Med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946
1946-03-08 · 97 sidor, varav 92 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 92 av 97 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:210, Med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 210.
1
Nr 210.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1946; given
Stockholms slott den 8 mars 1946.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 210.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Förslag
till
förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelse.
1 §•
För inkomstökning, som uppkommit under tiden den 1 september 1939—
den 31 december 1945 och kan antagas hava berott på förhållanden föranledda
av under nämnda tid pågående krig eller dessförinnan rådande eller
därav föranledd krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det sätt nedan
stadgas för år 1946 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.
Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.
2 §•
1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är under tiden den 1 september
1939 den 31 december 1945 uppkommen inkomstökning hänförlig
till
a) inkomst av rörelse;
b) inkomst av annan fastighet;
c) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått
från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan
jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt
d) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;
allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i
nästa stycke sägs.
I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner
eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras
till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar,
även om intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda förordning
eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
3
2 marn. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk
person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller juridiska
personen vid 1946 års taxering är skattskyldig för den inkomst, vartill
inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning
varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller
ersättningen inräknas.
Från skattskyldighet undantagas systembolag som avses i förordningen
angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen
samt aktiebolaget svenska tobaksmonopolet så ock annat aktiebolag från
vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten.
Från skattskyldighet undantages jämväl den som är anställd såsom befälhavare
å eller tillhör besättningen på handelsfartyg, såvitt angår inkomst av
sådan anställning.
Oskift dödsbo anses vid tillämpning av denna förordning vara fysisk
person.
Taxerad mcrmkomst.
3 §•
Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske
dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt av beskattningsnämnd i första instans
verkställes under år 1946 (beskattningsåret),
dels, utom vad angår inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår, som gått till ända närmast
före den 1 september 1939 (förkrigsinkomståren).
Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras
för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren,
samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.
Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat
följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget jämförelseår
belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden till
annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren, dock under iakttagande att jämförelseinkomsten
för fysisk person beträffande förvärvskälla, av vilken denne haft
sin huvudsakliga försörjning, ej må bestämmas till lägre belopp än 3 000
kronor. Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes,
på sätt i 4—7 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt fölen
var av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—d).
Vid fastställande av den taxerade merinkomsten skall, i den omfattning
som i denna förordning stadgas, genom särskilt utjämningsavdrag eller eljest
i särskilt angiven ordning hänsyn tagas till höjning av den allmänna prisni
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
vån och andra ändringar av förhållandena från utgången av augusti 1939
till beskattningsårets slut, som ej beaktas genom eljest meddelade föreskrifter.
4 §•
1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och
beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla
för sig.
Såsom särskild förvärvskälla i rörelse enligt denna förordning anses särskild
förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.
2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse
hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst,
med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning
eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.
För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall
tillika på sätt i 4 och 5 mom. sägs fastställas, i vad mån denna kan antagas
hava berott på förhållanden, som omförmälas i 1 §.
Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt
andra stycket fastställda beloppen, minskad med de för samma förvärvskällor
enligt 6 mom. beräknade utjämningsavdragen, skall, där ej fall som i
3 mom. avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.
3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse
hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla,
beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna i
2 mom. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla uppskattad
inkomstminskning till beloppet fastställas.
Tillika fastställes på sätt i 4 mom. sägs i vad mån den uppskattade inkomstminskningen
kan antagas hava berott på förhållanden, som omförmälas
i 1 §.
Från det belopp, varmed merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs
överstiger inkomstminskning som avses i andra stycket av detta mom. —
eller, om det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna
överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna, är lägre, från
detta belopp — avräknas de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade
utjämningsavdragen. Återstoden upptages i fall som i detta mom. avses
såsom taxerad merinkomst.
4 mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av
viss förvärvskälla ingår belopp,varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret
minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott på
förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid
belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939 översteg
dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid
nämnda tidpunkt.
I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
5
ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit
oberoende av sådana förhållanden.
Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen
ej berott på sådana förhållanden.
5 mom. Kungl. Majit äger, efter förslag av den i 21 § omförmälda centrala
krigskonjunkturska ttenäinnden eller efter nämndens hörande, beträffande
visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del
av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava
berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.
6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,
såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelse
inkomsten,
och
såvitt den skattskyldige är juridisk person, om jämförelseinkomsten ej
överstiger 50 000 kronor, till femton procent av denna och, om jämförelseinkomsten
är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten,
som ej överstiger tolv procent av genomsnittligt eget kapital i förvärvskällan
under andra förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig som börjat
bedriva ifrågavarande rörelse först efter andra förkrigsinkomstårets utgång,
under första verksamhetsåret — men minst 7 500 kronor,
dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.
Om kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § förordningarna om krigskonjunkturskatt
för åren 1941—1945 tages i anspråk under beskattningsåret, må
utjämningsavdrag ej åtnjutas med högre belopp än den merinkomst, som
skulle hava beräknats enligt 2 mom. andra stycket, därest sådan fond ej tagits
i anspråk.
7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt förordningen den
8 juni 1945 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år
1946 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg stadgas om särskild ordning beträffande beskattning
av ersättning eller köpeskilling som nu sagts skall icke äga tillämpning
vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning av
inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande
dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de regler, som gälla för taxering
av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier hänförlig
egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan egendom.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §•
1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp, varmed
inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika förvärvskällor,
överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande
fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital,
utgöra uppskattad merinkomst.
6
Kungl. Majlis proposition nr 210.
2 mom. Det fastställes i vad mån den uppskattade merinkomsten av annan
fastighet med sannolikhet kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas
i 1 §. Det sålunda fastställda beloppet minskat med utjämningsavdrag
som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten,
upptages såsom taxerad merinkomst.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §•
Beträffande under beskattningsåret åtnjuten inkomst i form av tantiem
eller annan inkomst som avses i 2 § 1 mom. c) skall, där ej annat följer av
vad nedan stadgas, gemensamt för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom taxerad merinkomst upptagas
a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp,
vars storlek varit beroende antingen av sådant resultat av rörelse som belöper
på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller
omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse eller av sådant resultat
av jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av år
1939,
samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, dock ej realisationsvinst,
hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär
som gjorts efter utgången av augusti 1939,
i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
adagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende av
förhållanden som omförmälas i 1 §, så ock
b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare
eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån intäkten uppenbarligen överstigit det vederlag för
uppdraget eller det eljest utförda arbetet som den skattskyldige skäligen kunnat
betinga sig, om förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.
Såsom taxerad merinkomst skall dock i intet fall upptagas högre belopp än
det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med undantag
av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom
restitution av allmänna skatter, för beskattningsåret överstiger motsvarande
jämförelseinkomst med tillägg av ett belopp svarande mot utjämningsavdrag
som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten.
(Se vidare anvisningarna.)
7 §■
Beträffande realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom skall prövas i vad mån den kan antagas hava berott på värdeökning
uppkommen efter utgången av augusti 1939, med rätt för den skattskyldige
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att vinsten skulle hava
uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §. Det sålunda
framkomna beloppet, minskat med avdrag som stadgas i andra stycket samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
7
med utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent
av beloppet, upptages såsom taxerad merinkomst.
Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för
realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter samma
grunder som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten, dels,
örn den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst, för ett
med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.
(Se vidare anvisningarna.)
Beskattningsbar merinkomst.
8 §.
1 mom. Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.
Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade
merinkomsterna sammanlagt avdragas
dels ett belopp utgörande så många procent av de taxerade merinkomsterna
som antalet kronor, varmed den sammanlagda utdebiteringen per skattekrona
på grundval av den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt
år 1944, efter avdrag för därå belöpande statsbidrag av skatteutjämningsmedel,
överstigit femton kronor,
dels ock ett belopp av 3 000 kronor.
Avdrag som ovan sagts tillgodonjutes i första hand fran taxerad merinkomst
av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade
merink örn sfer. Därest kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § förordningarna
örn krigskonjunkturskatt för åren 1941—1945 tages i anspråk under
beskattningsåret, må ovannämnda avdrag å 3 000 kronor medgivas allenast
i den mån dylikt avdrag skulle kunnat tillgodonjutas om sådan fond ej
tagits i anspråk.
Skattskyldig, som haft sin huvudsakliga försörjning av havsfiske, äger
från den merinkomst av rörelse, som återstår sedan ovannämnda avdrag å
3 000 kronor gjorts, tillgodonjuta ett ytterligare avdrag å 2 000 kronor. Stadgandet
i föregående stycke sista punkten skall äga motsvarande tillämpning
beträffande avdrag, som i detta stycke avses.
Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret
haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla,
som vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning,
skall vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande, innan avdrag
som ovan sagts ifrågakommer, skäligt avdrag medgivas med högst inkomstminskningens
belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret
även haft annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som
kan anses utvisa inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör
skälig hänsyn därtill tagas vid avdragets bestämmande.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
2 mom. Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under
de beskattningsår taxeringarna till krigskonjunkturskatt åren 1941—1945
avsågo haft krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid tillämpning
av de vid nämnda taxeringar gällande föreskrifterna utvisade inkomstminskning,
för vilken avdrag vid nämnda taxeringar skulle hava medgivits,
därest inkomstökning å annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla
förelegat, skall jämväl avdrag för sådan inkomstminskning medgivas vid
den beskattningsbara merinkomstens bestämmande, dock endast i den mån
avdrag för inkomstminskningen ej utnyttjats vid taxeringarna åren 1941—
1945.
3 mom. Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga
förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
(Se vidare anvisningarna.)
Beräkning av krigskonjunkturskatt.
9 §•
1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta
skall utgöra,
a) beträffande rörelse:
å den del av den beskattningsbara merinkomsten som
ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst: ............ 50 %>,
överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst:...... 60 %,
överstiger 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: .............. 70 °/o,
b) beträffande övriga förvärvskällor:
50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.
Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret,
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn
härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.
2 mom. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda
grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och särskild skatt å förmögenhet för år 1946 skulle hava
minskats, örn krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits från det till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och det därefter
återstående beloppet utgjort taxerat belopp.
Vid tillämpning av stadgandet i föregående stycke skall hänsyn icke tagas
till skatt, som enligt punkt 1 av övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) icke skall erläggas.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
10 §.
Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för äkta makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande
fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna
gemensamt.
Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning
eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den
andre maken, som om denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten.
Vad nu stadgats om inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor
som avses i 5 och 6 §§. Avdrag som omförmäles i 8 § skall, med
motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter, ske fran den för
båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.
Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för bada makarna sammanlagda
beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande
till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å
makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter
förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.
Vid beräkning enligt 9 § 2 mom. av avdrag från det till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerade beloppet i fall som avses i 19 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt iakttages att avdraget må, i den
mån det ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma
den andre maken.
Restitution av krigskonjunkturskatt.
11 §•
1 mom. Restitution av krigskonjunkturskatt, som påförts provisoriskt vid
1940—1945 års taxeringar, skall efter framställning från skattskyldig medgivas
av prövningsnämnd, om och i den mån senast vid beskattningsårets utgång,
a) varuförnyelsefond — varmed avses i 11 § förordningen örn krigskonjunkturskatt
för år 1940 samt i 14 § förordningarna om krigskonjunkturskatt
för åren 1941—1945 angiven fond — använts för enligt denna förordning
medgiven nedskrivning å lagertillgångar, som anskaffats i stället för de under
beskattningsåren 1939—1944 avgångna lagertillgångama,
b) före beskattningsåret inköpta lagertillgångar levererats och prisfluktuationsfond
— varmed avses i 12 § förordningen örn krigskonjunkturskatt för
år 1940 samt i 15 § förordningarna örn krigskonjunkturskatt för åren 1941—
1945 angiven fond — använts för sådan nedskrivning av nämnda tillgångar,
som med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i denna förordning
10
Kungl. Marits proposition nr 210.
skulle medgivits för beskattningsåren 1939—1944, om tillgångarna då levererats,
c) kostnadsutjämningsfond — varmed avses i 16 § förordningarna om
krigskonjunkturskatt för åren 1941—1945 angiven fond — använts för omkostnader
i rörelsen, för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt,
därest fonden ej disponerats för ändamålet.
Har skattskyldig för visst år i stället för att jämlikt 16 § förordningarna
örn krigskonjunkturskatt för åren 1942—1945 göra avsättning till kostnadsutjämningsfond
lämnat redovisning å särskild blankett som i 20 § andra stycket
nämnda förordningar sägs, må såsom omkostnad vilken berättigar till restitution
enligt c) godkännas högst så stort belopp, som den skattskyldige visar
hava i balansräkningen för varje år före beskattningsåret från och med året
efter det som redovisningen avsåg funnits kvar av de medel, vilkas redovisning
godkänts såsom likvärdig med avsättning till kostnadsutjämningsfond.
Såsom kvarvarande medel äger härvid den skattskyldige tillgodoräkna sig
jämväl den erlagda krigskonjunkturskatt för vilken enligt ifrågavarande bestämmelser
provisorisk skattepåföring erhållits.
2 mom. Restitution av krigskonjunkturskatt, som påförts provisoriskt vid
1940—1945 års taxeringar, skall efter framställning från skattskyldig av
prövningsnämnd medgivas, om och i den mån
a) tillgång, som i 13 § förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1940
samt 17 § förordningarna om krigskonjunkturskatt för åren 1941—1945
sägs, före den 1 april 1947 pa grund av prisfall nedgått i värde under det,
vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,
b) belopp, som enligt 14 eller 15 § förordningen om krigskonjunkturskatt
för år 1940 eller 18 eller 19 § förordningarna om krigskonjunkturskatt för
åren 1941—1945 insatts i riksbanken, före den 1 april 1947 disponerats för
sådan anskaffning av tillgång, som insättningen avsett, och i räkenskaperna
sadan avskrivning a tillgången skett, som enligt i denna förordning angivna
grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för
anskaffningsåret, eller
c) tillgång som i b) sägs före den 1 april 1947 på grund av prisfall nedgått
i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning
avskrivits,
dock att, därest i fall som avses i 14 § förordningen om krigskonjunkturskatt
för år 1940 samt 18 § förordningarna örn krigskonjunkturskatt
för åren 1941—1945 den under beskattningsåren 1939—1944 avyttrade eller
förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot svarande
belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att jämväl
andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den nya tillgången
ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution, som skulle
tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.
3 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 och 2 mom. här ovan
skall iakttagas, att tidigare till fond av ifrågavarande slag gjord avsättning
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
11
skall anses hava tagits i anspråk före sådan avsättning till dylik fond, som
skett enligt förordningarna om krigskonjunkturskatt för åren 1944 och 1945,
samt att avsättning enligt förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1945
skall anses hava i sista hand tagits i anspråk.
Restitution skall i vart och ett av de i 1 och 2 mom. under a)—c) angivna
fallen avse det belopp, varmed skatten för respektive beskattningsår skulle
hava minskats, om avdrag med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden,
avskrivningen eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara
merinkomstens fastställande.
Därest skattskyldig, vilken med medel ur kostnadsutjämningsfond gäldat
samtliga på beskattningsåret belöpande omkostnader som i 1 mom. under
c) sägs men ej därigenom kunnat helt undgå inkomstminskning, till täckande
helt eller delvis av denna disponerat ytterligare medel ur fonden, må i
motsvarande mån restitution som ovan sagts äga rum, såsom om medlen använts
för i 1 mom. under c) avsedda omkostnader.
4 mom. Beträffande förfarandet vid restitution meddelar Kungl. Maj:t
föreskrifter under iakttagande av stadgandet i 17 § andra stycket.
(Se vidare anvisningarna.)
12 §.
Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 11 § restitueras,
utgår ränta med två och en halv procent, dock ej i den mån fråga är
om restitution enligt 11 § 1 mom. c).
Särskilda bestämmelser rörande dödsbo.
13 §.
Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller
från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd
bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet
till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.
Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga örn krigskonjunkturskatt.
Beskattningsort.
14 §.
Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt
22 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges
beskattningsort.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.
15 §.
Taxeringsförordningens bestämmelser örn taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan
stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.
Där ej annat av sammanhanget framgår, förstås i denna förordning med
län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse jämväl Överståthållarämbetet,
med landskamrerare jämväl skattedirektören hos Överståthållarämbetet samt
med taxering sintendent jämväl allmänna ombudet hos den mellankommunala
prövningsnämnden ävensom i 16 § taxeringsförordningen omförmäld tjänsteman.
16 §.
/ mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1946 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision
eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, är
såvitt ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver pliktig att utan anmaning på
heder och samvete avlämna deklaration till ledning för egen taxering till
krigskonjunkturskatt.
Undantagen från deklarationsplikt som nu sagts är fysisk person, vilken i
sin år 1946 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse eller
inkomst av tantiem, provision eller gratifikation som utgått från rörelse,
jordbruk eller skogsbruk, sammanlagt understigande 4 000 kronor, eller för
vilken för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts ett till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt taxerat belopp å högst 6 000 kronor, så ock
juridisk person som jämlikt 2 § 2 mom. är undantagen från skattskyldighet.
Deklarationen skall senast den 15 september 1946 avlämnas till länsstyrelsen
i det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt
rum.
2 morn. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har
uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, på heder och samvete avlämna deklaration för egen taxering till
krigskonjunkturskatt.
3 mom. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 och 2 mom.
fastställas av Kungl. Maj:t.
A mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att i
den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till
krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och
2 mom.
5 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till
krigskonjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i 1
mom. sägs.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
13
6 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade
påföljden för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration
enligt 1 morn. bär ovan inträda endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses
i 5 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att
avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tilllämpning.
17 §.
Taxering verkställes av den prövningsnämnd, som har att taga befattning
med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för beskattningsåret.
Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
skola handläggas av prövningsnämnd.
18 §.
1 mom. Det åligger taxeringsintendenten att, med ledning av deklarationer
och andra uppgifter enligt 16 § och tillgängliga handlingar rörande taxering
jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige
och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för
taxeringen till krigskonjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering
av envar skattskyldig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar
merinkomst ifrågakommer.
2 mom. överensstämmer förslag enligt 1 mom. med deklaration, som avgivits
av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.
3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. avvikelse från den skattskyldiges
deklaration eller är sådant förslag upprättat utan att deklaration avlämnats,
skall det genom taxeringsintendentens försorg ofördröjligen i rekommenderat
brev tillställas den skattskyldige.
Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslag till taxering, äger att inom viss
vid förslagets översändande angiven tid till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden
ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill
åberopa. Tid som nu sagts skall, där ej särskilda omständigheter göra det
omöjligt, bestämmas till minst fjorton dagar efter förslagets mottagande.
Sedan taxeringsintendenten vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna
må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
19 §.
1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande taxering
till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från detta
än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom underrättas
och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen fastställes.
2 mom. Prövningsnämnden skall verkställa taxering till krigskonjunkturskatt
så snart ske kan efter det nämnden fastställt taxeringen till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för år 1946 dock senast den 30 juni 1947.
Därest så finnes påkallat med hänsyn till bestämmelserna i 11 § 2 mom. eller
i anvisningarna till 4 § punkt 4 b) tredje stycket eller punkt 4 j) andra eller
tredje stycket, skall prövningsnämnden efter framställning av den skattskyldige
uppskjuta verkställandet av dennes taxering till krigskonjunkturskatt
till efter den 31 mars 1947.
3 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen till krigskonjunkturskatt,
antecknas denna i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt
formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t.
4 mom. Till envar skattskyldig, som taxerats till krigskonjunkturskatt,
skall vederbörande protokollförare senast å fjortonde dagen efter den, då
protokollet justerades, i rekommenderat brev med mottagningsbevis översända
utdrag ur krigskonjunkturskattelängden samt prövningsnämndens protokoll
i vad den skattskyldige angår, dock att nämnda handlingar skola översändas
senast den 15 januari 1947 i vad angår skattskyldiga, vilkas taxering
till krigskonjunkturskatt verkställts senast den 31 december 1946.
20 §.
Kungl. Majit förordnar en i bokföring sakkunnig person att såsom konsulent
biträda allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden
vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Där så prövas erforderligt förordnar
Kungl. Majit jämväl, efter framställning av länsstyrelsen, sådan sakkunnig
att såsom konsulent biträda taxeringsintendenten vid ifrågavarande
taxering.
Därjämte förordnar Kungl. Majit en särskild konsulent att tillhandagå
taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande taxering till krigskonjunkturskatt
och att vara föredragande hos den nämnd som omförmäles
i 21 §.
21 §‘
Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenåmnden)
med uppgift att
dels efter framställning från taxeringsintendent eller från prövningsnämnd
eller pär anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande
taxering till krigskonjunkturskatt,
dels lämna anvisningar örn värdesättningen av surrogat- och ersättningsvaror
vid taxering till krigskonjunkturskatt,
dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag
rörande tillämpning av denna förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
15
Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.
Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.
Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.
Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110—112 §§ taxeringsförordningen
meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.
22 §.
Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den
anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som enligt
vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.
Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och
andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgas beträffande sakkunnig gälla om konsulent enligt denna
förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande
och ledamöter i prövningsnämnd gälla örn ordförande och ledamöter i den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som
sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt
denna förordning, att offentliggöra eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna
i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.
Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till
krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,
vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter
enligt taxeringsförordningen.
23 §.
För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs
bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten
verkställas av person, som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.
Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande
tillämpning.
Dylik granskning må ock verkställas av konsulent, varom i 20 § förmäles.
24 §.
1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock
över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning med iakttagande att besvärsrätt
tillkommer den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent.
2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Majit eller kammarrätten sådan
ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att taxeringen till
16
Kunni. Maj:ts proposition nr 210.
krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som skett, må besvär
med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt
anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering i
annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans
för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.
Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han
ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 16 § 6 mom. första stycket,
samt vederbörande taxeringsintendent. Beträffande tiden för besvärens ingivande
och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.
25 §.
Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt
denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i
samband med varandra.
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1946 ändras eller påföres någon, skall samtidigt
vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt, dock
att, därest beslut om höjning av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller påföring av sådan taxering meddelas av kammarrätten eller
Kungl. Maj :t, fråga om därav betingad höjning eller påföring av taxering till
krigskonjunkturskatt skall handläggas av prövningsnämnd. Beslut rörande
fråga som nyss sagts skall av prövningsnämnd meddelas så snart ske kan
efter det kammarrättens utslag angående taxeringen till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt vunnit laga kraft eller Kungl. Maj :ts utslag angående samma
taxering meddelats. Beträffande förslag i fråga örn taxering till krigskonjunkturskatt
i fall som nu avses skola bestämmelserna i 18 § äga motsvarande
tillämpning under iakttagande att förslaget så snart ske kan bör
tillställas den skattskyldige för erinringars avgivande. Vad sålunda stadgats
angående prövningsnämnds handläggning av fråga rörande taxering till
krigskonjunkturskatt skall dock ej äga tillämpning i fall där kammarrätten
eller Kungl. Majit tidigare meddelat beslut angående samma taxering.
Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär
rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande
fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.
Eftertaxering.
26 §.
1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits
till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för
inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och
har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt
eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till
Kungl. Metias proposition nr 210.
17
krigskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande
undandragits staten. Vad nu sagts skall gälla jämväl i det fall då skattskyldig
vid taxering enligt denna förordning erhållit avdrag för nedskrivning
å kontraherad, vid beskattningsårets utgång icke levererad tillgång men kontraktet
sedermera icke fullföljes. Beträffande eftertaxering enligt denna förordning
skall vad i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är stadgat rörande eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande tillämpning,
med iakttagande av att eftertaxering icke må ske senare än den 31 december
1951 samt att det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att merinkomst,
som fastställes på grund av eftertaxering, ej berott på förhållanden
som i 1 § sägs.
2 moni. Därest eftertaxering ifrågakemmer under år, då allmän taxering
till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av
prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens
bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i krigskonjunkturskattelängd,
vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens protokoll.
Särskilda bestämmelser.
27 §.
Har vid beräkning av merinkomst av rörelse nedsättning av inkomsten för
beskattningsåret skett på grund av att vid beskattningsårets utgång befintlig
dold reserv i lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i
rörelse helt eller delvis bildats före beskattningsårets ingång genom nedskrivning,
vilken enligt förordningarna om krigskonjunkturskatt för åren
1940—1945 icke kunnat godkännas och vilken icke heller beaktats vid tidigare
års taxeringar, skall den myndighet, genom vars beslut nedsättningen
skett, tillika besluta om de ändringar i tidigare års taxeringar till krigskonjunkturskatt,
vilka betingas av den vidtagna åtgärden.
28 §.
Har skattskyldig genom att omlägga räkenskapsåret eller genom att till
någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan öva
inflytande på företagets ledning, försälja varor till lägre pris eller av honom
köpa varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller genom att vidtaga
annan därmed jämförlig åtgärd obehörigen minskat merinkomsten för beskattningsåret,
skall det belopp, varmed merinkomsten genom den vidtagna
åtgärden minskat, tilläggas vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning.
Straffbestämmelse.
29 §.
Örn ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
eller vid lämnande av uppgift som i 16 § sägs lämnat oriktig uppgift, stadgas
i skattestrafflagen.
Bihang lill riksdagens protokoll 19-16. 1 sami. Nr 210.
2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
Kostnader för taxeringsarbetet.
30 §.
Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.
Tillämpningsföreskrifter.
31 §.
Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Bestämmelserna i denna förordning skola icke äga tillämpning såvitt angår
räkenskapsår, som gått till ända efter den 28 februari men före den 31
december 1945. Taxering till krigskonjunkturskatt för år 1946 av skattskyldig
som i föregående punkt avses skall ske med motsvarande tillämpning av
de i förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1945 givna bestämmelserna.
Därvid skall dock iakttagas
dels att taxering till krigskonjunkturskatt för år 1946 av inkomstökning
hänförlig till inkomst av jordbruk eller inkomst av skogsbruk skall avse
allenast merinkomster uppkomna före den 1 januari 1945,
dels att vid beräkningen av krigskonjunkturskatt de i 9 § i denna förordning
givna reglerna skola tillämpas,
dels ock att beträffande tid för avlämnande av deklaration och för verkställande
av taxering till krigskonjunkturskatt de i 16 och 19 §§ i denna
förordning meddelade bestämmelserna skola lända till efterrättelse.
Anvisningar
till 4 §.
1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan
denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank intäkt
vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner eller andra
inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt nämnda
lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas till en del
såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra stycket i denna förordning
skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till krigskonjunkturskatt,
utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom intäkt av
rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande gälla
även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts avser även utfallan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
19
de försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom är fråga och skall iakttagas
beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.
2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för
förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning,
förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås
i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.
a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning
av dold reserv ägt rum genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning
av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen
för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan nybildning
eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda
reserven.
b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller
andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits
med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat
den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet
tilläggas vid inkomstens uppskattning.
c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara
normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat
ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.
Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp
av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses för
rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.
d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska
ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt
i rörelsen framgår av punkterna 6 och 9 här nedan.
3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal ej
utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av
förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas,
att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre samt i och för sig
godtagbart uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst.
Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela det förra
men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel inkomsten för
det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott
eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten
fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan
anses skäligt. Den omständigheten att ett av förkrigsinkomståren visat underskott
bör i regel anses utgöra skäl att på sätt nu sagts bestämma jämförelseinkomsten
till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Ilar den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår
eller har lian bedrivit densamma endast under del av sådant
år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Såsom
exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskattningsgrunder må följande
anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren
eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, kan
stundom jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat
i förre innehavarens hand. Är åter fråga örn ny rörelse eller övertagen rörelse,
för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma,
må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar
rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden.
Står ej annan uppskattningsgrund till huds, må såsom jämförelseinkomst
fastställas ett belopp, motsvarande skälig ränta antingen å eget kapital,
beräknat enligt punkt 9 här nedan, eller, örn därigenom större förmån
vinnes, a saväl eget som upplanat kapital med avdrag för den å sistnämnda
kapital under beskattningsåret belöpande räntan, i båda fallen med tillägg
beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes personliga arbetsinsats.
Ränta å kapital som nu sagts må beräknas efter en räntefot av lägst
sex procent. 1 ill upplånat kapital må vid beräkning som nu avses ej hänföras
varuskulder eller uppburna förskott å leveranser. Om ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, antages vid dylik beräkning kapitalet hava under
hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång.
V id uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig
hänsyn tågås till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren
erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige bedrivits endast
under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för den förra delen
av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler ifrågakomma. I dylikt
tall anses så stort kapital hava varit under förra delen av året nedlagt i
rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i denna.
For fysisk person må jämförelseinkomsten beträffande förvärvskälla, av
vilken han haft sin huvudsakliga försörjning, ej bestämmas till lägre belopp
an 3 000 kronor.
Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen
enligt 4 § skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret
vid det sista forkngsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med
räkenskapernas vardesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde
antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.
Ben vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bor Hangas endast om särskilda skäl därtill föranleda.
4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen
av inkomst hanförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt
tillTöVanleda frångåS 1 den ™ån nedan givna särskilda föreskrifter där
a)
Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1945 tillägg gjorts för vid
dylik taxering ej medgiven nedskrivning under nästföregående beskattningsår
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
21
av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse,
skall hänsyn härtill tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång
och skall följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas med
belopp svarande mot nämnda tillägg. Har skattskyldig vid inkomstuppskattningen
för det beskattningsår, som taxeringen till krigskonjunkturskatt år
1945 avsåg, åtnjutit avdrag för i räkenskaperna ej gjord nedskrivning av lagertillgångar,
skall ett mot delta avdrag svarande belopp tilläggas vid inkomstuppskattningen.
b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas
till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den
prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång,
d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt
sagda principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång
översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen godkännas
nedskrivning till lägre värde än 140 procent av anskaffningskostnaden
vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Därvid iakttages att, örn lagret vid
utgången av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista
förkrigsinkomstårets utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager
samt att i dylikt fall beträffande så stor del av det vid beskattningsårets
utgång befintliga lagret, som motsvarar lagerökningen under tiden
från det sista förkrigsinkomstårets utgång till krigsutbrottet, ej må godkännas
nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet
för denna del av förkrigslagret.
Beträffande värdesättning av lagertillgångar i fall, varom i närmast följande
båda stycken förmäles, skola i stället för de ovan angivna bestämmelserna
gälla vad nedan stadgas.
Om den skattskyldige visar, att anskaffningskostnaden å lagret i dess helhet
vid beskattningsårets utgång ej uppgick till 140 procent av anskaffningskostnaden
vid sista förkrigsinkomstårets utgång eller, där lagret vid krigsutbrottet
utgör förkrigslager, till 140 procent av anskaffningskostnaden vid
krigsutbrottet, må lagerökning upptagas till den vid beskattningsårets utgång
gällande anskaffningskostnaden. Kan skattskyldig visa, att före taxeringens
avslutande värdet å lagret i dess helhet nedgått under vad nyss angivits, bör
lagerökningen upptagas till detta lägre pris, i den mån den skattskyldige genom
prisfallet lidit eller kommer att lida förlust. Har den skattskyldige försålt
lagret eller delar därav till pris, som uppenbarligen understiger gällande
marknadsvärde, skall dock vid tillämpning av vad nyss sagts hänsyn till sådan
försäljning icke tagas.
Har skattskyldig vid beskattningsårets utgång lager av sådan vara, beträffande
vilken staten garanterat visst försäljningspris, må lagret, i den mån
detsamma överstiger förkrigslagret, icke upptagas till lägre värde jin som
motsvarar anskaffningskostnaden vid beskattningsårets utgång.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
I de fall lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas som förkrigslager
och lagerökning därefter skett må vid inkomstuppskattningen lagret vid
beskattningsårets utgång sålunda ej nedskrivas till lägre belopp än summan
av värdet å förkrigslagret uppskattat efter i första stycket angivna principer
och prisnivå och värdet å lagerökningen uppskattat till 140 procent av anskaffningskostnaden
vid sista förkrigsinkomstårets utgång eller, i fall som
i tredje och fjärde styckena angivits, till anskaffningskostnaden vid beskattningsårets
utgång respektive vid taxeringens avslutande. I de fall åter då lagret
vid krigsutbrottet räknas som förkrigslager må lagret vid beskattningsårets
utgång nedskrivas enligt förut i detta stycke angivna grunder med iakttagande
därjämte att beträffande den del av lagret, som motsvarar lagerökningen från
det sista förkrigsinkomstårets utgång till krigsutbrottet, ej må godkännas nedskrivning
till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Vid
tillämpning av vad i detta stycke stadgas skall dock vid bedömande av nedskrivningen
hänsyn tagas till inträffad värdeminskning på grund av prisfall
eller av annan orsak, så ock till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas
bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden åter inträda.
