Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m

1946-05-03 · 35 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:284, Angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

1

Nr 284.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt verksamhet

för hindrande och uppdagande av spioneri

m. m.; given Stockholms slott den 3 maj 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet

hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 maj

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför statsrådet

Mossberg.

I. Inledning.

För hindrande och uppdagande av spioneri-, förräderi- och salxilagebrott

m. m. har under kriget en särskild polisorganisation, allmänna säkerhetstjänsten,

varit verksam. I samband med krigshändelsernas upphörande

Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 284.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 284.

begränsades organisationens omfattning. En fullständig avveckling av densamma

ansågs emellertid då ännu icke kunna ske.

Allmänna säkerhetstjänsten står under ledning av säkerhetschefen. Under

denne lyder ett kansli, som ursprungligen omfattat tre byråer, nämligen centralbyrån

(för post-, telefon-, telegram-, radio- och samfärdselkontroll), spaningsbyrån

(för spaning efter landsskadliga brott och förövare av sådana

brott) samt expeditionsbyrån (för ekonomiska och administrativa frågor).

Centralbyrån har numera indragits. Av byråns uppgifter fortbestår alltjämt

radiokontrollen, vilken överförts till spaningsbyrån. Sistnämnda byrå arbetar

i övrigt i huvudsakligen samma former som under kriget. Å expeditionsbyrån

sysselsättas för närvarande endast två personer.

För spaningsverksamheten har riket indelats i sju med militärområdena

sammanfallande övervakningsområden, vart och ett med en övervakningsclief

i spetsen. Varje övervakningschef utom den i sjunde övervakningsområdet

(Gotlands län) har till sitt förfogande i den stad, varesl han varit placerad,

haft en övervakningsavdelning, vanligen bestående av polismän från

de kommunala poliskårerna och statspolisen ävensom skrivbiträden, varjämte

i vissa andra städer funnits smärre dylika avdelningar. Å en del orter,

bland andra Stockholm, är spaningsavdelning alltjämt inrättad. Vid avdelningen

i Stockholm föres ett för säkerhetstjänsten i riket gemensamt centralregister

rörande verksamheten. Detta register — vilket grundar sig på rapporter

och meddelanden från de lokala polisorganen och andra myndigheter,

anmälningar från allmänheten m. m. — har till huvudsaklig uppgift att

tillhandahålla spaningsorganen nödigt material.

Genom beslut den 27 september 1945 tillkallade jag underståthållaren Martin

Wahlbäck att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med

utredning av vissa i samband med avveckling av allmänna säkerhetstjänsten

uppkommande spörsmål. Wahlbäck har i anledning härav den 4 februari

1946 överlämnat en promemoria angående den fortsatta avvecklingen av elen

allmänna säkerhetstjänsten samt därmed sammanhängande frågor. Promemorian

innehåller förslag rörande avvecklingens praktiska genomförande och

angående handhavandet under fredstid av de uppgifter i fråga örn hindrande

och uppdagande av spioneri m. m., vilka ansetts icke kunna nedläggas.

Över promemorian ha yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen för

försvarsväsendets radioanstalt, Överståthållarämbetet — efter hörande av

Stockholms stad — länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av landsfogden

i länet —- länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — efter hörande

av poliskammaren i Göteborg och biträdande övervakningschefen i Göteborg

— länsstyrelsen i Norrbottens län — efter hörande av landsfogden i länet —

statspolisintendenten, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, statskontoret,

riksarkivet samt föreningen Sveriges landsfogdar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

3

II. Den sakkunniges förslag.

A. Förslag angående ny organisation för hindrande och

uppdagande av spioneri m. m.

Den sakkunnige.

Rörande behovet av polis person al för angivna ändam

å 1 anför den sakkunnige.

Före säkerhetstjänstens tillkomst fanns i vårt land — bortsett från en till

numerären obetydlig avdelning inom Stockholms poliskår — icke någon polisorganisation

med speciell uppgift att beivra landsskadliga brott. Det ålåg

sålunda uteslutande de lokala polisorganisationerna att lia sin uppmärksamhet

riktad på dessa brott på samma sätt som på brott av annat slag.

Antalet under perioden mellan de båda världskrigen i vårt land beivrade

landsskadliga brott var, såsom ett studium av den officiella statistiken gelind

handen, ytterligt ringa. Att härav draga några slutsatser rörande den faktiskt

förefintliga spioneri- och underrättelseverksamheten i vårt land under

mellankrigsperioden torde emellertid vara felaktigt. Med hänsyn till de allmänpolitiska

förhållandena under periodens förra del torde man måhända

för dessa år vara berättigad draga vissa slutsatser i angiven riktning. Men

däremot kan man, med den kännedom som numera förvärvats rörande exempelvis

den tyska spioneriorganisationens engagerande av tyska affärsmän,

turister och andra resenärer härstädes i spioneri- och underrättelseverksamhet,

med ganska stor bestämdhet göra gällande, att en omfattande dylik verksamhet

förekom här i landet under liden närmast före andra världskrigets

utbrott.

Att en omfattande spioneriverksamhet sålunda sannolikt kunnat bedrivas

härstädes utan att bliva uppdagad kan väl ha sin grund i flera olika omständigheter.

Men det torde vara otvivelaktigt, att ett av huvudskälen härtill är

de landsskadliga brottens särskilda karaktär ur spaningssynpunkt. Skillnaden

mellan spaningsarbete! vid de landsskadliga brotten och vid övriga brott

®-*8ts ligga däri, att polisen i förra fallet bär i första hand att upptäcka

själva Inottet, medan brottet eljest utgör ett känt faktum och strävandena direkt

gå ut på att få reda på dess förövare. Ehuru påståendet är något tillspetsat

och därför ej undantagslöst har giltighet, giver det dock uttryck folden

riktiga iakttagelsen, att det råder en bestämd karaktärsskillnad i fråga

örn sättet för spaningsarbetets bedrivande mellan de landsskadliga brotten

och övriga brott. Polisen måste i följd härav på ett helt annat sätt än när

det gäller exempelvis egendoms- och misshandelsbrott vara aktivt verksam

för att utforska deras förehavanden som kunna misstänkas vara verksamma

såsom agenter eller spioner.

Värjo försök att bedöma frekvensen under den närmare framtiden av

landsskadliga brott i vårt land måste lida av en höggradig osäkerhet. Man

kan emellertid icke bortse fran att det allmänna utrikespolitiska läget är

mera spänningsfyllt nu än under åren närmast efter första världskriget. Detta

förhållande ger i och för sig stöd åt antagandet att underrättelseväsendet

bland främmande makter kommer att vara aktivt verksamt jämväl under

de kommande åren. Vårt lands läge är icke sådant, att denna verksamhet

skulle kunna antagas icke komma att beröra oss. Tvärtom torde vi få räkna

såväl med direkt på vårt land riktad underrättelseverksamhet som därmed,

att vårt land utväljes till basområde för utforskande av förhållanden, som

beröra en tredje makt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Då nian alltså enligt den sakkunniges mening måste utgå ifrån att spioneri-

och underrättelseverksamhet kommer att hedrivas i landet jämväl i fortsättningen,

uppstår frågan vilka organisatoriska åtgärder beträffande polisväsendet,

som i anledning därav kunna vara erforderliga. I första hand

gäller då att överväga, örn allmänna säkerhetstjänsten bör bestå. Härom

anför den sakkimnige.

Tillskapandet av allmänna säkerhetstjänsten utgjorde en åtgärd, som innebar

ett kraftigt avsteg från den för den svenska polisorganisationen utmärkande

principen att varje polisdistrikt har att ombesörja inom distriktet erforderlig

polisverksamhet. Utan att därmed värdet av vår på kommunal

grund byggda polisorganisation underskattas måste med den erfarenhet, som

nu står till buds, framhållas såsom sannolikt, att vår ordinarie polisorganisation

icke skulle lia mäktat under krigsåren åstadkomma samma resultat

i fråga om uppdagandet av spioneri- och underrättelseverksamhet som säkerhetstjänsten.

Skälen för att under de extraordinära förhållanden, som rått under de

gångna åren, uppbygga en särskild statlig polisorganisation för bekämpande

av de landsskadiiga brotten lia emellertid icke samma bärkraft under

mera fredliga förhållanden. I varje fall torde frågan, huruvida några särskilda

åtgärder av mera definitiv natur äro erforderliga i ifrågavarande hänseende,

böra ses i ett större sammanhang och lämpligen böra övervägas i

samband med den aktuella reformeringen av polisväsendet i dess helhet.

På grand av det anförda föreslår den sakkunnige, att säkerhetstjänsten

skall upphöra vid ingången av budgetåret 1946/47.

Den i säkerhetstjänstens regi bedrivna spaning sverksamheten skulle därefter

återgå till de ordinära polisorganen. I främsta rummet bleve det polisen

i städerna, dit brotten huvudsakligen lokaliserades, som finge taga befattning

därmed.

Med hänsyn dels tilli de för landet särskilt allvarliga konsekvenser, som

kunna följa av en opåtalt bedriven främmande underrättelseverksamhet,

dels ock till den särartade naturen av det polisiära spaningsarbete på detta

område är det emellertid enligt den sakkunniges mening nödvändigt efterse,

huruvida några mera begränsade åtgärder äro erforderliga för höjande av

spaningsarbetets effektivitet.

Beträffande detta spörsmål framhålles, att kommunerna i stort sett motsvarat

det förtroende, som visats dem genom att statsmakterna låtit polisväsendet

omfattas av den kommunaJla självbestämmanderätten. Lagstiftningen

hade dessutom lagt visst maktmedel i statsmyndigheternas händer genom

att länsstyrelse, örn ett polisdistrikt skulle uppenbarligen åsidosätta sina

åligganden enligt polislagen, ägde att meddela föreläggande för distriktet att

vidtaga erforderlig åtgärd samt därvid stadga och utdöma vite. Även i fråga

örn de landsskadiiga brotten syntes detta maktmedel vara tillräckligt under

förutsättning, att länsstyrelserna hade sina uppmärksamhet riktad på polisdistriktens

handhavande av denna del av polisverksamheten och ej tvekade

att hävda statsintresset i fall av ovillighet från kommunalmyndigheternas

sida att ställa nödiga medel till förfogande.

Den sakkunnige anser emellertid, att kommunerna behöva visst stöd vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

5

fullgörandet av berörda uppgifter. Då den landsskadliga verksamheten i vissa

fall kunde vara lokaliserad till mindre samhällen eller till landsbygden,

vore det nämligen icke utesilutet, att spaningsarbetet bleve anförtrott åt personal,

som hade föga eller ingen rutin rörande de speciella problem, som

vore förknippade nied detta arbete, t. ex. med kontraspionage. Om verksamheten

hade förgreningar å olika håll i landet, bleve det den lokala polismyndigheten

å varje särskild ort, som finge ansvaret för den del av polisverksamheten,

som vore lokaliserad till sagda ort. Vidare krävde kontraspionageverksamheten

ett kontinuerligt aktivt handlande från polisens sida

i betydligt större utsträckning än i fråga örn annan kriminalpolisverksamhet.

En polisorganisation, som saknade möjlighet att få en samlad överblick

över underrättelseverksamhetens olika förgreningar, finge anses därigenom

äga minskade förutsättningar för framgångsrik spaning. De svagheter,

som vidlådde en sådan ordning, syntes den sakkunnige vara alltför

allvarliga att utan vidare kunna förbigås.

Den sakkunnige har på grund härav funnit det nödvändigt, att åt ett särskilt

centralt organ uppdrages att vid sidan av de ordinarie polisorganen

följa händelseutvecklingen på ifrågavarande område samt med råd och anvisningar

bistå de kommunala polismyndigheterna. Det centrala organet

skulle i förhållande till dessa myndigheter endast vara rådgivande. Det skulle

sålunda ej ha någon särskild poliskader till sitt förfogande och ej heller utrustas

med sådana befogenheter som att företaga anhållande, förordna örn

husrannsakan eller dylikt. Erfarenheten talade enligt den sakkunniges uppfattning

för att det oaktat de av centralorganet framförda synpunkterna på

uppkommande spörsmål skulle komma till sin rätt samt att ett smidigt och

fruktbärande samarbete skulle kunna ordnas med de lokala polismyndigheterna.

Beträffande frågan örn vilken myndighet, som bör utses lill centralorgan,

anföres, att då en stor del av spioneribrotten hade anknytning till huvudstaden,

inom vars polispersonal en betydande erfarenhet på området kunde

beräknas städse finnas samlad, det läge nära till hands att uppdraga åt

Stockholms stads polisdistrikt att handhava den ifrågavarande uppgiften.

Staden skulle då erhålla gottgörelse härför av statsmedel jämlikt 15 § 1 mom.

polislagen. Den sakkunnige ansåge emellertid övervägande skäl tala för att

uppgiften anförtroddes åt statspolisintendenten. Redan nu förekomme ej

sällan, att de lokala polismyndigheterna vid uppkommande behov av rådgivning

i speciella frågor hänvände sig till statspolisintendenten och att denne

under hand till lokala polismyndigheter framförde önskemål rörande lämpligaste

handlingssättet i fall, då behovet av ett enhetligt uppträdande från

skilda polismyndigheters sida varit särskilt framträdande eller synpunkter

ansetts behöva framföras, som grundade sig på informationer, vilka ej ståtl

den lokala myndigheten till buds. Det syntes därför i allmänhet komma afl

te sig naturligt, att statspolisintendenten lämnade anvisningar jämväl på

förevarande område. För en sådan anordning talade ock, alt det vore elt utpräglat

statsintresse, som föranledde organets tillskapande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kunni. Maj.ts proposition nr 284.

För den händelse åt statspolisintendenten skulle uppdragas att fungera

såsom centralorgan borde han, enligt vad i promemorian föreslås, övertaga

det nu av allmänna säkerhetstjänsten förda centralregistret. Till biträde borde

statspolisintendenten erhålla en kvalificerad arbetskraft, som uteslutande

ägnade sig åt hithörande uppgifter och även kunde tjänstgöra såsom ställföreträdare

för intendenten.

Den sakkunnige förordar vidare, att vid statspolisintendentens sida ställes

ett råd av tre personer. Härom anföres.

Erfarenheten under de år, som säkerhetstjänsten verkat, bär givit vid

handen, att säkerhetstjänsten många gånger ställts inför situationer, vilka

krävt ett bedömande från andra utgångspunkter än för de polisiära myndigheterna

gängse. I främsta rummet åsyftas den omständigheten, att såsom en

följd av att det är brott av politisk art som säkerhetstjänsten har att inrikta

sin verksamhet mot, denna får en politisk betoning eller åtminstone förutsätter

insikter i politiska frågor, såväl in- som utrikespolitiska. Därtill kommer,

att de överväganden, inför vilka säkerhetstjänstens ledning ställes även

bortsett från deras eventuella politiska betoning, ofta äro av synnerligen

intrikat natur och kräva ett bedömande av ömtåliga psykologiska faktorer.

Väl kan betydelsen av att det på nu ifrågavarande område verksamma

polisorganet är ur anförda synpunkter skolat för sina uppgifter sägas vara

mindre, sedan krigshändelserna avslutats och den vårt land berörande spioneriverksamheten

kan antagas därmed ha minskat. Men man kan icke lämna

ur räkningen, att vid bekämpandet av de landsskadliga brotten polismyndigheterna

— och då särskilt centralorganet — kan komma att ställas inför

frågor, vid vilkas avgörande det blir av värde alt kunna rådfråga personer

med politiskt skolat omdöme eller eljest med större allmän livserfarenhet.

För tillgodoseende av nu anförda synpunkter föreslås, att vid statspolisintendentens

sida ställes ett råd, vars yttrande denne har att, såvitt ej på

grund av ärendets brådskande beskaffenhet hinder däremot möter, inhämta

i sådana på hans handläggning ankommande ärenden rörande spioneri- och

underrättelseverksamhet, vilka äro av större vikt eller äga principiell betytydelse

utöver det enskilda fallet. En sådan anordning lior kunna minska de

på sina håll uttalade farhågorna för att sådana delar av polismakten, som

äro avsedda för bekämpandet av politiska brott, på grund av bristande kontakt

med lekmannaelement icke skola visa tillräcklig förståelse för synpunkter,

vid vilka en stadgad och upplyst folkmening efteråt visar sig fästa synnerlig

vikt.

Rörande de kvalifikationer, som böra fordras av rådets ledamöter, anser

den sakkunnige, att andra önskemål icke behöva uppställas, än att åtminstone

huvudparten av ledamöterna utgöres av personer, som äro väl förtrogna

med bedömandet av politiska spörsmål. För varje ledamot i rådet bör personlig

suppleant finnas.

Den sakkunnige föreslår vidare, att vid sammanträde med rådet protokoll

töres, angivande de i sammanträdet deltagande, behandlade ärenden och rådets

däri gjorda uttalanden samt, där ledamot det begär, av ledamoten avgivet

särskilt yttrande.

Vad beträffar radiokontrollen anser den sakkunnige, att denna alltjämt

hör för viss tid framåt upprätthållas. Verksamheten skulle dock icke utövas

i samma omfattning som under kriget. Den sakkunnige föreslår, att radio
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

7

kontrollen anförtros åt statspolisen. Närmare redogörelse för förslaget i denna

del lämnas i en till promemorian fogad hemlig bilaga.

Kostnaderna för ifrågavarande polisverksamhet skulle i vad avser radiokontrollen

— vilken föreslagits överförd till statspolisen — bestridas av

statsmedel.

Beträffande verksamheten i övrigt framhålles i promemorian, att polisdistrikten

icke kunde anses äga någon rätt till ersättning för den del av

polisverksamheten, som hänförde sig till bekämpandet av de landsskadliga

brotten. Stockholms stad hade hittills erhållit gottgörelse av statsmedel bland

annat för avlönande av ett betydande antal extra polismän, som av staden

måst anställas såsom ersättare för polismän, vilka avdelats för tjänstgöring

i säkerhetstjänsten. De billighetsskäl, som legat till grund härför, hade emellertid

i stort icke längre giltighet, då numera spioneriverksamheten finge antagas

hava nedgått och bekämpandet av densamma icke längre skulle tillkomma

en statlig myndighet utan återgå på kommunerna. Såsom skäl för

fortsatt statsbidragsgivning kunde dock åberopas, att det statliga intresset

av en effektiv spaning efter landsskadliga brott vore särskilt utpräglat samt

att, vad huvudstaden beträffade, denna intoge en särställning i sin egenskap

av centrum för den statliga förvaltningen och därför kunde antagas vara

anknytningspunkt för större delen av spioneribrotten. Den sakkunnige ville

för egen del icke taga ställning till frågan, huruvida statsbidrag borde utgå

till polisdistrikten. Ett definitivt ståndpunktstagande borde enligt hans mening

föregås av utredning från vederbörande polisdistrikts sida om kostnadernas

storlek.

De kostnader, som enligt förslaget skola åvila staten, beräknas på följande

sätt.

För den befattningshavare, vilken skulle förordnas att biträda statspolisintendenten

vid behandling av ärenden angående landsskadliga brott, upptages

ett approximativt belopp av 16 000 kronor. Den sakkunnige framhåller

emellertid, att, då antalet av de personer, som kunde komma i fråga

för befattningen, syntes vara ganska begränsat, lönesättningen icke i förväg

borde bindas vid visst belopp utan avgöras främst med hänsyn till löneförmånerna

å den tjänst, som befattningshavaren bestrede vid den tidpunkt då

förordnandet meddelades honom. Kungl. Majit borde därför äga befogenhet

att fastställa det arvode, som befunnes skäligt. Frågan örn befattningshavarens

inplacering i lönegrad borde avgöras först sedan erfarenhet vunnits örn

arbetsuppgifternas omfattning.

För statspolisintendenten föreslås en avlöningsförstärkning av 1 800 kronor

örn året för de nytillkommande arbetsuppgifterna.

Ledamöterna och suppleanterna i rådet anses böra åtnjuta ett arvode av

25 kronor för varje sammanträde. Då den sakkunnige räknar med 10 sammanträden

örn året, skulle alltså i arvoden utbetalas sammanlagt 750 kronor.

Centralregistret rörande de landsskadliga brotten skulle närmast under

statspolisintendentens ställföreträdare förestås av en till Stockholms statspolisavdelning

hörande polisman i kriminalöverkonstapels tjänstegrad. Kostnaden

beräknas till 12 100 kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

För registrets förande skulle enligt promemorian 12 skrivbiträden anställas.

För dessa föreslås ett genomsnittsarvode av 380 kronor i månaden, däri

inbegripen den provisoriska löneförbättring, varom förslag förelagts 1946 års

riksdag. Den totala kostnaden skulle alltså uppgå till 54 720 kronor.

Vidare borde visst material utmönstras från registret. Därest detta icke

kunde ske under innevarande budgetår, borde extra arbetskraft anlitas för

ändamålet under budgetåret 1946/47. Med hänsyn lill ovissheten örn tiden

för arbetets utförande har dock den sakkunnige icke beräknat särskilda medel

för sådan arbetskraft under sistnämnda budgetår.

Slutligen erfordrades för centralregistret till inköp av vissa inventarier, till

expeditionskostnader och andra löpande utgifter, till ersättning åt Stockholms

stad för upplåtna lokaler, till städning och lyse samt till telefon

ett belopp av (9 425 + 3 600 + 4 700 + 1 950 + 700) 20 375 kronor.

Bortsett från engångskostnaden för anskaffandet av inventarier skulle följaktligen

de årliga utgifterna för den ifrågasatta organisationen uppgå till

(16 000 + 1 800 + 750 + 12 100 + 54 720 + 20 375—9 425) 96 300 kronor.

Härtill komma kostnaderna för radiokontrollen, vilka kostnader för budgetåret

1946/47 beräknas till sammanlagt 495 900 kronor.

Yttranden.

I så gott som samtliga yttranden tillstyrkes, att särskilda anordningar för

bekämpandet av landsskadliga brott vidmakthållas även under normala

fredsförhållanden. Drätselnämnden i Stockholm har dock icke funnit den

sakkunniges utredning angående behovet av en fredsorganisation tillfyllest

utan ansett närmare undersökningar önskvärda.

Vad angår fredsorganisationens utformning har den sakkunniges förslag,

att allmänna säkerhetstjänsten skulle avvecklas den 1 juli 1946 och att därefter

•— utom beträffande radiokontrollen — uppgifterna skulle återgå

till de ordinära polisorganen i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statspolisintendenten

samt statskontoret.

Å andra sidan anser länsstyrelsen i Malmöhus län, att det varit mest tillfredsställande,

örn säkerhetstjänsten kunnat bibehållas i sin nuvarande organisation.

Enligt länsstyrelsens mening påve den allmänna utrikespolitiska

situationen fog för antagandet, att omfattningen av landsskadliga brott kunde

bliva betydade, varför ett eftersättande av polisverksamheten i denna del

finge bedömas såsom särskilt allvarligt.

Övriga remissmyndigheter, som yttrat sig i förevarande organisationsfråga,

lia icke något att erinra mot allmänna säkerhetstjänstens avveckling men förorda,

att hithörande uppgifter omhändertagas av statspolisen eller ock —

helt eller delvis — av en särskild statlig polisorganisation.

Så anser överbefälhavaren, att verksamheten icke lämpligen borde splittras

på polisorgan, vilka på sina håll finge anses relativt svaga eller i varje

fall icke ägnade för här åsyftade uppgifter. Särskilt på den egentliga landsbygden

vore polisens numerär och kvalifikationer icke avpassade för detta

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

arbete. Överbefälhavaren förordade därför, att verksamheten fortfarande i

viss utsträckning i princip bedreves centralt i statlig regi. Sålunda borde ett

särskilt centralt polisorgan finnas nied rätt och möjlighet att bedriva spaningsverksamhet

i samarbete med de lokala polismyndigheterna. Detta organ

borde förfoga över egen polispersonal. Däremot skulle användningen av

tvångsmedel såsom anhållande, husrannsakan och beslag ankomma på de

lokala polismyndigheterna. Dessa skulle ock vara aktivt verksamma för att

bekämpa ifrågavarande brottslighet och lia ansvaret för de ingripanden mot

enskilda svenska medborgare eller utlänningar, sorn kunde finnas nödvändiga.

Överståthållarämbetet framhåller, att de landsskadliga brotten riktade sig

mot riket i dess helhet. Bekämpandet av desamma kunde därför icke anses

vara ett led i arbetet för skyddande av en stadskommuns invånare mot ofred

å gatorna, mot stöld, misshandel och varjehanda slags brott, vilken uppgift

av gammalt ansetts vara en lokal angelägenhet för städerna. I den mån den

statsfientliga verksamheten vore eller kunde förväntas bliva av den omfattning,

att särskilda åtgärder borde vidtagas för bekämpande av densamma,

borde därför dessa åtgärder också bekostas av statsverket. Detta uteslöte visserligen

icke, att säkerhetsverksamheten ombesörjdes av kommunala polisorgan

mot ersättning av statsmedel. Emellertid ställde det sig naturligare, att

verksamheten handhades av en statlig polisorganisation. Närmast till hands

läge därvid att taga den redan befintliga statspolisorganisalionen i anspråk.

Härför kunde även rent organisatoriska skäl åberopas, särskilt behovet av

en ansvarig central ledning. Örn verksamheten förlädes till de kommunala

polisverken, vore man nödsakad avvara sådan ledning. Förslaget att statspolisintendenten

skulle utöva viss dirigerande verksamhet komme nämligen

att försätta de lokala polischeferna i en fullständigt ohållbar situation. De

skulle ha att formellt på eget ansvar fatta beslut, men i medvetandet örn att

ett frångående av givna direktiv skulle kunna utsätta dem för allvarlig kritik

kunde de föranledas att även mot sin egen uppfattning följa dessa direktiv.

Av statspolisintendenten kunde något personligt ansvar icke utkrävas.

För uppgifternas överförande till stalspolisen talade även den omständigheten,

att den brottsliga verksamheten — ehuru i regel lokaliserad till Stockholm

eller någon annan större stad — dock ofta sträckte sig över stora delar

av landet. Ett ytterligare skäl vore, alt behov icke sällan kunde uppkomma

alt använda den tränade personalen inom de större städerna för spaning och

utredning utom deras egentliga tjänstgöringsområden, något som med gällande

lagstiftning endast i begränsad omfattning vore möjligt beträffande

den kommunala polisen. Slutligen vore att beakta, att, örn den nuvarande

säkerhetstjänstens verksamhet förlädes till de kommunala polisverken, detta

komme ali ofördelaktigt inverka på polisens förhållande till kommunerna

såsom anslagsbcviljande myndigheter, icke blott när det gällde anslag till

ifrågavarande arbetsuppgifter ulan även lill polisverksamheten i övrigt. För

poliskåren komme arbetsuppgifterna alt utgöra en lung belastning och bidraga

lill alt skärpa allmänhetens misstroende mot polismakten i dess helhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Det vöre härvid att uppmärksamma, att de kommunala myndigheterna för

närvarande saknade möjligheter att öva inflytande på personalens rekrytering

och utbildning, liksom de icke heller kunde påverka det sätt, varpå

polisverksamheten bedreves.

Överståthållarämbetet bär på grund av det anförda kommit till den uppfattningen,

att ifrågavarande verksamhet bör anförtros åt en från den egentliga

distriktspolisen fristående organisation, bekostad av statsmedel och underkastad

en fortlöpande offentlig kontroll. Ämbetet hemställer örn en förnyad

utredning i syfte att undersöka möjligheterna att låta uppgifterna handhavas

av en sådan organisation.

Stockholms stadsfullmäktige ha åberopat av borgarrådsberedningen avgivet

yttrande. Borgarrådsberedningen har med instämmande i den kritik, som

av polisnämnden och drätselnämnden i avgivna utlåtanden riktats mot föreliggande

förslag, förklarat sig anse, att en ny förutsättningslös utredning av

frågan om säkerhetspolisens avveckling borde komma till stånd.

Rörande de synpunkter, som framförts inom polisnämnden, må följande

anföras.

Stockholms polisnämnd uttalar, att polisverksamheten för bekämpandet av

landsskadliga brott icke kunde anses vara en kommunal angelägenhet utan i

första hand vore ett riksintresse. Den polispersonal, som funnes avdelad för

verksamheten, borde därför betraktas vara anställd för hela rikets behov och

polisdistriktets kostnader för personalen jämlikt 15 § 1. polislagen gottgöras

polisdistriktet av statsmedel. Den principiella riktigheten av denna uppfattning

funne polisnämnden bestyrkt genom den sakkunniges utredning. Nämnden

ville vidare framhålla, att den sakkunniges uttalanden icke tydde på att

han hyste tro på möjligheten att nu vidtaga någon större begränsning av den

polisstyrka, som begagnades för ifrågavarande verksamhet. Någon lösning av

problemet rörande kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna

hade heller icke framlagts.

Polisnämnden patalar härefter, att statspolisintendentens ställning enligt

förslaget vore mycket oklar. Enligt nämndens mening vore det ett oeftergivligt

krav, att det centrala organet utrustades med kompetens att i verksamheten

meddela erforderliga direktiv och ålades därmed följande ansvar. Verksamheten

i sin helhet borde naturligen knytas till den befintliga statspolisorganisationen

och ingå bland de arbetsuppgifter, vilka tillkomme statspolisens

kriminalavdelningar. Icke minst med hänsyn till att de brott, varom här

vore fråga, ur lokal synpunkt näppeligen läte sig begränsas utan i betydande

omfattning krävde spaningsverksamhet över stora delar av riket, syntes en

sadan anknytning vara den närmast till hands liggande lösningen. Erfarenheten

från säkerhetspolisens verksamhet under senaste världskrig hade ock

enligt nämndens mening givit belägg för nödvändigheten av en mycket intim

kontakt med statsmakten i dessa ärenden. En sådan kontakt kunde omöjligen

erhållas genom den sakkunniges förslag till organisation.

Polismästaren i Stockholm uttalar, under hänvisning till yttranden av kriminalpolisintendenten

A. Zetterquist och föreståndaren för kriminalpolisav
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

11

delningens andra sektion polisintendenten M. Lundqvist, att han, även om

principiella skäl talade mot lämpligheten att utbryta vissa arbetsuppgifter ur

gällande, kommunalt anordnade polisorganisations verksamhet, likväl med

hänsyn till behovet av en central ledning av verksamheten .jämte andra omständigheter

icke kunde förorda den sakkunniges förslag. Polismästaren ansåge,

att i första hand ytterligare utredning borde verkställas beträffande

möjligheterna att låta en av statsverket bekostad polisorganisation handhava

säkerhetstjänsten. I avbidan på resultatet av en sådan utredning borde den nuvarande

organisationen provisoriskt bibehållas.

Även polisintendenten Zetterquist anser det ligga närmast till hands, att

statspolisorgamsationen skulle övertaga ifrågavarande verksamhet i synnerhet

som denna organisation tillskapades just för lösandet av vissa nya arbetsuppgifter.

Zetterquist fortsätter.

Förklaringen till att de nya arbetsuppgifterna vid det sista världskrigets

utbrott icke överläts på statspolisen torde säkerligen lia varit att man då icke

ansåg sig ha tid att genom särskild lagstiftning reglera förhållandena på ett

liknande sätt som vid statspolisens inrättande skedde beträffande ordningsväsendet

och den normala kriminalpolisorganisationen. Då det emellertid nu

gäller att avveckla säkerhetstjänstens verksamhet och på andra organ överlåta

dess blivande arbetsuppgifter synes det vara i hög grad angeläget att

detta icke sker i improvisationens form utan att en lagstiftning genomföres,

genom vilken slatspolisen i lag ålägges skyldighet att svara för frågor som

röra de s. k. landsskadliga brotten samt deras uppdagande och beivrande.

Härigenom tillskapar man icke något nytt organ eller någon ny »hemlig polis»

utan överför endast de nytillkomna uppgifterna på ett ordinarie, låt vara utökat

polisorgan, som från början varit avsett att vara verksamt i hela rikets

intresse. Att bekämpandet av de landsskadliga brotten är att betrakta såsom

ett utpräglat statsintresse vitsordas av den sakkunnige, som för övrigt i annat

sammanhang framhåller, att ett eftersättande av polisverksamheten i fråga

örn de landsskadliga brotten ur statssynpunkt måste bedömas såsom särskilt

allvarligt.

Polisintendenten Lundqvist framhåller, att frågan om den organisatoriska

uppbyggnaden av det organ, som skulle fullgöra ifrågavarande arbetsuppgifter,

vore beroende av tidsläget i utrikespolitiskt avseende. Under alla förhållanden

syntes emellertid, för att tillfredsställande arbetsresultat skulle uppnås,

böra fordras, ali organisationen hade en central ledning, vilken även

borde bära ansvaret för verksamheten. Behovet av en dylik ledning vore särskilt

starkt just inom den gren av polisens verksamhetsområde, som numera

sköttes av säkerhetstjänsten. De landsskadliga brotten, särskilt spioneri och

liknande brott, vore nämligen synnerligen svåra att bekämpa, då de regelmässigt

icke gåveisig till känna genom någon påtaglig yttre effekt. Den brottsliga

verksamheten sträckte sig vidare ofta över stora delar av riket, och åtgärder

för ingripande mot densamma borde därför samordnas av ett centralt

organ. För att uppspåra och följa verksamheten vore det nödvändigt att fortlöpande

samla material från olika delar av riket, och detta måste sedan bearbetas,

registreras och förvaras hos en central instans, överhuvud vore det

önskvärt all alla spaningsresultat och andra upplysningar samlades i en cen
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj :ts proposition nr 284.

träl och att från denna dirigerades de åtgärder, som behövde vidtagas. För de

lokala myndigheterna vore det uppenbarligen ett starkt stöd i deras arbete.

örn de ägde möjlighet att i mera svårbedömbara fall underställa dessa en

central myndighets avgörande. Det syntes kunna starkt ifrågasättas, huruvida

den centrala ledning, förslaget innehure, vore tillräckligt stark för att erforderlig

effektivitet skulle kunna uppnås. Statspolisintendenten skulle endast

hava en rådgivande funktion och skulle icke få polispersonal till sitt förfogande.

Överhuvud syntes enligt promemorian svårigheter uppkomma att använda

polispersonal utom den stad, personalen tillhörde.

Polisintendenten Lundqvist uttalar härefter, att en annan svaghet i förslaget

vore oklarheten i fråga örn ansvarets fördelning mellan statspolisintendenten

och de lokala myndigheterna. Förslaget utsade uttryckligen, att statspolisintendentens

ställning endast vore rådgivande, men syntes å andra sidan förutsätta,

att de råd och anvisningar han lämnade de lokala myndigheterna,

skulle av dessa vederbörligen beaktas. Ett sådant system vore icke att rekommendera.

Det syntes nämligen lätt kunna alstra motsättningar mellan den

myndighet, som gåve, och den, som mottoge direktiven, och vore i varje fall

icke ägnat att för de beslutande myndigheterna skapa det stöd, som dessa

rimligen borde lia anspråk att räkna på i sin ifrågavarande synnerligen ömtåliga

och svårbemästrade verksamhet. Oklarhet i ansvarsfrågan syntes också

kunna medverka till att minska allmänhetens förtroende för den organisation,

vilken skulle taga befattning med hithörande frågor.

Härefter fortsätter Lundqvist.

Redan det nu anförda torde visa därhän, att ifrågavarande arbetsuppgifter

om möjligt böra anförtros åt ett rent statligt organ. Härför tala även andra

synpunkter. De landsskadliga brotten rikta sig direkt mot statens existens.

Den brottsliga verksamheten är vidare i regel icke bunden till visst polisdistrikt

utan sträcker sig över stora delar av riket. I viss mån tala även

kostnadsskäl för att brottsundersökningarna i dessa fall böra åläggas statliga

organ.

Två utvägar kunna här väljas, nämligen antingen att lägga ifrågavarande

verksamhet på ett från de nuvarande polismyndigheterna helt fristående

organ eller att låta statspolisen sköta densamma. Det förstberörda alternativet

innebär ur rent polisiära synpunkter vissa påtagliga fördelar. Det torde

sålunda vara den organisationsform, som bäst tillgodoser kravet på effektivitet

i arbetet, och är dessutom ägnat att skapa klarhet i ansvarsfrågan. Då

åtalsfrågorna under alla förhållanden synas böra handläggas av de redan

bestående ordinarie åtalsmyndigheterna — möjligen bör härvidlag undantag

göras för Stockholm — bör samarbetet med den särskilda statliga myndigheten

och åklagarna regleras. Detta torde lämpligen ske så, att den statliga

myndigheten bedriver utredningen i sin regi, intill dess ett anhållande företagits.

Därefter överföres ärendet till åtalsmyndigheten, å vilken det jämväl

torde böra ankomma att meddela beslut om fortsatt kvarhållande.

Vad angår det senare alternativet — statspolisens inkopplande — har i

promemorian frågan, huruvida och i vilken omfattning de på olika orter i

landet stationerade statspolisavdelningarna böra kunna tagas i anspråk för

utredningar angående landsskadliga brott, icke berörts. Vid dylikt förhållande

torde man äga utgå från att statspolis skall kunna av vederbörande polischef

rekvireras för ifrågavarande utredningar under samma förutsättning som

opaginerad Kontrollera mot PDF

n

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

i fråga om övriga brott, d. v. s. i första hand pa landsbygden eller i stad, däi

kriminalpolis ej finnes. Man torde kunna utgå ifrån att i den mån landsskadliga

brott förekomma i nyss angivna distrikt, statspolis undantagslöst

kommer att rekvireras av polischefen. Och då statspolisen sålunda redan i

viss omfattning kan antagas bliva tagen i anspråk för ifrågavarande arbetsuppgifter,

kan jag icke inse, att det skulle möta några avgörande betänkligheter

mot att låta uppgifterna skötas av statspolisen i riket i dess helhet.

Härför torde endast en förstärkning av de olika kriminalstatspolisavdelningarna

böra ske jämte möjligen, därest så skulle anses lämpligt, en uppdelning

av desamma i särskilda kriminalstatspolisavdelningar för vanliga

brott och »säkerhetsstatspolisavdelningar» för landsskadliga brott.

Med denna utgångspunkt torde det vara naturligt att göra statspolisintendenten

till chef även för »säkerhetsstatspolisen» med skyldighet för honom

att på eget ansvar leda och besluta om verksamheten. Uppenbarligen måste

statspolisintendenten därvid å vissa orter hava biträde av polisbefäl i polisintendents

eller därmed jämförlig ställning. Det sagda innebär en principiell

ändring i statspolisintendentens åligganden, och förutsätter uppenbarligen,

att statspolisintendenten utrustas med exekutiva befogenheter, som han f. n.

saknar. Härigenom skulle de kommunala polisorganen helt avkopplas från

denna verksamhet. Förhållandet mellan statspolisorganen och åklagarmyndigheten

torde böra ordnas på samma sätt som ovan antytts i fråga örn den

fristående statliga institutionen.

Jag anser övervägande skäl tala för att i stället för att lägga bekämpandet

av den landsskadliga verksamheten å den kommunala polisen lösa detta

spörsmål enligt ettdera av de alternativ, som nu senast angivits. En närmare

utredning örn möjligheterna härutinnan synes mig dock önskvärd.

Landsfogden i Malmöhus lein finner det ägnat att väcka betänkligheter att

företaga en radikal nerskärning av den polisiära beredskapen på ifrågavarande

område, innan de utrikespolitiska förhållandena hunnit närmare stabiliseras.

Säkerhetspolisen hade under kriget haft stöd av den numera upphävda

tvångsmedelslagen och den omfattande försvarsberedskapen. Den polisiära

verksamheten bomme därför att bliva svårare under fred än under krig.

Förslaget att det mera kontinuerliga spaningsarbete skulle koncentreras

uteslutande till de kommunala polisorganen i de största städerna, syntes

knappast vara lyckligt. Under fredsförhållanden syntes arbetet få karaktär

av allmänt övervakande verksamhet i betydligt större grad än under kriget,

då detsamma på helt annat sätt kunde och även måst inriktas på konkreta

förhållanden, ofta av överhängande natur. Med den föreslagna anordningen

bomme polisens arbete att täcka alltför små geografiska områden. En annan

för ett effektivt arbete ogynnsam faktor vore den strängt lokalt begränsade

kompetensen för de kommunala polisorganen. På grund av det anförda hade

landsfogden funnit verksamheten böra organiseras i statlig regi, varvid det

låge närmast till hands att anknyta till den redan bestående statspolisorganisationen.

Denna organisations personal skulle då i erforderlig utsträckning

utökas, varvid de nytillkomna polismännen sknlle avdelas för huvudsaklig

tjänstgöring med säkerhetspolisarbete. Härigenom skulle även vinnas, att

den centrala ledningen lades på statspolisintendenten. Det förefölle vara av

vikt, alt den centrala ledningen icke blott finge en rådgivande funktion i för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

H

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

hållande till de lokala polismyndigheterna utan även tillerkändes befogenhet

att under tjänstemannaansvar utöva en verklig ledning av verksamheten samt

att därvid fatta beslut om sådana till undersökningsförfarandet hörande åtgärder

som exempelvis hus- och kroppsrannsakan, beslag och anhållande

av misstänkt person. Enligt landsfogdens mening borde en ny utredning i

ärendet komma till stånd.

Poliskammaren i Göteborg framhåller, att särskild, specialutbildad personal

syntes böra avdelas för ifrågavarande uppgifter. På grund av personalbristen

i polisdistrikten komme spaningsverksamheten för upptäckande av

landsskadliga brott säkerligen att framstå såsom en andrahandsuppgift. Verksamheten

borde därför icke överlåtas på och bekostas av polisdistrikten. Enligt

poliskammarens mening kunde det ifragasättas, örn icke verksamheten

borde koncentreras till de större städerna med verksamhetsområde jämväl

utanför dem. Härvid skulle den nuvarande indelningen i övervakningsområden

bibehållas. Förutsättningen för att en sådan organisation skulle kunna

vara positivt verksam syntes emellertid vara att en central ledning för densamma

förefunnes. Poliskammaren ansåge att frågan borde ytterligare utredas.

I avbidan därpå borde säkerhetstjänsten fortbestå.

Biträdande övervakningschefen i Göteborg uttalar, att i den män särskild

polispersonal skulle avdelas för ifrågavarande ändamål statspolisen borde

tagas i anspråk härför.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

Redan uppgiftens speciella art fordrar särskilda kvalifikationer av den polispersonal

som användes härför. Vidare kan arbetet inom detta slags polisverksamhet

aldrig bli fullbordat utan måste vara kontinuerligt igång Enbart

av antydda skäl förefaller det ganska otänkbart att den kommunala polisorganisationen

i det hela skulle kunna gå i land med denna polisverksamhet

på ett tillfredsställande sätt. För Norrbottens län, som i detta avseende intar

en särskilt utsatt ställning med långa landgränser mot två olika riken, framstå

dessa olägenheter särskilt kraftigt. Vidare måste det anses anmärkningsvärt

att denna viktiga uppsiktsverksamhet — i själva verket ett komplement till

försvarsväsendet — icke föreslås inordnad under någon ansvarig högsta leding;

statspolisintendenten och hans biträden jämte det särskilda råd som

föreslås skulle ju endast intaga en rådgivande ställning. Det kan för övrigt

icke lämnas ur sikte att ifrågavarande polisverksamhet framträder som ett

speciellt statsintresse, i följd varav irritation lätt kan tänkas uppstå i fråga

örn de kommunala polisverkens deltagande i de ökade kostnader som måste

medfölja verksamheten i fråga.

Med hänsyn till dessa erinringar kan, enligt länsstyrelsens mening, säkerhetstjänstens

uppgifter icke övertagas på det sätt utredningsmannen föreslaslagit,

utan synes frågan böra underkastas ytterligare utredning.

Landsf ogden i Norrbottens län anser likaledes, att verksamheten bör anförtros

åt statspolisen.

Även föreningen Sveriges landsfogdar avstyrker förslaget. Ifrågavarande

uppgifter betingades av specifikt statliga intressen och företedde i många hänseenden

skiljaktigheter i förhållande till den verksamhet för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet, som normalt inginge i polismyndigheternas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

15

uppgift. Man rörde sig här på ett område, som mera kunde sagås angå landets

försvar än polisverksamhet i vedertagen mening. Det sagda syntes föreningen

rent principiellt tala för att verksamheten borde organiseras i statlig regi. Mot

tanken att för dessa uppgifter engagera de kommunala polismyndigheterna

kunde emellertid även andra skäl anföras, t. ex. de stridigheter mellan stat

och kommun, som ägt rum under säkerhetstjänstens verksamhet, den omständigheten

att spaning och andra undersökningsåtgärder i allmänhet ej vore

lokalt begränsade utan ofta och därtill samtidigt måste bedrivas inom olika

delar av landet, behovet av en central ledning ävensom kravet på politiska, i

främsta rummet utrikespolitiska synpunkter. Vid frågans lösande kunde två

alternativ övervägas: att i de tre största städerna och på lämplig ort i Norrland

inrätta särskilda polisavdelningar, anställda vid de kommunala poliskårerna

för hela rikets behov, eller att å dessa orter inrätta särskilda statspolisavdelningar.

Den centrala ledningen kunde i båda fallen anförtros åt statspolis

intendenten.

Rörande omfattningen av den nya organisationen uttalar

statskontoret, att ämbetsverket icke blivit övertygat örn behovet av en så

omfattande organisation som den av den sakkunnige föreslagna.

Angående det föreslagna centralorganet anför statspolisintendenten.

Den svenska statspolisen, som till skillnad från statspolisorganisationer i

andra länder icke i något hänseende har karaktär av s. k. politisk polis, är i

princip att betrakta såsom en stödorganisation till det kommunala polisväsendet.

Frånsett den ringa del av statspolisen, som är avdelad för bekämpande

av den olaga sprithanteringen, arbetar statspolisen endast efter rekvisition

från polischeferna. Även örn statspolisen jämlikt särskild bestämmelse under

kriget i ringa utsträckning nödgats avstå vissa polismän till den allmänna

säkerhetstjänsten har dock statspolisen såsom organisation icke sysslat med

utredningar av de landsskadliga brotten.

Statspolisen har alltid strävat efter och är för övrigt i stor utsträckning

beroende av ett gott förhållande till allmänheten. Erfarenhetsmässigt kommer

den verksamhet, som avser utredning av de landsskadliga brotten, alltid att

hos stora delar av rikets medborgare väcka misstänksamhet och ovilja. Även

örn utredningsmannen föreslagit att endast stastpolisintendenten och icke

statspolisorganisationen såsom sådan skulle tilldelas vissa uppgifter i nu

förevarande hänseende befarar jag dock på goda grunder att, därest förslaget

skulle genomföras, detta på ett ofördelaktigt sålt skulle inverka på och försvåra

statspolisorganisationens normala verksamhet. Jag får sålunda avstyrka,

att statspolisintendenten tilldelas den av utredningsmannen föreslagna uppgiften.

Mera naturligt vore enligt min mening att den för statspolisintendenten

avsedda uppgiften tilldelades kriminalpolisintendenten i Stockholm.

1 fråga örn detaljerna i organisationen har uppmärksamhet vidare ägnats

särskilt ål det föreslagna rådet.

Överbefälhavaren anser, att inrättande av eli råd vid statspolisintendentens

sida skulle innebära ett allvarligt avsteg från vad hittills gällt i fråga örn

svensk ämbetsutövning. Det personliga ansvaret för företagna eller underlåtna

åtgärder skulle med den föreslagna anordningen komma att på ett mindre

tillfredsställande sätt uttunnas. Å andra sidan skulle — därest fråga om an
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

svar för en befattningshavare bomme upp i form av åtal — den tilltalade

icke kunna freda sig under hänvisning till rådets anvisningar. Särskilt anmärkningsvärt

vore förslaget beträffande kvalifikationerna för ledamöterna

av detta råd. Utredningsmannen hade icke närmare angivit vad som avsåges

med uttrycket »väl förtrogna med bedömandet av politiska spörsmål». Olika

tolkningsmöjligheter erbjöde sig här. Förslaget medförde att ett politiserande

av en statlig verksamhet möjliggjordes, vilken verksamhet under tjänstemannaansvar

allenast borde bedrivas under den lagliga regeringsmyndighetens

uppsikt.

Överståthållarämbetet avstyrker inrättandet av ett råd under hänvisning

till att sådana åtgärder borde undvikas, vilka ytterligare försvårade översikten

över var det personliga ansvaret för verksamheten skulle förläggas och

som kunde vara ägnade att ytterligare förminska den kommunala insynen

över polisväsendets ledning.

Polisintendenten Zetterquist anser det mest ändamålsenligt, att åt en Kungl.

Maj:t direkt underställd kommission överlätes att vara rådgivande och direktivgivande

organ i ärenden av mera intrikat och politiskt betonad natur.

Skulle en sådan anordning icke vara möjlig, syntes det riktigaste vara, att

centralorganet ålades att föredraga dylika ärenden direkt inför vederbörande

departementschef eller konsultativa statsråd och därifrån erhålla de erforderliga

direktiven.

Polisintendenten Lundqvist uttalar.

I princip torde intet vara att erinra mot att lekmannarepresentanter få

inblick i och inflytande pa bedömandet och behandlingen av den nuvarande

säkerhetstjänstens arbetsuppgifter. En dylik anordning skulle sannolikt bidraga

till att minska den misstro, som hittills riktats och med säkerhet även

i framtiden kommer att riktas mot ett organ med uppgift att sköta ifrågavarande

verksamhet. Fråga är väl dock, huruvida förslaget innebär en i allo

lycklig lösning av detta spörsmål.

Till en början torde ur polisiär synpunkt vissa erinringar kunna göras mot

att rådet, på sätt betänkandet förordar, endast skall utöva en rådgivande

verksamhet utan att hava något ansvar för besluten i de frågor, vari dess

mening inhämtas. Ett sådant system har den nackdelen, att det stöd, polismyndigheten

får i sitt arbete, blir alltför ringa; i sådana icke otänkbara fall.

då rådet till äventyrs komrne att stanna i olika meningar, skulle dess hörande

mahända snarare vara ägnat att skapa förvirring hos polismyndigheten än

utgöra ett stöd för denna. Ur denna synpunkt vore det givetvis att föredraga,

att rådet hade° ansvar för sina uttalanden och således deltoge i själva besluten.

^ I sa fall lage det väl dock närmast till hands att låta rådets medlemmar

inga i en kommission, som skulle äga beslutande myndighet i vissa hithörande

frågor och däri förutom representanter för det organ, varå skulle läggas

uppgiften att bekämpa de landsskadliga brotten, skulle kunna bland andra

ingå företrädare för utrikespolitiska och militära synpunkter. Denna lösning

synes mig i och för sig ingalunda otänkbar och har ju redan på utlänningskontrollens

område sin motsvarighet i statens utlänningskommission.

Angående de frågor, i vilka rådets mening skall inhämtas, lämnar förslaget

inga detaljerade anvisningar; det utsäges endast, att statspolisintendenten har

att inhämta rådets yttrande i sådana på hans handläggning ankommande

ärenden, vilka äro av större vikt eller äga principiell betydelse utöver det''

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

17

enskilda fallet. Härmed torde väl avses i första hand den allmänna inriktningen

av verksamheten ur såväl utrikes- som inrikespolitiska synpunkter,

polisens spaningsmetoder m. m. dylikt. Skulle statspolisintendenten tillerkännas

exekutiva funktioner, kan fråga uppkomma att låta rådet uttala sig

även om lämpligheten av ingripanden i särskilda fall. Ett dylikt utvidgande

av rådets befogenheter anser jag dock synnerligen diskutabelt; det skulle

nämligen enligt min mening vara ägnat att alltför mycket politisera polisens

verksamhet. Även i övrigt synas de frågor, vari rådet skulle yttra sig, i väsentlig

mån vara sådana, i vilka det torde böra ankomma å Kungl. Majit

eller vederbörande departementschef att träffa avgörande. Med hänsyn härtill

kan det ifrågasättas att låta rådet anknytas direkt till det departement, till

vilket ifrågavarande ärenden höra.

Landsfogden i Malmöhus län anser, att det, då rådets anvisningar kunde

förväntas undantagslöst följas, uttryckligen borde föreskrivas, att dess direktiv

vore för statspolisintendenten bindande.

Statspolisintendenten säger sig förutsätta, att rådet skulle ikläda sig ansvar

för de beslut, i vilka detsamma deltoge.

Statskontoret ifrågasätter behovet och lämpligheten av ett råd. Förutom

svårigheten att erhålla ledamöter med erforderlig kompetens i ett råd med

de känsliga och ansvarsfulla uppgifter det här gällde, ansåge ämbetsverket

böra framhållas, att verksamhetens natur hänvisade på en nära samverkan

med överordnad myndighet, och att det fördenskull även efter tillkomsten av

det föreslagna rådet, icke syntes kunna undgås att statspolisintendenten beträffande

tveksamma spörsmål hänvände sig till vederbörande departementschef.

Rörande detaljer i övrigt i förslaget må nämnas, att statskontoret

förklarat sig icke vara övertygat örn att statspolisintendentens närmaste medhjälpare

kunde beredas full sysselsättning under mera normala fredliga förhållanden.

Ämbetsverket föresloge, att avlöningen till nämnde befattningshavare

maximerades och föreskrift utfärdades, att hans sammanlagda lönefömåner

icke finge uppgå till högre belopp än vad som tillkomme extra ordinarie

landsfogde i 29 lönegraden. Av principiella skäl kunde statskontoret

icke biträda förslaget örn ett särskilt arvode till statspolisintendenten på

grund av föreslagna nya arbetsuppgifter. Statspolisintendenten har berört

frågan om centralregistret och förordar, att en kriminalkommissarie förordnas

såsom föreståndare för detsamma.

I de utlåtanden, vilka ingå på frågan örn radiokontrollen, har behovet

av en sådan kontroll allmänt vitsordats. Med avseende å verksamhetens

omfattning ha å ena sidan överbefälhavaren, försvarsväsendets radioanstalt,

statspolisintendenten och telegrafstyrelsen förordat utökning av den föreslagna

organisationen, medan å andra sidan statskontoret ifrågasatt, om för

detta ändamål behövde anvisas ett belopp av inemot V2 miljon kronor.

Gällande bestämmelser rörande statspolisen. Med

hänsyn till att i ett flertal utlåtanden föreslagits, att ifrågavarande verksamhet

skulle omhänderhavas av statspolisen, synes det lämpligt att lämna

en kortfattad redogörelse för statspolisens organisation. De grundläggande

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 284.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

bestämmelserna härom meddelas i lagen om polisväsendet i riket. Föreskrifter,

som i detta sammanhang äro av intresse, finnas även i kungörelsen den

16 september 1932 angående stats- och reservpolisen samt i instruktionen

för statspolisintendenten den 2 december 1932.

Nämnda lag föreskriver i 5 § 3 morn., att i fråga om stad som är skyldig

ant tillhandahålla reservpolismän — sådan skyldighet åligger stad med

minst 10 000 invånare ävensom i län, där stad med sådant invånarantal ej

finnes, den stad inom länet Konungen bestämmer — Konungen må förordna,

att ett bestämt antal av stadens polispersonal i särskilda tjänstegrader

huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statspolis vid

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden. Då sådant

förordnande meddelats, skall polispersonalen i staden ökas med det bestämda

antalet. Därest sedermera polispersonalen minskas, utan att motsvarande

ändring i behovet av polispersonal inom staden ägt rum, eller personalen

icke ökas i förhållande till sådan ändring, må Konungen förordna om ökning

av personalen. För tjänstgöring såsom statspolis i första hand avsedda

polismän till föreskrivet antal skola sammanföras till en särskild avdelning

(statspolisavdelning).

I 6 § nämnda lag stadgas, att i stad, som skall tillhandahålla reservpolis,

i erforderlig utsträckning skall finnas anställd för spaning och annan undersökning

angående brott särskilt utbildad polispersonal (kriminalpolisavdelning).

I fråga om stad, som på grund av denna föreskrift eller eljest inrättar

kriminalpolisavdelning, må Konungen förordna, att ett bestämt antal av stadens

kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas

för tjänstgöring såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom staden.

För sådan tjänstgöring i första hand avsedda kriminalpolismän till föreskrivet

antal skola i stad med statspolisavdelning tillhöra denna.

Enligt 15 § 1 mom. polislagen skall stad, som har att tillhandahålla statspolis,

av statsverket gottgöras så stor del av stadens kostnader för avlöning,

pensionering, begravningshjälp och andra förmåner åt polispersonalen i särskilda

tjänstegrader, som belöper å det bestämda antalet statspolismän i motsvarande

grader enligt de beräkningsgrunder, som av Konungen fastställas.

Dessutom skall, jämväl enligt av Konungen fastställda beräkningsgrunder,

utgå ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad för anskaffande av

rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild kostnad, som staden

kan visa sig hava haft för erforderlig expeditionslokal. Kostnader, som

eljest uppkomma för verksamheten såsom statspolis, skola bestridas av

statsmedel.

Såsom en del av den kommunala polisorganisationen är statspolisavdelningen

å varje ort underställd polischefen å orten samt landsfogden i länet

och länsstyrelsen. Enligt kungörelsen angående stats- och reservpolisen skall

dessutom för varje statspolisavdelning finnas en särskild föreståndare, vilken

har att övervaka att personalen på lämpligaste sätt utnyttjas för sina

uppgifter m. m. Föreståndaren för statspolisavdelningen i Stockholm, statspolisintendenten,

har även vissa centrala uppgifter. Enligt för statspolisin
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

19

tendenten gällande instruktion åligger det sålunda denne i fråga om andra

städer än Stockholm, bland annat, att genom inspektioner och annorledes

söka förvärva kännedom om personalen och verksamhetens bedrivande, att

tillse, att personalen ordentligt fullgör sina åligganden, att verka för att

statspolisverksamheten anordnas på lämpligaste sätt och så, att bästa möjliga

resultat vinnes av densamma, samt att i sistnämnda syfte meddela råd

och anvisningar och till vederbörande lokala myndigheter avgiva erforderliga

förslag. I sin verksamhet skall statspolisintendenten eftersträva samförstånd

med de lokala myndigheterna och må icke meddela statspolispersonalen

anvisningar, som strida mot vad av dessa myndigheter vederbörligen

föreskrivits.

Före det sista världskrigets utbrott handhades polisuppgifter, som sammanhängde

med övervakning av agent- och kunskaparverksamhet, beivrande av

spioneri och närstående brott m. m., helt av de kommunala poliskårerna.

Vid Stockholms kriminalpolis fanns för detta ändamål en särskild avdelning.

Denna avdelnings personal var dock till numerären mycket obetydlig.

Det skärpta läget under slutet av 1930-talet föranledde vidtagande av åtgärder

i olika hänseenden för att bereda ökat skydd mot spioneri och sabotagebrott

m. m. Sålunda företogos vissa ändringar i 8 kap. strafflagen och

antogs en lag örn straff för sabotage. Genom särskilda tvångsmedelslagar

— den 14 oktober 1939 och den 9 januari 1940 —- bereddes vissa ökade

möjligheter att vinna utredning om dessa brott. För att biträda vid handhavandet

av hithörande polisuppgifter hade en särskild polisorganisation, allmänna

säkerhetstjänsten, inrättats.

Allmänna säkerhetstjänsten har varit verksam såsom spanings- och censurorgan.

Med stöd av tvångsmedelslagstiftningen har säkerhetstjänsten —- liksom andra i lagen angivna myndigheter — för att förhindra att obehöriga

skulle erhålla kännedom örn förhållanden, vilkas meddelande till främmande

makt kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga

förbindelser med främmande makt, utövat post-, telegram- och

telefonkontroll. Därjämte har radiotrafiken övervakats.

Sedan de egentliga krigshandlingarna i samband med det senaste världskriget

inställts, påbörjades en avveckling av säkerhetstjänsten. Efter det att

1940 års tvångsmedelslag den 30 juni 1945 upphört att gälla har säkerhetstjänsten

i sin spaningsverksamhet endast arbetat med polismakten eljest tillkommande

tvångsmedel. Post-, telegram- och telefonövervakning har alltså

icke tillämpats efter sistnämnda datum.

Kostnaderna för den av säkerhetstjänsten utövade kommunikationskontrollen

ha helt bestritts av statsmedel. Däremot har beträffande den direkt

brottsspanande verksamheten en uppdelning av kostnaderna mellan staten och

respektive kommuner ägt rum. Statsverkets utgifter för organisationen under

de år denna varit i lull verksamhet lia uppgått till omkring G miljoner kronor

örn året. Personalen har under samma tid omfattat något mer än 1 000 befattningshavare.

Den 1 januari 1946 hade avvecklingen av säkerhetstjänstens

Före
draganden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

verksamhet fortskridit så långt att vid nämnda tidpunkt endast 237 personer

sysselsattes, av vilka 153 för spaningsverksamheten och 84 för radiokontrollen.

Av den sakkunnige föreslås, att allmänna säkerhetstjänsten helt avvecklas

i och med utgången av innevarande budgetår. Delta förslag har i allmänhet

i princip understötts i remissutlåtandena.

För egen del finner jag det uppenbart, att en sådan speciell organisation

som allmänna säkerhetstjänsten, vilken tillkommit för att stödja den ordinära

polismakten under vissa exceptionella förhållanden och vilken organisatoriskt

skiljer sig från polisväsendet i övrigt, icke bör äga bestånd under

mera normala förhållanden. Vid behandlingen i årets statsverksproposition

av frågan örn anvisande av medel för nästa budgetår till anordnande av polisbevakning

i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning

m. m. — från vilket anslag vissa kostnader för säkerhetstjänsten utgått

— har jag ock förutsatt, att säkerhetstjänsten skulle komma att avvecklas.

Jag föreslår därför nu i likhet med den sakkunnige, att organisationen upphör

i och med utgången av budgetåret 1945/46.

Även örn allmänna säkerhetstjänsten avvecklas, är det emellertid nödvändigt,

att myndigheterna äga möjlighet att övervaka och följa den spionageoch

underrättelseverksamhet, som jämväl i nuvarande läge kan förekomma

i vårt land. Härvid uppkommer frågan, huruvida övervakningsuppgifterna

böra helt och hållet omliänderhavas av den ordinära polis- och åklagarorganisationen

eller om speciella organisatoriska åtgärder kunna anses påkallade.

Den sakkunnige förordar, att övervakningen återgår till polisdistrikten, dock

att kontroll över radiotrafiken skulle ankomma på statspolisen. De flesta remissmyndigheterna

anse, att verksamheten bör anförtros åt statspolisen. I

ett utlåtande ifrågasättes, huruvida icke en särskild statlig polisorganisation

borde tillskapas för uppgifterna.

Enligt min mening tala övervägande skäl för att ifrågavarande verksamhet

under fredstid bör vara en uppgift för de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna.

Ingripanden mot enskilda böra under fred kunna företagas

endast av de vanliga myndigheterna och med anlitande av vanliga tvångsmedel.

Härav följer, att jag anser det icke böra ifrågakomma, att en ny statlig

polisorganisation inrättas i allmänna säkerhetstjänstens ställe.

Emellertid bör å andra sidan beaktas, att det arbete, om vilket här är fråga,

är av speciell natur. Polismyndighet kan i regel icke påräkna att erhålla

anmälan örn sådana förhållanden, som böra föranleda polisingripande i fråga

örn spionage och liknande brott, utan har att själv genom fortgående aktiv

spaning förskaffa sig kännedom örn påbörjade eller tilltänkta brottsliga förehavanden.

Med hänsyn härtill och på grund av spaningsarbetets art erfordras

för uppgifternas fullgörande personal med särskild utbildning för ändamålet.

Därjämte må framhållas, att bekämpandet av spionage och olovlig

underrättelseverksamhet delvis har en annan karaktär än det polisarbete,

som avser skyddandet av en kommuns invånare mot ofred å gator och vägar

samt mot stöld, misshandel och liknande brott. Av denna anledning kan det

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

21

ur kommunal synpunkt framstå såsom mindre naturligt, om kostnaderna

för verksamheten skulle helt vila på kommunerna. Denna synpunkt har kommit

till starkt uttryck i de av Stockholms stads myndigheter avgivna utlåtandena.

Jag anser alltså, att uppgiften att motverka spionage- och underrättelseverksamhet

i princip bör ankomma på de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna.

Dessa myndigheter böra emellertid vid utförandet av det

egentliga spaningsarbete! i allmänhet anlita biträde av statspolispersonal,

vare sig spaningsarhetet bedrives inom eller utom förläggningsorten för statspolisen.

Ekonomiskt innebär detta, att kostnaderna för verksamheten komma

att praktiskt sett helt bäras av statsverket.

Spionage- och underrättelseverksamheten laar ofta förgreningar i olika delar

av riket. Inom polisorganisationen hör därför möjlighet finnas till central

överblick över verksamheten och till samordnande av de erforderliga polisåtgärderna.

Jag finner det av denna anledning påkallat, att åt statspolisintendenten

uppdrages att sörja för den behövliga samordningen på detta område.

Detta faller sig desto naturligare som statspolisintendenten redan enligt

gällande föreskrifter fullgör vissa centrala funktioner inom statspolisorganisationen.

Åt statspolisintendenten bör härvid anförtros att handha det

nu inom allmänna säkerhetstjänsten förda centralregistret.

Såsom av det förut anförda framgår, utövar allmänna säkerhetstjänsten

övervakning dels genom vanlig spaningsverksamhet dels ock i form av

radiokontroll. Frågan huruvida radiokontrollen skall forthestå torde i detta

sammanhang böra upptagas till prövning.

I de av kriget berörda länderna har illegal radiotrafik varit en vanlig företeelse.

Sådan trafik har under krigstiden avslöjats även i vårt land. Den

omständigheten att kriget nu upphört erbjuder icke någon säkerhet för att

icke illegal verksamhet av detta slag även fortfarande kan komma att bedrivas

i viss utsträckning, t. ex. örn underjordiska politiska organisationer

skulle upprättas med förgreningar till vårt land. Vidare torde få anses, att

radiokontrollen genom sin blotta existens medför vissa preventiva verkningar.

Benägenheten att använda detta kommunikationsmedel i olovligt

syfte måste uppenbarligen okas, örn det är känt att någon risk för upptäckt

icke föreligger. Slutligen är det ur beredskapssynpunkt av stor vikt att i händelse

av ett skärpt läge personal nied utbildning och vana vid radiospaning

finnes att tillgå i viss omfattning. Jag anser fördenskull, att radiotrafiken

alltjämt åtminstone för någon tid framåt bör stå under kontroll, ehuru verksamhetens

omfattning uppenbarligen kan högst väsentligt begränsas. Uppgiften,

vilken är av riksomfattande natur och därför icke lämpligen kan fullgöras

av lokala polismyndigheter, bör direkt ankomma på statspolisen och

således centralt ledas av statspolisintendenten. Örn övervakning i nu angivet

syfte anordnas, kommer även amatörradiotrafiken automatiskt under kontroll,

varvid kan tillses, att amatörsändarna lia tillstånd att utföra sändningar

och följa givna föreskrifter rörande verksamheten. Telegrafverket

kommer härigenom att i stor! sett befrias från utgifter för övervakning av

nämnda radiotrafik.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Den sakkunnige har föreslagit, att vid statspolisintendentens sida skulle

ställas ett av tre personer bestående råd, med vilket statspolisintendenten

skulle ha att rådföra sig i frågor av större vikt eller principiella frågor med

betydelse utöver det enskilda fallet. Detta uppslag synes mig vara förtjänt

av beaktande. Den här berörda polisverksamheten bör nämligen bedrivas i

enlighet nied den rättsuppfattning, som hyses av den övervägande delen av

vårt folk. Ett kontinuerligt samarbete bör därför enligt min mening komma

till stånd mellan statspolisintendenten och vissa medborgarrepresentanter.

Samarbetet synes mig emellertid underlättas, örn de senares antal begränsas

till två. Medborgarrepresentantema böra lia sådan ställning, att de kunna

följa verksamheten och bilda sig ett omdöme örn densamma. Anordningen är

givetvis icke avsedd att rubba statspolisintendentens tjänstemannaansvar.

Detta skall helt kvarstå även i sådana fall, då statspolisintendentens avgöranden

träffats i enlighet med medborgarrepresentanternas rekommendationer.

I överensstämmelse nied denna uppfattning har jag för avsikt att, örn riksdagen

godkänner mitt förslag att taga statspolisorganisationen i anspråk för

verksamheten, utse två för medborgarsinne kända personer, med vilka statspolisintendenten

kan samråda i principiella spörsmål och andra frågor av

betydelse.

Rörande det personalbehov, som skulle uppkomma, om ifrågavarande

uppgifter utföras av statspolisen, lia inom socialdepartementet ingående

överväganden ägt rum. Granskningen har inriktats på att begränsa personalbehovet

till vad som är oundgängligt för en tillfredsställande utövning av

verksamheten. Utredning har vidare med samma mål för ögonen verkställts

beträffande personalens löneförmåner och med avseende å behovet av medel

för utgifter av omkostnadsnatur.

Vad först angår spaningsverksamheten erfordras givetvis, att statspolispersonalen

utökas. För förandet av det tidigare nämnda centralregistret liksom

för andra skrivgöromål — särskilt under en övergångsperiod — måste

emellertid även biträdespersonal anställas. Då spaningsarbete! i stor utsträckning

fordrar anlitande av motorfordon, har det vidare befunnits oundgängligt,

att en särskild bilförare står till förfogande.

Huvuddelen av den statspolispersonal, som kommer att finnas avdelad för

nu ifrågavarande spaningsuppgifter, kommer att vara stationerad i Stockholm.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm har en arbetsbörda av den storlek,

att det näppeligen kan åläggas honom att jämväl utöva den direkta ledningen

av nämnda personal. Under kriget har kriminalavdelningen i Stockholm

måst uppdelas på två sektioner, av vilka den ena uteslutande avsetts

för ärenden rörande säkerhetstjänsten och utlänningskontrollen m. m. Denna

anordning torde såtillvida böra bestå även i fortsättningen som den omedelbara

ledningen under polismästaren i Stockholm av den därstädes utövade

spaningsverksamheten rörande nu berörda brott bör uppdragas åt en särskild

biträdande kriminalpolisintendent. Behov av kvalificerad arbetskraft

för ifrågavarande verksamhet föreligger även i vad avser de centrala arbetsuppgifterna.

Statspolisintendentens åligganden äro nämligen numera av den

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

23

omfattningen, att han icke utan att erhålla kvalificerat biträde torde kunna

påläggas någon ytterligare uppgift av betydenhet. En särskild befattning

torde därför höra inrättas, vilkens innehavare närmast under statspolisintendenten

bör förestå centralregistret och i denna egenskap jämväl under statspolisintendentens

ledning handhava de uppgifter, som äga samband med

spaningsverksamhetens samordnande. Denne tjänsteman torde även böra

tagas i anspråk såsom vikarie för statspolisintendenten under ledighet för

denne. Befattningarna såsom chef för spaningsverksamheten i Stockholm och

såsom medhjälpare åt statspolisintendenten vid utförandet av det centrala

arbetet på förevarande område kunna enligt min mening lämpligen förenas

hos en och samma befattningshavare. Med hänsyn till att huvudstaden får

antagas bliva centrum för ifrågavarande polisverksamhet är det nämligen

ur arbetssynpunkt ändamålsenligt, att den som leder det egentliga spaningsarbete!

i Stockhlom tillika kan nära samarbeta med statspolisintendenten för

att samordna de olika polismyndigheternas arbete. Befattningshavaren hör

anställas för hela rikets behov. Kostnaderna för hans avlöning böra på grund

härav utgå av statsmedel. Därest det skulle befinnas lämpligt, att han övertager

utlänningskontrollen i Stockholm, torde förhandlingar härom böra

upptagas med staden, som i dylikt fall bör bidraga till avlöningskostnaden.

I fråga om den behövliga utökningen av statspoliskåren har den verkställda

utredningen givit vid handen, att för ett tillfredsställande uppehållande av

spaningsverksamheten erfordras en personalstyrka i hela riket örn följande

antal befattningshavare i olika tjänstegrader, nämligen 3 kriminalkommissarier,

14 kriminalöverkonstaplar, 4 biträdande kriminalöverkonstaplar och

52 kriminalkonstaplar eller alltså tillhopa 73 befattningshavare. Då statspolisavdelningen

i Stockholm redan tidigare för tillgodoseende av behovet av

särskild personal för detta ändamål provisoriskt förstärkts med 21 polismän,

skulle alltså den erforderliga nettoökningen av statspoliskåren inskränka

sig till 52 befattningshavare.

De nya statspolismännen skola fördelas på olika statspolisavdelningar.

Med hänsyn till spaningsverksamhetens speciella natur och då fördelningen

på olika avdelningar åtminstone delvis torde böra anpassas med hänsyn till

förekommande arbetsuppgifter torde beslut örn personalens uppdelning på

avdelningar få fattas av Kungl. Majit.

Vid den provisoriska förstärkningen av statspolisavdelningen i Stockholm

lia Kungl. Maj:ts beslut örn avdelningens utökning meddelats för ett år i sänder.

Detta har medfört, att de polismän, med vilka poliskåren i anledning

härav måst utökas, endast kunnat anställas på extra stat. Därest detta system

skulle tillämpas även i fortsättningen, kunde de nyantagna polismännen först

efter lång väntetid erhålla ordinarie tjänster. Samma förhållande skulle inträda

i de övriga städer, vilkas statspolisavdelningar skulle förstärkas. En

sådan ordning kan icke anses tillfredsställande. Den torde heller icke vara

behövlig. Med hänsyn till den omfattning, i vilken vakanser förekomma i de

kommunala poliskårerna, lärer nämligen, örn ifrågavarande polisverksamhet

skulle inskränkas, de därigenom överflödiga statspolismännen utom möjli
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

gen kriminalkommissarierna kunna på relativt kort tid återföras till tjänstgöring

inom polisdistrikten. Jag förordar därför, att de blivande besluten

om utökning av statspolisavdelningar för här berörda ändamål icke göras

tidsbegränsade.

Därest statspolisen i här avsedd omfattning tages i anspråk för uppdagande

av spioneri och liknande brott torde vissa jämkningar i polislagstiftningen

vara erforderliga. Jag kommer att senare denna dag framlägga förslag

till erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Vad beträffar biträdespersonalen har det visat sig icke möjligt att för

budgetåret 1946/47 räkna med ett mindre antal befattningshavare än 34.

Jag vill dock framhålla, att, sedan vissa övergångsuppgifter utförts, biträdespersonalen

torde kunna högst väsentligt begränsas.

Den totala personalstyrkan för spaningsverksamheten skulle vid bifall till

vad jag nu förordat uppgå till 109 befattningshavare. Såsom förut anförts

tunnos ännu den 1 januari 1946 vid allmänna säkerhetstjänstens spaningsavdelning

153 tjänstemän. Det av mig nu förordade antalet befattningshavare

innebär sålunda en väsentlig inskränkning i förhållande till det antal som

intill senaste tid för motsvarande uppgifter sysselsatts inom allmänna säkerhetstjänsten.

Skillnaden kommer att ytterligare ökas, när efter en viss övergångsperiod

indragning kan ske av biträdespersonal.

Med avseende å avlöningsförmånerna till nu angivna personal föreslår jag

i likhet med den sakkunnige, att statspolisintendenten för uppdraget att utöva

den centrala ledningen av ifrågavarande verksamhet tilierkännes ett årsarvode

av 1 800 kronor.

Den befattningshavare, vilken skulle lia att närmast under statspolisintendenten

utföra förekommande centrala arbetsuppgifter samt leda spaningsarbetet

i Stockholm, torde, i avbidan på närmare erfarenhet rörande arbetsuppgifternas

omfattning, icke böra erhålla pensionsberättigande tjänst.

I stället torde arvodesanställning böra beredas honom. Då antalet av de

personer, som kunna ifrågakomma för befattningen, lärer vara relativt begränsat,

synes det för att trygga ett lämpligt personval vara nödvändigt,

att arvodet icke utmätes för snävt. Jag vill nämna, att kriminalpolisintendent

i Stockholm åtnjuter lön enligt lönegrad B 30 i det av Kungl. Majit

den 29 april 1938 fastställda lönereglementet för ordinarie tjänstemän vid

vissa av överståthållarämbetets avdelningar och ämbetet underlydande institutioner

m. m. (= A 30 i civila avlöningsreglementet) jämte avlöningsförstärkning

av 1 500 kronor örn året ävensom dyrtidstillägg å dessa förmåner

enligt de för Stockholms stads befattningshavare gällande grunderna. För

förvärv av en lämplig arbetskraft för här berörda uppgifter torde dock icke

vara nödigt att räkna med arvode av samma storlek som avlöningen till

kriminalpolisintendent i Stockholm. Man synes emellertid böra utgå ifrån

att befattningshavaren bör komma i åtnjutande av arvode motsvarande avstådda

löneförmåner å tjänst, som av honom innehas, samt därutöver viss

särskild ersättning. Det är icke möjligt att mera exakt angiva till vilket belopp

arvodet med tillämpande av dessa grunder kommer att uppgå. Jag

föreslår, att vid anslagsberäkningen ett belopp av 18 000 kronor avses för

ändamålet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

25

Till statspolismännens avlöning m. m. är staten skyldig utbetala bidrag

i princip motsvarande de förmåner, som tillförsäkrats polismännen i de kommunala

lönereglementena. Jag beräknar, att under nästa budgetår för ändamålet

kommer att åtgå ett belopp av 792 800 kronor.

Till bilföraren torde med beaktande av den allmänna arbetsmarknadens

löner ersättning böra utgå efter 5 500 kronor om året. Denna ersättning är

lägre än det bidrag staten skulle ha att utgiva örn en kriminal- eller ordningskonstapel

inom statspolisen toges i anspråk.

Vad slutligen de kvinnliga befattningshavarna angår, bör en av dessa, vilken

skall stå till förfogande för den nye befattningshavaren hos statspolisintendenten,

vara språkkunnig och kunna användas såsom tolk. I betraktande

av det allmänna löneläget torde för henne böra räknas med en ersättning

av 7 200 kronor om året. Ett av biträdena — med placering å statspolisintendentens

expedition — anser jag böra hänföras till 4 lönegraden å den

i civila icke-ordinariereglementet upptagna löneplanen Ex. Övriga biträden

lära endast böra beredas arvodesanställning. Såsom genomsnittsarvode synes

man lämpligen kunna räkna med det av den sakkunnige angivna beloppet

av 4 560 kronor om året. Därjämte bör för tillfällig skrivhjälp avses ett belopp

av förslagsvis 12 000 kronor. Enligt nu angivna beräkningsgrunder

skulle löneutgifterna för den kvinnliga personalen utgöra cirka 169 000 kronor.

Samtliga löneutgifter för spaningsverksamheten skulle alltså uppgå till

(1 800 + 18 000 + 792 800 + 5 500 + 169 000) 987 100 kronor.

Spaningsverksamheten föranleder härutöver vissa andra kostnader. Så måste

statspolisens bil- och cykelpark utökas. Anskaffningsbehovet kan uppskattas

till 7 bilar och 20 cyklar. Efter ett pris av 8 000 kronor per bil och

200 kronor per cykel, skulle sammanlagda kostnaderna härför uppgå till

60 000 kronor. I den mån en minskning av ifrågavax^ande polisarbete kommer

att äga rum bli de nu nämnda fordonen behövliga för förnyelse av statspolisens

bil- och cykelbestånd i (ivrigt. Genom den föreslagna fordonsanskaffningen

komma alltså under nyssnämnda förutsättning de framtida

inköpskostnaderna att reduceras. För den nya personalen måste vidare möbler,

skrivmaskiner och andra inventarier i viss utsträckning inköpas. Härför

erfordras enligt gjorda beräkningar ett, belopp av 36 000 kronor. De nu

nämnda utgifterna äro av engångsnatur. Av verksamheten föranledda löpande

utgifter hänföra sig till underhåll och drift av motorfordon och cyklar,

expenser, ersättning till polisdistrikten för tillhandahållande av expeditionslokaler

och garage samt för städning, lyse och telefon m. m. En törhandsberäkning

av dessa utgifter måste bli mycket approximativ. Jag föreslår, att

för nämnda ändamål beräknas etl sammanlagt belopp av 220 000 kronor.

Till bestridande av utgifter av omkostnadsnatur skulle alltså behöva anvisas

tillhopa (60 000 + 36 000 + 220 000) 316 000 kronor.

De totala kostnaderna för spaningsverksamheten under nästa budgetår

skulle i enlighet med det anförda uppgå till (987 100 + 316 000) 1 303 100

kronor.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

\ad härefter vidkommer radiokontrollen har den i departementet verkställda

översynen resulterat i att den nuvarande personalstyrkan, vilken omfattar

84 befattningshavare, kunnat nedbringas till cirka 35 tjänstemän, av

vilka 23 polismän. Det har vidare ansetts möjligt att för flertalet polisbefattningar

avse ordningspolismän i stället för kriminalpolismän, varigenom

även en viss besparing uppkommer. Kostnaderna för radiokontrollen under

nästa budgetår ha med dessa utgångspunkter och för täckande av medelsbehovet

för omkostnader uppskattats till 469 700 kronor. Till jämförelse

må nämnas, att de löpande kostnaderna under år 1944 uppgingo till över

800 000 kronor. Närmare redogörelse för radiokontrollens organisation än

den nu lämnade torde icke böra inflyta i statsrådsprotokollet. Ytterligare

upplysningar torde i stället få lämnas till riksdagens vederbörande utskotl.

Till de medborgarrepresentanter, med vilka statspolisintendenten skulle

lia att samråda, torde böra utgå arvode med 25 kronor för varje sammanträde.

De sammanlagda arvodeskostnaderna under nästa budgetår synas kunna

approximativt beräknas till 700 kronor.

I sin helhet skulle alltså verksamheten för nästa budgetår kunna beräknas

draga en kostnad av (1 303 100 + 469 700 + 700) 1 773 500 kronor.

Härtill måste läggas vissa nu icke förutsebara utgifter för undersökningar

i utlandet rörande svenska medborgares samt vissa här i landet verksamma

utlänningars förhållanden under kriget. Med hänsyn härtill och då vissa av

de förut angivna utgiftsposterna t. ex. för statspolismännens löner — vilka

växla i olika polisdistrikt — icke kunna på förhand exakt beräknas, anser

jag, att för ifrågavarande ändamål bör anvisas ett anslag av 1 800 000 kronor,

vilket anslag bör hava karaktären av förslagsanslag. Detsamma torde

böra betecknas Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande och

uppdagande av spioneri m. m.

Utöver dessa kostnader torde staten övergångsvis — för tiden den 1 juli—

den 31 december 1946 — böra bestrida avlöningen för en extra stadsfiskal i

Stockholm med uppgift att handlägga åtal mot för landsskadlig verksamhet

misstänkta personer, dag har för avsikt att, om riksdagen icke framställer

erinran häremot, föreslå, att för ändamålet erforderligt belopp anvisas från

förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om

polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

Därjämte kan ifrågakomma att utgiva bidrag till kostnader, som polisdistrikt

före den 1 juli 1946 haft att vidkännas för åtgärder, vilka avsett

hindrande och uppdagande av spioneri m. m. Kungl. Maj:t har hittills i sådana

ärenden fattat beslut från fall till fall. Då ifrågavarande polisverksamhet

varit koncentrerad till vissa polisdistrikt, vilka således åsamkats mera

betydande kostnader för verksamheten, kan det vara motiverat, att staten

lämnar bidrag till kostnaderna. För närvarande ligger under Kungl. Maj:ts

prövning en framställning om bidrag från Stockholms stad. Jag förutsätter,

att Kungl. Maj:t även efter ingången av nästa budgetår skall äga att, örn och

i den mån så finnes skäligt tilldela polisdistrikt bidrag till utgifter för angivna

verksamhet, vilka belöpa på tiden före den 1 juli 1946. För ändamå
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

27

let torde böra anlitas det nyssnämnda anslaget till anordnande av polisbevakning

i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

B. Vissa avvecklingsfrAgor.

1. Uppsägningsvillkor för allmänna säkerhetstjänstens personal.

Den sakkunnige.

Enligt i promemorian lämnad uppgift finnas inom allmänna säkerhetstjänstens

spaningsverksamhet 52 direktanställda befattningshavare, därav 38

skrivbiträden. Den sakkunnige räknar med att nyanställningssvårigheter skola

uppkomma för högst ett tiotal personer. Utsikterna för personalen å radiokontrollavdelningen

att erhålla nyanställning betecknas i promemorian såsom

goda utom beträffande omkring 20 befattningshavare.

I promemorian erinras, att genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 29 juni 1945

(nr 516) angående vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen i samband

nied övergången till fredsförhållanden riktlinjer uppdragits beträffande

avvecklingen av uppkommande överskott av civil personal utan ordinarie

eller extra ordinarie tjänstemannaställning. Enligt dessa riktlinjer skulle anställningshavare

med minst två års anställningstid i allmänhet åtnjuta tre

månaders uppsägning.

Den sakkunnige föreslår, att de i nämnda cirkulär angivna normerna komma

till tillämpning även beträffande allmänna säkerhetstjänstens personal.

Därjämte förordas, att åt arbetsmarknadskommissionen uppdrages att i förekommande

fall vidtaga åtgärder med syfte att söka bereda de entledigade befattningshavarna

nya anställningar.

Yttranden.

Ifrågavarande avvecklingsspörsmål har icke berörts i yttrandena.

Jag biträder vad den sakkunnige föreslagit beträffande uppsägningsvillkoren

för allmänna säkerhetstjänstens personal.

2. Behandlingen av hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande

brev m. m.

Den sakkunnige.

I promemorian uttalas, att allmänna säkerhetstjänstens handlingar borde

arkiveras efter samma principer som i allmänhet gällde för arkivering av

statsmyndigheternas handlingar. Beträffande det material, som samlats på

grund av kommunikationskontrollen, ifrågasättes emellertid huruvida anledning

förelåge att för framtiden bevara detsamma.

Sistnämnda material utgöres av dels post- och telegramförsändelser samt

andra försändelser, vilka tagits i beslag eller vilkas expediering inställts genom

säkerhetstjänstens ingripande, ävensom rapporter över avlyssnade tele
-

jFöredraganden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

tonsamtal, dels ock kartotek och andra register över granskade försändelser

och avlyssnade telefonsamtal.

I promemorian upplyses, att postförsändelsema omfattade 4 säckar rekommenderade

hrev, 115 säckar vanliga hrev och brevkort samt 85 säckar

korsband. Samtliga försändelser vore registrerade. Rapporterna över avlyssnade

telefonsamtal förvarades i samlingspärmar med 250—300 telefonrapporter

i varje pärm, vilka i sin tur inlagts i inemot 100 kartonger, envar

rymmande 7 pärmar. Därjämte funnes ett mindre antal försändelser, som

kvarhållits i samband med den s. k. samfärdselkontrollen, d. v. s. övervakningen

av järnvägar samt väg-, sjö- och luftförbindelser.

På den sakkunniges anmodan har förutvarande chefen för centralbyrån

uttalat sig rörande förvaringen av ifrågavarande material. Enligt hans mening

borde materialet icke arkiveras utan borde en för samtliga handlingar

gemensam tidpunkt — förslagsvis den 1 januari 1949 — fastställas, vid vilken

antingen handlingarna skulle förstöras eller frågan örn förfaringssättet

skulle på nytt upptagas till prövning. Kvarhållna korshandsförsändelser, vilka

till övervägande del bestode av gratisdistribuerad tysk propaganda samt i övrigt

ej representerade något av värde, syntes dock kunna utan olägenhet förstöras,

så snart parlamentariska undersökningskommissionen slutfört sitt

granskningsuppdrag och avgörande i anledning därav slutligen träffats. Å

andra sidan kunde — med hänsyn till angelägenheten av att postverket skulle

vara i stånd att lämna reklamant besked hur sent reklamationen än inkommit

— ifrågasättas att registerkort beträffande försändelser, vilkas expedition

inställts, skulle förvaras tills vidare.

Den sakkunnige anför härefter följande.

Det material, som samlats hos säkerhetstjänsten såsom resultat av dess

kommunikationskontroll, synes knappast kunna med hänsyn till arkiveringssynpunktema

jämställas med andra statsmyndigheters handlingar. Det är

här icke fråga örn några till statlig myndighet ingivna eller från sådan myndighet

avsända skrivelser utan om rent privata meddelanden, med vilka under

vanliga förhållanden statlig myndighet icke skulle ha tagit någon befattning,

men som till följd av de särskilda förhållanden, som rått under krigsåren,

ansetts böra icke befordras till adressaten eller, i fråga om telefonsamtal,

böra nedtecknas för närmare studium. Det må anmärkas, att i den mån

försändelser av olika slag eller rapporter över avlyssnade telefonsamtal innehållit

något av spaningsvärde uppgifter härom i form av kopior, avskrifter

eller på annat sätt fortlöpande delgivits säkerhetstjänstens spaningsorgan och

finnes förvarat därstädes. Det å centralbyrån förvarade materialet kan sålunda

antagas ur informatorisk synpunkt sakna värde. Anledning synes därför

saknas att för framtiden bevara det.

När det gäller att bestämma tiden för dess fortsatta förvaring, synes man,

såvitt avser postförsändelserna, höra taga viss hänsyn till de för postförsändelser

gällande reklamationsbestämmelserna. Någon tidsbegränsning finnes

icke stadgad i fråga om allmänhetens rätt att hos postverket efterfråga eller

reklamera försändelse. Men en efterfrågan, som avser försändelse av äldre

datum, kan icke leda till annat än att reklamanten delgives utredningens resultat,

innebärande upplysningar i saken från adressat respektive avsändare

samt uppgifter om försändelsens sannolika befordringsväg eller att försändelsen

ingått till generalpoststyrelsens reklamationskontor såsom obeställbar

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

29

och där förstörts. Sådant förstörande sker i fråga om vanliga försändelser

efter tre månader och beträffande värdeförsändelser tre år utöver det år försändelsen

avlämnats till postbehandling.

En annan omständighet, vartill hänsyn bör tagas vid bestämmandet av tiden

för förvaring av nu ifrågavarande handlingar, är att parlamentariska undersökningskommissionen

icke därigenom får betagas möjlighet till den

granskning, vartill kommissionen kan finna anledning. Den tid som kan åtgå,

innan Kungl. Maj:t meddelat beslut i anledning av kommissionens utlåtande

och av detta beslut eventuellt föranledd ytterligare prövning slutförts, bör

givetvis avvaktas.

I anslutning till det anförda föreslår den sakkunnige, att föreskrift meddelas

enligt vilken tiden för förvaringen av ifrågavarande handlingar bestämmes

till utgången av året näst efter det, under vilket parlamentariska undersökningskommissionen

slutfört sitt uppdrag och Kungl. Maj:ts beslut i anledning

därav meddelats samt, för den händelse därav föranledes ytterligare

prövning, slutlig sådan prövning skett, dock att i fråga örn värdeförsändelsema

såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet bestämmes den 1 januari

1949. Från denna regel skulle undantag göras beträffande registerkorten över

försändelser, vilkas expediering inställts eller fördröjts. För att möjliggöra

för postverket att vid reklamationer av försändelser, som avsänts under

krigsåren, bedöma, huruvida expeditionen av försändelsen inställts av säkerhetstjänsten

eller om anledningen att försändelsen icke kommit adressaten

tillhanda vore annan, borde dessa kort förvaras enligt samma grunder som

andra arkivalier.

Yttranden.

Överbefälhavaren anser, att utmönstring icke borde ske av material, som

kunde vara av betydelse för skyddet av rikets försvar ur rent militär synpunkt.

Om utmönstring skulle komma till stånd, borde den fördenskull ske

i samråd med chefen för försvarsstaben.

Generalpoststyrelsen uttalar, att styrelsen i fråga om behandlingen av

korsbandsförsändelsema icke ville emotsätta sig den sakkunniges förslag.

För postverkets vidkommande erfordrades icke, att registerkort beträffande

postförsändelser, vilkas expediering inställts eller fördröjts, förvarades efter

det att försändelserna expedierats eller — i fråga örn korsband förstörts.

Styrelsen föreslår, att brev och brevkort, vilkas befordran inställts

eller fördröjts av säkerhetstjänsten eller av annan myndighet med befogenhet

enligt lagen örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m., skola

från allmänna säkerhetstjänsten överlämnas till generalpoststyrelsen för vidarebefordran,

örn så kan ske, till adressaten eller -— örn försändelses befordran

till adressaten anses icke böra äga rum — för återställande till avsändaren.

Riksarkivet erinrar, att det material, varom här vore fråga, utgjordes av

rent privata meddelanden. Enligt riksarkivets mening borde obetingat särskilda

åtgärder vidtagas för att förhindra missbruk av detsamma. Ä andra

sidan kunde knappast heller förnekas, att materialet —- tillkommet under

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

en allvarlig brytningstid och hopsamlat av organ, vilkas uppgift varit att

förhindra brott mot rikets säkerhet -— kunde komma att i framtiden tilldraga

sig ett betydande intresse från historievetenskapens sida. Härefter

uttalas följande.

I fråga örn postförsändelsema kan man i högre grad än i fråga örn övriga

handlingar göra en enskild äganderätt gällande. Då därjämte samlingen

av omhändertagna postförsändelser numera förminskats, har dess värde

för forskningen därigenom i samma mån reducerats. Om breven för obegränsad

framtid kvarbliva i en statlig myndighets vård och beredas allt

det skydd mot missbruk, som ligger däri, att de undantagas från forskning

under en rikligt tillmätt tidrymd, förslagsvis 70 år, den vanliga sekretesstiden

för folkbokföringsmaterialet, och samtidigt den enskilde avsändarens

rätt att återfå sina försändelser bibehålies, har emellertid samma hänsyn

som i många andra fall tagits till kravet på skydd för privata angelägenheter.

Beträffande frågan, huruvida materialet i sin nuvarande omfattning är

av det intresse, att det motiverar de omtalade åtgärderna, må framhållas,

att korsband kunna uteslutas. Det torde vara tillfyllest, att ett eller flera exemplar

av varje trycksak införlivas med offentliga samlingar. Vad angår

värdet ur vetenskaplig synpunkt av de övriga försändelserna, torde det vara

uppenbart, att detta material trots det tillfälliga urvalet måste vara av stort

värde för representativa undersökningar av stämningsläget inom vissa kretsar

under världskriget och dessutom kan belysa särskilda förhållanden, som

3j komma till synes i det i arkiven vanligen förvarade officiella aktmaterialet.

Riksarkivet har full förståelse för spörsmålets säregna och ömtåliga natur,

acil vill därför icke i denna punkt komma med ett preciserat förslag.

Enligt riksarkivets mening väga de betänkligheter, som här göra sig gällande,

betydligt lättare när man skall latta ståndpunkt lill frågan, huruvida

telegramkopiorna och rapporterna över avlyssnade telefonsamtal för framtiden

böra bevaras i offentlig ägo. Samtidigt synas riksarkivet de skäl, som

i detta fall tala för ett sådant förfaringssätt, vara starkare. Värdet av dessa

handlingar ur ovan angivna synpunkter är nämligen större, då samlingen

hittills är fullkomligt obruten. Riksarkivet behjärtar dock till fullo nödvändigheten,

att också beträffande detta material sådana åtgärder vidtagas, att

en betryggande säkerhet mot missbruk uppnås. Det bör alltså på samma

sätt, som föreslagits i fråga örn postförsändelserna, hållas hemligt under en

tid av sjuttio år.

Av registren har den sakkunnige av postala skäl från förstöring undantagit

endast registret över granskade postförsändelser. Enligt riksarkivets mening

bör man även bevara registret över de i riket utfärdade förordnandena

angående kontrollen, i vilket register en väsentlig del av verksamheten inom

säkerhetstjänstens trafikkontroll redovisas. Vad beträffar registren över telegram-

och telefonkontrollen, blir avgörandet beroende av vilket förfaringssätt,

som kommer att tillämpas på det material, till vilket de hänföra sig.

Utredning rörande de hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande breven.

På min anmodan har inom allmänna säkerhetstjänsten beträffande de hos

säkerhetstjänsten den 30 juni 1945 kvarliggande breven verkställts utredning

rörande orsakerna till brevens kvarhållande. Antalet av nämnda brev

uppgår till mellan 90 och 95 tusen, av vilka omkring 1/3 inrikes och 2/3 utri
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 284.

31

kes post. Breven äro registrerade å registerkort, ordnade alfabetiskt efter

adressaternas namn utan hänsyn till tiden för omhändertagandet. Vid undersökningen

har för varje bokstavsserie uttagits ett visst antal registerkort.

Sammanlagt ha 27 500 sådana kort undersökts, därav 10 200 avseende inrikes

och 17 300 avseende utrikes post. Efter de å registerkorten gjorda anteckningarna

ha breven sammanförts i grupper med hänsyn till orsaken till

brevens kvarhållande. I betraktande av antalet undersökta brev och undersökningsmetoden

torde resultatet få anses representativt för hela materialet.

Försändelsernas fördelning framgår av följande sammanställning.

A. Inrikes post.

1. Försändelser med militära uppgifter:

a) som ej vidare ha aktualitet t. ex. uppgifter örn truppsammandragningar,

manövrer, ca 9 800 eller 96 % av de granskade inrikesförsändelsema,

b) som fortfarande äro av betydelse t. ex. uppgifter örn hemliga flygfält,

luftbevakningsstationer, befästningsanläggningar, ca 240 eller

drygt 2 % av de granskade inrikesförsändelserna.

2. Försändelser, som stoppats av olika skäl, såsom brev med uppgifter

av spionkaraktär, brev, vari postkontrollen röjts, brev från norska

flyktingar till adressater vid svensk-norska gränsen och avsedda att

smugglas in i Norge, vilket vid upptäckt i Norge kunnat medföra

risk för repressalier, ca 160 eller knappt 2 % av de granskade inrikesförsändelserna.

B. Utrikes post.

1. Försändelser med militära uppgifter:

a) som ej vidare ha aktualitet, ca 3 700 eller 22 % av de granskade

utrikesförsändelserna,

b) som fortfarande äro av betydelse, ca 160 eller 1 % av de granskade

utrikesförsändelserna.

2. Flygfoton och därmed jämförbara fotografier, ca 1 140 eller 6,6 °/o

av de granskade utrikesförsändelserna.

3. Försändelser med starka uttryck för nationell självuppgivelse, särskilt

under de första krigsåren, ca 310 eller 1,8 % av de granskade

utrikesförsändelserna.

4. Försändelser till Tyskland och andra axelmakter med kritik av den

politiska regimen därstädes, ca 980 eller 5,7 °/o av de granskade utrikesförsändelserna.

5. Försändelser till Tyskland och andra axelmakter, vari avsändaren

givit uttryck för en nazistisk eller prononcerad protysk inställning

(presumtiva femtekolonnare), ca 1 000 eller 5,8 °/o av de granskade

utrikesförsändelserna.

6. Försändelser innehållande grovt smädliga uttalanden om adressatländers

statsöverhuvuden eller ledande män eller uttalanden av för

deras nationalära synnerligen kränkande art, ca 1 040 eller 6 % av

de granskade utrikesförsändelserna.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Före
draganden.

7. Försändelser, speciellt till västmakterna, innehållande uppgifter eller

påståenden, som ej lämpligen bort komma till axelmakternas kännedom,

men som på grund av de postala befordringsvägarna måste

passera Tyskland och där kunnat bliva föremål för censur, ca 1 430

eller 8,3 % av de granskade utrikesförsändelsema.

8. Försändelser innehållande beskyllningar mot Sverige för oneutrala

handlingar t. ex. livsmedelsexport till Tyskland och transitotrafik

samt med missvisande påståenden om landet, ca 1 420 eller 8,2 %

av de granskade utrikesförsändelsema.

9. Försändelser innehållande uppgifter om Sveriges ekonomiska försvarsberedskap

t. ex. viktigare industriella anläggningars produktionskapacitet,

lejdtrafiken, livsmedelsläget speciellt åren 1940 och

1941, ca 850 eller 4,9 % av de granskade utrikesförsändelsema.

10. Försändelser, vilka innefatta ett stimulerande eller en effektivisering

av den utländska propagandan t. ex. genom rekvisition av propagandalitteratur,

lyssnarbrev till radiostationer med propagandautsändningar,

vari avsändaren omtalar vid vilka tider vederbörande

station bäst höres, 2 960 eller 17,1 % av de granskade utrikesförsändelserna,

därav 2 770 avseende nazistisk propaganda.

11. Försändelser av spionkaraktär eller försändelser innefattande påstående,

att viss identifierbar person skulle tillhöra motståndsrörelsen i

ockuperade länder eller ytterlighetsparti, i regel kommunistpartiet,

ca 300 eller 1,7 % av de granskade utrikesförsändelsema.

12. Försändelser adresserade till axelmaktema eller av dem ockuperat

område, vilka inställts av humanitära skäl, ca 860 eller 5 % av de

granskade utrikesförsändelsema.

13. Försändelser uppammande rashets, ca 100 eller 0,6 °/o av de granskade

utrikesförsändelsema.

14. Försändelser, som röjt svensk censur, ca 140 eller 0,S % av de granskade

utrikesförsändelsema.

15. Försändelser, som inställts av diverse orsaker, ca 560 eller 3,3 %

av de granskade utrikesförsändelsema.

16. Försändelser, som delvis inställts av någon förut nämnd orsak, ca

210 eller 1,2 % av de granskade utrikesförsändelsema.

I 2 § lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara

m. m. medgavs — under förutsättning att det befanns erforderligt för

att hindra att obehörig erhölle kännedom örn förhållanden, vilkas meddelande

till främmande makt kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning

eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller för att vinna

utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller örn överbringande

till obehörig av meddelande därom -— bland annat att föremål

finge tagas i beslag samt expediering av postförsändelse inställas eller fördröjas.

Av övergångsbestämmelserna till lagen torde få anses framgå, att åtgärder,

som beslutats med stöd av lagen, icke finge upprätthållas längre tid än

lagen ägde giltighet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

33

1 samband med lagens upphörande den 30 juni 1945 uppkom frågan, hur

man borde förfara med de brevförsändelser, som med stöd av lagens bestämmelser

omhändertagits av allmänna säkerhetstjänsten. Frågan behandlades

av Kungl. Maj:t, som genom beslut den 29 juni 1945 anbefallde säkerhetschefen

att tillse, att brev, som innehölle penningar, värdehandlingar eller

värdeföremål i övrigt, vidarebefordrades till adressaten, att försändelser,

vilka innehölle från utlandet ankomna kartor, överlämnades till försvarsstaben,

samt att övriga försändelser, i den mån desamma av vederbörlig avsändare

efterfrågades, på begäran av denne antingen återställdes till avsändaren

eller vidarebefordrades till adressaten. Förstnämnda grupp av brev har

därefter av säkerhetstjänsten överlämnats till generalpoststyrelsen, som vidareexpedierat

breven. Försändelser, innehållande kartor, lia i enlighet med

Kungl. Maj:ts beslut omhändertagits av försvarsstaben. Övriga försändelser

finnas alltjämt i säkerhetstjänstens förvar. Hos generalpoststyrelsen har efter

meddelandet av Kungl. Maj:ts beslut reklamation eller annan förfrågan rörande

dessa brev icke i något fall förekommit.

Den sakkunnige föreslår, att de hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande

breven förvaras intill utgången av året näst efter det, under vilket

parlamentariska undersökningskommissionen slutfört sitt uppdrag och

Kungl. Maj:ts beslut i anledning därav meddelats samt, för den händelse därav

föranledes ytterligare prövning, slutlig sådan prövning skett. Efter denna

tidpunkt skulle breven förstöras. 1 fråga örn värdeförsändelse anser dock den

sakkunnige, att såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet bör bestämmas

den 1 januari 1949. Samtliga registerkort skulle emellertid i postverkets intresse

förvaras enligt samma grunder som andra arkivalier.

Generalpoststyrelsen förordar i sitt yttrande över den sakkunniges förslag,

att breven överlämnas till styrelsen för vidarebefordran till adressaten eller

— örn detta anses icke böra ske — för återställande till avsändaren. Riksarkivet

åter företräder i sitt utlåtande närmast den uppfattningen, att breven

böra arkiveras.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har jag funnit erforderligt upptaga

frågan om hur med breven bör förfaras till ytterligare övervägande.

Tvångsåtgärder beträffande dessa äga icke längre bestånd, enär breven efter

reklamation utlämnas till avsändaren eller vidarebefordras till adressaten.

Spörsmålet är emellertid, huruvida positiva åtgärder skola vidtagas för försändelsernas

vidarebefordran eller, örn så ej sker, hur länge breven skola

förvaras, huruvida de skola efter viss tid förstöras eller om de skola behandlas

sorn arkivalier.

Ett skäl, som onekligen kan anföras för att försändelserna böra vidareexpedieras,

är att de mot betalning medelst frankotecken överlämnats till

postverket för befordran. Å andra sidan föreligga åtskilliga omständigheter,

som tala emot ett sådant tillvägagångssätt. Ur rent formell synpunkt kan

framhållas, att enligt gällande bestämmelser postverket icke gentemot avsändare

eller adressat bär ekonomiskt ansvar för förlust, försening eller felutlämning

av vanlig — icke assurerad eller rekommenderad — postförsändelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 284. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

En sådan formell synpunkt bör dock givetvis icke vara avgörande för frågans

bedömande. Däremot synes det mig med hänsyn till den förhandenvarande

situationen — då försändelser, som av speciella skäl omhändertagits av myndighet

under rådande krigsläge och som i många fall bort vara adressaterna

till handa för länge sedan, ligga anhopade i stor massa — befogat att bedöma

spörsmålet främst ur praktiska synpunkter.

Inrikesbreven ha i allmänhet stoppats av militära skäl. En del uppgifter

av militärt innehåll äro alltjämt aktuella. Ett mycket stort antal av dessa brev

har avsänts av personal vid militärförband i gränstrakterna.

Beträffande utrikesförsändelserna kan det starkt ifrågasättas, huruvida

vidarebefordran bör ske av brev, som stoppats av militära skäl, framför allt

örn dessa skäl avse förhållanden, vilka fortfarande äro av betydelse. Mindre

lämpligt synes även vara att nu expediera försändelser adresserade till

tidigare tyska myndighetspersoner eller ledande nazister. Detta gäller även

brev ställda till utländska under kriget verksamma propagandaorgan. Försändelser,

som under gamla adresser nu skulle sändas till centraleuropeiska

länder — där stora folkomflyttningar ägt rum både under och efter kriget

—• torde i ett synnerligen stort antal fall vara obeställbara.

Brevens innehåll lärer i det alldeles övervägande antalet fall numera vara

utan betydelse för adressaterna. I den mån tilltänkta affärstransaktioner på

grund av brevens kvarhållande icke kommit till stånd, torde det nu i allmänhet

vara för sent att härutinnan vidtaga rättelse. Även om frågan, hur

med breven skall förfaras, är i viss mån tveksam, anser jag, att övervägande

skäl tala för att brev, som på grund av med kriget sammanhängande förhållanden

stoppats,, i många fall för flera år sedan, ej nu böra vidarebefordras.

Breven torde emellertid icke böra undanhållas avsändare och adressater,

som finna skäl efterfråga dem. Uppfattningen, att breven skulle vara

att betrakta såsom arkivalier, kan jag sålunda icke dela.

Jag hyser alltså den meningen, att breven böra bevaras under skälig

lid, förslagsvis till den 1 juli 1949. De brev, som då ej efterfrågats, böra förstöras.

Örn riksdagen ej uttalar erinran mot detta förslag, bär jag för avsikt att

vidtaga åtgärder för att i samband med säkerhetstjänstens avveckling breven

jämte tillhörande registerkort överlämnas i postverkets vård med förordnande,

att brev, som efterfrågas av reklamant, skall utlämnas till denne, samt

att de brev, som icke efterfrågats före den 1 juli 1949, skola förstöras.

Vid kommunikationskontrollen i övrigt erhållet material torde efter beslut

av Kungl. Maj:t böra vid lämplig tidpunkt förstöras.

Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 284. 35

att till Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande

och uppdagande av spioneri m. m. å riksstaten för budgetåret

1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av ............................ kronor 1 800 000.

Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda, med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,

förordnar Hans Maj-.t Konungen, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hedfors.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:450 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m.m. s. 11 i texten
  2. SU 1946:240 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. jämte i ämnet väck s. 1 i texten