Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1342 (nr 584)

1946-01-12 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:20, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1342 (nr 584)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen

den 30 juni 1342 (nr 584);

given Stockholms slott den 12 januari 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§

beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr 584).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1946.

1 sami. Nr 20.

2469 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen

den 30 juni 1942 (nr 584).

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30

juni 1942 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Där så prövas nödvändigt antingen för tillgodoseende av beredskapen vid

sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk

för ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock

för avveckling av tidigare anbefalld beredskap äger Konungen förordna:

a) att då — — — sålunda erfordras;

b) att, även —--förfogande; samt

c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde

eller viss i förordnandet angiven byggnad eller anläggning skall ställa sålunda

angiven egendom till krigsmaktens förfogande.

Kätt att---i kommandoväg.

2 §•

Egendom, som — — — övertages med äganderätt. Markområden, byggnader,

anläggningar, fartyg och luftfartyg må dock tagas i anspråk allenast

med nyttjanderätt.

Denna lag träder omedelbart i kraft.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3

Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Magd Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 december 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

I egenskap av särskilt förordnad föredragande anmäler statsrådet Sköld,

efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen,

fråga angående ändring i gällande militära förfogandelagstiftning samt

anför:

I början av 1944 påbörjades inom försvarsdepartementet en undersökning

i syfte att förbereda krigsmaktens blivande övergång till fredsfot. Därvid uppmärksammades

bland annat frågan om den egendom i enskild ägo, som under

beredskapen tvångsvis tagits i anspråk med nyttjanderätt för krigsmaktens

behov. Det framgick av undersökningen att det i många fall kunde bliva

erforderligt att även sedan krigsmakten återgått till fredsfot kvarhålla sådan

egendom under kronans disposition. Arméns fortifikationsförvaltning framhöll

sålunda, att åtskilliga markområden tagits i anspråk för befästningsanläggningar

med stöd av rekvisitionslagen eller allmänna förfogandelagen.

Huruvida dessa anläggningar skulle kvarstå eller raseras syntes bliva beroende

av den politiska utvecklingen. Men ett slutligt ställningstagande i detta

avseende bleve måhända ej möjligt förrän flera år efter det den militära förfogandelagstiftningen

upphört att vara tillämplig. Särskilda bestämmelser

syntes därför erforderliga för att åt kronan trygga rätten att disponera över

ifrågavarande områden under erforderlig tid.

Liknande synpunkter framfördes av andra militära myndigheter. Marinförvallningen

framhöll därvid särskilt behovet av att förfoga över enskilda fartyg

för minsvepning och dylikt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 september 1944 tillkallade

t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Quensel, samma dag två

utredningsmän1 att inom departementet biträda med omprövning av frågan

om formerna för fortsatt förfogande under erforderlig tid efter den förstärkta

försvarsberedskapens upphörande över olika slag av ianspråktagen egendom.

— T anförande till statsrådsprotokollet uttalade statsrådet bland annat att

rekvisitionslagen vore avsedd att tillämpas endast så länge krigsmakten eller

någon del därav vore ställd på krigsfot och övriga förfogandelagar principiellt

endast vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden. Emellertid kunde fortsatt förfogande

över vissa slag av egendom bliva erforderligt även under någon tid

efter ett vapenstillestånd eller efter det krigsmakten återgått till fredsfot.

1 Revisionssekreteraren I. Öhman och dåvarande byråchefen för lagärenden I. A. Lindell.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

De formella förutsättningarna härför syntes böra bliva föremål för närmare

övervägande.

Utredningsmännen avgåvo betänkande i ämnet den 15 maj 1945.

Över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits av överbefälhavaren,

försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmateriel - verket, försvarets fabriksstyrelse, armé-, marin- och flygförvaltningarna,

arméns fortifikationsförvaltning, riksvärderingsnämnden, kommerskollegium,

statskontoret, civilförsvarsstyrelsen, fartygsuttagningskommissionen, reservförrådsnämnden,

industrikommissionen, livsmedelskommissionen, bränslekommissionen,

trafikkommissionen och 1944 års ekonomiska försvarsberedskapsutredning.

Innan jag redogör för innehållet i betänkandet och remissyttrandena torde

jag få lämna en överblick av nu gällande militära förfogandelagstiftning.

Gällande militära förfogandelagstiftning.

Den för militära ändamål tillämpliga förfogandelagstiftningen innefattar

följande tre centrala författningar: allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939

(nr 293), rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583) samt beredskapsförfogandelagen

den 30 juni 1942 (nr 584). Till dessa lagar ansluta sig tillämpningsförfattningar.

Allmänna förfogandelagen är provisorisk och har tidsbegränsad giltighet.

Lagens giltighetstid har successivt förlängts, sista gången —- genom lag den

11 maj 1945 — för tiden till och med den 30 juni 1946. För tillämpning av

lagens materiella bestämmelser fordras särskilt förordnande. Sådant förordnande

må meddelas »vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller

eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Förordnande

meddelas av Kungl. Majit med riksdagens samtycke; dock att, när riksdagen ej

är samlad, provisoriskt förordnande må meddelas av Kungl. Majit. Genom

kungörelse den 6 september 1939 meddelade Kungl. Majit förordnande, som

nyss nämnts, att gälla tills vidare, och riksdagen förklarade sig i skrivelse

den 7 oktober samma år gilla förordnandet. — Enligt lagen är det förbehållet

Konungen allena att meddela förfogandebeslut. Lagen utgör grundvalen förde

genomgripande åtgärder på folkhushållningens område, som kriget nödvändiggjort,

men är även avsedd för andra syften, bland annat för den rent

militära behovstäckningen.

Rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen äro båda av permanent

natur. För lagarnas tillämpning fordras emellertid, att särskilda förutsättningar

— knutna till särskilda stadier av den militära beredskapen — äro för

handen. Båda lagarna äro begränsade till att avse krigsmaktens behov.

