Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin

1946-01-12 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:21, Med förslag till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

1

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos

bin; given Stockholms slott den 12 januari 1946.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för denna dag vill Kungl. Majit föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar

hos bin.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 21.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 21.

Förslag

till

Förordning

om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna förordning äger tillämpning å yngelröta (bipest) och nosemasjuka.

På framställning av statens växtskyddsanstalt eller länsstyrelse må Kungl.

Majit besluta, att förordningen helt eller delvis skall lända till efterrättelse

jämväl i fråga om annan smittsam sjukdom hos bin än i första stycket

nämnts.

2 §•

Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna förordning inträffar

inom länet eller skälig anledning förefinnes till antagande att dylik sjukdom

förekommer inom länet, förklara länet eller viss del därav smittat eller''misstänkt

för smitta.

Område som förklarats smittat skall, sedan två år förflutit från det inom

området sist inträffade sjukdomsfallet, av länsstyrelsen förklaras fritt från

smitta.

Har inom område som förklarats misstänkt för smitta därvid åsyftad sjukdom

befunnits icke förekomma, skall länsstyrelsen omedelbart förklara området

ej längre misstänkt för smitta.

3 §■

I län, där biodling av någon betydenhet bedrives, skall länsstyrelsen, efter

samråd med vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott och styrelserna

för större biodlarföreningar inom länet, utse erforderligt antal tillsyningsman

med uppgift att inom för var och en av dem bestämt tillsyningsdistrikt

verka för bekämpandet av sjukdomar som avses i denna förordning.

4 §•

Inträffar inom bisamhälle sjukdom, som är eller misstänkes vara någon

av de i denna förordning avsedda sjukdomarna, skall innehavaren av bisamhället

ofördröjligen därom underrätta tillsyningsmannen i det tillsyningsdistrikt,

inom vilket bisamhället är uppställt. Sådant meddelande må jämväl

lämnas till länsstyrelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

5 §•

Har tillsyningsman grundad anledning misstänka förekomsten av sjukdom

som avses i denna förordning, skall han verkställa erforderlig undersökning

för fastställande av sjukdomens art.

Finner tillsyningsman, att bisamhälle smittats av sådan sjukdom, äger han

föreskriva innehavaren av bisamhället att vidtaga för sjukdomens bekämpande

nödiga åtgärder.

Föreskrift örn bisamhälles förintande må icke meddelas utan att medgivande

därtill inhämtats från statens växtskyddsanstalt. Sådant medgivande

erfordras dock ej, där innehavaren av bisamhället samtyckt till dess förintande

eller då fråga är om bisamhälle som tagit bostad i annat föremål än

därtill avsedd bibostad och den skada som uppkommer genom förintandet

är ringa.

6 §•

Det åligger innehavare av bisamhälle att skyndsamt verkställa av tillsyningsman

jämlikt 5 § föreskriven åtgärd och lämna tillsyningsmannen underrättelse

därom. Kan den, som av tillsyningsman förelagts att vidtaga viss

åtgärd, icke själv utföra densamma, må han påkalla biträde därtill av tillsyningsmannen.

Underlåter den, som av tillsyningsman förelagts att vidtaga viss åtgärd, att

utföra densamma, må den vidtagas av tillsyningsmannen.

8 §•

Inom område som förklarats smittat eller misstänkt för smitta må av bin

icke bebodda bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax icke

förvaras på sådant sätt att bin kunna få tillträde därtill. Från sådant område

må ej heller utan vederbörande tillsyningsmans medgivande utföras levande

bin, bibostäder, oförädlat vax eller biodlingsredskap.

Vad i första stycket stadgas skall icke hava avseende å bibostäder eller biodlingsredskap,

som icke förut använts för sitt ändamål eller eljest bevisligen

äro fria från smitta.

9 §•

Uppkommer skada genom avlägsnande eller förintande av bisamhälle, som

tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad, må den som drabbas

av skadan, därest bisamhället icke tillhörde honom, erhålla ersättning för

skadan av allmänna medel med belopp, som länsstyrelsen efter hörande av

vederbörande tillsyningsman bestämmer. Anspråk på sådan ersättning skall,

vid äventyr att rätten till ersättning anses förverkad, framställas hos länsstyrelsen

inom tre månader från det avlägsnandet eller förintandet ägde rum.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

10 §.

För åtgärd, som tillsyningsman vidtager på grund av bestämmelserna i 6

eller 7 §, är bisamhällets innehavare pliktig att ersätta tillsyningsmannen.

Annan ersättning till tillsyningsman gäldas av allmänna medel. Saknar

innehavare av bisamhälle medel till gäldande av ersättning, som i första

stycket angives, må länsstyrelsen tillerkänna tillsyningsmannen sådan ersättning

av allmänna medel.

11 §•

Innehavare av bisamhälle, som underlåter vad på grund av bestämmelserna

i 4 eller 6 § åligger honom eller lämnar veterligen oriktig uppgift i sådan

underrättelse som i 6 § avses, straffas med böter från och med tio till

och med tvåhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 8 §

eller vägrar tillsyningsman tillträde till bisamhälle inom hans tillsyningsdistrikt

eller eljest reser hinder mot åtgärd, som tillsyningsmannen på grund

av bestämmelserna i denna förordning är berättigad att vidtaga.

12 §.

Åtal för förseelse, varom i 11 § förmäles, anhängiggöres vid allmän domstol

och utföres av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

13 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas

av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag

förordningen den 15 juni 1934 (nr 277) angående åtgärder mot smittsamma

sjukdomar hos bin samt kungörelsen samma dag (nr 278) med tillämpningsföreskrifter

till sistnämnda förordning skola upphöra att gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

5

Utdrag av protokollet över jordbrukscirenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

januari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga örn ändrade bestämmelser

angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar hos bin samt anför

därvid följande.

I skrivelse den 27 oktober 1939 har Sveriges biodlares riksförbund hemställt,

att ändringar måtte vidtagas i förordningen den 15 juni 1934 (nr 277)

angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar hos bin i syfte att ernå större

anpassning till föreliggande behov. Vid framställningen har riksförbundet

fogat ett förslag till förordning i ämnet. Över riksförbundets framställning

ha yttranden angivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen

och statens växtskyddsanstalt. Lantbruksstyrelsen har överlämnat från samtliga

hushållningssällskaps förvaltningsutskott och från tre biodlarföreningar

inkomna yttranden. Vidare ha riksförbundet ävensom Sveriges fröodlareförbund,

Sveriges pomologiska förening, Sveriges frukt- och trädgårdsodlares

riksförbund samt Sveriges oljeväxtodlares centralförening i skrivelse den 16

juli 1945 hemställt bland annat om revision av nämnda bestämmelser.

Innan jag närmare ingår på innehållet i Sveriges biodlares riksförbunds

framställning av den 27 oktober 1939 och de däröver avgivna yttrandena,

torde jag få lämna en redogörelse för gällande bestämmelser i

ämne t.

Förenämnda förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar

hos hin, som trädde i kraft den 1 juli 1934, innehåller i huvudsak följande

bestämmelser.

Förekommer inom hushållningssällskaps område Iliand där befintliga bisamhällen

yngelröta (bipest) eller nosemasjuka, må länsstyrelsen, om skäl

därtill anses föreligga, på framställning av hushållningssällskapet eller större

biodlarförening inom sällskapets område efter hörande av statens växtskyddsanstalt

förordna, att inom området eller viss del därav sådan sjukdom skall

bekämpas enligt bestämmelserna i förordningen. (1 §.) Dylikt förordnande

må återkallas på framställning av det hushållningssällskap eller den förening,

som påkallat förordnandet, eller då skäl därtill eljest är för handen. (13 §.)

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Sedan förordnande, som avses i 1 § meddelats, skall hushållningssällskapets

förvaltningsutskott skyndsamt efter samråd med styrelserna för större

biodlarföreningar inom sällskapets område utse erforderligt antal tillsyningsman

att inom för envar av dem bestämd del av det i förordnandet avsedda

området verka för bekämpandet av sjukdom, som avses i förordnandet. Vid

utövandet av sin verksamhet äger tillsyningsman inhämta råd och upplysningar

av statens växtskyddsanstalt. Det åligger honom att ställa sig till efterrättelse

av anstalten lämnade föreskrifter rörande sättet för sjukdoms bekämpande.

(2 §.)

Har innehavare av bigård inom det ifrågavarande området kännedom om

eller skälig anledning misstänka att inom bigården förekommer sådan sjukdom

som avses i förordnandet, skall han ofördröjligen underrätta vederbörande

tillsyningsman därom. Tillsyningsman, som erhållit dylik underrättelse

eller eljest misstänker förekomsten av sjukdom, skall verkställa erforderlig

undersökning. Innehavare av bigård må icke hindra tillsyningsman att verkställa

undersökning. (3 §.) Finner tillsyningsman bigård smittad, äger han

föreskriva innehavaren av bigården att vidtaga den åtgärd, tillsyningsmannen

anser nödig för sjukdomens bekämpande. Föreskrift örn bisamhälles förintande

må dock meddelas först efter inhämtande av medgivande därtill av

statens växtskyddsanstalt utom då fråga är örn smittat bisamhälle som tagit

bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad och den skada som uppkommer

genom förintandet är ringa. (4 §.) Uppkommer skada genom förintandet

av sådant bisamhälle, som sist omförmälts, äger den av skadan

drabbade, om bisamhället icke tillhörde honom, erhålla ersättning för skadan

av allmänna medel med belopp som länsstyrelsen bestämmer. (8 §.)

Innehavare av bigård skall skyndsamt vidtaga av tillsyningsman föreskriven

åtgärd och lämna denne meddelande därom. Kan han icke själv vidtaga

viss åtgärd, må han påkalla biträde därtill av tillsyningsmannen. (5 §.) Underlåter

innehavare av bigård att vidtaga åtgärd, som förelagts honom av tillsyningsman,

må åtgärden vidtagas av denne. (6 §.) För åtgärd, som av tillsyningsman

vidtages på grund av bestämmelserna i 5 eller 6 §, är bigårdens

innehavare skyldig att ersätta tillsyningsmannen. Annan ersättning till denne

skall gäldas av det hushållningssällskap elier den biodlarförening, som påkallat

förordnande enligt 1 §. (9 §.)

Inom område, där förordnande enligt 1 § gäller, må av bin icke bebodda

bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax icke förvaras på

sådant sätt, att bin kunna få tillträde därtill. Utan vederbörande tillsyningsmans

medgivande må ej heller från sådant område utföras bisamhällen, bibostäder,

vax eller redskap, som användas för biskötsel. Vad sålunda stadgats

gäller dock icke bibostäder eller biredskap, som ej förut använts för sitt ändamål

eller eljest bevisligen äro smittfria. (7 §.)

Innehavare av bigård, som underlåter vad på grund av bestämmelserna i

3 eller 5 § åligger honom eller lämnar veterligen oriktig uppgift i underrättelse,

som avses i 5 §, eller bryter mot föreskrifterna i 7 § eller vägrar tillsyningsman

tillträde till bigård inom bans tillsyningsområde eller eljest reser

hinder mot åtgärd, som tillsyningsmannen är berättigad vidtaga, skall straffas

med böter. (10 §.)

Kungl. Majit äger förordna örn tillämpning av förordningen även å andra

smittsamma bisjukdomar än yngelröta och nesemasjuka. (14 §.)

I kungörelse den 15 juni 1934 (nr 278) lia meddelats särskilda föreskrifter

rörande verkställigheten och efterlevnaden av förordningen angående åtgärder

mot smittsamma sjukdomar hos bin. Däri stadgas bland annat, att ersättning

enligt 8 § förordningen skall utgå från det å riksstaten under nionde

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

7

huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till övriga utgifter till förekommande

och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, att ersättning till tillsyningsman

skall utgå enligt taxa, som fastställes av statens växtskyddsanstalt,

samt att hushållningssällskap, inom vars område förordningen bragts i tilllämpning,

skall årligen till anstalten avgiva berättelse om de inom området

vidtagna åtgärderna för bekämpande av smittsamma bisjukdomar.

Till skydd mot spridande av smittsamma bisjukdomar genom bin, som importeras

till riket, har i kungörelsen den 14 november 1941 (nr 884) angående

införsel av levande bin föreskrivits, att levande bin må införas till riket

endast från biodlare, som blivit godkänd av statens växtskyddsanstalt.

Sveriges biodlares riksförbunds framställning innebär i

huvudsak, att bestämmelserna i förordningen angående åtgärder mot smittsamma

sjukdomar hos bin skulle erhålla obligatorisk karaktär och att de

kostnader för smittbekämpandet, som hittills bestritts av hushållningssällskap

och biodlarföreningar, i stället skulle gäldas av statsmedel.

I sin motivering till denna framställning har riksförbundet anfört, att förordningens

fakultativa karaktär syntes ha betingats av uppfattningen att biodlingen

icke hade så stor allmän betydelse, att statsmedel borde tagas i anspråk

för förordningens tillämpning, samt att behov av och önskan örn lagstadgat

skydd i förevarande hänseende förelåge blott inom enstaka delar av

landet. Denna uppfattning vore emellertid enligt riksförbundets åsikt vederlagd

av utvecklingen å ifrågavarande område. Riksförbundet har vidare anfört

i huvudsak följande.

På grund av att förordningen har fakultativ karaktär kan den tillänipas

omedelbart intill verkliga pesthärdar, utan att dessa äro åtkomliga. Så har

t. ex. en tid varit fallet i Halland. De kostnader och det arbete, som i sådana

fall nedläggas, måste betraktas som bortkastade. Från landets lika väl som

från den enskilde biodlarens synpunkt är det lika nödvändigt att bekämpa

sjukdomarna, vare sig de uppträda på den ena eller andra sidan av läns-,

härads- eller sockengränsen. Det synes därför vara ett ofrånkomligt krav, att

förordningen erhåller obligatorisk karaktär, så att berörda sjukdomar bekämpas,

varhelst de uppträda, oberoende av om någon lokal institution ställer

behövliga medel till förfogande eller ej. Det skulle då ankomma på vederbörande

länsstyrelse, eventuellt statens växtskyddsanstalt, att förklara det

eller de tillsyningsdistrikt inom ett län smittade, där sjukdom yppat sig, samt

att efter viss tid förklara området fritt från smitta. Därigenom kunde bekämpningsarbetet

sättas in med mera kraft just på infekterade områden.

Förordningens effektivitet skulle därigenom med all säkerhet bliva större,

liksom också möjligheterna att hålla kostnaderna för tillämpningen nere

skulle ökas.

Konsekvensen av att förordningen erhåller obligatorisk karaktär blir dock

den, att de kostnader, som nu åvila den som påkallat förordningens tillämpning,

böra gäldas av allmänna medel. Även om förordningen fortfarande

skulle vara fakultativ, måste frågan om bestridandet av ifrågavarande kostnader

upptagas till förnyad prövning. Antalet biodlare i Sverige uppgick vid

husd jursräkningen 1932 lill över 41 500. Av dessa tillhörde knappt 12 500

riksförbundet. Även örn proportionerna sedan dess förskjutits, visar dock

statistiken rörande arbetet med de smittsamma bisjukdomarna, att detta berör

de utom nämnda organisation stående biodlama, de s. k. oorganiserade,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

i mycket hög grad. Under åren 1936 och 1937 lia tillsyningsmännen undersökt

39 483 samhällen, av vilka 19 774 tillhörde oorganiserade biodlare. Härvid

ha 6 270 samhällen befunnits angripna av i förordningen berörda sjukdomar.

Band tillsyningsmännen råder allmänt den uppfattningen, att sjukdomen

oftare förekommer hos oorganiserade biodlare, vilket torde vara rätt

förklarligt icke blott på grund av dessas större antal utan också till följd av

mindre rationell vård av samhällena. Riksförbundets och dess lokalavdelningars

sammanlagda kostnader för bekämpandet av bisjukdomarna uppgingo

under år 1936 till 14 626 kronor och under år 1937 till 17 977 kronor.

Medlen ha utgivits utan hänsyn till örn det gällt medlemmar eller andra.

De erfarenheter, som vunnits under den tid förordningen varit i kraft, giva

möjlighet till en relativt säker uppfattning örn storleken av de kostnader,

som följa med dess allmänna tillämpning. För varje budgetår kunde lämpligen

visst belopp anslås till Sveriges biodlares riksförbund såsom bidrag till

dess kostnader för arbetet med bisjukdomarnas bekämpande. Genom sin omfattning

och över hela landet väl utbyggda organisation torde riksförbundet,

såsom fallet är i Danmark, väsentligt kunna bidraga till ett billigare och

effektivare bekämpningsarbete, än om detta ledes direkt genom statsverket

eller hushållningssällskapen. I samma mån, som sjukdomarna inom ett län

eller del därav övervunnes, kunde genom riksförbundets åtgöranden tillgängliga

medel tagas i anspråk för arbetets intensifiering på orter, som äro svårare

hemsökta. Denna praxis har förbundet redan tillämpat för att med

minsta möjliga medel nå bästa möjliga resultat.

Det av riksförbundet framlagda förfaltningsförslaget, vilket uppgjorts i

enlighet med det anförda, innebär i huvudsak följande ändringar i de nu gällande

bestämmelserna.

Förekommer inom hushållningssällskaps område bland där befintliga bisamhällen

yngelröta eller nosemasjuka, skall länsstyrelsen efter hörande av

statens växtskyddsanstalt förklara området eller lämplig del därav smittat

av sådan sjukdom.

Vid smittförklaring av ett område, gränsande till ett annat län, må även

närliggande områden inom detta län kunna smittförklaras av vederbörande

länsstyrelse.

Område, som förklarats smittat, skall sedan två år förflutit från sist inträffat

sjukdomsfall efter hörande av statens växtskyddsanstalt av länsstyrelsen

förklaras fritt från smitta.

Varje hushållningssällskaps förvaltningsutskott skall efter samråd med styrelserna

för större biodlarföreningar inom sällskapets område utse erforderligt

antal tillsyningsman samt, så vitt möjligt, suppleanter för dem att inom

för var och en av dem bestämt tillsyningsdistrikt verka i syfte att förebygga

och bekämpa yngelröta och nosemasjuka.

Oberoende av örn smittförklaring meddelats eller ej skall innehavare av bisamhälle,

som har kännedom örn eller skälig anledning misstänka förekomsten

av förenämnda sjukdomar, ofördröjligen därom underrätta tillsyningsmannen

i det tillsyningsdistrikt inom vilket bisamhället är uppställt eller

vederbörande hushållningssällskap, vilka ofördröjligen ha att ingiva anmälan

till länsstyrelsen.

Tillsyningsman skall äga rätt att innan smittförklaring meddelats vidtaga

åtgärder mot smitta.

Har bisamhälle tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad,

skall innehavaren av föremålet vara skyldig att underrätta vederbörande tillsyningsman

därom.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

9

Innehavare av bisamhälle, som dött under vintern, skall vara skyldig att

därom ofördröjligen underrätta vederbörande tillsyningsman.

Tillsyningsman skall vara skyldig inhämta medgivande till bisamhälles

förintande endast om innehavaren av samhället så påfordrar.

Inom område, som förklarats smittat, skola levande bin, bibostäder eller

biredskap icke få flyttas eller sändas längre än högst 1 000 meter utan vederbörande

tillsyningsmans medgivande.

Riksförbundets framställning att förordningens bestämmelser skulle erhålla

obligatorisk karaktär och kostnaderna för dess tillämpning bestridas av

statsmedel utom i de fall då de enligt nu gällande förordning gäldas av biägarna

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden

med undantag av dem som avgivits av statskontoret och Kopparbergs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Mot detaljbestämmelserna i

det av riksförbundet framlagda författningsförslaget ha vissa erinringar

gjorts.

Statskontoret har förklarat sig avstyrka riksförbundets framställning, enär

biodlingen enligt ämbetsverkets uppfattning icke ägde sådan betydelse för

folkförsörjningen, att ökat ekonomiskt stöd åt densamma kunde anses motiverat.

Redan med hänsyn till att förordningen nu tillämpades inom alla delar

av riket, där biodling av någon betydenhet bedreves, har ämbetsverket

funnit anledning saknas alt giva förordningens bestämmelser obligatorisk

karaktär.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hav uttalat, att

utskottet icke funnit tillräckliga skäl ha framförts för de ifrågasatta ändringarna.

Statens växtskgddsanstalt har såsom motivering för sitt tillstyrkande av

riksförbundets framställning anfört i huvudsak följande.

Riodlingens betydelse för lanthushållningen är mycket större än som

framgår av de årliga skörderesultaten av honung och vax. Noggranna undersökningar

utomlands och i vårt land åren 1936—1939 rörande befruktningen

av rödklöver, vitklöver och alsikeklöver samt äpple, päron, plommon,

körsbär, hallon och jordgubbar ha bekräftat, att bina äro de utan jämförelse

viktigaste frömjölsöverförande insekterna. I ett flertal kontrollerade

fall har binas betydelse för frukt- och fröskörden kunnat direkt konstateras,

och det kan icke bestridas, att värdet av binas verksamhet som blombesökare

i trädgårdar och fröodlingar mångdubbelt överstiger värdet av deras direkta

honungs- och vaxproduktion. På grund härav måste bekämpandet av de

smittsamma bisjukdomarna, vilka utgöra ett allvarligt hot mot landets biodling,

anses vara av stor nationalekonomisk betydelse särskilt för landets

försörjning med frukt och vissa fröslag. Rinas verksamhet har sålunda betydelse

icke blott för biodlarna själva utan i stor utsräckning även för

andra näringsidkare, såsom frukt- och fröodlare.

Det torde under nu nämnda förhållanden icke kunna anses befogat, att enskilda

sammanslutningar av biodlare skola bestrida kostnaderna för bekämpandet

av de smittsamma bisjukdomarna, vilket för närvarande är fallet. Därtill

kommer, alt biodlarföreningarna få bekosta tillämpningen av förordningen

hos biodlare, som icke tillhöra någon förening. Av tillsyningsmännens rapporter

framgår, att ungefär hälften av de omkring 40 000 under åren 1936

och 1937 undersökta samhällena tillhört sådana biodlare, som icke varit med
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

lemmar i någon organisation och således icke bidragit till att gälda kostnaderna

för förordningens allmänna tillämpning. Under den tid, då nu gällande

förordning varit i tillämpning i större delar av landet, ha sålunda medlemmarna

av Sveriges biodlares riksförbund fått bekosta tillämpningen av en

förordning, som visserligen för dem själva medfört stor nytta men i icke

mindre grad gagnat de nära tre gånger så talrika oorganiserade biodlarna och

dessutom i måhända än större omfattning sådana yrkesgrupper, som icke

själva bedriva biodling.

Den nuvarande anordningen av bekämpandet av de smittsamma bisjukdomarna

kan ej heller anses ägnad att skapa trygga förhållanden för landets

biodlare, eftersom åtgärderna för smittbekämpandet äro beroende av enskilda

organisationer. Den situationen kan lätt uppstå, att en lokal förening icke ser

sig i stånd att i fortsättningen bära de med förordningens tillämpning inom

länet förenade kostnaderna och därför anhåller att tillämpningen upphäves,

trots att sjukdomarna fortfarande härja inom länet. Detta skulle givetvis

vara till stort förfång för bekämpningsarbetet.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uppgivit, att i

de från sällskapet till statens växlskyddsanstalt insända rapporterna för åren

1936, 1937 och 1938 anmälts respektive 43, 55 och 47 fall av ifrågavarande

sjukdomar samt att 40 av de år 1938 anmälda fallen konstaterats i bisamhällen

tillhörande s. k. oorganiserade biodlare.

Medicinalstyrelsen har anfört, att frågan, huruvida de kostnader som icke

ersattes av biägarna skulle gäldas av statsmedel, undandroge sig styrelsens

bedömande men att styrelsen tillstyrkte riksförbundets framställning i övrigt,

enär ändringsförslagen överensstämde med principerna för bekämpandet av

smittsamma husdjurssjukdomar.

Av de mot förslagets detaljbestämmelser framställda erinringarna må här

anföras följande.

Statens växtskyddsanstalt har ansett, att länsstyrelsernas och hushållningssällskapens

befattning med bekämpandet av smittsamma bisjukdomar borde

upphöra och i tillämpliga delar överflyttas på anstalten. Enligt anstaltens

mening borde sålunda icke erfordras smittförklaring för tillämpning av förordningen

i dess helhet. Vidare skulle utseendet av tillsyningsman ankomma

på anstalten, som även borde handhava bestämmandet och utbetalningen av

ersättning för skada, som uppkommit genom förintande av bisamhälle, vilket

tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad. Därest innehavare

av bisamhälle saknade medel till sådan ersättning åt tillsyningsman, som

det ålåge honom att gälda, borde han efter framställning till anstalten kunna

utverka att ersättningen utginge av allmänna medel.

Malmöhus och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

lia förordat, att tillsyningsmännen skulle utses av länsstyrelsen efter förslag

av vederbörande biodlarorganisation samt att anmälan örn förekomsten av

smittsam bisjukdom skulle lämnas till tillsyningsmännen eller länsstyrelsen

och icke till hushållningssällskapet.

Beträffande riksförbundets förslag att biodlare skulle vara skyldig att underrätta

vederbörande tillsyningsman, örn bisamhälle dött under vintern, har

statens växtskyddsanstalt anfört, att en bestämmelse av dylik innebörd skulle

i hög grad öka tillsyningsmännens arbetsbörda och föranleda mycket stora

kostnader utan annat resultat än att den viktigaste orsaken till vinterförlusterna

skulle befinnas vara brister i odlingstekniken.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

11

Riksförbundets förslag att, därest bisamhälle tagit bostad i annat föremål

än därför avsedd bibostad, innehavaren av föremålet skulle vara skyldig att

underrätta tillsyningsmannen därom har avstyrkts av Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

I överensstämmelse med sin förut omförmälda åsikt angående förordningens

tillämpning har statens växtskyddsanstalt ansett, att bestämmelserna om

förvaring av bibostäder m. m. borde ersättas av en generell och oberoende

av smittlörklaring gällande föreskrift av innehåll, att av bin icke bebodda bibostäder,

honung, vax eller avfall av honung eller vax skulle förvaras på sådant

sätt, att bin ej kunde få tillträde därtill. Vidare bolde enligt anstaltens

mening levande bin, bibostäder eller biodlingsredskap och under tiden den

1 mars—31 oktober icke smittrenat vax ej få utföras från tillsyningsdistrikt

utan medgivande av vederbörande tillsyningsman. Honung, som härrörde

från smittat bisamhälle, borde icke utan föregående smittrening få försäljas

eller användas för utfodringsändamål.

Beträffande kostnaderna för bekämpandet av de smittsamma bisjukdomarna

och sättet för utbetalning av tillsyningsmännen tillkommande ersättning

har statens växtskyddsanstalt anfört.

