Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m
1946-01-12 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:26, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 26.
1
Nr 26.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den
17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, m. m.; given Stockholms slott den
12 januari 1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, och
2) förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935
(nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 26.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 26.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den
17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges
stadshypoteksk assa.
Härigenom förordnas, att §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
§ 2.
Såsom grundfond för hypotekskassan
ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande
svenska statens tre och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av etthundratjugufem miljoner
kronor.
Grundfondsobligationerna fortfara
---äro fullgjorda.
Grundfondsobligationer må---
kassans likvidation.
Då grundfondsobligationer---
anspråk tagna.
§ 3.
Därest grundfonden skulle, genom
på hypotekskassans rörelse i dess helhet
uppkomna förluster, nedgå till
etthundrasjutton miljoner kronor, må
kassan icke upptaga nytt lån, med
mindre Konungen därtill lämnar tillstånd.
Om grundfonden av sådan anledning
skulle nedgå till etthundranio
miljoner kronor, må nytt lån
icke upptagas, med mindre riksdagen
på Konungens framställning det medgiver.
Kassans styrelse ----nu sagts.
Föreslagen lydelse:
§ 2.
Såsom grundfond för hypotekskassan
ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande
svenska statens tre och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av etthundrafemtio miljoner
kronor.
Grundfondsobligationerna fortfara
— ---äro fullgjorda.
Grundfondsobligationer må--—
kassans likvidation.
Då grundfondsobligationer —- ---
anspråk tagna.
§ 3.
Därest grundfonden skulle, genom
på hypotekskassans rörelse i dess helhet
uppkomna förluster, nedgå till
ett hundrafyrtio miljoner kronor, må
kassan icke upptaga nytt lån, med
mindre Konungen därtill lämnar tillstånd.
Örn grundfonden av sådan anledning
skulle nedgå till etthundratrettio
miljoner kronor, må nytt lån
icke upptagas, med mindre riksdagen
på Konungens framställning det medgiver.
Kassans styrelse---nu sagts.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse, se 1936: 128.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 26.
B
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935
(nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet.
Härigenom förordnas, att § 8 förordningen den 17 maj 1935 angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
§ 8.
Amorteringslån må av hypoteksförening
beviljas intill högst hälften av
uppskattningsvärdet, med iakttagande
därav att lånebeloppet icke får överstiga
hälften av fastighetens vid taxering
enligt kommunalskattelagen åsätta
värde; dock må i fråga om större
städer eller vissa delar av dem sådana
lån, därest hypotekskassans styrelse
det medgiver, kunna meddelas intill
ett belopp, ej överstigande sex tiondelar
av vare sig uppskattningsvärdet
eller taxeringsvärdet.
Fasta lån---hållbart bygg
nadsämne.
I intet--— ettusen kronor.
Föreslagen lydelse:
§ 8.
Amorteringslån må av hypoteksförening
beviljas intill högst hälften av
uppskattningsvärdet, med iakttagande
därav att lånebeloppet icke får överstiga
hälften av fastighetens vid taxering
enligt kommunalskattelagen åsätta
värde; dock må, i den män hypotekskassans
styrelse det medgiver, sådana
lån kunna meddelas intill ett belopp,
ej överstigande sex tiondelar av
vare sig uppskattningsvärdet eller
taxeringsvärdet.
Fasta lån —--hållbart bygg
nadsämne.
I intet---ettusen kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946.
1 Senaste lydelse, se 1944: 189.
opaginerad Kontrollera mot PDF
i
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
Utdrag av protokollet över finansärenden, håltet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
vissa ändringar i förordningen den 11 maj 1935 (nr 176) angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, m. m. och anför därvid.
Fråga om ökning av grundfonden i konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
I förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, vilken förordning ändrats i vissa delar genom förordningen
den 30 april 1936, nr 128, stadgas beträffande kassans ändamål, fonder
och rörelse bland annat följande.
Enligt § 1 har kassan till ändamål att driva lånerörelse i enlighet med de
bestämmelser, som angivas i förordningen. Kassan må — bortsett från visst
fall, som i förevarande hänseende saknar betydelse — utlämna lån allenast
åt stadshypoteksföreningar.1
I § 2 stadgas att såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens 3V2 procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av
125 miljoner kronor. Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten,
som dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dem, förrän kassans
samtliga förbindelser äro fullgjorda. Grundfondsobligationer må, efter anmälan
till riksgäldskontoret, tagas i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser,
såväl då denna för tillfället saknar användbara medel därtill som
ock — ehuru med viss härefter angiven begränsning — vid kassans likvidation.
Då grundfondsobligationer av kassan tagits i anspråk annorledes än vid
kassans likvidation, åligger det kassan att gottgöra staten den obligationsränta,
som staten i följd härav nödgas utgiva, och att så snart ske kan återställa
till grundfonden obligationer, som svara mot de i anspråk tagna.
Enligt § 3 må kassan, därest grundfonden genom på kassans rörelse i dess
1 Jämför förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 26.
5
helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 117 miljoner kronor, icke upptaga
nytt lån med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar tillstånd. Örn grundfonden
av sådan anledning skulle nedgå till 109 miljoner kronor, må nytt lån
icke upptagas med mindre riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t det
medgiver.
Enligt § 4 äger kassan för anskaffande av erforderliga medel att emot
räntebärande, till innehavaren ställda obligationer upptaga lån att inom viss,
i låneavtalet angiven tid återbetalas antingen genom årlig amortering eller
efter uppsägning utan fastställd amortering. Sammanlagda beloppet av kassans
utelöpande obligationer må icke vid något tillfälle uppgå till mera än
tio gånger det belopp kassans grundfond och reservfond tillhopa utgöra. I nu
nämnd ordning må lån även upptagas för konvertering av äldre lån.
I § 5 stadgas, att kassan må till hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas
antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan
amortering efter förloppet av viss tid, minst tio och högst tjugu år (fasta lån).
För de förbindelser, som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan,
pantförskrivas de hos föreningarna belånade reverserna med tillhörande
hypotek.
Vidare stadgas i § 6, att nyssnämnda förbindelser och reverser med tillhörande
hypotek tjäna som säkerhet för de av kassan utfärdade obligationerna.
Enligt § 7 avsättes kassans behållna årliga vinst till en reservfond för
kassan; dock att, därest reservfonden uppgår till två procent av kassans förbindelser,
uppkommande vinst må användas till främjande av något med
kassans ändamål sammanhängande syfte. Reservfonden skall användas till
gäldande av förluster, som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet. Ur
reservfonden må ock beviljas erforderlig försträckning åt hypoteksförening,
som lidit förluster vilka icke kunna läckas med föreningens säkerhetsfond
eller eljest utan anlitande av föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens
förbindelser.
I § 13 föreskrives, att vid likvidation av kassan skola dess egna tillgångar
samt hypoteksföreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser tagas i anspråk,
innan de av staten tillhandahållna grundfondsobligationerna må användas
för fullgörande av kassans förbindelser.
Vad särskilt angår grundfondens belopp, 125 miljoner kronor, ävensom
den för kassan stadgade skyldigheten att inhämta tillstånd till upptagande
av nytt lån, därest grundfonden genom förluster skulle nedgå till 117 respektive
109 miljoner kronor, bär storleken av nu angivna belopp bestämts genom
förenämnda förordning den 30 april 1936, nr 128. I fråga örn tidigare
gällande belopp torde jag få hänvisa lill propositionerna nr 257 till 1933 års
riksdag och nr 123 till 1936 års riksdag. I korthet torde här blott böra erinras,
hurusom mot de nuvarande beloppen å respektive 125, 117 och 109 miljoner
kronor ursprungligen — enligt författningar åren 1909 och 1910 — svarade
belopp å allenast 30, 28 och 26 miljoner kronor. Dessa sistnämnda belopp
höjdes sedermera under år 1918 till respektive 50, 47 och 44 miljoner kro
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 26
nor, under år 1927 till respektive 80, 75 och 70 miljoner kronor samt under
år 1933 till respektive 100, 94 och 88 miljoner kronor.
I en den 17 januari 1945 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift har
styrelsen för kassan anfört, att då grundfonden för det dåvarande utgjorde
125 miljoner kronor och reservfonden i runt tal 15 miljoner kronor, kassans
upplåningsrätt mot obligationer omfattade omkring 1 400 miljoner kronor.
Vid 1944 års utgång funnes utelöpande obligationer till ett belopp av inalles
omkring 1 275 miljoner kronor. Det obligationsbelopp, som kassan ägde ytterligare
utgiva, uppginge alltså till omkring 125 miljoner kronor. För att
kassan skulle kunna vara beredd att möta det ökade lånebehov, som kunde
förväntas uppstå, hade kassans styrelse ansett sig böra hemställa om en
ökning av grundfonden, och hade styrelsen funnit en ökning med 25 miljoner
kronor vara påkallad och lämplig. I enlighet härmed hemställde styrelsen,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att vidtaga sådan ändring i förordningen
angående kassan, alt beloppen 125, 117 och 109 miljoner kronor
höjdes till respektive 150, 140 och 130 miljoner kronor.
Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av bankoch
fondinspektionen den 23 januari 1945, av fullmäktige i riksgäldskontoret
den 25 i samma månad samt av fullmäktige i riksbanken den 1 mars
1945.
Bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret ha i
sina utlåtanden förklarat, att framställningen icke föranledde någon erinran.
Fullmäktige i riksbanken lia anfört följande.
Den föreslagna höjningen av grundfonden föranleder i och för sig ingen
erinran från fullmäktiges sida. Behovet av ökade kreditgivningsmöjligheter
torde emellertid sammanhänga med att de med viss statsgaranti arbetande
hypoteksinstituten numera äga rätt att utlämna lån som för kassans vidkommande
äro bundna i tjugo år men av låntagaren kunna uppsägas efter
tio år — en låneform som icke står öppen för exempelvis sparbankerna.
Detta förhållande medför ett relativt ökat ianspråktagande av hypoteksinrättningarna.
I ett läge som det nuvarande, där konkurrensen mellan olika
kreditinstitut kan vara ägnad att öva ett fortsatt tryck på räntenivån, finnes
enligt fullmäktiges mening anledning att iakttaga viss försiktighet i fråga
om en utvidgning av hypoteksinrättningarnas kreditgivning i den här nämnda
låneformen. En sådan utvidgning kan nämligen komma att föranleda en
reduktion av vissa utlåningsräntor från andra kreditinstituts sida, vilket i
sin tur skulle leda till en ytterligare sänkning av åtminstone sparbankernas
inlåningsräntor. Fullmäktige vilja i detta sammanhang även erinra om att
chefen för finansdepartementet i prop. nr 88 till 1944 års riksdag angående
utvidgad rätt för stadshvpoteksföreningarna att bevilja fasta lån bland annat
uttalade, att en restriktiv hållning mot hypotekskredit i form av enbart
stående lån borde iakttagas. Det bör slutligen uppmärksammas, att enligt
den remitterade framställningen äger kassan även utan en höjning av grundfonden
öka sin upplåning mot obligationer med 125 miljoner kronor medan
ökningen under år 1944 utgjorde 55 miljoner kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 26.
7
Med hänsyn till stadshypotekskassans behov av ökade kreditgivningsmöjligheter
anser jag mig böra tillstyrka, att kassans grundfond, som år 1936
utökades med 25 miljoner kronor, ånyo förstärkes. Mot storleken av det
belopp, 25 miljoner kronor, varmed enligt styrelsens förslag grundfonden
nu borde ytterligare ökas, finner jag icke anledning framställa någon erinran.
ökningen av grundfonden torde lämpligen ske på så sätt, att fullmäktige
i riksgäldskontoret ställa till kassans förfogande obligationer å 25 miljoner
kronor av samma beskaffenhet som dem, vilka för närvarande utgöra
kassans grundfond.
Såsom bankofullmäktige erinrat i sitt remissutlåtande har jag tidigare i
annat sammanhang framhållit vikten av att stadshypoteksföreningarna iakttaga
en restriktiv hållning mot hypotekskredit i form av enbart stående lån.
Därest grundfonden höjes på sätt jag nu förordat, framstår det såsom än
mera angeläget, att föreningarna vid sin kreditgivning vederbörligen beakta
nyssnämnda uttalande.
Jag har icke något att erinra mot att i samband med den föreslagna ökningen
av grundfonden Kungl. Maj:ts tillstånd för upptagande av nytt lån
förklaras erforderligt, om grundfonden nedgår till 140 miljoner kronor, samt
att riksdagens tillstånd för upptagande av nytt lån förklaras erforderligt,
om grundfonden nedgår till 130 miljoner kronor.
Fråga om utvidgad rätt för stadshypoteksföreningarna att bevilja lån.
Bestämmelser rörande stadshypoteksföreningarnas utlåningsrörelse äro intagna
i förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet, vilken förordning i visst hänseende
ändrats genom förordningen den 12 maj 1944 (nr 189) om ändrad
lydelse av § 8 förstnämnda förordning.
I fråga om det närmare innehållet i förevarande författningar må här
omnämnas följande.
I § 6 stadgas, att hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet
av inteckning i bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler
avsedd nöjaktigt brandförsäkrad fastighet, som är belägen inom föreningens
verksamhetsområde. I samma paragraf föreskrives vidare, att för
förenings utlåning skola de bestämmelser, som gälla utlåning från hypotekskassan
till föreningarna, äga motsvarande tillämpning. Enligt § 7 skall fastighet,
varå lån sökes, besiktigas och värderas av ojäviga värderingsmän, och
skall vid värderingen, som avser att till ledning för belåningen bestämma
fastighetens varaktiga värde (uppskattningsvärde), hänsyn tagas till alla föreliggande
och beräkneliga omständigheter, som kunna påverka detta värde.
Beträffande amorteringslån stadgas i § 8 första stycket, att sådant lån
må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften av uppskattningsvärdet,
med iakttagande av att lånebeloppet icke får överstiga hälften av fastighetens
vid taxering enligt kommunalskattelagen åsätta värde; dock må i fråga
om större städer eller vissa delar av dem sådana lån, därest hypotekskas
-
Departcma\Uchef
ev..
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 26.
sans styrelse det medgiver, kunna meddelas intill ett belopp, ej överstigande
sex tiondelar av vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.
Enligt § 8 andra stycket må fasta lån kunna meddelas intill samma belopp,
som må utlämnas såsom amorteringslån; dock må fasta lån å längre tid än
tio år meddelas endast intill två tredjedelar av nämnda belopp, där den belånade
fastighetens huvudbyggnad icke är av sten eller annat lika hållbart
byggnadsämne.
I en den 19 november 1945 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift har
styrelsen för konungariket Sveriges stadsliypotekskassa gjort framställning
örn utvidgning av styrelsens rätt att medgiva belåning intill 60 procent av
fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde.
I sin nu berörda skrift har styrelsen — efter en redogörelse för tillkomsten
av bestämmelserna i § 8 nyssnämnda förordning — anfört att de medgivanden
till belåning intill 60 procent, som styrelsen hittills lämnat i fråga
örn vissa större städer, avsåge inalles 47 städer, av vilka icke någon hade ett
invånarantal understigande 10 000. Dessa medgivanden hade i samtliga fall
begränsats till att avse stenhusfastigheter, i regel belägna inom områden
för fastställd stadsplan, och hade under de senaste åren lämnats med föreskrift
därom, att den högre belåningsrätten finge utnyttjas företrädesvis i
fråga om modernt inredda fastigheter.
Styrelsen har vidare anfört.
Den prövningsrätt, som i förordningen överlämnats åt styrelsen med avseende
å belåning av fastighet till 60 °/o av dess värde, anser styrelsen icke
längre böra begränsas till större släder utan utsträckas till att gälla alla samhällen,
inom vilka stadshypoteksförening må utöva verksamhet. Den omständigheten
att en stad i det ena eller andra avseendet kan betecknas såsom en
större stad lärer nämligen icke i och för sig innebära garanti för ett högre
kreditvärde å fastigheterna i staden. Även i mindre städei och i stadsliknande
samhällen torde finnas fastigheter, som måste anses ha samma kreditvärde
som liknande fastigheter i större städer.
En sådan utsträckt prövningsrätt för styrelsen är särskilt påkallad med
hänsyn till den praxis, som numera tillämpas vid beviljande av statens tertiärlån
i fråga om meddelandet av räntesubvention, vilken praxis medfört ett
allt starkare behov av ökade möjligheter för stadshypoteksförening att kunna
bevilja primärlån intill 60 % av värdet å fastighet, varå tertiärlån meddelas.
Enligt styrelsens uppfattning är nuvarande begränsning till större städer
av regeln örn belåning av fastighet intill 60 % av dess värde till men för en
rationellt ordnad fastighetskredit och icke erforderlig vare sig ur säkerhetssynpunkt
eller eljest.
På sålunda anförda skäl får styrelsen hemställa, att Kungl. Majit täcktes
vidtaga åtgärder i syfte att ifrågavarande begränsning av styrelsens prövningsrätt
borttages.
Över sistnämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av
bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska
bankföreningen) samt av sparbanksinspektionen (med bifogande åv ydran
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
9
de från svenska sparbanksföreningen). Härefter lia fullmäktige i riksbanken
inkommit med infordrat utlåtande i ämnet.
Svenska bankföreningen bär uttalat, att då någon olägenhet knappast kunde
tänkas följa av den ändring i reglerna om hypoteksföreningarnas utlåningsrätt
som av kassan begärts, bankföreningen för sin del icke ville motsätta sig
ett genomförande av densamma.
Bank- och fondinspektionen har anfört, att den skillnad i fråga örn möjligheten
att höja belåningsgränsen för fastigheter utöver den vanligen gällande,
som gjorts mellan större städer och andra tätorter, tydligen berodde på
att fastighetsvärdena ansetts mindre konjunkturkänsliga i de förra orterna än
i de senare. Inspektionen, som ansåge, att en olikhet i sistnämnda avseende
fortfarande förefunnes ehuru i mindre grad än tidigare, ville särskilt framhålla,
att stadshypoteksföreningarnas verksamhetsområden i vissa fall omfattade
tätorter, där nedläggandet av driften vid allenast ett eller ett par större
industriföretag skulle kunna påverka fastighetsvärdena. Det kunde emellertid
icke bestridas, att även i mindre städer och liknande samhällen kunde finnas
fastigheter, som utgjorde så goda belåningsobjekt att en höjning av belåningsgränsen
beträffande dem finge anses försvarlig. Av den remitterade framställningen
framginge, att stadshypotekskassan hittills begagnat dispensrätten beträffande
större städer med försiktighet. Belåning intill den högre gränsen
hade sålunda medgivits allenast i fråga om stenhus. Det torde därför icke
möta några principiella betänkligheter att anförtro en motsvarande rätt åt
kassan även beträffande övriga orter, där stadshypoteksföreningarna ägde
bedriva verksamhet. Vid bedömandet av förevarande spörsmål kunde dock
icke bortses från att bebyggelsen i de mindre städer och andra tätorter, varom
nu vore fråga, oftare än då det gällde större städer vore av sådan beskaffenhet,
att en höjning av belåningsgränsen framstode såsom en ur säkerhetssynpunkt
tvivelaktig åtgärd. Det torde därför få förutsättas, att den föreslagna
rätten utnyttjades med både urskiljning och försiktighet, något som i nuvarande
läge vore så mycket mera angeläget, som taxeringsvärdena vore höga
och ofta fastställts under inflytande av försäljningar till högt uppdrivna priser.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ville inspektionen icke motsätta sig,
att förordningen angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet ändrades på sätt kassan ifrågasatt.
Svenska sparbanksföreningen har förklarat, att sparbanksföreningen icke
vore övertygad örn behovet av att utsträcka den bundna fastighetskreditgivningen
på satt i kassans framställning avsåges, icke minst därför att man
kunde ställa sig tveksam till den bundna fastighetskredilens fördelar.
Sparbanksföreningen har vidare framhållit, ali den av kassan åberopade
begränsningen till »större städer eller vissa delar av dem» gällde även för
sparbankernas bundna lån. För sparbankerna stadgades sålunda i 27 § sparbankslagen
att länsstyrelsen, efter sparbanksinspektionens hörande, ägde medgiva
bindning upp till 60 procent av uppskattnings- och taxeringsvärdena,
såvitt anginge större städer eller delar av dem. I praktiken hade denna dispensgivning
kommit alt följa kassans medgivanden sålunda, att dispens enligt
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 26-
sparbankslagen lämnats i samma fall där stadshypoteksförening fått medgivande
av kassans styrelse. Det vore uppenbart att sparbankerna, om stadshypoteksföreningarnas
kreditgivning finge utbyggas på föreslaget sätt, måste
påyrka att även sparbankernas lätt att lämna bundna inteckningslån i motsvarande
mån utvidgades. Sparbanksföreningen hemställde därför att, örn
kassans framställning helt eller delvis bifolles, däremot svarande ändring av
27 § sparbankslagen samtidigt vidtoges.
Sparbanksinspektionen har anfört, att inspektionen icke funne anledning
rikta någon väsentlig erinran mot föreliggande framställning i och för sig.
Såsom kassans styrelse framhållit torde även i mindre städer och i stadsliknande
samhällen fastigheter finnas, som måste anses ha samma kreditvärde
som liknande fastigheter i större städer. I regel måste visserligen köpkretsen
vara mindre för fastigheter i samhällen av förstnämnda art än för
fastigheter i större städer, vartill komme att mindre samhällens ekonomiska
struktur oftare än de störres vore av sådan ensartad beskaffenhet, som i
kristider kunde vålla särskilt stark nedgång i fastighetsvärdena. Vid en tillräckligt
försiktig tillämpning av den ifrågasatta belåningsrätten både med
avseende på samhällenas art och fastigheternas beskaffenhet torde emellertid
de risker, som man måste räkna med i följd av nyss antydda omständigheter,
i stort sett kunna hållas inom normala gränser. Det kunde sålunda i
hög grad komma att bero på den prövning, som från kassans styrelses sida
skulle föregå belåningsmedgivande, örn belåningsrättens utsträckande skulle
utfalla tillfredsställande eller icke. Sparbanksinspektionen ansåge sig av hittillsvarande
erfarenheter från kassans verksamhet att döma sakna anledning
förutsätta annat än att kassans styrelse skulle veta att väl motsvara de krav.
som i förevarande hänseende komme att ställas på densamma.
Sparbanksinspektionen har emellertid härefter förklarat att, ehuru inspektionen
sålunda icke av omsorg för fastighetskrediten såvitt densamma berörde
stadshypoteksföreningarna ansåge sig böra anmäla avvikande mening beträffande
den begärda utsträckningen av belåningsrätten, inspektionen dock med
hänsyn till den föreslagna åtgärdens konsekvenser för sparbankernas del måste
avstyrka, alt ändringen nu utan vidare genomfördes. I stället förordade inspektionen,
att den ansökan om utvidgning av stadshypoteksföreningarnas
belåningsrätt, som nu förelåge, måtte upptagas till prövning först i samband
med en kommande utredning örn ändrad sparbankslagstiftning. Såvitt inspektionen
kunde finna vållades icke några större olägenheter av ett dylikt
kortare uppskov. Därest Kungl. Majit emellertid funne den nu föreliggande
framställningen böra föranleda åtgärder i av kassan önskad riktning utan
dylikt uppskov hemställde inspektionen i andra hand, att ändring samtidigt
måtte vidtagas i sparbankslagen för bevarande åt sparbankerna av en
med stadshypoteksföreningarna i förevarande hänseende oförändrad likställighet
med beaktande tillika, att det ytterst måtte ankomma på Kungl.
Majit att för både stadshypoteksföreningar och sparbanker bestämma de
orter, där belåning intill 60 procent av fastighets såväl taxerings- som uppskattningsvärde
finge äga rum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
11
Fullmäktige i riksbanken ha anfört följande.
Fullmäktige ha icke funnit anledning att rikta någon principiell erinran
mot den föreliggande framställningen men vilja framhålla angelägenheten
utav att den ökade rätt att bevilja höjning av belåningsgränsen, som enligt
förslaget medges stadshypotekskassan, utnyttjas med urskiljning och försiktighet.
Stor hänsyn bör tagas till i vad mån taxeringsvärdena måste anses
höga och påverkade av högt upndrivna försäljningspriser i marknaden. Avseende
hör även fästas vid de olika samhällenas struktur och i vad mån fastighetsvärdena
kunna tänkas röna inverkan av försämrade konjunkturer å
orten.
Fullmäktige anse rimligt, att vid bifall till framställningen motsvarande
möilighet att höja belåningsgränsen, som föreslås beträffande stadshypoteksföreningama,
även beredes sparbankerna. Sparbanksinspektionens förslag,
att det borde ankomma på Kungl. Maid att både för hypoteksföreningarna
och sparbankerna bestämma de orter eller delar därav, där belåninsen intill
den högre gränsen finge bedrivas, ävensom att fastställa de föreskrifter, som
bleve erforderliga, kunna fullmäktige icke biträda. Enligt fullmäktiges mening
finns icke tillräcklig anledning frångå det hittillsvarande förfarandet.
De direktiv, som lämnats i samband med tillkomsten av den nu gällande
sparbankslagen, nämligen att sparbankernas långivning borde följa de principer,
som tillämpades av stadshypoteksföreningama, torde emellertid böra
ändras så att dispensmyndigheterna för sparbankerna d. v. s. länsstyrelserna
ej bli beroende av det ortsurval, som stadshypotekskassan kan komma
att göra för den utsträckta belåningsgränsen.
Någon anledning att, såsom sparbanksinspektionen föreslagit, upptaga
stadshypotekskassans framställning till prövning först i samband med utredning
örn ändrad sparbankslagstiftning synes enligt fullmäktiges uppfattning
ej föreligga.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen äger stadshypoteksförening Departement*.
för närvarande bevilja amorteringslån och, med viss inskränkning, jämväl cheienfasta
lån intill hälften av fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde, dock
att i fråga om större städer eller vissa delar av dem sådana lån må — därest
hypotekskassör styrelse det medgiver — meddelas intill 60 procent av
fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde.
I den nu förevarande framställningen hemställer hypotekskassans styrelse,
att rätten för stadshypoteksförening att, efter medgivande av kassans
.styrelse, bevilja lån intill 60 procent av fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde
måtte utvidgas till att avse alla samhällen, inom vilka stadshypoteksförening
må utöva verksamhet. Mot detta förslag har under remissbehandlingen
icke framförts någon principiell erinran, dock att sparbanksföreningen
uttalat tvivel i fråga örn behovet av den föreslagna utvidgningen.
Däremot har sparbanksinspektionen i sitt remissyttrande gjort gällande, att
förslaget borde prövas först i samband med utredning örn ändrad sparbankslagstiftning;
i andra hand har inspektionen -— i anslutning till vad sparbanksföreningen
föreslagit — hemställt att, örn förslaget redan nu genomfördes,
en motsvarande utvidgning måtte ske i fråga örn sparbankernas
utlåningsrätt. Enligt sparbanksinspektionens mening borde härvid före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
skrivas, att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma de orter
eller delar därav, där belåning intill den högre gränsen finge ske.
För egen del anser jag mig, under åberopande i huvudsak av vad bankoch
fondinspektionen och sparbanksinspektionen i ärendet anfört, kunna biträda
förslaget örn borttagande av den nu gällande begränsningen, att medgivande
för stadshypoteksförening att bevilja lån intill 60 procent av fastighets
uppskattnings- eller taxeringsvärde må lämnas endast i fråga om större
städer eller vissa delar av dem. Liksom hittills torde det böra ankomma på
hypotekskassans styrelse att bestämma de orter eller de delar därav, där
belåning intill den högre gränsen må förekomma. Härvid bör, såsom fullmäktige
i riksbanken framhållit, kassans styrelse taga stor hänsyn till i vad
mån taxeringsvärdena å orten i fråga måste anses höga och påverkade av
högt uppdrivna försäljningspriser. Avseende bör även fästas vid de olika
samhällenas struktur och i vad mån fastighetsvärdena kunna tänkas röna
inverkan av försämrade konjunkturer för mera betydande näringsföretag å
orten.
I likhet med fullmäktige i riksbanken finner jag det rimligt, att motsvarande
möjlighet att höja belåningsgränsen, som nu föreslås beträffande
stadshypoteksföreningarna, även beredes sparbankerna. Förslag härom torde
jag få anmäla i samband med framläggandet av det förslag till ändringar
i sparbankslagen, som föranledes av uppbördsreformens genomförande. Jag
vill emellertid redan nu framhålla att, därest begränsningen till större städer
eller vissa delar av dem upphäves för såväl stadshypoteksföreningarna som
sparbankerna, en ändring samtidigt torde böra ske av de för sparbankernas
långivning gällande direktiven. Efter genomförandet av ifrågavarande författningsändringar
böra sålunda dispensmyndigheterna för sparbankerna,
d. v. s. länsstyrelserna — som i enlighet med nämnda direktiv hittills anpassat
dispensgivningen för sparbankerna efter de medgivanden, som av
stadshypotekskassans styrelse lämnats stadshypoteksföreningarna — icke
vidare vara beroende av det ortsurval, som kassans styrelse kan komma
att göra med avseende å stadshypoteksföreningamas rätt att utsträcka belåningsgränsen.
Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa; samt
2) förordning örn ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr
177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
13
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels antaga nämnda två författningsförslag,
dels ock besluta att staten skall, för ökning av konungariket Sveriges
stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställa
till förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 25 miljoner
kronor med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen angående
kassan givna bestämmelserna taga sagda obligationer i anspråk.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Bucht.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:76 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 a1 i texten
- BU 1946:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 s. 1 i texten