Om den dolda reserven i det vid beskattningsårets utgång befintliga lagret
vid uppskattning, såvitt angår den del av lagret som motsvarar förkrigslagret,
till förkrigspris och, såvitt angår lagerökningen, till 140 procent av
förkrigspriset eller, i fall som i tredje och fjärde styckena angivits, till anskaffningskostnaden
vid beskattningsårets utgång respektive vid taxeringens avslutande
ej är större än den dolda förkrigsreserv, som avses i 4 § 4 mom. första
stycket [jfr punkt 12 a) här nedan], skall lagret ej anses nedskrivet till
lägre belopp än som godkännes enligt förra stycket. Vid beräkning, som nu
sagts, må uppskattning av lagertillgångarna ske till anskaffningsvärdet vid
beskattningsårets utgång, om detta värde understiger förkrigspriset. Med
förkrigspris förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande
slag vid krigsutbrottet eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång
räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.
Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång,
må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret vid
nämnda års utgång befintlig lagertillgång ej nedskrivas till lägre värde än
som kan antagas hava motsvarat 140 procent av kostnaden för att anskaffa
tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat med hänsyn till
redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak
eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande eller
dessförinnan. Sådana lagertillgångar, som avses i fjärde stycket i denna anvisningspunkt,
må dock icke nedskrivas till lägre värde än anskaffningskostnaden
vid beskattningsårets utgång.
c) Om lagret vid beskattningsårets utgång, värderat till förkrigspris, understiger
motsvarande värde å förkrigslagret, må avdrag vid inkomstuppskattningen
medgivas med 40 procent av skillnaden. Är anskaffningskostnaden
å lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång lägre än 140
procent av förkrigspriset, skall vid tillämpning av vad nu sagts avdrag medgivas
med ett däremot svarande lägre belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
23
d) Som lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i
rörelse må endast räknas levererade tillgångar av omnämnt slag. Örn lagret
vid beskattningsårets utgång, värderat till förkrigspris, är mindre än förkrigslagret,
må dock lika med levererad vara anses så stor del av kontraherad
varumängd, som vid värdering till förkrigspris motsvarar lagerminskningen.
e) Vad ovan stadgats angående värdesättning ä lagertillgångar skall icke
äga tillämpning beträffande kostnader, nedlagda å av annan beställt fartyg
eller å byggnad, som uppföres på entreprenad. I fall varom nu är fråga må
fartyget eller byggnaden vid inkomstuppskattningen icke upptagas till lägre
värde än som motsvarar de verkliga kostnader, vilka vid beskattningsårets
utgång nedlagts å fartyget eller byggnaden. Bedriver skattskyldig verksamhet,
som till väsentlig del består i tillverkning på beställning av maskiner,
transportmedel, krigsmateriel eller andra verkstadsprodukter, och har förskottsbetalning
erhållits i anledning av beställning, skall vad nu sagts om
värdering av beställt fartyg och å entreprenad uppförd byggnad äga motsvarande
tillämpning.
f) Avdrag för nedskrivning å kontraherade men vid beskattningsårets utgång
icke levererade varor må, utom i fall som ovan under d) avses, medgivas
allenast i den mån den skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag vid beskattningsårets utgång understiger det kontraherade
priset, eller gör sannolikt att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den skattskyldige i oförändrat eller förädlat skick
försäljas.
g) Vid tillämpning av vad ovan stadgats skall iakttagas att lager av tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse samt kontrakt å sådana
tillgångar vid inkomstuppskattning enligt denna förordning ej må värdesättas
till lägre belopp än det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång.
h) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt åren 1940—1945 eller något
av dessa år avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och har under beskattningsåret
den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning av motsvarande
dold reserv helt eller delvis återvunnits, skall ett belopp svarande mot
återvinningen tilläggas vid inkomstuppskattningen för detta år, dock att,
därest återvinning skett av dold förkrigsreserv som minskats under det beskattningsår
som låg till grund för 1940 års taxering till krigskonjunkturskatt,
tillägg för återvinningen i denna del ej skall göras med mera än skillnaden
mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning av den dolda förkrigsreserven
åtnjutits vid nämnda taxering, och återvinningen av samma
reserv under de beskattningsår, som 1941—1945 års taxeringar avsågo.
Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning
för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var
nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret
vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock högst
skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av sådan
reserv under de beskattningsår, som 1941—1945 års taxeringar avsågo.
Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt
år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som
motsvarar den vid nämnda taxering uppskattade merinkomsten.
i) Har skattskyldig under beskattningsåret i rörelsen tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk eller eget skogsbruk och därvid tillämpat prissättning
efter andra principer än under jämförelseåret, skall vid inkomstuppskattningen
sådan jämkning vidtagas, som erfordras för åstadkommande av
likformighet vid inkomstberäkningen.
j) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika
tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma
grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten
för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund ej
kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden
beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning
överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c) fjärde
stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den mån
denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och
motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag å
tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angles
i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas,
dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort
belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet å
tillgängen nedbringas till 140 procent av det pris den kan anses hava betingat
vid utgången av augusti 1939.
Kan det med hög grad av sannolikhet förutses att tillgång för stadigvarande
bruk skall helt förlora sitt värde efter krigskonjunkturens upphörande,
bör emellertid avdrag fa ske för hela anskaffningskostnaden, örn motsvarande
avdrag skett i räkenskaperna. Har tillgång för stadigvarande bruk,
som den skattskyldige innehaft före krigsutbrottet, gått förlorad eller utrangerats
och annan liknande tillgång anskaffats i dess ställe före beskattningsårets
utgång eller, såvitt angår fartyg före den 1 april 1947, må avdrag för
överpris atnjutas högst med sa stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning
återstående oavskrivna värdet nedbringas till förkrigsvärdet å
den nyanskaffade tillgången eller, örn detta värde överstiger motsvarande
värde för den förlorade eller utrangerade tillgången, till summan av förkrigsvärdet
å denna tillgång och — i regel — 140 procent av det belopp varmed
förkrigsvärdet å den nyanskaffade tillgången överstiger förkrigsvärdet å den
förlorade eller utrangerade tillgången. I vissa fall kan Kungl. Majit med stöd
av särskilt av riksdagen meddelat bemyndigande att medgiva eftergift beträffande
krigskonjunkturskatt fastställa särskild grund för beräkning av avdrag
för överpris eller merkostnad.
Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av tillgångar för stadigvarande
bruk enligt ej fullgjorda köpekontrakt medgives enligt följande
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
25
regler. Har tillgång för stadigvarande bruk, som den skattskyldige innehaft
före krigsutbrottet, gått förlorad eller utrangerats och kontrakt slutits om inköp
av annan liknande tillgång i dess ställe, må avdrag för överpris åtnjutas
enligt motsvarande regler som i föregående stycke angivas beträffande redan
levererade tillgångar. I annat fall än nyss är sagt må nedskrivning av värdet
å rättighet till leverans av tillgång för stadigvarande bruk icke medgivas,
dock att beträffande sådant köpekontrakt å fartyg, som slutits före den 1
april 1947, avdrag för överpris må åtnjutas högst med så stort belopp att
det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet nedbringas
till 140 procent av förkrigsvärdet å det kontraherade fartyget.
k) Om tillgång för stadigvarande bruk undergått värdeminskning genom
att nödiga reparationer måst eftersättas under den lid kriget varat, må avdrag
vid inkomstuppskattningen åtnjutas med det belopp, vartill värdeminskningen
enligt den skattskyldiges utredning uppgått. Därvid iakttages att, om
den skattskyldige vid taxering till krigskonjunkturskatt åren 1940—1945
på grund av eftersatta reparationer eller annan omständighet erhållit högre
värdeminskningsavdrag än vad normalt skulle hava medgivits, avdraget för
beskattningsåret skall i motsvarande mån minskas.
Därest icke den skattskyldige förebringar sådan utredning som i föregående
stycke avses, må avdrag för värdeminskning på grund av eftersatta reparationer
åtnjutas med högst ett belopp utgörande 140 procent av skillnaden mellan
å ena sidan sex gånger medeltalet av reparationskostnaderna under förkrigsinkomståren,
i den mån de ej tillagts vid jämförelseinkomstens beräkning,
och å andra sidan summan av motsvarande kostnader under beskattningsåren
1940—1945, reducerade till förkrigspris. Vid beräkning av reparationskostnaderna
för förkrigsinkomståren skall skälig jämkning av beloppen
ske, därest reparationskostnaderna nämnda år varit onormalt höga eller onormalt
låga.
l) Har avdrag erhållits för nedskrivning å fordringar eller aktier vid
taxering till krigskonjunkturskatt åren 1940—1945 och hava nämnda tillgångar
återfått sitt värde helt eller delvis efter det kriget upphört eller finnes
grundad anledning till antagande att tillgångarna skola helt eller delvis återfå
sitt värde, skall motsvarande belopp tilläggas vid inkomstuppskattningen.
m) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande
vilken på den grund ovan givna bestämmelser om i räkenskaperna vidtagna
åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till
vad som i det särskilda fallet synes skäligt.
n) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond
är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen
haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Har under
beskattningsåret omkostnad gjorts för en mera omfattande representation
eller dylikt än under förkrigsinkomståren, bör avdrag för omkostnaden såvitt
angår den ökade representationen medgivas endast i den mån den betingats
av rörelsens utvidgning eller andra särskilda förhållanden.
Har kooperativ förening, som under beskattningsåret av vinsten å sin koo
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
perativa verksamhet lämnat pristillägg eller annan utdelning i förhållande
till av föreningen gjorda köp, vid utdelningens beräkning tillämpat andra
grunder än under närmast föregående år då sådan utdelning förekommit, må
vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning avdrag medgivas allenast
med belopp motsvarande det vartill utdelningen skulle uppgått, om de senast
tillämpade grunderna kommit till användning.
Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål
med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren
medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses erforderlig
för normal årsavsätlning på grund av ökade verkliga förpliktelser eller
dylikt förhållande. Har sådan föiidiktelse ingåtts efter utgången av augusti
1939, iakttages, dels att avdrag ej medgives i den mån med kostnaden avses
att åt någon bereda högre pension än dubbla det belopp som angives i 9 §
tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser, i förekommande fall förenad med s. k. kapitalunderstöd å
högst 4 000 kronor, dels att avdrag för s. k. övergångskostnad ej medgives
med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad som härrör av
den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner än nyss sagts,
dels ock att i regel avdrag ej medgives med högre belopp än i medeltal 4 000
kronor för envar av de befattningshavare som pensioneringen avser.
o) Rörelseidkare, som lämnat bidrag till institut vilket under statens medverkan
bildats för bedrivande av tekniskt-vetenskaplig forskning inom den
bransch som rörelseidkaren företräder, äger avdraga sådant bidrag till hälften
i den mån bidraget är att anse såsom anläggningsbidrag och i sin helhet
i den mån bidraget är att hänföra till driftsbidrag.
p) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras
skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar
samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår
av punkterna 6 och 9 här nedan.
5. Vid uppskattning av bankaktiebolags inkomst skall avdrag ske med
belopp motsvarande den vinst, som för iakttagande av bestämmelserna i
49 § lagen om bankrörelse rörande inlåningens förhållande till bolagets egna
fonder användes för avsättning till dylika fonder.
6. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver
penningrörelse inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret
behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska
ekonomiska föreningar.
7. Därest vid beräkning enligt denna förordning av merinkomst av apoteksrörelse
framkommer vinst, för vilken apoteksinnehavaren, om vinsten redovisats
i räkenskaperna för beskattningsåret, varit skyldig att enligt vad
därom särskilt är stadgat erlägga allmän avgift, skall vid inkomstuppskattningen
avdrag medgivas med det belopp, varmed avgiften enligt den skattskyldiges
utredning skolat utgöras.
8. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet skall
iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploate
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
27
ring av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller royalty
eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse för kostnader
i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för uppfinnarens
eget förberedande arbete. I följd härav bör i fall, då det förberedande arbetet
med uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten för beskattningsåret
minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse för
sådana kostnader, i den mån avdrag för desamma ej utnyttjats vid taxering
till krigskonjunkturskatt tidigare år, och det mot kostnaderna svarande beloppet
skäligen fördelas på den tid under vilken det förberedande arbetet
pågått. I förekommande fall bör alltså hänsyn till nämnda kostnader tagas
även vid fastställande av jämförelseinkomsten för förvärvskällan.
9. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall
vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en räntefot
av fem procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret
ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot
av sex procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing
av vinstmedel från tidigare år, kapital som ej under någon del av beskattningsåret
använts i rörelsen utan varit insatt i riksbanken eller annan bank
eller eljest utlånat eller tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta
å detta kapital beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den
skattskyldige. Vad angår jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital,
som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till
medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än
medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket
fall räntan bör beräknas efter grund som finnes skälig.
b) Såsom eget kapital i rörelsen utom i fall som avses i 4 § 6 mom. anses
det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning,
som skett i räkenskaperna,
dock att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader
eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till
den särskilda värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomsluppskattningen
enligt denna förordning, såtillvida att i eget kapital
inräknas, för andra förkrigsinkomståret hälften av skillnaden mellan de i
räkenskaperna för första förkrigsinkomståret gjorda avskrivningarna och
de vid inkomstuppskattningen för samma år medgivna avskrivningarna
samt för beskattningsåret hälften av skillnaden mellan i räkenskaperna gjorda
och vid inkomstuppskattningen medgivna avskrivningar för vart och ett
av förkrigsinkomståren och de beskattningsår, för vilka taxering till krigskonjunkturskatt
därefter ägt rum, eller, därest de vid inkomstuppskattningen
för nämnda år medgivna avskrivningarna äro större än de i räkenskaperna
verkställda, eget kapital minskas med hälften av det överskjutande
beloppet,
samt att beträffande kapital nedlagt i fartyg, som använts i rörelsen under
båda förkrigsinkomståren men försålts eller förlorats före beskattningsårets
ingång, i eget kapital för vartdera förkrigsinkomståret inräknas hälften av
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
den dolda reserv i fartyget, som enligt räkenskapernas värdesättning fanns
vid första förkrigsinkomstårets ingång.
Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,
att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska
ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan,
som bedriver penningrörelse,
att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom
skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken
den hänför sig,
att såsom skuld skall räknas investeringsfond för ersättande av förkrigslager,
att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning ej skall räknas
såsom skuld,
att, därest sådan skuld till pensionsstiftelse enligt lagen örn aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser, å vilken icke utgår ränta till stiftelsen,
i genomsnitt under beskattningsåret överstiger medeltalet av motsvarande
skulder under förkrigsinkomståren, det överskjutande beloppet vid
ifrågavarande taxering ej skall räknas såsom skuld, samt
att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust
ej får avräknas.
Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar
och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet
av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren
och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga
grunder.
Vid beräkning av eget kapital i fall som avses i 4 § 6 mom. skall vad i
denna punkt stadgas äga motsvarande tillämpning med iakttagande därjämte
att fastighet, som vid tillämpning av ovan meddelade bestämmelser
upptagits till belopp understigande det vid sista förkrigsinkomstårets utgång
gällande taxeringsvärdet, må vid beräkningen upptagas till nämnda
belopp. Vad nu stadgats äger ej avseende å sådan del av fastighets värde
som vid taxeringen redovisats såsom särskilt maskinvärde.
10- Vid fastställande av uppskattad niia i n koni st av viss förvärvskälla i
rörelse förfares på följande sätt:
Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar
beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller
minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Om rörelse i förvärvskällan
bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande
del av jämförelseinkomsten.
Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant
belopp, varmed enligt punkt 9 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger
räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan
för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages
att, om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år,
ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.
Kungl. Majus proposition nr 210.
29
11. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande
fall inräknas underskott ■—- skola de bestämmelser, som gälla för beräkning
av uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad
inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande
fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital.
Emellertid skall, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än
det som motsvarar den högsta inkomsten under något av åren 1937-—1939
eller däremot svarande räkenskapsår, beloppet av uppskattad inkomstminskning
bestämmas med utgångspunkt från den högsta av dessa inkomster. I
fall, då verksamheten för vart och ett av nämnda år utvisar underskott,
skall beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt
från det minsta av de underskottsbelopp som något av åren utvisar.
Om den skattskyldige ej haft förvärvskällan under båda förkrigsinkomståren,
må beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas efter grund
som finnes skälig.
12. a) Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 mom. första stycket det
belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava
överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde
vid nämnda tidpunkt. Har ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts
rörande lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv
antagas det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets
utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt
denna förordning då gällande värde.
Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris,
varmed, såsom framgår av punkt 4 b) här ovan, förstås kostnaden för
att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest
lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid
sistnämnda tidpunkt.
Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande
värde förstås, där den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till
förhållandena vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista
förkrigsinkomstårets utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för
den lagerökning, som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, där
den dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid sista
förkrigsinkomstårets utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.
Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen,
därest lagret vid nämnda års utgång icke överstiger förkrigslagret,
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven
vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å andra sidan
det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning
enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med avdrag av
skillnaden mellan det belopp, varmed avdrag för dold förkrigsreserv åtnjutits
under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av
sådan reserv under de beskattningsår, som 1941—1945 års taxeringar avsågo.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
Skulle däremot lagret vid beskattningsårets utgång överstiga förkrigslagret,
utgöres minskningen av dold förkrigsreserv under nämnda år av skillnaden
mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven vid
beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å andra sidan det belopp,
varmed vid beskattningsårets utgång befintligt lager vid uppskattning
enligt denna förordning var nedskrivet, såvitt angår den del av lagret som i
förkrigsvärde motsvarar förkrigslagret, under förkrigspriset och, såvitt angår
den del av lagret som motsvarar lagerökningen, under 140 procent av
förkrigspriset, med avdrag av skillnaden mellan det belopp, varmed avdrag
för dold förkrigsreserv åtnjutits under tidigare beskattningsår, och det belopp
som motsvarar återvinning av sådan reserv under de beskattningsår,
som 1941—1945 års taxeringar avsågo. Härvid skall dock iakttagas dels att
i fall, som i tredje och fjärde styckena i punkt b) här ovan avses, hänsyn
i stället skall tagas till det belopp, varmed lagerökningen vid beskattningsårets
utgång var nedskriven under anskaffningskostnaden vid beskattningsårets
utgång respektive vid taxeringens avslutande, dels ock att i fall, som
avses i punkt 4 e) här ovan, hänsyn i stället skall tagas till det belopp, varmed
de i sistnämnda punkt angivna tillgångarna voro nedskrivna under de
verkliga kostnaderna.
b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra
dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan
tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde vid
nämnda tidpunkt.
13. Vad angår bevisning enligt A § A mom. andra stycket må såsom exempel
på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägga, anföras,
att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder
skulle hava uppkommit även örn förhållanden som omförmälas i
1 § ej inträffat,
eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal,
som icke haft samband med eller sin grund i förhållanden som
omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även om sådana
förhållanden ej inträffat,
eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led i
en utveckling, vilken icke haft samband med eller sin grund i förhållanden
som omförmälas i 1 §.
14. När Kungl. Maj:t jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild
grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas
hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej
till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas
å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande
sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott
på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas
med hänsyn därtill.
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
31
Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till
yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet,
verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare, konsulterande ingenjör eller
arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott
på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas
för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Kungl. Majit
äger jämväl för särskilt bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet
än nu sagts bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas
med sådan verksamhet.
15. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi
sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och
4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad
merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån denna
skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, varjämte
utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs beräknas. Av sålunda
fastställt belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper för att
vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som om fråga vore
örn en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna i 9 §
örn skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras på honom belöpande
jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande delägare i
s. k. gruvbolag.
Därjämte iakttages, att vid bestämmande av den taxerade merinkomsten
beträffande delägare, för vilken den på honom belöpande jämförelseinkomsten
ej uppgår till 3 000 kronor, skall, därest delägaren deltagit i företagets skötsel
och därav haft sin huvudsakliga försörjning, beräknas ett extra avdrag svarande
mot det belopp varmed den på delägaren belöpande jämförelseinkomsten
understiger 3 000 kronor. I fall som nu sagts skall vid tillämpning av
bestämmelserna i 9 § såsom jämförelseinkomst anses ett belopp av 3 000
kronor.
16. I de fall skattskyldigs räkenskapsår utgått efter den 31 december 1945
men före den 1 mars 1946 skall den enligt denna förordning beräknade inkomsten
fördelas på tiden före och efter årsskiftet. Om lagret vid beskattningsårets
utgång översteg förkrigslagret, skall dock från fördelningen undantagas
det belopp, varmed lagerökningens värde, beräknat till 140 procent
av förkrigsvärdet eller —■ i fall som avses i tredje och fjärde styckena
i punkt 4 b) här ovan — till anskaffningskostnaden vid beskattningsårets
utgång respektive vid taxeringens avslutande, översteg lagerökningens värde
räknat i förkrigspris. Vidare skall, i fall som i punkt 4 e) här ovan avses,
från fördelningen undantagas det belopp, varmed den verkliga kostnaden
för i nämnda anvisningspunkt angivna tillgångar vid beskattningsårets utgång
översteg bokförda värdet av samma tillgångar. Vad som efter denna
fördelning belöper på tiden före årsskiftet skall, efter tillägg av belopp som
enligt vad nyss sagts skall undantagas från fördelningen, anses utgöra skattskyldigs
inkomst under den del av år 1945 som räkenskapsåret omfattar.
Den i föregående stycke omförmälda fördelningen av inkomst på tid före
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
och efter årsskiftet 1945/46 skall i regel ske i förhållande till omsättningens
storlek under de båda ifrågavarande tidsperioderna. Samma fördelningsgrund,
som användes vid fördelning av inkomsten under beskattningsåret,
skall tillämpas vid fördelning av det belopp, varmed dold förkrigsreserv kan
hava minskat under samma år.
Har skattskyldig verkställt sådan vinstberäkning, som omförmäles i 1 §
sista stycket förordningen den 14 december 1945 (nr 777) med särskilda bestämmelser
angående inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling, skall den på tiden före årsskiftet belöpande
inkomsten icke beräknas på grundval av omsättningens storlek utan
med utgångspunkt från nyssnämnda vinstberäkning.
till 5 §.
1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att
taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under
beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av
uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara för
handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna med
sannolikhet antagas hava haft sitt upphov i det av krigskonjunkturen framkallade
läget. Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna
förutsättningar synas vara för handen. Tillika iakttages att medgivande av utjämningsavdrag
med femton procent å jämförelseinkomsten påverkar den
taxerade merinkomstens storlek.
2. Vid bestämmande av uppskattad merinkomst skall inkomst för förkrigsinkomståren
beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige
innehaft även under beskattningsåret.
Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av inkomst
enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter
därtill föranleda.
Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av
förkrigsinkomståren ej varit uthyrd men har den varit uthyrd under beskattningsåret,
skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren
tilläggas skäligt hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och
underhåll av byggnader beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller
för beskattningsåret i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest
ägt direkt samband med de förhållanden som föranlett inkomstökningen
eller med anordning som nödvändiggjorts av krigskonjunkturen. Värdeminskningsavdrag
beräknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret
medgives sådant avdrag endast i den mån värdeminskningen under
detta år på grund av verkställd ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet
kan antagas hava varit större än under förkrigsinkomståren. Det
må emellertid framhållas, att uthyrning varom här är fråga ofta föranleder
skadegörelse eller slitning, som ej skulle hava uppkommit, om ej uthyrningen
ägt rum. Sådant förhållande må, där ej hänsyn till detsamma tagits genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
33
avdrag för reparation eller dylikt under beskattningsåret, beaktas vid beräkning
av avdrag för värdeminskning. Har å andra sidan under beskattningsåret
kostnad nedlagts för reparation eller underhåll, som under föregående
beskattningsår blivit eftersatt och på den grund beaktats vid beräkning
av värdeminskningsavdrag för det året, må avdrag för kostnaden ej
ånyo medgivas.
3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren
innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret,
må såsom jämförelseinkomst i stället för medeltalet av inkomsterna
för dessa år antagas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel
inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat,
som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan,
vilken då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas
den skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de olika
ägarna i fastigheten nedlagda egna kapitalet.
För fysisk person, som av annan fastighet haft sin huvudsakliga försörjning,
må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än 3 000 kronor.
Den vid taxering till krigskon junk turskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.
4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot
av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av
sex procent, ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum
vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande
av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av
inventarier för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning
skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad
i fastigheten.
till 6 §.
1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis
sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön eller annan förmån från
rörelse, om och i den mån lönens eller förmånens belopp uppenbarligen påverkats
av rörelsens resultat. I den mån ökning av sådan lön eller förmån får
anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas den följaktligen
ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.
2. I fråga örn inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall
vad i punkt 8 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet
äga motsvarande tillämpning.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 210.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som
avses i 6 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett
godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag
vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten fastställas
till annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses
skäligt. Har skattskyldig, vilken under beskattningsåret åtnjutit inkomst av
tjänst, befordrats till eller eljest övergått till den ifrågavarande tjänsten efter
krigsutbrottet, och skulle, om den skattskyldige redan dessförinnan innehaft
den nya tjänsten, på grund därav för honom fastställts högre jämförelseinkomst
än den för honom eljest gällande, skall jämförelseinkomsten skäligen
jämkas med hänsyn härtill. Därest skattskyldig av inkomst som här
avses haft sin huvudsakliga försörjning, må jämförelseinkomsten ej bestämmas
till lägre belopp än 3 000 kronor.
Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.
till 7 §.
1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom
sker enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dock att i stället för
priset vid förvärvet må avdragas egendomens uppskattade värde vid utgången
av augusti 1939, om därigenom större förmån erhålles. Vid uppskattning
av dylikt värde å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess
storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen
efter nämnda tidpunkt bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som
finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden
å orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust
vid avyttring av fast eller lös egendom, därvid beaktas att, örn värdet vid
utgången av augusti 1939 lagts till grund för beräkningen av realisationsvinsten,
värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning
av realisationsförlusten, försåvitt värdet å den egendom förlusten avser
då var lägre än kostnaden för förvärvet.
Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Om
skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan
att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning av
hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet, stundom
te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant fall ske
genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes, att till utgångspunkt
för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet och ej blott den
del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter krigsutbrottet, samt
att även storleken av försäljningsvinster under de olika åren, som ej äro
skattepliktiga, bör beaktas.
2. Till realisationsvinst enligt 7 § skall icke hänföras sådan intäkt, som
enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.
Kungl. ftlaj.ts proposition nr 210.
35
3. Har uppkommen realisationsvinst vid avyttring av tillgång för stadigvarande
bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång liknande
den avyttrade under sådana förhållanden att avyttringen och inköpet helt
eller delvis skäligen böra betraktas som ett utbyte av en befintlig tillgång mot
en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten ej medräknas vid
taxeringen till krigskonjunkturskatt. Har vid taxering till krigskonjunkturskatt
ett föregående år tillämpning skett av motsvarande bestämmelse i då
gällande författning, skall, därest den inköpta tillgången åter avyttrats under
beskattningsåret, vid beskattning enligt 7 § så anses som om omedelbart avdrag
för avskrivning å tillgången skett med det belopp som skatteeftergiften
det föregående året avsett.
4. Har fastighet tagits i anspråk genom expropriation eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att tvångsförsäljning till det allmänna mäste
anses vara för handen, och finnes det ej uppenbart, att avyttringen skulle
ägt rum även örn tvång icke förelegat, skall den genom överlåtelsen uppkomna
realisationsvinsten icke anses hava berott på förhållanden som omförmälas
i 1 §.
till 8 §.
1. Av 4 § 3 mom. framgår att, om en förvärvskälla inom rörelse utvisar
inkomstökning och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen skall
i viss ordning avräknas från inkomstökningen.
Beräkning av inkomstminskning beträffande annan fastighet förutsättes
ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma i annat fall än som avses i
punkt 3 här nedan.
Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives
enligt 7 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt
denna förordning ej kunna ske i andra fall.
2. I övrigt skall avdrag för inkomstminskning under beskattningsåret å
krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla medgivas vid den beskattningsbara
merinkomstens bestämmande enligt följande föreskiifter.
Avdrag för inkomstminskning å rörelse, i den mån utjämning av densamma
ej sken enligt den i punkt 1 första stycket angivna bestämmelsen, skall
medgivas från inkomstökning hänförlig till sadan inkomst, som avses i 2 j,
1 mom c), samt. till den del inkomstminskningen överstiger sådan inkomstökning
och kan antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §,
från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla.
Vad sålunda stadgats örn inkomstminskning å rörelse skall i tillämpliga
delar gälla jämväl i fråga örn inkomstminskning hänförlig till sådan inkomst,
som avses i 2 § 1 mom. c), under iakttagande att avdrag för sådan inkomstminskning
i första hand skall ske från inkomstökning å rörelse.
Med inkomstökning å rörelse avses här ovan den uppskattade merinkomsten
minskad med det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Inkomstökning
hänförlig till sådan inkomst, som avses i 2 § 1 morn. c), skall
beräknas till skillnaden mellan inkomsten under beskattningsåret och motsvarande
inkomst under ett antaget jämförelseår.
36
Kungl. Majlis proposition nr 210.
Med inkomstminskning å rörelse avses här ovan summan av den enligt
punkt 11 av anvisningarna till 4 § beräknade uppskattade inkomstminskningen
och ett belopp svarande mot det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.
Beträffande inkomst som avses i 2 § 1 mom. c) skall inkomstminskning
beräknas till skillnaden mellan inkomsten under det antagna jämförelseåret
och inkomsten under beskattningsåret, dock under iakttagande att
inkomstminskningen ej må beräknas till högre belopp än som erhålles vid
motsvarande tillämpning av den för beräkning av taxerad merinkomst gällande
regeln enligt 6 § sista stycket. Inkomstminskning som nu sagts skall
antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, i den mån det
ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen ej berott på sådana
förhållanden.
Med inkomst som avses i 2 § 1 mom. c) under ett antaget jämförelseår
förstås, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, medeltalet av
inkomster av motsvarande slag under förkrigsinkomståren.
Vid tillämpning av vad ovan föreskrivits skall iakttagas att, därest skattskyldig
haft inkomstminskning å en krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla
och inkomstökning å en krigskonjunkturskatt icke underkastad
förvärvskälla samt mellan dessa förvärvskällor finnes sådant samband att
avräkning dem emellan framstår såsom särskilt naturlig, sådan avräkning i
första hand bör ske, oaktat den skattskyldige även haft annan, krigskonjunkturskatt
underkastad förvärvskälla, som utvisar inkomstökning. Vid
bedömande i vad mån inkomstökning å krigskonjunkturskatt icke underkastad
förvärvskälla skall anses föreligga bör jämförelse göras mellan den
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret
beräknade inkomsten av förvärvskällan och medeltalet av motsvarande
inkomster under förkrigsinkomståren.
3. Beträffande avdrag för inkomstminskning under de beskattningsår,
1941—1945 års taxeringar till krigskonjunkturskatt avsågo, iakttages att sådant
avdrag skall medgivas från den merinkomst, som återstår sedan det
i 8 § 1 mom. omförmälda avdraget för inkomstminskning i förekommande
fall gjorts. Vid bedömande av inkomstminskningens storlek och övriga med
avdragsrätten sammanhängande frågor skola de vid nämnda taxeringar
gällande föreskrifterna äga tillämpning. Därvid märkes, att fråga kan vara
antingen örn sådan inkomstminskning, som vid 1941—1945 års taxeringar
skulle avdragas innan taxerad merinkomst av visst slag fastställdes, eller örn
sådan inkomstminskning som fick avdragas enligt 10 § i förordningarna örn
krigskonjunkturskatt för åren 1941—1945. Avdrag medgives endast i den
mån inkomstminskningen kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas
i 1 §, under iakttagande tillika att avdrag för inkomstminskning
å annan fastighet må medgivas allenast från taxerad merinkomst å samma
förvärvskälla under beskattningsåret. Vid beräkning av inkomstminskning
a viss förvärvskälla under de beskattningsår som 1942—1945 års taxeringar
avsågo må ej vid tillämpning av 8 § 2 mom. hänsyn tagas till å förvärvskällan
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
37
belöpande utjämningsavdrag. Vid bestämmande huruvida avdrag skall anses
hava utnyttjats vid tidigare års taxeringar skall bortses från det i 8 §
omförmälda avdraget å 3 000 kronor.
Inkomstminskning å annan fastighet beräknas med motsvarande tillämpning
av de för beräkning av uppskattad merinkomst å denna förvärvskälla
gällande reglerna. Emellertid skall, där jämförelseinkomsten fastställes till
högre belopp än det som motsvarar den högsta inkomsten under något av
åren 1937 och 1938, inkomstminskningen bestämmas med utgångspunkt
från den högsta av dessa inkomster. Inkomstminskning å annan fastighet
skall anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 § i den mån
den uppkommit genom att bruttointäkterna under det beskattningsår, varom
är fråga, i jämförelse med förkrigsinkomståren minskats på grund av
att uthymingsmöjligheter, som under normala förhållanden plägat vara för
handen, under beskattningsåret ej kunnat utnyttjas på grund av det av krigskonjunkturen
framkallade läget.
Avdrag som avses i denna punkt, med undantag för avdrag för inkomstminskning
å annan fastighet, tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst
av förvärvskälla, å vilken inkomstminskningen uppstått. Återstående
avdrag göres från taxerad merinkomst av rörelse och, i den mån avdraget
ej såmedelst kan fullt utnyttjas, från summan av övriga taxerade merinkomster.
till 11 §.
Restitution av skatt, som påförts provisoriskt för kostnadsutjämning, medgives
i första hand därest fondmedlen disponerats för sådana omkostnader
som skulle hava varit avdragsgilla, om i stället andra medel använts för omkostnaderna.
Dock må i fall, där kostnadsutjämningsfond ej tagits i anspråk
för täckande av omkostnader som nu avses, restitution likväl medgivas,
därest ett belopp, svarande mot de omkostnader för vilka fonden enligt sitt
ändamål kunnat disponeras, tillägges vid inkomstuppskattningen enligt denna
förordning. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl
beträffande restitution i fall, där kostnadsutjämningsfond ej avsatts men
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt det oaktat skett på grund av
bestämmelserna i 20 § andra stycket förordningarna om krigskonjunkturskatt
för åren 1942—1945.
38
Kung!. Maj:ts proposition nr 210.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
krigskonjunkturskatt för år 1946 samt avveckling av krigskonjunkturbeskattningen
och anför därvid följande.
Inledning.
Inledningsvis torde få erinras om att krigskonjunkturskatt utgått för åren
1940—1945. Den senaste förordningen i ämnet utfärdades den 8 juni 1945
(nr 294) och avsåg merinkomster under år 1944 (motsvarande räkenskapsår).
Vidare torde här få nämnas, att 1944 års allmänna skallekommitté med
skrivelse den 8 december 1944 överlämnat betänkande med förslag till förfarande
vid avveckling av krigskonjunkturbeskattningen (SOU 1944: 62).
över nämnda förslag hava efter remiss yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium
(med överlämnande av yttranden från samtliga handelskammare,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges redareförening och kooperativa
förbundet), Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga lån, centrala
krigskonjunkturskattenämnden, mellankommunala prövningsnåmnden
samt kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.
I flera av de utav kommerskollegium överlämnade yttrandena har åberopats
ett yttrande i ämnet, som avgivits av delegerade utsedda av Sveriges industriförbund,
Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och
svenska försäkringsbolags riksförbund.
Särskilda framställningar i ämnet hava vidare ingivits av Billeruds aktiebolag,
aktiebolaget Volvo och apotekarsocieteten.
Frågan om uttagande av krigskonjunkturskatt för år 1946 samt örn tidpunkten
för denna skatteforms avveckling upptogs till preliminär behandling
förliden höst vid framläggandet av förslag till förordning med särskilda
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
bestämmelser angående inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling. Jag erinrade därvid (prop. nr 376 vid
1945 års riksdag, s. 21) att bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 45 i anledning
av propositionen nr 256 med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1945 uttalat, att enligt utskottets mening krigskonjunkturbeskattningen
borde avvecklas så snart möjlighet därtill förelåge. Med
hänsyn till att krigstillståndet i Europa upphört och det kunde antagas, att
en allmän strävan komme att göra sig gällande att föra hushållningen fram
mot mera normala förhållanden, borde avvecklingen av krigskonjunkturskatten
kunna påskyndas och möjligheten av dess avveckling redan per den
31 december 1944 omprövas. Utskottet förutsatte i varje fall, att krigskonjunkturskalt
icke skulle uttagas för merinkomster, som hänförde sig till tid
efter 1945 års utgång.
Jag framhöll vidare i nyssnämnda proposition nr 376, att, när krigskonjunkturskatten
vid krigets början infördes, det förutsattes såsom naturligt
att en sådan beskattning skulle bestå så länge krigskonjunkturen varade.
Jag fann det därför svara till syftet med krigskonjunkturskatten, att jämväl
1945 års mervinster underkastades dylik skatt. Ett ytterligare skäl härför
ansåg jag vara, att det avvecklingsförfarande, vid vilket den slutliga effekten
av krigskonjunkturbeskattningen förutsatts skola framkomma, lämpligen
borde sammankopplas med en ny taxering till krigskonjunkturskatt och sålunda
icke ske i form av en justering av redan verkställda taxeringar för
merinkomster under år 1944. Emellertid borde, såsom bevillningsutskottet
uttalat, krigskonjunkturskatt icke uttagas för merinkomster som hänförde sig
till tid efter 1945 års utgång. I överensstämmelse med vad sålunda anförts
avsåge jag att senare framlägga förslag till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1946, gällande merinkomster under år 1945, jämte förslag till
avvecklingsföreskrifter. Dessa förslag komme att i huvudsak bygga pa det
betänkande i ämnet, som framlagts av 1944 ars allmänna skattekommitté.
Mina sålunda gjorda uttalanden föranledde icke någon erinran från bevillningsutskottets
(betänkande nr 63 ar 1945) eller riksdagens sida.
Jag torde i detta sammanhang jämväl få erinra örn att i årets statsverksproposition
förutsatts, att krigskonjunkturskatt skulle komma att utgå även
för år 1946 ävensom att skatten i samband med taxeringen nämnda år skulle
avvecklas genom ett avräkningsförfarande per den 31 december 1945. I
statsverkspropositionen har inkomsttiteln krigskonjunkturskatt beräknats till
ett belopp av 100 miljoner kronor, därvid hänsyn jämväl tagits till de skattebelopp
som kunde förväntas inflyta på grund av avräkningsförfarandet.
I enlighet med de i det föregående återgivna uttalandena torde förslag nu Departementsböra
framläggas för riksdagen om krigskonjunkturskatt för år 1946 samt örn c e e"''
krigskonjunkturbeskattningens avveckling. Förslag till förordning i ämnet
har utarbetats inom finansdepartementet. Detta förslag bygger på 1944 års
allmänna skattekommittés förut omnämnda betänkande, men innefattar på
flera viktiga punkter avvikelser därifrån.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
Det närmare innehållet av departementsförslaget framgår av den följande
redogörelsen. Emellertid torde jag redan i detta sammanhang få nämna, att den
föreslagna förordningen icke upptager merinkomst av skogsbruk under år
1945 såsom till krigskonjunkturskatt skattepliktig inkomst. Detta överensstämmer
med de uttalanden, som i denna del gjordes under förarbetena till
1945 års förordning om krigskonjunkturskatt. Jag anförde därvid för egen
del (prop. nr 256, s. 66) att vid utformandet av åtgärder för tryggande av
bränsleförsörjningen under bränsleåret 1945/46 även frågan om krigskonjunkturskattens
fortvaro blivit föremål för överväganden och att befrielse
från sådan skatt för merinkomst av skogsbruk under 1945 ansetts utgöra
en förutsättning för att skogsägarna skulle kunna i tillräcklig grad stimuleras
till skogsavverkningar. Med hänsyn därtill fann jag det motiverat, att i
ett eventuellt förslag till krigskonjunkturskatt för år 1946 merinkomst av
skogsbruk icke upptoges såsom till krigskonjunkturskatt skattepliktig inkomst.
Bevillningsutskottet vid 1945 års riksdag ansåg det likaledes i då rådande
läge önskvärt, att skogsägarna erhölle den stimulans till för vår bränsleförsörjning
nödiga skogsavverkningar, som ett avskaffande av krigskonjunkturskatten
för merinkomst av skogsbruk under år 1945 skulle kunna
innebära.
Jämväl i ett annat hänseende innebär förslaget en inskränkning i fråga
örn skattepliktens omfattning. Enligt förslaget skall nämligen krigskonjunkturskatt
icke utgå å merinkomst av jordbruk, som uppkommit under år 1945.
Ur fiskalisk synpunkt är denna begränsning emellertid av ringa betydelse.
Man torde nämligen med hänsyn till förhållandet mellan prisstegring och omkostnadsökning
å jordbrukets produkter sedan krigsutbrottet kunna antaga,
att merinkomst av jordbruk endast undantagsvis kommer att föreligga för år
1945. Vid sådant förhållande och då granskningen av jordbrukarnas deklarationer
för upprättande av förslag till taxering till krigskonjunkturskatt,
enligt vad erfarenheten visat, tager taxeringsmyndigheternas tid och krafter
i anspråk i en i förhållande till taxeringsutfallet oproportionerligt stor utsträckning,
har det icke synts tillräckligt motiverat att bibehålla krigskonjunkturbeskattningen
i fråga örn inkomst av jordbruk.
Tillgångarnas värdering.
1. Efterkrigsprisnivån.
Kommittén. Kommittén har framhållit, att en av huvudprinciperna för
det planerade avräkningsförfarandet vore att de reserver, som skapats under
kriget, skulle tagas till beskattning genom att lagerökningar uppräknades till
efterkrigspris (E-pris). E-priset komme därför att bliva av avgörande betydelse
icke endast för avräkningsförfarandets resultat ur statsfinansiell synpunkt
utan även och kanske framför allt för de skattskyldiga, vilka enligt
denna beräkningsgrund åsamkat sig skatteskuld till staten. Kommittén hade
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
41
utgått från att såsom grund för beräkningen av E-pris skulle läggas den allmänna
prisnivå, som kunde antagas bliva gällande sedan förhållandena efter
krigets upphörande stabiliserat sig.
Kommittén har vidare anfört:
Vid några tidigare tillfällen har prisutvecklingen före och under kriget varit
under diskussion i samband med skattelagstiftning. Sålunda ansågs vid
lagstiftningen om krigskonjunkturskatt för år 1941 den för överpris och merkostnad
enligt 1940 års förordning stadgade spärrgränsen av en och en tredjedel
gånger det pris, som den tillgång avdraget avsåg, kunde anses hava betingat
vid utgången av augusti 1939, skäligen böra sänkas till en och en fjärdedel
gånger detta pris; detta med hänsyn till den tendens prisutvecklingen
visat beträffande de tillgångar, som huvudsakligen berördes av detta avdrag,
nämligen fartyg. I förordningen den 12 juni 1942 om rätt att vid taxering till
kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag för avsättning till investeringsfond bestämdes storleken av den
avdragsgilla avsättningen till fond för ersättande av förkrigslager till »ett belopp
motsvarande minskning av dold reserv i varulager i samband med lagerminskning
från utgången av det beskattningsår, som gick till ända närmast
före den 1 september 1939, till utgången av det beskattningsår, taxeringen
avser, med tillägg av 20 procent av den beräknade anskaffningskostnaden
vid förstnämnda tidpunkt''för det därefter avgångna lagret...» Man
utgick härvid tydligen från att prisnivån efter krigets upphörande skulle
komma att ligga 20 procent över förkrigsprisnivån.
Sedan kommittén vidare erinrat örn de synpunkter angående penningpolitikens
inriktning efter kriget, som framlagts i propositionen nr 252 vid 1944
års riksdag angående fortsatt befrielse från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m., har kommittén uttalat, att vid bestämmandet
av E-prisnivån stor försiktighet tydligen måste iakttagas. Om den prisnivå,
som skulle ligga till grund för avräkningsförfarandet, komme att ligga för
högt, kunde konsekvenserna bliva olyckliga, bl. a. med hänsyn till beskattningsmyndigheternas
arbete. Å andra sidan finge siffran icke sättas så lågt,
att de skattskyldiga, som i huvudsak berördes därav, nämligen de, vilka i
större utsträckning begagnat sig av möjligheterna att uppskjuta krigskonjunkturbeskattningen,
favoriserades framför de skattskyldiga, som redan erlagt
skatten. Kommittén hade för sin del funnit skäligt räkna med en E-prisnivå
motsvarande 125 procent av förkrigstidens prisnivå eller rättare av prisnivån
i december 1938 (eller i augusti 1939).
Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser bär understrukit svårigheten
att vid tidpunkten för remissvarens avgivande (februari 1945) med någon
grad av säkerhet uttala sig örn prisnivån efter kriget.
Sålunda har statskontoret anfört:
1 betraktande av den labilitet, som för närvarande torde vara utmärkande
för det allmänna löneläget, och de återverkningar, som mera betydande lönerubbningar
i samband med förestående avtalsuppgörelser kunna erhålla å
efterkrigspriserna synes frågan örn efterkrigsprisnivåns lämpliga avvägning
knappast kunna på nuvarande stadium tillfredsställande besvaras.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Riksräkenskapsverket har funnit tvivelaktigt örn det vore möjligt att med
större grad av säkerhet beräkna efterkrigsprisnivån. Denna konstruktion
syntes dock vara nödvändig. Ur fiskalisk synpunkt syntes förslaget icke föranleda
anmärkning. — Ur rättvisesynpunkt kunde ej ställas krav på exakt
avvägning; hela förfarandet måste bliva summariskt.
Ett antal remissinstanser har förordat den av kommittén föreslagna procentsatsen.
Sålunda har centrala krigskonjunkturskattenämnden uttalat, att varje antecipativt
fastställande av efterkrigspriset givetvis kunde komma att medföra
verkningar, som i den mån den verkliga prisnivån efter kriget komme
att avvika från den på förhand antagna, kunde framstå som orättvisa. Denna
olägenhet torde emellertid komma att uppvägas av de gynnsamma återverkningar,
som krigskonjunkturbeskattningens omedelbara avveckling skulle
medföra för näringslivet. Nämnden hade icke funnit skäl till erinringar
mot den av kommittén föreslagna procentsatsen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:
Visserligen kan beräkning av efterkrigsprisnivån till 125 procent av förkrigstidens
prisnivå just för närvarande te sig mera tvivelaktig än som under
1944 var förhållandet. Länsstyrelsen syftar på den återverkan på en blivande
stabiliserad prisnivå som kan bliva en följd av lönerörelserna på arbetsmarknaden
och senaste räntesänkningen. Men de förskjutningar, som härav
föranledas, låta sig icke nu överblickas. Länsstyrelsen anser icke
möjligt att uppskjuta avgörandet örn grunderna för avvecklingen ännu ett
år för att behålla möjligheten till justering av efterkrigsprisnivån. Dennas
beräknade läge torde väl svara mot vad som nu synes rimligt och till sina
konsekvenser rättvist.
Kommerskollegium samt flertalet av de hörda näringsorganisationerna hava
ansett, att den av kommittén antagna prisnivån efter kriget vöre för hög.
Sålunda har kommerskollegium anfört:
Kollegium hyser starka betänkligheter emot att fixera den tänkta prisnivån
vid 125 procent. Det må erinras om att vid avsättning till investeringsfond
enligt förordningen den 12 juni 1942 (nr 371) anskaffningskostnaden
från förkrigstiden far ökas med 20 procent och att det s. k. utjämningsavdraget,
som ju i viss mån är avsett att vara en mätare på penningvärdets
försämring, uppgår till 15 procent. Kollegium finner, att båda dessa procentberäkningar
ge en anvisning örn att siffran 25 är bestämd i högsta laget
och att man i första hand borde överväga att fixera prishöjningen vid samma
siffra som utjämningsavdraget eller 15 procent och i varje fall icke över
20 procent.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. hava särskilt understrukit,
att örn efterkrigsprisnivån sattes för högt icke önskvärda verkningar kunde
befaras å prisbildningen. Delegerade hava hl. a. framhållit:
Om företagen föranledas att räkna med ett värde i sina lagertillgångar
efter denna prisnivå och att verkställa amorteringar å nyanskaffade tillgångar
för stadigvarande bruk under hänsynstagande till denna högre prisnivå,
torde detta icke kunna undgå att försvåra realiserandet av en sådan de låga
prisernas politik, för vilken såväl statsmakterna som näringsföretagen åda
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
galagt livligt intresse och vars genomförande torde vara av grundläggande
betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Vidare bör bemärkas, att de företag,
vilkas rörelse mest gynnats av krigskonjunkturen och som förty hårdast
komma att drabbas av den slutliga krigskonjunkturskatten, regelmässigt
tillhöra de mest konjunkturkänsliga näringsgrenarna. Det må i detta
hänseende vara tillräckligt att erinra örn rederier och varv. De ha därför
också att vänta de hårdaste påfrestningarna vid en inträffande depression.
Det kan under sådana förhållanden icke vara välbetänkt att vid tidpunkten
för omställningen till fredsförhållanden belasta just dessa företag med en
sådan skattebörda, att deras motståndskraft försvagas. De här berörda omständigheterna
synas oss vara av sådan betydelse att en sänkning av det föreslagna
efterkrigspriset icke borde väcka betänkligheter, detta desto mindre
som genom särskilda spärregler garantier skapats för att en dylik sänkning
icke skall kunna utnyttjas av enskilda företag för icke avsedd skattelindring.
Fullmäktige i riksbanken och kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
hava slutligen i sina yttranden understrukit vikten av, att den prisnivå,
som lädes till grund för avräkningsförfarandet, så nära som möjligt
anslöte sig till den verkliga nivån vid den tidpunkt, då den slutliga avräkningen
ägde rum. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har sålunda
bl. a. anfört:
Det indextal för prisnivån, som skall läggas till grund för avräkningsförfarandet
bör givetvis i princip bestämmas på grundval av det bästa omdöme,
som kan göras rörande den framtida faktiska prisutvecklingen. Med den syn
på konjunkturutvecklingen efter kriget, som kommissionen har, bör man vid
bestämmandet av detta indextal dock icke söka förutsäga prisläget vid ett
framtida »normalt» eller »stabiliserat» konjunkturläge, vilket Iramstar som
en mer och mer orimlig uppgift, utan anknyta det normerande indextalet till
en prognos av det prisläge, som kan väntas inträda, när efter avspärrningens
upphävande samt frakt- och försäkringskostnadernas nedgång den nu rådande
extraordinära knappheten på importerade råvaror blivit hävd och 1mportprisema
sjunkit.
Kommitténs förslag till bestämmande av den beräknade efterkrigspris- Departementsnivå,
som skall läggas till grund för avräkningsförfarandet — alltså det s. k. chefenE-priset
— utgår närmast från diskussionsläget för något år sedan. Detsamma
gäller de över förslaget avgivna remissyttrandena. Den tid som förflutit
efter vapenstilleståndet i Europa har emellertid vidgat vara erfarenheter
rörande pristendensema. En omprövning av frågan örn den lämpliga E-prisnivån
med stöd av utvecklingen under det gångna året synes därför påkallad.
Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har i sitt remissyttrande
framhållit, att man vid fastställandet av E-prisnivän givetvis borde utgå
från det bästa omdöme som kunde ges rörande den framtida faktiska prisutvecklingen
men att man därvid icke borde söka förutsäga prisläget vid ett
framtida »normalt» eller »stabiliserat» konjunkturläge, vilket framstår som
en mer och mer orimlig uppgift, utan anknyta del normerande indextalet
till en prognos av det prisläge, som kan väntas inträda när efter avspärrningens
upphävande samt frakt- och försäkringskostnadernas nedgång den
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
rådande extraordinära knappheten på importerade råvaror blivit hävd och
importpriserna sjunkit. Jag kan ansluta mig till vad kommissionen sålunda
uttalat. När det gäller att från denna utgångspunkt bilda sig en mening
om det lämpliga E-priset, har man tidigare utgått ifrån att priserna
på de stora varumarknaderna efter krigets slut skulle i huvudsak stabiliseras,
att en tillfredsställande råvaru- och bränsletillförsel skulle upphäva
knapphetsprisstegringen samt att frigörandet av tonnage från användning i
krigföringen skulle leda till ett kraftigt fraktfall. Dessutom har man räknat
med att lönenivån skulle kvarstå i huvudsak oförändrad. Utvecklingen efter
vapenstilleståndet har endast delvis gått i den sålunda antagna riktningen.
Lönerörelser och från kristiden kvardröjande inflatoriska tendenser ha givit
upphov till fortsatta prisstegringar utom landet på våra viktigaste exportoch
importmarknader. Den mycket starka varubrist, som råder i flertalet
länder i Europa och som förhindrat en snabbare ökning av tillgången på
viktigare varor inom landet, har vidare medfört, alt den väntade prissänkningen
till följd av ökad tillförsel icke heller ännu kommit till stånd. Svårigheterna
att nå upp till en ens tillnärmelsevis tillfredsställande import av
bränslen äro väl kända; deras återverkningar på den inhemska prissituationen,
där nödvändigheten att använda ersättningsbränslen i stor utsträckning
kvarstår, äro uppenbara. På fraktmarknaden är otvivelaktigt ett icke
obetydligt Iraktfall att emotse, sedan den enhetliga kontrollen över tonnaget
numera upphävts. Man har emellertid att räkna med internationella strävanden
att mildra och begränsa detta fraktfall till skydd för det i fartygsbyggen
nedlagda kapitalet. Det är därför för tidigt att säga, örn fraktreduktionerna
kunna bliva av sadan omfattning, att de i högre grad komma att
påverka den inhemska prissituationen. Slutligen har löneutvecklingen inom
landet blivit i viss mån annorlunda än man tidigare räknat med, i det att
successiva lönejusteringar, i första hand för sämre ställda grupper, fört
den genomsnittliga lönenivån tillbaka till eller över krigstidens realläge. Därmed
har själva basen för ett kommande prisfall kommit att läggas på en
högre nivå än förut beräknats.
Den allmänna prisnivån kan för närvarande grovt sett sägas ligga cirka
50 procent över förkrigsnivån. Beaktar man här förut angivna förhållanden,
vilka tillsammans äro ägnade att väsentligt reducera möjligheterna till mera
allmänna prisreduktioner under de närmaste efterkrigsåren, kan man knappast
motivera att E-prisnivan sättes lägre än 40 procent över förkrigsnivån.
En reduktion av efterkrigsprisemas genomsnittsläge under den här antagna
E-prisnivan kan knappast tänkas komma till stånd annat än som resultat
av en internationell depression. Ehuru givetvis risker föreligga för att efterkrigskonjunkturen
förr eller senare kommer att brytas, talar dock sannolikheten
för att strävanden från olika länders sida att förebygga en omfattande
arbetslöshet komma att medföra, att denna brytning icke får karaktären
av en allmän och djupgående depression.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
45
2. Värdering ao tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse.
Kommittén. Kommittén har i sitt betänkande föreslagit, att den del av
vid beskattningsårets utgång befintligt lager, som motsvarade förkrigslagret,
alltjämt finge nedskrivas till förkrigspris under det att den ökning av inneliggande
lager, som kunde hava inträtt efter sista förkrigsinkomstårets utgång,
regelmässigt skulle beräknas till efterkrigspris. Skulle emellertid anskaffningskostnaden
för vissa lagertillgångar vid avräkningstillfället icke
uppgå till efterkrigspris, borde lagerökningen i denna del få upptagas till
den lägre, verkliga anskaffningskostnaden. Skulle däremot i visst fall prisstegringen
vara större än det beräknade efterkrigspriset, borde med den angivna
utgångspunkten hänsyn därtill icke tagas.
Enligt kommitténs förslag skulle vidare, örn skattskyldig visade att före
taxeringens avslutande varor av visst slag måst utförsäljas till genomsnittligt
lägre nettoförsäljningspris än det nyss angivna, det lägre försäljningsvärdet
vid avräkningen gälla för både den försålda kvantiteten och för inneliggande
varor av liknande kvalitet. Analoga regler borde tillämpas för råvaror
och material av det slag, som kommit till användning i försålda varor.
Denna reduktionsregel borde dock ej gälla i den mån försäljningspriset
uppenbarligen understigit vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.
Om ett företag under kriget utvidgat sin rörelse och av denna anledning
-enligt av den skattskyldige presterad bevisning behövde större normallager
än som vid utgången av sista förkrigsinkomståret ansetts vara nödvändigt för
driften, finge enligt förslaget jämväl sådan lagerökning värderas till förkrigspris.
Den lagerökning, som motsvarade ökning av normallager under
angivna förhållanden, skulle då icke behöva värderas lika högt som lagerökning
i övrigt. Givetvis hade för nedskrivning av den lagerökning, varom
här vore fråga, använts icke krigskonjunkturbeskattade vinstmedel och företaget
kunde dessutom vid tidigare taxeringar till krigskonjunkturskatt
hava kommit i åtnjutande av avdrag för naturlig utveckling, men kommittén
funne likväl billighetsskäl tala för att i vissa fall ett avsteg gjordes från
principen att alla under kriget uppkomna vinster skulle beskattas. Ett strängt
fasthållande vid nämnda princip syntes nämligen i nu berörda fall medföra,
-att skattskyldig kunde komma i sämre läge än om krigsförhållandena icke
förelegat, trots att han kunde hava erhållit avdrag för naturlig utveckling.
Om t. ex. ett företag, som före kriget arbetat med ett lager till värde av
200 000 kronor, vore statt i utveckling, öppnade filialer etc., kunde vid avräkningstillfället
ett lager till ett värde av 300 000 kronor vara nödvändigt
för att företaget skulle kunna arbeta. För ett företag däremot, som utbyggts
t. ex. för ett speciellt ändamål under kriget, skulle de vanliga reglerna gälla.
Vid tillämpningen av nu föreslagna särskilda medgivande syntes dock lagerökningen
i fråga aldrig böra få nedskrivas lägre än till förkrigspris, för
så vitt sådan längre gående nedskrivning icke vore enligt därom gällande
bestämmelser på grund av prisfall e. d. medgiven jämväl för annat slag av
''lagerökning.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
Kommittén har ansett sig böra framlägga förslag örn särskilda regler till
förebyggande av att skattskyldig före avräkningens verkställande inköpte särskilt
stora lager uteslutande i syfte alt därigenom bereda sig fördelar vid
slutavräkningen. Kommittén har därvid föreslagit, att det efterkrigslager, som
skulle få nedskrivas till elterkrigspris, aldrig skulle få vara större än lagret
per den 31 december 1943. Överskjutande lager skulle då i regel upptagas till
anskaffningskostnaden. Undantag finge dock rimligtvis göras för sådana
företag, vilka på föranledande av myndighet ökat sina lager; i dylika fall
har kommittén ansett, att nedskrivning borde medgivas till vad som visas
vara eller kunde antagas bliva genomsnittligt nettoförsäljningspris, därest
detta vore lägre än den verkliga anskaffningskostnaden. Likaledes borde gälla
att örn det före taxeringens avslutande visades, att anskaffningskostnaden
sjunkit i förhållade till den verkliga, detta lägre värde borde tillämpas.
Därest man i fråga om avräkningen stadgade, att det förkrigslager, som
hänförde sig till sista förkrigsinkomstårets utgång, alltjämt finge värderas
efter de principer och den prisnivå, som tillämpades före kriget, förhindrades
tydligtvis att den fiktiva värdeökning, som uppstått å detta lager genom penningvärdets
fall, bleve föremål för beskattning. Förelåge minskning av förkrigslagret,
bleve däremot särskilda bestämmelser erforderliga, örn lagret
minskades under förkrigslagrets kvantitet, borde sålunda visst avdrag erhållas
vid beräkningen av återstående inkomst. Detta avdrag borde motsvara
det belopp, varmed lagerminskningen, värderad efter efterkrigspris, överstege
lagerminskningens värde enligt förkrigspriset. I det fall kontraherad
vara finge räknas såsom levererad, måste tydligtvis detta avdrag i motsvarande
mån reduceras.
Enligt kommitténs förmenande måste särskild uppmärksamhet ägnas det
fall, då i lagret vid avräkningstillfället inginge s. k. surrogatvaror i större
eller mindre utsträckning. Härvidlag kunde bliva nödvändigt att beträffande
efterkrigslager av surrogatvaror medgiva en omvärdering enligt särskilda
regler. Det borde i detta sammanhang erinras om, att företag kunde hava
inneliggande lager av kol av sådan beskaffenhet, att den måste betraktas som
surrogatvara. örn skattskyldig gjorde gällande och sannolikt, att en varas
värde efter kriget komme att avsevärt nedgå, skulle hänsyn härtill tagas vid
värdets åsättar.de. Sådana omständigheter kunde tydligtvis även föreligga
att något värde över huvud taget icke kunde åsättas.
I nära anslutning härtill borde beaktas de förhållanden, som gällde beträffande
lager av bränsle. Medan industrin före kriget tillgodosett sitt
bränslebehov i huvudsak med kol, hade det därefter inträdda läget å bränslemarknaden
i allt större omfattning medfört, att behovet i fråga måste tillgodoses
medelst ved eller torv. Härigenom hade emellertid kvantiteterna av
erforderligt bränsleförråd kommit att väsentligt utökas, enär värmevärdet å
kol vore betydligt högre än å torv och ved. För ernående av samma värmeeffekt
som medelst 1 ton kol av nuvarande kvalitet torde sålunda erfordras
i runt tal 21/2 ton torv eller 6V2 kbm ved. Vid bedömande av storleken av
normallager bränsle syntes erforderligt att taga hänsyn härtill. Detta skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
47
enklast kunna ske genom att man vid bedömande av normallager av bränsle
utginge från värmeenheter i stället för från andra beräkningsgrunder. I detta
sammanhang borde observeras, att åtskilliga industrier vore i besittning av
kollager, som väl tillhörde dem men som vore under beslag och förty icke
finge utnyttjas. Med avseende å dylika lager vore dock att märka, att desamma
kunnat av ägaren utnyttjas för nedskrivning av vinsterna under
krigskonjunkturskatteåren samt att denne vid en återgång till fredsförhållanden
kunde antagas återfå dispositionsrätten till lagret. I den mån ett dylikt
beslagtaget parti inbegrepes i den bränslekvantitet, som utgjorde normallagret,
uppkomme inga särskilda svårigheter; även den beslagtagna kvantiteten
finge då värderas i enlighet med normallagervärderingsprincipen. Folie däremot
det beslagtagna partiet så att säga utanför det eljest redovisade normallagret
torde väl näppeligen kunna ifrågasättas ett dylikt, ur den skattskyldiges
synpunkt gynnsammare bedömande. Däremot borde givetvis beaktas den
eventuella förlustrisk, som kunde för den skaltskyldige uppkomma därigenom
att han på grund av beslaget förhindrades att avveckla den överskjutande
kvantiteten innan priset å densamma eventuellt sjunkit under det
antagna efterkrigspriset.
Kommittén har vidare ifrågasatt, huruvida icke undantag från de föreslagna
reglernas tillämpning borde göras beträffande sådana rörelseidkare,
vilka på beställning utförde arbeten. Kommittén hade jämväl övervägt, huruvida
någon allmän regel lämpligen kunde meddelas beträffande dylika fall.
Emellertid mötte här i regel betydande svårigheter att så att säga individualisera
de tillgångar, som anskaffats eller bearbetats just för en viss beställares
räkning. Så länge detta icke vöre fallet funnes återigen intet utrymme för
en specialregel. Kommittén hade för den skull funnit lämpligast att begränsa
en regel av åsyftat slag till den speciella rörelse, för vilken densamma hade
sin största och egentliga betydelse, nämligen till varvsindustrin och beträffande
vid denna industri tillverkade fartyg.
Kommittén har framhållit, att enligt hittills gällande regler möjlighet förelegat
att nedskriva material m. m. som nedlagts å beställda fartyg, till förkrigspris
eller, i den mån lagerökning icke förelåge, därunder. Då emellertid
icke varvet utan beställaren stöde risken för ett inträdande prisfall, kunde
synas, som örn i förevarande fall de nedlagda kostnaderna borde upptagas
lill sitt verkliga värde; desamma motsvarade ju en fordran hos beställaren.
Att sedan i speciella fall denna fordran kunde anses mindre värd än dess
nominella värde inverkade icke å det sagda och vore för övrigt något, som
gällde alla fordringar. Såsom nedlagda kostnader torde få anses icke enbart
kostnader för sådant material, som kommit till användning vid fartygsbygget,
utan även kostnader för sådant material, som speciellt anskaffats för beställningen.
Kommittén har i delta sammanhang understrukit, att det givetvis vore
rikligt, att varvsindustrin hade kontrakt å de beställda fartygen, vilka kontrakt
enligt sitt innehåll säkerställde varven i händelse av prisfall och överflyttade
risken därav å beställaren. Emellertid hade häremot invänts, att
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
erfarenheterna från depressionstiden efter föregående världskrig utvisade,
att dylika kontrakt icke kunde tillerkännas alltför stort värde. Under föregående
depressionsperiod annullerades nämligen de tecknade kontrakten i
stor utsträckning — och detta även i fall, då beställarna utgjordes av stora
rederier -—- och varven drabbades därigenom synnerligen starkt av prisfallet,
särskilt som det anskaffade materialet i regel icke kunde oförändrat användas
för andra arbeten än de en gång avtalade. Någon möjlighet för varven att
inleda processer för att ernå ersättning för kontraktsbrotten förelåge praktiskt
taget icke; en sådan åtgärd hade endast inneburit ett fullständigt brytande av
förbindelserna med deras kunder. Örn dessa erfarenheter från tiden efter
föregående världskrig kunde befaras komma att nu upprepas, vore föga
skäligt att beträffande leverantörer av beställda fartyg uppställa någon särskild
värderingsregel. Det torde dock kunna påstås, att förhållandena för
närvarande i väsentlig grad avveke från vad händelsen var under nyssberörda
tidigare depressionstid. Detta berodde icke minst på att företagen nu
på ett helt annat sätt än tidigare konsoliderat sin ekonomiska ställning samt
att riskerna för annullerandet av ingångna kontrakt därigenom väsentligt
förminskats.
Vid sådant förhållande syntes det enligt kommittén riktigast, att i huvudsak
bortse från erfarenheterna från föregående efterkrigstid samt i stället
fasthålla vid uppfattningen, att en mindre gynnsam värderingsmetod borde
gälla för leverantörer av fartyg, vilka genom kontrakt tryggats mot prisfallsrisk.
För att emellertid lämna möjligheten öppen att beakta alla på frågan
inverkande omständigheter syntes bestämmelsen i fråga lämpligen böra avfattas
sålunda, att de ifrågakommande kostnaderna ej finge upptagas till
lägre belopp än som kunde beräknas därå belöpa av den likvid, som kunde
antagas inflyta i anledning av beställningen.
Kommittén har i sitt betänkande utgått från, att i lager finge inräknas
allenast sådana varor, vartill äganderätten övergått å rörelseidkaren. Kontraherade
varor borde sålunda i regel vid avräkningen icke få upptagas såsom
inneliggande varor och å kontrakten gjorda nedskrivningar måste alltså nu
förekomma till beskattning. Emellertid hade nedskrivningar ägt rum å kontraherade
varor enligt andra metoder, framför allt för antagen kontraktsrisk.
Vid avräkningsförfarandet borde som regel avdrag för dylika nedskrivningar
icke heller medgivas. Emellertid vore givet, att särskilt inom vissa rörelsegrenar
en kontraktsrisk kunde föreligga även vid avräkningstillfället. Möjligheten
att taga hänsyn härtill syntes böra hållas öppen på det sätt, att
avdrag för nedskrivning skulle kunna ske i den mån den skattskyldige visade,
att på grund av förhållandena verklig risk vore förenad med de beställda
varorna.
Speciell hänsyn borde enligt kommitténs mening jämväl tagas till det fall,
då skattskyldig under krigsåren minskat sitt lager utan att kunna ersätta
detsamma. För att sådan skattskyldig icke skulle komma i sämre ställning
än skattskyldig, som haft möjlighet att efter hand förnya sitt lager, syntes
vara skäligt att tillåta nedskrivning av kontraherad vara till förkrigspris,
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
49
i den mån den kontraherade varans förkrigsvärde folie inom ramen för förkrigslagrets
motsvarande värde.
Remissyttrandena. Mot kommitténs förslag att den ökning av inneliggande
lager, som kunde befinnas hava inträtt vid jämförelse med
lagerbehållningen vid sista förkrigsinkomstårets slut, skulle upptagas till
högre värde än lagret i övrigt, hava remissinstanserna i huvudsak icke haft
något att erinra.
Länsstyrelsen i Uppsala län och handelskammaren i Göteborg hava emellertid
framhållit, att de föreslagna reglerna örn lagervärdering måste avse
företagets hela lager och sålunda icke finge tillämpas å olika varor eller varugrupper
var för sig.
Däremot hava delade meningar kommit till uttryck i remissyttrandena angående
kommitténs förslag att företag, som under kriget ökat sin kapacitet,
skulle få nedvärdera den av kapacitetsutvidgningen
betingade ökningen av företagets normala lager till
förkrigspris.
Mot en dylik uppmjukning av värderingsreglerna hava flertalet länsstyrelser
ävensom centrala krigskonjunkturskattenämnden (majoriteten inom
nämnden) uttalat sig.
Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län anfört:
Länsstyrelsen anser den föreslagna principen felaktig. Kommittén har visserligen
motiverat denna bestämmelse med att vederbörande företag i annat
fall skulle komma i sämre ställning, än om krigsförhållanden icke förelegat.
Häremot må invändas, att dessa företag skulle komma i en bättre ställning
än de, som komma att utvidga sin rörelse efter krigets slut. Ökningen av
normallagret har anskaffats till priser, som i regel ligga betydligt högre än
såväl förkrigs- som efterkrigspriser, och det torde därför vara fullt tillräckligt,
att denna ökning får nedskrivas till efterkrigspris. Det torde dessutom
icke heller vara principiellt riktigt, att krigskonjunkturbetonade merinkomster
få användas för nedskrivning av lagerökning. Detta framgår även vid
jämförelse med andra tillgångar, som ökat under kriget, t. ex. byggnader,
inventarier m. m., för vilka enligt kommitténs förslag överprisavdrag kan
medgivas endast ned till det beräknade efterkrigspriset. Dessutom skulle en
orättvisa uppstå gentemot de företag, som startat under kriget, ty för dessa
har kommittén icke ansett, att någon del av lagret skulle få upptagas till
lägre värde än efterkrigspris. Ifrågavarande av kommittén framlagda förslag
torde, med hänsyn till svårigheten att fastställa normallagrets storlek,
komma alt förorsaka ett mycket stort antal tvister.
Centrala krigskonjunkturskattenämnden har anfört:
Kommittén har motiverat avsteget från huvudprincipen för värdering av
ökning av varulager med att företag, som utvidgat sin rörelse, kräver större
lager och att nämnda företag skulle komma i sämre läge än örn krigsförhållandena
icke förelegat för det fall icke normal lagerökning finge nedskrivas
till förkrigspris. Kommitténs ståndpunkt härvidlag synes emellertid stå
i strid mot krigskonjunkturskattens principiella grunder. Som stöd för denna
uppfattning åberopas följande av juris doktor C. W. U. Kuylenstierna
gjorda uttalande, återgivet i Kungl. Maj:ts proposition örn krigskonjunk
Bihang
lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 210. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
turskatt för år 1940 (bilaga 2 s. 23): »Om åter lagret enligt en kombinerad
kvantitativ och kvalitativ beräkningsgrund ökas, innebär detta givetvis att
penningar, som vid bibehållande av rörelsen i oförändrad omfattning kunnat
uttagas ur rörelsen och användas för konsumtion, i stället användas för nyanskaffning
av varor och ökning av varulagret. Vore penningvärdet oförändrat,
skulle lagret få nedskrivas till förkrigsnivå enligt den värderingsgrund
som tillämpas för denna. Förutsältes det att ett lägre penningvärde
kommer att vara rådande vid beskattningsårets utgång och att, såsom ovan
antagits, detta penningvärde kommer att bibehållas efter krigets slut finnes
intet skäl, varför nedskrivning skulle få ske till det belopp i kronor, till
vilket lagret vid oförändrat penningvärde skulle fått nedskrivas, utan bör
nämnda kronbelopp ökas med tillämpning av index för penningvärdets fall.»
En värdering efter index för lagerökning genomfördes visserligen icke då,
beroende på att det antogs att penningvärdet vid krigets slut icke avsevärt
skulle komma att skilja sig från penningvärdet före krigsutbrottet, men
detta förhållande ändrar icke grundtanken i ovan återgivna uttalande. Värderingsbestämmelserna
vid krigskonjunkturbeskattningen ha också genomgående
utformats så att längre gående nedskrivning varit tillåten när fråga
varit örn ersättningsanskaffning än när nyanskaffning förelegat. Nämnden
anser sålunda ifrågavarande bestämmelse principiellt felaktig. Även ur praktisk
synpunkt inger den föreslagna regeln betänkligheter därigenom att det
torde vara mycket svårt att i det enskilda fallet fastställa normallagrets rätta
storlek. Om kommitténs förslag skulle genomföras, torde följden därför bliva,
att en mängd svårlösta skattetvister skulle uppstå.
Länsstyrelserna i Jönköpings län och Örebro län hava särskilt understrukit
svårigheterna att i praktiken tillämpa den föreslagna regeln.
De hörda näring sorganisationerna hava genomgående icke haft något att
erinra mot den föreslagna regeln i princip men hava allmänt funnit de av
kommittén föreslagna kraven på bevisning för erhållande av den lägre värderingen
av »normallagret» alltför rigorösa.
Sålunda har Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare uttalat,
att »normallagret» borde beräknas i proportion till produktions- respektive
omsättningsökning.
Handelskammaren i Göteborg har anfört, att enkel sannolikhetsbevisning
borde vara tillfyllest för erhållande av rätt till nedskrivning av normal lagerökning
till förkrigspris. Handelskammaren har därjämte framhållit att även
lagerökning, som uppkommit på grund av kriget, borde få värderas till
förkrigspris.
Sistnämnda synpunkt har jämväl framförts av handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län.
Några remissinstanser hava framhållit betydelsen av den föreslagna uppmjukningen
av värderingsbestämmelserna för nystartade företag.
Sveriges köpmannaförbund har sålunda anfört:
Inom handeln förekommer regelmässigt en viss omsättning av rörelser.
Varje ar avga och tillkomma ett icke obetydligt antal rörelser. De nystartade
rörelserna äro oftast svagast i ekonomiskt hänseende, ty de ha ju icke
hunnit skapa några reserver. Risken för att dessa rörelser skola stupa vid
ett häftigt prisfall är därför stor, särskilt örn deras likviditet hårt beskäres
genom en konfiskatorisk beskattning. Å andra sidan är det uppenbart, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
51
ett undandöljande av krigsvinster genom nedskrivning av lagerökning icke
bör få ske.
Mellankommunala prövningsnämnden har för sin del framhållit, att avsteg
från huvudregeln angående varulagrets värdering endast syntes tillrådlig
i de fall företag nystartats under kriget eller företag utvidgats i sådan
omfattning att de vore att likställa med nystartade företag.
Slutligen har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört, att sådana skattskyldiga,
som utvidgat sin rörelse, borde äga rätt att öka sin dolda förkrigsreserv.
De remissinstanser, som uttalat sig angående den av kommittén föreslagna
bestämmelsen till förebyggande av att skattskyldiga före avräkningens
verkställande inköpa särskilt stora lager i
syfte att bereda sig fördelar vid slutavräkningen, hava
funnit denna bestämmelse alltför rigorös eller ock överflödig.
Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län anfört, att den senaste tidens
importsvårigheter torde föranlett en till synes relativt stor lageranskaffning,
vilken i många fall vore att bedöma som en fullt lojal strävan
att utnyttja de tillfällen, som sporadiskt yppat sig. Länsstyrelsen ifrågasatte
därför om icke den föreslagna kategoriska spärrföreskriften borde ersättas
av en mera allmänt hållen, som medgåve beaktande av förhållandena i varje
särskilt fall.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att förutsättningen för den föreslagna
bestämmelsens tillämpning borde vara, att ökningen av förkrigslagret
överstege vad som kunde anses normalt inom branschen och för rörelsen
i fråga samt att ökningen icke föranlelts av föreskrift av statlig mynrighet.
Kommerskollegium, centrala krigskonjunkturskattenämnden och de hörda
näringsorganisationerna hava ansett den föreslagna bestämmelsen alltför rigorös.
Några remissinstanser hava föreslagit, att lagerökning skall värderas
till anskaffningspris jämväl i de fall staten
garanterat utförsäljningspriset för viss vara.
Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda framhållit:
Länsstyrelsen vill ifrågasätta om den lagerökning, som består av varor,
vilkas priser äro statsgaranterade, skall få värderas till efterkrigspris. För
dessa varor föreligger ingen risk och det synes därför vara motiverat, att
lagerökningen i sådant fall skall värderas till det av staten garanterade priset.
Det torde visserligen stöta på svårigheter alt fastställa huru stor del
av företagets hela lagerökning, som är att hänföra till sådana prisgaranterade
varor. Emellertid torde det här i regel bli fråga örn firmor, såsom vedfirmor,
spannmålsfirmor, kvarnar och dylika, där dessa svårigheter kunna
bemästras på grund av dessa företags ensartade karaktär.
Mellankommunala prövningsnämnden har framhållit liknande synpunkter.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
Kommitténs förslag att ifall av lagerminskning avdrag
vid inkomstuppskattningen skulle medgivas med 25
procent av lager minskningen i förkrigspris räknat, har i stort
sett lämnats utan erinran av remissinstanserna. Emellertid hava länsstyrelsen
i Blekinge län och handelskammaren i örebro och Västmanlands län ansett,
att större avdrag borde medgivas, därest det verkliga återanskaffningspriset
överstege 25 procent av förkrigspriset.
Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit behovet av bestämmelser angående
värderingen av surrogat- och ersätt ningsvaror.
Länsstyrelsen har därvid anfört:
Ett stort antal av de nu befintliga konsumtionsvarorna äro mer eller mindre
att anse såsom ersättningsvaror. Hit höra t. ex. kläder, tyger, skor, klädda
möbler, konserver m. m. Därtill kommer, att ett stort antal råvaror och halvfabrikat
också äro att anse såsom surrogat- eller ersättningsvaror. Om sålunda
avveckling sker, innan dessa varor försvunnit ur marknaden, bör —
för att en någorlunda rättvis taxering skall vinnas — tillses, att dessa varor
bli värderade lika, inte bara inom länet utan för landet i dess helhet. Det
torde därför vara nödvändigt att särskilda värderingsregler fastställas för
olika varugrupper, vilket lämpligast torde kunna ske genom centrala krigskonjunkturskattenämndens
försorg.
Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelserna i Jönköpings och
Älvsborgs län.
Även kooperativa förbundet har ansett, att det borde ankomma på centrala
krigskonjunkturskattenämnden att föreslå normer för värdering av surrogatoch
ersättningsvaror. Förbundet har sålunda anfört:
Värdering av ersättningsvaror och rena surrogatvaror är en svår och ömtålig
sak.^ Enligt styrelsens mening böra de senare som regel icke alls upptagas
i något värde, och varor med av kristiden föranledda inblandningar
respektive andra kvalitetsförsämringar böra få kraftigt nedvärderas. Som
kvalitetsförsämrade varor kunna överhuvud taget rubriceras ett mycket stort
antäl under kriget tillverkade varor inom olika branscher, där materialet
försämrats eller utbytts mot ingredienser, som icke komma att accepteras
av konsumenterna under fredsförhållanden. Det torde närmast få ankomma
pa centrala krigskonjunkturskattenämnden att efter hörande av sakkunniga,
representerande olika branscher och varugrupper, föreslå de normer, enligt
vilka sådan nedvärdering må ske.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare har ansett nedskrivning
av surrogatvaror ofrånkomlig oavsett storleken av inneliggande lager.
Den för varven föreslagna bestämmelsen att kostnader nedlagda
å fartyg, som beställts för leverans till visst pris,
icke må vid inkomstuppskattningen upptagas till lägre belopp än som kan
anses därå belöpa av den likvid, som kan beräknas inflyta i anledning av
beställningen, har — i något fall dock med viss tvekan — tillstyrkts av flertalet
av de myndigheter, vilka uttalat sig i denna fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
53
Sålunda har kammarrätten anfört:
Även om ur principiell synpunkt sett någon erinran icke torde kunna
framställas mot ifrågavarande specialstadgande, kan emellertid kammarrätten
icke underlåta att framföra sina betänkligheter, då det gäller stadgandets
tillämpning. Bortsett från de motsättningar, som kunna antagas uppkomma
när det gäller att fastställa normerna för vad som skall avses med kostnader
nedlagda å ett ej färdigt arbete, torde tvister lätteligen kunna uppstå
angående beräkningen av det belopp, som i ifrågavarande avseende skall
tilläggas vid taxeringen, på grund av svårigheten att bedöma storleken av
den likvid, som skall beräknas inflyta i anledning av beställningen. Det torde
nämligen icke vara uteslutet att förhållandena understundom, särskilt beträffande
utländska beställare av fartyg, kunna bliva likartade med de under
senaste efterkrigstid rådande. I vad mån dessa svårigheter kunna elimineras
genom den i 21 § föreslagna möjligheten lill uppskov med taxering till krigskonjunkturskatt
lärer för närvarande icke kunna bedömas. — Utformningen
av ifrågavarande anvisningspunkt torde kunna giva anledning till viss tveksamhet.
Då i stadgandet säges, att nedlagda kostnader icke må upptagas till
lägre belopp än som kan anses därå belöpa av den likvid, som kan beräknas
inflyta, skulle detta kunna tagas till intäkt för en proportionell uppdelning
av densamma. Med en sådan tolkning skulle exempelvis för ett till hälften
färdigt fartyg halva kontraktssumman tagas till beräkning vid beskattningen,
däri då inkluderas bland annat företagarvinst hänförlig till beskattningsår,
då krigskonjunkturskatt ej skall förekomma. Till undvikande härav torde avfattningen
av ifrågavarande anvisningspunkt böra ändras.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit följande:
Länsstyrelsen ifrågasätter, om det kan vara möjligt att komma förbi en
sådan föreskrift. Det synes nämligen icke rimligt att uppskjuta redovisning
av vinster å nybyggda fartyg, för vilka likvid är säkerställd, utan torde en
avräkning för varje färdigställt fartyg vara lika naturlig som att skapandet
av konjunkturreserver i varulager av denna speciella art icke borde vid inkomstuppskattningen
tolereras. En jämförelse med exempelvis en byggnadsentreprenörs
rörelse torde nog visa att det saknas annan grund för nedskrivning
av den beställda »varan» än som är en följd av möjlig förlustrisk vid
densammas försäljning.
Centrala krigskonjunkturskattenämnden har ansett skäligt att den kvantitet
av beställningslagret, som motsvarar förkrigslagret, undantoges från bestämmelsens
tillämpningsområde och att varven sålunda tillerkändes rätt alt
nedskriva denna lagerkvantitet till förkrigsbokföringspris.
Kommerskollegium oell ett antal näring sorganisationer hava uttalat, att
ifrågavarande bestämmelse borde utgå eller i varje fall avsevärt uppmjukas.
Sålunda ha delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anfört:
Varvsnäringen är en av näringslivets mest konjunkturkänsliga verksam
hetsgrenar. Dess livsbetingelser äro helt beroende av förhållandena å det
internationella sjöfarts- och skeppsbyggnadsområdet. Knappast inom någon
annan industriell verksamhet torde företagarna nödgas räkna med så häftiga
och djupgående konjunktursvängningar som inom varvsindustrien. Så är
fallet även då den ekonomiska utvecklingen icke rubbas av omfattande krigsoperationer
med åtföljande stegrad efterfrågan å tonnage. Betydande vinstfluktuationer
inom denna näringsgren uppstå enligt vad erfarenheten giver
vid handen helt oberoende av krig och därav föranledda förhållanden, ehuru
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
väl dessa fluktuationer under stora krig bliva i särskilt hög grad framträdande.
På grund av allmänt kända omständigheter har under det pågående världskriget
världsmarknadens behov av tonnage av alla slag varit och är alltjämt
praktiskt taget omättligt. Trots den av krigsförhållandena föranledda tonnageförstörelsen
kommer på grund av den nuvarande forcerade fartygsproduktionen
ett betydande överskott av tonnage å världsmarknaden uppenbarligen
att föreligga vid den tidpunkt, då situationen å sjöfartsområdet framdeles
åter medger ett fritt utnyttjande av tonnaget i det civila transportväsendets
tjänst. Detta kommer givetvis att hårt drabba varvsindustrien, för vilken
förlust eller i varje fall betydande inkomstminskningar då måste befaras. De
merinkomster, som tillförts denna näringsgren, ha uppstått därigenom att
under krigsperioden ett abnormt stort behov av nytt tonnage måst tillgodoses
under en begränsad tidsperiod. Dessa merinkomster utgöra sålunda till betydande
del i realiteten intet annat än vinster, vilka under någorlunda normala
förhållanden skulle lia intjänats under en längre följd av år.
För varvens del framstår därför en konfiskatorisk beskattning av de under
kriget förvärvade merinkomsterna såsom särskilt obillig. Såväl på grund
härav som med hänsyn till önskvärdheten ur allmän synpunkt av att varvens
motståndskraft under en depressionsperiod för varvsindustrien, som
torde komma att inträda, icke undergräves, synas starka skäl föreligga att
beträffande denna näringsgren iakttaga särskild försiktighet vid utformningen
av reglerna för avräkningsförfarandet. Detta skulle ock stå i god överensstämmelse
med de tendenser, som framträtt i utlandet. Sålunda förberedes
enligt uppgift särskilda skattelättnader för varvsindustrien i England.
På sätt kommittén anfört skulle det vara föga skäligt, att beträffande leverantörer
av beställda fartyg uppställa någon särskild värderingsregel, örn
de i betänkandet återgivna erfarenheterna från tiden efter föregående världskrig
kunde befaras komma att nu upprepas. Kommittén anser emellertid att
förhållandena för närvarande i väsentlig grad avvika från vad händelsen var
under nyssberörda tidigare depressionstid, beroende icke minst på att beställarna
nu på ett helt annat sätt än tidigare konsoliderat sin ekonomiska ställning
samt att riskerna för annullerandet av ingångna kontrakt därigenom
väsentligt förminskats.
o Det sagda torde i huvudsak äga sin riktighet såvitt svenska beställare angar.
Ett mycket stort antal av de fartygsbeställningar, de svenska varven under
de närmaste åren avse att effektuera, har emellertid gjorts av utländska
företag. Svårigheten att bedöma såväl den politiska som den ekonomiska
utvecklingen gör att riskerna å dessa kontrakt mäste anses vara väsentligt
större än vad en bedömning av desamma enbart med hänsyn till beställarens
vid taxeringstillfället antagna solvens skulle motivera. Icke minst betydelsefullt
för denna riskbedömning är den inverkan på prisutvecklingen på tonnaget,
som kan bli följden av det vid krigets slut föreliggande tonnageöverskottet,
den politik med hänsyn till handelssjöfarten, U. A. kan komma att
föra, och de redan nu manifesterade tendenserna från engelsk sida att på
olika sätt stödja landets varvsindustri. Dessa omständigheter göra, att de
föreliggande fartygsbeslällningarna kunna komma att få avvecklas under
villkor, som icke kunna inom den förutsatta taxeringsperioden överblickas.
Med hänsyn till, å ena sidan, nyss berörda risker och, å andra sidan, den
särställning varvsnäringen av ovan angivna orsaker måste anses intaga i
krigskonjunkturskattehänseende, är den ifrågavarande skatteskärpande
specialbestämmelsen för varven enligt vår mening ägnad att väcka starka
betänkligheter. Vi hemställa därför att ifrågavarande bestämmelse måtte utgå,
vilket jämväl ur konjunkturpolitiska synpunkter framstår såsom synner
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
55
ligen önskvärt. I varje fall erfordras en sådan uppmjukning av denna bestämmelse,
att de för förnyelse av förkrigslagret nödvändiga fonderingarna skyddas
genom att från bestämmelsens tillämplighetsområde undantagas tillgångar
till ett förkrigsvärde, fallande inom ramen för förkrigslagrets motsvarande
värde.
Om ifrågavarande specialbestämmelse likväl i en eller annan form skulle
bibehållas, är det för den svenska varvsindustriens bestånd och utveckling
angeläget, att sådana åtgärder vidtagas, att varven icke genom den alltför
tyngande beskattning, berörda bestämmelse även efter en uppmjukning
måste befaras förorsaka, berövas erforderliga resurser för upprätthållande
av sysselsättningen i största möjliga omfattning under den kommande depressionen
genom moderniserings- och andra arbeten, ägnade att stärka företagens
konkurrensförmåga och därmed också deras möjligheter att på längre
sikt vidmakthålla en god sysselsättning. Endast de företag, som i detta hänseende
äro bäst rustade, kunna väntas hävda sig i den hårda konkurrens,
som inom varvsindustrien säkerligen kommer att under efterkrigstiden även
på längre sikt bli synnerligen besvärande. Om specialbestämmelsen bibehålies
synes det åsyftade resultatet lämpligen kunna vinnas därigenom att
varven medgivas rätt att vid taxeringen till krigskonjunkturskatt åtnjuta
visst avdrag för avsättning till investeringsfond, avsedd för anskaffande av
tillgångar för stadigvarande bruk i driften, såväl maskiner och andra inventarier
som byggnader och andra fasta anläggningar. Beloppet av den avdragsgilla
avsättningen synes böra bestämmas till högst skillnaden mellan
den med tillämpning av berörda specialbestämmelse uträknade merinkomsten
och den merinkomst, som skulle hava för företaget bestämts, örn nämnda
specialregel ej meddelats. Därest så skulle befinnas erforderligt, skulle ock
beloppet av den högsta avdragsgilla avsättningen kunna sättas i viss relation
till den för dylikt avdrag enligt förordningen beräknade merinkomsten.
Länsstyrelsen i Uppsala län och mellankommunal a pr övning snämnden
hava i princip icke haft något att erinra mot att den föreslagna bestämmelsen
infördes beträffande varvsindustrien men hava ifrågasatt, huruvida den icke
borde utvidgas att omfatta även övrig verkstadsindustri samt byggnadsindustrien.
Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda anfört:
Särbestämmelsen för varvsindustrien har tillkommit på den grund, att varven
icke själva stå risken för inträdande prisfall; denna risk åvilar nämligen
fartygsbeställaren. Samma förhållande föreligger dock för alla rörelseidkare,
vilka på beställning utföra arbeten. Kommittén har emellertid med hänsyn
till svårigheterna att individualisera de tillgångar, som anskaffats eller bearbetats
just för en viss beställares räkning, begränsat denna särbestämmelse i
fråga örn lagervärderingen till det slags rörelse, för vilken densamma har sin
största betydelse, nämligen till varvsindustrien. Länsstyrelsen har i sak icke
något att invända mot den för varven föreslagna bestämmelsen men ifrågasätter,
örn denna icke bör utvidgas att omfatta även verkstads- och byggnadsindustrien.
Svårigheterna att vid värderingen avskilja de tillgångar, som anskaffats
för en viss beställares räkning, torde kunna underlättas därigenom
att denna särbestämmelse begränsas till att avse endast vissa slags beställningar.
De tillgångar, som sålunda borde inräknas vid tillämpningen av denna
särbestämmelse, böra i regel omfatta sådana större beställningsarbeten, för
vilka med ledning av kalkylbokföringen de nedlagda kostnaderna kunna
uträknas.
Mot formuleringen av den för varvsindustrien föreslagna särbestämmelsen
får länsstyrelsen göra följande erinringar. Förutsättningen, att den föreslagna
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
värderingsregeln endast skall gälla för fartyg, som avtalats att levereras till
visst pris, kan göra bestämmelsen ineffektiv. Det torde nämligen vara ovanligt,
att fartyg beställas att levereras till ett visst fixt pris utan till ett pris, som är
variabelt med hänsyn till priserna å material och arbetslöner. Även beträffande
sådana avtal bör den särskilda värderingsregeln gälla, varför en ändring
av lagtexten i enlighet härmed synes böra vidtagas. Bestämmelsen är
vidare så formulerad, att den kan givas den tolkningen, att även tillverkningsvinsten
skulle inräknas i värdet av pågående arbeten. Detta skulle emellertid
strida mot god köpmannased i fråga om värdering av varutillgångar.
Mellankommunala prövningsnämnden, som ansett det principiellt riktigast
om beställningsarbeten utbrötes ur såväl förkrigslagret som lagret vid beskattningsårets
utgång, har vidare framhållit:
Nämnden kan icke finna, att kommitténs påstående att värderingen av
beställningsarbeten endast skulle vara av egentlig betydelse för varvsindustrien
är med verkligheten överensstämmande. Även hos annan verkstadsindustri
än varven förekomma^ stor omfattning beställningsarbeten. Sålunda översteg
förkrigsvärdet för pågående beställningsarbeten hos ett större verkstadsföretag
(icke skeppsvarv) vid utgången av år 1943 37 millioner kronor. Vidare kunna
pågående entreprenadarbeten hos byggnadsföretag uppgå till betydande belopp.
Om nu entreprenören för exempelvis ett kasernbygge tillätes nedskriva
detta till förkrigspris, kan detta medföra, att all den krigskonjunkturskatt han
hittills erlagt skall restitueras, ett resultat, som väl icke kan vara rimligt.
Det torde därför böra övervägas, huruvida icke bestämmelserna om den särskilda
värdesättningen av beställningsarbeten böra utsträckas att gälla för
alla företag inom verkstadsindustrien samt för entrepenadföretag. Bestämmelserna
böra endast gälla i fråga om beställda maskiner och transportmedel,
vilka kunna betecknas såsom bestämt gods samt byggnader, men däremot
icke i fråga om beställda lagervaror såsom kullager, mindre motorer och
dylikt. Företag inom verkstadsindustrien upptaga ofta vid inventeringen av
varulagret beställningsarbeten såsom en särskild grupp, och om ett särskilt
styckepris fastställdes såsom övre gräns, under vilken allt räknas såsom
lagervaror, torde det, i motsats till vad kommittén gjort gällande, vara möjligt
att i de flesta fall särskilja vad som skall räknas såsom beställningsarbeten.
Nämnda gräns bör därvid sättas relativt högt, förslagsvis vid 5 000
å 10 000 kronor.
I detta sammanhang ma framhallas, att i självkostnaden givetvis böra inräknas
även indirekta tillverkningskostnader, vilka hos verkstadsföretag ofta
aro mycket stora.
De hörda myndigheterna hava i regel icke haft något att erinra mot kommitténs
förslag, att kontraherade, men icke levererade tillgångar
för omsättning eller förbrukning i rörelse vid
avräkningen finge inräknas i lagerbehållningen endast örn och i den mån
lagerminskning förelage och att därutöver avdrag för nedskrivning å kontraherade
men icke levererade varor finge ske allenast i de fall skattskyldig
visade, att på grund av särskilda förhållanden verklig risk vore förenad med
de beställda varorna.
Länsstyrelsen i Uppsala län, som starkt understrukit vikten av att avdrag
för nedskrivning å kontrakt icke medgåves, då lagerökning förelåge, har
emellertid framhållit, att beträffande kontrakt med utländska leverantörer
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition nr 210.
57
det för närvarande torde vara synnerligen svårt att fastställa den risk, som
belöpte å dessa. För varor, som kontraherats med avlägset belägna länder,
kunde det befaras, att dessa icke bleve levererade förrän lång tid efter krigets
slut, då priserna avsevärt kunnat sjunka. Länsstyrelsen har därför ansett,
att utländska kontrakt borde hänföras till sådana, vilka kunde anses vara
förenade med verklig risk, och att således en viss nedskrivning skulle fa
göras å dessa.
Liknande synpunkter angående nedskrivningsrätt å utländska kontrakt
hava framförts av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. och kooperativa
förbundet.
Mellankommunala prövningsnåmnden har ansett, att för rätt till nedskrivning
för kontraktsrisk borde fordras — förutom att marknadspriset a kontraherade,
men icke levererade varor sjunkit att köparen sänkt utförsäljningspriset.
Avdrag borde alltså medgivas endast örn förlust lidits.
Kommerskollegium har för sin del yttrat bland annat:
Att syftet med det ifrågasatta förbudet mot inräknande i lagerbehållningen
av kontraherade men ej levererade varor är fullt riktigt nämligen att förhindra
att stora leveranskontrakt uppgöras för att därmed vinna avskrivningsobjekt
— är otvivelaktigt. Men särskilt för trävaru- och cellulosaindustrierna
kommer en tillämpning av denna regel att medföra resultat, som
äro föga rimliga. Då dessa industrier måste långt i förväg täcka sina ravarubehov,
vilket sker genom de s. k. rotköpen på höstarna, skulle ifrågavarande
företag komma i ett ogynnsamt läge, i händelse den av kommittén förordade
regeln skulle undantagslöst genomföras. Kollegium finner sig därför böra understödja
det framkomna förslaget, att kontrakt, som avse leveranser tor
ett företags normala verksamhet, böra få inräknas i lagret. Kollegium vill
även stödja kravet på en prövning av frågan om rätt till nedskrivning av
kontraherade men ej levererade surrogat- och därmed jämställda varor.
Kammarrätten har anfört bland annat:
I kommitténs förslag till krigskcnjunkturskatteförordning föreslås i anvisningarna
till 4 § 4 punkten b) sista stycket, att örn lagret vid beskattningsårets
utgång är mindre än förkrigslagret, skall dock såsom levererad vara
anses så stor del av kontraherad varumängd, som vid värdering till förkrigspris
motsvarar lagerminskningen. Jämlikt första stycket av samma författningsrum
må lager nedskrivas enligt de principer och den prisnivå, som tilllämpats
beträffande lagervärdering för jämförelseårets utgång, det vill säga
uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång (förkrigslagret). Då jämlikt förstnämnda stadgande kontraherade varor
må inräknas i förkrigslagret, torde desamma få upptagas på samma sätt
sorn lager i övrigt, vilket innebär nedskrivning till lägre pris än förkrigspriset,
med vilket pris förstås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande
slag vid krigsutbrottet eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt. I motiveringen
säges emellertid, att det synes vara skäligt tillåta nedskrivning av
kontraherad vara till »förkrigspris». Ett tillrättaläggande av detta uttalande,
så att det icke föranleder felaktig tillämpning av ifrågavarande anvisningspunkt,
skulle enligt kammarrättens förmenande vara lämpligt.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskammaren i
Göteborg, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro och
Västmanlands län, handelskammaren i Gävle samt Sveriges köpmannaförbund
hava ansett, att kontraherade men icke levererade varor borde få nedskrivas
enligt de regler, som hittills gällt, i varje fall om kontrakten vore att
anse såsom ett normalt led i rörelsen.
Handelskammaren i Göteborg har sålunda anfört:
Det föreliggande förslaget synes innebära ett avsteg från en av de huvudprinciper
som tidigare förklarats skola vara ledande för krigskonjunkturbeskattningen,
nämligen att krigskonjunkturskatt ej skall utgå på fiktiva vinster.
Givetvis kunna sådana fall förekomma, då företagare slutit kontrakt utöver
bona-fidekontrakt för att därmed skaffa företaget avskrivningsobjekt. I dylika
fall finnes ingen anledning att tala örn beskattning av fiktiva vinster.
I de övriga fallen, som torde utgöra det stora flertalet, innebär emellertid
regeln örn upptagandet av kontrakt till inköpspriser utan nedskrivningsrätt,
att en fiktiv vinst blir föremål för krigskonjunkturskatt. I alldeles särskilt
hög grad gäller detta i fråga om sådana företag, som köpa varor med långa
leveranstider och vilka redan före kriget regelbundet slöto avtal om leveranser
med långa leveranstider.
Handelskammaren vill för sin del förorda, att kontraherade varor vid avräkningsförfarandet
i princip behandlas på samma sätt som levererade.
Skulle någon inskränkande^ regel beträffande kontrakten anses nödvändig,
borde denna endast avse sådana fall, där den skattskyldige uppenbarligen
tecknat kontrakt i större omfattning än som med hänsyn till rörelsens art
och storlek kan anses befogat. För normala fall böra de hittills gällande förutsättningarna
för likställighet mellan levererade och kontraherade varor
vara fullt tillfredsställande. Vid den praktiska tillämpningen skulle det alltså
bliva fråga örn att klarlägga sådana fall, där uppenbart missbruk förekommit.
Därest denna lösning av frågan ej skulle vinna bifall, vill handelskammaren
föreslå, att den av kommittérade föreslagna huvudregien åtminstone
förses med en supplerande regel av innehåll, att från summan av de kontrakt,
som föreligga vid avräkningstillfället och som enligt huvudregeln skola uppvärderas,
finge dragas ett belopp motsvarande värdet av de kontrakt, vilka
de olika företagen hade vid sista förkrigsinkomstårets utgång. För de flesta
företag torde det vara lätt att med hjälp av bokföringen visa vilka kontrakt,
som voro utlagda före kriget. En regel av ovan angivet innehåll skulle i betydande
grad minska den fara för beskattning av fiktiva vinster, som eljest
föreligger.
Handelskammaren i Karlstad har särskilt understrukit vikten av att den
skattskyldiges rätt till avdrag för prisfallsrisk å kontraherade men icke levererade
varor mera positivt komme till uttryck i förordningen, i varje fall för
sådan skattskyldig som redan före krigsutbrottet beaktat prisfallsrisken
enligt en bestämd princip. Billeruds aktiebolag har i den av bolaget ingivna
skriften gjort ett liknande uttalande.
Aktiebolaget Volvo har gjort framställning om att få inräkna sina kontraherade
tillgångar »av specienatur» i varulagret och följaktligen få nedskriva
dem enligt samma grunder som gälla för varulager. Om detta icke kunde beviljas
har bolaget ansett, att i varje fall avdrag för kontraktsrisk skulle få
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
åtnjutas med belopp motsvarande skillnaden mellan priserna å tillgångar av
ifrågavarande slag på den svenska och den amerikanska marknaden. Bolaget
har bland annat anfört följande:
Mot en rätt att nedskriva kontraherade tillgångar på samma sätt som ett
varulager kunde den invändningen göras, att detta skulle kunna medföra,
att både köpare och säljare finge göra avdrag för nedskrivning å ett och
samma varuparti, och att sålunda dettas värde därigenom skulle komma att
bli avdraget tvenne gånger vid en och samma taxering. Ett sådant argument
kunde emellertid aldrig anföras gentemot en rätt att få nedskriva utländska
kontrakt. Vidare måste man hålla i minnet, att den rätt till nedskrivning å
kontraherade tillgångar, som Volvo begärt, blott avsåge sådana av specienatur.
Kontraherade speciesaker vore ju enligt gällande civilrättsliga regler
köparens egendom och icke säljarens, och säljaren torde med anledning härav
redan enligt nuvarande skattebestämmelser vara förhindrad att nedskriva
sådan egendom. Skulle emellertid trots detta den risken anses kunna
föreligga, att även bolagets leverantörer verkställde nedskrivning på bolagets
kontraherade speciesaker, vore bolaget villigt att för skattemyndigheterna
noggrant angiva namnen på samtliga de leverantörer, med vilka bolaget
hade dylika kontrakt, samt med intyg från dessa styrka, att de icke nedskrivit
dessa tillgångar.
Till den del den skattskyldiges lager av tillgångar, avsedda för omsättning-Departementeeller
förbrukning i rörelse, i förkrigsvärde motsvarar förkrigslagret, bör lag- chelenret
alltjämt få värderas enligt de principer och den prisnivå, som tillämpades
beträffande nämnda lager. En dylik värderingsregel är nödvändig, om
man vill undvika beskattning av fiktiva vinster.
Beträffande lagerökning har vid tidigare års taxeringar till krigskonjunkfurskatt
gällt, att örn vid uppskattning enligt nämnda principer och prisnivå
befunnits, att lagret mera avsevärt överstigit förkrigslagret, nedskrivning
beträffande lagerökningen icke godkänts till lägre värde än anskaffningskostnaden
vid sista förkrigsinkomstårets utgång. På sätt kommittén föreslagit
och i enlighet med vad som redan tidigare torde hava förutsatts, bör vid
slutavräkningen lagerökningen däremot icke få nedskrivas till lägre värde än
som motsvarar efterkrigsprisnivån. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört
angående E-priset innebär det nyss sagda, att lagret till den del det i förkrigsvärde
överstiger förkrigslagret regelmässigt skall upptagas till 140 procent
av förkrigspriset. Härigenom framtagas sålunda till beskattning faktiska
vinster, som uppkommit under krigstiden men vilkas beskattning enligt förut
gällande regler fått uppskjutas.
På sätt kommittén föreslagit torde emellertid undantag från förenämnda
värderingsregel böra medgivas, därest den skatlskyldige visar att anskaffningskostnaden
för tillgångar av det slag, varom fråga är, vid bokslutstillfället
icke stigit till 140 procent av anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets
utgång (resp. vid krigsutbrottet). Lagerökningen bör då få
upptagas till den vid bokslutstillfället gällande, lägre anskaffningskostnaden.
Motsvarande bör gälla, därest den skattskyldige förmår visa att priset å lagret
före taxeringens avslutande nedgått under anskaffningskostnaden vid
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
bokslutstillfället. Emellertid torde i sistnämnda fall såsom villkor för rätten
att upptaga lagerökningen till det lägre priset böra ytterligare krävas, att den
skattskyldige genom prisfallet tillskyndats eller kommer att tillskyndas förlust.
Har den skattskyldige försålt lagret redan innan prisfallet ägt rum eller
är han genom försäljningskontrakt eller av annan grund skyddad mot prisfallsrisk,
saknas nämligen anledning att medgiva nedskrivning av lagret till
följd av prisfall, som inträffat efter bokslutstillfället. Skulle den skattskyldige
hava försålt delar av lagret till pris, som uppenbarligen understiger gällande
marknadspris, böra dylika försäljningar icke få åberopas till styrkande av
att förlust inträtt eller kommer att inträda.
Vid bedömning av frågan örn anskaffningskostnaden i nyss angivna fall
understiger det antagna E-priset måste, såsom i ett par remissyttranden framhållits,
av praktiska skäl hänsyn tagas till företagets hela lager och icke
allenast till vissa delar därav. Ett dylikt beräkningssätt synes för övrigt naturligt,
eftersom hänsyn icke i annan ordning tages till det förhållandet att
prisstegringen å andra delar av lagret kan vara betydligt större än 40 procent.
Kommittén har föreslagit att företag, som under kriget ökat sin kapacitet,
alltjämt skulle få värdera den av kapacitetsutvidgningen betingade ökningen
av företagets normala lager till förkrigspris. Detta förslag har mött kritik
i åtskilliga remissyttranden. Därvid har framhållits att för nedskrivning av
ifrågavarande lagerökning använts icke krigskonjunkturbeskattade vinstmedel,
varför nedskrivningen principiellt icke borde godtagas vid slutavräkningen.
Vidare har framhållits att det skulle stöta på synnerligen stora svårigheter
att i det enskilda fallet fastställa normallagrets rätta storlek.
För egen del finner jag, i likhet med nyssnämnda remissinstanser, såväl
principiella som praktiska skäl tala mot tanken att lagervärderingen skulle
röna inverkan av det förhållandet att den skattskyldige utvidgat sin rörelse
under kriget. Hänsyn till en dylik kapacitetsutvidgning bör i likhet med vad
hittills gällt tagas genom att avdrag i förekommande fall medgives från den
uppskattade merinkomsten med ett belopp, motsvarande den del av inkomstökningen
som icke är hänförlig till krigskonjunkturen. —- Enahanda skäl
tala mot ett avsteg från huvudprincipen för värdering av lager då fråga är
örn nystartade företag.
Kommittén har föreslagit en särskild spärregel i syfte att förhindra, att
en skattskyldig beredde sig fördelar vid slutavräkningen genom att före avräkningen
inköpa särskilt stora lager. Med hänsyn till den varuknapphet,
som förelegat under sistförflutna år, synes emellertid en dylik spärregel sakna
större praktisk betydelse. Då en dylik regel dessutom torde vara ägnad
att betydligt komplicera taxeringsförfarandet, har jag icke ansett mig böra
föreslå införande av de av kommittén i detta hänseende förordade bestämmelserna.
I detta sammanhang torde böra framhållas att beträffande en del varor
säljarna fritagits från risk för förlust genom prisfall därigenom att staten
garanterat visst försäljningspris för varan. I den mån lager av sådan vara
Kungl. Maj.ts proposition nr 210-
61
överstiger förkrigslagret bör, såsom länsstyrelsen i Uppsala län och mellankommunala
prövningsnämnden framhållit, avdrag för nedskrivning under
anskaffningskostnaden å balansdagen — därest denna ligger över den antagna
E-prisnivån — icke medgivas. Nu ifrågavarande undantagsregel torde
vinna tillämpning endast beträffande vissa slag av företag, vilkas verksamhet
huvudsakligen avser försäljning av dylika prisgaranterade varor.
I likhet med kommittén anser jag, att ett särskilt avdrag bör medgivas
i de fall lagret vid beskattningsårets utgång understiger förkrigslagret. I
konsekvens med vad som föreslagits skola gälla för värdering av lagerökning
synes avdraget böra beräknas till 40 procent av det belopp, som motsvarar
lagerminskningen omräknad till förkrigspris. Har prisstegringen å varan icke
uppgått till 40 procent av förkrigspriset, bör avdrag givetvis medgivas med
ett däremot svarande lägre belopp. Några remissinstanser hava ansett, att
större avdrag borde medgivas därest det verkliga återanskaffningspriset vid
bokslutstillfället vöre högre än 140 procent av förkrigspriset. Detta kan jag
emellertid icke förorda. Däremot torde i sådana fall, då skattskyldig slutit
bindande avtal om återanskaffning av lagertillgångar till det högre priset,
de kontraherade varorna, till den del de avse att täcka lagerminskning, böra
få likställas med redan levererade varor och sålunda få nedskrivas enligt för
varulager gällande regler.
I anledning av vad vissa remissinstanser anfört beträffande normerna för
värdering av surrogat- och ersättningsvaror får jag erinra om mitt uttalande
i proposition nr 2 till 1940 års urtima riksdag, därvid jag beträffande surrogatvaror
förutsatte att rörelseidkarnas egen värdering i regel borde godtagas,
då vinsten på dessa varor normalt framkomme under kriget. Vid
slutavräkningen skulle därefter fastslås örn dessa varor efter krigets slut
hade ett sådant värde att en nyskapad dold reserv kunde anses föreligga,
vilken borde krigskonjunkturbeskattas. Då jag gjorde nyssnämnda uttalande,
utgick jag från att prisnivån efter krigets slut i huvudsak skulle återgå till
förkrigsprisnjvån och att surrogat- och ersättningsvaror regelmässigt skulle
vid avräkningstillfället hava allenast obetydligt värde. Som framgår av vad
tidigare anförts kan emellertid prisnivån knappast — annat än möjligen vid
en internationell depression — väntas sjunka under 140 procent av förkrigstidens
prisnivå. Såsom förhållandena utvecklat sig torde dessutom med stor
säkerhet kunna antagas att en väsentlig del av de surrogat- och ersättningsvaror,
som funnos i lager vid bokslutstillfället, försålts eller komma att försäljas
utan förlust till priser överstigande dem vilka före kriget gällde för
motsvarande varor av fullgod kvalitet. Det nu sagda gäller givetvis i första
hand sådan vara, vars kvalitet endast i mindre grad avviker från motsvarande
förkrigsvaras kvalitet. Anledning att vid taxeringen värdera ersättningsvara
av kvalitet som nu avses till lägre pris än fullgod vara synes därför i regel
saknas. Den tekniska försämring en vara kan hava undergått under kriget
motiverar nämligen icke i och för sig en lägre värdesättning, utan utslagsgivande
bör vara örn tillgången på motsvarande vara av fullgod kvalitet är eller
kan förväntas bliva sådan att risk för prisfall å den vid bokslutstillfället befintliga
ersättningsvaran föreligger. Beträffande vissa andra varor, nämligen
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
sådana som undergått mera betydande kvalitetsförsämringar under kriget,
torde däremot föreligga en viss risk för prisfall. För sådan vara torde förkrigsvärdet
böra bestämmas till viss procent av motsvarande fullgoda varas förkrigsvärde.
Slutligen finnas ett antal varor av ren surrogatkaraktär, vilka
redan nu hava intet eller endast obetydligt värde. Med hänsyn till de skiftande
förhållanden, som sålunda föreligga med avseende å surrogat- och ersättningsvaror,
torde det icke vara lämpligt att frågan om värdesättningen av
dylika varor löses genom särskilda författningsföreskrifter, utan torde det få
ankomma på centrala krigskonjunkturskattenämnden att, i den mån så kan
ske, lämna anvisningar örn värdesättningen i enlighet med de riktlinjer jag
här angivit. Prövningsnämnd bör vara oförhindrad frångå dylika anvisningar,
i den mån anledning därtill i visst fall anses föreligga.
Beträffande företagens lager av ersättningsbränsle torde jag utöver det redan
anförda få tillägga, att såsom kommittén framhållit omständigheter
föreligga som motivera en värdesättning enligt speciella grunder. Det torde
sålunda här vara lämpligt att vid lagerberäkningen i första hand jämföra
antalet värmeenheter hos förkrigslagret respektive lagret vid bokslutstillfället.
En lagerökning bör med andra ord anses föreligga endast i den mån
värmevärdet å bränslelagret vid avräkningstillfället är större än värmevärdet
å motsvarande lager vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Jämväl i denna
del torde det få ankomma på centrala nämnden att meddela närmare anvisningar
rörande värdesättningen.
Den speciella värderingsregel kommittén föreslagit beträffande vissa varvsindustriens
tillgångar har tillkommit på den grund, att varven regelmässigt
icke själva stå risken för inträdande prisfall. För egen del finner jag det motiverat,
att material, arbetslöner och dylikt, som nedlagts å ett beställt fartyg,
vid slutavräkningen skola upptagas till ett värde, motsvarande de faktiska
kostnaderna. Anledning att medgiva nedskrivning av sådana kostnader till
förkrigsprisnivå respektive E-prisnivå torde nämligen icke föreligga, eftersom
dessa kostnader i regel motsvaras av beställarens förskottsbetalningar.
Några remissinstanser hava föreslagit utvidgning av förenämnda värderingsregel
till att omfatta jämväl verkstads- och byggnadsindustriens tillgångar
av ifrågavarande slag. Även dessa industrier arbeta nämligen i många
fall under sådana förhållanden att risken för förlust genom prisfall åvilar
beställaren. Då det understundom kan vara svårt att skilja sådana lagertillgångar
i fråga om vilka den skattskyldige genom kontrakt skyddat sig för
förlust genom prisfall från övriga lagertillgångar, anser jag mig emellertid
icke böra biträda förslaget örn en utvidgning av ifrågavarande specialregel i
vidare mån än att regeln även bör gälla för sådana skattskyldiga, vilkas
verksamhet består i utförande av byggnadsarbeten på entreprenad eller till
väsentlig del består i tillverkning på beställning av maskiner, transportmedel,
krigsmateriel eller andra verkstadsprodukter. I fråga om sistnämnda skattskyldiga
torde böra uttryckligen angivas, att regeln skall gälla endast i den
mån förskottsbetalning mottagits.
Beträffande rätt till avdrag för nedskrivning å kontraherade men icke
levererade tillgångar för omsättning eller förbrukning i rörelse ansluter jag
Kungl. Mårts proposition nr 210.
63
mig i princip till den av kommittén uttalade uppfattningen. Jag förordar sålunda,
att avdrag för nedskrivning å kontraherade varor medgives — förutom
i fall av lagerminskning, vilken fråga jag tidigare berört — endast i den mån
skattskyldig visar, att inköpspriset för varor av samma slag å balansdagen
understiger det kontraherade priset eller den skattskyldige gör sannolikt att
dylikt prisfall kommer att inträffa innan varan levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat skick försäljes. Med hänsyn till att taxeringen
avses skola utsträckas över längre tidsperiod än tidigare i regel varit
fallet, torde i de flesta fall vid taxeringstillfället kunna avgöras örn och i vad
mån i bokslutet vid beskattningsårets utgång upptagna kontrakt å tillgångar
för omsättning eller förbrukning kunnat avvecklas utan förlust för den skattskyldige.
Av samma anledning torde vid ifrågavarande taxering föreligga
relativt goda möjligheter att bedöma den risk, som kan vara förenad med
kontrakt med utländska leverantörer, varför något starkare behov av särskilda
normer för behandlingen av dylika kontrakt vid slutavräkningen icke
synes föreligga.
Den större nedskrivningsrätt å kontrakt som jag ansett mig böra föreslå
i de fall lagret vid beskattningsårets utgång understigit förkrigslagret bör,
som kammarrätten framhållit, icke vara begränsad till att avse nedskrivning
allenast till anskaffningspriset vid sista förkrigsinkomstårets utgång respektive
vid krigsutbrottet. Då de kontrakterade varorna i dylikt fall avses skola
likställas med redan levererade varor, bör nedskrivning givetvis få ske under
förkrigspriset, då förkrigslagret varit nedskrivet under nämnda pris.
Med anledning av vad handelskammaren i Karlstad ävensom Billeruds
aktiebolag anfört, vill jag framhålla, att den formella omständigheten att
vissa företag i bokslutet vid sista förkrigsinkomstårets utgång upptagit sådana
kontrakt, varom nu är fråga, icke synes i och för sig böra Medföra
att dessa företag skola komma i bättre ställning vid slutavräkningen än andra
skattskyldiga. En annan sak är att örn den reserv, som må hava bildats genom
nedskrivningar å kontrakt före krigsutbrottet, framtages, densamma icke
skall beskattas till krigskonjunkturskatt i samband med avräkningen.
Vad angår det av aktiebolaget Volvo framställda yrkandet om rätt att vid
slutavräkningen jämställa kontraherade tillgångar av visst slag med varulager
vill jag anmärka, att beställda varor av de slag varom fråga är, även
örn de tillverkas i visst specialutförande, likväl icke torde kunna betraktas
såsom köparens egendom redan före leveransen. Vid sådant förhållande torde
— därest icke lagerminskning föreligger —- avdragsrätt icke böra medgivas
i vidare mån än som följer av den tidigare föreslagna regeln om rätt
att i förekommande fall erhålla avdrag för kontraktsrisk. I detta sammanhang
bör emellertid även beaktas vad jag nyss anfört angående dold reserv
i före krigsutbrottet redovisade kontrakt.
3. Överprisavdrag å byggnader och inventarier m. m.
Kommittén. Kommittén bär i sitt betänkande anfört, att vid slutavräkningen
avdrag för längre gående nedskrivning å industriella inventarier och
byggnader eller dylikt tydligen icke kunde medgivas, än att ifrågavarande
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
tillgångars värde nedbringades till efterkrigspris. Denna strängare regel finge
dock betydelse endast i det fall tillgångar av angivet slag anskaffats under
beskattningsåret närmast före den taxering, vid vilken slutavräkningen ägde
rum. Under tidigare år redan medgivna överprisavdrag komme sålunda icke
att beröras av de skärpta bestämmelserna.
Remissyttrandena. I några remissyttranden har behandlats frågan örn avdragsrättens
omfattning vid ersättingsanskaffningar.
Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län anfört:
Länsstyrelsen anser den föreslagna skärpningen vara fullt motiverad i
fråga örn sådana nyanskaffningar, som innebära utvidgning. För sådana
anskaffningar, som äro att anse såsom ersättningar, borde rent principiellt
fullt överprisavdrag medgivas, då i annat fall samma realtillgång vid slutavräkningen
skulle komma att upptagas till högre värde än vid krigets början.
Visserligen torde det i praktiken stöta på vissa svårigheter att uppdela
under kriget inköpta inventarier i ersättnings- och utvidgningsanskaffning,
men en schablonmässig beräkning, baserad på under kriget medgivna normala
värdeminskningsavdrag, torde kunna leda till ett någorlunda tillfredsställande
resultat.
Länsstyrelsen i örebro län har likaledes ifrågasatt, om det icke vore riktigare
att vid ersättningsanskaffningar medgiva avskrivning till förkrigspris i
stället för efterkrigspris.
Mellankommunala pr övning snämnden har i denna del anfört:
I fråga om tillgångar för stadigvarande bruk har kommittén föreslagit,
att avdrag för överpris som regel skall medgivas ned till 125 % av förkrigsvärdet.
Enligt nämndens uppfattning torde dock överprisavdrag i fråga om
ersättningsanskaffningar i enlighet med denna beskattnings principer böra
medgivas ned till förkrigsvärdet. Nämnden föreslår därför, afl tillgångar för
stadigvarande bruk må nedskrivas till förkrigsvärdet örn de utgöra ersättningsanskaffningar
och till 125 % av förkrigsvärdet i övriga fall.
I praktiken kan det särskilt hos företag med stort maskinbestånd ibland
vara svårt att draga gränsen mellan ersättnings- och utvidgningsanskaffningar,
men i många fall torde företagens gränsdragning vid tidigare taxeringar
i samband med beräkning av merinkomst på grund av utvidgning av rörelsen
kunna vara till vägledning vid taxeringen till krigskonjunkturskatt år 1945.
Länsstyrelsen i Jönköpings län och handelskammaren i Gävle hava ansett
önskvärt, att bestämmelserna för krigskonjunkturskattetaxeringen i möjligaste
mån bleve likformiga under samtliga år krigskonjunkturskatt utginge,
varför någon ändring ej borde införas beträffande rätten att åtnjuta avdrag
för överpris å byggnader och inventarier.
Sveriges redareförening har beträffande avdrag för anskaffning
av ersättning stonnage anfört bland annat:
För närvarande beräknas överprisavdrag för nyanskaffade fartyg olika
såvitt angår ersättningstonnage, där i regel hela överpriset får avdragas, och
annat tonnage, där detta avdrag skall reduceras med 25 % av det nyanskaffade
fartygets förkrigsvärde. Till ersättningstonnage har därvid räknats nytt
tonnage till högst lika stort förkrigsvärde som det förlorade. För rörelsens
fortsatta bedrivande är det emellertid uppenbarligen nödvändigt att ersätta
det förlorade med tonnage, som, oavsett värdet, har samma kapacitet som
det förlorade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
65
Mellankommunala prövning snämnden har anmärkt, att kommittén i sitt
betänkande icke tagit ställning till frågan om överprisavdrag å kontraherade
tillgångar för stadigvarande bruk. Nämnden har
i denna del anfört följande:
Denna fråga är dock av så stor betydelse, att den synes böra lösas genom
författningsföreskrifter. Med grunderna för denna beskattning synes bäst
överensstämma att kontrakt om ersättningsanskaffning finge nedskrivas till
förkrigspris, medan ingen nedskrivning av kontrakt, som avse utvidgning,
borde vara tillåten, enär det vid krigskonjunkturperiodens slut ju icke kan
vara fråga om leverans av tillgångar, som skola skapa inkomst under samma
period. Emellertid hava reglerna om överprisavdrag i de hittills utfärdade
krigskonjunkturskatteförordningama icke genomgående varit uppbyggda
efter nyssnämnda schema. Så har varit förhållandet i fråga om fartyg,
där en gräns varit dragen mellan ersättningsanskaffning och utvidgningsanskaffning.
Beträffande industriella nybyggnader och nyanskaffade maskinutrustningar
däremot har i regel nedskrivning till förkrigspris medgivits utan
avseende vid örn det gällt ersättning eller utvidgning. Med hänsyn till vad
sålunda hittills gällt liksom ock till grundtankarna i förslaget synes hinder
icke böra möta för nedskrivning till förkrigspris av kontrahera! ersättningstonnage.
Huruvida någon nedskrivning av kontraherade anläggningstillgångar
i övrigt bör vara tillåten, kan däremot vara tveksamt. Nämnden anser sig
icke hava skäl att tillstyrka sådan rätt.
Liknande synpunkter hava framkommit i de av länsstyrelserna i Kristianstads
och örebro län samt centrala krigskonjunkturskattenämnden avgivna
yttrandena.
Vidare hava länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län framhållit, att
avdrag för kapitalminskning enligt samma principer, som föreslagits
i fall av lagerminskning, borde medgivas sådana skattskyldiga, vilka
icke kunnat under kriget ersätta sina inventarier.
Sålunda bar länsstyrelsen i Uppsala län yttrat, att framförallt åkerier och
andra firmor med stora bilparker icke kunnat under kriget ersätta sina automobiler,
vilka numera torde vara i det närmaste utslitna och värdelösa. Nya
sådana måste då vid krigets slut inköpas, vilka torde komma att kosta betydligt
mer än vad som erlagts för motsvarande automobiler före kriget.
Det syntes därför vara skäligt att i sådant fall ett visst avdrag medgåves,
vilket torde vara så mycket mera motiverat som under kriget anskaffade
automobiler vid tidigare taxeringar till krigskonjunkturskatt endast fått nedskrivas
till 125 procent av förkrigsvärdet.
Länsstyrelsen i Blekinge län och kooperativa förbundet hava anfört liknande
synpunkter. Länsstyrelsen i Blekinge län har därvid yttrat:
Det ställer sig svårt att åvägabringa en rättvis behandling av skattskyldiga,
vilkas tillgångar för stadigvarande bruk genom eftersatt ersättningsanskaffning
nedgått avsevärt i värde. Den särskilda avdragsmöjligheten för underlätet
underhåll täcker ej denna värdeminskning. Ofta torde det nämligen
vara så, att användningen av hårt slitna maskiner och andra inventarier föranlett
betydligt högre reparationskostnader än normalt. Generella regler, vilka
medgiva en riittvis och likformig behandling av uppkommande frågor rörande
värdesättning av tillgångar för stadigvarande bruk vid avräkningstill
Biluing
till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 210. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Departements
chefen.
fället, torde vara mycket svåra att åstadkomma. Länsstyrelsen har emellertid
velat fästa uppmärksamhet på det problem, som här föreligger.
I konsekvens med vad jag tidigare föreslagit angående värdering av tillgångar
för omsättning eller förbrukning i rörelse bör överprisavdrag för tillgångar
för stadigvarande hink, som anskaffats under beskattningsåret, i regel
endast medgivas ned till 140 procent av tillgångarnas förkrigspris. Sådana
tillgångar för stadigvarande bruk, som anskaffats till ersättande av
före krigsutbrottet befintliga tillgångar av ifrågavarande slag, böra dock, i
enlighet med principerna för ifrågavarande beskattning, få nedskrivas till förkrigspris.
Att härvid — på sätt tidigare skett — göra åtskillnad mellan å ena
sidan industriella inventarier och byggnader samt å andra sidan tillgångar
för stadigvarande bruk av annat slag synes med hänsyn till grunderna för
lagstiftningen icke motiverat.
Sveriges redareförening har i sitt yttrande ifrågasatt att vid bedömande av
vad som skall räknas till ersättningstonnage hänsyn skulle tagas till storleken
av det förlorade tonnaget och icke såsom tidigare varit fallet till värdet därav.
Detta skulle innebära ett avsteg från hittills tillämpade principer, vilket
synes desto mindre motiverat som härigenom de rederier, vilka förlorat
äldre, omoderna fartyg, skulle erhålla en förmån framför andra rederier.
Kommittén har i sitt betänkande icke tagit ställning till spörsmålet örn
avdrag för överpris å kontraherade tillgångar för stadigvarande bruk. Såsom
bl. a. mellankommunala prövningsnämnden framhållit, får dock denna fråga
anses vara av så stor betydelse, att den bör göras till föremål för lagstiftning.
Rätt till avdrag för överpris å kontraherade tillgångar synes sålunda
böra medgivas sådana skattskyldiga, vilka på grund av rådande förhållanden
icke kunnat före beskattningsårets utgång anskaffa ersättning för under
kriget förslitna eller avgångna tillgångar för stadigvarande bruk. Dylika
kontrakt torde böra få nedskrivas till förkrigspris. Vad åter angår frågan
örn rätt till avdrag för överpris å kontraherade tillgångar för stadigvarande
bruk, då fråga är om nyanskaffning, anser jag mig icke böra förorda en
sådan avdragsrätt i andra fall än då anledning finnes att antaga, att särskild
risk för prisfall skulle vara förenad med kontraktet. Med denna utgångspunkt
förordar jag avdragsrätt beträffande kontraherade tillgångar av
sist angivet slag allenast då fråga är om kontrakt å fartyg. I dylikt fall bör
nedskrivning få ske till 140 procent av förkrigspriset.
Att såsom vissa remissinstanser föreslagit tillåta avdrag för kapitalminskning
enligt motsvarande principer, som föreslagits i fall av lagerminskning,
sjules förenat med så stora praktiska svårigheter, att jag icke anser mig
böra förorda förslaget.
De föreslagna reglerna skulle kunna medföra vissa svårigheter för sådana
rederier, vilka under kriget förlorat fartyg utan alt kunna ersätta desamma.
För att i görligaste mån tillgodose dylika rederiers intressen, anser jag mig
böra föreslå, att avdrag för överpris skall kunna medgivas även i de fall fartyg
anskaffats eller beställts efter bokslutstillfället men före den 1 april 1947;
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
67
hänsyn till omständigheter, som inträffa efter nämnda tid, torde däremot
på grund av prövningsnämndernas arbetsförhållanden icke kunna tagas.
4. Reparationskostnader.
Kommittén. Kommittén har till en början erinrat om, att i en vid 1943 års
riksdag framlagd motion föreslagits att skattskyldig skulle äga rätt att vid
taxering till krigskonjunkturskatt avdraga medel som avsattes för byggnadsoch
reparationsarbeten m. m. Bevillningsutskottet ansåg alt särskild avdragsrätt
för dylika kostnader icke vore erforderlig utan att reglerna för provisorisk
skattepåföring för kostnadsutjämning innefattade en i huvudsak tillfyllestgörande
lösning av de framställda problemen. I utskottets betänkande
(nr 35 1943 s. 11) hade härom anförts följande:
»Därvid bör beaktas att enligt den tankegång, som ligger till grund för bestämmelserna
örn kostnadsutjämningsfond, förutsättning för restitution är
att de avsatta medlen tagas i anspråk före det avräkningsförfarande som är
avsett att utgöra slutpunkten för ifrågavarande beskattning, men att tidpunkten
för detta beräknas infalla först då förhållandena efter kriget stabiliserat
sig. Då det lärer kunna antagas, att en ej altför obetydlig tidrymd efter krigets
upphörande måste förflyta innan detta blir fallet, kan det också förutsättas,
att tillräckligt rådrum kommer att stå den skattskyldige till buds att
igångsätta de planerade arbetena med möjlighet att tillgodogöra sig avdrag
för kostnaderna antingen genom restitution eller genom avdrag för det beskattningsår
varom då må vara fråga. Icke förty kunde utskottet allvarligt
reflektera på att biträda motionärernas förslag i vad detta avser reparationsarbeten,
därest det vore möjligt att meddela regler vilka läte avdragsrätten
efter kriget bliva i huvudsak beroende av huruvida fråga vöre om eftersatta
reparationer.»
Kommittén har vidare anfört, alt det enligt kommitténs uppfattning ur
många synpunkter icke syntes tillrådligt att det slutliga avräkningsförfarandet
alltför länge uppskötes. Om detta förfarande igångsattes så snart med
hänsyn till rådande förhållanden ansåge.s möjligt, funnes troligen intet rådrum
för de skattskyldiga att igångsätta tidigare planerade arbeten i sådan
tid att de kunde få tillgodogöra sig avdrag för kostnaderna vid den sista
taxeringen till krigskonjunkturskatt. Vid sådant förhållande och för att icke
beskattningen skulle särskilt hårt drabba dem, som under krigsåren nödgats
inskränka reparationsarbetena, vore det nödvändigt att i samband med slutavräkningen
medgiva visst avdrag för beräknade reparationskostnader. För
fastställande av detta avdrags storlek fordrades besked om det belopp, vartill
reparationskostnaderna uppgått under förkrigsinkomståren, samt det belopp,
vartill motsvarande kostnader uppgått under hela krigskonjunkturskatteperioden.
En jämförelse finge sedan äga rum mellan medeltalet av
de förra kostnaderna, multiplicerade med antalet år under krigskonjunkturskatteperioden
(därvid torde kunna bortses från de fyra månaderna under
1939), å ena sidan, samt summan av kostnaderna för reparationer under
krigsåren, reducerade till förkrigspris. I den män det första beloppet överstege
det senare borde avdrag kunna medgivas för skillnaden vid beräkningen
av den uppskattade merinkomsten. därvid detta skillnadsbelopp skulle
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
uppräknas till E-pris. I vissa fall torde emellertid denna regel för beräkning
av reparationsavdrag icke giva rättvisande resultat, särskilt då fråga vore
om beräkning av eftersatta värdeminskningsavdrag å maskiner. Sådana fall
uppkomme särskilt då — såsom ej sällan varit fallet — maskinparken under
kriget utnyttjats intensivare än därförut, exempelvis genom övergång till
arbete i flera skift eller då maskinparken mera avsevärt utökats. I dylika
och likartade fall kunde tydligtvis den allmänna regeln för beräkning av
reparationskostnader icke tillämpas utan måste hänsyn tagas till föreliggande
särskilda omständigheter.
Beträffande byggnader, framhåller kommittén vidare, torde man kunna
bortse från ökad förslitning genom intensivare användning. Däremot måste
man där taga hänsyn till ökat reparationsbehov på grund av att driftbyggnadsbeståndet
ökat.
Det föreslagna avdraget för reparationskostnader syntes enligt kommitténs
mening böra reduceras om och i den mån vid föregående taxeringar till
krigskonjunkturskatt medgivits extra stora värdeminskningsavdrag med hänsyn
till att tillgångar för stadigvarande bruk (främst fartyg) icke kunnat
normalt underhållas.
Remissyttrandena. Av de remissinstanser, som berört detta spörsmål, har
länsstyrelsen i Uppsala län yttrat:
Mot den av kommittén föreslagna beräkningsgrunden har länsstyrelsen icke
något att invända, då densamma synes leda till ett tillfredsställande resultat.
Emellertid har kommittén framhållit, att högre avdrag än som framkommer
enligt den föreslagna schablonregeln torde böra medgivas i de fall, då inventariebeståndet
utnyttjats intensivare än före kriget eller då maskinparken
mera avsevärt utökats. Det bör emellertid påpekas, att vid taxeringarna i
allmänhet högre värdeminskningsavdrag medgivits på grund av dessa orsaker.
Med hänsyn härtill och då reparationsbehovet för nyanläggningar icke
torde vara särskilt stort, böra nyssnämnda omständigheter knappast föranleda
högre avdrag än enligt schablonregeln.
Kommerskollegium, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län,
centrala krigskonjunkturskattenämnden, handelskammaren i Göteborg och
Sveriges redareförening hava ansett schablonen för beräkning av avdrag för
eftersatta reparationskostnader vara för snäv för rederier, vilka icke haft
möjlighet att låta reparera sina fartyg under kriget och vilkas fartyg utsatts
för stor förslitning. Remissinstanserna åsyfta därvid framför allt fartyg, vilka
använts i trafik utanför Skagerackspärren.
Sveriges redareförening har sålunda anfört:
Mot den av kommittén föreslagna regeln måste föreningen uttala en gensaga.
Föreningen utgår ifrån, att kommittén avsett, att vid beräknandet av
storleken av kostnaderna för uppskjutna reparationer en beräkning skall ske
fartyg för fartyg. Därvid måste man till en början taga hänsyn till, att reparationskostnaderna
i regel framkomma i samband med klassning av fartyget,
vilket normalt sker vart fjärde år. En medeltalsberäkning för åren 1937 och
1938 leder därför till ett oriktigt resultat.
Erforderliga reparationer hava i stor utsträckning måst eftersättas för
utanför spärren sysselsatta fartyg. Dessa fartyg hava endast i undantagsfall
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
69
kunnat undergå klassning under befraktningsperioden. Däremot hava desamma
måst undergå reparationer, vilka på grund av uppskovet med dessa och
av andra orsaker betingat så avsevärda kostnader, att desamma, evalverade
till förkrigspriser, betydligt överstigit normala årskostnader. Det oaktat hava
fartygen icke normalt underhållits. Vad som sagts gäller även i viss omfattning
fartyg innanför spärren.
Vid sådant förhållande torde en annan väg att förskaffa rederierna dem
tillkommande skäliga avdrag böra anvisas. Förslagsvis torde en av ett varv
verifierad beräkning kunna ske av kostnaderna (i efterkrigspris) för fartygens
återställande i fullvärdigt klassat skick. Detta belopp minskas nied den
beräknade utgiften för att vid krigsutbrottet försätta fartyget i sådant skick
med hänsynstagande till kända klassnings- och dockningskostnader och den
tidrymd, som förflutit sedan senaste klassning.
En annan fråga är den ökade värdeminskning, som fartygen under kriget
utsatts för på grund av intensivare användning och ökad förslitning. Föreningen
förutsätter, att ett extra avdrag härför kommer att medgivas i samband
med avvecklingen, i den mån tidigare avdrag för sådan värdeminskning
icke tillgodonjutits.
Centrala krigskonjunkturskattenämncien har uttalat sig mot kommitténs
förslag, att avdrag för eftersatta reparationer borde reduceras, örn och i
den mån vid föregående taxeringar till krigskonjunkturskatt extra stora värdeminskningsavdrag
medgivits med hänsyn till att tillgångar för stadigvarande
bruk (främst fartyg) icke kunnat normalt underhållas. Enligt nämndens
förmenande borde nämligen reduktion äga rum endast i de fall extra
värdeminskningsavdrag medgivits av den anledningen att nödiga reparationer
måst eftersättas under kriget och det kunde antagas, att det eftersatta
reparationsbehovet icke medfört en förblivande värdeminskning av tillgångar
för stadigvarande bruk.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har däremot ansett, att de extra
värdeminskningsavdrag, som medgivits på grund av att reparationer måst
eftersättas under den tid fartyg varit sysselsatta utanför Skagerackspärren,
borde tilläggas vid fastställande av de reparationskostnadsavdrag, som åtnjutits.
De av kommittén föreslagna reglerna örn avdrag med belopp, som sva- Departement).
rade mot den värdeminskning skattskyldigs tillgångar för stadigvarande
bruk kunde hava undergått genom att nödvändiga reparationer måst eftersättas
under kriget, synas ägnade att medföra ojämnhet i tillämpningen.
Några remissinstanser hava sålunda framhållit, att den föreslagna schablonen
för beräkning av eftersatta reparationskostnader vore för snäv ifråga
om fartyg. Sveriges redareförening har tillika anmärkt, att beträffande utanför
spärren gående fartyg de under kriget verkställda reparationerna betingat
onormalt dryga kostnader ävensom att en medeltalsberäkning för
åren 1937 och 1938 skulle leda lill ett oriktigt resultat med hänsyn till att
kostnader för reparation av fartyg i regel framkomme i samband nied
klassning av fartyget, vilket normalt skedde vart fjärde år. Ytterligare må
anföras, alt det synes otillfredsställande att den omständigheten att en skattskyldig
haft onormalt stora eller onormalt små reparationskostnader åren
1937 och 1938 i första hand skulle vara avgörande för nu ifrågavarande av
-
70
Kungl. Manis proposition nr 210.
drags beräkning. På grund härav förordar jag, att ifrågavarande regler utformas
så att avdragsrätten i första hand grundas på av den skattskyldige
verkställd utredning om den värdeminskning, som tillgångar för stadigvarande
bruk kunna hava undergått på grund av eftersatta reparationer. Endast
örn sådan utredning icke förebringas, bör avdraget beräknas schablonmässigt.
Även vid schablonberäkning torde emellertid hänsyn böra tagas till huruvida
kostnaderna för reparationer åren 1937 och 1938 varit normala eller
icke. Vid jämförelsen mellan nämnda kostnader och de under kriget havda
reparationskostnaderna bör sålunda förstnämnda kostnadsbelopp i förekommande
fall jämkas.
Såsom länsstyrelsen i Uppsala län anfört svnes intensivare utnyttjande av
tillgångar för stadigvarande bruk under kriget icke böra medföra att högre
avdrag för eftersatta reparationer medgives, då hänsyn till detta förhållande
normalt torde hava tagits genom förhöjda värdeminskningsavdrag.
I de fall fartyg icke kunnat normalt underhållas på grund av sysselsättning
utanför Skagerackspärren torde, såsom centrala krigskon junk turskattenämnden
framhållit, skäl föreligga till antagande att det eftersatta reparationsbehovet
ofta medfört en förblivande värdeminskning å fartyget. Emellertid
hava rederierna vid tidigare taxeringar till krigskonjunkturskatt regelmässigt
åtnjutit extra värdeminskningsavdrag på grund av nyssnämnda
förhållande. Detta bör medföra att, då avdrag för eftersatta reparationskostnader
sker på grundval av verkställd utredning om värdeminskningen,
tillägg göres för dylika extra värdeminskningsavdrag. I den mån avdrag
sker enligt schablonmetoden, saknas däremot anledning att minska avdragsbeloppet
med tidigare åtnjutna, extra värdeminskningsavdrag.
5. Fordringar och aktier.
Kommittén. Kommittén har erinrat örn att under krigsåren fordringar
i utlandet samt aktier i utländska företag i betydande omfattning bortskrivits
eller nedskrivits. I samband med avräkningen måste, enligt vad kommittén
vidare framhållit, en omvärdering äga rum. I den mån sådana nedskrivna
fordringar eller aktier vid avräkningstillfället ägde ett värde, som
innebure återvinning av belopp, vilka under kriget bortskrivits och därvid
påverkat beräkningen av merinkomsten, borde hänsyn till dylik återvinning
tagas vid avräkningsförfarandet.
I det av kommittén upprättade författningsförslaget har upptagits en bestämmelse
enligt vilken, om avdrag erhållits för nedskrivning å fordringar
vid taxeringarna åren 1940—1944 och fordringarna kunna antagas återfå
sitt värde helt eller delvis efter det kriget upphört, motsvarande belopp skall
tilläggas vid inkomstuppskattningen.
Remissyttrandena. De av kommittén föreslagna reglerna för beskattning
av återvunna nedskrivningar å fordringar och aktier hava i huvudsak lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Centrala krigskonjunkturskattenämnden och delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. hava emellertid ifrågasatt, om icke med hänsyn till de
bevissvårigheter, som kunde antagas uppkomma i praktiken, tillämpningen
av de föreslagna reglerna borde inskränkas till de fall då dylika tillgångar
uppenbarligen komme att återfå sitt värde efter krigets slut.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. ha salunda i denna del
anfört:
Enligt förslaget skall tillägg ske vid inkomstuppskattningen, då tidigare
nedskrivna fordringar »kunna antagas återfå sitt värde helt eller delvis
efter det att kriget upphört». För hindrande av att fiktiva vinster med stöd
av detta stadgande bliva föremål för beskattning är en sådan omarbetning
av stadgandet önskvärd, att därav tydligt framgår, att ifrågavarande tillägg
icke må avse andra belopp än sådana, beträffande vilka det mäste anses
ådagalagt, att de efter krigets upphörande äro att anse såsom säkra fordringar.
Kammarrätten har yttrat, att särskild försiktighet vid rättstillämpningen
borde iakttagas beträffande utländska fordringar med hänsyn till svårigheterna
att förebringa bevisning angående dessas värde.
Handelskammaren i Gävle har anmärkt att ifrågavarande tillägg för återvinning
av tidigare avdrag för nedskrivningar å fordringar och aktier, borde
begränsas till att avse sådana fall, då avdragen kunnat utnyttjas vid taxeringen.
Nedskrivningar å fordringar och aktier torde böra tagas till beskattning i Departementsden
mån tillgångarna helt eller delvis återfått sitt värde efter det kriget upp- ^
hört eller grundad anledning finnes till antagande, att tillgangarna skola helt
eller delvis återfå sitt värde. Uppenbarligen bör hänsyn tagas till återvunna
nedskrivningar endast i den mån avdrag för nedskrivningen verkligen utnyttjats
vid tidigare taxering till krigskonjunkturskatt.
Vissa remissinstanser hava framhållit, att bevissvårigheter kunde uppkomma
vid bedömningen av huruvida fordringar eller aktier helt eller delvis
kunde antagas återfå sitt värde. Detta är självfallet riktigt och bör föranleda
att försiktighet iakttages vid stadgandets tillämpning. Jag anser mig
emellertid icke böra förorda en så långt gående inskränkning, som från vissa
håll ifrågasatts, eller att uppvärdering icke skulle vidtagas i andra fall än
då fordringen uppenbarligen komme att återfå sitt värde.
Speciella bevisregler.
Kommittén. Kommittén har i sitt betänkande föreslagit, att avdrag för
minskning av dold förkrigsresei-v i tillgångar avsedda för omsättning eller
förbrukning i rörelse — som hittills medgivits endast i fall av lagerminskning
— skulle medgivas oavsett lagrets kvantitet vid beskattningsårets utgång.
Kommittén har vidare i sin allmänna motivering uttalat, att de beträffande
''lagervärdering meddelade bestämmelserna givetvis icke betoge den
skattskyldige honom tillkommande rätt att styrka, att de vid avräkningsför
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
72
Departements
chefen.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 210.
farandet till beskattning framtagna nedskrivningarna skett med anlitande av
vinstmedel, som uppkommit oberoende av kriget, exempelvis på grund av
företagets fortgående utveckling, vidtagna rationaliseringsåtgärder eller dylikt.
Remissyttrandena. Remissinstanserna hava genomgående icke haft något
att erinra mot den av kommittén föreslagna utsträckta rätten till avdrag för
minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse.
Däremot har kommitténs nyss återgivna uttalande i den alllmänna motiveringen
framkallat kritik från vissa remissinstanser, nämligen Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Blekinge, örebro och Värmlands län samt mellankommunala
prövningsnämnden.
Sålunda har länsstyrelsen i Örebro län anfört:
Det synes däremot icke tillrådligt att medgiva överflyttning av tidigare icke
utnyttjade utvecklings- och rationaliseringsavdrag på sätt kommittén föreslår.
Även örn sådan överflyttning ur materiell synpunkt kan försvaras, torde
ett dylikt medgivande kunna få mycket vittgående konsekvenser och föranleda
yrkande om omprövning av praktiskt taget alla tidigare års taxeringar.
Mellankommunala prövningsnämnden har för sin del framhållit att ifrågavarande
uttalande kunde befaras föranleda en mångfald yrkanden att vid
slutavräkningen erhålla avdrag för tidigare icke utnyttjade avdrag för rationalisering
och utvidgning, yrkanden vilka i många fall torde förväntas kunna
bliva mindre välgrundade och medföra svåra bevisprövningar.
Centrala krigskonjunkturskattenämnden har uttalat, att den skattskyldige
borde ha möjlighet att påvisa, att han skulle kommit i gynnsammare läge
vid slutavräkningen, om viss tidigare företagen nedskrivningsåtgärd icke vidtagits.
Ehuru en sådan regel utgjorde ett avsteg från vad tidigare gällt vid
taxering till krigskonjunkturskatt, ansåge nämnden densamma motiverad
med hänsyn till de speciella förhållanden, som förelåge vid slutavräkningen.
I likhet med kommittén anser jag, att avdrag för minskning av dold förkrigsreserv
i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse bör
medgivas oavsett lagrets kvantitet vid beskattningsårets utgång. Tillräcklig
anledning torde icke föreligga att vid slutavräkningen vidhålla kravet på
lagerminskning såsom villkor för avdragsrätt.
Däremot kan jag icke förorda att, såsom centrala krigskonjunkturskattenämnden
föreslagit, hänsyn skall tagas till det förhållandet att den skattskyldige
eventuellt skulle hava kommit i ett gynnsammare läge vid slutavräkningen,
om viss tidigare företagen nedskrivningsåtgärd icke vidtagits. Visserligen
ha föreslagits skärpta regler vid slutavräkningen för värdering av
varulager, men detta bör — av praktiska skäl och med hänsyn till att slutavräkningen
konstruerats såsom en ny taxering — icke föranleda en omprövning
av den inkomstberäkning, som gjorts vid tidigare taxeringar till
krigskonjunkturskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
73
Utjämningsavdraget.
Kommittén. Utjämningsavdraget har av kommittén föreslagits skola höjas
från 15 till 25 procent såsom en logisk konsekvens av att kommittén i
betänkandet beräknat efterkrigsprisnivån till 125 procent av förkrigsprisnivån.
Remissyttrandena. I sitt yttrande har kammarrätten understrukit det följdriktiga
i att utjämningsavdraget och efterkrigspriset fastställdes efter samma
grund.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit kommitténs ståndpunkt
välgrundad.
I en av bankdirektören E. Browaldh upprättad promemoria, som bilagts
kommissionens för ekonomisk efterkrigsplanering yttrande, har anförts följande:
Redan
vid införandet av krigskonjunkturbeskattningen framhölls av skatteberedningen,
att ett villkor för att skatten icke skulle komma att verka annorlunda
än som avsetts vore, att tillbörlig hänsyn foges till eventuell försämring
av penningvärdet, så att skatten ej komme att verka som en skatt på
dylik försämring. I anslutning härtill konstaterades, att en jämförelse med
viss annan inkomst uppenbarligen ej kunde bli rättvisande, örn den ej skedde
i samma penningvärde, i anledning varav föreslogs, att jämförelseinkomsten
borde angivas i beskattningsårets penningvärde. Vederbörande departementschef
framhöll i anslutning till dessa skatteberedningens uttalanden, att
en huvudsynpunkt vid utformningen av krigskonjunkturskatten borde vara
att den komme att avse endast ökning av reavinst och ej fiktiva vinster.
Då ett sådant hänsynstagande till penningvärdesförsämringen första gången
ansågs böra ske, nämligen vid utformandet av bestämmelserna för 1942
års krigskonjunkturbeskattning, kom visserligen detta hänsynstagande då att
ske i en form, som icke kan anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose den
huvudsynpunkt, departementschefen från början deklarerat såsom normerande
för beskattningen. Den avvikelse, som på anförda skäl då gjordes från
en av grundförutsättningarna för skatten, har medfört, att skatten under de
gångna åren i betydande utsträckning kommit att utgöra en beskattning icke
av verkliga mervinsler utan av en genom försämring av penningvärdet inträdd
nominell inkomstökning. De för denna avvikelse åberopade motiven
äro emellertid av den art, att de i varje fall icke kunna tillämpas på ett avräkningsförfarande,
vid vilket man utgår från, att prisnivån definitivt stigit
med viss procentsats i förhållande till den före kriget gällande. 1 och med det
att man fastlägger en sådan procentsats är också uppenbart att, på sätt
skatteberedningen uttalat, jämförelsen mellan de vinster, som framkomma
genom avräkningsförfarandet å ena sidan och jämförelseinkomsten å andra
sidan, för att bli rättvisande måste ske i samma penningvärde. Detta betyder
med andra ord, att om prisnivån antages definitivt höjd med en viss procentsats,
samma procentsats måste tillämpas för det s. k. utjämningsavdraget.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har däremot uttalat sig mot en höjning av
utjämningsavdraget och därvid framhållit:
Under de gångna åren hava de skattskyldiga vid taxeringen till krigskonjunkturskatt
medgivits fullt överprisavdrag å byggnader, maskiner och inven
-
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
Departements
chefen.
tarier. Detta har varit en bidragande orsak till, att den industriella investeringsverksamheten
hållit sig på en förvånansvärt hög nivå. Därtill kommer,
att de flesta krigskonjunkturbeskattade företag använt en stor del av sina
vinster till reparationer och underhåll av byggnader och maskiner. Man
torde därför kunna antaga, att de företag, som varit föremål för krigskonjunkturbeskattning,
i varje fall hava lika stora realtillgångar, då krigskonjunkturskatten
avvecklas, som före kriget. De bestämmelser, som sålunda
föreslagits, innebära, att varulagret vid avräkningstillfället får behållas vid
sitt förkrigsvärde. Härigenom erhålla de skattskyldiga vid taxeringen till
krigskonjunkturskatt i viss utsträckning gottgörelse för penningvärdets försämring.
Mellankommunala prövningsnämnden har jämväl ansett, att utjämningsavdraget
borde bibehållas vid 15 procent. Nämnden har framhållit, att det
kunde ifrågasättas örn icke vissa skattskyldiga skulle få väl stora fördelar
i förhållande till andra om samtidigt med borttagandet av den progressiva beskattningen
utjämningsavdraget höjdes till 25 procent. Eftersom utjämningsavdraget,
som tidigare varit begränsat genom vissa spärrbestämmelser, föresloges
skola under alla förhållanden få åtnjutas med 25 procent av merinkomsten
kunde skattskyldiga, som skjutit krigskonjunkturbeskattningen
framför sig, få större utjämningsavdrag än de som redovisat merinkomsten
successivt och under tidigare år allenast fått åtnjuta ett efter 15 procent beräknat
överprisavdrag.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört:
Den föreslagna höjningen av utjämningsavdraget från 15 till 25 procent
har motiverats med att det numera kan anses fastslaget, att prisnivån icke
kommer att återgå till förhållandena före kriget och att en stegring av prisnivån
med 25 procent av förkrigsnivån redan tagits som norm för bestämmandet
av efterkrigspriset. Utjämningsavdraget har dock ansetts kompensera
även andra ändringar av förhållandena från utgången av augusti 1939 än
höjningen av allmänna prisnivån vilket torde förklara att utjämningsavdraget
i vissa fall beräknats i förhållande till andra faktorer än jämförelseinkomsten.
Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen minimigränsen för utjämningsavdraget
enligt 4 § 6 mom. böra bestämmas till 20 procent av den merinkomst av
förvärvskällan, som återstår efter tillämpningen av 4 mom. Samma procentsats
bör skäligen gälla beträffande realisationsvinst.
Länsstyrelsen i Uppsala län och centrala krigskonjunkturskattenämnden
hava ansett, att den hittills gällande och i betänkandet upptagna bestämmelsen
örn att utjämningsavdraget skulle beräknas å den genom kriget förorsakade
merinkomsten, örn denna vore större än jämförelseinkomsten, borde
utgå och att således utjämningsavdraget i sandiga fall skulle beräknas å
jämförelseinkomsten.
Beträffande utjämningsavdraget må framhållas att avsikten med detta
avdrag icke varit att därigenom giva full kompensation för höjning av den
allmänna prisnivån. Jag har tidigare tagit bestämt avstånd från en sådan
tankegång. Då förslag om ett dylikt avdrag första gången framlades i proposition
nr 287 till 1942 ars riksdag uttalade jag sålunda, att det vöre mindre
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
lämpligt att till ifrågavarande område överföra ett eller annat slags kompensationsresonemang,
vilket emellertid skalle ske örn man ville anknyta en omräkning
av merinkomsten till prisutvecklingen. Förslaget örn införande av
ett särskilt utjämningsavdrag bestämdes sålunda av andra grunder än de,
vilka av kommittén och vissa remissinstanser nu åberopas såsom skäl för
en höjning av avdraget. Avdraget är nämligen att uppfatta huvudsakligen
såsom ett komplement till jämförelseinkomsten, avsett dels alt kompensera
för sådan utveckling av den skattskyldiges verksamhet sedan krigsutbrottet,
som varit möjlig örn krigsförhållandena icke förelegat men vars sannolikhet
icke kan direkt påvisas, dels ock att bidraga till en utjämning mellan sådana
skattskyldiga, som av olika anledningar hava särskilt låg jämförelseinkomst,
och dem vilka tack vare en gynnsam förkrigskonjunktur kommit upp i en
mycket hög sådan. Vid nu angivna förhållanden synes en höjning av avdraget,
såvitt angår beskattningsåret 1945, icke vara motiverad.
Någon anledning att avvika från den hittills tillämpade regeln om rätt att
beräkna jämförelseinkomsten å den på krigskonjunkturen beroende merinkomsten,
om denna är större än jämförelseinkomsten — genom vilken anordning
en utjämning vinnes mellan olika skattskyldiga lärer icke föreligga.
Skatteskalan.
Kommittén. Kommittén har inledningsvis erinrat örn att skatteskalan
vore progressiv och, såvitt fråga vore örn inkomst av rörelse, stege fran 50
till 70 procent av den beskattningsbara merinkomsten.
Kommittén har vidare anfört:
Ett bibehållande av denna progression även vid den slutliga avräkningen
skulle tydligtvis komma alt mycket hårt belasta åtskilliga skattskyldiga, som
använt sig av den enligt författningarna medgivna möjligheten alt uppskjuta
krigskonjunkturbeskattningen. Resultatet skulle väl ofta bliva, att av dessa
nu på en gång uttoges en krigskonjunkturskatt, som vore till beloppet väsentligt
större än vad fallet blivit örn de uppkomna vinsterna tagits till beskattning
varje särskilt år. Det vore enligt skattekommitténs mening icke
gärna tänkbart att på detta sätt i efterhand så att säga införa en extra straffskatt
å de fullt lojala rörelseidkare, som utnyttjat de av statsmakterna anvisade
möjligheterna för uppskov med beskattningen.
Härjämte bör beaktas, att det främsta motivet för den hårda beskattningen
av krigskonjunkturvinster torde hava varit en önskan att förebygga krigskonjunkturbetonade
spekulationer. Dessa psykologiska moment äro emellertid
icke längre för handen vid tidpunkten för krigskonjunkturskattens avveckling.
Än vidare må erinras örn, att eftersom olika regler gälla för inkomstberäkningen
enligt kommunalskattelagen och enligt krigskonjunkturskatteförordningarna
kan det redan nu understundom inträffa, att krigskonjunkfurskattens
grundbelopp överstiger det lill statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet. Detta medför då vid tillämpningen av den i 11 § 2 mom.
givna regeln, att krigskonjunkturskattens grundbelopp undergår mindre reduktion
än vad som eljest skulle varit fallet; den skattskyldige kommer med
andra ord att drabbas av hårdare krigskonjunkturskatt än som avsetts. Ef
-
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
tersom meningen är att vid avräkningen upptaga under kriget skapade dolda
reserver till krigskonjunkturbeskattning, torde nyss angivna missförhållande
komma att därvid inträffa vida oftare än vad hittills varit fallet och kan
komma att avse betydande belopp. Även detta förhållande talar med styrka
för en begränsning av skattesatsens storlek. Därest progressionen stannade
vid 60 % skulle ändock nyss angivna omständighet ofta kunna föranleda, afl
den totala beskattningen, inklusive kommunala skatter, komme att överstiga
hela merinkomsten.
Med utgångspunkt från det sålunda anförda har kommittén uttalat, att
det syntes som örn starka skäl skulle tala för att i detta sammanhang utesluta
progressionen och låta skatten utgå med en fix procentsats av 50.
Remissyttrandena. Av de remissinstanser, vilka i sina yttranden närmare
behandlat förevarande fråga, hava centrala krigskonjunkturskattenämnden,
länsstyrelsen i Uppsala lån, mellankommunala prövningsnäwnden och Östergötlands
och Södermanlands handelskammare i princip anslutit sig till kommitténs
förslag.
Centrala krigskonjunkturskattenämnden har sålunda anfört:
De av kommittén anförda skälen för slopande av den nuvarande progressiva
skatteskalan vid krigskonjunkturskatten anser nämnden bärande. Uteslutes
progressionen och uttages skatten i stället med en fix procentsats, synes
storleken av denna procentsats böra avvägas under hänsynstagande tili att
krigskonjunkturbeskattningen icke bör bliva lindrigare för de skattskyldiga,
vilka först nu framtaga sina mervinster till beskattning. Enligt tillgängliga
uppgifter har krigskonjunkturskattens grundbelopp i genomsnitt för
samtliga skattskyldiga hittills uppgått till omkring 60 procent av den beskattningsbara
merinkomsten. Med hänsyn härtill bolde skattesatsen vid avvecklingen
bestämmas till 60 procent. Emellertid anser nämnden att starka
billighetsskäl, främst hänsynen till företagens likviditet, tala för ett godtagande
av den av kommittén förordade procentsatsen av 50. Härför kan jämväl
åberopas den omständigheten att de skattskyldiga, som successivt framtagit
sina mervinster till beskattning, bättre kunnat utnyttja utjämnings- och
3 000-kronorsavdragen än de skattskyldiga, vilka med utnyttjande av förefintliga
möjligheter att uppskjuta beskattningen, först vid avvecklingen bliva
beskattade för sina mervinster på en gång.
Länsstyrelsen i Uppsala län har för sin del ansett, att procentsatsen ur
rättvisesynpunkt borde bestämmas till 60. Länsstyrelsen har framhållit, att
vid en procentsats av 50 skatten torde bliva något lägre än den i allmänhet
skulle hava blivit, om de merinkomster, vilka framkomme vid slutavräkningen,
successivt redovisats under tidigare beskattningsår, då skatten utgått
efter den progressiva skalan.
Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län hava föreslagit
bibehållande av en progressiv skatteskala, dock med en högsta procentsats
av 60.
Länsstyrelsen i Kalmar län har med hänsyn till de osäkra grunder, å vilka
en taxering till krigskonjunkturskatt måste fotas, ifrågasatt huruvida
icke skattesatsen borde sättas lägre än 50 procent.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
77
I samband med spörsmålet örn skatteskalan hava vissa remissinstanser berört
frågan om skatteberäkningen. Sålunda har Överståthållarämbetet anfört:
Enligt
de tidigare krigskonjunkturskatteförordningarna har skattskyldig,
som påförts krigskonjunkturskatt, haft rätt att vid sin taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt göra avdrag för den sålunda påförda krigskonjunkturskatten.
Detta avdrag har — utom vid 1940 års taxering — tekniskt
skett såsom ett avdrag från krigskonjunkturskattens grundbelopp. I enstaka
fall har därvid krigskonjunkturskattens grundbelopp överstigit hela
det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet,
varför nedsättningen av de normala statsskatterna fått ske med hela de debiterade
beloppen. Liknande förfaringssätt synes av kommittén förutsättas vid
1945 års krigskonjunkturskattetaxering. Emellertid skulle vid sagda års taxering
i många fall framtagas vinster, som i verkligheten uppkommit under tidigare
år. Krigskonjunkturskattens grundbelopp kan då ofta tänkas bliva så
högt, att det överstiger det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet. Eftersom det här delvis gäller eftersläpande krigskonjunkturskatt,
borde den del av grundbeloppet, som belöper på tidigare beskattningsår,
få avdragas från för samma år eventuellt kvarstående taxering.
En uträkning efter här skisserade normer torde emellertid bliva mycket besvärlig.
Länsstyrelsen i Uppsala län och kooperativa förbundet hava föreslagit, att
vid beräkningen av krigskonjunkturskatt för juridiska personer grundbeloppet,
oavsett vilket belopp, som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
skulle minskas med 32 procent.
Det torde vara med krigskonjunkturskattens konstruktion bäst överens- Departementsstämmande,
att den tidigare gällande skalan tillämpas jämväl vid slutavräk- chefenningen.
Ur rättvisesynpunkt synes det icke heller tillfredsställande om sådana
skattskyldiga, som begagnat sig av möjligheten att uppskjuta beskattningen,
skulle särskilt gynnas genom en i samband med slutavräkningen
vidtagen skattesänkning. Jag anser mig sålunda icke böra förorda kommitténs
förslag härutinnan.
Kommittén har framhållit, att krigskonjunkturskattens grundbelopp kunde
komma att bliva så högt, att det överstege det till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet. Avdraget för de ordinarie statsskatterna
vid krigskonjunkturskattens beräkning torde emellertid komma att
spela mindre roll vid den slutliga avräkningen än vid tidigare taxeringar till
krigskonjunkturskatt. Enligt den nya uppbördsförordningen efterskänkas
nämligen den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt samt den särskilda
skatt å förmögenhet, som skulle hava utgått på grund av 1946 års taxering,
till den del nämnda skatter enligt äldre bestämmelser skolat erläggas efter
den 1 januari 1947. Värnskatt avses överhuvud icke skola utgå på grundval
av 1946 års taxering. Annan ordinarie statsskatt kommer sålunda icke att
utgå på grund av 1946 års taxering än den del av inkomst- och förmögenhetsskatten
samt den särskilda förmögenhetsskatten, som skall erläggas vid
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
uppbörden i november 1946. Anledning torde saknas att medgiva avdrag
från krigskonjunkturskattens grundbelopp med större belopp än det, varmed
den sålunda utgående inkomst- och förmögenhetsskatten samt särskilda förmögenhetsskatten
skulle hava minskats, om krigskonjunkturskattens grundbelopp
avdragits från det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet
och det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.
Uet bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att vissa skattskyldiga
jämlikt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen kunna
komma att i ‘samband med 1948 års taxering påföras inkomst- och förmögenhetsskatt
samt särskild skatt å förmögenhet, avseende beskattningsåret
1945. Hänsyn till dylik skatt synes dock icke böra tagas vid beräkningen
av krigskonjunkturskatten.
Restitutionsförfarandet.
Kommittén. Kommittén Ilar framhållit, att slutavräkningen avsåge att
klarlägga i vad mån vederbörande rörelseidkares inkomster påverkats av
krigskonjunkturen. Man hade alltså därvid att taga hänsyn till krigskonjunkturperioden
i dess helhet. Det avgörande vore icke om under det ena
eller andra året uppkommit en ökning eller minskning av vinsten, utan vore
huruvida slutresultatet för hela denna period visade inkomstökning. Därest
denna kunde anses utgöra krigskonjunkturvinst, som förut icke tagits till
beskattning, skulle krigskonjunkturskatt påföras. Funnes i stället att någon
beskattningsbar krigskonjunkturvinst icke uppkommit, ehuru skatt tidigare
erlagts, eller att sådan vinst icke uppkommit i den omfattning för vilken
skatt erlagts, skulle för mycket erlagd skatt restitueras. Någon skillnad syntes
därvid icke böra göras mellan sådana fall, då skatten påförts provisoriskt,
och övriga fall. Å restituerad krigskonjunkturskatt syntes ränta icke böra
utgå, då ju här icke vore fråga om restitution av någon genom felaktigt förfarande
påförd skatt.
Beträffande tillämpningen av det sålunda skisserade förfarandet har kommittén
anfört följande:
Hänsyn skall givetvis tagas till under tidigare år vid krigskonjunkturbeskattningen
redovisad inkomstminskning. En skyldighet att ex officio iakttaga
detta är ju redan nu stadgad med avseende å föregående år, men vid
slutavräkningen måste en kontroll ske beträffande samtliga tidigare år. Ett
undantag måste dock göras beträffande inkomstminskningen under år 1939.
Avdrag för sådan inkomstminskning har hittills icke medgivits och de härför
åberopade skälen hava varit dels att en dylik kvittningsrätt skulle medföra
åtskilliga komplicerade problem med hänsyn till inkomstens uppdelning
å olika perioder av år 1939 och dels att kvittningsrätten skulle bliva
tämligen betydelselös. De skäl, vilka sålunda tidigare åberopats för ett underlätet
beaktande av inkomstminskning under år 1939, göra sig tydligtvis med
lika styrka gällande vid den ifrågasatta slutavräkningen och torde böra föranleda
till att även härvid, såsom nyss antytts, helt bortses från eventuell
inkomstminskning under år 1939. Däremot skall naturligtvis restitution äga
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
79
ruin även av den vid 1940 års taxering påförda krigskon junk turskatten i
den mån föreliggande omständigheter därtill föranleda.
Därest inkomstminskning vid avräkningsförfarandet förekommer, vartill
hänsyn vid tidigare taxeringar ej tagits, bör restitutionen avse det belopp,
varmed skatten för respektive beskattningsår skulle hava minskats, örn
nämnda inkomstminskning beaktats vid den beskattningsbara mer inkomstens
fastställande.
Här uppkommer dock ett särskilt spörsmål, nämligen hur man skall förfara,
därest vid slutavräkningen konstateras dels inkomstminskning för något
år och dels inkomstökning för två eller flera år. Å vilket eller vilka års
inkomstökning skall inkomstminskningen avräknas?
Detta spörsmål är ingalunda betydelselöst, eftersom krigskonjunkturskatt
utgått efter en progressiv skala och sålunda t. ex. beträffande ett års inkomstökning
kan hava utgått med upp till 70 % men beträffande ett annat års
inkomstökning med endast 50 °/o; för den skattskyldige fördelaktigast är
uppenbarligen att få avräkna inkomstminskningen å det års inkomstökning,
som beskattas efter högre procent än 50.
Ur taxeringsmyndigheternas synpunkt återigen — och jämväl ur synpunkten
att förfarandet bör i tillämpningen bliva det enklast möjliga — vore
önskvärt, att restitutionen i sista hand skulle avse 1940 års taxering. Rörande
detta års taxering gäller ju, att så snart beloppet av påförd krigskonjunkturskatt
ändras, måste jämväl taxeringen ändras i vad densamma avser inkomst-
och förmögenhetsskatt, värnskatt samt särskild skatt å förmögenhet;
en nedsättning av den år 1940 påförda krigskonjunkturskatten medför höjning
i vart fall av de två förstnämnda skatterna och föranleder utsändandet
av nya debetsedlar därå.
Ifrågavarande spörsmål har i viss utsträckning förelegat även under de
år, krigskonjunkturskatten hittills utgått; vid restitution av provisoriskt påförd
skatt har nämligen denna fråga stundom aktualiserats. I avsaknad av
varje lagbestämmelse rörande frågans lösning har praxis därvid intagit den
ståndpunkten, att den skattskyldige själv fått välja, å vilket års inkomstökning
en föreliggande inkomstminskning skulle avdragas; detta har givetvis
lett till, att inkomstminskningen regelrätt avräknats å det års inkomstökning,
som beskattats hårdast.
Å andra sidan har i 1944 års förordning örn krigskonjunkturskatt. 21 §
andra stycket, för första gången meddelats en bestämmelse, som i viss utsträckning
reglerar spörsmålet i fråga; det är även här av naturliga skäl
blott fråga örn sådan restitution, som föranletts av att skatt provisoriskt påförts
å den grund att avsättning till viss fond ägt rum. Därvidlag gäller nu
i fråga örn restitutionsförfarandet, alt i detta fall en tidigare gjord fondavsättning
skulle anses hava tagits i anspråk före sådan avsättning, som skett
enligt 1944 års förordning. Följaktligen skall härvidlag 1944 års krigskonjunkturskatt
restitueras i sista hand, medan beträffande tidigare år valfrihet
alltjämt får anses stå den skattskyldige öppen.
När det nu gäller att bestämma en regel rörande rätten alt vid slutavräkningen
avdraga inkomstminskning å tidigare års inkomstökningar kunde
den i 1944 års förordning sålunda givna regeln i viss utsträckning synas
bindande. Alt återigen därutöver lämna frågans lösning helt åt den skattskyldiges
fria skön, torde dock icke vara lämpligt. Vid övervägandet av huru
en regel i angivna hänseende bör utformas kunde starka skäl synas tala för
en utvidgning av den i 1944 års förordning meddelade bestämmelsen på sådan!
sätt, all inkomstminskningen skulle i första hand avdragas å det första
år, då krigskonjunkturskatt påförts, därefter å närmast följande år o. s. v.
80
Kungl. Majlis proposition nr 210.
Emellertid kunde härigenom de skattskyldiga, som först i samband med
slutavräkningen erhålla restitution, bliva hårdare drabbade än de, som erhållit
sådan tidigare pa grund av provisorisk skattepåföring. Än vidare synes
i hela principen för ett avräkningsförfarande ligga, att tidigare enligt högre
procentsats påförd skatt bör i första hand få nedsättas i den mån möjlighet
därtill föreligger. Slutligen må åberopas det tidigare påpekade önskemålet
att icke onödigtvis behöva rubba den år 1940 gjorda krigskonjunkturskattetaxeringen.
Sist angivna skäl synas böra föranleda till en sådan regel •— i viss mån
stridande mot den i 1944 års förordning meddelade — att föreliggande inkomstminskning
i första hand skall avdragas å det år, som företer största
inkomstökning, därnäst å det år, som företer näst största inkomstökning
o. s. v. Skulle inkomstökningen vara lika stor under två eller flera år — vilket
torde vara synnerligen sällsynt — lärer kunna bestämmas, att i sådant
fall avdraget skall i första hand ske å det äldre av dessa år, därefter å det
näst äldsta o. s. v.
I den inkomstminskning, varom nu varit tal, bör icke få inräknas utjämningsavdrag,
som icke kunnat utnyttjas; i motsatt fall komme man ju att
i efterhand medgiva en förskjutning av ej utnyttjade sådana avdrag. Éj heller
får till inkomstminskning hänföras ej utnyttjat bottenavdrag å 3 000
kronor; detta utgör ej heller någon verklig, av kriget föranledd inkomstminskning.
Med utgångspunkt fran vad kommittén salunda anfört, har kommittén
föreslagit dels regler för restitution av krigskonjunkturskatt, som vid tidigare
taxeringar påförts provisoriskt för olika ändamål, dels ock regler för
restitution av tidigare erlagd krigskonjunkturskatt, för vilken provisorisk
påföring icke erhållits.
Beträffande provisoriskt påförd skatt för framtida nedskrivning av ersättningslager,
för mötande av framtida prisfall och för kostnadsutjämning
har kommittén föreslagit att sådan skatt skulle restitueras örn och i den mån
förutsättningar härför förelåge vid beskattningsårets utgång enligt i tidigare
förordningar örn krigskonjunkturskatt givna bestämmelser, dock att för restitution
av för kostnadsutjämning provisoriskt påförd skatt uppställts ytterligare
det villkoret, att inkomstminskning orsakad av krigskonjunkturen
skulle föreligga vid den sista taxeringen till krigskonjunkturskatt. Vad åter
anginge sadan skatt som provisoriskt påförts för befarad framtida värdeminskning
samt för framtida anskaffning av ersättningstonnage och framtida
nyanskaffning av fartyg har föreslagits att restitution skulle ske, om
förutsättning härför förelåge senast vid taxeringens avslutande.
Restitution av tidigare erlagd krigskonjunkturskatt för merinkomst av rörelse,
för vilken provisorisk skattepåföring icke ägt rum, har i betänkandet
föreslagits skola ske enligt motsvarande regler som föreslagits skola gälla för
restitution av för kostnadsutjämning provisoriskt påförd skatt. Beträffande
den ordning i vilken restitution skulle ske har kommitén föreslagit att sådan
skatt skulle i första hand restitueras, som grundats på taxering för det år merinkomsten
vore högst i förhållande till jämförelseinkomsten.
Remissyttrandena. I de yttranden, som avgivits av kammarrätten och delegerade
för Sveriges industriförbund m. fl., har ifrågasatts en utvidgning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
81
restitutionsrätlen såvitt angår provisorisk skattepåföring för avsättningar till
varuförnyelsefond och prisfluktuationsfond. Sålunda har kammarrätten anfört:
Varuinköp,
som utgöra förutsättning för restitution i anledning av ianspråktagande
av varuförnyelsefond respektive prisfluktuationsfond, skola enligt
betänkandet hava verkställts före beskattningsårets utgång. Enligt förarbetena
till tidigare krigskonjunkturskatteförordningar lärer avsikten varit,
att fondema skulle få användas efter det kriget upphört och tillgången på
varor åter blivit normal. — Endast ett fåtal företag torde visserligen hava
använt rätten till provisorisk påföring på grund av fondavsättningar av angivna
slag. Dessa företag skulle emellertid berövas rätten till restitution, varmed
de haft skälig anledning att räkna. Kammarrätten, som icke kan undgå
att finna detta obilligt, vill därför ifrågasätta en utvidgning av restitutionsrätten
i förevarande avseende.
Kommerskollegium, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Uppsala
län, centrala krigskonjunkturskattenämnden, delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl., handelskammaren i Göteborg och Sveriges redareförening hava
ansett skäligt, att rederierna, även i de fall då provisorisk påföring av
skatt skett för kostnadsutjämning, borde medgivas restitution under samma
förutsättningar och inom samma tidrymd, som föreslagits beträffande provisorisk
påföring för anskaffande av ersättningstonnage och för framtida nyanskaffning
av fartyg.
Länsstyrelsen i Uppsala län har därvid anfört bland annat följande:
Under de första åren för krigskonjunkturskattens uttagande tillämpade de
flesta rederierna provisorisk påföring genom riksbankinsättning. Under de
senaste åren hava emellertid dessa företag allt mer övergått till att begära
provisorisk påföring för kostnadsutjämning, även om den uppkomna merinkomsten
avsetts att användas till nyanskaffning av tonnage. Denna övergång
synes hava berott på att förfaringssättet vid sistnämnda påföring varit betydligt
enklare än vid sådan genom riksbankinsättning. Rederierna torde därvid
hava förutsatt, att tidpunkten, före vilken restitution skulle kunna medgivas,
skulle bli lika oavsett vilken provisorisk påföring, som tillämpades. Det synes
därför skäligt att rederierna även i de fall, då provisorisk påföring för kostnadsutjämning
medgivits, bliva berättigade att under samma förutsättningar
erhålla restitution inom samma tidsrymd, som föreslagits för provisorisk påföring
genom riksbankinsättning.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län hava ansett, att
även vid den sista taxeringen till krigskonjunkturskatt provisorisk påföring
av skatt borde kunna erhållas för anskaffning av ersättningstonnage, då sådant
i stor utsträckning ännu icke kunnat anskaffas. Överståthållarämbetet
har sålunda yttrat:
Det synes vara riktigt att såsom i betänkandet förutsättes bestämmelserna
örn provisorisk påföring av skatt för det sista taxeringsåret skola utgå. I ett
avseende torde dock en ändring böra övervägas. De tidigare krigskonjunkturskatteförordningarna
hava innehållit bestämmelser örn provisorisk påföring
för framtida anskaffning av ersättningstonnage. Här torde ett verkligt behov
av provisorisk påföring hava förelegat, då vederbörande rederiföretag bort
få återställa sitt driftskapital i förutvarande storlek, innan skatten definitivt
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 210. 6
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
uttages. Ännu torde ersättningstonnage icke hava kunnat anskaffas i erforderlig
utsträckning. Ett bibehållande vid den sista taxeringen till krigskonjunkturskatt
av de äldre föreskrifterna härutinnan synes därför önskvärt.
Liknande synpunkter hava kommit till uttryck i de yttranden, som avgivits
av handelskammaren i Göteborg och Sveriges redareförening.
Länsstyrelsen i Västmanlands lån, mellankommunala prövningsnåmnden,
handelskammaren i Gävle och delegerade för Sveriges industriförbund m. fl.
hava tillstyrkt kommitténs förslag om restitution av icke provins
k t påförd krigskonjunkturskatt. Delegerade hava därjämte
ifrågasatt att ifrågavarande restitution borde göras oberoende av framställning
från den skattskyldige samt därvid anfört:
Rätt till restitution enligt 13 § 4 mom. i kommitténs förslag till förordning
torde inträda för åtskilliga smärre företag, särskilt handelsidkare, vilka under
de första krigsåren nödgats inskränka eller t. o. m. nedlägga driften. Det
måste befaras att dessa skattskyldiga icke alltid äga så ingående kännedom
örn skatteförfattningarna att de komma att göra den framställning om restitution,
författningsförslaget förutsätter. Krigskonjunkturskattelagstiftningen
är så invecklad och svårbegriplig, att bristande kännedom om en sådan föreskrift
som den förevarande icke rimligen bör föranleda rättsförluster, vilka
kunna uppgå till mycket betydande belopp. Rätt till restitution jämlikt sistnämnda
författningsrum bör därför enligt vår mening göras oberoende av
framställning från den skattskyldige och verkställas ex officio av prövningsnämnden,
å vilken i förekommande fall bör ankomma, att lämna den skattskyldige
tillfälle inkomma med för restitutionsbeslutets meddelande erforderliga
deklarationer och upplysningar.
Jämväl kommerskollegium och Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
samt centrala krigskonjunkturskattenämnden hava ifrågasatt
huruvida icke restitution av krigskonjunkturskatt, som icke påförts provisoriskt,
i förekommande fall borde verkställas ex officio av vederbörande prövningsnämnd.
Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län hava uttalat sig mot
förslaget att restitution skulle kunna äga rum även i fall krigskonjunkturskatt
icke påförts provisoriskt. Förstnämnda länsstyrelse har därvid framhållit,
att det föreslagna förfarandet visserligen vore det teoretiskt riktigaste men
att dels ett sådant förfarande, som knappast från början syntes hava varit
avsett, torde komma att medföra svårlösta bedömningsfrågor i ett stort antal
fall, dels ock att möjlighet icke syntes föreligga att vid slutavräkningen justera
inkomstminskning under tidigare år, som oriktigt ansetts bero av krigsförhållandena,
antingen sådan inkomstminskning medfört restitution eller
fått kvittas mot merinkomst.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört:
Taxeringen till krigskonjunkturskatt har ju endast haft till syfte att beskära
vinst på grund av kriget eller den därav föranledda konjunkturen.
Fråga är väl dock, om icke kommitténs förslag till restitutionsförfarande är
väl så generöst och svårtillämpligt. Även örn bevisbördan i sin helhet ålägges
de skattskyldiga, kommer förfarandet att ställa alltför stora krav på skattemyndigheterna,
då det måste bliva hart när ogörligt att kontrollera alla upp
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
83
gifter så långt tillbaka i tiden som förslaget avser. Det kan väl heller ej anses
rättvist, om t. ex. personer, som en gång åsatts taxering och därefter vidtagit
dispositioner för att undgå sådan beskattning i fortsättningen genom att t. ex.
minska sin drift, skola erhålla restitution av skatten.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett det önskvärt att, örn restitution
skulle medgivas jämväl i de fall då provisorisk påföring icke förelåge, anvisningar
gåves örn huru skulle förfaras i de fall olika hög jämförelseinkomst
tillämpats beträffande olika års taxeringar till krigskonjunkturskatt. Länsstyrelsen
har anfört:
Hur skall exempelvis förfaras i det fall, att taxering till krigskonjunkturskatt
påförts skattskyldig under vart och ett av åren 1940—1943, därvid
jämförelseinkomsten beräknats lill visst belopp — måhända i överensstämmelse
med den skattskyldiges yrkande — men jämförelseinkomsten vid taxering
år 1944 på grund av bättre utredning om de faktiska förhållandena under5
1937 och 1938 och icke på grund av en mera väsentlig utvidgning av rörelsen
under den mellanliggande tiden, fastställts till väsentligt högre belopp
än tidigare? Enligt de författningsregler, som hittills gällt, har det uppenbarligen
icke varit möjligt för skattskyldig att erhålla någon form av kompensation
— genom restitution eller pa annat sätt - i det fall att det genom
utredning under visst år kan anses hava klarlagts, att för hög krigskonjunkturskatt
utgått under tidigare år.
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande bland annat berört frågan örn
förfarandet, då konstaterad inkomstminskning skulle
avräknas mot inkomstökning för två eller flera år och
har därvid framhållit följande:
Spörsmålet gäller här den inbördes ordning, i vilken inkomstökningarna
för olika år skola tjäna som underlag för kvittningsförfarandet, och är av
betydelse på grund av att skatten hittills utgått efter en progressiv skala.
Kommittén har under åberopande av bestämmelserna i 21 § andra stycket
i 1944 års förordning om krigskonjunkturskatt uttalat, att starka skäl kunde
synas tala för att inkomstminskningen skulle i första hand avdragas å det
första år, då krigskonjunkturskatt påförts, därefter å närmast påföljande år
o. s. v. Av flera skäl har detta likväl ansetts icke kunna komma i fråga.
Bland annat åberopas önskvärdheten av att icke behöva rubba den
år 1940 gjorda krigskonjunkturskattetaxeringen, enär detta i varje fall
skulle draga med sig ändringar i taxeringen jämväl till inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt samt särskild skatt å förmögenhet. Kommittén har
i stället föreslagit, att föreliggande inkomstminskning i första hand skall
avdragas å det år, som företer största inkomstökningen, därefter å det år,
som företer den därnäst största o. s. v. Givetvis tala billighetsskäl för den av
kommittén föreslagna metoden. Riksräkenskapsvejket kan emellertid icke
underlåta att framhålla, att åtminstone teoretiskt sett vissa skäl även kunde
anföras för en tredje tänkbar metod, nämligen att i första band avräkna
inkomstminskningen mot den sista inkomstökningen, därefter mot den näst
sista o. s. v. För det berättigade häruti talar det förhållandet, att taxeringarna
till krigskonjunkturskatt blivit allt vanskligare ju längre tid som förflutit
från krigets början. Rent praktiskt skulle vinnas, att 1940 års taxering
endast undantagsvis skulle behöva rubbas.
Jag har i princip icke något att erinra mot kommitténs förslag till regiel''Departementsför
restitution av krigskonjunkturskatt, som vid tidigare taxeringar påförts chelenprovisoriskt
för olika ändamål.
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
Vad åter angår kommitténs förslag om restitution i fall då provisorisk
påföring icke ägt rum vill jag framhålla att, även örn teoretiska skäl kunna
anföras till stöd för en dylik anordning, det likväl tidigare icke varit avsett
att restitution skulle äga rum i dessa fall. De skattskyldiga torde sålunda icke
själva vid tidigare skattebetalningar hava räknat med att de erlagda beloppen
skulle kunna restitueras. Därtill kommer att ett restitutionsförfarande i fall
då provisorisk påföring icke ägt rum skulle ställa beskattningsmyndigheterna
inför omfattande och svårbemästrade uppgifter. Jag anser mig därför icke
böra biträda kommitténs förslag i denna del. Jag vill tillägga att, därest kommitténs
ifrågavarande förslag skulle bifallas, konsekvensen torde fordra att
motsvarande förmån bereddes jämväl skattskyldiga, som åtnjutit meriukomst
av annan förvärvskälla än rörelse.
På grund av taxeringstekniska skäl torde det vara nödvändigt att bestämma
viss tidpunkt före vilken den omständighet, varå restitutionsanspråket
grundas, måste hava inträffat för att restitution överhuvud skall kunna medgivas.
Med utgångspunkt från att taxeringen bör kunna vara slutförd den 30
juni 1947 synes nämnda tidpunkt böra bestämmas till den 1 april 1947, såvitt
angår krigskonjunlcturskatt som påförts provisoriskt för befarad framtida
värdeminskning, för framtida anskaffning av ersättningstonnage m. m.
eller för framtida nyanskaffning av fartyg. Härigenom vinnes att prövningsnämndema
erhålla erforderlig tid för bedömande av det berättigade i framställda
yrkanden örn restitution.
Beträffande övriga fall av provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
förordar jag såsom förutsättning för restitution, alt den omständighet, varå
restitutionsanspråket grundas, skall hava inträffat före beskattningsårets utgång.
Vad särskilt angår frågan örn förutsättningarna för restitution i de fall,
då krigskonjunkturskatt påförts provisoriskt för framtida nedskrivning av
ersättningslager eller för mötande av framtida prisfall, synes en prövning
av nämnda fråga icke kunna ske annat än i samband med att en redovisning
enligt de regler, som gälla för taxering till krigskonjunkturskatt, lämnas angående
lagret i dess helhet; det torde därför vara uteslutet att, såsom några
remissinstanser föreslagit, utsträcka tidsfristen i dessa fall.
Några remissinstanser hava föreslagit att, såvitt angår rederier, provisorisk
påföring för kostnadsutjämning skulle i restitutionshänseende likställas
med provisorisk påföring i samband med riksbanksinsättning. Emellertid
bär jag tidigare föreslagit, att överprisavdrag skall medgivas jämväl för fartyg,
vilket före april 1947 anskaffats eller beställts såsom ersättning för ett
efter krigsutbrottet förlorat fartyg. Härigenom synes skälig hänsyn hava tagits
till rederiernas berättigade intresse i förevarande hänseende. Jag anser
mig därför icke böra tillstyrka nyssnämnda under remissbehandlingen framkomna
förslag.
Kommitténs förslag angående den inbördes ordning, i vilken vid olika
års taxeringar provisoriskt påförd skatt skall restitueras, torde visserligen
ur teoretiska synpunkter kunna godtagas. Med hänsyn till de praktiska svå
-
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
righeter, som ett införande av de föreslagna bestämmelserna kan förväntas
medföra, anser jag det emellertid likväl lämpligast att icke föreslå ändring
i tidigare tillämpade grunder, enligt vilka den skattskyldige — frånsett fondavsättningar
enligt 1944 eller 1945 års förordning — själv ägt bestämma den
ordning, i vilken vid olika års taxeringar provisoriskt påförd skatt skolat
restitueras.
Taxeringsförfarandet.
Kommittén. Kommittén, vars förslag bygger på förutsättningen att slutavräkningen
skulle äga rum per den 31 december 1944, bär anfört följande:
Taxeringsförfarandet i samband med den slutliga avräkningen synes kunna
ske i enahanda former som tidigare. Emellertid kan taxeringen i detta
fall icke begränsas till året efter slutavräkningsdagen. Om denna dag exempelvis
fastställes till den 31 december 1944, möter visserligen ur taxeringssynpunkt
ingen svårighet att för det stora flertalet skattskyldiga hösten 1945
verkställa slutlig taxering och avräkning. Så är fallet med alla de rörelseidkare,
vilkas räkenskapsår sammanfalla med kalenderåret eller i vart fall
går till ända före den 1 mars 1945 (jfr 3 § kommunalskattelagen). Dessa skola
i vanlig ordning avgiva deklaration och kunna då år 1945 bliva beskattade
jämväl för de konjunkturvinster, som uppkommit t. o. m. den 31 december
1944; för dem, vilkas räkenskapsår gå till ända efter den 31 december 1944
men före den 1 mars 1945, erfordras givetvis vissa särskilda föreskrifter rörande
vinstens uppdelning å de olika kalenderåren.
Beträffande rörelseidkare återigen, vilkas räkenskapsår utlöpa den 1 mars
1945 eller senare, kommer sistsagda års deklaration endast att avse viss^ del
av år 1944. Sålunda kommer deklarationen aldrig att avse de sista månaderna
av nämnda år. Deklaration, avseende inkomsten under sistsagda tid
(jämte en större eller mindre del av år 1945), avgives först år 1946.
Nu berörda förhållanden synas i och för sig nödvändiggöra, att sluttaxeringen
till krigskonjunkturskalt måste utsträckas över en tidsperiod av två
år; uti det angivna fallet således över åren 1945 och 1946. Visserligen vore
teoretiskt tänkbart att undgå detta genom att ålägga alla ifrågakommande
skattskyldiga att år 1945 deklarera för all inkomst, som belöpte å 1944; de
praktiska svårigheter, som skulle uppstå vid ett dylikt sönderbrytande av
tidigare tillämpade regler angående vinstredovisning och deklaration, äro
emellertid så betydande, att varje tanke härå synes böra övergivas.
En utsträckning av taxeringsperioden över år 1946 påkallas jämväl därav,
att eljest tantiembeiopp och därmed likartade inkomster, utgående av
1944 års vinst, undandragas beskattning. Dessa tantiem m. fl. belopp utbetalas
ju först under år 1945 och kunna då icke framkomma i den år 1945
avgivna deklarationen. Även i dessa fall måste då förutsättas, ali deklaration
avgives även år 1946 samt alt en taxering verkställes jämväl sistnämnda ar.
I nu berörda fall synas alltså de förut angivna bestämmelserna angående
avräkningsförfarandet böra komma till användning både år 1945 och 1946.
Detta betyder i sak, att ett avräkningsförfarande för nu berörda skattskyldiga
äger rum år 1945 samtidigt som för övriga sådana, ehuru avseende en
något kortare tidrymd. År 1946 följer därefter för dessa skattskyldiga en
tilläggsavräkning. Emellertid påkallas i dessa fall vissa särregler. Det lärer
sålunda vara givet, att exempelvis det föreslagna avdraget för kostnad för
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
uppskjutna reparationer i dylika fall icke kan bestämmas förr än vid 1946
års taxering och då med hänsyn till hela den tidsperiod, avräkningen sagda
år avser. Medgåves nämligen avdrag enligt förut redan angivna grunder vid
1945 års taxering, kunde vederbörande därutöver under samma år verkställa
olika reparationsarbeten, för vilkas kostnader — om annat ej bestämdes _
avdragsrätt förelåge vid 1946 års taxering.
Kommittén har vidare anfört:
Emellertid kunna även fall föreligga, då det ur nu angivna synpunkter
icke är nödvändigt att uppskjuta den slutliga taxeringen och avräkningen
till år 1946 men då starka skäl tala för att så ändock bör ske; så kan exempelvis
händelsen vara i fall, då värdesättning måste ske av fordringar i utlandet
per den 31 december 1944 eller eljest då särskilda svårigheter anses
föreligga att bedöma de tillgångsvärden, som skola ligga lill grund för avräkningen.
I dylika fall synes en möjlighet för prövningsnämnderna böra förefinnas
att uppskjuta taxeringen till en senare tidpunkt, dock icke efter utgången
av år 1946; givetvis behöver i nu berörda fall ingen ny deklaration
avgivas år 1946.
Beträffande vissa rörelsegrenar, exempelvis rederi- och varvsnäringarna,
lärer ej ens under år 1946 en slutavräkning kunna ske. Dessa företag äro
ingalunda fria från påverkan av kriget eller av kriget föranledda förhållanden
i och med att fientligheterna i Europa avslutats; stora risker kunna i
nu berörda fall kvarstå så länge det utomeuropeiska kriget fortgår. För rederierna
kommer därtill den under en längre eller kortare tid efter ett fredsslut
kvarstående minfaran. Med hänsyn till dylika förhållanden är det
uppenbart att betydande svårigheter möta att i berörda eller liknande fall
inom angiven tid fastställa efter vilka grunder avräkningen bör ske. Dessa
överväganden hava föranlett skattekommittén att föreslå, att ett centralt
organ — förslagsvis centrala krigskonjunkturskattenämnden — skall erhålla
bemyndigande att beträffande vissa näringsgrenar eller eventuellt visst bestämt
näringsföretag medgiva att uppskov må äga rum med den slutliga
taxeringen och avräkningen under ytterligare högst tre år; i det antagna fallet
skulle således slutavräkningen i detta fall kunna uppskjutas till senast
år 1949.
Kommittén har — under den nyss angivna förutsättningen att slutavräkningen
skulle äga rum per den 31 december 1944 — sammanfattat sitt förslag
på följande sätt:
1) Deklarationsskyldigheten fullgöres på vanligt sätt. Skattskyldiga, vilkas
räkenskapsår utgår den 1 mars 1945 eller senare, hava sålunda att avgiva
deklaration till krigskonjunkturskatt såväl år 1945 som år 1946. Detsamma
gäller skattskyldiga, vilka uppbära tantiem.
2) Omlägges räkenskapsåret för viss skattskyldig, skall han ändock vara
skyldig att senast under år 1946 deklarera för den å år 1944 belöpande
vinsten.
3) Senast under år 1946 skall sådan tantieminkomst deklareras, som hänför
sig till under år 1944 uppkommen vinst.
4) Deklarationer, avgivna år 1945 av skattskyldiga, vilkas räkenskapsår
avslutas före den 1 mars, böra i regel föranleda taxering och slutavräkning
under nämnda år, prövningsnämnden dock obetaget att, om särskilda skäl
därtill föranleda, uppskjuta taxeringen till år 1946.
87
Kungl Maj:ts proposition nr 210.
5) Därest centrala krigskonjunkturskattenämnden därtill lämnar medgivande,
må beträffande visst slag av rörelse eller visst företag taxeringen uppskjutas
ytterligare, dock ej längre än till år 1949.
Remissyttrandena. De av kommittén i betänkandet föreslagna reglerna
för taxeringsförfarandet hava i princip lämnats utan erinran av de horda
remissinstanserna.
Länsstyrelsen i Östergötlands lån har emellertid med hänsyn till den utökning
av arbetet, som krigskonjunkturskattens avveckling kunde förvantas
medföra, föreslagit, att den normala tidpunkten för taxeringens avslutande
skulle framflyttas ett halvt år.
Liknande synpunkter hava framhållits av länsstyrelserna i Blekinge, Alvs
-
borgs och örebro län.
Gentemot kommitténs förslag att taxeringen i vissa fall efter av centrala
krigskonjunkturskattenämnden lämnat medgivande skulle kunna uppskjutas
i högst fem år efter taxeringsårets utgång, har mellankommunala prövmngsnämnden
— med utgångspunkt från den i betänkandet såsom arbetshypotes
antagna tidpunkten för avräkningsförfarandet — anfört:
Svårigheterna för skeppsvarv att inom rimlig tid efter det europeiska krigets
slut göra en riktig värdesättning av tillgångarna i balansrakningen per
den 31 december 1944 hava överdrivits, och då kommittén anför den etter
fredsslutet kvarstående minfaran såsom skäl för uppskjutande av sluta vrakningen
för rederier, synes den hava förbisett en av huvudprinciperna vid avvecklingen
av krigskonjunkturskatten, nämligen att hänsyn till mennkomst
liksom till inkomstminskning efter utgången av ar 1944 icke skall tågås vid
avvecklingen. Det enda motivet för uppskov med avcakningsforfarandet torde
vara svårigheten att riktigt värdesätta tillgångar — någon gang aven skulder
— i balansräkning för räkenskapsår som omfattar ar 1944 eller del »v detta
år och den efter år 1944 kvarstående minfaran har icke något samband med
denna värdesättning. Örn år 1947 fastställes såsom det ^''sta ar tm vallet
taxering kan uppskjutas, torde detta i praktiken vara fullt tillräckligt.^ I d
undantagsfall, då en värdesättning i efterhand av ti lgangama i utgående
balansräkningen för år 1944 icke kan göras under ar 1947, finnes ju möjlighet
för parterna att genom besvär hålla taxeringen öppen och vid senare
tidpunkt ingiva utredningar till skattedomstolama.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. hava däremot ansett, att
riskerna särskilt för rederi- och varvsnäringarna kunde vara så stora även
efter krigets slut, att tidsfristen för taxeringens avslutande borde utsträckas
utöver föreslagna fem år.
Handelskammaren i Göteborg och Sveriges redareförening hava framhållit,
att det vore önskvärt med en förlängning av tidsfristen för taxeringens avslutande
nied hänsyn till de svårigheter, som kunde förväntas uppkomma for
smärre trampredier att inom den föreslagna tiden anskaffa erforderligt er
-
sättningstonnage. , , , ,
Sveriges köpmannaförbund, handelskammaren i Örebro och Västmanlands
län samt Sveriges grossistförbund hava under framhållande av att de lisker,
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
vilka föranlett det föreslagna uppskovsförfarandet, icke inskränkte sig enbart
till rederi- och varvsnäringarna, föreslagit att alla näringsidkare skulle
beredas möjlighet att komma i åtnjutande av rätt till uppskov med taxeringen.
Sveriges köpmannaförbund har sålunda anfört:
Inom sådana branscher som t. ex. manufakturhandeln eller skohandeln
kunna mycket betydande förluster å inneliggande lager uppkomma i samband
med försäljning av kristidsbetonade varor. Det är möjligt, att fullgoda
varor inom en del branscher icke kunna erhållas förrän ganska lång tid efter
ett fredsslut. I en handelsrörelse måste alltid ett visst minimilager finnas, örn
rörelsen skall kunna drivas, och köpmännen bli därför tvungna att anskaffa
nytt lager av kristidsvaror. Realisationsförlusten kan på detta sätt bli förock
^era ar * tiden, men varje klok affärsman måste räkna
med den. Konsumentema-köpama vilja med säkerhet icke betala normalt
6 nT^1PPI1S for fullgod vara för exempelvis en kostvm av cellull eller starkt
cellullblandat tyg eller skor av kriskvalitet. Om slutavräkning obligatoriskt
skall ske 194o ar det sannolikt, att nyss berörda förluster, som man inom
detaljhandeln räknar med såsom säkra, ännu icke inträffat. Tvärtom är det
troligt, att förlusterna inträffa först under 1946 eller 1947 eller t. o. m. senare,
örn kriget slutar under 1945. Pa denna grund finner förbundet det angelaget,
att rätt till uppskov med den slutliga taxeringen och avräkningen medgives
varje skattskyldig rörelseidkare, som gör framställning därom och
visar sannolika skäl för sin begäran. Möjligen skulle en taxering med provisorisk
påföring kunna göras 1945. Uppskov med skattens erläggande synes
emellertid i dylikt fall böra medgivas förslagsvis till utgången av 1947. Rån
den skattskyldige tidigare visa, att förluster uppkommit efter 1944 års utSang
genom prisfall å lagertillgångar eller genom förlust å fordringar, som
uppkommit före 1944 års utgång, skulle förutsättningar för restitution av
provisoriskt påförd skatt anses föreligga och motsvarande skattebelopp kvittningsvis
avräknas från den skatt, som slutgiltigt skall erläggas.
^ dWeT”*8'' Det är aV °lika Skal önskvart> att avvecklingen av krigskonjunkturskatten
icke utsträckes över alltför lång tidrymd. Sluttiden för avräkningsförfarandet
bör salunda icke bestämmas till senare dag än vad omständigheterna
oundgängligen kräva. Vid angivna förhållande torde böra föreskrivas att, såvitt
angår skattskyldiga vilkas räkenskapsår utgår den 31 december 1945
eller senare, dock före den 1 mars 1946, taxeringen skall vara avslutad senast
den 30 juni 1947.
Beträffande flertalet skattskyldiga skall, enligt vad jag tidigare föreslagit,
vid avräkningen hänsyn icke tagas till förhållanden, som inträffa efter den
31 december 1945, utom då fråga är örn prisfall å den 31 december 1945 befintliga
tillgångar. Eftersom den av mig föreslagna tidpunkten för taxeringens
avslutande infaller ett och ett halvt år efter sistnämnda dag, torde tillräcklig
hänsyn få anses hava tagits till möjligheten av prisfall å dylika tillgångar.
En viss tvekan kan möjligen råda huruvida den föreslagna tidsfristen
är tillfyllest för de rederier, vilka under kriget förlorat fartyg utan att hava
kunnat anskaffa ersättning för desamma. Då förslaget innebär att dessa
skattskyldiga skola kunna erhålla avdrag för överpris å sådana kontrakt å
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
89
fartygsköp, som slutits före den 1 april 1947, synes emellertid tillräcklig anledning
icke föreligga att beträffande de ifrågavarande rederierna utsträcka
tiden för avräkningens avslutande längre än nyss sagts.
Särskilda bestämmelser bliva erforderliga beträffande skattskyldiga, vilkas
räkenskapsår utgår efter den 28 februari men före den 31 december. Dessa
skattskyldiga synas år 1946 böra i vanlig ordning taxeras till krigskonjunkturskatt
för det beskattningsår, som utlöpt närmast före den 31 december
1945. För vinnande av större överskådlighet i den nu föreslagna förordningen
förordar jag, att vid taxering av nämnda skattskyldiga de vid taxering till
krigskonjunkturskatt för år 1945 gällande bestämmelserna förklaras skola —
med vissa undantag — äga motsvarande tillämpning vid taxeringen 1946. Avräkningsförfarandet
beträffande dessa skattskyldiga bör därefter äga rum
i samband med en ny taxering till krigskonjunkturskatt år 1947, avseende
merinkomster under senare delen av år 1945. Vid sistnämnda taxering torde
jämväl sådana tantieminkomster, som hänföra sig till år 1945 men som uppburits
eller blivit tillgängliga för lyftning först efter den 31 december 1945,
böra taxeras. Bestämmelser angående avräkningsförfarandet beträffande nu
ifrågavarande skattskyldiga torde — såsom kommittén förutsatt — böra inflyta
i en särskild författning angående krigskonjunkturskatt för år 1947; förslag
därtill torde få framläggas för 1947 års riksdag.
Detaljmotivering.
1 §■
Den ändrade formuleringen av denna paragraf betingas av att kriget numera
upphört. Beskattningen är avsedd att såsom hittills träffa merinkomster,
vilka berott på kriget eller dessförinnan rådande krigskonjunktur. Då det
emellertid är uppenbart, att krigskonjunkturen icke upphört i och med krigshandlingarnas
avslutande, skola jämväl merinkomster, som därefter uppkommit,
vara underkastade skatteplikt i den mån de belöpa på tid före den
1 januari 1946. Mervinster uppkomna under år 1946 skola däremot icke beskattas.
2 §.
I denna paragraf föreslagna ändringar hava föranletts av att beskattning
av inkomstökning, hänförlig till inkomst av jordbruk eller skogsbruk under
beskattningsåret 1945, föreslagits icke skola äga rum vid 1946 års taxering
till krigskonjunkturskatt.
6 §.
Denna paragraf motsvarar 8 § i förordningen örn krigskonjunkturskatt
för år 1945. I den allmänna motiveringen har redogörelse lämnats för skälen
till att krigskonjunkturskatt föreslagits icke skola utgå för år 1946 för sådan
inkomst av jordbruk eller skogsbruk, som hänför sig till år 1945. Något
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Departementschefen.
skäl för att från krigskonjunkturskatt fritaga tantiem eller därmed likartad
inkomst, som hänför sig till nämnda förvärvskällor, synes däremot icke
föreligga.
9 §.
Denna paragraf motsvarar 11 § i förordningen om krigskonjunkturskatt
för år 1945.
Beträffande de i denna paragraf vidtagna ändringarna må hänvisas till vad
som förut anförts i samband med behandlingen av frågan om skatteskalan.
U §.
11 §, som motsvarar 21 § i förordningen om krigskonjunkturskatt för år
1945, innehåller regler om restitution av vid tidigare års taxeringar provisoriskt
påförd skatt. Skälen för de föreslagna ändringarna i tidigare gällande
bestämmelser hava redovisats i den allmänna motiveringen. I författningstexten
har uttryckligen angivits, att restitution av sådan skatt, som påförts
provisoriskt för befarad framtida värdeminskning, endast skall ske
då tillgång för stadigvarande bruk i rörelse på grund av prisfall undergått
värdeminskning. Motsvarande komplettering av författningstexten har skett
i fråga om de fall, då den provisoriska påföringen avsett framtida anskaffning
av ersättningstonnage m. m. eller framtida nyanskaffning av fartyg och
värdeminskning skett å tillgångarna.
16 §.
16 §, som motsvarar 27 § i 1945 års förordning om krigskonjunkturskatt,
innehåller regler örn deklarationsskyldighet.
Länsstgrelsen i Jämtlands län har framhållit, att hittills gällande regler
beträffande deklarationsskyldighet kunde antagas hava medfört att åtskilliga
skattskyldiga undgått taxering till krigskonjunkturskatt, ehuru de åtnjutit
beskattningsbar merinkomst. Länsstyrelsen har härom anfört följande:
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra örn det vanliga förhållandet
att familjebolag använda uppkommen vinst till konsolidering av sin ställning
genom skapande av dold reserv. Om deklarationsplikt ej förelegat, kunde
efterbeskattning icke äga rum. Det syntes därför påkallat, att i samband
med slutavräkningen uppgiftsskyldigheten för rörelseidkare gjordes oberoende
av uppgiven nettointäkt eller åsatt taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Vad länsstyrelsen i Jämtlands län anfört synes beaktansvärt. De principer,
på vilka slutavräkningen bygger, förutsätta nämligen att värdesättningen
i bokföringen, som i allmänhet torde godkännas vid inkomsttaxeringen, i
stor utsträckning kommer att frångås vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.
Då den allmänna självdeklarationen sålunda icke ger tillräcklig ledning
för bedömande av huruvida skattskyldighet till krigskonjunkturskatt
föreligger eller icke, torde en utsträckning av deklarationsskyldigheten i
fråga örn sistnämnda skatt vara påkallad. Av praktiska skäl torde denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
91
utvidgning emellertid böra inskränkas till att avse juridiska personer, vilka
bedrivit rörelse.
Med hänsyn till det merarbete, som bl. a. de föreslagna reglerna om lagervärdering
torde komma att vålla de skattskyldiga, synes en framflyttning
av tidpunkten för avgivande av deklaration vara motiverad. Sluttiden torde
sålunda lämpligen böra bestämmas till den 15 september 1946. Härigenom
torde vinnas att de skattskyldiga erhålla tillräckligt rådrum utan att taxeringsarbetet
likväl lider nämnvärt men.
• 19 §.
Denna paragraf motsvarar 30 § i förordningen örn krigskonjunkturskatt
för år 1945. Såsom framgår av den allmänna motiveringen har tiden för
taxeringsförfarandet föreslagits skola utsträckas ett halvt år utöver vad tidigare
regelmässigt varit förhållandet. I de fall mera svårbedömliga lagervärderingsfrågor
eller liknande omständigheter föreligga torde nämligen
prövningsnämnderna icke bliva i stånd att verkställa taxeringen förrän efter
utgången av år 1946. Vid sådant förhållande lärer man emellertid icke kunna
vidhålla kravet på att skattskyldigs inkomsttaxering och taxering till krigskonjunkturskatt
skola handläggas samma år. Förlängningen av taxeringsperioden
medför, att taxeringsintendenten äger framställa yrkanden jämväl
efter den 31 december under taxeringsåret.
I sådana fall då omständigheter av beskaffenhet att kunna inverka på
inkomstberäkningen kunna förväntas inträffa efter utgången av beskattningsåret,
torde skattskyldig böra äga rätt att få taxeringen uppskjuten till
tid efter utgången av mars 1947.
26 §.
Denna paragraf, som motsvarar 37 § i förordningen om krigskonjunkturskatt
för år 1945, innehåller bestämmelser örn eftertaxering. De tidigare föreskrifterna
i ämnet ha utbyggts med en ny bestämmelse, avseende det fall då
avdrag medgivits för nedskrivning å kontrakt som emellertid senare visar sig
icke bliva fullföljt. I ett dylikt fall — då enligt vad senare framkommit fog
sålunda icke funnits för avdraget — synes det rimligt att det avdragna beloppet
återföres till beskattning även örn kontraktet varit att anse som ett
bona fide kontrakt.
27 §.
Såsom framgår av den allmänna motiveringen avses de i nu ifrågavarande
förordning föreslagna skärpta värderingsbestämmelserna icke skola inverka
på de inkomstberäkningar, som skett för tidigare beskattningsår. Har emellertid
vid beskattningsårets utgång befintlig dold reserv i lager av tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse helt eller delvis bildats
genom nedskrivning, som ägt rum före beskattningsåret men som enligt förordningarna
om krigskonjunkturskatt för åren 1940—1945 icke kunnat god
-
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
kännas och icke heller beaktats vid tidigare års taxeringar, torde den uppskattade
merinkomsten i motsvarande mån böra nedsättas.
Örn av anledning som nu sagts nedsättning av beskattningsårets merinkomst
äger rum, bör givetvis motsvarande höjning ske av den uppskattade
merinkomsten för det beskattningsår, under vilket den otillåtna nedskrivningen
verkställts. Då det emellertid kan förutsättas att bestämmelserna om eftertaxering
icke äro tillämpliga i alla de fall varom nu är fråga, torde det vara
erforderligt med särskilda bestämmelser härutinnan. Detta har synts desto
mera nödvändigt som de bestämmelser örn inventering av varulager, som
meddelats genom förordningen den 14 december 1945 (nr 777) med särskilda
bestämmelser angående inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling, kunna förväntas medföra att dolda reserver
i varulager komma att uppgivas i större utsträckning än tidigare varit
fallet. Den nu föreslagna bestämmelsen är sålunda avsedd att förhindra att
skattskyldiga, vilka icke tidigare lämnat tillfredsställande redovisning för
sina lager i deklarationerna till krigskonjunkturskatt för åren 1940—1945,
obehörigen skola undgå skatt och därigenom komma i bättre läge än de skattskyldiga,
som i sina deklarationer lämnat mera noggranna uppgifter.
28 §.
Denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse avsedd att förhindra att
skattskyldig genom manipulationer tillskansar sig obehöriga förmåner vid
beskattningen.
I några remissyttranden har framhållits behovet av en dylik bestämmelse.
Sålunda har mellankommunala prövningsnämnden — under den antagna
förutsättningen att avräkning skulle ske per den 31 december 1944 — anfört:
Det hade uppgivits att vissa rederiföretag, vilkas tonnage blivit upplagt
under senare delen av år 1944, övervägt att förlänga bokslutsåret för år 1944
med en eller två månader av år 1945, för att därigenom kunna utnyttja underskott
under dessa månader för krigskonjunkturskattetaxeringen. Då avdrag
för inkomstminskning efter utgången av år 1944 i princip icke skulle
medgivas, borde bestämmelse införas, att tillägg för förlust under år 1945 i
förekommande fall skulle göras vid inkomstuppskattningen. Liknande åtgärder
i samband med avvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen kunde tänkas
förekomma.
Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelserna i Kopparbergs och
Norrbottens län.
Departements- I likhet med nyssnämnda remissinstanser anser jag erforderligt med särChe,
en'' skilda bestämmelser i ändamål att förhindra att skattskyldig förskaffar sig
en oberättigad förmån vid sluta vräkningen.
I den allmänna motiveringen har framhållits, att vinster som uppkomma
efter den 31 december 1945 icke böra vara underkastade krigskonjunkturskatt.
Det ligger i sakens natur att, därest vinster uppkomna efter en viss
tidpunkt helt undgå beskattning, de skattskyldiga hava intresse av å ena si
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
93
dan att undvika att redovisa vinster före denna tidpunkt, å andra sidan att
hänföra förluster till tid före samma tidpunkt. Olika möjligheter stå härvid
de skattskyldiga till buds. Särskild uppmärksamhet kräver, såsom mellankommunala
prövningsnämnden framhållit, det fall att en skattskyldig rörelseidkare,
vilken tidigare verkställt bokslut vid kalenderårets utgång, omlägger
sitt räkenskapsår till att omfatta del av år 1946. Om i dylikt fall vid
taxeringen till krigskonjunkturskatt för år 1946 icke avdragsgilla förluster
uppstått efter utgången av år 1945, kommer den i det följande omförmälda,
i anvisningarna till 4 § under punkt 16 angivna regeln, enligt vilken inkomst
skall fördelas å tiden före och efter den 31 december 1945 i förhållande till
omsättningen, att giva ett missvisande resultat. För att undvika detta bör ett
belopp motsvarande dylika vid taxeringen år 1946 icke avdragsgilla förluster
tilläggas vid inkomstuppskattningen, innan fördelning som nyss sagts äger
rum. På liknande sätt bör förfaras då åtgärd eljest vidtagits i syfte att bereda
skattskyldig en obehörig skattelättnad, såsom exempelvis då den skattskyldige
till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller
kan öva inflytande på företagets ledning, försäljer varor till lägre pris eller
av honom köper varor till högre pris än de i allmänhet gällande. Såsom
ytterligare exempel på dylika icke godtagbara transaktioner må nämnas det
fall att skattskyldig till juridisk person, i vilken han är delägare, överlåter lagertillgångar
till pris understigande gällande anskaffningspris eller då företag,
mellan vilka intressegemenskap råder, genom överlåtelse av lagertillgångar
söka förskaffa sig möjlighet att göra nedskrivning å samma objekt hos flera
företag.
Anvisningar till 4 §.
Punkt 4 b.
Kommittén har i sitt betänkande föreslagit att i likhet med vad tidigare
gällt skattskyldig, som visat att hans lager vid krigsutbrottet varit .större än
vid utgången av sista förkrigsinkomståret, skulle få räkna det förra lagret
såsom förkrigslager. Kommittén har dock föreslagit den ändringen i förhållande
till tidigare rättstillämpning, att den del av vid beskattningsårets utgång
befintligt lager, som motsvarar den sålunda uppkomna lagerökningen, icke
skulle få upptagas till lägre värde än den verkliga anskaffningskostnaden för
denna del av förkrigslagret.
Några remissinstanser hava i sina yttranden berört nu förevarande spörsmål.
Sålunda har Överståthållarämbetet, som ansett, att lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång alltid skulle betraktas såsom förkrigslager, anfört:
Förslaget förutsatte, att de bestämmelser, som i tidigare krigskonjunkturskatteförordningar
gällt i sådana fall, där skattskyldig kunde visa att lagret
vid krigsutbrottet (»augustilagret») varit större än lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, skulle äga fortsatt giltighet med därav följande
konsekvenser. Överståthållarämbetet ansåg sig i anledning därav böra framhålla
att i de fall, där lagerhållningens storlek regelmässigt växlade med
olika årstider, något som speciellt vore fallet med detaljhandeln, måste en
jämförelse mellan lagerhållningen ske vid motsvarande tidpunkter helst vid
94
Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.
bokslutsårets utgång, för att giva ett rättvisande resultat. Därjämte hade
nämnda regel medfört viss ojämnhet vid beskattningen, enär det för flertalet
rörelseidkare varit omöjligt fastställa lagrets kvantitet vid krigsutbrottet.
Ett ytterligare skäl mot bibehållande av nämnda princip torde vara,
att lagerökningen hos vissa företagare under tiden strax före krigsutbrottet
kunde antagas hava bottnat i en förkänsla av kommande kris. Såväl sådan
lagerökning som under samma tid eventuellt inträffad prisstegring kunde
vara att tillskriva^ före krigsutbrottet rådande förkrigskonjunktur. Överståthållarämbetet
ifrågasatte därför örn icke vid all lagervärdering jämförelse
borde göras med lagervärdet vid sista förkrigsinkomstårets utgång.
Kooperativa förbundet har däremot ansett, att lagerökning under tiden
Vi 31 is 1939 borde få värderas efter samma grunder som 1938 års lager och
ej, såsom föreslagits, efter anskaffningsvärdet. Någon nämnvärd prisstegring
hade nämligen icke inträtt förrän efter krigsutbrottet. En större enkelhet
skulle därigenom vinnas än om utgångslagret skulle värderas efter dels 1938
års pris och dels 1939 års pris.
DePtheiennU'' Till^äckli§ anledning synes icke föreligga att, på sätt Överståthållarämbetet
ifrågasatt, frångå principen om en längre gående nedskrivningsrätt i de
fall skattskyldig kan visa, att lagret vid krigsutbrottet översteg lagret vid sista
förkrigsinkomstårets utgång. Däremot synes det icke motiverat att vid
slutavräkningen medgiva avdrag för efter krigsutbrottet nybildad dold reserv
i varulager, vilket skulle bliva fallet om, såsom kooperativa förbundet
föreslagit, hittills tillämpad praxis skulle följas jämväl vid slutavräkningen.
Punkt 4 g.
Kommittén har icke föreslagit någon ändring i den i förordningen om
krigskonjunkturskatt för ar 1945 intagna bestämmelsen, att nedskrivning å
varulager vid inkomstuppskattningen ej må ske till lägre belopp än det bokförda
värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige visar
att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning
som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.
Kommittén har vidare föreslagit bibehållande av den i tidigare års förordningar
intagna bestämmelsen, att i räkenskaperna gjord värdesättning
av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
ej borde frangas försavitt ej de i räkenskaperna tillämpade
grunderna kunde antagas leda till resultat, som i genomsnitt mera avsevärt
skilde sig fran dem, som framkomme vid tillämpningen av de värderingsregler
som gällde vid krigskonjunkturskattetaxeringen.
I ett par remissyttranden har uttalats, att bestämmelsen om att nedskrivning
å varulager i regel ej finge ske under det bokförda värdet borde utgå,
enär den strede mot den föreslagna bestämmelsen om avdrag för minskning
av dold förkrigsreserv vid fall av lagerökning.
Länsstyrelserna i Uppsala och Jönköpings län hava anfört, att nyssnämnda
bestämmelse örn anknytning till i räkenskaperna gjord värdesättning,
som godkänts vid inkomsttaxeringen — vilken bestämmelse av kommittén
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
föreslagits skola bibehållas oförändrad — icke borde bibehållas vid slutavräkningen.
Länsstyrelsen i Uppsala län har därvid bland annat framhållit
att, om bestämmelsen bibehölles, de skattskyldiga genom att i räkenskaperna
värdera varulagret något under det värde, som framkomme vid tillämpning
av förordningens bestämmelser, skulle kunna undandraga sig krigskonjunkturskatt.
Smålands och Blekinge handelskammare har i sitt yttrande givit uttryck
för farhågor, att det i den föreslagna bestämmelsen använda uttrycket »mera
avsevärt» kunde giva anledning till tolkningssvårigheter, samt framhållit
önskvärdheten av ett mera preciserat uttryck för denna gränsdragning.
Då det icke synes lämpligt att de skattskyldiga i vissa fall skola kunnaDepartementsvid
slutavräkningen tillämpa lägre värdesättning än vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, torde den i tidigare års förordningar
om krigskonjunkturskatt i näst sista stycket av anvisningspunkt 4 b) upptagna
undantagsbestämmelsen angående nedskrivning, som varit påkallad
enligt god köpmannased, böra utgå.
Den i ett par remissyttranden uttalade meningen, att bestämmelsen om
att nedskrivning å varulager ej finge ske under det bokförda värdet skulle
strida mot bestämmelsen örn avdrag för minskning av dold förkrigsreserv
vid fall av lagerökning, kan jag icke dela.
Av skäl som länsstyrelsen i Uppsala län anfört torde bestämmelsen om att
avvikelse som regel icke bör ske från värdesättning av lagertillgång, som godkänts
vid inkomsttaxeringen, icke böra bibehållas vid slutavräkningen.
Punkt 4 i.
Såsom inledningsvis anförts innebär det framlagda förslaget, att krigskonjunkturskatt
icke skall uttagas å inkomstökning hänförlig till inkomst av
jordbruk eller inkomst av skogsbruk vid taxeringen till krigskonjunkturskatt
för år 1946. På grund härav torde böra meddelas en särskild bestämmelse
i syfte att förhindra, att merinkomst av rörelse genom för hög prissättning
å produkter, uttagna från eget jordbruk eller skogsbruk, överföres
till inkomst av jordbruk eller inkomst av skogsbruk och därigenom undgår
krigskonjunkturskatt. Härvid åsyftas självfallet endast sådana fall då prissättning
å produkterna sker enligt andra grunder än som tillämpats under
jämförelseåret och alltså icke sådana fall då på grund av höjda marknadspriser
priset satts högre under beskattningsåret än under jämförelseåret.
Punkt 4 n.
I denna punkt har införts en bestämmelse avseende kooperativa producentföreningar.
Föreskriften har tillkommit av huvudsakligen samma skäl som
den under punkt 4 i) omförmälda bestämmelsen. Kooperativa föreningar
äga rätt att vid taxeringen åtnjuta avdrag för pristillägg och liknande utdelning.
I praktiken lärer i stor utsträckning hava förekommit att t. ex. skogs
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Departements
chefen.
ägareföreningar under de år krigskonjunkturskatt utgått å merinkomst av
jordbruk och skogsbruk använt vinstmedel till nedskrivning av lager i stället
för att lämna pristillägg eller liknande utdelning. Om en sådan förening
under år 1945 uppskrivit lagret och lämnat pristillägg eller liknande utdelning,
som enligt nu föreslagna bestämmelser icke utgör skattepliktig inkomst
för mottagaren, skulle ifrågavarande vinstmedel helt undgå krigskonjunkturskatt.
Avdrag för sådan återbäring av vinstmedel, som belöper å tidigare beskattningsår,
synes därför icke böra medgivas vid taxering till krigskonjunkturskatt
år 1946.
Punkt 7.
Bestämmelsen i denna punkt har föranletts av en av cipotekarsocieteten till
finansdepartementet ingiven, den 16 januari 1946 dagtecknad skrivelse. I
skrivelsen har anförts, att av de vinstmedel, en innehavare av apoteksrörelse
kunde hava använt till nedskrivning av lager, regelmässigt endast en viss
del vore att betrakta såsom apoteksinnehavaren tillkommande vinst å rörelsen.
Apoteksinnehavaren vore nämligen skyldig att för sin vinst å apoteksrörelsen
erlägga allmän avgift enligt Kungl. Majds brev den 7 februari 1936
angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål m. m. Å
de vinstmedel, som använts till nedskrivning av varulagret, vilade sålunda
en skuld i form av skyldighet att framdeles, senast då apoteksinnehavaren
överläte apoteket, vidkännas avgift som nu sagts. Om icke vid beräkningen
av krigskonjunkturskatt hänsyn toges till detta förhållande, skulle följden
kunna bliva, att apoteksinnehavaren först bleve beskattad till krigskonjunkturskatt
för vid taxeringen till krigskonjunkturskatt icke tillåten nedskrivning
av varulager och sedermera, när vinsten i vanlig ordning redovisades,
finge för samma vinst erlägga allmän avgift uppgående ända till 90 procent
av vinsten.
Med hänsyn till vad apotekarsocieteten anfört torde en särskild bestämmelse
böra meddelas, enligt vilken avdrag vid inkomstuppskattningen skall
medgivas med ett belopp, motsvarande den allmänna avgift som enligt den
skattskyldiges utredning belöper å den del av vinsten, som använts för nedskrivning
av varulager till lägre belopp än som kan godkännas vid taxeringen
till krigskonjunkturskatt.
Punkt 16.
Uppdelning av skattskyldigs inkomst i de fall räkenskapsår utgått efter
den 31 december 1945 men före den 1 mars 1946 torde i regel böra ske i förhållande
till omsättningens storlek under de olika perioderna. På samma sätt
bör fördelas sådan del av årets vinst, som använts till nedskrivning av varulager
under förkrigspriset. Under kriget bildad reserv i varulager, som framkommit
genom att lagerökning vid slutavräkningen icke fått nedskrivas till
lägre värde än till efterkrigspriset eller i förekommande fall till verkliga anskaffningsvärdet,
bör däremot icke fördelas å tiden före och efter årsskif
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 210.
97
tet. En dylik reserv har nämligen icke uppkommit enbart under beskattningsåret
och torde därför — och då en fördelning efter annan grund knappast
kan ifrågakomma — böra i dess helhet tagas till beskattning. Beträffande
kostnader nedlagda å beställda fartyg, byggnader, maskiner m. m. som avses
i anvisningspunkt 4 e) bör motsvarande gälla, såvitt angår den under kriget
bildade dolda reserv som framkommit genom att de ifrågavarande tillgångarna
icke fått upptagas lägre än till de verkliga kostnaderna.
Har den skattskyldige verkställt sådan vinstberäkning, som omförmäles i
1 § sista stycket förordningen den 14 december 1945 (nr 777) med särskilda
bestämmelser angående inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling, bör den på tiden före årsskiftet belöpande
inkomsten beräknas med utgångspunkt från denna vinstberäkning.
Jämförelseinkomsten bör, med utgångspunkt från omsättningen under jämförelseåret,
fördelas efter motsvarande grund som förut angivits beträffande
inkomsten under beskattningsåret.
Anvisningar till 8 §.
De i anvisningarna till 8 § —- motsvarande 10 § i förordningen örn krigskonjunkturskatt
för år 1945 — föreslagna ändringarna hava betingats av att
merinkomst av jordbruk och skogsbruk föreslagits icke skola taxeras till
krigskonjunkturskatt år 1946. Då merinkomst av jordbruk uppkommen under
år 1945 icke skall krigskonjunkturbeskattas, bör avdrag för inkomstminskning
å denna förvärvskälla uppkommen under nämnda år icke medgivas
från merinkomster av krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällor.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt
för dr 1946 måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
W Dickson.
Bihang till riksdagens protokoll lilio. 1 sami. Nr 210.
7
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- BevU 1946:51 Memorial angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden. s. 1 i texten
- BevU 1946:37 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946 jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten