Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken

1946-02-22 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:102, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

1

Nr 102.

Kungl. Alaj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen

den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken;

given Stockholms slott den 22 februari 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2

mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

GUSTAR

Torsten Nilsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 samt. Nr 102.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse ar § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)

angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 angående

postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 2.

Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.

Insättning må, såvida Kungl. Majit ej annorlunda föreskriver, ske allenast

i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver

10 000 kronor eller, där fråga är örn tillgodohavande enligt motbok för insättning

på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för samma

person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga

om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946.

1 Senaste lydelse se SFS 1940: 144 och 1943 : 215.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 102.

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 22 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson:

Enligt § 2 mom. 1 andra stycket förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)

angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande i postsparbanken

ej ökas utöver 5 000 kronor eller, där fråga är örn tillgodohavande

enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

Från början av postsparbankens verksamhet gottgjordes icke på en och

samma motbok ränta för högre belopp än 1 000 kronor. Detta belopp höjdes

genom kungörelse den 15 maj 1891 till 2 000 kronor och genom förordning

den 17 december 1920 till 5 000 kronor. Vid den omorganisation av postsparbanken,

som beslutades av 1922 års riksdag, gjordes ingen annan ändring

härutinnan än att oavsett maximigränsen insättningsbeloppet finge ökas genom

upplupen räntas läggande till kapitalet. Vidare bär genom förordning

den 30 april 1943 (nr 215) till § 2 mom. 1 postsparbanksförordningen fogats

ett tredje stycke, enligt vilket erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande

jämväl annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet må

ökas utöver 5 000 kronor. I

I skrivelse den 20 oktober 1945 har generalpoststyrelsen hemställt om sådan

ändring av postsparbanksförordningen, att en och samma persons tillgodohavande

hos postsparbanken finge uppgå till högst 10 000 kronor, upplupna

räntor häri icke inberäknade.

Styrelsen framhåller till en början, att den nuvarande maximigränsen för

insättning i postsparbanken nu tillämpats i snart 25 år. Under denna tid hade

postsparbankens verksamhet undergått en enorm utveckling. Till belysning

av rörelsens tillväxt kunde nämnas, att vid utgången av år 1920 antalet insättarkonton

i banken uppgått till 660 000 och att antalet nu vöre uppe i

cirka 3 900 000. Kontostocken hade sålunda i det närmaste sexdubblats.

Samtidigt hade insättarbehållningen stigit från 84 miljoner kronor till

1 380 miljoner kronor och vore alltså nu mer än 16 gånger så stor som för

25 år sedan. Den kraftiga expansionen av postsparbankens verksamhet hade

dock icke inneburit, att en rubbning inträtt i bankens ursprungliga och huvudsakliga

uppgift att tillvarataga de små besparingarna i hela landet. Postsparbanken

vore alltjämt i främsta rummet de mindre inkomsttagarnas och ung
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

domens bank, även om banken numera torde räkna insättare inom praktiskt

taget alla samhällsgrupper.

För spararnas del skulle enligt generalpoststyrelsens mening en höjning av

insättningsmaximum medföra fördelar. Härom anför styrelsen:

När en sparare i postsparbanken uppnått sparmaximum 5 000 kronor —

antalet sådana sparare utgör, enligt verkställd undersökning, för närvarande

omkring 50 000 — uppstår för honom frågan, hur han i fortsättningen skall

ordna sitt sparande. Mycket ofta göres i sådant fall förfrågan hos postsparbanken,

huruvida icke möjlighet finnes att fortfarande få insätta pengar på

postsparbanksboken. En sådan fråga måste postsparbanken^ på grund avgående

bestämmelser besvara nekande. Spararen ställes alltså inför tvånget

att flytta över sitt sparande till annan sparinstitution. För många möter dock

detta avsevärda svårigheter och olägenheter. Styrelsen tänker härvid närmast

på dem, som äro bosatta på orter, som sakna annan sparbank och där avståndet

till närmaste sådan bank medför omgång och besvär vid insättning

och uttag av sparmedel. För befolkningen på sådana orter är däremot postsparbanken

genom postanstalter, postombud eller lantbrevbärare alltid lätt

tillgänglig. Man bör icke heller förglömma, att åtskilliga sparare fästa stort

avseende vid det skydd för insättaren, som är berett genom statens garanti för

de i postsparbanken innestående'' medlen, och därför föredraga att anförtro

sina sparmedel åt postsparbanken framför att placera dem i enskild sparinstitution.

Det har till och med förekommit, att insättare hos postsparbanken anhållit

att få fortsätta sparandet i banken fastän maximibeloppet uppnåtts

mot att de avstått från räntegottgörelse för belopp utöver 5 000 kronor, men

även dylika framställningar ha nied hänsyn till bestämmelserna måst avslas.

I detta sammanhang bör erinras om att inlåningsmaximum i sparbankerna

enligt sparbankslagen bestämts till 30 000 kronor.

För de kategorier av sparare, som ovan berörts, skulle det innebära en betydande

fördel, därest en höjning av postsparbankens insättningsmaximum fran

det under nuvarande förhållanden jämförelsevis blygsamma beloppet 5 000

kronor till högre belopp kunde komma till stånd. Även örn åtskilliga insättare

i postsparbanken kunde tänkas fortsätta sitt sparande upp till det belopp

— 30 000 kronor — som stadgats som insättningsmaximum för sparbankerna,

anser sig styrelsen likväl icke böra ifrågasätta, att postsparbankens msättningsmaximum

höjes till sagda belopp, utan styrelsen vill stanna vid att

föreslå en höjning till 10 000 kronor.

En utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt skulle emellertid enligt

styrelsen icke endast medföra fördelar för spararna utan även skapa förutsättningar

för åvägabringande av ett gynnsammare förhållande mellan postsparbankens

inkomster och utgifter. Styrelsen anför:

Sparandet i postsparbanken karakteriseras av täta insättningar av små

belopp och merendels även täta uttag. Under år 1944 uppgick sålunda antalet

insättningar i postsparbanken till över 11 miljoner, av vilka hälften

löd på belopp mellan 1 och 10 kronor. Under samma år verkställdes tillhopa

närmare 6 miljoner uttag. Uppsamlingen av det stora antalet småbesparingar

och bestyret med de många uttagningama kräva självfallet mycket

arbete. Tack vare moderna arbetsmetoder inom postsparbankens centralförvaltning

och rationalisering av arbetet å postanstalterna äro emellertid

postsparbankens kostnader, örn de utslås på varje transaktion (insättning

och uttagning), synnerligen låga och avsevärt lägre än hos sparbankerna.

För år 1943 utgjorde de 48 öre och för 1944 50 öre per transaktion (ökning
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 102.

5

en föranledd av lönetillägget för de lägre statstjänstemännen). Ställda i relation

till sparkapitalet bli dock omkostnaderna ganska avsevärda; för åren

1940—1944 lia postsparbankens driftkostnader motsvarat i genomsnitt 0,87

procent av insättarbehållningen under året. Denna postsparbankens vid

jämförelse med sparbankerna större kostnadsprocent beror på den låga

medelbehållningen på postsparbankskontona. Vid 1943 års slut var kontomedelbehållningen

i postsparbanken 309 kronor, medan den i sparbankerna

uppgick tili mer än tredubbla beloppet eiler 1 086 kronor.

För att få sina omkostnader täckta och samtidigt erhålla en önskvärd

vinst på rörelsen behöver postsparbanken alltså för närvarande en marginal

mellan inlånings- och utiåningsräntan av bortåt en procent. Postsparbankens

kraftiga uppsving, vilket resulterat i en fördubbling av sparkapitalet

enbart under krigsåren, har skapat ett starkt ökat placeringsbehov. Till följd

härav har postsparbanken blivit i allt högre grad hänvisad till riksgäldskontoret

för sparmedlens förräntning. I den mån placeringen hos staten lämpligen

kan ske genom inköp av långfristiga obligationer, är densamma i ekonomiskt

avseende tillfredsställande. För att postsparbanken skall kunna

möta uppkommande växlingar i ränteläget och extra ordinära uttagningskrav

från spararnas sida, kräves emellertid, att banken har en avsevärd del av

kapitalet utlånat på kortare sikt. Det stegrade placeringsbehovet och konkurrensen

om placeringsmöjligheterna lia medfört, att under de senaste åren

jämväl en väsentlig del av denna sistnämnda utlåning måst placeras hos riksgäldskontoret

trots den lägre ränta denna placering ger. Härigenom nedpressas

medelräntan på utlåningen i sådan grad, att den erforderliga marginalen

icke längre går att upprätthålla.

Det hade därför, fortsätter styrelsen, ansetts böra undersökas, örn möjlighet

funnes att vid en fortsatt ökad utlåning till staten ändock bibehålla

jämvikten mellan inkomster och utgifter. Det vöre tydligt, att varje ökning

av medelbehållningen på postsparbankskontona skulle i motsvarande mån

minska kostnadsprocenten och medföra, att postsparbanken kunde åtnöjas

med en förminskad marginal mellan inlånings- och utiåningsräntan. En bestående

ökning av medelbehållningen skulle sannolikt erhållas genom höjning

av insättningsmaximum i den omfattning, som i det föregående ifrågasatts,

nämligen från nuvarande 5 000 kronor till 10 000 kronor. Konton, på

vilka behållningen uppnått det tillåtna maximibeloppet, hade i regel endast

få omsättningar och föranledde alltså endast obetydliga kostnader. Om postsparbanken

därför genom ett förhöjt insättningsmaximum tillfördes ett större

och mera fast sparkapital än som vore möjligt med nuvarande maximering,

skulle nettoinkomsterna härav kunna kompensera den inkomstminskning,

som måste följa av den ökade medelsplaceringen hos staten. Postsparbankens

ekonomiska ställning skulle följaktligen stärkas och ökade möjligheter erhållas

att bibehålla den hittillsvarande relationen mellan postsparbankens

och sparbankernas inlåningsräntor.

Övér generalpoststyrelsens framställning lia yttranden avgivits av bankoch

fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, svenska

sparbanksföreningen och svenska bankföreningen.

Bank- och fondinspektionen har framhållit, alt den för insättning å motbok

med postsparbanken fastställda högsta gränsen efter nuvarande ekono
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 102.

miska förhållanden torde få anses ligga relativt lågt och att en förskjutning

därav uppåt på sätt generalpoststyrelsen föreslagit icke syntes innebära någon

egentlig förändring i de uppgifter, som vid genomförande år 1922 av

gällande lagstiftning för postsparbanken ansågos böra ankomma på densamma.

Av de i framställningen anförda siffrorna syntes framgå, att en sådan

åtgärd skulle tillgodose ett behov hos en del av postsparbankens nuvarande

kundkrets, och då den föreslagna nya maximigränsen finge anses väl

avvägd med hänsyn till vad som i sådant avseende gällde för de enskilda

sparbankerna, för vilka endast i undantagsfall ett lägre insättningsmaximum

än 10 000 kronor vore gällande, hade inspektionen för sin del icke något att

erinra mot bifall till framställningen.

Huruvida den av generalpoststyrelsen ifrågasatta åtgärden lomme att

medföra någon mera avsevärd förbättring i relationen mellan postsparbankens

inkomster och utgifter syntes inspektionen ovisst. Därest en sådan förbättring

ansåges nödvändig, torde därför även andra åtgärder i sagda syfte

böra av postsparbanken övervägas.

Inspektionen har slutligen framhållit, att i händelse av bifall till förevarande

framställning en motsvarande framställning torde vara att förvänta

även från affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens sida.

Sparbanksinspektionen bar gentemot det av generalpoststyrelsen framförda

skälet för en utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt, att densamma

skulle skapa förutsättningar för att åvägabringa ett gynnsammare förhållande

mellan postsparbankens inkomster och utgifter, anfört följande.

Föreliggande förhållande mellan inkomster och utgifter hos postsparbanken

torde till stor del ha sin grund i en fallande räntemarginal och minskad

avkastning å det egna kapitalet. Motsvarande svårigheter kunna emellertid

av enahanda anledning spåras även hos de enskilda sparbankerna. Det synes

inspektionen kunna ifrågasättas, örn icke postsparbanken i likhet med de enskilda

sparbankerna, vilka av den förda räntepolitiken hindras nu vidtaga

lämpliga åtgärder, borde se tiden an och sålunda tillsvidare avstå från genom

höjt insättningsmaximum eventuellt uppkommande ökning i inkomsterna.

Det bör för övrigt beaktas, att icke ens generalpoststyrelsen kunnat göra gällande,

att en höjning av postsparbankens insättningsmaximum skulle innebära

ett åstadkommande av ett ökat sparande. Sparbanksinspektionen finner

icke sannolikt, att en sådan höjning skulle få sist antydda konsekvens.

Enligt inspektionens mening har man i stället all anledning förmoda, att

höjningen kommer att få till följd, att till postsparbanken i väsentlig mån

överföras medel, som för närvarande förvaltas av andra penninginstitut,

framförallt de enskilda sparbankerna. En sådan utveckling kan enligt sparbankinspektionens

mening icke anses önskvärd.

Med anledning av generalpoststyrelsens erinran om att inlåningsmaximum

i sparbankerna enligt sparbankslagen bestämts till 30 000 kronor har inspektionen

med hänvisning till avfattningen av bestämmelserna i 22 § sparbankslagen

ävensom förarbetena därtill framhållit, att angivna siffra representerade

ett maximibelopp och icke ett normalbelopp, vartill insättningar i sparbank

finge uppgå. Det sätt, varpå insättningsmaximum tidigare, särskilt i samband

med ikraftträdandet av 1923 års sparbankslag, fastställts för olika sparba!!-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 102.

7

ker, hade emellertid varit rätt växlande. Den i förarbetena förordade principen

om att vid bestämmande av insättningsmaximums storlek hänsyn skulle

tagas till vederbörande sparbanks omslutning hade sålunda därvid icke alltid

iakttagits vid reglementenas fastställande. Med avseende å nybildade sparbanker

hade emellertid — åtminstone efter sparbanksinspektionens tillkomst

— regelmässigt till en början icke medgivits högre insättningsmaximum än

10 000 kronor.

Sparbanksinspektionen har, ehuru frågan enligt inspektionens förmenande

ej hade någon avgörande betydelse för förevarande ärende, ansett sig ej

kunna underlåta bemöta vissa felaktigheter i generalpoststyrelsens jämförande

framställning med avseende å postsparbankens och de enskilda sparbankernas

förvaltningskostnader. Enligt sparbanksinspektionens förmenande

kunde det av generalpoststyrelsen använda beräkningssättet att låta jämförelsen

i första hand avse antalet insättnings- och uttagningstransaktioner leda

till orimliga konsekvenser. Inspektionen ville sålunda i detta hänseende till

exempel framhålla, att man vid användningen av nämnda beräkningssätt

på enskilda sparbanker kunde finna fall, där enbart skatteutgiften, som ju för

övrigt saknade motsvarighet för postsparbankens del, per omsättningspost

belöpte sig till avsevärt högre belopp än postsparbankens totala kostnad per

sådan post. Sålunda kunde anföras, att sparbanksinspektionen vid genomgång

av styrelseberättelserna för år 1944 beträffande ett trettiotal sparbanker

funnit, att skatteutgiften per omsättningspost i åminstone sex sparbanker

överstigit postsparbankens totalkostnad på varje transaktion. Så till exempel

utgjorde skatteposten i Hagebyhöga och Västra Stenby sparbank per den

31 december 1944 två kronor 19 öre per omsättningspost. Vid undersökning

av ett större antal sparbanker skulle måhända många liknande exempel kunna

anföras. Sparbanksinspektionen hade emellertid ansett värdet av en dylik

undersökning i nu förevarande sammanhang ej motsvara därmed förenat

arbete.

Det läge i sakens natur, fortsätter inspektionen, att en ökad rörlighet hos

inlåningen i regel komme att medföra lägre kostnader per omsättningspost.

Å andra sidan skulle dessa poster vid en mycket rörlig inlåning kunna bli så

många, att den totala kostnaden för inlåningsrörelsen satt i relation till

summa förvaltade medel medförde, att sparbanks rörelse ginge med förlust.

Även örn man emellertid beträffande kostnaderna för inlåningsrörelsen skulle

godtaga generalpoststyrelsens beräkningssätt, vilket inspektionen dock ej vore

villig göra, ville inspektionen erinra om att hänsyn icke syntes ha tagits till

det förhållandet, att de enskilda sparbankerna hade sin utlåningsrörelse fördelad

på ett många gånger större antal lån per förvaltad miljon kronor än

postsparbanken. Om hänsyn foges härtill, finge detta till följd en avsevärd

korrigering av jämförelsetalen beträffande de enskilda sparbankerna och

postsparbanken.

Sparbanksinspektionen har i detta sammanhang framhållit, att en fortsatt

rationalisering, som i postsparbanken torde ha nått betydligt längre än i de

enskilda sparbankerna, av de senares arbetssätt säkerligen borde kunna med
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

föra ytterligare sänkning av sparbankernas förvaltningskostnader. I vilken

mån postsparbankens kostnader påverkades av fördelen av att kunna gemensamt

med postverket i övrigt utnyttja lokaler och personal, undandroge sig

inspektionens bedömande. Skälig hänsyn härtill borde emellertid givetvis

tagas vid jämförelsen med sparbankernas kostnader.

Med avseende å vad generalpoststyrelsen anfört om möjligheter att nedbringa

kostnadsprocenten anser sig sparbanksinspektionen dessutom icke

kunna underlåta ifrågasätta, örn icke postsparbankens liksom åtskilliga enskilda

sparbankers räntabilitet genom de många sparfrämjande, sociala rörelsegrenarna

menligt påverkats i högre grad än som motsvarade den nytta

som åstadkommits.

Sparbanksinspektionen har slutligen framhållit, att därest ett förhöjt insättningsmaximum

komrne till stånd, de i § 7 postsparbanksförordningen intagna

bestämmelserna örn efterlysning av förkommen motbok torde böra

överflyttas till 1927 års mortifikationslag och i enlighet härmed erforderliga

ändringar vidtagas i såväl 1 och 12 §§ sagda lag som nyssnämnda paragraf i

postsparbanksförordningen. De skäl, som på sin tid i samband med år 1936

i anledning av den nya skuldebrevslagstiftningen företagna ändringar i mortifikationslagen

(prop. nr 2/1936 s. 54) anfördes för bibehållandet av dödningsbestämmelserna

i postsparbanksförordningen, torde nämligen under förut

angivna förutsättning ej längre föreligga. Liksom för sparbanker och banker

borde sålunda för postsparbanken i mortifikationshänseende medgivas

ett förenklat förfarande beträffande sådana motböcker, som avsåge ett tillgodohavande

ej överstigande 5 000 kronor. Avsåge postsparbanksbok större

belopp, borde däremot den i mortifikationslagen för andra fall anvisade

strängare proceduren vinna tillämpning.

Ehuru vad sålunda anförts gåve vid handen tveksamhet från sparbanksinspektionens

sida angående lämpligheten av att postsparbankens nuvarande

insättningsmaximum höjdes, ansåge sig inspektionen dock under förhandenvarande

omständigheter ej böra avstyrka bifall till generalpoststyrelsens

framställning.

Fullmäktige i riksbanken ha i princip tillstyrkt det förslag, som inrymmes

i generalpoststyrelsens framställning. Fullmäktige ha dock meddelat, att vid

ärendets behandling inom fullmäktige övervägts, huruvida icke den slutliga

prövningen av nu förevarande fråga borde anstå i avvaktan på behandling

av liknande spörsmål för andra kreditinrättningar.

Svenska sparbanksföreningen har —- under erinran om att generalpoststyrelsen

såsom ett viktigt skäl till stöd för sin framställning åberopat, att höjningen

av insättningsmaximum vore av behovet påkallad för insättare, bosatta

på orter som saknade annan sparbank och där närmaste avståndet till

sparbank vore så stort, att det medförde omgång och besvär vid insättning och

uttag av sparmedel — uttalat, att föreningen hade svårt att tro, att brist på

tillgång till andra sparinstitut gjorde sig i någon avsevärd grad gällande annat

än i mycket avlägsna trakter, och att föreningen icke heller funne san
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

9

nolikt, att någon mera betydande del av de 50 000 insaltare, som uppnått

maximibeloppet, 5 000 kronor, kunde vara bosatt i dylika trakter.

Föreningen erinrar vidare örn att postsparbankens uppgift — såsom bl. a.

vid tillkomsten av nu gällande postsparbanksförordning understrukits av föredragande

departementschefen -— skulle vara att uppsamla och fruktbargöra

de små besparingarna för att sedermera, då dessa vuxit till något mera

avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand vid en fördelaktigare placering mot

högre ränta än postsparbanken kunde lämna. I detta uttalande vore tydligen

inlagd en anvisning huru postsparbanken skulle förfara, när det stadgade insättningsmaximum

nåtts. I vad mån postsparbanken fullföljt eller sökt fullfölja

detta direktiv hade föreningen sig icke bekant.

Den garanti från statens sida, som utfästs för insättningarna i postsparbanken,

kunde givetvis, fortsätter föreningen, påverka spararnas val av sparinstitut.

Man kunde dock numera göra gällande, att sparbankernas insättare icke

löpte några risker för sina insättningar; i sista hand kunde den lagstadgade

sparbankernas säkerhetskassa träda emellan. Även bortsett från detta syntes

det föreningen kunna principiellt starkt ifrågasättas, om statsgaranti borde

lämnas i större omfattning än hittills varit fallet. För de större sparkapital,

varom i generalpoststyrelsens framställning vöre fråga, syntes det knappast

påkallat att staten iklädde sig garanti. Med denna garanti torde väl lia åsyftats

att skänka småsparare en säkerhet, vars motsvarighet på andra håll de

måhända skulle ha svårt att bedöma. Det syntes under nuvarande förhållanden

i varje fall icke nödvändigt att öka postsparbankens inlåningsrätt för

att tillgodose ett säkerligen icke alltför allmänt känt behov av statsgaranti

för ifrågavarande sparmedel.

Inom sparbanksvärlden hade man allmänt den uppfattningen, att postsparbankens

företräde i mångas ögon framför sparbankerna hänförde sig icke

till att sparmedlen vore statsgaranterade utan till den utomordentliga service,

som postsparbanken kunde tillhandahålla sina insättare. Hos postsparbanken

kunde medel insättas och uttagas vid alla postanstalter och hos postombud

och lantbrevbärare, och postanstalterna vore tillgängliga ofta 10—11 timmar

örn vardagarna och därjämte i viss utsträckning sön- och helgdagar, då andra

sparinstitut måste hållas helt stängda. Det vore givet, att denna service

måste draga betydande kostnader liksom den propagandaverksamhet, som

postsparbanken på ett mycket förtjänstfullt sätt bedreve. Servicekostnadens

verkliga belopp vore svårt att fastställa, eftersom postsparbankens arbete vid

postanstalterna inginge såsom ett led i postverkets övriga uppgifter, men det

förefölle icke osannolikt, att postsparbankens omkostnader, örn vanliga banktider

tillämpades vid postanstalterna för denna rörelsegren, skulle kunna begränsas

väsentligt. Med det anförda ville föreningen endast antyda, att orsaker

till postsparbankens jämförelsevis höga omkostnadsprocent, i medeltal för

åren 1940—1944 0,87 °/o av insättarbehållningen, kunde sökas också i andra

förhållanden än i den av generalpoststyrelsen såsom utslagsgivande angivna

omständigheten, att medelbehållningen på postsparbankskontona vore låg.

Detta syntes också bestyrkas därav, att tio år tidigare, år 1934, då medelbe
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

hållningen varit 262 kronor, omkostnadsprocenten varit 0,78. För det

intresse, det kunde erbjuda, kunde här nämnas, att sparbankernas mot nyssnämnda

uppgift svarande kostnadsprocent, trots en stark utveckling av sparpropagandan,

nedgått från 0,70 år 1940 till 0,61 år 1943, det senaste år för vilket

officiell statistik för sparbankerna förelåge.

Föreningen riktar i detta sammanhang uppmärksamheten på den i generalpoststyrelsens

framställning lämnade upplysningen, att postsparbankens kostnader,

örn de utsioges på varje transaktion (insättning och uttagning), vore

synnerligen låga och avsevärt lägre än hos sparbankerna. Denna uppgift vore

i och för sig riktig, men en sådan jämförelsemetod vöre ytterst formell och

toge icke hänsyn till att helt skilda kostnadsmoment inginge i jämförelsen.

Föreningen fortsätter:

Oriktigheten i jämförelsemetoden visas kanske bäst därav, att ifrågavarande

relativa kostnad hos postsparbanken år 1943 var 48 öre och år 1944 50 öre,

medan motsvarande kostnadssiffra för sparbankernas del höll sig omkring

3 kronor 30 öre för år 1943; denna siffra säger naturligtvis mycket litet därför

att hela förvaltningskostnaden slås ut på en enda del av verksamheten.

Redan av skillnaden mellan de nämnda beloppen framgår också, att jämförelsen

måste vara i högsta grad haltande. I själva verket är det en jämförelse

utan värde, eftersom sparbankernas kostnader — i mycket högre grad än

postsparbankens — äro hänförliga till utlåningsverksamheten. Att så är fallet

framgår därav, att sparbankerna vid utgången av år 1943 hade sammanlagt

539 145 utestående lån med ett medelbelopp per lån av 6 454 kronor, medan

postsparbankens lån — frånsett statsskuldförbindelser — vid samma tid utgjorde

tillhopa 2 147 med ett medelbelopp per lån av 177 000 kronor; den

alldeles övervägande delen av dessa lån äro kommunlån. I sparbankernas

kostnadsbelopp ingå också stats- och kommunalskatter.

Postsparbankens ekonomi syntes enligt föreningens uppfattning icke heller

vara sådan, att den påkallade en så ingripande åtgärd, som här ifrågasatts.

Till utveckling härav anför föreningen:

För åren 1940—1944, vilka år närmast nämnas i generalpoststyrelsens skrivelse,

har postsparbanken varje år kunnat avsätta avsevärda vinstbelopp för

inleverans till statsverket, sammanlagt över 10 miljoner kronor. Vinsten för

år 1944 möjliggjorde, förutom inleverans till staten av 2 miljoner kronor,

en avsättning till reservfonden av nära 2,7 miljoner kronor, varigenom denna

fond uppbringades till nära 12 miljoner kronor. — I detta sammanhang må

erinras örn att en sådan fondavsättning å 2,7 miljoner kronor hos sparbankerna

skulle ha beskattats med cirka 1,1 miljon kronor. — Därtill kommer

att postsparbankens obligationsinnehav vid samma tid å nominellt 776 133 250

kronor var bokfört till ett värde av 743 823 174 kronor. Av dessa uppgifter

synes man icke kunna utläsa, att postsparbankens ekonomi skulle vara ansträngd.

Tvärtom synas de anförda siffrorna ge vid handen, att postsparbanken

trots sina jämförelsevis höga omkostnader haft en även ekonomiskt

sett gynnsam utveckling.

Det syntes uppenbart, framhåller föreningen, att en ökning av postsparbankens

insättningsmaximum icke i och för sig komme att medföra något

ökat sparande. Generalpoststyrelsen syntes icke heller vilja göra gällande att

så skulle bli fallet. Effekten av den föreslagna åtgärden syntes därför när
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

11

mast bli att medel komme att överflyttas från andra sparinstitut till postsparbanken

eller insättas hos postsparbanken i stället för hos de andra sparinstituten,

och sannolikt vore väl, att huvuddelen av denna effekt komme atl

träffa sparbankerna. Det vore svårt att säkert bedöma, vilken omfattning en

dylik ökning av insättningarna hos postsparbanken på sparbankernas bekostnad

kunde komma att få, men man syntes få lov att räkna med avsevärda

belopp, om åtgärden skulle få den åsyftade verkan på postsparbankens ekonomi.

I den mån åtgärden på detta sätt träffade sparbankerna, innebure den

— förutom att en betydelsefull och ganska talrik kundkrets fråntoges sparbankerna

— att de skilda landsdelarnas sparmedel droges in till disposition

på ett centralt ställe i Stockholm i stället för att i första rummet komma den

ort eller den del av landet till godo, där de sparats. Det vore icke något samhälleligt

intresse, att en åtgärd genomfördes, som innebure ett försvagande av

möjligheterna att tillgodose det lokala kreditbehovet. Det syntes överhuvud

taget icke tillfredsställande, att en statsinstitution i syfte att förbättra sin

ekonomi vidtoge åtgärder med direkt och uteslutande inriktning på att vinna

målet på andra institutioners bekostnad.

Vad föreningen här anfört syntes föreningen giva vid handen, att postsparbankens

önskemål örn en ökning av insättningsmaximum icke gärna

kunde vara av sådan brådskande natur, att frågan måste lösas nu. Frågans

stora betydelse för sparbankerna gjorde det dessutom angeläget, att den icke

behandlades såsom ett isolerat problem. Föreningen ville icke underlåta

att framhålla, att frågans betydelse ytterligare ökades, om postsparbanken,

såsom dess chef i annat sammanhang antytt, skulle ändra sin politik beträffande

inlåningsräntan därhän, att för medel, som innestått hela året, skulle

beräknas allmän sparbanksränta, f. n. 2*/2 %>, medan för medel, som innestått

kortare tid, skulle tillämpas en lägre ränta, troligen icke mer än en procent.

En sådan räntepolitik, som syntes diskutabel från flera synpunkter, skulle

uppenbarligen vara ägnad att öka den påtalade effekten av generalpoststyrelsens

nu föreliggande förslag, i det att tendensen till överflyttning av större

insättningar från sparbankerna till postsparbanken säkerligen skulle bli mera

framträdande. Föreningen ansåge för sin del, att även denna sida av saken

borde beaktas vid bedömandet av generalpoststyrelsens förslag.

Å andra sidan kunde det givetvis finnas skäl för att justera sparinstitutens

insättningsmaximum med hänsyn tagen till penningvärdets förändringar.

Denna fråga komme sannolikt att vinna aktualitet även för sparbankernas

del. Även detta talade för att frågan om postsparbankens insättningsmaximum

icke behandlades såsom ett helt fristående problem.

