Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m

1946-03-08 · 26 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:148, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 148.

1

Nr 148,

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr

467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare,

m. m.; given Stockholms slott den 8 mars 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogat förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om viss begränsning

av legitimation som tandläkare,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946.

1 sami. Nr 148.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. .Majus proposition nr lin

*>

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om viss

begränsning av legitimation som tandläkare.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning av

legitimation som tandläkare, vilken gäller till och med den 30 september

1946, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1948.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, fråga angående tillgodoseende i fortsättningen av behovet av tandläkare

inom folktandvården samt anför därvid följande.

I syfte att tillgodose behovet av tandläkare inom folktandvården vidtogos

år 1943 särskilda åtgärder. Sålunda stadgades genom lagen den 30 juni 1943

(nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, att medicinalstyrelsen,

där tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring inom folktandvården,

vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare äger begränsa

legitimationen att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare

av eller vikarie å tjänst inom sådan tandvård. Dylik begränsning

må dock ej gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom

folktandvården under ett år. Tandläkare, för vilken legitimationen är på nu

nämnt sätt begränsad, skall äga att vid uppehållande av tjänst inom folktandvården

åtnjuta de förmåner, som utgå till distriktstandläkare inom det

tandvårdsdistrikt, vartill tjänsten hör. Lagen upphör att gälla med utgången

av september 1946.

Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 645) örn stipendier för blivande

distriktstandläkare m. fl. föreskrevs vidare, att studerande vid tandläkarinstitutet

må av medicinalstyrelsen tilldelas stipendium å 1 000 kronor årligen

under högst fyra år, på villkor bland annat, att han förbinder sig att efter

det han vunnit legitimation, som icke är begränsad i enlighet med förenämnda

lag, tjänstgöra inom folktandvården under samma antal år som stipendium

innehafts. Fullgöres icke dylik tjänstgöring eller fullföijas icke studierna till

tandläkarexamen, skola uppburna slipendiebelopp jämte ränta därå återbetalas,

där ej i särskild ordning befrielse därifrån medgives. Antalet stipendier

var under budgetåret 1943/44 begränsat till högst 80. Under eltvart av

opaginerad Kontrollera mot PDF

-1

Kungl. Maj:ts proposition nr 14ö.

budgetåren 1944/45 och 1945/46 har emellertid medicinalstyrelsen erhållit

bemyndigande att utdela intill 150 stipendier.

Medicinalstyrelsen framlade i skrivelse den 31 augusti 1945 beräkningar

rörande anslagsbehovet för nyssnämnda ändamål för nästa budgetår. Under

hänvisning till den alltjämt bestående bristen på tandläkare inom folktandvården

och det ökade antalet tandläkarstuderande samt med förmälan att

under sistförflutna läsår 172 sökande anmält sig till stipendier, förklarade

styrelsen, att den funne det önskvärt att stipendier under nästa budgetår

utginge i något ökad omfattning, samt föreslog anvisande av 170 000 kronor

för ändamålet.

Genom beslut den 19 september 1945 uppdrog Kungl. Maj:t sedermera åt

medicinalstyrelsen att, efter hörande av de myndigheter och sammanslutningar

vilkas hörande styrelsen funne lämpligt, verkställa utredning huruvida

1943 års lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare vore

behövlig jämväl för tid efter den 30 september 1946 samt, därest så vöre

fallet, om och i vad mån ändringar i lagen borde genomföras. Sedan medicinalstyrelsen

i anledning härav inhämtat yttranden från Sveriges tandläkarförbund,

odontologiska föreningen, Sveriges tandvårdsinspektörsförening,

svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, har styrelsen

i skrivelse den 29 november 1945 föreslagit, att lagen förlänas förlängd

giltighet till och med utgången av september månad år 1949. Styrelsen har

tillika hemställt, att ifrågavarande stipendier må utgå med 2 000 kronor

årligen samt att såsom en följd därav för ändamålet må anvisas — i stället

för av medicinalstyrelsen tidigare föreslagna 170 000 kronor — ett förslagsanslag

å 340 000 kronor eller, därest från och med vårterminen 1946 ett ökat

antal tandläkarstuderande kommer att antagas, 420 000 kronor. Härjämte

har styrelsen anhållit, att Kungl. Majit ville uppdraga åt 1944 års utredning

rörande tandläkarutbildningen m. m. att skyndsamt utreda frågan om nedbringande

av studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet.

över medicinalstyrelsens skrivelse den 29 november 1945 ha genom remiss

yttranden inhämtats från statskontoret och tandläkarinstitutets lärarråd, varjämte

de av medicinalstyrelsen tidigare i ärendet hörda sammanslutningarna

beretts tillfälle att ånyo yttra sig. Vidare har tjänstemännens centralorganisation

inkommit med en skrift i ämnet, varjämte norrlandskommittén i skrivelse

den 16 januari 1946 framfört vissa synpunkter i fråga örn tillgodoseendet

av folktandvårdens behov av tandläkare i de nordligaste delarna av

landet.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 189) har Kungl.

Majit på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, till Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. för

budgetåret 1946/47 beräkna ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för detta ärende, därvid jag först

behandlar spörsmålet örn förlängd giltighet av 1943 års lag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr li8.

I. Förlängd giltighet av 1943 års lag.

Folktandvårdens organisation.

De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas i

kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358) angående statsbidrag till folktandvård

(ändrad genom kungörelser nr 351/1940, 1058/1940, 422/1942 och 333/1945).

Uppgiften att organisera och handha folktandvården är anförtrodd åt landstingen

respektive städerna utanför landsting. Ledningen av folktandvården

skall inom varje landstingsområde utövas av den hälsovårdsberedning, varom

stadgas i lagen örn landsting. Landstingsområde skall för folktandvårdens

ombesörjande vara indelat i tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen

godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik,

där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje

sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare (distriktstandläkare)

och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I distrikt, där med

hänsyn till ytvidd, kommunikationsförhållanden eiler andra särskilda omständigheter

så erfordras, må tillika anordnas en eller flera polikliniker för

ambulatorisk tandvård. Såsom komplement till distriktstandpoliklinikerna

skall finnas en för varje landstingsområde gemensam central tandpoliklinik.

Dess föreståndare skall närmast under hälsovårdsberedningen såsom tandvårdsinspektör

utöva inspektion av distriktstandvården, där ej åt annan

tandläkare uppdragits att vara tandvårdsinspektör.

Distriktstandläkarna äro anställda av landstingen. Örn ordningen för

tandläkartjänsts tillsättande äro närmare bestämmelser meddelade i kungörelsen.

Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen enbart fast

lön, som då skall vara lägst 7 800 kronor för år, eller ock fast lön av minst

7 200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande

taxeavgifter. Därjämte är tandläkare tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart och

ett å 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring. Samtliga

landsting torde betala distriktstandläkarna högre löner än nyssnämnda

minimibelopp.

De avgifter, som inom folktandvården upplagas för meddelad tandvård,

äro bestämda olika för barn och vuxna. Tandvård för barn, som anmälts till

regelbundet deltagande i folktandvård, meddelas mot en avgift av fem kronor

för barn och år. För fall, där två eller flera barn tillhörande samma familj

äro anmälda till tandvård samtidigt, nedsättas avgifterna för andra barnet

till tre och för tredje barnet till två kronor; för ytterligare barn uttagas icke

några avgifter. I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av Kungl.

Maj:t fastställd taxa. I de tandvårdsavgifter, som sålunda äro fastställda

för vuxna, kan lindring erhållas, om vederbörande är obemedlad eller mindre

bemedlad. De närmare bestämmelserna härom äro meddelade i särskild författning,

nämligen förordningen den 3 juni 1938 (nr 36) örn lindring i obemcdlades

och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. (ändrad genom

förordning 423/1942).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för folktandvården. I den mån

sådant bidrag ej utgår ha landstingen respektive städerna utanför landsting

såsom folktandvårdens huvudmän att ansvara för kostnaderna.

Tillkomsten av 1943 års lag.

Vid folktandvårdens införande år 1938 beräknades densamma vara fullt

genomförd i hela landet inom loppet av 10 år. Tidsförhållandena medförde

emellertid alltifrån början en långsammare utbyggnadstakt än den ursprungligen

avsedda. Avsevärda svårigheter för utbyggnadsprogrammets genomförande

vållades särskilt av bristen på tandläkare, villiga att tjänstgöra inom

folktandvården.

Tanken att tillgodose folktandvårdens behov av tandläkare genom att

ålägga nyexaminerade tandläkare skyldighet att tjänstgöra inom sådan tandvård

framfördes först av medicinalstyrelsen i utlåtande den 7 mars 1942 över

ett av tandläkarinstitutets lärarråd i samråd med representanter för besparingsberedningen

avgivet förslag till omorganisation av tandläkarinstitutet

i syfte att höja dettas examinationskapacitet och därigenom i ökad utsträckning

tillgodose främst folktandvårdens men även den militära tandvårdens

behov av tandläkare. Medicinalstyrelsen föreslog i sitt nämnda utlåtande,

under förutsättning att studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet avsevärt

minskades, att för erhållande efter avlagd tandläkarexamen av legitimation

som tandläkare och tillstånd att utöva självständig tandläkarverksamhet

skulle fordras assistenttjänstgöring å distriktstandpoliklinik eller inom annan

för ändamålet godkänd tandvårdsverksamhet under viss av medicinalstyrelsen

bestämd tid, högst ett år.

I infordrade remissyttranden över medicinalstyrelsens förslag gingo meningarna

starkt isär rörande lämpligheten av den ifrågasatta obligatoriska

tjänstgöringen. Förslaget avstyrktes helt av Sveriges tandläkarförbund och

svenska tandläkarsällskapet under åberopande av principiella betänkligheter

mot en tvångslagstiftning av ifrågavarande art.

Vid remiss till lagrådet av ett i huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens

förslag inom socialdepartementet upprättat lagförslag i ämnet

framhöll jag, att förslaget om införande av ett obligatoriskt praktikår för

nyexaminerade tandläkare måste bedömas såsom ett led i de allmänna strävandena

för folkhälsans höjande, samt att någon annan åtgärd av egentlig

betydelse för förbättring av förhållandena inom folktandvården under de

närmaste åren icke syntes kunna anvisas. Jag förklarade vidare, att behovet

ur utbildningssynpunkt av ett dylikt provtjänstgöringsår icke av den föreliggande

utredningen vore tillräckligt dokumenterat för att kunna ensamt

eller ens huvudsakligen motivera genomförande av förslaget samt att det

med hänsyn härtill vore naturligt, att principiella betänkligheter under remissbehandlingen

anförts mot detsamma. Med hänsyn till förhållandena

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 146.

inom andra yrkesgrupper förmenade jag emellertid, att landläkarkåren icke

genom införande av ett obligatoriskt praktikår komme att bliva försatt i en

faktiskt ogynnsammare ställning än åtskilliga andra yrkesgrupper. Jag fann

mig sålunda — huvudsakligen på grund av det bekymmersamma läge, vari

folktandvården skulle råka, om ej effektiva åtgärder för att förse densamma

med tandläkare vidtoges — böra i princip biträda medicinalstyrelsens förslag

örn ett obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare, men uttalade

samtidigt att jag icke vore beredd att på den föreliggande utredningen grunda

något omdöme om behovet av ett sådant praktikår såsom en definitiv anordning,

varför förslaget borde genomföras endast såsom ett provisorium.

Inom lagrådet yppades betänkligheter mot det framlagda förslaget. Lagrådet

yttrade bland annat:

Det remitterade förslaget innebär, att vid sidan av den tjänsteplikt som kan

ifrågakomma jämlikt 1939 års lagstiftning örn tjänsteplikt stadgas en särskild

sådan för dem vilka avlägga tandläkarexamen. En dylik lagstiftning,

varigenom en mindre grupp medborgare, utan att förhållandet direkt nödvändiggöres

av det rådande allmänna krisläget, ålägges att utföra arbete i det

allmännas intresse, är naturligen ägnad att väcka betänkligheter av principiell

natur. Någon motsvarande anordning lärer heller icke tidigare ha förekommit

i vårt land. Emellertid är det uppenbarligen av största betydelse för

folkhälsan att den beslutade folktandvården skall kunna behörigen upprätthållas.

Utredningen i ärendet giver även vid handen att detta önskemål knappast

kan uppnås annorledes än genom åtgärder i förslagets riktning. Den

uppkomna situationen torde också i viss mån stå i samband med de av krig

föranledda förhållandena; dels äro åtskilliga tandläkare inkallade eller eljest

skyldiga att tjänstgöra inom den militära tandvården, dels lärer den ökade

köpkraften föranleda att tandläkare anlitas i större utsträckning än under

normala tider. Med hänsyn till dessa omständigheter och då de avlöningsförmåner

som utgå för tjänstgöring vid folktandvården måste anses förhållandevis

goda för en nyutexaminerad tandläkare — i allt fall vid jämförelse

med vad andra yrkesgrupper med akademisk utbildning kunna påräkna omedelbart

efter avlagd examen — synes det ej alltför obilligt att tandläkarna,

innan tillfälle gives dem att fritt utöva sitt yrke, nödgas underkasta sig sådan

tjänstgöring under någon kortare tid. En förutsättning härför är naturligen

att, på sätt ock föreslagits, anordningen skall gälla allenast såsom ett provisorium.

Lagrådet fann sig icke kunna tillstyrka förslaget i den utformning det fått

— innebärande en obligatorisk provtjänstgöring före legitimations erhållande

— men ville ej motsätta sig en provisorisk lagstiftning av den huvudsakliga

innebörd att vid meddelande av legitimation som tandläkare legitimationen

skulle kunna begränsas att avse tjänstgöring inom folktandvården.

Vad lagrådet sålunda invänt beaktades i huvudsak i den proposition (nr

299), som förelädes 194.3 års riksdag i ämnet. Propositionen behandlades av

andra lagutskottet som i sitt utlåtande (nr 52) i anledning av propositionen

underströk att betänkligheter otvivelaktigt kunde rosas mot den föreslagna

lagstiftningen. Då emellertid den uppkomna situationen innebure ett verkligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majas proposition nr 148.

nödläge för folktandvården, som knappast kunde undanröjas annat än genom

åtgärder i förslagets riktning, och betänkligheterna förlorade i bärkraft även

med hänsyn till de goda löneförmåner, som folktandvården erbjöde, anslöt

sig utskottet i princip till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet ville emellertid

särskilt starkt understryka vikten av att den föreslagna lagstiftningen endast

bleve ett provisorium, och att densamma alltså icke borde förnyas, om icke

trängande behov därav förelåge.

Jämväl under kamrarnas debatter i frågan framfördes från flera håll

principiella betänkligheter mot den ifrågasatta lagstiftningen. Utskottets hemställan

bifölls emellertid av båda kamrarna.

Av medicinalstyrelsen infordrade yttranden.

I de yttranden, medicinalstyrelsen nu infordrat från vissa sammanslutningar,

ha de vid lagens tillkomst yppade principiella betänkligheterna ånyo understrukits.

Sveriges tandläkarförbund, som avstyrkt förlängning av lagens giltighetstid,

har sålunda förklarat, att lagen innebure ett avsteg från de rättsgrundsatser,

på vilka svensk rätt hittills vilat, och ett åsidosättande av principen

om arbetskraftens frihet genom att samhället utnyttjade sina maktmedel

för tillgodoseende av sina intressen som arbetsgivare. Jämväl odontologiska

föreningen har hävdat, att lagen vöre främmande för svensk rättsuppfattning

och att den saknade motsvarighet inom andra områden; förefintliga

bestämmelser om värnplikt och tjänsteplikt avsåge allmänt medborgerliga

förpliktelser, som i princip åvilade varje svensk medborgare och icke

endast en viss grupp av yrkesutövare. Föreningen bär därjämte anfört, att

den orättvisa som lagen innebure gentemot de unga tandläkarna framstodc

än tydligare mot bakgrunden därav att medicinalstyrelsen vid lagens tillkomst

angav som en uttrycklig förutsättning för sitt förslag örn obligatorisk

praktiktjänstgöring att studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet skulle avsevärt

minskas. Någon sådan minskning hade icke åvägabragts, frånsett de

i förhållande till studiekostnadernas totala belopp synnerligen blygsamma

stipendier, som kunde erhållas mot förbindelse att tjänstgöra inom folktandvården.

Stipendierna motsvarade emellertid icke ens den ökning som studiekostnaderna

undergått sedan stipendiernas tillkomst. Kostnaderna för utbildningen

till tandläkare hade enligt en utredning, som föreningen för ett

antal år sedan låtit utföra, då uppgått till minst 23 000 kronor. Sedan dess

hade kostnaderna ökat så att de numera uppginge till omkring 30 000 kronor.

Rörande lagens hittillsvarande verkningar har Sveriges tandläkareförbund

i sitt yttrande anfört följande.

De flesta privatpraktiserande tandläkare ha egna praktiker som äro inarbetade.

Det kapital en sådan inarbetad praktik representerar vill en sådan

privatpraktiserande tandläkare i allmänhet icke låta gå till spillo för att i

stället söka en tjänst. Det är därför till ojämförligt största delen ur de yngsta,

nyutexaminerade tandläkarnas led folktandvårdens tandläkare skola komma.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Genom det tvång som ligger i föreskrifterna om obligatorisk tjänstgöring

speciellt för tandläkare bibringas emellertid dessa nyutexaminerade tandläkare

ofta motvilja mot folktandvårdstjänsterna. Vidare har det icke kunnat

undgås, alt den obligatoriska tjänstgöringen lett till en prestigeförlust för

folktandvården i allmänhetens ögon. Ofta påträffar man bland allmänheten

den uppfattningen, att de tandläkare som fullgöra sin obligatoriska tjänstgöring,

icke äro färdigutbildade tandläkare, utan att det är kandidater och

»lärlingar» som tjänstgöra på folktandvårdspoliklinikerna. En sadan uppfattning

är icke ägnad att hos allmänheten befästa förtroendet för folktandvården.

Den obligatoriska tjänstgöringen medför, i de fall då den fullgöres

på s. k. enmanspoliklinik, ofta speciella icke önskvärda följder. Den linge

tandläkaren är å ena sidan i arbetet hänvisad så gott som helt och hållet

till sig själv och enbart till de kunskaper han förvärvat på institutet och utan

möjlighet att erhålla stöd av någon äldre kollega. Å andra sidan är han

mestadels överlupen med arbete, varför tiden ofta icke medger den omsorgsfullhet

och noggrannhet som framför allt under den första tiden, innan han

ännu förvärvat större rutin, är av synnerlig vikt. Härav torde med tillräcklig

tydlighet framgå, att utbildningshänsyn icke kunna anföras som bärande

motivering för den obligatoriska tjänstgöringen. Tvärtom länder denna

då den fullgöres å enmanspoliklinik till skada icke blott för tandläkaren utan

även framför allt för folktandvården. Genom de av lagen föranledda alltför

ofta återkommande ombytena av tandläkare erbjuder det även svårigheter

att upplägga behandlingsplaner på längre sikt. Härigenom medför lagen olägenheter

icke minst för skoltandvården. Man får också räkna med att en

oproportionerlig tid av den nyutexaminerade tandläkarens ettåriga tjänstgöring

åtgår till rent organisatoriska uppgifter, då det tager avsevärd tid för

honom att sälta sig in i folktandvårdens organisation och då dessutom, på

grund av hans bristande erfarenhet, mera tid än eljest åtgår för utarbetande

av rapporter och dylikt. Den korta tjänstgöringstiden medför vidare att den

yrkeserfarenhet, som tandläkaren efter hand förvärvar och som ackumuleras

ar från år, icke kommer folktandvården till godo, till men för patienterna

som ånyo få nöja sig med en ny oerfaren tandläkare. Det är förbundets

uppfattning, att folktandvården i stället måste förvärva så yrkesskicklig och

välmeriterad arbetskraft som möjligt för att den tandvård som där erhålles

skall bliva den bästa möjliga.

Sveriges tandvårdsi ns [sektor s förening har rörande lagens verkningar anfört

följande.

Ett visst antal vakanta distriktstandläkartjänster lia med hjälp av lagen

kunnat besättas. Emellertid är det främst distriktstandpolikliniker i Stockholms

närhet samt i städerna, som erhållit arbetskraft. Då endast ett begränsat

antal nyexaminerade landläkare funnits att tillgå, ha vakanta tjänster

vid de mindre poliklinikerna ute i landet blott i undantagsfall lockat de unga

tandläkarna. Följaktligen lia de områden, där tandvårdsbehovet är störst

och där möjligheten att erhålla privat tandvård är minst, alltjämt blivit utan

tandläkare. Lagens syftemål har alltså i viss utsträckning ej uppnåtts.

Beträffande de nyexaminerade tandläkarnas arbetsprestationer ha dessa

icke sällan, särskilt i fråga om barntandvården och främst i kvantitativt avseende,

varit mindre tillfredsställande. Det synes, som örn många av de av

denna lag berörda tandläkare icke lägga i dagen samina arbetsglädje och

ansvarskänsla som de ordinarie distriktslandläkarna, vilket givetvis såväl

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

klientelet som folktandvårdens huvudmän bli lidande på. Bristande rutin i

arbetet jämte de krävande förhållandena inom folktandvårdsarbetet spela

här en stor roll, men man kan ej bortse från, att arbetets karaktär av tvångsarbete

— låt vara under goda arbetsförhållanden och med en för en nyexaminerad

tandläkare god lön — synes inverka på arbetsresultatet.

Tandvårdsinspektörerna såväl som poliklinikföreståndarna vid större

distriktstandpolikliniker ha ständigt bekymmer för de tjänster, som uppehållas

av dessa unga tandläkare, vilka, sedan de väl blivit insatta i folktandvårdens

speciella arbetsförhållanden, efter praktikårets slut eller tidigare

lämna sin anställning och måste ersättas med ny, oprövad arbetskraft. Det

tåtal, som fullgör sitt praktikår på enmanspolikliniker, fordrar en skärpt

övervakning av tandvårdsinspektören och assistens av en rutinerad distriktstandsköterska,

om arbetet skall gå någorlunda friktionsfritt. Det är tydligt,

att folktandvårdens renommé kan sättas på spel under sådana förhållanden.

Det finns till och med tandvårdsinspekiörer, som ifrågasätta, huruvida det

ej vore bättre att hålla poliklinikerna stängda än att riskera folktandvårdens

goda anseende genom att besätta dem med tandläkare, som på grund av

arbetets tvångskaraktär motvilligt fylla sin plikt som distriktstandläkare.

Slutligen bör även påpekas att folktandvårdsarbetet i stor utsträckning

utsättes för störningar och extra kostnader genom de ständiga ombytena av

tandläkare i förening med att tjänsterna ofta längre eller kortare tid måste

stå vakanta. Man måste ifrågasätta, huruvida en lagåtgärd, som icke synes

stödja folktandvården i avsedd riktning, bör bibehållas.

På grund av vad sålunda anförts har föreningen ansett sig icke kunna tillstyrka

en förlängning av lägen samt förklarat, att i allt fall en förlängning

borde avse endast ett år i avvaktan på hur det allt snabbare växande antalet

nyexaminerade tandläkare komme att påverka den normala rekryteringen

inom folktandvården.

Enahanda asikt har uttalats av svenska stadsförbundets styrelse, som

yttrat, att lagen tillkommit i ett krisläge och icke vöre tillfredsställande för

den allmänna tandvårdens renommé. Därest lagen ej ansåges kunna avvecklas,

borde den därför givas förlängd giltighet under endast ett år.

Svenska landstingsförbundets styrelse har funnit lagen i stort sett ha fyllt

sitt syfte. Tack vare densamma hade folktandvården hjälpligt kunnat hållas

i gång, även örn utbyggnadsplanerna i regel måst ställas på framtiden. Då det

alltjämt rådde stor brist på tandläkare, vore det obetingat nödvändigt att

lagen erhölle fortsatt giltighet. Skulle så ej bliva fallet komme flera av de

nu verksamma tandpoliklinikerna att bliva nödsakade att upphöra med sin

verksamhet, vilket skulle vara till allvarlig olägenhet och äventyra folktandvårdens

fortbestånd och lyckliga utveckling. Styrelsen vore emellertid väl

medveten om att lagen utgjorde en nödfallsutväg, som man, när tillgången

på tandläkare bleve mera tillfredsställande, borde söka komma ifrån. Med

hänsyn härtill syntes den förlängda giltighetstiden böra begränsas till tre år.

Det må anmärkas, att Sveriges tandläkarförbund i sitt yttrande rekommenderat

en rad åtgärder för att för framtiden säkerställa rekryteringen av

tandläkare till folktandvården. Utöver en ökning av utbildningskapaciteten

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

11

och en minskning av studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet har förbundet

sålunda ifrågasatt vissa åtgärder för beredande av bättre befordringsmöjligheter

inom folktandvården, såsom differentiering av tjänsterna, viss företrädesrätt

för tandläkare som tjänstgjort å avsides belägna orter vid sökande

av befattningar å mera centralt belägna platser, införande av särskilda tilllägg

för tjänstgöring å avlägset belägna orter och centralisering av tillsättningsförfarandet.

Därjämte har ifrågasatts beredande av möjlighet till halvdags-

eller deltidstjänstgöring inom folktandvården för exempelvis kvinnliga

tandläkare ävensom tandläkare, som önskade agna sig åt lärarverksamhet,

vetenskapligt arbete eller dylikt. Vidare har föreslagits minskning av arbetstiden

för tandläkare, som syssla med enbart barntandvård. Såsom ett medel

att stimulera rekryteringen lill folktandvården har jämväl förordats en höjning

av distriktstandläkarnas pensionsförmåner, varjämte önskemål uttalats

örn ordnande av tjänsteläkarnas bostadsfråga, om beredande av tjänstledighet

för genomgående av fortbildningskurser m. m. Förbundet har slutligen framhållit,

att antalet nyexaminerade tandläkare under de senaste åren varit

exceptionellt lågt beroende på inkallelser till militärtjänstgöring, tandläkarinstitutets

ombyggnad m. m. Då dessa hinder numera upphört kunde man

framdeles räkna med betydligt större årlig examinationskapacitet.

Medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen har i sin skrivelse den 29 november 1945 inledningsvis

upplyst, att av styrelsen godkända folktandvårdsplaner numera föreligga för

samtliga 25 landstingsområden ävensom för städerna Malmö, Hälsingborg

och Gävle samt att enligt dessa planer skola finnas sammanlagt 587 distriktstandpolikliniker

(och 67 annextandpolikliniker), vid vilka skola tjänstgöra

sammanlagt 968 distriktstandläkare. Styrelsen har därefter anfört följande.

Den 1 oktober 1943 hade verksamheten påbörjats vid 103 distriklstandpolikliniker,

vid vilka arbetade 143 ordinarie distriktstandläkare och 13 vakansvikarier.

Antalet obesatta tjänster var 63 och hela antalet vakanser alltså 76.

Den 20 november 1945 hade 181 distriktstandpolikliniker, med sammanlagt

365 distriktstandläkartjänster, trätt i verksamhet. Av dessa innehades

144 av ordinarie befattningshavare, 106 av tandläkare med begränsad legitimation,

7 av tandläkarstuderande med särskilt av medicinalstyrelsen utfärdat

tillståndsbevis och 57 av utländska tandläkare med särskilt tillstånd

av Kungl. Majit. Antalet obesatta tjänster var 51 och totala antalet vakanser

alltså 221.

Såsom framgår av dessa siffror har vakansernas antal nästan tredubblats

under de gångna två åren. Utan tillgång till nyexaminerade tandläkare och

utländsk arbetskraft skulle utbyggandet av folktandvården helt stagnerat

och befattningshavare saknats vid eli mycket stort antal polikliniker. Att

situationen trots alla vidtagna åtgärder likväl är mycket allvarlig torde böra

tillskrivas bland annat den omständigheten, att ombyggnaden av tandläkarinstitutet

i många fall verkat fördröjande å studierna vid institutet och därigenom

antalet utexaminerade tandläkare minskats främst under år 1944.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Antalet nyexaminerade tandläkare, som erhållit till folktandvård begränsad

legitimation, utgjordes under tiden den 1 oktober—31 december 1943 av 39, år

1944 av 40 och under tiden den 1 januari—29 november 1945 av 92 eller sammanlagt

171. Härtill komma under år 1945 13 tandläkare, vilka utan föregående

tjänstgöring i folktandvården erhållit oinskränkt legitimation i och

för upprätthållande av amanuenstjänst å tandläkarinstitutet.

Till komplettering av de av medicinalstyrelsen sålunda lämnade uppgifterna

må nämnas, att norrlandskommittén i sin inledningsvis omnämnda

skrivelse den 16 januari 1946 anfört, att av de 97 distriktstandpolikliniker med

sammanlagt 190 tandläkare som enligt av medicinalstyrelsen godkända planer

skulle finnas i de fyra nordligaste länen, i november 1945 endast 27 kliniker

kunnat börja sin verksamhet och att antalet tandläkare vid dessa kliniker

var 35, därav 5 voro ordinarie, 18 fullgjorde tjänstgöring med begränsad

legitimation och 12 voro utlänningar.

Medicinalstyrelsen har mot bakgrunden av de nyss återgivna, av styrelsen

lämnade uppgifterna till bedömande upptagit frågan om folktandvårdens

rekryteringsproblem för de närmast följande åren till och med år 1949. Därvid

har styrelsen anfört, att antalet nyexaminerade tandläkare kunde förväntas

komma att uppgå till år 1946 92, år 1947 88, år 1948 118 och år 1949

120, samt att av dessa respektive 62, 52, 72 och 16 på grund av erhållna stipendier

enligt kungörelsen den 29 juli 1943 vore skyldiga att tjänstgöra viss

tid inom folktandvården. Styrelsen har anmärkt, att ett mindre antal stipendier

eller lån på liknande villkor beviljats tandläkarstuderande av olika huvudmän

för folktandvården, men att därigenom tillgången på tandläkare för

folktandvården under de närmaste åren icke påverkades i nämnvärd grad.

Med beaktande av att ett stort antal tandläkarstuderande innehaft stipendium

under flera år och för den skull vore skyldiga att tjänstgöra däremot

svarande antal år inom folktandvården har medicinalstyrelsen härefter sökt

beräkna det antal tandläkare som komme att vara skyldiga att tjänstgöra i

folktandvården under åren 1946—1949. Under förutsättning att 1943 års lag

örn begränsning av legitimation icke erhölle fortsatt giltighet har styrelsen

funnit, att antalet tandläkare med skyldighet att fullgöra stipendietjänstgöring

skulle komma att uppgå till

År.................... 1946 (4:e kvartalet) 1947 1948 1949

Antal ................ 62 152 70 25

Därest 1943 års lag erhölle fortsatt giltighet, skulle för tjänstgöring inom

folktandvården kunna påräknas följande antal tandläkare

År............................................ 1946 (4:e kvartalet) 1947 1948 1949

Antal tandläkare med skyldighet att fullgöra stipendiet]

änstgöring............................ 22 80 92 56

Antal tandläkare med begränsad legitimation .... 120 88 118 120

Summa

142

168 210 176

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1AS.

13

Med utgångspunkt från de sålunda erhållna siffrorna har medicinalstyrelsen

därefter anfört följande.

Av de 106 tandläkare, som för närvarande fullgöra »praktikåret», hava

66 troligen avslutat detsamma den 30 september 1946. Återstående 40 tandläkare

jämte de under mellanperioden nytillkommande (med undantag av

amanuenser på tandläkarinstitutet) torde vid sistnämnda tidpunkt utgöra

omkring 120 tandläkare.

Örn lagen upphör att gälla, komma dessa tandläkare att sluta sin ditlillsvarande

tjänstgöring, dock med undantag av 62 stipendiater. Därför torde på

en gång uppkomma (120—62) 58 nya vakanser. Ställningen skulle då bliva

144 ordinarie befattningshavare, 64 vikarier och 62 stipendiater eller sammanlagt

270 tandläkare. Antalet vakanser skulle bliva (365—270) 95. Under

år 1947 ökas antalet tandläkare med stipendium från 62 till 152, varigenom

vakanserna nedbringas lill 5. År 1948 och 1949 komma 70 respektive 25

stipendiater att tjänstgöra och vakanserna att utgöra 87 respektive 132. Det

har därvid förutsatts, att intet utbyggande av folktandvårdsorganisationen

ägt rum.

Vid ett bibehållande av »praktikåret» efter den 1 oktober 1946 skulle under

år 1947 förutom 144 ordinarie befattningshavare och 64 vikarier tjänstgöra

88 tandläkare med begränsad legitimation och 80 stipendiater, d. v. s. tillhopa

376 befattningshavare. Härigenom gives möjlighet till ett utbyggande

med (376—-365) 11 nya tjänster. År 1948 beräknas antalet tandläkare med

begränsad legitimation stiga till 118 och antalet stipendiater till 92, varigenom

tandläkareantalet skulle ökas till 418 och ett ytterligare utbyggande

med (418 — 376) 42 tjänster skulle möjliggöras. Är 1949 torde tjänstgöra

120 tandläkare med begränsad legitimation och 56 tandläkare med stipendium.

På grund av minskningen i antalet stipendiater skulle 32 distriktstandläkartjänster

bliva obesatta under året. Enligt denna beräkning har

således antalet distriktstandläkartjänster under åren 1946—1949 kunnat ökas

med (11 + 42) 53 nya tjänster.

Beträffande de sålunda verkställda beräkningarna har medicinalstyrelsen

anfört följande.

Det är givet att alla dessa siffror äro tämligen osäkra. Det må ock framhållas

att även en mångfald andra faktorer äro av betydelse vid bedömandet

av denna fråga, t. ex. möjligheterna att få ordinarie befattningshavare och

frågan om de utländska tandläkarnas fortsatta tjänstgöring i Sverige. I fråga

om de manliga stipendiaterna föreligger en speciell svårighet, nämligen i avbrytandet

av deras tjänstgöring i folktandvården för fullgörande av värnplikt.

I detta sammanhang må även framhållas, att en viss tendens att vilja

återbetala bekomna stipendie- och lånebelopp i stället för att fullgöra åtagna

förbindelser förefinnes bland nyexaminerade tandläkare. Huruvida antalet

tjänstgörande stipendiater under år 1948 och 1949 kommer att bliva högre

än vad som vid styrelsens beräkning antagits, blir beroende av i vad mån

medel anslås lill utdelande av stipendier under kommande läsår och i vad

män stipendierna komma att sökas av studerande. Situationen kan ock förbättras

i den mån tandläkarna kvarstanna i folktandvården efter fullgjort

»praktikår». Till belysande härav må nämnas, att av de 65 tandläkare, som

hittills fullgjort »praktikårel» och erhållit oinskränkt legitimation, 23 eller

ungefär en tredjedel kvarstannat tills vidare inom folktandvården. Örn man

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

med ledning därav skulle kunna räkna med ett hundratal tandläkare vid

sidan av de i ovanstående beräkning medtagna skulle, om »praktikåret» bortfaller,

vakanserna år 1949 reduceras till ett trettiotal. Men något utbyggande

av folktandvårdsverksamheten bleve icke möjligt. Örn däremot »praktikåret»

bibehålies, skulle man kunna inrätta ytterligare (100 — 32) 68 nya

distriktstandläkartjänster, d. v. s. under åren 1946—1949 sammanlagt (53 +

68) 121 nya tjänster, motsvarande ungefär 30 nya sådana per år.

På grundval av det anförda har medicinalstyrelsen, såsom tidigare nämnts,

hemställt, att 1943 års lag förlänas fortsatt giltighet till och med utgången av

.september 1949. I anledning av innehållet i de av styrelsen infordrade yttrandena

har styrelsen anfört följande.

Medicinalstyrelsen beaktar de principiella betänkligheter som rests mot

det system, som införts genom lagen. Det tvångsläge i fråga om tillgången

på tandläkare som föranledde lagens tillkomst är emellertid alltjämt rådande.

Från olika håll har föreliggande spörsmål setts ur den synpunkten, att endast

nackdelar för de nyexaminerade föreligga. Det synes dock medicinalstyrelsen

uppenbart, att de unga tandläkarna kunna draga nytta av att inom folktandvården

erhålla en ytterligare erfarenhet främst beträffande barn- och

annan socialtandvård såsom ett värdefullt komplement lill den utbildning,

som meddelats vid tandläkarinstitutet. De komma därigenom på ett tidigt

stadium i intim kontakt med de stora sociala tandvårdsproblemen, samtidigt

som de erhålla rutin i yrket. Av 171 tandläkare, som fullgjort eller fullgöra

»praktikåret» inom folktandvården, ha 53 tjänstgjort å enmanspolikliniker

och 118 å två- eller flermanspolikliniker. Man finner här en tydlig tendens

hos de nyexaminerade att söka sig till de större poliklinikerna, trots att de

härigenom gå förlustiga det föreståndararvode (400 kronor), som utgår vid

enmanspolikliniker. Motiven härför torde åtminstone delvis säkerligen böra

sökas i den omständigheten, att de unga tandläkarna anse sig behöva äldre

kollegers stöd och ledning.

I Danmark har man alltjämt ansett det nödvändigt med en liknande ytterligare

skolning under två år efter avläggandet av tandläkarexamen, innan

fullständig legitimation, s. k. jus practicandi, erhålles.

I övrigt kan framhållas, att de nyexaminerade tandläkarna åtnjuta samma

löneförmåner som äldre, mera erfarna tandläkare vid första anställningen,

där ej fråga är örn ålderstillägg. Medelinkomsten för distriktstandläkarna

var under år 1944 12 284 kronor.

Yttranden över medicinalstyrelsens utlåtande.

Statskontoret har i sitt yttrande över medicinalstyrelsens skrivelse förklarat,

att mot en förlängning av lagens giltighetstid kunde anföras betänkligheter

av såväl principiell som annan art men att med hänsyn till vad

medicinalstyrelsen anfört statskontoret icke ville motsätta sig en sådan åtgärd.

Den enda tillfredsställande utvägen på längre sikt att erhålla ett tillräckligt

antal kvalificerade tandläkare för folktandvården syntes emellertid

vara en ökning av utbildningskapaciteten.

Tandläkarinstitutets lärarråd har erinrat, att andra lagutskottet vid 1943

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14ti.

15

års riksdag starkt betonat vikten av att den ifrågavarande lagstiftningen

endast bleve ett provisorium och att densamma icke borde förnyas, om icke

ett trängande behov därav förelåge. Lärarrådet har vidare förklarat sig vilja

understryka det betänkliga i att de nyexaminerade tandläkarna icke erhölle

full legitimation. För den enskilde innebure det ett kännbart hinder att under

den period, under vilken han med hänsyn till olika omständigheter hade den

största rörelsefriheten, icke kunna ordna sin framtida verksamhet på det sätt

han själv önskade. Därest ett trängande behov av en förlängd lagstiftning

förelåge, ville lärarrådet dock icke motsätta sig en förlängning för en ny

kortare tidsperiod.

Sveriges tandläkarförbund har i sitt förnyade yttrande i frågan vidhållit

sitt avstyrkande av att 1943 års lag erhölle förlängd giltighet. I anledning av

medicinalstyrelsens uttalanden har förbundet anfört, att något tvångsläge

i fråga örn tillgången på tandläkare icke i vanlig mening förelåge. Det rådande

läget hade skapats av medicinalstyrelsen och framför allt av landstingen

genom utbyggnad av folktandvården i snabbare takt än som motiverats

av tillgången på tandläkare. Detta förmenta tvångsläge underhölles alltjämt

genom fortsatt utbyggnad. Förbundet har vidare anfört, att medicinalstyrelsen

vid sina beräkningar angående det anta! nyexaminerade tandläkare,

som på grund av erhållet stipendium vore skyldiga att tjänstgöra i folktandvården,

utgått från det antal studerande, som i november 1945 tilldelats stipendier.

Man finge emellertid med hänsyn till folktandvårdens behov av

tandläkare och stipendiernas begärlighet räkna med att anslag till stipendier

tills vidare komme att årligen beviljas. Det verkliga antalet tandläkare som

under åren 1948 och 1949 bleve skyldiga att tjänstgöra inom folktandvården

kunde icke för närvarande beräknas, då man icke visste, hur många som

komme att söka stipendier och hur dessa komme att fördelas på de olika

årskurserna 1946—1948, eller i vilken utsträckning tidigare stipendiater

önskade komma i åtnjutande av fortsatt stipendium. Hittills hade tillgängliga

anslag till stipendier ej blott till fullo utnyttjats utan även överskridits. Anledning

saknades att förvänta, att stipendierna framdeles skulle bli mindre

begärliga, varför det funnes starka skäl att antaga att de av medicinalstyrelsen

för åren 1948 och 1949 beräknade vakanserna komme att bliva avsevärt

färre till antalet.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation, som avgivit yttrande å förbundets

vägnar, har i detta yttrande anfört, att det enda effektiva botemedlet

mot tandläkarbristen vore en ökning av antalet undervisningsplatser för

tandläkare. Därest redan hösten 1942, när spörsmålet örn en obligatorisk

tjänstgöring för tandläkare närmare diskuterades, omedelbara kraftåtgärder

vidtagits, hade frågan numera kunnat komma i ett helt nytt läge. I stället

syntes onödig tid ha försuttits; tillgången på tandläkare för folktandvården

hade t. o. m. blivit mindre än för tre år sedan. Delegationen ville därför

understryka behovet av skyndsamma åtgärder för en ökning av undervis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lti

Kungl. Majus proposition nr 148.

ningsplatserna. Beträffande »praktikårets» värde ur ulbildningssynpunkl

har delegationen anfört följande.

Även delegationen anser det naturligt, om vederbörande tandläkare efter

genomgången av tandläkarinstitutet skaffa sig ytterligare praktik, innan de

etablera sig som självständiga tandläkare. Delegationen har emellertid tidigare

bestämt avstyrkt, att en eventuell praktiktjänstgöring finge förläggas

till s. k. enmanspolikliniker. Den nyexaminerade tandläkaren måste hava

möjlighet att konsultera äldre kollegor. Betänkligt är därför att icke mindre

än 53 av 171 praktiktjänstgörande tandläkare varit knutna till enmanspolikliniker.

För den allmänna tandvårdens standard kan detta icke vara rekommendabelt.

Praktiken blir också ur utbildningssynpunkt ett slag i luften.

Delegationen vill därför bestämt avstyrka, att, därest lagen skulle prolongeras,

de nyexaminerade tandläkarna få tjänstgöra på enmanspolikliniker.

Liksom tidigare må för övrigt det påpekandet göras, att begränsningen om

att tjänstgöringen skall ske inom folktandvården bör bortfalla och bestämmelserna

i stället så utformas, att tjänstgöringen kan förläggas tili antingen

folktandvården eller annan socialtandvård, exempelvis skoltandvård eller

sådan vård, som meddelas vid Eastmaninstitutet i Stockholm.

Odontologiska föreningen har uttalat, att den framtida utbyggnaden av

folktandvården borde i större utsträckning än hittills skett inriktas på att

säkerställa tillgången på frivillig arbetskraft. En från början rätt lagd upplysning

och propaganda örn dels folktandvårdens ideella syfte och dels folktandvårdstjänsternas

fördelar för den unge tandläkaren ur utbildningstek - niska och ekonomiska synpunkter skulle lia skapat ett för folktandvården

gynnsammare läge än nu vore fallet. En upplysningsverksamhet efter dessa

linjer i förening med flera och större stipendier m. m. skulle sannolikt leda

till önskat resultat utan tillgripande av fortsatta tvångsåtgärder. På anförda

skäl har föreningen vidare anfört farhågor för att ett bibehållande av föreskrifterna

örn »tvångsåret» kunde menligt påverka rekryteringen av tandläkarestuderande.

Även Sveriges tandoårdsinspektörsförening har förklarat sig icke anse det

lämpligt att folktandvårdens vidare uppbyggande gjordes beroende av en

tvångslag samt att en vidare utbyggnad borde ske först när tjänsterna kunde

besättas med frivilligt sökande tandläkare. Föreningen ville därför uttala,

att om det vöre oundgängligen nödvändigt att giva lagen förlängd giltighetstid

för att kunna besätta de nu inrättade tjänsterna inom folktandvården, förlängningen

dock borde ske endast för ett år. Samtidigt borde emellertid

skyndsamma åtgärder vidtagas för att snarast möjligt avhjälpa de brister,

som vidlådde tandläkarnas anställnings- och avlöningsförhållanden i vissa

hänseenden. Detta skulle i så hög grad stimulera rekryteringen till folktandvården,

att lagen örn viss begränsning av legitimation som tandläkare skulle

visa sig vara obehövlig.

Tjänstemännens centralorganisation har i sin skrivelse i ämnet likaledes

ansett önskvärt, att andra åtgärder än en förlängning av tvångslagen till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

17

grepes för att möjliggöra en ökad rekrytering till folktandvården. Enligt

centralorganisationens mening vore det att slå in på en mycket farlig väg,

om erhållande av viss utbildning skulle medföra skyldighet att efter utbildningens

slut fullgöra vissa tjänster åt det allmänna. Det finge anses vara

något för svensk rättsuppfattning främmande att en viss grupp av medborgare

av statsmakterna ålades att fullgöra tjänsteuppgifter för det allmänna.

De enda undantag som i detta hänseende borde ifrågakomma vore den allmänna

värnplikten och tjänsteplikten vid krig eller krigsfara.

Departementschefen.

Redan i samband med tillkomsten av 1943 års lag om viss begränsning av

legitimation som tandläkare framhöll jag, att förverkligandet av tanken på

an allmän folktandvård måste anses som en angelägenhet av synnerlig vikt

samt att det ur allmän synpunkt vöre en allvarlig företeelse, att den bristande

rekryteringen av tandläkare till folktandvården i väsentlig utsträckning

omöjliggjorde förverkligandet av de anslagsbeviljande myndigheternas beslut

örn inrättandet av folktandvårdspolikliniker. Lagen tillkom i syfte att

råda bot på det nödläge som sålunda förelåg. Av den redogörelse medicinalstyrelsen

lämnat för den nuvarande situationen på folktandvårdens område

framgår också, att, därest icke lagstiftningen genomförts, utbyggnaden av

folktandvården skulle helt stagnerat. Antalet ordinarie distriktstandläkare

är sålunda för närvarande praktiskt taget detsamma som vid tiden för lagens

tillkomst. Den utbyggnad av folktandvården som sedan dess ägt rum är i och

för sig av relativt obetydlig omfattning och den har möjliggjorts endast tack

vare skyldigheten för nyexaminerade tandläkare att — till följd av legitimationens

begränsning eller på grund av erhållna stipendier — tjänstgöra viss

tid inom folktandvården i förening med den tillfälligheten att ett icke ringa

antal utländska tandläkare under de senaste åren såsom flyktingar sökt sig

hit till landet och kunnat tagas i anspråk för tjänstgöring inom folktandvården.

I vad mån man framdeles kan räkna med att på sistnämnda sätt

fylla vakanta tandläkartjänster inom folktandvården är uppenbarligen ovisst.

1943 års lagstiftning gäller till och med den 30 september 1946. Vid bedömande

av frågan huruvida lagens giltighetstid bör förlängas måste till en

början fastslås att man under de närmaste åren icke torde kunna räkna med

någon nämnvärt ökad frivillig rekrytering till folktandvården. Antalet nyexaminerade

tandläkare har under de senaste åren till följd av olika omständigheter

varit lägre än normalt. Värnplikts- oell beredskapstjänstgöring

har för många tandläkarstuderande fördröjt avläggandet av landläkarexamen,

och ombyggnaden av tandläkarinstitutet har därjämte medfört en tillfällig

minskning av examinationskapacitoten. Denna har dock numera utökats

från 90 till 120 nya tandläkare örn året. Enligt beslut vid 1945 års

riksdag skall vidare från och med den 1 januari 1948 inrättas ett nytt tand
Rihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 148. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 14-8.

läkarinstitut med en årlig examinationskapacitet av 80 tandläkare, i samband

varmed beslut fattats om antagande från och med vårterminen 1946 av ytterligare

40 tandläkarstuderande. Riksdagen bär vidare i princip beslutat inrättandet

framdeles av ytterligare ett tandläkarinstitut. De åtgärder som sålunda

vidtagits för att öka tillgången på tandläkare komma emellertid icke

att göra sig märkbara under de närmaste åren. Det årliga tillskottet av nyexaminerade

tandläkare kan först år 1948 förväntas uppgå till det antal

som motsvarar det hittillsvarande tandläkarinstitutets utökade examinationskapacitet

och de övriga åtgärderna komma att få någon verkan tidigast år

1950.

Medicinalstyrelsen har på grundval av gjorda beräkningar angående tillgången

på tandläkare för folktandvårdens behov under åren 1946—49 kommit

till den uppfattningen, att utan en förlängning av giltighetstiden för 1943

års lag verksamheten vid redan upprättade folktandvårdspolikliniker icke

kan upprätthållas i nuvarande omfattning och att även med en dylik förlängning

folktandvårdsverksamheten kan ytterligare utbyggas i endast obetydlig

omfattning.

Mot medicinalstyrelsens beräkningar har Sveriges tandläkarförbund invänt,

att styrelsen icke tagit hänsyn till den ökade skyldighet att tjänstgöra

inom folktandvården, som kunde komma att föreligga på grund av stipendier,

som komme att utdelas under de närmaste åren. I anledning härav har

medicinalstyrelsen under hand upplyst, att av de 88 tandläkarstuderande,

vilka beräknas avlägga tandläkarexamen under år 1947, 70 redan erhållit

stipendier ett eller flera år och att de övriga 18, oaktat de haft tillfälle söka

stipendium minst två gånger, underlåtit att begagna sig av denna möjlighet.

Av de studerande som beräknas avlägga examen år 1948 ha, trots att två

tillfällen att söka stipendier förelegat för dem, endast 16 velat binda sig för

stipendietjänstgöring. Styrelsen har vidare anmärkt, att antalet stipendiesökande

år 1945 varit lägre än år 1944, varför styrelsen ifrågasatt örn man

vågade räkna med något större antal stipendiesökande ur denna årsklass.

Vad slutligen anginge stipendiaternas antal i den årsklass, som komme att

utexamineras år 1949, har styrelsen ansett del för närvarande ej kunna göras

något säkert antagande härom.

Vad medicinalstyrelsen sålunda anfört synes mig giva vid handen, att man,

åtminstone beträffande åren 1947 och 1948, för folktandvårdens del måste

räkna med ett nödläge av samma art som förelåg vid genomförandet av

1943 års lagstiftning. Andra åtgärder för att råda bot på detta nödläge än

att bibehålla skyldighet för de nyexaminerade tandläkarna att under viss

tid tjänstgöra inom folktandvården torde icke stå till buds. De åtgärder som

av olika remissinstanser föreslagits för att stimulera rekryteringen av tandläkare

till folktandvården kunna uppenbarligen icke leda till någon förbättring

av läget förrän på ganska lång sikt. I detta sammanhang vill jag påpeka

att jag, såsom ock av mig framhållits i svar på en vid 1945 års riksdag fram
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-8.

19

ställd interpellation, har för avsikt att inom den närmaste framtiden söka

få till stånd en översyn av samtliga författningar och anordningar som beröra

folktandvården.

De betänkligheter som kunna föreligga mot att giva lagen fortsatt giltighet

synas böra ställas i belysning av de sålunda angivna förhållandena. Till den

del dessa betänkligheter äro av samma principiella innebörd som de, vilka

anfördes i samband med lagstiftningens tillkomst, saknar jag anledning att

gå in på desamma. Vad i övrigt anförts mot en förlängning av lagens giltighetstid

synes mig icke heller vara av den beskaffenhet att det kan uppväga

önskvärdheten av ett upprätthållande och fortsatt utbyggande av folktandvården.

Medicinalstyrelsen har föreslagit att 1943 års lag gives förlängd giltighet

under ytterligare tre år. Med hänsyn till de omständigheter som föreligga

vill jag emellertid föreslå, att den förlängda giltighetstiden begränsas till

två år i avvaktan på den vidare utvecklingen och särskilt den omfattning i

vilken tandläkarstuderande genom sökande av stipendier — vare sig statliga

sådana eller stipendier beviljade av folktandvårdens huvudmän —

komma att för framtiden binda sig för tjänstgöring inom folktandvården.

Någon ändring i lagen i samband med förlängningen av dess giltighetstid

torde, såsom medicinalstyrelsen funnit, ej vara påkallad.

II. Stipendier och andra åtgärder.

Medicinalstyrelsen.

Utöver förlängning av 1943 års lag örn viss begränsning av legitimation

som tandläkare har medicinalstyrelsen, såsom tidigare nämnts, föreslagit att

i kungörelsen den 29 juli 1943 omförmälda stipendier för blivande distriktstandläkare

m. fl. måtte framdeles utgå med 2 000 kronor årligen, varjämte

styrelsen föreslagit en utökning av antalet stipendier för den händelse ett

ökat antal tandläkarstuderande komme att antagas från och med vårterminen

1946. 1 sistnämnda hänseende har styrelsen sålunda — under erinran

att styrelsen i skrivelse den 31 augusti 1945 föreslagit anvisande av anslag

lill 170 stipendier under nästkommande budgetår —- hemställt örn en utökning

av detta antal till 210. I enlighet med vad sålunda anförts har styrelsen

hemställt att för nästkommande budgetår måtte anvisas ett anslag till stipendier

för blivande distriktstandläkare å 340 000 kronor eller, därest ett

ökat antal tandläkarstuderande komme att antagas från och med vårterminen

1946, 420 000 kronor.

1 samband nied sitt förslag om höjning av stipendiebeloppen har styrelsen

uttalat att en dylik höjning i viss mån syntes betingad även av de höga

studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet. Styrelsen har vidare ansett önskvärt

att de sakkunniga för utredning rörande tandläkarundervisningens or
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ganisation och därmed sammanhängande utbildnings- och lokalfrågor finge

skyndsamt utreda frågan om nedbringande av studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet.

I syfte att ytterligare stimulera rekryteringen av tandläkare

till folktandvården har styrelsen jämväl uttalat sig för en höjning av de för

närvarande fastställda minimilönerna för distriktstandläkare. Härutinnan

har styrelsen anfört, att den snabba utveckling på löneområdet som ägt rum

under senare år medfört att distriktstandläkarlönerna icke kunde anses tillfredsställande

för rekrytering av de mera kvalificerade tandläkarna.

Yttrandena,

Statskontoret har förklarat sig icke kunna på grundval av den föreliggande

utredningen förorda en höjning av stipendiebeloppen i enlighet med

vad medicinalstyrelsen föreslagit. Icke heller har ämbetsverket funnit bärande

skäl föreligga för vidtagande av speciella åtgärder för en sänkning av studiekostnaderna

för tandläkare samt därutinnan framhållit att tandläkarna —

även de som tjänstgjorde inom folktandvården — torde tillhöra en av de bäst

betalda av de vid universitet eller högskola utbildade yrkesgrupperna. Frågan

örn en allmän sänkning av utbildningskostnaderna för de akademiska

yrkena, för vilket givetvis kunde åberopas starka skäl, borde enligt statskontorets

mening upptagas till övervägande i ett sammanhang.

En höjning av stipendiebeloppens storlek och antal i enlighet med vad

medicinalstyrelsen föreslagit tillstyrkes däremot av svenska stadsförbundets

sjukvårdsdelegation, som även ansett, att den av medicinalstyrelsen föreslagna

särskilda utredningen angående studiekostnaderna för blivande tandläkare

skyndsamt borde komma till stånd.

Svenska landstingsförbundet har likaledes tillstyrkt medicinalstyrelsens nu

ifrågavarande förslag samt därvid anfört:

Det har ofta klagats över de höga studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet.

I syfte att underlätta även för mindre bemedlade att ägna sig åt tandläkareyrket,

synes det även enligt styrelsens mening påkallat, att åtgärder

vidtagas för att förbilliga utbildningen. Det torde vara dålig ekonomi för det

allmänna att upprätthålla höga undervisningsavgifter, för vilka de utbildade

tandläkarna sedan vilja tillfullo hålla sig skadeslösa genom krav på

ökade löner. Det förefaller därför vara ett rimligt önskemål, att terminsavgifterna

slopas. Även i övrigt bör denna utbildning stödjas genom stipendier

åt eleverna. Ur denna synpunkt finnes intet att erinra mot den av medicinalstyrelsen

föreslagna ökningen av de statliga stipendiernas såväl antal

som belopp.

Förbundet har vidare instämt i medicinalstyrelsens uttalande att de nuvarande

minimilönerna inom folktandvården vöre för låga för att säkerställa

en tillfredsställande rekrytering. Tandläkarnas löner läge enligt en mellan

landstingens centrala lönenämnd och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

år 1944 träffad överenskommelse väsentligt över minimilönen. Enligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

21

gällande avlöningsgrunder torde man kunna räkna med att en tandläkare

med normal arbetskapacitet komme upp i en inkomst av omkring 15 000

kronor om året och exempel saknades icke på alt tandläkare uppnått inkomster

över 20 000 eller i undantagsfall 30 000 kronor om året. Denna löneförbättring

hade emellertid landstingen ensamma fått svara för. En höjning

av minimilönerna och en ökning i samband därmed av statens bidrag till

tandläkarnas avlöning vore sålunda påkallad.

Odontologiska föreningen har förklarat att en fördubbling av de årliga

stipendiebeloppen givetvis vöre ägnad att i sin mån stimulera intresset för

folktandvården bland de blivande tandläkarna. Föreningen ville för sin del

föreslå, att stipendier skulle kunna tilldelas även sådana nyexaminerade

tandläkare som vore villiga att kvarstanna i folktandvården och under studietiden

icke åtnjutit stipendium. En justering av distriktstandläkarnas löneförmåner

skulle otvivelaktigt också skapa ökad efterfrågan på folktandvårdstjänster.

Enligt föreningens uppfattning skulle speciellt de unga tandläkarnas

intresse för folktandvården öka genom en höjning och lämplig avvägning

av tantiemförmånerna så att den personliga dugligheten premierades

i högre grad än vad med nu tillämpade lönesystem vore fallet. Möjligheten

till efter hand mer ökade inkomster skulle säkerligen vinna många

av de unga tandläkare för folktandvården, vilka nu på grund av större utvecklingsmöjligheter

föredroge att ägna sig åt privat tandvård.

Med hänsyn särskilt till rekryteringen av tandläkare till distriktstandläkaretjänster

i Norrland har norrlandskommittén i sin i det föregående omnämnda

skrivelse ifrågasatt införande av vissa ytterligare föreskrifter angående

villkoren för åtnjutande av stipendier. Kommittén har sålunda erinrat

att behovet av en utbyggnad av folktandvården vöre mycket olika på olika

platser samt därvid anfört följande.

A ena sidan finnas åtskilliga platser där folktandvård saknas, men där

tandvårdsbehovet likväl blivit i avsevärd utsträckning tillgodosett på andra

vägar, exempelvis genom kommunal tandvård eller genom privatpraktiserande

tandläkare. Å andra sidan finnas platser, där behovet av en utbyggnad

av folktandvården är särskilt trängande därför att varje möjlighet att

erhålla tandvård inom överkomligt avstånd från hemorten saknas. Behovet

av en utbyggnad av folktandvården är vidare beroende av befolkningens

tandförhållanden samt av dess ekonomiska möjligheter att anlita privatpraktiserande

tandläkare etc. Kommittén erinrar även örn sådana orter som

på grund av avflyttning av tandläkare (i allmänhet tandläkare med obligatorisk

tjänstgöring) fått avbryta påbörjad skoltandvård och som därför äro

i behov av en kontinuerlig tandvård för att vidmakthålla de vunna resultaten.

Det synes givetvis särskilt angeläget, att folktandvården i första hand

utbygges i .sådana trakter, som nyss angivits. Det nuvarande stipendiesystemet

ger emellertid inga garantier för att så kommer att ske. Norrlandskommittén

vill med hänsyn till det anförda ifrågasätta, örn icke stipendiaterna i

första hand borde dirigeras till dylika platser. Detta synes enklast kunna ske

genom att de studerande såsom villkor för erhållande av stipendium fingo

förbinda sig alt i första hand fullgöra stipendiatljänstgöringen å någon av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 148.

de platser där tandvårdsbehovet enligt medicinalstyrelsens prövning vore särskilt

trängande. Urvalet av de platser, som stipendiaterna skulle få välja

emellan, skulle givetvis justeras efter hand som folktandvården utbyggdes.

Det synes kommittén icke obilligt, att en studerande, som tillerkännes så

stora förmåner som medicinalstyrelsen föreslagit (2 000 kronor per år) får

under viss begränsad tid vid anställning i allmän tjänst finna sig i en sådan

inskränkning av sin valfrihet i fråga om arbetsplats. Man måste visserligen

som följd härav räkna med att stipendierna bliva mindre lockande, men kommittén

finner dock antagligt, att den avsevärda ökning av stipendiebeloppet,

som föreslagits (från 1 000 till 2 000 kronor) väl böra kunna uppväga den

minskade valfriheten. Det må för övrigt anmärkas, att de stipendiesökande

icke heller enligt gällande bestämmelser kunna med säkerhet räkna med

placering vid någon speciell klinik.

Kommittén har ytterligare anfört följande.

För att förebygga onödiga omflyttningar synes stipendiaterna böra förbinda

sig att fullgöra tjänstgöringen under det obligatoriska året på samma

ort som stipendiattjänstgöringen.

Graderingen i angelägenhetsgrader av de olika tjänsterna inom folktandvården

bör självfallet vidtagas i samråd med landstingen så att dessa i god

tid kunna iordningställa ett erforderligt antal kliniker på de platser där vid

nämnda samråd behovet befinnes vara särskilt trängande. Ett dylikt samarbete

synes erforderligt även med hänsyn till att vissa landsting bevilja

tilläggsstipendium eller lån eller bådadera till studerande, som förbinda sig

att tjänstgöra inom landstingets folktandvård. Därest en av statsmakterna

dirigerad stipendiattjänstgöring kommer till stånd synes nämligen landstingen

knappast böra bevilja dylika stipendier eller lån förrän de med medicinalstyrelsen

diskuterat sina aktuella utbyggnadsplaner. Det skulle eljest

runna tänkas förekomma, att en landstingsstipendiat, som samtidigt erhållit

statsstipendium, icke kan fullgöra sitt åtagande gentemot landstinget, emedan

ingen av landstingets tjänster placerats bland de aktuella tjänsterna på

medicinalstyrelsens lista, då stipendiaten avlägger examen.

Departementschefen,

Anslaget tili stipendier för blivande distriktstandläkare är i gällande riksstat

(femte huvudtiteln, punkt C 79) upptaget med 150 000 kronor. Enligt vad

jag inhämtat har under innevarande läsår ingivits ansökningar om stipendier

av omkring 155 vid tandläkarinstitutet inskrivna studerande. Under närmast

föregående läsår var antalet sådana ansökningar 172. Antalet har alltså nedgått

något, men överstiger alltjämt det antal stipendier för vilket medel beräknats.

För att stimulera de studerande att ansöka örn stipendier synes mig

vid sådant förhållande den av medicinalstyrelsen ifrågasatta fördubblingen

av stipendiernas storlek icke för närvarande erforderlig. Jag kan för den

skull icke förorda styrelsens ifrågavarande förslag. Däremot synes det mig

rimligt att på grund av att från och med innevarande vårtermin ytterligare

40 tandläkarstuderande antagits medel beräknas för ett något ökat antal stipendier,

förslagsvis 170. Jag förutsätter därvid att, därest antalet ansök
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

23

ningar om stipendier för läsåret 1946/47 kommer att överstiga 170, hinder

icke bör möta för Kungl. Majit att medgiva utdelande av ytterligare det antal

stipendier, som kan befinnas erforderligt. I enlighet med det anförda

torde alltså ifrågavarande anslag för nästkommande budgetår böra uppföras

med ett till 170 000 kronor förhöjt belopp. Att, såsom norrlandskommittén

ifrågasatt, förbinda stipendierna med särskilda villkor beträffande tjänstgöringsorten

synes mig icke för närvarande böra ifrågakomma.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår ha såväl medicinalstyrelsen

som vissa av remissinstanserna föreslagit särskilda åtgärder för att stimulera

rekryteringen av tandläkare till folktandvården. Medicinalstyrelsen har

i samband härmed förordat, att särskild utredning verkställes i syfte att nedbringa

studiekoslnaderna vid tandläkarinstitutet. I likhet med statskontoret

är jag av den uppfattningen att en dylik utredning bör ses i samband med

frågan örn en sänkning av utbildningskostnaderna för övriga studerande vid

universitet och högskolor. I allt fall torde resultatet av 1944 års tandläkarutbildningssakkunnigas

utredningsarbete böra avvaktas innan särskilda åtgärder

i förevarande hänseende vidtagas. Vad angår övriga åtgärder som

förordats i syfte att göra tjänsterna inom folktandvården mera lockande

ha åtskilliga synpunkter framkommit, som synas förtjänta av beaktande.

Utan närmare utredning i ämnet är jag dock icke beredd att taga ställning

till de framkomna förslagen utan torde dessa böra bliva föremål för övervägande

vid den allmänna översyn av folktandvårdsförfattningarna, som

jag enligt vad jag i det föregående omnämnt ämnar söka få till stånd.

Hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet lagrådets utlåtande måtte genom

utdrag av protokollet inhämtas över ett inom socialdepartementet upprättat

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467)

örn viss begränsning av legitimation som tandläkare av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.1

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Nils Hedfors.

1 Detta lagförslag, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 148

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den 5 mars

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 26 februari 1946 lillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22

februari 1946, hade Kungl, Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943

(nr 461) om viss begränsning av legitimation som tandläkare.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren

L. G. Ohlsson.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Santesson anförde:
Vid

antagandet av 1943 års lag örn viss begränsning av legitimation som

tandläkare framhölls nied styrka, att lagen, mot vilken kunde resas vägande

principiella betänkligheter, borde gälla endast såsom ett provisorium. Enligt

det remitterade förslaget skall lagen nu erhålla fortsatt giltighet till och med

den 30 september 1948, och av den förebragta utredningen framgår, att även

efter nämnda tidpunkt svårigheter komma att möta att tillgodose behovet av

tandläkare inom folktandvården. Vid sådant förhållande kan starkt ifrågasättas,

huruvida det är riktigt att nu förlänga lagens giltighetstid. Då vissa

av de omständigheter, som föranledde lagens antagande, ännu äro för handen

och ett upphörande av den på lagen grundade tjänstgöringsskyldigheten

skulle allvarligt äventyra folktandvården, synes dock förslaget icke böra avstyrkas.

Det är emellertid angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för att på

annat sätt bereda tillgång till erforderligt antal kvalificerade tandläkare för

folktandvårdens upprätthållande.

Justitierådet Ekberg yttrade:

Efter beredskapens avveckling ha förutsättningarna för ifrågavarande lagstiftning

så förändrats, att densamma, som innebär ett allvarligt avsteg från

gällande rättsgrundsatser, icke kan försvaras. Jag avstyrker fördenskull,

att förslaget upphöjes till lag.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr lis.

25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 8 mars

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,

Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och

ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, lagrådets den 5 mars 1946 avgivna utlåtande över det till lagrådet

den 22 februari 1946 remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet

av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som

tandläkare samt anför därvid följande.

Tre av lagrådets ledamöter ha ansett sig icke böra avstyrka det remitterade

förslaget. En ledamot har däremot avstyrkt, att förslaget upphöjes till lag,

under åberopande av att förutsättningarna för ifrågavarande lagstiftning

efter beredskapens avveckling så förändrats, att lagen, som innebure ett allvarligt

avsteg från gällande rättsgrundsatser, icke kunde försvaras. Även förstnämnda

ledamöter ha på anförda skäl ansett det kunna starkt ifrågasättas,

huruvida det vore riktigt att förlänga lagens giltighetstid, och funnit angeläget,

att åtgärder snarast vidtoges för att på annat sätt bereda tillgång till

erforderligt antal kvalificerade tandläkare för folktandvårdens upprätthållande.

Av vad jag förut anfört i delta ärende torde framgå, att jag funnit de principiella

betänkligheter, som otvivelaktigt kunna hysas mot den här ifrågavarande

lagstiftningen, böra vika för angelägenheten att upprätthålla och i

görlig mån utbygga folktandvården. Denna min uppfattning har delats av

lagrådets flesta ledamöter. I anledning av vad en skiljaktig ledamot av lagrådet

yttrat vill jag framhålla, att de återverkningar på utbildningen av nya

tandläkare, som förorsakats av beredskapsförhållandena, alltjämt äro i viss

mån kännbara och att denna omständighet endast var en bland dem, som

ledde till genomförandet av 1943 års lagstiftning.

Jag vill erinra örn att jag vid anmälan den 22 februari 1946 av förevarande

ärende förordat, att å riksstaten för nästa budgetår det under femte

huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Stipendier för blivande distriktstandläkare

m. fl. upptages med ett till 170 000 kronor förhöjt belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. I sami. Nr lis.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr litt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte genom proposition

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, till antagande förelägga

riksdagen förenämnda förslag till lag angående fortsatt

giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om viss begränsning

av legitimation som tandläkare,

dels ock föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret

1946/47 under femte huvudtiteln till Stipendier för blivande

distriktstandläkare m. fl. anvisa ett förslagsanslag

av ............................. kronor 170 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen

bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Bengt Söderqvist.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm ISIG

616303

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:403 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. a1 i texten
  2. SU 1946:200 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för budgetåret 194-6\47 till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. s. 1 i texten
  3. Rskr. 1946:280 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i Trollhä s. 1 i texten
  4. 2LU 1946:28 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 s. 1 i texten