Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m
1946-03-29 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:218, Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 218.
1
Nr 218.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms
slott den 29 mars 1946.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande.
I skrivelse den 21 mars 1946 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att
riksbanken måtte för liden från och med den 1 juli 1946 till och med den
30 juni 1947 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar nied guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret
ha, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.
I en särskild till nämnda framställning anknuten skrivelse ha bankofullmäktige
vidare behandlat frågan örn riktlinjerna för den .statliga penningpolitiken
och härvid anfört följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 218-
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
Utvecklingen på kreditmarknaden sedan räntesänkningen genomfördes i
februari 1945 har i stort sett kännetecknats av stabilitet. En viss stegring avlikviditeten
på penningmarknaden gjorde sig gällande under höstmånaderna,
huvudsakligen på grund av att exportinkomsterna medförde ett tillflöde avmedel
till marknaden. Sedermera har emellertid en åtstramning skett, dels
på grund av det ovanligt starka medelsbehovet i samband med höstens skattetermin
och inför årsskiftet, dels som en konsekvens av det av riksgäldskontoret
i januari 1946 emitterade 3 %> statslånet. Riksbankens kreditmarknadspolitik
synes böra inriktas på att tills vidare bibehålla den nu föreliggande
marknadsbalansen.
Vid de överväganden i anslutning till utformningen av det penningpolitiska
programmet, som företagits av statsmakterna under åren 1944 och 1945,
har man räknat med att efter krigets upphörande skulle följa ett hävande
av varuknappheten på de internationella marknaderna och en nedgång av
importpriser och produktionskostnader. Erfarenheterna av den hittillsvarande
utvecklingen synas giva vid handen, att ett övervinnande av de föreliggande,
allvarliga svårigheterna på varuförsörjningens område kommer att
taga längre tid än vad man tidigare ansåg sig kunna förvänta. För Sveriges
del medför detta, att återgången till en mera normal försörjning av importvaror
fördröjes. Konsekvenserna härav för det svenska näringslivets
utveckling kunna bliva betydande, och en fortsättning av krigstidens knapphetshushållning
— måhända innebärande en skärpning i förhållande till nu
rådande läge — synes vara att räkna med för den närmaste framtiden. Genomförandet
av den export, som planerats för att möjliggöra ett svenskt deltagande
i det internationella återuppbyggnadsarbetet, innebär även en skärpt
belastning för den inhemska försörjningen, särskilt framträdande på trävaruområdet.
Under sådana förhållanden är det oundvikligt, att återhållsamhet
iakttages beträffande sådan export, som icke erfordras för fullföljandet
av detta program. I ett utpräglat knapphetsläge är en export i konkurrens
med köpkraftig inhemsk efterfrågan ägnad att hålla uppe eller höja priserna.
Särskilt gäller naturligtvis detta örn prisläget på exportmarknaderna är högre
än inom landet.
De närmaste framtidsutsikterna beträffande det svenska näringslivets
ekonomiska förutsättningar, importmöjligheterna, kraven på export och på
tillfredsställandet av de inhemska varubehoven, pris- och lönelägets samt
den internationella valutasituationens utveckling, äro sålunda mycket oklara.
Mot den ovan skisserade bakgrunden synes det i allt fall sannolikt, att den
spänning mellan köpkraft och varutillgång, som uppstått under kriget,
kommer att även fortsättningsvis göra sig gällande så länge, att den förutsedda
övergångsperioden mellan krigs- och fredshushållning blir av avsevärd
varaktighet. De nu skönjbara tendenserna i den ekonomiska utvecklingen
synas å andra sidan icke giva vid handen, att de tidigare hysta farhågorna
för uppkomsten av sysselsättningssvårigheter och allmänt depressiva tendenser
inom det svenska näringslivet komma att realiseras under den närmaste
tiden. Risker för att efter hand en arbetslöshet skall uppkomma föreligga
dock, dels och framför allt emedan materialtillgången på vissa för
sysselsättningen särskilt betydelsefulla områden till följd av ovan antydda
omständigheter kan komma att minskas, dels emellertid också på grund av
den restriktiva kredit- och exportpolitik som kan visa sig nödvändig.
Det penningpolitiska programmet har senast våren 1945 formulerats så att
penningpolitiken borde avse en stabilisering av penningvärdet respektive inriktas
på en förbättring av detta i den mån efter kriget den extraordinära
varuknappheten minskar samt import- och produktionskostnaderna nedgå.
Det ovan anförda synes närmast leda till den slutsatsen, alt den hittills
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 218.
3
varande ekonomiska utvecklingen och de närmaste framtidsutsikterna, vilka
för närvarande te sig mycket ovissa, icke böra föranleda någon förändring av
detta program, i vilket kravet på penningvärdets stabilisering torde vara
det som i den nuvarande situationen kommer att stå i förgrunden. Möjligheterna
till en förbättring av penningvärdet te sig alltjämt svårbedömbara.
Huruvida en dylik förbättring kan åstadkommas blir i väsentlig grad beroende
av utvecklingen av det internationella försörjningsläget och pris- och
lönenivåns framtida höjd i de länder, som spela en avgörande roll i Sveriges
ekonomiska förbindelser med utlandet. Då man sålunda nödgas ställa sig
avvaktande i detta avseende, är det enligt fullmäktiges mening av särskild
vikt, att penningpolitiken och den ekonomiska politiken i övrigt föres så att
en anpassning av den svenska ekonomien till en lägre prisnivå och ett i motsvarande
grad förbättrat penningvärde icke försvåras. Härvid gäller alltjämt,
att löne- och jordbrukspolitiken är av dominerande betydelse för prisutvecklingen
och följaktligen bör bliva föremål för särskilt beaktande i detta
sammanhang. Örn de yttre förutsättningarna för ett genomförande av det
fastställda penningpolitiska programmet i den del, detta syftar till en förbättring
av penningvärdet, i framtiden komma att föreligga, skulle nämligen
allvarliga svårigheter uppstå därest det .svenska pris- och kostnadsläget under
övergångstiden skulle fastlåsas vid en för hög nivå. Faran härför ökas ju
längre denna övergångstid visar sig bliva.
Den bild av det ekonomiska läget och dess konsekvenser för utformningen Departementsav
penningpolitiken, som bankofullmäktige lämnat i sin här återgivna skri- chefenvelse,
synes mig på ett riktigt sätt karakterisera den problemställning vi i
dag stå inför på ifrågavarande område. När det penningpolitiska programmet
de två senaste åren formulerats så, att penningpolitiken borde avse en stabilisering
av prisnivån, respektive inriktas på en förbättring av penningvärdet,
i den mån den extraordinära varuknappheten minskar samt import- och
produktionskostnaderna nedgå, har man förutsatt, att efter en första övergångstid
efter vapenstilleståndet en förbättrad varuförsörjning skulle undanröja
vissa för krigshushållningen karakteristiska orsaker till höga priser. Övergångstiden
har blivit längre än väntat, och därmed har följt en ökad ovisshet
örn hur den framtida utvecklingen kommer att gestalta sig. Ju längre övergångstiden
blir, desto större är nämligen risken, att pris- och lönerörelser på
de stora internationella marknaderna medföra sådana förändringar i den allmänna
prissituationen, att en ökad varutillgång icke får samma prissänkande
effekt som eljest. I detta ovissa läge kommer — såsom fullmäktige framhållit
— penningpolitiken närmast att få inriktas på en stabilisering av penningvärdet
och i övrigt alt bli av avvaktande karaktär. I likhet med fullmäktige
vill jag understryka, att vi under rådande förhållanden fortsättningsvis
måste räkna med att vidmakthålla krigstidens knapphetshushållning och att
försiktighet alltjämt måste iakttagas vid löne- och jordbrukspolitikens utformning.
Detta är en naturlig och ofrånkomlig konsekvens av att Sverige måste
bära sin del av de allmänna försörjningssvårigheterna genom att avstå från
import till förmån för sämre ställda länder samt godtaga den export som är
nödvändig som ett led i det internationella återuppbyggnadsarbetet. Situationen
kompliceras genom det höga, delvis just av varubristen betingade pris
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 218.
läget i de länder med vilka vi driva handel. Denna faktor måste beaktas särskilt
vid utformningen av vår exportpolitik. Det är givetvis angeläget att undvika,
att det internationella marknadsläget får sådana återverkningar på det
svenska näringslivet, att en senare anpassning efter ändrade förhållanden
försvåras eller förhindras.
Någon anledning att i rådande oklara läge gå in på en utförligare diskussion
av det penningpolitiska programmet än som skett här och i fullmäktiges
framställning synes icke föreligga. Sammanfattningsvis må till
slut följande understrykas. Målsättningen för penningpolitiken kvarstår oförändrad
och i fråga örn medlen tvingas man alltjämt att lita till de utvägar,
som prövats under kriget. Som ett nytt moment tillkommer den återhållsamhet,
som kan bli nödvändig vid exportpolitikens utformning på grund av en
stigande pristendens utomlands och varuknapphet på hemmamarknaden.
Vad särskilt finanspolitiken angår, torde det senare under riksdagen bliva
tillfälle att i anslutning till olika reformförslag upptaga till diskussion, hur
dess utformning kommer att påverkas av de penningpolitiska synpunkter om
vilka här erinrats.
I anledning av bankofullmäktiges förslag om fortsatt befrielse för banken
från sedelinlösningsskyldigheten bör i detta sammanhang sedvanlig framställning
i ämnet göras till riksdagen.
Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den
1 juli 1946 till och med den 30 juni 1947 vara fritagen från
skyldigheten att vid anfordran inlösa av hanken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken
att, då förhållandena därtill giva anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rolf Arfwedson.
467565. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:304 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av vissa familjepensioner m. m. a1 i texten
- BU 1946:51 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. s. 1 i texten