Sök i Ratio Lex

Angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden

1946-03-22 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:219, Angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 219.

1

Nr 219.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående förbättring av

landsbygdens telefonförhållanden; given Stockholms

slott den 22 mars 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Torsten Nilsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 22 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson.

Genom beslut den 13 oktober 1944 bemyndigade Kungl. Majit telegrafstyrelsen

att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom styrelsen verkställa utredning

i fråga om åtgärder till förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

Utredningen förutsattes skola närmast ha till uppgift att utforma de villkor,

på vilka en utvidgning av de nuvarande frikretsförmånema kunde genomföras,

att företaga en allmän översyn över frisamtalsförhållandena i landet

i syfte att införa de förbättringar, vilka kunde befinnas lämpliga och

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 219.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

möjliga nied hänsyn till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna, att

angiva under vilka anläggningstekniska förutsättningar och på vilka ekonomiska

grunder telegrafverket kunde helt övertaga växlingskostnadema vid

mindre manuella växelstationer samt att i stora drag uppgöra ett tidsschema

för genomförande av dessa åtgärder.

Telegrafstyrelsen uppdrog därefter den 7 november 1944 åt en kommitté,

benämnd 1944 års telefonkommitté, att verkställa utredningen. Kommittén

har den 31 december 1945 till telegrafstyrelsen överlämnat betänkande i

frågan.

Betänkandet upptager fyra huvudförslag, nämligen:

1. Utvidgning av frikretsama.

2. Utökning av frisamtalsförmånerna.

3. Ändring av grunderna för ersättning till föreståndare vid manuella

växelstationer med 1—34 helårsabonnemang.

4. Driftsåtgärder m. m. vid landsbygdens telefonstationer.

Totalkostnaden för ett genomförande av kommitténs förslag beräknas uppgå

till:

Engångs-

kostnad

Årskostnad

Kronor

Kronor

För utvidgning av frikretsama ............

För fritrafik och härför erforderliga nya led-

15 000 000

3 000 000

ningar ................................

5 455 000

1 693 000

För växlingskostnader vid stationer med 1—34

helårsabonnemang ......................

För utökning av öppenhållningstiden vid sta-

—

1 597 000

tioner med 35—99 helårsabonnemang ....

—

94 000

Summa kronor 20 455 000 6 384 000

Av engångskostnaden beräknar kommittén cirka 2 500 000 kronor falla

på budgetåret 1946/47. För de därpå följande tre budgetåren beräknas kostnaden

stiga till cirka 4 000 000 kronor per år. För återstående två budgetår

sjunker denna kostnad till omkring 3 000 000 kronor per år.

Av årskostnaden beräknas cirka 1 500 000 kronor falla på budgetåret 1946/

47. Kostnaden för de närmast därefter följande budgetåren blir beroende av

hur snart de för fritrafiken erforderliga ledningarna kunna färdigställas.

En sammanställning av det huvudsakliga innehållet i kommitténs betänkande

i vad avser de frågor vilka äro av beskaffenhet att böra underställas

riksdagen, nämligen frågorna örn utvidgning av frikretsama, om utökning

av frisamtalsförmånerna, örn utökning av landsledningsnätet och örn tornering

av automatiseringen på landsbygden, torde såsom bilaga få fogas till

dagens statsrådsprotokoll.

I skrivelse den 1 mars 1946 har telegrafstyrelsen, efter att från vederbörande

distriktschefer ha inhämtat yttranden över kommitténs betänkande,

framlagt på betänkandet grundade förslag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

3

Styrelsen har därvid i allt väsentligt anslutit sig till de av kommittén framlagda

förslagen men har framhållit, att ett realiserande av desamma i vad de

förutsatte utförande av mera omfattande anläggningsarbeten, exempelvis

sådana som krävde kablar och större mängder smiden och annan linjemateriel,

icke omedelbart kunde komma till stånd, enär såväl telegrafverkets som

den svenska industriens resurser redan nu vore utnyttjade till det yttersta.

Situationen i fråga om tillgång på materiel hade icke lättat på det sätt man

tidigare haft anledning förvänta.

I anslutning härtill erinrar styrelsen om att styrelsen tidigare i olika sammanhang

framhållit, hurusom telegrafverkets anläggningsarbeten under

krigsåren på grund av bristande tillgång på materiel och arbetskraft icke kunnat

hålla jämna steg med utvecklingen av rörelsen. Detta förhållande och den

långvariga verkstadskonflikten föregående år hade resulterat i, att reserverna

i stationer samt i lokal-, lands- och rikskablar för närvarande vöre tagna i

anspråk i praktiskt taget full utsträckning. Den bristande tillgången på expeditionsplatser,

kopplingsorgan och ledningar hade medfört så försämrade

framkomstmöjligheter och ökade väntetider för samtal samt sådana förseningar

vid uppsättning av beställda nya telefoner, att åtgärder så snart som

möjligt måste vidtagas för att skänka abonnenterna en fullgod service och

därigenom återvinna förkrigstidens standard i fråga örn telefonförhållandena

i landet. För att nå detta mål krävdes en betydande ökning av anläggningsarbetena

under de närmaste åren. I fråga örn materiel besvärades telegrafverket

av mycket långa leveranstider, och all den materiel, som för närvarande

kunde uppbringas, åtginge för att återställa vad som blivit eftersatt under

kriget. Dessa arbeten toge likaledes all nu tillgänglig arbetskraft i anspråk.

Den i nämnda syfte redan igångsatta kompletteringen av telegrafverkets anläggningar

kunde emellertid, fortsätter styrelsen, på sina håll lämpligen kombineras

med arbeten för utvidgning av frikretsarna och anläggning av nya ledningar

för fritrafik. Styrelsen ansåge sig därför kunna i viss begränsad omfattning

påbörja arbetena härmed redan under budgetåret 1946/47. Så snart

förhållandena i avseende å telegrafverkets resurser att utföra ytterligare anläggningsarbeten

bleve gynnsammare, borde emellertid arbetena med frikretsutvidgningarna

och de för den föreslagna fritrafiken erforderliga ledningarna

sättas i gång i större skala. Kommitténs förslag borde sålunda vara det

mål, som styrelsen skulle eftersträva att uppnå så snart detta vore möjligt.

Styrelsen framhåller vidare, att det förhållandet, att anläggningsarbetena

för genomförande av kommitténs förslag och de efter krigsåren eljest erforderliga

arbetena med utvidgning av nät, kablar och stationer kunde och borde

samordnas såväl i avseende å planläggning som utförande, gjorde det angeläget

att beslut rörande kommitténs förslag fattades redan vid innevarande

års riksdag.

I fråga om de olika förslagen har styrelsen anfört följande.

Med hänsyn till den rådande eftersläpningen i fråga örn telegrafverkets anläggningsarbeten

anser styrelsen sig redan nu böra framhålla, att det icke

torde bliva möjligt att utföra de med frikretsutvidgningarna i hela landet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition m 219.

sammanhängande arbetena inom den av kommittén angivna tidsperioden av

sex år. Dessa arbeten kräva betydande mängder materiel för erforderliga blanka

ledningar oell kablar samt cirka 350 000 dagsverken, och härvid bär hänsyn

ändock icke tagits till den abonnentökning, som beräknas uppstå i samband

med frikretsutvidgningarna.

: En fråga av stor betydelse i detta sammanhang gäller rätten för telegrafverket

att uppsätta och bibehålla stolpar på landsbygden. Frågan härom skall

närmare utredas, varefter telegrafstyrelsen eventuellt inkommer med förslag

i ärendet.

En utvidgning av frikretsarna på av kommittén föreslaget sätt kan komma

att avsevärt försvåras i de fall då vägförbindelserna äro dåliga eller då väg

icke alls finnes till den plats, där telefonapparaten skall uppsättas. Undantag

från regeln att telegrafverket skall utan kostnad för abonnenten anlägga

och underhålla ledning inom stationsområdet mellan stationen och abonnentens

buvudapparat kunna i dylika fall stundom bliva nödvändiga, särskilt

med hänsyn till svårigheterna att mot rimliga kostnader ombesörja underhållet.

I vissa fall kan det bliva nödvändigt kräva att abonnenterna till skäligt

pris skola tillhandahålla stolpar, körslor, hantlangning o. d.

Telegrafstyrelsen är fullt medveten örn att frikretsutvidgningarna i allmänhet

icke bliva räntabla. Med nu gällande frikretsförmåner och längder på

abonnentledningama uppgår anläggningskostnaden för en telefon på landsbygden

i genomsnitt till 1 200—1 500 kronor. För en sådan telefon betalar en

abonnent i lägsta abonnemangsklassen t. ex. vid av telegrafverket bekostade

växelstationer i regel 70 kronor per år, under det att telegrafverkets kostnader

för betjäning, amortering, ränta och underhåll uppgå till ett flera

gånger större belopp. Vid utvidgning av frikretsama på föreslaget sätt blir

den genomsnittliga längden av abonnentledningama större, varigenom telegrafverkets

kostnader komma att bliva än högre. Enligt styrelsens åsikt bör

emellertid den omständigheten, att det bär skulle gälla oräntabla anläggningar,

icke utgöra hinder för den ifrågasatta lättnaden för landsbygdens

abonnenter.

I fråga örn utökningen av frisamtalsförmånerna vill styrelsen under åberopande

av vad förut anförts rörande telegrafverkets resurser beträffande utförande

av anläggningsarbeten understryka, att vissa större fritrafikförslag,

som kräva omfattande kabel- och stclplinjeanläggningar, måste få vänta på

sin lösning under en avsevärd tid. Styrelsen syftar härvid i första hand på

de fritrafikförslag, som gälla Dalarö, Ljusterö, Gotland, Öland, Marstrand,

Orust och Tjörn, Trollhättan, Vänersborg, vissa norrländska områden m. fl.

1 vad förslagen avse utökning av land sledning snät et och automatisering

på landsbygden, äro de av sådan karaktär, att de endast kunna vidtagas successivt.

De härför erforderliga arbetena komma att ingå i det ordinarie arbetsprogrammet.

I detta sammanhang vill telegrafstyrelsen framhålla, att den allmänna telefonstandarden

på landsbygden kommer att höjas genom automatiseringen,

vilken också utgör förutsättningen för en förbättring av det ekonomiska resultatet

av telefonrörelsen på landsbygden.

Engångskostnaden för genomförande av kommitténs förslag, som beräknats

till cirka 20 miljoner kronor, varav 15 miljoner för frikretsutvidgningarna

och 5 miljoner för nya ledningar, som erfordrades för införande av

föreslagen fritrafik, anser telegrafstyrelsen lämpligen böra bestridas med ett

särskilt investeringsanslag till förbätlring av landsbygdens telefonförhållanden.

Kostnaderna för utökning av landsledningsnätet och automatisering på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

5

landsbygden borde däremot i vanlig ordning upptagas i de ordinarie, årliga

anslagsäskandena. Med hänsyn till de begränsade möjligheter, som styrelsen

enligt vad förut nämnts har att redan under nästkommande budgetår ytterligare

öka omfånget av verkets arbeten, finner styrelsen det för budgetåret

1946/47 behövliga anslaget kulma begränsas till 1 500 000 kronor.

Under erinran örn att kommittén utgått ifrån att hela den för frikretsutvidgningarna

uppstående engångskostnaden skulle bestridas av anslag, som

indirekt avskreves, framhåller styrelsen, att det enligt styrelsens uppfattning

förelåge lika stora skäl för indirekt avskrivning av de anslag, som erfordrades

för de för fritrafiken nödvändiga ledningarna, enär såväl dessa anläggningar

som frikretsulvidgningarna beräknades bliva oräntabla. För ifrågavarande

arbeten erforderliga medel borde således icke ingå i det kapital, som

skulle förräntas. Detta syfte kunde emellertid även uppnås därigenom, att

styrelsen bemyndigades att till telegrafverkets värdeminskningskonto avsätta

ett lika stort belopp som det, vilket förbrukats inom ramen för ett av riksdagen

anvisat investeringsanslag till förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

Man måste således räkna med, framhåller styrelsen slutligen i delta sammanhang,

att de föreslagna åtgärderna för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden

komme att medföra en försämring av det ekonomiska resultatet

av telegrafverkets rörelse. Detta förhållande, taget tillsammans med de

andra faktorer som verkade i samma riktning, nämligen den stigande lönenivån

för tjänstemän, arbetare och konlraktsanställd personal, den i varje

fall hittills nästan helt uteblivna nedgången i de under kriget uppdrivna materielprisema

samt den nedsättning av inträdesavgifterna, som syntes önskvärd,

kunde tänkas komma att leda till nödvändigheten att höja abonnemangsavgifterna,

vilka kvarstått oförändrade sedan tiden före kriget.

Telegrafstyrelsen hemställer, såvitt nu är i fråga, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen dels att lill Telefon- och telegrafanläggningar: Förbättring av

landsbygdens telefonförhållanden för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag

av 1 500 000 kronor, dels ock att telegrafstyrelsen erhåller bemyndigande

att till telegrafverkets värdeminskningskonto avsätta ett lika

stort belopp som det, vilket förbrukats inom ramen för nämnda investeringsanslag.

Utlåtanden i ärendet ha avgivits den 13 mars 1946 av riksräkenskapsverket

och den 15 i samma månad av statskontoret.

