örn upplysning huruvida det ålåge

Kungl. Majit och kronan att förskottera eller betala de belopp, Svedin förpliktats

utgiva.

Med förmälan härom ha försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens

tygavdelning i skrivelse den 6 juni 1944 anfört i huvudsak följande.

Beträffande änkan Nordlanders ekonomiska förhållanden framginge av en

genom polismyndighet verkställd undersökning, att hon och sonen för sitt

uppehälle i stort sett vore hänvisade till de från riksförsäkringsanstalten utgående

understöden samt att hon på grund av sonens klenhet för närvarande

icke hade några möjligheter att idka förvärvsarbete.

Svedin, som till yrket vore lantbrukare, hade enligt polisutredning en inkomst

av 1 700 å 1 800 kronor för år. Värdet av hans tillgångar i form av

jordbruksfastighet med inventarier motsvarades av skulder till ungefär samma

belopp. Några möjligheter att inom överskådlig tid erlägga det utdömda

skadeståndsbeloppet torde han av allt att döma icke äga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 87.

Med hänsyn till, bland annat, att någon pistolammunition icke varit utlämnad

vid kompaniet samt att olyckshändelsen inträffat under en rast, torde

på här ifrågavarande område förefintliga domstolsutslag av prejudicerande

innebörd närmast peka hän mot att någon rättslig skadeståndsskyldighet icke

åvilade kronan. Emellertid torde vid ett på billighetsskäl grundat bedömande

av ärendet hänsyn böra tagas till att Svedins demonstration av söndertagandet

av pistol varit föranledd av från truppens sida visat intresse samt att

vederbörande haft grundad anledning antaga, att Svedin, som innehaft furirs

grad, ägde full kompetens för uppgiften.

Under hänvisning till riksdagens beslut (skrivelse 1942: 226) i anledning

av väckt motion örn livränta åt värnpliktige K. H. Y. Dinos efterlevande ville

civilförvaltningen och tygavdelningen ifrågasätta, huruvida ej med hänsyn

till ovan anförda omständigheter samt änkans svaga ekonomiska ställning

kronan skäligen borde gentemot den förolyckades närmaste anhöriga ikläda

sig de ekonomiska konsekvenserna av det inträffade, mot det att vederbörandes

fordringsrätt gentemot Svedin överflyttades på kronan. Skäl torde därvid

kunna åberopas för att kronan ej åtoge sig skyldighet att till sonen utgiva

livränta för längre tid än intill fyllda 16 år.

Kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1945 borde bestridas från fjärde

huvudtitelns anslag till extra utgifter och för tid därefter från anslaget till

diverse pensioner och understöd m. m. De belopp, riksförsäkringsanstalten utgivit

eller hade att utgiva, borde därvid avräknas.

För det fall att Kungl. Majit skulle finna, att kronan ej borde åtaga sig

så vidsträckta ekonomiska förpliktelser, som här ifrågasatts, hemställdes, att

Kungl. Majit i allt fall ville tillerkänna vederbörande ett engångsbelopp, att

utgå från anslaget till extra utgifter.

Statskontoret har under hänvisning till att — såsom framginge av propositionen

1944:150, punkt 2, och riksdagens skrivelse 1944:136 — viss ersättning

medgivits till efterlevande efter vid militär vapendemonstration omkomna

civila, oaktat kronans ansvar för det inträffade ej slutgiltigt prövats,

anfört följande.

Efter utredning inom civilförvaltningen hade gjorts gällande, att någon

rättslig skadeståndsskyldighet i nu förevarande fall icke skulle kunna åläggas

kronan. Statskontoret ansåge emellertid i betraktande av föreliggande omständigheter

starka billighetsskäl tala för att till Korianders änka och son

av statsmedel utbetalades de skadeståndsbelopp i form av dels ersättning

för begravningskostnader och dels årliga livräntor, vilka det jämlikt krigsrättsutslaget

ålegat Svedin att till dem utgiva. Enligt ämbetsverkets mening

saknades härvid skäl för att, på sätt civilförvaltningen föreslagit, begränsa

kronans betalningsskyldighet i fråga örn livränta till sonen så, att livräntan

— ehuru krigsrätten tillerkänt honom livränta till fyllda 18 år — icke skulle

utgå för längre tid än till dess han uppnått 16 års ålder (jfr bankoutskottets utlåtande

nr 38/1942). Såsom förutsättning för statsverkets övertagande av

ifrågavarande betalningsskyldighet torde böra föreskrivas, att den änkan

och sonen tillhöriga, på krigsrättsutslaget grundade fordringsrätten gentemot

Svedin överflyttades å kronan. Det syntes härvid lämpligen böra uppdragas

åt civilförvaltningen att bevaka kronans fordringsrätt hos Svedin.

Ersättningsbeloppen borde gäldas på sätt civilförvaltningen föreslagit.

Genom beslut den 20 oktober 1944 har Kungl. Majit medgivit, att till

änkan Nordlander och hennes son finge från fjärde huvudtitelns anslag till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

extra utgifter utbetalas dem enligt fältkrigsrättens utslag tillkommande ersättning

för begravningskostnader och livräntor i vad de belöpte å tiden intill

den 1 juli 1945, under villkor dock att vederbörande å kronan till motsvarande

belopp överläte sin fordran hos Svedin på grund av utslaget. Härjämte förklarade

Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga örn livräntor

åt vederbörande för tid efter den 1 juli 1945.

Av handlingarna inhämtas ytterligare beträffande änkan Nordlanders ekonomiska

förhållanden m. m.: Änkan, som är född år 1913, har efter mannens död

utfått 2 000 kronor å livförsäkringsbrev tecknade å mannens liv. Härjämte

har från chefens för armén hjälpfond lämnats ett understöd av 300 kronor.

Dödsboets skulder uppgå till omkring 650 kronor, varav 400 kronor till

den avlidnes moder. Änkan och sonen lia efter olyckshändelsen under vissa

tider vistats hos släktingar och då åtnjutit fritt uppehälle. För framtiden

äro de emellertid för sitt uppehälle hänvisade till den från riksförsäkringsanstalten

utgående ersättningen. Såsom förut framhållits är änkan för närvarande

på grund av sonens klenhet förhindrad att idka förvärvsarbete.

Med hänsyn till de omständigheter under vilka olycksfallet inträffade samt

änkan Nordlanders och hennes sons synnerligen svaga ekonomiska ställning

finner jag mig av billighetsskäl böra tillstyrka, att kronan från och med

budgetåret 1945/46 övertager betalningsansvaret för Svedin på grund av krigsrättsutslaget

åvilande skyldighet att utgiva livräntor, för tid i utslaget angivits,

till änkan och sonen, dock med avdrag för de livräntebelopp, som utbetalas

från riksförsäkringsanstalten. På sätt tidigare i likartade fall ägt

rum bör föreskrift meddelas därom, att å sålunda utgående livränta icke må

åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest

tillkommer pensionstagare. Kungl. Majit synes som villkor för utbetalande

av livräntorna, som torde böra bestridas från anslaget till diverse pensioner

och understöd m. m., äga uppställa att vederbörande till motsvarande belopp

å kronan överlåter sin rätt till skadestånd gentemot Svedin.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att de änkan Linnéa Margareta Nordlander och hennes son

Bo Emanuel jämlikt omförmälda krigsrättsutslag tilldömda

årliga livräntorna — dock med avdrag av de livräntebelopp,

jämte dyrtidstillägg därå, som vederbörande på grund av

förutnämnda olycksfall uppbära från riksförsäkringsanstalten

— må från och med budgetåret 1945/46 bestridas från anslaget

till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande

att å sålunda utgående belopp icke må åtnjutas någon

sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest

tillkommer pensionstagare.

Departements
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

3:o.

Under framförande den 8 maj 1940 å landsvägen Motala—Askersund av

en kronan tillhörig lastbil, ingående i en militär marschkolonn, körde föraren

av vägen, varvid värnpliktige nr 55—66—1934 Per Arne Söderlund, som medföljde

å bilen, miste ena ögat och erhöll svåra kontusioner i ansiktet. Enär

kronan såsom ägare till bilen syntes ansvarig för det inträffade, har Kungl.

Majit, för undvikande av att kronan ådömdes ersätta rättegångskostnader,

genom särskilda beslut tillerkänt Söderlund dels ersättning för sveda, värk,

för framtida men och för förlorad arbetsförtjänst dels ock livränta på grund

av invaliditet för tiden till och med den 12 februari 1944. Såsom av handlingarna

till Kungl. Majits beslut den 16 juli 1943 framgår har härvid Söderlunds

arbetsinkomst beräknats till 4 620 kronor och invaliditetsgraden till

25 %. I enlighet härmed har Söderlund, efter avdrag för honom av riksförsäkringsanstalten

med stöd av militärersättningsförordningen tillerkänd livränta

av 30 kronor för månad, av Kungl. Majit tillerkänts livränta med 66

kronor per månad för tiden till och med nämnda den 12 februari 1944.

Sedermera har Västmanlands läns rättshjälpsanstalt — under åberopande

att riksförsäkringsanstalten tillerkänt Söderlund livränta, att utgå från och

med den 13 februari 1944 under återstående livstid, å 360 kronor för år jämte

dyrtidstillägg, för åren 1944 och 1945 utgörande 40 %, därvid invaliditetsgraden

antagits utgöra 25 % — anhållit, att till Söderlund måtte under motsvarande

tid utbetalas ytterligare livränta med belopp för år, motsvarande 25 %

av den faktiska årsinkomsten, 4 620 kronor, av civilt arbete omedelbart före

berörda olyckshändelse, dock med avdrag för beloppet, för år räknat, av den

honom av riksförsäkringsanstalten tillerkända livräntan.

Med anledning härav ha försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens

tygavdelning i skrivelse den 1 augusti 1944 hemställt, att Kungl. Majit måtte

dels anvisa erforderliga medel för utgivande till Söderlund av livränta för

tiden den 13 februari 1944 ■—- den 30 juni 1945 med yrkat belopp, dock med

avdrag för från riksförsäkringsanstalten utgående ersättning dels ock för

riksdagen framlägga proposition örn livränta för tiden från och med den 1

juli 1945.

Statskontoret har i utlåtande den 25 augusti 1944 framhållit följande.

I likhet med civilförvaltningen och tygavdelningen ansåge statskontoret

tvekan icke råda därom, att Söderlund, som skadats under en militär transport

och därvid ådragit sig bestående men för framtiden i form av mistad

syn på ett öga, borde tillerkännas en årlig livränta av statsmedel utöver de

belopp, som han på grund av bestämmelserna i militärersättningsförordningen

erhölle från riksförsäkringsanstalten. Livräntans storlek torde härvid i

överensstämmelse med gällande domstolspraxis böra fastställas på grund av

Söderlunds faktiska årsinkomst i hans civila yrke omedelbart före olycksfallet

eller 4 620 kronor. Med hänsyn till invaliditetsgraden 25 % borde alltså

livräntan fastställas till 1 155 kronor för år dock med avdrag för vad Söderlund

för varje tidsperiod kunde komma att uppbära från riksförsäkringsanstalten.

Härvid torde liksom i tidigare likartade fall avdrag böra göras

för såväl livräntan som därå belöpande dyrtidstillägg, alltså med för när
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 87.

varande (30 + 12 =) 42 kronor i månaden. Tillika borde föreskrivas, att

Söderlund å den sålunda bestämda livräntan icke skulle äga uppbära någon

sådan tilläggsförmån, som eljest tillkomme pensionstagare. Livräntan borde

för tiden från och med den 1 juli 1945 utgå från tolfte huvudtitelns anslag

till diverse pensioner och understöd m. m. Ersättningen för tiden fram till den

1 juli 1945 borde regleras på sätt civilförvaltningen och tygavdelningen förordat.

Genom beslut den 13 oktober 1944 har Kungl. Majit medgivit, att till

Söderlund finge för tiden den 13 februari 1944 — den 1 juli 1945 utbetalas

ersättning i enlighet med vad myndigheterna sålunda föreslagit. Härjämte

förklarade Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande frågan

örn ersättning för tiden därefter.

I likhet med myndigheterna finner jag, att kronan bör utgiva särskild er- Departemcntssättning

på grund av ifrågavarande skada. Av riksdagen torde böra utverkas chefcnmedgivande

att ersättningen må gäldas av anslaget till diverse pensioner och

understöd m. m. På sätt tidigare i likartade fall ägt rum bör föreskrift meddelas

därom att å ersättningsbelopp icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,

som enligt gällande bestämmelser tillkommer pensionstagare. Av

handlingarna i målet inhämtas, att kronan icke torde äga regressrätt mot

vederbörande förare beträffande belopp, som utgivits eller kunna komma att.

utgivas i anledning av skadan.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att på grund av förutnämnda olycksfall må till Per Arne

Söderlund från och med den 1 juli 1945 under hans återstående

livstid utbetalas en årlig livränta å 1155 kronor — dock med

avdrag för vad Söderlund på grund av olycksfallet uppbär i livränta

jämte dyrtidstillägg därå från riksförsäkringsanstalten —

med iakttagande att å den sålunda bestämda livräntan icke må

åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser

eljest tillkommer pensionstagare.

4:o.

Värnpliktige nr 70—34—1929 Oscar Erik Holm vådasköt den 2 februari

1943 värnpliktige 101—48—1916 Oskar Bernhard Olsson med påföljd att

denne sedermera avled. De närmare omständigheterna voro följande.

Holm, som inkallats till militärtjänstgöring såsom lanclstormspolis och förlagts

till bevakningsbarackerna vid Svenska aeroplanfabriken i Trollhättan,

skulle den 2 februari 1943 fullgöra vakttjänst mellan kl. 12.00 och 17.00. Vid

uppställning till posttjänstgöringen beordrade vaktbefälhavaren laddning med

5 skott samt bajonett på. Holm, som medförde ett oladdat gevär, underlät

emellertid att ladda, vilket ej observerades av vaktbefälhavaren, som själv

stod i ledet. Holm hade därefter från kl. 12.00 stående post i en vaktkur vid

grindarna till fabrikens flygfält. En värnpliktig vid namn Hult hade samtidigt

patrullerande posttjänstgöring. Emedan det var kallt och Holm frös

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

om fotterna, frågade Holm något före kl. 15.00 Hult, örn Holm kunde få byta

tjänstgöring med Hult en kortare stund. Hult medgav detta, I samband härmed

ställde Hult in sitt skarpladdade gevär i postkuren, där Holms gevär

redan stod. Då Holm härpå skulle övertaga Hults patrullering, tog Holm ett

gevär i kuren utan närmare granskning och gick Hults patrullinje en gång. Då

han återkom, hade Hult avlösts och gått in i förläggningen. Holm återtog däremot

sin plats i kuren. Hult gjorde vid avlösningen patron ur och märkte då,

att geväret ej var laddat. Han insåg, att han hade Holms gevär, och beslöt att

passa Holm kl. 17 vid avlösningen och underrätta denne örn gevärsbytet. — Då

grindarna stängdes, gick Holm in i förläggningen. Holm hade den uppfattningen,

att posten behövde stå kvar i kuren endast så länge grindarna voro

öppna, Då Holm kom in i sin förläggningsbaraclt, befann sig endast Olsson i

baracken. Olsson låg på en säng innanför dörren. På fråga av Holm meddelade

Olsson, att klockan var något över fyra, Sedan Holm tagit av bajonetten,

ställde han geväret i ett gevärsställ vid ingångsdörren. Efter en kort stund

tog han en trasselsudd och började rengöra geväret, varvid han stod nära

dörren. Då han var medveten örn att han ej laddat sitt gevär någon gång

under dagen, hade han ej haft anledning att göra patron ur. Under rengöringen

stod han så att gevärspipan utan att han tänkte därpå riktades mot

Olsson. Såvitt han kunde erinra sig var slagfjädern spänd under rengöringen

och geväret osäkrat. Då han torkade under avtryckaren med trassel avgick

ett skarpt skott och träffade Olsson. Först då skottet avgick, förstod Holm, att

han hade Hults gevär.

Kegementskrigsrätten vid Bohusläns regemente fann i utslag den 22 april

1943 utrett, att Holm genom ovarsamt handskande med vapen vållat Olssons

död. Därjämte fann krigsrätten utrett, att Holm gjort sig skyldig till försummelse

och oförstånd i tjänsten genom att han dels utan tillstånd bytt post

med Hult, dels icke haft sitt gevär laddat under vakttjänstgöring, dels satt

ifrån sig geväret vid postkuren och dels utan att förvissa sig örn att tiden

härför varit inne lämnat sitt postställe. På grund härav prövade krigsrätten,

som fann omständigheterna såvitt anginge Holms vållande till Olssons död

mildrande, rättvist döma Holm dels för vållande till annans död att böta

femtio dagsböter, varje dagsbot två kronor, dels ock att hållas i vaktarrest

tio dagar. Härjämte förpliktades Holm att utgiva dels begravningskostnader

med 822 kronor 44 öre, dels livränta åt den avlidnes hustru Anna Augusta

Olsson med 1 000 kronor för år från och med den 3 februari 1943 så länge

hon levde ogift samt livränta åt makarna Olssons son Olof Bertil, född den

2 februari 1929, med 600 kronor för år från och med den 3 februari 1943 till

dess han fyllt 16 år. Vid likviden skulle Holm äga avräkna vad i livräntor

utgivits av riksförsäkringsanstalten för änkan Olsson och hennes son.

Härjämte förpliktades Holm att gälda 5 % ränta å 822 kronor 44 öre från

den 26 februari 1943 samt å livräntorna från förfallodagen tills betalning

skedde.

Vidkommande härefter av riksförsäkringsanstalten i målet förd talan, prövade

krigsrätten rättvist att med stöd av 13 § andra stycket förordningen den

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, förplikta Holm att till anstalten utgiva vad anstalten utgivit

i livräntor till änkan och sonen. Härjämte förpliktades Holm att

ersätta riksförsäkringsanstaltens rättegångskostnader med 25 kronor.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I skrifter dagtecknade den 2 januari och den 7 juni 1944 har Holm —

under framhållande att hans årsinkomster uppginge till omkring 4 200 kronor

samt att hans årliga utgifter överstege 4 400 kronor — anhållit att bliva befriad

från all honom enligt förenämnda utslag åliggande ersättningsskyldighet till

riksförsäkringsanstalten.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Holm, som är gift och vars hustru

väntade sin nedkomst vid årsskiftet 1944/45, är smältverksarbetare med en

månadsinkomst av omkring 350—360 kronor. Enligt kronodebetsedel för 1943

har Holm taxerats för en inkomst av 2 850 kronor. Holm är försörjningspliktig

emot sin moder, som är medellös. Makarna Holm ha inga andra tillgångar

än enklare bohag till 1 rum och kök.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 22 juli 1944 anfört följande.

Riksförsäkringsanstalten hade genom beslut den 17 mars 1943 jämlikt militärersättningsförordningen

tillerkänt änkan Olsson en årlig livränta å 540

kronor att utgå från och med den 8 februari 1943 så länge hon levde ogift

samt den minderårige sonen en årlig livränta å 360 kronor att likaledes utgå

från och med den 8 februari 1943 till dess han uppnått 16 års ålder. Sistnämnda

livränta upphörde sålunda den 2 februari 1945.

Vid gentemot Holm den 16 juli 1943 framställt krav å dittills av riksförsäkringsanstalten

utgivna livräntebelopp, 450 kronor, samt rättegångskostnader,

25 kronor, hade Holm meddelat, att han saknade medel till gäldande

av anstaltens fordran. Sedan anstalten i anledning härav påkallat polisundersökning

för utrönande av Holms ekonomiska förhållanden och möjligheter

att betala sin skuld till anstalten, hade anstalten från landsfiskalen i Tunhems

distrikt mottagit rapport rörande Holms ekonomiska förhållanden. I sin

skrift den 2 januari 1944 hade Holm uppgivit, att hans inkomster uppginge

till cirka 4 200 kronor, samt uppskattat sina utgifter till omkring 4 400 kronor

för år räknat. Den uppgivna inkomsten syntes i det närmaste överensstämma

med polisrapportens uppgifter i detta avseende. Bland utgifterna hade Holm

upptagit underhåll till den avlidnes änka 540 kronor och till sonen med 360

kronor. Enligt krigsrättsutslaget skulle emellertid Holm efter avdrag av de från

riksförsäkringsanstalten utgående livräntorna betala till änkan 460 kronor och

till sonen 240 kronor för år räknat. _ ....

Riksförsäkringsanstalten hade av landsfiskalen i Tunhems distrikt mhämtat,

att genom utmätning av Holms avlöning uttagits vid avlöningstillfallen

i oktober 1943 och i januari 1944 tillhopa 242 kronor. Tillika hade

landsfiskalen meddelat, att han vid lämpliga avlöningstillfällen ämnade fortsätta

utmätningarna, enär Holm fortfarande häftade för av riksförsäkringsanstaltens

ersättningar icke täckt del av de utdömda livräntorna.

Med hänsyn till uppgifter angående Holms ekonomiska förhållanden, som

av riksförsäkringsanstalten införskaffats, ävensom till de uppgifter härom

sorn i anslutning till Holms skrift den 7 juni 1944 insänts till Kungl. Majit,

hade riksförsäkringsanstalten för sin del icke något att erinra mot bifall till

Holms framställning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Statskontoret har i utlåtande den 2 augusti 1944 framhållit följande.

Statskontoret ville till en början framhålla, att krigsrätten vid bestämmandet

av livräntorna till änkan Olsson och hennes son — såsom framginge av

utslaget — tagit i beaktande Holms tillgångar samt övriga omständigheter.

Det ville också förefalla, som om Holms ekonomiska ställning borde ha medgivit

för honom att uppfylla sina förpliktelser enligt utslaget, särskilt gentemot

änkan och sonen. Hans fasta utgifter av en inkomst på cirka 360 kronor i

månaden hade således —- frånsett kostnaden för mat -— angivits till allenast

92 kronor 15 öre i månaden. Att Holm emellertid icke gjort vad som bort ankomma

på honom framginge därav, att för gäldandet av livräntorna åt änkan

Olsson och hennes son utmätning måste företagas. Statskontoret måste för

sin del finna tveksamt, örn i förevarande fall sådana särskilt vägande skäl

kunna anses föreligga, som enligt riksdagens mening skulle kunna motivera

ett efterskänkande i viss utsträckning av Holms ersättningsskyldighet (jfr

riksdagens skrivelse 1935:156).

Därest emellertid Kungl. Majit skulle finna skäl för ett tillmötesgående av

framställningen, ville statskontoret fästa uppmärksamheten vid att Holm själv

i sin skrift den 2 januari 1944 räknat med att kunna av sina inkomster avstå

omkring 900 kronor till understöd åt änkan Olsson och hennes son. Då den

sistnämnde den 2 februari 1945 uppnådde 16 års ålder och därmed icke längre

bleve berättigad till livränta på grund av utslaget, komme Holms förpliktelser

enligt detta att minskas till 1 000 kronor årligen, varav 540 kronor utginge

från riksförsäkringsanstalten. Statskontoret finge under erinran härom föreslå,

att ett eventuellt tillmötesgående av framställningen begränsades till att avse

två tredjedelar av de förpliktelser, som på grund av utslaget åvilade Holm

gentemot riksförsäkringsanstalten. Hans årliga utgifter för livräntor jämlikt

utslaget skulle då uppgå till (460 + ''^ + 240 + ~ =) 1 000 kronor intill

den 2 februari 1945 och därefter till (460 + 180=) 640 kronor.

Av utredningen framgår, att Holm vid vakttjänstgöringen i flera avseenden

åsidosatt gällande föreskrifter och att dessa förseelser och även andra omständigheter

på ett olyckligt sätt samverkat till det inträffade. Med hänsyn till

Holms ekonomiska villkor och de förhållanden under vilka olyckshändelsen

inträffat anser jag mig dock kunna biträda statskontorets förslag om begränsad

befrielse från ersättningsskyldighet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva

att Oscar Erik Holm må befrias från två tredjedelar av honom

enligt regementskrigsrättens vid Bohusläns regemente utslag

den 22 april 1943 åvilande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten.

5:o.

Vid en fälttjänstövning vid By hemvärn den 14 juni 1942 råkade hemvärnsmannen

Bror August Johansson av misstag vid skottlossning använda skarp

ammunition med påföljd att hemvärnsmannen Paul Konrad Karlsten dödades

och hemvärnsmannen Karl Emil Sjögren skadades.

Sedan i anledning av det inträffade ansvars- och skadeståndstalan förts,

har regementskrigsrätten vid Hälsinge regemente genom utslag den 2 februari

1943 utlåtit sig i huvudsak sålunda:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Marits -proposition nr 87.

Deltagarna i övningen, till vilka utlämnats lös ammunition, hade varit

uppdelade i två grupper. Karlsten och Sjögren, som tillhört den ena — södra

— gruppen, hade under beskjutning från den andra — norra —- gruppen

träffats vardera av ett skarpt skott med påföljd att Karlsten omedelbart avlidit

och Sjögren åsamkats viss kroppsskada. Johansson, som deltagit i övningen

och tillhört den norra gruppen, hade i målet uppgivit, att han tidigare

eller närmare bestämt den 14 maj 1942 deltagit i en av hemvärnet anordnad

fältskjutning och därvid i en av uniformsrockens fickor stoppat ned ett patronknippe,

innehållande två skarpa skott och tre lösa skott, vilka icke förbrukats

vid tillfället, samt att han vid övningen den 14 juni 1942 lagt ned den

honom då tilldelade lösa ammunitionen i samma ficka, där nämnda patronknippe,

som han då varken erinrat sig eller varsnat, alltjämt förvarats. I betraktande

härav och av vad övrigt i målet förekommit måste det tagas för

visst, att det — såsom Johansson jämväl själv vidgått — varit han, som efter

att av misstag ha laddat geväret med det i rockfickan kvarglömda patronknippet,

avlossat de skarpa skott, som träffat Karlsten och Sjögren. Enär vid

nu angivna förhållanden vållande till Karlstens död och till den Sjögren åsamkade

skadan läge Johansson till last, samt Johansson — genom uraktlåtenhet

att vid handhavandet av den honom vid fältskjutningen tilldelade skarpa

ammunitionen ställa sig i sådant hänseende meddelade föreskrifter till efterrättelse

eller eljest iakttaga nödig aktsamhet — vore förfallen till ansvar för

försummelse i tjänsten, prövade krigsrätten rättvist döma Johansson för

ouppsåtligt vållande till annans död och till kroppsskada att hållas i fängelse

en månad, villkorlig dom, samt att för försummelse i tjänsten undergå vaktarrest

i två dagar. Härjämte ålades Johansson att ersätta statsverket för

rättsmedicinsk besiktning och liköppning å Karlsten med belopp, vartill kostnaden

härför i vederbörlig ordning bleve fastställd.

Vidare förpliktades Johansson att utgiva, till änkan Elin Viktoria Karlsten

dels genast såsom ersättning för begravningskostnader, som hon icke

utfått av riksförsäkringsanstalten, 400 kronor, _ dels årlig livränta från och

med den 15 juni 1942, så länge hon levde ogift, med 600 kronor samt för

makarna Karlstens son Fred Arvid Paul Karlsten, född den 15 augusti 1929,

till dess han fyllt sexton år, med 360 kronor, från vilka livräntebelopp emellertid

skulle avräknas vad riksförsäkringsanstalten i sådant hänseende utbetalat

eller kunde komma att utbetala, samt till riksförsäkringsanstalten dels

av anstalten till Sjögren och änkan Karlsten utbetalade belopp, tillhopa 366

kronor 50 öre, dels ock de belopp, anstalten visade sig nu eller framdeles

ha utgivit i livränta till änkan Karlsten och hennes son. Härjämte förpliktades

Johansson att i rättegångskostnader utgiva till riksförsäkringsanstalten

25 kronor och till änkan Karlsten 225 kronor.

Sedan änkan Karlsten för egen del och för sin underårige son yrkat högre

ersättning, i enlighet med vad hon vid krigsrätten fordrat, har krigshovrätten

ej funnit skäl göra ändring i krigsrättens utslag såvitt detsamma överklagats.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

I samband med målets överklagande i krigshovrätten har Johansson framhållit

följande.

Johansson hade av rent fosterländska skäl gått in i hemvärnet och visat

stort intresse härför. Han hade sålunda år 1941 erhållit pris som bästa hemvärnsman

inom By hemvärnsområde. Även i den frivilliga skytterörelsen

hade han deltagit flitigt. Han hade tagit det mycket hårt, att han vållat sin

hemvärnskamrats död. Han ville ej undandraga sig ansvaret för det inträffade

men funne det oskäligt hårt, att han på ålderdomen skulle påbördas ett

för honom synnerligen betungande underhåll. Han kunde ej räkna med att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majds proposition nr 87.

fortsätta sitt arbete många år till. Hans hälsa vöre ej särskilt stark och de

psykiska påfrestningar, olyckan medfört, hade tagit hårt på hans krafter.

I en den 23 september 1943 dagtecknad skrift har Johansson sedermera,

under framhållande att han vore ur stånd att betala det utdömda skadestånd

det, anhållit att bliva befriad från detsamma.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i utlåtande

den 9 maj 1944 framhållit, att den änkan Karlsten gentemot Johansson

tillkommande fordringsrätten givetvis icke kunde upphävas genom beslut i

administrativ ordning. I denna del syntes ansökningen alltså icke böra föranleda

någon åtgärd. Beträffande frågan huruvida riksförsäkringsanstaltens

fordringsrätt mot Jolansson borde eftergivas syntes det ej tillkomma civilförvaltningen

och tygavdelningen att avgiva yttrande.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 19 juni 1944 anfört i huvudsak

följande.

I anledning av den Sjögren åsamkade skadan hade anstalten jämlikt förordningen

den 28 juni 1941 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under hemvärnstjänstgöring (SFS 1941:593), tillerkänt Sjögren ersättning

med 116 kronor 50 ore. Ytterligare ersättning torde ej komma att tillerkännas

Sjogren. På grund av Karlstens död hade anstalten enligt nämnda förordning

dels utgivit begravningshjälp med 250 kronor, dels ock genom beslut

aen 14 november 1942 tillerkänt den avlidnes änka en årlig livränta å 475

kronor att utgå från och med den 15 juni 1942 så länge hon levde ogift samt

hennes son, Fred Arvid Paul, född den 15 augusti 1929, en årlig livränta å

• It,*011.01 6J ?re att llkaledes utSå fl''ån den 15 juni 1942 till dess han uppnatt

lb ar. hedan anstalten den 12 mars 1943 framställt ersättningskrav mot

Johansson for sina dittillsvarande kostnader, 960 kronor 32 öre, samt Johansson

förklarat sig sakna förmåga att gälda fordrade beloppet, hade verkställts

polisutredning for utrönande av Johanssons ekonomiska ställning och förmåga

att fullgöra sm betalningsskyldighet till anstalten. Med hänsyn till vad

i rapport angående polisutredningen upplysts om Johanssons ekonomiska

i "ti ln§ °. 1 betraktande ay de omständigheter under vilka olycksfallet in
trattat,

ansåge anstalten sig för sin del icke böra framställa någon erinran mot

bifall till Johanssons ansökning, i den mån den avsåge befrielse från Johansson

åvilande ersättningsskyldighet till anstalten.

Av nyssnämnda rapport ävensom av handlingarna i övrigt inhämtas följande

beträffande Johanssons personliga förhållanden: Johansson är född år

1885 samt anställd som smed hos Krångede aktiebolag nied en inkomst av omkring

300 kronor i månaden. Han har hustru och en lam 18-årig dotter att

försörja. Han äger en mindre fastighet örn 1 rum och kök taxerad till 1 700

kronor, värderad till 2 500 kronor samt intecknad för 3 000 kronor. Lösöreboets

värde uppskattas till omkring 300 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 26 juni 1944 anfört följande.

Statskontoret finge med hänsyn till föreliggande omständigheter tillstyrka

att framställning gjordes till riksdagen örn befrielse för Johansson från honom

avilande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten. Johansson hade

järnv al att ersätta statsverket kostnaderna för rättsmedicinsk besiktning och

liköppning. Enligt ämbetsverkets förmenande borde Johansson även medgivas

befrielse härifrån.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Vad härefter anginge framställningen i övrigt syntes den förebragta utredningen

giva vid handen, att Johansson ägde små möjligheter att gälda de livräntor

till änkan Karlsten och dennas son å respektive 125 kronor och 43

kronor 33 öre, för vilka Johansson hade att ensam svara. Det torde

därför icke vara helt uteslutet, att änkan Karlsten framdeles inkomme

med framställning, att statsverket skulle övertaga Johanssons betalningsskyldighet

gentemot henne och sonen. Med hänsyn härtill syntes skäl tala för

att i nu förevarande sammanhang Kungl. Majit även inhämtade riksdagens

medgivande att, efter prövning av de omständigheter, änkan Karlsten kunde

åberopa som stöd för en dylik framställning, till henne och sonen utbetala

ovannämnda årliga livräntor samt att befria Johansson från skyldighet att ersätta

statsverket dessa utgifter.

Såsom av föreliggande domstolsutslag framgår ha Johanssons förseelser Departement*

i straffhänseende bedömts milt. Med hänsyn till omständigheterna vid olycks- chefentillfället

och med beaktande av Johanssons svaga ekonomiska ställning samt

föreliggande fördelaktiga upplysningar örn honom, anser jag mig böra föreslå

befrielse från ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten samt till statsverket

för rättsmedicinsk besiktning m. m. Den av statskontoret berörda

frågan örn ersättning åt änkan Karlsten och hennes son torde icke böra i detta

sammanhang bringas under riksdagens prövning.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att Bror August Johansson befrias från honom på grund av

omförmälda båda olycksfall åvilande ersättningsskyldighet till

riksförsäkringsanstalten och statsverket.

6:o.

Den 19 september 1942 uppstod eldsvåda i ett kronan tillhörigt intendenturförråd

i Örnsköldsvik, varvid vissa skador vållades. Med anledning härav

förde vederbörande krigsfiskal vid särskilda krigsrätten i Härnösand ansvarsoch

skadeståndstalan mot landstormssergeanten Ernst Valfrid Nyström och

en värnpliktig vid namn Lindström.

Krigsrätten har genom utslag den 13 februari 1943 utlåtit sig i huvudsak

sålunda:

Nyström och Lindström hade i september 1942 tjänstgjort, Nyström såsom

förrådsförvaltare för och Lindström såsom handräckning vid ifrågavarande

förråd. Den 19 september 1942 omkring kl. 14.45, då Nyström och

Lindström jämte ett pär andra värnpliktiga voro sysselsatta med att från ett

i förrådslokalen befintligt fristående hyllfack framtaga dynor och kuddar,

hade Lindström, enär Nyström klagade över den dåliga belysningen, lagt en

brinnande elektrisk sladdlampa, som saknat skyddsgaller och vars glödlampa

haft en strömförbrukning av omkring 75 watt, ovanpå några dynor och kuddar

på hyllfackets översta hylla. Nyström, som måste ha lagt märke till Lindströms

åtgärd, hade underlåtit att taga hand om sladdlampan och Lindström

hade försummat tillse, huru med lampan förfors. Sedan Nyström och Lindström

omkring kl. 15.00 slutat sitt arbete vid hyllfacket hade de lämnat detsamma

utan att ha tagit bort sladdlampan från hyllfacket eller släckt lyse! i

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

densamma samt lämnat förrådslokalen och senare under dagen endast tillfälligtvis

uppehållit sig där. Kl. 18.55 hade upptäckts, att eld utbrutit i förrådslokalen,

och genom denna brand hade en stor del av den i förrådet befintliga

materielen förstörts eller skadats. Av utredningen framginge vidare, att

elden uppkommit i det hyllfack, där sladdlampan kvarlämnats, och det måste

hållas för visst, att branden förorsakats av att den brinnande glödlampan

antänt de dynor och kuddar, bland vilka lampan legat. Nyström och Lindström,

vilka bort ha insett den eldfara som var förenad med att sladdlampan

blev liggande bland sådan lättantändlig materiel som dynor och kuddar,

måste följaktligen anses ha ouppsåtligen genom vårdslöshet och oförsiktighet

vållat ifrågavarande eldskada. Genom sitt förfarande hade de tillika visat

vårdslöshet vid fullgörande av tjänsteplikt.

På grund härav och då de tilltalade ej haft något att erinra mot skäligheten

av den av kronan fordrade ersättningen prövade krigsrätten rättvist dels döma

envar av Nyström och Lindström för vållande till eldskada samt vårdslöshet

i tjänsten att undergå vaktarrest i sex dagar, dels ock förplikta dem att solidariskt

till kronan utgiva ersättning med 63 548 kronor 32 öre.

Krigshovrätten, där Nyström och Lindström besvärade sig, fann enligt utslag

den 1 juni 1943 ej skäl att i anledning av Nyströms besvär göra ändring

i krigsrättens utslag. Yad åter angick Lindströms besvär uttalade krigshovrätten

följande: Enär Lindström med hänsyn till omständigheterna ej kunde

anses ha saknat fog för sitt antagande, att Nyström — vilken måste antagas

ha iakttagit var Lindström lagt sladdlampan — skulle omhändertaga lampan,

samt Lindström med hänsyn härtill icke kunde anses ha genom vårdslöshet

eller oförsiktighet varit vållande till ifrågavarande eldskada eller visat vårdslöshet

vid fullgörande av tjänsteplikt, prövade krigshovrätten rättvist ogilla

den mot Lindström förda ansvars- och ersättningstalan.

Kungl. Majit har på besvär av Nyström genom utslag den 6 april 1944 ej

funnit skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

Sedermera har Nyström i en den 9 september 1944 dagtecknad skrift hos

Kungl. Maj:t anhållit att bliva befriad från ansvar och ersättningsskyldighet.

Ansökningen har i vad den avser nåd från ådömt ansvar lämnats utan bifall

av Kungl. Majit. I vad ansökningen avser befrielse från ersättningsskyldighet

har den jämte handlingarna i ärendet överlämnats till försvarsdepartementet.

Beträffande ansökningen i denna del inhämtas av Nyströms sistnämnda

skrift bland annat följande.

Nyström är gift och har sex barn i åldern 5—19 år, varav fem för närvarande

vistas i hemmet. Nyström är predikant i Eiladelfiaförsamlingen i Örnsköldsvik

och uppbär härför ett årsarvode av 3 600 kronor. I övrigt har han

inga inkomster. Nyström köpte år 1937 en villafastighet i Örnsköldsvik för

26 600 kronor. Fastigheten, på vilken han nedlagt avsevärda kostnader för

förbättring, är för närvarande belånad för 23 000 kronor.

Nyström har beträffande skadeståndet framhållit följande.

Det förelåge icke någon som helst proportion mellan den försummelse,

vartill han gjort sig skyldig, och det orimliga belopp, han dömts att betala.

Han saknade givetvis varje möjlighet att någonsin kunna erlägga ens en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 1.1

mindre del av detta belopp. Ur kronans synpunkt vore sålunda den Nyström

ålagda skadeståndsskyldigheten skäligen meningslös men för Nystrom komme

den att förbittra hela hans liv. Till en början riskerade han, att kronan till

täckande av sin fordran toge från honom hans villafastighet i Örnsköldsvik,

som han köpt för sparade medel och som varit hans och familjens hem. Han

vore vidare genom den över honom hängande skadeståndsskyldigheten berövad

varje möjlighet att på längre sikt planlägga och ordna sin ekonomi. Så

snart hans sparade medel överstege utmätningsbart belopp, kunde det överskjutande

infordras av statsverket. Vetskapen härom måste döda varje strävan

att sörja för annat än brödet för dagen.

Skadestånd vore ju icke »straff» i egentlig mening, men för honom komme

detta skadestånd att till sina verkningar vara jämförbart med ett det hårdaste

straff, som dessutom komme att fortfara hela livet. Det vore oförståeligt, att

denna olycksdigra händelse skulle kunna leda till så hårda följder för Nyström.

Vid ansökningen har Nyström fogat intyg av bland andra chefen för

Västernorrlands regemente, översten M. E. Hedenlund, och kapten O. R.

Lemming, vilken tjänstgjort såsom stabschef vid Örnsköldsviks försvarsområde.

I Hedenlunds intyg framhålles, att Nyström under sin militärtjänstgöring

ådagalagt ovanligt stor plikttrohet, pålitlighet och nit, att han i fråga

örn materielens skötsel, ehuru detta ej varit honom direkt anbefallt, visat

synnerligen stort intresse och av eget initiativ företagit åtgärder varigenom

åtskilliga besparingar kunnat åstadkommas, att hans arbete varit präglat av

stort ekonomiskt förutseende och noggrannhet, samt att hans vandel varit

mönstergill.

Av Lemmings intyg inhämtas, att Nyström visat stort intresse och stor

arbetsglädje vid förrådsarbetet samt att han på ett berömvärt sätt skött sina

åligganden som uppbördsman och förrådsman.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen ha i utlåtande den 21

november 1944 anfört följande.

Då Nyström, vilken ådömts disciplinstraff i form av sex dagars vaktarrest,

icke syntes ha gjort sig skyldig till någon högre grad av tjänsteförsummelse,

ansåge civilförvaltningen och arméförvaltningen — med hänsyn jämväl till

vad som i ansökningen bifogade intyg anförts beträffande sökandens person

och tjänsteutövning — billighetsskäl tala för att hans betalningsskyldighet

nedsattes till ett belopp, som stöde i rimligt förhållande till hans ekonomiska

villkor. Såsom stöd för denna uppfattning finge ytterligare framhållas, att

de inträffade skadorna i viss mån torde få tillskrivas olyckliga yttre omständigheter.

Med hänsyn till Nyströms inkomst- och förmögenhetsförhållanden

samt hans försörjningplikt syntes det belopp, som borde avkrävas Nyström,

böra begränsas till 300 kronor. Såsom villkor härför borde föreskrivas, att

beloppet inbetalades till civilförvaltningen före den 1 juli 1946.

Statskontoret har i utlåtande den 23 december 1944 förklarat, att ämbetsverket

icke ville motsätta sig befrielse, därest Nyström inom viss av Kungl.

Maj:t bestämd tid inbetalade 300 kronor.

Enligt vad nu kan förutses torde det med hänsyn till föreliggande uppgifter

om Nyströms ekonomiska förhållanden få anses i det närmaste uteslutet,

att han skall kunna gälda ifrågavarande mycket stora skadestånd ens

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 87. 379 45 2

Departements
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

till någon mindre del. Med hänsyn härtill och då Nyströms förseelse såsom

av straffsättningen framgår bedömts vara relativt ringa, anser jag starka skäl

tala för att kronan avstår från sin skadeståndsskyldighet i enlighet med

myndigheternas förslag.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att Ernst Valfrid Nyström må, därest han inom tid som av

Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 300 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan på grund av Kungl. Marits utslag

den 6 april 1944.

7:o.

Genom beslut den 19 april 1916 antog dåvafande arméförvaltningens

fortifikationsdepartement av ingenjörsfirman Gustavson & Co, K. G. Gustavson,

avgivet anbud å uppförandet av två officersbyggnader och två skidlöparkaserner

vid Norrbottens regemente i Boden samt av en underofficersbyggnad

vid Bodens ingenjörkår därstädes för en kostnad av tillhopa 793 290

kronor. Emellertid kunde firman, vilken innehades av Karl Gotthard

Gustavson och Carl Josef Konrad (Johansson) Ulfsjöö, icke utföra arbetena,

varför firman av fortifikationsdepartementet med kronan förbehållen skadeståndsrätt

skildes från desamma och annan entreprenör antogs. Entreprenadsumman

bestämdes därvid till 835 000 kronor, men kronan förband sig därjämte

att tillhandahålla den nye entreprenören åtskilliga materialier. Den

genom detta åtagande kronan tillskyndade merutgiften har sedermera visat

sig uppgå till 131216 kronor 89 öre. Härtill kommer skillnaden mellan

entreprenadsummorna, 41 710 kronor. Kronans förlust i anledning därav,

att ingenjörsfirman Gustavson & Co icke kunnat utföra byggnadsarbetena,

uppgår således till sammanlagt 172 926 kronor 89 öre.

Kronan erhöll år 1920 stämningsresolution å bolaget hos Stockholms rådhusrätt,

men enär ej någon av bolagsmännen kunde anträffas för delgivning

avskrevs målet.

Sedan uppdrag att vidmakthålla och bevaka kronans fordran givits samt

ingen av gäldenärerna kunnat anträffas, har kronans fordran jämlikt 1 § i

preskriptionsförordningen, efter angivande hos Överståthållarämbetet, kungjorts

i post- och inrikes tidningar år 1925 och 1934. Sedan utrönts, att

Gustavson är bosatt i Skråmsta, har preskriptionsavbrott skett i juni 1943

genom att arméförvaltningens ombudsman i skrivelse den 22 juni 1943 till

Gustavson framhållit, att Gustavson såsom delägare i bolaget vid tiden för

avtalets ingående vore jämte Ulfsjöö-, vilken enligt uppgift avflyttat till

Norge år 1920, solidariskt ansvarig för den för kronan uppkomna förlusten.

På grund härav anmodades Gustavson av ombudsmannen att till arméförvaltningen

inbetala nämnda belopp av 172 926 kronor 89 öre.

I en den 7 januari 1944 dagtecknad skrift har Gustavson anhållit att bliva

befriad från den betalningsskyldighet i vilken han på grund av nu angivna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

19

omständigheter kunde häfta till kronan. I samband härmed har Gustavson

framhållit följande.

Han hade varit delägare i ingenjörsfirman Gustavson & Co, då firman

åtog sig att utföra avsedda byggnadsarbeten. Det vore i och för sig riktigt,

att kronan förbehållit sig rätt till skadestånd för den merkostnad som kunde

uppstå genom bolagets förfarande att frånträda anbudet. Enligt uppgift

hade preskriptionsavbrott med avseende på kronans eventuella fordran skett

medelst kungörelse i post- och inrikes tidningar. Gustavson läste emellertid

icke dessa tidningar samt hade därför icke erhållit kännedom örn den påstådda

skadeståndsskyldigheten förrän i juni 1943 eller 27 år efter kravets

uppkomst. Ditintills hade han levat i den tron, att bolagets bristande förmåga

att fullgöra åtaget anbud icke föranlett någon ekonomisk förlust for

Till utredning angående sina ekonomiska förhållanden hade Gustavson

låtit upprätta en bouppteckning över tillgångar och skulder. Av bouppteckningen

framginge, att hans ekonomi vore mycket svag. Han kunde endast

med största svårighet erhålla de medel, som erfordrades för hans uppehälle.

Han voi-e villig att, örn så erfordrades, med ed bekräfta de i bouppteckningen

lämnade uppgifterna.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande beträffande Gustavsons

personliga förhållanden.

Gustavson, som är född år 1888, är ogift och saknar fast anställning. Han härunder

de senaste åren haft mycket blygsamma inkomster. Salunda iortjanade

han år 1942 på tillfälliga arbeten 632 kronor. Hans inkomst av arbete under

år 1943 har varit ungefär densamma. Gustavson disponerar kostnadsfritt ett

rum i fädernegården Skråmsta nr 1 i Ånsta socken. Han erhåller därvid av

de syskon, som sköta gården, fri kost. Gustavson äger rätt till vissa andelar

i oskiftade dödsbon efter föräldrar och syskon. Han äger dessutom en fastighet

i örebro taxerad till 48 000 kronor och intecknad for omkring 38 000 kronor,

till vilket sistnämnda värde fastigheten värderats av oj avig värderingsman

Härjämte äger Gustavson 40 aktier i Aktiebolaget Närkes Strömsborg,

värderade till sammanlagt 4 000 kronor. Enligt förenämnda bouppteckning

uppgå tillgångarna till 42 050 kronor samt skulderna (kronans ifrågasätta

fordan inberäknad) till 218 369 kronor 68 öre. Bristen utgör således 176 319

kronor 68 öre. Därest kronans fordran skulle avraknas, föreligger ändock

en brist å omkring 3 400 kronor.

Arméförvaltningens ombudsman har i fråga om Gustavsons ekonomiska

ställning framhållit följande.

Gustavsons enda likvida tillgångar utgjordes av fastigheten i Orebro samt

aktieposten. Fastigheten vore emellertid intecknad till ett belopp överstigande

dess sannolika värde, varför en exekution i fastigheten för kronans

del ej vore tillrådlig. Aktierna vore näppeligen värda det upptagna beloppet

4 000'' kronor. Gustavsons ekonomiska ställning vore salunda i realiteten

mycket svag och en eventuell utmätning av aktieposten skulle sannolikt med

föra konkursansökan från Gustavsons sida. Ulfsjoo som utflyttat till Norge,

saknade tillgångar här i landet. I anslutning till det anförda foresloge

ombudsmannen, att framställning måtte göras till Kungl. Majit om avskrivande

av kronans fordran.

Arméns fortifikationsförvaltning har i utlåtande den 23 september 1944 med

överlämnande av ombudsmannens promemoria föreslagit, att proposition

måtto avlåtas till riksdagen örn befrielse för Gustavson från avsedd betalningsskyldighet

samt att fordringen vid bifall härtill måtte få avskrivas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

jDepartementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 17 oktober 1944 anfört

följande.

Ämbetsverket finge till en början framhålla, att någon exigibel fordran i

förevarande fall icke förelåge utan att fråga vore örn ett på § 25 förordningen

den 17 november 1893 (nr 96) angående statens upphandlings- och entreprenadväsende

m. m. grundat skadeståndskrav mot sökanden, med anledning av

att åtagen entreprenad ej fullgjorts. Såvitt av handlingarna framginge hade

borgen för entreprenadavtalets behöriga fullgörande ej blivit ställd.

Med hänsyn till den avsevärda tid, som förflutit sedan entreprenadanbudet

ingivits, samt Gustavson svaga ekonomiska ställning syntes det civilförvaltningen

knappast böra ifrågakomma att numera i rättegångsväg göra skadeståndskravet

gällande. Det borde måhända särskilt framhållas, att den avsevärda

storleken av de merkostnader, som åsamkats kronan till följd av arbetets

utförande genom annan entreprenör — därvid kronan förbundit sig att

tillhandahålla vissa materialier — mäste ses mot bakgrunden av att arbetena

i fråga utförts under en tid av markerad prisstegring på alla områden. Sålunda

uppgmge, enligt, vad handlingarna utvisade, merkostnader hänförliga till av

kronan tillhandahållna materialier till icke mindre än 131 216 kronor*89 öre.

Med hänsyn till sålunda föreliggande omständigheter finge förvaltningen

hemställa, att Kungl. Majit måtte medgiva att vid i ärendet företagna åtgärder

finge bero.

Statskontoret har med hänsyn till Gustavsons svaga ekonomiska ställning

och de omständigheter, under vilka ifrågavarande fordran uppkommit,

förordat, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen, att Gustavson, därest han

inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade ett belopp av förslagsvis

500 kronor, befriades från ytterligare ersättningsskyldighet gentemot kronan

i anledning av entreprenaden. Tillika torde bemyndigande lämnas fortifikationsförvaltningen

att, sedan sådan inbetalning blivit fullgjord, avskriva ifrågavarade

fordran å 172 926 kronor 89 öre.

Ifrågavarande kronan tillkommande fordran hänför sig till bristande fullgörande

av byggnadsentreprenad vid en så långt tillbaka liggande tidpunkt

som år 1916. Då oförutsedda prisstegringar synas ha förhindrat entreprenadens

fullgörande och det för övrigt torde vara föga sannolikt, att kronan numera

skulle kunna indriva ens någon mindre del av beloppet, finner jag mig

böra föreslå, att kronan helt avstår från sitt skadeståndsanspråk gentemot

Gustavson.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Karl Gotthard Gustavson befrias från den skadeståndsskyldighet

vari han enligt vad förut angivits kan häfta till kronan.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna Ilo—7:o hemställt förordnar Hans

Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erland Kock.

Stockholm 1945. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:155 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet. s. 10 i texten
  2. SU 1945:64 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet. s. 1 i texten