Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker, m. m

1946-03-01 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:110, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Metias proposition nr Ilo.

1

Nr 110.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56

s. 7) angående nationalparker, m. m.; given Stockholms

slott den 1 mars 19U6.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att dels jämlikt § 87 regeringsformen

antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen

den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker, dels ock bifalla det

förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr Ilo.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)

angående nationalparker.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Vad i---nödiga hundar.

Förorsakas inom nationalparks område av björn, järv, lo, varg eller örn

skada å renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva

uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av

statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Senaste lydelse, se 1938: 276.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 110.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler föredraganden, statsrådet Sträng fråga om ändring i lagen

angående nationalparker m. m. och anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 19 maj 1945, nr 264, hemställde riksdagen, under åberopande

av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 43, i anledning

av de likalydande motionerna 1:10 oell 11:23, att Kungl. Maj:t i

enlighet med vad i utlåtandet förordats måtte låta verkställa utredning rörande

beredande av ersättning för skador å tamdjur, förorsakade av varg

och järv, samt för riksdagen framlägga de förslag i ämnet vartill utredningen

kunde föranleda. Med anledning härav tillkallades den 29 juni 1945 jämlikt

Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande dels ledamoten av riksdagens

första kammare, f. d. statssekreteraren B. Näsgård att såsom utredningsman

verkställa den av riksdagen begärda utredningen, dels ock filosofie

doktorn N. Dahlbeck, Stockholm, samt lappfogdarna H. Johansson

och K. E. Malmström att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga

i överläggningarna beträffande utredningen.

Med skrivelse den 31 december 1945 har utredningsmannen överlämnat

promemoria angående beredande av ersättning till ägare av tamdjur för

skador, som förorsakats av varg och järv. Över promemorian ha utlåtanden

avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,

vetenskapsakademien, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län ävensom Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet,

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk

samt f. d. generaldirektören L. Berglöf i egenskap av utredningsman för utredning

av vissa frågor beträffande lapparna m. m. Vid lantbruksstyrelsens

utlåtande har fogats yttranden av hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i nyssnämnda tre län. Domänstyrelsen har tillika överlämnat yttran
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

den av överjägmästama i de fem nordligaste distrikten, varjämte länsstyrelsen

i Jämtlands län bifogat yttrande av lappfogden i länet.

Innan jag närmare ingår på de i utredningsmannens promemoria framlagda

förslagen, torde jag få lämna en redogörelse för gällande bestämmelser

rörande ersättning för skador å tamdjur, förorsakade av rovdjur.

Ifrågavarande bestämmelser återfinnas i 27 § 2 mom. jaktstadgan den 3

juni 1938 (nr 279) samt 2 § andra stycket lagen den 25 juni 1909 (nr 56

s. 7) angående nationalparker. I förslnämnda lagrum stadgas, att förorsakas

av björn, lo eller örn skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket,

där ej densamma är att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning

eller djuren utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma.

Det senare lagrummet innebär, att förorsakas inom nationalparks område

av björn, lo eller örn skada å renar, vilka där må föras på bete, och är

skadan icke att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning,

skall sådan skada ersättas av statsverket. Beslutanderätten i ärenden rörande

ersättning på grund av förevarande bestämmelser ankommer på Kungl.

Majit. Beviljade ersättningar bestridas från ett under nionde huvudtiteln

uppfört särskilt förslagsanslag till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur.

Anslaget är för innevarande budgetår upptaget med 40 000 kronor. För

budgetåret 1946/47 har för ändamålet äskats ett anslag av samma storlek.

Såsom framgår av det anförda omfatta ifrågavarande bestämmelser icke

skador, förorsakade av varg och järv. Någon möjlighet för ägare av tamdjur

att erhålla ersättning av statsverket för skador, som förorsakats av dessa

rovdjur, föreligger sålunda för närvarande icke. Det torde emellertid böra

anmärkas att särskilda belöningar utgå för dödande av varg och järv. Jämlikt

10 § 2 mom. jaktstadgan erhåller sålunda den som dödar nämnda djur

en belöning av 100 respektive 20 kronor. Tillika har Kungl. Majit genom beslut

den 23 mars 1945 medgivit, att inom Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län finge under

åren 1945—1947 — utöver nyssnämnda belöningar — utdelas särskilda belöningar

med 200 kronor för dödande av varg och 100 kronor för dödande

av järv. Förutom nu omförmälda belöningar utgår även ersättning ur lappkassoma.

Jag torde i detta sammanhang även få erinra därom, att varg och järv

icke äro fridlysta, under det att björn, lo och örn jämlikt bestämmelser i

jaktstadgan samt kungörelsen den 22 juni 1945 (nr 399) angående tillfälliga

ändringar i fridlysningstiderna för vissa djurslag gjorts till föremål för

fridlysning i större eller mindre utsträckning. Örnen är sålunda fridlyst hela

året. I fråga örn björn gäller, att detta djur är fridlyst i Norrbottens och

Västerbottens län, landskapet Jämtland samt Västernorrlands län från och

med den 1 november till och med den 31 augusti, samt i övriga delar av

riket å kronomark hela året. Fridlysningstiden för lo är beträffande hela riket

från och med den 1 februari till och med den 30 november. Härjämte

gäller enligt en år 1943 genomförd ändring av 11 § jaktstadgan i fråga örn

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110

5

björn och lo den bestämmelsen, att därest genom angrepp av något av dessa

djur tamdjur dödats eller skadats och skälig anledning finnes att antaga, att

angreppet skall upprepas, den som äger tamdjuret eller eljest har det under

sin vård må förfölja och döda det angripande djuret, under förutsättning att

han äger rätt till jakt å området i fråga.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag innebär i huvudsak, att rätten till ersättning

av statsmedel för skador å tamdjur, som förorsakas av rovdjur, från och

med budgetåret 1946/47 skulle utsträckas till att gälla även skador vållade

av varg och järv. De merkostnader som förslagets genomförande skulle komma

att åsamka statsverket, har utredningsmannen föreslagit böra gäldas från

anslag under nionde huvudtiteln. Utredningsmannen har framhållit, att i

anslutning till förslaget i 27 § 2 mom. jaktstadgan samt 2 § andra stycket

lagen angående nationalparker borde vidtagas den ändringen, att till de i

nämnda lagrum uppräknade rovdjuren •—• björn, lo och örn — fogas även

varg och järv.

Utredningsmannen har i promemorian till en början lämnat en redogörelse

för förekomsten av varg och järv i Sverige ävensom

Norge och Finland under senare tider. I fråga örn vargens utbredning har utredningsmannen

anfört i huvudsak följande.

Sverige. Man torde kunna säga, att vargen efter 1870 endast förekommit

inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Under perioderna 1910

—1919 och 1920—1929 dödades i landet i medeltal respektive 39 och 13 vargar

per år, medan motsvarande siffror för perioderna 1930—1939 och 1940

—1944 voro 15 och 11. De under tioårsperioden 1935—1944 dödade vargarna

fördela sig å nyssnämnda län med respektive 8, 23 och 115 djur. Under

tiden 1930—1944 utbetalades skottpenningar för 201 vargar, fördelade på de

tre nämnda länen med respektive 9, 32 och 160.

På grundval av det material, som hopbragts av 1942 års bjömutredning,

ävensom uppgifter insamlade av lappfogdarna under år 1945 anser sig utredningsmannen

kunna påstå, att vargen numera endast förekommer i Lappland

samt Jämtlands och Härjedalens fjällområde. Den synes av uppgifterna

för år 1945 att döma för närvarande blott yngla inom Torne lappmark.

Sammanlagda antalet vargar torde under förhösten 1945 icke ha överstigit

25. Med tanke på den ständiga uppmärksamhet de renskötande lapparna

ägna vargen, torde denna siffra vara tämligen exakt. Den aktuella situationen

förändras dock snabbt. Dels företager vargen mycket vidsträckta vandringar

och en invandring från Finland kan icke anses utesluten, och dels

sätter vargen stundom mycket stora kullar, vilket gör att vargtillgången

lokalt kan öka kraftigt. Sålunda uppträdde i medio av december 1945 en

flock om 7 vargar inom Gällivare socken och vid jultiden 1945 kom en

flock om 11 vargar till Karesuando socken.

Norge. Enligt uppgift från Landsforbundet for naturfredning i Norge utbetalades

under åren 1928—1932 skottpenningar för cirka 5 dödade vargar

årligen. Under de senaste sju åren — efter 1932 föreligger icke någon officiell

statistik över antalet dödade rovdjur i Norge — ha något flera dödats årli
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kanal. Maj:ts proposition nr 110.

gen, då stammen synes ha varit på uppgående. En fast stam av varg finnes

i gränstrakterna i Nordland och norrut, men enstaka strövare uppträda även

på andra håll.

Finland. Finska statens naturskyddsinspektör har meddelat, att vargarnas

antal i Finland minskat starkt. Varg förekommer numera nästan endast i

finska Lappland samt i de östligaste gräns socknarna.

Ungefär år 1930 hörde man knappast någonting alls örn förekomst av

varg men i mitten av 1930-talet började den åter dyka upp. Det skedde vid

denna tid tydligen en invandring från den ryska sidan och i Lappland och

där speciellt i Petsamo uppträdde flockar på upp till 10 vargar. Dessa vargar

dödade hundratals renar. Mycket kraftiga åtgärder vidtogos för att

minska vargstammen och under vintern 1938—39 dödades 17 vargar och under

vintern 1941 dödades ett 40-tal vargar. På grund av kriget kunde de

bästa vargjägarna dock icke deltaga i jakten. Varg finnes därför alltjämt i

finska Lappland och man anser att den åter ynglar på finskt område.

Beträffande järvens förekomst har i promemorian anförts följande.

Sverige. Under perioderna 1916—1925 och 1926—1934 dödades sammanlagt

639 respektive 496 järvar. De under tioårsperioden 1935—1944 dödade

järvarna uppgingo till 494 varav 85 inom Jämtlands län, 39 inom Västerbottens

län och 340 inom Norrbottens län. Skottpenningar ha under åren

1930—1944 utbetalats för sammanlagt 773 järvar, vilka fördelade sig å nämnda

län med respektive 124, 76 och 573. Efter år 1920 förekommer järven

sålunda endast inom nyssnämnda län. Den synes alltjämt yngla inom Jämtlands

och Norrbottens fjälltrakter samt Sorsele och Tärna i Västerbottens

län. De inom Västerbotten under senare år fällda järvarna synas i övrigt

vara från angränsande områden invandrande exemplar. Den totala järvstammen

inom landet torde icke överstiga 200 djur.

Norge. Landsforbundet för naturfredning har upplyst, att järven är allmän

i de inre delarna av nordliga Norge och även finnes i andra högfjällstrakter

i landet. Stammen har under de senaste åren ökat.

Finland. Enligt vad finska statens naturskyddsinspektör uppgivit påträffas

järven i de nordligaste delarna av landet, och möjligen även vid östgränsen

vid Korpiselkä och Suistamo. Under vintermånaderna kan den även

vandra längre söderut. Under femårsperioden 1931—1935 dödades i medeltal

20 järvar per år, medan motsvarande siffra för åren 1936—1940 var 19.

Från de allra senaste åren föreligger icke någon statistik.

Utredningsmannen har härefter redogjort för omfattningen av de

av varg och järv förorsakade skadorna. Härom har utredningsmannen

yttrat väsentligen följande.

De tamdjur, som förorsakas skador av varg och järv, utgöras numera huvudsakligen

av renar. Det kan emellertid förekomma, att även andra tamdjur

skadas av dessa rovdjur. Sålunda hände det hösten 1943 vid Klimpfjäll

i Vilhelmina socken, att några får troligen revos av varg.

Man hade kunnat vänta, att förevarande slags skador i förhållande till tidigare

perioder, då stammarna av varg och järv voro betydande i jämförelse

med nutiden, skulle ha minskat avsevärt även beträffande renarna. Skadegörelsen

på renarna har emellertid icke sjunkit i förhållande till minskningen

av varg- och järvstammen. Detta torde få ses mot bakgrunden av de förändringar

i renskötseln som skett under denna tid. Förut, då renskötseln bedrevs

genom att renarna vallades intensivt, kunde de större rovdjuren bättre hållas

borta från renarna. Numera, då man övergått till att låta renarna i stor utsträckning

ströva omkring fritt under vistelsen i fjällområdena och då man

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

7

endast vallar renflockarna under kortare perioder, lia de större rovdjuren

lättare att komma åt att riva. Under vintern förekomma sålunda normalt

smärre flockar av strövrenar uppe i fjällen. Lapparna äro visserligen angelägna

om att få med sig alla renar ned i skogslandet, men det kan icke med

nuvarande renskötselmetoder undgås att enstaka renar eller smärre flockar

bliva kvar uppe i fjällen. De huvudsakliga skadorna på renarna av varg och

järv drabba just dessa strövrenar. Vissa år kunna lapparna på grund ^ av

klimatiska orsaker och de därav följande betesförhållandena tvingas att hålla

renarna kvar uppe i fjället under hela vintern. Under sådana förhållanden

bliva skadorna stundom betydande. Under vintern 1944—45 voro till exempel

renarna i nordligaste Västerbotten och sydliga Norrbotten kvar i fjällen

kring trakterna av Vindelkroken och på Svaipa. Under tiden november till

januari uppehöllo sig här två vargar. Man beräknar att dessa vargar under

denna tid revo ett lÖO-tal renar inom området och en renägare förlorade på

detta sätt 30 renar. Såsom ytterligare exempel må nämnas, att tre vargar,

vilka för närvarande finnas på Ultevisområdet inom Sirkas lappby, under

tiden oktober—november 1945 beräknats lia rivit ett 100-tal renar. Risken

för att dylika masslakter lämna inträffa finnes alltid där vargen förekommer,

även örn man icke får draga den slutsatsen att vargen som regel river

på detta sätt.

Vad angår järven river denna i regel enstaka renar, men under för renarna

olyckliga omständigheter kan det även inträffa alt järven dräper flera

renar på en gång, såsom då snön är djup och skaren så tunn att den bär

järven men renarna trampa igenom. Det finnes även bestyrkta uppgifter på

hur järven — liksom vargen — drivit renskockar, så att dessa i panik störtat

ned för branter.

Såsom framgår av det anförda inträffa ifrågavarande skador huvudsakligen

under vintern uppe i fjällen, medan desamma under sommaren synas

vara tämligen obetydliga. Detta förhållande gör, att manga fall av skadegörelse

icke upptäckas och andra åter först så sent, att man icke kan fastställa

orsakerna därtill. Att beräkna storleken av de skader, som orsakas av

varg och järv, bjuder därför givetvis på mycket stora svårigheter. Vid samtal

med dem, som äga de största förutsättningarna att bedöma dessa frågor,

nämligen lapparna själva och yrkesjägare bland den bofasta fjällbefolkningen,

har tämligen samstämmigt framgått att ^ skadorna på renarna av

varg och järv för närvarande anses vara dubbelt så stora som de skador som

sammanlagt orsakas av björn, lo och örn. Denna uppfattning bestyrkes även

av lappfogdarnas erfarenheter.

Det må emellertid i detta sammanhang framhållas, att det mycket ofta

kan vara svårt att avgöra, huruvida en skada förorsakats av varg eller järv

eller av andra rovdjur såsom björn, lo eller örn. Särskilt gäller detta, när

skadan upptäckes först efter en längre tid. En följd härav har blivit, att eftersom

ersättning av statsmedel utgår för skador, förorsakade av sistnämnda

tre rovdjur, det för närvarande finnes en benägenhet att skylla inträffade

skador på enbart dessa rovdjur. Under utredningen har sålunda kunnat konstateras,

alt man i vissa fall gjort gällande att skada tillfogats av björn i

stället för järv och lo i stället för varg. Därest ersättning även utbetalades

för skador av varg och järv, komma dock troligen dylika förväxlingar att

i stort sett upphöra.

Utredningsmannen har såsom allmän motivering till sitt förslag

anfört i huvudsak följande.

Skador genom varg och järv drabba huvudsakligen de renägande lapparna,

ehuru skador å andra tamdjur än renar ibland också förekomma. Det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr ilo.

torde vara en årligen återkommande företeelse, att ett mindre antal i fjällen

under vintern kvarblivna strövrenar rivas av varg och järv. Härvid uppstår

alltså spörsmålet örn enskilda lappar och bofasta inom de områden, där

varg och järv förekomma, ensamma skola bära de förluster som orsakas av

rovdjuren eller om staten skall träda hjälpande emellan. Man kan nämligen

i* allmänhet icke förutsätta, att de som lida förluster genom rovdjurens härjningar

kunna erhålla kompensation genom de jämförelsevis höga premierna

för dödande av varg och järv. Dessa premier äro för övrigt icke heller avsedda

som kompensation för ifrågavarande rovdjurs skadegörelse på renarna

utan utbetalas för att rovdjursstammarna genom intensiv jakt skola kunna

hållas inom tillbörliga gränser, ur vilken synpunkt premierna komma att

behövas även örn ersättning för skadorna utbetalas.

Enligt utredningsmannens och de sakkunnigas mening är det icke rimligt,

att djurägaren skall stå för ifrågavarande förluster, särskilt då skadorna äro

stora. Starka skäl tala fördenskull för att möjlighet till ersättning av statsmedel

beredes även för skador, som vållats av varg och järv. En dylik utsträckning

av rätten till ersättning behöver heller icke möta större svårigheter

utan torde uteslutande vara en kostnadsfråga för statsverket.

För erhållande av den sålunda föreslagna ersättningen har utredningsmannen

ansett böra fordras viss utredning rörande skadorna samt

föreslagit utfärdande av särskilda direktiv rörande denna utrednings omfattning

med mera. Enligt utredningsmannens mening syntes härvid böra föreskrivas

samma regler vare sig fråga vore om skador av varg och järv eller

björn, lo och örn. På så sätt vunnes även möjlighet till enhetlig behandling

av ersättningsärendena, vilket givetvis borde eftersträvas. I fråga örn den

ifrågasatta utredningens närmare omfattning och innehåll har utredningsmannen

yttrat följande.

Man får som regel förutsätta att den som lidit skada hos vederbörande

länsstyrelse ansöker örn ersättning genom skriftlig framställning. I vissa fall

kan man dock alltjämt få räkna med att nomadiserande lappar från de nordligaste

lappbyarna på allmänna sammanträden med lappbyarna komma att

anmäla skador och att dylika anmälningar alltfort böra kunna läggas till

grund för framställningar om ersättning.

Då ansökan örn ersättning inkommit är det av största vikt att en så fullständig

utredning som möjligt kommer till utförande. Denna utredning synes

lämpligen böra verkställas av såväl polismyndighet som lappväsende. Däremot

torde det vara onödigt att remittera dylika ärenden till domänverkets

representanter, därest icke i något fall särskilda omständigheter göra detta

önskvärt.

Länsstyrelsen bör först överlämna ärendet till den myndighet, som har de

största förutsättningarna att verkställa en fyllig, grundläggande utredning

av frågan. Denna grundutredning bör därefter av länsstyrelsen överlämnas

till den andra myndigheten för yttrande samt för, örn denna så finner erforderligt,

ytterligare utredning. I regel kommer den grundläggande utredningen

av skador, som inträffat i skogsbygden, att utföras genom landsfiskalerna under

det alt den grundläggande utredningen av skador, som inträffat i fjällen,

kommer alt utföras genom lappfogdarna. Fjärdingsmännens och lapptillsynsmännens

lokalkännedom bär vara avgörande för frågan örn vilken myndighet

som bör utföra den grundläggande utredningen.

I denna utredning bör vidare klart angivas vilken djurart som anses vara

den som orsakat skadan. För att få möjlighet att avgöra effekten av de olika

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kline}!. Majlis proposition nr 110.

9

åtgärder som vidtagits för att minska eller bibehålla respektive djurstammar

är det nämligen av avgörande betydelse att de olika djurarternas andel i

skadorna kommer till ett klart uttryck. I beslut angående ersättning bör därför

i varje särskilt fall även angivas den djurart, som förutsattes ha vållat

skadan.

I fråga örn bevisningen är det av betydelse dels att anmälan om skada sker

så snart som möjligt, och dels att i utredningen vittnesmålen göras så detaljerade

som möjligt. En ansökan örn ersättning, som inkommer till länsstyrelsen

mer än ett år efter det skadan skett, bör sålunda icke bifallas så vida

icke särskilda omständigheter föranleda annat beslut. I frågor av denna

art kan man emellertid givetvis icke fordra samma bindande bevisning, som

annars brukar vara fallet. Skadeersättning bör således i regel utbetalas, därest

med viss sannolikhet kunnat göras gällande att björn, lo, järv, varg eller örn

vållat skadan.

Beträffande storleken av den föreslagna ersättningen har

utredningsmannen uttalat följande.

Såvitt utredningsmannen har sig bekant har i fråga om ersättning på grund

av skador av björn, lo eller örn hittills tillämpats den praxis, att ersättningen

anslutits till den lidna förlustens verkliga värde, där detta med nöjaktig

noggrannhet kunnat fastställas. I andra fall synas vissa medelvärdesberäkningar

ha tillämpats. Det synes icke föreligga anledning att ifrågasätta ändring

härutinnan. Ersättning har hittills icke lämnats för sådana kostnader,

som förorsakats av sökandet efter förlorade djur. I dylika fall torde icke

heller i fortsättningen böra utgå någon ersättning, då man måste förutsätta

att djurägaren nödgas söka kortare eller längre tid efter alla förlorade

djur, antingen dessa dödats av rovdjur eller omkommit på annat sätt.

Däremot synes ersättning böra lämnas i sådana fall, då ägaren måst ikläda

sig utgifter för exempelvis anskaffande av intyg av opartisk person. På grund

av de vanligen betydande avstånden i de trakter det gäller kan det icke skäligen

väntas, att de undersökningar som äro erforderliga för skadornas fastställande

skola göras utan ersättning, när icke polispersonal eller lappväsendets

tjänstemän kunna anlitas. Ersättning för kostnader av detta slag

torde redan nu lämnas, när så befinnes skäligt och framställning härom göres.

Utredningsmannen har slutligen beträffande kostnaderna för statsverket

vid ett genomförande av förevarande förslag anfört följande.

Någon tillförlitlig beräkning av kostnaderna för statsverket vid en utsträckning

av ersättningsrätten kan säkerligen icke göras i förvar. Ehuru det förefaller

sannolikt, att den på olika håll inom de berörda områdena uttalade

uppfattningen, att skadorna av varg och järv äro ungefär dubbelt så stora

som de skador på ren som förorsakas av björn, lo och örn, kan vara riktig,

torde dock kostnadsökningen för statsverket icke bli av ens tillnärmelsevis

så stor omfattning. Det är till exempel troligt, att en del av redan nu utbetalade

skadeersättningar i verkligheten hänföra sig till varg och järv, då det

såsom förut nämnts, mången gång kan vara svårt att fastställa vilket djurslag,

som förorsakat skadan. Dessutom torde långt ifrån alla varg- och järvskador

komma att bli ersatta även örn möjlighet till ersättning öppnas. Måhända kan

man räkna med att de årliga ersättningsanspråken komma att öka med ett

belopp av 20 000 å 30 000 kronor under den närmaste tiden. Vissa år kan

ökningen bii större, nämligen om masslakt av renar i fjällen skulle förekomma

pä grund av särskilda förhållanden, men dylika händelser kunna

dock beräknas bliva relativt sällsynta. För nästkommande budgetår torde

knappast någon mera avsevärd ökning vara att vänta, då det torde dröja

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

någon tid innan de nya ersättningsreglerna bli kända och då utredningarna

i vissa fall även komma att draga ut på tiden. För ändamålet synas emellertid

medel böra beräknas under nionde huvudtiteln för nämnda budgetår.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan väsentliga erinringar, överjägmästama i övre Norrbottens

och nedre Norrbottens distrikt ha emellertid ansett, att någon generell

ersättning icke borde utgå för skador av varg och järv utan att ersättningen

borde begränsas till att gälla blott skador av större omfattning. F. d. generaldirektören

Berglöf har uttalat, att full ersättning icke syntes böra utgå för

ifrågavarande skador, samt för sin del föreslagit en begränsning av densamma

till två tredjedelar av skadornas uppskattade värde. Skogsstyrelsen samt

överjägmästarna i nyssnämnda distrikt ha framhållit, att jämväl skogsstatens

personal borde höras i ärenden rörande anspråk på ersättning av förevarande

slag. Samma synpunkt har framförts av Svenska naturskyddsföreningen.

I fråga örn tiden för ingivande av ansökning örn ersättning har skogsstyrelsen

ansett denna böra vara kortare än som i promemorian föreslagits, medan

länsstyrelsen i Norrbottens län velat ifrågasätta en utsträckning av densamma.

Nämnda länsstyrelse har tillika föreslagit, att ersättning skulle kunna

utgå retroaktivt. Endast statskontoret samt över jägmästarna i Skellefteå

och mellersta Norrlands distrikt ävensom Svenska jägareförbundet ha helt

avstyrkt de i promemorian framlagda förslagen, varjämte över jägmästaren i

Umeå distrikt ställt sig tveksam till lämpligheten av desammas genomförande.

Ur yttrandena må i övrigt återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Enligt lantbruksstyrelsens mening har utredningsmannen framlagt starka

skäl, som tala för att möjlighet till ersättning beredes för av varg och järv

förorsakad skada å tamdjur. Utredningsmannen har härvid till synes åsyftat

i första hand sådan skada, som orsakas tamdjur tillhörande lappar och

bofasta inom de områden, där varg och järv förekomma. Uppenbart är

emellertid, att även sådana tamdjur från andra trakter, vilka exempelvis

sammanförts till gemensamhetsbete inom dylikt område, kunna drabbas av

liknande skadegörelse. Det nu framlagda förslaget, som — oberoende av

djurens hemvist — möjliggör ersättning för alla tamdjur, vilka skadas av

varg och järv, torde därför komma att bidraga till ett effektivare utnyttjande

av de betesmarker, som förekomma inom ifrågavarande områden, genom

anordnande i ökad utsträckning av gemensamhetsbeten särskilt för får.

Sagda förhållande torde böra beaktas vid beräkning av medel för ändamålet.

Vidare finner lantbruksstyrelsen angeläget, att samma praxis tillämpas

vid utredning och bevisning i fråga om skada orsakad av varg och järv

som i fråga örn skada orsakad av björn, lo eller örn. På grund av det anförda

tillstyrker lantbruksstyrelsen förslaget.

Domänstyrelsen har förklarat, att styrelsen hyste betänkligheter mot ersättningsrättens

utsträckning på sätt sorn föreslagits men att styrelsen med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

11

hänsyn till, bland annat, svårigheten att avgöra huruvida skadan vållats av

björn, lo elior örn, eller av varg eller järv — särskilt i sådana fall, då lång

tid förflutit innan skadan upptäckts —- ansett sig icke böra motsätta sig

att även skador av sistnämnda rovdjur ersattes av statsverket. Styrelsen har

härvid förutsatt, att sådana villkor föreskreves för ersättnings utfående, att

största möjliga garanti vunnes för att ersättningsrätten ej missbrukades. I

fråga örn dessa villkor har styrelsen föreslagit följande.

Vill någon framställa anspråk på ersättning för av björn, lo, varg, järv eller

örn förorsakade skador, bör framställning därom, med de handlingar sökande

vill åberopa, ingivas till landsfiskalen i orten snarast möjligt efter det

skadan upptäckts och senast inom fyra månader därefter. Då utredning av

dylika mål avsetts komma att påläggas polisväsendet, torde sökande härför

ej behöva vidkännas kostnad; däremot bör sökande, därest han vill styrka

uppkommen förlust genom intyg av opartisk person, själv svara för kostnaderna

härför. I varje fall bör kostnad för anskaffande av sådant intyg ej

ersättas med mer än viss del av de förlorade djurens värde, förslagsvis 10

procent därav.

Enär det i de flesta fall torde möta stora svårigheter och mången gång vara

omöjligt att förebringa full bevisning att förlorade djur dödats av något av

ifrågavarande rovdjur, synes ersättning likväl böra utgå även då sådan bevisning

icke kunnat företes men med viss grad av sannolikhet kunnat göras

gällande att skadan förorsakats av björn, lo, varg,, järv eller örn. Ersättning

bör, då full visshet vunnits att något av nämnda djurslag vållat skadan, utgå

efter det dödade djurets verkliga värde och eljest med skäligen reducerat

belopp.

Skogsstyrelsen har anfört väsentligen följande.

Såsom utredningsmannen framhållit torde starka skäl tala för att möjlighet

till ersättning beredes för av varg och järv förorsakade skador å tamdjur.

Skogsstyrelsen vill emellertid framhålla vikten av att utredningen örn skadefallen

verkställes på ett sådant sätt, att säkrast möjliga garantier skapas för

att ersättningarna verkligen tillgodose det avsedda ändamålet. Att utredningsmannen

sökt utforma enhetliga regler för undersökningarnas utförande är

därför att anse såsom lämpligt. Det kan dock ifrågasättas, örn ej skogspersonal

i officiell ställning som regel borde deltaga i behandlingen av dylika

ärenden, enär denna personal får anses besitta en god kännedom örn dels

de avsedda djurarternas vanor och uppträdande, dels den berörda befolkningen

ävensom de lokala förhållandena i övrigt.

Vad beträffar den tid av ett år efter skadegörelsen, inom vilken ansökan

örn ersättning skall avgivas för att ärendet skall upptagas till prövning, torde

därvid uppkommande gränsfall kunna vara av så gammalt datum, att utförandet

av nödig utredning på platsen helt omöjliggöres. Då konstaterade

fakta torde få tillmätas betydelse framför vittnesmål, kan det ifrågasättas,

örn ej den föreslagna tidsfristen borde förkortas. Vidare bör sakägares ersättning

för utgifter vid anskaffande av intyg från opartisk person begränsas

till belopp, sorn står i skäligt förhållande lill skadeföremålets värde.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat i huvudsak följande.

Först är att med tillfredsställelse anteckna, att principen örn det allmännas

skyldighet att ersätta skadegörelse av varg och järv oaktat skottpenningar

utbetalas för deras dödande synes bli erkänd; alltför länge har den ohållbara

åsikten drivits att skottpenningarna skulle utgöra någon sorts kompensation

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majris proposition nr 110.

för skadorna — jägarna och de skadelidande äro endast i sällsynta undantagsfall

samma personer. Ehuru länsstyrelsen finner uppgiften örn att skadorna

av varg och järv skulle vara ungefär dubbelt så stora som de skador

på ren som förorsakas av björn, lo och örn något tvivelaktig, måste i allt

fall skadegörelsen genom varg och järv betecknas som högst kännbar, allrahelst

som vargbeståndet av utredningsmannen enligt länsstyrelsens mening

beräknats säkerligen betänkligt i underkant. Enligt vad länsstyrelsen har sig

bekant torde sålunda med säkerhet enbart inom Saarivuoma—Lainiovuoma—- Könkämä finnas tillhopa 30 vargar. Att märka är även att vargen som regel

tar stora renar, vilket gör förlusten så mycket kännbarare. Länsstyrelsen vill

därför livligt tillstyrka införandet av den nya skadeersättningsprincipen men

önskar samtidigt göra några påpekanden.

Tidpunkten då skada skett är i många fall — kanske de flesta — icke möjlig

att till dagen fastställas och den ifrågasatta fristen av ett år därför svår att

fixera. Länsstyrelsen vill för sin del föreslå att skador, för att komma i fråga

till ersättande, böra anmälas inom kalenderåret efter det de inträffat. I fråga

om ersättningens storlek har angivits att denna skulle ansluta sig till verkliga

värdet. Länsstyrelsen fattar detta uttryck såsom avseende saluvärdet;

krav på ersättning för avelsvärde skulle sålunda icke vinna bifall, ett ställningstagande

som länsstyrelsen för sin del finner lämpligt.

Under hösten 1945 inträffade betydande vargskador på ren inom obka

lappmarker i länet. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen det förenligt

med billigheten att ersättning ur det anslag, som kan komma att begäras för

varg- och järvskador, må kunna beviljas jämväl för dylika förluster.

Vetenskapsakademien har som eget utlåtande åberopat ett av akademiens

naturskyddskommitté avgivet yttrande. I nämnda yttrande bar kommittén förklarat

sig biträda utredningsmannens förslag men samtidigt ifrågasatt en

nedsättning av skottpenningar^ å varg och järv till förhindrande av en

total utrotning av dessa djur. En dylik nedsättning vore möjlig även örn det

föreliggande förslaget antoges.

Svenska naturskyddsföreningen har i huvudsak anfört.

Det är uppenbart, att skador av varg och järv kunna bli betydande för den

enskilde renägaren och att det måste anses skäligt, att det allmänna träder

hjälpande in för att så långt det är möjligt ersätta dessa skador. De höga

skottpenningama, som till största delen orsaka den kraftiga förföljelsen av

varg och järv, kommer i regel ej den till godo, som lidit skadan. Ur denna

synpunkt synes således den föreslagna ersättningsmöjligheten vara väl motiverad.

Att alla ansökningar om ersättning för skada orsakad av björn, lo eller

varg och järv bli föremål för polisutredning synes vara mycket lämpligt.

Det är även av stor vikt, att den grundläggande utredningen göres sakligt allsidig

och detaljrik. Föreningen vill dock i detta sammanhang framhålla, att

det i promemorian gjorda uttalandet örn utredningar genom domänverkets

tjänstemän under inga förhållanden får fattas så, att upplysningar och utredningar

icke skulle få införskaffas genom dessa tjänstemän i de fall, då

man kan förutsätta, att en uttömmande grundutredning bäst kan erhållas på

detta sätt. Det är föreningen väl bekant, att tidigare utredningar av skadefall

av nämnda tjänstemän i många fall varit föredömliga och på ett avgörande

sätt visat, att skadorna förorsakats av de djur som uppgivits, och

även i andra fall på bindande sätt visat motsatsen. Med stöd av det anförda

tillstyrker föreningen de framlagda förslagen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

13

Riksförbundet landsbygdens folk har meddelat, att förbundet inhämtat

yttranden i ärendet från sina representanter i lappmarken. I dessa yttranden

hade med skärpa betonats önskvärdheten av att bygdebefolkningens intressen

borde gå före de jägarintressen, som hävdade att de större rovdjuren icke

finge minska alltför mycket i antal. Tillika hade understrukits, att även

om ersättning komma att utgå för skadegörelse av varg och järv, skottpenningar

och ersättningar för dödande av dessa djur icke borde minskas. Med

hänsyn till vad sålunda förekommit har förbundet anslutit sig till vad utredningsmannen

föreslagit.

överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt har anfört bland annat följande.

Av varg och järv förorsakade skador å tamdjur hänföra sig så gott som

undantagslöst till renar och i de flesta fall till de strövrenar, som på grund

av renskötselns extensiva form kvarlämnats i fjällen vid höstflyttningarna

till skogslandet. Man får emellertid därvid ej glömma att många av dessa

strövrenar duka under av svält och diverse naturkalamiteter för att ej tala

örn att lapparnas hundar ofia ej äro rensäkra. Alla de renkadaver och lämningar

man under sommaren finner betyder därför långtifrån att renarna

rivits av rovdjur.

På grund härav synes generell ersättning ej böra utgå för de skador som

till stor del till följd av den extensiva renskötseln förorsakas å strövrenar.

Däremot bör staten träda emellan och ersätta dels skador på hemdjur dels

ock de katastrofskador i form av ett flertal rivna renar, som kunna drabba

enstaka renägare. Dylika ersättningsfrågor böra dock grundligt utredas, varvid

yttrande bör inhämtas från såväl domänstyrelsen och över jägmästaren

som jägmästaren. Skulle däremot, som utredningsmannen föreslår, alla skador

ersättas, innebure detta en uppenbar fara för renskötseln som sådan,

enär lapparna ej längre skulle ha samma intresse av att hålla samman sina

hjordar utan saklöst kunde lämna efter sig större eller mindre hopar, som

visade sig besvärliga att samla.

För att erhålla en tillförlitlig rovdjursstatistik synas skottpenningama böra

bibehållas, men med hänsyn till de ersättningar som utbetalas av lappkassorna

böra de förhöjda skottpenningama ej längre utgå, enär man annars

snart måste tillgripa totalförbud för att få bibehålla en rest av varg och järv

i landet.

Över jägmästaren i nedre Norrbottens distrikt har yttrat i huvudsak följande.

Då huvudsakligen renarna bliva föremål för skadegörelse från varg och

järv kommer förevarande förslag att framför allt tillgodose ett av lappbefolkningen

sedan länge hyst önskemål. Det är onekligen ett steg i rätt riktning,

att staten till en del övertager ansvaret för ekonomiska förluster som

oförutsett drabba den enskilde utan dennes eget förvållande. Av den enskilde

måste emellertid kunna fordras, att han gör vad som står i hans makt för

att bevaka och skydda sin egendom mot skada och intrång. När egendomsövervakning

är bristfällig eller helt saknas är det ofrånkomligt, att ägaren

måste stå en viss självrisk. Uppkommer i dylika fall skada kan icke fordras

att samhället skall träda hjälpande emellan.

Det har alltid erbjudit betydande svårigheter att exakt fastställa, vilket

rovdjur som i varje särskilt fall åstadkommit skadegörelsen. I regel har hit
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

tills ersättning tillstyrkts så snart med någorlunda säkerhet kunnat avgöras,

att skadorna orsakats av björn, lo eller örn. Detta synes vara en riktig utgångspunkt

även vid bedömandet av frågan om ersättning bör utgå för skador

av järv och varg.

Med hänsyn till det anförda torde ersättning för järv- och vargskador endast

höra lämnas i sådana fall, då skadorna äro av större omfattning och

med någorlunda säkerhet kunna konstateras. Stora skadegörelser inträffa

mestadels, då renarna av vissa orsaker, varöver lapparna ej råda, tvingas

stanna i fjällen utöver vanlig flyttningstid, eller då vargarna trots bevakning

och tillsyn kommit åt att härja i den samlade renhjorden, innan flyttningen

till skogstrakterna påbörjats. Vid sådana katastrofartade skadegörelser,

som givetvis alltid kunna konstateras med någorlunda säkerhet, är det

uppenbarligen särskilt betydelsefullt, att renägarna kunna få ersättning av

staten. Uppkommer fråga örn ersättning för av rovdjur orsakade skadegörelser

ske utredningarna av såväl polismyndighet som lappväsende. Emellertid

bör skogsstatspersonalens sakkunskap och lokalkännedom utnyttjas i

full utsträckning och ej som nu blott vid något enstaka tillfälle.

Ur naturskyddssynpunkt kunna vissa betänkligheter framföras mot att

ersättning för skador av järv och varg icke utgår, då därigenom utrotandet

av dessa arter otvivelaktigt kommer att fortsätta. Någon risk för ett fullständigt

förintande av dessa rovdjursstammar torde dock knappast kunna

anses föreligga.

F. d. generaldirektören L. Berglöf har förklarat sig vara av den uppfattningen

att staten borde bispringa den som lede skada genom vargs och järvs

angrepp på hemdjur och renar. Då det emellertid syntes tveksamt, huruvida

staten borde påtaga sig hela den inträffade förlusten, har f. d. generaldirektören

Berglöf för sin del föreslagit att ersättningen bestämdes till två tredjedelar

av den lidna förlustens uppskattade värde. Härom samt i övrigt har

generaldirektören Berglöf yttrat i huvudsak följande.

Är fråga örn vanliga hemdjur, kan djurägaren genom försäkring skydda

sig mot förlust jämväl för skadegörelse av varg och järv. 1 viss utsträckning

kan han ock avvärja skador genom att vidtaga till förfogande stående åtgärder

för farans avvärjande såsom skärpt tillsyn av kreaturen. Föreliggande

möjligheter för djurägaren att hjälpa sig själv torde motivera, att han påtager

sig viss andel i risken. Även om försäkring ej kan erhållas för ren, synes

en viss självrisk böra tillkomma även renägaren. Av lapparna måste fordras,

att de själva allvarligt beflita sig om, att skadegörelser av varg och järv liksom

av andra för renarna farliga rovdjur förekommas. Det torde kunna

sägas, att lapparnas vård om renarna ofta är föga tillfredsställande. Härtill

torde i mycket ha bidragit den omläggning i renskötselmetoden, som inträtt

under de senare decennierna. Lapparna måste därför inse, att de själva ha

att i främsta rummet bära ansvaret för de olyckor, som hota renarna. Statens

hjälp mot rovdjuren får av dem icke uppfattas såsom en möjlighet att

komma ifrån sina åligganden. Med hänsyn till det anförda synes lämpligt

att, såväl när det gäder den jordbrukande befolkningen som lapparna, ersättning

för skador av varg och järv av staten gäldas allenast med viss del,

förslagsvis två tredjedelar av den uppskattade förlusten.

De av utredningsmannen använda ordalagen »skador förorsakade av varg

och järv» synas något oklara. Det är ovisst i vad mån såväl direkta som indirekta

förluster skola gottgöras av det allmänna. Man hör till exempel omtalas

huru vid vargars och även järvars anfall på en renhjord understundom

inträffar, att hjorden eller större eller mindre flockar av denna rusar bort

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

15

förföljd av rovdjuren och störta ned för en brant samt i stor utsträckning

omkomma. Principiellt synes vara riktigt, att slaten övertar andel även i dylika

risker. Av utredningsmannen framhålles vidare de svårigheter, som ofta

föreligga att fastställa vem som är ägare till ren, vilken dödats av varg eller

järv, och uttalas att en eventuell ersättning av skadorna därför ofta komme

att endast kunna utbetalas till bykassan i den lappby, där skadorna inträffat.

Ordalagen synas innebära, att i varje fall, då renar hittas dödade av rovdjur,

om nu detta kan göras sannolikt, och det icke kan utredas vem som

är ägare av renarna, gottgörelse dock skulle utgå samt utbetalas till lappkassan

i den lappby, inom vars område skadorna skett. En dylik utsträckning

av skadeståndsrätten synes knappast böra ifrågakomma. Skall bykassan

uppbära ersättningen, får nämligen den enskilde föga bistånd utom möjligen

i de lappbyar, där lapparna räknas endast i ett fåtal. Vidare må erinras, att

även andra personer än lappar tillhörande lappbyn kunna inom denna äga

renar. Dessa personer äga sålunda ej andel i bykassan och skulle helt uteslutas

från gottgörelse.

Statskontoret har erinrat om att föreskrifterna om ersättning av statsmedel

för skada å tamdjur, förorsakad av björn, lo eller örn, vore föranledda

av att dessa djurslag skyddats genom fridlysning. Denna princip hade enligt

ämbetsverkets mening icke brutits genom den år 1943 medgivna begränsade

jakträtten på björn och lo, helst som motivet härtill varit att få till

stånd en minskning av björn- och lodjursstammarna. Det måste fördenskull

alltjämt anses föreligga en avsevärd skillnad mellan skador av dessa djur

och av sådana, vilka liksom varg och järv icke alls vore föremål för fridlysning.

På grund härav har statskontoret avstyrkt förslaget. Skulle detsamma

emellertid det oaktat genomföras, borde dock icke den ifrågasatta ändringen

av 27 § jaktstadgan vidtagas, enär nämnda lagrum inginge i den avdelning

av stadgan, som avsåge fridlysta djurslag.

över jägmästaren i Skellefteå distrikt har bland annat yttrat.

Därest såsom i promemorian föreslagits ersättning lämnas för skador av

varg och järv, kommer renägarnas intresse av att vidtaga det tidsödande

arbetet med att i fjällen utföra rensning av efterblivna rengrupper att starkt

minskas. Den föreslagna åtgärden skulle således medföra försämrad renskötsel

och samtidigt en ökning av varg och järv. I utredningen har även

framhållits att svårighet ofta finnes att avgöra, hur renarna avlidit, men

samtidigt förordas att utredningsarbetet förenklas. Fara föreligger emellertid

att bestämmelserna om anmälningsplikt och utredningsförfarande genom

dylika uppmjukningar bli så vaga, att staten kommer att få ersätta alla renar,

som av en eller annan anledning saknas. Örn därtill, som i promemorian

uttalats, ej heller bindande bevisning skulle erfordras för att ersättning

skulle utbetalas enligt medelvärdesberäkning, torde lappbykassorna ej så

sällan komma att tillföras medel i fall, där så icke bort ske.

Med anledning av gjorda förmodanden att de föreslagna åtgärderna skulle

vara erforderliga för att förhindra att varg och järv bli utrotade ma anföras,

att de i utredningen lämnade uppgifterna och tablåerna utvisa att ett visst

jämviktsförhållande inträtt. Detta jämviktsförhållande, som rått i över 40

år, synes ej böra brytas varken genom den ifrågasatta skadeersättningen eller

genom fridlysning. Stammen av de två djurarterna synes nu motsvara

vad som högst bör tillåtas.

På grund av det anförda synes vad i promemorian föreslagits ej böra genomföras.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Före
draganden.

Överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt har framhållit, att därest

ersättning av statsmedel medgåves för skador å tamdjur av varg och järv,

risken för särskilt renägarnas förluster väl därigenom skulle minskas, men

att följden härav bleve att renskötselmetoderna än mera än vad nu vöre fallet

komme att extensifieras. Detta syntes knappast vara en önskvärd utveckling.

Med hänsyn härtill ävensom den relativt obetydliga förekomsten av

varg och järv samt de skottpenningar, som utginge för dödande av dessa

rovdjur, har överjägmästaren ansett tillräckliga skäl icke föreligga för bifall

till de av utredningsmannen framlagda förslagen.

I stort sett samma synpunkter ha framförts av Svenska jägareförbundet.

Jag torde här få anmäla en av statens krigsskadenämnd med eget utlåtande

överlämnad framställning den 13 mars 1945 från Stötens fjållbetesförening

u. p. a. om ersättning av statsmedel med dels 4 570 kronor för föreningen

tillhöriga 125 får, vilka under år 1944 kommit in på norskt område

och där förlorats, dels ock 408 kronor för tidsspillan med sökande efter fåren.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av domänstyrelsen och

statskontoret. Statens krigsskadenämnd bär framhållit, att gottgörelse icke

kunde beredas föreningen enligt lagen örn ^^skadeersättning, enär krigsskada

icke förelåge i denna lags mening. Starka billighetsskäl talade emellertid

enligt nämndens mening för att föreningen erhölle kompensation för

förlusten av fåren. Att så skedde vore även ett intresse för det allmänna med

hänsyn till fåravelns betydelse för folkförsörjningen. Domänstyrelsen har av

samma skäl jämväl tillstyrkt framställningen, medan statskontoret avstyrkt

bifall till densamma under framhållande av att fårägarna bort beakta risken

av fårvallning i närheten av gränsen lill ett krigförande land.

Tillika torde jag i detta sammanhang få erinra om att Kungl. Majit den 14

december 1945 i anledning av en av samma förening gjord framställning

—- jämte det Kungl. Majit beviljat föreningen ersättning med 1 890 kronor

från förslagsanslaget till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur för

förlusten av 54 föreningen tillhöriga får, vilka uppgivits ha sommaren 1944

dödats av björn under betesgång å Fulufjället inom Särna socken — förklarat

sig vilja framdeles meddela beslut i vad avsåge föreningens begäran

örn ersättning med 1 512 kronor för de kostnader utöver de normala, som

åsamkats föreningen för de skingrade fårens hopsamlande. Av vad i de i

ärendet avgivna utlåtandena anförts må här nämnas, att länsstyrelsen i

Kopparbergs län ävensom domänstyrelsen tillstyrkt att ersättning tillerkändes

föreningen för ifrågavarande kostnader, under det att statskontoret ansett

föreningen själv böra bestrida desamma. Domänstyrelsen har emellertid

föreslagit att ersättningen begränsades till omkring 75 procent av det begärda

beloppet.

Såsom framgår av det förut anförda ersätter staten för närvarande endast

i begränsad omfattning sådana förluster, som tillskyndas den enskilde genom

av rovdjur vållade skador å tamdjur. Dylik ersättning utgår sålunda

endast för skador som förorsakats av björn, lo eller örn, varom bestämmel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

17

ser meddelats i jaktstadgan samt lagen angående nationalparker. Däremot

saknas motsvarande möjligheter att lämna ersättning, då fråga är om skadegörelse

av varg eller järv. I de fall, där sistnämnda slags rovdjur orsakat

skadegörelsen, får alltså den enskilde djurägaren själv bära den uppkomna

förlusten. Anledningen till att ersättning lämnas för skador av björn, lo och

örn var ursprungligen det förhållandet att dessa rovdjur fridlysts och till

följd därav billigheten ansågs kräva att, då staten förbjöd jakt å ifrågavarande

rovdjur, staten ersatte av dem orsakade skador. Emellertid har numera

genom den år 1943 företagna ändringen i bestämmelserna i jaktstadgan

rörande rätten att döda björn och lo för skyddande av tamdjur samt

genom borttagande av fridlysningen för dessa rovdjur under viss tid av året

det ursprungliga motivet för ifrågavarande ersättningsrätt till stor del bortfallit.

Av utredningen framgår, att även genom varg och järv orsakas icke

obetydliga skador på tamdjur. I stor utsträckning torde förlusterna genom

angrepp av dessa rovdjur drabba ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper

inom Norrland. Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med flertalet

av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna billighetsskäl tala

för att rätten till ersättning av statsmedel för av rovdjur förorsakade skador

å tamdjur utsträckes till att omfatta även skador av varg och järv. De farhågor,

som i vissa yttranden uttalats därom att en utsträckning av ersättningsrätten

skulle medföra minskad omsorg vid bevakningen särskilt av renhjordarna,

finner jag för min del överdrivna.

Vad beträffar frågan i vilken omfattning ersättning bör utgå kan jag ansluta

mig till vad utredningsmannen i sådant hänseende föreslagit. Ersättning

torde alltså böra utgå vid alla fall av skadegörelse å tamdjur, förorsakad

av varg och järv, oberoende av om denna är av större eller mindre

omfattning, samt till belopp i regel motsvarande den lidna förlustens verkliga

värde. Att begränsa ersättningen på sätt i några yttranden ifrågasatts

till viss del av förlusten eller till sådana fall där förlusten är av större omfattning

anser jag av flera skäl icke böra komma i fråga. Följden härav

skulle nämligen bliva den, att olika ersättningsgrunder skulle komma att

tillämpas för skador som vållats av björn, lo eller örn, å ena, samt varg

eller järv, å andra sidan. Någon anledning att genomföra en dylik skillnad

synes numera knappast förehgga och detta torde icke heller ur praktiska synpunkter

vara lämpligt. Såtillvida torde emellertid en inskränkning i möjligheten

till ersättning böra gälla, att denna, liksom nu är fallet vid skada av

björn, lo eller örn, ej bör utgå därest uppenbar vårdslöshet vid bevakningen

av de skadade tamdjuren förelegat. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att utfärda erforderliga direktiv rörande de fordringar m. m., som böra

uppställas för utfående av ersättning. Härvid torde böra beaktas att samma

regler böra gälla för skador av samtliga nu ifrågavarande rovdjur. Liksom

för närvarande utgår viss ersättning för utredning rörande skador av

björn, lo och örn synes motsvarande gottgörelse böra lämnas, då fråga är

om skador förorsakade av varg och järv. De nya ersättningsreglerna torde

böra tillämpas från och med ingången av budgetåret 1949/47. Att, såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sunil. Nr 110 ~

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Alaj:ts proposition nr 110.

länsstyrelsen i Norrbottens län föreslagit, medgiva att ersättning må utgå

även för sådana skador av varg och järv, som inträffat före nämnda tidpunkt,

torde icke böra ifrågakomma.

Utredningsmannen har beräknat att ett genomförande av den utvidgade

ersättningsrätten skulle medföra ökade årliga kostnader för statsverket till

ett belopp av 20 000 å 30 000 kronor. Det synes lämpligt, att det under nionde

huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Ersättning för av rovdjur dödade

tamdjur får anlitas även för ersättning av nu ifrågavarande skador.

Någon förstärkning av detta anslag för nästa budgetår utöver tidigare äskat

belopp synes icke behövlig. Därest så skulle finnas lämpligt, må det få ankomma

på annan myndighet än Kungl. Majit att besluta rörande ersättning.

I några yttranden har berörts dels frågan örn ett borttagande eller sänkande

av skottpenningarna å varg och järv, och dels frågan om fridlysning

av nämnda djur. Till dessa spörsmål är jag emellertid icke beredd att i förevarande

sammanhang taga ståndpunkt utan torde det vara erforderligt att

desamma dessförinnan bliva föremål för ytterligare utredning och övervägande.

Vad angår de av Stötens fjällbetesförening u. p. a. gjorda framställningarna

synas desamma med hänsyn till de speciella omständigheterna

böra åtminstone i viss utsträckning bifallas. Ersättning för de lidna förlusterna

torde lämpligen kunna bestridas från förut omförmälda förslagsanslag.

Därest riksdagen icke har något att häremot erinra, torde jag i sinom

tid ånyo få anmäla framställningarna för Kungl. Majit.

Ett genomförande av det i det föregående förordade förslaget rörande rätt

till ersättning för skada av varg och järv påkallar ändring i 2 § lagen angående

nationalparker. I anledning härav har inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909

(nr 56 s. 7) angående nationalparker. Ifrågavarande förslag är av den natur,

att lagrådets utlåtande över detsamma bör inhämtas. I övrigt torde

det få ankomma på Kungl. Majit att meddela de närmare föreskrifter som

kunna bliva erforderliga för genomförande av de i det föregående av mig

förordade förslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda

lagförslag, av lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade författningsförslaget,

har här uteslutit.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

19

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 februari

19U6.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 23 februari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8

februari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)

angående nationalparker.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet E. H. Kling.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1

mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler föredraganden, statsrådet Sträng, lagrådets den 26 februari

1946 avgivna utlåtande över det den 8 i samma månad till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56

s. 7) angående nationalparker.

Föredraganden anför.

Lagförslaget har av lagrådet länmats utan erinran.

Såsom jag i samband med lagförslagets överlämnande till lagrådet framhållit

torde ersättning för av varg eller järv förorsakade skador å tamdjur

få bestridas från det å riksstaten under nionde huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur.

Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll

den 8 februari 1946 anförts hemställer jag

dels att omförmälda lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen

föreläggas riksdagen till antagande;

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att ersättning för av varg och järv förorsakade skador å tamdjur

måtte i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna

grunder få bestridas från det å riksstaten under nionde

huvudtiteln upptagna förslagsanslaget Ersättning för av rovdjur

dödade tamdjur.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

467318. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:129 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Matris •proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 a1 i texten
  2. JoU 1946:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 s. 9 i texten