Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor

1946-03-01 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:112, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

1

Nr 112.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen

den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor;

given Stockholms slott den 1 mars 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

för jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34

och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 112.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Förslag

till

förordning

angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni

1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, att 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 om

jordbrukets kreditkassor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

34 §.

Till centralkassa---andra stycket.

Centralkassas sammanlagda---sammanlagda utlåning.

Till en---från centralkassan.

Utan hinder av bestämmelserna här ovan må jordbruksekonomisk förening

kunna i centralkassa erhålla kredit mot växel, som utställts av föreningen

och avser betalning för varor eller tjänster, därest växeln är accepterad

av medlem i jordbrukskassa och lån till beloppet skulle, i enlighet med

bestämmelserna i 59 § denna förordning och med hänsyn till omfattningen

av redan lämnad kredit, kunna beviljas medlemmen. Har centralkassa med

tillämpning av vad nu sagts medgivit diskontering av växel, skall det belopp,

till vilket medlemmen högst kunnat erhålla kredit i jordbrukskassan,

anses hava tagits i anspråk till belopp motsvarande växelsumman; och

åligger det centralkassan att om diskonteringen ofördröjligen underrätta

jordbrukskassan för iakttagande härav.

56 §.

Av jordbrukskassas---till reservfond.

Då reservfonden---nyss sagts.

Utan hinder av vad ovan stadgats må, sedan minst tjugofem procent av

årsvinsten avsatts till reservfonden, efter beslut a löreningssammanträde av

återstoden lämnas utdelning till medlemmarna å sådan del av deras insatser

som överstiger deras i 53 § angivna minimiinsatser, dock högst efter en

räntesats av fem procent.

Av årsvinsten, i den mån den ej erfordras för avsättning till reservfonden

enligt vad i första och andra stycket sägs, må ock efter beslut å föreningssammanträde

kunna dels till medlemmarna återgäldas belopp, som under

något föregående år å dem uttaxerats till täckande av förlust, dels ock lämnas

utdelning å deras minimiinsatser, dock högst efter räntesats som nyss

angivits. _

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

1 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i bestämmelserna

rörande jordbrukets kreditkassor samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 16 juni 1945 har Svenska jordbrukskreditkassan

gjort framställning om ändringar i olika hänseenden i de för jordbrukets

kreditkassor gällande bestämmelserna, syftande till att möjliggöra en

ytterligare utveckling av jordbrukskasserörelsen samt undanröja vissa olägenheter,

som yppat sig vid bestämmelsernas tillämpning.

över framställningen ha efter remiss yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige

i riksbanken, 1945 års bankkommitté, Svenska bankföreningen och

Svenska sparbanksföreningen.

Jag torde i detta sammanhang även få anmäla en inom jordbruksdepartementet

upprättad promemoria angående ifrågasatt ändring i bestämmelserna

örn kreditgivning från jordbrukets kreditkassor till jordbruksekonomiska föreningar.

över promemorian ha remissyttranden avgivits av bank- och fondinspektionen,

fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, svenska

jordbrukskreditkassan och 1945 års bankkommitté.

Jordbrukskasserörelsens organisation m. m.

De för jordbrukskasserörelsen nu gällande bestämmelserna äro upptagna

i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor. Rörande

verksamhetens organisation innehåller förordningen i huvudsak följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

De lokala organen för kreditrörelsen utgöras av jordbrukskassor. Dessa

skola vara sammanslutna till centralkassor för jordbrukskredit. Till centralkassorna

kunna även anslutas jordbruksekonomiska föreningar. Ett för hela

rörelsen gemensamt centralorgan utgör svenska jordbrukskreditkassan, i vilken

centralkassorna skola vara medlemmar.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att handhava utlåning

till centralkassoma och till dessa anslutna jordbruksekonomiska föreningar,

att anskaffa härför erforderliga medel ävensom öva kontroll och tillsyn över

centralkassorna och jordbrukskassorna samt verka för jordbrukskasserörelsens

befrämjande och utveckling i allmänhet. Varje centralkassa erlägger en

insats av femhundra kronor. Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga

kapitalet anskaffas genom upplåning. Därest jordbrukskreditkassans

förbindelser ej kunna infrias med anlitande av dess egna tillgängliga

medel, äger jordbrukskreditkassan infordra behövliga tillskott från centralkassoma.

För jordbrukskreditkassans förbindelser svara centralkassorna i

förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbelopp av sina

från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Kan en centralkassa icke fullgöra

den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet åligger centralkassan,

äro övriga centralkassor efter nyssnämnda grund till viss gräns ansvariga

för bristen. Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan har staten

ställt till förfogande vissa svenska statens obligationer. Det åligger jordbrukskreditkassans

styrelse att tillse, att för kredit, som av kassan lämnas jordbruksekonomisk

förening, finnes fullt betryggande säkerhet. Jordbrukskreditkassan

förvaltas av en styrelse om sju personer, av vilka en utses av

Kungl. Majit, en av fullmäktige i riksgäldskontoret och en av fullmäktige i

riksbanken. De fyra övriga väljas å föreningssammanträde.

Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med

begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna ha till uteslutande syfte

att bereda kredit åt sina medlemmar, och centralkassornas väsentliga ändamål

är att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.

Till centralkassa skola vara anslutna minst femton jordbrukskassor. Varje

jordbrukskassa är delaktig med en andel och skall erlägga en insats av etthundra

kronor. Jordbruksekonomisk förening, som blivit antagen till medlem

av centralkassa, skall teckna minst en andel och för varje andel erlägga

en insats av etthundra kronor. Sistnämnda insatser sammanföras under

benämningen jordbruksekonomiska föreningarnas insatskapital. För täckande

av förlust äger centralkassa vid föreningssammanträde besluta om uttaxering

å medlemmarna i förhållande till högsta under nästföregående räkenskapsår

oguldna kapitalbelopp av deras från centralkassan erhållna lån.

Centralkassa får ej bereda kredit åt andra än sina medlemmar. Från allmänheten

äger centralkassa mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning,

depositionsräkning, kapitalräkning och checkräkning. Staten har även till

centralkassorna såsom grundfonder ställt till förfogande svenska statsobligationer.

Centralkassas behållna årsvinst skall i regel i sin helhet avsättas till

kassans reservfond, dock må å föreningssammanträde beslutas bl. a. att av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

5

vinstmedlen skall lämnas utdelning lill anslutna jordbruksekonomiska föreningar

å deras insatser efter en räntesats av högst fem procent (27 §).

Medlemskap i jordbrukskassa kan ej, med visst undantag, vinnas av annan

än i Sverige bosatt svensk medborgare, som är ägare eller brukare av jordbruksfastighet,

eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål

att idka jordbruk. I motsats till vad som tidigare gällt kan ekonomisk förening

icke vara medlem i jordbrukskassa utan endast i centralkassa. Jordbrukskassa

skall bestå av minst tjugo medlemmar. Varje medlem skall teckna

minst en andel och därför erlägga en insats av tjugofem kronor. Insatserna

sammanföras under benämningen jordbrukskassans insatskapital. Medlemmarna

äro vid behov underkastade uttaxering i förhållande till taxeringsvärdena

å sina fastigheter, dock icke under något räkenskapsår till mer än

en halv procent av fastighetens värde. Av jordbrukskassas årsvinst skall, enligt

56 § jordbrukskasseförordningen, i regel minst 75 procent avsättas till

reservfond. Först då reservfonden uppgår till 20 procent av utlåningen, må

avsättningen understiga vad nu angivits. Jordbrukskassa äger ej idka annan

rörelse än in- och utlåning av penningar och får icke förskaffa sig kredit

på annat sätt än genom återbelåning hos centralkassan av fordringsbevis

som belånats hos jordbrukskassan. Även jordbrukskassas kreditgivning är

begränsad till dess medlemmar.

Centralkassornas in- och upplåningsrätt.

Gällande bestänmielser örn centralkassornas in- och upplåningsrätt äro

upptagna i 32 § förordningen om jordbrukets kreditkassor. De innebära, att

centralkassas in- och upplåning ej får överstiga ett belopp, som motsvarar

summan av

a) vissa likvida tillgångar (kontanta penningar, tillgodohavanden hos riksbanken,

jordbrukskreditkassan, inländskt bankaktiebolag, å postgiro eller i

obligationer);

b) fordringar på grund av lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet

inom 60 procent av taxeringsvärdet; och

c) tolv och en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors

fonder och insatskapital.

Enligt en i 82 § intagen övergångsbestämmelse må dock centralkassas sammanlagda

in- och upplåning, örn Kungl. Maj:ts medgivande erhålles, intill

utgången av år 1946 uppgå till, förutom ett belopp motsvarande kassans

nyssnämnda under a) och b) angivna tillgångar, femton gånger centralkassans

och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital.

I sin skrivelse den 16 juni 1945 har jordbrukskreditkassan framhållit att,

ehuru under årens lopp vidtagits åtskilliga ändringar i de ursprungligen

mycket restriktiva bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen, åtskilliga av

de nu gällande föreskrifterna dock kunde te sig mindre lämpliga ur synpunkten

av rörelsens ändamål och aktuella betydelse som kreditgivare åt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

jordbruket. Såsom skäl för en restriktiv inställning i fråga om jordbrukskasselagstiftningen

har, enligt vad i skrivelsen anförts, tidigare ej sällan åberopats,

att jordbrukskasserörelsen innan lättnader vidtoges borde visa sig äga

jordbrukarnas liksom allmänhetens förtroende och även en så utbyggd organisation,

att den kunde påtaga sig det ökade ansvar, som följde med större

frihet särskilt på kreditgivningens område. Det kunde numera hävdas, att

jordbrukskasserörelsen stöde organisatoriskt väl rustad, och det ökade förtroendet

för rörelsen syntes enligt jordbrukskreditkassans mening vitsordas

av följande uppgifter angående omfattningen av rörelsens in- och utlåning.

Inlåning från

allmänheten, Utlåning,

milj. kronor milj. kronor

81/is 1920 ................... 2,1 3,7

» 1930 7,4 15,3

» 1940 72,9 115,1

so/4 1945 ................... 176,5 165,1

En allmän översyn av gällande bestämmelser kunde därför enligt jordbrukskreditkassans

uppfattning ifrågasättas och utredning härom hade beslutats

av 1945 års ordinarie föreningssammanträde. Trängande behov av

snar ändring förelåge emellertid i fråga örn vissa stadganden, bland dem

främst föreskrifterna om centralkassornas in- och upplåningsrätt.

Jordbrukskreditkassan har härutinnan framhållit, att den i 32 § givna ramen

för inlåningen1 visat sig otillräcklig. Hos ej mindre än halva antalet

centralkassor (Mälarprovinsernas, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus läns

och Mellersta Sveriges) hade inlåningsgränsen vid vissa tillfällen redan tangerats

och åtminstone någon centralkassa hade på grund därav fått vidtaga

eljest icke motiverad begränsning av utlåningsverksamheten. I samma mån

som den ekonomiska utvecklingen inom jordbruksnäringen medförde ökade

krav på kreditgivning från kasserörelsens sida, komme säkerligen allt flera

centralkassor genom inlåningsbegränsningen att ställas inför svårigheter att

fylla sin uppgift på detta område.

Enligt jordbrukskreditkassans mening kunde övervägas dels att söka åstadkomma

en ökning av inlåningsunderlaget genom att stärka fonder och insatskapital

dels ock att utsträcka inlåningsrätten till att omfatta en större

multipel av fonder och insatser.

I fråga örn ökning av inlåningsunderlaget har jordbrukskreditkassan

framhållit, att man inom kasserörelsen allmänt hyste ett livligt intresse

för ökning av fonder och insatskapital men att vissa hinder förelåge

mot en tillräckligt snabb utveckling på detta område. Överskottsmedel, som

under senare år tagits i anspråk för nedskrivning å obligationer eller avskrivning

å utestående fordringar, hade visserligen med samma verkan ur trygghetssynpunkt

kunnat tillföras reservfonderna, men åtgärden hade tett sig

synnerligen oförmånlig med hänsyn till därmed förbunden betydande skattebelastning.

Under alla förhållanden måste avsevärd tid förflyta innan reserv
-

1 Med inlåning avses här, liksom i det följande, jämväl upplåning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

fonderna kunde påbyggas i sådan utsträckning, att inlåningsunderlaget därigenom

nämnvärt ökades.

Förstärkning av insatskapitalet måste med hänsyn till det anförda, enligt

jordbrukskreditkassans mening, te sig som den närmaste utvägen att med

det egna kapitalets hjälp vidga inlåningsmöjligheterna. Om sättet för åstadkommande

av en sådan förstärkning har jordbrukskreditkassan anfört i huvudsak

följande.

Det är uppenbart, att kasserörelsens utsikter att kunna draga till sig s. k.

frivilligt insatskapital måste bliva beroende av i vilken utsträckning rörelsen

kan tillförsäkra kapitalet skälig avkastning. I detta sammanhang kan föreskriften

i 56 § jordbrukskasseförordningen angående sättet för disponerande

av jordbrukskassas vinst icke förbigås.

För centralkassomas del gäller enligt 27 §, att föreskriften örn vinstens

avsättande i sin helhet till reservfond icke skall utgöra hinder för att vinstbelopp

disponeras för, bland annat, utdelning å jordbruksekonomiska föreningars

insatser. Det är här i huvudsak fråga örn förräntningen av det frivilliga

insatskapitalet.

Jordbrukskassorna däremot åtnjuta ej ens beträffande det frivilliga insatskapitalet

en liknande frihet att disponera årsvinsten för motsvarande förräntningsändamål.

Då i dessa kassor enligt 56 § minst 75 procent av årsvinsten

skall avsättas till reservfond, kunna högst 25 procent disponeras för

förräntningen av insatsbelopp. Visserligen eftergives det angivna minimikravet

på fondavsättning för det fall att reservfonden uppbringats till ett belopp,

motsvarande 20 procent av jordbrukskassans utlåning, men denna

lättnad kan icke på lång tid beräknas bliva aktuell för någon jordbrukskassa.

Att dessa bestämmelser i 56 § utgöra ett avsevärt hinder för att gottgöra

ränta å insatser ligger i öppen dag. De innebära att kassorna, för att kunna

fullgöra sina naturliga ränteförbindelser å det frivilligt satsade kapitalet,

nödgas redovisa en årsvinst uppgående till minst fyra gånger det belopp, som

erfordras för förräntningen. Tages härjämte det i samma proportion ökade

behovet av skatteavsättningar i betraktande kommer man till att den skäliga

förräntningen av det frivilliga insatskapitalet hos jordbrukskassorna — med

hänsyn till de årliga vinstsiffror, som härför skulle erfordras — i många

fall ligger utom det möjligas gräns.

En uppmjukning av reglerna örn jordbrukskassas vinstdisposition i här

angivna syfte synes jordbrukskreditkassan vara i hög grad påkallad. En

ändring av 56 § till vinnande av jämställdhet mellan centralkassa och jordbrukskassa

i nämnda hänseende kan i själva verket betraktas som en av de

mest trängande reformerna i jordbrukskasselagstiftningen. Motiven för en

sådan författningsändring måste också anses välgrundade. Det kan icke heller

för en jordbrukskassa vara stridande mot principerna för en sund företagsekonomi,

örn anspråken på konsolidering genom avsättning till reservfond

begränsas till vinstbelopp, som återstå sedan de »frivilliga» insatsbetalarnas

skäliga ränteanspråk tillgodosetts.

Jordbrukskreditkassan har förklarat sig icke våga räkna med att enbart

nu berörda lättnader med avseende å inlåningen skall kunna åvägabringa

tillräcklig ökning av inlåningsunderlaget, i varje fall ej för den närmaste

framliden. Därför borde enligt kassans mening jämväl undersökas örn en

utsträckning av inlåningsrätten kunde anses befogad; och har

kassan härom vidare anfört i huvudsak följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Nu gällande inlåningsbestämmelser för kasserörelsen överensstämma i huvudsak

med vad som gäller för sparbankerna. Emellertid lär det med fog

kunna sägas, att de förhållanden inom de båda slagen av penninginrättningar,

som ligga till grund för inlåningsreglernas utformning, ej äro fullt

jämförbara.

Till en början bör beaktas den skillnad mellan organisationerna som innefattas

däruti, att kasserörelsens kreditgivning författningsmässigt i första

hand skall tillgodose jordbrukets behov av driftkredit. Denna kredit är i huvudsak

att hänföra till vad som i detta sammanhang kan betecknas såsom

icke täckningsfri kredit, d. v. s. den för ändamålet erforderliga inlåningen

kräver s. k. fondtäckning. Sparbankernas utlåningsrörelse är icke på motsvarande

sätt utstakad. Ser man till de båda kreditorganisationernas utlåningsvolym

som helhet, betyder det sagda, att kasserörelsen för att kunna

fylla sin uppgift, sådan denna av lagstiftaren angivits, blir i behov av ett vidare

inlåningsunderlag än det som erfordras för sparbankernas verksamhet.

Det nu anförda kan belysas med siffror ur statistiken. Enligt senast tillgängliga

sparbanksstatistik (1942) uppgick sparbankernas totala utlåning till

3 297,1 miljoner kronor, varav ej mindre än 2 143,9 miljoner kronor utgjordes

av täckningsfri utlåning, medan återstoden 1 153,2 miljoner kronor, bestod

av utlåning, för vilken fondtäckning erfordrades. Den täckningsfria utlåningen

motsvarar sålunda 65,0 procent och den täckningskrävande 35,0

procent av den totala utlåningsvolymen.

För centralkassornas vidkommande redovisas vid 1944 års slut den täckningsfria

utlåningen med 67,3 miljoner kronor, motsvarande 43,9 procent av

hela utlåningen, och den täckningskrävande utlåningen med 85,9 miljoner

kronor, motsvarande 56,1 procent av hela lånestocken.

Även andra starka skäl kunna anföras till stöd för anspråk på lättnader

i inlåningsbestämmelserna för centralkassorna. Ur den synpunkten, att inlåningsbegränsningen

förestavats av hänsyn till insättarnas intresse av att en

penninginrättning icke ikläder sig förbindelser i en omfattning, som icke motsvaras

av företagets inre styrka, bör uppmärksammas, att anslutna jordbrukskassor

och jordbruksekonomiska föreningar i viss utsträckning äro ansvariga

för centralkassas förbindelser, en ansvarighet som i viss mån kan realiseras

även utan samband med likvidation. En jämförbar ansvarighet åvilar jordbrukskassornas

medlemmar för dessa kassors förbindelser. Denna solidariska

ansvarighet innebär för centralkassorna en särskild styrka, som saknar

motsvarighet för sparbankernas del. Medlemmarnas ansvarighet för centralkassas

förbindelser bör ur insättarintressets synpunkt i princip vara jämförbar

med säkerhetsfonder, och hinder borde således ej möta att ansvarigheten

i någon form finge läggas lill grund för inlåningen. Detta kunde ske så att

med hänsyn till den extra säkerhet som ansvarighetsreglerna innebära inlåningsrätten

utsträckes till att omfatta en större multipel av fonder och insatser.

På samma sätt utgöra de grundfonder, som av staten ställts till kasserörelsens

förfogande och vartill likaledes motsvarighet saknas hos sparbankerna,

ett betydelsefullt bidrag till rörelsens ekonomiska soliditet, ägnat att

stödja anspråken på inlåningsreglernas vidgande.

Ytterligare stöd för ett yrkande om vidgad inlåningsram kan hämtas i det

förhållandet, att kasserörelsen — till skillnad från sparbankerna — icke ens

i den utsträckning sparbankslagen medgiver kan inräkna bottenkrediten i

s. k. »annan fastighet» i inlåningsunderlaget. Denna kreditstock utgör dock

även för kasserörelsens del en tämligen riskfri placering, åtminstone om man

nöjer sig med att såsom riskfri beteckna sådan kredit inom något lägre procenttal

av taxeringsvärdet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Jordbrukskreditkassan har ansett det nu anförda motivera, att inlåningsgränsen,

såvitt den baseras på central- och jordbrukskassornas fond- och

insatskapital, utsträckes till ett belopp motsvarande en större multipel av

detta kapital än vad 32 § jordbrukskasseförordningen föreskriver. Emellertid

har jordbrukskreditkassan icke funnit sig böra i första hand payrka ändring

av nämnda paragraf. I stället har kassan förordat en mera tillfällig lösning,

innebärande utsträckt giltighet under fem år för den i 82 § intagna,

intill utgången av år 1946 gällande övergångsbestämmelsen och därvid samtidigt

förutsatt, att bestämmelsen erhåller en något ändrad innebörd. Medan

vid tillkomsten av stadgandet föredragande departementschefen underströk

angelägenheten av att den däri medgivna in- och upplåningsrätten, motsvarande

— förutom de i 32 § första stycket angivna tillgångarna — femton

gånger centralkassans och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital,

icke kunde av centralkassa utnyttjas till en sådan ansvällning av rörelsen,

att svårigheter uppstode att vid utgången av övergångsperioden begränsa

inlåningen till därefter gällande relationstal, har jordbrukskreditkassan föreslagit

att bestämmelsen, vilken hittills icke begagnas i något fall, i fortsättningen

måtte givas en sådan tillämpning att den behövliga ökningen av centralkassornas

in- och upplåning möjliggjordes. Genom detta arrangemang

skulle enligt jordbrukskreditkassans mening de tillfälliga svårigheterna

överkommas, samtidigt som ökad erfarenhet hunne vinnas i frågan, huruvida

en mera permanent ändring av författningens bestämmelser örn inlåningsrätt

kunde anses erforderlig.

Utlåningen till jordbrulcsekonomiska föreningar.

Jordbrukskreditkassan har vidare i skrivelsen den 16 juni 1945 hemställt

om ändring av gällande föreskrifter rörande centralkassornas utlåning till

jordbruksekonomiska föreningar. Jämkning i dessa föreningars lånerätt har

jämväl ifrågasatts i förenämnda inom jordbruksdepartementet upprättade

promemoria.

Enligt gällande bestämmelser kan centralkassas kreditgivning till jordbruksekonomisk

förening bestå i beviljande av reservlån, kredit i räkning eller

växeldiskontering. Kredit må lämnas endast mot säkerhet av pant i fast eller

lös egendom eller fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten

beviljas (35 §). Med hänsyn till intresset av en lämplig riskfördelning har

centralkassas rätt att bereda kredit åt jordbruksekonomisk förening underkastats

vissa begränsningar. Kreditgivningen är maximerad lill fyra gånger

föreningens eget kapital, beräknat på visst sätt. Därjämte föreskrives, att

centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksekonomiska föreningar

icke får överstiga Vio av centralkassans hela utlåning och att till en och

samma förening ej får beviljas lån till högre belopp än som motsvarar Vas av

centralkassans totala utlåning (34 §). Förening kan, i den mån centralkassa

icke berett föreningen kredit intill nyssnämnda maximum, erhålla lån till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Moj:ts proposition nr 112.

återstående belopp hos jordbrukskreditkassan, vars sammanlagda utlåning

till föreningar dock icke må överstiga åtta gånger beloppet av kassans reservfond.

Beträffande jordbrukskassas kreditgivning må anmärkas, att den sker i

samma former som centralkassornas (58 §) och är maximerad på närmare

angivet sätt, beträffande jordägande medlem till värdet av medlemmens

fasta egendom (59 §). Såsom framgår av det förut sagda får kredit till jordbruksekonomisk

förening icke meddelas av jordbrukskassa.

J ordbrukskreditkosscm har i sin framställning uttalat, att de sålunda uppdragna

gränserna för utlåningen till jordbruksekonomiska föreningar vore

alltför snäva för att kasserörelsen skulle kunna i skälig utsträckning stå

föreningarna till tjänst. I avvaktan på en slutlig revision av utlåningsbestämmelserna

borde som ett provisorium medgivas rätt för centralkassorna att

disponera en femtedel —■ i stället för nu medgivna en tiondel —■ av bela sin

utlåning till kreditgivning åt jordbruksekonomiska föreningar. Till motivering

för denna sin uppfattning har jordbrukskredilkassan anfört i huvudsak

följande.

Några restriktiva bestämmelser, jämförbara med dem som gälla för centralkassornas

kreditgivning till ekonomiska föreningar, finnas icke i fråga

örn andra penninginrättningar. Såväl sparbanker som affärsbanker äga sålunda

att fritt bedöma kreditfrågor av detta slag, naturligtvis med uppmärksammande

av erbjuden säkerhets beskaffenhet liksom av andra omständigheter

av betydelse. Tillräckliga skäl torde saknas att ställa jordbrukskasserörelsen

i ett sämre läge. På grund av de jämförelsevis stora justeringar i

jordbrukskasseförordningen, som ett fullständigt slopande av de nuvarande

utlåningsbestämmelserna skulle innebära, har jordbrukskreditkassan likväl

icke funnit sig böra för närvarande föreslå en sådan åtgärd. Det är emellertid

att märka, att de jordbruksekonomiska föreningarnas kapitalbehov i

samband med övergången till fredsförhållanden kan väntas bliva mycket

stort, ej minst med tanke på föreningarnas byggnadsfrågor. Erfarenheten

ger vid handen, att örn jordbrukskasserörelsen ej förmår tillgodose hela kreditbehovet

hos en ansluten förening, så går rörelsen i regel miste örn varje

kredit till föreningen. Detta står ju också i god överensstämmelse med sunda

finansieringsprinciper.

Ur riskfördelningssvnpunkt synes den väsentliga begränsningen innefattas i

bestämmelsen att högst 725 av utlåningen får ligga hos en och samma förening.

Då den ekonomiska konsolideringen av centralkassoma genomsnittligt

ännu ej kan anses lia nått önskvärd styrka, har jordbrukskreditkassan ansett

sig icke böra för närvarande påkalla en ändring av denna spärregel. Samma

betänkligheter kunna ej rimligen göras gällande i fråga örn lättnader i den

andra spärregeln att endast 1/10 av centralkassas utlåning får vara placerad

hos jordbruksekonomiska föreningar. Jordbrukets ekonomiska föreningar äro

i allmänhet starkt inställda på egen ekonomisk konsolidering. Ej minst under

krigsåren ha också stora framsteg gjorts i sådant hänseende. Det torde icke

heller med fog kunna sägas, att jordbrukskasserörelsen hittills brustit i försiktighet,

när det gällt att bedöma eventuella risker vid kreditgivning till

ekonomiska föreningar, eller att rörelsen skulle ha åtnöjt sig med mindre

goda säkerheter än andra kreditinstitut. Anledning torde saknas att för framtiden

befara någon ändring härutinnan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Jordbrukskreditkassan har framhållit, att dess nu nämnda förslag om ökning

av maximum för centralkassas utlåning till jordbruksekonomiska föreningar

borde ses jämväl i relation till förslaget örn vidgad in- och upplåningsrätt.

I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har behandlats

frågan örn gränserna för centralkassas rätt att bevilja kredit genom diskontering

av varuväxlar, som utställts av jordbruksekonomiska föreningar

och accepterats av medlemmar i jordbrukskassor. Härom har, enligt uttalande

i promemorian, delade meningar uppstått i kreditkassornas verksamhet.

Det har sålunda satts i fråga, om det bör krävas, att kredit för varuväxlar

skall tillsammans med centralkassas övriga utlåning till jordbruksekonomisk

förening ligga inom de gränser för kreditgivningen, som angivas i

34 §. I betraktande av att acceptanten-jordbrukaren såsom huvudgäldenär är

den i sista hand betalningsskyldige och föreningens förpliktelse såsom trassent

å växeln närmast är att bedöma som en ansvarsförbindelse har ifragasatts

att i detta sammanhang fästa avseende i huvudsak vid acceptantens och

endast i mindre mån vid föreningens kreditvärdighet. Av intresse har särskilt

ansetts vara det fall, då föreningens krediträtt skulle genom växelns diskontering

överskridas medan förhållandena samtidigt äro sådana, att acceptanten

borde kunna i den jordbrukskassa han tillhör erhålla lån till belopp motsvarande

växelskulden. I promemorian har framhållits, att under sådana omständigheter

knappast syntes kunna med fog göras någon invändning mot

att krediten finge beviljas inom jordbrukskasserörelsen.

För att få ett klart uttryck för att en dylik krediträtt skall anses medgiven,

har, enligt uttalande i promemorian, en jämkning synts böra vidtagas

i gällande bestämmelser, innebärande att varuväxel under viss förutsättning

må av jordbruksekonomisk förening diskonteras i centralkassa utan att föreningens

lånerätt därigenom belastas. Växelbeloppet skulle följaktligen få

lämnas å sido vid beräknande av den summa, till vilken föreningens kredit

tages i anspråk. En sådan krediträtt har ansetts böra förefinnas för det fall,

då lån motsvarande växelbeloppet skulle enligt föreskrifterna i 59 § kunna

beviljas acceptanten.

I promemorian har framhållits, att den nu föreslagna ordningen förutsatte

en intim samverkan mellan centralkassorna och jordbrukskassorna så att de

förra kunde snabbt erhålla behövliga upplysningar för bedömande av diskonteringsfrågan

och de senare underrättas om den belastning, som till följd

av växeldiskonteringen borde påföras kassemedlemmens konto. En dylik

samverkan syntes utan större svårigheter kunna ordnas.

Jordbrukskassornas verksamhetsområden.

Enligt gällande bestämmelser skall jordbrukskassas verksamhetsområde

angivas i kassans stadgar (50 § förslå stycket). Vid fastställande av verksamhetsområdet

måste beaktas, att detta skall vara sammanhängande och

skilt från andra jordbrukskassors samt ej större än alt kassemedlemmarnas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 112-

personliga och ekonomiska förhållanden kunna överblickas och följas av

kassans ledning (51 §). En ändring av stadgarna med avseende å kassans

verksamhetsområde vinner ej tillämpning förrän den godkänts av länsstyrelsen

(50 § andra stycket).

Jordbrukskreditkassan har i skrivelsen den 16 juni 1945 uppgivit, att behov

av en omprövning av centralkasseområdes uppdelning på jordbrukskasseområden

tid efter annan uppkomme. Rationaliseringssträvandena inom rörelsen

hade redan tagit sig uttryck i sammanslagningar av kassor, en utveckling

som torde komma att även i fortsättningen fullföljas. Vid sidan härav

påginge en strävan att söka så långt möjligt anpassa jordbrukskassornas

verksamhetsområden efter kommunikationsförhållandena, önskvärda jämkningar

i jordbrukskasseområdena försvårades av den omständliga procedur

som bleve följden av att verksamhetsområdena skulle angivas i kassornas

stadgar. Frågan måste först behandlas vid två stämmor hos vederbörande

jordbrukskassor samt därefter prövas av länsstyrelsen, vars bedömning av

ärendet knappast kunde grundas på skäl, som sammanhängde med kasserörelsens

inre organisatoriska problem. Denna prövning syntes ej heller påkallad

av något allmänt intresse, motsvarande det som läge till grund för den

likartade anordningen för sparbanker, vid det förhållandet att jordbrukskasseförordningen

sörjde för att envar kassas område bleve sammanhängande

och skilt från andra jordbrukskassors. Det syntes följaktligen vara väl motiverat,

att beskrivningen av jordbrukskassas verksamhetsområde uteslötes ur

stadgarna. I stället syntes frågor om ändring av verksamhetsområdena lämpligen

böra underställas jordbrukskreditkassans prövning.

Centralkassas och jordbrukskassas rätt att förvärva andelar

i fastighetsförening.

Enligt gällande bestämmelser äga centralkassor och jordbrukskassor rätt

att förvärva fast egendom — utom till skyddande av fordran — endast såvitt

fråga är om fastighet, som är avsedd för kassans inrymmande. Sagda

kassor få ej heller förvärva annan lös egendom än penningar, obligationer,

av rörelsen betingade fordringar samt inventarier (36 och 60 §§).

Jordbrukskreditkassan har framhållit, att under senare tid flerstädes i landet

framkommit planer på att sammanföra den ekonomiska föreningsrörelsens

olika organ i gemensamma lokaler på platser, där sådant ur olika synpunkter

kunde anses lämpligt. Värdet och betydelsen av en sådan lösning av

de olika jordbruksorganisationernas lokalfrågor vore uppenbar. Formen för

en samverkan torde bliva, att organisationerna var på sin ort förvärvade andelar

i ett gemensamt »föreningshus» i proportion till den omfattning, i vilken

varje organisation beräknade att taga byggnadens lokaler i anspråk. För

centralkassornas och jordbrukskassornas del utgjorde nyssnämnda författ
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

13

ningsföreskrifter ett hinder för en önskvärd medverkan i planer av antytt

slag. Lokalfrågans ordnande på denna väg förutsatte nämligen förvärv av andelar,

vilka bleve att betrakta som lös egendom. Med hänsyn till vad sålunda

anförts syntes det jordbrukskreditkassan angeläget, att berörda hinder

undanröjdes genom erforderlig författningsändring.

Jordbrukskassas rätt att bevilja kredit åt sina funktionärer.

I fråga om kredit lill funktionärer inom jordbrukskasserörelsen innehålla

gällande bestämmelser, att lån i jordbrukskassa ej må utestå mot skuldförbindelse,

för vars uppfyllande ledamot eller suppleant i jordbrukskassans

styrelse eller tjänsteman hos kassan svarar i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesman, med mindre styrelsen för centralkassan lämnat medgivande

härtill (58 § sjätte stycket). Till denna föreskrift finnas vissa motsvarigheter

i lagen om bankrörelse och i sparbankslagen.

Jordbrukskreditkassan har funnit bestämmelsens avfattning oklar såtillvida,

att därav enligt kassans mening icke framginge, huruvida ett förhandsmedgivande

av centralkassans styrelse förutsattes eller örn det vöre tillräckligt,

att styrelsen i efterhand prövade krediten. För att möjligheterna för

ifrågavarande personer att erhålla kredit inom kasserörelsen icke skulle onödigt

försvåras har jordbrukskreditkassan föreslagit sådan ändring av bestämmelsen,

att allenast prövning i efterhand bleve erforderlig. I förevarande

avseende har jordbrukskreditkassan anfört i huvudsak följande.

Bank- och fondinspektionen har hävdat den meningen, att för kreditgivning

från jordbrukskassa till dennas funktionärer kräves förhandsmedgivande

av centralkassans styrelse. En dylik tolkning medför avsevärda olägenheter

för jordbrukskasserörelsen. Särskilt i fråga örn mindre, tillfälliga krediter, exempelvis

växelkrediter, kunna enligt jordbrukskreditkassans mening sakliga

skäl knappast motivera den omgång, som är förenad med inhämtande

varje gång av centralkassans förhandsmedgivande. Att verkställa förhandsprövning

i form av limitering, vilket torde vara ett vanligt tillvägagångssätt

när det gäller affärsbankers kreditgivning till affärsmän, har för ifrågavarande

slag av jordbrukskrediter ansetts vara förenat med stora praktiska

svårigheter. Det bör beaktas, att kretsen av de personer i förtroende- och

tjänstemannaställning, vilkas kreditmöjligheter i jordbrukskassorna beröras

av bestämmelsen, kan beräknas till omkring 7 000. De fall, då lånefrågor

på grund av lagbestämmelsen skola hänskjutas till centralkassornas förhandsprövning,

bliva följaktligen mångfaldiga. Före 1942 års jordbrukskasseförordning

fanns ingen motsvarande bestämmelse. Ehuru det icke är uteslutet

att i något enstaka undantagsfall ett missbruk av förtroendeställning

kan lia förekommit, torde därigenom några förluster såvitt bekant knappast

lia uppkommit. Och skulle förluster lia uppkommit, är det ingalunda säkert

att en förhandsprövning av centralkassans styrelse skulle lia avvärjt desamma.

.....

Det synes därför jordbrukskreditkassan vara fullt tillräckligt, örn en beviljad

kredit till funktionär i efterhand prövas av centralkassans styrelse.

En ändring av förordningen av sådan innebörd skulle tvinga jordbrukskassornas

styrelser till särskild omsorg och noggrannhet vid behandlingen av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

funktionärers låneärenden, ej minst med avseende på säkerhetsfrågan. Det

bör ankomma på centralkassan att utan omgång handlägga sådant ärende

samt snarast giva jordbrukskassan besked i saken. Har centralkassan ansett

sig icke kunna godkänna jordbrukskassas beslut i sådant låneärende, blir

jordbrukskassan givetvis skyldig att snarast vidtaga erforderliga åtgärder för

ifrågavarande kredits avveckling. Emellertid bör förutsättas, att även efter en

ändring av åsyftad innebörd jordbrukskassorna skola låta sig angeläget vara

att hänskjuta frågor om större krediter åt funktionärer till centralkassans

förhandsgranskning. Härom bör jordbrukskreditkassan kunna utfärda anvisningar.

Yttrandena.

I några yttranden har uttalats önskvärdheten av att de nu framlagda ändringsförslagen

upptoges till behandling först i samband med den allmänna

översyn av jordbrukskasselagstiftningen, som jordbrukskreditkassan enligt

uppgift förberedde. Bank- och fondinspektionen har framhållit att, då kasserörelsen

i organisatoriskt avseende ännu icke uppnått önskad stabilitet och

effektivitet, restriktiva bestämmelser rörande verksamheten alltjämt vore påkallade.

Med hänsyn till att föreskrifterna så nyligen ändrats syntes rörelsen

bäst betjänt med någon tids andrum för organisatoriskt uppbyggnadsarbete.

Då därjämte frågan om hela kreditväsendets omorganisation för närvarande

vore föremål för utredning, borde anstå med författningsändringar, som icke

vore oundgängligen nödvändiga eller som icke avsåge rena detaljer. Fullmäktige

i riksbanken samt 1945 års bankkommitté ha gjort uttalanden i samma

riktning.

Om lämpligheten av de författningsändringar jordbrukskreditkassan föreslagit

i syfte att öka centralkassornas in- och upplåningsr

ä 11 ha de hörda myndigheterna och sammanslutningarna uttalat olika

meningar. Förslaget att söka förstärka jordbrukskassornas insatskapital genom

att medgiva viss förräntning av de frivilliga insatserna har i princip

vunnit anslutning i yttrandena. Däremot har förslaget om en provisorisk

ökning av in- och upplåningsrätten till att omfatta en större multipel

av fonder och insatser i allmänhet avstyrkts.

Till en början må här återgivas vissa uttalanden och uppgifter av bankoch

fondinspektionen, ägnade att belysa de utvecklingsmöjligheter som föreligga

för kasserörelsen inom ramen för nuvarande bestämmelser. Inspektionen

har inledningsvis framhållit, att den rikliga penningtillgången under

krigsåren för centralkassomas del liksom för övriga penninginrättningars

vidkommande medfört en starkt ökad inlåning från allmänheten. Då tillväxten

av det egna kapitalet i allmänhet icke varit tillräcklig för att kompensera

inlåningsökningen hade följden blivit, att marginalen mellan den högsta tilllåtna

och den faktiska inlåningen krympt, i några fall hade gränsen för inlåningsrätten

till och med vid vissa tillfällen tangerats. Inlåningsmarginalens

kramning hade, såsom jordbrukskreditkassan framhållit, inneburit jämväl

att kassornas möjligheter att öka utlåningen minskat. Genom att placera de in
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

lånade medlen i vissa av lagstiftaren såsom särskilt säkra ansedda slag av

tillgångar — guldkantade obligationer, botteninteckningar etc. — kunde kassorna

visserligen inom vida gränser öka såväl den totala inlåningen som den

totala utlåningen. Men om medlen användes för mera riskbetonad utlåning,

erfordrades täckning av eget kapital på sätt i framställningen närmare angivits.

Då inlåningen nått den gräns, som svarade mot det aktuella inlåningsunderlaget,

kunde därför den riskbetonade utlåningen icke ökas utan en motsvarande

ökning av det egna kapitalet. Härav framginge, att det uppkomna

problemet i själva verket kunde sägas vara mera ett utlånings- än ett inlåningsproblem.

Med ledning av ställningsöversikter från centralkassoma för den 31 december

1945 och vissa under hand erhållna uppgifter har inspektionen gjort följande

uppställning över den för kassorna i förevarande avseende aktuella

situationen.

Sammanställning av centralkassornas utlåning samt beräknad inlåningsmarginal.

(1 000-tal kronor.)

Utlåningen

Marginal för ökad

inlåning

Centralkassa

Hela

utlåningen

Riskbetonad

utlåning

Kronor

I % av

riskbe- tonad

I % av

ökning

av risk- betonad

SI/lS

1945

ökning

1945

S1/is

1945

ökning

1945

utlån.

enl. kol 4

utlån.

enligt

kol. 5

1

2

3

4

5

6

7

8

6 479

903

4 671

730

813

18

in

17 582

2 339

9 430

1 124

5 483

58

490

10 091

1447

5 795

723

2193

38

300

22 180

2 962

10117

1357

13 244

130

980

19 205

3 344

9 974

884

2 651

27

300

23 928

4 647

14 403

3 246

2 973

21

92

23 975

5 064

14 589

2 879

5 733

40

200

20556

2 986

10 763

1648

3 309

31

200

26 642

4 691

16 317

1961

4 102

25

210

16 376

2 851

7 670

682

5 299

69

777

187 014

31234

103 729

15234

45 800

Anmärkning:

De i kolumn 6 lämnade uppgifterna angående inlåningsmarginalen representera även den möjliga

ökningen i respektive kassor av den riskbetonade utlåningen. Uppgifterna avse marginalen

per 31 december 1945 med tillägg för de olika centralkassorna av:

dels den marginalökning, som uppstår i samband med överföringen till fonderna av centralkassornas

och anslutna jordbrukskassors för år 1945 redovisade vinster m. m., samt

dels den marginalökning, som beräknas uppstå på grund av att huvudparten av krediterna

mot säkerhet av inteckningar mellan 60 och 70 % av taxeringsvärdena genom höjda taxeringsvärden

kunna överföras till utlåningen mot säkerhet av inteckningar inom 60 % av

jordbruksfastighets taxeringsvärde (täckningsfri utlåning).

För Malmöhus läns centralkassa innesluta uppgifterna i kolumn 6 den ökning av marginalen,

som uppstår därigenom, att till centralkassan inbetalas en redan avtalad frivillig medlemsinsats

å 80 000 kronor, som medför en ökning av marginalen med 1000 000 kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

I anslutning härtill har inspektionen framhållit, att frågan om en ökning

av inlåningsmöjligheterna för flertalet centralkassor icke syntes kunna

betecknas som överhängande. Den nuvarande inlåningsmarginalen vore

för dem mer än tillräcklig för att medgiva en rimlig utveckling av verksamheten

under de närmaste åren. Endast för Gotlands samt Mälarprovinsernas

centralkassor förelåge en snävare marginal. Dessa centralkassor kunde

otvivelaktigt snart nog komma i det läget, att en begränsning av den täckningspliktiga

utlåningen bleve erforderlig med hänsyn till gällande inlåningsbestämmelser.

Att endast härav draga den slutsatsen att ramen för centralkassornas

verksamhet gjorts för snäv torde dock vara förhastat. De för

kassorna gällande inlåningsbestämmelserna hade liksom motsvarande bestämmelser

för sparbanker och affärsbanker tillkommit i insättarnas intresse

och hade avvägts icke efter vederbörande penninginstituts kapitalbehov utan

efter beskaffenheten i riskhänseende av institutets utlåningsverksamhet. Att

inlåningsmarginalen krympt särskilt mycket för Gotlands centralkassa sammanhängde

med att denna kassa haft de jämförelsevis högsta omkostnaderna

och uppvisat de svagaste årsresultaten, varför kassan icke kunnat i samma

utsträckning som andra stärka sin fondställning med vinstmedel. För Mälarprovinsernas

centralkassas del vore skälet en förhållandevis stor riskbetonad

utlåning, särskilt till ägare av trädgårdsfastigheter.

Beträffande förslaget att söka underlätta en ökning av inlåning sunderlaget

genom att bereda skälig avkastning å insatskapitalet har

bank- och fondinspektionen framhållit, att den av jordbrukskreditkassan

i förevarande avseende ifrågasatta författningsändringen uppenbarligen

skulle befordra insatskapitalets tillväxt. Det frivilliga insatskapitalet kunde

visserligen icke sägas vara i samma mening stabilt som det i reservfonden

bundna kapitalet och vore därför icke i lika hög grad som detta ägnat att

läggas till grund för inlåningen. Vidare borde icke heller bortses från att

kassorna kunde komma i en viss beroendeställning till de medlemmar som

gjort insatserna. Emellertid syntes dessa olägenheter icke inspektionen så

stora, att de borde tillmätas avgörande betydelse. Då det ur synpunkten av

rörelsens fortsatta utveckling vore angeläget, att inlåningsunderlaget ökade,

ville inspektionen för sin del tillstyrka en viss eftergift i kravet på vinstens

fondering. Att härvid gå så långt som jordbrukskreditkassan föreslagit syntes

knappast vara erforderligt för vinnande av det ifrågavarande syftet och

vore ej heller ur konsolideringssynpunkt önskvärt. En lämplig avvägning

mellan de olika intressena hade inspektionen ansett vara, att jordbrukskassa

medgåves rätt att disponera uppkommen vinst för ifrågavarande ändamål

först sedan en fjärdedel av vinsten avsatts till reservfonden. Det utdelade

beloppet borde icke benämnas ränta utan utdelning.

Svenska bankföreningen har likaledes förordat rätt för jordbrukskassa att

å frivilligt insatskapital lämna utdelning sedan viss del av vinsten, förslagsvis

en fjärdedel, avsatts till reservfond.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 112.

17

Sparbanksinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret och i riksbanken

ha i huvudsak icke haft något att invända mot jordbrukskreditkassans

förslag i förevarande avseende.

1945 års bankkommitté har uttalat att, då den ifrågasatta ändringen otvivelaktigt

skulle verka i den riktning jordbrukskreditkassan åsyftat och härigenom

en i och för sig önskvärd breddning av inlåningsunderlaget skulle

kunna komma till stånd, kommittén för sin del icke hade något att erinra

mot en eftergift i kravet på vinstens användande för reservfondsändamål.

Emellertid kunde icke bortses från att det i reservfonderna bundna kapitalet

vore mera stabilt än det frivilliga insatskapitalet och även ur andra synpunkter

vore det angeläget, att avsättningarna till reservfonderna icke helt

upphörde. Utdelning å frivilliga insatser borde därför få ske först sedan

någon del av vinsten —- förslagsvis en tredjedel •— avsatts till reservfonden.

I anledning av jordbrukskreditkassans förslag om provisorisk utsträckning

av inlåningsrätten •— vilken skulle möjliggöras genom förlängd

giltighet och ändrad tillämpning av den i 82 § jordbrukskasseförordningen

upptagna övergångsbestämmelsen — lia fullmäktige i riksgäldskontoret

uttalat, att i kasserörelsens eget intresse stor försiktighet borde iakttagas

då det gällde att lätta på de restriktiva föreskrifterna för in- och utlåning

m. m. Då jordbrukskreditkassans förevarande förslag emellertid icke syntes

kunna medföra några större risker men däremot kunna vara ägnat att öka

möjligheterna för en fortsatt sund utveckling av kasserörelsen, hade fullmäktige

i stort sett intet att erinra mot förslaget.

Fullmäktige i riksbanken ha förklarat sig icke vilja motsätta sig den

föreslagna dispensrätten, vid vars tillämpning Kungl. Maj:t finge tillfälle att

bedöma huruvida i det föreliggande fallet någon risk ur insättarnas synpunkt

kunde finnas. En minoritet inom fullmäktige har avstyrkt förslaget

och därvid i huvudsak åberopat, att mindre stränga bestämmelser för centralkassorna

än för sparbankerna ej vore motiverade, i synnerhet som kassornas

utlåning vore mera riskbetonad, att ökad fondbildning vore den väg

som borde väljas för att förbättra inlåningsunderlaget, att fråga om ökad

inlåningsrätt för affärsbankerna funnits böra anstå i avbidan på resultatet

av pågående utredning angående kreditväsendets omorganisation samt att

de höjningar av taxeringsvärdena, vilka ägt rum vid 1945 års allmänna

fastighetstaxering, medfört en vidgning av inlåningsunderlaget.

Bank- och fondinspektionen har bestämt motsatt sig förslaget och anfört

i huvudsak följande.

Vid bedömandet av förevarande fråga bör den ledande synpunkten vara

insättarnas säkerhet. Jämförelser av den art jordbrukskreditkassan anställt

mellan centralkassornas och sparbankernas behov av kapital för sin rörelse

äro därför icke releventa. Den omständigheten, att centralkassorna ■— i enlighet

med rörelsens uppgift att i första hand tillgodose jordbrukets behov

av driftkredit — placera en större del av sina tillgångar i riskbetonad utlåning

än sparbankerna och i följd härav lia behov av bredare underlag

för inlåningen än dessa, torde icke med fog kunna tagas till intäkt för anspråk

på en lägre och för insättarna oförmånligare täckningsprocent än

Bihang till riksdagens protokoll 19''i6. 1 sand. Nr 112. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

den, som gäller för sparbankerna. De båda av jordbrukskreditkassan särskilt

åberopade, till rörelsens soliditet bidragande faktorerna, nämligen medlemmarnas

solidariska ansvar och de av staten tillskjutna grundfondsobligationerna,

ha beaktats redan vid fastställandet av nu gällande inlåningsbestämmelser.

Vid jämförelse med affärsbankerna må framhållas, att krediter åt jordbrukare

visserligen i allmänhet innebära förhållandevis små förlustrisker.

A andra sidan måste med tanke på eventuella jordbrukskriser kreditgivningens

ensidiga inriktning anses åtminstone på lång sikt innebära en svaghet.

Beträffande lånestockens sammansättning bör jämförelse göras med kreditgivningen

i de affärsbanker, som i storleksordning ungefärligen motsvara

centralkassorna. Därvid framgår, att genomsnittskrediterna för några av de

större centralkassorna icke äro avsevärt lägre än motsvarande belopp hos ett

antal mindre affärsbanker.

Bank- och fondinspektionen har slutligen framhållit att, sedan nu gällande

gränser för centralkassornas inlåning år 1942 fastställdes, enligt inspektionens

mening icke inträffat något som från säkerhetssynpunkt kunde motivera

en utvidgning av de då fastställda gränserna. Fastmera skulle i motsatt

syfte kunna framhållas rörelsens strävan att i vidgad omfattning tillgodose

de jordbrukselconomiska föreningarnas kreditbehov, en utveckling

som uppenbarligen innebure en viss riskökning. Som förut visats hade rörelsen

även inom den nuvarande ramen mycket betydande utvecklingsmöjligheter.

I de undantagsfall då marginalen för ökad inlåning för närvarande

vore något knapp, sammanhängde detta med förhållanden, som gjorde det

särskilt angeläget, att rörelsens omfattning icke ökade utan en motsvarande

inre konsolidering.

Sparbcinksinspektionen har likaledes avstyrkt förslaget örn ändring i gällande

legala begränsning av inlåningsrätten och i första hand framhållit, att

frågan örn lättnader härutinnan icke finge bedömas endast med hänsyn till

kasserörelsens deklarerade behov utan jämväl göras beroende av det allmännas

intresse av ökad inlåning och av förutsättningarna härför ur säkerhetssynpunkt.

Det borde beaktas, att inlåningsrätten för affärsbankerna vöre betydligt

mera restriktiv och att centralkassornas inlåningsrätt även vore

större än sparbankernas så till vida som centralkassa men icke sparbank

finge såsom täckningsfri tillgång medtaga fordran på grund av lån, för vilket

säkerheten utgjordes av inteckning i jordbruksfastighet mellan 50 och

60 procent av taxeringsvärdet. Centralkassornas redan nu mycket vidsträckta

inlåningsrätt kunde endast förklaras genom tillvaron av medlemmarnas begränsade

personliga ansvarighet och grundformerna. Någon anledning att

bereda centralkassorna ytterligare förmåner i detta hänseende förelåge ej.

1945 års bankkommitté har avstyrkt förslaget under framhållande, bland

annat, att frågor örn ändring i kreditinstitutens inlåningsrätt, vilka uppkommit

även för affärs- och sparbanker, borde lösas i ett sammanhang.

Jämväl Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen ha

ställt sig avvisande till förevarande förslag. Sistnämnda förening har uttalat

den meningen, att inlåningsrätten i den mån den grundades på fonder i princip

borde vara större för sparbankerna än för centralkassorna, i betraktande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

19

av att sparbankernas medelsplacering hade ett väsentligt större reellt säker - hetsunderlag än kasserörelsens driftkredit till jordbruket.

Jordbrukskreditkassans förslag om medgivande för centralkassa att u tsträcka

kreditgiv ningen till jordb ruksekonomiska

föreningar intill en femtedel av kassans hela utlåning

har blivit avstyrkt i flertalet yttranden. Endast fullmäktige i riksgäldskontoret

ha förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande inledningsvis påpekat, att

en ökad utlåning till de ekonomiska föreningarna i vissa situationer skulle

kunna minska kasserörelsens möjligheter att fylla sin av statsmakterna föreskrivna

huvudsakliga uppgift, nämligen att bereda jordbrukarna gynnsamma

kreditmöjligheter. I anledning av jordbrukskreditkassans påstående, att

de i författningen angivna gränserna för utlåningen till jordbruksekonomiska

föreningar vöre alltför snäva och att därför en omedelbar ändring härutinnan

vore av nöden, har inspektionen undersökt i vilken utsträckning centralkassomas

kreditgivning för närvarande avser dylika föreningar. Resultatet

har redovisats i följande tabell.

Sammanställning rörande centralkassornas utlåning till Jordbruksekonomiska

föreningar per den 31 december 1945.

(1000-tal kronor)

Centralkassa

Utlåning

till

jordbruks-

kassor

(Beviljad

kredit)

Utlåning till ekonomiska föreningar

Enligt för- fattningen

högst med- given kredit

Beviljad kredit

Marginal för

ytterligare

kredit till

ekonomiska

föreningar

Kronor

kol. 4 i %

av kol. 3.

1

2

3

4

5

6

Gotlands ....................

6135

682

344

50 %

338

Gävleborgs läns..............

17 134

1904

448

25 *

1456

Malmöhus läns ..............

9 857

1095

233

21 %

862

Mellersta Norrlands..........

21612

2 400

569

24 %

1831

Mellersta Sveriges............

18 284

2 031

921

45 %

1110

Mäl arprovinsernas............

22 528

2 503

1400

56 %

1 103

Södra Sveriges ..............

21 959

2 440

2 016

82 *

424

Västra Sveriges..............

19 915

2 213

641

29 %

1572

Östergötlands................

24 774

2 753

1867

68 %

886

Övre Norrlands..............

15 386

1710

990

58 *

720

177 584

19 731

9 429

10 302

Anmärkning:

Ytterligare krediter till jordbruksekonomiska föreningar hava utlämnats av Svenska jordbrukskreditkassan.

Beloppet härav utgjorde den 31 december 1945 764 000 kronor.

Beträffande Gotlands centralkassa bör framhållas, att centralkassans utlåning till ekonomiska

föreningar, vilken regelmässigt är underkastad vissa säsongfluktuationer, under år 1945, då den

var som högst, utgjorde c:a 540 000 kronor.

Bank- och fondinspektionen har sammanfattningsvis framhållit, att vid

senaste årsskiftet föreningskrediternas sammanlagda belopj) i flertalet kassor

legat inom hälften av det belopp som fått disponeras för ändamålet, att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

i fyra kassor utlånats mindre än en tredjedel av det tillåtna beloppet och

att endast i två kassor den faktiska utlåningen överstigit två tredjedelar av

den högsta tillåtna. Marginalen för ökad utlåning till jordbruksekonomiska

föreningar hade i halva antalet kassor överstigit en miljon kronor.

Inspektionen har vidare ansett böra beaktas, att centralkassorna i viss utsträckning

beviljat även stora, affärsbetonade krediter till ekonomiska föreningar.

Med hänsyn till att därmed vore förenade särskilda risker och till

att jordbrukskasserörelsen ännu icke vore så väl rustad i organisatoriskt avseende

ansåge inspektionen, att centralkassorna icke borde få inlåta sig på

en väsentligt ökad kreditgivning till de ekonomiska föreningarna och särskilt

icke till de större. Begränsade rörelsen sin kreditgivning till de mindre och

medelstora föreningarna, syntes rörelsen även med nuvarande regler kunna

tillgodose dessa föreningars rimliga kreditbehov för avsevärd tid framåt.

I stort sett samma synpunkter ha anförts av fullmäktige i riksbanken, som

därjämte framhållit, att frågan om beviljandet av större krediter till de jordbruksekonomiska

föreningarna sammanhängde med gränsdragningen mellan

centralkassomas och Aktiebolaget jordbrukarbankens verksamhetsområden.

1945 års bankkommitté har erinrat örn att maningar till särskild försiktighet

vid kreditgivningen till jordbruksekonomiska föreningar uttalats från

statsmakternas sida under förarbetena till såväl gällande jordbrukskasseförordning

som tidigare författningar i ämnet (jfr bl. a. bankoutskottets utlåtande

nr 41/1942 s. 31).

Svenska bankföreningen har framhållit, att kreditgivningen till de jordbruksekonomiska

föreningarna ofta förutsatte synnerlig erfarenhet på kreditprövningens

område tillika med bankteknisk erfarenhet, egenskaper vilka

av naturliga skäl icke kunde i tillräcklig mån påräknas inom en bankverksamhet

med jordbrukskasserörelsens allmänna läggning.

Emot det i förenämnda promemoria framlagda förslaget örn utvidgad rätt

för jordbruksekonomisk förening att diskontera

varu växlar i centralkassa ha fullmäktige i riksgäldskontoret och

i riksbanken icke haft något att erinra beträffande huvudsaken.

Svenska jordbrukskreditkassan har uttalat, att kassan gärna skulle sett, att

jordbruksekonomisk förening medgivits rätt att generellt diskontera kundväxlar

i centralkassa utan att föreningens egentliga lånerätt i kassan därigenom

belastades. En dylik växels karaktär av närmast ansvarsförbindelse

från föreningens sida kunde enligt kassans mening ha motiverat en sådan

bestämmelse. Emellertid syntes det i promemorian framlagda förslaget tillgodose

kasserörelsens aktuella behov. Kundväxlar kunde i vissa fall grunda

sig på att den ekonomiska föreningen presterat icke varor utan vissa tjänster.

Detta gällde exempelvis maskinföreningar. Kassan förutsatte, att jämväl

växlar som avsåge likvid för tjänster finge behandlas på det sätt som i promemorian

förordats för växlar avseende levererade varor.

Bank- och fondinspektionen, som avstyrkt ändringsförslaget, har framhållit,

att detta innebure ett klart avsteg från de år 1942 fastställda reglerna för

kassornas verksamhet och även från den rådande uppfattningen att krediter

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

21

för varuväxlar borde betraktas som utlåning till leverantörerna och icke lill

köparna. Enligt inspektionens mening hade något egentligt behov av den

föreslagna författningsändringen icke visats. Denna kunde ej anses försvarlig

ur kreditsäkerhetssynpunkt och den vore ägnad att framkalla och bevara

en osund skuldsättning hos de föreningar som utnyttjade de ökade kreditmöjligheterna.

Det vore principiellt betänkligt, att krediter av alldeles samma

beskaffenhet skulle belasta ena gången den diskonterande föreningens

lånerätt i centralkassan och andra gången acceptantens lånerätt i vederbörande

jordbrukskassa. För övrigt vore det icke uteslutet att en viss kredit,

som då den beviljades påfördes vederbörande förening, sedermera, då föreningens

kreditmöjligheter bleve ansträngda, överfördes å acceptanten. Att

en sådan anordning vore ägnad att fördunkla kreditbegreppet och utsudda

gränsen mellan »egna krediter» och »ansvarsförbindelser», vore enligt inspektionens

mening uppenbart. Den skulle även avsevärt försvara för saväl tillsynsmyndigheten

som rörelsens egna kontrollorgan att få en tillförlitlig bild

av kreditgivningen till de ekonomiska föreningarna.

Till utvecklande av sin uppfattning att den ifrågasatta ökningen av föreningarnas

lånerätt icke vore behövlig och ej heller försvarlig ur kreditsäkerhetssynpunkt

har bank- och fondinspektionen anfört i huvudsak följande.

Vid bedömandet av författningsändringens angelägenhet torde i första

hand böra utredas, i vilken utsträckning de jordbruksekonomiska föreningarna

tagit i anspråk sin lånerätt enligt nu gällande lagstiftning. En av bankoch

fondinspeklionen i sådant avseende gjord sammanställning utvisar, att

antalet ekonomiska föreningar, som vid tidpunkten för senaste undersökning

i respektive centralkassor, åtnjöto krediter inom jordbrukskasserörelsen, utgjorde

tillhopa 155, fördelade med 133 på fastlandet och 22 på Gotland. Av

de på fastlandet verksamma föreningarna hade icke mer än en enda till fullo

utnyttjat sin lånerätt; merendels hade dessa föreningar tagit i anspråk endast

en mindre del av det tillåtna kreditbeloppet. Hänsyn har här tagits även

till den växeldiskontering i jordbrukskassor, som i några undantagsfall förekommit.

På Gotland hade i oktober 1944, då bank- och fondinspektionen såg sig

föranlåten att ingripa mot kreditgivningen därstädes genom vissa förelägganden,

fjorton föreningar — samtliga anslutna till Gotländska lantmännens

central förening — erhållit krediter utöver den i författningen angivna maximigränsen.

Sju föreningar hade förskaffat sig krediter i jordbrukskassor genom

att där diskontera å kassamedlemmar dragna varuväxlar. Dessas sammanlagda

belopp uppgick vid nyssnämnda tidpunkt till 19 000 kronor. Beloppet

har därefter stigit, enär centralkassan låtit överflytta ali diskontering

av lokalföreningarnas kundväxlar till jordbrukskassorna, ifrågavarande

diskonteringskrediter nådde sitt maximum i juli 1945 med 76 000 kronor

fördelade på aderton föreningar. Den 31 oktober 1945 hade beloppet sjunkit

till omkring 56 000 kronor fördelade på fjorton föreningar. Av sistnämnda

belopp hade nära 21 000 kronor kunnat rymmas inom vederbörande föreningars

författningsenliga lånerätt i centralkassan, och det är följaktligen

för närvarande endast ett kreditbehov på några få 10 000-tals kronor, som

skulle tillgodoses genom den ifrågasatta lagstiftningen. Till jämförelse må

nämnas, att de jordbruksekonomiska föreningarna på Gotland i juli 1945

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

hade krediter i jordbrukskasserörelsen å sammanlagt ca 641 000 kronor,

varav 456 000 kronor utgjordes av krediter till lokalföreningar. Dessa föreningars

och centralföreningens sammanlagda för bank- och fondinspektionen

kända krediter hos penninginstitutioner på Gotland uppgingo samtidigt

till omkring 3,2 milj. kronor.

Nämnda siffror visa, att föreliggande fråga har mycket ringa betydelse och

därjämte en ytterst begränsad lokal räckvidd. Lagstiftningen skulle tillkomma

allenast med hänsyn till förhållandena på Gotland.

Bedömes härefter frågan ur kreditsäkerhetssynpunkt bör anmärkas, att

av de till Gotländska lantmännens centralförening anslutna lokalföreningarna

flertalet har en förhållandevis obetydlig rörelse. Det egna kapitalet är

vanligen ganska ringa, understundom endast några 100-tal kronor. I organisatoriskt

avseende äro föreningarna ofta svagt utrustade och i en del fall

ha de mest självklara ordningskrav åsidosatts. Det finns sålunda föreningar

även sådana som åtnjuta stora krediter i centralkassan — som år efter

år underlåta att upprätta bokslut och hålla föreningsstämma. En förening,

vars egna kapital (av beskaffenhet att kunna läggas till grund för krediter

i jordbrukskasserörelsen) icke uppgår till mer än 850 kronor men vars engagement

i kreditinrättningar på Gotland belöpa sig till åtminstone 47 000

kronor, har icke upprättat bokslut för vare sig 1943 eller 1944.

Med hänsyn lill vad nu sagts och till bankoutskottets år 1942 gjorda uttalande,

däri manas till försiktighet vid kreditgivningen till de ekonomiska

föreningarna, skulle det kunna ifrågasättas, om lokalföreningarna på Gotland

borde erhålla krediter ens till den i jordbrukskasseförordningen angivna

maximigränsen. Även utskottets påpekande, att ifrågavarande föreningar ofta

åtnjuta krediter utanför jordbrukskasserörelsen är här tillämpligt. Av de till

centralkassan på Gotland anslutna jordbruksekonomiska föreningarna ha åtskilliga

till och med mycket stora krediter på annat håll.

I belysning av vad nu sagts framstår det som ännu mera betänkligt att öka

möjligheterna för ifrågavarande föreningar att erhålla krediter inom jordbrukskasserörelsen.

Det förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att den

föreslagna anordningen dispenserar från icke endast regeln, att jordbruksekonomisk

förening må erhålla krediter till högst ett belopp, som motsvarar fyra

gånger föreningens eget kapital, utan även reglerna att centralkassas sammanlagda

utlåning till sådana föreningar icke må överstiga en tiondel av kassans

totala utlåning, och att till en och samma förening ej må beviljas lån

till högre belopp än som motsvarar en tjugofemtedel av den totala utlåningen.

En sådan utvidgning av ekonomisk förenings lånemöjligheter inom jordbrukskasserörelsen,

som här avses, står direkt i strid med bankoutskottets i

restriktivt syfte gjorda uttalande.

Även med hänsyn till föreningarna själva torde bibehållandet av de nuvarande

gränserna för kreditgivningen vara att rekommendera. Förhållandet

mellan eget och främmande kapital är — även bortsett från ifrågavarande

diskonteringskrediter — ur företagsekonomisk synpunkt mycket ofördelaktigt.

Det vill synas som örn för åtskilliga av de berörda föreningarna en

minskning av skuldsättningen, ej en ökning av densamma vöre den för ögonblicket

mest angelägna åtgärden. Här som eljest inom näringslivet gäller regeln,

att en sund utvidgning av rörelsen icke kan ske utan motsvarande ökning

av företagets inre styrka. På lång sikt borde den naturliga målsättningen

för föreningarna vara att icke låta omsättningen och därmed skuldsättningen

öka i vidare mån än som kan anses försvarligt med hänsyn till det

egna kapitalets tillväxt. Att genom särskilda lagstiftningsåtgärder befrämja en

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

23

ökad skuldsättning i förhållande till det egna kapitalet kan därför från nyss

berörda synpunkter icke vara välbetänkt.

1945 års bankkommitté, som jämväl avstyrkt förslaget, har i huvudsak

anfört följande.

Den föreslagna uppdelningen av de ekonomiska föreningarnas förbindelser

i sådana som belasta föreningarnas lånerätt i centralkassan och sådana som

icke belasta denna lånerätt utan föras å vederbörande acceptanters konto i

jordbrukskassorna, är ur allmänna ekonomiska synpunkter betänklig och golde

i författningen givna reglerna om begränsning av ifrågavarande kreditgivning

illusoriska. Det kan sålunda ur kreditsäkerhetssynpunkt icke vara

lämpligt att de föreningar, om vilka här är fråga, skola kunna utan begränsning

erhålla krediter i centralkassorna genom att där diskontera kundväxlar,

detta så mycket mindre som föreningarna ofta åtnjuta mycket betydande krediter

på annat håll. Av bank- och fondinspektionens i ärendet avgivna utlåtande,

vilket varit för kommittén tillgängligt, synes också framgå, att föreningarnas

behov av ökade kreditmöjligheter i promemorian mycket överdrivits.

Jordbrukskreditkassans förslag att det skulle få ankomma på kassan att

fatta slutligt avgörande om jordbrukskassornas verksamhetsområden

har avstyrkts av samtliga myndigheter och sammanslutningar,

som yttrat sig i denna del. Därest en sådan ändring i nu gällande bestämmelser

ansåges önskvärd, att verksamhetsområdena ej skulle behöva angivas

i jordbrukskassornas stadgar, vore det dock, enligt vad i yttrandena framhållits,

påkallat att det allmänna bibehölles vid bestämmanderätten rörande

verksamhetsområdenas gestaltning. Denna rätt borde då antingen som hittills

utövas av länsstyrelserna eller ock möjligen överflyttas till bank- och fondinspektionen.

Emot förslaget örn författningsändring i syfte att medgiva rätt för

centralkassa och jordbrukskassa att förvärva andelar

i fastighetsförening ha sparbanksinspektionen samt fullmäktige

i riksgäldskontoret och i riksbanken icke haft något att erinra. Bank- och

fondinspektionen, som ej heller haft något att invända mot förslagets syfte,

har ifrågasatt, huruvida icke även utan en sådan ändring centralkassa och

jordbrukskassa skulle vara berättigade att förvärva andel i bostadsrättsförening,

som uppläte lokal för kassans inrymmande. Svenska sparbanksföreningen

har framhållit, att även för sparbankernas del förelåge behov att

få förvärva andelar i fastighetsföretag. Ändringsförslaget borde därför enligt

föreningens åsikt vila i avbidan på en allmän översyn av lagstiftningen för

penninginstituten.

Förslaget örn medgivande av rätt för jordbrukskassa alf bevilja kredit

åt funktionärer utan förhandsprövning av centralkassa har icke vunnit

anslutning i något av de avgivna yttrandena. Flertalet av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna har tvärtom ansett förhandsprövningen

ändamålsenlig och lämplig, särskilt i betraktade av att ifrågavarande funktionärers

krediträtt icke vore underkastad de strängare restriktioner som gällde

för styrelseledamöter och tjänstemän i banker.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Departementschefen.

I likhet med vad som gäller för andra kreditanstalter har rätten för centralkassorna

att in- och upplåna penningar utöver vad som motsvarar vissa såsom

särskilt säkra ansedda placeringar ställts i viss relation till kassornas tillgångar

i fonder och insatskapital. I sistnämnda avseende har för centralkassorna

liksom för sparbankerna såsom maximum för inlåningen fastställts

ett belopp motsvarande 12 */2 gånger fonder och insatskapital.

Under de senaste åren har en betydande stegring av centralkassomas inocli

utlåning ägt rum, varemot, såsom framgår av jordbrukskreditkassans

framställning, det egna kapitalet i allmänhet icke har tillvuxit i förhållandevis

samma omfattning. Härav följer, att marginalen mellan den högsta tilllåtna

och den faktiska inlåningen minskats, och i några fall har till och med

gränsen för inlåningsrätten tangerats. I detta läge föreligger uppenbarligen

skäl att överväga åtgärder i syfte att åstadkomma ett vidgat underlag för den

fortsatta inlåningen.

Den såväl med hänsyn till kasserörelsens stabilitet som från andra synpunkter

mest tillfredsställande utvägen att bredda centralkassornas inlåningsunderlag

är att förstärka reservfonderna. Det är därför enligt min mening

angeläget, att centralkassorna ägna den största uppmärksamhet häråt. Enligt

vad jordbrukskreditkassan yttrat torde det dock ej vara möjligt att för närvarande

uteslutande lita till en utbyggnad i detta avseende. En annan möjlighet

är att söka bereda rörelsen ökad kapitaltillgång genom frivilliga insatser

i jordbrukskassorna. För att på denna väg skall kunna åstadkommas någon

kapitaltillförsel av betydenhet är det uppenbarligen nödvändigt att, såsom

jordbrukskreditkassan framhållit, möjlighet öppnas att lämna medlemmarna

skälig avkastning å det insatskapital de frivilligt tillskjuta. Härför förutsättes,

att eftergift göres med avseende å det i 56 § uppställda kravet att minst 75

procent av jordbrukskassas årsvinst skola avsättas till reservfonden. Då man

emellertid icke torde kunna bortse från att det i reservfonderna bundna kapitalet

är mera stabilt än det frivilliga insatskapitalet och det även av andra

skäl måste anses angeläget, att avsättningarna till reservfonderna icke helt

upphöra, synes mig utdelning å frivilliga insatser böra få ske först sedan någon

del av vinsten, förslagsvis 25 procent, blivit avsatt till reservfonden. I överensstämmelse

med den terminologi som i fråga om centralkassornas vinstdisposition

begagnats i 27 § synes vad som sålunda kan av jordbrukskassas

vinst komma att utdelas till medlemmarna å deras frivilliga insatser böra betecknas

icke som ränta utan som utdelning.

Den ändring i reglerna om användningen av jordbrukskassas vinst jag

sålunda vill tillstyrka torde böra verkställas genom att i 56 § mellan andra

och tredje styckena infogas ett nytt stycke med innehåll som nyss angivits.

Därav föranledas även ett par mindre ändringar i det nuvarande tredje

stycket.

I detta sammanhang synes mig vidare böra beaktas frågan örn förbättrande

av de jordbruksekonomiska föreningarnas möjligheter att erhålla kredit i

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

25

centralkassorna genom diskontering av varuväxlar. Av bland annat organisatoriska

skäl och med hänsyn till centralkassornas större möjligheter att bedöma

de ekonomiska föreningarnas kreditvärdighet ha föreningarna utestängts

från möjlighet att erhålla kredit i jordbrukskassorna och i stället hänvisats

till centralkassorna. En förenings lånerätt därstädes har begränsats

sålunda, att krediten icke får överstiga ett belopp motsvarande fyra gånger

föreningens eget kapital, varjämte föreskrivits, att centralkassas sammanlagda

utlåning till jordbruksekonomiska föreningar icke får överstiga en tiondel

av kassans hela utlåning och att till en och samma förening ej må beviljas

lån till högre belopp än som motsvarar en tjugofemtedel av kassans sammanlagda

utlåning. Jordbrukskassemedlemmen är däremot för erhållande av kredit

inom kasserörelsen hänvisad till vederbörande jordbrukskassa. Denna

uppdelning av kreditgivningen har föranlett ovisshet huruvida inom kasserörelsen

kunnat diskonteras vissa av jordbruksekonomiska föreningar utställda

och av jordbrukare accepterade växlar, ehuru mot desamma ur säkerhetssynpunkt

i och för sig icke varit något att invända. Oavsett örn acceptanten äger

outnyttjad kreditmöjlighet i jordbrukskassa nödgas nämligen föreningen

vända sig till annat kreditinstitut än centralkassan för att få växeln diskonterad,

därest någon av de nyss angivna gränserna för föreningens möjlighet

att erhålla kredit skulle överskridas genom diskonteringen.

I betraktande av att acceptanten-jordbrukaren är den i sista hand betalningsskyldige

och föreningens förpliktelse reellt närmast är att anse som en

ansvarsförbindelse, kunde ifrågasättas att vid växelns diskontering fästa avseende

i huvudsak vid jordbrukarens och endast i mindre mån vid föreningens

kreditvärdighet. Emellertid skulle det självfallet vålla centralkassoma avsevärt

besvär, örn de vid prövning av framställningar om diskontering av varuväxlar

regelmässigt skulle träffa sitt avgörande i första hand på grundval av

en utredning rörande acceptantens förhållanden, om dennes medlemskap

och eventuellt outnyttjade lånerätt i jordbrukskassa. För de fall då växelbeloppet

rymmes inom föreningens medgivna kredit synes mig något behov av

ett sådant bedömande vid växeldiskonteringen ej heller föreligga.

Däremot torde för det fall, att föreningens lånerätt skulle överskridas genom

diskonteringen, möjlighet böra förefinnas att taga hänsyn även till acceptantens

krediträtt inom kasserörelsen. Till de i 34 § upptagna reglerna om jordbruksekonomisk

förenings möjlighet att erhålla kredit i centralkassa synes

mig böra göras ett tillägg av innebörd, att sådan förening utan hinder av eljest

gällande begränsningar må kunna erhålla kredit för varuväxel, som dragits

av föreningen och accepterats av jordbrukskassemedlem, därest centralkassan

-— efter inhämtande av upplysningar från jordbrukskassan — finner

sådana förhållanden föreligga, att acceptanten skulle i enlighet med de i 59 8

meddelade bestämmelserna rörande dennes lånerätt och med hänsyn till omfattningen

av honom redan lämnad kredit kunna i jordbrukskassan erhålla

lån till belopp som motsvarar växelsumman. Detta innebär ali krediten med

hänsyn till den däremot svarande tillgång, som acceptantens betalningsskyldighet

innefattar, icke behöver inräknas i den föreningens skuldsumma, för

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 112. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 112.

vilken fordras täckning i föreningens tillgångar, och ej heller måste falla inom

de eljest gällande maximigränserna för centralkassans utlåning till föreningar.

Med växel som avser betalning för levererade varor torde böra likställas

växel som tillkommit för likvidering av fordran på grund av tjänster,

vilka tillhandahållits jordbrukare t. ex. av maskinföreningar.

När centralkassa med tillämpning av den sålunda förordade särskilda regeln

medgivit diskontering av växel, bör därigenom acceptantens lånerätt i

jordbrukskassan anses ha tagits i anspråk till belopp som motsvarar växelsumman.

För alt detta skall kunna vederbörligen beaktas av jordbrukskassan

torde böra föreskrivas skyldighet för centralkassan att ofördröjligen underrätta

jordbrukskassan örn diskonteringen. Det torde få förutsättas att i

praktiken meddelande kommer att lämnas även när växel blivit inlöst. Med

hänsyn till att ifrågavarande kredit redan från början är tidsbegränsad synes

det dock ej nödvändigt att föreskriva underrättelseplikt i detta avseende.

Såsom bank- och fondinspektionen i sitt yttrande förutsatt torde det

stundom kunna inträffa, att viss kredit då den beviljas kommer att påföras

vederbörande förening men att, då ökat kreditbehov därefter inträder för

föreningen, fråga uppkommer örn beredande av möjlighet för den nya kreditens

beviljande genom att, efter de grundsatser som angivits i det föregående,

överföra den förut beviljade växeikrediten på acceptanten. Något principiellt

hinder häremot synes ej böra föreligga, och frågan örn en sådan överflyttning

torde böra behandlas i enahanda ordning som en ny diskontering.

Den nu förordade ökade diskonteringsmöjligheten förutsätter, såsom framhållits

i förenämnda promemoria, en intim samverkan mellan centralkassorna

och jordbrukskassorna. Det är sålunda av vikt, att de förra kunna snabbt få

behövliga upplysningar för bedömande av diskonleringsfrågan och att de

senare erhålla möjlighet att genast beakta den belastning som diskonteringen

bör föranleda å acceptantens konto.

De båda sålunda föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft

omedelbart efter utfärdandet.

De i jordbrukskreditkassans framställning i övrigt framlagda förslagen

synas mig, bland annat med hänsyn till den pågående utredningen om kreditväsendets

omorganisation, icke böra för närvarande föranleda någon åtgärd.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats

härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3U

och 56 §§ förordningen den 5 juni 19A2 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

Föredraganden hemställer härefter, att nämnda förslag till förordning måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar, att

proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

467369. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:321 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 19 a1 i texten
  2. BU 1946:53 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 s. 1 i texten