B-ekvisitionslagen förutsätter för sin tillämpning, att förordnande enligt

§ 74 regeringsformen meddelats att krigsmakten eller någon del därav skall

ställas på krigsfot samt att Konungen meddelat förordnande angående lagens

tillämplighet. Den 5 april 1940 utfärdades en kungörelse (nr 198), enligt

vilken rätt till rekvisition enligt rekvisitionslagen (av år 1938) finge »tills

vidare tillkomma vederbörande militära myndigheter». Kungörelsen, som —

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

5

ehuru med vissa inskränkningar — fortfarande äger giltighet, har numera avseende

å 1942 års rekvisitionslag. Rekvisitionsrätt tillkommer enligt lagen de

militära myndigheter, åt vilka Konungen meddelar sådan rätt. Byggnader,

anläggningar och markområden må endast rekvireras med nyttjanderätt.

Egendom av annat slag rekvireras antingen med nyttjanderätt eller med

äganderätt.

Beredskapsförfogandelagen är avsedd att tillgodose beredskapen vid sådan

del av krigsmakten, sorn, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för

ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen. I isistnämnda lagrum

stadgas, att Konungen, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver,

må efter statsrådets hörande till tjänstgöring inkalla värnpliktiga till behövligt

antal. Beredskapsförfogandelagen träder i tillämpning efter förordnande

av Konungen. I lagen upptagas tre huvudkategorier av förfoganden, nämligen:

a) förfoganden över livsmedel, transportmedel, kvarter m. m., avsedda

att möjliggöra militär personals förläggning utom den ordinarie förläggningsplatsen;

b) förfoganden över hästar, fordon och vissa fartyg m. m., som erfordras

för truppförbandens ställande på krigsfot; samt c) förfoganden över

markområden. Rätt att göra förfoganden enligt a) och b) tillkommer de militära

myndigheter, som bestämmas av Konungen. Örn förfogande över markområde

må däremot endast Konungen förordna.

Den egendom i enskild ägo, som kronan nu innehar med nyttjanderätt, har

upplåtits antingen jämlikt allmänna förfogandelagen eller rekvisitionslagen

eller ock genom frivillig överenskommelse.

Rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen äro ej samtidigt tillämpliga

inom en och samma del av krigsmakten. Rätten att göra förfogande enligt

beredskapsförfogandelagen till förmån för viss del av krigsmakten upphör

nämligen så snart rekvisition må äga rum för fyllande av dess behov. Allmänna

förfogandelagen kan däremot tillämpas parallellt med envar av nyssnämnda

båda lagar. Mellan allmänna förfogandelagen, å ena, och särskilt

rekvisitionslagen, å andra sidan, råder en viss dualism. Samtliga förfoganden,

som må göras enligt rekvisitionslagen, kunna även ske enligt allmänna förfogandelagen,

som har den större räckvidden. Praxis synes ha varit att, då det

behov som skolat tillgodoses varit av längre varaktighet eller då fråga varit

örn särskilt värdefulla eller eljest betydelsefulla objekt, de militära myndigheterna

avstått från den dem tillkommande formella behörigheten att rekvirera

och i stället hemställt hos Kungl. Maj:t om förfogande enligt allmänna

förfogandelagen.

Ersättning för egendom som tages i anspråk enligt allmänna förfogandelagen

bestämmes av riksvärderingsnämnden. Enligt rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen

bestämmes däremot ersättningen av lokal värderingsnämnd

såsom första instans. Lokal värderingsnämnds beslut må överklagas

hos riksvärderingsnämnden. Fyra olika slag av lokala värderingsnämnder

finnas, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och allmänna lokala värderingsnämnden

inom länen samt fartygsvärderingsnämnder inom marindistrikten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Jag övergår härefter till frågan vilken egendom i enskild ägo som måste

kvarhållas under kronans disposition efter beredskapens upphörande.

I vilka fall måste enskild egendom kvarhållas under kronans disposition?

Genom försvarsdepartementets och utredningsmännens försorg ha från de

militära myndigheterna infordrats uppgifter rörande den till kronan upplåtna

enskilda egendom som anses böra förbliva i kronans besittning under avvecklingstiden.

Enligt de lämnade uppgifterna föreligger inom samtliga tre försvarsgrenar

behov av att under avvecklingstiden efter beredskapens upphörande

kvarhålla egendom av olika slag, som tagits i anspråk från enskilda.

Sålunda har från chefens för armén sida yttrats, att den materiel som för

närvarande förvarades i fältdepåer på olika platser avsåges skola uppläggas

i nya förrådsbyggnader. Dessa hade emellertid endast delvis uppförts. Innan

så skett måste fältdepåsystemet fortfarande anlitas och under tiden måste

byggnader m. m. i enskild ägo fortfarande kunna disponeras. I samband

med en återgång till normala fredsförhållanden torde — innan de nya förrådsbyggnaderna

vore färdiga — en viss centralisering av de nuvarande fältdepåerna

bliva ofrånkomlig. Det kunde därför under den närmaste tiden bliva

nödvändigt, att även byggnader och markområden (för uppförande av

baracker), som tidigare icke rekvirerats, toges i anspråk.

Arméförvaltningens tygavdelning har anfört:

Verkställd utredning hade givit vid handen, att efter det armén återgått

till fredsorganisation avsevärda brister beträffande förrådsutrymmen

komme att föreligga vid ett flertal förband. Dessa brister måste i de flesta

fall täckas genom nybyggnader. Tidpunkten för dessa byggnaders färdigställande

kunde emellertid icke angivas. Under beredskapstiden hade även ett

flertal verkstadslokaler måst tagas i anspråk. Behovet av verkstäder

komme sannolikt att kvarstå under åren närmast efter en övergång till fredsorganisation.

Det vore icke möjligt att samtidigt med den förstärkta beredskapens

upphörande återlämna ianspråktagna lokaler till deras ägare. Lokalerna

borde, örn så befunnes nödvändigt, kunna disponeras under en tidrymd

av högst fem år framåt.

Arméförvaltningens intendentur av delning har uppgivit, att under beredskapstiden

lokaler tillhöriga enskilda disponerats för upprättande av

magasin och materielförråd. Lokalerna hade i regel upplåtits efter frivillig

överenskommelse men till en mindre del tagits i anspråk tvångsvis, med

stöd av rekvisitionslagen. Man torde få räkna med att dessa lokaler först

efter beredskapens upphörande kunde successivt frigöras och ställas till ägarnas

förfogande.

Såsom förut nämnts, har arméns fortifikationsförvaltning framhållit behovet

av att en tid framåt kvarhålla enskilda markområden, som tagits i

anspråk för befästningsanläggningar.

Från marinledningens sida har framhållits, att flottans fartygsmateriel icke

vöre tillfyllest för den minsvepning som bleve erforderlig även efter ett fredsslut

varjämte marinledningen yttrat:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Hjälpfartyg för minsvepning måste därför kvarhållas i tjänst en

ganska avsevärd tid efter den förstärkta försvarsberedskapens upphörande.

Vidare erfordrades under avvecklingstiden hjälpf arty g för hemtagning

av hinderanordningar och annan materiel. De fartygstyper, som härvid

bomme i fråga, vore särskilt bogserbåtar, fiskemotorfartyg, motorbåtar

och pråmfartyg. Därest sjöfartskontrollen skulle behöva utsträckas efter det

övrig beredskap upjjhävts, komme fartyg att erfordras även härför. Marinen

hade genom frivilliga avtal förhyrt tankfartyg, som tillsammans med likaledes

förhyrda oljecisterner representerade ett mycket stort kubikinnehåll.

Därest ägarna vid återgång till fredsförhållanden skulle vilja uppsäga hyresavtalen,

komme behov att tvångsvis kunna taga dessa fartyg i anspråk att

föreligga. — Markområden hade tagits i anspråk särskilt för försvarsanläggningar

av olika slag (värn, minförråd, mätstationer, strålkastarplatser

m. m.). Dessa områden torde böra kunna disponeras under förslagsvis två

år framåt, varunder i de fall där så ur försvarssynpunkt ansåges önskvärt

avtal örn arrendering eller köp kunde åvägabringas eller tillstånd till expropriation

erhållas. —- Byggnader i enskild ägo disponerades för närvarande

såsom förråd, såsom fältdepåer och expeditionslokaler m. m. Vidare

hade bryggor, garage och oljecisterner tagits i anspråk. I stor utsträckning

hade upplåtelserna av dessa byggnader och anläggningar kommit

till stånd genom frivilliga avtal. Dessa gällde i allmänhet med kort uppsägningstid

eller för begränsad tid och säkerhet funnes icke, att ägarna, örn förfogandelagstiftningen

ej längre vore tillämplig, komme att medgiva ett fortsatt

ianspråktagande. -—• Sammanfattningsvis kunde sägas, att enskild egendom i

stor utsträckning behövde disponeras av marinen även efter beredskapens upphörande.

Företrädesvis komme därvid behov att föreligga att disponera egendom,

som redan tagits i anspråk genom rekvisition eller förfogande. Sannolikt

komme det emellertid även i någon utsträckning att visa sig erforderligt att

kunna tvångsvis förfoga över egendom, som tidigare icke varit ianspråktagen,

ävensom frivilligt upplåten egendom.

Flygledningen har anfört:

Flygförvaltningen hade såväl efter frivilliga överenskommelser som ock

med stöd av förfogandelagstiftningen tagit i anspråk enskilda tankanläggningar

och andra för rådsutrymmen för en omfattande lagring av drivmedel.

Dessa förråd torde ej kunna avvecklas förrän viss tid efter den förstärkta

försvarsberedskapens upphörande. Då emellertid en avsevärd import

av drivmedel för icke-militära behov kunde antagas komma till stånd ganska

snart sedan fredliga förhållanden inträtt med därav följande krav på de lagringsutrymmen,

som för närvarande vore ianspråktagna för flygvapnets lager,

vore det av vikt för flygförvaltningen att tvångsvis kunna förfoga över ifrågavarande

utrymmen. — Möjligen kunde även efter den förstärkta beredskapens

upphörande komma att föreligga behov att tvångsvis förfoga över vissa

mindre markområden i närheten av krigsflygfälten för bibehållande av

vissa skyddsanordningar för flygplan, s. k. flygplanvärn.

Av de till försvarsväsendet hörande myndigheterna har vidare bland andra

krigsmaterielverlcet anmält, att det under vissa förhållanden kunde bliva erforderligt

att förfoga över en i enskild ägo varande fabriksanläggning.

Härefter torde jag få behandla utredningsmännens framställning rörande

ifrågavarande lagstiftnings fortsatta tillämpning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 20.

Den militära förfogandeiagstiftningens fortsatta tillämpning.

Såsom förut nämnts har allmänna förfogandelagen senast förlängts förtiden

till och med den 30 juni 1946. Beträffande sannolikheten för en ytterligare

förlängning av lagen ha utredningsmännen anfört följande.

Under förra världskriget antogos en serie provisoriska lagar om allmän

förfoganderätt, den sista av den 26 april 1918 (nr 205). Benna lags giltighetstid

förlängdes undan för undan för tiden till och med den 28 februari 1921,

eller således mer än två år efter vapenstilleståndet i november 1918. Det

nu avslutade värdskrigets återverkningar på produktion, råvaruförsörjning

och samfärdsel torde komma att visa sig ännu mera djupgående än det förras.

Man torde därför med tämligen stor sannolikhet få räkna med att den nu

gällande allmänna förfogandelagen med hänsyn till folkförsörjningens krav

måste bibehållas vid giltighet under ganska avsevärd tidrymd efter vapenstilleståndet.

Under så lång tid kommer alltså allmänna förfogandelagen

även att kunna utnyttjas som ett instrument för att tillgodose försvarsväsendets

behov. — Lagen uppställer som huvudregel, att förfogande ej är gällande

längre än till den tid då tillämpningen av lagen upphör. I fråga örn

fastigheter och dylikt gälla emellertid, efter en 1942 vidtagen lagändring,

särskilda bestämmelser. Sålunda skall upplåtelse i allmänhet av fastighet,

byggnad eller anläggning, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla

under bestämd tid, högst fem år, och denna bestämmelse skall äga giltighet

även efter det allmänna förfogandelagen upphört att gälla. Beträffande upplåtelse

av vanhävdad fastighet skall gälla en tid av högst tio år. A.v nu

nämnda bestämmelser följer, att Konungen äger behörighet att, under det

allmänna förfogandelagen är i tillämpning, för krigsmaktens behov förfoga

över fastighet, byggnad eller anläggning för en tid av fem år framåt, även örn

denna tidsperiod skulle överskjuta lagens giltighetstid.

I fråga örn rekvisitionslagens fortsatta tillämplighet ha utredningsmännen

sammanfattningsvis yttrat:

Grundförutsättningen för tillämpning av rekvisitionslagen är att krigsmakten

är ställd på krigsfot. Denna förutsättning har tidigare inneburit, att

mobilisering skulle ha kungjorts. Under det nuvarande kriget har emeller

tid en ytterligare form för krigsmaktens ställande på krigsfot framtvungits,

nämligen förstärkt försvarsberedskap, och rekvisitionslagen har gjorts tilllämplig

härunder. Då den förstärkta försvarsberedskapen upphör, återgår

krigsmakten till fredsfot. Konungen torde härvid äga befogenhet att låta

någon tid förflyta innan rekvisitionslagen sättes ur tillämpning. Örn sålunda

den förstärkta beredskapen upphör under sommaren 1945, torde lagen kunna

bibehållas vid tillämpning till förslagsvis den 1 januari 1946. I och med att

lagen ej längre är tillämplig upphöra även nyttjanderättsupplåtelser, som

skett jämlikt lagen, att vara gällande.

Yad slutligen angår beredskapsförfogandelagen ha utredningsmännen framhållit

att syftet med denna lag var att tillgodose vissa av krigsmaktens behov

under ett beredskapstillstånd mellan freds- och krigsorganisation. Lagen skulle

träda ur funktion i och med att krigsmakten ställdes på krigsfot och rekvisitionslagen

bleve tillämplig. Lagen hade alltså tillkommit såsom ett slags supplement

till rekvisitionslagen, vars tillämpning med hänsyn till grundlagens bud

ej ansetts kunna utsträckas till ett sådant beredskapstillstånd.

Utredningsmännen ha vidare anfört angående beredskapsförfogandelagen:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

T förarbetena till 1939 års beredskapsförfogandelag angavs densamma skola

bliva tillämplig under ett stadium innan mobilisering anbefallts. Emellertid

vore det uppenbart, att lagen även kunde erhålla tillämpning ejler det att

mobilisering (förstärkt försvarsberedskap) upphört, nämligen för den händelse

det militärpolitiska läget vore sådant, att möjligheterna för en snabb omställning

till krigsförhållanden måste hållas öppen och det följaktligen ansåges

möjligt att mobilisering (förstärkt försvarsberedskap) ånyo måste anbefallas.

I ett sådant läge kunde det vara nödvändigt att alltjämt upprätthålla beredskap,

ehuru av lägre grad än förut. Förutsättningen för tillämpning av beredskapsförfogandelagen

vore därmed för handen. Det vore uppenbart, att de truppförband,

som vore inkallade under ett sådant beredskapstillstånd, samtidigt

kunde utnyttjas för avveckling av de försvarsanstalter, som vidtagits under

tiden för den förstärkta beredskapen. Örn det militärpolitiska läget vid tiden

för rekvisitionslagens upphörande vore sådant, att ingen som helst beredskap

längre vore nödvändig, bleve beredskapsförfogandelagen ej tillämplig. Denna

lag kunde alltså i dess nuvarande lydelse ej utnyttjas under ett skede då

enbart avveckling påginge.

Yad utredningsmännen anfört om förutsättningarna för de tre lagarnas fortsatta

tillämplighet har ej mött erinran från remissmyndigheternas sida; dock

att försvarets civilförvaltning, enligt vad närmare framgår av det följande,

ifrågasatt huruvida icke rekvisitionslagen borde kunna bibehållas vid tillämpning

även under tiden för avvecklingen av beredskapen.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts örn lagarnas tillämplighet ha

utredningsmännen vidare yttrat:

En ändring av rekvisitionslagen i syfte att förlänga tiden för dess tillämplighet

skulle kräva motsvarande ändring av grundlagen och hinner därför ej

genomföras i tid. Det bör därför tagas under övervägande huruvida ej dispositionsrätten

över rekvirerad egendom kan bevaras med anlitande av beredskapsförfogandelagen.

Med stöd av denna lag kunde i så fall göras även sådana

förfoganden över förut icke upplåten egendom, som föranleddes av avvecklingen.

För dessa syften skulle tarvas ändringar av lagen i flera hänseenden.

Vid rekvisitionslagens upphörande blir nämligen beredskapsförfogandelagen

i dess nuvarande lydelse tillämplig endast under förutsättning att beredskap

— ehuru av lägre grad — alltjämt bibehålies, och detta är uppenbarligen ovisst.

Och även om beredskapen därvid skulle bestå, kommer den med ali säkerhet

att upphöra långt innan avvecklingen hunnit slutföras. Det bleve därför erforderligt

att utvidga förutsättningarna för beredskapsförfogandclagens tillämplighet.

Detta skulle kunna ske i t. ex. den formen, att lagen gjordes tillämplig

jämväl där så erfordrades för avveckling a.v försvarsanstalter, som vidtagits

under tid då krigsmakten varit ställd på krigsfot. Vidare skulle lagen göras

tillämplig även å byggnader och anläggningar av olika slag. För att lagen fullt

skulle kunna tillgodose ett av arméförvaltningen framfört önskemål om en

smidig, successivt skeende avveckling av fältdepåväsendet kunde det slutligen

övervägas att decentralisera förfoganderätten över markområden till de militära

myndigheterna. — Emellertid kunna flera skäl anföras mot de sålunda

ifrågasatta lagändringarna. Genom dessa skulle de militära myndigheterna erhålla

vidsträckta och djupt ingripande befogenheter även efter det all beredskap

upphört och ett fredligt tillstånd vore rådande, och lagändringarna skulle

såtillvida innebära ett avsteg från de principer som hittills varit rådande inom

förfogandelagstiftningen. Särskilt måste det med tanke på de svåra förhållandena

å bostadsmarknaden anses betänkligt att bemyndiga de militära myndigheterna

att förfoga (iver byggnader. Motsvarande synpunkter kunna i viss mån

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 20.

även anläggas beträffande fartyg och sådana anläggningar som t. ex. oljecister

ner. Yad nu sagts talar för att förfoganderätten under awecklingsperioden helt

förbehålles Kungl. Majit. Att göra en uppdelning av innebörd att rätten att

förfoga över redan ianspråktagen egendom anförtroddes åt de militära myndigheterna

medan rätten att göra nya förfoganden förbehölles Kungl. Majit

synes icke böra ifrågakomma. Det kan nämligen icke göras gällande att förfoganden

av den förra kategorien skulle vara mindre ingripande för den enskilde

än förfoganden av den senare, vartill kommer att enhetliga regler böra

eftersträvas. Beträffande en viktig kategori av rekvirerad egendom, nämligen

markområden som tagits i anspråk för befästningar, må vidare framhållas följande.

Frågan vilka befästningar som skola bibehållas såsom permanenta och

vilka som skola raseras kommer i sinom tid att definitivt avgöras av Kungl.

Majit och riksdagen. Intill dess gäller det alltså att trygga kronans nyttjanderätt

till sådana områden, vilka kunna komma att ingå i permanenta befästningssystem,

medan övriga områden böra frigöras och återställas till ägarna. Prövningen

i dessa avseenden bör uppenbarligen ske centralt och i ett sammanhang,

varför rätten att förfoga över rekvirerade befästningsområden under avvecklingstiden

måste tillkomma Kungl. Majit. Vad angår koncentreringen av

fältdepåerna har från militärt håll framhållits, att densamma skulle kunna

genomföras snabbare örn rätten att för ändamålet förfoga över markområden

och byggnader anförtroddes åt de militära myndigheterna. Å andra sidan torde

det av flera skäl vara påkallat att även detta led i avvecklingen av försvarsberedskapen

lägges under Kungl. Majlis kontroll. En sådan anordning torde ej

medföra fördröjning, därest planer för koncentreringen i god tid utarbetas och

underställas Kungl. Majit.

Utredningsmännen förordade på grund av det anförda den lösningen, att

egendom, som upplåtits enligt rekvisitionslagen och som angåves böra bibehållas

under kronans disposition under tiden efter det lagen upphört att vara

tillämplig, toges i anspråk jämlikt allmänna förfogandelagen genom förordnande

av Kungl. Majit. Ett sådant förordnande borde vara av det innehållet

att viss i förordnandet närmare angiven rekvirerad egendom toges i anspråk

med nyttjanderätt enligt allmänna förfogandelagen. Förordnandet bomme

således att innebära en konvertering från en rättstitel till en annan. Motsvarande

förfarande syntes böra tillämpas beträffande egendom, som vore

upplåten på grund av frivillig överenskommelse och som icke på annat sätt

kunde bevaras åt kronan. Förordnande, varigenom redan upplåten egendom

toges i anspråk enligt allmänna förfogandelagen, måste meddelas innan gällande

upplåtelsetider ginge till ända. Under det förut gjorda antagandet att

rekvisitionslagen bibehölies vid tillämpning intill den 1 januari 1946 skulle

alltså förordnande, såvitt anginge egendom som upplåtits enligt rekvisitionslagen,

givas före denna dag. — Under avvecklingstiden kunde det bliva nödvändigt

att med nyttjanderätt förfoga även över egendom som tidigare icke

tagits i anspråk. Sålunda kunde det ifrågakomma, att byggnader bleve erforderliga

för olika ändamål, t. ex. för mer eller mindre tillfälliga förråd, för förläggning

av civilt eller militärt arbetsmanskap, för expeditionslokaler och

dylikt. Nya fartyg kunde komma att behövas för transporter eller för minsvepning.

Sedan all beredskap upphört — och därmed såväl rekvisitionslagen

som beredskapsförfogandelagen upphört att vara tillämpliga — finge även förfoganden

av nu angivet slag göras enligt allmänna förfogandelagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Slutligen må nämnas att utredningsmännen i en framställning örn förfogandelagstiftningens

framtida gestaltning yttrat sig bland annat örn förhållandet

mellan rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen. Härom har

anförts:

Då förslag till en rekvisitionslag första gången framlades, i proposition till

1889 års riksdag, uttalades inom riksdagen den åsikten, att § 74 regeringsformen

i dess dåvarande lydelse utgjorde hinder mot förslagets antagande.

Hindret undanröjdes genom en år 1894 vidtagen ändring av nämnda stadgande.

Härvid blevo gränserna för rekvisitionsrätten och förutsättningarna

för dess utövande fastslagna i grundlagen. Såsom förutsättning för rekvisitionslagens

tillämplighet föreskrevs, att krigsmakten skulle vara ställd på

krigsfot, d. v. s. att mobiliseringstillstånd skulle vara rådande. Sedermera ha

emellertid statsmakterna ansett sig oförhindrade att i lag stadga förfoganderätt

för militära behov även under lägen när krigsmakten icke är ställd på

krigsfot. Sålunda är beredskapsförfogandelagen tillämplig då krigsmakten

intagit beredskap, utan att dock vara ställd på krigsfot. Någon principiell

skillnad kan ej anses föreligga mellan beredskapsförfogandelagen och rekvisitionslagen.

Båda avse att tillgodose den rent militära behovstäckningen och

lagarna överensstämma i fråga örn normerna för ersättningens fastställande.

Å andra sidan har, såsom förut nämnts, en ytterligare form för krigsmaktens

ställande på krigsfot framtvungits, nämligen »förstärkt försvarsberedskap».

Härigenom har rekvisitionslagen erhållit vidgad tillämpning och gränsen

melian denna lag och beredskapsförfogandelagen måste anses ha blivit flytande.

Det torde på grund av det anförda kunna ifrågasättas, huruvida ej

rekvisitionslagen —- efter erforderlig ändring av § 74 regeringsformen — bör

utvidgas till att omfatta även det läge av mindre skärpt beredskap (beredskap

medan krigsmakten är på fredsfot), för vilket beredskapsförfogandelagen avsetts.

Härvid synes även den nu gällande, delvis förvillande terminologien

för angivande av olika militära beredskapslägen (krigsfot, mobilisering, förstärkt

försvarsberedskap, fredsfot, beredskap) böra underkastas en genomgripande

revision. I en blivande utvidgad rekvisitionslag synes rekvisitionsrätten

böra graderas, så att densamma i ett mera fredligt läge förbehålles

Kungl. Maj.t och de högsta militärmyndigheterna medan vid krig eller eljest

kritiska lägen rekvisitionsrätten decentraliseras i ungefär nu stadgad omfattning.

Utredningsmännens förslag har tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter.

Två myndigheter ha framställt erinringar.

Sålunda har försvarets civilförvaltning anfört:

Det vore icke uteslutet — ehuru förvaltningen ej för närvarande kunde

överblicka konsekvenserna av förslaget — att svårigheter i administrativt och

redovisningstekniskt hänseende kunde uppkomma av förslaget. Det syntes

vidare ur saklig synpunkt föga motiverat att, såsom följde av förslaget,

fortsatt förfogande för varje fall skulle prövas av Kungl. Maj:t. Den mest

ändamålsenliga formen för ifrågavarande förfoganden skulle givetvis erhållas

genom en förlängning av rekvisitionslagens tillämplighet intill dess avvecklingen

hunnit slutföras. Förvaltningen ville ifrågasätta, huruvida det kunde

anses oförenligt med grunderna för rekvisitionslagen att densamma bibehölles

i kraft för tillgodoseende av behov, som kunde uppkomma i samband

med försvarets återställande i fredsmässigt skick. Rekvisitionslagen erbjöde

den fördelen att formerna för såväl ianspråktagandet som ersättningens fast
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ställande och utbetalande vöre avpassade med hänsyn till militära förhållanden

och under en längre tid praktiskt prövade med tillfredsställande resultat.

Riksvärderingsnämnden har på anförda skäl framhållit angelägenheten av

att den enligt rekvisitionslagen gällande ordningen för prövning av ersättning

måtte vinna tillämpning å de ersättningsfrågor, som kunde uppkomma under

tiden för beredskapens avveckling.

I ett till utredningsmännen avgivet yttrande hade marinförvaltningen

framfört liknande synpunkter som sedermera civilförvaltningen och riksvärderingsnämnden.

För den händelse allmänna förfogandelagen skulle komma

att tillämpas på de förfoganden som bleve erforderliga under avvecklingen

av beredskapen hemställde marinförvaltningen att vissa i rekvisitionslagstiftningen

upptagna bestämmelser örn sättet för ersättningens bestämmande

m. m. måtte inarbetas i allmänna förfogandelagen eller dess tillämpningsförfattning.

Med anledning av vad marinförvaltningen sålunda anfört anmodade chefen

för försvarsdepartementet, på hemställan av utredningsmännen, marinförvaltningen

att inkomma med preciserat förslag till de författningsändringar, som

ämbetsverket i sitt yttrande till utredningsmännen åsyftat.

Marinförvaltningen inkom sedermera den 29 september 1945 med förslag

i nämnda hänseende. Förslaget upptog ett flertal ändringar i allmänna förfogandelagen

och dess tillämpningsförfattning. Ändringarna hade till syfte

att beträffande fartyg göra rekvisitionslagens bestämmelser om ersättningens

bestämmande m. m. tillämpliga.

I yttrande över marinförvaltningens förslag har riksvärderingsnämnden

— i anslutning till vad nämnden tidigare yttrat rörande utredningsmännens

förslag —• anfört följande.

Marinförvaltningens förslag hade endast tagit sikte på förfoganden över

fartyg. Förslaget förutsatte alltså att beträffande annan egendom allmänna

förfogandelagens ersättningsregler alltjämt skulle gälla eller med andra ord

att ersättningen för sådan egendom skulle bestämmas icke, såsom enligt rekvisitionslagen,

av lokal värderingsnämnd såsom första instans utan av riksvärderingsnämnden.

Det vore emellertid mindre välbetänkt att avkoppla de

lokala värderingsnämnderna från de värderingsfrågor, som uppkomme under

avvecklingstiden och som vore av identiskt samma beskaffenhet som de

frågor, vilka under den tid rekvisitionslagstiftningen ägt tillämpning avgjorts

av lokal värderingsnämnd såsom första instans. Det vore icke blott fartygsvärderingsnämndernas

sakkunskap som borde tillgodogöras. Den erfarenhet

i praktiska värv och den lokalkännedom, som ledamöterna i de allmänna

lokala värderingsnämnderna besutte, vore en värdefull tillgång, som icke

borde underskattas. — Man kunde ifrågasätta huruvida det behov av förfogande

över annans egendom, som kunde uppkomma under avvecklingstiden,

borde tillgodoses med användande av allmänna förfogandelagen. Nämnden

ansåge för sin del att behovet av förfoganderätt under avvecklingstiden enklast

kunde tillgodoses genom en utsträckt tillämpning av beredskapsförfogandelagen.

Genom hänvisningen i 4 § i denna lag till rekvisitionslagen

komma sistnämnda lags ersättningsregler att bliva tillämpliga och ersättningsfrågorna

komme alltså under avvecklingstiden att handläggas i samma ordning

som under beredskapstiden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

Under beredskapstiden har enskild egendom i stor utsträckning tagits i

anspråk med nyttjanderätt för krigsmaktens behov. Upplåtelserna ha skett

antingen enligt allmänna förfogandelagen eller enligt rekvisitionslagen eller ock

efter frivilliga avtal. Den upplåtna egendomen är till en del alltjämt i kronans

besittning. Sålunda ha åtskilliga enskilda markområden upplåtits för

befästningsanläggningar. Det har ännu ej varit möjligt att slutligt avgöra

vilka av dessa anläggningar som skola kvarstå och vilka som skola raseras.

Intill dess så skett måste områdena förbliva under kronans dispositionsrätt.

Vidare ha enskilda byggnader tagits i bruk för förråd vid fältdepåema. Den

materiel, som förvaras där, avses skola uppläggas mera centralt. För ändamålet

erfordras emellertid nya förrådsbyggnader och dessa ha ännu ej hunnit

färdigställas. I avvaktan härpå måste vissa av de nu upplåtna byggnaderna

alltjämt nyttjas för förrådsändamål. Motsvarande förhållande föreligger troligen

i fråga örn vissa verkstäder ävensom några anläggningar, t. ex. oljecisterner.

En annan i detta sammanhang betydelsefull kategori utgöres av de

hjälpfartyg, som användas för minsvepningen. En del av dessa fartyg måste

med all sannolikhet kvarhållas i tjänst under viss tid framåt.

Jag är medveten örn att det tvång, som tillämpningen av en förfogandelag

alltid innebär, kan vara ägnat att medföra särskild irritation under ett fredligt

tillstånd, då de av krisen föranledda tvångsåtgärderna i allmänhet äro

stadda på avskrivning. Jag vill därför understryka, att det uppenbarligen endast

kan komma i fråga att kvarhålla enskild egendom i fall då ett

oundgängligt behov därav föreligger. Den största hänsyn bör härvid självfallet

tagas till de enskilda ägarna i fråga örn såväl förfogandenas omfattning

som deras varaktighet.

Såsom förut nämnts har en del av ifrågavarande upplåtelser skett jämlikt

rekvisitionslagen. Denna lag, som är anknuten till grundlagen, är för sin tilllämplighet

beroende av att krigsmakten är ställd på krigsfot eller — efter den

utvidgning begreppet mobilisering undergått — att förstärkt försvarsberedskap

är rådande. Vid krigsmaktens återgång till fredsfot skall sålunda rekvisitionsrätten

upphöra från och med den tidpunkt som Konungen bestämmer.

Sedan beredskapen numera upphävts, bör rekvisitionslagen så snart ske

kan sättas ur tillämpning. Därmed upphöra även de nyttjanderättsupplåtelser

som skett enligt lagen att vara gällande. Av det förut anförda följer emellertid

att dessa upplåtelser, i den mån de avse egendom som tills vidare ej

kan frigöras och återställas till ägarna, måste förlängas i en eller annan form.

De inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmännen ha härvid

förordat den lösningen att egendom som upplåtits enligt rekvisitionslagen

och som måste bibehållas i kronans besittning under tiden efter det lagen

upphört att vara tillämplig skulle tagas i anspråk enligt allmänna förfogandelagen

genom förordnanden av Kungl. Majit. Motsvarande förfarande syntes

böra tillämpas beträffande frivilligt upplåten enskild egendom som alltjämt

vore erforderlig och som ej på annat sätt kunde bevaras åt kronan. Det förutsattes

vidare, att Kungl. Majit då så bleve erforderligt skulle förordna om

förlängning av sådana upplåtelser som tillkommit på grundval av allmänna

förfogandelagen.

Före
draganden
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Emellertid ha några myndigheter —- försvarets civilförvaltning, marinförvaltningen

och riksvärderingsnämnden -— framhållit angelägenheten av att

den enligt rekvisitionslagen gällande ordningen för prövning av ersättning

måtte vinna tillämpning även å de ersättningsfrågor som uppkomme under

avvecklingstiden och som vore av identiskt samma slag som de vilka under

beredskapstiden handlagts enligt rekvisitionslagen. Ersättningen borde med

andra ord prövas, icke såsom enligt allmänna förfogandelagen av riksvärderingsnämnden

såsom enda instans, utan i första hand av lokal värderingsnämnd.

Den erfarenhet som de lokala värderingsnämnderna förvärvat under

beredskapstiden vore en värdefull tillgång som ej borde underskattas. I

anslutning till de sålunda anförda synpunkterna har riksvärderingsnämnden

funnit att behovet av förfoganderätt under avvecklingstiden enklast kunde

tillgodoses genom en utsträckt tillämpning av beredskapsförfogandelagen.

Genom hänvisningen i 4 § i denna lag till rekvisitionslagen komme sistnämnda

lags ersättningsregler att bliva tillämpliga och ersättningsfrågorna komme

alltså under avvecklingstiden att handläggas i samma ordning som under beredskapstiden.

För egen del finner jag starka skäl tala för den av riksvärderingsnämnden

förordade anordningen. Frågan örn beredskapsförfogandelagen står i överensstämmelse

med regeringsformen var föremål för bedömande vid lagens tillkomst

och den jämkning i lagen varom nu är fråga synes icke vara av innebörd

att böra föranleda ett annat bedömande än förut.

För ifrågavarande ändamål blir det erforderligt att utvidga beredskapsförfogandelagens

tillämplighet i så måtto att förordnande enligt lagen skall

kunna meddelas jämväl där så prövas nödvändigt för avveckling av tidigare

anbefalld beredskap.

Därjämte blir det behövligt att göra lagen tillämplig även å byggnader och

anläggningar. Rätten att förfoga över sådan egendom torde såsom en garanti

mot missbruk böra förbehållas Konungen, vilket kan ske genom att egendomen

upptages i 1 § första stycket c) i lagen. Det må i detta sammanhang framhållas,

att behov av att förfoga över egendom av nyssnämnda båda kategorier,

enligt vad erfarenheterna utvisa, även föreligger under ett sådant beredskapstillstånd

för vilket lagen hittills uteslutande avsetts.

Förutom å markområden, byggnader och anläggningar synes lagen under avvecklingstiden

böra tillämpas å fartyg, som omnämnas i 1 § första stycket b).

Detta stadgandes avfattning lägger i Konungens hand att uppdraga gränser för

förfogandenas utsträckning. Rätten att göra anfordran av fartyg bör i kommando

väg förbehållas chefen för marinen och marinförvaltningen (1 § andra

stycket). Det må framhållas, att den huvudsakliga verksamhet, för vilken

fartyg erfordras, nämligen minsvepningen av rikets kuster, uppenbarligen är

av i lika hög grad enskilt som offentligt intresse.

Förfoganderätt enligt 1 § första stycket a) i lagen synes icke böra ifrågakomma

under avvecklingstiden. Härav följer att »rum för personal, hästar

eller fordon» (kvarter) som må erfordras för t. ex. militär arbetsstyrka endast

må tagas i anspråk efter frivillig upplåtelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I enlighet med det anförda skulle Konungen, för tillgodoseende av oundgängliga

behov som sammanhänga med avvecklingen, äga utfärda förordnande

enligt 1 § första stycket i fråga örn dels fartyg dels ock markområden,

byggnader och anläggningar. Förordnandet torde få avse egendom som upplåtits

enligt rekvisitionslagen eller frivilligt ävensom i undantagsfall förut ej

ianspråktagen egendom. Efter hand som avvecklingen fortskrider bör egendom

successivt kunna frigöras, varför omfattningen av förordnandet tid efter

annan bör tagas under omprövning.

Den förordade lagändringen synes böra träda i kraft omedelbart.

De befogenheter Konungen skulle erhålla genom lagändringen gå ej utöver

dem som stå till buds enligt den alltjämt gällande allmänna förfogandelagen.

I överensstämmelse med vad nu anförts har inom försvarsdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § beredskapsförfogandelagen

den 30 juni 1942 (nr 584).

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ifrågavarande lagförslag, av den lydelse bilaga vid detta

protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

A. Broberg.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Marits proposition nr 20.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 1 § beredskapsförfogandelagen

den 30 juni 1942 (nr 584).

Härigenom förordnas, att 1 § beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■

Där så prövas nödvändigt antingen för tillgodoseende av beredskapen vid

sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk

för ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock för avveckling

av tidigare anbefalld beredskap äger Konungen förordna:

a) att då ----sålunda erfordras;

b) att, även---förfogande; samt

c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde

eller viss i förordnandet angiven byggnad eller anläggning skall ställa sålunda

angiven egendom till krigsmaktens förfogande.

Rätt att---—-i kommandoväg.

Denna lag träder omedelbart i kraft.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 20

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den

19 december 1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråd en Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 14 december 1945 tillliandakommet utdrag av protokoll

över försvarsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 7 december 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § beredskapsförf ogandelagen

den 30 juni 1942 (nr 584).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren F. K. I. Ohman.

Lagrådet yttrade:

Såsom framgår av remissprotokollet, är det avsett, att byggnad eller

anläggning, som enligt 1 § första stycket c) ställes till krigsmaktens förfogande,

skall kunna tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt. I enlighet

härmed synes ett tillägg böra ske till den i 2 § sista punkten givna uppräkningen

av egendom, som må tagas i anspråk endast med dylik rätt.

Göres ett sådant tillägg, böra lagens rubrik och ingress ändras.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. J sami. Nr 20.

•ilii» 45 l2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över försvar sär enden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1946.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Strang, Ericsson, Mossberg.

I egenskap av särskilt förordnad föredragande anmäler statsrådet Sköld,

efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen,

lagrådets den 19 december 1945 avgivna utlåtande över det till lagrådet

den 7 i samma månad remitterade förslaget till lag angående ändrad

lydelse av 1 § heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr 584).

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har framhållit, att byggnad eller anläggning, varom förmäles i

1 § första stycket c) i det remitterade förslaget, enligt remissprotokollet avsetts

skola kunna tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt. Lagrådet har

hemställt, att i enlighet därmed ett tillägg göres till den i 2 § sista punkten

1 gällande lag givna uppräkningen av egendom, som må tagas i anspråk

endast med dylik rätt. Vad lagrådet sålunda hemställt har iakttagits, i samband

varmed det i sistnämnda stadgande nu upptagna ordet »rum» ansetts

kunna utgå. Förslagets rubrik och ingress ha ändrats till att avse jämväl

2 § i lagen.

Föredraganden hemställer i enlighet med vad sålunda anförts, att förslag

till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den

30 juni 1942 (nr 584) måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erland Kock.

Stockholm 194C. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:41 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30 jun a1 i texten
  2. 2LU 1946:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 s. 1 i texten