Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:105, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
1
%
Nr 105.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); given Stockholms slott den 22 februari 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sami. Nr 105.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
Fö rslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas, dels att punkt 5 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att till anvisningarna till envar av 24 och 35 §§ samma
lag skall fogas en ny punkt, betecknad respektive punkt 5 och punkt 4,
av nedan angiven lydelse.
Anvisningar
till 21 §.
5. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas jämväl vad som influtit pa
grund av upplåten nyttjanderätt till fastigheten eller del därav, såsom arrende,
avgäld för lägenhet, som är avsöndrad från fastigheten, eller för servitut,
som vilar å fastigheten, m. m. dyl. Vad nu sagts gäller dock icke beträffande
engångsersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt för
obegränsad tid, t. ex. vid ianspråktagande under nyss angivna förhållanden
av mark eller strömfall enligt vattenlagen eller för framdragande av ledningar
eller anläggande av väg. Hör till fastigheten rätt att på visst sätt utnyttja
någon annan fastighet såsom till skogsfång, mulbete eller dyl., skall
givetvis även vad som därigenom kommer fastighetens innehavare tillgodo
räknas som intäkt av fastigheten. I fråga örn för gemensamt behov avsatta
s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter,
som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, skall
som samfällighetens inkomst räknas även vad som in natura utdelats till
innehavarna av de fastigheter, som hava del i samfälligheten. Da inkomsten
således beskattas hos samfälligheten (jfr 53 § 1 mom. f), följer härav, att
innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av ovannämnda art, icke
är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga vad han uppburit såsom
utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen utgått in natura eller i
penningar.
till 24 §.
5. Såsom intäkt av annan fastighet räknas icke engångsersättning vid
upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan fastighet för obegränsad
tid (jfr punkt 5 andra meningen av anvisningarna till 21 §).
3
Kungl. Maj:ts proposition nt 105.
till 35 §.
4. Lika med avyttring av fast egendom skall anses upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till fastighet för obegränsad tid mot engångsersättning,
vilken därvid är att betrakta som köpeskilling (jfr punkt 5 andra
meningen av anvisningarna till 21 §). Avyttringen skall i sådant fall anses
hava omfattat så stor del av fastigheten som ersättningsbeloppet utgör av
fastighetens hela värde vid tiden för upplåtelsen. Därest förutsättningar därför
i övrigt föreligga skall alltså i dylikt fall skattepliktig realisationsvinst
respektive avdragsgill realisationsförlust anses hava uppkommit.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1946.
I fråga om eftertaxering för år 1945 eller tidigare år skola äldre bestämmelser
fortfarande gälla.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 februari 1956.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
befrielse från inkomstbeskattning i vissa fall för ersättning vid upplåtelse
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet m. m. samt anför därvid.
Inledning. I två vid 1945 års riksdag (vårsessionen) väckta likalydande
motioner (I: 175 och II: 274) hemställdes, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i gällande skatteförfattningar, att ersättning, som utginge på grund
av expropriation för upplåtelse av mark, tillhörande jordbruksfastighet, eller
eljest på grund av tvångsvis skedd sådan upplåtelse skulle — i den mån
ersättningen icke utgjorde intäkt av skogsbruk eller skulle beskattas såsom
realisationsvinst —- anses utgöra icke skattepliktig intäkt. Sedan motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet, anförde utskottet (betänkande nr 52/1945),
afl de i motionerna framförda synpunkterna vore beaktansvärda men att
frågan vore i behov av ytterligare utredning. I skrivelse den 27 juni 1945
(nr 505) anhöll riksdagen därefter, att Kungl. Majit måtte, med beaktande
av vad i bevillningsutskottets betänkande anförts, föranstalta örn utredning
och snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag angående det i betänkandet
berörda spörsmålet.
I en annan vid samma riksdag väckt motion (I: 261) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta, att realisationsvinst skulle frikallas från inkomstbeskattning,
då vinsten uppkommit genom att en fastighet underkastats expropriation
eller annat sådant förfarande. Bevillningsutskottet, till vilket
jämväl denna motion hänvisades, yttrade (betänkande nr 49/1945), att utskottet
funne skäl tala för medgivande av skattefrihet i förevarande fall men
att en författningsändring i detta syfte borde föregås av ytterligare utredning.
I anledning därav anhöll riksdagen i skrivelse den 15 juni 1945 (nr
414), att Kungl. Majit måtte, med beaktande av vad i utskottets sistnämnda
betänkande anförts, föranstalta örn utredning och snarast möjligt för riksdagen
framlägga förslag angående det nu ifrågavarande spörsmålet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
5
1 en till finansdepartementet i oktober 1945 ingiven gemensam framställning
anhöllo slutligen vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen
om utredning angående möjligheten att i skattelagstiftningen införa förtydligande
stadgande därom att vissa angivna engångsersättningar för nyttjande
av mark m. m., vilka till sin natur utgjorde ersättning för en kapitalförlust,
icke skulle beskattas som inkomst.
I anledning av förenämnda båda riksdagsskrivelser har inom finansdepartementets
skatteberedning upprättats en den 20 november 1945 dagtecknad
promemoria angående de angivna frågorna. Vid promemorian har fogats
förslag till vissa författningsändringar.
över denna promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, vattenfallsstyrelsen (med överlämnande av yttrande
från svenska vattenkraftföreningen), lantbruksstyrelsen (med överlämnande
av yttrande från Sveriges lantbruksförbund), 19AA års allmänna skattekommitté,
Överståthållarämbetet (med överlämnande av yttrande från t. f. t axerl
ngsintendenten S. Holdo) och samtliga länsstyrelser.
Det är sålunda två särskilda spörsmål, som upptagits till behandling i nyssnämnda
promemoria, nämligen dels frågan om beskattning i vissa fall av
ersättning för upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet och
dels frågan örn beskattning av realisationsvinst vid expropriation eller annan
tvångslösen av fast eller lös egendom. I båda dessa avseenden har föreslagits
bifall till de framställda yrkandena örn skattelättnad. I sistnämnda del
har det i promemorian framlagda förslaget emellertid väckt stark kritik i
vissa av de avgivna remissyttrandena. Därvid har särskilt framhållits, att
det här berörda spörsmålet, som vore en detalj av frågan om revision av
reglerna om beskattning av realisationsvinst överhuvud taget, icke borde utbrytas
ur det större sammanhanget samt att ytterligare utredning vore erforderlig.
7944 års allmänna skattekommitté har sålunda framhållit, att kommittén
hade för avsikt att under år 1946 upptaga till behandling bland annat frågan
om realisationsvinstbeskattningens lämpliga anordnande och att det
vore kommitténs förhoppning att under loppet av detta år kunna avgiva
slutligt betänkande i denna del. De nuvarande beskattningsreglerna syntes
icke vara tillfredsställande utformade, men det vore tveksamt huruvida i förevarande
läge en ändring av dessa regler borde äga rum allenast i ett visst
begränsat avseende. En dylik åtgärd kunde tänkas föregripa den avsedda
fullständiga översynen av beskattningsreglerna. Begränsade lagändringar vöre
städse till sina verkningar svåröverskådliga, icke minst då fråga vore örn
ett beskaltningsområde, beträffande vilket åtskillig osäkerhet alltjämt rådde
rörande bestämmelsernas riktiga tillämpning. De omfattande expropriationer
för militära ändamål, vilka tidigare ägt rum och som bland annat aktualiserat
förevarande spörsmål, kunde vidare nu förväntas väsentligt nedgå i
antal och omfattning, vadan behovet av en skyndsam lagändring icke längre
gjorde sig med samma styrka gällande som tidigare.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 105.
På grund av vad sålunda under remissbehandlingen förekommit anser jag
för egen del, att förslag icke nu bör framläggas angående ändring av reglerna
om realisationsvinstbeskattning vid expropriation eller annan tvångslösen
av egendom med äganderätt. Frågan härom torde nämligen — även om en
ändring i och för sig synes befogad —• icke vara av den brådskande art att
den icke kan anstå ett eller annat år, om härigenom kan vinnas att en allsidigare
belysning av densamma kommer till stånd. Den andra i promemorian
berörda frågan eller spörsmålet örn befrielse från inkomstbeskattning
i vissa fall för ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet, anser jag däremot böra tagas upp till behandling redan
nu. I det följande kommer sålunda framställningen att avse endast sistnämnda
fråga.