Föreningen hemställer, att generalpoststyrelsens framställning icke måtte

föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att framställningen upptoges till

prövning i samband med de liknande frågor, som kunde uppkomma beträffande

andra sparinstitut. Därest framställningen nu skulle upptagas till behandling

i positiv riktning, hemställer föreningen i andia hand, att av föreningen

anförda synpunkter måtte i möjligaste mån beaktas vid ändring av

förordningen angående postsparbanken.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

Svenska bankföreningen anser det ovisst huruvida en höjning av insättningsmaximum

verkligen skulle i nämnvärd grad medföra den eftersträvade

sänkningen av postsparbankens omkostnadsprocent. Det syntes nämligen

höra räknas med att de konton, på vilka behållningen uppnått det nuvarande

maximibeloppet och vilka enligt generalpoststyrelsens uppgift i regel hade

endast få omsättningar och därför föranledde allenast obetydliga kostnader,

efter en fördubbling av insättningsmaximum komme att ånyo, intill de uppnått

det nya maximibeloppet, visa ökat antal omsättningar med därav föranledda

ökade kostnader. I varje fall syntes det finnas anledning antaga, att

en effektiv sänkning av kostnadsprocenten förutsatte andra och mera direkt

verkande åtgärder.

Övriga av generalpoststyrelsen framförda skäl till stöd för dess framställning

ha föranlett följande uttalande från bankföreningen:

I fråga örn syftemålet att genom den föreslagna höjningen av insättningsmaximum

bereda spararna den lättnad som skulle ligga i att de icke såsom

nu efter att hava uppnått 5 000-kronorsgränsen nödgas flytta över sitt sparande

till annan sparinstitution, vill bankföreningen för sin del sätta i fråga,

huruvida något större intresse från spararnas sida kan sägas föreligga i sådant

hänseende. Antalet konton som nått nuvarande insättningsmaximum

uppgår enligt generalpoststyrelsens uppgifter icke till mer än cirka lV4 procent

av samtliga konton, och man torde kunna räkna med att endast ett fåtal

av dessa kontons innehavare äro bosatta på platser, där icke ett sparbanks-

eller affärsbankskontor finnes inom rimlig närhet. Omsorgen om

spararnas bekvämlighet synes därför knappast utgöra något bärande skäl för

den föreslagna åtgärdens nödvändighet, helst som det väl även efter en höjning

alltid komme att finnas fall, där motsvarande olägenhet som den här

åberopade skulle göra sig gällande. Det kan för övrigt sättas i fråga, huruvida

postsparbankens uppgift att tillvarataga de små besparingarna i landet

bör anses omfatta emottagande av fasta besparingar å så höga belopp som

10 000 kronor.

Vad slutligen beträffar de förändrade förhållanden som inträtt sedan nuvarande

insättningsmaximum för 25 år sedan fastställdes, är den storartade

utveckling som postsparbanken under denna tid undergått allbekant och

påtaglig. Sålunda har medelbehållningen per konto under denna tid ökat från

150 kronor till 354 kronor, samtidigt som antalet konton i det närmaste sexdubblats.

Huruvida denna utveckling i och för sig kan anses utgöra tillräckligt

skäl för en höjning av insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor

synes emellertid kunna sättas i fråga, helst som penningvärdet vid tiden

för det nuvarande maximibeloppets bestämmande år 1920 var lägre än det

är för närvarande.

I varje fall syntes, framhåller föreningen vidare, frågan örn en höjning av

postsparbankens insättningsmaximum knappast böra upptagas för sig, då

nämligen motsvarande ändrade förhållanden kunde åberopas för en omprövning

av de fastställda insättningsmaxima för motsvarande inlåningsräkningar

jämväl hos övriga penninginrättningar och dessa frågor uppenbarligen ägde

ett inbördes sammanhang. Föreningen ville därvid allenast erinra örn att

maximum för inlåningen på sparkasseräkning hos affärsbankerna höjdes

från förutvarande 3 000 kronor till nuvarande 4 000 kronor år 1923 och således

vid en tidpunkt, då penningvärdet var icke oväsentligt högre än nu,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

13

saint att föredragande departementschefen vid höjningsförslagets framläggande

för riksdagen som ett väsentligt skäl för att icke bestämma maximum

till 6 000 kronor, som tidigare föreslagits, åberopade den stegring av penningvärdet

som då inträtt.

Med vad sålunda anförts hade enligt vad bankföreningen uttalar föreningen

velat som sin åsikt framhålla, att frågan om postsparbankens insättningsmaximum

icke lämpligen borde upptagas till slutlig prövning annat än i

samband med att motsvarande fråga för övriga penninginrättningar övervägdes.

Med sin nu föreliggande framställning örn höjning av det för postspar- DeparUtMvi*.

banken tillåtna insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor avser CÄe/engeneralpoststyrelsen

icke någon ändring i postsparbankens karaktär av institution

för uppsamling och nyttiggörande huvudsakligen av smärre besparingar.

Det kan knappast heller med fog sägas, att den ifrågasatta höjningen

skulle innebära en sådan ändring. Den mycket kraftiga ökning av de i olika

penninginrättningar innestående sparmedlen, vilken skett sedan nuvarande

insättningsmaximum för postsparbanken år 1920 fastställdes, har uppenbarligen

medfört en förskjutning uppåt av gränsen mellan smärre och mera betydande

besparingar. Med hänsyn till postsparbankens uppgift torde därför

ett genomförande av styrelsens förslag icke böra möta betänkligheter.

Sparbanksinspektionen och svenska sparbanksföreningen ha sagt sig befara,

att en höjning av postsparbankens insättningsmaximum skulle få till

följd, att till postsparbanken i väsentlig mån överfördes medel, som för närvarande

förvaltas av andra penninginstitut, framförallt sparbankerna. Denna

farhåga synes mig överdriven. I den mån höjningen skulle få någon

nämnvärd effekt, torde denna huvudsakligen komma att bestå däri, att

postsparbanken tillföres nybildat sparkapital. Visserligen skulle detta eljest

troligen ha till största delen insatts i andra penninginrättningar. Örn, såsom

förut framhållits, höjningen anses vara ur principiell synpunkt berättigad, kan

emellertid någon befogad erinran knappast resas mot att spararna få placera

sina medel på sätt de av en eller annan anledning finna vara för sig

lämpligast.

Det i postsparbanken innestående kapitalet uppgår för närvarande till omkring

1 380 miljoner kronor, fördelat på cirka 3,9 miljoner insättarkonton.

Medelbehållningen per konto uppgår således till omkring 350 kronor. Kostnaderna

för skötseln av ett sådant konto äro icke i nämnvärd grad beroende

på kontots storlek utan fastmera på hur ofta insättningar å och uttagningar

från kontot göras. För utfallet av postsparbankens rörelse är därför — enär

insättnings- och utlagningsfrekvensen är hög och nyssnämnda kostnader

som följd härav representera huvudparten av bankens förvaltningsutgifter

— medelkontobeliållningens storlek av väsentlig betydelse. Den nu föreslagna

höjningen av insättningsmaximum bör vara ägnad att härutinnan medföra

en förbättring. Såsom svenska bankföreningen framhållit kommer visserligen

höjningen, i den mån den får åsyftad verkan, att medföra insättningar

å konton, från vilka hittills endast uttagningar kunnat ske, med där
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

av följande ökade förvaltningskostnader. Denna kostnadsökning på enbart

insättningssidan kan dock ingalunda helt uppväga fördelen för postsparbanken

av en ökad behållning å nyssnämnda konton, vilka, ehuru till antalet

utgörande endast drygt en procent av samtliga, representera omkring tjugu

procent av hela det i banken insatta kapitalet.

Under remissbehandlingen har från flera håll ifrågasatts, huruvida en höjning

av postsparbankens insättningsmaximum lämpligen hör ske annat än

i samband med en prövning av frågan örn vidtagandet av en höjning jämväl

av insättningsmaximum för vissa andra penninginrättningar. Den nu föreslagna

ändringen synes emellertid icke vara av sådan betydelse, att ett uppskov

med dess genomförande med hänsyn till vad sålunda anförts är påkallat.

Ifrågavarande spörsmål ha hittills prövats helt fristående vad angår å ena

sidan postsparbanken och å andra sidan övriga motsvarande penninginrättningar.

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig böra biträda generalpoststyrelsens

förslag.

Sparbanksinspektionen har framhållit, att en höjning av nuvarande insättningsmaximum

för postsparbanken bör föranleda till en överflyttning av

de i § 7 postsparbanksförordningen meddelade bestämmelserna örn efterlysning

av förkommen motbok till lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande

av förkommen handling. Enligt den lydelse denna lag erhållit genom lag

den 27 mars 1936 (nr 95) avser lagen icke dödande av förkommen motbok

med postsparbanken, varjämte stadgas, att örn motbok med annan bank

förkommit och insättarens tillgodohavande ej överstiger 5 000 kronor, äger

insättaren, där han ej vill i enlighet med lagens bestämmelser söka motbokens

dödande, påkalla dess efterlysning genom bankstyrelsens försorg. Då

anledningen till att motbok med postsparbanken undantag^ från lagens tilllämpning

varit den, att tillgodohavande å postsparbanksbok i regel ej får

överstiga 5 000 kronor, borde en ändring av denna regel egentligen medföra

undantagsbestämmelsens slopande. Emellertid synes härmed utan större olägenhet

kunna tills vidare anstå i avbidan på den slutliga prövningen av

andra inom justitiedepartementet föreliggande frågor om ändringar i 1927

års mortifikationslag.

I samband med inrättandet av erkända skatteförmedlingskassor beslöts

vid 1943 års riksdag (prop. nr 17, r. skr. nr 166) ett tillägg till § 2 mom. 1

postsparbanksförordningen, varigenom erkänd skatteförmedlingskassa medgavs

rätt att å motbok med postsparbanken insätta även belopp över 5 000

kronor. Ifrågavarande kassors verksamhet är avsedd att upphöra den 1 januari

1947, då uppbördsreformen träder i kraft. Då enligt vad jag inhämtat

nämnda undantagsbestämmelse angående insättningsmaximum hittills icke

behövt tillämpas och anledning icke heller finnes till antagande att så kommer

att bli fallet under senare delen av innevarande år, torde bestämmelsen

lämpligen kunna upphävas redan i samband med de nu föreslagna ändringarna

i postsparbanksförordningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

15

Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med vad sålunda anförts

upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen

den 21 juni 1922 (nr 211) angående postsparbanken måtte genom

proposition föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:235 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om andrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 a1 i texten
  2. BU 1946:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. i förordningen den 21 juni 1922 s. 1 i texten