Angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden
1946-03-22 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:219, Angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 219.
1
Nr 219.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden; given Stockholms
slott den 22 mars 1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Torsten Nilsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 22 mars 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson.
Genom beslut den 13 oktober 1944 bemyndigade Kungl. Majit telegrafstyrelsen
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom styrelsen verkställa utredning
i fråga om åtgärder till förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.
Utredningen förutsattes skola närmast ha till uppgift att utforma de villkor,
på vilka en utvidgning av de nuvarande frikretsförmånema kunde genomföras,
att företaga en allmän översyn över frisamtalsförhållandena i landet
i syfte att införa de förbättringar, vilka kunde befinnas lämpliga och
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 219.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
möjliga nied hänsyn till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna, att
angiva under vilka anläggningstekniska förutsättningar och på vilka ekonomiska
grunder telegrafverket kunde helt övertaga växlingskostnadema vid
mindre manuella växelstationer samt att i stora drag uppgöra ett tidsschema
för genomförande av dessa åtgärder.
Telegrafstyrelsen uppdrog därefter den 7 november 1944 åt en kommitté,
benämnd 1944 års telefonkommitté, att verkställa utredningen. Kommittén
har den 31 december 1945 till telegrafstyrelsen överlämnat betänkande i
frågan.
Betänkandet upptager fyra huvudförslag, nämligen:
1. Utvidgning av frikretsama.
2. Utökning av frisamtalsförmånerna.
3. Ändring av grunderna för ersättning till föreståndare vid manuella
växelstationer med 1—34 helårsabonnemang.
4. Driftsåtgärder m. m. vid landsbygdens telefonstationer.
Totalkostnaden för ett genomförande av kommitténs förslag beräknas uppgå
till:
Engångs-
kostnad
Årskostnad
Kronor
Kronor
För utvidgning av frikretsama ............
För fritrafik och härför erforderliga nya led-
15 000 000
3 000 000
ningar ................................
5 455 000
1 693 000
För växlingskostnader vid stationer med 1—34
helårsabonnemang ......................
För utökning av öppenhållningstiden vid sta-
—
1 597 000
tioner med 35—99 helårsabonnemang ....
—
94 000
Summa kronor 20 455 000 6 384 000
Av engångskostnaden beräknar kommittén cirka 2 500 000 kronor falla
på budgetåret 1946/47. För de därpå följande tre budgetåren beräknas kostnaden
stiga till cirka 4 000 000 kronor per år. För återstående två budgetår
sjunker denna kostnad till omkring 3 000 000 kronor per år.
Av årskostnaden beräknas cirka 1 500 000 kronor falla på budgetåret 1946/
47. Kostnaden för de närmast därefter följande budgetåren blir beroende av
hur snart de för fritrafiken erforderliga ledningarna kunna färdigställas.
En sammanställning av det huvudsakliga innehållet i kommitténs betänkande
i vad avser de frågor vilka äro av beskaffenhet att böra underställas
riksdagen, nämligen frågorna örn utvidgning av frikretsama, om utökning
av frisamtalsförmånerna, örn utökning av landsledningsnätet och örn tornering
av automatiseringen på landsbygden, torde såsom bilaga få fogas till
dagens statsrådsprotokoll.
I skrivelse den 1 mars 1946 har telegrafstyrelsen, efter att från vederbörande
distriktschefer ha inhämtat yttranden över kommitténs betänkande,
framlagt på betänkandet grundade förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
3
Styrelsen har därvid i allt väsentligt anslutit sig till de av kommittén framlagda
förslagen men har framhållit, att ett realiserande av desamma i vad de
förutsatte utförande av mera omfattande anläggningsarbeten, exempelvis
sådana som krävde kablar och större mängder smiden och annan linjemateriel,
icke omedelbart kunde komma till stånd, enär såväl telegrafverkets som
den svenska industriens resurser redan nu vore utnyttjade till det yttersta.
Situationen i fråga om tillgång på materiel hade icke lättat på det sätt man
tidigare haft anledning förvänta.
I anslutning härtill erinrar styrelsen om att styrelsen tidigare i olika sammanhang
framhållit, hurusom telegrafverkets anläggningsarbeten under
krigsåren på grund av bristande tillgång på materiel och arbetskraft icke kunnat
hålla jämna steg med utvecklingen av rörelsen. Detta förhållande och den
långvariga verkstadskonflikten föregående år hade resulterat i, att reserverna
i stationer samt i lokal-, lands- och rikskablar för närvarande vöre tagna i
anspråk i praktiskt taget full utsträckning. Den bristande tillgången på expeditionsplatser,
kopplingsorgan och ledningar hade medfört så försämrade
framkomstmöjligheter och ökade väntetider för samtal samt sådana förseningar
vid uppsättning av beställda nya telefoner, att åtgärder så snart som
möjligt måste vidtagas för att skänka abonnenterna en fullgod service och
därigenom återvinna förkrigstidens standard i fråga örn telefonförhållandena
i landet. För att nå detta mål krävdes en betydande ökning av anläggningsarbetena
under de närmaste åren. I fråga örn materiel besvärades telegrafverket
av mycket långa leveranstider, och all den materiel, som för närvarande
kunde uppbringas, åtginge för att återställa vad som blivit eftersatt under
kriget. Dessa arbeten toge likaledes all nu tillgänglig arbetskraft i anspråk.
Den i nämnda syfte redan igångsatta kompletteringen av telegrafverkets anläggningar
kunde emellertid, fortsätter styrelsen, på sina håll lämpligen kombineras
med arbeten för utvidgning av frikretsarna och anläggning av nya ledningar
för fritrafik. Styrelsen ansåge sig därför kunna i viss begränsad omfattning
påbörja arbetena härmed redan under budgetåret 1946/47. Så snart
förhållandena i avseende å telegrafverkets resurser att utföra ytterligare anläggningsarbeten
bleve gynnsammare, borde emellertid arbetena med frikretsutvidgningarna
och de för den föreslagna fritrafiken erforderliga ledningarna
sättas i gång i större skala. Kommitténs förslag borde sålunda vara det
mål, som styrelsen skulle eftersträva att uppnå så snart detta vore möjligt.
Styrelsen framhåller vidare, att det förhållandet, att anläggningsarbetena
för genomförande av kommitténs förslag och de efter krigsåren eljest erforderliga
arbetena med utvidgning av nät, kablar och stationer kunde och borde
samordnas såväl i avseende å planläggning som utförande, gjorde det angeläget
att beslut rörande kommitténs förslag fattades redan vid innevarande
års riksdag.
I fråga om de olika förslagen har styrelsen anfört följande.
Med hänsyn till den rådande eftersläpningen i fråga örn telegrafverkets anläggningsarbeten
anser styrelsen sig redan nu böra framhålla, att det icke
torde bliva möjligt att utföra de med frikretsutvidgningarna i hela landet
4
Kungl. Maj.ts proposition m 219.
sammanhängande arbetena inom den av kommittén angivna tidsperioden av
sex år. Dessa arbeten kräva betydande mängder materiel för erforderliga blanka
ledningar oell kablar samt cirka 350 000 dagsverken, och härvid bär hänsyn
ändock icke tagits till den abonnentökning, som beräknas uppstå i samband
med frikretsutvidgningarna.
: En fråga av stor betydelse i detta sammanhang gäller rätten för telegrafverket
att uppsätta och bibehålla stolpar på landsbygden. Frågan härom skall
närmare utredas, varefter telegrafstyrelsen eventuellt inkommer med förslag
i ärendet.
En utvidgning av frikretsarna på av kommittén föreslaget sätt kan komma
att avsevärt försvåras i de fall då vägförbindelserna äro dåliga eller då väg
icke alls finnes till den plats, där telefonapparaten skall uppsättas. Undantag
från regeln att telegrafverket skall utan kostnad för abonnenten anlägga
och underhålla ledning inom stationsområdet mellan stationen och abonnentens
buvudapparat kunna i dylika fall stundom bliva nödvändiga, särskilt
med hänsyn till svårigheterna att mot rimliga kostnader ombesörja underhållet.
I vissa fall kan det bliva nödvändigt kräva att abonnenterna till skäligt
pris skola tillhandahålla stolpar, körslor, hantlangning o. d.
Telegrafstyrelsen är fullt medveten örn att frikretsutvidgningarna i allmänhet
icke bliva räntabla. Med nu gällande frikretsförmåner och längder på
abonnentledningama uppgår anläggningskostnaden för en telefon på landsbygden
i genomsnitt till 1 200—1 500 kronor. För en sådan telefon betalar en
abonnent i lägsta abonnemangsklassen t. ex. vid av telegrafverket bekostade
växelstationer i regel 70 kronor per år, under det att telegrafverkets kostnader
för betjäning, amortering, ränta och underhåll uppgå till ett flera
gånger större belopp. Vid utvidgning av frikretsama på föreslaget sätt blir
den genomsnittliga längden av abonnentledningama större, varigenom telegrafverkets
kostnader komma att bliva än högre. Enligt styrelsens åsikt bör
emellertid den omständigheten, att det bär skulle gälla oräntabla anläggningar,
icke utgöra hinder för den ifrågasatta lättnaden för landsbygdens
abonnenter.
I fråga örn utökningen av frisamtalsförmånerna vill styrelsen under åberopande
av vad förut anförts rörande telegrafverkets resurser beträffande utförande
av anläggningsarbeten understryka, att vissa större fritrafikförslag,
som kräva omfattande kabel- och stclplinjeanläggningar, måste få vänta på
sin lösning under en avsevärd tid. Styrelsen syftar härvid i första hand på
de fritrafikförslag, som gälla Dalarö, Ljusterö, Gotland, Öland, Marstrand,
Orust och Tjörn, Trollhättan, Vänersborg, vissa norrländska områden m. fl.
1 vad förslagen avse utökning av land sledning snät et och automatisering
på landsbygden, äro de av sådan karaktär, att de endast kunna vidtagas successivt.
De härför erforderliga arbetena komma att ingå i det ordinarie arbetsprogrammet.
I detta sammanhang vill telegrafstyrelsen framhålla, att den allmänna telefonstandarden
på landsbygden kommer att höjas genom automatiseringen,
vilken också utgör förutsättningen för en förbättring av det ekonomiska resultatet
av telefonrörelsen på landsbygden.
Engångskostnaden för genomförande av kommitténs förslag, som beräknats
till cirka 20 miljoner kronor, varav 15 miljoner för frikretsutvidgningarna
och 5 miljoner för nya ledningar, som erfordrades för införande av
föreslagen fritrafik, anser telegrafstyrelsen lämpligen böra bestridas med ett
särskilt investeringsanslag till förbätlring av landsbygdens telefonförhållanden.
Kostnaderna för utökning av landsledningsnätet och automatisering på
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
5
landsbygden borde däremot i vanlig ordning upptagas i de ordinarie, årliga
anslagsäskandena. Med hänsyn till de begränsade möjligheter, som styrelsen
enligt vad förut nämnts har att redan under nästkommande budgetår ytterligare
öka omfånget av verkets arbeten, finner styrelsen det för budgetåret
1946/47 behövliga anslaget kulma begränsas till 1 500 000 kronor.
Under erinran örn att kommittén utgått ifrån att hela den för frikretsutvidgningarna
uppstående engångskostnaden skulle bestridas av anslag, som
indirekt avskreves, framhåller styrelsen, att det enligt styrelsens uppfattning
förelåge lika stora skäl för indirekt avskrivning av de anslag, som erfordrades
för de för fritrafiken nödvändiga ledningarna, enär såväl dessa anläggningar
som frikretsulvidgningarna beräknades bliva oräntabla. För ifrågavarande
arbeten erforderliga medel borde således icke ingå i det kapital, som
skulle förräntas. Detta syfte kunde emellertid även uppnås därigenom, att
styrelsen bemyndigades att till telegrafverkets värdeminskningskonto avsätta
ett lika stort belopp som det, vilket förbrukats inom ramen för ett av riksdagen
anvisat investeringsanslag till förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.
Man måste således räkna med, framhåller styrelsen slutligen i delta sammanhang,
att de föreslagna åtgärderna för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden
komme att medföra en försämring av det ekonomiska resultatet
av telegrafverkets rörelse. Detta förhållande, taget tillsammans med de
andra faktorer som verkade i samma riktning, nämligen den stigande lönenivån
för tjänstemän, arbetare och konlraktsanställd personal, den i varje
fall hittills nästan helt uteblivna nedgången i de under kriget uppdrivna materielprisema
samt den nedsättning av inträdesavgifterna, som syntes önskvärd,
kunde tänkas komma att leda till nödvändigheten att höja abonnemangsavgifterna,
vilka kvarstått oförändrade sedan tiden före kriget.
Telegrafstyrelsen hemställer, såvitt nu är i fråga, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen dels att lill Telefon- och telegrafanläggningar: Förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor, dels ock att telegrafstyrelsen erhåller bemyndigande
att till telegrafverkets värdeminskningskonto avsätta ett lika
stort belopp som det, vilket förbrukats inom ramen för nämnda investeringsanslag.
Utlåtanden i ärendet ha avgivits den 13 mars 1946 av riksräkenskapsverket
och den 15 i samma månad av statskontoret.
Riksräkenskapsverket har anfört:
Riksräkenskapsverket finner liksom telegrafstyrelsen klart, att medel för
finansiering av engångsutgifter av nu ifrågavarande karaktär skola anvisas
å investeringsanslag. Vidare finner riksräkenskapsverket sannolikt, att de
åtgärder, som vidtagas för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden,
bliva relativt kostsamma i förhållande till den inkomst som kan viintas inflyta
från de delar av landet som på detta vis erhållit förbättrade telefonförhållanden.
Det är sålunda troligt, att dessa åtgärder komma alt påverka
telegrafverkets överskott i ogynnsam riktning. Emellertid måste kommunikationsföretag
i allmänhet räkna med att de stora inkomsterna inflyta från
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Departements
chefen.
trafiknätets centrum och att de yttersta förgreningarna av trafiknätet taga
förhållandevis höga kostnader i förhållande till de belopp, varmed dessa
förgreningar direkt bidraga till trafiknätets inkomster. Detta innebär emellertid
icke, att man behöver betrakta dessa yttersta förgreningar av trafiknätet
såsom en ekonomisk enhet för sig och bedöma avskrivningsproblemet
därefter. Det måste nämligen anses obestridligt, att olika delar av ett trafiknät
var för sig giva mycket olika resultat men att de dock utgöra ett nödvändigt
komplement till varandra och att följaktligen också trafiknätet i
dess helhet bör betraktas såsom en ekonomisk enhet. De åtgärder, som vidtagas
för att förbättra telefonförhållandena på landsbygden, torde tillika vara
ägnade att öka telefonens användbarhet för landet i dess helhet. Riksräkenskapsverket
finner det därför icke påkallat att, oaktat dessa telefonnätets
yttersta förgreningar bli förhållandevis dyrbara, i avskrivningshänseende behandla
dem på annat sätt än telefonnätet i dess helhet. Kostnadsökningen
hör även ses i belysning av planerna på ökad användning av trådradio.
Då vidare även efter nu föreslagna nyinvesteringar det å telegrafverkets
fond redovisade kapitalet fortfarande lärer komma att lämna mer än normal
avkastning, saknas anledning att anvisa avskrivningsmedel å anslag under
driftbudgetens avskrivningshuvudtitel.
Med åberopande av vad sålunda anförts anser sig riksräkenskapsverket
kunna förorda, dels att de engångskostnader, varom i den nu gjorda framställningen
är fråga, finansieras med investeringsmedel, dels ock att avskrivning
av sålunda gjorda investeringar regleras över telegrafverkets driftkostnadsstat
samt i vanlig ordning fördelas å det antal budgetår, som svarar mot
anläggningarnas beräknade livslängd.
Statskontoret har framhållit, att då de föreslagna åtgärderna till förbättring
av telefonnätet å orter, där detsamma vore glesare förgrenat, komme
nätet i dess helhet till godo, kunde frågan om åtgärdernas räntabilitet ej
bedömas med uteslutande hänsyn till storleken av de inkomster, som kunde
beräknas inflyta från vederbörande ort. Eventuell avskrivning av utgifter
av ifrågavarande slag borde av motsvarande skäl verkställas å nätet i dess
helhet och ej avse viss eller vissa delar av detsamma. Den nu ifrågavarande
utgiften syntes ej vara av den storleksordningen, att dylik avskrivning vore
motiverad. Statskontoret finge därför avstyrka telegrafstyrelsens framställning
i vad den gällde frågan örn avsättning till värdeminskningskonto av för förbättring
av landsbygdens telefonförhållanden förbrukade investeringsmedel.
Under de senaste två årtiondena har telegrafstyrelsen vid upprepade tillfällen
vidtagit olika åtgärder för att utjämna den skillnad i telefonkostnader
och förmåner, som förefinnes mellan å ena sidan landsbygden och å andra
sidan städer och samhällen. Dessa åtgärder ha i huvudsak inneburit en uppmjukning
av de villkor, på vilka nya telefonstationer skola få anläggas, anordnandet
av s. k. fristående samtalsstationer i glest befolkade delar av landet,
utvidgning av frikretsarna, varmed förstås de områden kring stationerna
inom vilka telegrafverket anlägger och underhåller abonnentledningar
utan särskild kostnad för abonnenterna, nedsättning av inträdes- och abon
-
Kungl. Mcij.ts proposition nr 219.
7
nemangsavgifterna för förhyrd ledning utanför frikrets samt ökad nattöppenhållning
vid telefonstationerna.
Trots de sålunda vidtagna åtgärderna äro kostnaderna för telefon på
landsbygden i många fall alltjämt större än motsvarande kostnader i städer
och samhällen. Krav på ytterligare utjämning av telefonkostnaderna ha också
under senare år vid flera tillfällen, bland annat motionsledes, blivit framförda
i riksdagen, önskemålen ha därvid framför allt avsett dels ytterligare
frikretsförmåner genom befrielse från inträdes- och abonnemangsavgift för
ledning, som sträcker sig utanför två kilometer från telefonstationen, dels
ökade frisamtalsmöjligheter.
Under krigsåren har det på grund av den begränsade tillgången på såväl
arbetskraft som materiel icke varit möjligt att vidtaga några särskilda åtgärder
utöver den år 1935 beslutade utvidgningen av frikretsarna för att underlätta
utbredningen av telefonen på landsbygden. Tvärtom har det varit
nödvändigt att generellt höja inträdesavgifterna för huvudabonnemang och
abonnentledningar för att därigenom begränsa abonnenttillströmningen.
Sedan kriget nu är slut och man kan hoppas på bättre tillgång på åtminstone
materiel, har frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att underlätta
för befolkningen på landsbygden att anskaffa telefon blivit mera aktuell.
Att dylika lättnader äro berättigade ligger utom allt tvivel. Ju mera avsides
man bor desto sämre äro som regel vägkommunikationema, och det är
då än mera behjärtansvärt, att isoleringen kan brytas med telefonens hjälp.
Att avgifterna för telefonanläggningar till avlägset liggande platser icke förslå
att lämna någon avkastning på anläggningskapitalet eller ens att helt
täcka underhålls- och driftkostnaderna får icke tillmätas avgörande betydelse.
Därjämte bör bemärkas, att telefonen på landsbygden är till nytta ej en
dast för den därstädes boende befolkningen utan även för de tätare bebyggda
orternas abonnenter, som därigenom få en större räckvidd för sina telefoneringsmöjligheter.
I likhet med 1944 års telefonkommitté och telegrafstyrelsen ansluter jag
mig därför till den uppfattningen, att telegrafverket, där särskilda skäl icke
föranleda undantag, på av telegrafstyrelsen fastställda villkor utan kostnad
för abonnenten skall anlägga och underhålla ledning mellan stationen och
abonnentens huvudapparat inom ett för varje station av telegrafstyrelsen fastställt
område, som benämnes stationsområde.
Frågan örn en för abonnenterna fördelaktigare indelning av landet i taxeområden,
d. v. s. områden, inom vilka abonnenterna äga rätt att utväxla
mellanortssamtal utan särskild periodavgift, äger intimt samband med telegrafverkets
ekonomi. Den taxeområdesindelning, som första gången genomfördes
år 1916, tog bland annat sikte på att abonnent som regel skulle utan
särskild periodavgift kunna komma i telefonförbindelse med ort, som utgjorde
centrum för bygden och som kunde tillhandahålla allehanda förnödenheter
och där järnvägsstation fanns. På många håll voro emellertid avstånden
alltför stora för att denna princip konsekvent skulle kunna följas. Bety
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
dande jämkningar ha emellertid efter hand vidtagits i den ursprungliga taxeområdesindelningen,
vilket bland annat framgår av det förhållandet, att
antalet taxeområden nu utgör 235 mot 274 år 1916.
Under de gångna åren ha på skilda håll i landet de allmänna trafikvägarna
ändrats genom att nya orter blivit centralpunkter för sina respektive
områden. Härtill kommer att betingelserna för billigare mellanortssamtal
ökats genom automatisering av hela områden.
Att fastställa fritrafiksförmåner som tillgodose alla önskemål och intressen
från abonnenternas sida är ur ekonomisk synpunkt ogörligt. Det förslag, som
framlagts av 1944 års telefonkommitté och som biträtts av telegrafstyrelsen,
är emellertid av mycket genomgripande natur för de ur olika synpunkter
sämst lottade delarna av landet. Jag vill framhålla, att ett genomförande av
förslaget icke på något håll skulle leda till försämring av nuvarande fritrafiksförmåner
men skulle bereda många abonnenter avsevärda förbättringar.
Jag vill vidare framhålla, att fritrafiksfrågorna i och med automatiseringen
av hela områden, varvid den kortväga rikstrafiken kommer att avvecklas på
automatisk väg, få en naturlig lösning och att det särskilt med hänsyn till
telegrafverkets ekonomi knappast synes lämpligt att i större utsträckning
än som föreslagits utöka fritrafiksförmånerna. Exempelvis föreligga icke
ekonomiska möjligheter att gå så långt som från vissa håll ifrågasatts, nämligen
alt utvidga fritrafiksförmånerna till att omfatta fria samtal inom varje
län. En sådan åtgärd skulle för övrigt på många håll icke tillgodose önskemålen,
enär intressena i många fall, speciellt i gränstrakterna mellan två län,
äro riktade till plats i det angränsande länet. Enligt en av 1944 års telefonkommitté
gjord utredning utväxlas ungefär 60 procent av alla rikssamtal å
avstånd understigande 90 kilometer. Bruttoinkomsten av dessa samtal uppgår
till ej mindre än omkring 27 miljoner kronor per år.
I anslutning till vad telefonkommittén och telegrafstyrelsen föreslagit anser
jag mig kunna förorda sådana åtgärder, att alla abonnenter få möjlighet
att utan särskild avgift telefonledes komma i förbindelse med den plats, som
i detta sammanhang kan betraktas som huvudort för bygden. Då denna möjlighet
som regel redan nu föreligger för de södra och mellersta delarna av
landet samt för kusttrakterna i Norrland, skulle utvidgningen få betydelse i
första hand för Norrlands gränstrakter och obygder. Emellertid avser förslaget
även ökade möjligheter för landsbygdsbefolkningen överhuvud taget att
avgiftsfritt samtala med abonnenter å plats, där vederbörande präst, provinsialläkare,
veterinär och landsfiskal är bosatt, varjämte betydligt vidgade
frisamtalsförmåner skulle beredas abonnenterna i Stockholms skärgård, på
Gotland, Öland, Orust och Tjörn samt i Marstrand.
Utvidgningen av frikretsarna och de utökade frisamtalsförmånema ha beräknats
draga i engångskostnader omkring 15 000 000 kronor respektive
5 500 000 kronor. De årliga utgifterna, huvudsakligen i form av inkomstbortfall,
ha uppskattats till omkring 3 000 000 kronor respektive 1 700 000 kronor.
Såsom telegrafstyrelsen framhållit torde engångskostnaderna icke kunna
förräntas. Styrelsen har därför förutsatt, att särskilda investeringsmedel
skulle anvisas till förbättring av landsbygdens telefonförhållanden och att
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
9
dessa medel, i den mån de användas, skulle omedelbart avskrivas genom avsättning
av motsvarande belopp till värdeminskningskonto.
Riksräkenskapsverket anser i likhet med telegrafstyrelsen, att de engångskostnader,
varom här är fråga, böra finansieras med investeringsmedel. Däremot
finner riksräkenskapsverket anledning saknas att i avskrivningshänseende
behandla dessa investeringar på annat sätt än investeringar för telefonnätet
i övrigt. Ämbetsverket anser nämligen, att den omständigheten att
landsbygdens telefonnät drager förhållandevis höga kostnader i jämförelse
med de belopp, som inflyta därifrån, icke bör medföra, att man behöver betrakta
dessa yttre förgreningar av trafiknätet såsom en ekonomisk enhet för
sig och bedöma avskrivningsproblemet därefter. Statskontoret har givit uttryck
åt samma uppfattning. Även jag delar densamma. Ehuru olika delar av
telefonnätet var för sig kunna giva mycket olika resultat, ha de dock hittills
ansetts utgöra ett nödvändigt komplement till varandra, och nätet i dess helhet
har följaktligen betraktats såsom en ekonomisk enhet. Det synes icke
vara nödvändigt att vid genomförandet av nu föreliggande förslag anlägga
andra synpunkter på frågan, särskilt som de föreslagna åtgärderna ej torde
komma att i högre grad påverka det hittills mycket goda ekonomiska resultatet
av telegrafverkets rörelse samt åtgärderna i fråga äro ägnade att öka
telefonens användbarhet för landet i dess helhet. De härmed förenade utgifterna
böra även, såsom riksräkenskapsverket framhållit, ses i belysning
av planerna för ökad användning av trådradio. Jag anser mig sålunda böra
förorda, att avskrivning av de för bestridande av engångskostnaderna erforderliga
investeringsmedlen regleras över telegrafverkets driftkostnadsstat med
hänsynstagande till den beräknade livslängden hos de ifrågavarande anläggningarna.
Telefonkommittén har beräknat, att för utvidgning av frikretsarna skulle
åtgå en tid av sex år. De utökade frisamtalsförmånerna ha förutsatts skola
beredas i den mån erforderliga ledningar hinna färdigställas. Då det på många
håll erfordras vidlyftiga kabelanläggningar, har kommittén framhållit, att
ökningen av fritrafiken icke kan helt genomföras ännu på många år.
Såsom torde vara allmänt bekant, har telegrafverkets anläggningsarbeten
under krigsåren på grund av bristande tillgång på material och arbetskraft
icke kunnat hålla jämna steg med utvecklingen av rörelsen. Detta förhållande
och den långvariga verkstadskonflikten föregående år lia resulterat i, att
reserverna i stationer samt i lokal-, lands- och rikskablar för närvarande
äro tagna i anspråk i praktiskt taget full utsträckning. Den bristande tillgången
på expeditionsplatser, kopplingsorgan och ledningar har medfört så
försämrade framkomstmöjligheter och ökade väntetider för samtal samt sådana
förseningar vid uppsättning av beställda nya telefoner, att åtgärder i
första hand måste vidtagas för att så snart som möjligt skänka abonnenterna
en fullgod service och därigenom återvinna förkrigstidens standard i
fråga örn telefonförhållandena i landet. För att nå detta mål kräves en betydande
ökning av anläggningsarbetena under de närmaste åren. I fråga örn
materiel besväras telegrafverket av mycket långa leveranstider, och all den
materiel, som för närvarande kan uppbringas, åtgår för att återställa vad
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
som blivit eftersatt under kriget. Dessa arbeten taga likaledes all nu tillgänglig
arbetskraft i anspråk.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden ligger det i sakens natur, att ett
genomförande av åtgärderna för utvidgningen av frikretsarna och frisamtalsförmånerna
är ett arbete på lång sikt, vilket måste stå tillbaka för det
ordinarie anläggningsarbetet. Telegrafstyrelsen har emellertid förklarat, att
redan igångsatta kompletteringar av telegrafverkets anläggningar på sina
håll lämpligen kunde kombineras med arbeten för utvidgning av frikretsarna
och anläggning av nya ledningar för fritrafik. I anslutning härtill har
styrelsen föreslagit, att för budgetåret 1946/47 ett anslag å 1 500 000 kronor
måtte anvisas för påbörjande i viss begränsad utsträckning av arbetena
för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. Då enligt vad jag förut
uttalat ifrågavarande investeringar i avskrivningshänseende torde böra behandlas
på vanligt sätt, synas tillräckliga skäl icke föreligga för anvisande
av investeringsmedlen under särskild anslagsrubrik, utan utgifterna torde
böra bestridas från vederbörliga anslag under rubriken Telefon- och telegrafanläggningar.
Med hänsyn till storleken av de anslag, som för nästa budgetår
anvisats till telefon- och telegrafanläggningar, torde i detta sammanhang
några ytterligare medel icke behöva äskas för att bestrida de kostnader,
som under nästa budgetår kunna uppkomma i anledning av åtgärder
för en förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. Skulle det längre
fram under budgetåret visa sig, att en förstärkning av anslagen till telefonoch
telegrafanläggningar skulle vara erforderlig, lärer det få ankomma på
telegrafstyrelsen att i sinom tid därom göra framställning hos Kungl. Maj:t.
Vad slutligen angår frågorna örn en utökning av landsledningsnätet, varigenom
snabbare framkomstmöjligheter skulle erhållas för samtal inom taxeområdena,
och örn en forcering av automatiseringen av telefonstationerna
på landsbygden, torde böra erinras, att även dessa arbeten endast kunna
vidtagas successivt och att de ingå i telegrafverkets ordinarie arbetsprogram.
Då de åtgärder, vilkas successiva genomförande jag i det föregående förordat,
innebära en utvidgning av användningsområdet för de av riksdagen
anvisade anslag, från vilka åtgärderna äro avsedda att bekostas, lärer frågan
örn deras vidtagande böra underställas riksdagen.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående anförts låta vidtaga åtgärder
för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
F. Wessberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
11
Bilaga.
Sammanställning
av förslag till åtgärder för förbättring av landsbygdens telefonförliållanden,
avgivet av 11144 års telefonkommitté.
Utvidgning av frikretsarna.
Sedan telegrafverket numera vid varje station anordnar frikrets — d. v. s.
ett område omkring stationen, inom vilket telegrafverket utan kostnad för
abonnenten anlägger och underhåller ledning från stationen till abonnentens
huvudapparat — har kostnaden för anskaffande av telefon på landsbygden
avsevärt nedbringats. Frikretsen vid en telefonstation på landsbygden omfattar
för närvarande som regel en cirkelyta med centrum förlagt till telefonstationen
och med 2 km radie. Det område omkring en station, som utgör dennas
abonnentområde, det s. k. stationsområdet, är praktiskt taget alltid större —
i vissa delar av landet betydligt större — än frikretsområdet. Sådan abonnent
på landsbygden, som är bosatt i den yttre delen av stationsområdet, kan för
sin telefon behöva en ganska lång ledning och för denna få vidkännas kostnader,
som i många fall äro mycket betungande. Att införandet av lättnader
i detta avseende är motiverat ligger utom allt tvivel. Ju mera avsides man bor
desto sämre äro som regel vägkommunikationerna, och det är då än mera
behjärtansvärt, att isoleringen kan brytas med telefonens hjälp. Att telefonanläggningarna
till avlägset boende abonnenter icke i och för sig kunna lämna
någon avkastning på anläggningskostnaden eller ens betala underhållsoch
driftskostnader får icke tillmätas avgörande betydelse. Kostnaderna härför
få bäras av det allmänna, varvid anläggningskostnaderna lämpligen böra
tagas av anslag som omedelbart böra avskrivas, medan kostnaderna för underhåll
och drift för enkelhetens skull avföras bland telegrafverkets driftskostnader.
Därjämte bör bemärkas, att telefonen på landsbygden ej endast är till nytta
för den därstädes boende befolkningen utan även för de tätare bebyggda orternas
abonnenter, som därigenom få en större räckvidd för sina telefoneringsmöjligheter.
Krav på utvidgning av frikretsarna ha vid olika tillfällen framförts dels i
riksdagen, senast år 1944 i likalydande motioner av herr Mannerskantz m. fl.
i första kammaren (nr 262) och av herr Janson i Frändesta m. fl. i andra
kammaren (nr 423), dels från allmänheten i framställningar till telegrafstyrelsen
och andra telegrafverkets tjänsteställen.
Kommittén, som anser att dessa krav böra tillgodoses, föreslår, att frikretsarna
utvidgas till att som regel omfatta hela stationsområdet.
Kommittén framhåller, att skäl synes föreligga att i vissa fall undantaga
del av stationsområde från förmånen av fria ledningar. Kommittén syftar
bland annat på sådana fall, då det gäller anordnande av telefonabonnemang
för avlägset liggande jakt- och sportstugor och liknande. Kommittén anser,
att det icke kan vara skäligt och icke heller i samhällets intresse att i dylika
fall på statens bekostnad anlägga långa dyrbara telefonledningar.
Örn telegrafverket på sätt bär ovan anförts utan särskild kostnad för abonnenterna
anlägger och underhåller ledning mellan station och abonnentens
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
huvudapparat, böra abonnenterna enligt kommitténs uppfattning vara skyldiga
att uppfylla vissa av telegrafverket ställda villkor.
För det första bör telegrafverket äga bestämma till vilken station ledningen
skall ingå. Ledningen skall sålunda, för att vara fri, ingå till station inom
abonnentens eget stationsområde. Kräver abonnenten anslutning till annan
station, bör detta dock efter prövning i varje särskilt fall kunna medgivas på
av styrelsen fastställda villkor. Den årliga avgiften för ledningen bör därvid
bestämmas med hänsyn till telegrafverkets verkliga kostnader och icke till
nuvarande belopp, 14 kronor per km, vilken låga taxa införts uteslutande för
att underlätta telefonens spridning på landsbygden och vilken även den får
anses utgöra ett slag av frikretsförmån. Den nuvarande, under telegrafverkets
självkostnader liggande avgiften är icke motiverad, om telegrafverket utan
särskild avgift tillhandahåller ledning till det egna stationsområdets station.
Avlägset boende abonnent bör vara skyldig att upplåta sin telefonapparat åt
allmänheten mot viss begränsad avgift, vilken abonnenten får behålla som
hjälp till abonnemangsavgiften för apparaten.
Telegrafverket bör vidare förbehållas rätt att på en abonnentledning intaga
ytterligare en eller flera abonnentapparater resp. att använda ledningen som
anslutningsledning till en eventuell växelstation på orten.
Som villkor för att telegrafverket skall övertaga kostnaderna för anläggning
och underhåll av abonnenternas ledningar bör vidare gälla, att samtliga
abonnenter vid stationen utan ersättning — såsom nu gäller vid anordnande
av frikrets — överlåta dem tillhöriga stolplinjer och ledningar till telegrafverket.
Kommittén föreslår dessutom, att telegrafverket bör tillförsäkras generell
rätt att uppsätta och bibehålla telefonstolpar på landsbygden.
En utvidgning av frikretsarna till att som regel omfatta hela stationsområdet
beräknas bland annat leda till nyteckning av en del säsongabonnemang
(tillfälliga abonnemang) till avlägset belägna sommar- och sportstugor o. d.,
dit telegrafverket nu icke har ledning. Dylika abonnemang bereda i allmänhet
telegrafverket stora kostnader och små inkomster. För att eliminera risken
för alltför stora förluster i dessa fall föreslår kommittén, att särskild
avgift skall uttagas för ledning till sådant abonnemang, när för ledningen erfordras
ny stolplinje eller ny vattenkabel.
Kostnaderna för en utvidgning av frikretsarna under angivna villkor har
av kommittén beräknats till
engångskostnader
årskostnader
Utökning av frisamtalsförmånerna.
Vid 1916 års telefontaxereform indelades landet i 274 taxeområden, d. v. s.
områden inom vilka abonnenterna få utväxla vanliga mellanortssamtal utan
att för dessa erlägga särskild periodavgift. Sedan dess har vid flera tillfällen
revidering av taxeområdesindelningen företagits, varvid antalet taxeområden
minskats genom sammanslagning av angränsande mindre områden
eller uppdelning av sådana på kringliggande områden. Hela antalet taxeområden
utgör för närvarande 235. Dessa områden äro av mycket växlande
storlek, såväl i avseende på areal som abonnentantal. Det till ytan största
området är Kiruna taxeområde med en areal av ca 12 700 km2, det minsta
Marstrands med en areal av 8 km2. Storleken är i medeltal 1 750 km2. Stockholms
taxeområde har det största antalet abonnenter (256 692 den 1 januari
1945). Det minsta antalet finnes i Borkans taxeområde med endast 8 abonnenter.
Härvid är dock att märka, att abonnemangsavgiften är högre inom
kronor 15 000 000
» 3 000 000.
Kungl. Muj-.ts proposition nr 219.
13
vissa taxeområden, nämligen Stockholms och Södertälje, som äro sammanförda
till ett fritrafriksområde, Malmö, Lunds, Eslövs och Trelleborgs taxeområden,
som äro sammanförda till ett annat fritrafiksområde. Hälsingborgs,
Landskrona, Ängelholms och Klippans taxeområden, vilka äro sammanförda
till ett tredje fritrafiksområde, samt Göteborgs taxeområde. Inom dessa områden
ha abonnenterna rätt att utväxla vanliga mellanortssamtal inom hela
området utan särskild periodavgift. Abonnenterna inom Dalarö och I.justerö
taxeområden i Stockholms skärgård lia medgivits att under vinterhalvåret,
då trafiken icke är så stor som under sommarhalvåret, utväxla fria samtal
inom liela Stockholms fritrafiksområde mot att under denna tid erlägga den
högre abonnemangsavgift, som betalas inom fritrafiksområdet. Denna avgift
är för närvarande i lägsta abonncmangsklassen 20 kronor per kvartal, under
det att motsvarande avgift i övriga delar av landet är 17 kronor 50 öre per
kvartal, i båda fallen vid s. k. taxa-l-stationer, d. v. s. stationer, där telegrafverket
bestrider kostnaderna för lokal och betjäning.
Vid utformningen av taxeområdena år 1916 tog man i huvudsak sikte på,
att en abonnent som regel skulle utan särskild periodavgift kunna komma
i telefonförbindelse med ort. som utgjorde centrum för bygden och som kunde
tillhandahålla allehanda förnödenheter och där järnvägsstation fanns. På
många håll voro emellertid avstånden alltför stora för att denna princip
konsekvent skulle kunna följas. Den år 1916 tillämpade principen för utformningen
av taxeområdena bör fortfarande gälla.
Att en viss uppmjukning av taxebestämmelserna för abonnenter bosatta i
gränstrakterna mellan två taxeområden är motiverad har alltid ansetts klart.
En sådan uppmjukning infördes redan år 1916 och har sedan ytterligare utvidgats,
bland annat genom de år 1920 införda s. k. fritrafiksområdena inom
de tätast bebyggda delarna i landet samt den ovan nämnda sammanslagningen
av taxeområden. Sedermera har vid skilda tillfällen, senast år 1930, en
mera omfattande revidering av fritrafiksförhållandena i gränstrakterna företagits.
Därjämte lia tid efter annan efter framställning i varje särskilt fall
mindre justeringar företagits.
Vid bedömning av möjligheten att medgiva utväxling av samtal mellan
olika orter utan erläggande av periodavgift måste man förutom till allmänhetens
önskemål taga hänsyn även till den ekonomiska sidan av saken. De
faktorer, som därvid spela in, äro i huvudsak följande.
Om särskilda periodavgifter icke uttagas för samtalen, blir sani talsmängden
självfallet större än vid avgiftsbelagd trafik. Som regel torde man få
räkna med en fördubbling eller mera av trafiken. Denna ökade trafikmängd
kräver flera ledningar, eftersom samtalen i annat fall icke skulle kunna komma
lill stånd utan orimligt långa väntetider. Ofta kan en dylik utökning av
ledningsantalet icke erhållas med bibehållande av blanka ledningar, ulan
kablar måste i stället utläggas. Motsvarande blir förhållandet, om det redan
finns kablar men antalet reserver i dessa är otillräckligt. Den nödvändiga utökningen
av ledningsantalet kräver alltså investering av nytt kapital, som
skall förräntas och amorteras, vartill även komma kostnaderna för underhåll
av de nya ledningarna, övergången från avgiflsbelagd lill avgiftsfri trafik
medför samtidigt minskade inkomster genom att periodavgifterna bortfalla.
Å andra sidan uppstår genom borttagande av avgiften en besparing därigenom,
alt själva expeditionen av samtalen blir enklare och dessutom bortfalla
kostnaderna för sortering av samtalsspecifikationerna på olika abonnenter,
sammanräkning av avgiftsbeloppen o. s. v. Inkomsterna komma dessutom
att i viss mån ökas därigenom, alt de avgiftsfria sandalen inräknas i
det samtalsantal, efter vilket abonnemangsavgiften bestämmes. Företagna
undersökningar lia emellertid givil vid handen, att sistnämnda inkomstök
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
ning blir mycket blygsam, beroende på att flertalet abonnenter icke utnyttja
hela det för deras abonnemangsavgift fastställda högsta tillåtna samtalsanlalet
och följaktligen ha möjlighet att utan avgiftsförhöjning utväxla ett
större antal samtal.
Avgörandet av i vilken utsträckning fritrafik skall kunna medgivas blir
uppenbarligen en bedömningsfråga, där de ovan angivna faktorerna få vägas
mot varandra. Härvid kommer det avstånd, det i varje fall gäller, att få
avgörande betydelse. Ju kortare ledningarna äro, desto mindre roll spela
också kostnaderna för den behövliga utökningen av ledningsantalet, och ju
längre ledningar det blir frågan om, desto ofördelaktigare ställer sig fritrafiken
ur ekonomisk synpunkt.
I flertalet andra länder tar man ut särskild periodavgift för ett samtal, så
snart det utväxlas mellan olika stationer överhuvud taget. I vårt land har man
emellertid ansett sig kunna medgiva, att samtal få utväxlas utan periodavgift
å kortare mellanortsledningar. Skälet härtill har varit, att kostnaderna för
expedition och bokföring av varje samtal för sig äro så pass stora, att avgiftsbelagd
trafik icke skulle löna sig med så låga avgifter, som på dessa
korta avstånd skulle kunna komma i fråga. Med hänsyn till allmänhetens
önskemål har man emellertid hos oss även gått utöver den gräns, där avgiftsbeläggning
av varje samtal skulle kunna vara ekonomiskt mera fördelaktig
för telegrafverket än fritrafik. Härav följer att ytterligare utvidgningar
icke utan allvarligt men för verkets ekonomi kunna göras alltför omfattande.
Exempelvis föreligga icke ekonomiska möjligheter att tillmötesgå det
förslag örn medgivande av fria samtal inom varje län, som framkommit i
riksdagen. Upplysningsvis kan nämnas, att ungefär 60 % av alla rikssamtal
utväxlas å avstånd understigande 90 km och att bruttoinkomsterna av dessa
samtal uppgå till ej mindre än ca 27 miljoner kronor per år.
Det är emellertid uppenbart, att uttagande av periodavgift för varje samtal
på sina håll blir mycket betungande för abonnenterna, något som särskilt
gäller vissa delar av den svenska landsbygden. Utvidgning av fritrafiken bör
därför genomföras, även örn den medför ekonomisk förlust för telegrafverket.
Av vad som ovan anförts framgår emellertid, att denna utvidgning endast
kan givas begränsad räckvidd och följaktligen måste inskränkas till de
fall, då utvidgade frisamtalsförmåner kunna anses vara i alldeles särskilt
hög grad motiverade.
Förslag örn utvidgade frisamtalsförmåner ha vid upprepade tillfällen motionsvis
framförts i riksdagen, senast år 1944. Önskemål om förbättrade
frisamtalsförhållanden inkomma därjämte tid efter annan till telegrafstyrelsen
från olika kategorier av abonnenter, icke minst från abonnenterna på
landsbygden. Landsbygdsabonnenterna intaga i avseende å frisamtalsförmånerna
icke samma gynnsamma ställning som abonnenterna i städer och större
samhällen. De sistnämnda kunna i stor utsträckning komma i telefonförbindelse
med affärer, myndigheter o. d. endast genom att utväxla lokalsamtal,
som erhållas utan väntetid och självfallet utan särskild avgift. För en
stor del av landsbygdsabonnenterna ställer sig saken annorlunda, vilket också
ofta understrukits i framställningarna om utökade frisamtalsförmåner.
Landsbygdsabonnenterna måste i motsvarande fall ofta använda sig av mellanortssamtal,
vilka i icke ringa utsträckning äro förenade med väntetider
eller särskild periodavgift eller bådadera.
Kommittén anser det angeläget, att abonnenterna på landsbygden skola
få möjlighet att utan särskild avgift telefonledes kunna komma i förbindelse
med en plats, som kan betraktas som huvudort för bygden. Detta
önskemål är visserligen som regel redan nu uppfyllt för de södra och mellersta
delarna av landet samt för kusttrakterna i Norrland, medan förhål
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
15
landelia i detta avseende enligt kommitténs uppfattning icke äro tillfredsställande
för Norrlands gränstrakter och obygder. Den glesa bebyggelsen
och de stora avstånden i dessa trakter kräva åtgärder i taxeutjämnande syfte
av helt annat slag än för det övriga Sverige. Kommittén bär också föreslagit
fritrafik för berörda områden i proportionsvis större omfattning än för landet
i övrigt, och förslaget på denna punkt innebär i icke ringa utsträckning
sammanslagning av angränsande taxeområden till ett taxeområde eller fritrafik
mellan bela taxeområden. Det förstnämnda förfaringssättet bar använts
i sådant fall. då taxeområdets indragning icke medför någon väsentlig
ändring av rikssamtalstaxan, såsom exempelvis vid sammanslagning av Tjåmotis
taxeområde med Jokkmokks taxeområde samt Karesuando taxeområde
med Vittangi taxeområde. När en indragning av ett taxeområde åter skulle
medföra så avsevärda ändringar i rikstaxorna, att vidlyftiga särbestämmelser
skulle bliva nödvändiga för att abonnenterna icke skulle få vidkännas ökning
av avgifterna för rikssamtal med andra taxeområden, har det andra förfaringssättet
valts. Så bar fritrafik exempelvis föreslagits mellan Haparanda
och Övertorneå samt mellan Kalix och Morjärvs taxeområden, vilka på grund
av nyssnämnda skäl böra bibehållas som taxeområden. Kommittén 1 öreslår
sammanslagning av angränsande taxeområden i 14 fall och fritrafik mellan
hela taxeområden (med bibehållande av taxeområdena) i 13 fall.
På landsbygden intaga abonnenterna i gränstrakterna mellan taxeområdena
en särställning såtillvida att sistnämnda abonnenters intressen belt naturligt
äro riktade förutom till eget taxeområde även till närbelägna stationer inom
angränsande taxeområde. Anledningarna härtill kunna vara många, t. ex.
handelsförbindelser, kommungemenskap eller att traktens myndighetspersoner
lia sin stationeringsort på plats inom det angränsande taxeområdet. Åtgärder
i taxeutjämnande syfte lia under årens lopp vidtagits i betydande omfattning
för gränstrakterna mellan taxeområdena, där fritrafik införts på
många håll i landet. Kommittén har vid sitt övervägande i denna del av förevarande
fråga funnit skäl tala för att en abonnent som regel skall kunna utväxla
samtal utan särskild periodavgift, förutom inom egen kommun, även
med station å plats, där vederbörande präst, provinsialläkare, veterinär och
landsfiskal är placerad. Som dessa i regel äro bosatta i större samhällen, tillgodoses
härigenom även önskemålet om fria samtal till plats dit handelsförbindelserna
äro mera livliga. Fritrafik inom kommunen kan i regel ordnas
utan större svårigheter. Däremot bar det av ekonomiska och andra skäl,
exempelvis på grund av litet trafikintresse eller på grund av att myndighetspersonen
ifråga bor utanför eller i utkanten av sitt verksamhetsområde, visat
sig icke vara möjligt alt undantagslöst föreslå fritrafik i de övriga fallen.
Av alldeles speciellt slag är frågan örn fritrafik för vissa av landets öar.
Vid upprepade tillfällen lia önskemål framförts örn att Gotland och Öland
måtte få utgöra var sitt taxeområde. För närvarande är vardera ön uppdelad
på två taxeområden med viss fritrafik i gränstrakterna mellan dessa områden.
Från abonnenterna på Öland lia krav dessutom framförts om fria samtal
med Kalmar. Abonnenterna inom Marstrands och Varekils taxeområden
lia gjort framställning örn fria samtal med Göteborg oell Uddevalla. Med
hänsyn lill de speciella förhållanden, som råda för ifrågavarande abonnenter,
föreslår kommittén fri I ia lik inom bela Gotland, inom bela Öland samt
mellan Öland oell Kalmar, mellan Marstrand oell Göteborg genom att av
Göteborgs oell Marstrands taxeområden bilda ett fritrafiksområde med samma
abonnemangsavgifter i Marstrand som i Göteborg samt mellan Varekils
taxeområde, i huvudsak omfattande öarna Orust oell Tjörn, och Uddevalla
centralstation nied vissa mellanliggande växelstationer på fastlandet. Kommittén
föreslår även, alt Dalarö oell Ljusterö taxeområden, i huvudsak örn
-
16
Kungl. Majlis proposition nr 219.
fattande skärgårdsområdet utanför Stockholm, överföras till Stockholms fritrafiksområde,
varom abonnenterna i dessa taxeområden upprepade gånger
gjort framställning. Den för Stockholms fritrafiksområde gällande högre
abonnemangstaxan kommer då att hela året tillämpas inom Dalarö och
Ljusterö taxeområden.
Kommittén framhåller särskilt, att någon inskränkning av nuvarande fritrafiksförmåner
icke ifrågasättes i detta sammanhang. Ej heller har kommittén
velat föreslå överflyttning av en station från ett taxeområde till ett annat
med mindre abonnenterna uttalat önskemål härom eller i varje fall en avsevärd
majoritet av abonnenterna medgivit det. En inskränkning av befintlig
fritrafik eller en icke önskad överflyttning till annat taxeområde skulle nämligen
i detta sammanhang betyda en försämring av telefonförhållandena i
stället för en förbättring av desamma.
Kostnaderna för den föreslagna fritrafiken ha beräknats till
engångskostnad .................................... kronor 5 455 000
årskostnad ........................................ » 1 693 000.
Utökning av landsledningsnåtet.
Enligt kommittén böra de från landsbygdshåll ofta framförda önskemålen
om erhållande av snabbare framkomstmöjligheter för samtal inom taxeområdena
tillgodoses genom en utökning av landsledningsnåtet så snart materiel-
och arbetskraftförhållanden det medgiva.
Forcering av automatiseringen på landsbygden.
De önskemål, som från skilda håll framställts örn öppethållning hela dygnet
även vid landsbygdens telefonstationer, kunna icke tillgodoses för rimliga
kostnader, så länge stationerna äro manuella. I syfte att dels få hel
dygnstjänst, dels få samma allmänna telefonstandard på landsbygden som i
städerna föreslår kommittén en forcering av automatiseringen på landsbygden.
I samband härmed föreslås bibehållande av telefonistbetjäning vid vissa stationer
inom automatiserade områden, vid vilka stationer allmänheten på
landsbygden i brådskande fall skall kunna erhålla hjälp vid tillkallande av
läkare, polis, brandkår o. d.
För genomförande av förslagen framlägger kommittén följande tidsschema,
vilket bygger på förutsättningen att förslagen godkännas under första
hälften av år 1946 och att erforderlig materiel och arbetskraft kan erhållas.
För utvidgning av frikretsama beräknas åtgå en tid av sex år.
De utökade frisamtalsförmånema böra införas i den mån erforderliga ledningar
hinna färdigställas. Kommittén framhåller särskilt, att det på många
håll erfordras vidlyftiga kabelanläggningar och att detta förhållande givetvis
måste få till följd, att den därav beroende fritrafiken icke kan införas på
många år ännu.
För utökning av landsledningsnätet kan någon tid icke fixeras. Samma är
förhållandet med den föreslagna forceringen av automatiseringen på landsbygden.
Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
461303
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:291 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majit proposition angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden jämte i ämnet väckta motioner. s. 14 i texten
- SU 1946:145 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten