Sök i Ratio Lex

Angående medgivande att vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna

207 sidor, varav 168 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 168 av 207 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:196, Angående medgivande att vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående medgivande att

vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning

till Förenta Nationerna; given Stockholms

slott den 8 mars 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Östen Undén.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför ministern

för utrikes ärendena följande.

På konferensen i San Francisco i april—juni 1945 utarbetade de under

det andra världskriget allierade staterna grundvalarna för en ny internationell

säkerhetsorganisation, benämnd »Förenta Nationerna», med uppgift att

upprätthålla internationell fred och säkerhet, utveckla vänskapliga förbinBihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sunil. Nr 196.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

delser mellan nationerna, åstadkomma internationell samverkan vid lösande

av internationella problem av ekonomisk, social, kulturell och humanitär

art samt utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet

för dessa gemensamma syften.

De grundläggande bestämmelserna för den nya organisationen återfinnas

i »Förenta Nationernas stadga», vilket aktstycke den 26 juni 1945 undertecknades

i San Francisco av representanter för 50 stater, nämligen de fem

stormakterna Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, De Socialistiska

Rådsrepublikernas Union och Storbritannien samt Argentina, Australien, Belgien,

Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Danmark,

Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Grekland,

Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Libanon,

Liberia, Luxemburg, Mexico, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya Zeeland,

Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien, Sydafrikanska Unionen,

Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukrainska Socialistiska Rådsrepubliken,

Uruguay, Venezuela och Vitryska Socialistiska Rådsrepubliken. Till dessa har

senare slutit sig Polen, som, ehuru icke representerat vid San Franciscokonferensen,

enligt vissa särbestämmelser i stadgan skall räknas som ursprunglig

medlem av Förenta Nationerna.

Beträffande det närmare innehållet i Förenta Nationernas stadga tillåter

jag mig hänvisa till den inom utrikesdepartementet med biträde av tillkallade

sakkunniga utarbetade kommentar till Förenta Nationernas stadga, vilken

jämte nämnda stadga och stadgan för den nya internationella domstolen,

bägge i engelsk och fransk avfattning med svensk översättning, som bilaga

torde få fogas vid detta protokoll. Här må endast anföras, att Förenta Nationernas

huvudorgan äro en generalförsamling, vari i princip samtliga medlemsstater

skola vara företrädda, ett säkerhetsråd med fem självskrivna,

ständiga medlemmar och sex på två år valda medlemmar, ett ekonomiskt

och socialt råd, ett förvaltarskapsråd för handhavande av ett internationellt

förvaltarskapssystem för vissa territorier, sekretariat samt en internationell

domstol. För den utveckling, vilken lett fram till San Francisco-konferensen,

må hänvisas till det inledande kapitlet i nyssnämnda kommentar.

Sedan erforderligt antal ratifikationer ingått, trädde Förenta Nationernas

stadga i kraft den 24 oktober 1945. Sedermera ha återstående signatärmakter

jämte Polen ratificerat stadgan.

Vid San Francisco-konferensen undertecknades även en interimistisk överenskommelse,

avseende inrättandet av en »Förenta Nationernas förberedande

kommission» med uppgift att förbereda församlingens och säkerhetsrådets

första möte. Kommissionen skulle hålla sitt första möte i San Francisco,

omedelbart efter konferensens avslutande, samt därefter hava sitt säte

i London. Representerade i kommissionen skulle vara samtliga regeringar,

som undertecknat stadgan. När kommissionen ej i sin helhet sammanträdde,

skulle en särskilt tillsatt kommitté, den s. k. exekutivkommittén, med representanter

för fjorton av signatärmakterna utöva dess funktioner.

Exekutivkommittén sammanträdde i London under tiden 16 augusti—27

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

3

oktober, varunder ett antal rekommendationer och förslag utarbetades rörande

bland annat arbetsordningen för generalförsamlingens första möte.

Den förberedande kommissionen i sin helhet sammanträdde därefter i

London under tiden 24 november—24 december och fortsatte beredningen

av de organisatoriska och tekniska frågor, som upptagits av exekutivkommittén.

Efter dessa förberedelser sammanträdde Förenta Nationernas generalförsamling

till sitt första möte, vilket öppnades i London den 10 januari 1946.

Säkerhetsrådet konstituerades med de fem ständiga medlemmarna, Amerikas

Förenta Stater, Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien och de

sex icke ständiga, till vilka generalförsamlingen utsåg för en tid av två år

Australien, Brasilien och Polen samt för en tid av ett år Egypten, Mexico och

Nederländerna. Till medlemmar av det ekonomiska och sociala rådet valdes

för en tid av tre år Belgien, Canada, Chile, Frankrike, Kina och Peru, för en

tid av två år Cuba, Indien, Norge, Sovjetunionen, Storbritannien och Tjeckoslovakien

samt för en tid av ett år Amerikas Förenta Stater, Colombia, Grekland,

Jugoslavien, Libanon och Ukraina.

De bägge råden upptogo omedelbart sin verksamhet. På förslag av säkerhetsrådet

valde generalförsamlingen dåvarande norske utrikesministern Lie

till generalsekreterare. Under dennes ledning har sekretariatet börjat uppsättas.

Säkerhetsrådet och generalförsamlingen skredo också till val av de

femton ledamöterna i den internationella domstolen. Av Förenta Nationernas

organ återstår sålunda endast att tillsätta förvaltarskapsrådet. Detta kan

emellertid icke ske förrän territorier genom särskilda förvaltarskapsavtal

underställts det internationella förvaltarskapssystemet.

På förslag av de fem ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet beslöt generalförsamlingen

att tillsätta en särskild kommission för behandling av frågor,

som aktualiserats genom utnyttjandet av atomenergien. Kommissionen

skall bestå av en representant för envar av de makter, vilka äro företrädda i

säkerhetsrådet, samt en representant för Canada, vare sig detta land är medlem

av rådet eller icke.

Innan generalförsamlingen den 16 februari 1946 avslutade den första delen

av sitt första möte, beslöt den, att den andra delen skall taga sin början

den 3 september 1946 och förläggas till New York, som utsetts till organisationens

tillfälliga säte. Vad angår frågan örn Förenta Nationernas permanenta

säte hava förberedelserna fortskridit så långt, att principbeslut fattats örn

att förlägga organisationen lill de nordöstra delarna av Förenta Staterna. Beträffande

själva platsen pågår alltjämt utredning. Säkerhetsrådet, som i

princip fungerar permanent, är för närvarande i färd med att överflytta sin

verksamhet lill organisationens tillfälliga säte. Det ekonomiska och sociala

rådet har beslutit att den 25 maj där sammanträda till sitt andra möte.

Vid andra delen av generalförsamlingens första möte torde frågan örn

nya medlemmars upptagande i Förenta Nationerna komma upp på dagordningen.

Medlemskap i Förenta Nationerna står öppet för alla fredsälskande

nationer utanför organisationen, vilka åtagit sig de förpliktelser, som Förenta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Nationernas stadga ålägger, och enligt organisationens uppfattning kunna

och vilja uppfylla dessa förpliktelser. Upptagande av sådan stat till medlem

sker genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Till sistnämnda organ har redan ingått en ansökan om medlemskap, nämligen

från Albanien. Säkerhetsrådet beslöt emellertid att med bibehållande

av ärendet på sin dagordning tills vidare uppskjuta behandlingen därav. Enligt

vad som framgått av de överläggningar, vilka föregingo rådets beslut

i frågan, motiverades detta närmast med att säkerhetsrådet förmodades komma

att före generalförsamlingens fortsatta möte i september få mottaga ytterligare

dylika ansökningar, vilka i så fall borde tagas upp till avgörande samtidigt.

Förenta Nationernas organisation är avsedd att ersätta Nationernas förbund

vilket, örn icke förr så genom det andra världskriget, visat sig icke

kunna fungera som en internationell säkerhetsorganisation. Inom Förenta

Nationerna lia förslag upprättats angående övertagande av vissa av Nationernas

förbunds tillgångar och arbetsuppgifter och presidenten i Nationernas

förbunds år 1939 ajournerade församling har inbjudit medlemsstaterna till

möte med församlingen med början den 8 nästkommande april för behandling

av dessa frågor. Avsikten synes vara, att detta möte skall besluta örn

förbundets upplösande.

För att närmare utreda de konsekvenser av militär art ett inträde i den

nya säkerhetsorganisationen skulle innebära för vårt land, har jag inhämtat

yttrande från överbefälhavaren angående de synpunkter, som enligt militärt

bedömande böra läggas på frågan örn Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

Överbefälhavaren har därvid anfört:

Jämlikt Förenta Nationernas stadga äro organisationens ändamål att upprätthålla

internationell fred och säkerhet, att i övrigt utveckla vänskapliga

förbindelser mellan nationerna och att åstadkomma internationell samverkan

även på de ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära områdena (art. 1).

Sveriges intressen sammanfalla helt med grundsyftet i Förenta Nationernas

stadga. Fred och säkerhet för hela världen och därmed också för det

egna landet är ett mål, vars uppnående förvisso är värt de största ansträngningar

från alla staters sida. Betydelsen av att dessa strävanden krönas med

framgång, understrykes av den utveckling mot allt större förstörande kraft,

som stridsmedlen undergå. Särskilt det förhållandet, att numera atomkraften

kan utnyttjas i förstörande syfte, gör, att under ett nytt stort krig förlusterna

i liv och materiel måste beräknas bli väsentligt stegrade.

Förenta Nationernas stadga utgår från att makt måste kunna sättas bakom

organisationens heslutande organ, för att fred och säkerhet skall kunna

effektivt bevaras. För genomförandet av sina syften skola därför Förenta

Nationerna enligt artikel 1 »dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för

att förebygga och undanröja hot mot freden och undertrycka angreppshand
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

5

lingar Öller andra fredsbrott och dels genom fredliga medel och i överensstämmelse

nied rättvisans och den internationella rättens principer tillrättalägga

eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda till

fredsbrott. Härvid skola medlemmarna lämna Förenta Nationerna allt erforderligt

bistånd» (art. 2, punkt 5).

Medlemskap i Förenta Nationerna innebär sålunda ett uppgivande av den

neutralitetslinje, som under mer än ett sekel följts i svensk utrikespolitik.

Medlemskapet innebär även i övrigt allvarliga inskränkningar i varje medlemsstats

suveränitet, ehuruväl organisationen enligt art. 2, punkt 1, skall

grunda sig på »principen örn samtliga medlemmars suveräna likställighet».

Givetvis måste medlemmarna vara beredda att göra avkall på en del av vad

som varit hävdvunna områden för fri självbestämmanderätt, för att en överstatlig

organisation skall bliva funktionsduglig och i stånd att trygga fred

och säkerhet. De ingripande förändringar i vårt lands ställning, som medlemskapet

måste medföra, göra dock, att ett ställningstagande i frågan örn ett

eventuellt inträde i Förenta Nationerna måste föregås av en allvarlig prövning

av problemet i hela dess vidd. Det räcker ej med att det stora syftet kan

bejakas. En prövning måste ske, huruvida medlen för målets nående och

formerna för Förenta Nationernas verksamhet äro sådana, att en anslutning

från svensk sida är önskvärd.

När jag går att granska problemet ur militär synpunkt, är det naturligt

att främst undersöka, örn medlemskap enligt Förenta Nationernas stadga i

princip synes öka eller minska våra risker eller på annat sätt påverka omfattningen

och arten av de svenska försvarsförberedelsema. Betydelsefullt är

även att söka fastställa, i vad mån medlemskapet medför direkta inskränkningar

av militär betydelse i Sveriges suveränitet, t. ex. genom upplåtande av

baser på svenskt territorium åt främmande krigsmakt.

Den nya organisationen för bevarandet av internationell lied och säkeihet

är redan från begynnelsen starkare uppbyggd än föregångaren, Nationernas

förbund.

Det stora antalet medlemmar i FN och särskilt det förhållandet, att Förenta

Staterna, Storbritannien och Sovjetunionen medverkat vid organisationens

tillkomst och från början anslutit sig till denna, utgör en styrka. Den

realistiska prägel, som givits »Förenta Nationernas stadga», synes också böra

öka organisationens effektivitet. I syfte att söka åstadkomma ett snabbt och

effektivt ingripande för fredens och säkerhetens bevarande överlåtes det primära

ansvaret härför åt säkerhetsrådet, som skall handla å medlemmarnas

vägnar (art. 24, mom. 1). I säkerhetsrådet ha de ständigt representerade stormakterna

givits en klart ledande ställning (art. 23, mom. 1). Till effektiviteten

bör jämväl bidraga, att medan säkerhetsproblemet, då Nationernas förbund

bildades, sammankopplades med tanken på en allmän rustningsbegränsning,

utgå segermakterna denna gång från att världsfreden ytterst skall

säkras med vapenmakt (art. 42). Den påtagliga koncentrationen av måklén

inom FN lill säkerhetsrådet och inom detta till stormakterna kan ur de mindre

staternas synpunkt te sig som en olägenhet. Den avser emellertid att giva

önskvärd handlingskraft åt organisationen och då huvudansvaret måste lalla

på de stater, som lia de slöra resurserna, kan det anses motiverat, alt dessa

också erhålla maki i förhållande lil! ansvaret.

Då fråga är örn inskridande med tvångsåtgärder för alt bevara fred och säkerhet,

har var och en av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet, stormakterna,

vetorätt (art. 27, mom. 3). Denna bestämmelse i stadgan innebären

mycket betydelsefull begränsning av säkerhetsorganisationens räckvidd. Man

har icke ansen det vara möjligt ali bygga upp en överstatlig organisation med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sådan styrka och sammanhållning, att den skulle kunna tvinga även de starkaste

makterna att acceptera lösningar på politiska problem, som på väsentliga

punkter gå deras önskningar emot. Hade FN utrustats med befogenhet

att tillgripa tvångsåtgärder även mot en stormakt •— dvs örn vetorätten icke

införts — skulle, örn denna befogenhet i ett konkret fall utnyttjades, följden

sannolikt bliva ett storkrig av den art, som FN skall söka förhindra.

Nu gällande bestämmelse medför, att om aggression utföres av en stormakt

eller av annan makt, som inom rådet erhåller en stormakts stöd. och

FN sålunda icke kan fatta beslut örn ingripande med tvångsåtgärder, säkerhetsorganisationen

helt sättes ur spel beträffande den aktuella konflikten.

Medlemmarna äga att handla obundna av förpliktelser till FN. För de mindre

staterna blir den yttersta konsekvensen av vetorättsbestämmelsen, att ett offer

för en sådan aggression icke kan erhålla stöd av FN. Bestämmelsen medför

dock även den för mindre stater gynnsamma verkan, att de icke på grund

av medlemskap kunna bliva förpliktade att deltaga i tvångsåtgärder riktade

mot en stormakt, som är ständig medlem av rådet.

Rustningsläget lämnas tills vidare oförändrat vad beträffar FN:s medlemmar,

även örn tanken på en framtida rustningsbegränsning framfördes i stadgan

(art. 11, mom. 1, och art. 26). Då ett framtida system för reglering av

rustningarna skall underställas medlemmarna av FN, synes denna bestämmelse

icke medföra några allvarliga risker för dessas möjligheter att upprätthålla

erforderligt militärt försvar.

sDe väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland rätt till passage,

som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell frod och säkerhet»,

skola enligt art. 43 av medlemmarna ställas till förfogande på anmodan

av säkerhetsrådet och enligt därom ingånget särskilt avtal. Då avtal

skall träffas mellan organisationen och medlemmen, är denne formellt säkrad

mot att andra prestationer utkrävas än dem han själv önskar fullgöra.

Att helt undandraga sig avsedda plikter, är dock icke möjligt. Det mäste vidare

antagas, att såväl moraliska förpliktelser mot organisationen från medlemmens

sida som påtryckningar från organisationens sida kunna leda till att

en medlemsstat måste gå med på avtal av vidare innebörd, än som är förenligt

med dess intressen. Det är därför av vikt att söka fastställa, vad som kan

komma att begäras av de mindre medlemmarna.

I avtalet skall fastställas »styrkornas numerär och beskaffenhet, beredskapsgrad

och allmänna förläggning, samt arten av de förmåner och det bistånd,

som skola lämnas» (art. 43, mom. 2). De militära styrkorna äro icke

begränsade till vissa slag utan förutsättas i art. 42 utgöras av »luft-, sjö- och

lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna».

Sannolikt komma höga krav att ställas på stridskrafternas utbildning, utrustning

och på kvalificerat befäl. Troligen kommer icke alt av de mindre

staterna begäras styrkor till större omfattning än som är rimligt med hänsyn

till de olika ländernas personella och ekonomiska bärkraft. Snarare kan

väntas att stormakterna i första hand bygger organisationens ingripande på

egna styrkor. Härför tala hl. a. de svårigheter med hänsyn till skillnader i

språk, utbildning och utrustning, som uppstå, om operationer skola utföras

med styrkor från flera länder. Det kan dock icke anses helt uteslutet, att

säkerhetsrådet finner det önskvärt att relativt starka stridskrafter kunna uttagas

ur de mindre nationerna för att minska stormakternas militära insatser

i vissa lägen.

Beträffande beredskapsgraden ger stadgan ingen ledning annat än i så

måtto, att medlemmarna enligt art. 45 kunna åläggas av säkerhetsrådet att

hålla vissa flygstridskrafter omedelbart tillgängliga för samordnad tvångsaktion.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 196.

7

Av de förmåner, som medlemmen skall i avtal förbinda sig att lämna,

namnes särskilt »ridt till passage». De ytterligare förmåner, som kunna begäras,

torde främst vara dels leveranser av livsmedel eller materiel, dels upplåtandet

av baser på eget territorium. Ur nationell synpunkt är ett upplåtande

av baser åt stridskrafter från ett annat land i princip icke önskvärt,

särskilt icke örn fråga är om en stormakts stridskrafter. Givet är dock att

sådan hänsyn måste falla, när åtgärden erfordras för nåendet av etl mål, som

är av väsentligt värde för FN:s syften. Av särskilt intresse bli därför de förhållanden,

under vilka medlemskapet kan förplikta Sverige alt upplåta baser,

om vilka överenskommelse avses träffas genom avtal enligt art. 43.

Enligt denna artikel skall upplåtande ske först efter anmodan av säkerhetsrådet.

Denna anmodan kan enligt samma artikel göras endast örn upplåtandet

är nödvändigt för bevarande av internationell fred och säkerhet.

Ett upplåtande av baser torde därför endast kunna komma i fråga under en

akut kris. För vårt lands vidkommande synes den praktiska tillämpningen

av dessa bestämmelser kunna bliva av stor betydelse.

Av vikt ur militär synpunkt är att vid förhandlingar med säkerhetsrådet

örn avtal enligt art. 43 möjligheterna tillvaratagas att i avtalet inrymma

sådana bestämmelser, som göra förbindelsen lättare alt uppfylla ur svensk

synpunkt. Önskvärt är exempelvis, alt det område, inom vilket en väpnad

insats med svenska förband kan komma i fråga, i möjligaste mån begränsas.

Lämpligt är vidare att söka säkerställa, att svenska stridskrafter vid ett ingripande

i möjligaste mån hållas samlade under svenskt befäl. I vissa lägen

bör underhåll åt svenska förband delvis ankomma på det samordnande organet.

Slutliga önskemål kunna icke uppställas förrän dels de principer bli

kända, som komma att tillämpas vid uppgörande av dessa avtal, dels säkerhetsrådet

framlagt, vad som från dess sida önskas av vårt land. Även den

synpunkten kan behöva beaktas vid avtalets ingående, att Sverige icke bör

binda sig för att i större omfattning ställa till organisationens förfogande

militära styrkor av sådan art, att de icke äro viii lämpade att ingå i den

krigsmakt, som erfordras för vårt självförsvar. Med ali sannolikhet torde

emellertid en svensk krigsmakt, som organiserats enbart för rikets självförsvar,

jämväl vara väl ägnad att ställa upp de styrkor, varom avtal enligt art.

43 kan komma att triiffas. Svenskt medlemskap i FN förutsätter dock en

ändring av vämpliktslagen, då i § 28. mom. 2, av denna lag säges, att armén

tilldelade värnpliktiga få användas utom riket endast till rikets försvar.

Det sätt, varpå förhandlingar rörande avtal enligt art. 43 komma att föras

mellan säkerhetsrådet och medlemmarna, kan bli av stor betydelse ur nationel!

säkerhetssynpunkt. Risk föreligger att sådan inblick måste lämnas säkerhetsrådets

medlemmar i statens militära förhållanden, att de egna stridskrafternas

utnyttjande för självförsvar avsevärt försvåras. Uppgifter kunna

sålunda komma att begäras rörande stridskrafternas organisation, utrustning

och omfattning, lagerhållning av livsmedel och viktiga materielslag, industriens

och trafikmedlens kapacitet ni. m. Frågan, huruvida enligt art. 43

träffade avtal i likhet med övriga fördrag och avtal registreras och offentliggöras

(art. 102), är däremot ur svensk militär synpunkt av föga betydelse.

Etl slabsulskott .skall enligt art. 47 bildas för planläggning av de väpnade

styrkornas användning och för deras ledning. Detta utskott består av militära

representanter för de fem stora — även häri kommer stormakternas

dominans till uttryck. Svensk representation i stabsutskottet är icke obligatorisk

vid svensk medverkan i militära sanktioner, utan kan påräknas endast,

när stabsutskottet finner, att den är en förutsättning för att utskottet

skall kunna verksamt fullgöra sina åligganden (art. 47, p. 2). Då ledandet

av militära operationer förutsätter snabbt fattade och snabbt genomförda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

beslut, kan en utsvällning av stabsutskottet eller eventuellt organiserade regionala

underulskott (art. 47, mom. 4), sägas komma att i viss mån försvåra

ledningen. Det är därför att befara, att denna möjlighet till komplettering

av utskotten med representanter för ytterligare medlemmar kommer att begagnas

restriktivt eller att de inbjudnas möjligheter till aktiv insats begränsas.

Även om Sverige medverkat vid beslut örn ingripande och även örn vårt

land är representerat i stabsutskottet, kunna sådana lägen uppkomma, att

svensk trupp ställes inför uppgifter, som synas främmande för vårt folk.

Sedan lång tid tillbaka lia de flesta svenskar betraktat som självklart, att

svensk krigsmakt endast kommer att användas för rikets direkta försvar.

En upplysningsverksamhet blir erforderlig för alt allmän förståelse skall

vinnas för de skyldigheter av militär art, som äro ovillkorligt förknippade

med medlemskap i FN.

Därest svenska stridskrafter skulle komma att av säkerhetsrådet disponeras

utanför rikets gränser, kan följden bliva, att vårt eget lands direkta försvar

försvagas i motsvarande grad. Då det icke är uteslutet, att en konflikt

mellan stormakter kan utbryta eller vårt land bliva föremål för aggressiv

politik efter det enighet nåtts i säkerhetsrådet om ingripande i en lokal konflikt

och medan ännu detta ingripande pågår, kan sålunda svenskt deltagande

i militära sanktioner medföra avsevärda risker.

Även en anmodan från säkerhetsrådet till vårt land att ställa baser till förfogande

för stridskrafter från ett annat land kan medföra militärpolitiska

risker. Man har, som tidigare påpekats anledning förmoda, att rätt till sådan

basering endast kan komma att begäras i direkt samband med en politisk

kris. I sådant läge är emellertid vår skyldighet att, i den mån vårt avtal med

rådet så bestämmer, upplåta baser och medge genomtransporter ofrånkomlig.

Oavsett örn upplåtande av baser eller medgivande av genomtransport begäres

först i direkt samband med en kris eller möjligen tidigare under hänvisning

till mera allmänna krav på säkerhetsåtgärder, medför deras uppfyllande för

en mindre stat ett militärpolitiskt beroende. Detta beroende är allvarligast,

om förmånerna lämnas till en stormakt eller ett stormaktsblock. Särskilt betänkliga

bli konsekvenserna örn det ingripande, som skall underlättas genom

dessa förmåner, drager långt ut på tiden. Skulle en brytning mellan stormakter

uppstå under denna tid, kan en självständig svensk politik bli omöjliggjord.

Oavsett vilka förpliktelser Sverige kan komma att påtaga sig enligt avtal

nied säkerhetsrådet, är det givet att. örn vårt land deltager i tvångsåtgärder,

den militära insatsen liksom det bistånd och de förmåner, som Sverige lämnar,

kan komma att med hänsyn till rikets eget försvar behöva drivas upp

till ett maximum.

En medlem av FN, som icke är representerad i säkerhetsrådet, har mycket

begränsade möjligheter att påverka beslut om tillgripande av tvångsåtgärder,

även när det egna landet direkt beröres.

När säkerhetsrådet överväger att utkräva »förmåner» inom ramen för träffat

avtal av medlem, som ej är företrädd i rådet, beredes sådan medlem tillfälle

ali utan rösträtt deltaga i överläggningen, örn rådet finner, »att vederbörande

medlems intressen särskilt beröras» (art. 31). Innan säkerhetsrådet

uppfordrar medlem, som ej är företrädd i rådet, att ingripa med vapenmakt,

skall däremot sådan medlem inbjudas att deltaga i de beslut, som angå »användandet

av förband tillhörande medlemmens väpnade styrkor» (art. 44).

Denna rätt att deltaga i förhandlingar och beslut är dock av begränsat värde,

då den sålunda inbjudna medlemmen icke kan med sin rösträtt inverka avgörande

med hänsyn till det sätt, varpå beslut i sådana frågor träffas inom

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196

9

säkerhetsrådet (art. 27, mom. 3). Dessa förhållanden understryka den allvarliga

karaktären av de inskränkningar i suveräniteten och de militära förpliktelser,

som medlemskap i FN medför, främst genom bestämmelserna i

artiklarna 42 och 43. Dessa uppoffringar äro emellertid en bestämd förutsättning

för att organisationen skall bliva effektiv.

Beträffande rätten till självförsvar säger art. 51, att »ingen bestämmelse i

denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt

självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta

Nationerna, intill dess alt säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande

av internationell fred och säkerhet». I den brittiska kommentaren

till stadgan fastslås uttryckligen, att örn rådets aktion är påtagligen otillräcklig.

rätten till självförsvar kan åberopas av en stat såsom rättfärdigande

varje aktion den finner lämpligt att företaga.

Enligt art. 52 föreligga inga hinder för att regionala organisationer motsvarande

FN:s församling, säkerhetsråd osv upprättas, under förutsättning att

samarbetet avser sådana angelägenheter, som hänföra sig till vidmakthållandet

av internationell fred och säkerhet. En sådan regional sammanslutning

äger full rätt till kollektivt självförsvar; däremot äger den icke rätt att företaga

tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden (art. 53). Stadgeenligt

förefinnes sålunda intet hinder för vårt land att deltaga i ett dylikt organiserat

samarbete inom en regional grupp av stater, därest ett sådant ur

allmänna politiska synpunkter skulle bliva möjligt och önskvärt.

Inom FN upprättas ett särskilt förvaltarskapssystem för förvaltning och

övervakning av territorier, som genom särskilda avtal underställts FN (art.

77). Förvaltarskapsområde eller del av sådant kan fastställas som »strategiska

områden» fart. 82). Förvaltarskapssystemet är endast tillämpligt på

territorier, som för närvarande stå under mandatförvaltning, som kunna bliva

avskilda från »fiendestaterna» eller som frivilligt ställas till förfogande av

de stater, vilka äro ansvariga för deras förvaltning.

Ur ovan gjord granskning av FN:s stadgar kunna följande slutsatser dragas.

De Förenta Nationerna ha erhållit en sådan utformning och säkerhetsrådet

förfogar över sådana maktmedel, att organisationen synes redan från början

äga goda möjligheter att förhindra fredsbrott från medelstora och små staters

sida i de fall, då de fem stora nationerna äro eniga. Vårt land är knappast

i nuvarande läge utsatt för risken av allvarliga konflikter med små eller medelstora

stater. Därför får man emellertid icke underskatta värdet även för

Sverige av att en mindre konflikt kan hindras sprida sig på ett sätt, som

.skulle kunna föra vårt Iand in i farozonen.

Bestämmelserna för de Förenta Nationerna äro icke sådana, att organisationen

kan direkt förhindra eller ens ingripa mot en stormakt, som hotar eller

bryter freden. Det förhållandet, att Förenta Nationernas säkerhetsråd erbjuder

tillfälle till förhandlingar mellan representanter för stormakterna i reglerade

former vid periodiskt återkommande sammanträden, kan komma att underlätta

samarbetet mellan stormakterna. 1 varje fall erbjuder säkerhetsrådet en

god plattform för dem, sorn vilja arbeta för fredens bevarande. Generalförsamlingen

torde komma att få en icke obetydlig opinionsbildande betydelse

och kan på sä sidi komma alt verka återhållande även gentemot en stormakt.

En anslutning från svensk sida lill Förenta Nationerna medför förpliktelser,

vilkas konsekvenser ur militärpolitisk synpunkt ingiva betänkligheter. Sålunda

kan vårt Iand bli nödgat

att bygga upp en krigsorganisation, som icke är den ur självförsvarssynpunkt

mest ändamålsenliga,

att ingripa med väpnade styrkor i sammanhang, sorn icke direkt berina

svenska intressen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att upplåta baser och lämna andra förmåner åt främmande makt på sådant

sätt, att landet råkar i militärpolitiskt beroende av denna, samt

att utlämna viktiga uppgifter rörande rikets stridskrafter och försvarsförberedelser

i övrigt.

Inför de allvarliga konsekvenser, som kunna följa med ett svenskt medlemskap

i FN måste emellertid även betänkas att säkerhetsorganisationen enligt

art. 2, punkt 6 skall tillse, att stater, som ej äro medlemmar av FN, handla

i överensstämmelse med dess grundsatser, i den mån detta befinnes nödvändigt

för att bevara internationell fred och säkerhet. Det är sålunda icke genom

medlemskapet, som de angivna riskerna för vårt land uppkomma. De

existera i och med tillkomsten av säkerhetsorganisationen och fastställandet

av FN:s principer för uppehållande av fred och säkerhet. De möjligheter Sverige

kan få att som medlem i FN i viss mån inverka på de former, under

vilka skyldigheterna komma att krävas av oss, göra olägenheterna mindre än

de sannolikt skulle bliva, om vårt land ställde sig utanför organisationen.

Dessa påtalade olägenheter böra därför icke föranleda att Sverige avstår från

medlemskap. Helhe bör vårt land begagna det inflytande, som landet skulle

vinna såsom medlem för att söka uppnå en ur svensk synpunkt fördelaktig

tolkning av stadgan och för att få vårt lands berättigade intressen tillgodosedda.

Av vikt är

att vid träffande av avtal för Sveriges del enligt art. 43 vårt lands prestationer

begränsas och specificeras samt kompletteras med förmåner för

vårt land på ett sådant sätt, att för Sverige vitala intressen bli tillgodosedda,

att förhandlingar i samband med sådant avtal föras så, att ur svensk synpunkt

önskvärd sekretess i möjligaste mån bevaras,

att rätten till självförsvar får den vidare tolkning, som förutsatts i den

brittiska kommentaren, samt

att upplåtelse av baser, medgivande av genomtransport eller andra förmåner

enligt art. 45 icke komma att begäras förrän vid ett direkt och

påtagligt hot mot freden.

Huruvida FN kommer att kunna nå syftemålet att bevara internationell

fred och säkerhet, kommer främst att bli beroende av om stormakterna kunna

enas om huvudlinjerna för organisationens verksamhet. En sådan enighet är

helt enkelt en förutsättning för dess fortbestånd. De svårigheter, som mött

på denna vitala punkt, framgå tydligt av det utrikespolitiska läget av i dag.

Militärpolitiskt karakteriseras läget i Europa av Tysklands fall, varmed

följt att den tidigare maktbalansen på den europeiska kontinenten väsentligt

rubbats och att gränsen för det område, som domineras av Sovjetunionen,

kraftigt förskjutits västerut. Sammanbrottet av de statliga och ekonomiska

organisationerna i Mellaneuropa är ägnat att öka den internationella politiska

oron där, ehuru motsättningarna mellan stormakterna främst kommit

till uttryck i fråga om andra delar av Europa och världen.

Det senaste världskriget har givit påtagliga bevis för att en stor konflikt

numera medför oerhörda offer för båda parterna. Det är därför sannolikt,

att de segrande stormakterna hysa en uppriktig önskan om ett fortsatt samarbete

med fredens — och därmed de nya maktpositionernas — bevarande

som ett av de främsta målen, vilket dock icke hindrar, att samtidigt de egna

intressena tillgodoses i hävdvunna riktningar. Det är också möjligt att utvecklingen

kommer att leda till en utjämning inom FN:s ram av motsättningarna

mellan stormakterna, ehuru dessa hittills visat sig vara av allvarlig

art. Icke minst för Sverige är det ett vitalt intresse, att en dylik utjämning

kommer till stånd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

11

Den internationella säkerhetsorganisationen utgör dock icke och kan icke

komma att utgöra en garanti för ett fredligt samarbete mellan stormakterna.

Ytterst blir därför världsfreden avhängig av klokheten och viljan till samförstånd

hos stormakternas ledande män, även örn tillkomsten av FN ökar

möjligheterna för en fredlig lösning även av storpolitiska problem. Med dessa

kvarstående risker som stormakterna själva på intet sätt sökt dölja, måste

Sverige räkna.

Örn stormakternas samarbete brytes och därmed säkerhetsorganisationen,

uppkommer även för vårt land en hotfull situation, sammanhängande med

Sveriges strategiskt utsatta läge. I ett dylikt läge löper vårt land en uppenbar

risk att redan i ett tidigt skede bli utsatt för påtryckningar eller direkta

angreppshandlingar av en part, som vill skapa ett gynnsamt utgångsläge för

en väntad sammandrabbning eller eljest av strategiska skäl begagna svenskt

territorium. Redan önskan att förhindra, att en motståndare utnyttjar vårt

land på sådant sätt, kan bli anledning till en omedelbar militär aktion mot

Sverige från den andra partens sida — särskilt om man tvivlar på vår vilja

eller militära förmåga att i ett dylikt läge upprätthålla neutralitet.

Medan en neutralitetspolitik är oförenlig med medlemskap i FN så länge

organisationen fungerar, föreligger intet principiellt hinder för ett fullföljande

av den hävdvunna svenska neutralitetspolitiken vid en konflikt mellan

stormakter. En förutsättning för att svensk neutralitet då skall respekteras

är, att denna stödjes av en krigsmakt så organiserad, att den efter måttet

av våra resurser medger försvar mot direkt anfall. För denna uppgift har

vårt nuvarande försvar byggts upp. För att uppgiften alltjämt skall kunna

lösas, måste detta försvar tillsvidare upprätthållas, vare sig Sverige är medlem

av FN eller icke. Endast om säkerhetsorganisationen visar sig funktionsduglig

och om en påtaglig och varaktig utjämning kommer till stånd

i fråga om intressemotsättningarna mellan stormakterna, kunna framdeles

kraven på vårt lands krigsmakt komma att begränsas.

En förberedd politisk och militär samverkan mellan Sverige och andra

mindre eller medelstora stater inom en regional grupp skulle vid en konflikt

mellan stormakter kunna skapa ökad respekt för en gemensam neutralitetspolitik.

Huruvida politiska förutsättningar för en sådan samverkan

kunna komma att föreligga i framtiden är för närvarande icke möjligt att

bedöma. En grundförutsättning även för ett försvarssamarbete från fall till

fall är, att staterna inom en sådan grupp var för sig upprätthålla ett effektivt

försvar.

Ilar deftidigare varit ett svenskt intresse av första ordningen att freden

i Europa kunnat tryggas, så är detta förhållandet i ännu högre grad, när

stormaktsbalansen på den europeiska kontinenten upphört och vårt land

kommit att ligga inom det utsatta gränsområdet mellan tvenne intressesfärer.

Det synes berättigat att till FN knyta förväntningen, att organisationen

skall kunna framgångsrikt ingripa mot små och medelstora nationer, som

söka bryta fred och säkerhet. Likaså synes man med fog kunna hoppas att

samarbetet inom FN skall öka möjligheterna lill det samförstånd mellan

stormakterna, som är den yttersta förutsättningen för världsfreden. Eli svensk

positiv medverkan inom FN är därför önskvärd. De nackdelar för de smärre

staterna, som äro förknippade med den nya säkerhetsorganisationen, bli

ur militärpolitisk synpunkt sannolikt mindre för medlemmar av FN än för

de länder, som komma att stå utanför organisationen.

FN:s tillkomst utgör icke någon garanti för världsfreden och en svensk

anslutning till organisationen säkrar icke heller freden för vårt land. Sverige

mäste vara berett lill självförsvar även inom eli normalt fungerande

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

FN, men framför allt i det svåra läge, som kan uppstå vid en stormaktskonflikt.

Sverige kan arbeta för fred i världen och därmed för frihet och fred åt

vårt folk genom aktiv medverkan i arbetet inom FN och genom att föra

en gentemot stormaktsblocken fri, på ett effektivt självständighetsförsvar

stödd politik inom FN eller vid en stormaktskonflikt utanför denna organisation.

En sådan politik och ett sådant försvar synas ägnade att minska riskerna

för att motsättningarna mellan stormakterna få en våldsam utlösning

just i våra trakter. Svensk militär svaghet skulle däremot öka riskerna för en

ödesdiger politisk utveckling.

Ur de synpunkter, som jag har att företräda, tillstyrker jag, att Sverige

begagnar sig av en eventuell möjlighet att inträda som medlem i Förenta

Nationerna.

Ehuruväl frågan om Sveriges anslutning till Förenta Nationerna främst

avgöres på allmän- och miiitärpolitiska grunder torde uppmärksamheten

böra fästas på det vidgade internationella samarbete på de ekonomiska och

sociala områdena, som enligt Förenta Nationernas stadga ingår i organisationens

uppgifter. För detta ändamål har, som förut nämnts, skapats ett särskilt

organ utan direkt motsvarighet inom Nationernas förbund, det ekonomiska

och sociala rådet. Därjämte avses de internationella fackorgan och institutioner,

som upprättats genom olika mellanstatliga överenskommelser och som

enligt sina statuter ha vittgående internationella åligganden på ekonomiska,

sociala, kulturella, uppfostrings-, hälsovårds- och närbesläktade områden,

skola anknytas till Förenta Nationerna.

Här torde även i korthet böra beröras de ekonomiska förpliktelser av reguljär

natur, som komma att följa med ett medlemskap i Förenta Nationerna.

Den nya säkerhetsorganisationens uppläggning, med det permanent

fungerande säkerhetsrådet och dettas militära organ m. m., medför, att de

ordinarie kostnaderna för organisationen komma att vara större än för Nationernas

förbund. Förenta Nationernas provisoriska budget för år 1946 slutar

på ett belopp av nära 25 miljoner dollars, medan Nationernas förbunds

budget merendels höll sig mellan 20—35 miljoner schw. francs. Ehuru antalet

medlemsstater i den nya organisationen kommer att vara något större

än i Nationernas förbund, måste dock medlemmarnas bidrag till organisationens

utgifter bliva avsevärt högre än i förbundet. Vid Nationernas förbunds

upplösning torde likväl icke obetydliga tillgångar komma alt fördelas på

medlemmarna. Eventuellt torde dessa tillgångar komma att överlämnas till

Förenta Nationerna för att avräknas på denna organisations medlemmars och

blivande medlemmars stadgeenliga bidrag. Därest Sveriges anslutning till Förenta

Nationerna kommer att förverkligas, torde Kungl. Majit få anledning

att inför riksdagen återkomma till frågan örn det behov av personalförstärkning

inom utrikesförvaltningen, som må komma att erfordras för att regeringen

skall bliva i stånd att kontinuerligt följa arbetet inom säkerhetsorganisationen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

13

För bedömandet av Förenta Nationernas struktur och innebörden för Sverige

av en anslutning till den nya världsorganisationen synes en viss ledning

kunna vinnas genom en jämförelse med Nationernas förbund.

Den mest betydelsefulla skillnaden är rådets maktutvidgning och, genom

omröstningsbestämmelserna i detta organ, den dominerande ställning, som i

Förenta Nationerna tilldelats de fem stormakterna Amerikas Förenta Stater,

Frankrike, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien. Det har med andra ord

skapats en relation mellan makt och ansvar, som saknades i Nationernas

förbund. Man har vid konferensen i San Francisco utgått från

att de stater, på vilka världsfredens bibehållande i sista hand beror och som

måste bära den tyngsta bördan vid tillämpandet av militära och andra sanktioner,

också skola äga ett övervägande inflytande vid beslutens fattande. Genom

stormakternas vetorätt i säkerhetsrådet i fråga örn militära och andra

sanktioner har man emellertid gått ett steg längre. Man har skapat en ordning,

som sätter säkerhetssystemet ur funktion för det fall, att en av stormakterna

direkt eller indirekt skulle stå som angripare. Denna mycket omdebatterade

vetorätt bör ses som en konsekvens därav, att ett säkerhetssystem

under nu rådande förhållanden i världen står och faller med enigheten

och sammanhållningen stormakterna emellan beträffande vitala spörsmål

eller sådana frågor, varpå krig eller fred beror. Förenta Nationerna erbjuder

sålunda icke möjligheten av en medlemmarnas samfällda aktion mot en stormakt,

som är medlem av rådet.

Därest en internationell motsättning skulle uppstå, vari en stormakt direkt

eller indirekt äger intresse, kan Förenta Nationerna likväl komma att spela

en betydelsefull roll, till och med för det fall att motsättningen utvecklar sig

till en konflikt, som leder till krig och världsorganisationens sammanbrott.

Detta synes vara så mycket viktigare att framhålla, som den roll Förenta Nationerna

i sådant fall kan komma att spela, utföres av församlingen, i vilken

samtliga makter, stora som små, äga lika rösträtt. Församlingen utgör visserligen

icke, som i Nationernas förbund, en myndighet med även verkställande

uppgifter, men den bildar genom sina befogenheter ett samlat organ för

världsopinionen, vars åsidosättande också för en stormakt måste synas svårt

och även riskfyllt. Församlingen kan nämligen både fastställa allmänna principer

och »föreslå medel för fredligt tillrättaläggande av varje sakläge oavsett

dess ursprung, som församlingen anser vara ägnat att skada den allmänna

välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan».

Församlingen har vidare i det av densamma valda ekonomiska och sociala

rådet erhållit ett organ för behandling av sociala och ekonomiska missförhållanden,

vilka skulle kunna skapa allvarliga internationella problem.

En betydande fördel hos Förenta Nationerna jämfört med Nationernas förbund

är den nya organisationens universalitet. En av orsakerna till att Nationernas

förbund aldrig lyckades infria de stora förhoppningar, som ställdes

på detsamma, var säkerligen, att Förenta Staterna redan från början

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

stod utanför; andra stormakter, såsom Sovjetunionen, kommo med först på

ett senare stadium.

Såsom ett uppenbart framsteg får även betraktas, att Förenta Nationerna

icke, såsom fallet var med Nationernas förbund, ingår som en del av fredsslutet

efter ett världskrig. Genom att denna del av fredsprogrammet ställts utanför

de olika fredsavtalen, har organisationens tillkomst icke gjorts beroende av

de långvariga och svåra förhandlingar, som måste föregå fredstraktaternas utformande.

Tillkomsten av den nya säkerhetsorganisationen inverkar avsevärt på vårt

lands utrikespolitiska ställning. De förpliktelser Sverige ikläder sig genom

ett inträde i Förenta Nationerna äro i flera avseenden mera vittgående än de.

vilka medlemskapet i Nationernas förbund medförde. Enligt förbundsakten

förelåg ingen ovillkorlig plikt för medlemsstaterna att deltaga i militära sanktioner,

i varje fall icke enligt den av Sverige och åtskilliga andra stater hävdade,

av förbundet icke underkända tolkningen. Det ankom på medlemsstaterna

att pröva och avgöra, huruvida villkoren för ett sanktionsförfarande

voro uppfyllda, och i avsevärd mån även att bestämma, vilka åtgärder de

i händelse av plikt att deltaga i sanktioner borde vidtaga. Enligt Förenta Nationernas

stadga kan säkerhetsrådet utan medverkan av församlingen icke

blott beordra medlemsstater att avbryta alla förbindelser av ekonomisk,

kommunikationsteknisk eller diplomatisk natur med annan stat utan även

att gripa till militära sanktioner. För att giva säkerhetsrådet möjlighet att ingripa

med vapenmakt utfästa sig medlemsstaterna enligt stadgan att på säkerhetsrådets

anmodan, och i enlighet med specificerat avtal, som skall ingås

snarast möjligt, till rådets förfogande ställa väpnade styrkor, annat bistånd

eller lättnader, som exempelvis passagerätt. Under säkerhetsrådet skall

den strategiska ledningen av de väpnade styrkor, som ställts till rådets förfogande,

handhavas av ett militärt stabsutskott sammansatt av militära representanter

för de fem ständiga rådsmedlemmama.

Förenta Nationerna utgör intet fulländat instrument för världsfredens tryggande,

men dess stadga präglas av sinne för realiteter. Stormakternas förmåga

till samarbete blir utslagsgivande. Allt beror på den anda, i vilken dessa

makter gå att tillämpa den nya organisationens principer. De ha liksom de

mellanstora och små makterna funnit sig i vidsträckta begränsningar i sin

handlingsfrihet. De ha genom sitt medlemskap avgivit högtidliga försäkringar

att avstå från bruk av våld för uppnående av nationella syften. De ha vidare

förbundit sig att genom de organ, som skapats för ändamålet, söka på fredlig

väg lösa de tvister, vilka hota vidmakthållandet av internationell fred och

frihet.

Förenta Nationerna får, såsom presidenten Truman sagt, uppfattas som ett

första steg mot en varaktig fred. Det gäller att utan överdrivna förhoppningar

eller misstro söka stödja den nya organisationen samt bidraga till att därav

skapa ett arbetsdugligt fredsinstrument. Därpå beror, icke minst mot bakgrunden

av de nyaste krigstekniska uppfinningarna, vår civilisations framtid.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

15

Med stöd av vad sålunda anförts får jag förorda, att Sverige vidtager de

åtgärder, som erfordras för vårt lands anslutning till Förenta Nationerna.

Jag önskar därvid erinra om det uttalande av Förenta Staternas, Sovjetunionens

och Storbritanniens ledande statsmän i deras gemensamma kommuniké

efter avslutandet den 2 augusti 1945 av konferensen i Potsdam, enligt vilket

de tre regeringarna komma att stödja ansökningar om medlemskap i Förenta

Nationerna från de stater, som förblivit neutrala under kriget och som

uppfylla de kvalifikationer, vilka uppställts i organisationens stadga.

Under den redan berörda debatten i säkerhetsrådet angående Albaniens

ansökan om medlemskap framhölls, att rådet eventuellt borde ägna en särskild

session åt behandlingen av ansökningar om inträde i organisationen.

Med hänsyn härtill och av allmänna lämplighetsskäl synes det mig vara mest

ändamålsenligt, att Kungl. Maj:t får välja tidpunkten att inför vederbörande

instans i Förenta Nationerna anmäla Sveriges ansökan om inträde i organisationen.

Det är naturligt, att i denna angelägenhet samråd dock alltid kommer

att äga rum med utrikesnämnden. Däremot måste förutsättas, att en anslutning

omedelbart träder i kraft och icke erfordrar senare godkännande av

riksdagen.

Med en anslutning till Förenta Nationerna uppstår frågan, huruvida de

särskilda förpliktelser, Sverige därmed kommer att ikläda sig, medföra behov

av ändring i gällande svenska författningar. Hinder mot anslutningen

synes icke föreligga i rikets grundlagar. Efter den år 1933 genomförda ändringen

i § 51 regeringsformen kan urtima riksdag sammankallas med ytterligt

kort varsel; vid fortsatt tillämpande av de senaste årens praxis att hålla

riksdagen samlad till årets slut kan för övrigt i brådskande fall riksdagsbehandling

av viktigt ärende äga rum praktiskt taget vid vilken tidpunkt som

helst av året utan att urtima riksdag behöver inkallas. Vad åter angår övrig

lagstiftning, må erinras om vad som anförts i överbefälhavarens förut återgivna

yttrande angående erforderlig ändring i värnpliktslagen den 30 december

1941.

Som redan framhållits, skola medlemsstats militära förpliktelser enligt Förenta

Nationernas stadga närmare angivas i ett mellan säkerhetsrådet och ifrågavarande

regering träffat avtal. Stadgan förutsätter, att sådan överenskommelse

skall i vederbörlig ordning ratificeras. För Sveriges del innebär detta,

att dylikt avtal enligt § 12 regeringsformen skall föreläggas riksdagen för

godkännande. I samband därmed finnas möjligheter att vidtaga genom avtalet

eventuellt erforderliga lagändringar.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att för sin del medgiva, att Kungl. Majit vid tidpunkt, som

må befinnas lämplig, vidtager de åtgärder, som erfordras för

Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Hichens Bergström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga.

KOMMENTAR

TILL

FÖRENTA NATIONERNAS STADGA

UTARBETAD INOM KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET

MED BITRÄDE AV

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

■> r < f. tf r

, •;.,

\ V;- •'' • ■.. .''j.i.''ij1 U*

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Genom beslut den 19 september 1945 bemyndigade Kungl. Majit ministern

för utrikes ärendena att tillkalla två sakkunniga för att inom utrikesdepartementet

biträda vid beredandet av frågan angående Sveriges anslutning till

den av de under det andra världskriget allierade staterna bildade internationella

säkerhetsorganisationen »Förenta Nationerna».

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Eders Excellens den 29 september

1945 ledamoten av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz

och professorn H. L. G. Tingsten för ifrågavarande uppdrag. Samtidigt uppdrogs

åt utrikesrådet och chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning

S. Hj:son Grafström, kanslirådet och chefen för departementets arkiv K. S. T.

N. Gihl samt departementets t. f. sakkunnige i folkrätt, amanuensen G. A.

Sandberg, att jämte de sakkunniga deltaga i frågans beredande ävensom åt

Grafström att såsom ordförande leda arbetet samt åt numera t. f. byråchefen

i departementet L. ö. M. Lundborg att biträda i egenskap av sekreterare.

I enlighet med erhållna direktiv hava undertecknade inriktat sitt

arbete på att utarbeta en kommentar till Förenta Nationernas stadga och

den därvid fogade stadgan för den internationella domstolen. Därvid har arbetet

fördelats så, att ingressen till stadgan och kapitlen I—V i första hand

behandlats av Tingsten, kapitlen VI och XIV samt domstolsstadgan av Gihl,

kapitlen VII, VIII och XVII av Herlitz samt kapitlen IX—XIII, XV, XVI,

XVIII och XIX av Sandberg.

Sedan arbetet numera slutförts, få undertecknade härmed vördsamt överlämna

bifogade kommentar till Förenta Nationernas stadga. Såsom bilaga

härtill hava återgivits de engelska och franska texterna till ifrågavarande

stadga ävensom till den internationella domstolens stadga jämte inom utrikesdepartementet

utarbetade svenska översättningar av de bägge stadgorna.

Stockholm den 22 december 1945.

SVEN GRAFSTRÖM

NILS HERLITZ HERBERT TINGSTEN

TORSTEN GIHL GUNNAR SANDBERG

/

/ Östen Lundborg

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Inledning............................................................

Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I......................

Medlemskap. Kapitel II...............................................

Organ. Kapitel III ..................................................

Generalförsamlingen. Kapitel IV.......................................

Säkerhetsrådet. Kapitel .............................................

Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel VI ....................

Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott oeh angreppshandlingar.

Kapitel VII........................................................

Regionala avtal. Kapitel VIII .......................................

Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och sociala rådet.

Kapitlen IX och X ...........................................

Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskapsrådet.

Kapitlen XI —XIII..................................................

Internationella domstolen. Kapitel XIV.................................

Sekretariatet. Kapitel XV ............................................

Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI...................................

Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII ................

Stadgeändringar. Kapitel XVIII........................................

Ratifikation och undertecknande. Kapitel XIX..........................

Stadgan för den internationella domstolen ...............................

Bilaga.

Förenta Nationernas stadga .........................................

Stadga för den internationella domstolen ..............................

Sid.

5

7

13

15

16

21

26

33

51

54

58

62

64

65

66

68

69

69

74

153

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inledning.

Förenta Nationernas organisation har framgått ur samarbetet mellan de

stater vilka såsom allierade under det andra världskriget kämpade mot de

till den s. k. tremaktspakten anslutna länderna. Det aktstycke som innehöll

alliansförpliktelsen mellan de allierade staterna, »De förenade nationernas deklaration»,

undertecknades i Washington den 1 januari 1942. Deklarationen

stadgade bl. a., att signatärmakterna anslöto sig till »det gemensamma program

för mål och principer» som framlagts i den s. k. Atlant-deklarationen.

I denna sistnämnda, som offentliggjordes den 14 augusti 1941, angåvo Förenta

Staternas president (Roosevelt) och brittiske premiärministern (Churchill)

som gemensamma riktlinjer för sina respektive länders politik bl. a., att de

önskade se en fred upprättad, vilken skulle möjliggöra för alla nationer

att leva i säkerhet inom sina gränser och att de förordade en avrustning av

aggressiva nationer »i avvaktan på upprättandet av ett vidare och permanent

system av allmän säkerhet».

I det alliansavtal som den 26 maj 1942 slöts mellan Storbritannien och

Sovjetunionen efter sistnämnda makts indragande i kriget uttalades bl. a.

(art. III: § 1), att de fördragsslutande parterna önskade förena sig med andra

stater för antagande av förslag till en gemensam aktion för att upprätthålla

freden och motstå anfall under efterkrigsperioden.

Under åren 1942 och 1943 återkommo ledande statsmän inom de förenade

nationerna i offentliga uttalanden till nödvändigheten av att efter det pågående

krigets slut upprätta en allmän säkerhetsorganisation, och hösten

1943 an togo de bägge husen i Förenta Staternas kongress resolutioner av

detta innehåll. Några av dessa uttalanden hava i relevanta delar återgivits

i en bilaga till utrikesutskottets utlåtande nr 1/1944. Här må endast framhållas,

hurusom genomgående underströks betydelsen av att en blivande säkerhetsorganisation

utrustades med erforderliga maktmedel för att trygga

en framtida fred.

Det första steget lill ett samordnande av de sålunda i olika sammanhang

uttryckta önskemålen örn bildandet av en internationell säkerhetsorganisation

togs vid utrikesministerkonferensen i Moskva i oktober 1943. I en därvid,

den 30 oktober 1943, utfärdad deklaration förklarade amerikanska, brittiska,

kinesiska och ryska regeringarna bl. a., att deras gemensamma ansträngningar

skulle fortsättas efter kriget för att organisera och bevara fred och

säkerhet och att de insågo vikten av att snarast möjligt skapa en allmän in
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

temationell organisation för upprätthållandet av den internationella freden

och säkerheten, vilken skulle vara grundad på principen om alla fredsälskande

staters suveräna likställdhet och i vilken alla sådana stater — stora

och små — skulle kunna vara medlemmar. I enlighet med en överenskommelse

vid Moskva-konferensen underställde sedermera under juli och augusti

månader 1944 amerikanska, brittiska, kinesiska och ryska regeringarna varandra

av dem var för sig utarbetade planer för upprättandet av en internationell

säkerhetsorganisation. Dessa planer Indes till grund för fortsatta förhandlingar

mellan representanter för de fyra regeringarna vid en konferens,

som ägde rum på egendomen Dumbarton Oaks i Washington under tiden 21

augusti—7 oktober 1944. Därvid uppnåddes enighet om det förslag till stadga

för en internationell säkerhetsorganisation som är känt under namnet »Dumbarton

Oaks-planen».

Denna offentliggjordes den 9 oktober 1944 för att giva den allmänna

opinionen i världen tillfälle att taga ställning till de fyra stormakternas förslag

till tryggande av framtida fred och förklarades skola läggas till grund

för överläggningar vid en allmän konferens mellan de förenade nationerna.

Dumbarton Oaks-planen upptog grundlinjerna för en internationell organisation

bestående av en allmän församling, ett s. k. säkerhetsråd, ett ekonomiskt

och socialt råd samt en internationell domstol. Planen lämnade emellertid

vissa viktiga frågor öppna, bland dem frågan om sättet för besluts fattande

inom säkerhetsrådet. Först vid den s. k. Jalta-konferensen i februari 1945

mellan representanter för Förenta Staterna, Storbritannien och Sovjetunionen

löstes denna fråga. Enligt vad som överenskoms vid Jalta-konferensen,

borde säkerhetsrådets beslut fattas med minst sju av de elva ledamöternas

röster och den beslutande majoriteten vid avgörandet av andra frågor än procedurfrågor

innefatta samtliga ständiga rådsledamöters röster (den s. k. Jaltaformeln).

Därmed skulle de permanenta ledamöterna, d. v. s. de fem stormakterna,

Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Kina, Storbritannien och

Sovjetunionen, erhålla individuell vetorätt i rådet. Vid Jalta-konferensen enades

de tre deltagande stormakterna därjämte om att den blivande säkerhetsorganisationen

i någon form skulle ha kontroll över förvaltningen av vissa

icke självständiga territorier.

Den bebådade allmänna konferensen sammanträdde i San Francisco med

början den 25 april 1945 och ledde till undertecknandet den 26 juni 1945

av »Förenta Nationernas stadga» jämte »Stadga för den internationella domstolen»

och en provisorisk överenskommelse rörande sättet för det tekniska

upprättandet av organisationen »Förenta Nationerna». Signatärmakterna

äro femtio, nämligen (såsom skett vid avtalens undertecknande nämnas

de fem stormakterna före övriga signatärmakter): Amerikas Förenta Stater.

Frankrike, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien samt Argentina, Australien,

Belgien, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Danmark,

Dominikanska Republiken, Ecuador, Egypten, Etiopien, Filippinerna,

Grekland, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Libanon,

Liberia, Luxemburg, Mexiko, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Zeeland, Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Saud-Arabien. Sydafrikanska

Unionen, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ukraina, Uruguay, Venezuela och

Vitryssland.

Dessa stater liksom andra, vilka utan att lia deltagit i San Francisco-konferensen

tidigare undertecknat de förenade nationernas deklaration den 1

januari 1942 och underteckna stadgan, bliva enligt dennas art. 3 ursprungliga

medlemmar av Förenta Nationerna vid deponerandet av sina ratifikationsinstrument.

Polen tillhör den kategori som icke deltagit i konferensen

men som enligt denna artikel dock räknas som ursprunglig medlem.

Medan sålunda endast stater, vilka under det andra världskriget tillhört

de allierade nationernas krets, kunna vara ursprungliga medlemmar av organisationen,

kunna, när den trätt i funktion, även andra regeringar ansluta sig

till densamma. Som nedan närmare skall beröras, står nämligen enligt stadgans

art. 4 medlemskap i organisationen öppet för varje annan fredsälskande

stat, som åtager sig de förpliktelser stadgan ålägger medlemmarna och som

enligt organisationens uppfattning kan och vill uppfylla dessa.

Förenta Nationernas stadga föreligger i original på engelska, franska, kinesiska,

ryska och spanska språken. Enligt stadgans art. lil skola de fem

texterna äga samma vitsord. Såsom bilaga till detta utlåtande återgivas de

engelska och franska texterna till stadgan jämte en inom utrikesdepartementet

utarbetad svensk översättning därav.

Stadgan skall enligt sin art. 110 träda i kraft, när de fem stormakterna

och majoriteten av övriga signatärmakter deponerat sina ratifikationsinstrument

i Washington. Med tillämpning av denna bestämmelse trädde

stadgan i kraft den 24 oktober 1945, vilket fastställts i ett av Förenta Staternas

utrikesminister nämnda dag upprättat protokoll.

Ändamål och grundsatser. Ingressen samt kapitel I.

I såväl Nationernas förbunds akt som Förenta Nationernas stadga deklareras

de allmänna synpunkter som lett till upprättandet av vederbörande

organisation och de grundsatser som anses böra vara vägledande för densamma.

Skillnaden mellan de båda grundläggande dokumenten är emellertid

i detta hänseende betydande. I akten för Nationernas förbund innehålles

principförklaringen i en kort ingress, vari »de höga fördrags slutande parterna»

säga sig vilja främja samarbetet mellan nationerna samt trygga fred

och säkerhet dem emellan och för den skull anse det vara av vikt att antaga

vissa förpliktelser att icke gripa till krig, att underhålla öppna och på rätt

och heder grundade internationella förbindelser samt att iakttaga den internationella

rättens regler och ömsesidiga fördragsenliga skyldigheter. Dessa

satser motsvaras i Förenta Nationernas stadga dels av en ingress, som motiverar

organisationens upprättande, dels av kap. I, vars första artikel fastställer

förbundets ändamål, medan den andra klargör dess grundsatser. Denna

skillnad beror icke blott på att i stadgan vissa synpunkter bliva fastare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

preciserade och mera fullständigt utvecklade utan är väsentligen en följd

av att denna stadga i förhållande till förbundsakten innehåller sakliga tilllägg

av icke ringa principiell betydelse.

Själva ingressen är härvid av mindre intresse. »Vi, de förenade nationernas

folk» ha, säges det, »överenskommit alt förena våra ansträngningar» för

att förverkliga angivna syften. Detta uttryckssätt anknyter till den amerikanska

författningens inledande ord och föreslogs av Förenta Staternas

delegation i San Francisco. Enligt delegationens rapport till presidenten (Report

to tile President, June 2(i, 1945) ville man härigenom betona statsstyrelsens

folkliga grundval och uttrycka de fördragsslutande staternas känsla

tor folkens välfärd. Beträffande de ändamål som föranlett sammanslutningen

gives en jämförelsevis utförlig deklaration. Man har velat förhindra framtida

krig, ånyo betyga tron på »de grundläggande mänskliga rättigheterna,

på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män

och kvinnor samt tor stora och små nationer», skapa förhållanden under

vilka rättvisa och aktning för rättsliga förpliktelser kunna råda samt främja

sociala framsteg och bättre levnadsvillkor; för att nå dessa mål säges

det vara nödvändigt att visa ömsesidig tolerans, att upprätthålla fred och säkerhet

och att alltså hindra användning av våld annat än i gemensamt intresse

samt att genom internationella organisationer främja sociala och ekonomiska

framsteg. Ingressen stadgar tydligen icke några bestämda förpliktelser

för organisationens medlemmar; föreskrifter härom givas i andra delar

av stadgan. Man torde emellertid ha utgått från att ingressen kan bliva

av betydelse vid stadgans tolkning såsom ett auktoritativt uttry ck för de fördragsslutande

.staternas intentioner.

I första punkten i stadgans art. 1 framhålles Förenta Nationernas centrala

ändamål: att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Sedd i belysning

av bestämmelser i art. 2, sorn i det följande skola behandlas, innebär

denna deklaration, att organisationen är principiellt inriktad på att förhindra

alla krig; den kategori av vad man kallat tillåtna krig som enligt

Nationernas förbunds akt förelåg existerar icke enligt det nya förbundets

stadga. Det angivna ändamålet skall förverkligas genom två i stadgan förutsedda

tillvägagångssätt. Dels har organisationen att »vidtaga verksamma

kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden samt

för att undertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott», dels skall

den »genom fredliga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den

internationella rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister

eller saklägen, som kunna leda till fredsbrott». Den här gjorda distinktionen

är av den största betydelse. Då det gäller att återställa freden eller att avvärja

en omedelbar krigsfara, kan organisationen använda våld, och den kan härvid

förfara på det sätt som synes lämpligast i det föreliggande fallet. »Rättvisans

och den internationella rättens principer» utgöra i detta fall icke direktiv,

organisationen är icke skyldig att i förväg undersöka, vilken part som

bär rätt eller vilka av parterna ställda anspråk som äro berättigade, ty det

väsentliga är att enligt de speciella föreskrifter som givas i en annan del

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

av stadgan (kap. VII) säkra eller återställa det yttre lugnet. Men härav följer,

att ett ingrepp av nu angiven art principiellt bör begränsas i överensstämmelse

med det ändamål som avses. Detta ingrepp avses alltså icke skola

innefatta eller föregripa en lösning av den tvistefråga, som ligger bakom

krigshotet eller fredsbrottet, eller ett tillrättaläggande av den allmänna situation,

ur vilken denna tvistefråga uppstått. (Jfr emellertid nedan s. 41.) I

detta hänseende gäller det andra av de nyss angivna alternativen, varom

närmare bestämmelser givas främst i kap. VI. Härvid skall organisationen

i sina försök att genomföra en ur fredens och säkerhetens synpunkt tillfredsställande

ordning ledas av rättvisans och den internationella rättens principer.

Vad som menas med »rättvisa» är icke närmare bestämt, men i viss

mån klarlägges innebörden av detta begrepp genom andra bestämmelser i

stadgan, särskilt fortsättningen av art. 1 samt angivandet av organisationens

principer i art. 2.

Jämte det primära syftet alt bevara freden uppställas i art. 1 andra riktlinjer

för organisationens verksamhet, varvid icke blott i mera egentlig mening

internationella frågor beaktas. Förenta Nationerna skall över huvud

verka för utvecklandet av vänskapliga förbindelser mellan staterna, varvid

man skall bygga på »aktning för principen örn folkens lika rättigheter och

självbestämningsrätt». Vidare skall organisationen arbeta för »internationell

samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kulturell

eller humanitär art samt vid befordrande och främjande av aktningen

för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad

med avseende på ras, kön, språk eller religion». I San Francisco föreslogs

av flera delegationer, att dessa bestämmelser skulle erhålla en mera precis

och detaljerad utformning, men man fann det lämpligast att stanna

vid en allmän antydan om de synpunkter som böra vara vägledande för

organisationen; i Dumbarton Oaks-förslaget voro motsvarande stadgande!1

än mera summariska. Vad beträffar innebörden av begreppet »grundläggande

friheter», uttalades av Förenta Staternas delegation, att häri måste anses ingå

yttrandefrihet och att denna på det internationella området innefattade

frihet att utväxla meddelanden och upplysningar. Slutligen stadgas i art. 1,

att Förenta Nationerna avses skola utgöra »en medelpunkt för samordnande

av nationernas verksamhet för dessa gemensamma syften».

Enligt art. 2 skall organisationen och dess medlemmar vid fullföljandet av

de angivna ändamålen handla i överensstämmelse med vissa i sju punkter

fastställda grundsatser. Till stor del äro dessa omedelbara konsekvenser av

förbundets ändamål, men på andra punkter innehåller principdeklarationen

nya moment av betydelse.

Enligt första punkten i art. 2 är organisationen grundad på principen örn

»samtliga medlemmars suveräna likställdhet». Denna sats har förklarats innebära,

att de till organisationen anslutna staterna äro legalt likställda oell ali

de åtnjuta fulla suveränitetsrättigheter; den har jämväl ansetts uttrycka en

sådan respekt för staternas integritet och oberoende som klarare fastställes

i fjärde punkten av samma artikel. Tydligt synes emellertid vara, alt satsen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

icke kan tillerkännas någon större konkret betydelse. Förenta Nationernas

stadga ger i det följande bestämmelser, som innebära inskränkningar i den

här fastställda grundsatsen. Staterna inom organisationen erhålla icke samma

befogenheter; de stater som äro ständiga medlemmar av säkerhetsrådet få i

skilda hänseenden en särställning, bl. a. därigenom att den vetorätt gentemot

rådsbeslut, sorn inom Nationernas förbund tillkom alla rådets medlemmar,

enligt Förenta Nationernas stadga bibehålies endast för de ständiga

rådsmedlemmarna i särskilda fall. Under alla förhållanden måste innehållet

i denna första punkt av principdeklarationen betecknas som synnerligen vagt

— en naturlig konsekvens av försöket att förena en hävdvunnen terminologi

med de nya förpliktelser som krävas inom en på fredens upprätthållande

inriktad organisation.

Andra punkten understryker blott det i och för sig självklara förhållandet,

alt organisationens medlemmar ärligt måste uppfylla sina förpliktelser enligt

stadgan och att detta är förutsättningen för att samtliga medlemmar skola

få åtnjuta de rättigheter och förmåner som medlemskapet avses medföra.

Härigenom har man velat betona den solidaritet medlemmarna emellan utan

vilken organisationen icke kan fylla sitt ändamål. Staterna kunna icke draga

nytta av organisationen, annat än örn de alla handla i överensstämmelse

med dess grundsatser.

Enligt tredje punkten skola medlemmarna »lösa sina internationella tvister

med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt

rättvisan icke sättas i fara». Skilda tolkningar av denna bestämmelse ha hävdats.

Den norska propositionen örn inträde i Förenta Nationerna betonar stadgandets

positiva formulering och drager av denna slutsatsen, att statex-na äro

förpliktade icke blott att avstå fxån andra än fredliga medel utan också att i

varje tvist söka nå en verklig lösning. Enligt Förenta Staternas delegation i

San Francisco skulle man däremot ha utgått från att bestämmelsen icke förpliktar

staterna att komma till en uppgörelse i fråga örn alla sina internationella

tvister. »Vissa tvister, som icke äventyra den internationella freden

och säkerheten, kunna förbliva vilande, ehuru möjligheter givas att när som

helst bringa dem inför organisationen. Del väsentliga i bestämmelsen är, att

fredliga medel äro de enda, genom vilka internationella tvister skola lösas

och vidare, att lösningen själv icke skall vara sådan, att den medför fara för

internationell fred och säkerhet eller rättvisan.» Denna restriktiva tolkning

synes vara den mera rimliga; stadgan kan icke gärna ålägga alla stater att

åstadkomma en lösning av alla internationella tvistefrågor.

Enligt fjärde punkten skola medlemmarna »i sina internationella förbindelser

avhålla sig från hot örn eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon

annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat

sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål». Här klargöres ytterligare

—- utöver vad som redan sagts i tredje punkten — att organisationens

medlemmar icke få använda våld eller hot om våld, annat än i den

mån stadgan berättigar härtill, d. v. s. då organisationen själv inskrider

enligt kap. VII, vid självförsvar enligt art. 51, vid aktioner enligt regionala

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

avtal i vissa fall enligt art. 53 saint enligt stadgans övergångsbestämmelser.

1 San Francisco kompletterades Dumbarton Oaks-förslaget med den speciella

föreskriften, att våld eller bot om våld icke får riktas mot en stats territoriella

integritet eller politiska oberoende; denna bestämmelse, vars införande

urgerades särskilt av en rad småstater, synes emellertid i realiteten icke innebära

något nytt, eftersom det allmänna förbudet mot våldsanvändning och

hot härom måste anses inkludera jämväl detta särskilda fall. Av vikt är likväl

förhållandet, att på detta sätt respekten för staternas självständighet och

existens bestämt inskärpes. I den officiella brittiska kommentaren till stadgan

uttalas, att Förenta Nationerna icke härigenom ger någon garanti för

staternas integritet och oberoende; härmed torde man lia velat fästa uppmärksamheten

på att någon motsvarighet till art. 10 i Nationernas förbunds

akt icke finnes i stadgan för Förenta Nationerna. Att en stat skulle i enlighet

med organisationens stadga kunna tvingas att uppgiva integritet eller oberoende,

är uppenbarligen uteslutet.

Genom bestämmelsen förbjudas icke alla tvångsåtgärder, t. ex. påtryckning

av ekonomisk art, som icke kunna anses innebära hot om tillgripande

av våld. Det är emellertid att märka, att användningen av dylika tvångsåtgärder

begränsas genom stadgandet i tredje punkten, enligt vilket tvister

måste lösas med fredliga medel och på sådant sätt, att internationell fred

och .säkerhet samt rättvisan ej äventyras.

I femte punkten deklareras grundsatser, som måste anses vara konsekvenser

av organisationens allmänna karaktär. Medlemmarna förklaras vara skyldiga

att »lämna Förenta Nationerna allt bistånd i varje åtgärd, som organisationen

företager i överensstämmelse med denna stadga ...». De anslutna

staterna måste alltså dels fullgöra de biståndsplikter som stadgan direkt

ålägger dem, dels i allmänhet medverka till att organisationen blir i stånd

att handla i överensstämmelse med stadgan. Ett korollarium till denna positiva

sats är regeln, att medlemmarna skola »avhålla sig från att lämna bistånd

åt någon stat mot vilken Förenta Nationerna vidtager förebyggande

åtgärder eller tvångsåtgärder».

Enligt sjätte punkten skall organisationen sörja för att stater, som ej äro

medlemmar, handla i överensstämmelse med de angivna grundsatserna, »i

den mån detta kräves för upprätthållande av internationell fred och säkerhet».

När det gäller att säkerställa det centrala syftet, fredens och säkerhetens

upprätthållande, skall alltså organisationen förmå utanför densamma

stående stater att handla, som örn de vore anslutna (jfr de liknande reglerna

i Nationernas förbunds akt); sålunda skall exempelvis säkerhetsrådets

befogenheter att ingripa enligt kap. VII gälla även gentemot utanför

organisationen stående stater. Denna bestämmelse bar ansetts nödvändig, för

att förbundet skall kunna förverkliga sina mål; man har utgått från tanken

på »den odelbara freden» och sålunda stadgat ett slags förbud mot krig även

utanför organisationens gränser. Uppenbart är också, att våldsamma konflikter

mellan stater, vare sig de tillhöra Förenta Nationerna eller ej, kunna innebära

stora risker för freden inom organisationen och att eli förhindrande av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

sådana konflikter, även om man bortser från denna synpunkt, slår i överensstämmelse

med organisationens syften. I den norska propositionen uttalas,

att genom denna bestämmelse organisationen i realiteten blir en allians

riktad mot alla utanförstående stater, och det påpekas, att principen medför

allvarliga faror i en situation, då dylika stater äro tillräckligt starka för att

trotsa organisationens makt. Ett sådant läge kan emellertid, såvitt nu kan

bedömas, knappast tänkas inträffa, med mindre en eller flera stormakter

med medlemskap i säkerhetsrådet lämna Förenta Nationerna, och i sådant

fall kan, såsom i det följande närmare skall utvecklas, organisationen enligt

sina egna regler icke längre fungera, i varje fall icke i nu berörda hänseenden.

Enligt sjunde punkten innehålla stadgans bestämmelser icke något som

berättigar Förenta Nationerna »att ingripa i frågor, som väsentligen falla

inom vederbörande stats egen behörighet», ej heller kräves, »att medlemmarna

hänskjuta sådana frågor till lösning enligt denna stadga». Denna

grundsats utgör dock icke hinder »för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt

kapitel VII».

Med detta stadgande, vars motsvarighet fanns i åttonde stycket av art. 15

i Nationernas förbunds akt, ehuru det där hänförde sig blott till rådets förlikningsverksamhet

enligt samma artikel, begränsas på ett betydelsefullt sätt

den nya organisationens verksamhetsområde. Då en fråga är av angiven

intern art, kan den icke göras till föremål för ingripande genom något av

organisationens organ. Generalförsamlingen kan alltså i dylika fall icke jämlikt

art. 10 framlägga förslag eller — eftersom förslagsrätten tänkes vara

lika vidsträckt som rätten att debattera — upptaga saken till överläggning;

detsamma gäller exempelvis det ekonomiska och sociala rådet. Säkerhetsrådet

får icke heller i frågor av denna art föreslå lösningar eller över huvud

giva rekommendationer av något slag. Att rådet däremot kan skrida till

tvångsåtgärder enligt kap. VII, är en naturlig följd av organisationens allmänna

inriktning på fredens upprätthållande. Den i artikelns tredje och fjärde

punkter fastslagna principen, att medlemmarna av organisationen måste

lösa sina tvister med fredliga medel, begränsas icke genom stadgandet i punkt

7 och, i den mån denna princip icke efterleves, har säkerhetsrådet ovillkorlig

rätt att begagna de maktmedel som ställas till dess förfogande.

Vad menas med »frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats

egen behörighet» (»domestic questions» eller inre frågor)? Innebörden av

här ifrågavarande traditionella begrepp har varit omstridd, och någon klar

bestämning av detsamma kan icke givas. 1 den omnämnda amerikanska rapporten

till presidenten säges: »Det är mycket möjligt, att en internationell

tvist kan uppstå beträffande sådana frågor som tullar och immigration eller

liknande spörsmål, men i den mån en sådan tvist gäller frågor, vilka väsentligen

falla inom vederbörande stats egen bestämmanderätt, kan någon lösning

genom en internationell procedur icke krävas.» I det engelska parlamentet

hävdades en liknande uppfattning under debatterna den 22 augusti 1945

(Lord Cecil of Chehvood); vid samma tillfälle gjorde emellertid brittiske

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

premiärministern gällande, att exempelvis en statligt organiserad judeförföljelse

på grund av dess långtgående konsekvenser icke borde kunna betraktas

som en inre angelägenhet utan kunna leda till ingripande från Förenta

Nationernas sida. Sannolikt är att i anslutning till denna tankegång

vederbörande frågors reella internationella betydelse kommer att påverka

uppfattningen örn gränserna för organisationens rätt att intervenera.

Medlemskap. Kapitel II.

Enligt akten för Nationernas förbund gjordes en skillnad mellan ursprungliga

och senare tillkomna medlemmar av förbundet. De förra voro dels de

stater som bildat förbundet, dels sådana förut neutrala stater som inom viss

tid anmälde sitt inträde. Andra stater, i främsta rummet de i det första världskriget

besegrade staterna, kunde, därest de uppfyllde vissa angivna villkor,

upptagas i förbundet genom beslut av förbundsförsamlingen med två tredjedelars

majoritet. En motsvarande distinktion mellan ursprungliga och senare

upptagna medlemmar göres i Förenta Nationernas stadga (art. 3), men den

har här utformats på annat sätt. Ursprungliga medlemmar äro dels de

stater som deltagit i San Francisco-konferensen, dels de stater som undertecknat

de förenade nationernas deklaration av den 1 januari 1942, självfallet

under förutsättning av vederbörlig ratifikation enligt stadgans art. 110.

Det andra av de båda alternativen gäller väsentligen Polen, som deltagit i

deklarationen av år 1942 men icke var representerat i San Francisco. De

neutrala staterna, som icke voro inbjudna till San Francisco-konferensen,

kunna sålunda icke bliva ursprungliga medlemmar av organisationen. Medlemskap

kan emellertid enligt art. i, mom. 1, sedermera erhållas av »alla

andra fredsälskande stater, vilka åtaga sig de förpliktelser som denna stadga

ålägger och enligt organisationens uppfattning kunna och vilja uppfylla

dessa förpliktelser». Vilka stater som skola anses vara »fredsälskande», bestämmes

givetvis av organisationen. Den kommission som vid San Franciscokonferensen

behandlade hithörande frågor förklarade emellertid enhälligt,

att stater, vilkas regimer upprättats med militärt stöd av de förenade nationernas

motståndare under kriget (såsom Spanien), icke skulle kunna upptagas

i organisationen, så länge dessa regimer stannade vid makten. Av större

vikt äro d^ i samma artikels andra punkt införda reglerna örn sättet för

upptagande av nya medlemmar. En stat blir medlem av organisationen genom

ett beslut av generalförsamlingen, dock att delta beslut kan fattas endast

efter tillstyrkan av säkerhetsrådet. Generalförsamlingens beslut kräver i

detta fall enligt art. 18 två tredjedelars majoritet. För tillstyrkan av säkerhetsrådet

gälla de allmänna reglerna (art. 27), att sju medlemmar, däribland

samtliga ständiga medlemmar, äro ense; var och en av de fem stormakterna

i rådet kan alltså inlägga veto mot upptagandet av en ny medlem i organisationen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Enligt art. 5 kan generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet

(enligt nyss berörda ordning för beslut) avstänga en medlem från medlemskapet

åtföljande rättigheter, då förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder

av säkerhetsrådet vidtagits mot ifrågavarande medlem. En stat kan alltså

jämlikt denna föreskrift förbliva medlem av organisationen men gå förlustig

sin rätt att medverka vid beslut och sina rättigheter i övrigt. En dylik suspension

kan upphävas av säkerhetsrådet ensamt genom i förut nämnd ordning

fattat beslut; denna föreskrift förklaras av önskan att möjliggöra ett snabbt

beslut örn återinsättande av en stat i dess rättigheter, t. ex. örn en ny regering,

som är villig att följa organisationens grundsatser, efterträtt en tredskande

regering. — Några bestämmelser motsvarande de nu berörda funnos

icke i Nationernas förbunds akt. Enligt denna kunde en medlem, som brutit

mot sina förpliktelser enligt förbundsakten, uteslutas genom ett av rådet fattat

beslut.

Art. 6 i Förenta Nationernas stadga bestämmer om uteslutning av medlem.

Sådan kan ske genom beslut av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet

(enligt förut berörda ordning för beslut), därest medlemmen

»framhärdar i att kränka denna stadgas grundsatser». Vid San Franciscokonferensen

motsatte man sig på flera håll denna bestämmelse, under betonande

av att suspension enligt art. 5 vore en mera effektiv form för reaktion

mot en fördragsbrytande medlem; majoriteten ansåg dock, att en medlemsstat,

som systematiskt bröte mot sina förpliktelser, borde kunna helt uteslutas.

Enligt Nationernas förbunds akt kunde en medlem två år efter verkställd

uppsägning utträda ur förbundet; den medlem, som icke antog beslutade

ändringar i akten, upphörde därigenom att tillhöra förbundet.

Någon rätt att utträda ur organisationen stipuleras däremot icke i Förenta

Nationernas stadga. Olika meningar gjordes i detta hänseende gällande på

San Francisco-konferensen. Emellertid antog konferensen en resolution i frågan,

som kan betraktas som en auktoritativ tolkning av det enligt stadgan

föreliggande rättsläget. Resolutionen framhåller, att medlemmarnas plikt är

att stanna inom organisationen för att verka för dess syften, men förklarar

tillika, att en medlem icke bör mot sin vilja tvingas att kvarstå. För vissa

fall förutses ett utträde såsom naturligt. »Framför allt är det givet», heter

det i resolutionen, »att utträden skulle bliva oundvikliga eller organisationen

komma att upplösas, därest organisationen, svikande mänsklighetens förhoppningar,

skulle visa sig ur stånd att upprätthålla freden eller kunde göra

detta endast på rättens och rättvisans bekostnad. Ej heller skulle en medlem

vara förpliktad att kvarstå i organisationen, örn hans rättigheter och skyldigheter

ändrades genom en ändring i organisationens stadga, som han icke

biträtt och som han finner sig ur stånd att antaga, eller om en stadgeändring,

som på vederbörligt sätt antagits av erforderlig majoritet i generalförsamlingen

eller vid en allmän konferens, icke uppnår den ratifikation som kräves

för att giva ändringen laga kraft.» Den sista punkten torde särskilt taga

sikte på den föreskrift i art. 109 enligt vilken en med två tredjedelars majoritet

av medlemmarna antagen stadgeändring icke träder i kraft, med mindre

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

den ratificerats av alla ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — en föreskrift

som alltså åt varje ständig rådsmedlem ger vetorätt mot ändringar i organisationens

stadgar.

Organ. Kapitel III.

Ur formellt organisatorisk synpunkt företer Förenta Nationerna stora likheter

med Nationernas förbund. Enligt förbundsakten utövades Nationernas

förbunds verksamhet genom en församling, bestående av representanter för

alla medlemsstater, ett råd med dels självskrivna och permanenta, dels av

församlingen periodiskt valda medlemmar och ett ständigt sekretariat; härtill

kom senare den fasta mellanfolkliga domstolen, vars upprättande förutsågs

i förbundsakten men som i viktiga hänseenden hade en i förhållande till

förbundet fristående organisation. Enligt Förenta Nationernas stadga (art. 1)

äro organisationens huvudorgan en generalförsamling, ett säkerhetsråd, ett

ekonomiskt och socialt råd, ett förvaltarskapsråd, en internationell domstol

samt ett sekretariat. De organ som måste betraktas som de mest centrala,

generalförsamlingen och säkerhetsrådet, äro uppbyggda enligt i huvudsak

samma grundsatser som motsvarande organ inom Nationernas förbund.

Beträffande församlingens och rådets inbördes förhållande äro emellertid

skiljaktigheterna mellan Nationernas förbund och Förenta Nationerna betydande.

Huvudregeln i förbundsakten var, att församlingen och rådet ägde

samma kompetensområden och kunde upptaga samma frågor till behandling.

Bestämmelserna örn de båda organens allmänna befogenheter voro likalydande;

båda förklarades behöriga »att till behandling upptaga varje fråga,

som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfreden».

Denna grundsats modifierades i vissa hänseenden genom förbundsaktens

specialbestämmelser, och man kunde därför skilja mellan fall, då

båda organen voro behöriga (konkurrerande kompetens), fall, då samverkan

dem emellan förutsattes (gemensam kompetens), och fall, då församlingen,

respektive rådet i princip ägde exklusiv behörighet. Förenta Nationernas

stadga utgår däremot, generellt och något förenklat uttryckt, från att säkerhetsrådet

har att handla, när det gäller upprätthållande av fred och säkerhet

samt biläggande av mellanfolkliga tvister, medan generalförsamlingen, vad

dessa viktiga områden beträffar, är ett huvudsakligen deliberativt organ.

Säkerhetsrådet träder över huvud starkare i förgrunden inom Förenta Nationerna

än rådet inom Nationernas förbund. Det är emellertid att märka, att

San Francisco-konferensen på flera punkter stärkte generalförsamlingens

ställning utöver vad som föreslagits i Dumbarton Oaks, ett förhållande som

är ägnat att väcka tillfredsställelse särskilt bland de mindre staterna.

Kap. lil innehåller ytterligare två bestämmelser örn organisationens uppbyggnad.

Enligt art. 7, mom. 2, kunna nya organ upprättas, då så befinnes

nödvändigt. Principbeslut härom torde jämlikt ari. 18, i den mån nya utgifter

icke uppstå för förbundet, kunna fattas av generalförsamlingen med enkel

majoritet; därest en ändring i budgeten fordras, kriives två tredjedelars majo
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

ritet. I art. 8 stadgas, att Förenta Nationerna icke skall fastställa några begränsningar

i fråga om mäns och kvinnors befogenhet att på likställighetens

grund medverka inom organisationen och dess särskilda institutioner. Därmed

bindes icke medlemsstaternas handlingsfrihet, men organisationen som

sådan utgår från principen om lika rättigheter för män och kvinnor.

Generalförsamlingen. Kapitel IV.

Till generalförsamlingen höra samtliga medlemmar av Förenta Nationerna;

varje medlem kan ha högst fem ombud i församlingen (mot tre i Nationernas

förbunds församling) men har vid beslut en röst (art. 9 och art. 18).

Medan i Nationernas förbunds församling i regel enhällighet krävdes för beslut

utom i procedurfrågor och vid val, kunna i generalförsamlingen i regel

beslut fattas med enkel majoritet, alltså av flertalet närvarande och röstande

medlemmar (art. 18). 1 »viktiga frågor» fordras dock enligt art. 18 två tredjedelars

majoritet. Till denna kategori höra en rad uppräknade frågor, av

vilka flera i det föregående berörts: förslag rörande upprätthållandet av internationell

fred och säkerhet, val av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet,

val av medlemmar i det ekonomiska och sociala rådet, val av vissa medlemmar

i förvaltarskapsrådet (art. 86, mom. 1 c), upptagande av nya medlemmar

i organisationen, suspenderande av medlemskapet åtföljande rättigheter

och privilegier, uteslutning av medlemmar, frågor rörande förvaltarskapssystemets

tillämpning samt budgetfrågor. Genom beslut med enkel majoritet

kan generalförsamlingen fastställa, att andra kategorier av frågor än de nu

nämnda skola avgöras med två tredjedelars majoritet.

Enligt en speciell bestämmelse (art. 19) får medlem, som ej fullgjort sina

finansiella åligganden till organisationen, ej utöva rösträtt i generalförsamlingen,

örn de oguldna beloppen sammanlagt uppgå till värdet av medlemmens

fastställda bidrag till organisationen under de två sistförflutna hela

åren, dock att generalförsamlingen kan medgiva en sådan medlem att rösta,

därest uraktlåtenheten att betala föranletts av omständigheter över vilka vederbörande

stat ej kunnat råda.

Enligt bestämmelserna om förfarandet (artiklarna 20—22) skall generalförsamlingen

regelbundet sammanträda varje år. Extra möten kunna därjämte

hållas, då omständigheterna så kräva; dylika möten skola sammankallas av

generalsekreteraren på hemställan av säkerhetsrådet eller flertalet av Förenta

Nationernas medlemmar. Generalförsamlingen antager själv sin arbetsordning

och väljer president för varje möte; man utgick vid San Franciscokonferensen

från att generalförsamlingens möten, utom i exceptionella fall,

skulle vara offentliga. Församlingen kan tillsätta sådana biträdande organ

som den anser nödvändiga för fullgörande av sina uppgifter.

Beträffande generalförsamlingens funktioner och befogenheter märkas i

främsta rummet de bestämmelser enligt vilka församlingen har att behandla

frågor rörande internationell fred och säkerhet och som sålunda på skilda

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

punkter avgränsa församlingens kompetens gentemot säkerhetsrådets. I huvudsak

är, såsom redan framhållits, generalförsamlingens verksamhet på

detta område av deliberativ karaktär, medan handlandet, och särskilt avgörandet

i fråga örn vidtagande av tvångsåtgärder, ankommer på säkerhetsrådet.

Den första och mest centrala bestämmelsen rörande generalförsamlingens

kompetens är art. 10: generalförsamlingen är behörig att dryfta varje fråga

eller angelägenhet, som faller inom stadgans ram eller hänför sig till befogenheter

och uppgifter tillkommande något organ som avses i stadgan samt

att, med visst undantag, framlägga förslag i dylika frågor och angelägenheter

antingen för Förenta Nationernas medlemmar eller för säkerhetsrådet eller

för både medlemmarna och säkerhetsrådet. Denna regel giver i princip generalförsamlingen

de vidast tänkbara rättigheter att debattera och genom förslag

uttala sin mening i frågor inom organisationens hela verksamhetsområde.

Särskilt ett viktigt undantag från den allmänna grundsatsen finnes

dock. Enligt art. 12, mom. 1, får generalförsamlingen, under det att säkerhetsrådet

fullgör sina stadgeenliga uppgifter i fråga örn viss tvist eller visst

förhållande (sakläge), icke framlägga något förslag rörande denna tvist

eller detta förhållande annat än på säkerhetsrådets egen hemställan. Detta

innebär, för att nämna det mest väsentliga fallet, att generalförsamlingen är

hindrad att framställa förslag beträffande en tvist, som är föremål för säkerhetsrådets

handläggning. Härigenom har man velat undvika en konkurrens

mellan de båda organen i konkreta frågor, då en dylik konkurrens — såsom

erfarenheterna från Nationernas förbund givit vid handen — skulle kunna

leda till komplikationer och svårigheter. Generalförsamlingen är visserligen

icke hindrad att överlägga om vederbörande fråga, men den kan icke genom

att framlägga ett förslag uttala sin mening i densamma. Detta förbud faller

bort, därest säkerhetsrådet självt begär ett förslag från generalförsamlingens

sida och sålunda till församlingens förmån frivilligt avstår från sin monopolrätt.

Till nu nämnda undantag från principen i art. 10 ansluter sig ett

annat (art. 11, mom. 2), som skall beröras i det följande.

I art. 11 givas i anslutning till det allmänna stadgandet i art. 10 ytterligare

bestämmelser rörande generalförsamlingens kompetens. Församlingen äger

taga ställning till de allmänna grundsatserna för internationellt samarbete

vid upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, däribland principerna

för genomförande av nedrustning och reglering av rustningarna, samt att

beträffande dessa grundsatser framlägga förslag till medlemmarna eller till

säkerhetsrådet eller till bådadera. Här antydes alltså möjligheten av en internationell

begränsning av rustningarna på Förenta Nationernas initiativ.

Till denna bestämmelse anknyter ett stadgande i art. 26, som uppdrager åt

säkerhetsrådet att utarbeta planer i rustningsfrågan. Ifrågavarande regler

äro mindre positivt formulerade än motsvarande föreskrifter i Nationernas

förbunds akt; i denna förklarades en begränsning av rustningarna nödvändig,

och rådet ålades afl taga initiativ härtill.

Enligt samma artikel (mom. 2) tiger generalförsamlingen dryfta värjo fråga

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. / sami. Nr 196. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

rörande upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, som hänskjuta

till densamma av en medlemsstat, av säkerhetsrådet eller av stat, som ej

är medlem (jfr art. 35, mom. 2); även här stadgas uttryckligen rätt för församlingen

att med det i art. 12 angivna undantaget framlägga förslag för

berörda stat eller stater, för säkerhetsrådet eller både för vederbörande stat

eller stater och säkerhetsrådet. Dock är generalförsamlingen skyldig att, före

eller efter frågans dryftande, till säkerhetsrådet hänskjuta alla frågor, vilka

kräva »handling» från organisationens sida. Därmed stadgas ännu ett undantag

från grundsatsen om generalförsamlingens generella förslagsrätt; undantaget,

som tydligen avser vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII,

är en konsekvens av säkerhetsrådets i nämnda kapitel stadgade exklusiva

befogenhet på detta område. I viss mån är stadgandet oklart; då det

talas om frågor, »vilka påkalla handling», uppstår spörsmålet, huru ett

konstaterande av denna nödvändighet skall komma till stånd. Denna svårighet

löses emellertid genom en följande bestämmelse (morn. 3), enligt

vilken generalförsamlingen äger fästa rådets uppmärksamhet på förhållanden,

som äro ägnade att sätta internationell fred och säkerhet i fara. Nu

berörda bestämmelser, jämte det förut refererade stadgandet i art. 12, torde

giva vid handen, att generalförsamlingen, därest en aktion enligt kap.

VII bör ifrågakomma, antingen får fästa rådets uppmärksamhet på saken,

eller också, örn frågan redan upptagits av rådet, måste underlåta att på något

sätt taga ståndpunkt. Strängt taget synes alltså den diskuterade undantagsbestämmelsen

i slutet av art. 11, mom. 2, vara överflödig. — I art. 11

betonas slutligen (mom. 4) det självfallna förhållandet, att vad som i denna

artikel sägs om generalförsamlingens befogenheter ej inskränker den allmänna

räckvidden av art. 10.

Som ett utförande i detalj av principen i art. 10 ter sig även art. 14. Enligt

denna artikel är generalförsamlingen — såsom alltid med iakttagande av

bestämmelserna i art. 12 — behörig att föreslå åtgärder för fredlig reglering

av varje sakläge, oavsett dess ursprung, som den anser kunna skada den

allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan,

däri inbegripet förhållanden, som uppkommit till följd av kränkning av de

bestämmelser i stadgan som angiva Förenta Nationernas ändamål och grundsatser.

Församlingens förslagsrätt omfattar alla mellanfolkliga förhållanden,

som kunna vara farliga för den allmänna välfärden eller nationernas förbindelser,

oberoende av örn de sammanhänga med bestående fördrag eller icke.

Till de berörda bestämmelserna örn generalförsamlingens kompetens i frågor

rörande fred och säkerhet sluta sig andra, som giva församlingen rätt attkontinuerligt

behandla och uttala sig om säkerhetsrådets verksamhet på samma

område. Enligt art. 12, mom. 2, skall generalsekreteraren med säkerhetsrådets

samtycke vid varje sammanträde lämna generalförsamlingen meddelande

om de ärenden rörande upprätthållande av fred och säkerhet som

äro föremål för säkerhetsrådets behandling samt likaledes till församlingen

eller, därest denna ej är samlad, till organisationens medlemmar omedelbart

lämna uppgift örn de ärenden av denna art som av säkerhetsrådet slutbe
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

handlats. Vidare skall församlingen enligt art. 15, mom. 1, taga del av årliga

och särskilda rapporter från säkerhetsrådet; dessa rapporter skola innefatta

redogörelse för de åtgärder som säkerhetsrådet beslutit eller vidtagit

för att bevara internationell fred och säkerhet. Av de allmänna reglerna

örn generalförsamlingens kompetens framgår, att församlingen äger

rätt att överlägga och framlägga förslag i anslutning till säkerhetsrådets rapporter

med det beaktansvärda undantaget, att den icke får avgiva förslag

i en fråga, som är under behandling i säkerhetsrådet. I San Francisco föreslogs

införandet av en speciell bestämmelse örn att generalförsamlingen, när

den tager del av rapporterna, skulle kunna uttala sitt gillande, respektive

ogillande av säkerhetsrådets verksamhet samt till rådet rikta särskilda rekommendationer.

Häremot anfördes bl. a., att säkerhetsrådet, örn en sådan

föreskrift antoges, skulle framstå som ett generalförsamlingen underordnat

organ. Det har emellertid allmänt framhållits, att generalförsamlingen

självfallet är oförhindrad att utnyttja sina allmänna befogenheter på det

särskilda sätt, varom i förslagen var tal.

En sammanfattning av bestämmelserna örn generalförsamlingens befogenheter

i frågor rörande fred och säkerhet ger följande resultat:

1) I princip är församlingen behörig att behandla alla dylika frågor, som

falla inom stadgans ram, och att i desamma avgiva förslag (art. 10).

2) Genom särskilda bestämmelser understrykes församlingens rätt att taga

ställning

a) till de allmänna principerna för internationellt samarbete inklusive

frågan örn rustningsreglering och nedrustning (art. 11, mom. 1),

b) till särskilda frågor om upprätthållande av fred och säkerhet (art.

11, mom. 2),

c) till förhållanden, som kunna skada den allmänna välfärden eller

de vänskapliga förbindelserna nationerna emellan (art. 14).

3) Säkerhetsrådet är skyldigt att avgiva rapporter över sin verksamhet till

generalförsamlingen, och denna har rätt att taga ställning till rapporterna och

i dessa behandlade frågor (art. 12, mom. 2; art. 15, mom. 1).

4) Ett undantag från dessa allmänna regler utgör bestämmelsen, att generalförsamlingen

icke, örn ej säkerhetsrådet det begär, får framställa förslag

beträffande bestämda tvister eller saklägen, som äro under behandling i säkerhetsrådet

(art. 12, mom. 1). Ett annat undantag ligger däri, att generalförsamlingen

icke kan besluta en »handling», en tvångsåtgärd, från organisationens

sida utan endast äger att fästa rådets uppmärksamhet på förhållanden,

som synas farliga för internationell fred och säkerhet (art. 11,

mom. 3).

Vissa bestämmelser i stadgan framhäva generalförsamlingens funktioner i

fråga örn överläggning och framställande av förslag på andra områden än

det nu berörda. Enligt art. 13 skall generalförsamlingen taga initiativ lill utredningar

och framlägga förslag i syfte dels att befordra internationellt samarbete

på det politiska området och främja den internationella rättens fortgående

utveckling och dess kodifiering, dels alt befordra internationellt sam
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

arbete i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella frågor, undervisning

och hälsovård samt bidraga till att förverkliga mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön,

språk eller religion. Generalförsamlingens befogenhet att upptaga dylika

frågor framgår redan av art. 10, men här inskärpes alltså församlingens

plikt att taga initiativ för att förverkliga organisationens ändamål i dessa

hänseenden. Vidare erinras i kap. IV om de ytterligare befogenheter, som

generalförsamlingen äger i avseende på organisationens sociala och ekonomiska

verksamhet samt förvaltarskapssystemet (art. 13, mom. 2; art. 16);

bl. a. skall generalförsamlingen välja medlemmar i det ekonomiska och sociala

rådet och vissa medlemmar av förvaltarskapsrådet samt gentemot båda

dessa råd utöva kontrollerande funktioner (jfr kapitlen IX, X, XII och XIII).

Generalförsamlingen skall över huvud taga del av rapporter från alla Förenta

Nationernas organ (art. 15, morn. 2). Åtskilliga av generalförsamlingens funktioner

— t. ex. vid inval, suspenderande och uteslutning av medlem, vid val

av icke ständiga medlemmar i säkerhetsrådet — lia redan berörts; andra

funktioner — t. ex. vid ändringar i organisationens stadga — komma i det

följande att behandlas. I detta sammanhang må ytterligare nämnas, att generalförsamlingen

skall granska och fastställa organisationens budget och bestämma

den proportion i vilken medlemmarna skola bidraga till kostnaderna

för organisationen (art. 17, momenten 1 och 2). Generalförsamlingen

skall också ha överinseendet över vissa i anslutning till organisationen verksamma

fackorgans finanser (art. 17, mom 3; jfr art. 57).

Under debatterna kring den nya internationella organisationen har ofta

hävdats, att generalförsamlingen, som innesluter alla medlemsstater, borde

lia mera vidsträckt kompetens, särskilt i fråga örn upprätthållandet av internationell

fred och säkerhet. I San Francisco framställdes i anslutning till

denna tankegång förslag arn att generalförsamlingen skulle få samma befogenheter

som säkerhetsrådet på detta område eller att säkerhetsrådet skulle

underkastas en mera permanent och ingående kontroll från generalförsamlingens

sida. Häremot anfördes behovet av att koncentrera makten att avvärja

våldsamma konflikter hos rådet, som genom sin fåtalighet, sin permanens

och sitt starka stormaktsinslag ansågs kapabelt att handla snabbt

och effektivt. Från skilda håll har understrukits, att generalförsamlingen,

trots säkerhetsrådets primära roll vid fredens och säkerhetens upprätthållande,

har en utomordentligt stark ställning inom organisationen. Särskilt

betonas, att församlingen genom sin sammansättning och sina — åtminstone

i huvudsak offentliga — överläggningar bör kunna tjänstgöra som organ för

eller skapare av en världsopinion och därigenom få ett avgörande inflytande

på organisationens verksamhet. I den förut omnämnda amerikanska Tallporten

till presidenten uttalas, att generalförsamlingen intager en central position

inom organisationen. »Ehuru den icke kan inkräkta på de funktioner

som i säkerhetsfrågor uttryckligen anförtrotts åt säkerhetsrådet kommer den

icke desto mindre att utöva stor auktoritet och stort inflytande inom alla

organisationens verksamhetsgrenar och att påverka utvecklingen av rikt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

linjerna för hela organisationens politik.» Det påpekas vidare, att säkerhetsrådets

funktioner äro väsentligen politiska och innefatta rätt att, då så fordras,

genomföra tvångsåtgärder, medan generalförsamlingen skall bemöda sig

örn konstruktiva lösningar av internationella problem, som beröra alla områden

av mänskliga förbindelser. »Generalförsamlingen kan därför antagas

komma att av alla folk betraktas som det forum genom vilket deras intressen

effektivt kunna klarläggas och befrämjas.» Den officiella engelska kommentaren,

i vilken den holländska propositionen örn anslutning till Förenta Nationerna

instämmer, betonar, att generalförsamlingen har en dominerande

ställning i allt utom i frågor rörande säkerhetens bevarande; församlingen

kommer, om den klokt utnyttjar sina befogenheter, »att bliva ett viktigt

medel för skapande av en världsopinion till vilken det för varje stat är

farligt att icke taga hänsyn». Den norska propositionen i anslutningsfrågan

hävdar, att generalförsamlingens förslag komma att få den största betydelse,

trots att de icke äro rättsligen bindande. Även om dessa och andra liknande

uttalanden i viss mån färgas av önskan att tillbakavisa den kritik som riktats

mot generalförsamlingens jämförelsevis undanskjutna ställning i frågor rörande

fred och säkerhet, torde de i huvudsak riktigt angiva församlingens avsedda

plats i den nya organisationen.

Säkerhetsrådet. Kapitel Y.

Enligt akten för Nationernas förbund skulle förbundets råd bestå av »ombud

för de allierade och associerade huvudmakterna samt för fyra andra

medlemmar av förbundet»; de senare skulle väljas av förbundets församling.

Syftet var alltså, att de fem allierade stormakterna — Frankrike, Förenta

Staterna, Italien, Japan och Storbritannien — skulle äga fasta rådsplatser.

I realiteten kom rådet till en början, eftersom Förenta Staterna icke inträdde

i förbundet, att bestå av lika många ständiga som tillfälliga medlemmar. Sedermera

undergick rådets sammansättning en rad förändringar; enligt förbundsakten

kunde nya rådsplatser upprättas genom beslut av rådet med

bifall av församlingens majoritet. Stormakter erhöllo vid inträde i förbundet

ständiga rådplatser (Tyskland 1926, Sovjetunionen 1934). I huvudsak inneburo

ändringarna emellertid, att antalet tillfälliga, av mindre stater innehavda

rådsplatser ökades i förhållande till antalet ständiga, av stormakter

besatta platser. Vid det andra världskrigets utbrott år 1939, sedan Tyskland,

Japan och Italien utträtt ur förbundet, sutto i rådet tre stormakter ■—- Storbritannien,

Frankrike och Sovjetunionen — samt tolv mindre stater. Vid

de tillfälliga rådsplatsernas besättande tillämpades enligt år 1926 antagna

regler i princip ett slags rotationssystem. Ett antal medlemmar i rådet valdes

årligen för en period av tre år; omval omedelbart efter en valperiod kunde

icke ske annat än efter särskilt beslut av församlingen, fattat med två tredjedelars

majoritet. I ett beslut av år 1922 sades det vara önskvärt, att församlingen

vid val av icke ständiga medlemmar i rådet toge hänsyn lill »världens

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

huvudsakliga geografiska uppdelning, till de stora etniska grupperna, till de

skilda religiösa traditionerna, till de skilda civilisationstyperna och till de

viktigaste ekonomiska tillgångarna». 1 praktiken omvaldes gång efter annan

vissa mellanstora stater, såsom Polen och Spanien, varför en grupp av halvt

permanenta rådsplatser faktiskt uppstod.

Efter i det stora hela samma principer är säkerhetsrådet i Förenta Nationerna

uppbyggt. »Säkerhetsrådet består», heter det i art. 23, morn. 1, »av

elva medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De

Socialistiska Rådsrepublikemas Union, Det Förenade Konungariket Storbritannien

och Nordirland och Amerikas Förenta Stater skola vara ständiga

medlemmar av säkerhetsrådet. Generalförsamlingen utser sex andra medlemmar

av Förenta Nationerna att vara icke ständiga medlemmar av säkerhetsrådet,

varvid särskild hänsyn skall tagas dels i första hand till medlemmarnas

insatser för upprätthållande av internationell fred och säkerhet samt

för organisationens övriga ändamål, dels även till en skälig geografisk fördelning.

» Art. 23, mom. 2, stadgar, att de icke ständiga medlemmarna skola utses

för en tid av två år. Vid det första valet skola dock tre medlemmar utses för

en tid av ett år; resultatet härav blir, att platserna sedermera komma att besättas

enligt principen om successiv förnyelse, med val av tre medlemmar

varje år. Avgående medlem kan ej omedelbart omväljas.

Stormakterna, de ständiga medlemmarna, få alltså rent numerärt en synnerligen

stark ställning inom säkerhetsrådet, även örn de icke, såsom enligt

den ursprungliga planen för Nationernas förbund, utgöra majoritet i detsamma;

framför allt säkras emellertid dessa makters dominerande inflytande

genom de omröstningsbestämmelser som längre fram skola behandlas. På

konferensen i San Francisco gjorde vissa representanter gällande, att ständiga

rådsplatser över huvud icke borde inrättas utan att rådet i sin helhet

skulle väljas av generalförsamlingen. 1 allmänhet utgick man emellertid frän

att en särställning för stormakterna i detta hänseende vore nödvändig, eftersom

de funktioner vilka tillkomma säkerhetsrådet kräva, att dettas sammansättning

någorlunda motsvarar de reella maktförhållandena: ansvaret för

fredens och säkerhetens bevarande måste i särskild grad åvila de stater som

genom sina resurser äro i stånd att uppbära detta ansvar. Vad de icke ständiga

rådsplatserna beträffar är främst att märka, att den s. k. rotationsprincipen

är bestämdare fastslagen än i Nationernas förbund, så till vida som

under inga förhållanden en stat, vars mandat utlöpt, omedelbart kan omväljas.

Det primära direktivet för utseende av rådsmedlemmar, nämligen att

hänsyn skall tagas till medlemmarnas insatser för förbundet, avser enligt

debatten i San Francisco i främsta rummet att betona de mellanstora staternas

speciella anspråk på representation. Uppenbart är likväl, att enligt den

ifrågavarande bestämmelsen hänsyn jämväl bör tagas till staternas lojalitet

mot organisationen och deras aktivitet i överensstämmelse med organisationens

syften. Föreskriften, att vid val av medlemmar i säkerhetsrådet även

geografiska synpunkter böra beaktas, anknyter nära till Nationernas förbunds

refererade beslut av år 1922. Slutligen må understrykas, att bestämmelserna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

om rådets sammansättning äro mera fullständigt utformade i den nya organisationens

stadga än i Nationernas förbunds akt. Säkerhetsrådet kan därför

icke utökas, fördelningen av de ständiga rådsplatserna icke ändras, reglerna

om val av tillfälliga rådsmedlemmar icke modifieras utan en revision av organisationens

stadga.

Kap. V innehåller åtskilliga bestämmelser om säkerhetsrådets arbetssätt

och därmed sammanhängande spörsmål. Varje medlem av rådet skall företrädas

av ett ombud och har en röst (art. 23, mom. 3; art. 27, mom. 1). Säkerhetsrådet

skall organiseras på så sätt, att det kan vara i oavbruten funktion.

Varje medlem av säkerhetsrådet skall för detta ändamål ständigt vara

representerad vid organisationens säte (art. 28, mom. t). Detta stadgande,

som betingas av säkerhetsrådets plikt att ingripa för tryggande av fred och

säkerhet, innebär, att rådet får en helt annan fasthet än Nationernas förbunds

råd, som sammanträdde efter särskild kallelse minst en gång om året. Därjämte

fastställes, att säkerhetsrådet skall hålla periodiska sammanträden,

vid vilka medlemsstaterna kunna representeras av en medlem av regeringen

eller av annan särskild representant (art. 28, mom. 2); karakteristiskt är, att

vid dessa sammanträden representation genom en regeringsledamot betraktas

som det normala. Säkerhetsrådets sammanträden kunna, örn detta enligt rådets

mening är ägnat att underlätta dess verksamhet, hållas på annan plats,

än där organisationen har sitt säte (art. 28, mom. 3). Säkerhetsrådet kan tillsätta

de biträdande organ som det anser nödvändiga för fullgörande av sina

uppgifter (art. 29). Det antager självt sin arbetsordning, däri inbegripet bestämmelser

örn sättet för utseende av ordförande (art. 30). I vissa fall äga

stater, som icke äro medlemmar av rådet, rätt att deltaga i förhandlingarna

ehuru ej i besluten. Sålunda må varje medlem av Förenta Nationerna utan

rösträtt deltaga i överläggningen om varje fråga vilken enligt rådets mening

särskilt berör vederbörande medlems intressen (art. 31). Både medlem av organisationen

och utanför denna stående stat, som är part i av säkerhetsrådet

behandlad tvist, skola inbjudas att utan rösträtt deltaga i säkerhetsrådets

överläggning örn tvisten; säkerhetsrådet är behörigt att fastställa de betingelser

under vilka stater, som icke äro medlemmar av organisationen, på detta

sätt skola få deltaga (art. 32; jfr även art. 44).

Mera konkreta och utförliga bestämmelser örn säkerhetsrådets funktioner

givas icke i kap. V utan först i de följande avsnitten av stadgan (särskilt

kapitlen VI, VII och VIII). Kap. V innehåller emellertid en allmän deklaration

örn de uppgifter och befogenheter som tillkomma säkerhetsrådet. »I syfte

att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida

överlåta medlemmarna på säkerhetsrådet huvudansvaret för upprätthållande

av internationell fred och säkerhet och samtycka till att säkerhetsrådet

vid fullgörandet av sina ur detta ansvar härrörande förpliktelser handlar

å medlemmarnas vägnar» (art. 24, morn. 1). Härmed klargöres, att i lråga

örn fredens och säkerhetens tryggande Förenta Nationernas makt koncentreras

hos säkerhetsrådet och att detta får rätt att enligt organisationens syften

leda medlemsstaternas handlande. De närmast följande bestämmelserna inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

bära huvudsakligen en följdriktig tillämpning av denna principförklaring.

Enligt art. 24, mom. 2, skall säkerhetsrådet vid fullgörandet av sina förpliktelser

handla i överensstämmelse med Förenta Nationernas ändamål och

grundsatser; därjämte gives en hänvisning till de kapitel som närmare fastställa

säkerhetsrådets befogenheter. I art. 24, mom. 3, erinras örn säkerhetsrådets

plikt att underställa generalförsamlingen rapporter. Art. 25 förklarar,

att »Förenta Nationernas medlemmar samtycka till att godtaga och verkställa

säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med denna stadga». Enligt art. 26

skall säkerhetsrådet, i syfte att främja upprättande och upprätthållande av

internationell fred och säkerhet och under iakttagande av att världens mänskliga

och ekonomiska tillgångar i minsta möjliga mån tagas i anspråk för

rustningsändamal, utarbeta planer för ett system till reglering av rustningarna

att underställas Förenta Nationernas medlemmar; härvid skall säkerhetsrådet

erhålla bistånd av det militära stabsutskott varom stadgas i art. 47.

Fragan örn sättet för fattande av beslut inom säkerhetsrådet har varit det

mest svårlösta och omstridda av alla spörsmål, som förelegat vid den nya

organisationens utformning. I Nationernas förbund krävdes i regel enhällighet

inom rådet för beslut, dock att i tvister behandlade enligt art. 15 parterna

icke Engö deltaga i rådets avgörande. Dumbarton Oaks-förslaget lämnade

frågan örn omröstning inom säkerhetsrådet öppen. Man har emellertid

under förarbetena till Förenta Nationernas stadga varit ense örn att enhällighet

icke borde fordras, då därmed säkerhetsrådets förmåga av effektiv handling

i hög grad skulle beskäras. Det resultat som nåddes i San Francisco på

basis av den s. k. Jalta-formeln (se s. 6) innebär (art. 27, momenten 2

och 3), att beslut i procedurfrågor kräva, att sju medlemmar äro ense; någon

skillnad göres på denna punkt icke mellan ständiga och andra rådsmedlemmar.

För beslut av säkerhetsrådet i alla andra frågor kräves bifall av sju

medlemmar, däribland alla de ständiga medlemmarna; alla stormakter och

minst två andra stater måste sålunda vara eniga, för att ett resultat skall

uppnås. Från denna regel stadgas undantag, så till vida som part i tvist

skall avhålla sig från deltagande i omröstning vid fattande av beslut enligt

kap. VI (om fredlig lösning av tvister) och art. 52, mom. 3 (lösning av lokala

tvister).

Ett uttalande rörande tolkningen av dessa bestämmelser gjordes vid San

Francisco-konferensen av samtliga stormakter. Att säkerhetsrådet i procedurfrågor

kan besluta med sju röster, avgivna av vilka medlemmar som helst,

innebär, att på detta sätt avgöranden kunna komma till stånd i fråga örn

exempelvis antagande eller ändring av säkerhetsrådets arbetsordning, reglering

av sättet för utseende av ordförande, bestämmande av tid och plats för

sammanträden, inbjudan till en utanför säkerhetsrådet stående medlem av

organisationen att deltaga i förhandlingar, som speciellt beröra denna medlems

intressen, inbjudan till part i en tvist, som behandlas av säkerhetsrådet,

att deltaga i överläggningen rörande denna tvist. Vidare är det klart, att i

samma ordning beslut kunna fattas om upptagande till behandling och debatt

av en fråga om ingripande enligt kapitlen VI och VII; ingen medlemsstat

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

kan hindra, att själva frågan om en aktion från säkerhetsrådets sida prövas.

Däremot ha de ständiga medlemmarna var för sig vetorätt, så snart det gäller

beslut om inskridande av något slag från rådets sida, t. ex. anordnande

av en undersökning rörande en uppkommen tvist, avgivande av ett förslag

till tvistens lösning, vidtagande av tvångsåtgärder enligt kap. VII. Man har

utgått från att alla beslut, som i sina konsekvenser kunna leda till nödvändigheten

av tvångsåtgärder, skola fordra samstämmighet bland de ständiga medlemmarna.

Dock är medlem av säkerhetsrådet skyldig att avhålla sig från

deltagande i omröstning beträffande vissa tvister, där han själv är part; om

en ständig medlem är part, kan alltså i detta fall beslut fattas under anslutning

av fyra ständiga och tre andra medlemmar. Men då det gäller tvångsåtgärder

enligt kap. VII, är anslutning från de fem ständiga medlemmarnas

sida under alla förhållanden ett villkor för beslut. Om t. ex. en av de ständiga

medlemmarna gör sig skyldig till hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling,

kan följaktligen säkerhetsrådet icke ingripa, och hela organisationens

aktionssystem träder ur funktion.

Vid San Francisco-konferensen och i andra sammanhang har detta förhållande

utsatts för kritik. Man har särskilt hävdat, att säkerhetsrådet borde

kunna framställa förslag till lösning av tvister, även örn någon av de ständiga

medlemmarna -— som icke är part i frågan — vägrar att ansluta sig; det har

också hävdats, att tvångsåtgärder enligt kap. VII borde kunna komma till

stånd utan enhälligt samtycke av de ständiga medlemmarna. Genom stormakternas

vetorätt blir säkerhetsrådet, har det sagts, urståndsatt att handla just i

de fall, då handling med tanke på fredens och säkerhetens upprätthållande

ter sig mest nödvändig. Å andra sidan har framhållits, att ett inskridande, och

alldeles särskilt en tvångsåtgärd, som beslötes under motstånd från en ständig

medlems sida, i realiteten skulle kunna vara liktydig med en upplösning av

organisationen. Belysande är den officiella engelska kommentarens motivering

till stadgan på denna punkt: »Endast då en tvångsåtgärd är nödvändig,

kräves alltid fullständig enhällighet bland stormakterna . . . Det är ofrånkomligt,

att stormakternas samtycke kräves vid åtgärder i fall där dessa makter

icke äro parter, ty de skola bära det huvudsakliga ansvaret för dessa åtgärder.

Det är också tydligt, att en tvångsåtgärd icke kan från organisationens sida

vidtagas mot en stormakt, utan att följden blir ett stort krig...» Men upprättandet

av Förenta Nationerna avser, säges det vidare, att förhindra uppkomsten

av en sådan situation i vilken en tvångsåtgärd mot en av organisationens

stormakter skulle kunna komma i fråga. Stormakterna, liksom andra stater,

godtaga i och med organisationen inskränkningar i sin handlingsfrihet och ett

forum skapas inför vilket deras handlingar kunna diskuteras och klarläggas.

»Sålunda beror Förenta Nationernas framgångsrika verksamhet på bevarandet

av samstämmighet stormakterna emellan, naturligtvis icke i alla detaljer

men i fråga om politikens stora riktlinjer. Örn denna samstämmighet allvarligt

rubbas, kan sannolikt ingen bestämmelse i stadgan bliva av något större värde.

I ett sådant fall återtaga medlemmarna sin handlingsfrihet, ehuru de härvid

säkerligen skola influeras av det förhållandet, att de arbetat tillsammans i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

nära samförstånd för vidmakthållandet av internationell fred och säkerhet.

Men man kan på goda grunder antaga, att stormakterna äro beslutna att undvika

handlingar, som skulle omintetgöra deras samstämmighet, och att uppfylla

de förpliktelser vilka de påtagit sig som medlemmar av Förenta Nationerna.

»

I bestämmelserna örn säkerhetsrådet fastställas antalet medlemmar och

de stater vilka skola äga ständiga rådsplatser; föreskrifterna om omröstningssättet

utgå från detta förhållande. En självfallen konsekvens härav

synes vara, att en förändring av säkerhetsrådets stadgeenliga sammansättning,

närmast genom en stormakts utträde ur organisationen, medför, att

rådets befogenheter och medlemmarnas förpliktelser att följa dess direktiv

automatiskt bortfalla.

Fredlig lösning av internationella tvister. Kapitel YL

En världsorganisation för fred och säkerhet måste uppenbarligen innefatta

anordningar för lösning av internationella tvister. Föreskrifter om dylika

anordningar funnos i Nationernas förbunds akt, och föreskrifter av detta

slag återfinnas också i Förenta Nationernas stadga.

Förbundsaktens bestämmelser om lösning av internationella tvister voro

utformade efter två skilda linjer, som dock i praktiken icke alltid höllos i

sär utan i viss mån sammanflöto. Enligt art. 11, mom. 2, ägde förbundets

medlemmar fästa församlingens eller rådets uppmärksamhet på varje omständighet,

berörande de internationella förbindelserna, som hotade att störa

freden eller det goda samförståndet mellan folken. På grund av denna bestämmelse

kunde rådet eller församlingen till behandling medelst ett förlikningsförfarande

upptaga internationella tvister, även örn de icke innebure

något direkt hot mot freden. Å andra sidan innefattade artiklarna 12—15

bestämmelser örn ett system för behandling av tvister, vilka syntes kunna

leda till brytning. Det karakteristiska draget i detta system var dess nära

samband med bestämmelsen i art. 16 om de sanktionsåtgärder som skulle

vidtagas mot den stat som grep till krig i strid med sina förpliktelser enligt

förbundsakten. Enligt art. 12 var medlem av förbundet skyldig att, innan

den grep till krig, söka få tvisten löst på någon av de vägar förbundsakten

anvisade: skiljedom, respektive rättsligt avgörande eller rådets prövning. Av

art. 13 framgick, att tvists hänskjutande till skiljedom eller rättsligt avgörande

icke var obligatoriskt enligt förbundsakten ens i fråga om s. k. rättstvister

men att, om en tvist avgjorts på dylikt sätt, det var förbjudet att gripa till

krig mot stat, som ställde sig utslaget till efterrättelse. Enligt art. 15 skulle

tvist, som icke lösts på annat sätt och som syntes kunna leda till brytning,

hänskjutas till rådet, som hade att åvägabringa förlikning. Rådets förlikningsförslag

var lika litet som andra dylika bindande för parterna, men

om det antagits enhälligt, de tvistande parternas röster icke inräknade,

var det förbjudet att gripa till krig mot stat, som ställde sig förslaget till

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

efterrättelse. Sambandet mellan sanktionerna och det i artiklarna 12—15

anordnade systemet för fredlig lösning av internationella tvister var tydligen

tvåfaldigt: å ena sidan skulle sanktionshotet förmå staterna att lösa

sina tvister på fredlig väg, å andra sidan skulle den omständigheten, att

en stat gripit till krig utan att först anlita någon av de metoder för fredlig

lösning av tvister, som förbundsakten anvisade, elier gripit till krig mot

en stat, som fogade sig efter det resultat som framkommit genom en av

dessa metoder, tjäna som bevis för att förstnämnda stat brutit sina förpliktelser

enligt förbundsakten och således skulle bliva föremål för sanktionsåtgärder

från förbundsmedlemmarnas sida. Ett sådant kriterium var

desto nödvändigare, som det enligt förbundsakten ankom på medlemmarna

själva att vid krigsutbrott bedöma, huruvida ett fall förelåge, då de voro

skyldiga att tillgripa sanktioner (jfr s. 34).

I detta hänseende föreligger en betydelsefull skillnad mellan Nationernas

förbunds akt och Förenta Nationernas stadga, i det att det enligt den sistnämnda

lagts i säkerhetsrådets hand att med för medlemmarna bindande

verkan bestämma, när och mot vem tvångsåtgärder skola tillgripas. Härav

följer, att ett formellt samband mellan stadgans bestämmelser om tvångsåtgärder

och om fredlig lösning av tvister icke är erforderligt liksom även

att systemet för fredlig lösning av tvister i denna icke behöver vara så formbundet

eller förknippat med sådana rättsföljder som systemet i artiklarna

12—15 av förbundsakten. Detta hindrar icke, att ett visst reellt samband mellan

anordningarna för fredlig lösning av tvister och tvångsåtgärderna också

inom den nya världsorganisationen torde vara ofrånkomligt. Hotet örn

tvångsåtgärder lärer alltjämt tjäna som motiv för staterna att söka ernå

lösning av sina inbördes tvister med fredliga medel, och man måste förutsätta,

att säkerhetsrådet vid avgörandet av frågan, mot vilken stat eventuella

tvångsåtgärder skola riktas, icke kan alldeles bortse från huru vederbörande

ställt sig till sin förpliktelse att anlita fredliga medel för lösning av

den föreliggande tvisten (jfr s. 39).

I Förenta Nationernas stadga återfinnas bestämmelserna örn fredlig lösning

av internationella tvister huvudsakligen i kap. VI (artiklarna 33—38). Bestämmelser,

som beröra detta ämne, förekomma dock även på andra håll i

stadgan, varvid särskilt bestämmelserna i kap. XIV örn den internationella

domstolen äro att beakta. Vi skola här huvudsakligen uppehålla oss vid

bestämmelserna i kap. VI med uppmärksammande av övriga bestämmelser,

i den mån detta för sammanhangets skull är nödvändigt.

Enligt art. 33, mom. 1, skola parterna i en tvist, vars fortbestånd är ägnat

att sälla upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara, i första

hand söka uppnå en lösning därav genom förhandlingar, undersökningsförfarande,

medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt avgörande, anlitande

av regionala organ eller avtal eller genom andra fredliga medel efter

eget val.

Att Förenta Nationernas medlemmar skola lösa sina internationella tvis
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

ter med fredliga medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet

samt rättvisan ej sättas i fara, är fastslaget redan i stadgans första kapitel,

nämligen i art. 2, punkt 3. Förpliktelsen att lösa internationella tvister med

fredliga medel åtogo sig staterna för övrigt också i Kellogg-pakten år 1928.

I Nationernas förbunds akt motsvaras stadgans art. 33 närmast av art. 12. Att

art. 33 i stadgan tillerkänner parterna frihet att välja mellan alla möjliga

olika medel för fredlig lösning av tvister, under det att de i art. 12 av

förbundsakten hänvisades till ett begränsat antal medel — skiljedom, rättsligt

avgörande och rådets prövning •— innebär knappast någon verklig förändring,

då art. 12 naturligtvis icke utgjorde hinder för att parterna anlitade vilka

metoder som helst, om blott tvisten löstes på fredlig väg. De i art. 12 angivna

metoderna voro de yttersta medel som medlemsstaterna hade att tillgripa, innan

de grepo till krig. Även enligt Förenta Nationernas stadga åligger det,

såsom framgår av art. 37, parterna att hänskjuta tvisten till rådet, örn de

ej lyckas lösa tvisten med andra fredliga metoder. En verklig skillnad,

sammanhängande med att det enligt förbundsakten bestående formella sambandet

mellan systemet för fredlig lösning av tvister och sanktionssystemet

icke förekommer i stadgan är, att inga rättsföljder i art. 33 äro stadgade för

försummelse att använda de föreskrivna fredliga medlen för lösning av

tvister.

I mom. 1 av art. 33 förutsättes, att parterna självmant skola begagna sig

av fredliga medel för lösning av tvister. Enligt art. 33, mom. 2, åligger det

säkerhetsrådet att, örn det finner nödvändigt, uppfordra parterna att begagna

sig av dylika medel i tvister av angiven beskaffenhet.

Enligt art. 34 äger säkerhetsrådet utreda varje tvist liksom varje sakläge

som kan leda till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist

i syfte att fastställa, huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd är ägnat

att sätta upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara. I motsats

till vad som var förhållandet inom Nationernas förbund, där rådet endast på

initiativ av part (art. 15) eller av medlem av förbundet (art. 11) kunde upptaga

en tvist eller ett sakläge till prövning, kan säkerhetsrådet enligt art. 34 i

stadgan på eget initiativ företaga undersökning av en tvist eller ett sakläge.

Men i jämförelse med art. lii förbundsakten, där det ju förutsattes, att rådet

eller församlingen skulle kunna till prövning upptaga varje omständighet

berörande de internationella förbindelserna som hotade att störa freden eller

det goda samförståndet mellan folken, har art. 34 i stadgan en ganska begränsad

räckvidd. Det är ej meningen, att säkerhetsrådet skall kunna upptaga

till saklig prövning varje omständighet som hotar att störa samförståndet

mellan folken. Syftet med rådets undersökning är endast att fastställa,

huruvida tvistens eller saklägets fortbestånd kan sätta upprätthållandet av

fred och säkerhet i fara. Befinnes detta icke vara fallet, skall säkerhetsrådet

icke vidare taga befattning med saken. Det framgår nämligen av det följande,

att säkerhetsrådet, med undantag för det fall varom talas i art. 38 endast

tager befattning med sådana tvister vilkas fortbestånd kan sätta upprätthållandet

av freden och säkerheten i fara, något som naturligtvis sammanhänger

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

med att säkerhetsrådets verksamhet är helt och hållet inriktad på fredens

bevarande. Om ett aktuellt hot mot freden föreligger, träda bestämmelserna

i kap. VII av stadgan i tillämpning, vilket dock icke hindrar, att säkerhetsrådet

kan jämsides med bestämmelserna i kap. VII tillämpa också bestämmelserna

i kap. VI (jfr s. 41).

Enligt art. 35, mom. 1, äger varje medlem av Förenta Nationerna fästa säkerhetsrådets

eller generalförsamlingens uppmärksamhet på varje tvist liksom

på varje sakläge av den art som angives i art. 34. En viss motsvarighet

till denna bestämmelse fanns i Nationernas förbunds akt, art. 11, morn. 2.

I detta sammanhang bör också beaktas art. 99 i stadgan, enligt vilken generalsekreteraren

må fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständighet

som enligt hans förmenande innebär hot mot bevarandet av internationell

fred och säkerhet.

Enligt art. 35, mom. 2, äger en stat, som ej är medlem av Förenta Nationerna,

fästa säkerhetsrådets eller generalförsamlingens uppmärksamhet på

tvist i vilken den är part, därest vederbörande stat beträffande den ifrågavarande

tvisten på förhand underkastar sig de i stadgan fastställda förpliktelserna

till fredlig lösning av tvister. Vi erinra i detta sammanhang om bestämmelsen

i art. 2, punkt 6, av stadgan, enligt vilken organisationen skall

sörja för att stater, som ej äro medlemmar av Förenta Nationerna, handla

i överensstämmelse med organisationens principer, i den mån detta befinnes

nödvändigt för att bevara internationell fred och säkerhet. Betydelsen

av bestämmelsen i art. 35, mom. 2, är att den ger utanför Förenta

Nationerna stående stat rätt att underställa organisationen en tvist, vari den

är inbegripen vare sig med medlem av organisationen eller med en utomstående

stat. På initiativ av en av organisationens medlemsstater, av generalsekreteraren

eller av säkerhetsrådet kan dylik tvist upptagas av organisationen

med stöd av stadgans övriga bestämmelser om fredlig lösning av tvister.

Enligt Nationernas förbunds akt, art. 17, kunde tvister mellan förbundsmedlem

och utomstående stat eller mellan två utomstående stater upptagas till

handläggning av förbundet.

I art. 35, mom. 3, erinras örn bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 örn

generalförsamlingens befogenheler i avseende på frågor örn upprätthållandet

av internationell fred och säkerhet, varpå dess uppmärksamhet fästs: församlingen

äger göra dem till föremål för diskussion och även för förslag, det

sistnämnda dock icke så länge säkerhetsrådet handlägger dem, såvida icke

säkerhetsrådet hemställer därom. Även då en tvist är föremål för säkerhetsrådets

handläggning, kan församlingen emellertid diskutera den.

Enligt art. 36, mom. 1, är säkerhetsrådet behörigt att när som helst ingripa

i en tvist eller i ett sakläge, vars fortbestånd är ägnat att sätta freden och

säkerheten i fara, genom att föreslå lämpliga tillvägagångssätt eller metoder

för sakens tillrättaläggande. Mellan bestämmelserna i art. 33, mom. 2, och

i art. 36, mom. 1, föreligger således den skillnaden, att enligt art. 33, mom. 2,

rådet skall tilldela parterna en allmänt hållen uppfordran att lösa tvisten med

fredliga medel, varemot rådet enligt art. 36, mom. 1, skall föreslå en viss be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

stämd metod för tvistens lösning. Det är icke fråga örn ett för parterna bindande

föreläggande, ulan örn en rekommendation, som parterna ej nödvändigtvis

behöva efterkomma. Några påföljder äro ej stadgade för det fall, att

parterna icke rätta sig efter förslaget.

Enligt art. 36, mom. 2, skall säkerhetsrådet taga i betraktande tillvägagångssätt

för den ifrågavarande tvistens lösning, som redan antagits av parterna.

Detta torde innebära att, örn exempelvis mellan parterna består ett

förliknings- eller skiljedomsfördrag, som är tillämpligt på tvisten, rådet bör

uppmana parterna att begagna det i detta fördrag angivna tillvägagångssättet.

Enligt art. 36, mom. 3, skall säkerhetsrådet vid framläggande av förslag till

tillvägagångssätt för lösning av tvister beakta, att rättstvister i regel böra av

partenia hänskjutas till den internationella domstolen i enlighet med bestämmelserna

i domstolens stadga. Då det redan av bestämmelsen i art. 36, mom.

2, torde framgå att, om parterna genom ett fördrag eller genom anslutning

till den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av stadgan för den internationella

domstolen eller motsvarande klausul i art. 36 ;iv stadgan för den fasta mellanfolkliga

domstolen, för så vitt denna är mellan parterna gällande, förbundit

sig att underkasta sig rättsligt avgörande i tvister sådana som den föreliggande,

säkerhetsrådet skall rekommendera dem att begagna denna metod

för tvistens lösning, måste bestämmelsen i art. 36, mom. 3, innebära, att

rådet skall i förekommande fall rekommendera hänskjutande till domstolsavgörande

av rättstvister, även örn parterna icke på förhand förbundit sig

att underkasta sig sådant avgörande. Lika litet som i Nationernas förbunds

akt är i Förenta Nationernas stadga rättsligt avgörande eller skiljedom i internationella

tvister obligatorisk. Säkerhetsrådet äger icke enligt art. 36 i

stadgan befogenhet att besluta, att tvist skall upptagas vid den internationella

domstolen, eller ålägga parterna att hänskjuta tvisten dit. Rådet kan endast

rekommendera parterna att själva hänskjuta tvist av rättslig natur till

domstolen, varefter det ankommer på parterna, huruvida de vilja efterkomma

denna uppmaning eller icke. En sak för sig är, att parterna kunna

ha genom avtal förbundit sig att underkasta sig rättsligt avgörande eller

skiljedom i rättstvister. De äro då naturligtvis skyldiga att ställa sig avtalet

till efterrättelse. Men säkerhetsrådet äger endast att rekommendera dem att

begagna denna metod för tvistens lösning, detta desto mer som ett skiljedomsavtal

eller fakultativa klausulen eller annat avtal angående rättsligt

avgörande av tvister väl i allmänhet icke innebär någon skyldighet att väcka

talan utan endast skyldighet att inställa sig såsom svarande, om man instämmes

av den andra parten. Dock synes art. 36, mom. 3, innebära ett starkare

framhållande av utvägen att lösa tvister genom rättsligt avgörande än

den bestämmelse i Nationernas förbunds akt, som avser denna fråga. I art. 13

i förbundsakten hette det, att förbundsmedlemmarna överenskommo att i

tvister, som »enligt deras mening» vore ägnade att underkastas skiljedom

eller rättsligt avgörande, begagna sig av sådant förfarande. Enligt art. 36,

mom. 3, i stadgan ankommer det tydligen på säkerhetsrådet att bedöma, hu
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

ruvida en tvist är av rättslig natur, och att, med beaktande av att tvister av

sådan natur i regel böra av parterna hänskjutas till den internationella domstolen,

i förekommande fall rekommendera parterna att anlita denna utväg.

Någon definition på »rättstvister» lämnas icke i art. 36 av stadgan, såvida

man icke får antaga, att orden »i enlighet med bestämmelserna i domstolens

stadga» innefatta en hänvisning till definitionen på rättstvister i fakultativa

klausulen i art. 36 av domstolsstadgan.

Art. 37 reglerar det förfarande, som skall tillämpas, örn parterna ej lyckats

lösa en tvist, vars fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet av internationell

fred och säkerhet i fara, genom de i art. 33 angivna medlen. Enligt

art. 37, mom. 1, skola parterna i så fall hänskjuta tvisten till säkerhetsrådet.

Om rådet finner, att tvistens fortbestånd faktiskt kan antagas sätta

upprätthållandet av freden och säkerheten i fara, har rådet enligt artikelns

mom. 2 två utvägar att välja mellan. Det kan använda det i art. 36 angivna

förfarandet, d. v. s. rekommendera parterna en viss metod för tvistens lösning,

men det kan också upptaga tvisten till sakbehandling och framställa

ett eget förslag till lösning av tvisten.

Detta förslag har tydligen karaktären av ett förlikningsförslag, som vardera

parten kan antaga eller förkasta. Säkerhetsrådet är ingen domstol, som

med bindande kraft avgör internationella tvister. Bestämmelsen i stadgans

art. 1, punkt 1, att Förenta Nationerna skall åstadkomma lösning av internationella

tvister »i överensstämmelse med rättvisans och den internationella

rättens principer», synes icke heller böra tolkas så, att säkerhetsrådet vid

avgivande av förslag till lösning skall vara bundet av den internationella

rättens regler, såsom örn det gällde ett avgörande i en rättstvist. Det kan

ej anses stridande mot internationell rätt att föreslå parterna i en tvist att

frivilligt gå med på förändring i ett bestående rättsläge. Emellertid är säkerhetsrådets

befogenhet att avgiva förslag begränsad av bestämmelsen i art. 2,

punkt 7, som förhindrar Förenta Nationerna att intervenera i s. k. inre

frågor.

Av art. 37 framgår icke klart, om säkerhetsrådet kan inleda förfarande

enligt denna artikel på eget initiativ eller om därför erfordras, att tvisten

hänskjutes till rådet av part eller kanske t. o. m. av båda parterna. Ordalagen

i artikeln synas snarast tala för sistnämnda tolkning, som dock vid jämförelse

med övriga bestämmelser i kap. VI förefaller något egendomlig. Den

ena av de utvägar som rådet äger tillgripa enligt art. 37, nämligen att föreslå

en viss metod för fredlig lösning av tvisten, kan det ju tillgripa redan

enligt art. 36, och enligt denna äger det uppenbarligen förfara på eget initiativ.

Örn en hemställan från håda partenia är erforderlig för att rådet skall

få tillgripa den andra utvägen, eller att upptaga tvisten till behandling i sak,

skulle förutsättningen för en dylik behandling av de tvister som avses i

art. 37 vara likartad med förutsättningen för rådets behandling av tvister

enligt art. 38. Art. 37 skulle då icke lia någon annan självständig betydelse,

än att partenia enligt denna artikel äro skyldiga att hänskjuta tvisten

till säkerhetsrådet. Men vad inträffar, örn parterna underlåta att fullgöra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

denna skyldighet? Man frågar sig, om det skall ankomma på parterna att

i sista hand bedöma, huruvida tvisten är av beskaffenhet att böra upptagas

till behandling enligt art. 37. På sakliga grunder förefaller det, som om den

rimliga tolkningen vore, att rådet enligt art. 37 äger förfara på eget initiativ,

ehuru artikelns ordalag snarast giva motsatsen vid handen.

Art. 37 i Förenta Nationernas stadga har som motsvarighet i Nationernas

förbunds akt dess art. 15, där hänvändelse till rådet föreskrevs som den

yttersta åtgärd parterna skulle tillgripa, om en tvist icke lösts på annat

sätt, varvid tvistens handläggning av rådet skulle utmynna i ett förlikningsförslag.

Dock föreligger den skillnaden, att förlikningsförslaget enligt

art. 37 av stadgan icke är förknippat med några rättsliga påföljder, såsom

var fallet med ett av rådet enhälligt antaget förslag enligt art. 15 i förbundsakten.

Detta sammanhänger naturligtvis med att tvångsåtgärderna enligt

Förenta Nationernas stadga framstå som en från åtgärderna för lösning av

internationella tvister helt skild fråga.

Slutligen heter det i art. 38, att säkerhetsrådet må utan intrång i bestämmelserna

i artiklarna 33—37 på begäran av samtliga parter i en tvist för

parterna framlägga förslag i och för en fredlig lösning av tvisten. Rådet skall

enligt denna bestämmelse tjänstgöra som ett internationellt förlikningsorgan,

som står till förfogande, om samtliga parter i en tvist frivilligt ena sig om att

anlita det. Enligt art. 38 kan rådet till handläggning upptaga tvister av

mindre allvarlig natur än sådana vilkas fortbestånd sätter bevarandet av

fred och säkerhet i fara.

Av art. 52, momenten 2 och 3, framgår vidare, att de i kap. VIII omförmälda

regionala avtalen och organen äro avsedda att användas för fredlig

lösning av lokala tvister. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till den

följande framställningen.

Huru Förenta Nationernas system för fredlig lösning av internationella tvister

tänkes komma att fungera i praktiken, framgår av åtskilliga bestämmelser,

som finnas på andra håll i stadgan än i dess kap. VI. Dit höra artiklarna 18

och 27 angående omröstning inom generalförsamlingen, respektive säkerhetsrådet.

Varje ständig rådsmedlem kan genom sitt veto förhindra beslut rörande

tvist, vari den själv ej är part. Av den tidigare omnämnda, av de fem

stormakterna vid San Francisco-konferensen framlagda förklaringen angående

den s. k. Jalta-formelns rätta tolkning (se s. 24) framgår emellertid, att ingen

enskild rådsmedlem kan förhindra, att en tvist av rådet upptages till övervägande

och diskussion. Först då fråga uppstår om fattande av beslut enligt

art. 34 ff. av kap. VI, inträder de ständiga rådsmedlemmamas vetorätt. I

fråga örn tvångsåtgärder har varje ständig rådsmedlem, även den som är

part i tvisten, vetorätt. Stat, som är part i en tvist men ej medlem av säkerhetsrådet,

skall enligt art. 32 inbjudas att deltaga i rådets överläggningar dock utan

rösträtt. Detta gäller också, om staten i fråga icke är medlem av Förenta Nationerna.

Enligt Nationernas förbunds akt kunde medlemsstat, som var part i

en tvist men ej medlem av rådet, vid tvistens behandling inom rådet taga säte

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

och stämma där. För beslut av rådet enligt art. 11 av förbundsakten krävdes

enhällighet, således också medverkan av parterna i tvisten. För beslut av

rådet enligt art. 15 med där angivna specifika rättsverkningar krävdes enhällighet,

parternas röster dock ej medräknade. För beslut av församlingen

enligt art. 11 krävdes enhällighet. Beslut med i art. 15 angivna särskilda rättsverkningar

kunde i församlingen fattas med bifall av samtliga rådsmedlemmar

och majoriteten av förbundets övriga medlemmar, parternas röster ej

medräknade. Vid beslut inom Nationernas förbund angående internationella

tvister hade således varje rådsmedlem vetorätt, med undantag för part vid

beslut enligt art. 15.

Som ett allmänt direktiv för Förenta Nationernas handläggning av internationella

tvister gäller den redan anförda satsen i stadgans art. 1, punkt 1,

att Förenta Nationerna i denna sin verksamhet skall förfara »i överensstämmelse

med rättvisans och den internationella rättens principer». I den mån

detta iakttages, förhindras opportunistiska, av de rådande maktförhållandena

påverkade beslut.

En annan viktig regel, som begränsar Förenta Nationernas handlingsfrihet

vid handläggningen av internationella tvister, föreligger i den redan i ett

annat sammanhang behandlade ari. 2, punkt 7, enligt vilken stadgans bestämmelser

icke berättiga Förenta Nationerna att intervenera i frågor, som

väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet, och icke heller

kräva, att medlemmarna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt stadgan.

Den omständigheten, att s. k. inre frågor samt andra tvister än sådana

vilkas fortbestånd kan utgöra en fara för upprätthållandet av fred och säkerhet,

frånsett det i art. 38 angivna fallet, äro undantagna från handläggning

av säkerhetsrådet och generalförsamlingen liksom det förhållandet, att parterna

ej äga rösta vid fattandet av beslut, medför, att bestämmelserna örn

fredlig lösning av internationella tvister i stadgans kap. VI står i närmare

överensstämmelse med art. 15 än med art. 11 i Nationernas förbunds akt,

ehuru visserligen sambandet mellan systemet för lösning av internationella

tvister och sanktionssystemet, som är ett karakteristiskt drag i art. 15, saknas

i stadgan.

Slutligen må erinras om att stadgan i den tidigare berörda art. 14 har en

bestämmelse, som ligger helt utanför kap. VI men som, om den i motsats

till motsvarande bestämmelse i Nationernas förbunds akt, art. 19, verkligen

blir tillämpad, kan få avsevärd betydelse för lösningen eller förebyggandet

av internationella konflikter.

Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angrepps
handlingar.

Kapitel VII.

En särskilt betydelsefull plats i Förenta Nationernas stadga intaga de bestämmelser

enligt vilka organisationen kan, i händelse av »hot mot freden,

fredsbrott eller angreppshandling», ingripa »i syfte att upprätthålla eller återBihang

lill riksdagens protokoll 1946. 1 senni. Nr 196.

4

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

ställa internationell fred och säkerhet». Deras betydelse understrykes av att

sådana ingripanden om vilka här är fråga i art. 1 nämnas först bland

Förenta Nationernas ändamål.

Också för Nationernas förbund var tryggandet av freden och säkerheten ett

huvudändamål. För detta ändamål föreskrev förbundsakten i vissa situationer

tvångsåtgärder mot en fördragsbrytande stat genom samfällda aktioner

av förbundsmedlemmarna (vanligen kallade sanktioner). Tvångsåtgärderna

voro huvudsakligen av två slag. För det första förbundo sig staterna

att omedelbart avbryta alla förbindelser av kommersiell eller finansiell art

med den fördragsbrytande staten, att förbjuda alla förbindelser mellan sina

innebyggare och innebyggare i ifrågavarande stat samt att förhindra alla

förbindelser av finansiell, kommersiell eller personlig art mellan denna stats

innebyggare och innebyggare i varje annan stat (de »ekonomiska sanktionerna»).

För det andra skulle rådet föreslå de olika i saken intresserade regeringarna,

med vilka lant-, sjö- eller luftstridskrafter var och en av förbundets

medlemmar skulle bidraga till de väpnade styrkor som skulle användas

till hävdande av förbundsförpliktelsema (de »militära sanktionerna»).

Förbundsakten innehöll yttermera bestämmelser örn ömsesidigt stöd vid

sanktionernas genomförande och om skyldighet för förbundsmedlemmarna

att vidtaga erforderliga åtgärder för att underlätta fri passage genom deras

territorier för varje medlem av förbundet som deltoge i gemensamma åtgärder.

Det är välbekant, att Nationernas förbund misslyckades just med sin uppgift

att trygga freden och säkerheten. Å andra sidan har med hänsyn till erfarenheterna

från det andra världskriget tryggandet av fred och säkerhet

genom internationell samverkan framstått som mera angeläget än någonsin.

Med utgångspunkt från uppfattningen, att Nationernas förbunds misslyckande

åtminstone delvis berodde på det sätt varpå dess säkerhetssystem var utformat

i förbundsakten, har man bestämt sig för att vid avfattandet av motsvarande

bestämmelser i den nya världsorganisationens stadga slå in på

nya vägar.

Utmärkande för Nationernas förbunds säkerhetsapparat var, att det ankom

på medlemsstaterna själva att bedöma, huruvida den situation förelåge,

vari de hade att för fredens och säkerhetens hävdande inskrida med

sanktioner. Intet förbundsorgan ägde att i detta hänseende besluta å medlemmarnas

vägnar. Detta innebar icke, att sanktionernas vidtagande var en

frivillig sak. Fullgörandet av militära sanktioner var visserligen frivilligt,

men de ekonomiska sanktionerna voro otvivelaktigt obligatoriska. Varje förbundsmedlem

hade att på objektiva grunder bona fide pröva, huruvida förutsättningarna

för vidtagandet av ekonomiska sanktioner förelåge, och

handla därefter. Men för att denna prövning skulle vara möjlig, erfordrades,

att förutsättningarna för sanktionsförpliktelsernas aktualisering skulle vara

klart och noggrant angivna, så att man hade ett otvetydigt kriterium att

rätta sig efter. Förutsättningarna voro, enligt art. 16, att medlemsstat grep »till

krig i strid med sina förpliktelser enligt artiklarna 12, 13 eller 15». Sanktions
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

förpliktelsernas inträde förutsatte alltså, att krig hade utbrutit genom angrepp

från en stats sida mot en annan och att angriparen brutit mot föreskrifterna

i artiklarna 12, 13 eller 15, vilka innefattade vissa bestämmelser örn fredlig

lösning av internationella tvister samt därtill anknutna krigsförbud. Sanktioner

skulle sålunda tillämpas dels örn angreppet företogs utan föregående skiljedoms-

eller domstolsförfarande eller förfarande inför förbundsrådet eller

också förrän tre månader efter det skiljedomstols eller domstols utslag i sådan

tvist fallit eller rådet avgivit yttrande därom, dels om det riktades mot

en medlem, vilken fogat sig efter skiljedom, som fällts i tvist mellan denna

medlem och angriparen, dels ock om krig tillgreps mot en part som, sedan

tvisten underställts rådet (eller förbundsförsamlingen), ställt sig en av rådet

enhälligt — med frånräknande av parlernas röster — antagen rapport (eller

en av förbundsförsamlingen med viss majoritet antagen rapport) till efterrättelse.

Under vissa förutsättningar kunde sanktioner även igångsättas mot

stat, som icke var medlem av förbundet.

Dessa noggrant utformade regler kunde likvisst ingalunda skapa full klarhet

och uteslöto alltså icke möjligheten av olika meningar beträffande sanktionsreglernas

tillämplighet i konkreta fall.

En svårighet, som under Nationernas förbunds tid i hög grad tog uppmärksamheten

i anspråk, var, att det icke under alla omständigheter kunde

väntas vara klart, huruvida en stat gått till angrepp. Härav de många försöken

att finna en formel för att »bestämma angriparen», i akt och mening

att förbundsmedlemmarnas sanktionsförpliktelser skulle vara fullt fixerade.

I Förenta Nationernas stadga har man, som redan antytts, gått en motsatt

väg. Huvudintresset är här att åstadkomma ett snabbt och effektivt inskridande

för fredens och säkerhetens bevarande. I detta syfte överlåta organisationens

medlemmar, heter det i art. 24, »huvudansvaret för upprätthållande

av internationell fred och säkerhet» på säkerhetsrådet och »samtycka till att

säkerhetsrådet vid fullgörande av sina ur detta ansvar härrörande förpliktelser

handlar å medlemmarnas vägnar». Rådet är också sammansatt med hänsyn

till denna sin viktigaste funktion: det består utom av stormakterna av

medlemmar, som valts med hänsyn i första hand till deras »insatser för upprätthållande

av internationell fred och säkerhet» (art. 23: 1). Enligt art. 25

»samtycka» medlemmarna till att »godtaga och verkställa säkerhetsrådets beslut

i överensstämmelse med denna stadga». Härmed följer en djupgående

olikhet i tvångsapparatens verkningssätt inom Förenta Nationerna i jämförelse

med Nationernas förbunds sanklionsregler. Såväl de militära som de ekonomiska

tvångsåtgärderna liro enligt Förenta Nationernas stadga obligatoriska,

de militära dock inom de gränser som angivas i särskilda avtal, slutna

mellan säkerhetsrådet och respektive stater. Någon prövning från medlemsstaternas

sida av förutsättningarna för tvångsåtgärdernas verkställande förekommer

icke längre; de äro skyldiga att ställa sig säkerhetsrådets i dessa

avseenden fattade beslut lill efterrättelse. Säkerhetsrådet äger, jämförelsevis

obundet av sådana strikta regler som bestämde såväl förutsättningarna för

som beskaffenheten av sanktioner enligt Nationernas förbunds akt, fritt prö
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

va, huruvida och i vilken omfattning tvångsåtgärder skola anordnas och mot

vem de skola riktas, och skall därvid uteslutande Ira det stora målet, fredens

och säkerhetens upprätthållande, i sikte. Tvångsåtgärder kunna vidtagas icke

blott vid fredsbrott och angreppshandlingar utan även vid hot mot freden,

och problemet att bestämma angriparen har förlorat sin betydelse. Såsom

ovan framhållits, har denna utformning av säkerhetssystemet också medfört,

att intet direkt samband föreligger mellan kap. VI och kap. VII: de förslag

rådet och församlingen enligt kap. VI avgiva beträffande fredlig lösning av

internationella tvister äger vardera parten antaga eller förkasta, och partens

antagande av eller underlåtenhet att antaga förslaget medför i och för sig

inga rättsverkningar.

Förenta Nationernas säkerhetssystem bygger på en utomordentligt stark

maktkoncentration i säkerhetsrådets hand i syfte att åstadkomma snabbhet

och effektivitet i inskridandet för upprätthållande av fred och säkerhet. Den

stat som hotas eller angripes får därför ett mycket effektivare bistånd än det

som Nationernas förbund kunde bereda. Medan säkerheten inom Nationernas

förbund helt och hållet fick byggas på förbundsmedlemmarnas beredvillighet

att efter egen omprövning fullgöra sina förpliktelser, kan man nu, för den

händelse rådet finner ett ingripande erforderligt, räkna på en samfälld aktion

till den hotade eller angripna statens skydd.

Medan sålunda en hög grad av effektivitet karakteriserar en av rådet anordnad

tvångsaktion, följer av bestämmelserna om röstning i rådet, att sådana

aktioner ingalunda kunna förväntas i alla de lägen där fred och säkerhet

äventyras; så till vida är tvångsapparatens effektivitet högeligen begränsad.

Om rådsmedlem är part i konflikten, behåller den ändock rätt att deltaga

i rådets beslut, och om vederbörande är ständig rådsmedlem, erfordras

under alla förhållanden dess medverkan, för att beslut skall komma till stånd.

En stormakt, som innehar ständig rådsplats, kan med andra ord alltid förhindra,

att tvångsåtgärder komma till stånd i en konflikt, vari den själv är invecklad.

Den imponerande apparat som uppbyggts för upprätthållande av internationell

fred och säkerhet träder ur funktion i händelse av hot mot freden,

fredsbrott eller angrepp av stormakt. I sådana lägen erbjuder organisationen

ingen som helst säkerhet åt de utsatta staterna. Särskilt bör understrykas, att

apparaten blir overksam vid ett krig mellan två stormakter, således i en situation,

som måste medföra de mest katastrofala följder för alla länders välfärd

och för civilisationen. Helt naturligt har, som redan i annat sammanhang

berörts, mycken och allvarlig kritik riktats mot dessa bestämmelser. De ha

emellertid försvarats med att tvångsåtgärder ändock icke kunna komma till

stånd, om icke stormakterna äro eniga, att ett stormaktskrig medför organisationens

sprängning o. s. v. (jfr s. 25). Att säkerhetssystemet icke fungerar

mot en stormakt innebär å andra sidan, att medlemsstaterna icke komma

att åläggas att deltaga i tvångsåtgärder mot en sådan makt och att

således de smärre staterna icke riskera att dragas in i ett stormaktskrig på

grund av sitt medlemskap i organisationen utan äro oförhindrade att i ett

dylikt krig iakttaga neutralitet i traditionell bemärkelse. Detta innebär natur
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

ligtvis icke, att en mindre stat icke löper någon risk att bliva indragen i ett

stormaktskrig. Men örn så sker, är det icke en konsekvens av dess medlemskap

i Förenta Nationerna.

För övrigt är det ej säkert, att ett ingripande med tvångsåtgärder kommer

till stånd ens i en konflikt mellan smärre stater. Det beror, såsom redan anmärkts,

alltid av rådets bedömande, huruvida tvångsåtgärder skola vidtagas.

Och beslut härom skall alltid fattas med samtliga de fem ständiga och två

andra rådsmedlemmars röster.

En tvångsaktion blir, örn den kommer till stånd, av så djupt ingripande betydelse

för organisationens medlemmar, att reglerna därom måste anses förtjänta

av särskild uppmärksamhet. Dock måste man härvid hålla i minnet,

att mycket talar för antagandet, att ifrågavarande regler aldrig komma till

tillämpning. Mot en stormakt eller i strid med dess vilja kunna de ej tillämpas.

Och vad andra fall angår, vila reglerna i varje fall på den tankegången,

att säkerhetsapparaten skall äga en sådan överväldigande styrka och effektivitet,

att den genom sin blotta tillvaro kan säkerställa fred och säkerhet;

varje hotfull och aggressiv politik skall, då säkerhetsrådet viii bekämpa den,

på förhand framstå som utsiktslös.

Art. 39 innehåller de grundläggande bestämmelserna. »Om någon särskild

bestämmelse i stadgan» — har det sagts i förenämnda rapport från Förenta

Staternas delegation vid San Francisco-konferensen — »har större räckvidd

än de andra, så är det denna enda sats i vilken säkerhetsrådets mest

betydelsefulla maktbefogenheter äro koncentrerade.»

Säkerhetsrådet fastställer enligt denna artikel förefintligheten av hot mot

freden, fredsbrott eller angreppshandling och framlägger förslag eller fattar

beslut om vilka åtgärder som skola vidtagas i överensstämmelse med artiklarna

41 och 42 i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och

säkerhet.

Beträffande beskaffenheten av de åtgärder som rådet kan vidtaga framgår

av art. 39, att de kunna bestå antingen i framläggande av »förslag» i nu

angivet syfte eller ock i »beslut» om åtgärder enligt artiklarna 41 och 42

(tvångsåtgärder). Tvångsåtgärderna kunna vara av två olika slag motsvarande

de ekonomiska sanktionerna (art. 41) och de militära (art. 42) enligt Nationernas

förbunds akt. Därjämte ifrågakomma enligt art. 40 »provisoriska

åtgärder», rörande vilka uppmaningar kunna framställas till de berörda parterna.

Dessa olika aktionsformer skola i fortsättningen analyseras i anslutning

till artiklarna 40—42. Det hör emellertid framhållas, att en av de åsyftade aktionsformerna,

nämligen framläggande av »förslag», varken i dessa artiklar

eller annorstädes blivit närmare bestämd. Denna aktionsform särhålles i art.

40 från de provisoriska åtgärderna; därför måste något annat än dessa åtgärder

avses, men det är svårt att angiva, i vad slags ämnen förslag enligt art. 39

kunna tänkas bliva avgivna.

Samtidigt som en aktion enligt kap. VII utvecklas, kan rådet, som ovan

redan nämnts, vid sidan av denna utöva sådan verksamhet för fredlig lösning

av tvister som behandlas i kap. VT. Detta framhålles i en rapport av
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

given av vederbörande utskott i Förenta Staternas senat: »Då säkerhetsrådet

går till en tvångsaktion, kan det samtidigt vidtaga åtgärder för att utforma

en lösning; det kan vidare fortsätta dessa ansträngningar, sedan fredshotet,

fredsbrottet eller angreppet undanröjts.»

Förutsättningen för ett inskridande av rådet är, att det konstaterar förefintligheten

av ett »hot mot freden», ett »fredsbrott» eller en »angreppshandling».

En så beskaffad situation kan för det första uppkomma med anledning

av en tvist, eventuellt en sådan för vars lösning rådet varit verksamt

enligt kap. Vf. Förutsättningen är i sådant fall, att den »fara» som berättigat

rådet till sådan verksamhet skärpts till att utgöra ett »hot» eller ock att

tvisten rent av givit upphov till ett fredsbrott eller en angreppsliandling. Men

den i art. 39 åsyftade situationen kan också tänkas uppkomma utan att rådet

befattat sig med den förut bestående tvisten, ja utan att över huvud taget

någon tvist förelegat.

De situationer i vilka rådet kan inskrida äro av tre olika slag.

Två av dessa erinra örn bestämmelserna i Nationernas förbunds akt:

»fredsbrott» och »angreppshandling». Förenta Nationernas stadga möjliggör

inskridande i alla dylika situationer som Nationernas förbunds akt avsåg

men går också längre än förbundsakten, enligt vilken angreppshandlingar

endast under vissa angivna förutsättningar skulle mötas med sanktioner. Den

upprätthåller med andra ord icke den förut gällande skillnaden mellan tilllåtna

och otillåtna krig (jfr även art. 2, punkt 4). Begreppen »fredsbrott» och

»angreppshandlingar» ha — mot vad som från flera håll föreslogs under

San Francisco-konferensen — icke blivit närmare definierade. De försök i

denna riktning som gjorts dels i vissa inom Nationernas förbund framkomna

uppslag, dels i traktater ingångna under tiden mellan världskrigen hava

sålunda icke fullföljts. Det har i stället ansetts riktigast att låta säkerhetsrådet

fritt bedöma varje läge efter dess art.

Ett ännu större steg utom den av Nationernas förbunds akt uppdragna ramen

tager stadgan, då den bland de situationer som kunna utlösa ett inskridande

av rådet även nämner »hot mot freden». Härmed fullföijes på ett radikalt

sätt den inom Nationernas förbund sedan mitten av 1920-talet framträdande

tendensen att i anslutning till förbundsakten om möjligt söka förebygga

krig. Vad menas då med ett »hot mot freden»? Stadgan har icke inlåtit

sig på något försök att definiera denna företeelse utan helt och hållet

överlåtit åt rådet att i varje särskilt fall avgöra, när ett hot är för handen.

Uppenbarligen har man därför att räkna med att i de konkreta fallen mycket

olika meningar härom kunna komma att göras gällande. Det är ogörligt att

på förhand karakterisera och överblicka de mångahanda olikartade situationer

i vilka ett hot mot freden kan komma att bliva konstaterat med stöd av

art. 39. Några hållpunkter kunna dock uppställas.

För att ett »hot mot freden» skall anses föreligga måste det förutsättas,

att det är fara för en blivande användning av militärt våld. Om annat hot

är det ej fråga; jfr även art. 2, punkt 4, som uttryckligen talar om »hot om

våld». Och faran skall, såsom redan anmärkts, vara mera överhängande än

den »fara» som ger anledning till åtgärder enligt kap. VI (jfr art. 34).

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Hotet måste ådagaläggas genom den hållning som staterna intaga. Faran

för fredsbrott måste med andra ord framträda däri, att någon eller några

stater på ett eller annat sätt lägga i dagen en vilja att, åtminstone under

vissa förutsättningar, anlita militära maktmedel. En sådan vilja kan klart

manifesteras genom uttalanden från den ifrågavarande statens ledning. Den

kan också tänkas utläst ur militära dispositioner, som staten i fråga vidtager

(upprustning, mobilisering, truppkoncentrationer o. s. v.). I detta sammanhang

bör art. 40 observeras. Välbekant från Nationernas förbund är idén att

låta tvistande staters hållning till föreslagna krigsförebyggande åtgärder avgöra

utpekandet av en aggressiv part. Sådana tankar framfördes också i San

Francisco, men man ville ej på detta sätt strängt binda rådets handlingsfrihet.

I art. 40 har emellertid förklarats, att säkerhetsrådet skall taga »vederbörlig

hänsyn» till en stats underlåtenhet att ställa sig där berörda provisoriska

åtgärder (se nedan) till efterrättelse; man synes ha förutsatt, att

den i regel skall bliva vägledande vid beslut om tvångsåtgärder.

Men även en stats politik i övrigt kan tjäna till att karakterisera den såsom

hotande freden. Det har i kommentarer till stadgan anmärkts, att —

fastän stadgan icke säger något därom — rådet torde böra taga hänsyn

till den hållning staterna visat gentemot förslag rörande konfliktfrågornas

lösning framställda enligt art. 37 (eller möjligen art. 39). Detta kan icke

innebära annat än att, om en stat avvisat enligt rådets mening rimliga och

rättvisa förslag i anledning av en konflikt, denna hållning kan betraktas som

ett argument för att tvångsåtgärderna riktas mot denna stat.

Redan av det nu sagda framgår, att det — särskilt vid hot mot freden

— i hög grad beror av säkerhetsrådets bedömande, huruvida art. 39 är

tillämplig. Men härtill kommer, att stadgan icke giver vid handen, att rådet

skulle vara skyldigt att inskrida, när en i denna artikel avsedd situation

inträtt; yrkanden framkommo visserligen i San Francisco om att rådets

aktion i vissa lägen skulle vara »automatisk», men de avböjdes bl. a. av

den anledningen, att en sådan regel kunde leda till att tvångsåtgärder komme

att företagas i förtid. Här framträder starkt skillnaden mellan Förenta

Nationernas stadga och Nationernas förbunds akt, som principiellt gjorde

det till en skyldighet för staterna att i de — visserligen mera begränsade —

fall som där avsågos gripa till sanktioner. Man saknar sålunda uttryck

för den grundtanke som låg bakom förbundsakten: att vissa angrepp skulle

mötas med tvångsåtgärder. Det är enligt Förenta Nationernas stadga tillåtet,

att icke blott hot örn våld utan även fredsbrott och angreppshandlingar lämnas

obeivrade. Givetvis bör man i detta sammanhang särskilt erinra sig möjligheten

av meningsskiljaktighet inom rådet. Om fem av dess medlemmar

eller en enda av de ständiga medlemmarna icke anser något ingripande böra

äga rum, kommer ett sådant ej till stånd. Och liksom det ankommer på rådet

att bestämma, om över huvud ett ingripande skall äga ram, är det rådet,

som — inom ramen för de avtal örn vilka nedan skall talas (under art. 43) —

bestämmer vad som i det konkreta fallet skall göras.

Vid valet mellan olika aktionsformer har rådet icke bundits vid någon

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

viss ordningsföljd — nied det enda undantag, att provisoriska åtgärder (art.

40) endast kunna förekomma såsom ett första steg. I övrigt har rådet full

frihet att avgöra, vilka vägar det vill gå (se vidare nedan). Det är t. ex. ej

nödvändigt, att tvångsåtgärder enligt art. 41 eller art. 42 föregås av provisoriska

åtgärder enligt art. 40; sådana kunna befinnas vara ändamålslösa. Allt

efter lägets beskaffenhet kan rådet välja mellan ekonomiska och militära åtgärder

eller tillämpa båda i förening. Nära till hands ligger, att rådet börjar

med mindre kraftiga åtgärder för att sedan i mån av det motstånd som möter

steg för steg intensifiera sin aktion. Tvångsåtgärderna kunna sålunda t. ex.

tänkas bestå blott däri, att en stat drabbas av jämförelsevis begränsade avbrott

i sina ekonomiska förbindelser företagna med stöd av art. 41.

Det är vidare rådets sak att avgöra, mot vilken stat åtgärder av olika slag

skola riktas. Enligt Nationernas förbunds akt var svaret på denna fråga i

princip mycket enkelt: man skulle vända sig mot angriparen. Förenta Nationernas

stadga innehåller icke någon sådan föreskrift. Tanken är dock

uppenbart den, att man skall rikta tvångsåtgärderna mot den som »hotar»

eller »bryter» freden eller angriper. Kvar står emellertid den redan anmärkta,

i många fall uppenbara svårigheten att på objektiva grunder avgöra, huruvida

en stat kan sägas hota eller bryta freden eller angripa. Men härtill kommer

ytterligare ett ömtåligt ämne för rådets fria bedömande. Om två stater

gentemot varandra fora en sådan politik, alt bådadera kunna anses som

hotande freden, har rådet att avgöra, mot vilken av dessa stater tvånget skall

sättas in. Stadgan ger inga bestämda hållpunkter för detta val. Den utsäger

icke direkt, att tvångsåtgärderna skola riktas mot den stat som har den

största skulden till att faran för fredsbrott uppkommit, med andra ord den

stat som mest hotar freden och säkerheten. Icke heller giver den vid handen,

huru skulden skall mätas, d. v. s. vilken betydelse som därvid skall

tilläggas olika moment, vilka tjäna till att karakterisera en stats hållning som

hotfull: dess militära dispositioner, dess hållning gentemot rådets fredsfrämjande

verksamhet enligt kap. VI o. s. v. Med hänsyn till de allmänna principerna

för organisationens verksamhet vore det emellertid ett uppenbart

missbruk av rådets makt, örn tvångsåtgärderna icke riktades mot den stat

från vars sida enligt dess omdöme freden i främsta rummet hotas. Man

bör i följd härav kunna räkna med att rådets verksamhet icke skall ledas

av en tanke, som eljest, enligt vad erfarenheten utvisat, i farliga situationer

ligger nära till hands: alt rikta tvånget mot den stat vars motstånd lättast

kan böjas, därför att den har de svagare resurserna eller därför att den är

mindre villig att inlåta sig på ett krig än motparten.

I vissa lägen kan det tänkas, att två stater, som befinna sig i konflikt med

varandra, samtidigt bliva föremål för ingripande. Detta gäller såväl om de

provisoriska åtgärderna enligt art. 40 som örn tvångsåtgärderna enligt artiklarna

41 och 42. Man kan t. ex., särskilt medan ännu blott ett hot föreligger

men eventuellt även efter ett fredsbrott, tänka sig ekonomiska tvångsåtgärder

eller militära demonstrationer med syfte att utöva tryck på båda parterna.

Örn rådet finner sig böra ingripa, är det i syfte att »bevara eller återställa

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

internationell fred och säkerhet». Om krig kolar, skall det förhindras; om

krig utbrutit, skall freden och säkerheten återställas. Då nu fred och säkerhet

äventyrats genom hot eller våld, måste deras bevarande och återställande

innebära, att en ordning skapas, i vilken icke längre vare sig våld användes

eller hot utövas. Aktionen har bragls till slut, då detta mål uppnåtts.

Samtidigt får man emellertid erinra sig att, allt under det en tvångsaktion

äger rum, rådets verksamhet enligt kap. VI kan fullföljas. Rådet är alltså

oförhindrat att framlägga förslag beträffande den bakomliggande konfliktens

lösning. Det är uppenbart, att sådana förslag — som visserligen principiellt

äro oförbindande — få en särskild tyngd, då de förbindas med en

tvångsaktion, detta i all synnerhet om denna genomföres framgångsrikt. Det

är alltså icke uteslutet, att en tvångsaktion kan begagnas som ett medel att

framkalla godtagandet av en av rådet föreslagen lösning.

Art. 40 handlar om »provisoriska åtgärder». Enligt den officiella amerikanska

kommentaren är det här uteslutande fråga om åtgärder vidtagna av

de berörda parterna enligt rådets uppmaning. Det skulle sålunda, fast ordalydelsen

(»comply with») synes peka i annan riktning, icke kunna bliva

fråga om åtgärder av säkerhetsrådet, som parterna hade att foga sig i.

Det är »för att förebygga, att läget förvärras», som rådet kan uppfordra

staterna till provisoriska åtgärder; uppmaningen kan göras, innan det kommit

till fientligheter men även sedan sådana utbrutit. Åtgärdernas art angives

icke närmare; utan tvivel har man haft i tankarna sådana åtgärder som —

liksom enligt 1931 års konvention för utvecklande av medlen för förekommande

av krig — gå ut på att hindra väntade eller påbörjade krigshandlingars

utveckling: tillbakadragande av trupper, demobilisering o. s. v.

Rådets uppmaningar enligt art. 40 torde i och för sig icke vara att anse

som bindande för parterna. Men till parternas hållning inför dem skall rådet

taga »vederbörlig hänsyn»; den kan sålunda, såsom redan anmärkts, bliva

av största betydelse för dess beslut rörande eventuella tvångsåtgärder.

Art. 41 behandlar de tvångsåtgärder som motsvara de ekonomiska sanktionerna

enligt Nationernas förbunds akt: »åtgärder icke innebärande bruk

av vapenmakt». De åtgärder som ifrågakomma äro: »fullständigt eller partiellt

avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-,

telegraf- och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande

av de diplomatiska förbindelserna». Artikeln utsäger icke — till skillnad

från art. 43 — att medlemmarna skola, såsom enligt förbundsakten, vara

skyldiga att deltaga i dessa åtgärder. Att så är fallet, framgår emellertid av

art. 25, enligt vilken medlemmarna äro skyldiga alt »godtaga och verkställa

säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med denna Lstadga». Rådet skall

bestämma örn arten och måttet av de åtgärder sorn i värjo särskilt fall skola

vidtagas; särskilt uttalas, att det kan bliva fråga om antingen partiellt eller

fullständigt avbrytande av ekonomiska förbindelser och samfärdsel. Uppenbarligen

är det avsett, att åtgärderna skola kunna så differentieras, att icke,

såsom i princip gällde enligt Nationernas förbunds akt, samma krav hävdas

gentemot alla stater. Ingenting synes hindra att, såsom avsågs nied Nationer
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

nas förbunds år 1921 fastställda program för sanktionsväsendet, till en början

jämförelsevis lindriga ingripanden i samfärdseln äga rum, med bibehållande

i övrigt av de fredliga förbindelserna. Men å andra sidan äger rådet, när

det så finner erforderligt, fordra ett fullständigt avbrytande av de i artikeln

åsyftade förbindelserna. Ingen planläggning på förhand av de icke-militära

tvångsåtgärderna förutsätles. Än mindre skola staternas skyldigheter, såsom

enligt art. 43, kunna begränsas genom i förväg ingångna avtal. Meningen är

tydligen, att rådet efter behoven i varje särskilt fall skall planlägga och besluta

erforderliga åtgärder; värjo medlemsstat får finna sig i den omläggning

av sitt ekonomiska liv som sålunda blir nödvändig. Om förhandlingar med

staterna är det endast så till vida tal, som dessa enligt art. 50 kunna »rådföra

sig» med säkerhetsrådet beträffande lösningen av problem, vilka uppkomma

i samband med tvångsåtgärder (jfr även art. 31).

Om en stat av en eller annan anledning icke ställer sig rådets beslut till

efterrättelse, vad händer då? Medlemmarna av Nationernas förbund voro

principiellt skyldiga att förhindra förbindelser mellan en för sanktioner utsatt

stat och vilken som helst annan stat; man erinrar sig, att det därför ansågs

kunna vid sanktionsfall bliva fråga om ingripande med våld mot Förenta

Staternas utrikeshandel. Stadgan sysselsätter sig ej med detta problem;

det finnes inga bestämmelser om tvångsaktioner i syfte att tvinga till deltagande

i tvångsaktioner. Vissa antydningar om vad som kan göras lämnas

emellertid i själva art. 41. Där utsäges nämligen icke, att avbrytandet av

t. ex. staten A:s förbindelser med den för tvångsåtgärder utsatta staten B

ankommer på staten A enbart. Det skulle sålunda kunna tänkas att, örn

staten A upprätthåller av rådet förbjudna förbindelser, andra i tvångsaktionen

deltagande stater vidtaga vissa åtgärder för deras förhindrande. Väpnat

våld, t. ex. i form av en blockad mot staten B, som faktiskt hindrar staten A:s

handel med denna, kan anordnas med stöd av art. 42.

Enligt art. 42 kan rådet skrida till militär aktion: »inskridande medelst

luft-, sjö- eller lantstridskrafter». Inskridandet kan följa efter åtgärder enligt

art. 41, om dessa visat sig otillräckliga, men det kan också äga rum, utan att

sådana föregått, om de nämligen kunna antagas bliva otillräckliga. Den militära

aktionen kan, såsom redan anmärkts, rikta sig mot en stat, som redan

brutit freden, men också, på grund av »hot mot freden», mot annan stat. Åtgärderna

»kunna innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer

av luft-, sjö- och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna».

Aktionen kan sålunda för det första tänkas bestå enbart däri, att militära

styrkor mobiliseras och förläggas på sådana punkter, att deras blotta

förhandenvaro utgör ett verksamt tvång. Särskilt naturlig är denna aktionsform,

då rådet endast står inför ett hot mot freden, men intet hindrar, att

den användes, även sedan det kommit till fientligheter. Men aktionen kan för

det andra ulvecklas därhän, att krigshandlingar företagas. Evenluellt kommer

det till formlig krigföring mellan de i aktionen deltagande staterna och

den stat som utsatts för densamma.

Syftet med tvångsaktionen är enligt art. 42 liksom eljest att »upprätthålla

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

eller återställa internationell fred och säkerhet». Den militära aktionen kan

i enlighet därmed syfta till att förebygga krig eller åvägabringa fred.

Det ankommer på rådet att avgöra, vilka åtgärder som befinnas nödvändiga

för det ändamål varom fråga är.

För aktioner har rådet att lita till prestationer, som medlemmarna äro

skyldiga att på dess anmodan utföra. Härom handlar art. A3: de skola »ställa

till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland

rätt till passage, som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell

fred och säkerhet». Vad staterna ha att ställa till förfogande är sålunda

för det första väpnade styrkor, att användas — enligt rådets beprövande —

antingen i demonstrationssyfte eller för militär aktion. För det andra skall

»bistånd» och »förmåner» för underlättande av rådets verksamhet ställas till

dess förfogande.1 Stadgan angiver — på franskt initiativ — särskilt passagerätt

såsom en form för underlättande av rådets verksamhet. Även i andra

former kan emellertid rådet bistås och dess aktion underlättas. Man halldan

tvivel tänkt sig tillhandahållande av transportmedel och andra förnödenheter,

upplåtande av militära basel-, o. s. v.

Självklart är, att olika staters tjänster måste tagas i anspråk på olika sätt.

»Bistånd» och »förmåner» få givetvis ankomma på sådana stater, som på

grund av sin belägenhet lämpa sig härför. Att prestationernas storlek i viss

mån måste bero av de olika staternas styrka, är givet (se nedan). I vad mån

man tänkt sig en fördelning av de olika arterna av prestationer efter staternas

styrka, därom ger stadgan intet besked. Intressant är emellertid en antydan

från en person, som deltagit i utskottsarbetet i San Francisco örn att

»de mindre staterna troligen komma att fullgöra större delen av sin plikt genom

att tillhandahålla kommunikationer, baser och dylikt».

Det är emellertid — här framträder en beaktansvärd skillnad mellan aktionerna

enligt art. 41 och enligt art. 43 —- icke säkerhetsrådet som ensidigt

bestämmer örn vad staterna hava att prestera. Deras skyldigheter skola nämligen

på förhand fastställas genom avtal med säkerhetsrådet.

Avtalsslutande part är säkerhetsrådet; enligt Dumbarton Oaks-förslaget

skulle avtalen däremot slutas mellan staterna inbördes. Stadgan förutsätter

möjligheten av ett enda avtal; härifrån bortses dock i det följande, då det

är svårt att föreställa sig, huru ett sådant avtal skulle se ut, och då för

övrigt all initierad diskussion synes utgå från att ett flertal avtal skola komma

till stånd. Avtalen kunna ingås med enskilda stater eller grupper av sådana;

måhända har man särskilt haft s. k. regionala grupper (jfr kap. VIII)

i tankarna. Stadgan inskärper, att avtalen skola ingås så snart som möjligt

och alt initiativ till dem skall tagas av säkerhetsrådet.

Anordningen med avtalen lämnar uppenbarligen en för medlemsstaterna

betydelsefull möjlighet att avgöra, i vilken omfattning och på vad sätt de

skola deltaga i aktioner enligt art. 42. Med visst fog har det därför sagts,

1 Deri i den engelska texten förekommande termen »facilities», som i den svenska översatts

med »förmåner», syftar, exaktare uttryckt, på föranstaltningar till underlättande av rådets verksamhet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

att det först är genom avtalen, icke redan genom inträdet i Förenta Nationerna,

som staterna på allvar engagera sig i dess säkerhetsapparat. Om betydelsen

av det avgörande som sålunda återstår att träffa vittnar i sin mån

den i Förenta Staterna förda, mycket livliga diskussionen, huruvida vid

detta avgörande senatens samtycke (med två tredjedelars majoritet) behöver

inhämtas. Vad Sverige angår kan intet tvivel råda örn att riksdagens samtycke

erfordras. Den konstitutionella ordning för avtalens ratifikation till

vilken art. 43 hänvisar är nämligen för vår del utan varje tvivel den som

angives i RF § 12.

Det nu sagda bör emellertid ej undanskymma betydelsen av det engagement

— även till deltagande i militära aktioner — som sker redan genom

inträdet i Förenta Nationerna. Räckvidden av staternas möjligheter att genom

avtalen begränsa sina insatser får nämligen ej överdrivas. Ty för det

första är det uppenbarligen ej förslagets mening, att staterna skola äga att

efter gottfinnande undandraga sig att ingå ifrågavarande avtal; de äro principiellt

skyldiga att medverka. För det andra ligger det i sakens natur att,

även örn en stats avtalsmässiga prestationer blivit till sin art och sitt mått

begränsade, dess deltagande i en militär aktion kan tvinga den att i eget

intresse insätta mycket större krafter. För det tredje må erinras örn den av

avtalen helt oberoende skyldigheten att lämna »bistånd» (art. 2, punkt 5,

och art. 49).

Avtalen skola fastställa »styrkornas numerär och beskaffenhet, beredskapsgrad

och allmänna förläggning samt arten av de förmåner och det bistånd

som skola lämnas». Avtalen böra sålunda giva vid handen, i vad mån

och på vad sätt passage skall medgivas, baser upplåtas, transportmedel

ställas till förfogande o. s. v. Det naturliga är därvid, att skyldigheterna på

ett eller annat sätt preciseras, så att vissa områden och genomtågsvägar anvisas

o. s. v. Det är en icke oviktig skillnad mellan förbundsakten och stadgan,

att passagerättens beskaffenhet sålunda skall fastställas avtalsmässigt.

Vidare skola militära styrkor av bestämd storlek hållas tillgängliga; eventuellt

kunna bestämda förband avdelas för dylikt ändamål, men något tvång

att förfara så har stadgan ej etablerat. Om man emellertid sålunda stannar

vid att bestämma de militära styrkornas art och mått, skall i allt fall deras

»beredskapsgrad och allmänna förläggning» fastslås. Det kan anmärkas, att

det var på franskt förslag, som detta inskrevs i stadgan. Man ville därmed

effektivisera den beredskap avtalen skola erbjuda. Med avseende på de militära

styrkonias storlek föreligga inga auktoritativa uttalanden. Självfallet

synes vara, att de utmätas så, att erforderlig styrka står till vederbörande

stats disposition för andra militära uppgifter än de samfällda aktionerna;

man måste ju erinra sig, att stadgan räknar med en rätt till självförsvar i de

lägen (exempelvis angrepp från en stormakt), där säkerhetsrådet ej kan väntas

ingripa (jfr nedan under art. 51).

Mycket maktpåliggande är frågan, i vad mån avtalen kunna på sådant

sätt bestämma de avtalade prestationerna, att de endast få uttagas för vissa

på förhand bestämda ändamål, i vissa närmare angivna situationer, o. s. v.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Detta spörsmål har särskilt i Förenta Staterna såtillvida varit föremål för

livlig diskussion, som man å ena sidan hävdat, att Förenta Staterna borde

kunna förbehålla sig, att dess styrkor endast få tagas i anspråk inom en såsom

amerikansk betecknad intressesfär, medan å andra sidan hävdats, att

en sådan begränsning av Förenta Staternas ansvar vore äventyrlig och otilllåtlig.

Man har i detta sammanhang också berört de mindre staternas påtagliga

och — efter vad som allmänt synes erkännas — berättigade intresse

att icke behöva avstå militära styrkor för användning i vilken del av världen

som helst. Tvistefrågan synes kvarstå olöst. Örn emellertid t. ex. en viss

mindre eller medelstor stat skulle önska få fastslaget, att dess skyldigheter

endast skola avse skydd för vissa stater, vilkas frihet och oavhängighet för

nämnda stat äro av särskild betydelse, synes till stöd för en sådan ståndpunkt

bl. a. kunna anföras, att det är en stor skillnad mellan stater av mindre storleksordning

och de ständiga rådsmedlemmarna med deras större inflytande

och därmed naturligt sammanhängande större ansvar. På mycket auktoritativt

håll har man också i uttalanden inför amerikanska senatens utrikesutskott

utgått ifrån att ett antal stater icke komma att gå med på att deras

styrkor användas annorstädes än inom jämförelsevis närbelägna områden.

Från samma håll har det uttalats, att även de stora staterna troligen vilja

förbehålla sig att använda åtminstone den övervägande delen av sin styrka

i närbelägna områden, och till yttermera visso förklarats, att artikeln »berättigar

staterna att uppställa de villkor som de önska».

Ett särskilt viktigt ämne för avtalen är att reglera styrkan och beredskapsgraden

av de luftstridskrafter örn vilka art. 45 talar (se nedan).

Det är endast i överensstämmelse med avtalen, som staterna kunna av rådet

avkrävas de i art. 43 avsedda prestationerna. Å andra sidan är det icke

sagt, att alltid alla de resurser som stå till buds tagas i anspråk. Av art. 48,

mom. 1, framgår för det första, att rådet bestämmer, vilka stater som skola

deltaga i aktionen; uteslutet är således ingalunda att, medan en stat får fullgöra

mycket betungande prestationer, andras bistånd alls icke anlitas. Det är

icke heller nödvändigt, att alla de prestationer som enligt avtal åvila en stat

på en gång uttagas. Man kan t. ex. rekvirera en mindre styrka än den beräknade.

Särskilt bör framhållas, att rådet kan av en stat fordra passagerätt,

upplåtande av baser o. s. v. utan att på samma gång begära, att den skall

medverka med egna militära styrkor.

Enligt art. 43 kunna prestationerna utkrävas, när helst rådet anser det

nödvändigt för »upprätthållande av internationell fred och säkerhet». Men

artiklarna 39 och 42, lästa i sammanhang, måste så förstås, att ett inskridande

enligt sistnämnda artikel endast är tillåtet i de i förstnämnda artikel

angivna situationerna. Och uppenbarligen är det avsett, att prestationer av

staterna enligt ari. 43 endast skola förekomma såsom led i eli inskridande

enligt art. 42. Örn man sålunda utgår ifrån att freden åtminstone måste vara

botad, för att skyldigheterna enligt art. 43 skola kunna aktualiseras, måste

man emellertid fasthålla, alt redan härigenom myckel vittgående befogenheter

lagts i rådets hand. Till äventyrs kan rådet taga ett mycket avlägset

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

»hot» mot freden till utgångspunkt för krav på upplåtande av exempelvis

baser; på sådant sätt kunde t. ex. en mindre stats territorium tänkas bliva

under lång tid utnyttjat för förläggning av eller till stödjepunkter för militära

styrkor under rådets disposition. Mot sådana krav kunna emellertid med

fog två invändningar resas. För det första: hotet måste ha fått en viss konkretion

och aktualitet för att berättiga till aktion. För det andra: artiklarna

42 och 43 syfta endast och allenast till åtgärder av övergående natur, och

de missbrukas, om de åberopas till stöd för anordningar av varaktigt slag.

Fullkomligt otvetydigt utsäger art. 43, alt staterna ha att ställa sig till

efterrättelse vad rådet föreskriver. De lia att vidtaga de positiva åtgärder, som

erfordras: att ställa styrkor och materiel till förfogande och att utan motstånd

tåla sådana ingripanden som passage, ianspråktagande av baser m. m.

Även i stater, vilka såsom ständiga medlemmar av rådet äro väl tryggade

mot att på sådant sätt mot sin vilja tvingas in i en aktion, har detta beroende

av rådets beslut ingivit farhågor: detta har varit grunden till det i diskussionen

i Förenta Staterna framförda kravet, att åtgärder i nu ifrågavarande situation

icke skulle kunna vidtagas av presidenten ensam. Det har emellertid

häremot invänts, att en ovillkorlig skyldighet att efterkomma rådets anfordran

utgör en nödvändig ingrediens i säkerhetssystemet. Givetvis måste emellertid

staterna äga full handlingsfrihet inför krav, som gå utöver vad avtalen

stipulera. En annan fråga är, vilka organ som ha att besluta om fullgörande

av ifrågavarande skyldigheter; i den norska propositionen anmärkes

med rätta, att det måste bero av varje lands interna rätt, vilka organ som

skola medverka vid ett dylikt beslut. Det kan nämnas, att det, vad Förenta

Staterna angår, numera fastslagits, att beslutanderätten ligger hos presidenten.

Om det läge som uppkommer, därest en stat av en eller annan anledning

icke böjer sig för rådets anspråk, har stadgan intet att förmäla.

Nära till hands ligger tanken att i någon form tillerkänna de stater som

skola deltaga i en av rådet anordnad aktion ett särskilt inflytande; i San

Francisco dryftades denna tanke bl. a. i samband med frågan örn särskilda

organisationsformer vid anordnandet av »regionala» tvångsåtgärder. Enligt

art. 31 kan också en medlem få deltaga — utan rösträtt — i rådets överläggningar,

när helst rådet anser, att vederbörande medlems intressen särskilt beröras.

Men art. 44 går ett steg längre. Medlemmarna ha här i vissa lägen

tillförsäkrats en rätt att deltaga i rådets beslut; deltagandet beror sålunda här

ej av rådets bedömande. Det läge som åsyftas är det som uppstår, när rådet

beslutit örn användande av våld. Skall i sådant fall en medlem »anmodas»

att ställa väpnade styrkor till förfogande, skall den dessförinnan inbjudas

att deltaga i säkerhetsrådets beslut rörande användningen av förband tillhörande

dess väpnade styrkor. I detta fall äger medlemmen — mot vad som

gäller enligt art. 31 — rösträtt i rådet. Antalet röstande blir sålunda 12, men

besluten fattas liksom eljest enligt art. 27, mom. 3, med sju röster (varibland

de ständiga rådsmedlemmarna); den inbjudna staten har således ej möjlighet

att rubba den majoritet som, då staten inbjöds, hade för avsikt att enligt art.

43 rikta en anmodan till den. Medbestämmanderätt enligt ari. 44 har emel
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

lertid den inbjudna staten icke endast vid själva beslutet, att den skall uppfordras

ställa styrkor lill förfogande, utan även vid varje tillfälle, då under

tvångsaktionens fortgång beslut fattas rörande användningen av förband ur

dess egna styrkor. Det bör betonas, att den inbjudna staten icke har någon

del i beslut rörande användningen av andra staters styrkor. Icke heller lia

de utom säkerhetsrådet stående staterna någon annan rätt än den som kan

härledas ur art. 31 vid behandlingen av frågor örn »förmåner» och »bistånd».

Förslag om att utsträcka medbestämmanderätten till sådana fall avvisades

vid San Francisco-konferensen. Stadgan har, måhända med tanke på att sådana

prestationer böra kunna utkrävas utan dröjsmål, icke ens givit staterna

någon rätt att höras i sådana frågor; jfr emellertid art. 50.

Art. 45 reglerar särskilda anordningar i syfte att sätta Förenta Nationerna

i tillfälle att vidtaga brådskande militära åtgärder. Staterna äro i detta syfte

skyldiga att hålla »förband ur sina luftstridskrafter omedelbart tillgängliga för

samordnad internationell tvångsaktion». De i art. 43 berörda avtalen skola

uppdraga de gränser, inom vilka säkerhetsrådet fastställer »dessa förbands

styrka och beredskapsgrad ävensom planer för deras samverkan». Det är här

fråga om prestationer, som vid behov skola utföras med en alldeles särskild

snabbhet. Meningen är däremot ej, att de ifrågavarande luftstridskrafterna

skulle redan på förhand sammandragas under säkerhetsrådets ledning. De

förbliva under sitt nationella befäl och kunna givetvis ej utan särskild överenskommelse

stationeras inom annan stats territorium. Art. 45 kan visserligen

sägas anknyta till den gamla idén örn en för snabb aktion omedelbart

tillgänglig internationell militärmakt. Men så som idén här tillämpats, innebär

beredskapen enligt art. 45 icke någonting som principiellt skiljer sig från

den vilken etableras genom avtal enligt art. 43. Skillnaden synes förnämligast

ligga däri att, medan beredskapsgraden enligt art. 43 beror av vad staterna

vilja åtaga sig, art. 45 direkt föreskriver en särskilt hög beredskap och

att rådet äger befogenhet att bestämma, huru denna skall gestaltas.

Planer för användande av vapenmakt skola enligt art. 46 uppgöras av säkerhetsrådet;

detta synes kunna ske såväl på förhand som under en pågående

aktion. Någon medverkan från utomstående staters sida är ej avsedd utom

såtillvida, att stabsutskottet (se nedan), som biträder säkerhetsrådet vid uppgörande

av planerna, enligt art. 47 kan inbjuda sådana stater att deltaga i

dess arbete; jfr även art. 44.

Art. 41 innehåller bestämmelser örn det nyssnämnda, av de ständiga medlemmarnas

av säkerhetsrådet stabschefer bestående militära stabsutskottet,

vilket skall lämna säkerhetsrådet råd och bistånd »i alla frågor rörande rådets

militära behov för upprätthållande av internationell fred och säkerhet,

rörande bruk av och befäl över styrkor, som ställts till dess förfogande,

rörande reglering av rustningarna och rörande eventuell nedrustning» (jfr

art. 26). När ett verksamt fullgörande av utskottets åligganden det kräver,

kan annan stat inbjudas att deltaga i dess arbete. På initierat håll har det

antagits, att en sådan inbjudan mäste ske var gång en stats styrkor, bistånd

eller lättnader lagas i anspråk. Någon rätt att deltaga har emellertid en så
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

dan stat ej enligt stadgan. Och frikostiga inbjudningar kunna knappast påräknas,

om man fasthåller den strävan efter effektivitet och permanens, som

föranledde, att i San Francisco förslag örn att flera stater än de fem ständiga

rådsmedlemmarna skulle representeras i utskottet blevo avvisade. Stabsutskottet

är under säkerhetsrådet ansvarigt för den »strategiska ledningen» av

alla väpnade styrkor, som ställts till rådets förfogande. Frågan om »befälet»

över sådana styrkor har däremot ställts på framtiden. Ingenting synes hindra,

att denna fråga regleras i avtal slutna enligt art. 43. — Regionala underutskott

kunna enligt art. 47, mom. 4, inrättas. Det är stabsutskottet, som

upprättar dessa underutskott, men detta kan icke ske, utan att dessförinnan

»samråd med ifrågakommande regionala organ» ägt rum. Detta förbehåll

utgör en av de i San Francisco vidtagna modifikationer i stadgetexten som

åsyfta en förstärkning av de regionala institutionerna (se nedan s. 51).

Av ari 48, mörn. 1, framgår, alt den aktion som »erfordras för att verkställa

säkerhetsrådets beslut för upprätthållande av internationell fred och

säkerhet» skall utföras av samtliga medlemmar eller endast vissa bland dem

efter säkerhetsrådets bestämmande. Detta stadgandes innebörd har redan i

någon mån belysts. Dess betydelse inskränker sig till att angiva rådets valfrihet

mellan olika tänkbara alternativ för utkrävande av annorstädes i stadgan

fixerade skyldigheter. Det är sålunda ej i denna artikel, som skyldigheternas

omfattning bestämmes. Stadgandet får därför ej läsas så, som om

staterna förklarades skyldiga att, utöver vad artiklarna 40, 43 och 45 giva

vid handen, vidtaga åtgärder för verkställande av säkerhetsrådets beslut.

Art. 48, mom. 2, ger vid handen, att verkställigheten av rådets beslut icke

nödvändigtvis behöver ske genom direkta åtgärder av varje särskild stat. Den

kan också ske genom att staterna deltaga i kollektivåtgärder »inom ifrågakommande

internationella organ, till vilka de äro anslutna». Såsom exempel har

i den officiella amerikanska rapporten angivits, att staterna kunna använda

sitt inflytande för att förmå den planerade internationella valutafonden att

undandraga en angripare hjälp. Om begagnande av regionala överenskommelser

eller organ för verkställande av tvångsåtgärder se art. 53, mom. 1.

En allmän skyldighet till inbördes bistånd vid verkställande av säkerhetsrådets

beslut har stipulerats i art. 49. Medan art. 2, punkt 5, närmast pekar

på bistånd för tvångsåtgärdernas effektiva genomförande, synes art. 49 företrädesvis

taga sikte på inbördes bistånd de särskilda staterna emellan i de

svårigheter, i vilka de kunna råka genom dessa åtgärder. På vad sätt och i

vilken utsträckning bistånd skall lämnas, har ej utsagts. Men det är uppenbart,

att artikeln på mycket goda grunder kan åberopas t. ex. av en stat, som

har att medverka i militära åtgärder och i följd därav utsättes för särskilda

förluster eller faror. Vilken reell innebörd skyldigheten till inbördes bistånd

än får, synes den under alla förhållanden medföra att, om en tvångsaktion

utvecklas till ett krig, en medlem av Förenta Nationerna, även örn den icke

i någon mån deltager i aktionen, icke kan i allo åberopa de rättigheter och

skyldigheter som enligt gällande folkrätt tillkomma en neutral stat. Att bistånd

ej får lämnas åt stat, som blir föremål för förebyggande åtgärder eller

tvångsåtgärder, framgår av art. 2, punkt 5.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

På de ekonomiska problem som kunna uppkomma för en stat i samband

med förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder tager art. 50 sikte. Naturligt

är att sådana ekonomiska problem exempelvis kunna uppstå genom handelsblockad

eller annan aktion enligt art. 41 eller genom de rubbningar i ekonomien

som ett genomtåg enligt art. 42 medför. Vad en stat i sådana lägen kan

påräkna, giver stadgan ej vid handen; det torde väl kunna bliva fråga örn

ändring — till förebyggande av ekonomisk skada — i uppgjorda planer, örn

export- och importlättnader, om finansiell hjälp i olika former (t. ex. lån), om

ersättning för liden skada, o. s. v. Stadgan inskränker sig till att föreskriva,

att staterna »äga rätt att rådföra sig med säkerhetsrådet beträffande lösningen

av dessa problem».

Art. 51 — tillkommen under förhandlingarna i San Francisco — garanterar

rätten till självförsvar i händelse av »väpnat angrepp»; självklart är att

en rådets aktion aldrig kan betraktas som ett sådant. Närmast framstår detta

självförsvar — vi ha till en början i sikte det självförsvar som utövas av en

stat ensam — som en provisorisk åtgärd; det får utövas, »intill dess att

säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell

fred och säkerhet». Det kan vara tvivelaktigt, i vad mån stadgandet också är

tillämpligt, sedan en rådsaktion kommit i gång. Det heter uttryckligen, att de

till självförsvar vidtagna åtgärderna icke skola inverka på säkerhetsrådets

rätt och skyldighet att enligt stadgan vidtaga åtgärder för fred och säkerhet.

En rådsaktion skulle utan tvivel under vissa förhållanden hämmas genom att

en stat fortsätter sitt självförsvar, så t. ex. om detta självförsvar fortsättes,

sedan rådet inskridit med ett försök att hejda konfliktens utveckling genom

provisoriska åtgärder enligt art. 40. Måhända kunna också lägen tänkas, i vilka

en stat, som i och för sig har rätt till självförsvar, icke får för detta ändamål

taga i anspråk sådana styrkor som enligt art. 43 skola stå till förfogande

för annat ändamål. Men i den brittiska kommentaren till stadgan fastslås uttryckligen

att, örn rådets aktion är påtagligen otillräcklig, rätten till självförsvar

kan åberopas av en stat såsom rättfärdigande varje aktion den finner

lämpligt att företaga.

Självklart är att rätten till självförsvar gäller utan inskränkning i sådana

fall, då någon tvångsaktion av rådet icke kommer till stånd, kanske icke ens

ifrågasättes. Om sålunda t. ex. en ständig rådsmedlem skulle företaga ett angrepp,

utan att detta ingår som ett led i en av rådet ledd aktion, är den angripna

statens rätt till självförsvar helt obeskuren.

Självförsvaret behöver icke vara individuellt; det kan också vara »kollektivt».

Att detta inskrivits i stadgan, är ett utslag av en från skilda håll yppad

misstro mot säkerhetsrådets effektivitet och av ett i samband därmed stående

intresse att bevara möjligheten för andia kollektiva aktioner än dem

som stadgan reglerar. Det blir anledning att återkomma lill denna strömning

vid behandlingen av kap. VIII, där den satt starka spår. Här är det nog att

nämna, att man särskilt var angelägen om att gardera de amerikanska staternas

rätt alt avvärja ett mot den amerikanska kontinenten riktat angrepp ävensom

verkningskraften hos de biståndspakter, som slutits under världskriget.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196. 5

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Rätten till självförsvar betyder, att i sådana situationer som ovan berörts

även andra stater få komma till den angripna statens försvar. Självförsvaret

måste, det bör i detta sammanhang understrykas, rikta sig mot »militär

aggression». Man talar i Amerika även örn »politisk aggression», i betydelsen

av försök att påtvinga de amerikanska staterna ett icke-amerikanskt

styrelseskick. Men art. 51 lämnar dem ingen lätt att i ett sådant läge gripa

till vapen. Rätten till kollektivt självförsvar måste antagas gälla för varje

stat som uppfattar ett angrepp mot en annan stat såsom äventyrande dess

egen säkerhet. Intet ger vid handen, att rätten till självförsvar skulle vara

beroende av därom på förhand träffade avtal mellan staterna, men stadgan

innehåller icke heller något hinder för att sådana avtal ingås; det är också,

såsom nyss nämndes, ej minst med tanke på vissa sådana redan bestående

avtal, som stadgandet tillkommit. Om det kollektiva självförsvaret torde i

högre grad än örn det individuella gälla, att rätten därtill måste få vika, när

den kommer i kollision med en av rådet ledd aktion. Det är sålunda t. ex.

högst tvivelaktigt, i vad mån det kan fullföljas, sedan rådet gripit in i mellanhavandet

med en efter andra riktlinjer utstakad aktion. Det kan emellertid

i detta sammanhang förtjäna erinras örn att -— såsom den osriella kanadensiska

rapporten framhåller —- varje stormakt kan förhindra en sådan tvångsaktion

av rådet som kan ifrågakomma, sedan en regional självförsvarsaktion

satts igång.

Medlemmarna av Förenta Nationerna ha sålunda rätt icke blott att försvara

sig, då de angripas, utan även — åtminstone under vissa förutsättningar

— att biträda en annan stat i dess självförsvar. Men de lia å andra sidan

full frihet att i en sådan situation välja andra vägar. Om det t. ex. kommer

till ett krig mellan två stater, i vilket säkerhetsrådet icke ingriper, finnes det

ingenting som hindrar, att andra stater förbliva neutrala i detta krig; i en

sådan situation återtaga medlemmarna — för att citera den officiella brittiska

kommentaren — sin handlingsfrihet. Man har här särskilt att beakta

möjligheten av ett krig, som begynnes genom ett angrepp av en ständig rådsmedlem,

eventuellt gentemot en annan sådan. Utbryter en konflikt mellan

stormakterna — så har saken i auktoritativ form framställts från dansk synpunkt

— återuppstår neutralitetspolitiken. Örn icke art. 27 gjort tvångsaktioners

igångsättande beroende av samtliga ständiga rådsmedlemmars samtycke,

kunde ett angrepp från en stormakts sida hava utlöst en rådets aktion med

därav följande, ovan beskrivna skyldigheter för alla till Förenta Nationerna

hörande stater. Men så som omröstningsreglerna nu gestaltats, kan ingen

tvångsaktion komma att igångsättas mot en stormakt på grund av att den

griper till krig. Därav följer också, att de utom konflikten stående staterna

äga, som ovan redan omnämnts, intaga en neutral hållning; inträdet i Förenta

Nationerna ålägger dem ej att i ett sådant läge uppgiva sin neutralitet.

Gentemot de krigförande kunna de med andra ord, under förutsättning att

de fullgöra, vad som kräves av en neutral stat, göra anspråk på en sådan

stats rättigheter. Stadgan hindrar ej heller överenskommelser staterna emellan,

som gå ut på att i ett sådant läge som här avses under samverkan hävda

neutraliteten.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Regionala avtal. Kapitel VIII.

Koncentrationen i säkerhetsrådets hand av Förenta Nationernas verksamhet

i fredens och säkerhetens intresse modifieras genom reglerna i kap. VIII

om regionala avtal, vilka avse att lämna utrymme för en verksamhet i samma

riktning av särskilda grupper av stater.

Da termen »regional» kommit till användning vid beskrivningen av här

ifrågakommande företeelser, ledes tanken närmast till geografiska enheter,

d. v. s. grupper av stater, som gränsa till varandra. Bestämmelserna i kap. VIII

hava också bland annat kommit til! för att inom organisationen bereda utlymme

för de amerikanska staternas sedan lång tid bestående samarbete. Såsom

ett annat exempel har nämnts det i mars 1945 bildade förbundet av

arabstater. Men den geografiska affiniteten har icke betraktats såsom väsentlig

för begreppet »regional». Man har också betraktat vissa under det andra

världskriget tillkomna allianser av annat slag, t. ex. mellan å ena sidan Sovjetunionen,

a andra sidan t. ex. Storbritannien, Frankrike och Jugoslavien,

såsom »regionala», och man måste också hava förutsatt, att sådana allianser

skola kunna ingås framdeles.

Även ur en annan synpunkt sett rymmer kategorien »regionala avtal» olikartade

företeelser. Man har tagit i ögonsikte sådana arrangemang som, baserade

på de deltagande staternas solidaritet, väsentligen syfta till att mot utomstående

stater, eventuellt med våld, hävda gemensamma intressen. Men man

har också tänkt på sådana grupper som, med inbördes motsättningar för

ögonen, skapa anordningar för fredlig lösning av tvister och för samfällt

inskridande mot en till gruppen hörande stat, som hotar eller bryter freden.

Man har också räknat med gruppbildningar, som på en gång fullfölja dessa

olika syften.

Ingenting synes hindra, att en stat tillhör flera olika regionala grupper.

Det förklaras i art. 52, mom. 1, att ingen bestämmelse i stadgan utesluter regionala

avtal eller organ av nu angiven art. Med »organ» torde härvid åsyftas

sådana fasta institutioner som staterna kunna vilja genom inbördes träffade

avtal upprätta, exempelvis motsvarigheter till Förenta Nationernas generalförsamling,

säkerhetsråd och domstol samt det ekonomiska och sociala rådet.

Jfr även art. 47, mom. 4, örn regionala underutskott till stabsutskottet.

Förutsättningarna för att de regionala avtalen och organen skola anses förenliga

med stadgan äro: för det första att de handhava »angelägenheter rörande

upprätthållandet av fred och säkerhet», för det andra att dessa angelägenheter

»lämpa sig för regionala åtgärder», för det tredje att avtalen och

organen och dessas verksamhet »äro förenliga mod Förenta Nationernas ändamål

och grundsatser» (jfr artiklarna 1 och 2). Huruvida dessa förutsättningar

äro uppfyllda eller icke, kan naturligen bliva föremål för tvist. Från

säkerhetsrådets sida lär emellertid en regional anordnings oförenllighet med

stadgan endast kunna göras gällande genom beslut fattat enligt art. 27,

morn. 3. Intet ger nämligen vid handen, alt de regionala anordningarna skulle

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

behöva säkerhetsrådets godkännande för att betraktas såsom förenliga med

stadgan.

Art. 52, momenten 2—4, sysselsätter sig med regionala anordningar såsom

led i verksamheten för fredlig lösning av tvister. Förbundsmedlemmar, som

tillhöra en regional grupp, skola göra sitt yttersta för att åstadkomma fredlig

lösning av »lokala» tvister genom sådana »avtal eller organ», innan de

hänskjutas till rådet. Detta stadgande synes vara av jämförelsevis ringa betydelse;

det innebär egentligen intet annat än att de förbindelser som staterna

inbördes ingått tillika konstituera förpliktelser — låt vara av mycket obestämd

art — gentemot Förenta Nationerna. Mera beaktansvärt synes stadgandet,

att rådet å sin sida skall främja sådant fredligt biläggande, eventuellt genom

att tvister av rådet hänskjutas till regional handläggning. Med dessa bestämmelser

har man velat tillgodose önskemål, som gått ut på att i möjligaste

mån främja regionala former för tvisters biläggande. Men samtidigt förklarar

art. 52, mom. 4, att bestämmelserna i intet avseende inskränka tillämpningen

av artiklarna 34 och 35; såväl rådet som generalförsamlingen äga sålunda

utan hinder av dem upptaga »varje tvist, liksom varje sakläge som kan leda

till internationella motsättningar eller giva upphov till en tvist».

Art. 53 sysselsätter sig med frågan om regionala tvångsåtgärder. Stadgan

utgår uppenbarligen från den tanken, att det i åtskilliga lägen kan vara naturligt,

att sådana tvångsåtgärder som enligt kap. VII ankomma på rådet i

stället anordnas av regionala grupper. Grundsatsen är dock den, att regionala

tvångsåtgärder endast få förekomma antingen i den form, att rådet använder

regionala avtal eller organ för verkställande av tvångsåtgärder under dess

myndighet, eller ock så, att rådets bemyndigande gives till tvångsåtgärder,

som en regional grupp vill sätta i gång. I förstnämnda fall äga de regionala

åtgärderna rum på det sätt, att rådet, i stället för att påfordra prestationer

av de särskilda staterna, kräver insatser i regional form, exempelvis militära

operationer under ledning av för ändamålet skapade regionala organ (jfr

art. 48, mom. 2).

Emellertid hava från olika håll och ur olika synpunkter betänkligheter yppats

mot att på detta sätt göra allt vad tvångsåtgärder heter beroende av säkerhetsrådet.

Man har sålunda pekat på de risker som kunna uppkomma

genom att rådet icke kan ingripa med tillräcklig snabbhet och framför allt

erinrat örn möjligheten av att rådet över huvud taget icke ingriper, fastän

freden hotas eller rentav ett angrepp äger rum. Med hänsyn härtill har förbudet

mot regionala tvångsåtgärder utan rådets medverkan på olika sätt

modifierats.

För det första genom det uttryckliga erkännandet av rätten till kollektivt

självförsvar (art. 51; se ovan); denna rättighet kan bl. a. utövas just av en

såsom regional betraktad statsgrepp. Det är emellertid endast till försvar

mot väpnat angrepp denna rätt får utövas; art. 51 berättigar icke en regional

grupp att företaga tvångsåtgärder med anledning av ett hot mot freden.

För det andra auktoriserar stadgan i två fall regionala åtgärder riktade

mot sådana stater som under det andra världskriget varit fiender till någon

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

av stadgans signatärmakter (»fiendestater», art. 53, morn. 2). Härvid bör

observeras att, för den händelse en sådan stat vinner inträde i Förenta Nationerna,

den officiella brittiska kommentaren förutsätter, att genom sådant

inträde nödvändigheten att vidtaga särskilda åtgärder mot den ifrågavarande

statens angreppspolitik bortfaller.

Stadgans bestämmelser örn åtgärder mot fiendestater kunna sägas innebära,

att det system av traktater örn ömsesidigt bistånd som består eller kan

komma att utvecklas segrarmakterna emellan fogas in i stadgans system

som mycket vittgående och betydelsei ulla undantag fran huvudreglerna i

kap. VII. Dessa tvångsåtgärders vidtagande är ej beroende av att angrepp

eller ens hot i den betydelse som avses i art. 39 föreligger. Helt oberoende av

stadgan avgöra de agerande staterna, huruvida ett ingripande behöves. Självklart

är, att här ifrågavarande, såsom »regionala» betecknade tvångsåtgärder

företagas utan rådets medverkan och att utomstående medlemmar av Förenta

Nationerna icke vid dem hava några av de skyldigheter som angivas i

kap. VII.

Det första av de åsyftade undantagen anknyter till art. 107, som förklarar,

att åtgärder gentemot en »fiendestat», vilka »som följd av» det andra världskriget

vidtagas eller godkännas av de regeringar som bära ansvaret för dylika

åtgärder icke genom stadgan göras ogiltiga eller äro uteslutna. Av art.

53, mom. 1, framgår, att till dessa åtgärder även höra tvångsåtgärder. Segrarmakterna

eller grupper av dem kunna i följd härav vidtaga alla sådana

åtgärder som i kap. VII beskrivas såsom tvångsåtgärder. Av formuleringen i

art. 53, mom. 1, framgår, att icke endast redan vidtagna tvångsåtgärder (t. ex.

ockupationer) utan även sådana som framdeles kunna befinnas erforderliga

förklaras giltiga såsom en form för tillåten regional tvångsaktion. En begränsning

ligger emellertid däri, att aktionen skall vidtagas »som följd av»

det andra världskriget.

Det andra undantaget går ut på att tvångsåtgärder mot fiendestater äro

tillåtliga, om de företagas i enlighet med regionala avtal och rikta sig mot

en »förnyad angreppspolitik» från en sådan stats sida. Här fordras alltså ej,

att tvångsåtgärderna vidtagas »som följd av» världskriget. De äro strängt

taget möjliga under obegränsad tid.

Endast såtillvida kunna de båda här berörda undantagen betecknas såsom

tidsbegränsade, som möjligheten alt enligt dem vidtaga tvångsåtgärder

bortfaller, när de därtill bemyndigade staterna därom hemställa och rådet är

i stånd att övertaga »uppgiften att förebygga ytterligare angrepp från sådan

stat». Det ligger sålunda helt i segrarmakternas hand att bestämma, når deras

speciella fullmakt att företaga tvångsaktioner skall bortfalla. Det antagandet

har framställts, att de skola vara intresserade av att snarast möjligt

komma i detta läge.

En vittgående anmälningsskyldighet har stipulerats i art 54. Det har, vad

regionala grupper angår, icke ansetts nog med den allmänna skyldigheten att

registrera traktater hos sekretariatet (art. 102). Därutöver har föreskrivits,

att rådet skall hållas »fullständigt underrättat örn den verksamhet för upp
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

rätthållande av internationell fred oell säkerhet som bedrives eller planeras

jämlikt regionala avtal eller av regionala organ». Håller man fast vid den

tolkning av begreppen »regionalt avtal» och »regionalt organ» som kommit

till synes under förarbetena till stadgan och som särskilt påtagligt ligger till

grund för art. 53 lär man icke undgå den slutsatsen, att art. 54 bör få tilllämpning

på de allra flesta engagemang av politisk innebörd.

Internationellt ekonomiskt och socialt samarbete. Ekonomiska och

sociala rådet. Kapitlen IX och X.

Organisationens verksamhet för ekonomiskt och socialt framåtskridande

ägnades mycket stort intresse på San Francisco-konferensen. Det stod klart,

att under tiden närmast efter kriget och även senare mycket omfattande och

svårbemästrade problem mäste lösas på detta område, för att freden och säkerheten

inom och mellan nationerna skulle kunna tryggas. Tillika var det

uppenbart, att dessa svåra problem icke skulle kunna lösas utan ett omfattande

och intimt internationellt samarbete. För att detta arbete skulle kunna

giva största möjliga utbyte, måste vidare de gemensamma ansträngningarna

på olika hithörande fält omsorgsfullt samordnas och verksamheten stimuleras

genom nya uppslag och initiativ. Det var främst med tanke på att organisationen

skulle kunna fylla dessa båda funktioner, att samordna och att taga

initiativ, som stadgans bestämmelser om Förenta Nationernas verksamhet

i ekonomiskt och socialt avseende utarbetades. Dumbarton Oaks-planens

stadganden fingo även här utgöra grundstommen, men de preciserades och

utbyggdes på flera punkter som resultat av det livliga meningsutbytet på

konferensen.

De mera allmänt hållna, hithörande föreskrifter som återgivits i samband

med behandlingen av organisationens ändamål och generalförsamlingens

uppgifter kompletteras av stadgans kapitel IX och X. Det förra kapitlet uppdrager

riktlinjerna för verksamheten, medan kap. X innefattar detaljerade

bestämmelser angående det ekonomiska och sociala rådet och dess funktioner.

Art. 55 angiver bevekelsegrunderna och området för Förenta Nationernas

arbete i ifrågavarande hänseende. Ändamålet är att skapa den stadga i samhällslivet

och det välstånd som äro nödvändiga för fredliga och vänskapliga

förbindelser mellan nationerna. I detta syfte skall organisationen främja högre

levnadsstandard, full sysselsättning samt framåtskridande och utveckling i

ekonomiskt och socialt avseende. Den skall vidare främja lösandet av spörsmål

av internationell karaktär på de ekonomiska och sociala områdena, inom

hälsovården och på närbesläktade områden samt tillika befordra internationellt

samarbete i kultur- och uppfostringsfrågor. Slutligen skall organisationen

verka för att de mänskliga rättigheterna och allas grundläggande friheter

allmänt respekteras och iakttagas, utan att skillnad göres på grund av

ras, kön, språk eller religion. Sistnämnda uppgift innefattar tydligen bl. a.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

verksamhet till förmån för rasliga, språkliga eller religiösa minoriteter, ehuru

själva ordet minoritet icke nämnes. Nationernas förbunds minoritetsskydd

led av den väsentliga svagheten, att det blott gällde ett fåtal länder, som vid

fredsuppgörelsen efter det första världskriget fått åtaga sig särskilda förpliktelser

till skydd för sina minoriteter. Dessa länder kände detta förhållande

som en orättvisa och betraktade minoritetsskyddet med misstro, vilket

inverkade i hög grad menligt på skyddets effektivitet. Förenta Nationernas

stadga syftar till universell respekt för de grundläggande mänskliga fri- och

rättigheterna och undviker därmed det partiella minoritetsskyddets påtagliga

nackdelar. I vilken mån de uppställda målen kunna realiseras, återstår emellertid

att se. Enligt art. 56 förbinda sig alla medlemsstater att såväl samfällt

som var för sig vidtaga åtgärder för att i samarbete med organisationen förverkliga

de syften som angivas i art. 55. Åtagandet i art. 56 utgör ett tillägg

till Dumbarton Oaks-planens bestämmelser och har sin upprinnelse i ett förslag

av Australiens delegation. Detta förslag ansågs på en del håll giva utrymme

för en tolkning, som kunde göra det möjligt för organisationen att

inblanda sig i en medlemsstats inre angelägenheter. Artikeln utformades därför

med tanke på att utesluta en sådan eventualitet, och till yttermera visso

intogs i konferensens protokoll ett uttalande, att ingen bestämmelse i kap. IX

får anses giva organisationen befogenhet att ingripa i medlemsstaternas inre

frågor (»domestic affairs»). Därmed underströks i själva verket för detta speciella

område den allmänna grundsatsen i art. 2, punkt 7, att Förenta Nationerna

icke har befogenhet att intervenera i frågor, som huvudsakligen falla

inom en stats egen behörighet (»domestic jurisdiction»), och att det icke

kräves av medlemsstaterna, att de hänskjuta sådana frågor till avgörande

enligt stadgan.

Allmänna föreskrifter örn organisationens samordnande funktion givas i

artiklarna 57 och 58. Enligt den förra skola de olika »fackorgan» som upprättats

genom mellanstatliga överenskommelser och som enligt de statuter

som gälla för dem ha vidsträckta internationella åligganden på här ifrågavarande

områden, anknytas till Förenta Nationerna i överensstämmelse med

vissa närmare föreskrifter i art. 63 rörande det ekonomiska och sociala rådet.

Art. 58 stadgar, att organisationen skall framlägga förslag angående samordnandet

av dessa fackorgans arbetsprogram (»policies») och verksamhet. Bland

de talrika fackorgan som här kunna komma i fråga må nämnas å ena sidan

sådana sedan länge existerande sammanslutningar som världspostunionen

och telegrafunionen, å andra sidan under kriget tillkomna eller planerade

institutioner såsom den internationella jordbruks- och livsmedelsorganisationen

och den internationella valutafonden. Även den internationella arbetsorganisationen

torde höra till de här åsyftade fackorganen. När så befinnes

lämpligt skall vidare, enligt art. 59, Förenta Nationerna taga initiativ till

upprättandet av nya fackorgan, i den mån sådana erfordras för realiserandet

av de syften som angivas i art. 55.

Även Nationernas förbunds akt innefattade i sin art. 24 föreskrifter örn

anslutning av internationella institutioner (»bureaux internationaux»), men

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

i övrigt synas bestämmelserna i stadgans kap. IX ha en vidare räckvidd än

motsvarande stadganden i förbundsakten. Denna uppräknade i art. 23 ett

begränsat antal ekonomiska och sociala områden, såsom arbetsförhållandena,

vita slavhandeln, opiumhandeln, kommunikationerna och hälsovården, vilka

skulle göras till föremål för förbundets, respektive medlemmarnas reformerande

eller kontrollerande verksamhet. Förenta Nationernas stadga däremot

anger i så allmänna ordalag de ekonomiska och sociala frågor som falla

inom organisationens verksamhetsområde, att uppräkningen blir praktiskt

taget uttömmande. En annan viktig skillnad mellan akten och stadgan är, att

den senare inrättar ett centralt organ för verksamheten. I första hand vilar,

enligt art. 60, ansvaret för organisationens i kap. IX angivna uppgifter på

generalförsamlingen, men under dess myndighet skall det effektiva arbetet

bedrivas av det ekonomiska och sociala rådet. För att betona betydelsen av

dess åligganden har rådet i stadgan gjorts till ett av organisationens huvudorgan.

Bestämmelserna i kap. X om det ekonomiska och sociala rådet inledas med

reglerna för rådets sammansättning. Det skall enligt art. 61 bestå av aderton

medlemmar av organisationen, vilka väljas av generalförsamlingen. Valet

sker med två tredjedelars majoritet av församlingens närvarande och röstande

medlemmar (art. 18). Sex medlemmar av rådet skola årligen väljas för tre

ar, dock att vid det första valet aderton medlemmar skola utses, av vilka sex

skola avgå efter ett år och sex efter två år i den ordning generalförsamlingen

besluter. En avgående medlem kan omedelbart återväljas. Varje medlem

av rådet skall företrädas av ett ombud och äga en röst. Rådets beslut fattas

med enkel majoritet bland närvarande och röstande medlemmar (art. 67).

I det ekonomiska och sociala rådet göres sålunda ingen skillnad mellan stormakter

och mindre stater. Inga ständiga rådsplatser finnas här, ej heller

någon vetorätt.

Rådets uppgifter äro främst att taga initiativ till internationellt samarbete

på det ekonomiska och sociala området samt att fullgöra huvudparten av

organisationens åligganden enligt kap. IX med avseende på fackorganen. Rådet

äger sålunda utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rapporter

avseende internationella frågor på de ekonomiska, sociala och kulturella

områdena, rörande undervisning och hälsovård samt på därmed sammanhängande

områden. Det kan även framställa förslag i dessa frågor såväl till

generalförsamlingen som till medlemsstaterna och vederbörande fackorgan.

Vidare äger rådet framlägga förslag rörande det skydd för de mänskliga

rättigheterna som organisationen har till syfte att befrämja. I fråga om angelägenheter,

som falla inom rådets behörighet, kan det underställa generalförsamlingen

förslag till internationella avtal samt sammankalla internationella

konferenser i enlighet med av organisationen fastställda föreskrifter

(art. 62). Med fackorganen kan rådet ingå överenskommelser för att fastställa

de villkor på vilka dessa organ skola anknytas till Förenta Nationerna.

Sådana avtal skola underställas generalförsamlingen för godkännande (jfr

även art. 17, mom. 3). Rådet äger också öppna underhandlingar med fack
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

organen och avgiva förslag till dem, generalförsamlingen och medlemsstaterna

i syfte att samordna organens verksamhet (art. 63). Det kan vidtaga

lämpliga åtgärder för att erhålla regelbundna rapporter från fackorganen

samt träffa överenskommelser med dem och medlemsstaterna i syfte att införskaffa

rapporter angående vad som gjorts för att sätta i verket rådets

egna förslag och generalförsamlingens inom rådets behörighetsområde fallande

förslag. De erinringar som rådet önskar göra med anledning av rapporterna

äger det delgiva generalförsamlingen (art. 64-).

Jämte dessa funktioner har det ekonomiska och sociala rådet att fullgöra*

uppgifter, som falla inom dess kompetens i samband med genomförandet av

generalförsamlingens förslag, eller som tilldelas rådet av generalförsamlingen

(art. 66, momenten 1 och 3). Det äger även lämna upplysningar till säkerhetsrådet

och skall på dess begäran biträda detta (art. 65). Slutligen kan det

ekonomiska och sociala rådet med generalförsamlingens godkännande fullgöra

särskilda uppgifter på begäran av något fackorgan eller av medlemmar

i organisationen (art. 66, mom. 2).

Beträffande förfarandet i det ekonomiska och sociala rådet givas bestämmelser

i artiklarna 68—72. Rådet skall tillsätta de utskott som erfordras för

fullgörande av dess åligganden, bl. a. ett för främjande av de mänskliga rättigheterna.

Den uttryckliga föreskriften om ett sådant utskott tillkom på San

Francisco-konferensen, och syftet synes bl. a. vara, att detta utskott skall

utarbeta en internationell rättighetsförklaring. I Dumbarton Oaks-planen

stadgades, att utskotten skulle bestå av experter, men denna bestämmelse

ströks på konferensen för att lämna rådet friare händer vid valet av utskottsledamöter.

Vid behandlingen av angelägenheter som speciellt beröra någon

medlemsstats intressen skall rådet inbjuda denna att utan rösträtt deltaga

i överläggningarna. Rådet äger även bereda representanter för fackorganen

tillfälle att utan rösträtt deltaga i dess och utskottens överläggningar samt

självt låta sig representera vid fackorganens sammankomster. För att ytterligare

stärka rådets samordnande funktion har vidare stadgats, att det må

vidtaga lämpliga anstalter för att rådpläga även med icke statliga (»nongovernmental»)

organisationer inom sitt kompetensområde. Bestämmelsen

avser såväl internationella som nationella organisationer, men beträffande

de senare är det ett villkor, att arrangemanget föregås av samråd med vederbörande

medlemsstat.

I övrigt fastställer rådet självt sin arbetsordning, inbegripet sättet för utseende

av ordförande. Det sammanträder, när så erfordras i enlighet med

arbetsordningen, vilken skall innefatta bestämmelser örn rådets sammankallande

på begäran av flertalet av dess medlemmar.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Icke självstyrande territorier. Förvaltarskapssystemet. Förvaltarskaps
rådet.

Kapitlen XI—XIII.

Kap. XI utgör en deklaration angående riktlinjerna för förvaltningen av

icke självstyrande territorier i allmänhet, medan kapitlen XII och XIII innehålla

föreskrifter örn upprättande av ett speciellt förvaltarskapssystem för

vissa territorier. Den allmänna principförklaringen saknar motsvarighet i

Nationernas förbunds akt. Däremot har förvaltarskapssystemet en förebild

i förbundets mandatsystem, även örn skiljaktigheterna äro avsevärda.

Deklarationens huvuddel återfinnes i art. 73. Den avser alla »territorier,

vilkas befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse», och den avges i de medlemsstaters

namn vilka nu bära eller i framtiden övertaga ansvaret för sådana

territoriers förvaltning. Som ledande grundsats i deklarationen uppställes

principen, att befolkningens intressen i första hand skola tillgodoses.

Innevånarnas välfärd skall till det yttersta främjas, inom ramen av stadgans

internationella freds- och säkerhetssystem. I anslutning till denna allmänna

målsättning åtaga sig vederbörande medlemsstater vissa mera preciserade

förpliktelser. De lova sålunda att trygga befolkningens politiska, ekonomiska,

sociala och kulturella framåtskridande, under tillbörligt hänsynstagande till

dess inhemska kultur. De ämna tillse, att innevånarna behandlas rättvist och

skyddas mot övergrepp. De vilja beakta befolkningens politiska strävanden,

utveckla dess självstyrelse och befordra uppbyggandet av fria politiska institutioner,

alltjämt med vederbörlig hänsyn tagen till de särskilda förhållandena

och den kulturella nivån inom varje territorium. Konstruktiva åtgärder

skola vidtagas för territoriernas utveckling, forskning uppmuntras, och internationellt

samarbete inledas i syfte att förverkliga de mål som uppställas

i deklarationen. I överensstämmelse med Förenta Nationernas huvudändamål

åtaga sig medlemsstaterna att även såsom förvaltare av icke självstyrande

territorier medverka till att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Slutligen stadgas i deklarationen en viss skyldighet att lämna statistiska

och andra upplysningar av teknisk natur rörande de ekonomiska och

sociala förhållandena och uppfostran i territorierna. Sådana uppgifter skola

av vederbörande medlemsstat regelbundet tillställas generalsekreteraren, »med

de inskränkningar som må betingas av säkerhetsskäl eller av konstitutionella

hänsyn». Någon befogenhet för Förenta Nationerna att inblanda sig i medlemsstaternas

tillämpning av de i deklarationen uppställda grundsatserna

finnes emellertid ej.

Åtagandena i art. 73 kompletteras med en förklaring i art. 74, att Förenta

Nationernas medlemmar äro ense om att deras politik även i fråga om icke

självstyrande territorier måste grunda sig på den goda grannsämjans princip

i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägenheter och taga hänsyn

till den övriga världens intressen och välfärd.

Bestämmelserna i kap. XII om förvaltarskapssystemet inledas med art. 75,

vari stadgas, att »Förenta Nationerna skall under sin myndighet upprätta

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

ett internationellt förvaltarskapssystem för förvaltning och övervakning av

territorier, som må komma att underställas detta genom senare särskilda avtal».

Sådana territorier kallas i stadgan »förvaltarskapsområden» och kunna

enligt art. 77, mom. 1, tillhöra någon av följande tre kategorier: 1) mandatområden;

2) territorier, som till följd av det andra världskriget kunna komma

att avskiljas från fiendestaterna; 3) territorier, som frivilligt ställas under

förvaltarskapssystemet av de för deras förvaltning ansvariga staterna. Enligt

uttrycklig bestämmelse i art. 78 kan föi~valtarskapssystemet däremot icke tilllämpas

på territorier, som blivit medlemmar av Förenta Nationerna. Genom

själva stadgan ställas emellertid inga territorier under förvaltarskapssystemet

(art. 77, mom. 2), och bestämmelserna i kap. XII medföra icke i och för sig

någon ändring i bestående rättsförhållanden (art. 80). Först genom avslutandet

av särskilda förvaltarskapsavtal blir förvaltarskapssystemet tillämpligt

på de i avtalen angivna territorierna och i enlighet med däri fastställda föreskrifter.

Mellan vilka parter förvaltarskapsavtalen skola slutas, framgår icke

klart av stadgans bestämmelser. Det säges endast, att bestämmelserna örn

förvaltarskap för varje territorium och ändringar i dem fastställas genom

överenskommelse mellan de direkt berörda staterna, bland dem vederbörande

mandatärmakt, när det gäller mandatområde, som förvaltas av en medlemsstat

(Japan uteslutes sålunda). Därjämte föreskrives, att de mellan vederbörande

stater slutna avtalen skola godkännas av Förenta Nationerna (art. 79).

Förvaltarskapssystemets grundläggande syften äro, i anslutning till organisationens

allmänna ändamål, följande enligt art. 76:

»a) att främja internationell fred och säkerhet;

b) att befordra förvaltarskapsområdenas innevånares framåtskridande i

politiskt, ekonomiskt och socialt avseende samt på uppfostrans område ävensom

deras fortskridande utveckling emot självstyrelse eller oberoende, under

hänsynstagande till varje områdes och dess befolknings särskilda förhållanden

och befolkningens fritt uttryckta önskemål samt enligt bestämmelserna i

varje särskilt förvaltarskapsavtal;

c) att stärka aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter

för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion,

samt främja insikten om alla folks inbördes beroende;

d) att tillförsäkra alla Förenta Nationernas medlemmar och dessas medborgare

lika behandling i sociala, ekonomiska och kommersiella angelägenheter,

ävensom åt sagda medborgare trygga lika behandling vid rättsskipningen,

dock utan förfång för förverkligandet av förvaltarskapssystemets

ovan angivna syften samt med förbehåll för vad i artikel 80 stadgas.»

Huru dessa grundsatser skola förverkligas i fråga örn varje särskilt förvaltarskapsområde,

därom skola närmare föreskrifter givas i vederbörande

förvaltarskapsavtal. Avtalet skall enligt art. 81 innefatta de bestämmelser

som skola gälla för områdets förvaltning och tillika angiva den myndighet

som har att utöva förvaltningen. Denna s. k. förvaltande myndighet kan

vara en eller flera stater eller också organisationen själv.

Såsom en särskild förpliktelse ålägger art. 84 den förvaltande myndighe
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

ten att tillse, att förvaltarskapsområdet bidrager till att upprätthålla internationell

fred och säkerhet. I detta syfte ger artikeln den förvaltande myndigheten

befogenhet att använda från området härrörande frivilligstyrkor, förmåner

och bistånd såväl för fullgörandet av egna åtaganden gentemot säkerhetsrådet

som för det lokala försvaret och för vidmakthållande av lag och

ordning inom området. Härjämte kan enligt art. 82 varje förvaltarskapsavtal

innehålla särskilda bestämmelser angående ett eller flera såsom strategiska

betecknade områden, omfattande en del av eller hela det förvaltarskapsområde

som avtalet avser. Även beträffande de strategiska områdenas

befolkning gälla emellertid de i art. 76 angivna allmänna grundsatserna (art.

83, mom. 2).

Förenta Nationernas uppgifter beträffande strategiska områden fullgöras

enligt art. 83, mom. 1, av säkerhetsrådet. Detta skall sålunda med den i art 27,

morn. 3, föreskrivna majoriteten godkänna hithörande bestämmelser i förvaltarskapsavtalen

liksom eventuella ändringar i dessa bestämmelser. Beträffande

politiska, ekonomiska och sociala angelägenheter samt uppfostringsfrågor

skall säkerhetsrådet anlita förvaltarskapsrådets bistånd, utan att

dock därigenom säkerhetshänsyn eller föreskrifterna i vederbörande förvaltarskapsavtal

åsidosättas (art. 83, inom. 3).

I fråga om förvaltarskapsavtal för områden, vilka ej betecknats som strategiska,

åligger det enligt art. 85, mom. 1, generalförsamlingen att fullgöra

Förenta Nationernas uppgifter. Bl. a. skola sådana avtal liksom ändringar

däri godkännas av församlingen med två tredjedelars majoritet (jfr art. 16

och art. 18, mom. 2). Generalförsamlingen skall i sin hithörande verksamhet

biträdas av förvaltarskapsrådet (art. 85, mom. 2).

Närmare bestämmelser rörande förvaltarskapsrådet givas i kap. XIII.

Föreskrifterna i art. 86 om rådets sammansättning gå ut på dels att tillförsäkra

de ständiga medlemmarna av säkerhetsrådet en permanent representation

även i förvaltarskapsrådet, dels att lika fördela antalet platser i detta

råd mellan stater, som administrera förvaltarskapsområden, och stater, som

icke göra det. Förvaltarskapsrådet skall därför bestå av:

a) de medlemsstater som omhänderha förvaltarskapsområden;

b) de ständiga medlemmar av säkerhetsrådet som icke omhänderha förvaltarskapsområden

;

c) så många andra, av generalförsamlingen för tre år valda medlemsstater,

att antalet medlemmar i förvaltarskapsrådet, vilka styra förvaltarskapsområden,

blir lika stort som antalet medlemmar, vilka icke göra det. Generalförsamlingens

val sker med två tredjedelars majoritet (jfr art. 18, mom. 2).

Varje medlem av förvaltarskapsrådet skall utse en särskilt kvalificerad person

som sin representant i rådet och har enligt art. 89 en röst i rådet. Besluten

fattas med enkel majoritet av närvarande och röstande medlemmar. Någon

form av vetorätt förekommer alltså icke här.

Angående rådets uppgifter stadgas i art. 87, att generalförsamlingen och,

under dess myndighet, förvaltarskapsrådet äga befogenhet att i samband

med fullgörandet av sina funktioner

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

a) granska rapporter från den förvaltande myndigheten;

b) mottaga petitioner och granska dem i samråd med den förvaltande myndigheten;
c)

anordna periodiska besök i förvaltarskapsområdena på tider, som fastställas

genom överenskommelse med den förvaltande myndigheten;

samt i övrigt

d) vidtaga åtgärder i enlighet med vederbörande förvaltarskapsavtals bestämmelser.

Vidare ålägges förvaltarskapsrådet i art. 88 att utarbeta ett frågeformulär

rörande befolkningens framsteg i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende

och på uppfostrans område. På grundval av detta frågeformulär skall vederbörande

förvaltande myndighet avgiva en årlig rapport till generalförsamlingen

angående förvaltarskapsområde, som står under församlingens

överinseende.

Förvaltarskapsrådet antager självt sin arbetsordning, däri inbegripet regler

för utseende av ordförande. Rådet sammanträder, när så erfordras i enlighet

med föreskrifterna i aibetsordningen, som skall innefatta bestämmelser om

rådets sammankallande på begäran av flertalet av dess medlemmar (art. 90).

Då det befinnes lämpligt, skall förvaltarskapsrådet anlita det ekonomiska

och sociala rådets samt de särskilda fackorganens bistånd i frågor, som falla

inom dessas verksamhetsområden (art. 91).

I förhållande till Nationernas förbunds mandatsystem företer förvaltarskapssystemet,

såsom antytts, åtskilliga avvikelser. Sålunda är det nya systemet

mera elastiskt än det gamla. Det avser icke som mandatsystemet blott

kolonialområden som fråntagits besegrade fiendestater utan kan utsträckas

till varje territorium som genom avtal göres till förvaltarskapsområde. Å

andra sidan innefattar själva stadgan ingen förpliktelse att lägga något territorium

under förvaltarskapssystemet. Systemets omfattning blir alltså helt

beroende på de avtal som i denna sak komma att slutas mellan de intresserade

staterna. Dessa avtal bliva vidare bestämmande för den konkreta tilllämpningen

av förvaltarskapssystemets allmänna grundsatser på de olika

förvaltarskapsområdena. Härigenom öppnas större möjligheter att anpassa

förvaltningsföreskrifterna efter omständigheterna i det enskilda fallet än genom

den gamla, mera stela indelningen i A-, B- och C-mandat. Till skillnad

från mandaten kunna förvaltarskapsområdena vidare förvaltas av flera stater

gemensamt eller av organisationen själv. En annan avvikelse består i att

förvaltarskapsområdena kunna och skola militärt utnyttjas vid upprätthållandet

av internationell fred och säkerhet. Även i fråga örn kontrollen över områdenas

förvaltning föreligga olikheter. Beträffande mandaten utövades kontrollen,

åtminstone i huvudsak, av Nationernas förbunds råd med biträde av

en mandatkommission, beslående av experter, som icke voro regeringsrepresentanter.

Förvaltarskapsområdena däremot stå — med undantag av de strategiska

områdena -— under generalförsamlingens överinseende, och församlingen

har vid sin sida det av rcgeringsrepresentanter sammansatta förvaltarskapsrådet.

Den i praxis beträffande mandaten accepterade petitionsrätten

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

har i fråga om förvaltarskapsområden under generalförsamlingens kontroll

inskrivits i stadgan och kompletterats med möjligheten att anordna periodiska

besök i områdena.

Internationella domstolen. Kapitel XIV.

Kap. XIV (artiklarna 92—96) av stadgan innehåller bestämmelser rörande

den internationella domstolen, vars stadga dessutom är fogad till Förenta

Nationernas stadga.

Att en internationell domstol med uppgift alt på rättsliga grunder avgöra

tvister mellan stater måste ingå som ett led i den nya världsorganisationen,

torde ha ansetts tämligen självklart. Dumbarton Oaks-planen upptog en internationell

domstol som ett av organisationens huvudorgan, och samma bestämmelse

återkommer i stadgans ari. 7. Enligt Dumbarton Oaks-planen, som

i detta hänseende följts i stadgan, skulle domstolen vara betydligt närmare

knuten till Förenta Nationerna än den av Nationernas förbund upprättade

fasta mellanfolkliga domstolen var till förbundet. Sistnämnda domstol var

i viss mån organisatoriskt förenad med Nationernas förbund, framför allt

såtillvida som dess ledamöter valdes av Nationernas förbunds råd och församling,

men i övrigt var den en i förhållande till förbundet fristående institution.

En fråga, till vilken varken Dumbarton Oaks-planen eller den av de

förenade nationerna för behandling av domstolsstadgan tillsatta juristkommitté,

som sammanträdde i Washington i april 1945, tagit ställning, var,

huruvida den nya världsorganisationens internationella domstol skulle utgöras

av den redan bestående fasta mellanfolkliga domstolen (Haag-domstolen)

eller av en ny domstol. Frågan var av vikt särskilt med hänsyn till de många

under mellankrigsåren avslutna skiljedomsfördrag, vari den fasta mellanfolkliga

domstolen insatts som den instans som skulle avdöma rättstvister mellan

de fördragsslutande partenia. Dessa fördrag kunde icke i och för sig giva

någon behörighet åt en ny internationell domstol utan måste tvärtom anses

ha i ifrågavarande delar förfallit, om den fasta mellanfolkliga domstolen upphörde

att existera. San Francisco-konferensen stannade vid att Förenta Nationernas

internationella domstol skulle vara en ny domstol. Skälen härför

torde ha varit, att åtskilliga av de vid konferensen representerade staterna

icke varit anslutna till den fasta mellanfolkliga domstolen och framför allt,

att några till denna anslutna stater — innefattande icke blott stater, som under

kriget varit de vid konferensen företrädda makternas motståndare, utan

även några under kriget neutrala stater — icke voro representerade vid konferensen.

Man ansåg sig icke kunna genomföra en så betydande organisatorisk

förändring i fråga om Haag-domstolen, som dess anknytning till Förenta

Nationerna skulle innebära, utan dessa staters medverkan. Frågan om de

ovan åsyftade skiljedomsfördragens fortsatta tillämplighet sökte man lösa genom

att i domstolsstadgan införa vissa bestämmelser, vartill det blir anledning

att nedan återkomma. Kontinuiteten mellan den nya internationella

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

domstolen och den fasta mellanfolkliga domstolen

sätt, att det i art. 92 av Förenta Nationernas stadga framhålles, att den nya

domstolens stadga är grundad på den äldre domstolens stadga.

Av art. 92 framgår för övrigt den nära förbindelsen mellan domstolen och

världsorganisationen. Den internationella domstolen säges vara Förenta Nationernas

främsta rättsskipande organ, och dess stadga säges utgöra en integrerande

del av Förenta Nationernas stadga Förbindelsen framgår yttermera

av art. 93, vilken föreskriver, att Förenta Nationernas medlemmar skola

vara ipso facto anslutna till den internationella domstolens stadga. Motsvarande

gällde icke för Nationernas förbunds medlemmar. Även utanför Förenta

Nationerna stående stater skola dock enligt art. 93 ha möjlighet att ansluta

sig till domstolsstadgan, på villkor som i varje särskilt fall fastställas

av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Enligt art. 9i förpliktar sig varje medlem av Förenta Nationerna att ställa

sig den internationella domstolens beslut till efterrättelse. Motsvarande förpliktelse

var stadgad i Nationernas förbunds akt, art. 13. En dylik förpliktelse

måste för övrigt anses vara innefattad i de avtal mellan parterna varpå domstolens

behörighet i varje särskilt fall grundar sig. Någon obligatorisk jurisdiktion

för domstolen är nämligen icke stadgad rare sig i Förenta Nationernas

stadga eller i domstolsstadgan. Dessutom ger art. 94 säkerhetsrådet en

viss exekutiv befogenhet för det fall, att part i ett mål underlåter att fullgöra

förpliktelser, som följa av domstolens utslag i målet. På anhållan av

den andra parten äger säkerhetsrådet då, därest det finner nödvändigt, framlägga

förslag eller fatta beslut om vidtagande av åtgärder för utslagets verkställande.

En viss exekutiv myndighet tillkom redan Nationernas förbunds

råd enligt förbundsaktens art. 13, enligt vilken rådet, örn part underlät att

ställa sig domstolsutslag till efterrättelse, skulle föreslå åtgärder för att åvägabringa

dess verkställighet. Då ingen skyldighet att efterkomma rådets förslag

var föreskriven, var denna bestämmelse till sin verkan tämligen oviss. Någon

säkerhet för att exekution skall komma till stånd erbjuder icke heller stadgans

art. 94. Det ankommer på säkerhetsrådets beprövande, örn det skall

befatta sig med saken, och det är något oklart, vilka åtgärder som skola tillgripas.

Tvångsåtgärder enligt kap. VII av stadgan kunna endast ifrågakomma

under den i art. 39 angivna förutsättningen: att hot mot freden, fredsbrott

eller angreppshandling föreligger. Härav lär följa, att en parts vägran att

ställa sig domstolens utslag till efterrättelse kan föranleda tvångsåtgärder endast

under förutsättning, att säkerhetsrådet finner denna vägran utgöra ett

hot mot freden.

I art. 95 förklaras, att stadgans bestämmelser icke utgöra hinder för att

Förenta Nationernas medlemmar anlita andra domstolar för lösande av sina

tvister på grundval av redan gällande eller framtida avtal.

Art. 96 föreskriver först och främst, att generalförsamlingen och säkerhetsrådet

— i likhet med Nationernas förhunds råd och församling enligt art. 14

av förbundsakten — äga att begära rådgivande yttranden av domstolen i varje

rättsfråga. Denna bestämmelse har bland annat den betydelsen, att det

opaginerad Kontrollera mot PDF

64:

blir möjligt att erfara domstolens mening om den rättsliga sidan av en internationell

tvist, som handlägges av generalförsamlingen eller säkerhetsrådet.

Art. 96 har emellertid därjämte en bestämmelse, vartill motsvarighet

saknades i förbundsakten och varigenom tillfälle beredes icke blott generalförsamlingen

och säkerhetsrådet utan ock Förenta Nationernas övriga organ

samt fackorgan att efter bemyndigande av generalförsamlingen begära rådgivande

yttranden från domstolen i rättsfrågor, som falla inom ramen för

deras verksamhet.

Sekretariatet. Kapitel XV.

Förenta Nationernas sekretariat består jämlikt art. 97 i stadgan av en

generalsekreterare och erforderlig personal. Generalsekreteraren, som är organisationens

högste ämbetsman, tillsättes av generalförsamlingen på förslag

av säkerhetsrådet. Rådets beslut fattas i denna fråga enligt bestämmelsen i

art. 27, mom. 3, och samtliga permanenta rådsmedlemmar måste sålunda

vara ense om förslaget. Huruvida församlingens beslut kräver enkel eller

två tredjedelars majoritet, framgår icke klart av stadgan, men val av generalsekreterare

förekommer i varje fall icke bland de i art. 18, mom. 2, uppräknade

exemplen på ärenden, beträffande vilka kvalificerad majoritet är

erforderlig. Det må erinras om att Nationernas förbunds generalsekreterare

enligt akten utsågs av rådet (varvid enhälligt beslut krävdes) med godkännande

av församlingens majoritet. Någon bestämmelse om den tid för vilken

generalsekreteraren skall utses finnes icke i stadgan. Enligt den amerikanska

San Francisco-delegationens rapport till Förenta Staternas president innebär

detta, att en överenskommelse mellan generalförsamlingen och säkerhetsrådet

angående mandattiden förutsättes komma till stånd. Generalsekreteraren

skall fungera i denna egenskap vid generalförsamlingens, säkerhetsrådets,

det ekonomiska och sociala rådets och förvaltarskapsrådets samtliga

möten och skall även fullgöra de övriga uppgifter som dessa organ tilldela

honom. Han skall avgiva en årlig rapport till generalförsamlingen

angående organisationens verksamhet (art. 98). I motsats till Nationernas

förbunds generalsekreterare har han vidare fått den viktiga befogenheten att

fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på varje omständighet, som enligt hans

mening kan utgöra ett hot mot upprätthållandet av internationell fred och

säkerhet (art. 99).

Vid San Francisco-konferensen väcktes förslag örn att även ett antal biträdande

generalsekreterare skulle tillsättas i samma ordning som den ordinarie.

Förslaget förkastades, bl. a. därför att genom ett sådant förfarande de

biträdande generalsekreterarna skulle bliva ansvariga icke inför den ordinarie

generalsekreteraren utan liksom denne inför de tillsättande organen.

Man skulle få ett kollegium i spetsen för sekretariatet i stället för en enda

chef, och effektiviteten skulle bliva lidande därpå. Art. 101 föreskriver i

stället, att all personal i sekretariatet skall tillsättas av generalsekreteraren

enligt ett reglemente, som fastställes av generalförsamlingen. Särskild personal

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

skall stadigvarande tilldelas det ekonomiska och sociala rådet, förvaltarskapsrådet

och, om erforderligt, andra Förenta Nationernas organ, men även

dessa personalgrupper skola ingå i sekretariatet. Vid tillsättandet av personal

liksom vid utformningen av tjänstevillkoren skall hänsyn i främsta rummet

tagas till nödvändigheten av att tillföra sekretariatet arbetskraft, som

fyller de högsta krav på duglighet, kunnighet och rättrådighet. Därjämte

skall även beaktas, att rekryteringen bör ske på en så vid geografisk grundval

som möjligt.

Sekretariatets medlemmar skola utgöra en internationell tjänstemannakår

i ordens fulla bemärkelse. Art. 100, som tillädes på San Francisco-konfBrensen,

stadgar sålunda, att generalsekreteraren och sekretariatets personal vid

fullgörandet av sina åligganden icke få begära eller mottaga instruktioner

från någon regering eller från någon myndighet utanför organisationen. De

skola över huvud avhålla sig från varje handling som kan menligt inverka på

deras ställning som internationella tjänstemän, ansvariga endast inför organisationen.

Ä andra sidan förbinda sig medlemsstaterna att icke söka påverka

generalsekreteraren eller sekretariatets personal i deras verksamhet.

Stadgans bestämmelser örn sekretariatspersonalens privilegier och immuniteter

behandlas nedan.

Särskilda bestämmelser. Kapitel XVI.

I kap. XVI har sammanförts en rad bestämmelser av blandat innehåll, vilka

samtliga sakna motsvarighet i Dumbarton Oaks-planen.

Art. 102 rör registrering av internationella avtal. Den har till förebild art.

18 i Nationernas förbunds akt, som ålade varje medlem av förbundet att hos

förbundssekretariatet inregistrera sina internationella överenskommelser, vid

äventyr att dessa annars icke skulle bliva bindande. Art. 18 gick tillbaka på

den första av president Wilson’s fjorton punkter, riktad mot den hemliga

diplomatien och avslutandet av hemliga fördrag. Även om stadgandet icke

blev ett fullt effektivt medel mot hemliga fördrag, fick det i varje fall till

följd, att ett mycket stort antal fördrag publicerades i Nationernas förbunds

traktatsamling och därmed blevo lätt tillgängliga. Redan detta betraktades

som en sådan fördel, att Förenta Staterna år 1934 frivilligt började registrera

sina fördrag hos sekretariatet. Art. 102 har fått en från art. 18 något avvikande

utformning. Den stadgar, att varje fördrag och varje internationellt

avtal sorn ingås av någon medlem av Förenta Nationerna efter stadgans

ikraftträdande skall så snart som möjligt inregistreras hos sekretariatet och

av detta publiceras. Försummas registreringen, blir påföljden, att avtalet icke

av någon part i detsamma kan åberopas inför något av Förenta Nationernas

organ. Medan elt oregistrerat avtal enligt art. 18 i förbundsakten förklarades

vara icke bindande, nöjer sig sålunda art. 102 med att föreskriva, att

det icke kan av parterna åberopas inför organisationens organ, exempelvis

inför den internationella domstolen, säkerhetsrådet eller generalförsamlingen.

Det kan emellertid ifrågasättas, örn registrering och publicering i prak
liihang

till riksdagens protokoll 1046. 1 saini. Xr 106. G

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

liken kan krävas beträffande alla slags avtal. Särskilda svårigheter måste

en strikt tillämpning av art. 102 möta i fråga om sådana militäravtal som

enligt art. 43 skola slutas mellan säkerhetsrådet och medlemsstaterna. Saken

uppmärksammades på San Francisco-konferensen, och att döma av

de brittiska och amerikanska kommentarerna till stadgan förutsattes även,

alt generalförsamlingen i sinom tid skulle utarbeta närmare regler för artikelns

tillämpning på olika typer av avtal. Det må tilläggas, att på konferensen

förutsattes, att även icke medlemsstater skulle beredas möjlighet att

inregistrera sina avtal, vare sig dessa slutits med annan icke medlemsstat eller

med medlemsstat.

Art. 103 föreskriver att, om medlemsstaternas förpliktelser enligt stadgan

skulle komma i konflikt med deras förpliktelser enligt något annat internationellt

avtal, förpliktelserna enligt stadgan skola gälla. Artikeln motsvarar

i stort sett art. 20 i förbundsakten men ålägger icke som denna medlemsstaterna

att vidtaga åtgärder för att frigöra sig från sådana förpliktelser gentemot

icke medlemsstater som äro oförenliga med stadgans bestämmelser.

Även enligt art. 103 är emellertid klart, att en medlemsstat icke kan undandraga

sig en skyldighet enligt stadgan med motiveringen, att fullgörandet av

skyldigheten icke låter sig förena med statens förpliktelser gentemot en

utomstående stat. Så t. ex. kan en medlemsstat icke vägra deltaga i ekonomiska

tvångsåtgärder mot en icke medlemsstat på den grund, att dess deltagande

skulle innebära ett brott mot ett mellan de båda staterna gällande

handelsavtal.

Enligt art. 104 skall organisationen inom varje medlemsstats område tillerkännas

den rättskapacitet som är erforderlig för fullgörandet av dess uppgifter.

Organisationen måste för sin verksamhet kunna ingå privaträttsliga

avtal och föra talan inför rätta, den måste kunna köpa förnödenheter, hyra

lokaler, träffa arbetsavtal etc. Det är detta behov av rättslig handlingsförmåga

som art. 104 avser att tillgodose. Någon liknande bestämmelse fanns icke

i Nationernas förbunds akt, men i praxis åtnjöt Nationernas förbund erforderlig

rättskapacitet.

Art. 105 stadgar, att organisationen och dess tjänstemän samt medlemsstaternas

representanter skola åtnjuta för sin verksamhet nödvändiga privilegier

och immuniteter. Dessa företrädesrättigheters innehåll angives icke närmare,

det talas icke ens som i förbundsaktens motsvarande bestämmelse örn diplomatiska

privilegier och immuniteter. I stället överlåtes åt generalförsamlingen

att uppgöra förslag om tillämpningsföreskrifter att underställas medlemsstaterna,

eventuellt för avslutande av konventioner i ämnet.

Övergångsbestämmelser rörande säkerheten. Kapitel XVII.

Verksamheten för upprätthållande av fred och säkerhet bygger, såsom

förut (s. 43) utvecklats, till väsentlig del på de särskilda avtal örn »väpnade

styrkor, bistånd och förmåner» som staterna skola ingå med säkerhetsrådet

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

(art. 43). Stadgan förutsätter därför, att säkerhetsrådet ej från början kan

»utöva sina uppgifter enligt art. 42». För att detta skall kunna ske, torde det

dock ej anses vara nödvändigt, att alla åsyftade avtal komma till stånd. Säkerhetsrådet

skall självt bilda sig en uppfattning örn när avtalsapparaten är

tillfyllestgörande. Det torde få förutsättas, att en formlig deklaration härom

i sinom lid skall avgivas.

Art. 106 förbjuder ej uttryckligen rådet att före denna tidpunkt, med begagnande

av de mera begränsade resurser över vilka det då förfogar, igång

sätta en aktion enligt art. 42. Men man har förutsatt, att så ej kommer att

ske. Därför bemyndigas de fem makter som äro ständiga rådsmedlemmar

att rådgöra med varandra i överensstämmelse med Moskva-deklarationen den

30 oktober 1943, punkt 5,1 och, när omständigheterna så påkalla, med andra

medlemmar »i och för sådant samfällt inskridande på organisationens

vägnar som må krävas för att upprätthålla internationell fred och säkerhet»;

för en sådan aktion står t. ex. art. 2, punkt 4, icke i vägen. Aktionen

kan riktas mot vilken stat som helst, det behöver icke vara en »fiendestat»

(jfr örn detta begrepp art. 53, inom. 2). Att inskridandet sker »på organisationens

vägnar» innebär givetvis ej, att medlemmarna skulle vara förpliktade

att deltaga i ett sådant företag, upplåta baser, lämna passagerätt

o. s. v.; icke heller gäller plikten till ömsesidigt bistånd (art. 49). Aktionen

bygger helt på frivillig medverkan (och eventuellt särskilda traktater). Men

den måste vara »samfälld»; art. 106 auktoriserar inga sådana aktioner som

en stormakt kunde vilja företaga på egen hand.

Övergångsbestämmelsen i art. 106 avser rådets verksamhet enligt art. 42.

Den hänför sig däremot ej till dess verksamhet för fredlig lösning av tvister

(kap. VI) och befriar ej heller rådet från uppgiften att vid behov skrida till

provisoriska åtgärder enligt art. 40 och föreskriva »åtgärder icke innebärande

bruk av vapenmakt» enligt art. 41. Det synes på grund härav ej uteslutet,

att i en och samma konfliktsituation aktioner enligt art. 106 kunna på olika

sätt kombineras med aktioner under rådets ledning enligt kap. VII.

Art. 107 har redan berörts i annat sammanhang, nämligen såsom stöd för

»regionala» tvångsåtgärder (se ovan under art. 53). Den har emellertid en

mycket större räckvidd. Den utsäger generellt, att stadgan icke lägger hinder

i vägen för åtgärder, som segrarmakterna vidtaga eller godkänna gentemot

»fiendestaterna» (jfr art. 53: 2). Med godkända åtgärder torde härvid

förstås åtgärder, som segrarmakterna bemyndiga andra stater att vidtaga.

De åtgärder som art. 107 sålunda åsyftar — och mot vilka alltså ingen

bestämmelse i stadgan kan åberopas — kunna vara av vad slag som helst.

Den enda inskränkningen ligger däri, att åtgärden skall vidtagas eller godkännas

»som följd av» det andra världskriget. Såsom redan framhållits (se * i

1 Ifrågavarande punkt av Moskva-deklarationen lyder i översättning:

»Förenta Staternas, Storbritanniens, Sovjetunionens och Kinas regeringar, — — — förklara

samfällt: — — —- 5) att de skola rådgöra med varandra och, i den mån omständigheterna så

påfordra, med övriga medlemmar av de förenade nationerna med tanke på gemensamma åtgärder

i samtliga nationers intresse för upprätthållande av internationell fred och säkerhet, intill dess

lag och ordning åter upprättats och ett system för allmän säkerhet införts.»

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

s. 53), är det icke enbart fråga om åtgärder, som vidtagits eller godkänts redan

vid den tidpunkt, då stadgan träder i kraft. Artikeln avser även handlingar,

som en eller flera segrarmakter finna sig föranlåtna att framdeles föranstalta.

Handlingarna kunna företagas samfällt — det är i sådant fall de kunna få

karaktären av »regionala» tvångsåtgärder, men ingenting hindrar, att en

segrarmakt ensam företager en handling under åberopande av art. 107. Innebörden

av förbehållet i art. 107 är, att inga där åsyftade åtgärder gentemot

fiendestater bliva ogiltiga eller förhindras. Vad som ligger häri, är ej fullt

tydligt. Det kan knappast vara meningen att, örn t. ex. en av segrarmakterna

skulle gå till aktion mot en »fiendestat» och hävda att detta sker som

följd av världskriget, säkerhetsrådet skulle under alla förhållanden vara

förhindrat att ingripa mot denna aktion enligt de allmänna reglerna om

tvångsåtgärder i kap. VII.

Ingen bestämd tidpunkt, vid vilken art. 107 skall upphöra att gälla, finnes

angiven. Härutinnan synes en viss motsägelse föreligga mellan denna

artikel och art. 53, enligt vilken befogenheten att företaga regionala tvångsåtgärder

med stöd av art. 107 upphör att gälla, när »organisationen på begäran

att vederbörande regeringar må bliva ålagd uppgiften att förebygga ytterligare

angrepp från sådan stat» (d. v. .s. fiendestat).

Stadgeändringar. Kapitel XVIII.

I jämförelse med Nationernas förbunds akt har stadgan utförliga bestämmelser

örn stadgeändringar. Förbundsakten föreskrev i art. 26, att ändringar

i akten trädde i kraft, sedan de ratificerats av samtliga i rådet företrädda

medlemmar samt majoriteten av de medlemmar som voro representerade i

församlingen. Ingenting stadgades emellertid om formerna för ändringsbeslutets

tillkomst, ett förhållande, som gav upphov till åtskillig osäkerhet.

Förenta Nationernas stadga öppnar två vägar för genomförande av ändringar

i densamma. Enligt art. 108 skola sådana ändringar träda i kraft för

alla medlemsstater, när de antagits med två tredjedelars majoritet av generalförsamlingens

medlemmar och ratificerats av två tredjedelar av medlemsstaterna,

bland dem samtliga ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.

Ändringsbeslutet skall synbarligen här normalt fattas av generalförsamlingen,

ehuru den kvalificerade majoriteten i detta fall räknas efter hela antalet

medlemmar i församlingen, icke som i vanliga fall efter antalet närvarande

och röstande medlemmar. För att tillmötesgå önskemål från åtskilliga mindre

stater infördes emellertid på San Francisco-konferensen en bestämmelse,

sorn ger möjlighet att i särskild ordning företaga en mera omfattande översyn

av stadgan. Art. 109 föreskriver sålunda, att en allmän konferens av

organisationens medlemmar med ändamål att taga stadgan under omprövning

må hållas å tid och plats, som fastställas genom beslut med två tredjedelars

majoritet av församlingens medlemmar och ett samstämmande beslut

av sju medlemmar, oavsett vilka, av säkerhetsrådet. Skulle en sådan konfe
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

rens ej ha kommit till stånd före generalförsamlingens tionde årliga möte efter

stadgans ikraftträdande, inträder automatiskt en viss lättnad i villkoren för

konferensens sammankallande. Frågan om sammankallandet skall då ex

officio upptagas på dagordningen för generalförsamlingens nyssnämnda möte,

och för beslut om konferensens hållande är det då tillräckligt med en enkel

majoritet av församlingens medlemmar samt bifall av sju medlemmar, oavsett

vilka, av säkerhetsrådet. På konferensen har varje medlemsstat en röst. Beslut

om ändringar i stadgan fattas där med två tredjedelars majoritet, och

ändringen blir giltig, sedan den ratificerats på samma sätt som enligt art.

108 tillkomna ändringar. Envar av de ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet

kan sålunda hindra ikraftträdandet av varje ändring i stadgan.

Förhållandet mellan stadgeändringar och utträdesrätt har behandlats ovan

i samband med bestämmelserna om medlemskap (s. 14).

Ratifikation och undertecknande. Kapitel XIX.

Av slutkapitlets båda artiklar rör art. 110 stadgans ratificering och ikraftträdande.

Stadgan skall ratificeras av signatärmakterna i överensstämmelse

med deras respektive författningsregler. Ratifikationsinstrumenten skola deponeras

hos Förenta Staternas regering, som skall notificera samtliga signatärmakter

samt generalsekreteraren, sedan denne utsetts, om varje deposition.

Stadgan träder i kraft, när Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien

och Förenta Staterna samt flertalet övriga signatärmakter deponerat

sina ratifikationsinstrument (jfr s. 7). Ett protokoll över depositionerna skall

därefter upprättas av Förenta Staternas regering och i avskrift tillställas övriga

signatärmakter. Signatärmakt, som ratificerar stadgan, sedan denna

trätt i kraft, blir ursprunglig medlem av organisationen från och med den

dag, då ratifikationsinstrumentet deponeras.

Stadgan är utformad på fem språk: kinesiska, franska, ryska, engelska och

spanska, och samtliga dessa texter äga enligt art. lil lika vitsord. Artikeln

föreskriver vidare, att stadgan skall förbliva deponerad i Förenta Staternas

regerings arkiv samt att behörigen bestyrkta avskrifter skola överlämnas till

övriga signatärmakter.

Stadgan för den internationella domstolen.

Den internationella domstolens stadga utgör, såsom framgår av art. 92 i

Förenta Nationernas stadga, en integrerande del av denna. Den engelska och

franska texten till domstolsstadgan jämte en inom utrikesdepartementet utarbetad

svensk översättning därav finnes återgiven i härefter intagen bilaga.

Till sitt innehåll ansluter sig den nya domstolsstadgan nära till stadgan för

den fasta mellanfolkliga domstolen. Ett flertal ändringar äro av formell natur

och bero bl. a. på att bestämmelser i den gamla stadgan, som åsyftade

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Nationernas förbund, i den nya stadgan motsvaras av bestämmelser, som

åsyfta Förenta Nationerna. Förändringar av större saklig betydelse äro ytterst

fåtaliga.

Domstolsledamöternas antal är, enligt art. 3, detsamma som tidigare, eller

femton. En uttrycklig bestämmelse har tillagts om att två medborgare i samma

stat icke få vara ledamöter av domstolen.

Med avseende på sättet för val av domare ha de tidigare bestämmelserna

i stort sett bibehållits (art. 4 ff.). Domarna väljas sålunda av generalförsamlingen

och säkerhetsrådet som två vid sidan av varandra stående valkorporationer.

Med avseende på kandidatnomineringen hade den i Washington församlade

juristkommittén föreslagit två alternativ: nominering av regeringarna

och nominering, liksom förut, av den permanenta skiljedomstolens s. k.

nationella grupper. San Francisco-konferensen bestämde sig för bibehållande

av den hittillsvarande metoden, vilken ansågs giva domstolen en mera opolitisk

karaktär. Ledamöterna väljas liksom förut för nio år och kunna omväljas.

För att förhindra, att hela domstolen ställes under omval på en gång, har

man genomfört en anordning, som skall möjliggöra dess successiva förnyande:

vid det första valet väljes en tredjedel av ledamöterna för tre år, en tredjedel

för sex år och de återstående för nio år. Bestämmelser örn de villkor

varpå en stat, som är ansluten till domstolsstadgan men icke medlem av

Förenta Nationerna, skall beredas tillfälle att deltaga i domarevalen, skola

fastställas av generalförsamlingen efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Domstolen skall ha sitt säte i Haag. En i art. 22 införd ny bestämmelse

bemyndigar emellertid domstolen att sammanträda på annan ort, örn den

i något fall finner detta önskvärt. Härmed har man i någon mån tillmötesgått

de stundom framkomna önskemålen örn en »regional» organisation av

domstolen. De i den fasta mellanfolkliga domstolens stadga (artiklarna 26

och 27) förekommande bestämmelserna, att domstolen skulle tillsätta särskilda

kamrar för mål rörande arbetsförhållanden samt angående transitering

och samfärdsel, vilka aldrig erhöllo någon praktisk betydelse, lia ersatts med

bestämmelser (art. 26) om att domstolen, när den finner lämpligt, äger tillsätta

kammare för särskilda slag av mål eller för ett särskilt mål.

Den i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen medgivna rätten för

part att i domstolen insätta en »nationell domare», örn bland domstolens

ledamöter icke finnes någon som är medborgare i staten i fråga, har bibehållits

(art. 31).

I avseende på domstolens kompetens, som behandlas i kap. II av stadgan

(artiklarna 34—38), upptager art. 34 först en regel motsvarande den i art.

34 av den tidigare domstolsstadgan innehållna, att endast stater kunna vara

parter inför domstolen. Härtill har emellertid fogats en ny bestämmelse,

enligt vilken domstolen äger begära upplysningar från offentliga internationella

organisationer rörande vid domstolen anhängiga mål, varjämte dylika

organisationer också skola äga på eget initiativ lämna upplysningar till domstolen.

Enligt art. 35, som i huvudsak överensstämmer med art. 35 i den tidigare

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

domstolsstadgan, skall domstolen stå öppen för till stadgan anslutna stater,

varjämte säkerhetsrådet skall fastställa de villkor varpå domstolen skall stå

öppen för andra stater.

Huvudbestämmelsen om domstolens kompetens återfinnes i den nya stadgan,

liksom i den gamla, i art. 36. Liksom vid den fasta mellanfolkliga domstolens

tillkomst rådde under de överläggningar varvid den nya domstolsstadgan

förbereddes stridiga meningar om huruvida domstolens jurisdiktion

skulle vara obligatorisk, d. v. s. huruvida de stater som anslöto sig

till domstolsstadgan därmed också skulle vara skyldiga att svara inför domstolen,

eller huruvida sådan skyldighet endast skulle följa av särskilt åtagande

från respektive staters sida. Juristkommittén i Washington framlade

två alternativa förslag, det ena innebärande att domstolens jurisdiktion

skulle vara obligatorisk för Förenta Nationernas medlemmar samt andra till

domstolsstadgan anslutna stater i rättstvister, vilka definierades på samma

sätt som i den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av stadgan för den fasta

mellanfolkliga domstolen, det andra anslutande sig till det i den gamla domstolsstadgan

antagna systemet, enligt vilket domstolens behörighet förutsätter

särskilt åtagande från parternas sida men staterna bereus tillfälle att

genom antagande av en fakultativ klausul ikläda sig förpliktelse att svara

inför domstolen i rättstvister rörande vissa uppräknade ämnen. Vid San

Fi-ancisco-konferensen var man icke villig att taga steget fullt ut och göra

den internationella domstolens domsrätt obligatorisk för Förenta Nationernas

medlemsstater. Bestämmelserna angående domstolens behörighet i art. 36 av

den nya domstolsstadgan avfattades därför i huvudsaklig överensstämmelse

med motsvarande bestämmelser i den gamla: domstolen är behörig i mål,

som underställas den av parterna, samt i de fall som särskilt angivas i

Förenta Nationernas stadga och i gällande traktater och konventioner; därjämte

kunna till domstolsstadgan anslutna stater genom att godtaga en bestämmelse,

överensstämmande med den gamla fakultativa klausulen, gentemot

stater, som åtaga sig samma förpliktelse, erkänna domstolens domsrätt

utan särskild överenskommelse i rättstvister av närmare angiven beskaffenhet.

Det förhållandet, att den internationella domstolen organiseras som en

ny domstol och den fasta mellanfolkliga domstolen upphör, medför emellertid,

att de förklaringar om erkännande av sistnämnda domstols behörighet

som avgivits enligt den fakultativa klausulen i den tidigare domstolsstadgan

ävensom de talrika traktater — däribland också kap. II av den i Genéve

1928 antagna generalakten angående fredligt avgörande av internationella

tvister — vari den fasta mellanfolkliga domstolen insatts som den instans

som skall avgöra rättstvister mellan de kontraherande parterna icke längre

äro tillämpliga.

Delta var uppenbarligen en allvarlig olägenhet. För alt råda bot härpå infördes

i art. 36 av den nya domstolsstadgan en bestämmelse, enligt vilken

de förklaringar som avgivits jämlikt den gamla fakultativa klausulen fortfarande

skola gälla i förhållandet mellan stater, som anslutit sig till den nya

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

domstolsstadgan, med den skillnaden, att de skola anses innebära erkännande

av den nya internationella domstolens behörighet i stället för den

fasta mellanfolkliga domstolens, varjämte i art. 37 föreskrives, att gällande

traktater, enligt vilka mål skola hänskjutas till den fasta mellanfolkliga domstolen,

skola anses innebära, att ifrågavarande mål i stället skola hänskjutas

till den nya internationella domstolen, likaledes under förutsättning att parterna

äro anslutna till den nya domstolsstadgan. För övriga stater, som avgivit

förklaringar jämlikt den gamla fakultativa klausulen eller äro parter

i traktater, vari stadgas hänskjutande av tvister till den fasta mellanfolkliga

domstolen, gälla dessa förklaringar eller traktatbestämmelser icke längre,

sedan den fasta mellanfolkliga domstolens verksamhet upphört. De kunna

således icke göras gällande vare sig av eller gentemot Sverige, förrän Sverige

inträtt i Förenta Nationerna eller eljest anslutit sig till den nya domstolsstadgan

och även därefter endast av eller gentemot till denna stadga anslutna

stater.

Med avseende på de regler som domstolen har att tillämpa överensstämmer

den nya domstolsstadgan (art. 38) med den gamla. I art. 38 återfinnes

jämväl den bestämmelse enligt vilken parterna i en tvist kunna bemyndiga

domstolen att avgöra tvisten ex aequo et bono.

Av stadgans övriga bestämmelser äro endast de helt nya bestämmelserna

angående sättet för ändring av stadgan, vilka införts såsom artiklarna 69

och 70, av mera anmärkningsvärd beskaffenhet. Ändringar i stadgan skola

kunna genomföras på samma sätt som ändringar i Förenta Nationernas stadga,

med förbehåll för de bestämmelser som generalförsamlingen efter tillstyrkan

av säkerhetsrådet kan antaga rörande deltagande från sådana staters

sida som äro anslutna till domstolsstadgan utan att vara medlemmar av

Förenta Nationerna. Domstolen äger själv framställa förslag örn ändringar

i domstolsstadgan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaija

FÖRENTA NATIONERNAS STADGA

JÄMTE

STADGA FÖR DEN INTERNATIONELLA

DOMSTOLEN

ENGELSK OCH FRANSK TEXT MED

SVENSK ÖVERSÄTTNING

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Charter of the United Nations.1

WE THE PEOPLES OF THE

UNITED NATIONS DETERMINED

to säve succeeding generations from

the scourge of war, which twice in

our lifetime has brought untold sorrow

to mankind, and

to reaffirm faith in fundamental

human rights, in the dignity and

worth of the human person, in the

equal rights of men and women and

of nations large and small, and

to establish conditions under which

justiee and respect for the obligations

arising from treaties and other sources

of international law can be maintained,

and

to promote social progress and better

standards of life in larger freedom,

AND FOR THESE ENDS

to practice tolerance and live together

in peace with one another as

good neighbors, and

to unite our strength to maintain

international peace and security, and

to ensure, by the acceptance of

principles and the institution of

methods, that armed force shall not

be used, säve in the cominon interest,

and

to employ international machinery

for the promotion of the economic

and social advancement of all peoples,

HAVÉ RESOLVED TO GOMBINE

OUR EFFORTS TO ACCOMPLISH

THESE AIMS.

Charte des Nations Unies.1

NOUS, PEUPLES DES NATIONS

UNIES, RESOLUS

å préserver les générations futures

du fléau de la guerre qui deux fois en

1’espace d’une vie humaine a infligé å

l’humanité d’indicibles souffrances,

å proclamer å nouveau notre foi dans

les droits fondamentaux de Thomine,

dans la dignité et la valeur de la personne

humaine, dans 1’égalité de droits

des hommes et des femmes, ainsi que

des nations, grandes et petites,

å créer les conditions nécessaires au

maintien de la justiee et du respect des

obligations nées des traités et autres

sources du droit international,

å favoriser le progrés social et instaurer

de meilleures conditions de vie

dans une liberté plus grande,

ET A CES FINS

å pratiquer la tolérance, å vivre en

paix Tun avec Tautre dans un esprit

de bon voisinage,

å unir nos forces pour maintenir la

paix et la sécurité internationales,

å accepter des principes et instituer

des méthodes garantissant qu’il ne

sera pas fait usage de la force des

armes, saul'' dans 1’intérét commun,

ä recourir aux institutions internationales

pour favoriser le progrés économique

et social de tous les peuples,

AVONS DECIDE D’ASSOCIER

NOS EFFORTS POUR REALISER

CES DESSEINS.

Accordingly, our respective Gov- En conséquence, nos Gouverneernments,

through representatives ments respectifs, par 1’intermédiaire

assembled in the city of San Fran- de leurs representants, réunis en la

1 De engelska och franska texterna överensstämma till uppställning, stavning och avstavning

med en av amerikanska utrikesministeriet utgiven faesimile-edition (>Department of State Publication

2368, Conference Series 46») med i vad avser den franska texten vissa ortografiska

justeringar efter den franska promulgationsförfattningen (»Journal Officiel de la République

Franfaise» den 13 januari 1946).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förenta Nationernas stadga.

VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS

FOLK, BESLUTNA

att rädda kommande släktled undan

krigets gissel, som två gånger under

vår livstid tillfogat mänskligheten

outsägliga lidanden,

att ånyo betyga vår tro på de

grundläggande mänskliga rättigheterna,

på den enskilda människans värdighet

och värde, på lika rättigheter

för män och kvinnor samt för stora

och små nationer,

att skapa de villkor, som äro nödvändiga

för upprätthållande av rättvisa

och aktning för förpliktelser, härrörande

ur fördrag och andra källor

till den internationella rätten,

att främja sociala framsteg och

bättre levnadsvillkor under större frihet,

OCH ATT I DESSA SYFTEN

öva fördragsamhet och leva tillsammans

i fred med varandra såsom goda

grannar,

förena våra krafter till upprätthållande

av internationell fred och säkerhet,

godtaga grundsatser och införa metoder,

som giva säkerhet för att vapenmakt

icke kommer till användning

annat än i gemensamt intresse, samt

anlita internationella verksamhetsformer

för att främja sociala och ekonomiska

framsteg för alla folk;

HAVA ÖVERENSKOMMIT ATT

FÖRENA VÄRA ANSTRÄNGNINGAR

FÖR ATT FÖRVERKLIGA DESSA

SYFTEMÅL.

I enlighet härmed hava våra regeringar

genom sina i San Francisco

församlade ombud, vilka företett full
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

cisco, who havé exhibited theil- full

powers found to be in good and due

form, havé agreed to the present

Charter of the United Nations and do

hereby establish an international organization

to be known as the United

Nations.

CHAPTER I.

PURPOSES AND PRINCIPLES.

Article 1.

The Purposes of the United Nations

are:

1. To maintain international peace

and security, and to that end: to take

effective collective measures for the

prevention and removal of threats to

the peace, and för the suppression of

nets of aggression or other breaches

of the peace, and to bring about by

peaceful means, and in conformity

with the principles of justiee and international

law, adjustment or settlement

of international disputes or

situations which might lead to a

breach of the peace;

2. To develop friendly relations

among nations based on respect for

the principle of equal rights and selfdetermination

of peoples, and to take

other appropriate measures to strengthen

universal peace;

3. To achieve international cooperation

in solving international

problems of an economic, social, cultural,

or humanitarian character,

and in promoting and encouraging

respect for human rights and for

fundamental freedoms for all without

distinetion as to race, sex,

language, or religion; and

4. To be a center for harmonizing

the actions of nations in the attainment

of these common ends.

Article 2.

The Organization and its Members,

in pursuit of the Purposes stated in

ville de San Francisco, et munis de

pleins pouvoirs reconnus en bonne et

due forme, ont adopté la présente

Charte des Nations Unies et établissent

par les présentes une organisation

internationale qui prendra le nom de

Nations Unies.

CHAPITRE Ier.

BUTS ET PRINCIPES.

Article premier.

Les Buts des Nations Unies sont les

suivants:

1. Maintenir la paix et la sécurité

internationales et å cette fin: prendre

des mesures collectives efficaces en

vue de prévenir et d’écarter les menaces

å la paix et de réprimer tout

aete digression ou autre rupture de

la paix, et réaliser, par des moyens

pacifiques, conformément aux principes

de la justiee et du droit international,

1’ajustement ou le réglement de

différends ou de situations, de caractére

international, susceptibles de

mener å une rupture de la paix;

2. Développer entre les nations des

relations amicales fondées sur le

respect du principe de 1’égalité de

droits des peuples et de leur droit å

disposer d’eux-mémes, et prendre

toutes autres mesures propres å consolider

la paix du monde;

3. Réaliser la coopération internationale

en résolvant les problémes internationaux

d’ordre économique, social,

intellectuel ou humanitaire, en

développant et en encourageant le

respect des droits de Thomine et des

libertés fondamentales pour tous sans

distinetion de race, de sexe, de langue

ou de religion;

4. Etre un centre ou s’harmonisent

les efforts des nations vers ees fins

communes.

Article 2.

L’Organisation des Nations Unies et

ses Membres, dans la poursuite des

opaginerad Kontrollera mot PDF

makter, som befunnits i god och behörig

form, enats örn föreliggande Förenta

Nationernas stadga och upprätta

härmed en internationell organisation,

som skall bära namnet Förenta Nationerna.

KAPITEL I.

ÄNDAMÅL OCH GRUNDSATSER.

Artikel 1.

Förenta Nationernas ändamål äro:

1) att upprätthålla internationell

fred och säkerhet och att i detta syfte

dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder

för att förebygga och undanröja

hot mot freden samt för att undertrycka

angreppshandlingar eller

andra fredsbrott, dels genom fredliga

medel och i överensstämmelse med

rättvisans och den internationella rättens

principer tillrättalägga eller lösa

internationella tvister eller saklägen,

som kunna leda till fredsbrott;

2) att mellan nationerna utveckla

vänskapliga förbindelser, grundade på

aktning för principen om folkens lika

rättigheter och självbestämningsrätt

samt vidtaga andra lämpliga åtgärder

för att befästa världsfreden;

3) att åstadkomma internationell

samverkan vid lösande av internationella

problem av ekonomisk, social,

kulturell eller humanitär art samt

vid befordrande och främjande av

aktningen för mänskliga rättigheter

och grundläggande friheter för alla

utan åtskillnad med avseende på ras,

kön, språk eller religion;

4) att utgöra en medelpunkt för

samordnande av nationernas verksamhet

för dessa gemensamma syften.

Artikel 2.

Organisationen och dess medlemmar

skola vid fullföljandet av de i ar
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Artide 1, shall act in accordance with

the following Principles.

1. The Organization is based on

the principle of the sovereign equality

of all its Members.

2. All Members, in order to ensure

to all of them the rights and benefits

resulting from membership, shall fulfil

in good faith the obligations assumed

by them in accordance with

the present Charter.

3. All Members shall sedie theil’

international disputes by peaceful

means in suell a manner that international

peace and security, and justiee,

are not endangered.

4. All Members shall refrain in

their international relations from the

threat or use of force against the

territorial integrity of political independence

of any stafe, or in any

other manner inconsistent with the

Purposes of the United Nations.

5. All Members shall give the

United Nations every assistance in

any action it fabes in accordance with

the present Charter, and shall refrain

from giving assistance to any stafe

against which the United Nations is

taking preventive or enforcement action.

6. The Organization shall ensure

that States which are not Members of

the United Nations act in accordance

with these Principles so far as may

be necessary for the maintenance of

international peace and security.

7. Nodling contained in the present

Charter shall authorize the

United Nations to intervene in matters

which are essentially within the

domesdc jurisdiction of any stafe or

shall require the Members to submit

suell matters to settlement under the

present Charter; but tilis principle

shall not prejudice the application of

enforcement measures under diopter

VII.

Buts énoncés å 1’article ler, doivent

agir conformément alix principes suivants:
1.

^Organisation est fondée sur le

principe de 1’égalité souveraine de tous

ses Membres.

2. Les Membres de 1’Organisation,

afin d’assurer å tous la jouissance des

droits et avantages résultant de leur

qualité de Membre, doivent remplir de

bonne foi les obligations qu’ils ont assumées

aux tennes de la présente

Charte.

3. Les Membres de 1’Organisation

réglent leurs différends internationaux

par des moyens pacifiques, de telle

maniére que la paix et la sécurité

internationales ainsi que la justiee ne

soient pas mises en danger.

4. Les Membres de 1''Organisation

s’abstiennent, dans leurs relations internationales,

de recourir ä la menace

ou å 1’emploi de la force, soit contre

l’intégrité territoriale ou 1’indépendance

politique de tout Etat, soit de

toute autre maniére incompatible avec

les Buts des Nations Unies.

5. Les Membres de l’Organisation

donnent ä celle-ci pleine assistance

dans toute action entreprise par elle

conformément aux dispositions de la

présente Charte et s’abstiennent de

préter assistance å un Etat contre

lequel l’Organisation entreprend une

action préventive ou coercitive.

6. ^Organisation falt en sorte que

les Etats qui ne sont pas Membres des

Nations Unies agissent conformément

ä ees Principes dans la mesure nécessaire

au maintien de la paix et de

la sécurité internationales.

7. Aucune disposition de la présente

Charte n’autorise les Nations Unies å

intervenir dans des affaires qui relévent

essentiellement de la compétence

nationale d’un Etat ni n’oblige les

Membres ä soumettre des affaires de

ce genre ä une procédure de réglement

aux tennes de la présente Charte;

toutefois, ce principe ne pörte en rien

atteinte å 1’application des mesures de

coercition prévues au chapitre VII.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

tikel 1 angivna ändamålen handla i

överensstämmelse med följande

grundsatser:

1) Organisationen grundar sig på

principen örn samtliga medlemmars

suveräna likställdhet.

2) Alla medlemmar skola för att

samtliga skola komma i åtnjutande

av de rättigheter och förmåner, som

följa av medlemskapet, ärligt fullgöra

de förpliktelser, som de åtagit sig enligt

denna stadga.

3) Alla medlemmar skola lösa sina

internationella tvister med fredliga

medel på sådant sätt, att internationell

fred och säkerhet samt rättvisan

icke sättas i fara.

4) Alla medlemmar skola i sina

internationella förbindelser avhålla

sig från hot örn eller bruk av våld,

vare sig riktat mot någon annan stats

territoriella integritet eller politiska

oberoende, eller på annat sätt oförenligt

med Förenta Nationernas ändamål.

5) Alla medlemmar skola lämna

Förenta Nationerna allt bistånd i varje

åtgärd, som organisationen företager

i överensstämmelse med denna

stadga, samt avhålla sig från att lämna

bistånd åt någon stat, mot vilken

Förenta Nationerna vidtager förebyggande

åtgärder eller tvångsåtgärder.

6) Organisationen skall sörja för,

att stater, som ej äro medlemmar av

Förenta Nationerna, handla i överensstämmelse

med dessa grundsatser,

i den mån detta kräves för upprätthållande

av internationell fred och

säkerhet.

7) Ingen bestämmelse i denna stadga

berättigar Förenta Nationerna alt

ingripa i frågor, som väsentligen falla

inom vederbörande stats egen behörighet,

eller kräver, att medlemmarna

hänskjuta sådana frågor till lösning

enligt denna stadga. Denna

grundsats skall dock ej utgöra hinder

för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt

kapitel VII.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

CHAPTER II.

MEMBERSHIP.

Artide 3.

The original Members of the United

Nations shall be the States which, haring

participated in the United Nations

Conference on International Organization

at San Francisco, or having

previously signed the Declaration by

United Nations of January 1, 1942,

sign the present Charter and ratify

it in accordance with Artide 110.

Artide 4.

1. Membership in the United Nations

is open to all other peace-loving

States which accept the obligations

contained in the present Charter and,

in the judgment of the Organization,

are ahle and willing to carry out these

obligations.

2. The admission of any suell

state to membership in the United

Nations will be effeeted by a decision

of the General Assembly upon the

recommendation of the Security

Council.

Artide 5.

A Member of the United Nations

against which preventive or enforcement

action has been taken by the

Security Council may be suspended

from the exercise of the rights and

privileges of membership by the

General Assembly upon the recommendation

of the Security Council.

The exercise of these rights and privileges

may be restored by the Security

Council.

Artide 6.

A Member of the United Nations

which has persistently violated the

Principles contained in the present

Charter may be expelled from the

Organization by the General Assembly

upon the recommendation of the

Security Council.

CHAPITRE II.

MEMBRES.

Artide 3.

Sont Membres originaires des Nations

Unies les Etats qui, ayant participé

å la Conférence des Nations Unies

pour rOrganisation Internationale å

San Francisco ou ayant antérieurement

signé la Déclaration des Nations

Unies, en date du ler janvier 1942,

signent la présente Charte et la ratifient

conformément å 1’article 110.

Artide 4.

1. Peuvent devenir Membres des

Nations Unies tous autres Etats pacifiques

qui acceptent les obligations de

la présente Charte et, au jugement de

1’Organisation, sont capables de les

remplir et disposés å le faire.

2. L’admission comme Membre des

Nations Unies de tout Etat remplissant

ees conditions se fait par décision

de 1’Assemblée Générale sur recommandation

du Conseil de Sécurité.

Artide 5.

Un Membre de 1’Organisation

contre lequel une action préventive

ou coercitive a été entreprise pär le

Conseil de Sécurité, peut étre suspendu

par 1’Assembléé Générale, sur

recommandation du Conseil de Sécurité,

de 1’exercice des droits et priviléges

inhérents å la qualité de Membre.

L’exercice de ees droits et priviléges

peut étre rétabli par le Conseil

de Sécurité.

Artide 6.

Si un Membre de 1’Organisation enfreint

de maniére persistante les Principes

énoncés dans la présente Charte,

il peut étre exclu de 1’Organisation

par l’Assemblée Générale sur recommandation

du Conseil de Sécurité.

s. 81 Kontrollera mot PDF

KAPITEL II.

MEDLEMSKAP.

81

Artikel 3.

Ursprungliga medlemmar av Förenta

Nationerna äro de stater sorn, sedan

de deltagit i de förenade nationernas

konferens om internationell

organisation i San Francisco eller tidigare

undertecknat de förenade nationernas

deklaration av den 1 januari

1942, underteckna föreliggande

stadga och ratificera den i överensstämmelse

med artikel 110.

Artikel 4.

1. Medlemskap i Förenta Nationerna

står öppet för alla andra fredsälskande

stater, vilka åtaga sig de förpliktelser

som denna stadga ålägger

och enligt organisationens uppfattning

kunna och vilja uppfylla dessa

förpliktelser.

2. Upptagande av sådan stat till

medlem av Förenta Nationerna sker

genom beslut av generalförsamlingen

efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Artikel 5.

Medlem av Förenta Nationerna, mot

vilken förebyggande åtgärder eller

tvångsåtgärder vidtagits av säkerhetsrådet,

kan avstängas från utövande

av medlemskapet åtföljande rättigheter

och privilegier genom beslut av

generalförsamlingen efter tillstyrkan

av säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet kan

återinsätta vederbörande stat i utövandet

av dessa rättigheter och privilegier.

Artikel 6.

Medlem av Förenta Nationerna,

som framhärdar i alt kränka denna

stadgas grundsatser, kan uteslutas

från organisationen av generalförsamlingen

efter tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Bihang till riksdagens protokoll 19-16. 1 sami. Nr 196.

7

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

CHAPTER III.

ORGANS.

CHAPITRE III.

ORGANES.

Artide 7.

1. There are established as tile

principal organs of the United Nations:

a General Assembly, a Security

Council, an Economic and Social

Council, a Trusteeship Council, an

International Court of Justiee, and a

Secretariat.

2. Such subsidiary organs as may

be found necessary may be established

in accordance with the present Charter.

Artide 8.

The United Nations shall place no

restrictions on the eligibility of men

and women to participate in any capacity

and under conditions of equality

in its principal and subsidiary

organs.

CHAPTER IV.

THE GENERAL ASSEMBLY.

Composition.

Artide 9.

1. The General Assembly shall

consist of all the Members of the

United Nations.

2. Each Member shall havé not

more thån five representatives in the

General Assembly.

Functions and Powers.

Artide 10.

The General Assembly may diseuss

any questions or any matters within

the seope of the present Charter or

relating to the powers and functions

of any organs provided for in the present

Charter, and, except as provided

in Artide 12, may make recommendations

to the Members of the United

Nations or to the Security Council or

to both on any such questions or

matters.

Artide 7.

1. Il est créé comme organes principaux

de 1’Organisation des Nations

Unies: une Assemblée Générale, un

Conseil de Sécurité, un Conseil Economique

et Social, un Conseil de Tutein,

une Cour Internationale de

Justiee et un Secrétariat.

2. Les organes subsidiaires qui se

révéleraient nécessaires pourront étre

créés conformément å la présente

Charte.

Artide 8.

Aucune restriction ne sera imposée

par 1’Organisation ä l’accés des hommes

et des femmes, dans des conditions

égales, a toutes les fonetions, dans

ses organes principaux et subsidiaires.

CHAPITRE IV.

ASSEMBLEE GENERALE.

Composition.

Artide 9.

1. L’Assemblée Générale se compose

de tous les Membres des Nations

Unies.

2. Chaque Membre a cinq représentants

au plus å 1’Assemblée Générale.

Fonetions et Pouvoirs.

Artide 10.

L’Assemblée Générale peut discuter

toutes questions ou affaires rentrant

dans le cadre de la présente Charte ou

se rapportant aux pouvoirs et fonetions

de 1’un queleonque des organes

prévus dans la présente Charte, et,

sous réserve des dispositions de l’article

12, formuler sur ees questions

ou affaires des recommandations aux

Membres de 1’Organisation des Nations

Unies, au Conseil de Sécurité,

ou aux Membres de 1’Organisation et

au Conseil de Sécurité.

s. 83 Kontrollera mot PDF

KAPITEL III.

ORGAN.

83

Artikel 7.

1. Som Förenta Nationernas huvudorgan

upprättas: en generalförsamling,

ett säkerhetsråd, ett ekonomiskt

och socialt råd, ett förvaltarskapsråd,

en internationell domstol

samt ett sekretariat.

2. De biträdande organ, som befinnas

nödvändiga, må upprättas i

överensstämmelse med denna stadga.

Artikel 8.

Förenta Nationerna skall icke göra

någon inskränkning i mäns och kvinnors

behörighet att i varje ställning

och på lika villkor deltaga i arbetet

inom Förenta Nationernas huvudorgan

och biträdande organ.

KAPITEL IV.

GENERALFÖRSAMLINGEN.

Sammansättning.

Artikel 9.

1. Generalförsamlingen består av

samtliga medlemmar av Förenta Nationerna.

2. Medlem må hava högst fem ombud

i generalförsamlingen.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 10.

Generalförsamlingen äger dryfta

varje fråga eller angelägenhet, som

faller inom ramen för denna stadga

eller hänför sig till befogenheter och

uppgifter tillkommande något av de

organ, som avses i denna, samt äger,

med förbehåll för vad i artikel 12

stadgas, framlägga förslag i dylika

frågor eller angelägenheter för Förenta

Nationernas medlemmar eller

för säkerhetsrådet eller för bådadera.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Artide 11.

1. The General Assembly may consider

the general principles of cooperation

in the maintenance of international

peace and security, including

the principles governing disarmament

and the regulation of armaments,

and may make recommendations with

regard to such principles to the Members

or to the Security Council or to

both.

2. The General Assembly may discuss

any questions relating to the

maintenance of international peace

and security brought before it by any

Member of the United Nations, or by

the Security Council, or by a state

which is not a Member of the United

Nations in accordance with Article

35, paragraph 2, and, except as provided

in Article 12, may make recommendations

with regard to any such

questions to the state or States concerned

or to the Security Council or to

both. Any such question on which action

is necessary shall be referred to

the Security Council by the General

Assembly either before or after discussion.

3. The General Assembly may call

the attention of the Security Council

to situations which are likely to endanger

international peace and security.

4. The powers of the General

Assembly set forth in this Article shall

not limit the general scope of Article

10.

Article 12.

1. White the Security Council is

exercising in respect of any dispute

or situation the functions assigned to

it in the present Charter, the General

Assembly shall not make any recommendation

with regard to that dispute

or situation unless the Security Council

so requests.

2. The Secretary-General, with the

consent of the Security Council, shall

Article 11.

1. L’Assemblé Générale peut étudier

les principes généraux de coopération

pour le maintien de la paix et

de la sécurité internationales, y compris

les principes régissant le désarniement

et la réglementation des armements,

et faire, sur ees principes,

des recommandations soit aux Membres

de 1''Organisation. soit au Conseil

de Sécurité, soit aux Membres de 1’Organisation

et au Conseil de Sécurité.

2. L’Assemblée Générale peut discuter

toutes questions se rattachant au

maintien de la paix et de la sécurité

internationales, dont elle aura été

saisie par 1''une queleonque des Nations

Unies, ou par le Conseil de Sécurité,

ou par un Etat quill n’est pas

Membre de l''Organisation, conformément

aux dispositions de 1’article 35,

paragraphe 2, et, sous réserve de l’article

12, faire sur toutes questions de

ce genre des recommandations soit å

l’Etat ou aux Etats intéressés, soit au

Conseil de Sécurité, soit aux Etats et

au Conseil de Sécurité. Toute question

de ce genre qui appelle une action est

renvoyée au Conseil de Sécurité par

1’Assemblée Générale, avant ou apres

diseussion.

3. L’Assemble Générale peut attirer

1’attention du Conseil de Sécurité sur

les situations qui semblent devoir

mettre en dangel- la paix et la sécurité

internationales.

4. Les pouvoirs de 1’Assemblée Générale

énumérés dans le présent article

ne limitent pas la portée générale

de 1''article 10.

Article 12.

1. Tant que le Conseil de Sécurité

remplit, å 1’égard d’un différend ou

d’une situation queleonque, les fonctions

qui lui sont attribuées par la présente

Charte, 1’Assemblée Générale ne

doit faire aucune recommandation sur

ce différend ou cette situation, å moins

que le Conseil de Sécurité ne le lui

demande.

2. Le Secrétaire Général, avec l’assentiment

du Conseil de Sécurité,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artikel 11.

1. Generalförsamlingen äger överväga

de allmänna grundsatserna för

samarbete vid upprätthållandet av internationell

fred och säkerhet, däribland

principerna för nedrustning

och reglering av rustningarna, samt

äger framlägga förslag rörande dessa

grundsatser för medlemmarna eller

för säkerhetsrådet eller för bådadera.

2. Generalförsamlingen äger dryfta

varje fråga rörande upprätthållandet

av internationell fred och säkerhet,

som hänskjutits till den av någon

medlem av Förenta Nationerna

eller av säkerhetsrådet eller ock enligt

artikel 35, moment 2, av stat, som ej

är medlem av Förenta Nationerna,

samt äger, med förbehåll för vad i

artikel 12 stadgas, framlägga förslag

i dylika frågor till vederbörande stat

eller stater eller till säkerhetsrådet eller

till både rådet och vederbörande

stat eller stater. Varje dylik fråga,

som påkallar handling, skall av generalförsamlingen

hänskjutas till säkerhetsrådet

före eller efter frågans

dryftande.

3. Generalförsamlingen äger fästa

säkerhetsrådets uppmärksamhet på

saklägen, som äro ägnade att sätta internationell

fred och säkerhet i fara.

4. Vad i denna artikel stadgas örn

generalförsamlingens befogenheter innebär

ej någon inskränkning i den allmänna

räckvidden av artikel 10.

Artikel 12.

1. Under det att säkerhetsrådet i

fråga om viss tvist eller visst sakläge

fullgör de uppgifter som tillkomma

det enligt denna stadga skall generalförsamlingen

ej framlägga något förslag

angående ifrågavarande tvist eller

sakläge, med mindre säkerhetsrådet

därom hemställer.

2. Generalsekreteraren skall med

säkerhetsrådets samtycke underrätta

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

notify the General Assembly at each

session of any matters relative to the

maintenance of international peace

and security which are being dealt

with by the Security Council and shall

similarly notify the General Assembly,

or the Members of the United Nations

if the General Assembly is not in session,

immediately the Security Council

ceases to deal with such matters.

Article 13.

1. The General Assembly shall initiate

studies and make recommendations

for the purpose of:

a. promoting international cooperation

in the political field and encouraging

the progressive development

of international law and its

codification;

b. promoting international cooperation

in the economic, social, Guttural,

educational, and health fields,

and assisting in the realization of human

rights and fundamental freedoms

for all without distinction as to

race, sex, language, or religion.

2. The further responsibilities,

functions, and powers of the General

Assembly with respect to matters

mentioned in paragraph 1 (b) above

are set forth in Chapters IX and X.

Article 14.

Subject to the provisions of Article

12, the General Assembly may recommend

measures for the peaceful adjustment

of any situation, regardless

of origin, which it deems likely to impair

the general welfare of friendly

relations among nations, including

situations resulting from a violation

of the provisions of the present Charter

setting forth the Purposes and

Principles of the United Nations.

Article 15.

1. The General Assembly shall receive

and consider annual and special

pörte å la connaissance de l’Assemblée

Générale, lors de chaque session,

les affaires relatives au maintien de

la paix et de la sécurité internationales

dont s’occupe le Conseil de Sécurité;

il avise de méme l’Assemblée Générale

ou, si l’Assemblée Générale ne

siége pas, les Membres de 1’Organisation,

des que le Conseil de Sécurité

cesse de s’occuper desdites affaires.

Article 13.

1. L’Assemblée Générale provoque

des études et fait des recommandations

en vue de:

a. développer la coopération internationale

dans le domaine politique

et encourager le développement progressif

du droit international et sa

codification;

b. développer la coopération internationale

dans les domaines économique,

social, de la culture intellectuelle

et de 1’éducation, de la santé

publique, et faciliter pour tous, sans

distinction de race, de sexe, de langue

ou de religion, la jouissance des droits

de Thomine et des libertés fondamentales.

2. Les autres responsabilités, fonctions

et pouvoirs de 1’Assemblée Générale,

relativement aux questions

mentionnées au paragraphe 1 b cidessus

sont énoncés aux chapitres IX

et X.

Article 14.

Sous réserve des dispositions de

1’article 12, T Assemblé Générale peut

recommander les mesures propres å

assurer 1’a.justement pacifique de toute

situation, quelle qu’en soit Torigine,

qui lui sembla de nature å nuire au

bien général ou å compromettre les

relations amicales entre nations, y

compris les situations résultant d’une

infraction aux dispositions de la présente

Charte ou sont énoncés les Buts

et les Principes des Nations Unies.

Article 15.

1. L’Assemblé Générale rekolt et

étudie les rapports annuels et les rap
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

generalförsamlingen vid varje möte

om de ärenden rörande internationell

fred och säkerhet, som äro föremål

för säkerhetsrådets behandling, och

likaledes underrätta generalförsamlingen

eller, om denna ej är samlad,

Förenta Nationernas medlemmar, så

snart säkerhetsrådet slutar sin behandling

av dessa ärenden.

Artikel 13.

1. Generalförsamlingen skall taga

initiativ till utredningar och framlägga

förslag i syfte att

a) befordra internationellt samarbete

på det politiska området och

främja den internationella rättens

fortgående utveckling och dess kodifiering;
b)

befordra internationellt samarbete

på de ekonomiska, sociala och

kulturella områdena samt inom uppfostran

och hälsovård ävensom bidraga

till att förverkliga mänskliga rättigheter

och grundläggande friheter

för alla utan åtskillnad med avseende

på ras, kön, språk eller religion.

2. Generalförsamlingens övriga åligganden,

uppgifter och befogenheter

med avseende på ovan i moment 1 b)

omnämnda angelägenheter, framgå

av kapitlen IX och X.

Artikel 14.

Med iakttagande av bestämmelserna

i artikel 12 äger generalförsamlingen

föreslå åtgärder för fredligt tillrättaläggande

av varje sakläge, oavsett

dess ursprung, som församlingen anser

vara ägnat att skada den allmänna

välfärden eller de vänskapliga förbindelserna

nationerna emellan, däri

inbegripet saklägen uppkomna genom

kränkning av de bestämmelser i denna

stadga, som angiva Förenta Nationernas

ändamål och grundsatser.

Artikel 15.

1. Generalförsamlingen skall taga

del av årliga och särskilda rapporter

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

reports from the Security Council;

these reports shall include an account

of the measures that the Security

Council has decided upon or taken

to maintain international peace and

security.

2. The General Assembly shall receive

and consider reports from the

other organs of the United Nations.

Article 16.

The General Assembly shall perform

such functions with respect to

the international trusteeship system

as are assigned to it under Chapters

XII and XIII, including the approval

jf the trusteeship agreements for

areas not designated as strategic.

Article 17.

1. The General Assembly shall consider

and approve the budget of the

Organization.

2. The expenses of the Organization

shall be borne by the Members

as apportioned by the General Assembly.

3. The General Assembly shall

consider and approve any financial

and budgetary arrangements with

specialized agencies referred to in

Article 57 and shall examine the administrative

budgets of such specialized

agencies with a view to

making recommendations to the

agencies concerned.

V oting.

Article 18.

1. Each member of the General

Assembly shall havé one vote.

2. Decisions of the General Assembly

on important questions shall

be made by a two-thirds majority

of the members present and voting.

These questions shall include: recommendations

with respect to the

maintenance of international peace

and security, the election of the nonpermanent

members of the Security

Council, the election of the members

ports spéciaux du Conseil de Sécurité;

ees rapports comprennent un compterendu

des mesures que le Conseil de

Sécurité a décidées ou prises pour

maintenir la paix et la sécurité internationales.

2. L’Assemblée Générale regoit et

étudie les rapports des autres organes

de 1’Organisation.

Article 16.

L’Assemblée Générale remplit, en

ce qui concerne le régime international

de Tutelle, les fonetions qui

lui sont dévolues en vertue des chapitres

XII et XIII; entre autres, elle

approuve les accords de Tutelle relatifs

aux zones non désignées comme

zones stratégiques.

Article 17.

1. L’Assemblée Générale examine

et approuve le budget de 1’Organisation.

2. Les dépenses de 1’Organisation

sont supportées par les Membres selon

la répartition fixée par 1’Assemblée

Générale.

3. L’Assemblée Générale examine et

approuve tous arrangements financiers

et budgétaires passés avec les

institutions spécialisées visées å l’article

57 et examine les budgets administratifs

desdites institutions en vue

de leur adresser des recommandations.

Vote.

Article 18.

1. Chaque membre de 1’Assemblé

Générale dispose d’une voix.

2. Les décisions de 1’Assemblée Générale

sur les questions importantes

sont prises å la majorité des deuxtiers

des membres présents et votant.

Sont considérées comme questions importantes:

les recommandations relatives

au maintien de la paix et de la

sécurité internationales, 1’élection des

membres non permanents du Conseil

de Sécurité, 1’élection des membres

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

från säkerhetsrådet. Dessa rapporter

skola innefatta redogörelse för de åtgärder,

som säkerhetsrådet beslutit

eller vidtagit för att upprätthålla internationell

fred och säkerhet.

2. Generalförsamlingen skall taga

del av rapporter från Förenta Nationernas

övriga organ.

Artikel 16.

Generalförsamlingen skall fullgöra

sådana uppgifter i fråga om det internationella

förvaltarskapssystemet,

som tillkomma den jämlikt kapitlen

XII och XIII, däri inbegripet godkännande

av förvaltarskapsavtal avseende

områden, vilka ej angivits såsom

strategiska.

Artikel 17.

1. Generalförsamlingen skall granska

och fastställa organisationens budget.

2. Kostnaderna för organisationen

skola bestridas av medlemmarna enligt

av generalförsamlingen uppgjord

fördelning.

3. Generalförsamlingen skall granska

och godkänna alla uppgörelser beträffande

finanser och budget med

de i artikel 57 omförmälda fackorganen

samt granska varje sådant organs

förvaltningsbudget för att framlägga

förslag därom för vederbörande organ.

Omröstning.

Artikel 18.

1. Varje medlem av generalförsamlingen

har en röst.

2. Generalförsamlingens beslut i

viktiga frågor fattas med två tredjedels

majoritet av närvarande och röstande

medlemmar. Till sådana frågor

höra förslag, som angå upprätthållande

av internationell fred och

säkerhet, val av icke ständiga medlemmar

i säkerhetsrådet, val av medlemmar

i det ekonomiska och sociala

rådet, val av medlemmar i förvaltar
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

of the Economic and Social Council,

the election of members of the

Trusteeship Council in accordance

with paragraph 1 (c) of Article 86,

the admission of new Members to the

United Nations, the suspension of the

rights and privileges of membership,

the expulsion of Members, questions

relating to the operation of the

trusteeship system, and budgetår^

questions.

3. Decision^ on other questions,

including the determination of additional

categories of questions to be

decided by a two-thirds majority,

shall be made by a majority of the

members present and voting.

Article 19.

A Member of the United Nations

which is in arrears in the payment of

its financial contributions to the Organization

shall havé no vote in the

General Assembly if the amount of its

arrears equals or exceeds the amount

of the contributions due from it for

the preceding two full years. The

General Assembly may, nevertheless,

permit such a Member to vote if it is

satisfied that the failure to pay is due

to conditions beyond the control of

the Member.

Procedure.

Article 20.

The General Assembly shall meet

in regular annual sessions and in such

special sessions as occasion may require.

Special sessions shall be convoked

by the Secretary-General at the

request of the Security Council or of

a majority of the Members of the

United Nations.

Article 21.

The General Assembly shall adopt

its own rules of procedure. It shall

elect its President for each session.

Article 22.

The General Assembly may establish

such subsidiary organs as it

deems necessary for the performance

of its functions.

du Conseil Economique et Social,

l’élection des membres du Conseil de

Tutelle conformément au paragraphe

1 c de 1’article 86, 1’admission de nouveaux

Membres dans 1’Organisation,

la suspension des droits et privileges

de Membres, 1’exclusion de Membres,

les questions relatives au fonctionnement

du régirne de Tutelle et les

questions budgétaires.

3. Les décisions sur d’autres questions,

y compris la détermination de

nouvelles catégories de questions å

trancher å la majorité des deux-tiers,

sont prises å la majorité des membres

présents et votant.

Article 19.

Un Membre des Nations Unies en

retard dans le paiement de sa contribution

aux dépenses de 1’Organisation

ne peut participer au vote å l’Assemblée

Générale si le montant de ses

arriérés est egal ou supérieur å la contribution

due par lui pour les deux

années complétes écoulées. L’Assemblée

Générale peut néanmoins autoriser

ce Membre ä participer au vote

si elle constate que le manquement

est du å des circonstances indépendantes

de sa volonté.

Procédure.

Article 20.

L’Assemblée Générale tient une session

annuelle réguliére et, lorsque les

circonstances 1’exigent, des sessions

extraordinaires. Celles-ci sont convoquées

par le Secrétaire Général sur la

demande du Conseil de Sécurité ou de

la majorité des Membres des Nations

Unies.

Article 21.

L’Assemblée Générale établit son

réglement intérieur. Elle désigne son

Président pour chaque session.

Article 22.

L’Assemblée Générale peut créer

les organes subsidiaires quille juge

nécessaires å 1’exercice de ses fonctions.

opaginerad Kontrollera mot PDF

skapsrådet enligt artikel 86, moment

1 c), upptagande av nya medlemmar

i Förenta Nationerna, suspenderande

av medlemskapet åtföljande rättigheter

och privilegier, uteslutning av

medlemmar, frågor rörande förvaltarskapssystemets

tillämpning samt

budgetfrågor.

3. Beslut i andra frågor, däribland

fastställande av ytterligare slag av

frågor, som skola avgöras med två

tredjedelars majoritet, fattas med bifall

av flertalet av närvarande och

röstande medlemmar.

Artikel 19.

Medlem av Förenta Nationerna,

som häftar för finansiella bidrag till

organisationen, äger ej rösträtt i generalförsamlingen,

örn de oguldna beloppen

sammanlagt uppgå till eller

överstiga medlemmens fastställda bidrag

till organisationen för de två

sistförflutna hela åren. Generalförsamlingen

äger dock medgiva dylik

medlem rösträtt, örn den finner, alf

uraktlåtenheten att betala beror av

omständigheter, över vilka vederbörande

stat ej kunna råda.

Förfarande.

Artikel 20.

Generalförsamlingen sammanträder

till årliga ordinarie möten och, när

omständigheterna så kräva, till extra

möten. Extra möten sammankallas

av generalsekreteraren på begäran av

säkerhetsrådet eller flertalet medlemmar

av Förenta Nationerna.

Artikel 21.

Generalförsamlingen antager själv

sin arbetsordning. Den väljer president

för värjo möte.

Artikel 22.

Generalförsamlingen äger tillsätta

sådana biträdande organ, som den

anser nödvändiga för fullgörande av

sina uppgifter.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

CHAPTER V.

CHAPITRE V.

THE SECURITY COUNCIL.

Composition.

Artide 23.

1. The Security Council shall consist

of eleven Members of the United

Nations. The Republic of China,

France, the Union of Soviet Socialist

Republics, the United Kingdom of

Great Britain and Northern Ireland,

and the United States of America

shall be permanent members of the

Security Council. The General Assembly

shall elect six other Members

of the United Nations to be non-permanent

members of the Security

Council, due regard being specially

paid, in the first instance to the contribution

of Members of the United

Nations to the maintenance of international

peace and security and to

the other purposes of the Organization,

and also to equitable geographical

distribution.

2. The non-permanent members of

the Security Council shall be elected

for a term of two years. In the first

election of the non-permanent members,

however, three shall be chosen

for a term of one year. A retiring

member shall not be eligible for immediate

re-election.

3. Each member of the Security

Council shall havé one representative.

Functions and Powers.

Article 24.

1. In order to ensure prompt and

effective action by the United Nations,

its Members confer on the Security

Council primary responsibility

for the maintenance of international

peace and security, and agrée that

in carrying out its duties under this

responsibility the Security Council

acts on their behalf.

CONSEIL DE SECURITE.

Composition.

Article 23.

1. Le Conseil de Sécurité.se compose

de onze Membres de 1’Organisation.

La République de Chine, la France,

1’Union des Républiques Soviétiques

Socialistes, le Royaume-Uni de Grande

Bretagne et dTrlande du Nord et

les Etats-Unis d’Amérique sont membres

permanents du Conseil de Sécurité.

Six autres Membres de l’Organisation

sont élus, ä titre de membres

non permanents du Conseil de Sécurité,

par 1’Assemblée Générale qui tient

spécialement compte, en premier lieu,

de la contribution des Membres de

1’Organisation au maintien de la paix

et de la securité internationales et aux

autres fins de 1’Organisation, et aussi

d''une répartition géographique équitable.

2. Les membres non permanents du

Conseil de Sécurité sont élus pour line

période de deux ans. Toutefois, lors

de la premiére élection des membres

non permanents, trois seront élus pour

une période d’un an. Les membres

sortants ne sont pas immédiatement

rééligibles.

3. Chaque membre du Conseil de

Sécurité a un représentant au Conseil.

Fonctions et Pouvoirs.

Article 24.

1. Åtin d’assurer faction rapide et

efficace de 1’Organisation, ses Membres

conférent au Conseil de Sécurité

la responsabilité principale du

maintien de la paix et de la sécurité

internationales et reconnaissent qu’en

s’acquittant des devoirs que lui impose

cette responsabilité, le Conseil de

Sécurité agit en leur norn.

2. In discharging Riese duties the 2. Dans 1’accomplissement de ees

Security Council shall act in accord- devoirs, le Conseil de Sécurité agit conance

with the. Purposes and Prin- formément aux Buts et Principes des

ciples of the United Nations. The spe- Nations Unies. Les pouvoirs spécifi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KAPITEL V.

SÄKERHETSRÅDET.

Sammansättning.

Artikel 23.

1. Säkerhetsrådet består av elva

medlemmar av Förenta Nationerna.

Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska

Rådsrepublikemas Union,

Det Förenade Konungariket Storbritannien

och Nordirland och Amerikas

Förenta Stater skola vara ständiga

medlemmar av säkerhetsrådet.

Generalförsamlingen utser sex andra

medlemmar av Förenta Nationerna

att vara icke ständiga medlemmar av

säkerhetsrådet, varvid särskild hänsyn

skall tagas dels i första hand

till medlemmarnas insatser för upprätthållande

av internationell fred och

säkerhet samt för organisationens övriga

ändamål, dels även till en skälig

geografisk fördelning.

2. De icke ständiga medlemmarna

av säkerhetsrådet väljas för en tid

av två år. Vid det första valet av icke

ständiga medlemmar skola dock tre

väljas för en tid av ett år. Avgående

medlem kan ej omedelbart omväljas.

3. Varje medlem av säkerhetsrådet

skall där företrädas av ett ombud.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 24.

1. I syfte att trygga ett snabbt och

effektivt inskridande från Förenta

Nationernas sida överlåta medlemmarna

på säkerhetsrådet huvudansvaret

för upprätthållande av internationell

fred och säkerhet och samtycka

till att säkerhetsrådet vid fullgörande

av sina ur detta ansvar härrörande

förpliktelser handlar å medlemmarnas

vägnar.

2. Vid fullgörande av dessa förpliktelser

skall säkerhetsrådet handla

i överensstämmelse med Förenta Nationernas

ändamål och grundsatser.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

cific powers granted to the Security

Council för the decharge of these

duties are laid down in Chapters VI,

VII, VIII, and XII.

3. The Security Council shall submit

annual and, when necessary, special

reports to the General Assembly

for its consideration.

Article 25.

The Members of the United Nations

agrée to accept and carry out

the decisions of the Security Council

in accordance with the present Charter.

Article 26.

In order to promote the establishment

and maintenance of international

peace and security with the least

diversion for armaments of the

world’s human and economic resources,

the Security Council shall be

responsible for formulating, with the

assistance of the Military Staff Committee

referred to in Article 47, plans

to be submitted to the Members of

the United Nations for the establishment

of a system för the regulation

of armaments.

V oting.

Article 27.

1. Each member of the Security

Council shall havé one vote.

2. Decisions of the Security Council

on procedural matters shall be

made by an affirmative vote of seven

members.

3. Decisions of the Security Council

on all other matters shall be made

by an affirmative vote of seven members

including the concurring votes

of the permanent members; provided

that, in decisions under Chapter VI,

and under paragraph 3 of Article 52,

a party to a dispute shall abstain

from voting.

Procedure.

Article 28.

1. The Security Council shall be

so organized as to be ahle to function

ques accordés au Conseil de Sécurité

pour lui permettre d’accomplir lesdits

devoirs sont définis aux chapitres

VI, VII, VIII et XII.

3. Le Conseil de Sécurité soumet

pour examen des rapports annuels et,

le cas échéant, des rapports spéciaux å

1’Assemblée Générale.

Article 25.

Les Membres de reorganisation conviennent

d’accepter et d’appliquer les

décisions du Conseil de Sécurité conformément

å la présente Charte.

Article 26.

Afin de favoriser 1’établissement et

le maintien de la paix et de la sécurité

internationales en ne détournant

vers les armements que le minimum

des ressources humaines et économiques

du monde, le Conseil de Sécurité

est chargé, avec l’assistance du Comité

d’Etat-Ma.jor prévu å 1’article 47,

d’élaborer des plans qui seront soumis

aux Membres de 1’Organisation en vue

d’établir un systéme de réglementation

des armements.

Vote.

Article 27.

1. Chaque membre du Conseil de

Sécurité dispose d’une voix.

2. Les décisions du Conseil de Sécurité

sur des questions de procédure

sont prises pär un vote affirmatif de

sept membres.

3. Les décisions du Conseil de Sécurité

sur toutes autres questions sont

prises par un vote affirmatif de sept

de ses membres dans lequel sont comprises

lex voix de tous les membres

permanents étant entendu que, dans

les décisions prises aux tennes du

chapitre VI et du paragraphe 3 de

1’article 52, une partie å un différend

s’abstient de voter.

Procédure.

Article 28.

1. Le Conseil de Sécurité est organisé

de maniére å pouvoir exercer ses

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

De särskilda befogenheter, som tillerkännas

säkerhetsrådet för fullgörande

av dessa förpliktelser, finnas angivna

i kapitlen VI, VII, VIII och

XII.

3. Säkerhetsrådet skall till generalförsamlingen

för granskning avgiva

årliga samt, när så befinnes erforderligt,

särskilda rapporter.

Artikel 25.

Förenta Nationernas medlemmar

samtycka till att godtaga och verkställa

säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse

med denna stadga.

Artikel 26.

I syfte att främja upprättande och

upprätthållande av internationell fred

och säkerhet med minsta möjliga

uppoffring av världens mänskliga och

ekonomiska tillgångar för rustningsändamål,

har säkerhetsrådet att, med

biträde av det i artikel 47 omförmälda

militära stabsutskottet, utarbeta

planer för ett system till reglering av

rustningarna att underställas Förenta

Nationernas medlemmar.

Omröstning.

Artikel 27.

1. Varje medlem av säkerhetsrådet

har en röst.

2. För säkerhetsrådets beslut i procedurfrågor

kräves bifall av sju medlemmar.

3. För beslut av säkerhetsrådet i

alla andra frågor kräves bifall av sju

medlemmar, bland dem de ständiga

medlemmarna; dock att vid fattande

av beslut enligt kapitel VI samt enligt

artikel 52, moment 3, part i tvist

skall avhålla sig från att rösta.

Förfarande.

Artikel 28.

1. Säkerhetsrådet skall så organiseras,

att det kan fungera oavbrutet.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

continuously. Each member of the

Security Council shall för this purpose

be represented at all times at the

seat of the Organization.

2. The Security Council shall hold

periodic meetings at which each of its

members may, if it so desires, be

represented hy a member of the

government or by some other specially

designated representative.

3. The Security Council may hold

meetings at such places other thån

ilie seat of the Organization as in its

judgment will best facilitate its work.

Artide 29.

The Security Council may establish

such subsidiary organs as it deems

necessary for the performance of its

functions.

Article 30.

The Security Council shall adopt

its own rules of procedur, including

the method of selecting its President.

Article 31.

Any Member of the United Nations

which is not a member of the Security

Council may participate, without

vote, in the discussion of any question

brought before the Security Council

whenever the latter considers that the

interests of that Member are specially

affected.

Article 32.

Any Member of the United Nations

which is not a member of the Security

Council or any State which is not a

Member of the United Nations, if it is

a party to a dispute under consideration

by the Security Council, shall be

invited to participate, without vote,

in the discussion relating to the

dispute. The Security Council shall

lay down such conditions as it deems

just for the participation of a stafe

which is not a Member of the United

Nations.

fonctions en permanence. A cet effet,

chaque membre du Conseil de Sécurité

doit avoir en tout temps un représentant

au siége de 1’Organisation.

2. Le Conseil de Sécurité tient des

réunions périodiques auxquelles chacun

de ses membres peut, s’il le désire,

se faire représenter par un membre de

son gouvernement ou par quelque

autre representant spécialement désigné.

3. Le Conseil de Sécurité peut tenir

des réunions å tous endroits autres

que le siége de 1’Organisation qu’il

juge les plus propres å faciliter sa

täche.

Article 29.

Le Conseil de Sécurité peut créer

les organes subsidiaires qu’il juge

nécessaires a 1’exercice de ses fonctions.

Article 30.

Le Conseil de Sécurité établit son

réglement intérieur, dans lequel il fixe

le mode de désignation de son President.

Article 31.

Tout Membre de 1’Organisation qui

n’est pas membre du Conseil de Sécurité,

peut participer, sans droit de

vote, å la discussion de toute question

soumise au Conseil de Sécurité, chaque

fois que celui-ci estime que les intéréts

de ce Membre sont particuliérement

affectés.

Article 32.

Tout Membre des Nations Unies qui

n’est pas membre du Conseil de Sécurité

ou tout Etat qui n’est pas Membre

des Nations Unies, s’il est partie

å un différend examiné par le Conseil

de Sécurité, est convié å participer,

sans droit de vote, aux discussions

relatives å ce différend. Le Conseil de

Sécurité détermine les conditions qu’il

estime juste de mettre å la participation

d’un Etat qui n’est pas Membre

de 1’Organisation.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Varje medlem av säkerhetsrådet skall

därför vara ständigt företrädd vid organisationens

säte.

2. Säkerhetsrådet håller periodiska

möten, vid vilka envar av dess

medlemmar må, efter egen önskan,

företrädas av regeringsmedlem eller

av annat särskilt utsett ombud.

3. Säkerhetsrådet må hålla möten

på annan ort än organisationens säte,

örn detta enligt rådets uppfattning är

ägnat att underlätta dess verksamhet.

Artikel 29.

Säkerhetsrådet äger tillsätta sådana

biträdande organ, som det anser

nödvändiga för fullgörande av sina

uppgifter.

Artikel 30.

Säkerhetsrådet antager självt sin

arbetsordning, innefattande även bestämmelser

om sättet för utseende av

ordförande.

Artikel 31.

Envar medlem av Förenta Nationerna,

som ej tillhör säkerhetsrådet,

äger utan rösträtt deltaga i överläggningen

om varje säkerhetsrådet förelagd

fråga, när helst detta anser, att

vederbörande medlems intressen särskilt

beröras.

Artikel 32.

Envar medlem av Förenta Nationerna,

som ej tillhör säkerhetsrådet,

liksom envar stat, som ej är medlem

av Förenta Nationerna, skall, örn vederbörande

är part i tvist, som är föremål

för säkerhetsrådets behandling,

inbjudas att ulan rösträtt deltaga i

överläggningen örn denna tvist. Säkerhetsrådet

fastställer de villkor,

som det anser rättvisa för deltagande

av stat, vilken ej är medlem av Förenta

Nationerna.

miuinij riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Nr 196.

8

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

CHAPTER VI.

PACIFIC SETTLEMENT OF

DISPUTES.

Artide 33.

1. The parties to any dispute, the

continuance of winch is likely to

endanger the maintenance of international

peace and security, shall, first

of all, seek a solution by negotiation,

enquiry, mediation, conciliation, arbitration,

judicial settlement, resort to

regional agencies or arrangements,

or other peaceful means of their own

choice.

2. The Security Council shall,

when it deems necessary, call upon

the parties to settle their dispute by

such means.

Article 34.

The Security Council may investigate

any dispute, or any situation

which might lend to international

friction or give rise to a dispute, in

order to determine wrhether the continuance

of the dispute or situation is

likely to endanger the maintenance of

international peace and security.

Article 35.

1. Any Member of the United Nations

may bring any dispute, or any

situation of the nature referred to in

Article 34, to the attention of the Security

Council or of the General Assembly.

2. A state which is not a Member

of the United Nations may bring to

the attention of the Security Council

or of the General Assembly any dispute

to which it is a party if it accepts

in advance, for the purposes of the

dispute, the obligations of pacific

settlement provided in the present

Charter.

3. The proceedings of the General

Assembly in respect of matters

brought to its attention under this Article

will be subject to the provisions

of Artides 11 and 12.

CHAPITRE VI.

REGLEMENT PACIFIQUE DES

DIFFERENDS.

Article 33.

1. Les parties å tout différend dont

la prolongation est susceptible de menacer

le maintien de la paix et de la

sécurité internationales, doivent en

rechercher la solution, avant tout, par

voie de négociation, d’enquéte, de médiation,

de conciliation, d’arbitrage,

de réglement judiciaire, de recours

aux organismes ou accords régionaux,

ou par d’autres moyens pacifiques de

leur choix.

2. Le Conseil de Sécurité, s’il le juge

nécessaire, invite les parties å régler

leur différend par de tels moyens.

Article 34.

Le Conseil de Sécurité peut enquéter

sur tout différend ou taute situation

qui pourrait entrainer un

désaccord entre nations ou engendrer

un différend, afin de déterminer si

la prolongation de ce différend ou de

cette situation semble devoir menacer

le maintien de la paix et de la sécurité

internationales.

Article 35.

1. Tout Membre de 1’Organisation

peut attirer 1’attention du Conseil de

Sécurité ou de 1’Assemblée Générale

sur un différend ou une situation de

la nature visée dans 1’article 34.

2. Un Etat qui n’est pas Membre de

1’Organisation peut attirer 1’attention

du Conseil de Sécurité ou de l’Assemblée

Générale sur tout différend

auquel il est partie, pourvu qu’il accepte

préalablement, aux fins de ce

différend, les obligations de réglement

pacifique prévues dans la présente

Charte.

3. Les actes de 1’Assemblée Générale

relativement aux affaires portées å son

attention en vertu du présent article

sont soumis aux dispositions des artides

11 et 12.

opaginerad Kontrollera mot PDF

KAPITEL VI.

FREDLIG LÖSNING AV TVISTER.

9ft

Artikel 33.

1. I varje tvist, vars fortbestånd

är ägnat att sätta upprätthållandet av

internationell fred och säkerhet i

fara, skola parterna i första hand söka

uppnå en lösning genom förhandlingar,

undersökningsförfarande, medling,

förlikningsförfarande, skiljedom,

rättsligt avgörande, anlitande av regionala

organ eller avtal eller genom

andra fredliga medel efter eget val.

2. Säkerhetsrådet skall, när det

finner nödvändigt, uppfordra parterna

att lösa tvisten genom sådana medel.

Artikel 34.

Säkerhetsrådet äger utreda varje

tvist, liksom varje sakläge som kan

leda till internationella motsättningar

eller giva upphov till en tvist, i

syfte att fastställa, huruvida tvistens

eller saklägets fortbestånd är ägnat

att sätta upprätthållandet av internationell

fred och säkerhet i fara.

Artikel 35.

1. Envar medlem av Förenta Nationerna

äger fästa säkerhetsrådets

eller generalförsamlingens uppmärksamhet

på varje tvist, liksom på varje

sakläge av den ari som angives i artikel

34.

2. Stat, som ej är medlem av Förenta

Nationerna, äger fästa säkerhetsrådets

eller generalförsamlingens uppmärksamhet

på varje tvist, i vilken

den är part, därest den med avseende

på tvisten på förhand underkastar

sig de i denna stadga fastställda förpliktelserna

till fredlig lösning av

tvister.

3. För generalförsamlingens handläggning

av ärenden, varpå dess uppmärksamhet

fästs enligt denna artikel,

gälla bestämmelserna i artiklarna

11 och 12.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Artide 36.

1. The Security Council may, at

any stage of a dispute of the nature

referred to in Article 33 or of a situation

of like nature, recommend appropriate

procedures or methods of

adjustment.

2. The Security Council should

take into consideration any procedures

for the settlement of the dispute

which havé already been adopted by

the parties.

3. In making recommendations

under this Article the Security Council

should also take into consideration

that legal disputes should as a general

Tule be referred by the parties to

the International Court of Justiee in

accordance with the provisions of the

Sta tu te of the Court.

Article 37.

1. Should the parties to a dispute

of the nature referred to in Article 33

fail to settle it by the means indicated

in that Article, they shall refer it to

the Security Council.

2. If the Security Council deems

that the continuance of the dispute is

in fact likely to endanger the maintenance

of international peace and security,

it shall decide whether to take

action under Article 36 or to recommend

such terms of settlement as it

may consider appropriate.

Article 38.

Without prejudice to the provisions

of Artides 33 to 37, the Security

Council may, if all the parties to any

dispute so request, make recommendations

to the parties with a view to

a pacific settlement of the dispute.

Article 36.

1. Le Conseil de Sécurité peut, å

tout moment de revolution d’un différend

de la nature mentionnée ä

1’article 33 ou d’une situation analogi,

recommander les procédures ou

méthodes d’ajustement appropriées.

2. Le Conseil de Sécurité devra

prendre en considération toutes procédures

déjå adoptées par les parties

pour le réglement de ce différend.

3. En faisant les recommandations

prévues au présent article, le Conseil

de Sécurité doit aussi tenir compte du

fait que, d’une maniére générale, les

différends d’ordre juridique devraient

étre soumis par les parties å la Cour

Internationale de Justiee conformément

aux dispositions du Statut de la

Cour.

Article 37.

1. Si les parties å un différend de

la nature mentionnée å 1’article 33 ne

réussissent pas å le régler par les

moyens indiqués audit article, elles

le soumettent au Conseil de Sécurité.

2. Si le Conseil de Sécurité estime

que la prolongation du différend

semble, en fait, menacer le maintien

de la paix et de la sécurité internationales,

il décide s’il doit agir en

application de 1’article 36 ou recommander

tels tennes de réglement qu’il

juge appropriés.

Article 38.

Sans préjudice des dispositions des

artides 33 å 37, le Conseil de Sécurité

peut, si toutes les parties å un

différend le demandent, faire des recommandations

å celles-ci en vue d’un

réglement pacifique de ce différend.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artikel 36.

1. Säkerhetsrådet äger i varje

skede av en tvist av den art, som avses

i artikel 33, eller av ett sakläge av

motsvarande natur, föreslå lämpliga

tillvägagångssätt eller metoder för sakens

tillrättaläggande.

2. Säkerhetsrådet bör taga i betraktande

varje tillvägagångssätt för tvistens

lösande, som redan antagits av

parterna.

3. Vid framläggande av förslag enligt

denna artikel bör säkerhetsrådet

ävenledes beakta, att rättstvister i

regel böra av parterna hänskjutas till

den internationella domstolen i enlighet

med bestämmelserna i domstolens

stadga.

Artikel 37.

1. Skulle parterna i en tvist av den

art, som avses i artikel 33, ej förmå

lösa den genom de medel, som angivas

i sagda artikel, skola de hänskjuta

den till säkerhetsrådet.

2. Örn säkerhetsrådet finner, att

tvistens fortbestånd faktiskt kan antagas

sätta upprätthållandet av internationell

fred och säkerhet i fara,

skall det besluta, huruvida det skall

vidtaga i artikel 36 angivna åtgärder

eller föreslå sådana villkor för tvistens

lösning som det finner lämpliga.

Artikel 38.

Utan intrång i bestämmelserna i artiklarna

33—37 må säkerhetsrådet,

örn i en tvist, vilken som helst, samtliga

parter det begära, för parterna

framlägga förslag i och för fredlig

lösning av tvisten.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

CHAPTER VII.

ACTION WITH RESPECT TO

THREATS TO THE PEACE,

BREAGHES OF THE PEACE,

AND ACTS OF AGGRESSION.

Article 39.

The Security Council shall determine

the existence of any threat to

the peace, breach of the peace, or act

of aggression and shall make recommendations,

or decide what measures

shall be taken in accordance with

Artides 41 and 42, to maintain or

restore international peace and security.

Article 40.

In order to prevent an aggravation

of the situation, the Security Council

may, before making the recommendations

or deciding upon the measures

provided for in Article 39, call upon

the parties concemed to comply with

such provisional measures as it deems

necessary or desirable. Such provisional

measures shall be without prejudice

to the rights, claims, or position

of the parties concemed. The Security

Council shall duly take account of

failure to comply with such provisional

measures.

Article 41.

The Security Council may decide

what measures not involving the use

of armed forne are to be employed to

give effect to its decisions, and it may

call upon the Members of the United

Nations to apply such measures.

These may include complete or partial

interruption of economic relations

and of rall, sea, air, postal, telegraphic,

radio, and other means of

communication, and the severance of

diplomatic relations.

Article 42.

Should the Security Council consider

that measures provided for in

Article 41 would be inadequate or

CHAPITRE VII.

ACTION EN CAS DE MENACE

CONTRE LA PAIX, DE RUPTURE

DE LA PAIX ET D’ACTE

DIGRESSION.

Article 39.

Le Conseil de Sécurité constate

1’existence d’une menace contre la

paix, d’une rupture de la paix ou d’un

aete digression et fait des recommandations

ou décide quelles mesures

seront prises conformément aux arthies

41 et 42 pour maintenir ou rétablir

la paix et la sécurité internationales.

Article 40.

Afin d’empécher la situation de

s’aggraver, le Conseil de Sécurité,

avant de faire les recommandations ou

de décider des mesures å prendre conformément

å 1’article 39, peut inviter

les parties intéressées å se conformer

aux mesures provisoires qu’il juge nécessaires

ou souhaitables. Ces mesures

provisoires ne préjugent en rien les

droits, les prétentions ou la position

des parties intéressées. En cas de non

exécution de ces mesures provisoires,

le Conseil de Sécurité tient dument

compte de cette défaillance.

Article 41.

Le Conseil de Sécurité peut décider

quelles mesures n’impliquant pas

1’emploi de la forne armée doivent

étre prises pour donner effet å ses

décisions, et peut inviter les Membres

des Nations Unies å appliquer ces

mesures. Celles-ci peuvent comprendre

1’interruption complete ou partielle

des relations économiques et des Communications

ferroviaires, maritimes,

aériennes, postales, télégraphiques,

radio-électriques et des autres moyens

de communication, ainsi que la rupture

des relations diplomatiques.

Article 42.

Si le Conseil de Sécurité estime que

les mesures prévues å 1’article 41 seraient

inadéquates ou qu’elles se sont

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

KAPITEL VII.

INSKRIDANDE I HÄNDELSE AV

HOT MOT FREDEN, FREDSRROTT

OCH ANGREPPSHANDLINGAR.

Artikel 39.

Säkerhetsrådet fastställer förefintligheten

av hot mot freden, fredsbrott

eller angreppshandling och framlägger

förslag, eller fattar beslut örn vilka

åtgärder som skola vidtagas i

överensstämmelse med artiklarna 41

och 42 i syfte att upprätthålla eller

återställa internationell fred och säkerhet.

Artikel 40.

För att förebygga, att läget förvärras,

äger säkerhetsrådet, innan det

framlägger förslag eller beslutar örn

åtgärder enligt artikel 39, uppfordra

vederbörande parter att foga sig efter

sådana provisoriska åtgärder, som

rådet anser nödvändiga eller önskvärda.

Dylika provisoriska åtgärder

skola ej inverka på vederbörande parters

rättigheter, anspråk eller ställning.

Säkerhetsrådet skall taga vederbörlig

hänsyn till underlåtenhet att

foga sig efter dylika provisoriska åtgärder.

Artikel 41.

Säkerhetsrådet äger besluta, vilka

åtgärder, icke innebärande bruk av

vapenmakt, som skola användas för

att giva verkan åt dess beslut, och äger

uppfordra Förenta Nationernas medlemmar

att vidtaga sådana åtgärder.

Åtgärderna kunna innefatta fullständigt

Öller partiellt avbrytande av ekonomiska

förbindelser, järnvägs-, sjö-,

luft-, post-, telegraf- och radioförbindelser

samt annan samfärdsel ävensom

avbrytande av de diplomatiska

förbindelserna.

Artikel 42.

Finner säkerhetsrådet, att åtgärder

enligt artikel 41 skulle bliva otillräckliga

eller redan visat sig otillräckliga,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

havé proved to be inadequate, it may

tahe suell action by air, sea, or land

forces as may be necessary to maintain

or restore international peace and

security. Suell action may inelude demonstrations,

blockade, and other

operations by air, sea, or land forces

of Members of the United Nations.

Article 43.

1. All Members of the United Nations,

in order to contribute to the

maintenance of international peace

and security, undertake to make

available to the Security Council, on

its call and in accordance with a special

agreement or agreements, armed

forces, assistanceand facilities, including

rights of passage, necessary for

the purpose of maintaining international

peace and security.

2. Such agreement or agreements

shall govem the numbers and types

of forces, their degree of readiness

and general location, and the nature

of the facilities and assistance to be

provided.

3. The agreement or agreements

shall be negotiated as soon as possible

on the initiative of the Security Council.

They shall be concluded between

the Security Council and Members or

between the Security Council and

groups of Members and shall be subject

to ratification by the signatory

States in accordance with their respective

constitutional processes.

Article 44.

When the Security Council has decided

to use force it shall, before

calling upon a Member not represented

on it to provide armed forces in

fulfilment of the obligations assumed

under Article 43, invite that Member,

if the Member so desires, to participate

in the decisions of the Security

Council concerning the employment

of contingents of that Member’s armed

forces.

révélées telles, il peut entreprendre,

au moyen de forces aériennes, navales

ou terrestres, toute action qu’il juge

nécessaire au maintien ou au rétablissement

de la paix et de la sécurité

internationales. Cette action peut comprendre

des demonstrations, des mesures

de blocus et d’autres opérations

exécutées par des forces aériennes,

navales ou terrestres de Membres des

Nations Unies.

Article 43.

1. Tous les Membres des Nations

Unies, arin de contribuer au maintien

de la paix et de la sécurité internationales,

s’engagent å mettre å la disposition

du Conseil de Sécurité, sur

son invitation et conformément å un

accord spécial ou å des accords spéciaux,

les forces armées, 1’assistance

et les facilités, y compris le droit de

passage, nécessaires au maintien de la

paix et de la sécurité internationales.

2. L’accord ou les accords susvisés

fixeront les effeetifs et la nature de

ees forces, leur degré de préparation

et leur emplacement général, ainsi que

la nature des facilités et de 1’assistance

å fournir.

3. L’accord ou les accords seront

négociés aussitöt que possible, sur

1’initiative du Conseil de Sécurité. Ils

seront conclus entre le Conseil de Sécurite

et des Membres de 1’Organisation,

ou entre le Conseil de Sécurité

et des groupes de Membres de 1’Organisation,

et devront étre ratifiés par

les Etats signataires selon leurs régles

constitutionnelles respectives.

Article 44.

Lorsque le Conseil de Sécurité a

décidé de recourir å la force, il doit,

avant d’inviter un Membre non représenté

au Conseil å fournir des obligations

contractées en vertu de l’article

43, convier ledit Membre, si celuici

le désire, å participer aux décisions

du Conseil de Sécurité touchant l’emploi

de contingents des forces armées

de ce Membre.

opaginerad Kontrollera mot PDF

äger rådet företaga sådant inskridande

medelst luft-, sjö- eller ^^stridskrafter,

som må befinnas nödvändigt

för att upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet. Dessa

åtgärder kunna innefatta demonstrationer,

blockad samt andra operationer

av luft-, sjö- och lantstridskrafter

tillhörande medlemmar av

Förenta Nationerna.

Artikel 43.

1. För att bidraga till upprätthållande

av internationell fred och säkerhet

utfästa sig Förenta Nationernas

samtliga medlemmar att, på säkerhetsrådets

anmodan och enligt

särskilt avtal eller särskilda avtal,

ställa till rådets förfogande de väpnade

styrkor, det bistånd och de förmåner,

däribland rätt till passage, som

äro nödvändiga för upprätthållande

av internationell fred och säkerhet.

2. Detta eller dessa avtal skola

fastställa styrkornas numerär och beskaffenhet,

beredskapsgrad och allmänna

förläggning samt arten av de

förmåner och det bistånd, som skola

lämnas.

3. Avtalet eller avtalen skola på

säkerhetsrådets initiativ träffas så

snart som möjligt. De skola slutas

mellan säkerhetsrådet och medlemmar

eller mellan säkerhetsrådet och

grupper av medlemmar och skola ratificeras

av signatärstatema i den

ordning, som deras statsförfattningar

föreskriva.

Artikel 44.

När säkerhetsrådet beslutit bruka

vapenmakt, skall rådet, innan det

anmodar medlem, som ej är företrädd

däri, att ställa väpnade styrkor

till förfogande för fullgörande av dess

förpliktelser enligt artikel 43, inbjuda

sådan medlem att, örn den så önskar,

deltaga i säkerhetsrådets beslut rörande

användandet av förhand ur medlemmens

väpnade styrkor.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Ar tide 45.

In order to enable the United Nations

to take urgent military measures,

Members shall hold immediately

available national air-force contingents

for combined international

enforcement action. The strength

and degree of readiness of these contingents

and plans for their combined

action shall be determined, within

the limits laid down in the special

agreement or agreements referred to

in Artide 43, by the Security Council

with the assistance of the Military

Staff Committee.

Artide 46.

Plans för the application of armed

force shall be made by the Security

Council with the assistance of the

Military Staff Committee.

Artide 47.

1. There shall be established a Military

Staff Committee to advise and

assist the Security Council on all

questions relating to the Security

Council’s military requirements for

the maintenance of international

peace and security, the employment

aud command of forces placed at its

disposal, the regulation of armaments,

and possible disarmament.

2. The Military Staff Committee

shall consist of the Chiefs of Staff of

the permanent members of the Security

Council or their representatives.

Any Member of the United Nations

not permanently represented on the

Committee shall be invited by the

Committee to be associated with it

wilen the efficient discharge of the

Committee’s responsibilities requires

the participation of that Member in

its work.

3. The Military Staff Committee

shall be responsible under the Security

Council for the strategic direction

of any armed forces placed at the

disposal of the Security Council.

Questions relating to the command of

such forces shall be worked out subsequently.

Artide 45.

Afin de permettre ä 1’Organisation

de prendre d’urgence des mesures

d’ordre militaire, des Membres des

Nations Unies maintiendront des contingents

nationaux de forces aériennes

immédiatement utilisables en vue de

l’exécution combinée d’une action

coercitive internationale. Dans les limites

prévues par 1’accord spécial ou

les accords spéciaux mentionnés å

1’article 43, le Conseil de Sécurité, avec

l’aide du Comité d’Etat-Major, fixe

1’importance et le degré de préparation

de ees contingents et établit des

plans prévoyant leur action combinée.

Artide 46.

Les plans pour 1’emploi de la force

armée sont établis par le Conseil de

Sécurité avec 1’aide du Comité d’EtatMajor.

Artide 47.

1. Il est établi un Comité d’EtatMajor

chargé de conseiller et d’assister

le Conseil de Sécurité pour tout ce

qui concerne les moyens d’ordre militaire

nécessaires au Conseil pour maintenir

la paix et la sécurité internationales,

1’emploi et le commandement

des forces mises å sa disposition, la

réglementation des armements et le

désarmement éventuel.

2. Le Comité d’Etat-Major se compose

des chefs d’Etat-Ma.jor des

membres permanents du Conseil de

Sécurité ou de leurs représentants. Il

convie tout Membre des Nations Unies

qui n’est pas représenté au Comité

(Tune fason permanente å s’associer

å lui, lorsque la participation de ce

Membre ä ses travaux lui est nécessaire

pour la bonne exécution de sa

täche.

3. Le Comité d’Etat-Major est responsable,

sous 1’autorité du Conseil de

Sécurité, de la direction stratégique

de toutes forces armées mises å la

disposition du Conseil. Les questions

relatives au commandement de ees

forces seront réglées ultérieurement.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Artikel 45.

I syfte att sätta Förenta Nationerna

i stånd att vidtaga brådskande militära

åtgärder skola medlemmarna

hålla förband ur sina luftstridskrafter

omedelbart tillgängliga för samordnad

internationell tvångsaktion.

Dessa förbands styrka och beredskapsgrad

ävensom planer för deras

samverkan skola, inom de gränser,

vilka upp dragits i det eller de särskilda

avtal som avses i artikel 43,

fastställas av säkerhetsrådet med biträde

av det militära stabsutskottet.

Artikel 46.

Planer för användande av vapenmakt

skola uppgöras av säkerhetsrådet

med biträde av det militära stabsutskottet.

Artikel 47.

1. Ett militärt stabsutskott skall

upprättas med uppgift att lämna säkerhetsrådet

råd och bistånd i alla

frågor rörande rådets militära behov

för upprätthållande av internationell

fred och säkerhet, rörande bruk av

och befäl över styrkor, som ställts till

dess förfogande, rörande reglering av

rustningarna och rörande eventuell

nedrustning.

2. Det militära stabsutskottet består

av de ständiga medlemmarnas i säkerhetsrådet

stabschefer eller ombud för

dessa. Varje medlem av Förenta Nationerna,

som ej är ständigt företrädd

i utskottet, skall inbjudas av utskottet

att ansluta sig till detsamma, när

ett verksamt fullgörande av utskottets

åligganden kräver att ifrågavarande

medlem deltager i dess arbete.

3. Det militära stabsutskottet är

under säkerhetsrådet ansvarigt för

den strategiska ledningen av alla väpnade

styrkor, som ställts till rådets

förfogande. Frågor rörande befälet

över dylika styrkor skola senare avgöras.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

4. The Military Staff Committee,

with the authorization of the Security

Council and after consultation with

appropriate regional agencies, may

establish regional subcommittees.

Aloicie 48.

1. The action required to carry out

the decisions of the Security Council

for the maintenance of international

peace and security shall be taken by

all the Members of the United Nations

or by some of them, as the Security

Council may determine.

2. Suell decisions shall be carried

out by the Members of the United

Nations directly and through their

action in the appropriate international

agencies of winch they are members.

Artide 49.

The Members of the United Nations

shall joln in affording mutual assistance

in carrying out the measures

decided upon by the Security Council.

Artide 50.

If preventive or enforcement measures

against any state are taken by

the Security Council, any other state,

whether a Member of the United Nations

or not, which finds itself confronted

with special economic problems

arising from the carrying out

of those measures shall havé the right

to consult the Security Council with

regard to a solution of those problems.

Artide 51.

Nothing in the present Charter shall

impair the inherent right of individual

or collective self-defense if an

armed attack occurs against a Member

of the United Nations, until the

Securitv Council has taken the measures

necessary to maintain international

peace and security. Measures

taken by Members in the exercise of

this right of self-defense shall be immediately

reported to the Security

Council and shall not in any way

4. Des sous-comités régionaux du

Comité d’Etat-Major peuvent étre

établis par lui avec 1’autorisation du

Conseil de Sécurité et apres consultation

des organismes régionaux appropriés.

Artide 48.

1. Les mesures nécessaires å l’exécution

des décisions du Conseil de Sécurité

pour le maintien de la paix et

de la sécurité internationales sont

prises par torn les Membres des Nations

Unies ou certains d’entre eux,

selon 1’appréciation du Conseil.

2. Ces décisions sont exécutées par

les Membres des Nations Unies direetement

et grace å leur action dans

les organismes internationaux appropriés

dont ils font partie.

Artide 49.

Les Membres des Nations Unies

s’associent pour se préter mutuellement

assistance dans 1’exécution des

mesures arrétées par le Conseil de

Sécurité.

Artide 50.

Si un Etat est 1’objet de mesures

préventives ou coercitives prises par

le Conseil de Sécurité, tout autre Etat,

qu’il soit ou non Membre des Nations

Unies, s’il se trouve en présence de

diffieultés économiques particuliéres

dues å 1’exécution desdites mesures,

a le droit de consulter le Conseil de

Sécurité au sujet de la solution de ces

diffieultés.

Artide 51.

Aucune disposition de la présente

Chade ne pörte atteinte au droit naturelle

de légitime défense, individuel^

ou collective, dans le cas ou un

Membre des Nations Unies est 1’objet

d’une agression armée, jusqu’å ce que

le Conseil de Sécurité ait pris les mesures

nécessaires pour maintenir la

paix et la sécurité internationales. Les

mesures prises par des Membres dans

1’exercice de ce droit de légitime défense

sont immédiatement portées å

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

4. Det militära statsutskott^ äger

med säkerhetsrådets bemyndigande

och efter samråd med ifrågakommande

regionala organ tillsätta regionala

underutskott.

Artikel 48.

1. Åtgärd, som erfordras för att

verkställa säkerhetsrådets beslut för

upprätthållande av internationell fred

och säkerhet, skall vidtagas av samtliga

medlemmar av Förenta Nationerna

eller av vissa bland dem, allt efter

säkerhetsrådets bestämmande.

2. Sådana beslut skola verkställas

av Förenta Nationernas medlemmar

direkt och genom deras verksamhet

inom ifrågakommande internationella

organ, till vilka de äro anslutna.

Artikel 49.

Förenta Nationernas medlemmar

skola inbördes lämna varandra bistånd

vid verkställande av de åtgärder

vilka säkerhetsrådet beslutat.

Artikel 50.

Därest förebyggande åtgärder eller

tvångsåtgärder mot någon stat vidtagas

av säkerhetsrådet, skall varje annan

stat, vare sig medlem av Förenta

Nationerna eller icke, som finner sig

ställd inför särskilda ekonomiska problem,

uppkomna som följd av verkställandet

av dessa åtgärder, äga rätt

att rådföra sig med säkerhetsrådet beträffande

lösningen av dessa problem.

Artikel 51.

Ingen bestämmelse i denna stadga

inskränker den naturliga rätten till

individuellt eller kollektivt självförsvar

i händelse av ett väpnat angrepp

mot någon medlem av Förenta Nationerna,

intill dess att säkerhetsrådet

vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande

av internationell fred och säkerhet.

Åtgärder vidtagna av medlemmar

under utövande av denna rätt

lil! självförsvar skola omedelbart inberällas

till säkerhetsrådet och skola

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

affect the authority and responsibility

of the Security Council under the

present Charter to take at any time

such action as it deems necessary in

order to maintain or restore international

peace and security.

CHAPTER VIII.

REGIONAL ARRANGEMENTS.

Ar tide 52.

1. Nothing in the present Charter

precludes the existence of regional

arrangements or agencies for dealing

with such matters relating to the

maintenance of international peace

and security as are appropriate for

regional action, provided that such

arrangements or agencies and their

activities are consistent with the Purposes

and Principles of the United

Nations.

2. The Members of the United Nations

entering into such arrangements

or constituting such agencies shall

make every effort to achieve pacific

settlement of local disputes through

such regional arrangements or by such

regional agencies before referring

them to the Security Council.

3. The Security Council shall encourage

the development of pacific

settlement of local disputes through

such regional arrangements or by such

regional agencies elther on the initiative

of the States concemed or by

reference from the Security Council.

4. Tilis Article in no way impairs

the application of Artides 34 and 35.

Article 53.

1. The Security Council shall,

where appropriate, utilize such regional

arrangements or agencies för enforcement

action under its authority.

But no enforcement action shall be

taken under regional arrangements or

bv regional agencies without the

authorization of the Security Council,

la connaissance du Conseil de Sécurité

et n’affectent en rien le pouvoir

et le devoir qu’a le Conseil, en vertu

de la présente Charte, d’agir å tout

moment de la maniére qu’il juge nécessaire

pour maintenir ou rétablir la

paix et la sécurité internationales.

CHAPITRE VIII.

ACCORDS REGIONAUX.

Article 52.

1. Aucune disposition de la présente

Charte ne s’oppose å 1’existence d’accords

ou d’organismes régionaux destinés

å régler les affaires qui, touchant

au maintien de la paix et de la sécurité

internationales, se prétent å une action

de caractére régional, pourvu que ees

accords ou ees organismes et leur activité

soient compatibles avec les Buts

et les Principes des Nations Unies.

2. Les Membres des Nations Unies

qui concluent ees accords ou constituent

ees organismes doivent faire tous

leurs efforts pour régler d’une maniére

pacifique, par le moyen desdits

accords ou organismes, les différends

d’ordre local, avant de les soumettre

au Conseil de Sécurité.

3. Le Conseil de Sécurité encourage

le développement du réglement pacifique

des différends d’ordre local par

le moyen de ees accords ou de ees

organismes régionaux, soit sur l’initiative

des Etats intéressés, soit sur

renvoi du Conseil de Sécurité.

4. Le présent article n’affecte en

rien 1’application des artides 34 et 35.

Article 53.

1. Le Conseil de Sécurité utilise,

s’il y a lieu, les accords ou organismes

régionaux pour 1’application des mesures

coercitives prises sous son autorité.

Toutefoäs, aucune action coercitive

ne sera entreprise en vertu d’accords

régionaux ou par des organismes

régionaux sans 1’autorisation

opaginerad Kontrollera mot PDF

ej i något avseende inverka på säkerhetsrådets

rätt och skyldighet enligt

denna stadga att vid varje tillfälle

handla på sätt, som rådet anser nödvändigt

för att upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet.

KAPITEL VIII.

REGIONALA AVTAL.

Artikel 52.

1. Ingen bestämmelse i denna stadga

utesluter regionala avtal eller organ

för behandling av sådana angelägenheter

rörande upprätthållandet

av internationell fred och säkerhet,

som lämpa sig för regionala åtgärder,

under förutsättning att dessa avtal eller

organ och deras verksamhet äro

förenliga med Förenta Nationernas

ändamål och grundsatser.

2. De medlemmar av Förenta Nationerna,

vilka träffa sådana avtal eller

upprätta sådana organ, skola göra

sitt yttersta för att åstadkomma fredlig

lösning av lokala tvister genom

dylika regionala avtal eller organ, innan

de hänskjuta dem till säkerhetsrådet.

3. Säkerhetsrådet skall främja utvecklingen

av fredlig lösning av lokala

tvister genom sådana regionala avtal

eller organ, vare sig på vederbörande

staters initiativ elller efter hänvisning

från säkerhetsrådet.

4. Genom denna artikel inskränkes

icke i något avseende tillämpningen

av artiklarna 34 och 35.

Artikel 53.

1. Säkerhetsrådet skall, när så är

lämpligt, använda sådana regionala

avtal eller organ för tvångsåtgärder

under dess myndighet. Utan säkerhetsrådets

bemyndigande må dock

tvångsåtgärder ej företagas enligt regionala

avtal eller av regionala organ,

med undantag av åtgärder mot fien
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

with the exception of measures

against any enemy State, as defined

in paragraph 2 of this Artide, provided

för pursuant to Article 107 or

in regional arrangements directed

against renewal of aggressive policy

on the part of any such stafe, until

suell time as the Organization may,

on request of the Governments concerned,

be charged with the responsibility

för preventing further aggresssion

by such a stafe.

2. The term enemy stafe as med

in paragraph 1 of this Article applies

to any State which during the Second

World War has been an enemy of

any signatory of the present Charter.

Article 54.

The Security Council shall at all

times be kept tully informed of activities

undertaken or in contemplation

under regional arrangements or

by regional agencies for the maintenance

of international peace and security.

CHAPTER IX.

INTERNATIONAL ECONOMIC AND

SOCIAL COOPERATION.

Article 55.

With a view to the ereation of conditions

of stability and well-being

which are necessary for peaceful and

friendly relations among nations based

on respect for the principle of equal

rights and self-determination of peoples,

the United Nations shall promote:

a. liigher standards of living, full

employment, and conditions of economic

and social progress aud development;
b.

Solutions of international economic,

social, health, and related

du Conseil de Sécurité; sont exceptées

les mesures contre tout Etat ennemi au

sens de la définition donnée au paragraphe

2 du present article, prévues

en application de 1’article 107 ou dans

les accords régionaux dirigés contre

la reprise, par un tel Etat, dine politique

digression, jusqu’au moment

ou 1’Organisation pourra, å la demande

des gouvemements intéressés,

étre chargée de la tåche de prévenir

toute nouvelle agression de la part

din tel Etat.

2. Le terme “Etat ennemi,” employé

au paragraphe 1 du present article,

sipplique å tout Etat qui, au

cours de la seconde guerre mondiale,

a été 1’ennemi de lin queleonque des

signataires de la présente Charge.

Article 54.

Le Conseil de Sécurité doit, en tout

temps, étre tenu pleinement au courant

de toute action entreprise ou envisagée

en vertu d’accords régionaux

ou par des organismes régionaux,

pour le maintien de la paix et de la

sécurité internationales.

CHAPITRE IX.

COOPERATION ECONOMIQUE ET

SOCIALE INTERNATIONALE.

Article 55.

En vue de erder les conditions de

stabilité et de bien-étre nécessaires

pour assurer entre les nations des relations

pacifiques et amicales fondées

sur le respect du principe de 1’égalité

des droits des peuples et de leur droit

å disposer d’eux-mémes, les Nations

Unies favoriseront:

a. le relévement des niveaux de vie,

le plein emploi et des conditions de

progrés et de développement dans

1 ordre économique et social;

b. la solution des problémes internationaux

dans les domaines écono
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

destat i den i moment 2 av denna artikel

angivna mening, vilka avses enligt

artikel 107 eller i regionala avtal

riktade mot en förnyad angrepp spolitik

från sådan stats sida, intill dess

organisationen på begäran av vederbörande

regeringar må bliva ålagd

uppgiften att förebygga ytterligare

angrepp från sådan stat.

2. Den i moment 1 av denna artikel

brukade benämningen fiendestat

avser varje stat, som under det andra

världskriget varit fiende till någon av

denna stadgas signatärmakter.

Artikel 54.

Säkerhetsrådet skall städse hållas

fullständigt underrättat örn den verksamhet

för upprätthållande av internationell

fred och säkerhet, som bedrives

eller planeras jämlikt regionala

avtal eller av regionala organ.

KAPITEL IX.

INTERNATIONELLT EKONOMISKT

OCH SOCIALT

SAMARBETE.

Artikel 55.

I syfte att skapa de stadgade förhållanden

och det välstånd, som äro

nödvändiga för fredliga och vänskapliga,

på aktning för principen örn folkens

lika rättigheter och självbestämmanderätt

grundade förbindelser mellan

nationerna, skall Förenta Nationerna

främja:

a) högre levnadsstandard, full sysselsättning

samt framåtskridande och

utveckling i ekonomiskt och socialt

avseende;

b) lösandet av internationella ekonomiska,

sociala, hälsovårds- och när
Bihang

till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 196.

9

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

problems; and international cultural

and educational cooperation; and

c. universal inspect for, and observance

of, human rights and fundamental

freedoms for all without distichon

as to race, sex, language, or

religion.

Artide 56.

All Members pledge themselves to

take joint and separate adlon in cooperation

with the Organization for

the achievement of the purposes set

forth in Artide 55.

Artide 57.

1. The various specialized agencies,

established by intergovemmental

agreement and having wide international

responsibilities, as defined in

their hasie instruments, in economic,

social, cultural, educational, health,

and related fields, shall be brought

into relationship with the United Nations

in accordance with the provisions

of Artide 63.

2. Such agencies thus brought into

relationship with the United Nations

are hereinafter referred to as specialized

agencies.

Artide 58.

The Organization shall make recommendations

för the coordination

of the policies and activities of the

specialized agencies.

Artide 59.

The Organization shall, where appropriate,

initiate negotiations among

the states concerned for the ereation

of any new specialized agencies required

for the accomplishment of the

purposes set forth in Artide 55.

Artide 60.

Responsibility for the discharge of

the funetions of the Organization set

forth in this Chapter shall be vested

mique, social, de la santé publique et

autres problémes connexes; et la coopération

internationale dans les domaines

de la eulture intellectuelle et

de l’éducation;

c. le respect universel et effeetif des

droits de Thomine et des libertés fondamentales

pour tous, sans distinetion

de race, de sexe, de langue ou de religion.

Artide 56.

Les Membres s’engagent, envue d’atteindre

les buts énoncés å T artide 55,

å agir, tant conjointement que séparément,

en coopération avec 1’Organisation.

Artide 57.

1. Les diverses institutions spécialisées

créées par accords intergouvernementaux

et pourvues, aux termes

de leurs statuts, d’attributions internationales

étendues dans les domaines

économique, social, de la eulture intellectuelle

et de 1’éducation, de la

santé publique et autres domaines connexes,

sont reliées å 1’Organisation

conformément aux dispositions de

1’article 63.

2. Les institutions ainsi reliées å

1’Organisation sont désignées ci-aprés

pär 1’expression »Institutions spécialisées».

Artide 58.

L’Organisation fait des recommandations

en vue de coordonner les programmes

et activités des institutions

spécialisées.

Artide 59.

L’Organisation provoque, lorsqu’il

y a lieu, des négociations entre les

Etats intéressés en vue de la création

de toutes nouvelles institutions spécialisées

nécessaires pour atteindre les

buts énoncés ä 1’article 55.

Artide 60.

L’Assemblée Générale et, sous son

autorité, le Conseil Économique et Social

qui dispose å cet effet des pou
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

besläktade problem; internationellt

samarbete i kultur- och uppfostringsfrågor;

samt

115

c) allmän aktning för och respekterande

av mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter för alla utan

åtskillnad med avseende på ras, kön,

språk eller religion.

Artikel 56.

Alla medlemmar förbinda sig att

såväl samfällt som var för sig vidtaga

åtgärder i samarbete med organisationen

för att uppnå i artikel 55 angivna

ändamål.

Artikel 57.

1. De olika fackorgan, som upprättats

genom mellanstatliga överenskommelser

och hava vittgående, i deras

statuter fastställda internationella

åligganden på ekonomiska, sociala,

kulturella, uppfostras-, hälsovårdsoch

närbesläktade områden, skola

anknytas till Förenta Nationerna i

överensstämmelse med föreskrifterna

i artikel 63.

2. Organ, som på detta sätt anknutits

till Förenta Nationerna, benämnas

i det följande »fackorgan».

Artikel 58.

Organisationen skall framlägga

förslag angående samordnande av

fackorganens arbetsprogram och

verksamhet.

Artikel 59.

Organisationen skall, där så är

lämpligt, taga initiativ till förhandlingar

mellan ifrågakommande stater

i syfte att upprätta sådana nya fackorgan,

som må erfordras för uppnående

av de ändamål, vilka angivas i

artikel 55.

Artikel 60.

Ansvaret för fullgörande av organisationens

i detta kapitel angivna

uppgifter åvilar generalförsamlingen

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

in the General Assemblé'' and, under

the authority of the General Assembly,

in the Economic and Social Council,

which shall havé for this purpose

the powers set forth in Chapter

X.

CHAPTER X.

THE ECONOMIC AND SOCIAL

COUNCIL.

Composition.

Article 61.

1. The Economic and Social

Council shall consist of eighteen Members

of the United Nations elected

by the General Assembly.

2. Subject to the provisions of

paragraph 3, six members of the Economic

and Social Council shall be

elected each year for a term of three

years. A retning member shall be eligible

for immediate re-election.

3. At the first election, eighteen

members of the Economic and Social

Council shall be chosen. The term

of office of six members so chosen

shall expire at the end of one year,

and of six other members at the end

of two years, in accordance with arrangements

made by the General Assembly.

4. Each member of the Economic

and Social Council shall havé one

representative.

Functions and Powers.

Article 62.

1. The Economic and Social Council

may make or initiate studies and

reports with respect to international

economic, social, cultural, educational,

health, and related matters and

may make recommendations with

respect to any such matters to the

General Assembly to the Members of

the United Nations, and to the specialized

agencies concerned.

voirs qui lui sont attribués aux termes

du Chapitre X, sont chargés de remplir

les fonctions de 1’Organisation

énoncées au présent chapitre.

CHAPITRE X.

CONSEIL ECONOMIQUE ET

SOCIAL.

Composition.

Article 61.

1. Le Conseil Economique et Social

se compose de dix-huit Membres

des Nations Unies, élus par 1’Assemblée

Générale.

2. Sous réserve des dispositions du

paragraphe 3, six membres du Conseil

Economique et Social sont élus chaque

année pour une période de trois

ans. Les membres sortants sont immédiatement

rééligibles.

3. Dix-huit membres du Conseil

Economique et Social sont désignés

lors de la premiére élection. Le mandat

de six de ees membres expirera au

bout d’un an et celui de six autres

membres au bout de deux ans, selon

les dispositions prises par l’Assemblée

Générale.

4. Chaque membre du Conseil Economique

et Social a un représentant

au Conseil.

Fonctions et Pouvoirs.

Article 62.

1. Le Conseil Economique et Social

peut faire ou provoquer des études et

des rapports sur des questions internationales

dans les domaines économique,

social, de la eulture intellectuelle

et de 1’éducation, de la santé

publique et autres domaines connexes

et peut adresser des recommandations

sur toutes ees questions å 1’Assemblée

Générale, aux Membres de 1’Organisation

et aux institutions spécialisées

intéressées.

opaginerad Kontrollera mot PDF

och under dess myndighet det ekonomiska

och sociala rådet, som för detta

ändamål skall hava i kapitel X närmare

angivna befogenheter.

KAPITEL X.

EKONOMISKA OCH SOCIALA

RÅDET.

Sammansättning.

Artikel 61.

1. Det ekonomiska och sociala rådet

består av aderton medlemmar av

Förenta Nationerna, som väljas av

generalförsamlingen.

2. Med förbehåll för vad i moment

3 stadgas skola sex medlemmar

av det ekonomiska och sociala rådet

årligen väljas för en tid av tre år.

Avgående medlem kan omedelbart

återväljas.

3. Vid det första valet skola aderton

medlemmar av det ekonomiska

och sociala rådet utses. Mandattiden

för sex av de sålunda valda medlemmarna

skall utlöpa efter ett år och

för sex andra medlemmar efter två

år, i den ordning varom generalförsamlingen

beslutar.

4. Varje medlem av det ekonomiska

och sociala rådet skall där företrädas

av ett ombud.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 62.

1. Det ekonomiska och sociala rådet

äger utarbeta eller taga initiativ

till undersökningar och rapporter avseende

internationella ekonomiska,

sociala, kulturella, uppfostrings-, hälsovårds-

och närbesläktade angelägenheter

samt äger framställa förslag

i alla sådana angelägenheter till generalförsamlingen,

Förenta Nationernas

medlemmar och vederbörande fackorgan.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

2. It may make recommendations 2. Il peut faire des recommandafor

the purpose of promoting respect tions en vue d’assurer le respect effecfor,

and observance of, human rights tif des droits de Thomine et des liberand

fundamental freedoms for all. tés fondamentales pour tous.

3. It may prepare draft conven- 3. Il peut, sur des questions de sa

tions for submission to the General compétence, préparer des projets de

Assembly with respect to matters fall- convention pour les soumettre å 1’Asing

within its competence. semblée Générale.

4. It may call, in accordance with 4. Il peut convoquer, conformément

the rules prescribed by the United aux régles fixées pär 1’Organisation,

Nations, international conferences on des conférences internationales sur des

matters falling within its competence. questions de sa compétence.

Ar tide 63.

1. The Economic and Social Council

may enter into agreements with

any of the agencies referred to in Articie

57, defining the terms on which

the agency concerned shall be brought

into relationship with the United Nations.

Such agreements shall be subject

to approval by the General Assembly.

2. It may coordinate the activities

of the specialized agencies through

consultation with and recommendations

to such agencies and through

recommendations to the General Assembly

and to the Members of the

United Nations.

Article 64.

1. The Economic and Social Council

may take appropriate steps to obtain

regular reports from the specialized

agencies. It may make arrangements

with the Members of the

United Nations and with the specialized

agencies to obtain reports on the

steps taken to give effect to its own recommendations

and to recommendations

on matters falling within its competence

made by the General assembly.

2. It may communicate its observations

on these reports to the General

Assembly.

Article 65.

The Economic and Social Council

may furnish information to the Security

Council and shall assist the

Security Council upon its request.

Article 63.

1. Le Conseil Economique et Social

peut conclure avec toute institution

visée å Tarticle 57, des accords fixant

les conditions dans lesquelles cette

institution sera reliée å 1’Organisation.

Ces accords sont soumis å Tapprobation

de TAssemblée Générale.

2. Il peut coordonner 1’activité des

institutions spécialisées en se concertant

avec elles, en leur adressant des

recommandations, ainsi qu’en adressant

des recommandations å TAssemblée

Générale et aux Membres des Nations

Unies.

Article 64.

1. Le Conseil Economique et Social

peut prendre toutes mesures utiles

pour recevoir des rapports réguliers

des institutions spécialisées. Il peut

s’entendre avec les Membres de T Organisation

et avec les institutions spécialisées

afin de recevoir des rapports

sur les mesures prises en exécution de

ses propres recommandations et des

recommandations de TAssemblée Générale

sur des objets relevant de la

compétence du Conseil.

2. Il peut communiquer å TAssemblée

Générale ses observations sur ces

rapports.

Article 65.

Le Conseil Economique et Social

peut fournir des informations au Conseil

de Sécurité et 1’assister si celui-ci

le demande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2. Rådet äger framställa förslag i

syfte att främja aktning för och respekterande

av mänskliga rättigheter

och grundläggande friheter för alla.

3. Rådet äger utarbeta och underställa

generalförsamlingen förslag till

internationella avtal rörande angelägenheter,

som falla inom dess behörighet.

4. Rådet äger enligt av Förenta

Nationerna fastställda föreskrifter

sammankalla internationella konferenser

i angelägenheter, som falla inom

dess behörighet.

Artikel 63.

1. Det ekonomiska och sociala rådet

äger med ettvart av de organ, som

omförmälas i artikel 57, sluta avtal,

vari de villkor fastställas, på vilka

ifrågavarande organ skall anknytas

till Förenta Nationerna. Sådana avtal

skola underställas generalförsamlingen

för godkännande.

2. Rådet må samordna fackorganens

verksamhet genom att samråda

med och framlägga förslag för dylika

organ samt genom förslag till generalförsamlingen

och till Förenta Nationernas

medlemmar.

Artikel 64.

1. Det ekonomiska och sociala rådet

äger vidtaga lämpliga åtgärder för

att erhålla regelbundna rapporter

från fackorganen. Rådet äger träffa

uppgörelse med Förenta Nationernas

medlemmar och med fackorganen för

att erhålla rapporter rörande de åtgärder

som vidtagits för genomförande

av rådets egna förslag samt av

generalförsamlingens förslag i angelägenheter,

som fålla inom rådets behörighet.

2. Rådet må delgiva generalförsamlingen

sina erinringar med anledning

av dessa rapporter.

Artikel 65.

Det ekonomiska och sociala rådet

äger ställa upplysningar till säkerhetsrådets

förfogande och skall biträda

säkerhetsrådet på dess begäran.

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Artide 66.

1. The Economic and Social Council

shall perform suell funetions as

fall within its competence in connection

with the carrying out of the recommendations

of the General Assembly.

2. It may, with the approval of the

General Assembly, perform services

at the request of Members of the

United Nations and at the request of

specialized agencies.

3. It shall perform such other

funetions as are specified elsewhere

in the present Charter or as may be

assigned to it by the General Assembly.

V oting.

Article 67.

1. Each member of the Economic

and Social Council shall havé one

vote.

2. Decisions of the Economic and

Social Council shall be made by a

majority of the members present and

voting.

Procedure.

Article 68.

The Economic and Social Council

shall set up commissions in economic

and social fields and for the promotion

of human rights, and such

other commissions as may berequired

for the performance of its funetions.

Article 69.

The Economic and Social Council

shall invite any Member of the United

Nations to participate, without vote,

in its deliberations on any matter of

particular concern to that Member.

Article 66.

1. Le Conseil Economique et Social,

dans 1’exécution des recommandations

de l’Assemblée Générale, s’acquitte de

toutes les fonetions qui entrent dans

sa compétence.

2. Il peut, avec 1’approbation de

1’Assemblée Générale, rendre les services

qui lui seraient demandés par

des Membres de 1’Organisation ou par

des institutions spécialisées.

3. Il s’acquitte des autres fonetions

qui lui sont dévolues dans d’autres

parties de la présente Charte ou qui

peuvent lui étre attribuées par l’Assemblée

Générale.

Vote.

Article 67.

1. Chaque membre du Conseil Economique

et Social dispose d’une voix.

2. Les décisions du Conseil Economique

et Social sont prises å la majorité

des membres présents et votant.

Procédure.

Article 68.

Le Conseil Economique et Social

institue des commissions pour les

questions économiques et sociales et le

progrés des droits de 1’homme ainsi

que toutes autres commissions nécessaires

å 1’exercice de ses fonetions.

Article 69.

Le Conseil Economique et Social,

lorsqu’il examine une question qui intéresse

particuliérement un Membre

de 1’Organisation, convie celui-ci å

participer, sans droit de vote, å ses

délibérations.

Article 70.

The Economic and Social Council

may make arrangements for representatives

of the specialized agencies

to participate, without vote, in its deliberations

and in those of the commissions

established by it, and for its

Article 70.

Le Conseil Economique et Social

peut prendre toutes dispositions pour

que dep représentants des institutions

spécialisées participent, sans droit de

vote, å ses délibérations et å celles des

commissions instituées pär lui, et pour

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Artikel 66.

1. Det ekonomiska och sociala rådet

skall i samband med genomförandet

av generalförsamlingens förslag

fullgöra sådana uppgifter, som falla

inom rådets behörighet.

2. Rådet må med generalförsamlingens

godkännande utföra tjänster

på begäran av Förenta Nationernas

medlemmar och av fackorgan.

3. Rådet skall i övrigt fullgöra de

uppgifter, som äro angivna annorstädes

i denna stadga eller som må

tilldelas det av generalförsamlingen.

Omröstning.

Artikel 67.

1. Varje medlem av det ekonomiska

och sociala rådet har en röst.

2. Det ekonomiska och sociala

rådets beslut fattas av flertalet av

närvarande och röstande medlemmar.

Förfarande.

Artikel 68.

Det ekonomiska och sociala rådet

skall tillsätta utskott för ekonomiska

och sociala frågor samt för främjande

av mänskliga rättigheter ävensom

de övriga utskott, sorn må erfordras

för fullgörande av dess uppgifter.

Artikel 69.

Det ekonomiska och sociala rådet

skall inbjuda medlem av Förenta

Nationerna att utan rösträtt deltaga i

rådets överläggningar i varje angelägenhet

av särskilt intresse för ifrågavarande

medlem.

Artikel 70.

Det ekonomiska och sociala rådet

äger träffa anstalter för att bereda representanter

för fackorganen tillfälle

att utan rösträtt deltaga i rådets och

i de av detta upprättade utskottens

överläggningar samt för att bereda rå
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

representatives to participate in the

deliberations of the specialized agencies.

Articie 71.

The Economic and Social Council

may make suitable arrangements for

consultation with non-governmental

organizations which are concemed

with matters within its competence.

Such arrangements may be made

with international organizations and,

where appropriate, with national organizations

after consultation with

the Member of the United Nations

concerned.

Ar tide 72.

1. The Economic and Social Council

shall adopt its own rules of procedure,

including the method of selecting

its President.

2. The Economic and Social Council

shall meet as required in accordance

with its rules, which shall include

provision för the convening of

meetings on the request of a majority

of its members.

CHAPTER XI.

DECLARATION REGARDING

NON-SELF-GOVERNING

TERRITORIES.

Article 73.

Members of the United Nations

which havé or assume responsibilities

for the administration of territories

whose peoples havé not yet attared

a full measure of self-government

recognize the principle that the

interests of the inhabitants of these

territories are paramount, and accept

as a sacred trust the obligation to

promote to the utmost, within the

system of international peace and security

established by the present

Charter, the well-being of the inhabitants

of these territories, and, to this

end:

que ses propres représentants participent

aux délibérations des institutions

spécialisées.

Article 71.

Le Conseil Economique et Social

peut prendre toutes dispositions utiles

pour consulter les organisations lion

gouvernementales qui s’occupent de

questions relevant de sa compétence.

Ces dispositions peuvent s’appliquer å

des organisations internationales et,

s’il y a lieu, å des organisations national

apres consultation du Membre

intéressé de 1’Organisation.

Article 72.

1. Le Conseil Economique et Social

adopte son réglement intérieur dans

lequel il fixe le mode de désignation

de son Président.

2. Il se réunit selon les besoins conformément

å son réglement; celui-ci

comportera des dispositions prévoyant

la convocation du Conseil sur la demande

de la majorité de ses membres.

CHAPITRE XI.

DECLARATION RELATIVE AUX

TERRITOIRES NON AUTONOMES.

Article 73.

Les Membres des Nations Unies qui

ont ou qui assument la responsabilité

d’administrer des territoires dont les

populations ne s’administrent pas encore

complétement elles-mémes, reconnaissent-

le principe de la primauté

des intéréts des habitants de ces

territoires. Ils acceptent comme une

mission sacrée 1’obligation de favoriser

dans toute la mesure du possible

leur prospérité, dans le cadre du systéme

de paix et de sécurité internationales

établi par la présente Charte

et, å cette fin:

opaginerad Kontrollera mot PDF

dets representanter tillfälle att deltaga

i fackorganens överläggningar.

Artikel 71.

Det ekonomiska och sociala rådet

äger träffa lämpliga anstalter för samråd

med icke statliga organisationer,

som handhava angelägenheter, vilka

falla inom rådets behörighet. Sådana

uppgörelser må träffas med internationella

organisationer samt, där så

är lämpligt, med nationella organisationer

efter samråd med vederbörande

medlem av Förenta Nationerna.

Artikel 72.

1. Det ekonomiska och sociala rådet

antager självt sin arbetsordning,

innefattande även bestämmelser örn

sättet för utseende av ordförande.

2. Det ekonomiska och sociala rådet

sammanträder, när så erfordras

i enlighet med föreskrifterna i arbetsordningen,

vilken skall innehålla

bestämmelser örn sammankallande

av rådet på begäran av flertalet av

dess medlemmar.

KAPITEL XI.

FÖRKLARING ANGÅENDE ICKE

SJÄLVSTYRANDE TERRITORIER.

Artikel 73.

Medlemmar av Förenta Nationerna,

som bära eller ikläda sig ansvar för

förvaltningen av territorier, vilkas

befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse,

erkänna grundsatsen, att innevånarnas

intressen komma i främsta

rummet, och åtaga sig såsom ett

heligt värv förpliktelsen att, inom ramen

av det system för internationell

fred och säkerhet som upprättats genom

denna stadga, till det yttersta

främja deras välfärd samt att i delta

syfte:

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

a. to ensure, with due respect för

the culture of the peoples concerned,

theil- political, economic, social, and

educational advancement, their just

treatment, and their protection

against abuses;

b. to develop self-government, to

tahe due account of the political aspirations

of the peoples, and to assist

them in the progressive development

of their free political institutions, according

to the particular circumstances

of each territory and its

peoples and their varying stages of

advancement;

c. to further international peace

and security;

d. to promote constructive measures

of development, to encourage research,

and to cooperate with one

another and, when and where appropriate,

with specialized international

bodies with a view to the practical

achievement of the social, economic,

and scientific purposes set

forth in this Article; and

e. to transmit regularly to the Secretary-General

for information purposes,

subject to suell limitation as

security and constitutional considerations

may require, statistical and

other information of a technical natura

relating to economic, social, and

educational conditions in the territories

for which they are respectively

responsible other thån those territories

to which Chapters XII and XIII

apply.

Article 74.

Members of the United Nations

also agrée that their policy in respect

of the territories to which this Chapter

applies, no less thån in respect of

their metropolitan areas, must be

based on the general principle of goodneighborliness,

due account being taken

of the interests and well-being of

the rest of the world, in social, economic,

and commercial matters.

a. d’assurer, en respeetant la culture

des populations en question, leur

progrés politique, économique et social,

ainsi que le développement de

leur instruetion, de les traiter avec

équité et de les protéger contra les

abus;

b. de développer leur capacité de

s’administrer elles-mémes, de tenir

compte des aspirations politiques des

populations et de les aider dans le développement

progressif de leurs libres

institutions politiques, dans la mesure

approprieé aux conditions particuliéres

de chaque territoire et de ses populations

et å leurs degres variables de

développement;

c. d’affermir la pais et la sécurité

internationales;

d. de favoriser des mesures construetives

de développement, d’encourager

des travaux de recherche, de

coopérer entra eux et, quand les circonstances

s’y préteront, avec les organismes

internationaux spécialisés,

en vue d’atteindre effeetivement les

buts sociaux, économiques et scientifiques

énoncés au présent article;

e. de communiquer réguliérement

au Secrétaire Général, å titre d’information,

sous réserve des exigences

de la sécurité et de considérations

d’ordre constitutionnel, des renseignements

statistiques et autres de natura

technique relatifs aux conditions

économiques, sociales et de 1’instruction

dans les territoires dont ils sont

respectivement responsables, autres

que ceux auxquels s’appliquent les

chapitres XII et XIII.

Article 74.

Les Membres de 1’Organisation reconnaissent

aussi que leur politique

doit åtra fondée, autant dans les territoires

auxquels s’applique le présent

chapitre que dans leurs territoires

métropolitains, sur le principe général

du bon voisinage dans le domaine

social, économique et commercial,

compte tenu des intéréts et de la prospérité

du reste du monde.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

a) trygga de ifrågavarande folkens

framåtskridande i politiskt, ekonomiskt

och socialt avseende samt på

uppfostrans område, allt med skyldig

hänsyn till deras egen kultur, liksom

ock åt dem trygga rättvis behandling

och skydd mot övergrepp;

b) främja självstyrelse, vederbörligen

beakta folkens politiska strävanden

samt bistå dem i den fortskridande

utvecklingen av deras fria politiska

institutioner, i överensstämmelse

med varje territoriums och dess befolknings

särskilda förhållanden och

skiftande utvecklingsstadier;

c) befästa internationell fred och säkerhet;
d)

befordra uppbyggande och utvecklande

åtgärder, uppmuntra forskning

samt samarbeta inbördes och,

där så är lämpligt, med internationella

fackorganisationer för att förverkliga

de sociala, ekonomiska och

vetenskapliga ändamål, som angivits

i denna artikel;

e) med de inskränkningar, som må

betingas av säkerhetsskäl eller av

konstitutionella hänsyn, regelbundet

för kännedom tillställa generalsekreteraren

statistiska och andra upplysningar

av teknisk natur rörande ekonomiska

och sociala förhållanden och

uppfostran inom de territorier, för

vilka de äro ansvariga, med undantag

för territorier på vilka kapitlen XII

och XIII äro tillämpliga.

Artikel 74.

Förenta Nationernas medlemmar

äro tillika ense om att deras politik

beträffande de territorier på vilka

detta kapitel äger tillämpning måste,

ej mindre än beträffande moderlandet,

grundas på den allmänna principen

örn god grannsämja i sociala,

ekonomiska och kommersiella angelägenheter,

dock med skyldig hänsyn

tagen till den övriga världens intressen

och välfärd.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

CHAPTER XII.

INTERNATIONAL TRUSTEESHIP

SYSTEM.

Article 75.

The United Nations shall establish

under its authority an international

trusteeship system for the administration

and supervision of such territories

as may be placed thereunder

by subsequent individual agreements.

These territories are hereinafter referred

to as trust territories.

Article 76.

The hasie objectives of the trusteeship

system, in accordance with the

Purposes of the United Nations laid

down in Article 1 of the present

Charter, shall be:

a. to further international peace

and security;

b. to promote the political, economic,

social, and educational advancement

of the inhabitants of the trust

territories, and their progressive development

towards self-govemment or

independence as may be appropriate

to the partieular circumstances of

each territory and its peoples and the

freely expressed wishes of the peoples

concerned, and as may be provided

by the terms of each trusteeship

agreement;

c. to encourage respect for human

rights and for fundamental freedoms

for all without distinetion as to race,

sex, language, or religion, and to encourage

recognition of the interdependence

of the peoples of the world;

and

d. to ensure equal treatment in social,

economic, and commercial matters

for all Members of the United

Nations and their nationals, and also

equal treatment for the lader in the

administration of justiee, without

prejudice to the attainment of the

CHAPITRE XII.

REGIME INTERNATIONAL DE

TUTELLE.

Article 75.

L’Organisation des Nations Unies

établira, sous son autorité, un régime

international de Tutelle pour 1’administration

et la surveillance des territoires

qui pourront étre placés sous ce

régime en vertu d’accords partieuliers

ultérieurs. Ces territoires sont désignés

ci-aprés pär 1’expression “territoires

sous Tutelle”.

Article 76.

Conformément aux Buts des Nations

Unies, énoncés å T article 1 de la

présente Charte, les fins essentielles

du régime de Tutelle sont les suivantes:
a.

affermir la paix et la sécurité internationales;
b.

favoriser le progrés politique,

économique et social des populations

des territoires sous Tutelle ainsi que

le développement de leur instruetion;

favoriser également leur évolution progressive

vers la capacité å s’administrer

eux-mémes ou 1’indépendance,

compte tenu des conditions particuliéres

å chaque territoire et å ses populations,

des aspirations librement exprimées

des populations intéressées et

des dispositions qui pourront étre prévues

dans chaque accord de Tutelle;

c. encourager le respect des droits

de Thomine et des libertés fondamentales

pour tous, sans distinetion de

race, de sexe, de langue ou de religion,

et développer le sentiment de 1’interdépendance

des peuples du nionde;

d. assurer Tégalité de traitement

dans le domaine social, économique

et commercial å tous les Membres de

I’Organisation et å leurs ressortissants;

assurer de méme å ces derniers Tégalité

de traitement dans Tadministration

de la justiee, sans porter préju
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

KAPITEL XII.

INTERNATIONELLT FÖRVALTARSKAPSSYSTEM.

Artikel 75.

Förenta Nationerna skall under sin

myndighet upprätta ett internationellt

förvaltarskapssystem för förvaltning

och övervakning av territorier, som

må komma att underställas detta genom

senare särskilda avtal. Dessa

territorier benämnas i det följande

»förvaltarskapsområden».

Artikel 76.

Förvaltarskapssystemets grundläggande

syften äro, i överensstämmelse

med Förenta Nationernas i artikel 1

av denna stadga angivna ändamål, följande:
a)

att främja internationell fred

och säkerhet;

b) att befordra förvaltarskapsområdenas

innevånares framåtskridande

i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende

samt på uppfostrans område

ävensom deras fortskridande utveckling

emot självstyrelse eller oberoende,

under hänsynstagande till varje

områdes och dess befolknings särskilda

förhållanden och befolkningens

fritt uttryckta önskemål samt enligt

bestämmelserna i varje särskilt förvaltarskapsavtal;
c)

att stärka aktningen för mänskliga

rättigheter och grundläggande friheter

för alla utan åtskillnad med avseende

på ras, kön, språk eller religion

samt främja insikten örn alla

folks inbördes beroende;

d) att tillförsäkra alla Förenta Nationernas

medlemmar och dessas medborgare

lika behandling i sociala,

ekonomiska och kommersiella angelägenheter,

ävensom åt sagda medborgare

trygga lika behandling vid

rättsskipningen, dock utan förfång

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

foregoing objectives and subject to

the provisions of Article 80.

Article 77.

1. The trusteeship system shall

apply to such territories in the following

categories as may be placed

thereunder by means of trusteeship

agreements:

a. territories now held under manda

te;

b. territories winch may be detached

from enemy states as a result

of the Second World War; and

c. territories voluntarily placed

under the system by states responsible

for their administration.

2. It will be a matter for subsequent

agreement as to which territories

in the foregoing categories will

be brought under the trusteeship system

and upon what terms.

Article 78.

The trusteeship system shall not

apply to territories which havé become

Members of the United Nations,

relationship among which shall be

based on respect for the principle of

sovereign equality.

Article 79.

The terms of trusteeship for each

territory to be placed under the trusteeship

system, including any alteration

or amendment, shall be agreed

upon by the states directly concerned,

including the mandatory power

in the case of territories held under

mandate by a Member of the United

Nations, and shall be approved as

provided for in Artides 83 and 85.

Article 80.

1. Except as may be agreed upon

in individual trusteeship agreements,

made under Artides 77, 79, and 81,

placing each territory under the trusteeship

system, and until such agree
-

dice å la réalisation des fins énoncées

ci-dessus, et sous réserve des dispositions

de 1’article 80.

Article 77.

1. Le régime de Tutelle s’appliquera

aux territoires entrant dans les catégories

ci-dessous et qui viendraient å

étre placés sous ce régime en vertu

d’accords de Tutelle:

a. territoires actuellement sous

mandat;

b. territoires qui peuvent étre détachés

d’Etats ennemis par suite de

la seconde guerre mondiale;

c. territoires volontairement placés

sous ce régime par les Etats responsables

de leur administration.

2. Un accord ultérieur déterminera

quels territoires, entrant dans les catégories

susmentionnées, seront placés

sous le régime de Tutelle, et dans

quelles conditions.

Article 78.

Le régime de Tutelle ne s’appliquera

pas aux pays devenus Membres

des Nations Unies, les relations entre

celles-ci devant étre fondées sur le

respect du principe de 1’égalité souveraine.

Article 79.

Les termes du régime de Tutelle,

pour chacun des territoires å placer

sous ce régime, de méme que les

modifications et amendements qui

peuvent y étre apportés, feront 1’objet

d’un accord entre les Etats directement

intéressés, y compris la Puissance

mandataire dans le cas de territoires

sous mandat d’un Membre des

Nations Unies, et seront approuvés

conformément aux artides 83 et 85.

Article 80.

1. A 1’exception de ce qui peut étre

convenu dans les accords particuliers

de Tutelle conclus conformément aux

artides 77, 79 et 81 et plagant chaque

territoire sous le régime de Tutelle, et

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

för förverkligandet av förvaltarskapssystemets

ovan angivna syften samt

med förbehåll för vad i artikel 80

stadgas.

Artikel 77.

1. Förvaltarskapssystemet skall

tillämpas på sådana territorier inom

följande kategorier som genom förvaltarskapsavtal

underställas systemet:
a)

territorier, som för närvarande

stå under mandatförvaltning;

b) territorier, som till följd av det

andra världskriget kunna bliva avskilda

från fiendestater;

c) territorier, som frivilligt ställas

under förvaltarskapssystemet av de

stater vilka äro ansvariga för deras

förvaltning.

2. Genom senare överenskommelse

skall fastställas vilka områden inom

nämnda kategorier som skola underställas

förvaltarskapssystemet ävensom

villkoren härför.

Artikel 78.

Förvaltarskapssystemet skall ej tilllämpas

på territorier, som blivit medlemmar

av Förenta Nationerna, vilkas

inbördes förhållanden skola vara

grundade på aktning för principen örn

medlemmarnas suveräna likställdhet.

Artikel 79.

Bestämmelserna rörande förvaltarskap

för varje territorium, som skall

underställas förvaltarskapssystemet,

liksom ock varje jämkning eller ändring,

skola fastställas genom överenskommelse

mellan de direkt berörda

staterna, däribland mandatärmakten

i fråga örn territorium, som under

mandat förvaltas av medlem av Förenta

Nationerna, samt skola godkännas

på sätt föreskrives i artiklarna

83 och 85.

Artikel 80.

1. Med förbehåll för vad som må

överenskommas i de enligt artiklarna

77, 79 och 81 ingångna särskilda förvaltarskapsavtal,

genom vilka respektive

territorier ställas under förvaltar
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

10

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

ments havé been concluded, nothing

in this Chapter shall be construed in

or of itself to alter in any manner the

rights whatsoever of any states or

any peoples or the terms of existing

international instruments to which

Members of the United Nations may

respectivelv be parties.

2. Paragraph 1 of this Article shall

not be interpreted as giving grounds

for delav or postponement of the negotiation

and conclusion of agreements

for placing mandated and other

territories under the trusteeship system

as provided for in Article 77.

Article 81.

The trusteeship agreement shall in

each case include the terms under

which the trust territory will be administered

and designate the authority

which will exercise the administration

of the trust territory. Such

authority, hereinafter called the administering

authority, may be one or

more states or the Organization itself.

Article 82.

There may be designated, in any

trusteeship agreement, a strategi

area or areas which may include part

or all of the trust territory to which

the agreement applies, without prejudice

to any special agreement or

agreements made under Article 43.

Article 83.

1. All functions of the United Nations

relating to strategi areas, including

the approval of the terms of

the trusteeship agreements and of

their alteration or amendment, shall

be exercised by the Security Council.

2. The hasie objectives set forth

in Article 76 shall be applicable to

the people of each strategic area.

jusquå ce que ees accords aient été

conclus, aucune disposition du présent

chapitre ne sera interprétée comme

modifiant direetement ou indirectement

en aucune maniére, les droits

queleonques d’aucun Etat ou d’aucun

peuple ou les dispositions d’actes internationaux

en vigueur auxquels des

Membres de 1’Organisation peuvent

étre parties.

2. Le paragraphe 1 du présent article

ne doit pas étre interprété comme

motivant un retard ou un ajournement

de la négociation et de la conclusion

d’accords destinés ä placer sous

le régime de Tutelle des territoires sous

mandat ou d’autres territoires ainsi

qu’il est prévu å 1’article 77.

Article 81.

L’accord de Tutelle comprend dans

chaque cas, les conditions dans lesquelles

le territoire sous Tutelle sera

administré et désigne 1’autorité qui en

assurera 1’administration. Cette autorité,

désignée ci-aprés par 1’expression

“autorité chargée de 1’administration”,

peut étre constituée par un ou

plusieurs Etats ou pär FOrganisation

elle-méme.

Article 82.

Un accord de Tutelle peut désigner

une ou plusieurs zones stratégiques

pouvant comprendre tout ou parti du

territoire sous Tutelle auquel 1’accord

s’applique, sans préjudice de tout accord

spécial ou de tous accords spéciaux

conclus en application de Fårbete

43.

Article 83.

1. En ce qui concerne les zones

stratégiques, toutes les fonetions dévolues

ä FOrganisation, y compris

Fapprobation des termes des accords

de Tutelle ainsi que de la modification

ou de Famendement éventuels de

ceux-ci, sont exercées par le Conseil

de Sécurité.

2. Les fins essentielles énoncées å

1’article 76 valent pour la population

de chacune des zones stratégiques.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

skapssystemet, och intill dess sådana

avtal slutits, skall icke någon bestämmelse

i detta kapitel anses på något

sätt, direkt eller indirekt, ändra någon

stats eller något folks rättigheter,

vilka de vara må, eller innehållet av

något bestående internationellt avtal

i vilket medlem av Förenta Nationerna

må vara part.

2. Moment 1 av denna artikel må

ej tolkas, som gåve det grund för

dröjsmål eller uppskov med förhandlingar

örn och avslutande av överenskommelser

enligt vilka, på sätt i artikel

77 sägs, mandatområden och

andra territorier ställas under förvaltarskapssystemet.

Artikel 81.

Varje förvaltarskapsavtal skall innehålla

föreskrifter för förvaltningen

av området i fråga samt angiva vilken

myndighet som skall förvalta

området. Dylik myndighet, nedan benämnd

»förvaltande myndighet» må

vara en eller flera stater eller organisationen

själv.

Artikel 82.

I varje förvaltarskapsavtal må fastställas

ett eller flera strategiska områden,

vilka kunna innefatta del av

eller hela det förvaltarskapsområde,

som avtalet avser, dock utan intrång

i avtal, som ingåtts enligt artikel 43.

Artikel 83.

1. Förenta Nationernas samtliga

uppgifter med avseende på strategiska

områden, däri inbegripet godkännande

av förvaltarskapsavtalens bestämmelser

och av jämkning eller

ändring däri, skola fullgöras av säkerhetsrådet.

2. De grundläggande syften, som

angivas i artikel 7(5, skola gälla för

befolkningen inom varje strategiskt

område.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

3. The Security Council shall, subject

to the provisions of the trusteeship

agreements and without prejudice

to security considerations, avail

itself of the assistance of the Trusteeship

Council to perform those functions

of the United Nations under the

trusteeship system relating to politie - al, economic, social, and educational

matters in the strategi areas.

Ar tide 84.

It shall be the duty of the administering

authority to ensure that the

trust territory shall play its part in

the maintenance of international

peace aud security. To this end the

administering authority may make

use of volunteer forces, facilities, and

assistance from the trust territory in

carrying out the obligations towards

the Security Council undertaken in

this regard by the administering authority,

as well as for local defense

and the maintenance of law and order

within the trust territory.

Artide 85.

1. The functions of the United Nations

with regard to trusteeship agreements

for all areas not designated as

strategi^ including the approval of

the terms of the trusteeship agreements

and of their alteration or

amendment, shall be exercised by the

General Assembly.

2. The Trusteeship Council, operating

under the authority of the General

Assembly, shall assist the General

Assembly in carrying out these

functions.

CHAPTER XIII.

THE TRUSTEESHIP COUNCIL.

Compositiort.

Artide 86.

1. The Trusteeship Council shall

consist of the following Members of

the United Nations:

3. Le Conseil de Sécurité, eu égard

aux dispositions des accords de Tutelle

et sous réserve des exigences de la

sécurité, aura recours å 1’assistance du

Conseil de Tutelle dans 1’exercice des

fonctions assumées par 1’Organisation

au titre du régime de Tutelle, en matim

politique, économique et sociala,

et en matiére d’instruction, dans les

zones stratégiques.

Artide 84.

L’autorité chargée de 1’administration

a le devoir de veiner å ce que le

territoire sous Tutelle apporte sa contribution

au maintien de la paix et

de la sécurité internationales. A cette

fin, elle peut uliliser des contingents

de volontaires, les facilités et l’aide

du territoire sous Tutelle pour remplir

les obligations quille a contractées å

cet égard envers le Conseil de Sécurité

amsi que pour assurer la défense

locale et le maintien de l’ordre å l’intérieur

du territoire sous Tutelle.

Artide 85.

1. En ce qui concerne les accords

de Tutelle relatifs å toutes les zones

qui ne sont pas désignées comme

zones stratégiques, les fonctions de

1’Organisation, y compris 1''approbation

des termes des accords de Tutelle

et de leur modification ou amendement,

sont exercées par 1’Assemblée

Générale.

2. Le Conseil de Tutelle, agissant

sous 1’autorité de 1’Assemblée Générale,

assiste celle-ci dans 1’accomplissement

de ees tåches.

CHAPITRE XIII.

CONSEIL DE TUTELLE.

Composition.

Artide 86.

1. Le Conseil de Tutelle se compose

des Membres suivants des Nations

Unies:

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

3. Säkerhetsrådet skall, med iakttagande

av förvaltarskapsavtalens föreskrifter

och utan åsidosättande av

säkerhetshänsyn, anlita förvaltarskapsrådets

bistånd för fullgörande

av sådana Förenta Nationerna tillkommande

uppgifter under förvaltar - skapssystemet som hänföra sig till

politiska, ekonomiska och sociala angelägenheter

och uppfostringsfrågor

inom de strategiska områdena.

Artikel 84.

Det åligger den förvaltande myndigheten

att tillse, att förvaltarskapsområdet

för sin del bidrager till upprätthållande

av internationell fred och

säkerhet. I detta syfte äger sagda

myndighet begagna sig av frivilligstyrkor,

förmåner och bistånd från

förvaltarskapsområdet, såväl för fullgörande

av de förpliktelser gentemot

säkerhetsrådet, vilka myndigheten i

detta hänseende iklätt sig, som för

det lokala försvaret och för vidmakthållande

av lag och ordning inom

förvaltarskapsområdet.

Artikel 85.

1. Förenta Nationernas uppgifter!

avseende på förvaltarskapsavtal för

alla områden, vilka ej betecknats som

strategiska, däri inbegripet godkännande

av förvaltarskansavtalens bestämmelser

och av jämkning eller

ändring däri, skola fullgöras av generalförsamlingen.

2. Förvaltarskapsrådet, som utövar

sin verksamhet under generalförsamlingens

myndighet, skall biträda generalförsamlingen

vid fullgörandet av

dessa uppgifter.

KAPITEL XIII.

FÖRVALTARSKAPSRÅDET.

Sammansättning.

Artikel 86.

1. Förvaltarskapsrådet består av

följande medlemmar av Förenta Nationerna:
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

a. those Members administering

trust territories;

b. such of those Members mentioned

by name in Artide 23 as are not

administering trust territories; and

c. as many other Members elected

for three-year terms by the General

Assembly as may be necessary to ensure

that the total number of members

of the Trusteeship Council is

ecjually divided between those Members

of the United Nations which administer

trust territories and those

which do not.

2. Each member of the Trusteeship

Council shall designate one specially

qualified person to represent it

therein.

Functions and Powers.

Article 87.

The General Assembly and, under

its authority, the Trusteeship Council,

in carrying out their functions,

may:

a. consider reports submitted by

the administering authority;

b. accept petitions and examine

them in consultation with the administering

authority;

c. provide for periodic visits to the

respective trust territories at times

agreed upon with the administering

authority; and

d. tahe these and other actions in

conformity with the terms of the

trusteeship agreements.

Article 88.

The Trusteeship Council shall

formulate a questionnaire on the political,

economic, social, and educational

advancement of the inhabitants

of each trust territory, and the administering

authority for each trust

territory within the competence of

the General Assembly shall make an

annual report to the General Assembly

upon the basis of such questionnaire.

a. les Membres chargés d’administrer

des territoires sous Tutelle;

b. ceux des Membres désignés nommément

å 1’article 23 qui n’administrent

pas de territoires sous Tutelle;

c. autant d’autres Membres élus

pour trois ans, par 1’Assemblée Générale,

qu’il sera nécessaire pour que le

nombre total des membres du Conseil

de Tutelle se partage également entre

les Membres des Nations Unies qui administrent

des territoires sous Tutelle

et ceux qui n’en administrent pas.

2. Chaque membre du Conseil de

Tutelle désigne une personne particuliérement

qualifiée pour le représenter

au Conseil.

Fonctions et Pouvoirs.

Article 87.

L’Assemblée Générale et, sous son

autorité, le Conseil de Tutelle, dans

1’exercice de leurs fonctions, peuvent:

a. examiner les rapports soumis par

1’autorité chargée de ^administration;

b. recevoir des pétitions et les examiner

en consultation avec ladhé autorité;
c.

faire procéder å des visites périodiques

dans les territorires.administrés

par ladite autorité, ä des dates convenues

avec elle;

d. prendre ees dispositions et toutes

autres conformément aux termes des

accords de Tutelle.

Article 88.

Le Conseil de Tutelle établit un

questionnaire portant sur les progrés

des habitants de chaque territoire sous

Tutelle dans les domaines politique,

économique et social et dans celui de

1’instruction; 1’autorité chargée de

1’administration de chaque territoire

sous Tutelle relevant de la compétence

de l’Assemblée Générale adresse å

celle-ci un rapport annuel fondé sur

le questionnaire précité.

opaginerad Kontrollera mot PDF

a) de medlemmar, som omhänder - hava förvaltarskapsområden;

b) sådana i artikel 23 namngivna

medlemmar, som icke omhänderhava

förvaltarskapsområden; samt

c) ett så stort antal andra, av generalförsamlingen

för tre år valda

medlemmar, att sammanlagda antalet

platser i förvaltarskapsrådet lika

fördelas mellan sådana medlemmar

av Förenta Nationerna som omhänderhava

förvaltarskapsområden, och

sådana som icke göra det.

2. Varje medlem av förvaltarskapsrådet

skall utse en särskilt kvalificerad

person att företräda den i rådet.

Uppgifter och befogenheter.

Artikel 87.

Generalförsamlingen och under dess

myndighet förvaltarskapsrådet äga

vid fullgörandet av sina uppgifter:

a) granska rapporter från den förvaltande

myndigheten;

b) mottaga petitioner och granska

dessa i samråd med den förvaltande

myndigheten;

c) ombesörja regelbundna besök i

vederbörande förvaltarskapsområde

vid tidpunkter, som fastställas i samförstånd

med den förvaltande myndigheten;

samt

d) vidtaga dylika och andra åtgärder

i enlighet med föreskrifterna i

vederbörande förvaltarskapsavtal.

Artikel 88.

Förvaltarskapsrådet skall utarbeta

ett frågeformulär avseende innevånarnas

i varje förvaltarskapsområde

framåtskridande i politiskt, ekonomiskt

och socialt hänseende och på

uppfostrans område. Den förvaltande

myndigheten för varje under generalförsamlingen

stående förvaltarskapsområde

skall avgiva en årlig

rapport till församlingen på grundval

av detta frågeformulär.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Voting.

Artide 89.

1. Each member of the Trusteeship

Council shall havé one vote.

2. Decisions of the Trusteeship

Council shall be made by a majority

of the members present and voting.

Procedure.

Article 90.

1. The Trusteeship Council shall

adopt its own rules of procedure,

including the method of selecting its

President.

2. The Trusteeship Council shall

med as required in accordance with

its rules, which shall include provision

for the convening of meetings

on the request of a majority of its

members.

Article 91.

The Trusteeship Council shall,

when appropriate, avad itself of the

assistance of the Economic and Social

Council and of the specialized agencies

in regard to matters with which

they are respectively concerned.

CHAPTER XIV.

THE INTERNATIONAL COURT

OF JUSTICE.

Article 92.

The International Court of Justiee

shall be the principal judicial organ

of the United Nations. It shall function

in accordance with the annexed

Statute, which is based upon the

Statute of the Permanent Court of

International Justiee and forms an

integral part of the present Charter.

Article 93.

1. All Members of the United

Nations are ipso facto parties to the

Statute of the International Court of

Justiee.

2. A stafe which is not a Member

of the United Nations may become

Vote.

Article 89.

1. Chaque membre du Conseil de

Tutelle dispose d''une voix.

2. Les décisions du Conseil de Tutelle

sont prises å la majorité des

membres présents et votant.

Procédure.

Article 90.

1. Le Conseil de Tutelle adopte son

réglement intérieur dans lequel il fixe

le mode de désignation de son President.

2. Il se réunit selon les besoins, conformément

å son réglement; celui-ci

comprend des dispositions prévoyant

la convocation du Conseil å la demande

de la majorité de ses membres.

Article 91.

Le Conseil de Tutelle recourt, quand

il y a lieu, å 1’assistance du Conseil

Economique et Social et å celle des

institutions spécialisées, pour les questions

qui relévent de kurs compétences

respectives.

CHAPITRE XIV.

COUR INTERNATIONALE DE

JUSTICE.

Article 92.

La Cour Internationale de Justiee

constitue 1’organe judiciaire principal

des Nations Unies. Elle fonetionne

conformément å un Statut établi sur

la base du Statut de la Cour Permanente

de Justiee Internationale et annexé

å la présente Charte dont il fait

partie intégrante.

Article 93.

1. Tous les Membres des Nations

Unies sont ipso facto parties au Statut

de la Cour Internationale de Justiee.

2. Les conditions dans lesquelles

les Etats qui ne sont pas Membres de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Omröstning.

Artikel 89.

1. Varje medlem av förvaltarskapsrådet

har en röst.

2. Förvaltarskapsrådets beslut fattas

av flertalet av närvarande och

röstande medlemmar.

Förfarande.

Artikel 90.

1. Förvaltarskapsrådet antager självt

sin arbetsordning, innefattande även

bestämmelser örn sättet för utseende

av ordförande.

2. Förvaltarskapsrådet sammanträder

när så erfordras i enlighet med

föreskrifterna i arbetsordningen, vilken

skall innehålla bestämmelser om

sammankallande av rådet på begäran

av flertalet av rådets medlemmar.

Artikel 91.

Förvaltarskapsrådet skall, när så

är lämpligt, anlita det ekonomiska

och sociala rådets samt fackorganens

bistånd i frågor, som tillhöra deras

verksamhetsområden.

KAPITEL XIV.

INTERNATIONELLA DOMSTOLEN.

Artikel 92.

Den internationella domstolen är

Förenta Nationernas främsta rättsskipande

organ. Den skall utöva sin

verksamhet i enlighet med bifogade

domstolsstadga, som bygger på den

fasta mellanfolkliga domstolens stadga

och utgör en integrerande del av

Förenta Nationernas stadga.

Artikel 93.

1. Alla medlemmar av Förenta Nationerna

äro ipso facto anslutna till

den internationella domstolens stadga.

2. Stat, som ej är medlem av Förenta

Nationerna, må ansluta sig till

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

a party to the Statute of the International

Court of Justiee on conditions

to be determined in each case by the

General Assembly upon the recommendation

of the Security Council.

Article 94.

1. Each Member of the United

Nations undertakes to comply with

the decision of the International

Court of Justiee in any case to which

it is a party.

2. If any party to a case fails to

perform the obligations ineumbent

upon it under a judgment rendered

by the Court, the other party may

havé recourse to the Security Council,

which may, if it deems necessary,

make recommendations or decide

upon measures to be taken to give

effeet to the judgment.

Article 95.

Nothing in the present Charter shall

prevent Members of the United Nations

from entrusting the solution of

their differences to other tribunals

by virtue of agreements already in

existence or which may be concluded

in the future.

Article 96.

1. The General Assembly or the

Security Council may request the

International Court of Justiee to give

an advisory opinion on any legal

question.

2. Other organs of the United Nations

and specialized agencies, which

may at any time be so authorized by

the General Assembly, may also request

advisory opinions of the Court

on legal questions arising within the

seope of their activities.

1’Organisation peuvent devenir parties

au Statut de la Cour Internationale de

Justiee sont déterminées, dans chaque

cas, par 1’Assemblée Générale sur recommandation

du Conseil de Sécurité.

Article 94.

1. Chaque Membre des Nations

Unies s’engage å se conformer å la

décision de la Cour Internationale de

Justiee dans tout litige auquel il est

partie.

2. Si une partie å un litige ne satisfait

pas aux obligations qui lui

incombent en vertu d’un arrét rendu

par la Cour, l’autre partie peut recourir

au Conseil de Sécurité et celui-ci,

s’il le juge nécessaire, peut faire des

recommandations ou décider des mesures

å prendre pour faire exécuter

1’arrét.

Article 95.

Aucune disposition de la présente

Charte n’empéche les Membres de

1’Organisation de confier la solution

de leurs différends å d’autres tribunaux

en vertu d’accords déjå existants

ou qui pourront étre conclus å l’avenir.

Article 96.

1. L’Assemblée Générale ou le Conseil

de Sécurité peut demander å la

Cour Internationale de Justiee un avis

consultatif sur toute question juridique.

2. Tous autres organes de 1’Organisation

et institutions spécialisées qui

peuvent, å un moment queleonque,

recevoir de l’Assemblée Générale une

autorisation å cet effet, ont également

le droit de demander å la Cour des

avis consultatifs sur des questions

juridiques qui se poseraient dans le

endre de leur activité.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

den internationella domstolens stadga

på villkor, som fastställas i varje särskilt

fall av generalförsamlingen efter

tillstyrkan av säkerhetsrådet.

Artikel 94.

1. Varje medlem av Förenta Nationerna

förpliktar sig att ställa sig

den internationella domstolens beslut

till efterrättelse i alla mål i vilka vederbörande

medlem är part.

2. Därest någon part i ett mål underlåter

att fullgöra de förpliktelser,

som åligga parten jämlikt ett av domstolen

fällt utslag, må andra parten

liänvända sig till säkerhetsrådet, som

äger, om det finner nödvändigt, framlägga

förslag eller fatta beslut örn

vidtagande av åtgärder för utslagets

verkställande.

Artikel 95.

Ingen bestämmelse i denna stadga

skall utgöra hinder för Förenta Nationernas

medlemmar att på grundval

av redan gällande eller framdeles träffade

avtal till arman domstol hänskjuta

sina tvister.

Artikel 96.

1. Generalförsamlingen eller säkerhetsrådet

äger av den internationella

domstolen begära rådgivande yttrande

i varje rättsfråga.

2. Förenta Nationernas övriga organ

och fackorganen äga, när helst

de av generalförsamlingen därtill bemyndigats,

jämväl rätt att begära rådgivande

yttranden av domstolen i

rättsfrågor, som kunna uppkomma

inom ramen för deras verksamhet.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

CHAPTER XV.

THE SECRETARIAT.

Artide 97.

The Secretariat shall comprise a

Secretary-General and such staff as

the Organization may require. The

Secretary-General shall be appointed

by the General Assembly upon the

recommendation of the Security

Council. He shall be the chief administrative

officer of the Organization.

Artide 98.

The Secretary-General shall act in

thut capacity in all meetings of the

General Assembly, of the Security

Council, of the Economic and Social

Council, and of the Trusteeship Council,

and shall perform such other

functions as are entrusted to him by

these organs. The Secretary-General

shall make an annual report to the

General Assembly on the work of the

Organization.

Artide 99.

The Secretary-General may bring

to the attention of the Security Council

any matter which in his opinion

may threaten the maintenance of

international peace and security.

Artide 100.

1. In the performance of their

duties the Secretary-General and the

staff shall not seek or receive instructions

from any government or from

any other authority external to the

Organization. They shall refrain from

any action which miglit reflect on

their position as international officials

responsible only to the Organization.

2. Each Member of the United

Nations undertakes to respect the exclusively

international character of

the responsibilities of the SecretaryGeneral

and the staff and not to seek

to influence them in the discharge

of their responsibilities.

CHAPITRE XV.

SECRETARIAT.

Artide 97.

Le Secrétariat comprend un Secrétaire

Général et le personnel que

peut exiger 1’Organisation. Le Secrétaire

Général est nommé par l’Assemblée

Générale sur recommandation

du Conseil de Sécurité. Il est le plus

haut fonctionnaire de 1’Organisation.

Artide 98.

Le Secrétaire Général agit en cede

qualité å toutes les réunions de l’Assemblée

Générale, du Conseil de Sécurité,

du Conseil Economique et Social

et du Conseil de Tutelle. Il remplit

toutes autres fonctions dont il est

chargé par ees organes. Il présente å

1’Assemblé Générale un rapport annuel

sur 1’activité de T Organisation.

Artide 99.

Le Secrétaire Général peut attirer

1’attention du Conseil de Sécurité sur

toute affaire qui, å son avis, pourrait

mettre en danger le maintien de la

paix et de la sécurité internationales.

Artide 100.

1. Dans 1''accomplissement de leurs

devoirs, le Secrétaire Général et le personnel

ne solliciteront ni n’accepteront

d’instructions d’aucun gouvernement

ni d’aucune autorité extérieure å 1’Organisation.

Ils s’abstiendront de tout

aete incompatible avec leur situation

de fonetionnaires internationaux et ne

sont responsables qu’envers 1’Organisation.

2. Chaque Membre de 1’Organisation

s’engage å respeeter le caractére

exelusivement international des fonctions

du Secrétaire Général et du personnel

et å ne pas chercher å les influencer

dans 1’exécution de leur tåche.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

KAPITEL XV.

SEKRETARIATET.

Artikel 97.

Sekretariatet består av en generalsekreterare

jämte den personal, som

organisationen behöver. Generalsekreteraren

tillsättes av generalförsamlingen

på förslag av säkerhetsrådet.

Generalsekreteraren är organisationens

högste tjänsteman.

Artikel 98.

Generalsekreteraren skall tjänstgöra

i denna egenskap vid generalförsamlingens,

säkerhetsrådets, det ekonomiska

och sociala rådets samt förvaltarskapsrådets

samtliga möten och

skall fullgöra de andra uppgifter, som

tilldelas honom av dessa organ. Generalsekreteraren

skall avgiva en årlig

rapport till generalförsamlingen

angående organisationens verksamhet.

Artikel 99.

Generalsekreteraren äger fästa säkerhetsrådets

uppmärksamhet på varje

omständighet, som enligt hans åsikt

kan hota upprätthållandet av internationell

fred och säkerhet.

Artikel 100.

1. Generalsekreteraren och sekretariatets

personal skola vid fullgörandet

av sina åligganden icke begära eller

mottaga instruktioner från någon

regering eller från någon myndighet

utanför organisationen. De skola avhålla

sig från varje handling, som kan

inverka menligt på deras ställning

som internationella tjänstemän, ansvariga

endast inför organisationen.

2. Varje medlem av Förenta Nationerna

förbinder sig att respektera

den uteslutande internationella karaktären

hos generalsekreterarens och

personalens uppgifter och att ej söka

påverka dem vid fullgörandet av deras

värv.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Article 101.

1. The staff shall be appointed by

the Secretary-General under regulations

established by the General Assembly.

2. Appropriate staffs shall be permanen

tly assigned to the Economic

and Social Council, the Trasteeship

Council, and, as required, to other

organs of the United Nations. These

staffs shall form a part of the Secretariat.

3. The paramount consideration

in the employment of the staff and

in the determination of the conditions

of service shall be the necessity

of securing the highest standards of

efficiency, competence, and integTity.

Due regard shall be paid to the importance

of recruiting the staff on as

wide a geographical basis as possible.

CHAPTER XVI.

MISCELLANEOUS PROVISIONS.

Article 102.

1. Every treaty and every international

agreement entered into by

any Member of the United Nations

after the present Charter comes into

force shall as soon as possible be

registered with the Secretariat and

published by it.

2. No party to any such treaty or

international agreement which has

not been registered in accordance

with the provisions of paragraph 1

of this Article may invoke that treaty

or agreement before any organ of the

United Nations.

Article 103.

In the event of a conflict between

the obligations of the Members of the

United Nations under the present

Charter and their obligations under

any other international agreement,

their obligations under the present

Charter shall prevail.

Article 101.

1. Le personne! est nömme par le

Secrétaire Général conformément alix

régles fixées par 1’Assemblée Générale.

2. Un personnel spécial est affecté

d’une maniére permanente au Conseil

Economique et Social, au Conseil de

Tutelle et, s’il y a lieu, å d’autres organes

de reorganisation. Ce personnel

fait partie du Secrétariat.

3. La considération dominante dans

le recrutement et la fixation des conditions

d’emploi du personnel doit

étre la nécessité d’assurer å reorganisation

les services de personnes possédant

les plus hautes qualités de travail,

de compétence et d’intégrité. Sera

dument prise en considération l’importance

d’un recrutement effeetué

sur une base géographique aussi large

que possible.

CHAPITRE XVI.

DISPOSITIONS DIVERSES.

Article 102.

1. Tout traité ou accord international

conclu par un membre des Nations

Unies apres l’entrée en vigueur

de la présente Charle sera, le plus töt

possible, enregistré au Secrétariat et

publié par lui.

2. Aucune partie å un traité ou accord

international qui n’aura pas été

enregistré conformément aux dispositions

du paragraphe 1 du présent article

ne pourra invoquer ledit traité ou

accord devant un organe de 1’Organisation.

Article 103.

En cas de conflit entre les obligations

des Membres des Nations Unies

en vertu de la présente Charte et leurs

obligations en vertu de tout autre accord

international, les premiéres prévaudront.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artikel 101.

1. Sekretariatets personal tillsättes

av generalsekreteraren enligt föreskrifter,

som fastställas av generalförsamlingen.

2. Lämplig personal skall stadigvarande

knytas till det ekonomiska

och sociala rådet, förvaltarskapsrådet

och, i den mån så erfordras, till andra

Förenta Nationernas organ. Denna

personal skall ingå i sekretariatet.

3. Vid personalens anställning och

fastställandet av tjänstevillkoren skall

hänsyn i främsta rummet tagas till

nödvändigheten av att tillförsäkra organisationen

personal, som fyller de

högsta krav på duglighet, kunnighet

och rättrådighet. Vederbörlig hänsyn

skall tagas till betydelsen av att rekrytera

personalen på en så vidsträckt

geografisk grundval som möjligt.

KAPITEL XVI.

/

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER.

Artikel 102.

1. Varje fördrag eller internationell

överenskommelse, som ingås av medlem

av Förenta Nationerna efter denna

stadgas ikraftträdande, skall så

snart som möjligt registreras hos sekretariatet

och av detta offentliggöras.

2. Part i dylikt fördrag eller dylik

internationell överenskommelse,

som ej registrerats i enlighet med bestämmelserna

i moment 1 av denna

artikel, äger ej åberopa detta fördrag

eller denna överenskommelse inför

något av Förenta Nationernas organ.

Artikel 103.

1 händelse av konflikt mellan medlemmarnas

förpliktelser enligt denna

stadga och deras förpliktelser enligt

någon annan internationell överenskommelse

skola förpliktelserna enligt

stadgan gälla.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Article 104.

The Organization shall enjoy in

the territory of each of its Members

such legal capacity as may be necessary

för the exercise of its functions

and the fulfillment of its purposes.

Article 105.

1. The Organization shall enjoy in

the territory of each of its Members

such privileges and immunities as

are necessary for the fulfillment of

its purposes.

2. Representatives of the Members

of the United Nations and officials of

the Organization shall similarly enjoy

such privileges aud immunities

as are necessary for the independent

exercise of their functions in connection

with the Organization.

3. The General Assemblé’ may

make recommendations with a view

to determining the details of the applikation

of paragraphs 1 and 2 of

this Article or may propose conventions

to the Members of the United

Nations for this purpose.

CI4APTER XVII.

TRANSITIONAL SECURITY

ARRANGEMENTS.

Article 106.

Pending the coming into force of

such special agreements referred to

in Article 43 as in the opinion of the

Security Council enable it to begin

the exercise of its responsibilities

under Article 42, the parties to the

Four-Nation Declaration, signed at

Moscow, October 30, 1943, and

France, shall, in accordance with the

provisions of paragraph 5 of that

Declaration, consul! with one another

and as occasion requires with other

Members of the United Nations with

a view to such joint action on behalf

of the Organization as may be neces
-

Article 104.

^Organisation jouit, sur le territoire

de chacun de ses Membres, de la

capacité juridique qui lui est nécessaire

pörn- exercer ses fonctions et atteindre

ses hufs.

Article 105.

1. L’Organisation jouit, sur le territoire

de chacun de ses Membres, des

privileges et immunités qui lui sont

nécessaires poul- atteindre ses buts.

2. Les représentants des Membres

des Nations Unies et les fonctionnaires

de 1’Organisaiion jouissent également

des privileges et immunités qui

leur sont nécessaires pour exercer en

taute indépendance leurs fonctions en

rapport avec 1’Organisation.

3. L’Assemblée Générale peut faire

des recommandations en vue de fixer

les détails d’application des paragraphes

1 et 2 du présent article ou

proposer aux Membres des Nations

Unie^ des conventions å cet effet.

CHAPITRE XVII.

DISPOSITIONS TRANSITOIRES

DE SECURITE.

Article 106.

En attendant 1’entrée en vigueur des

accords spéciaux mentionnés å l’article

43, qui, de l’avis du Conseil de

Sécurité, lui permettront de commencer

å assumer les responsabilités lui

incombant en application de 1’article

42, les parties å la Déclaration des

Quatre Nations signée ä Moscou le 30

octobre 1943 et la France se concerteront

entre elles et, s’il y a lieu, avec

d’autres Membres de 1’Organisation,

conformément aux dispositions du paragraphe

5 de cette Déclaration, en

vue d’entreprendre en commun, au

nom des Nations Unies, toute action

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Artikel 104.

Organisationen skall inom varje

medlems territorium åtnjuta sådan

rättskapacitet som må vara erforderlig

för fullgörande av dess uppgifter

och fullföljande av dess ändamål.

Artikel 105.

1. Organisationen skall inom varje

medlems territorium åtnjuta de privilegier

och immuniteter som äro nödvändiga

för fullföljande av dess ändamål.

2. Medlemmarnas ombud och organisationens

tjänstemän skola likaledes

åtnjuta de privilegier och immuniteter

som äro nödvändiga för att de

i fullt oberoende må kunna fullgöra

sina i samband med organisationen

stående uppgifter.

3. Generalförsamlingen äger framlägga

förslag i och för fastställande

av närmare bestämmelser rörande

tillämpningen av momenten 1 och 2 i

denna artikel eller underställa medlemmarna

av Förenta Nationerna förslag

till avtal därom.

KAPITEL XVII.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

RÖRANDE SÄKERHETEN.

Artikel 106.

I avvaktan på ikraftträdandet av

sådana i artikel 43 avsedda särskilda

avtal, som enligt säkerhetsrådets uppfattning

sätta rådet i stånd att börja

utöva sina uppgifter enligt artikel 42,

skola undertecknarna av fyrmaktsdeklara

lionen i Moskva av den 30 oktober

1943 samt Frankrike i enlighet

med bestämmelserna i deklarationens

punkt 5 rådgöra med varandra och,

när omständigheterna så påkalla,

med andra medlemmar av Förenta

Nationerna i och för sådant samfällt

inskridande på organisationens vägnar,

som må krävas för att upprätt
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

11

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

sary for Ihe purpose of maintaining

international peace anel security.

Article 107.

Nothing in the present Charter shall

invalidate or preelude action, in relation

to any state winch during the

Second World War has been an

enemy of any signatory to the present

Charter, taken or authorized as

a result of that war by the Govemments

having responsibility for such

action.

CHAPTER XVIII.

AMENDMENTS.

Article 108.

Amendments to the present Charter

shall coine into force for all Members

of the United Nations when they havé

been adopted by a vote of two thirds

of the members of the General Assembly

and ratified in accordance

with their respective constitutional

processes by two thirds of the Members

of the United Nations, including

all the permanent members of

the Security Council.

Article 109.

1. A General Conference of the

Members of the United Nations för

the purpose of reviewing the present

Charter may be held at a date and

place to be fixed by a two-thirds vote

of the members of the General Assembly

and by a vote of any seven

members of the Security Council.

Each Member of the United Nations

shall havé one vote in the conference.

2. Any alteration of the present

Charter recommended by a two-thirds

vote of the conference shall take effeet

when ratified in accordance with

their respective constitutional processes

by two thirds of the Members

of the United Nations ineluding all

the permanent members of the Security

Council.

qui pourrait étre nécessaire pour

maintenir la paix et la sécurité internationales.

Article 107.

Aucune disposition de la présente

Charte n’affecte ou n’interdit vis-å-vis

d’un Etat qui, au cours de la seconde

guerre mondiale, a été 1’ennemi de l’un

queleonque des signataires de la présente

Charte, une action entreprise ou

autorisée, comme suite de cette guerre,

par les gouvernements qui ont la responsabilité

de cette action.

CHAPITRE XVIII.

AMENDEMENT.

Article 108.

Les amendements å la présente

Charte entreront en vigueur pour tous

les Membres des Nations Unies quand

ils auront été adoptés å la majorité des

deux-tiers des membres de l’Assemblée

Générale et ratifiés, conformément

å leurs régles constitutionelles

respectives, par les deux-tiers des

Membres de 1’Organisation, y compris

tous les Membres permanents du

Conseil de Sécurité.

Article 109.

1. Une Conférence Générale des

Membres des Nations Unies, aux fins

d’une révision de la présente Charte,

pourra étre réunie aux lieu et date qui

seront fixés par un vote de l’Assemblée

Générale ä la majorité des deuxtiers

et par un vote de sept quelconques

des membres du Conseil de Sécurité.

Chaque Membre de 1’Organisation

disposera d’une voix å la conférence.

2. Toute modification å la présente

Charte recommandée par la conférence

å la majorité des deux-tiers prendra

effet lorsqu’elle aura été ratifiée,

conformément å leurs régles constitutionnelles

respectives, par les deuxtiers

des Membres des Nations Unies,

y compris tous les membres permanents

du Conseil de Sécurité.

opaginerad Kontrollera mot PDF

hålla internationell fred och säkerhet.

Artikel 107.

Ingen bestämmelse i denna stadga

medför ogiltighet av eller utesluter ingripande

avseende stat, vilken under

det andra världskriget varit fiende till

någon av denna stadgas signatärmakter,

och vidtaget eller godkänt som

följd av detta krig av de regeringar

som bära ansvaret för dylika åtgärder.

KAPITEL XVIII.

ÄNDRINGAR.

Artikel 108.

Ändringar i denna stadga träda i

kraft för alla medlemmar av Förenta

Nationerna, när de antagits med

två tredjedelars majoritet av generalförsamlingens

medlemmar och i den

ordning, som de olika staternas författningar

föreskriva, ratificerats av

två tredjedelar av Förenta Nationernas

medlemmar, bland dem alla ständiga

medlemmar av säkerhetsrådet.

Artikel 109.

1. En allmän konferens av Förenta

Nationernas medlemmar med ändamål

att taga denna stadga under omprövning

må hållas å tid och plats, som

fastställas genom beslut med två tredjedelars

majoritet av generalförsamlingens

medlemmar och beslut av sju

medlemmar av säkerhetsrådet, oavsett

vilka. Varje medlem av Förenta Nationerna

skall på konferensen hava

en röst.

2. Varje förändring av denna stadga,

som föreslagits av konferensen

med två tredjedelars majoritet, skall

träda i kraft, när den i den ordning,

som de olika staternas författningar

föreskriva, ratificerats av två tredjedelar

av Förenta Nationernas medlemmar,

bland dem alla ständiga

medlemmar av säkerhetsrådet.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

3. If such a conference has not

been held before the tenth annual

session of the General Assembly following

the coming into force of the

present Charter, the proposal to call

sueh a conference shall be placed on

the agenda of thal session of the General

Assembly, and the conference

shall be held if so decided by a majority

vote of the members of the

General Assembly and by a vote of

anv seven members of the Security

Council.

CHAPTER XIX.

RATIFICATION AND SIGNATURE.

Ar tide 110.

1. The present Charter shall be

ratified by the signatory states in accordance

with their respective constitutional

processes.

2. The ratifications shall be deposited

with the Government of the

United States of America, which shall

notify all the signatory states of each

deposit as well as the Secretary-General

of the Organization when he has

been appointed.

3. The present Charter shall come

into force upon the deposit of ratifications

by the Republic of China,

France, the Union of Soviet Socialist

Republics, the United Kingdom of

Great Britain and Northern Ireland,

and the United States of America, and

by a majority of the other signatory

states. A protocol of the ratifications

deposited shall thereupon be drawn

up by the Government of the United

States of America which shall communicate

copies thereof to all the

signatory states.

4. The states signatory to the present

Charter which ratify it after it

has come into force will become original

Members of the United Nations

on the date of the deposit of their

respective ratifications.

3. Si cette conférence n’a pas été

réunie avant la dixiéme session annelle

de l’Assemblée Générale qui

suivra 1’entrée en vigueur de la présente

Charte, une proposition en vue

de la convoquer sera inscrite å 1’ordre

du jour de cette session, et la conférence

sera réunie, s’il en est ainsi décidé

par un vote de la majorité de l’Assemblée

Générale et par un vote de

sept queleonques des membres du Conseil

de Sécurité.

CHAPITRE XIX.

RATIFICATION ET SIGNATURE.

Article 110.

1. La présente Charte sera ratifiée

par les Etats signataires conformément

å leurs régles constitutionnelles

respectives.

2. Les ratifications seront déposées

auprés du Gouvernement des EtatsUnis

d’Amérique, qui notifiera chaque

dépöt å tous les Etats signataires ainsi

qu’au Secrétaire Général de 1’Organisation,

lorsque celui-ci aura été

nommé.

3. La présente Charte entrera en

vigueur apres le dépöt des ratifications

par la République de Chine, la France,

l’Union des Républiques Soviétiques

Socialistes, le Royaume-Uni de GrandeBretagne

et dTrlande du Nord, les

Etats-Unis d’Amérique et par la majorité

des autres Etats signataires. Un

procés-verbal de dépöt des ratifications

sera ensuite dressé par le Gouvernement

des Etats-Unis d’Amérique

qui en communiquera copie å tous les

Etats signataires.

4. Les Etats signataires de la présente

Charte qui la ratifieront apres

son entrée en vigueur deviendront

Membres originaires des Nations Unies

å la date du dépöt de leurs ratifications

respectives.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

3. Därest en sådan konferens ej

hållits före generalförsamlingens tionde

årliga möte efter denna stadgas

ikraftträdande, skall förslag att sammankalla

en sådan konferens upptagas

på dagordningen för detta möte;

konferensen skall hållas, örn beslut

därom fattas med bifall av flertalet

av generalförsamlingens medlemmar

samt av sju medlemmar av säkerhetsrådet,

oavsett vilka.

KAPITEL XIX.

RATIFIKATION OCH UNDERTECKNANDE.

Artikel 110.

1. Denna stadga skall ratificeras av

signatärmakterna i den ordning, som

de olika staternas författningar föreskriva.

2. Ratifikationsinstrumenten skola

deponeras hos Amerikas Förenta Staters

regering, vilken om varje deposition

skall notificera samtliga signatärmakter

ävensom organisationens generalsekreterare,

sedan denne utsetts.

3. Stadgan skall träda i kraft, när

Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska

Rådsrepublikernas Union, Det

Förenade Konungariket Storbritannien

och Nordirland samt Amerikas

Förenta Stater ävensom flertalet av

övriga signatärmakter deponerat sina

ratifikationsinstrument. Ett protokoll

över de deponerade ratifikationsinstrumenten

skall därefter upprättas

av Amerikas Förenta Staters regering,

som skall tillställa alla signatärmakter

avskrifter av detsamma.

4. Signatärmakt, som ratificerar

denna stadga efter dess ikraftträdande,

blir ursprunglig medlem av Förenta

Nationerna den dag, å vilken

dess ratifikationsinstrument deponeras.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Artide lil.

The present Charter, of which the

Chinese, French, Russlan, English,

and Spanish texts are equally authentic,

shall remain deposited in the archives

of the Government of the United

States of America. Duly certified

copies thereof shall be transmitted

by that Government to the Govemments

of the other signatory States.

In faith whereof the representatives

of the Governments of the United

Nations havé signed the present

Charter.

Done at the city of San Francisco

the twentysixth day of June, one

thousand nine hundred and fortyfive.

Artide lil.

La présente Chade, dont les textes

chinois, francis, russe, anglais et espagnol

feront également foi, sera déposée

dans les archives du Gouvernement

des Etats-Unis d’Amérique. Des

copies dument certifiées conformes en

seront remises par lui aux Gouvernements

des autres Etats signataires.

En foi de quoi, les représentants des

Gouvernements des Nations Unies ont

signé la présente Charte.

Fait å San Francisco, le vingt-six

juin mil neuf cent quarante cinq.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Artikel lil.

Denna stadga, vars kinesiska, franska,

ryska, engelska och spanska texter

äga dika vitsord, skall förbliva deponerad

i Amerikas Förenta Staters

regerings arkiv. Behörigen bestyrkta

avskrifter av stadgan skola av denna

regering tillställas övriga signa tärmakters

regeringar.

TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV hava

ombuden för de förenade nationernas

regeringar undertecknat denna

stadga.

SOM SKEDDE i San Fransisco den

tjugosjätte juni nittonhundrafyrtiofem.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Statute of the International

Court of Justiee.

Article 1.

The international court of justice

established by the Charter of the United

Nations as the principal judicial

organ of the United Nations shall be

constituted and shall funetion in accordance

with the provisions of the

present Statute.

CHAPTER I.

ORGANIZATION OF THE COURT.

Article 2.

The Court shall be composed of a

body of independent judges, eleeted

regardless of their nationality from

among persons of high moral charaeter,

who possess the qualifications

required in their respective countries

för appointment to the highest judicial

offices, or are jurisconsults of

recognized competence in international

law.

Article 3.

1. The Court shall consist of fifteen

members, no two of whom may

be nationals of the same state.

2. A person who för the purpose

of membership in the Court could be

regarded as a national of more thån

one state shall be deemed to be a

national of the one in which he ordinarily

exercises civil and political

rights.

Article 4.

1. The members of the Court shall

be eleeted by the General Assembly

and by the Security Council from a

Statut de la Cour Internationale

de Justice.

Article premier.

La COUR INTERNATIONALE DE JUSTICE

instituée par la Charte des Nations

Unies comme organe judiciare principal

de 1’Organisation sera constituée

et fonetionnera conformément aux dispositions

du présent Statut.

CHAPITRE Ier.

ORGANISATION DE LA COUR.

Article 2.

La Cour est un corps de magistrats

indépendants, élus, sans égard å leur

nationalité, parmi les personnes jouissant

de la plus haute considération

morale, et qui réunissent les conditions

requises pour 1’exercice, dans

leurs pays respectifs, des plus hautes

fonetions judiciaires, ou qui sont des

jurisconsultes possédant une compétence

notoire en matiére de droit international.

Article 3.

1. La Cour se compose de quinze

membres. Elle ne pourra comprendre

plus d’un ressortissant du méme Etat.

2. A cet égard celui qui pourrait

étre considéré comme le ressortissant

de plus d’un Etat, sera censé étre ressortissant

de celui ou il exerce habituellement

ses droits civils et politiques.

Article 4.

1. Les membres de la Cour sont

élus par l’Assemblée Générale et pär

le Conseil de Sécurité sur une bste de

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Stadga för den internationella

domstolen.

Artikel 1.

Den internationella domstolen, vilken

genom Förenta Nationernas stadga

upprättats såsom Förenta Nationernas

främsta rättsskipande organ,

skall bildas och utöva sin verksamhet

enligt bestämmelserna i denna stadga.

KAPITEL I.

DOMSTOLENS ORGANISATION.

Artikel 2.

Domstolen består av oberoende domare,

valda utan hänsyn till nationalitet

bland personer, som åtnjuta

det högsta moraliska anseende och

uppfylla de villkor, vilka i deras respektive

hemland fordras för utövande

av de högsta domarämbetena, eller

som äro rättslärda med erkänd sakkunskap

på den internationella rättens

område.

Artikel 3.

1. Domstolen består av femton ledamöter,

av vilka icke flera än en må

vara medborgare i en och samma

stat.

2. En person, som när det gäller

medlemskap i domstolen skulle kunna

betraktas som medborgare i mer

än en stat, skall anses vara medborgare

i den stat, där han vanligen utövar

sina borgerliga och politiska rättigheter.

Artikel 4.

1. Domstolens ledamöter väljas av

generalförsamlingen och säkerhetsrådet

bland personer, som föreslagits

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

list of persons nominated by the national

groups in the Permanent Court

of Arbitration, in accordance with

the following provisions.

2. In the case of Members of the

United Nations not represenled in the

Permanent Court of Arbitration, candidates

shall be nominated by national

groups appointed for tilis purpose

by their governments under the

same conditions as those prescribed

for members of the Permanent Court

of Arbitration by Artide 44 of the

Convention of The Hague of 1907 for

the pacific settlement of international

disputes.

3. The conditions under which a

stafe which is a party to the present

Statute but is not a Member of the

United Nations may participate in

electing the members of the Court

shall, in the absence of a special

agreement, be laid down by the General

Assembly upon recommendation

of the Security Council.

Article 5.

1. At least three months before the

date of the election, the SecretaryGeneral

of the United Nations shall

address a wiatten request to the members

of the Permanent Court of Arbitration

belonging to the States which

are parties to the present Statute, and

to the members of the national groups

appointed under Article 4, paragraph

2, inviting them to undertake, within

a given time, by national groups, the

nomination of persons in a position

to accept the duties of a member of

the Court.

2. No group may nominate more

thån four persons, not more thån two

of whom shall be of their own nationality.

In no case may the number

of candidates nominated by a

group be more thån double the number

of seats to be filled.

Article 6.

Before making these nominations,

each national group is recommended

to consult its highest court of justiee,

its legal faeulties and schools of law,

personnes présentées par les groupes

nationaux de la Cour Permanente

d’Arbitrage, conformément aux dispositions

suivantes.

2. En ce qui concerne les Membres

des Nations Unies qui ne sont pas

représentés å la Cour Permanente

d’Arbitrage, les candidats seront présentés

par des groupes nationaux, désignés

å cet effet par leurs gouvernements,

dans les mörnes conditions que

celles stipulées pour les membres de

la Cour Permanente d’Arbitrage pär

Tarticle 44 de la Convention de La

Haye de 1907 sur le regement pacifique

des conflits internationaux.

3. En 1’absence d’accord spécial,

1’Assemblée Générale, sur la recommandation

du Conseil de Sécurité, reglera

les conditions auxquelles peut

participer ä 1’élection des membres de

la Cour un Etat qui, tout en étant partie

au present Statut, n’est pas Membro

des Nations Unies.

Article 5.

1. Trois mois au moins avant la

date de 1’élection, le Secrétaire Général

des Nations Unies invite par écrit

les membres de la Cour Permanente

d’Arbitrage appartenant aux Etats qui

sont parties au present Statut, amsi

que les membres des groupes nationaux

désignés conformément au paragraphe

2 de 1’article 4, å procéder

dans un délai déterminé, pär groupes

nationaux, å la présentation de personnes

en situation de remplir les

fonetions de membre de la Cour.

2. Chaque groupe ne peut, en aucun

cas, présenter plus de quatre personnes

dont deux au plus de sa nationalité.

En aucun cas, il ne peut étre présenté

un nombre de candidats plus

élevé que le double des siéges å pourvoir.

Article 6.

Avant de procéder å cette désignation

il est recommandé å chaque

groupe national de consulter la plus

haute cour de justiee, les faeultés et

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

av den permanenta skiljedomstolens

nationella grupper i enlighet med följande

bestämmelser.

2. I fråga om medlemmar av Förenta

Nationerna, vilka icke äro företrädda

i den permanenta skiljedomstolen,

skola kandidater föreslås av

nationella grupper, vilka för ändamålet

utses av vederbörande regeringar

i samma ordning, som enligt artikel

44 av 1907 års Haag-konvention om

avgörande på fredlig väg av internationella

tvister gäller för utseende av

ledamöter av den permanenta skiljedomstolen.

3. Därest icke annat särskilt överenskommes,

skall generalförsamlingen

efter tillstyrkan av säkerhetsrådet

bestämma den ordning, vari en stat,

som anslutit sig till denna stadga men

icke är medlem av Förenta Nationerna,

må deltaga i val av domstolens

ledamöter.

Artikel 5.

1. Minst tre månader före dagen

för valet skall Förenta Nationernas

generalsekreterare skriftligen anmoda

ledamöterna av den permanenta skiljedomstolen

från de stater, som anslutit

sig till denna stadga, ävensom

ledamöterna av de nationella grupper,

vilka utsetts jämlikt artikel 4,

moment 2, att i nationella grupper

inom en viss tidsfrist upprätta förslag

på personer, som äro behöriga att utöva

befattning såsom domstolsledamot.

2. En och samma grupp må ej

föreslå mer än fyra personer, bland

dem högst två av dess egen nationalitet.

I intet fall må flera kandidater

föreslås, än som motsvarar dubbla antalet

av de platser, som skola besättas.

Artikel 6.

Det är önskvärt, att varje nationell

grupp, innan den uppgör detta förslag,

rådfrågar sitt lands högsta domstol,

dess juridiska fakulteter och andra

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

and its national academies and national

sections of international academies

devoted to tile study of law.

Artide 7.

1. The Secretary-General shall

prepare a list in alphabetical order

of all the persons thus nominated.

Säve as provided in Article 12, paragraph

2, these shall be the only persons

eligible.

2. The Secretary-General shall

submit this list to the General Assembly

and to the Security Council.

Article 8.

The General Assembly and the Security

Council shall proceed independently

of one another to elect the

members of the Court.

Article 9.

At every election, the electors shall

bear in mind not only that the persons

to be elected should individually

possess the qualifications required,

but also that in the body as a

whole the representation of the main

forms of civilization and of the principal

legal systems of the world should

be assured.

Article 10.

1. Those candidates who obtain

an absolute majoritv of votes in the

General Assembly and in the Security

Council shall be considered as elected.

2. Any vote of the Security Council,

whether for the election of judges

or for the appointment of members

of the conference envisaged in Article

12, shall be taken without any distinction

between permanent and nonpermanent

members of the Security

Council.

3. In the event of more thån one

national of the same State obtaining

an absolute majority of the votes both

of the General Assembly and of the

Security Council, the eldest of these

only shall be considered as elected.

écoles de droit, les academies nationales

et les sections nationales d’académies

internationales, vouées å

l’étude du droit.

Article 7.

1. Le Secrétaire Général dresse, par

ordre alphabétique, une bste de toutes

les personnes ainsi désignées; seules

ees personnes sont éligibles, sauf le

cas prévu å 1’article 12, paragraphe 2.

2. Le Secrétaire Général communique

cette Uste å 1’Assemblée Générale

et au Conseil de Sécurité.

Article 8.

L’Assemblée Générale et le Conseil

de Sécurité procédent indépendamment

l’un de l’autre å 1’élection des

membres de la Cour.

Article 9.

Dans toute élection, les électeurs

auront en vue que les personnes appelées

ä faire partie de la Cour, non

seulement réunissent individuellement

les conditions requises, mais assurent

dans 1’ensemble la representation des

grandes formes de civilisation et des

principaux systenus juridiques du

nionde.

Article 10.

1. Sont élus ceux qui ont réuni la

majorité absolue des voix dans F Assemblé

Générale et dans le Conseil

de Sécurité.

2. Le vote au Conseil de Sécurité,

soit pour 1’élection des juges, soit pour

la nomination des membres de la commission

visée å 1’article 12 ci-aprés, ne

comportera aucune distinetion entre

membres permanents et membres nonpermanents

du Conseil de Sécurité.

3. Au cas oii le double sendin de

1’Assemblée Générale et du Conseil de

Sécurité se porterait sur plus d’un

ressortissant du méme Etat, le plus

ägé est seul élu.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

undervisningsanstalter för rättsvetenskap

samt dess åt rättens studium

ägnade nationella akademier och dess

nationella sektioner av internationella

akademier.

Artikel 7.

1. Generalsekreteraren skall upprätta

en förteckning i alfabetisk ordning

över alla sålunda föreslagna personer.

Med undantag för det fall, som

avses i artikel 12, moment 2, äro endast

dessa personer valbara.

2. Generalsekreteraren skall delgiva

generalförsamlingen och säkerhetsrådet

denna förteckning.

Artikel 8.

Generalförsamlingen och säkerhetsrådet

skrida oberoende av varandra

till val av domstolens ledamöter.

Artikel 9.

Vid varje val skola väljarna hava i

åtanke icke blott, att de personer, som

väljas, böra var för sig uppfylla de

erforderliga förutsättningarna, utan

även att säkerhet vinnes för att domstolen

som helhet företräder civilisationens

olika huvudformer och världens

främsta rättssystem.

Artikel 10.

1. De kandidater, som uppnå absolut

röstövervikt i generalförsamlingen

och i säkerhetsrådet, skola anses

valda.

2. Vid omröstning i säkerhetsrådet

skall, vare sig det gäller val av domare

eller val av medlemmar av det

i artikel 12 omförmälda utskottet,

skillnad ej göras mellan ständiga och

icke-ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.

3. I händelse mer än en medborgare

i en och samma stat uppnår absolut

röstövervikt både i generalförsamlingen

och i säkerhetsrådet, skall

endast den äldste av dem anses vald.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Artide 11.

If, after the first meeting held for

the purpose of the election, one or

more seats remain to be filled, a second

and, if necessary, a third meeting

shall tahe place.

Artide 12.

1. If, after the third meeting, one or

more seats still remain unfilled, a

joint conference consisting of six

members, three appointed by the General

Assembly and three by the Security

Council, may be formed at any

time at the request of elther the General

Assembly or the Security Council,

for the purpose of choosing by

the vote of an absolute majority one

name for each seat still vacant, to

submit to the General Assembly and

the Security Council for their respective

acceptance.

2. If the joint conference is unanimously

agreed upon any person

who fulfils the required conditions,

he may be included in its list, even

though he was not included in the

list of nominations referred to in Artide

7.

3. If the joint conference is satisfied

t hat it will not be successful in

procuring an election, those members

of the Court who havé already been

elected shall, whithin a period to be

fixed by the Security Council, proceed

to till the vacant seats by selection

from among those candidates who

havé obtained votes either in the General

Assembly or in the Security Council.

4. In the event of an equality of

votes among the judges, the eldest

jugde shall havé a casting vote.

Artide 13.

1. The members of tile Court shall

be elected for nine years and may be

re-elected; provided, however, that of

the jugdes elected at the first election,

the terms of five judges shall

expire at the end of three years and

the terms of five more judges shall

expire at the end of six years.

Artide 11.

Si, apres la premiére séance d’élection,

il reste encore des siéges å pourvoir,

il est procédé, de la méme maniére,

å une seconde et, s’il est nécessaire,

å une troisiéme.

Artide 12.

1. Si, apres la troisiéme séance

d’élection, il reste encore des siéges

å pourvoir, il peut étre å tout moment

formé sur la demande, soit de l’Assemblée

Générale, soit du Conseil de

Sécurité, une Commission médiatrice

de six membres, nommés trois pär

l’Assemblée Générale, trois par le

Conseil de Sécurité, en vue de choisir

par un vote å la majorité absolue,

pour chaque siége non pourvu, un

nom å présenter å 1’adoption séparée

de l’Assemblée Générale et du Conseil

de Sécurité.

2. La Commission médiatrice peut

porter sur sa Uste le nom de toute

personne satisfaisant aux conditions

requises et qui recueille 1’unanimité de

ses suffrages, lors méme qu’il n’aurait

pas figuré sur la bste de presentation

visée å 1’article 7.

3. Si la Commission médiatrice constate

quille ne peut réussir å assurer

1’élection, les membres de la Cour déjå

nommés pourvoient aux siéges vacans,

dans un délai å fixer par le

Conseil de Sécurité, en choississant

parmi les personnes qui ont obtenu

des suffrages soit dans 1’Assemblée

Générale, soit dans le Conseil de Sécurité.

4. Si, parmi les juges, il y a partage

egal des voix, la voix du juge le plus

ågé 1’emporte.

Article 13.

1. Les membres de la Cour sont élus

pour neuf ans et ils sont rééligibles;

toutefois, en ce qui concerne les juges

nommés å la premiére élection de la

Cour, les fonctions de cinq juges

prendront fin au bouf de trois ans, et

Gelles de cinq autres juges prendront

fin au bouf de six ans.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artikel 11.

Om efter det första valsammanträdet

en eller flera platser återstå att

besätta, skall i samma ordning ett

andra och, om så erfordras, ett tredje

sammanträde äga rum.

Artikel 12.

1. Om efter det tredje valsammanträdet

en eller flera platser alltjämt

återstå att besätta, må när som helst

på begäran av generalförsamlingen

eller av säkerhetsrådet tillsättas ett

medlingsutskott om sex ledamöter,

utsedda tre av generalförsamlingen

och tre av säkerhetsrådet, med uppgift

att för varje ledig plats med absolut

röstövervikt föreslå ett namn att

antagas av generalförsamlingen för

sig och säkerhetsrådet för sig.

2. Genom enhälligt beslut må

medlingsutskottet i sitt förslag upptaga

varje person, som uppfyller de

stadgade fordringarna, även örn denne

icke förekommit på den i artikel 7

omförmälda förteckningen.

3. Örn medlingsutskottet finner, att

det icke är i stånd att åstadkomma ett

val, skola de ledamöter av domstolen,

som redan utsetts, inom en tidsfrist,

som fastställes av sägerhetsrådet, fylla

de lediga platserna genom val bland

de personer, som erhållit röster antingen

i generalförsamlingen eller i

säkerhetsrådet.

4. Vid lika röstetal bland domarna

äger den äldste utslagsröst.

Artikel 13.

1. Domstolens ledamöter väljas för

nio år och kunna återväljas; dock

skola av de domare, som utses vid

det första valet, fem avgå efter tre år

och fem andra efter sex år.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

2. The judges whose terms are to

expire at the end of the above-mentioned

initial periods of three and six

years shall be elmsén by lot to be

drawn by tile Secretary-General immediately

after the first election has

been completed.

3. The members of the Court shall

continue to decharge their duties

until their places havé been filled.

Though replaced, they shall finish

any cases which they may havé begun.

4. In the case of the resignation of

a member of the Court, the resignation

shall be addressed to the President

of the Court for transmission to

the Secretary-General. This last notification

makes the place vacant.

Ar tide 14.

Vacancies shall be filled by the

same method as that laid down for

the first election, subject to the following

provision: the Secretary-General

shall, within one month of the

occurrence of the vacancy, proceed

to issue the invitations provided for in

Artide 5, aud the date of the election

shall be fixed by the Security Council.

Artide 15.

A member of the Court eleeted to

replace a member whose term of Office

lias not expired shall hold office

for the remainder of his predecessor’s

term.

Artide 16.

1. No member of the Court may

exercise any political or administrative

funetion, or engage in any other

occupation of a professional nature.

2. Any doubt on this point shall

be settled by the decision of the Court.

Artide 17.

1. No member of the Court may

act as agent, counsel. or advocate in

any case.

2. Les .juges dont les fonetions

prendront fin au terme des périodes

initiales de trois et six ans mentionnées

ci-dessus seront désignés par tirage

au sort effeetué par le Secrétaire

Général, immédiatement apres qu’il

aura été procédé å la premiére élection.

3. Les membres de la Cour restent

en fonetion jusqu’å leur remplacement.

Apres ce remplacement, ils continuent

de connaitre des affaires dont

ils sont déjå saisis.

4. En cas de démission d un membre

de la Cour, la démission sera

adressée au Président de la Cour, pour

étre transmise au Secrétaire Général.

Cette derniére notification emporte varancé

de siége.

Artide 14.

Il est pourvu aux siéges devenus

vacants selon la méthode suivie pour

la premiére élection, sous réserve de

la disposition ci-aprés: dans le mois

qui suivra la vacance, le Secrétaire

Générale procédera å 1’invitation prescrite

par 1’article 5, et la date d’élection

sera fixée par le Conseil de Sécurité.

Artide 15.

Le membre de la Cour élu en

remplacement d’un membre dont le

mandat n’est pas expiré achéve le

terme du mandat de son prédécesseur.

Artide 16.

1. Les membres de la Cour ne peuvent

exercer aucune fonetion politique

ou administrative, ni se livrer å aucune

autre occupation de caractére

professionnel.

2. En cas de doute, la Cour décide.

Artide 17.

1. Les membres de la Cour ne peuvent

exercer les fonetions d’agent, de

conseil ou d’avocat dans aucune affaire.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

2. De domare, som skola avgå med

utgången av ovannämnda begynnelseperioder

örn tre och sex år, utväljas

genom lottdragning, som företages av

generalsekreteraren omedelbart efter

att det första valet avslutats.

3. Domstolens ledamöter kvarstå i

ämbetet, intill dess efterträdare utsetts.

Även därefter skola de fullfölja

behandlingen av mål, som de redan

börjat handlägga.

4. önskar ledamot av domstolen

avgå, skall avsägelsen ställas till domstolens

president för att tillställas generalsekreteraren.

Detta senare meddelande

medför ledighet i domstolen.

Artikel 14.

Ledigblivna platser skola återbesättas

i den för det första valet stadgade

ordningen med förbehåll för följande

bestämmelse: inom en månad efter

det ledigheten uppstått, skall generalsekreteraren

utsända i artikel 5

föreskrivna anmodan, och dagen för

valet skall bestämmas av säkerhetsrådet.

Artikel 15.

Ledamot av domstolen, som valts

efter ledamot, vars ämbetstid icke utlupit,

innehar ämbetet under återstoden

av företrädarens ämbetstid.

Artikel 16.

1. Ledamot av domstolen må icke

innehava någon politisk eller administrativ

funktion eller utöva någon

annan yrkesmässig verksamhet.

2. I tvivelaktiga fall tillkommer

avgörandet domstolen.

Artikel 17.

1. Ledamot av domstolen må icke

vara ombud, rådgivare eller advokat

i något mål.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

12

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

2. No member may participate in

the decision of any case in which he

has previously taken part as agent,

counsel, or advocate för one of the

parties, or as a member of a national

or international court, or of a commission

of enquiry, or in any other

capacity.

3. Any doubt on this point shall

be settled by the decision of the Court.

Article 18.

1. No member of the Court can

he dismissed unless, in the unanimous

oponion of the other members,

he has ceased to fulfil the required

conditions.

2. Formal notification thereof shall

be made to the Secretary-General by

the Register.

3. This notification makes the

place vacant.

Article 19.

The members of the Court, wilen

engaged on the business of the Court,

shall enjoy diplomati privileges and

immunities.

Article 20.

Every member of the Court shall,

before taking up his duties, make a

solemn declaration in open court that

he will exercise his powers impartially

and conscientiously.

Article 21.

1. The Court shall elect its President

and Vice-President för three

years; they may be re-elected.

2. The Court shall appoint its

Registrar and may provide for the

appointment of such other officers as

may be necessary.

Article 22.

1. The seat of the Court shall be

established at The Hague. This,

however, shall not prevent the Court

from sitting and exercising its functions

elsewhere whenever the Court

considers it desirable.

2. Ils ne peuvent participer au réglement

d’aucune affaire dans laquelle

ils sont antérieurement intervenus

comme agents, conseil ou avocats de

1’une des parties, membres d’un tribunal

national ou international, d’une

commission d’enquéte, ou å tout autre

titre.

3. En cas de doute, la Cour décide.

Article 18.

1. Les membres de la Cour ne peuvent

étre relevés de leurs fonctions

que si, au jugement unanime des

autres membres, ils ont cessé de répondre

aux conditions requises.

2. Le Secrétaire Général en est officiellement

informé par le Greffier.

3. Cette communication emporte varancé

de siége.

Article 19.

Les membres de la Cour jouissent,

dans 1’exercice de leurs fonctions, des

privileges et immunités diplomatiques.

Article 20.

Tout membre de la Cour doit, avant

d’entrer en fonction, en séance publique,

prendre l’engagement solennel

d’exercer ses attributions en pleine

impartialité et en toutes conscience.

Article 21.

1. La Cour nömme, pour trois ans,

son Président et son Vice-Président;

ils sont rééligibles.

2. Elle nömme son Greffier et peut

pourvoir åda nomination de tels autres

fonctionnaires qui seraient nécessaires.

Article 22.

l.Le siége de la Cour est fixé å La

Haye. La Cour peut toutefois siéger

et exercer ses fonctions ailleurs lorsquille

le juge désirable.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2. Ledamot av domstolen må icke

deltaga i avgörandet av något mål, i

vilket han tidigare uppträtt såsom

endera partens ombud, rådgivare eller

advokat, såsom medlem av en nationell

eller internationell domstol, såsom

medlem av en undersökningsnämnd

eller i någon annan egenskap.

3. I tvivelaktiga fall tillkommer

avgörandet domstolen.

Artikel 18.

1. Ledamot av domstolen kan icke

skiljas från ämbetet, med mindre han

enligt övriga ledamöters enhälliga

mening upphört att fylla de stadgade

förutsättningarna.

2. Officiell underrättelse härom

skall av domstolens sekreterare tillställas

generalsekreteraren.

3. Dylikt meddelande medför ledighet

i domstolen.

Artikel 19.

Domstolens ledamöter åtnjuta vid

fullgörandet av sina uppgifter diplomatiska

privilegier och immuniteter.

Artikel 20.

Varje ledamot av domstolen skall,

innan han tillträder sitt ämbete, vid

offentligt sammanträde avgiva en

högtidlig förklaring, att han skall

opartiskt och samvetsgrant utöva sina

befogenheter.

Artikel 21.

1. Domstolen väljer sin president

och sin vicepresident för tre år; de

kunna återväljas.

2. Domstolen utnämner sin sekreterare

och äger förordna örn utnämning

av sådana andra tjänstemän,

som må erfordras.

Artikel 22.

1. Domstolen har sitt säte i Haag.

Detta utgör dock icke hinder för att

domstolen sammanträder och fullgör

sina uppgifter annorstädes, närhelst

den anser detta önskvärt.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

2. The President and the Registret

shall reside at the seat of the Court.

Article 23.

1. The Court shall remain permanently

in session, except during the

judicial vacations, the dates and

duration of which shall be fixed by

the Court.

2. Members of the Court are entitled

to periodic leave, the dates and

duration of which shall be fixed by

the Court, having in mind the distance

between The Hague and the

home of each judge.

3. Members of the Court shall be

bound, unless they are on leave or

prevented from attending by illness

or other serious reasons duly explained

to the President, to hold

themselves permanently at the disposal

of the Court.

Article 24.

1. If, for some special reason, a

member of the Court considers that

he should not take part in the decision

of a particular case, he shall so

inform the President.

2. If the President considers that

for some special reason one of the

members of the Court should not sit

in a particular case, he shall give him

notice accordingly.

3. If in any such case the member

of the Court and the President disagree,

the matter shall be settled by

the decision of the Court.

Article 25.

1. The full Court shall sit except

when it is expressly provided otherwise

in the present Statute.

2. Subject to the condition that the

number of judges available to constitute

the Court is not thereby reduced

below eleven, the Rules of the Court

may provide for allowing one or more

judges, according to circumstances

and in rotation, to be dispensed from

sitting.

2. Le Président et le Greffier rési

dent au siége de la Cour.

Article 23.

1. La Cour reste tou jours en fonction,

excepté pendant les vacances judiciaires,

dont les périodes et la durée

sont fixées par la Cour.

2. Les membres de la Cour ont droit

å des congés périodiques dont la date

et la durée seront fixées pär la Cour,

en tenant compte de la distance qui

sépare La Haye de leurs foyers.

3. Les membres de la Cour sont

tenus, å moms de congé, d’empéchement

pour cause de maladie ou autre

motif grave dument justifié auprés

du Président, d’étre å tout moment å

la disposition de la Cour.

Article 24.

1. Si, pour une raison spéciale, l’un

des membres de la Cour estime devoir

ne pas participer au jugement d’une

affaire déterminée, il en fait part au

Président.

2. Si le Président estime qu’un des

membres de la Cour ne doit pas, pour

une raison spéciale, siéger dans une

affaire déterminée, il en avertit celui-ci.

2. Si, en pareils cas, le membre de

la Cour et le Président sont en désaccord,

la Cour décide.

Article 25.

l.Sauf exception expressément prévue

par le present Statut, la Cour

exerce ses attributions en séance pléniére.

2. Sous la condition que le nombre

des juges disponibles pour constituer

la Cour ne soit pas réduit å moins de

onze, le Réglement de la Cour pourra

prévoir que, selon les circonstances et

å tour de röle, un ou plusieurs juges

pourront étre dispensés de siéger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2. Presidenten och sekreteraren

skola vara bosatta, där domstolen har

sitt säte.

Artikel 23.

1. Domstolen skall ständigt förbliva

i session utom under sina ferier,

vilkas tid och längd bestämmas av

domstolen.

2. Domstolens ledamöter äga åtnjuta

regelbunden semester, vars tid

och längd bestämmas av domstolen

under hänsynstagande till avståndet

mellan Haag och vederbörande domares

hemort.

3. Domstolens ledamöter äro skyldiga

att, med mindre de åtnjuta semester

eller äro förhindrade på grund

av sjukdom eller andra allvarliga, inför

presidenten vederbörligen styrkta

orsaker, ständigt stå till domstolens

förfogande.

Artikel 24.

1. Örn av särskild anledning ledamot

av domstolen anser sig icke böra

deltaga i avgörandet av visst mål, har

han att därom underrätta presidenten.

2. Örn presidenten anser, att ledamot

av domstolen av särskild anledning

icke bör deltaga i behandlingen

av visst mål, skall han därom underrätta

denne.

3. Om i ett dylikt fall domstolsledamoten

och presidenten hysa skilda

meningar, tillkommer avgörandet

domstolen.

Artikel 25.

1. Därest ej annorlunda uttryckligen

föreskrives i denna stadga, utövar

domstolen sina befogenheter i plenum.

2. Under förutsättning att antalet

domare, som äro tillgängliga för att

konstituera domstolen, icke därigenom

minskas till mindre än elva, må i

domstolens reglemente stadgas, att en

eller flera domare, alltefter omständigheterna

och i tur och ordning, må

befrias från att närvara.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

3. A quorum of nine judges shall

suffice to constitute the Court.

Artide 26.

1. The Court may from time to time

form one or more chambers, composed

of three or more judges as the Court

may determine, for dealing with

particular categories of cases; for

example, labor cases and cases relating

to transit and Communications.

2. The Court may at any time

form a chamber for dealing with a

particular case. The number of judges

to constitute such a chamber shall be

determined by the Court with the

approval of the parties.

3. Cases shall be heard and determined

by the chambers provided for

in this Artide if the parties so

request.

Artide 27.

A judgment given by any of the

chambers provided for in Artides 26

and 29 shall be considered as rendered

by the Court.

Artide 28.

The chambers provided för in Artides

26 and 29 may, with the consent

of the parties, sit and exercise their

functions elsewhere thån at The

Hague.

Artide 29.

With a view to the speedy despatch

of business, the Court shall form

annually a chamber composed of five

judges which, at the request of the

parties, may hear and determine cases

by summary procedure. In addition,

two judges shall be selected for the

purpose of replacing judges who find

it impossible to sit.

Artide 30.

1. The Court shall frame rules for

carrying out its functions. In particular,

it shall lay down rules of

procedure.

2. The Rules of the Court may

provide for assessors to sit with the

3. Le quorum de neuf est suffisant

pour constituter la Cour.

Artide 26.

1. La Cour peut, ä toute époque,

constituer une ou plusieurs chambres

composées de trois juges au moms

selon ce quille décidera, pour connaitre

de catégories déterminées d’affaires,

par exemple d’affaires de travail

et d’affaires concernant le transit

et les Communications.

2. La Cour peut, å toute époque,

constituer une chambre pour connaitre

d’une affaire déterminée. Le

nombre des juges de cette chambre

sera fixé par la Cour avec 1’assentiment

des parties.

3. Les chambres prévues au présent

artide statueront, si les parties le demandent.

Artide 27.

Tout arrét rendu par bune des

chambres prévues aux artides 26 et

29 sera considéré comme rendu par

la Cour.

Artide 28.

Les chambres prévues aux artides

26 et 29 peuvent, avec le consentement

des parties, siéger et exercer leurs

fonctions ailleurs qu’å La Haye.

Artide 29.

En vue de la prompte expédition

des affaires, la Cour compose annuellement

une chambre de cinq juges,

appelés å statuer en procédure sommare

lorsque les parties le demandent.

Deux juges seront, en outre, désignés

pour remplacer celui des juges

qui se trouverait dans 1’impossibilité

de siéger.

Aloicie 30.

1. La Cour détermine par un réglement

le mode suivant lequel elle exerce

ses attributions. Elle regie notamment

sa procédure.

2. Le Réglement de la Cour peut

prévoir des assesseurs siégeant å la

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

3. Domstolen är domför med nio

domare.

Artikel 26.

1. Domstolen må vid behov tillsätta

en eller flera kamrar, bestående

av tre eller flera domare alltefter

domstolens beprövande, för att handlägga

särskilda slag av mål, exempelvis

rörande arbetsförhållanden och

mål rörande transitering och samfärdsel.

2. Domstolen må när som helst

tillsätta en kammare för att handlägga

ett särskilt mål. Antalet domare

i en dylik kammare bestämmes av

domstolen med parternas samtycke.

3. Mål handläggas av i denna artikel

avsedda kamrar, örn parterna

framställa begäran därom.

Artikel 27.

Utslag avkunnat av någon av de

kamrar, om vilka stadgas i artiklarna

26 och 29, skall anses såsom avkunnat

av domstolen.

Artikel 28.

De kamrar, om vilka stadgas i artiklarna

26 och 29, må med parternas

samtycke sammanträda och utöva sin

verksamhet annorstädes än i Haag.

Artikel 29.

För att främja en snabb handläggning

av målen skall domstolen årligen

tillsätta en kammare av fem domare,

vilka på begäran av partema

må handlägga mål enligt summariskt

förfarande. Dessutom skola två domare

utses att ersätta domare, som

må bliva förhindrade.

Artikel 30.

1. Domstolen fastställer ett reglemente

för utövningen av sin verksamhet.

Särskilt fastställer den regler för

förfarandet.

2. I domstolsreglementet må givas

bestämmelser om bisittare med säte

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Court or with any of its chambers,

without the right to vote.

Article 31.

1. Judges of the nationality of

each of the parties shall retain their

right to sit in the case before the

Court.

2. If the Court includes upon the

Bench a judge of the nationality of

one of the parties, any other party

may choose a person to sit as judge.

Suell person shall be chosen preferably

from among those persons who

havé been nominated as candidates as

provided in Articles 4 and 5.

3. If the Court includes upon the

Bench no judge of the nationality of

the parties, each of these parties may

proceed to choose a judge as provided

in paragraph 2 of this Article.

4. The provisions of this Article

shall apply to the case of Articles 26

and 29. In such cases, the President

shall request one or, if necessary, two

of the members of the Court forming

the chamber to give place to the

members of the Court of the nationality

of the parties concemed, and, falling

such, or if they are unable to be

present, to the judges specially chosen

by the parties.

5. Should thero be several parties

in the same interest, they shall, för

the purpose of the preceding provisions,

be reckoned as one party only.

Any doubt upon this point shall be

settled by the decision of the Court.

6. Judges chosen as laid down in

paragraphs 2, 3, and 4 of this Article

shall fulfil the conditions required by

Articles 2, 17 (paragraph 2), 20, and

24 of the present Statute. They shall

take part in the decison on terms of

complete equality with their colleagues.

Article 32.

1. Each member of the Court shall

receive an annual salary.

2. The President shall receive a

special annual allowance.

Cour ou dans ses chambres, sans droit

de vote.

Article 31.

1. Les juges de la nationalité de

chacune des parties conservent le droit

de siéger dans 1’affaire dont la Cour

est saisie.

2. Si la Cour compte sur le siége

un juge de la nationalité d’une des

parties, toute autre partie peut designer

une personne de son choix pour

siéger en qualité de juge. Celle-ci devra

étre prise de préférence parmi les personnes

qui ont été l’objet d’une presentation

en conformité des articles

4 et 5.

3. Si la Cour compte sur le siége

aucun juge de la nationalité des parties,

chacune de ees parties peut procéder

å la désignation d’un juge de la

méme maniére qu’au paragraphe précédent.

4. Le present article s’applique

dans le cas des articles 26 et 29. En

pareils cas, le Président priera un,

ou, s’il y a hevi, deux des membres de

la Cour composant la chambre, de

céder leur place aux membres de la

Cour de la nationalité des parties intéressées

et, å défaut ou en cas d’empéchement,

aux juges spécialement désignés

par les parties.

5. Lorsque plusieurs parties font

cause commune, elles ne comptent,

pour 1’application des dispositions qui

précédent, que pour une seule. En cas

de doute, la Cour décide.

6. Les juges désignés, comme il est

dit aux paragraphes 2, 3 et 4 du

présent article, doivent satisfaire aux

prescriptions des articles 2, 17, paragraphe

2, 20 et 24 du présent

Statut. Ils participent å la décision

dans des conditions de complete égalité

avec kurs collégues.

Article 32.

1. Les membres de la Cour reCoivent

un traitement annuel.

2. Le Président rekolt une allocation

annuelle spéciale.

s. 169 Kontrollera mot PDF

i domstolen eller i dess kamrar utan

rösträtt.

169

Artikel 31.

1. Domare av parternas nationalitet

bibehålla sin rätt att deltaga i

handläggningen av det mål, som anhängiggjorts

vid domstolen.

2. Örn i domstolen sitter en domare

av samma nationalitet som en

av parterna, må varje annan part utse

en person att vara domare. Denna

person skall företrädesvis utses bland

de personer, som föreslagits i enlighet

med artiklarna 4 och 5.

3. Örn i domstolen icke finnes någon

domare av parternas nationalitet,

må envar av parterna utse en domare

i enlighet med vad som stadgas i moment

2 av denna artikel.

4. Bestämmelserna i denna artikel

skola gälla i fall, som avses i artiklarna

26 och 29. I dylika fall skall presidenten

uppmana en eller, om så erfordras,

två av de domstolsledamöter,

av vilka kammaren består, att avstå

sina platser åt domstolsledamöter

av vederbörande parters nationalitet,

och, örn sådana saknas eller äro förhindrade,

åt av parterna särskilt utsedda

domare.

5. Då flera parter göra gemensam

sak, räknas de, i vad angår tillämpningen

av ovanstående bestämmelser,

såsom en enda part. I tvivelaktiga

fall tillkommer avgörandet domstolen.

6. Domare, som utsetts enligt reglerna

i momenten 2, 3 och 4 av denna

artikel, måste uppfylla de i artiklarna

2, 17 moment 2, 20 och 24 av

denna stadga föreskrivna fordringar.

De deltaga i beslutet fullt jämställda

med andra domare.

Artikel 32.

1. Domstolens ledamöter åtnjuta

årlig avlöning.

2. Presidenten erhåller ett särskilt

årligt arvode.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

3. The Vice-President shall receive

a special allowance for every day on

which he acts as President.

4. The judges chosen under Article

31, other thån members of the Court,

shall receive compensation for each

day on which they exercise their

functions.

5. These salaries, allowances, and

compensation shall be fixed by the

General Assembly. They may not be

decreased during the term of office.

6. The salary of the Registrar shall

be fixed by the General Assembly on

the proposal of the Court.

7. Regulations made by the General

Assembly shall fix the conditions

under which retirement pensions may

be given to members of the Court and

to the Registrar, and the conditions

under which members of the Court

aud the Registrar shall havé their

traveling expenses refunded.

8. The above salaries, allowances,

and compensation shall be free of all

taxation.

Article 33.

The expenses of the Court shall be

borne by the United Nations in such

a manner as shall be decided by the

General Assembly.

CHAPTER II.

COMPETENCE OF THE COURT.

Article 34.

1. Only States may be parties in

cases before the Court.

2. The Court, subject to and in

conformity with its Rules, may request

of public international organizations

information relevant to cases before

it, and shall receive such information

presented by such organizations

on their own initiative.

3. Whenever the construction of

the constituent instrument of a public

international organization or of an in
-

3. Le Vice-Président regoit une allocation

spéciale pörn- chaque jour ou

il remplit les fonctions de President.

4. Les juges désignés par application

de 1’article 31, autres que les

membres de la Cour, regoivent une indemnité

pour chaque jour ou ils

exercent leurs fonctions.

5. Ces traitements, allocations et indemnités

sont fixés par 1’Assemblée

Générale. Ils ne peuvent étre diminués

pendant la durée des fonctions.

6. Le traitement du Greffier est fixé

par 1’Assemblée Générale sur la proposition

de la Cour.

7. Un réglement adopté par l’Assemblée

Générale fixe les conditions

dans lesquelles des pensions sont allouées

aux membres de la Cour et au

Greffier, ainsi que les conditions dans

lesquelles les membres de la Cour et

le Greffier regoivent le remboursement

de leurs frais de voyage.

8. Les traitements, allocations et

indemnités sont exempts de tout impöt.

Artides 33.

Les frais de la Cour sont supportés

par les Nations Unies de la maniére

que 1’Assemblée Générale décide.

CHAPITRE II.

COMPETENCE DE LA COUR.

Article 34.

1. Seuls les Etats ont qualité pour

se présenter devant la Cour.

2. La Cour, dans les conditions prescrites

par son Réglement, pourra demander

aux organisations internationales

publiques des renseignements

relatifs aux affaires portées devant

elle, et recevra également les dits renseignements

qui lui seraient présentés

par ces organisations de leur propre

initiative.

3. Lorsque 1’interprétation de 1’acte

constitutif d’une organisation internationale

publique ou celle d’une con
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3. Vicepresidenten erhåller ett särskilt

arvode för varje dag, under vilken

han fullgör presidentens uppgifter.

4. De enligt artikel 31 utsedda domare,

som icke äro ledamöter av

domstolen, erhålla ersättning för varje

dag, under vilken de fullgöra sina

uppgifter.

5. Dessa avlönings-, arvodes- och

ersättningsbelopp fastställas av generalförsamlingen.

De kunna icke minskas

under ämbetstiden.

6. Sekreterarens avlöning fastställes

av generalförsamlingen på förslag

av domstolen.

7. I ett av generalförsamlingen antaget

reglemente bestämmas de villkor,

på vilka pensioner må tillerkännas

domstolens ledamöter och sekreteraren,

ävensom de villkor, på vilka

domstolens ledamöter och sekreteraren

erhålla ersättning för sina resekostnader.

8. Ovannämnda avlöningar, arvoden

och ersättningar äro befriade från

all beskattning.

Artikel 33.

Kostnaderna för domstolen bestridas

av Förenta Nationerna på sätt

generalförsamlingen bestämmer.

KAPITEL II.

DOMSTOLENS BEHÖRIGHET.

Artikel 34.

1. Endast stater kunna vara parter

inför domstolen.

2. Domstolen må, i överensstämmelse

med sitt reglemente, hos offentliga

internationella organisationer begära

upplysningar i mål inför domstolen,

och har att emottaga dylika

upplysningar, som sådana organisationer

lämna på eget initiativ.

3. Närhelst i ott mål inför domstolen

fråga uppstår örn tolkningen av

en urkund, varigenom en offentlig in
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

ternational convention adopted theleander

is in question in a case before

the Court, the Registrar shall so notify

the public international organization

concerned and shall communicate to

it copies of all the written proceedings.

Article 35.

1. The Court shall be open to

the States parties to the present Statute.

2. The conditions under which the

Court shall be open to other States

shall, subject to the special provisions

contained in treaties in force, be laid

down by the Security Council, but in

no case shall suell conditions place

the parties in a position of inequality

before the Court.

3. When a State which is not a

Member of the United Nations is a

party to a case, the Court shall fix

the amount which that party is to

contribute towards the expenses of the

Court. This provision shall not apply

if such stafe is hearing a share of

the expenses of the Court.

Article 36.

1. The jurisdiction of the Court

comprises all cases which the parties

refer to it and all matters specially

provided for in the Charter of the

United Nations or in treaties and

conventions in force.

2. The States parties to the present

Statute may at any time declare that

they recognize as compulsory ipso

facto and without special agreement,

in relation to any other State accepting

the same obligation, the jurisdiction

of the Court in all legal disputes

concerning:

a. the interpretation of a trea ty;

b. any question of international

law;

c. the existence of any fact which,

if established, would constitute a

breach of an international obligation;

vention internationale adoptée en

vertu de cet aete est mise en question

dans une affaire soumise å la Cour, le

Greffier en avise cette organisation et

lui communique tolde la procédure

écrite.

Article 35.

1. La Cour est ouverte aux Etats

parties au présent Statut.

2. Les conditions auxquelles elle est

ouverte aux autres Etats sont, sous

réserve des dispositions particuliéres

des traités en vigueur, réglées par le

Conseil de Sécurité, et, dans tous les

cas, sans qu’il puisse en résulter pour

les parties aucune inégalité devant la

Cour.

3. Lorsqu’un Etat, qui n’est pas

Membre des Nations Unies, est partie

en cause, la Cour fixera la contribution

aux frais de la Cour que cette

partie devra supporter. Toutefois,

cette disposition ne s’appliquera pas,

si cet Etat participe aux dépenses de

la Cour.

Article 36.

1. La compétence de la Cour s’étend

å toutes les affaires que les parties lui

soumettront, ainsi qu’å tous les cas

spécialement prévus dans la Charte

des Nations Unies ou dans les traités

et conventions en vigueur.

2. Les Etats parties au présent Statut,

pourront, å n’importe quel moment,

déclarer reconnaitre comme

obligatoire de plein droit et sans convention

spéciale, å 1’égard de tout

autre Etat acceptant la méme obligation,

la juridiction de la Cour sur

tous les différends d’ordre juridique

ayant pour objet:

a. 1’interprétation d’un traité;

b. tout point de droit international;

c. la réalité de tout fait qui, s’il

était établi, constituerait la violation

d’un engagement international;

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

temationell organisation upprättats,

eller av en internationell överenskommelse,

som ingåtts i anslutning till

denna urkund, skall sekreteraren härom

underrätta vederbörande offentliga

internationella organisation och

tillställa organisationen avskrifter av

hela skriftväxlingen i målet.

Artikel 35.

1. Domstolen skall stå öppen för

de stater, som äro anslutna till denna

stadga.

2. De villkor, på vilka domstolen

må anlitas av andra stater, fastställas,

med förbehåll för särskilda bestämmelser

i gällande traktater, av

säkerhetsrådet, men sådana villkor

må ej i något fall medföra, att parterna

icke bliva jämställda inför domstolen.

3. Då en stat, som icke är medlem

av Förenta Nationerna, är part i ett

mål, skall domstolen bestämma det

bidrag till kostnaderna för domstolen,

som denna part har att vidkännas.

Dock gäller icke denna bestämmelse,

om ifrågavarande stat deltager

i kostnaderna för domstolen.

Artikel 36.

1. Domstolen är behörig i alla mål,

som underställas densamma av parterna,

ävensom i alla fall, som särskilt

angivas i Förenta Nationernas

stadga eller i gällande traktater och

konventioner.

2. De stater, som äro anslutna till

denna stadga, må när som helst förklara,

att de i förhållande till varje

annan stat, som åtager sig samma

förpliktelse, erkänna domstolen såsom

ipso facto och utan särskild överenskommelse

behörig i alla rättstvister

avseende:

a) tolkningen av ett fördrag;

b) varje internationellträttsligt

spörsmål;

c) förefintligheten av någon omständighet,

som, därest den konstaterades,

skulle innebära åsidosättandet

av en internationell förpliktelse;

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

d. the nature or extent of the

reparation to be made for the breach

of an international obligation.

3. The declarations referred to

above may be made unconditionally

or on condition of reciprocity on the

part of several or certain States, or

för a certain time.

4. Such declarations shall be deposited

with the Secretary-General of

the United Nations, who shall transmit

copies thereof to the parties to

the Statute and to the Registrar of the

Court.

5. Declarations made under Artide

36 of the Statute of the Permanent

Court of International Justiee and

which are still in force shall be

deenied, as between the parties to

the present Statute. to be acceptances

of the compulsory jurisdiction of the

International Court of Justiee for the

period which they still havé to run

aud in accordance with their terms.

6. In the event of a dispute as to

whether the Court has jurisdiction,

the matter shall be settled by the

decision of the Court.

Article 37.

Whenever a treaty or convention in

force provides för reference of a

matter to a tribunal to havé been

instituted by the League of Nations,

or to the Permanent Court of International

Justiee, the matter shall,

as between the parties to the present

Statute, be referred to the International

Court of Justiee.

Article 38.

1. The Court, whose funetion is to

decide in accordance with international

law such disputes as are submitted

to it, shall apply:

a. international conventions, whether

general or partieular, establishing

niles expressly recognized by the

contesting States;

d. la nature ou Tétendue de la reparation

due pour la rupture d’un

engagement international.

3. Les déclarations ci-dessus visées

pourront étre fabes purement et

simplement ou sous condition de réciprocité

de la part de plusieurs ou

de certains Etats, ou pour un délai

déterminé.

4. Ces déclarations seront remises

au Secrétaire Général des Nations

Unies qui en transmettra copie aux

parties au présent Statut ainsi qu’au

Greffier de la Cour.

5. Les déclarations faites en application

de Farticle 36 du Statut de la

Cour Permanente de Justiee Internationale

pour une durée qui n’est pas

encore expirée seront considérées,

dans les rapports entra parties au présent

Statut, comme comportant acceptation

de la juridiction obligatoire de

la Cour Internationale de Justiee pour

la durée restant å courir d’aprés ces

déclarations et conformément å leurs

tennes.

6. En cas de contestation sur le point

de savoir si la Cour est compétente, la

Cour décide.

Article 37.

Lorsqu’un traité ou une convention

en vigueur prévoit le renvoi å une

juridiction que devait instituer la Société

des Nations ou å la Cour Permanente

de Justiee Internationale, la

Cour Internationale de Justiee constituera

cette juridiction entre les parties

au présent Statut.

Article 38.

1. La Cour, dont la mission est de

régler conformément au droit international

les différends qui lui sont

soumis, applique:

a. les conventions internationales,

soit générales, soit spéciales, établissant

des régles expressément reconnues

par les Etats en litige;

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

d) arten eller omfattningen av den

gottgörelse, som bör givas i fall av en

internationell förpliktelses åsidosättande.

3. Ovan avsedda förklaringar må

avgivas antingen utan villkor eller

under förutsättning av ömsesidighet

från flera eller vissa staters sida eller

för viss bestämd tid.

4. Dessa förklaringar skola deponeras

hos Förenta Nationernas generalsekreterare,

som har att tillställa

de till denna stadga anslutna staterna

och domstolens sekreterare avskrifter

därav.

5. Förklaringar, som avgivits jämlikt

artikel 36 i stadgan för den fasta

mellanfolkliga domstolen och som

ännu äro i kraft, skola i förhållanden

mellan de till denna stadga anslutna

staterna anses utgöra ett erkännande

av den internationella domstolens obligatoriska

behörighet för den tid förklaringarna

ännu skola gälla och i

enlighet med deras bestämmelser.

6. I händelse av meningsskiljaktighet

rörande domstolens behörighet,

tillkommer avgörandet domstolen.

Artikel 37.

Då en gällande traktat eller konvention

föreskriver en saks hänskjutande

till en av Nationernas förbund

upprättad domstol eller till den fasta

mellanfolkliga domstolen, skall i förhållanden

mellan de till denna stadga

anslutna staterna saken hänskjutas

till den internationella domstolen.

Artikel 38.

1. Domstolen, vars uppgift är att

i överensstämmelse med internationell

rätt avgöra sådana tvister, som

hänskjutas till densamma, skall tilllämpa:
a)

allmänna eller speciella internationella

överenskommelser, vilka

fastställa av de tvistande staterna uttryckligen

erkända regler;

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

b. international custom, as evidence

of a general practice accepted

as law;

c. the general principles of law

recognized by civilized nations;

d. subject to the provisions of

Article 59, judicial decisions and the

teachings of the möst highly qualified

publicists of the various nations, as

subsidiary means for the determination

of rules of law.

2. Tilis provision shall not prejudice

the power of the Court to decide

a case ex aequo et bono, if the parties

agrée thereto.

CHAPTER lil.

PROCEDURE.

Article 39.

1. The official languages of the

Court shall be French and English. If

the parties agrée that the case shall

be conducted in French, the judgment

shall be delivered in French. If the

parties agrée that the case shall be

conducted in English, the judgment

shall be delivered in English.

2. In the absence of an agreement

as to which language shall be employed,

each party may, in the pleadings,

use the language which it prefers;

the decision of the Court shall

be given in French and English. In

this case the Court shall at the same

time determine which of the two texts

shall be considered as authoritative.

3. The Court shall. at the request

of any party, authorize a language

other thån French or English to be

used by that party.

Article 40.

1. Cases are brought before the

Court, as the case may be, either by

the notification of the special agreement

or by a written application

addressed to the Registrar. In either

case the subject of the dispute and

the parties shall be indicated.

b. la coutume internationale comme

preuve d’une pratique générale acceptée

comme étant le droit;

c. les principes généraux de droit

reconnus par les nations civilisées;

d. sous réserve de la disposition de

1’article 59, les décisions judiciaires et

la doctrine des publicistes les plus

qualifiés des différentes nations,

comme moyen auxiliaire de détermination

des régles de droit.

2. La présente disposition ne pörte

pas atteinte å la faculté pour la Cour,

si les parties sont d’accord, de stabler

ex aequo et bono.

CHAPITRE lil.

PROCEDURE.

Article 39.

1. Les langues officielles de la Cour

sont le francis et 1’anglais. Si les

parties sont d’accord pour que toute

la procédure ait lieu en francis, le

jugement sera prononcé en cette

langue. Si les parties sont d’accord

pour que toute la procédure ait lieu

en anglais, le jugement sera prononcé

en cette langue.

2. A défaut d’un accord fixant la

langue dont il sera fait usage, les

parties pourront employer pour les

plaidoiries celle des deux langues

qu’elles préféreront, et barret de la

Cour sera rendu en francais et en

anglais. En ce cas, la Cour désignera

en méme temps celui des deux textes

qui fera foi.

3. La Cour, å la demande de toute

partie, autorisera 1’emploi par cette

partie d’une langue autre que le francis

ou Fanglais.

Article 40.

1. Les affaires sont portées devant

la Cour, selon le cas, soit par notification

du compromis, soit par une requéte,

adressées au Greffier; dans les

deux cas, l’objet du différend et les

parties doivent étre indiqués.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

b) internationell sedvänja, utgörande

bevis för en allmän praxis, godtagen

såsom gällande rätt;

c) allmänna, av de civiliserade folken

erkända rättsgrundsatser;

d) med förbehåll för bestämmelsen

i artikel 59 rättsliga avgöranden

och de olika ländernas mest sakkunniga

författares lärosatser, såsom

hjälpmedel för fastställande av gällande

rätt.

2. Detta stadgande skall icke inskränka

domstolens befogenhet att

avgöra ett mål ex aequo et bono, örn

parterna äro ense därom.

KAPITEL lil.

FÖRFARANDE.

Artikel 39.

1. Domstolens officiella språk äro

franska och engelska. Om parterna

äro ense örn att hela förfarandet skall

äga rum på franska, skall utslaget

avkunnas på detta språk. Om parterna

äro ense örn att hela förfarandet

skall äga rum på engelska, skall utslaget

avkunnas på detta språk.

2. Har överenskommelse icke träffats

rörande det språk, som skall användas,

kan envar av parterna för

utvecklande av sin talan använda det

av de båda språken, som parten föredrager,

och domstolens utslag skall

avkunnas på franska och engelska. I

dylikt fall skall domstolen samtidigt

angiva, vilkendera av texterna skall

äga vitsord.

3. Domstolen skall på begäran av

part tillåta denna part att använda

annat språk än franska eller engelska.

Artikel 40.

1. Mål anhängiggöras vid domstolen

alltefter omständigheterna genom

meddelande örn skiljeavtal eller genom

ansökan, riktad till sekreteraren.

I båda fallen skola tvistens föremål

och parterna i målet angivas.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 196.

13

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

2. The Registrar shall forthwith

communicate the application to all

concerned.

3. He shall also notify the Members

of the United Nations through the

Secretary-General, and also any other

states entitled to apper before the

Court.

Article 41.

1. The Court shall havé the power

to indicate, if it considers that circumstances

so require, any provisional

measures which ought to be taken to

preserve the respective rights of

either party.

2. Pending the final decision, notice

of the measures suggested shall

forthwith be given to the parties and

to the Security Council.

Article 42.

1. The parties shall be represented

by agents.

2. They may havé the assistance

of counsel or advocates before the

Court.

3. The agents, counsel, and advocates

of parties before the Court shall

enjoy the privileges and immunities

necessary to the independent exercise

of their duties.

Article 43.

1. The procedure shall consist of

two parts: written and oral.

2. The written proceedings shall

consist of the communication to the

Court and to the parties of memorials,

counter-memorials and, if necessary,

replies; also all papers and documents

in support.

3. These Communications shall be

made through the Registrar, in the

order and within the time fixed by

the Court.

4. A certified copy of every document

produced by one party shall

be communicated to the other party.

5. The oral proceedings shall consist

of the hearing by the Court of

witnesses, experts, agents, counsel,

and advocates.

2. Le Greffier donne immédiatement

communication de la requéte å

tous intéressés.

3. Il en informe également les Membres

des Nations Unies pär 1’entremise

du Secrétaire Général, ainsi que les

autres Etats admis å ester en justiee

devant la Cour.

Article 41.

1. La Cour a le pouvoir d’indiquer,

si elle estime que les circonstances

1’exigent, quelles mesures conservatoires

du droit de chacun doivent étre

prises å titre provisoire.

2. En attendant 1’arrét définitif,

1’indication de ees mesures est immédiatement

notifiée aux parties et au

Conseil de Sécurité.

Article 42.

1. Les parties sont représentées pär

des agents.

2. Elles peuvent se faire assister

devant la Cour par des conseils ou

des avocats.

3. Les agents, conseils et avocats

des parties devant la Cour jouiront

des privileges et immunités nécessaires

å 1’exercice indépendant de leurs fonctions.

Article 43.

1. La procédure a deux phases:

1’une écrite, l’autre orale.

2. La procédure écrite comprend la

communication å juge et å partie des

mémoires, des contre-mémoires, et

éventuellement, des répliques, ainsi

que de toute piéce et document å

l’appui.

3. La communication se fait pär

1’entremise du Greffier dans l’ordre et

les délais déterminés par la Cour.

4. Toute piéce produite par 1’une

des parties (loit étre communiquée å

l’autre en copie certifiée conforme.

5. La procédure orale consiste dans

1’audition par la Cour des témoins,

experts, agents, conseils et avocats.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

2. Sekreteraren skall omedelbart

underrätta alla vederbörande om ansökningen.

3. Han skall likaledes därom underrätta

Förenta Nationernas medlemmar

genom generalsekreteraren

ävensom varje annan stat, som är

berättigad att uppträda inför domstolen.

Artikel 41.

1. Domstolen äger, örn den anser

omständigheterna så fordra, angiva,

vilka provisoriska förebyggande åtgärder

som böra vidtagas för tillvaratagande

av vardera partens rättigheter.

2. I avvaktan på det slutliga utslaget

skall meddelande örn de angivna

åtgärderna omedelbart tillställas parterna

och säkerhetsrådet.

Artikel 42.

1. Partenia företrädas av ombud.

2. De må inför domsolen biträdas

av rådgivare eller advokater.

3. Ombud, rådgivare och advokater

åt parter inför domstolen skola

åtnjuta de privilegier och immuniteter,

som erfordras för ett oberoende

utövande av deras uppgifter.

Artikel 43.

1. Förfarandet består av två delar,

en skriftlig och en muntlig.

2. Det skriftliga förfarandet innefattar

delgivning till domstolen och

parter av inlagor, motinlagor och

eventuellt svarsinlagor, ävensom tillhörande

aktstycken och handlingar.

3. Delgivningen äger rum genom

sekreterarens förmedling i den ordning

och inom de tidsfrister, som

fastställas av domstolen.

4. Varje av part ingiven handling

skall delgivas den andra parten i bestyrkt

avskrift.

5. Det muntliga förfarandet består

i hörandet inför domstolen av vittnen,

{sakkunniga, ombud, rådgivare

och advokater.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Artide 44.

1. For the service of all notices

upon persons other thån the agents,

counsel, and advocates, the Court

shall apply direct to the govemment

of the state upon whose territory the

notice has to be served.

2. The same provision shall apply

whenever steps are to be taken to procure

evidence on the spot.

Article 45.

The hearing shall be under the

control of the President or, if he is

unable to preside, of the Vice-President;

if neither is ahle to preside, the

senior judge present shall preside.

Article 46.

The hearing in Court shall be public,

unless the Court shall decide

otherwise, or unless the parties demand

that the public be not admitted.

Article 47.

1. Minu tes shall be made at each

hearing and signed by the Registrar

and the President.

2. These minutes alone shall be

authentic.

Article 48.

The Court shall make orders for

the conduct of the case, shall decide

the form and time in which each

party must conclude its arguments,

and make all arrangements connected

with the takäng of evidence.

Article 49.

The Court may, even before the

hearing begins, call upon the agents

to produce any document or to supply

any explanations. Formal note shall

be taken of any refusal.

Article 50.

The Court may, at any time, entrust

any individual, body, bureau, com
-

Article 44.

1. Pour toute notification å faire å

d’autres personnes que les agents,

conseils et avocats, la Cour s’adresse

directement au.gouvernement de l’Etat

sur le territoire duquel la notification

doit produire effet.

2. Il en est de méme s’il s’agit de

faire procéder sur place å 1’établissement

de tous moyens de preuve.

Article 45.

Les débats sont dirigés par le President

et, å défaut de celui-ci, par le

Vice-Président; en cas d’empéchement,

par le plus ancien des juges présents.

Article 46.

L’audience est publique, å moms

qu’il n’en soit autrement décidé par la

Cour ou que les deux parties ne demandent

que le public ne soit pas

admis.

Article 47.

1. Il est tenu de chaque audience

un procés-verbal signé par le Greffier

et le Président.

2. Ce procés-verbal a seul caractére

authentique.

Article 48.

La Cour rend des ordonnances pour

la direction du procés, la détermination

des formes et délais dans lesquels

chaque partie doit finalement conclure;

elle prend toutes les mesures

que comporte 1’administration des

preuves.

Article 49.

La Cour peut, méme avant tout

débat, demander aux agents de produire

tout document et de fournir

toutes explications. En cas de refus,

elle en prend aete.

Article 50.

A tout moment, la Cour peut confier

une enquéte ou une expertise å toute

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Artikel 44.

1. För ali delgivning till andra

personer än ombud, rådgivare och

advokater hänvänder sig domstolen

direkt till den stats regering, inom

vars område delgivningen skall äga

rum.

2. Detsamma gäller, när fråga är

om att på platsen upptaga bevisning.

Artikel 45.

De muntliga förhandlingarna ledas

av presidenten och vid förfall för

denne av vicepresidenten, eller, örn

båda äro förhindrade, av den äldste

närvarande ledamoten.

Artikel 46.

Domstolens sammanträden äro offentliga,

för så vitt icke annorlunda

bestämmes av domstolen, eller båda

parterna begära, att allmänheten icke

skall äga tillträde.

Artikel 47.

1. över varje sammanträde skall

föras protokoll, som undertecknas av

sekreteraren och presidenten.

2. Endast dessa protokoll äro autentiska.

Artikel 48.

Domstolen fastställer föreskrifter

för processens förande, bestämmer

den form och de tidsfrister, inom vilka

vardera parten har att slutföra sin

talan, och vidtager alla åtgärder, som

påkallas för upptagande av bevisning.

Artikel 49.

Domstolen äger, även före de muntliga

förhandlingarna, anmoda ombuden

att förete visst aktstycke eller

lämna viss förklaring. I händelse av

vägran tager domstolen detta till protokollet.

Artikel 50.

Domstolen äger när som helst åt

vilken person, korporation, byrå,

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

mission, or other organization that

it may select, with the task of canning

out an enquiry or giving an expert

opinion.

Articie 51.

During the hearing any relevant

questions are to be put to the witnesses

and experts under the conditions

laid down by the Court in the

rules of procedure referred to in

Articie 30.

Articie 52.

After tile Court has received the

proofs and evidence whitin the time

specified for the purpose, it may

refuse to accept any further oral or

written evidence that one party may

desire to present unless the other side

concents.

Articie 53.

1. Whenever one of the parties

does not appear before the Court, or

fails to defend its case, the other

party may call upon the Court to

decide in favor of its claim.

2. The Court must, before doing

so, satisfy itself, not only that it lias

jurisdiction in accordance with Artides

36 and 37, but also that the

claim is well founded in fact and

law.

Articie 54.

1. When, subject to the control of

the Court, the agents, counsel, and

advocates havé completed their presentation

of the case, the President

shall declare the hearing closed.

2. The Court shall withdraw to

consider the judgment.

3. The deliberations of the Court

shall take place in private and remain

secret.

Articie 55.

1. All questions shall be decided

by a majority of the judges present.

2. In the event of an equality of

votes, the President or the judge who

acts in his place shall havé a casling

vote.

personne, corps, bureau, commission

ou organe de son choix.

Articie 51.

Au cours des débats, toutes questions

utiles sont posées aux témoins

et experts dans les conditions que

fixera la Cour dans le réglement visé

å 1’article 30.

Articie 52.

Apres avoir re<;u les preuves et

témoignages dans les délais déterminés

par elle, la Cour peut écarter toutes

dépositions ou documents nouveaux

qu’une des parties voudrait lui presenter

sans 1’assentiment de l’autre.

Articie 53.

1. Lorsqu’une des parties ne se présente

pas, ou s’abstient de faire valoir

ses moyens, l’autre partie peut demander

å la Cour de lui adjuger ses

conclusions.

2. La Cour, avant d’y faire droit,

doit s’assurer non seulement quille

a compétence aux termes des artides

36 et 37, mais que les conclusions sont

fondées en fait et en droit.

Articie 54.

1. Quand les agents, conseils et

avocats ont fait valoir, sous le contröle

de la Cour, tous les moyens

qu’ils nugent utiles, le Président prononce

la clöture des débats.

2. La Cour se retire en Chambre du

Conseil pour délibérer.

3. Les délibérations de la Cour sont

et restent secrétes.

Articie 55.

1. Les décisions de la Cour sont

prises å la majorité des juges presents.

2. En cas de partage des voix, la

voix du Président ou de celui qui le

remplace est prépondérante.

opaginerad Kontrollera mot PDF

kommission eller organisation den än

må därtill utse, uppdraga att utföra

en undersökning eller avgiva ett sakkunnigutlåtande.

Artikel 51.

Under den muntliga förhandlingen

riktas till vittnen och sakkunniga alla

erforderliga frågor i den ordning,

som av domstolen fastställts i det i

artikel 30 omförmälda reglementet.

Artikel 52.

Sedan bevisning och vittnesmål avgivits

inom därför fastställda tidsfrister,

äger domstolen avvisa all ny

muntlig eller skriftlig bevisning, som

endera parten skulle önska framlägga

utan den andres samtycke.

Artikel 53.

1. Därest endera parten icke inställer

sig eller underlåter att utveckla

sin talan, må den andra parten begära,

att domstolen skall avgöra tvisten

till hans förmån.

2. Innan domstolen lämnar sitt

bifall härtill, skall den övertyga sig,

icke blott örn att den är behörig i

enlighet med artiklarna 36 och 37,

utan även örn att yrkandena äro såväl

sakligt som rättsligt grundade.

Artikel 54.

1. Sedan ombud, rådgivare och

advokater under domstolens kontroll

framlagt alla de skäl och bevis, som

de önska anföra, förklarar presidenten

förhandlingarna avslutade.

2. Domstolen drager sig tillbaka

för överläggning.

3. Domstolens överläggningar äro

och förbliva hemliga.

Artikel 55.

1. Domstolens beslut fattas av

närvarande domare medelst röstövervikt.

2. I fall av lika röstetal har presidenten

eller hans ställföreträdare

utslagsröst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IM

Article 56.

1. The judgment shall State the

reasons on which it is based.

2. It shall contain the names of

the judges who havé taken part in

the decision.

Article 57.

If the judgment does not represent

in whole or in part the unanimous

opinion of the judges, any judge shall

be entitled to deliver a separate

opinion.

Article 58.

The judgment shall be signed by

the President and by the Registrar. It

shall be read in open court, due

notice having been given to the agents.

Article 59.

The decision of the Court has no

binding force except betwreen the

parties and in respect of that particular

case.

Article 60.

The judgment is final and without

appeal. In the event of dispute as to

the meaning or scope of the judment,

the Court shall construe it upon the

request of any party.

Article 61.

1. An application for revision of a

judgment may be made only when it

is based upon the discovery of some

fact of such a nature as to be a decisive

factor, which fact was, when

the judgment was given, unknown to

the Court aud also to the party claiming

revision, always provided that

such ignorance was not due to negligence.

Article 56.

1. L’arrét est motivé.

2. Il mentionne les norns des juges

qui y ont pris part.

Article 57.

Si l’arrét n’exprime pas en tout ou

en partie 1’opinion unanime des juges,

tout juge aura le droit d’y joindre

1’exposé de son opinion individuelle.

Article 58.

L’arrét est signé par le Président et

par le Greffier. Il est lu en séance publique,

les agents dument prévenus.

Article 59.

La décision de la Cour mest obligatoire

que pour les parties en litige et

dans le cas qui a été décidé.

Article 60.

L’arrét est définitif et sans recours.

En cas de contestation sur le sens et

la portée de 1’arrét, il appartient å la

Cour de 1’interpréter, å la demande de

toute partie.

Article 61.

1. La revision de 1’arrét ne peut

étre éventuellement demandée å la

Cour qu’en raison de la découverte

d’un fait de nature å exercer une influence

décisive et qui, avant le prononcé

de l’arrét, était inconnu de la

Cour et de la partie qui demande la

revision, sans qu’il y ait, de sa part,

taute å 1’ignorer.

2. The proceedings for revision 2. La procédure de revision s''ouvre

shall be opened by a judment of the par un arrét de la Cour constaCourt

expressly recording the exist- tant expressément 1’existence du fait

ence of the new fact, recognizing that nouveau, lui reconnaissant les caracit

has such a character as to lay the téres qui donnent ouverture å la revicase

open to revision, and declaring sion, et déclarant de ce chef la defilé

application admissible on this mande recevable.

ground.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artikel 56.

1. Utslaget skall motiveras.

2. Det skall angiva namnen å de

domare, som deltagit i beslutet.

Artikel 57.

Om utslaget helt eller delvis icke

uttrycker en enhällig mening bland

domarna, är envar av domarna berättigad

att vid utslaget foga en redogörelse

för sin särskilda mening.

Artikel 58.

Utslaget undertecknas av presidenten

och av sekreteraren. Det skall

uppläsas vid offentligt sammanträde,

sedan parternas ombud vederbörligen

underrättats.

Artikel 59.

Domstolens beslut är bindande endast

för de tvistande partenia och i

fråga om det mål, som avdömts.

Artikel 60.

Utslaget är slutgiltigt och kan icke

överklagas. I händelse av tvist rörande

utslagets innebörd och räckvidd,

tillkommer det domstolen att nå

framställning av part tolka detsamma.

Artikel 61.

1. Framställning örn ändring av

utslaget kan sedermera göras till domstolen,

endast om den grundas på

upptäckten av en ny omständighet,

som är ägnad att utöva ett avgörande

inflytande och som före utslagets

avkunnande var okänd för domstolen

och för den part, som begär ändring,

under förutsättning att denna

okunnighet icke kan läggas parten till

last.

2. Ändringsförfarandet inledes genom

ett beslut av domstolen, vari uttryckligen

fastställes, att en ny omständighet

föreligger, att densamma

är av beskaffenhet att kunna giva anledning

till ändring samt att på denna

grund framställningen kan upptagas

till prövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3. The Court may require previous

compliance with the terms of the

judgment before it admits proceedings

in revision.

4. The application for revision

must be made at latest within six

months of the discovery of the new

fact.

5. No application for revision may

be made after the lapse of ten years

from the date of the judgment.

Article 62.

1. Should a stafe consider that it

has an interest of a legal nature which

may be affected by the decision in

the case, it may submit a request to

the Court to be permitted to intervene.

2. It shall be for the Court to decide

upon this request.

Article 63.

1. Whenever the construction of a

convention to which states other thån

those concerned in the case are partus

is in question, the Registrar shall

notify all such states forthwith.

2. Every State so notified has the

right to intervene in the proceedings;

but if it uses this right, the construction

given by the judgment will be

equally binding upon it.

Article 64.

Unless otherwise decided by the

Court, each party shall bear its own

costs.

CHAPTER IV.

ADVISORY OPINIONS.

Article 65.

1. The Court may give an advisory

opinion on any legal question at the

request of whatever body may be

authorized by or in accordance with

the Charter of the United Nations to

make such a request.

3. La Cour peut subordonner l’ouverture

de la procédure en revision å

1’exécution préalable de 1’arrét.

4. La demande en revision devra

étre formée au plus färd dans le délai

de six mois apres la découverte du fait

nouveau.

5. Aucune demande de revision ne

pourra étre formée apres 1’expiration

d un délai de dix ans å dater de

1’arrét.

Article 62.

1. Lorsqu’un Etat estime que, dans

un différend, un intérét d’ordre juridique

est pour lui en cause, il peut

adresser å la Cour une requéte, å fin

d’intervention.

2. La Cour décide.

Article 63.

1. Lorsqu’il s’agit de Tinterprétation

d’une convention å laquelle ont participé

d’autres Etats que les parties en

litige, le Greffier les avertit sans délai.

2. Chacun d’eux a le droit d’intervenir

au procés, et s’il exerce cette

faculté, 1’interprétation contenue dans

la sentence est également obligatoire

å son égard.

Article 64.

S’il n’en est autrement décidé par la

Cour, chaque partie supporte ses frais

de procédure.

CHAPITRE IV.

AVIS CONSULTATIFS

Article 65.

1. La Cour peut donner un avis consultatif

sur toute question juridique, å

la demande de tout organe ou institution

qui aura été autorisé par la

Charte des Nations Unies ou conformément

å.ses dispositions, å demander

cet avis.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

3. Domstolen äger göra ändringsförfarandets

inledande beroende av

att utslaget först verkställes.

4. Framställning örn ändring skall

ingivas senast sex månader efter upptäckten

av den nya omständigheten.

5. Framställning örn ändring må

icke ingivas efter utgången av tio år

från dagen för utslaget.

Artikel 62.

1. Därest en stat finner, att en

tvist berör ett densamma tillkommande

rättsligt intresse, äger den hos

domstolen begära att få uppträda såsom

mellankommande part.

2. Det tillkommer domstolen att

besluta om denna begäran.

Artikel 63.

1. När fråga är örn tolkning av

en överenskommelse, i vilken andra

stater än de tvistande parterna tagit

del, underrättar sekreteraren ofördröjligen

sagda stater.

2. Envar av dessa har rätt att uppträda

såsom mellankommande part,

och, om den begagnar sig av denna

rätt, är den tolkning utslaget innehåller

bindande även för dess vidkommande.

Artikel 64.

Örn annorlunda ej bestämmes av

domstolen, skall varje part bestrida

sina rättegångskostnader.

KAPITEL IV.

RÅDGIVANDE YTTRANDEN.

Artikel 65.

1. Domstolen må avgiva rådgivande

yttrande i varje rättsfråga på begäran

av varje sammanslutning, som

genom eller i överensstämmelse med

Förenta Nationernas stadga bemyndigas

att framställa dylik begäran.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

2. Questions upon which the advisory

opinion of the Court is asked

shall be laid before the Court by

means of a written request containing

an exact statement of the question

upon which an opinion is required,

and accompanied by all documents

likely to throw light upon the question.

Artide 66.

1. The Registrar shall forthwith

give notice of the request for an advisory

opinion to all states entitled

to appear before the Court.

2. The Registrar shall also, by

means of a special and direct communication,

notify any State entitled

to appear before the Court or international

organization considered by

the Court, or, should it not be sitting,

by the President, as likely to be ahle

to furnish information on the question,

that the Court will be prepared

to receive, within a time limit to be

fixed by the President, written statements,

or to hear, at a public sitting

to be held for the purpose, oral statements

relating to the question.

3. Should any such State entitled

to appear before the Court havé failed

to receive the special communication

referred to in paragraph 2 of this Artide,

such stafe may express a desire

to submit a written statement or to

be heard; and the Court will decide.

4. States and orginizations having

presented written or oral statements

or both shall be permitted to comment

on the statements made by

other states or organizations in the

form, to the extent, and within the

time limits which the Court, or,

should it not be sitting, the President,

shall decide in each particular case.

Accordingly, the Registrar shall in

due time communicate any such written

statements to states and organizations

having submitted similar statements.

2. Les questions sur lesquelles l avis

consultatif de la Cour est demandé

sont exposées å la Cour par une requéte

écrite qui formule, en tennes

précis, la question sur laquelle l’avis

de la Cour est demandé. Il y est joint

tout document pouvant servir å élucider

la question.

Artide 66.

1. Le Greffier notifie immédiatement

la requéte demandant Lavis consultatif

å tous les Etats admis å ester en

.justiee devant la Cour.

2. En outre, å tout Etat admis å

ester devant la Cour et å toute organisation

internationale jugés, par la

Cour ou par le Président si elle ne

siége pas, susceptibles de foumir des

renseignements sur la question, le

Greffier fait connaitre, par communication

spéciale et direete, que la Cour

est disposée ä recevoir des exposés

écrits dans un délai å fixer par le

Président, ou å entendre des exposés

oraux au cours d’une audience publique

tenue å cet effet.

3. Si un de ees Etats, fayant pas

été l’objet de la communication spéciale

visée au paragraphe 2 du présent

artide, exprime le désir de soumettre

un exposé écrit ou d’étre entendu,

la Cour statue.

4. Les Etats ou organisations qui

ont présenté des exposés écrits ou

oraux sont admis å discuter les exposés

fahs pär d‘autres Etats et organisations

dans les formes, mesures et

délais fixés, dans chaque cas d’espéce,

par la Cour ou, si elle ne siége pas,

par le Président. A cet effet, le Greffier

communique, en temps voulu, les exposés

écrits aux Etats ou organisations

qui en ont eux-mémes présenté.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2. De frågor, rörande vilka domstolens

rådgivande yttrande begäres,

skola framställas till domstolen medelst

en skriftlig ansökan, som skall

noggrant angiva den fråga, rörande

vilken yttrande begäres, och åtföljas

av alla aktstycken, som kunna tjäna

till att belysa frågan.

Artikel 66.

1. Sekreteraren skall omedelbart

om ansökningen örn rådgivande yttrande

underrätta alla stater, som äro

berättigade att uppträda inför domstolen.

2. Dessutom skall sekreteraren genom

särskilt och direkt meddelande

underrätta varje stat, som är berättigad

att uppträda inför domstolen, och

varje internationell organisation, vilken

av domstolen eller mellan sessionerna

av presidenten anses kunna

lämna upplysningar i frågan, örn att

domstolen är beredd att mottaga

skriftliga inlagor inom en tidsfrist,

som bestämmes av presidenten, eller

att höra muntliga framställningar i

frågan under ett för ändamålet hållet

offentligt sammanträde.

3. Om någon dylik stat, som icke

erhållit det särskilda meddelande, som

avses i moment 2 av denna artikel,

uttrycker en önskan om att få ingiva

en skriftlig inlaga eller att bliva hörd,

besluter domstolen härom.

4. De stater och organisationer,

som avgivit skriftliga eller muntliga

inlagor, äga att yttra sig om av andra

stater eller organisationer avgivna

inlagor i den ordning och omfattning

samt inom de tidsfrister, som i varje

särskilt fall bestämmas av domstolen

eller mellan sessionerna av presidenten.

I sådant syfte skola skriftliga inlagor

av sekreteraren i god tid delgivas

stater och organisationer, som

själva avgivit sådana.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Artide 67.

The Court shall deliver its advisory

opinions in open court, notice havin#

been given to the Secretary-General

and to the representatives of Members

of the United Nations, of other states

and of international organizations

immediately concerned.

Article 68.

In the exercise of its advisory functions

the Court shall further be guided

by the provisions of the present

Statute winch apply in contentious

cases to the extent to winch it recognizes

them to be applicable.

CHAPTER V.

AMENDMENT.

Article 69.

Amendments to the present Statute

shall be effected by the same procedur

as is provided by the Charter of

the United Nations for amendments

to that Charter, subject however to

any provisions which the General Assembly

upon recommendation of the

Security Council may adopt concerning

the participation of States which

are parties to the present Statute but

are not Members of the United Nations.

Article 70.

The Court shall havé power to

propose such amendments to the present

Statute as it may deem necessary,

through written Communications

to the Secretary-General, for consideration

in conformity with the provisions

of Article 69.

Article 67.

La Cour prononcera ses avis consultatifs

en audience publique, le Secrétaire

Général et les représentants des

Membres des Nations Unies, des autres

Etats et des organiastions internationales

directement intéressés étant

prévenus.

Article 68.

Dans 1’exercice de ses attributions

consultatives, la Cours s’inspirera en

outre des dispositions du présent Statut

qui s’appliquent en matiére contentieuse,

dans la mesure ou elle les

reconnaitra applicables.

CHAPITRE V.

AMENDEMENTS.

Article 69.

Les amendements au présent Statut

seront effectués par la méme procédure

que celle prévue pour les amendements

å la Chane des Nations

Unies, sous réserve des dispositions

qu’adopterait 1’Assemblée Générale,

sur la recommandation du Conseil de

Sécurité, pour régler la participation

å cede procédure des Etats qui, tout

en ayant accepté le présent Statut de

la Cour, ne sont pas Membres des Nations

Unies.

Article 70.

La Cour pourra proposer les amendements

quille jugera nécessaire

d’apporter au présent Statut, par la

voie de Communications écrites adressées

au Secrétaire Général, aux fins

d’examen conformément aux dispositions

de 1’article 69.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artikel 67.

Domstolen skall avgiva sina rådgivande

yttranden vid offentligt sammanträde,

sedan generalsekreteraren

och ombuden för de medlemmar av

Förenta Nationerna, för de andra stater

och för de internationella organisationer,

som direkt beröras, blivit

hnderrättadte.

Artikel 68.

Vid utövandet av sina rådgivande

befogenheter skall domstolen dessutom

följa de bestämmelser i denna

stadga, som äga tillämpning i tvistemål,

i den mån den anser dem tilllämpliga.

KAPITEL V.

ÄNDRINGAR.

Artikel 69.

Ändringar av denna stadga skola

företagas i den ordning, som föreskrives

i Förenta Nationernas stadga

beträffande ändringar av sistnämnda

stadga, med förbehåll för de bestämmelser,

som generalförsamlingen på

tillstyrkan av säkerhetsrådet må antaga

angående deltagande av stater,

vilka äro anslutna till denna stadga

men icke äro medlemmar av Förenta

Nationerna.

Artikel 70.

Domstolen äger att genom skriftlig

hänvändelse till generalsekreteraren

för prövning enligt föreskrifterna i

artikel 69 föreslå sådana ändringar i

denna stadga, som den må anse erforderliga.

Doktrin (3)

  1. Magnus Sandbu, Regeringens insättande av Försvarsmaktens cyberförsvarsförband i fred, kris och krig Konstitutionella förutsättningar m.m., SvJT 2025 s. 894, på s. 906 · Fritt tillgänglig
  2. Sverige i FN: s säkerhetsråd, SvJT 1990 s. 177 · Fritt tillgänglig
  3. Rolf H. Lindholm, Neutralitet och sanktioner, SvJT 1985 s. 634, på s. 642, 644, 651 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:432 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att vidtaga de åtgärder som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta a1 i texten
  2. UU 1946:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående medgivande för Kungl. Maid att vidtaga de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning till Förent s. 1 i texten

Doktrin (6)

6 kopplingar i 4 dokument.

  1. SvJT 1985 s. 634 Rolf H. Lindholm, Neutralitet och sanktioner s. 642 · s. 644 · s. 651 i texten
  2. SvJT 2025 s. 894 Magnus Sandbu, Regeringens insättande av Försvarsmaktens cyberförsvarsförband i fred, kris och krig Konstitutionella förutsättningar m.m. s. 906 i texten
  3. JT 2021/22 s. 159 s. 175 i texten · dokumentnivå
  4. SvJT 1990 s. 177 Sverige i FN: s säkerhetsråd s. 177 i texten