Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1342 (nr 584)
1946-01-12 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:20, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1342 (nr 584)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
1
Nr 20.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1342 (nr 584);
given Stockholms slott den 12 januari 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§
beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr 584).
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll 1946.
1 sami. Nr 20.
2469 46
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584).
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30
juni 1942 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Där så prövas nödvändigt antingen för tillgodoseende av beredskapen vid
sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk
för ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock
för avveckling av tidigare anbefalld beredskap äger Konungen förordna:
a) att då — — — sålunda erfordras;
b) att, även —--förfogande; samt
c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde
eller viss i förordnandet angiven byggnad eller anläggning skall ställa sålunda
angiven egendom till krigsmaktens förfogande.
Kätt att---i kommandoväg.
2 §•
Egendom, som — — — övertages med äganderätt. Markområden, byggnader,
anläggningar, fartyg och luftfartyg må dock tagas i anspråk allenast
med nyttjanderätt.
Denna lag träder omedelbart i kraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
3
Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Magd Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 december 1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
I egenskap av särskilt förordnad föredragande anmäler statsrådet Sköld,
efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen,
fråga angående ändring i gällande militära förfogandelagstiftning samt
anför:
I början av 1944 påbörjades inom försvarsdepartementet en undersökning
i syfte att förbereda krigsmaktens blivande övergång till fredsfot. Därvid uppmärksammades
bland annat frågan om den egendom i enskild ägo, som under
beredskapen tvångsvis tagits i anspråk med nyttjanderätt för krigsmaktens
behov. Det framgick av undersökningen att det i många fall kunde bliva
erforderligt att även sedan krigsmakten återgått till fredsfot kvarhålla sådan
egendom under kronans disposition. Arméns fortifikationsförvaltning framhöll
sålunda, att åtskilliga markområden tagits i anspråk för befästningsanläggningar
med stöd av rekvisitionslagen eller allmänna förfogandelagen.
Huruvida dessa anläggningar skulle kvarstå eller raseras syntes bliva beroende
av den politiska utvecklingen. Men ett slutligt ställningstagande i detta
avseende bleve måhända ej möjligt förrän flera år efter det den militära förfogandelagstiftningen
upphört att vara tillämplig. Särskilda bestämmelser
syntes därför erforderliga för att åt kronan trygga rätten att disponera över
ifrågavarande områden under erforderlig tid.
Liknande synpunkter framfördes av andra militära myndigheter. Marinförvallningen
framhöll därvid särskilt behovet av att förfoga över enskilda fartyg
för minsvepning och dylikt.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 september 1944 tillkallade
t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Quensel, samma dag två
utredningsmän1 att inom departementet biträda med omprövning av frågan
om formerna för fortsatt förfogande under erforderlig tid efter den förstärkta
försvarsberedskapens upphörande över olika slag av ianspråktagen egendom.
— T anförande till statsrådsprotokollet uttalade statsrådet bland annat att
rekvisitionslagen vore avsedd att tillämpas endast så länge krigsmakten eller
någon del därav vore ställd på krigsfot och övriga förfogandelagar principiellt
endast vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden. Emellertid kunde fortsatt förfogande
över vissa slag av egendom bliva erforderligt även under någon tid
efter ett vapenstillestånd eller efter det krigsmakten återgått till fredsfot.
1 Revisionssekreteraren I. Öhman och dåvarande byråchefen för lagärenden I. A. Lindell.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
De formella förutsättningarna härför syntes böra bliva föremål för närmare
övervägande.
Utredningsmännen avgåvo betänkande i ämnet den 15 maj 1945.
Över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits av överbefälhavaren,
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmateriel - verket, försvarets fabriksstyrelse, armé-, marin- och flygförvaltningarna,
arméns fortifikationsförvaltning, riksvärderingsnämnden, kommerskollegium,
statskontoret, civilförsvarsstyrelsen, fartygsuttagningskommissionen, reservförrådsnämnden,
industrikommissionen, livsmedelskommissionen, bränslekommissionen,
trafikkommissionen och 1944 års ekonomiska försvarsberedskapsutredning.
Innan jag redogör för innehållet i betänkandet och remissyttrandena torde
jag få lämna en överblick av nu gällande militära förfogandelagstiftning.
Gällande militära förfogandelagstiftning.
Den för militära ändamål tillämpliga förfogandelagstiftningen innefattar
följande tre centrala författningar: allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293), rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583) samt beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584). Till dessa lagar ansluta sig tillämpningsförfattningar.
Allmänna förfogandelagen är provisorisk och har tidsbegränsad giltighet.
Lagens giltighetstid har successivt förlängts, sista gången —- genom lag den
11 maj 1945 — för tiden till och med den 30 juni 1946. För tillämpning av
lagens materiella bestämmelser fordras särskilt förordnande. Sådant förordnande
må meddelas »vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Förordnande
meddelas av Kungl. Majit med riksdagens samtycke; dock att, när riksdagen ej
är samlad, provisoriskt förordnande må meddelas av Kungl. Majit. Genom
kungörelse den 6 september 1939 meddelade Kungl. Majit förordnande, som
nyss nämnts, att gälla tills vidare, och riksdagen förklarade sig i skrivelse
den 7 oktober samma år gilla förordnandet. — Enligt lagen är det förbehållet
Konungen allena att meddela förfogandebeslut. Lagen utgör grundvalen förde
genomgripande åtgärder på folkhushållningens område, som kriget nödvändiggjort,
men är även avsedd för andra syften, bland annat för den rent
militära behovstäckningen.
Rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen äro båda av permanent
natur. För lagarnas tillämpning fordras emellertid, att särskilda förutsättningar
— knutna till särskilda stadier av den militära beredskapen — äro för
handen. Båda lagarna äro begränsade till att avse krigsmaktens behov.
B-ekvisitionslagen förutsätter för sin tillämpning, att förordnande enligt
§ 74 regeringsformen meddelats att krigsmakten eller någon del därav skall
ställas på krigsfot samt att Konungen meddelat förordnande angående lagens
tillämplighet. Den 5 april 1940 utfärdades en kungörelse (nr 198), enligt
vilken rätt till rekvisition enligt rekvisitionslagen (av år 1938) finge »tills
vidare tillkomma vederbörande militära myndigheter». Kungörelsen, som —
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
5
ehuru med vissa inskränkningar — fortfarande äger giltighet, har numera avseende
å 1942 års rekvisitionslag. Rekvisitionsrätt tillkommer enligt lagen de
militära myndigheter, åt vilka Konungen meddelar sådan rätt. Byggnader,
anläggningar och markområden må endast rekvireras med nyttjanderätt.
Egendom av annat slag rekvireras antingen med nyttjanderätt eller med
äganderätt.
Beredskapsförfogandelagen är avsedd att tillgodose beredskapen vid sådan
del av krigsmakten, sorn, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för
ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen. I isistnämnda lagrum
stadgas, att Konungen, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver,
må efter statsrådets hörande till tjänstgöring inkalla värnpliktiga till behövligt
antal. Beredskapsförfogandelagen träder i tillämpning efter förordnande
av Konungen. I lagen upptagas tre huvudkategorier av förfoganden, nämligen:
a) förfoganden över livsmedel, transportmedel, kvarter m. m., avsedda
att möjliggöra militär personals förläggning utom den ordinarie förläggningsplatsen;
b) förfoganden över hästar, fordon och vissa fartyg m. m., som erfordras
för truppförbandens ställande på krigsfot; samt c) förfoganden över
markområden. Rätt att göra förfoganden enligt a) och b) tillkommer de militära
myndigheter, som bestämmas av Konungen. Örn förfogande över markområde
må däremot endast Konungen förordna.
Den egendom i enskild ägo, som kronan nu innehar med nyttjanderätt, har
upplåtits antingen jämlikt allmänna förfogandelagen eller rekvisitionslagen
eller ock genom frivillig överenskommelse.
Rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen äro ej samtidigt tillämpliga
inom en och samma del av krigsmakten. Rätten att göra förfogande enligt
beredskapsförfogandelagen till förmån för viss del av krigsmakten upphör
nämligen så snart rekvisition må äga rum för fyllande av dess behov. Allmänna
förfogandelagen kan däremot tillämpas parallellt med envar av nyssnämnda
båda lagar. Mellan allmänna förfogandelagen, å ena, och särskilt
rekvisitionslagen, å andra sidan, råder en viss dualism. Samtliga förfoganden,
som må göras enligt rekvisitionslagen, kunna även ske enligt allmänna förfogandelagen,
som har den större räckvidden. Praxis synes ha varit att, då det
behov som skolat tillgodoses varit av längre varaktighet eller då fråga varit
örn särskilt värdefulla eller eljest betydelsefulla objekt, de militära myndigheterna
avstått från den dem tillkommande formella behörigheten att rekvirera
och i stället hemställt hos Kungl. Maj:t om förfogande enligt allmänna
förfogandelagen.
Ersättning för egendom som tages i anspråk enligt allmänna förfogandelagen
bestämmes av riksvärderingsnämnden. Enligt rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen
bestämmes däremot ersättningen av lokal värderingsnämnd
såsom första instans. Lokal värderingsnämnds beslut må överklagas
hos riksvärderingsnämnden. Fyra olika slag av lokala värderingsnämnder
finnas, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och allmänna lokala värderingsnämnden
inom länen samt fartygsvärderingsnämnder inom marindistrikten.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Jag övergår härefter till frågan vilken egendom i enskild ägo som måste
kvarhållas under kronans disposition efter beredskapens upphörande.
I vilka fall måste enskild egendom kvarhållas under kronans disposition?
Genom försvarsdepartementets och utredningsmännens försorg ha från de
militära myndigheterna infordrats uppgifter rörande den till kronan upplåtna
enskilda egendom som anses böra förbliva i kronans besittning under avvecklingstiden.
Enligt de lämnade uppgifterna föreligger inom samtliga tre försvarsgrenar
behov av att under avvecklingstiden efter beredskapens upphörande
kvarhålla egendom av olika slag, som tagits i anspråk från enskilda.
Sålunda har från chefens för armén sida yttrats, att den materiel som för
närvarande förvarades i fältdepåer på olika platser avsåges skola uppläggas
i nya förrådsbyggnader. Dessa hade emellertid endast delvis uppförts. Innan
så skett måste fältdepåsystemet fortfarande anlitas och under tiden måste
byggnader m. m. i enskild ägo fortfarande kunna disponeras. I samband
med en återgång till normala fredsförhållanden torde — innan de nya förrådsbyggnaderna
vore färdiga — en viss centralisering av de nuvarande fältdepåerna
bliva ofrånkomlig. Det kunde därför under den närmaste tiden bliva
nödvändigt, att även byggnader och markområden (för uppförande av
baracker), som tidigare icke rekvirerats, toges i anspråk.
Arméförvaltningens tygavdelning har anfört:
Verkställd utredning hade givit vid handen, att efter det armén återgått
till fredsorganisation avsevärda brister beträffande förrådsutrymmen
komme att föreligga vid ett flertal förband. Dessa brister måste i de flesta
fall täckas genom nybyggnader. Tidpunkten för dessa byggnaders färdigställande
kunde emellertid icke angivas. Under beredskapstiden hade även ett
flertal verkstadslokaler måst tagas i anspråk. Behovet av verkstäder
komme sannolikt att kvarstå under åren närmast efter en övergång till fredsorganisation.
Det vore icke möjligt att samtidigt med den förstärkta beredskapens
upphörande återlämna ianspråktagna lokaler till deras ägare. Lokalerna
borde, örn så befunnes nödvändigt, kunna disponeras under en tidrymd
av högst fem år framåt.
Arméförvaltningens intendentur av delning har uppgivit, att under beredskapstiden
lokaler tillhöriga enskilda disponerats för upprättande av
magasin och materielförråd. Lokalerna hade i regel upplåtits efter frivillig
överenskommelse men till en mindre del tagits i anspråk tvångsvis, med
stöd av rekvisitionslagen. Man torde få räkna med att dessa lokaler först
efter beredskapens upphörande kunde successivt frigöras och ställas till ägarnas
förfogande.
Såsom förut nämnts, har arméns fortifikationsförvaltning framhållit behovet
av att en tid framåt kvarhålla enskilda markområden, som tagits i
anspråk för befästningsanläggningar.
Från marinledningens sida har framhållits, att flottans fartygsmateriel icke
vöre tillfyllest för den minsvepning som bleve erforderlig även efter ett fredsslut
varjämte marinledningen yttrat:
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Hjälpfartyg för minsvepning måste därför kvarhållas i tjänst en
ganska avsevärd tid efter den förstärkta försvarsberedskapens upphörande.
Vidare erfordrades under avvecklingstiden hjälpf arty g för hemtagning
av hinderanordningar och annan materiel. De fartygstyper, som härvid
bomme i fråga, vore särskilt bogserbåtar, fiskemotorfartyg, motorbåtar
och pråmfartyg. Därest sjöfartskontrollen skulle behöva utsträckas efter det
övrig beredskap upjjhävts, komme fartyg att erfordras även härför. Marinen
hade genom frivilliga avtal förhyrt tankfartyg, som tillsammans med likaledes
förhyrda oljecisterner representerade ett mycket stort kubikinnehåll.
Därest ägarna vid återgång till fredsförhållanden skulle vilja uppsäga hyresavtalen,
komme behov att tvångsvis kunna taga dessa fartyg i anspråk att
föreligga. — Markområden hade tagits i anspråk särskilt för försvarsanläggningar
av olika slag (värn, minförråd, mätstationer, strålkastarplatser
m. m.). Dessa områden torde böra kunna disponeras under förslagsvis två
år framåt, varunder i de fall där så ur försvarssynpunkt ansåges önskvärt
avtal örn arrendering eller köp kunde åvägabringas eller tillstånd till expropriation
erhållas. —- Byggnader i enskild ägo disponerades för närvarande
såsom förråd, såsom fältdepåer och expeditionslokaler m. m. Vidare
hade bryggor, garage och oljecisterner tagits i anspråk. I stor utsträckning
hade upplåtelserna av dessa byggnader och anläggningar kommit
till stånd genom frivilliga avtal. Dessa gällde i allmänhet med kort uppsägningstid
eller för begränsad tid och säkerhet funnes icke, att ägarna, örn förfogandelagstiftningen
ej längre vore tillämplig, komme att medgiva ett fortsatt
ianspråktagande. -—• Sammanfattningsvis kunde sägas, att enskild egendom i
stor utsträckning behövde disponeras av marinen även efter beredskapens upphörande.
Företrädesvis komme därvid behov att föreligga att disponera egendom,
som redan tagits i anspråk genom rekvisition eller förfogande. Sannolikt
komme det emellertid även i någon utsträckning att visa sig erforderligt att
kunna tvångsvis förfoga över egendom, som tidigare icke varit ianspråktagen,
ävensom frivilligt upplåten egendom.
Flygledningen har anfört:
Flygförvaltningen hade såväl efter frivilliga överenskommelser som ock
med stöd av förfogandelagstiftningen tagit i anspråk enskilda tankanläggningar
och andra för rådsutrymmen för en omfattande lagring av drivmedel.
Dessa förråd torde ej kunna avvecklas förrän viss tid efter den förstärkta
försvarsberedskapens upphörande. Då emellertid en avsevärd import
av drivmedel för icke-militära behov kunde antagas komma till stånd ganska
snart sedan fredliga förhållanden inträtt med därav följande krav på de lagringsutrymmen,
som för närvarande vore ianspråktagna för flygvapnets lager,
vore det av vikt för flygförvaltningen att tvångsvis kunna förfoga över ifrågavarande
utrymmen. — Möjligen kunde även efter den förstärkta beredskapens
upphörande komma att föreligga behov att tvångsvis förfoga över vissa
mindre markområden i närheten av krigsflygfälten för bibehållande av
vissa skyddsanordningar för flygplan, s. k. flygplanvärn.
Av de till försvarsväsendet hörande myndigheterna har vidare bland andra
krigsmaterielverlcet anmält, att det under vissa förhållanden kunde bliva erforderligt
att förfoga över en i enskild ägo varande fabriksanläggning.
Härefter torde jag få behandla utredningsmännens framställning rörande
ifrågavarande lagstiftnings fortsatta tillämpning.
8
Kungl. Majlis proposition nr 20.
Den militära förfogandeiagstiftningens fortsatta tillämpning.
Såsom förut nämnts har allmänna förfogandelagen senast förlängts förtiden
till och med den 30 juni 1946. Beträffande sannolikheten för en ytterligare
förlängning av lagen ha utredningsmännen anfört följande.
Under förra världskriget antogos en serie provisoriska lagar om allmän
förfoganderätt, den sista av den 26 april 1918 (nr 205). Benna lags giltighetstid
förlängdes undan för undan för tiden till och med den 28 februari 1921,
eller således mer än två år efter vapenstilleståndet i november 1918. Det
nu avslutade värdskrigets återverkningar på produktion, råvaruförsörjning
och samfärdsel torde komma att visa sig ännu mera djupgående än det förras.
Man torde därför med tämligen stor sannolikhet få räkna med att den nu
gällande allmänna förfogandelagen med hänsyn till folkförsörjningens krav
måste bibehållas vid giltighet under ganska avsevärd tidrymd efter vapenstilleståndet.
Under så lång tid kommer alltså allmänna förfogandelagen
även att kunna utnyttjas som ett instrument för att tillgodose försvarsväsendets
behov. — Lagen uppställer som huvudregel, att förfogande ej är gällande
längre än till den tid då tillämpningen av lagen upphör. I fråga örn
fastigheter och dylikt gälla emellertid, efter en 1942 vidtagen lagändring,
särskilda bestämmelser. Sålunda skall upplåtelse i allmänhet av fastighet,
byggnad eller anläggning, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla
under bestämd tid, högst fem år, och denna bestämmelse skall äga giltighet
även efter det allmänna förfogandelagen upphört att gälla. Beträffande upplåtelse
av vanhävdad fastighet skall gälla en tid av högst tio år. A.v nu
nämnda bestämmelser följer, att Konungen äger behörighet att, under det
allmänna förfogandelagen är i tillämpning, för krigsmaktens behov förfoga
över fastighet, byggnad eller anläggning för en tid av fem år framåt, även örn
denna tidsperiod skulle överskjuta lagens giltighetstid.
I fråga örn rekvisitionslagens fortsatta tillämplighet ha utredningsmännen
sammanfattningsvis yttrat:
Grundförutsättningen för tillämpning av rekvisitionslagen är att krigsmakten
är ställd på krigsfot. Denna förutsättning har tidigare inneburit, att
mobilisering skulle ha kungjorts. Under det nuvarande kriget har emeller
tid en ytterligare form för krigsmaktens ställande på krigsfot framtvungits,
nämligen förstärkt försvarsberedskap, och rekvisitionslagen har gjorts tilllämplig
härunder. Då den förstärkta försvarsberedskapen upphör, återgår
krigsmakten till fredsfot. Konungen torde härvid äga befogenhet att låta
någon tid förflyta innan rekvisitionslagen sättes ur tillämpning. Örn sålunda
den förstärkta beredskapen upphör under sommaren 1945, torde lagen kunna
bibehållas vid tillämpning till förslagsvis den 1 januari 1946. I och med att
lagen ej längre är tillämplig upphöra även nyttjanderättsupplåtelser, som
skett jämlikt lagen, att vara gällande.
Yad slutligen angår beredskapsförfogandelagen ha utredningsmännen framhållit
att syftet med denna lag var att tillgodose vissa av krigsmaktens behov
under ett beredskapstillstånd mellan freds- och krigsorganisation. Lagen skulle
träda ur funktion i och med att krigsmakten ställdes på krigsfot och rekvisitionslagen
bleve tillämplig. Lagen hade alltså tillkommit såsom ett slags supplement
till rekvisitionslagen, vars tillämpning med hänsyn till grundlagens bud
ej ansetts kunna utsträckas till ett sådant beredskapstillstånd.
Utredningsmännen ha vidare anfört angående beredskapsförfogandelagen:
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
T förarbetena till 1939 års beredskapsförfogandelag angavs densamma skola
bliva tillämplig under ett stadium innan mobilisering anbefallts. Emellertid
vore det uppenbart, att lagen även kunde erhålla tillämpning ejler det att
mobilisering (förstärkt försvarsberedskap) upphört, nämligen för den händelse
det militärpolitiska läget vore sådant, att möjligheterna för en snabb omställning
till krigsförhållanden måste hållas öppen och det följaktligen ansåges
möjligt att mobilisering (förstärkt försvarsberedskap) ånyo måste anbefallas.
I ett sådant läge kunde det vara nödvändigt att alltjämt upprätthålla beredskap,
ehuru av lägre grad än förut. Förutsättningen för tillämpning av beredskapsförfogandelagen
vore därmed för handen. Det vore uppenbart, att de truppförband,
som vore inkallade under ett sådant beredskapstillstånd, samtidigt
kunde utnyttjas för avveckling av de försvarsanstalter, som vidtagits under
tiden för den förstärkta beredskapen. Örn det militärpolitiska läget vid tiden
för rekvisitionslagens upphörande vore sådant, att ingen som helst beredskap
längre vore nödvändig, bleve beredskapsförfogandelagen ej tillämplig. Denna
lag kunde alltså i dess nuvarande lydelse ej utnyttjas under ett skede då
enbart avveckling påginge.
Yad utredningsmännen anfört om förutsättningarna för de tre lagarnas fortsatta
tillämplighet har ej mött erinran från remissmyndigheternas sida; dock
att försvarets civilförvaltning, enligt vad närmare framgår av det följande,
ifrågasatt huruvida icke rekvisitionslagen borde kunna bibehållas vid tillämpning
även under tiden för avvecklingen av beredskapen.
Med utgångspunkt från vad sålunda anförts örn lagarnas tillämplighet ha
utredningsmännen vidare yttrat:
En ändring av rekvisitionslagen i syfte att förlänga tiden för dess tillämplighet
skulle kräva motsvarande ändring av grundlagen och hinner därför ej
genomföras i tid. Det bör därför tagas under övervägande huruvida ej dispositionsrätten
över rekvirerad egendom kan bevaras med anlitande av beredskapsförfogandelagen.
Med stöd av denna lag kunde i så fall göras även sådana
förfoganden över förut icke upplåten egendom, som föranleddes av avvecklingen.
För dessa syften skulle tarvas ändringar av lagen i flera hänseenden.
Vid rekvisitionslagens upphörande blir nämligen beredskapsförfogandelagen
i dess nuvarande lydelse tillämplig endast under förutsättning att beredskap
— ehuru av lägre grad — alltjämt bibehålies, och detta är uppenbarligen ovisst.
Och även om beredskapen därvid skulle bestå, kommer den med ali säkerhet
att upphöra långt innan avvecklingen hunnit slutföras. Det bleve därför erforderligt
att utvidga förutsättningarna för beredskapsförfogandclagens tillämplighet.
Detta skulle kunna ske i t. ex. den formen, att lagen gjordes tillämplig
jämväl där så erfordrades för avveckling a.v försvarsanstalter, som vidtagits
under tid då krigsmakten varit ställd på krigsfot. Vidare skulle lagen göras
tillämplig även å byggnader och anläggningar av olika slag. För att lagen fullt
skulle kunna tillgodose ett av arméförvaltningen framfört önskemål om en
smidig, successivt skeende avveckling av fältdepåväsendet kunde det slutligen
övervägas att decentralisera förfoganderätten över markområden till de militära
myndigheterna. — Emellertid kunna flera skäl anföras mot de sålunda
ifrågasatta lagändringarna. Genom dessa skulle de militära myndigheterna erhålla
vidsträckta och djupt ingripande befogenheter även efter det all beredskap
upphört och ett fredligt tillstånd vore rådande, och lagändringarna skulle
såtillvida innebära ett avsteg från de principer som hittills varit rådande inom
förfogandelagstiftningen. Särskilt måste det med tanke på de svåra förhållandena
å bostadsmarknaden anses betänkligt att bemyndiga de militära myndigheterna
att förfoga (iver byggnader. Motsvarande synpunkter kunna i viss mån
10
Kungl. May.ts proposition nr 20.
även anläggas beträffande fartyg och sådana anläggningar som t. ex. oljecister
ner. Yad nu sagts talar för att förfoganderätten under awecklingsperioden helt
förbehålles Kungl. Majit. Att göra en uppdelning av innebörd att rätten att
förfoga över redan ianspråktagen egendom anförtroddes åt de militära myndigheterna
medan rätten att göra nya förfoganden förbehölles Kungl. Majit
synes icke böra ifrågakomma. Det kan nämligen icke göras gällande att förfoganden
av den förra kategorien skulle vara mindre ingripande för den enskilde
än förfoganden av den senare, vartill kommer att enhetliga regler böra
eftersträvas. Beträffande en viktig kategori av rekvirerad egendom, nämligen
markområden som tagits i anspråk för befästningar, må vidare framhållas följande.
Frågan vilka befästningar som skola bibehållas såsom permanenta och
vilka som skola raseras kommer i sinom tid att definitivt avgöras av Kungl.
Majit och riksdagen. Intill dess gäller det alltså att trygga kronans nyttjanderätt
till sådana områden, vilka kunna komma att ingå i permanenta befästningssystem,
medan övriga områden böra frigöras och återställas till ägarna. Prövningen
i dessa avseenden bör uppenbarligen ske centralt och i ett sammanhang,
varför rätten att förfoga över rekvirerade befästningsområden under avvecklingstiden
måste tillkomma Kungl. Majit. Vad angår koncentreringen av
fältdepåerna har från militärt håll framhållits, att densamma skulle kunna
genomföras snabbare örn rätten att för ändamålet förfoga över markområden
och byggnader anförtroddes åt de militära myndigheterna. Å andra sidan torde
det av flera skäl vara påkallat att även detta led i avvecklingen av försvarsberedskapen
lägges under Kungl. Majlis kontroll. En sådan anordning torde ej
medföra fördröjning, därest planer för koncentreringen i god tid utarbetas och
underställas Kungl. Majit.
Utredningsmännen förordade på grund av det anförda den lösningen, att
egendom, som upplåtits enligt rekvisitionslagen och som angåves böra bibehållas
under kronans disposition under tiden efter det lagen upphört att vara
tillämplig, toges i anspråk jämlikt allmänna förfogandelagen genom förordnande
av Kungl. Majit. Ett sådant förordnande borde vara av det innehållet
att viss i förordnandet närmare angiven rekvirerad egendom toges i anspråk
med nyttjanderätt enligt allmänna förfogandelagen. Förordnandet bomme
således att innebära en konvertering från en rättstitel till en annan. Motsvarande
förfarande syntes böra tillämpas beträffande egendom, som vore
upplåten på grund av frivillig överenskommelse och som icke på annat sätt
kunde bevaras åt kronan. Förordnande, varigenom redan upplåten egendom
toges i anspråk enligt allmänna förfogandelagen, måste meddelas innan gällande
upplåtelsetider ginge till ända. Under det förut gjorda antagandet att
rekvisitionslagen bibehölies vid tillämpning intill den 1 januari 1946 skulle
alltså förordnande, såvitt anginge egendom som upplåtits enligt rekvisitionslagen,
givas före denna dag. — Under avvecklingstiden kunde det bliva nödvändigt
att med nyttjanderätt förfoga även över egendom som tidigare icke
tagits i anspråk. Sålunda kunde det ifrågakomma, att byggnader bleve erforderliga
för olika ändamål, t. ex. för mer eller mindre tillfälliga förråd, för förläggning
av civilt eller militärt arbetsmanskap, för expeditionslokaler och
dylikt. Nya fartyg kunde komma att behövas för transporter eller för minsvepning.
Sedan all beredskap upphört — och därmed såväl rekvisitionslagen
som beredskapsförfogandelagen upphört att vara tillämpliga — finge även förfoganden
av nu angivet slag göras enligt allmänna förfogandelagen.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Slutligen må nämnas att utredningsmännen i en framställning örn förfogandelagstiftningens
framtida gestaltning yttrat sig bland annat örn förhållandet
mellan rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen. Härom har
anförts:
Då förslag till en rekvisitionslag första gången framlades, i proposition till
1889 års riksdag, uttalades inom riksdagen den åsikten, att § 74 regeringsformen
i dess dåvarande lydelse utgjorde hinder mot förslagets antagande.
Hindret undanröjdes genom en år 1894 vidtagen ändring av nämnda stadgande.
Härvid blevo gränserna för rekvisitionsrätten och förutsättningarna
för dess utövande fastslagna i grundlagen. Såsom förutsättning för rekvisitionslagens
tillämplighet föreskrevs, att krigsmakten skulle vara ställd på
krigsfot, d. v. s. att mobiliseringstillstånd skulle vara rådande. Sedermera ha
emellertid statsmakterna ansett sig oförhindrade att i lag stadga förfoganderätt
för militära behov även under lägen när krigsmakten icke är ställd på
krigsfot. Sålunda är beredskapsförfogandelagen tillämplig då krigsmakten
intagit beredskap, utan att dock vara ställd på krigsfot. Någon principiell
skillnad kan ej anses föreligga mellan beredskapsförfogandelagen och rekvisitionslagen.
Båda avse att tillgodose den rent militära behovstäckningen och
lagarna överensstämma i fråga örn normerna för ersättningens fastställande.
Å andra sidan har, såsom förut nämnts, en ytterligare form för krigsmaktens
ställande på krigsfot framtvungits, nämligen »förstärkt försvarsberedskap».
Härigenom har rekvisitionslagen erhållit vidgad tillämpning och gränsen
melian denna lag och beredskapsförfogandelagen måste anses ha blivit flytande.
Det torde på grund av det anförda kunna ifrågasättas, huruvida ej
rekvisitionslagen —- efter erforderlig ändring av § 74 regeringsformen — bör
utvidgas till att omfatta även det läge av mindre skärpt beredskap (beredskap
medan krigsmakten är på fredsfot), för vilket beredskapsförfogandelagen avsetts.
Härvid synes även den nu gällande, delvis förvillande terminologien
för angivande av olika militära beredskapslägen (krigsfot, mobilisering, förstärkt
försvarsberedskap, fredsfot, beredskap) böra underkastas en genomgripande
revision. I en blivande utvidgad rekvisitionslag synes rekvisitionsrätten
böra graderas, så att densamma i ett mera fredligt läge förbehålles
Kungl. Maj.t och de högsta militärmyndigheterna medan vid krig eller eljest
kritiska lägen rekvisitionsrätten decentraliseras i ungefär nu stadgad omfattning.
Utredningsmännens förslag har tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter.
Två myndigheter ha framställt erinringar.
Sålunda har försvarets civilförvaltning anfört:
Det vore icke uteslutet — ehuru förvaltningen ej för närvarande kunde
överblicka konsekvenserna av förslaget — att svårigheter i administrativt och
redovisningstekniskt hänseende kunde uppkomma av förslaget. Det syntes
vidare ur saklig synpunkt föga motiverat att, såsom följde av förslaget,
fortsatt förfogande för varje fall skulle prövas av Kungl. Maj:t. Den mest
ändamålsenliga formen för ifrågavarande förfoganden skulle givetvis erhållas
genom en förlängning av rekvisitionslagens tillämplighet intill dess avvecklingen
hunnit slutföras. Förvaltningen ville ifrågasätta, huruvida det kunde
anses oförenligt med grunderna för rekvisitionslagen att densamma bibehölles
i kraft för tillgodoseende av behov, som kunde uppkomma i samband
med försvarets återställande i fredsmässigt skick. Rekvisitionslagen erbjöde
den fördelen att formerna för såväl ianspråktagandet som ersättningens fast
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
ställande och utbetalande vöre avpassade med hänsyn till militära förhållanden
och under en längre tid praktiskt prövade med tillfredsställande resultat.
Riksvärderingsnämnden har på anförda skäl framhållit angelägenheten av
att den enligt rekvisitionslagen gällande ordningen för prövning av ersättning
måtte vinna tillämpning å de ersättningsfrågor, som kunde uppkomma under
tiden för beredskapens avveckling.
I ett till utredningsmännen avgivet yttrande hade marinförvaltningen
framfört liknande synpunkter som sedermera civilförvaltningen och riksvärderingsnämnden.
För den händelse allmänna förfogandelagen skulle komma
att tillämpas på de förfoganden som bleve erforderliga under avvecklingen
av beredskapen hemställde marinförvaltningen att vissa i rekvisitionslagstiftningen
upptagna bestämmelser örn sättet för ersättningens bestämmande
m. m. måtte inarbetas i allmänna förfogandelagen eller dess tillämpningsförfattning.
Med anledning av vad marinförvaltningen sålunda anfört anmodade chefen
för försvarsdepartementet, på hemställan av utredningsmännen, marinförvaltningen
att inkomma med preciserat förslag till de författningsändringar, som
ämbetsverket i sitt yttrande till utredningsmännen åsyftat.
Marinförvaltningen inkom sedermera den 29 september 1945 med förslag
i nämnda hänseende. Förslaget upptog ett flertal ändringar i allmänna förfogandelagen
och dess tillämpningsförfattning. Ändringarna hade till syfte
att beträffande fartyg göra rekvisitionslagens bestämmelser om ersättningens
bestämmande m. m. tillämpliga.
I yttrande över marinförvaltningens förslag har riksvärderingsnämnden
— i anslutning till vad nämnden tidigare yttrat rörande utredningsmännens
förslag —• anfört följande.
Marinförvaltningens förslag hade endast tagit sikte på förfoganden över
fartyg. Förslaget förutsatte alltså att beträffande annan egendom allmänna
förfogandelagens ersättningsregler alltjämt skulle gälla eller med andra ord
att ersättningen för sådan egendom skulle bestämmas icke, såsom enligt rekvisitionslagen,
av lokal värderingsnämnd såsom första instans utan av riksvärderingsnämnden.
Det vore emellertid mindre välbetänkt att avkoppla de
lokala värderingsnämnderna från de värderingsfrågor, som uppkomme under
avvecklingstiden och som vore av identiskt samma beskaffenhet som de
frågor, vilka under den tid rekvisitionslagstiftningen ägt tillämpning avgjorts
av lokal värderingsnämnd såsom första instans. Det vore icke blott fartygsvärderingsnämndernas
sakkunskap som borde tillgodogöras. Den erfarenhet
i praktiska värv och den lokalkännedom, som ledamöterna i de allmänna
lokala värderingsnämnderna besutte, vore en värdefull tillgång, som icke
borde underskattas. — Man kunde ifrågasätta huruvida det behov av förfogande
över annans egendom, som kunde uppkomma under avvecklingstiden,
borde tillgodoses med användande av allmänna förfogandelagen. Nämnden
ansåge för sin del att behovet av förfoganderätt under avvecklingstiden enklast
kunde tillgodoses genom en utsträckt tillämpning av beredskapsförfogandelagen.
Genom hänvisningen i 4 § i denna lag till rekvisitionslagen
komma sistnämnda lags ersättningsregler att bliva tillämpliga och ersättningsfrågorna
komme alltså under avvecklingstiden att handläggas i samma ordning
som under beredskapstiden.
13
Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.
Under beredskapstiden har enskild egendom i stor utsträckning tagits i
anspråk med nyttjanderätt för krigsmaktens behov. Upplåtelserna ha skett
antingen enligt allmänna förfogandelagen eller enligt rekvisitionslagen eller ock
efter frivilliga avtal. Den upplåtna egendomen är till en del alltjämt i kronans
besittning. Sålunda ha åtskilliga enskilda markområden upplåtits för
befästningsanläggningar. Det har ännu ej varit möjligt att slutligt avgöra
vilka av dessa anläggningar som skola kvarstå och vilka som skola raseras.
Intill dess så skett måste områdena förbliva under kronans dispositionsrätt.
Vidare ha enskilda byggnader tagits i bruk för förråd vid fältdepåema. Den
materiel, som förvaras där, avses skola uppläggas mera centralt. För ändamålet
erfordras emellertid nya förrådsbyggnader och dessa ha ännu ej hunnit
färdigställas. I avvaktan härpå måste vissa av de nu upplåtna byggnaderna
alltjämt nyttjas för förrådsändamål. Motsvarande förhållande föreligger troligen
i fråga örn vissa verkstäder ävensom några anläggningar, t. ex. oljecisterner.
En annan i detta sammanhang betydelsefull kategori utgöres av de
hjälpfartyg, som användas för minsvepningen. En del av dessa fartyg måste
med all sannolikhet kvarhållas i tjänst under viss tid framåt.
Jag är medveten örn att det tvång, som tillämpningen av en förfogandelag
alltid innebär, kan vara ägnat att medföra särskild irritation under ett fredligt
tillstånd, då de av krisen föranledda tvångsåtgärderna i allmänhet äro
stadda på avskrivning. Jag vill därför understryka, att det uppenbarligen endast
kan komma i fråga att kvarhålla enskild egendom i fall då ett
oundgängligt behov därav föreligger. Den största hänsyn bör härvid självfallet
tagas till de enskilda ägarna i fråga örn såväl förfogandenas omfattning
som deras varaktighet.
Såsom förut nämnts har en del av ifrågavarande upplåtelser skett jämlikt
rekvisitionslagen. Denna lag, som är anknuten till grundlagen, är för sin tilllämplighet
beroende av att krigsmakten är ställd på krigsfot eller — efter den
utvidgning begreppet mobilisering undergått — att förstärkt försvarsberedskap
är rådande. Vid krigsmaktens återgång till fredsfot skall sålunda rekvisitionsrätten
upphöra från och med den tidpunkt som Konungen bestämmer.
Sedan beredskapen numera upphävts, bör rekvisitionslagen så snart ske
kan sättas ur tillämpning. Därmed upphöra även de nyttjanderättsupplåtelser
som skett enligt lagen att vara gällande. Av det förut anförda följer emellertid
att dessa upplåtelser, i den mån de avse egendom som tills vidare ej
kan frigöras och återställas till ägarna, måste förlängas i en eller annan form.
De inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmännen ha härvid
förordat den lösningen att egendom som upplåtits enligt rekvisitionslagen
och som måste bibehållas i kronans besittning under tiden efter det lagen
upphört att vara tillämplig skulle tagas i anspråk enligt allmänna förfogandelagen
genom förordnanden av Kungl. Majit. Motsvarande förfarande syntes
böra tillämpas beträffande frivilligt upplåten enskild egendom som alltjämt
vore erforderlig och som ej på annat sätt kunde bevaras åt kronan. Det förutsattes
vidare, att Kungl. Majit då så bleve erforderligt skulle förordna om
förlängning av sådana upplåtelser som tillkommit på grundval av allmänna
förfogandelagen.
Före
draganden
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Emellertid ha några myndigheter —- försvarets civilförvaltning, marinförvaltningen
och riksvärderingsnämnden -— framhållit angelägenheten av att
den enligt rekvisitionslagen gällande ordningen för prövning av ersättning
måtte vinna tillämpning även å de ersättningsfrågor som uppkomme under
avvecklingstiden och som vore av identiskt samma slag som de vilka under
beredskapstiden handlagts enligt rekvisitionslagen. Ersättningen borde med
andra ord prövas, icke såsom enligt allmänna förfogandelagen av riksvärderingsnämnden
såsom enda instans, utan i första hand av lokal värderingsnämnd.
Den erfarenhet som de lokala värderingsnämnderna förvärvat under
beredskapstiden vore en värdefull tillgång som ej borde underskattas. I
anslutning till de sålunda anförda synpunkterna har riksvärderingsnämnden
funnit att behovet av förfoganderätt under avvecklingstiden enklast kunde
tillgodoses genom en utsträckt tillämpning av beredskapsförfogandelagen.
Genom hänvisningen i 4 § i denna lag till rekvisitionslagen komme sistnämnda
lags ersättningsregler att bliva tillämpliga och ersättningsfrågorna komme
alltså under avvecklingstiden att handläggas i samma ordning som under beredskapstiden.
För egen del finner jag starka skäl tala för den av riksvärderingsnämnden
förordade anordningen. Frågan örn beredskapsförfogandelagen står i överensstämmelse
med regeringsformen var föremål för bedömande vid lagens tillkomst
och den jämkning i lagen varom nu är fråga synes icke vara av innebörd
att böra föranleda ett annat bedömande än förut.
För ifrågavarande ändamål blir det erforderligt att utvidga beredskapsförfogandelagens
tillämplighet i så måtto att förordnande enligt lagen skall
kunna meddelas jämväl där så prövas nödvändigt för avveckling av tidigare
anbefalld beredskap.
Därjämte blir det behövligt att göra lagen tillämplig även å byggnader och
anläggningar. Rätten att förfoga över sådan egendom torde såsom en garanti
mot missbruk böra förbehållas Konungen, vilket kan ske genom att egendomen
upptages i 1 § första stycket c) i lagen. Det må i detta sammanhang framhållas,
att behov av att förfoga över egendom av nyssnämnda båda kategorier,
enligt vad erfarenheterna utvisa, även föreligger under ett sådant beredskapstillstånd
för vilket lagen hittills uteslutande avsetts.
Förutom å markområden, byggnader och anläggningar synes lagen under avvecklingstiden
böra tillämpas å fartyg, som omnämnas i 1 § första stycket b).
Detta stadgandes avfattning lägger i Konungens hand att uppdraga gränser för
förfogandenas utsträckning. Rätten att göra anfordran av fartyg bör i kommando
väg förbehållas chefen för marinen och marinförvaltningen (1 § andra
stycket). Det må framhållas, att den huvudsakliga verksamhet, för vilken
fartyg erfordras, nämligen minsvepningen av rikets kuster, uppenbarligen är
av i lika hög grad enskilt som offentligt intresse.
Förfoganderätt enligt 1 § första stycket a) i lagen synes icke böra ifrågakomma
under avvecklingstiden. Härav följer att »rum för personal, hästar
eller fordon» (kvarter) som må erfordras för t. ex. militär arbetsstyrka endast
må tagas i anspråk efter frivillig upplåtelse.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
I enlighet med det anförda skulle Konungen, för tillgodoseende av oundgängliga
behov som sammanhänga med avvecklingen, äga utfärda förordnande
enligt 1 § första stycket i fråga örn dels fartyg dels ock markområden,
byggnader och anläggningar. Förordnandet torde få avse egendom som upplåtits
enligt rekvisitionslagen eller frivilligt ävensom i undantagsfall förut ej
ianspråktagen egendom. Efter hand som avvecklingen fortskrider bör egendom
successivt kunna frigöras, varför omfattningen av förordnandet tid efter
annan bör tagas under omprövning.
Den förordade lagändringen synes böra träda i kraft omedelbart.
De befogenheter Konungen skulle erhålla genom lagändringen gå ej utöver
dem som stå till buds enligt den alltjämt gällande allmänna förfogandelagen.
I överensstämmelse med vad nu anförts har inom försvarsdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584).
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ifrågavarande lagförslag, av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
A. Broberg.
16
Kungl. Marits proposition nr 20.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse ay 1 § beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584).
Härigenom förordnas, att 1 § beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §■
Där så prövas nödvändigt antingen för tillgodoseende av beredskapen vid
sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk
för ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock för avveckling
av tidigare anbefalld beredskap äger Konungen förordna:
a) att då ----sålunda erfordras;
b) att, även---förfogande; samt
c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde
eller viss i förordnandet angiven byggnad eller anläggning skall ställa sålunda
angiven egendom till krigsmaktens förfogande.
Rätt att---—-i kommandoväg.
Denna lag träder omedelbart i kraft.
Kungl. Majus proposition nr 20
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den
19 december 1945.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråd en Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 14 december 1945 tillliandakommet utdrag av protokoll
över försvarsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 7 december 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § beredskapsförf ogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren F. K. I. Ohman.
Lagrådet yttrade:
Såsom framgår av remissprotokollet, är det avsett, att byggnad eller
anläggning, som enligt 1 § första stycket c) ställes till krigsmaktens förfogande,
skall kunna tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt. I enlighet
härmed synes ett tillägg böra ske till den i 2 § sista punkten givna uppräkningen
av egendom, som må tagas i anspråk endast med dylik rätt.
Göres ett sådant tillägg, böra lagens rubrik och ingress ändras.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. J sami. Nr 20.
•ilii» 45 l2
18
Kungl. Majlis proposition nr 20.
Utdrag av protokollet över försvar sär enden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1946.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Strang, Ericsson, Mossberg.
I egenskap av särskilt förordnad föredragande anmäler statsrådet Sköld,
efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen,
lagrådets den 19 december 1945 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 7 i samma månad remitterade förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 1 § heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr 584).
Föredraganden anför följande.
Lagrådet har framhållit, att byggnad eller anläggning, varom förmäles i
1 § första stycket c) i det remitterade förslaget, enligt remissprotokollet avsetts
skola kunna tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt. Lagrådet har
hemställt, att i enlighet därmed ett tillägg göres till den i 2 § sista punkten
1 gällande lag givna uppräkningen av egendom, som må tagas i anspråk
endast med dylik rätt. Vad lagrådet sålunda hemställt har iakttagits, i samband
varmed det i sistnämnda stadgande nu upptagna ordet »rum» ansetts
kunna utgå. Förslagets rubrik och ingress ha ändrats till att avse jämväl
2 § i lagen.
Föredraganden hemställer i enlighet med vad sålunda anförts, att förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den
30 juni 1942 (nr 584) måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erland Kock.
Stockholm 194C. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:41 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30 jun a1 i texten
- 2LU 1946:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 s. 1 i texten