Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn föreningsoch förhandlingsrätt, m. m
1945-02-16 · 60 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 60 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:88, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn föreningsoch förhandlingsrätt, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
1
Nr 88.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936
(nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m.; given
Stockholms slott den 16 februari 1945.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506)
om förenings- och förhandlingsrätt;
2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om
medling i arbetstvister;
3) lag angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) om
särskilda skiljedomare i arbetstvister;
4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253)
örn kollektivavtal; samt
5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)
om arbetsdomstol.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1945
1 sami. Nr 88.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) om
förenings- och förhandlingsrätt.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 11 september 1936 örn föreningsoch
förhandlingsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Denna lag---underkastade ämbetsmannaansvar.
Såsom arbetstagare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den
som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans
räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren; och skall den för vars
räkning arbetet utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förslag
tm
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling
i arbetstvister.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
För vart----äga tillämpning.
Därest så---särskild förlikningsman.
Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som.
utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma
art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet
utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse se SFS 1936: 507.
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) om särskilda
skiljedomare i arbetstvister,
Härigenom förordnas, att första stycket av lagen den 28 maj 1920 örn
särskilda skiljedomare i arbetstvister skall erhålla följande ändrade lydelse:
Konungen äger, i mån av behov, efter framställning av kommuner eller
eljest, förordna särskilda personer att på anmodan av parter var för sig avgöra
arbetstvister, som av parterna hänskjutits till skiljedom, eller på anmodan
av parter eller av dem valda skiljemän såsom opartiska ordförande
i skiljenämnder deltaga i dylika tvisters slitande. Såsom arbetstvist skall
härvid även anses tvist mellan parter som avses i 1 § tredje stycket lagen
om medling i arbetstvister. Förordnanden, som nyss nämnts, meddelas på
viss tid, högst två år i sänder.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om
kollektivavtal.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Avtal mellan---ock gällande.
Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som,
utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma
art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet
utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.
Beträffande kollektivavtal---lag stadgas.
Bestämmelser i —--deras medlemmar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
För upptagande---i Stockholm.
Om skyldighet---särskilt stadgat.
Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som,
utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma
art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet
utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse se SFS 1936:508.
Kungl. Maj:ts proposition nr Sfi.
5
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,
Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, jordbruks- och
handelsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, fråga örn viss utvidgning av arbetstagarbegreppet i förenings- och
förhandlingsrättslagen m. fl. lagar samt anför.
Inledning.
Enligt 65 § av 1914 års lag örn kommission, handelsagentur och handelsresande
— i det följande benämnd kommissionslagen — förstås med handelsagent
den, som åtagit sig uppdrag att för annans räkning verka för
avsättning av varor genom att upptaga köpeanbud till huvudmannen eller
att i dennes namn sluta försäljningsavtal, och som icke är anställd i huvudmannens
tjänst utan driver verksamhet såsom självständig yrkesidkare med
eget kontor eller annan egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden angående
denna kunna sändas. Enligt 85 § kommissionslagen förstås med handelsresande
den, som åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning resa från
ort till annan och därvid, genom upptagande av köpeanbud till huvudmannen
eller slutande av försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning
av varor, som icke medföras å resan. För handelsresande, som äro anställda
i huvudmannens tjänst, äro bestämmelser örn rättsförhållandet mellan
huvudmannen och handelsresanden givna i 86 §, medan motsvarande
bestämmelser för handelsresande, som icke äro anställda i huvudmannens
tjänst, meddelas i 87 §. För att särskilja de båda slagen av handelsresande
plägar, något oegentligt, användas för de förra benämningen fasta resande
och för de senare benämningen provisionsresande. Slutligen kan nämnas att
i 93 § av lagen regler givas angående s. k. platsförsäljare, varmed förstås
den som åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning inom den ort, där
denne driver sin rörelse, besöka kunder och därvid, på samma sätt som en
6
Kungl. Maj-.ts proposition nr 88.
handelsresande, verka för avsättning av varor som icke medföras. Är platsförsäljaren
anställd i huvudmannens tjänst skall 86 § tillämpas på honom; är
så ej fallet gäller 87 § för honom.
I en vid 1937 års riksdag väckt motion (II: 352) hemställdes örn utredning
rörande och eventuellt förslag till revision av kommissionslagens bestämmelser
om handelsresande. Bland annat framhölls därvid behovet av utredning
om gränsdragningen mellan lagens 86 och 87 §§. Alla eller stora grupper
av enbart mot provision anställda handelsresande skulle nämligen, då
de ej kunde anses såsom arbetstagare, icke lia möjlighet att deltaga i sådana
organisationer, som avsåges i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Motionen
avstyrktes i första lagutskottets utlåtande (nr 48) och vann ej riksdagens
bifall.
Vid 1938 års riksdag framställdes i två likalydande motioner (I: 106 och
11:204) yrkande om vissa ändringar i kommissionslagen enligt ett i motionerna
intaget lagutkast, som syftade till att samtliga handelsresande ävensom
platsförsäljare skulle anses vara anställda i huvudmannens tjänst. På
hemställan av första lagutskottet (uti. nr 22) avslogos jämväl dessa motioner.
I skrivelse den 11 december 1938 till chefen för socialdepartementet hemställde
bensindistributörers riksförbund antingen örn sådan ändring av förenings-
och förhandlingsrättslagen, att den bleve gällande även för handelsagenter
i förhållande till deras huvudmän, eller örn en särskild förhandlingslagstiftning
för »den kategori anställda, som med stöd av otydlighet i
lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande kunna göras till
självständiga företagare». Till stöd för denna hemställan hänvisade förbundet
bland annat till en av arbetsdomstolen tidigare under samma år meddelad
dom (nr 112), i vilken förklarades, att förbundets medlemmar i allmänhet
icke vore att anse som arbetstagare.
Vidare har föreningen Sveriges aktiva handelsresande i skrivelse den 4
juli 1939 hos chefen för socialdepartementet hemställt om sådan ändring i
gällande lagstiftning att jämväl de handelsresande, vilka enligt kommissionslagen
äro att anse såsom självständiga yrkesidkare, erhölle föreningsoch
förhandlingsrätt i förhållande till sina huvudmän.
Emellertid hade 1939 års lagtima riksdag med anledning av en motion
rörande viss ändring av förenings- och förhandlingsrättslagen i skrivelse (nr
197) anhållit örn utredning och eventuellt förslag om ändring av nämnda lag
i syfte att få begreppet föreningsrätt närmare bestämt. Vid anmälan av denna
skrivelse framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet i yttrande till
statsrådsprotokollet, att vid utredningen även borde tagas under övervägande
vad som anförts i här ovan omförmälda skrivelse från bensindistributörers
riksförbund. Vid den åsyftade utredningen, vilken anförtroddes numera häradshövdingen
Ove Hesselgren, skulle dessutom tagas under övervägande den
likaledes härovan omförmälda skrivelsen från föreningen Sveriges aktiva
handelsresande. Hesselgren avgav sedermera ett den 30 december 1939 dag
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
7
tecknat betänkande (S. O. U. 1939:49) med förslag till ändring i föreningsoch
förhandlingsrättslagen, huvudsakligen avseende en närmare reglering av
föreningsrätten, i vilket betänkande han tillika behandlade frågan örn förenings-
och förhandlingsrätt för handelsagenter och vissa handelsresande. I
anslutning därtill hemställde Hesselgren, att frågan om en utvidgning av
tillämpningsområdet för förenings- och förhandlingsrättslagen måtte göras
till föremål för särskild utredning.
Efter remissbehandling och viss överarbetning lades Hesselgrens förslag i
fråga om föreningsrättens reglering till grund för en proposition (nr 106) till
1940 års lagtima riksdag, vari framlades förslag till ändring i vissa delar av
förenings- och förhandlingsrättslagen. I sitt utlåtande (nr 24) med anledning
av propositionen erinrade andra lagutskottet därom, att vissa spörsmål
beträffande lämpligheten av att utsträcka lagens giltighetsområde till
att omfatta även förhållandet mellan vissa självständiga yrkesutövare och
dessas uppdragsgivare alltjämt återstode att pröva.
Den 29 augusti 1941 uppdrog Kungl. Maj.t åt socialstyrelsen att verkställa
utredning av spörsmålet örn erforderliga åtgärder för ernående av rättslig
likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och sådana handelsresande,
som avses i 87 § kommissionslagen, å ena, samt arbetstagare, å
andra sidan, ävensom att till Kungl. Majit avgiva de förslag, till vilka utredningen
kunde giva anledning. Vidare överlämnade jag den 29 februari
1944, för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande, till socialstyrelsen
en av föreningen Sveriges aktiva handelsresande till Kungl. Majit ingiven
framställning om viss reglering av handelsresandenas semesterrättsliga
förhållanden.
Till fullgörande av ifrågavarande uppdrag har socialstyrelsen med skrivelse
den 15 maj 1944 överlämnat utredning, utmynnande i förslag till lagstiftningsåtgärder
inom området för den s. k. arbetsfredslagstiftningen. Sedan
yttranden inhämtats däröver, anhåller jag nu att få upptaga ärendet till
behandling. Jag vill då till en början lämna en redogörelse för huvuddragen
av det lagstiftningskomplex, som direkt beröres av socialstyrelsens förslag.
Huvuddragen av arbetsfredslagstiftningen.
Under benämningen arbetsfredslagstiftningen plägar hänföras en rad lagar
och författningar berörande avtalsförhållandena mellan arbetsgivare och
arbetstagare. De viktigaste lagarna inom detta komplex äro 1920 års lagar
örn medling i arbetstvister och örn särskilda skiljedomare i sådana tvister,
1928 års lagar örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol samt 1936 års lag om
förenings- och förhandlingsrätt. Då sistnämnda lag kommit att i viss mån
intaga en central ställning inom lagkomplexet, torde den följande framställningen
böra inledas med en redogörelse för dess huvudsakliga innehåll.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
Förenings- och förhandlingsrättslagen är uppdelad på fem särskilda kapitel.
Av dessa innehåller 1 kap. bl. a. bestämmelser örn föreningsrätten;
denna skall lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten föreligger bl. a.
om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon å andra
sidan för att förmå honom att icke inträda i förening eller att icke verka
för bildandet av förening, så ock örn å ena sidan, till skada för någon å
andra sidan, åtgärd vidtages på grund av hans verksamhet för bildandet av
förening.
2 kap. innehåller stadganden om förhandlingsrätt. Därmed förstås rätt
att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom
rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt
tillkommer arbetsgivare och förening av arbetsgivare samt förening
av arbetstagare. Sådan rätt medför skyldighet för andra parten att träda i
förhandling. Part, som äger förhandlingsrätt men å vilken 3 kap. icke äger
tillämpning, kan påkalla förlikningsmans medverkan i enlighet med lagen
om medling i arbetstvister. Försummar part att vid av förlikningsman anordnad
förhandling fullgöra sin förhandlingsskyldighet, kan han enligt sistnämnda
lag anmälas för arbetsdomstolen, som äger genom vite tillhålla
honom att fullgöra sitt åliggande.
I 3 kap. förenings- och förhandlingsrättslagen lämnas regler örn särskild
förhandlingsrätt under vissa angivna betingelser. Huvudorganisation av arbetstagare
äger — enligt 8 § — genom anmälan hos socialstyrelsen påkalla
tillämpning av kapitlet. Dylik anmälan skall innefatta förklaring att organisationen
underkastar sig fredsförpliktelse under viss tid. Äro bestämmelserna
i 3 kap. tillämpliga å arbetstagarförening, gälla de även för arbetsgivarparten.
Örn mellan parterna enighet i viss förhandlingsfråga icke uppnås,
skall socialstyrelsen på begäran av huvudorganisation av arbetstagare
eller arbetsgivare eller av oorganiserad arbetsgivarpart utse opartisk ordförande
att leda förhandlingarna. Socialstyrelsen må dock, enligt 10 § andra
stycket, vägra att utse sådan ordförande bl. a. därest sökanden är förening
av arbetstagare, som icke omfattar minst hälften av de av frågan berörda
arbetstagarna eller som icke äger minst 300 medlemmar. Det åligger part,
enligt 12 §, att på den opartiske ordförandens kallelse sammankomma och
på hans anmaning med angivande av skäl framlägga förslag till förhandlingsfrågans
bedömande. Kunna parternas vid förhandlingen avgivna förslag
icke sammanjämkas, må ordföranden uppmana parterna att hänskjuta frågan
till bindande avgörande av skiljemän. Efterkommes ej uppmaningen,
skall ordföranden på begäran av endera parten hos socialstyrelsen hemställa
om utseende av skiljenämnd för avgivande av förslag till förhandlingsfrågans
lösning. Socialstyrelsen har därefter att utse skiljenämndsledamöter,
som skola avgiva dylikt förslag. Om skiljenämndens förslag icke inom viss
tid antages av båda parterna, upphör fredsförpliktelsen såvitt angår den
behandlade frågan, därest endera parten inom en månad därefter under
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
9
rättat såväl andra parten som socialstyrelsen att han ämnar anlita stridsåtgärd.
Enligt 16 § andra stycket skall innan stridsåtgärd vidtages — därest
giltigt hinder icke möter — underrättelse örn åtgärden lämnas motsidan
ävensom socialstyrelsen sist å sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall
taga sin början. — Hos socialstyrelsen skall föras register för inskrivning av
bl. a. anmälan enligt 8 §. Styrelsen skall vägra mottaga anmälan bl. a. om
förenings stadgar eller beslut, som anmälas, prövas icke hava tillkommit i
föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse med förenings- och förhandlingsrättslagen.
A kap. nämnda lag innehåller stadganden örn påföljd för överträdelse av
lagen. Sålunda skall envar, sorn kränker föreningsrätt eller som bryter fredsförpliktelse,
vara skyldig ersätta därav uppkommen skada. Försummar part
att hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §, må ordföranden anmäla
försummelsen hos arbetsdomstolen, som äger genom vite tillhålla den försumlige
att fullgöra sitt åliggande. Förseelse mot bestämmelserna i 16 §
andra stycket straffas med böter.
I 5 kap. givas slutligen rättegångsföreskrifter. Mål, som avse tillämpningen
av förenings- och förhandlingsrättslagen, skola upptagas och avgöras av
arbetsdomstolen. Åtal för förseelse mot bestämmelserna i 16 § andra stycket
skall dock anhängiggöras vid allmän domstol.
Enligt lagen örn medling i arbetstvister skall Konungen förordna förlikningsman
med uppgift att medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare.
Förlikningsman äro för närvarande förordnade för sju särskilda distrikt.
Konungen äger även lämna medlingsuppdrag åt särskild förlikningskommission
eller särskild person. I visst fall kan socialstyrelsen utse opartisk
ordförande att leda förhandling örn överenskommelse, ägnad att främja ett
gott förhållande mellan parterna. Lagen om medling i arbetstvister gäller
icke i fråga om arbetsgivare och arbetare, å vilka bestämmelserna i 3 kap.
förenings- och förhandlingsrättslagen äga tillämpning.
Förlikningsman bör, om arbetshäst uppkommit som medfört eller synes
hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, träda i förbindelse med
de tvistande, kalla dem till förhandlingar och söka under dessa förhandlingar
åvägabringa tvistens lösning. Även örn tvisten icke är av nyssnämnda allvarliga
natur skall förlikningsmannen kalla de tvistande till förhandlingar,
därest begäran därom framställes av arbetsgivare eller organisation, omfattande
minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna. Försummar någon
av de tvistande att vid av förlikningsman anordnad förhandling fullgöra
den förhandlingsskyldighet, som enligt 2 kap. förenings- och förhandlingsrättslagen
åvilar honom, må såsom tidigare nämnts förlikningsmannen
anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen som äger alt genom vite tillhålla
parten att fullgöra sitt åliggande. Kan icke vid förhandlingarna inför förlikningsmannen
vinnas enighet, må han uppmana de tvistande att låta tvisten
avgöras av skiljedomare i arbetstvister eller av skiljemän.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Innan arbetsinställelse vidtages skall, därest giltigt hinder icke möter, underrättelse
om åtgärden lämnas motsidan samt förlikningsmannen sist å
sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin början. Förseelse mot
denna bestämmelse straffas med böter, och åtal för förseelsen anhängiggöres
vid allmän domstol.
Enligt lagen om särskilda skiljedomare i arbetstvister äger Konungen förordna
—- och har också Kungl. Maj:t utsett — särskilda personer att på anmodan
av parter var för sig avgöra arbetstvister, som av parterna hänskjutits
till skiljedom, eller på anmodan av parter eller av dem valda skiljemän
såsom opartiska ordförande i skiljenämnder deltaga i dylika tvisters slitande.
För skiljedomarna, vilka skola hava domarkompetens, och deras verksamhet
skall vad i lagen örn skiljemän är stadgat äga motsvarande tillämpning.
I lagen örn kollektivavtal regleras avtal mellan arbetsgivare eller förening
av arbetsgivare och fackförening eller annan liknande förening av
arbetare om villkor, som skola lända till efterrättelse för anställning av
arbetare, eller örn förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.
Kollektivavtal som slutits av förening är beträffande yrkesgrupper och område
som avses i avtalet bindande jämväl för medlem i föreningen, vare sig
han inträtt före eller efter avtalet. Har mellan arbetsgivare och arbetare,
som äro bundna av samma kollektivavtal, träffats överenskommelse om villkor
som innebär avvikelse från kollektivavtalet, skall-överenskommelsen ej
vara gällande i vidare mån än avvikelsen må anses tillåten enligt kollektivavtalet.
Arbetsgivare eller arbetare som äro bundna av kollektivavtal få,
enligt 4 § av lagen, i vissa där närmare angivna fall icke vidtaga arbetsinställelse,
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Detta
gäller även om kollektivavtalet innehåller bestämmelse som strider häremot.
Åsidosätter arbetsgivare, arbetarre eller förening sina förpliktelser enligt kollektivavtalet
eller kollektivavtalslagen skall vederbörande gälda därav uppkommen
skada.
Enligt lagen örn arbetsdomstol finnes en särskild domstol i Stockholm för
upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal. På sätt förut
nämnts är arbetsdomstolen även skyldig att upptaga och avgöra vissa mål
avseende tillämpning av förenings- och förhandlingsrättslagen samt lagen
om medling i arbetstvister.
Arbetsdomstolen består av ordförande och sex ledamöter. Ordförande och
två ledamöter förordnas av Kungl. Majit bland personer som icke kunna
anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. De andra fyra ledamöterna
förordnas även av Kungl. Majit, två efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen
i Sverige.
Förening som slutit kollektivavtal äger vid arbetsdomstolen väcka och
utföra talan för den som är eller varit medlem i föreningen. Vill någon föra
talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande medlem i för
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
aning som slutit kollektivavtal skall även föreningen instämmas. Har förening
eller förbund av flera arbetsgivar- eller arbetarföreningar slutit kollektivavtal,
skall — enligt 13 § tredje stycket — vad sålunda är sagt örn
medlem gälla såväl de sammanslutna föreningarna som deras medlemmar.
Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.
Arbetstagarbegreppet.
Allmänna anmärkningar.
Alt handelsagenter, provisionsresande och vissa andra jämförliga yrkesutövare
även i sådana fall, då de intaga en mera beroende ställning gentemot
sina huvudmän, icke befunnits äga rätt till åtskilliga sociala förmåner, som
tillkomma arbetstagare, beror ytterst därpå, att nämnda yrkesutövare ansetts
vara självständiga företagare. Här må därför till en början göras några allmänna
anmärkningar angående användningen av begreppet arbetstagare i
svensk lagstiftning.
Beteckningen arbetare eller arbetstagare har brukats i en mångfald lagar,
särskilt givetvis på sociallagstiftningens område. Ett närmare angivande
av begreppets innebörd förekommer emellertid endast i några få lagar. Sålunda
utsäges i 1912 års lag örn arbetarskydd (2 §) att med arbetare förstås
envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till
denne vara att anse såsom självständig företagare. Samma definition återfinnes
i 1937 års skogshärbärgeslag (1 §). Även 1916 års lag örn törsäkring
för olycksfall i arbete (2 §) upptager en i huvudsak likartad begreppsbestämning.
Övriga lagar med socialpolitisk innebörd — alltså även de förut
omnämnda lagarna som ingå i den s. k. arbetsfredslagstiftningen — sakna
varje definition av arbetstagarbegreppet. 17 kap. 4 § handelsbaden, som
innehåller bestämmelser örn förmånsrätt i konkurs för bl. a. arbetare tillkommande
lönefordringar, upptager icke heller någon sådan begreppsbestämning.
Arbetstagarbegreppet har icke fullt samma innebörd i de olika lagarna av
ifrågavarande slag. Till att börja med märkes att i en del av lagarna vissa
avvikelser från vad som eljest skolat gälla gjorts i själva lagtexten. I flera
lagar ha sålunda vissa grupper arbetstagare undantagits från lagarnas tilllämpning.
Exempel finnas även på en i lagtexten gjord utvidgning av det
däri angivna begreppet. Enligt olycksfallsförsäkringslagen — vilken visserligen
enligt, den däri givna huvudregeln endast avser arbetare, som mot avlöning
användes lill arbete varom i lagen är fråga — skall sålunda såsom
arbetare även anses den som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning
utför dylikt arbete.
Vidare är att märka att begreppet arbetare eller arbetstagare i oell för sig
tolkats på ett något skiftande sätt av de olika myndigheter som haft att
tillämpa de särskilda lagarna. Att så blivit fallet synes i viss man samman
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
hänga med att det i vårt land icke finnes någon allmän lagstiftning som
reglerar arbetsavtalet. Myndigheterna ha ofta icke heller haft någon säkrare
ledning av tillgängliga lagmotiv för tolkningen av arbetstagarbegreppet.
För att erhålla en riktig föreställning örn innebörden av nämnda begrepp
måste man därför göra sig reda för den praxis som utbildats hos de lagtillämpande
myndigheterna.
Arbetstagarbegreppet enligt praxis.
I det följande lämnas en kortfattad översikt över gällande praxis vid tolkningen
av arbetstagarbegreppet, såvitt avser några av de viktigaste lagarna
av socialpolitisk karaktär.1 Därvid kommer givetvis särskilt avseende att
fästas vid den gränslinje som man vid tillämpningen av olika lagar dragit
mellan å ena sidan arbetstagare och å den andra självständiga företagare.
Nämnda gränsdragning är nämligen, såsom i det föregående antytts, av
grundläggande betydelse då det gäller att taga ståndpunkt till här förevarande
lagstiftningsärende.
Förenings- och förhandlingsrättslagen. Socialstyrelsen har ej ansett sig
kunna vägra att mottaga anmälningar enligt 8 § i lagen på den grund, att
den anmälande organisationen även omfattat medlemmar som ej varit arbetstagare.
I fall där även arbetsgivare tillhört organisationen har socialstyrelsen
emellertid före godkännandet av anmälan sökt få dem uteslutna
eller berövade inflytande på organisationens fackliga politik. Vederbörande
organisationer lia även visat sig beredvilliga att vidtaga härför erforderliga
ändringar av sina stadgar. I tveksamma fall har socialstyrelsen brukat höra
motparten. Om därvid befunnits att majoriteten av medlemmarna varit fria
företagare, har registrering vägrats.
Genom en registrering har socialstyrelsen icke frånhänt sig befogenheten
att vägra vederbörande organisation förhandlingsrätt enligt 3 kap. av lagen
för sådana medlemmar, som icke äro arbetstagare, utan då ansökan göres
örn opartisk ordförande anser sig styrelsen pliktig närmare undersöka medlemsbeståndet
i den mån detta beröres av den aktuella förhandlingsfrågan.
Bensindistributörers riksförbund, vars medlemmar utgöras av bensinstationsföreståndare,
har av socialstyrelsen, efter motpartens hörande, godtagits
såsom huvudorganisation av arbetstagare, och däröver anförda besvär
ha ogillats av Kungl. Majit (i regeringsrätten). Sedermera har emellertid, som
ovan nämnts, arbetsdomstolen i en den 30 november 1938 meddelad dom,
nr 112, förklarat att förbundets medlemmar i allmänhet icke vore att anse
såsom arbetstagare. I berörda mål, vilket avsåg underlåtenhet av vissa oljebolag
alt hörsamma kallelse enligt 12 § förenings- och förhandlingsrättslagen,
konstaterade arbetsdomstolen i fråga örn de stationsföreståndare, om
vilka tvisten i första hand rörde sig, nämligen distributörer som voro
bundna av konsignationskontrakt och icke tillförsäkrats viss inkomst, att
deras handlingsfrihet visserligen starkt beskurits dels beträffande priser, kre
-
1 Översikten är till stor del hämtad från en i socialstyrelsens utredning lämnad redogörelse.
Vid socialstyrelsens utredning finnes även fogad en särskild P. M. innehållande en
fullständigare materialsamling till belysning av praxis samt handelsagenters, handelsresandes
m. fl. yrkesutövares ekonomiska och sociala ställning, m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
13
ditgivning, försäljningssätt och dylikt och dels angående stationernas öppet
hållande och skötsel i övrigt. Då de emellertid vore dels med avseende å utbytet
av verksamheten såsom distributörer helt beroende av resultatet av
distributionsrörelsen och dels enligt avtalen med bolagen oförhindrade att,
helt eller delvis, ägna sig åt annan verksamhet, kunde de icke anses såsom
arbetstagare. I särskilda fall kunde dock förhållandena ställa sig annorlunda
och motivera en annan uppfattning. — Arbetsdomstolens förevarande dom
var beslutad med 4 röster mot 3. Minoriteten ansåg att ifrågavarande distributörer
vore att anse såsom arbetstagare.
Av medlemmarna i jordbruksmaskinförsäljarnas riksförening befanns
efter motpartens hörande endast ett fåtal utgöras av fast anställda s. k. kontrollörer,
under det att majoriteten bestod av agenter, vilka voro att anse som
fria företagare i förhållande till maskinfirmorna. Socialstyrelsen vägrade registrering,
och däröver hos regeringsrätten anförda besvär ogillades.
Socialstyrelsen har i tveksamma fall vid såväl anmälan till registrering
som ansökan örn opartisk ordförande ansett sig böra hellre godtaga anmälningen
eller ansökningen och därmed möjliggöra frågans bedömande av
arbetsdomstolen än genom ett avslag förhindra sådant bedömande. I sådana
fall där arbetsdomstolen icke godkänt en registrerad organisation såsom bestående
av arbetstagare har styrelsen avfört organisationen ur registret.
Efter begäran av handelsagenternas yrkesförbund utsåg socialstyrelsen
opartisk ordförande för förhandlingar mellan förbundet och Husqvarna vapenfabriks
aktiebolags depotbolag angående symaskinsagenternas löne- och
arbetsvillkor. Agenterna voro tillförsäkrade viss kontant ersättning per
vecka. s. k. omkostnadsersättning, vilken fick oavkortad åtnjutas även vid
styrkt sjukdom intill fyra veckor samt vid sommarledighet ej överstigande
viss tidslängd. Sedermera begärde nämnda yrkesförbund förordnande av
opartisk ordförande för förhandlingar rörande arbetsavtal för de hos Singer
co. symaskins aktiebolag anställda försäljnings- och inkassoombuden. Dessa
ombud voro ej tillförsäkrade någon kontant veckoersättning och ej heller
någon ersättning under sjukdom eller semester. I detta fall avslogs förbundets
begäran. Efter ett par år inkom yrkesförbundet med begäran örn opartisk
ordförande för förhandlingar mellan förbundet och sex av ovannämnda
depotbolag. Under mellantiden hade emellertid arbetsdomstolen genom dom
nr 82/1941 i ett mål rörande semesterersättning förklarat ifrågavarande symaskinsagenter
vara självständiga företagare i förhållande till depotbolagen,
1 och med hänsyn därtill vägrade styrelsen att villfara förbundets
nämnda begäran.
Kollektivavtalslagen och lagen om arbetsdomstol. Arbetsdomstolen har i
flera domar förklarat delägare i handelsbolag ej kunna anses som arbetare
i förhållande till bolaget. En kommanditdelägare i ett kommanditbolag åter
kan vara det. Enahanda är förhållandet med en medlem i en ekonomisk
förening gent emot föreningen och med en aktieägare gent emot aktiebolaget.
En brödutkörare, som använde egen bil, svarade för övriga driftlcost
-
1 Målet angick i sak arbetstagarbegrcppet enligt semesterlagen; 1 anledning av frän bolagens
sida väckt invändning mot arbetsdomstolens behörighet — kollektivavtal kunde ingås
endast mellan arbetsgivare och arbetstagare — förklarade emellertid arbetsdomstolen bl. a.
att den mellan parterna föreliggande överenskommelsen utgjorde ett kollektivavtal såvitt
anginge förbundsmedlemmar, som kunde vara att anse såsom arbetstagare, samt att spörsmålet
huruvida så vore fallet vore identiskt med den i målet föreliggande tvistens materiella
innehåll.
«
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
nader och bar hela risken för återförsäljningen, bär av domstolen icke godtagits
såsom arbetstagare.
I vissa fall har arbetsdomstolen haft att avgöra, huruvida de arbetande
voro verksamma i ett anställningsförhållande och sålunda att anse såsom
arbetstagare, ändock att de voro bundna genom ett avtal, som givits formen
av entreprenadavtal. Det avgörande vore då enligt domstolens mening, huru
driftförhållandena i verkligheten gestaltade sig. Hänsyn finge framför allt
tagas till örn överenskommelsen verkligen kunde anses innebära en förändring
i de arbetsuppgifter eller åligganden i övrigt, som skolat åvila arbetarna,
därest de i vanlig ordning anställts hos arbetsgivaren för utförande
av samma arbete. I fråga örn vägarbeten har svårighet mött att skilja mellan
lagackord och entreprenad. Den senare formen har av domstolen ansetts
föreligga, då det tydligt visats, att den person, med vilken överenskommelsen
om arbetet träffats, verkligen själv åtagit sig arbetet på entreprenad och icke
handlat endast såsom representant för ett arbetslag.
Beträffande bensinstationsföreståndarnas rättsliga ställning har arbetsdomstolen
redan före de i fråga örn förenings- och förhandlingsrättslagens
tillämpning omtalade målen haft att träffa vissa avgöranden, Sålunda har
domstolen i ett fall förklarat vissa stationsföreståndare, som åtnjöto inkomstgaranti,
vara att anse såsom anställda i respektive bolags tjänst, medan
i två andra fall, där sådan garanti icke utfästs, föreståndarna betraktades
såsom självständiga företagare. Även vissa andra av domstolen närmare
angivna omständigheter medverkade till dessa domslut.
Lagen om medling i arbetstvister. Förlikningsmännen synas lia fattat sin
uppgift så, att de utan närmare prövning av huruvida anställningsförhållande
råder mellan parterna skridit till medling, då framställning därom
gjorts från ena sidan och förlikningsmannen ansett sig kunna göra en nyttig
insats för utjämnande av uppkomna motsättningar. Man har också några
exempel på att förlikningsman tagit befattning med tvister, där mellan parterna
icke rått ett arbetsförhållande i civilrättslig mening. Då en part (Gotlands
läns trafikbilägareförening) påkallat förlikningsmans ingripande,
men andra parten (Gotlands norra och Gotlands södra vägdistrikt) bestred
att motsidan kunde anses företräda arbetare, underlät förlikningsmannen att
utfärda kallelse till medlingssammanträde. Frågan fördes vidare till socialstyrelsen
i form av ansökan om förordnande av särskild förlikningsman i
tvisten. Styrelsen fann framställningen icke böra föranleda någon åtgärd, då
ifrågavarande tvist enligt erhållna upplysningar icke var att anse såsom sådan
tvist mellan arbetsgivare och arbetare, varå lagen om medling i arbetstvister
vore tillämplig. Nämnas må att i andra län, där vederbörande vägdistrikt
icke motsatt sig avtalsförhandlingar inför statens förlikningsman,
dessa medverkat till upprättande av »kollektivavtal» mellan vägdistrikten
och lasttrafikbilägareföreningar.
Lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Såsom ovan antytts förstås
enligt denna lag med arbetare envar, som mot avlöning användes till arbete
för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning
utan avlöning utför dylikt arbete. Såsom arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen
anses ej bl. a. den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe
som av honom bestämmes. Beslut i högsta instans rörande lagens tilllämpning
meddelas av försäkringsrådet. Lagens tillämpning har i synner
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
15
ligen många fall givit anledning till bedömande, huruvida en person är att
anse såsom arbetare eller såsom självständig företagare. Härvid bär, såsom
av den nedan intagna redogörelsen framgår, åtskilliga yrkesidkare, som enligt
strikt civilrättsliga grundsatser närmast skulle varit att anse såsom företagare,
behandlats såsom arbetare enligt lagen. Visst stöd härför har erhållits
såväl av tidigare domstolspraxis (N. J. A. 1911 sid. 375) som av uttalanden
vid tillkomsten av gällande olycksfallsförsäkringslag, bl. a. av särskilda
utskottet vid 1916 års riksdag. Följande exempel beträffande praxis vid tilllämpningen
aV olycksfallsförsäkringslagen må anföras.
En ackordstagare, som ekonomiskt och socialt sett är i huvudsak jämställd
med arbetare samt bedriver sin verksamhet yrkesmässigt och väsentligen
själv deltager i arbetet, har man oftast varit benägen att anse såsom
arbetare. Graden av självständighet i avseende å arbetets anordnande och
omfattning samt ackordssummans storlek lia dock härvid även rönt beaktande.
Har en ackordstagare, som är att anse som arbetare, i sin ordning
anställt och avlönat medhjälpare, ha även de senare ansetts som arbetare
i förhållande till ackordsgivaren.
I överensstämmelse nied nu berörda grundläggande uppfattning ha inom
skogsbruket »körare», som anställa och avlöna »huggare», ansetts såsom
arbetare och jämväl dessa senare såsom arbetare i förhållande till virkesägaren.
Beträffande särskilt byggnadsarbeten har försäkringsrådet uppställt vissa
regler enligt vilka ackordstagare, som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet
med vanligen minst två medhjälpare, i allmänhet är att anse såsom
företagare. Även i fall, då verksamheten endast bedrives mera tillfälligt,
har ackordstagaren oftast ansetts som företagare, om byggnadsföretaget
varit av större omfattning. Eljest har ackordstagaren, örn han själv deltager
i arbetet, i regel ansetts vara arbetare.
Hantverkare, såsom plåtslagare med egen verkstad och med dem jämställda
yrkesutövare, t. ex. smeder och snickare, böra enligt försäkringsrådets
mening i regel anses såsom företagare.
I fråga om körslor anses en person, som bedriver yrkesmässig åkerirörelse,
vanligen som företagare. En jordbrukare, som själv deltager i jordbruksarbetet,
anses däremot, om han åtager sig körslor, oftast såsom arbetare.
Agenter, inkasserare och andra dylika yrkesidkare, som äro anställda mot
fast lön eller sådan lön jämte provision, betraktas i allmänhet som arbetare.
Örn en provisionsavlönad dylik yrkesidkare skall anses som företagare eller
som arbetare har vanligen fått bero på örn han ägt eller ej ägt att jämväl
bedriva annan verksamhet av relativt väsentlig betydelse. Lämnar ej hans
kontrakt upplysning härom, har man undersökt, i vad mån hans förpliktelser
enligt kontraktet måste taga hans tid i anspråk.
Skogshärbärgeslagen. Såväl av lagmotiven som av rättspraxis (N. J. A.
1943 sid. 218) framgår, att vid tillämpningen av denna lag virkesägaren
skall betraktas som arbetsgivare i förhållande såväl till sådana av honom
anlitade ackordstagare, som själva deltaga i arbetet, som till de av dem anställda
medhjälparna. Begreppen arbetsgivare och arbetstagare lia således i
detta fall samma innebörd som enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Arbetarskyddslagen. Riksförsäkringsanstaltcn torde beträffande denna lag
i stor utsträckning tillämpa samma praxis i förevarande hänseende som
försäkringsrådet beträffande olycksfallsförsäkringslagen. 1 sisla hand prö
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
vas dessa frågor för arbetarskyddslagens del av allmän domstol. Någon vägledande
domstolspraxis synes emellertid icke föreligga.
Lagen om arbetstidens begränsning. Genom åtskilliga i denna lag gjorda
undantag är arbetstagarbegreppet betydligt snävare än i arbetarskyddslagen.
Enligt arbetstidslagens 3 § och 9 § 10 mom. har arbetsrådet att definitivt avgöra,
huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.
Arbetsrådet har också i talrika fall avgjort, om en arbetande skall anses såsom
arbetare eller såsom självständig företagare.
Beträffande delägare, anställda bos aktiebolag, ekonomiska föreningar eller
kommanditbolag, överensstämmer arbetsrådets praxis i regel med vad
som förut i ämnet anförts rörande lagen om kollektivavtal. I fråga örn handelsbolag
ha arbetande delägare i vissa fall — som det vill synas i bolag
med ett större antal delägare — räknats såsom arbetare, under det att de i
bolag med färre delägare, högst fem, ansetts vara företagare. Såsom företagare
har arbetsrådet alltid bedömt arbetande delägare i enkla bolag.
Såsom företagare har arbetsrådet i vissa fall ansett charkuteriutkörare,
som sålde matvaror från fordon, tillhöriga slakterifirma. Från denna fingo
de ersättning endast i form av viss rabatt å partipriserna. De valde och uppsökte
fullt självständigt sina kunder. Även stenhuggare i s. k. fria berg,
d. v. s. berg som de själva ägde eller till vilka de förvärvat brytningsrätt av
annan än den firma till vilken de levererade den huggna stenen, ha av
arbetsrådet betraktats såsom företagare.
Föreståndarna för vissa bensinstationer lia med hänsyn till sina konsignationskontrakt
av arbetsrådet förklarats vara att anse såsom arbetare.
I vissa fall har det mött svårighet att avgöra, huruvida ett arbete är
ackords- eller entreprenadarbete och sålunda örn den arbetande bör anses
som arbetare eller som företagare. Anses han för arbetare och har han i sin
tur anställt medhjälpare, har arbetsrådet förklarat, att jämväl de senare böra
betraktas som arbetare i förhållande till ackordsgivaren.
Semesterlagen. Enligt vad som framgår av förarbetena till denna lag
skola de begrepp och regler, vilka gälla inom den allmänna civilrätten,
vara avgörande för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig
företagare. I den proposition, vari förslaget till lagen framlades, anfördes att
det icke vöre möjligt att för semesterlagens vidkommande utgå från den
tolkning av arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen, som enligt stadgad
praxis tillämpades beträffande olycksfallsförsäkringslagen. I anslutning till
ett i nämnda lagstiftningsärende uppkommet spörsmål örn inom skogsbruket
virkesägaren eller köraren skulle anses såsom arbetsgivare i förhållande
till de av den senare anlitade huggarna framhölls i propositionen att
frågan örn vem som i det särskilda fallet skulle betraktas såsom arbetsgivare
respektive arbetstagare måste bedömas med hänsyn till vem som slutit
arbetsavtalet. Vidare förklarades i propositionen, i anledning av ett yttrande
örn handelsresande och andra agenter som avlönades uteslutande genom
provision, att handelsresande komme att falla under semesterlagen, så
snart de kunde anses som anställda i huvudmannens tjänst. Riksdagen gjorde
icke någon erinran mot berörda uttalanden.
Praxis har i stort sett följt de sålunda angivna riktlinjerna. I det betänkande,
som avgivits av 1942 års semesterkommitté (S. O. U. 1944:59), lia
ingående refererats åtskilliga domstolsavgöranden i ämnet, såväl av arbetsdomstolen
som av de allmänna domstolarna.
Bland dessa avgöranden må här särskilt pekas på en av arbetsdomstolen
Kungl. Muj:ts proposition nr 88.
17
meddelad dom (nr 88/1942), vari en körare, som verkställt avverkning i
enlighet med bestämmelserna i den då gällande s. k. Norrlandsöverenskommelsen,
ansetts såsom självständig företagare och huggarna såsom anställda
hos köraren.
Härutöver må endast nämnas att i den förut omtalade, av arbetsdomstolen
meddelade domen (nr 82/1941) i mål mellan handelsagenternas yrkesförbund
och Husqvarna vapenfabriks aktiebolags depotbolag rörande semesterersättning,
vilken dom var enhällig, domstolen hänvisat till de allmänna
grundsatser som kommit till uttryck i den likaledes tidigare berörda
domen nr 112/1938. Dessa grundsatser syntes enligt arbetsdomstolens mening
böra leda till att yrkesförbundets medlemmar icke vöre att anse såsom
arbetstagare. Avgörande vore emellertid hur gällande anställningsavtal tilllämpades,
och domstolen inskränkte sig med hänsyn härtill till att hänvisa
förbundet att vid domstolen föra den talan om semesterrätt för enskilda förbundsmedlemmar,
vartill förbundet kunde finna fog föreligga. Förbundet
återkom sedermera med yrkande om sådan rätt för två agenter, men arbetsdomstolen
(dom nr 119/1941) fann ej några särskilda omständigheter motivera
bifall till yrkandet.
17 kap. 4 § handelsbalken. Jämlikt detta lagrum äga betjänter och tjänstehjon
förmånsrätt i arbetsgivares konkurs för dem tillkommande lön för
sista året; samma förmånsrätt gäller för annan arbetares dagspenning eller
avlöning, där den ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen.
Den sålunda stadgade förmånsrätten avser all konkursgäldenärens egendom,
lös som fast. Enligt 13 § samma kapitel må emellertid borgenär, som äger
dylik förmånsrätt, icke njuta rätt till det, vari andra ha särskild, ehuru lägre
förmånsrätt, för mera än som i den övriga egendomen brister. Bristen skall
fyllas efter ordningen av de andras förmånsrätter, så att den lägre viker för
den högre, och fast egendom får icke tillgripas, så länge lös egendom finnes
att tillgå.
Förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken har tillerkänts bland andra
verkställande direktör och disponent hos aktiebolag, person som enligt kontrakt
med sågverksbolag handhaft timmerutdrivning samt affärsförmedlare.
Handelsresande har erhållit förmånsrätt för garanterad provision.
Socialstyrelsens utredning.
Vad beträffar frågan vilka yrkesgrupper som beröras av
utredningen förklarar socialstyrelsen i sin utredning, att styrelsen ansåge
att det i första hand ålåge styrelsen att överväga, huruvida önskemålet
att tillförsäkra handelsagenter och sådana handelsresande, som avsåges i
87 § kommissionslagen, rättslig likställighet i olika hänseenden med arbetstagare
skäligen borde och lämpligen kunde tillgodoses genom lagstiftning.
Styrelsen ansåge sig böra ägna uppmärksamhet även åt andra uppdragstagare
än handelsagenter och handelsresande. Såsom i Hesselgrens ovanberörda
utredning framhållits borde det nämligen icke ifrågakomma att
giva sistnämnda båda yrkesgrupper en privilegierad ställning, utan siven
liillong till riksdagens protokoll 19A5. t saini. Nr 88.
2
18
Kungl. Majus proposition nr 88.
andra kategorier uppdragstagare borde kunna få samma rättigheter, örn de
intoge en liknande beroende ställning. Det torde framför allt vara nedan angivna
yrkesgrupper, som skulle kunna komma i åtanke i förevarande avseende:
1)
Handelsagenter samt sådana handelsresande och platsförsäljare, som
icke äro anställda i huvudmannens tjänst. Hit höra bensinstationsföreståndare
samt försäljare av jordbruksmaskiner, symaskiner, dammsugare, golvbonare,
radioapparater, böcker m. m.
2) Försäkringsagenter, annonsombud och inkasserare, som icke äro anställda
i huvudmannens tjänst.
3) Vissa utkörare av bröd, charkuterivaror, läskedrycker m. m., som använda
egna hästar eller egna bilar.
4) S. k. smååkare, d. v. s. häst- eller lastbilägare, som själva verkställa
körslor för byggen, väg- och gatuarbeten m. m.
5) Småbrukare m. fl., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörsler
eller körslor för vägarbeten.
6) Underentreprenörer vid vissa byggnads-, diknings- och vägarbeten.
7) Stenhuggare, som verkställa uttagning av sten i egna eller av dem
själva arrenderade berg.
8) Restaurangmusiker (kapellmästare med eget kapell).
Den gjorda uppräkningen gjorde icke anspråk på att vara fullständig. På
grund av näringslivets växlande förhållanden syntes det icke vara möjligt
att uttömmande angiva, vilka yrkesgrupper som kunde beröras av utredningen.
Socialstyrelsen hade icke heller genom ovanstående uppräkning velat
taga ståndpunkt till frågan, huruvida samtliga nämnda yrkesgrupper med
säkerhet inneslöte medlemmar, å vilka den av styrelsen föreslagna lagstiftningen
kunde bliva tillämplig. Syftet med uppräkningen hade blott varit
att angiva, inom vilka yrkesgrupper de åsyftade uppdragstagarna sannolikt
vore att finna. .
Vidkommande p r i n ci p s p ö r s m ål e t om rättslig likställighet
mellan arbetstagare och vissa uppdragstagare anför
socialstyrelsen till en början följande.
Genom en omfattande och mångsidig lagstiftning på det socialpolitiska
området ha statsmakterna sökt trygga och förbättra de mindre bemedlade
medborgarnas levnadsförhållanden. Till en början och i viss mån även i
fortsättningen ha dessa strävanden —- bortsett från fattigvård och vissa
andra helt allmängiltiga hjälp- och understödsformer — i främsta rummet
varit inriktade på att tillgodose kroppsarbetares och med dem likställda
arbetstagares intressen. Exempel härpå lämna den egentliga arbetarskyddslagstiftningen,
som väsentligen har till ändamål att bereda arbetarna skydd
mot olycksfall och ohälsa i arbetet, samt lagarna om försäkring för olycksfall
i arbete och för vissa yrkessjukdomar, vilka lagar syfta till att någorlunda
säkerställa arbetarna mot de ekonomiska följderna av dylika olycksfall
och fall av ohälsa. Jämväl lagarna om medling i arbetstvister och örn
kollektivavtal synas ha enahanda inriktning. Under de senaste åren har
Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
19
emellertid en viss förändring gjort sig märkbar. I stället för att såsom förut
beteckna parterna i arbetsförhållandet »arbetsgivare» och »arbetare» har
man övergått till benämningarna »arbetsgivare» och »arbetstagare» — detta
tydligtvis för att under den sistnämnda beteckningen jämväl inbegripa »anställda»,
d. v. s. butiks- och kontorsbiträden, arbetsledare och tjänstemän
m. fl. Beträffande förenings- och förhandlingsrättslagen — vari berörda,
ändrade terminologi först torde lia kommit till användning — framhöll
kommittén angående privatanställda i sin motivering, att den »ansett sig
böra taga särskild hänsyn till att de grupper av privatanställda. vilkas rätt i
fråga örn förenings- och förhandlingsrätten ännu icke blivit faktiskt erkänd
från arbetsgivarsidan, äga ett starkt intresse av att med lagstiftningens
hjälp erhålla samma rätt, som de stora arbetarorganisationerna på egen
liand förskaffat sig». Statsmakterna torde sålunda kunna sägas ha utsträckt
sina socialpolitiska omsorger till alla grupper av arbetstagare.
Ett tillgodoseende av den i utredningsuppdraget åsyftade rättsliga likställigheten
skulle i större eller mindre omfattning utsträcka den socialpolitiska
lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl beroende uppdragstagare,
vilka juridiskt sett icke kunna betraktas som arbetstagare. Huruvida bärande
skäl förefinnas för en dylik utsträckning torde icke med hänsyn till de olika
lagarnas skilda syften låta sig generellt bedöma. För att träffa avgörande
i detta avseende synes man vara nödsakad att pröva varje särskild lag.
Socialstyrelsen övergår härefter till att undersöka huruvida arbetstagarbegreppetbör
utvidgas i vad avser särskilt angivna
lagar med socialpolitisk innebörd.
Förenings- och förhandlingsrättslagen blir därvid först föremål för
socialstyrelsens överväganden. Styrelsen anser att flera skäl tala för att
även vissa uppdragstagare tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt enligt
nämnda lag samt anför härom bl. a. följande.
En av den moderna socialpolitikens viktigaste uppgifter är att söka förebygga
och utjämna intressemotsättningar mellan olika grupper i samhället,
och såsom ett medel härför har förhandlingsväsendet ansetts betydelsefullt.
Detta har nått en särskilt stor omfattning i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare och är på detta område delvis reglerat i lag. Men
även vid meningsskiljaktigheter mellan andra grupper av medborgare,
exempelvis mellan torpare och jordägare, lasttrafikbilägare och vägstyrelser
samt skogskörare och skogsägare, har staten genom sina organ i enstaka
fall ingripit i utjämnande syfte. En särskild medlingslagstiftning har vidare
tillkommit för tvister mellan fastighetsägare och hyresgäster. En tydlig tendens
till utvidgning av området för statliga ingripanden i fråga örn förhandlingsväsendet
kan således spåras.
Vissa av de uppdragstagare, varom i ulredningen är fråga, lia varit i tillfälle
att organisationsmässigt föra förhandlingar med sina huvudmän,
fastän dessa icke haft någon lagstadgad förhandlingsskyldighet. Såväl Husqvarna
vapenfabriks aktiebolags depolbolag och Singer co. symaskins
aktiebolag lia sålunda fört förhandlingar med symaskinsagenternas organisation,
syftande till att reglera förhållandet mellan agenterna och huvudmännen.
Handelsresandenas sammanslutningar, vilka visserligen omfatta
även fasta resande, lia likaledes av motsidans representativa organisationer
exkänts såsom förhandlingsparter. Förhandlingsväsendets betydelse bär så
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
lunda insetts icke blott av statsmakterna och av de berörda uppdragstagarna
utan även av vissa organisationer på uppdragsgivarsidan. En utvidgning
av den lagstadgade förenings- och förhandlingsrätten skulle därför
i viss mån stå i överensstämmelse med tendenser, som klart framträtt.
Organisationsväsendet intager en framträdande plats i nutidens samhällsliv.
På ett stort antal områden träffas kollektiva uppgörelser, och även vid
förhandlingar mellan enstaka parter söker den enskilde ofta stöd hos den
organisation han tillhör. Det är för övrigt icke blott på arbetsmarknaden
utan även på andra områden av det ekonomiska livet, som sammanslutnings-
och enhetssträvanden gjort sig gällande.
Någon allmän lagstiftning angående föreningsrättens okränkbarhet eller
örn skyldighet för part att förhandla med motpartens organisation finnes
icke. Det har icke heller framträtt något starkare behov av eller allmännare
önskemål om en dylik lagstiftning. Med hänsyn härtill synes det befogat
att begränsa den förda diskussionen till uppdragstagare, vilkas ställning
synes likartad med arbetstagares.
Erfarenheten har givit vid handen, att dylika uppdragstagare i allmänhet
lia svårigheter att uppnå medinflytande vid fastställandet av för dem gällande
arbetsvillkor. Arten av deras verksamhet torde i regel leda till att de
arbeta var för sig, och detta förhållande är givetvis ägnat att försvåra deras
fackliga organisering. Anslutningen till befintliga organisationer lär även
få anses relativt begränsad. Verksamhetens art erbjuder ej heller stora möjligheter
för effektiva stridsåtgärder. Strejker torde sålunda sällan med
framgång kunna genomföras, då användbara ersättare vanligen stå att
finna och knappast kunna hindras att träda i verksamhet. Försäljningsverksamhet
torde också kunna i större eller mindre omfattning omläggas t. ex.
till att bedrivas genom annonsering eller korrespondens. För övrigt lära
ifrågavarande uppdragstagares organisationer ej ha lagt upp några strejkfonder.
Verksam blockad av en firmas varor torde blott med svårighet
kunna åvägabringas. Uppdragstagarnas ställning är i nu förevarande avseenden
lika svag som arbetstagarnas tidigare var. En sådan ordning kan
icke anses tillfredsställande ur samhällets synpunkt. För att uppdragstagarna
skola kunna uppnå en starkare ställning synes det nödvändigt, att
de i större utsträckning uppträda organisationsmässigt. Deras föreningsoch
förhandlingsrätt har likväl mött motstånd, låt vara att den erkänts av
vissa kategorier huvudmän.
Vid angivna förhållanden finner socialstyrelsen skäl föreligga att utvidga
lagstiftningen om förenings- och förhandlingsrätt till att även omfatta nu
ifrågavarande uppdragstagare. En sådan utvidgning måste enligt styrelsens
mening anses stå i överensstämmelse med grunderna för lagen i fråga.
I samband härmed behandlar socialstyrelsen frågan om gränsdragningen
mellan de uppdragstagare, vilka böra erhålla förenings- och förhandlingsrätt
på grund av sin med arbetstagare likartade ställning, och övriga uppdragstagare.
Styrelsen avvisar därvid möjligheten att spjälka upp uppdragstagarna
i två grupper efter deras allmänna sociala och ekonomiska
ställning. Icke heller anser styrelsen att gränsen kan dragas efter det antal
huvudmän för vars räkning uppdragstagarna äro verksamma. Skiljelinjen
skulle då närmast bestämmas på det sättet, att en uppdragstagare, som före
-
Kungl. Majlis proposition nr 88.
21
trädde en enda huvudman, skulle betraktas som likställd med arbetstagare,
medan den, som vore verksam för flera uppdragsgivares räkning, skulle
anses intaga en mera självständig ställning. Olika uppdragstagare vöre överhuvud
taget verksamma under så skiftande förhållanden, att något tillfredsställande
resultat aldrig kunde uppnås, om gränsen droges med hänsyn
tagen blott till något visst moment i avtalet eller någon viss faktiskt föreliggande
omständighet, som på förhand angivits. Avgörande syntes i stället
böra vara den helhetsbild, som erhölles av samtliga föreliggande omständigheter.
Under sådana förhållanden kunde gränsdragningen endast göras på
grundval av en skälighetsprövning. Härom anför styrelsen följande.
Utgångspunkten för skälighetsprövningen synes böra vara arten och graden
av det beroende, vari vederbörande uppdragstagare stå till sina huvudmän.
Det är påfallande, att vissa uppdragstagare icke äro så fria som självständiga
företagare i allmänhet. Deras handlingsfrihet är i flera fall mera
beskuren på grund av innehållet i avtalen med huvudmännen. Erinras må
örn bensinstationsföreståndarna, vilka genom olika bestämmelser i kontrakten
och därtill sig anslutande instruktioner äro i avseende å försäljningens
bedrivande, redovisningen, ordningen å bensinstationen och förhållandet
till de å stationen anställda biträdena i hög grad bundna i sitt handlande
och underkastade en sådan inspektion, som icke är vanlig beträffande självständiga
företagare i allmänhet. En liknande bundenhet förekommer för
symaskinsagenternas del. Enligt upprättade avtal och instruktioner skola
dessa bland annat ställa sig till efterrättelse de särskilda anvisningar, som
lämnas av firmorna eller dessas kontrollörer. Då en bundenhet av denna
typ föreligger, torde det i allmänhet vara skäligt att likställa vederbörande
uppdragstagare med arbetstagare. Det bör framhållas, att den omständigheten,
att en uppdragstagares frihet på visst sätt beskurits i fråga om prissättning,
kreditgivning och dylikt, icke torde kunna tillmätas någon avgörande
betydelse i detta sammanhang. En sådan bundenhet förekommer
även i förhållandet mellan fristående företag. Till förhindrande av osund
konkurrens uppställas nämligen ofta av vederbörande fabrikanter försäljnings-
och kreditvillkor, vilka måste iakttagas av de affärsmän, som sälja
deras tillverkningar. En bundenhet av detta slag förlänar icke uppdragstagarna
en ställning, som är jämförbar med arbetstagares. Detta kan däremot
vara fallet med av huvudman utfärdade föreskrifter angående kontroll
från huvudmannens sida, anställandet av biträden, skötseln av och ordningen
inom uppdragstagarnas företag, dessas öppethållande och därmed
jämförliga förhållanden. Hänsyn bör emellertid tagas icke blott till avtalets
rättsliga innehåll utan även till det sätt, varpå detsamma tillämpas, och till
de faktiska omständigheter, under vilka arbetet utföres. Vederbörandes
sociala och ekonomiska ställning bör också spela en viss roll. Det synes
vidare böra tillmätas betydelse, örn uppdragstagarna själva betrakta sig som
likställda med arbetstagare och givit denna sin uppfattning till känna genom
anslutning lill en efter fackliga principer uppbyggd organisation.
Socialstyrelsens slutsats blir att gränsen icke torde kunna bestämmas på
annat sätt än att förenings- och förhandlingsrätt tillerkännes uppdragstagare
i de fall, då uppdragstagarna intaga en så beroende .ställning gent
-
22
Kungl. Majus proposition nr 88.
emot uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna är väsentligen likartat
med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Socialstyrelsen gör härpå de övriga i den s. k. arbetsfredslagstiftningen
ingående lagarna till föremål för granskning i förevarande avseende och
finner att även därvidlag en liknande utvidgning av arbetstagarbegreppet
bör äga rum. Till motivering av denna sin uppfattning anför socialstyrelsen
i huvudsak följande.
Lagen om medling i arbetstvister. De organisationer av beroende uppdragstagare,
som bildats, ha i regel utformat sin ideologi och taktik efter
mönster från fackföreningsrörelsen, och de hämta ofta uppslagen till sina
yrkanden från kollektivavtalen. Speciella problem möta visserligen, då ersättningen
utgår i form av provision, men liknande specialproblem finnas
även för olika grupper av arbetstagare. I stort sett äro de beroende uppdragstagarnas
intressen och problem desamma som arbetstagarnas. Under
sådana förhållanden synes det riktigt, att de få samma förhandlingsmöjligheter
som arbetstagare. De böra ha samma rätt att välja mellan olika
förhandlingsformer. Såväl lagen örn förenings- och förhandlingsrätt i dess
helhet som lagen örn medling i arbetstvister synes därför, i en eller annan
form, böra göras tillämplig jämväl å förhållandet mellan beroende uppdragstagare
och deras huvudmän. Dessas inbördes tvister och vanliga
arbetstvister äro nära besläktade med varandra. Förlikningsmännen ha för
övrigt redan i vissa fall, då invändning angående deras behörighet ej gjorts,
med framgång medlat i tvister mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.
Lagen örn särskilda skiljedomare i arbetstvister. Även om de av Kungl.
Maj:t jämlikt nämnda lag utsedda särskilda skiljedomarna endast i ringa
utsträckning anlitats, synes det dock lämpligt att i detta sammanhang utvidga
deras verksamhetsområde till att även avse tvister mellan sådana uppdragstagare
och uppdragsgivare, vilkas förhållande till varandra, på grund
av de förras beroende ställning, är väsentligen likartat med förhållandet mellan
arbetstagare och arbetsgivare.
Lagen örn kollektivavtal. Då beroende uppdragstagare tillerkännas förenings-
och förhandlingsrätt och offentlig medling äger rum mellan dem
och deras huvudmän kan det förutses, att i flera fall kollektiva uppgörelser
komma att träffas. Det synes därför vara skäl att utsträcka kollektivavtalslagens
tillämpningsområde på samma sätt som föreslagits beträffande förenings-
och förhandlingsrättslagen. Uppdragsgivare och sådana uppdragstagare,
vilkas ställning är väsentligen likartad med arbetstagares, skulle då
komma in under lagen. Deras kollektiva uppgörelser skulle vara underkastade
lagens formföreskrifter, och parterna skulle bliva förhindrade att vidtaga
stridsåtgärder i de fall, då detta är förbjudet enligt 4 § kollektivavtalslagen.
En sådan fredsförpliktelse synes befogad, då samhället ger sitt
stöd åt organisationsmässiga uppgörelser mellan parterna.
Lagen örn arbetsdomstol. Då kollektiva uppgörelser mellan uppdragsgivare
och beroende uppdragstagare föras in under kollektivavtalslagen.
böra även tvister angående dylika uppgörelser behandlas av arbetsdomstolen.
I utredningen göras även andra lagar av socialpolitisk innebörd till föremål
för övervägande i förevarande avseende.
Kungl. Majlis proposition nr 88.
23
Lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och om försäkring för vissa
yrkessjukdomar bliva sålunda underkastade prövning härutinnan. Under
förmälan att från vissa merkantila mellanhänders sida önskemål uttalats, att
de måtte förås in under dessa lagar, framhåller socialstyrelsen därvid, att
lagarna byggde på den grundtanken, att en arbetsgivare skulle svara för att
arbetet bedreves på sådant sätt, att hans arbetare ej utsattes för fara att
träffas av olycksfall eller yrkessjukdom. Lagarna hade icke gjorts tillämpliga
å arbetare, som utförde arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av
dem bestämdes. Då sådana arbetare ej vore försäkrade mot olycksfall i
arbete och yrkessjukdom, kunde det tydligen icke heller ifrågakomma att
tillerkänna uppdragstagare, som arbetade under självvalda förhållanden, någon
ersättning enligt nämnda lagar.
1938 års semesterlag göres även till föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet.
Grundtanken i nämnda lag är, att en arbetstagare skall erhålla två
veckors semester årligen. Inom vissa verksamhetsområden utgår emellertid,
med hänsyn till arbetsförhållandenas natur, ingen semester utan blott
semesterlön. Sålunda stadgas i 9 § semesterlagen, att arbetstagare, som utför
arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan
anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, icke är
berättigad till semester utan endast till semesterlön. Till frågan om en eventuell
utvidgning av arbetstagarbegreppet i semesterlagen anför socialstyrelsen:
Till
stöd för tanken att också beroende uppdragstagare skulle tillerkännas
semesterrätt kan anföras att, då dessa arbeta under i stort sett samma förhållanden
som arbetstagare, de även böra komma i åtnjutande av samma
förmåner. De få i ett stort antal fall anses lia samma behov av rekreation
som arbetstagare och synas då med samma rätt kunna framställa anspråk
på semester. Även om den ekonomiska ställningen växlar för olika grupper
uppdragstagare, måste dock ett mycket betydande antal sådana anses vara
i behov av semesterlön för att de skola lia möjlighet att låta sitt arbete ligga
nere någon tid eller anskaffa vikarie. Vissa sociala skäl tala således för att
beroende uppdragstagare böra tillerkännas semesterrätt.
Socialstyrelsen anmärker emellertid, att nu ifrågavarande uppdragstagare
i flertalet fall utförde sitt arbete under sådana förhållanden, att det ej kunde
anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över arbetets anordnande. Därest
semesterlagen skulle göras tillämplig å sådana uppdragstagare, skulle dessa
således i allmänhet, enligt 9 § i lagen, endast erhålla semesterlön. Det torde
icke vara lämpligt alt i detta sammanhang taga ställning till principfrågan
om utsträckning av semesterrätten till ytterligare områden, inom vilka den
medgivna rätten skulle få allenast ekonomisk betydelse. Med hänsyn härtill
syntes en utvidgning av semesterrätten till ifrågavarande uppdragstagare
tillsvidare böra anstå. Styrelsen fortsätter:
Såsom ovan framhållits måste det till stor del bliva en skälighetsprövning,
när det gäller att avgöra, vilka uppdragstagare som på grund av sin bero
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
ende ställning böra likställas med arbetstagare. Gränserna mellan semesterberättigade
och icke semesterberättigade uppdragstagare skulle därigenom
bliva svävande. Frånvaron av skarpa gränser skulle leda till ett stort antal
tvister.
Det bör vidare framhållas, att det kunde bliva vissa svårigheter att undvika
dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, om
semesterrätten gjordes beroende av en skälighetsprövning, som skulle göras
av flera myndigheter.
Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av den lagstadgade
semesterrätten till att även omfatta beroende uppdragstagare finner
socialstyrelsen, att så starka skäl tala emot en sådan utsträckning, att det
icke för närvarande bör ifrågakomma att giva beroende uppdragstagare lagstadgad
rätt till semester. Det synes tills vidare böra överlämnas åt parterna
att genom sina organisationer söka nå fram till en lösning av spörsmålet.
En sådan lösning förhandlingsvägen underlättas, om de beroende
uppdragstagarnas organisationer tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt
i enlighet med socialstyrelsens förslag.
Socialstyrelsen tillägger att sedan erfarenheter vunnits på denna väg, det
eventuellt senare kunde visa sig lämpligt, att statsmakterna ingrepe med
lagstiftning på området.
Beträffande den sociala skyddslagstiftningen i övrigt förklarar socialstyrelsen
att den ej syntes vara av större intresse för uppdragstagarnas del.
Socialstyrelsen ansåge sig därför i avseende å densamma icke behöva närmare
ingå på frågan örn åstadkommande av rättslig likställighet mellan
vissa uppdragstagare och arbetstagare. En utsträckning av lagarnas tilllämpningsområde
torde för övrigt svårligen kunna genomföras utan att man
komme i strid med de principer, på vilka lagstiftningen byggde.
I 17 kap. A § handelsbalken tillerkännas, såsom ovan nämnts, arbetstagare
i viss utsträckning förmånsrätt för sina lönefordringar. Beträffande
frågan, om denna förmånsrätt bör utsträckas till att även avse sådana anspråk
på provision och annan ersättning, vilka göras gällande av beroende
uppdragstagare, anför socialstyrelsen:
De borgenärer, som åtnjuta förmånsrätt enligt handelsbalken 17:4, erhålla
vid konkurs betalning före nästan alla andra fordringsägare. En utsträckning
av denna förmånsrätt till nya grupper borgenärer kunde därför
få betänkliga konsekvenser. Den skulle leda till en försämring av rättsläget
för övriga fordringsägare, bland annat samtliga inteckningshavare.
Förmånsrätten enligt handelsbalken 17:4 är en tyst förmånsrätt. Dess
förhandenvaro i ett enskilt fall blir icke synlig för tredje man genom någon
registreringsåtgärd eller genom någon överföring av besittningen till den
egendom, vari förmånsrätten kan göras gällande. En sådan besittningsöverföring
vore för övrigt otänkbar, då förmånsrätten gäller i all gäldenärens
egendom. Med hänsyn till rättssäkerheten inom kreditlivet är det önskvärt,
att antalet tysta förmånsrätter begränsas i görligaste mån. Detta gäller
framför allt förmånsrätterna enligt handelsbalken 17:4 med deras synnerligen
goda plats i förmånsrättsordningen.
Därest vissa uppdragstagare skulle komma i åtnjutande av förmånsrätt
enligt handelsbalken 17:4, skulle det till stor del bliva beroende på en skä
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
25
lighetsprövning, vilka uppdragstagare som skulle få denna privilegierade
ställning. Skälighetsprövningen skulle innebära, att ett nytt osäkerhetsmoment
infördes på kreditlivets område. Detta synes icke vara lämpligt.
Den sociala och ekonomiska ställning, som beroende uppdragstagare intaga,
är visserligen ofta svag, men detta kan icke åberopas som ett avgörande
skäl för att de skola tillerkännas förmånsrätt. Då skulle även andra
borgenärer på samma sociala och ekonomiska plan, t. ex. vissa leverantörer,
med lika rätt kunna kräva förmånsrätt för sina fordringar. Något sådant
har dock aldrig ifrågasatts.
De anförda skälen talade enligt socialstyrelsens åsikt så starkt emot en
utvidgning av förmånsrätten enligt 17 kap. 4 § handelsbaden, att styrelsen
icke ansåge sig kunna föreslå att beroende uppdragstagare tillerkändes sådan
förmånsrätt.
Socialstyrelsen stannar sålunda vid att föreslå, att lagarna örn föreningsoch
förhandlingsrätt, om medling i arbetstvister, om särskilda skiljedomare i
sådana tvister, om kollektivavtal och om arbetsdomstol göras tillämpliga å
förhållandet mellan uppdragsgivare och uppdragstagare i de fall, då uppdragstagarna
intaga en så beroende ställning gentemot uppdragsgivarna,
att förhållandet mellan parterna är väsentligen likartat med förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Vad beträffar formen för den föreslagna lagstiftningen
påpekar socialstyrelsen att det, lagtekniskt sett, finnes olika huvudvägar att
välja mellan.
Styrelsen framhåller sålunda att en möjlighet vore, att lagarna gjordes
tillämpliga förutom å arbetstagare även å medlemmarna i sådana organisationer,
vilka av viss myndighet godkänts som organisationer av beroende
uppdragstagare. En sådan konstruktion hade karaktären av en licenslagstiftning,
som icke medförde någon generell utvidgning av lagarnas tillämpningsområde.
Uppdragstagare, som icke vöre medlemmar av godkänd organisation,
skulle i så fall stanna utanför lagstiftningen. En fördel med licensvägen
kunde vara, att det tydligare framginge, vilka uppdragstagare det i
stort sett bleve som berördes av lagstiftningen. Socialstyrelsen anser sig
emellertid böra avvisa licensvägen och anför till stöd för sin mening härutinnan
följande.
En förening av beroende uppdragstagare skulle enligt denna konstruktion
icke räknas som organisation av beroende uppdragstagare i lagens bemärkelse,
såvida icke föreningen på förhand avgivit en förklaring, att den ville
anses som sådan, och vederbörande myndighet sedermera godkänt föreningen
såsom organisation av beroende uppdragstagare. Därest fråga blott
varit örn en tillämpning av 3 kap. i förenings- och förhandlingsrättslagen,
skulle någon invändning av denna anledning icke lia kunnat göras mot en
sådan konstruktion. Starka skäl synas emellertid tala emot densamma,
såvitt fråga är örn den berörda lagstiftningen i övrigt. Samhällets intresse
av ett gott förhållande mellan parterna å arbetsmarknaden talar sålunda för
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
att kollektivavtalslagen bör göras tillämplig å varje avtal, som slutes mellan
uppdragsgivare och organisation av beroende uppdragstagare, utan hänsyn
till örn organisationan godkänts enligt den nya lagstiftningen eller ej. Då
vidare föreningsrätten enligt 1936 års lag främst är tänkt som ett skydd för
den enskilde, synes en beroende uppdragstagares intresse att tillhöra en
organisation, som tillvaratager gruppens intressen rörande arbetsvillkor och
förhållandet i övrigt till motsidan i uppdragsförhållandet, böra skyddas,
även om organisationen icke avgivit någon särskild viljeförklaring. Det bör
erinras därom, att en förening, som icke färdigbildats, icke kan avgiva någon
viljeförklaring. Den enskilde uppdragstagaren skulle sålunda i händelse av
en licenslagstiftning icke skyddas mot angrepp från motsidan, föranledda
av att han är verksam för bildande av en organisation av beroende uppdragstagare.
Skyddet för föreningsrätten skulle således bliva ofullständigt.
Det bör vidare framhållas, att statens förlikningsman böra göras behöriga
att ingripa medlande jämväl vid tvister mellan uppdragsgivare och beroende
uppdragstagare, oavsett om de senares organisation blivit godkänd såsom
sådan. De särskilda skiljedomarna i arbetstvister synas likaledes böra få
sin kompetens utsträckt utan nu diskuterade begränsning.
Licensvägen synes därjämte kunna bliva föremål för kritik från en annan
synpunkt. Då en förening gör anspråk på att bliva erkänd såsom organisation
av beroende uppdragstagare, kan den licensgivande myndigheten i allmänhet
icke ingå på en prövning av varje enskild föreningsmedlems förhållande
till sin huvudman. Myndighetens beslut i licensfrågan måste bygga
på den uppfattning av föreningsmedlemmarnas ställning, som myndigheten
erhåller genom en granskning av organisationens stadgar och bestämmelserna
i vanligast förekommande kontraktsformulär, ävensom på de uppgifter
angående medlemmarnas sociala och ekonomiska ställning samt
arbetsförhållanden, vilka lämnas av föreningen själv eller av organisationen
å motsidan. Det är — bortsett från mycket små organisationer — otänkbart,
att samtliga föreningsmedlemmars rättsställning kan bliva föremål för
ett individuellt bedömande. Även om den licensgivande myndigheten icke
godkänner en förening förrän i dess stadgar intagits bestämmelser, som från
medlemskap utesluta uppdragstagare med en självständig ställning, kan det
dock lätt inträffa, att vissa föreningsmedlemmar icke intaga en lika beroende
ställning som majoriteten inom föreningen. Det synes icke vara förenligt
med grunderna för den föreslagna lagstiftningen, om en dylik minoritet,
vars ställning faktiskt ej prövats av den licensgivande myndigheten,
utan vidare skulle räknas som beroende uppdragstagare och åtnjuta de förmåner,
som tillkomma sådana. Det kan vidare förekomma, att föreningsmedlemmarnas
arbetsvillkor och ställning ändras, sedan föreningen godkänts
som organisation av beroende uppdragstagare. Ävenledes kunna nya
medlemmar vinna inträde i organisationen. Den licensgivande myndigheten
torde icke ha möjlighet att fortlöpande kontrollera föreningsmedlemmarnas
ställning. Myndigheten måste i allmänhet lita på de uppgifter, som
lämnas av föreningens styrelse. Riktigheten och fullständigheten av de lämnade
uppgifterna torde svårligen kunna kontrolleras. Det är icke ens säkert,
att föreningens styrelse får kännedom om alla inträdda förändringar i medlemmarnas
arbetsvillkor. Under sådana förhållanden synes det vara stridande
mot lagstiftningens grundtankar, om uppdragstagare, blott på den
grund att de äro medlemmar av viss organisation, skola räknas som likställda
med arbetstagare. Medlemskapet utgör ingen garanti för att de vipp
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
27
dragstagare, varom fråga är i ett enskilt fall, faktiskt intaga en beroende
ställning, som är jämförbar med arbetstagares. Konsekvensen härav synes
bliva den, att det måste finnas möjlighet att få till stånd en individuell prövning
av föreningsmedlemmarnas rättsställning, då frågan blir aktuell, t. ex.
då "huvudorganisation av uppdragstagare gör framställning örn tillsättande
av opartisk ordförande enligt 3 kap. förenings- och förhandlingsrättslagen,
då förlikningsmans ingripande påkallas eller då arbetsdomstolen skall döma
i en kollekt!vavtalstvist, berörande vissa uppdragstagare, vilkas beroende
ställning synes diskutabel. Men om en sådan individuell prövning måste
medgivas, har den skarpa gräns mellan beroende och icke beroende uppdragstagare,
vilken skulle skapas genom licensgivningen, utsuddats. Det
synes då icke vara befogat att tillåta en individuell prövning blott beträffande
de uppdragstagare, som äro medlemmar av vissa på förhand erkända
organisationer. Då nödvändigheten av en individuell prövning erkännes,
synes det vara mest konsekvent och överensstämmande med lagstiftningens
grundtankar att icke inskränka prövningen till medlemmarna i vissa på förhand
godkända organisationer.
Socialstyrelsen förordar att i stället lagarnas tillämpningsområde utsträckes
generellt till att omfatta samtliga uppdragstagare i beroende ställning.
Något medlemskap i vissa på förhand godkända organisationer skulle
alltså icke krävas för lagstiftningens tillämplighet. En individuell prövning
skulle göras i varje fall, då spörsmålet örn uppdragstagarnas ställning i förevarande
avseende blir aktuellt.
En ledamot av socialstyrelsen, t. f. byråchefen Schmidt, är emellertid
härvidlag av skiljaktig mening i det han förordar licensvägen. Till stöd för
denna sin mening anför nämnde ledamot:
Då beroende uppdragstagare såväl enligt majoritetens som min mening
böra likställas med arbetstagare endast i de avseenden, varom fråga är i
vissa i majoritetsförslaget angivna lagar, får det med hänsyn till de ifrågavarande
lagarnas huvudsakliga innehåll anses naturligt att fästa avgörande
vikt vid det förhållandet, att den beroende uppdragstagaren är ansluten till
en organisation, vilken enligt stadgarna har till uppgift att gentemot uppdragsgivare
tillvarataga medlemmarnas intressen på likartat sätt som en
arbetstagarorganisation tillvaratager sina medlemmars intressen i förhållandet
till deras arbetsgivare.
Av utredningen framgår, att man svårligen kan i lagtext ernå en klar
bestämning av de beroende uppdragstagare, som enligt förslaget skola likställas
med arbetstagare. Enligt majoritetens förslag skall det vid sådant
förhållande ankomma på vissa myndigheter att efter skälighetsprövning
avgöra från fall till fall, huruvida lagstiftningen är tillämplig eller icke å en
enskild uppdragstagare eller grupp av sådana. Bortsett från de vanskligheter,
som kunna uppstå genom att dylika avgöranden enligt majoritetsförslaget
skola kunna träffas av olika myndigheter, innebär förslaget den enligt
mitt förmenande avgörande nackdelen, att parterna själva och deras
organisationer lämnas i ovisshet örn deras förpliktelser och rättigheter,
innan fråga härom prövats av någon av de kompetenta myndigheterna.
Häruti ligger ett osäkerhetsmoment, som måste verka förvirrande. En lagstiftning
bör lämna den berörda allmänheten klar anvisning. Genom licens
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
vägen skulle den erforderliga klarheten vinnas för parternas, deras organisationers
och medlingsorganens handlande.
Jag medgiver, att den kritik, som anförts mot licensvägen med hänsyn till
att skyddet för föreningsrätten därvid skulle bliva ofullständigt, kan äga
visst berättigande. Men enligt mitt förmenande måste detta skydd också
enligt majoritetsförslaget komma att i praktiken bliva bristfälligt, detta i
betraktande av den oklarhet beträffande lagstiftningens tillämpning, som
påpekats i föregående stycke. De kritiska synpunkter, som i övrigt anförts
mot licensvägen, synas mig övervärderade.
En generell utvidgning av lagarnas tillämpningsområde kan — påpekar
socialstyrelsen vidare — ske i två former. Antingen kunna de beroende uppdragstagarna
föras in under arbetstagarbegreppet, vilket sker örn det stadgas,
att de vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar skola anses som
arbetstagare, eller också kunna de likställas med arbetstagare utan att dock
räknas som sådana. Socialstyrelsen förordar den senare lösningen och anför
till stöd därför följande.
Det är ett allmänt intresse, att gällande rättsregler örn möjligt äro klara
och otvetydiga. Icke blott jurister utan även lekmän böra kunna förstå
lagarnas innebörd. Men detta är icke möjligt eller försvåras i alla händelser,
om de juridiska begreppen icke äro entydiga. Begreppen arbetsgivare
och arbetstagare ha för närvarande icke den enhetliga innebörd, som vore
önskvärd. Det behöver blott erinras örn den olika tolkning, som begreppen
fått å ena sidan inom olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde och
å andra sidan i rent civilrättslig lagstiftning. Denna bristande enhetlighet
har givit upphov till ett flertal tvister, som säkerligen hade kunnat undvikas,
örn olika begreppsbestämningar hade kommit till användning. Den
rådande begreppsförvirringen skulle ytterligare förvärras, därest i nya sammanhang
vissa uppdragstagare fördes in under arbetstagarbegreppet. En
sådan utveckling måste anses olycklig. Med hänsyn härtill synes det icke
böra ifrågakomma att låta de beroende uppdragstagarna räknas som arbetstagare.
Det återstår sålunda vägen att likställa de beroende uppdragstagarna med
arbetstagare utan att dock räkna dem som sådana. Denna linje torde giva
den tydligaste bilden av den ställning, som de beroende uppdragstagarna
föreslås skola erhålla. Den motverkar så långt sig göra låter den farliga
missuppfattningen, att beroende uppdragstagare i alla avseenden skulle
erhålla samma förmåner som arbetstagare. Det synes böra framhållas, att
en lösning av frågan enligt denna väg icke torde göra det nödvändigt för
de myndigheter, vilka skola handha tillämpningen av lagbestämmelserna,
att draga någon skarp gräns mellan beroende uppdragstagare och arbetstagare,
örn en sådan gränsdragning skulle möta svårigheter. I tveksamma
fall synas myndigheterna kunna nöja sig med att fastslå att, därest ifrågavarande
personer icke kunna anses vara arbetstagare, de i varje fall dock
måste betraktas som beroende uppdragstagare och därför skola ha den
omtvistade rättigheten eller skyldigheten.
Även härvidlag föreligga skiljaktiga meningar inom socialstyrelsen. T. f.
generaldirektören Höjer och t. f. sekreteraren Wistrand äro nämligen av den
meningen att de beroende uppdragstagarna vid tillämpningen av ifråga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
29
varande lagar böra anses såsom arbetstagare. Till stöd härför framhålla
reservanterna bl. a. att de grupper, för vilka en tillämpning av de föreslagna
nya bestämmelserna komme att påkallas, till alldeles övervägande
del torde utgöras av personer, som stöde på gränsen mellan arbetstagare
och uppdragstagare. Enligt socialstyrelsens förslag skulle det därför i
många fall bliva nödvändigt för de lagtillämpande myndigheterna att göra
en dubbel gränsdragning. Socialstyrelsens majoritet hade visserligen framhållit,
att myndigheterna i tveksamma fall skulle kunna nöja sig med att
fastslå, att vederbörande personer i varje fall tillhörde endera av kategorierna
arbetstagare eller beroende uppdragstagare. Den sålunda anvisade
vägen syntes redan av formella skäl föga tilltalande. I socialstyrelsens motivering
hade mot den nu förordade lösningen anmärkts, att den skulle göra
det svårare för lekmannen att förstå lagtextens innebörd och leda till ökad
förvirring i fråga örn arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsens förslag med
sina tre kategorier skulle emellertid te sig betydligt mera svårbegripligt, i
varje fall just för lekmannen. Att man skulle få räkna med olika arbetstagarbegrepp
vid tillämpningen av skilda lagar innebure icke någon nyhet
i svensk lagstiftning.
Socialstyrelsen upptager vidare till diskussion frågan örn särskilda åtgärder
böra vidtagas för att erhålla en enhetlig praxis beträffande gränsdragningen
mellan beroende och icke beroende uppdragstagare. Styrelsen undersöker
till en början, på vilka myndigheter det skulle ankomma att verkställa
gränsdragningen, samt anför härutinnan:
Det är först och främst arbetsdomstolen, som får göra en sådan gränsdragning
i tvister angående kollektivavtal, i mål örn föreningsrätt samt i
fråga om förhandlingsrätt och förhandlingsskyldighet, då parterna äro uppdragsgivare
och uppdragstagare. Vid en tillämpning av bestämmelserna i
3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt ävensom i vissa fall enligt
lagen om medling i arbetstvister får även socialstyrelsen taga ställning till
spörsmålet. Vidare kunna statens förlikningsmän och skiljedomarna i
arbetstvister komma i beröring med frågan. Gränsdragningen behöver däremot
icke göras av de allmänna domstolarna, örn man bortser från de säkerligen
mycket fåtaliga fall, då ett brott mot varselbestämmelserna i lagen om
förenings- och förhandlingsrätt och i lagen örn medling i arbetstvister blir
föremål för åtal.
Styrelsen fortsätter:
Då spörsmålet angående gränsen mellan olika grupper uppdragstagare sålunda
kan komma upp inför flera myndigheter, är det viktigt att söka åstadkomma
en enhetlig praxis vid gränsdragningen. En möjlighet vore att koncentrera
prövningen hos en enda myndighet. Då frågan örn uppdragstagarnas
ställning bleve relevant i något sammanhang, skulle frågan brytas ut
och överlämnas till den centrala myndigheten. Dennas beslut angående
uppdragstagarnas ställning skulle sedan vara bindande för den andra myndigheten.
Därest denna väg väljes, torde det vara lämpligast att överlämna
prövningen åt socialstyrelsen. Denna torde vara den myndighet, sorn har
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
de bästa förutsättningarna att göra den socialpolitiska skälighetsprövning.
varom här måste bliva fråga. Om ett mål angående förhållandet mellan
uppdragstagare och uppdragsgivare bomme upp inför arbetsdomstolen utan
att socialstyrelsen förut prövat frågan om uppdragstagarnas likställighet
med arbetstagare, skulle sålunda denna fråga överlämnas till socialstyrelsen
för definitivt avgörande. Detta får emellertid den konsekvensen, att
arbetsdomstolen, även om den under den senare handläggningen av målet
finge inblick i förhållandena, som kunde antagas icke ha varit kända för
socialstyrelsen vid dess prövning, dock ovillkorligen skulle vara hunden av
styrelsens beslut. En sådan ordning synes icke vara lämplig. Det bör vidare
framhållas, att en tudelning av målet medför en tidsförlust, som kan bliva
betydande. Under sådana förhållanden bör en centralisering av prövningen
till en enda myndighet tillgripas endast om annan möjlighet att undvika
dualism icke finnes.
I själva verket synes det låta sig väl göra att överlämna åt varje myndighet,
inför vilken frågan kommer upp, att själv avgöra, vilka uppdragstagare
som skola komma in under lagstiftningen. De båda myndigheter, som oftast
komma att få verkställa den skälighetsprövning, som ett sådant avgörande
innebär, nämligen socialstyrelsen och arbetsdomstolen, komma självfallet
att stå i nära kontakt med varandra, då en dylik fråga uppkommer.
Vid sitt ståndpunktstagande härutinnan har socialstyrelsen utgått från
att beroende uppdragstagare skola likställas med arbetstagare endast i de
avseenden, varom fråga är i de lagar som ingå i arbetsfredslagstiftningen.
Styrelsen påpekar emellertid att, därest bestämmelserna i semesterlagen
eller i 17 kap. 4 § handelsbaden erhölle en utsträckt tillämpning, spörsmålet
örn gränsdragningen skulle så ofta komma upp inför allmän domstol
att det, för undvikande av dualism, kunde bliva nödvändigt att centralisera
den individuella prövningen.
Vad beträffar det tekniska genomförandet av förevarande lagrevision berör
socialstyrelsen först frågan, om de beroende uppdragstagarnas rättsställning
bör regleras genom en separat lagstiftning eller om bestämmelser
i ämnet kunna införas i de lagar, som beröra arbetstagarnas ställning. Styrelsen
framhåller att den senare lösningen syntes vara den enklaste och
därjämte den mest naturliga, då det i båda fallen vore samma intressen och
synpunkter, som bure upp lagstiftningen. Med den lagtekniska utformning,
som socialstyrelsens förslag fått, syntes det icke heller finnas någon risk, att
allmänheten skulle bibringas den uppfattningen, att uppdragstagarna vore
arbetstagare och i allo skulle åtnjuta samma förmåner som sådana.
Socialstyrelsen förordar på grund härav att i förenings- och förhandlingsrättslagen,
kollektivavtalslagen och lagen örn medling i arbetstvister
införes en bestämmelse, att vad i nämnda lagar är stadgat om arbetsgivare
och arbetare (arbetstagare) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
uppdragsgivare och uppdragstagare i de fall, då uppdragstagarna intaga
en så beroende ställning gentemot uppdragsgivarna, att förhållandet mellan
parterna är väsentligen likartat med förhållandet mellan arbetsgivare och
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
31
arbetare (arbetstagare). Vad anginge lagen om särskilda skiljedomare i
arbetstvister syntes enligt socialstyrelsens mening denna blott behöva
kompletteras med en bestämmelse, att med arbetstvister skola avses jämväl
tvister mellan uppdragsgivare och uppdragstagare i de fall, då uppdragstagarna
intaga en så beroende ställning gentemot uppdragsgivarna, att förhållandet
mellan parterna är väsentligen likartat med förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare.
I fråga om lagen örn arbetsdomstol framhåller socialstyrelsen, att av kollektivavtalslagen
i dess av styrelsen föreslagna nya lydelse torde framgå, att
jämväl avtal mellan uppdragsgivare eller förening av uppdragsgivare å ena
sidan och förening av beroende uppdragstagare å andra sidan borde räknas
som kollektivavtal enligt lagen, örn de innehölle en reglering av förhållandet
mellan de berörda uppdragsgivarna och uppdragstagarna. Under sådana
förhållanden syntes någon ändring av lagen örn arbetsdomstol icke
vara erforderlig för att arbetsdomstolen skall bliva laga domstol i mål
rörande dylika avtal. Två reservanter inom socialstyrelsen anse emellertid
att den åsyftade vidgade tillämpningen av lagen om arbetsdomstol borde
föranleda motsvarande ändring jämväl i denna lag.
I detta sammanhang må slutligen nämnas att socialstyrelsen ifrågasatt
om icke arbetsdomstolen vid handläggningen av mål mellan uppdragsgivare
och beroende uppdragstagare, särskilt då frågor vore om förhållanden på
det merkantila området, borde ha särskild sammansättning. Denna fråga
sammanhängde nära med frågan örn särskild sammansättning av domstolen
vid handläggning av tvister, avseende speciella tjänstemannaspörsmål. Styrelsen
ansåge sig dock icke böra närmare ingå på förevarande spörsmål.
Den föreslagna utvidgningen av arbetsdomstolens kompetens förutsatte i
varje fall icke med nödvändighet en ändrad sammansättning av domstolen.
I överensstämmelse med det ovan anförda har socialstyrelsen i sin utredning
framlagt förslag till lagar om ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september
1936 örn förenings- och förhandlingsrätt, örn ändrad lydelse av 1 §
lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister, örn ändrad lydelse av
lagen den 28 maj 1920 örn särskilda skiljedomare i arbetstvister samt angående
tillägg till lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal.
Yttranden över socialstyrelsens utredning.
Yttranden över socialstyrelsens utredning ha infordrats från arbetsdomstolens
ordförande, ärbetsrådet, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten.
domänstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus
samt Norrbottens län ävensom 1942 års semesterkommitté. Kommerskolle
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
gium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från samtliga handelskainrar
med undantag av handelskammaren i Visby.
Tillfälle att yttra sig över utredningen har bereus åtskilliga sammanslutningar
m. fl.; och hava följande begagnat sig däi-av, nämligen svenska arbetsgivareföreningen,
handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, jordbruksmaskinföreningen, svenska
^^arbetsgivareföreningen, föreningen skogsarbeten, Sveriges skogsägareförbund,
försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, tidningarnas
arbetsgivareförening, landsorganisationen i Sverige, riksförbundet landsbygdens
folk, tjänstemännens centralorganisation, svenska handelsagenters
förening, Sveriges bensinhandlares riksförbund, handelsombudens fackförbund
och föreningen Sveriges aktiva handelsresande. De sammanslutningar
m. fl. vilka icke begagnat sig av erbjudet tillfälle till yttrande äro: Göteborgs
köpmäns arbetsgivareförbund, Värmlands och västra Bergslagens
skogsarbetsgivareförening, svenska lasttrafikbilägareförbundet, aktiebolaget
samorganisation, musiketablissementens förening, fullmäktige för svenska
handelsresandeföreningar och jordbruksmaskinförsäljarnas riksförening.
Riksförsäkringsanstalten har — under erinran örn att olycksfallsförsäkringslagen
och arbetarskyddslagen vore föremål för översyn, den förra av
socialvårdskommittén och den senare av 1938 års arbetarskyddskommitté —
förklarat att det remitterade förslaget i övrigt icke föranledde något riksförsäkringsanstaltens
yttrande. 1942 års semesterkommitté har yttrat sig i
ärendet endast i vad avser tillämpningsområdet för semesterlagen.
Arbetsrådets yttrande är icke enhälligt; två av ledamöterna ha nämligen
åberopat det yttrande som avgivits av svenska arbetsgivareföreningen, medan
två andra ledamöter uttalat sin anslutning till landsorganisationens utlåtande.
Jordbruksmaskinföreningen förklarar i sitt utlåtande allenast att den i
allo ansluter sig till de av Stockholms handelskammare anförda synpunkterna.
Den i socialstyrelsens utredning framförda huvudprincipen att
arbetsfredslagstiftningen även bör ha avseende å uppdragstagare
i mera beroende ställning har uttryckligen biträtts
eller lämnats utan erinran av ordföranden i arbetsdomstolen, arbetsrÖdet,
försäkringsrådet, domänstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län,
Sveriges köpmannaförbund, landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens
folk, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges bensinhandlares
riksförbund, handelsombudens fackförbund och föreningen Sveriges aktiva
handelsresande. Några handelskammare, såsom handelskamrarna i Göteborg
och Sundsvall, ha även tillstyrkt eller lämnat utan erinran en lagstiftning
efter de av socialstyrelsen uppdragna huvudlinjerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
33
Arbetsdomstolens ordförande påpekar att under rättsutvecklingens gång
två olika arbetstagarbegrepp utbildat sig, det ena i överensstämmelse med
civilrättens allmänna rättsgrundsatser och det andra mera socialt betonat,
samt anför:
Vid utformningen av det mera socialt betonade arbetstagarbegreppet torde
följande synpunkter väsentligen hava gjort sig gällande. När genom lagstiftningen
en viss tunga av sociala skäl lagts på näringslivet, har det ansetts
skäligt att denna tunga drabbar de rättssubjekt, som i realiteten äro de verkliga
företagarna och taga vinsten av den verksamhet, varom fråga är. Örn
sålunda exempelvis en företagare A uppdrar åt en annan person B att på
egen hand utföra visst arbete, som faller inom företagets verksamhet, och
B för utförande av det åt honom uppdragna arbetet måste anställa medhjälpare,
har det sålunda ansetts, att A bör betala försäkringspremier avseende
olycksfall i arbete både för de av B anställda personerna och för B
själv, allt under förutsättning att B i ekonomiskt och socialt avseende och
med hänsyn till omständigheterna i övrigt framstår såsom i huvudsak likställd
med en arbetstagare. I olycksfallsförsäkringslagens mening betecknas
sålunda A såsom arbetsgivare och B såsom arbetstagare, och de av B
anställda personerna såsom arbetstagare hos A.
Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet måste däremot i stor utsträckning
grundas på avtalsfrihetens princip. Om i det ovan anförda exemplet uppgörelsen
mellan A och B innebär, att de erforderliga medhjälparna till B
skola anställas och avlönas av denne, kunna de av B anställda personerna
icke på grund av sin anställningsöverenskommelse rikta några anspråk
annat än mot B, med vilken de avtalat. Denne blir sålunda arbetsgivare i
förhållande till de av honom anställda. Ehuru undantag ingalunda är uteslutet,
torde väl då B i regel betraktas såsom självständig företagare och icke
såsom arbetstagax-e hos A.
Av stor betydelse för det civilrättsliga arbetstagarbegreppet är också kravet
på arbetstagarens personliga arbetsskyldighet i förhållande till arbetsgivaren.
Örn en person åtager sig att svara för att ett visst arbete blir utfört,
men han har full frihet att låta ombesörja arbetet på vilket sätt som
bäst passar honom och sålunda eventuellt genom andra personer, ligger det
enligt civilrättsliga grundsatser nära .till hands, att uppdragstagaren icke är
arbetstagare, även örn han själv verkligen utför arbetet. Detta framträder
särskilt starkt vid jämförelse med den situation, som föreligger, om uppdraget
i stället gives till en juridisk person, exempelvis ett aktiebolag eller
en förening. En sådan juridisk person kan aldrig vara arbetstagare och är
enligt sakens natur hänvisad att låta uppdraget utföras av andra. Är fråga
örn en form av verksamhet, där åtagandet lika väl kan göras av en juridisk
som av en fysisk person, kan detta uppfattas såsom ett indicium för att den
fysiska person, som själv utför arbetet oaktat han rättsligen är befogad att
låta det utföras av andra, icke heller är att betrakta såsom arbetstagare.
Frågan om hans rättsställning skall nämligen bedömas med utgångspunkt
från åtagandet och icke från det sätt, varpå åtagandet faktiskt utförts, vilket
kanske bäst belyses genom att erinra örn det fall, att uppdragstagaren utfört
en del av arbetet själv och en del därav genom andra. Vid användandet
av det .socialt betonade arbetstagarbegreppet bortser man från detta logiskt
betonade betraktelsesätt. Är den fysiska person, som åtagit sig arbetet, ekonomiskt
och socialt sett i huvudsak likställd med en kroppsarbetare, be
1}
i Ilang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 88. 3
34
Kungl. Majlis proposition nr 88.
traktar man honom såsom arbetstagare, oaktat man samtidigt medger att
den juridiska person eller den fysiska person i förmånligare social ställning,
som åtagit sig ett alldeles likartat arbete, icke kan vara att betrakta såsom
arbetstagare utan måste vara självständig företagare.
Frågan huruvida en person är arbetstagare eller självständig företagare
har i en mängd fall av olika rättsliga anledningar kommit under arbetsdomstolens
prövning. Då det i de flesta fall ytterst varit fråga om, huruvida
de av ett anställningsförhållande följande rättsverkningarna kunnat åbepas
mot viss person eller eventuellt göras gällande i hans konkurs, är det
självklart, att arbetsdomstolen till grund för sina avgöranden måst lägga
det civilrättsligt betonade arbetstagarbegreppet.
Även om det sålunda från civilrättslig utgångspunkt kan vara nödvändigt
att frånkänna personer arbetstagarställning, oaktat de både allmänt sett och
i fråga om utförandet av det särskilda arbetet kunna vara lika osjälvständiga
och beroende som en arbetstagare i juridisk mening, så skall därmed
ingalunda förnekas, att personer i denna ställning socialpolitiskt kunna
vara i behov av ett skydd för sina intressen i samma former, som gälla för
arbetstagare i egentlig mening. Jag tänker då särskilt på deras intresse av
att genom organisation och därav betingad förhandlingsmöjlighet söka förbättra
sin ställning.
Överståthållarämbetet understryker att, såsom framhållits vid frågans
behandling inom socialstyrelsen, de yrkesgrupper, som komma att beröras
av de nya bestämmelserna, till övervägande del torde utgöras av personer,
som stå på gränsen mellan arbetstagare och uppdragstagare. Då arbetstagarbegreppet
icke hade en enhetlig innebörd i svensk rätt, torde redan nu
medlemmarna av en del av de berörda yrkesgrupperna i vissa avseenden
— exempelvis när det gällde införsellagens tillämpning — betraktas som
innehavare av tjänst eller anställning, oaktat de enligt socialstyrelsens eller
arbetsdomstolens avgöranden icke ansetts som arbetstagare enligt de ifrågavarande
lagarna. Länsstyrelsen i Kronobergs lån framhåller att, vid bedömande
av frågan om lämpligheten att utsträcka dessa lagars giltighetsområde
att omfatta även förhållandet mellan ifrågavarande yrkesgrupper och
dessas uppdragsgivare, hänsyn icke endast borde tagas till uppdragstagarnas
beroendeställning utan jämväl till allmänna sociala och ekonomiska
synpunkter. Ur arbetsmarknadssynpunkt torde man kunna räkna med att
en blivande konjunkturväxling skall medföra ökade svårigheter för dessa
yrkesutövare att bedriva sin verksamhet.
Sveriges köpmannaförbund anser den föreslagna lagstiftningen utgöra ett
betydelsefullt och värdefullt komplement till lagstiftningen i förenings- och
förhandlingsrättsliga frågor och hälsar med tillfredsställelse, att de beroende
uppdragstagarna genom den föreslagna lagstiftningen erhålla det skydd,
som enligt förbundets uppfattning bör tillkomma dem. Handelsombudens
fackförbund hälsar även med glädje förslaget att ändra förenings- och förhandlingsrättslagen
på denna punkt. Efter att ha erinrat om att arbetsdomstolen
genom några domar — berörda i redogörelsen här ovan — i princip
förklarat förbundets medlemsflertal, symaskinsagenterna, vara själv
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
35
ständiga företagare, förmäler förbundet, att det såväl före som efter dessa
domar hade förhandlat för sina medlemmar och slutit kollektiva överenskommelser
med arbetsgivarna. Härvid hade emellertid arbetsgivarparten
ständigt övat press på förbundet under hänvisning till att man enligt lagen
icke varit tvungen att upptaga förhandlingar med förbundet. Föreningen
Sveriges aktiva handelsresande — som framför åtskillig kritik mot socialstyrelsens
förslag, därvid särskilt framhållits att detta icke vore tillräckligt
långt gående — uttalar dock, att föx-slaget syntes väl ägnat att läggas till
grund för statsmakternas överväganden i samband med blivande lagstiftning
i ämnet.
Ett par av de hörda myndigheterna anse att frågan bör bliva föremål för
ytterligare utredning eller att med dess lösning eljest bör anstå. Kommerskollegium
finner sålunda — under hänvisning bl. a. till de lagtekniska svårigheterna
— spörsmålet knappast vara moget för ett avgörande nu omedelbart.
Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter också huruvida icke lagstiftningen
bör anstå och anför härom:
De svårigheter, som mött att på förevarande område åstadkomma en formellt
och sakligt tillfredsställande rättslig reglering, torde företrädesvis
bottna i den heterogena beskaffenheten av de grupper yrkesutövare, som
här kunna vara i fråga, och svårigheterna att avgränsa de grupper, vilka
på grund av sin beroende ställning kunna anses vara i behov av det speciella
stöd, bland annat förenings- och förhandlingsrättslagen avser att
skänka arbetstagare. Organisationsarbetet bland ifrågavarande yrkesutövare
har också börjat relativt sent och ännu icke nått den stadga och differentiering,
som torde vara en förutsättning för att lagstiftningen skall kunna
bliva av någon betydelse för därav berörda. Med hänsyn härtill och då
något starkare behov av lagstiftningsåtgärder hittills knappast kan sägas
hava gjort sig gällande, kan det ifrågasättas, huruvida icke med lagstiftningen
borde anstå i avbidan på den fortsatta utvecklingen av organisationsarbetet
bland s. k. uppdragstagare. Sannolikt kommer detta att leda till en
av intressedivergenser betingad fortgående differentiering, som kommer
gränsen mellan »beroende» uppdragstagare och andra att framträda klarare
än vad som för närvarande är fallet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar att, såvitt länsstyrelsen kunnat
finna, något behov av omedelbara åtgärder på ifrågavarande område icke
visats, varför länsstyrelsen förordar, att förslaget icke för närvarande måtte
föranleda till någon åtgärd. Efter att ha framhållit att den lagstiftning som
avses med socialstyrelsens förslag förutsätter en viss överensstämmelse mellan
arbetarnas prestationer samt att socialstyrelsen såsom en bestämning till
begreppet arbetstagare även synes vilja lägga en viss grad av beroende
i förhållande till huvudmannen, anför länsstyrelsen till stöd för sin mening
bl. a. följande.
Enligt länsstyrelsens förmenande kunna de ifrågavarande handelsagenterna
och handelsresandena ur håda de angivna synpunkterna icke jämställas
med arbetstagare i den ifrågavarande lagstiftningens mening, och
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
detsamma gäller de flesta av de uppräknade yrkeskategorier, vilka socialstyrelsen
anser böra bedömas efter samma normer. En handelsagents eller
en restaurangmusikers prestationer äro till övervägande del så beroende av
individuella förutsättningar, av kunnande eller energi i arbetet samt av den
tid, som nedlägges på detsamma, att en kollektiv reglering av arbetsvillkoren
icke synes lämplig.
Det kan visserligen icke förnekas att utvecklingen visat tendenser till en
utvidgning av området för tillämpligheten av lagstiftningen på detta område.
Såsom ett exempel kan nämnas att skogskörare i Norrbottens län i
stor utsträckning anslutit sig till skogs- och flottningsarbetarförbundet och
på denna väg fått sina mellanhavanden med arbetsgivarna reglerade och
tvister avgjorda av arbetsdomstolen. Andra exempel på en sådan utveckling
angivas i utredningen. Länsstyrelsen är emellertid av den uppfattningen,
att lagstiftningen icke på detta område bör gå utvecklingen i förväg.
I vissa fall kunde detta leda till icke önskvärda konsekvenser för de
yrkesutövare förslaget avser att gynna. Företag som baserat sin försäljningsorganisation
på agenter skulle, om de därigenom undginge de olägenheter
som förslagets genomförande kan tänkas medföra för dem, lätt kunna
övergå till en annan organisationsform.
Svenska handelsagenters förening hemställer även att förslaget måtte remitteras
till ytterligare utredning. Föreningen — som understryker önskvärdheten
av att på legislativ väg skapa en starkare ställning för agenten
i förhållande till hans huvudman — anser sig emellertid lia funnit, att varje
försök härtill, liksom även socialstyrelsens förslag, resulterade i eller i allt
fall medförde risk för att huvudmännen lade örn sin försäljningsverksamhet.
Resultatet skulle alltså kunna bli icke blott att en stor kategori företagare
bleve arbetslös utan också en fördyring av de varor, vars försäljning agenterna
förmedlat. Sådana erfarenheter hade gjorts bland annat i Italien vid
försök att reglera rättsförhållandet mellan agenter och huvudmän på likartat
sätt som nu föreslagits. Det förefölle som om förslagsställaren icke
heller helt beaktat huvudmännens möjligheter att ändra kontrakten. Örn
icke reha godtycket skulle få spela en roll, torde i praktiken lagarna icke
kunna göras tillämpliga om kontraktet formellt tillerkände agenten en fri
och oberoende ställning. Genom att åt praxis överlätes avgörandet av
huvudspörsmålet — nämligen örn uppdragstagaren intager en beroende
ställning och alltså faller under ifrågavarande lagstiftning — skulle en
rättsosäkerhet inträda som komme att bestå under lång tid och inverka
menligt på handeln inom berörda områden. -—- I detta sammanhang må
nämnas att Sveriges bensinhandlares riksförbund —- som enligt vad förut
nämnts tillstyrkt lagstiftningsåtgärd i enlighet med socialstyrelsens förslag
— ur synpunkter, likartade dem som framförts av svenska handelsagenters
förening, ifrågasatt om lagändringarna icke borde utsträckas till att omfatta
alla uppdragstagare, oavsett om de intoge en beroende ställning eller ej.
Tidningarnas arbetsgivareförening förklarar att, även om föreningen icke
i och för sig hade något att invända mot en viss begränsad utvidgning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
37
lagen om förenings- och förhandlingsrätt och andra i detta sammanhang
därmed jämförliga lagar, det dock syntes föreningen som örn den nu förebragta
utredningen näppeligen kunde läggas till grund för en lagstiftning i
ämnet. De olika kategorier beroende uppdragstagare, vilka exemplifierats i
utredningen, omfattade så många heterogena grupper i samhället, att det
skulle bli ytterst svårt i praktiken att utan mera detaljerade riktlinjer i lagstiftningen
åstadkomma ett ställningstagande, som rent objektivt komme
att framstå såsom rättvist. Föreningen hemställde därför att förslaget icke
måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Socialstyrelsens förslag har avstyrkts i yttrandena av flertalet handelskamrar.
Från en del håll har därvid framhållits, att något egentligt behov
av berörda lagstiftning icke förelåge eller att frågan vore för tidigt väckt.
Dylika synpunkter ha framförts av handelskamrarna i Malmö, Jönköping,
Norrköping och Luleå. Sistnämnda handelskammare framhåller också, att
man borde avvakta förhållandenas utveckling efter kriget. Liknande synpunkter
anföras även av handelskammaren i Borås. Stockholms handelskammare
framhåller likaledes, att något behov av lagstiftningen i fråga icke
konstaterats och att stora praktiska olägenheter skulle uppstå vid dess
genomförande. Handelskammaren förmenar vidare, att arbetsresultatet för
de ifrågakommande kategorierna av anställda i så hög grad vöre beroende
av vederbörandes intelligens, kunnighet och energi samt framför allt av
den tid som nedlades på arbetet, att en kollektiv reglering av arbetsvillkoren
i allmänhet icke vöre lämplig.
Förslaget har vidare avstyrkts av följande sammanslutningar, nämligen
svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
grossistförbund, svenska lantarbetsgivareföreningen, föreningen skogsarbeten
och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation.
Svenska arbetsgivareföreningen understryker härvid att förevarande lagstiftningsfråga
är av stor principiell räckvidd samt anför:
Den lagstiftning, som beröres av socialstyrelsens förslag, har ytterst sin
grund i strävandena att utjämna de motsättningar, som uppkommit mellan
arbetsgivare och arbetstagare i samband med industrialismens uppkomst
och utveckling. 1 lagstiftningen kan utläsas en strävan att för detta ändamål
befrämja organisationsförhållandena på arbetsmarknaden. Frågan om
utjämning av motsättningarna mellan arbetsgivare och arbetstagare har
uppkommit i alla kulturländer, och även örn lagstiftningen i mångt och
mycket skiljer sig åt i olika länder, kan det dock sägas, att det är gemensamt
för strävandena i de demokratiska staterna, att man på liknande sätt
som i vårt land velat främja organisationsförhållandena på arbetsmarknaden.
Klart är alt kretsen av de personer, som skola kunna räknas såsom arbetstagare,
icke är en gång för alla bestämd. Även örn man skulle Tiira sig med
ett genom tiderna fixt arbetstagarbegrepp, torde dock kretsen av de personer.
som räknas såsom arbetstagare, ökas på grund av den tendens till ökad
38
Kungl. Majlis proposition nr 88.
stordrift, som i stort sett varit utmärkande för utvecklingen under de senaste
decennierna. I själva verket är emellertid icke arbetstagarbegreppet
på detta sätt fixerat, utan man måste räkna med att detsamma liksom övriga
juridiska begrepp erhållit förändrat innehåll i anslutning till den fortgående
ekonomiska och sociala utvecklingen. Socialstyrelsens förslag innebär emellertid,
att vissa kategorier uppdragstagare, som ostridigt falla utanför det
varje tid gällande arbetstagarbegreppet och således äro att beteckna såsom
självständiga företagare, skola med avseende på tillämpningen av ifrågavarande
lagar behandlas såsom arbetstagare. Dessa kategorier betecknas i
förslaget såsom »beroende uppdragstagare». Därmed avses främst vissa
handelsagenter, vissa sådana handelsresande och platsförsäljare, som icke
äro anställda i huvudmannens tjänst, samt vissa försäkringsagenter, annonsombud
och inkasserare, som icke äro anställda i huvudmannens tjänst, men
även vissa andra kategorier exempelvis restaurangmusiker (kapellmästare
med eget kapell). Man kan enligt föreningens mening med skäl fråga sig.
om det ur samhällets synpunkt kan te sig såsom ett önskemål, att dessa
grupper skola genom lagstiftning erhålla stöd av staten för sina organisationssträvanden.
Jämväl andra grupper synas under sådana förhållanden
enligt föreningens mening kunna göra gällande dylika anspråk med visst
fog, exempelvis småhandlande och vissa leverantörkategorier, överhuvud
taget torde med den fortskridande samhällsutvecklingen nästan alla grupper
i samhället känna sig mer eller mindre beroende i förhållande till andra
grupper.
Arbetsgivareföreningen framhåller även att också ur lagstiftningsteknisk
synpunkt en väsentlig invändning syntes kunna riktas mot förslaget.
Arbetstagarbegreppet vore i vårt land icke i lag bestämt, och det torde väl
icke heller kunna komma att lagstiftningsvägen fixeras, förrän i samband
med en allmän lagstiftning örn arbetsavtal. Det måste då anses egendomligt
att, innan arbetstagarbegreppet vore i lag fixerat, i lagstiftningen förklara,
att vissa kategorier skulle anses såsom arbetstagare. Föreningen efterlyste
vidare en inventering av de villkor, varunder de omförmälda yrkesutövarna
dreve sin verksamhet. Den undersökning, som socialstyrelsen i detta avseende
gjort, lämnade blott ett allmänt intryck av att förhållandena på området
vore mycket olikartade. Man lämnades i stor ovisshet örn, vilka kategorier
den ifrågavarande lagstiftningen egentligen komme att omfatta. Ett
genomförande av förslaget skulle — fortsätter arbetsgivareföreningen —
också stöta på stora praktiska svårigheter. Detta berodde ytterst på att de
grupper, som den föreslagna lagstiftningen toge sikte på, vore mycket heterogena.
Inom handelsresandekåren funnes sålunda personer med mycket
stark bundenhet till ett företag samtidigt som där funnes personer, som vöre
ytterligt fria i förhållande till sina uppdragsgivare. Där funnes personer
med mycket höga inkomster, men även andra i tämligen låga inkomstlägen.
Mellan dessa kategorier funnes alla gradationer.
Handelns arbetsgivareorganisation håller före att för ifrågavarande grupper
av beroende uppdragstagare behovet av en lagstiftning på det hela
taget måste vara relativt ringa. Under sådana omständigheter måste det
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
39
anses vara mycket betänkligt, att genom lagstiftning driva fram en organisatorisk
samverkan utanför den egentliga arbetsmarknaden. Ett sådant steg
kunde få en mycket stor principiell räckvidd och verka såsom prejudikat
till förmån för andra i ekonomiskt avseende mindre gynnsamt ställda yrkesgrupper
inom affärslivet. Sveriges grossistförbund förmenar att man, inför
den ovisshet och de konsekvenser som ett eventuellt beslut om lagstiftningens
tillämpning å en viss arbetstagare skulle få, kunde riskera, att dennes
uppdragsgivare sökte avtalspiässigt reglera förhållandet med uppdragstagaren
så att beroendeställningen eliminerades. En dylik konsekvens av lagstiftningen
vöre uppenbarligen ur såväl samhällets som uppdragstagarnas
synpunkt olycklig.
Svenska lantarbetsgivareföreningen understryker att utredningen berör
ett av de mest centrala problemen i arbetsrätten och framhåller — i anslutning
till den i socialstyrelsens förslag angivna förutsättningen att uppdragstagaren
för att bliva jämställd med arbetstagaren skall intaga en beroende
ställning — bl. a. följande.
I och med att samhällsförhållandena bliva alltmera komplicerade bliva
medborgarna i allt högre grad beroende av varandra. Det är strängt taget
omöjligt att påvisa att någon samhällsmedborgare ej är i något hänseende
beroende av sina medmänniskor. Affärsmannen är beroende av att kunder
besöka hans affär och där göra uppköp, och skulle kundtillströmningen av
en eller annan orsak sina, så är affärsmannens ställning mycket vansklig.
Jordbrukaren är beroende av att hans produkter vinna avsättning för att
han skall kunna erhålla de för driften nödvändiga likvida medlen o. s. -v.
Lantarbetsgivareföreningen anser att förslaget av de sålunda anförda
orsakerna är ägnat att väcka stora betänkligheter. Sedan föreningen därpå
framhållit att snart sagt vem som helst skulle kunna anses såsom uppdragstagare
i beroende ställning, fortsätter föreningen:
Nu skall visserligen enligt förslaget förhållandet mellan uppdragstagare
och uppdragsgivare vara väsentligen likartat med förhållandet mellan arbetstagare
och arbetsgivare. Därmed kommer en del uppdragstagare i beroende
ställning att falla utanför lagens tillämpningsområde. Avgörandet
av frågan örn vederbörande uppdragstagare skall jämställas med arbetstagare
kommer emellertid i praktiken säkerligen att ske icke med hänsyn
till den enskilde uppdragstagaren utan med hänsyn till om föreningen till
övervägande del består av uppdragstagare i antydd ställning eller icke. Vid
eventuella kollektivavtalsförhandlingar låter det sig icke göra- att undersöka
den förhandlande uppdragstagarorganisationens medlemsbestånd ur synpunkten
om de kunna jämställas med arbetstagare eller icke. Skulle avtalsförhandlingarna
resultera i att ett kollektivavtal träffades, skulle väl också
arbetsdomstolen, därest en tvist om tolkningen av kollektivavtalet dragés
inför dess prövning, troligen ej avvisa tvisten, därför att till äventyrs en del
av uppdragstagarorganisationens medlemmar icke skulle anses vara i tillräckligt
beroende ställning, så att förhållandet mellan dem och uppdragsgivaren
ej vore väsentligen likställt med förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Annorlunda vore, när en civilrättslig åtskillnad mellan
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
arbetstagare och självständiga företagare kan göras. Faran med uttryckssättet
»väsentligen likartad» är den, att detta begrepp endast kan tillämpas
av offentliga myndigheter, ej av de enskilda organisationerna.
Föreningen skogsarbeten och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation
motivera sina avstyrkanden därmed, att de föreslagna lagändringarna
vöre onödiga eller saknade intresse inom de av nämnda sammanslutningar
representerade verksamhetsområdena. Den förstnämnda föreningen framhåller
därvid bl. a. att här ifrågavarande lagar ansetts tillämpliga beträffande
av hästägare utfört körningsarbete i skogsbruket i Norrland och
Dalarna.
Sveriges skogsägareförbund förmenar, att förhandlings- och avtalsväsendet
inom skogsbrukets arbetsmarknad redan vore i praktiken ordnat beträffande
alla slag av arbetare på det sätt, som förenings- och förhandlingsrättslagen
åsyftade. Några grupper »beroende uppdragstagare», vilka nu
skulle sakna möjlighet till förhandling örn kollektivavtal, funnes ej inom
skogsbruket. Såvitt förbundet kunde finna saknade därför den föreslagna
lagändringen praktiskt intresse för skogsbruket.
Beträffande vägen för ernående av likställighet mellan
ifrågavarande uppdragstagare och vanliga arbetstagare
hyser arbetsrådet — vilket såsom förut nämnts anser att uppdragstagarna
böra omfattas av arbetsfredslagstiftningen — vissa betänkligheter
mot att företaga en lagändring. Genomförandet av en sådan kunde
innebära, att därigenom bleve fastslaget, att begreppet arbetstagare respektive
arbetare i de sociala arbetarskyddslagama (i vidsträckt bemärkelse) vöre ali
fatta i civilrättslig betydelse. Ett strängt fasthållande vid nämnda tolkning
kunde emellertid för ifrågavarande lagars del i vissa fall icke vara skäligt
utan tvärtom anses strida mot dessa lagars syften, övervägande skäl syntes
tala för att begreppet arbetstagare respektive arbetare i den sociala arbetarskyddslagstiftningen
— häri inbegripet förenings- och förhandlingsrättslagen
— genom praxis erhölle den utformning, som för varje lags del kunde
anses motsvara lagens syften. De fördelar, som vunnes med ett sådant tillvägagångssätt,
syntes överväga den olägenhet ur synpunkten av rättens enhet,
som härigenom uppstode, nämligen att arbetstagarbegreppet företedde
vissa smärre avvikelser i fråga örn sin innebörd vid tillämpningen av olika
lagar. .-
Socialstyrelsens förslag i fråga om vilka uppdragstagare som
i stort sett skola likställas med arbetstagare har föranlett
vissa uttalanden.
Landsorganisationen — som inom arbetslagstiftningen särskiljer å ena sidan
arbetsfredslagstiftningen, väsentligen hänförande sig till fackliga organisationsintressen,
samt å andra sidan arbetarskyddslagstiftningen, inriktad
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
41
omedelbart på de enskildas intressen på arbetsmarknaden — anför beträffande
nyssnämnda fråga:
Den begränsning till arbetsfredslagstiftningen, som socialstyrelsen föreslår.
synes stå i överensstämmelse nied utredningens förutsättningar. Örn
denna begränsning göres, blir det emellertid svårt att motivera den ytterligare
begränsningen till beroende uppdragstagare. Denna bade varit förklarlig,
örn det gällt att utvidga s k y d ds lags tif tiri n gen s tillämpningsområde,
med de ökade ekonomiska förpliktelser som därav följt för uppdragsgivarna.
Det synes emellertid icke finnas något rimligt skäl att begränsa rätten till
förhandling, medling, kollektiva uppgörelser och skiljedomsförfarande till
en viss grupp av uppdragstagare respektive dessas uppdragsgivare. Ur samhällets
synpunkt finnes inte något intresse därav, uppenbarligen än mindre
ur uppdragstagarnas synpunkt. För uppdragsgivarnas del bleve det icke
fråga örn några ökade ekonomiska förpliktelser, endast örn skyldighet att
förhandla, deltaga i medling, i händelse av ingånget kollektivavtal under avtalstiden
(i likhet med uppdragstagarna) avstå från stridsåtgärder samt att
anlita arbetsdomstolen i stället för allmän domstol. Dessa förpliktelser (som
alltså icke innefatta förpliktelse att ingå kollektivavtal) betyda knappast något
för uppdragsgivarna så betungande att man av hänsyn därtill skall nödgas
lagfästa en så svårbestämbar för att icke säga obestämbar rättsfigur som
»beroende uppdragstagare». Detta begrepp är inte bara en lagstiftningsmässig
otymplighet; i praktiken komme det med största säkerhet att medföra
tillämpningssvårigheter, tvister och rättsosäkerhet. Beroendet kan ju icke bestämmas
efter enhetliga, objektiva grunder, och även beträffande medlemmar
av en och samma fackliga organisation växlar det såväl enskilda och
grupper emellan som från tid till annan. Frågan om en generell utvidgning
av de ifrågavarande lagarna till uppdragsförhållanden har socialstyrelsen
knappast ägnat någon uppmärksamhet. Det konstateras endast att någon
allmän lagstiftning angående föreningsrättens okränkbarhet eller örn skyldighet
för part att förhandla med motpartens organisation icke finnes, och
att det ej heller framträtt något starkare behov av eller allmännare önskemål
örn en dylik lagstiftning. Detta är kanske i och för sig riktigt och hade
möjligen kunnat åberopas för en begränsning, örn det förhållit sig så att en
rationell gränsdragning varit praktiskt möjlig. Då detta knappast är fallet,
och då några skäl mot lagarnas tillämpning på uppdragsförhållanden i allmänhet
icke kunna anföras, anser landsorganisationen sig böra föreslå att
begränsningen till »beroende» uppdragstagare slopas.
Såsom förut nämnts anser även Sveriges bensinhandlares riksförbund att
det kan ifrågasättas örn anledning finnes att begränsa föreslagna lagändringar
till att omfatta endast beroende uppdragstagare. Förbundet anför
härom:
Enligt vår egen självklara uppfattning anse vi det utom all tvekan, att det
övervägande flertalet av förbundets medlemmar kunna betecknas som beroende
uppdragstagare. Men var går gränsen mellan beroende och icke beroende
uppdragstagare? Som vår mening förfäkta vi att denna .senare grupp
egentligen icke existerar inom vår kår. Men även örn en prövande kompetent
myndighet enligt sina fastställda normer skulle komma till den uppfattningen,
att ett visst fåtal icke beroende uppdragstagare förefunnes, så äro vi
dock övertygade om, att vi som beroende uppdragstagare lia största möjliga
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
fördel av att även denna minoritet blir inbegripen i lagens tillämpningsområde.
I motsatt fall är det fara värt att ett sådant mindretal kan komma att i
avtalshanseende utgöra en farlig konkurrens till de beroende uppdragstagarna,
vilket väl knappast torde vara lagstiftarnas avsikt. Det saknas visst
icke tendenser som peka mot ett överlåtande av försäljningsuppdragen till
mera välsituerade företag och då kan det ju tänkas att lagstiftningen icke
utgör det skydd, som avsetts. Den tänkta utvecklingen kan icke anses som
självskriven, men erfarenheten stöder oss i vårt antagande att den ligger
inom ramen för det möjliga.
Svenska handelsagenters förening framhåller att missförhållandena ingalunda
inskränkte sig till de socialt sämst ställda agenterna. Det vore exempelvis
icke ovanligt att, sedan en agent genom stora insatser av kapital och
arbete lyckats introducera en ny vara på marknaden, huvudmannen uppsade
avtalet för att pressa provisionssatsen. Likaledes förekomme ofta att en
agent, som innehaft endast en agentur, uppsades utan varsel, då han började
åldras. Örn hänsyn icke skulle tagas endast till vederbörande agents sociala
och ekonomiska standard, måste alltså ett betydligt större antal av agenter
än de socialstyrelsen haft för ögonen anses såsom »beroende uppdragstagare».
Spörsmålet huruvida även andra sociallagar än de som
ingå i arbets f redslagstiftningen böra omfattas av
lagstiftningsåtgärden beröres i flera yttranden. Arbetsdomstolens
ordförande uttalar sin anslutning till socialstyrelsens tankegång jämväl härutinnan.
Svenska arbetsgivareföreningen och svenska lantarbetsgivareföreningen
biträda också uttryckligen socialstyrelsens mening härvidlag. 1942
års semesterkommitté anser, såsom i det följande kommer att något närmare
beröras, att tillämpningsområdet för semesterlagen icke bör utvidgas i den
ordning socialstyrelsen föreslagit beträffande arbetsfredslagstiftningen.
Kommerskollegium, vilket såsom förut nämnts hemställt att hela frågan
skall göras till föremål för ytterligare utredning, anser att därvid ånyo bör
beaktas örn icke vissa ytterligare lagar borde göras tillämpliga på ifrågavarande
persongrupper.
Landsorganisationen anför — efter att ha erinrat örn att arbetstagarbegreppet
i lagarna örn arbetarskydd, skogshärbärgen och olycksfallsförsäkring
i praxis givits en vidare tillämpning än som anses följa av allmänna
civilrättsliga grunder — följande.
Den praxis, som sålunda utbildats, kan landsorganisationen icke anse stå
i strid mot en förnuftig tolkning av arbetstagarbegreppet. Det följer härav
att landsorganisationen, vad skyddslagstiftningen angår, icke kan finna en
utvidgning av lagarnas tillämpningsområde i den form socialstyrelsen för
arbetsfredslagstiftningens del föreslår påkallad. I de fall en uppdragstagare
faktiskt i förhållande till huvudmannen intar en ställning väsentligen likartad
med den som utmärker arbetstagarna i förhållande till arbetsgivarna,
är han att anse som arbetstagare och detta i varje rättsligt hänseende. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
43
blir då en fiktion att betrakta honom såsom i rättslig mening uppdragstagare,
alltså självständig företagare. Det är möjligt att för utmärkande av
detta en uttrycklig lagdefinition erfordras, i så fall lämpligast i en lag örn
arbetsavtal. En sådan lagstiftning är nu icke aktuell. En bestämning kan naturligtvis
också ske i de speciella arbetslagarna var för sig.
Sveriges bensinhandlares riksförbund uttalar:
I fråga örn andra lagar på arbetsrättens område (d. v. s. skyddslagar som
semesterlagen o. dyl.) äro vi införstådda med svårigheten att göra motsvarande
utvidgning till uppdragstagare, men vi förorda att vid tillämpningen
av desamma avgörande avseende fästes mera vid faktiska arbetsförhållanden
än vid avtalsformen. Sker delta kommer nämligen åtskilliga beroende uppdragstagare
att få anses som arbetstagare.
Tjänstemännens centralorganisation, handelsombudens fackförbund och
föreningen Sveriges aktiva handelsresande anse däremot, såsom framgår av
den omedelbart härefter följande redogörelsen, att den nu ifrågavarande
legala begreppsutvidgningen bör avse även vissa andra lagar än dem som
beröras av socialstyrelsens förslag.
I fråga örn en eventuell utvidgning av arbetstagarbegreppet i 1 a g e n o m
försäkring för olycksfall i arbete ma följande nämnas.
Riksförsäkringsanstalten erinrar örn att frågan om en utvidgning av den
sociala olycksfallsförsäkringen till att omfatta jämväl vissa kategorier uppdragstagare,
som vöre att anse såsom självständiga företagare i olycksfallsförsäkringslagens
mening, tidigare varit föremål för anstaltens prövning. På
grund av ett av Kungl. Majit på sin tid lämnat uppdrag, avseende bland
annat frågan örn sådan utvidgning av försäkringen enligt lagen, att densamma
komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare,
hade riksförsäkringsanstalten nämligen den 31 maj 1935 avgivit ett
förslag, enligt vilket den ifrågasatta utvidgningen borde genomföras på så
sätt, att envar som i egenskap av självständig företagare yrkesmässigt
bedreve förvärvsverksamhet skulle bliva berättigad att genom försäkring i
riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens
grunder. Frågan härom liksom översyn över huvudtaget av olycksfallsförsäkringslagen
hade emellertid för prövning och närmare övervägande
överlämnats till socialvårdskommittén.
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande förklarar att de beroende uppdragstagarna
hade stort intresse av att olycksfallsförsäkringslagen bleve
tillämplig å deni. Då något principiellt skäl häremot icke torde vara att
anföra, ansåge föreningen, all nämnda lag borde ändras, så att även de
beroende uppdragstagarna kunde tillerkännas ersättning för olycksfall i
arbete. Handelsombudens fackförbund uttalar däremot, att lagarna örn försäkring
för olycksfall i arbete oell örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
icke syntes kunna göras tillämpliga å beroende uppdragstagare förrän sam
-
44
Kungl. Mcij:ts proposition nr 88.
tidigt med att de gjordes tillämpliga å arbetare, som utförde arbetet i sitt
hem eller å självvalt arbetsställe.
Tanken att genomföra en legal utvidgning av arbetstagarbegreppet även
beträffande semesterlagen avvisas såsom nyss nämnts av 19i2 års
semesterkommitté i dess yttrande i det föreliggande ärendet. Kommittén har
sedermera avgivit betänkande med förslag till ändrad semesterlagstiftning
(S. O. U. 1944: 59), vari bl. a. föreslås att den för förvärvande av semesterrätt
enligt gällande lag stadgade karenstiden örn 180 dagar nedsättes till 30
dagar. Härigenom skulle bl. a. stora yrkesgrupper, som hittills icke omfattats
av semesterlagen, komma i åtnjutande av semesterersättning. I samband
därmed föreslår kommittén särskilda anordningar beträffande utbetalningen
av semesterersättningen, varigenom viss garanti skulle erhållas för
att denna verkligen komme till åsyftad användning.
Semesterkommittén vidhåller i betänkandet den ståndpunkt som kommittén
i sitt ovan berörda remissyttrande intagit till frågan örn en legal utvidgning
av semesterlagens arbetstagarbegrepp. Att utsträcka semesterlagens giltighetsområde
till att avse även sådana personer, som ur olika synpunkter
klart vore att betrakta såsom självständiga företagare, kunde enligt kommitténs
mening uppenbarligen icke komma i fråga. Spörsmålet örn utvidgning
av semesterlagens tillämpningsområde begränsade sig därför till den
personkrets, beträffande vilken tvekan kunde råda om den skulle hänföras
till den ena eller den andra kategorien. Kommittén anför härom:
Bland de yrkesutövare, som omfattas av socialstyrelsens utredning, finnas
personer med mycket olika ekonomisk och social ställning samt olika
beroendeställning i förhållande till huvudmännen. Klientelet är således mycket
heterogent. Detta gäller såväl de merkantila mellanhänderna som övriga
här avsedda uppdragstagare. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande
yrkesområden och förhållanden, om vilka torde bli fråga, synes det knappast
vara möjligt att erhålla en godtagbar legal definition, varav i varje
särskilt fall skulle framgå, till vilken kategori vederbörande vore att hänföra.
En lagregel av det innehåll socialstyrelsen ansett kunna upptagas i
vissa lagar, vilka avse förhållanden vari de stridiga intressena huvudsakligen
företrädas av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle därför, örn
den gjordes tillämplig beträffande semesterlagen, vilken gäller förhållanden
mellan enskilda parter, lätt komma att föranleda tvistigheter, och antalet
tvister skulle givetvis bli större, i den mån möjligheterna att förvärva rätt
till semester ökas genom nedsättning i kravet på viss längre tids fortlöpande
anställning hos samma arbetsgivare. Med hänsyn till att semesterlagen därjämte
är en lag, med vilken olika domstolar — såväl allmän domstol som
arbetsdomstolen — komma i kontakt, är faran för en oenhetlig rättstilllämpning
uppenbarligen stor.
Kommittén tillägger att vissa av de nu antydda olägenheterna måhända
skulle bortfalla, därest vid uppkommen tvist örn semesterlagens tillämpningsområde
avgörandet i detta hänseende överlämnades åt en administra
-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 88.
45
tiv instans, exempelvis socialstyrelsen. Även ett sådant arrangemang hade
dock sina uppenbara nackdelar. Att överlämna avgörandet av hithörande
spörsmål åt en enda domstol — som då måste bli arbetsdomstolen — syntes
av olika skäl ej heller kunna ifrågakomma.
Kommittén fortsätter:
Örn kommittén i enlighet med vad nu sagts finner, att med arbetstagare
enligt semesterlagen liksom hittills bör förstås den som är arbetstagare enligt
allmänna civilrättsliga regler, så må emellertid framhållas, att det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet icke torde vara något i och för sig givet, oföränderligt
begrepp. Utvecklingen har tvivelsutan tenderat till att ge arbetstagarbegreppet
en vidare omfattning än det från början haft. Kommittén vill
ifrågasätta, huruvida icke utvecklingen numera — bland annat under inflytande
av kollektivavtalsväsendet -— gått därhän, att detta begrepp enligt allmänna
rättsgrundsatser kan anses äga en något vidare omfattning än praxis
för närvarande ger detsamma. Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning
exempelvis en skogskörare, som arbetar enligt ett i kommitténs betänkande
förut åberopat ramavtal för Norrland och Dalarna eller eljest på motsvarande
villkor, betraktas såsom arbetstagare. Kommittén vill i samband härmed
understryka vikten av att prövningen av frågan, huruvida någon är att
anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter
och att alltför stor betydelse ej tillerkännes något visst eller vissa
avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse föreligger bör ej beteckningen
eller ordalagen i och för sig få vara avgörande, utan särskild vikt bör tillmätas
avsikten med överenskommelsen och det sätt på vilket denna tilllämpas.
Kommittén erinrar slutbgen därom, att en utsträckning av tillämpningsområdet
för förenings- och förhandlingsrättslagen och med denna närbesläktade
lagar i den riktning socialstyrelsen föreslagit torde medföra, att vissa
organisationer finge ökade möjligheter att bevaka sina medlemmars intressen
i semesteravseende.
Landsorganisationen — som förutsätter att bär förevarande fråga beaktas
vid den pågående revisionen av semesterlagen — framhåller att, med hänsyn
till de uttalanden som i förarbetena till gällande semesterlag gjorts beträffande
arbetstagarbegreppet, för en friare praxis i allt fall torde erfordras
att i motiven till den reviderade lagen upptoges för domstolarna vägledande
anvisningar. Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att det ur
många synpunkter varit önskvärt att frågan om semesterrätt för de beroende
arbetstagarna nu erhållit sin lösning.
Handelsombudens fackförbund och föreningen Sveriges aktiva handelsresande
anse att utvidgningen av arbetstagarbegreppet till att omfatta även
beroende arbetstagare bör lagstiftningsvägen genomföras även i fråga örn
semesterlagen. Till utveckling av sin mening framhåller föreningen bl. a.
följande.
Socialstyrelsens misstanke, att de beroende uppdragstagarna i gemen icke
skulle komma ali begagna sig av semesterlönen för alt erhålla rekreation,
lorrie vara ogrundad. Vad närmast handelsresandena beträffar förhåller det
46
Kungl. Majus proposition nr 88.
sig i stället så, att dessa i regel, oberoende av om de åtnjuta semesterrätt eller
icke, under en längre eller kortare tid varje år koppla av från arbetet. Handelsresandeyrket
är så ansträngande att utan en dylik avkoppling arbetet i
längden bleve lidande. Även en icke semesterberättigad handelsresande är
därför tvungen att taga sig ledigt. Då detta emellertid för honom medför en
kännbar inkomstminskning, är det givet, att han ofta icke har råd att under
ledigheten bereda sig den rekreation, som vore önskvärd och vartill möjlighet
förefunnes, örn han åtnjöte semesterlön.
Därest de beroende uppdragstagarna erhölle semesterrätt, får man självklart
räkna med, att dessa i enstaka fall kunna komma att betrakta semesterrätten
som en ren lönefyllnad och underlåta att skaffa sig erforderlig ledighet
för vila. Risken för att semesterförmånen sålunda i undantagsfall kan
komma alt missbrukas bör rimligen icke få tillmätas någon avgörande betydelse,
då det gäller att bedöma frågan örn eventuell rättslig likställighet i
semesterrättshänseende mellan beroende uppdragstagare och arbetstagare i
civilrättslig mening. Dylikt missbruk förekommer ju även från de senares
sida och var förutsett redan vid semesterlagens utarbetande.
17 kap. 4§ handelsbaden bör, enligt den mening som uttalats
av handelsombudens fackförbund och föreningen Sveriges aktiva handelsresande,
ändras så att där avsedd förmånsrätt även medgives beroende uppdragstagare.
Fackförbundet anser att farhågan för ett nytt osäkerhetsmoment
på kreditlivets område överdrivits. Föreningen framhåller:
Faran för att en vidgad tillämpning av förmånsrätten skulle få icke önskvärda
konsekvenser på kreditlivets område torde icke böra överskattas. De
fordringar, som här komma i fråga, avse i allmänhet endast lägre belopp.
Vidare lämnas i 17 kap. 13 § handelsbalken ett korrektiv mot att förmånsrätter
enligt 17 kap. 4 § skola orsaka vådor för vissa sämre förmånsrätter,
däribland den vid fastighetsinteckning gällande förmånsrätten. Det må slutligen
också påpekas, att förmånsrätten enligt 17 kap. 4 § handelsbalken tidigare
utsträckts utan skada för kreditlivet. Så skedde exempelvis 1891, då förmånsrätt
tillerkändes arbetare, vilka på grund av ett mera tillfälligt arbets
avtal utfört arbete åt gäldenären (»annan arbetare»).
Förmånsrättsordningen är uttryck för lagstiftarens uppfattning örn vilket
företräde vissa fordringar förtjäna framför andra. Allteftersom denna lagstiftarens
uppfattning skiftar från tid till annan, ändras eller kompletteras
förmånsrättsordningen. Innan så sker, överväger lagstiftaren självklart, vilka
verkningar den påtänkta åtgärden kan få för kreditlivet, samt söker finna en
lösning, som å ena sidan motsvarar lagstiftai’ens åsikt örn den rätta strukturen
av förmånsrättsordningen och å andra sidan åstadkommer minsta
möjliga rubbningar i det läge, som kreditlivet anpassat sig efter. Om nu lagstiftaren
i likhet med socialstyrelsen håller före, att de beroende uppdragstagarna
intaga en ställning, som är väsentligen likartad med en arbetstagares
i civilrättslig mening, torde lagstiftaren tillika vara av den uppfattningen,
att de beroende uppdragstagarna äro förtjänta av samma ställning i förmånsrättshänseende
som arbetstagare i civilrättslig mening. Något skäl varför
lagstiftaren i så fall skulle underlåta att tillerkänna de beroende uppdragstagarna
samma förmånsrätt som arbetstagare finnes icke. Hänsynen
till kreditlivets ostördhet kan ju rimligtvis ej få sträcka sig så långt, att lagstiftaren
ser sig hindrad vidtaga åtgärder, som påkallas ur allmänna rättvisesynpunkter.
Kungl. Majlis proposition nr 88.
47
Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om medgivande av förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för de beroende uppdragstagarna
verkligen skulle medföra några större faror för osäkerhet på kreditlivets
område. Centralorganisationen ville emellertid icke framföra något yrkande
på denna punkt. Svenska handelsagenters förening anser också det vara en
brist i förslaget att frågan örn tillämpligheten av 17 kap. 4 § handelsbalken
icke undersökts mera ingående.
Vidkommande formen för de beroende uppdragstagarnas
inneslutande under den ifrågavarande lagstiftningen
äro meningarna hos de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
synnerligen divergerande.
Vad först beträffar frågan om de angivna lagarna skola göras generellt
tillämpliga på beroende uppdragstagare eller örn — såsom en reservant inom
socialstyrelsen ansett -— för tillämpningen skall uppställas den förutsättningen
att vederbörande organisationer äro i viss ordning registrerade (licensvägen)
har den förra vägen uttryckligen givits företräde av länsstyrelsen
i Uppsala län, tjänstemännens centralorganisation, handelsombudens
fackförbund och föreningen Sveriges aktiva handelsresande. Nämnda länsstyrelse
anser att det borde ifrågakomma att åvägabringa ett licensförfarande
allenast för att få auktoritativt avgjort om en förening av uppdragstagare
skulle anses bestå av beroende sådana. Ett dylikt förfarande borde då
enligt länsstyrelsens mening avse prövning av varje anmäld förenings förhandlingskapacitet,
men frågan härom vore svårbedömlig och torde kräva
sin särskilda utredning. Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att
licensvägen skulle medföra komplikationer i de fall, då de beroende uppdragstagarna
vöre medlemmar i sådana organisationer som huvudsakligen
bestode av egentliga arbetstagare. Handelsombudens fackförbund understryker
att vid licensvägen skyddet för föreningsrätten skulle bliva ofullständigt.
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande håller före att det ganska kort
tid efter det lagarnas tillämpningsområde utsträckts skulle föreligga så
många avgöranden från myndigheternas sida att praxis kunde lämna erforderlig
ledning åt den av lagarna berörda allmänheten.
Ett registreringssystem förordas däremot av arbetsdomstolens ordförande.
Denne framhåller, att den av socialstyrelsens majoritet föreslagna vägen vore
behäftad med vissa svagheter, framför allt bestående i den ovisshet som
skulle komma att föreligga beträffande rättsläget. Å andra sidan vöre svårigheterna
att genom ett registreringsförfarande skapa garanti för att alla
medlemmar i en organisation tillhörde kategorien beroende uppdragstagare
oöverstigliga; i många fall vore det för övrigt varken praktiskt eller skäligt
att uppställa krav på enhetliga organisationer. Arbetsdomstolens ordförande
ifrågasätter örn icke lagarnas tillämpning utanför de verkliga arbetstagarnas
krets borde göras beroende av en registrering av de organisationer, som för
48
Kungl. Majas proposition nr 88.
sina medlemmars räkning ville göra anspråk på de förmåner, som lagarna
kunde skänka. Denna registrering skulle dock icke avse att framtvinga fullständigt
enhetliga organisationer. Registreringen skulle hava till syfte att
konstatera, att organisationen omfattade en icke alltför liten grupp av beroende
uppdragstagare. Därjämte skulle genom registreringen kunna framtvingas
stadgebestämmelser för organisationen, som reglerade de olika medlemsgruppernas
inflytande på den inre behandlingen av frågor, som rörde
lagarnas tillämpning. Genom registreringen skulle däremot icke möjligheten
avskäras, att frågan örn medlemmarnas egenskap av beroende uppdragstagare
eller icke bleve föremål för prövning i särskilda fall, då frågan bleve
aktuell.
Licensvägen —■ vilken i de flesta yttrandena synes hava givits den innebörd
som arbetsdomstolens ordförande ansett vara den lämpligare — har
vidare förordats av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings och
Kalmar län, handelns arbetsgivareorganisation, Svenska handelsagenters
förening och Sveriges bensinhandlares riksförbund. Svenska arbetsgivareföreningen
och svenska lantarbetsgivareföreningen ha även givit licensvägen
visst företräde. Till förmån för registreringsanordningen har av de nämnda
myndigheterna och organisationerna i allmänhet anförts att nämnda anordning
vore erforderlig för att skapa stadga och säkerhet beträffande den ifrågavarande
lagstiftningens omfattning, helst som svårighet förelåge att i lagtexten
precisera begreppet beroende uppdragstagare. Länsstyrelsen i Jönköpings
län framhåller att några olägenheter för de berörda grupperna icke
behövde föranledas av ett system, som förutsatte prövning och godkännande
av organisationer med uppgift att utöva förhandlingsrätt. Det skulle tvärtom
komma att främja en rationell utveckling av föreningsväsendet bland
dem.
I detta sammanhang må nämnas att arbetsdomstolens ordförande även
framfört ett ändringsförslag, avseende att inrymma möjlighet att genom
organisationsbeslut och därpå följande bekräftelse från uppdragsgivarsidan
i kollektivavtal göra kollektivavtalet bindande även för andra medlemmar än
de beroende uppdragstagarna. Därigenom skulle man till en början vinna
den fördelen, att kollektivavtalet kunde göras bindande för alla medlemmarna
i sådana fall, då detta framstode såsom en nödvändighet. Men vidare
minskades antalet fall av svävande bundenhet och därav föranledda
tvister. Slutligen kunde på denna väg framtvingas ett utträde ur organisationen
av sådana medlemselement, som i själva verket stöde helt främmande
för de uppgifter organisationen betraktade som sina väsentliga.
Vad beträffar frågan örn de beroende uppdragstagarnas likställighet med
de egentliga arbetstagarna skall i lagtexten angivas på det sätt socialstyrelsens
majoritet föreslagit — vad i lagarna är stadgat om arbetstagare skall
äga motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande uppdragstagare —
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
49
eller på det sätt som förordats av en minoritet i styrelsen — vid tillämpningen
av lagarna skola även nämnda uppdragstagare anses såsom arbetstagare
—- lia de flesta myndigheter och organisationer, som särskilt uttalat
sig härom, anslutit sig till minoritetens mening.
Arbetsdomstolens ordförande, för vilken denna motsättning framstår såsom
saknande egentlig reell betydelse, förklarar emellertid:
Jag anser det vara av yttersta vikt, att man vid lagstiftningens utformning
icke inger allmänheten den tron, att dessa uppdragstagare äro arbetstagare,
varav kan föranledas den missuppfattningen, att de äro arbetstagare även i
andra hänseenden, exempelvis i fråga örn rätt till semester eller rätt till förmånsrätt
i konkurs. Minoritetens avfattning, enligt vilken uppdragstagarna
fingeras vara arbetstagare i vissa hänseenden, är enligt min mening mera
ägnad att åstadkomma den befarade missuppfattningen än vad majoritetens
är. Sättet att uttrycka en likställighet genom en fiktionsregel har för
övrigt städse i svensk lagstiftning ansetts såsom en mindre elegant lösning.
Ur andra synpunkter må därjämte framhållas, att det väsentliga är rättsverkningarna.
Man har här tre grupper av rättsverkningar, nämligen för
uppdragstagare i självständig ställning, för uppdragstagare i beroende ställning
och för arbetstagare, och det gäller att genom lagstiftning fastslå att
rättsverkningarna för den andra gruppen skola vara desamma som för den
tredje. Detta uttryckes klarare genom majoritetens formulering än genom
minoritetens.
Länsstyrelsen i Uppsala län förordar också bestämt det förslag, till vilket
majoriteten inom socialstyrelsen anslutit sig.
För minoritetens linje ha följande uttalat sig, nämligen arbetsrådet, försäkring
srådet, handelskammaren i Gävle, riksförbundet landsbygdens folk,
tjänstemännens centralorganisation, liandelsombudens fackförbund och föreningen
Sveriges aktiva handelsresande. Av dessa framhålla flera, att man
redan nu har att räkna med olika arbetstagarbegrepp vid tillämpningen av
olika lagar. Arbetsrådet föredrar minoritetens formulering då det av denna
bäst framgår att bestämmelsen endast avser att undanröja uppkommen tvekan
vid tillämpningen av förenings- och förhandlingsrättslagen och icke innebär
ett fastlåsande av arbetstagarbegreppet till dess civilrättsliga innebörd
vid tillämpningen av den sociala arbetarskyddslagstiftningen. Enligt den mening,
som framföres av föreningen Sveriges aktiva handelsresande, skulle
man genom minoritetens formulering mera radikalt skjuta det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet åt sidan till förmån för en adekvatare och rättvisare
bestämning av arbetstagarkategorien.
1 några yttranden — de av arbetsdomstolens ordförande och försäkringsrådet
avgivna — har påpekats att den i socialstyrelsens förslag använda terminologien
uppdragstagare respektive uppdragsgivare icke på ett adekvat
sätt angiver de rättsförhållanden varom här är fråga.1
1 Jtr S. O. U. 1935: 18 sid. 36 och S. O. U. 1944: 15 sid. 242 f.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 88.
4
50
Kungl. Majlis proposition nr 88.
Från några håll har ifrågasatts om icke i förevarande fall speciallagstiftning
borde tillgripas. Kommerskollegium framhåller sålunda att tanken på
en speciell förhandlingslagstiftning för ifrågavarande persongrupper icke
varit under närmare omprövning. Länsstyrelsen i Jönköpings lån anser
att, med hänsyn till faran för att arbetstagarbegreppet blir ytterligare tilltrasslat
och då det här är fråga örn enstaka grupper, det lämpligaste förfaringssättet
borde vara att i en speciallagstiftning tillgodose det omedelbara
behovet av förhandlingsrätt utan hopblandning med den allmänna, för
arbetstagare gällande lagstiftningen. Skånes handelskammare, vilken såsom
förut nämnts avstyrker lagstiftningsåtgärd, anser att, om sådan likväl anses
böra företagas, det måtte ske i form av separat lagstiftning, vid vilken hänsyn
toges till de speciella förhandlingsproblem, som kunna komma i fråga
för berörda grupper. Handelskammaren i Karlstad förordar även separat
lagstiftning.
Landsorganisationen anser att frågan, huruvida de ifrågavarande lagarna
kunna göras tillämpliga endast genom de av socialstyrelsen föreslagna reglerna
(utan ändring eller komplettering i vissa delar av de materiella bestämmelserna),
syntes påkalla närmare undersökning; med hänsyn till den
relativt ringa medlemsomslutningen hos uppdragstagarnas organisationer
kunde t. ex. regeln i 10 § andra stycket 4) lagen örn förenings- och förhandlingsrätt
icke anses väl avpassad.
Emot socialstyrelsens uppfattning att någon ändring i lagen om arbetsdomstol
icke vöre erforderlig, eftersom nämnda domstols behörighet skulle
följa omedelbart av den föreslagna ändringen i kollektivavtalslagen, har
arbetsdomstolens ordförande uttalat att han, utan att vilja förneka den huvudsakliga
riktigheten av denna uppfattning, dock skulle vilja ifrågasätta,
huruvida icke för tydlighetens skull en ändring också borde göras i lagen
om arbetsdomstol, särskilt med hänsyn till bestämmelsen i 13 § tredje
stycket.
Departementschefen.
Socialstyrelsens förevarande utredning har verkställts i anledning av ett
åt styrelsen av Kungl. Maj:t lämnat uppdrag att undersöka spörsmålet örn
erforderliga åtgärder för ernående av rättslig likställighet i olika avseenden
mellan handelsagenter och s. k. provisionsresande, å ena, samt arbetstagare,
å andra sidan. Under utredningen har styrelsen funnit rättvisesynpunkter
påkalla att likställigheten, i den mån den läte sig genomföra, åvägabringades
icke allenast i vad avsåge berörda merkantila mellanhänder utan även i
fråga örn andra uppdragstagare vilka intoge en så beroende ställning gentemot
uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna vore väsentligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
51
likartat med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag finner
denna socialstyrelsens uppläggning av problemet välbetänkt.
Begreppet arbetstagare (arbetare) är, såsom av redogörelsen här ovan
framgår, icke entydigt i svensk rätt. Redan i texten till olika lagar, avseende
arbetsrätten eller vad därmed sammanhänger, bär arbetstagarbegreppet, i
den mån det närmare definierats, icke sällan erhållit en skiftande bestämning,
i det att under detsamma hänförts eller därifrån uteslutits en eller flera
kategorier. Vad som i här förevarande avseende tilldrager sig särskilt intresse
är alt gränsdragningen mellan begreppen arbetstagare och självständiga
företagare icke genomförts likformigt inom olika lagstiftningsområden.
Det närmare uppdragandet av sistnämnda skiljelinje har verkställts av
de domstolar och andra myndigheter som haft att tillämpa de särskilda lagarna.
Myndigheterna lia därvid i allmänhet icke ägt någon säkrare grund
för bedömningen av begreppen i tillgängliga lagmotiv. Den i det föregående
lämnade översikten över praxis utvisar att myndigheterna som regel varit
benägna att giva arbetstagarbegreppet en vidare innebörd allteftersom lagstiftningen
i fråga haft ett starkare betonat socialt syfte. Detta framträder
särskilt vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen. Här ha försäkringsmyndighetema
— i formellt avseende onekligen i viss motsättning till
de i lagen givna begreppsbestämningarna men å andra sidan med stöd avuttalanden
av särskilda utskottet vid 1916 års riksdag liksom av avgöranden
i högsta domstolen — fört in under arbetstagarbegreppet icke obetydliga
grupper yrkesutövare som efter strikt civilrättslig bedömning skulle varit
att anse såsom självständiga företagare. Även vid tolkningen av arbetstagarbegreppet
i fråga örn vissa andra lagar av socialpolitisk karaktär, såsom arbetarskyddslagen,
skogshärbärgeslagen och lagen örn arbetstidens begränsning,
lia myndigheterna icke ansett sig alltför hårt bundna av civilrättsliga normer.
Vad beträffar förenings- och förhandlingsrättslagen och de lagar som i
övrigt ingå i den s. k. arbetsfredslagstiftningen är att märka, att socialstyrelsen
tidigare givit arbetstagarbegreppet enligt förstnämnda lag en tämligen
vidsträckt innebörd. En sammanslutning av bensinstationsföreståndare har
.sålunda på sin tid, efter anmälan jämlikt 3 kap. 8 § förenings- och förhandlingsrättslagen,
av socialstyrelsen godtagits såsom huvudorganisation av
arbetstagare; över registreringen anförda besvär ogillades av regeringsrätten.
Sedermera förklarade emellertid arbetsdomstolen i en år 1938 meddelad
dom — beslutad med fyra röster mot tre — att de ifrågavarande yrkesutövarna
i allmänhet icke kunde anses såsom arbetstagare; socialstyrelsen
avförde i anledning därav organisationen ur registret. Såsom en följd av utgången
i nämnda mål liksom av några av arbetsdomstolen sedermera meddelade
domar med likartad innebörd har socialstyrelsen i fortsättningen vid
behandlingen av ärenden, fallande inom området för berörda lagstiftning,
utgått från ett arbetstagarbegrcpp som haft en mot dessa judiciella avgöranden
svarande snävare omfattning.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Ur de synpunkter, som ligga till grund för arbetsfredslagstiftningen, synes
det likväl icke vara nödigt att densamma begränsas till att omfatta endast
arbetstagare i strängt civilrättslig mening. Då det ekonomiska livet i allmänhet
torde vara bäst betjänt av att intressekonflikter lösas förhandlings- eller
förlikningsvägen, torde det tvärtom vara ur samhällelig synpunkt angeläget,
att denna fredsbefrämjande lagstiftning spänner över ett något vidare område.
Jag finner det därför lämpligt att sådana grupper av uppdragstagare,
som i realiteten gentemot sina huvudmän intaga en beroendeställning av
samma art som de egentliga arbetstagarnas, erhålla lagligt skyddad förenings-
och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen jämväl i övrigt
göres tillämplig på deni. Därigenom komma också dessa uppdragstagare
att, såsom det synes välbehövligt, få ökade möjligheter att organisationsvägen
hävda sina intressen vid uppgörelser om löne- och arbetsvillkor.
För ernående av detta resultat synas lagstiftningsåtgärder vara erforderliga.
Innan jag övergår att dryfta spörsmålet huru en lagstiftning i ämnet
lämpligen bör utformas, vill jag något beröra frågan huruvida en motsvarande
legal utvidgning av arbetstagarbegreppet bör vidtagas även utom området
för arbetsfredslagstiftningen.
Utan att i princip ställa mig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken
närmast skulle avse arbetstagarbegreppet enligt olycksfallsförsäkringslagen,
semesterlagen och 17 kap. 4 § handelsbaden, anser jag likväl att utvidgningen
icke nu bör äga rum. Vid nämnda ståndpunktstagande har jag särskilt
samrått, vad semesterlagen beträffar, med statsrådet Erlander, som numera
handlägger ärenden rörande sagda lag, samt, vad angår 17 kap. 4 §
handelsbaden, med chefen för justitiedepartementet. I fråga örn lagtillämpningen
i här förevarande avseende inom de nyssberörda tre rättsområdena
vill jag i övrigt göra följande uttalanden.
Olycksfallsförsäkringslagen, vilken såsom förut nämnts för närvarande
är under överarbetning, omsluter redan enligt praxis stora grupper av de
ifrågavarande uppdragstagarna. I ett remissutlåtande ha uttalats farhågor
att en legal komplettering av arbetstagarbegreppet i arbetsfredslagstiftningen
skulle kunna föranleda en annan, snävare praxis vid tillämpningen av
olycksfallsförsäkringslagen liksom av arbetarskyddslagen. Det lärer dock ej
föreligga någon risk härför, i synnerhet icke om den lagtekniska väg för
utvidgningen av arbetsfredslagstiftningen följes, som jag i det följande vill
förorda.
Vad semesterlagen beträffar har man — i viss mån i anslutning till uttalanden
därom i den proposition vari förslaget till nämnda lag framlades —
ansett sig böra nära anknyta till det i enlighet med allmänna civilrättsliga
regler utformade arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen har vid sin utredning
funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde
i nu förevarande avseende icke bör äga rum. Samma ståndpunkt har intagits
av 1942 års semesterkommitté, som emellertid ifrågasätter om icke ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
53
vecklingen numera gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en
något vidare omfattning än praxis för närvarande ger detsamma. Kommittén
understryker i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida
någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga
föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes
något visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse
förelåge, borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,
utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen
och det sätt på vilket denna tillämpades.
Jag vill uttala min anslutning till den mening i fråga om tillämpningen av
semesterlagen, varåt semeslerkommittén sålunda givit uttryck. I samband
härmed vill jag även understryka att utvidgningen av arbetstagarbegreppet
inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lättare
för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berättigade
krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla ökad tyngd då de
framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan
erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats bör, därest det visar sig
erforderligt, frågan örn lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas.
Vad slutligen beträffar spörsmålet om beredande av förmånsrätt i konkurs
enligt 17 kap. 4 § handelsbaden för de beroende uppdragstagarnas lönefordringar
vill jag omnämna att, enligt vad jag inhämtat, det frågekomplex
som innefattas i 17 kap. 4 § handelsbaden är föremål för utredning inom
justitiedepartementet. Utredningen har föranletts bl. a. av de i riksdagens
skrivelser nr 287/1935 och 96/1938 berörda problemen om skyddet för byggnadsarbetarnas
lönefordringar. Vid utredningen torde även det här föreliggande
spörsmålet bliva föremål för uppmärksamhet. Då jag, såsom nyss
nämnts, ej anser mig böra förorda någon lagändring härvidlag i nu förevarande
sammanhang, kan jag emellertid icke underlåta att påpeka att ej
heller det å allmänna civilrättsliga grundsatser fotade arbetstagarbegreppet
— till videt domstolarna närmast torde anknyta vid tillämpningen av berörda
lagrum — kan antagas vara för alla tider till sitt innehåll fixerat;
jämväl nämnda begrepp torde kunna förändras, bland annat under inflytande
av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen.
I samband härmed må erinras om att i yttrandena från bl. a. vissa grupper
handelsagenter uttalats farhågor för att den ifrågasatta lagstiftningen
kunde komma att medföra att uppdragsgivarna lade örn sin försäljningsverksamliet
med risk för alt bemälda yrkesutövare bleve arbetslösa. Därest,
såsom av mig i det föregående förordats, utvidgningen begränsas till att avse
allenast arbetsfredslagarna, synes dock lagstiftningsåtgärden knappast komma
att av uppdragsgivarna uppfattas såsom innebärande något för dem särskilt
betungande. Risk torde därför knappast föreligga att nyssnämnda farhågor
skulle besannas. Bensinhandlarnas riksförbund har ifrågasatt örn man icke,
54
Kungl. Muj:ts proposition nr 88.
för att undvika att huvudmännen till skada för de beroende uppdragstagarna
koncentrerade sin verksamhet till större, ostridigt fullt självständiga merkantila
mellanhänder, borde låta lagextensionen avse alla uppdragstagare, alltså
även dem, som intoge en fullt oberoende ställning. Att av nämnda anledning
tillgripa en så långt gående åtgärd torde av skäl som nyss nämnts icke vara
erforderligt. Ej heller eljest har behov visats föreligga att utvidga området
för arbetsfredslagstiftningen till att omfatta andra uppdragstagare än sådana
som intaga en beroende ställning av samma art som en vanlig arbetstagares.
Vad härefter beträffar formen för den av mig förordade lagstiftningsåtgärden
må till en början framhållas att tillskapandet av något slags speciallagstiftning
för de ifrågavarande kategorierna icke synes motiverat. Den
önskade utvidgningen av arbetstagarbegreppet torde i stället lämpligen böra
ernås genom att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, en kompletterande föreskrift
intages i de särskilda arbetsfredslagarna. Tillräckliga skäl synas icke
heller föreligga att begagna den av en reservant inom socialstyrelsen förordade
licensvägen, innebärande att förevarande lagstiftning skulle bliva
tillämplig på beroende arbetstagare endast under förutsättning att registrering
skett av vederbörande organisation. Väl måste medgivas att den av
socialstyrelsen lämnade definitionen på de här berörda yrkesgrupperna —
vilken definition synes böra i huvudsak godtagas — lämnar rum för viss
osäkerhet. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår
råder emellertid redan nu en liknande oklarhet beträffande skiljelinjen mellan
arbetstagare och självständiga företagare. Härtill kommer att den kompletterande
definitionen i viss mån kommer att vara en anvisning om att
man vid gränsdragningen mera skall beakta föreliggande faktiska förhållanden
än brukade juridiska beteckningar. Emot licensvägen kan för övrigt den
invändningen resas att föreningsrätten, i vad denna innebär frihet att bilda
eller medverka vid bildandet av en organisation, icke blir skyddad örn nämnda
väg beträdes. Skyddet skulle nämligen icke komma att inträda förrän organisationen
registrerats på sätt nyss nämnts och detta kan åter uppenbarligen
icke ske innan den nått en viss grad av fullgångenhet. Framhållas må här
jämväl att därest en organisation av beroende uppdragstagare önskar begagna
sig av den i 3 kap. förenings- och förhandlingsrättslagen stadgade
förhandlingsproceduren — en anordning som i nu förevarande sammanhang
tilldragit sig särskild uppmärksamhet — förutsättningen därför är att organisationen
blivit vederbörligen registrerad hos socialstyrelsen. Här må även
i förbigående påpekas att ett av arbetsdomstolens ordförande framfört förslag,
enligt vilket möjlighet skulle tillskapas att göra kollektivavtal bindande
även för andra medlemmar av en organisation än de beroende uppdragstagarna,
synes falla utom ramen för den nu föreliggande lagstiftningsuppgiften.
Denna fråga bör följaktligen icke upptagas i nu förevarande sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
55
De beroende arbetstagarna böra, såsom förut nämnts, indragas under nu
ifrågavarande författningsområde genom en i respektive lagar lämnad förklaring.
Denna förklaring kan angiva antingen, såsom socialstyrelsens majoritet
föreslagit, att vad i lagarna är stadgat örn arbetstagare skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om berörda uppdragstagare, eller också, såsom
en minoritet inom styrelsen förordat, att de beroende uppdragstagarna vid
tillämpningen av lagarna skola anses såsom arbetstagare. Om man härvidlag
väljer den ena eller andra vägen synes mig vara en fråga av övervägande
formell natur. Då lagstiftningsåtgärden avser att konstatera att vissa yrkesgrupper
skola inom detta lagstiftningsområde betraktas såsom arbetstagare,
vill jag emellertid förorda den av minoriteten, med instämmande i flera
remissyttranden, föreslagna linjen. Till mitt ståndpunktstagande härutinnan
har även den omständigheten bidragit, att det föreligger en, om ock ringa,
risk att den andra vägen skulle kunna föranleda till antagandet att, då man
inom annan sociallagstiftning använder arbetstagarbegreppet, åt detta nödvändigtvis
måste givas det snävare civilrättsliga innehållet.
Förutom i de av socialstyrelsen angivna författningarna, nämligen lagarna
om förenings- och förhandlingsrätt, örn kollektivavtal, örn medling i arbetstvister
samt om särskilda skiljedomare i sådana tvister, torde ändring böra
ske även i lagen örn arbetsdomstol. I sistnämnda lag ingår nämligen en
del bestämmelser där arbetstagar- respektive arbetsgivarbegreppet icke alls
eller endast ofullständigt anknyter till kollektivavtalsbegreppet.
Då socialstyrelsen berört frågan, om icke arbetsdomstolen borde ha särskild
sammansättning vid handläggningen av mål angående de beroende
uppdragstagarnas förhållanden, vill jag erinra örn att bestämmelserna rörande
arbetsdomstolens sammansättning vid behandlingen av frågor rörande
privatanställda äro föremål för översyn genom särskild sakkunnig, tillkallad
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943. Vid nämnda översyn
komma givetvis även konsekvenserna av nu ifrågavarande lagstiftningsåtgärd
att vinna beaktande.
Av landsorganisationen har ifrågasatts örn de materiella bestämmelserna
i nu förevarande lagar kunna anses i allo avpassade även för de ifrågavarande
uppdragstagarna. En granskning av de skilda bestämmelserna har
emellertid givit vid handen, att några särskilda svårigheter icke torde
uppkomma vid lagtillämpningen vad beträffar omförmälda yrkesgrupper.
Den av landsorganisationen i detta sammanhang särskilt omnämnda
regeln i 10 § andra stycket lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, innebärande
att alltför obetydliga organisationer icke äga påfordra att få opartisk
ordförande utsedd av socialstyrelsen, bör upprätthållas även i fråga
örn uppdragstagarna. Att märka är emellertid att socialstyrelsen härvidlag
äger en diskretionär prövningsrätt; linner styrelsen att sådan ordförande
bör utses även örn organisationens medlemsantal är mindre än i nyssnämnda
föreskrift angives — något som måhända understundom kan visa
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
sig behövligt och lämpligt just i de fall varom här är fråga — lärer styrelsen
icke underlåta att handla i enlighet därmed.
I det föregående har jag, i likhet med vad som skett vid den tidigare behandlingen
av detta lagstiftningsärende, betecknat ifrågavarande yrkesutövare
såsom uppdragstagare. Med denna benämning torde emellertid enligt
sedvanlig juridisk terminologi närmast avses sådana syssloman eller ombud,
som behandlas i 18 kap. handelsbanken; dessa intaga regelmässigt en
mer eller mindre markerad förtroendeställning. Enligt allmänt språkbruk
plägar åter med uppdrag avses mera tillfälliga eller mindre omfattande uppgifter.
Med hänsyn härtill synes benämningen icke böra användas i lagtexten
för att angiva de nu avsedda yrkesgrupperna.
I enlighet med det förut sagda ha inom socialdepartementet utarbetats
förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936
(nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt;
2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)
örn medling i arbetstvister;
3) lag angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) örn
särskilda skiljedomare i arbetstvister;
4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253)
örn kollektivavtal; samt
5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)
örn arbetsdomstol.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets yttrande över nyssnämnda
fem lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
N. O. Aurelius.
1 Denna bilaga, vilken är likalydande nied de vid propositionen fogade lagförslagen,
har här uteslutits. •
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
57
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 6 februari
1945.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg, *
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 20 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
4 januari 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936
(nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt;
2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn
medling i arbetstvister;
3) lag angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) örn
särskilda skiljedomare i arbetstvister;
4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253)
om kollektivavtal; samt
5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)
örn arbetsdomstol.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet
I. A. Lindell.
Lagrådet yttrade:
Med de föreliggande lagförslagen avses att inom arbetsfredslagstiftningens
område bereda vissa kategorier av uppdragstagare en bättre ställning. De
skola sålunda enligt förslagen erhålla skydd för föreningsrätten samt möjlighet-
att förhandla och ingå kollektivavtal. Denna reform synes väl grundad.
Rättvisan kräver, alt uppdragstagare, som befinna sig i huvudsakligen
samma ställning som egentliga arbetstagare, erhålla enahanda möjligheter
som dessa all tillvarataga sina intressen.
Den allmängiltiga formuleringen av förslagen — vilken med hänsyn till
sältet för reformens genomförande torde vara ofrånkomlig — synes kunna
föranleda viss tvekan rörande lagstiftningens räckvidd. Med anledning av
Bihang till riksdagens protokoll 1045. 1 sami. Nr 88. 5
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
tillägget till lagen om kollektivavtal kan det frågas, om ett kollektivavtal,
som är att tillämpa även å annan än organiserad arbetstagare, skall följas
jämväl beträffande den, som utan att tillhöra den avtalsslutande arbetstagarorganisationen
tillfälligt åtagit sig att såsom självständig företagare svara
för utförande av visst arbete inom det av kollektivavtalet reglerade området
och som till uppdragsgivaren intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetares, och om således förhållandet mellan kontrahenterna,
oberoende av det träffade entreprenadavtalet, skall regleras enligt
kollektivavtalets normer. Vidare uppkommer spörsmålet, huruvida i fall,
då en uppdragstagare intager en beroende ställning och således skall anses
såsom arbetare, även hos honom anställda medhjälpare skola betraktas såsom
arbetstagare hos uppdragsgivaren samt följaktligen ha anspråk på lön
av uppdragsgivaren och icke av den, hos vilken de tagit anställning. Märkas
bör härvid, att då såsom föredragande departementschefen framhållit någon
legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde i detta avseende icke
kommer att föreslås, de nämnda medhjälparna, därest uppdragstagaren enligt
allmänna rättsregler är att anse såsom självständig företagare, i
semesterhänseende äga vända sig endast mot honom. De resultat, som skulle
följa av ett jakande svar på de framställda frågorna, äro icke tillfredsställande
och betingas ej heller av syftet med den nya lagstiftningen. Lagrådet
förutsätter därför, att när fråga uppkommer, huruvida någon skall anses
såsom självständig företagare eller arbetstagare, och spörsmålet icke skall
direkt bedömas enligt arbetsfredslagarna eller därmed likställda författningar
av social natur, frågan skall med beaktande av föreliggande tolkningsmoment
avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser.
Därest den föreslagna reformen anses böra medföra ändring även i lagen
örn arbetsdomstol, synes det erforderliga stadgandet böra införas på annan
plats i lagen än nu föreslagits. Stadgandet passar mindre väl i 1 §, som i
övrigt föreskriver, att en arbetsdomstol skall finnas, och anger domstolens
kompetens. Föreskriften i ämnet torde böra upptagas under särskilda bestämmelser
i slutet av lagen.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
59
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad, Ohlin, Erlander,
Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, jordbruks- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
lagrådets den 6 februari 1945 avgivna utlåtande över de den 20 januari
1945 till lagrådet remitterade förslagen till
1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr
506) örn förenings- och förhandlingsrätt;
2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn
medling i arbetstvister;
3) lag angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) örn särskilda
skiljedomare i arbetstvister;
4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253) örn
kollektivavtal; samt
5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) örn
arbetsdomstol.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:
Lagrådet har bl. a. framhållit att den allmängiltiga formuleringen av förslagen
— vilken med hänsyn till sättet för reformens genomförande torde
vara ofrånkomlig — syntes kunna föranleda viss tvekan rörande lagstiftningens
räckvidd. Efter att hava berört två särskilda tolkningsspörsmål, förklarar
lagrådet, att lagrådet förutsatte, att när fråga uppkomme, huruvida
någon skulle anses såsom självständig företagare eller arbetstagare, och
spörsmålet icke skulle direkt bedömas enligt arbetsfredslagarna eller därmed
likställda författningar av social natur, frågan skulle med beaktande av föreliggande
tolkningsmoment avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Utan
att taga ställning till de av lagrådet särskilt berörda tvenne tolkningsfrågorna,
vilka torde böra bedömas av de lagtillämpande myndigheterna under
beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna,
vill jag för egen del understryka, att här förevarande lagstiftningsåtgärder
endast lia avseende å förhållanden vilka omedelbart regleras i de av and
-
60
Kungl. Majlis proposition nr SS.
ringsförslagen berörda lagarna. Såsom av den i ärendet tidigare lämnade
redogörelsen framgår, lia emellertid likartade grundsatser redan sedan länge
vunnit tillämpning inom lagstiftningsområden där det sociala syftet är
starkt betonat, såsom inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och
arbetarskyddslagstiftningen. I den mån man kommer över på den egentliga
privaträttens områden måste däremot angelägenheten av klarhet och stabilitet
tala emot en analog tillämpning av de principer som nu förordas vad beträffar
arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan den offentliga
och privata rätten som representeras av exempelvis semesterlagen torde
bedömandet i det särskilda fallet kunna komma att influeras av föreliggande
omständigheter av social natur.
Vidare har lagrådet uttalat, att det erforderliga kompletterande stadgandet
i lagen om arbetsdomstol icke borde såsom föreslagits införas i 1 §, vilken i
övrigt föreskreve, att en arbetsdomstol skulle finnas, och angåve domstolens
kompetens, utan i stället upptagas under särskilda bestämmelser i slutet av
lagen. Då det emellertid kan vara en fördel att ifrågavarande stadgande erhåller
en likartad placering i samtliga de lagar, som ingå i förevarande lagkomplex,
samt stadgandet i sakligt hänseende åtminstone indirekt berör det
avsnitt av arbetsdomstolslagen i vilket 1 § ingår — nämnda avsnitt handlar
enligt detsamma åsatt rubrik örn arbetsdomstolens sammansättning — anser
jag att stadgandet bör bibehållas på den plats det erhållit i det remitterade
förslaget.
Föredraganden hemställer härefter, att lagförslagen måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
■Jan-Erik Stenius.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945
418815
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1945:148 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 28 maj 1937 s. 8 i texten
- 2LU 1945:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- JT 2021/22 s. 891 s. 907 i texten · dokumentnivå