Riksförbundet har uppgivit, att kostnaderna för bekämpandet av de smittsamma

bisjukdomarna uppgått till 14 626 kronor under år 1936 och till 17 977

kronor under år 1937. Så vitt växtskyddsanstalten kunnat finna, torde i dessa

belopp ingå även utgifter för andra ändamål än del direkta sjukdomsbekämpandet,

t. ex. upplysnings- och propagandaverksamhet beträffande biodlingen

i dess helhet. Enligt en av förste assistenten G. Notini verkställd utredning

rörande kostnaderna för förordningens tillämpning under år 1939

ha arvoden och ersättningar till tillsyningsmännen jämte vissa kostnader för

utbildning av tillsyningsman tillsammans uppgått till 11 522 kronor 72 öre.

Detta belopp torde till storleken ungefär motsvara det årliga statsanslag, som

skulle erfordras, örn kostnaderna för bekämpandet av de smittsamma sjukdomarna

skulle komma att åvila statsverket. Därvid är dock att marka, att

större delen av det statsbidrag, som beviljats för biodlingens befrämjande

och till större delen torde användas just för bisjukdomarnas bekämpande,

synes kunna indragas, därest staten själv övertager bekostandet av sistnämnda

åtgärder.

Riksförbundet har föreslagit, att finansieringen av förordningens tillämpning

skulle ordnas så, att ett visst belopp skulle för ändamalet årligen ställas

till riksförbundets förfogande. Statens växtskyddsanstalt kan icke finna,

att detta förfarande skapar tillräcklig garanti för att medlen komma att användas

på mest ändamålsenligt sätt. Det torde icke vara lämpligt att åt en

enskild sammanslutning anförtro ett sådant uppdrag, vilket berör personer,

som till det övervägande antalet stå utanför denna organisation. Det synes

ej heller vara önskvärt, att de fungerande tillsyningsmännen alltför hårt bindas

till denna enskilda organisation, vilket otvivelaktigt blir följden, örn riksförbundets

förslag genomföres. Det synes visserligen önskvärt, att riksförbundet

ville verkställa utbetalningarna till tillsyningsmännen genom sina över

hela landet spridda länsförbund och lokalavdelningar, men kontroll över alt

de utbetalade medlen kommit det direkta bekämpningsarbetet lill godo och

att utbetalningarna i övrigt skeft enligt fastställda grunder torde böra utövas

av växtskyddsanstalten i samråd med kassören i riksförbundet eller annan

av riksförbundet utsedd förtroendeman. Sådan granskning torde böra 1 öretagas

minst två gånger årligen. För verkställande av utbetalningarna erforderligt

förskott torde böra i mån av behov ställas lill riksförbundets förfogande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Dtpartements
chejen.

I fråga om vissa av de spörsmål, som för närvarande regleras i förenämnda

kungörelse nr 278/1934, har statens växtskyddsanstalt anfört i huvudsak följande.

Därest förordningen kommer att tillämpas obligatoriskt överallt där biodling

bedrives samt länsstyrelsernas och hushållningssällskapens befattning

med bekämpandet av de smittsamma bisjukdomarna upphör, torde en för

hela riket gällande enhetlig taxa för tillsyningsmännens ersättningar böra

tillämpas. Denna taxa synes böra fastställas av Kungl. Majit efter hörande

av anstalten och riksförbundet.

Enligt gällande bestämmelser har hushållningssällskap att årligen till anstalten

avgiva berättelse över de inom sällskapets verksamhetsområde under

nästföregående år vidtagna åtgärderna för bekämpandet av smittsamma bisjukdomar.

Då anstalten icke varit betjänt alt erhålla endast ett sammandrag

av tillsyningsmännens rapporter utan måste ha tillgång till hela det primärmaterial,

som dessa rapporter utgöra, har hushållningssällskapens uppgift

härvidlag blivit att endast mottaga dubbla exemplar av rapporterna och utan

bearbetning vidarebefordra det ena till anstalten. För tillsyningsmännen har

denna ording inneburit en avsevärd ökning i deras arbete, i det att varje rapport

måst utskrivas i tre exemplar: ett för dem själva, ett för hushållningssällskapet

och ett för växtskyddsanstalten. Detta har föranlett krav från lillsyningsmännen

på särskild ersättning och i flera fall lett till avsägelser av tillsyningsmannauppdrag.

Sällskapets medverkan i detta fall har således icke

haft minsta praktiska betydelse, och det synes därför ur alla synpunkter lämpligast,

att tillsyningsmännen åläggas att insända sina rapporter direkt till anstalten

och att hushållningssällskapen således befrias från all befattning därmed.

Även Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat,

att tillsyningsmännens rapporter skalle insändas direkt till statens växtskyddsanstalt.

För den svenska lanthushållningen har biodlingen stor betydelse. Genom

densamma tillföres landsbygdsbefolkningen ett icke oväsentligt tillskott till

sina inkomster. Under senare år synes biodlingens omfattning även ha ökat

i avsevärd grad. Enligt 1937 års jordbruksräkning uppgick antalet bisamhällen

till omkring 160 000 fördelade på 48 000 biodlare. Vid 1944 års husdjursräkning

uppskattades antalet bisamhällen till ungefär 353 000, Ännu större

betydelse än såsom inkomstkälla har biskötseln emellertid för frukt- och fröodlingen.

Såsom statens växtskyddsanstalt framhållit i sitt yttrande över Sveriges

biodlares riksförbunds förevarande framställning äro bina de viktigaste

frömjölsöverförande insekterna.

Den svenska biodlingen vållas emellertid stort avbräck genom de smittsamma

bisjukdomarna. I syfte att främja bekämpandet av dessa sjukdomar

utfärdades år 1934 bestämmelser om åtgärder mot smittsamma sjukdomar

hos bin och år 1941 föreskrifter angående införsel av levande bin. Såsom av

den föregående redogörelsen framgår äga emellertid 1934 års bestämmelser

icke ovillkorlig giltighet för hela landet utan äro för sin tillämpning beroende

på förordnande därom av vederbörande länsstyrelse. Sådant förordnande

kan meddelas endast på framställning av hushållningssällskap eller större

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

13

biodlarförening inom sällskapets område. En följd härav är, alt bestämmelserna

kunna komma att tillämpas inom ett område, medan intilliggande områden,

ehuru de äro smittade av ifrågavarande sjukdomar, kunna vara oåtkomliga

för smittbekämpandet. Härigenom kunna de inom förstnämnda område

uppnådda resultaten lätt äventyras. Därtill kommer, alt kostnaderna för

smittbekämpandet till större delen bestridas av enskilda sammanslutningar

av biodlare. Någon garanti finnes följaktligen icke för att ett påbörjat smittbekämpande

bedrives till dess sjukdomarna utrotats inom området i fråga.

Vissa olägenheter äro sålunda förknippade med den nuvarande anordningen

av bekämpandet av de smittsamma bisjukdomarna. I syfte att undanröja

dessa olägenheter och ytterligare effektivisera smittbekämpandet finner

jag mig böra förorda en omarbetning av de nu gällande bestämmelserna på

detta område. Därvid torde i huvudsaklig överensstämmelse med det av Sveriges

biodlares riksförbund framlagda förslaget ifrågavarande bestämmelser

böra givas obligatorisk karaktär så att de kunna tillämpas överallt där smittsamma

bisjukdomar uppträda oberoende av om framställning därom gjorts

eller ej. Därest bestämmelserna göras tvingande, torde emellertid de kostnader

för smittbekämpandet, som nu bestridas av enskilda organisationer, böra gäldas

av allmänna medel. Detta synes vara så mycket mera påkallat som de i

smittbekämpande syfte vidtagna åtgärderna i avsevärd grad gagna yrkesgrupper,

vilka ej själva bedriva biskötsel, och enligt vad utredningen i ärendet

giver vid handen till stor del avse biodlare, vilka icke äro anslutna till de

organisationer som nu lia att bestrida de huvudsakliga kostnaderna för smittbekämpandet.

Efter att sålunda ha angivit min principiella inställning till den föreliggande

frågan torde jag närmare få ingå på de särskilda bestämmelser, som synas

böra gälla för bekämpandet av smittsamma sjukdomar hos bin.

I likhet med vad för närvarande är fallet böra bestämmelserna avse

yngelröta (bipest) och nosemasjuka, vilka torde vara de mest utbredda bisjukdomarna

av smittsam karaktär. Därjämte bör emellertid Kungl. Majit

kunna på framställning av statens växtskyddsanstalt eller länsstyrelse besluta

att bestämmelserna skola helt eller delvis tillämpas på annan smittsam

bisjukdom.

Såsom jag förut anfört böra bestämmelserna äga tillämpning överallt

där någon av ifrågavarande sjukdomar uppträder. Detta innebär emellertid

icke, att alla bestämmelserna skola utan vidare kunna tillämpas. Jag syftar

häi''vid på bestämmelserna örn förvaring och transport av bibostäder m. m.

För att resultaten av smittbekämpandet icke skola äventyras torde det vara

erforderligt att dylika bestämmelser bibehållas. De skulle emellertid, om de

i enlighet med vad statens växtskyddsanstalt föreslagit erhölle generell räckvidd,

kunna bliva alltför betungande för biodlarna. Det torde därför vara

nödvändigt att tillämpningen av dessa bestämmelser begränsas. Denna begränsning

synes lämpligen kunna ske så att bestämmelserna skola gälla allenast

inom områden, som av offentlig myndighet uttryckligen förklarats smittade

eller misstänkta för smitta av någon av ifrågavarande sjukdomar. Det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kanal. Maj:ts proposition nr 21.

torde böra ankomma på länsstyrelse att meddela dylik förklaring. I anslutning

till vad i motsvarande hänseende gäller i fråga om bekämpandet

av smittsamma husdjurssjukdomar synes böra föreskrivas, att länsstyrelse

skall, då någon av förenämnda ^sjukdomar inträffar inom länet eller skälig

anledning förefinnes till antagande att dylik sjukdom förekommer där,

förklara länet eller viss del därav smittat eller misstänkt för smitta. En

dylik förklaring bör givetvis icke vara gällande längre tid än som är oundgängligen

nödvändigt. Länsstyrelsen bör därför, därest inom område som

förklarats misstänkt för smitta därvid åsyftad sjukdom befunnits icke förekomma,

omedelbart förklara området ej längre misstänkt för smitta. Vidare

bör område som förklarats smittat, sedan viss tid förflutit från det inom

området sist inträffade sjukdomsfallet, förklaras fritt från smitta. I överensstämmelse

med vad Sveriges biodlares riksförbund föreslagit synes denna

tid kunna bestämmas till två år.

Enligt de nuvarande bestämmelserna åligger det vederbörande hushållningssällskap

att, sedan förordnande örn smittbekämpning meddelats, utse

erforderligt antal tillsyningsman. Därest, såsom av mig förordats, åt bestämmelserna

gives obligatorisk karaktär, böra åtminstone i de län, där biodling

av någon betydenhet bedrives, tillsyningsman utses oberoende av örn

någon av de förenämnda sjukdomarna konstaterats eller ej. I överensstämmelse

med vad Malmöhus och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

föreslagit, synes det böra ankomma på länsstyrelsen att

utse tillsyningsmännen och bestämma tillsyningsdistriktens omfattning. En

dylik anordning ansluter sig till de gällande bestämmelserna rörande epizootibekämpandet

hos husdjuren. Länsstyrelsen bör vid fattande av sina beslut

samråda med hushållningssällskapets förvaltningsutskott och styrelserna föi

större biodlarföreningar inom länet.

I fråga om skyldigheten för innehavare av bisamhälle att göra anmälan

om sjukdom, som är eller misstänkes vara någon av förenämnda sjukdomar,

torde annan ändring icke böra göras än att — med hänsyn till länsstyrelsens

befattning med ifrågavarande ärenden —- sådan anmälan bör få

ställas ej blott till vederbörande tillsyningsman utan även till länsstyrelsen.

Av skäl som statens växtskyddsanstalt anfört synes det emellertid icke

böra åläggas innehavare av bisamhälle, som dött under vintern, att därom

underrätta tillsyningsmännen. Det synes också onödigt att betunga innehavare

av föremål, vari s. k. vilt bisamhälle tagit bostad, med skyldighet

att göra anmälan därom.

I anslutning till vad som gäller beträffande andra epizootiska sjukdomar

synes böra föreskrivas, att därest tillsyningsman har grundad anledning

misstänka förekomsten av någon av ifrågavarande bisjukdomar, han skall

verkställa erforderlig undersökning för fastställande av sjukdomens art.

Nuvarande bestämmelser om tillsyningsmans befogenhet att föreskriva åtgärder

i smittbekämpande syfte torde böra jämkas endast såvitt avser rätten

att föreskriva bisamhälles förintande. Enligt de nuvarande bestämmelserna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

15

äger tillsyningsman meddela föreskrift örn bisamhälles förintande först

efter inhämtande av medgivande därtill av statens växtskyddsanstalt utom

då fråga är om smittat bisamhälle som tagit bostad i annat föremål än

därtill avsedd bibostad och den skada som uppkommer genom förintandet

är ringa. För att undvika onödig omgång torde emellertid böra föreskrivas,

att sådant medgivande ej heller skall erfordras där innehavaren av bisamhället

samtyckt till dess förintande.

Såsom jag förut framhållit torde det vara erforderligt, att bestämmelser

örn transport och förvaring av bibostäder m. m. bibehållas i fråga om områden,

som av länsstyrelse förklarats smittade eller misstänkta för smitta. Bestämmelserna

härom synas emellertid böra ändras så att förbudet att utan

tillsyningsmans medgivande från sådant område utföra vissa föremål och

produkter kommer att avse levande bin, bibostäder, oförädlat vax och biodlingsredskap.

Det torde utan uttrycklig föreskrift därom vara uppenbart,

att tillsyningsman icke må vägra att lämna tillstånd till utförsel i de fall då

fråga är örn bin eller produkter som bevisligen äro fria från smitta. Anledning

synes icke föreligga att på sätt Sveriges biodlares riksförbund föreslagit

stadga förbud mot transport av bin, bibostäder och biodlingsredskap

inom område, som förklarats smittat. Att honung, som härrör från smittat

bisamhälle, icke försäljes eller användes för utfodringsändamål utan föregående

smittrening torde svårligen låta sig kontrolleras. Med hänsyn härtill

finner jag mig icke böra förorda vad statens växtskyddsanstalt i detta

hänseende föreslagit.

Vad angår de kostnader för bestämmelsernas tillämpning, som nu bestridas

av enskilda organisationer, torde dessa kostnader såsom jag förut framhållit,

sedan bestämmelserna erhållit obligatorisk karaktär, böra gäldas av

allmänna medel. Det är här fråga om sådan ersättning till tillsyningsmannen,

som det icke åligger innehavare av bisamhälle att utgiva. I viss överensstämmelse

med vad statens växtskyddsanstalt föreslagit torde emellertid

möjlighet böra finnas att, därest innehavare av bisamhälle saknar medel till

fullgörande av honom åvilande ersättningsskyldighet, tillerkänna tillsyningsmannen

gottgörelse av statsmedel jämväl för sådan ersättning, som innehavare

av bisamhälle skolat bestrida. Grunderna för bestämmandet av ersättning

till tillsyningsmännen torde liksom övriga föreskrifter rörande tilllämpningen

av de av mig förordade bestämmelserna böra meddelas av

Kungl. Maj :t. Sannolikt komma ifrågavarande kostnader icke att uppgå till

några mera avsevärda belopp. I likhet med vad fallet är beträffande ersättning

för skada, som uppkommit genom förintande av bisamhälle vilket

tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad, synes ersättningen

till tillsyningsmännen lämpligen kunna utbetalas av länsstyrelserna och

utgå av det å riksstaten under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga

utgifter.

Med hänsyn till omfattningen av de ändringar i gällande bestämmelser

jag sålunda förordat finner jag lämpligt att desamma ersättas med en hell

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

ny förordning. I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till förordning örn bekämpande av smittsamma

sjukdomar hos bin. Den nya förordningen torde böra träda i kraft

den 1 juli 1946.

Härefter hemställer föredraganden, att nämnda förslag till förordning om

bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

467057. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:58 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin. a1 i texten
  2. JoU 1946:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten