Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. m

1946-01-04 · 67 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:12, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

1

Nr 12.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord m. m.; given Stockholms slott den 4 januari 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord;

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 12.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 12.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Upplåtes kommun tillhörig jord, som lill någon del ligger utom fastställd

stadsplan, på arrende för jordbruksändamål och avser arrendet brukningsdel,

som omfattar högst femtio hektar odlad jord, skola, utöver vad örn

jordbruksarrende i allmänhet är föreskrivet i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, stadgandena i 2 kap. 50—66 §§ samma lag lända till efterrättelse,

med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 2 och 3 §§ här

nedan.

Med kommun förstås i denna lag landskommun, köping och stad samt

församling ävensom municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig eller

kyrklig, kommunal förvaltningsenhet.

Denna lag äger icke tillämpning å arrende, som regleras av ecklesiastika

arrendebestämmelser.

2 §•

I stället för den i 2 kap. 50 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

angivna arrendetiden av minst fem år skall gälla en arrendetid av minst

ett år; och skall den vid utgången av varje arrendeperiod enligt 51 § samma

kap. inträdande optionsrätten avse nytt arrende för en tid av ett år.

3 §•

Tillkännagivande av arrendator enligt 2 kap. 52 § lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång. Sker ej sådant tillkännagivande inom

föreskriven tid, skall arrendatorn anses hava åtagit sig nytt arrende för en

tid av ett år.

Vill kommun göra gällande att arrendatorns rätt till nytt arrende bör förfalla

på grund av något förhållande som avses i 2 kap. 53 § förenämnda lag,

skall kommunen lämna arrendatorn meddelande därom i enlighet med vad

1 sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens utgång.

Tillkännagivande att ändring av arrendevillkoren påkallas skall på sätt i

2 kap. 54 § första stycket samma lag sägs ske senast fem månader före

arrendetidens utgång. Sker ej tillkännagivande såsom nu är sagt eller varder

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Alaj.ts proposition nr 12.

ej frågan senast fyra månader före samma tids utgång hänskjuten till skiljemän,

skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

4 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages

från tillämpning av något av stadgande^ i 2 kap. 50—61 §§ eller

63—65 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, 50—54 §§ med de avvikelser

som angivas i 2 och 3 §§ denna lag, och innehåller avtalet förbehåll

att medgivande därtill må sökas, ankomme på jordbrukskommissionen att

medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund

ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses

förfallet.

Undantag som i första stycket avses må medgivas även i fråga om tillämnat

arrendeavtal. Har sådant undantag medgivits, vare det dock ej gällande

med mindre erinran därom göres i avtalet.

över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär

anföras hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll

del av beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut åge föra klagan

däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna

i 2 kap. 51—54 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, med iakttagande

av vad i 2 och 3 §§ denna lag finnes stadgat, ävensom 55 § andra stycket och

56 § nämnda kap. tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn

eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat

fastigheten under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår före den

1 januari 1947, skall nytt arrende för en tid av ett år anses hava kommit till

stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på

sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren

med iakttagande därav att de i 3 § tredje stycket denna lag angivna

tiderna skola hänföra sig till utgången av den nya arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor

blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och

60 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande

fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter

visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från

lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras

i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

5

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga

tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst

femtio hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård

och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

ingår i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning,

som avses i 63 § lagen den 13 maj 1932 örn häradsallmänningar, eller i allmänningsskog,

som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 örn allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna, eller utgöres av mark, som förvärvats av delägarna

i allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad;

eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter

fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst

av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet

besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring

eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet

betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i---huvudsakliga bärgning.

Vad i---eller fideikommiss.

Om arrende av viss kommunal jord är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Har arrendeavtal med avseende å sådan i 2 kap. 49 § första stycket angiven

brukningsdel, för vilken bestämmelserna i 51—56 §§ samma kap. enligt

vad nu stadgats äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande, skola

sagda bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas å

1 Senaste lydelse se 1943:883.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn

samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under sammanlagt

minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit

till stånd, örn arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren

med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § angivna tiderna skola

hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor

blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och

60 §§ avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse

må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses

visas därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder,

dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från denna lags ikraftträdande.

över jordbrukskommissionens beslut må klagan förås i den ordning

2 kap. 68 § tredje stycket stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,

som slutits före lagens ikraftträdande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

7

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 november 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om arrendebestämmelser

för viss kommunal jord och viss allmänningsjord samt anför därvid

följande.

I. Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1944 tillkallades, dels

samma dag till utredningsmän för verkställande av utredning rörande arrendebestämmelser

för kommunal jord m. m. häradshövdingen N. Wihlborg,

tillika ordförande, och stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt samt dels den

15 maj 1944 att såsom sakkunniga deltaga med utredningsmännen vid överläggningar

i ämnet arrendatorn E. Johnsson, Lagklarebäcks gård, agronomen

G. Lundgren i Stockholm, fastighetsdirektören F. Persson i Göteborg och

ledamoten av riksdagens andra kammare A. P. Pettersson i Dahl.

Med skrivelse den 16 februari 1945 ha utredningsmännen överlämnat promemoria

med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord (SOU

1945: 9). Vid förslaget fanns fogat ett särskilt yttrande av direktör Persson,

över förslaget ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen

och luftfartsmyndigheten, flertalet av jordbrukskommissionerna,

landstingens förvaltningsutskott och rikets städer ävensom av Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).

Vidare ha utredningsmännen med skrivelse den 27 augusti 1945 överlämnat

promemoria angående de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning å upplåtelse

på arrende av viss allmänningsjord. Över denna promemoria ha yttranden

avgivits av lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser, flertalet jordbrukskommissioner,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands,

Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län, styrelserna för Norra Vedbo och Glanshammars

häradsallmänningar samt Vilhelmina övre sockenallmänning ävensom Hamra

kapellags, Orsa, Älvdalens, Lima, Transtrands, Särna och Idre, Svärdsjö, En
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

vikens och Svartnäs, Venjans, Arjeplogs, Arvidsjaurs och Gällivare socknars

allmänningsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens

folk (RLF).

II. 1943 års sociala arrendebestämmelsers innebörd.

Till 1943 års riksdag framlades genom proposition nr 346 förslag till lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom. Till grund för propositionen låg ett av 1936 års arrendeutredning

den 9 november 1938 avgivet betänkande (SOU 1938:38). Sedan

utlåtande över propositionen ävensom vissa i anledning av denna väckta

motioner avgivits av det vid riksdagen tillsatta tredje särskilda utskottet

(uti. nr 2), antog riksdagen i huvudsak propositionen. Den nya lagstiftningen

finnes upptagen i lagen den 22 december 1943 (nr 883) angående ändring

i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1944.

Andra kapitlet i nyttj anderattslagen innefattar efter antagandet av 1943

års lagändringar — liksom förhållandet var dessförinnan -—■ dels allmänna

bestämmelser om jordbruksarrende, gemensamma för alla under nyttjanderättslagen

hörande jordbruksarrenden, och dels huvudsakligen av sociala

hänsyn betingade särbestämmelser för vissa kategorier av arrendejordbruk.

Beträffande särbestämmelserna, vilka innehållas i 2 kap. 49—69 §§, är

att märka dels att desamma ersätta de sociala arrendebestämmelser, som

förut funnits upptagna i lagen örn arrende av viss jord i Norrland och vissa

delar av Svealand, och dels att även i övrigt bestämmelserna erhållit ett i

förhållande till förut gällande lag avsevärt vidgat tillämpningsområde. Specialregleringen

skall sålunda tillämpas, om den utarrenderade brukningsdelen

1) tillhör bolag, förening eller stiftelse eller 2) utgöres av gård, torp

eller annan jordbrukslägenhet som lyder under huvudgård och tillhör enskild

person eller fideikommiss eller 3) äges av enskild person, vilken icke

är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som är i sambruk med densamma

och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.

I likhet med äldre lag stadgar även nya lagen det villkor för de speciella

bestämmelsernas tillämplighet att brukningsdelens storlek ej överskrider en

viss maximiareal. Denna s. k. övre arealgräns, som enligt äldre lag var satt

vid tjugofem hektar, är nu bestämd till femtio hektar odlad jord.

Däremot har i den nya lagstiftningen, i motsats till vad förut gällt, för

specialregleringens tillämplighet icke fastställts någon s. k. nedre arealgräns.

Under denna reglering falla numera även de allra minsta arrendena; gränsen

nedåt för de sociala arrendena är sålunda bestämd på samma sätt som

gränsen mellan jordbruksarrende och hyra, varom avhandlas i 3 kap. 2 §

första stycket nyttjanderättslagen. Det bör dock i detta sammanhang anmärkas

att enligt bestämmelse i 2 kap. 49 § andra stycket nyttjanderättslagen de

i specialregleringen inrymda stadgandena angående minimiarrendetid, optionsrätt

och förköpsrätt, vilka stadganden innehållas i 50—57 och 67 §§,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

9

icke skola äga tillämpning, om med arrendeupplåtelsen väsentligen åsyftas

att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för jordbruk, skogsbruk

eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel

(huggartorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn

icke av jordbuket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Beträffande innebörden av de sociala arrendebestämmelserna må lämnas

följande kortfattade redogörelse.

I 50 § föreskrives, att arrendeupplåtelse för viss tid skall ske för minst fem

år; om kortare arrendetid är avtalad, gäller upplåtelsen likväl för fem år.

— I 51 § stadgas, att arrendatorn vid utgången av arrende som gäller för

viss tid äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år, och sådan rätt, i lagen

benämnd optionsrätt, tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången av vart

femte år. Optionsrätten kan utövas hur länge som helst och den kan vid arrendatorns

frånfälle övergå till hans arvinge. Förbehåll enligt vilket arrendet

skall upphöra med arrendatorns död gäller icke. För det fall att arrendatorn

ej själv vill tillgodonjuta något nytt arrende stadgas i 52 §, att arrendatorn

skall tillkännagiva detta för jordägaren senast ett år före arrendetidens

utgång på sätt örn uppsägning är stadgat. Örn sådant tillkännagivande

ej sker inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses ha åtagit sig nytt

arrende för en tid av fem år. Under vissa förutsättningar kan, enligt stadgande

i 53 §, jordägaren bryta optionsrätten. Sålunda kan detta ske först

och främst om arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet.

Vidare kan optionsrätten brytas därigenom att jordägaren avser

att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn

eller dess avkomling skall bruka fastigheten. Slutligen upptages såsom grund

för optionsrättens brytande att det på grund av särskilda förhållanden måste

anses medföra påtagligt men för jordägaren att arrendatorn kvarsitter å

fastigheten. Såsom exempel på fall då denna regel kan bliva tillämplig har

nämnts bl. a. det förhållandet att fastigheten förvärvats av kommun med

tanke på genomförande av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga

intressen vid fortskridande bebyggelse. Genom i 53 § intagna särskilda

bestämmelser regleras de formella betingelser som skola iakttagas för

att optionsrätten skall kunna brytas. —- Enligt bestämmelser i 54 och 55 §§

skall, därest vid arrendeperiodens utgång överenskommelse örn arrendevillkoren

ej kan ernås, frågan därom avgöras av skiljemän. Har skiljeavtal mellan

parterna ej träffats, skola ledamöterna i den jordbrukskommission inom

vars verksamhetsområde fastigheten är belägen vara skiljemän. — För det

fall att vid arrendetidens utgång tvist örn rätt till nytt arrende eller om ändring

av arrendevillkoren ännu icke avgjorts skola, enligt 5G §, så länge frågan

är svävande eller, örn rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn,

intill dess han blir skyldig att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren

tillämpas. — Därest fastigheten eller del därav säljes, tillerkännes

arrendatorn örn han har optionsrätt, jämlikt 57 §, förköpsrätt enligt bestämmelserna

i en särskild den 22 december 1943 utfärdad lag örn förköpsrätt.

Denna rätt innebär att arrendatorn, då försäljningen sker lill någon utomstående,

äger lösa till sig fastigheten till det av köparen utfästa priset. För
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

köpsrätt må utövas endast om försäljningen omfattar hela det arrenderade

området eller om den odlade jord som ingår i den försålda fastigheten till

större delen omfattas av arrenderätten. Förköpsrätt må icke utövas allenast

i fråga örn en del av den försålda fastigheten. — I syfte att hindra jordägaren

från att kringgå lagen har i 67 § upptagits ett stadgande, som innebär

att örn optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren avsett att

själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig inhämta jordbrukskommissionens

tillstånd därest han vill sälja fastigheten innan två år förflutit

från arrendets upphörande. Brott häremot straffas med dagsböter.

—• 58 § föreskriver, att arrendeavgiften skall vara till sin storlek bestämd. —- Byggnadsskyldigheten vid sociala arrenden regleras i 59 och 60 §§. I avseende

härå gäller, att det åligger jordägaren att vid tillträdet avlämna ej mindre

bostadshus i det skick som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga

kräves än även för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade,

att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan än mindre

reparation. Byggnadsskyldighetens omfattning bestämmes vid tillträdessyn.

Verkställer ej jordägaren honom vid synen ålagt byggnadsarbete inom utsatt

tid, äger arrendatorn utföra arbetet i jordägarens ställe med rätt till

gottgörelse därför av jordägaren. För den tid fastigheten är i bristfälligt

skick är arrendatorn berättigad ej blott till skälig nedsättning i arrendeavgiften

utan även till skadestånd. Nybyggnadsskyldighet föreligger även

med avseende å behov som kunna inställa sig efter tillträdet. Om under arrendetiden

erfordras, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad

eller ombyggnad sker av hus som är att hänföra till nödig byggnad

eller att å sådant hus verkställes annan än mindre reparation, är

jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Byggnadsföreläggande

i det hänseende nu sagts kan under arrendetiden meddelas

vid särskild syn. — Arrendatorns hävde- och underhållsskyldighet är enligt

61 § bestämd på det sätt, att det åligger arrendatorn att väl hävda jorden,

avhjälpa sådana brister å nödiga byggnader som föranleda blott mindre

reparation samt vårda och underhålla övriga fastighetens tillhörigheter

så att icke något under arrendetiden försämras. Beträffande jordens hävd

och andra till fastigheten hörande inrättningar än egentliga byggnader gäller

således samma regel som i fråga om arrenden i allmänhet, varemot i

fråga om egentliga byggnader underhållsskyldigheten är inskränkt till att

avse mindre reparationer, varmed förstås avhjälpande av smärre brister å

golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och

fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig

lagning. ■—- I 63 § upptages bestämmelse örn rätt för arrendatorn till husbehovsfiske,

och 64 § reglerar, vad norra delen av riket angår, arrendatorns

rätt till skogsfång och bete. — I 62 § föreskrives dels att, om å fastigheten

finnes hus som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra

till nödig byggnad, det skall anses undantaget från arrendet och dels att, örn

byggnaden ingår i arrendet, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet

skall gälla vad örn nödig byggnad är stadgat. — Samtliga de sociala arrendebestämmelser

för vilka redogörelse nu lämnats, med undantag för reg
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

11

lema i 62 §, äro av tvingande karaktär enligt vad som föreskrives i 65 §.

Denna paragraf innehåller även föreskrift därom att vissa uppräknade i

den allmänna avdelningen av arrendekapitlet upptagna stadganden skola

vara tvingande vid de arrenden för vilka specialregleringen är tillämplig.

De avsedda stadgandena äro upptagna i: 8 § andra stycket — som reglerat

arrendatorns rätt att lämna från sig arrendet då avtalet är slutet för viss

tid ej understigande tio år —; 9 § — som innehåller föreskrift örn vad i avseende

å arrendeavtalet skall gälla i händelse av arrendatorns död —; 12 §

sista stycket — som bestämmer att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt

vidkännas kostnaden för tillträdes- och avträdessyn —; 17 § — som

reglerar arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten —; 18 § tredje

och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning — vilka lagrum

innehålla vissa föreskrifter i avseende å det fall att jordägaren ej vill inlösa

överloppshus m. m. —; samt 20 § första stycket -— som reglerar arrendatorns

rätt till nyodling —. Viktigast av de nu nämnda tvingande stadgandena

äro de som reglera arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten

(17 §). I detta hänseende tillerkännes arrendatorn under vissa i lagen angivna

förutsättningar rätt till ersättning för verkställd täckdikning och gödselstadanläggning,

för anläggning av markväg, inrättande av silo för konservering

av foder eller utförande av annan varaktig, för jordbruket nyttig

anläggning, som ej är att hänföra till åbyggnad eller elektrisk anläggning,

samt för nyodling, särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk eller annan

jordförbättring än sådan som avser bättrande av tillträdesbrist, för såvitt

fastighetens värde därigenom blivit på ett varaktigt sätt förökat. — Emellertid

kan, därest särskilda omständigheter visas böra föranleda därtill, dispens

erhållas från en eller flera av de tvingande lagbestämmelserna. Föreskrift

härom finnes upptagen i 68 §. För att dispens skall kunna erhållas förutsättes

att arrendeavtal upprättats och att i detta intagits förbehåll att medgivande

till dispens må sökas. Dispens sökes hos jordbrukskommissionen,

över vars beslut klagan kan föras hos länsstyrelsen. —- Slutligen må nämnas,

att det enligt stadgande i 66 § ankommer på jordbrukskommissionen att på

begäran av jordägaren eller arrendatorn granska dem emellan slutet arrendeavtal.

Örn jordbrukskommissionen vid granskningen finner, att avtalet innehåller

bestämmelse som enligt lagen är utan verkan, skall kommissionen därom

lämna jordägaren och arrendatorn skriftligt besked.

III. Arrendebestämmelser för kommunal jord.

1. Den sociala arrendelagstiftningens förhållande till arrenden av

kommunal jord.

1936 års arrendeulredning, vars betänkande såsom förut nämnts legat till

grund för den år 1943 antagna nya arrendelagstiftningen, hade i samband

med prövning av frågan örn vilka arrenden som borde falla under specialregleringen

under övervägande huruvida dit borde hänföras arrenden av

kommunal jord. I avseende härå yttrade emellertid arrendeutredningen att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

något egentligt behov av skärpta regler för dylika arrenden ej torde föreligga

samt att det även skulle möta särskilda svårigheter att genomföra sådana

regler enär kommunernas arrendeupplåtelser mycket ofta vore av tillfällig

karaktär.

Lagrådet fann vad arrendeutredningen sålunda anfört icke kunna lämnas

utan beaktande och tilläde, att det av rättstekniska skäl icke syntes låta sig

göra att inom gruppen av kommunala arrenden utskilja sådana, vilka kunde

sägas vara permanenta, samt att ett överförande av alla arrenden å kommunal

jord till de speciella reglernas tillämpningsområde, med hänsyn till

behovet av dispens för de tillfälliga upplåtelserna, knappast torde te sig ändamålsenligt.

I propositionen nr 346 till 1943 års riksdag upptogos ej heller de kommunala

arrendeupplåtelserna bland de arrenden å vilka de sociala bestämmelserna

ansågos böra tillämpas. Tredje särskilda utskottet, som hade propositionen

till behandling, uttalade emellertid i sitt utlåtande, att utskottet

för sin del ansåge, att särskild utredning borde komma till stånd beträffande

bland annat sådana arrenden å kommunal jord vilka besutte en mera varaktig

karaktär. Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen (r.

skr. 533).

2. Omfattningen av kommunala arrenden.

För erhållande av upplysning om i vilken omfattning arrenden av kommunal

jord förekomma lia utredningsmännen dels från samtliga städer införskaffat

vissa uppgifter enligt översända formulär angående städerna tillhörig

utarrenderad jordbruksjord och dels anmodat landstingens förvaltningsutskott

att till utredningsmännen inkomma med uppgift, om landstingen äro

ägare av jordbruksjord, som är upplåten på arrende, samt att, i händelse

så är förhållandet, meddela brukningsdelarnas antal m. m. Vidare ha utredningsmännen

i skrivelse till stiftsnämnderna anmodat dessa att till utredningsmännen

lämna uppgift å antalet klockarlönefastiglieter, som enligt Kungl.

Maj:ts beslut överlämnats till vederbörande församling för att av församlingen

disponeras på sätt om kommunal jord i allmänhet gäller. Uppgifter

i sistnämnda hänseende ha av utredningsmännen införskaffats, enär de ansett

det kunna antagas, att dylika förutvarande klockarlönefastigheter i den

mån de ännu innehavas av de församlingar till vilka de överlämnats i allmänhet

icke brukas av församlingarna själva utan äro upplåtna på arrende.

Utredningsmännen ha funnit det icke uteslutet, att det även funnes andra

kommunala fastigheter, som brukades av arrendatorer, än de som avsåges

med de begärda uppgifterna, men då dessas antal icke torde vara stort ha

utredningsmännen icke ansett erforderligt att införskaffa uppgift angående

dem. För erhållande av fullständig upplysning angående förekomsten avkommunala

arrenden vore det enligt utredningsmännens uppfatlning nödvändigt

att tillskriva, förutom städerna och landstingen, även samtliga landskommuner

i riket, vilket dock av nyss anfört skäl befunnits icke böra ske.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

13

De från städerna inkomna uppgifterna lia av utredningsmännen sammanställts

i de på s. 14 intagna två tabellerna, tabell 1 och tabell 2, av vilka

den förra upptar för hela riket antalet brukningsdelar och tiden för arrendeupplåtelserna

och den senare upptar länsvis arealen och värdet å den ut

arrenderade jordbruksjorden.

Om de från landstingens förvaltningsutskott inkomna uppgifterna ha utredningsmännen

lämnat följande redogörelse.

Stockholms läns landsting vore ägare av tre utarrenderade jordbruksfastigheter

med sammanlagt värde av 83 800 kronor. Arrendet hade uppgivits

vara tillfälligt för en av fastigheterna men permanent för de båda

andra. — Södermanlands läns landsting ägde en jordbruksfastighet, som

vore utarrenderad på sju år. Värdet vore 41 300 kronor. Arrendet uppgåves

vara permanent. — Östergötlands läns landsting ägde en jordbruksfastighet,

värderad till 41 900 kronor, vilken utarrenderades permanent. — Kronobergs

läns landsting ägde en under styrelsens för en lantmannaskola förvaltning

stående jordbruksfastighet med ett värde av 151 600 kronor. Den vore tillfälligt

utarrenderad i avvaktan på att den .skulle användas till skoljordbruk.

— Kalmar läns norra landsting ägde sex mindre utarrenderade jordbrukslägenheter

belägna på ett landstinget tillhörigt skogskomplex. — Gotlands

läns landsting ägde en jordbruksfastighet med ett värde av 79 500 kronor.

Den vore tillfälligt utarrenderad i avvaktan på att användas för en ny lantmannaskola.

— Kristianstads läns landsting ägde tre utarrenderade brukningsdelar

med ett sammanlagt värde av cirka 13 200 kronor. Arrendetiden

vore för alla brukningsdelarna ett år i sänder. — Malmöhus läns landsting

vore ägare av tolv utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde

av 194 400 kronor. Arrendeupplåtelserna uppgåves vara permanenta. — Hallands

läns landsting ägde tre utarrenderade jordbruksfastigheter. Arrendena

uppgåves vara tillfälliga. — Älvsborgs läns landsting vore ägare av två jordbruksegendomar,

vilka för närvarande vore upplåtna på tillfälliga arrenden.

— Värmlands läns landsting ägde två jordbruksfastigheter, vilka för tillfället

vore upplåtna på arrende men vilka landstinget hade för avsikt att

försälja. — Örebro läns landsting ägde en till 44 300 kronor värderad jordbruksfastighet,

vilken för närvarande disponerades genom tillfällig arrendeupplåtelse.

— Västmanlands läns landsting vore ägare av en jordbruksfastighet,

värderad till 6 700 kronor. Fastigheten vore tillfälligt utarrenderad i

avvaktan på dess användning på annat sätt. — Jämtlands läns landsting ägde

två utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde av 26 700 kronor.

Arrendeupplåtelserna uppgåves vara permanenta. — Västerbottens läns

landsting ägde fyra utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde

av 10 000 kronor. Arrendeupplåtelserna vore tillfälliga enär »ingen vill binda

sig på längre tid». — övriga landsting vore icke ägare av någon utarrenderad

jordbruksjord.

Av de av stiftsnämnderna insända uppgifterna beträffande till församlingar

upplåtna klockarlönefas tighet er framgår enligt vad utredningsmännen

uppgivit, att antalet dylika fastigheter vore 585, därav i Uppsala ärkestift

105, Linköpings stift 59, Skara stift 59, Strängnäs stift 18, Västerås

stift 47, Växjö stift 12, Lunds stift 206, Göteborgs stift 28, Karlstads stift 16,

Härnösands stift 8, Visby stift 4 och Stockholms stift 23.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Tabell 1. Uppgifter angående städernas utarrenderade jordbruksjord.

Antal brukningsdelar

nied en

Försedda med för jordbruksdriften

erforderliga byggnader

Obebyggda brukningsdelar

Utarrenderade för en tid av

åkerareal av

1 år

eller

där- under

över

i—5

år

över

5-10

år

över

10

år

S:a

1 år

eller

där- under

över

1—5

år

över

5—10

år

över

10

år

Sta

0,26— 1

har____

35

10

10

9

64

530

126

145

34

835

Över 1— 2

> ....

41

19

9

18

87

248

110

104

14

476

» 2- 5

T> ....

93

35

11

23

162

266

163

189

15

633

» 5— 10

) ....

74

61

20

11

166

95

59

81

9

244

> 10- 20

J ....

55

41

20

11

127

28

41

23

3

95

» 20- 30

» ....

23

49

16

3

91

5

8

10

1

24

> 30— 50

> ....

28

26

20

11

85

4

2

6

_

12

> 50—100

> ....

14

13

25

5

57

1

—

2

_

3

» 100

> ....

3

13

27

1

44

3

1

—

—

4

Summa

366

267

15S

92

883

1180

510

560

76

2 326

Tabell 2. Uppgifter angående städernas utarrenderade jordbruksjord.

Sam-

man-

lagda

arealen

Hektar

Samman-

lagda

värdet

Kronor

Stockholms stad........

2 473

4 000

000

Städerna i:

Stockholms län ......

664

1885

500

Uppsala län.........

1002

2 537

000

Södermanlands län ...

1140

1 627

800

Östergötlands län ....

4019

7 714

800

Jönköpings län.......

1399

‘20 807

800

Kronobergs län......

122

272

000

Kalmar län..........

1342

2 682

154

Gotlands län.........

120

352

600

Blekinge län.........

650

1261

500

Kristianstads län.....

1181

1844

000

Malmöhus län........

5 055

14 711

686

Hallands län.........

878

1878

600

Sam-

man-

lagda

arealen

Hektar

Samman-

lagda

värdet

Kronor

Städerna i:

Göteborgs och Bohus län .

Älvsborgs län ............

2 032

871

3 838 000

2 393 346

Skaraborgs län...........

993

1 839 500

Värmlands län...........

562

1514 000

örebro län...............

1181

3 525 726

Västmanlands län........

810

742 800

Kopparbergs län.........

207

407 500

Gävleborgs län...........

753

820 600

Västernorrlands län......

207

1 127 300

Jämtlands län...........

54

2

Västerbottens län.........

27

60 000

Norrbottens län..........

109

350 000

Summa

27 851

78 244212

1 Häri ingår för Jönköpings stad ett belopp av cirka 20 000 000 kronor som uppgives vara

värdet å stadens utarrenderade jordbruksjord, upptagen till cirka 960 hektar.

2 Värdet har icke kunnat angivas.

Anm. För de flesta städer ha såväl arealen som värdet angivits endast approximativt.

För vinnande av vissa upplysningar i fråga om de kommunala arrendena

ha utredningsmännen införskaffat utredning från fastighetsnämnden i Stockholm

och drätselkammaren i rikets övriga städer ävensom från landstingens

förvaltningsutskott. Beträffande denna utredning hänvisas till betänkandet

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 12.

15

s. 15—19. Därjämte ha utredningsmännen inhämtat yttrande från städerna

rörande dessas uppfattning om vilka bestämmelser som lämpligen borde gälla

för de kommunala arrendena (betänkandet s. 19—31).

3. Utredningsmännens förslag.

Förslagets huvudsakliga innebörd.

Utredningsmännen ha funnit det å ena sidan principiellt berättigat att de

kommunala jordbruksarrendena fördes inom tillämpningsområdet för de sociala

arrendebestämmelserna och å andra sidan att icke obetydliga avvikelser

från de för sociala arrenden i allmänhet gällande bestämmelserna borde göras

såvitt anginge kommunala arrenden.

Den lagstiftning beträffande sådana arrenden som i anledning härav bleve

erforderlig har synts utredningsmännen icke lämpligen kunna ske på det sätt

att kommun upptoges bland de i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen angivna jordägarkategoriema

samt de anmärkta avvikelserna från sociala arrenden i allmänhet

infördes under respektive paragrafer i 2 kap. nyttjanderättslagen.

Detta skulle nämligen medföra, att lagtexten komme att lida av vidlyftighet

och bliva alltför svåröverskådlig. Utredningsmännen ha därför funnit det ändamålsenligt,

att de ifrågakomna bestämmelserna angående kommunala arrenden

upptoges i en särskild lag, som hänvisade till den redan gällande sociala

arrendelagstiftningen.

I enlighet härmed ha utredningsmännen utarbetat förslag till lag med

vissa bestämmelser angående arrende av kommunal jord, varjämte uppgjorts

ett av detsamma betingat lagförslag örn visst tillägg till 2 kap. 49 § lagen den

14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom. Lagförslagen torde såsom

bilagor (Bilaga A och B) få fogas till detta protokoll.

Utredningsmännen ha föreslagit, såvitt angår kommunala arrenden av jord

utom stadsplan, å ena sidan att den sociala arrendelagstiftningen icke skulle

göras tillämplig å arrenden av brukningsdelar, som icke innehölle odlad jord

till större vidd än ett hektar, samt å andra sidan att under sagda lagstiftnings

tillämpningsområde skulle inbegripas även de största arrendena, varmed då

förstodes arrenden av brukningsdelar, som innehölle odlad jord till en vidd

av mer än femtio hektar. Därjämte ha utredningsmännen med avseende å den

sociala arrendelagstiftningens tillämplighet på kommunal jord föreslagit åtskilliga

jämkningar av lagstiftningen för att undanröja eller mildra vissa olägenheter

för städerna.

Motiveringen till utredningsmännens förslag.

Utredningsmännen ha i den allmänna motiveringen för sitt förslag

erinrat att, medan de i 2 kap. av nyttjanderättslagen upptagna allmänna arrendebestämmelserna

även efter 1943 års lagändringar i det stora hela vore

uppbyggda på grundvalen av principen örn avtalsfrihet mellan jordägaren och

arrendatorerna, de särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

vilka innehölles i 50—69 §§ i berörda kapitel, väsentligen kännetecknades därav

att de så gott som undantagslöst vore av tvingande natur. Då huvudsyftet

med arrendelagstiftningen i dess helhet uppenbarligen vore jordbruksnäringens

befrämjande, hade givetvis, enligt vad utredningsmännen vidare yttrat,

både de allmänna och de särskilda arrendereglerna utformats på det sätt som

funnits vara mest förenligt med nämnda huvudsyfte. Men därjämte hade vad

särbestämmelserna anginge socialpolitiska synpunkter varit i hög grad medbestämmande

vid sidan av de rent nationalekonomiska grunderna. De kategorier

av arrendatorer för vilka dessa särbestämmelser gällde hade ansetts i

sitt rättsförhållande till jordägaren böra komma i åtnjutande av ett särskilt

stöd från lagstiftningens sida. Med hänsyn härtill hade å jordägaren lagts vissa

förpliktelser, som eljest icke ansetts böra genom lag åläggas honom och om

vilka sålunda vid arrenden i allmänhet avtalsfrihet rådde, och hade även i övrigt

åt arrendatorn beretts vissa fördelar i förhållandet till jordägaren, huvudsakligen

ägnade att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig besittningsrätt

än som följde av de allmänna arrendebestämmelserna. Härom ha

utredningsmännen vidare anfört följande.

Att på ett fullt tillfredsställande och rationellt sätt fastslå vilka arrendatorer

som böra komma i åtnjutande av de med de sociala arrendebestämmelserna

förenade förmånerna lärer knappast vara möjligt. 1 avseende härå

ha, så snart frågan om införandet i nyttjanderättslagstiftningen av dylika särbestämmelser

kommit på tal, väsentligen skilda åsikter gjort sig gällande. Från

början har såsom huvudmotiv beträffande erforderligheten för vissa kategorier

arrendatorer av särskilda tvingande arrendebestämmelser åberopats den

omständigheten, att de avsedda arrendatorerna skulle befinna sig i en ställning

av underlägsenhet i förhållande till jordägarna, en ställning som vore ägnad

att försvåra deras möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål

vid avtalets avslutande. Det kan härutinnan vara tillräckligt att erinra om att

den norrländska arrendelagen av den 25 juni 1909, vilken lag tillkom på initiativ

av den år 1901 tillsatta norrlandskommittén, motiverades huvudsakligen

av en förefintlig oförmåga hos arrendatorer av trävarubolagens och skogsspekulanternas

fastigheter att utan stöd av lagstiftningen uppnå arrendevillkor,

som satte dem i stånd att med intresse ägna sig åt en tillfredsställande skötsel

av arrendegårdarna. Den anförda synpunkten hade vid norrlandslagens

tillkomst säkerligen sitt fulla berättigande. Den sammanhängde med det förhållandet,

att arrendatorerna i allmänhet icke kunde erhålla sin fulla försörjning

av jordbruket utan för sitt uppehälle även voro hänvisade till arbete

i bolagsskogarna, varför de för att vara säkra om sådant arbete kunde

bliva nödsakade att i allt finna sig i de arrendevillkor som bolagen bjödo.

Vid uppbyggandet av den arrendelagstiftning som nu gäller och som fick

sin utformning genom de år 1943 genomförda lagändringarna synes för

gränsdragningen mellan de allmänna och de särskilda bestämmelserna, även

om därvid naturligtvis sociala synpunkter spelat in, någon avgörande betydelse

icke ha tillmätts en antagen underlägsenhet från arrendatorernas

sida i deras förhållande till jordägarna. Det har i detta hänseende framhållits

att en dylik underlägsenhet kunde tänkas förekomma jämväl inom andra

grupper av arrenden än dem som kunde ifrågakomma att föras in under särbestämmelserna,

varjämte det erinrats att arrendatorerna numera såsom följd

av organisationsväsendets utveckling och tidsomständigheterna i övrigt måste

antagas besitta större möjlighet att hävda sina befogade intressen gentemot

jordägarna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

17

Vid den genom 1943 års lagändringar företagna utvidgningen av specialregleringens

tillämpningsområde synes huvudsynpunkten för gränsdragningen

lia varit åtskillnaden mellan tillfälliga och permanenta arrenden. Medan

de förra skola regleras endast av de allmänna bestämmelserna, synes det vara

1 princip avsett, att arrenden av fastigheter, vilkas brukande genom arrendatoi

är det normala, skola vara underkastade specialreglering. Att gränsdragningen

skett just på det angivna sättet har funnits motiverat såväl av samhällsekonomiska

som av sociala intressen, ehuruväl de senare icke torde ha trätt i förgrunden

i samma grad som då frågan örn behovet av en särlagstiftning med

tvingande bestämmelser för bolagsarrendena i Norrland först bragtes på tal.

Med hänsyn till den förut angivna av lagstiftningen antagna åtskillnaden

mellan arrenden i allmänhet och s. k. sociala arrenden uppstode —- enligt vad

utredningsmännen vidare anfört — spörsmålet huruvida de kommunala arrendena

kunde anses vara av så varaktig natur, att de borde inbegripas bland

de arrenden, för vilka bestämmelserna i 50—69 §§ av 2 kap. nyttjanderättslagen

vore tillämpliga. Utredningsmännen lia i anslutning härtill yttrat.

I svar som å verkställda rundfrågor inkommit till utredningsmännen uttalas

från städernas sida allmänt den uppfattningen att städernas arrendeupplåtelser

i de flesta fall äro att anse såsom varande av tillfällig art. Man

åberopar härvid att den övervägande huvudparten av den av städerna innehavda

jord, som kan ifrågakomma till utarrendering, av städerna förvärvats

ingalunda för att brukas såsom jordbruksjord utan för tillgodoseende av

stadskommunala intressen av olika art, därvid såsom exempel angivas bostadsbebyggelse,

uppförande av industrianläggningar och sociala eller hygieniska

inrättningar såsom vårdanstalter, vattenverk, renhållningsverk m. m.,

anläggning av idrottsplatser, koloniträdgårdar, friluftsbad, friluftsreservat,

flygplatser o. d„ och uttalas det nied utgångspunkt härifrån, att utarrendering

av den kommunala jord som är avsedd att användas för något av nämnda

ändamål sker endast i avvaktan på att frågan om jordens exploatering

för det ena eller andra av dessa ändamål varder aktuell. När detta kan ske,

utsäges det vidare, kan icke på förhand beräknas. Med hänsyn härtill förmena

städerna, att det för dem rent av är ett livsintresse att i avseende å

arrendeupplåtelserna inga sådana bestämmelser varda gällande som hindra

städernas användande av deras jordar för de ändamål för vilka de egentligen

äro avsedda. I arrendekontrakten tillförsäkra sig också städerna i allmänhet

rätt att när så anses påkallat bryta arrendeförhållandet för jordens disponerande

på annat sätt. Från vissa städer upplyses det dock, att de även äro

ägare av utarrenderade jordbruksegendomar, som antingen alldeles icke eller

ock inom avsevärd tid framåt icke kunna komma i fråga att disponeras för

något rent stadskommunalt ändamål.

Utredningsmännen lia under erinran örn den förut återgivna tabellen 1

med vissa uppgifter angående städernas utarrenderade jordbruksjord anfört

följande.

Antalet utarrenderade brukningsdelar tillhörande städerna uppgår till 3 209,

därav 883 äro försedda med för jordbruksdriften erforderliga byggnader och

2 326 äro obebyggda. För de bebyggda brukningsdelar som icke innehålla

större vidd än 20 hektar, uppgående till ett antal av 606, är arrendetiden 1 år

eller därunder för 298, över 1 till och med 5 år för 166, över 5 till och med

10 år för 70 och över 10 år flir 72. Av de större bebyggda brukningsdelarna

äro 68 utarrenderade på t år eller därunder, 101 på tid över 1—5 år, 88 på tid

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 .sami. Nr 12. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

över 5—10 år och 20 på tid över 10 år. Av de obebyggda brukningsdelarna

med en vidd av högst 20 hektar äro 1 167 utarrenderade på tid icke överstigande

1 år, 499 på tid över 1—5 år, 542 på tid över 5—10 år och 75 på tid

över 10 år. Övriga obebyggda brukningsdelar, till antalet endast 43, fördela

sig beträffande arrendetiden ungefär lika på de olika tidsperioderna till och

med 10 år; endast för en brukningsdel överstiger arrendetiden 10 år.

Av de återgivna siffrorna kan utläsas, att en avsevärd del av städernas utarrenderade

brukningsdelar, som innehålla jordbruksjord av jämförelsevis

liten vidd, är upplåten på korttidsarrende. Vad angår de obebyggda brukningsdelarna

framträder detta särskilt markant så till vida som för jämnt

hälften av dem arrendetiden ej överstiger ett år. Det anförda förhållandet

torde otvivelaktigt giva belägg för att det icke saknas skäl att till en viss

grad betrakta städernas arrendeupplåtelser såsom varande av mera tillfällig

natur än de arrenden som åsyftas i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. Det torde

nämligen få antagas, att de så ofta förekommande korta arrendeperioderna

ha sin grund däri, att fastigheterna beräknas inom en nära framtid komma

att disponeras på annat sätt än genom upplåtelse på arrende. Men å andra

sidan giva siffrorna i tabell 1 också vid handen, att det icke är ett obetydligt

antal brukningsdelar som utarrenderas på jämförelsevis lång tid. Beträffande

de sistnämnda torde det i allt fall knappast kunna med fog påstås, att arrendeupplåtelserna

äro tillfälliga. Det medgives också från några städers sida att

vissa av deras jordbruksarrenden äro att betrakta som permanenta.

Om också de kommunala arrendena till icke obetydligt antal ej kunde

anses vara permanenta i den bemärkelsen, att avtalen avslutades för längre

tidsperioder, förefunnes dock, enligt vad utredningsmännen framhållit, mellan

kommunala arrendefastigheter och de fastigheter som avsåges i 2 kap. 49 §

nyttjanderättslagen den likheten, att det endast i sällsynta undantagsfall förekomme,

att fastigheterna brukades av ägarna själva. Upphörde utarrenderingen

av en kommunal jordbruksfastighet, berodde detta icke på att kommunen

ämnade själv övertaga jordbruksdriften. Anledningen till upphörandet

vore, att kommunen avsåge att disponera fastigheten för tillgodoseende

av något allmänkommunalt ändamål, antingen genom försäljning av fastigheten

eller med bibehållande av densamma i kommunens ägo. Med hänsyn

därtill ha utredningsmännen funnit, att det med fog torde kunna påstås, att

arrendena av kommunal jordbruksjord, även om de i viss mån kunde betraktas

som tillfälliga, i det hänseende varom nu vore fråga vore att anse

såsom likställda med de sociala arrendena.

På grund av det nu sagda har det synts utredningsmännen vara principiellt

berättigat att de kommunala jordbruksarrendena fördes inom tilllämpningsområdet

för de sociala arrendebestämmelserna. Härav följde dock

ingalunda med nödvändighet att nämnda bestämmelser skulle till alla delar

utan inskränkning varda tillämpliga å alla kommunala arrenden. Den sociala

arrendelagstiftningen borde uppenbarligen icke fattas såsom en odelbar

enhet, så att om någon av dess bestämmelser skulle befinnas mindre lämplig

för arrende av kommunal jord samtliga dessa arrenden av sådan anledning

skulle ställas helt utanför sagda lagstiftning. Det borde helt naturligt undersökas

huruvida särbestämmelserna i sin nuvarande avfattning lämpade sig

för den nu ifrågavarande kategorien arrenden. Befunnes det vid denna under
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

19

sökning att så icke vore förhållandet, borde bestämmelserna underkastas

erforderlig omarbetning eller till någon del sättas ur funktion såvitt den

nya arrendegruppen anginge.

Till en början torde undantag från särbestämmelserna enligt

utredningsmännens mening böra göras för alla arrenden av sådan k o mmunal

jord som ingi n ge i fastställd stadsplan. Utredningsmännen

ha härom yttrat.

Den omständigheten att fastställelse av stadsplan för visst område utverkats

tyder i och för sig på att den jord som ingår i planen, även om den

för tillfället disponeras genom utarrendering, dock inom en nära framtid

kommer att användas för annat ändamål än jordbruk, nämligen det i stadsplanen

angivna. Det vore med hänsyn härtill att befara att en tillämpning å

dylika arrenden av de sociala arrendereglerna skulle bliva till hinder för

stadens eller samhällets ändamålsenliga utveckling. Därför torde det icke böra

ifrågakomma, att den sociala arrendelagstiftningen göres tillämplig å arrende

av sådan jord. Då i infordrade uppgifter icke gjorts åtskillnad mellan brukningsdelar

inom och utom fastställd stadsplan, kan icke angivas vilken omfattning

det nu omförmälda undantaget kommer att få. Troligen torde det

dock förhålla sig så, att antalet arrendefastigheter som ligga inom stadsplan

icke är stort.

Utredningsmännen ha vidare behandlat spörsmålet om särbestämmelserna

borde gälla i avseende å arrende av all övrig kommunal jord utan hänsyn

till brukningsdelarnas storlek, samt härom anfört följande.

I 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, vilket lagrum fastslår vilka fastigheter

som skola falla under de sociala arrendebestämmelserna, uppsättes icke

någon s. k. nedre arealgräns, varav följer att specialregleringen numera är

tillämplig även å de allra minsta arrendena, med den inskränkning likväl

som föranledes av stadgandet i andra stycket, vilket stadgande dock icke

torde ha någon nämnvärd relevans beträffande kommunala arrenden.

Vad angår den kommunala jord som nu är i fråga, torde det icke vara

lämpligt att även de minsta arrendena indragas under de sociala arrendebestämmelsernas

tillämpningsområde. Det torde utan vidare kunna antagas

att en sådan till ytterlighet driven utvidgning av nämnda bestämmelsers

tillämpningsområde beträffande kommunal jord skulle från kommunernas

och i all synnerhet från städernas sida betraktas som i högsta grad oförmånlig

för kommunerna. Beträffande de minsta brukningsdelarna äro också

de skäl, som av städerna åberopats mot den ifrågavarande lagstiftningens

utsträckande överhuvud taget till att avse även den kommunala arrendejorden,

helt visst värda särskilt beaktande, och detta så mycket mera som jordbruket

å de avsedda små brukningsdelarna uppenbarligen icke är av någon

större betydelse. Någon mera vägande grund för behövligheten av ett socialt

skydd för arrendatorerna av de minsta kommunala brukningsdelarna torde

ej heller kunna åberopas. Den inadvertens i lagstiftningen beträffande de

sociala arrendena som onekligen uppkommer därigenom att såvitt angår den

kommunala jord som skall falla under nämnda lagstiftning undantag göres

för de minsta brukningsdelarna, under det att något motsvarande icke gäller

för andra arrenden, torde icke vara av den art att man på grund därav bör

tveka att godtaga olikheten. Principen att de sociala arrendebestämmelserna

skola gälla även för kommunala arrenden bör helt naturligt icke tillämpas

i vidsträcktare omfattning än som är av behovet påkallat. Uteslutandet av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

arrendena av de minsta brukningsdelarna är betingat av lämplighetsskäl och

innebär icke något avkall på den omförmälda principen.

Om sålunda det synes av omständigheterna betingat att i det hänseende

nyss nämnts inskränka på de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning

såvitt angår kommunala arrenden, uppstår frågan var gränsen bör dragas

för de arrenden som skola anses såsom »de minsta». Härom kunna

helt naturligt olika meningar göra sig gällande. Utredningsmännen hålla

för sin del före, att gränsen bör ansluta sig till en viss areal å de utarrenderade

brukningsdelarna och att denna areal bör bestämmas till ett hektar

odlad jord. Godtages denna gräns, komma 899 utarrenderade brukningsdelar

i städerna eller mer än en fjärdedel av alla dylika brukningsdelar att vara undantagna

från tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna. Härvid

bortses från att vissa av brukningsdelarna kunna vara undantagna redan på

den grund att de ligga inom fastställd stadsplan.

Beträffande den övre arealgränsen uttalade föredragande departementschefen

till statsrådsprotokollet, då beslut fattades om utredningens igångsättande

att anledning icke syntes föreligga att vid arrenden av ifrågakomna slag

upprätthålla den för de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning stadgade

arealgränsen av femtio hektar. Denna departementschefens uppfattning står

otvivelaktigt i full överensstämmelse med syftemålet med specialregleringen,

vilket ej blott ligger på det socialpolitiska planet utan även hänför sig till det

nationalekonomiska intresset av jordbrukets förkovran på de utarrenderade

fastigheterna. I det förslag som utredningsmännen finna sig böra framlägga

har också någon övre arealgräns för de utarrenderade fastigheter som ansetts

böra specialregleras icke upptagits. Det må anmärkas att då antalet städerna

tillhöriga utarrenderade brukningsdelar, som innehålla åkerjord med en

areal överstigande femtio hektar, endast uppgår till 108 den olikhet mellan

kommunala arrenden och sociala arrenden i allmänhet som uppkommer därigenom,

att någon övre arealgräns icke finnes för de förra arrendena, ej spelar

någon betydande roll såvitt stadsjorden angår. Beträffande annan kommunal

jord torde olikhetens betydelse uppenbarligen vara än mindre.

Ehuruväl det enligt utredningsmännens mening kunde antagas, alt åtskilliga

av de olägenheter som städerna i sina svar till utredningsmännen framhållit

skola uppstå, därest de kommunala arrendena lades under den sociala arrendelagstiftningen,

bleve borteliminerade genom de föreslagna undantagen

dels för arrenden av jord som läge inom fastställd stadsplan dels ock för de

minsta arrendena av annan jord, vore dock alltjämt de av städerna framförda

erinringarna mot den ifrågasatta lagstiftningen överhuvud taget ovedersägligen

av den räckvidd att de icke kunde utan vidare avvisas. Utredningsmännen

ha därför tagit under övervägande örn icke genom ytterligare

jämkningar av lagstiftningen de av städerna framhållna

olägenheterna kunde undanröjas eller åtminstone mildras. 1 detta hänseende

lia utredningsmännen anfört följande.

Städernas anmärkningar rikta sig med skärpa mot de sociala bestämmelserna

om optionsrätt och förköpsrätt. Det har i avseende härå framhållits,

att de sålunda arrendatorn tillerkända rättigheterna skulle kunna helt omintetgöra

en tilltänkt exploatering av den utarrenderade jorden för något kommunalt

ändamål. Emellertid synes härvid från städernas sida icke tillräckligt

ha beaktats de möjligheter till optionsrättens brytande som föreligga enligt 2

kap. 53 § nyttjanderättslagen. Jämlikt stadgande i nämnda lagrum kan, då på

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

21

grund av särskilda förhållanden arrendatorns kvarstånde skulle för .jordägaren

medföra påtagligt men, arrendet bringas att upphöra med löpande

arrendeperiods utgång. Ett sådant särskilt förhållande torde uppenbarligen

föreligga för det fall att frågan om en exploatering av den utarrenderade jorden

för något kommunalt ändamål blivit aktuell. Det kan i detta sammanhang

förtjäna anmärkas, att 1936 års arrendeutredning i sin motivering till

stadgandet i fråga såsom exempel på dess tillämpning anförde, att utarrenderad

jord erfordrades för någon anläggning som jordägaren kunde visa sig

ha för avsikt att utföra. Vad angår förköpsrätten är att märka, att densamma

kan göras gällande endast under förutsättning att arrendatorn är förvarad

vid sin optionsrätt.

Emellertid åligger det enligt bestämmelse i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen

jordägare, som gör gällande att rätten till nytt arrende förfallit, att

senast ett år före arrendetidens utgång lämna meddelande därom till arrendatorn.

Med hänsyn till de speciella förhållanden som råda vid utarrendering

av kommunal jord måste det för kommunerna framstå såsom eji allvarlig

olägenhet, därest denna möjlighet att bryta optionsrätten skulle avskäras

på så tidigt stadium som angivits. Det är ofta mycket svårt för en

kommun att på förhand beräkna den tidpunkt då frågan om en exploatering

blir aktuell. A andra sidan är läget ej sällan det att när nämnda

fråga väl uppkommit den kräver ett snabbt avgörande. För tillgodoseende av

de kommunala intressena i denna del synes den tid inom vilken kommun

skall lämna arrendatorn sådant meddelande som nyss omförmälts kunna

förkortas. Dock måste härvid tillbörlig hänsyn tagas till arrendatorn, så

att denne inom en ej alltför kort tid före arrendeperiodens utgång kan förvänta

meddelande av kommunen, att enligt dess mening arrendeförhållandet

ej skall fortfara. Vid den avvägning mellan å ena sidan kommunens och

å andra sidan arrendatorns intressen som utredningsmännen sålunda funnit

böra äga rum har det ansetts, att den förut angivna tiden av ett år skäligen

kan förkortas till sex månader. Ehuru den föreslagna tidsbegränsningen närmast

har avseende å det fall att kommun gör gällande, att ett fortsatt arrendeförhållande

skulle vara till påtagligt men för kommunen, synes av praktiska

skäl samma tid böra gälla även för övriga i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen

angivna fall, då kommun skulle ha möjlighet att bryta optionsrätten.

Någon annan ändring av bestämmelserna i nämnda lagrum än den nu

förordade har icke ansetts påkallad. Kommunens meddelande till arrendatorn

skall sålunda innehålla uppgift att denne, därest han icke åtnöjes med

att avflytta, har att inom en månad instämma talan örn bibehållande av rätten

till nytt arrende. Och instämmes ej sådan talan skall detta tolkas såsom

ett medgivande från arrendatorns sida att avflytta.

Jämlikt stadgandena i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen äger part att med

avseende å nytt arrende, som uppkommer genom optionsrättens utövande,

påkalla ändring av arrendevillkoren och i händelse överenskommelse ej kan

ernås hänskjuta frågan till skiljemän. Det åligger i så fall part att för motparten

tillkännagiva sin önskan örn nya arrendevillkor senast åtta månader

före arrendetidens utgång ävensom att hänskjuta frågan därom lill skiljemän

senast sju månader före samma tids utgång. Den ifrågasatta förkortningen

från ett år till sex månader av den tid inom vilken kommun skall

lämna arrendatorn meddelande, att enligt kommunens åsikt rätten lill nytt

arrende förfallit, synes böra föranleda jämkning även av de i 2 kap. 54 §

nyttjanderättslagen angivna tidsfristerna. I detta hänseende förorda utredningsmännen

sådan ändring av stadgandena i sistnämnda lagrum, att de omförmälda

tidsfristerna bestämmas till sex respektive fem månader före arrendetidens

utgång.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Enligt de sociala arrendebestämmelserna har arrendatorns underhållsskyldighet

beträffande nödiga byggnader å den arrenderade .jorden bestämts

till att avse avhjälpandet av sådana brister som föranleda blott

mindre reparation. Vid angivandet av riktlinjerna för förevarande utredning

uttalade föredragande departementschefen att det, i varje fall såvitt

anginge något större fastigheter, borde övervägas att i viss mån begränsa

jordägarens skyldigheter i fråga om underhållet av åbyggnader på sådant

sätt, att arrendatorn skulle svara för det normala underhållet. Utredningsmännen

hålla också före, att beträffande byggnaderna å sådana kommunala

fastigheter som innehålla mer än femtio hektar odlad jord — vilka fastigheter

i motsats till vad som gäller för övriga sociala arrenden även funnits

böra falla under speciallagstiftningen — skäl saknas att ålägga kommunerna

såsom en tvingande förpliktelse samma stränga underhållsskyldighet som

gäller för övriga sociala arrenden. Vid dessa större och mera affärsmässiga

arrenden — det rör sig för övrigt om endast ett mindretal fastigheter —- synes avtalsfrihet i avseende å underhållsskyldigheten böra råda.

I 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen äro upptagna dispensregler för sociala

arrenden i allmänhet. Enligt dessa regler kan, då särskilda omständigheter

visas böra föranleda därtill, beträffande visst arrendeavtal dispens erhållas

från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 eller 63—65 §§ av

sagda kapitel. Én förutsättning för beviljande av dispens är, att i avtalet

gjorts förbehåll att dispens må sökas. Dispensansökan prövas i första hand

av vederbörande jordbrukskommission. Klagan över kommissionens beslut

föres hos länsstyrelsen och över dess beslut hos Kungl. Maj:t. Avslås dispensansökan

skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

Särskilt vad städernas utarrenderade jord beträffar torde de omförmälda

reglerna icke vara tillfyllest för tillgodoseende av dispensbehovet. Med hänsyn

till vad av städerna åberopats särskilt därom, att arrendeupplåtelserna

vad den kommunala jorden angår i så många fall äro tillfälliga och tillgripas

endast i avvaktan på att jorden skall användas för ändamål som icke

ha med jordbruk att göra, böra dispensreglerna icke begränsas till att avse

endast visst ingånget arrendeavtal, i vilket gjorts förbehåll att dispens må

sökas, utan böra dispensmöjligheterna utsträckas sålunda, att tillfälle herodes

kommunerna att få ansökan örn dispens prövad redan innan upplåtelse

på arrende skett. Med en dylik utvidgning av dispensreglerna torde

garanti kunna vinnas för att ett lagbud örn de tvingande arrendebestämmelsernas

tillämpning å kommunala arrenden icke skall träda kommunernas

berättigade intressen för nära. Förmenar sålunda kommun, att viss jord av

större eller mindre omfattning, som den har för avsikt att upplåta på arrende,

inom den närmaste tiden kan bliva behövlig exempelvis för genomförande

av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga intressen vid fortsatt

bebyggelse eller ock för något annat allmänt kommunalt ändamål samt

att förty de tvingande arrendebestämmelserna örn minimitid, optionsrätt,

byggnadsskyldighet m. m. icke lämpligen böra bliva gällande i avseende å

arrendeupplåtelserna, bör kommunen äga söka dispens i den mån så finnes

av förhållandena påkallat. Intet hindrar att en dispensansökan avser all den

jord som kommun har för avsikt att upplåta på arrende.

Vad angår de i 2 kap. 67 § nyttjanderättslagen upptagna bestämmelserna

örn inhämtande av jordbrukskommissionens tillstånd till försäljning eller

utarrendering av jordbruk, som jordägaren efter föregående utarrendering

själv övertagit till brukande, torde desamma sakna betydelse vid kommunala

arrenden. Förty bör icke sagda lagrum liksom ej heller den därmed

sammanhängande 69 § göras tillämplig å dylika arrenden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunc/1. Maj-.ts proposition nr 12.

23

Utöver vad utredningsmännen sålunda anfört i fråga om dels tiden för

lämnande av meddelande örn jordägarens avsikt att bryta optionsrätten och

den därmed sammanhängande ändringen av de i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen

angivna tidsfristerna, dels underhållsskyldigheten beträffande byggnaderna

å större fastigheter, dels dispensmöjligheten, dels ock undantagandet

av 2 kap. 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen från tillämpningen å de

kommunala arrendena torde såvitt dessa arrenden angår några ytterligare

jämkningar i de sociala arrendebestämmelserna, sådana de utformats genom

den år 1943 genomförda lagstiftningen, icke vara av förhållandena påkallade.

I en specialmotivering till sitt förslag till lag med vissa bestämmelser

angående arrende av kommunal jord ha utredningsmännen framhållit

i huvudsak följande.

Den sociala arrendelagstiftningen skulle enligt 1 § helt naturligt gälla endast

beträffande upplåtelser på arrende för jordbruksändamål. Frågan huruvida

den föreslagna lagen eller de allmänna arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen

i ett givet fall skulle tillämpas vore beroende på förhållandena

vid arrendeavtalets tillkomst. Därest kommun förvärvade en utarrenderad

fastighet, å vilken dittills de allmänna arrendebestämmelserna tillämpats,

bleve nämnda bestämmelser gällande även under den återstående delen

av löpande arrendetid. Likaledes kunde den omständigheten att kommun

under arrendeperioden försålde fastigheten till enskild person, som icke vore

att hänföra till någon av de i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen angivna jordägarkategorierna,

icke beröva arrendatorn förmåner, som han i enlighet med

den nya lagen genom avtalet förvärvat. Arrendatorn hade sålunda i sistnämnda

fall optionsrätt vid löpande periods utgång, varemot det genom optionsrättens

utövande uppkomna arrendeförhållandet reglerades av de allmänna

arrendebestämmelserna. Efter nu angivna grunder skulle ock bedömas den

verkan som en fastställelse av stadsplan å utarrenderad jord utövade å gällande

arrendeavtal.

Utredningsmännen lia vidare framhållit såsom självfallet, att för alt en dispensansökan

skulle vinna beaktande fullgiltiga skäl för densamma måste föreligga.

Tillförlitlig utredning, ägnad att för dispensmyndigheten klarlägga att

och i vad mån dispens vore erforderlig, borde av kommunen förebringas. För

att ärendet skulle vinna snabbare behandling borde denna utredning lämpligen

bifogas dispensansökan. Att dispensmyndigheten, därest den funne utredningen

ofullständig, borde äga rätt att på sätt den funne lämpligt låta komplettera

densamma vore utan vidare klart. Då fråga vore örn dispens beträffande

ännu icke utarrenderad jord syntes det ej kunna undvikas, att ett dispensmedgivande

som vid viss tidpunkt varit fullt motiverat senare med hänsyn

till vunnen erfarenhet örn exploateringsmöjligheter och dylikt kunde

framstå såsom oriktigt eller mindre lämpligt. Det torde förty böra stå dispensmyndigheten

fritt att, örn den funne anledning därtill, modifiera räckvidden

av sitt dispensmedgivande genom tids- och ändamålsbestämmelser.

Örn arrendeavtal redan slutits utan att däri intagits förbehåll att dispens skulle

sökas, vore möjligheten för kommun att mot arrendatorns bestridande erhål
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

la dispens i den ordning som i 4 § sägs utesluten. Däremot torde det böra stå

kommunen fritt att med avseende å sådant nytt arrende som uppkomme genom

arrendatorns utövande av optionsrätt under åberopande av 2 kap. 54 §

nyttjanderättslagen hos skiljemän påkalla sådan ändring i arrendevillkoren

för den nya arrendeperioden att i desamma infördes förbehåll att dispens

skulle sökas. Därest ej mellan parterna träffats skiljeavtal, bleve det jordbrukskommissionens

ledamöter, som konnne att taga ställning till såväl frågan

om införande av förbehåll i arrendeavtalet som frågan om dispensens beviljande.

Med anlitande av nu angivna förfarande kunde kommun, som vid

arrendeperiodens utgång icke ansåge sig kunna binda sig för en femårsperiod

på grund av utsikten till en snar exploatering av den utarrenderade jorden,

få det jämlikt 2 kap. 51 § nyttjanderättslagen förnyade arrendet bestämt till

en kortare tid än fem år. Att bereda kommun möjlighet att dispensvägen få

de i 2 § bestämda tiderna ytterligare förkortade hade icke ansetts erforderligt.

övergångsbestämmelserna hade utformats i anslutning till de stadganden

som reglerade övergångsförhållandena vid 1943 års sociala arrendelagstiftning.

En av de sakkunniga, fastighetsdirektören F. Persson, har i särskilt yttrande

förklarat sig icke kunna giva sin anslutning åt utredningsmännens förslag

samt anfört i huvudsak följande.

Enligt vad som framginge av 1936 års arrendeutrednings betänkande vore

det avsett, att de strängare och tvingande särbestämmelserna skulle tillämpas

endast å sådana arrenden, vilka kunde betraktas såsom permanenta, medan

i motsats härtill tillfälliga arrenden skulle falla utanför särbestämmelserna

och regleras uteslutande genom de allmänna arrendebestämmelserna. Arrendeutredningens

motiv och exemplifiering utvisade, att begreppet tillfällig hänfördes

till orsaken till markens utarrendering: det förelåge en tillfällig orsak

till utarrenderingen och denna utarrendering komme att upphöra så snart

den tillfälliga orsaken ej längre förelåge. I motsats härtill folie inom de permanenta

arrendena alla sådana arrenden, beträffande vilka jordägarens avsikt

vore, att marken allt framgent skulle förbliva utarrenderad.

Med den innebörd som sålunda inlagts i begreppen tillfälliga respektive permanenta

arrenden måste givetvis arrenden av kommunal jord, bortsett från

vissa undantagsfall, betraktas såsom tillfälliga arrenden och icke rimligen

hänföras till arrenden av permanent natur.

Utredningsmännen hade helt naturligt icke sett sig i stånd att förklara de

kommunala arrendena vara av så varaktig natur, att de borde inbegripas

bland de arrenden, för vilka de sociala arrendebestämmelserna gälla, utan

lagt upp problemet efter en annan linje. Av de båda i och för sig ostridiga

förhållanden, att städernas jordbruksfastigheter endast i sällsynta undantagsfall

brukades av ägarna själva och att upphörandet av utarrendering icke

berodde på att kommunen själv ämnade övertaga jordbruksdriften, hade utredningsmännen

ansett sig kunna draga den slutsatsen, att arrenden av kommunal

jordbruksjord vore att anse som likställda med de sociala arrendena.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

25

De nämnda båda omständigheterna kunde enligt direktör Perssons mening

emellertid icke tillmätas någon som helst betydelse i den av utredningsmännen

angivna riktningen. De torde tvärtom få anses utgöra ett stöd för uppfattningen

att de kommunala arrendena utom i enstaka undantagsfall måste

anses vara av rent tillfällig natur.

Sedan en kommun förvärvat viss jordbruksmark i avsikt att utnyttja den

för något speciellt kommunalt ändamål, hade de näringspolitiska och socialpolitiska

synpunkter, vilka förestavat de tvingande särbestämmelserna, icke

längre någon aktualitet med avseende å denna mark. Det gällde icke längre

att främja jordbrukets produktionskraft och höja jordens hävd och kultur

eller att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig besittningsrätt.

Städernas arrenden vore avsedda att upphöra så snart tiden vore inne

för realiserandet av det med markens förvärvande avsedda syftemålet. Utarrenderingen

skedde endast till undvikande av att jorden komme i vanhävd

innan den toges i anspråk för att tillgodose kommunens fortsatta utveckling.

Arrendatorerna vore som regel fullt införstådda med de förhållanden som

betingade jordens utarrendering.

Enligt direktör Perssons uppfattning kunde varken näringspolitiska eller

socialpolitiska synpunkter rimligen anses motivera, att man nu med avseende

å de kommunala arrendena i allmänhet frånginge den så sent som år

1943 allmänt omfattade gränsdragningen för de strängare särbestämmelsernas

tillämpningsområde. Örn man emellertid, i överensstämmelse med tredje

särskilda utskottets hemställan, ansåge åtgärder påkallade beträffande sådana

kommunala arrenden som besutte en mera varaktig karaktär, vore principiellt

icke något att invända däremot, men man ställdes då inför det såväl

praktiskt som rättstekniskt svårbemästrade problemet att bland de kommunala

arrendena till särbehandling bryta ut de fåtaliga arrenden vilka kunde

anses jämförbara med dem, som nu vore underkastade särbestämmelserna.

Man kunde tänka sig den utvägen, att genom lämpliga tilläggsbestämmelser

till nuvarande arrendelagstiftning möjlighet infördes för vederbörande att

beträffande ett visst arrende, vilket vore underkastat allenast de allmänna

arrendebestämmelserna, efter prövning av den myndighet, som kunde finnas

lämplig för ändamålet, utverka förordnande därom, att å arrendet i fråga

jämväl skulle tillämpas någon eller några av de för de permanenta arrendena

gällande särbestämmelserna. Löstes problemet efter denna linje, skulle

man vinna den fördelen, att de allra flesta av de kommunala arrendena

skulle som hittills kunna i samförstånd mellan kommunen och vederbörande

arrendator regleras genom frivilliga överenskommelser enligt de allmänna

arrendebestämmelserna. Endast för det fall, då det med hänsyn till föreliggande

förhållanden vore mer eller mindre uppenbart, att det vore fråga

om ett arrende, som måste karakteriseras såsom något mera än ett rent tillfälligt

arrende och följaktligen borde underkastas en mera långfristig reglering,

skulle en särskild mvndighetsprövning med allt vad därmed sammanhängde

behöva tillgripas.

Att som utredningsmännen föreslagit hänföra samtliga arrenden av kom
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

munal jord såsom varande permanenta eller i varje fall i berörda avseende

fullt likställda med permanenta arrenden under de sociala arrendebestämmelsernas

tillämpningsområde, visserligen med vissa inskränkningar och

jämkningar, och samtidigt medgiva ett allmänt dispensförfarande från samma

bestämmelser vore otillfredsställande. En lag i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningsmännens förslag skulle rättstekniskt framstå som en

oformlighet, då den skulle till allmän princip upphöja vad som i verkligheten

allenast utgjordes av ett ringa antal undantagsfall samt till undantagsfall

från denna fiktiva princip hänföra vad som i realiteten framstode

som allmänna regeln. Redan detta förhållande måste väcka betänkligheter,

men viktigare vore, att en dylik lag skulle medföra olyckliga konsekvenser

för städerna. Alla detaljinvändningar mot utredningsmännens förslag kunde

synbarligen mötas med en hänvisning till de föreslagna dispensmöjligheterna.

Dispensförfarandet innebure emellertid stora olägenheter för städerna.

Med hänsyn till det mycket stora antal ärenden, som skulle ankomma

på varje jordbrukskommission, måste man räkna med att en avsevärd

tid skulle behöva förflyta, innan kommissionen kunde fatta ett avgörande.

För att tillgodose sina intressen skulle vidare kommunerna utan tvivel bliva

nödsakade att i åtskilliga fall överklaga jordbrukskommissionernas beslut.

Man måste därför räkna med en betydande tidsutdräkt, innan kommunerna

skulle kunna taga slutlig ställning till frågor, som ofta krävde ett snabbt avgörande.

Beträffande de framlagda lagförslagens detaljer har direktör Persson riktat

anmärkning dels mot att begreppet brukningsdel icke kommit till användning

i 1 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser angående arrende

av kommunal jord, dels ock mot att den för närvarande gällande övre arealgränsen

av femtio hektar icke skulle upprätthållas med avseende å sådant

arrende. Härom har den sakkunnige anfört i huvudsak följande.

Bestämmelserna i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen bygger på begreppet

brukningsdel, vilket begrepp även utredningsmännnen synas i princip ha

lagt till grund för sina överväganden. Vid utformningen av 1 § i den föreslagna

speciallagen, vilken paragraf i förevarande hänseende motsvarar 49 § i

nyttjanderättslagen, har emellertid brukningsdel icke kommit till användning.

Oavsett vilken innebörd, som rätteligen bör inläggas i begreppet brukningsdel

— och härom synas meningarna vara delade — kommer nämnda förhållande

att medföra otillfredsställande konsekvenser. I fråga om nu gällande

arrendelag kommer säkerligen en viss rättspraxis att utbildas på grundval

av begreppet brukningsdel, vilken praxis emellertid, därest utredningsmännens

förslag på denna punkt godtages oförändrat, icke kommer att gälla beträffande

kommunala arrenden. Av helt naturliga skäl är det av vikt, att en

och samma praxis blir gällande för alla arrenden, vare sig de hänföra sig till

jord i enskild ägo eller till kommunal jord. I 1 § i lagförslaget bör därför vidtagas

härav påkallad ändring.

Bestämmelserna i 1 § i lagförslaget innebära vidare, att den för närvarande

gällande övre arealgränsen av femtio hektar icke skall upprätthållas med

avseende å arrende av kommunal jord. Till stöd för denna anmärkningsvärda

åtskillnad vid behandlingen av kommunal jord och jord i enskild ägo ha ut
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

27

redningsmännen nöjt sig med att erinra om syftemålet med specialregleringen,

vilket ej blott ligger på det socialpolitiska planet utan även hänför sig

till det nationalekonomiska intresset av jordbrukets förkovran på de utarrenderade

fastigheterna. Några bärande skäl, varför kommunerna på denna

punkt skulle komma att intaga en annan ställning än övriga jordägare, synas

icke föreligga. Genom en arealgräns av tidigare tjugofem hektar, numera

femtio hektar odlad jord, har man velat tillgodose kravet på det större

mått av smidighet och rörlighet, som påkallas av den mera affärsbetonade

karaktären i kontrahenternas uppgörelse rörande större arrendefrågor.

Detta krav gör sig gällande med minst samma styrka, när det är fråga örn

kommunal jord. Konsekvensen av ett bifall till utredningsmännens förslag

på denna punkt skulle för övrigt bliva det märkliga förhållandet, att, så

snart en kommun förvärvade ett mera än femtio hektar odlad jord omfattande

jordbruk, som enligt nuvarande lagstiftning regleras enbart av de allmänna

arrendebestämmelsema, detta jordbruk uteslutande av den anledning,

att det kom i en kommuns ägo, omedelbart skulle bliva underkastat

även särbestämmelserna. Något sakskäl för en sådan åtskillnad synes icke

föreligga, varför den gällande övre arealgränsen även bör gälla de kommunala

arrendena.

4. Yttranden över förslaget till arrendebestämmelser för kommunal jord.

Bland de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget

till arrendebestämmelser för kommunal jord, ha rått delade meningar

örn behovet och lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen.

Förslaget har tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran av statskontoret,

lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, norra Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,

landstingens förvaltningsutskott i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands,

Värmlands, örebro och Jämtlands län, drätselkammaren i Boden, Motala

och Norrtälje, stadsfullmäktige i Mjölby, Skänninge, Säter och Vaxholm

samt Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).

Av dessa har dock statskontoret framhållit, att såvitt kunde bedömas utredningen

knappast ådagalagt, att verkligt behov förefunnes av sociala särbestämmelser

jämväl för arrende av kommunal jord. I vart fall syntes enligt

ämbetsverkets mening böra övervägas, om icke ifrågavarande intressekonflikt

skäligen borde lösas i enlighet med det av direktören Persson skisserade

förslaget på så sätt, att bestämmelserna i princip icke gjordes tillämpliga å

kommunal jord men att efter prövning av myndighet kunde föreskrivas, att

de skulle gälla beträffande visst arrende. I ett par andra yttranden (av RLF

och en jordbrukskommission) har framhållits, att de föreslagna bestämmelserna

snarare borde skärpas än tvärtom.

Avstyrkande yttranden lia avgivits av luftfartsmyndigheten såvitt angår

mark avsedd till flygplats, jordbrukskommissionerna i Jönköpings och Hallands

län, Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott såvitt angår

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

landsting tillhörig jord, stadsfullmäktige eller drätselkammaren i 72 av rikets

städer, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

Av städerna har flertalet åberopat direktören Perssons skiljaktiga mening

och bestämt uttalat sig mot lagförslagets genomförande. Därvid har i huvudsak

framhållits, att något behov av särbestämmelser för kommunernas

del icke förelåge samt att lagförslaget icke tillgodosåge städernas berättigade

behov att utan svårighet kunna disponera över sin jord för kommunala ändamål.

I några yttranden har antytts att, då en lagstiftning i enlighet med

förslaget uppenbart korame att strida mot kommunernas intressen, kommunerna

bleve nödsakade finna möjligheter att undgå verkningarna av densamma.

Ur yttrandena må här återgivas följande.

Frågorna om behovet och lämpligheten av den föreslagna

lagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att kommunernas jordinnehav i vissa

fall vore av den omfattning att en del av jorden icke under den närmaste tiden

kunde förväntas komma att tagas i anspråk för speciella kommunala

ändamål utan under avsevärd tid torde komma att utnyttjas för jordbruksändamål.

Härpå tydde jämväl det förhållandet, att arrendena i ej obetydlig

utsträckning avsåge längre tidsperioder. För drygt en tiondel av de utav städerna

utarrenderade bebyggda brukningsdelarna gällde sålunda en arrendetid

av över tio år. Det syntes därför skäligt, alt arrendatorer av kommunal

jord icke försattes i ogynnsammare ställning än innehavare av andra jämförliga

arrenden. Lantbruksstyrelsen ville fördenskull principiellt förorda utredningsmännens

förslag angående införande av vissa bestämmelser av .social

natur vid arrende av kommunal jord.

Jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra del har anfört bland annat.

Det är ganska vanligt att sådana jordbruk, som ägas av kommuner eller

landsting, brukas av samma släkt i generationer och de äro i regel väl skötta.

De torde därför utan olägenhet kunna ställas under samma bestämmelser som

gälla i 1943 års arrendelag.

Något annorlunda är förhållandet med de jordegendomar som ägas av städer.

I regel torde sådana ha inköpts för att trygga stadens behov av jord för

tomtmark och framtida utvecklingsmöjligheter för industriell verksamhet

m. m. Det kan mycket väl tänkas att det kunde vålla ägarna olägenheter och

förlust om de ej skulle mera fritt, än vad arrendelagen medgiver, få förfoga

över sin egendom. Men med bestämmelsen örn att lagen ej skall gälla för

jord inom fastställd stadsplan och med de möjligheter som föreslagits, att

dispensvägen kunna erhålla befrielse från lagens tillämpning för sådana jordar,

kan lagförslaget även i denna del tillstyrkas.

Jordbrukskommissionen i Älvsborgs läns norra del har framhållit följande.

Arrendatorer av kommunal jord stå som regel i en mycket svag rättslig

ställning gentemot jordägaren. Av de enquétesvar som avgivits av olika städer

framgår att dessa icke blott förbehålla sig vidsträckt dispositionsrätt över

den jord de utarrendera utan även på olika sätt söka förhindra förbättringsarbeten

å sådana jordbruk. Med avseende på jord, som inom relativt snar

framtid kommer att tagas i anspråk för bostadsbebyggelse e. d. är måhända

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

29

icke så mycket att säga därom, men då det torde förekomma att kommuner

förvärva jord, som forst i en avlägsnare framtid kommer att tagas i anspråk

för kommunala ändamål ävensom egendomar som endast delvis komma att

tagas i anspråk härför, synes även varaktiga jordbruk i betydande omfattning

komma att finnas i kommunal ägo. Med hänsyn till att numera hela

folkrika kommuner av ren landsbygdskaraktär inkorporeras torde kunna

förutses, att stadskommunernas förvärv av jord kommer att öka. Då arrenden

av stadsplanelagd jord föreslås undantagen från tillämpningen av de

sociala arrendebestämmelserna och stadsplaner i regel upprättas långt innan

bebyggelse sker, torde de föreslagna reglerna ej lägga hinder i vägen för en

lämplig samhällsbebyggelse.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län har med hänsyn till de speciella

förhållanden som vore rådande beträffande kommunala jordbruk ansett det

tveksamt om de sociala arrendebestämmelserna borde utsträckas att gälla för

arrendeavtal rörande kommunal jord. Då emellertid i förslaget företagits en

uppmjukning av bestämmelserna, varigenom de väsentligaste olägenheterna

borteliminerats, hade jordbrukskommissionen icke något att erinra emot att

förslaget lades till grund för lagstiftning. Lagstiftningen borde dock begränsas

att avse brukningsdelar om 1—50 hektar.

Jordbrukskommissionen i Örebro län har uttalat den uppfattningen, att

skälen för en utvidgning av ifrågavarande lagstiftning icke vore så bärande

att man kunde bortse från de invändningar, som anförts mot densamma.

Med hänsyn till den avsevärda inskränkning som skulle gälla vid lagens tilllämpning

och till dispensmöjligheterna syntes fördelarna icke kunna anses

uppväga det merarbete som ur administrativ synpunkt skulle bliva en följd

av lagförslagets genomförande. Kommissionen ville dock icke motsätta sig lagstiftningen,

om därigenom nåddes syftet att få kontroll över att kommuner

och därmed jämställda icke lade sig till med mera jord än som kunde anses

oundgängligen nödvändigt och icke utarrenderade densamma under förhållanden,

som ur arrendatorernas synpunkt vore mindre betryggande. Ur allmän

synpunkt syntes dock angeläget, att lagstiftningen icke alltför mycket

bunde kommunernas rörelsefrihet i vad avsåge deras planläggning för sociala

och kulturella ändamål.

Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) har anfört bland annat följande.

Kommunerna lia i sina svar på utredningsmännens rundfråga allmänt hävdat

sin rätt att utan några restriktioner få disponera sin jord. Icke i något

svar framskymtar den känsla av ansvar för jordens skötsel och vård, som

man numera kräver av varje jordägare. I vissa svar framgår detta särskilt

tydligt, till exempel då man bortsätter nytt arrende medelst anbud eller auktion

till den högst bjudande eller då jordägaren säger ifrån, att varje av arrendatorn

utförd förbättring tillfaller jordägaren utan ersättning. Det framgår

också av många av svaren, att arrenderegler tillämpas, som även på annat

sätt kränka vedertagna rättsbegrepp. Med anledning därav har förbundet

den uppfattningen, att den allmänna arrendelagens bestämmelser icke äro

tillräckliga, då del gäller kommunala arrenden.

Så gott som alla kommuner lia framhållit, att de komma alt tillfogas ett

allvarligt avbräck i sin jordpolitik, örn de ej få fritt disponera sin jord. Det

verkar på svaren, som örn kommunerna mycket snabbt ur exploateringssyn
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

punkt hade behov av sin jord samt alltså icke läge med större reserver. Det

förefaller emellertid som örn i verkligheten så icke vore fallet, utan att jorden

ligger så att säga i lager relativt lång tid. Därmed försvagas i hög grad

den motivering för handlingsfrihet, som kommunerna presterat. Det föreslagna

dispenssystemet kommer säkerligen att efter en tid avslöja detta.

Kommunerna förutsätta, att en »lagerhållning av jord» skäligen bör ske

utan kostnader, d. v. s. utan byggnadsskyldighet och utan skyldighet att inlösa

av arrendator gjorda förbättringar. Förbundet bestrider riktigheten av

detta samt vill i stället påpeka, att kommunerna på grund av jordvärdestegringen

å deras välplacerade jord ha större förutsättningar än de flesta andra

jordägare att uppfylla de skyldigheter, som åligga varje annan jordägare i

vårt land.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att några vägande skäl mot att

principiellt hänföra den kommunala jorden under tillämpningsområdet för

de sociala arrendebestämmelserna icke torde föreligga.

Jorclbrukskommissionen i Jönköpings lein har avstyrkt förslaget och som

skäl härför anfört i huvudsak följande. Då det gällde att söka tillämpa 1943

års arrendelags sociala bestämmelser på kommunala arrenden uppstode svårigheter

om man icke ville på ett alltför rigoröst sätt beskära de intressen

som kommunerna främst avsåge att tillgodose genom förvärvandet av jordbruksfastigheter

i sin närhet, nämligen att tillse att kommunens framtida utveckling

icke måtte försvåras genom brist på utrymme. Även med de undantag

och dispensbestämmelser som föreslagits kunde det ifrågasättas om icke

lagstiftningen komme att visa sig alltför stel för en rimlig anpassning efter

de förhållanden som kunde uppkomma inom en kommun med starka expansionsmöjligheter.

Utredningsmännen hade framhållit, att det vore mycket

svårt för en kommun att på förhand beräkna den tidpunkt då frågan örn

exploatering bleve aktuell och att å andra sidan läget ej sällan vore det att,

när nämnda fråga väl uppkommit, det krävdes ett snabbt avgörande. Därest

icke meddelande örn optionsrättens brytning givits arrendatorn innan den nya

arrendetidens ingång, komme det emellertid enligt förslaget att dröja fem år

innan avgörandet kunde ske. Det syntes knappast rimligt att på detta sätt

kringskära den rörelsefrihet som kommunerna kunde ha legitima skäl att få

behålla. Vidare måste kommissionen göra sig frågan, vilket syfte som kunde

vinnas genom att inrama de obebyggda fastigheterna i lagstiftningen. Den

sociala arrendelagens bestämmelser syftade främst till att trygga arrendatorns

besuttenhet på gården, byggnadernas skäliga förnyelse och underhåll samt

annat som vore knutet till trivselns och hemkänslans stärkande. En arrendetor,

som endast innehade jorden men vore bosatt på annat, eget eller arrenderat

ställe, kunde näppeligen göra anspråk på sådana sociala bestämmelser

som här vore i fråga. Om man av de i tabell 1 redovisade fastigheterna undantoge

de 2 326 obebyggda brukningsdelarna och de 64 under 1 hektar av

de bebyggda, återstode 819 brukningsdelar, för vilka lagen skulle ha egentlig

betydelse. Om av dessa ett 100-tal läge inom stadsplanerat område återstode,

enligt kommissionens mening, ett så ringa antal att det syntes föga motiverat

att för denna lilla grupp kommunala arrenden tillgripa en lagstiftning av

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

31

det slag utredningsmännen föreslagit. Kommissionen förordade en ny utredning

örn möjligheterna att på andra vägar söka åstadkomma bestämmelser

för kommunala arrenden, för vilka behov av social innebörd verkligen kunde

anses föreligga.

Jordbrukskommissionen i Hallands län har framhållit följande. Man måste

räkna med att det icke vore utan anledning som en stor del av städernas

fastigheter utarrenderats på kortare tid än fem år. Tillämpning av bestämmelserna

om byggnadsskyldighet och optionsrätt m. m. vore olämplig i fråga

örn brukningsdelar, som snart skulle disponeras för annat ändamål. Dispens

skulle säkerligen komma att få beviljas i så stor utsträckning att hela lagens

andemening därigenom äventyrades. Kommissionen kunde därför icke

biträda det föreliggande förslaget men hade icke något att erinra mot att

de sociala arrendebestämmelserna bleve tillämpliga på mera permanenta arrenden

av kommunal jord.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott har uttalat, att det syntes

som om tillräcklig hänsyn icke tagits till den egenart som präglade av

landsting innehavd jord med avseende å de särskilda allmänna intressen

som landstingen företrädde i sin sjukvårdande och hälsovårdande uppgift.

Sålunda syntes ur landstingets synpunkt starka skäl tala för ett bibehållande

av ägarens relativa handlingsfrihet och dispositionsrätt till fastigheter,

som avsetts eller reserverats för sjukvårdande ändamål, så mycket mer som

landstingen i denna sin verksamhet icke kunde sägas företräda vare sig enskilda

eller företagsmässiga intressen. Landstingen hade icke intresse av

att vidtaga andra åtgärder, varigenom arrendatorns möjligheter att skaffa

sig säker bärgning beskures, än som kunde anses nödvändigt för tillgodoseende

av sjukvårdens och hälsovårdens behov. Den föreslagna arrendetiden

av fem år syntes alltför lång evad det gällde en stor del av den kommunala

jorden. Då utarrenderingen av kommunal jord ofta tillgrepes som

en tillfällig åtgärd i väntan på övergång till en uppgjord plans förverkligande,

borde icke en social arrendelag med bestämmelser om fem års arrendetid

få lägga hinder i vägen för en sådan utveckling. Beträffande byggnadsskyldighet

för jordägaren vore det synnerligen tveksamt örn dylik borde

förordas. Många av de kommunala jordar som komme att inrymmas i den

sociala arrendelagen hade dåliga byggnader. Genom byggnadsskyldighet

komme kommunerna i vissa fall att fråntagas rätten att bestämma om

byggnaderna skulle restaureras, nyuppföras eller helt rivas. Under senaste

åren hade kommunerna i många fall ansett det vara mera ekonomiskt att

utarrendera jorden utan åbyggnader, särskilt med hänsyn lill att jorden inom

en snar framtid kunde komma att användas för kommunalt ändamål t. ex.

exploateras för byggnadstomter. En i arrendelagen intagen bestämmelse örn

optionsrätt för arrendatorn torde icke få lägga hinder i vägen härför.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig vilja på det bestämdaste avstyrka

den föreslagna lagstiflningen. Denna skulle medföra svåra olägenheter

för städerna, den vore icke påkallad för att avhjälpa några missförhållanden

och den vore därför både olämplig och onödig. Förbundet har

vidare yttrat bland annat följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Städernas mark förvärvas icke för jordbruk utan för exploatering. Även

mark som till synes icke behöver exploateras förrän i framtiden, kan komma

att tagas i anspråk för exploatering långt tidigare än beräknat. Städernas

arrendeupplåtelser äro sålunda praktiskt taget alla tillfälliga. Någon anledning

att på dem tillämpa regler avsedda att utveckla bärkraftiga jordbruk

finnes icke. Däremot finnes all anledning att underlätta försöken att

utnyttja marken till jordbruk i avvaktan på dess exploatering. Detta sker

bäst genom att i minsta möjliga utsträckning betunga städerna med föreskrifter

av de sociala arrendebestämmelsernas karaktär. Något behov att

trygga stadsarrendatorernas ställning kan icke anses föreligga. Dä städerna

icke behöva lägga ensidigt ekonomiska synpunkter på sina arrenden,

föreligger här icke den motsatsställning mellan jordägare och arrendator

som kan tänkas, när jordägaren är en privatperson, vilken betraktar sitt

jordbruk som en inkomstkälla. Det förhåller sig säkerligen tvärtom så, att

städerna regelmässigt behandla sina arrendatorer väl och äro generösa när

det gäller att reglera uppkommande ekonomiska mellanhavaliden.

Det skall ej bestridas att i ett litet antal fall städernas arrendeupplåtelser

kunna betecknas som permanenta och man skulle kunna tänka sig, att de

sociala arrendebestämmelserna, såsom fastiglietsdirektören Persson föreslagit,

gjordes tillämpliga på sådana arrenden. Örn en undersökning visar, att

det av honom härför anvisade tillvägagångssättet icke skulle vara framkomligt,

torde emellertid ingen skada vara skedd, om man även här avstår

från att tillämpa de sociala bestämmelserna.

Utredningsmännens förslag betyder emellertid att dispens kommer att få

sökas för så gott som alla upplåtelser av stadsjord. Detta dispensförfarande

kommer att förorsaka städerna mycket besvär och ge upphov till en mängd

skriverier och administrativt arbete. En sådan byråkratisering är av ondo

och bör undvikas.

Svenska landskommunernas förbund har likaledes bestämt avstyrkt förslaget

samt framhållit, att utredningsmännen borde i sitt förslag lia begränsat

tillämpningen av särbestämmelserna till sådana kommunala arrenden,

som verkligen vore av permanent beskaffenhet. Förbundet bär vidare yttrat

bland annat följande.

Någon undersökning av förekomsten och naturen av de kommunala arrendena

på landsbygden lia utredningsmännen icke utfört och tiden har

icke medgivit förbundet att komplettera utredningen på denna punkt. Även

örn de kommunala arrendena icke äro av samma betydelse för landskommunerna

som för städerna, tala även för landskommunernas del starka skäl

mot det framlagda förslagets upphöjande till lag. Detta förslag innebär ju ett

klart och till synes helt omotiverat avsteg från den princip, att de sociala

arrendebestämmelserna endast skola tillämpas på permanenta arrenden,

som låg till grund för 1943 års lagstiftning. Landskommunerna lia lika stor

anledning som städerna att fråga sig varför denna diskriminering av kommunerna

såsom jordägare skall vara av behovet påkallad. Regeln att även

större jordområden än femtio hektar skola föras under de sociala arrendebestämmelserna

kommer att försätta vederbörande kommun i ett sämre läge

än enskild jordägare. I regel ha landskommunerna samma intresse som städerna

av att snabbt kunna ändra sina dispositioner rörande dem tillhörig

mark. För sådana arrendefastigheter, som förvärvats för att i sinom tid ge

plats åt kommunala byggnader, anstalter, inflyttande industrier eller ökad

bebyggelse i utkanterna av inom kommunerna befintliga tätorter ligger detta

i sakens natur. Men även beträffande annan arrendejord skulle bestäm
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 12.

33

melsor av det slag, som utredningsmännen föreslagit, bliva hindersamma.

För en landskommun eller församling, som på ett eller annat sätt genom

testamentsförvärv, gåva eller annan överlåtelse, vartill initiativet icke tagits

av kommunen respektive församlingen, blivit ägare till mark, som måste

utarrenderas tor jordbruksändamål, blir förvaltningen av fastigheterna redan

nu ofta nog ett besvärligt och föga lönande företag. Ofta har kommunen-församlingen

med hänsyn till svårigheterna att få ett tillfredsställande

ekonomiskt utbyte av marken ingen högre önskan än att, där detta låter

sig göra och icke donationsbestämmelser lägga hinder i vägen, sälja jorden,

om ett förmånligt anbud skulle yppa sig. Såvitt styrelsen förstår skulle emellertid

en lagstiftning av det slag, som här avses, med optionsrätt och förköpsrätt

för arrendatorn ytterligare försvåra försäljningar i dylika fall.

Av samma skäl som fastighetsdirektör Persson anser styrelsen den dispensregel,

som utredningsmännen föreslagit, icke tillräcklig för tillgodoseende

av kommunernas berättigade intressen. Denna dispensregel förutsätter för

att vara effektiv icke endast en kunskap om gällande författningar, som

man icke alltid kan vänta att finna hos de förtroendemän, som styra våra

kommuner, utan även en vidsynthet från myndigheternas sida, som tyvärr

icke heller alltid kan antagas vara för handen. Anses en lagstiftning för

kommunala arrenden av den innebörd, som här planeras, böra genomföras,

synes dispensregeln böra utformas enligt de grunder, som herr Persson

antytt. Vidare bör från lagens tillämpning undantagas, förutom stadsplanelagd

mark och jordparceller av mindre storlek än ett hektar, mark för

vilken byggnadsplan upprättats ävensom fastigheter med större jordareal än

femtio hektar.

Drätselkammaren i Borås har uttalat sin bestämda gensaga mot förslaget

samt vidare anfört i huvudsak följande.

Av arrendatorerna till Borås stads 72 arrendeegendomar med en areal

överstigande 0,25 hektar utgöras ungefärligen fyra femtedelar av sådana,

som lia sin huvudsakliga bärgning från annan förvärvskälla än den arrenderade

jorden. Något mera än hälften av arrendatorerna bruka egendomar,

som alls icke äro bebyggda. De verkliga arrendegårdarnas antal utgör icke

flera än 15. En mångfald olika yrken äro representerade bland arrendatorerna.

Talrikast förekommande äro åkare, boskapshandlare, slaktare, arbetare

inom olika företag samt jordbrukare, vilka sistnämnda av staden endast

arrendera viss tillskottsjord, som oftast nyttjas för slåtter eller beten. Under

angivna betingelser utarrenderade jordar ha ofta, för att icke säga merendels,

utnyttjats på ett sätt, som icke står i överensstämmelse med ett tidsenligt

och rationellt bedrivet jordbruk. Ur stadens synpunkt har detta varit

av underordnad betydelse, då staden förvärvat jorden med tanke på annat

användande än för jordbruk och nyttjanderätten till densamma dessutom

varit kortvarig.

De obebyggda brukningsdelarna inom landets samtliga städer äro enligt

utredningsmännens statistik i det närmaste tre gånger så många som de, vilka

äro försedda med för jordbruksdriften erforderliga byggnader. Att denna

omständighet icke påtagligt återspeglas i det lagförslag, som de sakkunniga

framlagt, förefaller i hög grad anmärkningsvärt. För alt säkerställa sig

mot byggnadsskyldigheten sådan som densamma utformats i den sociala

arrendelagstiftningen skulle kommunerna vara tvungna att använda sig av

ett dispensförfarande. Detta skulle säkerligen med den omsättning på arrendatorer,

som råder beträffande städernas jordar, visa sig synnerligen betungande.

För städernas vidkommande synes det till grund för den sociala

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 12. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

arrendelagstiftningen bland annat åberopade motivet att bibehålla arrendatorerna

och deras familjer vid hem och härd till övervägande del sakna betydelse.

Beträffande nu angivna typer av jordbruksarrenden torde näppeligen kunna

anföras skäl, som motivera arrendenas inordnande under en kommunaltsocial

arrendelagstiftning. Här kan icke såsom vid övriga mindre arrenden

göras gällande sådana rent sociala önskemål som förbättring av en viss grupps

ställning i socialt hänseende. Kommunerna ha ett helt annat intresse än en

enskild fastighetsägare att icke blottställa sina arrendatorer, då dessa eljest

i sista hand skulle falla det allmänna till last. En lagstiftning beträffande

utarrendering av kommunal jord skulle vara till föga nytta för de kommunala

arrendatorerna men till mycken skada för kommunerna, speciellt städerna.

Drätselkammaren i Enköping har uppgivit, att dess jord vore utarrenderad

i 27 större och 142 mindre lotter. Staden hade strävat efter att få arrendekontrakten

på de mindre brukningsdelarna löpande för ett år i taget med

rätt för staden att vid behov taga marken i anspråk för tomtförsäljning. De

nu föreslagna lagbestämmelserna försvårade en smidig anpassning efter den

ofta konjunkturbetonade efterfrågan på tomter för industri- och bostadsändamål.

De komme att gynna privata markexploatörer runt omkring staden

samtidigt som de för staden medförde stora olägenheter och skador ur såväl

sanitär som social synpunkt.

Drätselkammaren i Halmstad, som bestämt avstyrkt lagförslaget, har

framhållit, att utredningsmännen som skäl för att tillämpa de sociala arrendebestämmelserna

på kommunernas jord icke kunnat åberopa annat än de

helt naturliga och självfallna omständigheterna, att kommunerna endast i

undantagsfall själva brukade sin jord och att utarrendering icke upphörde

på grund av att kommunen ämnade själv övertaga jordbruksdriften. För

en sådan beskärning som detta innebure i fråga om kommunernas förfogande

över den till allmänt ändamål avsedda jorden för enskild arrendators

intressen borde fordras sakskäl av helt annan styrka. När det gällde städernas

jord kunde intresset av jordbrukets förkovran icke tillgodoses utan skada

för städerna och förfång för tyngre vägande allmänna intressen. För att

undgå olägenheterna av en sådan lagstiftning komme städerna att, i den

mån det vore möjligt, underlåta att utarrendera sina fastigheter, varigenom

åstadkommes motsatsen mot vad man velat vinna med lagstiftningen. Enligt

utredningsmännens förslag skulle kommun kunna göra gällande, att arrendatorns

rätt till nytt arrende förfallit, när frågan om exploatering av jorden

för något kommunalt ändamål blivit aktuell. Därvid vore dock att märka,

att arrendatorn enligt 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen ägde rätt att inom

en månad efter erhållen underrättelse instämma talan till domstol örn bibehållande

av rätten till nytt arrende. Sålunda kunde arrendatorn genom att

inleda rättegång i saken, fördröja avgörandet av frågan om stadens rätt att

taga jorden i anspråk för det aktuella behovet på sådant sätt, att den i lagen

angivna möjligheten för staden att tillgodose det ifrågavarande behovet bleve

helt illusorisk. Här finge i stället arrendatorn ett tillfälle att utnyttja sta
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 12.

35

dens trångmål till egen vinning på ett obehörigt sätt. Detta borde enligt

drätselkammarens mening ovillkorligen uppmärksammas vid ifrågavarande

lagstiftning, om denna ansåges böra komma till stånd. För prövningen av

stadens behov att komma åt sin jord för allmänna ändamål borde ej domstolsvägen

beträdas, utan det vore nödvändigt, att en sådan ordning för behovsprövningen

i stället stadgades, att denna kunde skyndsamt avgöras på

ett definitivt sätt.

Liknande synpunkter ha framhållits av drätselkammaren i Malmö.

Drätselkammaren i Hälsingborg har anfört, bland annat, att några skäl

för införande av särbestämmelser icke förelåge. I en av drätselkammaren

åberopad, vid yttrandet fogad promemoria av stadskamreraren W. Nektman

och stadsombudsmannen Helge Ericsson har betecknats såsom underligt, att

skärpta arrendebestämmelser för kommunerna ifrågasattes samtidigt som

Kungl. Maj:t i enlighet med riksdagens hemställan (r. skr. 1944:415) igångsatt

utredning om möjligheterna att tillerkänna kommunerna vidgad rätt att

mot ägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse och industriändamål.

Det syntes bliva för städerna fullständigt meningslöst att tvångsvis förvärva

jord för samhällsplanering, om man sedan vid utarrendering av jorden i avbidan

på dess slutliga användning skulle bliva underkastad sådana bestämmelser,

att kommunen förutom en dryg löseskilling för jorden skulle nödgas

till arrendatorn utgiva betydande ersättning för att komma åt jorden vid

lämplig tidpunkt.

Drätselkammaren i Kungälv har uttalat, att staden hade i omedelbar närhet

av det stadsplanelagda området 10 arrendelotter om vardera något över

1 hektar, utarranderade på ett år, samt något längre bort 16 lotter av liknande

storlek, utarrenderade på fem år. Lotterna hade arrenderats av jordbrukare,

vilka haft dem i sambruk med egen jord. Några byggnader hade

aldrig funnits på lotterna. Enligt lagförslaget torde staden bliva skyldig att

bebygga dem. Vidare skulle den föreslagna lagstiftningen bliva fullständigt

katastrofal för stadens framtida utveckling i det att staden icke skulle ha

möjlighet att för byggnadsverksamhet upplåta något som helst område utom

stadsplanen och det endast återstode några få tomter inom denna till bebyggelse.

Drätselkammaren i Linköping har framhållit, att mellan kommunernas intresse

att kunna disponera sin jord för bebyggelse och jordbruksnäringen

hade utredningsmännen föreslagit en avvägning, som ingalunda syntes svara

mot verkligheten. Då tiden närmade sig för exploatering av jordbruksjord,

holle sig dess värde som tomtmark i varje fall i Linköping 5 till 10 gånger

över värdet som åkerjord. Jordbruksvärdet vore sålunda obetydligt gent emot

tomtvärdet. Om kommunerna skulle påtvingas långfristiga arrendekontrakt,

bleve det därför ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare att icke alls utarrendera

jorden. Skulle utredningsmännens förslag upphöjas till lag, bleve säkerligen

följden, att kommunerna sökte utnyttja en del av sin jordbruksjord

för något tillfälligt ändamål i avvaktan på dess användning för bebyggelse

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

eller dylikt och sålunda undandraga marken från jordbruksnäringen utan

att detta i och för sig vore nödvändigt. Man måste också komma ihåg, att

arrendatorer av centralt belägen kommunal jord, som innehade långa kontrakt,

kunde genom stadens utveckling göra sig icke obetydliga förtjänster

genom att uthyra mark till upplagsändamål, kiosker, bensinstationer m. m.,

förtjänster som rätteligen borde tillfalla staden.

Drätselkammaren i Norrköping har påpekat, att för stadens del kunde endast

omkring 10 av 99 arrenden hänföras till permanenta arrenden. Stadsplanegränsen

kunde ej betraktas som gräns mellan permanenta och tillfälliga

arrenden och endast i undantagsfall utgjorde den gräns mellan egendomar

eller brukningsdelar, varför, om lagförslaget antoges, det egendomliga förhållandet

skulle uppstå, att ett arrende delvis bleve permanent och folie under

lagens bestämmelser och delvis vore att betrakta som tillfälligt. Staden

instämde till alla delar i vad fastighetsdirektören Persson yttrat och avstyrkte

sålunda förslaget men hade icke något att erinra mot att särbestämmelserna

gjordes tillämpliga på de fåtaliga permanenta arrendena, om det vore

rättstekniskt möjligt att utbryta dessa.

Stockholms stadskollegium, som avstyrkt förslaget, har yttrat bland annat

följande.

Även den föreslagna begränsade tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna

ger anledning till allvarliga betänkligheter ur stadskommunal

synpunkt. I första hand är härvid att märka, att det i en växande stad alltid

måste bliva utomordentligt svårt att med någon säkerhet avgöra, huruvida

och vid vilken tidpunkt ett visst jordområde kan behöva tagas i anspråk

för exploatering eller för något allmänt förvaltningsändamål. Att — såsom

föreslagits — hänskjuta avgörandet i dylika svårbedömliga frågor till de för

helt andra uppgifter länsvis inrättade jordbrukskommissionerna eller andra

icke-kommunala organ synes icke godtagbart. Överhuvudtaget synes man

från städernas sida med fog kunna göra gällande, att de uppgifter, som städernas

markpolitik har att tillgodose, äro av den stora allmänna sociala betydelse,

att stadsförvaltningarna vid fullgörandet av dessa uppgifter icke böra

påläggas andra inskränkningar än sådana, som äro av ett starkt dokumenterat

behov motiverade. Att något sådant behov i nu förevarande hänseende

skulle föreligga har icke påvisats.

Även i de relativt sällsynta fall, där kommunala jordegendomar på längre

sikt upplåtas för jordbruksdrift, kunna motsättningar befaras uppkomma

mellan de föreslagna sociala arrendebestämmelserna och det förvaltningsbehov,

som egendomen är avsedd att trygga. Enligt nämnda bestämmelser är

sålunda exempelvis en arrendator berättigad till ersättning för vissa av honom

utförda, för jordbruket nyttiga anläggningar, även om jordägaren ej

därtill givit tillstånd, men sakkunniga, t. ex. jordbrukskonsulent och två synemän,

godkänna anläggningen. Stadgandet gäller även andra arrenden än

de sociala, men bestämmelserna äro endast för de sociala arrendena tvingande.

Beträffande de av staden för tryggande av vattentäkt förvärvade Bornsjöegendomarna

har vattenledningsverket hittills i arrendekontrakten kunnat

inskränka arrendatorns befogenhet att verkställa dylika anläggningar, sorn

visserligen kunna vara till gagn för jordbruket, men också kunna strida mot

verkets intresse av att bibehålla vattnets renhet i Bomsjön och i dess tillflöden.

Skulle Bornsjöegendomarna hänföras till socialarrenden, betyder det
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

37

ta, att en arrendator därstädes ej endast kan få utföra vägar, avloppsledningar,

siloanläggning och dylikt, även om det strider mot vattenledningsverkets

intressen, utan också får rätt till full ersättning härför.

Endast i undantagsfall torde i själva verket en tillämpning av de sociala

arrendebestämmelserna kunna ske i fråga om kommunal jord utan att därav

följer olägenheter för tillgodoseendet av olika allmänna behov och syftemål.

Att genomföra en särskild lagstiftning för dylika undantagsfall synes icke

böra ifrågakomma, helst som något påtagligt behov av sådan lagstiftning icke

visats föreligga.

Luftfartsmyndigheten har hemställt, att mark, som reserverats eller bleve

reserverad för framtida utbyggnad av flygplatser, undantoges från den föreslagna

lagstiftningens tillämpningsområde, samt vidare anfört.

De större till städerna förlagda flygplatserna ägas i allmänhet av respektive

städer. Dessa ha till luftfartsmyndigheten upplåtit erforderlig mark, medan

kronan svarar för flygplatsernas utbyggnad och drift.

Vid utbyggnad av flygplatserna pläga städerna, på inrådan av luftfartsmyndigheten,

utanför de för flygplatserna erforderliga markområdena inköpa

mark för att säkerställa eventuell ytterligare utbyggnad. Dylik mark utarrenderas

i allmänhet för jordbruksändamål. Därest luftfartens utveckling så

kräver, måste emellertid sådan mark kunna upplåtas för luftfartsändamåi

utan större uppskov. Ett dröjsmål på flera år skulle kunna medföra allvarliga

olägenheter för luftfarten samt onödiga kostnader för såväl stat som

kommun. De föreslagna undantagsbestämmelserna synas icke luftfartsmyndigheten

ägnade att tillräckligt trygga den civila luftfartens intressen.

Med avseende å lagförslagets detaljer ha i yttrandena gjorts i huvudsak

följande erinringar.

Sveriges lantbruksförbund har funnit det icke enbart lyckligt att så kort

tid efter den nya arrendelagens tillkomst genom en särskild lag öka antalet

tvingande lagbestämmelser utöver de som redan gälla för de s. k. sociala

arrendena, men den motivering som i utredningen lämnats för avvikelserna

från de sociala bestämmelserna syntes vara så vägande, att nämnda avvikelser

torde få anses nödvändiga.

Det föreslagna undantaget från särbestämmelserna för alla arrenden av sådan

kommunal jord som ingår i fastställd stadsplan har

enligt vad från flera håll framförts icke ansetts tillräckligt omfattande.

Undantag även för jord, som ingår i fastställd byggnadsplan, har påyrkats

av jordbrukskommissioncn och landstingets förvaltningsutskott i

Jämtlands län, drätselkammaren i Gävle samt Svenska landskommunernas

förbund. Enligt nämnda jordbrukskommissions mening borde

eventuellt även område, för vilket fastställts utomplansbestämmelser, undantagas

från särbestämmelserna. Drätselkammaren i Kristinehamn har ansett

jämväl jord inom stomplan böra undantagas. Drätselkammaren i Borås har

under vidhållande i första hand av sin anslutning lill fastighetsdirektören

Perssons förslag såsom eli alternativ föreslagit, all i princip sådana i planläggningar

i vidsträcktare bemärkelse (stomplancr, avstyckningsplaner samt

s. k. general- och regionplaner) ingående områden, som vore avsedda för bebyggelse

eller andra speciella ändamål, undantoges från lagstiftningen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Drätselkammaren i Malmö har för det fall, att den utarrenderade jorden

läge delvis inom och delvis utom fastställd stadsplan, ansett särbestämmelserna

icke böra vara tillämpliga på avtalet utan endast de allmänna arrendebestämmelserna.

I fråga örn jord, som icke vid arrendets tillkomst läge inom

stadsplan men som sedermera intoges i sådan plan, syntes i blivande lagtext

böra föreskrivas att de särskilda bestämmelserna icke vidare skulle tillämpas

vid den arrendeperiods utgång, som läge närmast efter den tidpunkt, då

stadsplanen blivit fastställd. Detta innebure bland annat, att vid arrendeperiodens

slut optionsrätt icke skulle förekomma.

Beträffande den föreslagna nedre arealgränsen har jordbrulcskommissionen

i Älvsborgs läns södra del framhållit, att det syntes innebära en

alltför stor eftergift för kommunintresset att undantaga alla brukningsdelar

med mindre areal odlad jord än ett hektar; vore en sådan brukningsdel försedd

med åbyggnader, borde den vara undei-kastad särbestämmelserna.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har ansett det icke påkallat

att undantaga arrenden omfattande mindre areal än ett hektar. Drätselkammaren

i Gävle har uttalat, att gränsdragningen vid ett hektar föi’efölle helt

godtycklig men att om däremot gränsen dragits vid exempelvis 8 hektar, det

skulle blivit någon mening därmed, enär man i allmänhet torde räkna med

denna areal för att ett självständigt jordbruk skulle kunna bära sig. Drätselkammaren

i Halmstad har ansett lagstiftningen, om den skulle komma till

stånd, icke böra tillämpas på jord av så obetydlig areal som föreslagits utan

begränsas till jordbruksarrenden av sådan omfattning, att arrendatorn därå

kunde ha sin huvudsakliga försörjning. I annat fall komme denna lagstiftning

att vålla städerna så många hinder och besvärligheter att den komme att

framstå som en sannskyldig tvångströja.

Emot förslaget att vid de kommunala arrendena icke upprätthålla den för

de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning stadgade övre arealgränsen

femtio hektar har invändning gjorts i några yttranden. Sålunda

ha jordbruksko,nimissionerna i Skaraborgs och Västmanlands län, drätselkammaren

i Norrköping och Svenska landskommunernas förbund ansett anledning

icke föreligga till avvikelse från den regel som i förevarande avseende

gäller för enskilda tillhörig jord.

I fråga om optionsrätten ha, som förut berörts, drätselkamrarna i

Halmstad och Malmö uttalat betänkligheter mot att frågan om arrendatorns

rätt till nytt arrende skulle kunna bliva föremål för prövning av domstol,

varigenom en långvarig process kunde hindra kommunen att inom rimlig

tid komma i besittning av sin jord.

Förslaget om förkortande för de kommunala ai-rendena av den i 2 kap. 53 §

nyttjanderättslagen angivna uppsägningstiden från ett år till sex månader

har föranlett erinringar av lantbruksstyrelsen och Stockholms läns landstings

förvaltningsutskott. Lantbiuksstyrelsen, som tillika motsatt sig förkortning

av de i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen angivna tidsfiåsterna har uttalat,

att icke minst med hänsyn till arrendetidens omfattning det kunde ifrågasättas,

om en förkortning av nämnda tidsperioder vore av den betydelse för

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

39

kommunerna, att den motiverade en avvikelse från vad som eljest gällde,

samt att en dylik förkortning av uppsägningstiden uppenbarligen innebure

olägenheter för ifrågavarande grupp arrendatorer, vilka därigenom skulle

komma i en sämre ställning än innehavare av andra jämförliga arrenden.

Drätselkammaren i Malmö har ansett det samhällsekonomiskt oriktigt, att

städerna i enlighet med den föreslagna lagstiftningen kunde bliva ålagda

ersättningsskyldighet för sådana förbättringar å

utarrenderade fastigheter, som väl kunde vara av betydelse för jordbruksändamål

men som icke vore till nytta för fastigheternas användning t. ex.

för bostadsbebyggelse.

I fråga om det föreslagna dispensförfarandet Ilar drätselkammaren

i Borlänge framhållit, att detta icke utmärkte sig för enkelhet och

klarhet. Stadsfullmäktige i Mjölby, som icke ansett sig böra avstyrka lagförslaget,

har ifrågasatt förenkling av dispensproceduren till förmån för

kommun. Drätselkammaren i Nyköping och Svenska stadsförbundet ha ansett

dispensförfarandet bliva omständligt och besvärligt, särskilt som det

komme att behöva anlitas ideligen och för större delen av städernas jord.

Även drätselkamrarna i Borås, Gävle och Linköping ha uttalat starka betänkligheter

mot förslaget till dispensförfarande, därvid särskilt framhållits,

att jordbrukskommissionema saknade nödig erfarenhet av städernas exploateringsproblem.

Drätselkammaren i Malmö har funnit det nödvändigt

att sådan ändring vidtoges i jordbrukskommissionemas sammansättning att,

då ärenden angående stadsförhållanden handlades, ledamöterna utgjordes

av personer, som vore väl insatta i sådana förhållanden. Drätselkammaren

i Halmstad har ansett lagförslaget böra omarbetas så att dispens kunde

medgivas kommun utan att förbehåll örn rätt att söka sådan behövde vara

intagen i kontraktet.

Emot utredningsmännens förslag till övergångsbestämmelser

ha drätselkamrarna i Malmö, Borås och Halmstad riktat anmärkning på

grund av att därigenom lagens bestämmelser skulle erhålla retroaktiv verkan.

Sistnämnda drätselkammare har framhållit, att det ej kunde vara med

rättvisa överensstämmande, att ett redan slutet avtal genom lagstiftning

skulle få ett annat innehåll än parterna avsett vid dess ingående. Övergångsbestämmelserna

borde omarbetas så att nu gällande arrendeavtal lämnades

helt oberörda av lagstiftningen.

IV. Arrendebestämmelser för viss allmänningsjord.

1. Lägenheter å häradsallmänningar.

I lagen den 13 maj 1932 (nr 107) örn häradsallmänningar meddelas bestämmelser

om förvaltningen av dylika allmänningar, varmed

enligt lagen avses av ålder bestående häradsallmänningar.

Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet vilka

äro satta i mantal eller med vilka enligt vad som bestämts vid jorddelning

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

är förenad rätt till delaktighet i allmänning. Ägarna av omförmälda fastigheter

äga del i samfälligheten efter fastigheternas oförmedlade mantal eller

i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning

efter den grund som därvid stadgats. Häradsallmänning förvaltas av

en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. I några fall har häradsallmänning

enligt Kungl, Maj:ts medgivande delats mellan socknarna i häradet

under villkor att den varje socken tilldelade allmänningslotten ej finge skiftas

mellan hemmanen i socknen. Enligt stadgande i 63 § häradsallmänningslagen

skall denna lag i tillämpliga delar gälla även för dylik till socken hörande

allmänning.

I den s. k. skogslagstiftningskommitténs år 1918 avgivna betänkande uppgives

att häradsallmänningarnas antal uppgår till 55, därav

i Uppsala län 10, i Södermanlands län 8, i Östergötlands län 13, i vartdera

av Örebro och Västmanlands län 6, i vartdera av Stockholms och Skaraborgs

län 4, i Älvsborgs län 2 samt i vartdera av Jönköpings och Kalmar län en.

I samband med en utredning rörande lägenhetsägarnas å allmänningama

rättsliga ställning infordrades under år 1926 uppgifter från vederbörande

allmänningsstyrelser och jägmästare rörande antalet och beskaffenheten av

de å häradsallmänningama belägna jordbruks- och bostadslägenheterna.

Enligt dessa uppgifter funnos å sagda allmänningar sammanlagt

353 dylika lägenheter, därav 234 jordbrukslägenheten Cirka hälften

av lägenheterna disponerades såsom boställen för skogvaktare, tillsyningsmän

eller skogsarbetare eller för annat ändamål avseende delägarnas gemensamma

intressen. Allenast 4 lägenheter innehades enligt uppgifterna med ständig

eller ärftlig besittningsrätt under det att övriga lägenheter, med undantag av 2,

som vid tiden för uppgifternas avlämnande ej disponerades för något ändamål,

upplåtits under nyttjanderätt för bestämd eller obestämd tid. Lägenheterna

uppgåvos i regel vara försedda med boningshus; 49 lägenheter saknade

dock dylika hus. Beträffande äganderätten till boningshusen å lägenheterna

uppgavs att dessa hus tillhörde å 205 lägenheter allmänningsdelägama, å 90

lägenhetshavama och å 9 kronan.

År 1942 verkställdes inom jordbruksdepartementet utredning rörande dispositionen

av kronoskogvaktarboställena å häradsallmänningama. Av denna

utredning framgick, att boställena voro 83 till antalet. Sammanlagda taxeringsvärdet

för boställena uppgick till ungefär 625 000 kronor. Boställenas areal

utgjorde tillhopa omkring 2 300 hektar. Av boställena hade 25 inägor till en

vidd av högst 5 hektar, 24 till en vidd av över 5 men ej över 10 hektar,

29 till en vidd av över 10 men ej över 20 hektar och 5 slutligen till en

vidd av över 20 hektar. De voro belägna: 18 i Östergötlands län, 19 i Uppsala

län, 15 i Södermanlands län, 1 i Örebro län, 10 i Västmanlands län,

9 i vartdera av Stockholms och Skaraborgs län samt 2 i Jönköpings län.

Vid 1942 års riksdag beslöts i enlighet med en då framlagd proposition att

på vissa villkor å vederbörande häradsallmänningsdelägare överlåta statens

rätt till de å eller invid häradsallmänningama belägna kronoskogvaktarboställena.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

41

För erhållande av närmare upplysning om den omfattning i vilken numera

å häradsallmänningarna finnas jordbrukslägenheter som äro

upplåtna på arrende lia utredningsmännen införskaffat vissa uppgifter

från Sveriges häradsallmänningförbund. Enligt vad utredningsmännen

anfört har förbundet därvid upplyst, att samtliga förenämnda skogvaktarboställen

för närvarande vore utarrenderade samt att därutöver å allmänningama

funnes 216 utarrenderade jordbrukslägenheter, varav 97 i Östergötlands

län, 13 i Uppsala län, 69 i Södermanlands län, 17 i Örebro län, 12

i Västmanlands län, 3 i Stockholms län, 2 i Skaraborgs län och 3 i Jönköpings

län. Av nämnda 216 lägenheter hade 121 en åkerareal av högst 5

hektar, 62 en åkerareal av över 5 men ej över 10 hektar, 24 en åkerareal

av över 10 men ej över 20 hektar samt 9 en åkerareal av över 20 hektar.

Häradsallmänningförbmodet hade vidare lämnat följande upplysningar: Delägarna

i allmänningarna hade under senare år inköpt ett betydande antal

hemman och hemmansdelar. Dessa fastigheter, vilka inginge i ovannämnda

216 jordbrukslägenheter, hade alla ännu icke blivit införlivade med häradsallmänningarna.

Ett flertal ansökningar om införlivning av mark nied allmänning

torde sålunda vila hos länsstyrelserna. Lägenheterna utarrenderades

i allmänhet för tillgodoseende av allmänningamas behov av arbetskraft.

Arrendetiden vore vanligtvis 10 år. Det vore brukligt, att arrendatorerna vid

arrendeperiodernas utgång finge sina avtal förnyade. Några försäljningar av

lägenheter hade ej förekommit. Nybyggnader bekostades i allmänhet av allmänningsdelägama

medan underhållsskyldigheten för byggnaderna så gott

som alltid åvilade arrendatorerna, dock ej i större omfattning än lagen föreskreve.

2. Lägenheter å sockenallmänningar.

Beträffande andra sockenallmänningar än sådana som avses i 63 § häradsallmänningslagen

stadgas i 16 kap. 1 § byggningabalken, att de må nyttjas

av dem som i socknen äro. Utövandet av denna nyttjanderätt samt tillsynen

över och förvaltningen av allmänningarna ha närmare reglerats genom bestämmelser

i skogsordningarna. Enligt 1805 års skogsordning synes man

räkna det såsom normalt att sockenallmänningarna uppdelades mellan delägarna

och därmed försvunne. En sådan uppdelning synes också ha ägt rum

i stor utsträckning, men fortfarande finnes, enligt vad utredningsmännen

framhållit och såsom framgår av det följande, en del sockenallmänningar av

den art som avses i 16 kap. 1 § byggningabalken.

I fråga om förekomsten av sockenallmänningar lia utredningsmännen till

en början redogjort för de uppgifter därom som lämnats dels av den kommitté,

som tillsattes den 20 juni 1855 med uppdrag att avgiva utlåtande och

förslag örn åtgärder till förekommande av förödelse utav skogarna i landet

och lill befrämjande av en förbättrad skogshushållning i allmänhet, dels

ock av skogslagstiftningskommittén i dess förut omnämnda betänkande av

år 1918. För utrönande huruvida de av nämnda kommittéer uppräknade

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

sockenallmänningarna alltjämt ägde bestånd och i så fall om å desamma

funnes några utarrenderade jordbrukslägenheter ha utredningsmännen

gjort förfrågningar hos skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads,

Östergötlands, örebro, Kopparbergs, Skaraborgs och Södermanlands län

ävensom Kalmar läns södra skogsvårdsstyrelse och hos länsstyrelsen i Gotlands

län. Av de inkomna svaren framginge, enligt vad utredningsmännen

anfört, följande.

Sockenallmänningarna inom Kristianstads och Gotlands liin hade blivit

skiftade. — På Öland funnes numera ej några sockenallmänningar. — Å

sockenallmänningarna i örebro och Södermanlands län dreves ej något jordbruk.

— T Kopparbergs län funnes fastigheter som syntes vara av sockenallmännings

natur i Stora Skedvi. Hedemora. Malung. Rättvik och Säter,

men på ingen av dessa allmänningar funnes utarrenderade jordbro kslägenheter.

— I Östergötlands län ägdes Hällemons IHulemons) allmänning inom

Stora Åby .socken av i mantal satta hemman i Heda och Västra Tollstads

socknar samt Snavens allmänning i Stjernorps socken av hemmansägarna

i Stjernorps och Vreta Klosters socknar, medan Vårdsbergs sockenallmänning,

från vilken avkastningen uppbures av Vårdsbergs kommun, syntes tillhöra

hemmansägarna i samma socken. Å Hällemons allmänning, som huvudsakligen

bestode av skogsmark, brukades befintlig åkerjord utan ersättning

av skogsbevakaren. Å Snavens allmänning utarrenderades lägenheten

Klastorp på fem års tid mot ett arrende av 225 kronor; underhållsskyldigheten

av å lägenheten befintliga byggnader ålåge styrelsen för allmänningen.

Å Vårdsbergs sockenallmänning funnes en lägenhet som utarrenderades på

tio år för 480 kronor; för underhållet av lägenhetens åbyggnader svarade

kommunen. — Skogsvårdsstvrelsen i Skaraborgs län hade, då några uppgifter

örn i länet förekommande sockenallmänningar icke kunnat erhållas

vare sig hos länsstyrelsen eller å lantmäterikontoret, låtit verkställa undersökning

av det ekonomiska kartverket för länet från 1880-talet. Härefter

hade skogsvårdsstvrelsen tillskrivit kommunalnämndsordförandena i de 22

socknar, för vilka kartverkets beskrivningar upptoge anteckningar örn sockenallmänning.

med begäran om uppgift huruvida allmänning av ifrågavarande

slag alltjämt förefunnes och därest så vore fallet om närmare upplysningar

rörande densamma. Från 20 socknar hade inkommit svarsskrivelser

till skogsvårdsstyrelsen. Svaren utvisade, att sockenallmänningar förekomme

inom Leksbergs, Amnehärads, Borgunda, Slöta, Lyrestads, Götlunda,

Älgarås, Brunnhems, Öglunda och Flistads socknar. A Leksbergs, Amnehärads,

Brunnhems och Öglunda sockenallmänningar funnes ej några jordbrukslägenheter.

Allmänningen i Borgunda socken, som vore belägen å fastigheten

Hjälsbo 181 och ej vore försedd med åbyggnader, hade en areal av

omkring 0,5 hektar och vore för närvarande utarrenderad mot 10 kronor om

året men skulle inom den närmaste tiden avyttras av delägarna. Å Slöta

sockenallmänning funnes sex lägenheter, som vore utarrenderade, en tills

vidare och de övriga antingen på fem eller tio år mot arrendebelopp från 3

till 50 kronor årligen. Å de lägenheter som vore bebyggda tillhörde byggnaderna

arrendatorema. Lyrestads sockenallmänning utgjordes av tre mossar,

Hässlemossen, Råglandsmossen och Håmossen. Å Hässlemossen funnes några

mindre åkerlappar, som utarrenderades mot 15 kronor om året. Grässlåttem

å Råglandmossen vore likaledes utarrenderad. Å Götlunda sockenallmänning,

benämnd Digerö, vöre den odlade jorden eller omkring 3 hektar

åker utarrenderad på tio år för ett årligt arrende av 62 kronor; åbyggnader

saknades. Älgarås sockenallmänning utgjordes av Myrhults mosse örn cirka

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 12.

43

800 tunnland samt fyra mindre fastigheter. De i utkanterna av mossen befintliga

fastmarkerna vore utarrenderade tills vidare för 41 kronor 50 öre

örn året; några åbyggnader funnes icke. De övriga fastigheterna, som hade

en areal av 3A—2 tunnland och samtliga vore obebyggda, vore upplåtna på

nyttjanderätt, en mot 25 kronor och två mot 10 kronor årligen samt en utan

särskild ersättning. I Flistads socken funnes dels en allmänning, som utgjordes

av skogsmark och mossjord, och dels en allmänning i Blackekärr, benämnd

Perstorp, vilken innehölle bland annat 15 hektar åker och 0,5 hektar

trädgård och tomt. Sistnämnda allmänning, som åsatts ett taxeringsvärde

av 9 500 kronor, vore utarrenderad mot ett årligt arrende av 700 kronor

med skyldighet för arrendatorn att svara för åbyggnademas underhåll ävensom

för skatter.

Utredningsmännen lia uppgivit, att de till fullständigande av den sålunda

åstadkomna utredningen angående förekomsten av sockenallmänningar infordrat

vissa uppgifter från överlantmätama i länen, därvid undantag dock

gjorts för Skaraborgs län med hänsyn till från nämnda län redan föreliggande

utförliga uppgifter. Upplysning hade sålunda begärts örn inom länen

funnes sådana av ålder bestående allmänningar som enligt 16 kap. byggningabalken

finge nyttjas av dem som i socknen äro. överlantmätama hade

därvid i regel svarat, att såvitt de kunnat utröna allmänningar av sådan art

ej längre förekomme.

3. Lägenheter å allmänningsskogar, som avses i lagen den 17 juni 1938.

De allmänningsskogar, som avses i lagen den 17 juni 1938 (nr 297) örn

allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äro belägna inom Kopparbergs,

Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Vid storskiftet inom förstnämnda

två län avsattes inom åtskilliga socknar på grund av särskilda beslut

av Kungl. Majit vissa delar av de socknarna tilldelade skogsanslagen såsom

allmänningar eller besparingsskogar för vederbörande jordägande socknemän.

På detta sätt bildades besparingsskogar inom följande socknar av

Kopparbergs län: Svärdsjö, Lima, Transtrand, Särna och det därmed då

förenade Idre kapellag, Älvdalen och Orsa samt vidare i Hamra kapellag

av Gävleborgs län. Därjämte utbrötos och avsattes inom de särskilda

skifteslagen i Venjans socken av Kopparbergs län, jämväl med

föranledande av Kungl. Maj:ts beslut, vissa delar av skifteslagens avrösningsjord

till besparingsskogar för vederbörande jordägare inom skifteslagen.

De skifteslag inom Venjans socken för vilka besparingsskogar sålunda bildades

voro elva, nämligen Gävunda, Finngruvans, Johannisholms, Knås, Kättbo,

Landbobyns, Nybodarnas, Ogsjöängarnas, Stutts, Tibergets och Västbygge

skifteslag. — Inom Västerbottens län, där i stort sett trakterna ovan och

nedom odlingsgränsen var för sig gjordes till föremål för allmän avvittring,

avsattes allmänningsskogar allenast vid avvittringen ovan odlingsgränsen eller

inom Dorotea, Vilhelmina, Stensele, Tärna och Sorsele socknar. — I samband

med den allmänna avvittringen i Norrbottens län utlades inom samtliga socknar

i länets lappmark samt i en socken i dess kustland särskilda allmän
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ningar eliel'' allmänningsskogar för vederbörande jordägares räkning. Därjämte

avsattes vid den särskilda avvittring som efter den allmänna avvittringens

slutförande verkställdes i fråga örn nybyggen å odisponerade överloppsmarker

inom vissa socknar av länet dels allmänningar för respektive

nybyggares räkning dels ock — på det nybyggarna skulle erhålla delaktighet

i de vid den allmänna avvittringen avsatta allmänningsskogarna — vissa områden

av nybyggarnas skogsanslag, vilka områden tillädes berörda skogar.

De allmänningsskogar som sålunda avsattes vid den allmänna och särskilda

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens län vörö följande: inom

Västerbottens län Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt

Sorsele övre allmänningsskogar och inom Norrbottens län Arvidsjaurs, Arjeplogs,

Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar, Pajala, Junosuando

och Tärendö socknars allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda

allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar.

Enligt 1 § i förberörda lag den 17 juni 1938 tillhöra allmänningsskogarna

ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid storskifte eller avvittring blivit

avsatt eller med vilka enligt vad som bestämts vid jorddelning är förenad

rätt till delaktighet i skogen. Allmänningsskogarna förvaltas i det stora hela

efter samma grunder som häradsallmänningarna.

För utredning om i vilken utsträckning å allmänningsskogarna i fråga

finnas utarrenderade jordbrukslägenheter och huru a rrendevillkoren

för dessa lägenheter äro reglerade ha utredningsmännen

införskaffat vissa upplysningar från ordförandena i vederbörande allmänningsstyrelser.

För de inkomna svaren ha utredningsmännen lämnat följande redogörelse.

Kopparbergs län.

Beträffande Lima sockens besparingsskog upplyses: Å allmänningen finnas

icke några utarrenderade jordbrukslägenheter i egentlig mening. Dock ha

för odling av myrmark upplåtits lägenheter på 50 års avgiftsfritt nyttjande

med rätt för innehavarna under viss förutsättning till fortsatt nyttjande vid

nämnda tids utgång. Sådana upplåtelser ha sedan år 1907 skett i omkring

50 fall, varav icke alla fullföljts. Lägenheternas areal växlar mellan 1 och

6 hektar men är i de flesta fall 2 eller 3 hektar.

I fråga om Transtrands sockens besparingsskog uppgives: Å skogen finnas

icke några jordbrukslägenheter. En del småbrukare har dock medgivits rätt

till odlingslägenheter avgiftsfritt under en tid av 50 år. Efter arrendetidens

utgång kunna avtalen förnyas. Lägenheterna, som icke äro taxerade, äro icke

bebyggda på annat sätt än att å dem i vissa fall uppförts lador för foderskörden;

odlingarna tjäna endast som stöd för jordbruk i bygden.

Å Orsa sockens besparingsskog finnas tolv utarrenderade jordbrukslägenheter

med en areal åker och slåtteräng växlande mellan 18,74 och 0,24 hektar.

Lägenheterna bruka utarrenderas på en tid av 5 eller 15 år. I allmänhet

tillförsäkras arrendatorerna rätt till nytt arrende vid löpande arrendeperioders

utgång. Arrendeavtalen innehålla ej några bestämmelser om nybyggnadsskyldighet

för arrendatorerna; däremot skola dessa enligt avtalen utföra

smärre reparationer å byggnaderna.

Å övriga besparingsskogar inom länet finnas ej några utarrenderade jordbrukslägenheter.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Gävleborgs län.

Beträffande Hamra besparingsskog upplyses följande: Å allmänningen förekomma

ej några utarrenderade jordbrukslägenheten Hamra kapellags jordägare

ha dock inköpt fem nu utarrenderade jordbrukslägenheten vilka de ej

ha för avsikt att tillföra besparingsskogen. Dessa lägenheter, vilka ha en

åkerareal av 3—8 hektar, utarrenderas på 5 år. Arrendena förlängas automatiskt,

därest arrendatorn fullgör sina förpliktelser. Föreskrift därom är

dock icke intagen i avtalen. Lägenheterna äro försedda med åbyggnader, som

underhållas av ägaren, utom såvitt angår mindre reparationer, vilka dock inskränka

sig till ett minimum.

Västerbottens län.

Beträffande Vilhelmina övre allmänningsskog uppgives, att hittills två lägenheter

med en storlek av 2 respektive 21U hektar upplåtits med nyttjanderätt

på 50 år dock utan arrendeavgift.

I fråga om de övriga allmänningsskogarna inom länet upplyses, att några

utarrenderade jordbrukslägenheter icke förekomma.

Norrbottens län.

Å Arvidsjaurs allmänningsskog finnas åtta arrendelägenheter med en totalareal

växlande mellan 6,5 och 2,72 hektar, till största delen odlingsbar mark.

Ängsmark eller s. k. ströängar få i regel disponeras å allmänningsskogens

mark utanför arrendegårdarna. Arrendatorernas behov av skogsprodukter till

lägenheterna tillgodoses genom kostnadsfria utsyningar från allmänningsskogen.

Arrendetiden utgör för fyra lägenheter 50 år och för de övriga 20 år,

därvid i samtliga fall arrendatorn tillförsäkrats förtursrätt till nytt kontrakt

vid arrendeperiodens utgång. Samtliga lägenheter äro bebyggda genom arrendatoremas

försorg. Frågan örn nybyggnads- eller underhållsskyldighet är ej

reglerad i arrendeavtalen.

I fråga om Arjeplogs allmänningsskog upplyses: Å allmänningen förekommer

utarrendering endast av ett hemman örn 3Ut mantal med ett taxeringsvärde

av 6 000 kronor. Hemmanets areal är 235,70 hektar, varav 1 hektar

odlad jord, 0,30 hektar hårdvall-trädgård, 0,40 hektar annan betesäng, 78,30

hektar skogsmark och därutöver 155,70 hektar (huvudsakligen vatten). Arrendet

omfattar endast åbyggnader, odlad jord, hårdvall-trädgård och betesäng.

Arrendeavgiften utgör 150 kronor årligen. Värdet av skogen ingår i taxeringsvärdet

med 1 000 kronor. Av senare inkomna uppgifter framgår, att

arrendatorsskifte ägt rum den 14 mars 1945 samt att allmänningsstyrelsen

sannolikt kommer att utarrendera fastigheten på nytt på 5—10 års tid, därvid

verkliga nybyggnadsarbeten skola åvila jordägaren medan mindre underhållsarbeten

å befintliga byggnader åläggas arrendatorn.

Beträffande Gällivare sockenallmänning upplyses: Förutom ett område om

2 V2 hektar, å vilket arrendatorn uppfört bonings- och uthus samt uppodlat

en del av arealen till åker och potatisland, är inom allmänningsskogen endast

en del ängsslåtter utarrenderad. Denna ängsslåtler beslår så gott som uteslutande

av själv växande myr- och bäckängar, vilka samtliga sakna åbyggnader.

Å övriga allmänningsskogar inom länet finnas ej några utarrenderade jordbrukslägenheter.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

4. Utredningsmännens förslag till arrendebestämmelser för viss

allmännings jord.

Utredningsmännen ha kommit till den uppfattningen, att de sociala arrendebestämmelserna

böra göras tillämpliga på arrendeupplåtelser från fyra slag

av allmänningsjord, nämligen å arrende av brukningsdel, som ingår i häradsallmänning

eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses i 63 §

lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmänningsskog, som

omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna, eller ock utgöres av mark, som förvärvats av delägarna i allmänning

som nyss sagts utan att den blivit med allmänningen införlivad. Den härav

betingade lagändringen ha utredningsmännen ansett lämpligen kunna ske på

det sätt, att till 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen fogas ett nytt stycke av nu

angivet innehåll. Förslag till lag härom har uppgjorts av utredningsmännen

och torde få fogas som bilaga till detta protokoll (Bilaga C).

I anslutning härtill ha utredningsmännen anfört, att det föreliggande lagstiftningsspörsmålet

komme att i första hand avse frågan huruvida dessa

arrendeupplåtelser, som hittills fallit under nyttjanderättslagens allmänna arrendebestämmelser,

kunde anses vara av sådan permanent natur att de borde

likställas med de sociala arrendena och därför dragas under specialregleringens

tillämpningsområde. Vad anginge den tid, för vilken utarrendering

av den nu omförmälda allmänningsjorden brukade ske, utvisade de från liäradsallmänningförbundet

och styrelserna för allmänningsskogarna inkomna

svaren, att den sedvanliga arrendetiden för lägenheter å häradsallmänningarna

utgjorde tio år samt att arrendeavtalen för lägenheter å allmänningsskogarna

icke avsåge kortare tid än fem år men ofta inginges för längre tidsperiod.

Vidare hade i vissa svar uppgivits, att arrendatorerna brukade tillförsäkras

rätt till nytt arrende vid löpande arrendeperiods utgång. Med hänsyn till vad

sålunda framkommit örn de villkor, på vilka allmänningsjordtn plägade upplåtas,

syntes det kunna göras gällande, att förevarande arrendeupplåtelser

vore permanenta redan så till vida som avtalen slötes för längre tidsperioder.

Emellertid förelåge en ytterligare likhet mellan de fastigheter, som genom

bestämmelserna i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen hänföras under specialregleringen,

och jordbrukslägenhetema å den allmänningsjord varom nu vore

fråga. Beträffande förstnämnda fastigheter torde det nämligen regelmässigt

förhålla sig så, att de ej brukades av jordägarna själva utan att i stället utarrendering

framstode såsom den sedvanliga brukningsformen. Vad sålunda

sagts torde självfallet i ännu högre grad gälla den allmänningsjord som vore

lämpad för jordbruksdrift. Här framstode överhuvud taget arrendeformen såsom

det enda möjliga och användbara brukningssättet. I det hänseende som

nu nämnts vore de åsyftade arrendena otvivelaktigt att anse såsom permanenta.

De sålunda anförda synpunkterna på arrendeförhållandenas varaktighet

syntes i lika mån gälla beträffande utarrendering av sådan mark som av

delägare i allmänning som nyss sagts förvärvats för införlivning nied den
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

47

samma, ehuru införlivning ännu ej ägt rum, liksom ock beträffande arrende

av mark, vilken — såsom förhållandet vore med Hamra kapellags jordägares

nyinköpta fastigheter — förvärvats av delägarna utan att införlivning med

allmänningen skulle ske.

Utredningsmännen ha sålunda hållit före, att arrendeupplåtelser av mark

som nu berörts vore av så varaktig natur, att de borde likställas med de arrenden

som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen och att de därför borde,

under förutsättning att de utarrenderade brukningsdelarna omfattade högst

femtio hektar odlad jord, föras in under specialregleringen. Utredningsmännen

ha vidare uttalat, att anledning syntes saknas att i lagstiftningsväg undantaga

någon av särbestämmelserna från tillämpning å upplåtelserna i fråga. I

detta sammanhang ha utredningsmännen erinrat om att, för den händelse de

sociala arrendebestämmelsema gjordes tillämpliga jämväl å arrenden av allmänningsjord,

stadgandet i 2 kap. 68 g nyttjanderättslagen gåve allmänningsstyrelsen

såsom representant för jordägarna möjlighet att dispensvägen erhålla

befrielse från tillämpning å arrendeförhållande av eljest tvingande bestämmelser.

Vidare har anmärkts att därest, såsom ofta syntes vara förhållandet,

med arrendeupplåtelserna väsentligen åsyftades att tillförsäkra jordägarna

stadigvarande arbetskraft för skogsbruket å allmänningarna, stadgandena

om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt jämlikt bestämmelserna i 2

kap. 49 § andra stycket nyttjanderättslagen icke bleve tillämpliga å upplåtelserna

örn desamma avsåge sådana mindre brukningsdelar, därå arrendatorerna

icke av jordbruket kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Beträffande upplåtelse på arrende av jord å sådana sockenallmänningar som

ej avses i 63 § häradsallmänningslagen ha utredningsmännen ej ansett påkallat

att företaga ändring av gällande arrendebestämmelser. Såsom skäl för

denna sin uppfattning ha utredningsmännen anfört följande. Den förebragta

utredningen gåve vid handen, att dessa allmänningar i regel blivit föremål för

delningar och att numera allenast ett mindre antal allmänningar funnes kvar.

Det torde också endast vara en tidsfråga, när även de nu kvarstående sockenallmänningarna

försvunne genom skifte eller avyttring. Av de av utredningsmännen

införskaffade uppgifterna framginge vidare, att allmänningarna i

fråga huvudsakligen utgjordes av avrösningsjord. Där odlad jord förekomme,

rörde det sig i allmänhet örn mycket små arealer. I de fall där utarrendering

skett syntes upplåtelserna i regel avse tomtmark; jordbrukslägenheter i egentlig

mening förekomme i ytterst ringa antal å allmänningarna.

5. Yttranden över förslaget till arrendebestämnielser för viss

allniänningsjord.

Det av utredningsmännen framlagda förslaget lill arrendebestämnielser för

viss allniänningsjord har i nära nog samtliga inkomna yttranden blivit tillstyrkt

eller lämnat utan erinran. Hamra kapellags allmänningsstyrelse har

emellertid i vad avser mark, som förvärvats av delägarna i allmänning utan

att den blivit nied allmänningen införlivad, ansett lagstiftningen överflödig

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

med hänsyn till den ringa förekomsten av arrenden å sådan mark. Orsa

sockens allmänningsstyrelse har avstyrkt förslaget under framhållande att

de små jordbruken på allmänningarna upplätes i huvudsak för att tillförsäkra

skogsbruket en god arbetarstam samt att lagen därför ej fyllde något

praktiskt behov och skulle få ringa tillämpning.

V. Departementschefen.

Vid den revision av arrendelagstiftningen som företogs år 1943 genomfördes

bland annat en avsevärd utvidgning av de sociala arrendebestämmelsernas

tillämpningsområde. Samtidigt härmed gavs genom dessa bestämmelser åt

arrendatorerna en mera tryggad och förbättrad ställning. Sålunda infördes

bland annat en minsta arrendetid av fem år med options- och förköpsrätt

för arrendatorn. Efter denna lagstiftnings genomförande omfatta de sociala

bestämmelserna liksom tidigare jord, som äges av bolag, ekonomiska

föreningar och s. k. skogsspekulanter, men därjämte även jord tillhörig annan

förening ävensom stiftelse, enskild ägare till under huvudgård lydande gård,

torp eller annan jordbrukslägenhet samt enskild person, vilken icke är mantalsskriven

å den utarrenderade fastigheten och uppenbarligen besitter densamma

av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av

jordbruket. Vid gränsdragningen mellan arrenden som skulle falla under de

sociala bestämmelserna och dem, å vilka de allmänna bestämmelserna skulle

tillämpas, utgick man från att under de förra borde hänföras sådana arrenden

som hade mera permanent karaktär. Genom senare tillkomna författningar

ha arrendebestämmelser angående kronohemman och ecklesiastika jordbruksfastigheter

anslutits till de sociala bestämmelserna.

Vid 1943 års riksdags behandling av förslaget till nya arrendebestämmelser

ifrågasattes om icke även de kommunala arrendena borde underkastas de

sociala arrendebestämmelserna. Såsom framgår av vad förut anförts uttalade

tredje särskilda utskottet, som behandlade lagstiftningsfrågan, att särskild

utredning borde komma till stånd beträffande bland annat de arrenden

av kommunal jord vilka besutte en mera varaktig karaktär. Detta utskottets

uttalande godkändes sedermera av riksdagen.

I det nu föreliggande förslaget till reglering av de kommunala arrendena lia

samtliga sådana arrenden, som omfatta odlad jord till större vidd än ett

hektar, ansetts böra lyda under i stort sett samma bestämmelser som de sociala

arrendena.

Vid avgörandet av frågan om lämpliga lagbestämmelser för de kommunala

arrendena gäller det främst att söka få till stånd en skälig avvägning mellan

kommunernas och arrendatorernas intressen. I den mån de kommunala arrendena

äro av permanent natur torde någon bärande erinran icke kunna göras

mot att dessa underkastas i huvudsak samma reglering som de sociala arrendena.

Beträffande de arrenden som icke äro av sådan natur äro förhållandena,

såsom även utredningsmännen framhållit, något annorlunda. Den jord

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 12.

49

som här är i fråga innehaves i de flesta fall av kommunerna för att vid behov

kunna utan större dröjsmål disponeras för ändamål, som kommunerna av

skilda orsaker lia att befrämja. Såsom utredningsmännen påpekat föreligga

emellertid, även örn arrendena icke äro permanenta, i viss mån likartade förhållanden

beträffande dessa arrenden samt de arrenden vilka nu äro underkastade

de sociala bestämmelserna. Att föreskriva skilda bestämmelser

för permanenta och icke permanenta kommunala arrenden torde, enligt vad

ock framgår av lagrådets yttrande över förslaget till 1943 års arrendelagstiftning,

icke vara möjligt. Den väg, som anvisats i den vid utredningsmännens

promemoria fogade reservationen, finner jag icke heller kunna beträdas.

Då här är fråga örn regler, vilka enligt statsmakternas uppfattning äro

av den vikt och betydelse, att de för arrenden av permanent natur principiellt

ansetts böra vara av tvingande natur, finner jag det oriktigt att, när det gäller

en viss kategori av sådana arrenden, låta reglernas tillämpning vara beroende

på åtgärd av den ena parten i arrendeförhållandet. En dylik anordning skulle

uppenbarligen ställa ifrågavarande arrendatorer i ett avsevärt sämre läge än

de arrendatorer, beträffande vilkas arrenden de sociala bestämmelserna utan

vidare gälla. Enligt min mening torde under sådana förhållanden någon annan

utväg icke stå öppen än att godtaga utredningsmännens förslag att samtliga

arrenden av kommunal jord i princip hänföras till de arrenden, som skola

vara underkastade de för sociala arrenden gällande bestämmelserna. Emellertid

bör vid det närmare utformandet av den ifrågavarande lagstiftningen all

möjlig hänsyn tagas till kommunernas berättigade intressen. Främst bör sålunda

åt stadgandena givas ett sådant innehåll, att kommunerna icke hindras

att i mån av behov tillräckligt snabbt kunna disponera över jord som erfordras

för kommunala behov. Såvitt jag kan finna torde denna fråga kunna lösas på

ett för såväl kommunerna som arrendatorerna tillfredsställande sätt genom

att minimitiden för arrende av kommunal jord bestämmes lägre än vad som

eljest gäller i detta hänseende. Emellertid synes även vissa andra jämkningar

i de sociala arrendebestämmelserna vara påkallade vid tillämpningen på kommunal

jord. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.

Efter denna redogörelse för min allmänna inställning lill den föreliggande

lagstiftningsfrågan torde jag få närmare ingå på de särskilda bestämmelser

som böra gälla och dessas tillämpningsområde. I huvudsaklig anslutning till

vad utredningsmännen föreslagit anser jag, att ifrågavarande lagstiftning bör

avse arrende av jord, som tillhör kommun, municipalsamhälle, särskilt skoldistrikt

och fattigvårdssamhälle, kommunalförbund och landsting, ävensom

församling i den mån arrendet icke är underkastat de ecklesiastika arrendebestämmelserna.

Emellertid bör, med hänsyn till kommunernas intresse av att

fritt kunna disponera den jord som ligger inom stadsplanelagt område, sådan

jord i princip vara undantagen från tillämpning av bestämmelserna. I det

fall all arrendejorden ligger delvis inom och delvis utom stadsplan torde dock

av praktiska skäl enhetliga bestämmelser böra gälla för arrendet i dess helliot.

Vid övervägande av frågan vilka regler som i elt dylikt fall böra gälla

bär jag kommit till den uppfattningen, att arrendatorernas berättigade in
Biliang

till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 12.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 12.

tressen kräva, att de sociala bestämmelserna gälla så snart någon del av den

utarrenderade jorden ligger utom stadsplan. Utsträckes stadsplan så att utarrenderad

brukningsdel kommer att i sin helhet ligga inom densamma, böra

de sociala arrendebestämmelserna upphöra att tillämpas vid utgången av

den arrendeperiod under vilken stadsplanen fastställes. Att från de nya bestämmelserna

undantaga jord, för vars bebyggande endast vidtagits mera

förberedande åtgärder såsom att stomplan eller byggnadsplan upprättats eller

utomplansbestämmelser meddelats, torde vara varken ändamålsenligt eller

av förhållandena påkallat. Genom att undantaga dylik jord från ifrågavarande

stadganden skulle nämligen uteslutas betydande områden, som säkerligen

under avsevärd framtid komma att nyttjas för jordbruk.

Med hänsyn till den inskränkning av minimitiden för utarrendering av

kommunal jord jag i det följande kommer att föreslå torde anledning icke

heller föreligga att från den nya lagstiftningens tillämpningsområde utesluta

jord, som avses skola användas till flygplats.

I fråga örn lagstiftningens omfattning med hänsyn till den utarrenderade

jordens storlek ha utredningsmännen föreslagit vissa avvikelser från vad

som gäller vid arrenden som nu äro underkastade de sociala arrendebestämmelserna.

Enligt utredningsmännens förslag lia de nya bestämmelserna ansetts

i princip böra tillämpas å alla kommunala arrenden som omfatta odlad

jord till större vidd än ett hektar. För de sociala arrendebestämmelserna i

nyttjanderättslagen gäller ingen nedre arealgräns men däremot har fastställts

en övre arealgräns så att stadgandena ej äro tillämpliga på brukningsdel med

mer än femtio hektar odlad jord. Otvivelaktigt tala vissa skäl för en reglering

i överensstämmelse med utredningsmännens förslag. Behovet av att uttryckligen

undantaga de minsta och att utsträcka lagstiftningen även till de

större arrendena synes mig dock icke vara så stort, att det överväger önskemålet

örn såvitt möjligt enhetliga regler för kommunal och annan jord. Med

hänsyn härtill har jag icke funnit skäl att i förevarande avseende föreslå

bestämmelser som avvika från de i nyttjanderättslagen upptagna.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört kan jag icke biträda utredningsmännens

förslag, att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser örn

arrendatorns besittningstid oförändrade skola tillämpas på kommunala arrenden.

Ehuru detta endast i förhållandevis få av yttrandena direkt framhållits,

torde det ha varit stadgandet, att arrendeupplåtelse för viss tid skall gälla för

minst fem år, som framkallat de allvarligaste betänkligheterna mot den ifrågasatta

lagstiftningens genomförande. Det synes icke heller kunna bestridas,

att en dylik föreskrift med avseende å kommunala arrenden skulle komma att

föranleda icke obetydliga olägenheter för kommunerna. Uppenbarligen kan

det ofta ställa sig svårt att på förhand med någon säkerhet avgöra, om viss

jord kan komma att inom de närmaste fem åren behöva tagas i anspråk för

sådana ändamål som kommunerna i första hand anse sig böra främja. Under

dessa förhållanden måste kommunerna helt naturligt ofta ställa sig tveksamma

till frågan om deras jordbruksjord bör utarrenderas eller ej, och icke

sällan torde då försiktigheten anses bjuda att jorden icke upplåtes på arrende.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

51

I stället för att såsom avsett verka till jordbrukets befrämjande skulle lagstiftningen

då komma att leda till ett motsatt förhållande. Till undvikande av

dylika konsekvenser av lagstiftningen synes minimitiden för arrendeupplåtelse

av kommunal jord böra sättas till ett år. I följd härav bör arrendatorn

vid utgången av arrendetiden äga rätt till nytt arrende för en tid av endast

ett år samt sådan optionsrätt ånyo få utövas vid varje arrendeårs utgång. Därjämte

bör den i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen för jordägare, som önskar bryta

optionsrätten, föreskrivna uppsägningstiden av ett år före arrendetidens

utgång, såsom utredningsmännen föreslagit, förkortas till sex månader.

Med dessa avvikelser från de sociala arrendebestämmelserna synas mig

kommunernas berättigade anspråk på att snabbt kunna i sin besittning återfå

utarrenderad jord böra anses skäligen tillgodosedda. Såsom utredningsmännen

framhållit föreligger vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna

örn optionsrätt möjlighet för jordägaren att bryta optionsrätten, då på grund

av särskilda förhållanden arrendatorns kvarstånde skulle för jordägaren

medföra påtagligt men. Denna föreskrift torde bliva tillämplig för det fall

att kommun önskar använda utarrenderad jord för annat ur dess synpunkt

angeläget ändamål än jordbruk såsom för något kommunalt behov eller exploatering

till bostads- eller industribebyggelse.

Ehuru minimitiden för arrendatorns besittning vid ett genomförande av

vad jag nyss förordat sålunda skulle sättas lägre än den arrendetid, som hittills

i många fall enligt avtal varit den vanliga, torde det kunna förväntas, att

arrendeavtal rörande kommunal jord i viss utsträckning alltjämt komma att

avslutas för längre tid. Även för sådana fall lärer emellertid arrendatorns optionsrätt,

örn annat ej överenskommits, böra innefatta förlängning av avtalet

för en tid av endast ett år varje gång.

Den nu förordade förkortningen av minimitiden för arrende och av den

genom optionsrättens utövande inträdda nya arrendetiden medför, att bestämmelserna

i 2 kap. 52 § nyttjanderättslagen icke kunna oförändrade tillämpas

på de kommunala arrendena. Enligt dessa bestämmelser skall arrendatorn,

om han ej vill tillgodonjuta nytt arrende, giva jordägaren detta tillkänna senast

ett år före arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är stadgat. Sker

ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses lia

åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år. Vid de kommunala arrendena

torde tillkännagivande som nyss sagts böra ske senast sex månader före arrendetidens

utgång och åtagandet av nytt arrende avse en lid av ett år.

Utöver vad nu anförts synas ytterligare ett par jämkningar vara erforderliga

och lämpliga vid de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på kommunala

arrenden. Sålunda torde, såsom utredningsmännen föreslagit, de i 2

kap. 54 § nyttjanderättslagen angivna tidsfristerna för påkallande av ändring

i arrendevillkoren och för hänskjutande av frågan därom till skiljemän

böra för kommunala arrenden jämkas till sex respektive fem månader före

arrendetidens slut. Bestämmelserna i 2 kap. 67 och 09 §§ nyttjanderättslagen

böra icke göras tillämpliga på kommunala arrenden.

Genom dispensreglerna i 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen herodes för kon
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kunni Maj:ts proposition nr 12.

trahenterna möjlighet att erhålla godkännande av ett ingånget avtal om arrendevillkor,

som avvika från de tvingande lagbud specialregleringen innehåller.

En förutsättning för beviljande av dispens är att i avtalet gjorts förbehåll

örn att dispens må sökas. För kommunerna torde det ofta vara av vikt

att, innan beslut fattas örn utarrendering av jord, erhålla klarhet i frågan

huruvida sådana avvikelser från de sociala arrendebestämmelserna, som kommunen

i det särskilda fallet anser nödvändiga eller önskvärda, kunna bliva

godkända. Det torde också vara av betydelse för kommun att för alla arrenden

inom ett jordområde, som kanske avses snart skola användas för annat

ändamål än jordbruk, kunna uppställas enhetliga villkor, som i ett eller flera

avseenden avvika från de sociala arrendebestämmelserna. Det synes mig därför

lämpligt att, som utredningsmännen föreslagit, så utsträcka dispensmöjhgheterna

i fråga örn kommunal jord, att kommunerna erhålla möjlighet att

få ansökan om dispens prövad redan innan arrendeupplåtelse skett. Dispensmedgivande

bör genom tids- och ändamålsbestämmelser kunna modifieras till

sin räckvidd.

Med hänsyn till de möjligheter till dispens från de nu föreslagna arrendebestämmelserna,

som sålunda böra finnas, anser jag helt obefogade de i

några yttranden gjorda uttalandena, att den kommunerna enligt förslaget åvilande

byggnadsplikten och skyldigheten att ersätta förbättringar ur städernas

synpunkter skulle vara oskäliga. Likaså finner jag den i några av städer

avgivna yttranden framställda anmärkningen, att jordbrukskommissionerna

icke ägde förutsättningar att rätt bedöma behovet av dispens i fråga om

stadsjord, sakna grund. Erinras må ock att, till följd av den förkortning av

minimitiden för arrendeupplåtelser jag i det föregående förordat, det torde

kunna förutsättas, att dispens icke skall behöva förekomma annat än i ett

förhållandevis ringa antal fall.

Vad angår formen för ifrågavarande lagstiftning delar jag utredningsmännens

uppfattning att bestämmelserna rörande de kommunala arrendena

lämpligen böra upptagas i en särskild lag. Inarbetning av dessa stadganden

i nyttjanderättslagen torde nämligen komma att medföra att bestämmelserna

däri bleve mindre överskådliga. I

I fråga om de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på arrenden

av viss allmänningsjord har jag funnit utredningsmännens

förslag väl avvägt. Jag vill därför förorda, att de sociala arrendebestämmelserna

göras tillämpliga å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som ingår

i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses

i 63 § lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänning^!-, eller i allmänningsskog,

som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i

Norrland och Dalarna, eller ock utgöres av mark som förvärvats av delägarna

i allmänning som nyss sagts utan att den blivit med allmänningen

införlivad.

Anledning synes mig icke föreligga att undantaga eller jämka någon av

särbestämmelserna vid dessas tillämpning på allmänningsjord. De nu ifråga
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

53

satta stadgandena synas utan större svårighet kunna inarbetas i nyttjanderättslagens

bestämmelser.

De föreslagna lagstiftningarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1946.

För då löpande arrendeavtal rörande kommunal jord och sådan allmänningsjord

som beröres av lagändringen synes, såsom utredningsmännen föreslagit,

böra meddelas övergångsbestämmelser av motsvarande innehåll som de

vilka tillämpades för att reglera övergångsförhållandena vid 1943 års sociala

arrendelagstiftnings ikraftträdande.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag

dels till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord,

dels ock till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,

av den lydelse bilagorna nr 1 och 21 till detta protokoll utvisa, måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Holmgren. 1

1 Bilaga 2, vilken frånsett smärre redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid

propositionen fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom, har här uteslutits.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

med särskil4a»bestämmelser om arrende av viss kommunal jord.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Upplåtes kommun tillhörig jord, som till någon del ligger utom fastställd

stadsplan, på arrende för jordbruksändamål och avser arrendet brukningsdel,

som omfattar högst femtio hektar odlad jord, skola stadgandena i 2 kap.

50—66 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända

till efterrättelse, med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 2 och

3 §§ här nedan.

Med kommun skola vid tillämpningen av denna lag likställas municipalsamhälle,

särskilt skoldistrikt, fattigvårdssamhälle som avses i 6 § lagen örn

fattigvården, kommunalförbund och landsting ävensom församling, när fråga

är örn arrende, som icke regleras av ecklesiastika arrendebestämmelser.

2 §.

I stället för den i 2 kap. 50 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom i

fråga om upplåtelse för viss tid bestämda arrendetiden av minst fem år skall

gälla en arrendetid av minst ett år; och skall den vid utgången av varje arrendeperiod

enligt 51 § samma kap. inträdande rätten till nytt arrende avse

en tid av ett år.

3 §•

Tillkännagivande av arrendator enligt 2 kap. 52 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende, skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång. Det nya arrende, som arrendatorn

skall anses hava åtagit sig om sådant tillkännagivande ej skett inom tid som

nu sagts, skall avse en tid av ett år.

Vill kommun göra gällande att på grund av något förhållande som avses

i 2 kap. 53 § förenämnda lag arrendatorns rätt till nytt arrende bör förfalla,

skall kommunen lämna arrendatorn meddelande därom i enlighet med vad

i sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens utgång.

Tillkännagivande i enlighet med vad i 2 kap. 54 § första stycket samma

lag stadgas om påkallande av ändring av arrendevillkoren skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång. Sker ej tillkännagivande såsom nu

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

55

är sagt eller varder ej frågan senast feni månader före samma tids utgång

hänskjuten till skiljemän, skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej

annorledes överenskommes.

4 §■

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal som

slutits rörande kommun tillhörig jord undantages från tillämpning av något

av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller 63—65 §§ lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom, 50—54 §§ med de avvikelser som angivas i 2 och 3 §§

denna lag, och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sökas,

ankomme på jordbrukskommissionen att efter ansökning av kommunen

medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund

ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses

förfallet.

Undantag som i första stycket avses må medgivas även i avseende å tillämnat

arrendeavtal.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär

anföras hos Konungens befallningshavande inom en månad, räknat från det

klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej nöjes åt Konungens befallningshavandes

beslut åge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna

i 2 kap. 51—54 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, med iakttagande

av vad i 2 och 3 §§ denna lag finnes stadgat, ävensom 55 § andra stycket och

56 § nämnda kap. tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn

eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat

fastigheten under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår före den

1 januari 1947, skall nytt arrende för en tid av ett år anses hava kommit till

stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på

sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren

med iakttagande därav att de i 3 § tredje stycket denna lag angivna

tiderna skola hänföra sig till utgången av den nya arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor

blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och

60 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande

fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter

visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande

arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

lagens ikraftträdande. Över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras

i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 12.

57

Bilaga A.

Utredningsmännens förslag till lag med vissa bestämmelser

angående arrende av kommunal jord.

1 §•

Upplåtes kommun tillhörig jord som icke ingår i fastställd stadsplan på

arrende för jordbruksändamål, skola, därest arrendet omfattar odlad jord

till större vidd än ett hektar, stadgandena i 2 kap. 50—66 §§ lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse, med

den inskränkning som föranledes av bestämmelserna i 2—4 §§ här nedan.

2 §•

Vill kommun göra gällande att på grund av något förhållande som avses

i 2 kap. 53 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom arrendatorns rätt till

nytt arrende bör förfalla, skall kommunen lämna arrendatorn meddelande

därom i enlighet med vad i sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens

utgång.

Tillkännagivande i enlighet med vad i 2 kap. 54 § första stycket förenämnda

lag stadgas örn påkallande av ändring av arrendevillkoren skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång, och skall frågan därom senast fem

månader före samma tids utgång vara hänskjuten till skiljemän vid äventyr

att arrendevillkoren eljest skola förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

3 §.

Arrendator av kommunal jord må, om arrendet omfattar odlad jord till

större vidd än femtio hektar, tillförbindas underhållsskyldighet beträffande

fastighetens nödiga byggnader i vidsträcktare omfattning än som följer av

stadgandena i 2 kap. 60 och 61 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

4 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill att arrendeavtal som

slutits rörande kommun tillhörig jord undantages från tillämpning av något

av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller 63—65 §§ lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom, i den mån nämnda stadganden eljest skulle lända till

efterrättelse, och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sökas,

ankomme på jordbrukskommissionen att efter ansökning av kommunen

medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund

ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses

förfallet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Mcij.ts proposition nr 12.

Undantag som i första stycket avses må efter ansökning av kommun av

jordbrukskommissionen medgivas även i avseende å tillämnade arrendeavtal.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär

anföras hos Konungens befallningshavande inom en månad, räknat från det

klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej åtnöjes åt Konungens befallningshavandes

beslut åge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna

i 2 kap. 51 och 52 §§, 53 och 54 §§ med iakttagande av vad i 2 § denna

lag finnes stadgat, 55 § andra stycket och 56 § lagen om nyttjanderätt till

fast egendom tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn

eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat

fastigheten under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall varom i andra stycket är nämnt arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till

stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på

sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren

med iakttagande därav att de i 2 § andra stycket denna lag angivna

tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelser i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor

blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och

60 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande

fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter

visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande

arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från

lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras

i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

59

Bilaga B.

Utredningsmännens i SOU 1945:9 framlagda förslag till lag om

ändring av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn

nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas att till 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

sådant detta lagrum lyder enligt lag den 22 december 1943 (nr 883) skall fogas

ett nytt stycke av följande lydelse:

Angående upplåtelse på arrende av kommun tillhörig jord är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Mcij.ts proposition nr 12.

Bilaga C.

Utredningsmännens i promemorian den 27 augusti 1945 intagna

förslag till lag örn ändring av 2 kap. 49 § i lagen den 14 juni 1907

(nr 86 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas att till 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Beträffande upplåtelse på arrende av brukningsdel, som ingår i häradsallmänning

eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses i

63 § lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmänningsskog,

som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 örn allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna, eller ock utgöres av mark, som förvärvats av delägarna i

allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad, skola

ock, därest brukningsdelen icke omfattar odlad jord till större vidd än femtio

hektar, bestämmelserna i 50—69 §§ med det undantag som angives i andra

stycket här ovan äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Har arrendeavtal med avseende å sådan i denna lag angiven fastighet, för

vilken bestämmelserna i 2 kap. 51—56 §§ lagen om nyttjanderätt till fast

egendom äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande, skola sagda

bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas å avtalet,

därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn samt

före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under sammanlagt

minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit

till stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren

med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den

ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor

blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

61

60 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande

fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där sådana särskilda

omständigheter som i 2 kap. 68 § nyssnämnda lag avses visas därtill

föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej för

längre tid än intill dess femton år förflutit från denna lags ikraftträdande.

Över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning 2 kap.

68 § tredje stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom

skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal, som slutits före lagens ikraftträdande.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kunpl. Maj:ts proposition nr 12.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 2 januari

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 5 december 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23

november 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

dels lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord,

dels ock lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren G. U. Schirén.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss

kommunal jord.

1 §•

Det remitterade förslaget har tydligen icke till uppgift att uttömmande

reglera de arrendeavtal, som däri avses, utan åsyftar — liksom de i lagen

om nyttjanderätt till fast egendom meddelade särskilda bestämmelserna för

vissa jordbruksarrenden — allenast att i vissa avseenden giva speciella regler

utöver vad om jordbruksarrende i allmänhet är föreskrivet i nämnda lag.

Denna förslagets innebörd har emellertid icke kommit till klart uttryck genom

den avfattning, som förevarande paragrafs första stycke erhållit. En

komplettering i angivet hänseende bör fördenskull vidtagas.

Enligt andra stycket i paragrafen skola vid tillämpningen av den föreslagna

lagen med kommun likställas municipalsamhälle, särskilt skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,

som avses i 6 § lagen om fattigvården, kommunalförbund

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

63

och landsting ävensom församling, när fråga är om arrende, som icke regleras

av ecklesiastika arrendebestämmelser. Uppräkningen, som nära ansluter

sig till stadgandena i 10 § lagen den 12 juni 1936 örn kommunal fondbildning

samt i lagen samma dag angående användning i vissa fall av kommun

eller annan samfällighet tillhörig egendom, inbegriper ej alla kommunala sammanslutningar.

Beträffande omfattningen av ifrågavarande lagstiftning funno

utredningsmännen i sin promemoria det vara klart, att därest en särskild reglering

av de kommunala arrendena ansåges böra företagas, denna reglering

borde gälla alla dylika arrenden, oavsett om ägaren av den arrenderade fastigheten

vore stadskommun, landsting, landskommun eller kommun av annan

karaktär såsom köping, municipalsamhälle eller dylikt. Vid remissen till lagrådet

anförde föredragande departementschefen emellertid, att han i huvudsaklig

anslutning till vad utredningsmännen föreslagit ansåge, att lagstiftningen

borde avse arrende av jord, som tillhör kommun, municipalsamhälle,

särskilt skoldistrikt och fattigvårdssamhälle, kommunalförbund och landsting

ävensom församling i den mån arrendet icke vore underkastat de ecklesiastika

arrendebestämmelserna. Tvekan kan råda örn lämpligheten av att sålunda

begränsa lagens tillämpningsområde. Visserligen torde den gjorda begränsningen

icke äga nämnvärd praktisk betydelse; men tillräckliga skäl att

från lagstiftningen utesluta andra kommunala arrenden än dem, som regleras

av ecklesiastika arrendebestämmelser, lära knappast föreligga. Då i lagen

den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

begreppet kommun avsetts innefatta samtliga kommunala sammanslutningar,

kan dessutom angelägenheten av att enhetlighet i största möjliga

omfattning vinnes inom den sociala jordlagstiftningens olika delar anföras

som stöd för att sagda begrepp får samma innehåll i förevarande lag. Anses

detta böra iakttagas, synes för tydlighets skull vara lämpligt, att uttrycket

kommun i lagen erhåller en sammanfattande beskrivning. Därvid kan stadgandet

i 1 § lagen den 17 maj 1940 örn förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän tjäna till förebild.

Finnes det erforderligt att begränsa tillämpningsområdet på sätt i förslaget

skett, är i allt fall att märka, att avfattningen av ifrågavarande bestämmelse

är mindre tillfredsställande. Av det sammanhang, vari begreppet kommun

här förekommer, framgår nämligen, att detta brukas i inskränkt bemärkelse

d. v. s. åsyftar landskommun, köping med egen kommunalförvaltning

samt stad. Till undvikande av alt nämnda ord här användes i annan mening

än i den besläktade lagen den 21 december 1945, bör avfallningen jämkas.

Lämpligen kan stadgas, alt med kommun förstås i denna lag landskommun,

köping och stad samt församling ävensom municipalsamhälle, särskilt skoldistrikt,

fattigvårdssamhälle som avses i 6 § lagen örn fattigvården, kommunalförbund

och landsting.

Vare sig det förra eller det senare alternativet väljes, bör i ett särskilt stycke

tilläggas, att lagen icke äger tillämpning å arrende, som regleras av ecklesiastika

arrendebestämmelser.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

2 §•

Stadgandet i 2 kap. 50 § nyttjanderättslagen innehåller i första punkten,

att upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år, samt i andra punkten,

att om kortare arrendetid är avtalad, upplåtelsen likväl skall gälla för tid

som nyss är sagd. Enligt förevarande paragraf skall i stället för den i nämnda

lagrum i fråga örn upplåtelse för viss tid bestämda arrendetiden av minst

fem år gälla en arrendetid av minst ett år. Med den lydelse, som sålunda

föreslagits, kan måhända tvekan uppkomma, huruvida hänvisningen avser

allenast första punkten i 50 § eller nämnda paragraf i dess helhet och således

huruvida en arrendeupplåtelse, som skett för kortare tid än ett år, skall

gälla för fem år eller, som meningen är, för ett år. Denna otydlighet kan

undvikas genom en mindre jämkning av ordalagen.

3 §•

Beträffande inträdet av optionsrätt stadgas i 2 kap. 52 och 53 §§ nyttjanderättslagen

bland annat, att nytt arrende skall anses ha kommit till stånd,

därest ej senast ett år före arrendetidens utgång tillkännagivande på sätt örn

uppsägning är stadgat gjorts av arrendatorn, att han ej vill tillgodonjuta

nytt arrende, eller av jordägaren, att han finner rätten till nytt arrende ha

förfallit. Vill någon av dem med avseende å det nya arrendet påkalla ändring

av arrendevillkoren, har han enligt 54 § i sagda kapitel att på samma sätt

giva det den andre tillkänna senast åtta månader före arrendetidens utgång;

har sådant tillkännagivande skett men kan ej överenskommelse träffas, skall

tvistefrågan hänskjutas till skiljemän senast sju månader före arrendetidens

utgång vid äventyr, att arrendevillkoren förbli oförändrade. Det sätt, varpå

de olika tidsfristerna sålunda avvägts mot varandra, medför den särskilt för

arrendatorn betydelsefulla fördelen, att den, som önskar, att arrendet förlänges

men att villkoren ändras, kan avvakta den tidpunkt, då det är klart,

att nytt arrende kommer till stånd, innan han framställer sitt ändringsanspråk.

Han behöver således icke utsätta sig för risken, att detta anspråk

mötes med yrkande från motsidan om optionsrättens upphävande. I anledning

av ett under riksdagsbehandlingen av 1943 års arrendelagstiftning motionsvis

framfört yrkande, att krav om ändrade arrendevillkor borde delgivas

andra parten senast ett år före arrendetidens utgång, åberopades också

nyss återgivna förhållande av vederbörande utskott som grund för dess sedermera

av riksdagen gillade hemställan örn avslag å yrkandet (se NJA

II 1944 s. 269). Förslaget inrymmer dock ej motsvarande fördel, eftersom

både fristen för uppsägning av optionsrätten och fristen för påkallande av

ändring i arrendevillkoren satts till sex månader före arrendetidens slut. Det

synes därför önskvärt att vidtaga ändring härutinnan i syfte att bringa förslaget

i överensstämmelse med den förut intagna ståndpunkten. Sådan ändring

kan lämpligen åstadkommas på det sätt, att de i förevarande paragrafs

tredje stycke angivna fristerna minskas med en månad till fem, respektive

fyra månader.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

65

4 §.

Första stycket i denna paragraf innehåller, att det skall ankomma på jordbrukskommissionen

att efter ansökning av kommunen medgiva undantag

trän någon av de tvingande bestämmelserna. Härutinnan avviker förslaget

från 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen, enligt vilket stadgande jämväl arrendator

kan söka dispens. Då något sakligt skäl för denna avvikelse ej torde föreligga,

hemställes örn sådan jämkning, att förslaget i detta hänseende överensstämmer

med nyttjanderättslagen.

Enligt nyssnämnda stadgande i nyttjanderättslagen kan dispens ej beviljas,

med mindre arrendeavtalet innehåller förbehåll, att dispens må sökas.

Detta villkor, som tydligen tillkommit i arrendatorns intresse, innebär, att

innan tillstånd lill avvikelse fran en tvingande rättsregel må medgivas, arrendatorns

samtycke därtill måste föreligga. Förslaget har i första stycket i förevarande

paragraf upptagit en motsvarande föreskrift. Emellertid innehåller

andra stycket ett undantag härifrån. Enligt sistnämnda stycke får dispens

medgivas även i avseende å tillämnat arrendeavtal. Härigenom öppnas för

kommun, som avser att upplåta ett flertal brukningsdelar genom skilda arrendeavtal,

möjlighet att på en gång, innan avtalen slutas, erhålla dispens,

som gäller beträffande samtliga avtal. Denna möjlighet är uppenbarligen till

fördel för kommunerna och minskar i någon mån de olägenheter, som ifrågavarande

lagstiftning medför för dessa. Ur en annan synpunkt möta emellertid

vissa betänkligheter mot bestämmelsen i dess föreslagna lydelse. Det

kan nämligen icke förutsättas, att det undantag från de tvingande stadgandena,

som tillkommit under angivna förhållanden, alltid är känt för arrendatorn

vid arrendeavtalets slutande. För att skydda denne mot rättsförlust

synes därför erforderligt, att bestämmelsen förbindes med föreskrift, att örn

undantag, varom här är fråga, medgivits, det dock ej skall vara gällande,

med mindre erinran därom göres i avtalet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § Jagen

den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 12.

f>

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kalml. Maj.ts proposition nr 12.

(5(5

Utdrag ao protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4

januari 1946.

N ii r varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

dieten för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 2 januari 1946

avgivna utlåtande över de den 23 november 1945 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr .36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

följande.

De erinringar lagrådet framställt med avseende å förslaget till lag med särskilda

bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord ha synts mig böra

beaktas och lia följaktligen i förslaget vidtagits därav föranledda jämkningar.

Vad särskilt angår frågan om lagens tillämpningsområde torde, såsom

lagrådet framhållit, vid bestämmande därav hänsyn böra tagas till att i den

numera utfärdade lagen den 21 december 1945 örn inskränkning i rätten att

förvärva jordbruksfastighet begreppet kommun begagnats i en mera omfattande

bemärkelse än i förevarande till lagrådet remitterade förslag. För att

åstadkomma överensstämmelse härutinnan ävensom största möjliga enhetlighet

i fråga örn dessa båda lagars tillämpningsområden har andra stycket

i t § blivit ersatt av två nya stycken med något ändrat innehåll. Bestämmelserna

om kommunala arrenden göras därigenom tillämpliga på arrendeupplåtelser

från kommunala förvaltningsenheter av alla slag, borgerliga och

kyrkliga, allenast med den begränsningen att undantag göres för arrenden,

som regleras av ecklesiastika arrendebestämmelser.

Utöver vad nu berörts lia i lagförslagen vidtagits vissa smärre jämkningar

av redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande två lagförslag, med de ändringar

som angivits, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen lill antagande.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

67

Med bifall lill denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:! Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Holmgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:100 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. m. s. 1 i texten
  2. 2LU 1946:14 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. ari., dels o c k i s. 1 i texten