Sök i Ratio Lex

Angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m

1946-05-07 · 86 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 83 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:302, Angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

1

Nr 302.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående aktieteckning i

Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.; given Stockholms

slott den 24 maj 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gunnar Myrdal.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24

maj 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Vid 1939 års urtima riksdag (prop. nr 70; r.skr. nr 98) anvisades ett reservationsanslag

av 10 000 000 kronor till aktieteckning i Norrbottens järnverk

aktiebolag, vars ändamål skulle i första band vara tillverkning av tackjärn.

I propositionen förutsattes, att blästermasugnar därvid skulle komma

till användning. I riksdagens skrivelse antyddes emellertid möjligheten att

i stället för dylika ugnar använda elektriska ugnar, eventuellt i kombination

med ett järnsvampverk. Riksdagen ansåg, att frågan örn de lämpligaste produktionsmetoderna

borde prövas av den blivande ledningen för bolaget.

Bihang till riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Nr 302.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Sedan styrelse tillsatts för bolaget, inkom densamma till Kungl. Majit med

detaljerade anläggningsplaner och kostnadsberäkningar samt anhållan örn

ytterligare medelsanvisning. 1941 års riksdag beviljade också (r. skr. nr

521) med anledning av proposition i ämnet (nr 322) ett nytt reservationsanslag

å 7 000 000 kronor för ytterligare aktieteckning i bolaget samt beslöt,

att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett förlagslån åt

bolaget i riksbanken till ett belopp av 3 000 000 kronor. Enligt den därvid

godkända planen skulle anläggningarna bestå av — förutom hjälp- och allmänna

anläggningar — tackjärnverk, innefattande två elektriska tackjämsugnar

med en sammanlagd produktionskapacitet av cirka 60 000 ton tackjärn

per år, sinterverk, thomasverk samt elektrostålverk.

I skrivelse den 18 januari 1944 anmälde sedermera bolagets styrelse, att

det till bolagets förfogande tidigare ställda kapitalet på grund av uppkommen

prisfördyring och andra oförutsedda förhållanden icke givit möjlighet

till utbyggnad av samtliga de i den godkända planen ingående anläggningarna.

Vid tidpunkten för bolagets ifrågavarande skrivelse hade endast de

två eltackjämsugnarna kunnat färdigställas. Av de övriga anläggningarna

vörö sinterverket och elektrostålverket under byggnad, medan däremot arbetena

med thomasverket icke påbörjats. Styrelsen hemställde i skrivelsen om anvisande

av ytterligare 6 000 000 kronor, varav 1 500 000 kronor skulle användas

för färdigställande av främst sinterverket och elektrostålverket och

4 500 000 kronor för uppförande av thomasverket. Därjämte hemställde

styrelsen i skrivelse den 8 maj 1944 — under erinran örn 1939 års urtima

riksdags uttalande rörande en eventuell kombination av järnverket med ett

järnsvampverk —- att 1 500 000 kronor måtte ställas till bolagets förfogande

för uppförande av en förreduktionsanläggning för utnyttjande av den från

eltackjämsugnarna avgående gasen.

I anledning av bolagets förenämnda båda framställningar, vilka anmäldes

för Kungl. Majit den 19 maj 1944, tillstyrkte dåvarande chefen för handelsdepartementet,

att medel till det av styrelsen angivna beloppet, 1 500 000

kronor, i form av lån till bolaget äskades av riksdagen för uppförande av en

förreduktionsanläggning samt att likaledes 1 500 000 kronor anvisades såsom

aktiekapital åt bolaget för täckning av kostnaderna för färdigställande

av bl. a. sinterverket och elektrostålverket. Däremot ansåg departementschefen

— i likhet med statens industrikommission i yttrande över bolagets förenämnda

framställning den 18 januari 1944 — att uppförandet av thomasverket

tills vidare borde uppskjutas.

Kungl. Majit avlät till riksdagen förslag örn medelsanvisning i enlighet

med vad departementschefen sålunda förordat (prop. nr 283). Förslaget bifölls

av riksdagen (r. skr. 406).

Genom beslut den 26 maj 1944 uppdrog Kungl. Majit därefter åt statens

industrikommission att i samråd med styrelsen för bolaget verkställa utredning

av frågan om uppförande av ytterligare en tackjämsugn vid järnverket

samt inkomma med ett av kostnadsberäkningar åtföljt förslag härutinnan,

varjämte industrikommissionen anbefalldes att i samband med fullgörande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

3

av berörda uppdrag avgiva förnyat yttrande beträffande frågan om uppförande

vid järnverket av ett thomasverk. I skrivelse den 26 oktober 1944 framlade

kommissionen resultatet av sin utredning i förenämnda båda ämnen, varvid

kommissionen i dåvarande läge ansåg sig böra avstyrka anvisande av medel

för uppförande av såväl en tredje tackjärnsugn som ett thomasverk vid

järnverket. Sedan kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering och norrlandskommittén

avgivit infordrade utlåtanden över industrikommissionens

utredning föreslog emellertid Kungl. Maj:t i proposition (nr 305) 1944 års

riksdag att till ytterligare aktieteckning i bolaget anvisa ett investeringsanslag

av 8 000 000 kronor. Propositionen bifölls av riksdagen (r. skr. 503).

Med de medel, vilka genom aktieteckningen ställdes till bolagsstyrelsens förfogande,

erhöll styrelsen möjlighet att uppföra en tredje eltackjärnsugn med

en kapacitet av 30 000 ton och det förut planerade thomasverket. Järnverkets

kapacitet skulle således genom den tredje eltackjärnsugnen höjas från

60 000 till 90 000 ton per år.

I detta sammanhang torde jag även få erinra örn att Kungl. Maj:t enligt

beslut den 7 december 1945 förklarat hinder icke möta för styrelsen för bolaget

att av tillgängliga medel använda högst 420 000 kronor för vissa nyanläggningar

och nyanskaffningar, avsedda att möjliggöra användning av 25- tons i stället för 20-tons konvertrar i thomasverket.

Det må här nämnas, att av de av statsmakterna beslutade anläggningarna

vid järnverket numera jämväl sinterverket och elektrostålverket äro färdigställda

och tagna i bruk. Förreduktionsanläggningen beräknas kunna stå

färdig i juni 1946 och den tredje eltackjärnsugnen under senare hälften av

samma år. Arbetena med thomasverket ha påbörjats.

I anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse den 26 maj

1945, nr 291, hos Kungl. Majit bland annat om en allsidig utredning rörande

möjligheterna att, med utnyttjande av malmer, vattenkraft och andra naturtillgångar,

upprätta en utvidgad metallurgisk industri i Norrbotten. Med

stöd av Kungl. Maj:ts den 25 januari 1946 i anledning härav givna bemyndigande

uppdrog jag åt styrelsen för bolaget1 att i enlighet med närmare angivna

riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående en effektivisering

av driften vid bolaget, angående en finansiell omkonstruktion av

bolaget samt angående huruvida, i vilken grad och på vad sätt en fortsatt

utbyggnad av verket, utöver den redan pågående, skulle äga rum. För att

såsom experter biträda styrelsen vid ifrågavarande utredning tillkallade jag

jämlikt bemyndigandet professorn Karin Kock och docenten Ingvar Svennson.

I en av fem bilagor åtföljd skrivelse den 17 april 1946 har nu styrelsen

för Norrbottens järnverk aktiebolag framlagt utredning med förslag till järnverkets

vidare utbyggnad och bolagets finansiella rekonstruktion.

1 Bolagets styrelse utgöres av direktören Sverre Sohlman, ordf., disponenten Gerard De Geer,

ledamoten av riksdagens andra kammare chefredaktören Oscar W. Lövgren, bruksägaren Rutger

von Seth, sekreteraren Gustav Vahlberg, förbundsordföranden Oscar Westerlund och direktören

Bertil Åström.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Över styrelsens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av statens arbetsmarknadskommission,

statskontoret, kommerskollegium, efter hörande

av Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, statens industrikommission,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelsen

i Norrbottens län, efter hörande av landstingets förvaltningsutskott,

jernkontoret, Sveriges industriförbund, landsorganisationen i Sverige och

norrlandskommittén.

Departementschefen uppläser härefter styrelsens skrivelse med bilagor och

de däröver avgivna yttrandena samt hemställer att nämnda handlingar måtte

såsom bihang1 (Bihang I och II) få fogas till statsrådsprotokollet. Departementschefen

anför vidare.

Såsom framgår av bolagets skrivelse föreslår styrelsen beträffande frågan

om järnverkets vidare utbyggnad, att järnverket utvidgas i en första etapp

till en kapacitet av 300 000 ton tackjärn per år och i en andra etapp till en

slutlig kapacitet av 500 000 ton. Den första etappen skulle enligt styrelsens

förslag omfatta uppförandet av en koksblästermasugn med en årsproduktion

av 200 000 ton samt komplettering av sinterverket, thomas verket, elektrostålverket

samt de allmänna anläggningarna och hjälpanläggningarna.

Styrelsen föreslår vidare, att i den första etappen skulle ingå byggandet av

ett götvalsverk och ett grovvalsverk. Kostnaderna för realiserandet av den första

etappens utbyggnadsprogram har beräknats till cirka 95 000 000 kronor.

För bestridande av dessa kostnader hemställer styrelsen, att ett belopp av

25 500 000 kronor anvisas för nyteckning av aktier i bolaget samt att bolaget

medgives rätt att hos Sveriges riksbank upptaga lån intill 70 000 000 kronor.

I anslutning härtill föreslår styrelsen, att bolagets förlagskapital ökas med

3 000 000 kronor med rätt för bolaget att för bestridande av löpande utgifter

upptaga ytterligare kredit i checkräkning mot avlämnande av säkerhet. —

Styrelsen framhåller vidare, att kostnaderna för en fullständig utbyggnad

av järnverket till totalkapaciteten, 500 000 ton, kunde preliminärt beräknas

till 135 000 000 kronor.

Vad angår spörsmålet örn rekonstruktionen av bolagets ekonomiska ställning,

föreslår styrelsen, att bolagets nuvarande aktiekapital, 26 500 000 kronor,

nedsättes med 12 000 000 kronor samt att detta belopp över reservfonden

användes dels för nedskrivning av anläggningarna med 8 519 000 kronor

dels ock för utjämning av balanserad förlust å 553 207 kronor 22 öre. Bolagets

aktiekapital skulle härefter utgöra 14 500 000 kronor, varjämte å reservfonden

skulle kvarstå i runt tal 2 928 000 kronor, motsvarande omkring

20 procent av det nedskrivna aktiekapitalet.

I det anförande till statsrådsprotokollet, vari jag hemställde om bemyndigande

för bolagets styrelse att verkställa nu föreliggande utredning, framhöll

jag, att handelsjäm torde komma att intaga en större plats än tidigare

i vår järntillverkning. Detta antagande har bestyrkts av utredningen. Av

den till styrelsens skrivelse fogade bilaga 1 framgår sålunda, att det inhemska

1 Bilaga 4 till Bihang I här utesluten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

5

behovet av sådant järn redan nu uppgår till 1 205 000 ton per år, vilket i

jämförelse med behovet åren närmast före kriget innebär en ökning med

20 procent. Under förutsättning av att en jämn och hög sysselsättning inom

det svenska näringslivet kan bibehållas även i fortsättningen uppskattas del

inhemska järnbehovet omkring år 1950 till 1 470 000 ton eller 21 procent högre

än 1945. Detta skulle innebära en ökning av behovet med 4 procent per år,

medan den faktiska stegringstakten under perioden 1929—1939 utgjorde 5,5

procent per år. Redan beslutade utvidgningar av produktionskapaciteten vid

mellansvenska verk beräknas vidare i bilagan möjliggöra en ökning av produktionen

av handelsjäm med 300 000 ton. Härigenom skulle den totala

produktionen vid nu befintliga verk år 1950 uppgå till 1 200 000 ton. Exporten

uppskattas till samma storlek som före kriget eller till 200 000 ton. Med

utgångspunkt från dessa siffror beräknar styrelsen ett underskott i försörjningen

år 1950 på cirka 500 000 ton, huvudsakligen handelsjäm. Detta underskott

måste täckas genom import eller ytterligare ökning av den inhemska

produktionen. Till jämförelse kan nämnas, att enligt en av disponent Hj.

Åselius gjord uppskattning, publicerad år 1945 i jernkontorets annaler, järnkonsumtionen

skulle omkring år 1950 uppgå till cirka 1 700 000 ton. Bolagets

styrelse drager den slutsatsen ur sin utredning, att år 1950 möjlighet

skulle finnas för en ökning av den inhemska produktionen av handelsjäm

med åtminstone 300 000 ton, försåvitt denna produktion kan göras konkurrenskraftig.

Jernkontoret har i sitt yttrande framhållit, att enligt en av jernkontoret

verkställd undersökning, vars resultat framkommit under remisstiden, kapaciteten

år 1950 vid nu befintliga verk skulle genom redan beslutade utvidgningar

vid de mellansvenska järnverken kunna uppskattas till 1 320 000

ton och icke, såsom i den av bolagets styrelse föranstaltade utredningen, till

1 200 000 ton. Sistnämnda siffra är emellertid grundad på så noggranna och

tillförlitliga undersökningar, att någon nämnvärd felberäkning torde vara

utesluten. Den av jernkontoret konstaterade skillnaden, 120 000 ton, torde

därför helt eller delvis avse sådana produkter, som ej falla inom Norrbottens

järnverks planerade produktionsprogram. Med hänsyn härtill synes jernkontorets

påpekande sakna betydelse i förevarande sammanhang. Jernkontoret

har tiven framhållit alt den inhemska marknaden i fråga om vissa

produkter är så liten, att en lönande produktion icke är möjlig inom landet,

varför en import av dessa produkter blir nödvändig även i fortsättningen.

Emellertid har i styrelsens utredning detta faktum icke förbisetts, utan styrelsen

har räknat med ett utrymme för en import av ungefärligen samma

storleksordning som den jernkontoret anser sig kunna förvänta.

Självfallet måste beräkningar av det framtida järnbehovet i stor utsträckning

bygga på mer eller mindre osäkra antaganden örn den fortsatta utvecklingen.

Den av styrelsen förebragta utredningen synes emellertid icke grunda

sig på alltför optimistiska antaganden. Sålunda har hänsyn tagits till den

hämmande inverkan på expansionen inom näringslivet och därmed på efterfrågan

på järn och stål, som den nu rådande knappa tillgången på arbets
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

kraft giver anledning att befara. Det i styrelsens utredning gjorda antagandet,

att järnexporten skall komma att stanna vid förkrigsnivån, visar likaledes

försiktighet vid bedömningen av de framtida behoven. Jag räknar emellertid

liksom styrelsen med att viss ytterligare export av handelsjäm skall kunna

bliva möjlig.

Av vad jag här anfört torde med all tydlighet framgå, att behovet av järn

i landet år 1950 kan giva utrymme för ett järnverk av den storleksordning,

som styrelsen föreslagit.

I detta sammanhang bör framhållas, att vid en planläggning av järnverket

på längre sikt hänsyn bör tagas icke blott till det beräknade behovet av järn

år 1950 utan även till utvecklingen efter denna tidpunkt. Vid en fortsatt stegring

av järnbehovet med 4 procent per år — mot 5,5 procent under perioden

1929—1939 — skulle sålunda det årliga behovet redan år 1955 komma att

uppgå till nära 1 800 000 ton eller till 300 000 ton mera än vad som beräknats

för år 1950. Därest beslut fattas örn utbyggnad av Norrbottens järnverk,

skulle det enligt min mening vara dålig industripolitik att fastlåsa kapaciteten

för verket efter det momentana behovet vid den tidpunkt, då verket står färdigt.

Risk skulle i så fall uppstå att en erforderlig expansion av produktionen

ej kunde möjliggöras utan ytterligare investeringar ganska snart efter den nu

föreslagna utbyggnadens genomförande, vilket ur ekonomisk och teknisk

synpunkt icke vore rationellt. Även driftsekonomiska synpunkter tala för att

verkets kapacitet ej sättes för låg. Vidare torde det med hänsyn till försvarsberedskapen

vara önskvärt att öka den inhemska produktionens kapacitet.

Beträffande den framtida produktionsutvecklingen må ytterligare några

synpunkter framhållas. Jag vill därvid understryka vad i den av styrelsen

förebragta utredningen säges rörande konjunkturernas inverkan på järn- och

stålproduktionen. Sålunda uttalas, att under 1930-talets svåra depression

produktionen inom landet aldrig understeg 80 procent av produktionen

under högkonjunkturåret 1929, trots att importpriserna nedgingo mycket

kraftigt. Det må även påpekas, att i vårt land enighet råder om, att staten

på ett helt annat sätt än tidigare genom olika medel — exempelvis utvidgning

av offentliga arbeten under lågkonjunkturer, stabilisering av bostadsproduktionen

på en hög nivå, dock med viss ytterligare ökning av densamma under

depressionstider — skall sörja för full sysselsättning. Det finnes därför, såsom

styrelsen också framhåller, anledning räkna med en betydligt mer stabil

inhemsk efterfrågan på järn än tidigare.

Jag får vidare erinra örn planeringskommissionens uttalande i dess utlåtande

över industrikommissionens utredning rörande uppförande av ett thomasverk

och en tredje eltackjärnsugn vid Norrbottens järnverk. Angående avsättningsmöjligheterna

för en ökad produktion av järn och stål anförde kommissionen

att i den sysselsättningspolitik, som kommissionen i sina utlåtanden

och betänkanden förordat, som en huvudbeståndsdel inginge att det allmänna

skulle vidtaga åtgärder, vilka upprätthölle privat och offentlig investering

samt stabiliserade bostadsproduktionen på en hög och jämn nivå. Följdes

dessa riktlinjer och vunne den tillämpade politiken framgång kunde man en
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

7

ligt kommissionen räkna med en avsättning av järn och stål under lågkonjunkturer,

som, om den icke fullt uppginge till högkonjunkturförbrukningen,

dock icke torde komma att ligga så mycket under densamma som man av erfarenhet

från tidigare depressionsperioder skulle kunna förvänta. Vidare

torde det enligt kommissionen knappast vara brukligt att man dimensionerade

en industris kapacitet för en lågkonjunkturs ogynnsamma avsättningsförhållanden,

lika litet som man gjorde upp sina kalkyler på basis av högkonjunkturens

priser och avsättning. Därtill komme att den ekonomiska

politiken borde inriktas på en fortsatt stegring av nationalinkomsten och

därmed även på investeringsverksamheten, vilket innebure en stigande linje

för efterfrågan på järn och stål.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet angående uppdraget åt styrelsen att

verkställa föreliggande utredning anförde jag beträffande anläggandet av ett

järnverk för ökad handels järntillverkning vissa skäl, som talade för att en

sådan tillverkning till väsentlig del borde förläggas till Norrbotten. Bland annat

framhöll jag fördelen av närheten till malmen och möjligheterna att

hämta hem koks med malmångare till billiga returfrakter samt den goda

tillgången på billig elkraft. Jag framhöll därjämte, att Norrbotten vore ett

gränslän med föga differentierat näringsliv och med knapphet på mera värdefulla

sysselsättningsmöjligheter samt att en på malmerna grundad förädlingsindustri

därför erfordrades för att skapa en bredare bas för befolkningens

försörjning. Styrelsens förslag innebär, att den utökade tillverkningen

skall förläggas till bolagets järnverk i Luleå. Styrelsen har därvid särskilt understrukit

vissa av de av mig angivna skälen, nämligen närheten till gruvfält

och elkraftkällor samt möjligheten av en rationell och billig koks- och

råvarutillförsel. Ett synnerligen viktigt skäl för att ett nytt handelsjämverk

förlägges till Luleå är, såsom styrelsen vidare framhållit, att produktion av

halvfabrikat redan försiggår därstädes. Det skulle ur driftsekonomisk synpunkt

vara uteslutet att uppdela utbyggnaden så, att den fortsatta förädlingen

skedde på annan plats. Bland annat böra beaklas de bränsleekonomiska fördelar,

som stå att vinna genom att göten utan omvännning kunna tillföras

valsverket för vidare bearbetning. De synpunkter, som i övrigt framförts av

ett flertal remissinstanser beträffande betydelsen av att det nya handelsjärnverket

förlägges till Norrbotten synas mig tungt vägande. Nu angivna synpunkter

synas giva vid handen att den rätta utvägen att förverkliga styrelsens

program för en utvidgning av järnproduktionen är ali utbygga bolagets anläggningar

i Luleå.

Beträffande utbyggnaden av verket har styrelsen inskränkt sig till utformandet

av en första utbyggnadsetapp. Styrelsen har sålunda föreslagit, att

beslut örn byggande av eif götvalsverk, tillräckligt för järnverkets totala kapacitet

vid full utbyggnad, omedelbart fattas, och att arbetet nied byggandet

snarast igångsättes. Därjämte innefattar styrelsens program en första utbyggnad

av tackjärnbasen nied en koksmasugn på 200 000 ton och en motsvarande

utbyggnad av övriga metallurgiska anläggningar, ett grovvalsverk

samt transportanläggningar. Den Intala anläggningskostnaden för denna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl Maj:ts proposition nr 302.

första etapp i verkets utbyggnad beräknas, såsom jag tidigare nämnt, till

omkring 95 000 000 kronor. Örn programmet för denna första etapp betraktas

isolerat från utbyggnadsplanen i dess helhet, skulle den kritik, som från jernkontorets

sida framförts beträffande bristen på balans mellan den metallurgiska

delen samt valsverksanläggningen vara berättigad. Styrelsen räknar

emellertid med att kunna avsluta redan påbörjade utredningar rörande verkets

komplettering med — såsom en andra utbyggnadsetapp — ytterligare

masugnar samt med fin- och mediumvalsverk i så god tid, att dessa anläggningar,

som kräva kortare tid för sitt utförande än götvalsverket, kunna stå

färdiga att tagas i bruk ungefär vid samma tidpunkt som det senare. Härigenom

skulle önskad balans erhållas mellan verkets olika driftsavdelningar.

Detaljerade kostnadsberäkningar för den andra utbyggnadsetappen lia ännu

icke kunnat framläggas, men styrelsen uppskattar medelsbehovet till cirka

40 000 000 kronor.

De mest omfattande arbetena i det föreslagna byggnadsprogrammets första

etapp bestå i uppförandet av masugnsanläggningen samt göt- och grovvalsverken.

Kostnaderna härför lia beräknats till 50 000 000 kronor. Styrelsen har

såsom nyss nämnts föreslagit byggande av en koksmasugn med en kapacitet

av 200 000 ton örn året. Att en dylik ugn valts i stället för flera eltackjärnsugnar

har motiverats av tekniska och ekonomiska skäl. Flertalet remissinstanser

har också accepterat detta val. Kommerskollegium har dock i sitt yttrande

ur beredskapssynpunkt ställt sig tvekande till förslaget att bygga en

ugn av denna storlek i stället för flera mindre ugnar, enär i en koksmasugn

av nu planerad beskaffenhet träkol icke torde kunna ersätta koks. Även industrikommissionen

understryker denna synpunkt. Jag finner skäl tala för

en ytterligare undersökning på denna punkt, varvid av kommerskollegium

och andra remissinstanser framförda synpunkter på de tekniska problemens

lösning böra beaktas.

För bedömande av räntabiliteten hos det tilltänkta utvidgade järnverket

bär styrelsen låtit utföra vissa beräkningar av kostnaderna för produktion

av thomastackjärn, thomasgöt och elektrostålgöt. Med stöd av dessa kalkyler

har styrelsen ansett sig kunna konstatera, att järnverket bör kunna uppnå

en konkurrenskraftig tillverkning av nämnda produkter. Angående kostnaderna

för de färdiga produkterna framhåller styrelsen, alt enär priserna å

järnverkets halvfabrikat måste betraktas såsom på lång sikt konkurrenskraftiga,

alla utsikter finnas att även de färdiga produkterna böra kunna produceras

till tillfredsställande priser. Det är nämligen ett känt förhållande, att

ett järnverks konkurrensförmåga under förutsättning att verket är utrustat

med en modern valsverksanläggning på ett avgörande sätt är beroende av tillverkningskostnaderna

för tackjärn och göt. Härtill kommer, att möjligheterna

att erhålla tillfredsställande priser å färdigvalsat material torde böra bedömas

gynnsammare än beträffande halvfabrikat. Vidare må framhållas de

bränsleekonomiska fördelar vid fullständig tillverkning som förut berörts.

Det finnes sålunda all anledning att antaga, att styrelsens kalkyler skola

visa sig hållbara.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

9

Gentemot styrelsens förslag har jernkontoret anmärkt, att kapitalkostnaderna

per ton valsade produkter vid verket skulle uppgå till 50 kronor. Vid

sin uppskattning av kapitalkostnaderna för produktionen har jernkontoret

emellertid räknat med ett anläggnings- och utbyggnadsprogram, som icke

överensstämmer med det av styrelsen framlagda. Jernkontoret har sålunda

antagit, att hela produktionen av tackjärn från de tre eltackjärnsugnarna och

den föreslagna koksmasugnen skulle förädlas inom verket i en valsverksanläggning,

som omfattade förutom grovvalsverk även fin- och mediumvalsverk

med en total kapacitet på 275 000 ton. Jernkontoret har i sina kalkyler dock

förutsatt, att götvalsverket och även vissa andra delar av anläggningarna,

såsom exempelvis sinterverket, elektrostålverket samt särskilt transportanläggningarna,

skulle ha den kapacitet som styrelsen föreslagit, men har icke

räknat med den större produktion — 300 000 ton valsat järn samt 150 000

ton tackjärn för försäljning — som skulle motivera hela denna kapacitet.

De totala anläggningskostnaderna för verket vid full utbyggnad enligt styrelsens

förslag skulle visserligen ligga 20 000 000 kronor över anläggningskostnaderna

för ett järnverk av den konstruktion jernkontoret räknat med,

men trots denna relativt låga skillnad i kostnaderna skulle verket i den form

styrelsen föreslagit likväl möjliggöra en produktion av väsentligt större omfattning

än vad jernkontoret förutsatt. Konsekvensen av den överdimensionering,

med vilken jernkontoret räknar i sina kalkyler, måste bliva onormalt

höga kapitalkostnader per ton producerad vara. Jernkontorets beräkningar

torde vidare i vissa andra hänseenden utgå från förutsättningar, vilka icke

synas vara hållbara. Det kan sålunda ifrågasättas, huruvida — såsom jernkontoret

gjort — i kalkylerna bör räknas med hela det ursprungliga anläggningskapitalet.

Vissa kostnader för de redan uppförda anläggningarna lia av

skilda anledningar, vilka framgå av den av styrelsen förebragta utredningen,

blivit onormalt höga och de torde med hänsyn därtill få anses vara av den

art, att de icke böra medtagas i kalkylerna för en framtida produktion. Videra

synes jernkontoret ha räknat med alltför höga räntebelopp under byggnadstiden

liksom även med för stort rörelsekapital. Med hänsyn till dessa omständigheter

toi’de den av jernkontoret angivna kapitalkostnaden per ton,

50 kronor, få anses avsevärt för högt beräknad. En överslagsberäkning, vid

vilken kapitalkostnaderna även utslagits på det tackjärn, som är avsett att

säljas, giver till resultat en kapitalkostnad per ton valsade produkter av

35 å 40 kronor.

Jernkontoret har påpekat, att möjligheten att försälja thomasstål kunde

bliva begränsad av kvalitativa skäl. Denna anmärkning har emellertid föga

betydelse för järnverkets vidkommande, då produktionsprogrammet för valsverksanläggningen

torde komma att omfatta sådana valsverksprodukter, för

vilka thomasstål är fullt användbart. Jernkontoret har vidare anmärkt att

thomastackjärn icke vore en säljbar vara. I och för sig torde detta påstående

visserligen vara riktigt, men jernkontoret har förbisett de möjligheter, som

stå Norrbottens järnverk lill buds bl. a. alt genom försätlning med eltackjärn

och kiseljäm erhålla en för gjuleriändamål lämplig tackjärnskvalitet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Det planerade järnverkets räntabilitet är även beroende av den framtida

utvecklingen av priserna på järn och stål. Denna utveckling kan vara svår

att överblicka. Med hänsyn till bland annat de internationella pristendensema

och den sannolikt för lång tid bestående bristen på järn i världen finnes det

knappast anledning antaga, att priserna, annat än för korta perioder, skulle

komma att sjunka under 1939 års nivå. Snarare torde kunna förväntas, att

den framtida prisnivån kommer att ligga över förkrigsnivån.

Såsom framhållits i styrelsens skrivelse och i flera av remissyttrandena

föreligga vissa ännu icke avgjorda frågor. Av dessa gäller den viktigaste malmpriset.

Styrelsen har understrukit, att den icke avser att begära någon subvention.

Detta får dock icke innebära, att bolaget skulle erhålla en sämre

ställning än privata företag, utan bolaget bör vara likställt med dessa.

Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att något beröra industriförbundets

anmärkning, att bolaget kommit i åtnjutande av subvention genom

att staten, som i det s. k. malmavtalet med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag

tillförsäkrats rätt att köpa 200 000 ton malm per år till malmbolagets

självkostnadspris, överlåtit denna rätt på Norrbottens järnverk. Industriförbundet

har därvid förbisett att här föreligger samma förhållande som då ett

järnverk genom inköp av egna gruvor gör sig oberoende av marknadens fluktuationer

såväl beträffande tillgången på råvaror som priset på dessa. I dylika

fall torde avräkning för råvaruleveranser nämligen i regel ske efter

självkostnadspriser.

Det kan emellertid även vara av intresse att närmare beröra malmavtalets

bestämmelser. Enligt 1927 års avtal mellan staten och Luossavaara—Kiirunavaara

Aktiebolag med de förändringar som vidtogos år 1938 äger staten, eller

den till vilken staten överlåter sin rättighet, att från Luossavaara malmfält

erhålla intill 100 000 ton malm av olika malmsorter i samma proportion som

faller vid årets brytning i dess helhet samt dessutom för jämtillverkning i

Norrbottens län intill 100 000 ton fosformahn från Gällivare eller Kiirunavaara.

I båda fallen skall erläggas malmbolagets självkostnadspris, ökat med

10 procent. I självkostnaden skall enligt avtalet inräknas »dels de direkta

utläggen för arbetslöner, material och transporter, dels andel i kontorskostnader

och övriga allmänna omkostnader, dels ock andel i amortering och

ränta å anläggningskostnaderna.»

Bestämmelsen beträffande fosformahn från Gällivare eller Kiirunavaara

tillkom år 1938 i syfte att främja upptagandet av malmförädling inom Norrbottens

län. Frågan örn anläggande av ett statligt järnverk var redan då aktuell.

Bestämmelsen om leveranser av malm från Luossavaara malmfält daterar

sig däremot från år 1918, då staten överlät sin nyttjanderätt till malmfältet

till bl. a. Grängesbergsbolaget, och tillkom för att säkra tillgången på

malm från de norrländska järnmalmsfälten för den svenska järnhanteringen.

Vid detta tillfälle förelågo icke några planer på en förädling av malmen i ett

statligt företag utan avsikten var att försälja malmen till den enskilda järnindustrien.

Det torde sålunda kunna förutsättas, att örn intresse förefunnits

för ett enskilt företag att starta ett järnverk för förädling av Luossavaara
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

11

malm möjlighet skulle lia förelegat för detta företag att av staten inköpa

malmen eller förvärva dess rätt till inköp av malm från Luossavaara på de

i malmavtalet föreskrivna villkoren. Något sådant intresse har emellertid icke

framträtt, förrän frågan om ett statligt järnverk i Norrbotten blev aktuell.

Vad denna del av malmavtalet beräffar har Norrbottens järnverk sålunda

icke kommit i åtnjutande av någon fördel framför vad som skulle kommit enskilda

företag tillgodo.

Bland annat med anledning av vad jag nu anfört och då det stabiliserande

inflytande på produktionen, som en avsättning av större omfattning till järnverket

skulle utöva, ur malmbolagets synpunkt torde vara en betydande

fördel synes det naturligt, att malmbolaget erbjuder järnverket de lägsta priser,

som äro förenliga med en rationell kostnadskalkyl. Prissättningen torde

böra bliva föremål för särskild överenskommelse mellan staten och malmbolaget.

I likhet med frågan örn malmpriserna är även frågan om fraktsatserna

ännu svävande. Underhandlingar med statens järnvägar härom böra icke

upptagas förrän norrlandskommittén framlagt sitt av styrelsen åberopade

förslag i ämnet och ställning tagits till detta. Dock vill jag i detta sammanhang

framhålla, att ett fullt utbyggt järnverk, direkt och indirekt, kommer

att medföra ett så väsentligt och jämförelsevis fast tillskott till järnvägens

fraktinkomster, att en tillfredsställande övenskommelse bör kunna träffas

på rent affärsmässiga grunder.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, anser jag mig kunna biträda styrelsens

förslag, att Norrbottens järnverk i en första etapp utbygges med en

masugnsanläggning med en årlig kapacitet av 200 000 ton jämte motsvarande

metallurgiska anläggningar, göt- och grovvalsverk samt erforderliga lijälpoch

transportanläggningar. Av vad jag i tidigare sammanhang omnämnt framgår,

att planerna för den andra utbyggnadsetappen ännu icke äro i detalj

utformade utan äro beroende på ytterligare utredningar, varom styrelsen

ämnar föranstalta. Mitt godtagande av styrelsens förslag beträffande första

utbyggnadsetappen innebär, att jag även ansluter mig till förslaget örn järnverkets

vidare utbyggnad till en kapacitet av 300 000 ton valsverksprodukter

och 150 000 ton tackjärn för försäljning.

I samband med styrelsens fortsatta utredningar rörande den andra utbyggnadsetappen

anser jag exportfrågan böra ägnas ytterligare uppmärksamhet.

Det finnes anledning antaga, att genom export avsättningen kan ökas

för vissa produkter, för vilka den svenska marknadens konsumtionsförmåga

kan väntas vara för liten för att medgiva en ur driftsekonomisk synpunkt

lämplig produktionskapacitet.

Vad härefter angår frågan örn tidpunkten för det planerade utbvggnadsprogrammets

igångsättande vill jag framhålla angelägenheten av att ett beslut

om en utökning av handelsjämtillverkningen icke fördröjes. Örn utbyggnaden

igångsättes nu, kommer ett nettotillskott lill vår järnförsörjning alt erhållas

under en tid, då knapphet på järn ännu råder. Även ur järnverkets synpunkt

vore det fördelaktigt, örn verket kunde vinna en plats på marknaden och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

konsolidera sin ställning under en tid av stark efterfrågan på dess produkter.

Mot detta önskemål om en forcering av utbyggnaden stå de farhågor, som

framförts av industrikommissionen och av vissa reservanter inom arbetsmarknadskommissionen,

att en forcerad utbyggnad skulle medföra en sugning

av arbetskraft från mellersta Sverige till Norrbotten redan under byggnadstiden.

Industrikommissionen har därjämte framhållit, att vissa materialsvårigheter

skulle kunna uppstå ävensom att krav omedelbart skulle komma

att ställas på nya bostäder, vilka icke skulle kunna tillfredsställas på grund

av knapphet på byggnadsarbetare och material. Dessa synpunkter måste noga

övervägas av bolagets styrelse vid planeringen av anläggningsarbetena och

bostadsbyggandet, varvid styrelsen även har att följa de direktiv, som kunna

lämnas av byggnadsberedningen. Jag förutsätter vidare såsom självklart,

att bolagets styrelse följer de råd, som givits av arbetsmarknadskommissionens

majoritet, och att sålunda samråd sker med arbetsmarknadsorganen

örn en lämplig plan för anskaffningen av arbetskraft, ej endast för själva

järnverket utan även för anläggningsarbetena. Även utbildningen av järnverksarbetare

kräver förberedelse i god tid, varvid de synpunkter på detta

problem, som framförts av olika remissinstanser, böra beaktas. Ett projekt

av denna storleksordning kan icke genomföras utan en planläggning, som

tager hänsyn ej endast till förhållandena i Norrbotten utan även till övriga

landsdelars intressen. Men för att en planering skall kunna ske i god tid

och arbetet icke onödigtvis fördröjas finner jag det angeläget, att ett beslut

rörande järnverkets utbyggnad träffas vid årets riksdag redan under dess

nuvarande session. Att så sker är så mycket viktigare som ett uppskov med

beslutet skulle medföra den största fara för förlängning av leveranstiderna,

varigenom det slutliga färdigställandet av verket skulle komma att fördröjas

vida mera än vad som direkt skulle svara mot längden av ett sådant uppskov

med beslutet. På grund av nuvarande prisstegringstendenser för utländska

levereranser är det angeläget att kontrakt avslutas snarast möjligt

enär ett uppskov skulle kunna förorsaka en stegring i utbyggnadskoslnadema.

Det är också sannolikt, att vissa nödvändiga schaktningsarbeten skulle komma

att fördröjas nästan ett helt år örn beslut i frågan icke kunde fattas

vid vårriksdagen och dessa arbeten sålunda icke skulle kunna utföras under

sommaren.

Ett förverkligande av det av styrelsen föreslagna utbyggnadsprogrammet

kommer att medföra vissa problem rörande anskaffningen av arbetarbostäder.

Styrelsen har uppskattat antalet arbetare, som erfordras när verket är

helt utbyggt, till cirka 2 500. Även örn bostadsfrågan kan anses löst för en

del av denna arbetskraft, nämligen den, som kan erhållas från Luleå eller

dess närmaste omnejd, betyder järnverkets utbyggnad ett väsentligt tillskott

till stadens befolkning dels direkt och dels indirekt genom den ökning, som

kommer att äga rum på grund av expansion av stadens affärsliv m. m. Härigenom

skapas ett allvarligt bostadsproblem för staden. Denna fråga har berörts

av ett flertal remissinstanser, vilka framhållit nödvändigheten av att

bostadsbyggandet i god tid planeras. Det har även framhållits att bolaget

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

13

borde ha upptagit ett större belopp för bostadsbyggande än vad som skett.

Det torde dock knappast vara rimligt att belasta bolagets produktion med

en mera betydande del av bostadskostnaderna. Det torde numera ej heller

vara brukligt annat än i undantagsfall att industrierna ensamma sörja för

bostadsbyggandet. Jag kan sålunda erinra om att den bostadsproduktion, som

under kriget uppstått på grund av vissa krigsviktiga industriers expansion

visserligen i viss utsträckning och särskilt på mindre platser stötts av vederbörande

företag, men att det merendels varit fråga om en samfinansiering,

varvid statliga, kommunala och enskilda bostadskreditorgan, särskilt i städerna,

burit en övervägande del av bördan. I huvudsak bör därför enligt min

mening bostadsanskaffningen i Luleå ske inom ramen för den allmänna bostadspolitiken.

Luleå stad har också i ett underhandsyttrande uttalat att staden

tilltror sig kunna gå i land med uppgiften. Ansvaret för de sociala anordningar

och institutioner, som bliva nödvändiga på grund av befolkningstillväxten

måste även falla på kommunen. Jag förutsätter härvid också, att

utbyggnadstakten för verket bestämmes av möjligheterna att skaffa bostäder

åt inflyttad arbetskraft och att, såsom jag i ett tidigare sammanhang

uttalat, byggnadsberedningens direktiv härvid följas. I betraktande härav

torde man kunna räkna med att endast en mindre del av bostadsanskaffningskostnaden

skall behöva utgå i form av subvention från bolaget. Det

finansiella stöd till bostadsbyggandet, som bör lämnas av bolaget, bör dock

på grund av problemets storleksordning bestämmas till högre belopp än vad

styrelsen förutsatt. Jag föreslår, att för bostäder beräknas ett belopp av

2 000 000 kronor.

Även om bolaget ej skulle behöva vidkännas större kostnader för byggande

av bostäder anser jag dock att ett stort ansvar faller på bolagets ledning

för åstadkommande av goda bostadsförhållanden och för tillfredsställande

sociala inrättningar. Jag räknar därför med att styrelsen i god tid upptager

förhandlingar i dessa frågor med Luleå stads myndigheter och att planeringen

igångsättes snarast möjligt. Vad här sagts gäller även örn bostadsförhållandena

för de arbetare, som erhålla sysselsättning vid anläggningsarbetena.

Beträffande finansieringen av den förordade första utbyggnadsetappen föreslår

styrelsen, såsom redan framhållits, att de härför erforderliga medlen

anskaffas dels genom teckning av aktier till ett belopp av 25 500 000 kronor

och dels genom upplåning av 70 000 000 kronor. Detta torde icke nödvändigtvis

motsvara den slutliga fördelningen mellan eget och främmande kapital.

Vid en utbyggnad av den storleksordning, som avses i föreliggande fall •—

en utbyggnad vilken kommer att sträcka sig över flera år — torde det vara

lämpligare ali företaget icke från början förses med ett stort aktiekapital

idan alt en del av de för anläggningen nödvändiga medlen anskaffas genom

en successiv kortfristig upplåning. Då anläggningen står färdig, torde tiden

vara inne flir en konsolidering av de kortfristiga krediterna i form av aktier

eller fonderade lån, eventuellt obligationslån, i enlighet med de av riksbanksfullmäktige

i deras yttrande framförda synpunkterna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Det är givet, att det i nuvarande situation är synnerligen svårt att göra upp

hållbara kalkyler för en anläggning, som det kommer att taga flera år att

färdigställa, men då de i utredningen framlagda kalkylerna i stor utsträckning

äro grundade på offerter och utredningar från specialfirmor och då vidare

ledningen för järnverket har erfarenheter från omfattande anläggningsarbeten,

vilka delvis alltjämt äro under utförande, finner jag styrelsens kalkyler

kunna godtagas utom på en punkt, nämligen vad beträffar räntan å det

upplånade kapitalet under tiden för fullbordandet av den första utbyggnaden.

Vad jernkontoret anfört på denna punkt bör beaktas. Styrelsen föreslår en

upplåning på 70 000 000 kronor. Då kapitalbehovet torde bliva störst under

senare delen av anläggningsperioden och då de genom nyteckningen av aktier

inflytande medlen i första hand komma att tillgripas, torde det vara tillräckligt

att räkna med en genomsnittlig lånetid av ett år. Efter 3 72 procent

ränta skulle räntekostnaderna uppgå till cirka 2 500 000 kronor. Anläggningskostnaderna

böra därför ökas med detta belopp. Med hänsyn till osäkerheten

beträffande det nuvarande kostnadsläget bör räknas med en något större

marginal för oförutsedda utgifter och för igångsättningskostnader än vad

styrelsen gjort. Lämpligen bör ytterligare 1 500 000 kronor upptagas för ändamålet.

Såsom jag i tidigare sammanhang uttalat, bör det av styrelsen för

bostadsändamål avsedda beloppet ökas med 1 000 000 kronor. De sammanlagda

anläggningskostnaderna för första utbyggnadsetappen böra sålunda beräknas

till 5 000 000 kronor mer än vad styrelsen avsett eller sålunda till i

runt tal 100 000 000 kronor. I detta sammanhang vill jag påpeka, att en höjning

av anläggningskostnaderna med 5 000 000 kronor skulle, under förutsättning

att den fördelas proportionellt på de olika enheterna, innebära en

ökning av produktionskostnaderna för thomastackjärn med knappt 0,4 procent.

Av nyssnämnda belopp på 100 000 000 kronor böra 30 500 000 kronor tillföras

bolaget genom aktieteckning. Återstående belopp eller i runt tal

70 000 000 kronor bör lämpligen anskaffas genom upplåning. Styrelsen har

föreslagit att medgivande skulle lämnas bolaget att verkställa den för anskaffande

av anläggningskapital erforderliga upplåningen i riksbanken. Emellertid

synes det icke vara nödvändigt att nu besluta hur denna upplåning

skall ske. Däremot anser jag det ändamålsenligt att riksgäldskontoret bemyndigas

ställa borgen för hela eller del av ifrågavarande lån. Någon bärande invändning

torde icke kunna riktas mot ett sådant bemyndigande. Det förekommer

ofta att styrelse eller större aktieägare i privata bolag i liknande

situation ställa borgen för bolagets kortfristiga krediter. I detta fall representerar

riksgäldskontoret staten som aktieägare.

En utökad produktion vid järnverket kommer att kräva ökat rörelsekapital.

Styrelsen har föreslagit, att det hos riksbanken mot borgen av riksgäldskontoret

upptagna förlagslånet på 3 000 000 kronor finge ökas till 6 000 000 kronor.

Jag förordar, att riksgäldskontoret bemyndigas att ställa borgen för

bolagets rörelsekrediter på högst 6 000 000 kronor, däri inberäknad tidigare

ställd borgen å 3 000 000 kronor. Jag förutsätter därvid att, såsom riksbanks
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

15

fullmäktige föreslagit, krediten lämnas i mera smidig form än tidigare, så

att bolaget, i den händelse det har tillgång till likvida medel, kan göra återbetalningar

utan att riksgäldskontorets borgen för lånets totalbelopp upphör

att gälla. Utöver förenämnda 6 000 000 kronor har bolaget för avsikt att vid

behov anskaffa rörelsemedel genom kredit i checkräkning. Dylika krediter

synes bolaget kunna upptaga mot vanliga affärsmässiga säkerheter. Riksdagens

medgivande torde icke erfordras.

I samband med finansieringsplanen har styrelsen föreslagit en nedskrivning

av aktiekapitalet, som för närvarande utgör 26 500 000 kronor, med

12 000 000 kronor. Delta belopp, som i bokslutet per den 30 juni 1946 skulle

överföras till reservfonden, är avsett för avskrivningar på anläggningen med

8 519 000 kronor och för täckande av den i balansräkningen per den 30 juni

1945 redovisade förlusten å 553 207:22 kronor, varefter å reservfonden

skulle kvarstå ett belopp på cirka 2 928 000 kronor eller något mer än 20

procent av det efter nedskrivningen kvarstående aktiekapitalet å 14 500 000

kronor. De extraordinära avskrivningarna motiveras med att järnverkets

första utbyggnad på grund av flera samverkande orsaker blivit onormalt

höga. I den särskilda utredning rörande nedskrivningsbehoven, som bifogats

styrelsens skrivelse, åberopas sålunda den efter utbyggnadsplanens uppgörande

inträdda allmänna prisstegringen, önskan om en forcering av utbyggnaderna

av hänsyn till landets jämförsörjning, kostnadsfördyrande ändringar

av den ursprungliga planen på grund av krav från luftskyddsmyndigheternas

sida samt, vad förreduktionsverket beträffar, dess karaktär av experimentanläggning.

På de vid 1944 års höstriksdag beslutade anläggningarna,

som nu äro under uppförande, lia inga avskrivningar föreslagits.

Vid en bedömning av detta förslag vill jag erinra örn att hänsynen till vår

jämförsörjning under kriget var ett av motiven för järnverkets tillkomst.

Sålunda anförde dåvarande chefen för handelsdepartementet i statsrådsprotokollet

den 27 oktober 1939 som första motiv för uppförandet av verket

önskvärdheten av att landet gjordes oberoende av utlandet för sin tackjämsförsörjning.

Han underströk på det kraftigaste denna synpunkt med hänsyn

till den i sammanhang med krigsförhållandena inträdda krisen och framhöll

därvid risken av att järnindustrien icke i nödig utsträckning skulle kunna

få sitt tackjämsbehov tillgodosett Järnverket har också lämnat ett betydande

tillskott till vår järnförsörjning, särskilt under de senare åren av kriget. Sålunda

har från verkets tillkomst och till utgången av år 1945 försålts 106 785

ton tackjärn samt 7 133 ton stålgöt.

Jag vill ävenledes erinra örn att staten genom s. k. produktionsavtal och

efterskänkande av krigskonjunkturskatt i ett stort antal fall lämnat sin medverkan

till att företag, som varit villiga alt göra för folkförsörjningen viktiga

investeringar, erhållit möjlighet att avskriva dessa investeringar på mycket

kort tid. Produktionsavtalen ha i övervägande antalet fall givits formen av en

förbindelse från statens sida att under viss tidsperiod svara för att den framställda

varan vinner avsättning till visst pris. De tider, linder vilka statens

avsättningsgaranti varit gällande, lia varit växlande men lia understundom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

omfattat två eller tre år från det överenskommelsen ingicks. I vissa fall har

staten förbehållits rätten, att därest fred skulle inträda och därmed ett prisfall

bliva sannolikt, efter viss tid uppsäga avtalet till upphörande mot skyldighet

att till företaget inbetala visst belopp, som medgåve skäliga avskrivningar

av anläggningskostnaderna. Kommerskollegium har i sitt yttrande över styrelsens

förslag anfört, att avskrivningarna på de nu färdiga anläggningarna

vid järnverket äro jämförbara med vad som förekommit i fråga om enskilda

industriföretag beträffande under motsvarande tid gjorda anläggningar. Industriförbundet

har å sin sida framhållit, att statssubvention icke lämnats

privatägda järnverk för utbyggnad av den egentliga järntillverkningen, utan

att dessa företag med intjänade vinstmedel avskrivit de av fördyringen under

kriget förorsakade merkostnaderna. Detta är riktigt men samtidigt måste

ihågkommas att ett nystartat företag, som under större delen av kriget t. o. m.

stått under utbyggnad, icke har samma möjlighet som ett äldre företag att

använda vinstmedel eller öppna respektive dolda reserver för dylika extraordinära

avskrivningar. För ett sådant företag är en nedsättning av aktiekapitalet

enda utvägen att åstadkomma erforderlig sanering. För de åberopade

privata industrierna medföra nedskrivningar av anläggningsvärdena

en minskning av företagets reserver eller en utebliven utdelning, medan vad

angår Norrbottens järnverk en nedskrivning skulle medföra en reduktion av

aktiernas nominella värde. Skulle pris- och inkomstutvecklingen bliva sådan,

att företaget i framtiden skulle kunna förränta och amortera det ursprungliga

anläggningskapitalet, uppstår en dold reserv, som kommer aktieägarna —

sålunda för Norrbottens järnverks del staten —■ till godo i form av en värdestegring

för aktierna. Någon principiell skillnad föreligger sålunda icke mellan

de äldre företagens och det nystartade företagets avskrivningspolitik i

detta hänseende.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden tillstyrker jag styrelsens förslag

att Norrbottens järnverk bemyndigas nedskriva aktiekapitalet med 12 000 000

kronor och att de sålunda frigjorda medlen användas på sätt som styrelsen

föreslagit. Efter nyteckning på 30 500 000 kronor skulle aktiekapitalet komma

att uppgå till 45 000 000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag

å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, för budgetåret

1946/47 anvisa ett investeringsanslag av kronor 30 500 000,

dels besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall

ställa garanti ej mindre i mån av behov för lån åt Norrbottens

järnverk aktiebolag å högst 70 000 000 kronor än

även för förlagslån åt bolaget lill ett belopp av högst

6 000 000 kronor,

dels ock till Avskrivning å statens aktier i Norrbottens

järnverk aktiebolag under huvudtiteln avskrivning av oreg
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

17

lerade kapitalmedelsförluster för budgetåret 1946/47 anvisa

ett anslag av ...................... kronor 12 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siegmund Vogel.

Rilinnu till riksdagens protokoll 1946. 1 saini. Nr 302.

‘2

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

1

Bihang I.

Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 januari 1946 har Herr statsrådet

åt styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag uppdragit att i enlighet

med i statsrådsprotokollet i ärendet angivna riktlinjer verkställa utredning

och avgiva förslag angående en effektivisering av driften vid bolaget, angående

en finansiell omkonstruktion av bolaget samt angående huruvida, i

vilken mån och på vad sätt en fortsatt utbyggnad, utöver den redan pågående,

skulle äga rum. Tillika har Herr statsrådet den 26 januari 1946 med stöd av

givet bemyndigande tillkallat professorn Karin Kock oell docenten Ingvar

Svennilson att såsom experter biträda styrelsen i utredningsarbetet.

I enlighet med vad i ovannämnda statsrådsprotokoll förutsatts, har utredningsarbetet

dessutom bedrivits i nära kontakt med statens industrikommissions

och Jernkontorets expertis.

Det har under loppet av den jämförelsevis korta tid, som hittills stått till

förfogande för ifrågavarande utredning, givetvis icke varit möjligt för styrelsen

att fatta slutgiltig ställning till samtliga i uppdraget innefattade spörsmål,

för vilkas allsidiga belysning ett flertal ingående detaljundersökningar

samt anläggnings- och tillverkningskalkyler äro erforderliga. Dessa förberedande

arbeten ha emellertid på väsentliga punkter nu slutförts. Med hänsyn

till vad därvid framkommit har styrelsen funnit angeläget, att frågan om järnverkets

framtida utveckling redan nu upptages till vederbörlig prövning. Styrelsen

får därför härmed vördsamt framlägga de hittills vunna utredningsresultaten

samt därav motiverade förslag beträffande sådana åtgärder, vilka

enligt styrelsens mening omedelbart böra vidtagas.

Det första av de i utredningsuppdraget innefattade delproblemen avser frågan

örn ytterligare effektivisering av driften vid Norrbottens järnverk. Med

avseende å denna fråga, vars slutgiltiga bedömande torde få sättas i samband

med frågan om järnverkets fortsatta utbyggnad, får styrelsen framhålla, att

drifts- och personalförhållandena vid bolagets anläggningar för närvarande

äro föremål för en allmän översyn. Styrelsen torde i en kommande framställning

få framlägga dels resultaten av denna översyn, dels ock en redogörelse

för de rationaliserings- och andra åtgärder, vilka i anledning därav vidtagits

eller ytterligare kunna befinnas påkallade.

Sorn ett andra delproblem bar uppställts frågan örn Norrbottens järnverk

aktiebolags finansiella konstruktion och örn dess samarbete med statens vattenfallsverk,

statens järnvägar, statens skogsindustrier och med LuossavaaraKiirunavaara

Aktiebolag. Även dessa spörsmål torde lämpligen böra anknytas

till i det följande skisserade planer rörande järnverkets fortsatta utbyggnad.

Sålunda får styrelsen vad angår bolagets finansiella konstruktion hänvisa

till vad härom nedan anföres. Beträffande bolagets samarbete med statliga

myndigheter m. fl. kan meddelas, att styrelsen upptagit förhandlingar med

vederbörande instanser i ett flertal för bolagets framtida verksamhet betydelsefulla

frågor. Resultaten härav torde, i den mån de icke redan föreligga och

i det följande redovisas, få göras till föremål för särskild behandling i en

kommande framställning. Styrelsen önskar emellertid i detta sammanhang

framhålla, att frågor rörande subvention i en eller annan form icke diskuterats

resp. ifrågasatts vid någon av här avsedda underhandlingar.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

Det tredje under förevarande utredningsuppdrag fallande detaljproblemet

gäller frågan om huruvida, hur långt och på vilket sätt järnverket bör byggas

ut för att erhålla en omfattning och en ställning i vår järnproduktion, som

svarar till dess naturliga förutsättningar i jämförelse med andra järnverks

och till de sannolika avsättningsmöjligheterna i framtiden. Som utgångspunkt

för en diskussion av de olika spörsmål, vilka i detta sammanhang måste upptagas

till behandling, får styrelsen först i korthet redogöra för järnverkets

omfattning på nuvarande utbyggnadss ladima samt för de i enlighet med hittills

fattade beslut påbörjade, men ännu icke avslutade anläggningsarbetena

vid järnverket.

Enligt den av 1941 års riksdag godkända utbyggnadsplanen skulle järnverket

omfatta följande anläggningar:

malmviadukt, kross- och siktanläggning samt kolhus,

sinterverk,

eltackjärnverk, omfattande två ugnar med en sammanlagd kapacitet av

60 000 ton per år,

thomasverk om två konvertrar,

elstålverk med en elstålugn örn cirka 25 tons kapacitet,

reparationsavdelning och

allmän avdelning, omfattande markområde och dess planering, vatten- och

avloppsledningar, kontor, bostäder för vissa tjänstemän och arbetare m. m.

1944 års riksdag (vårsessionen) godkände vidare ett av bolagets styrelse

utarbetat förslag att komplettera järnverket med en förreduktionsanläggning,

i vilken avgaserna från eltackjärnugnarna skulle kunna utnyttjas till fördel

för järnverkets bränsle- och driftsekonomi samt varigenom tackjärnskapaciteten

icke oväsentligt skulle höjas.

Slutligen anvisades vid 1944 års riksdag (höstsessionen) medel bland annat

till ytterligare en eltackjärnugn med en kapacitet av 30 000 ton per år.

Av ovannämnda anläggningar ha samtliga i den ursprungliga planen ingående

enheter utom thomasverket färdigställts och tagits i bruk. Föxreduktionsanläggningen

beräknas kunna stå färdig örn cirka två månader. Den

under byggnad varande tredje eltackjärnugnen torde kunna tagas i drift under

senare hälften av innevarande år. Arbetet med thomasverket, vars uppförande

i enlighet med den ursprungliga planen tidigare måst uppskjutas till

följd av den starka kostnadsstegringen under krigsåren, har nu ytterligare

fördröjts, sedan vissa leveranser från Tyskland, avseende huvuddelen av utrustningen

till detta verk, omöjliggjorts. Såvitt nu kan bedömas, torde den

återstående anläggningstiden för thomasverket belöpa sig till cirka två år.

Som framgår av det föregående utgör järnverkets tackjärnkapacitet för

närvarande 60 000 ton per år. Den nuvarande produktionen av tackjärn motsvarar

tillfullo denna beräknade maximikapacitet. Genom tillkomsten av förreduktionsanläggningen

beräknas ena eltackjärnugnens produktionskapacitet

kunna höjas med max. 25 %>. Vid slutet av år 1946, då den tredje eltackjärnugnen

beräknas stå färdig, skulle sålunda i gynnsammaste fall vid järnverket

kunna tillverkas cirka 100 000 ton tackjärn årligen. För tackjärnets fortsatta

förädling kommer vid nämnda tidpunkt endast den redan förefintliga

elstålugnen att stå till förfogande. Järnverkets avsaluproduktion är sålunda

därvid begränsad till i huvudsak tackjärn och därav framställt elektrostålmaterial

för vidare förädling vid andra järnverk. Thomasverkets färdigställande

medför icke någon väsentlig utökning av bolagets tillverkningsprogram

men kommer å andra sidan att tillföra järnverket en betydligt ökad kapacitet

för tillverkning av stålgöt, vilket i och för sig beräknats förbättra verkets ekonomi.

Avsättningsmöjligheterna för sådana göt äro emellertid relativt begränsade.

och ett rationellt utnyttjande av götkapaciteten förutsätter därför, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 302.

3

järnverket kompletteras med en anläggning för framställning av valsade produkter.

För att ett ekonomiskt tillfredsställande driftsresultat skall kunna ernås,

erfordras emellertid därvid, att valsverksanläggningen utbygges i så stor

skala som beräknade avsättningsmöjligheter medgiva.

För att kunna bilda sig en uppfattning i vad mån en lönande avsättning

av valsat och smitt stål och järn kan påräknas har styrelsen genom särskild

sakkunnig låtit verkställa en utredning rörande behovet av dylika produkter

inom landet fram till år 1950. Av utredningen, vars resultat redovisas i en

vid denna skrivelse fogad promemoria (bilaga 1), framgår i huvudsak följande.

Utan nu gällande restriktioner skulle förbrukningen inom landet av valsat

och smitt stål och järn för närvarande kunna beräknas till cirka 1 200 000 ton

per år. Under antagande av en export lika med den årliga genomsnittsexporten

under perioden 1936—1939, i det närmaste 200 000 ton, skulle det nuvarande

totalbehovet utgöra omkring 1 400 000 ton per år. Då årsproduktionen

vid nu förefintliga järnverk motsvarar inemot 900 000 ton, skulle för

dagen erfordras ett tillskott genom import och inhemsk produktion av omkring

500 000 ton för att normal försörjning skulle uppnås.

Med utgångspunkt från dessa beräkningar kan den inhemska förbrukningen

omkring år 1950 beräknas lia stigit till omkring 1 470 000 eller i runt tal

1 500 000 ton per år. Med en export på genomsnittlig förkrigsnivå, som beräknats

till 200 000 ton, skulle totalbehovet av järn och stål komma att utgöra

omkring 1 700 000 ton per år. Med hänsyn till nu planerade utvidgningar vid

de mellansvenska järnverken väntas den inhemska produktionen inom de

närmaste 4 å 5 åren stiga till cirka 1 200 000 ton per år. För att tillfredsställa

behovet av valsat och smitt järn och stål omkring år 1950 skulle sålunda

även då komma att erfordras ett årligt tillskott genom import och inhemsk

produktion av omkring 500 000 ton.

Ovan anförda beräkningar lia angivits gälla vid gynnsam konjunkturutveckling.

I fråga örn behovet av järn och stål under vikande konjunkturer lia

endast vissa allmänna påpekanden kunnat göras. I huvudsak bestyrka dessa

uppfattningen, att en konjunkturell nedgång i järn- och stålförbrukningen

kan i betydande utsträckning komma att kompenseras genom statliga och

kommunala investeringar och andra konjunkturstabiliserande åtgärder från

det allmännas sida.

Även örn i utredningen ett flertal reservationer måst fogas till de gjorda

beräkningarna på grund av det statistiska materialets bristfällighet och osäkerheten

beträffande vissa antaganden, torde likväl ovan anförda resultat vara

tillräckligt välgrundade för att medgiva en approximativ bedömning av det

framtida utrymmet på den inhemska marknaden för import och ökad inhemsk

produktion av valsat och smitt järn och stål. För tiden omkring år 1950,

da ett under innevarande år utarbetat program för en utvidgning av produktionen

vid Norrbottens järnverk kan beräknas vara genomfört, skulle detta

utrymme sålunda kunna uppskattas till i runt tal 500 000 ton per år. Denna

kvantitet är av samma storleksordning som den genomsnittliga importen under

åren 1936—1939. Importens framtida storlek är givetvis omöjlig alt förutsäga.

Bland annat kommer den att vara beroende av den inhemska produktionens

konkurrensförmåga. I betraktande av alt cirka en tredjedel eller omkring

150 000 ton av förkrigsimporten av valsat oell smitt järn härrörde från

Tyskland och andra mellaneuropeiska länder, från vilka någon nämnvärd

import under en obestämd tid framåt icke torde kunna påräknas, samt med

hänsyn till möjligheten alt vid ett nyanlagt järnverk kunna tillämpa moderna

tillverkningsmetoder med hög arbets- och bränsleekonomi med därav följande

förbättrade konkurrensförmåga, bär styrelsen ansett sig kunna förorda en

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

utbyggnad av Norrbottens järnverk nied en valsverksaniäggning om ca

300 000 tons årlig leveranskapacitet. Även elter ett dylikt tillskott till den

inhemska marknaden skulle ett betydande importbehov kvarsta. Styrelsen

räknar även med att vissa exportmöjligheter skola kunna uppkomma i anslutning

till ett blivande samarbete med övriga nordiska länders järnindustrier,

nied vilka redan vissa kontakter tagits. Ett dylikt samarbete skulle i

tramsta rummet sylta till att uppnå gynnsamma avsättningsbetingelser för

tillverkning i stor skala av vissa av järnverkets produkter.

Innan styrelsen övergår till att diskutera olika tekniska och ekonomiska

förutsättningar för en utbyggnad av Norrbottens järnverk enligt i det föregående

skisserade allmänna riktlinjer, vill styrelsen först erinra örn den betydelse,

som vid tidigare överväganden rörande järnverkets tillkomst och fortsatta

utbyggnad tillmätts önskemålen örn ett mera omfattande utnyttjande

inom landet av de norrländska malmtillgångarna samt örn beredande av ökade

sysselsättningsmöjligheter för befolkningen i Norrbottens län genom att till

detta län förlägga en på nämnda malmtillgångar baserad förädlingsverksamhet.

Redan på järnverkets nuvarande utvecklingsstadium lia dessa önskemål

i icke ringa utsträckning blivit tillgodosedda. Såsom av det nedanstående

framgår, kommer detta i än högre grad alt bliva fallet, därest järnverket

utvidgas på sätt här föreslagits. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra örn

den allmänna betydelsen av järnverkets utbyggnad med hänsyn till önskemålet

att främja uppkomsten av manufaktur och småindustri i Norrbottens

län.

Järnverkets nuvarande förbrukning av järnmalm utgör omkring 100 000

lon per år. Efter den ifrågasatta fulla utbyggnaden beräknas malmbehovet

komma att uppgå till omkring 750 000 ton lier år. Denna kvantitet kan, enligt

vad styrelsen inhämtat, utan svårighet tillhandahållas järnverket från de

norrbottniska gruvfälten. Enär förädlingsverksamheten vid järnverket kommer

att huvudsakligen vara baserad på tliomasprocessen, vid vilken en relativt

hög fosforhalt i malmen är önskvärd, uppfylla de norrbottniska malmerna

även i kvalitativt hänseende järnverkets anspråk. Enligt gällande avtal äger

järnverket för närvarande rätt att till självkostnadspris erhålla 200 000 ton

malm per år, varav ca hälften utgöres av fosforrik s. k. thomasmalm. Beträffande

malmpriserna vid leveranser utöver denna kvantitet har styrelsen

upptagit förhandlingar med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. Ehuru

någon uppgörelse i denna fråga ännu icke kunnat träffas, anser styrelsen sig

rimligtvis kunna förutsätta, att järnverkets framtida malmbehov skall helt

kunna täckas till priser, vilka ligga i paritet nied andra svenska järnverks

kostnader för malm av här ifrågakommande kvalitet.

Beträffande övriga råvaror, såsom kalksten och manganmalm, har järnverket

genom förvärv av kalkbrott på Gotland respektive gruvfyndighet vid

Stora Uttervik helt säkerställt sitt behov av dessa även för den tilltänkta

ökade produktionen.

Vid järnverket torde, sedan nu pågående anläggningsarbeten hunnit slutföras,

komma att sysselsättas cirka 300 arbetare. Vid full utbyggnad av järnverket

enligt ovan skisserade planer beräknas detta antal komma att stiga

till omkring 2 500. Enligt de upplysningar, styrelsen varit i tillfälle att inhämta

torde ett arbetskraftsbehov av denna storleksordning kunna tillgodoses

på den norrbottniska arbetsmarknaden. Med vederbörande myndigheter i

Luleå stad lia upptagits förberedande underhandlingar i syfte att underlätta

bostadsanskaffningen för arbetarna och deras familjer. Förhandlingar lia

även förts beträffande möjligheterna att anordna lämplig yrkesutbildning

för blivande arbetare vid järnverket. Styrelsen anser sig lia anledning räkna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr o02. 5

med att bada dessa frågor komma att lösas på ett för järnverket tillfredsställande

sätt.

Styrelsen har vidare genom hänvändelse till statens vattenfallsverk gjort

sig underrättad örn att elektrisk kraft kan till godtagbara priser ställas till

järnverkets förfogande i den omfattning, som kommer att erfordras vid full

drift enligt det här framlagda programmet.

De tekniska förutsättningarna för en ökad produktion vid Norrbottens

järnverk i enlighet med vad tidigare anförts kunna sålunda betecknas såsom

gynnsamma. A andra sidan kan järnverkets geografiska läge möjligen väntas

medföra vissa svårigheter, framför allt nied lanke på uttransporten av

färdiga produkter, vilken måste ske på järnväg under stor del av året. Järnverkets

belägenhet medför likväl även vissa påtagliga fördelar. Sålunda vill

styrelsen understryka betydelsen av järnverkets närhet till gruvfälten samt till

elkraftkällan, främst Porjus kraftstation. Dessutom kan framhållas, att järnverkets

belägenhet möjliggör en rationellt ordnad och därför billig koks- och

råvarutillförsel. Härjämte må erinras om att en betydande del av järnverkets

produktion kan väntas finna avsättning i Norra Sverige. Man synes dessutom

— framförallt som ett resultat av norrlandskommitténs arbete — ha

anledning att räkna med vissa generella fraktlindringar för övre Norrlands

vidkommande, vilka även böra komma järnverket tillgodo. Den nackdel,

verkets belägenhet kan innebära med avseende på kostnaderna för utfrakten

av färdiga produkter, torde därför uppvägas av fördelar i nämnda hänseenden.

Såsom även anförts i det förutnämnda statsrådsprotokollet tala många

andra skäl för att en ökad handelsjärnstillverkning till väsentlig del bör

förläggas till Norrbotten. Styrelsen har nied hänsyn härtill icke funnit skäl

att förebringa en närmare utredning angående de eventuella ekonomiska

fördelar, som kunde vinnas genom att förlägga en dylik tillverkning till annan

plats. Styrelsen vill endast framhålla, att en uppdelning av utbyggnaden

på sådant sätt, att halvfabrikaten tillverkas i Luleå och den fortsatta förädlingen

sker på annan plats, är ur driftsekonomisk synpunkt utesluten.

Ovan förordade utbyggnad av Norrbottens järnverk i första hand nied en

valsverksanläggning för tillverkning av omkring 300 000 ton handelsfärdigt

järn per år förutsätter en ökning i järnverkets produktionskapacitet i fråga

örn tackjärn och göt. För framställning av den mängd thomas- och elektrostålgöt,

som erfordras för ett utvalsningsprogram av ifrågavarande totalomfattning,

åtgår maximalt 350 000 ton tackjärn. Järnverkets tackjärnskapacitet

bör emellertid medgiva tillverkning utom för det egna tackjärnsbehovet

även av de ytterligare kvantiteter tackjärn, som kunna beräknas finna

avsättning i fria marknaden. Enligt gjorda utredningar föreligga möjligheter

för att inom landet och på export avsätta cirka 150 000 ton under förutsättning

av konkurrenskraftiga priser.

Med hänsyn härtill synes järnverkets tackjärnskapacitel totalt böra utbyggas

till omkring 500 000 ton per år. Från och nied år 1947 kan järnverkets

tackjärnsproduktion beräknas uppgå till 90 000 eller — nied utnyttjande

av förreduktionsanläggning — i gynnsammaste fall omkring 100 000

ton per år. Den erforderliga ökningen av tackjärnsbasen utgör sålunda cirka

100 000 ton per år.

Med avseende å frågan, på vad sätt denna ökning lämpligen bör ske, må

först erinras om alt järnverkets nuvarande eltackjärnugnar lia en årskapacitet

av omkring 30 000 ton vardera och all sålunda icke mindre än 13 .sådana

ugnar skulle erfordras för en produktionsökning av angiven storleksordning.

Redan tillsyn och skötsel av ett så .stort antal ugnar skulle vålla

vissa svårigheter, vartill kommer att förbrukningen av prima elkraft för tackjärnsframslällning

i den omfattning, som loir skulle fordras, ur national
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mcij:ts proposition nr 302.

ekonomisk synpunkt måste anses mindre lämplig. Även med hänsyn till anläggningskostnaderna

ställa sig eltackjärnsugnar i angivet antal ofördelaktigare

än koksblästermasugnar, örn dessa såsom med fördel kan ske, byggas

för mångdubbelt större produktion per ugnsenhet. Styrelsen har därför ansett

sig böra stanna för det senare alternativet. A andra sidan har styrelsen

funnit önskvärt att avvakta resultaten av försöksdriften vid den snart färdiga

förreduktionsanläggningen, innan frågan örn tack.iärnsbasens totala utbyggnad

slutgiltigt avgöres. Det är nämligen icke osannolikt, att i förreduktionsanläggningen

kan framställas en järnsvampliknande produkt, vilken är

användbar för direkt stålframställning i elektrougn till jämförelsevis låga

kostnader. Med hänsyn härtill anser sig styrelsen för närvarande böra föreslå

att endast en koksmasugn för cirka 600 tons dygnsproduktion anlägges,

varvid den beräknade totalkapaciteten kommer att uppgå till 100 000 +

200 000 ton tackjärn per år.

Vidkommande erforderlig utbyggnad av järnverkets övriga anläggningar

för uppnående av angiven tackjärnskapacitet kan konstateras, att det nuvarande

sinterverkets kapacitet endast motsvarar nu befintliga resp. under

byggnad varande tackjämsugnars behov. En komplettering av detsamma

med tvenne pannor med en produktion om 500 ton sinter per dygn är därför

nödvändig, varvid den erforderliga kapaciteten örn totalt 450 000 ton

sinter beräknas kunna uppnås.

Beträffande thomasverkets beräknade kapacitet må framhållas, att efter

senaste beslut rörande viss utökning av i tidigare planer fastställd utbyggnad

av verket, densamma i stort sett kan beräknas motsvara här ovan angiven

totalkapacitet örn 300 000 ton valsat och smitt järn per år. Emellertid

har styrelsen ansett det ur andra synpunkter, främst med tanke på riskerna

för driftsstopp vid full drift, nödvändigt att komplettera även thomasverket

med en tredje konverter med tillhörande utrustning.

Det nuvarande elektrostålverket motsvarar vad kapaciteten beträffar ej

den ovan föreslagna första utbyggnaden av tackjärnsbasen. För att elektrostålverkets

kapacitet skall bliva av tillfredsställande storlek i förhållande till

nu ifrågasatta utbyggnader även inom övriga avdelningar av järnverket anser

sig styrelsen böra föreslå en omedelbar komplettering av stålverket med

tvenne 25-tons elektrostålugnar.

Vidare har styrelsen beträffande järnverkets nu planerade utbyggnad även

tagit upp frågan örn detsammas komplettering med götvalsverk samt valsverk

för produkternas vidare förädling. Styrelsen har därvid ansett sig böra

föreslå ett omedelbart uppförande av ett götvalsverk för utvalsning av 450 000

ton göt per år, motsvarande järnverkets slutliga totalkapacitet. Därjämte

vill styrelsen föreslå omedelbar anskaffning av ett valsverk för tillverkning

av grövre färdiga produkter i första hand byggnadsjäm.

Med en dylik utformning av utbyggnadsprogrammets första etapp uppnås

väsentligt förbättrade avsättningsmöjligheter för järnverkets produkter med

därav följande ökad räntabilitet hos företaget.

Slutligen må framhållas, att en utökning av de olika driftsavdelningarna

på sätt ovan angivits, nödvändiggör betydande kompletteringar av företagets

hjälp- och allmänna avdelningar. Särskilt vill styrelsen understryka betydelsen

av att järnverket därvid förses med effektiva hjälpanläggningar för

råmaterialets transport och behandling.

Beträffande planläggningen av den ovan föreslagna utbyggnaden av Norrbottens

järnverk må hänvisas till bifogade plankarta (Bilaga 2), varå nu

befintliga och planerade anläggningar vid järnverket upptagits. Bolagets

verkställande direktör har i samråd med såväl inhemsk sorn utländsk exper
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

7

tis verkställt nedan i sammandrag återgivna beräkningar över anläggningskostnaderna,

vilka mera detaljerat redovisas i bilaga 3.

Beräknade anläggningskostnader för: Milj. kr.

A. Driftsavdelningar

1. Sinterverk ............................................ 3,5

2. Masugnsanläggning .................................... 22,0

3. Thomasverk .......................................... 3,ö

4. Elektrostålverk ........................................ 4,5

5. Valsverk ............................................ 28,0

Summa driftsavdelningar 61,5

B. Hjälpavdelningar ........................................ 7,0

C. Allmänna avdelningar .................................... 26,5

Summa för samtliga avdelningar 95,0

Enligt dessa kalkyler skulle sålunda genomförandet av första etappen av

utbyggnadsprogrammet medföra ett sammanlagt kapitalbehov av c:a 95 miljoner

kronor.

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla att en mycket preliminär beräkning

av de totala kostnaderna för en fullständig utbyggnad av järnverket

avseende såväl metallurgiska som valsverksavdelningarna till en kapacitet

som tidigare angivits kunna beräknas uppgå till ca 135 miljoner kronor.

Beträffande järnverkets produktionskostnader har professorn vid Kungl.

Tekniska Högskolan Martin Wiberg i samråd med styrelsen utfört vissa kalkyler,

vilka återgivas i bilaga 4.1

Dessa kalkyler avse kostnaderna vid en produktion motsvarande full utbyggnad

av järnverket. Därvid har antagits, att tackjärnsbehovet fylles genom

produktion i två koksblästermasugnar, ehuru styrelsen i den första utbyggnadsetappen

velat föreslå uppförande av endast en sådan ugn och av

vissa tekniska skäl lämnat frågan örn byggande av ytterligare en ugn tills vidare

öppen. Det bör emellertid ihågkommas, att därest nu pågående försök

med förreduktionsugn skulle ge tillfredsställande resultat, kommer den slutliga

kalkylen beträffande produktionskostnaderna att ytterligare förbättras,

varjämte i så fall den andra hyttan skulle komma att slopas.

Enligt de verkställda beräkningarna komma produktionskostnaderna för

av enbart sinter tillverkat thomastackjärn vid för järnverket nu gällande

mycket höga malm- och kokspriser att uppgå till kronor 152: 45 per ton.

Detta pris ligger för närvarande något över motsvarande kostnader för eltackjärn.

Emellertid visa beräkningarna, att blästertackjärnet vid ett kokspris

av 90 kronor per ton eller därunder blir billigare än eltackjämet.

Av kokstackjärnet tillverkade thomasgöt beräknas kunna framställas för

kronor 174: 83 per ton. Kostnaderna för elektrostålgöt framställda genom

raffinering av flytande thomasmetall, skulle utgöra 190: 59. På sidan 4 i

bilagan återfinnes en sammanställning utvisande produktionskostnadernas

sänkning vid fallande koks- och malmpriser.

Med stöd av de uppgjorda kostnadskalkylerna anser sig styrelsen kunna

konstatera, att järnverkets produktion inom här berörda områden bör kunna

bliva fullt konkurrenskraftig. Beträffande möjligheterna för det utbyggda

järnverket att konkurrera med avseende å färdigvalsade produkter, anser

sig styrelsen rent allmänt kunna konstatera, att enär priserna å järnverkets

halvfabrikat, enligt vad som ovan angivits, måste betraktas som fullt kon
-

1 Här utesluten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

kurrenskraftiga, det ej kail råda något tvivel om att de färdiga produkterna

ävenledes böra kunna produceras till tillfredsställande priser. Det är nämligen

ett känt faktum att en förädlingsprocess av här angiven art leder till

förbättrad ekonomi för verket.

Beträffande den tid, som kommer att åtgå för uppförande av bär ovan i

första utbyggnadsetappen skisserade anläggningar, vill styrelsen rent allmänt

framhålla, att det är utomordentligt svårt att i nuvarande situation ange

några exakta tidpunkter, då de olika utbyggnaderna kunna beräknas vara

färdiga. Emellertid bär på basis av vissa från såväl utlandet som från våra

egna experter inom landet lämnade uppgifter uppgjorts ett ungefärligt tidsschema

för byggnadsprogrammet enligt nedanstående:

Styrelsen har övervägt olika förslag och möjligheter för en finansiering av

det enligt ovan redovisade erforderliga anläggningskapitalet, uppgående till

cirka 95 miljoner kronor. Härvid har styrelsen funnit lämpligt att endast en

mindre del av denna summa anskaffas genom ökning av aktiekapitalet samt

att återstoden tillföres bolaget på låneväg. Styrelsen utgår härvid ifrån, att

aktiekapitalet ej bör höjas till högre belopp än 40 miljoner kronor, vilken

storlek kan anses motiverad av verkets blivande omfattning. Med hänsyn till

den nedsättning av det nuvarande aktiekapitalet, som nedan föreslås, skulle

detta innebära en nyteckning av aktier till ett belopp av 25,5 miljoner kronor.

Vid en utvidgning av bolagets verksamhet i förut berörd omfattning torde

även en ökning av det till bolagets förfogande stående förlagskapitalet, som

för närvarande utgör 3 miljoner kronor, vara erforderlig. Hur stort belopp

som därvid skulle erfordras för att motsvara bolagets framtida medelsanspråk

är vanskligt att nu avgöra. Styrelsen har därför av praktiska skäl ansett

sig böra stanna vid att föreslå att förlagskapitalet ökas med 3 miljoner

kronor till sammanlagt 6 miljoner kronor samt att bolaget medgives rätt att

upptaga erforderlig ytterligare kredit i checkräkning mot avlämnande averforderlig

säkerhet.

Styrelsen får härefter återkomma till den tidigare berörda frågan örn bolagets

finansiella rekonstruktion. Med avseende härå vill styrelsen först erinra

därom, att bolagets anläggningar i enlighet med statsmakternas beslut

kommit till utförande under en tid av stark allmän prisstegring och att kostnaderna

för desamma till följd därav kommit att avsevärt överstiga vad i

de ursprungliga utbyggnadsplanerna beräknades. Härtill har även bidragit,

att anläggningsarbetena — huvudsakligen med hänsyn till försörjningspolitiska

önskemål — måst forceras och i icke ringa omfattning bedrivas under

mycket ogynnsamma väderleksförhållanden.

För att erhålla ett underlag för en bedömning av frågan angående vilka

åtgärder, som nu lämpligen böra vidtagas i syfte att eliminera de för bolaget

ofördelaktiga verkningarna av de sålunda uppkomna onormalt höga anläggningskostnaderna

har styrelsen åt advokaten Otto Schultz och auktoriserade

revisorn Ebbe Rybeck uppdragit att verkställa en utredning huruvida, i vad

mån och på vad sätt dessa merkostnader lämpligen böra bortskrivas i balansräkningen.

Resultatet av denna utredning återgives i en vid denna skrivelse

fogad promemoria (bilaga 5).

Den verkställda utredningen ger vid handen, att ifrågavarande merkostnader

kunna beräknas till 8 519 000 kronor. Enligt den av utredningsmännen

Sinterverket........

Masugnsanläggningen

Thomasverket......

Elektrostålverket . ..

Valsverket .........

1 V2 år

2 V2 år

2 år

2 år

3 år

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

9

företrädda uppfattningen bör på bolaget icke skäligen slättås anspråk på förräntning

och amortering av häremot svarande del av det i anläggningarna

nedlagda kapitalet. Till stöd härför har anförts, att privata industrier i liknande

fall intagit samma ståndpunkt och bortskrivit sådana kristidsutgifter,

varom här är fråga, samt även i vissa fall genom statliga åtgärder erhållit

hjälp härtill. Starka skäl lia därför ansetts tala för att bortskrivning sker av

här ifrågavarande merkostnader. 1 utredningen har vidare anförts att även

den i bolagets balansräkning per 30 juni 1945 redovisade förlusten å kronor

553 207:22 utjämnas vid nu förestående rekonstruktion av bolagets ekonomiska

ställning. Det belopp, som sålunda enligt utredningsmännen i första

hand bör täckas genom nedsättning av aktiekapitalet utgör sammanlagt

kronor 9 072 000. Härtill bör enligt de sakkunnigas mening läggas ett belopp,

som kan beräknas få kvarstå å en för bolaget upplagd reservfond och som

för att motsvara den i 1944 års aktiebolagslag stadgade avsättningen bör uppgå

till minst 20% av det efter rekonstruktionen kvarstående aktiekapitalet.

Styrelsen har funnit de sålunda förordade principerna väl ägnade att läggas

till grund för en finansiell rekonstruktion av bolaget och föreslår därför

i likhet med de sakkunniga, alt bolagets nuvarande aktiekapital, uppgående

till kronor 26 500 000, nedsättes med kronor 12 000 000 samt att detta belopp,

som enligt gällande bestämmelser i sin helhet tillföres reservfonden,

användes för nedskrivning av bolagets anläggningar med kronor 8 519 000

samt för utjämning av ovannämnda balanserade förlust om kronor

553 207:22. Härefter skulle bolagets aktiekapital utgöra kronor 14 500 000,

varjämte å reservfonden skulle kvarstå i runt tal kronor 2 928 000, motsvarande

ca 20 % av det nedskrivna aktiekapitalet.

Under hänvisning till vad i denna skrivelse anförts får styrelsen vördsamt

anhålla, att Herr statsrådet ville vidtaga åtgärd i syfte att i proposition till

årets riksdag föreslås

dels att bolagets aktiekapital må nedsättas till 14 500 000 kronor i och för

en rekonstruktion av bolagets ekonomiska ställning per den 3% 1946,

dels att ett belopp av 25 500 000 kronor anvisas för nyteckning av aktier i

bolaget i och för möjliggörande av en sådan utbyggnad av anläggningarna,

som här föreslagits, samt att bolaget medgives rätt att för anskaffande av de

medel, som för sådant ändamål ytterligare kunna befinnas erforderliga, hos

Sveriges Riksbank upptaga lån intill 70 000 000 kronor,

dels ock att bolagets förlagskapital ökas med 3 000 000 kronor med rätt

för bolaget att för bestridande av löpande utgifter upptaga ytterligare kredit

i checkräkning mot avlämnande av säkerhet.

Stockholm den 17 april 1946.

För Styrelsen i Norrbottens Järnverks AB.

SVERRE JESON SOHLMAN.

Ordf. i styrelsen.

Bertil Åström.

Verkst, dir.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

Bilaga 1.

PM

med beräkning av behovet av valsat och smitt järn och stål

inom landet omkring år 1950.

Det aktuella behovet.

Enligt en inom industrikommissionen gjord utredning uppgick den totala

förbrukningen av valsat och smitt material av järn och stål under år 1942 till

ca 1 milj. ton med en ungefärlig fördelning på olika användningsområden

enligt nedanstående sammanställning:

1 000 ton

Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder ................ J440

Varv ..................................................... 106

Byggnads- och anläggningsverksamhet ....................... 1 2247

Järnvägar och spårvägar.................................... 89

Övrig förbrukning ......................................... 136

1 018

Den kvantitet på 247 000 ton som upptagits som förbrukning inom byggnads-

och anläggningsverksamheten innefattar förutom armeringsjärn, balkar,

rör m. m. även galvaniserad plåt och plåt för radiatorer m. m. men däremot

icke behovet av järn för tillverkning av olika slag av manufakturvaror,

verkstadsprodukter såsom spik, skruvar, beslag m. m., värmepannor, spisar''

och annan utrustning, vilka ingå i byggnader och anläggningar av olika slag.

Behovet av järn för dessa tillverkningar har i stället i sin helhet redovisats

som förbrukat inom gruppen järn- och stålmanufakturverk och verkstäder.

Enligt en grov uppskattning skulle, örn hänsyn tages även till järnbehovet

i dessa verkstadsprodukter, den totala förbrukningen av valsat och smitt järn

och stål inom bvggnadsbranschen ha rört sig mellan 275 000 och 280 000

ton under år 1942.

Behovet för »järnvägar och spårvägar» inkluderar järninnehållet i rullande

materiel och andra verkstadsprodukter.

Försörjningsläget i fråga örn järn var under år 1942 relativt tillfredsställande,

varför förefintliga behov i stort sett kunde täckas. En viss knapphet

förelåg dock i fråga örn vissa varuslag exempelvis plåt. Under de följande

åren har tillgången på järn på grund av den successiva nedgången i importen

blivit alltmera knapp. Lagren av järn har därför fått tagas i anspråk i

mycket betydande omfattning. Detta gäller icke blott för järnverk och järngrossister

utan även för förbrukarna. Inom verkstadsindustrien lia sålunda

lagren av såväl plåt, stångjärn m. m., som mer eller mindre bearbetade

halvfabrikat och detaljer gått ned kraftigt. Inom samtliga förbrukarkategorier

lia dessutom åtgärder vidtagits för att minska järnförbrukningen per

producerad enhet, vilket tagit sig uttryck i ändrade konstruktioner m. m.

1 Exkl. plåt för radiatorer, galvaniserad plåt för byggnader, konservplåt m. m. samt verkstadsprodukter

för järnvägar och spårvägar, vilket påförts andra förbrukn.grupper.

2 Angivna kvantitet har vid en senare gjord undersökning visat sig vara något för hög.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

11

Båda dessa förhållanden ha bidragit till att de senaste årens siffror över

.järntillförseln icke ge någon riktig bild av det behov av järn, som under normala

förhållanden skulle föreligga vid motsvarande sysselsättning och produktion

inom verkstadsindustrien och byggnadsverksamheten. För ett bedömande

av järnbehovet under den närmaste framtiden torde emellertid

en »normalförbrukningssiffra» i första hand vara av intresse.

Här nedan har därför ett försök gjorts att beräkna det aktuella behovet

vid fri tillgång på järn, varvid emellertid hänsyn icke tagits till de extraordinära

behov, som föreligga för att bygga upp de på grund av de senaste årens

brist reducerade lagren. Beräkningarna äro knutna till den sysselsättning

inom verkstadsindustrien som rådde under hösten 1945. För byggnadsverksamheten

har 1945 års byggnadsvolym legat till grund.

Givet är att en dylik beräkning icke kan bli annat än ungefärlig eftersom

den endast kan grundas på vissa uppskattningar. Den torde emellertid ge

en något så när riktig bild av behovet i stort, dels totalt, dels för olika varuslag.

Enligt de gjorda beräkningarna skulle det totala behovet av valsat och smitt

material av järn och stål under förutsättning av normal tillgång vid mitten

av 1940-talet motsvara ca 1,2 miljoner ton, fördelat på följande sätt mellan

olika förbrukarkategorier.

1000 ton

Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder.................. 520

Varv .................................................... 140

Byggnads- och anläggningsverksamhet........................ 320

Järnvägar och spårvägar .................................... 95

Övrig förbrukning ......................................... 130

1 205

Då förbrukningen under 1942 motsvarade ca 1 miljon ton, framkommer

sålunda en ökning av behovet mellan 1942 och 1945 med ca 200 000 ton eller

20 °/o. Det kan vara av intresse att nämna att det redovisade importöverskottet

plus den inhemska produktionen under åren 1936—1939 motsvarade

i genomsnitt ca 1 070 000 ton per år, varvid emellertid produktionssiffran på

grund av^ vissa dubbelräkningar är ca 30 000—40 000 ton för hög. Under

nämnda år ägde därjämte en viss lagerökning rum. Det här framräknade

behovet kan därför även sägas ligga inemot 20 °/o över den nivå, som uppnåddes

under åren närmast före kriget.

Behovet av valsat och smitt järn och stål inom olika förbrukarkategorier

har även fördelats på olika slag av material och redovisats å tabellen sidan 13.

Här nedan angives det totala behovet vid en tänkt normalförbrukning år

1945, fördelat på olika material såsom plåt, tråd m. m. För att visa det nuvarande

utrymmet för import och ökad inhemsk produktion har behovet för

inhemsk konsumtion plus en export, som godtyckligt satts lika med åren

1936—39, jämförts med den nuvarande produktionen vid de svenska järnverken.

(Se tab. s. 12.)

Av tabellen framgår, att vi för dagen skulle behöva ett tillskott genom import

och ökad inhemsk produktion på tillhopa cirka 500 000 ton lier år för

att en normal försörjning skulle uppnås. Angivna kvantitet är som synes av

samma storleksordning sorn importen under åren närmast före kriget.

Produktionssiffroma äro emellertid påverkade av svårigheterna i fråga

örn bränsleförsörjningen oell av bristen på arbetskraft. I fråga örn vaxtråd,

rör och även »annat valsat material», har produktionen av kvalitetsmaterial

lör export därjämte varit mindre än normalt på grund av avsättningssvårig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Inhemsk

kons. v.

normal

tillgång

Beräk- nat be- hov för

export* 1

Summa

Produk- tion inom

landet

21944/45

Erforderligt

tillskott genom

import och in- hemsk pro- duktion

Genom- snittsim- port per

är under

1936/39

Plåt grov och medium ....

180

4

184

95

89

96

Plåt tunn inkl. förtent ....

150

7

157

101

56

57

Valstråd..................

150

25

175

129

46

40

Räls......................

40

2

42

28

14

15

Rör......................

78

37

115

71

44

3 3

Balkar och profiljärn......

136

—

136

53

83

146

Armeringsjärn ............

140

—

140

90

50

j

Annat valsat material inkl.

>93

till försäljning avsedda

ämnen..................

300

110

410

283

127

1

Smitt och pressat material

331

7

38

30

8

0

Summa

1205

192

1397

8S0

517

480

1 Export lika med genomsnittet 1936—1939.

2 Siffrorna över produktionen, som hämtats ur Järnverksföreningens statistik, avse genomsnittet

för 1944 och 1945.

3 Då detta materialslag är av mindre intresse har någon undersökning av behovet ej företagits.

Den angivna siffran är densamma som gällde för 1942.

heter, vilket ej helt kompenserats genom ökad tillverkning av motsvarande

produkter av handelskvalitet. Det här redovisade underskottet i försörjningen

blir även av denna anledning för stort. Någon exakt uppgift om den nuvarande

normala kapaciteten vid järnverken finnes icke att tillgå. En av

Jernkontoret hösten 1944 gjord undersökning visade emellertid, att produktionen

genom ett fullständigare utnyttjande av kapaciteten, varvid förutsattes

tillräcklig tillgång på bränsle och arbetskraft, skulle kunna höjas till ca

1 milj. ton per år.

I det följande lämnas en kort redogörelse för de bedömanden, som legat

till grund för de framlagda siffrorna över behovet inom olika förbrukningsom

råden.

Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder. Socialstyrelsens index över

sysselsättningen inom järn- och stålmanufakturverk och verkstäder visar en

stegring mellan år 1942 och hösten 1945 på 9 %>. Denna statistik bygger på

uppgifter från genomgående företag, varför det finns anledning förmoda, att

en systematisk underskattning av sysselsättningsökningen sker. För att nå

ökningen i produktionsvolymen måste hänsyn även tagas till den produktivitetsstegring,

som ägt rum. Under 1930-talet motsvarade stegringstakten för dessa

industrigrupper 3,5 %> per år, medan produktiviteten under de första krigsåren

visade en viss tillbakagång. Det är tyvärr icke möjligt att visa hur utvecklingen

varit mellan år 1942 och 1945. Vissa skäl tala emellertid för, att

produktivitetsstegringen under de allra senaste åren varit relativt betydande,

bl. a. då det förhållandet att en övergång skett från krigsmaterial- och ersättningsproduktion

till normal tillverkning för inhemsk marknad och export.

Investeringarna i maskiner ha ju även varit betydande, även örn de icke

nått upp till 1939 års nivå. Det har därför ansetts rimligt att räkna med en

total produktivitetsstegring på 6 %> mellan åren 1942 och 1945. Den totala ök
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 302.

13

Uppskattad förbrukning av valsat och smitt Järn och stål år 1945, vid fri tillgång.

1 000 ton.

Varuslag

Järn- och

stålmanu- fakturverk

och verk- städer

Varv1

Byggnads- och anlägg- ningsverk- samhet2

Järn-

vägar

och

spår-

vägar

Övrig

förbruk-

ning

Summa

förbruk-

ning

Plåt, grov och medium ..........

64

100

5

8

3

180

Plåt, tunna inkl. förtent..........

55

1

60

2

32

150

Valstråd ........................

125

—

—

—

25

150

Räls ............................

—

—

—

3 35-40

5

40—45

Rör ............................

20

4

4 50

2

2

78

Balk och profiljärn ..............

27

25

60

9

15

136

Armeringsjärn....................

—

—

138

2

—

140

Annat valsat material............

205

8

3

3 33—36

50

299—302

Smitt och pressat järn och stål....

25

2

2

2

1

32

Summa

521

140

318

03-101

133

1205-1213

1 Siffrorna grunda sig på uppgifter, som lämnats av varvsindustriförening och avse behovet

vid fullt kapacitetsutnyttjande, varvid hänsyn tagits även till de utbyggnader, som komma att

bli klara inom det närmaste året.

2 Samma byggnadsvolym som 1945 men med användande av järn i > normal» omfattning.

3 Beroende på i vilken takt utbyggnaden av dubbelspår bedrives. F. n. förbrukar S. J. för

detta ändamål 5 000 ton per år motsvarande en sträcka av endast 5 mil. Den kraftiga begränsningen

är betingad av brist på såväl järn som arbetskraft.

4 Inkl. vissa mindre kvantiteter handelsrör, som förbrukats inom verkstadsindustrien.

ningen i produktionsvolymen skulle då bli av storleksordningen 15 %. Det

är givetvis omöjligt att bedöma hur en sådan ökning av produktionsvolymen

under normala förhållanden skulle lia påverkat behovet av järn. Med

hänsyn till att knapphet på vissa järnprodukter förelåg år 1942 har emellertid

här antagits en stegring av järnbehovet med 3 % utöver produktionsuppgången.

ökningen i järnkonsumtionen har därför beräknats till 18 %>, varigenom

behovet stigit från 440 000 ton år 1942 till 520 000 ton.

Varv. Uppgifter om varvens behov av fartygsplåt och fartygsprofiler lia

inhämtats från varvsindustriföreningen. Enligt dessa motsvarade totala behovet

före kriget vid full sysselsättning 100 000 ton varav 75 000 ton plåt och

25 000 profiljärn.

Med hänsyn till de utbyggnader, som skett under kriget eller som nu pågå,

kan behovet inom de närmaste åren vid fullt kapacitetsutnyttjande beräknas

komma att stiga till ca 125 000 ton varav 100 000 ton plåt och 25 000 ton

profiljärn. Denna kvantitet är sålunda något större än det för dagen aktuella

behovet. Då några hållpunkter för en beräkning av detta senare ej kunnat

erhållas, har emellertid någon reduktion ej företagits. Till ovan angivna

kvantiteter plåt och profiljäm har lagts behovet av stångjärn, rör m. m.,

varvid antagits att behovet av dessa produkter kommer att stiga i motsvarande

grad.

Kgggnads- och anlägg ning sverk samhet. Med ledning av uppgifter, som lämnats

av industrikommissionen har nedan gjorts en sammanställning över

den faktiska förbrukningen av vissa slag av bvggnadsjäm åren 1942 och

1945.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij.ts proposition nr 302.

1942

1945

1 000 ton

1 000 ton

Armeringsjärn ...........

......... 103

120

Ralknr .................

......... 63

30

Smidcin rör .............

......... 361

481

Radiatorplåt .............

......... 14

17

Galvaniserad plåt .........

......... 13

16

229

231

Som framgår av sammanställningen har totalbehovet av byggnadsjärn icke

nämnvärt förändrats mellan 1942 och 1945 trots den betydande ökning i

byggnadsvolymen som inträtt. Förklaringen ligger däri, att knappheten på

järn framtvingat en övergång till andra konstruktioner och dessutom andra

besparingsåtgärder. Tydligast framträder detta i fråga om balkar, varav förbrukningen,

som synes, gått ned till hälften. Här nedan har ett försök gjorts

att bedöma huru stor förbrukningen med 1945 års byggnadsvolym skulle

vara vid en något så när fri tillgång på byggnadsjärn.

Vad först gäller armeringsjärn torde man, enligt vad som uppgivits av statens

byggnadslånebyrå, böra räkna med en stegring på 15 %>, varigenom behovet

skulle stiga till ej fullt 140 000 ton. Balkar förbrukas i främsta rummet

för industribyggnader. Enligt SAK:s byggnadstillståndsstatistik var balkatgången

i de för 1945 beviljade byggnadsarbetena sammanlagt 25 000 ton, vilket

fördelade sig med 14 400 ton på industribyggnader, 5 300 ton på byggnader

för handel och samfärdsel, 3 200 ton på bostadsbyggnader samt 2 100

ton på annan byggnads- och anläggningsverksamhet. För industribyggnader

innebär användande av järnkonstruktioner speciella fördelar .framförallt

därigenom, att det är lättare att göra omändringar och utbyggnader av lokalerna.

Även om de ställa sig dyrare torde de därför i många fall föredragas

framför betongkonstruktioner. Vad gäller bostadshus blir valet mellan

betongbalkar och järnbalkar i hög grad beroende av prisförhållandena. Då

den nedgång i baikförbrukningen som skett under de senaste åren främst

torde ha framtvingats av den rådande bristen på balkar har det ansetts

rimligt att antaga, att baikförbrukningen vid fri tillgång i varje fall skulle

närma sig 1942 års nivå eller 60 000 ton. Före kriget var förbrukningen avsevärt

högre.

I fråga om smidda rör har försörjningen varit relativt tillfredställande,

varför några mera betydande nedskärningar i förbrukningen ej behövt genomföras.

Man synes därför endast behöva räkna med en mindre ökning av

behovet, säg till 50 000 ton. vid fri tillförsel.

Förbrukningen av radiatorplåt var under 1945 starkt begränsad, då dels

den tidigare vanliga överdimensioneringen av radiatorerna icke tillåtits, dels

radiatorer för annat än bostadshus och vissa andra byggnader fått ersättas

med kamflänsrör. Enligt en av industrikommissionen gjord uppskattning

skulle behovet av plåt för radiatorer utan restriktioner vid 1945 års byggnadsvolym

stiga från 17 000 ton till 25 000—30 000 Ion.1 2 Även i fråga örn

galvaniserad plåt måste man vid fri tillgång räkna med ett avsevärt större

behov än vad nuvarande förbrukningssiffra ger vid handen, enär under

kriget galvaniserad plåt ej annat än i mycket begränsad omfattning fatt användas

till taktäckning. Enligt vad som uppgivits av industrikommissionen

kan merbehovet här uppskattas till 5 000 å 10 000 ton. Vissa kvantiteter plåt

1 Inkl. vissa kvantiteter liandelsrör, sorn förbrukats inom verkstadsindustrien.

2 Som jämförelse kan nämnas, att förbrukningen av radiatorplåt år 1939 beräknas’ha uppgått

till 26 000 ton.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

15

av annat slag förbrukas även inom byggnads- och anläggningsverksamheten,

uppskattningsvis 2 000 ton rostfri plåt och 4 000 ton svartplåt.

Det totala behovet av olika slag av byggnadsjäm skulle härigenom stiga

från 245 000 år 1942 till 320 000 ton år 1945. Lägges härtill behovet av olika

slag av manufakturvaror och andra verkstadsprodukter, skulle totalförbrukningen

av järn för byggnads- och anläggningsverksamhet motsvara ca

360 000 ton.

Järnvägar och spårvägar. Enligt av statens järnvägar lämnade uppgifter,

utgör det nuvarande normala behovet av räls 25 000—30 000 ton per år

varav 20 000—25 000 ton för utbyte av gammal räls samt för bangårdar

och 5 000 ton för utförande av dubbelspårsbyggnader. Den senare kvantiteten

motsvarar en enkelspårsträcka av 5 mil. För närvarande kan någon

utökning av detta program ej genomföras bl. a. på grund av brist på räls

och arbetskraft. I tabellen har emellertid redovisats även den kvantitet räls,

som skulle erfordras om en fördubbling av programmet för dubbelspårsbyggnaderna

skulle genomföras. Till Statens Järnvägars behov har lagts en

kvantitet, som svarar mot de enskilda järnvägarnas andel av järnvägsnätet.

Behovet av järn för rullande materiel m. m. har beräknats med ledning

av vissa uppgifter, som funnits att tillgå på industrikommissionen.

övrig förbrukning. Endast vissa mindre justeringar av 1942 års siffror

ha företagits.

Uppskattat behov år 1950.

I föregående avsnitt har ett försök gjorts att beräkna det ungefärliga aktuella

behovet av valsat och smitt järn och stål under förutsättning att en

normal förbrukning kunde tillåtas men under i övrigt oförändrade förhållanden

inom näringslivet. Betydligt vanskligare är det att försöka bedöma

huru stor förbrukningen kommer att bli några år framåt i tiden. I första

hand blir detta beroende av den allmänna konjunkturutvecklingen. Då det

icke varit möjligt att i detta sammanhang ställa någon prognos rörande

denna utveckling har i stället de här gjorda uppskattningarna av järnbehovet

knutits till förutsättningen att en jämn och hög sysselsättning inom

näringslivet kan upprätthållas även i fortsättningen. Därefter har i någon

mån berörts vilka förändringar i järnkonsumtionen, som vore att vänta vid

en ogynnsammare konjunkturutveckling.

Förskjutningar mellan användningen av produkter av järn och produkter

av annat material äga ständigt rum. Vid en bedömning på så kort sikt som

det här är fråga om torde detta emellertid icke spela någon nämnvärd roll,

örn man bortser ifrån byggnadsverksamheten, vilken särskilt berörts i det

följande. Däremot torde det icke vara osannolikt att lagren av järn vid ingången

av 1950-talet fortfarande äro avsevärt lägre än normalt, varför ett

extraordinärt behov för lagerutfyllnad kan föreligga. I det följande har

hänsyn icke tagits till detta förhållande.

Beräkningarna lia gjorts med utgångspunkt från det uppskattade normalbehovet

för 1945.

Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder. Under 1930-talet visade

produktionsvolymen inom båda dessa industrigrupper en mycket kraftig

stegring. Mellan åren 1929—1939 ökade produktionsvolymen vid järn och

stålmanufakturverken med ej fullt 7 °/o i genomsnitt per år, medan motsvarande

ökning inom de mekaniska verkstäderna var något mer jin 7 °/n. En

av förutsättningarna för denna kraftiga expansion var den goda tillgången

på arbetskraft. I detta avseende kommer läget under de närmaste decen
Bihang

tilt riksdagens protokoll 1946. 1 sinni. Nr 302. 3

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

nierna att bli avsevärt förändrat. Vid ett fortsatt gynnsamt sysselsättningsläge

torde nian få räkna med, att arbetskraften kommer att vara den begränsande

faktorn för produktionen. I en av Industriens Utredningsinstitut

gjord utredning framhålles, att antalet arbetare inom gruppen malmbrytning

och metallindustri mellan 1930 och 1940 ökat nied 77 000 personer. Under

förutsättning att denna industrigrupp kommer att draga till sig lika stor andel

av arbetarstammens totalökning som tidigare, samt att avgangen av to

från jordbruket kommer att fortsätta i samma takt som under de senaste

åren d. v. s. 1 %> per år, kommer motsvarande ökning att stanna vid ej tunt

30 000 för vardera 1940-talet och 1950-talet. Med hänsyn härtill synes man

få räkna med att produktionsstegringen under de närmaste årtiondena kommer

att ske i ett väsentligt långsammare tempo än under närmast föregående

aT Mellan 1945 och 1950 kan med ledning av de angivna siffrorna ökningen

av antalet arbetare inom manufakturverk och verkstäder grovt uppskattas till

9 000 d v s 6 %>. Förutsättes att produktivitetsstegringen blir densamma

som mellan 1929 och 1939 eller ca 3,5 °/o per år, skulle därigenom produktionsvolymen

komma att stiga med 25 °/o under 5-arspenoden.

De här gjorda beräkningarna angående tillgängen pa arbetskraft b>gge

på förutsättningen att någon inflyttning i rån andra länder ej kommei ti

stånd. Skulle exempelvis 10 000 verkstadsarbetare invandra, kommer produktionsvolymen

att stiga nied 33 %> i stallet tor 25. Ln högre produktionsvolym

kan även tänkas bliva uppnådd därigenom att produktiviteten stegras

i en snabbare takt än som här antagits. Bristen pa arbetskraft kommer

säkerligen att medföra att stora ansträngningar komma att göras tran ioietaeens

sida för att genom insättande av arbetsbesparande maskiner och

andra åtgärder höja produktiviteten. Därest importen av verktygsmaskiner

från USA kommer i gång i större omfattning relativt snart — vilket icke

svnes osannolikt — torde brist på erforderliga maskiner ej behova utgöra

något avsevärt hinder för genomförandet av rationaliseringarna.

Det är givetvis svårt att bedöma hur järnkonsumtionen kommer att forändras

vid den här antagna utvecklingen av produktionen inom verkstadsindustrien.

Under senare hälften av 1930-talet förelåg emellertid en relativt

god överensstämmelse mellan förändringarna i konsumtionen av valsat och

smitt järn och stål och produktionsvolymen, ehuru jarnkonsumhonen visade

en något större stegring. I denna kalkyl har det ansetts rimligt att an aga,

att den angivna ökningen av produktionen med 2o »/o kommer att medföra

en motsvarande stegring av jämkonsumtionen Detta skulle innebära att behovet

år 1950 skulle utgöra 655 000 ton mot 520 000 ton ar 194a.

Varv. Vid angivandet av behovet av järn för 1945 hade hänsyn tagits aven

till de utbyggnader vid varven, som påbörjats men ännu icke hunnit slutföras

De avsågo dessutom den förbrukning, som skulle föreligga vid fullt kapacitetsutnyttjande.

Med hänsyn härtill torde det icke finnas anledning att

räkna med någon ökning i behovet fram till 1950. A andra sidan kan sagås,

alf varven för närvarande lia så betydande orderstockar att det förefaller

troligt att produktionen kommer att kunna upprätthålla» x full utsträckning

under 4 å 5 år framåt. För den närmast därefter följande tiden bedomes

lä"et för varvsindustrien däremot såsom rätt ovisst. Det anses icke uteslute .

att en viss nedgång i beställningarna kommer att inträda, varigenom produktionen

och järnkonsumtionen kommer att minska. , . ^

Byggnads- och anlåggningsverksamhet. I det av bostadssociala utrednm,,en

framlagda betänkandet har ett relativt långsiktigt program för bostadsbyggandet

skisserats. Genomförandet av detsamma skuUe medföra att antalet

producerade lägenheter per år skulle komma att stiga fran 55 000 a 60 000

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

17

under 1945 till ca 70 000 under de närmaste fem åren. Under 1950-talet förntsättes

att antalet uppförda lägenheter något minskats samtidigt som lägenheternas

storlek något ökas på sadant sätt, att produktionsvolymen förblir

i stort sett oförändrad. I avvaktan på statsmakternas ståndpunktstagande till

det framlagda förslaget har detta med vissa modifikationer tagits till grund

för beräkningarna. Sålunda torde det vid en försiktig kalkyl måhända vara

lämpligt att räkna med att årligen komma att uppföras ca 60 000 lägenheter,

motsvarande cirka 210 000 rumsenheter. Produktionsvolymen i antalet rumsenheter

skulle då under 1950-talet komma att ligga mellan 10 och 20 °/o

över 1945 års nivå.

I fråga örn andra slag av byggnads- och anläggningsverksamhet, där byggnader

och andra anläggningar för industri och handel förbruka de största

kvantiteterna byggnadsjärn, torde det vara omöjligt att nu beräkna den volym,

som kommer att upprätthållas omkring 1950. Av stor betydelse blir

i volten omfattning byggnads- och anläggningsverksamheten kan upprätthallas.

Kommer brist på exempelvis byggnadsjärn eller arbetskraft att medtora

att byggnadsverksamheten även under dessa år måste inskränkas, kommer

investeringsbehovet i början av 1950-talet att vara högst betydande Tillgängen

på arbetskraft kan emellertid även år 1950 tänkas bli en begränsande

faktor för byggnadsverksamheten.

Det kan i detta sammanhang pekas på de mycket omfattande investeringsplaner,

som for närvarande äro aktuella för industrien. Enligt den av Kommer.

skollegium hösten 1945 gjorda förfrågan motsvarade investeringsplanerna

tor 1946 i byggnads- och anläggningsarbeten för industriens del''i det närmaste

600 miljoner kronor, medan de arbeten av motsvarande slag, som

beräknades bil färdigställda under 1945 hade ett värde av ca 300 miljoner

kronor Aven mom andra områden exempelvis handel samt kommunal och

statlig förvaltning föreligger ett eftersatt behov av betydande omfattning

Med stod av vissa uppskattningar torde den del av byggnadsverksamheten,

SCT örn/1* .u]?nf?r bostadsbyggandet, kunna förväntas stiga med mellan 25

och 3o /o i förhållande till 1945 års nivå. Den totala stegringen i byggnadsvolymen

skulle da bli ca 22 °/o, vilket stämmer rätt väl med den ökning i

investeringsverksamheten, som framkommer som ett rimligt alternativ i vissa

av Konjunkturinstitutet gjorda beräkningar över nationalinkomstutvecklingen.

Den här framkomna ökningen är dock något högre.

Konsumtionen av järn inom byggnads- och anläggningsverksamheten påverkas

förutom av investeringsvolymens storlek även av vilka byggnadskonstruktioner

som komma att användas. Vad gäller bostadsbyggandet beräknas

den största ökningen komma att falla på landsbygden, där byggnaderna

fordra relativt små kvantiteter järn. Detta torde emellertid delvis komma

att motvägas av att den sanering av bostadsbeståndet i städerna, som

satter in vid början av 1950-talet kommer att kräva mer järn per lägenhet

än den bostadsbebyggelse i tätorterna, som vi för närvarande lia. För industribyggnader

synes en viss ökning av järnförbrukningen vara trolig örn

prisutvecklingen på järn blir gynnsam. Då det icke varit möjligt alt väga dessa

taktorer mot varandra, har i denna kalkyl förutsatts, att järnkonsumtionen

kommer att stiga i samma takt som produktionsvolymen, såväl för bostadsbyggandet

som för övrig byggnads- och anläggningsverksamhet. Sammanlagt

skulle da behovet av jarn tor byggnadsändamål komma att ligga ca 25 %

över den »normalförbrukningsnivå» för 1945 som tidigare angivits

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Järnvägar och spårvägar. Enligt vad som under hand uppgivits av statens

järnvägar skulle man icke ha anledning räkna med några större förändringar

i behovet under den närmaste framtiden, vare sig i fråga om räls eller

rullande materiel. En ökning av storleksordningen 10 °/o har dock av statens

järnvägar ansetts vara rimligt som ett genomsnittstal.

Övrig förbrukning. Denna grupp omfattar en mängd olika förbrukningsområden,

vilka endast delvis äro kartlagda. Bland annat ingår den rent borgerliga

förbrukningen, jordbrukets behov m. m. För att få en marginal för

eventuella nya behov m. m. har förbrukningssiffran satts 40 000 ton högre

än 1945, innebärande en ökning med 30 °/o.

Som slutresultat av här ovan gjorda mycket approximativa uppskattningar

av förbrukningsutvecklingen skulle behovet av valsat och smitt järn och stål

omkring 1950 bli följande i 1 000-tal ton.

Beräknat behov „ .

1945 1950 Ökmng

Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder .. 520 655 135

Varv ...................................... 140 140 0

Byggnads- och anläggningsverksamhet .......... 320 400 80

Järnvägar och spårvägar .................... 95 105 10

övrig förbrukning .......................... 130 170_40

1 205 1 470 265

Som framgår av tabellen skulle förbrukningen mellan 1945 och 1950 stiga

med totalt ca 265 000 ton eller 21 %>. Behovet skulle härigenom år 1950 komma

att motsvara ca 1 470 000 ton. Därvid har hänsyn icke tagits till det betydande

behov av järnmaterial som kommer att föreligga för ökning av lagren,

därest försörjningen under åren fram till 1950 kommer att kännetecknas

av fortsatt knapphet.

Som tidigare påpekats kunna de här gjorda beräkningarna icke göra anspråk

på att vara annat än en i siffror omsatt diskussion av en antaglig utveckling

av järnbehovet fram till 1950. För bedömandet av rimligheten i de

gjorda beräkningarna har den här framräknade ökningen av totalbehovet

satts i relation till den utveckling av förbrukningen, som rått under tidigare

år.

Mellan åren 1900 och 1940 steg den svenska konsumtionen av valsat jarn

och stål från ca 275 000 till 978 000 ton vilket svarar mot en framstegshastighet

av 3,2 % per år. Under de senaste decennierna har emellertid konsumtionen

stigit i avsevärt kraftigare takt. Mellan åren 1929 och 1939 steg förbrukningen

sålunda från ca 650 000 ton till ca 1,1 miljon ton motsvarande en

förbrukningsökning på 5,5 % per år. Utgår man ifrån att förbrukningen år

1945 vid fri tillgång motsvarar 1,2 miljon ton skullet det framtida behovet

bli följande, om man väljer något av dessa båda alternativ för förbrukningsutvecklingen.

Stegringstakt per år.

3-2 % 5-5 %

1945 .................. 1,2 milj. ton 1,2 milj. ton

1950 .................. 1,4 » » 1,6 » »

1955 .................. 1,6 » » 2,1 » »

1960 .................. 1-9 » » 2,7 » »

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

19

Vid en stegringstakt på 3,2 % per år blir behovet år 1950 ca 70 000 ton lägre

än det vi tidigare kommit fram till, medan behovet, om konsumtionen skulle

stiga på samma sätt som mellan åren 1929—1939, kommer att ligga 130 000

ton högre. Det är givetvis vanskligt att göra en jämförelse mellan en långtidsutveckling

och utvecklingen under så kort tid som 5 år. Flera olika skäl

bl. a. då det förändrade läget i fråga om tillgången på arbetskraft synes emellertid

tala för, att förbrukningen snarare kommer att följa det lägre stegringsalternativet,

även örn konsekvenserna av den demografiska utvecklingen

inte får överdrivas. Det är vidare nödvändigt att reservera sig för att förhållandena

kunna bli annorlunda om en immigration av arbetskraft i större

omfattning skulle komma till stånd samt att vissa kvantiteter kunna bliva erforderliga

för ökning av lagren.

För bedömandet av utrymmet för en ökad inhemsk produktion av valsat

järn och stål, vore det givetvis av stort värde örn man kunde beräkna förbrukningsutvecklingen

för en längre tidsperiod än de närmaste 5 åren. Man

torde emellertid därvid stöta på mycket stora svårigheter. Teknikens utveckling

kommer att spela en roll, som det för dagen är ytterst vanskligt att bedöma.

Verkningarna på näringslivet av de förändrade befolkningsförhållandena

äro därjämte mycket svåra att överblicka. Det kan i detta sammanhang

även nämnas, att jämförbrukningen per innevånare visar stora variationer

mellan olika länder. I U. S. A. exempelvis är förbrukningen väsentligt högre

än i vårt land. Utan att göra mycket ingående undersökningar torde man väl

i fråga örn den framtida utvecklingen av förbrukningen på något längre sikt

endast våga göra det antagandet, att den kommer att ligga någonstans mellan

de båda alternativ som redovisats härovan.

Försörjningsbalans för 1950.

Som tidigare berörts motsvarade produktionen av valsat och smitt järn och

stål i genomsnitt för åren 1944 och 1945 ej fullt 900 000 ton per år. Om hänsyn

tages till de mellansvenska järnverkens utbyggnadsplaner kan man räkna

med, att tillverkningen inom de närmaste 4 å 5 åren kommer att stiga till

ca 1,2 miljon ton. Den inhemska konsumtionen skulle enligt ovan gjorda

approximativa uppskattningar komma att motsvara 1,47 miljon ton år 1950. I

fråga om exporten torde endast kunna antagas att den blir av samma omfattning

som under åren närmast före kriget eller 0,2 miljon ton. Med utgångspunkt

från dessa siffror kan följande balans för försörjningen år 1950

uppställas:

Milj. ton.

Inhemsk konsumtion .................................... 1,47

Export = genomsnittet 1936/39 .......................... 0,20 1,67

Produktion vid nu befintliga verk ........................ U20

Återstår att täcka genom import och ökad inhemsk produktion.. 0,47

Det här framkomna underskottet i försörjningen på 470 000 ton, vilket

uteslutande utgöres av järn av handelskvalitet, motsvarar ungefär den kvantitet

dylikt järn, som importerades under åren närmast före kriget. Genomsnittsimporten

för åren 1936/39 utgjorde sorn tidigare framgått 480 000 ton

med följande fördelning på de viktigaste importländerna:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Tyskland.....................

Belgien-Luxemburg ...........

............ 119 000

........... 181 999

........... 17 000

ton

»

»

........... 59 000

»

Storbritannien ...............

........... 11 000

»

Övriga länder ...............

........... 49 000

........... 44 000

»

480 000 ton

Hur det angivna underskottet i balansen under 1950 fördelar sig på olika

varuslag är det icke för närvarande möjligt att bedöma, då uppgifter bl. a.

saknas om hur de planerade produktionsutvidgningarna vid de mellansvenska

järnverken komma att fördela sig på olika produkter. Redan nu kan emellertid

sägas, att de största underskotten torde komma att föreligga i fråga om

följande varuslag: grov- och mediumplåt, valstråd, balk- och profiljäm, rör

samt slutligen stångjärn av olika slag, däribland betydande kvantiteter armeringsjärn

av framförallt klenare dimensioner.

Förändringar i järnkonsumtionen vid en försämring i konjunkturerna.

I fråga om behovet av järn under en tid med vikande konjunkturer torde

det här endast vara möjligt att göra vissa allmänna påpekanden. En mera

exakt bedömning skulle kräva mycket ingående undersökningar. En jämförelse

med utvecklingen under depressionsåren i början av 1930-talet ger

därvid icke någon direkt ledning eftersom åtgärder i konjunkturstabiliserande

syfte vid en kommande kris torde komma att vidtagas i en helt annan

omfattning än tidigare skett. Då det emellertid kan vara av ett visst intresse

att se de förändringar av produktionen och konsumtionen, som inträdde under

början av 1930-talet har här nedan angivits siffror över produktion och

export av valsat och smitt järn och stål mellan åren 1929 och 1934 samt tillförseln

av motsvarande produkter till den svenska marknaden under samma

år. Siffrorna avse 1 000 ion.

Produktion

Export

Tillförsel till

sv. marknaden

1929 ......

...... 504

100

174

100

641

100

1930 ......

...... 428

85

129

74

620

97

1931 ......

...... 413

82

110

63

579

90

1932 ......

...... 402

80

106

61

450

70

1933 ......

...... 486

97

141

82

491

77

1934 ......

...... 646

128

176

101

770

120

Nedgången i järnverkens produktion kom, som synes, icke att bli lika kraftig

som minskningen i tillförseln till den inhemska marknaden, trots att exporten

av kvalitetsjäm sjönk kraftigt.

De motåtgärder, som från samhällets sida komma att sättas in för att möta

en vikande konjunktur inom näringslivet, avse i första hand att hålla investeringsverksamheten

uppe på en hög nivå. De statliga och kommunala investeringarna

komma därför att kraftigt ökas, varjämte den privata investeringsverksamheten

torde stimuleras genom statliga åtgärder. Programmet för bostadsbyggandet

avses komma att upprätthållas i normal omfattning och

under vissa förhållanden t. o. m. utvidgas.

Ifrågavarande investeringar kräva betydande kvantiteter järn. Det direkta

behovet av valsat och smitt järn och stål för de arbeten, som finnas upptagna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

21

i den allmänna investeringsreserv, som av arbetsmarknadskommissionen föreslagits

för budgetåret 1946/47 uppgår sålunda till 76 000 ton, varav 31 000

ton armeringsjärn. Härtill kommer en reserv för bostadsbyggnader, som uppskattningsvis

skulle kräva cirka 25 000 ton byggnadsjäm. Sammanlagt skulle

sålunda anspråken på järn för bostadsbyggnader och kommunal och statlig

investeringsverksamhet komma att stiga med cirka 100 000 ton per år

utöver det normala behovet för dessa investeringar för det fall, att investeringsreserven

skulle bli utnyttjad i sin helhet. Detta torde emellertid knappast

kunna komma i fråga.

Som jämförelse med ovanstående siffror kan nämnas, att de delar av byggnadsverksamheten,

som falla utanför här nämnda områden d. v. s. byggnader

och anläggningar för industri och handel samt jordbruk m. m. för närvarande

taga i anspråk cirka 100 000 ton byggnadsjäm. Man torde därför

måhända kunna räkna med, att den nedgång i behovet av dylikt järn, som

kommer att inträda vid en nedgång i de privata investeringarna, till stor del

kan komma att kompenseras genom den ökning av järnbehovet, som kommer

att göra sig gällande inom den kommunala och statliga investeringsverksamheten.

Nedgången i jämförbrukningen skulle då i första hand komma att gälla

järn- och stålmanufakturverk och verkstäder samt varv.

Några uppgifter örn hur konsumtionen eller inköpen av valsat och smitt

järn och stål förändrades vid dessa industrier under krisen i början av 1930- talet, finnas icke att tillgå. Kommerskollegii index över förändringarna i produktionsvolymen

visar emellertid en nedgång i produktionen vid järn- och

stålmanufakturverken med 10 % och vid verkstäderna inkl. varven med 25 %

från högkonjunkturåren i slutet av 1920-talet till år 1932, då produktionen

var som lägst. Skulle en produktionsminskning av samma storleksordning

inträffa i början av 1950-talet och åtföljas av en motsvarande nedgång i järnkonsumtionen,

skulle detta resultera i att förbrukningen av valsat och smitt

järn och stål vid dessa industrier skulle minska med 150 000—175 000 ton.

Bortsett ifrån varven komma de åtgärder, som vidtagas för att hålla investeringsverksamheten

uppe att såväl direkt som indirekt påverka produktionen

och därmed konsumtionen av järn vid nämnda industrier. Av betydelse

bli även de statliga åtgärder, som under en depressionstid ev. komma att vidtagas

för att öka konsumtionen av varaktiga konsumtionsvaror eller åstadkomma

produktion på lager. Med hänsyn härtill torde avsättningen på den

inhemska marknaden icke komma att gå ned lika kraftigt som vid tidigare

kriser.

Före kriget avsattes omkring 25 % av produktionen inom verkstadsindustrien

på export. Beträffande utvecklingen av denna del av produktionen,

torde det vara omöjligt att ställa någon prognos.

Stockholm den 12 april 1946.

Tage Kahlin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

bo

K)

Plats för ut Lydnad

ov vafs värk.

iESSä

■ kalk star

W/Mh Befintlig o benåder

£j utUrdm byjjnoder fSr vilka anslay tavi/jäts

skaff sohn.

BETO Projekterad*

Norrbottens Järnverk MS. Luleä

10.4.1946

to

<**»I

Q

Q

Jvö

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302-

23

Bilaga 3.

Sammanställning

av beräknade anläggningskostnader för första utbyggnadsetappen

av Norrbottens Järnverk.

A. Driftsavdelningar.

1) Sinterverk

2 st. Greenawalts sinterpannor å 250 kbft volym,

kompletta med fickor, krossar, cykloner och sin
terfickor.

................................... 1 700 000

Elektrisk utrustning, gasledningar, instrument etc.. 350 000

Byggnader samt transporttunnel för sinter....... 1 000 000

Administration, licens, ritarbete, etc............. 150 000

Oförutsedda kostnader...................... 300 000 3 500 000

2) Masugnsanläggning

1 st. masugn med en dygnsproduktion av 550—600

ton......................................... 3 530 000

Järn- och slaggbehandling...................... 1 630 000

Varmapparater ............................... 4 580 000

Gasrening och magasinering..................... 2 450 000

Biåsmaskiner och el-central..................... 4 500 000

Malm-, kalkstens- och koksfickor................ 1 500 000

Byggnader, fundament och kranutrustning....... 2 490 000

Oförutsedda kostnader....................... 1 320 000 22 000 000

3) Thomasverk

1 st. thomaskonverter å 25 ton................. 515 000

1 st. blandare å 1 000 ton...................... 900 000

Biåsmaskineri och kranutrustning............... 400 000

Maskinfundament.............................. 80 000

Kokillvagnar och botten-bränningsugn m. m..... 250 000

Förlängning av nuvarande thomasverksbyggnad för

inrymmande av en 25 tons konverter samt en

1 000 tons blandare jämte biåsmaskiner........ 1 000 000

Oförutsedda kostnader....................... 355 000 3 500 000 4

4) Elektrostålverk

2 st. elektrostålugnar å 25 ton kompletta för korgbeskickning

men exkl. elektrisk utrustning..... 1 050 000

Transformator och övrig elektrisk utrustning..... 950 000

Travers....................................... 150 000

Skänkar och eldfast material................... 200 000

Fläktar, ventilationsanordningar etc.............. 150 000

Byggnader och grunder........................ 1 300 000

Oförutsedda kostnader......................... 700 000 4 500 000

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

5) Valsverk (Göt-, räls- och balkvalsverk)

I ovanstående verk möjliggöres utvalsning av nedanstående

dimensioner:

Räls med en vikt av 25—50 kg pr meter samt

underlagsplattor m. m.

I-balkar NP 15—40

U-b ålkar » 12—30

Z-järn » 14—20

T-järn » 10/10—16/14

» » 12/6—20/10

Bulbjärn » 13—24

» » 13—20

» » 15—20

L-järn, likflänsiga NP 12—16

» , olikflänsiga NP 10/15—10/20

fyrk.-järn från 85—130 mm

0-järn från 70—120 mm

Platiner från 100 mm breda till 150 mm

Skarvjärn och s. k. näsprofiljärn

1 st. duo reversier götvalsverk 1 000—1 050 mm

valsdiam. jämte trio valsverk, vilket sistnämnda

även kan arbeta som duo reversier, med tillhörande

hjälpanläggn................................ 16 650 000

Elektriska anordningar, Ilgner-omformare inkluderande

2 likströmsmotorer................... 2 500 000

Värmeugnar och 2 stripperkranar m. m.......... 3 350 000

Byggnader med grunder, 255 000 kbm........... 4 500 000

Oförutsedda kostnader....................... 1 000 000 28 000 000

Summa Driftsavdelningar................................ 61 500 000

B. Hjälpavdelningar.

1) Thomasslaggkvarn och upplag för masugnsslagg

samt transportanordningar för utlastning av thomasfosfat

och masugnsslagg................... 3 425 000

2) Kalkbränningsanläggning....................... 275 000

3) Mekanisk-, elektrisk- och snickarverkstad........ 750 000

4) Tackjärnsgjuteri med transportanordningar....... 1 000 000

5) Järnmagasin med traverser m. m................ 1 050 000

6) Oförutsedda kostnader....................... 500 000 7 Q00 000

Summa Hjälpavdelningar................................ 7 000 000

C. Allmänna avdelningar.

1) Planering av verksområdet, spårsystem, växlar, lok

och transportvagnar.......................... 2 750 000

2) Utbyggnad av pumpstation med huvudledning och

distributionsledningar, ventiler och avloppsledningar

...................................... 2 000 000

3) Sanitära anläggningar och matsalar.............. 1 000 000

4) Huvudkontor, laboratorium och driftskontor..... 1 400 000

5) Bostäder...................................... 1 000 000

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302,

25

6) Elfördelningsstation med ställverk samt elektrisk

kraft och belysningsledningar utomhus......... 600 000

7) Lokstall....................................... 120 000

8) Kaj, 750 meter................................ 3 500 000

9) Lossnings- och lastningsanordningar för koks, kalk
sten

och manganmalm med vipparmskranar, släpskopor,

krossnings- och sorteringsanläggningar . 5 700 000

10) Linbana från hamnanläggning till samtliga metal
lurgiska

avdelningar.......................... 2 200 000

11) Linbana från sinterverk till koksmasugnsanläggning 900 000

12) Linbana från kalk- och dolomitugnar till stålverk

och thomasverk............................. 475 000

13) Förlängning av nuvarande högbana.............. 625 000

14) Krossnings- och sorteringsverk för malm med tran
sportanordningar

............................. 400 000

15) Tunnel och transportanordningar för materialets

transport från upplag till malmfickor.......... 325 000

16) Förlängning av traversbana för göt, skrot, och tack
järn

jämte 2 traverser med lyftmagneter....... 470 000

17) Kaj och transportanordningar vid manganmalms
gruvan

i Stora Uttervik...................... 250 000

18) Kaj och transportanordningar vid kalkstensfyndig
heterna

vid Ahrs bruk på Gotland ........... 300 000

19) Oförutsedda kostnader......................... 2 485 000 26 500 000

Summa Allmänna avdelningar........................... 26 500 000

Summa Driftsavdelningar...................................... 61 500 000

Summa Hjälpavdelningar...................................... 7 000 000

Summa Allmänna avdelningar.................................. 26 500 000

Summa summarum 95 000 000

Ovanstående kostnader möjliggöra utförandet av den av styrelsen tänkta första

utbyggnadsetappen av Norrbottens Järnverk. För realiserandet av en av styrelsen

tänkt produktionskapacitet av 300 000 ton färdigvalsade produkter per år fordras

dels insättandet av ytterligare 2 Greenawalts sinterpannor å 250 kbft och dels

utökning av den metallurgiska avdelningen med en kapacitet, som motsvarar en

produktion av 200 000 ton tackjärn per år, samt valsverk för tillverkning av klenare

dimensioner. Kostnaderna härför, som bl. a. äro avhängiga av den slutgiltiga

utformningen av dessa valsverk med avseende på såväl kapacitet som det valsade

materialets profiler och dimensioner, kunna för dagen icke fastställas. Detta

förutsätter nämligen en mera ingående detalj utredning, som icke medhunnits

under den korta utredningstid, som stått till buds. Man torde emellertid kunna

utgå ifrån, att de ytterligare kostnader, som erfordras för det fullständiga produktionsprogrammet,

avseende 300 000 färdigvalsade produkter per år, komma att

uppgå till mellan 30 å 40 miljoner beroende på bl. a. de rön och erfarenheter, som

inom den närmaste tiden möjligen kunna förväntas på metallurgiska området.

Detta gäller icke minst det resultat, som förreduktionsanläggningen vid Norrbottens

Järnverk kan komma att ge.

Föreliggande kostnadsberäkningar avse dagens priser och basera sig dels på utredningar

och uppgifter från olika specialfirmor, utländska som svenska, och dels i

tillämpliga delar på anläggningskostnader vid Norrbottens Järnverk A/B med de

justeringar som betingats av nu gällande prisläge.

Stockholm den 13 april 1946.

Bertil Åström.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 302

Bilaga 5.

PM

angående nedskrivningsbehov å NJA:s anläggningar per den 30/6 1946

jämte därav föranlett förslag till rekonstruktion av bolaget.

Kostnaderna för de bolagets anläggningar, som ingå i den första utbyggnadsetappen,

lia av flera samverkande orsaker blivit onormalt höga. Huvudorsaken

är den efter utbyggnadsplanens uppgörande inträdda allmänna prisstegringen,

vilken i särskilt accentuerad grad gjort sig gällande i fråga örn

elektrisk materiel, som spelar stor roll beträffande järnverkets maskinella

utrustning. Härtill komma emellertid åtskilliga andra fördyringsorsaker. Sålunda

har enligt statsmakternas väl huvudsakligen ur beredskapssynpunkter

motiverade önskan arbetet på anläggningarnas uppförande starkt forcerats,

vilket förorsakat betydande fördyringar, särskilt på grund av att arbetena

måst pågå även vintertid under synnerligen besvärliga väderleksförhållanden.

Till följd av krav från luftskyddsmyndigheternas sida måste malmviadukten

givas en annan sträckning än den ursprungligen planerade, vilket

medfört avsevärda merkostnader för pålning och fyllning. Beaktas måste

även i fråga om förreduktionsverket, att denna anläggning på grund av sin

säregna karaktär är att betrakta såsom ett experiment.

På grund av det ovan anförda torde det med övervägande sannolikhet böra

antagas, att bolaget icke i framtiden kan förränta och amortera den del av

det i anläggningarna nedlagda kapitalet, som motsvaras av ovan exemplifierade

extra ordinära kostnader och med hänsyn till att dessa kostnader böra

betraktas såsom rena kristidsutgifter torde icke heller skäligen på bolaget

böra ställas anspråk på förräntning och amotering hära%r. I detta avseende

förtjänar framhållas, att privata industrier i liknande fall intagit samma

ståndpunkt och bortskrivit sådana kristidsutgifter och i vissa fall även genom

statliga åtgärder erhållit hjälp härtill. Såsom framgår av ovanstående

tala därför övervägande skäl för att bortskrivning sker av här ifrågavarande

kostnader.

Beräkningen av den oräntabla delen av anläggningsvärdena synes böra ske

i enlighet med följande principer.

Den merkostnad, som beträffande den 30 juni 1945 färdiga anläggningar

uppstått på grund av den allmänna prisstegringen utöver förkrigsprisnivån,

byggnadsarbetenas forcering m. m.. och som redan redovisas separat i bolagets

bokföring, bör i första hand bortskrivas. De fördyringar, som ingå i

denna merkostnad och som bero på andra orsaker än prisstegringen, lia först

beräknats så exakt som möjligt. Å den därefter kvarstående delen av de

verkliga anläggningskostnaderna har den allmänna prisstegringen beräknats

utgöra 1/s, vilket sålunda motsvarar en genomsnittlig prisstegring av 50°/o

av förkrigspriserna. Detta torde innefatta tillämpning av numera allmänt

vedertagna principer i dessa avseenden.

I den första utbyggnadsetappen ingå emellertid betydande anläggningar,

som påbörjats redan under 1944/1945 och som färdigställts under innevarande

räkenskapsår, ävensom den först planerade delen av förreduktionsverket,

vilket för närvarande är under byggnad, men som icke torde bliva

färdigt före räkenskapsårets utgång. De merkostnader, som uppstått respektive

komma att uppstå å dessa anläggningar och som ännu icke avskilts i räkenskaperna,

böra nedskrivas efter samma principer, som tillämpats beträf
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

27

famie tidigare färdigställda anläggningar. Med hänsyn till den omfattande

elektriska utrustning, som ingår i dessa anläggningar, ävensom den omständigheten,

att förreduktionsverket är att betrakta såsom en experimentanläggning

lia emellertid anskaffningskostnaderna för den maskinella utrustningen

i fråga om under innevarande räkenskapsår slutförda nybyggnaderna

beräknats till 50% av anskaffningskostnaden. Den anläggningskostnad,

som varit föremål för tvist med SJ, bör helt bortskrivas. Slutligen

torde anskaffningskostnaderna för bostäderna böra nedbringas till taxeringsvärdena.

Sedan kostnaderna för bolagets anläggningar reducerats i enlighet med

ovan angivna principer, torde de kvarstående värdena kunna betraktas såsom

normala anläggningskostnader, och desamma böra därför kvarstå i balansräkningen

såsom anskaffningsvärden. De årliga förslitningsavdragen skola

sålunda beräknas å dessa värden.

Med hänsyn till att anläggningarna vid utgången av räkenskapsåret 1944/45

i genomsnitt varit i bruk under relativt kort tid, äro de på tiden före den 30

juni 1945 belöpande förslitningsavdragen icke av större betydelse. I bokslutet

per 30 juni 1945 verkställdes inga förslitningsavdrag, då värdeminskningen

torde kompenseras dels av nedskrivningar på kontorsinventarier och

andra lösa inventarier, som helt bortförts, dels därav, att kostnader av anläggningsnatur

till relativt betydande belopp påförts driften. På nuvarande

räkenskapsår belöpande förslitningsavdrag torde med säkerhet kunna täckas

av årets driftsöverskott. Vid beräkning av nedskrivningsbehovet per 30 juni

1946, kan man sålunda bortse från förslitningsavdrag.

De anläggningsvärden, vilka den 30 juni 1946 böra bliva föremål för nedskrivning,

ävensom det i enlighet med ovannämnda principer beräknade nedskrivningsbehovet

framgå av efterföljande tablå (siffrorna i jämna 1 000-tal

kronor);

Fastigheter Maskiner Ledningar Summa

1. Industrianläggningar, helt färdiga 30

juni 1945.

I Luleå.

Verklig anskaffningskostnad........

Avgår: Kostnader, betingade av pris- stegring, forcering m. m. .

7 659

3 304

5 508

2 028

1 455

710

14 622

6 042

Normal anskaffningskostnad.

4 355

3 480

745

8 580

Utterviksgruvan.

Verklig anskaffningskostnad........

90

204

294

Avgår: Kostnader, betingade av pris- stegring m. m...........

_

68

_

68

Normal anskaffningskostnad.

90

136

226

2. Industrianläggningar, påbörjade under

1944/45.

Beräknad anskaffningskostnad per 30

juni 1946:

Sinterverket......................

996

1 109

2 105

Elstålverket......................

816

1 286

_

2 102

Förreduktionsverket...............

—

600

_

600

Summa beräknad anskaffningskost- nad ...........................

1 812

2 995

4 807

Avgår: Kostnader, betingade av pris- stegring, forcering m. m.........

612

1 500

2 112

Normal anskaffningskostnad.......

1 200

1 195

2 695

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 302.

3.

Fastigheter

Tvistig anläggningskostnad.

Bokfört värde.................... 259

Avgår: Bortskrives helt........... 259

Maskiner

Ledningar

Summa

259

259

Återstående anläggningskostnad ....

0

—

—

0

4.

Bostäder.

Verklig anskaffningskostnad........

93

93

Avgår: Nedskrivning till taxerings- värdet .........................

38

—

—

38

Återstående anläggningskostnad ....

55

—

—

55

Det totala nedskrivningsbehovet per

30 juni

1946 framgår av efterföljande

uppställning (siffrorna i jämna 1 000-tal).

Fastigheter

Maskiner

Ledningar

Summa

1.

Industrianläggningar, helt färdiga 30/,

1945:

Luleå............................

3 304

2 028

710

6 042

Utterviksgruvan..................

—

68

—

68

2.

Industrianläggningar, påbörjade

1944/45 ........................

612

1 500

—

2 112

3.

Tvistig anläggningskostnad.........

259

—

—

259

4.

Bostäder.........................

38

—

—

38

Totalt nedskrivningsbehov Kr........

4 213

3 596

710

8 519

Det totala nedskrivningsbehovet å anläggningarna uppgår sålunda till kronor

8 519 000. Vid en rekonstruktion av bolagets ekonomiska ställning bör

emellertid även den i balansräkningen per 30 juni 1945 redovisade förlusten

å kronor 553 207: 22 utjämnas. Dessa båda belopp, tillsammans ca 9 072 000,

böra täckas genom nedsättning av aktiekapitalet.

Emellertid torde nedsättningen även böra innefatta ett tämligen stort belopp,

som kan beräknas få kvarstå på reservfonden på längre sikt. Detta belopp

bör motsvara den i 1944 års aktiebolagslag stadgade avsättningen och

sålunda utgöra minst 20 % av det efter rekonstruktionen kvarstående aktiekapitalet.

Bolaget behöver givetvis likaväl som privatägda företag en reservfond

för oförutsedda förluster. Att vänta med uppbyggandet av en reservfond,

tills detta kan ske med vinstmedel, är för övrigt olämpligt ur skattesynpunkt,

då det föranleder skatteutgifter, som i betraktande av att bolaget

är statsägt måste anses vara meningslösa. Även privatägda företag bruka utnyttja

situationer sådana som den här föreliggande för att bilda reservfonder

med obeskattade medel.

Med hänsyn till vad ovan anförts föreslås, att aktiekapitalet nedsättes från

nuvarande 26,5 miljoner till 14,5 miljoner kronor, d. v. s. med 12 miljoner

kronor. I enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser skall detta belopp i

sin helhet tillföras reservfonden. I bokslutet per 30 juni 1946 nedskrivas anläggningarna

med ca 8 519 000 kronor. Då årets driftsöverskott kommer att

tagas i anspråk för förslitningsavdrag samt nedskrivning av lagertillgångar,

medför nedskrivningen, att bolaget kommer att redovisa ett underskott, som

tillsammans med den balanserade förlusten, uppgår till ca kronor 9 072 000.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

29

Detta underskott täckes genom anlitande av reservfonden, varefter å denna

kvarstår ca 2 928 000 kronor, vilket utgör något mer än 20 % av aktiekapitalet.

Genom det sålunda föreslagna tillvägagångssättet vid bolagets rekonstruktion

skulle bolagets egna medel nedbringas till ca 17 428 000 kronor,

varav 14 500 000 kronor skulle utgöra aktiekapital och ca 2 928 000 kronor

reservfond.

Stockholm den 10 april 1946.

Otto Schultz.

Ebbe Rybeck.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Bihang II.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 april 1946 har statens arbetsmarknadskommission

anmodats avgiva yttrande över en av styrelsen för Norrbottens Järnverk

Aktiebolag på uppdrag av statsrådet och chefen för handelsdepartementet

verkställd utredning rörande Norrbottens järnverks finansiella omkonstruktion

och vidare utbyggnad m. m.

Med anledning härav får kommissionen anföra följande.

Sedan nu pågående anläggningar vid järnverket hunnit slutföras, kommer

järnverket att sysselsätta ca 300 arbetare. Det av styrelsen skisserade utbyggnadsprogrammet

innebär, att järnverket, då utbyggnaden helt genomförts,

kommer att ge arbete åt omkring 2 500 arbetare.

Det konkreta förslag, som nu framlagts, omfattar emellertid icke hela

detta program. Sålunda ingår endast en koksblästermasugn på 200 000 tons

årsproduktion mot vid full utbyggnad två. I förslaget ingår vidare endast

götvalsverk och valsverk för grövre valsade produkter, medan däremot något

medium- och finvalsverk icke upptagits. Huru många arbetare, som

komma att sysselsättas vid järnverket, sedan den av styrelsen nu föreslagna

utbyggnadsetappen genomförts, har icke angivits i utredningen.

Den planerade utbyggnaden av järnverket kommer att medföra ett ökat

behov av järnmalm från de lappländska gruvorna. Då utbyggnaden helt

genomförts beräknas malmbehovet bli 7 50 000 ton per år, medan den nuvarande

förbrukningen utgör omkring 100 000 ton per år. Vid ett förverkligande

av det totala utbyggnadsprogrammet kommer sålunda avsättningen

på den inhemska marknaden att bli av icke oväsentlig betydelse för gruvindustrien

i Lappland.

Vidare kommer järnverkets utbyggnad med valsverk, varigenom produktion

av handelsfärdigt järn möjliggöres, att främja uppkomsten av manufakturverk

och verkstäder i dessa trakter.

För Luleå stad komma de ökade arbetsmöjligheterna vid järnverket att

medföra ett betydande uppsving för näringslivet i sin helhet.

Såsom kommissionen framhöll i ett till Eders Kungl. Majit den 7 februari

1946 avgivet yttrande över en av landstingets i Norrbottens län näringsutredning

gjord framställning rörande uppförandet av en superfosfatfabrik

i Luleå äro sysselsättningsmöjligheterna för den kraftigt tillväxande befolkningen

i Norrbottens län i många hänseenden otillfredsställande. Vad industrien

beträffar visa sågverks- och massaindustrierna sedan länge en pågående

minskning av arbetskraftsbehovet. Detsamma gäller gruvindustrien,

där den fortgående mekaniseringen av driften medfört en nedgång i arbetarantalet

trots ökad produktion. Arbetsmarknadskommissionen vill därför

understryka det allmänna önskemålet, att nya konkurrenskraftiga industrier

komma till stånd inom Norrbottens län.

Då såsom framgår av den av järnverkets styrelse framlagda utredningen

verket efter föreslagen utbyggnad synes kunna drivas med ekonomiskt tillfredsställande

resultat, vill kommissionen tillstyrka, att ifrågavarande utbyggnad

snarast möjligt kommer till stånd.

Beträffande rekryteringen av arbetskraft till järnverket vill kommissio
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

31

nen påpeka vikten av att arbetstillfällen i första hand beredas den övertaliga

arbetskraft, som finnes på vissa orter i Norrbotten. Kommissionen

förutsätter därför, att ett intimt samarbete kommer att upprätthållas med

arbet sm ar k n ad s o rganen vid anskaffning av arbetskraft; några svårigheter

att i Norrbotten erhålla sådan i tillräcklig omfattning torde icke komma att

föreligga.

I den mån yrkesutbildad arbetskraft avses komma till användning, bör

örn möjligt arbetslösa personer från Norrbotten beredas lämplig yrkesutbildning.

Beträffande de förmåner, som böra utgå under dylik utbildning, torde

kunna tillämpas de bestämmelser, sorn gälla vid yrkesutbildningskurser för

arbetslösa.

För att yrkesutbildningen skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt, torde

det emellertid vara nödvändigt, att företaget gör upp detaljerade planer över

anställningsbehovet av olika kategorier av arbetskraft med ungefärligt angivande

av vid vilka tidpunkter behovet kommer att bli aktuellt.

Till styrelsens för järnverket förslag örn en nedskrivning av bolagets ursprungliga

aktiekapital har kommissionen ej ansett sig böra taga ställning.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit, förutom kommissionens

ordförande, ledamöterna Olsson, Adamsson, Brodén, Carell, Andersson,

Falk, Vahlberg och Västberg.

Mot kommissionens beslut anförde herr Brodén med instämmande av herr

Carell följande reservation under hänvisning till det allmänna arbetsmarknadsläget

i landet: Även örn på vissa håll i Norrland arbetstillgången för

närvarande icke vore tillräcklig att ge full sysselsättning åt ortens befolkning,

så rådde dock inom landet i dess helhet en brist på arbetskraft, som

vore större än som någonsin tidigare konstaterats. Av företagna utredningar

fram,ginge, att det svenska näringslivet för närvarande kunde ge sysselsättning

åt en arbetarstam, som med flera 10 000-tal arbetare överstege den nuvarande

arbetskraftstillgången. Önskemål hade också framförts, att myndigheterna

måtte undersöka möjligheterna för import av utländsk arbetskraft.

Då under sådana förhållanden den befolkning i Norrbotten, som för närvarande

icke funne arbete i hemorten, kunde beredas sysselsättning i andra

delar av landet, vöre det icke riktigt att betrakta arbetsmarknadsläget i länet

som en isolerad företeelse och härpå grunda ett motiv för den planerade utvidgningen

av järnverket i Luleå. Av föredragningen framginge, att verket

efter utbyggnad i hela den utsträckning, som ytterst åsyftades, komme att

ge arbete åt omkring 2 500 arbetare.

Med all sannolikhet kunde den för utbyggnaden och den därefter följande

driften erforderliga arbetskraften icke rekryteras enbart inom länet.

Följden måste bli den, att det i ali synnerhet i fråga om yrkeskunnig arbetskraft

måste framväxa en konkurrens med den mellansvenska järnindustrien,

vilken redan nu lede en allvarlig brist på arbetare och av detta

skäl icke kunde fullt utnyttja sin produktionskapacitet. Herr Brodén yrkade

med åberopande härav, att den ifrågasatta utbyggnaden måtte för närvarande

avstyrkas.

Stockholm den 2 maj 1946.

Statens arbetsmarknadskommission.

K. .1. OLSSON

BERTIL JOHANSSON.

Banäng lill riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 302.

4

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.

Genom remiss den 18 april 1946 har statskontoret anmodats att avgiva

yttrande över en av styrelsen för Norrbottens järnverks aktiebolag verkställd

utredning med förslag angående effektivisering av driften vid bolaget, angående

finansiell rekonstruktion av bolaget samt rörande frågan i vilken

grad och på vad sätt en fortsatt utbyggnad av verket, utöver den redan pågående,

skall äga ruin. Med anledning därav får statskontoret anföra följande.

Enär statskontoret tidigare icke beretts tillfälle att avgiva yttrande över

de förslag, som legat till grund för tillkomsten och den hittillsvarande successiva

utbyggnaden av Norrbottens järnverk, anser sig ämbetsverket icke

hava anledning att i sak taga ställning till det nu föreslagna utvidgningsprogrammet.

Statskontorets yttrande begränsas därför till styrelsens förslag

till bolagets finansiella rekonstruktion och anskaffning av det vid en eventuell

utbyggnad erforderliga kapitalet. Ämbetsverket förutsätter därvid, att

de av importerat fossilt bränsle beroende nyanläggningarna icke komma till

utförande utan en synnerligen ingående prövning av frågan, huruvida import

av koks för framtiden kan påräknas i tillräckliga mängder och till sådana

priser, att icke blott produktionen tryggas utan även kan göras fullt

konkurrenskraftig.

Med avseende på frågan om bolagets finansiella rekonstruktion erinrar

styrelsen i sin framställning om att bolagets anläggningar utförts under en

tid av stark allmän prisstegring, varigenom kostnaderna kommit att överstiga,

vad i de ursprungliga utbyggnadsplanerna beräknats. Arbetets

forcering m. m. har även verkat fördyrande. En av advokaten Otto Schultz

och auktoriserade revisorn Ebbe Rybeck verkställd utredning giver vid handen,

att nämnda merkostnader kunna beräknas till 8 519 000 kronor. Enligt

bolagsstyrelsens uppfattning bör detta belopp, liksom den i balansräkningen

redovisade förlusten, 553 207 kronor 22 öre, bortskrivas. Styrelsen föreslår

därför, att bolagets aktiekapital, 26 500 000 kronor, nedsättes med 12 000 000

kronor, samt att detta belopp, som i sin helhet tillföres reservfonden, användes

för nedskrivning av anläggningsvärdet med 8 519 000 kronor samt

för utjämning av den balanserade förlusten, 553 207 kronor 22 öre. Härefter

skulle aktiekapitalet utgöra 14 500 000 kronor och å reservfonden kvarstå

i runt tal 2 928 000 kronor, motsvarande cirka 20 procent av det nedskrivna

aktiekapitalet.

De av styrelsen anförda motiven för nedskrivning av anläggningskapitalet

synas ej bärande. Det är nämligen icke blott anläggningskostnaderna, som

stigit i jämförelse med de ursprungliga beräkningarna, utan även priserna

på de utvunna produkterna. Någon avsevärd försämring av den förhandskalkylerade

räntabiliteten torde därför ej hava ägt rum. Riktigheten av detta

antagande torde bestyrkas av det faktum, att de nyanläggningar, som nu föreslås,

beräknas bliva bärkraftiga utan liknande nedskrivning, ehuru de

ingalunda kunna utföras till förkrigspriser.

Vid en eventuell nedsättning av bolagets aktiekapital måste fonden för

statens aktier i statsverkets redovisning nedskrivas med motsvarande belopp

och medel härför anvisas å riksstaten såsom utgift för avskrivning av kapi
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 302.

33

talmedel. Driftbudgeten skulle alltså för detta ändamål komma att belastas

med 12 000 000 kronor. Rent principiellt lärer det emellertid icke vara tillfredsställande

att anlita anslagsmedel för nedskrivning av bolagets anläggningar

innan drilten kommit i full gång och bolagets fönnåga att själv bära

sina avskrivningskostnader med säkerhet konstaterats. Statskontoret anser

sig därför ej kunna biträda styrelsens förslag att för rekonstruktion av bolagets

ekonomiska ställning per den 3% 1946 nedsätta aktiekapitalet med

12 000 000 kronor.

Därest föreslagen utbyggnad av järnverket beslutas, bar statskontoret icke

något att erinra mot att bolagets aktiekapital utökas till högst 40 000 000 kronor,

vilket, under förutsättning att ovannämnda överföring av 12 000 000

kronor till reservfonden icke kommer till stånd, innebär en nyteckning av

aktier till ett belopp av 13 500 000 kronor. Återstående nybyggnadskapital,

82 000 000 kronor, bör tillföras bolaget läsvägen. I sin hemställan har styrelsen

föreslagit, att lånebehovet — till följd av den föreslagna nedskrivningen

av aktiekapitalet av styrelsen beräknat till 70 000 000 kronor — täckes

genom lån hos Sveriges riksbank. Skulle denna väg ej vara framkomlig,

lärer riksdagen böra anvisa lånemedel från fonden för iåneunderstöd, varvid

samma lånevillkor böra föreskrivas, vilka äro gällande för motsvarande

krediter i affärsbankerna. Såsom säkerhet torde därför egentligen böra pantförskrivas

inteckningar i bolagets fasta och lösa egendom. För att undvika

kostnader och arbete med inteckningarnas uttagande torde det emellertid

vara tillfyllest, örn bolaget utan avlämnande av inteckningar förbinder sig

att icke för annat ändamål uttaga sådana inteckningar, som eljest skolat

ligga som säkerhet för statslånet. Den favör, som genom inbesparad stämpelkostnad

härigenom skulle tillkomma bolaget, torde sakna större betydelse.

I sin framställning har styrelsen slutligen anhållit, att bolagets förlagskapital

finge ökas med 3 000 000 kronor med rätt för bolaget att för bestridande

av löpande utgifter upptaga ytterligare kredit i checkräkning mot avlämnande

av säkerhet. Med hänsyn till det stegrade behov av rörelsekapital,

som bolagets ökade verksamhet självfallet kommer att medföra, har statskontoret

icke något att invända mot denna begäran.

Remissakten återgår härjämte.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit

statskommissariema Johnsson och Norberg samt t. f. statskommissarierna

Lindbergson och Jerdenius.

Slockholm den 2 maj 1946.

EVERT BJÖRN.

THORD LÖNDAHL.

Hillevi Holm.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Stockholm den 7 maj 1946.

Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.

Genom remiss den 18 april 1946 har Kungl. Kommerskollegium anmodats

att avgiva yttrande rörande av styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag

avlåten framställning, avseende effektivisering av bolagets drift, rekonstruktion

av bolagets ekonomiska ställning och fortsatt utbyggnad av anläggningarna

utöver vad redan beslutits och påbörjats.

Kollegium har berett Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

tillfälle att i ärendet avgiva yttranden, som här bifogas.

För egen del får Kollegium med remissaktens återställande anföra följande,

varvid Kollegium, bland annat på grund av den korta remisstiden, icke

underkastat de ekonomiska kalkylerna någon detaljgranskning. I stor utsträckning

synas för övrigt beräkningarna över anläggningskostnaderna vara

approximativa överslagskalkyler, förmodligen på den grund att underlag

för mera säkra kalkyler icke kunnat åstadkommas under den korta utredningstiden.

Enligt beslut, senast vid 1944 års riksdag, skall Norrbottens järnverk utbyggas

till att omfatta, jämte erforderliga hjälpanläggningar, tre elektriska

tackjämsugnar (två färdiga), en förreduktionsanläggning för malm (under

byggnad), en elstålugn örn cirka 25 tons kapacitet (färdig) och ett thomasverk

med två konvertrar (påbörjat). Årskapaciteten beräknas efter färdigställandet

bliva i gynnsammaste fall 100 000 ton tackjärn, vilken kvantitet

kan förädlas i thomas- och elstålverken. Slutprodukterna bliva huvudsakligen

thomas- och därjämte elektrostål i form av göt.

Enligt förslaget skall anläggningen utökas med dels två koksmasugnar

med vardera en kapacitet av 550 å 600 ton per dygn, varav tills vidare dock

endast den ena skall uppföras, dels ytterligare en thomaskonverter av 25

tons kapacitet, dels ytterligare två elstålugnar örn vardera 25 ton, dels göt-,

räls- och balkvalsverk, dels ytterligare två sinterpannor, dels ock hjälpavdelningar

av olika slag, till vilka räknas även ett tackjärnsgjuteri av ej obetydlig

omfattning.

I fullt färdigt skick beräknas årligen tackjärnskapaciteten bliva närmare

500 000 ton eller till en början, med endast en masugn uppförd, cirka 300 000

ton.

Valsverken avses få en kapacitet av cirka 300 000 ton handelsfärdigt järn

per år, motsvarande en tackjärnsförbrukning av upp till 350 000 ton. I slutskedet

skulle sålunda en kvantitet av 150 000 ton tackjärn kunna försäljas

utöver nämnda stålkvantitet.

Vad först angår utökningen av tackjärnstillverkningen märkes, att den är

avsedd att ske i koksmasugn, i stället för att som hittills framställningen

skett i el tack järnsugn. I sitt år 1938 avgivna betänkande anförde Tackjämsutredningen,

att i elektrisk ugn framställt kokstackjäm, trots ett förutsatt

lågt kraftpris, först vid mycket höga kokspriser kunde konkurrera med kokstackjäm,

framställt i blästermasugn. Styrelsen kalkylerar nu att tillverkning

i blästermasugn ställer sig fördelaktigare, när kokspriset understiger 90 kronor

per ton, eller 60 kronor, om förreducerad beskickning användes i ettackjämsugnarna.

Det är nu omöjligt att förutse, vilket pris för prima masugns
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 302.

35

koks man framdeles kan räkna med. Med hänsyn lill av styrelsen anförda

skäl mot eltackjärnsugnar i fråga örn anläggningskostnader, stort behov av

prima elektrisk kraft m. m. torde det dock vara riktigt att basera den utökade

tackjärnstillverkningen på blästermasugnar.

I en koksmasugn av nu planerad beskaffenhet torde träkol icke kunna användas

som ersättning för koks, liksom även träkol torde kunna ersätta

koks endast i rätt begränsad utsträckning i eltackjärnsugnar av hittills vid

Norrbottens järnverk använd typ. Ur beredskapssynpunkt kan det ifrågasättas,

om icke möjlighet bör hållas öppen till alternativ användning av

träkol. Det kan ske genom användande av masugnar av mindre typ, såsom

redan sker på en del håll i mellersta Sverige. Tackjärnstillverkningen på

koks i dessa kanske icke ställer sig fullt lika ekonomisk som i en större enbet,

även örn själva bränsleekonomien icke blir sämre, men beredskapssynpunkten

synes i varje fall böra beaktas vid den fortsatta utredningen.

Det torde i detta sammanhang även böra erinras om alt, för den händelse

försöken med förreduktion av malm giva gynnsamma resultat, en viss utökning

av tackjärnstillverkningen kan åstadkommas genom uppförande av

flera förreduktionsugnar.

Vad vidare angår tackjärnets förädling till stål är styrelsens förslag byggt

på en kombination av thomasmetoden och raffinering i elektrisk ugn av

thomasmetallen, d. v. s. i stort sett på samma förfaranden som redan med

framgång tillämpas på ett håll i mellersta Sverige.

Med hänsyn till kvaliteten hos de malmer, som nu brytas i Norrbottens

län, torde denna förädlingsväg vara den naturligaste, när det gäller framställning

av stål av handelskvalitet. Fråga kan givetvis vara, i vad omfattning

avsättning kan vinnas för den för vissa användningsändamål något underlägsna

thomasmetall, som icke raffinerats elektriskt, och i vilken omfattning

sålunda anordningar för sådan raffinering böra tillskapas. Ståndpunkt

i denna fråga torde dock icke behöva fattas förrän på ett senare stadium,

sedan bland annat tillverkningsprogrammet för valsat stål tagit fastare form.

Valsverksanläggningen föreslås skola i första utbyggnadsetappen omfatta

göt-, räls- och balkvalsverk, däri utom räls och balk även grövre stångoch

fasonjärn samt platiner kunna framställas. Kollegium vill ifrågasätta,

om icke redan på ett tidigt stadium även plåt, särskilt tunnplåt och möjligen

karrosseriplåt, samt klenare dimensioner av stångmaterial, bland annat

armeringsjärn, och vaxtråd höra ingå i programmet. Det är nämligen

framförallt i fråga om dessa varuslag, som dels brist länge rått, dels ock

den framtida förbrukningen kan väntas växa hastigast, i den mån utvecklingen

nu kan förutses. För det tillgodoseende av manufakturtillverkningens

och småindustriens i Norrbottens län behov, varom i styrelsens utredning

erinras, torde också de grövre dimensionerna komma i andra hand. I och

för sig torde dock dessa sistnämnda behov tills vidare vara så små, att frågan

saknar aktuell relevans.

Tages hänsyn till nämnda synpunkter skulle utbyggnadsprogrammet avsevärt

utvidgas vad angår valsverken. Å andra sidan borde färdigställandet

av den tredje konverteranläggningen eventuellt kunna anstå. Av flera skäl kan

det vara lämpligt, att utbyggnaden sker etappvis, såsom i det förevarande

förslaget är tänkt med avseende på både tackjärnstillverkningen och utvalsningen.

Fråga är dock, om icke den för valsverken förutsedda horisontala

etappgränsen, således mellan grövre och klenare dimensioner, borde utbytas

mot en vertikal gräns, varigenom således tillverkningsprogrammet skulle

bliva mera differentierat men i stället avse en mindre totalkvantitet. I vad

män denna idé kan genomföras helt eller delvis är beroende av delal (spörsmål,

som laiva närmare utredning. Då det otvivelaktigt ur järnverkets egen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

synpunkt vöre till fördel i flera hänseenden, örn tillverkningen till en början

kunde få avse blott grövre dimensioner, kan man tänka sig, att försörjningsfrågan

till en början löstes på så sätt, att en viss arbetsfördelning åstadkommes

mellan Norrbottens järnverk och övriga handelsjärnverk.

Styrelsen har grundat sina överväganden rörande den produktionskapacitet,

till vilken verket borde utbyggas, på en beräkning av behovet av valsat

och smitt järn och stål inom landet omkring år 1950. Denna beräkning utgår

från av Statens industrikommission kända, respektive uppskattade förbrukningssiffror

år 1942 med fördelning på olika användningsområden, vartill

lagts en kvantitet, motsvarande en genom materialbrist och andra omständigheter

så att säga tillbakahållen förbrukning, varigenom man kommit

fram till en »normalförbrukning» år 1945 av cirka 1,2 miljoner ton valsade

och smidda produkter. Genom approximativa uppskattningar av förbrukningsutvecklingen

inom olika områden fram till 1950 har man kommit till

en antaglig förbrukning delta år av i runt tal 1,5 miljoner ton. En dylik

beräkning är givetvis mycket svår att genomföra och många faktorer — icke

minst export- och importmöjligheterna — undandraga sig kontroll och påverkan

från svensk sida, varför resultatet måste bliva osäkert. Kollegium

skulle närmast vilja ställa sig tvekande, huruvida expansionen verkligen kan

komma att bliva så stor som beräknats bland annat med hänsyn till den

befolkningsutveckling som kan påräknas. Vid den ovannämnda behovsberäkningen

har man icke närmare ingått på dimensions- och kvalitetsfrågor.

Den så kallade tillbakahållna förbrukningen ligger otvivelaktigt till större

delen inom de klenare sortimenten slång- och fasonjärn, samt valstråd och

på olika plåtsorter. Önskar man åstadkomma ett tillgodoseende av ett ökat

totalbehov, bör därför denna omständighet särskilt beaktas, såsom Kollegium

redan i det föregående haft anledning framhålla.

Genom att i varje fall importmöjligheterna från Tyskland tills vidare borrfallit

är det ej uteslutet, att Sverige genom egen produktion måste fylla en

förhållandevis .större del av sitt järnbehov än tidigare. En utökning av den inhemska

handelsjämstillverkningen är därför motiverad och förberedes även

av redan förefintliga handelsjärnverk i landet. Om den lämpliga storleken

av utökningen för landet i dess helhet kan råda olika meningar. I varje fall

torde man dock böra utgå ifrån att en viss, icke obetydlig import av handelsjärn

kommer att äga rum, bland annat av specialartiklar, som av olika

anledningar ej lämpligen tillverkas inom landet, och av stapelvaror, som

kunna vara särskilt prisbilliga. Kollegium vill i detta hänseende bland annat

erinra örn de möjligheter till tullrestitution, som bereus exportindustrierna

för att genom förbilligande av råvarorna stärka konkurrenskraften. Även

ur denna synpunkt kan det därför vara motiverat, att vals järnstillverkningen

utbygges etappvis på sätt ovan antytts. Med avseende på arbetskraften vinnas

härigenom också vissa fördelar. Det är helt naturligt ett intresse, att

ortsbefolkningen i största möjliga omfattning beredes anställning vid järnverket.

Då emellertid yrkeskunskap på området saknas, är det nödvändigt,

att rekryteringen och upplärandet ske successivt, för att i mesta möjliga

mån undvika, att personal från andra delar av landet behöver tagas i anspråk.

Anställandet av vana förmän torde i varje fall icke kunna undvikas.

Kollegium vill icke underlåta att erinra om Norrbottens järnverks mindre

lämpliga läge med hänsyn till att transportvägarna bliva långa till de förnämsta

förbrukningsområdena och att sjöfarten är stängd under cirka halva

året. Kan en allmän nedsättning av järnvägsfrakterna från övre Norrland

genomföras, blir konkurrensläget med avseende på fraktkostnaderna förbättrat

även för järnverket, men tidsförlusten genom den långa fraktvägen kvarstår

likväl och nedsätter vid snabba lageraffärer konkurrensförmågan gent
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 302.

37

emot importörer och tillverkare i de södra delarna av landet. En lagerföring

av vissa standardvaror på lämpliga platser kan råda bot härför, men den

erforderliga omfattande distributionsapparaten torde lämpligen böra utbyggas

successivt, vare sig det skall ske i egen regi eller genom samarbete med

förefintliga lagerförande firmor.

Styrelsen föreslår en finansiell rekonstruktion av bolaget på så sätt, att

dels vissa onormalt höga anläggningskostnader avskrivas, dels ock per den

30 juni 1945 redovisad förlust utjämnas. Det härför erforderliga avskrivningsbeloppet

angives till cirka 9 miljoner kronor.

Den merkostnad, som är avsedd att avskrivas, har beräknats såsom huvudsakligen

dels en generell ökning av anläggningskostnaderna för färdigställda

delar av verket av 50 procent utöver förkrigsnivån, dels särskilda

kostnader för forcering av byggena, dels ock hälften av kostnaderna för nu

pågående anläggningar, däribland förreduktionsverket, som betraktas som

en experimentanläggning.

Det kan diskuteras, huruvida förkrigsnivån numera bör betraktas som

norm. Jämföras de principer, som tillämpats i de så kallade produktionsavtal,

vilka under krigstiden från statens sida träffats med enskilda företag

rörande försörjningsviktiga tillverkningar, med ovan antydda förslag,

torde emellertid kunna sägas, att i varje fall vad angår de nu färdiga anläggningsdelarna

de föreslagna avskrivningarna äro jämförbara med vad som

förekommit i fråga om enskilda industriföretag beträffande under motsvarande

tid gjorda anläggningar. Mera tveksamt torde vara, örn de nu pågående

byggena böra på föreslaget sätt avskrivas, dock med undantag för förreduktionsverket,

som tvivelsutan kan betraktas som en experimentanläggning, och

för de anläggningar, om vilkas bekostande tvist råder med Statens järnvägar.

Då avskrivningarna å de färdiga anläggningarna och å förreduktionsverket

m. m., tillsammans cirka 6,9 miljoner kronor, jämte den balanserade förlusten

utgöra den vida övervägande delen av det föreslagna avskrivningsbeloppet,

kan Kollegium dock för sin del tillstyrka avskrivning enligt förslaget.

Såsom av bifogade,1 från bolaget införskaffade förvaltningsberättelse för

senaste bokföringsåret 1944/45 framgår är aktiekapitalet för närvarande 26,5

miljoner kronor. Detta föreslås nedsatt med 12 miljoner kronor, vilket belopp

skulle användas för nämnda avskrivningar och för utjämning av balanserade

förlusten, varefter skulle kvarstå nära 3 miljoner kronor å reservfonden,

som därigenom uppbringas till ungefär det minimibelopp, som

föreskrives i nya aktiebolagslagen. De föreslagna åtgärderna synas motiverade.

Nyanläggningarna äro avsedda att finansieras genom lån hos Sveriges riksbank

utan ökning av aktiekapitalet. Jämfört med vad som plägar betraktas

som sund praxis i fråga örn finansieringen av enskilda företag uppstår härigenom

tills vidare en disproportion mellan eget och upplånat kapital. I

betraktande av att staten i båda fallen anskaffar det erforderliga kapitalet

synes emellertid denna omständighet icke vara av större betydelse.

Kommerskollegium får hemställa, att ovan anförda synpunkter måtte vinna

beaktande vid ärendets fortsatta behandling.

ARVID RICHERT.

HARALD CARLBORG.

1 Ilar utesluten.

C. G. Hindbeck.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Till Kungl. Maj.ts och Rikets Kommerskollegium.

Genom remiss den 23 april 1946 har Norrbottens och Västerbottens läns

handelskammare anmodats avgiva yttrande över det förslag angående effektivisering

av driften vid Norrbottens järnverk aktiebolag, finansiell omkonstruktion

av bolaget och järnverkets fortsatta utbyggnad, som avgivits av

bolagets styrelse. Med anledning härav får handelskammaren vördsamt anföra

följande.

Genom det framlagda förslaget föreslås en mycket kraftig utbyggnad av

Norrbottens järnverk. Styrelsen för järnverket förordar nämligen för det

första en valsverksanläggning örn ca 300 000 tons årlig leveranskapacitet.

Då järnverkets tackjämkapacitet från och med 1947 endast uppgår till ca

100 000 tons tackjärn och för valsverket erfordras maximalt 350 000 tons

tackjärn, föreslås vidare omedelbart byggande av en koksmasugn för 200 000

tons årlig produktion. Slutligen föreslås vissa kompletteringar av sinterverket,

elektrostålverket och thomasverket. Detta nybyggnadsprogram beräknas

draga en kostnad av 95 miljoner kronor, häri inbegripet kostnaderna för

komplettering av hjälp- och allmänna avdelningar.

En fullständig utbyggnad av järnverket avseende såväl metallurgiska som

valsverksavdelningama beräknas preliminärt uppgå till 135 miljoner kronor.

Utgångspunkten för styrelsens utbyggnadsprogram har varit, att man omkring

år 1950 räknar med ett behov av 500 000 tons vals järn utöver redan

kända produktionsökningar vid mellansvenska järnverk. Handelskammaren

har svårt att bedöma riktigheten av denna prognos, men anser sig kunna göra

det uttalandet, att många av de faktorer, på vilka den grundar sig, äro

högst osäkra. Det synes dock sannolikt, att det år 1950 skall förefinnas behov

av ett betydande tillskott av valsat och smitt järn till den svenska marknaden.

Det föreslagna valsverket utgöres av valsverk för grövre färdiga produkter,

i första band byggnadsjäm. Det framgår icke av utredningen, om detta valsverk

avses för framställning av alla de olika slags byggnadsjäm som förekomma

i handeln eller om produktionen endast avses att inriktas på vissa

slags byggnadsjäm. Det kan vara riktigt, att produktionen med tanke på

järnverkets förläggning relativt långt borta från den huvudsakliga svenska

jämmarknaden endast omfattar vissa större standardprodukter. I den mån

så är möjligt, bör dock järnverkets tillverkning, såsom av styrelsen framhållits,

omfatta även sådana produkter, som kunna gynna uppkomsten av

en jämmanufakturindustri i övre Norrland.

Handelskammaren har uppmärksammat, att utredningen föreslår en koksugn

å 200 000 tons årlig kapacitet. Utredningen frångår således järnverkets

vidare utbyggnad med elektrisk kraft, vilket av flera skäl synes vara en

nackdel, när nu statsmakterna beslutat en utbyggnad av Harsprång^ med

tanke på bl. a. det sannolikt ökade kraftbehovet vid Norrbottens järnverk.

Handelskammaren vill här erinra örn de svårigheter med järnverkets koksförsörjning,

som komma att uppstå vid en avspärrning av landets handelsförbindelser.

Vidare kan påpekas, att skogsbruket i de delar av övre Norrland, som

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

39

under vissa omständigheter kunde beröras av tillverkningsprogrammet vid

Norrbottens järnverk, bär stora svårigheter att övervinna på grund av de

minimala avsättningsmöjligheterna för mindervärdigt virke. Handelskammaren

saknar möjlighet bedöma, huruvida tillverkning av träkolstackjärn

vid Norrbottens järnverk helt hör skjutas i bakgrunden. Vid järnverkets ursprungliga

planläggning spelade dock denna tillverkning en viss roll. Skulle

tillverkning av träkolstackjärn däremot ingå i programmet, uppstår möjlighet

för skogsägarna i Norr- och Västerbotten att avsätta träkol, varigenom

betydande fördelar för sysselsättning och skogsvård skulle ernås inom hela

området, ej enbart Luleå stad och de närmast belägna kommunerna.

Handelskammaren har givetvis icke kunnat ingå på ett bedömande av de

kostnader, som av styrelsen beräknats för utbyggnadsprogrammet. Ett frågetecken

vill dock handelskammaren sätta dels vid de belopp som upptagits

för oförutsedda kostnader och som i vissa fall synas anmärkningsvärt ringa,

dels ock för kostnaden för byggande av 750 m kaj å 3 500 000 kronor. Som

jämförelse i sistnämnda avseende vill handelskammaren nämna, att Luleå

hamns under kriget byggda 145 m långa kaj kostat ca 1 400 000 kronor.

Ett utbyggnadsprojekt av den nu föreslagna storleksordningen kommer givetvis

att lia ett enormt inflytande på olika förhållanden såväl inom Norrbottens

län som framförallt för Luleå stad. Utredningen har beräknat, att

järnverket kommer att efter utbyggnaden ha en arbetarstam å 2 500 man.

Med ledning härav kan man beräkna att befolkningsökningen för Luleå stad

säkerligen icke kommer att understiga 7 500 personer. Detta kommer bl. a.

att kräva en synnerligen omfattande produktion av bostäder, som i sin tur

kommer att draga arbetskraft m. m.

Allt detta erfordrar planläggning såväl med kommunala och statliga myndigheter

som enskilda därav berörda parter. Styrelsens utredning omnämner,

att förberedande förhandlingar förts med vissa myndigheter. Handelskammaren

vill understryka vikten av att dessa förhandlingar fortsättas, framförallt

med Luleå stad och särskilt med tanke på bostadsfrågan. Även andra

frågor såsom t. ex. järnverkets kajbyggnad kommer att ha vittgående konsekvenser

för staden.

Den arbetskraft, som järnverket, kommer att behöva, kommer givetvis till

stor del att tagas från andra näringar inom Norrbotten, kanske främst skogsbruket.

Handelskammaren vill här erinra om alt något överskott å arbetskraft

icke förefunnits på sista året.

I samband härmed vill handelskammaren vidare framföra tanken på de

möjligheter till en genomgripande, medveten sanering av sysselsättningsmöjligheterna

i Norrbotten, som tillkomsten av en anläggning av här ifrågavarande

storlek innebär.

De åtgärder, sorn tidigare vidtagits på detta område genom upptagande av

driften vid en del på mitten av 20-talet nedlagda sågverk, kunna icke i längden

på grund av den tilltagande råvarubristen upprätthållas. På andra håll

lia de vidare haft beklagliga följder, som när som helst bliva uppenbara.

Man skulle därför nu kunna tänkas anslå en annan viig. Vidare torde i

samband med nedläggande av gruvdriften i Laver uppkomma ett överskott

av arbetskraft. Det synes enligt handelskammarens åsikt viii vara värt att

undersöka, örn icke dessa arbetskraftsproblem genom en dirigerad omflyttning

till järnverket för en längre tidsperiod kunde bringas ur världen. Även

i den mån el t överskott av arbe tskraft förefinnes vid malmfälten, bör detta

dirigeras lill järnverket.

Ett byggnadsprojekt av denna omfattningen har naturligtvis även sin inverkan

å liela den svenska industriens investeringsmöjligheter. Handelskammaren

förutsätter, att denna fråga erhåller sin tillbörliga uppmärksamhet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Den här föreslagna stora utbyggnaden av Norrbottens järnverk skulle givetvis

kunna giva anledning till att frågan om statlig eller enskild drift ånyo

upptages till behandling. Då denna fråga emellertid torde hava avgjorts genom

det ursprungliga beslutet om järnverket, saknar handelskammaren nu

anledning att ingå på denna fråga.

Slutligen har styrelsen i samband med sitt förslag till finansiering av utbyggnaden

framlagt förslag om att bolagets nuvarande aktiekapital nedsättes

med 12 000 000 kronor samt att detta belopp via reservfonden användes

för nedskrivning av bolagets anläggningar med 8 519 000 kronor och

till utjämning av den balanserade förlusten å 553 207: 22. Nedskrivningen av

bolagets anläggningar föreslås ske dels med den merkostnad, som uppstått

på grund av den allmänna prisstegringen, dels ock med de kostnader, som

orsakats av byggnadsarbetenas forcering. I fråga om sistnämnda kostnaders

bortskrivning torde intet vara att erinra. Beträffande däremot bortskrivning

av merkostnaden på grund av den allmänna prisstegringen, vill handelskammaren

erinra om att i kungl, propositionen örn förordning om krigskonjunkturskatt

för år 1946 den s. k. E-prisnivån satts till 140 % av förkrigsnivån.

S. k. överprisavdrag för tillgångar anskaffade för stadigvarande bruk

medgives härvid endast ned till 140 °/o av tillgångarnas förkrigspris. Då samtidigt

uttalats det osannolika i en reduktion av efterkrigsprisernas genomsnittsläge,

synes det icke föreligga anledning att nedskriva järnverkets anläggningar

på grund av den allmänna prisstegringen. De högre efterkrigsprisen

böra ju kunna förränta den högre anläggningskostnaden. Vad slutligen

förreduktionsverket beträffar, synes det av styrelsens utredning framgå, att

detta verks framtida värde beror av pågående försöksdrift. Resultatet av

denna synes böra avvaktas, innan nedskrivning av kostnaderna för verket

sker. I den mån nedskrivning kommer att ske, bör detta ibågkommas vid

framtida jämförelser mellan enskild och statlig industri.

Handelskammaren har med tillfredsställelse noterat, att styrelsen kommit

till det resultatet, att järnverkets produktion kommer att kunna bli fullt konkurrenskraftig.

Med hänsyn härtill och till den utomordentligt stora betydelsen

av järnverket för näringslivet i övre Norrland, får handelskammaren tillstyrka

styrelsens förslag i dess huvudpunkter. Handelskammaren hemställer

dock, att vid ärendets fortsatta behandling ytterligare utredningar måtte ske

i enlighet med vad som ovan framhållits.

Luleå den 3 maj 1946.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

BURE HOLMBÄCK.

Birger Rothelius.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

41

Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.

Genom remiss den 18 april 1946 har statens industrikommission anmodats

avgiva yttrande över en skrivelse från styrelsen i Norrbottens Järnverk Aktiebolag

med utredning och förslag angående fortsatt utbyggnad av bolagets

anläggningar m. m. I anledning härav får kommissionen anföra följande.

Kommissionen vill till en början erinra örn, att kommissionen senast i

skrivelse den 26 oktober 1944 dels överlämnat verkställd utredning av frågan

örn uppförande av ytterbgare en tackjärnsugn vid järnverket jämte kostnadsberäkningar,

dels ock avgivit yttrande beträffande frågan örn uppförande

vid järnverket av ett thomasverk.

Vid behandlingen av nu ifrågavarande skrivelse torde kommissionen huvudsakligen

hava två synpunkter att beakta, nämligen dels frågan om materialtillgången

för utbyggnaden av järnverket och dels spörsmålet örn byggnadsprojektets

betydelse för den ekonomiska försvarsberedskapen.

Kommissionen har däremot icke ansett sig böra ingå på frågan om anläggningskostnaderna

och örn de föreslagna anläggningarnas räntabilitet. Ej heller

har kommissionen funnit anledning ingå på förslaget örn företagets rekonstruktion

och om formerna för finansiering av den avsedda utbyggnaden.

Enligt styrelsens förslag skola anläggningarna utbyggas till en sådan total

kapacitet, att järnverket kan för avsalu tillverka dels 300 000 ton valsverksprodukter

och dels 150 000 ton tackjärn per år. Utbyggnaden är

emellertid icke avsedd att omedelbart utföras i sin helhet utan viss del av

anläggningen för tackjärnstillverkning samt vissa valsverk hava uppskjutits

till en senare tidpunkt.

Ur synpunkten av den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen är det

givet, att ett tillskott till den inhemska järnförsörjningen av den storleksordning

som här avses har ett betydande värde. Å andra sidan måste kommissionen

konstatera, att den för närvarande rådande knappheten på för en investeringsverksamhet

av denna art nödvändigt material kommer att innebära

betydande svårigheter.

Sedan numera beslut fattats om byggande av ett thomasverk samt då ett

elektrostålverk redan finnes i drift, ansluter sig kommissionen till styrelsens

uppfattning att anläggningen bör kompletteras med ett valsverk.

Till grund för bedömandet av valsverksanläggningens lämpliga storlek har

styrelsen lagt en approximativ järnbalans för år 1950. Denna utredning räknar

med ett årsbehov år 1950 av 1 700 000 ton valsat och smitt järn och stål,

däri inräknat en export till genomsnittlig förkrigsnivå av 200 000 ton. Den

inhemska produktionen väntas vid nämnda tidpunkt med hänsyn till planerade

utvidgningar vid de mellansvenska järnverken hava stigit till 1 200 000

ton. Ett årligt tillskott genom import och ytterligare ökad inhemsk produktion

av omkring 500 000 ton beräknas sålunda bliva erforderligt. Den totala

importen av valsat och smitt järn och stål uppgick åren 1936—1939 till i

genomsnitt 480 000 ton per år. Till denna importkvantitet bidrog Tyskland

och andra mellaneuropeiska länder med omkring 150 000 ton. Styrelsen räknar

med att någon avsevärd import från dessa områden icke kan påräknas

under en obestämd tidsrymd. Denna kvantitet synes alltså i första hand

böra ersättas med ny inhemsk produktion. Härutöver räknar emellertid

styrelsen med att på grund av en ny modern anläggnings låga tillverk

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

ningskostnader kunna finna avsättning för ytterligare 150 000 ton handelsfärdigt

järn i konkurrens med utländska tillverkare. På detta sätt kommer

styrelsen fram till önskvärd valsverkskapacitet av omkring 300 000 ton per år.

Såväl styrelsen som den av styrelsen anlitade utredningsmannen hava

emellertid starkt betonat osäkerheten i en kalkyl av denna art. Kommissionen

anser sig icke kunna uttala någon åsikt örn sannolikheten för att den

beräknade järnbalansen för år 1950 kommer att motsvaras av verkliga förhållanden.

Ej heller anser sig kommissionen böra uttala sig om de överväganden

angående importförhållandena, som fört styrelsen fram till den uppfattningen.

att av den antagna bristen örn 500 000 ton en kvantitet av 300 000

ton bör täckas genom ny inhemsk produktion.

För framställning av 300 000 ton handelsjärn erfordras enligt styrelsens

beräkning maximalt 350 000 lon tackjärn. Styrelsen har dessutom räknat

med att finna avsättning för ytterligare 150 000 ton tackjärn. Tack järnskapaciteten

anses därför böra utbyggas för en totalproduktion av omkring

500 000 ton per år. Från hittills beslutade anläggningar räknar styrelsen med

att från och med år 1947 erhålla en tackjämskvantilet av omkring 100 000

ton per år. Enligt dessa beräkningar skulle sålunda tackjärnskapaciteten behöva

utbyggas med ytterligare 400 000 ton per år. Emellertid har styrelsen

föreslagit, att i första etappen tackjärnskapaciteten ökas med blott 200 000

ton per år. Utbyggnaden föreslås äga rum medelst uppförande av en koksbläslermasugn

örn 200 000 lons årskapacitet.

Beträffande frågan om efter vilken metod den ökade tackjärnsproduktionen

skall åstadkommas biträder kommissionen styrelsens uppfattning, att

anläggnings- och driftsekonomiska skäl så starkt tala till förmån för koksblästermasugnar,

att man bör följa denna väg även om ur ren beredskapssynpunkt

eltackjärnugnarna skulle medföra vissa fördelar. Vad angår den

koksmasugn, som avses komma till användning, vill kommissionen ur beredskapssynpunkt

understryka vikten av att en sådan storlek och typ väljes,

att masugnen i ett krisläge kan drivas med träkol.

Styrelsen har föreslagit, att i den första utbyggnadsetappen skall ingå full

utbyggnad av sinterverket, thomasverket och elektrostålverket. Mot bakgrunden

av styrelsens förslag, att man tills vidare skall avstå från att helt

utbygga den slutliga tackjärns- och valsverkskapaciteten, ifrågasätter kommissionen,

örn det är nödvändigt att omedelbart komplettera sinterverket,

thomasverket och elektrostålverket på sätt som föreslagits. I nuvarande

knapphetsläge beträffande de flesta slag av anläggningsmaterial synes det

kommissionen nödvändigt, att utbyggnadsprogrammet utformas på ett sådant

sätt, att anläggningsdelar, som i det första utbyggnadsstadiet i viss grad

kunna sägas hava karaktären av reserver, i möjligaste mån uppskjutas.

T fråga örn götvalsverket har styrelsen föreslagit uppförande av ett verk

för utvalsning av 450 000 ton göt per år eller samma kapacitet som erfordras

då verket blir fullt utbyggt. Kommissionen finner övervägande skäl tala för

att götvalsverket från början utbygges för den avsedda slutkapaciteten.

I styrelsens framställning finnas icke några direkta uppgifter örn de kvantiteter

byggnadsmaterial av olika slag, som erfordras för anläggningens färdigställande.

Emellertid är det givet, att ett byggnadsföretag av denna storleksordning

kräver högst avsevärda kvantiteter material. Detta gäller icke

endast den industriella anläggning, som styrelsens framställning avser, utan

även den mycket betydande byggnadsproduktion för bostadsändamål, som

måste komma till stånd i samband med den stora utökningen av arbetsstyrkan

vid verket. Styrelsen anger antalet sysselsatta arbetare efter full

utbyggnad till cirka 2 500, vilket innebär en ökning av den nuvarande arbetsstyrkan

med omkring 2 000 man. För detta antal måste bostadsproblemet

på ett eller annat sätt lösas. Kostnaderna för genomförande av ett bo
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302-

43

sladsprogram av denna storleksordning kan givetvis växla med programmets

utformning, men torde i varje fall komma att överstiga 30 miljoner kronor.

Som tidigare framhållits föreligger för närvarande en mycket kännbar

brist på byggnadsmaterial, varför man torde böra räkna med stora svårigheter

att täcka behovet. När någon avsevärd lättnad härutinnan kan komma

att inträda, saknar kommissionen för närvarande möjlighet att bedöma.

För vissa slag av byggnadsmaterial torde emellertid bristen komma att kvarstå

under en avsevärd tid. Samma förhållande råder beträffande den elektriska

och den mekaniska utrustningen. De svenska verkstäderna hava på grund

av den rådande material- och arbetskraftsbristen samt en redan nu onormalt

stor orderstock långa leveranstider. Det kommer därför säkerligen att

bereda mycket stora svårigheter att vid svenska verk placera beställningar

av den storleksordning, varom här är fråga. Det torde därför bliva nödvändigt

att beställningarna i mycket stor utsträckning placeras utomlands. Även

örn så sker torde det emellertid enligt kommissionens åsikt icke vara möjligt

att genomföra det föreslagna byggnadsprogrammet på tre år.

För utbyggande av järnverket i enlighet med styrelsens förslag kommer

att erfordras en mycket betydande arbetsstyrka, vilken åtminstone till en

viss del torde få rekryteras i andra delar av landet än övre Norrland. I detta

sammanhang önskar kommissionen fästa uppmärksamheten på det faktum,

att redan nu de mellansvenska järnverkens arbetare i viss utsträckning lämna

järnverken för att övergå till andra verksamhetsgrenar, bland annat byggnadsarbete.

Det synes alltså föreligga en viss risk för att ytterligare personal

skall komma att lämna de mellansvenska järnverken för att övergå till

byggnadsarbete vid den föreslagna anläggningen. Då produktionen vid de

svenska järnverken för närvarande huvudsakligen är begränsad av tillgången

på arbetskraft, kan en viss ytterligare produktionsminskning på detta sätt

komma att uppstå vid de mellansvenska järnverken och landets järnförsörjning

temporärt ytterligare försvåras. Vad ovan sagts örn järnverkens arbetskraftsfråga

gäller i viss utsträckning även annan forserjningsviktig industri.

Kommissionen vill härmed kraftigt understryka vikten av att den för

utbyggnaden erforderliga personalen i allra största utsträckning rekryteras

inom övre Norrland.

Även örn det givetvis icke låter sig göra att nu klart överblicka förhållandena

på arbetsmarknaden vid tidpunkten då de nya anläggningarna skola

tagas i bruk, synas många skäl emellertid tala för att brist på yrkeskunnig

arbetskraft vid järnverken även då kommer att vara rådande. Härför

talar bland annat befolkningsutvecklingen samt den starkt framträdande tendens,

som för närvarande finnes hos arbetskraften att lämna järnindustrien.

Det synes därför vara av utomordentlig vikt, att redan på ett lidigt stadium

åtgärder vidtagas för att bereda den arbetskraft, som finnes i Norrland, den

yrkesutbildning, som erfordras för att den skall kunna sysselsättas vid driften

av järnverket.

Under åberopande av vad sålunda anförts får kommissionen hemställa,

att de av kommissionen ovan framförda synpunkterna måtte vinna Herr statsrådets

beaktande vid den fortsatta behandlingen av detta ärende.

I avgörandet av delta ärende hava deltagit, förutom undertecknad Schwartz,

herrar Sundfeldt, Carlborg och Lindskog.

Stockholm den 8 maj 1946.

Statens industrikommission.

SVEN SCHWARTZ.

Arthur Åhrén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.

Genom remiss den 18 april 1946 har fullmäktige i riksbanken bereus

tillfälle att avgiva yttrande över ett av styrelsen för Norrbottens järnverk

aktiebolag på uppdrag av chefen för handelsdepartementet uppgjort förslag

till fortsatt utbyggnad av järnverket och finansiell omkonstruktion av bolaget

m. m.

1 anledning härav få fullmäktige anföra följande.

Enligt hittills fastställda planer skulle Norrbottens järnverk, bortsett från

vissa hjälpanläggningar, omfatta eltackjärnverk, thomasverk och elstålverk.

Efter anbefalld utredning föreslår nu styrelsen, att järnverket kompletteras

med en valsverksanläggning örn ca 300 000 tons årlig leveranskapacitet, i

samband varmed föreslås en av valsverksanläggningens storlek betingad utökning

av järnverkets tackjärns- och götjämskapacitet. Produktionen av tackjärn

skulle härvid stiga från 90 000—100 000 ton per år till ca 500 000 ton

per år. Vid ett fullständigt genomförande av utbyggnadsprogrammet skulle

enligt styrelsens kalkyler kostnaderna uppgå till ca 135 miljoner kronor.

För en första utbyggnadsetapp beräknar styrelsen kostnaderna till ca 95 miljoner

kronor.

Fullmäktige äro icke beredda att på grundval av den förebragta utredningen

utlåta sig om de tekniska och kostnadsmässiga sidorna av det föreliggande

förslaget, utan förutsätta, att förslaget i dessa avseenden göres till

föremål för en ingående granskning hos andra instanser. Därvid bör ytterligare

utredning verkställas rörande järnverkets räntabilitet och förutsättningarna

för denna. Vid en sådan utredning bör särskilt uppmärksammas

den betydelse för räntabilitetsbedömningen som tillkommer styrelsens förutsättning,

att järnverkets framtida malmförsörjning skall kunna tillgodoses

till priser som ligga i paritet med andra svenska järnverks kostnader för

malm av här ifrågavarande kvalitet.

För sin del vilja fullmäktige blott ingå på de finansieringsfrågor som beröras

i förslaget.

I anslutning till de tekniska planerna framlägger styrelsen förslag till en

finansiell omkonstruktion av bolaget. Enligt förslaget skulle bolaget tillföras

nytt kapital dels genom nyteckning av aktier och dels genom upplåning. Det

nuvarande aktiekapitalet skulle nedsättas med 12 miljoner kronor, samtidigt

som staten genom nyteckning av aktier skulle tillskjuta 25,5 miljoner

kronor. Resultatet av dessa transaktioner skulle bliva en höjning av aktiekapitalet

från nuvarande 26,5 miljoner kronor till 40,0 miljoner kronor. Härutöver

skulle bolaget berättigas att hos riksbanken upptaga lån på intill 70,0

miljoner kronor, varjämte förutsättes en ökning av förlagskapitalet från 3 miljoner

kronor till 6 miljoner kronor.

Vad först angår bolagets egna fonder ifrågasätta fullmäktige, huruvida

den föreslagna nyteckningen är tillräcklig för att aktiekapitalet skall komma

att stå i lämplig proportion till det främmande kapitalet.

Vad härefter angår bolagets främmande kapital, förutser styrelsen ett

upplåningsbehov av sammanlagt 73 miljoner kronor, varav 3 miljoner kronor

såsom av riksgäldskontoret garanterat förlagskapital. Inberäknat nuva
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

45

rande förlagskapital på 3 miljoner kronor komme bolagets totala upplåning,

sedan första etappen av utbyggnadsprogrammet genomförts, att utgöra

76 miljoner kronor. En upplåning av denna storleksordning torde näppeligen

bliva av kortfristig karaktär, så mycket mindre som en fortsatt utbyggnad

förutsättes och denna får antagas medföra ytterligare lånebehov. Under sådana

förhållanden torde icke en bankkredit vara den rätta finansieringsformen

annat än för en kortare övergångstid.

Bolagets bankkredit synes böra inskränkas till en tillfällig kredit under

själva byggnadstiden på hela det erforderliga beloppet. Därefter bör en

omprövning av bolagets förräntningsmöjligheter göras, varvid får övervägas,

huruvida och i vilken utsträckning aktiekapitalet bör ökas. Samtidigt bör

övervägas, örn och i vilken mån bankkrediten kan förvandlas till obligationslån.

Återstoden av den under utbyggnads tiden ianspråktagna krediten

torde lämpligen få fördelas mellan ett av staten lämnat förlagslån och en

mera tillfällig bankkredit, som kan amorteras under relativt kort tid respektive

användas för att tillgodose bolagets säsongmässiga kreditbehov.

I detta sammanhang vilja fullmäktige framhålla, att det förefaller föga

sannolikt, att ett förlagskapital på 6 miljoner kronor skulle vara tillräckligt

för bolaget. Den statliga förlagskrediten bör i så fall erhålla en annan

konstruktion än den hittillsvarande. Med kreditens nuvarande konstruktion

saknar nämligen bolaget möjlighet att efter en gång skedd återbetalning

ånyo taga krediten i anspråk. Olägenheter i berörda avseende framträdde

bl. a., då bolagets kapital höjdes våren 1945.

Därest statsmakterna skulle bemyndiga bolaget att upplåna visst belopp

för järnverkets utbyggnad, ankommer det på fullmäktige att, efter framställning,

i vederbörlig ordning pröva, örn, i vilken utsträckning och på vad

sätt riksbanken -—- sedan lagfartsfrågan ordnats — kan medverka till att

täcka bolagets kreditbehov.

Stockholm den 8 maj 1946.

Å fullmäktiges vägnar:

DAVID HALL.

Erik Westerlind.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.

Medelst remiss av den 18 nästlidna april bär herr statsrådet berett fullmäktige

i riksgäldskontoret tillfälle att avgiva yttrande över en framställning

av styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag angående anvisande av medel

för nyteckning av aktier i bolaget m. m.

Med anledning därav få fullmäktige anföra följande.

För ifrågavarande företag har med början år 1939 hittills av statsmedel

anvisats inalles 28 miljoner kronor, varav 26,5 miljoner kronor till aktieteckning.

Därjämte har riksgäldskontoret enligt beslut av 1941 års riksdag

utfärdat garantiförbindelse för ett av bolaget hos riksbanken upptaget förlagslån

å 3 miljoner kronor.

Enligt de meddelade kalkylerna skulle genomförandet av första etappen av

det nu framlagda, synnerligen omfattande utbyggnadsprogrammet medföra

ett sammanlagt kapitalbehov av omkring 95 miljoner kronor. En preliminär

beräkning ger vid handen, att de totala kostnaderna för en fullständig utbyggnad

av järnverket skulle komma att uppgå till omkring 135 miljoner

kronor.

Fullmäktige måste för sin del ställa isig mycket betänksamma mot att staten

skulle nu engagera sig i så omfattande planer som de ovan angivna, då

såväl de slutliga kostnaderna för företaget som utsikterna för en framtida

lönande drift synas fullmäktige allt för ovissa. Flera av de för företaget avgörande

faktorerna kunna ej anses vara tillfredsställande klarlagda. Så t. ex.

meddelas i framställningen, att någon uppgörelse ännu ej kunnat träffas

angående den för bolagets ekonomi ytterst viktiga frågan om priserna för

den kvantitet malm, som efter en utbyggnad skulle erfordras utöver de

200 000 ton, som nu erhålles till självkostnadspris från de norrbottniska

malmfälten. Enligt uppgift skulle detta pris, som ligger väsentligt över de

mellansvenska järnverkens malmpriser, behöva sänkas betydligt för möjliggörande

av konkurrensdugliga priser å bolagets produkter. -— Ej heller är

det klarlagt, hur den erforderliga medelsanskaffningen för programmets genomförande

skulle kunna ske. Enligt förslaget skulle ett belopp av 25,5 miljoner

kronor anvisas för nyteckning av aktier i bolaget, varjämte detta skulle

medgivas rätt att hos riksbanken upptaga lån intill 70 miljoner kronor. Om

den säkerhet, sorn skulle lämnas för dessa lån, meddelas intet.

Fullmäktige förstå betydelsen av ett fullständigare utnyttjande av våra

malmtillgångar i Norrbotten, men vilja i ärendets nuvarande på väsentliga

punkter oklara läge ifrågasätta, huruvida ej med anvisande av ytterligare

statsmedel till Norrbottens järnverk bör anstå tills vidare för beredande av

tid för de vidare utredningar och överväganden, som synas erforderliga innan

statsmakterna taga ställning till ett program för verkets utvidgning.

Stockholm den 3 maj 1946.

Å fullmäktiges vägnar:

ANDERS ÖRNE.

John Hägglund.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

47

Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.

Med anledning av remiss på en framställning från styrelsen för Norrbottens

järnverks AB örn proposition till årets riksdag rörande utbyggnad av

anläggningarna m. m. får länsstyrelsen överlämna yttrande från landstingets

förvaltningsutskott och för egen del vördsamt anföra följande.

Utvecklingen av näringslivet i Norrbotten är en fråga, som, på grund av

den starka folkökningen inom länet med varje år fått ökad aktualitet. Länsstyrelsen

har också vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang framfört

skäl härför inför Eders Kungl. Maj:t. Av samma skäl stod länets myndigheter

och folk eniga i strävandena att få upp en ny järnindustri i stället

för den tidigare raserade. Då statsmakterna biföllo detta krav och därmed

verkliggjorde tillkomsten av Norrbottens järnverk hälsades också detta såsom

ett mycket betydelsefullt led i fullföljandet av dessa strävanden.

Det nu föreliggande förslaget till ytterligare utbyggnad av Norrbottens

järnverk kommer, örn detsamma genomföres, att utgöra ett mycket betydelsefullt

tillskott i tillgången på arbete för de stora grupper unga män, som

årligen träda in i arbetslivet i detta län. Det kommer därjämte att i andra

hand indirekt innebära ett stöd för jämväl andra grenar av norrbottniskt

näringsliv, varjämte ett ökat skatteunderlag för länet i dess helhet kan påräknas.

Det uppstår emellertid ett ganska krävande problem för Luleå stad att

inom några få år lösa bostadsfrågan för inemot 2 000 arbetare, med familjebostadslägenheter

sannolikt för de flesta. Länsstyrelsen har under hand rådfört

sig med stadens myndigheter i denna fråga och därvid inhämtat att staden

tilltror sig kunna gå i land med uppgiften. Länsstyrelsen skulle eljest

velat förorda, att ett större belopp än en miljon kronor i det föreliggande

förslaget reserverats för bostadsbyggande. Från stadens sida har i detta sammanhang

framhållits önskvärdheten av att de arbetare, som icke kan påräkna

arbete annat än under byggnadstiden, bör rekryteras genom länsarbetsnämnden

till förebyggande av familjeinflyttning till staden av denna tillfälliga

arbetskraft. I motsatt fall befarar staden, förutom andra olägenheter,

att bostadsproblemet blir bekymmersamt.

Som redan anförts får länsstyrelsen ur de synpunkter, den har att anlägga

på denna fråga, livligt tillstyrka, att det framlagda förslaget vinner statsmakternas

bifall.

Luleå i landskansliet den 6 maj 1946.

D. HANSÉN.

R. SUNDBERG.

bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 302.

5

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå.

I resolution, som kommit landstingets förvaltningsutskott tillhanda den

24 april, har länsstyrelsen anmodat utskottet att senast den 3 maj 1946 inkomma

med yttrande över förslag till väsentlig utbyggnad av Norrbottens

järnverk. Med anledning härav vill utskottet anföra följande:

De få dagarna, som ställts till förfogande för avgivande av begärda yttrande,

ävensom den omständigheten, att förvaltningsutskottet saknar all

möjlighet att bedöma den tekniska delen av föreliggande förslag gör, att utskottet

måste inskränka sig till att allenast framföra några allmänna synpunkter

i frågan.

I alla tider har Norrbotten varit ett leveranskraftigt län för värdefulla

råvaror, som sedan på andra håll förädlats och tillgodogjorts. Vilken inverkan

detta haft på länets näringsliv och att detta gjort länet till det måhända

mest konjunkturbetonade i landet har så många gånger framförts och är så

välkänt, att det icke nu behöver upprepas. Däremot anser sig utskottet kunna

göra sig till tolk för länets befolkning och som sådan framföra dennas

odelade tillfredsställelse över att ett järnverk förlagts till Norrbotten, vilket

redan fördelaktigt givit sig till känna bl. a. såsom ett gott stöd för länets näringsliv.

Rent lokalt har verket dessutom bidragit till en snabb utveckling

av Luleå stad med omgivning. Detta att pengar genom en industrianläggning

av stora mått sättes i omlopp har även i viss mån inverkat höjande på antalet

skattekronor. Med det anförda såsom bakgrund har det tidigare offentliggjorda

utbyggnadsprogrammet för järnverket, som utskottet nu fått tillfälle

att studera i detalj, uppfattats såsom ett led uti strävandena att utbygga

länets näringsliv till fromma för dess befolkning. Kan denna utbyggnad såsom

av utredningen framgår dessutom göras ekonomiskt bärkraftigt, är det

för utskottet en angelägen sak att på allt sätt förorda och tillstyrka, det

programmet snarast förverkligas.

I anslutning härtill må även framhållas den betydelse ett förstorat järnverk

utan tvivel får vid eventuell befarad arbetslöshet vid länets malmfält.

Det synes nämligen utskottet för alla parter ändamålsenligt, örn behovet av

arbetare vid det förstorade järnverket kunde uttagas bland dem, som måhända

måste entledigas från malmbrytningen.

Som slutord vill förvaltningsutskottet således hos länsstyrelsen hemställa,

att styrelsen, liksom förvaltningsutskottet härmed gör, hos statsmakterna

på det livligaste tillstyrker och förordar en utbyggnad av Luleå järnverk och

i övrigt på allt sätt medverkar till att sådan, så snart förhållandena gör detta

möjligt, kommer till utförande.

Luleå den 27 april 1946.

Å förvaltningsutskottets vägnar:

ERNST HAGE.

Ordf.

Henry Nycander.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

49

Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.

Sedan herr statsrådet genom remiss den 18 april 1940 berett Jernkontoret

tillfälle att avgiva yttrande över styrelsens för Norrbottens Järnverks A. B.

skrivelse den 17 april 1946 med förslag bl. a. angående utbyggnad av järnverket,

få fullmäktige härmed anföra följande.

Med anledning av vad som i skrivelsen inledningsvis omnämnes angående

kontakt med bl. a. Jernkontorets expertis vid styrelsens utredningsarbete,

vilja fullmäktige, till undvikande av missförstånd angående graden av Jernkontorets

medverkan vid förslagens tillkomst, först konstatera, att denna

medverkan endast avsett tillgodogörandet av tillgängligt statistikmaterial för

undersökning av marknadsläget. Däremot har Jernkontoret icke medverkat

vid behandlingen av de tekniska och ekonomiska frågorna i samband med

utbyggnadsförslaget.

I direktiven för utredningen angående Norrbottens järnverks utbyggnad

har såsom motiv för utbyggnaden, förutom önskan att skapa en på de lokala

resurserna baserad järnindustri i Norrbotten, anförts behovet av att

ersätta en del av vår tidigare import med en utökad inhemsk handelsjärnsproduktion

samt att ernå bättre förutsättningar för en ekonomisk drift av

järnverket i Luleå genom dess utveckling till ett fullständigt järnverk, som

ej endast tillverkar tackjärn och göt utan även handelsfärdiga valsverksprodukter.

Fullmäktige notera härvid med största tillfredsställelse, att såväi

i direktiven som i skrivelsen från järnverkets styrelse klart utsagts, att Norrbottens

järnverk skall drivas efter normalt affärsmässiga principer utan

subventioner i någon form. Fullmäktige utgå ifrån att statsmyndigheterna

och verkets ledning allt framgent komma att fasthålla vid dessa''grundsatser.

Enligt styrelsens förslag skulle järnverket i etapper utbyggas till en produktionskapacitet

av 500 000 ton tackjärn, varav ca 150 000 ton för avsalu,

medan återstoden vidare förädlas till 300 000 ton valsat handelsjäm. I den

första etappen skulle ingå en koksblästermasugn för 200 000 tons årsproduktion,

varigenom tackjärnskapaciteten höjes från 100 000 till 300 000 ton,

samt utökning av thomasverket från förut beslutade två konvertrar till tre

25-tons konvertrar, ökning av elektrostålverket från en till tre 25-tons ljusbågsugnar,

nybyggnad av ett götvalsverk för utvalsning av 450 000 ton göt

per år och grovvalsverk för färdigvalsning av grovt stångstål, räls och diverse

grövre profiler samt utbyggnad av sinterverk, hjälpavdelningar och allmänna

avdelningar. För utbyggande av järnverket till den angivna lotalkapaciteten

skulle senare tillkomma alternativt ytterligare en 200 000 tons koksmasugn

eller däremot svarande produktionsenheter av annat slag, samt ytterligare

valsverk för färdigvalsning av sådana handelsjärnsprodukter, som kunna

lämpa sig alt upptaga på järnverkets program, varom fortsätt utredning

planeras.

Anläggningskostnaden för den första utbyggnadsetappen, vilken enligt styrelsens

mening bör genomföras omedelbart, har av styrelsen beräknats till

95 miljoner kronor. För verkets utbyggnad till den föreslagna totalkapaciteten

uppskattar styrelsen den totala kostnaden för nyanläggningar till ca 135

miljoner kronor.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Handels järnsförsörjningen.

För att belysa behovet av den föreslagna utbyggnaden med hänsyn till

landets handelsjärnsförsörjning har järnverkets styrelse genom särskild sakkunnig

låtit verkställa en utredning rörande behovet av dylika produkter

fram till år 1950, då det föreslagna programmet antagits vara genomfört.

Denna utredning utgår ifrån, att förbrukningen av valsat och smitt järn

och stål under år 1945 skulle hava varit ca 1 205 000 ton, örn förhållandena

varit sådana, att restriktioner i tilldelningen ej behövt ifrågakomma och

verkstädernas konsumtion ej minskats på grund av arbetskonflikt. Med denna

utgångspunkt beräknas, efter diskussion av den sannolika behovsutvecklingen

inom olika konsumtionskategorier, att den totala förbrukningen inom

landet omkring år 1950 skall hava stigit till ca 1 470 000 ton valsat och

smitt järn och stål. Denna ökning motsvarar en årlig stegringstakt av 4 °/o.

Motsvarande siffra för perioden 1900—1940 har varit 3,2 °/o och för åren

1929—1939, d. v. s. för senare delen av nyssnämnda period, ej mindre än

5,5 %>. En förbrukningsökning av 4 °/o per år kan därför icke i och för sig

anses osannolik, förutsatt goda konjunkturer, men fullmäktige anse dock, att

den beräknade kvantiteten 1 470 000 ton för år 1950 med hänsyn till olika

omständigheter är att betrakta som att maximum.

Landets produktion av valsat och smitt järn och stål uppgick i genomsnitt

för åren 1944—1945 till ej fullt 900 000 ton. Enligt utredningen beräknas

produktionen genom den normala utvecklingen av de mellansvenska

järnverken komma att stiga till ca 1 200 000 ton år 1950. Med antagande

av att stålexporten kommer att uppgå till samma storlek som under åren

1936—1939, kommer utredningen så till följande försörjningsbalans för år

1950:

Milj. ton

Inhemsk konsumtion .......................................... 1''47

Export........................................................ 0''-° l''6?

Produktion vid nu befintliga verk ...............................1‘20

Återstår att täcka genom import och ökad inhemsk produktion---- 0-47

Enligt fullmäktiges mening är emellertid den på så sätt beräknade nettobristen

i vår försörjning vid sagda tidpunkt sannolikt alltför hög. En av

Jernkontoret verkställd utredning, vars resultat framkommit under remisstiden,

utvisar nämligen följande läge. Järnverkens sammanlagda kapacitet

för produktion av handelsfärdigt valsat och smitt järn och stål utgör för

närvarande ca 1,01 miljoner ton, vilken kapacitet dock icke nu kan fullt

utnyttjas, på grund av brist på arbetskraft och även på grund av bränsleläget.

Genom beslutade kompletteringar av anläggningarna beräknas de nuvarande

järnverkens sammanlagda kapacitet omkring år 1950 enligt Jernkontorets

utredning hava ökats till ca 1,32 miljoner ton. Det må särskilt

betonas, att denna ökning ernås enbart genom sådana åtgärder, som redan

nu äro beslutade av resp. styrelser, och att därvid icke räknats med de utvidgningsplaner,

som ännu äro latenta och säkerligen även komma att i

viss utsträckning realiseras under åren fram till början av 1950-talet.

Utvidgningen vid de mellansvenska verken rör sig om en i förhållande till

den nuvarande produktionsförmågan i allmänhet relativt liten ökning, som

genomföres i enlighet med länge förutsedda riktlinjer i organiskt sammanhang

med den löpande produktionen och planeras med intim kännedom örn

marknaden för verkets produkter. Ofta ernås produktionsökningen endast

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

51

genom komplettering och rationalisering av produktionsapparaten, medan de

flesta leden redan kunna vara inställda på den högre kapaciteten, vilket

gör, att såväl den erforderliga investeringen som behovet av utökad arbetskraft

ofta bli relativt små. Uppgiften är betydligt svårare för ett järnverk,

som skall planeras och utbyggas praktiskt taget helt från grunden, och

detta utan föregående direkt kontakt med den marknad, på vilken verket

sedermera skall avsätta sina produkter.

Genom den ovan angivna ökningen av de nu befintliga järnverkens produktionskapacitet

till ca 1,32 miljoner ton omkring år 1950 minskas den i

utredningen beräknade försörjningsbristen från 0,47 till 0,35 miljoner ton.

d. v. s. till endast 50 000 ton över den för Norrbottens järnverk föreslagna

kapaciteten.

De på rent statistisk väg framräknade totalsiffrorna över konsumtion,

produktion och försörjningsbrist ge emellertid endast en mycket ofullständig

bild av försör jningsläget och förutsättningarna för en ökad inhemsk produktion,

så länge man saknar kännedom örn huru totalsiffrorna fördela sig

på olika slag av produkter.

Det bör först uppmärksammas, att vårt behov alltid kommer att inkludera

betydande kvantiteter järn i olika former, som ej lämpligen kunna

tillverkas i vårt land. Som exempel på dylika produkter kunna nämnas s. k.

DIP-balkar, mycket grova I- och U-balkar, spårvägsräls, förtent plåt, karosseriplåt

o. dyl. Anledningen till att dessa produkter importeras är, att

den inhemska marknaden är så liten, att de mycket dyra anläggningar, som

erfordras för deras tillverkning, icke kunna hållas i tillräckligt omfattande

drift för erhållande av ett ekonomiskt lönande resultat. Att i fråga örn

dylika produkter konkurrera på exportmarknaden är nämligen i de flesta

fall belt uteslutet. Enligt Järnverksföreningens statistik har importen av

dylika produkter normalt uppgått till 65 å 70 000 ton per år. Man måste

förutsätta, att denna kvantitet kommer att öka i samma proportion som

den totala konsumtionen.

Vidare måste man räkna med, att en avsevärd import av handelsjärnsprodukter

utöver de ovan berörda även framdeles kommer att ske. En dylik

import kan nämligen, även örn den icke är betingad av de inhemska försörjningsmöjligheterna,

vara önskvärd ur allmänt handelspolitiska synpunkter.

I viss omfattning är den även en följd av sådan omständigheter som

förmånliga leveranstider, iner eller mindre uttryckliga överenskommelser

angående råvaruanskaffningen för tillverkning av exportprodukter, såsom

från utlandet beställda fartyg etc., speciella kvalitetssynpunkter o. s. v. Földt

föga krävande ändamål kan man ofta nöja sig med billigt järn av i jämförelse

med svenskt järn underlägsen beskaffenhet.

Styrelsen för Norrbottens järnverk har i sin skrivelse framhållit, att före

kriget omkring en tredjedel av importen koni från Tyskland och andra

mellaneuropeiska länder, sorn tills vidare ej mera hava någon exportmöjlighet.

För rätt värdesättande av detta uttalande vilja fullmäktige erinra örn,

alt världshandeln med ordinära stålprodukter vid denna lid i stor utsträckning

dirigerades av den internationella stålkartellen, i vilken Tyskland hade

eli dominerande inflytande. Belgien och Luxemburg voro emellertid våra

största leverantörer, och även Frankrike var betydande. 1 alla de tre länderna

arbetar man med de nära verken liggande, mycket billiga minetlemalmerna

och har dessutom egna koltillgångar. Sedan gammalt är också arbetskraften

där förhållandevis hillig. Det är mycket sannolikt, att dessa tre

länder, som hava stora möjligheter lill hillig produktion, även i framtiden

komma alt i hög grad göra sig gällande på vår marknad, .särskilt under tider

av mindre efterfrågan på världsmarknaden.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

Fullmäktige anse av dessa skäl, att man även i fortsättningen under alla

förhållanden måste räkna med en import av 200—225 000 ton handelsjärn

per år, även om importen säkerligen framdeles liksom tidigare kommer att

undergå starka växlingar. Med hänsyn till denna import och till vad som

anförts angående de mellansvenska järnverkens redan beslutade utvidgningar

måste det åtminstone betecknas såsom tvivelaktigt, örn utrymme redan i

början av 1950-talet finnes för den av styrelsen föreslagna kapaciteten hos

del utbyggda järnverket i Luleå.

Styrelsen har även räknat med att exportera handelsjärn till våra grannländer

enligt ett planerat samarbete med dessa länders järnindustriintressen.

I den mån ett dylikt samarbete kan realiseras, torde det emellertid endast

kunna bli fråga örn ett ömsesidigt byte av järnprodukter, grundat på en viss

marknadsuppdelning. En därutöver gående export av nämnvärd omfattning

är tänkbar endast om det nya verket blir i stånd att upptaga en effektiv

priskonkurrens på världsmarknaden, vilket knappast förefaller sannolikt

och i varje fall icke kan avgöras, förrän tillverkningen kommit i gång.

I huvudsak samma synpunkter gälla i fråga örn den av styrelsen planerade

produktionen av ca 150 000 ton martin- och gjuteritackjärn för försäljning

inom landet och på export. Fullmäktige ifrågasätta även, huruvida

Norrbottens järnverk numera har tillgång till lämpliga malmer i erforderliga

kvantiteter för en dylik tillverkning.

Anläggningarna.

I styrelsens förslag till utbyggnad har icke framlagts någon plan för tillverkningarnas

fördelning på olika valsverksprodukter — bortsett från vad

sorn antydes örn grovvalsverkets produktion. Det må med hänsyn till utredningens

starka forcering vara förklarligt, att styrelsens utredning är summarisk,

men då så är fallet, är det heller icke möjligt att ingå på en bedömning

av i vilken mån de föreslagna nyanläggningarna äro lämpligt valda och

riktigt proportionerade för att fylla sitt ändamål.

Fullmäktige vilja emellertid framhålla att den av styrelsen i första etappen

föreslagna koksmasugnen örn 200 000 tons årsproduktion fortlöpande måste

leverera flytande tackjärn till thomasverket. Någon annan tackjämskvalitet

än thomastackjärn kan följaktligen icke framställas i denna masugn, och

eftersom thomastackjärn icke är någon säljbar vara, måste thomasverket

upptaga masugnens hela produktion. Om icke masugnen skall gå med inskränkt

produktion, vilket tekniskt ej låter sig göra i nämnvärd grad och

dessutom vore driftsekonomiskt ofördelaktigt, skulle man därför redan i

första etappen, även örn hela produktionen av elektrotackjärn, 100 000 ton,

skulle kunna gå direkt till avsalu, få en mot 200 000 ton tackjärn och cirkulerande

skrot svarande produktion av ca 230 000 ton göt.

Det i första etappen planerade grovvalsverket kan på grund av avsättningsmöjligheterna

endast upptaga en mindre del av denna götkvantitet. Enligt

den tili styrelsens skrivelse fogade marknadsutredningen beräknas behovet av

räls, balkar och profiljärn år 1945 till ca 180 000 ton. Örn man antager, att

detta behov stegras i samma proportion, som antagits för det totala stålbehovet,

skulle behovet av dessa produkter år 1950 bliva ca 220 000 ton. Härifrån

måste avdragas vissa kvantiteter av dels mycket grova och dels klenare

dimensioner, vilka icke kunna ingå i grovvalsverkets program, beräknade till

sammanlagt ca 80 000 ton. Sålunda resterar en kvantitet av 140 000 ton. För

grovjärn finnes redan nu i landet en valsverkskapacitet, som icke oväsentligt

överstiger 100 000 ton, varför man måste vara berättigad antaga, att minst

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

53

hälften av den ovan nämnda kvantiteten kommer att tillverkas vid dessa

verk. Avsättningsmöjligheterna för grovvalsverksprodukter från Norrbottens

järnverk skulle således vara begränsade till i bästa fall högst 70 000 ton, för

vars tillverkning åtgår i runt tal 85 000 ton göt.

Järnverket skulle alltså vid igångsättningen efter den första utbyggnadsetappen

få ett produktionsöverskott av ca 145 000 ton göt, som endast i ringa

omfattning kunna säljas som sådana eller i form av ämnen från götvalsverket.

Det är visserligen fullt riktigt att på en gång utbygga ett götvalsverk

till den totala kapacitet, som förutses bliva erforderlig inom överskådlig tid,

men tackjämsunderlaget och förmågan att tillverka säljbara valsverksprodukter

måste även under en utvecklingsperiod fortlöpande anpassas så nära

som möjligt till varandra, ett förhållande som synbarligen icke tillräckligt

beaktats i förslaget. Styrelsen ställes därför inför valet att dimensionera den

första koksmasugnen i ungefärlig balans med den föreslagna valsverksutrustningen,

eller att redan från början bygga ytterligare färdigvalsverk.

Anläggningskostnaderna.

Beträffande de beräknade anläggningskostnaderna vilja fullmäktige uttala,

att det icke framgår av den summariska framställningen i skrivelsen, om

alla kostnadsposter äro medtagna eller riktigt beräknade. Detta gäller t. ex.

frågan huruvida sligen för vinterbehovet skall lagras vid järnverket i varm

lokal eller vid successiv leverans upptinas före lossningen, om hjälpanläggningar

och allmänna anläggningar, t. ex. mekanisk verkstad och sanitetsbyggnader

m. m. äro riktigt dimensionerade och kostnadsberäknade etc. De

upptagna beloppen för oförutsedda kostnader synas genomgående vara för

låga i synnerhet som de utländska priserna på maskiner just nu visa en

markerat stigande tendens. Vidare ha i kostnadsberäkningen bostäder upptagits

med endast 1 miljon kronor, vilket belopp enligt uppgift huvudsakligen

är avsett för tjänstemannabostäder.

Örn man utgår från att behovet av ny arbetskraft skulle bli 2 000 man,

kan man, för att få ett begrepp om storleksordningen av kostnaderna för

bostadsanskaffningen, göra följande överslagsberäkning:

400 man i ungkarlshotell å 4 500 kronor ............ kronor 1 800 000

800 » » egna hem eller föreningshus. Då det gäller att

hastigt skaffa en stor personal, torde man få

räkna med en riklig subvention, förslagsvis

5 000 kronor per lägenhet ................ » 4 000 000

800 » » av järnverket resp. Luleå stad uppförda bo
städer

inklusive tomt för gifta å 25 000 kronor

.................................... » 20 000 000

Summa kronor 25 800 000.

Järnverkets styrelse räknar visserligen med, att Luleå stad skall i huvudsak

påtaga sig att med statlig hjälp anskaffa erforderliga bostäder, men

fullmäktige hava svårt att tro, att delta skall kunna bliva fallet i sådan

omfattning och så snabbt, att järnverket kan helt undgå alla kostnader för

arbetarebostäder. Det må ibågkommas, att en del av dessa bostäder böra vara

tillgängliga redan under järnverkets ulbyggnadstid för att hysa därvid sysselsatta

byggnadsarbetare.

De ovan anförda synpunkterna tala enligt fullmäktiges mening för, att en

avsevärd del av kostnaderna för uppförande av arbetarebostäder bort lipp
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

tagas i anläggningskostnaderna. Om järnverket kan undgå kapitalkostnader

för arbetarebostäder, så får man i stället räkna med en ökning av lönekostnaderna

genom lönetillägg för utjämning av högre hyreskostnader för arbetarna.

Arbetskraften.

För utbyggnaden av den första etappen inklusive bostäder kommer en betydande

arbetsstyrka att erfordras. Antalet arbetare kommer givetvis att variera

under olika perioder, men under en stor del av den egentliga byggnadstiden

torde en arbetsstyrka av storleksordningen 1 200—1 500 man erfordras

för nyanläggningarna. Även om den icke yrkeskunniga arbetskraften

kan erhållas från trakten, torde ett ej ringa antal yrkesarbetare få tågås från

sydligare delar av landet, vilket kan komma att vålla avbräck för där angelägen

bostadsproduktion och annan byggnadsverksamhet.

Vida allvarligare äro dock de problem, som sammanhänga med anskaffningen

av arbetskraft för driften i det utbyggda verket.

Styrelsen uttalar i skrivelsen, att ett arbetskraftsbehov av föreliggande storleksordning,

beräknat till ca 2 500 man, enligt inhämtade upplysningar torde

kunna tillgodoses på den norrbottniska arbetsmarknaden. Vad angår den icke

yrkeskunniga arbetskraften förefaller detta icke osannolikt. I fråga örn yrkeskunnig

arbetskraft, som för jämverksdrift utgör en väsentlig del av arbetarstammen,

finnes däremot i Norrbotten ingen som helst primär tillgång.

Enligt vad som meddelas i skrivelsen, har järnverkets styrelse med anledning

av detta förhållande upptagit förhandlingar beträffande möjligheterna

att anordna lämplig yrkesutbildning för blivande arbetare vid järnverket.

Fullmäktige vilja understryka nödvändigheten av att en sådan yrkesutbildning

snarast möjligt kommer till stand. Fullmäktige måste emellertid samtidigt

konstatera, att arbetskraftsproblemet för verkets igångsättning och drift

under de närmast därpå följande åren ej heller därigenom skulle bil fullt

tillfredsställande löst. En i skolmässiga former bedriven yrkesundervisning

kan nämligen icke ge den yrkesvana och det handlag i arbetet, som sa småningom

förvärvas i driftsarbete, och som är av så väsentlig betydelse for en

störningsfri drift och alldeles särskilt för igångsättningen av en nybyggd anläggning.

Den yrkeskunniga arbetskraften har för den hittillsvarande utbyggnaden

och driften vid Norrbottens järnverk i viss utsträckning tagits från mellersta

Sverige enkannerligen från mellansvenska järnverk. En fortsatt utveckling

i denna riktning skulle emellertid komma att medföra allvarliga svårigheter

för de järnverk, som så bleve berövade sin yrkeskunniga arbetskraft. Bristen

på arbetskraft är som bekant starkt framträdande vid järnverken, liksom

inom många andra industrier i mellersta och södra Sverige, och en ytterligare

åderlåtning skulle kunna få svåra följder. Fullmäktige uttala förhoppningen,

att statsmyndigheterna och ledningen för Norrbottens järnverk skola

hava ögonen öppna för dessa risker, och att de till fullo komma att beaktas

vid rekryteringen av verkets arbetskraft.

Utbyggnadstiden.

Styrelsen har i sin framställning gjort vissa antaganden beträffande den

tid, som åtgår för utförande av anläggningarna ingående i den första etappen.

Fullmäktige äro av den uppfattningen, att anläggningstiden är beräknad

för kort. Utbyggnad av järnverk måste föregås av en grundlig planering,

omfattande ej blott marknadsundersökning och de stora linjerna för utbygg
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

55

naden utan även de olika verkens detaljer, de mycket viktiga transporterna,

efterbehandlings- oell lagringsproblemen nr. m., vilket erfarenhetsmässigt

kräver avsevärd tid för att så långt möjligt undvika misstag.

Svårigheterna att anskaffa den för planläggningsarbetet erforderliga stabspersonalen

äro f. n. mycket stora. Leveranstiderna för alla slag av maskiner

och utrustning icke blott i Sverige utan även utomlands i ifrågakommande

länder, England och U.S.A, äro mycket långa, vilket de svenska järnverken

nogsamt erfarit vid planläggningen och genomförandet av sina utbyggnader,

och monteringen och igångkörningen kräva avsevärd tid. En löpande valsverksproduklion

i ett järnverk enligt slyrelsens förslag torde därför icke kunna

vara i gång förrän efter ett par år in på 1950-talet. En byggnadstid av

minst 5 år bör alltså beräknas och ligga till grund för räntekostnaderna under

byggnadstiden. Fullmäktige förutsätta, att någon speciell prioritering av

leveranser till utbyggnaden av Norrbottens järnverk icke kommer i fråga.

Räntabiliteten.

Fullmäktige hava bereus tillfälle att taga del av vissa till styrelsens skrivelse

fogade tillverkningskostnadskalkyler, vilka hemligstämplats, och hänvisa

beträffande dessa till bilaga l.1

Utöver vad som anföres i denna bilaga, anse fullmäktige emellertid, att

kapitalkostnaderna äro i behov av en översyn.

För att så nära som möjligt ansluta till styrelsens egna kalkyler, liava fullmäktige

härvid utgått från den totala tackjärnskapaciteten efter första utbyggnadsetappen

och räknat med det gynnsammaste, i verkligheten icke realiserbara

fallet, att avsättningsmöjligheterna skulle medgiva upprätthållande

av full drift vid tillverkning av en mot hela tackjämsproduktionen svarande

kvantitet valsade produkter av thomaskvalitet. Det antages alltså, att verket

producerar 300 000 ton tackjärn, varav med cirkulerande skrot erhålles ca

350 000 ton göt, som utvalsas till 275 000 ton färdiga handelsjämsprodukter.

Anläggningskostnaderna för de ytterligare valsverk, som skulle erfordras

för att nå upp till 275 000 ton färdigproduktion, hava med ledning av vissa

uppgifter i styrelsens skrivelse antagits vara 20 miljoner kronor. Oberoende

av huruvida styrelsens förslag angående nedskrivning av det äldre aktiekapitalet

blir genomfört, torde man kalkylationsmässigt även höra räkna med

25 miljoner kronor anläggningskostnader för redan befintliga eller beslutade

anläggningar. Med hänsyn till kostnaderna för lager av koks, malmer, kalksten,

valsar och kokiller, halv- och helfabrikat, förrådsvaror etc. samt till

leveranskrediter, anse fullmäktige vidare, att man bör räkna med ett rörelsekapital

av minst 25 miljoner kronor. Kapitalkostnaderna kunna då beräknas

enligt följande:

Av tidigare beviljade anläggningsmedel .............. kronor

Nyinvestering enl. styrelsens förslag ................ »

Tillägg för ytterligare valsverk m. m................. »

Ränta under byggnadstiden, utfört med 3 V2 °/o ränta

under 2 år på 115 000 000 kronor ................

25 000 000

95 000 000

20 000 000

8 000 000

Summa anläggningskapital 148 000 000.

Ränta 3 V-’ /, amorf. 15 år = 8G8 å anläggningskapital .... kronor 12 845 000

» 3 1/-2 %, å rörelsekapital .......... kronor 25 000 000 » 875 000

Summa kapitalkostnader kronor 13 720 000

Fördelat på 275 000 ton valsat järn .................... kronor 50 per ton.

1 Här utesluten.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

I denna summa ingå icke några kapitalkostnader för arbetarebostäder, och

ej heller har upptagits något belopp för slutlig injustering och igångsättning

av nyanläggningen, vilket kan komma att stiga till betydande summor.

Ett förhållande, som ej heller får förbises, är att järnverket med all säkerhet

icke kan finna avsättning för mer än en relativt liten del av sin produktion

i form av thomasstål. Användningen av dylikt stål är nämligen begränsad

av kvalitativa skäl. Bl. a. tillåta de internationella klassificeringssällskapens

materialfordringar icke thomasstål för fartygsmaterial, och de svenska

stålnormer, som äro under utarbetande under ledning av Sveriges standardiseringskommission,

komma att innehålla vissa bestämmelser, som utesluta

thomasstål i grövre dimensioner (över 10 å 15 mm tjocklek) från användning

i svetsade konstruktioner.

Huvudparten av tillverkningen måste därför av kvalitativa skäl bestå av

elektroraffinerat stål. Tillverkningskostnaden för grövre valsade produkter

av dylikt material kan beräknas ligga minst 25—30 kronor per ton högre

än för samma produkter av thomasmaterial, beroende bl. a. på att man i

elektrostålverket icke endast skall raffinera flytande thomasmetall, utan även

måste omsmälta kallt skrot, som faller i valsverken, varvid man för uppkolningen

använder elektrotackjäm, som är väsentligt dyrare än thomastackjärnet

från koksmasugnen.

Till belysning av utsikterna för en räntabel drift av det utbyggda järnverket

kan det vara av intresse att göra en återblick på utvecklingen av priserna

på utländskt handelsjäm.

Nedanstående tablå utvisar de lägsta fob-priser i svenska kronor per 1 000

kg för balkar, armeringsjäm och valstråd, som enligt av fullmäktige inhämtade

upplysningar under åren 1923—1945 offererats av utländska leverantörer

till en av landets största järnimportörer.

År

Balkar

Armeringsjäm

Valstråd

1923 ............

...... 135-30

132 —

1924 ............

...... 94-50

106-—

Ilo —

1925 ............

...... 86-66

94-40

98-50

1926 ............

...... 87-76

94-03

107-96

1927 ............

...... 78-81

85-97

9179

1928 ............

....... 78-80

87-76

98-50

1929 ............

...... 87-76

94-03

108-—

1930 ............

...... 63-63

70-90

87-—

1931............

....... 53-73

60-—

82-50

1932 ............

....... 52-58

56‘54

—

1933 ............

....... 54-34

63-—

87-50

1934 ............

....... 88-23

85-94

87-50

1935 ............

....... 90-12

87-78

97-50

1936 ............

....... 92-30

89-85

100 —

1937 ............

....... 106-18

118-43

138-—

1938 ............

....... 122-52

114-35

135—

1939 (aug.) ......

....... 122-52

125-78

150 —

1940 ............

....... 154-59

157-96

175-57

1941............

....... 204 97

196-57

204-97

1942 ............

....... 207-16

198-76

207-16

1943 ............

....... 210-52

202 12

210-52

1944 ...........

....... 216-73

208-33

216-73

1945 ............

....... 21091

210-91

206-96

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

57

Till dessa fob-priser komma fraktkostnader, före kriget ca 5 å 10 kronor

per ton, samt, utom för de grövsta produkterna, tullar av 15 kronor per ton

för medelgrova balkar och profiler och 25 kronor per ton för klenare profiler

och valstråd för att nämna ett par exempel.

I nedanstående tablå har gjorts en motsvarande sammanställning av uppgifter

ur den officiella handelsstatistiken rörande de genomsnittliga cif-prisema

per ton för importerat järn under de tre statistiska rubrikerna järnvägs-

och spårvägsskenor, balk-, vinkel- och annat varmvalsat profiljäm

vägande mellan 60 och 20 kg per löpmeter, samt valstråd (stat. nr 1374, 1376

resp. 1387 i den nu gällande tulltaxan). Anmärkas bör, att dessa priser, som

icke heller inkludera ovan nämnda tullar, utgöra ett medeltal av värdena för

de kvantiteter järn och stål av olika kvaliteter i små och stora poster, som

införts till alla platser i landet, där tullkammare finnes, och att de därför

få anses ligga något i överkant i förhållande till den faktiska grundprisnoteringen.

Balk- vinkel- o.

År

Järnvägs- och

annat varmv.

spårvägsskenor

Stat. nr 1374

järn, 20—60

kg/m

Stat. nr 1387

Stat. nr 1376

1923 ......

....... 120

150

190

1924 ......

....... 110

140

150

1925 ......

....... 110

120

120

1926 ......

....... 110

110

120

1927 ......

....... 120

120

110

1928 ......

....... 120

110

110

1929 ......

....... 120

120

120

1930 ......

....... 120

110

110

1931 ......

....... 100

100

100

1932 ......

....... 100

90

110

1933 ......

....... 100

90

100

1934 ......

....... 120

110

100

1935 ......

....... 120

120

110

1936 ......

....... 130

120

110

1937 ......

....... 150

150

170

1938 ......

....... 180

170

160

1939 ......

....... 140

150

160

1940 ......

....... 220

220

230

1941 ......

....... 250

250

230

1942 ......

....... 260

260

240

1943 ......

....... 260

260

240

1944 ......

....... 260

260

240

De anförda foh-priserna äro givetvis icke direkt jämförbara med Norrbottens

järnverks tillverkningskostnader, utan olika poster tillkomma på

ömse sidor. I fråga om Norrbottens järnverk har endast räknats med 3,5 °/o

förräntning men ingen riskmarginal. Som ovan antytts tillkomma för det

utländska järnet i vissa fall tullar och på båda hållen fraktkostnader, vilka

dock endast i gynnsamma fall torde verka till Norrbottens järnverks förmån.

I huvudsak samma bild erhålles vid en jämförelse med de i den andra

tablån återgivna cif-prisema enligt handelsstatistiken.

Det är givetvis omöjligt att ens tillnärmelsevis bedöma, omkring vilken

nivå järnpriserna på världsmarknaden komma att röra sig vid tidpunkten

för det nya järnverkets igångsättande. Det må emellertid framhållas, att

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 302.

icke elis priserna år 1939 utgöra någon säker undre gräns. Såsom framgår

av tablåerna voro nämligen redan dessa priser icke oväsentligt högre

än priserna tre år tidigare.

De jämförelser, som man med ovannämnda reservationer kan göra, ge

icke något positivt belägg för, att det utbyggda järnverket skulle kunna

väntas bli konkurrenskraftigt gentemot de utländska järnleverantörerna.

Ehuru det vid tillkomsten av Norrbottens järnverk och planeringen av

dess fortsatta utbyggnad alltid framhållits, att man icke velat undantränga

handelsjärnsproduktionen vid de övriga svenska järnverken, kom ine givetvis

en konkurrens att uppstå även på detta område, som delvis är av annan

karaktär än importmarknaden. Fullmäktige anse sig icke lia anledning

att gå närmare in på frågan örn Norrbottens järnverks konkurrensförmåga

i detta hänseende. Det må dock påpekas, att Norrbottens järnverk

vid försäljning av handelsjärn till mellersta och södra Sverige alltid

kommer att belastas av fraktkostnader, sorn vid frakt på järnväg torde

komma att ligga i storleksordningen 5 å 10 kronor högre per ton än för

de mellansvenska verken, även örn en ifrågasatt nedsättning av frakttarifferna

för stora avstånd kommer att genomföras. De leveranser, som kunna

ske sjöledes, äro i varje fall begränsade till halva året, och torde även

under seglationstiden bli av begränsad omfattning. Vidare torde järnverket

icke kunna driva en rationell försäljning i södra Sverige utan uppläggning

av lager på flera platser, vilket medför dryga kostnader.

Styrelsens uppfattning, att en betydande del av produktionen skulle kunna

avsättas i norra Sverige, kunna fullmäktige icke biträda. Folkmängden

norr om Hälsingland utgör ca 13 °/o av landets hela befolkning. Om man

proportionerar stålkonsumtionen direkt efter folkmängden, skulle den däremot

svarande konsumtionen enligt beräkningarna för år 1950 bli ca

200 000 ton. I själva verket måste dock kvantiteten vara väsentligt lägre,

emedan konsumtionen per capita obestridligen är avsevärt högre i de sydligare,

mera industrialiserade delarna av landet. Vidare är den norrländska

konsumtionen sammansatt på ett sådant sätt, att den endast till en begränsad

del kan fyllas av produkter från Norrbottens järnverk, som därför

måste räkna med att avsätta den vida övervägande delen av sin produktion

i mellersta och södra Sverige.

Nedsättning av aktiekapitalet.

Järnverkets styrelse föreslår i skrivelse, att bolagets aktiekapital, som

nu uppgår till 26,5 miljoner kronor, nedsättes med 12 miljoner kronor,

samt att detta belopp via reservfonden användes dels för nedskrivning av

bolagets anläggningar med ca 8,5 miljoner kronor och dels för utjämning

av balanserad förlust örn ca 0,6 miljoner kronor, varjämte på reservfonden

skulle kvarstå ca 2,9 miljoner kronor. Den föreslagna nedskrivningen

av anläggningarna motiveras huvudsakligen med att dessa enligt statsmyndigheternas

beslut tillkommit under en tid av stark allmän prisstegring,

varför kostnaderna kommit att avsevärt överstiga de beräknade, vartill ytterligare

bidragit, att anläggningsarbetena forcerats, huvudsakligen av försörjningspolitiska

skäl.

Fullmäktige anse sig icke ha anledning att taga ställning till rekonstruktionsförslaget

utan vilja endast anföra några synpunkter.

Den forcerade planläggningen, vinterarbetet och vissa materialsvårigheter,

som varit de väsentligen kostnadsfördyrande faktorerna vid uppförandet

av den befintliga anläggningen, torde även komma att göra sig gällande

vid den nu föreslagna, fortsatta utbyggnaden. Samtidigt kommer den even
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

59

tuella nedgången i övriga kostnadsfaktorer att helt uppvägas av i fortsättningen

dyrare arbetskraft. I själva verket torde de beräknade anläggningskostnaderna

för utbyggnaden vara räknade med högre kostnader för byggnadsarbetet

än den verkliga kostnaden vid de hittills utförda byggnaderna.

De av styrelsen åberopade motiven för nedskrivning skulle därför i lika hög

grad kunna göras gällande i fråga örn det av styrelsen nu äskade nya anläggningskapitalet.

Vad beträffar avskrivning av merkostnader inom den privata industrien

under kristiden må betonas, att denna skett med intjänade vinstmedel utom

i några undantagsfall, då statliga bidrag utgått, för att en för folkförsörjningen

nödvändig tillverkning av ersättningsvaror överhuvud taget skulle

kunna komma till stånd.

Sammanf anning.

Det är mycket tvivelaktigt, om i vårt land utrymme finnes för produktion

från ett nytt järnverk av föreslagen storleksordning i början av 1950- talet, om hänsyn tages till de befintliga järnverkens kapacitet vid sagda tidpunkt

och en ofrånkomlig import, och detta även vid fortsatt gynnsam

konjunktur.

Utformningen av de anläggningar, som enligt styrelsens förslag skulle

tillkomma i en första utbyggnadsetapp, möjliggör icke en rationell driftsekonomi,

enär avsättningsmöjligheterna för de produkter, som kunna valsas

i de av styrelsen föreslagna valsverken endast medgiva utnyttjande av en

relativt liten del av verkets metallurgiska kapacitet. Oberoende av till vilken

kapacitet de metallurgiska avdelningarna utbyggas, måste balans finnas,

så att praktiskt taget hela götproduktionen kan finna avsättning i form

av handelsfärdiga valsverksprodukter.

Räntabilitetskalkylema bekräfta icke styrelsens uttalande, att Norrbottens

järnverk under alla förhållanden kan tillverka järn till priser, som äro

konkurrenskraftiga gentemot de utländska järnverken. Detta gäller särskilt

under tider av minskad efterfrågan på världsmarknaden med stora utbud

till låga priser.

Anskaffning av yrkeskunnig arbetskraft för driften av ett större järnverk

i Norrbotten är ett ytterst komplicerat problem, och det är av vital

betydelse för de övriga järnverken i landet, att arbetskraft icke dragés från

dessa verk upp till Norrbotten.

De för svenska förhållanden betydande statsmedel, som styrelsen äskar

för investering i Norrbottens järnverks aktiebolag mana till försiktighet

och noggrann omtanke såväl vid bestämmandet av den yttre ramen för

järnverkets kapacitet som vid utformningen av detaljprogrammen för verkets

produktion.

Fullmäktige vilja till slut framhålla, att det icke är möjligt alt taga

en avgörande ståndpunkt till den föreslagna utbyggnaden, vare sig ur teknisk

eller ekonomisk synpunkt, på grundval av den otillfredsställande och

summariska utredning, som förelagts Jernkontoret.

En ansvarskännande ledning inom det fria näringslivet skulle icke handla

på så lösa grunder.

Stockholm den 7 maj 1946.

Jernkontoret.

H. SILVERSTOLPE.

G. Frisell.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.

Genom remiss den 18 april 1946 har Industriförbundet beretts tillfälle att

avgiva yttrande över en skrivelse den 17 i samma månad till herr statsrådet

från styrelsen för Norrbottens järnverks aktiebolag angående rekonstruktion

av bolaget, utbyggnad av anläggningarna m. m. I anledning därav får förbundet

anföra följande.

Enligt de av herr statsrådet den 25 januari 1946 i statsrådsprotokollet meddelade

direktiven skulle styrelsen för Norrbottens järnverks aktiebolag verkställa

utredning och avgiva förslag angående en effektivisering av driften vid

bolaget, angående en finansiell rekonstruktion av bolaget samt angående huruvida,

i vilken grad och på vad sätt en fortsatt utbyggnad av verket, utöver

den redan pågående, skulle äga rum.

Vad det första av de i utredningsuppdraget innefattade problemen beträffar

har bolagets styrelse i den remitterade skrivelsen meddelat, att hithörande

spörsmål skola upptagas till särskild behandling i en kommande framställning.

Det andra problemet — frågan örn en finansiell rekonstruktion av bolaget

— har lösts på så sätt, att styrelsen föreslår, att bolagets nuvarande aktiekapital,

26 500 000: —- kronor, nedsättes med 12 000 000: — kronor samt att

detta belopp tillföres reservfonden och användes dels för nedskrivnimr av

anläggningarna med 8 519 000:—- kronor och dels för utjämning av den

balanserade förlusten med kronor 553 207: 22. Härefter skulle bolagets aktiekapital

utgöra 14 500 000: — kronor — vilket dock i samband med utbyggnaden

av anläggningarna föreslås höjt till 40 000 000:— kronor genom nyteckning

av aktier — varjämte å reservfonden skulle kvarstå i runt tal

2 928 000: — kronor, motsvarande ca 20 °/o av det nedskrivna aktiekapitalet.

Den föreslagna nedskrivningen motiveras med att anläggningarna tillkommit

under en tid av stark allmän prisstegring och att anläggningsarbetena

måst forceras huvudsakligen med hänsyn till försörjningspolitiska önskemål.

I samband härmed framhålles i skrivelsen, att privata industrier i liknande

fall intagit samma ståndpunkt och bortskrivit dylika kristidsutgifter samt

även i vissa fall genom statliga åtgärder erhållit hjälp härtill.

Vad sistberörda uttalande beträffar vill Industriförbundet erinra örn att

privatägda järnverk utbyggt den egentliga jämtillverkningen under kriget och

därmed på ett verksamt sätt bidragit till vårt lands materialförsörjning utan

att statssubvention härför utgått eller ens ifrågasatts av vederbörande företag.

De av fördyringen under kriget förorsakade merkostnaderna ha avskrivits

med intjänade vinstmedel.

I direktiven för utredningen anföres, att Norrbottens järnverk icke bör erhålla

några omotiverade och dolda subventioner eller andra sådana förmåner

framför privatägda företag, som skulle kunna ifrågakomma endast av den

anledningen att järnverket äges av staten; det skall med andra ord konkurrera

med privata företag inom järnhanteringen på lika villkor. Till yttermera

visso hänvisas i statsrådsprotokollet till den av kommissionen för ekonomisk

efterkrigsplanering uttalade uppfattningen, att de statsägda företagen

skola följa samma affärsmässiga principer, som böra gälla för privata företag

ej endast i fråga örn driftsekonomien utan även beträffande pris-, kost
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

61

nads- och räntabilitetskalkyler. Slutligen har styrelsen för Norrbottens järnverk

framhållit, att frågor rörande subvention i en eller annan form icke

diskuterats eller ifrågasatts.

Förbundet vill nied tillfredsställelse ge sin anslutning till dessa uttalanden,

som böra utgöra en grundläggande princip vid handhavandet av bolagets

angelägenheter nu och i framtiden. Del bör emellertid bemärkas, att bolaget

redan kommit i åtnjutande av subvention. Genom de s. k. malmavtalen mellan

staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag har staten tillförsäkrats

bl. a. 200 000 ton malm per år till malmbolagets självkostnadspris. Denna

rätt, som innebär en betydande ekonomisk fördel, har av staten överlåtits på

Norrbottens järnverk, vars nuvarande förbrukning av järnmalm utgör omkring

100 000 ton per år.

Den av bolagsstyrelsen föreslagna nedsättningen av aktiekapitalet för nedskrivning

av värdet å anläggningarna, täckandet av balanserat underskott

och skapandet av en reservfond är i och för sig väl motiverad. Det bör emellertid

för framtiden fastslås, att det bortskrivna beloppet utgör en klar förlust,

som täckts av statsmedel. Detta är desto mera angeläget som de kostnadsfördyrande

faktorerna komma att göra sig gällande även vid den av

styrelsen föreslagna utbyggnad av anläggningarna, som nedan närmare beröres.

Det är ingalunda uteslutet, att en nedskrivning av det nya aktiekapital,

som för sagda ändamål föreslås investerat i bolaget, kan bliva nödvändig.

Förbundet har ansett sig böra erinra om dessa förhållanden, då det är av

utomordentlig vikt, att nyssberörda grundsatser strikt följas, örn Norrbottens

järnverk skall kunna på ett naturligt sätt inlemmas i vår järnindustri och

på likställighetens bas bjuda en sund konkurrens med de privatägda järnverken.

Beträffande den tredje frågan, utbyggandet av anläggningarna, föreslår

styrelsen, att järnverket utbygges i två etapper till en kapacitet om 500 000

ton tackjärn per år. Härav skulle 350 000 ton vidareförädlas till 300 000

ton valsat stål av handelskvalitet, medan återstoden, 150 000 ton tackjärn,

skulle vara avsedd att försäljas inom landet och på export. Den första etappen

skulle omfatta byggandet av en koksblästermasugn med en årsproduktion

örn 200 000 ton, komplettering av sinterverket med tvenne pannor, utökning

av thomasverket till tre konvertrar om 25 ton vardera utöver tidigare beslutade

två konvertrar, komplettering av elektrostålverket med två 25-tons

ugnar utöver den förutvarande med samma kapacitet, byggandet av ett götvalsverk

för utvalsning av 450 000 ton göt per år och ett grovvalsverk för

tillverkning av i första hand byggnadsjärn samt slutligen utbyggnad av

hjälpavdelningar och allmänna avdelningar. Genomförandet av den första

etappen skulle enligt kalkylerna medföra ett kapitalbehov örn c:a 95 miljoner

kronor. — För uppnående av åsyftad totalkapacitet skulle i andra etappen

tillkomma antingen ytterligare en koksblästermasugn örn 200 000 tons årlig

kapacitet eller någon motsvarande produktionsenhet. Dessutom skulle valsverksavdelningen

ytterligare utbyggas. Kostnaderna härför lia beräknats till

ca 40 miljoner kronor, varför totalkostnaden för hela utbyggnadsprogrammet

skulle uppgå till ca 135 miljoner kronor.

För att utröna avsättningsmöjligheterna för valsat och smitt järn och stål

har bolagsstyrelsen låtit verkställa en utredning rörande behovet av dylika

produkter inom landet fram till 1950. Utredningen har givit vid handen, att

den nuvarande förbrukningen inom landet utan restitulioner skulle utgöra

1 200 000 ton per år, exporten uppgå till 200 000 ton oell totalbehovet således

vara 1 400 000 ton. Då den nuvarande årsproduktionen motsvarar

900 000 ton, erfordras följaktligen för närvarande ett tillskott genom

import och inhemsk produktion av ca 500 000 ton. Är 1950 beräknas den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 302.

inhemska förbrukningen lia stigit till ca 1 500 000 ton per år, exporten alltjämt

utgöra 200 000 ton och totalbehovet sålunda uppgå till 1 700 000 ton.

Produktionen inom landet anses ha stigit till 1 200 000 ton, varför ett tillskott

om 500 000 ton fortfarande skulle erfordras. Beräkningarna förutsätta

en gynnsam konjunkturutveckling.

Jernkontoret har i sitt i ärendet avgivna yttrande ingående behandlat järnprognosen

samt de tekniska och ekonomiska detaljerna rörande anläggningen

och tillverkningskostnaderna. Vid dylikt förhållande anser sig Industriförbundet

böra beröra endast vissa frågor.

Genom en av Jernkontoret verkställd encpiéte om järnverkens beslutade

utbyggnader fram till 1950 har det visats, att marginalen för import och

ytterligare inhemsk produktion icke utgör med än 350 000 ton. Av denna

kvantitet kunna vissa specifikationer av tekniskt-ekonomiska skäl ej tillverkas

inom landet utan måste anskaffas genom import. Dylika specifikationer

lia beräknats omfatta en kvantitet av 65 ä 70 000 ton per år. Av än större

betydelse är emellertid en annan omständighet. Vårt land är ett utpräglat

exportland och vår levnadsstandard ytterst beroende av vår utrikeshandel.

Om vi vilja exportera, måste vi också vara beredda att importera. Jämimporten

har hittills spelat en betydande roll i vår handelsbalans. Vi kunna

icke rubba denna utan risk för allvarliga nackdelar. Genomsnittsimporten

av järn och stål åren 1936—1939 utgjorde 480 000 ton per år, varav från

Tyskland ca 120 000 ton eller Vi-del. Från Belgien, Luxemburg och Frankrike

kom ca 240 000 ton per år eller hälften av totalimporten. Sistnämnda

länder liksom Storbritannien, Tjeckoslovakiet, U. S. A. och andra järnproducerande

länder torde även framdeles kunna och vilja uppträda som leverantörer

till Sverige. En klok handelspolitik måste jämväl hädanefter förutsätta

en ganska betydande import av järn och stål, oaktat Tyskland tills

vidare upphört att tjäna som leverantör av handelsjärn till Sverige.

Man har sålunda välgrundad anledning att draga i tvivelsmål, örn det skall

finnas utrymme för en utbyggnad av järnverket i Luleå till en så betydande

kapacitet som föreslagits.

I avseende å anläggningen framhåller Jernkontoret i sitt yttrande hl. a.,

att oförutsedda utgifter synas genomgående för lågt beräknade samt att tiden

för anläggningarnas utförande är beräknad för kort, varför en löpande

valsverksproduktion i ett järnverk enligt styrelsens förslag icke torde kunna

vara i gång förrän efter eif par år in på 1950-talet. Dessa erinringar synas

Industriförbundet vara välgrundade. Byggnadstiden måste bliva utsträckt

på grund av nuvarande materialsvårigheter och med hänsyn till att Norrbottens

järnverk icke bör komma i åtnjutande av någon prioritet i avseende

å materialleveranser framför andra industrianläggningar.

Beräkningarna rörande tillverkningskostnaderna lämna rum för åtskilliga

anmärkningar. Kalkyler saknas för färdigverken. Även örn dessa verk med

undantag av grovvalsverket ej ingå i den av styrelsen föreslagna första etappen,

borde dock för bedömandet av projektet i dess helhet åtminstone preliminära

kalkyler hava upprättats. Det allmänna påpekandet i skrivelsen, att

en förädlingsprocess ovillkorligen måste leda till förbättrad ekonomi för

verket, kan ej ersätta ett siffermässigt material,

Igångsättningskostnader saknas i de lämnade kalkylerna, och detsamma

gäller ränta under byggnadstiden. Vidare torde ränta böra beräknas å ett

rörelsekapital, som är åtminstone fyra gånger så stort som det av styrelsen

nu ifrågasatta beloppet 6 000 000:— kronor. I Jernkontorets kalkyl rörande

tillverkningskostnader för grövre valsade handelsjärnsprodukter har hänsyn

tagits till berörda faktorer med undantag för ingångsättningskostnadema.

Resultatet av denna kalkyl visar en tillverkningskostnad, som, örn man skall

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

63

döma av erfarenheterna löre kriget, gör det i hög grad tveksamt örn järnverket

skall kunna med utsikt till framgång upptaga konkurrensen nied de

utländska järnleverantörerna.

Det hör särskilt påpekas, att den svenska järnindustriens erfarenheter ge

vid handen, att i\y kvalitativa skäl endast begränsade kvantiteter thomasstål

kunna avsättas på den svenska marknaden. Av denna anledning måste huvudparten

av tillverkningen bestå av elektrostål, som emellertid är väsentligt

dyrare i tillverkning, valdör detta förhållande kommer att oförmånligt inverka

på järnverkets ekonomiska resultat.

Av stor betydelse vid bedömandet av frågan örn järnverkets vidare utbyggnad

är hur behovet av arbetskraft skall tillgodoses dels under byggnadstiden

och dels för driften av verket.

Den av styrelsen framlagda utredningen har icke närmare gått in på frågan

örn lösningen av arbetskraftproblemet utan endast påpekat, att underhandlingar

upptagits med Luleå stad örn ordnandet av bostadsfrågan och yrkesutbildningen.

Efter slutförandet av nu pågående anläggningsarbeten, kommer

arbetarantalet att uppgå till ca 300 man. Beträffande det framtida behovet

av arbetskraft har i utredningen angivits, att järnverket, sedan det av styrelsen

föreslagna utbyggnadsprogrammet i sin helhet genomförts, kommer att

sysselsätta ca 2 500 man. Några uppgifter om det behov av arbetskraft, som

kommer all föreligga, då den föreslagna första etappen av utbvggnadsprogrammet

blivit genomförd, finnas icke. Ej heller redovisas några siffror rörande

arbetskraftåtgången under byggnadstiden.

Vad först gäller behovet av byggnadsarbetare måste nian räkna nied att

detsamma kommer att bli högst betydande. Ett stort antal byggnadsarbetare

kommer samtidigt att erfordras för uppförande av bostäder lii. m. för personalen

vid järnverket. Även örn den byggnadsarbetarkår, som för närvarande

linnes i Norrbotten, är relativt stor, bl. a. på grund av att de militära anläggningsarbetena

under kriget hade en betydande omfattning, torde det beträffande

vissa yrkeskategorier knappast bli möjligt alt inom länet tillgodose

iner än en del av behovet, medan återstoden måste tillföras från annat håll.

Då trä är det vanligaste byggnadsmaterialet i Norrland, torde bristen på

murare bli särskilt framträdande. Det kan ifrågasättas, örn en alltför kraftig

ansvällning av byggnadsarbetarkåren i Norrbotten ur allmänna synpunkter

är önskvärd med hänsyn till de sysselsättningssvårigheter, som kunna komma

alt uppstå, sedan byggnadsarbetena slutförts.

En noggrann planläggning av utbyggnadsprogrammet är erforderlig i syfte

bl. a. att förhindra alltför starka växlingar i behovet av byggnadsarbetare.

1 fråga örn möjligheterna att tillgodose behovet av arbetskraft för driften

vid järnverket må först erinras om att tillgången på arbetare inom Norrbottens

län rent kvantitativt torde vara tillräcklig. Eli av de starkaste motiven

för järnverkets förläggning lill denna del av landet har ju också varit önskemålet

att skapa ökade sysselsättningmöjligheter för befolkningen i Norrbotten.

1 den mån särskilda krav på yrkesskicklighet eller yrkesvana ej uppställas

torde därför några svårigheter ali tillgodose behovet ej komma ali uppstå.

Även örn denna del representerar det större antalet, kommer emellertid behovet

av yrkesvan och yrkesskicklig arbetskraft alt bli högst betydande. Antingen

måste dessa yrkesarbetare tillföras från Mellansverige, eller ock måste

en omfattande yrkesutbildning för blivande arbetare vid verket igångsättas.

Man har anledning betvivla möjligheten för yrkesskolorna i Luleå all på den

relativt korta lid, som slår lill buds, hinna utbilda erforderligt antal yrkesarbetare.

Utbildningsschemat vid dessa skolor omfattar för närvarande ej

utbildning av järnverksarbetare, såsom smältare, valsverkspersonal etc. Skolprogrammet

måste därför utvidgas i detta avseende. Därtill kommer, att den

Mimny till nkstlnycns protokoll lUUi. 1 sami. Nr 302. $

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

rent skolmässiga utbildningen ej är tillfyllestgörande utan måste kompletteras

med praktiskt arbete, innan den nödvändiga yrkesvanan och känslan för materialets

rätta behandling uppnås. I övre Norrland saknas i väsentlig grad

industriel! tradition hos arbetare och arbetsledare, varför relativt lång tid

erfordras för skapandet härav.

Beträffande möjligheterna att övertaga arbetskraft fran den mellansvenska

järnindustrien bör påpekas, att bristen på yrkeskunniga arbetare där for

närvarande är ytterst kännbar, vilket haft till följd att produktionen icke

kunnat upprätthållas i normal omfattning. Med hänsyn till de betydande utvidgningsplaner,

som nu hålla på att genomföras vid de mellansvenska järnverken

synes det vid en gynnsam konjunkturutveckling icke finnas utsikter

till en ändring härutinnan till den tidpunkt, dä järnverket i^ Luleå blivit

utbyggt. Tvärtom torde det icke vara uteslutet, att bristen pa arbetskraft

vid järnindustrien i Mellansverige kommer att ytterligare skärpas. Under

sådana förhållanden torde det icke bli möjligt för järnverket i Luleå att

anskaffa yrkeskunnig arbetskraft i nämnvärd utsträckning söderifrån.

Med hänsyn till det sagda framstår det som angeläget, att järnverket inriktar

sina ansträngningar på att så långt som möjligt bibringa den arbetskraft,

som finnes tillgänglig i Norrbotten, erforderlig utbildning och yrkesvana.

Härigenom skulle man även befrämja syftet att genom järnverkets

tillkomst skapa nya sysselsättningstillfällen för Norrbottens befolkning.

Bostadsproblemet är utomordentligt knapphändigt behandlat i bolagsstyrelsens

utredning. Det säges endast, att förberedande underhandlingar upptagits

med Luleå stad i syfte att underlätta bostadsanskaffningen för arbetarna

och deras familjer. I sammanställningen av beräknade anläggningskostnader

för första utbyggnadsetappen har upptagits 1 000 000:— kronor till

bostäder.

I Luleå råder för närvarande — liksom flerstädes i landet — en utpraglad

bostadsbrist. Det första problemet gäller att skaffa bostäder at byggnadsarbetarna,

vilkas antal under en stor del av den egentliga byggnadsperioden

torde komma att uppgå till 1 000—1 500 man. Även örn man härvidlag i viss

utsträckning kan anlita mera provisoriska förläggningar, inträder omedelbart

frågan att anskaffa erforderligt antal permanenta bostäder till den blivande

arbetarstyrkan vid järnverket och arbetarnas familjer. Det har uppgivits, att

det i sammanställningen av anläggningskostnaderna upptagna beloppet örn

1 000 000:— kronor för bostäder huvudsakligen är avsett till tjänstemannabostäder.

Avsikten synes vara, att Luleå stad med statshjälp skall tillgodose

hela det övriga bostadsbehovet. Man har anledning ställa sig frågande till

örn staden kan åstadkomma detta inom åsyftad tid. Det synes i hög grad

angeläget, att ett detaljerat bostadsprogram med det snaraste utarbetas.

Industriförbundet hemställer, att förestående erinringar måtte beaktas vid

ärendets fortsatta beredning.

Stockholm den 9 maj 1946.

Sveriges Industriförbund

SVEN LUNDBERG.

Gustaf Settergren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

(55

Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.

Genom remiss den 18 april 1946 har landsorganisationen i Sverige beretts

tillfälle alt avgiva yttrande över en av styrelsen i Norrbottens järnverk AB

till chefen för handelsdepartementet ställd skrivelse med förslag till vissa

åtgärder för utvidgning av bolagets produktion.

I bolagets skrivelse föreslås en mycket betydande utbyggnad av verkets

produktionskapacitet samt upptagande av valsverkstillverkning. Kostnaderna

för den första utbyggnadsetappen beräknas till 95 miljoner kronor och totalkostnaderna

till 135 miljoner kronor.

Landsorganisationen, som inte har möjlighet att bedöma ifrågavarande

förslag från tekniska eller företagsekonomiska synpunkter, vill uttala som

sin åsikt, att den hälsar varje väl planlagt projekt, som kan bidraga till en

rikare differentiering av det norrländska näringslivet, med tillfredsställelse.

1 en situation, där en .stagnation inom de träförädlande industriernas utveckling,

sett på längre sikt, kan befaras, synes det välbetänkt, att fran

samhällets sida tages ett kraftag för järnhanteringens utbyggnad i Norrbotten,

i synnerhet som man för avsevärd tid framåt kan räkna med ett

bortfall av järnimporten från Tyskland Hela folkhushållets intresse att få

tillgång till inom landet för rimliga kostnader framställt järn och Norrbottens

intresse att bereda lönande arbetstillfällen åt landsdelens alltjämt

växande befokning synas här sammanfalla. Landsorganisationen tillstyrker

sålunda utbyggnadsförslaget.

Bärigheten i den till stöd för förslaget framlagda marknadsanalysen och kon - sumtionsprognosen förmår landsorganisationen icke bedöma. Organisationen

har fäst stort avseende vid den i skrivelsen anförda uppfattningen, att en

konjunkturell nedgång i järn- och stålförbrukningen i betydande utsträckning

kan komma alt kompenseras genom statliga och kommunala investeringar

och andra konjunkturstabiliserande åtgärder från elef allmännas sida.

Under förutsättning av — men dock endast under denna förutsättning —- att den ekonomiska politiken syftar till full sysselsättning torde risken för

en felinvestering och därmed för behov av statliga subventioner vara ringa.

Fullt utbyggt skall järnverket i Luleå enligt kalkylen ge sysselsättning ål

2 500 arbetare mot för närvarande blott några hundra. Enär det torde vara

meningen att i första hand sysselsätta arbetskraft från Norrbotten och erfarenheterna

av järnhantering i denna landsdel äro små uppslår här ett yrkesutbildnings-

och omskolningsproblem av betydande mått. Landsorganisationen

förutsätter en omsorgsfull planering av utbildningsfrågan, lämpligen i

samarbete med arbetsmarknadsmyndigheter och fackliga organisationer. En

annan fråga, som kräver detaljplanering på längre sikt, utgöres av bostadsanskaflningen

för den nya personalen. Eftersom den planerade utbyggnaden

är avsedd att sträcka sig över ett flertal år torde några provisorier eller

nödlösningar inte behöva tillgripas. Det ankommer givetvis i första hand på

Luleå stad att ombesörja bostadsanskaffningen. Med hänsyn till uppgiftens

storlek kunde del dock måhända vara lämpligt att staten medverkade till

att frågan löses på ett för arbetarna tillfredsställande säll.

Beträffande bolagets önskan ali lii nedsätta aktiekapitalet med eli belopp

motsvarande de vid anläggningsarbeten genom prisstegring, arbetets forre

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 302.

ring, otjänlig väderlek m. lii. uppkomna merkostnaderna vill landsorganisationen

endast uttala, att statlig företagsamhet i dessa hänseenden rimligtvis

bör kunna tillämpa samma avskrivningsregler som den enskilda företagsamheten.

Är tillvägagångssättet sakligt motiverat och innefattar det icke något

ensidigt gynnande av bolaget i egenskap av statsägt företag har landsorganisationen

givetvis inga erinringar att framställa mot styrelsens förslag till

finansiell rekonstruktion.

Stockholm den 6 maj 1946.

Landsorganisationen i Sverige

AUG. LINDBERG.

Rudolf Meidner.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

67

Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.

Genom remiss den 18 april 1946 Ilai- norrlandskommittén anmodats att

avgiva yttrande över ett förslag av styrelsen för Norrbottens järnverks aktiebolag

örn utbyggnad av järnverket.

Med anledning härav får kommittén till en början erinra örn att kommittén

i utlåtande den 20 november 1944 över viss av statens industrikommission

framlagd utredning rörande Norrbottens järnverk bland annat givit uttryck

åt följande synpunkter. Ensidigheten i den norrländska industriens

sammansättning och näringslivets därav föranledda stora känslighet för konjunktursvängningar

innefattade ett av de mest framträdande problemen inom

Norrlands näringsliv. Bristen på differentiering syntes vara särskilt påfallande

i Norrbottens län. Detta förhållande vore ur olika synpunkter ägnat

ali ingiva bekymmer. Svårigheter mötte ali även under normala tider bereda

tillräckliga arbetstillfällen åt befolkningen i nämnda län, så mycket

mer som detta uppvisade det största födelseöverskottet i landet räknat i promille

av folkmängden. Man borde utgå från att, därest befolkningsöverskottet

skulle kunna beredas utkomst inom Norrbottens län, en väsentlig utökning

av industrien därstädes vore erforderlig. Norrbottens egenskap av gränslän

syntes utgöra ett särskilt skäl att ägna uppmärksamhet åt förutsättningarna

för att skapa förbättrade ekonomiska och sociala förhållanden i detta län.

Enligt kommitténs mening vore det emellertid naturligt och önskvärt, att

den uvidgning av den industriella verksamheten i Norrbottens län, som genom

.statens medverkan kunde komma till stånd, skedde på sådant sätt, att

icke industrien i landet i övrigt därigenom lede obehörigt intrång. Detta

önskemål tillgodosåges genom främjandet av en ökad industriell produktion

av sådana varor, som landet eljest måste importera (hit hörde bland annat

lackjärn av vissa slag samt valsverksprodukter). Vidare vore det önskvärt,

alt statens medverkan för åstadkommande av industriell verksamhet örn

möjligt inriktade sig på företag, som ägde naturliga förutsättningar att bestå

i konkurrensen. I detta sammanhang fästes emellertid uppmärksamheten på

att en betydande del av den storindustri, som funnes i södra och mellersta

Sverige, tillkommit med kraftigt bistånd från statens sida. Man borde ej

heller bortse från afl staten såsom ägare av stora delar av Norrlands naturtillgångar

kunde anses lia en förpliktelse att ej undandraga sig ett visst risklagande,

i den mån del betingades av en exploatering och förädling av dessa

naturtillgångar. Sålunda anförda synpunkter ansåge kommittén allmänt sett

utgöra skäl för statliga åtgärder i Norrbottens län av det slag, varpå en

utbyggnad av Norrbottens järnverk skulle utgöra ett exempel. Därest överhuvud

taget en utveckling av den på hemmamarknaden inriktade industrien

i Norrbollen skulle eftersträvas, måste man fråga sig, örn det icke läge närmast

till hands att tänka på en utökad järnindustri, sorn borde kunna räkna

nied förmånliga villköl'' för anskaffningen av råvara och kraft liksom även med

relativt billigt bränsle. På nu anförda grunder och nied hänsyn lill de särskilda

skäl, som ytterligare framfördes i kommitténs ifrågavarande utlåtande, förordade

kommittén anvisande av statsmedel för utbyggnad av Norrbottens järnverk

med en tredje tackjärnsugn och eli Ihomasverk. Med anledning av att såsom

argument mot sistnämnda anläggning framförts, att denna med hänsyn till

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majlis proposition nr 302.

framtida avsättningssvårigheter för thomasgöt skulle i framtiden draga med

sig fortsatt utbyggnad med ett valsverk, gav kommittén uttryck åt uppfattningen

att en sådan konsekvens av anläggandet av ett thomasverk ej utgjorde

ett för kommittén bärande argument mot detsamma, under förutsättning

att en dylik utbyggnad vid verkställd utredning skulle befinnas

lämplig.

Av vad norrlandskommittén sålunda anfört i sitt tidigare utlåtande framgår.

att kommittén måste med tillfredsställelse hälsa en 1 örtsaft utbyggnad

av Norrbottens järnverk. Det nu framlagda förslaget ligger ock såtillvida i

linje med kommitténs uttalanden, som ett utbyggt järnverk att döma av de

gjorda kalkylerna varken behöver föranleda eli intrång i järnindustrien inom

övriga landet eller bliva beroende av möjligheterna till export på utlandet.

1 fråga örn den föreslagna utbyggnadens omfattning samt förslagets tekniska

utformning i övrigt har det givetvis icke varit möjligt för kommittén

att med den korta remisstid, som stått till förfogande, ingå på någon granskning.

vilket icke heller torde ha varit åsyftat med remissen. Detsamma gäller

de kalkyler, som framlagts i fråga örn det utbyggda företagets räntabilitet.

I sistnämnda avseende vill kommittén allenast hänvisa till att lraktförhållandena

för såväl erforderliga råvaror som framställda produkter torde komma

att få en icke oväsentlig betydelse för företagets ekonomi. Kommittén

vill för sin del ytterligare fästa uppmärksamheten på att en sänkning av

frakterna även skulle kunna förbättra förutsättningarna för den manufaktur

och småindustri, som åsyftats skola följa med järnverkets utbyggnad. Såsom

styrelsen antytt avser norrlandskommittén all framlägga vissa förslag örn

ändringar i gällande frakttaxor till fördel för Norrland och då framför

allt övre Norrland.

Sorn ett av motiven för en utbyggnad av Norrbottens järnverk har anförts

önskvärdheten att bereda ökade sysselsättningsmöjligheter för befolkningen

i Norrbottens län. Det kan förefalla tveksamt, örn det är möjligt att till den

tid, då enligt styrelsens beräkningar den föreslagna utbyggnaden skall vara

färdigställd, från Norrbottens län anskaffa tillräckligt antal yrkeskunniga

arbetare för järnverket. Kommittén hyser visserligen icke i och för sig betänkligheter

mot att ett visst utbyte av arbetskraft mellan Norrland och

övriga landet kommer till stånd utan anser tvärtom en sådan rörlighet kunna

vara till fördel. Emellertid torde det i nuvarande läge ej vara lämpligt att

i större omfattning överföra arbetskraft till Norrbotten från andra delar

av landet för här avsett ändamål. Del kan vara tvivelaktigt, örn det vid

rådande brist på arbetskraft inom landet ens skulle vara möjligt för järnverket

alt erhålla sådan arbetskraft söderifrån. Med hänsyn till det sagda

synes del naturligt, att utbyggnaden ej sker i snabbare takt än att behovet

av arbetskraft till huvudsaklig del kan fyllas genom rekrytering från den

norrbottniska befolkningen. Av vikt synes i varje lall vara, att åtgärder i

tid vidtagas för att ordna den yrkesutbildning, som må erfordras för blivande

arbetare vid järnverket.

Vad slutligen angår den föreslagna finansieringen av utbyggnadsålgäederna

anser kommittén det kunna ifrågasättas, örn icke denna i förhållandevis

alltför hög grad bygger på upplåning. Inom näringslivet torde det i allmänhet

eftersträvas, att företag i större utsträckning än här avsetts bygger på

eget kapital. Det kan förtjäna erinras örn att lagberedningen i motiven till

sitt den 28 februari 1941 avgivna förslag till lag örn aktiebolag m. lii. (SOU

1941:9). vilket förslag legat till grand för 1944 års aktiebolagslag, hänvisat

till att såsom en genomsnittsregel från företagsekonomisk synpunkt tämligen

allmänt uppställdes den grundsatsen, alt ett bolag ej borde arbeta med

mindre eget kapital än sorn motsvarade hälften av dess omslutning (s. 273).

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 302.

69

Det synes kommittén önskvärt, att för uppnående av jämförbarhet mellan

statsägda och enskilda företag här åsyftade principer tillämpas även för de

förstnämnda. Även andra skäl tala enligt kommitténs mening för att aktiekapitalet

sättes väsentligt högre än som förordats av styrelsen, och detta

särskilt örn den andra etappen i utbyggnaden ej avses skola på nytt föranleda

utökad aktieteckning.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit ledamöterna

Andersson, Granström, Hedlund, Kempe, Mäler, Nyström och

Strindlund.

Stockholm den 7 maj 1946.

NILS MALMFORS.

Yngve Ericsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:467 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. s. 12 i texten
  2. SU 1946:241 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten