Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om folkpensionering, m. m

1946-04-05 · 159 sidor, varav 148 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 148 av 159 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:220, Med förslag till lag om folkpensionering, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Majas proposition till riksdagen med förslag till lag om

folkpensionering, m. m.; given Stockholms slott den 5

april 194-6.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om folkpensionering,

dels ock, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering, samt

lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 220.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Svensk medborgare, som är mantalsskriven inom riket, är berättigad till

folkpension i enlighet med vad i denna lag sägs.

2 §•

Ärenden angående folkpension handläggas av en för hela riket gemensam

myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder

i orterna.

Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad

i denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag.

Örn folkpension.

3 §•

1 mom. Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer den som

fyllt sextiosju år.

2 mom. För tid före fyllda sextiosju år utgår folkpension i form av

invalidpension till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet,

vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant

arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning

att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig.

Den som är blind skall städse anses lida av sådan höggradig nedsättning

av arbetsförmågan som i första stycket sagts. Såsom blind anses den som

saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är

så nedsatt, att han saknar ledsyn.

3 mom. Har sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som i 2 mom.

sägs varit oavbrutet bestående minst ett år och kan den, utan att anses varaktig,

antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid, skall därunder utgå

folkpension i form av sjukbidrag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

3

4 mom. Änka, som vid mannens frånfälle fyllt femtiofem år och varit

gift med honom minst fem år, äger, såframt hon ej eljest åtnjuter folkpension,

rätt till folkpension i form av änkepension. Ingår hon nytt äktenskap,

upphör rätten till änkepension.

4 §•

1 mom. Till envar som är berättigad till ålderspension utgår allmän

ålderspension. Allmän ålderspension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad,

vars make jämväl åtnjuter folkpension eller som uppbär i 8 §

omförmält hustrutillägg, 800 kronor samt för annan pensionsberättigad

1 000 kronor.

2 mom. Till envar som är berättigad till invalidpension eller sjukbidrag

utgår grundpension med 200 kronor om året.

Jämte grundpension utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, tilläggspension

med 600 kronor om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor

örn året till ogift pensionsberättigad.

3 mom. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, 600

kronor om året.

5 §•

Å vissa orter förhöjes folkpension med bostadstillägg på sätt nedan sågs.

För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant

sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader,

däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre nummer.

Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar.

Bostadstillägg utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, med följande

belopp för år räknat, nämligen

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 100

kronor i bostadskostnadsgrupp II, 200 kronor i grupp III, 300 kronor i

grupp IV och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp

II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 600 kronor i grupp V.

Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken

han är mantalsskriven; dock att för tillhörighet till någon av grupperna

II—V fordras att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående

åren varit mantalsskriven å ort i den gruppen eller i grupp med högre

nummer, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt

fall medgiva undantag härifrån.

6§.

Där kommun så beslutat, skall till pensionsberättigad som är mantalsskriven

inom kommunen utgå särskilt bostadstillägg i enlighet med grunder

som kommunen har att bestämma. Sådant tillägg skall anses såsom folkpension.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

7 §•

Tilläggspension, änkepension och bostadstillägg minskas med fem tiondelar

av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för

gift pensionsberättigad 300 kronor och för annan pensionsberättigad 400

kronor. Minskning skall, där rätt till såväl tilläggs- eller änkepension som

bostadstillägg föreligger, ske proportionellt å tilläggs- eller änkepensionen

och bostadstillägget.

8 §•

Till pensionsberättigad gift man, vars hustru ej åtnjuter folkpension, utgår

hustrutillägg, därest hustrun fyllt sextio år och makarna varit gifta minst

fem år. Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående

till samma belopp som hustrun skulle hava erhållit i form av sådana

förmåner, därest hon varit berättigad till invalidpension. Är mannen berättigad

till ålderspension, utgår hustrutillägg endast om det överstiger 200

kronor.

När särskilda skäl därtill föranleda, må till pensionsberättigad som åtnjuter

ålderspension utgå hustrutillägg, oaktat hustrun ej fyllt sextio år.

9§.

För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension och som ej

heller uppbär hustrutillägg, skola tilläggspension och bostadstillägg höjas,

tilläggspensionen med en tredjedel och bostadstillägget med hälften.

10 §.

Har gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension, före sextio

års ålder blivit helt oförmögen till arbete, må, där särskilda skäl därtill

föranleda, utan hinder av vad i 7 § är stadgat tilläggspension och bostadstillägg

tillerkännas honom med tillsammans högst 400 kronor om året. Sådan

förmån må utgå även om folkpension sedermera tillerkännes den pensionsberättigades

make, dock endast i den mån makarnas sammanlagda

pensionsförmåner icke därigenom komma att överstiga beloppet av den tidigare

utgående folkpensionen.

Vad nu sagts skall ej gälla den som uppbär blindtillägg enligt 11 §.

11 §•

Pensionsberättigad som lider av sådan blindhet som i 3 § 2 mom. sagts

och som blivit blind före fyllda sextio år skall utöver honom eljest tillkommande

folkpension erhålla blindtillägg med 700 kronor om året.

Blindtillägg må ej utgå till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning

är skolpliktig.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

12 §.

Uppgår folkpension ej till helt antal kronor, skall den avrundas till närmaste

hela krontal. Änkepension, som efter avrundning som nu sagts understiger

60 kronor, skall ej utgå.

13 §.

Vid tillämpningen av denna lag må, där särskilda skäl föreligga, gift pensionsberättigad

anses såsom ogift så ock ogift pensionsberättigad, vilken

sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande

förhållanden, anses såsom gift med denne.

14 §.

1 mom. Med årsinkomst avses i denna lag all den inkomst, för år räknad,

som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta.

Såsom inkomst räknas icke annan folkpensionsförmån än blindtilllägg

och ej heller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag

må vara föranledd att utgiva.

2 mom. Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall

uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med

10 procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pensionsberättigad

7 500 kronor och för annan pensionsberättigad 10 000 kronor.

3 mom. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas

utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet

beräknas utgöra hälften av makarnas sammanlagda förmögenhet.

15 §.

1 mom. Befinnes arbetsförmågan hos den som åtnjuter invalidpension

eller sjukbidrag icke längre vara så nedsatt som i 3 § 2 eller 3 mom. sagts,

skall hans folkpension indragas.

Åtnjuter pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel sjukvård eller

yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av höggradig

nedsättning av arbetsförmågan, må med hänsyn till föreliggande omständigheter

förordnas, att folkpension under tiden icke skall utgå eller skall

utgå med nedsatt belopp. Har han nära anhörig, vilken för sitt uppehälle

är beroende av pensionen, må denne medgivas rätt att under samma tid

uppbära pensionen eller del därav.

2 mom. Har för någon som åtnjuter tilläggspension, änkepension eller

bostadstillägg årsinkomsten ökats till sådant belopp att rätt till sådan förmån

ej längre tillkommer honom, indrages förmånen. Sker eljest mera avsevärd

ändring i den inkomst, efter vilken förmånen blivit bestämd, må pensionen

i enlighet därmed ökas eller minskas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 220.

Mantalsskrives någon som åtnjuter bostadstillägg å ort i annan bostadskostnadsgrupp

eller överföres den ort där han är mantalsskriven till annan

sådan grupp, skall bostadstillägget jämkas eller bortfalla enligt reglerna för

den senare gruppen, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt

i särskilt fall medgiva undantag härifrån. Efter mantalsskrivning å

ort i bostadskostnadsgrupp med högre nummer må dock höjning av pensionen

ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 5 § sista

stycket stadgats.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension icke längre vara svensk medborgare

eller mantalsskriven i riket, skall pensionen indragas, såvida icke detta

med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt.

3 mom. Den som åtnjuter tilläggspension, änkepension, bostadstillägg

eller särskilt bostadstillägg är pliktig att, om hans eller hans makes ekonomiska

förhållanden väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela

detta till pensionsstyrelsen eller pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet

åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna

ort räknas till lägre bostadskostnadsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort,

så ock om han ingår äktenskap eller örn hans äktenskap upplöses genom

makens död eller annorledes. Åtnjuter någon invalidpension eller sjukbidrag,

vare han pliktig att, om hans arbetsförmåga väsentligt förbättrats,

göra anmälan som nu sagts.

I detta mom. stadgad anmälningsskyldighet åvilar beträffande omyndig

pensionsberättigad förmyndaren. Uppbäres pensionen av annan än den pensionsberättigade

eller dennes förmyndare, är jämväl sådan person anmälningsskyldig.

16 §.

För pensionsberättigad som beträffande sin eller sin makes inkomst eller

egendom eller ekonomiska förhållanden i övrigt åberopat oriktig uppgift av

beskaffenhet att kunna påverka rätten till pension, ehuru skäligen kunnat

fordras av honom att uppgiften varit riktig, skall ansökning örn tilläggspension,

änkepension, bostadstillägg eller särskilt bostadstillägg avslås och

redan beviljad sådan förmån indragas; dock att, där ej annat finnes påkallat,

viss tid skall bestämmas under vilken rätten därtill skall vara förverkad.

I samband med sådant beslut äger pensionsstyrelsen ock bestämma

huruvida rätten att erhålla förmånen efter den angivna tidens utgång skall

vara beroende av ny ansökning.

Vad nu är sagt skall, där skäl därtill prövas föreligga, gälla jämväl för

pensionsberättigad, som utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt

vederlag avhänt sig inkomst eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen

avsevärt inverkar vid beräkning av tilläggspension, änkepension,

bostadstillägg eller särskilt bostadstillägg, ehuru han bort förutse att avhän
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

7

delsen skulle föranleda behov av sådan pensionsförmån eller av högre sådan.

I fall som nu sagts må ock vid fastställandet av den pensionsberättigades

årsinkomst så anses som om han fortfarande, helt eller delvis, vöre

i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt sig.

Har någon försummat den honom enligt 15 § 3 mom. åvilande skyldigheten

att meddela upplysning örn förändrade förhållanden, må, där försummelsen

inverkat på rätten till eller beloppet av folkpensionen och icke kan

anses ursäktlig, ansökning om tilläggspension, änkepension, bostadstillägg

eller särskilt bostadstillägg avslås och redan beviljad sådan förmån indragas

så som i första stycket stadgats.

Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före

ansökning om folkpension varit hemfallen åt alkoholmissbruk, skall, där

icke särskilda omständigheter till annat föranleda, ansökningen avslås, sökanden

obetaget att efter ny ansökning få sin rätt till pension ånyo prövad.

Förfaller den som fått folkpension sig tillerkänd till alkoholmissbruk, må

pensionen indragas och göras beroende av ny ansökning.

Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller

yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av höggradig

nedsättning av arbetsförmågan, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna

medel, och anses utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga

att nedsättningen av arbetsförmågan blir varaktig eller häva redan

inträdd sådan nedsättning, må folkpension helt eller delvis tills vidare förvägras

honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna

påföljd.

17 §•

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen i fångvårds- eller

tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad eller eljest är på statens bekostnad

intagen å anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, må folkpension

ej utgå med högre belopp än som motsvarar 200 kronor om året.

Föreligger omständighet, som i första stycket sagts, beträffande del av

kalendermånad, skall pensionen utan hinder därav utgå oavkortad för den

månaden.

I fall som i denna paragraf avses må pensionsstyrelsen medgiva nära

anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigades

folkpension, rätt att uppbära denna eller del därav.

18 §.

1 mom. Det pensionsbelopp, som efter bifall till ansökning örn folkpension

eller jämkning av sådan pension eller efter upphävande av förordnande

örn indragning eller minskning varom förmäles i 38 § tredje stycket först förfaller

till betalning, skall, där den pensionsberättigade under den tid å vilken

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

pensionsbeloppet belöper i väsentlig män erhållit sin försörjning av allmänna

medel, till den del pensionsbeloppet motsvarar vad den myndighet

som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för

den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns försörjning

uppbäras av myndigheten. Föranleda eljest särskilda skäl till att pensionsbelopp

som nu sagts bör helt eller till viss del uppbäras av annan än

den pensionsberättigade, äger pensionsstyrelsen förordna därom.

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle

tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges,

åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället

uppbära honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra

sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare

fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad; dock skall fattigvårdssamhället

vara skyldigt att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla den

pensionsberättigade 16 kronor och därutöver för december månad 8 kronor

eller, där den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna

sig av kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans

trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle

haft kostnader för vård av pensionsberättigad under sådana

omständigheter, att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom.

i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården.

Vad här ovan sagts om fattigvårdssamhälles rätt att uppbära pension skall

äga motsvarande tillämpning å kommun, såvitt angår pensionsberättigad,

som jämlikt barnavårdslagen den 6 juni 1924 omhändertagits av barnavårdsnämnd.

Om finansieringen av folkpensionerna.

19 §.

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall för varje år

pensionsavgift erläggas av envar svensk medborgare, dock ej för år före det,

under vilket han fyller aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt

sextiosex år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift

erlägges ej heller av person, som vid den tidpunkt avgiften förfaller

till betalning åtnjuter folkpension. Dödsfall eller förlust av svenskt

medborgarskap före den dag avgiftsbelopp förfaller till betalning medför

befrielse från skyldighet att erlägga detta belopp.

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av avgiftspliktig årligen erläggas,

utgör en procent av hans enligt förordningen örn statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt för året taxerade belopp eller, om den avgiftspliktige

är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

9

en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade belopp. Lägsta avgift

vare dock sex kronor och högsta avgift 100 kronor.

Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd

till helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast

lägre hela krontal.

20 §.

Äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för tid

under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande

samma hushåll.

21 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad folkpensioneringsfonden.

Konung och riksdag fastställa plan för fondens användning, innefattande

regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens

placering och fondens förvaltning i övrigt.

22 §.

Örn debitering och uppbörd av pensionsavgifter stadgas i uppbördsförordningen.

23 §.

Till pensionskostnaderna lämnas bidrag av kommunerna efter följande

grunder.

Varje kommun bidrager för pensionsberättigad, som efter prövning av

dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension, änkepension eller

bostadstillägg, med 20 procent av kostnaden för tilläggspension eller änkepension,

bostadstillägg oräknat, samt i bostadskostnadsgrupp II med 30

procent, i grupp III med 40 procent, i grupp IV med 50 procent och i grupp V

med 60 procent av kostnaden för bostadstillägg; dock att, där tilläggspension,

änkepension eller bostadstillägg efter ansökning ökats, den kommun,

vars pensionsnämnd prövat ansökningen, och, där ökning av sådan förmån

skett utan ansökning, den kommun varest den pensionsberättigade vid ökningen

var mantalsskriven, skall vidkännas den härav föranledda ökningen

av den på kommun belöpande andelen av kostnaderna för förmånen. Är

pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner

emellan frågan örn betalningsskyldigheten med hänsyn till den pensionsberättigades

mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då förmånen eller

ökningen söktes. Minskas pensionsförmån, till vilken två eller flera kommuner

lämna bidrag, skall den kommuns andel i första hand minskas, som

senast blivit skyldig bidraga till kostnaden för förmånen.

Särskilt bostadstillägg skall i sin helhet bekostas av den kommun, vars

pensionsnämnd beviljat tillägget.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Angående tid och

sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas av Konungen.

Om pensionsnämndcr.

24 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör

egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,

skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden

så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt.

Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden

prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt.

Beslut om sådan fördelning eller sammanslagning ävensom om upphävande

eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i

stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att

detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.

Fråga om fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även

väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras

på sätt här ovan är sagt.

25 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av

en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av

Konungens befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande

dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid,

som återstår, utse annan person.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas

varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,

där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där

sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän

rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt

pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet

av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för

vilken de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna.

Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda

tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra

under den tid, som för den avgångne återstått.

Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall

minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

11

varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande

kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter

jämte suppleanter varje kommun har att välja.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse om den

valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.

Har beslut, på sätt i 24 § sägs, fattats om ändring i bestående indelning

av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter

i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres,

anses förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande

av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt

val av ledamöter och suppleanter för dem förrättas.

26 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant

i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen

boende samt icke är omyndig eller i konkurstillstånd eller av allmänna

fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller

tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den,

som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot

i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder som i fråga

om ordförande av Konungens befallningshavande och i fråga om ledamot

av vederbörande valkorporation godkännes.

27 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad

inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension

förfara på sätt i 34 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse

bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder

av Konungen meddelas.

28 §.

Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse

av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal

och vikt finner det nödigt, dock minst en gång i månaden, om på nämndens

prövning beroende ärende finnes. Sammanträdet skall av ordföranden, i

samråd med det av pensions-styrelsen jämlikt 32 § förordnade ombudet, utsättas

till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara.

Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden minst en vecka förut

kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens

kännedom.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Suppleanten för ordföranden äger, om han icke är ledamot i nämnden,

likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna,

men ej i besluten.

29 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,

minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom

sammanslagning jämlikt 24 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden

ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en

ledamot från denna kommun är tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa

sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen

underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant

skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av

pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde,

ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter

att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa böta, ordföranden eller

hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor;

skolande, där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt

24 § av två eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller

hans suppleant, lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts

av ledamot eller hans suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken

han är vald. Därest sammanträde med hänsyn till bestämmelserna i första

stycket av denna paragraf måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller

suppleant dubbelt. Om uttagande av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens

befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller ledamot i

vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten.

30 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan

nästföregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras,

där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av

särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock

skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde.

Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden

biträder.

31 §.

Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna

i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden

må av Konungen meddelas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

13

Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det

ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort

ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut

fattats, och anses härigenom meddelande om besluten hava skett den dag

anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden med allmänna posten tillställa

varje sökande besked örn det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.

Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse

i anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal

nämnd, som utsetts till ordförande.

32 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat

ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.

Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden

och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att

ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen

meddelade.

Om pensionsansökning m. m.

33 §.

Ansökning om folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande

i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga

upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt ävensom en av

sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna

äro med sanningen överensstämmande. För omyndig sökande

skall förklaringen avgivas av förmyndaren. Är sökande, som är myndig,

ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna

intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna

personer.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där

hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga.

Avser ansökningen invalidpension, sjukbidrag eller blindtillägg, skall

sökanden, där ej särskilda skäl till annat föranleda, undergå läkarundersökning

enligt de närmare bestämmelser pensionsstyrelsen meddelar.

Vad angående ansökning om pension stadgats gäller även angående ansökning

örn ökning av pension, dock erfordras därvid läkarundersökning

som i tredje stycket sägs allenast, där sådant av pensionsstyrelsen eller pensionsnämnden

påfordras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

34 §.

Avser pensionsansökning allenast allmän ålderspension och föreligga ej

skäl för tillämpning av 13 § eller 16 § fjärde stycket, skall pensionsnämndens

ordförande ofördröjligen insända ansökningen med tillhörande handlingar

till pensionsstyrelsen. Föreligga skäl som nyss sagts skall pensionsnämnden

besluta i ärendet.

Söker någon allmän ålderspension jämte bostadstillägg, skall pensionsnämnden

pröva i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar

samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa

sökandens årsinkomst enligt 14 § och besluta, huruvida sökanden har rätt

till bostadstillägg. Har därvid uppkommit fråga om undantag varom i 5 §

tredje stycket förmälts eller örn tillämpning av 13 § eller 16 § fjärde

stycket, skall nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 16 §

första, andra eller tredje stycket ansökning i vad gäller bostadstillägg, skall

pensionsnämnden, där den finner den omständighet som föranlett beslutet

icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning om bostadstillägg efter

viss tids förlopp, meddela bestämmelse härutinnan.

Söker någon eljest folkpension, skall pensionsnämnden på samma sätt

pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden äger rätt till pensionen,

ävensom, där så erfordras, meddela beslut i de övriga frågor, som i andra

stycket avses.

Avser pensionsansökning särskilt bostadstillägg, skall pensionsnämnden

även, under iakttagande av de grunder för utgivande av sådant tillägg som

fastställts av kommunen, besluta med vilket belopp och för vilken tid dylikt

tillägg skall utgå.

I fall, som i första stycket andra punkten samt i andra, tredje och fjärde

styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande snarast möjligt efter besvärstidens

utgång insända nämndens beslut jämte handlingarna i ärendet

till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats gäller

även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning

eller indragning av pension av orsak, som angivits i 15 § 1 mom. första

stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 16 §, beslutas av pensionsnämnden

i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven.

Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning

eller indragning av pension, skall nämnden, örn så ske kan, lämna pensionstagaren

eller, örn han är omyndig, hans förmyndare tillfälle att yttra sig.

35 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av

kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom

besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de

äro honom tillhanda sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

15

dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens

beslut anföra besvär, över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande

att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.

36 §.

Finner pensionsstyrelsen i fall, där ansökning icke skolat föranleda beslut

av pensionsnämnd, sökanden vara berättigad till allmän ålderspension, skall

styrelsen besluta om pensionens utbetalande.

Finner pensionsstyrelsen eljest i ärende rörande ansökning örn folkpension,

att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa

beslutet ävensom, där sökanden befunnits berättigad till annan pensionsförmån

än särskilt bostadstillägg, bestämma beloppet av pensionsförmånen

samt, där fråga är örn sjukbidrag, den tidpunkt intill vilken bidraget

längst må utgå.

Om pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att

sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt eller av läkare, äger

styrelsen föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under

högst 30 dagar för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt, som styrelsen

anvisar, eller underkastar sig undersökning av läkare som av styrelsen bestämmes.

Avser ansökningen blindtillägg, må styrelsen ock förordna, att

sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt,

såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad. Sökandens

kostnader för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas

av statsmedel enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar.

Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning om folkpension att

pensionsnämnds beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på

grund av anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad

prövning; dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet

av den bostadskostnadsgrupp enligt vilken sökandens pension skall beräknas

eller av sökandens årsinkomst enligt 14 § samt detta fel uppkommit allenast

genom felräkning, misskrivning eller annan dylik uppenbar oriktighet,

pensionsstyrelsen må utan återförvisning verkställa nödig rättelse.

Skall i anledning av inträffad förändring med avseende å pensionsberättigads

ålder eller civilstånd hans folkpension beräknas på annat sätt än före

förändringen, må pensionsstyrelsen även utan ansökning eller föregående

prövning av pensionsnämnd verkställa erforderlig jämkning av pensionen.

Där pensionsstyrelsen finner skäl därtill föreligga, äger styrelsen besluta,

att, intill dess styrelsen slutligen avgjort på styrelsens prövning beroende

eller till pensionsnämnd återförvisat pensionsärende, pension skall utgå

enligt av styrelsen fastställda grunder och på de villkor i övrigt som styrelsen

bestämmer.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension i denna paragraf

stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden

rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

37 §.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej

föras av enskild sakägare. Justi ti ekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande

kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud

må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär,

vilka vid talans förlust skola å trettionde dagen från den dag beslutet

gavs vara inkomna till socialdepartementet.

38 §.

Folkpension utgår, i den mån ej annat följer av beslut som meddelats

jämlikt 34 § fjärde stycket, från och med den månad, varunder rätt till pension

inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses

hava skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder

pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats eller den eljest

skall upphöra att utgå. Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre

månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten

visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning av

pension.

Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör indragas eller minskas,

äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats,

förordna att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas eller ock att den tillsvidare

skall utgå med det minskade belopp, vartill förhållandena må föranleda.

Vid utbetalning av pensionsbelopp, avseende längre tid än en månad, må

avdragas vad den pensionsberättigade eller hans make på grund av ändrad

beräkning av pensionen eller eljest uppburit för mycket i pension.

Angående sättet och tiden för utbetalning av folkpension förordnas av

Konungen.

Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången

av- året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning,

skall beloppet vara förverkat.

39 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra

honom jämlikt 15 § 3 mom. åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes

förorsakat att folkpension till honom eller hans make utgått eller utgått

med för högt belopp eller har folkpension uppburits av någon som ej ägt

rätt därtill och har han skäligen bort inse detta, vare han pliktig återbetala

vad för mycket utbetalats, där ej pensionsstyrelsen i särskilt fall finner anledning

att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

17

Särskilda bestämmelser.

40 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej

tagas i mät för gäld.

41 §.

Arbetsgivare, bankaktiebolag, sparbanker, andra penningförvaltande inrättningar

och försäkringsanstalter ävensom taxeringsmyndigheterna äro

pliktiga att i särskilda fall efter anmaning lämna pensionsstyrelsen, dess

ortsombud eller ordförande i pensionsnämnd uppgift för namngiven person

rörande förhållande, som är av betydelse för dennes rätt till folkpension.

42 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt i fråga om

tillämpning av denna lag å dess här i riket bosatta medborgare.

43 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas

erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Örn ikraftträdandet av denna lag gäller vad därom är särskilt stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. I sami. Nr 220.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Metias proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

angående införande av nya lagen om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om folkpensionering skall träda i kraft den 1 januari

1948, från och med vilken dag lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om

folkpensionering jämte vad i övrigt finnes stadgat örn folkpensioner, utjämningspensioner,

invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blindhetsersättningar

skall upphöra att gälla, i den mån ej annat följer av vad

nedan sägs.

2 §•

Med avseende å tillämpningen av lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering

skall för tiden intill den 1 januari 1948 gälla, att vid beräkning av

grundpension hänsyn icke skall tagas till pensionsavgifter, som enligt

nämnda lag påföras för år 1946 eller som påförts för tidigare år men redovisas

till vederbörande länsstyrelse efter 1946 års utgång. Pensionsavgifter

skola icke påföras för år 1947. Under sistnämnda år skola pensionsavgifter

för år 1948, beräknade enligt den nya lagens bestämmelser, erläggas

preliminärt enligt vad i uppbördsförordningen är stadgat.

3 §•

Där jämlikt äldre bestämmelser på grund av avgifter, som erlagts enligt

4 § lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring, avgifts- eller

grundpension till någon skulle hava utgått med högre belopp än som tillkommer

honom i grundpension jämlikt bestämmelserna i nya lagen, skall

grundpensionen utgå med det högre beloppet. Göres sannolikt att avgifter

varom nu nämnts erlagts av någon, som enligt nya lagen ej är berättigad

till folkpension, skall efter pensionsstyrelsens prövning folkpension beviljas

honom med lägst vad som svarar mot pension på grund av de avgifter,

vilka kunna antagas hava erlagts.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 220.

19

4 §•

Folkpension, utjämningspension, invalidunderstöd eller utjämningsunderstöd,

som vid nya lagens ikraftträdande åtnjutes av den som är berättigad

till folkpension enligt nya lagen, skall för tiden därefter utan särskild ansökning

övergå till folkpension jämlikt bestämmelserna i nämnda lag.

Blindhetsersättning som utgår vid nya lagens ikraftträdande skall för tiden

därefter utan särskild ansökning ersättas med folkpension.

Beträffande annan vid nämnda tidpunkt utgående avgifts- eller grundpension

än ovan sägs skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

5 §•

Det åligger pensionsstyrelsen att före den 1 januari 1948 omräkna utgående

pensioner, understöd och ersättningar, som i 4 § första och andra

styckena avses. Vid omräkningen skall bostadstillägg beräknas enligt bestämmelserna

för den bostadskostnadsgrupp, till vilken den ort hänföres

i vilken den pensionsberättigade enligt vederbörande mantalsskrivningsförrättares

beslut är upptagen i mantalslängd för år 1947. Blir den pensionsberättigade

för år 1948 mantalsskriven i ort tillhörande bostadskostnadsgrupp

med lägre nummer, skall dock så snart ske kan hänsyn tagas därtill.

Vid omräkningen skola jämväl i övrigt bestämmelserna i den nya lagen

tillämpas. I den mån omräkningen ej kan ske med ledning av hos pensionsstyrelsen

tillgängliga handlingar skall den pensionsberättigade efter anmaning

lämna uppgift rörande sina ekonomiska förhållanden. Angående sådan

uppgift samt påföljd av oriktiga upplysningar i densamma skall i tillämpliga

delar gälla vad om ansökning om folkpension i den nya lagen stadgas.

Underlåter den pensionsberättigade att lämna uppgift som nu sagts, må

tilläggspension och bostadstillägg tills vidare förvägras honom.

6 §■

Angående kommuns bidragsskyldighet till kostnaderna för genom omräkning

fastställd folkpension skall gälla vad i nya lagen stadgas. Därvid skall

så anses, som hade efter omräkningen utgående pension beviljats av pensionsnämnden

i den kommun, i vilken den pensionsberättigade var mantalsskriven

vid 1947 års utgång.

7 §•

I den utsträckning pensionsstyrelsen bestämmer skola pensionsnämnderna

under år 1947 fastställa pensionsberättigades årsinkomster såväl jämlikt

äldre lag som jämlikt bestämmelserna i nya lagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

8 §•

Den i 12 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering angivna folkpensioneringsfonden

skall uppgå i den i 21 § nya lagen omförmälda fonden.

9 §■

Vad vid utgången av år 1947 finnes jämlikt lagen den 28 juni 1935 örn

folkpensionering anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder

och ombud för pensionsstyrelsen skall så anses, som hade det blivit anordnat

enligt nya lagen.

10 §.

Vad i lag eller särskild författning är föreskrivet örn folkpensioner, utjämningspensioner,

invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blindhetsersättningar

ävensom avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen

eller till folkpensioneringen skall efter 1947 års utgång i tillämpliga delar

gälla folkpensioner och avgifter jämlikt den nya lagen.

11 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet

av den nya lagen om folkpensionering, meddelas av Konungen

eller efter Konungens bemyndigande av pensionsstyrelsen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

21

Förslag

lill

Lag

om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare under de förutsättningar

och på de villkor Konungen bestämmer kunna hos pensionsstyrelsen

försäkras till erhållande av pension.

Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas

av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen

den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning.

De erlagda avgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas av pensionsstyrelsen.

Konung och riksdag fastställa plan för fondens användning ävensom

grunder för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt.

Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av pensionsstyrelsens

verksamhet enligt denna lag förordnar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948. Den i 35 § lagen den 28 juni

1935 örn folkpensionering angivna fonden skall uppgå i den i denna lag

omförmälda fonden. Sistnämnda fond skall tills vidare, i den mån Konungen

ej stadgat undantag, förvaltas på samma sätt som folkpensioneringsfonden.

Beträffande rätt till pension på grund av avgifter erlagda enligt 34 § lagen

den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring eller 35 § lagen den 28 juni

1935 örn folkpensionering skola fortfarande äldre bestämmelser gälla.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29

mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående ng lagstiftning

örn folkpensionering samt anför därvid följande.

Den 29 november 1945 avlämnade socialvårdskommittén — som i enlighet

med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1937 tillsatts för att verkställa

en översyn av den svenska socialvården och framlägga därav föranledda

förslag —• betänkande med förslag till ny lagstiftning örn folkpensionering

(SOU 1945: 46)} över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits

av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Ärendet har därefter

varit föremål för ytterligare överväganden inom socialdepartementet

och jag anhåller nu att få anmäla detsamma.

Inledning.

Genom lag den 30 juni 1913, vilken trädde i kraft den 1 januari 1914, infördes

i Sverige allmän pensionsförsäkring. Försäkringen var obligatorisk

och omfattade i princip hela befolkningen. Till sitt system var försäkringen

sammansatt av å ena sidan en på årliga avgifter uppbyggd livränteförsäkring

med efter försäkringstekniska grunder individuellt utgående pensioner

samt å andra sidan en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet,

grundad på behovsprincipen. Skyldighet att erlägga pensionsavgift ålåg i

1 Vid betänkandets färdigställande har socialvårdskommittén utgjorts av f. d. landshövdingen

Bernh. Eriksson, ordförande, byråchefen Ernst Bexelius, ledamöterna av riksdagens

andra kammare, lasarettsysslomannen A. Hagård, fru Olivia Nordgren, hemmansägaren

Martin Skoglund och lantbrukaren Otto Wallén, redaktören Lennart Hartmann, generaldirektören

Karl J. Höjer, direktören Emil Olsson och fattigvårdsdirektören Otto Wangson.

Såsom kommitténs sekreterare har tjänstgjort byråchefen i pensionsstyrelsen Rolf Broberg.

Kostnadsberäkningarna ha verkställts av byråchefen i pensionsstyrelsen Josef Östlind.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

23

princip envar från och med 16 till och med 66 års ålder. Genom erläggandet

av avgifter förvärvades rätt till avgiftspension att utgå från inträdet av varaktig

oförmåga till arbete (invaliditet) och senast från fyllda 67 år även om

invaliditet då icke ännu var för handen. Pensionsavgifterna ingingo till en

fond, pensionsförsäkringsfonden, från vilken avgiftspensionema bekostades

enligt ett från den privata livränteförsäkringen hämtat system, det s. k. premiereservsystemet.

Detta system var anordnat på sådant sätt, att var och en

i största möjliga utsträckning tillfördes individuell valuta för de avgifter han

inbetalat. I enlighet härmed voro avgiftspensionema fastställda att utgå med

vissa procent av erlagda avgiftsbelopp och de voro olika för män och kvinnor.

Systemet medförde, att endast de som tillhört försäkringen under hela

den avgiftspliktiga åldern eller i 51 år kunde erhålla de högsta avgiftspensioner,

som pensionsförsäkringen i och för sig medgav. Ännu i början av 1930- talet var medelvärdet av nybeviljade avgiftspensioner endast 31 å 32 kronor

örn året för män och 11 å 12 kronor örn året för kvinnor.

Såsom nyss nämnts var emellertid den obligatoriska livränteförsäkringen

kompletterad med en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet,

uppbyggd enligt behovsprincipen. Utöver avgiftspensionen utgick sålunda

av allmänna medel pensionstillägg till pensionstagare vars årsinkomst understeg

visst i lagen angivet belopp. Den som efter fyllda 15 år blivit invalid,

men för vilken pensionsavgifter icke erlagts, ävensom den som vid nämnda

ålder redan var invalid ägde erhålla understöd enligt samma regler som

gällde i fråga örn pensionstillägg. Pensionstilläggens maximibelopp utgjorde

ursprungligen för man 150 och för kvinna 140 kronor. Efter beslut av 1921

års riksdag höjdes pensionstillägget för personer som blivit invalider efter

1922 års ingång till högst 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna.

Pensionstagare, som hade att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år,

blev därjämte berättigad till särskilt pensionstillägg för dylikt barn.

Avgiftspensionema enligt 1913 års lag bekostades, såsom tidigare framhållits,

av pensionsförsäkringsfonden. Kostnaderna för pensionstillägg, understöd

och barntillägg bestredos till tre fjärdedelar av staten. Beträffande

i landsting ej deltagande städer bekostades återstående fjärdedel av staden,

under det att i fråga om övriga kommuner fjärdedelen delades lika mellan

vederbörande landsting och primärkommun.

1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring ersattes år 1935 av en ny lagstiftning

örn folkpensionering. Denna innebar en principiell förändring av

folkpensioneringens uppbyggnad. Premiereservsystemet övergavs och i dess

ställe infördes ett system med begränsad fondering av de pensionsavgifter som

även enligt den nya lagen skulle utgå. Pensionsförsäkringsfonden bibehölls

sålunda och avsikten var att fonden, vars namn nu ändrades till folkpcnsioneringsfonden,

skulle tillåtas växa lill dess den uppbringats till en miljard

kronor, vilket beräknades komma att ske år 1953. Avsikten med denna fort
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

satta men begränsade fondbildning var närmast, att man därigenom ville

erhålla ett stöd för de grundpensioner, vilka skulle träda i stället för de äldre

avgiftspensionerna och liksom dessa utgå utan behovsprövning. Grundpensionernas

storlek blev emellertid nu icke längre försäkringstekniskt beroende

av de erlagda avgifterna. Sambandet med avgifterna bibehölls endast såtillvida,

att grundpension skulle utgå till envar pensionsberättigad med — utöver

ett fast belopp å 70 kronor — en tiondel av de erlagda avgifterna.

Att helt slopa sambandet mellan avgifter och pensioner ansågs icke lämpligt,

då man höll före att folkpensionen skulle komma att få ren understödskaraktär,

om den i sin helhet vore underkastad behovsprövning och icke i

någon mån betingad av någon motprestation i form av avgiftsbetalning från

pensionstagarens sida. Den fortsatta fonderingen avbröts 1939 och har sedan

ej återupptagits. Folkpensioneringsfonden utgör sedan sistnämnda år 787

miljoner kronor.

I huvudsaklig överensstämmelse med den äldre lagstiftningen kombinerades

i 1935 års lagstiftning örn folkpensionering rätten till grundpension med

efter behovsprövning utgående tilläggspensioner. För personer som ej voro

berättigade till grundpension infördes invalidunderstöd, utgående efter enahanda

grunder som gällde för tilläggspensioner. Bestämmelser härom infördes

i en särskild förordning om invalidunderstöd.

Tilläggspensionens maximibelopp fastställdes i 1935 års lag om folkpensionering

till 250 kronor om året. Ett i propositionen framlagt förslag till dyrortsgradering

av tilläggspensionerna vann icke riksdagens bifall. År 1937

genomfördes emellertid dyrortsgraderingen.

I samband med sistnämnda lagändring genomfördes lagstiftning örn kommunala

pensionstillskott, varigenom fattigvårdssamhälle berättigades att till

pensionstagare som befanns vara i behov av fattigvård utbetala understöd,

som ej hade fattigvårds karaktär. Samtidigt härmed genomfördes 1937 års

lagstiftning örn barnbidrag, vilka senare trädde i stället för den äldre lagstiftningens

barntillägg. Redan tidigare (1934) hade bestämmelser införts om

rätt till blindhetsersättning, som i viss mån kompletterar reglerna om folkpension.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1935 års lag om folkpensionering gäller

den äldre lagstiftningen alltjämt i fråga örn grundpensionen till dem som

blivit pensionsberättigade före år 1937. I gengäld ha dylika pensionstagare

berättigats till högre tilläggspension i syfte att åstadkomma en utjämning av

de utgående pensionsförmånerna. Antalet av dem, som åtnjuta pension enligt

dessa övergångsbestämmelser, är alltjämt betydande. Vid 1944 års utgång

åtnjöto sålunda sammanlagt 398 648 pensionstagare pension enligt övergångsbestämmelserna,

men endast 261 454 enligt folkpensioneringslagens

huvudbestämmelser.

Under krigsåren ha till följd av levnadskostnadsstegringen folkpensionsförmånerna

avsevärt utökats. Sålunda ha dyrtidstillägg å tilläggspension

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 220.

25

m. m. utgått sedan år 1941, varjämte år 1944 genomförts lagstiftning om provisoriska

förstärkningar av tilläggspensionerna. I anslutning därtill lia införts

regler örn särskilda utjämningspensioner för vissa pensionstagare.

Kostnaderna för folkpensioneringen äro enligt 1935 års lagstiftning fördelade

mellan staten och kommunerna. Grundpensionerna, vilka för närvarande

uppgå till i genomsnitt 75 kronor för dem som uppbära tilläggspension

och 90 kronor för dem som uppbära enbart grundpension, utgå helt av

statsmedel, medan i övrigt kommunerna bidraga till pensionskostnaderna.

Kommunbidragens storlek ha emellertid i förhållande till den äldre lagstiftningen

jämkats något och äro numera beroende jämväl av dyrortsgraderingen.

Även till kostnaderna för dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar

äro kommunerna bidragsskyldiga.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för huvuddragen av den nuvarande

folkpensioneringen. Bestämmelser härom återfinnas, såsom delvis

framgår av det redan sagda, förutom i lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om

folkpensionering, i förordningen samma dag (nr 435) om invalidunderstöd,

lagen den 1 december 1944 (nr 751) om provisoriska förstärkningar av tillläggspensioner

och invalidunderstöd och i lagen den 1 juni 1945 (nr 233)

örn provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd. De med

folkpensioneringen sammanhängande bestämmelserna örn barnbidrag och

örn blindhetsersättning äro meddelade i lagen den 18 juni 1937 (nr 382) örn

barnbidrag och förordningen den 20 april 1934 (nr 105) om blindhetsersättning.

Gällande bestämmelser angående dyrtidstillägg återfinnas i lagen den

1 juni 1945 (nr 235) om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner,

invalidunderstöd och barnbidrag samt i förordningen den 1 juni 1945

(nr 241) om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar.

Till de grundläggande bestämmelserna örn folkpensioneringen bör även räknas

lagen den 18 juni 1937 (nr 384) örn kommunala pensionstillskott m. m.

Utöver nu nämnda författningar finnas angående folkpensioneringen åtskilliga

tillämpnings- och andra föreskrifter.

Huvuddragen av den nuvarande folkpensioneringen.

Enligt 1935 års lag om folkpensionering skall i princip envar svensk medborgare

erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av

allmänna medel erhålla folkpension. Rätt till folkpension inträder vid varaktig

oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju år, även örn varaktig

arbetsoförmåga då ännu icke föreligger. Varaktig arbetsoförmåga skall anses

vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom

sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. ! praxis anses

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dylik invaliditet föreligga, då arbetsoförmågan är nedsatt till ungefär en

tredjedel av den normala eller då pensionssökanden, med skälig hänsyn tagen

till hans yrkesfärdighet och tidigare utbildning, icke kan anses vara i stånd

att förtjäna mer än en tredjedel av vad kroppsligen och andligen friska personer

i samma yrke och med liknande utbildning på samma trakt bruka förtjäna.

Kravet på arbetsoförmågans varaktighet anses icke innebära, att invaliditeten

skall vara för all framtid bestående. Ä andra sidan anses invaliditet

ej föreligga i sådana fall, då oförmågan till arbete uppenbarligen är övergående.

Pensionsavgift erlägges för tiden från och med det 18 :e till och med det

65 :e levnadsåret, dock endast för år då vederbörande är i riket mantalsskriven.

Pensionsavgift erlägges ej heller av person, som åtnjuter folkpension,

invalidunderstöd eller blindhetsersättning eller är omhändertagen av

allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Pensionsavgiften utgör 6

kronor örn året eller, örn den avgiftspliktige enligt förordningen örn statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt för året har taxerat belopp överstigande

600 kronor, en procent av det taxerade beloppet. Om avgiftspliktig är gift

med annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll

som sin make, skola de för makarna så beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas

och skall vardera makens pensionsavgift utgöra hälften av det

sammanlagda beloppet. Högsta pensionsavgift är 20 kronor. Makar svara för

varandras avgifter för tid, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande

samma hushåll.

Såsom inledningsvis omnämnts utgår folkpension i form av dels grundpension

och dels tilläggspension. Grundpension utgår, för år räknat, med

dels ett fast belopp om 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter

växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Om den

pensionsberättigade ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet med

10 kronor för varje avgift som felas i nämnda antal. Har han ej erlagt alla

honom påförda avgifter, minskas likaledes det fasta beloppet efter vissa regler.

Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen
-

med avdrag av fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad

den må överstiga 200 kronor. För årsinkomstens beräkning äro särskilda

föreskrifter meddelade. Vissa slag av inkomster skola ej alls medräknas och

andra äro på det sätt privilegierade att de intill visst belopp, olika för olika

ortsgrupper, icke tagas i betraktande. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten

för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda

årsinkomst.

i ortsgrupp 1

250 kronor

350

450

» » 2

» »3

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

27

Indelningen i ortsgrupper verkställes av socialstyrelsen och gäller för en

tid av tio år i sänder. Med hänsyn till de svårigheter som kunde möta att från

början få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering bestämdes emellertid

vid införandet av dyrortsgraderingen av folkpensionerna, att den första indelningen

i ortsgrupper skulle gälla endast för tre år. Den indelning som

sålunda verkställdes har därefter upprepade gånger erhållit förlängd giltighet

och gäller nu, enligt lag den 11 maj 1944 (nr 236), till och med 1946

års utgång. Beträffande dyrortsgrupperingen må vidare nämnas, att i fråga

örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, Konungen på därom av

vederbörande kommun gjord framställning äger förordna, att tilläggspension

till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom visst intill gränsen

liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda orterna tillhöra

ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest de tillhöra

ortsgrupp 1 och 3.

De nu återgivna bestämmelserna om folkpensions belopp gälla, såsom tidigare

nämnts, endast den, som erlagt åtminstone någon avgift enligt 1935 års

lag örn folkpensionering. Den som ej blivit påförd någon sådan avgift är

emellertid enligt förordningen om invalidunderstöd berättigad till invalidunderstöd,

såframt han vid fyllda sexton år är eller efter nämnda ålder blir

varaktigt oförmögen till arbete. När särskilda skäl föreligga kan rätt till

invalidunderstöd tillerkännas även den som fått någon eller några pensionsavgifter

enligt 1935 års lag sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter.

I fråga om invalidunderstödets storlek och förutsättningarna för dess

utgivande gälla samma regler som för tilläggspension.

Beträffande den som redan före ikraftträdandet av 1935 års lag om folkpensionering

fått pension enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring

för sig fastställd, gälla, såsom i det föregående antytts, enligt övergångsbestämmelserna

till folkpensioneringslagen särskilda regler. Sålunda utgår

alltjämt avgiftspension enligt de äldre reglerna. Då avgiftspensionerna regelmässigt

avsevärt understiga grundpensionerna enligt 1935 års lag, har för

dessa äldre pensionärer högsta tilläggspensionen i stället fastställts till belopp

som i varje ortsgrupp med 50 kronor överstiger det enligt lagens huvudbestämmelser

föreskrivna. Enligt övergångsbestämmelserna till 1935 års lag

gäller vidare, att pensionsavgifter, erlagda enligt 1913 års lag, berättiga till

avgiftspension enligt samma lag eller — örn avgift erlagts även enligt 1935

års lag — till förhöjning av grundpension enligt 1935 års lag med det belopp,

varmed pension på grund av de enligt 1913 års lag erlagda pensionsavgifterna

skulle ha överstigit grundpensionen.

För närvarande äro folkpensionerna och invalidunderstöden förenade med

dels dgrtidstillägg och dels provisoriska förstärkningar. Under budgetåret

1945/46 utbetalas dyrtidstillägg i juli och november 1945 samt i januari, mars

och maj 194(5. Varje gång utbetalas i dyrtidstillägg ett månadsbelopp av folkpensionen

eller invalidunderstödet, i juli 1945 och maj 1946 dock lägst 35

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

kronor. T ör nämnda budgetår utbetalas vidare provisoriska pensionsförstärkningar

med dels i december 1945 ett belopp, utgörande för ogift person ävensom

för den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension,

invalidunderstöd, utjämningspension eller utjämningsunderstöd, 100

kronor samt för annan pensions- eller understödstagare 50 kronor samt dels

i september 1945 ett belopp motsvarande folkpensionens eller invalidunderstödets

belopp för en månad.

Beträffande såväl dyriidstillägg som provisoriska förstärkningar gäller att

de endast utgå till dem, som åtnjuta folkpension, vari ingår tilläggspension

eller invalidunderstöd.

I syfte att undvika den olägenhet, som uppkommit genom sättet för dyrtidstilläggens

och de provisoriska pensionsförstärkningarnas utformning,

nämligen att en person som har tilläggspension eller invalidunderstöd kan

tillsammans med egna inkomster ernå en sammanlagd inkomst, vilken är

större än den inkomst, som den har att leva av, som på grund av inkomstens

storlek är utesluten från rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd, ha införts

regler om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd.

Enligt lagstiftningen härom, som trätt i kraft den 1 juli 1945, gäller, att, där

någon dr utesluten från rätt till i folkpension ingående tilläggspension eller

till invalidunderstöd allenast på grund av storleken av sin inkomst, han

äger uppbära särskilt pensionsbelopp (utjämningspension), utöver honom

tillkommande folkpension, eller särskilt invalidunderstödsbelopp (utjämningsunderstöd)

. De sagda förmånerna utgå för år räknat med följande belopp,

nämligen a) för ogift person ävensom för den, vars make fyllt 60 år

och ej för egen del åtnjuter tilläggspension, invalidunderstöd, utjämningspension

eller utjämningsunderstöd, 170 kronor samt för annan 120 kronor, i

båda fallen med avdrag av det belopp, varmed vederbörandes årsinkomst må

överstiga den lägsta årsinkomst, som skulle hava uteslutit honom från rätt

till tilläggspension eller invalidunderstöd; samt b) för den, som enligt a)

är berättigad till utjämningspension, ytterligare ett belopp motsvarande en

tredjedel av honom tillkommande folkpension.

I det föregående har omnämnts, att fattigvårdssamhälle jämlikt lagen om

kommunala pensionstillskott äger ställa medel till förfogande för utgivande

av understöd, vilka ej äro att betrakta såsom fattigvård. Dylika kommunala

pensionstillskott kunna av fattigvårdsstyrelsen tillerkännas personer, som

äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i

fråga örn fattigvård och vilka uppbära folkpension, invalidunderstöd eller

blindhetsersättning eller ändock finnas vara i behov av fattigvård. Liknande

tillskott må utgivas till bland annat barn, vilka finnas vara i behov av fattigvård,

oaktat för dem utgå barnbidrag. Vidare kunna i stället för fattigvård

utgivas kommunala sjukvårdsbidrag till bestridande, gemensamt med

pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande

av arbetsoförmåga. I övrigt äger fattigvårdssamhället självt bestämma de

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 220.

29

grunder, som böra iakttagas av fattigvårdsstyrelsen för beviljande av tillskott

eller bidrag. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på fattigvårdsstyrelsen

att bevilja tillskott och bidrag, i den mån styrelsen prövar nödvändigt.

Anknytning till folkpensioneringen äga jämväl bestämmelserna örn blindhetsersättning.

Sådan ersättning, som utgör 500 kronor om året, utgår till

den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel

rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn. Från rätten till blindhetsersättning

äro vissa kategorier undantagna. Sålunda utgår icke blindhetsersättning

till den, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska

ställning är sådan, att blindhetsersättning rimligen icke bör utgå till honom

eller till den som blivit blind efter fyllda 60 år. Även å blindhetsersättning

utgår dyrtids tillägg, vilket för budgetåret 1945/46 är fastställt till 208 kronor,

samt provisorisk förstärkning, uppgående till 108 kronor för år.

Enligt 1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring vörö pensionstilläggen

förenade med barntillägg. Dessa barntillägg äga icke någon motsvarighet i

folkpensioneringslagen utan äro ersatta med barnbidrag enligt lagen om

barnbidrag. Barnbidrag enligt sistnämnda lag utgår till uppehälle och uppfostran

åt barn, vars föräldrar, adoptivföräldrar, fader, adoptant eller adoptants

make avlidit eller vars fader, styvfader, moder, adoptant eller adoptants

make är arbetsoförmögen. Såsom arbetsoförmögen skall anses den, som

på grund av varaktig oförmåga till arbete är berättigad till folkpension enligt

folkpensioneringslagen. Barnbidrag utgår icke för längre tid än till och med

den månad, under vilken barnet fyller 16 år. Barnbidragen äro dyrortsgraderade

och, då det gäller barn till foikpensionärer och änkor, i fråga om sin

storlek även beroende av antalet barn. Barnbidragen reduceras, därest den

arbetsoförmögnes årsinkomst överstiger visst belopp samt därest barnet

självt har inkomst, som ej härrör från dess eget arbete. I övrigt överensstämma

bestämmelserna i lagen om barnbidrag i många avseenden med bestämmelserna

i folkpensioneringslagen. I likhet med folkpensionerna äro

barnbidragen förenade med rätt till dyrtidstillägg.

Hela antalet folkpensionärer uppgick enligt av socialvårdskommittén

lämnade uppgifter vid 1944 års utgång till 660 102 personer, därav

299 767 män och 360 335 kvinnor. Av dessa voro sammanlagt 143 279 under

67 år (invalidpensionstagare), medan 516 823 fyllt 67 år (ålderspensionstagarej.

Enbart avgifts- eller grundpension utgick till 10 855 invalidpensionstagare

och 190 717 ålderspensionstagare. De övriga eller 132 424 invalidpensionstagare

och 326 106 ålderspensionstagare åtnjöto tilläggspension, respektive

invalidunderstöd. Antalet pensionstagare med pension enligt övergångsbestämmelserna

till 1935 års lag var, såsom förut nämnts, 398 648 och antalet

pensionstagare med pension enligt lagens huvudbestämmelser uppgick

således till 261 454. Beträffande de nu återgivna siffrorna är att märka, att

pensioner i ganska stor utsträckning utgå retroaktivt, varför hela antalet

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

pensionsberättigade vid 1944 års utgång torde ha varit något större än siffrorna

giva vid handen.

Rörande de nuvarande pensionsförmånernas storlek har

socialvårdskommittén i fråga om pensionstagare med högsta möjliga tilläggspension

upplyst, att dessa under budgetåret 1944/45 i genomsnitt uppburo

följande belopp i form av grundpension, dyrtidstillägg och provisoriska

förstärkningar.

Två makar,

Häri ingående grundpension

Ogift

som båda ha

folkpension

(avgiftspension)

kr.

kr.

kr.

Ogift

Två makar

Enligt övergångsbestämmelserna:

Ortsgrupp 1 ................

589

1 078

14

28

* 2 .....

722

1 344

14

28

» 3 ..................

871

1 642

14

28

Enligt huvudbestämmelserna:

Tilläggspensionärer:

Ortsgrupp 1 ................

605

1 110

76

152

» 2 ................

733

1 366

72

144

» 3 ................

879

1 657

69

138

Invalidunderstödstagare:

Ortsgrupp 1 .............

503

(906)

—

—

» 2 ................

637

(1 174)

—

—

* 3 ................

775

(1 450)

—

—

Totalkostnaderna för folkpensionerna (däri ej inberäknat

blindhetsersättningar, barntillägg och barnbidrag) uppgingo för budgetåret

1944/45 till 304 295 000 kronor, till vilket belopp kommuner och

landsting bidrogo med 53 190 000 kronor. Då under budgetåret inflöto pensionsavgifter

med 63 518 295 kronor och räntor å folkpensioneringsfonden

uppgingo till 29 590 661 kronor, uppgingo statsverkets nettoutgifter för budgetåret

till omkring 158 miljoner kronor. Blindhetsersättningarna, vilka helt

bekostas av statsverket, uppgingo för samma budgetår till omkring 2V2 miljoner

kronor.

För budgetåret 1945/46 torde kostnaderna för folkpensioneringen icke

komma att nämnvärt avvika från föregående budgetårs siffra. I årets statsverlcsproposition

(femte huvudtiteln, punkt 52) har jag emellertid uttalat mig

för att under budgetåret 1946/47 provisoriska förstärkningar skola utgå med

dubbla beloppet mot för närvai-ande. I händelse av bifall till detta förslag,

varom särskild proposition torde böra avlåtas till riksdagen, komma totalkostnaderna

för folkpensioneringen att under nämnda budgetår stiga med 54

å 55 miljoner kronor till närmare 360 miljoner kronor, därav på kommunernas

och landstingens del kommer att falla omkring 65 miljoner kronor.

I samband med denna kortfattade översikt över den nuvarande folkpensioneringen

torde slutligen böra nämnas, att alltsedan folkpensioneringens

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

31

tillkomst vid sidan av den allmänna pensioneringen funnits en av pensionsstyrelsen

omhänderhavd, på frivilliga avgifter grundad pensionsförsäkring.

Denna verksamhet har särskilt under senare tid erhållit en betydande omfattning.

Översikt över socialvårdskommitténs förslag.

Rörande behovet av en reform av den nuvarande folkpensioneringen

har socialvårdskommittén anfört följande.

Mot den nuvarande folkpensioneringen ha särskilt under de senaste åren

riktats allvarliga anmärkningar såväl inom riksdagen som i den allmänna

diskussionen.

Den viktigaste anmärkningen har avsett pensionsförmånernas otillräcklighet.

Man har gjort gällande, att pensionerna borde vara av sådan storlek att

folkpensionärerna skulle med hjälp av desamma kunna erhålla en skälig försörjning

utan att behöva anlita fattigvård eller annan offentlig eller enskild

hjälpverksamhet. Ä vissa orter lämnas visserligen kommunala pensionstillskott

i betydande omfattning och av relativt tillfredsställande storlek, men i

det stora flertalet kommuner förekomma icke kommunala pensionstillskott

och i de kommuner, där de förekomma, äro de ofta förknippade med sådana

villkor att en stor del av pensionärerna icke kunna komma i åtnjutande av

desamma. Av avgörande betydelse är att de kommunala tillskotten utdelas

efter individuell behovsprövning och sålunda icke ha pensions fixerade karaktär

utan äro ett slag av offentlig hjälpverksamhet.

De under senaste åren beslutade tilläggen till folkpensionerna, dyrtidstilllägg

och provisoriska pensionsförstärkningar, ha jämte den förbättrade arbetstillgången

för icke fullgod arbetskraft dock enligt vad de av kommittén

verkställda utredningarna utvisa lett till, att folkpensionärerna trots den rådande

dyrtiden icke behövt i större utsträckning än före kriget anlita fattigvården.

Såvitt kan bedömas av den av kommittén verkställda bostadsundersökningen

torde sålunda under år 1943 av de tilläggspensionärer, som ej voro

intagna å anstalt, 13,6 procent ha åtnjutit hemunderstöd från fattigvården,

varjämte 3,8 procent av dem åtnjutit kommunala pensionstillskott. Detta

skulle innebära, att bland samtliga tilläggspensionärer 53 500 erhöllo fattigvårdsunderstöd

och 15 200 kommunala pensionstillskott. Siffrorna torde, såsom

framgår vid jämförelser med fattigvårdsstatistiken, vara något för låga,

beroende därpå, att pensionärer, som endast erhållit mindre tillfälliga understöd

till inköp av bränsle eller dylikt, ej redovisats såsom understödstagare

vid bostadsundersökningen. Av en förut omlörmäld tablå framgår att hemunderstöd

förekomma i långt större utsträckning i tätorterna än å den

rena landsbygden. I Göteborg åtnjöto sålunda år 1943 icke mindre än 39,8

procent av tilläggspensionärerna hemunderstöd under det att motsvarande

siffra för landsbygdens A-kommuner var 6,5 procent.

De nyss angivna ej särskilt höga siffrorna torde dock icke få tillmätas allt

för stor betydelse, då det gäller att belysa behövligheten av större folkpensioner.

Frågan om folkpensionernas storlek torde nämligen numera icke

allenast vara en fråga örn att lämna de gamla och arbetsoförmögna livets

oundgängliga nödtorft utan i kanske högre grad en fråga örn den levnads
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

standard, å vilken dessa personer skola kunna leva. Den av kommittén verkställda

bostadsutredningen utvisar enligt kommitténs mening, att folkpensionärernas

bostadsstandard mångenstädes är mycket låg. De låga folkpensionerna

leda också i många fall till att föräldrar måste för att kunna

erhålla en dräglig försörjning bo hos sina barn eller att barnen innebo hos

föräldrarna. Ofta torde detta varken vara tillfredsställande för föräldrarna

eller för barnen, varjämte förhållandet kan antagas i viss mån verka hindrande

å barnens familjebildning. Enligt kommitténs mening föreligger icke

någon tvekan om nödvändigheten av att folkpensionerna förbättras. Målet

bör härvidlag vara att åldringarna även under tider, då de icke kunna på

sätt nu sker utnyttja sin arbetskraft, skola kunna erhålla en med hänsyn till

den allmänna levnadsstandarden i samhället skälig försörjning utan att

annat än i undantagsfall behöva anlita fattigvården eller den understödsform,

som enligt kommitténs mening bör träda i stället för densamma. En

omläggning av folkpensioneringen i sådan riktning står även i god överensstämmelse

med socialvårdskommitténs riktlinjer för socialvårdens utformning,

vilka syfta till att en behövande samhällsmedlem i regel skall kunna

erhålla erforderlig hjälp genom en enda hjälpform.

Socialvårdskommittén föreslår i enlighet med det anförda betydande höjningar

av de nuvarande pensionsförmånerna. Därjämte föreslås vissa kompletteringar

av den nuvarande pensioneringen. En närmare redogörelse för

förslagets innebörd i dessa hänseenden skall lämnas i det följande. Dessförinnan

skola beröras vissa principiella frågor rörande folkpensioneringens

uppbyggnad.

I systematiskt avseende bygger socialvårdskommitténs förslag

till en reformerad folkpensionering i stort sett på 1935 års lag örn folkpensionering.

Enligt förslaget skola alltjämt pensionsavgifter erläggas under den

arbetsföra åldern och rätten till folkpension omfatta såväl invaliditets- som

ålderdomspension. Förslaget skiljer sig emellertid från den nuvarande lagen

om folkpensionering därutinnan, att erläggandet av pensionsavgifter icke

skall utgöra förutsättning för pensionsrätten. Pensionsavgifterna skola sålunda

endast anses såsom ekonomiska bidrag till pensioneringen och någon

individuell bokföring av desamma blir icke längre erforderlig. Pensionsavgifterna

föreslås dock alltjämt skola redovisas till folkpensioneringsfonden

och över denna tillföras statsregleringen. Såsom skäl härför har kommittén

anfört, att fondens förvaltningskostnader vore relativt sett synnerligen obetydliga

samt att de fondmedel, som uppkomme inom pensionsstyrelsens frivilliga

försäkring, lämpligen borde förvaltas hos styrelsen, varför folkpensioneringsfonden

syntes böra bibehållas såsom en av pensionsstyrelsen förvaltad

fond. Härför talade även den omständigheten, att fonden till betydande

del motsvarades av förpliktelser på grund av erlagda pensionsavgifter.

Kommittén har till ingående diskussion upptagit frågan huruvida, såsom

för närvarande är fallet, invaliditetsförsäkringen bör vara

sammanförd med ålderspensioneringen. Härutinnan har

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 220.

33

kommittén erinrat, att majoriteten inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté

föreslog alt invaliditetsförsäkringen skulle överföras till en därför mera

lämpad gren av socialförsäkringen, nämligen sjukförsäkringen, varigenom

folkpensioneringen kunde inskränkas till enbart ålderdomspensionering,

samt att detta förslag väckt mycken förståelse, ehuru statsmakternas beslut

gått i annan riktning. Med hänsyn till de överväganden som sålunda förekommit

i samband med tillkomsten av 1935 års lag om folkpensionering och

till kommitténs i april 1944 framlagda förslag till lag örn allmän sjukförsäkring

hade det för kommittén varit naturligt att utgå från att invaliditetsförsäkringen

borde anknytas till sjukförsäkringen. Under utredningsarbetets

gång hade emellertid allt större tveksamhet yppat sig huruvida detta vöre

den lämpligaste lösningen av förevarande spörsmål. Härom har kommittén

anfört, att i fråga om utformningen av förmånerna rådde en principiell skillnad

mellan det nuvarande systemet för invalidpensioneringen och den av

kommittén föreslagna sjukförsäkringen. Kommittén har vidare anfört

följande.

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen utgår ifrån, att sjukpenningen

skall ersätta genom sjukdom förlorad arbetsinkomst, så att den sjukes

levnadsstandard och ekonomi i minsta möjliga mån skall påverkas av

sjukdomen. Folkpensioneringslagen åter bygger på den principen, att pensionärerna

skola erhålla en pension, som för dem möjliggör en dräglig försörjning.

Enligt kommitténs mening är den princip, som tillämpas i sjukförsäkringsförslaget

avgjort att föredraga framför försörjningsprincipen, då fråga

är örn att täcka mera tillfälliga behov. Är däremot fråga örn mera varaktiga

förhållanden, är den i folkpensioneringslagen tillämpade principen, försörjningsprincipen,

att föredraga. Det kan nämligen icke vara riktigt, att en person

för all framtid skall väsentligen med hjälp av allmänna medel erhålla

en försörjning, som är bättre än andras, därför att han vid en viss tidpunkt

råkat lia större arbetsinkomst. En person, som blir varaktigt ur stånd att försörja

sig, bör med andra ord vara pliktig att inrätta sin livsföring efter de

förändrade förhållandena. Dessa synpunkter taga sig också uttryck i olika

principer för finansieringen av de kontanta förmånerna inom sjukförsäkringen

respektive folkpensioneringen. Den bättre försörjning, som vissa personer

få enligt sjukförsäkringsförslaget än andra, bekostas väsentligen av

dem själva, under det att förmånerna enligt folkpensioneringslagen väsentligen

bekostas av det allmänna.

Härutöver har kommittén i nu ifrågavarande hänseende anfört följande.

Redan den omständigheten, att man inom sjukförsäkringen i princip måste

fordra total arbetsoförmåga för utgivande av hel sjukpenning under det att

man inom invaliditetsförsäkringen icke synes böra uppställa så stränga fordringar,

bereder stora svårigheter, då det gäller att sammanföra de båda försäkringsgrenarna.

Den nämnda omständigheten leder till, att rätten till invalidpension

enligt nuvarande regler icke sällan inträder vid en tidigare tidpunkt,

än den då rätt till sjukpenning inträder. En övergång till det av 1928

års pensionsförsäkringskommitté förordade systemet kan sålunda antagas

medföra, att en del personer, vilka äro berättigade till invalidpension enligt

nuvarande bestämmelser, icke skulle bli det enligt den nya lagstiftningen.

Kilning till riksdagens protokoll 1940. I sand. Nr 220. ,''S

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Härtill kommer att enligt social vårdskommi t tens förslag av landets vuxna

befolkning allenast omkring 33/4 miljoner skulle bli sjukpenningförsäkrade,

under det att denna befolknings hela antal, bortsett från deni som uppnått

67 års ålder och därför äro berättigade till ålderspension, uppgå till omkring

^ .. m^J°ner. Av de mera än 3/é miljon vuxna personer, som sålunda utestängas

fran sjukpenningförsäkringen, måste en betydande del antagas vara

sådana, som förr eller senare bli i behov av invalidpension.

Kommittén har i detta sammanhang upplyst, att enligt en av kommittén

verkställd utredning allenast omkring 55 procent av de som under år 1943

erhållit invalidpension, skulle lia varit berättigade till invalidhjälp örn denna

utgjoris av en fortsatt sjukpenning. På grund härav och då enligt verkställda

undersökningar invaliditetsprövningen inom folkpensioneringen numera fungerade

i stort sett tillfredsställande, varjämte möjligheter funnes att ytterligare

förbättra densamma, ansåge kommittén, att man icke utan tungt vägande

skäl borde frångå det nuvarande sättet för invalidpensioneringens anordnande,

särskilt som detta i olika avseenden medförde betydande fördelar.

Pensionsåldern kunde sålunda utan för stora olägenheter fastställas relativt

högt, om ålderspensioneringen vöre sammanfogad med invalidpensionenngen,

något som eljest icke vöre möjligt. Vidare kunde den elasticitet, som

förefunnes inom den nuvarande folkpensioneringen, i det att hänsyn kunde

tagas till förvärvsmöjligheterna vid varje tidpunkt för den ej fullgoda arbetskraften

och till förhållandena inom olika orter och förvärvsförhållanden.

svårligen vinnas vid en invaliditetsförsäkring, som med nödvändighet så gott

som uteslutande måste bygga på ett rent medicinskt bedömande.

Enligt vad kommittén vidare anfört medför det nuvarande systemet större

möjligheter att utnyttja den restarbetskraft, som förefinnes hos dem som icke

ha full försörjningsförmåga, varjämte den nuvarande invalidpensioneringen

möjliggör pensionering av personer, vilka periodvis äro friska och periodvis

äro sjuka, vilken möjlighet icke skulle föreligga, därest invalidhjälpen konstruerades

på samma sätt som en sjukpenning. Kommittén har icke funnit

några vägande skäl att utbryta invalidpensioneringen från folkpensioneringen

föreligga.

Aven i fråga om pensionsåldern har kommittén funnit anledning

icke föreligga att föreslå någon avvikelse från vad för närvarande gäller.

Kommittén har härom anfört följande.

Det torde enligt kommitténs mening icke kunna förnekas, att en pensionsålder

av 67 år ligger ganska högt åtminstone beträffande vissa befolkningskategorier.

I vissa andra länder är den dock högre, såsom t. ex. i Norge där

den är fastställd till 70 år. I Danmark är pensionsåldern 60 år och i Storbritannien

är den 65 år för män och 60 år för kvinnor såvitt angår dem, som

omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen, samt 70 år för övriga personer.

Enligt det i Storbritannien nyligen framlagda förslaget till socialreform

utgå ålderspensioner endast till dem, som upphört med förvärvsarbete.

dock tidigast vid 65 år för män och 60 år för kvinnor. Vid jämfö
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 220.

35

reiser med vissa andra länder bör emellertid hållas i minnet att medellivslängden

är ovanligt hög i Sverige, vilket leder till att pensionskostnaderna bli

stora, samt alt antagas kan att arbetsförmågan bland befolkningen i vårt

land bibehålies till högre ålder än i många andra länder. Man kan sålunda

icke utan vidare göra jämförelser med förhållandena i utlandet.

Kommittén har undersökt möjligheterna att sänka pensionsåldern dels

generellt och dels för vissa grupper. Det har därvid visat sig, att en generell

sänkning av pensionsåldern till 65 år för både män och kvinnor skulle öka

folkpensioneringens utgifter med omkring 10 procent, under det att en sänkning

till 65 år för männen och 60 år för kvinnorna skulle medföra en ökning

med omkring 25 procent i förhållande till kostnaderna vid den nuvarande

pensionsåldern. Bibeliålles pensionsåldern för män vid 67 år men sänkes den

för kvinnor till 62 år ökas kostnaderna med närmare 14 procent. Den befolkningsutveckling,

som är att förvänta under de närmaste årtiondena, är

av sådan art att den vid övervägandena om pensionsåldern bör tillmätas

största vikt, därvid även bör beaktas nödvändigheten av att åldringarnas

arbetskraft utnyttjas i största möjliga omfattning.

Rörande befolkningsutvecklingen har på kommitténs uppdrag professor

Sten Wahlund verkställt en utredning, vilken såsom bilaga fogats vid kommitténs

betänkande. Av utredningen framgår, att medan år 1942 antalet personer

som uppnått 67 års ålder uppgick till omkring 520 000, motsvarande

siffra för år 1947 kan beräknas till omkring 560 000. Den kommer därefter

att successivt stiga och beräknas av Wahlund komma att uppgå till år 1950

590 000, år 1960 690 000, år 1970 800 000 och år 1980 920 000. Samtidigt

tenderar befolkningen i den arbetsföra åldern att stagnera. Enligt Wahlunds

beräkningar skulle rikets totala folkmängd, som år 1942 uppgick till

omkring 6,5 miljoner invånare, komma att utgöra år 1947 6,7 miljoner, år

1950 6,9 miljoner, år 1960 7,2 miljoner, år 1970 7,4 miljoner och år 1980

7,6 miljoner invånare.

Kommittén har funnit dessa siffror med full tydlighet utvisa nödvändigheten

av att iakttaga den allra största varsamhet vid pensionsålderns bestämmande,

om det överhuvudtaget skall bli möjligt att i framtiden utgiva tillräckliga

pensioner till dem, som bäst behöva sådana. Kostnaderna per 1 000

kronors pension lcomme sålunda att vid bibehållande av den nuvarande pensionsåldern

stiga från 195,9 kronor per aktiv medborgare (fr. o. m. 16 t. o. m.

66 års ålder) år 1950 till 242,3 kronor år 1970 och 268,0 kronor år 1980.

Sänktes pensionsåldern för både män och kvinnor till 65 år bleve motsvarande

kostnader 219,5, 273,5 och 300,8 kronor. Bibehölles männens pensionsålder

vid 67 år men sänktes kvinnornas till 62 år bleve motsvarande siffror

229.4, 285,6 och 311,0 kronor. Fastställdes pensionsåldern till 65 år för män

och 60 år för kvinnor kunde samma kostnader beräknas till respektive

259.5, 326,0 och 352,8 kronor. Kommittén har, med hänsyn härtill och till

nödvändigheten av att åldringarnas arbetskraft i möjlig mån utnyttjas,

ansett en generell sänkning av pensionsåldern helt utesluten.

På anförda skäl har kommittén vidare avvisat tanken att införa en lägre

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ls proposition nr 220.

pensionsålder för sådana anställda, vilka måste lämna sin anställning redan

vid 60 å 65 års ålder på grund av de stora fordringar å kroppskrafter och

uthållighet som arbetet inom yrket ställde, samt hänvisat till möjligheterna

att på frivillighetens väg ordna dessa anställdas pensionsförmåga för tiden

mellan den faktiska pensionsåldern och den tidpunkt, då rätt till ålderspension

från folkpensioneringen inträdde, ävensom till sambandet mellan invaliditets-

och ålderdomsförsäkringen.

Med avseende å pensionsförmånernas storlek har socialvårdskommittén

erinrat, att medan vår nuvarande folkpensionering i huvudsak

vore ordnad individuellt, så att pensionsförmånerna i princip beräknades

oberoende av vederbörandes civilstånd, praktiskt taget överallt i utlandet

folkpensioneringen vore ordnad som en familjeförsäkring, d. v. s. så att de

ogifta erhölle större pensioner relativt sett än de gifta. Kommittén har vidare

anfört, att det vöre en allmän erfarenhet från den svenska folkpensioneringen,

att två makar, som båda hade folkpension, i regel hade avsevärt lättare

att reda sig på sina pensioner än en ensamstående pensionär hade. Den

av kommittén verkställda statistiska utredningen angående folkpensionärernas

bostadsförhållanden m. m. utvisade, att de ensamstående pensionärernas

hyres- och bränslekostnader vore i det närmaste lika stora som för äkta makar.

Även den utredning angående folkpensionärernas levnadskostnader som

socialstyrelsen verkställt i slutet av år 1943 utvisade, att de gifta pensionärernas

levnadskostnader vore icke obetydligt lägre än de ogiftas per individ

räknat. På grund härav har kommittén utgått från att äkta makar skulle

relativt sett erhålla lägre folkpension än ensamboende pensionär.

Rörande frågan huru höga pensionsbeloppen böra vara för att nå det av

kommittén för reformen uppställda målet att frigöra pensionstagarna från

beroendet av understöd från fattigvården eller annan hjälpverksamhet har

kommittén förklarat, att även örn kommitténs undersökningar lämnat vissa

vägledande upplysningar i fråga örn den standard, på vilken folkpensionärerna

existera, dessa uppgifter dock icke lämnade några preciserade hållpunkter.

Ej heller kunde man finna sådana på näringsfysiologiska eller

dylika grunder. Fixerandet av den minimistandard, som genom folkpensioneringen

borde tillförsäkras invalider och åldringar, måste därför i väsentlig

grad bli en bedömningsfråga. Med hänsyn till att den standard som för närvarande

tillkomme personer, vilka vore beroende av det allmänna, åtminstone

i vissa delar av landet torde få anses vara alltför knappt utmätt, vore

det angeläget, att man vid bestämmande av pensionsbeloppen komme till

belopp, vilka erbjöde en avsevärd förbättring i förhållande till de nu utgående

högsta beloppen.

Kommittén har från dessa synpunkter funnit, att den totala folkpensionen

lämpligen kunde bestämmas till för en ogift person 1 000 kronor örn

året och för äkta makar tillsammans 1 600 kronor om året.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Majlis proposition nr 220.

:st

Den nuvarande dy loits g raderingen av folkpensionerna har kommittén

funnit böra slopas och ersättas av särskilda bostadstillägg

i de dyrare bostadsorterna, avsedda att täcka merkostnaderna för bostad

och bränsle å dessa orter. Till motivering för förslaget i denna del har kommittén

anfört följande.

Såsom framgår av 1943 års dyrortskommittés nyligen avgivna betänkande

(SOU 1945:32) föreligga fortfarande betydande skiljaktigheter i fråga örn

levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Dessa skiljaktigbeter hänföra

sig i väsentlig mån till utgifterna för skatter, hyra och bränsle. Sagda betänkande

har utgått från den utgiftsbudget för man, hustru och två barn,

som inrymmes inom ramen av lönen i elfte löneklassen enligt civila avlöningsreglementet.

Uppenbarligen skilja sig folkpensionärernas levnadsförhållanden

i högst avsevärd mån från en sådan familjs. På grund av det

lägre inkomstlaget spela skatterna en mindre roll för folkpensionärerna varjämte

utgifterna för konsumtionsändamål bli lägre även relativt sett. Utgifterna

för hyra och bränsle äro också lägre men ej lika mycket lägre sorn

övriga utgifter. Dessa omständigheter leda till att skiljaktigheterna i fråga

om levnadskostnaderna i olika orter beträffande folkpensionärerna huvudsakligen

hänföra sig till bostads- och bränsleposterna. Detta antagande bestyrkes

av den bostadsutredning som socialvårdskommittén verkställt.

Angående resultatet av denna undersökning har kommittén anfört följande.

Av utredningen framgår tydligt att pensionärerna i ganska obetydlig utsträckning

förhyra bostad å de billigare orterna, under det att detta är mycket

vanligt å de dyrare orterna. Å de billigare orterna äga pensionärerna i

stället i stor utsträckning de fastigheter, å vilka de bo, under det att detta

är ganska sällsynt å de dyraste orterna. Kostnadsfritt upplåten bostad förekommer

också i ojämförligt flera fall å de billigare orterna än å de dyrare.

Tydligt är sålunda att hyresfaktorn måste tillmätas en betydligt större vikt

å dyrorterna än å de billigare orterna. Man måste med andra ord förutsätta,

att orlstilläggen skola vara så avpassade, att de kunna å dyrorterna

täcka kostnaderna för förhyrning av bostaden. För landsbygdens vidkommande

åter betyder det belopp man anser erforderligt för bostad och bränsle

i väsentlig mån alt värdet av egen eller kostnadsfritt upplåten bostad vid

inkomstberäkningarna bör upptagas till delta belopp. Även relativt låga

bostadstillägg torde å landsbygden möjliggöra för pensionärerna att göra

rätt för sig. då de innebo bos anhöriga, under det att detta icke i samma

mån blir fallet i storstäderna.

Del bör i detta sammanhang bemärkas, att ungefär lika stor andel av pensionärerna

innebo hos andra i storstäderna sorn å landsbygden. Detta förhållande

torde förklaras därigenom, att pensionärerna i storstäderna i betydande

omfattning icke haft råd att förhyra egen bostad. A landsbygden

däremot torde förklaringen till att så många innebo hos andra kunna sökas

däri, alt bostadsutrymmena icke sällan äro ganska stora å vissa jordbruksfastigheter

samt uti det ännu på sina håll förekommande undantagssystemet.

De sämre bekvämligheterna i landsbygdens bostäder och dessas ganska

ofta ensliga belägenhet torde också vara omständigheter, som kunna föranleda

till inneboende hos andra.

I fråga örn kostnaderna för de förhyrda bostäderna föreligga enligt kommitténs

undersökning mycket betydande variationer. Genomsnittskostnaden

opaginerad Kontrollera mot PDF

.38

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

för av pensionär förhyrd lägenhet varierar sålunda mellan 125 kronor i

landsbygdens A-kommuner och 727 kronor i Stockholm. För de tre dyrortsgrupperna

vörö genomsnittssiffrorna 175, 381 och 632 kronor. Genomsnittskostnaden

för hela riket är 367 kronor. Även inom resp. dyrortsgrupper äro

variationerna betydande.

Bostadskostnaderna för pensionärer med egen fastighet varierade också

betydligt eller från 72 kronor i landsbygdens A-kommuner till 570 kronor i

Stockholms stad. Inom de olika dyrortsgrupperna vörö kostnaderna resp.

101, 238 och 447 kronor. Genomsnittskostnaderna för hela riket voro 148

kronor. Kommittén har emellertid i sin statistiska utredning framhållit, att

kostnaderna för de egna fastigheterna i vissa fall torde ha blivit för lågt

angivna i de av kommittén inhämtade uppgifterna, enär man ofta förbisett

underhållskostnaderna för fastigheterna. Även i fråga om utgifterna för

bostad i egen fastighet förekomma stora variationer inom resp. dyrortsgrupper.

Vid bedömandet av de ovan angivna hyreskostnadssiffrorna måste beaktas,

att dessa avse även lägenheter med centralvärme beträffande vilka uppvärmningskostnaden

ingår i hyran. Lägenheterna med centraluppvärmning förekomma

relativt sett i större omfattning i dyrorterna än å billigaste ort. I

ortsgrupp 1 betingade för ensamboende pensionärer bostäder bestående av

ett rum eller ett kök eller ett rum med kokvrå utan värme 107 kronor och

med värme 151 kronor. Motsvarande siffror för andra ortsgruppen vörö

199 och 287 kronor och för tredje ortsgruppen 343 och 466 kronor. Lägenheter

örn ett rum och kök, två rum eller två rum med kokvrå betingade utan

värme för ensamboende pensionär 150 kronor i första, 292 kronor i andra

och 472 kronor i tredje ortsgruppen under det att sådana lägenheter med

värme kostade resp. 223, 496 och 822 kronor. För två makar ligga kostnaderna

i regel något högre än för en ensamboende.

Kommittén har anmärkt, att mot de siffror som framkommit vid kommitténs

undersökning kunde riktas den anmärkningen, att de icke återspeglade

det verkliga behovet utan endast vore ett uttryck för det faktiska

förhållandet, eller med andra ord att siffrorna angåve kostnaderna för de

bostäder pensionärerna faktiskt hade, men icke kostnaderna för sådana bostäder

som de skäligen borde kunna ha tillgång till. Enligt 1939 års hyresräkning

vore emellertid förhållandet mellan hyreskostnaderna å olika orter

ungefär detsamma som enligt kommitténs utredning, ehuru hyresbeloppen

i stort sett voro något lägre enligt kommitténs utredning än enligt hyresräkningen.

På grund av det anförda har kommittén funnit tydligt, att en pensionär

behövde större belopp för sin försörjning om han bodde i en storstad än örn

han bodde på landsbygden. Det förhållandet alt bostäderna i städerna i

avsevärt större utsträckning vore försedda med sådana bekvämligheter som

vatten, avlopp och avträde inomhus kunde icke i och för sig rubba detta

faktum. Däremot kunde det motivera, att de tillägg till pensionerna som

vore behövliga i de dyrare bostadsorterna delvis finansierades av vederbörande

kommun.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 220. 39

Rörande bostadstilläggens utformning har kommittén anfört

följande.

Inom kommittén ha övervägts åtskilliga olika alternativ för bostadstilläggens

utformning. Man kan sålunda tänka sig, att tillägg beviljas efter

individuel! prövning under hänsynstagande till de faktiska bostadskostnaderna

och pensionärens möjligheter att ordna sin bostadsfråga. Denna lösning

synes kommittén emellertid vara mycket litet tillfredsställande. De pensionsbeviljande

myndigheterna skulle enligt densamma bli nödsakade att

taga ställning till sådana frågor, som huruvida sökandens bostad vore av

onödigt hög kvalitet, örn den vore för stor, örn sökanden kunde vara bosatt

inom en annan del av kommunen, där bostäderna vore billigare, örn någon

annan bostad funnes att tillgå i den öppna marknaden, om sökanden hade

möjlighet att få plats å något pensionärshem eller i någon stiftelse, hur stor

sökandens andel i bostadskostnaden kunde anses vara, när han sammanbodde

med andra personer, hur stor del av en eventuell helinackorderingskostnad,

som belöpte på bostaden o. s. v. Eftersom icke någonstädes finnas

bostäder av lämplig beskaffenhet och med samma prisläge för alla pensionärer,

skulle vid en sådan anordning en del pensionärer, som bodde i dåliga

bostäder, icke få mera kontanta medel att röra sig med än andra, som bodde

i avsevärt bättre och bekvämare bostäder. Anordningen skulle säkerligen

också leda till, att pensionärerna skulle göra vad de kunde för att skaffa

sig bättre och sålunda dyrare bostäder, varigenom kostnaderna successivt

skulle stiga. Ur pensionärernas synpunkt skulle anordningen medföra den

nackdelen, alt de icke skulle lia någon viss kostnadsram, inom vilken de

kunde ordna sin livsföring, utan de skulle de facto vara underkastade en

behovsprövning, som säkerligen mångenstädes komme att bli av sådan

natur, att skillnaden mellan folkpension och fattigvård icke bleve den man

kan önska.

Ett andra alternativ till frågans lösning är, att man har lika stora och relativt

låga bostadstillägg inom hela riket, vilka kunna antagas i flertalet fall

vara tillräckliga för dem, som bo å billigaste ort eller själva äga bostadsfastighet

eller äro inackorderade hos anhöriga eller äro intagna å anstalter.

Beträffande dem, som måste förhyra bostäder för högre belopp eller vilkas

nödvändiga utgifter för egen fastighet bevisligen äro högre än det allmänna

bostadsbidraget, skulle vissa förhöjningar utgå efter individuell prövning,

därvid man emellertid icke skulle taga hänsyn till sökandens ekonomiska

ställning i allmänhet utan endast till hans bostadsutgifter. Vid en sådan lösning

likaväl som vid en lösning enligt det första alternativet bleve det säkerligen

nödvändigt att införa vissa maximibelopp för de särskilda tilläggens

storlek, vilka maximibelopp måste dyrortsgraderas. Det andra alternativet

är uppenbarligen mera tillfredsställande än det första men .skulle leda till,

att inom dyrorterna praktiskt taget alla pensionärer, som icke vore intagna

å anstalt eller bodde hos anhöriga, skulle bli underkastade en individuell

prövning, vilket däremot icke bleve fallet å landsbygden. I fråga om dyrorterna

bomme sålunda vid detta system att uppkomma samma svårigheter

som enligt det första alternativet. För folkpensionärerna i dyrorterna skulle

detta säkerligen synas som en orättvisa, och för pensionsmyndigheterna därstädes

bleve anordningen synnerligen betungande.

Ett tredje alternativ är, att generella tillägg införas, vilka äro graderade

efter bostadskostnaderna å de olika orterna på ett sådant sätt att det blir

möjligt för det stora flertalet pensionärer att inom tilläggets ram ordna sin

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kanyl. Maj.ts proposition nr 220.

bostadsfråga. Däremot kunna vid en sådan anordning bostadstilläggen icke

göras så höga. att även de pensionärer, som förhyra bostäder för väsentligt

högre hyror än genomsnittet, få sina bostadskostnader täckta. Det kan icke

heller anses vara vare sig behövligt eller önskvärt, att folkpensioneringen

betalar topphyror, enär i sådant fall pensionärerna komma att konkurrera

om de mera centralt belägna bostäderna, vilka i första hand synas böra

förbehållas dem, vilka på grund av sitt arbete lia behov av att bo centralt.

Detta alternativ innebär framför det andra alternativet den fördelen, att de

flesta pensionärer även å dvrorterna skulle kunna utan individuell prövning

ordna sin bostadsfråga. Det erbjuder också större möjligheter för pensionärerna

att, därest de så önska, skaffa sig inackordering hos släkt eller andra

även å dyrorterna. Alternativet lider emellertid, liksom även fallet i viss mån

måste bli enligt första och andra alternativen, av den nackdelen att det

inom alla ortsgrupper kommer att finnas ett visst antal pensionärer, vilka

av en eller annan anledning icke kunna förskaffa sig tillfredsställande bostad

inom den ekonomiska ram, som folkpensionen och de egna tillgångarna

erbjuda. Dessa folkpensionärer komma att även i fortsättningen bli

hänvisade till alt söka ett supplerande understöd i form av fattigvård eller

kommunalt pensionstillskott.

Kommitténs förslag bygger på del tredje alternativet, därvid emellertid

bostads- och bränslekostnaderna å billigaste ort inarbetats i tilläggspensionen.

Bostadstilläggen komma sålunda att avse merutgifterna för bostad och

bränsle i de ur bostadskost nadssvnpunkt dyrare orterna.

1 fråga örn bostadskostnadsgrupperingen har kommittén

anfört följande.

Kommittén har funnit att ett system med allenast tre ortsgrupper icke är

tillfyllest, enär skillnaden i bostadstilläggens storlek vid ett sådant system

måste bli alltför stor, örn bostadstilläggen skola göras något så när effektiva.

Det må anmärkas, att det redan nu befunnits nödvändigt att för vissa gränsorter

tillämpa särskilda bestämmelser i fråga örn pensionernas storlek, varigenom

antalet ortsgrupper för närvarande i viss mån är fem. A andra sidan

bör det uppenbarligen ur administrativ synpunkt undvikas, att antalet grupper

blir alltför stort. Kommittén föreslår därför, att de olika orterna inom

landet med hänsyn till bostads- och bränslekostnaderna skola indelas i fem

bostadskostnadsgrupper. Det bör bemärkas, att denna ortsgruppering kommer

att skilja sig från annan ortsgruppering i två avseenden, nämligen dels

i det avseendet att den allenast avser bostad och bränsle och icke övriga levnadskostnader

och dels i det avseendet att den i huvudsak skall taga sikte

på bostäder av det slag som gemenligen bebos av folkpensionärer. Även

1943 års dyrortskommitté har i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU

1945: 32) föreslagit ett system med fem ortsgrupper. Socialvårdskommittén

har undersökt huruvida det skulle låta sig göra att begagna den sålunda

föreslagna dyrortsindelningen även för folkpensioneringens del. Med hänsyn

till vad ovan anförts örn beskaffenheten av en för folkpensioneringen

lämplig ortsgradering och lill att skatteposten, som i en allmän dvrortsgradering

är av stor betydelse, är mindre betydelsefull för folkpensionärerna,

har detta icke låtit sig göra.

Kommittén har avsett, att allenast Stockholm skall hänföras till femte

ortsgruppen. Till fjärde ortsgruppen torde i huvudsak komma att hänföras

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 220.

41

Göteborg och vissa av Stockholms förorter, till tredje ortsgruppen Malmö

och flertalet andra större och medelstora städer och samhällen. Till andra

ortsgruppen skulle hänföras återstående städer och samhällen ävensom förorter

till vissa städer och ett ganska stort antal landskommuner. Till första

ortsgruppen skulle sålunda komma att hänföras i huvudsak endast den rena

landsbygden. Vad nu sagts avser uppenbarligen endast att angiva vissa konsekvenser

av den föreslagna ortsindelningen och icke att i fråga örn detaljerna

föregripa en blivande på statistiskt underlag grundad ortsgruppering.

Enligt förslaget skall förevarande ortsgruppering verkställas av socialstyrelsen

samt revideras vart tionde år.

Kommittén föreslår att bostadstilläggen för ogift pensionär i de fyra

högsta ortsgrupperna skola bestämmas till respektive 150, 300, 450 och 000

kronor samt för gift pensionär till respektive 100, 200, 300 och 400 kronor

(för makar som båda ha tilläggspension alltså sammanlagt 200, 400. 000

och 800 kronor).

Fördelar man de föreslagna pensionsbeloppen å dels det belopp, vartill

kostnaden för bostad och bränsle kan antagas uppgå, och dels det belopp,

som återstår för övriga levnadskostnader, erhåller man, under förutsättning

att övriga levnadskostnader beräknas till samma belopp i alla bostadskostnadsgrupper,

enligt kommittén följande siffror:

Bostad sk ostnadsgrupp

I

II

III

IV

V

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Ensamstående:

Bostad och bränsle ................

200

350

500

650

800

Övriga levnadskostnader............

800

800

800

800

800

Summa

1 000

1 150

1 300

1 550

1 000

Makar:

Bostad och bränsle ................

250

450

050

850

1 050

Övriga levnadsomkostnader ........

1 350

1 350

1 350

1 350

1 350

Summa

1 000

i noo

2 000

2 200

2 500

Någon index reglering av folkpensionerna har icke föreslagits av

socialvårdskommittén, som i detta hänseende anfört följande.

I Danmark äro folkpensionerna förenade med rörliga tillägg. Kommittén

har emellertid icke föreslagit sådana tillägg, enär dessa medföra ett mycket

betydande merarbete i fråga om pensionernas uträkning och utbetalning,

örn de skola anslutas till växlingarna i penningvärdet. Det synes icke heller

nödvändigt att ändra folkpensionernas storlek vid mindre betydande växlingar

i prisnivån. Av socialstyrelsens förut berörda undersökning framgår

sålunda att folkpensionärernas levnadskostnader synas vara underkastade

mindre variationer än levnadskostnaderna för hela folket. Därtill kommer

den omständigheten, att örn levnadskostnaderna komma att sjunka kort tid

efter det att folkpensioneringsreformen genomförts, även pensionsbeloppen

skulle komma att sänkas.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Skulle en sådan höjning av folkpensionärernas levnadskostnader inträda,

att statsmakterna finna behov föreligga av procentuella dyrtidstillägg böra

sådana införas genom särskilt beslut. Anordningen med för hela riket lika

tilläggspensioner förenade med bostadstillägg underlättar i hög grad möjligheten

att införa rättvist avvägda dyrtidstillägg, i det att olika procentsatser

kunna tillämpas med avseende å tilläggspensionerna och å bostadstilläggen.

Spörsmålet i vad män folkpensionerna skola vara beroende av i nkomstprövning

har utförligt diskuterats av socialvårdskommittén,

som till övervägande upptagit jämväl frågan om pensionsförmånernas beroende

av erlagda pensionsavgifter. I detta hänseende har kommittén påpekat,

att därest folkpensioneringen helt eller till mera avsevärd del skulle grundas

på avgiftsbetalning, pensionsavgifterna uppenbarligen måste bli av en helt

annan storleksordning än de nuvarande avgifterna. På anförda skäl har

kommittén funnit en sådan lösning icke böra ifrågakomma utan folkpensioneringen

såsom hittills böra i huvudsak finansieras med skattemedel.

Emellertid har kommittén funnit vissa skäl kunna åberopas för att pensionsrätt

i viss omfattning skall tillkomma alla avgiftsbetalare och har härutinnan

anfört följande.

Den stora del av svenska folket, som erlagt pensionsavgifter enligt 1913

års lag om allmän pensionsförsäkring, torde sålunda ha en ovillkorlig rätt

att få tillförsäkrad valuta för de erlagda avgifterna. Även örn motsvarande

rätt icke kan anses föreligga på grund av avgifter erlagda enligt den nuvarande

lagen om folkpensionering har dock gemene man bibragts den uppfattningen,

att erläggande av pensionsavgifter medför rätt under alla förhållanden

till åtminstone ett visst mindre pensionsbelopp. Ett borttagande av

grundpensionerna skulle på grund av de sagda omständigheterna framtvinga

övergångsbestämmelser, vilka skulle vara ur administrativ synpunkt betungande

och sträcka sig mycket långt fram i tiden. Ur psykologisk synpunkt

torde det också vara värdefullt, att alla människor, även de mest välsituerade,

äga uppbära folkpension. Skulle man framdeles finna sig kunna övergå

till en pensionering grundad å större pensionsavgifter, finnes en grund

att bygga på, örn man inom folkpensioneringen bibehåller systemet med

vissa grundpensioner, till vilka alla ha rätt. — Vid det nu förda resonemanget

huruvida grundpensioner böra utgå eller icke har kommittén i viss

mån utgått ifrån att liksom nu är fallet större delen av den folkpension,

som är erforderlig för uppehället, skall utgöras av en »tilläggspension!» utgående

efter inkomstprövning. Emellertid har kommittén även uppgjort förslag

till en lösning, som i princip innebär att hela ålderspensionen (frånsett

bostadstillägg) utgår utan inkomstprövning eller med andra ord att alla medborgare

vid viss ålder, oberoende av inkomst och förmögenhet, bli berättigade

till lika stor folkpension. Vid en sådan lösning av folkpensioneringsfrågan

saknar uppenbarligen diskussionen örn grundpensionernas vara eller

icke vara allt intresse.

I fråga om inkomstprövningen har kommittén uttalat, att det kunde synas

naturligast att de förmåner som finansierades med allmänna medel endast

utginge till personer som hade direkt behov av dem. Mot de nuvarande reg
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220

43

lema arn de egna inkomsternas inverkan å folkpensionernas storlek — de

s. k. avdragsreglerna — hade emellertid vid upprepade tillfällen framställts

anmärkningar i olika avseenden. De viktigaste av dessa ginge ut på alt genom

reglerna de enskilda medborgarnas vilja att själva sörja för sin ålderdom,

t. ex. genom hopsamlande av sparmedel eller ordnande av pensionsförsäkring,

förminskades samt att pensionstagarna genom reglerna förhindrades

att utnyttja sin arbetskraft. Vidare hade gjorts gällande, att dessa regler

ledde till att arbetsgivarna bleve mindre intresserade av att på ett effektivt

sätt sörja för sina anställda.

I anslutning till det sagda har kommittén för egen del anfört följande.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt att sparsamheten befrämjas

och att medborgarna känna sig ansvariga för sin egen försörjning jämväl

sedan de uppnått sådan ålder, att de måste upphöra med sitt arbete. Ur

såväl den enskildes sorn det allmännas synpunkt är det också av stor betydelse

att folkpensionärernas liksom även andra partiellt arbetsföras arbetskraft

i möjlig mån kommer till användning. Den förstnämnda omständigheten

berör huvudsakligen ålderspensioneringen under det att den sistnämnda

är av betydelse för såväl ålders- som invalidpensioneringen. Folkpensioneringens

utformning är av betydelse för arbetsgivarnas möjligheter att pensionera

sina anställda i fråga örn såväl ålderspensioneringen som invalidpensioneringen,

därvid dock ålderspensioneringens utformning är av största

betydelse.

Av vad nu sagts framgår att skälen för alt icke göra folkpensionerna

beroende av inkomstprövning äro flera och i viss mån starkare i fråga om

ålderspensioneringen än i fråga örn invalidpensioneringen. Härtill kommer

att förutsättningen för att invaliditet skall anses föreligga innan rätten till

ålderspension inträder är den, att arbetsförmågan är höggradigt nedsatt.

Tillvaron av en hög arbetsinkomst innebär i sig själv ett indicium för att

invalidpension ej bör utgå. Vid invaliditetsprövningen måste sålunda ofta

den pensionssökandes förvärvsmöjligheter beaktas. Otvivelaktigt underlättas

denna prövning, om möjlighet förefinnes att göra pensionens storlek beroende

av arbetsinkomsten, så att alternativet icke måste vara avslag eller full

pension. Denna synpunkt gäller också, då arbetsförmågan successivt återvänder.

Skulle hela pensionen indragas på en gång då arbetsförmågan nått

en viss gräns, bomme resultatet måhända att bli motsatsen till det önskade,

nämligen det att pensionstagaren ej vågade utnyttja sin arbetskraft. Även

icke inkomstprövade invalidpensioner kunna sålunda verka konserverande

å arbetsoförmåga. Det kan slutligen antagas att örn förhållandevis hög invalidpension

utgåves utan inkomstprövning, sådan pension skulle i långt .större

utsträckning än eljest sökas av personer, vilkas invaliditet är tveksam och

vilka måhända på grund av sin ekonomiska ställning ej äro i oundgängligt

behov av folkpension. På grund av vad nu sagts har kommittén ansett det

icke vara tillrådligt att till förtidsinvaliderna utan inkomstprövning utgiva

större del av folkpensionen än den relativt blygsamma grundpension, vilken

kommittén såsom tidigare angivits funnit böra utgå. Det föreliggande förslaget

innebär sålunda alt folkpensionen lill deni, sorn icke fyllt 67 år, skall

vara inkomstprövad utom såvitt angår en viss icke särskilt stor grundpension.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj: t a proposition nr 220.

Vad angår ålderspensionerna föreligga såsom ovan angivits starka skäl för

att folkpensionerna skola utgå utan hänsyn till arbets- och andra inkomster.

Därest så kunde ske skulle folkpensionen —- förutom att i sig själv utgöra en

relativt dräglig försörjning — vara en plattform å vilken den enskilde medborgaren

efter förmåga kunde bygga vidare, då det gällde ålderdomsförsörjningen,

och vilken av arbetsgivarna kunde påbyggas med pensioner av

önskvärd storlek åt de anställda. Emellertid medför en sådan lösning, såsom

framgår av kostnadsberäkningarna, ganska avsevärt högre utgifter än en

lösning som innebär bibehållande av inkomstprövning jämväl för åldringarna.

Uppenbarligen kan man också — även om man häremot invänder,

att de välsituerade genom sina skatter få mer än till fullo betala de pensioner

som skulle tillkomma dem örn inkomstprövningen slopas — göra gällande

att merkostnaden kan begagnas för att tillgodose mera trängande

behov, om det överhuvud låter sig ur statsfinansiell .synpunkt göra att åstadkomma

de erforderliga medlen. I fråga om valet av olika alternativ i förevarande

avseende må påpekas, att alternativen ur kostnadssynpunkt alltmer

närma sig varandra ju liberalare avdragsreglerna göras i alternativet med

inkomstprövning.

Kommittén har i fråga örn ålderspensionerna framlagt tre olika alternativ.

Enligt ett av dessa, alternativ /, skall ålderspension vara i lika mån beroende

av den pensionsberättigades inkomster sorn invalidpension. Detta alternativ

är sålunda utformat på samma sätt som den nu gällande lagstiftningen. Det

andra alternativet, alternativ II, skiljer sig från alternativ I därigenom att

grundpensionen till åldringarna avsevärt höjts och tilläggspensionen minskats

i motsvarande mån. Alternativ lil slutligen innebär att grundpensionen och

tilläggspensionen för åldringarna sainmanslagits till en utan inkomstprövning

utgående allmän ålderspension. Även enligt alternativ III kommer emellertid

inkomstprövning för åldringarna att lorefinnas, nämligen i fråga örn

bostadstilläggen. Kommittén har nämligen ansett det riktigast att den icke

inkomstprövade delen av folkpensionen göres lika stor i hela riket och att

bostadstilläggen böra begränsas till dem som lia behov av desamma.

De maximala pensionsförmånernas storlek enligt de olika alternativen

framgå av följande uppställning.

Enligt samtliga alternativen beräknas invalidpension på följande sätt:

Bostadskostnadsgrupp:

T II III IV V

Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

Ogift pensionstagare.

Grundpension..................... 200 200 200 200 200

Tilläggspension................... 800 800 800 800 800

Bostadstillägg ..................... — 150 300 450 600

Summa: 1 000 1 150 1 300 1 450 1 600

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition

nr 220.

45

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Makar, som båda lia tilläggspension, tillsammans.

Grundpension . . . .

................. 400

400

400

400

400

Tilläggspension . .

................. 1 200

1 200

1 200

1 200

1 200

Bostadstillägg . . . .

.................. —

200

400

600

800

Summa: 1 600

1 800

2 000

2 200

2 400

Enligt alternativ I beräknas ålderspension på samma sätt som angivits för

invalidpensioner.

Enligt alternativ II beräknas ålderspension på följande sätt:

Bostadskostnadsgrupp:

I

II

III

IV

V

Kr.

Kr.

Kr.

l<r.

Kr.

Ogift pensionstagare.

Grundpension.........

............ 600

600

600

600

600

Tilläggspension .......

............ 400

400

400

400

400

Bostadstillägg.........

............

150

300

450

600

Summa: 1 000

1 150

1 300

1 450

1 600

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Makar, som båda lia tilläggspension, tillsammans.

Grundpension.........

............ 1 200

1 200

1 200

1 200

1 200

Tilläggspension .......

............ 400

400

400

400

400

Bostadstillägg.........

............ —

200

400

600

800

Summa: 1 600

1 800

2 000

2 200

2 400

Enligt alternativ III

beräknas ålderspension på följande sätt:

i

Bostadskostnadsgrupp:

II p, VJ III IV

V

Kr.

Kr. Kr. Kr.

Kr.

Ogift pensionstagare.

Allmän ålderspension .....

.......... 1 000

1 000 1 000 1 000

1 000

Bostadstillägg............

.......... —

150 300 450

600

Summa: 1 000 1 150

1 300

1 450

1 600

Kr. Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Makar, som båda lia tilläggspension, tillsammans.

Allmän ålderspension .............. 1 600 1 (500

Bostadstillägg ..................... — 200

1 600

400

1 600

600

1 600

800

Summa: 1 000 1800 2 000 2 200 2 400

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kanyl. Maj:ts proposition nr 220.

Med hänsyn till de nackdelar, som äro förenade med relativt stora och av

inkomstprövning beroende ålderspensioner, har kommittén funnit sig icke

kunna förorda utformning av ålderspensionerna enligt alternativ I. Valet

borde stå mellan alternativen II och III. Av kommitténs ledamöter ha ordföranden

herr Eriksson, herrar Bexelius, Hartmann och Wangson samt fru

Nordgren funnit ålderspensionerna böra beräknas enligt alternativ II, under

det att övriga ledamöter, nämligen herrar Hagård, Höjer, Olsson, Skoglund

och Wallén uttalat sig för alternativ lil.

I fråga örn de skäl som kunna anföras för de olika alternativen har enligt

kommittén till förmån för alternativ II anförts bland annat följande.

Så länge folkpensionerna äro så begränsade som även enligt förevarande

förslag blir fallet kan det knappast anses lämpligt att utgiva lika stora pensioner

till personer, vilka icke för sitt uppehälle äro i väsentlig mån beroende

av pensionerna, som till dem beträffande vilka detta är förhållandet. Pensionsförmånerna

höra med andra ord rimligen vara högre till dem, som i huvudsak

allenast lia sin folkpension att leva av, än till dem, som därutöver

åtnjuta kanske betydande egna inkomster. Därför att man vill förbättra folkpensionerna

för personer, som verkligen behöva dem, är det icke en given

konsekvens att man tillerkänner de övriga medborgarna lika stora pensioner.

De befolkningsgrupper som i inkomsthänseende ligga mellan dem, som sakna

egna inkomster, och dem, som ha betydande sådana, tillgodoses i skälig

man även enligt förevarande alternativ. Jämväl enligt detta alternativ bliva

möjligheterna att finna användning för åldringarnas arbetskraft samt för

arbetsgivarna att ordna pensioneringen för sina anställda tillfredsställande

och avsevärt större än för närvarande. Alternativet ansluter sig närmare än

alternativ III till den nu gällande lagstiftningen, varför anpassningen efter

de nya bestämmelserna av t. ex. nu utgående tjänstepensioner och liknande

förmåner bör bli lättare enligt detta alternativ än enligt alternativ lil. Icke

heller enligt alternativ 111 undgår man inkomstprövning beträffande åldringarna

saväl bostads- som hustrutilläggen bli sålunda beroende av inkomstprövning.

Den stora gruppen invalidpensionärer, liksom även änkepensionärerna,

bli därjämte underkastade inkomstprövning enligt såväl alternativ

II som alternativ III. Att nian enligt alternativ lil slipper inkomstprövning

beträffande en stor grupp pensionärer blir därför relativt sett av mindre

betydelse. De personer, som under hela sin avgiftspliktiga tid erlagt högsta

pensionsavgift erhålla enligt alternativ II så gott som exakt den valuta i form

av grundpension, som enligt 1''örsäkringstekniska grunder bör tillkomma dem,

vartör grundpensionens storlek väl korresponderar med den föreslagna

högsta pensionsavgiften. Slutligen bör icke förglömmas att alternativ lil ur

statsfinansiell synpunkt är avsevärt mera betungande än alternativ II.

Rörande alternativ III har kommittén yttrat följande.

l ill förmån för alternativ III har i första band påpekats att enligt detta

alternativ all inkomstprövning utom för erhållande av hustrutillägg blir obehövlig

beträffande åldringarna i den lägsta bostadskostnadsgruppen. I denna

bostadskostnadsgrupp, som i stort sett omfattar den rena landsbygden, är

inkomstprövning av naturliga skäl förenad med särskilda svårigheter. Även

i de övriga bostadskostnadsgrupperna kommer för åldringarna huvudparten

av folkpensionen att utgå utan inkomstprövning. Detta kan antagas leda till

att också en del till mindre bostadstillägg berättigade personer endast söka

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

47

den allmänna ålderspensionen. Därjämte bli jämväl i dessa bostadskostnadsgrupper

möjligheterna att begagna folkpensionen såsom grundval för en god

ålderdomsförsörjning med hjälp av pensioner från arbetsgivare, livräntor,

sparkapital eller eget arbete större enligt detta alternativ än enligt något av

de andra alternativen. Folkpensioneringen förhindrar med andra ord icke i

större mån sparsamhet och förtänksamhet samt användning av åldringarnas

arbetskraft, därest den utformas enligt alternativ lil. Ur moralisk synpunkt

är det av stor betydelse att folkpensioneringen icke utformas så att frestelse

uppstår att genom överförande av tillgångar på annan eller undandöljande

av tillgångar eller inkomster förskaffa sig större pension än som rätteligen

bör utgå. I detta avseende är alternativ lil mera tillfredsställande än de övriga

alternativen. Den omständigheten att även ett mindre antal personer med

mera betydande egna inkomster enligt detta alternativ kunna erhålla lika

stor ålderspension som övriga medborgare kommer att tydligt markera att

folkpension icke har understöds utan pensions karaktär, något som är mycket

önskvärt. Det kan även anses skäligt att de, som genom beskattningen i särskilt

hög grad haft och ha att bidraga till folkpensioneringens finansiering,

få åtnjuta i huvudsak samma förmåner som övriga medborgare. Den beräknade

kostnadsskillnaden mellan alternativen II och III är visserligen icke

obetydlig men reduceras genom de större besparingar å pensioner till i allmän

tjänst anställda personer och dessas familjemedlemmar, som bli möjliga

enligt detta alternativ, samt därigenom att till det allmänna i form av

skatter återinflyter en betydande del av kostnadsskillnaden mellan alternativen.

Att administrationskostnaderna måste bli lägre enligt alternativ lil

än enligt alternativ II torde med tydlighet framgå därav, att enligt förstnämnda

alternativ allenast omkring en tredjedel av folkpensionerna till åldringarna

blir beroende av inkomstprövning under det att enligt alternativ II

motsvarande andel blir omkring tre fjärdedelar. Vad som anförts utgör

sannolika skäl för att alternativ lil på lång sikt blir samhällsekonomiskt fördelaktigare

än alternativ II.

Vad angår a v dragsregler na i övrigt bär kommittén föreslagit att

den s. k. avdragsfria inkomsten, sorn för närvarande utgör 200 kronor, skall

höjas till 400 kronor för ogift och 600 kronor för två makar. Kommittén har

i fråga örn avdragsreglerna ytterligare anfört följande.

Avdragsfaktorn i fråga örn inkomst överstigande den avdragsfria är enligt

folkpensioneringslagens nuvarande lydelse 5/io. Med hänsyn till utformningen

av dyrtidstillägg och provisoriska pensionsförstärkningar är avdragsfaktorn

emellertid i verkligheten 2/3—3/4. Ur synpunkten att uppmuntra till sparsamhet

och arbetsvilja bör avdragsfaktorn uppenbarligen vara låg under det att

den, därest man genom densamma önskar utestänga personer med sådan

inkomst att de ej för sin försörjning lia behov av tilläggspension, bör vara

hög. Det låter sig uppenbarligen göra att, såsom skett i Danmark, vid en viss

inkomstgräns minska pensionen med hela inkomsten. 1 dylikt fall har pensionstagaren

ingen som helst förmån av de inkomstbelopp som ligga ovanför

inkomstgränsen (såvida de ej äro sä stora alt de helt utesluta från pensionsräIt).

Kommittén har därför icke velat beträda denna väg. Kommitténs förslag

innebär att inkomster utöver den avdragsfria intill 400 kronor för ogift

och .400 kronor för annan medföra avdrag med ''’/10 av inkomstens belopp

varemot överskjutande inkomst, då fråga är örn invalidpension eller ålderspension

som utgår jämlikt alternativ I, medför avdrag med 8/io av inkomst
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

beloppet. Då fråga är om ålderspension jämlikt alternativen II och lil samt

änkepension ilar det emellertid visat sig möjligt att bibehålla avdragsfaktorn

5/io utan inskränkning.

De inkomstgränser vid vilka rätt till de inkomstprövade pensionsförmånerna

upphör komma enligt kommitténs förslag att uppgå till följande

belopp:

Invalidpension och enligt alternativ I utgående ålderspension.

Bostadskostnadsgrupp:

I

II

lil

IV

V

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Ej gift pensionstagare

........ 1 550

1 737:50

1 925

2112:50

2 300

Gift pensionstagare;

makarna tillsammans

....... 2 325

2 575

2 825

3 075

3 325

Ålderspension enligt alternativ

II.

Ej gift pensionstagare . .

........ 1 200

1 500

1 800

2 100

2 400

Gift pensionstagare;

makarna tillsammans

........ 1 400

1 800

2 200

2 600

3 000

Ålderspension enligt alternativ

III.

Ej gift pensionstagare . .

........ —

700

1 000

1 300

1 600

Gift pensionstagare;

makarna tillsammans

....... —

1 000

1 400

1 800

2 200

I anslutning till denna

uppställning har kommittén anfört

följande.

De angivna inkomstgränserna äro enligt kommitténs mening i många fall

i högsta laget, vilket visar nödvändigheten av ganska stränga avdragsregler,

då pensionerna bli av den höjd, som föreslagits. Skulle avdragsreglerna uppmjukas

ytterligare bleve det knappast någon mening med inkomstprövningen

såvitt angår åldringarna. Även om de angivna inkomstgränserna kunna giva

vid handen, att vissa personer bli berättigade till pensionsförmåner, varav

de måhända icke kunna anses vara i behov, medför detta emellertid i sig

självt icke så stora ekonomiska konsekvenser, som man kunde antaga, enär

pensionsbeloppen som tillkomma de personer, vilkas inkomster ligga i närheten

av den högsta gränsen, bli ganska obetydliga.

Vid bedömandet av försörjningsläget för dem, som åtnjuta just den egna

inkomst, som utesluter från rätt till inkomstprövad folkpension, bör till den

egna inkomsten läggas beloppet av honom tillkommande grundpension eller

allmän ålderspension. Göres en sådan summering, visar det sig, att en ogift

ålderspensionstagare i femte bostadskostnadsgruppen, vilkens egna inkomster

uppgå till gränsbeloppen och ej äro privilegierade, för sin försörjning sammanlagt

har till förfogande enligt alternativ I 2 500 kronor, enligt alternativ

II 3 000 kronor och enligt alternativ III 2 600 kronor. För makar, bosatta i

nämnda bostadskostnadsgrupp, bli motsvarande belopp 3 725 kronor, 4 200

kronor och 3 800 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 220.

45)

I det föregående har angivits att enligt 1935 års lag om folkpensionering

vissa inkomster äro på det sätt privilegierade att hänsyn till desamma

icke skall tagas vid inkomstprövningen. Såsom inkomst räknas således

ej pension eller understöd som utgår på grund av gåva, testamente eller

försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med

olycksfall i arbetet, pa grund av egen eller anhörigs förutvarande arbelsanställning,

i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger i ortsgrupp 1

300 kronor, i ortsgrupp 2 350 kronor och i ortsgrupp 3 400 kronor. Socialvårdskommittén

har beträffande dessa regler anfört följande.

Denna s. k. privilegierade inkomst beräknas i fråga örn äkta makar särskilt

lör vardera maken. Emellertid kan enligt praxis en arbetsgivare, genom

att giva tillkänna sin vilja att i anledning av mannens förutvarande arbetsanställning

visst belopp skall sorn pension eller understöd tillkomma hustrun,

åstadkomma att privilegiering sker jämväl för henne. Huru stor privilegiei

ingen blir kan salunda i vissa tall bero pa en arbetsgivares större eller mindre

välvilja eller kunskap örn tillämpningen av gällande bestämmelser.

Aven i vissa andra avseenden ha anmärkningar riktats mot privilegierings

bestämmelsen. Man har sålunda påpekat att pension från arbetsgivare kommer

i gynnsammare läge än livränta, som utgår på grund av den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen, trots att olycksfallet kanske medför att arbetsgivarpension

ej beviljas. För många kan det synas egendomligt att, örn någon

köper en livränta för sitt sparkapital, livräntan privilegieras under del att i

annat tall kapitalinnebavet bestraffas genom en kraftig skärpningsregel. brav

lia slutligen framställts att arbetsinkomst borde privilegieras i viss utsträckning.

De nämnda anmärkningarna aktualisera frågan, örn det verkligen föreligger

skäl att skilja på privilegierade och andra inkomster, d. v. s. örn icke

det riktiga vore att höja »den avdragsfria inkomsten» kraftigt och slopa

privilegieringsbestämmelsen.

Kommittén bar emellertid kommit till den slutsatsen, att den nuvarande

privilegieringen av vissa inkomster har starka skäl för sig, och har härom

anfört följande.

Den stimulerar arbetsgivare och andra att genom pensionering eller understöd

sörja tor anställda eller deras anhöriga i viss utsträckning. Vad angår

privilegieringen av inköpta livräntor är densamma i viss mån .skenbar i det

att livräntebeloppen ofta bli avsevärt högre än vad avkastningen å det kapital

livräntan kostat i inköp skulle lia varit tillsammans med föreskriven höjning

av avkastningen. Att privilegiera förmåner på grund av i lag föreskriven försäkring

synes icke tillrådligt, särskilt örn obligatorisk sjuk- och arbetslöshetsförsäkring

införes. Att privilegiera arbetsinkomst bereder betydande svårigheter,

särskilt som det otta är svårt att avgöra vad som är arbetsinkomst.

Sålunda är det i regel nästan ogörligt att i fråga örn ägare av jordbruksfastighet

avgöra vad som är fastighetsavkastning och vad som är ägarens egen

arbetsinkomst.

Kommittén föreslår därför att inkomstprivilegieringen skall avse samma

slag av inkomster som för närvarande. Emellertid föreslås sådan förändring

av bestämmelsens utformning, alf för makar privilegiering räknas gemen
Bihnng

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. A’r 220. .]

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

samt, d. v. s. att oavsett vilkendera maken som uppbär inkomsten hälften

räknas såsom privilegieringsbar inkomst för vardera av dem, samt att dyrortsgraderingen

av beloppen upphäves och beloppen liksom pensionsförmånerna

göras beroende av civilståndet. Privilegieringsbeloppet löreslås till 400

kronor för ogift och 600 kronor för makar gemensamt (300 kronor för vardera)

.

Socialvårdskommitténs förslag innefattar, utöver vad som framgår av det

anförda, även andra ändringar i den nuvarande folkpensioneringen. De nuvarande

blindhetsersättningarna har kommittén föreslagit skola ersättas av

särskilda blindtillägg. Detta har möjliggjorts därigenom att enligt förslaget

den som är blind städse skall anses lida av sådan nedsättning av arbetsförmågan,

som berättigar till invalidpension. Blindtilläggets belopp skall

enligt förslaget utgöra 700 kronor örn året. För sådana fall, då höggradig

nedsättning av arbetsförmågan föreligger men denna icke kan anses så varaktig

att rätt till invalidpension inträder, föreslår kommittén en ny form av

folkpension, benämnd sjukbidrag. Härom har kommittén anfört bland

annat följande.

Uppenbarligen kan det ibland förhålla sig så att, därest en person söker

folkpension i början av ett sjukdomstillstånd, nedsättningen av hans arbetsförmåga

kan bedömas bli så långvarig, att han bör äga rätt till invalidpension,

under det att bedömandet skulle bli ett annat, därest han väntat två

år, d. v. s. till dess sjukhjälpstiden från sjukkassan gått till ända, med att

söka pension. I sistnämnda fall kanske den återstående tiden av arbetsoförmåga

eller nedsatt arbetsförmåga bedömes till allenast ett år eller ännu kortare

tid. Den omständigheten, att vederbörande väntar med att söka folkpension

till dess sjukhjälpstiden gått till ända, bör dock icke försätta honom

i ett sämre läge, än han skulle ha varit, därest han tidigare sökt folkpension.

1 dylika fall skulle det dock enligt kommitténs mening vara föga lämpligt

att bevilja invalidpension, enär den pensionsberättigade därigenom lätteligen

skulle bibringas den uppfattningen att han vore varaktigt arbetsoförmögen,

varigenom hans återgång till förvärvsarbete av psykologiska skäl skulle försvåras.

Kommittén föreslår därför att i dylika fall skall kunna utgå en tidsbegränsad

pension, benämnd sjukbidrag. Sjukbidrag bör även kunna utgå

i andra fall, där nedsättningen av arbetsförmågan visserligen kan antagas bli

relativt långvarig men där den ej kan anses såsom varaktig eller det är ovisst

huruvida den är sådan. Emellertid böra tämligen stränga fordringar uppställas

i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning även för

utgivande av sjukbidrag. Det kan nämligen icke vara lämpligt att för utgivande

av hjälp under allenast en eller annan månad verkställa den ingående

prövning, som bör erfordras för beviljande av folkpension. Om sjukbidrag

beviljades vid kortare tids nedsättning av arbetsförmågan än ett pär år, skulle

folkpensioneringen vidare komma att i viss mån tjänstgöra såsom en sjukförsäkring

vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Särskild risk härför

skulle föreligga, om folkpension kunde utgå redan från början av tillstånd

av nedsatt arbetsförmåga, vilka icke kunna anses såsom varaktiga. I dylika

fall bereder det ofta avsevärd svårighet att bedöma huru länge arbetsförmågans

nedsättning kan antagas komma att bestå, förrän densamma varit

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22U.

51

beståndande viss tid. Kommittén har därför såsom villkor för rätt till sjukbidrag

uppställt dels att nedsättningen av arbetsförmågan vid ansökningstillfället

varit oavbrutet bestående minst ett år samt dels att nedsättningen

utan att kunna anses varaktig dock kan antagas komma att bestå ytterligare

avsevärd tid. Rörande tolkningen av uttrycket »avsevärd tid» må nämnas

att kommittén förutsatt att rätt till sjukbidrag allenast skall föreligga, där

nedsättningen av arbetsförmågan kan antagas bestå minst två år, av vilken

tid ett år eller möjligen något mera får avse tid före ansökningstillfället —

örn vederbörande under den tiden varit fyllda 16 år eller ej bör ej tillmätas

betydelse. Dessa villkor kunna i undantagsfall leda till att en lucka uppkommer

mellan hjälpen från sjukförsäkringen och hjälpen från folkpensioneringen.

Detta förhållande torde i praktiken knappast bli av betydelse, särskilt

som sjukförsäkringen i princip fordrar total arbetsoförmåga under det att

för rätt till sjukbidrag allenast erfordras med två tredjedelar nedsatt arbetsförmåga.

Sådan nedsättning av arbetsförmågan torde ofta föreligga viss tid

efter en sjukdom, som under två års tid föranlett hel arbetsoförmåga. De

fall där en lucka likväl kan uppkomma mellan hjälpen från de båda socialförsäkringsgrenarna

böra givetvis uppmärksammas vid utformningen av ny

lagstiftning angående socialhjälp (fattigvård).

I fråga örn sjukbidragets storlek skola gälla samma regler som för invalidpension.

Kommittén har vidare föreslagit införande i vissa fall av hustrutill1

ä g g till gift pensionstagare. Syftet härmed har angivits vara att undanröja

den olägenheten, att då allenast den ene av två makar tillerkänts folkpension

makarna ofta bleve hänvisade att båda försörja sig på en folkpension

som vore avsedd för den ena. Kommittén har anfört, att detta missförhållande

framträtt särskilt starkt, då den icke pensionsberättigade maken

— i regel hustrun —- på grund av relativt hög ålder icke kunde ägna sig åt

förvärvsarbete av betydelse utom hemmet, samt anmärkt, att detta i viss

mån beaktats vid utformningen av de provisoriska förstärkningarna av de

nuvarande folkpensionerna, i det att det fixa förstärkningsbeloppet vore högre

för gift tilläggspensionär, vars make fyllt 60 år och ej själv är pensionsberättigad

än för annan gift tilläggspensionär. Enligt kommitténs mening borde

ett hustrutillägg av förevarande slag utformas på sådant sätt, att mannens

pension, hustrutillägget inberäknat, bleve något lägre än den sammanlagda

pension som skulle ha tillkommit makarna örn jämväl hustrun varit pensionsberättigad.

Då hustrun vore arbetsför, syntes det böra vara möjligt för

makarna att reda sig med något mindre folkpension än om båda vore arbetsoförmögna.

Förslaget innebär i enlighet härmed, att hustrutillägget skall motsvara

det belopp i tilläggspension och bostadstillägg, vartill hustrun skulle

ha varit berättigad, därest hon ägt rätt till invalidpension. Hustrutillägget

kommer sålunda alltid att med grundpensionens belopp, 200 kronor, understiga

beloppet av den invalidpension som eventuellt skulle lia tillkommit

hustrun. Makarnas sammanlagda pensionsförmåner komma sålunda att öka

med 200 kronor, då jämväl hustrun blir pensionsberättigad, under förutsättning

att deras ekonomiska ställning är oförändrad. Hustrutilläggets maximi
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kunell. Maj:ts proposition nr 220.

belopp blir enligt den angivna regeln 600 kronor jämte i förekommande fall

bostadstillägg såsom för gift pensionsberättigad.

Såsom villkor för att hustrutillägg skall kunna utgå skall enligt förslaget

gälla, att makarna varit gifta minst tio år.

Enligt förslaget skall vidare utgå änkepensio n till änka, som vid

mannens frånfälle fyllt 55 år och varit gift med honom minst tio år. Till

motivering för vad sålunda föreslagits har kommittén anfört bland annat

följande.

Sedan gammalt har änkornas lott ansetts särskilt svår. I våra dagar torde,

sedan förvärvsmöjligheterna för kvinnorna blivit större, förhållandena för

iinkorna i många fall te sig ljusare än fordom. Emellertid intaga fortfarande

dels änkor, som ha att vårda minderåriga barn, samt dels änkor, vilka —

utan att vid änkeblivandet eller kortare tid dessförinnan ha ägnat sig åt förvärvsarbete

— blivit änkor vid relativt hög ålder, en framträdande plats

bland de kategorier, som behöva samhällets hjälp. Man kan vad angår de

sistnämnda änkorna icke göra gällande att deras ställning är ungefärligen

densamma som ogifta kvinnors i motsvarande ålder, enär änkorna oftast genom

äktenskapet kommit att stå vid sidan av förvärvslivet och därför ha

särskilt svårt att vid högre ålder erhålla sin bärgning genom arbete. Då det

gäller änkor, som lia minderåriga barn i sin vård, sammanhänger hjälpbehovet

nära med barnens antal och ålder. Hjälpen till dessa änkor måste därför

utformas i intim anslutning till bambidragslagstiftningen.---Kom
mittén

har därför varit nödsakad att i förevarande avseende inskränka sitt

förslag att avse hjälp till kvinnor, vilka vid relativt hög ålder bli änkor.

Det är också dessa änkors försörjningsförhållanden, som närmast .sammanhänga

med folkpensioneringen i övrigt.

Rörande åldersgränsen för rätten till änkepension har kommittén anfört,

att en icke förut förvärvsarbetande kvinna, som uppnått 55 års ålder, i regel

torde lia svårt att helt försörja sig genom arbete, även örn hennes kroppskrafter

och själsförmögenheter vore utan anmärkning. Kommittén har förklarat

sig ha övervägt att till förhindrande av att för stor skillnad i försörjningshänseende

skulle uppkomma mellan änkor, som vid mannens frånfälle

nyss fyllt 55 år, och änkor, sorn vid nämnda tidpunkt icke fullt uppnått

sagda ålder, bestämmelserna om änkepensioneringen skulle utformas så att

två tredjedelar av normal änkepension skulle utgå till kvinna, som vid mannens

frånfälle fyllt 54 men ej 55 år, och en tredjedel av normal änkepension

lill kvinna, som vid mannens frånfälle fyllt 53 men ej 54 år. Med hänsyn

till önskvärdheten av att lagstiftningen ej bleve för komplicerad och till att

änkepensionerna vid en sådan anordning relativt ofta bleve för små för att

vara effektiva har förslaget utformats utan någon dylik utjämningsanordning.

Beträffande villkoren för rätt till änkepension har kommittén vidare anfört.

Änkepension bör icke utgå till en kvinna som varit gift endast kort tid

med sin man. En sådan änka bör nämligen icke anses ha nämnvärt sämre

möjligheter att försörja sig än andra kvinnor i samma ålder och med mot
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 53

.svarande kroppskrafter och färdigheter. Man kan med andra ord icke presumera

att en änka har svårare än andra kvinnor i samina ålder att erhålla

förvärvsarbete, såvida hon icke varit gift en relativt lång tid. Kommittén

föreslår därför att änkepension endast skall kunna utgå om äktenskapet varat

minst tio år. Givetvis kan invändas, att en kvinna sorn varit gift mer än

tio år under den tiden ingalunda lämnat förvärvslivet utan kanske haft heltidsanställning

utom hemmet. Otvivelaktigt komma sådana förhållanden

föreligga relativt otta. Kommittén har likväl funnit det onödigt att nppställa

krav på att kvinnan under viss tid av äktenskapet avhållit sig från

krav som säkerligen skulle medföra stora tillämpningssvårigheter

— enär den föreslagna änkepensionen liksom tilläggspensionen

skall vara beroende av inkomstprövning. Vid denna prövning kunna och böra

pensionsmyndigheterna taga hänsyn till den utsträckning i vilken änkan

utfört förvärvsarbete under äktenskapets bestånd samt till de faktiska inkomster

hon uppbär på grund av arbetsanställning. Genom fordringen å viss

längre tids äktenskap elimineras även möjligheten av att äktenskap ingås i

syfte att tillförsäkra hustrun änkepension.

I händelse änka ingår äktenskap bör änkepensionen upphöra att utgå.

Kommitténs förslag innebär vidare, att rätten till änkepensionen upphör, "då

änkan erhåller invalidpension eller sjukbidrag eller uppnår 67 års ålder.

I fråga om änkepensionens belopp har kommittén presumera^ alf en änkepensionsbeiättigad

änka skall kunna själv bidraga till sin försörjning med

minst så stort belopp som motsvarar den avdragsfria inkomsten eller 400

kronor örn året. I överensstämmelse härmed har änkepensionen föreslagits

till 600 kronor. Pensionen skall enligt förslaget vara förenad med lika stort

bostadstillägg, som skall tillkomma gift pensionstagare, d. v. s. i bosladskostnadsgrupperna

II—V 100, 200, 300 respektive 400 kronor. Högsta änkepensionen

inklusive bostadstillägg blir salunda i de olika bostadskostnadsgrupperna

600, 700, 800, 900 respektive 1 000 kronor. De föreslagna maximibeloppen

äro lika stora som maximibeloppen av det hustrutillägg, vilket tillkommer

gitt man vilkens hustru fyllt 60 år och ej själv'' är pensionsberättigad.

börslaget innefattar icke bestämmelser om barnbidrag eller barntillägg.

Revision av den nuvarande lagstiftningen på detta område skall upptagas

av kommittén, när befolkningsutredningen avslutat sin utredning örn allmänna

barnbidrag. I frågan örn folkpensioneringens administrativa liandhavande

bär det icke heller varit kommittén möjligt alt i detta sammanhang

framlägga förslag. 1 detta avseende är det kommitténs avsikt att framlägga

säl skilt betänkande, sedan vissa pågående utredningar örn en annan ordning

for folkpensionernas utbetalande avslutats och klarhet vunnits rörande den

närmare beskaffenheten av en blivande obligatorisk sjukförsäkring. I avbidan

pa lösandet av sjuktörsäkringsfrågan och en blivande reformering av

fattigvårdslagstiftningen lia vissa bestämmelser i förslaget erhållit provisorisk

natur. I förslaget lia salunda i så gott sorn oförändrat skick upptagits nu

gällande folkpensioneringslags bestämmelser angående folkpensioneringens

administrativa handha vande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1948

och bliva tillämplig jämväl å de nuvarande folkpensionärerna ävensom å

personer som enligt äldre bestämmelser äro utestängda fran rätt till folkpension

men enligt förslaget skulle ha sådan rätt.

Kostnaderna för det av socialvårdskommittén framlagda förslaget

ha av kommittén beräknats vid tiden för reformens genomförande komma

att uppgå till

enligt alternativ I ............ 725,54 miljoner kronor

» > II 778,46 »

» » III 831,25

Av dessa kostnader belöpa sig 14 miljoner kronor a änkepensionerna och

12 å 14 miljoner kronor å hustrutilläggen. Kostnaderna för invalidpensioneringen

uppgå enligt alla tre alternativen till omkring 245 miljoner kronor,

medan kostnaderna för åldringarna utgöra omkring 455 miljoner kronor

enligt alternativ I, omkring 507 miljoner kronor enligt alternativ II och

omkring 560 miljoner kronor enligt alternativ III.

Till grund för sina kostnadsberäkningar har kommittén lagt den i det

föregående omnämnda, av professor Sten Wahlund verkställda utredningen

angående den sannolika framtida befolkningsutvecklingen. Med

utgångspunkt från sålunda erhållna folkmängdssiffror har kommittén beräknat

dels det sannolika antalet förtidsinvalider vid olika tidpunkter och

dels åldringarnas antal. Vid beräkningen av det sannolika antalet förtidsinvalider

har kommittén grundat sina kalkyler på en undersökning rörande

hur stor del av alla män, respektive kvinnor av olika åldrar och civilstånd,

som uppbära invalidpension eller understöd enligt nu gällande regler. Till

utgångspunkt har därvid tagits de uppgifter i ifrågavarande hänseende som

kunnat hämtas ur 1940 års folkräkning, avseende förhållandena vid nämnda

års utgång. Alla vid denna tidpunkt pensionerade eller understödda invalider

ha av kommittén fördelats efter kön och ålder, varefter med ledning a\

särskilda stickprovsundersökningar en fördelning skett även med avseende a

civilstånd. Kommittén har därefter för varje åldersgrupp uträknat det procentuella

antalet förtidsinvalider för såväl ogifta som gifta, därvid kommittén

emellertid beträffande de gifta invaliderna nödgats göra vissa antaganden

örn lägre invalidfrekvens än för de ogifta, vilka antaganden enligt vad

kommittén anfört helt naturligt göra beräkningarna behäftade med en icke

obetydlig felmarginal. De på detta sätt erhallna invalidfrekvenstalen har

kommittén slutligen använt för att på grundval av den av Wahlund beräknade

framtida folkmängden uträkna totala antalet invalider i åldrarna 16

—67 år. Beträffande åldringarna har kommittén däremot kunnat bygga direkt

på Wadlunds beräkningar.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

55

Resultatet av de verkställda beräkningarna angående antalet förtidsinvalider

och åldringar vid 1947 års utgång framgår av följande.

Antal förtidsinvalider och åldringar vid 1947 års utgång.

Kön och civilstånd

Förtids-

invalider

Åldringar

Summa

Män:

Gifta............................

54 906

140 510

195 416

Ej gifta..........................

53 086

119 033

172 120

Summa

107 993

259 553

367 53G

Kvinnor:

Gifta....................

59 167

95 360

154 526

Ej gifta....................................

84 574

206 838

291 412

Summa

143 750

302 198

445 933

Båda könen:

Gifta...........................

114 072

235 870

349 942

Ej gifta...........................

137 661

325 871

463 532

Summa

231 733

5G1 751

813 474

Kommittén har beträffande antalet förtidsinvalider anmärkt, att örn man

räknat med lika hög invaliditet för gifta som för ogifta skulle man erhållit

minst 61 150 fler pensionsberättigade förtidsinvalider, medan åter en beräkning

med utgångspunkt från samma invaliditet för ogifta som den av

kommittén för de gifta konstaterade skulle givit till resultat ett lika mycket

mindre antal förtidsinvalider.

Kommittén har järnvä! lämnat en redogörelse för det beräknade antalet

pensionstagare vid utgången av år 1950 och vart femte år därefter till och

med år 1985. Redogörelsen visar, att vid 1950 års utgång antalet pensionsberättigade

skulle komma att utgöra 845 313, motsvarande en ökning från

1947 års utgång med i det närmaste fyra procent. Enligt redogörelsen skulle

vidare antalet pensionsberättigade komma att uppgå till vid 1960 års utgång

967 716, vid 1970 års utgång 1 098 178 och vid 1980 års utgång 1 204 560.

För fördelningen av det beräknade totalantalet pensionstagare på olika

bostadskostnadsgr upper har kommittén verkställt en preliminär

fördelning av alla rikets kommuner på bostadskostnadsgrupper med utgångspunkt

från 1939 års bostadsräkning. Enligt särskilda beräkningsgrunder har

det totala antalet pensionstagare därefter fördelats på de ifrågasatta bostadskostnadsgrupperna.

Resultatet av dessa beräkningar framgår av följande

uppställning, avseende 1947 års utgång.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Antal

I procent av hela

Bostadskostnadsgrupp

förtidsinva-

lider

åldringar

Summa

antalet pensions- tagare

i ......................

109 345

281 398

390 743

48,03

ii ......................

50 315

114 057

164 372

20,21

lii ......................

45 399

91 065

136 464

16,78

IV ......................

16 324

27 705

44 029

5,41

V ......................

30 350

47 516

77 866

9,57

Summa

251 733

561 741

813 474

100,00

Sedan kommittén härefter jämväl verkställt erforderliga beräkningar till

ledning för uträknandet av hustrutillägg och änkepensioner m. m., har kommittén

beräknat totalkostnaderna för den föreslagna reformen, örn

pensionsförmånerna skulle utgå utan någon inkomstprövning, till 929,91 miljoner

kronor, därav för förtidsinvaliderna 301,10 miljoner kronor och för

åldringarna 612,95 miljoner kronor. I de angivna siffrorna ingå bostadstillägg

med tillhopa 126,74 miljoner kronor, därav å förtidsinvaliderna belöpa 46.35

miljoner kronor och å åldringarna 77,59 miljoner kronor.

Den besparing som i de olika alternativen vinnes genom den föreslagna inkoms

Iprövningen har kommittén, på grunder, för vilka närmare redogörelse

lämnas i betänkandet, beräknat för förtidsinvaliderna till 56,74 miljoner kronor

enligt samtliga tre alternativ samt för åldringarna till 146,07 miljoner

kronor i alternativ I, 93,15 miljoner kronor i alternativ II och 40,36 miljoner

kronor i alternativ lil. Härvid lia de besparingar å hustrutilläggen, som uppkomma

genom inkomstprövningen medräknats. I fråga örn änkepensionerna,

vilka utan inkomstprövning beräknas kosta 15,56 miljoner kronor, utgör besparingen

genom inkomstprövning 1,56 miljoner kronor.

Den sammanlagda årliga kostnaden per den 1 januari 1948 redovisas av

kommittén på följande sätt:

Årlig kostnad per den 1 januari 194 8 för föreslagna folkpensioner, i miljoner kronor.

Förmån

Kostnad

för för-

tidsinva-

lider

Alt. I—III

Kostnad för åldringar enligt

Kostnad i

för änke- j

pensioner

Alt. I—lil

Alt. I

Alt. II

Alt. lil

Grundpension eller allmän ålderspension

50,35

112,34

337,04

516,53

Tilläggspension ....................

157,38

304,00

135,33

12,83

11,48

Bostadstillägg......................

35,15

50,02

46,91

42,71

2,52

Blindtillägg........................

1,78

0,52

0,52

0,52

—

Summa

244,66

466,88

519,80

572,59

14,00

Besparing genom avdrag för inkomst....

56,74

146,07

93,15

40,36

1,56

Därav på bostadstillägg..............

11,20

27,57

30,68

34,88

0,28

I de angivna siffrorna ingå ej kostnaderna för sjukbidrag och vissa pensionsförhöjningar

som i särskilda fall skola kunna utgå efter skälighetspröv
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

57

ning. Dessa kostnader torde dock enligt vad kommittén anfört ej medföra

några mera betydande kostnadsökningar.

Rörande finansieringen av folkpensioneringen efter den föreslagna

reformen har kommittén, såsom tidigare antytts, funnit att folkpensioneringen

såsom hittills måste i huvudsak finansieras genom skattemedel,

enär en folkpensionering som helt eller till mera avsevärd del skulle grundas

på avgiftsbetalning komme att leda till allt för höga pensionsavgifter. Kommittén

har emellertid funnit skäl tala för alt särskilda pensionsavgifter alltjämt

skola uttagas och har därom anfört att även örn pensionsavgifterna

närmast bleve att betrakta såsom en specialskatt det ur psykologisk synpunkt

vore riktigt att varje medborgare i arbetsför ålder åtminstone i någon mån

bidroge till sin egen försörjning vid ålderdom och invaliditet. Avgifterna vore

sålunda huvudsakligen avsedda att betona folkpensioneringens karaktär av

socialförsäkring och medborgarnas rätt till folkpension. Rätten att erhålla

vissa förmåner utan behovsprövning bleve också mera markerad genom atl

var och en bidroge till förmånernas finansiering. Från statsfinansiell synpunkt

kunde heller icke bortses från de avsevärda belopp, som även med

nuvarande grunder för avgifternas beräkning inflöte lill statskassan.

Beträffande pensionsavgifternas storlek har kommittén anfört,

att vid bestämmandet härav hänsyn måste tagas till samtliga avgifter

för socialförsäkringsändamål. I utlandet holle sig dessa avgifter för de befolkningsgrupper

som omfattades av försäkringen i allmänhet inom 5 ä

8 procent av arbetsinkomsten. Med erinran, att kommittén räknat med atl

i inkomstläget 2 ä 3 000 kronor avgifterna till sjuk- och arbetslöshetsförsäkring

komme att uppgå till 4 ä 5 procent av arbetsinkomsten, har kommittén

funnit den nuvarande pensionsavgiften örn en procent icke böra överskridas,

för så vitt avgifterna till sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna bleve av den

storlek nyss nämnts. I fråga om avgiltsberäkningen har kommittén dock

föreslagit vissa ändringar samt därom anfört.

Vid ett system, där pensionsförmånerna stå i relation till de erlagda avgifterna,

kan det vara påkallat att låta avgifterna bli högre för två makar än

lör en ogift person i samma inkomstläge, enär eljest de gifta medborgarna

genomgående skulle få lägre pensionsförmåner än de ogifta. Sätter man

däremot icke pensionsförmånernas storlek i relation till de erlagda avgifterna,

synes det icke rimligt, att en ogift person skall lia lägre pensionsavgift

än två makar med samma taxerade inkomst. Kommittén har därför föreslagit,

att ogifta personer i princip skola betala en pensionsavgift av 1 procent

av den laxerade inkomsten, under det att var och en av makar skola ha att i

pensionsavgift erlägga Ya procent av den gemensamma taxerade inkomsten.

I enlighet med den nyss angivna principen har den lägsta avgiften för ogift

bibehållits vid sex kronor under det atl den för makar gemensamt skall

uppgå till samma belopp, vilket innebär atl den lägsta avgiften för varje

make sänkes från sex till tre kronor.

Den högsta pensionsavgiften är för närvarande 20 kronor för ogift och

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 2W.

40 kronor för makar. Med hänsyn till det förändrade penningvärdet synes en

höjning av avgiftsmaximum motiverad. En sådan höjning är även motiverad

av de ökade pensionsförmånerna. Då det gäller de något högre inkomstlägena

synes det icke, särskilt med hänsyn till beskattningens utformning,

nödvändigt att vid en lika taxerad inkomst makars sammanlagda avgifter

bli av samma storlek som en ogift persons. I de fall där båda makarna ha

betydande inkomster synes det särskilt motiverat att låta båda erlägga

maximia vgiften. Kommittén föreslår sålunda att avgiftsmaximum för varje

avgiftspliktig skall utgöra 50 kronor. Detta belopp skall erläggas av ogift

med taxerad inkomst uppgående till 5 000 kronog eller mera och av gift, då

makarnas sammanlagda taxerade inkomst uppgår till 10 000 kronor eller

mera. Vid sistnämnda inkomstläge ha sålunda två makar, örn de båda äro

avgiftspliktiga, att erlägga 100 kronor.

Kommittén har vidare anfört att, därest avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen

skulle fastställas till väsentligt högre belopp än vad kommittén

föreslagit, det borde kunna övervägas en fördubbling av de föreslagna pensionsavgifterna.

En sådan förhöjning har synts kommittén vara särskilt försvarbar,

om ålderspensioneringen utformades enligt alternativ lil.

Enligt kommitténs beräkningar kan med nuvarande penningvärde och

inkomstförhållanden antagas, att med de föreslagna grunderna för pensionsavgifternas

beräknande summan av inflytande pensionsavgifter komme att

uppgå till 70 å 75 miljoner kronor eller 5 å 10 miljoner kronor mera än för

närvarande.

Såsom tidigare nämnts har kommittén utgått från att de inflytande pensionsavgifterna

liksom för närvarande skola redovisas till folkpensioneringsfonden

och över denna tillföras statsregleringen. Inkomsterna

av fonden, vilken för närvarande uppgår till 787 miljoner kronor, har kommittén

med hänsyn till ränteläget funnit böra beräknas till omkring 27 miljoner

kronor vid den nya lagens ikraftträdande. Kommittén har på grund

härav räknat med att pensionsavgifterna och avkastningen av folkpensioneringsfonden,

vilka båda poster i riksstatens inkomstsida borde avräknas vid

angivande av statens nettoutgifter för folkpensioneringen, tillsammans kunde

uppskattas till i runt tal 100 miljoner kronor vid tiden för reformens genomförande.

Liksom för närvarande skola vidare enligt förslaget kommunbidrag

utgå till kostnaderna för folkpensioneringen. Enligt gällande bestämmelser i

detta hänseende skola kommunerna bidraga till kostnaden för utgående lillläggspensioner

med viss andel, som utgör för orter, tillhörande ortsgrupp 1

en åttondel, för orter, tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel, och för orter, tillhörande

ortsgrupp 3 en fjärdedel, dock att i städerna Stockholm och Göteborg

kommunandelen utgör tre tiondelar. I fråga om tilläggspension, som

helt eller delvis grundar sig på fastställelse av pensionstillägg före 1937 års

ingång, gäller vidare, att jämte kommunen landstinget skall bidraga med en

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

59

sextondel av kostnaden för tilläggspensioner och att stad, som ej deltager i

landsting, skall utöver vad som framgår av det nyss sagda bidraga med en

sextondel av kostnaden för tilläggspensionen. Motsvarande regler gälla beträffande

invalidunderstöd och utjämningspensioner, medan däremot blindhetsersättningar

helt bekostas av staten. Till kostnaderna för dyrtidstillägg

å och provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd

bidraga kommunerna med vissa procentsatser, beräknade så att kommunbidragen

motsvara kommunandelarna i tilläggspensionerna. De sammanlagda

kommunbidragen uppgå för närvarande för ogift högst till följande

belopp, nämligen 71 kronor i ortsgrupp 1, 141 kronor i ortsgrupp 2, 212

kronor i ortsgrupp 3 och 255 kronor i Stockholm och Göteborg. För äkta

makar uppgå motsvarande belopp till respektive 130, 261, 400 och 480

kronor.

Socialvårdskommittén har beträffande kommunbidragen anfört att dessa

vore huvudsakligen avsedda att inom pensionsnämndema framtvinga en

noggrann prövning av pensionsansökningarna. Erfarenheten utvisade, att understöd

ofta utbetalades mera rundhänt, då den egna kommunen icke åsamkades

någon direkt utgift, än då detta vore fallet. Därest en pensionssökande

måste beviljas fattigvård, örn han icke kunde erhålla folkpension, vore det

uppenbart, att pensionsnämnden kunde påverkas härav vid sin prövning av

vederbörandes pensionsansökning. Ur ifrågavarande synpunkt vore det uppenbarligen

mest önskvärt, att kommunerna finge bidraga till folkpensionerna,

i den mån pensionerna vore beroende av den kommunala prövningen,

enligt samma grunder som till socialhjälpen (fattigvården). Detta läte sig dock

icke göra, emedan i så fall alltför stora kostnadsökningar skulle uppkomma

för kommunerna. Ur principiell synpunkt kunde också göras gällande,

att åldringarnas och invalidernas försörjning vore en hela folkets

angelägenhet, varför den i första hand borde bestridas genom statsmedel.

Kommittén har icke ansett skäl föreligga att ålägga kommunerna bidragsskyldighet

i fråga örn de av kommittén föreslagna grundpensionerna. Beträffande

åter tilläggspensioner och änkepensioner har kommittén ansett

kommunandelen helst icke böra understiga en fjärdedel eller en femtedel av

kostnaden om kommunandelen skulle fylla sin funktion att framtvinga en

effektivare prövning. Vad angår bostadstilläggen skola enligt kommitténs

förslag dessa i större utsträckning än tilläggs- eller änkepension anses som en

kommunal angelägenhet, varför kommunerna borde bestrida en ganska avsevärd

del av merkostnaderna därför. Fastställdes en enhetlig kommunandel

för bostadstilläggen, komme kommunbidragen i vissa mindre och medelstora

orter att bli alltför stora i förhållande till de för närvarande utgående bidragen.

Kommittén har därför föreslagit en skala, enligt vilken kommunbidragets

procentsats stiger med bostadskostnadsgruppens nummer.

På grundval av de anförda synpunkterna och med beaktande av önskvärdheten

att icke belasta kommunerna för hårt har kommittén föreslagit,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj :ts proposition nr 220.

att kommunbidragen till tilläggs- och änkepensioner skola fastställas till 10

procent enligt alternativ I, 15 procent enligt alternativ II och 20 procent

enligt alternativ III. Kommunbidraget till bostadstilläggen föreslås skola utgöra

i bostadskostnadsgrupp II 30 procent, i bostadskostnadsgrupp III 40

procent, i bostadskostnadsgrupp IV 50 procent och i bostadskostnadsgrupp V

60 procent.

Totalbeloppen av kommunbidragen efter nu angivna grunder har kommittén

beräknat till 88,09 miljoner för alternativ I, 85,08 miljoner kronor för

alternativ II och 74,07 miljoner kronor för alternativ III, därvid kostnaderna

fördela sig å de olika bostadskostnadsgrupperna enligt följande tablå.

Kommunbidrag i miljoner kronor.

Bostadskostnadsgrupp

Alternativ I

Alternativ II

Alternativ III

I........................

23,98

21,93

16,55

ii........................

14,42

13,90

11,59

in........................

18,30

18,01

16,08

IV........................

8,85

8,51

8,25

V........................

22,54

22,73

21,60

Summa

88,09

83,08

74,07

Till jämförelse har kommittén anfört, att de år 1945 debiterade kommunandelarna,

fördelade å de av kommittén föreslagna bostadskostnadsgrupperna

I—V utgjorde respektive 18,51, 7,83, 6,87, 4,66 och 7,31 miljoner kronor

eller tillhopa 45,18 miljoner kronor, vartill komme debiterade landstingsandelar

och däremot svarande andelar för städer, som ej deltaga i landsting, nied

inalles 8,01 miljoner kronor. I jämförelse med summan av dessa belopp, 53,19

miljoner kronor, utvisade förslaget alltså en betydande ökning, som bleve

mycket olika för olika kommuner. För Stockholms stad, som år 1945 inklusive

landstingsandel debiterats 7,92 miljoner kronor, utgjorde ökningen enligt

alternativ I 14,62 miljoner kronor, enligt alternativ II 14,81 miljoner kronor

och enligt alternativ III 13,68 miljoner kronor.

Beträffande konsekvenserna för kommunerna av den föreslagna reformen

har kommittén påpekat, att kommunerna kunde påräkna betydande minskningar

i falligvårdskostnaderna bl. a. därigenom att kommunerna kunde i

betydligt större utsträckning än hittills få sina utgifter för å ålderdomshem

m. fl. vårdanstalter intagna pensionstagare täckta. Beträffande vård på sjukhus

komme dock besparingen landstingen till godo. En av kommittén gjord

uppskattning av kommunernas och landstingens ökade inkomster för här

avsedda pensionstagare hade givit till resultat ett belopp av omkring 16 miljoner

kronor. Därjämte syntes man kunna räkna med en besparing för kommunerna

av åtminstone 20 miljoner kronor därigenom att behov att utgiva

hemunderstöd till pensionstagare bortfölle.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 220. 61

En sammanställning av totalkostnaderna för reformen har kommittén

gjort i följande tablå.

Alternativ I

miljoner kr.

Alternativ II

miljoner kr.

Alternativ III

miljoner kr.

Grundpensioner lill åldringar..................

112,3

337,0

» » övriga......................

50,4

50,4

50,4

Allmän ålderspension .......................

—

—

516,5

Blindtillägg..................

2,3

2,3

2,3

Summa ej inkomstprövade förmåner

165,0

389,7

569,2

Tilläggspensioner till åldringar................

304,0

135,3

12,8

» » övriga ..................

157,1

157,4

157,4

Bostadstillägg till åldringar ................

50,0

40,9

42,7

» » övriga.....................

35,2

35,2

35,2

Änkepensioner ....................

14,0

14,0

14,0

Summa inkomstprövade förmåner

560,6

388,8

262,1

Totalutgifter

723,0

778,5

831,3

Pensionsavgifter och fondränta................

100,0

100,0

100,0

Kommunbidrag............................

88,1

85,1

74,1

Summa »inkomster»

188,1

185,1

174,1

Statens nettokostnader

537,5

593,4

C57,2

I anslutning till tablån har kommittén anfört följande.

Såsom framgår av tablån är skillnaden i totalkostnad mellan det andra och

det första alternativet 52,9 miljoner kronor samt mellan det tredje och det

andra alternativet 52,8 miljoner kronor. Mellan tredje och första alternativen

är den totala kostnadsskillnaden 105,7 miljoner kronor. Statens utgifter enligt

de olika alternativen bero i viss mån på utformningen av kommunbidragen.

I detta avseende kunna uppenbarligen jämkningar i vad kommittén föreslagit

lätteligen vidtagas, örn så anses önskvärt. Vid jämförelsen mellan de

olika alternativen torde man därför böra hålla sig till siffrorna för totalutgifterna.

Redan storleken av de pensioner, som komma att utges av det allmänna,

kommer sannolikt att leda till att många medborgare söka ordna sina ekonomiska

förhållanden så att de ej lägga hinder i vägen för erhållandet av dessa

pensioner. Detta i sin tur leder till att de ovan angivna skillnadsbeloppen successivt

minska därigenom att kostnaderna enligt de billigare alternativen bli

högre än heräknat.

En annan omständighet, som i betydande mån kan komma alt verka reducerande

på merkostnaderna för alternativen II och III är den att grundpensionen

för åldringar (den allmänna ålderspensionen) enligt dessa alternativ

nått en sådan höjd att hänsyn lill densamma framdeles torde komma att

tagas vid bestämmandet av ålderspensioner även till stats- och kommunalanställda.

Enligt kommitténs mening är det, därest statsmakterna stanna för

någotdera av dessa båda alternativ, angeläget att en särskild utredning verkställes

rörande folkpensioneringens inverkan på ålderspensionerna till de

befattningshavare, för vilka pensionskostnaderna helt eller till väsentlig del

bestridas av allmänna medel.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 220.

Eftersom merkostnaderna för alternativen II och III föranledas av att

medborgare, som jämlikt alternativ I äro uteslutna från rätten till tilläggspension

eller allenast äro berättigade till ringa sådan pension, erhålla högre

folkpension än enligt alternativ I, kommer en betydande del av dessa merkostnader

att återflyta till det allmänna i form av direkta och indirekta

skatter. Enligt verkställda beräkningar torde med nuvarande beskattningsbestämmelser

i direkta skatter till stat och kommuner återgå 20 å 25 procent

av merkostnaderna. Härav torde ungefär hälften falla på staten och hälften

på kommunerna. Huru mycket som återgår till staten genom den indirekta

beskattningen torde icke med någon större grad av säkerhet kunna beräknas

utan en specialundersökning. Någon sådan har icke verkställts av kommittén.

Även örn hänsyn tages till de ovan angivna faktorerna är det uppenbart, att

vissa ganska betydande merkostnader uppkomma enligt alternativen II och

lil vid jämförelse med alternativ I samt enligt alternativ lil vid jämförelse

med alternativ II. Vid avgörandet av vilket alternativ som bör komma till

utförande — om det över huvud taget är möjligt ur statsfinansiell synpunkt

att antaga något av de dyrare alternativen — blir frågeställningen tydligen

den huruvida de fördelar med hänsyn till sparvilja och strävanden att på

annat sätt ordna för medborgarnas ålderdom samt de administrativa fördelar,

som särskilt alternativ III medför, äro så stora att de anses uppväga

merkostnaderna. En viss hänsyn torde härvid även tagas till de ur moralisk

synpunkt mindre tilltalande konsekvenser som inkomstprövningen redan

med de nuvarande pensionsbeloppen visat sig medföra, därigenom att de pensionsberättigade

söka undandölja inkomster och tillgångar i syfte att få

högre pension. För de pensionsberättigade måste det uppenbarligen te sig tilltalande

att ålderspensionen utgår utan granskning av ekonomiska och personliga

förhållanden samt att ändringar till det bättre i fråga om inkomstförhållandena

ej leda till sänkning av folkpensionen.

Kommittén har slutligen betonat, att totalkostnaderna på grund av det

successivt stigande antalet åldringar och inflyttningar till dyrorterna komme

att under de närmaste åren efter reformens genomförande öka med i genomsnitt

1J/2 procent årligen, varjämte kommittén erinrat om att antalet pensionsberättigade

mellan åren 1950 och 1970 beräknats komma att stiga med

omkring 30 procent. Med hänsyn till ovissheten om inkomstutvecklingen och

befolkningsinflyttningen bleve emellertid siffror avseende förhållanden ett

eller flera tiotal år framåt i tiden ganska ovissa. Säkrast kunde kostnadsstegringarna

beräknas enligt alternativ III, enligt vilket utgifterna vore minst beroende

av inkomstförhållandena.

Kommitténs betänkande är icke enhälligt. Såsom redan tidigare nämnts ha

fem av kommitténs ledamöter uttalat sig för alternativ II, medan alternativ

III förordats av övriga fem ledamöter, däribland herrar Hagård och Skoglund.

I särskilt yttrande hava sistnämnda båda ledamöter anfört, att deras

ståndpunktstagande skett under förutsättning att det statsfinansiellt komme

att bli möjligt att genomföra en reform sådan som den föreslagna. Därjämte

måste enligt deras mening tidpunkten för genomförandet av en folkpensioneringsreform

bliva beroende av såväl det statsfinansiella läget som av kon
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

63

junkturförhållandena. Nämnda ledamöter lia därför funnit det ofrånkomligt

att hela den statsfinansiella frågan gjordes till föremål för en grundlig

utredning innan frågan om en pensionsreform förelädes riksdagen. Därutöver

hava nämnda ledamöter anfört följande.

Vad angår utformningen av deli föreslagna lagstiftningen vilja vi framhålla,

att enligt vår mening spännvidden är förhållandevis stor mellan de

totala pensionsförmånerna i högsta och lägsta bostadskostnadsgrupp. Förslaget

bygger i detta avseende i stort sett på de speciella förhållanden, som

enligt av kommittén verkställd utredning i nuvarande stund råda i fråga om

folkpensionäremas bostadskostnader. Vi utgå ifrån att de numera ganska

snabba förändringarna av bostadskostnaderna och bostadsstandarden på alla

orter redan inom de närmaste åren komma att leda till en avsevärd utjämning

av bostadskostnaderna även för folkpensionärsgruppen. Då vi därför

blott kunna betrakta de nu föreslagna differenserna i bostadskostnaderna

såsom ett i nuvarande läge ofrånkomligt men samtidigt starkt tidsbetonat

förhållande, ha vi godtagit dem såsom en nu nödvändig men blott kortvarig

övergångsform. Att vi icke velat motsätta oss dessa tillägg har dessutom

berott på att kommunerna till stor del själva få bära kostnaderna för dem.

Som ytterligare en förutsättning för att vi kunnat förorda förslaget påyrka

vi, att en omprövning av frågan såväl om bostadskostnaderna å olika orter

som bostadstilläggens storlek och konstruktion företages så fort lämpligen

kan ske så att nya, efter utvecklingen avpassade bestämmelser i detta avseende

kunna tillämpas efter viss kortare, i förväg bestämd tid.

Beträffande frågan om indelningen i bostadskostnadsgrupper har fru

Nordgren med instämmande av nyssnämnda ledamöter ävensom av herr

Wallén ansett att indelningen borde gälla för fem år i sänder.

1 viss motsättning till herrar Hagård och Skoglund har herr Wangson anfört,

att även örn de föreslagna pensionsbeloppen i det stora flertalet fall

torde vara tillräckliga, förhållandet måste bli ett annat i städerna och särskilt

i de stora städerna där dels antalet personer med liyresfri bostad vöre

jämförelsevis litet och dels bostadshyrorna i allmänhet voro relativt höga.

I anslutning härtill har han anfört följande.

Kommittén har beaktat detta förhållande genom införande av generella

bostadstillägg. I den mån pensionärerna å åsyftade orter bo hyresfritt eller

mot jämförelsevis låga hyror eller lia privilegierade eller eljest avdragsfria

inkomster bör det sammanlagda pensionsbeloppet även för dem vara tillräckligt.

Så är uppenbart inte fallet, örn hyreskostnaden överskrider ett beräknat

maximum och tillskott från annat båll saknas. Detta torde komma att inträffa

i vart fall i den högsta bostadskostnadsgruppen, dock inte i sådan utsträckning,

att det motiverar en generell förhöjning av de föreslagna bostadstilläggen.

En kompletterande hjälpanordning för pensionärer i sagda bostadskostnadsgrupp

där hyran är särskilt hög och andra tillgångar saknas är

dock erforderlig. Denna kunde lämpligen konstrueras såsom ett kommunalt

bostadstillägg. Till skillnad från de kommunala pensionstillskotten borde det

kommunala bostadstillägget kunna beviljas av pensionsnämnden, varigenom

pensionären slipper att vända sig till två olika kommunala organ för att erhålla

behövlig hjälp. Det bör ej heller grunda sig på en individuell behovs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 220.

<54

prövning i egentlig mening utan endast anknyta till hyresbeloppets storlek.

Där detta överstiger ett visst beräknat maximibelopp skulle kompletterande

kommunalt bostadstillägg beviljas med det belopp den faktiska hyreskostnaden

överstiger maximibeloppet under förutsättning att hyreskostnaden befinnes

skälig. Som skälig hyreskostnad bör godkännas den i öppna marknaden

gängse hyreskostnaden för sådan bostad som enligt grunderna för beviljande

av statsbidrag till inrättande av pensionärshem bör tillkomma pensionär,

d. v. s. för en ensam person ett rum med kokvrå och för två personer ett

större rum och kök, allt med centralvärme och andra bekvämligheter. Finnes

bostad ledig å pensionärshem bör den, som söker kommunalt bostadstillägg,

kunna anvisas sådan bostad, därest hyresskillnaden är väsentlig och ej heller

synnerliga skäl tala mot en flyttning.

Kommunalt bostadstillägg bör beviljas för viss tid. förslagsvis ett år i

sänder.

Till de kommunala bostadstilläggen bör utgå statsbidrag efter liknande

grunder som till de statliga bostadstilläggen, möjligen med något lägre procentuell

andel.

Jämväl beträffande änkepension har inom kommittén uttalats delade meningar.

Herrar Hartmann, Höjer och Wallén lia uttalat sig för att änkepension

skall kunna med reducerat belopp utgå jämväl till kvinnor, vilka bli

änkor vid 53 eller 54 års ålder. I dylika fall borde enligt dessa ledamöters

mening änkepension lämpligen utgå med en tredjedel respektive två tredjedelar

av den änkepension, som eljest skulle lia utgått.

Herr Hartmann har med instämmande av herr Wallén och fru Nordgren

funnit spörsmålet om ett bestående realvärde för pensionerna icke nu låta

sig upptagas till lösning. Däremot har han ansett att en indexreglering läge i

linje med den föreslagna lagstiftningens syfte, varför statsmakterna i samband

med reformen borde uttala sig för en närmare undersökning av detta

problem så snart stabilare ekonomiska förhållanden inträtt.

1 fråga örn kommunbidragen lia herrar Bexelius, Hartmann och Wangson

anfört, att enligt deras uppfattning en alltför stor del av kostnaderna för

bostadstillägg lagts på kommunerna. Med hänsyn till kommunernas nuvarande

kostnader för tilläggspensionerna lia dessa ledamöter föreslagit, att de

av kommittén föreslagna procenttalen genomgående sänktes med tio.

Vad slutligen angår pensionsavgifterna ha herrar Hartman och Höjer ansett

dessa böra betraktas såsom bidrag till kostnaderna för socialförsäkringen

i dess helhet och alltså utgå såsom allmänna socialförsäkringsavgifter. Härigenom

vunnes den fördelen, att socialförsäkringen komme att framstå såsom

delvis bekostad genom avgifter av de försäkrade själva och därigenom till

alla sina delar göra skäl för namnet socialförsäkring. Anledning saknades

att låta dessa avgifter ingå till en särskild fond. Den nuvarande folkpensioneringsfonden

borde under benämningen socialförsäkringsfonden tjänstgöra

som regleringsfond för socialförsäkringsutgiftema. Bestämmelserna örn allmänna

socialförsäkringsavgifter borde sammanföras i en särskild lag.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

65

Yttranden över förslagets huvudgrunder.

över socialvårdskommitténs betänkande ha genom remiss yttranden infordrats

från pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

riksräkenskapsverket, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen,

statskontoret, statens pensionsanstalt, generalpoststyrelsen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska

sjukkasseförbundet, svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska personal-pensionskassan,

Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Sveriges

folkpensionärers riksförbund, de blindas förening, de lungsjukas riksförbund,

svenska vanföreanstalternas centralkommitté, riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa och de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening.

Samtliga nämnda myndigheter och sammanslutningar ha inkommit med

yttrande i ärendet. Pensionsstyrelsen har därvid bifogat yttranden från styrelsens

överläkare, 29 pensionsombud, 113 pensionsnämnder eller pensionsnämndsordförande

samt ett antal pensionsnämndsordförande och -ledamöter

i Stockholm. Länsstyrelserna ha inkommit med yttranden från ett antal

kommuner i varje län, sammanlagt 267 kommuner av vilka 64 städer. Vid

överståthållarämbetets yttrande har fogats utlåtande av Stockholms stadsfullmäktige

jämte åtskilliga kommunala myndigheter i Stockholm.

I de inkomna yttrandena vitsordas undantagslöst behovet av förbättrade

pensionsförmåner och flertalet remissinstanser ha uttalat

sitt gillande av vad socialvårdskommittén anfört därom, att målet för

folkpensioneringen bör vara, alt åldringar och invalider skola genom densamma

kunna erhålla en med hänsyn till den allmänna levnadsstandarden

i samhället skälig försörjning utan att annat än i undantagsfall behöva anlita

fattigvården eller den sociala hjälpform som kan komma att träda i

stället för fattigvården. De av socialvårdskommittén föreslagna huvudgrunderna

för reformen lia jämväl i övrigt i allt väsentligt tillstyrkts i remissyttrandena.

Emellertid lia i åtskilliga yttranden anförts betänkligheter ur

statsfi nansien .synpunkt mot ett genomförande av förslaget samt

framställts önskemål örn upprättandet av en generalplan för reformarbetet

på socialvårdens område i syfte att möjliggöra en bättre överblick över de

aktuella reformkraven och en avvägning av dessas olika angelägenhetsgrad.

Socialstyrelsen har härom anfört:

5

milling till riksdagens protokoll t HUS. I sami. Nr 220.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Socialvårdens utveckling på skilda områden har medfört oerhört stegrade

krav på samhällets ekonomiska resurser. Vår moderna socialvård begränsar

sig icke till att söka giva en nödtorftig hjälp vid trängande behov,

utan den ställer sig det målet, att en människovärdig levnadsstandard skall

tillförsäkras alla svenska medborgare i sådana lägen, där de vanliga försörjningsmöjligheterna

kunna behöva kompletteras: vid ålderdom, invaliditet,

sjukdom, moderskap, arbetslöshet o. s. v. Betydande belopp krävas

för dylika ändamål. Det föreliggande förslaget om folkpensioneringens utbyggnad

bär i sin mån vittne härom. Sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen,

utbyggnaden av såväl sinnessjukvård som kroppssjukvård, allmänna

barnbidrag samt en avsevärt förbättrad och utökad mödrahjälp äro

dessutom aktuella. Det bör i detta sammanhang också erinras om de ökade

utgifter för skolväsendet, som kunna förväntas bli erforderliga. En viss inbördes

avvägning av de skilda sociala behoven blir ofrånkomlig. Det svenska

samhället kan emellertid anses ha råd att genomföra betydande sociala

reformer av nämnda slag, om blott de åtgärder, som komma i fråga, planläggas

med tillbörlig omsorg, så att de bli så vitt möjligt effektiva i förhållande

till de nedlagda kostnaderna, samt åtgärderna icke genomföras i

snabbare takt än samhällets finansiella resurser medgiva. Det hade givetvis

varit önskvärt, att en verklig plan hade förelegat för det sociala reformarbetet,

baserad på en allmän översyn och en inbördes avvägning av de

olika reformbehoven med hänsyn till deras angelägenhetsgrad och de finansiella

möjligheterna att realisera dem.

Statskontoret anser självfallet, att en reform av så kostnadskrävande natur

som den förevarande icke genomföres, innan de allmänt ekonomiska

och statsfinansiella betingelserna härför blivit tillfyllestgörande klarlagda.

Under erinran att statskontoret i utlåtande över ett av 1941 års befolkningsutredning

framlagt betänkande örn förlossningsvården funnit sig böra

understryka angelägenheten av att en generalplan snarast upprättades över

samtliga de sociala välfärdsanordningar, som vore avsedda att genomföras

under den närmaste framtiden, har ämbetsverket anfört, att utan tillgång

till en dylik, med nödiga kostnadsberäkningar försedd plan möjlighet saknades

att bedöma kostnadernas lämpliga avvägning mellan olika ändamål

eller totalsumman av statens framtida ekonomiska åtaganden. Det nu föreliggande

förslaget till en reformerad folkpensionering och den med detsamma

intimt sammanhängande frågan om den allmänna sjukförsäkringens

utformning framhävde i särskild grad behovet av en sådan plan. I nuvarande

läge måste statskontoret avstå från att söka bedöma den ekonomiska

sidan av folkpensioneringsförslaget.

Svenska arbetsgivareföreningen har i förevarande avseende anfört följande.

Det är enligt föreningens mening ofrånkomligt, att statsmakterna åstadkomma

en samlad översikt över verkningarna i statsfinansiellt hänseende

av hela det nu aktuella sociala reformprogrammet. Enligt föreningens uppfattning

är det statsfinansiella läget i vårt land så ansträngt, att man måste

noga överväga, innan nya och synnerligen kostnadskrävande reformförslag

på det socialpolitiska området genomföras. Eljest kan man befara, att re
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

67

sultatet blir en penningförsämring, som gör reformerna illusoriska. Föreningen

anser det rimligt, att allteftersom den reala nationalinkomsten ökas,

en successiv förbättring vidtages av den sociala standarden. Denna standardhöjning

bör emellertid genomföras under ett noggrant aktgivande på

angelägenhetsgraden av de olika behov, som anses böra tillgodoses.

Bland de socialpolitiska åtgärder, som måste anses särskilt angelägna,

intager enligt föreningens uppfattning frågan örn en förbättrad ålderdomsförsörjning

en framskjuten plats. I den mån en sådan kan genomföras utan

åsidosättande av andra än viktigare intressen och utan skada för våra statsfinanser,

vill föreningen därför giva sin anslutning därtill.

Överståthållarämbetet har uttalat, att det av kommittén framlagda förslaget

icke kunde sägas sträcka sig utöver vad kommittén angivit såsom

syftemål för pensioneringen. Det syntes emellertid ämbetet givet, att vid

bestämmandet av pensionsförmånernas storlek statsfinansiella hänsyn

måste göra sig gällande samt att därvid särskilt måste beaktas angelägenheten

av att statsmakterna icke bunde sig för en skattenivå, som ur allmänna

synpunkter kunde verka hinderlig för det ekonomiska framåtskridandet.

Ämbetet, som saknade möjlighet att hysa någon bestämd mening

i dessa frågor, ville emellertid framhålla angelägenheten av att olika aktuella

kostnadskrävande reformer icke upptoges till separat behandling

utan med hänsyn till sina konsekvenser i utgiftshänseende behandlades i

ett sammanhang.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att den statsfinansiella frågan

borde göras till föremål för en grundlig utredning, innan frågan om en pensionsreform

förelädes riksdagen. Ett alltför snabbt genomförande av de

föreliggande förslagen till sociala reformer, folkpensionsförslaget inberäknat,

kunde — huru önskvärda de än i och för sig måtte vara — medföra en

ytterligare försämring av penningvärdet. Skulle en sådan inträda, bleve

följden lätt, att den önskvärda förbättringen i folkpensionerna ginge till

spillo, vilket vore att djupt beklaga. Därest risk för en dylik inflatorisk utveckling

skulle föreligga eller bakslag vid sämre konjunkturer kunna befaras

för den händelse de många nu föreliggande sociala reformprojekten

skulle realiseras i den takt, som nu planerades, måste denna minskas. Vårt

folk kunde emellertid även inför en dylik situation trösta sig med att dess

allmänna sociala standard trots sina brister läge betydligt över så gott som

alla andra folks.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har yttrat följande.

Bedömandet av det föreliggande förslaget försvåras av att översikten över

det pågående sociala reformarbetet i dess helhet saknas. En hel del betydelsefulla

förslag till reformer på det sociala området hava under den senare

tiden framlagts. Givetvis ser förbundet med tillfredsställelse vidtagandet

av alla de åtgärder, vilka syfta till att skapa bättre förhållanden för de

folklager och medborgarkategorier, vilka äro i behov av stöd och skydd

från det allmännas sida. Emellertid är det icke möjligt att betrakta varje

reform fristående. Den ena reformen har verkningar på andra områden än

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

det, som den närmast avser. Viktiga detaljer, ja även de grundläggande

principerna, i ett socialt lagkomplex påverkas av det sätt, varpå verksamheten

inom en annan socialvårdsgren utformas.

En särskild svårighet vid ställningstagandet till det nu framlagda och

mycket kostnadskrävande reformförslaget ligger givetvis däri, att förbundet

icke kan bedöma, örn detsamma ur ekonomisk synpunkt är i sin helhet

genomförbart. Därest alla de olika redan framlagda eller planerade reformerna

på det sociala området äro möjliga att förverkliga, skulle det ur

förbundets synpunkt givetvis vara enbart glädjande. Det skulle dock kunna

tänkas, att samtliga reformförslag av ekonomiska skäl icke gå att på en

gång genomföra utan att en avvägning måste ske emellan vad som är mest

angeläget och vad som möjligen kan anstå. Någon dylik avvägning har i

föreliggande yttrande icke kunnat ske mellan förslagets viktigare delar inbördes,

än mindre mellan förslaget i dess förhållande till andra reformförslag

på det sociala området.

Synpunkter av likartad beskaffenhet som de nu återgivna ha framförts

av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands,

Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län, varjämte länsstyrelserna

i örebro, Västernorrlands och Jämtlands län utan att närmare

ingå på hithörande frågor gjort sitt tillstyrkande av förslaget beroende av

det statsfinansiella läget. Dylika reservationer ha gjorts även av åtskilliga

kommuner, ofta i samband med ställningstagandet till de olika av kommittén

framlagda alternativen till ålderspensioneringens ordnande.

Kommitténs förslag att invaliditetspensioneringen fortfarande

bör vara anknuten till ålderspensioneringen och sålunda

utgöra en del av folkpensioneringen förordas i så gott som alla yttranden,

däri detta spörsmål berörts.

Pensionsstyrelsen har i denna fråga anfört, att invaliditetsbedömningen

icke endast ginge ut på att avgöra örn pensionssökanden rent medicinskt

vöre invalid eller ej. Redan detta spörsmål erbjöde i många fall betydande

svårigheter. Ännu svårare att bedöma vore emellertid de fall, då den sökande

med beaktande av enbart medicinska synpunkter icke kunde betraktas

som invalid men med hänsyn till samtliga övriga omständigheter

ändock skäligen borde anses berättigad till förtidspension enligt folkpensioneringslagen.

Dessa omständigheter utgjorde enligt styrelsens mening ett

avgörande skäl för invaliditetsprövningens fortsatta omhänderhavande av

central myndighet efter i stort sett de principer som hittills tillämpats. Styrelsen

instämde alltså i kommitténs uttalande, att invalidpensioneringen icke

borde utbrytas ur folkpensioneringen.

Medicinalstyrelsen har ansett, att även om vissa skäl obestridligen talade

för att invaliditetsförsäkringen borde avskiljas från folkpensioneringen och

i stället sammanföras med sjukförsäkringen, styrelsen likväl kunde ansluta

sig till kommitténs förslag att tills vidare i princip bibehålla den nuvarande

ordningen för invaliditetsförsäkringen.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

69

Riksförsäkringsanstalten har erinrat, att särskilda åtgärder måste vidtagas

till förmån för vissa invalider, därest ett överförande av invalidpensioneringen

till den föreslagna sjukförsäkringen komme till stånd, och har

vidare anfört följande.

Handläggningen av ärenden rörande ersättning vid invaliditet ställer stora

krav på det organ, som skall handhava densamma. Ifrågavarande ärenden

äro ofta till sin natur synnerligen svårbedömda, i det de erfordra vidsträckta

kunskaper bland annat om olika sjukdomars och skadors inverkan

på arbetsförmågan. Dessa kunskaper kunna enligt vad erfarenheten utvisat

endast förvärvas genom långvarigt sysslande med hithörande spörsmål.

Såsom framgår av socialvårdskommitténs betänkande har det nuvarande

systemet för prövning av ärenden rörande invalidpension icke fungerat utan

anmärkningar. Iakttagelser riksförsäkringsanstalten i åtskilliga fall kunnat

göra vid handläggningen av ärenden rörande ersättning till personer, som

åtnjuta folkpension och som skadats till följd av olycksfall i arbete, synas

bestyrka att kritiken i förevarande avseende i samband med handläggningen

av förstnämnda ärenden icke varit utan grund. Ehuru, enligt vad

som framgår av de sakkunnigas betänkande, viss förbättring i fråga örn

invaliditetsprövningens effektivitet torde ha inträtt på senare tid, synes —

icke minst i betraktande av nu ifrågavarande ärendens stora ekonomiska

räckvidd — ytterligare sådan förbättring alltjämt vara av behovet påkallad.

Riksförsäkringsanstalten, som utgår från att detta behov kommer att beaktas

vid den kommande utredningen rörande folkpensioneringens organisation,

kan icke finna anledning antaga att handläggningen av nu nämnda

ärenden skulle förbättras, om den anförtroddes åt sjukförsäkringens organ.

Det måste anses tvivelaktigt, örn dessa organ i allmänhet skulle kunna förvärva

den på erfarenhet grundade särskilda sakkunskap beträffande dessa

ärenden, vilken enligt vad ovan framhållits är en ofrånkomlig förutsättning

för en tillfredsställande handläggning av desamma. Icke heller lärer det

vara möjligt att förse dessa lokala organ med erforderlig medicinsk sakkunskap.

Härtill kommer, att här ifrågavarande ärenden icke utan att enhetligheten

i lagtillämpningen äventyras kunna fördelas på ett större antal

organ. Med hänsyn i huvudsak till vad nu anförts har riksförsäkringsanstalten

i likhet med kommittén kommit till den uppfattningen, att invalidpensioneringen

alltjämt bör vara knuten till folkpensioneringen.

Även statskontoret har funnit de av socialvårdskommittén anförda skälen

för att invaliditetsförsäkringen fortfarande bör vara sammanförd med ålderspensioneringen

övertygande. Svenska sjukkasseförbundet, som ingående

behandlat förevarande spörsmål, har likaledes funnit det nuvarande systemet

för invalidpensioneringens anordnande böra bibehållas, därvid förbundet

i huvudsak anfört samma skäl sorn socialvårdskommittén.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har däremot intagit en motsatt

ståndpunkt samt ansett, att frågan örn invaliditetspensioneringens anknytning

lill sjukförsäkringen borde hava upptagits till förnyad allsidig utredning,

vilket icke sken i socialvårdskommitténs betänkande. Förbundet har

härom anfört följande.

Frågan bär visserligen där diskuterats och en specialundersökning har

verkst;ilits, i vad mån nytillkomna invalider skulle hava varit berättigade

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

till sjukpenning före den från folkpensioneringen utgående invalidpensionen,

en undersökning, som enligt kommittén utvisat, att allenast omkring 55 procent

av hela antalet nytillkomna invalidpensionstagare skulle hava varit

berättigade till invalidhjälp, örn denna utgjorts av fortsatt sjukpenning.

Kommitténs överväganden i denna fråga hava emellertid baserats uteslutande

på den uppbyggnad av invaliditetsförsäkringen, som med utgångspunkt

från då föreliggande förhållanden föreslogs av majoriteten inom 1928

års pensionsförsäkringskommitté. Några självständiga undersökningar örn

möjligheterna att till en obligatorisk sjukförsäkring knyta en allmän invaliditetsförsäkring

och vilka anordningar, som för sådant ändamål skulle

behöva träffas, ha icke verkställts av kommittén. Den har i stället, sedan

den med stöd av den ovan nämnda undersökningen avvisat tanken på en

samordnad sjuk- och invaliditetsförsäkring, sökt att inom folkpensioneringens

ram tillskapa anordningar för att undvika uppkomsten av luckor

mellan den ena och andra försäkringsgrenen. Detta har resulterat i förslaget

örn införande i folkpensioneringen av en understödsform, som benämnes

sjukbidrag och som närmast hör hemma på sjukförsäkringens område,

en anordning som dock givits begränsad räckvidd för att förebygga

att folkpensioneringen i viss mån kunde komma att tjänstgöra såsom en

sjukförsäkring vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Riksförbundet

vill förorda, att här berörda fråga göres till föremål för förnyat och allvarligt

övervägande.

I fråga örn de föreslagna sjukbidragen har jämväl statskontoret intagit

en avvisande hållning, medan däremot övriga remissyttranden, vari denna

fråga berörts, gå i tillstyrkande riktning. För dessa yttranden skall redogörelse

lämnas i ett senare sammanhang.

De flesta remissinstanser, som yttrat sig i fråga om pensionsåldern

ha funnit de skäl socialvårdskommittén anfört för den nuvarande pensionsålderns

bibehållande vara övertygande, önskemål om pensionsålderns sänkning

till 65 år ha framställts i några yttranden från kommuner samt i det

yttrande som avgivits av Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

Å andra sidan har i ett par yttranden ifrågasatts en höjning av pensionsåldern.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda menat, att i betraktande

av den befolkningsutveckling, som vore att vänta under den närmaste framtiden,

en sänkning av pensionsåldern icke kunde anses tillrådlig; tvärtom

kunde det bli nödvändigt att gå den motsatta vägen. I och med att invaliditetsförsäkringen

erhölle en starkare ställning i socialförsäkringssystemet

torde betänkligheterna ur social synpunkt mot en sådan utveckling bliva

allt mindre. Försäkringsinspektionen har i denna fråga anfört följande.

I sin diskussion rörande pensionsåldern framhåller kommittén dels att

medellivslängden är ovanligt hög i Sverige, vilket föranleder stora pensionskostnader,

dels att det kan antagas, att arbetsförmågan bland Sveriges befolkning

bibehålies till högre ålder än i många andra länder. Av dessa omständigheter

manar den förstnämnda till stor varsamhet vid utmätandet av

pensionsförmånernas storlek, medan den sistnämnda, vilken givetvis är avhängig

av samma orsakskomplex som den förra och därför knappast kan

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

71

rubriceras som blott ett antagande, synes berättiga ett ifrågasättande av en

högre pensionsålder än den för närvarande lagstadgade. Vid sådant övervägande

bör i första hand ihågkommas, att folkpensioneringen omfattar

invalidpensionering. Vidare är det i sammanhanget att märka, att kommitténs

förslag innebär viss änkepension, utgående till pensionsåldern, samt höjning

av pensionsberättigad mans pension, då hustrun ej är pensionsberättigad

men uppnått minst 60 års ålder. Där jämte kommer det av inspektionen

förordade alternativ III med sannolikhet att stimulera arbetsgivares av nu

gällande bestämmelser hämmade intresse att på frivillighetens väg ordna

sina anställdas pensionsfråga, på grund varav man torde kunna påräkna

större benägenhet från deras sida att ombesörja viss pensionering fram till

den lagstadgade pensionsåldern, då så med hänsyn till visst yrkes större

krav på kroppskrafter kan vara erforderligt.

Som ovan nämnts, omfatta de av kommittén utförda kostnadsberäkningarna

endast lägre pensionsåldrar än 67 år. Vad en höjning av denna pensionsålder

skulle betyda ur kostnadssynpunkt kan man dock få en uppfattning

örn genom studium av de i betänkandet i kapitlet Kostnadsberäkningar

anförda uppgifterna. Där angives biand annat kostnaden vart femte år under

perioden 1950—1985 per aktiv över 16 år för 1 000 kronors ålders- och invalidpension

vid olika pensionsåldrar. Av ifrågavarande uppgifter framgår,

att om pensionsåldern för såväl män som kvinnor sänkes från 67 till 65 år,

ökas nämnda kostnad med 12 å 13 procent. På grund härav torde det vara

berättigat att antaga, att en höjning av pensionsåldern från 67 till exempelvis

70 år skulle medföra en avsevärd minskning av kostnaderna.

I fråga om folkpensioneringens anordnande såsom en familjepensionering

ha några principiella erinringar icke framställts i yttrandena.

Medicinalstyrelsen har i denna del anfört:

De skäl, som kommittén anfört för att nu även i vårt land giva folkpensioneringen

en sådan utformning, att ogifta erhålla något större pensioner

relativt sett än de gifta, d. v. s. att pensioneringen blir ordnad som en

familjepensionering, synas bärande. Givetvis hade det varit önskvärt att i

detta sammanhang även få löst frågan om barnbidrag eller barntillägg, men

då detta spörsmål ännu ej är slutgiltigt utrett, synes detta likväl icke böra

hindra ställningstagande till föreliggande förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har förklarat, att i och med en reform, som

medförde större pensioner relativt sett för ogifta än för gifta, en uppenbar

orättvisa bringades ur världen. Även länsstyrelsen i Kronobergs län har uttryckligen

tillstyrkt förslaget i denna del.

Beträffande förhållandet mellan pensionsförmånernas storlek för ogift och

för äkta makar ha svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas

pensionskassa påyrkat viss ändring i förslaget. Svenska personalpensionskassan

yttrar i denna fråga, att den av kommittén föreslagna relationen

1,5 å l,fi mellan äkta makars och ogiftas pensionsförmåner grundats

bland annat på de faktiska levnadskostnader som framräknats av kommittén.

Genomförandet av den föreslagna ordningen torde emellertid, även

örn hänsyn foges till möjligheten av lägre levnadskostnader för makar än

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

för ogifta, innebära en lägre levnadsstandard för makarna. Tillämpades systemet

med familjepensionering, borde därför den av kommittén föreslagna

relationen mellan makars och ogiftas pensionsförmåner höjas, förslagsvis

till 1,75. Till stöd härför kunde ytterligare åberopas förhållandena i andra

länder samt olämpligheten av att göra ett alltför kraftigt avsteg från nuvarande

lag. Även Sveriges kommunalanställdas pensionskassa har funnit relationstalet

1,75 vara önskvärt.

Pensionsförmånernas storlek har i övrigt huvudsakligen berörts

i samband med uttalanden om bostadstilläggens storlek och utformning.

Rörande de föreslagna pensionernas storlek har pensionsstgrelsen uttalat,

att de föreslagna beloppen i stort sett vore väl avvägda. De pensionsnämnder

och pensionsombud, som yttrat sig till styrelsen, ha genomgående

varit av enahanda åsikt. En pensionsnämnd i Stockholm har dock ansett bostadstilläggen

för låga. I en del yttranden från nämnder och ombud göres

gällande, att de föreslagna förmånerna äro för stora eller i största laget. En

pensionsnämndsordförande har härom anfört, att pensionstagama åtminstone

inom ifrågavarande pensionsdistrikt för närvarande hade en levnadsstandard

som ungefärligen vore jämställd med övriga medborgares. Pensionsstyrelsens

ombud för Skellefteåområdet har förklarat, att en del pensionstagare

funne de nu utgående pensionerna relativt nöjaktiga. Särskilt gällde

detta äldre personer på landsbygden, som överlämnat sitt hemman till barn

och på grund av arbete eller undantag ansåges ha rätt till rum och mat.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Hallands län ha uttryckligen gillat de

föreslagna beloppen. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs län lia

ansett de föreslagna beloppen tillfredsställande under förutsättning dock att

nu rådande levnadskostnader icke komme att mera nämnvärt stegras. Svenska

arbetsgivareföreningen och tjänstemännens centralorganisation ha yttrat,

att de föreslagna pensionerna syntes vara tillräckliga.

Socialstyrelsen har däremot anfört, att på de dyrare orterna pensionärernas

försörjning alltjämt torde bli otillräcklig i sådana fall, där egna resurser

saknades. Jämväl Sveriges folkpensionärers riksorganisation har funnit de

föreslagna beloppen otillräckliga och ansett, att utöver de av kommittén föreslagna

beloppen borde utgå bostadsbidrag, som helt täckte skäliga bostadsoch

bränslekostnader.

Länsstyrelsen i Blekinge län åter har anfört, att, därest pensionsförmånerna

rent principiellt skola, såvitt möjligt, fullt motsvara kostnaden för pensionstagarnas

uppehälle med hänsyn tagen till enligt nutida uppfattning

skälig levnadsstandard, det vore av vikt, att pensionsförmånerna därvid bleve

väl avvägda i jämförelse med de inkomster, som åtnjutas bland andra medborgargrupper.

Erforderligt material för bedömandet härav syntes emellertid

icke föreligga i remitterade betänkandet eller eljest i erforderlig mån i

tillgänglig officiell statistik.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

73

Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår sänkning av maximipensionema

med följande motivering.

I fråga örn maximipensionens storlek är det givetvis vanskligt att fixera

beloppen i det ovissa läge, som nu råder med avseende å en blivande levnadskostnadsnivå.

Beträffande de i betänkandet upptagna beloppen, 1 000 kronor

för ogift och 1 600 kronor för makar, skulle måhända en mindre sänkning

kunna övervägas. Skäl härtill skulle i första hand kunna anses föreligga,

därest hänsyn tages allenast till de folkpensionärer, sorn äro bosatta inom

bostadskostnadsgrupp I, det vill säga i huvudsak å den rena landsbygden.

Det vill synas, som örn dessa pensionärers oundgängliga kostnader för uppehället

för närvarande ofta icke behövde uppgå fullt till i betänkandet föreslagna

belopp. Däremot torde sannolikt motsvarande kostnader inom övriga

bostadskostnadsgrupper, med hänsyn tagen jämväl till inom dessa grupper

utgående bostadskostnadstillägg, merendels närmare överensstämma med förslagets

belopp. Örn en sänkning av maximipensionen komme till stånd borde

därför — med bibehållande av principen örn lika pensioner (grundpension

och tilläggspension) över hela landet — en höjning i motsvarande mån av

bostadskostnadstilläggen inom dessa grupper övervägas. Oberoende av vad

nu anförts synes ett skäl för övervägande av en viss nedsättning i den föreslagna

maximipensionen ligga i det förhållandet, att de av kommittén föreslagna

beloppen äro baserade på nu rådande penningvärde och levnadskostnader.

Då det får anses möjligt, att dessa kostnader inom de närmaste åren

komma att minskas, måhända beträffande flertalet däri ingående utgiftsposter,

är det icke uteslutet, att de nu föreslagna beloppen kunna komma

att så småningom överlag visa sig väl höga. Det skulle troligen möta stark

opposition från folkpensionärernas sida, därest dessa belopp vid en framtida

tidpunkt skulle bliva föremål för reducering. Länsstyrelsen vill därför

ifrågasätta, örn icke en sänkning av maximibeloppen även på denna grund

bör göras till föremål för ytterligare prövning. För att säkerställa full täckning

för folkpensionärernas efter nuvarande penningvärde beräknade oundgängliga

levnadskostnader borde under sistnämnda förutsättning, utöver

maximibeloppet, utgå ett i särskild ordning indexreglerat tillägg. Härigenom

skulle beredas möjlighet till en smidigare anpassning av pensionernas storlek

i förhållande till en icke osannolik framtida nedgång i prisnivån för en folkpensionärs

oundgängliga förnödenheter.

Frågan huruvida folkpensionerna böra vara föremål för indexreglering

har berörts jämväl i de yttranden som avgivits av landsorganisationen,

tjänstemännens centralorganisation och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

samt av några kommuner.

Landsorganisationen anför i denna fråga.

Några av kommitténs ledamöter lia ifrågasatt en reglering av pensionerna

i anslutning till eli elter pensionärernas speciella levnadsförhållanden anpassat

index. Örn landsorganisationen trots stora sympatier för tanken på

en garanterad dyrtidskompensation till landets folkpensionärer inte vill ge

sin anslutning till detta förslag, så sker det därför, att en penningvärdeförsämring

i vissa lägen kan vara ett uttryck för en objektiv försämring av

försörjningsläget, t. ex. till följd av handelsavspärrning. Det förefaller inte

rimligt ali generellt .ställa folkpensionärerna i särklass framför exempelvis

lågt avlönade arbetargrupper, barnrika familjer o. s. v. Däremot framstår

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

det som ett önskemål, att statsmakternas prövning av frågan om eventuella

dyrtidstillägg till folkpensionerna i ett givet läge inte fördröjes till följd av

brist på statistiska underlag. Landsorganisationen vill därför framhålla önskvärdheten

av att löpande levnadskostnadsberäkningar komma till stånd speciellt

för pensionärer, en tanke, som för övrigt på sin tid framfördes av de

år 1942 tillsatta levnadskostnadsindexsakkunniga. Dylika beräkningar torde

ha sitt värde även örn pensionsförmånerna inte bli formellt indexreglerade.

Tjänstemännens centralorganisation har ansett vissa skäl tala för att man

redan nu, då de nya pensionsbeloppen fastställas, inför bestämmelser om

rätt till dyrtidstillägg i händelse av levnadskostnadernas stegring samt att

det i varje fall vöre angeläget, att fortlöpande undersökningar av folkpensionärernas

levnadskostnader verkställdes vart tredje eller vart femte år.

Svenska fattigvårds- och barnavardsförbundet instämmer i vad herr Hartmann

m. fl. i särskilt yttrande till kommittébetänkandet anfört med följande

motivering:

Därest penningvärdet skulle komma att i framtiden mera avsevärt försämras,

medför detta att åtskilliga folkpensionärer icke komma att kunna

leva på sina pensioner. Till dess beslut kan fattas om höjning av pensionerna,

måste då supplerande hjälp från samhället i form av fattigvård (socialhjälp)

utgå. Om höjning av pensionerna därefter sker, torde, som erfarenheten

visat, starkt motstånd komma att resas mot en mot höjningen svarande

minskning eller indragning av fattigvården. Härigenom kunde man

emellertid lätt komma att återgå till den otillfredsställande anordningen, att

ett stort antal av folkpensionärema skulle komma att få hjälp jämväl från

fattigvården.

De kommuner som yttrat sig i frågan ha utan närmare motivering yrkat

eller ifrågasatt att pensionsbeloppen indexregleras.

Frågan om dyrortsgraderingen samt bostadstilläggens

storlek och utformning har näst valet mellan de olika alternativen

för ålderspensioneringen och kommunbidragens storlek ägnats störst

uppmärksamhet i remissyttrandena.

Bibehållandet av en egentlig dvrortsgradering har påyrkats av styrelsen

för svenska stadsförbundet. Till stöd härför har styrelsen anfört följande.

Förslaget i denna del grundas på förutsättningen att levnadskostnaderna

för folkpensionärerna icke för närvarande förete några nämnvärda olikheter

inom skilda orter utom beträffande bostad (inkl. bränslekostnader). Även örn

denna förutsättning nu är för handen, torde det icke kunna anses självfallet,

att samma situation blir bestående för framtiden. Det bör ihågkommas,

att denna situation är resultatet av den senaste tidens säregna förhållanden,

då bland annat knapphet på livsmedel och därav betingade regleringsåtgärder

beträffande både fördelningen av och prissättningen på livsmedlen

verkat utjämnande i fråga örn en väsentlig del av levnadskostnaderna.

I samma mån som dessa krisförhållanden försvinna, torde man ha

skäl att räkna med en återgång till mera utpräglade skillnader olika orter

emellan även beträffande andra levnadskostnader än bostadskostnaderna.

Styrelsen har visserligen icke fördenskull något att erinra mot att dyrortsgra
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

75

(leringen utformas med särskilda tillägg och att dessas storlek i nuvarande

läge faktiskt bestämmes enbart av skillnaden i bostadskostnaderna. Men det

kan enligt styrelsens mening icke vara ändamålsenligt att vid utformandet

av reglerna om dessa tillägg avskära möjligheten att utnyttja dem för en

sådan gradering även efter andra levnadskostnader, som framdeles kan visa

sig behövlig. Örn man vill fasthålla vid att folkpensioneringens förmåner

skola såvitt möjligt bereda pensionärerna skälig försörjning, måste man

givetvis vara beredd på att framdeles genomföra jämkningar i en eller annan

form beträffande dessa förmåner vid eventuellt inträdande förändringar i

dyrortshänseende. Kommittén har räknat med sådana förändringar för bostadskostnadernas

vidkommande och fördenskull förutsatt, att särskilda beslut

framdeles kunna behöva fattas örn införande av procentuella dyrtidslillägg

på folkpensionerna. I detta sammanhang har framhållits, att anordningen

med för hela riket lika tilläggspensioner förenade med bostadstillägg

bomme att i hög grad underlätta möjligheten att införa rättvist avvägda dyrtidstillägg.

Men enligt styrelsens mening har man ej mindre anledning att

konstruera reglerna om de dyrortsgraderade tilläggen så, att de underlätta

möjligheten att anpassa dessa förmåner efter ett läge med behov av dyrortsgradering

även i andra hänseenden än beträffande bostadskostnaderna.

Härvid åsyftas givetvis även, att tilläggen böra ha en allmän benämning,

förslagsvis helt enkelt dvrortstillägg. En sådan benämning bör rimligtvis

icke ge anledning till några betänkligheter, även om det faktiska läget i dyrortshänseende

tillsvidare medför, att blott skillnader i bostadskostnaderna

komma att influera på bestämmandet av tilläggens storlek.

Stockholms stads kammarkontor och drätselnämnden i Stockholm, vars

yttrande stadsfullmäktige åberopat, ha ansett att om skäliga anspråk på

social rättvisa skulle tillgodoses, pensionerna med nödvändighet måste dyrortsgraderas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att tiden icke vore inne för

ett slopande av dvrortsgraderingen. Så länge både det statliga och det avtalsreglerade

lönesystemet byggde på dyrortsgradering, syntes anledning saknas

att övergiva graderingen av folkpensionerna, särskilt som folkpensionärema

i regel hade begränsade medel till sitt förfogande till bestridande av levnadskostnaderna.

Därest dyrortsgraderingen, på sätt kommittén föreslagit, begränsades

till bostadstilläggen, bomme folkpensionärerna i de norrländska

länen alt bliva missgynnade. Det förhölle sig nämligen otvivelaktigt så, att

folkpensionärernas omkostnader för nödvändiga konsumtionsnyttigheter

vore högre i dessa län än i södra och mellersta Sverige. Vid ett bifall till

kommitténs förslag i fråga örn dyrortsgraderingen borde därför ett särskilt

pensionstillägg införas för de norrländska länen.

En ledamot av svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet, fattigvårdsdireklören

G. Nyman, har likaledes ansett, att den utjämning av kostnaderna

för det egentliga livsuppehället, som otvivelaktigt ägt rum under senare år,

icke torde vara så stor, att icke en skillnad mellan landsbygd och stad funnes,

sorn måste beaktas. Härpå tydde bland annat fattigvårdsunderstödets

storlek i Stockholm och Göteborg för ifrågavarande ändamål. Ansåge man

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 220.

det önskvärt, att grundpensionen jämte eventuell tilläggspension utginge med

ett för hela landet lika belopp, borde den faktiska skillnaden i levnadskostnaderna

beaktas genom att bostadstillägget för nämnda städers del sattes

något högre än vad i betänkandet föreslagits.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Västmanlands lån förklarat sig instämma

i kommitténs förslag om bostadstillägg efter särskild ortsgruppering samt

därvid anfört.

Mot dem, som peka på, afl det även finnes andra kostnader som variera

kanske rätt så mycket olika orter emellan, måste framhållas, dels att verklig

millimeterrättvisa aldrig står att uppnå, icke minst med hänsyn till de oproportionerligt

höga administrationskostnader, som det härför erforderliga

vägandet och mätandet skulle medföra, dels att skillnaderna i bostadskostnader

äro väsentliga och även förhållandevis lätta att påvisa.

Att de föreslagna bostadstilläggen äro otillräckliga för storstädernas pensionärer

har hävdats även i andra yttranden än de i det föregående anmärkta.

Socialstyrelsen har .sålunda anfört.

Det synes vara ett berättigat krav, att, då en pensionsreform nu genomföres

i syfte att förmånerna skola förslå till en nödtorftig försörjning, man

icke för vissa grupper av pensionärer stannar ett litet stycke under det belopp,

som enligt hittillsvarande erfarenhet är nödvändigt för att tillgodose

en dylik försörjning. Med hänsyn härtill synes det vara erforderligt att taga

större hänsyn till dyrorternas förhållanden än som skett i det föreliggande

förslaget.----Särskilt under nu rådande förhållanden på bostadsmark
naden

torde det vara uppenbart, att det i åtskilliga fall är omöjligt att i den

fria marknaden anskaffa bostad av godtagbar standard för det belopp, som

i förslaget beräknats för detta ändamål. Framför allt gäller detta Stockholm

och andra större städer. En av socialvårdskommitténs ledamöter, fattigvårdsdirektören

Wangson, har i ett särskilt yttrande uppmärksammat detta och

föreslagit en kompletterande lijälpanordning i form av ett kommunalt bostadstillägg.

Detta tillägg skulle icke behöva grunda sig på en individuell behovsprövning

i egentlig mening på samma sätt som nu i vissa fall utgående

kommunala pensionstillskott utan endast anknyta till hyresbeloppets storlek,

och det borde enligt förslagsställarens mening kunna beviljas av pensionsnämnd

till skillnad från de kommunala pensionstillskotten, som utgivas av

fattigvårdsstyrelsen. Socialstyrelsen finner detta förslag beaktansvärt med

hänsyn till de rådande svårigheterna på bostadsmarknaden. Med en sådan

anordning som den här ifrågasatta skulle dessa pensionärer kunna frigöras

från beroendet av fattigvårdsunderstöd. Förslaget synes böra tagas under

omprövning även för andra kommuners vidkommande än Stockholm, i avvaktan

på att bostadspolitiska åtgärder kunna komma att göra en dylik hjälpanordning

överflödig. I vilken mån något statsbidrag här bör ifrågasättas,

såsom förslagsställaren antyder, torde få bero på hur ansvaret för bostadspolitikens

utformning kommer att läggas. Frågan sammanhänger även med

spörsmålet örn kommunbidragens utformning, vartill styrelsen återkommer

i det följande.

Överståthållarämbetet har förklarat, att bostadstilläggen i högsta bostadskostnadsgruppen

icke avvägts med hänsyn till den utomordentligt höga hy
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

77

resnivån i huvudstaden. Det syntes böra övervägas, huruvida icke bostadstilläggen

i de mest markerade dyrorterna borde höjas utöver vad kommittén

föreslagit. Däremot kunde ämbetet icke tillråda, att bidragssystemet komplicerades

genom att pensioneringen utbyggdes med ett särskilt kommunalt

bostadstillägg, som skulle utgå i de fall, då den faktiska hyreskostnaden överstege

det vanliga bostadstillägget. Det förhållandet att en betydande spännvidd

förelåge mellan hyrorna i äldre och nyare hus och att alltså bostadstillägget,

vilket finge anses vara ett uttryck för den genomsnittliga hyresnivån,

icke försloge för bestridandet av hyreskostnaden för lägenheter med

högre hyra än genomsnittligt, vore icke något för orterna i högsta bostadskostnadsgruppen

specifikt. Förslaget örn ett dylikt kommunalt bostadstillägg

borde därför följdriktigt leda till att bostadstillägget i samtliga bostadskostnadsgrupper

bestämdes efter den faktiska hyran. Att på dylikt sätt låta folkpensionen

bestämmas efter de faktiska utgifterna måste leda till en benägenhet

hos pensionärerna att, vare sig nödtvång därtill förelåge eller ej, förbättra

sin bostadsstandard och tedde sig därför ur ekonomisk synpunkt

alltför äventyrligt.

Kommunala myndigheter i Stockholm ha jämväl ansett att kommittén icke

tillräckligt beaktat den höga hyresnivån i huvudstaden. Styrelsen för pensionsnämndernas

i Stockholm upplysnings- och registerbyrå har sålunda uttalat

att den, som något kände huvudstadens hyresförhållanden, allt för väl

visste att det endast i undantagsfall förekomme så låga bostadshyror som

de av kommittén angivna och att, då de förekomme, de hänförde sig till ur

hygienisk synpunkt mindervärdiga och ofta av hälsovårdsmyndigheterna

utdömda bostäder. De föreslagna bostadstilläggen vore alltså för låga för

Stockholms vidkommande och styrelsen instämde i den av herr Wangson

avgivna reservationen till kommittébetänkandet. Fattigvårdsnämnden i Stockholm

har åberopat ett yttrande av tj. f. fattigvårdsdirektören, däri anförts

bland annat följande.

Vid en stickprovsundersökning, som verkställts inom fattigvårdsnämnden,

har det kunnat konstateras, att det föreliggande försörjningsbehovet för en

pensionär med en normal hyra vid en godtagbar bostadsstandard håller sig

omkring 155 kronor i månaden eller 1 860 kronor örn året. Nu berörda belopp

avser den av fattigvårdsnämnden uppskattade medelunderstödsstandarden

för pensionärer. Utöver de bidrag, sorn uträknas med ledning av

denna standard, bruka socialbyråerna ofta lämna kompletterande naturaunderstöd

i form av kläder, .skodon och sängkläder samt potatis och lingon

ävensom tandvård, glasögon och sjukpersedlar. Den angivna standarden kan

alltså knappast anses representativ för annat än det fortlöpande livsuppehället.

Värdet av nu berörda natura understöd torde kunna uppskattas till i

medeltal ‘Ulf) kronor örn året. Det genomsnittligt föreliggande behovet synes

sålunda kunna uppskattas till i runt tal 2 200 kronor. Högsta folkpensionbeloppet

för ensamstående kommer emellertid enligt förslaget endast att

uppgå till 1 600 kronor per år. Vid jämförelser mellan å ena sidan understödsstandarden

här i .staden och å andra sidan del föreslagna pensionsbe
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kany!. Majas proposition nr 220.

loppet bör även uppmärksammas, att å pensionen kommer skatt att debiteras

under det att understöd från kommunen inte beskattas.

Då ett stort antal pensionärer, som också framgått av en på sin tid verkställd

social bostadsutredning, bo i undermåliga bostäder med låga hyreskostnader

eller i pensionärshem och församlingshem, kommer deras medelsbehov

inte att uppgå till det ovan angivna genomsnittliga behovet. Då det

ur hygieniska och sociala synpunkter inte är försvarligt att medverka till

bibehållandet av en låg bostadsstandard för pensionärer och då antalet bostäder

i pensionärshem eller församlingshem är så litet, att det ej påverkar

huvudparten av pensionärernas bostadskostnader, kan hänsyn i detta sammanhang

ej tas till att ifrågavarande pensionärer för närvarande kunna

leva på ett lägre belopp än det ovan angivna.

Det kan sålunda konstateras, att spänningen är allt för stor mellan å ena

sidan fattigvårdens understödsstandard här i staden och å andra sidan de

föreslagna pensionsbeloppen. Därest åtgärder inte vidtas för tillgodoseende

av det sålunda föreliggande ytterligare behovet av ekonomiskt stöd, kommer

huvudparten av folkpensionärerna att alltjämt nödgas vända sig till

fattigvården för erhållande av kompletterande försörjning. Denna komplettering

kan visserligen utgå i form av kommunalt pensionstillskott, men då

de gamlas försörjning bör tillgodoses genom generella bidrag, synes formen

med kompletterande kommunala pensionstillskott med individuell behovsprövning

mindre tilltalande. Jag får därför tillstyrka införandet av de föreslagna

kommunala bostadstilläggen. Därest så sker, men också endast under

denna förutsättning, synes det sedan länge kända kravet på en effektiv folkpensionering

i huvudsak kunna anses tillgodosett i Stockholm.

1 ifrågavarande yttrande har vidare uttalats, att av de omkring 8 000

folkpensionärer i Stockholm, som nu åtnjuta kompletterande fattigvård

eller kommunalt pensionstillskott, flertalet eller omkring 6 000 även efter

förslagets genomförande skulle bli beroende av understöd från fattigvården.

I anslutning härtill har fattigvårdsnämnden för egen del anfört följande.

Det är inte för mycket sagt, att en dylik effekt av en pensionsreform, vars

ledande princip enligt förslaget skulle vara att lämna pensionsförmåner så

beskaffade att hjälp från det allmänna i annan ordning endast skulle vara

behövlig i undantagsfall, med visshet komme att hos huvudstadens gamla

framkalla känslor av besvikelse. Det synes ofrånkomligt, att särskilda anordningar

vidtagas för att jämväl i storstäderna trygga de gamlas rätt till

en effektiv ålderdomsförsörjning i samma former som fastställts för de

gamla i andra delar av landet. Därest en generell förhöjning av pensionsbeloppen

på grund av statsfinansiella skäl skulle vara utesluten, får fattigvårdsnämnden

såsom en lämplig utväg förorda den av herr Wangson reservationsvis

föreslagna anordningen med kommunala bostadstillägg, som beviljas

av pensionsmyndigheten i samband med beviljande av folkpensionen

och utan annan prövning än ett konstaterande att den faktiska hyreskostnaden

— ehuru skälig -— överstiger det riktbelopp, som kan vara fastställt

såsom överkomligt för en pensionär utan andra tillgångar än folkpensionen.

Såsom ett lämpligt sådant riktbelopp vill nämnden för sin del rekommendera

de nuvarande i kungörelsen angående statsbidrag till inrättande av

pensionärshem fastställda maximihyrorna. I motsats till kommittén anser

nämnden, att dessa belopp fortfarande bör bibehållas vid sin nuvarande

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. M<ij:ts proposition nr 220.

79

storlek. Nämnden vill också framhålla, att den i reservationen skisserade

anordningen med kommunala bostadstillägg torde kunna bli av verkligt

värde inte bara i storstäderna, där den synes ofrånkomlig som komplement

till kommittéförslaget, utan också för övriga tätorter och även för den rena

landsbygden i de fall, där den faktiska hyreskostnaden överstiger den för

bostad i pensionärshem där fastställda. Med en sådan utsträckning av den

föreslagna anordningen skulle garanti skapas för att ingen pensionär på

grund av oundvikligt höga hyreskostnader tvingas att söka understöd genom

andra samhälleliga hjälporgan.

Drätselnämnden i Stockholm och sedermera stadsfullmäktige därstädes

ha, såsom tidigare anförts, i stället uttalat sig för en dyrortsgradering av

pensionerna för att åstadkomma en reell likhet mellan pensionerna på olika

orter.

Med avseende å förhållandena i Göteborg har länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län anmärkt, att maximiunderstöden från fattigvården i Göteborg

betydligt överstege den av kommittén föreslagna maximipensionen i

bostadskostnadsgrupp IV, dit Göteborg torde komma att hänföras. I anslutning

härtill har länsstyrelsen anfört, att kommunernas fördelning å bostadskostnadsgrupper

borde verkställas med beaktande av de särskilda förhållanden

som förelåge i de största städerna och deras närmaste omgivningar.

Svenska fattigvårds- och barnavdrdsförbundet har mera allmänt uttalat,

att förslaget ej kunde beräknas bliva fullt effektivt i de största städerna.

I detta sammanhang må vidare erinras, att länsstyrelsen i Värmlands

län, på sätt framgår av länsstyrelsens i det föregående återgivna uttalanden,

ansett en sänkning av själva pensionen motiverad, medan däremot bostadstilläggen

borde höjas. Länsstyrelsen i Västerbottens län har i nu förevarande

hänseende uttalat, att bostadstilläggen borde ha bättre anpassats efter vars

och ens bostadsförhållanden och att vid bostadstilläggets bestämmande hänsyn

borde tagas till de faktiska bostadskostnaderna. Enahanda ståndpunkt

omfattas av Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

I åtskilliga yttranden hävdas emellertid, att spännvidden mellan de totala

pensionsförmånerna å olika orter gjorts för stor.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har sålunda ansett spännvidden mellan

bostadskostnadsgrupperna böra göras mindre än vad socialvårdskommittén

föreslagit. Det vore uppenbarligen icke lämpligt, att dyrortskompensationen

vore 100-procentig, enär därigenom pensionärerna animerades att flytta

till de dyrare orterna och där öka trängseln på bostadsmarknaden. Obestridligt

vöre, att den nuvarande dyrortsgraderingen av folkpensionerna verkat

i denna riktning. Dessutom uppkomme alltid ojämnheter i gränserna mellan

de olika områdena, vilka ojämnheter verkade mera irriterande, ju större

skillnaden vore i utgående pensionsbelopp å ömse sidor örn gränsen. Även

länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att bostadstilläggen icke borde

göras så stora, att de bidroge till en icke önskvärd inflyttning av folkpen
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

sionärer från landsbygden till städerna. Länsstyrelsen i Blekinge län anser,

att förslaget till dvrortsgraderingsfrågans lösning genom införande av generella

bostadstillägg kunde tillstyrkas endast under förutsättning att spännvidden

mellan bostadskostnadsgrupperna minskades i enlighet med vad

sorn härutinnan reservationsvis inom kommittén föreslagits. Riksförbundet

landsbygdens folk bär ansett sig med stöd av vissa siffror, hämtade från

socialvårdskommitténs bostadsutredning, hava funnit att bostadstilläggen

för de högre bostadskostnadsgrupperna blivit uppenbart för högt beräknade

i förhållande till den lägsta. Sålunda borde bostadstillägget för makar nedsättas

med åtminstone 235 kronor för högsta ortsgruppen eller till 5(55

kronor i stället för enligt förslaget 800 kronor. För ensamstående pensionärer

borde spännvidden minskas på motsvarande sätt.

Vidare ha en del kommuner, huvudsakligen landskommuner, ansett skillnaden

mellan de totala pensionsförmånerna i de dyrare bostadsorterna och

å landsbygden vara väl stor. En kommun (Bro och Låssa, Uppsala län)

framhåller, att bostäderna å billigaste ort i många fall äro av sådan beskaffenhet

att de icke borde tillåtas som bostäder »ens åt pensionärer». En

annan kommun (Brastad, Göteborgs och Bohus län) anser att de föreslagna

bostadstilläggen motsvara de kostnader, som pensionärerna faktiskt ha för

sina bostäder, men framhåller att denna skillnad till väsentlig del motsvarades

av bostädernas större bekvämligheter och högre standard å dyrorterna.

Ett par landskommuner anse, att bostadstillägg överhuvud ej böra utgå,

under det några anse, att, om bostadstillägg skola utgå, kommunerna

helt eller till större del än som föreslagits av socialvårdskommittén böra

betala kostnaden för tillägget. Några kommuner anse, att bostadstillägg böra

utgå även i lägsta bostadskostnadsgruppen eller att bostadstillägg böra utgå

efter ren behovsprövning eller enligt grunder som av kommunen själv beslutas.

Å andra sidan anse en del städer, men även några landskommuner,

att bostadstilläggen äro för låga. I vissa yttranden (Nässjö, Karlskrona och

Jukkasjärvi) förordas sålunda, att kommunala bostadstillägg införas i huvudsaklig

överensstämmelse med den av herr Wangson avgivna reservationen

till kommittébetänkandet.

Beträffande dyrortsgraderingsfrågan har slutligen länsstyrelsen i Malmöhus

län anfört följande.

Genom att utöka ålderspensionerna med särskilda bostadsbidrag kommer

en viss dyrortsgruppering att kvarstå. Dyrortsgrupperingens nackdelar följa

även med kommitténs förslag. Enär det ytterst beror på vad vederbörande

får ut av sina pengar, kan en verklig rättvisa icke åstadkommas genom

dessa bostadsbidrag. Härför torde erfordras en bostadspolitik, som för hela

landet skapar en något så när jämförlig bostadsstandard. I och med en

dylik utjämning borde örn icke ett borttagande så åtminstone en minskning

av antalet bostadskostnadsgrupper kunna åstadkommas.

Socialstyrelsen har likaledes funnit uppmärksamhet böra ägnas folkpensionärernas

bostadsfråga och har härom anfört följande.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 220.

81

En i egentlig mening effektiv folkpensionering förutsätter, att lämpliga

bostäder ävensom behövlig sjukvård m. m. stå pensionärerna till buds, så

att de icke endast få en pekuniär förmån utan också få möjlighet att erhålla

reell valuta för pengarna. Socialstyrelsen finner det särskilt angeläget, att

bostads- och vårdmöjligheter för folkpensionärer och invalider avsevärt utökas.

Sålunda böra icke blott pensionärshem och ålderdomshem av modern

typ tillskapas utan även vårdmöjligheter för kroniskt kroppssjuka samt

nerv- och sinnessjuka i erforderlig utsträckning anordnas genom särskilda

vårdhem. Styrelsen anser vidare, att behov föreligger av pensionatsliknande

vårdhem av en typ, som ligger mellan pensionärshemmens och ålderdomshemmens

typer. Lämpligt är att hela denna fråga snarast utredes.

Socialvårdskommitténs majoritet har föreslagit, att landets indelning

i bostadskostnadsgrupper skulle ske vart tionde år, medan minoriteten

ansett indelningen böra ske för fem år i sänder. I ett stort antal

yttranden har denna minoritetens ståndpunkt förordats. Socialstyrelsen har

sålunda förklarat att behov förelåge av med icke alltför långa mellanrum

återkommande periodiska modifikationer av ortsgrupperingen. En tioårsperiod

kunde komma att bli alltför lång i vissa fall, såsom där förhållandena

på en ort ändrats genom en snabb industrialisering. Det syntes vara

lämpligast, att ifrågavarande ortsgruppering reviderades i samband med

den dyrortsgruppering som framdeles, liksom hittills, torde komma att med

omkring fem års mellanrum verkställas till ledning för lönernas fastställande

(lönegrupperingen). Det statistiska material, som erhölles vid denna

gruppering, innehölle alla erforderliga uppgifter i fråga örn bostads- och

bränslepriser för pensionsgrupperingen. Styrelsen har i detta sammanhang

anmärkt, att vid en omprövning av förutsättningarna för sistnämnda gruppering

det kunde visa sig erforderligt att jämväl revidera bostadstilläggens

belopp.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs

och Norrbottens län lia likaledes anslutit sig till den vid kommittébetänkandet

fogade reservationen i detta avseende. Länsstyrelsen i Hallands

län har särskilt understrukit, att den fortgående förbättringen av bostadsbeståndet

på landsbygden i förening med en redan påvisbar utjämning av

de tidigare starkt varierande byggnadskostnaderna inom olika delar av landet

vore ett tillräckligt skäl för en omvärdering av bostadskostnaderna redan

efter en så kort tidrymd som fem år. Liknande synpunkter ha anförts av

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Även flera kommuner lia, liksom

landskommunernas förbund, ansett, att indelningen i bostadskostnadsgrupper

borde ske vart femte år i stället för vart tionde år.

I så gott som alla de inkomna yttrandena har berörts frågan i vad mån

folkpensionens .storlek skall vara beroende av inkomstprövni n g.

Härvid har till diskussion upptagits de tre olika alternativ för ålderspensionens

beräkning som framlagts av socialvårdskommiltén.

mimny till riksdagens protokoll 1046. 1 saini. Nr 220. f>

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

För alternativ I ha allenast uttalat sig två landskommuner samt tre av

pensionsstyrelsens ortsombud. Frågeställningen bär sålunda i allmänhet varit

huruvida alternativ II eller alternativ III bör äga företräde. I flera yttranden,

däri alternativ lil förordats, har angivits att, därest av statsfinansiella

skäl detta alternativ ej kunde komma ifråga, alternativ II i stället borde

komma till utförande. Ä andra sidan ha i vissa yttranden, i vilka alternativ II

förordats, uttalats att alternativ III ur principiell synpunkt vore att föredraga

men att alternativ II likväl förordades av ekonomiska skäl. Ibland har

angivits att, därest det läte sig göra att uppnå den kostnadsram som alternativ

III förutsatte, man hellre borde begagna kostnadsskillnaden mellan alternativen

till att förbättra förmånerna för dem, som saknade egna inkomster.

Pensionsstyrelsen har angående valet mellan alternativen II och III anfört

följande.

I anslutning till kommitténs framställning vill styrelsen framhålla, att enligt

styrelsens mening övervägande skäl tala för icke inkomstprövade allmänna

ålderspensioner av i huvudsak den storlek och enligt de principer i

övrigt som innefattas i alternativ III. Härvid har styrelsen särskilt haft för

ögonen, att en dylik folkpension skulle utgöra en effektiv grund, på vilken

medborgarnas ålderdomsförsörjning skulle kunna byggas upp, med möjligheter

till påbyggnad av vederbörande själv eller arbetsgivare m. fl. utan

pensionens reducering. En privat pensionering av anställda i större omfattning

torde förutsätta en betydande fondbildning. Det torde ligga i sakens

natur, att fondbildningen skulle kunna väsentligt inskränkas, om i ålderspensionen

alltid inginge så stort belopp som enligt alternativ III. Det är av

vikt att pensionen kommer medborgarna till handa så fort som möjligt sedan

pensionen sökts. Såvitt angår ålderspension skulle möjligheterna härför bäst

tillgodoses vid genomförande av alternativ III. Genom detta alternativ skulle

därjämte vinnas en betydande förenkling i administrationen och en väsentlig

lättnad för stora delar av befolkningen i uppgiftsskyldigheten vid sökande

av ålderspension. Då styrelsen sålunda tillstyrker införandet av allmänna

ålderspensioner på sätt föreslagits i alternativ lil, sker detta under den förutsättningen,

att de därmed förenade kostnaderna befinnas överkomliga. Vidare

är det enligt styrelsens mening nödvändigt, att ett beslut på denna linje

föregås av en noggrann undersökning i vad mån ingripanden på andra samhälleliga

områden böra komma till stånd för att åstadkomma en samordning

i ekonomiskt avseende med utgångspunkt från de nya folkpensionsförmånerna.

Särskilt angeläget är enligt styrelsens mening att allmän och enskild

pensionering av anställda på ett tillfredsställande sätt samordnas med den

allmänna ålderspensionen.

Av de pensionsnämnder, som yttrat sig, ha 2 förordat alternativ I, 31 alternativ

II och 71 alternativ III, medan 9 nämnder icke tagit ställning till frågan.

Socialstyrelsen, som förordat alternativ III, anför till stöd härför bland

annat.

Uppenbarligen är det mycket betydelsefullt, att inkomstprövningen vid

alternativ III helt och hållet skulle bortfalla för den lägsta bostadskostnadsgruppen,

som i stort sett komme att omfatta den rena landsbygden. De

gamlas möjligheter att skaffa sig inkomster bli där ofta relativt goda; å andra

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 220.

83

sidan försvåras där också en inkomstprövning för vederbörande pensionsnämnder.

En med inkomstprövning förenad folkpensionering kan sålunda,

i den mån den icke leder till att de pensionsberättigade försumma att utnyttja

möjligheterna att få extra inkomster, i stället fresta dem till att undandölja

sådana extra inkomster. Det är en stor vinst, att dylika olägenheter

enligt alternativ III skulle undgås för en så avsevärd del av befolkningen,

som det här är fråga om. Pensionsstyrelsens erfarenhet — vilken i väsentlig

mån torde lia utnyttjats i betänkandet — torde bära vittnesbörd örn betydelsen

av en sådan omständighet. Det är vidare beaktansvärt, att huvudparten

av folkpensionen enligt ifrågavarande alternativ III skulle utgå utan inkomstprövning

även i de övriga kostnadsgrupperna, eftersom bostadstilläggen i

alla grupperna bomme att utgöra den mindre delen av pensionen. I de andra

och tredje kostnadsgrupperna bleve bostadstilläggen i själva verket av så

relativt liten betydelse, att, som det anmärkes i betänkandet, det kan antagas,

att en del personer här bomme att åtnöja sig med den allmänna ålderspensionen,

som icke behövde inkomstprövas, och avstå från att söka bostadstilläggen

för att sålunda undgå den med dessa förknippade inkomstprövningen.

Den på många håll förefintliga starka obenägenheten att underkasta

sig en inkomstprövnings oundvikligen mer eller mindre inkvisitoriska

förfarande torde till fullo motivera ett sådant antagande. Inkomstprövningen

skulle på så sätt få en ytterligare begränsad omfattning i enlighet

med detta alternativ. I betänkandet beräknas, efter vad det synes på goda

grunder, att i det hela endast omkring en tredjedel av åldringarnas pensioner

här skulle bli beroende av inkomstprövning. Sannolikt skulle därför

också folkpensionen, om nämnda alternativ genomfördes, i avsevärt ökad

mån komma att utbyggas genom arbetsinkomster eller inkomster från besparingar

eller särskilda pensionsanordningar, eftersom sådana inkomster i

så avsevärt mycket mindre omfattning än vid det andra alternativet skulle

behöva bli föremål för redovisning och föranleda minskning av pensionsbeloppen.

----Jämte de statsfinansiella synpunkterna böra emellertid

de nationalekonomiska tagas i betraktande. En folkpensionering, som är så

utformad, att den i särskild grad befrämjar sparsamhet och arbetsvilja hos

pensionärerna, tillför samhället betydande värden. Vikten av att de gamlas

arbetsförmåga utnyttjas till sitt fulla värde torde knappast kunna överdrivas.

Man står bär i verkligheten inför ett praktiskt problem av en betydande

räckvidd. En efter hand förstärkt representation av de högre åldrarna inom

vår befolkning kommer att göra det alltmera nödvändigt, att äldre personer

med någon arbetsförmåga uppmuntras att söka använda denna i förvärvsarbete,

låt vara av mindre krävande slag. Enligt vissa beräkningar kommer

antalet svenskar, som fyllt 65 år, att växa från omkring 610 000 personer

år 1940 till omkring 820 000 personer år 1960, under det att antalet personer

i åldrarna 20—65 år blir ungefär oförändrat. Inför en sådan utveckling blir

del uppenbart, att de högre åldrarnas insats får en stegrad betydelse. Det

härmed berörda spörsmålet bär redan uppmärksammats i den offentliga

diskussionen i samband med de partiellt arbetsföras problem, som för närvarande

är under särskild utredning. Det blir ur dessa synpunkter desto mera

angeläget, att folkpensioneringen lägges så, att den i möjligaste nian stimulerar

de gamla att utnyttja sin arbetsförmåga. Det kan slutligen också ifrågasättas,

örn icke det samlade ekonomiska värdet av åldringarnas utnyttjade

arbetskraft skulle uppgå till ett belopp, sorn avsevärt överstege den beräknade

kostnadsskillnaden mellan alternativ II och alternativ lil.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Liknande tankegångar återkomma i åtskilliga yttranden. Alternativ lil förordas

sålunda på dessa och andra skäl av medicinalstyrelsen, riksförsäkring

sanstalten, försäkring sinspektionen, statskontoret (reservation av generaldirektören

till förmån för alternativ II), statens pensionsanstalt och riksr

åke nskap sverket. Av de i för säkring sr ådets beslut deltagande ledamöterna

lia 5 förordat alternativ II och 5 alternativ III.

Överståthållarämbetet förordar alternativ II samt motiverar härvid sin

ståndpunkt sålunda.

Då merutgifterna för alternativ III i jämförelse nied alternativ II äro av

den storleksordning, att de kunna förutsättas i en eller annan form ha återverkningar

i skattehänseende, synes det lämpligare, att möjligheterna att

undvika dylika återverkningar utnyttjas i stället för att folkpensionsbelopp

utdelas till personer, som från folkpensionslagens synpunkt icke äro i behov

av desamma och vilkas ekonomiska status i många tall knappast påverkas

av att de erhålla pensionsbeloppen.

Av länsstyrelserna lia 18 (Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län) förordat alternativ III, 4

(Stockholms, Blekinge, Hallands och Norrbottens län) alternativ II under

det att 2 (Uppsala och Västernorrlands län) icke tagit ståndpunkt till vilket

av de båda alternativen som vore att föredraga. Vissa länsstyrelser ha angivit,

att ståndpunktstagandet skett med tvekan.

Av de hörda kommunerna (267 stycken) ha ungefär 70 procent förordat

alternativ III och 25 procent alternativ II, under det att återstående 5 procent

antingen förordat alternativ I (endast 2 kommuner) eller underlåtit att

taga ställning till frågan. Proportionerna äro så gott som exakt desamma för

städer och landsbygd. De största städerna (Stockholm, Göteborg, Malmö.

Norrköping, Hälsingborg och Örebro) ha alla uttalat sig för alternativ III.

De kommuner, som förordat alternativ II, ha i allmänhet, i de fall skäl

för ståndpunkten anförts, antingen åberopat kostnadsskillnaden eller ansett

att merkostnaden kunde begagnas till höjning av maximipensionema. De

till förmån för alternativ III lämnade argumenten anknyta i allmänhet till

vad i kommittébetänkandet anförts men i vissa yttranden utvecklas olika

synpunkter närmare. Exempelvis har beträffande behovsprövningen en

landsbygdskommun (Säby, Jönköpings län) anfört följande.

Erfarenheten har givit vid handen att behovsprövningen, särskilt då det gällt

ålderdomspensioneringen, varit mycket svår att komma tillrätta med. Detta

gäller i särskilt hög grad landsbygdsförhållanden. Ofta är det t. ex. så att

ett par makar i pensionsåldern överlåtit sitt lantbruk på en son. Så länge

krafter finnas hjälpa de gamla till i såväl jordbruk som hushåll. Hur skall

detta arbete värdesättas och vad vet man om hälsotillståndets utveckling

under närmaste framtid? Det kan icke undvikas att behovsprövningen beträffande

åldringarna tillämpas något olikartat i skilda pensionsdistrikt.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 220.

85

Under första tiden efter folkpensioneringens ikraftträdande var behovsprövningen

betydligt benhårdare än nu. Då praxis sålunda utvecklat sig i mindre

sträng riktning, är steget till behovsprövningens slopande i ett stort antal

fall icke långt. Givetvis tillkommer härigenom ett flertal pensionsberättigade,

men det blir i allt fall större likhet inför lagen. Frestelsen att avhända sig

eller på annat sätt undanhålla kapital bortfaller, varjämte sparsamhet uppmuntras

i stället för att såsom nu verka nedsättande på pensionsbeloppen.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat, att föreningen i huvudsak

anslöte sig till de uttalanden, som inom kommittén gjorts till förmån för

alternativ III. Föreningen har vidare anfört följande.

Föreningen vill särskilt understryka betydelsen av att de personer i högre

ålder, som hava förmåga och vilja att ställa sin arbetskraft till folkhushållets

förfogande, icke av denna anledning skola lida avsevärd inskränkning

i sin folkpension. Befolkningsutvecklingen gör det nödvändigt, att så stor

del av de äldre årsklasserna som möjligt insättas i produktivt arbete. Det är

ju ytterst den ökade produktiva insatsen av samhällets medborgare, som utgör

förutsättningen för den standardförbättring, som ökade pensioner innebär.

Föreningen vill även understryka de i betänkandet framförda synpunkterna

rörande önskvärdheten av att personer, som samlat ett visst sparkapital,

icke därigenom skola få sina folkpensioner minskade. Det synes

föreningen vara ett enkelt utslag av rättvisa, att de personer med högre inkomster,

som med sina skatter väsentligen komma att få finansiera folkpensioneringen,

också få åtnjuta dess fördelar.

Särskilt måste i detta sammanhang framhållas, vilken utomordentlig betydelse

frågan örn behovsprövningens bibehållande eller slopande har för

frågan örn det rationella ordnandet av pensioneringen av tjänstemän i privat

tjänst (den s. k. tjänstepensionsförsäkringen). Utgår man ifrån, såsom nu i

varierande utsträckning föreslås i de olika alternativen, att inkomst utöver

vissa angivna gränser skall sänka den behovsprövade delen av folkpensionen

med 50 procent, minskas därigenom automatiskt det reella värdet av

den särskilda inkomsten med samma belopp. Personer, som förvärva ålderspensionering

enligt försäkringstekniska grunder, måste därför vid övervägande

av örn pensionsförsäkring skall tecknas eller ej, utgå ifrån att pensionsbelopp,

liggande över privilegierade belopp, förvärvas till en kostnad,

som är dubbelt så hög som den enligt försäkringstekniska grunder uträknade.

Denna synpunkt är av särskild betydelse vid bedömandet av frågor örn

tjänstepensionsförsäkring. Sådan försäkring tecknas som bekant av företagarna

inom det privata näringslivet i stor utsträckning i svenska personalpensionskassan

(SPP), därvid arbetsgivare och tjänstemän erlägga i princip

hälften var av premierna, dock med viss begränsning för tjänstemännens

del. Vid tjänstepensionsavtal brukar man räkna med alt egenpensionen skall

utgöra 60 % av den pensionsförsäkrade årslönen. Enligt exempelvis alternativ

II komma för äkta makar tilläggspensionen och bostadstillägget tillsammans

att i bostadsgrupp V uppgå till maximalt 1 200 kronor per år, vilket

belopp sålunda skall utgå först efter behovsprövning såsom tillägg till en

grundpension å 1 200 kronor. Vid de föreslagna avdragsreglerna kommer

i detta fall i realiteten avdrag alt ske med 50 % å pensionsinkomsterna från

tjänstepensionsförsäkringen till den del de ligga mellan 1 200 och 3 600 kronor.

Nämnda belopp motsvara en pensionsförsäkrad inkomst på mellan 2 000

och 6 000 kronor per år. Det är självklart, att reduceringsregler av här an
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

given art förr eller senare komma att medföra, att frågan om privat pensionering

av löntagare med lägre och medelstora inkomster upptages till

förnyat övervägande. Den blir för båda parterna alldeles för dyr i förhållande

till de förmåner, som erbjudas den försäkrade. Tidigare har beträffande

tjänstepensionsförsäkringen dylika överväganden trätt i bakgrunden

på grund av att folkpensionerna varit otillräckliga för försörjningen, men

tydligt är, att de skulle komma att framträda med stor styrka, örn pensionsbeloppen

definitivt höjas, såsom här föreslås, och behovsprövningen samtidigt

skulle till väsentlig del bibehållas. Det skulle enligt föreningens mening

vara synnerligen olyckligt, om folkpensioneringslagen skulle utformas

så, att tjänstepensionsförsäkringar för löntagare i de lönelägen, som här

avses, skulle komma att försvinna eller ändras till sitt syfte, så att den blott

skulle komma att täcka de avdragsfria beloppen. Detta skulle innebära en

standardsänkning av icke önskvärd art.

Enligt föreningens uppfattning borde man därför i folkpensioneringslagstiftningen

principiellt söka helt slopa behovsprövningen i fråga örn ålderspensioneringen.

Det alternativ, som närmast motsvarar detta önskemål, är

alternativ III, vilket föreningen sålunda föredrager. Även enligt detta alternativ

skall en viss behovsprövning dock förekomma, nämligen beträffande bostadstillägget.

Denna begränsade behovsprövning torde av finansiella skäl

för överskådlig framtid bliva ofrånkomlig. Man kan emellertid ifrågasätta,

örn icke åt pensionsinkomster borde i detta avseende beredas en mera gynnad

ställning. Föreningen anser sig för sin del icke kunna närmare ingå på

denna fråga, som är av försäkringsteknisk natur.

Landsorganisationen i Sverige förordar ävenledes alternativ III och anför

i frågan följande:

Landsorganisationen finner för sin del de skäl som förebragts för det

tredje alternativet, sålunda för en allmän ålderspension utan inkomstprövning,

mycket vägande. Det är visserligen otvivelaktigt riktigt, att härigenom

även ett antal personer skulle komma i åtnjutande av pensionsförmånerna

utan att vara i behov härav. Mot denna omständighet bör vägas det förhållandet

att inkomstprövning skulle beröva folkpensionen dess karaktär av

medborgerlig rättighet och i stor utsträckning, liksom hittills, nödvändiggöra

kompletterande hjälpåtgärder i form av understöd. Inte nog med att det

andra alternativet sålunda skulle innebära att steget från understöd till pensionsrätt

inte tas fullt ut skulle det även medföra vissa mindre önskvärda

konsekvenser ur samhällsekonomisk synpunkt. Under de kommande årtiondena

har man att räkna med en kraftig förskjutning i befolkningens åldersstruktur,

vars mest framträdande drag kommer att bli ökningen av de

äldre åldersklasserna. Enligt i socialvårdskommitténs betänkande återgivna

beräkningar kommer antalet folkpensionärer i landet under tiden 1950—

1970 att öka med inte mindre än 30 %, samtidigt som den arbetsföra befolkningen

kan väntas stagnera. Allting tyder på att vi gå emot en tid präglad

av permanent knapphet på arbetskraft. Det förefaller därför riktigast att

välja en pensionsform, som inte utgör ett hinder för ett tillvaratagande av

de gamlas arbetskraft, vars betydelse undan för undan kommer att bli större

för samhället som helhet. Även med hänsyn till sin effekt på det enskilda

försäkringssparande! och arbetsgivarnas villighet att medverka till sina anställdas

och arbetares pensionering synes alternativ III vara att föredraga.

Avgörande för en avvägning mellan de bägge pensionsalternativen måste gi
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

87

vetvis bli till vilket pris man vinner de här angivna fördelarna. Enligt kommitténs

kalkyler uppgår skillnaden mellan statens kostnader för det tredje

och det andra alternativet till 52,8 milj. kr. Beloppet är avsevärt, i synnerhet

i ett läge där ett flertal angelägna socialpolitiska kostnadsposter måste inpassas

i budgetramen, som i sista hand begränsas av den samhälleliga produktionsförmågan.

Det bör dock kraftigt understrykas, att beloppet inte anger

den faktiska merkostnaden. Enbart i direkta skatter kommer 20 å 25 %

av skillnaden mellan alternativen II och III att återgå till stat och kommuner.

Ett flertal andra omständigheter, vilkas storlek dock inte har angivits

och vilka delvis undandraga sig varje exakt beräkning, kunna väntas

få samma effekt. En successiv anpassning av de enskildas ekonomiska dispositioner

till pensionernas utformning, ändringar i gällande statliga och

kommunala pensionsförhållanden, återgång av indirekt skatt till staten,

ökade skatteintäkter till följd av ökat förvärvsarbete och lägre administrationskostnader

äro de viktigaste av de faktorer, som torde göra den angivna

kostnadsskillnaden mellan de bägge alternativen tämligen fiktiv. Landsorganisationen

finner för eget vidkommande till fullo klarlagt, att merkostnaderna

enligt alternativet III inte ens i ogynnsammaste fall kunna vara av

den storleksordningen att de motväga alternativets förtjänster i sakligt och

psykologiskt hänseende men vill uttala, att avvägningen mellan de båda alternativen

skulle väsentligen underlättas, ifall speciella utredningar kunde

leda till en konkretare uppfattning av de anförda faktorernas verkningar.

Tjänstemännens centralorganisation har funnit alternativ III böra genomföras

samt framhållit bland annat betydelsen av folkpensioneringens utformning

för den privata tjänstemannapensionsverksamhetens utveckling. Organisationen

anför härom:

Det bör här framhållas, att denna tjänstepensionering redan nu är av en

ganska stor omfattning. Den löntagargrupp det här är fråga örn utgöres i

första hand av i privat och kommunal tjänst anställda. Enligt 1940 års folkräkning

kan denna grupp ungefärligen uppskattas till 400 000. För närvarande

torde inom detta område pensionsfrågan ha reglerats för mellan

150 000—200 000, i vilka siffror emellertid även ingå vissa grupper av kroppsarbetare.

Enbart inom SPP äro över 70 000 tjänstemän försäkrade. Frågan

gäller emellertid icke enbart de grupper, för vilka en tjänstepensionering införts,

utan den har även den största aktualitet för de anställda, för vilka

pensionsfrågan ännu icke — av en eller annan orsak — kunnat lösas. I

många fall väntar man här på ett klarläggande av folkpensioneringens framtida

utveckling. Ett genomförande av alternativ II skulle betyda att den nuvarande

tjänstepensioneringen finge radikalt omändras för de grupper, där

den redan är genomförd. Tjänstepensioneringens fortsatta utveckling skulle

vidare i stor utsträckning omöjliggöras eller i varje fall försvåras för vissa

inkomstkategorier.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårds}örhundet förordar alternativ

III (en ledamot av styrelsen har dock uttalat sig för alternativ II). Även

styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet

förorda alternativ III.

Riksförbundet landsbygdens folk, som likaledes förordat alternativ III,

anför i frågan bland annat följande:

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Ur speciell jordbrukarsynpunkt ter sig alternativ lil lyckligast, emedan

inom jordbruket särskilda svårigheter äro förenade med inkomst- och förmögenhetsprövningen.

De förmögenhetsprövningar, som hittills skett har

medfört stor irritation och ofta lett till uppenbara orättvisor mot jordbruksbefolkningen.

På grund av jordbruksnäringens natur måste nämligen alltid

inom jordbruket finnas ett visst i egendomarna insatt grundkapital. Detta

förhållande medför ofta att jordbrukarna bli utestängda från pensionsförmånerna.

Överlämna de gårdarna med grundkapitalet till sina barn, anses

detta brottsligt och de utestängas även då från pension.

Malmöhus läns småbrukar förbund har hemställt, att alternativ lil komme

till genomförande, även örn andra mindre behövliga och mindre behjärtansvärda

reformer till följd därav måste ställas på framtiden.

Svenska sjukkasseförbundet anser en ålderspensionering utan inkomstprövning

vara att föredraga och hänvisar till vad i betänkandet anförts till

förmån för alternativ III samt fortsätter:

Örn förbundet ändock icke vill framföra ett bestämt yrkande på att ålderspensioneringen

löses enligt ifrågavarande alternativa förslag, beror detta på,

att förbundet icke anser sig kunna avvisa såsom oberättigad en anmärkning,

gående ut på, att de merkostnader, som en lösning enligt förslaget i fråga

skulle draga i jämförelse med en lösning, som innebär bibehållande av inkomstprövning

jämväl för åldringarna, borde — åtminstone så länge folkpensionerna

äro så begränsade som även enligt kommitténs förslag blir fallet

— begagnas för att förbättra pensionerna för dem, som bäst behöva dem.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det uppenbart, att det skulle

vara önskvärt, om den allmänna folkpensioneringen ordnades efter sådana

principer att den statliga pensionen kunde utgöra en grund för utbyggnad

tjänstepensioneringsvägen eller genom privat pensionsförsäkring. Av de av

socialvårdskommittén utarbetade alternativa förslagen vore givetvis det med

alternativ III betecknade det ur nu berörda synpunkt lämpligaste. Även

svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa

och konsumentkooperationens pensionskassa ha med liknande motivering

förordat alternativ III. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening

anser alternativ III medföra den största förbättringen i det avseendet,

att ålderspensionen icke torde i större omfattning komma att medföra menlig

inverkan å olycksfallsskadads intresse att skaffa sig arbetsinkomst.

Styrelsen för Sveriges folkpensionärers riksorganisation har förklarat sig i

stort sett kunna ge sin anslutning till de synpunkter som framkommit vid

utformningen av alternativ III. De lokala pensionärsföreningar, som vore

anslutna till förbundet, hade till 90 procent uttalat sig för detta alternativ

såsom det mest tilltalande, enär pensionärerna härigenom besparades en

många gånger tidsödande och administrativt kostbar behovsprövning.

Folkpensionärernas förening i Norrköping och svenska vanföre anstalt ernås

centralkommitté ha ävenledes förordat alternativ III.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

89

I några av yttrandena har berörts möjligheten av att helt slopa inkomstprövningen

beträffande ålderspensioneringen, och att sålunda låta även bostadstilläggen

utgå utan inkomstprövning. En dylik lösning har särskilt förordats

av Stockholms stad, svenska stadsförbundet och en skiljaktig ledamot

av försäkringsinspektionen, byråchefen Prawitz.

Stockholms stads drätselnämnd, vars yttrande i huvudsak blivit av stadsfullmäktige

åberopat, har sålunda anfört, att först genom en dylik åtgärd

uppnåddes syftet att för alla medborgare lämna en ålderspension utan understödskaraktär.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har förordat alternativ

III under åberopande av önskvärdheten att frigöra ålderspensionerna från

den med behovsprövning alltid följande karaktären av understöd och att

såvitt möjligt icke genom pensionsförmånerna motverka ett utnyttjande av

åldringarnas kvarstående arbetskraft, i anslutning vartill styrelsen anfört:

Ur nu angivna synpunkter vill styrelsen t. o. m. gå längre än alternativ III

innebär och uttala sig för ett slopande av behovsprövningen även för bostadstilläggen

till ålderspensionerna. Kommittén synes icke ha angivit något bärande

skäl för en särställning för dessa tillägg härutinnan, och i de orter,

där sådana tillägg skola utgå, måste bibehållandet av behovsprövning för

deras vidkommande i mycket hög grad reducera fördelarna av att denna

prövning slopas för förmånerna i övrigt.

Även i andra yttranden än de nu nämnda har diskuterats möjligheten att

slopa inkomstprövningen beträffande bostadstilläggen. Sålunda har tjänstemännens

centralorganisation uttalat, att organisationen med största tillfredsställelse

skulle se att inkomstprövningen avskaffades i större utsträckning än

som föreslagits i alternativ III. Ett borttagande av inkomstprövningen beträffande

bostadstilläggen bomme emellertid att medföra en ökning av statsutgifterna

med cirka 35 miljoner kronor. Vidare kunde det förhållandet, att

dessa tillägg i ganska stor utsträckning beräknades bliva bekostade av kommunerna

kanske tala mot ett slopande av inkomstprövningen. Organisationen

ville för närvarande icke hemställa om någon ändring i detta avseende

men ansåge frågan örn slopandet av inkomstprövningen för bostadstillägg böra

övervägas så snart de ekonomiska förhållandena medgåve detta. Konsumentkooperationens

pensionskassa har anfört att det ur den enskilda tjänstepensioneringens

synpunkt vore angeläget att inkomstprövningen finge så litet

utrymme som möjligt.

I samband med diskussionen av frågan vilket alternativ för ålderspensioneringens

utformning som bör komma till genomförande ha, såsom framgår av

vad redan anförts, i utlåtandena gjorts vissa principuttalanden angående a vdragsreglerna

vid inkomstprövningen av pensionsförmånerna. I denna

fråga ha därutöver gjorts en del ytterligare uttalanden. Socialstyrelsen har

sålunda förklarat, att styrelsen övervägt ett förslag örn vissa ändringar av

avdragsreglerna, i första hand innebärande en väsentlig sänkning av av
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dragsfaktorn. De nuvarande bestämmelserna örn avdragsfri och privilegierad

inkomst skulle då i stället kunna bli obehövliga. Härmed skulle den gynnsamma

effekt med avseende å enskilda anordningar, som avses med alternativ

III, förstärkas. Styrelsen har emellertid endast velat omnämna detta förslag

och ansett sig icke kunna avgiva något förord för detsamma, då en ingående

sakkunnig prövning skulle krävas för att bedöma de ifrågasatta ändringarnas

konsekvenser i olika hänseenden. En ledamot av socialstyrelsen,

t. f. byråchefen Alexanderson, har emellertid i ett utförligt yttrande hemställt,

att avdragsfaktom i fråga om ålderspensionerna sänktes till en fjärdedel,

samtidigt som till uppvägande av de härav föranledda kostnaderna reglerna

om såväl den avdragsfria som den privilegierade inkomsten helt avskaffades

eller åtminstone reducerades till en obetydlighet.

En sänkning av avdragsfaktom till en fjärdedel förordas jämväl av

svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa.

Den sålunda ifrågasatta ändringen skulle enligt svenska personal-pensionskassan

för år 1948 leda till en kostnadsökning beträffande ålderspensioner,

änkepensioner och hustrutillägg av närmare 10 miljoner kronor vid

alternativ III och 25 å 30 miljoner kronor vid alternativ II. För invalidpensioneringen

kunde kostnadsökningen uppskattas till 25 å 30 miljoner kronor.

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa har i fråga om avdragsfaktorn

ytterligare anfört, att en enhetlig sådan faktor borde väljas. Att, såsom

socialvårdskommittén föreslagit, välja en särregel för invalidpensioneringen,

då inkomsten överstege den dubbla avdragsfria inkomsten innebure ett avsteg

från den önskvärda enkelheten i folkpensioneringens uppbyggnad. Den

för detta fall föreslagna avdragsfaktom 8/io vore därjämte så hög, att den

skulle komma att utöva ett ogynnsamt inflytande på de arbetsoförmögnas

vilja att på nytt inträda i förvärvsarbetet. Även tjänstemännens centralorganisation

har ansett, att avdragsfaktom borde genomgående utgöra 5/io.

Samma åsikt har uttalats av de blindas förening och de lungsjukas riksförbund.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har i denna del anfört,

att även om ett hänsynstagande till inkomstmöjligheterna måste anses

berättigat vid bestämmande av invalidpensionen, en uppmjukning av avdragsreglerna

borde ske, då det gällde inkomst av eget arbete.

A andra sidan har länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört, att åtminstone

i länets landsbygdskommuner de föreslagna pensionsförmånerna kunde

komma att jämte egna inkomster uppgå till så högt belopp, att motsvarande

inkomst för de arbetsföra åldrarna genomsnittligt måste förslå att försörja

en familj örn man, hustm och flera barn. För den arbetsföra delen av befolkningen

kunde det då te sig stötande, att en del åldringar av skattemedel

erhölle så stora förmåner att de bereddes väsentligt högre levnadskostnader

än befolkningen i övrigt. Länsstyrelsen ville understryka, att de av kommittén

föreslagna inkomstgränserna för de inkomstprövade pensionsförmånerna

vore i högsta laget.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

91

Rörande den avdragsfria inkomstens belopp har länsstyrelsen i Kronobergs

län uttalat att den föreslagna höjningen vöre ägnad att i ej ringa grad

minska olägenheterna med inkomstprövning. En ytterligare höjning av den

avdragsfria inkomstens belopp förordas av vissa av pensionsstyrelsen hörda

pensionsombud och pensionsnämnder samt av några kommuner.

I fråga om reglerna angående s. k. privilegierad inkomst har

landsorganisationen i Sverige anfört följande.

I kommittébetänkaudet diskuteras frågan, huruvida de nuvarande reglerna

för s. k. privilegierad inkomst skola bibehållas eller ej. Kommittén har stannat

för det förra alternativet med motivering, att en dylik bestämmelse skulle

stimulera arbetsgivare att genom pensionering sörja för sina anställda. Bortsett

ifrån att privilegieringsbeloppen — 400 kronor för ogift och 600 kronor

för makar — inte äro tillräckligt stora för att få någon nämnvärd effekt

förefalla skälen för att ge inkomster från pension, gåva eller testamente en

särställning framför arbetsinkomster inte övertygande. Landsorganisationen

anser att pensionärernas arbetsinkomster i detta hänseende böra jämställas

med före pensionsåldern verkställt sparande och föreslår att privilegieringsbestämmelserna

slopas. I stället bör den avdragsfria inkomsten höjas till den

gräns där merkostnaderna härför balansera den genom privilegieringsbestämmelsernas

slopande uppkomna vinsten för statsverket.

Svenska arbetsgivareföreningen har för sin del i frågan rörande arbetarpensionerna

anfört följande.

Pensioneringen av arbetare genom frivilliga åtgärder av arbetsgivarna har

i viss omfattning genomförts och det har ifrågasatts, att pensionering av

arbetare från företagens sida skulle genom åtgärder av arbetsmarknadsparterna

göras mera allmän än den för närvarande är. Från fackföreningsrörelsens

ledning har emellertid i detta sammanhang med styrka gjorts gällande,

att det icke vöre rationellt att ordna ålderdomsförsäkringen för arbetarna

på detta sätt. Det har framhållits, att en sådan pensionering icke skulle tillfredsställa

skäliga krav på likformighet olika arbetargrupper emellan. En

orättvisa skulle nämligen uppstå därigenom att arbetare, som vore anställda

hos företag med god ekonomi, kunde få relativt höga pensioner, medan

andra arbetare, exempelvis lantarbetare och arbetare anställda hos småföretag,

icke skulle få några pensioner alls. Arbetarnas pensionsfråga borde

därför lösas icke genom pensionering från företagens sida utan genom en

sådan höjning av folkpensionerna, att dessa räckte till full försörjning. Genom

den nu ifrågavarande reformen skulle detta program komma att genomföras.

Enligt föreningens mening kommer efter en sådan reform anledning

att saknas att, såsom för närvarande sker, bygga på arbetarnas folkpensioner

genom pensioner från företagens sida. Genom att avstå härifrån undandrager

sig näringslivet icke kostnaderna för sina arbetares pensionering.

Företagen få ju tvärtom genom skatterna till betydande del bekosta folkpensioneringen.

Rörande privilegieringsbestämmelserna har vidare länsstyrelsen i Kopparbergs

län anfört, att därest alternativ III genomfördes, dessa bestämmelser

icke finge någon betydelse för ålderspensionerna, vid vilket förhållande de

syntes kunna avskaffas även beträffande invalid- och änkepensionerna.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att den art av inkomst, som i

första hand borde privilegieras, vore arbetsinkomst. Då detta skulle medföra

betydande svårigheter i tillämpningen, ansåge sig länsstyrelsen dock

icke kunna påyrka ändring i förslaget härvidlag. Yrkande att livränta enligt

olycksfallsförsäkringslagen i vissa fall borde privilegieras har framställts av

riksförsäkringsanstalten.

Överståthållarämbetet har ansett anledning saknas att slopa den nuvarande

dyrortsgraderingen beträffande privilegierad inkomst, då detta medförde,

att en person som vore bosatt å ort med billigare levnadskostnader

finge, utan att det inverkade på pensionen, tillgodonjuta större reell inkomst

av privilegierad natur än en å dyrort bosatt folkpensionär. Enahanda åsikt

har — jämväl med avseende å den avdragsfria inkomsten — uttalats av

fattigvårdsdirektören G. Nyman i ett vid svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets

utlåtande fogat särskilt yttrande.

I de yttranden, som avgivits av svenska personal-pensionskassan och Sveriges

kommunalanställdas pensionskassa har vidare till utförlig behandling

upptagits privilegieringsbestämmelsernas verkningar med avseende å förhållandet

mellan inkomst av pension och inkomst av kapital samt på grund

därav förordats antingen en betydande höjning av privilegieringsbeloppen

eller privilegieringens ersättande med särskilda regler örn kapitalisering av

pensioner och livräntor och beräkning av avkastningen å sålunda kapitaliserat

belopp.

Kommitténs förslag, att de nuvarande blindhetsersättningarna skola ersättas

av blindtillägg till folkpensionerna har i princip icke mött

någon erinran i yttrandena.

Kommitténs förslag om hustrutillägg och änkepensioner har

uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs samt

Göteborgs och Bohus län. I andra yttranden föreslås vissa modifikationer i

de föreslagna bestämmelserna. Beträffande åldersgränsen för änkepensionen

har sålunda socialstyrelsen yttrat att gränsdragningen vid 55 år i vissa

fall kunde vara för sträng. Statens pensionsanstalt samt länsstyrelserna i

Malmöhus, Älvsborgs och Värmlands lån ävensom Stockholms stadsfullmäktige

och flera andra kommuner samt några pensionsnåmnder ha i detta hänseende

förordat den särskilda mening, som inom kommittén omfattats av

ledamöterna Hartmann, Höjer och Wallén. Länsstyrelsen i Södermanlands

län har däremot ansett åldersgränsen böra höjas till 60 år med hänsyn till

rådande brist på kvinnlig arbetskraft, särskilt i hemmen. Samma uppfattning

har uttalats av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som

vidare anfört, att de flesta änkor besutte en erfarenhet och kunnighet i husligt

arbete, som samhället, sådana förhållandena nu vore, syntes ha anledning

tillvarataga. Skulle änkor under 60 år anses böra beredas samhällets

hjälp borde detta ske i form av ett lämpligt engångsbelopp vid makens frånfälle,

då den största ekonomiska påfrestningen förelåge. Några av pensions
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

93

styrelsens ortsombud ha likaledes förordat en högre åldersgräns för rätten

till änkepension, medan andra förordat en lägre åldersgräns. Länsstyrelsen

i Västerbottens län har föreslagit att även änka, som vid mannens frånfälle

ej fyllt 55 år, skall efter fyllda 55 år kunna tillerkännas änkepension.

Under åberopande av bland annat den rådande bristen på kvinnlig arbetskraft

har Sveriges kommunalanställdas pensionskassa helt avstyrkt förslaget

om såväl änkepensioner som hustrutillägg och ansett frågan härom böra

anstå. Även svenska personal-pensionskassan har funnit förslaget i denna del

böra bliva föremål för en grundlig översyn. Länsstyrelsen i Värmlands län

har yttrat, att så goda garantier som möjligt borde skapas för änkans återförande

till det produktiva förvärvsarbetet, varför största möjliga varsamhet

borde iakttagas vid inkomstprövningen. I detta sammanhang har länsstyrelsen

ifrågasatt, om ej den inkomstprövande myndigheten lämpligen

borde från fall till fall söka samverkan med vederbörande arbetsförmedling.

Samma synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Landsorganisationen i Sverige har däremot ansett änkepensionerna böra

utgå utan inkomstprövning, då samhället därigenom med obetydliga merkostnader

skulle kunna tillförsäkra dessa kvinnor, som i det övervägande

antalet fall hade svårt att inordna sig i förvärvslivet, en skälig försörjning

under övergångstiden mellan änkeblivandet och pensionsålderns uppnående.

Även tjänstemännens centralorganisation har föreslagit slopande av inkomstprövningen

beträffande änkepensionerna, då härför kunde åberopas samma

skäl som för slopandet av inkomstprövning i fråga om ålderspensionerna.

Enahanda yrkanden ha gjorts jämväl av konsumentkooperationens pensionskassa,

som ansett att ett bibehållande av inkomstprövningen komme att

få ett menligt inflytande på enskilda strävanden att säkerställa pensioner

till änkor.

Det av socialvårdskommittén uppställda kravet, att äktenskapet skall ha

varat minst 10 år för att rätten till änkepension eller hustrutillägg skall inträda,

bär ansetts för strängt av pensionsstyrelsen, som förordat en förkortning

av denna tid till 5 år samt därjämte ansett kravet på viss tids äktenskap

böra bortfalla för änka, som gift om sig. Socialstyrelsen har med avseende

å dylika fall funnit modifikationer i den föreslagna regeln böra

kunna medgivas. Även statens pensionsanstalt och länsstyrelsen i Värmlands

län ha ansett uppmjukningar av förslaget i denna del böra övervägas.

Beträffande sjukbidragen lia flertalet remissinstanser, som upptagit

denna fråga till bedömande, tillstyrkt vad kommittén härutinnan föreslagit.

Pensionsstyrelsen har sålunda anfört, att möjligheten att bevilja sjukbidrag

otvivelaktigt komme att underlätta lämnandet av hjälp åt sådana

personer, beträffande vilka det med nu gällande lagstiftning icke vore möjligt

eller i varje fall förenat med stora svårigheter att bevilja pension. Styrelsens

överläkare, docenten Gunnar Kahlmeter, har gjort ett liknande ut
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

talande. Jämväl riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och svenska

sjukkasseförbundet lia tillstyrkt förslaget om införande av sjukbidrag, därvid

medicinalstyrelsen dock påpekat, att i det enskilda fallet betydande svårigheter

kunde föreligga att fastställa den tid, nedsättningen i arbetsförmåga

kunde komma att bestå eller att avgöra graden av sådan nedsättning. Styrelsen

har med anledning härav, i likhet med pensionsstyrelsen, understrukit

nödvändigheten av att pensionsstyrelsen erhölle erforderlig personalförstärkning

för invaliditetsprövningen.

Förslaget om införande av sjukbidrag har däremot avstyrkts av statskontoret,

som i denna del yttrat, att det av såväl principiella som praktiska

skäl vore nödvändigt att hålla en klar skiljelinje mellan livsvariga pensioner

och tidsbegränsade sjukersättningar. Statskontoret har vidare anfört följande.

Såvitt statskontoret kan finna, vore det föga tillfredsställande, därest det

skulle bliva beroende på i viss mån slumpartat verkande faktorer örn en

långvarigt sjuk skulle komma i åtnjutande av sjukpenning från sjukkassan

under två år eller redan efter ett år skulle få sjukpenningen utbytt mot ett

efter helt andra grunder beräknat sjukbidrag, utbetalat genom pensionsstyrelsens

försorg. Och olöst är frågan, huru förfaras skall med en person,

som efter att lia blivit utförsäkrad från sjukkassan alltjämt är under viss

tid arbetsoförmögen men dock icke uppfyller villkoren för erhållande av

sjukbidrag. Denne skulle — om andra resurser saknades — vara för sitt

uppehälle hänvisad till fattigvården. Statskontoret vill för sin del föreslå,

att luckan mellan sjukförsäkring och invalidpension fylles genom en på

lämpligt sätt utvidgad sjukförsäkring men icke genom en ytterligare administrativ

belastning på folkpensioneringen. För ernående av en skärpt kontroll

över prövningen av arbetsförmågans nedsättning och varaktigheten

därav, bör prövningen av sjukdomsfall, omfattande längre tid än förslagsvis

högst två år, kunna uppdragas åt vederbörande centralsjukkassa, varjämte

sjukpenningen efter samma tid bör generellt nedsättas i nivå med det av

kommittén föreslagna sjukbidraget.

I det föregående har redogörelse lämnats för vissa mera allmänna uttalanden

rörande finansieringen av reformen. Beträffande spörsmålet

huruvida pensionsavgifter alltjämt böra uttagas och frågan

örn pensionsavgifternas storlek ha olika åsikter kommit till uttryck i

yttrandena.

Försäkringsinspektionen samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus och

Värmlands län ävensom några av pensionsstyrelsens ortsombud ha föreslagit

att pensionsavgifterna slopas. Sistnämnda länsstyrelse har till stöd härför

anfört följande.

De psykologiska skäl, vilka anförts som grund för bibehållandet av särskilda

avgifter, anser länsstyrelsen icke tillräckligt bärande. Då grundpensionerna

komma att till samtliga åldringar utgå med samma belopp, vilka

överstiga den försäkringstekniskt beräknade valutan för dessa avgifter, torde

de avgiftspliktiga icke komma att fästa större avseende vid, huruvida de

genom särskilda avgifter i större eller mindre utsträckning bidragit till sin

egen pensionering. Pensionsrätten torde snarare komma att betraktas såsom

en skyldig motprestation från det allmännas sida för det produktiva arbete

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

95

som den pensionsberättigade före uppnådd pensionsålder utfört i samhället.

Pensionsavgifterna komma dessutom såsom hittills att draga en hel del kostnader

i fråga örn debitering, uppbörd och indrivning, icke minst i sistnämnda

avseende, enär de avgiftspliktigas inställning till fördelen av avgifternas

inbetalning i och med det framlagda förslaget sannolikt kommer att

bliva en helt annan än den för närvarande rådande. I de fall där vederbörande

har taxerad inkomst och är påförd beskattningsbart belopp torde

skatterna och därmed även avgifterna komma att i flertalet fall utan svårigheter

inflyta efter den så kallade källbeskattningens genomförande. Vid

motsatt förhållande, särskilt i sådana fall där påföring av minimiavgift sker,

torde såväl restförda som avkortade avgiftsposter, vilka för närvarande äro

många, komma att ytterligare stiga i antal. Arbetet med restindrivningen

kommer med anledning härav troligen att ökas.

Försäkringsinspektionen har uttalat, att utkrävandet av inkomstgraderade

avgifter i socialförsäkringen syntes befogat endast under förutsättning att

förmånerna sattes i relation till de erlagda avgifterna. För skattebetalare

innebure en inkomstgraderad socialförsäkringsavgift utan motsvarande gradering

av förmånerna endast att en del av skatten uttaxerades efter särskild

skala.

Jämväl statskontoret och riksräkenskapsverket ha ansett det mest rationellt

att slopa pensionsavgifterna. Statskontoret har dock på i huvudsak

samma skäl som kommittén icke velat motsätta sig ett bibehållande av avgiftsplikten

men föreslagit, att benämningen »pensionsavgift» ersattes av den

mera adekvata beteckningen »bidrag till folkpensioneringen». Ej heller riksräkenskapsverket

synes vilja motsätta sig att pensionsavgifterna bibehållas.

Därest pensionsavgifterna avskaffades, borde enligt ämbetsverkets mening

det belopp pensionsavgifterna nu inbringade uttagas genom en jämkning

av skalan för inkomst- och förmögenhetsskatten för de lägre inkomsttagarna,

varigenom den psykologiska effekten av en särskild avgiftsbetalning

skulle bibehållas.

De övriga remissinstanser, som yttrat sig i avgiftsfrågan, ha i allmänhet

antingen direkt tillstyrkt, att avgifter skola uttagas, eller utgått från att

detta skulle bli fallet och sålunda inskränkt sig till att behandla frågan om

avgifternas storlek och utformning. Pensionsstyreisen, som uttryckligen tillstyrkt

ett bibehållande av avgifterna, har till stöd därför anfört, att dessa

utgjorde en betydande inkomstkälla för staten samt att en icke ringa del

av influtna avgifter torde härröra från personer, som av orsaker varpå styrelsen

ej närmare kunnat ingå, icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

och från vilka därför bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

icke kunde erhållas genom höjd direkt beskattning. Uttryckliga

instämmanden i kommitténs förslag att bibehålla pensionsavgifterna föreligga

vidare från bland annat länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt

landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.

Det i en reservation till socialvårdskommitténs betänkande väckta förslå
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

get om pensionsavgifternas ersättande av en allmän socialförsäkringsavgift

har i yttrandena berörts endast av socialstyrelsen, som ansett befogat att ett

försök gjordes att realisera denna tanke, samt av Överståthållarämbetet, som

funnit mycket tala för förslaget. Därjämte ha stadsfullmäktige i Västervik,

några av pensionsstyrelsen hörda ortsombud och pensionsnämncler anslutit

sig till nämnda förslag.

Rörande pensionsavgifternas storlek och beräkning har riksräkenskapsverket

ansett, att när avgifterna helt förlorade sin karaktär av pensionsförsäkringsavgifter,

deras storlek borde sättas i relation till skatteförmågan,

varför avgifterna borde bestämmas med ledning av det beskattningsbara beloppets

storlek. Härigenom skulle jämväl uppbördsförfarandet kunna förenklas.

Socialstyrelsen har anfört enahanda synpunkter samt ytterligare

framhållit, att genom en dylik beräkningsmetod en familjeförsörjare kunde

beredas en viss lättnad just under de år då försörjningsbördan vore tyngst.

Den sänkning av de sammanlagda avgiftsbeloppen, som uppkomme genom

den ifrågasatta jämkningen, kunde uppvägas genom en sådan höjning av

debiteringsprocenten, att samma totala avgiftssumma erhölles. Styrelsen har

vidare förklarat, att en fördubbling av de av kommittén föreslagna avgifterna

borde allvarligt övervägas, särskilt om ålderspensioneringen utformades

enligt alternativ III. Statskontoret har likaledes med hänsyn till den betydande

förbättringen av pensionsförmånerna förordat en fördubbling av

de föreslagna avgifterna och länsstyrelsen i Västernorrlands län har yttrat,

att pensionsavgifterna borde höjas till åtminstone två procent av det taxerade

beloppet, varigenom ytterligare framhävdes, att envar inkomsttagare

bidroge till sin egen pensionering.

Beträffande avgifternas maximibelopp har socialstyrelsen förklarat, att

olikheten i avgiftsmaximum för två makar och en ogift vore en ny form av

det missförhållande inom beskattningen, som plägade kallas straffbeskattning

av äktenskapet, varför avgiftsmaximum för ensamstående person

borde höjas till 100 kronor. Enahanda jämkning har ifrågasatts av länsstyrelserna

i Kalmar och Hallands län. Landsorganisationen i Sverige har i

detta hänseende ansett maximigränsen för den inkomst, på vilken pensionsavgift

uttages — enligt kommittéförslaget 5 000 kronor för ogift och

10 000 kronor för makar — böra höjas så långt, att de erlagda avgifterna

för gränsinkomsten försäkringstekniskt motsvarade pensionsförmånerna

enligt alternativ III, vars genomförande förordats av landsorganisationen.

Härigenom skulle vinnas att de större inkomsttagarna, för vilka behovet av

en skälig pension av föreslagen storlek kunde väntas vara långt mindre,

finge själva helt eller till största delen bekosta sin folkpension. Betänkligheterna

mot en till alla utan inkomstprövning utgående grundpension skulle

vid ett dylikt tillvägagångssätt bli mindre. Med den föreslagna ändringen

skulle också skillnaden mellan kostnaderna för alternativen II och III minskas.

Konsumentkooperationens pensionskassa har på liknande skäl föreslå
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 220.

97

git ett avgiftsmaximum å 100 kronor, medan länsstyrelsen i Uppsala län

ävensom riksförsäkringsanstalten i likhet med landsorganisationen ansett

pensionsavgifterna böra bestämmas till belopp som mera motsvarade försäkringsmässiga

grunder. Avgiftsmaximum har av länsstyrelsen i Gävleborgs

län föreslagits till 80 kronor och av länsstyrelsen i Västerbottens län

till Ib kronor. Även några kommuner ha uttalat sig för en höjning av

maximiavgiften. Däremot har länsstyrelsen i Södermanlands län ansett

maximiavgiften för äkta makar tillsammans icke böra sättas högre än till

50 eller högst 70 kronor och svenska försäkringsbolags riksförbund ansett

anledning saknas att överhuvud ändra på de nuvarande bestämmelserna.

Pensionsstyrelsen har funnit anledning saknas att sänka den nuvarande

minimiavgiften å 6 kronor, i enlighet varmed lägsta avgiften för ogift person

borde fastställas till 12 kronor. Den av kommittén för lägre inkomstlägen

godtagna principen att äkta makar tillhopa i princip icke skulle erlägga

högre pensionsavgifter än en ogift person med samma taxerade inkomst

hade kommittén frångått, då det gällde högre inkomstlägen, men skäl

härtill syntes ej föreligga. Statskontoret har ansett någon sänkning av den

nuvarande minimiavgiften å 6 kronor för varje person icke böra ifrågakomma

och Överståthållarämbetet har förklarat, att penningvärdets fall och

den föreslagna höjningen av pensionernas belopp borde leda till att lägsta

pensionsavgiften för såväl makar gemensamt som för ogifta bestämdes till

12 kronor. En kommun (Frösö, Jämtlands län) har ansett, att envar av äkta

makar borde betala avgift i förhållande till sin egen inkomst och därvid

jämställas med ogift avgiftsbetalare.

Frågan örn folkpensioneringsfondens bibehållande har

upptagits till diskussion av riksräkenskapsverket, som ansett de av kommittén

anförda skälen för fondens bibehållande icke kunna tillmätas avgörande

betydelse. Ej heller har riksräkenskapsverket funnit fondens bibehållande

erforderlig av det till stöd därför i tidigare sammanhang åberopade skälet

att en ändrad medelsplacering skulle inskränka möjligheterna att tillgodose

allmännyttiga, pensionsförsäkringens syfte närstående ändamål. Av fondmedlen

vöre nämligen endast en obetydlig andel placerade i sådan ordning.

Ett av de spörsmål, som i remissyttrandena ägnats den största uppmärksamheten,

är frågan om kommunbidragens storlek och utfor nili

ing. Yrkanden ha framkommit såväl om kommunbidragens slopande

som därom att kommunerna själva skulle helt svara för bostadstilläggen.

Även eljest har ifrågasatts en höjning eller sänkning av kommunbidragen.

I en del yttranden har förordats en utjämning av bidragsprocenten mellan

kommunerna i olika bostadskostnadsgrupper.

Uttryckliga tillstyrkanden av den av kommittén förordade lösningen av

frågan örn kommunbidragen föreligga från länsstyrelserna i Östergötlands

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 220. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

och Hallands län, därvid förstnämnda länsstyrelse framhållit den lättnad i

fattigvårdstungan som de föreslagna pensionsförmånerna komme att medföra

och sistnämnda länsstyrelse bedömt kommunbidragens funktion att utgöra

ett korrektiv mot en alltför mild inkomst- och invaliditetsprövning från

pensionsnämndernas sida. Aven styrelsen för svenska landstingsförbundet

har ultalat sin anslutning till kommitténs förslag i denna del.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har med skärpa kritiserat socialvårdskommitténs

betänkande på denna punkt och ansett frågan om kommunbidragens

avvägning kräva ytterligare utredning. I yttrandet har anförts,

att de procentsatser för kommunbidragen till icke ortsgraderade förmåner,

som föreslagits av kommittén, syntes ha bestämts genom någon

slags uppskattning av den belastning på kommunerna — eller rättare på

vissa kommuner — som borde kunna ifrågakomma. — Någon antydan om

de normer man följt vid uppskattningen hade kommittén icke givit. Vad

anginge kommunbidragen till bostadstilläggen hade kommittén utan vidare

konstaterat, att dessa tillägg i större utsträckning än övriga förmåner skulle

anses såsom en kommunal angelägenhet och på grund därav föreslagit större

kommunbidrag till dessa tillägg icke blott absolut utan även relativt. Dyrortsgraderingen

hade visserligen redan enligt nuvarande regler om kommunbidrag

en liknande verkan, men riktigheten härav kunde dragas i tvivelsmål.

Kommitténs förslag beträffande kommunbidragen måste i enlighet

med det anförda betraktas såsom godtyckligt. Det vöre en rimlig begäran

att man sökte ingående klargöra vad kostnadsfördelningen mellan stat och

kommun på detta område hittills inneburit och antingen anpassade kostnadsfördelningen

efter reformen därefter eller ock grundligt påvisade skälen

för föreslagna ändringar och verkningarna därav. Av kommitténs kostnadsberäkningar

kunde man möjligen komma till den slutsatsen, att kommitténs

förslag beträffande kommunbidragen skulle betyda en totalkostnad för

kommunerna över lag som kunde anses befogad. Men samtidigt pekade de

av kommittén redovisade siffrorna på en våldsam förskjutning i fråga om

kostnadsfördelningen mellan kommunerna inbördes.

Stadsfullmäktige i Örebro lia gjort liknande uttalanden.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i fråga om kommunbidragen

anfört följande.

Örn man medger, att folkpensioneringen är att betrakta som en i princip

statlig angelägenhet, kan det icke vara hållbart att låta kommunbidragen till

folkpensioneringen vålla så olika kommunal skattebelastning som hittills

varit förhållandet. Enligt kommunalskatteberedningen motsvarade kommunbidraget

för folkpensioneringen år 1939 i vissa kommuner icke högre utdebitering

än 6 öre per skattekrona, under det att kostnaden i vissa andra

kommuner var icke mindre än 100 gånger så hög. Till följd av att skatteunderlaget

i det övervägande antalet kommuner betydligt höjts under de

senaste åren, torde dessa differenser just nu icke vara fullt så stora. Socialvårdskommitténs

förslag innebära dock en betydande höjning av kommun
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 220.

99

bidragen, och sedan dessa höjningar genomförts kan man vänta sig, att

skattebelastningen blir mycket ojämn. Särskilt höga utdebiteringar för

ändamålet torde bli erforderliga i vissa avindustrialiserade landskommuner,

där ålderssammansättningen är sådan, att antalet folkpensionärer blir högt,

samtidigt som skatteunderlaget är lågt.

Socialvårdskommittén anser, att det icke låter sig göra att genom en gradering

av kommunbidragen efter skatteunderlaget på en omväg reducera

kommunbidragen i vissa orter. Kommunbidragens huvudsakliga uppgift

skulle vara att från pensionsnämndernas sida framtvinga en noggrann prövning

av pensionsansökningarna. Det har i vår kommunalrätt utan vidare

gjorts till ett axiom att en samfällighet icke kan besluta vad en annan samfällighet

skall betala. Även om det kan vara nödvändigt att i allmänhet anlägga

ett sådant betraktelsesätt, när det gäller finansieringen av statsuppgifter,

som utföras av kommunerna med statsbidrag, har socialvårdskommittén

enligt styrelsens mening i detta speciella fall betydligt överdrivit betydelsen

av kommunbidragen. Så långt styrelsen har sig bekant har det i

fråga om pensionsnämndernas handläggning av pensionsärenden icke förekommit

särskild anledning till anmärkning. Om fall av missbruk förekommit,

torde det röra sig om undantagsföreteelser; i den föreliggande utredningen

liksom tidigare rör man sig i detta avseende enbart med allmänna

talesätt.

Att missbruk icke förekommer eller i varje fall äro sällsynta torde bero på

den effektiva kontroll, som utövas över pensionsnämndernas beslutsförfarande,

i första hand av pensionsstyrelsens ombud och i andra hand av pensionsstyrelsen.

Pensionsnämnderna torde i själva verket vara att betrakta

i huvudsak såsom utredande organ. — Den av kommittén mer eller mindre

direkt uttryckta förmodan, att en obehörig övervältring av kostnader kan

äga rum från fattigvården till folkpensioneringen, håller i varje fall icke

streck beträffande de hårt skattetyngda kommunerna, vilka i allmänhet

ha ett lågt skatteunderlag per invånare och därför borde komma i åtnjutande

av lindring i kommunbidraget. Det bör nämligen hållas i åtanke, att

fattigvårdsutgifterna men däremot icke kommunbidragen till folkpensioneringen

räknas till de i fråga örn skatteutjämningsunderstöd prioriterade utgifterna.

För en hårt skattetyngd kommun kan det därför t. o. m. vara

ekonomiskt förmånligare, om hjälpen utgår i form av fattigvård än i form

av folkpension. Konsekvensen av den här utvecklade tankegången skulle

egentligen bli, att kommunbidragen helt kunde slopas. Styrelsen förstår

dock, att ett förslag örn helt slopande av kommunbidragen knappast skulle

tagas på allvar och underlåter därför att framställa det. Men det skulle enligt

styrelsens mening vara beklagligt, örn man nu konstruerade kommunbidragen

på sådant sätt, att den skatteutjänmande effekten utebleve. Skola

kommunerna på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra dem redan ålagda

uppgifter och dessutom åläggas nya, kan icke skatteutjämningsproblemet

undan för undan skjutas åt sidan. I enlighet med kommunalskatteberedningens

förslag måste enligt styrelsens mening de olika specialstatsbidragen

i möjligaste mån graderas med hänsyn tagen till kommunernas ekonomiska

bärkraft; det kommer liven sedan en sådan gradering genomförts över hela

linjen att kvarstå en betydande ojämnhet, som måste utjämnas genom särskilda

skatteutjämningsbidrag.

Av enahanda skäl som de sist återgivna har länsstyrelsen i Västernorrlands

län förklarat, att vid kommunbidragens bestämmande hänsyn borde tagas

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ls proposition nr 220.

till skattetrycket samt att i sådana fall, där befolkningens åldersfördelning

vore särskilt oförmånlig, kommun efter utredning borde kunna erhålla lindring

i bidragsskyldigheten.

Överståthållarämbetet har i förevarande avseende anfört följande.

Åtskilligt talar för att folkpensionärer, som äro bosatta å orter med lägre

levnadsomkostnader, hädanefter få mindre svårigheter att reda sig på sina

pensioner, än de, som bo i dyrorter. Denna senare grupp pensionärer måste

sålunda i större utsträckning än pensionärerna i den förra gruppen beredas

ekonomisk hjälp av kommunala medel. Den lättnad i fattigvårdstungan,

som pensionsreformens genomförande kommer att medföra, kan följaktligen

väntas bliva avgjort mera framträdande i kommuner med lägre levnadskostnader.

Det må vidare påpekas, att den omständigheten, att bostadskostnaderna

äro högre å en viss ort, icke behöver betyda att ortens ekonomiska bärkraft

är så stor, att en högre procentuell kommunandel blir motiverad. Redan

den omständigheten, att bostadstilläggen skola utgå med lägre belopp inom

kommuner med låga levnadskostnader, medför ju, att för sådana kommuner

utgivandet av bidraget till bostadstillägg blir mindre ekonomiskt pressande.

Det förhåller sig ej heller så, att de högre bostadstilläggen i dyrorter

medföra någon sådan förbättring i de där bosatta pensionärernas ställning

i jämförelse med andra pensionärer, som skulle kunna motivera, att dyrortskommunerna

bidroge till kostnaderna efter högre procentsats. Då motivet

för kommunandelen huvudsakligen är att effektivisera den lokala prövningen,

torde icke utan tvingande skäl högre bidrag än som betingas därav

böra uttagas enligt ett system, som i och för sig ej är ägnat att åstadkomma

rättvisa kommunerna emellan. Överståthållarämbetet vill icke göra gällande,

att nu anförda synpunkter äro de enda, som kunna eller böra anläggas på

förevarande fråga. Men ämbetet ifrågasätter, huruvida icke till mera ingående

prövning än som framgår av kommittébetänkandet bör upptagas spörsmålet

örn differentiering av bidragen till bostadstillägg över huvud böra äga rum.

Skulle därvid befinnas möjligt eller lämpligt att helt frångå differentiering,

vilket Överståthållarämbetet för sin del helst skulle se, synes det i varje fall

motiverat att såväl över lag sänka den procentsats, med vilken kommunerna

skola bidraga, som minska spännvidden i den härutinnan av kommittén föreslagna

skalan.

Ett slopande av kommunbidragen har direkt påyrkats av drätselkammaren

i Norrköping, som å stadens vägnar anfört, att folkpensioneringen borde betraktas

som en rent statlig angelägenhet. Argumentet att kommunbidragen

medförde tillbörlig noggrannhet vid prövningen saknade avgörande betydelse,

särskilt örn alternativ III genomfördes, och påståendet att bostadstilläggen

vore att anse såsom en kommunal angelägenhet motsades av kommitténs

egen motivering för tilläggen. Västerås stad har hävdat, att kommunbidrag

till bostadstilläggen icke vore motiverade.

Ändrade grunder för kommunbidragens beräkning har ifrågasatts även av

socialstyrelsen, som ansett, att förslaget komme att medföra en alltför hög

belastning i sådana dyra kommuner, vilkas ekonomiska resurser vore ansträngda.

I ökad grad syntes detta kunna bli fallet, om man införde särskilda

kommunala bostadstillägg på sådana orter, och det syntes böra över
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

101

vägas, om icke skalan för kommunbidragen kunde avvägas på ett med hänsyn

till sådana omständigheter mera tillfredsställande sätt. Ur synpunkten

av rättvisa mellan kommunerna har styrelsen vidare ifrågasatt, om icke kommunbidrag

borde utgå även i lägsta bostadskostnadsgruppen med viss procent

av det belopp, vartill enligt kommittén kostnaderna för bostad och

bränsle i nämnda ortsgrupp kunde skattas, eller 200 kronor för ensamstående

och 250 kronor för äkta makar. För övriga grupper borde bidraget då

utgå efter viss procent av nämnda belopp, ökat med bostadstillägget.

Stockholms stadsfullmäktige ha särskilt understrukit, att den ökning av

kommunbidragen till folkpensioneringen, som kommittén förordat, icke vore

tillräckligt motiverad. Stadens drätselnämnd, till vars uttalanden stadsfullmäktige

i allt väsentligt anslutit sig, har förklarat, att den utvidgade medverkan

från de ekonomiskt bärkraftigare kommunernas sida, som socialvårdskommittén

föreslagit, ingåve starka betänkligheter samt därvid anfört

följande.

För den omfördelning av inkomsterna inom samhället, som det här gäller

att genomföra, är den proportionella kommunalbeskattningen icke en rättvis

beskattningsform. Drätselnämnden får vidare erinra, att ett huvudsakligt skäl

för att göra kommunerna delaktiga i kostnaderna för folkpensioneringen varit

att härigenom garantera återhållsamhet vid beviljandet av pensionsansökningarna.

Örn nu, såsom drätselnämnden föreslår, inkomstprövningen slopas,

bortfaller ett väsentligt motiv för den kommunala bidragsplikten, och

dennas fortsatta berättigande skulle kunna ifrågasättas. Skulle det av statsfinansiella

skäl anses uteslutet att tillmötesgå ett sådant önskemål, torde bidragen

böra utgå med högst 20 procent på bostadstillägget.

Stockholms stads kammarkontor har i fråga örn de ekonomiska verkningarna

för Stockholm förklarat att enligt vilketdera som helst av de i betänkandet

framlagda alternativen skulle stadens kostnader för folkpensioneringen

till år 1950 med frånräknande av såväl besparingar på stadens fattigvårds-

och sjukvårdskostnader som uppkommande inkomstökningar stiga

till minst det dubbla i jämförelse med kostnaderna enligt nu gällande folkpensioneringslag.

Härvid borde bemärkas, att för de verkligt behövande pensionärerna

i Stockholm några förbättrade förmåner i stort sett icke skulle

följa av förslagets realiserande. Mot en så väsentligt ökad kostnadsbörda, som

för de mest behövande icke skulle innebära annat än ett utbytande av en

socialvårdsform mot en annan, syntes staden hava anledning att inlägga en

bestämd protest, överhuvudtaget syntes det föga tilltalande att från den

progressiva statsskatten föra över utgifter, som ankomma på staten att bestrida,

till det kommunala skatteunderlaget, där skatten uttages efter proportionella

grunder, varigenom den mindre inkomsttagaren, relativt sett, finge

bära lika stor andel av kostnaderna som den i inkomsthänseende bättre

lottade.

Enligt kammarkontorets mening borde man ha kunnat förvänta, att socialvårdskommittén

sökt finna någon bärande grundsats, efter vilken kom
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

munbidragen skulle bestämmas, och icke nöjt sig med att föreslå en kostnadsfördelning

efter så pass godtyckliga grunder som skott. I avsaknad av

principiell grund för denna fördelning syntes man hava anledning att från

stadens sida bestämt påyrka, att dess deltagande i kostnaderna begränsas till

högst den av vissa reservanter inom kommittén föreslagna.

Till nämnda reservation har även länsstyrelsen i Gävleborgs lån ävensom

ett stort antal kommuner — däribland Göteborgs stad —- och åtskilliga av

pensionsstyrelsen hörda pensionsnämnder anslutit sig. En sänkning av kommunbidragen

förordas jämväl av en del andra kommuner och pensionsnämnder.

Statskontoret anser däremot en höjning av kommunernas andel i bostadstilläggen

med i genomsnitt 10 procent böra övervägas. Samtidigt borde prövningen

och fastställande av bostadstillägget helt överlåtas på pensionsnämndema

i syfte att förenkla och förbilliga den centrala administrationen. Ett

likartat förslag har framlagts av Sollentuna kommun, som framfört tanken

att den egentliga ålderspensionen — till belopp reducerat med vad som motsvarade

bostadskostnaderna i bostadskostnadsgrupp I — skulle utgå av statsmedel,

medan kommunerna skulle ha att utbetala bostadstilläggen, för vilka

kommunerna sedan skulle äga uppbära statsbidrag i viss ordning. En fördel

av detta system skulle vara att likformighet i hela pensionssystemet uppnåddes.

De kommunala organ, som handhade bostadstilläggen skulle därjämte

på ett helt annat sätt kunna taga del i den sociala bostadspolitiken.

En höjning av kommunernas bidrag till tilläggs- och änkepensionerna till

25 procent föreslås av pensionsstyrelsen, för den händelse alternativ III skulle

komma till genomförande. Kommunernas kostnader bleve därigenom i stort

sett icke högre än enligt alternativ II. Styrelsen har vidare framfört vissa synpunkter

angående detaljutformningen av bestämmelserna örn kommunbidragen.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat, att bostadstilläggen borde

helt bekostas av vederbörande kommuner, eftersom de skillnader som funnes

beträffande bostadskostnaderna i huvudsak berodde på att tätorterna genom

större inkomster och tillgångar kunnat bereda sina invånare bättre standard

och större förmåner än den fattigare landsbygden kunnat bereda sina

invånare. Skulle bostadstilläggen helt eller delvis bestridas med statsskattemedel,

finge den i bostadshänseende sämre ställda och fattigare landsbygden

bidraga till att betala icke blott det i det egentliga pensionsbeloppet ingående,

för alla lika allmänna bostadstillägget, varom intet vore att säga, utan även

de i bostadshänseende bättre ställda och rikare tätorternas högre bostadskostnader.

Flera pensionsnämnder, vilka hörts av pensionsstyrelsen, ha uttalat

samma åsikt.

Socialvårdskommitténs i samband med bostadsfrågan gjorda uttalanden

rörande de förhöjda folkpensionernas inverkan på tjänstepensioner

m. m. ha berörts i åtskilliga yttranden. Pensionsstyrelsen har an
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 220.

103

sett det nödvändigt att, om alternativ lil skulle genomföras, ett beslut härom

borde föregås av en noggrann undersökning i vad mån ingripanden på andra

samhälleliga områden borde komma till stånd för att åstadkomma en samordning

i ekonomiskt avseende med de nya folkpensionsförmånerna. Särskilt

angeläget vore att allmän och enskild pensionering av anställda på ett tillfredsställande

sätt samordnades med den allmänna ålderspensionen. Styrelsen

för svenska stadsförbundet har framhållit, att örn en ytterligare utredning

rörande möjligheterna att göra besparingar å tjänstepensioner för statsoch

kommunalanställda icke kunde slutföras innan beslut fattades örn folkpensionsreformen,

denna fråga dock måste beaktas vid beslutets fattande.

Därest nuvarande kommunalanställda, som tillförsäkrats tjänstepension, förbehållslöst

tillerkändes de förmåner som den föreslagna lagstiftningen skulle

innebära, torde kommunerna bliva urståndsätta att beträffande deras tjänstepensioner

göra sådana besparingar som åsyftats. Utredningen härom borde

därför verkställas åtminstone i sådan ordning att erforderliga förbehåll i berörda

hänseende kunde göras i samband med beslut om folkpensionsförmånerna.

Även socialstyrelsen har funnit den av kommittén ifrågasatta utredningen

böra sättas i gång utan dröjsmål, varjämte styrelsen anfört följande.

Att indraga eller nedsätta tidigare medgivna pensionsförmåner är över

huvud taget en åtgärd, som naturligt nog icke gärna vidtages, oavsett i vilken

mån en dylik åtgärd skulle medgivas av vederbörande författningar. En sådan

åtgärd skulle kunna te sig rimlig endast om den komme till stånd i ett

direkt samband med en folkpensioneringsreform, ty det skulle då bli tydligt,

att den förmån, som här folie bort, uppvägdes av en förmån, som tillkomme

genom reformen. Emellertid må det å andra sidan anmärkas, att socialvårdskommittén

har fäst en viss vikt vid att de föreslagna grundpensionerna (enligt

alternativ II) försäkringstekniskt ungefärligen svara mot de föreslagna

maximiavgifterna, erlagda under hela den avgiftspliktiga åldern. Då härtill

kommer, att de ifrågavarande pensionsberättigade tjänstemännen i stor utsträckning

torde komma att erlägga maximiavgift åtminstone under en lång

följd av år, är det uppenbart, att en minskning av pensionsförmånerna i vart

fall kominer alt bli tämligen svår att genomföra.

Statskontoret har i nu ifrågavarande avseende anfört följande.

Givetvis måste icke inkomstprövade folkpensioner av denna storleksordning

öva inflytande vid det framtida bestämmandet av ålderspensioner på

grund av arbete eller tjänst. Kommittén bar även framhållit angelägenheten

av att en särskild utredning verkställes rörande folkpensioneringens inverkan

på ålderspensionerna till de befattningshavare, för vilka pensionskostnaderna

helt eller till väsentlig del bestridas av allmänna medel. Härvidlag är särskilt

att beakta, hurusom ordinarie statstjänsteman icke är skyldig underkasta sig

ändring av tjänstepensionsunderlag. Principen örn pensionens s. k. oantastbarhet

lägger också hinder i vägen för att utan vidare företaga reduktioner

av redan beviljade tjänstepensioner. Olika utvägar måste fördenskull i samband

med den förordade utredningen prövas i syfte att undvika clt opåkallad

gynnande av vissa löne- och pensionstagarkategoricr. Eventuellt lår därvid

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

såsom villkor för åtnjutande av folkpension enligt föreslagna grunder böra

uppställas skyldighet att underkasta sig viss närmare angiven reduktion av

tillförsäkrad eller redan beviljad tjänstepension, eller ock torde folkpensionen

kunna för här avsedda pensionstagare övergångsvis nedsättas på sådant

sätt, att de sammanlagda pensionsförmånerna bringas i överensstämmelse

med vad som kommer att utgå enligt reviderade och efter de nya folkpensionerna

anpassade pensionsbestämmelser.

Statens pensionsanstalt har förklarat, att vid ett hänsynstagande till folkpensioneringen

ej oväsentliga besparingar inom det statliga pensionsväsendet

kunde komma att uppstå. Enbart statens pensionsanstalt hade för närvarande

drygt 8 000 pensionstagare som uppnått 67 års ålder. Anstalten funne i

likhet med socialvårdskommittén skäl föreligga att, örn alternativ II eller alternativ

III antoges, överväga ett dylikt hänsynstagande i samband med förestående

revision av den genom statens försorg anordnade pensioneringen av

anställda. Med hänsyn till den allmänna bidragsplikten till folkpensioneringen

borde de statliga löntagarpensionerna dock ej minskas med hela beloppet

av folkpensionen.

Ur sistnämnda synpunkt har länsstyrelsen i Uppsala lån anfört, att om

tjänstepensionerna skulle minskas med belopp motsvarande folkpensionernas

grundbelopp de tjänstepensionsberättigade finge bidraga till folkpensioneringen

utan att själva bliva delaktiga därav. Att minska tjänstepensionen

med en del av grundpensionen eller allmänna ålderspensionen vore ur rättvisesynpunkt

icke stort bättre. Ville man så ordna tjänstemännens pensionsförhållanden,

att de skulle erhålla folkpension och en med hänsyn därtill avkortad

tjänstepension och familjepension, syntes detta icke böra ske utan att

lön, tjänstepension och familjepension samt avdrag för tjänstepension och

familjepension reglerades i enlighet härmed i samband med befattningshavares

tillträde av med pensionsrätt förenad tjänst. Därest viss del av tjänstepension,

som börjat utgå före 67 års ålder, skulle, sedan pensionären fyllt

67 år, kallas folkpension och utbetalas i annan ordning än tjänstepensionen

syntes detta också leda till onödiga administrationskostnader. Likartade synpunkter

ha anförts av länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län har förklarat, att örn avsikten vore att i anledning av folkpensionsreformen

beskära den pension, som i allmän tjänst anställda på grund av

inbetalda avgifter vore berättigade utbekomma och vilken pension utgjorde

av dem intjänt lön, länsstyrelsen måste inlägga en bestämd gensaga mot en

åtgärd i dylik riktning. Även styrelsen för svenska landstingsförbundet har

ställt sig tveksam till tanken att minska pensionerna till de i allmän tjänst

anställda och deras familjemedlemmar samt ansett att detta kunde ske endast

i samband med en lönereglering, där befattningshavarna hade att välja mellan

den gamla och den nya löne- och pensionsstaten.

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, som tillstyrkt en utredning i

enlighet med kommitténs uttalanden, har ansett denna utredning böra vidgas

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 220.

105

till att omfatta jämväl folkpensionernas inverkan på tjänstepensioner till

efterlevande make ävensom inverkan av övriga socialförmåner (ersättningar

på grund av den allmänna sjukförsäkringen, allmänna barnbidrag m. m.).

Härvid borde beaktas förhållandena för såväl kommande anställda som nuvarande

anställda och pensionstagare. Kassan har vidare ansett önskvärt,

att möjlighet öppnades för utgivande av folkpension i form av ålderspension

vid tidigare ålder än 67 år i sådana fall då tjänstepension utgår, varigenom

tjänstepensioneringens anpassning till folkpensioneringen skulle förenklas

och folkpensioneringens organ befrias från invaliditetsprövning av en

stor del av dem som tjänstepensioneras vid lägre ålder.

I fråga om folkpensioneringens förhållande till stats- och kommunalanställdas

pensioner må vidare omnämnas, att Stockholms stads kammarkontor yttrat,

att därest alternativ III genomfördes, en modifikation därav kunde ifrågakomma

på sådant sätt, att från rätt till folkpension uteslötes i statlig eller

kommunal tjänst anställda, som vöre tillförsäkrade en tjänstepension av den

storlek, att den motsvarade ett skäligt livsuppehälle, förslagsvis motsvarande

högsta folkpensionens dubbla belopp. Det syntes knappast sannolikt, att en

bestämmelse med detta innehåll skulle nämnvärt påverka individens sparsamhetsvilja

eller eljest medföra menliga följder.

Med hänsyn till pensioneringen av i enskild tjänst anställda har svenska

försäkringsbolags riksförbund tillstyrkt alternativ III såsom bäst ägnat att

utgöra en grund för utbyggnad tjänstepensionsvägen eller genom privat pensionsförsäkring,

men funnit, att icke heller detta alternativ tillräckligt beaktat

önskvärdheten av att folkpensioneringen uppbyggdes på sådant sätt, att

en effektiv samordning med andra pensioneringsformer bleve möjlig. Det

hade funnits större möjligheter att nå ett tillfredsställande resultat i detta

hänseende, om man inriktat sig på att samtidigt träffa de lämpligaste anordningarna

såväl beträffande folkpensionen som med avseende å statlig och

privat tjänstepensionering än örn man, på sätt socialvårdskommittén tänkt

sig, först fastslår reglerna för folkpensionen och sedan söker anpassa de olika

tjänstepensionsordningarna efter dessa regler. Svenska personal-pensionskassan

har för sin del ansett, att den ändring av nuvarande tjänstepensionsplaner

beträffande löntagare i enskild tjänst, som aktualiserades av folkpensionernas

höjande, lämpligen borde bliva föremål för förhandlingar mellan

arbetsgivarnas och de anställdas organisationer.

Frågan i vilken utsträckning de förhöjda pensionsförmånerna komma att

återbära s till det allmänna i form av skatter har i allmänhet

icke berörts i yttrandena. Länsstgrelsen i Västerbottens län har dock i samband

med sitt förordande av alternativ lil påpekat, att en välsituerad pensionstagare

finge återbära en avsevärd del av folkpensionen i form av skatt,

varför hans nettoinkomst av pensionen betydligt reducerades. I andra yttranden

ha yrkanden framkommit örn frihet från skatt för folkpensionärer

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

utan egna inkomster. Socialstyrelsen har i detta hänseende framhållit, att de

föreslagna pensionsbeloppen i åtskilliga fall bleve otillräckliga för att bevara

den levnadsstandard, en pensionstagare för närvarande med stöd av bidrag

från fattigvården uppnått och att i andra fall förmånerna endast komme att

motsvara eller obetydligt överstiga existensminimum. Med hänsyn härtill

borde det tagas under allvarligt övervägande örn icke beskattningsreglerna

borde så ändras, att pensionsförmånerna för sådana pensionstagare, som ej

uppbure andra inkomster, bleve skattefria. Utvägen att höja skatteavdragen

till sådan storlek, att pensionsförmånerna ej komme att beskattas syntes vara

värd att undersökas, åtminstone vad de statliga skatterna beträffade. Likartade

uttalanden ha gjorts av flera kommuner ävensom Borås folkpensionärsförening,

varemot länsstyrelsen i Norrbottens län uttalat sig för en effektivare

taxering av pensionerna än för närvarande.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

Den allmänna pensionsförsäkring, som 1913 genomfördes i vårt land och

som syftade till att bereda medborgarna trygghet mot nöd på ålderns

dagar eller vid dessförinnan inträdande oförmåga till arbete, var icke så

uppbyggd att detta mål nåddes. Pensionsbeloppen ökades i början av 1920- talet men knappast mer än penningvärdet fallit. De blevo därför alltjämt

icke tillräckliga ens för en nödtorftig försörjning annat än i undantagsfall,

och ett stort antal av dem, som uppburo folkpension, voro nödsakade att

även anlita fattigvården.

En ändring till det bättre i detta hänseende avsåg nian att åstadkomma

genom de folkpensionsreformer, som genomfördes i mitten av 1930-talet.

Genom höjning av pensionsbeloppen år 1935 och genom införandet år 1937

av dyrortsgradering sökte man vinna att folkpensionärerna skulle kunna i

huvudsak försörja sig utan bistånd från annat håll. Det stod emellertid redan

från början klart, att detta syfte icke fullt ut förverkligades genom reformerna.

Det åter fallande penningvärdet hotade att ytterligare försämra

värdet av pensionsförmånerna. Genom särskilda åtgärder under krigsåren

ha därför provisoriska anordningar måst vidtagas för en förbättring av

folkpensionärernas försörjningsläge. Sedan 1941 ha sålunda dyrtidstillägg

utgått till folkpensionärerna. Medvetandet om att pensionsförmånerna även

trots dyrtidstilläggen voro otillräckliga har föranlett införandet av särskilda

provisoriska förstärkningar av pensionsbeloppen. För nästkommande

budgetår har jag funnit det påkallat att föreslå ytterligare dylika förstärkningar.

Trots dessa bemödanden från statsmakternas sida att förbättra folkpensionärernas

levnadsbetingelser förhåller det sig alltjämt så, att den som

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

107

icke har annat än sin folkpension att försörja sig på ofta icke kan utan

ytterligare tillskott från det allmänna upprätthålla en skälig levnadsstandard.

Enligt socialvårdskommitténs undersökningar åtnjöto under år 1943

13,6 procent av de tilläggspensionärer, som ej voro intagna å anstalt,

hemunderstöd från fattigvården, varjämte 3,8 procent av dem uppburo

kommunala pensionstillskott. För tätorternas del var antalet understödda

förhållandevis än större. Åtskilliga tiotusental folkpensionärer äro följaktligen

för sitt livsuppehälle beroende av att deras folkpensioner kompletteras

med understöd i annan form.

Redan dessa omständigheter göra det angeläget att reformera vår nuvarande

folkpensionering för att nå det uppställda målet att pensionsförmånerna

skola vara av sådan storlek att folkpensionärerna icke behöva

falla fattigvården till last eller bli beroende av anhörigas bistånd. Men

syftet med en folkpensionering bör gå längre. Jag kan till fullo instämma

i socialvårdskommitténs uttalande, att man i våra dagar icke kan nöja

sig med att endast lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga

nödtorft. Omsorgen om dem bör fastmera inriktas på att bereda dem

en levnadsstandard som är skälig i förhållande till den, varpå medborgare

med låga inkomster i gemen leva. Det stora flertalet medborgare har

på grund av kontinuerligt ökad avkastning av produktionen ernått en betydande

förbättring av sina levnadsvillkor. Ålderspensionärerna, som i allmänhet

under ett verksamt liv deltagit i det produktiva arbetet, ha jämväl

berättigade anspråk på en standardhöjning även om det icke är möjligt att

härvidlag bereda dem samma ställning som övriga medborgare.

Den reform av folkpensioneringen till vilken socialvårdskommittén framlagt

förslag innebär ändringar av betydande räckvidd i jämförelse med

gällande lagstiftning. Kommittén har själv med rätta uttalat att förslaget i

materiellt avseende är så vittgående, att det kan sägas taga sikte på en helt

ny ordning för försörjningen av de medborgare, som äro berättigade till

folkpension. I allt väsentligt måste kommitténs förslag anses ha på ett lyckligt

sätt löst föreliggande problem, och jag kan, såsom av det följande skall

framgå, i det stora hela acceptera de resultat vartill kommittén kommit.

Jag utgår därvid från att det är ekonomiskt möjligt att genomföra en folkpensionsreform

av den omfattning, varom här är fråga, utan att fördenskull

andra önskvärda reformer behöva undanskjutas. En översikt över planerade

socialreformer skall jag lämna i det följande. Vad angår finansieringsfrågorna

kommer chefen för finansdepartementet att avgiva en redogörelse

i annat sammanhang.

Folkpensioneringens systematiska uppbyggnad.

Socialvårdskommitténs förslag innebär, att pensionsförmånernas belopp

skola vara oberoende av storleken av de avgifter till folkpensioneringen som

den pensionsberättigade erlägger. De pensionsavgifter, som även enligt för
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

slaget skola utgå, anses endast såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

Enligt förslaget erfordras följaktligen icke vidare någon individuell

bokföring av erlagda pensionsavgifter. Den i 1913 års lag om allmän

pensionsförsäkring dominerande och i 1935 års lag örn folkpensionering delvis

bibehållna försäkringstekniska synpunkten kommer sålunda enligt förslaget

att i väsentlig mån övergivas.

Dessa kommitténs utgångspunkter kan jag godtaga. För att icke de, för

vilka pensioneringen är mest av behovet påkallad, skola få för små pensioner

har man redan enligt den gällande lagen låtit endast en mindre del av

pensionen vara till storleken beroende av de erlagda avgifterna. Ett sådant

system kräver emellertid en stor administrativ apparat utan motsvarande

nytta. Jag är därför ense med kommittén örn att pensionens belopp bör vara

oberoende av storleken av de avgifter vederbörande erlagt. Detta utesluter

givetvis icke att, därest särskilda pensionsavgifter alltjämt skola utgå —

jag återkommer till detta spörsmål i det följande —, vid bestämmandet av

deras storlek viss hänsyn tages till förmånernas värde.

Invaliditetspensionering och ålderspensionering.

Alltsedan folkpensionering infördes i vårt land har den omfattat icke

blott en allmän ålderspensionering utan även en invaliditetspensionering.

Betydelsen härav framgår av att för närvarande antalet invalidpensionärer

utgör bortåt en fjärdedel av hela antalet folkpensionärer. Tages hänsyn allenast

till tilläggspensionärerna, utgöra invaliderna närmare en tredjedel av

hela antalet.

Socialvårdskommittén har till ingående övervägande upptagit frågan

huruvida invaliditetspensioneringen alltjämt bör vara anknuten till ålderspensioneringen.

Utgångspunkten för dessa överväganden har varit, att

majoriteten inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté, vars arbete ledde

till antagandet av 1935 års folkpensionslag, föreslog att invalidpensioneringen

skulle överflyttas till en annan gren av socialförsäkringen, nämligen

sjukförsäkringen. Vid den tidpunkt, då detta förslag förelåg till prövning,

var emellertid sjukförsäkringen icke så utbyggd, att en allmän invaliditetsförsäkring

lämpligen kunde anknytas till densamma. Situationen blir givetvis

en annan efter genomförandet av en allmän sjukförsäkring. Socialvårdskommittén

har emellertid på anförda skäl funnit det vara mera effektivt

att bibehålla sambandet mellan invalidpensioneringen och ålderspensioneringen

än att anknyta den förra till sjukförsäkringen. I likhet med det

övervägande flertalet av de remissinstanser som yttrat sig på denna punkt

har jag funnit de av kommittén anförda skälen övertygande.

Pensionsåldern.

Bibehålies anknytningen av invalidpensioneringen till ålderspensioneringen,

kan man hålla pensionsåldern relativt hög utan att fördenskull pen
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

109

sioneringens effektivitet nämnvärt minskas. Socialvårdskommittén har föreslagit,

att pensionsåldern bibehålies vid den nuvarande åldersgränsen 67 år.

Utan tvivel vore det önskvärt, att en sänkning av denna åldersgräns, generellt

eller för vissa kategorier, kunde genomföras. Av kommitténs utredningar

framgår, att en allmän sänkning av pensionsåldern blir mycket kostsam.

Hänsyn måste också tagas till det förhållandet, att såsom en följd av

befolkningsutvecklingen antalet åldringar kommer att stiga mycket snabbt

under de närmaste årtiondena, medan befolkningen i den arbetsföra åldern

tenderar att stagnera. Av statsfinansiella skäl synes det därför knappast

lämpligt att för närvarande sänka pensionsåldern. Icke heller kan jag tillstyrka

att, såsom måhända i och för sig vore motiverat, en lägre pensionsålder

fastställes för kvinnor än för män. Därest man, på sätt kommittén

föreslagit, inför särskilda hustrutillägg och änkepensioner, tillgodoses emellertid

inom folkpensioneringens ram de kategorier av kvinnor, beträffande

vilka den höga pensionsåldern varit särskilt otillfredsställande. Kommittén

har till övervägande upptagit jämväl frågan om fastställande av en

lägre pensionsålder för anställda inom vissa yrken. Svårigheterna att genomföra

en dylik differentiering äro dock så stora, att tanken därpå måste

avvisas. I många av de fall det här gäller torde för övrigt invalidpensionering

kunna komma i fråga för tiden till dess ålderspension kan erhållas.

Olika pensioner för ensamstående och gifta.

Vår nuvarande folkpensionering kan sägas vara individuellt ordnad såtillvida,

att pensionsförmånernas storlek i huvudsak är oberoende av örn

den pensionsberättigade är gift eller icke. Två äkta makar, vilka båda äro

pensionsberättigade, erhålla sålunda i stort sett dubbelt så stor pension som

en ogift.

Socialvårdskommittén har däremot föreslagit, att en ensamstående pensionär

skall erhålla större pension än envar av äkta makar, vilka båda

äro pensionsberättigade. Det torde vara en allmän erfarenhet att levnadskostnaderna

för två makar merendels icke uppgå till dubbla beloppet av

levnadskostnaderna för en ogift. De av kommittén verkställda undersökningarna

angående folkpensionärernas levnadsförhållanden bestyrka detta.

I de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena ha icke heller rests

några invändningar mot förslaget i denna del; i vissa yttranden har uttalats

livlig tillfredsställelse över den ståndpunkt kommittén intagit. Jag ansluter

mig också till denna. Den princip det här gäller har för övrigt redan

i viss mån vunnit beaktande. De nuvarande provisoriska förbättringarna av

tilläggspensionerna utgå sålunda i det väsentliga regelmässigt med högre

belopp till ogifta personer än till gifta.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida icke förhållandet mellan de

av kommittén föreslagna pensionsbeloppen för äkta makar och för ogifta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

borde ändras så, att de gifta erhölle något högre pensioner i jämförelse med

de ogifta än enligt förslaget. Den av kommittén angivna relationen i detta

hänseende synes mig emellertid väl avvägd, varför jag saknar anledning att

på denna punkt frångå förslaget.

Pensionsförmånernas storlek. Frågan om dyrortsgradering.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att den egentliga pensionen skall utgå

med ett över hela landet lika belopp, utgörande 1 000 kronor för ensamstående

pensionär och 1 600 kronor för äkta makar, vilka båda äro pensionsberättigade.

Härutöver skola enligt förslaget i orter med högre bostadskostnader

— bränslekostnader däri inräknade — utgå särskilda bostadstillägg.

De maximala pensionsbeloppen komma härigenom att å dyraste ort

uppgå till 1 600 kronor för ensamstående och 2 400 kronor för makar.

Vid bedömande av de sålunda föreslagna beloppens skälighet är att beakta

att några mera ingående undersökningar icke föreligga angående den

levnadsstandard pensionärerna böra åtnjuta. Uppenbarligen är det också

förenat med stora vanskligheter att försöka finna säkra grunder efter vilka

en dylik standard skall beräknas. I detta hänseende måste man i huvudsak

röra sig med antaganden på grundval av allmän erfarenhet om den inkomstnivå,

på vilken medborgarna kunna försörja sig och de sina. Nyligen publicerade,

på taxeringsmyndigheternas material grundade siffror rörande inkomstfördelningen

år 1944 utvisa, att av landets omkring 3 miljoner inkomsttagare,

äkta makar härvid räknade gemensamt, vilka nämnda år taxerats

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 8,6 procent eller drygt

250 000 hade en inkomst, uppgående till mellan 600 och 1 000 kronor, och

12,4 procent eller bortåt 375 000 hade en inkomst som låg mellan 1 000 och

1 500 kronor. Dessa inkomster förefalla mycket låga om de ställas i relation

till vad man vet örn befolkningens levnadsförhållanden. I ett relativt

stort antal fall måste inkomstuppgifterna, som grunda sig på allmänhetens

deklarationer, antagas icke riktigt återgiva det faktiska inkomstläget. I den

mån ifrågavarande låga inkomster verkligen förekomma torde det i stor utsträckning

röra sig om utfyllnadsinkomster som ingå i en familjeinkomst.

Dessa smärre inkomster kunna åtnjutas av bud och lärlingar som leva tillsammans

med föräldrar, av deltidsanställda i allmänhet samt av hembiträden,

hemmadöttrar och hemmasöner, i vilkas lön lågt taxerade naturaförmåner

utgöra den väsentligare delen. Endast mera sällan torde inkomsttagaren

vara hänvisad till att leva enbart på en penninginkomst understigande

1 500 kronor, i varje fall om det gäller familjer. I den mån det

gäller familjer med barn torde fattigvården ofta nödgas lämna regelbundna

bidrag. Oavsett i vad mån de angivna statistiksiffrorna riktigt

återspegla inkomstförhållandena, få de emellertid anses tyda på att de

av socialvårdskommittén föreslagna pensionsbeloppen åtminstone på de billigaste

orterna lämna möjlighet till upprätthållandet av en om ock låg, så

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

lil

dock icke ovanlig levnadsstandard. För min del kan jag fördenskull acceptera

socialvårdskommitténs utgångspunkt, att pensionsbeloppen på de i levnadskostnadshänseende

billigaste orterna skola utgå med 1 000 kronor för

en ensamstående pensionär och 1 600 kronor till två äkta makar vilka båda

äro pensionsberättigade, helst som jämte pensionerna lagstadgade barnbidrag

utgå i de fall, då pensionärerna lia barn att försörja. Jag finner mig

kunna göra detta också med hänsyn därtill, att pensionärernas behov genomsnittligt

kunna antagas vara något mindre än den arbetsföra befolkningens;

ålderspensionärerna ha i allmänhet endast sig själva att försörja.

Örn de föreslagna pensionsbeloppen 1 000 resp. 1 600 kronor kunna antagas

på billigare orter, främst den rena landsbygden, täcka försörjningsbehovet,

visar den föreliggande utredningen, att detta icke är fallet på andra

håll. Otvivelaktigt föreligga alltjämt i vårt land betydande skillnader i levnadskostnadernas

höjd å olika orter. Det är därför uteslutet att, såsom i

några yttranden ifrågasatts, helt slopa varje gradering av pensionsförmånernas

storlek efter förhållandena å skilda platser. Om man vill åstadkomma

en reell likställighet för pensionstagarna i olika delar av landet, måste pensionsförmånernas

storlek graderas. Socialvårdskommittén har för sin del

funnit en dylik gradering böra ske uteslutande med hänsynstagande till

kostnaderna för bostad och bränsle. Det kan ifrågasättas örn tiden verkligen

är inne att helt slopa den nuvarande dyrortsgraderingen, som tager

hänsyn även till andra levnadskostnader. Bortses från bostadskostnaderna

torde emellertid en tendens till utjämning av levnadskostnaderna gjort sig

gällande. Det synes föga sannolikt att, såsom från något håll anmärkts, de

alltjämt föreliggande olikheterna i detta hänseende skulle komma att ånyo

skärpas vid en återgång till mera normala förhållanden. Med hänsyn till

det anförda anser jag mig i princip böra godtaga kommitténs förslag i

denna del. I vissa yttranden har i nu förevarande avseende lagts viss vikt

vid den ojämna skattebördan kommunerna emellan. Åtgärder för att undanröja

dessa ojämnheter torde emellertid böra ske genom ett skatteutjämningsförfarande

snarare än genom en dyrortsgradering av folkpensionerna.

Emot kommitténs förslag att landet skall indelas i fem bostadskostnadsgrupper

och att det skall ankomma på socialstyrelsen att verkställa indelningen

synes mig intet vara att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig

till kommitténs uppfattning att indelningen bör ske för tio år i sänder. I

likhet med vissa skiljaktiga ledamöter av kommittén och ett stort antal

remissinstanser anser jag att indelningen bör omprövas ungefärligen vart

lemle år. Den första indelningen i bostadskostnadsgrupper bör dock enligt

min mening erhålla en giltighetstid av endast cirka tre år. Det synes icke

nödvändigt att tidpunkterna för omprövningen av indelningen i bostadskostnadsgrupper

angivas i lagen utan torde det få ankomma på Kungl.

Maj:! att eller vad som finnes lämpligt besluta härom. Genomföres ny

kommunindelning i riket, varom förslag kommer att föreläggas årets riks
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dag, torde därav betingade jämkningar i bostadskostnadsgrupperingen böra

ankomma på Kungl. Maj:ts förordnande i samband med beslutet om indelningsändring.

Vid indelningen i bostadskostnadsgrupper kan det självfallet visa sig lämpligt

att hänföra skilda delar av en och samma kommun till olika bostadskostnadsgrupper.

Ett dylikt förfarande kan vara motiverat exempelvis om

det inom en kommun finnes en markerad tätortsbebyggelse, där bostadsoch

hyresförhållandena äro annorlunda än inom kommunen i övrigt. Jag

förutsätter att socialstyrelsen vid bostadskostnadsgrupperingen tager hänsyn

till dylika omständigheter.

Spännvidden mellan bostadstilläggens storlek inom de olika bostadskostnadsgrupperna

synes i stort sett ha väl avvägts av socialvårdskommittén.

Emellertid utvisa föreliggande siffror att i Stockholm — och även på andra

särskilt dyra orter — den understödsstandard som är normerande för utgivande

av fattigvård ligger så högt, att de av kommittén föreslagna pensionsbeloppen,

bostadstilläggen däri inräknade, icke kunna anses motsvara

en rimlig försörjning på dessa orter. Väsentligen torde detta sammanhänga

med påfallande höga hyreskostnader. I dessa fall föreligger alltså ett behov

att kunna höja de maximala pensionsbelopp kommittén föreslagit. Förhållandena

kunna även på landsbygden vara sådana, att folkpensionären

behöver ett tillskott till pensionen för att kunna bestrida särskilt höga bostadskostnader.

Då det här gäller pensionsfall, som icke kunna helt tillgodoses

genom de mera generella regler efter vilka det tidigare behandlade bostadstillägget

är och måste vara utformat, bör den förbättring av pensionsförmånerna

jag här åsyftar lämpligen kunna åstadkommas genom särskilda

kommunala bostadstillägg. Jag vill därför förorda, att bestämmelser införas

av innehåll att kommun äger besluta att till folkpensionär som är mantalsskriven

inom kommunen skall kunna utgå särskilt kommunalt bostadstillägg.

Detta särskilda bostadstillägg torde böra erhålla en i viss mån annan

karaktär än de nuvarande kommunala pensionstillskotten. Det bör sålunda

enligt min mening beviljas och utbetalas i samma ordning som folkpensionen

i övrigt. Storleken av tillägget bör vara beroende av såväl den

faktiska bostadskostnaden som av pensionstagarens egna resurser i form av

inkomster och tillgångar. Tillägget förutsättes med andra ord utgå efter

inkomstprövning samt prövning av bostadens skäliga storlek och standard

i övrigt. Härvid bör dock förhandenvaron av en mindre förmögenhet i

och för sig icke utgöra hinder för tilläggets utgivande. Eftersom tillägget

föreslås skola i sin helhet bekostas av vederbörande kommun bör enligt min

mening utan risk kunna anförtros åt kommunerna icke blott att bestämma

huruvida tillägg av förevarande slag skola utgivas utan också grunderna

för tilläggens beräkning. Eftersom tilläggen skola ha karaktär av folkpension

böra de dock endast utgivas vid behov av mera stadigvarande natur.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

113

Inkomstprövningen.

Alltifrån folkpensioneringens införande lia de utgående pensionsbeloppens

storlek varit starkt beroende av den pensionsberättigades egna inkomster.

De avgifts- eller grundpensioner, som utgått oberoende av inkomstprövning,

ha varit så obetydliga, att de saknat nämnvärd betydelse

ur försörjningssynpunkt.

Socialvårdskommitténs förslag bibehåller denna anordning fullt ut, såvitt

angår invalidpensionerna. Mot denna ståndpunkt synes mig några erinringar

icke kunna göras. Frågan huruvida invalidpension överhuvud skall

utgå är nämligen beroende av om den pensionssökandes arbetsförmåga är

så nedsatt, att han saknar möjlighet att genom eget arbete försörja sig. Har

han avsevärda egna inkomster, minskas i hög grad presumtionen för att

denna förutsättning för rätt till invalidpension föreligger. Någon erinran mot

kommittéförslaget har icke heller gjorts på denna punkt, och jag ansluter

mig i princip till detsamma. Vad kommittén anfört till stöd för att ett mindre

belopp — 200 kronor — skall utgå såsom grundpension utan inkomstprövning

kan av mig godtagas.

Beträffande ålderspensionerna ligger frågan om inkomstprövningen annorlunda

till än i fråga om invalidpensioneringen. Ålderspensionerna böra

i princip anses lia intjänats av pensionären under hans arbetsföra period.

Även bortsett från denna mera principiella synpunkt tala starka skäl för

att rätten till ålderspension icke skall vara förenad med någon inkomsteller

behovsprövning. Vi stå i vårt land såsom tidigare nämnts inför en

befolkningsutveckling, som medför att antalet åldringar i befolkningen

snabbt växer, medan däremot antalet medborgare i den arbetsföra åldern

tenderar att stagnera. Det är vid sådant förhållande ett synnerligen viktigt

samhällsintresse, att ålderspensioneringen utformas så, att åldringarnas villighet

alt i görlig mån utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga icke motverkas.

En ålderspensionering, som är så anordnad att storleken av de utgående

pensionsförmånerna kraftigt reduceras, om pensionären genom eget

arbete själv skaffar sig inkomster vid sidan av pensionen, fyller icke detta

krav. Reduktionen av pensionen med hänsyn lill egna inkomster medför vidare,

att det för den enskilde ter sig mindre angeläget att genom eget sparande

själv bidraga till sin åldersförsörjning. Örn exempelvis en egnahemsinnehavare

genom sina uppoffringar lyckats göra sig skuldfri, borde icke

hans bostadsförmån uppskattas till ett belopp, varigenom hans folkpension

bleve reducerad. Villigheten hos arbetsgivare att ordna enskild pensionering

av anställda och arbetare måste vidare i väsentlig grad påverkas av regler

sorn medföra att den anställde därigenom går miste örn en betydande del

av den folkpension, vartill han eljest skulle ha ägt rätt. Inkomstprövningen

kräver ytterligare en ganska omfattande administrativ apparat.

Slutligen lärer det icke kunna förnekas att vissa synpunkter av mera

känslomässig natur tala för att inkomstprövningen i den mån så är möjligt

Bihang till riksdagens protokoll 194(1. I sami. Nr 220. X

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

begränsas. För den enskilde mäste det alltid kännas mindre tilltalande att

behöva underkasta sig en ingående granskning av sina personliga förhållanden.

Olika principer för uppskattningen av den pensionsberättigades inkomster

kunna också göra att inkomstprövningen verkar ojämnt och därigenom

skapar missnöje och olust.

Socialvårdskommittén har framlagt tre olika alternativ till ålderspensioneringens

uppbyggnad. Enligt alternativ I bibehålies inkomstprövningen

för åldringarna i samma utsträckning som för invaliderna, enligt alternativ

II undantages en avsevärt större del av pensionen — 600 kronor för ogift

och 1 200 kronor för makar — från inkomstprövning och enligt alternativ

III skall den allmänna ålderspensionen — 1 000 kronor för ogift och 1 600

kronor för makar — utgå utan inkomstprövning, medan sådan bibehålies

i fråga örn bostadstilläggen. Vad i det föregående anförts talar närmast

för att man borde gå ett steg längre än alternativ III och slopa all behovs-

oell inkomstprövning i fråga om ålderspensionerna. Yrkanden i

denna riktning lia också framkommit i vissa yttranden. Hänsyn måste

emellertid även tagas till de statsfinansiella konsekvenserna av den ståndpunkt

man väljer. Kostnaderna för de av socialvårdskommittén framlagda

alternativens genomförande lia av kommittén beräknats till i runt tal 725

miljoner kronor för alternativ I, 778 miljoner kronor för alternativ II och

831 miljoner kronor för alternativ III. Kostnadsskillnaden mellan de olika

alternativen beror på verkningarna av inkomstprövningen. Skulle jämväl

bostadstilläggen utgå utan behovsprövning, komme detta att medföra en

kostnadsökning i förhållande till alternativ III med omkring 35 miljoner

kronor. Då kostnaderna för reformen dessutom komma att efter hand

stiga ganska avsevärt på grund av ökningen av antalet åldringar, finner

jag att en dylik, av inkomstprövning helt oberoende ålderspensionering

icke nu kan ifrågakomma.

Såsom framgår av det anförda anser jag däremot starka skäl tala för alt

ålderspensionerna utformas enligt alternativ III. Av de avgivna remissyttrandena

framgår, att den övervägande delen av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna tillstyrkt detta alternativ. De skäl som i yttrandena

åberopats till förmån för alternativ III äro i huvudsak desamma som

i det föregående anförts till stöd för en ålderdomspensionering utan varje

inkomstprövning. Till förmån för alternativ II lia i yttrandena i allmänhet

icke åberopats andra synpunkter än den statsfinansiella. Av de ledamöter

inom socialvårdskommittén, som uttalat sig för detta alternativ, har anförts

att pensionsförmånerna rimligen borde vara högre för dem, som i

huvudsak allenast ha sin folkpension att leva av, än för dem, som därutöver

åtnjuta kanske betydande egna inkomster. I den offentliga diskussion,

vartill socialvårdskommitténs betänkande givit anledning, har vidare

uttalats att, om det finansiellt vore möjligt att genomföra alternativ III.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

115

den merkostnad detta alternativ innebure i förhållande till alternativ II

borde användas för att förbättra pensionerna för de sämst ställda. Vidare

har framhållits att alternativ lil bibehölle inkomstprövningen icke blott

för alla invalidpensionärer utan jämväl för sådana ålderspensionärer, som

vore bosatta å ort där bostadstillägg utginge, varför det relativt sett vore av

mindre betydelse att inkomstprövningen slopades beträffande vissa pensionärer.

Enligt de i det föregående återgivna, av socialvårdskommittén gjorda beräkningarna

skulle kostnadsskillnaden mellan alternativen II och III vid reformens

genomförande uppgå till omkring 53 miljoner kronor; i fråga örn statsutgifterna

.skulle skillnaden utgöra cirka 64 miljoner kronor. En del av

denna kostnadsökning kommer emellertid att återbäras till det allmänna

i form av skatter. De fördelar som ett genomförande av alternativ III indirekt

kommer alt medföra i form av ökad arbetsvillighet hos ålderspensionärerna

och ett vidsträcktare sparande kunna uppenbarligen icke angivas

i siffror. Det synes dock icke osannolikt att, såsom i vissa yttranden uttalats,

alternativ III på lång sikt kommer alt ur samhällsekonomisk synpunkt

verka gynnsammare än alternativ II. Ett genomförande av alternativ II

skulle, synes det mig, icke lämpligen kunnat ifrågakomma utan modifikationer

i syfte alt bättre tillgodose de synpunkter som anförts rörande de

gamlas arbetsvillighet. Gränserna för den avdragsfria inkomsten borde sålunda

enligt min mening vid ett genomförande av alternativ II höjas. En

höjning av den avdragsfria inkomsten från de av kommittén föreslagna beloppen

400 kronor för ogift och 600 kronor för äkta makar till exempelvis

600 kronor för ogift och 900 kronor för äkta makar beräknas medföra en

kostnadsökning vid alternativ II av icke mindre än 36 miljoner kronor. Skillnaden

i kostnader för de båda alternativen skulle alltså komma att väsentligen

reduceras.

Vad slutligen angår invändningen att inkomstprövningen icke helt bortfaller

enligt alternativ III, synes det mig komma att medföra en betydande

lättnad, alt ali inkomstprövning blir överflödig beträffande ålderspensionärerna

på den egentliga landsbygden. För dessas del är inkomstprövningen

ofta särskilt vansklig, eftersom naturaförmåner där förekomma i stor utsträckning.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra tillstyrka, att ålderspensionerna

utformas enligt alternativ lil i kommittéförslaget. Emellertid

vill jag förutskicka att jag i del följande kommer alt förorda en sådan höjning

av maximibeloppen för pensionsavgifterna ali en person med stora

inkomster kommer att genom sin avgiftsbetalning i huvudsak själv bekosta

sin allmänna ålderspension, .lag vill här ytterligare anmärka, att totalkostnaderna

för reformens genomförande synas mig lia beräknats i överkant

av kommittén på sätt jag senare skall angiva.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lif»

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Avdragsregler. Privilegiering av vissa inkomstslag.

Sammanhängande med frågan om pensionsförmånernas beroende av den

pensionsberättigades inkomst är frågan örn utformningen av de avdragsregler

som skola gälla för inkomstprövningen. För närvarande avdrages från

tilläggspensionen ett belopp motsvarande viss del av den pensionsberättigades

årsinkomst i vad den må överstiga 200 eller, för makar, 400 kronor, den

s. k. avdragsfria inkomsten. Vidare gäller att vissa slag av inkomster —

bl. a. pension och understöd, som grundas på egen eller anhörigs förutvarande

arbetsanställning — äro på det sätt privilegierade att de intill visst

belopp, olika för olika ortsgrupper, icke tagas i betraktande vid beräkning

av årsinkomsten.

Socialvårdskommittén har föreslagit en höjning av den avdragsfria inkomstens

belopp till 400 kronor för ogift pensionsberättigad och 600 kronor

för äkta makar. Även enligt min mening är en sådan höjning påkallad.

I fråga om beloppet av s. k. privilegierad inkomst, som för närvarande

uppgår till 300 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 400 kronor

i ortsgrupp 3, föreslår kommittén att privilegieringsbeloppen för landet

i dess helhet skola fastställas till 400 kronor för ogift och 600 kronor för

äkta makar gemensamt. I några yttranden har yrkats att inkomstprivilegieringen

helt slopas och den avdragsfria inkomsten i stället i motsvarande

mån höjes. A andra sidan har från några håll ifrågasatts att privilegiering

borde ifrågakomma jämväl för arbetsinkomst och för vissa olycksfallslivräntor.

Vidare lia jämförelser gjorts mellan behandlingen av förmögenhetsavkastning,

å ena, och de privilegierade livräntorna, å andra sidan, därvid

påyrkats att privilegieringsbeloppen skulle avsevärt höjas beträffande enskilda

pensioner eller att privilegieringen av livräntor och pensioner skulle

ersättas nied särskilda regler angående inkomstuppskattningen.

Vad sålunda anförts i yttrandena synes ge vid handen att den nuvarande

anordningen nied privilegiering av vissa inkomster icke är tillfredsställande.

Det avgörande skälet för införandet av privilegieringsbestämmelserna har

varit att nian därigenom velat stimulera arbetsgivare att sörja för sina anställdas

pensionering. Detta skäl vägde synnerligen tungt, då nu gällande

folkpensionslag beslutades åren 1935 och 1937. Folkpensionen började nämligen

reduceras redan örn den egna inkomsten översteg 100 kronor för ensamstående

och 200 kronor för äkta makar. I och nied att den allmänna

ålderspensionen göres helt oberoende av den egna inkomsten bortfaller det

huvudsakliga motivet för anordningen med privilegierade inkomster. I betraktande

av vad jag tidigare anfört örn önskvärdheten att i görligaste mån

utnyttja åldringarnas arbetskraft, kan jag icke heller undgå att finna det

i viss mån stötande att vissa inkomster skola vara privilegierade, medan

däremot egen arbetsinkomst icke privilegieras. Det kan också anmärkas, att

privilegieringen ofta gynnar de i ekonomiskt avseende bäst ställda folkpen
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 117

sionärerna. Jag vill fördenskull förorda, att privilegieringsbestämmelserna

helt slopas.

Ett slopande av privilegieringsreglerna synes icke med nödvändighet kräva

alt den avdragsfria inkomsten höjes i motsvarande mån. Såsom jag nyss anfört

tillstyrker jag kommitténs förslag om en höjning av den avdragsfria

inkomsten i förhållande till vad för närvarande gäller. Vidare är att märka,

att genomförandet av alternativ III överhuvud medför en avsevärd förbättring

i pensionsförmånernas storlek. Kostnaderna för privilegieringen av vissa

inkomster kunna enligt kommitténs beräkningar uppskattas till omkring 5

miljoner kronor örn året. En höjning av den avdragsfria inkomsten med så

pass blygsamma belopp som 100 kronor för ogift och 150 kronor för äkta

makar skulle däremot föranleda en kostnad av cirka 12 miljoner kronor örn

året. Skulle åter den avdragsfria inkomsten höjas med enbart det belopp,

som besparas genom privilegieringens borttagande, komme denna höjning

för den enskilde pensionären icke att uppgå till mera än omkring 40 kronor.

Anledning synes vid nu angivna förhållanden icke föreligga att i anledning

av privilegieringsbestämmelsernas borttagande höja de av kommittén föreslagna

beloppen för den avdragsfria inkomsten.

Vad härefter angår den s. k. avdragsfaktorn eller den andel av den egna

inkomsten, varmed pensionen reduceras därest inkomsten överstiger den avdragsfria

inkomsten, har från flera håll påyrkats, att denna genomgående

skulle sänkas. Jag anser emellertid en dylik generell sänkning icke lämplig.

Däremot vill jag förorda, att den av kommittén beträffande invalidpensioneringen

föreslagna avdragsfaktorn 8/,io för inkomster, som överstiga dubbla

avdragsfria inkomsten, icke införes i lagen utan att även därvidlag avdragsfaktorn

6/io användes. Den angivna högre avdragsfaktorn står nämligen

knappast i överensstämmelse med strävandena att uppbygga folkpensioneringen

så att den icke motverkar pensionstagarens intresse av att genom

eget arbete eller sparsamhet skaffa sig inkomster.

Husl ruin lägg oell änkepensioner.

Socialvårdskommitténs förslag innebär att folkpensionen till den, vilkens

hustru fyin 60 år och ej själv är pensionsberättigad, förhöjes genom luistrutillägg.

Mot de synpunkter, som ligga till grund för kommittéförslaget på

denna punkt, kunna enligt min mening vägande invändningar knappast

göras. Det synes icke rimligt att två åldriga makar skola vara hänvisade

alt leva på en pension, som är beräknad för mannen ensam. Även örn

hustrun icke är så arbetsoförmögen, att hon är berättigad till invalidpension,

torde hennes arbetsförmåga dock ofta vara avsevärt nedsatt. Omvänt

gäller alt örn hustrun genom förvärvsarbete förmår bidraga lill makarnas

försörjning, hennes årsinkomst kommer att verka minskande på hustrutillägget

och i mångå fall även på mannens pension. Med hänsyn till vad

sålunda anförts linner jag kommitténs förslag i denna del vara i princip

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

välgrundat. Det föreslagna villkoret att hustrun skall lia fyin 60 år kan

emellertid i vissa fall leda till otillfredsställande resultat. För min del vill

jag därför förorda en sådan komplettering av kommittéförslaget att möjlighet

öppnas att, där särskilda omständigheter föreligga, bevilja hustrutillägg

även örn hustrun ej fyllt 60 år. Jag tänker härvid närmast på sådana

fall, då hustrun till en ålderspensionär utan att vara invalid har nedsatt

arbetsförmåga eller där hennes tid och krafter måste, exempelvis på grund

av mannens sjuklighet eller därmed jämförlig orsak, helt ägnas åt mannens

och hemmets skötsel. Den av mig sålunda föreslagna utvidgningen av rätten

till hustrutillägg synes dock böra begränsas till den som uppbär ålderspension.

I enlighet med vad kommittén föreslagit synes hustrutillägget lämpligen

böra bestämmas till sådant belopp, att mannens pension jämte hustrutillägget

uppgår till något lägre belopp än vad makarna gemensamt skulle ägt

uppbära, därest jämväl hustrun varit pensionsberättigad. Kommittén har

ansett denna skillnad böra utgöra 200 kronor, och häremot har jag ej funnit

anledning till erinran.

Enligt kommittéförslaget erfordras för att rätt till hustrutillägg skall föreligga

att makarna varit gifta minst 10 år. Detta förslag grundar sig dels

på en önskan att förhindra att äktenskap ingås i syfte att erhålla högre pension

än eljest och dels på den principiella inställningen, att tillägget ej bör

utgå med mindre hustrun kan antagas lia varit borta från förvärvsarbete

viss längre tid. Enligt min mening är det ur båda dessa synpunkter tillräckligt

att kräva att makarna skola ha varit gifta minst fem år.

Nära samband med hustrutillägget har den föreslagna änkepensioneringen.

Även detta förslag finner jag i stort sett välgrundat. Införandet aven

allmän änkepensionering synes mig vara en social reform av stor!

värde, även örn pensioneringen i detta sammanhang är relativt begränsad

till sin räckvidd. Med avseende å den ålder, vid vilken rätt till änkepension

skall inträda, lia i remissyttrandena skilda åsikter kommit till uttryck.

I denna avvägningsfråga synas mig skäl icke föreligga att frångå

kommittéförslaget. Jag är icke heller beredd att tillstyrka den av vissa reservanter

inom kommittén framförda tanken, att kvinna som blivit änka

vid 53 eller 54 års ålder, skulle erhålla en reducerad änkepension. Vad

slutligen angår kravet å viss tids äktenskap för att rätt till änkepension

skall inträda torde, liksom i fråga örn hustrutillägget, fem års äktenskap

vara tillfyllest. Att såsom i vissa yttranden påyrkats i detta hänseende införa

särskilda bestämmelser för kvinnor som gift örn sig och blivit änkor i

sitt andra äktenskap torde icke vara av behovet påkallat.

Några remissinstanser lia ansett att änkepensionerna böra utgå utan inkomstprövning.

Många änkor, som uppnått 55 års ålder, torde emellertid

alltjämt äga full arbetsförmåga, och det skulle vara föga tilltalande örn

exempelvis en änka, med heltidsanställning och full lön, vid sidan därav

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

119

skulle erhålla änkepension av allmänna medel. Ej heller synes det rimligt

att änkor, som åtnjuta tillfyllestgörande änkepension från mannens arbetsgivare

eller mera betydande avkastning av förmögenhet, erhålla änkepension

av allmänna medel. Starka skill tala sålunda enligt min mening för inkomstprövning

av änkepensionerna i enlighet med kommitténs förslag, varför jag

ansluter mig till detsamma.

Blindtillägg. Sjukbidrag.

Socialvårdskommitténs förslag att de nuvarande blindhetsersättningarna

skola ersättas med blindtillägg inom folkpensioneringens ram har icke mött

någon erinran i yttrandena och för egen del finner jag detta förslag lämpligt.

En konsekvens av detsamma är den av kommittén föreslagna regeln

att den som är blind städse skall anses lida av sådan höggradig nedsättning

av arbetsförmågan, som är en förutsättning för erhållande av invalidpension.

Förslaget medför vidare den konsekvensen, alt vissa för närvarande

gällande särskilda regler örn rätt att åtnjuta blindhetsersättning upphöra

att äga tillämpning. Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande över socialvårdskommitténs

betänkande förklarat sig icke lia något att erinra häremot,

då föreskrifterna i fråga tillämpats i mycket ringa utsträckning. I styrelsens

yttrande har vidare påpekats, att styrelsen stundom beviljat blindhetsersättning

även då blindheten icke kunnat antagas bliva så varaktig,

som enligt socialvårdskommitténs förslag förutsättes för rätten till invalidpension

eller sjukbidrag. Då antalet sådana fall varit mycket litet, har styrelsen

dock icke funnit större betänkligheter föreligga mot förslagets genomförande,

särskilt då ett genomförande av obligatorisk sjukförsäkring

skulle medföra att i allmänhet rätt till sjukhjälp komme att föreligga i

ifrågavarande fall. Styrelsen har vidare förklarat sin avsikt vara att icke

indraga till blindtillägg omvandlad blindhetsersättning enbart på grundval

av den nya folkpensioneringslagens varaktighetsbestämmelser. Vad styrelsen

sålunda anfört har vunnit mitt gillande.

Förslaget örn införande av sjukbidrag innebär att en särskild form av

pension införes för sådana fall, då höggradig nedsättning av arbetsförmågan

förelegat ett år och kan antagas bli bestående under ytterligare avsevärd tid

utan att dock nedsättningen anses varaktig. Detta förslag utgör en nyhet,

som synes vara välmotiverad, .lag kan i allt väsentligt instämma i de

synpunkter kommittén i detta avseende anfört. Av remissinstanserna har endast

statskontoret ställt sig avvisande till förslaget i denna del, under förmenande

att en klar skiljelinje borde upprätthållas mellan livsvariga pensioner

och tidsbegränsade sjukersättningar. Såsom socialvårdskommittén

framhållit torde emellertid sjukhjälpen från sjukförsäkringen i princip böra

begränsas till fall med total arbetsoförmåga, medan åter i invalidpensioneringen

kravet på nedsättningen av arbetsförmågan icke synes böra fattas

lika strängt. Vid sådant förhållande liirer den av kommittén valda vägen

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Majas proposition nr 220.

vara alt förorda framför ett utbyggande av sjukförsäkringen för att möjliggöra

hjälp i fall av bär förevarande art. Vad angår utformningen av förutsättningarna

för sjukbidraget kan man möjligen hysa någon tvekan om det

berättigade i kommittéförslagets fordran på att nedsättningen i arbetsförmågan

skall ha varit bestående ett helt år innan rätt till sjukbidrag inträder.

1 avbidan å verkningarna av de ifrågavarande bestämmelserna har jag dock

funnit mig böra följa kommittéförslaget i denna del.

I detta sammanhang torde frågan örn sambandet mellan folkpensioneringen

och sjukförsäkringen i övrigt böra beröras. Socialvårdskommittén

har i detta hänseende uttalat, att tilläggspensionärernas försörjning borde

ordnas genom folkpensioneringen och icke genom sjukförsäkringen. I yttrandena

har denna fråga närmare berörts endast av svenska sjukkasseförbundet,

som med utförlig motivering anslutit sig till kommitténs ståndpunkt,

att en folkpensionsberättigad främst bör hjälpas genom folkpensioneringen

och att sålunda i förekommande fall hjälpen från sjukförsäkringen beskäres.

För egen del hyser jag samma åsikt. I det förslag till lag örn allmän

sjukförsäkring, som är avsett att föreläggas årets riksdag, lia jämväl införts

bestämmelser örn viss begränsning av rätten lill sjukpenning för den

som uppbär folkpension.

Pensionsavgifter.

I del föregående har jag uttalat min anslutning till kommitténs ståndpunkt

att folkpensionsförmånerna i princip skola utgå utan hänsynstagande

till de avgifter som den pensionsberättigade må komma att erlägga. Med

denna ståndpunkt kan det givetvis diskuteras huruvida pensionsavgifter

alltjämt böra utgå. I flera yttranden har uttalats, att pensionsavgifterna

borde slopas och medborgarnas bidrag till folkpensioneringen helt uttagas

skattevägen. För min del hyser jag dock i likhet med kommittén den uppfattningen,

att det av psykologiska skäl kan vara av värde att envar medborgare

under sin arbetsföra ålder får erlägga en särskild pensionsavgift.

Bland annat har detta betydelse för den icke obetydliga kategori av medborgare,

sorn icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt men

likväl böra kunna bidraga till folkpensioneringen. Jag ansluter mig fördenskull

till kommitténs förslag att pensionsavgifter alltjämt skola uttagas.

Inom socialvårdskommittén lia vissa skiljaktiga ledamöter uttalat sig för

att pensionsavgifterna borde uppgå i allmänna socialförsäkringsavgifter, avsedda

att utgöra bidrag till socialförsäkringen i dess helhet. Innan de olika

nu föreliggande och väntade förslagen på socialförsäkringens område erhållit

sin slutgiltiga utformning, saknas emellertid anledning alt taga slutgiltig

ståndpunkt till denna fråga. Jag har icke heller funnit skäl att, såsom statskontoret

ansett lämpligt, utbyta beteckningen pensionsavgift mot benämningen

»bidrag lill folkpensioneringen».

1 fråga örn pensionsavgifternas storlek har kommittén i stort sett bille
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

121

hållit deli nuvarande skalan. Minimiavgiften för äkta makar Ilar dock sänkts

till halva dess nuvarande belopp och maximiavgiften har avsevärt höjts.

Kommittén har anfört att, om avgifterna till sjukförsäkringen bleve lägre än

vad kommittén i sitt betänkande därom förutsatt, en fördubbling av de föreslagna

pensionsavgifterna kunde tänkas. Yrkande härom har ock framförts i

vissa yttranden. Jag är emellertid — även örn sjukförsäkringsavgifterna i

det förslag till allmän sjukförsäkring som torde komma att föreläggas riksdagen

bliva väsentligt lägre än vad kommittén föreslagit — icke beredd att

tillmötesgå dessa yrkanden. I enlighet med vad som anförts i åtskilliga

yttranden torde emellertid med hänsyn till den väsentliga ökningen av de

utan inkomstprövning utgående pensionsförmånerna avgifternas maximibelopp

böra höjas, förslagsvis till 100 kronor för ogift person och 200 kronor

för äkta makar. Dessa maximibelopp avse att ge försäkringsmässig täckning

för pensionen åt dem, vilkas egna inkomster äro så höga, att behov i

och för sig av folkpension icke kan antagas komma att föreligga. Den matematiskt

riktiga avgiften för den allmänna ålderspensionen har beräknats till

cirka 80 kronor per år under hela den avgiftspliktiga perioden. Då emellertid

endast i ett fåtal fall en person torde befinna sig i ett inkomstläge av

10 000 respektive 20 000 kronor ända från sitt adertonde till sitt sextiosjunde

år, synes en något högre maximiavgift än 80 respektive 160 kronor

motiverad. Försäkringen avser för övrigt även att täcka vissa risker, däribland

risken för invaliditet.

De nuvarande minimiavgifterna synas mig böra bibehållas, då de utgått

under en lång följd av år utan att, såvitt känt, behov att ändra dem kunnat

konstateras. Socialvårdskommitténs förslag att sänka minimiavgiften

för äkta makar till hälften torde ha förestavats av en önskan att åstadkomma

likformighet över hela skalan. Såvitt angår minimiavgiften synes

mig emellertid detta önskemål icke ha större betydelse.

Såsom av det föregående framgår har jag i enlighet med kommittéförslaget

ansett pensionsavgifterna böra såsom hittills beräknas på den taxerade

inkomsten. Med hänsyn till gällande regler för bestämmande av den

beskattningsbara inkomsten skulle, örn nämnda inkomst bleve normerande

för avgiften, åtskilliga personer, som väl äro i stånd att betala högre avgift

än minimiavgiften, slippa undan med denna. Skulle avgifterna sättas i relation

till den beskattningsbara inkomsten, komme för övrigt detta att i

väsentlig mån rubba den finansiella planen för folkpensioneringen.

1''hiligl kommittéförslaget skola pensionsavgifterna alltjämt redovisas lill

folkpensioneringsfonden. Då sambandet mellan avgifterna och pensionsförmånerna

helt slopas, kunna skäl tala för att folkpensioneringsfonden icke

längre bibehålies såsom en under särskild förvaltning stående fond. Jag

är dock icke nu beredd alt föreslå ändring härvidlag. Såsom socialvårdskoinmillén

anfört motsvaras fonden lill betydande del av förpliktelser på

grund av fullgjord avgiftsbetalning och någon kostnadsbesparing av bety
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kully!. Maj.ts proposition nr 220.

delse synes icke för närvarande stå att vinna genom fondens sammanförande

med andra statliga fonder till gemensam förvaltning.

Kommunbidragen.

Till kostnaderna för den nuvarande folkpensioneringen bidraga kommunerna

och i viss mån landstingen i icke obetydlig omfattning. Kommittén

har förutsatt att jämväl i fortsättningen viss bidragsskyldighet skall åvila

kommunerna och i huvudsak motiverat detta därmed att en dylik bidragsskyldighet

vore önskvärd för att inom pensionsnämnderna framtvinga en

noggrann och effektiv prövning av de omständigheter, som kunna inverka

på pensionsförmånernas storlek. Även örn kommittén måhända något överdrivit

betydelsen av denna synpunkt, torde anledning saknas att frångå hittills

rådande ordning, i synnerhet som de ökade pensionsförmånerna komma

att från kommunerna avlasta en del av fattigvårdskostnaderna, vilka nu i

sin helhet måste bäras av kommunerna.

I fråga örn kommunbidragens storlek och utformning har socialvårdskommittén

utgått från att kommunbidrag icke skola utgå för grundpension

och allmän ålderspension. Denna uppfattning, som överensstämmer med

nu gällande regler, kan jag dela. Såvitt angår pensionsförmånerna i övrigt

har kommittén föreslagit att kommunerna skola bidraga till tilläggspensioner

åt invalider och änkepensioner med 20 procent, medan i fråga örn

bostadstilläggen kommunbidragen föreslagits skola utgå efter en särskild

skala, så att i högre bostadskostnadsgrupper kommunbidraget blir högre

än i lägre. De sålunda föreslagna reglerna lia i en del yttranden ansetts

icke tillfredsställande. Pensionsstyrelsen har ansett en höjning av bidragen

till tilläggs- och änkepensioner motiverad. Från landsbygdshåll har påyrkats

att bostadstilläggen borde helt bekostas av vederbörande kommun,

så att landsbygdsbefolkningen sluppe att skattevägen bidraga till den högre

bostadsstandard som vore rådande å tätorterna. Ä andra sidan har i åtskilliga

yttranden en sänkning av kommunbidragen till bostadstilläggen

ansetts påkallad.

Vid övervägande av de olika synpunkter som i detta sammanhang framkommit

har jag funnit kommitténs förslag vara väl avvägt. Hur stor

kommunandelen i tilläggs- och änkepensioner skall vara är en skälighetsfråga

och kommitténs ståndpunkt härutinnan synes mig böra godtagas.

Vad angår kommunbidragen till bostadstilläggen innebär kommitténs förslag

en gradering av i princip samma art som den i den nuvarande folkpensioneringen

förekommande. Denna gradering tillkom i samband med

dyrortsgraderingen av pensionsförmånerna och motiverades då med att

genom dyrortsgraderingens införande en betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna

syntes kunna påräknas för kommunerna i de högre dyrortsgrupperna.

Enahanda skäl föreligga för alt nu bibehålla en liknande gradering.

Att lägga hela kostnaden för bostadstilläggen på kommunerna synes

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 220. 123

mig icke rådligt. De av kommittén föreslagna procentsatserna finner jag

mig kunna godtaga.

Enligt socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar skulle kommunbidragen,

om alternativ lil genomfördes, för år 1948 komma att uppgå till omkring

74 miljoner kronor, medan de enligt nu gällande regler för nästkommande

budgetår torde kunna beräknas till omkring 55 miljoner kronor, vartill

komma bidrag från landstingen med 9 å 10 miljoner kronor. Ökningen

faller till väsentlig del på kommunerna i de högre bostadskostnadsgrupperna.

Då fatligvårdsunderstöd i dessa kommuner torde utgå till folkpensionärerna

i större utsträckning än å andra orter, synes icke med fog kunna

göras gällande, att ökningen av kommunbidragen kommer att belasta dessa

kommuner alltför hårt. Såsom jag senare vill visa torde vidare kommitténs

kostnadsberäkningar såtillvida innebära en avsevärd säkerhetsmarginal,

som kommittén beräknat antalet invalidpensionärer mycket högt i förhållande

till det nuvarande antalet. En icke obetydlig minskning av totalkostnaderna

för reformen torde fördenskull kunna vara att påräkna, och

denna minskning kommer i väsentlig utsträckning att inverka på kommunbidragens

storlek, eftersom av de totala kommunbidragen i det närmaste

två tredjedelar belöpa på invalidpensioneringen.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att jag i det föregående förordat

att del särskilda bostadstillägget i sin helhet skall bekostas av vederbörande

kommun.

Socialvårdskommittén har avvisat tanken ali vid bestämmande av kommunbidragens

storlek taga hänsyn till kommunernas skattekraft eller till

utdebiteringen inom kommunerna för folkpensioneringen. Denna ståndpunkt

finner jag böra godtagas. I den mån genom reformen en betydande del av

kommunernas fattigvårdsutgifter kommer att överföras till utgifter för bidrag

till folkpensioneringen synas emellertid, såsom jag redan tidigare påpekat,

skäl kunna anföras för att i skatteutjämningsavseende hänsyn bör

tagas till kommunens utgifter för sistberörda ändamål. Detta spörsmål torde

emellertid icke kunna slutgiltigt lösas i här förevarande sammanhang.

Inverkan på tjänstepensioner m. m.

Såväl i socialvårdskommitténs betänkande som i de avgivna yttrandena

har stor uppmärksamhet ägnats frågan i vad mån de föreslagna höjningarna

av pensionsförmånerna skola inverka på tjänstepensioner till statsoch

kommunalanställda. Otvivelaktigt är detta spörsmål förtjänt av övervägande.

Principen örn utfästa pensioners oantastlighet synes emellertid

rimligen böra medföra, att redan utfästa pensionsförmåner icke rubbas på

den grund alt folkpensionerna höjas. Den omständigheten att de statsanställda

genom sina pensionsavgifter endast lill en del bekosta sin egen

pensionering kan icke föranleda någon ändring härutinnan. Det är nämligen

givet, att mellan pensionsförmåner och löner finnes elt samband, som

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

icke kan ulan vidare brytas. Däremot lärer det vara självfallet att hänsyn

till de förhöjda folkpensionerna kan tagas vid utmätande av sådana förmåner

som kristillägg. Även vid blivande omregleringar av löne- och pensionssystemet

kan hänsyn komma att tagas till de förhöjda folkpensionsförmånerna.

Hur detta skall ske torde böra bli föremål för närmare övervägande

i ett annat sammanhang.

Reformens genomförande.

Vid de tidigare folkpensionsreformerna lia endast de efter reformens

ikraftträdande nytillkommande pensionstagarna fått i full utsträckning

tillgodonjuta förbättringarna. För de övriga pensionstagarna ha särskilda

övergångsbestämmelser gällt. Så är för närvarande fallet med mer än

hälften av folkpensionärerna.

Socialvårdskommittén har för sin del funnit rättvisan fordra, att de nuvarande

folkpensionärerna erhålla samma förmåner som de medborgare,

vilka erhålla pension efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Även

personer, som enligt äldre bestämmelser äro utestängda från rätt lill folkpension,

skola enligt förslaget lia sådan rätt. Med den principiella inställning

till rätten till folkpension, åt vilken jag i det föregående givit uttryck,

är denna ståndpunkt för mig den naturliga. Jag delar sålunda helt socialvårdskommitténs

uppfattning att övergångsbestämmelser i princip ej böra

förekomma i fråga om pensionsförmånernas storlek. Såsom kommittén föreslagit,

böra dock personer, vilka på grund av avgiftsbetalning enligt äldre

lag förvärvat rätt att i händelse av invaliditet erhålla högre grundpension

än enligt förslaget skall utgå, bibehållas vid denna rätt.

Det är givetvis ett önskemål att den nu föreslagna reformen genomföres

så snart sig göra låter. Vissa svårigheter av administrativ och teknisk natur

nödvändiggöra emellertid en relativt lång övergångstid. Den föreslagna lagstiftningen

förutsätter sålunda en ny ortsgruppering, vilken icke torde kunna

föreligga färdig förrän i början av år 1947, och den omräkning av de nu

utgående pensionerna, som därefter måste företagas med hänsyn till de

ändrade beräkningsgrunderna, måste draga en betydande tid redan på

grund därav att antalet pensionstagare uppgår till bortåt 700 000. I samband

med reformen synes vidare en omläggning av det nuvarande utbetalningssystemet,

vilket är behäftat med allvarliga brister, böra övervägas.

I detta hänseende pågår utredning inom socialvårdskommittén. Med hänsyn

till det anförda torde det icke vara möjligt att förkorta den av socialvårdskommittén

beräknade förberedelsetiden om ungefär F/2 år. Jag föreslår

därför i likhet med kommittén att reformen får träda i kraft den 1

januari 1948.

Beträffande den i det föregående omnämnda omräkningen av nu utgående

folkpensioner har socialvårdskommittén gjort vissa uttalanden. Jag

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

125

är ense med kommittén örn att omräkningen, med tillämpning av de nya

bestämmelserna, i regel bör ske med ledning av de uppgifter, som finnas

tillgängliga hos pensionsstyrelsen.

Enligt kommittéförslaget skola pensionsavgifterna för åren 1946 och

1947 ävensom avgifter för tidigare år, vilka icke redovisats såsom erlagda

före 1947 års ingång, icke tagas i betraktande vid beräknandet av folkpension

enligt gällande lag. Avgifterna för 1947 skola vidare påföras enligt

de nya bestämmelserna.

Vad sålunda föreslagits kan jag i princip biträda. Detta medför att den

individuella avgiftspåföringen hos pensionsstyrelsen kan i stort sett upphöra

redan före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Härigenom frigöras

personal och lokalutrymmen för uppgifter som sammanhänga med den

nya lagstiftningens genomförande. Emellertid böra med hänsyn till det nya

uppbördsförfarandet pensionsavgifter icke erläggas för år 1947, d. v. s. på

grund av 1946 års inkomster. Under år 1947 skola i stället preliminärt erläggas

1948 års avgifter. Genom alt dessa beräknas enligt de nya bestämmelserna

torde till statskassan komma alt inflyta 10 å 15 miljoner kronor

mera än eljest.

Kostnaderna för reformen.

Av den lämnade redogörelsen för socialvårdskommitténs betänkande

framgår, att kommittén verkställt ingående kostnadsberäkningar angående

reformen. En oviss faktor är dock den verkan inkomstprövningen kan

komma att utöva. Kommittén bar i detta hänseende grundat sina beräkningar

på inkomstnivån under år 1935, förhöjd med 30 procent. Det synes

icke osannolikt att på denna punkt en ganska betydande marginal föreligger

i kostnadsberäkningen. Med hänsyn till de ovissa utgångspunkterna

torde man emellertid böra utgå från kommitténs beräkningar härutinnan.

Jag har i det föregående förordat den ändringen i kommittéförslaget att reglerna

örn privilegierad inkomst slopas, samt därvid tillika omnämnt, att

kostnadsbesparingen i anledning härav kunde beräknas till omkring 5 miljoner

kronor. Om hänsyn tages härtill skulle man alltså, örn ålderspensionerna

utformas i enlighet med alternativ lil och kommitténs kostnadsberäkningar

i övrigt godtagas, kunna räkna med att kostnaderna för ålderspensioneringen

vid reformens genomförande komma att uppgå till omkring

567 miljoner kronor örn året. Såsom kommittén erinrat komma kostnaderna

all successivt stiga under de närmaste åren efter reformen med i

genomsnitt U/a procent årligen.

Vad angår invalidpensioneringen har kommittén beräknat, att antalet

förtidsinvalider vid 1947 års utgång skulle komma att utgöra omkring

251 700. Vid 1944 års utgång var antalet invalidpensionärer omkring

143 000, vilken siffra emellertid med hänsyn till under år 1945 beviljade

retroaktivt utgående pensioner torde böra höjas till omkring 150 000. Det

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. ,\luj:ts proposition nr 220.

synes mig knappast sannolikt, att detta antal skulle komma att stiga i en

så betydande omfattning som kommittén beräknat. Befolkningsutvecklingen

motiverar uppenbarligen icke ett antagande om en mera avsevärd ökning

av invalidernas antal. Icke heller synes mig hänsyn behöva tagas till en

befarad konjunkturförsämring som skulle medföra att antalet sökta och

beviljade invalidpensioner stege. Å andra sidan bör uppmärksammas att en

lösning av de partiellt arbetsföras problem — utredning därom pågår som

bekant — kan leda till att åt många invalider beredes en arbetsinkomst som

kommer deras behov av pension att minska eller helt bortfalla. Att märka

är vidare, att ett stort antal av invalidpensionärerna för närvarande utgöres

av gifta kvinnor, vilka icke uppnått 67 års ålder. Införas de föreslagna

hustrutilläggen, torde man kunna räkna med en viss nedgång av antalet

dylika gifta kvinnor, vilka söka invalidpension. Med beaktande av dessa

omständigheter har jag ansett, att antalet invalider vid ingången av år 1948

bör kunna beräknas avsevärt lägre än i kommittéförslaget. En siffra av

200 000 invalidpensionärer synes mig vara tilltagen med fullt betryggande

säkerhetsmarginal. Kostnadsminskningen i anledning härav kan icke antagas

fullt motsvara nedsättningen av det beräknade antalet invalidpensionärer.

Enligt kommittéförslaget skulle kostnaderna för invalidpensionerna — frånsett

blindtillägg, vilka kommittén antagit komma att draga en kostnad av

något över 2 miljoner kronor om året för både invalider och åldringar —

komma att uppgå till omkring 243 miljoner kronor örn året. För min del vill

jag på grund av det anförda och med hänsynstagande jämväl till den kostnadsökning,

som följer av att avdragsfaktorn genomgående bestämmes till

°/io, antaga, att kostnaden för invalidpensioneringen, däri inberäknat sjukbidragen

och blindtilläggen, icke kommer att överstiga 200 miljoner kronor.

Änkepensionerna komma enligt kommitténs beräkningar att draga en

kostnad av 14 miljoner kronor örn året. I denna del har jag intet att erinra

mot beräkningarna.

Totalkostnaderna för reformens genomförande skulle i enlighet med det

anförda komma att uppgå till (567 200 + 14) 781 miljoner kronor örn

året.

Statens nettokostnader för folkpensioneringen bli emellertid beroende

jämväl av de belopp, som inflyta i pensionsavgifter och kommunbidrag,

ävensom av avkastningen av folkpensionsfonden. Vid de av mig förordade

grunderna för pensionsavgifternas bestämmande kunna dylika avgifter beräknas

inflyta med omkring 85 miljoner kronor örn året. Kommunbidragens

storlek bär kommittén beräknat till omkring 74 miljoner kronor om året.

Jag har icke föreslagit några förändrade grunder för kommunbidragens

beräkning, men deras belopp kommer givetvis att sjunka, därest antalet

invalider nedräknas i enlighet med vad jag tidigare anfört. Denna sänkning

uppskattar jag till 7 miljoner kronor, varför kommunbidragens storlek

sålunda torde kunna beräknas till 67 miljoner kronor. Antages avkastningen

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 220.

127

av folkpensionsfonden komma ali uppgå till det i arets statsverksproposition

för nästa budgetår angivna beloppet, 29 miljoner kronor, skulle alltså

vid beräkning av statsverkets nettokostnader för folkpensioneringen från

totalkostnaderna för denna böra avräknas (85 -f- 67 + 29) 181 miljoner

kronor örn året. Statsverkets nettokostnad torde följaktligen kunna beräknas

till (781 — 181) 600 miljoner kronor örn året. I förhållande till de

beräknade nettoutgifterna för folkpensioneringen under budgetåret 1946/47

innebär den nämnda siffran en kostnadsökning för statsverket av omkring

395 miljoner kronor.

Det föreliggande förslaget till en ny folkpensionering medför sålunda

avsevärt ökade statsutgifter. Förslaget måste med hänsyn härtill självfallet

ses i belysning av andra redan framlagda eller planerade reformförslag

av kostnadskrävande natur. Jag kan i detta sammanhang icke

lämna någon redogörelse för andra dylika förslag än sådana av socialpolitisk

innebörd. I sistnämnda avseende vill jag erinra om att ett intensivt

utredningsarbete för närvarande pågår i syfte att förbättra och fullständiga

samhällets omsorger för att bereda den enskilde medborgaren drägliga

levnadsvillkor icke endast vid ålderdom och invaliditet utan även för det

fall att hans arbetsinkomst minskas eller bortfaller i följd av sjukdom,

arbetslöshet eller eljest utan hans eget vållande. Åtgärder av befolkningspolitisk

och därmed närbesläktad natur ifrågasättas i syfte att för barnfamiljerna

minska den ökade försörjningsbörda, som barnen medföra. Såsom ett led

i dessa åtgärder ingår också en .socialt inriktad bostadspolitik, som dock

även har en mera allmän målsättning. Färdiga reformförslag föreligga

ännu icke på alla punkter, men i stort sett kan den framtida strukturen

av socialpolitiken skönjas.

Det förberedande utredningsarbetet har i huvudsak anförtrotts åt tre

särskilda kommittéer, socialvårdskommittén, befolkningsutredningen och

bostadssociala utredningen. Socialvårdskommittén har redan framlagt —

förutom förslaget till en reformerad folkpensionering — förslag till allmän

sjukförsäkring och till moderskapsbidrag. Sjukförsäkringsförslaget torde,

såsom tidigare nämnts, komma att föreläggas årets riksdag. Från socialvårdskommittén

äro vidare att vänta förslag till allmän arbetslöshetsförsäkring

och till revision av försäkringen för olycksfall i arbete. Därjämte

kommer kommittén alt framlägga en del mindre omfattande förslag, avseende

revision av lagstiftningen örn barnbidrag lill änkors oell invaliders

barn samt bidrag till änkor nied minderåriga barn och till begravningshjälp.

Slutligen är från kommittén att vänta förslag till den allmänna,

övriga hjälpformer kompletterande socialhjälpen, som skall ersätta den

nuvarande fattigvården.

Av befolkningsutredningens förslag har del som avser fria skolmåltider

redan föranlett proposition — på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet

— till årets riksdag. I övrigt märkes att befolkningsutred
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Mctj:ts proposition nr 220.

ningen avlämnat betänkande!! med förslag till allmänna barnbidrag saint

beklädnads- och skorabatter för barn, till ordnande av förlossningsvården

samt till åtgärder för beredande av vila och rekreation åt husmödrar och

barn. I första delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande, innefattande

allmänna riktlinjer för den framtida socialpolitiken samt förslag till

låne- och bidragsformer, föreslås en vidsträckt statlig långivning för bostadsbyggande

och bostadsförsörjning ävensom betydande hyresrabatter till barnfamiljer.

Det är i nuvarande stund icke möjligt att angiva annat än ungefärliga

siffror för de utgifter för statsverket ett genomförande av hela detta reformprogram

skulle komma att medföra.

Av de av socialvårdskommittén framlagda förslagen torde,

såsom nämnts, förslaget om allmän sjukförsäkring komma att framläggas

vid årets riksdag. Till detta förslag anknyta sig frågorna om fri sjukhusvård

samt örn tillhandahållande av läkemedel kostnadsfritt eller till nedsatt

pris. Statens årliga kostnader för den allmänna sjukförsäkringen beräknas

till 170 miljoner kronor, vilket, då statens kostnader för sjukförsäkring för

budgetåret 1946/47 beräknas till cirka 47 miljoner kronor, motsvarar en

kostnadsökning av omkring 123 miljoner kronor. För de båda övriga reformerna,

avseende sjukhusvården och läkemedlen, utgör kostnadsökningen 54

respektive 18 miljoner kronor om året. Statens årskostnader för moderskapshidrag

lia av socialvårdskommittén beräknats till 54 miljoner kronor, innebärande

en kostnadsökning av 34 miljoner kronor. Vad angår övriga reformförslag

som äro att förvänta från socialvårdskommittén är det ännu svårt

att beräkna statens kostnader för deras genomförande. Mycket preliminärt

kunna de antagas komma att medföra en sammanlagd årlig kostnadsökning

för statsverket av några 10-tal miljoner kronor. Jag utgår därvid ifrån att

kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen till icke oväsentlig grad komma

att täckas av arbetsgivarna samt att nämnda kostnader, i den mån de skola

falla å statsverket, komma att uppvägas av minskade utgifter för arbelsmarknadsreglerande

åtgärder. I sin helhet synes alltså den kostnadsökning

för staten som skulle bli en följd av genomförandet av socialvårdskommitténs

förslag, däri inberäknat folkpensioneringen, kunna uppskattas

till (395 + 123 + 54 + 18 + 34 + 30) 654 eller i runt tal 650 miljoner

kronor örn året.

I fråga örn de av befolkningsutredningen framlagda förslagen

må erinras om att de fria skolmåltiderna vid full utbyggnad komma att

medföra en årlig kostnad för statsverket av bortåt 60 miljoner kronor; till

jämförelse kan nämnas att för budgetåret 1946/47 äskats ett belopp av 3,5

miljoner kronor för anordnandet av dylika måltider. De allmänna barnbidragen

beräknas, därest de skola utgå för alla barn, draga en årlig nettokostnad

av 200 miljoner kronor. Statens årliga utgifter för beklädnadsocli

skorabatter kunna beräknas till omkring 23 miljoner kronor och netto
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 220.

121)

kostnadsökningen för övriga reformer som föreslagits av befolkningsutredningen

till cirka 30 miljoner kronor. 1 runt tal kan sålunda kostnadsökningen

i denna del beräknas lill 300 miljoner kronor örn året.

Av b o s t a d s s o c i a 1 a utredningen föreslagna familjebostadsbidrag

beräknas vid fullt genomförande draga en årskostnad av 120 miljoner

kronor. Sannolikt komma enligt utredningen till en början att erfordras

endast 35 miljoner kronor örn året, vilket belopp antages komma att

stiga med omkring 10 miljoner kronor årligen. För närvarande är i riksstaten

upptaget ett belopp av 8,5 miljoner kronor för ändamålet. Medelsbehovet

för bidrag till ny-, ersättnings- och ombyggnad på landsbygden beräknas

för första tiden till 50 miljoner kronor, vilket belopp beräknas successivt

växa till drygt 100 miljoner kronor om året. Enär för ändamålet

provisoriskt i statsverkspropositionen upptagits 20 miljoner kronor, kan

kostnadsökningen till en början beräknas till 30 miljoner kronor. Kostnadsökningarna

för vissa av utredningen föreslagna bidragsformer torde till en

början begränsas till 2 å 3 miljoner kronor. De av bostadssociala utredningen

föreslagna åtgärderna kunna sålunda vid full utbyggnad beräknas

medföra en årlig kostnadsökning av omkring 200 miljoner kronor. De första

åren skulle dock kostnadsökningen begränsas till cirka 60 miljoner kronor.

Sammanfattningsvis kan kostnadsökningen för staten i anledning av de

socialreformer som i det föregående omnämnts vid full utbyggnad

uppskattas till (650 + 300+ 200) 1 150 miljoner kronor örn året. Av olika

anledningar måste man räkna med att dessa reformer, i den mån de vinna

statsmakternas gillande, icke kunna träda i tillämpning omedelbart annat

än till en del. Jag kommer sålunda att, på närmare angivna skäl, föreslå

att sjukförsäkringsreformen icke träder i tillämpning förrän under år

1950. Vidare har, såsom i det föregående antytts, vissa reformer, exempelvis

anordningarna med fria skolmåltider och familjebostadsbidrag, avsetts

skola träda i tillämpning successivt. Av det anförda följer att kostnadsökningen

för statsverket i anledning av förevarande socialreformer under de

närmaste åren kommer att uppgå till ett betydligt lägre belopp än det nyss

angivna. För edvart av budgetåren 1947/48—1950/51 skulle kunna överslagsvis

beräknas att kostnadsökningen för staten under de förut angivna förutsättningarna

komme att utgöra respektive 350, 750, 850 och 1 050 miljoner

kronor om året.

Förslagets detaljutformning.

Förslaget tili lag om folkpensionering.

Socialvårdskommitténs förslag tilt ny lag örn folkpensionering avser att

ersätta nu gällande lag örn folkpensionering samt till denna anknutna författningar.

Såvitt angår folkpensioneringens administrativa handhavande

innebär förslaget emellertid endast obetydliga jämkningar av gällande rätt,

Bihang till riksdagens protokoll 1940. I sand Nr 220. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Majus proposition nr 220.

då kommittén tiar för avsikt att framlägga särskilt förslag härutinnan, sedan

vissa pågående utredningar om annan ordning för folkpensionernas utbetalande

avslutats och klarhet vunnits rörande den närmare beskaffenheten

av den blivande obligatoriska sjukförsäkringen. Kommitténs författningsförslag

är följaktligen i detta hänseende endast alt betrakta såsom ett

provisorium. Kommittén har vidare, såsom tidigare nämnts, i förevarande

sammanhang icke behandlat frågan örn revision av lagstiftningen örn barnbidrag.

Härutinnan har kommittén nu upptagit särskild utredning, sedan

befolkningsutredningen framlagt förslag om allmänna barnbidrag. Förslag

till erforderliga följdförfattningar till den nya lagstiftningen örn folkpensionering

lia icke heller utarbetats av kommittén med hänsyn därtill att förslaget

avsetls skola träda i kraft först den 1 januari 1948.

Såsom jag tidigare framhållit, har jag funnit det icke vara möjligt ali

genomföra den föreslagna reformen av folkpensioneringen tidigare än

omkring IV2 år efter det beslut därom fattats. Denna långa övergångstid

gör, att beslut om reformen bör fattas så snart som möjligt. För min del

finner jag därför i likhet med kommittén att hinder icke bör möta alt nu

antaga en på de nya principerna grundad lagstiftning oavsett att densamma

måste betraktas såsom provisorisk i fråga om folkpensioneringens administrativa

handhavande och förslag till erforderliga följdförfattningar ännu

ej föreligga.

Socialvårdskommitténs förslag till lag örn folkpensionering och till lag örn

införande av denna lag lia inom socialdepartementet undergått överarbetning.

I departementsförslaget har, såsom jag tidigare omnämnt, ansetts böra

vidtagas vissa ändringar av materiell natur. Därutöver avviker detsamma

från socialvårdskommitténs förslag såtillvida, att bestämmelserna om pensionsstyrelsens

på frivilliga avgifter grundade försäkring såsom ej tillhörande

folkpensioneringen i egentlig mening ulbrutits lill en särskild lag. I

övrigt skiljer sig departementsförslaget i huvudsak endast i redaktionellt

avseende från kommittéförslaget. Vissa detaljer i förslaget beröras närmare

i det följande. I övrigt hänvisas beträffande motiveringen för förslaget till

kommittébetänkandet.1

1 §•

Rätten till folkpension synes i princip böra begränsas till svensk medborgare,

som är mantalsskriven inom riket. Enligt gällande lag skall folkpension

till den som befinnes icke längre vara svensk medborgare indragas,

såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt. Detsamma

gäller beträffande tilläggspension, örn någon som åtnjuter sådan

pension befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven. Emellertid kan på

grund av avgiftsbetalning jämlikt 1913 års lag rätt att erhålla eller behålla

avgiftspension föreligga för personer som ej äro mantalsskrivna i riket.

1 Till belysande av de föreslagna folkpensionernas storlek i de olika bostadskostnadsgrupperna

vid skilda inkomstlagen lia tabeller däröver såsom bilaga fogats vid detta protokoll

(Tab. 1—5.)

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

131

I fråga om pensionsberättigad, som upphör atl vara svensk medborgare

eller att vara mantalsskriven här i riket, kunna stundom billighetsskäl tala

för att redan beviljad pension icke indrages. Bestämmelser för detta fall

återfinnas i 15 § 2 mom. Genom särskilda övergångsbestämmelser torde

vidare böra förhindras, alt förutvarande svenska medborgare eller utomlands

bosatta svenskar gå miste örn dem nu tillkommande pensionsrätt.

Socialvårdskommittén har föreslagit att, förutom till den som är mantalsskriven

inom riket, pension skall kunna utgå till den som bör vara mantalsskriven

inom riket. Det synes mig dock vara ett rimligt krav, att den

som icke fullgjort vad på honom ankommer i fråga örn mantalsskrivning

får vänta med erhållande av folkpension till dess han fullgjort denna skyldighet.

2 §•

Denna paragraf är lika lydande med 3 § i gällande lag om folkpensionering.

3 §•

I denna paragraf regleras de allmänna förutsättningarna för rätten att

erhålla folkpension. Vad angår invalidpension eller sjukbidrag har, i överensstämmelse

med socialvårdskommitténs förslag, benämningen arbetsoförmåga

utbytts mot termen höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Någon

saklig ändring i förhållande till den praxis som hittills tillämpats i detta

hänseende är icke åsyftad därmed. Av de i gällande lag uppräknade invaliditetsorsakerna

har ålderdom icke ansetts behöva medtagas. Sinnesslöhet,

som för närvarande torde anses ingå under begreppet »lyte», har såsom en

praktiskt betydelsefull orsak till invaliditet i departementsförslaget ansetts

böra nämnas särskilt vid sidan av vanförhet.

Förutsättningarna för erhållande av sjukbidrag lia upptagits i enlighet

med socialvårdskommitténs förslag. Kommittén har rörande tolkningen av

kravet på att nedsättningen av arbetsförmågan skall kunna antagas bliva

bestående ytterligare avsevärd tid förklarat sig lia förutsatt, att rätt till sjukbidrag

skulle föreligga allenast när nedsättningen av arbetsförmågan kunde

antagas bestå minst två år, av vilken tid ett år eller möjligen något mera

finge avse tid före ansökningstillfället. De angivna villkoren kunna i vissa

fall leda till att en lucka uppkommer mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen.

Jag har dock, såsom tidigare nämnts, funnit mig böra i

avbidan på erfarenheterna godtaga kommittéförslaget på förevarande punkt.

Förutsättningarna för rätt till änkepension lia, såsom av det föregående

framgår, såtillvida uppmjukats, att endast fem års äktenskap kräves.

4 §•

1 enlighet med de principer, varpå förslaget bygger, föreskrives här, ali

allmän ålderspension skall utgå till gift pensionsberättigad, vars make järn
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. M«j:ts proposition nr 220.

väl åtnjuter folkpension eller sorn är berättigad till hustrutillägg, med 800

kronor om året och till annan pensionsberättigad med 1 000 kronor om året.

Att jämväl pensionsberättigad, som åtnjuter hustrutillägg, tillerkänts endast

det lägre beloppet sammanhänger därmed att hustrutillägget, varom

bestämmelser återfinnas i 8 §, utformats så att det skall motsvara vad

hustrun skulle hava ägt åtnjuta örn hon ägt rätt till invalidpension, dock

med undantag av grundpension å 200 kronor. För att en gift pensionsberättigad,

som äger rätt till hustrutillägg, icke skall bliva sämre ställd än om

han icke ägt rätt därtill, har i sistnämnda paragraf vidare föreskrivits, att

hustrutillägg skall utgå endast om det överstiger 200 kronor. Skulle hustrutillägget

uppgå till lägre belopp, bortfaller det alltså och mannen blir i stället

berättigad till samma ålderspension som en ogift pensionstagare.

Invalidpension eller sjukbidrag uppdelas enligt förslaget i en icke inkomstprövad

grundpension, som alltid skall utgöra 200 kronor, samt en inkomstprövad

tilläggspension, vars belopp utgör för gift pensionsberättigad 600

kronor om året och för ogift pensionsberättigad 800 kronor örn året. Här

göres sålunda icke skillnad mellan gift pensionsberättigad, vars make uppbär

folkpension eller som uppbär hustrutillägg, och annan gift pensionsberättigad.

Anledningen härtill är att, om den sistnämnde skulle tillerkännas

samma tilläggspension som en ogift, han i vissa inkomstlägen skulle få högre

pension än som skulle ha utgått, därest han varit berättigad lill hustrutillägg.

Till förhindrande av att gift pensionsberättigad, vars make ej är pensionsberättigad,

erhåller lägre pension än ogift lia emellertid i 9 § föreslagits

vissa regler örn förhöjning av den giftes pension.

5 §•

Denna paragraf upptager reglerna örn bostadstillägg och anknyter i fråga

örn utformningen till 6 § 2 morn. i nuvarande lag om folkpensionering.

Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande över socialvårdskommitténs förslag,

med vilket departementsförslaget i sak överensstämmer, framhållit, att de nu

gällande och i förslaget bibehållna reglerna om pensionsförmånernas beroende

av mantalsskrivningsorten medförde mindre önskvärda resultat Exempelvis

komme i de icke sällsynta fall, då en på sinnessjukhus intagen pensionsberättigad

försöksutskrivits till annan ort än sin hemort, pensionen att

utgå enligt den bostadskostnadsgrupp hemorten tillhörde, oaktat den pensionsberätligade

måhända stadigvarande vistades å ort i lägre bostadskostnadsgrupp.

Styrelsen har med hänsyn härtill ifrågasatt, om icke styrelsen

borde beredas möjlighet att till förekommande av uppenbara missförhållanden

hänföra pensionstagare, som stadigvarande vistas å ort, tillhörande lägre

bostadskostnadsgrupp än mantalsskrivningsorten, till den lägre bostadskostnadsgruppen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och drätselkammaren i Kalmar

lia vid förevarande stadgande ifrågasatt, örn icke villkoret om tre års

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.i proposition nr 220.

13.5

mantalsskrivning såsom villkor för tillhörighet till högre bostadskoslnadsgrupp

kunde slopas eller minskas.

Vad sålunda anmärkts har icke givit mig anledning att vidtaga någon ändring

i förslaget. De i yttrandena återgivna synpunkterna torde böra bliva

föremål för närmare övervägande i samband med frågan örn ändrad ordning

för pensionernas utbetalande. Genomföres en centralisering på denna

punkt, synes spörsmålet örn ändring av pensionens belopp i anledning av

den pensionsberättigades vistelse å annan ort än mantalsskrivningsorten bliva

aktualiserat av att ändring i utbetalningsorten måste ske. Jag förutsätter att

socialvårdskommittén vid sitt fortsatta arbete beaktar detta .spörsmål.

6 §•

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i socialvårdskommitténs förslag,

upptager de av mig i det föregående omnämnda föreskrifterna örn

särskilt kommunalt bostadstillägg till vissa pensionstagare. Tillägget skall,

i enlighet med vad jag tidigare anfört, utgå såsom en folkpensionsförmån.

Någon prövning av storleken av det av det av pensionsnämnden beslutade

tilläggsbeloppet inom pensionsstvrelsen skall givetvis icke förekomma.

7 §•

I denna paragraf upptagas de s. k. avdragsreglerna, för vilkas huvudsakliga

innehåll tidigare redogjorts. Föreskriften att minskning skall ske

proportionellt å tilläggs- eller änkepension och bostadstillägg sammanhänger

med att kommunbidragen utgå efter olika procentsatser.

8 §•

För de här upptagna bestämmelserna om hustrutillägg har i allt väsentligt

redogjorts tidigare.

9 §•

Såsom vid 4 § nämnts föranleda reglerna örn pensionens bestämmande

till olika belopp för gifta och för ogifta, att i vissa fall den till gift pensionsberättigad

utgående pensionen bör förhöjas till undvikande av att den

blir lägre än örn den pensionsberättigade varit ogift. Förevarande paragraf

upptager bestämmelser härom i enlighet med vad socialvårdskommittén

föreslagit. Bestämmelserna medföra, att de maxi m a 1 a pensionsbeloppen

bliva lika för gift och ogift. Har den pensionsberättigade

egna inkomster, som påverka tilläggs- eller änkepensionens och bostadstilläggets

belopp, komma jämväl de här föreslagna tilläggen att reduceras,

eftersom de utgå med viss andel av tilläggs- eller änkepensionen och bostadstillägget.

I här förevarande fall kommer alltså till synes avdragsfaktorn

att bliva högre för den gifte än för den ogifte. Det är emellertid

att märka, att för den gifte endast hälften av hans — och i förekommande

fall hans makes — inkomst tages i betraktande vid avdragets beräknande.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Om en gift pensionsberättigad tiar viss inkomst, medan hans make ej har

någon inkomst, kommer lian i själva verket att erhålla högre pension än

den ogifte, som har lika hög inkomst.

10 §.

Socialvårdskommittén har avvisat tanken att införa någon form av generella

hjälplöshetstillägg till folkpensionerna för pensionstagare, vilka lida

av särskilt svårartad invaliditet. Kommittén har härvid bland annat anfört,

att svårigheter mötte att på ett tillfredsställande sätt begränsa förutsättningarna

för rätten att erhålla sådant tillägg samt att den komplicerade

frågan om särskilt understöd till hjälplösa folkpensionärer, som vistas

i sina hem. icke torde kunna lösas efter generella linjer. Spörsmålet komme

att närmare övervägas av kommittén i samband med utarbetande av den

nya socialhjälpslag, som avses skola ersätta fattigvårdslagen.

För ett särskilt fall har emellertid socialvårdskommittén föreslagit ett

tillägg av i huvudsak hjälplöshetstilläggs karaktär. Enligt kommitténs

motivering till det sålunda föreslagna stadgandet avser detsamma huvudsakligen

det fall, då en arbetsförmögen mans hustru vid relativt ung ålder

drabbas av sådan sjukdom att därigenom uppkommer en svår belastning

på makarnas ekonomi, och det borde komma lill användning huvudsakligen

i de fall då den pensionsberättigade på grund av sitt fysiska eller

psykiska tillstånd vore att anse såsom själv i behov av tillsyn och hjälp.

I över kommitténs betänkande avgivna yttranden ha svenska vanföreanstalternas

centralkommitté och riksorganisationen de vanföras vål framställt

yrkanden örn införande av generella hjälplöshetstillägg.

Jag har emellertid i allt väsentligt funnit mig kunna godtaga vad kommittén

anfört i här förevarande avseenden. Bestämmelser angående det

av kommittén föreslagna tillägget återfinnas i här ifrågavarande paragraf,

som endast i redaktionellt avseende skiljer sig från kommittéförslaget. 11

11 §•

Här upptagna regler örn blindtillägg överensstämma i sak med socialvårdskommitténs

förslag. Rörande förutsättningarna för åtnjutande av

blindtillägg har de blindas förening i sitt yttrande över kommittéförslaget

anfört, alt var och en som genomgått fullständig kurs vid blindskola borde

anses såsom blind. Detta skulle innebära, att blindtillägg skulle tillkomma

jämväl vissa svagsynta. Tillräcklig anledning till en dylik utvidgning av

de nuvarande bestämmelsernas räckvidd har icke synts mig föreligga.

12 §.

För de här föreslagna bestämmelserna att folkpension skall avrundas

till närmaste hela krontal och att änkepension som ej uppgår till 60 kronor

— motsvarande 5 kronor i månaden — ej skall utgå torde någon .särskild

motivering ej erfordras.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kultti. Maj:ts proposition nr 220.

135

13 §.

Då pensionsförmånernas storlek göres beroende av den pensionsberätligades

civilstånd, yppar sig ett behov av att i särskilda fall kunna göra

undantag från de vanliga reglerna. Enligt 7 § sista stycket gällande lag

örn folkpensionering må pensionsstyrelsen i särskilda fall med avsteg från

eljest gällande regler om beräkning av gift pensionsberättigads årsinkomst

förordna, att beräkningen tillsvidare skall ske såsom för ogift person. I

enlighet med vad socialvårdskommittén föreslagit synes denna regel böra

utsträckas att gälla tillämpningen av den nya lagstiftningen överhuvud.

Socialvårdskommittén har utgått från att i de fall, där den ena av två

makar är för avsevärd tid intagen på anstalt, makarna skola, efter prövning,

kunna betraktas såsom icke gifta. Det motsvarande synes böra

gälla också örn två makar på grund av söndring leva åtskilda och överhuvud

taget, där ett samboendeförhållande mellan makarna icke existerar.

I paragrafen har vidare på förslag av socialvårdskommittén upptagits

föreskrift, att ogift pensionsberättigad, som sedan avsevärd tid sammanlever

under äktenskapsliknande förhållanden med annan, skall anses som

örn han vore gift med denne. Kommittén har till motivering för det sålunda

föreslagna stadgandet anfört, att det skulle vara synnerligen stötande

för rättsmedvetandet örn personer, vilka sedan en följd av år sammanbott

såsom makar utan att vara vigda, skulle få avsevärt högre pension

än om de varit gifta. Emellertid har kommittén betonat att bestämmelsens

tillämpning vore en grannlaga uppgift och rekommenderat försiktighet

vid dess tillämpning.

Det föreslagna stadgandet har uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelsen i

Norrbottens län, medan däremot länsstyrelsen i Södermanlands län ansett

prövningens natur vara så grannlaga, att bestämmelsen borde utgå. Pensionsstyrelsen

har förklarat, att bestämmelsen komme att medföra stora

svårigheter i tillämpningen samt erinrat, att densamma hade betydelse för

frågor sådana som fastställande av årsinkomst, anmälningsskyldighet i

vissa fall, påföljd av felaktiga uppgifter m. m. och hustrutillägg. Vid omräkningen

av nu utgående pensioner i anledning av den nya lagstiftningens

genomförande vore det ej möjligt att taga hänsyn till densamma annat än

i mycket sällsynta undantagsfall.

Vad sålunda anförts har icke föranlett mig att frångå kommitléförslagel.

En bestämmelse av förevarande art torde knappast kunna undvaras, örn

icke direkt stötande konsekvenser av den föreslagna beräkningen av pensionsförmånernas

storlek skola uppstå. Jag vill endast erinra därom, att

örn bestämmelsen ej införes, två pensionsberättigade makar skulle kunna

genom en arrangerad äktenskapsskillnad bereda sig avsevärt högre pension

än tidigare. Såsom förutsättning för bestämmelsens tillämpning bör

emellertid föreskrivas, ali särskilda skäl skola föreligga.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Metias proposition nr 220.

14 §.

Denna paragraf, som i kommittéförslaget har sin motsvarighet i 6 §,

upptager regler örn beräkningen av årsinkomst. I den nuvarande folkpensioneringslagen

återfinnas motsvarande bestämmelser i 7 §.

Socialvårdskommittén har i olika sammanhang uttalat, att den nuvarande

inkomstprövningen vore alltför välvillig mot pensionärerna, och uttalat

att, sedan pensionsbeloppen anpassats efter det nuvarande penningvärdet,

inga reella skäl funnes för eftergifter, vilka gagnade vissa kategorier

av pensionstagare. Inkomsterna borde därför beräknas till sitt verkliga

belopp eller värde, därvid andra naturaförmåner än bostad borde uppskattas

till belopp, som fastställdes av Kungl. Majit i anslutning till för

hela riket gällande medelpriser. Värdet av fri bostad och bränsle har kommittén

funnit böra fastslås i lagtexten. Om någon åtnjöte bostadsförmån —

eller annan förmån —- till underpris, borde vidare skillnaden mellan det

verkliga värdet och det betingade priset upptagas såsom inkomst. Därest

icke så skedde skulle enligt kommitténs mening föreskrifterna om värdering

av fria förmåner kunna delvis sättas ur kraft därigenom att en låg

ersättning betingades.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén uttalat, att hyrorna

i pensionärshemmen borde höjas till de belopp, vartill enligt kommitténs

förslag fri bostad lägst skulle värderas. Skulle de nuvarande låga hyrorna

i sådana hem bibehållas, borde skillnaden mellan det värde som i lagen

fastställts för fri bostad och den betingade hyran räknas såsom inkomst;

i annat fall komme de pensionärer, som intagits å pensionärshem, att

åtnjuta en betydande förmån på det allmännas bekostnad vid sidan av

folkpensionen.

Statskontoret har i anledning av kommitténs uttalande att hyrorna i pensionärshemmen

borde höjas uttalat, att därigenom kommunerna komme att

erhålla större inkomst från pensionärshemmen, varigenom kostnadskalkylerna

för hemmens uppförande och drift bleve andra och väsentligt gynnsammare

än dem man ursprungligen haft att räkna med. Denna opåräknade

vinst för kommunerna påkallade ett övervägande av frågan örn och i

vilken utsträckning pensionärshemmen i fortsättningen borde subventioneras

av statsmedel. 1

1 anledning av kommitténs sålunda gjorda uttalanden örn förfarandet vid

inkomstuppskattningen vill jag framhålla, att pensionstagarnas inkomster

självfallet skola uppskattas till deras verkliga värde. Ett annat förfaringssätt

skulle strida mot lagens avfattning och innebörd. Olika meningar kunna

givetvis råda rörande uppskattningen i det enskilda fallet. Kommitténs uttalanden

böra emellertid icke få tagas till intäkt för en alltför rigorös uppskattning.

Vad .särskilt angår uppskattningen av andra naturaförmåner än

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 220.

137

bostad synes det vara en given konsekvens av den allmänna dyrortsgraderingens

slopande, att värdet av dylika förmåner fastställes till enhetliga belopp

för riket i dess helhet. Härvid torde dock enligt min mening en viss

försiktighet böra iakttagas och man torde snarast böra hålla sig något under

medelpriserna för landet i dess helhet. Jag vill erinra, att naturaförmånerna

lia sin väsentliga betydelse på landsbygden, där priserna på åtminstone

vissa produkter torde vara lägre än i tätorterna.

Kommitténs uppfattning att värdet av fri bostad skall fixeras i lagen kan

jag icke dela. Det synes mig lämpligare att, såsom hittills varit fallet,

Kungl. Maj:t får meddela erforderliga föreskrifter om fastställandet av det

belopp, som skall anses motsvara värdet av fri bostad. Behörig hänsyn måste

tagas bland annat till den genomsnittliga standarden av de bostäder, som i

de olika bostadskostnadsgrupperna stå pensionärerna till buds. De värden

som komma att fastställas torde endast böra avse en bostad, som med hänsyn

till ortens förhållanden kan anses tillfredsställande i fråga örn storlek

och beskaffenhet. Avviker bostaden i dessa hänseenden från vad som kan

anses skäligt bör vid uppskattningen hänsyn tagas därtill.

De hyror som högst må uttagas i pensionärshemmen äro fastställda på

grundval av nu gällande dyrortsgradering av pensionerna. Pensionssystemets

förändrade uppbyggnad medför sålunda, att bestämmelserna under

alla förhållanden måste bli föremål för översyn. Frågan om hyressättningen

i pensionärshemmen har dock sådant samband med den allmänna

bostadspolitiken, att den icke synes böra slutgiltigt lösas i detta sammanhang.

Man torde kunna utgå från att under överskådlig tid hyrorna i pensionärshemmen

komma att understiga hyrorna i den öppna hyresmarknaden

för bostäder av motsvarande standard. Pensionärer, som kunnat beredas

bostad å pensionärshem, skulle härigenom komma i viss mån i ett förmånligare

läge än andra pensionärer. .lag delar därför socialvårdskommitténs

uppfattning att skillnaden mellan hyran å pensionärshem och hyran i den

öppna hyresmarknaden för en motsvarande bostad — om denna skillnad

är av en mera avsevärd storlek — bör upptagas såsom inkomst. Detta förfaringssätt

överensstämmer nied de allmänna grunderna för inkomstuppskattningen;

något särskilt stadgande därom behöver alltså icke inflyta i

lagtexten.

Rörande inkomstberäkningen i övrigt har socialvårdskommittén föreslagit,

bland annat, att i motsats till annan folkpensionsförmån blindtillägg skall,

liksom de nuvarande blindhetsersättningarna, räknas såsom inkomst. Socialstyrelsen

har ifrågasatt, huruvida icke denna regel borde jämkas, då blindtillägget

åtminstone till en del torde motsvara ökade utgifter, som de blinda

på grund av sitt lyte måste vidkännas. Örn blindtillägget hänfördes till privilegierad

inkomst, .skulle även åtgärderna för att i största möjliga utsträckning

få ut de blinda i förvärvslivet underlättas. Även de blindas förening

bär påyrkat ändring av förslaget i denna del.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Då blindtillägget bestämmes till 700 kronor och den avdragsfria inkomsten

samtidigt höjes från 200 till 400 kronor, kommer liksom för närvarande av

blindtilläggets belopp 300 kronor att påverka eventuellt utgående inkomstprövade

pensionsförmåner. Då de förbättrade förmånerna i övrigt komma

även de blinda till del, synes mig anledning icke föreligga att frångå kommittéförslaget

på denna punkt.

Enligt kommittéförslaget skall inkomst av fast egendom och byggnad å

ofri grund lägst upptagas till det inkomstbelopp, som skulle kunna ernås,

därest beloppet av egendomens värde efter avdrag av gäld varit placerat i

räntebärande värdehandling. Såsom någons förmögenhet skall enligt förslaget

anses summan av honom tillhörigt kapital och saluvärdet av andra

tillgångar av större värde, såsom fast egendom och större husdjur, sedan

från summan avdragits förefintlig gäld. Bestämmelser i dessa hänseenden

torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

I lagen synes däremot alltjämt böra upptagas en motsvarighet till nuvarande

regler om skärpning i vissa fall av inkomst av förmögenhet. För närvarande

gäller i detta hänseende, att vid uppskattningen av fastighets och

kapitals avkastning denna skall höjas med 4 procent av det belopp, varmed

sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5 000

kronor, och med ytterligare (5 procent av det belopp, varmed samma värde

må överstiga 10 000 kronor. Beträffande den som är gift skall värdet av

fastighet eller kapital beräknas utgöra hälften av sammanlagda värdet och

hans och hans makes fastighetsinnehav eller kapital.

Kommittén har i detta hänseende föreslagit att skärpningen skall inträda

först vid en förmögenhet å 10 000 kronor för ogift pensionsberättigad och

15 000 kronor för äkta makar, men i gengäld omedelbart utgå med tio procent.

I enstaka yttranden av kommuner har påyrkats att den gräns vid vilken

skärpningen inträder borde höjas. Kommitténs förslag synes mig emellertid

vara väl avvägt på denna punkt och jag tillstyrker detsamma. I likhet

med kommittén anser jag anledning saknas att — på sätt nu i praxis sker i

viss omfattning — tillåta någon avrundning nedåt av förmögenhetens värde

med hänsyn till väntad kapitalförbrukning under den närmaste tiden.

15 §.

Denna paragraf, sorn i allt väsentligt överensstämmer med kommittéförslaget,

upptager med smärre modifikationer, i huvudsak föranledda av de

ändrade grunderna för pensionernas beräkning, bestämmelser av samma

innehåll som 8 § gällande lag om folkpensionering.

16 §.

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i såväl gällande lag om folkpensionering

som i kommittéförslaget, upptager de s. k. värdighetsbestämmelserna.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

139

Socialvårdskommittén har funnil del icke vare sig lämpligi eller möjligt

att undvara bestämmelser av detta slag. Rörande de nuvarande värdighetsbestämmelserna

Ilar kommittén erinrat, att de endast avsåge tilläggspension

och invalidunderstöd, men att med den höjning av de icke inkomstprövade

pensionsförmånerna, som föreslagits av kommittén, det vore tveksamt huruvida

icke bestämmelserna borde utvidgas att omfatta jämväl grundpensionen.

Kommittén har emellertid icke funnit en sådan anordning nödvändig

utom såvitt angår den påföljd, vilken bör inträda för den som är eller varit

hemfallen åt alkoholmissbruk eller eljest fört eller för förargelseväckande

levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig.

I dylika fall ansåge kommittén att icke heller grundpension (allmän ålderspension)

borde utgå och kommitténs förslag har utformats i enlighet därmed.

Pensionsstyrelsen har emellertid ifrågasatt, huruvida de sist nämnda värdighetsbestämmelserna

borde bibehållas. Åtskilliga fall, där pension bort

indragas eller vägras, enär den pensionsberättigade varit hemfallen eller

hemfallit åt dryckenskap, hade med säkerhet ej kommit till pensionsmvndigheternas

kännedom och i de flesta fall, där bestämmelsen tillämpats,

torde detta lia medfört att försörjningen av den pensionsberättigade övervältrats

på anhöriga eller på fattigvården. Påföljd i anledning av förargelseväckande

levnadssätt tillämpades ytterst sällan och påföljd på grund av att

den pensionsberättigade uppenbarligen ej efter förmåga sökt ärligen försörja

sig tillämpades praktiskt taget icke alls, enär förmåga att försörja sig

som regel saknades. Styrelsen har på grund av det anförda ifrågasatt, örn

man överhuvud taget borde lia bestämmelser som diskvalificerade från rätt

till pension på grund av alkoholmissbruk eller andra fall av förargelseväckande

levnadssätt. Förutsättningen för bestämmelsernas borttagande vore

dock att del i annan ordning ginge att förhindra alt pensionen missbrukades.

Enligt styrelsens mening bleve detta möjligt, därest styrelsen, då synnerliga

skäl förelåge, ägde besluta örn utbetalning av folkpensionen till annan

än den pensionsberättigade. Styrelsens ståndpunktstagande i denna del

finge ses i samband med att enligt förslaget ansökning om allmän ålderspension

icke skulle prövas av pensionsnänmd, örn det icke kunde antagas

föreligga skäl för tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser. Det

bomme sålunda att åligga ordföranden i pensionsnämnden att ensam bedöma

åtskilliga faktiska omständigheter, örn vilka han mången gång måste

sakna kännedom.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har i denna del anfört, alt

den medicinska forskningen mer och mer syntes komma till insikt örn att

alkoholmissbruk kan vara orsakat av drifter eller begär, som personen icke

kan behärska. Samhällets åtgärder borde i sådana fall, liksom då det gällde

andra sjuka, vara hjälp och vård. En indragning av pensionen betydde ofta

alt samhället på annat sätt måste bekosta vederbörandes vård, och indragningen

ginge ofta lil över familjen. Även örn förbundet för närvarande icke

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Majda pr a panit ion nr 220.

ville föreslå någon ändring av den ifrågavarande bestämmelsen, ville förbundet

framhålla att den borde användas med stor försiktighet.

Även enstaka kommuner lia framhållit att bestämmelsen örn indragning

av pension på grund av alkoholmissbruk borde utgå, enär den ledde till att

fattigvården finge bekosta uppehället för personer som vore hemfallna åt

alkoholmissbruk.

Då det onekligen måste anses stötande, alt folkpension utgår lill en person,

som kan förväntas komma att i stor utsträckning förslösa den på alkoholhaltiga

drycker, synas bestämmelser örn indragning av pensionen på

grund av alkoholmissbruk tills vidare böra bibehållas. För tolkningen av

begreppet hemfallen åt alkoholmissbruk bör tillämpningen av alkoholistlagen

vara vägledande. Kommitténs åsikt att bestämmelserna böra utsträckas

att avse jämväl grundpension, respektive allmän ålderspension,

kan jag därvid godtaga, då bestämmelserna, såvitt angår ålderspensionen,

eljest skulle bliva praktiskt bestydelselösa. Pensionsstyrelsens

förslag att ersätta reglerna örn indragning av pensionen med föreskrifter

örn utbetalning av densamma till annan än den pensionsberättigade

finner jag innebära ett uppslag som synes värt ett närmare övervägande. Då

spörsmålet om folkpensioneringens organisatoriska handhavande skall ytterligare

utredas av kommittén, torde anledning finnas att återkomma till här

förevarande fråga. Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört har jag ansett

påföljdsbestämmelserna för förargelseväckande levnadssätt och underlåtenhet

att efter förmåga söka försörja sig kunna utgå ur lagtexten.

Föi''evarande paragraf ansluter sig i övrigt i huvudsak till vad kommittén

föreslagit härvidlag. Bestämmelsen att i stället för indragning av pensionen

såsom påföljd av avhändelse av egendom eller inkomst vid fastställandet av

årsinkomsten skall så anses som örn den pensionssökande alltjämt vore i

besittning av egendomen eller inkomsten har pensionsstyrelsen ansett obehövlig.

Det synes emellertid tilltalande att en indragning av pensionen såsom

bestraffningsåtgärd ej skall vara en ovillkorlig påföljd. Ifrågasättas

kunde att, såsom länsstyrelsen i Västerbottens län påyrkat, uppmjuka även

bestämmelserna om påföljd av oriktiga uppgifter. Jämväl i denna del har jag

emellertid ansett att kommittéförslaget tills vidare hör följas.

17 §.

I denna paragraf ha i huvudsaklig överensstämmelse med vad socialvårdskommittén

föreslagit upptagits regler, motsvarande dem som finnas i 10 §

nu gällande lag. Departementsförslaget innehåller dock i motsats till kommittéförslaget

inga bestämmelser örn rätten till folkpension vid vistelse å allmän

sjukvårdsanstalt. Frågan i vad mån folkpension skall utgå med reducerat

belopp i dylikt fall har ansetts böra anstå i avbidan å ståndpunkts
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘iW.

141

tagande till föreliggande förslag om statens övertagande av kostnaderna för

vård å allmän sal vid sjukhus.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § i gällande lag örn folkpensionering och

överensstämmer med socialvårdskommitténs förslag utom därutinnan att, i

enlighet med hemställan av pensionsstyrelsen, rätten för kommun att uppbära

retroaktivt utgående pensionsbelopp utvidgats att omfatta jämväl fall,

då pension under viss tid endast indragits till en del. Av styrelsen tillika framfört

yrkande, att styrelsen i vidare mån än socialvårdskommittén föreslagit

skulle tillerkännas rätt att utbetala pension till annan än pensionstagaren

själv synes böra bliva föremål för prövning i samband med det förslag till

ändrade utbetalningsregler, som socialvårdskommittén håller på att utarbeta.

Det må för övrigt anmärkas, att tjänst förrättande fattigvårdsdirektören

i Stockholm i sitt yttrande tagit bestämt avstånd från den av pensionsstyrelsen

sålunda framförda tanken, då dennas realiserande skulle innebära

ett speciellt slag av förmynderskap över folkpensionärerna, vilket i viss mån

skulle beröva folkpensionen dess karaktär av pension.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har rörande på fattigvårdsanstalt

omhändertagna pensionärer anfört alt, då folkpensionerna bleve så

stora att de å kommunala ålderdomshem och vårdanstalter intagna i regel

kunde betala för sin vård, de icke borde intaga annan ställning än andra

personer som inackorderat sig å ålderdomshemmen. De borde sålunda själva

få taga hand om sina pensioner för att därmed erlägga fastställd avgift, såframt

de icke vore oförmögna att handha penningmedel, i vilket fall förmyndare

borde tillsättas.

Sistnämnda spörsmål torde komma att uppmärksammas av socialvårdskommittén

vid dess fortsatta arbete.

19 §.

Angående det huvudsakliga innehållet i denna paragraf, som i gällande

folkpensionslag motsvaras av 4 §, hänvisas till vad tidigare anförts. Socialvårdskommittén

har ifrågasatt, om icke det undantag från avgiftsplikten,

sorn nu gäller beträffande personer, vilka äro omhändertagna av allmänna

fattigvården för varaktig försörjning, kunde utgå, då det stora flertalet av

dessa personer komme att åtnjuta folkpension och sålunda på den grund vara

undantagna från avgiftsplikt. Då någon påföljd av försummad avgiftsbetalning

icke förekommer, synes villkoret i fråga kunna slopas utan olägenhet.

Det bär därför ej upptagits i departeinentsförslaget.

20 och 21 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 5 och 12 §§ i gällande lag örn folkpensionering,

överensstämma med kommittéförslaget.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

22 §,

Denna bestämmelse torde ej larva någon motivering. Frågan om ändringar

i uppbördsförordningen i anledning av den nya lagstiftningens genomförande

torde få anmälas i annan ordning.

23 §.

Bestämmelser örn kommunbidragen återfinnas för närvarande i 13 § folkpensioneringslagen.

Förevarande paragraf ansluter sig till den gällande lagen

och överensstämmer med vad kommittén föreslagit utom såtillvida, att

— i anslutning till en anmärkning av pensionsstyrelsen — reglerna örn kommunbidragets

beräkning vid ökning eller minskning av pensionen anknutits

till de särskilda inkomstprövade förmånerna i stället för till pensionens totalbelopp.

Genom denna anordning torde större rättvisa kommunerna emellan

vinnas. Om exempelvis en invalidpensionstagare, som åtnjuter bostadstillägg,

flyttar till ort i lägre bostadskostnadsgrupp, och hans tidigare inkomster samtidigt

minskas, kan det inträffa, att totalbeloppet av den honom tillkommande

folkpensionen ej minskas i anledning av flyttningen. Av pensionen utgör

emellertid en större del än tidigare tilläggspension, medan bostadstillägget

sjunkit i motsvarande mån, därest det ej helt bortfallit. Då kommunbidragen

utgå med olika procentsatser å tilläggspension och å bostadstillägg, torde

den föreslagna ändringen av kommittéförslaget vara önskvärd.

24—32 §§.

Dessa paragrafer äro nied undantag av 28 § ordagrant hämtade från den

nuvarande folkpensioneringslagen (19—27 §§). Erforderliga ändringar i

dessa paragrafer komma att föreslås av socialvårdskommittén i det betänkande

kommittén har för avsikt att avgiva rörande folkpensioneringens organisatoriska

handhavande. För min del har jag redan i detta sammanhang

velat markera min ståndpunkt till ett detaljspörsmål. I 28 § föreslår jag nämligen,

att pensionsnämnd skall vara skyldig att sammanträda minst en gång i

månaden, såframt på nämndens prövning beroende ärende finnes.

33—37 §§.

Även dessa paragrafer överensstämma i allt väsentligt eller helt och hållet

med gällande rätt (28—32 §§ folkpensioneringslagen) och med motsvarande

bestämmelser i kommitténs förslag. I 33 § har jag dock ansett lämpligen böra

föreskrivas, att ansökning örn folkpension alltid och sålunda även örn den

avser endast allmän ålderspension, skall åtföljas av en av sökanden avgiven

förklaring att i ansökningen lämnade upplysningar äro med sanningen överensstämmande.

Det torde nämligen bliva nödvändigt att även i ansökning

om ålderspension inrymma uppgift till ledning för frågan huruvida sökandens

pension skall utgå enligt bestämmelserna för gift eller för ogift person.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 220.

143

Kommitténs förslag ali sådan förklaring suni nu nämnts skall avgivas även

av sökandens make kan jag ej biträda.

Rörande bestämmelsen i 34 § att ansökning om allmän alderpension

skall ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen om skäl för tillämpning

av 16 § fjärde stycket ej föreligger har pensionsstyrelsen anmärkt, att det

borde åligga pensionsnämnds ordförande att vid prövning av dylik fråga

verkställa noggrann utredning samt att härvid samarbeta med nykterhetsnämnden.

I detta uttalande vill jag instämma. Det synes böra övervägas

att i administrativ ordning stadga skyldighet för nykterhetsnämnd att till

pensionsnämndens ordförande göra anmälan örn fall av alkoholism hos

person som fyllt eller i en nära framtid fyller 67 år. Har sådan anmälan

inkommit, bör ansökan örn allmän ålderspension alltid underställas pensionsnämnden.

Kommitténs förslag angående föreskrifterna örn återförvisning av ärende

till pensionsnämnd — 36 § i departementsförslaget — har föranlett pensionsstyrelsen

att framställa önskemål örn att styrelsen, för underlättande

av ärendenas handläggning och undvikande av tidsutdräkt, skulle erhålla

vidgade möjligheter afl utan större omgång tillrättalägga ett oriktigt

nämndsbeslut. Återförvisning syntes ej böra ske, örn avvikelse från beslutet

berodde på felräkning, misskrivning eller annan uppenbar oriktighet. Det

borde i dylika fall vara tillräckligt att. örn yttrande från vederbörande

kunde lia betydelse, sådant inhämtades. Vad pensionsstyrelsen sålunda

anfört synes böra godtagas, därvid dock en redaktionell komplettering av

pensionsstyrelsens förslag bör vidtagas.

De i nuvarande lag förekommande föreskrifterna örn pensionsstyrelsens

sammansättning vid prövning av fråga örn återförvisning och handläggning

av besvärsmål torde kunna utgå ur lagen.

De i 37 § upptagna, från gällande lag hämtade bestämmelserna äro enligt

min mening icke helt tillfredsställande. Fråga örn ändring därav torde

emellertid böra anstå i avbidan på socialvårdskommitténs förslag till nya

bestämmelser angående folkpensioneringens organisatoriska handhavande.

38 §.

Denna paragraf överensstämmer — i likhet med kommittéförslagets

31 § —- så gott som helt med 33 § i gällande lag. Kommittéförslaget upplager

dock vissa regler angående pensionens utbetalning, vilka jag med

hänsyn till kommitténs pågående arbete angående förändrad ordning för

utbetalningen icke nu funnit anledning upptaga. Departementsförslaget innehåller

vidare — i fjärde stycket — särskilda föreskrifter örn rätt för pensionsstyrelsen

att förordna örn avräkning i samband med utbetalning av

s. k. retroaktivbelopp. Det föreslagna stadgandet har införts på förslag av

pensionsstyrelsen, som påpekat all, med kommitténs förslag örn hustrutillägg,

förhöjning av pensionen för gift pensionsberättigad, som ej äger

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Majus proposition nr 220.

rätt till hustrutillägg och vars make ej är peusionsberättigad, samt örn

änkepension, det vid fastställande av folkpension för andra maken eller av

invalidpension eller sjukbidrag för änka ofta bomme att uppstå fråga om

avräkning i anledning av förmåner, som redan utgått till den make, som

först tillerkänts pension, eller till änkan.

39 §.

Denna paragraf, som ersätter 34 § i gällande folkpensioneringslag och

i kommittéförslaget motsvaras av 32 §, upptager återkravsregler för vissa

fall, då pension utgått med högre belopp än som vederbort. Kommittén har

funnit önskvärt, att återbetalningsskyldigheten regleras i lagen mera ingående

än vad för närvarande är fallet, och har föreslagit avsevärt vidsträcktare

återbetalningsskyldigliet. Därvid har kommittén ifrågasatt en

lagstadgad återbetalningsskyldighet även för annan än den pensionsberättigade

eller dennes make. Pensionsstyrelsen har funnit även de av kommittén

föreslagna reglerna otillräckliga och ansett paragrafen böra givas

en ytterligare vidgad avfattning. Försäkringsrådet åter har anmärkt, att

kommittén icke angivit huruvida dess förslag avsåge att giva uttryck åt

nu gällande allmänna rättsregler på området eller om kommittén i något

avseende velat införa häremot stridande bestämmelser. Enligt försäkringsrådets

mening borde avvikelse från dessa allmänna rättsregler ej äga rum

med mindre särskilda skäl därtill angåves.

För min del hyser jag den uppfattningen, att återkravsreglerna väl kunna

erfordra någon utvidgning, men att man härvid bör gå fram med försiktighet.

Det synes mig tillräckligt om återbetalningsskyldighet stadgas för

det fall att den pensionsberättigade genom oriktiga uppgifter eller genom

underlåtenhet alt fullgöra honom åvilande anmälningsskyldighet om förändrade

förhållanden eller annorledes förorsakat att folkpension till honom

eller hans make utgår eller utgått med för högt belopp eller örn folkpension

uppburits av någon som ej ägt rätt därtill och denne skäligen bort

inse detta. Bland annat med hänsyn till den föreslagna återbetalningsskyldigheten

vid underlåtenhet att göra anmälan om förhållanden, som påverka

beräkningen av pensionens belopp, bör pensionsstyrelsen äga rätt

alt helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

40 §.

Denna paragraf är hämtad från gällande lag.

41 §.

Denna paragraf, som är helt ny, är hämtad från kommittéförslaget, från

vilket den dock avviker såtillvida, att jämväl pensionsstyrelsens ortsombud

ansetts böra äga rätt att infordra uppgifter av den art som här avses.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

145

42 och 43 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 37 och 38 §§ i nu gällande lag;

dock att något villkor om ömsesidighet för att Kungl. Majit skall äga förordna

om lagens tillämpning å främmande makts medborgare icke torde

vara erforderligt.

Förslaget till lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering.

1 §•

I det föregående har anförts, att den nya lagen torde böra träda i kraft

den 1 januari 1948 samt att den bör helt ersätta nu gällande lag om folkpensionering

och därtill sig anslutande författningar. Den nya lagstiftningen

föranleder behov av ändringar i en mängd författningar. Frågan

om dylika ändringars vidtagande torde emellertid få anmälas senare.

2 §•

Då enligt den nya lagen något individuellt bokförande av erlagda avgifter

icke längre blir erforderligt, synes anledning saknas att fortsätta

den nuvarande bokföringen i ifrågavarande hänseende med avseende å avgifter

som påföras under år 1946 eller eljest inflyta efter 1946 års utgång.

Detta medför som en konsekvens att hänsyn till dylika avgifter icke kan

tagas vid bestämmande av grundpension enligt den gällande lagen. Då

grundpensionernas belopp enligt 1935 års lagstiftning icke kan anses ovillkorligen

tillförsäkrat de avgiftspliktiga, synes mig något hinder icke föreligga

att på detta sätt jämka lagstiftningen för tiden till dess den nya lagen

träder i kraft.

3 §•

I enlighet med socialvårdskommitténs förslag torde personer som på

grund av avgiftsbetalning enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring

förvärvat rätt till högre icke inkomstprövad pensionsförmån än nya

lagen medgiver, böra bibehållas vid rätten till det högre beloppet. Det torde

här röra sig endast örn ett eller annat hundratal personer. Skulle någon som

erlagt sådana avgifter icke vara pensionsberättigad enligt nya lagen, torde

pensionsstyrelsen böra äga bemyndigande att bevilja pension med skäligt

belopp. Dylikt belopp bör givetvis icke understiga beloppet av den pension,

vartill han på grund av sina avgiftsbetalningar kan antagas ha varit berättigad

enligt äldre lag.

Andra stycket av denna paragraf upptager föreskrift att folkpensioner,

utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd, vilka

utgå vid 1947 års utgång, därefter skola utgå såsom folkpension enligt den

nya lagen till sådana personer, som enligt denna äro pensionsberättigade.

Beträffande övriga vid nämnda tidpunkt pensionsberättigade skola där
Bihang

till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 220. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

emot enligt sista stycket äldre regler fortfarande gälla. Förutvarande svenska

medborgare, vilka tidigare erlagt pensionsavgifter, skola alltså på grund av

detta stadgande bibehållas vid sin rätt till redan beviljad grund- eller avgiftspension.

4 §•

Beträffande omräkningsförfarandet i fråga om nu utgående pensioner

hänvisas i huvudsak till betänkandet. Här förevarande paragraf överensstämmer,

bortsett från mindre jämkningar, med vad kommittén föreslagit.

5 §•

I fråga örn kommunbidragens beräkning i samband med omräkningsförfarandet

beträffande nu utgående pensioner har socialvårdskommittén

föreslagit, att av omräkningen föranledd ökning av kommunbidrag

skall bäras av den kommun i vilken pensionstagaren är mantalsskriven

den 1 januari 1947. Pensionsstyrelsen har i anledning av vad sålunda föreslagits

ifrågasatt örn icke ett mera schematiskt förfaringssätt kunde komma

till användning. För varje kommun uppstode nämligen, om den som utgångspunkt

belastades med hela kommunbidragskostnaden för de omräknade

folkpensionerna, ett saldo mellan dels de kommunbidrag den enligt

förut gällande lagstiftning borde tillgodoräknas från andra kommuner och

dels de bidrag som den i sin ordning hade att utgiva till andra kommuner.

Dessa saldon borde en gång för alla fastställas och sedan avvecklas efter

en på förhand fastställd skala.

Vad pensionsstyrelsen sålunda anfört har föranlett mig att i departementsförslaget

föreslå, att kommunbidragen till de omräknade pensionerna

skola i sin helhet bestridas av den kommun, i vilken den pensionsberättigade

var mantalsskriven vid 1947 års utgång. Med hänsyn därtill att kommunbidragen

skola utgå efter helt andra grunder än för närvarande synes

mig detta förfaringssätt icke böra möta några betänkligheter.

6—10 §§.

Rörande innehållet i dessa paragrafer torde någon särskild motivering

icke erfordras.

Förslaget till lag om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Såsom tidigare anförts har jag ansett önskvärt, att bestämmelserna örn

pensionsstyrelsens frivilliga försäkring utbrytas ur lagen om folkpensionering

och upptagas i särskild lag. Dennas innehåll torde kunna hämtas

från 35 § gällande lag örn folkpensionering. Vissa övergångsbestämmelser

av rent formell natur torde böra meddelas.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade

förslagen till

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

147

1) lag om folkpensionering;

2) lag angående införande av nga lagen om folkpensionering; samt

3) lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring;

torde de under 2) och 3) omnämnda förslagen böra bliva föremål för lagrådets

granskning, innan de genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande. Det under 2) omnämnda förslaget angår upphävande av och

genomförandet under en övergångstid av vissa modifikationer i den nu

gällande lagstiftningen om folkpensionering, som tillkommit i den i § 87

regeringsformen stadgade ordning. Förslaget till lag om folkpensionering

torde emellertid, med den förändrade uppbyggnad av folkpensioneringen

som nu föreslås, icke vara att anse såsom förslag till sådan allmän civillag

som avses i nämnda grundlagsstadgande. Däremot torde detta få anses

vara fallet med förslaget till lag om frivillig statlig pensionsförsäkring,

som avhandlar grunderna för ett rättsförhållande mellan staten, å ena

sidan, samt dem, som hos pensionsstyrelsen teckna frivillig försäkring för

erhållande av pension, å andra sidan.

Under åberopande av det anförda hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets utlåtande över de under 2) och 3) omförmälda lagförslagen

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokonet.

; , rf :§j

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Hans Bergström.

1 Av bilagan har här medtagits endast det under * i 2) omförmälda lagförslaget, då bilagan

i övrigt, fransett smärre formella jämkningar, är lika lydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

angående införande av nya lagen om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna nya lagen om folkpensionering skall träda i kraft den

1 januari 1948, från och med vilken dag äldre bestämmelser örn folkpensioner,

utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd

samt blindhetsersättningar skola upphöra att gälla, i den mån ej annat följer

av vad nedan sägs.

2 §•

Med avseende å tillämpningen av lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering

skall för tiden intill den 1 januari 1948 gälla, att vid beräkning av

grundpension hänsyn icke skall tagas till pensionsavgifter, som enligt nämnda

lag påföras för år 1946 eller som påförts för tidigare år men redovisas till

vederbörande länsstyrelse efter 1946 års utgång. Pensionsavgifter skola icke

påföras för år 1947. Under sistnämnda år skola pensionsavgifter för år 1948,

beräknade enligt den nya lagens bestämmelser, erläggas preliminärt. 3 4

3 §•

Där jämlikt äldre bestämmelser på grund av avgifter, som erlagts enligt

4 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, avgifts- eller

grundpension till någon skulle hava utgått med högre belopp än som tillkommer

honom i grundpension jämlikt bestämmelserna i nya lagen, skall

grundpensionen utgå med det högre beloppet. Skulle avgifter som nu

nämnts hava erlagts av någon, som enligt nya lagen ej är berättigad till

folkpension, äger pensionsstyrelsen bevilja honom folkpension med skäligt

belopp.

Folkpensioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd,

vilka vid 1947 års utgång utgå till personer som äro berättigade

till folkpension enligt nya lagen, skola för tiden därefter utan särskild ansökan

utgå såsom folkpension jämlikt bestämmelserna i nämnda lag.

Blindhetsersättningar som utgå vid 1947 års utgång skola för tiden därefter

utan särskild ansökan ersättas med folkpension.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

149

Beträffande andra vid nämnda tidpunkt utgående avgifts- eller grundpensioner

än ovan sägs skola fortfarande äldre bestämmelser gälla.

4§.

Det åligger pensionsstyrelsen att före den 1 januari 1948 omräkna utgående

pensioner, understöd och ersättningar, som i 3 § avses. Vid omräkningen

skall bostadstillägg beräknas enligt bestämmelserna för den bostadskostnadsgrupp,

till vilken den ort hänföres i vilken den pensionsberättigade

enligt vederbörande mantalsskrivningsförrättares beslut är upptagen i mantalslängd

för år 1947. Blir den pensionsberättigade för år 1948 mantalsskriven

i ort tillhörande bostadskostnadsgrupp med lägre nummer, skall

dock så snart ske kan hänsyn tagas därtill.

Vid omräkningen skola jämväl i övrigt bestämmelserna i den nya lagen

tillämpas. I den mån omräkningen ej kan ske med ledning av hos pensionsstyrelsen

tillgängliga handlingar, skall den pensionsberättigade efter

anmaning avgiva uppgift enligt fastställt formulär rörande sina ekonomiska

förhållanden. Angående sättet för avgivande av sådan uppgift samt påföljd

av oriktiga eller ofullständiga upplysningar i densamma skall i tillämpliga

delar gälla vad örn ansökan om folkpension i den nya lagen stadgas. Underlåter

den pensionsberättigade att avgiva uppgift som nu sagts, må tilläggspension

och bostadstillägg tills vidare förvägras honom.

5 §•

Angående kommunernas bidragsskvldighet till kostnaderna för genom omräkningen

fastställda folkpensioner skall gälla vad i nya lagen stadgas, därvid

skall så anses som om den efter omräkningen utgående pensionen beviljats

av pensionsnämnden i den kommun, i vilken den pensionsberättigade

var mantalsskriven vid 1947 års utgång.

6 §•

1 den utsträckning pensionsstyrelsen bestämmer skola pensionsnämnderna

under år 1947 fastställa pensionsberättigades årsinkomster såväl jämlikt

äldre lag som jämlikt bestämmelserna i nya lagen.

7 §•

Den i 12 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering omnämnda folkpensioneringsfonden

skall uppgå i den i 21 § nya lagen omförmälda fonden.

8§-

Vad vid utgången av år 1947 finnes jämlikt lagen den 28 juni 1935 om

folkpensionering anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder

och ombud för pensionsstyrelsen skall så anses, som hade det blivit

anordnat enligt nya lagen.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

9§.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet om folkpensioner,

utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blindhetsersättningar

ävensom avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen

eller till folkpensioneringen skall efter 1947 års utgång i tillämpliga delar

gälla folkpension och avgifter jämlikt den nya lagen.

10 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet

av den nya lagen om folkpensionering, meddelas av Konungen eller

efter Konungens bemyndigande av pensionsstyrelsen.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 151

Tab. 1. Folkpensionens storlek i olika inkomstlagen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp I.

Ogift pensionstagare

Gift pensionstagare, andre maken

ej pensionsberättigad

Makar, båda pensions- berättigade

Årsinkomst

(för gifta makarnas

gemensamma inkomst)

Invalid-

Ålders-

Utan hus

trutillägg

Med hu

»trutillägg

Båda

Den ene

invalid-,

den andre

Båda

pension

pension

Invalid-

pension

Ålders-

pension

Invalid-

pension

Ålders-

pension

invalid-

pension

ålders-

pension

ålders-

pension

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

400 och lägre....

1 000

1 000

1 000

1 000

1 400

1 400

1 600

1 600

1 600

500.............

950

1 000

1 000

1 000

1 400

1 400

1 600

1 600

1 600

600.............

900

1 000

1 000

1 000

1 400

1 400

1 600

1 600

1 600

700.............

850

1 000

967

1 000

1 350

1 375

1 550

1 575

1 600

800.............

800

1 000

933

1 000

1 300

1 350

1 500

1 550

1 600

900.............

750

1 000

900

1 000

1 250

1 325

1 450

1 525

1 600

1 000.............

700

1 000

867

1 000

1 200

1 300

1 400

1 500

1 600

1 100.............

650

1 000

833

1 000

1 150

1 275

1 350

1 475

1 600

1 200.............

600

1 000

800

1 000

1 100

1 250

1 300

1 450

1 600

1 400.............

500

1 000

733

1 000

1 000

1 200

1 200

1 400

1 600

1 600.............

400

1 000

667

1 000

900

1 150

1 100

1 350

1 600

1 800.............

300

1 000

600

1 000

800

1 100

1 000

1 300

1 600

2 000.............

200

1 000

533

1 000

700

1 050

900

1 250

1 600

2 200.............

200

1 000

467

1 000

600

1 000

800

1 200

1 600

2 400.............

200

1 000

400

1 000

500

1 000

700

1 150

1 600

2 600.............

200

1 000

333

1 000

400

1 000

600

1 100

1 600

2 800.............

200

1 000

267

1 000

300

1 000

500

1 050

1 600

3 000 och högre... .

200

1 000

200

1 000

200

1 000

400

1 000

1 600

Årsinkomst (för gifta

makarnas gemen- samma) vid vilken

inkomstprövad

pensionsförmån

upphör att utgå

(inkomstgräns)____

2 000

—

3 000

—

3 000

2 200

3 000

3 000

—

Summan av egen in- komst och folk- pension vid in-

komstgränsen. . . .

2 200

—

3 200

—

3 200

3 200

3 400

4 000

—

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Tab. 2. Folkpensionens storlek i olika inkomstlfigen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp II.

Ogift pensionstagare

Årsinkomst

(för gifta makarnas

gemensamma inkomst)

Invalid-

pension

Ålders-

pension

kr.

kr.

kr.

I

2

3

400 och lägre....

1 150

1 150

500.............

1 100

1 100

600.............

1 050

1 050

700.............

1 000

1 000

800.............

950

1 000

900.............

900

1 000

1 000.............

850

1 000

1 100.............

800

1 000

1 200.............

750

1 000

1 400.............

650

1 000

1 600.............

550

1 000

1 800.............

450

1 000

2 000.............

350

1 000

2 200.............

250

1 000

2 400.............

200

1 000

2 600.............

200

1 000

2 800.............

200

1 000

3 000.............

200

1 000

3 200.............

200

1 000

3 400 och högre....

200

1 000

Årsinkomst (för gifta

makarnas gemen- samma) vid vilken

inkomstprövad

pensionsförmån

upphör att utgå

(inkomstgräns)____

2 300

700

Summan av egen in- komst och folk- i pension vid in-

j komstgränsen....

2 500

1 700

Gift pensionstagare, andre maken

ej pensionsberättigad

Utan hustrutillägg

Invalid-

Ålders-

pension

pension

kr.

kr.

4

5

1 150

1 150

1 150

1 150

1 150

1 150

1 116

1 113

1 082

1 075

1 048

1 038

1 014

1 000

980

1 000

946

1 000

879

1 000

811

1 000

743

1 000

675

1 000

607

1 000

539

1 000

471

1 000

404

1 000

336

1 000

268

1 000

200

1 000

Med hustrutiilägg

Invalid-

Ålders-

pension

pension

kr.

kr.

6

7

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 550

1 550

1 500

1 500

1 450

1 450

1 400

1 400

1 350

1 375

1 300

1 350

1 200

1 300

1 100

1 250

1 000

1 200

900

1 150

800

1 100

700

1 050

600

1 000

500

1 000

400

1 000

300

1 000

200

1 000

3 400

3 600

1 000

2 000

3 400

3 600

2 600

3 600

Makar, båda pensionsberättigade
-

Båda

invalid
pension
kr.

8

Den ene

invalid-,

den andre

ålderspension

kr.

9

Båda

ålders
pension
kr.

10

1 800

1 800

1 800

1 750

1 700

1 650

1 600

1 550

1 500

1 400

1 300

1 200

1 100

1 000

900

800

700

600

500

400

1 800

1 800

1 800

1 750

1 700

1 650

1 600

1 575

1 550

1 500

1 450

1 400

1 350

1 300

1 250

1 200

1 150

1 100

1 050

1 000

1 800

1 800

1 800

1 750

1 700

1 650

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

1 600

3 400

3 400

1 000

3 800

4 400

2 600

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 153

Tab. 3. Folkpensionens storlek i olika inkomstlfigen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp III.

Ogift pensionstagare

Gift pensionstagare, andre maken

ej pensionsberättigad

Makar, båda pensions- berättigade

Årsinkomst

(för gifta makarnas

Invalid-

Ålders-

Utan hustrutillägg

Med hustrutillägg

Båda

Den ene

invalid-,

den andre

ålders- pension

kr.

Båda

gemensamma inkomst)

kr.

pension

kr.

pension

kr.

Invalid-

pension

kr.

Ålders-

pension

kr.

Invalid-

pension

kr.

Ålders-

pension

kr.

invalid-

pension

kr.

ålders-

pension

kr.

i

2

3

4

5

6

7

8

9

10

400 och lägre....

1 300

1 300

1 300

1 300

1 800

1 800

2 000

2 000

2 000

500.............

1 250

1 250

1 300

1 300

1 800

1 800

2 000

2 000

2 000

600.............

1 200

1 200

1 300

1 300

1 800

1 800

2 000

2 000

2 000

700.............

1 150

1 150

1 266

1 263

1 750

1 750

1 950

1 950

1 950

800.............

1 100

1 100

1 231

1 225

1 700

1 700

1 900

1 900

1 900

900.............

1 050

1 050

1 197

1 188

1 650

1 650

1 850

1 850

1 850

1 000.............

1 000

1 000

1 163

1 150

1 600

1 600

1 800

1 800

1 800

1 100.............

950

1 000

1 128

1 113

1 550

1 550

1 750

1 750

1 750

1 200.............

900

1 000

1 094

1 075

1 500

1 500

1 700

1 700

1 700

1 400.............

800

1 000

1 025

1 000

1 400

1 400

1 600

1 600

1 600

1 600.............

700

1 000

956

1 000

1 300

1 350

1 500

1 550

1 600

1 800.............

600

1 000

888

1 000

1 200

1 300

1 400

1 500

1 600

2 000.............

500

1 000

819

1 000

1 100

1 250

1 300

1 450

1 600

2 200.............

400

1 000

750

1 000

1 000

1 200

1 200

1 400

1 600

2 400.............

300

1 000

681

1 000

900

1 150

1 100

1 350

1 600

2 600.............

200

1 000

613

1 000

800

1 100

1 000

1 300

1 600

2 800.............

200

1 000

544

1 000

700

1 050

900

1 250

1 600

3 000.............

200

1 000

475

1 000

600

1 000

800

1 200

1 600

3 200.............

200

1 000

406

1 000

500

1 000

700

1 150

1 600

3 400.............

200

1 000

338

1 000

400

1 000

600

1 100

1 600

3 600.............

200

1 000

269

1 000

300

1 000

500

1 050

1 600

3 800 och högre... .

200

1 000

200

1 000

200

1 000

400

1 000

1 600

Årsinkomst (för gifta

makarnas gemen- samma) vid vilken

inkomstprövad

pensionsförmån

upphör att utgå

1 400

(inkomstgräns)----

2 600

1 000

3 800

1 400

3 800

3 000

3 800

3 800

Summan av egen in- komst och folk- pension vid in-

4 800

3 000

komstgränsen. . . .

2 800

2 000

4 000

2 400

4 000

4 000

4 200

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Tab. 4. Folkpensionens storlek 1 olika inkomstlägen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp IV.

Årsinkomst

(för gifta makarnas

gemensamma inkomst

kr.

1

Ogift pensionstagare

Gift pensionstagare, andre maken

ej pensionsberättigad

Makar, båda pensions- berättigade

Invalid-

Ålders-

Utan hustrutillägg

Med hustrutillägg

Båda

Den ene

invalid-,

Båda

pension

kr.

2

pension

kr.

3

Invalid-

pension

kr.

4

Ålders-

pension

kr.

5

Invalid-

pension

kr.

6

Ålders-

pension

kr.

7

invalid-

pension

kr.

1 8

den andre

ålders- pension

kr.

9

ålders-

pension

kr.

10

400 och lägre. ...

1 450

1 450

1 450

1 450

2 000

2 000

2 200

2 200

2 200

500.............

1 400

1 400

1 450

1 450

2 000

2 000

2 200

2 200

2 200

600.............

1 350

1 350

1 450

1 450

2 000

2 000

2 200

2 200

2 200

700.............

1 300

1 300

1 415

1 413

1 950

1 950

2 150

2 150

2 150

800.............

1 250

1 250

1 381

1 375

1 900

1 900

2 100

2 100

2 100

900.............

1 200

1 200

1 346

1 338

1 850

1 850

2 050

2 050

2 050

1 000.............

1 150

1 150

1 311

1 300

1 800

1 800

2 000

2 000

2 000

1 100.............

1 100

1 100

1 276

1 263

1 750

1 750

1 950

1 950

1 950

1 200.............

1 050

1 050

1 242

1 225

1 700

1 700

1 900

1 900

1 900

1 400.............

950

1 000

1 172

1 150

1 600

1 600

1 800

1 800

1 800

1 600.............

850

1 000

1 103

1 075

1 500

1 500

1 700

1 700

1 700

1 800.............

750

1 000

1 033

1 000

1 400

1 400

1 600

1 600

1 600

2 000.............

650

1 000

964

1 000

1 300

1 350

1 500

1 550

1 600

2 200.............

550

1 000

894

1 000

1 200

1 300

1 400

1 500

1 600

2 400.............

450

1 000

825

1 000

1 100

1 250

1 300

1 450

1 600

2 600.............

350

1 000

756

1 000

1 000

1 200

1 200

1 400

1 600

2 800.............

250

1 000

686

1 000

900

1 150

1 100

1 350

1 600

3 000.............

200

1 000

617

1 000

800

1 100

1 000

1 300

1 600

3 200.............

200

1 000

547

1 000

700

1 050

900

1 250

1 600

3 400.............

200

1 000

478

1 000

600

1 000

800

1 200

1 600

3 600.............

200

1 000

408

1 000

500

1 000

700

1 150

1 600

3 800.............

200

1 000

339

1 000

400

1 000

600

1 100

1 600

4 000.............

200

1 000

269

1 000

300

1 000

500

1 050

1 600

4 200 och högre... .

200

1 000

200

1 000

200

1 000

400

1 000

1 600

Årsinkomst (för gifta

makarnas gemen- samma) vid vilken

inkomstprövad

pensionsförmån

upphör att utgå

(inkomstgräns)____

2 900

1 300

4 200

1 800

4 200

3 400

4 200

4 200

1 800

Summan av egen in-

komst och folk-

pension vidin-

komstgränsen. . . .

3 100

2 300 |

4 400

2 800

4 400

4 400

4 600

5 200

3 400

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 155

Tab. 5. Folkpensionens storlek i olika inkomstlagen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp V.

Ogift pensionstagare

Gift pensionstagare, andre maken

ej pensionsberättigad

Makar, båda pensions- berättigade

Årsinkomst

(för gifta makarnas

Utan hustrutillägg

Med hustrutillägg

Båda

Den ene

invalid-,

Båda

gemensamma inkomst)

pension

pension

Invalid-

Ålders-

Invalid-

Ålders-

invalid-

den andre

ålder-

kr.

kr.

kr.

pension

kr.

pension

kr.

pension

kr.

pension

kr.

pension

kr.

pension

kr.

pension

kr.

i

2

3

4

5

6

7

8

9

10

400 och lägre....

1 600

1 600

1 600

1 600

2 200

2 200

2 400

2 400

2 400

500.............

1 550

1 550

1 600

1 600

2 200

2 200

2 400

2 400

2 400

600.............

1 500

1 500

1 600

1 600

2 200

2 200

2 400

2 400

2 400

700.............

1 450

1 450

1 565

1 563

2 150

2 150

2 350

2 350

2 350

800.............

1 400

1 400

1 530

1 525

2 100

2 100

2 300

2 300

2 300

900.............

1 350

1 350

1 495

1 488

2 050

2 050

2 250

2 250

2 250

1 000.............

1 300

1 300

1 460

1 450

2 000

2 000

2 200

2 200

2 200

1 100.............

1 250

1 250

1 425

1 413

1 950

1 950

2 150

2 150

2 150

1 200.............

1 200

1 200

1 390

1 375

1 900

1 900

2 100

2 100

2 100

1 400.............

1 100

1 100

1 320

1 300

1 800

1 800

2 000

2 000

2 000

1 600.............

1 000

1 000

1 250

1 225

1 700

1 700

1 900

1 900

1 900

1 800.............

900

1 000

1 180

1 150

1 600

1 600

1 800

1 800

1 800

2 000.............

800

1 000

1 110

1 075

1 500

1 500

1 700

1 700

1 700

2 200.............

700

1 000

1 040

1 000

1 400

1 400

1 600

1 600

1 600

2 400.............

600

1 000

970

1 000

1 300

1 350

1 500

1 550

1 600

2 600.............

500

1 000

900

1 000

1 200

1 300

1 400

1 500

1 600

2 800.............

400

1 000

830

1 000

1 100

1 250

1 300

1 450

1 600

3 000.............

300

1 000

760

1 000

1 000

1 200

1 200

1 400

1 600

3 200.............

200

1 000

690

1 000

900

1 150

1 100

1 350

1 600

3 400.............

200

1 000

620

1 000

800

1 100

1 000

1 300

1 600

3 600.............

200

1 000

550

1 000

700

1 050

900

1 250

1 600

3 800.............

200

1 000

480

1 000

600

1 000

800

1 200

1 600

4 000.............

200

1 000

410

1 000

500

1 000

700

1 150

1 600

4 200.............

200

1 000

340

1 000

400

1 000

600

1 100

1 600

4 400.............

200

1 000

270

1 000

300

1 000

500

1 050

1 600

4 600 och högre... .

200

1 000

200

1 000

200

1 000

400

1 000

1 600

Årsinkomst (för gifta

makarnas gemen- samma) vid vilken

inkomstprövad

pensionsförmån

upphör att utgå

4 600

2 200

(inkomstgräns)____

3 200

1 600

4 600

2 200

4 600

3 800

4 600

Summan av egen in- komst och folk- pension vid in-

5 600

3 800

komst gränsen....

3 400

2 600

4 800

3 200

4 800

4 800

5 000

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april

194-6.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 4 april 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

29 mars 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag angående införande av nya lagen om folkpensionering

samt lag om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren

L. G. Ohlsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

I 3 § första stycket förslaget till lag angående införande av nya lagen örn

folkpensionering meddelas vissa bestämmelser i fråga om personer, som på

grund av avgiftsbetalning enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring

förvärvat rätt till högre icke inkomstprövad pensionsförmån än som följer

av nya lagen. I anslutning härtill föreslås stadgande, att örn sådana avgifter

erlagts av någon, som enligt nya lagen ej är berättigad till folkpension,

pensionsstyrelsen äger bevilja honom folkpension med skäligt belopp. I motiveringen

har framhållits, att beviljat belopp icke bör understiga beloppet

av den pension, vartill den avgiftsbetalande på grund av erlagda avgifter

blivit berättigad. Vad sålunda avsetts synes böra komma till uttryck i lagtexten.

Åt stadgandet kan lämpligen givas det innehållet, att om det göres

sannolikt att avgifter, varom här är fråga, erlagts av någon, som enligt nya

lagen ej är berättigad till folkpension, sådan pension skall efter pensionsstyrelsens

prövning beviljas honom med lägst vad som svarar mot pension

på grund av de avgifter, vilka kunna antagas ha erlagts.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslaget skulle vinna i överskådlighet, därest de i 3 § givna reglerna uppdelades

så, att under nämnda paragraf upptages endast innehållet i paragrafens

första stycke samt övriga stycken sammanföras till en särskild paragraf

med närmast följande ordningsnummer. Beaktas vad nu anförts, erfordras,

förutom omnumrering av efterföljande paragrafer, viss jämkning

av 4 §.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 april

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Erlander, Danielsson,

Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets denna dag avgivna

utlåtande över de till lagrådet den 29 mars 1946 remitterade förslagen till

1) lag angående införande av nya lagen om folkpensionering; samt

2) lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

följande.

Med anledning av lagrådets erinringar mot förslaget till lag angående införande

av nya lagen om folkpensionering, vilka erinringar äro av huvudsakligen

formell natur, ha jämkningar av den innebörd lagrådet förordat

vidtagits i nämnda förslag. Därutöver ha vissa smärre, rent formella jämkningar

vidtagits i de båda lagförslagen.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det i statsrådsprotokollet

för den 29 mars 1946 omförmälda förslaget till lag örn folkpensionering

ävensom förenämnda förslag till lag angående införande av nya

lagen om folkpensionering samt till lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring

måtte — sistnämnda båda lagförslag jämlikt § 87 regeringsformen —

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hedfors.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Förslag till lag om folkpensionering .............................. 2

Förslag till lag angående införande av nya lagen om folkpensionering. . 18

Förslag till lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring................ 21

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 mars 1946 .................. 22

Inledning .................................................... 22

Huvuddragen av den nuvarande folkpensioneringen.................. 25

översikt över socialvårdskommitténs förslag........................ 31

Yttranden över förslagets huvudgrunder .......................... 65

Departementschefen ............................................ 106

Allmänna synpunkter1..................................(31,65) 106

Folkpensioneringens systematiska uppbyggnad..............(32, 94) 107

Invaliditetspensionering och ålderspensionering ............(32, 68) 108

Pensionsåldern........................................(34, 70) 108

Olika pensioner för ensamstående och gifta................(36, 71) 109

Pensionsförmånernas storlek. Frågan örn dyrortsgradering .... (36, 72) 110

Inkomstprövningen ....................................(42, 81) 113

Avdragsregler, privilegiering av vissa inkomstslag ..........(47, 89) 116

Hustrutillägg och änkepensioner..........................(51, 92) 117

Blindtillägg. Sjukbidrag ................................(50, 92) 119

Pensionsavgifter ......................................(57, 94) 120

Kommunbidragen......................................(58, 97) 122

Inverkan på tjänstepensioner m. m.....................(61, 102) 123

Reformens genomförande..............................(54, — ) 124

Kostnaderna för reformen ..............................(54, 65) 125

Förslagets detaljutformning...................................... 129

Förslaget till lag örn folkpensionering .......................... 129

Förslaget till lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering 145

Förslaget till lag om frivillig statlig pensionsförsäkring ............ 146

Bilaga och tabeller .......................................... 148

Utdrag av lagrådets protokoll iör den 5 april 1946 .................... 156

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 5 april 1946 .................... 158

Råttelse:

Sid. 58 råd 15 står »högre», skall vara »lägre».

1 Siffrorna inom parentes angiva de sidor, å vilka redogörelse lämnats för innehållet 1

socialvårdskommitténs förslag, resp. de avgivna yttrandena däröver.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:425 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om folkpensionering m. m. s. 1 i texten
  2. 2LU 1946:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 jun s. 2 i texten
  3. 1SärU 1946:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  4. S2LU 1946:1 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 s. 7 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2000 ref. 51 ur registret