Gällande bestämmelser. Enligt 21 § d) kommunalskattelagen skall till intäkt
av jordbruksfastighet hänföras bl. a. arrende för utarrenderad fastighet,
evad arrendet utgått i penningar, varor eller tjänstbarheter, ävensom avgäld
eller annan förmån, som influtit till fastigheten på grund av servitut, upplåtelse
av lägenhet eller dylikt, så ock intäkt genom upplåtelse åt annan att
i visst avseende tillgodogöra sig eller utnyttja fastigheten eller del därav,
såsom till sten-, torv-, grus- eller lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske,
till utvinnande av vattenkraft, till framdragande av ledningar, till upplagseller
lastageplats med mera sådant. Jämlikt 2 § förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt gälla samma bestämmelser även vid den statliga
beskattningen.
Berörda bestämmelser lia i praxis tillämpats så, att även engångsbelopp,
vilka utbetalats såsom ersättning för upplåtelse av egendom för all framtid,
i vissa fall tagits till beskattning. Angående den närmare innebörden av denna
praxis må här allenast hänvisas till en vid förenämnda departementspromemoria
fogad redogörelse för ett antal ur regeringsrättens årsbok hämtade
rättsfall, vilken redogörelse torde få som bihang fogas vid detta protokoll.
Vad angår tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser må erinras om att
delvis likartade bestämmelser förekommo i 1910 års förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt, vilken i sin tur i förevarande del synes grunda sig
på ett inom finansdepartementet år 1904 utarbetat förslag till förordning
om skatt av inkomst och förmögenhet m. m. I detta förslag förekom sålunda
en bestämmelse av följande lydelse:
Upplåtelse av avverkningsrätt till skog får icke anses som avyttring av
skogsmark (realisation), utan skall köpeskillingen upptagas såsom inkomst
av fast egendom. Detsamma gäller i fråga om upplåtelse åt någon av rätt
att i visst annat avseende tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del
därav, såsom t. ex. sten-, torv-, grus- eller lertäkt o. d., jakt och fiske, rätt
att begagna vattenkraft, rätt att framdraga elektriska ledningar över egendomen,
rätt att begagna upplags- eller lastageplats o. s. v.
I yttrande över förslaget anmärkte kammarrätten beträffande skogsbeskattningen
bland annat, att inkomstskatt därvid såsom eljest torde böra utgå
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
endast om och i den mån uppburen köpesumma översköte liden förmögenhetsminskning.
Vidare anmärkte kammarrätten, att ersättning för övriga i
förslaget avsedda nyttjanderätter i allmänhet torde utgå under form av årliga
avgälder samt då anses och även i beskattningshänseende böra anses
som årsinkomst. Erlades åter i likvid en summa en gång för alla, torde samma
regler böra gälla som antytts för motsvarande fall vid upplåtelse av
skogsavverkningsrätt.
Vid anmälan av propositionen nr 88 till 1910 års riksdag med förslag till
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt gjorde vederbörande departementschef
vissa uttalanden om beskattning av inkomst av skog, vilka utmynnade
i ett förslag om införande av rätt till avdrag för minskning i skogs
ingångsvärde. I övrigt framhöll departementschefen (s. 101) i fråga om inkomstbegreppet,
att det vore förenat med stora vanskligheter att fastställa
vad som skulle räknas till beskattningsbar inkomst. Så mycket vore dock
klart, att dit icke hörde penningmedel, som inflöte vid realiserandet av
den skattskyldiges förmögenhet eller förmögenhetsdel, för så vitt icke realisationen
innebure någon vinst för den skattskyldige. I anslutning därtill
anmärkte departementschefen, att detta, såsom framginge av hans yttrande
beträffande beskattning av skogsinkomster, av honom behörigen beaktats.
Motionerna m. m. I motionerna I: 175 och II: 274 vid 1945 års riksdag
har anförts, att den i praxis förekommande tillämpningen av 21 § d) kommunalskattelagen
icke gärna kunde överensstämma med vad som från början
därmed avsetts. Ett kraftbolag kunde påkalla expropriation för avstående
eller upplåtelse av mark från viss jordbruksfastighet för framdragande av
elektrisk kraftledning i enlighet med lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar eller lagen den 12 maj 1917
örn expropriation. Därest marken i fråga avstodes, utginge därför full ersättning,
och som denna ersättning utgjorde ett typiskt fall av kapitalförvärv
— ett i fastighet placerat kapital frigjordes och överginge i kontanter
— utginge därå ingen inkomstskatt, örn fastigheten innehafts mer än tio år
eller förvärvats genom icke oneröst fång. Örn marken i fråga foges i anspråk
genom servitut för all framtid, utginge också regelmässigt en engångsersättning
därför, men denna bleve enligt praxis föremål för inkomstbeskattning.
Sedan ett flertal år anlades i stor skala kraftledningar för överförande av
elektrisk kraft exempelvis från Norrland till mellersta och södra Sverige.
För dessa ledningar upphögges i skogsmark kalgator med en bredd av 30 å
40 meter och däröver, och då ledningarna oftast hade en längd av hundratals
kilometer, berördes stora skogsarealer. Dessa arealer vore för framtiden
helt undandragna markägarens disposition, då skog därå icke finge uppdragas,
och de gåve honom sålunda icke någon avkastning. Hans läge bleve
alltså praktiskt taget detsamma, som om han avstått äganderätten till marken,
och den till markägaren utgående ersättningen beräknades också regelmässigt,
som örn han avhänt sig äganderätten. Att kraftbolagen föredroge
formen servitut och icke äganderätt för markövertagandet för all framtid
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
sammanhängde med det förenklade förfarandet m. m. Att i dylika fall hela
ersättningen i beskattningshänseende betraktades såsom inkomst av jordbruksfastighet
framstode såsom orimligt. I vissa fall kunde en väsentlig del
av fastighetens skogstillgång försvinna och ägaren erhålla en betydande ersättning,
varav han kunde få erlägga 20 å 40 procent eller mera i skatt. Örn
expropriationen i stället avsett äganderätt — och fastigheten innehafts mer
än tio år eller förvärvats genom icke oneröst fång — skulle skatt kunnat
ifrågakomma endast för skog, som avyttrats i samband med marken. Detta
förhållande måste betraktas såsom principiellt oriktigt och kunde icke få
fortbestå.
Bevillningsutskottet har i sitt betänkande nr 52/1945 framhållit, att den
i motionerna berörda frågan hade betydelse icke blott vid fall av expropriation
utan även vid frivillig överlåtelse av mark eller upplåtelse av nyttjanderätt
och servitut. Utskottet har vidare anfört:
Att i de i motionerna berörda fallen ersättning för avstående av äganderätt
till ett visst markområde anses såsom en i princip icke skattepliktig
kapitaltransaktion, medan däremot om exempelvis servitut eller nyttjanderätt
för all framtid upplåtits till ifrågavarande markområde den därför utbetalade
ersättningen anses i sin helhet utgöra skattepliktig intäkt, torde enligt utskottets
mening vara föga tillfredsställande, och utskottet finner det angeläget,
att de i motionerna påtalade olägenheterna i görligaste mån avhjälpas.
Lösningen av den föreliggande frågan torde emellertid innebära betydande
svårigheter. Här må till en början framhållas vanskligheten av att avgöra,
i vilken mån ersättning för upplåtelse av exempelvis servitut och nyttjanderätt
skulle kunna i beskattningshänseende behandlas icke såsom inkomst
utan enligt reglerna för kapitalförvärv. Utskottet är icke berett att nu framlägga
något förslag härutinnan men vill något beröra vissa synpunkter, som
torde böra komma i betraktande vid övervägande av denna fråga. Vid
bedömandet av ersättningsbeloppens karaktär synes hänsyn böra tagas till i
vilken mån de avse att ersätta en positiv skada, d. v. s. minskning i redan
förefintlig förmögenhet, eller en utebliven inkomst. Vidare torde kunna ifrågasättas
huruvida icke å ena sidan ersättning för servitut eller nyttjanderätt
för all framtid kunde betraktas såsom kapitalförvärv, medan å andra
sidan ersättning för dylik rätt för begränsad tid kunde betraktas som inkomst.
Därest det anses kunna ifrågakomma att behandla viss sådan ersättning
såsom kapitalförvärv, torde jämväl böra beaktas, huruvida och i så fall
på vilket sätt en eventuell realisationsvinst bör beskattas. Ytterligare torde
böra beaktas i vilken mån formen för ersättningens utbetalande — engångsersättning
eller ett flertal successivt utbetalade belopp, eventuellt avgäld för
all framtid — bör inverka på frågan om skatteplikten.
Den av vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen ingivna
framställningen avser dels ersättning för rätt att framdraga och bibehålla
elektrisk ledning, dels ersättning utdömd enligt vattenlagen för skada av
vattenkraflanläggning, sjöreglering eller dylikt företag dels ock ersättning
vid servitutsupplåtelse av rätt till vattenkraft. I framställningen har framhållits,
att en inkomstbeskattning av dessa ersättningar, i den mån de utgjorde
ersättning för en kapitalförlust, icke stöde i överensstämmelse med principerna
i nuvarande skattelagstiftning och detta gällde oavsett om upplåtel
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 105,
sen vore tvångsmässig eller frivillig. Beträffande ersättning av sist angivet
slag så kunde en företagare, som ville förvärva andelar i ett strömfall, örn
vattenområdet vore skiftat, visserligen förvärva varje fastighets till gränserna
bestämda del av vattenområdet genom ett köp och därefter måhända få
den köpta delen avstyckad. Ett enklare förfaringssätt vöre emellertid för
sådant fall, att fastighetens ägare till företagaren uppläte servitutsrätt för all
framtid innefattande rätt att utnyttja vattenkraften och eventuellt även fisket
på fastighetens vattenområde och företaga härför erforderliga arbeten. Vattenlagen
(2 kap. 5 §) tillerkände nämligen en dylik servitutsupplåtelse för
all framtid samma värde vid bestämmande av majoriteten i fallet som en
äganderätt.
I framställningen har vidare anförts bland annat:
Om vattenområdet är samfällt, uppstå större svårigheter att förvärva varje
fastighets andel i vattenområdet. En dylik andel kan nämligen med nu gällande
lagstiftning icke avstyckas. Visserligen torde man numera få anse,
att ett köp av andel i ett samfällt vattenområde är lagligt (Nytt juridiskt arkiv
1938 s. 1), men lagfart kan icke meddelas på ett sådant förvärv, och ett
sakrättsligt skydd kan därför ej erhållas. Tidigare kunde genom ägostyckningen
mindre områden frånskiljas fastigheten och till dessa läggas andelar
i det samfällda vattenområdet. Numera är detta förfaringssätt betydligt svårare,
enär i lantmäteriavseende stränga krav uppställas därpa, att det markområde
som avstyckas skall kunna utgöra en särskild fastighet. Om däremot
ett servitutsavtal träffas, innefattande rätt för företagaren att för kraftändamål
utnyttja fastighetens andel i strömfallet, bör ett sådant avtal kunna intecknas
och torde härigenom erhålla sakrättsligt skydd. Vid förvärv av andelar
i samfällda strömfall är företagaren därför ofta hänvisad till servitutsavtal.
I flertalet fall är det emellertid icke möjligt för en företagare att avgöra,
örn ett vattenområde är samfällt eller skiftat. Han måste därför förvärva
vederbörande fastigheters delar i vattenområdet, oberoende av om detta är
skiftat eller samfällt. Ett dylikt förvärv sker lättast genom en servitutsupplålelse,
eftersom inteckning kan meddelas till säkerhet för servitutet utan att
frågan om vattenområdets karaktär av samfällt eller skiftat behöver vara
rättsligt avgjord.
Ersättningen för servitutsupplåtelsen bestämmes ibland i kraft. Ofta bestämmes
ersättningen dock till ett engångsbelopp i peimingar, d. v. s. en
köpeskilling. För upplåtaren har upplåtelsen samma karaktär som ett köp.
Han blir för all framtid hindrad att förfoga över andelen i strömfallet och
erhåller härför viss köpeskilling. Till skillnad från flertalet andra servilutsupplåtelser
innebär ett dylikt vattenkraftservitut, att ägaren fullständigt avstår
från rådigheten över den servitutsbesvärade andelen. För kraftverksägaren
framstår även servitutsavtalet i realiteten såsom ett köpeavtal. Han
förvärvar genom avtalet för all framtid rätt till ifrågavarande del av fallhöjden.
Denna rätt bliver visserligen icke lika säker, som örn andelen hade
kunnat avstyckas och särskilt lagfaras. Örn servitutsinteckningen beredes
främsta förmånsrätt i fastigheten, vilket är regel, blir servitutet dock i praktiken
av samma värde som ett köp. Servitutsavtalet utgör sålunda i realiteten
ett köpeavtal.
Den nu föreliggande frågan är av betydelse för vattenkraftindustrien. Örn
10
Kungl. Majlis proposition nr 105.
personer, som upplåta rätt till andelar i strömfall, beskattas för engångsersättningen
såsom för inkomst, komma de tydligen att såsom ersättning för upplåtelsen
begära ett sådant belopp, att även denna skatt, vilken de annars
skulle hava undgått, blir täckt. Detta leder sålunda till en fördyring av produktionskostnaderna
för elektrisk kraft, vilket staten på andra vägar söker
förhindra. Därtill kommer att det framstår såsom inkonsekvent att olika
regler skola gälla för samma ersättningsbelopp, om det betecknas såsom
ersättning för försäljning eller för servitutsupplåtelse.
Departementspromemorian. I promemorian framhålles att medel, som
inflöte vid realiserande av en skattskyldigs förmögenhet eller förmögenhetsdel,
enligt grunderna för vår skattelagstiftning icke borde tagas till beskattning
i vidare mån än som följde av reglerna för realisationsvinstbeskattning.
I promemorian anföres vidare:
En avhändelse för all framtid av den avkastning, som faller av den skattskyldiges
egendom, torde emellertid till sin reella innebörd vara att i nu ifrågakomna
hänseende jämställa med en avhändelse av själva egendomen. Att såsom
inkomst av jordbruksfastighet beskatta ersättning för upplåtelse för all
framtid av mark för kraftledning torde därför icke överensstämma med skatteförfattningarnas
grunder.
De ifrågavarande motionerna avse i första hand endast sådan ersättning som
nyss nämnts. Det sagda bör emellertid gälla även beträffande ersättningar av
likartat slag (jfr exempelvis RÅ 1943 not. Fi. 512 samt 1944 not. Fi. 713,
951 och 952).
Med hänsyn till det nu anförda torde engångsersättning vid upplåtelse för
all framtid av särskild rätt till jordbruksfastighet icke böra beskattas som
inkomst av sådan fastighet. Att härvid göra åtskillnad mellan de fall, då
upplåtelsen är av tvångskaraktär, och de fall, i vilka upplåtelsen sker frivilligt,
synes icke böra ifrågakomma. Därest såsom tvångsupplåtelser betraktas
jämväl de fall, där upplåtelserna formellt ske frivilligt men i själva verket
ha tillkommit på grund av att expropriationsanledning förelegat, torde för övrigt
flertalet upplåtelser av ifrågavarande slag vara att anse som tvångsupplåtelser.
Det kan vara tveksamt huru förfaras bör med ersättningar, som utgå för
upplåtelse av särskild rätt till egendom för en längre men dock ej obegränsad
tid. Det torde ej vara ovanligt, att avtal om upplåtelse av mark för exempelvis
en kraftledning ingås på 49 eller 50 år (jfr RÅ 1944 not. Fi. 68). Ersättningen
torde i ett sådant fall bliva endast obetydligt lägre än örn upplåtelsen
avsett obegränsad tid. Det föreligger emellertid en principiell skillnad
mellan de båda slagen av upplåtelser. Vid upplåtelse på obegränsad tid
har upplåtaren definitivt avhänt sig den avkastning, varom fråga är. Vid upplåtelse
på begränsad tid är avhändelsen av avkastningen däremot endast
tillfällig, och det kapital, som avkastningen representerar, återvinner i upplåtarens
hand successivt sitt värde. I förra fallet måste upplåtaren fondera
den erhållna ersättningen, om han vill bibehålla sin förmögenhetsställning;
i det senare kan han förbruka vad han erhållit och ändock efter upplåtelsetidens
utgång ha sin förmögenhet kvar ograverad. I förra fallet kan det erhållna
beloppet sålunda anses utgöra en ekvivalent för det kapital, av vilket
avkastningen faller; i senare fallet har ersättningen däremot karaktär
av (kumulerad) avkastning.
