Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m

1946-01-12 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:26, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

1

Nr 26.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den

17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, m. m.; given Stockholms slott den

12 januari 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj

1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, och

2) förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935

(nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 26.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den

17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges

stadshypoteksk assa.

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 angående

konungariket Sveriges stadshypotekskassa1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

§ 2.

Såsom grundfond för hypotekskassan

ställer staten genom fullmäktige

i riksgäldskontoret till förfogande

svenska statens tre och en halv procent

obligationer, ouppsägbara från

innehavarens sida, till ett nominellt

belopp av etthundratjugufem miljoner

kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara

---äro fullgjorda.

Grundfondsobligationer må---

kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer---

anspråk tagna.

§ 3.

Därest grundfonden skulle, genom

på hypotekskassans rörelse i dess helhet

uppkomna förluster, nedgå till

etthundrasjutton miljoner kronor, må

kassan icke upptaga nytt lån, med

mindre Konungen därtill lämnar tillstånd.

Om grundfonden av sådan anledning

skulle nedgå till etthundranio

miljoner kronor, må nytt lån

icke upptagas, med mindre riksdagen

på Konungens framställning det medgiver.

Kassans styrelse ----nu sagts.

Föreslagen lydelse:

§ 2.

Såsom grundfond för hypotekskassan

ställer staten genom fullmäktige

i riksgäldskontoret till förfogande

svenska statens tre och en halv procent

obligationer, ouppsägbara från

innehavarens sida, till ett nominellt

belopp av etthundrafemtio miljoner

kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara

— ---äro fullgjorda.

Grundfondsobligationer må--—

kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer —- ---

anspråk tagna.

§ 3.

Därest grundfonden skulle, genom

på hypotekskassans rörelse i dess helhet

uppkomna förluster, nedgå till

ett hundrafyrtio miljoner kronor, må

kassan icke upptaga nytt lån, med

mindre Konungen därtill lämnar tillstånd.

Örn grundfonden av sådan anledning

skulle nedgå till etthundratrettio

miljoner kronor, må nytt lån

icke upptagas, med mindre riksdagen

på Konungens framställning det medgiver.

Kassans styrelse---nu sagts.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse, se 1936: 128.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

B

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935

(nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet.

Härigenom förordnas, att § 8 förordningen den 17 maj 1935 angående

grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

§ 8.

Amorteringslån må av hypoteksförening

beviljas intill högst hälften av

uppskattningsvärdet, med iakttagande

därav att lånebeloppet icke får överstiga

hälften av fastighetens vid taxering

enligt kommunalskattelagen åsätta

värde; dock må i fråga om större

städer eller vissa delar av dem sådana

lån, därest hypotekskassans styrelse

det medgiver, kunna meddelas intill

ett belopp, ej överstigande sex tiondelar

av vare sig uppskattningsvärdet

eller taxeringsvärdet.

Fasta lån---hållbart bygg
nadsämne.

I intet--— ettusen kronor.

Föreslagen lydelse:

§ 8.

Amorteringslån må av hypoteksförening

beviljas intill högst hälften av

uppskattningsvärdet, med iakttagande

därav att lånebeloppet icke får överstiga

hälften av fastighetens vid taxering

enligt kommunalskattelagen åsätta

värde; dock må, i den män hypotekskassans

styrelse det medgiver, sådana

lån kunna meddelas intill ett belopp,

ej överstigande sex tiondelar av

vare sig uppskattningsvärdet eller

taxeringsvärdet.

Fasta lån —--hållbart bygg
nadsämne.

I intet---ettusen kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946.

1 Senaste lydelse, se 1944: 189.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Utdrag av protokollet över finansärenden, håltet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om

vissa ändringar i förordningen den 11 maj 1935 (nr 176) angående konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, m. m. och anför därvid.

Fråga om ökning av grundfonden i konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

I förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, vilken förordning ändrats i vissa delar genom förordningen

den 30 april 1936, nr 128, stadgas beträffande kassans ändamål, fonder

och rörelse bland annat följande.

Enligt § 1 har kassan till ändamål att driva lånerörelse i enlighet med de

bestämmelser, som angivas i förordningen. Kassan må — bortsett från visst

fall, som i förevarande hänseende saknar betydelse — utlämna lån allenast

åt stadshypoteksföreningar.1

I § 2 stadgas att såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige

i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens 3V2 procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av

125 miljoner kronor. Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten,

som dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dem, förrän kassans

samtliga förbindelser äro fullgjorda. Grundfondsobligationer må, efter anmälan

till riksgäldskontoret, tagas i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser,

såväl då denna för tillfället saknar användbara medel därtill som

ock — ehuru med viss härefter angiven begränsning — vid kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer av kassan tagits i anspråk annorledes än vid

kassans likvidation, åligger det kassan att gottgöra staten den obligationsränta,

som staten i följd härav nödgas utgiva, och att så snart ske kan återställa

till grundfonden obligationer, som svara mot de i anspråk tagna.

Enligt § 3 må kassan, därest grundfonden genom på kassans rörelse i dess

1 Jämför förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

5

helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 117 miljoner kronor, icke upptaga

nytt lån med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar tillstånd. Örn grundfonden

av sådan anledning skulle nedgå till 109 miljoner kronor, må nytt lån

icke upptagas med mindre riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t det

medgiver.

Enligt § 4 äger kassan för anskaffande av erforderliga medel att emot

räntebärande, till innehavaren ställda obligationer upptaga lån att inom viss,

i låneavtalet angiven tid återbetalas antingen genom årlig amortering eller

efter uppsägning utan fastställd amortering. Sammanlagda beloppet av kassans

utelöpande obligationer må icke vid något tillfälle uppgå till mera än

tio gånger det belopp kassans grundfond och reservfond tillhopa utgöra. I nu

nämnd ordning må lån även upptagas för konvertering av äldre lån.

I § 5 stadgas, att kassan må till hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas

antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan

amortering efter förloppet av viss tid, minst tio och högst tjugu år (fasta lån).

För de förbindelser, som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan,

pantförskrivas de hos föreningarna belånade reverserna med tillhörande

hypotek.

Vidare stadgas i § 6, att nyssnämnda förbindelser och reverser med tillhörande

hypotek tjäna som säkerhet för de av kassan utfärdade obligationerna.

Enligt § 7 avsättes kassans behållna årliga vinst till en reservfond för

kassan; dock att, därest reservfonden uppgår till två procent av kassans förbindelser,

uppkommande vinst må användas till främjande av något med

kassans ändamål sammanhängande syfte. Reservfonden skall användas till

gäldande av förluster, som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet. Ur

reservfonden må ock beviljas erforderlig försträckning åt hypoteksförening,

som lidit förluster vilka icke kunna läckas med föreningens säkerhetsfond

eller eljest utan anlitande av föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens

förbindelser.

I § 13 föreskrives, att vid likvidation av kassan skola dess egna tillgångar

samt hypoteksföreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser tagas i anspråk,

innan de av staten tillhandahållna grundfondsobligationerna må användas

för fullgörande av kassans förbindelser.

Vad särskilt angår grundfondens belopp, 125 miljoner kronor, ävensom

den för kassan stadgade skyldigheten att inhämta tillstånd till upptagande

av nytt lån, därest grundfonden genom förluster skulle nedgå till 117 respektive

109 miljoner kronor, bär storleken av nu angivna belopp bestämts genom

förenämnda förordning den 30 april 1936, nr 128. I fråga örn tidigare

gällande belopp torde jag få hänvisa lill propositionerna nr 257 till 1933 års

riksdag och nr 123 till 1936 års riksdag. I korthet torde här blott böra erinras,

hurusom mot de nuvarande beloppen å respektive 125, 117 och 109 miljoner

kronor ursprungligen — enligt författningar åren 1909 och 1910 — svarade

belopp å allenast 30, 28 och 26 miljoner kronor. Dessa sistnämnda belopp

höjdes sedermera under år 1918 till respektive 50, 47 och 44 miljoner kro
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 26

nor, under år 1927 till respektive 80, 75 och 70 miljoner kronor samt under

år 1933 till respektive 100, 94 och 88 miljoner kronor.

I en den 17 januari 1945 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift har

styrelsen för kassan anfört, att då grundfonden för det dåvarande utgjorde

125 miljoner kronor och reservfonden i runt tal 15 miljoner kronor, kassans

upplåningsrätt mot obligationer omfattade omkring 1 400 miljoner kronor.

Vid 1944 års utgång funnes utelöpande obligationer till ett belopp av inalles

omkring 1 275 miljoner kronor. Det obligationsbelopp, som kassan ägde ytterligare

utgiva, uppginge alltså till omkring 125 miljoner kronor. För att

kassan skulle kunna vara beredd att möta det ökade lånebehov, som kunde

förväntas uppstå, hade kassans styrelse ansett sig böra hemställa om en

ökning av grundfonden, och hade styrelsen funnit en ökning med 25 miljoner

kronor vara påkallad och lämplig. I enlighet härmed hemställde styrelsen,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att vidtaga sådan ändring i förordningen

angående kassan, alt beloppen 125, 117 och 109 miljoner kronor

höjdes till respektive 150, 140 och 130 miljoner kronor.

Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av bankoch

fondinspektionen den 23 januari 1945, av fullmäktige i riksgäldskontoret

den 25 i samma månad samt av fullmäktige i riksbanken den 1 mars

1945.

Bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret ha i

sina utlåtanden förklarat, att framställningen icke föranledde någon erinran.

Fullmäktige i riksbanken lia anfört följande.

Den föreslagna höjningen av grundfonden föranleder i och för sig ingen

erinran från fullmäktiges sida. Behovet av ökade kreditgivningsmöjligheter

torde emellertid sammanhänga med att de med viss statsgaranti arbetande

hypoteksinstituten numera äga rätt att utlämna lån som för kassans vidkommande

äro bundna i tjugo år men av låntagaren kunna uppsägas efter

tio år — en låneform som icke står öppen för exempelvis sparbankerna.

Detta förhållande medför ett relativt ökat ianspråktagande av hypoteksinrättningarna.

I ett läge som det nuvarande, där konkurrensen mellan olika

kreditinstitut kan vara ägnad att öva ett fortsatt tryck på räntenivån, finnes

enligt fullmäktiges mening anledning att iakttaga viss försiktighet i fråga

om en utvidgning av hypoteksinrättningarnas kreditgivning i den här nämnda

låneformen. En sådan utvidgning kan nämligen komma att föranleda en

reduktion av vissa utlåningsräntor från andra kreditinstituts sida, vilket i

sin tur skulle leda till en ytterligare sänkning av åtminstone sparbankernas

inlåningsräntor. Fullmäktige vilja i detta sammanhang även erinra om att

chefen för finansdepartementet i prop. nr 88 till 1944 års riksdag angående

utvidgad rätt för stadshvpoteksföreningarna att bevilja fasta lån bland annat

uttalade, att en restriktiv hållning mot hypotekskredit i form av enbart

stående lån borde iakttagas. Det bör slutligen uppmärksammas, att enligt

den remitterade framställningen äger kassan även utan en höjning av grundfonden

öka sin upplåning mot obligationer med 125 miljoner kronor medan

ökningen under år 1944 utgjorde 55 miljoner kronor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

7

Med hänsyn till stadshypotekskassans behov av ökade kreditgivningsmöjligheter

anser jag mig böra tillstyrka, att kassans grundfond, som år 1936

utökades med 25 miljoner kronor, ånyo förstärkes. Mot storleken av det

belopp, 25 miljoner kronor, varmed enligt styrelsens förslag grundfonden

nu borde ytterligare ökas, finner jag icke anledning framställa någon erinran.

ökningen av grundfonden torde lämpligen ske på så sätt, att fullmäktige

i riksgäldskontoret ställa till kassans förfogande obligationer å 25 miljoner

kronor av samma beskaffenhet som dem, vilka för närvarande utgöra

kassans grundfond.

Såsom bankofullmäktige erinrat i sitt remissutlåtande har jag tidigare i

annat sammanhang framhållit vikten av att stadshypoteksföreningarna iakttaga

en restriktiv hållning mot hypotekskredit i form av enbart stående lån.

Därest grundfonden höjes på sätt jag nu förordat, framstår det såsom än

mera angeläget, att föreningarna vid sin kreditgivning vederbörligen beakta

nyssnämnda uttalande.

Jag har icke något att erinra mot att i samband med den föreslagna ökningen

av grundfonden Kungl. Maj:ts tillstånd för upptagande av nytt lån

förklaras erforderligt, om grundfonden nedgår till 140 miljoner kronor, samt

att riksdagens tillstånd för upptagande av nytt lån förklaras erforderligt,

om grundfonden nedgår till 130 miljoner kronor.

Fråga om utvidgad rätt för stadshypoteksföreningarna att bevilja lån.

Bestämmelser rörande stadshypoteksföreningarnas utlåningsrörelse äro intagna

i förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet, vilken förordning i visst hänseende

ändrats genom förordningen den 12 maj 1944 (nr 189) om ändrad

lydelse av § 8 förstnämnda förordning.

I fråga om det närmare innehållet i förevarande författningar må här

omnämnas följande.

I § 6 stadgas, att hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet

av inteckning i bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler

avsedd nöjaktigt brandförsäkrad fastighet, som är belägen inom föreningens

verksamhetsområde. I samma paragraf föreskrives vidare, att för

förenings utlåning skola de bestämmelser, som gälla utlåning från hypotekskassan

till föreningarna, äga motsvarande tillämpning. Enligt § 7 skall fastighet,

varå lån sökes, besiktigas och värderas av ojäviga värderingsmän, och

skall vid värderingen, som avser att till ledning för belåningen bestämma

fastighetens varaktiga värde (uppskattningsvärde), hänsyn tagas till alla föreliggande

och beräkneliga omständigheter, som kunna påverka detta värde.

Beträffande amorteringslån stadgas i § 8 första stycket, att sådant lån

må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften av uppskattningsvärdet,

med iakttagande av att lånebeloppet icke får överstiga hälften av fastighetens

vid taxering enligt kommunalskattelagen åsätta värde; dock må i fråga

om större städer eller vissa delar av dem sådana lån, därest hypotekskas
-

Departcma\Uchef

ev..

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

sans styrelse det medgiver, kunna meddelas intill ett belopp, ej överstigande

sex tiondelar av vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.

Enligt § 8 andra stycket må fasta lån kunna meddelas intill samma belopp,

som må utlämnas såsom amorteringslån; dock må fasta lån å längre tid än

tio år meddelas endast intill två tredjedelar av nämnda belopp, där den belånade

fastighetens huvudbyggnad icke är av sten eller annat lika hållbart

byggnadsämne.

I en den 19 november 1945 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift har

styrelsen för konungariket Sveriges stadsliypotekskassa gjort framställning

örn utvidgning av styrelsens rätt att medgiva belåning intill 60 procent av

fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde.

I sin nu berörda skrift har styrelsen — efter en redogörelse för tillkomsten

av bestämmelserna i § 8 nyssnämnda förordning — anfört att de medgivanden

till belåning intill 60 procent, som styrelsen hittills lämnat i fråga

örn vissa större städer, avsåge inalles 47 städer, av vilka icke någon hade ett

invånarantal understigande 10 000. Dessa medgivanden hade i samtliga fall

begränsats till att avse stenhusfastigheter, i regel belägna inom områden

för fastställd stadsplan, och hade under de senaste åren lämnats med föreskrift

därom, att den högre belåningsrätten finge utnyttjas företrädesvis i

fråga om modernt inredda fastigheter.

Styrelsen har vidare anfört.

Den prövningsrätt, som i förordningen överlämnats åt styrelsen med avseende

å belåning av fastighet till 60 °/o av dess värde, anser styrelsen icke

längre böra begränsas till större släder utan utsträckas till att gälla alla samhällen,

inom vilka stadshypoteksförening må utöva verksamhet. Den omständigheten

att en stad i det ena eller andra avseendet kan betecknas såsom en

större stad lärer nämligen icke i och för sig innebära garanti för ett högre

kreditvärde å fastigheterna i staden. Även i mindre städei och i stadsliknande

samhällen torde finnas fastigheter, som måste anses ha samma kreditvärde

som liknande fastigheter i större städer.

En sådan utsträckt prövningsrätt för styrelsen är särskilt påkallad med

hänsyn till den praxis, som numera tillämpas vid beviljande av statens tertiärlån

i fråga om meddelandet av räntesubvention, vilken praxis medfört ett

allt starkare behov av ökade möjligheter för stadshypoteksförening att kunna

bevilja primärlån intill 60 % av värdet å fastighet, varå tertiärlån meddelas.

Enligt styrelsens uppfattning är nuvarande begränsning till större städer

av regeln örn belåning av fastighet intill 60 % av dess värde till men för en

rationellt ordnad fastighetskredit och icke erforderlig vare sig ur säkerhetssynpunkt

eller eljest.

På sålunda anförda skäl får styrelsen hemställa, att Kungl. Majit täcktes

vidtaga åtgärder i syfte att ifrågavarande begränsning av styrelsens prövningsrätt

borttages.

Över sistnämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av

bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska

bankföreningen) samt av sparbanksinspektionen (med bifogande åv ydran
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

9

de från svenska sparbanksföreningen). Härefter lia fullmäktige i riksbanken

inkommit med infordrat utlåtande i ämnet.

Svenska bankföreningen bär uttalat, att då någon olägenhet knappast kunde

tänkas följa av den ändring i reglerna om hypoteksföreningarnas utlåningsrätt

som av kassan begärts, bankföreningen för sin del icke ville motsätta sig

ett genomförande av densamma.

Bank- och fondinspektionen har anfört, att den skillnad i fråga örn möjligheten

att höja belåningsgränsen för fastigheter utöver den vanligen gällande,

som gjorts mellan större städer och andra tätorter, tydligen berodde på

att fastighetsvärdena ansetts mindre konjunkturkänsliga i de förra orterna än

i de senare. Inspektionen, som ansåge, att en olikhet i sistnämnda avseende

fortfarande förefunnes ehuru i mindre grad än tidigare, ville särskilt framhålla,

att stadshypoteksföreningarnas verksamhetsområden i vissa fall omfattade

tätorter, där nedläggandet av driften vid allenast ett eller ett par större

industriföretag skulle kunna påverka fastighetsvärdena. Det kunde emellertid

icke bestridas, att även i mindre städer och liknande samhällen kunde finnas

fastigheter, som utgjorde så goda belåningsobjekt att en höjning av belåningsgränsen

beträffande dem finge anses försvarlig. Av den remitterade framställningen

framginge, att stadshypotekskassan hittills begagnat dispensrätten beträffande

större städer med försiktighet. Belåning intill den högre gränsen

hade sålunda medgivits allenast i fråga om stenhus. Det torde därför icke

möta några principiella betänkligheter att anförtro en motsvarande rätt åt

kassan även beträffande övriga orter, där stadshypoteksföreningarna ägde

bedriva verksamhet. Vid bedömandet av förevarande spörsmål kunde dock

icke bortses från att bebyggelsen i de mindre städer och andra tätorter, varom

nu vore fråga, oftare än då det gällde större städer vore av sådan beskaffenhet,

att en höjning av belåningsgränsen framstode såsom en ur säkerhetssynpunkt

tvivelaktig åtgärd. Det torde därför få förutsättas, att den föreslagna

rätten utnyttjades med både urskiljning och försiktighet, något som i nuvarande

läge vore så mycket mera angeläget, som taxeringsvärdena vore höga

och ofta fastställts under inflytande av försäljningar till högt uppdrivna priser.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ville inspektionen icke motsätta sig,

att förordningen angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande

och verksamhet ändrades på sätt kassan ifrågasatt.

Svenska sparbanksföreningen har förklarat, att sparbanksföreningen icke

vore övertygad örn behovet av att utsträcka den bundna fastighetskreditgivningen

på satt i kassans framställning avsåges, icke minst därför att man

kunde ställa sig tveksam till den bundna fastighetskredilens fördelar.

Sparbanksföreningen har vidare framhållit, ali den av kassan åberopade

begränsningen till »större städer eller vissa delar av dem» gällde även för

sparbankernas bundna lån. För sparbankerna stadgades sålunda i 27 § sparbankslagen

att länsstyrelsen, efter sparbanksinspektionens hörande, ägde medgiva

bindning upp till 60 procent av uppskattnings- och taxeringsvärdena,

såvitt anginge större städer eller delar av dem. I praktiken hade denna dispensgivning

kommit alt följa kassans medgivanden sålunda, att dispens enligt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 26-

sparbankslagen lämnats i samma fall där stadshypoteksförening fått medgivande

av kassans styrelse. Det vore uppenbart att sparbankerna, om stadshypoteksföreningarnas

kreditgivning finge utbyggas på föreslaget sätt, måste

påyrka att även sparbankernas lätt att lämna bundna inteckningslån i motsvarande

mån utvidgades. Sparbanksföreningen hemställde därför att, örn

kassans framställning helt eller delvis bifolles, däremot svarande ändring av

27 § sparbankslagen samtidigt vidtoges.

Sparbanksinspektionen har anfört, att inspektionen icke funne anledning

rikta någon väsentlig erinran mot föreliggande framställning i och för sig.

Såsom kassans styrelse framhållit torde även i mindre städer och i stadsliknande

samhällen fastigheter finnas, som måste anses ha samma kreditvärde

som liknande fastigheter i större städer. I regel måste visserligen köpkretsen

vara mindre för fastigheter i samhällen av förstnämnda art än för

fastigheter i större städer, vartill komme att mindre samhällens ekonomiska

struktur oftare än de störres vore av sådan ensartad beskaffenhet, som i

kristider kunde vålla särskilt stark nedgång i fastighetsvärdena. Vid en tillräckligt

försiktig tillämpning av den ifrågasatta belåningsrätten både med

avseende på samhällenas art och fastigheternas beskaffenhet torde emellertid

de risker, som man måste räkna med i följd av nyss antydda omständigheter,

i stort sett kunna hållas inom normala gränser. Det kunde sålunda i

hög grad komma att bero på den prövning, som från kassans styrelses sida

skulle föregå belåningsmedgivande, örn belåningsrättens utsträckande skulle

utfalla tillfredsställande eller icke. Sparbanksinspektionen ansåge sig av hittillsvarande

erfarenheter från kassans verksamhet att döma sakna anledning

förutsätta annat än att kassans styrelse skulle veta att väl motsvara de krav.

som i förevarande hänseende komme att ställas på densamma.

Sparbanksinspektionen har emellertid härefter förklarat att, ehuru inspektionen

sålunda icke av omsorg för fastighetskrediten såvitt densamma berörde

stadshypoteksföreningarna ansåge sig böra anmäla avvikande mening beträffande

den begärda utsträckningen av belåningsrätten, inspektionen dock med

hänsyn till den föreslagna åtgärdens konsekvenser för sparbankernas del måste

avstyrka, alt ändringen nu utan vidare genomfördes. I stället förordade inspektionen,

att den ansökan om utvidgning av stadshypoteksföreningarnas

belåningsrätt, som nu förelåge, måtte upptagas till prövning först i samband

med en kommande utredning örn ändrad sparbankslagstiftning. Såvitt inspektionen

kunde finna vållades icke några större olägenheter av ett dylikt

kortare uppskov. Därest Kungl. Majit emellertid funne den nu föreliggande

framställningen böra föranleda åtgärder i av kassan önskad riktning utan

dylikt uppskov hemställde inspektionen i andra hand, att ändring samtidigt

måtte vidtagas i sparbankslagen för bevarande åt sparbankerna av en

med stadshypoteksföreningarna i förevarande hänseende oförändrad likställighet

med beaktande tillika, att det ytterst måtte ankomma på Kungl.

Majit att för både stadshypoteksföreningar och sparbanker bestämma de

orter, där belåning intill 60 procent av fastighets såväl taxerings- som uppskattningsvärde

finge äga rum.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

11

Fullmäktige i riksbanken ha anfört följande.

Fullmäktige ha icke funnit anledning att rikta någon principiell erinran

mot den föreliggande framställningen men vilja framhålla angelägenheten

utav att den ökade rätt att bevilja höjning av belåningsgränsen, som enligt

förslaget medges stadshypotekskassan, utnyttjas med urskiljning och försiktighet.

Stor hänsyn bör tagas till i vad mån taxeringsvärdena måste anses

höga och påverkade av högt upndrivna försäljningspriser i marknaden. Avseende

hör även fästas vid de olika samhällenas struktur och i vad mån fastighetsvärdena

kunna tänkas röna inverkan av försämrade konjunkturer å

orten.

Fullmäktige anse rimligt, att vid bifall till framställningen motsvarande

möilighet att höja belåningsgränsen, som föreslås beträffande stadshypoteksföreningama,

även beredes sparbankerna. Sparbanksinspektionens förslag,

att det borde ankomma på Kungl. Maid att både för hypoteksföreningarna

och sparbankerna bestämma de orter eller delar därav, där belåninsen intill

den högre gränsen finge bedrivas, ävensom att fastställa de föreskrifter, som

bleve erforderliga, kunna fullmäktige icke biträda. Enligt fullmäktiges mening

finns icke tillräcklig anledning frångå det hittillsvarande förfarandet.

De direktiv, som lämnats i samband med tillkomsten av den nu gällande

sparbankslagen, nämligen att sparbankernas långivning borde följa de principer,

som tillämpades av stadshypoteksföreningama, torde emellertid böra

ändras så att dispensmyndigheterna för sparbankerna d. v. s. länsstyrelserna

ej bli beroende av det ortsurval, som stadshypotekskassan kan komma

att göra för den utsträckta belåningsgränsen.

Någon anledning att, såsom sparbanksinspektionen föreslagit, upptaga

stadshypotekskassans framställning till prövning först i samband med utredning

örn ändrad sparbankslagstiftning synes enligt fullmäktiges uppfattning

ej föreligga.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen äger stadshypoteksförening Departement*.

för närvarande bevilja amorteringslån och, med viss inskränkning, jämväl cheienfasta

lån intill hälften av fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde, dock

att i fråga om större städer eller vissa delar av dem sådana lån må — därest

hypotekskassör styrelse det medgiver — meddelas intill 60 procent av

fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde.

I den nu förevarande framställningen hemställer hypotekskassans styrelse,

att rätten för stadshypoteksförening att, efter medgivande av kassans

.styrelse, bevilja lån intill 60 procent av fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde

måtte utvidgas till att avse alla samhällen, inom vilka stadshypoteksförening

må utöva verksamhet. Mot detta förslag har under remissbehandlingen

icke framförts någon principiell erinran, dock att sparbanksföreningen

uttalat tvivel i fråga örn behovet av den föreslagna utvidgningen.

Däremot har sparbanksinspektionen i sitt remissyttrande gjort gällande, att

förslaget borde prövas först i samband med utredning örn ändrad sparbankslagstiftning;

i andra hand har inspektionen -— i anslutning till vad sparbanksföreningen

föreslagit — hemställt att, örn förslaget redan nu genomfördes,

en motsvarande utvidgning måtte ske i fråga örn sparbankernas

utlåningsrätt. Enligt sparbanksinspektionens mening borde härvid före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

skrivas, att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma de orter

eller delar därav, där belåning intill den högre gränsen finge ske.

För egen del anser jag mig, under åberopande i huvudsak av vad bankoch

fondinspektionen och sparbanksinspektionen i ärendet anfört, kunna biträda

förslaget örn borttagande av den nu gällande begränsningen, att medgivande

för stadshypoteksförening att bevilja lån intill 60 procent av fastighets

uppskattnings- eller taxeringsvärde må lämnas endast i fråga om större

städer eller vissa delar av dem. Liksom hittills torde det böra ankomma på

hypotekskassans styrelse att bestämma de orter eller de delar därav, där

belåning intill den högre gränsen må förekomma. Härvid bör, såsom fullmäktige

i riksbanken framhållit, kassans styrelse taga stor hänsyn till i vad

mån taxeringsvärdena å orten i fråga måste anses höga och påverkade av

högt uppdrivna försäljningspriser. Avseende bör även fästas vid de olika

samhällenas struktur och i vad mån fastighetsvärdena kunna tänkas röna

inverkan av försämrade konjunkturer för mera betydande näringsföretag å

orten.

I likhet med fullmäktige i riksbanken finner jag det rimligt, att motsvarande

möjlighet att höja belåningsgränsen, som nu föreslås beträffande

stadshypoteksföreningarna, även beredes sparbankerna. Förslag härom torde

jag få anmäla i samband med framläggandet av det förslag till ändringar

i sparbankslagen, som föranledes av uppbördsreformens genomförande. Jag

vill emellertid redan nu framhålla att, därest begränsningen till större städer

eller vissa delar av dem upphäves för såväl stadshypoteksföreningarna som

sparbankerna, en ändring samtidigt torde böra ske av de för sparbankernas

långivning gällande direktiven. Efter genomförandet av ifrågavarande författningsändringar

böra sålunda dispensmyndigheterna för sparbankerna,

d. v. s. länsstyrelserna — som i enlighet med nämnda direktiv hittills anpassat

dispensgivningen för sparbankerna efter de medgivanden, som av

stadshypotekskassans styrelse lämnats stadshypoteksföreningarna — icke

vidare vara beroende av det ortsurval, som kassans styrelse kan komma

att göra med avseende å stadshypoteksföreningamas rätt att utsträcka belåningsgränsen.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj

1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa; samt

2) förordning örn ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr

177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

13

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels antaga nämnda två författningsförslag,

dels ock besluta att staten skall, för ökning av konungariket Sveriges

stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställa

till förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara

från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 25 miljoner

kronor med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen angående

kassan givna bestämmelserna taga sagda obligationer i anspråk.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Bucht.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:76 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 a1 i texten
  2. BU 1946:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 s. 1 i texten