Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, m. m

1946-05-03 · 28 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:251, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 251-

1

Nr 251.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

m. m.; given Stockholms slott den 3 maj 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag

angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn

försäkring för olycksfall i arbete,

dels antaga härvid fogade förslag till

förordning om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1943

(nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen örn

försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt om fortsatt giltighet av förordningen,

samt

förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237)

angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11

juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot

skada till följd av olycksfall, m. m.,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. t samt. Nr 251.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §•

Har arbetare---ersättning utgivas:

1) om olycksfallet---av arbetsförmågan:

a) så länge — — — och dylikt;

b) under förutsättning — — — följande tabell:

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens

belopp

till (kronor)

men ej till (kronor)

kronor

öre

—

675

1

50

675

945

2

—

945

1215

2

50

1 215

1485

2

75

1 485

1755

3

25

1755

2 025

3

50

2 025

2 295

4

—

2 295

2 565

4

50

2 565

2 835

5

—

2 835

3105

5

50

3105

3 375

6

—

3 375

3 645

6

50

3 645

3 915

7

—

3 915

4185

7

50

4 185

4 455

8

—

4 455

4 725

8

50

4 725

—

9

2) örn olycksfallet---höjande av arbetsförmågan.

På därom---gällande beräkningsgrunder.

1 Senaste lydelse av 6 och 9 §§, se SFS 1941: 940.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. A

Kan vid---den skadade.

På grund---av arbetsförmågan.

9 §.

Den årliga — — — vilket olycksfallet inträffat.

Har den---ej inträffat.

Utgöres avlöning---finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten fyratusenåttahundra kronor, tages

det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten

fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946. Ersättningsanspråk, som grundas

å olycksfall, vilket inträffat före nämnda dag, skall dock bedömas enligt

äldre lag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1943 (nr 449)

angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, m. m. samt örn fortsatt giltighet av förordningen.

Härigenom förordnas, dels att 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1943

angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, m. m., vilken förordning gäller till och med den 31

december 19461, skola från och med den 1 juli 1946 erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels ock att förordningen med sålunda ändrad lydelse

skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1947.

2 §•

De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 5 juli 1901---i arbete,

förordningen den 18 juni 1909 ---under militärtjänstgöring,

lagen den 17 juni 1916---i arbete,

kungörelsen den 30 november 1917---statens räkning,

kungörelsen den 10 juni 1921---livräntor m. m.,

förordningen den 1 juni 1923 ----års världskrig,

förordningen den 18 juni 1927 ---under militärtjänstgöring,

lagen den 14 juni 1929---vissa yrkessjukdomar,

förordningen den 24 mars 1938 —■ — — tvångsarbetare m. fl.,

förordningen den 24 mars 1938 ---fångar m. fl.,

kungörelsen den 8 april 1938 —- — — statens räkning,

förordningen den 3 juni 1938 —--i arbete samt

förordningen den 1946 (nr ) angående höjning av ersättningar,

som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

4 §•

Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten

eller, där med avseende å ersättning, som enligt Konungens

förordnande skall utgå enligt grunderna i någon av de i 2 § angivna

lagar och författningar, Konungen förordnat att ersättningen skall utgivas

. 1 Se SFS 1945 : 268.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

av annan myndighet, av denna. Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete, åligger att samtidigt med utbetalning av livränta förskottsvis

utgiva dyrtidstillägg därå enligt denna förordning.

Förslag

till

Förordning

om fortsatt giltighet av förordningen den 19 maj 1914 (nr 237) angående

dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918

(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada

till följd av olycksfall, m. m.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 maj 1944 angående dyrtidstillägg

åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr

375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd

av olycksfall, m. m., vilken förstnämnda förordning gäller till och med den

31 december 1946,1 skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december

1947.

1 Se SFS 1945: 269.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,

fråga örn vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

samt anför därvid följande.

Med skrivelse den 21 februari 1946 har socialvårdskommittén avgivit

förslag angående dels provisorisk höjning av vissa ersättningar enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete och förordningarna om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, dels fortsatt giltighet

av gällande förordning angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare

enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m.1

I vad socialvårdskommitténs förslag avser ersättningar enligt förordningarna

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

har detsamma upptagits till övervägande inom försvarsdepartementet.

Jag anhåller nu att få upptaga övriga delar av förslaget till behandling.

I. Ändringar i olycksfallsförsäkringslagen.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete

är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall.

Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna

(1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt

olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare (4 §).

Arbetsgivare äger försäkra arbetare även för olycksfall utom arbetet (35 §).

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall till honom utgivas

ersättning enligt 6 § i lagen. Om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall utgivas dels läkarvård,

läkemedel m. m., dels ock — under förutsättning att sjukdomen varat

1 I ärendets handläggning inom kommittén ha deltagit f. d. landshövdingen Bernh. Eriksson,

ordförande, samt ledamoten av riksdagens andra kammare A. Hagård, fil. lic. J. L. Hartmann,

generaldirektören K. J. Höjer, ledamöterna av andra kammaren fru Olivia Nordgren och J M

Skoglund, lantbrukaren O. A. Wallén och fattigvårdsdirektören O. R. Wangson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts

med minst en fjärdedel — sjukpenning från och med dagen efter olycksfallet.

Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan bestämmes i förhållande

till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt framgår av följande tabell;

vid nedsättning av arbetsförmågan utgår motsvarande lägre belopp.

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens

belopp

till (kronor)

men ej till (kronor)

kronor

öre

_

675

1

50

675

945

2

—

945

1 215

2

50

1215

1485

2

75

1485

1755

3

25

1755

2 025

3

50

2 025

2 295

4

—

2 295

2 565

4

50

2 565

2 835

5

—

2 835

3105

5

50

3105

3 375

6

—

3 375

3 645

6

50

3 645

—

7

—

Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av densamma med minst en tiondel, skall utgå livränta med ett årligt

belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av

den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det

lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Kräver den skadades tillstånd

särskild vård, må med hänsyn därtill livräntan bestämmas till högre belopp

än nyss nämnts men dock ej till belopp överstigande den årliga arbetsförtjänsten.

Till underhåll av konstgjorda lemmar m. m. kan utgå visst tillägg

till livräntan, och ersättning kan jämväl utgå för behandling, som erfordras

för höjande av arbetsförmågan. På därom gjord ansökan må försäkringsrådet,

när synnerliga skäl därtill äro, besluta att i stället tor livränta eller

del därav skall utgivas ett kapital för en gång.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § utgivas dels begravningshjälp,

dels livräntor till vissa efterlevande. Begravningshjälp utgör

en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock ej mindre belopp än

250 kronor. Livränta till änka och i vissa fall änkling utgör en fjärdedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst, livränta till barn (adoptivbarn) under

sexton års ålder en sjättedel och livränta till föräldrar (adoptivföräldrar),

som varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete,

högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Det sammanlagda

årliga livräntebeloppet må icke överstiga två tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten.

Livränta till änka eller änkling utgår så länge livräntetaga
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ren lever ogift; ingår livräntetagaren före fyllda sextio år nytt äktenskap,

utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

Överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst 3 900 kronor, tages — vid

bestämmande av livränta eller begravningshjälp — det överskjutande beloppet

icke i beräkning; understiger arbetsförtjänsten 450 kronor, skall den beräknas

till detta belopp (9 §).

Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser

örn tillämpning av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete

å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, utgår till dylik

arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbetet, under vissa förutsättningar

ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna i 1916 års lag.

Den, som är försäkrad för olycksfall i arbete, skall enligt lagen den 14 juni

1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar anses vara försäkrad

jämväl för i nämnda lag angivna sjukdomar. Beträffande försäkring enligt

sagda lag äga bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen med vissa undantag

motsvarande tillämpning. Jämväl för bestämmande av ersättning enligt

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, äro grunderna i olycksfalls-

och yrkessjukdomsförsäkringslagarna avgörande.

Soeialvårdskommittén.

I sin förenämnda skrivelse den 21 februari 1946 har socialvårdskommittén

framlagt förslag örn en provisorisk höjning av maximibeloppen för ersättningar

enligt olycksfallsfönsäkringslagen och därmed sammanhörande

författningar. Förslaget innebär dels en höjning av det maximibelopp, vartill

den årliga arbetsförtjänsten må beräknas, från 3 900 till 4 800 kronor

och dels en utökning av antalet sjukpenningklasser med fyra, varigenom

sjukpenningens högsta belopp kommer att stiga från 7 till 9 kronor. De nya

bestämmelserna skola enligt förslaget äga tillämpning å olycksfall, som inträffa

efter den 30 juni 1946.

Soeialvårdskommittén har i sin motivering för vad sålunda föreslagits

erinrat, att nu gällande bestämmelser angående storleken av ersättningarna

enligt olycksfallsförsäkringslagen antogos vid 1941 års riksdag samt att därefter

vid 1944 och 1945 års riksdagar frågor förevarit örn förbättring av ersättningarna

enligt samma lag. Vid 1944 års riksdag yrkades sålunda i en

inom andra kammaren väckt motion, nr 220, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa örn skyndsam utredning angående åtgärder för

att vid olycksfall, varav död eller invaliditet följt, bereda större och barnrika

familjer bättre ekonomisk och social trygghet. Andra lagutskottet, som

behandlade motionen, anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr

45, att de livräntor som utgåvos jämlikt olycksfallsförsäkringslagen ofta vöre

att anse såsom otillräckliga i de fall där de utginge till större familjer, som

för sin utkomst vore helt beroende av livräntorna, men att, med hänsyn till

socialvardskommitténs arbete med revision av lagen, anledning enligt utskottets

mening saknades att göra någon framställning till Kungl. Majit i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ämnet._Vid 1945 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt

motion, nr 309, under hänvisning till de under senare år inträffade höjningarna

i levnadskostnads- och lönenivåerna, att riksdagen måtte anhålla att

Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående höjning av sjukpenning och

livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen samt skyndsamt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I sitt av riksdagen

godkända utlåtande, nr 53, över motionen anförde andra lagutskottet, att

spörsmålet angående storleken av ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen

vore förtjänt av synnerlig uppmärksamhet och att en förbättring

av ersättningarna i vissa hänseenden otvivelaktigt framstode såsom önskvärd

men att, då frågan redan vore föremål för utredning inom socialvårdskommittén,

anledning saknades att göra någon framställning till Kungl. Maj .t i

motionens syfte. Utskottet ville emellertid understryka angelägenheten av

att utredningen rörande revision av olycksfallsförsäkringslagen bedreves så

skyndsamt som möjligt.

Socialvårdskommittén har för egen del anfört, att kommittén i anslutning

till andra lagutskottets i nyssnämnda utlåtande nr 45/1944 uttalade uppfattning

funne det angeläget, att en förbättring av olycksfallsersättningama komme

till stånd för familjeförsörjarnas del. Enligt kommitténs mening borde

vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen införas bestämmelser örn familjetillägg

enligt de grunder, som komme att gälla för den obligatoriska

sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. De av 1941 års beiolkningsutredning

föreslagna allmänna barnbidragen komme att bliva av betydelse

vid avvägandet av familjetilläggens storlek, men de syntes icke göra

dvlika tillägg överflödiga. Även dödsfallslivräntorna borde förbättras, i vart

fall på sådant sätt att de efterlevande erhölle bättre hjälp under en övergångstid.

Olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser om livräntor borde även

i andra avseenden bli föremål för omprövning. Dessa frågor kunde dock icke

upptagas till behandling förrän det av kommittén framlagda iörslaget till

ny folkpensioneringslag behandlats av statsmakterna.

Kommittén har därefter anfört följande.

Vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser angående ersättningarnas

högsta belopp anförde chefen för socialdepartementet (prop. 1941: nr 316,

s. 28), att den inträdda stegringen av löneinkomsterna närmast syntes tala

för en avsevärd höjning av den dåvarande maximigränsen för den årliga

arbetsförtjänsten, 3 000 kronor. Genomsnittliga arbetslönerna för män bade

år 1939, alltså innan de av kriget föranledda prisstegringarna hunnit påverka

lönenivån, inom de båda högsta ortsgruppema i den officiella lönegrupperingen

utgjort 4 255 och 4 354 kronor samt för hela landet 3 167 kronor. 1

avgivna yttranden hade å andra sidan framhållits dels att en viss återhållsamhet

torde böra iakttagas i fråga örn höjning av arbetsförtjänstens maximum,

bland annat med hänsyn till den ökade belastningen för näringslivet,

och dels att de livräntor, som bleve fastställda under tiden för de nya bestämmelsernas

giltighet, komme att utgå för framtiden även örn prisnivån

skulle sjunka. Också örn hänsyn toges till sist angivna omständigheter syntes

den av riksförsäkringsanstalten föreslagna maximigränsen, 3 600 kronor

vara för låg. För att skapa rättvisa de försäkrade emellan lionie gransen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

höjas till ett belopp, som mera närmade sig lönenivån i de högre ortsgrunperna,

eller 3 900 kronor.

Genom den berörda gränsens höjning till det i propositionen föreslagna

beloppet höjdes livräntornas maximibelopp med 30 procent. Sjukpenningskalan

utökades med tre nya klasser, varigenom sjukpenningens maximibelopp

höjdes fran 5 kronor 50 öre till 7 kronor. Samtidigt företogos vissa

höjningar av sjukpenningen i de fem lägsta klasserna.

Enligt lönestatistisk årsbok för år 1943 utgjorde den genomsnittliga löneinkomsten

nämnda år för vuxna manliga arbetare inom industri och hantverk,

handel och transportväsen m. m., exklusive vissa säsongyrken, 4 988

kronor för förmän och 4 115 kronor för övriga. Medeltalen för de nio i den

officiella lönegrupperingen ingående dyrortsgruppema utvisa, att den genomsm

Ullga årslönen för vuxna manliga arbetare i nämnda näringsgrenar värk?- rade fiån 3 248 till 5 347 kronor. Endast i de båda lägsta ortsgrupperna,

som i stort sett omfatta landsbygd, låg medeltalet under 3 900 kronor.

Sedan 1943 hava ytterligare lönehöjningar ägt rum. Den ekonomiska framtidsutvecklingen

ar visserligen i hög grad oviss, men det kan ej anses sannolikt,

att lönenivån^kommer att nedgå så kraftigt att en höjning av maximibeloppet

för den årliga arbetsförtjänstens beräkning enligt olycksfallsförsaknngslagen

är ur denna synpunkt otillrådlig. Med det nuvarande maximian

bli olycksfallsersättningama för de högre dyrorternas arbetare ofta

alltför laga för att kunna betraktas som ett rimligt skydd mot olycksfallens

ekonomiska verkningar.

Enligt kommitténs mening kan den inträdda höjningen av lönenivån anses

i och för sig motivera, att arbetsförtjänstens maximum enligt olyckstallsforsakringslagen

ånyo höjes tämligen avsevärt.

Vid frågans övervägande borde emellertid enligt kommittén hänsyn tagas

även till sjukhjälpens tilltänkta konstruktion inom den allmänna sjukförsäkringen.

Kommittén har härutinnan anfört, att kommittén vid utformande

av sitt förslag till allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) ständigt haft

sin uppmärksamhet fäst på möjligheten av en samordning mellan sjukförsäkringen

och den sociala olycksfallsförsäkringen, vilken enligt kommitténs

mening vöre i högsta grad önskvärd. Kommittén hade funnit, att en

samordning mellan en allmän sjukförsäkring enligt de i förslaget förordade

principerna och försäkringen för olycksfall i arbete borde kunna genomföras

på sådant sätt att avsevärda fördelar i vissa avseenden vunnes. Även

med avseende på yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde skulle

en dylik samordning bli av icke oväsentlig betydelse. En grundförutsättning

för en sådan rationell samordning, som kommittén tänkt sig, vore att sjukhjälpsförmånerna

från de båda försäkringsgrenarna bleve i stort sett desamma

åtminstone under de första veckorna av sjukhjälpstiden. Sedan kommitténs

betänkande angående den allmänna sjukförsäkringen avgivits, hade

ett nytt läge uppkommit efter det att en inom socialdepartementet utarbetad

promemoria med vissa alternativ till kommitténs förslag beträffande grunderna

för kontant sjukhjälp blivit framlagd. På grund härav hade kommittén

funnit nödvändigt att i avvaktan på sjukförsäkringens definitiva utformning

uppskjuta sitt slutliga standpunktstagande till frågan örn samordningen

och örn den lämpliga storleken av sjukhjälp m. m. enligt olycksfallsförsäkringslagen

och de med denna lag sammanhörande författningarna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Kommittén har vidare erinrat, att enligt alternativ I i förenämnda departementspromemoria

angående sjukförsäkringen sjukpenningen i högsta klassen,

det vill säga då den försäkrades årsinkomst av förvärvsarbete uppginge

till lägst 4 500 kronor, skulle utgöra 7 kronor. I alternativ II utgjorde sjukpenningen

till vuxna män från den obligatoriska försäkringen endast 3 kronor

50 öre för dag; härtill skulle under vissa förutsättningar kunna komma

ett tillägg av högst 4 kronor 50 öre på grund av frivillig komplementförsäkring.

Enligt båda alternativen kunde till sjukpenningen komma familjetillägg,

utgörande — med vissa begränsningar —- 2 kronor för make och 1 krona

för barn. Med anledning av befolkningsutredningens förslag örn allmänna

barnbidrag syntes en sänkning av nämnda tillägg för barra få övervägas.

I anslutning härtill har kommittén anfört, att en höjning av sjukpenningens

maximibelopp enligt olycksfallsförsäkringslagen för såväl ensamstående

som familjeförsörjare kunde komma att försvåra en ändamålsenlig gradering

framdeles av olycksfallsersättningarnas storlek efter försörjningsskyldrghel.

Detta utgjorde ett tungt vägande skäl för att den ifrågasatta höjningen borde

få avseende endast på familjeförsörjare. En sådan differentierrng vöre emellertid

icke lämplig ur andra synpunkter.

I sistnämnda hänseende har kommittén anfört följande.

Enligt olycksfallsförsäkringslagens nuvarande bestämmelser utgår samma

sjukpenning och invaliditetsränta till familjeförsörjare och ensamstående.

Härifrån har allenast gjorts det undantaget, genom lagändring ar 1941, alt

sådant avdrag å sjukpenning, som enligt 10 § må göras da den skadade erhåller

vård å sjukvårdsanstalt, skall bestämmas under skäligt hänsynstagande

till den skadades försörjningsplikt mot make och andra anhöriga,

som i händelse av hans död vöre berättigade till efterlevandelivranta. Idllämpningen

av denna särbestämmelse har visat sig tämligen besvärlig. En

mera vittgående gradering av ersättningarna efter den skadades försörjningsplikt

torde föranleda avsevärda praktiska svårigheter så länge skaderegleringen

är så centraliserad som för närvarande. Det är att märka, att en generell

gradering av ersättningarna efter försörjningsplikt förutsätter, att uppgifter

erhållas icke blott beträffande den skadades familjeförhållanden vid

tiden för olycksfallet utan även beträffande sådana förändringar i forsorjningsskyldigheten,

som inträffa under den tid ersättningen utgår.

Även försäkringsavgifternas bestämmande torde med nu galande gelinder

kompliceras örn vissa speciella ersättningsklasser infördes för familjeförsörjare.

Livräntor i anledning av olycksfall, som inträffa under tiden för de nu

ifrågavarande bestämmelsernas giltighet, komma att framgent utgå efter

oförändrade grander. Skälen för en differentiering efter försörjningsplikt synas

emellertid icke vara lika starka beträffande invaliditetsersättningar som beträffande

sjukhjälp. I fråga om sjukhjälpen hör största möjliga enhetlighet

råda mellan olycksfallsförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen. Beträffande

invaliditetsersättningama åter torde någon gradering efter försörjningsplikt

icke höra ifrågakomma, när invaliditetsgraden är tämligen

låg, det vill säga i flertalet fall. Vid höggradig invaliditet böra ersättningar

efter förmånliga grander utgå även lill de ensamstående.

På de angivna skälen har socialvårdskommittén funnit det icke vara

lämpligt alt de ifrågasatta ersättningsförhöjningarna förbehållas familjeför
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

sörjare. I .stället har kommittén ansett en generell höjning av maximibeloppet

för den årliga arbetsförtjänstens beräkning böra övervägas. Örn maximibeloppet

liksom år 1941 höjdes med 900 kronor, d. v. s. till 4 800 kronor,

skulle utrymme erhållas för fyra nya sjukpenningklasser, varigenom sjukpenningens

högsta belopp stege från 7 till 9 kronor. En sådan förhöjning

måste emellertid bli av provisorisk natur och omprövas vid införande av

tamiljetillägg. Enär svårigheter alltid vore förenade med en sänkning av

förmåner från en socialförsäkring, kunde anledning finnas till viss betänklighet

mot en provisorisk höjning av ersättningarna på dylikt sätt. Med hänsyn

härtill syntes bestämmelserna böra, till markerande av deras tillfälliga

natur, intagas i en provisorisk lag, och i motiven borde understrykas, att

bestämmelserna icke vore avsedda att vara normerande i fråga örn sjukpenningens

storlek för icke-försörjare i den kommande definitiva lagstiftningen.

Ytterligare ändringar beträffande grunderna för bestämmandet av ersättningar

enligt olycksfallsförsäkringslagen har kommittén icke ansett sig böra

föreslå i detta sammanhang. Enligt ett av kommittén framlagt förslag till lag

angående provisorisk ändring i vissa delar av lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete skola bestämmelserna i fråga träda i kraft den 1 juli

1946. Ersättningsanspråk på grund av olycksfall, som inträffat före nämnda

dag, skola bedömas enligt äldre lag.

Några beräkningar rörande kostnaderna för de ifrågasatta ersättningsförbättringama

har kommittén icke framlagt, enär de för sådana beräkningar

erforderliga uppgifterna örn de skadades fördelning på olika inkomstklasser

icke kunnat erhållas ur föreliggande statistik över olycksfall i arbete. Kostnadsökningen

har emellertid ansetts icke behöva föranleda avgörande betänkligheter,

enär den icke vore av större räckvidd än som kunde anses

svara mot lönenivåns höjning.

Tre av kommitténs ledamöter, herrar Hagård, Hartmann och Skoglund,

ha i avgivet särskilt yttrande anfört följande.

Vi ha deltagit i kommitténs beslut att provisoriskt rekommendera fyra nya

klasser för sjukpenningen i olycksfallsförsäkringen och därvid huvudsakligen

tagit hänsyn till den stegring, som det i penningar uttryckta löneläget

undergått, och som enligt lagens principer bör följdriktigt leda till en höjning

av sjukpenningen. Vi lia emellertid ansett det vara en brist att ingen

utredning om kostnaderna kunnat förebringas, och vi hysa starkare betänkligheter

än kommittémajoriteten mot möjligheten att sedermera beröva vissa

grupper (här främst de ensamstående) en del av de provisoriskt givna förmånerna

vid en övergång till ett system med hustru- och barntillägg. Enligt

all erfarenhet möter det utomordentliga svårigheter att minska en förmån

utan att ge ersättning åt de personer, som få vidkännas minskningen. Att

en förmån kallas provisorisk medför därvidlag ingen reell skillnad. Självfallet

utgår vårt resonemang från förutsättningen att statsmakterna i fortsättningen

ämna upprätthålla ett stabilt penningvärde.

Yttranden.

Yttranden över socialvårdskommitténs förslag ha efter remiss avgivits av

socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, pensionsstyrelsen,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

statskontoret, statens arbetsmarknadskommission, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening.

I de avgivna yttrandena har socialvårdskommitténs förslag om en höjning

av maximiinkomsten och en utökning av sjukpenningklassernas antal enligt

olycksfallsförsäkringslagen så gott som undantagslöst tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statens arbetsmarknadskommission

och landsorganisationen i Sverige ha sålunda uttryckligen

förklarat, att de föreslagna höjningarna vöre av behovet påkallade, då

med gällande lönenivå olycksfallsersältningama ofta bleve oskäligt låga i

förhållande till inkomstbortfallet. Beträffande frågan huruvida höjningen

borde begränsas till familjeförsörjare har riksförsäkringsanstalten anfört, att

vissa skäl talade för en dylik begränsning men att denna skulle medföra sådana

konsekvenser i fråga om tillvägagångssättet vid såväl skaderegleringen

som beräkningen av försäkringsavgifter, att lämpligheten av en dylik begränsning

borde underkastas en mera ingående prövning än som vore möjlig

i förevarande sammanhang. Frågan huruvida hänsyn till den skadades

försörjningsplikt skulle tagas vid bestämmandet av sjukpenning och livränta

vore för övrigt av så principiell innebörd, att densamma borde anstå

till dess den planerade allmänna revisionen av den sociala olycksfallsförsäkringen

komme till stånd. Socialstyrelsen har förklarat, att de svårigheter

som kunde väntas bli förknippade med den sänkning av de provisoriskt bestämda

olycksfallsersättningama, som kunde bli erforderlig i samband med

en framtida övergång till ett system med hustru- och barntillägg, sjmtes

kunna väsentligen elimineras genom att förmånernas provisoriska karaktär

från början betonades. I avgivet särskilt yttrande har dock en ledamot av

styrelsen, t. f. byråchefen herneman, anfört, att olycksfallsförsäkringen intoge

en särställning inom socialförsäkringen och att den tillämpade topphuggningen

av sjukpenning och livräntor borde, om den överhuvud skulle

finnas, sätta in först vid en så hög inkomstgräns, att endast ett fåtal personer

drabbades av densamma. Landsorganisationen har anmärkt, att tvekan

syntes kunna råda, huru enligt socialvårdskommitténs mening ersättningen

i de högre inkomstklasserna skulle behandlas, för den händelse inkomstmaximum

vid den slutliga revisionen av olycksfallsförsäkringslagen komme

att fixeras till lägre belopp än det nu föreslagna, 4 800 kronor. Anmärkningen

syntes dock praktiskt lia föga betydelse, enär man väl kunde utgå från

att nämnda belopp vöre så avvägt, att detsamma icke komme att underskridas

vid den slutliga revisionen. Försäkringsrådet har förutsatt, att även

örn sjukpenningens belopp enligt en blivande reviderad olycksfallsförsäkring

komme att bliva lägre än enligt de nu föreslagna provisoriska bestämmelserna,

sjukpenning i anledning av olycksfall som inträffat under dessas giltighetstid

komme att utgå med oförändrat belopp. Vidare har rådet ifrågasatt,

huruvida del vore berättigat att, såsom kommittén i sin författningstext

föreslagit, beteckna ändringarna såsom giltiga lills vidare. De ömsesidiga

social försäkringsbolagens förening, som ej haft något att erinra mot den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

föreslagna höjningen av maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten,

har förklarat sig anse, att så stora svårigheter komme att möta för en minskning

av olycksfallsförsäkringslagens förmåner, att det saknade praktisk betydelse

att beteckna de föreslagna ändringarna såsom provisoriska.

Statskontoret har uttalat, att tvekan måste råda angående lämpligheten

av att vidtaga ersättningsförhöjningar av här ifrågavarande slag, innan resultat

förelåge av pågående revision av olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Med hänsyn till den inträdda försämringen av penningvärdet och stegringen

av arbetarnas löneinkomst liksom av prisnivån i allmänhet ansåge sig ämbetsverket

emellertid icke kunna motsätta sig kommitténs förslag om en ökning

av maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning till 4 800 kronor

och införande av fyra nya sjukpenningklasser.

Ej heller pensionsstyrelsen har ur de synpunter, styrelsen hade att företräda,

haft något att erinra mot förslagen, men bär velat fästa uppmärksamheten

på vissa olägenheter, som kunde tänkas uppkomma om de föreslagna

ändringarna komme att gälla jämsides med den ifrågasatta lagstiftningen örn

allmän sjukförsäkring. För sådant fall har styrelsen ifrågasatt vissa provisoriska

bestämmelser i avbidan på en samordning av olycksfalls- och sjukförsäkringen.

Sambandet mellan olycksfalls- och sjukförsäkringen har betonats jämväl

av svenska arbetsgivareföreningen, som förklarat sig anse, att, för den händelse

sjukförsäkringen komme att utformas enligt alternativ II i den inom

socialdepartementet upprättade promemorian i ämnet, den av socialvårdskommittén

ifrågasatta höjningen av högsta gränsen för sjukpenning enligt

olycksfallsförsäkringslagen borde begränsas så att sjukpenningen maximerades

till 8 kronor. Enligt nämnda alternativ komme nämligen sjukförsäkrad

att erhålla dels obligatoriskt 3 kronor 50 öre om dagen och dels därutöver

i mån av frivilligt erlagda avgifter högst 4 kronor 50 öre örn dagen

eller tillhopa högst 8 kronor om dagen. Till förmån för en sådan begränsning

som nu antytts talade även, att den högsta årliga arbetsförtjänst,

vartill hänsyn finge tagas vid sjukpennings bestämmande, därigenom

ökades med i runt tal 15 procent, medan samma procenttal enligt kommittéförslaget

vore i runt tal 30. Den sedan 1941 inträffade lönestegringen

läge för näringslivet i dess helhet närmare 15 än 30 procent. En noggrannare

prövning av sjukpenning- och livräntebeloppens förhållande till det

faktiskt föreliggande löneläget syntes enligt föreningens uppfattning böra

ske först i samband med en allmän revision av olycksfallsförsäkringslagen.

Den högsta förtjänst, till vilken hänsyn borde tagas vid bestämmande av

livränta, borde bestämmas i anslutning till det anförda, förslagsvis till 4 300

kronor per år. Föreningen anslöte sig till kommitténs uppfattning, att ändringarna

borde ske i en provisorisk författning för att därigenom icke verka

pi ejudicerande vid en allmän omarbetning av olycksfallsförsäkringslagen.

I likhet med de tre reservanterna inom kommittén vore föreningen av den

uppfattningen, att det komme att bli utomordentligt svårt att minska en

förmån, som lämnats i en provisorisk författning, utan att giva kompensa
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 251.

15

tion åt de personer, som på grund av tidigare lag haft bättre förmåner än

enligt den nya lagen. Även detta vore ett skäl som talade för att man vid

ändring av olycksfallsförsäkringslagen, respektive vid införande av en provisorisk

lagstiftning borde gå fram med försiktighet.

Med avseende å tidpunkten för de föreslagna ändringarnas ikraftträdande

lia vissa erinringar mot förslaget framkommit. Riksförsäkringsanstalten har

härutinnan anfört följande.

Att med någon större grad av säkerhet förutberäkna den ökning i årskostnaden

för skadeersättningar, som den föreslagna höjningen av ersättningarna,

under förutsättning av i övrigt oförändrade förhållanden, skulle

medföra, låter sig svårligen göra. Riksförsäkringsanstalten har emellertid

med ledning av det olycksfallsstatistiska materialet för år 1942 verkställt

en approximativ beräkning av nämnda ökning samt därvid kommit till

det resultatet, att densamma skulle för den sociala olycksfallsförsäkringen

— örn man bortser från ersättningarna till arbetare, som skadats under arbete

för statens räkning — uppgå till ett belopp av storleksordningen 2 miljoner

kronor. Denna kostnadsökning är uppenbarligen av sådan storlek, att

densamma måste föranleda en motsvarande höjning av försäkringsavgifterna

från och med den tidpunkt, lagändringen träder i kraft. Anstaltens

försäkringsavgifter fastställas för kalenderår. Då försäkring i sådant ömsesidigt

olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i 4 § olycksfallsförsäkringslagen,

enligt 29 § samma lag i regel skall avslutas för kalenderår, torde

även beträffande bolagen gälla, att försäkringsavgifterna fastställas för kalenderår.

En höjning av ersättningarna från och med den tidpunkt socialvårdskommittén

föreslagit skulle i varje fall för anstaltens vidkommande

medföra ett högst avsevärt ökat arbete med debiteringen av de premier för

större arbetsgivare (d. v. s. arbetsgivare med i regel minst 5 årsarbetare),

som belöpa på innevarande kalenderår. Hos dessa arbetsgivare är det vida

övervägande antalet försäkrade arbetare anställda. Antalet hos mindre^ arbetsgivare

med försäkring i anstalten anställda arbetare med högre årlig

arbetsförtjänst än 3 900 kronor är icke så betydande, att en ändring av den

för innevarande år fastställda tariffen för dessa arbetsgivare skulle vara

ofrånkomlig.

Försäkringsavgifterna för större arbetsgivare — med undantag av staten,

för vars arbetare försäkringsavgifter icke erläggas — fastställas med stöd av

premiesatser, som äro beräknade per 1 000 kronor avlöningssumma. Riksförsäkringsanstalten

införskaffar i början av varje år direkt från varje sådan

arbetsgivare med försäkring i anstalten uppgift om den arbetskraft,

som arbetsgivaren sysselsätter, varvid användes särskilt av anstalten fastställt

formulär. Dessa uppgifter, de s. k. dagsverks- och löneuppgiftema,

avse i överensstämmelse med vad ovan anförts förhållandena under närmast

föregående kalenderår. Uppgifterna underkastas inom anstalten en noggrann

granskning av härför särskilt utbildad personal. Med dylikt granskningsarbele,

vilket pågår under hela året, sysselsättas i allmänhet genomsnittligt

omkring 8 kvinnliga biträden samt 4 befattningshavare i högre lönegrad.

Därest den föreslagna höjningen av ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen

företages redan från och med den 1 juli 1946 blir anstalten

nödsakad alt för innevarande kalenderår införskaffa två särskilda

dagsverks- och löneuppgifter från varje större arbetsgivare, den ena avseende

tiden 1 januari—30 juni och den andra tiden 1 juli—31 december.

Anstaltens arbete med granskning av lin nämnda uppgifter skulle under

dylika omständigheter bliva nära nog det dubbla mot vad för närvarande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

är fallet och således i varje fall kräva i det närmaste en fördubbling av

nyssnämnda personal under år 1947. Emellertid måste man av skäl, som

i det följande angivas, räkna med en ytterligare utökning av personalen

i fråga.

För att granskningen av dagsverks- och löneuppgifterna skall kunna utföras

på ett tillfredsställande sätt kräves, att därmed sysselsatta befattningshavare

äro särskilt utbildade för densamma. Anstalten disponerar emellertid

icke för detta arbete utbildade och rutinerade befattningshavare i tillräckligt

antal för en fördubbling av granskningspersonalen. Det skulle därför

bliva erforderligt att i viss utsträckning för ändamålet upplära ny personal.

Enär dylik personal självfallet icke kan bliva lika effektiv som den rutinerade

personalen, måste nian för granskningen av de tillkommande dagsverks-

och löneuppgifterna räkna med ett högre antal befattningshavare än

det förutnämnda. Vidare hör framhållas att införskaffandet av dubbla dagsverks-

och löneuppgifter skulle medföra betydligt ökat arbete även i vissa

andra avseenden än nu angivna, bland annat dels för iordningställande och

införskaffande av uppgiftsformulären, dels ock för skriftväxling.

På grund av vad nu anförts uppskattar riksförsäkringsanstalten det sammanlagda

behovet av personal nästkommande år för utförande av det extra

arbete, som en höjning av ersättningarna redan från och med den 1 juli

1946 skulle komma att medföra, till omkring 12 biträden samt omkring 5

befattningshavare i högre lönegrad. Vid nuvarande läge å arbetsmarknaden

är att befara att en nyrekrytering av sådan omfattning kommer att möta

mycket stora svårigheter. Anstaltens erfarenhet i samband med anställningen

av personal under senaste tiden bestyrker i hög grad dessa farhågor. Under

alla omständigheter torde, särskilt i betraktande av att anstalten icke

skulle kunna ställa varaktig anställning i utsikt, avlöningen till denna tillfälliga

personal få fastställas till högre belopp än de avlöningar, som för närvarande

utgå till tillfälliga befattningshavare hos anstalten. De sammanlagda

kostnaderna för avlöningar till ifrågavarande befattningshavare torde

icke kunna beräknas till lägre belopp än 90 000 kronor. Anstalten har härvid

räknat med att viss tid kommande höst måste anslås till utbildning av

personalen.

Riksförsäkringsanstalten inser väl till fullo önskvärdheten av att de föreslagna

ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen med hänsyn till den inträdda

lönestegringen träda i kraft snarast möjligt, men måste, i betraktande

av de mycket betydande svårigheter, som enligt vad ovan anförts skulle

uppstå icke blott för försäkringsinrättningarna utan även för arbetsgivarna,

hävda, att det bör tagas under allsidigt övervägande, huruvida icke med

ikraftträdandet av de nya bestämmelserna borde anstå till den 1 januari

1947. Riksförsäkringsanstalten vill i detta sammanhang erinra örn att liknande

ändringar i olycksfallsförsäkringslagen tidigare vidtagits vid icke

mindre än tre olika tillfällen samt att i samtliga dessa fall ändringarna fått

träda i kraft från och med början av ett kalenderår.

Svenska arbetsgivareföreningen har i denna del anfört, att örn författningsändringarna

sattes i kraft den 1 juli 1946, varigenom premiema skulle

behöva ändras från och med samma dag, både för försäkringsinstitutionerna

och för arbetsgivarna stora besvärligheter komme att uppstå. Arbetsgivarna

skulle nödgas till försäkringsinrättningarna ingiva deklaration rörande

löneläget vid företagen under första halvåret 1946 och bleve dessutom

skyldiga att i sedvanlig ordning lämna motsvarande uppgifter vid årsskiftet.

Nackdelen av att låta eventuell lagändring träda i kraft vid annan tidpunkt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

än årsskifte vore uppenbar, varför föreningen ville starkt förorda, att ikraftträdandet

av författningarna, i den mån de berörde enskilda arbetsgivare,

uppskötes till den 1 januari 1947.

Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ifrågasatt, huruvida

fördelarna för de under senare hälften av 1946 olycksfallsskadade

att i vissa fall erhålla högre ersättningar kunde uppväga de mycket stora svårigheter

och det i utomordentligt hög grad ökade arbetet för såväl arbetsgivare

som försäkringsinrättningar som ett ikraftträdande av ändringarna

under löpande kalenderår komrne att medföra.

Departementschefen.

Olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser örn ersättningarnas storlek erhold

sin nuvarande lydelse genom lagändring år 1941, vilken trädde i kraft

den 1 januari 1942. Genom lagändringen höjdes beloppet av den högsta årliga

arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings storlek bestämmes, från 3 000

till 3 900 kronor. Sjukpenningskalan utökades med tre nya klasser, varigenom

sjukpenningens maximibelopp höjdes från fem kronor 50 öre till sju

kronor; samtidigt vidtogos vissa höjningar av sjukpenningbeloppen i de lägsta

klasserna.

Under åren efter krigsutbrottet ha levnadskostnads- och lönenivåerna stigit

så avsevärt, att de år 1941 fastställda maximibeloppen för ersättningarna

— vilka närmast byggde på lönestatistik för år 1939 — numera uppenbarligen

äro för låga. Den officiella lönestatistiken utvisar, att undei ai

1943 — uppgifter för senare år ha ännu ej publicerats — den genomsnittliga

årslönen för vuxna manliga arbetare inom industri och hantverk, handel

och transportväsen m. m., exklusive vissa säsongyrken, utgjorde 4 988 kronor

för förmän och 4 115 kronor för övriga. Motsvarande siffror för år 1939

voro respektive 3 927 och 3 167. Medeltalen för de nio ortsgrupperna varierade

år 1943 från 3 248 till 5 347 kronor. Endast i de båda lägsta ortsgrupperna,

som i stort sett endast omfatta ren landsbygd, lågo medeltalen under

3 900 kronor, medan år 1939 genomsnittslönen endast i de båda högsta ortsgrupperna

översteg denna siffra. Sedan år 1943 ha ytterligare lönehöjningar

ägt rum.

Socialvårdskommittén har på grundval av dessa siftror föreslagit, att

maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen

skall höjas till 4 800 kronor. Härigenom erhålles utrymme för fyra

nya sjukpenningklasser, varigenom sjukpenningens högsta belopp stiger från

sju till nio kronor för dag. Högsta beloppet av livränta till den skadade vid

hel invaliditet stiger, exklusive det tillägg som i vissa fall utgår vid hjälplöshets

tillstånd, från 2 600 till 3 200 kronor för år, och maximibeloppen för

livräntor vid olika grader av partiell invaliditet och för livräntor till efterlevande

stiga i samma proportion. Högsta beloppet för begravningshjälp stiger

från 390 till 480 kronor.

I motiveringen till förslaget har kommittén uttalat, att en höjning av sjukpenningens

maximibelopp för såväl ensamstående som familjeförsörjare

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 251.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

torde kunna försvåra en ändamålsenlig gradering framdeles av olycksfallsersättmngarnas

storlek efter försörjningsskyldighet. Med hänsyn härtill har

kommittén övervägt, om den ifrågasatta förhöjningen borde få avseende endast

på familjeförsörjare, men en sådan differentiering har ansetts vara

olämplig ur andra synpunkter. Enligt kommitténs mening borde det emellertid

understrykas, att de föreslagna provisoriska bestämmelserna icke skola

betraktas såsom normerande i fråga örn sjukpenningens storlek för ickeförsörjare

i den kommande definitiva lagstiftningen.

I de över kommitténs förslag avgivna yttrandena har icke från något håll

bestritts, att höjningar av ersättningarnas maximibelopp äro av behovet påkallade.

Några erinringar lia i allmänhet icke heller framställts beträffande

de föreslagna höjningarnas storlek. Endast svenska arbetsgivareföreningen

har uttalat sig för mindre höjningar än kommittén föreslagit; föreningen har

under åberopande av bland annat önskvärdheten att anpassa hjälpen från

olycksfallsförsäkringen efter de grunder, som kunna väntas bli normerande

för den allmänna sjukförsäkringen, ansett, att sjukpenningens maximibelopp

för närvarande icke borde bestämmas till högre belopp än åtta kronor och att

den årliga arbetsförtjänstens maximibelopp borde fastställas till 4 300 kronor.

För egen del finner jag det med hänsyn till löneutvecklingen vara i hög

grad motiverat, att de av socialvårdskommittén föreslagna förbättringarna

av olycksfallsersättningama komma till stånd. Någon anledning att härvidlag

gora skillnad mellan familjeförsörjare och andra synes mig icke föreligga.

Att en blivande allmän sjukförsäkring måhända icke kommer att

medge lika hög sjukpenning som kommittén nu föreslagit såsom den maximala

i fråga örn olycksfallsförsäkringen, torde icke utgöra anledning att

draga gränsen för denna senare snävare än vad som sakligt sett måste anses

befogat. Erforderlig samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenama

bor självfallet eftersträvas, men därav följer icke att förmånerna enligt

olycksfallsförsäkringslagen skola anpassas efter samma normer som

gälla för sjukförsäkringen. Jag ansluter mig fördenskull till vad kommittén

föreslagit i fråga örn förbättringarnas storlek.

Jag är ense med kommittén därom att de förbättringar av olycksfallsersättningama

som nu föreslås icke böra utgöra hinder för att en allsidig

prövning av ersättningsgrundema kommer till stånd vid den blivande mera

genomgripande revisionen av olycksfallsförsäkringen. För min del hyser jag

dock den uppfattningen, att det därvid näppeligen kan bliva tal om att fastställa

lägre ersättningsgrunder än som nu föreslås, örn icke lönenivån väsentligt

sjunker. Skulle dylika lägre ersättningsgrunder finnas befogade,

exempelvis beträffande icke försörjningspliktiga, torde detta dock icke böra

föranleda, att ersättningar i anledning av olycksfall, som inträffat under de

nu föreslagna bestämmelsernas giltighetstid, sänkas i anledning av den nya

lagstiftning på området, som kan bliva genomförd.

Enligt det av kommittén framlagda lagförslaget skola de nya reglerna

träda i kraft den 1 juli 1946. Betänkligheter häremot ha framförts i vissa

yttranden med hänsyn till de organisatoriska svårigheter, som lagändring
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

annas ikraftträdande under löpande kalenderår kunde väntas medföra. Jag

finner det emellertid angeläget, att förbättringarna genomföras så snart ske

kan, icke minst med hänsyn till deras stora betydelse i sådana fall, då ett

olycksfall medför bestående eller långvarig invaliditet eller den skadade avlider

och efterlämnar livränteberättigade anhöriga. Olägenheterna av det

merarbete, som föranledes för försäkringsinrättningama och arbetsgivarna

genom att ändringarna träda i kraft före kalenderårets utgång, synes mig

icke böra tillmätas utslagsgivande betydelse. Jag tillstyrker därför, att de

nya reglerna träda i kraft redan den 1 juli 1946.

För genomförande av de föreslagna ersättningsförbättringama erfordras

ändring i 6 och 9 §§ olycksfallsförsäkringslagen. Tillräcklig anledning att, såsom

socialvårdskommittén föreslagit, rubricera lagändringarna såsom allenast

provisoriska synes mig icke föreligga, da de såvitt nu kan bedömas torde

komma att upphävas först i samband med att olycksfallsförsäkringslagen i

dess helhet ersättes av ny lagstiftning på området. Utan särskild föreskrift

bli de ändringar som vidtagas tillämpliga även med avseende å ersättning åt

arbetare, som skadas vid olycksfall i arbete för statens räkning, samt å

ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen och förordningen örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret.

II. Dyrtidstillägg- åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen

m. in.

Gällande bestämmelser.

Enligt förordningen den 30 juni 1953 (nr 559) angående dgrtidstillägg åt

visset ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olgcksfedl i arbete,

m. m. iskall under vissa förutsättningar dyrtidstillägg utgå till den som äger

rätt till ersättning enligt i förordningen angiven lag eller författning eller,

på grund av Kungl. Maj:ts förordnande, enligt grunderna i sådan lag eller

författning.

I förordningen avsedda lagar och författningar äro enligt 2 § följande: lagen

den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete; förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 17 juni

1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete; kungörelsen den 30 november

1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning

av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,

som användas till arbete för statens räkning; kungöi-elsen den 10 juni

1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare

med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.; förordningen den

1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada lill följd

av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års

världskrig; kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning,

som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

ordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 14 juni 1929 (nr 1311

örn försäkring för vissa yrkessjukdomar; förordningen den 24 mars 1938 (nr

102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl.; kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående

viss tillämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete beträffande

livräntor till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete för statens

räkning; samt förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av

statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete.

I 3 § första stycket av förordningen stadgas, att dyrtidstillägg utgår med

40 procent av förmånens belopp å sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt

förordningen den 18 juni 1909 (nr 89), kungörelsen den 18 juni 1925

(nr 268) eller, såvitt angår ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom

som drabbat värnpliktig, förordningen den 18 juni 1927 (nr 234).

Enligt andra stycket av 3 § gäller, att dyrtidstillägg utgår med 20 procent

av förmanens belopp å sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 18

juni 1927 (nr 234) i anledning av olycksfall eller sjukdom, som före den 1

januari 1941 drabbat vid försvarsväsendet fast anställd, samt å livränta enligt

annan i 2 § angiven lag eller författning än som nämnts i första stycket

av 3 § i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före

den 1 januari 1941. Dyrtidstillägg å livränta, som utgår enligt annan författning

än förordningen den 18 juni 1927 (nr 234), skall fortfara att utgå

utan hinder därav att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.

Dyrtidstillägg å sjukpenning eller livränta skall — enligt tredje stycket av

3 § —-i fall som i andra stycket av paragrafen avses icke utgå, därest arbetsförmågan

icke är nedsatt med minst tre tiondelar. Dyrtidstillägg utgår

jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare, vilken enligt gällande bestämmelser

står självrisk, men däremot icke å livränta, som grundas på

frivillig försäkring.

Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av

riksförsäkringsanstalten. Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete, åligger dock att samtidigt med utbetalning av livränta

förskottsvis utgiva dyrtidstillägg därå enligt förordningen (4 §).

De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande ersättning,

varå dyrtidstillägg utgår enligt förordningen, skola i tillämpliga delar äga

motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget (5 §).

De närmare föreskrifter som, utöver vad förordningen innehåller, finnas

erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten (6 §).

Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1944 — tidigare gällde förordning

den 19 december 1941 (nr 942) i samma ämne — och skulle gälla

till och med den 31 december 1945 men har genom förordning den 1 juni

1945 (nr 268) givits fortsatt giltighet för tiden till och med den 31 december

1946.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Enligt förordningen den 19 maj 19U (nr 237) angående dyrtidstillägg åt

vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående

en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

m. m. skall i stort sett på enahanda sätt som enligt förutnämnda förordning

den 30 juni 1943 (nr 449) utgå dyrtidstillägg till den som äger rätt till livränta

på grund av försäkring enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100

s. 2) eller nyssnämnda förordning den 11 juni 1918 (nr 375). Livräntetagare,

som åtnjuter tillägg enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218) örn höjning

av vissa ersättningar enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), är

berättigad till dyrtidstillägg jämväl å tillägget. Dyrtidstillägget utgår å livränta

eller livräntetillägg i anledning av olycksfall i arbete, som inträffat före

den 1 juli 1942, därest den skadades arbetsförmåga är nedsatt med minst

tre tiondelar. Dyrtidstillägget utgör 20 procent.

Jämväl denna förordning angående dyrtidstillägg gäller — sedan dess giltighetstid

förlängts genom förordning den 1 juni 1945 (nr 269) — till och

med den 31 december 1946.

På förslag av Kungl. Majit — i propositionerna nr 294/1943 och nr 152/

1945 — har riksdagen vidare medgivit, att Kungl. Majit åt personer, som i

anledning av olycksfall eller sjukdom, som inträffat efter 1941 års ingång,

vore berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen örn olycksfalls-

och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen

örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., finge för

tiden från och med den 1 januari 1944 till och med den 31 december 1946

bevilja sådan dyrtidskompensation, att beloppen av nämnda förmåner uppginge

till vad som skulle hava utgått, därest den i förordningarna fastställda

maximigränsen för inkomst — 1 764 kronor — höjts med 40 procent. I brev

till statskontoret, senast den 1 juni 1945, har Kungl. Majit förordnat, att dyrtidskompensation

i enlighet med vad sålunda angivits skulle utgå.

Socialvårdskommittén.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att förenämnda förordning den 30

juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m. skall erhålla fortsatt giltighet

under ytterligare ett år eller till och med den 31 december 1947.

I sin motivering för detta förslag har kommittén erinrat, att procentsatserna

för dyrtidstilläggen vore avpassade så, att de livräntor i anledning av

olycksfall i arbete, som bestämts efter det vid krigsutbrottet rådande löneläget,

i stort sett komma att jämte dyrtidstillägg uppgå till samma belopp

som tillkommer de livräntetagare, vilka genom lönetillägg erhållit kompensation

för inträdda prisstegringar och fått sina livräntor bestämda efter den

sålunda höjda lönenivån. Då de stora arbetstagaregrupperna enligt det s. k.

ramavtalet i stort sett erhöllo kompensation för halva levnadskostnadsstegringen

samt då denna vid tillkomsten av den nu gällande dyrtidstilläggsförordningen

utgjorde något över 40 procent — socialstyrelsens levnadskostnadsindex

med 1935 som basår hade från tidpunkten närmast före världskri
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

gets utbrott stigit från 108 till 153 — bestämdes den allmänna procentsatsen

lör dyrtidstillägg åt livräntetagare till 20. När förordningen år 1945 erhöll

förlängd giltighet, var indextalet ungefär oförändrat — 154 den 1 januari

1945 varför någon ändring icke gjordes beträffande procenttalet för dyrtidstilläggen.

Med hänsyn till svårigheten att för någon längre tid förutsäga

den kommande prisutvecklingen ansågs förordningens giltighetstid böra förlängas

endast med ett år till och med den 31 december 1946.

Kommittén har härefter anfört följande.

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1935 som basår var även den

1 januari 1946 154. Någon sådan förändring av levnadskostnaderna, som kan

motivera ändring av procentsatsen för ifrågavarande dvrtidstillägg, har således

icke inträffat.

Kommittén har i det föregående föreslagit vissa förhöjningar av maximibeloppen

för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen med flera författningar.

Därest förslaget vinner bifall, komma ersättningar i anledning

av därefter inträffande olycksfall att kunna utgå med avsevärt högre belopp

än i jämförliga äldre fall. Dylika ojämnheter hava även tidigare uppkommit

i samband med förhöjningar av maximigränsen för arbetsförtjänsten.

Vidare kunna stora skillnader mellan livräntornas realvärde i jämförlig?

fall föreligga till följd av att arbetsförtjänsten beräknats efter olika lönenivåer.

Vid dyrtidstilläggens tillkomst ansågs en differentiering av tilläggen

efter nämnda förhållanden eller andra omständigheter icke lämpligen kunna

ifrågakomma (prop. 1941: nr 316, s. 31). Anledning att frångå denna ståndpunkt

torde icke nu föreligga.

Med hänsyn till det anförda torde dyrtidstillägg enligt nu gällande grunder

böra utgå jämväl efter den 31 december 1946. Förordningens giltighetstid

synes böra förlängas med ytterligare ett år.

Kommittén har vidare erinrat, att den högsta arbetsförtjänst, varå ersättning

finge utgå enligt förordningarna den 24 mars 1938, nr 102 och 103, örn

olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare och fångar

med flera, utgjorde 1 764 kronor, eller samma belopp, vartill arbetsförtjänsten

för värnpliktiga lägst skulle antagas uppgå enligt 1927 års militärersättilingsförordning,

samt att dyrtidskompensation härå finge, enligt av Kungl.

Maj:t med stöd av riksdagens bemyndigande meddelade föreskrifter, utgå på

sådant sätt, att ersättningsbeloppen komme att uppgå till vad som skulle

hava utgått därest maximigränsen för arbetsförtjänsten höjts med 40 procent

(till 2 469 kronor 60 öre). Då kommittén framlagt förslag till höjning av ersättningarna

till värnpliktiga, borde mahända övervägas en vidgning av utrymmet

för nyssnämnda dyrtidskompensation. En dylik förbättring av förmånerna

syntes dock icke kommittén påkallad, så länge levnadskostnadsindex

icke uppvisade någon stegring. Nu gällande regler för ifrågavarande

dyrtidskompensation borde således erhålla förlängd giltighet.

Med hänsyn till att kommittén föreslagit, att kungörelsen den 18 juni 1925

(nr 268) angående höjning av ersättning, som utgår enligt 1909 års militärersättningsförordning,

skall med avseende å ersättning för tid efter den 30

juni 1946 ersättas av en ny förordning med bestämmelser i samma ämne,

har kommittén funnit den i förordningen örn dyrtidstillägg förekommande

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

23

uppräkningen av författningar, varå kungörelsen ägde tillämpning, böra undergå

härav föranledd justering.

Yttrandena.

Socialvårdskommitténs förslag angående förlängd giltighet av bestämmelserna

om dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare har i flertalet avgivna

yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Försäkringsrådet och landsorganisationen

i Sverige ha emellertid ansett vissa frågor angående dyrtidstilläggen

böra upptagas till övervägande.

Försäkringsrådet bär sålunda velat fästa uppmärksamheten därå, att vid

utbyte av livränta, varå dyrtidstillägg utgår, mot kapital för en gång jämlikt

6 § olycksfallsförsäkringslagen och motsvarande bestämmelse i 1927

års militärersättningsförordning sökanden går förlustig dyrtidstillägget. Om

en del av livräntan utbyttes, ginge sökanden förlustig dyrtidstillägget i den

mån detta belöpte å den utbytta delen av livräntan. Vid kapitalbeloppets bestämmande

toges ingen hänsyn till dyrtidstillägget. Övervägas kunde, huruvida

icke särskilda åtgärder borde vidtagas med anledning av det sålunda

påpekade förhållandet.

Landsorganisationen har uttalat följande.

I sådana fall då den verkliga inkomsten för enligt olycksfallsförsäkringslagen

ersättningsberättigade, vilka skadats eller insjuknat före den provisoriska

lagens ikraftträdande, uppgått till belopp, som med tillämpning av

den sistnämnda lagens maximigräns skolat grunda rätt till högre ersättning

än för närvarande utgår, måste helt naturligt dessa ersättningstagare anse

sig missgynnade. Det är visserligen riktigt att motsvarande, med själva maximeringsmetoden

sammanhängande ojämnheter inträffat vid tidigare höjningar

av inkomstgränsen och att de väl knappast kunna åtkommas genom att ge

höjningen av inkomstmaximum tillbakaverkande kraft. En omprövning av

dessa äldre ersättningsfall skulle också vara förenad med avsevärt besvär.

Kvar står likväl det sakligt otillfredsställande i denna åtskillnad mellan

äldre ersättningsfall och fall som inträffa under den provisoriska regleringen.

Kommittén erinrar också örn de stora skillnader mellan livräntornas realvärde,

som i jämförliga fall kunna föreligga till följd av att arbetsförtjänsten

beräknats efter olika lönenivåer. Tanken att åvägabringa en utjämning genom

en differentiering av dyrtidstilläggen har visserligen tidigare avvisats,

och kommittén har ej funnit anledning att frångå denna ståndpunkt. Frågan

är emellertid av den vikt att man enbart på grund av tekniska svårigheter

ej hör avstå från att lösa densamma. En utredning är enligt landsorganisationens

mening påkallad rörande möjligheten att t. ex. genom särskilda ersättningstillägg

åstadkomma en skälig kompensation åt livräntetagare, vilka

till följd av tidigare gällande maximeringsregler eller eljest oförmånligare

beräkningsgrunder kommit i en i ersättningshänseende avsevärt sämre ställning

än de vid tillämpning av de nu föreslagna (resp. nu gällande) reglerna

skolat intaga.

Departementschefen.

Social vårdskom m i t ten har föreslagit, att förordningen den 30 juni 1943

angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen

m. lii. — vilken förordning gäller till oell nied den 31 december 1940

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

—• skall givas lortsatt giltighet under år 1947. Vid förordningens tillkomst

uppgick socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1935 som basår till 153.

När förordningen år 1945 erhöll förlängd giltighet, var indextalet ungefär

oförändrat — 154 den 1 januari 1945 — varför någon ändring icke gjordes

beträffande procenttalen för dyrtidstilläggen. Indextalet var även den 1 januari

1946 154. Då sålunda någon sådan förändring av levnadskostnaderna,

som kan motivera ändring av procentsatserna för dyrtidstilläggen, icke inträtt,

torde förordningens giltighetstid böra i enlighet med socialvårdskommitténs

förslag förlängas med ytterligare ett år.

Därest maximibeloppen för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

höjas på sätt jag i det föregående förordat, komma ersättningar i anledning

av därefter inträffande olycksfall m. m. att kunna utgå med avsevärt högre

belopp än som utgår i jämförliga äldre fall. Såsom socialvårdskommittén

erinrat ha dylika ojämnheter också tidigare uppkommit i samband med höjningar

av maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten, varjämte stora

skillnader mellan livräntornas realvärde i jämförliga fall kunna föreligga

till följd av att arbetsförtjänsten beräknats efter olika lönenivåer. Till dessa

omständigheter har tidigare hänsyn icke tagits vid dyrtidstilläggens utformning,

och socialvårdskommittén har ej ansett anledning föreligga att nu

frångå denna ståndpunkt. Landsorganisationen har emellertid funnit påkallat

att en utredning göres rörande möjligheten att exempelvis genom särskilda

ersättningstillägg åstadkomma en skälig kompensation åt livräntetagare,

vilka till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare

ersättningsgrunder kommit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning

av nu gällande eller föreslagna regler skolat intaga. Detta spörsmål

torde lämpligen böra bli föremål för övervägande vid socialvårdskommitténs

fortsatta utredning rörande revision av hithörande lagstiftning. Någon åtgärd

i anledning av vad försäkringsrådet anfört därom att livräntetagare, som

efter gjord ansökan får livräntan utbytt mot ett engångsbelopp, går förlustig

dyrtidstillägget finner jag ej skäl att för närvarande föreslå.

I samband med att åt bestämmelserna örn dyrtidstillägg gives förlängd giltighet

torde en mindre jämkning böra göras i avfattningen av 4 § i förordningen

om dyrtidstillägg. Enligt nämnda lagrum skall dyrtidstillägg bestämmas

och utgivas av riksförsäkringsanstalten. Förordningen om dyrtidstillägg

avser emellertid jämväl ersättningar, vilka enligt Kungl. Maj:ts förordnande

skola utgå enligt grunderna i de i förordningen avsedda författningarna. Dä

en del dylika ersättningar utbetalas av statskontoret, synas jämväl dyrtidstillläggen

därå böra bestämmas och utbetalas av nämnda ämbetsverk. Med hänsyn

härtill torde i 4 § förordningen örn dyrtidstillägg böra föreskrivas, att

dyrtidstillägg skall bestämmas och utbetalas av riksförsäkringsanstalten,

eller, där med avseende å ersättning som enligt Konungens förordnande skall

utgå enligt grunderna i någon av de i 2 § angivna lagar och författningar

Konungen förordnat att ersättningen skall utgivas av annan myndighet, av

denna.

Därest kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majlis proposition nr 251.

sättning, som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med

avseende å ersättning för tid efter den 30 juni 1946 avlöses av ny författning

i ämnet — varom chefen för försvarsdepartementet enligt vad jag inhämtat

senare kommer att framlägga förslag — bör den i 2 § dyrtidstillläggsförordningen

intagna förteckningen över lagar och författningar från

och med den 1 juli 1946 ändras i enlighet därmed.

Även förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) angående dyrtidstillägg åt

vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående

en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

m. m., torde böra erhålla fortsatt giltighet till och med den 31 december

1947.

Vidare torde böra begäras riksdagens medgivande för Kungl. Majit att åt

personer, vilka i anledning av olycksfall eller sjukdom som inträffat efter

1941 års ingång äro berättigade till sjukpenning eller livränta enligt någon

av förordningarna den 24 mars 1938 örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl. eller åt fångar m. fl. jämväl för tiden den

1 januari—den 31 december 1947 bevilja sadan dyrtidskompensation, att

beloppen av nämnda förmåner uppgå till vad som skulle hava utgått, därest

den i förordningarna fastställda maximigränsen för inkomst — 1 764 kronor

— höjts med 40 procent. I likhet med socialvardskommitten finner jag

anledning icke föreligga att föreslå någon utvidgning av rätten till sådan

dyrtidskompensation.

I enlighet med det anförda upprättade förslag till lag angående ändrad lydelse

av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall

i arbete samt till förordningar om ändring i förordningen den 30 juni 1943

(nr 449) samt fortsatt giltighet av förordningen och om fortsatt giltighet av

förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) torde såsom bilagor1 få fogas till protokollet

i förevarande ärende, över lagförslaget torde lagrådets utlåtande böra

inhämtas.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag avprotokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

1 Dessa bilagor, som äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,

lia här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. t sami. Nr 251. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 maj

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 3 maj 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12 april

1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916

(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren

L. G. Ohlsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 251.

27

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 3 maj

1946.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen

anmäler t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet

Mossberg, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den

12 april 1946 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och

9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Föredraganden hemställer, under förmälan att lagförslaget av lagrådet

lämnats utan erinran och under åberopande av vad chefen för socialdepartementet

i samband med förslagets remitterande till lagrådet anfört till statsrådsprotokollet,

att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen

att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda lagförslag,

dels antaga de vid statsrådsprotokollet för den 12 april 1946 fogade förslagen

till

förordning örn ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni

1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättnings tagare enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt om fortsatt giltighet av

förordningen, samt

förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237)

angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11

juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot

skada till följd av olycksfall, m. m.,

dels ock medgiva att Kungl. Maj :t åt personer, som i anledning av olycksfall

eller sjukdom, som inträffat efter 1941 års ingång, äro berättigade till

sjukpenning eller livränta enligt förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen örn olycksfallsoch

yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., må för tiden från och med den

1 januari till och med den 31 december 1947 bevilja sådan dyrtidskompensation,

att beloppen av nämnda förmåner uppgå till vad som skulle hava utgått,

därest den i förordningarna fastställda maximigränsen för inkomst — 1 764

kronor — höjts med 40 procent.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hedfors.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461S37

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:394 Riksdagens skrivelse nr 394 s. 3 i texten
  2. S2LU 1946:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående anslag för budgetåret 194-6/47 till vissa ersättningar i anledning av olgcksfall i arbete m. m. s. 1 i texten