Därest engångsersättning för upplåtelse under viss längre tid av särskild
rätt till fastighet göres till föremål för inkomstbeskattning, kan den statliga
skatten på grund av progressionen bliva högre än vid beskattning successivt
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
11
under de år, varå ersättningen belöper. Vidare kan ränteförlust komma att
tillskyndas den skattskyldige därigenom att den sammanlagda skatt, som han
har att betala på grund av upplåtelsen, i huvudsak uppbäres redan vid början
av upplåtelsetiden i stället för med lika stora årsbelopp under hela tiden.
I denna sammanlagda skatt inbegripes därvid dels vad upplåtaren omedelbart
får betala för engångsersättningen och dels vad han därefter kan få
erlägga för avkastning å nämnda ersättning, i den mån denna e.j förbrukats.
Till dylika verkningar synes emellertid skattelagstiftningen hittills i allmänhet
icke ha tagit hänsyn. Det torde därför icke vara oförenligt med lagstiftningens
grunder att bibehålla beskattningen av ersättning vid långtidsupplåtelse
även örn ersättning vid upplåtelse på obegränsad tid undantages
från beskattning. Jämväl praktiska skäl synas tala för att det avgörande
för skatteplikten får bliva, huruvida beloppet avser gottgörelse för inkomstförlust
för all framtid eller ej.
Såsom upplåtelse för obegränsad tid bör anses även sådan upplåtelse, som
formellt icke avser all framtid men som reellt har sådan innebörd. Ersättning
för upplåtelse av vågrätt torde sålunda icke böra behandlas såsom skattepliktig
intäkt trots att den i anspråk tagna marken återgår till ägaren, örn
vägen någon gång i framtiden — ovisst när — kommer att indragas.
Det förut sagda har haft avseende allenast å engångsersättning för upplåtelse.
Utgår ersättningen i form av årlig avgäld, bör den inkomstbeskattas
såsom sådan. Därest ett såsom engångsersättning bestämt belopp utbetalas
på en gång eller i ett par olika rater syntes däremot icke böra spela någon
roll.
Författningstekniskt torde de nu föreslagna ändringarna böra föranleda
att till punkt 5 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen första meningen
fogas orden »dock att vad nu sagts icke gäller beträffande engångsersättning
vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt för obegränsad tid,
t. ex. vid ianspråktagande i vissa fall av mark enligt vattenlagen eller för
framdragande av ledningar eller anläggande av väg».
Beträffande frågan om eventuell realisationsvinstbeskattning
av ersättningar av förevarande slag framhålles i
promemorian, att i princip sådan ersättning, som utginge t. ex. vid upplåtelse
av rätt att hava kraftledning framdragen över en fastighet under obegränsad
tid, borde kunna bliva föremål för dylik beskattning lika väl som ett belopp,
som utginge vid överlåtelse med äganderätt av för ändamålet erforderlig
mark. Därest — såsom i annat sammanhang i promemorian ifrågasatts —
från realisationsvinstbeskattning frikallades vinst å egendom, som tagits i
anspråk genom expropriation eller eljest avyttrats under sådana förhållanden
att tvångsförsäljning av egendomen måste anses vara för handen, syntes
emellertid detta spörsmål i huvudsak lösa sig självt. I allmänhet torde nämligen
här — åtminstone då ersättningen vore av någon betydenhet — vara
fråga om ersättning, som utginge vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
på grund av expropriation eller under expropriationshot. På grund
härav hade i promemorian ej föreslagits någon ändring i reglerna om realisationsvinstbeskattning
i förevarande avseende.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
Remissyttrandena. Promemorieförslaget har i förevarande del vunnit allmän
tillstyrkan i remissyttrandena. Ett pär länsstyrelser ha dock förklarat sig
icke kunna helt biträda detsamma. I några andra yttranden ha därjämte
framställts vissa detalj erinringar mot förslaget. Av innehållet i yttrandena må
här återgivas följande.
Kammarrätten anser den föreslagna ändringen innebära en förbättring och
tillstyrker därför densamma. Kammarrätten ifrågasätter emellertid, om det
ej vore lämpligt, att i den ifrågavarande anvisningsbestämmelsen inrycktes
ett stadgande om att såsom upplåtelse för obegränsad tid borde anses även
sådan upplåtelse, som formellt icke avsåge all framtid men som reellt hade
sådan innebörd.
Svenska vattenkraft!öreningen — i vars yttrande vattenfallsstyrelsen instämmer
— tillstyrker förslaget i princip men framhåller, att det föreslagna
stadgandet avsåge ianspråktagande enligt vattenlagen icke endast av mark
utan även av vissa andra nyttigheter, som ej direkt kunde hänföras till uttrycket
mark, exempelvis vattenkraft. Vidare avsåge stadgandet även det fall
att ianspråktagande skedde icke på grund av vattenlagen utan på grund av
frivilliga uppgörelser. Föreningen föresloge därför att exemplet formulerades
så: »t. ex. vid ianspråktagande av mark eller strömfall för vattenkraftändamål
eller av mark för framdragande av ledningar eller anläggande av väg».
Lantbruksstyrelsen tillstyrker genomförande av förslaget under framhållande
av angelägenheten av att den ifrågavarande lagstiftningen komme till
stånd snarast möjligt.
Lantbruksförbundet tillstyrker, att förslaget lägges till grund för lagstiftning
i ämnet. Förbundet framför emellertid vissa erinringar, vilkas beaktande
dock enligt förbundets mening icke i och för sig borde giva anledning
till uppskov med lagstiftningen. Den föreslagna befrielsen från beskattning av
engångsersättning borde sålunda utsträckas jämväl till dylik ersättning för
förlorad jakt- och fiskerätt. Vidare borde en uppmjukning av gällande regler
för beskattning ske, såvitt avsåge uppburen engångsersättning vid upplåtelse
av upplagsplatser. Dylik upplåtelse av upplagsplatser för t. ex. stenskrot innebure
i realiteten ofta ett avstående av viss del av fastighet. För upplåtelsen
utbetald ersättning syntes därför icke utgöra inkomst av jordbruksfastighet
i den mån genom upplåtelsen en värdeminskning av fastigheten visats uppstå.
Slutligen läge det en inkonsekvens i att vid beräkning av inkomst av förvärvskällan
rörelse avdrag medgåves för värdeminskning av naturtillgångar, såsom
gruvor, stenbrott, grustäkt, lertag o. d. genom deras tillgodogörande,
medan avdrag för sådan substansminskning ej medgåves i förvärvskällan
jordb ruksfastighet.
Även länsstyrelsen i Skaraborgs län framställer anmärkning mot innehållet
i 21 § d) kommunalskattelagen i sist angivet avseende. Vid de numera rätt
vanliga upplåtelserna av grustäkt vore det vanligt att upplåtaren tillerkände
vederbörande rätt att under en viss tid tillgodogöra sig en å upplåtarens fastighet
belägen grusfyndighet. Genom en dylik exploatering kunde en fastig
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 105.
13
hets värde minskas avsevärt, men bestämmelser om rätt till skäligt avdrag för
substansminskning saknades.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser sig utan tvekan böra tillstyrka den föreslagna
ändringen. Såväl bland de skattskyldiga som inom beskattningsnämnderna
torde inkomstbeskattningen av de ersättningar, om vilka här vöre fråga,
hava kommit att betraktas såsom en obehörig förmögenhetskonfiskalion
i skatteform i anledning av en kapitalomvandling. Den ifrågasatta lagändringen
torde härjämte vara ägnad att undanröja den osäkerhet i rättstillämpningen,
som gjort sig gällande å ifrågavarande område.
Länsstyrelsen i Värmlands län finner förslaget riktigt och ägnat att undanröja
tidigare oklarhet i skatteförfattningarna. Den princip, åt vilken genom
den föreslagna regeln gåves uttryck, vore synnerligen viktig och utgjorde i
själva verket en tillämpning av den grundprincip, på vilken vår inkomstbeskattning
vilade, ehuru denna princip icke fått något uttryck i gällande lagstiftning.
Det vore enligt länsstyrelsens förmenande därför riktigare, att det
föreslagna stadgandet finge sin plats i lagtexten och icke endast i anvisningarna,
t. ex. genom att fogas som ett särskilt stycke efter 21 § d) sista stycket
kommunalskattelagen, därest det icke ansåges lämpligt att intaga bestämmelsen
i 19 § samma lag. Det föreslagna infogandet i punkt 5 av anvisningarna
till 21 § gåve stadgandet en i förhållande till dess betydelse alltför undanskymd
plats, varjämte densamma närmast anknötes till innehållet i 21 §
d) andra stycket i lagtexten, ehuru den lika mycket hade tillämplighet för
det följande tredje stycket.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker den föreslagna författningsändringen,
men framhåller att utbetald engångsersättning av ifrågavarande
slag icke sällan i räkenskaperna torde bokföras som kostnad i den löpande
driften eller såsom anläggningskostnad, varå sedan verkställdes avdrag för
värdeminskning. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida ej i anvisningarna borde
uttryckligen angivas att dylikt avdrag icke vore medgivet.
T. f. taxeringsintendenten Holdo anser, att ingen saklig invändning kunde
resas mot förslaget, därest skattebefrielsen inskränktes till de i den föreslagna
anvisningsbestämmelsen exemplifierade fallen, d. v. s. därest orden »t. ex.»
utginge i lagtexten. Därmed skulle, utan att någon begränsning i den avsedda
innebörden av lagbestämmelsen ägde rum, ali tveksamhet i fråga om bestämmelsens
omfattning undanröjas.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser sig icke kunna helt biträda det framlagda
förslaget. Prövningsnämnden i länet hade ej plägat till beskattning
upptaga uppburet ersättningsbelopp tili den del det avsåge ersättning för
egentlig värdeminskning. Sådana delar av ersättningen åter, som avsett att
täcka tillfälliga skatter eller redan inträffade eller framtida kostnadsökningar,
hade däremot upptagits till beskattning. En längre gående frihet från inkomstbeskattning
vore icke påkallad, därvid dock icke borde förbises, att
vissa svårigheter kunde föreligga att i lagtext utforma en sådan begränsning.
Att i ersättningsbelopp ingående räntegottgörelse skulle beskattas som inkomst
av kapital torde måhända även böra komma till uttryck i lagtexten.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
Länsstyrelsen i Kronobergs lån anser visserligen, att gällande beskattningsregler
i fråga om engångsersättningar vid upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitutsrätt för obegränsad tid vore i behov av omprövning, men finner
sig icke kunna tillstyrka, att dylika ersättningar helt undantoges från
beskattning. Särskilt gällde detta ersättningar, som utginge för försvårat
brukande och dylikt i framtiden, då de skattskyldiga sedan erhölle avdrag
för uppkomna merutgifter vid de årliga taxeringarna.
I en del yttranden framhålles, att skattebefrielse eller skattelättnad bör
medgivas även beträffande engångsersättning vid upplåtelse
på begränsad tid.
Sålunda förordar 1944 års allmänna skattekommitté meddelande av bestämmelser
av i promemorian föreslaget innehåll, enär hittills gällande bestämmelser
kommit att drabba därav berörda skattskyldiga på ett olyckligt
och orättvist sätt, men framhåller vidare, att bestämmelserna borde utvidgas
att avse jämväl upplåtelse på begränsad tid. Kommittén anför härom:
En skattskyldig, som verkställer dylik upplåtelse mot engångsersättning,
drabbas jämväl av en alltför hård beskattning, då det på en gång erlagda
beloppet beskattas såsom inkomst under det beskattningsår, detsamma uppburits.
När härtill kommer, att upplåtelse på begränsad tid, högst femtio år,
torde utgöra det vanligast förekommande fallet, framstår enligt kommitténs
uppfattning såsom särskilt nödvändigt, att en bestämmelse meddelas även
rörande nu avsedda fall, i syfte att ernå en riktig och rättvis beskattning.
Upplåtaren erhåller visserligen i nu berörda fall, i motsats till då upplåtelsen
avser obegränsad tid, en fordran på arrendatorn att efter upplåtelsetiden
återfå markområdet till fri disposition. Detta förhållande synes dock
icke böra föranleda till att ersättningsbeloppet i dess helhet tages till beskattning
i mottagarens hand. Särskilt vid upplåtelse å en tid av femtio år
torde ur upplåtarens synpunkt föga skilja denna upplåtelseform från en upplåtelse
på obegränsad lid.
Det synes kommittén närmast till hands liggande, att vid upplåtelse på
begränsad tid engångsersättningens belopp reduceras i förhållande till tidens
längd och med tillämpning av lämplig räntefot.
Även Överståthållarämbetet anser, att en ändring av lagstiftningen i förevarande
del vore erforderlig till vinnande av en mera rättvis beskattning
men att ändringen borde utsträckas till upplåtelser å begränsad tid, i vart
fall där upplåtelsen avsåge den längsta tid, som kunde ifrågakomma enligt
lagen om nyttjanderätt till fast egendom.
Länsstyrelsen i Skaraborgs lån biträder den föreslagna ändringen men anser
det hårt för den skaltskyldige, att ersättning för långtidsupplåtelse skulle
beskattas efter samma progression som en årsvinst.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det angeläget, att de påtalade olägenheterna
i görligaste mån avhjälptes genom en lagändring i det syfte, varom
motioner framlagts, men att detta syfte endast till en del vunnes genom
de föreslagna ändringarna. För Norrlands vidkommande berördes stora
skogsarealer av upplåtelser vid framdragande av elektriska kraftledningar.
Den i departementspromemorian gjorda distinktionen mellan å ena sidan
Kungl. Maj.ts proposition nr 105.
15
upplåtelse för begränsad samt å andra sidan upplåtelse för obegränsad tid
överensstämde måhända med skattelagstiftningens grunder, men skillnaden
mellan de båda slagen av upplåtelser saknade ofta praktisk betydelse. Så vore
i varje fall förhållandet, då avtal om upplåtelse av skogsmark för exempelvis
en kraftledning inginges på 49 eller 50 år. Då kalgatan under hela upplåtelsetiden
i allmänhet hölles rensad och fri, kunde man icke räkna med
någon återväxt av skog under samma tid. Därefter torde det taga åtskilliga
tiotal år, innan det kapital, som avkastningen representerade, i upplåtarens
hand återvunne sitt värde. Ersättningen torde i sådant fall snarare utgöra en
ekvivalent för det kapital, av vilket avkastningen folie, än hava karaktär av
kumulerad avkastning. Det kunde därför starkt ifrågasättas, huruvida icke
även ersättningar av ifrågavarande slag borde hänföras till sådan upplåtelse,
som formellt icke avsåge all framtid men som reellt hade sådan innebörd, och
sålunda frikallas från skatteplikt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig helt till förslaget men framhåller,
att den i promemorian uttalade uppfattningen, att engångsersättning skulle
anses föreligga även då ersättningen utbetalades i ett par olika rater torde
vara främmande för åtminstone en stor del av taxeringsnämnderna, varför
ett förtydligande härutinnan i författningstexten syntes böra ske. Vidare framhåller
länsstyrelsen, att obilliga konsekvenser för de skattskyldiga mången
gång komme att uppstå, om upplåtelser för begränsad resp. obegränsad tid
skulle behandlas olika. Det torde nämligen icke vara så ovanligt, att det redan
vid tiden för upplåtelsen kunde förutses att egendomen på grund av användningssättet
komme att vid upplåtelsetidens utgång vara praktiskt taget
värdelös. Skäl kunde icke anses föreligga att ur beskattningssynpunkt behandla
sådana fall annorlunda än upplåtelser å obegränsad tid. En omredigering
av ifrågavarande anvisningar i sådant syfte syntes därför böra ske.
I några yttranden beröres frågan, huruvida icke bestämmelser av den art,
som föreslagits beträffande ersättning vid upplåtelse från jordbruksfastighet,
äro erforderliga även beträffande ersättning vid upplåtelse från
annan fastighet.
Sålunda ifrågasätter statskontoret, huruvida icke upplåtelse av nyttjandeeller
servitutsrätt från annan fastighet kunde tänkas förekomma under sådana
omständigheter, att liknande bestämmelser beträffande dylik upplåtelse
skulle kunna vara motiverade.
Länsstyrelsen i Västerbottens län uppgiver, att i länet under senare år förekommit
ett stort antal ersättningar för i samband med vattenregleringar förorsakad
skada och intrång å sådant fiskeri, varmed äganderätten till grunden
ej är förenad men som taxerats som annan fastighet. Det hade enligt länsstyrelsen
varit önskvärt, att jämväl frågan om beskattning av dylika ersättningar
blivit föremål för särskild behandling i förevarande sammanhang.
Svenska vattenkraftföreningen uppgiver, att det ofta förekomme, att även
annan fastighet toges i anspråk för framdragande av ledningar eller för vattenkraftanläggningar.
Sålunda franninge ledningar ofta över villasamhällen,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
och vattenkraftanläggningar kunde beröra städer och andra tättbebyggda orter.
Enligt 24 § kommunalskattelagen skulle till intäkt av annan fastighet
hänföras bland annat »avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten».
Härunder syntes rent formellt kunna hänföras vissa ersättningar, som
enligt det framlagda förslaget hade varit undantagna från inkomstbeskattning,
därest de kommit ägaren av en jordbruksfastighet till del. För att undvika
missförstånd borde i anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen, exempelvis
såsom en femte punkt, intagas en hänvisning till det föreslagna tilllägget
till anvisnin|ama till 21 §.
Vattenfallsstyrelsen delar vattenkraftföreningens mening i förevarande avseende.
Kammarrätten slutligen framhåller, att det icke vore för kammarrätten
känt i vilken utsträckning beskattning ägt rum av ersättning för upplåtelser
av ifrågavarande slag från annan fastighet, varför kammarrätten ansåge sig
sakna anledning att i vidare mån uttala sig härutinnan.
Frågan om eventuell realisationsvinstbeskattning av ersättningar
av ifrågavarande slag har berörts i några yttranden.
Statskontoret framhåller, att i departementspromemorian torde ha åsyftats,
att realisationsvinstbeskattning icke skulle äga rum, då nyttjande- eller servitutsrätt
upplätes i samband med expropriation eller annat liknande tvångsförfarande,
men att eljest skatt såsom för realisationsvinst skulle uttagas.
Häremot funnes i sak intet att erinra, men då det syntes tveksamt, huruvida
engångsersättning vid en transaktion, som icke innebure avyttring av fast
egendom utan upplåtande av en begränsad sakrätt däri, omfattades av ordalagen
i 35 § kommunalskattelagen, förefölle det, som om ett förtydligande av
författningstexten borde komma till stånd.
Liknande synpunkter framhållas av länsstyrelsen i Jämtlands län.
Länsstyrelsen i Stockholms län har intet att erinra mot förslaget i förevarande
del men framhåller, att om ändrade bestämmelser beträffande beskattningen
av realisationsvinst vid expropriation eller annan tvångslösen av egendom
icke skulle meddelas, engångsersättning för upplåtelse under viss längre
tid av särskild rätt till fastighet borde kunna göras till föremål för inkomstbeskattning
enligt reglerna för beskattning av realisationsvinst.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:
Inom Gävleborgs län hava hittills beskattade ersättningar av hithörande
slag huvudsakligen utgjorts av ersättning för rätt till framdragande av kraftledningar.
I dessa ersättningar hava merendels ingått gottgörelse för växande
skog, d. v. s. ersättning för skogsmarkens avkastning under viss tid. Enligt
länsstyrelsens mening vöre det orättvist mot andra skattskyldiga att ersättningar
av hithörande slag, till den del desamma avse gottgörelse för växande
skog, på sätt i promemorian föreslagits skola undgå beskattning.---I
den mån ersättningar av hithörande slag icke utgöra ersättning för avkastning
utan i stället ersättning för det hinder, fastighetsägaren åsamkas i nyttjandet
av fastigheten, synes emellertid vissa skäl tala för hel eller partiell
skattebefrielse. En kalgata, framdragen genom skogsmark, hindrar visserli
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
17
gen icke markägaren från att utnyttja marken för betesändamål, men värdet
å betet torde vara så obetydligt, att detsamma knappast torde böra tagas i betraktande.
I fråga om ersättningar för framdragande av kraftledningar o. d.
genom skog synes därför befrielse från skattskyldighet lämpligen kunna medgivas,
i den mån ersättningen icke motsvarar ersättning för växande skog. —
Annorlunda synes emellertid förhållandet vara beträffande annan mark än
skogsmark. Framdragandet av ledningar över t. ex. jordbruksjord kan ofta
medföra verklig minskning av den användbara arealen, stundom även försvåring
i möjligheten av att utnyttja kvarvarande mark; sålunda kulma stolpar
och stag bliva till hinder vid användandet av nutida jordbruksmaskiner. Örn
sådana ledningar framdragas över tomt kunna olägenheterna bliva betydande,
vartill kommer att fastighetens värde kan minskas genom vanprydande ledningar.
Till den del ersättningar för markupplåtelse för hithörande ändamål
minska jordbruksvärdet eller markvärdet för fastigheten synes rimligt, att
befrielse från skattskyldighet normalt medgives. Fall kunna likväl tänkas,
där ersättningen kommer att motsvara så stor del av fastighets värde, att
verklig vinst uppkommer. Så kan t. ex. bliva fallet, om ledning framdrages
över en mindre tomt, som helt eller till största delen tages i anspråk. Under
sådana förhållanden synes beskattning böra ske enligt reglerna om realisationsvinstbeskattning.
I fråga örn ersättningar för upplåtelse av servitutsrätt m. m. i vad ersättningarna
icke avse växande skog får länsstyrelsen sålunda föreslå att sådan
ändring göres i nu gällande bestämmelser, att skattskyldigheten får bedömas
skönsmässigt. Presumtionen synes därvid böra ligga för skattefrihet, men
hinder torde icke böra resas mot beskattning, därest omständigheterna äro
sådana att verklig vinst enligt realisationsvinstreglema skulle föreligga.
Departementschefen. I departementspromemorian föreslås, att engångsersättning
vid upplåtelse för obegränsad tid av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till jordbruksfastighet skall frikallas från beskattning. Detta förslag har
i och för sig tillstyrkts i nästan alla de i ärendet avgivna remissyttrandena.
Även för egen del finner jag bärande skäl tala för förslaget och förordar
sålunda i princip en lagstiftning i enlighet därmed. Icke minst angeläget
anser jag det vara att den oklarhet i praxis, som nu synes råda beträffande
skatteplikten för dylika ersättningar, bringas ur världen.
I ett par yttranden har anmärkts, att skattefriheten icke borde omfatta
hela beloppet av de ersättningar, som bruka utbetalas vid upplåtelser av
ifrågavarande slag. I anledning därav vill jag framhålla, att den föreslagna
skattefriheten givetvis endast omfattar belopp som utgör ersättning för själva
upplåtelsen. Skulle viss del av det utbetalda beloppet hava annan karaktär,
t. ex. utgöra ränlegottgörelse eller ersättning för avverkad skog, skola alltså
dylika belopp alltjämt beskattas såsom intäkt av kapital respektive av skogsbruk.
Måhända kan därvid uppkomma tvekan örn vad som bör hänföras till
ena eller andra kategorien. Denna fråga torde emellertid icke böra regleras
genom särskilda bestämmelser i författningstexten utan torde frågan få
överlämnas åt rättstillämpningen för besvarande.
I några yttranden har framhållits, att skattebefrielse eller skattelättnad bör
medgivas även beträffande engångsersättningar vid upplåtelser på viss angiven
tid. Dylika ersättningar äro emellertid, som i departementspromemorian
Bihang till riksdagens protokoll 1940. i sam!. Nr 105. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
framhållits, av väsentligen annan karaktär än engångsersättningar vid allframtidsupplåtelser.
Därest särskilda regler skulle införas rörande beskattningen
av ersättningar vid upplåtelser på begränsad lid synes detta kunna ur
principiella synpunkter motiveras endast därmed att den skattskyldige eljest
skulle träffas av en opåkallat hård beskattning på grund av progressionen
vid den statliga beskattningen samt på grund av ränteförlust
genom att skatten uppbäres tidigare än då ersättningen är fördelad på
årliga belopp. Att undanröja dessa olägenheter genom meddelande av specialregler
för de nu ifrågavarande ersättningarna synes emellertid mindre lämpligt.
Vad särskilt angår frågan örn progressionens verkningar — som följd av
att en på flera år belöpande ersättning utbetalas på en gång — vill jag
erinra om, att motsvarande spörsmål kan uppkomma jämväl med avseende
å intäkter av andra slag. Frågan torde därför böra upptagas i ett större sammanhang.
På grund av det anförda och då, såsom i departementspromemorian framhållits,
jämväl praktiska skäl tala för att skiljelinjen dragés mellan å ena
sidan belopp, som avser gottgörelse för inkomstförlust för all framtid, och
å andra sidan belopp, som avser ersättning för inkomstförlust för viss begränsad
tid, anser jag mig icke böra föreslå en utsträckning av skattefriheten
till ersättningar av sistnämnda slag. Däremot är det uppenbart, att om en
upplåtelse formellt avser begränsad men reellt obegränsad tid — såsom vid
upplåtelse av vågrätt — den reella innebörden i upplåtelsen bör vara avgörande.
Att detta är förslagets ståndpunkt lärer framgå redan av det i författningsförslaget
upptagna exemplet om ianspråktagande av mark för anläggande
av väg.
I ett pär remissyttranden har ifrågasatts införande av bestämmelser om
frikallelse från inkomstbeskattning även av engångsersättning vid upplåtelse
för all framtid från annan fastighet än jordbruksfastighet. Det torde vara
tveksamt, om icke sådan ersättning redan enligt 24 § kommunalskattelagen
i dess nu gällande lydelse får anses vara frikallad från skatteplikt. För att
undanröja tvekan härutinnan synes emellertid i anvisningarna till nämnda
lagrum lämpligen kunna intagas en direkt föreskrift härom. Jag förordar
därför att i anvisningarna till 24 § införes ytterligare en punkt -— punkt 5 —
av innehåll att engångsersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till annan fastighet för obegränsad tid icke skall räknas såsom intäkt
av sådan fastighet.
I vissa yttranden har berörts frågan huruvida sådana ersättningar, som
nu föreslås skola frikallas från vanlig inkomstbeskattning, i stället böra
kunna bliva föremål för realisationsvinstbeskattning. I departementspromemorian
framhålles, att dylik ersättning principiellt bör inrymmas under reglerna
örn realisationsvinstbeskattning men något förslag härom framlägges likväl
icke, enär fråga om beskattning för realisationsvinst i hithörande fall knappast
skulle uppkomma efter genomförande av den samtidigt föreslagna skattefriheten
för realisationsvinst vid expropriation eller annan tvångslösen av
fast egendom. Därest promemorieförslaget i sist angiven del — enligt vad jag
Kungl. Maj.ts proposition nr 105-
19
tidigare förordat — icke na blir föremål för lagstiftning, kommer denna fråga
emellertid i ett annat läge. Om vid samtliga avyttringar — alltså även tvångsvisa
sådana — beskattning för kapitalvinst alltjämt skall under vissa förutsättningar
förekomma, synes konsekvensen fordra att även kapitalvinst vid
upplåtelse av särskild rätt till egendom på obegränsad tid under samma
förutsättningar blir föremål för beskattning.
Givetvis kail det vid tillämpning av en sådan regel bliva svårt att bestämma
hur stor del av fastigheten — som förmögenhetsobjekt betraktad — som
skall anses ha »realiserats» genom upplåtelsen. Frågan torde emellertid
kunna lösas på så sätt att fastighetsägaren anses lia genom upplåtelsen avhänt
sig så stor del av fastigheten, som svarar mot ersättningsbeloppet, då
detta ställes i relation lill fastighetens hela värde vid tiden för upplåtelsen.
Om sålunda från en fastighet med ett värde av 100 000 kronor, som förvärvats
för 90 000 kronor, upplåtes en nyttjanderätt för all framtid mot
en engångsersättning av 10 000 kronor, skulle fastighetsägaren anses ha
realiserat V10 av fastigheten. »Vinsten» skulle alltså anses utgöra V10 X
100 000 — 1/io X 90 000 = 1 000 kronor. Som värde å fastigheten bör därvid
upptagas taxeringsvärdet eller, där detta icke anses motsvara fastighetens
allmänna saluvärde, ett på annat sätt uppskattat allmänt saluvärde vid
tiden för upplåtelsen av nyttjanderätten. — Skulle efter motsvarande beräkning
upplåtelsen få anses lia medfört realisationsförlust för upplåtaren bör
givetvis även avdrag för sådan himna medgivas.
Jag vill sålunda förorda, att i anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen
införes en ny punkt, betecknad punkt 4, av innehåll i huvudsak, att
lika med avyttring av fastighet skall anses upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastighet för obegränsad tid mot engångsersättning, vilken
därvid är att betrakta som köpeskilling, samt att avyttringen i sådant fall
skall anses hava omfattat så stor del av fastigheten som ersättningsbeloppet
utgör av fastighetens hela värde vid tiden för upplåtelsen.
Jag torde i detta sammanhang även få erinra om att, därest i ersättningen
för upplåtelsen ingår jämväl ersättning för å det upplåtna området växande
skog, detta delbelopp icke bör upptagas som intäkt av skogsbruk i det fall
att uppkommen vinst å upplåtelsen i dess helhet skall beskattas som realisationsvinst.
Vad härefter angår vissa i remissyttrandena berörda detaljfrågor och därvid
först lantbruksförbundets förslag örn uppmjukning av gällande regler
för beskattning av uppburen engångsersättning vid upplåtelse av upplagsplats
torde redan promemorieförslaget innebära, att sådan ersättning blir
befriad från inkomstbeskattning i de fall där upplåtelsen i realiteten innebär
ett avstående av viss del av fastigheten. En särskild bestämmelse härom är
sålunda icke erforderlig. Vad åter angår förbundets anmärkning, att avdrag
i förvärvskällan jordbruksfastighet borde kunna medgivas för värdeminskning
å stenbrott, grustäkt och dylikt, avser denna anmärkning en fråga som
icke lämpligen bör upptagas lill behandling i nu förevarande sammanhang.
I anledning av vad länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört vill jag framhålla,
att utgiven engångsersättning av det slag, varom här är fråga, i all
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 105.
mänhet icke torde enligt gällande lag vara avdragsgill hos utgivaren. Det
torde emellertid icke vara nödigt att tynga lagtexten med en uttrycklig bestämmelse
härom.
Den i departementspromemorian föreslagna avfattningen av punkt 5 av
anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen torde — frånsett viss formell
justering — kunna godtagas utom såtillvida att till följd av en anmärkning
av svenska vattenkraftföreningen orden »av mark enligt vattenlagen» synas
böra utbytas mot orden »av mark eller strömfall enligt vattenlagen».
Med hänsyn till att ersättningar av förevarande slag i åtskilliga fall torde
ha utbetalats under år 1945 i samband med ianspråktagande av mark för
flygfält och andra militära ändamål m. m., synas de föreslagna författningsändringarna
böra träda i kraft så fort som möjligt. Jag förordar därför —
såsom i det vid departementspromemorian fogade författningsutkastet jämväl
föreslagits — att ändringarna skola träda i kraft omedelbart efter utfärdandet
av författning i ämnet och tillämpas redan vid 1946 års taxering.
I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Bucht.
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
21
Bihang.
Ur Regeringsrättens årsbok hämtade rättsfall rörande beskattning av ersättningar
enligt vattenlagen samt engångsersättningar för upplåtelse av rätt att
framdraga ledningar över faslighet och för upplåtelse av vågrätt m. m.
Enligt vattenlagen utdömda och jämförliga ersättningar.
RÅ 1932 not. Fi. 528. Ersättning för skada och intrång å fastighet i följd
av vattenuppdämning för ett kraftverk, som anlagts å fastigheten, ansågs icke
utgöra skattepliktig inkomst för mottagaren.
RÅ 1932 ref. 60. En delägare i Kilaåns regleringsföretag hade från företaget
uppburit engångsersättning för mark, som tagits i anspråk till upplagsplatser
för mudder, med visst belopp ävensom ränta å ersättningsbeloppet för åren
1921—1930. Ersättningen hade utgått med belopp motsvarande den ianspråk - tagna markens fulla värde. Det var sålunda meningen, att jorden skulle för
all framtid användas för mudderupplag, men ville någon avlägsna muddret,
ägde han därefter fritt disponera över marken (kostnaden för bortkömingen
av muddret hade tydligen beräknats överstiga hela värdet). Vederbörande
prövningsnämnd ansåg delägaren böra taxeras för ränteinkomsten men däremot
icke för engångsersättningen. På yrkande av landskamreraren förklarade
kammarrätten, att även den engångsersättning, som uppburits under beskattningsåret,
var skattepliktig såsom intäkt av jordbruksfastighet. Regeringsrätten,
på besvär av delägaren, fann ej skäl att göra ändring i kammarrättens
utslag (RÅ 1937 not. Fi. 529—554 avse andra delägare i samma
regleringsföretag och äro likartade med 1932 ref. 60).
RÅ 1943 not. Fi. 512. En torpägare förband sig och blivande ägare av torplägenheten
genom servitutsavtal att för ali framtid tåla, att vattenfallsstyrelsen
efter gottfinnande förfogade över till torpet hörande strand, grund,. flodbotten,
uppgrundningar, holmar, vatten, vattenfall, vattenkraft och fiske i
Ängermanälven. Vattenfallsstyrelsen skulle sålunda ha rätt att i älven utföra
för vattenkraftens tillgodogörande erforderliga arbeten ävensom att genom
vattenavtappning sänka eller genom dämning höja vattendragets vattenytor
och reglera vattenframsläppningen i älven. Härför skulle torpägaren erhålla
ett engångsbelopp av 1 900 kronor (om »skada eller intrång» komme att ske
å torpet, skulle särskild ersättning härför utgå). — Berörda 1 900 kronor ansågos
utgöra skattepliktig intäkt av jordbruksfastighet.
RÅ 1944 not. Fi. 713, 951 och 952 äro likartade med närmast föregående. I
1944 not. Fi. 713 hade den skattskyldige erhållit 5 000 kronor för upplåtelse
av servitutsrätt från en fastighet, som var taxerad lill 4 300 kronor.
Ersättning för rätt att framdraga ledningar.
RÅ 1940 ref. 37. Jordägare beskattades såsom för inkomst av jordbruksfastighet
för 424: 86 kronor, som han erhållit vid upplåtelse av rätt att framdraga
elektrisk ledning över hans fastighet. Av det erhallna beloppet utgjorde
340: 86 kronor gottgörelse för skada eller intrång å skogsmark och 84 kronor
ersättning för upplåtande av plats för en kraftledningsstolpe i åker. Upplåtelsen
avsåg ett för all framtid gällande servitut, tillkommet genom expropriation.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
RÅ 1951 not. Fi. 757. Liknande utgång. Ersättningen, som utbetalts av vattenfallsstyrelsen
och avsåg upplåtelse för all framtid, utgjorde 2 298: 88 kronor
(hela taxeringsvärdet c:a 10 000 kronor). Ersättningsbeloppet specificerades
så:
Markersättning ...................................... kronor
För tidig avverkning av växande skog.................. »
För tidig avverkning å kalbältena .................... »
Minskad avkastning ................................ »
I linjen sommarfällt virke 18,31 kbm å 4: 50 kr......... »
Provstakning 13,67 kbm å 5 kr....................... »
För tidig och fördyrad avverkning för träd avverkade utanför
gatan i samband med linjens bvggande 89,88 kbm ä
2:25kr...........................................
D:o D:o under hösten 1936, 20,29 kbm å 5 kr..... »
Fördyrad avverkning i samband med linjens byggande,
615,8 kbm å 1 kr................................... »
Framtida storm- och torkskador i linjens kanter........ »
Allmänt intrång, 5,54 har å 10 kr..................... »
10 %> för frivillig överenskommelse.................... »
Ränta till betalningsdagen ............................ »
Som ovanstående från samfällt 215 .................... *
Summa kronor 2 298: 88.
197 kronor upptogos som inkomst av kapital, resten som inkomst av jordbruksfastighet.
Det upplystes, att ledningen (för elektrisk kraft) framgick c:a
5 km från mangårdsbyggnaderna genom skogsmark, som ej lämpligen kunde
nyttjas till annat än skogsbörd. Kraftledningsgatan var därför värdelös för
jordägaren. Avverkade träd skulle tillfalla denne.
RÅ 1953 not. Fi. 580. Ersättning för framdragande av linbana ansågs utgöra
intäkt av jordbruksfastighet. Ersättningsbeloppet (800 kronor) utgjorde
enligt fastighetsägaren »vederlag för minskad avkastning» genom att åkerjord
tagits i anspråk för en bärstolpe samt »vederlag för ökad driftkostnad» vid
brukning av övrig åkerjord. Upplåtelsen hade skett genom servitutsavtal, gällande
för all framtid, med inteckningsrätt.
RÅ 1955 not. Fi 68. Ersättning för »intrång och värdeminskning» genom
framdragande av elektrisk högspänningsledning (450 kronor) enligt avtal om
upplåtelse av mark på 49 år med inteckningsrätt upptogs som inkomst av
jordbruksfastighet.
RÅ 1955 not. Fi. 573—75. Samma utgång. Jordägaren upplyste, att han under
loppet av 9 år fått avstå över 10 har av sin sammanlagda skogsmarksareal
å 187 har för 3 olika högspänningsledningar. Det i målet ifrågakomna
ersättningsbeloppet hade utgått enligt servitutsavtal med vattenfallsstyrelsen,
gällande för all framtid.
Ersättning för upplåtelse av vågrätt.
RÅ 1937 not. Fi. 669. Ägare av en jordbruksfastighet erhöll av vederbörande
vägdistrikt för upplåtelse av vågrätt till mark å fastigheten — förutom
ränta 687: 55 kronor, därav 457: 80 kronor avsågo ersättning för upplåtelse
av åkerjord, 64: 75 kronor ersättning för upplåtelse av skogsmark och 165
kronor gottgörelse för »intrång». Beloppet ansågs icke till någon del utgöra
skattepliktig intäkt.
RÅ 1953 ref. 51. Ägare av en fastighet (annan fastighet) erhöll för upplåtelse
av vågrätt dels 2 kronor per kvm för i anspråk tagen mark (hela fastig
-
202: 35
386:47
11: 35
3: 22
82: 40
68: 25
202: 23
101:45
615: 80
153: 95
55: 40
188:30
197:71
30: 00
Kungl. Maj:ts proposition nr 105.
23
heten om 696 kvm) och dels 11 463 kronor för å fastigheten befintliga byggnader
m. m. Byggnaderna skulle rivas av upplåtaren och förbliva hans egendom.
Vederbörande prövningsnämnd taxerade honom för realisationsvinst genom
upplåtelsen till ett belopp av 2 468 kronor. Sedan kammarrätten undanröjt
taxeringen på besvär av upplåtaren, yrkade landskamreraren hos Regeringsrätten
fastställelse av prövningsnämndens beslut. Regeringsrätten biföll
yrkandet, »enär K. genom ifrågakomna upplåtelse av vågrätt får anses hava
berett sig skattepliktig realisationsvinst, som med avseende å vad i målet förekommit
må antagas icke hava understigit det av prövningsnämnden angivna
beloppet».
Andra likartade ersättningar.
RÅ 1928 ref. 4. Enligt kontrakt hade S. för 135 000 kronor försålt dels
jordägareandelarna i tre gruvor, dels inmutningsrätten till en av dessa gruvor,
vilken S. själv hade inmutat. Vederbörande beskattningsnämnder ansågo
S. skattskyldig för hela den bekomna ersättningen. Kammarrätten, i vars utslag
regeringsrätten ej gjorde ändring, fann emellertid att S. icke varit skattskyldig
för sin inkomst genom försäljning av jordägareandelarna i gruvorna,
men att inkomsten genom försäljning av inmutningsrätten varit att hänföra
till för S. beskattningsbar inkomst av arbete. (Samma utgång beträffande ersättning
för jordägareandel i RÅ 1952 not. Fi. 953, som endast avsåg skatteplikt
för dylik ersättning.)
RÅ 1953 ref. 53. Genom lag den 22 juni 1928, som trätt i kraft den 1 juli
samma år, ändrades 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske bl. a. därutinnan
att varje svensk undersåte skall äga rätt till visst närmare angivet
slags fiske i Göteborgs och Bohus samt Hallands län. 1 § lagen den 22 juni
1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt stadgar bl. a.: »Skulle
den ändring i lagen om rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1928, i något
fall medföra, att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske med
rörligt redskap, vartill i förevarande fall hänföres jämväl ålryssja, vid strand
inom Göteborgs och Bohus eller Hallands län, där sådant fiske enligt äldre
lag var förbehållet strandens ägare, skall ersättning av statsmedel utgå för
värdet av den förmån, som för strandägaren gått förlorad därigenom att fisket
blivit fritt, så ock förlust, som av sådan anledning eljest må hava tillskyndats
honom.» — Ersättning enligt sistnämnda lag ansågs ej utgöra skattepliktig
intäkt för strandägaren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:105 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
- BevU 1946:18 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten