Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften

1946-01-12 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:27, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27-

1

Nr 27.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen

den 19 november 1914 (nr 383) angående

stämpelavgiften; given Stockholms slott den 12 januari

1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 §

samt 36 § 2. förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Billan;/lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 27.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Förslag

lill

förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen

den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

Nuvarande lydelse:

20 §.

Vill någon föra talan örn återfående

av stämpelavgift, som av ämbets-

eller tjänsteman debiterats eller

i enlighet med dennes tillsägelse

blivit erlagd för sådan handling,

vars stämpelbeläggning enligt 35 §

skall i hovrätt granskas, må dylik talan

inom sex månader från det ifrågakommen

stämpelbeläggning ägt

rum anhängiggöras i den hovrätt,

varunder ämbets- eller tjänstemannen

lyder; dock att nämnda tid, där

talan grundar sig på förhållande,

som tillkommit efter stämpelbeläggningen,

räknas från tiden för samma

förhållandes tillkomst. Part, som ej

nöjes åt hovrättens beslut, så ock advokatfiskalen

i hovrätten, där han

finner sådant nödigt för bevarande

av kronans rätt, äga över beslutet anföra

besvär, under villkor och i den

ordning 30 kap. rättegångsbalken

stadgar i fråga om fullföljd av talan

mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt

tvistemål eller ärende rörande

penningar eller sådant, som kan skattas

i penningar.

Föreslagen lydelse:

20 §.

Vill någon föra talan örn återfående

av stämpelavgift, som av ämbetseller

tjänsteman debiterats eller i enlighet

med dennes tillsägelse blivit

erlagd för sådan handling, vars stämpelbeläggning

enligt 35 § skall i hovlätt

granskas, må dylik talan inom

tre dr från det ifrågakommen stämpelbeläggning

ägt ram anhängiggöras

i den hovrätt, varunder ämbets- eller

tjänstemannen lyder; dock att nämnda

tid, där talan grundar sig på förhållande,

som tillkommit efter stämpelbeläggningen,

räknas från tiden

för samma förhållandes tillkomst.

Part, som ej nöjes åt hovrättens beslut,

så ock advokatfiskalen vid hovrätten,

där han finner sådant nödigt

för bevarande av kronans rätt, äga

över beslutet anföra besvär under

villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken

stadgar i fråga om

fullföljd av talan mot hovrätts slutliga

utslag i dit fullföljt tvistemål eller

ärende rörande penningar eller

sådant som kan skattas i penningar.

Senaste lydelse se beträffande 20 och 21 §j 1922:317 samt beträffande 36 § 2. 1918:516.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

3

Nuvarande lydelse:

Den, som i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf förklaras

berättigad att återbekomma erlagd

stämpelavgift, skall tillika äga erhålla

ränta å det belopp, varom fråga

är, efter fem för hundra om året från

och med den dag, beloppet visas vara

av honom guldet, till den dag, detsamma

återbekommes; dock må ränta

ej utgå från och med tidigare dag

än den, då det ärende, som föranlett

stämpelbeläggningen, vid domstol

handlagts, samt ej heller för längre

tid än till dess 30 dagar förflutit efter

det laga kraft åkommit det utslag,

varigenom ansökningen om

stämpelavgiftens återfående bifallits.

21 §.

Förmår i fall, som avses i 20 §,

den, vilkens rätt är av skedd stämpelbeläggning

beroende, visa, att talan

örn återfående av stämpelavgift

icke kunnat av honom föras i den

ordning, som i samma paragraf är

föreskriven, ankomme efter därom

gjord ansökning på Konungen att efter

prövning av föreliggande omständigheter

förordna örn restitution av

vad i stämpelavgift för mycket erlagts.

Vad sålunda är stadgat gäde ock,

där någon i fall, varom i detta kap.

icke eljest är stadgat, måst vidkännas

stämpelavgift, som antingen <dldeles

icke bort utgå eller bort utgå

med lägre belopp än det erlagda.

Föreslagen lydelse:

Den, som i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf förklaras

berättigad att återbekomma erlagd

stämpelavgift, skall tillika äga erhålla

ränta å det belopp, varom fråga

är, efter tern för hundra om året från

och med den dag, beloppet visas vara

av honom guldet, till den dag detsamma

återbekommes; dock må ränta

ej utgå från och med tidigare dag

än den, då det ärende, som föranlett

stämpelbeläggningen, vid domstol

handlagts, samt ej heller för längre

tid än till dess 30 dagar förflutit efter

det laga kraft åkommit det utslag,

varigenom ansökningen örn

stämpelavgiftens återfående bifallits,

och i varje fall ej för längre tid än

ett dr från den dag då nyssnämnda

ärende första gången handlagts vid

domstol.

21 §.

Ilar någon i annat fall än i 20 §

avses måst vidkännas stämpelavgift,

som icke bort utgå eller bort utgå

med lägre belopp än det erlagda, ankomme

efter därom gjord ansökning

på Konungen att efter prövning av

föreliggande omständigheter förordna

om restitution av vad i stämpelavgift

för mycket erlagts.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Nuvarande lydelse:

Då restitution —- --är stadgat.

36 §.

2. Finner advokat!iskalen på grund

av anmärkning, som vid den i 1 mom.

omförmälda granskning förekommit,

anledning att mot ämbets- eller tjänsteman

anställa åtal för fel eller försummelse

i avseende å stämpelbeläggning,

förfares på sätt 50 § stadgar.

Advokatfiskal vare jämväl obetaget

att, där han för bevarande av

kronans rätt finner sådant nödigt, i

hovrätten föra talan mot enskild part

mn utgivande av felande stämpelbelopp.

Angående klagan över hovrättens

beslut i sistnämnda fall gäde vad

i 20 § är föreskrivet.

Föreslagen lydelse:

Då restitution--— är stadgat.

36 §.

2. Finner advokatfiskalen på grund

av anmärkning, som vid den i 1 mom.

omförmälda granskning förekommit,

anledning att mot ämbets- eller tjänsteman

anställa åtal för fel eller försummelse

i avseende å stämpelbeläggning,

förfares på sätt 50 § stadgar.

Advokatfiskalen vare jämväl obetaget

att, där han för bevarande av

kronans rätt finner sådant nödigt, i

hovrätten föra talan mot enskild part

örn utgivande av felande stämpelbelopp;

dock att sådan talan skall anhängiggörus

inom tre år från det

stämpelbeläggningen ägt rum eller

beslut meddelats att stämpelavgift

icke skall utgå. Angående klagan över

hovrättens beslut i sistnämnda fall

gäde vad i 20 § är föreskrivet.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1946.

klar enligt 20 § i dess äldre lydelse rätten att föra talan örn återfående av

stämpelavgift upphört före nyssnämnda dag, skola de nya bestämmelserna

i nämnda paragraf icke äga tillämpning. Ej heder skola de nya bestämmelserna

i 36 § 2. andra punkten äga tillämpning, därest talan om utgivande av

felande stämpelbelopp anhängiggjorts före ovannämnda dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

o

Utdrag au protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maid

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari

1946.

N är varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Elter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn vissa ändringar

av fullföljds- och restitutionsbestämmelserna i stämpelförordningen

och anför därvid följande.

Inledning. I motionen 11:277 vid 1945 års riksdag hemställdes, att riksdagen

måtte besluta om viss ändring i 20 § förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften. Den sålunda föreslagna ändringen avsåg en

utsträckning av tiden för anliängiggörande av talan örn återfående av för

mycket erlagd stämpelavgift för handlingar, som företetts för erhållande av

lagfart, inteckning m. m. Sedan motionen hänvisats lill bevillningsutskottet,

infordrades på utskottets begäran yttranden från Svea hovrätt, statskontoret,

generalpoststyrelsen och Stockholms rådhusrätt. I samliga de avgivna

yttrandena tillstyrktes ändring av det angivna författningsrummet, varjämte

i ett par av yttrandena föreslogos ändringar jämväl i 21 § och 36 § 2 mom.

stämpelförordningen i avsikt att bringa förordningens bestämmelser örn rätt

till talan mot beslut i ärenden angående stämpelbeläggning och återfående

av erlagd stämpelavgift i bättre överensstämmelse med motsvarande bestämmelser

i förordningen den 6 juni 1941 örn arvsskatt och gåvoskatt. Utskottet

anförde i sitt betänkande nr 34/1945, ali utskottet funne vad i motionen anförts

synnerligen beaktansvärt. Utskottet anförde vidare — efter att hava

erinrat om de ytterligare ändringsförslag som framförts i de avgivna yttrandena

— att även utskottet funne det önskvärt, att i detta sammanhang en

allmän översyn av bestämmelserna i stämpelförordningen angående rätt till

talan mot beslut i ärenden angående stämpelbeläggning ävensom angående

återfående av erlagd stämpelavgift komme lill stånd. På förslag av utskottet

anhöll därefter riksdagen i skrivelse den 9 maj 1945 (nr 229) att Kungl. Maj:t

mätte, med beaktande av vad i bevillningsutskottets betänkande anförts, föranstalta

om utredning rörande ändring av nämnda bestämmelser samt att

Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga det förslag, lill

vilket utredningen kunde föranleda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Även Sveriges yngre juristers förening har i en lill finansdepartementet ingiven,

den 25 maj 1944 dagtecknad framställning anhållit om vidtagande av

åtgärder för undanröjande av de missförhållanden, som i förenämnda motion

påtalats.

I anledning av vad sålunda förekommit har inom finansdepartementets

skatteberedning upprättats en den 5 juli 1945 dagtecknad promemoria jämte

ett därvid fogat utkast till förordning örn ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt

36 § 2. stämpelförordningen. Över denna promemoria ha, efter remiss, yttranden

avgivits av Svea och Göta hovrätter — därvid hovrätterna var för

sig överlämnat yttrande av vederbörande advokatfiskal — statskontoret,

generalpoststyrelsen samt rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg.

Gällande bestämmelser. Enligt 2 § förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden skall renoverat

exemplar av lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen insändas

till vederbörande hovrätt av inskrivningsdomaren för varje månad inom

utgången av nästa månad därefter. Renoverat exemplar av äktenskapsförords-

och bouppteckningsprotokollen (i det sistnämnda intagas även avhandlingar

om lösöreköp m. m.) skall insändas till hovrätten, å landet av

domaren för varje kvartal inom sex veckor efter utgången därav, och i stad

av den, som har att föra nämnda protokoll, för varje månad inom utgången

av nästa månad därefter. Då Kungl. Majit förordnat om inrättande av inskrivningsakter

skall jämlikt 17 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser

om handläggning av inskrivningsärenden vad som stadgats örn

insändande till hovrätt av lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokoll äga

motsvarande tillämpning i fråga örn den över inskrivningsärenden förda dagboken

jämte avskrifter av de för vinnande av lagfart etc. företedda handlingarna.

Vid renoverat exemplar av nämnda protokoll respektive vid dagbok

skola jämlikt 35 § stämpelförordningen och 64 § förordningen den 6

juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt fogas de med nr 2 märkta delarna av

de dubbla beläggningsstämplar, med vilka de till protokollen eller dagboken

hörande handlingarna blivit belagda. De insända stämpeldelarna skola jämlikt

36 § stämpelförordningen och 64 § förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt

i hovrätterna granskas av advokatfiskal vid hovrätten eller annan

tjänsteman, som biträder honom med granskningen. För alla under ett år

avlämnade protokoll och dagböcker bör granskningsarbetet vara avslutat

senast inom slutet av det nästföljande året.

Arvsskatt och sådan jämlikt stämpelförordningen utgående stämpelavgift,

varom här är fråga, uppbäras och redovisas alltså enligt i stort sett enahanda

ordning. Förfaringssättet för vinnande av rättelse i felaktigt beslut angående

debitering av skatt eller avgift är däremot icke detsamma när fråga

är örn arvsskatt som när fråga är örn stämpelavgift.

I fråga om stämpelavgift gäller följande. Debiteringen av stämpelavgiften

— vilken avgift skall erläggas innan den stämpelpliktiga handlingen mottages

— verkställes av den befattningshavare, som har att å tjänstens vägnar

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

7

mottaga handlingen. Denne är ansvarig för att stämpelbeläggningen är riktig.

Skulle befattningshavaren debitera för högt belopp, kan jämlikt 20 §

stämpelförordningen ingivaren av handlingen inom sex månader från det

stämpelbeläggningen ägt rum anhängiggöra talan örn återfående av vad för

mycket erlagts i den hovrätt, varunder befattningshavaren lyder; dock att

nämnda tid, där talan grundar sig på förhållande, som tillkommit efter stämpelbeläggningen,

räknas från tiden för samma förhållandes tillkomst. Part,

som ej nöjes åt hovrättens beslut, samt advokatfiskalen vid hovrätten, där han

finner sådant nödigt för bevarande av kronans rätt, äga över beslutet anföra

besvär under villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken stadgar

i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål

eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar.

Den, som förklaras berättigad återbekomma erlagd stämpelavgift, skall

tillika erhålla ränta å det belopp, varom fråga är, efter 5 procent örn året

från och med den dag, beloppet visas vara av honom guldet, till den dag

detsamma återbekommes. Ränta får dock ej utgå från och med tidigare dag

än den, då det ärende, som föranlett stämpelbeläggningen, vid domstol handlagts,

samt ej heller för längre tid än till dess 30 dagar förflutit efter det

laga kraft åkommit det utslag, varigenom ansökningen om stämpelavgiftens

återfående bifallits. Om restitutionsberättigad i fall som avses i den nu angivna

paragrafen förmår visa, att talan örn återfående av stämpelavgift icke

kunnat av honom förås i den ordning, som i samma paragraf är föreskriven,

ankommer enligt 21 § på Kungl. Majit att, på därom gjord ansökning och

efter prövning av föreliggande omständigheter, förordna örn restitution av

vad i stämpelavgift för mycket erlagts. Vad sålunda är stadgat skall gälla

även där någon i fall, varom i 20 och 21 §§ icke eljest är stadgat, måst vidkännas

stämpelavgift som antingen alldeles icke bort utgå eller bort utgå

med lägre belopp än det erlagda. Då restitution av stämpelavgift beviljas enligt

föreskrifterna i sistnämnda paragraf, skall det ankomma på Kungl.

Majit alL förordna, i vad mån sökanden må erhålla ränta å det belopp som

han berättigas återbekomma. Ränta må dock därvid icke utgå efter högre

räntefot eller för längre tid lin i 20 § är stadgat.

Skulle å andra sidan vid granskning av de insända stämpeldelarna samt

protokollen eller dagböckerna befinnas, att vederbörande befattningshavare

debiterat för låg stämpelavgift, kan advokatfiskalen jämlikt 36 § 2. stämpelförordningen

anställa åtal för fel eller försummelse mot honom. Tiden för

anställande av åtal för fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning,

för vilken skall i hovrätt redovisas, beräknas enligt 50 § till två år från

den dag, då renoverat protokoll eller dagbok till hovrätten inkommit. Det är

advokatfiskalen jämväl obelaget att i hovrätten föra talan mot enskild part

örn utgivande av felande stämpelbelopp (utan särskild tidsbegränsning). Angående

klagan över hovrättens beslut i sistnämnda fall gäller vad i 20 § är

föreskrivet.

Jämväl i fråga örn arvsskatt tillämpades i förevarande hänseenden i stort

sett samma ordning, så länge förordningen den 19 november 1914 örn arvs
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunni. Mcij:ts proposition nr 27.

skatt och skatt för gåva var gällande. Genom 1941 års arvsskatteförordning

genomfördes emellertid i dessa hänseenden följande ändringar. Det förut

gällande stadgandet, att bouppteckning eller annan stämpelpliktig handling

redan vid ingivandet skulle vara åtföljd av pengar till stämpeln, bibehölls

icke. Numera föreligger skyldighet att inbetala arvsskatt först då domstolen

meddelat beslut örn dess fastställande, därvid inbetalningen skall ske

inom tre veckor eller det beslutet meddelats (52 §). Örn betalning ej sker

inom sålunda stadgad tid, skall rätten eller domaren göra anmälan hos länsstyrelsen,

som förordnar örn uttagande av det felande skattebeloppet i den

ordning som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad; har överrätt

fastställt skatten till högre belopp än förut beräknats, ankommer det på

vederbörande advokatfiskal att till länsstyrelsen överlämna beslutet för uttagande

av felande skattebelopp i den ordning nyss nämnts (53 §). Beträffande

ordningen för restitution av skatt upphävdes den förut gällande bestämmelsen

att anspråk örn återfående av skatt i vissa fall — vid eftergift

av skatt samt då på skatten inverkande förhållanden inträffat eller blivit

kända efter skattens erläggande — skulle framställas i den ordning, som

är föreskriven i fråga örn restitution av kronoutskylder, d. v. s. hos vederbörande

länsstyrelse. Framställningar om återfående av arvsskatt skola numera

alltid prövas av domstol. Vissa fall — närmast motsvarande dem,

vilkas prövning tidigare tillkom länsstyrelse — prövas av den underrätt,

som förut beslutat örn skattens fastställande (56 och 59 §§). I andra fall

åter, d. v. s. då ändring sökes av den anledningen att meddelat beslut anses

innebära en felaktig tillämpning av beskattningsreglerna, skall ändring sökas

genom besvär hos vederbörande hovrätt (60 §). I denna ordning skall

talan förås även då för lågt skattebelopp påförts av underrätten. Icke blott

den enskilde skattskyldige utan även kronans representant, d. v. s. advokatliskalen

vid hovrätten, anses nämligen som part i skatteärendet. Bland annat

har han således, i motsats till vad förut gällde, att iakttaga den för

förande av dylik talan stadgade särskilda tidsbegränsningen. Under det att

förut ansökan om återfående av arvsskatt skulle ingivas till hovrätten inom

sex månader från det skatten blivit erlagd, har besvärstiden i den nya förordningen

bestämts till tre år från beslutets dag, med det undantaget dock

att om besvär anförts av ena parten över visst beslut, motparten måste ingiva

sina besvär över samma beslut inom två månader från delgivningen av

den först klagandes besvär. Vid återbetalning av skatt utgår ränta efter 5

procent örn året från och med den dag beloppet efter meddelat beslut om

skattens fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes;

dock alt ränta ej må utgå för längre lid än till dess trettio dagar förflutit

efter det laga kraft åkommit del beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas,

och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt först

meddelat beslut om skattens fastställande (61 §). Den i 57 § 1914 års arvsskatteförordning

förekommande hänvisningen till stämpelförordningen beträffande

tid och sätt för anställande av åtal mot ämbets- eller tjänsteman

för fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning samt beträffande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

9

befogenhet för advokatfiskal att i hovrätten föra talan mot enskild part om

utgivande av felande stämpelbelopp har icke influtit i den nya arvsskatteförordningen.

Så har ej heller skett med den i 49 § 2 mom. andra stycket 1914

års arvsskatteförordning intagna bestämmelsen örn rätt för den, som kan

styrka att ansökan om återfående av skatt icke kunnat ingivas till hovrätten

inom de föreskrivna sex månaderna från skattens erläggande, att göra ansökan

örn restitution hos Kungl. Majit.

Angående motiven till de i det föregående omförmälda, i arvsskatteförordningen

meddelade bestämmelserna må här anföras följande.

1938 års arvsskattekomniitté — på vars förslag nu gällande bestämmelser

tillkommo — anförde i sitt betänkande med förslag till förordning örn arvsocb

gåvoskatt lii. m. (SOU 1939: 18 s. 167) följande:

Det måste enligt kommitténs mening anses i princip oriktigt att under det

den enskilda partens talerätt är i hög grad tidsbegränsad — sex månader

från skattens erläggande — någon som helst särskild tidsbegränsning icke

satts för kronans talerätt; .staten och den enskilde böra i det skatterältsliga

förhållandet hava ställningen av likaberättigade parter. Genom kommitténs

förslag att för fullföljd av talan mot underrätts beslut, som innefattar beräkning

av skatt, skall gälla en besvärstid av tre år har .sålunda å ena sidan advokatfiskalens

talerätt blivit till tiden begränsad och å andra sidan tiden för

den enskilda partens talerätt blivit i väsentlig mån utsträckt samt därigenom

i förevarande hänseende likställighet i det skatterättsliga förhållandet ernåtts.

Att besvärstiden satts lill tre år har närmast sin grund däri att tiden för insändande

till hovrätten av renovationer av underrätternas protokoll och för

advokatfiskalens granskning av renovalionerna författningsenligt kan i vissa

täll komma att uppgå till sammanlagt omkring två år. Självfallet bör besvärsliden

tillmätas något vidsträcktare än nyssangivna tid. Av den följande redogörelsen

framgår att enligt kommitténs förslag det skall åligga vederbörande

advokatfiskal att, då han finner påförd skatt vara för högt beräknad, därom

underrätta den skattskyldige för att därigenom bereda denne tillfälle att

söka ändring i skattebeslutet. Denna bestämmelse utgör ytterligare skäl för

att bestämma besvärstiden lika för advokatfiskal och enskild part.

I propositionen nr 192 till 19-M års riksdag anförde jag i denna del bland

annat (s. 207):

Jag är ense med kommittén därulinnan ali, i den mån delta praktiskt låter

sig göra, slaten oell den enskilde böra i del skatterättsliga förhållandet få

ställningen av likaberättigade parter. Örn — såsom kommittén framhållit —

på grund av förhållanden, som hava samband nied advokatliskalernas stämpelgranskning,

tämligen rymlig lid måste tillmätas för advokatfiskalernas

talerätt, bör det därför också anses naturligt alt de skattskyldiga komma i

åtnjutande av motsvarande förmån. Såsom ett särskilt skäl härför anföres i

betänkandet att enligt förslaget stadgas skyldighet för vederbörande advokatfiskal

att, då han finner pålön! skatt vara för högt beräknad, därom underrätta

den skattskyldige för ali bereda denne tillfälle att söka ändring i skattebeslutet.

På sätt i det följande kommer att närmare angivas har jag visserligen

ansett mig icke böra biträda kommitténs förslag i denna del. Det torde

emellertid ändock kunna förutsättas att, såsom redan för närvarande sker,

advokatfiskalerna skola, ulan någon i författningen ålagd skyldighet härut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunut. Maj:ts proposition nr 27.

innan, vid granskningen uppmärksamma även sådana fel, som gått ut över de

skattskyldiga, och bereda dem tillbörlig möjlighet till rättelse. Följaktligen

kvarstår det nyss angivna särskilda skälet för en utsträckning av besvärstiden

även för de skattskyldigas del. Jag har icke funnit anledning att i princip

frångå förslagets bestämmelse om att för de fall, där en förlängd besvärstid

ansetts böra stå till buds, denna skall utgöra tre år.

Motionen II: 277 vid 1945 års riksdag. Till stöd för det i motionen framlagda

ändringsyrkandet anföres i huvudsak följande:

•

Örn-----vid granskningen i hovrätten utrönes, att för mycket stämpel

uttagits, brukar advokatfiskalen förelägga vederbörande stämpelbeläggare att

inkomma med förklaring jämte bevis örn att denne personligen gottgjort

handlingens ingivare det för mycket uttagna stämpelbeloppet. I dylikt fall

har denne enligt nuvarande bestämmelser emellertid ingen som helst rätt att

av kronan återfå det för mycket inbetalade stämpelbeloppet. Visserligen kan

enligt 20 § stämpelförordningen talan föras i hovrätten om återfående av

stämpelavgift såväl av den enskilda parten, d. v. s. ingivaren av handlingen,

som av vederbörande tjänsteman, men dylik talan skall anställas inom sex

månader från det stämpelbeläggningen ägt rum. Som granskningen i hovrätten

i regel icke brukar vara avslutad förrän tidigast ett år efter stämpelbeläggningen,

är tiden för talans anställande i dylikt fall för länge sedan försutten.

Endast under vissa förutsättningar efter prövning av omständigheterna

i ärendet kan Kungl. Majit efter särskild ansökan om nåd förordna örn

restitution av vad i stämpelavgift för mycket erlagts, men enligt nuvarande

piaxis anser sig likväl Kungl. Majit icke kunna eller böra bifalla ansökningar

härom. Slutresultatet blir sålunda, att kronan gör en obehörig vinst genom

att på tjänstemannens bekostnad behålla det med orätt uppburna beloppet.

Detta resultat är ur rättvisesynpunkt uppenbart orimligt, särskilt som följderna

därav oftast träffa tingsnotarie!’, vilka förordnats att såsom inskrivningsdomare

handlägga berörda ärenden och stämpelbeläggningen och vilka

icke hava en lön, som står i rimlig proportion till det stora ansvaret och den

ofta nog oerhörda arbetsbördan, som i sig kan föranleda dylika felaktiga

stämpelbeläggningar på grund av bristande tid för erforderlig kollationering

och kontroll därav.

Det bör i detta sammanhang upplysas, att ända till år 1942 var det brukligt

vid för högt uttagen stämpel, att hovrätterna efter anhållan av vederbörande

tjänsteman och sedan visats, att ingivaren gottgjorts det för mycket

inbetalda beloppet, återsände---fanorna (d. v. s. de med nr 2 märkta

delarna av de dubbla beläggningsstämplarna) till denne, i vilket fall varken

kronan gjorde någon obehörig vinst eller tjänstemannen någon ekonomisk

förlust. Först sedan denna praxis ändrats 1942, lia sålunda ovan angivna förhållanden

inträffat.

Ett annat resultat därav har blivit, att vederbörande stämpelbeläggare i

juridiskt tveksamma fall hellre uttaga mindre stämpelavgift än vad som

vederbort; då har han ju ändå möjligheten att söka ut resterande belopp av

handlingens ingivare och slipper sålunda själv göra någon ekonomisk förlust.

Tager han däremot ut en högre stämpel, vet han ju redan på förhand,

att han icke har någon möjlighet att undgå förlust. Det är fråga om, huruvida

detta icke har ytterligare ökat granskningsarbetet i hovrätterna och sålunda

ytterligare försenat nämnda arbete.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 27.

11

Departementspromemorian. I den inom finansdepartementets skatteberedning

utarbetade promemorian anföres bland annat:

Som av det förut anförda framgår föreligger en principiell skillnad mellan

stämpelförordningen oell 1941 års arvsskatteförordning därutlnnan, att medan

enligt förstnämnda förordning stämpeln debiteras och stämpelbeläggningen

verkställes av den tjänsteman, som har att å tjänstens vägnar mottaga

den stämpelpliktiga handlingen, arvsskatten enligt arvsskatteförordningen

fastställes av domstolen, varefter stämpelbeläggningen inom viss tid därefter

verkställes av vederbörande tjänsteman i enlighet med domstolens beslut.

Detta har i sin tur medfört, att talan örn återfående av stämpelavgift enligt

stämpelförordningen skall anhängiggörcis hos hovrätten, medan talan enligt

arvsskatteförordningen fullfötjes i hovrätten genom besvär över underrättens

beslut i ärendet. En omarbetning av stämpelförordningen i syfte att vinna

principiell överensstämmelse mellan författningarna i angivna hänseende —

vilket skulle innebära genomgripande ändringar i stämpelförordningen, avseende

ej blott fullföljdsreglerna — torde emellertid icke böra i detta sammanhang

genomföras och synes icke heller vara erforderlig för undanröjande

av de utav bevillningsutskottet påtalade olägenheterna.

I motionen samt i de däröver avgivna yttrandena har framhållits, att ur nu

förevarande synpunkter 20 §, 21 § samt 38 § 2. stämpelförordningen vore i

behov av ändringar. Mot 20 § har anmärkts, att den däri angivna tiden för

anhängiggörande av talan örn återfående av stämpelavgift vore för kort

och att den borde vara lika lång som då det gäller återsökande av för mycket

erlagd arvsskatt. Dessa synpunkter synas — utan principiell omläggning

av stämpelförordningen — kunna tillgodoses genom utsträckning av den i

förevarande paragraf angivna tiden från sex månader till tre år.

Enligt 21 § första stycket äger den, som kan visa att talan örn återfående

av stämpelavgift icke kunnat av honom föras i den ordning som i 20 8 är

föreskriven, söka restitution hos Kungl. Majt! (utan tidsbegränsning). Det

häremot svarande stadgandet i 1914 års arvsskatteförordning återfinnes, som

nämnts, icke i 1941 års arvsskatteförordning. Därest den i 20 § stämpelförordningen

angivna tiden för framställande av restitutionsansprak, pa sätt

nyss angivits, utsträckes till tre år, synes den nu ifrågavarande bestämmelsen,

som även tidigare torde lia tillämpats mycket sällan, bliva överflödig.

Bestämmelsen synes sålunda lämpligen kunna utgå.

Enligt 21 § andra stycket skall vad i första .stycket av samma paragraf är

stadgat även äga tillämpning, då någon i annat fall än i 20 § avses måst vidkännas

stämpelavgift, som antingen alldeles icke bort utgå eller bort utgå

med lägre belopp än det erlagda. Här åsyftas alltså annan enligt stämpelförordningen

utgående stämpelavgift än sådan som skall erläggas till i de s. k.

småprotokollen intagna handlingar. Då det även fortsättningsvis bör finnas

möjlighet att söka restitution av stämpelavgift av nu angiven art, synes

bestämmelsen i 21 § andra stycket böra bibehållas med de jämkningar, sorn

tiira niedas av att 21 § första stycket utgår.

Det må i detta sammanhang erinras örn alt, efter en år 1944 genomförd

ändring av förordningen den 8 november 1908 (nr 129) angående en särskild

stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, bestämmelserna i 21 8

stämpelförordningen skola i tillämpliga delar gälla beträffande restitution

av stämpel som erlagts jämlikt förstnämnda förordning.

Vad 38 8 2. angår synes för åvägabringande av likställighet mellan enskild

part och advokatfiskal vid hovrätt tiden för anhängiggörande av talan örn

utgivande av felande stämpelbelopp höra begränsas så alt båda få samma tid

tilt sitt förfogande d. v. s. tre år. Då enligt vad advokatfiskal vid Svea

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

hovrätt i avgivet yttrande uppgivit advokatfiskalens granskning av beslut

rörande stämpelbeläggning av enskilda handlingar alltid är avslutad inom

tre år etter beslutets fattande, torde en sådan begränsning ej innebära några

olägenheter. Tidsfristen torde här böra räknas från det stämpelbeläggningen

ägt rum eller beslut meddelats att stämpelavgift icke skall utgå.

På grund av vad sålunda anförts synas nu endast följande ändringar i

stämpelförordningen böra vidtagas nämligen att den i 20 § stadgade tiden för

anhängiggörande av talan örn återfående av stämpelavgift utsträckes till tre

år, att tiden för advokatfiskal anhängiggörande av i 36 § 2. omnämnd talan

mot enskild part örn utgivande av felande stämpelbelopp inskränkes till

likaledes tre år samt att bestämmelsen i 21 § första stycket upphäves.

Remissyttrandena. De i promemorian föreslagna ändringarna lia i huvudsak

tillstyrkts i samtliga däröver avgivna yttranden. Vissa detaljanmärkningar

lia emellertid framställts.

Sålunda ifrågasätta Svea hovrätt, advokatfiskalen vid denna hovrätt samt

statskontoret sadan ändring av 20 § andra stycket stämpelförordningen, att

tiden tor beräknande a v ränta å belopp som återbekonnnes, i

överensstämmelse nied vad som skett i arvsskatteförordningen, begränsas till

ett år Iran det beslut meddelats örn stämpelavgiftens fastställande.

Göta hovrätt och advokat fiskalen vid denna hovrätt hemställa vidare, ali

första stycket i 21 § måtte bibehållas oförändrat. Advokatfiskalen

anför härom:

Därest tiden för fullföljd enligt arvsskatteförordningen skulle försittas kan

under de förutsättningar, som angivas i 10 § 1939 års lag om särskilda rättsmedel,

tiden återställas. I nämnt fall gäller det utan tvekan sådan processuell

1 rist, som avses med denna lagbestämmelse. Denna bestämmelse synes emellertid

icke kunna tillämpas om tiden enligt stämpelförordningens 20 § skulle

försittas. Något processuellt förfarande är i detta fall icke inlett, och någon

processuell frist föreligger således icke. Jag vill härvid hänvisa till förarbetena

till 1939 års lag örn särskilda rättsmedel (N.J.A. avd. II 1940 s. 183 ff.) och

lill N.J.A. avd. i 1937:479 samt där citerade rättsfall. Jämför även Agges

Kompendium i Straffprocess 2 s. 147. Därest laga förfall under liden för ingivande

av restitutionsansökan föreligger, skulle, örn bestämmelsen i 21 §

första stycket borttages, möjligheten att få restitution vara avskuren, såvida

icke Kungl. Maj:t finner sig oförhindrad att utan direkt medgivande i stämpelförordningen

förordna örn restitution, vilket enligt vad som framgår av

förarbetena till 1908 års .stämpelförordning, då ifrågakomna bestämmelse

infördes, tidigare skett (Kungl. prop. 160/1908 s. 87). I propositionen påtalas

dock att saknaden av ett direkt medgivande för Kungl. Maj.t härtill gjort

sig gällande.

Statskontoret föreslår borttagande av. den nuvarande möjligheten att, då

talan grundar sig på efter stämpelbel ä g g n ingen i n t r ä f f a d e

förhållanden, räkna tiden för talans anställande därifrån och icke från

stämpelbeläggningen. I 1914 års arvsskatteförordning (49 § 2 mom. andra

stycket) hade funnits en viss motsvarighet till detta stadgande, men möjligheten

att få restitutionsfrågan prövad på grund av senare tillkomna förhållanden

hade bortlagits i 1941 års arvsskatteförordning i samband med alt

sexmånadersfristen utsträckts till tre år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 27.

13

Göta hovrätt och advokatfiskalen vid denna hovrätt hemställa, att i stämpelförordningen

måtte införas en bestämmelse av motsvarande innebörd som

den i 60 § arvsskatteförordningen meddelade bestämmelsen angående begränsning

av besvärstiden i det fall att motparten besvärat

si g. Advokatfiskalen framhåller, att härigenom skulle vinnas, att

ett stämpelärende komme att i sin helhet och i ett sammanhang avgöras av

högre instans. Utan sådan bestämmelse kunde däremot samma stämpelärende

komma under överinstans prövning mer än en gång och ur arbetssynpunkt

vore detta icke önskvärt. Komplikationer kunde också uppstå örn exempelvis

enskild part, sedan han på talan av advokatfiskalen förpliktats utgiva ytterligare

stämpelavgift, hade möjlighet alt därefter inkomma med restitutionsansökan

beträffande den ifrågakomma debiteringen. Därest sådan begränsning

i tiden som nu nämnts infördes, måste tillika meddelas bestämmelse,

att advokatfiskalen städse skulle höras över ansökan, som i 20 § avsåges. —

I motsats härtill framhåller Svea hovrätt att hovrätten övervägt, huruvida en

bestämmelse av nyss angiven innebörd borde införas men funnit den knappast

vara behövlig, då den ur praktisk synpunkt torde vara utan nämnvärd

betydelse.

Departementschefen. Bevillningsutskottet har i sitt förut omnämnda belänkande

framhållit önskvärdheten av en allmän översyn av bestämmelserna

i stämpelförordningen angående rätt till talan mot beslut i ärenden rörande

stämpelbeläggning ävensom angående återfående av erlagd stämpelavgift. En

sådan översyn synes främst böra gå ut på att bringa ifrågavarande bestämmelser

i stämpelförordningen i principiell överensstämmelse med motsvarande

bestämmelser i gällande arvsskatteförordning. I den inom finansdepartementets

skatteberedning utarbetade promemorian framhålles emellertid, att en

sådan omarbetning skulle innebära genomgripande ändringar i stämpelförordningen,

avseende ej blott fullföljdsreglerna, varför en sådan omarbetning

icke borde genomföras i detta sammanhang. I enlighet härmed föreslås i promemorian

alt för närvarande endast följande ändringar vidtagas, nämligen

att den i 20 § stadgade tiden för anhängiggöra!^ av talan örn återfående av

stämpelavgift utsträckes lill Ire år, alt tiden för advokatfiskal anhängiggörande

av i 36 § 2. omnämnd talan mot enskild part örn utgivande av felande

stämpelbelopp inskränkes till likaledes tre år samt att bestämmelsen i 21 g

första stycket örn rätt att få restitutionsansökning prövad av Kungl. Maj:t,

då sökanden kan visa att han icke kunnat föra sådan talan i vanlig ordning,

upphäves.

Aven jag är av den åsikten, alt med en mera genomgripande omarbetning

av ifrågavarande bestämmelser i stämpelförordningen bör anstå till dess en

översyn verkställes av stämpelförordningen i dess helhet. På grund härav

och då de i promemorian föreslagna ändringarna synas ägnade alt avlägsna

de nu påtalade olägenheterna av gällande bestämmelser, biträder jag i princip

de i promemorian framlagda ändringsförslagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Vad angår de i remissyttrandena framställda anmärkningarna, delar ,jag

den i ett par yttranden uttalade meningen att tiden för beräkning av ränta

å restituerad stämpelavgift bör inskränkas i överensstämmelse med vad som

skett i 1941 års arvsskatteförordning. Jag torde i detta sammanhang få erinra

om att jag vid framläggande av förslag till nämnda förordning anförde, att

det torde finnas anledning förutsätta att den till återbäring berättigade endast

undantagsvis dröjde med framställande av sitt anspråk mera än ett år efter

beslutet örn fastställande av skatten samt att dessa undantagsfall väsentligen

komme alt bliva sådana där den för höga skattedebiteringen upptäckts icke

av den enskilda parten själv utan av vederbörande advokatfiskal i sammanhang

med kontrollgranskningen. Då härtill komme, att en utsträckning av

rätten till ränta kunde vara ägnad att föranleda den enskilda parten att onödigtvis

dröja med sitt anspråk på återbäring, hade jag ansett mig böra biträda

av arvsskattekommittén framlagt förslag örn ifrågavarande begränsning av

ränteberäkningen. De skäl jag sålunda anförde till stöd för en begränsning

av rätten till ränta vid återbekommande av arvsskatt torde i lika mån gälla

med avseende å restitution enligt stämpelförordningen. Ettårsperioden torde

därvid lämpligen i samtliga fall — alltså även då restilutionsrätten grundar

sig på förhållande, som inträffat efter stämpelbeläggningen — böra räknas

från dagen för första handläggningen vid domstol av det ärende, som föranlett

stämpelbeläggningen.

Enligt departementspromemorian föreslås upphävande av bestämmelsen i

nuvarande 21 § första stycket örn rätt för den, som kan visa laga förfall,

att efter Kungl. Maj:ts medgivande erhålla restitution även örn han inkommer

med sin framställning efter den härför stadgade tiden. Detta förslag lia

Göta hovrätt och advokatfiskal vid nämnda hovrätt ansett sig icke böra

biträda. Statskontoret däremot har icke blott intet att erinra mot förslaget

utan föreslår därutöver borttagande av den i 20 § första stycket meddelade

bestämmelsen örn rätt att, då talan grundar sig på förhållande som inträffa!

efter stämpelbeläggningen, räkna tiden för talans anställande därifrån och

icke från stämpelbeläggningen.

För egen del finner jag det icke tillrådligt att nu upphäva sistnämnda stadgande.

Jag vill emellertid tillägga att sådana fall, då rätt till restitution grundas

på omständigheter som inträffat mera än tre år efter stämpelbeläggningen,

troligen komma att bli ganska sällan förekommande.

Vid bibehållande, på sätt jag nyss föreslagit, av bestämmelsen örn rätt att

i förekommande fall räkna tiden för talans anhängiggörande från dagen för

tillkomsten av det förhållande, varå talan grundas, torde den i 21 § första

stycket nu upptagna bestämmelsen — som alltså skulle behöva tillgripas

endast i sådant fall, då rätt till restitution under hela treårsperioden faktiskt

förelegat, men sökanden härunder icke kunnat göra sin rätt gällande — bliva

utan praktisk betydelse. Jag anser mig därför jämväl i denna del böra biträda

promemorieförslaget.

Beträffande .slutligen förslaget att i stämpelförordningen införa bestämmelser

örn begränsning av tiden för anhängiggörande av talan i sådant fall.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

15

då motparten å sin sida redan väckt talan i anledning av den stämpelbeläggning

varom fråga är, anser jag lika med Svea hovrätt en sådan begränsning

sakna praktisk betydelse och förty vara obehövlig.

De föreslagna författningsändringarna torde lämpligen böra träda i kraft

den 1 april 1946. Vissa övergångsbestämmelser torde böra meddelas.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats

förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen

den 19 november 191A (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande

författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Bucht.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:38 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa. a1 i texten
  2. BevU 1946:8 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november 19H s. 1 i texten