Riksräkenskapsverket har anfört:

Riksräkenskapsverket finner liksom telegrafstyrelsen klart, att medel för

finansiering av engångsutgifter av nu ifrågavarande karaktär skola anvisas

å investeringsanslag. Vidare finner riksräkenskapsverket sannolikt, att de

åtgärder, som vidtagas för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden,

bliva relativt kostsamma i förhållande till den inkomst som kan viintas inflyta

från de delar av landet som på detta vis erhållit förbättrade telefonförhållanden.

Det är sålunda troligt, att dessa åtgärder komma alt påverka

telegrafverkets överskott i ogynnsam riktning. Emellertid måste kommunikationsföretag

i allmänhet räkna med att de stora inkomsterna inflyta från

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Departements
chefen.

trafiknätets centrum och att de yttersta förgreningarna av trafiknätet taga

förhållandevis höga kostnader i förhållande till de belopp, varmed dessa

förgreningar direkt bidraga till trafiknätets inkomster. Detta innebär emellertid

icke, att man behöver betrakta dessa yttersta förgreningar av trafiknätet

såsom en ekonomisk enhet för sig och bedöma avskrivningsproblemet

därefter. Det måste nämligen anses obestridligt, att olika delar av ett trafiknät

var för sig giva mycket olika resultat men att de dock utgöra ett nödvändigt

komplement till varandra och att följaktligen också trafiknätet i

dess helhet bör betraktas såsom en ekonomisk enhet. De åtgärder, som vidtagas

för att förbättra telefonförhållandena på landsbygden, torde tillika vara

ägnade att öka telefonens användbarhet för landet i dess helhet. Riksräkenskapsverket

finner det därför icke påkallat att, oaktat dessa telefonnätets

yttersta förgreningar bli förhållandevis dyrbara, i avskrivningshänseende behandla

dem på annat sätt än telefonnätet i dess helhet. Kostnadsökningen

hör även ses i belysning av planerna på ökad användning av trådradio.

Då vidare även efter nu föreslagna nyinvesteringar det å telegrafverkets

fond redovisade kapitalet fortfarande lärer komma att lämna mer än normal

avkastning, saknas anledning att anvisa avskrivningsmedel å anslag under

driftbudgetens avskrivningshuvudtitel.

Med åberopande av vad sålunda anförts anser sig riksräkenskapsverket

kunna förorda, dels att de engångskostnader, varom i den nu gjorda framställningen

är fråga, finansieras med investeringsmedel, dels ock att avskrivning

av sålunda gjorda investeringar regleras över telegrafverkets driftkostnadsstat

samt i vanlig ordning fördelas å det antal budgetår, som svarar mot

anläggningarnas beräknade livslängd.

Statskontoret har framhållit, att då de föreslagna åtgärderna till förbättring

av telefonnätet å orter, där detsamma vore glesare förgrenat, komme

nätet i dess helhet till godo, kunde frågan om åtgärdernas räntabilitet ej

bedömas med uteslutande hänsyn till storleken av de inkomster, som kunde

beräknas inflyta från vederbörande ort. Eventuell avskrivning av utgifter

av ifrågavarande slag borde av motsvarande skäl verkställas å nätet i dess

helhet och ej avse viss eller vissa delar av detsamma. Den nu ifrågavarande

utgiften syntes ej vara av den storleksordningen, att dylik avskrivning vore

motiverad. Statskontoret finge därför avstyrka telegrafstyrelsens framställning

i vad den gällde frågan örn avsättning till värdeminskningskonto av för förbättring

av landsbygdens telefonförhållanden förbrukade investeringsmedel.

Under de senaste två årtiondena har telegrafstyrelsen vid upprepade tillfällen

vidtagit olika åtgärder för att utjämna den skillnad i telefonkostnader

och förmåner, som förefinnes mellan å ena sidan landsbygden och å andra

sidan städer och samhällen. Dessa åtgärder ha i huvudsak inneburit en uppmjukning

av de villkor, på vilka nya telefonstationer skola få anläggas, anordnandet

av s. k. fristående samtalsstationer i glest befolkade delar av landet,

utvidgning av frikretsarna, varmed förstås de områden kring stationerna

inom vilka telegrafverket anlägger och underhåller abonnentledningar

utan särskild kostnad för abonnenterna, nedsättning av inträdes- och abon
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 219.

7

nemangsavgifterna för förhyrd ledning utanför frikrets samt ökad nattöppenhållning

vid telefonstationerna.

Trots de sålunda vidtagna åtgärderna äro kostnaderna för telefon på

landsbygden i många fall alltjämt större än motsvarande kostnader i städer

och samhällen. Krav på ytterligare utjämning av telefonkostnaderna ha också

under senare år vid flera tillfällen, bland annat motionsledes, blivit framförda

i riksdagen, önskemålen ha därvid framför allt avsett dels ytterligare

frikretsförmåner genom befrielse från inträdes- och abonnemangsavgift för

ledning, som sträcker sig utanför två kilometer från telefonstationen, dels

ökade frisamtalsmöjligheter.

Under krigsåren har det på grund av den begränsade tillgången på såväl

arbetskraft som materiel icke varit möjligt att vidtaga några särskilda åtgärder

utöver den år 1935 beslutade utvidgningen av frikretsarna för att underlätta

utbredningen av telefonen på landsbygden. Tvärtom har det varit

nödvändigt att generellt höja inträdesavgifterna för huvudabonnemang och

abonnentledningar för att därigenom begränsa abonnenttillströmningen.

Sedan kriget nu är slut och man kan hoppas på bättre tillgång på åtminstone

materiel, har frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att underlätta

för befolkningen på landsbygden att anskaffa telefon blivit mera aktuell.

Att dylika lättnader äro berättigade ligger utom allt tvivel. Ju mera avsides

man bor desto sämre äro som regel vägkommunikationema, och det är

då än mera behjärtansvärt, att isoleringen kan brytas med telefonens hjälp.

Att avgifterna för telefonanläggningar till avlägset liggande platser icke förslå

att lämna någon avkastning på anläggningskapitalet eller ens att helt

täcka underhålls- och driftkostnaderna får icke tillmätas avgörande betydelse.

Därjämte bör bemärkas, att telefonen på landsbygden är till nytta ej en

dast för den därstädes boende befolkningen utan även för de tätare bebyggda

orternas abonnenter, som därigenom få en större räckvidd för sina telefoneringsmöjligheter.

I likhet med 1944 års telefonkommitté och telegrafstyrelsen ansluter jag

mig därför till den uppfattningen, att telegrafverket, där särskilda skäl icke

föranleda undantag, på av telegrafstyrelsen fastställda villkor utan kostnad

för abonnenten skall anlägga och underhålla ledning mellan stationen och

abonnentens huvudapparat inom ett för varje station av telegrafstyrelsen fastställt

område, som benämnes stationsområde.

Frågan örn en för abonnenterna fördelaktigare indelning av landet i taxeområden,

d. v. s. områden, inom vilka abonnenterna äga rätt att utväxla

mellanortssamtal utan särskild periodavgift, äger intimt samband med telegrafverkets

ekonomi. Den taxeområdesindelning, som första gången genomfördes

år 1916, tog bland annat sikte på att abonnent som regel skulle utan

särskild periodavgift kunna komma i telefonförbindelse med ort, som utgjorde

centrum för bygden och som kunde tillhandahålla allehanda förnödenheter

och där järnvägsstation fanns. På många håll voro emellertid avstånden

alltför stora för att denna princip konsekvent skulle kunna följas. Bety
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

dande jämkningar ha emellertid efter hand vidtagits i den ursprungliga taxeområdesindelningen,

vilket bland annat framgår av det förhållandet, att

antalet taxeområden nu utgör 235 mot 274 år 1916.

Under de gångna åren ha på skilda håll i landet de allmänna trafikvägarna

ändrats genom att nya orter blivit centralpunkter för sina respektive

områden. Härtill kommer att betingelserna för billigare mellanortssamtal

ökats genom automatisering av hela områden.

Att fastställa fritrafiksförmåner som tillgodose alla önskemål och intressen

från abonnenternas sida är ur ekonomisk synpunkt ogörligt. Det förslag, som

framlagts av 1944 års telefonkommitté och som biträtts av telegrafstyrelsen,

är emellertid av mycket genomgripande natur för de ur olika synpunkter

sämst lottade delarna av landet. Jag vill framhålla, att ett genomförande av

förslaget icke på något håll skulle leda till försämring av nuvarande fritrafiksförmåner

men skulle bereda många abonnenter avsevärda förbättringar.

Jag vill vidare framhålla, att fritrafiksfrågorna i och med automatiseringen

av hela områden, varvid den kortväga rikstrafiken kommer att avvecklas på

automatisk väg, få en naturlig lösning och att det särskilt med hänsyn till

telegrafverkets ekonomi knappast synes lämpligt att i större utsträckning

än som föreslagits utöka fritrafiksförmånerna. Exempelvis föreligga icke

ekonomiska möjligheter att gå så långt som från vissa håll ifrågasatts, nämligen

alt utvidga fritrafiksförmånerna till att omfatta fria samtal inom varje

län. En sådan åtgärd skulle för övrigt på många håll icke tillgodose önskemålen,

enär intressena i många fall, speciellt i gränstrakterna mellan två län,

äro riktade till plats i det angränsande länet. Enligt en av 1944 års telefonkommitté

gjord utredning utväxlas ungefär 60 procent av alla rikssamtal å

avstånd understigande 90 kilometer. Bruttoinkomsten av dessa samtal uppgår

till ej mindre än omkring 27 miljoner kronor per år.

I anslutning till vad telefonkommittén och telegrafstyrelsen föreslagit anser

jag mig kunna förorda sådana åtgärder, att alla abonnenter få möjlighet

att utan särskild avgift telefonledes komma i förbindelse med den plats, som

i detta sammanhang kan betraktas som huvudort för bygden. Då denna möjlighet

som regel redan nu föreligger för de södra och mellersta delarna av

landet samt för kusttrakterna i Norrland, skulle utvidgningen få betydelse i

första hand för Norrlands gränstrakter och obygder. Emellertid avser förslaget

även ökade möjligheter för landsbygdsbefolkningen överhuvud taget att

avgiftsfritt samtala med abonnenter å plats, där vederbörande präst, provinsialläkare,

veterinär och landsfiskal är bosatt, varjämte betydligt vidgade

frisamtalsförmåner skulle beredas abonnenterna i Stockholms skärgård, på

Gotland, Öland, Orust och Tjörn samt i Marstrand.

Utvidgningen av frikretsarna och de utökade frisamtalsförmånema ha beräknats

draga i engångskostnader omkring 15 000 000 kronor respektive

5 500 000 kronor. De årliga utgifterna, huvudsakligen i form av inkomstbortfall,

ha uppskattats till omkring 3 000 000 kronor respektive 1 700 000 kronor.

Såsom telegrafstyrelsen framhållit torde engångskostnaderna icke kunna

förräntas. Styrelsen har därför förutsatt, att särskilda investeringsmedel

skulle anvisas till förbättring av landsbygdens telefonförhållanden och att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

9

dessa medel, i den mån de användas, skulle omedelbart avskrivas genom avsättning

av motsvarande belopp till värdeminskningskonto.

Riksräkenskapsverket anser i likhet med telegrafstyrelsen, att de engångskostnader,

varom här är fråga, böra finansieras med investeringsmedel. Däremot

finner riksräkenskapsverket anledning saknas att i avskrivningshänseende

behandla dessa investeringar på annat sätt än investeringar för telefonnätet

i övrigt. Ämbetsverket anser nämligen, att den omständigheten att

landsbygdens telefonnät drager förhållandevis höga kostnader i jämförelse

med de belopp, som inflyta därifrån, icke bör medföra, att man behöver betrakta

dessa yttre förgreningar av trafiknätet såsom en ekonomisk enhet för

sig och bedöma avskrivningsproblemet därefter. Statskontoret har givit uttryck

åt samma uppfattning. Även jag delar densamma. Ehuru olika delar av

telefonnätet var för sig kunna giva mycket olika resultat, ha de dock hittills

ansetts utgöra ett nödvändigt komplement till varandra, och nätet i dess helhet

har följaktligen betraktats såsom en ekonomisk enhet. Det synes icke

vara nödvändigt att vid genomförandet av nu föreliggande förslag anlägga

andra synpunkter på frågan, särskilt som de föreslagna åtgärderna ej torde

komma att i högre grad påverka det hittills mycket goda ekonomiska resultatet

av telegrafverkets rörelse samt åtgärderna i fråga äro ägnade att öka

telefonens användbarhet för landet i dess helhet. De härmed förenade utgifterna

böra även, såsom riksräkenskapsverket framhållit, ses i belysning

av planerna för ökad användning av trådradio. Jag anser mig sålunda böra

förorda, att avskrivning av de för bestridande av engångskostnaderna erforderliga

investeringsmedlen regleras över telegrafverkets driftkostnadsstat med

hänsynstagande till den beräknade livslängden hos de ifrågavarande anläggningarna.

Telefonkommittén har beräknat, att för utvidgning av frikretsarna skulle

åtgå en tid av sex år. De utökade frisamtalsförmånerna ha förutsatts skola

beredas i den mån erforderliga ledningar hinna färdigställas. Då det på många

håll erfordras vidlyftiga kabelanläggningar, har kommittén framhållit, att

ökningen av fritrafiken icke kan helt genomföras ännu på många år.

Såsom torde vara allmänt bekant, har telegrafverkets anläggningsarbeten

under krigsåren på grund av bristande tillgång på material och arbetskraft

icke kunnat hålla jämna steg med utvecklingen av rörelsen. Detta förhållande

och den långvariga verkstadskonflikten föregående år lia resulterat i, att

reserverna i stationer samt i lokal-, lands- och rikskablar för närvarande

äro tagna i anspråk i praktiskt taget full utsträckning. Den bristande tillgången

på expeditionsplatser, kopplingsorgan och ledningar har medfört så

försämrade framkomstmöjligheter och ökade väntetider för samtal samt sådana

förseningar vid uppsättning av beställda nya telefoner, att åtgärder i

första hand måste vidtagas för att så snart som möjligt skänka abonnenterna

en fullgod service och därigenom återvinna förkrigstidens standard i

fråga örn telefonförhållandena i landet. För att nå detta mål kräves en betydande

ökning av anläggningsarbetena under de närmaste åren. I fråga örn

materiel besväras telegrafverket av mycket långa leveranstider, och all den

materiel, som för närvarande kan uppbringas, åtgår för att återställa vad

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

som blivit eftersatt under kriget. Dessa arbeten taga likaledes all nu tillgänglig

arbetskraft i anspråk.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden ligger det i sakens natur, att ett

genomförande av åtgärderna för utvidgningen av frikretsarna och frisamtalsförmånerna

är ett arbete på lång sikt, vilket måste stå tillbaka för det

ordinarie anläggningsarbetet. Telegrafstyrelsen har emellertid förklarat, att

redan igångsatta kompletteringar av telegrafverkets anläggningar på sina

håll lämpligen kunde kombineras med arbeten för utvidgning av frikretsarna

och anläggning av nya ledningar för fritrafik. I anslutning härtill har

styrelsen föreslagit, att för budgetåret 1946/47 ett anslag å 1 500 000 kronor

måtte anvisas för påbörjande i viss begränsad utsträckning av arbetena

för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. Då enligt vad jag förut

uttalat ifrågavarande investeringar i avskrivningshänseende torde böra behandlas

på vanligt sätt, synas tillräckliga skäl icke föreligga för anvisande

av investeringsmedlen under särskild anslagsrubrik, utan utgifterna torde

böra bestridas från vederbörliga anslag under rubriken Telefon- och telegrafanläggningar.

Med hänsyn till storleken av de anslag, som för nästa budgetår

anvisats till telefon- och telegrafanläggningar, torde i detta sammanhang

några ytterligare medel icke behöva äskas för att bestrida de kostnader,

som under nästa budgetår kunna uppkomma i anledning av åtgärder

för en förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. Skulle det längre

fram under budgetåret visa sig, att en förstärkning av anslagen till telefonoch

telegrafanläggningar skulle vara erforderlig, lärer det få ankomma på

telegrafstyrelsen att i sinom tid därom göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Vad slutligen angår frågorna örn en utökning av landsledningsnätet, varigenom

snabbare framkomstmöjligheter skulle erhållas för samtal inom taxeområdena,

och örn en forcering av automatiseringen av telefonstationerna

på landsbygden, torde böra erinras, att även dessa arbeten endast kunna

vidtagas successivt och att de ingå i telegrafverkets ordinarie arbetsprogram.

Då de åtgärder, vilkas successiva genomförande jag i det föregående förordat,

innebära en utvidgning av användningsområdet för de av riksdagen

anvisade anslag, från vilka åtgärderna äro avsedda att bekostas, lärer frågan

örn deras vidtagande böra underställas riksdagen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående anförts låta vidtaga åtgärder

för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

11

Bilaga.

Sammanställning

av förslag till åtgärder för förbättring av landsbygdens telefonförliållanden,

avgivet av 11144 års telefonkommitté.

Utvidgning av frikretsarna.

Sedan telegrafverket numera vid varje station anordnar frikrets — d. v. s.

ett område omkring stationen, inom vilket telegrafverket utan kostnad för

abonnenten anlägger och underhåller ledning från stationen till abonnentens

huvudapparat — har kostnaden för anskaffande av telefon på landsbygden

avsevärt nedbringats. Frikretsen vid en telefonstation på landsbygden omfattar

för närvarande som regel en cirkelyta med centrum förlagt till telefonstationen

och med 2 km radie. Det område omkring en station, som utgör dennas

abonnentområde, det s. k. stationsområdet, är praktiskt taget alltid större —

i vissa delar av landet betydligt större — än frikretsområdet. Sådan abonnent

på landsbygden, som är bosatt i den yttre delen av stationsområdet, kan för

sin telefon behöva en ganska lång ledning och för denna få vidkännas kostnader,

som i många fall äro mycket betungande. Att införandet av lättnader

i detta avseende är motiverat ligger utom allt tvivel. Ju mera avsides man bor

desto sämre äro som regel vägkommunikationerna, och det är då än mera

behjärtansvärt, att isoleringen kan brytas med telefonens hjälp. Att telefonanläggningarna

till avlägset boende abonnenter icke i och för sig kunna lämna

någon avkastning på anläggningskostnaden eller ens betala underhållsoch

driftskostnader får icke tillmätas avgörande betydelse. Kostnaderna härför

få bäras av det allmänna, varvid anläggningskostnaderna lämpligen böra

tagas av anslag som omedelbart böra avskrivas, medan kostnaderna för underhåll

och drift för enkelhetens skull avföras bland telegrafverkets driftskostnader.

Därjämte bör bemärkas, att telefonen på landsbygden ej endast är till nytta

för den därstädes boende befolkningen utan även för de tätare bebyggda orternas

abonnenter, som därigenom få en större räckvidd för sina telefoneringsmöjligheter.

Krav på utvidgning av frikretsarna ha vid olika tillfällen framförts dels i

riksdagen, senast år 1944 i likalydande motioner av herr Mannerskantz m. fl.

i första kammaren (nr 262) och av herr Janson i Frändesta m. fl. i andra

kammaren (nr 423), dels från allmänheten i framställningar till telegrafstyrelsen

och andra telegrafverkets tjänsteställen.

Kommittén, som anser att dessa krav böra tillgodoses, föreslår, att frikretsarna

utvidgas till att som regel omfatta hela stationsområdet.

Kommittén framhåller, att skäl synes föreligga att i vissa fall undantaga

del av stationsområde från förmånen av fria ledningar. Kommittén syftar

bland annat på sådana fall, då det gäller anordnande av telefonabonnemang

för avlägset liggande jakt- och sportstugor och liknande. Kommittén anser,

att det icke kan vara skäligt och icke heller i samhällets intresse att i dylika

fall på statens bekostnad anlägga långa dyrbara telefonledningar.

Örn telegrafverket på sätt bär ovan anförts utan särskild kostnad för abonnenterna

anlägger och underhåller ledning mellan station och abonnentens

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

huvudapparat, böra abonnenterna enligt kommitténs uppfattning vara skyldiga

att uppfylla vissa av telegrafverket ställda villkor.

För det första bör telegrafverket äga bestämma till vilken station ledningen

skall ingå. Ledningen skall sålunda, för att vara fri, ingå till station inom

abonnentens eget stationsområde. Kräver abonnenten anslutning till annan

station, bör detta dock efter prövning i varje särskilt fall kunna medgivas på

av styrelsen fastställda villkor. Den årliga avgiften för ledningen bör därvid

bestämmas med hänsyn till telegrafverkets verkliga kostnader och icke till

nuvarande belopp, 14 kronor per km, vilken låga taxa införts uteslutande för

att underlätta telefonens spridning på landsbygden och vilken även den får

anses utgöra ett slag av frikretsförmån. Den nuvarande, under telegrafverkets

självkostnader liggande avgiften är icke motiverad, om telegrafverket utan

särskild avgift tillhandahåller ledning till det egna stationsområdets station.

Avlägset boende abonnent bör vara skyldig att upplåta sin telefonapparat åt

allmänheten mot viss begränsad avgift, vilken abonnenten får behålla som

hjälp till abonnemangsavgiften för apparaten.

Telegrafverket bör vidare förbehållas rätt att på en abonnentledning intaga

ytterligare en eller flera abonnentapparater resp. att använda ledningen som

anslutningsledning till en eventuell växelstation på orten.

Som villkor för att telegrafverket skall övertaga kostnaderna för anläggning

och underhåll av abonnenternas ledningar bör vidare gälla, att samtliga

abonnenter vid stationen utan ersättning — såsom nu gäller vid anordnande

av frikrets — överlåta dem tillhöriga stolplinjer och ledningar till telegrafverket.

Kommittén föreslår dessutom, att telegrafverket bör tillförsäkras generell

rätt att uppsätta och bibehålla telefonstolpar på landsbygden.

En utvidgning av frikretsarna till att som regel omfatta hela stationsområdet

beräknas bland annat leda till nyteckning av en del säsongabonnemang

(tillfälliga abonnemang) till avlägset belägna sommar- och sportstugor o. d.,

dit telegrafverket nu icke har ledning. Dylika abonnemang bereda i allmänhet

telegrafverket stora kostnader och små inkomster. För att eliminera risken

för alltför stora förluster i dessa fall föreslår kommittén, att särskild

avgift skall uttagas för ledning till sådant abonnemang, när för ledningen erfordras

ny stolplinje eller ny vattenkabel.

Kostnaderna för en utvidgning av frikretsarna under angivna villkor har

av kommittén beräknats till

engångskostnader

årskostnader

Utökning av frisamtalsförmånerna.

Vid 1916 års telefontaxereform indelades landet i 274 taxeområden, d. v. s.

områden inom vilka abonnenterna få utväxla vanliga mellanortssamtal utan

att för dessa erlägga särskild periodavgift. Sedan dess har vid flera tillfällen

revidering av taxeområdesindelningen företagits, varvid antalet taxeområden

minskats genom sammanslagning av angränsande mindre områden

eller uppdelning av sådana på kringliggande områden. Hela antalet taxeområden

utgör för närvarande 235. Dessa områden äro av mycket växlande

storlek, såväl i avseende på areal som abonnentantal. Det till ytan största

området är Kiruna taxeområde med en areal av ca 12 700 km2, det minsta

Marstrands med en areal av 8 km2. Storleken är i medeltal 1 750 km2. Stockholms

taxeområde har det största antalet abonnenter (256 692 den 1 januari

1945). Det minsta antalet finnes i Borkans taxeområde med endast 8 abonnenter.

Härvid är dock att märka, att abonnemangsavgiften är högre inom

kronor 15 000 000

» 3 000 000.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj-.ts proposition nr 219.

13

vissa taxeområden, nämligen Stockholms och Södertälje, som äro sammanförda

till ett fritrafriksområde, Malmö, Lunds, Eslövs och Trelleborgs taxeområden,

som äro sammanförda till ett annat fritrafiksområde. Hälsingborgs,

Landskrona, Ängelholms och Klippans taxeområden, vilka äro sammanförda

till ett tredje fritrafiksområde, samt Göteborgs taxeområde. Inom dessa områden

ha abonnenterna rätt att utväxla vanliga mellanortssamtal inom hela

området utan särskild periodavgift. Abonnenterna inom Dalarö och I.justerö

taxeområden i Stockholms skärgård lia medgivits att under vinterhalvåret,

då trafiken icke är så stor som under sommarhalvåret, utväxla fria samtal

inom liela Stockholms fritrafiksområde mot att under denna tid erlägga den

högre abonnemangsavgift, som betalas inom fritrafiksområdet. Denna avgift

är för närvarande i lägsta abonncmangsklassen 20 kronor per kvartal, under

det att motsvarande avgift i övriga delar av landet är 17 kronor 50 öre per

kvartal, i båda fallen vid s. k. taxa-l-stationer, d. v. s. stationer, där telegrafverket

bestrider kostnaderna för lokal och betjäning.

Vid utformningen av taxeområdena år 1916 tog man i huvudsak sikte på,

att en abonnent som regel skulle utan särskild periodavgift kunna komma

i telefonförbindelse med ort. som utgjorde centrum för bygden och som kunde

tillhandahålla allehanda förnödenheter och där järnvägsstation fanns. På

många håll voro emellertid avstånden alltför stora för att denna princip

konsekvent skulle kunna följas. Den år 1916 tillämpade principen för utformningen

av taxeområdena bör fortfarande gälla.

Att en viss uppmjukning av taxebestämmelserna för abonnenter bosatta i

gränstrakterna mellan två taxeområden är motiverad har alltid ansetts klart.

En sådan uppmjukning infördes redan år 1916 och har sedan ytterligare utvidgats,

bland annat genom de år 1920 införda s. k. fritrafiksområdena inom

de tätast bebyggda delarna i landet samt den ovan nämnda sammanslagningen

av taxeområden. Sedermera har vid skilda tillfällen, senast år 1930, en

mera omfattande revidering av fritrafiksförhållandena i gränstrakterna företagits.

Därjämte lia tid efter annan efter framställning i varje särskilt fall

mindre justeringar företagits.

Vid bedömning av möjligheten att medgiva utväxling av samtal mellan

olika orter utan erläggande av periodavgift måste man förutom till allmänhetens

önskemål taga hänsyn även till den ekonomiska sidan av saken. De

faktorer, som därvid spela in, äro i huvudsak följande.

Om särskilda periodavgifter icke uttagas för samtalen, blir sani talsmängden

självfallet större än vid avgiftsbelagd trafik. Som regel torde man få

räkna med en fördubbling eller mera av trafiken. Denna ökade trafikmängd

kräver flera ledningar, eftersom samtalen i annat fall icke skulle kunna komma

lill stånd utan orimligt långa väntetider. Ofta kan en dylik utökning av

ledningsantalet icke erhållas med bibehållande av blanka ledningar, ulan

kablar måste i stället utläggas. Motsvarande blir förhållandet, om det redan

finns kablar men antalet reserver i dessa är otillräckligt. Den nödvändiga utökningen

av ledningsantalet kräver alltså investering av nytt kapital, som

skall förräntas och amorteras, vartill även komma kostnaderna för underhåll

av de nya ledningarna, övergången från avgiflsbelagd lill avgiftsfri trafik

medför samtidigt minskade inkomster genom att periodavgifterna bortfalla.

Å andra sidan uppstår genom borttagande av avgiften en besparing därigenom,

alt själva expeditionen av samtalen blir enklare och dessutom bortfalla

kostnaderna för sortering av samtalsspecifikationerna på olika abonnenter,

sammanräkning av avgiftsbeloppen o. s. v. Inkomsterna komma dessutom

att i viss mån ökas därigenom, alt de avgiftsfria sandalen inräknas i

det samtalsantal, efter vilket abonnemangsavgiften bestämmes. Företagna

undersökningar lia emellertid givil vid handen, att sistnämnda inkomstök
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

ning blir mycket blygsam, beroende på att flertalet abonnenter icke utnyttja

hela det för deras abonnemangsavgift fastställda högsta tillåtna samtalsanlalet

och följaktligen ha möjlighet att utan avgiftsförhöjning utväxla ett

större antal samtal.

Avgörandet av i vilken utsträckning fritrafik skall kunna medgivas blir

uppenbarligen en bedömningsfråga, där de ovan angivna faktorerna få vägas

mot varandra. Härvid kommer det avstånd, det i varje fall gäller, att få

avgörande betydelse. Ju kortare ledningarna äro, desto mindre roll spela

också kostnaderna för den behövliga utökningen av ledningsantalet, och ju

längre ledningar det blir frågan om, desto ofördelaktigare ställer sig fritrafiken

ur ekonomisk synpunkt.

I flertalet andra länder tar man ut särskild periodavgift för ett samtal, så

snart det utväxlas mellan olika stationer överhuvud taget. I vårt land har man

emellertid ansett sig kunna medgiva, att samtal få utväxlas utan periodavgift

å kortare mellanortsledningar. Skälet härtill har varit, att kostnaderna för

expedition och bokföring av varje samtal för sig äro så pass stora, att avgiftsbelagd

trafik icke skulle löna sig med så låga avgifter, som på dessa

korta avstånd skulle kunna komma i fråga. Med hänsyn till allmänhetens

önskemål har man emellertid hos oss även gått utöver den gräns, där avgiftsbeläggning

av varje samtal skulle kunna vara ekonomiskt mera fördelaktig

för telegrafverket än fritrafik. Härav följer att ytterligare utvidgningar

icke utan allvarligt men för verkets ekonomi kunna göras alltför omfattande.

Exempelvis föreligga icke ekonomiska möjligheter att tillmötesgå det

förslag örn medgivande av fria samtal inom varje län, som framkommit i

riksdagen. Upplysningsvis kan nämnas, att ungefär 60 % av alla rikssamtal

utväxlas å avstånd understigande 90 km och att bruttoinkomsterna av dessa

samtal uppgå till ej mindre än ca 27 miljoner kronor per år.

Det är emellertid uppenbart, att uttagande av periodavgift för varje samtal

på sina håll blir mycket betungande för abonnenterna, något som särskilt

gäller vissa delar av den svenska landsbygden. Utvidgning av fritrafiken bör

därför genomföras, även örn den medför ekonomisk förlust för telegrafverket.

Av vad som ovan anförts framgår emellertid, att denna utvidgning endast

kan givas begränsad räckvidd och följaktligen måste inskränkas till de

fall, då utvidgade frisamtalsförmåner kunna anses vara i alldeles särskilt

hög grad motiverade.

Förslag örn utvidgade frisamtalsförmåner ha vid upprepade tillfällen motionsvis

framförts i riksdagen, senast år 1944. Önskemål om förbättrade

frisamtalsförhållanden inkomma därjämte tid efter annan till telegrafstyrelsen

från olika kategorier av abonnenter, icke minst från abonnenterna på

landsbygden. Landsbygdsabonnenterna intaga i avseende å frisamtalsförmånerna

icke samma gynnsamma ställning som abonnenterna i städer och större

samhällen. De sistnämnda kunna i stor utsträckning komma i telefonförbindelse

med affärer, myndigheter o. d. endast genom att utväxla lokalsamtal,

som erhållas utan väntetid och självfallet utan särskild avgift. För en

stor del av landsbygdsabonnenterna ställer sig saken annorlunda, vilket också

ofta understrukits i framställningarna om utökade frisamtalsförmåner.

Landsbygdsabonnenterna måste i motsvarande fall ofta använda sig av mellanortssamtal,

vilka i icke ringa utsträckning äro förenade med väntetider

eller särskild periodavgift eller bådadera.

Kommittén anser det angeläget, att abonnenterna på landsbygden skola

få möjlighet att utan särskild avgift telefonledes kunna komma i förbindelse

med en plats, som kan betraktas som huvudort för bygden. Detta

önskemål är visserligen som regel redan nu uppfyllt för de södra och mellersta

delarna av landet samt för kusttrakterna i Norrland, medan förhål
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

15

landelia i detta avseende enligt kommitténs uppfattning icke äro tillfredsställande

för Norrlands gränstrakter och obygder. Den glesa bebyggelsen

och de stora avstånden i dessa trakter kräva åtgärder i taxeutjämnande syfte

av helt annat slag än för det övriga Sverige. Kommittén bär också föreslagit

fritrafik för berörda områden i proportionsvis större omfattning än för landet

i övrigt, och förslaget på denna punkt innebär i icke ringa utsträckning

sammanslagning av angränsande taxeområden till ett taxeområde eller fritrafik

mellan bela taxeområden. Det förstnämnda förfaringssättet bar använts

i sådant fall. då taxeområdets indragning icke medför någon väsentlig

ändring av rikssamtalstaxan, såsom exempelvis vid sammanslagning av Tjåmotis

taxeområde med Jokkmokks taxeområde samt Karesuando taxeområde

med Vittangi taxeområde. När en indragning av ett taxeområde åter skulle

medföra så avsevärda ändringar i rikstaxorna, att vidlyftiga särbestämmelser

skulle bliva nödvändiga för att abonnenterna icke skulle få vidkännas ökning

av avgifterna för rikssamtal med andra taxeområden, har det andra förfaringssättet

valts. Så bar fritrafik exempelvis föreslagits mellan Haparanda

och Övertorneå samt mellan Kalix och Morjärvs taxeområden, vilka på grund

av nyssnämnda skäl böra bibehållas som taxeområden. Kommittén 1 öreslår

sammanslagning av angränsande taxeområden i 14 fall och fritrafik mellan

hela taxeområden (med bibehållande av taxeområdena) i 13 fall.

På landsbygden intaga abonnenterna i gränstrakterna mellan taxeområdena

en särställning såtillvida att sistnämnda abonnenters intressen belt naturligt

äro riktade förutom till eget taxeområde även till närbelägna stationer inom

angränsande taxeområde. Anledningarna härtill kunna vara många, t. ex.

handelsförbindelser, kommungemenskap eller att traktens myndighetspersoner

lia sin stationeringsort på plats inom det angränsande taxeområdet. Åtgärder

i taxeutjämnande syfte lia under årens lopp vidtagits i betydande omfattning

för gränstrakterna mellan taxeområdena, där fritrafik införts på

många håll i landet. Kommittén har vid sitt övervägande i denna del av förevarande

fråga funnit skäl tala för att en abonnent som regel skall kunna utväxla

samtal utan särskild periodavgift, förutom inom egen kommun, även

med station å plats, där vederbörande präst, provinsialläkare, veterinär och

landsfiskal är placerad. Som dessa i regel äro bosatta i större samhällen, tillgodoses

härigenom även önskemålet om fria samtal till plats dit handelsförbindelserna

äro mera livliga. Fritrafik inom kommunen kan i regel ordnas

utan större svårigheter. Däremot bar det av ekonomiska och andra skäl,

exempelvis på grund av litet trafikintresse eller på grund av att myndighetspersonen

ifråga bor utanför eller i utkanten av sitt verksamhetsområde, visat

sig icke vara möjligt alt undantagslöst föreslå fritrafik i de övriga fallen.

Av alldeles speciellt slag är frågan örn fritrafik för vissa av landets öar.

Vid upprepade tillfällen lia önskemål framförts örn att Gotland och Öland

måtte få utgöra var sitt taxeområde. För närvarande är vardera ön uppdelad

på två taxeområden med viss fritrafik i gränstrakterna mellan dessa områden.

Från abonnenterna på Öland lia krav dessutom framförts om fria samtal

med Kalmar. Abonnenterna inom Marstrands och Varekils taxeområden

lia gjort framställning örn fria samtal med Göteborg oell Uddevalla. Med

hänsyn lill de speciella förhållanden, som råda för ifrågavarande abonnenter,

föreslår kommittén fri I ia lik inom bela Gotland, inom bela Öland samt

mellan Öland oell Kalmar, mellan Marstrand oell Göteborg genom att av

Göteborgs oell Marstrands taxeområden bilda ett fritrafiksområde med samma

abonnemangsavgifter i Marstrand som i Göteborg samt mellan Varekils

taxeområde, i huvudsak omfattande öarna Orust oell Tjörn, och Uddevalla

centralstation nied vissa mellanliggande växelstationer på fastlandet. Kommittén

föreslår även, alt Dalarö oell Ljusterö taxeområden, i huvudsak örn
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 219.

fattande skärgårdsområdet utanför Stockholm, överföras till Stockholms fritrafiksområde,

varom abonnenterna i dessa taxeområden upprepade gånger

gjort framställning. Den för Stockholms fritrafiksområde gällande högre

abonnemangstaxan kommer då att hela året tillämpas inom Dalarö och

Ljusterö taxeområden.

Kommittén framhåller särskilt, att någon inskränkning av nuvarande fritrafiksförmåner

icke ifrågasättes i detta sammanhang. Ej heller har kommittén

velat föreslå överflyttning av en station från ett taxeområde till ett annat

med mindre abonnenterna uttalat önskemål härom eller i varje fall en avsevärd

majoritet av abonnenterna medgivit det. En inskränkning av befintlig

fritrafik eller en icke önskad överflyttning till annat taxeområde skulle nämligen

i detta sammanhang betyda en försämring av telefonförhållandena i

stället för en förbättring av desamma.

Kostnaderna för den föreslagna fritrafiken ha beräknats till

engångskostnad .................................... kronor 5 455 000

årskostnad ........................................ » 1 693 000.

Utökning av landsledningsnåtet.

Enligt kommittén böra de från landsbygdshåll ofta framförda önskemålen

om erhållande av snabbare framkomstmöjligheter för samtal inom taxeområdena

tillgodoses genom en utökning av landsledningsnåtet så snart materiel-

och arbetskraftförhållanden det medgiva.

Forcering av automatiseringen på landsbygden.

De önskemål, som från skilda håll framställts örn öppethållning hela dygnet

även vid landsbygdens telefonstationer, kunna icke tillgodoses för rimliga

kostnader, så länge stationerna äro manuella. I syfte att dels få hel

dygnstjänst, dels få samma allmänna telefonstandard på landsbygden som i

städerna föreslår kommittén en forcering av automatiseringen på landsbygden.

I samband härmed föreslås bibehållande av telefonistbetjäning vid vissa stationer

inom automatiserade områden, vid vilka stationer allmänheten på

landsbygden i brådskande fall skall kunna erhålla hjälp vid tillkallande av

läkare, polis, brandkår o. d.

För genomförande av förslagen framlägger kommittén följande tidsschema,

vilket bygger på förutsättningen att förslagen godkännas under första

hälften av år 1946 och att erforderlig materiel och arbetskraft kan erhållas.

För utvidgning av frikretsama beräknas åtgå en tid av sex år.

De utökade frisamtalsförmånema böra införas i den mån erforderliga ledningar

hinna färdigställas. Kommittén framhåller särskilt, att det på många

håll erfordras vidlyftiga kabelanläggningar och att detta förhållande givetvis

måste få till följd, att den därav beroende fritrafiken icke kan införas på

många år ännu.

För utökning av landsledningsnätet kan någon tid icke fixeras. Samma är

förhållandet med den föreslagna forceringen av automatiseringen på landsbygden.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461303

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:291 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majit proposition angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden jämte i ämnet väckta motioner. s. 14 i texten
  2. SU 1946:145 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten