Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering

1946-03-08 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:154, Med förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

1

Nr 154.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig

vattenreglering; given Stockholms slott den 8 mars

1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den

20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 154.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Förslag

till

Lag

om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732)

med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Härigenom förordnas, att till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939

med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering skola fogas

de bestämmelser som nedan angivas.

Denna lag---Svensk författningssamling.

Där beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt denna

lag, meddelats innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, skall,

ändå att beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft, vad i lagen stadgas alltjämt

äga tillämpning med avseende å regleringen. Har, innan tiden för meddelat

tillstånd gått till ända, ansökan inkommit om tillstånd till reglering enligt

3 kap. vattenlagen, åge vattendomstolen, på ansökan som inkommit inom

samma tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig reglering, dock ej för längre

tid än till dess tre år förflutit från det förordnandet upphörde att gälla.

Har i annat fall ansökan om tillstånd enligt denna lag inkommit till vattendomstolen

innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, åge vattendomstolen

jämväl därefter meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen stadgas,

om det finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, och

skola lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning å reglering, vartill tillstånd

sålunda gives.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen

och t. f. chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Danielson,

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga

om den fortsatta tillämpningen av gällande bestämmelser angående tillfällig

vattenreglering samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser.

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av krigsutbrottet

vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig

vattenreglering. Enligt 1 § i denna lag äger Konungen vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden för viss tid eller tills vidare förordna, att vad i lagen

är stadgat om meddelande av tillstånd till tillfällig vattenregering skall

äga tillämpning. Förordnande må dock, under tid då riksdagen är samlad, ej

meddelas utan dess samtycke. Meddelas förordnande då riksdagen ej är

samlad, kräves för att det fortfarande skall gälla, att det godkännes av nästföljande

riksdag. I samband med lagens utfärdande har Kungl. Majit med

riksdagens samtycke genom särskild kungörelse meddelat dylikt förordnande

att gälla tillsvidare.

Syftet med ifrågavarande lagstiftning var att snabbt bereda möjlighet till

ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till besparingar i förbrukningen

av kol och annat bränsle. Lagen innefattar av denna anledning betydande

lättnader i förhållande till vattenlagens regler beträffande förutsättningarna

och villkoren för sådan vattenreglering som avses med lagen liksom

rörande förfarandet.

Vid lagens tillkomst förutsattes, att åtgärder, som skulle medföra varaktiga

olägenheter eller som skulle vara förenade med större kostnader, icke

komme att vidtagas, då genom lagen åsyftades att vinna endast en tillfällig

ökning av vattenkraften. Lagen erhöll emellertid en i vissa hänseenden vidare

tillämpning än sålunda förutsatts. Med stöd av lagen företogos även mera

betydande regleringsåtgärder beträffande mycket stora vattenmagasin. Med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

hänsyn härtill skedde genom lag den 17 juni 1943 vissa ändringar i lagen

för att bättre tillgodose de allmänna och enskilda intressen som kunde bliva

lidande genom dylika större regleringsföretag. Därefter ha i samband med

överarbetning av vattenlagens stadganden örn s. k. regleringsavgift motsvarande

bestämmelser i 1939 års lag undergått ändring genom lag den 12 maj

1944. I sin nuvarande lydelse ha de materiella bestämmelserna i 1939 års lag

i huvudsak följande innebörd.

Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första

stycket vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd

meddelas till tillfällig reglering av avriiiningen ur sjö eller annan vattensamling

eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän och enskild synpunkt

medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.

Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag meddelas

för viss tid, högst tre år. Efter framställning därom äger vattendomstolen

ändra övriga villkor för tillståndet eller föreskriva nya villkor, när det

finnes påkallat. I fråga om tillfällig reglering som berör någon av de största

sjöarna eller eljest är av synnerlig omfattning skall emellertid frågan örn

företagets tillåtlighet underställas Kungl. Maj:ts prövning under samma förutsättningar

som eljest gälla enligt 4 kap. 13 § vattenlagen.

Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § i 1939 års

lag, att örn vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men för fisket,

fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs. Avgiften skall

erläggas från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.

Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd som

beröres av företaget eller är den båtnad som vinnes av stor betydelse, skall

enligt 7 § i 1939 års lag s. k. regleringsavgift utgå för företaget med skäligt

belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor för år, från och med

det halvår då tillståndet först tages i anspråk. Avgiften skall enligt nämnda

lagrum utgå för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål beträffande bygden

som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen. Detta innebär att medlen skola användas

för tillgodoseende av allmänna behov beträffande den bygd som beröres

av företaget, såsom jordbrukets främjande eller beredande av tillgång

till elektrisk kraft eller eljest för befolkningens behov.

För skada och intrång genom vattenregleringen skall ersättning utgå enligt

9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft, som på grund av

1939 års lag tillfälligt tages i anspråk, behöver dock i regel ersättning ej

lämnas.

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet

skall jämlikt 6 § i 1939 års lag icke äga tillämpning på tillfällig reglering,

men är regleringen uppenbart till nytta för annan som utnyttjar vattenkraft,

är denne dock pliktig att lämna skäligt bidrag till kostnaden för

regleringen.

I processuellt hänseende stadgas i 8 §, att vattendomstolen, där det kräves

för undvikande av dröjsmål med vattenregleringen, äger att vid meddelande

av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

senare tidpunkt. Jämväl fastställandet av fiskeavgift och regleringsavgift må

uppskjutas till lämplig tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer

att lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna

sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning

till honom helt eller delvis fastställas på förhand. Beloppet kan således

bestämmas preliminärt. Härjämte har föreskrivits, att vattendomstolen

även eljest i avbidan på närmare utredning må utdöma belopp, som med

hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd

som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse, att

ersättning bestämmes så snart ske kan. Ersättning, som bestämmes i penningar,

må fastställas att utgå för år eller del av ar, sa länge regleringen varar,

med rätt för vattendomstolen att höja eller sänka ersättningen, örn skäl

därtill äro. I överensstämmelse med den princip som ligger till grund för bestämmelserna

i 9 kap. 66 och 67 §§ vattenlagen har stadgats, att vattendomstolens

beslut i ersättningsfråga skall omedelbart gå i verkställighet som om

det vunnit laga kraft, därest sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering.

Vattendomstolen eller överinstans må dock förordna, att verkställighet

tills vidare ej skall äga rum. Vad som i enlighet med vattendomstolens

beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning må ej

återkrävas.

Beträffande innebörden av det provisoriska bestämmandet av ersättning

har under förarbetena till 1943 års ändringar i 1939 års lag framhållits, att

den preliminärt bestämda ersättningen ma avräknas allenast pa den ersättning

som slutligen bestämmes i anledning av den tillfälliga regleringen och

alltså icke på den ersättning som kan komma att bestämmas med anledning

av definitiv reglering. Då den tillfälliga regleringen åtföljes av definitiv reglering,

skall ersättning alltså utgå dels för all skada under tiden för den tillfälliga

regleringen dels ock för den bestående skadan till följd av den definitiva

regleringen.

I motiven till 1939 års lag har anmärkts, att det utan särskilt stadgande

syntes vara tydligt, att tillämpningen av vad ill kap. 27 § vattenlagen vore

stadgat örn ansökningshandlingarnas innehåll skulle i mål om tillfällig vattenreglering

enligt 1939 års lag anpassas etter målets beskaffenhet och att

eventuellt erforderlig komplettering av ansökningshandlingarna med hänsyn

till ersättningsfrågorna icke borde behöva föranleda dröjsmål med utfärdande

av tillstånd till regleringsåtgärden.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång, som icke av vattendomstolen

förutsetts, skall för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattenrättsdomaren

eller av denne utsett särskilt biträde inom tom är fran det liden

för tillståndet gått till ända. Efterföres tillfällig reglering av definitiv reglering,

må anspråk med anledning av den förra regleringen framställas inom

den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 S vattenlagen. I motiven har lramhållits,

att örn den definitiva regleringen utföres av andra intressenter än

den tillfälliga regleringen, den sist omnämnda bestämmelsen icke innebär

någon överflyttning av skyldigheten ali gälda ersättningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

I övrigt stadgas bl. a. i 13 § första stycket i 1939 års lag, att befogenhet

att meddela interimistiska beslut, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts

vattenrättsdomaren för där angivna fall, iskall tillkomma honom jämväl i

fråga om tillfällig vattenreglering.

Framställning av vattenfallsstyrelsen.

Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag har aktualiserats

av vattenfallsstyrelsen i skrivelse till Konungen den 27 augusti 1945. I denna

skrivelse har styrelsen hemställt örn ändringar i vattenlagen för att vinna

snabbare prövning av frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags

tillåtlighet. Styrelsen framhöll därvid önskvärdheten av att vattendomstolen

vid ett tidigt skede av domstolsbehandlingen kunde få vid större anläggningar

meddela preliminära byggnadslov med utdömande i förskott av

ersättning för de skador, som de i samband därmed medgivna byggnadsarbetena

beräknades medföra. I fråga om 1939 års lag yttrade styrelsen, att

kraftförsörjningen under åtskilliga år framåt komme att arbeta under trycket

av de svårigheter, som skapats genom kriget och den fortsatta bränslebristen.

Krafttillgången väntades med stor säkerhet bliva knapp under tiden

fran hösten 1946 till hösten 1948. Det vore därför av stor betydelse, att lagen

komme att kunna användas under åtminstone denna tid. För vårt lands

kraftförsörjning under krigsåren hade lagen i fråga varit av oerhörd betydelse.

Några nämnvärda olägenheter torde icke till följd av densamma ha åsamkats

kraftföretagen motstående intressen. Alla skäl syntes därför även tala

för att den tillfälliga lagen inarbetades i vattenlagen och därmed bleve en för

framtiden gällande beståndsdel av denna.

Utlåtanden över vattenfallsstyrelsens skrivelse avgåvos av ett antal myndigheter

och sammanslutningar. I flertalet utlåtanden tillstyrktes, att en utredning

verkställdes rörande lämpligheten av de i framställningen avsedda

lagändringarna. I dessa yttranden underströks mer eller mindre starkt behovet

av deldom för meddelande av preliminära byggnadslov, varvid framhölls,

att dröjsmål med meddelande av tillstånd till utbyggnads- eller regleringsföretag

uppenbarligen kunde medföra betydande olägenheter. Beträffande

lagen med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering

uttalades i de flesta remissyttrandena betänkligheter mot ett inarbetande i

vattenlagen av dessa bestämmelser. Det vitsordades, att lagen varit av stor

betydelse under de exceptionella förhållanden som rått under kriget, och i

allmänhet restes inga invändningar mot att lagen finge förbliva i tillämpning

till dess någorlunda normala förhållanden inträtt. Samtidigt framhölls dock,

att lagen varit förenad med icke oväsentliga olägenheter för motstående intressen.

Kammarkollegiet framhöll, att lagens bestämmelser syntes kunna göras

tillämpliga, så länge nuvarande importsvårigheter bestode för stenkol och

flytande bränsle på grund av brist på arbetskraft och transportmedel, vilka

vore en direkt följd av kriget. Den knapphet i krafttillgången, som vattenfallsstyrelsen

räknade med för tiden hösten 1946—hösten 1948, syntes däremot

härröra av andra orsaker och icke kunna motivera en fortsatt tillämp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

7

ning av lagen. Denna vöre såväl i fråga om sitt sakliga innehåll som beträffande

de processformer, den tilläte, en typisk beredskapslagstiftning och erbjöde

icke det rättsskydd och den rättssäkerhet, vilka borde krävas under

fredliga förhållanden. Särskilt betänkligt syntes vara, att tillstånd till vattenreglering

kunde lämnas, innan skadeståndsfrågorna blivit prövade och utredda.

Kollegiet ansåge, att lagen borde sättas ur tillämpning, så snart förhållandena

i världen det medgåve. Örn trygghet skulle vinnas mot missbruk

av lagen, syntes den böra i sin helhet upphävas i samband därmed. Även

vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol — som anmärkte, att de

parter som berörts av de enligt 1939 års lag genomförda synnerligen omfattande

regleringarna av Indalsälvens och Lule älvs källsjöar förvisso icke delade

vattenfallsstyrelsens uppfattning, att nämnvärda olägenheter icke åsamkats

dem genom dessa regleringar — fann övervägande skäl tala för att lagen,

som alltigenom vore att karakterisera som en kristidslag, helt och hållet upphävdes.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhöll, att den lättnad i möjligheten

att få till stånd vattenreglering, som infördes genom 1939 års lag, tillkommit

under trycket av de svårigheter som kriget och bränslebristen skapat,

samt hävdade, att den rättsliga och sociala sidan av saken nu måste

skänkas större beaktande. Enligt länsstyrelsens förmenande borde domstolarna

få återgå till det arbetssätt som vattenlagen förutsatt som det normala.

Indals älvs flottningsförening, Ljunga älvs flottningsförening och Gimåns

flottningsförening förklarade sig anse det uppenbart, att såväl viktiga enskilda

intressen som det i det allmännas tjänst stående flottningsintresset utsattes

för fara att lida rättskränkning genom en fortsatt, av ett mer trängande

intresse icke längre motiverad tillämpning av 1939 års lag. Det kunde med

skäl befaras, att örn lagen bleve permanent, detta skulle leda till allt större

benägenhet hos kraftverksföretagare att undanskjuta ersättningsfrågor och

åsidosätta kravet på utredning om skador och olägenheter. Liksom andra

kristidsförfattningar borde 1939 års lag icke bibehållas sedan normala förhållanden

inträtt. Kalix åhs flottningsförening, Lule älvs flottningsförening

och Råne älvs flottningsförening instämde helt i de synpunkter som framförts

av nyssnämnda flottningsföreningar.

I fråga om den av vattenfallsstyrelsen ifrågasatta fortsatta tillämpningen

av 1939 års lag förklarade vattenöverdomstolen liksom även länsstyrelsen i

Jämtlands län, att det syntes betänkligt att utan tungt vägande skäl göra lagen

permanent.

I några yttranden framhölls önskvärdheten av att vid upphävande av 1939

års lag avbrott icke skulle behöva ske i tillfällig vattenreglering som vore avsedd

att bliva bestående.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar uttalade

i sådant hänseende, att den rätt till reglering för kraftändamål, som

för närvarande ägde rum i ett stort antal sjöar, grundade sig på tillstånd enligt

1939 års lag. I de allra flesta fallen torde det vara avsett att låta dessa

tillfälliga regleringar efterföljas av regleringar för all framtid. Ett avbrott i

regeringsrätten till följd av lagens upphävande, innan förslag till de för

framtiden bestående regleringarna hunnit utarbetas och prövas av vattendomstol,

skulle säkerligen vålla betydande olägenhet för kraftverkens ägare

utan motsvarande fördel för motstående intressen. Liknande uttalanden gjordes

av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, statens bränslekommission

och svenska vattenkraft föreningen.

Statens bränslekommission behandlade i sitt yttrande även kraft- och

bränslesiluationen under de närmast kommande åren.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Enligt kommissionens uppfattning vore det att förvänta, att kostnaden

för bränsle i jämförelse med kostnaden för elektrisk kraft under denna

period komme att vara högre än före krigsutbrottet. Efterfrågan på elektrisk

kraft för värmeändamål kunde därför även framdeles beräknas bli större

än under förkrigsåren. Övervägande skäl syntes också tala för att totala efterfrågan

på elektrisk kraft under de närmaste åren komme att fortsätta att

stiga i ungefär samma omfattning som hittills. På grund härav och med

hänsyn till erforderlig byggnadstid för påbörjade och planerade vattenkraftverk

och sjöregleringar komme kraftlillgången att bliva knapp åtminstone

t. o. m. bränsleåret 1947/48.

Den 23 november 1945 anmälde jag, efter gemensam beredning med cheferna

för jordbruks- och handelsdepartementen, vattenfallsstyrelsens skrivelse

i statsrådet. Jag framhöll därvid, att det syntes böra övervägas, huruvida

icke 1939 års lag nu borde upphävas och en återgång sålunda ske till

förkrigsförhållandena på detta område. Det syntes emellertid föreligga skäl

för en översyn av vattenlagens bestämmelser för att utröna, örn icke medgivande

till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag skulle kunna meddelas

efter ett snabbare förfarande utan att motstående intressen träddes för nära.

Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten att tillämpa deldom

i ansökningsmål. I samband härmed borde även utredas ett av vattenöverdomstolen

upptaget spörsmål om deldom beträffande rättegångskostnad

i vattenmål. Vid utredningen borde jämväl prövas, huruvida en inarbetning i

viss utsträckning av 1939 års lag i vattenlagen kunde befinnas ändamålsenlig.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades härefter särskilda sakkunniga,

statssekreteraren A. G. Walin, tillika ordförande, ledamoten av

riksdagens andra kammare K. J. B. Andersson, advokaten N. C. W. Berggren,

ledamoten av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören C. F.

Kleman, hovrättsasssessorn K. O. Riben, kraftverksdirektören J. A. Rusck och

ledamoten av riksdagens andra kammare G. T. Skoglund, för att biträda

med utredning av nu angivna frågor. Det skulle enligt statsrådsprotokollet

ankomma på de sakkunniga att i första hand till behandling upptaga frågan

örn upphävande av 1939 års lag jämte därav föranledda spörsmål samt att

utan dröjsmål framlägga särskilt förslag härom.

Till fullgörande av den uppgift, som i första hand ålagts dem, ha de sakkunniga

med skrivelse den 15 januari 1946 överlämnat en promemoria med

utkast till lag örn tillägg till slutstadgandet till 1939 års lag.

Promemorian.

I promemorian lämnas till en början en redogörelse för det aktuella

bränsle- och kraftläget.

I detta hänseende åberopa de sakkunniga vissa uppgifter från statens

bränslekommission (planläggningsavdelningen).

Kommissionen har erinrat om att elektrifieringsåtgärder under förra världskriget

medförde en väsentlig minskning av bränslebehovet. Beträffande

bränslebehovet under de närmast kommande åren har kommissionen uttalat

att— ehuru ökningen av produktionen av elektrisk energi varit väsentligt

större under det senare än under det förra världskriget — den totala bränsle
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

förbrukningen inom landet, då alla behov ånyo kunna täckas, ej torde komma

att minska på samma sätt som efter torra kriget. Såsom förklaring härtill

angives att, i den mån den ökade energiproduktionen funnit användning

för behov som annars behövt täckas med bränsle, detta till stor del skett

inom områden, där bränslebesparingen, mätt i ekvivalent kolmängd, ar tämligen

låg. För bränsleåret 1946/47 räknar man enligt kommissionen med

en i jämförelse med förkrigsåren i stort sett oförändrad eller något ökad

bränsleförbrukning. Närmare bestämt har förbrukningen av fasta bränslen

(inklusive olja i stationära anläggningar) under nämnda bränslear antagits

komma att uppgå till högst 12,24 och lägst 10,64 miljoner ekvivalenta stenkolston,

av vilka siffror den förra förutsätter goda konjunkturer och kall

vinter samt den senare sämre konjunkturer och varm vinter. För att tacka

detta bränslebehov har man enligt kommissionen raknat med följande

bränslemängder:

Svenska stenkol.................. 0.55 milj. ton = O.io milj. stenkolston

Torv............................ 1 » » = °''50

Ved............................ 25 » m3t = 3.85 » »

Koks, gas- och koksverk.......... 0.40 » ton = O.io »

Olja till industri, kraftverk, inrikes

sjöfart och hushåll ............ O.öo > » = 0.75 » »

Import av kol och koks ........................= 4-74~ 6.sa »_>-

10.64—12.24 milj. stenkolston

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna har kommissionens planläggningsavdelning

anfört, att produktionen av svenska stenkol, torv och ved

antoges komma att kunna uppgå till nyssnämnda kvantiteter. Det ansages

även vara möjligt att eldningsolja skulle kunna tillföras i erforderliga mängder,

ehuru distributionen kunde komma att erbjuda vissa problem. Däremot

vore det ännu mycket ovisst, om importen av kol och koks skulle kunna bli

så stor, att behovet skulle kunna fyllas. Som jämförelse kunde nämnas, att

importen av kol och koks under förkrigsåren i medeltal uppgick till ca 8,25

milj. ton per år. Under 1945 hade däremot endast skeppats 0,44 milj. ton,

och skeppningarna läge avsevärt under avtalade kvantiteter.

Beträffande kraftförsörjningen under de närmaste åren åberopas i promemorian

uppgifter från centrala driftledningens riksdriftbyrå. Härom anföres

i promemorian:

Enligt de lämnade uppgifterna hade belastningen under de fem åren närmast

före kriget ökat med i genomsnitt 580 miljoner kWh (MkWh) per ar Efter

den stagnation, som inträtt genom västspärren i april 1940, hade medelokningen

under krigsåren varit 750 MkWh per år. Denna stegring i belastningsökningen

sammanhängde med att den elektriska kraften under kriget

fått nya användningsområden och i större utsträckning än tidigare tagits

i anspråk för exempelvis elektriska ugnar och liknande termiska ändamål.

Krigets slut hade ej medfört någon avmattning i belastningsutvecklingen.

Ökningen sedan i maj 1945 hade i stället varit större än vid något tillfälle

under kriget. Belastningsnivån under hösten 1945 hade legat 10 procent över

nivån vid motsvarande tid 1944 och motsvarade en ökning i arsbelastningen

av 1 100 MkWh. Man räknade för närvarande, vad anginge utvecklingen

under de närmaste åren, nied en belastningsökning av 500 MkWh tor ar

1946, 440 MkWh för år 1947 och 400 MkWh för efterföljande ar. Bedömd

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

efter det aktuella läget syntes denna prognos dock ligga i underkant och

sannolikt komma att överskridas.

I fråga örn vattenkrafttillgången har centrala driftledningen uppgivit, att

de utbyggnader som voro färdigställda vid krigsutbrottet motsvarade en total

produktionsförmåga vid normal vattentillgång av cirka 8 300 MkWh per år

Genom den forcerade utbyggnadsverksamheten under krigsåren hade produktionsförmågan

ökats högst väsentligt och utgjorde för närvarande omkring

12 300 MkWh per år. Regleringsmagasinen hade år 1939 motsvarat

en energimängd av 1 800 MkWh per år och utgjorde för närvarande 3 900

MkWh per år. Produktions tillskotten hade till ej ringa del åstadkommits genom

ökade regleringar, vilka i stor utsträckning genomförts med stöd av

1939 års lag.

Centrala driftledningen har erinrat örn att krafttillgången trots de omfattande

vattenkraftutbyggnaderna under kriget för närvarande vöre knapp

Detta berodde visserligen delvis på att vattentillgången under hösten 1945

varit ovanligt dålig, men även vid normal vattentillgång skulle den tillgängliga

vattenkraften ej ha givit någon större marginal i förhållande till nu rådande

belastning. Under år 1946 komme endast två större krafttillskott att

erhållas, nämligen från det andra aggregatet i Alfta och det första aggregatet

i Namforsen, vilka tillsammans skulle giva 200 MkWh per år. Under 1947

skulle följa nya aggregat i Gammelänge, Järpströmmen, Krångede och Landsen

samt det andra aggregatet i Nämforsen med tillsammans 260 MkWh

per år. Dessa produktionstillskott vore dock ej tillräckliga för den för samma

tidrymd förutsedda belastningsökningen. Först under år 1948, då ytterligare

tillskott erhölles från nya kraftstationer i Mörsil, Hölleforsen och Skedviforsen

om sammanlagt 575 MkWh per år, komme balansen mellan vattenkrafttillgång

och belastning att bliva återställd till en någorlunda normal

relation.

Den brist, som sålunda beräknats komma att föreligga under de närmaste

två åren, mäste, enligt vad centrala driftledningen uttalat, i huvudsak täckas

med ångkraft. Eftersom ångkraften bleve dyr och därjämte innebure ett

ovälkommet ianspråktagande av landets bränsletillgångar, måste man dock så

långt möjligt söka begränsa användningen av densamma. Stora ansträngningar

måste därför fortfarande göras för att utbygga produktionsapparaten

för vattenkraft, bl. a. genom ökade regleringar.

Enligt uppgifter som av de sakkunniga inhämtats från svenska vattenkraftföreningen

utgör för närvarande totalvolymen av de regleringsmagasin

som tillkommit med stöd av 1939 års lag cirka 5 600 miljoner kubikmeter.

Denna myckenhet motsvarar, under ett normalår och under förutsättning att

85 procent av magasinsvolymen kommer till effektiv användning, en vid befintliga

vattenkraftverk uttagbar mängd högvärdig energi av omkring 1 600

MkWh per år. Dessutom ha tillstånd enligt 1939 års lag erhållits till korttidsregleringar,

genom vilka under ett normalår över 200 MkWh omvandlas

från lågvärdig till högvärdig energi.

För närvarande äro vidare enligt vattenkraftföreningens uppgifter under

domstolsbehandling ansökningar örn tillstånd till tillfälliga vattenregleringar

vilka, sedan regleringarna genomförts, komma att öka magasinsvolymen med

cirka 2 100 miljoner kubikmeter. Dessa regleringar komme att giva omkring

200 MkWh per år i nu utbyggda kraftverk men få sin huvudsakliga betydelse

först sedan nu under utbyggnad eller utvidgning varande kraftverk får
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

digställts. De konville då att giva en väsentligt mycket större mängd energi

än den nyss angivna.

Det framhålles tillika i promemorian, att regleringarna under torrår äro av

avsevärt större betydelse än vad här anförda siffror för ett normalår utvisa.

Sina allmänna synpunkter på frågan om fortsatt

tillämpning av 1 9 3 9 års lag lia de sakkunniga härefter utvecklat

sålunda:

1939 års lag tillkom för att möta de svårigheter som med krigets utbrott

uppstodo för vår bränsleförsörjning och avsåg, såsom inledningsvis omnämnts,

att genom vissa avsteg från vattenlagens bestämmelser bereda möjlighet

att snabbt vidtaga åtgärder för ökat tillgodogörande av vattenkraft och

därigenom minska konsumtionen av kol och annat bränsle. Lagen har alltså

karaktär av beredskapslagstiftning, och av 1 § i lagen framgår också, att sådana

tillstånd till vattenreglering som avses nied lagen skola få meddelas allenast

vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden. Sedan kriget nu upphört, bör frågan örn lagens fortsatta

tillämpning upptagas till prövning. För allmänheten måste det medföra

en känsla av rättsosäkerhet, att regleringsföretag, som medföra skada och

intrång, enligt lagen kunna komma till stånd innan ersättningsfrågorna blivit

lösta. Det bör också erinras örn att de med stöd av lagen anhängiggjorda

regleringsmålen ha medfört och alltjämt medföra en extra arbetsbelastning

för vattendomstolarna, särskilt genom de ofta återkommande skadeuppskattningar

som äro förenade med dessa mål. Även ur arbetsekonomisk synpunkt

är det därför ett önskemål att målen örn tillfällig reglering försvinna.

För att såvitt möjligt möta konsumenternas krav på vattenkraftproduktionen

har under kriget skett en forcerad utbyggnad av vattenkraftverk jämte

regleringsmagasin, och verksamheten fortgår alltjämt i samma uppdrivna

takt. Redan före kriget ökade kraftkonsumtionen årligen med stora kraftbelopp,

men den årliga belastningsökningen under krigsåren har varit väsentligt

större. Såsom förklaring härtill har centrala driftledningen uppgivit,

att den elektriska kraften under kriget fått nya användningsområden och i

större utsträckning än tidigare tagits i anspråk särskilt för industriella behov,

såsom för elektriska ugnar och liknande termiska ändamål. Att situationen

kunnat bemästras så som skett kan till avsevärd del tillskrivas de tillfälliga

regleringar som kunnat genomföras med hjälp av 1939 års lag. Trots den under

kriget starkt stegrade utbyggnaden av vattenkraftverk och tillskapandet

av nya regleringsmagasin är läget emellertid alltjämt mycket ansträngt. Till

detta förhållande har för innevarande säsong också i sin mån bidragit den

i vissa delar av landet sparsamma nederbörden under hösten 1945 med därav

följande ringa vattentillgång. Denna olägenhet kommer att göra sig kännbar

en viss tid framåt.

De sakkunniga vilja understryka, att kraftbehovet enligt vad man med

visshet kan förutse kommer att även framgent kontinuerligt stegras och att

kraftproduktionen måste ökas i samma mån för att icke allvarliga olägenheter

för näringslivet och allmänheten skola uppkomma. Stegringen av kraftbehovet

kan beräknas till mellan 400 och 500 MkWh per år. De tillskott

till vattenkraftproduktionen, vilka erfordras för att normal balans skall kunna

beräknas bliva i huvudsak uppnådd mellan valtenkrafltillgång och belastning,

kunna enligt centrala driftledningen icke antagas lia tillförts valtenkrafproduktionen

förrän tidigast är 1948. Härvid lörutsättes, ali redan beviljade

tillfälliga regleringar få bestå och att de nya regleringar snabbt kunna ge
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 154.

nomföras som äro nödvändiga för eli rationellt tillgodogörande av vattenkraften.

Särskilt i fråga om Indalsälvens och Ångermanälvens vattensystem

skulle stor nationalekonomisk förlust inträda, om ej redan beviljade tillfälliga

regleringar skulle få bestå eller nya sådana regleringar genomföras för

att skapa regleringsmagasin åt befintliga, påbörjade eller projekterade kraftstationer.

Under normala förhållanden brukar ångkraft anlitas för att avlyfta toppbelastning

och såsom reserv under vattenfattiga år. Vår import av bränsle är

alltjämt starkt begränsad och motsvarar icke tillnärmelsevis behovet. Örn

detta förhållande kommer att bestå en tid framåt, blir kraftproduktionen uppenbarligen

särskilt beroende av tillgängliga vattenmagasin. Vilka möjligheter

som inom den närmaste tiden kunna yppa sig i fråga om importen av

kol och andra fossila bränslen är alltjämt ovisst, och det synes därför ej

möjligt att nu bedöma, när sådana förhållanden åter kunna ha inträtt att

1939 års lag kan sättas ur tillämpning.

Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda

någon bestämd tidpunkt, då Kungl. Maj:ts förordnande den 20 oktober

1939, att vad i lagen är stadgat örn meddelande av tillstånd till tillfällig

vattenreglering tillsvidare skall äga tillämpning, bör upphöra att gälla. Det

torde kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t kommer att med uppmärksamhet

följa utvecklingen samt att förordnandet upphäves, så snart förhållandena

det medgiva.

Med avseende å tillämpningen av 1939 års lag under den tid, som ännu

kan återstå till dess Kungl. Maj:ts ovannämnda förordnande upphäves, vilja

de sakkunniga erinra örn att 1943 års ändringar i lagen inskärpt, alt vid dess

tillämpning tillbörlig hänsyn måste tagas till motstående intressen. Nämnda

ändringar torde också ha tillgodosett den berättigade kritik sorn tillämpningen

i det kritiska läget vid början av kriget icke kunde undgå att framkalla.

Naturligtvis är även i fortsättningen försiktighet påkallad, och en avvägning

bör ske mellan de krav som ur allmän synpunkt framställas för att

kunna tillgodose kraftbehovet, å ena sidan, och olägenheterna av ett mera

summariskt förfarande, å andra sidan. Det ligger i sakens natur, att vattendomstolen,

örn läget förbättrats, har anledning kräva mera ingående utredning,

innan tillstånd som avses i lagen meddelas, för att därigenom få tillfälle

att bättre bedöma vilka skadeverkningar som kunna befaras uppkomma

och i större omfattning än eljest skulle vara möjligt bestämma förskottsersättning.

Givetvis få därvid icke så stränga krav uppställas att syftet med

lagen förfelas. Erforderliga upplysningar örn det aktuella bränsleläget och

kraftförsörjningen i landet kan vattendomstolen erhålla av bränslekommissionen

och centrala driftledningen.

Ehuru de sakkunniga icke i nuvarande läge velat föreslå, att 1939 års lag

sättes ur tillämpning, ha de sakkunniga ansett behövligt att uppmärksamma

vissa spörsmål, som bliva aktuella då detta skall ske. I fråga örn redan beviljade

provisoriska regleringar komme det sålunda med säkerhet att i åtskilliga

fall visa sig önskvärt att kunna förlänga deras giltighetstid i avbidan

på att tillstånd enligt 3 kap. vattenlagen skulle kunna meddelas. Dessutom

syntes man vara nödsakad räkna med att det ur nationalekonomisk synpunkt

kunde bli angeläget att i viss utsträckning snabbt fullfölja en del regleringsprojekt

som vid tiden för förordnandets upphävande alltjämt befunne sig på

ansökningsstadiet. I syfte att förebygga, att med hänsyn till dylika förhållanden

hinder skulle anses möta att överhuvud upphäva förordnandet den 20

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 1Ö4.

oktober 1939, oaktat en betydande begränsning av lagens tillämpning skulle

vara möjlig, lia de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag till vissa särskilda

övergångsbestämmelser.

Till närmare motivering av detta förslag anförde de sakkunniga följande.

Vad först angår sådana tillfälliga regleringar, med avseende å vilka tillstånd

enligt 1939 års lag meddelats innan Kungl. Maj:ts förordnande örn

lagens tillämpning upphävts, må framhållas, att upphävandet av förordnandet

icke i och för sig medför att redan meddelade tillstånd upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts förordnande jämlikt 1 § innebär enligt ordalagen, »att vad i

denna lag är stadgat om meddelande av tillstånd till tillfällig reglering skall

äga tillämpning». Tillstånd skall enligt 3 § meddelas för viss tid, högst tre

år. Härav följer, att örn ett tillstånd gives t. ex. omedelbart innan förordnandet

häves, dess giltighetstid kan komma att sträcka sig intill tre år därefter.

Det synes också vara rimligt att en sökande, som erhållit tillstånd enligt

lagen och nedlagt kostnader för att utnyttja detsamma, under den tid

tillståndet avser skall kunna tillgodonjuta därmed åsyftad förmån. Tvekan

kan dock råda, hur det ställer sig örn beslutet ej vunnit laga kraft innan förordnandet

upphör att gälla. Talan kan tänkas ha fullföljts eller komma att

fullföljas till högre instans, och denna kan då måhända finna sig nödsakad

att undanröja utslaget. Detta bör icke komma i fråga, helst som vattendomstolens

utslag regelmässigt i mål av förevarande beskaffenhet innehålla föreskrift

örn att verkställighet omedelbart må äga rum. De sakkunniga vilja

därför föreslå en bestämmelse av innebörd att, där beslut, innefattande tillstånd

till tillfällig vattenreglering, meddelats innan förordnande jämlikt 1 §

upphört att gälla, vad i lagen är stadgat alltjämt skall äga tillämpning med

avseende å regleringen, även örn beslutet vid nämnda tidpunkt ännu icke

vunnit laga kraft. Det må i detta sammanhang anmärkas, att åtminstone vid

en av vattendomstolarna tillämpats den praxis, att tillstånd till tillfälliga regleringar

begränsats ej endast till viss bestämd tid utan även så, att tillståndet

skulle upphöra att gälla, när lagen ej längre finge tillämpas. Bakom

sistnämnda begränsning torde ligga den uppfattningen, att lagstiftaren avsett,

att regleringar som medgivits med stöd av ifrågavarande lag icke skulle

få fortfara längre än förordnande jämlikt 1 § ägde bestånd. Såsom av det

redan anförda framgår är detta emellertid icke lagens mening. En bestämmelse

av nyss angivet innehåll bör vara ägnad att undanröja varje tvekan om

att de beviljade regleringstillstånden må tillämpas sin tid ut, utan avseende

å den antydda särskilda begränsningen.

De sakkunniga lia framhållit, att stadgandena om befogenhet för vattendomstolen

att efter därom gjord framställning ändra villkoren för tillståndet

eller föreskriva nya villkor, när det funnes påkallat, eller att höja eller sänka

fastställd ersättning, när skäl därtill förelåge, självfallet skulle äga tillämpning

även sedan Kungl. Maj:ts förordnande upphört att gälla. Detsamma

vore förhållandet med lagens bestämmelser rörande tiden och sättet för anmälan

av anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke förutsetts

av vattendomstolen. Uppkomna ersättningsfrågor, vilkas prövning blivit av

vattendomstolen uppskjuten, skulle av vattendomstolen vid lämplig tidpunkt

upptagas lill behandling i enlighet med lagens bestämmelser, även örn Kungl.

Maj:ts förordnande örn lagens tillämpning då blivit upphävt. Detsamma

gällde, där vattendomstolen uppskjutit fastställandet av fiske- eller rcgleringsavgift.

I flera av de hänseenden, som nu angivits, kunde det tydligen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

bliva fråga om att tillämpa lagen även efter det tiden för medgiven reglering

gått till ända.

I promemorian behandlas härefter frågan, örn och på vad sätt tillfälliga

regleringar skulle ersättas av regleringar enligt vattenlagen. Härom anföres

följande.

De tillfälliga vattenregleringar som genomförts med stöd av 1939 års lag

torde i de flesta fall vara avsedda att ersättas av regleringar enligt vattenlagen.

I mångå fall torde för övrigt ansökan örn reglering enligt vattenlagen

ha ingivits samtidigt med eller kort efter ansökan örn reglering enligt 1939

års lag. Ett avbrott till följd av att 1939 års lag sättes ur tillämpning skulle

uppenbarligen kunna vara synnerligen olägligt för de kraftverk som äro

beroende av regleringsmagasinet i fråga. Med hänsyn härtill bör bland

övergångsbestämmelserna upptagas en regel, som medgiver att tillstånd enligt

1939 års lag förnyas jämväl efter det att Kungl. Maj:ts förordnande om

lagens tillämpning blivit upphävt. Såsom villkor för dylikt tillstånd till fortsatt

tillfällig reglering bör gälla ej mindre att ansökan om tillstånd till reglering

enligt 3 kap. vattenlagen inkommit till vattendomstolen, innan tiden för

det tillstånd som meddelats enligt 1939 års lag gått till ända, än även att inom

samma tid hos vattendomstolen gjorts ansökan om tillstånd till fortsatt

tillfällig reglering. Liksom regleringstillstånd enligt 1939 års lag överhuvud

bör sådant förnyat tillstånd som nu sagts få gälla allenast för viss

begränsad tid. Denna tid bör så avpassas alt förslag till de regleringar, som

äro avsedda att bliva för framtiden bestående, hinna utarbetas av sökanden

och prövas^ av vattendomstolen. För att emellertid tillfälliga regleringar icke

skola bestå alltför lång tid efter det lagen satts ur tillämpning synes en

yttersta gräns böra bestämmas, utöver vilken fortsatt tillfällig reglering i nu

avsedda fall överhuvud taget icke må beviljas. Med hänsyn till det anförda

torde böra stadgas, att sådant tillstånd till fortsatt tillfällig reglering varom

nu är fråga icke må meddelas för längre tid än till dess tre år förflutit från

det Kungl. Maj:ts förordnande enligt 1 § i lagen upphörde att gälla. Det är

visserligen tänkbart, särskilt när det gäller företag av stor omfattning, att ansökan

om tillstånd till permanent reglering icke hinner slutbehandlas före

treårsfristens utgång. De sakkunniga se emellertid icke häri tillräcklig anledning

att nu föreslå någon bestämmelse om möjlighet att ytterligare förlänga

meddelade tillstånd till tillfällig regelering. Skulle behov av en sådan bestämmelse

yppa sig, torde de sakkunniga — som komma att hålla sig underrättade

om hur avvecklingen av de tillfälliga regleringarna fortskrider — få

tillfälle att inkomma med förslag härom. Beträffande det föreslagna stadgandet

örn rätt för vattendomstolen att meddela tillstånd till fortsatt tillfällig

reglering må slutligen anmärkas att, då syftet med stadgandet blott är att

möjliggöra, att tillfällig vattenreglering ersättes av reglering enligt vattenlagen

utan att avbrott däremellan behöver ske, den genom stadgandet medgivna

förlängningen icke bör få innebära att befogenheten att reglera vattnets

avrinning ökas till förfång för motstående intressen. Det bör, såsom i

den föreslagna lagtexten angivits, vara fråga om en fortsatt tillfällig reglering,

där identitet med den föregående kan sägas föreligga, även om vissa

smärre jämkningar ej få anses uteslutna.

Bestämmelser av nu föreslaget innehåll innebära bland annat, att den som

erhållit regleringstillstånd enligt 1939 års lag icke har utsikt att, sedan förordnandet

om lagens tillämpning upphävts, få tillståndet förnyat, örn han icke

innan det utlöper inger ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen.

Örn han har för avsikt att begära sådant tillstånd, bör han därför i god

tid förbereda ansökningen härom. Kungl. Majit å sin sida synes vid utfär
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 154.

15

(landet av den författning, varigenom förordnandet om lagens tillämpning

upphäves, böra medgiva ett icke alltför kort anstånd med ikraftträdandet. Då

iordningställandet av en ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen

ofta kräver avsevärd tid, kan det eljest lätt inträffa, att innehavaren av ett

tillstånd enligt 1939 års lag, vilket utlöper kort efter ikraftträdandet av nämnda

författning, icke hinner inkomma med dylik ansökan och därför icke heller

kan få förnyat tillstånd enligt 1939 års lag.

I promemorian uppmärksammas jämväl sådana tillstånd enligt 1939 års

lag som ej meddelats av vattendomstolen utan av vattenrättsdomaren. Härom

uttalas följande.

Då det i det föregående talas om regleringstillstånd, meddelat enligt 1939

års lag, avses därmed i första hand tillstånd, meddelat av vattendomstol eller

högre rätt. Enligt vad de sakkunniga inhämtat har det emellertid i ganska

stor utsträckning förekommit, att regleringar igångsatts och under kortare

eller längre tid utövats med stöd allenast av ett tillstånd, som vattenrättsdomaren

meddelat under hänvisning till 13 § första stycket i lagen. Det är måhända

tvivelaktigt, om en dylik tillämpning av nämnda lagrum verkligen varit

avsedd. I den mån regleringar, som sålunda icke ha annan laglig grund

än ett beslut av vattenrättsdomaren, pågå vid tiden för upphävandet av förordnandet

örn lagens tillämpning vore det emellertid knappast rimligt att

i här berörda hänseenden behandla dem annorlunda än regleringar till vilka

tillstånd givits av vattendomstolen. Övergångsbestämmelserna böra därför

formuleras på ett sätt som icke ger anledning antaga, att en sådan åtskillnad

skulle vara åsyftad.

För att mildra övergången, då 1939 års lag sättes ur kraft, förordas i promemorian

också att lagen skulle alltjämt tillämpas på ansökningar av större

betydelse som inkommit medan lagen var i kraft. I detta hänseende anföres:

När Kungl. Maj:ts förordnande enligt 1 § i 1939 års lag upphör att gälla,

kunna givetvis ansökningar ha inkommit till vattendomstolen vilka då ännu

icke prövats. Då beslut givits, att vad i lagen är stadgat örn meddelande av

tillstånd till tillfällig vattenreglering icke vidare skall gälla, är tydligen grunden

härtill, att bränsle- och kraftläget icke längre är så ansträngt. Med denna

tankegång skulle måhända bäst överensstämma att anhängiggjorda men icke

prövade ansökningar örn tillfälliga vattenregleringar icke finge bifallas. Å

andra sidan skulle ett avskärande av all möjlighet att vidare få dylika ansökningar

prövade enligt lagens bestämmelser kunna medföra kännbara olägenheter.

Kraftproducenterna kunna ha räknat med sökta tillfälliga regleringar

såsom väsentliga faktorer i kraftförsörjningen. Ett abrupt kullkastande av

dessa beräkningar skulle kunna vålla kraftförsörjningen allvarligt avbräck.

Från denna synpunkt synes det vara angeläget alt överväga en mera successiv

avveckling av lagens tillämpning. Det kan även från arbetsekonomisk

synpunkt framstå som irrationellt, att en ansökan, å vilken sökanden nedlagt

avsevärt arbete och som kanske redan föranlett utfärdande av kungörelse,

skriftväxling och sammanträden vid vattendomstolen, därefter måste lämnas

utan vidare prövning, enär den till stöd för ansökningen åberopade lagstiftningen

satts ur tillämpning. Visserligen kan utredningen måhända i viss utsträckning

tillgodogöras för mål örn tillstånd till permanent reglering, men

åtskilligt arbete torde dock ofta bliva bortkastat. Flir att mildra (ivergången

synes en möjlighet böra medgivas att med anledning av redan inkomna ansökningar

lämna tillstånd enligt 1939 års lag. Det skulle vara synnerligen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-54.

önskvärt att kunna stadga en bestämd frist, inom vilken sådant tillstånd skall

ha meddelats. Men en bestämmelse härom torde bl. a. på grund av vattendomstolarnas

arbetsbörda icke kunna uppställas. I stället torde det, utöver

vad som föreskrives i ‘2 § i lagen om förutsättningarna för tillstånd — nämligen

att den ifrågasatta vattenregleringen prövas ur allmän och enskild synpunkt

medföra fördel som väsentligt överstiger därmed förenade olägenheter

— böra stadgas, att meddelande av tillfälligt regleringstillstånd finnes vara

av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen. För så vitt det eller de kraftverk

som äro beroende av regleringsmagasinet stå i förbindelse med riksnätet,

innebär nämnda uttryck, att regleringen skall vara av avsevärd betydelse

för kraftförsörjningen i riket, sedd som helhet. Därest i undantagsfall

skulle vara fråga örn ett regleringsmagasin för en isolerat belägen kraftstation

som förser eller är avsedd att förse viss byggd med kraft och cj är anknuten

till riksnätet, skall det emellertid vara tillfyllest att regleringen är av

avsevärd betydelse för kraftförsörjningen i den bygden. Där genomförandet

av den med ansökningen avsedda regleringen finnes kunna utan väsentlig

olägenhet anstå i avbidan på prövning enligt vattenlagen, skall regleringstillstånd

icke meddelas enligt 1939 års lag. Härigenom har sålunda bereus tillfälle

till en viss gallring, vilket även är av betydelse för vattendomstolarna

ur arbetsekonomisk synpunkt. I likhet med vad tidigare föreslagits beträffande

tillfällig vattenreglering, vartill tillstånd redan givits, då Kungl. Majus förordnande

örn lagens tillämpning upphör att gälla, böra uppenbarligen lagens

bestämmelser alltjämt äga tillämpning även i fråga örn tillfällig reglering,

varlin tillstånd lämnas efter nämnda tidpunkt.

De sakkunniga lia påpekat en skillnad som kommer alt föreligga mellan

de olika övergångsbestämmelserna samt härom anfört följande.

En jämförelse mellan de för olika fall föreslagna övergångsbestämmelserna

ger vid banden, att den som vid tidpunkten för upphävandet av det jämlikt

1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet innehar ett gällande tillstånd

till tillfällig reglering icke kan få detta utsträckt längre än till tre år efter

nämnda tidpunkt, under det att däremot den som vid förordnandets upphävande

blott gjort ansökan om tillstånd till sådan reglering under vissa förutsättningar

bär utsikt att, sedan vattendomstolen behandlat ansökningen,

erhålla ett regleringstillstånd, gällande intill tre år från tillståndets meddelande.

Den senare kan alltså få tillstånd att fortfara med reglering enligt

1939 års lag till en mera framskjuten tidpunkt än den förre. Till stöd för

att göra en sådan skillnad vilja de sakkunniga framhålla följande.

Det är ett önskemål att vattendomstolarna först avarbeta de mål i vilka

tillfällig reglering redan börjat tillämpas när Kungl. Maj:ts förordnande enligt

1 § upphör att gälla. Sakägarna i dessa mål kunna ha fått vänta ganska

länge på att deras anspråk skola slutligen prövas, och det är därför befogat

att söka inrikta arbetet på att deras rätt i första hand tillgodoses. Den föreslagna

begränsningen av möjligheten att bevilja förlängt tillstånd till att avse

högst tre år från det nämnda förordnande upphörde att gälla är självfallet

ägnad att förmå sökandena och domstolarna att med tillgängliga arbetskrafter

först ägna sig åt att lösa frågan örn tillstånd till permanent reglering i de

fall. då tillfällig reglering redan kortare eller längre tid tillämpats när Kungl.

Maj:ts förordnande upphörde att gälla. Från sökandens synpunkt innebär

förslaget, att sökanden i dessa fall städse kan få tillgodonjuta förmånen avtillfällig

reglering minst tre år. Vanligen blir tiden sammanlagt åtskilligt

längre, kanske ända upp till ett tiotal år. Sökanden har alltså fått tid på sig

att avveckla den tillfälliga regleringen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

17

För att, efter det Kungl. Maj:ts förordnande upphört att gälla, kunna tillgodose

det växande kraftbehovet är det emellertid nödvändigt ej blott att

förvandla åtminstone de viktigare av då bestående tillfälliga regleringar till

permanenta utan även att efter hand anordna nya regleringsmagasin. Det

är icke tänkbart att kunna tillgodose detta behov, örn man plötsligt vid viss

tidpunkt skulle bliva hänvisad enbart till att använda det ordinära förfarandet

enligt vattenlagen. Under en övergångstid måste en möjlighet finnas

att för tillgodoseende av det växande behovet i viss utsträckning alltjämt

medgiva nya tillfälliga regleringar, helst om tillgängliga arbetskrafter skola,

såsom nyss nämnts, i första hand koncentreras på att ersätta redan beviljade

tillfälliga regleringar med permanenta regleringar. Dessa nya tillfälliga regleringar

måste självfallet få tillämpas någon tid för att det skall vara någon

mening med dem. De komma enligt förslaget såtillvida i ett sämre läge än

förut beviljade tillfälliga regleringar som de aldrig skalle få tillämpas utöver

tre år. Medan de nya tillfälliga regleringarna äro i tillämpning kan man

hoppas, att det skall bliva möjligt att dels förbereda deras övergång till permanenta

regleringar dels oek på före kriget vanligt sätt förbereda de ytterligare

regleringar som behövas för att det stigande kraftbehovet skall kunna

tillgodoses. Måhända kan det visa sig att denna förhoppning slår fel och att

det blir nödvändigt att underlätta sökandenas och vattendomstolarnas svårigheter

under sistnämnda övergångstid, då en dubbel arbetsbörda väntar.

Det är möjligt att lättnaden kan till en del böra beredas genom ändringar i

vattenlagen. Ännu är det emellertid för tidigt att överblicka detta problem.

En viktig sida av saken är att vattendomstolarna förses med erforderliga arbetskrafter.

Beträffande formen för de erforderliga övergångsbestämmelsernas meddelande

uttalas i promemorian följande.

De sakkunniga ha övervägt frågan, huruvida icke bestämmelser av nu föreslaget

innehåll lämpligen kunde i samband med upphävande av det jämlikt

1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet utfärdas såsom övergångsbestämmelser

till förordnandets upphävande. Då bestämmelserna innebära,

att tillstånd till tillfällig vattenreglering skall kunna meddelas under en avsevärd

tid efter det Kungl. Majit funnit anledning upphäva förordnandet

och därigenom angivit, att de krisförhållanden som föranlett förordnandet

strängt taget icke längre äro för handen, synes dock den antydda utvägen innefatta

ett alltför långt gående utnyttjande av stadgandet i 1 ''§ i lagen. Ehuru

bestämmelserna egentligen icke ha karaktären av övergångsbestämmelser till

lagen, synas de i stället lämpligen, i analogi med vad som i motsvarande fall

skett i en del andra krislagar, kunna fogas till slutstadgandet i denna. De

torde böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Med den ståndpunkt sorn de sakkunniga intagit till frågan om fortsatt

tillämpning av 1939 års lag ha de sakkunniga ansett sig icke för närvarande

ha anledning att taga under närmare övervägande, huruvida och i så fall när

lagen bör upphävas. lill denna iråga förklara sig de sakkunniga vilja återkomma

vid avgivande av förslag, i vad mån lagens bestämmelser lämpligen

skola inarbetas i vattenlagen.

I övei ensstämmelse med vad salunda anförts lia de sakkunniga upprättat

utkast tilli lag om tillägg lill slutstadgandet till lagen den 20 oktober 1939 (nr

732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vidt enreglering.

bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 samt. Nr lii. o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

1 detta förslag ha två nya stycken fogats till slutstadgandet i 1939 års lag.

Därvid har först angivits, att om beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig

vattenreglering enligt denna lag, meddelats innan Kungl. Maj:ts förordnande

enligt 1 § i lagen upphört att gälla, vad i lagen stadgas alltjämt skall äga

tillämpning med avseende å regleringen i fråga, ändå att beslutet icke dessförinnan

vunnit laga kraft. Inkommer, innan tiden för tillståndet gått till

ända, ansökan örn tillstånd till reglering enligt 3 kap. vattenlagen, skall vattendomstolen

äga, på ansökan som inkommit inom nämnda tid, meddela

tillstånd till fortsatt tillfällig reglering enligt 1939 års lag, dock ej för längre

tid än till dess tre år förflutit från det förordnandet upphörde att gälla.

Vidare stadgas, att där ansökan oml tillstånd enligt denna lag inkommit till

vattendomstolen, innan förordnande som i 1 § sägs upphörde att gälla, vattendomstolen

jämväl därefter må meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen

sägs, örn det finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,

och skola lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning jämväl å reglering,

vartill tillstånd sålunda gives.

Yttranden.

över promemorian med tillhörande lagförslag ha efter remiss utlåtanden

avgivits av vattenöverdomstolen, samtliga ordinarie vattenrättsdomare ävensom

den extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet,

kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens

bränslekommission samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs,

Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län ävensom av Sveriges industriförbund,

svenska vattenkraftföreningen och Motala ströms regleringsförening

u. p. a. Dalälvens vattenregleringsföretag, Faxälvens regleringsförening u. p. a.

och Indalsälvens regleringsförening u. p. a., vilka jämväl erhållit tillfälle att

avgiva utlåtande, ha meddelat, att de ansluta sig till vad svenska vattenkraftföreningen

anfört. Lantbruksstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat yttranden

av fiskeriintendenterna i sötvattensdistrikten. Utlåtandet från länsstyrelsen i

Örebro län var åtföljt av yttrande från statens lantbruksingenjör i länet.

I den mån frågan om fortsatt giltighet för det enligt 1 §

i 1939 års lag meddelade förordnandet örn lagens tillämpning

beröres i yttrandena, godtages i allmänhet de sakkunnigas mening, att det

ännu icke är möjligt att angiva någon bestämd tidpunkt, då förordnandet

bör upphöra att gälla.

Kammarkollegiet beklagar emellertid, att de sakkunniga icke ansett sig

kunna framlägga något förslag i nämnda hänseende. Kollegiet anser, att de

tillfälliga vattenregleringama medföra sådana fördelar för vattenkraftindustrien

och att övergången till tillämpning av enbart vattenlagen är förknippad

med sådana olägenheter för vattendomstolarna, att det kan befaras att frågan

örn förordnandets upphävande aldrig upptages till behandling, örn man ej

redan nu inriktar sig på en viss tidpunkt, då förordnandet skall upphävas.

Kollegiet säger sig icke lia blivit övertygat örn att det skulle vara ogörligt att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 154.

19

redan nu bestämma sig i detta avseende. Under hänvisning till centrala driftledningens

av de sakkunniga återgivna uppgifter örn kraftförsörjningen under

de närmaste åren och till förslaget örn en treårsfrist för avveckling av

redan meddelade tillstånd till tillfälliga regleringar utvecklar kollegiet vidare

sin syn på frågan sålunda:

Då erforderlig överskottsmarginal för vattenelkraft beräknas komma att

finnas redan under år 1949 samt de tillfälliga vattenregleringama komma att

i flertalet fall bestå under tre år efter det 1939 års lag satts ur kraft, borde

det ur kraftförsörjningssynpunkt icke möta något hinder att upphäva Kungl.

Maj :ts förordnande från och med 1946 års utgång eller i varje fall före den

1 juli 1947. Om dylikt förordnande meddelas före den 1 juli 1946, måste

företagarna erhålla tillräcklig tid för att förbereda erforderliga ansökningar

om tillfälliga och permanenta vattenregleringar, medan lagen om tillfälliga

vattenregleringar ännu gäller. De svårigheter, som ett sådant beslut skulle

medföra för vattendomstolarna, lära kunna bemäsitras genom förstärkning

av arbetskrafterna. Kollegiet anser ett beslut så snart som möjligt om tidpunkten

för upphävandet vara att föredraga framför ett uppskov med frågan,

även örn åtgärden skulle medföra en ytterligare uppmjukning av övergångsbestämmelserna.

Med hänsyn till frågans betydelse och sammanhang med utformningen av

avvecklingsbestämmelsema ifrågasätter slutligen kollegiet, örn det ej vore

lämpligt, att riksdagens mening inhämtades i fråga om tidpunkten för upphävande

av Kungl. Maj:ts förordnande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker, att de sakkunnigas ståndpunkt

beträffande fortsatt tillämpning av 1939 års lag synes ha föranletts lika mycket

av hänsyn till en väntad och av krigsförhållandena oberoende stegring

av kraftbehovet som av osäkerhet om tiden för återinträdande normala importmöjligheter

beträffande kol och andra fossila bränslen. Länsstyrelsen

tillägger:

Med de sakkunnigas inställning skulle, därest kraftbehovet under en längre

följd av år ytterligare stegras, vilket på grund av elkraftens alltmer utbredda

användning för olika ändamål icke är uteslutet, lagen kunna komma att

gälla ända till dess praktiskt taget alla regleringsmöjligheter utnyttjats.^Länsstyrelsen,

som anser att en utveckling i sådan riktning i möjligaste mån bör

förhindras, vill för sin del hävda, att lagens giltighet bör upphöra så snart

de förhållanden, för vilka lagen ursprungligen avsetts, icke längre äro för

handen. Länsstyrelsen har nämligen av lagens tillämpning inom länet fått

den uppfattningen, att olägenheterna av densamma för kraftförsörjningen

motstående intressen icke äro att underskatta, även om genom 1943 års lagändring

väsentligt bättre förhållanden skapats.

Länsstyrelsen i Västerbottens län hänvisar till sitt yttrande över vattenfallsstyrelsens

framställning av den 27 augusti 1945 och vidhåller, att 1939 års

lag snarast bör sättas ur tillämpning. Därvid anmärker länsstyrelsen, att

frågan örn vattenregleringar inom länet i hög grad aktualiserats elter det

länsstyrelsen avgav sitt nämnda yttrande. Länsstyrelsen säger sig nämligen

från vattenfallsstyrelsen ha erfarit, att ansökningar örn flera stora sådana

regleringar av icke tillfällig art inom den närmaste tiden komme alt ingivas

till vederbörande vattendomstol.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Vattenrättsdomaren i Västerbggdens vattendomstol uttalar en förhoppning

att 1939 års lag icke måtte förbliva i kraft längre än som nödvändigtvis påkallas

med hänsyn till omständigheterna. Förutom olägenheter ur rättslig

synpunkt medförde lagens tillämpning en betydande belastning av vattendomstolarnas

redan därförutan stora arbetsbörda.

Liknande synpunkter anföras av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol.

Å andra sidan har det i flera yttranden hävdats, att 1939 års lag bör få

vara i tillämpning ännu under avsevärd tid.

Vattenfallsstyrelsen uttalar sålunda, att ett upphävande av det enligt 1 §

i lagen meddelade förordnandet icke under några förhållanden bör ske på

lång tid ännu. Även statens bränslekommission framhåller, att läget och utsikterna

på kraft- och bränsleförsörjningsområdet fortfarande äro sådana, att

förordnandet bör kvarstå. Svenska vattenkraftföreningen yttrar, att 1939 års

lag under krigsåren varit och under rådande bränslebrist och stora kraftefterfrågan

fortfarande är av stor betydelse. Så länge nuvarande svårigheter

vid bränsle- och kraftförsörjningen bestå kunde de provisoriska sjöregleringarnas

väsentliga bidrag till kraftbehovets täckande ej undvaras. På

liknande sätt uttalar sig Sveriges industriförbund.

Motala ströms regleringsförening anför:

Den under kriget rådande knappheten på fossilt bränsle har ännu icke

upphört. Tvärtom har den blivit än mer framträdande. De förhållanden, som

föranledde 1939 års lag örn tillfällig vattenreglering, kvarstå således alltjämt

och synas för närvarande till och med vara mera accentuerade än då lagen

infördes och sattes i kraft. Ett upphävande vid nuvarande eller närliggande

tidpunkt av förordnandet örn lagens tillämpning skulle för den skull vålla

landets kraftförsörjning svårt avbräck med allvarliga återverkningar på

andra områden av folkförsörjningen.

De sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser har i flertalet

yttranden lämnats utan anmärkning. Vissa erinringar ha dock framställts.

Sveriges industriförbund avstyrker sålunda förslaget att begränsa tiden för

avveckling av regleringstillstånd, som meddelats enligt 1939 års lag, till tre

år från det förordnandet om lagens tillämpning upphör att gälla. Förbundet

erinrar om att de sakkunniga själva framhållit såsom tänkbart, att ansökan

om tillstånd till permanent reglering icke hinner slutbehandlas före treårsfristens

utgång. De sakkunniga hade även förklarat, att de ämnade ha uppmärksamheten

riktad på denna fråga och sedermera framlägga förslag till

kompletterande lagstiftning, örn behov därav skulle yppa sig. I anslutning

härtill anför förbundet:

Frånsett den eventualiteten, att de sakkunnigas uppdrag måhända ej äger

bestånd vid berörda tidpunkt, torde det ej vara lämpligt, att lagstiftningen

på antytt sätt sker etappvis. Det ligger i såväl kraftverksinnehavares som

sakägares intresse, att redan nu bestämmelser givas i denna fråga, så att de

veta vad de framdeles ha att rätta sig efter.

Erfarenheten visar, att behandlingen vid vattendomstol av permanenta

vattenregleringar ofta tar väsentligt mer än tre år i anspråk. Om därtill

lägges behandlingen i högre instans, blir tidsutdräkten än större. Den i för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

21

slaget angivna tidsbegränsningen skulle sannolikt medföra, att flera större

regleringar skulle få avbrytas i avvaktan på tillstånd till permanent reglering,

och kan sålunda icke anses stå i överensstämmelse med de allmänna

intressen, som lagstiftningen avser att tillgodose. Ej heller synes något bärande

skäl finnas, varför tidsbegränsningen skulle genomföras.

Med hänsyn till det nu anförda vill förbundet föreslå den ändringen i förslaget,

att tillstånd till tillfällig vattenreglering må, även sedan förordnandet

om tillämpning av 1939 års lag upphört att gälla, beviljas med giltighet till

dess att permanent reglering enligt 3 kap. vattenlagen kan genomföras.

Även svenska vattenkraftföreningen vänder sig mot förslaget att på angivet

sätt begränsa tiden för avveckling av de enligt 1939 års lag meddelade regleringstillstånden.

Föreningen utvecklar härvid i huvudsak samma synpunkter

som Sveriges industriförbund. Till belysande av frågan örn tidsutdräkten

vid behandlingen av regleringsmål åberopar föreningen en sammanställning

av uppgifter örn sådana hittills enligt vattenlagen genomförda regleringar,

angående vilka föreningen haft tillgång till erforderliga sakuppgifter.

I sammanställningen hade ej medtagis sådana ärenden, där tidsutdräkten

enligt föreningens uppfattning icke berott enbart på domstolsbehandlingen

såsom sådan utan även i väsentlig grad på sökanden själv.

Tiden för målens behandling vid vattendomstolen hade enligt de redovisade

uppgifterna endast i några få fall varit mindre än tre år; i allmänhet holle

den sig omkring fyra år, och i enstaka fall hade den varit betydligt längre.

Med hänsyn till svårigheten att på förhand bedöma tidsutdräkten, ansåge

föreningen det därför vara motiverat, att tillfällig reglering finge utövas till

dess att ansökan örn den definitiva regleringen avgjorts. Enligt föreningens

mening kunde man sannolikt förutsätta att, därest i undantagsfall definitiv

reglering icke skulle kunna medgivas, ärendet komme att avgöras relativt

snabbt.

Vattenfallsstyrelsen yttrar, att det kunde förväntas bliva förenat med svårigheter

att få mera omfattande regleringsföretag slutbehandlade inom den

föreslagna treårsfristen. Emellertid framhåller vattenfallsstyrelsen, att frågan

härom naturligtvis sammanhängde med frågan örn den tidpunkt, då 1939

års lag komme att sättas ur tillämpning. Av de sakkunnigas uttalanden hade

vattenfallsstyrelsen funnit framgå, att detta icke enligt de sakkunnigas mening

borde vara mera nära förestående. Under sådana förhållanden och med

hänsyn dels till de sakkunnigas inställning, att möjlighet framdeles, därest

det visade sig av behovet påkallat, borde kunna beredas till ytterligare förlängning

av meddelade tillstånd, dels ock till att ifrågasatta ändringar i vattenlagen

måhända komme att underlätta de permanenta regleringarnas genomförande,

har vattenfallsstyrelsen icke funnit sig böra motsätta sig förslaget

i denna del.

Kammarkollegiet har, såsom redan i annat sammanhang blivit nämnt, icke

framställt någon erinran mot förslaget örn en treårsfrist för avveckling av

de tillfälliga regleringstillståndcn. Kollegiet understryker emellertid angelägenheten

av alt möjlighet bercdes vattendomstolarna att — jämsides med

den övriga arbetsbördan — avverka den anhopning av regleringsmål, som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 154.

korinne att finnas under övergångstiden. Om icke särskilda åtgärder vidtoges

till förstärkning av arbetskrafterna vid vattendomstolarna, syntes det

icke självfallet att de skulle gå i land med uppgifterna inom den av de sakkunniga

utmätta tiden.

Den föreslagna bestämmelsen, att, där ansökan om tillstånd till reglering

enligt 1939 års lag inkommit till domstolen innan Kungl. Maj:ts förordnande

örn lagens tillämpning upphörde att gälla, tillstånd jämväl därefter skulle

kunna meddelas enligt lagen, har kritiserats av vcittenrättsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol, som härom anfört följande.

Till vattendomstolen har under sista året inkommit ett flertal ansökningar

om tillstånd till tillfälliga regleringar. Dessa företag torde i flera fall vara

av den storleksordning, att det måste anses tvivelaktigt, om 1939 års lag enligt

förarbetena till densamma bör därå tillämpas. Detsamma kan givetvis

gälla ansökningar, som ännu ej inkommit men som kunna komma att inges

innan förordnande, som i 1 § i 1939 års lag sägs, upphör att gälla. Erfarenheterna

från tillämpningen av 1939 års lag å större företag äro vid denna

domstol icke gynnsamma utan motivera i stället en jämförelsevis snabb avveckling

av denna lag. Genom bestämmelserna i sista stycket i föreliggande

lagutkast synas de sakkunniga ha velat möjliggöra en fortsatt praxis med

en från förarbetena till 1939 års lag avsevärt avvikande rättstillämpning.

Lämpligheten härav kan starkt ifrågasättas. Övergångsbestämmelser vid

upphävande av 1939 års lag böra medge — förutom förlängning av redan

beviljade tillfälliga tillstånd, avsedda att avlösas av bestående regleringar

— fortsatt behandling enligt 1939 års lag av sådana ansökningar örn vilka

vattenrättsdomaren utfärdat kungörelse före utgången av förordnande som i

1 § i lagen sägs. De sakkunnigas förslag, att det vore tillräckligt för fortsatt

tillämpning av 1939 års lag att ansökan örn tillstånd enligt denna lag

—- oavsett i vilket skick ansökningen föreligger — inkommit före nyssnämnda

tidpunkt, synes gå allt för långt och medföra risk för att det uppstår

stark tillströmning till domstolen av mer eller mindre undermåliga ansökningar.

Även extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol — vars

verksamhetsområde i stort sett utgöres av Ångermanälvens och Ljungans

vattensystem — har framställt vissa anmärkningar mot ifrågavarande bestämmelse

i förslaget. Han erinrar till en början om att de sakkunniga under

hänvisning till det rådande bränsleläget förklarat sig anse, att det måste

dröja ännu någon tid innan 1939 års lag sättes ur tillämpning, och fortsätter:

Skulle situationen vid nämnda tidpunkt vara sådan, att behov av nya tillfälliga

tillstånd alltjämt föreligger, synes man kunna ifrågasätta örn icke

tidpunkten för förordnandets upphävande hlivit för tidigt vald och hellre

borde framflyttas. För den händelse bifall till nya regleringsansökningar anses

vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, torde det nämligen

vara naturligare, att 1939 års lag får vara i tillämpning ännu någon tid. Det

synes i viss mån innebära en motsägelse att sätta lagen ur tillämpning därför

att behov av den ej längre anses föreligga samtidigt som kraftsituationen

fortfarande kräver nya tillfälliga tillstånd. Vad av de sakkunniga anförts

örn att kraftproducenterna kunna ha räknat med sökta tillfälliga regleringar

såsom väsentliga faktorer i kraftförsörjningen och att ett abrupt kullkastande

av dessa beräkningar skulle kunna vålla kraftförsörjningen allvarligt

avbräck synes bygga på den förutsättningen, att kraftproducenterna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

23

i alltför hög grad skulle ha planerat sina utbyggnader och regleringar med

utgångspunkt från att 1939 års lag allt fortfarande skulle tillämpas.^ Inom

den mig anförtrodda delen av Norrbygdens vattendomstols domsområde ge

de för närvarande rådande förhållandena i varje fall icke anledning till dylika

farhågor.

Därest emellertid de av de sakkunniga anförda skälen skulle anses påkalla

införande av en övergångsbestämmelse av nu ifrågavarande slag, synes

bestämmelsens föreslagna utformning kunna göras till föremål för diskussion.

Enligt förslaget skall vattendomstolen äga meddela tillstånd på

grund av de ansökningar, som inkommit före lagens upphävande, om det

finnes vara av avsevärd betydelse för kraflförsörjningen. Något utöver att

själva ansökningen skall ha inkommit till domstolen kräves alltså icke, och

hinder torde därför icke möta att till bedömande jämlikt det föreslagna

stadgandet upptaga jämväl sådana vid tiden för upphävandet av lagen till

vattendomstolen inkomna ofullständiga ansökningar, som sedermera kompletterats.

De sakkunniga ha vidare anfört, att Kungl. Majit vid utfärdandet

av den författning, varigenom förordnandet om lagens tillämpning upphäves,

bör medgiva ett icke alltför kort anstånd med ikraftträdandet. Det

kan möjligen befaras, att det föreslagna övergångsstadgandet kommer att

utnyttjas på ett sådant sätt, att ansökningar komma att inges till vattendomstolen

strax före tidpunkten för lagens upphävande. För att förebygga en

dylik utveckling, som ju avsevärt skulle öka vattendomstolarnas arbetsbörda,

skulle man kunna tänka sig, att man skärpte kravet på att ansökan

skall vara ingiven till vattendomstolen exempelvis med att kungörelse skall

vara utfärdad om ansökningen eller med att ansökan skall vara inkommen

viss tid innan förordnandet om lagens tillämpning upphävdes. Detta skulle

möjliggöra en prövning av äldre ansökningar, som på grund av arbetsanhopning

hos domstolen icke hunnit prövas men som framdrivits av ett

trängande behov och ingått i kraftproducenternas kalkyler, samtidigt som

sådana ansökningar, som ingivits under den allra närmaste tiden före förordnandets

upphävande, automatiskt skulle falla bort. Härigenom skulle

man vinna det med den föreslagna övergångsbestämmelsen avsedda syftet

utan att samtidigt ge invit till ytterligare, tidigare kanske icke planerade

ansökningar.

I yttrandet anföres slutligen att det ur såväl vattendomstolarnas som enskilda

sakägares synpunkt skulle vara önskvärt, att samtliga tillfälliga regleringstillstånd

kunde vara avvecklade vid en viss tidpunkt exempelvis inom

tre år från det förordnandet örn lagens tillämpning upphörde att gälla. En

dylik begränsning hade även av de sakkunniga föreslagits för de tillstånd,

som löpte vid förordnandets upphörande. Det kunde ifrågasättas, örn några

olägenheter skulle uppstå genom att stadga samma begränsning för de nya

tillstånd, som därefter meddelades.

Departementschefen.

Såsom redogörelsen visar har 1939 års lag varit till utomordentlig nytta

för landets kraftförsörjning under krisåren. Den verkställda utredningen och

yttranden över promemorian giva också vid handen, att det icke ännu iir

möjligt att sätta lagen ur tillämpning. Det är emellertid uppenbart, att detta

bör ske så snart förhållandena det medgiva. Lagen är otvivelaktigt förknippad

med vissa olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt, även örn dessa

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

efter 1943 års ändringar reducerats i hög grad. Och för vattendomstolarna

medför lagen ett extra arbete som med hänsyn till deras arbetsbalans i övrigt

är menligt. Fragan örn att sätta lagen ur tillämpning torde dock kunna upptagas

till närmare övervägande tidigast under förra hälften av år 1947. Man

lärer därför få räkna med att det av Kungl. Majit med riksdagens medverkan

givna förordnandet örn lagens tillämpning måste få gälla åtminstone till

den 1 juli 1947.

För att mildra övergången när förordnandet upphäves och samtidigt möjliggöra

att förordnandet upphäves något tidigare än eljest skulle kunna ske

ha de sakkunniga i sin promemoria föreslagit vissa övergångsbestämmelser.

I förslaget behandlas först den verkan som, efter det förordnande enligt

1 § upphört att gälla, skall tillkomma ett tidigare meddelat tillstånd till

tillfällig vattenreglering, för vilken tiden vid nämnda tidpunkt ännu icke

gått till ända. I detta hänseende föreslås en bestämmelse, att lagen skall

gälla oaktat beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft. Bestämmelsen har

icke föranlett någon erinran i yttrandena och torde vara lämplig.

Vidare ha de sakkunniga föreslagit en särskild bestämmelse för det fall,

att den som erhållit regleringstillstånd enligt 1939 års lag tillika begär tillstånd

till permanent reglering enligt vattenlagen. Syftet med denna bestämmelse

är att möjliggöra sådan förlängning av förstnämnda tillstånd som

erfordras för att den tillfälliga regleringen utan avbrott skall kunna avlösas

av den permanenta. Enligt förslaget skall i dylikt fall tillstånd kunna lämnas

till fortsatt reglering enligt 1939 års lag, dock ej för längre tid än till

dess tre år förflutit från det förordnandet örn lagens tillämpning upphörde

att gälla. Sveriges industriförbund och svenska vattenkraftföreningen ha

hemställt om sådan ändring i förslaget på denna punkt, att möjligheten att

förlänga meddelade regleringstillstånd i de åsyftade fallen kommer att stå

öppen utan tidsbegränsning. Vad nämnda sammanslutningar anfört har

emellertid icke övertygat mig om lämpligheten av att frångå de sakkunnigas

förslag. Det är angeläget, att de tillfälliga regleringarna avvecklas och ersättningsfrågorna

slutgiltigt regleras inom rimlig tid, och sådan tidsbegränsning

som de sakkunniga föreslagit är otvivelaktigt ägnad att i sin mån

framtvinga en allvarlig strävan från sökandens sida att avsluta den utredning

som erfordras för att erhålla tillstånd till permanent reglering enligt

vattenlagen. Självfallet böra också vattendomstolarna vara försedda med

arbetskrafter sa att de kunna avdöma malen. En betydande förstärkning har

på senare tid ägt rum.

Till sist upptager de sakkunnigas förslag en bestämmelse, som ger vattendomstolen

möjlighet att jämväl i vissa fall, när ansökan enligt 1939 års

lag inkommit innan förordnandet om lagens tillämpning upphörde att gälla,

meddela tillstånd efter denna tidpunkt i enlighet med vad i lagen sägs!

Såsom en särskild förutsättning härför har utöver vad 1939 års lag innehåller

upptagits, att meddelande av tillstånd till tillfällig reglering skall vara av

avsevärd betydelse för kraftförsörjningen. Extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens

vattendomstol har mot förslaget i denna del anmärkt, att det syntes

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 154.

25

innebära en motsägelse att vid en viss tidpunkt sätta 1939 års lag ur tillämpning,

därför att behov av densamma ej längre ansåges föreligga, och samtidigt

förutsätta, att kraftsituationen fortfarande kan kräva meddelande av nya

tillfälliga regleringstillstånd. Gentemot denna anmärkning må erinras, att

behovet av att låta förordnandet enligt 1 § alltjämt gälla försvinner, om lagen

innehåller erforderliga övergångsbestämmelser. Det föreligger sålunda i denna

del en växelverkan och knappast någon motsägelse. De sakkunnigas strävan

att åstadkomma en successiv avveckling av lagens tillämpning synes mig

välgrundad.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har hemställt örn den

ändringen i bestämmelsen, att — sedan det enligt 1 § i lagen meddelade förordnandet

upphört att gälla — fortsatt behandling av inkomna ansökningar

om tillstånd till tillfällig reglering skall medgivas endast beträffande ansökningar,

om vilka vattenrättsdomaren före nämnda tidpunkt utfärdat kungörelse.

Syftet med ändringen skulle vara att förebygga tillströmning av undermåliga

ansökningar under tiden närmast innan förordnandet upphör att

gälla. Den extra vattenrättsdomaren vid domstolen har — för den händelse

prövning av ansökningar om tillstånd till nya tillfälliga regleringar skall överhuvud

kunna ifrågakomma efter förordnandets upphävande — uttalat sig i

samma riktning, varvid han även framfört tanken, att man i stället för att

fordra, att kungörelse skall ha utfärdats före upphävandet, skulle kunna

kräva, att ansökningen skall lia inkommit viss tid dessförinnan. För min del

vill jag icke förorda någon ändring av de sakkunnigas förslag på denna punkt.

Mot tanken att göra möjligheten till fortsatt behandling av inkomna ansökningar

beroende av om de blivit kungjorda, innan förordnandet om lagens

tillämpning upphörde att gälla, vill jag framhålla, att en sådan ordning skulle

innebära, att möjligheterna för vattenrättsdomaren att med större eller mindre

skyndsamhet hinna behandla inkomna ansökningar skulle bliva avgörande

för frågan örn en sökande skulle kunna få sin ansökan sakligt prövad eller

ej, något som principiellt sett är föga tilltalande. De sakkunnigas ståndpunkt

att i stället låta betydelsen av tillfällig reglering i varje särskilt fall vara avgörande

synes mig vara bättre grundad. Risken för att vattendomstolarna, örn

övergångsbestämmelserna i denna del få det innehåll som de sakunniga föreslagit,

skulle bliva överlupna av undermåliga ansökningar torde vara ringa.

Några svårigheter för vattendomstolarna att utan nämnvärt besvär utmönstra

otillräckligt grundade ansökningar torde i allt fall icke uppkomma.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol bär yttrat, att de sakkunniga

genom sist berörda bestämmelse i lagutkastet syntes ha velat möjliggöra

en fortsatt praxis med en från förarbetena till 1939 års lag avsevärt avvikande

rättstillämpning. Härmed torde åsyftas det förhållandet, att lagen ursprungligen

— såsom framgår bl. a. av dåvarande departementschefens uttalanden

vid lagrådsremissen — huvudsakligen avsåg att möjliggöra provisoriska regleringar

med relativt begränsade verkningar. En vidsträcktare tillämpning

får emellertid anses lia blivit sanktionerad genom de år 1943 företagna ändringarna

i lagen. De uttalanden som gjordes i förarbetena till 1939 års lag

Juliany till riksdagens protokoll 1946. I saini. Nr 154.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

i dess ursprungliga lydelse torde därför icke kunna åberopas mot de nu

föreslagna övergångsbestämmelserna.

Att såsom extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol ifrågasatt

begränsa giltighetstiden av de tillstånd, som här äro i fråga, till tre år

från det förordnandet om lagens tillämpning upphörde att gälla, synes mig

icke tillrådligt. För att tillstånden skola få praktisk betydelse måste de kunna

gälla viss tid från det tillstånd gives, vilket kan dröja något. Jag vill emellertid

framhålla, att den längsta tid för tillfällig reglering, som genom ett och

samma beslut kan medgivas, enligt lagen är tre år, och något beslut om förlängning

kan enligt förslaget icke meddelas i de fall som här avses.

Såsom av det anförda framgår ansluter jag mig i fråga om övergångsbestämmelsernas

sakliga innehåll helt till vad de sakkunniga föreslagit. I enlighet

härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om tillägg

till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser

angående tillfällig vattenreglering.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är lika lydande med

det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 mars

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santes son.

Enligt lagrådet den 6 mars 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över

j ustitiedep ar temén tsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 1 mars 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn K. O. Riben.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet.

Bertil Crona.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch

handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det den 1 mars

1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om tillägg till slutstadgandet i

lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som

av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480938

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:170 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagom |den 20 oktober 1939 a1 i texten
  2. 2LU 1946:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 s. 1 i texten