Angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m
1946-05-07 · 86 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 83 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:302, Angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
1
Nr 302.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående aktieteckning i
Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.; given Stockholms
slott den 24 maj 1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gunnar Myrdal.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24
maj 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.
Vid 1939 års urtima riksdag (prop. nr 70; r.skr. nr 98) anvisades ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor till aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag, vars ändamål skulle i första band vara tillverkning av tackjärn.
I propositionen förutsattes, att blästermasugnar därvid skulle komma
till användning. I riksdagens skrivelse antyddes emellertid möjligheten att
i stället för dylika ugnar använda elektriska ugnar, eventuellt i kombination
med ett järnsvampverk. Riksdagen ansåg, att frågan örn de lämpligaste produktionsmetoderna
borde prövas av den blivande ledningen för bolaget.
Bihang till riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Nr 302.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Sedan styrelse tillsatts för bolaget, inkom densamma till Kungl. Majit med
detaljerade anläggningsplaner och kostnadsberäkningar samt anhållan örn
ytterligare medelsanvisning. 1941 års riksdag beviljade också (r. skr. nr
521) med anledning av proposition i ämnet (nr 322) ett nytt reservationsanslag
å 7 000 000 kronor för ytterligare aktieteckning i bolaget samt beslöt,
att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett förlagslån åt
bolaget i riksbanken till ett belopp av 3 000 000 kronor. Enligt den därvid
godkända planen skulle anläggningarna bestå av — förutom hjälp- och allmänna
anläggningar — tackjärnverk, innefattande två elektriska tackjämsugnar
med en sammanlagd produktionskapacitet av cirka 60 000 ton tackjärn
per år, sinterverk, thomasverk samt elektrostålverk.
I skrivelse den 18 januari 1944 anmälde sedermera bolagets styrelse, att
det till bolagets förfogande tidigare ställda kapitalet på grund av uppkommen
prisfördyring och andra oförutsedda förhållanden icke givit möjlighet
till utbyggnad av samtliga de i den godkända planen ingående anläggningarna.
Vid tidpunkten för bolagets ifrågavarande skrivelse hade endast de
två eltackjämsugnarna kunnat färdigställas. Av de övriga anläggningarna
vörö sinterverket och elektrostålverket under byggnad, medan däremot arbetena
med thomasverket icke påbörjats. Styrelsen hemställde i skrivelsen om anvisande
av ytterligare 6 000 000 kronor, varav 1 500 000 kronor skulle användas
för färdigställande av främst sinterverket och elektrostålverket och
4 500 000 kronor för uppförande av thomasverket. Därjämte hemställde
styrelsen i skrivelse den 8 maj 1944 — under erinran örn 1939 års urtima
riksdags uttalande rörande en eventuell kombination av järnverket med ett
järnsvampverk —- att 1 500 000 kronor måtte ställas till bolagets förfogande
för uppförande av en förreduktionsanläggning för utnyttjande av den från
eltackjämsugnarna avgående gasen.
I anledning av bolagets förenämnda båda framställningar, vilka anmäldes
för Kungl. Majit den 19 maj 1944, tillstyrkte dåvarande chefen för handelsdepartementet,
att medel till det av styrelsen angivna beloppet, 1 500 000
kronor, i form av lån till bolaget äskades av riksdagen för uppförande av en
förreduktionsanläggning samt att likaledes 1 500 000 kronor anvisades såsom
aktiekapital åt bolaget för täckning av kostnaderna för färdigställande
av bl. a. sinterverket och elektrostålverket. Däremot ansåg departementschefen
— i likhet med statens industrikommission i yttrande över bolagets förenämnda
framställning den 18 januari 1944 — att uppförandet av thomasverket
tills vidare borde uppskjutas.
Kungl. Majit avlät till riksdagen förslag örn medelsanvisning i enlighet
med vad departementschefen sålunda förordat (prop. nr 283). Förslaget bifölls
av riksdagen (r. skr. 406).
Genom beslut den 26 maj 1944 uppdrog Kungl. Majit därefter åt statens
industrikommission att i samråd med styrelsen för bolaget verkställa utredning
av frågan om uppförande av ytterligare en tackjämsugn vid järnverket
samt inkomma med ett av kostnadsberäkningar åtföljt förslag härutinnan,
varjämte industrikommissionen anbefalldes att i samband med fullgörande
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
3
av berörda uppdrag avgiva förnyat yttrande beträffande frågan om uppförande
vid järnverket av ett thomasverk. I skrivelse den 26 oktober 1944 framlade
kommissionen resultatet av sin utredning i förenämnda båda ämnen, varvid
kommissionen i dåvarande läge ansåg sig böra avstyrka anvisande av medel
för uppförande av såväl en tredje tackjärnsugn som ett thomasverk vid
järnverket. Sedan kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering och norrlandskommittén
avgivit infordrade utlåtanden över industrikommissionens
utredning föreslog emellertid Kungl. Maj:t i proposition (nr 305) 1944 års
riksdag att till ytterligare aktieteckning i bolaget anvisa ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor. Propositionen bifölls av riksdagen (r. skr. 503).
Med de medel, vilka genom aktieteckningen ställdes till bolagsstyrelsens förfogande,
erhöll styrelsen möjlighet att uppföra en tredje eltackjärnsugn med
en kapacitet av 30 000 ton och det förut planerade thomasverket. Järnverkets
kapacitet skulle således genom den tredje eltackjärnsugnen höjas från
60 000 till 90 000 ton per år.
I detta sammanhang torde jag även få erinra örn att Kungl. Maj:t enligt
beslut den 7 december 1945 förklarat hinder icke möta för styrelsen för bolaget
att av tillgängliga medel använda högst 420 000 kronor för vissa nyanläggningar
och nyanskaffningar, avsedda att möjliggöra användning av 25- tons i stället för 20-tons konvertrar i thomasverket.
Det må här nämnas, att av de av statsmakterna beslutade anläggningarna
vid järnverket numera jämväl sinterverket och elektrostålverket äro färdigställda
och tagna i bruk. Förreduktionsanläggningen beräknas kunna stå
färdig i juni 1946 och den tredje eltackjärnsugnen under senare hälften av
samma år. Arbetena med thomasverket ha påbörjats.
I anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse den 26 maj
1945, nr 291, hos Kungl. Majit bland annat om en allsidig utredning rörande
möjligheterna att, med utnyttjande av malmer, vattenkraft och andra naturtillgångar,
upprätta en utvidgad metallurgisk industri i Norrbotten. Med
stöd av Kungl. Maj:ts den 25 januari 1946 i anledning härav givna bemyndigande
uppdrog jag åt styrelsen för bolaget1 att i enlighet med närmare angivna
riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående en effektivisering
av driften vid bolaget, angående en finansiell omkonstruktion av
bolaget samt angående huruvida, i vilken grad och på vad sätt en fortsatt
utbyggnad av verket, utöver den redan pågående, skulle äga rum. För att
såsom experter biträda styrelsen vid ifrågavarande utredning tillkallade jag
jämlikt bemyndigandet professorn Karin Kock och docenten Ingvar Svennson.
I en av fem bilagor åtföljd skrivelse den 17 april 1946 har nu styrelsen
för Norrbottens järnverk aktiebolag framlagt utredning med förslag till järnverkets
vidare utbyggnad och bolagets finansiella rekonstruktion.
1 Bolagets styrelse utgöres av direktören Sverre Sohlman, ordf., disponenten Gerard De Geer,
ledamoten av riksdagens andra kammare chefredaktören Oscar W. Lövgren, bruksägaren Rutger
von Seth, sekreteraren Gustav Vahlberg, förbundsordföranden Oscar Westerlund och direktören
Bertil Åström.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Över styrelsens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av statens arbetsmarknadskommission,
statskontoret, kommerskollegium, efter hörande
av Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, statens industrikommission,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelsen
i Norrbottens län, efter hörande av landstingets förvaltningsutskott,
jernkontoret, Sveriges industriförbund, landsorganisationen i Sverige och
norrlandskommittén.
Departementschefen uppläser härefter styrelsens skrivelse med bilagor och
de däröver avgivna yttrandena samt hemställer att nämnda handlingar måtte
såsom bihang1 (Bihang I och II) få fogas till statsrådsprotokollet. Departementschefen
anför vidare.
Såsom framgår av bolagets skrivelse föreslår styrelsen beträffande frågan
om järnverkets vidare utbyggnad, att järnverket utvidgas i en första etapp
till en kapacitet av 300 000 ton tackjärn per år och i en andra etapp till en
slutlig kapacitet av 500 000 ton. Den första etappen skulle enligt styrelsens
förslag omfatta uppförandet av en koksblästermasugn med en årsproduktion
av 200 000 ton samt komplettering av sinterverket, thomas verket, elektrostålverket
samt de allmänna anläggningarna och hjälpanläggningarna.
Styrelsen föreslår vidare, att i den första etappen skulle ingå byggandet av
ett götvalsverk och ett grovvalsverk. Kostnaderna för realiserandet av den första
etappens utbyggnadsprogram har beräknats till cirka 95 000 000 kronor.
För bestridande av dessa kostnader hemställer styrelsen, att ett belopp av
25 500 000 kronor anvisas för nyteckning av aktier i bolaget samt att bolaget
medgives rätt att hos Sveriges riksbank upptaga lån intill 70 000 000 kronor.
I anslutning härtill föreslår styrelsen, att bolagets förlagskapital ökas med
3 000 000 kronor med rätt för bolaget att för bestridande av löpande utgifter
upptaga ytterligare kredit i checkräkning mot avlämnande av säkerhet. —
Styrelsen framhåller vidare, att kostnaderna för en fullständig utbyggnad
av järnverket till totalkapaciteten, 500 000 ton, kunde preliminärt beräknas
till 135 000 000 kronor.
Vad angår spörsmålet örn rekonstruktionen av bolagets ekonomiska ställning,
föreslår styrelsen, att bolagets nuvarande aktiekapital, 26 500 000 kronor,
nedsättes med 12 000 000 kronor samt att detta belopp över reservfonden
användes dels för nedskrivning av anläggningarna med 8 519 000 kronor
dels ock för utjämning av balanserad förlust å 553 207 kronor 22 öre. Bolagets
aktiekapital skulle härefter utgöra 14 500 000 kronor, varjämte å reservfonden
skulle kvarstå i runt tal 2 928 000 kronor, motsvarande omkring
20 procent av det nedskrivna aktiekapitalet.
I det anförande till statsrådsprotokollet, vari jag hemställde om bemyndigande
för bolagets styrelse att verkställa nu föreliggande utredning, framhöll
jag, att handelsjäm torde komma att intaga en större plats än tidigare
i vår järntillverkning. Detta antagande har bestyrkts av utredningen. Av
den till styrelsens skrivelse fogade bilaga 1 framgår sålunda, att det inhemska
1 Bilaga 4 till Bihang I här utesluten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
5
behovet av sådant järn redan nu uppgår till 1 205 000 ton per år, vilket i
jämförelse med behovet åren närmast före kriget innebär en ökning med
20 procent. Under förutsättning av att en jämn och hög sysselsättning inom
det svenska näringslivet kan bibehållas även i fortsättningen uppskattas del
inhemska järnbehovet omkring år 1950 till 1 470 000 ton eller 21 procent högre
än 1945. Detta skulle innebära en ökning av behovet med 4 procent per år,
medan den faktiska stegringstakten under perioden 1929—1939 utgjorde 5,5
procent per år. Redan beslutade utvidgningar av produktionskapaciteten vid
mellansvenska verk beräknas vidare i bilagan möjliggöra en ökning av produktionen
av handelsjäm med 300 000 ton. Härigenom skulle den totala
produktionen vid nu befintliga verk år 1950 uppgå till 1 200 000 ton. Exporten
uppskattas till samma storlek som före kriget eller till 200 000 ton. Med
utgångspunkt från dessa siffror beräknar styrelsen ett underskott i försörjningen
år 1950 på cirka 500 000 ton, huvudsakligen handelsjäm. Detta underskott
måste täckas genom import eller ytterligare ökning av den inhemska
produktionen. Till jämförelse kan nämnas, att enligt en av disponent Hj.
Åselius gjord uppskattning, publicerad år 1945 i jernkontorets annaler, järnkonsumtionen
skulle omkring år 1950 uppgå till cirka 1 700 000 ton. Bolagets
styrelse drager den slutsatsen ur sin utredning, att år 1950 möjlighet
skulle finnas för en ökning av den inhemska produktionen av handelsjäm
med åtminstone 300 000 ton, försåvitt denna produktion kan göras konkurrenskraftig.
Jernkontoret har i sitt yttrande framhållit, att enligt en av jernkontoret
verkställd undersökning, vars resultat framkommit under remisstiden, kapaciteten
år 1950 vid nu befintliga verk skulle genom redan beslutade utvidgningar
vid de mellansvenska järnverken kunna uppskattas till 1 320 000
ton och icke, såsom i den av bolagets styrelse föranstaltade utredningen, till
1 200 000 ton. Sistnämnda siffra är emellertid grundad på så noggranna och
tillförlitliga undersökningar, att någon nämnvärd felberäkning torde vara
utesluten. Den av jernkontoret konstaterade skillnaden, 120 000 ton, torde
därför helt eller delvis avse sådana produkter, som ej falla inom Norrbottens
järnverks planerade produktionsprogram. Med hänsyn härtill synes jernkontorets
påpekande sakna betydelse i förevarande sammanhang. Jernkontoret
har tiven framhållit alt den inhemska marknaden i fråga om vissa
produkter är så liten, att en lönande produktion icke är möjlig inom landet,
varför en import av dessa produkter blir nödvändig även i fortsättningen.
Emellertid har i styrelsens utredning detta faktum icke förbisetts, utan styrelsen
har räknat med ett utrymme för en import av ungefärligen samma
storleksordning som den jernkontoret anser sig kunna förvänta.
Självfallet måste beräkningar av det framtida järnbehovet i stor utsträckning
bygga på mer eller mindre osäkra antaganden örn den fortsatta utvecklingen.
Den av styrelsen förebragta utredningen synes emellertid icke grunda
sig på alltför optimistiska antaganden. Sålunda har hänsyn tagits till den
hämmande inverkan på expansionen inom näringslivet och därmed på efterfrågan
på järn och stål, som den nu rådande knappa tillgången på arbets
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
kraft giver anledning att befara. Det i styrelsens utredning gjorda antagandet,
att järnexporten skall komma att stanna vid förkrigsnivån, visar likaledes
försiktighet vid bedömningen av de framtida behoven. Jag räknar emellertid
liksom styrelsen med att viss ytterligare export av handelsjäm skall kunna
bliva möjlig.
Av vad jag här anfört torde med all tydlighet framgå, att behovet av järn
i landet år 1950 kan giva utrymme för ett järnverk av den storleksordning,
som styrelsen föreslagit.
I detta sammanhang bör framhållas, att vid en planläggning av järnverket
på längre sikt hänsyn bör tagas icke blott till det beräknade behovet av järn
år 1950 utan även till utvecklingen efter denna tidpunkt. Vid en fortsatt stegring
av järnbehovet med 4 procent per år — mot 5,5 procent under perioden
1929—1939 — skulle sålunda det årliga behovet redan år 1955 komma att
uppgå till nära 1 800 000 ton eller till 300 000 ton mera än vad som beräknats
för år 1950. Därest beslut fattas örn utbyggnad av Norrbottens järnverk,
skulle det enligt min mening vara dålig industripolitik att fastlåsa kapaciteten
för verket efter det momentana behovet vid den tidpunkt, då verket står färdigt.
Risk skulle i så fall uppstå att en erforderlig expansion av produktionen
ej kunde möjliggöras utan ytterligare investeringar ganska snart efter den nu
föreslagna utbyggnadens genomförande, vilket ur ekonomisk och teknisk
synpunkt icke vore rationellt. Även driftsekonomiska synpunkter tala för att
verkets kapacitet ej sättes för låg. Vidare torde det med hänsyn till försvarsberedskapen
vara önskvärt att öka den inhemska produktionens kapacitet.
Beträffande den framtida produktionsutvecklingen må ytterligare några
synpunkter framhållas. Jag vill därvid understryka vad i den av styrelsen
förebragta utredningen säges rörande konjunkturernas inverkan på järn- och
stålproduktionen. Sålunda uttalas, att under 1930-talets svåra depression
produktionen inom landet aldrig understeg 80 procent av produktionen
under högkonjunkturåret 1929, trots att importpriserna nedgingo mycket
kraftigt. Det må även påpekas, att i vårt land enighet råder om, att staten
på ett helt annat sätt än tidigare genom olika medel — exempelvis utvidgning
av offentliga arbeten under lågkonjunkturer, stabilisering av bostadsproduktionen
på en hög nivå, dock med viss ytterligare ökning av densamma under
depressionstider — skall sörja för full sysselsättning. Det finnes därför, såsom
styrelsen också framhåller, anledning räkna med en betydligt mer stabil
inhemsk efterfrågan på järn än tidigare.
Jag får vidare erinra örn planeringskommissionens uttalande i dess utlåtande
över industrikommissionens utredning rörande uppförande av ett thomasverk
och en tredje eltackjärnsugn vid Norrbottens järnverk. Angående avsättningsmöjligheterna
för en ökad produktion av järn och stål anförde kommissionen
att i den sysselsättningspolitik, som kommissionen i sina utlåtanden
och betänkanden förordat, som en huvudbeståndsdel inginge att det allmänna
skulle vidtaga åtgärder, vilka upprätthölle privat och offentlig investering
samt stabiliserade bostadsproduktionen på en hög och jämn nivå. Följdes
dessa riktlinjer och vunne den tillämpade politiken framgång kunde man en
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
7
ligt kommissionen räkna med en avsättning av järn och stål under lågkonjunkturer,
som, om den icke fullt uppginge till högkonjunkturförbrukningen,
dock icke torde komma att ligga så mycket under densamma som man av erfarenhet
från tidigare depressionsperioder skulle kunna förvänta. Vidare
torde det enligt kommissionen knappast vara brukligt att man dimensionerade
en industris kapacitet för en lågkonjunkturs ogynnsamma avsättningsförhållanden,
lika litet som man gjorde upp sina kalkyler på basis av högkonjunkturens
priser och avsättning. Därtill komme att den ekonomiska
politiken borde inriktas på en fortsatt stegring av nationalinkomsten och
därmed även på investeringsverksamheten, vilket innebure en stigande linje
för efterfrågan på järn och stål.
I mitt yttrande till statsrådsprotokollet angående uppdraget åt styrelsen att
verkställa föreliggande utredning anförde jag beträffande anläggandet av ett
järnverk för ökad handels järntillverkning vissa skäl, som talade för att en
sådan tillverkning till väsentlig del borde förläggas till Norrbotten. Bland annat
framhöll jag fördelen av närheten till malmen och möjligheterna att
hämta hem koks med malmångare till billiga returfrakter samt den goda
tillgången på billig elkraft. Jag framhöll därjämte, att Norrbotten vore ett
gränslän med föga differentierat näringsliv och med knapphet på mera värdefulla
sysselsättningsmöjligheter samt att en på malmerna grundad förädlingsindustri
därför erfordrades för att skapa en bredare bas för befolkningens
försörjning. Styrelsens förslag innebär, att den utökade tillverkningen
skall förläggas till bolagets järnverk i Luleå. Styrelsen har därvid särskilt understrukit
vissa av de av mig angivna skälen, nämligen närheten till gruvfält
och elkraftkällor samt möjligheten av en rationell och billig koks- och
råvarutillförsel. Ett synnerligen viktigt skäl för att ett nytt handelsjämverk
förlägges till Luleå är, såsom styrelsen vidare framhållit, att produktion av
halvfabrikat redan försiggår därstädes. Det skulle ur driftsekonomisk synpunkt
vara uteslutet att uppdela utbyggnaden så, att den fortsatta förädlingen
skedde på annan plats. Bland annat böra beaklas de bränsleekonomiska fördelar,
som stå att vinna genom att göten utan omvännning kunna tillföras
valsverket för vidare bearbetning. De synpunkter, som i övrigt framförts av
ett flertal remissinstanser beträffande betydelsen av att det nya handelsjärnverket
förlägges till Norrbotten synas mig tungt vägande. Nu angivna synpunkter
synas giva vid handen att den rätta utvägen att förverkliga styrelsens
program för en utvidgning av järnproduktionen är ali utbygga bolagets anläggningar
i Luleå.
Beträffande utbyggnaden av verket har styrelsen inskränkt sig till utformandet
av en första utbyggnadsetapp. Styrelsen har sålunda föreslagit, att
beslut örn byggande av eif götvalsverk, tillräckligt för järnverkets totala kapacitet
vid full utbyggnad, omedelbart fattas, och att arbetet nied byggandet
snarast igångsättes. Därjämte innefattar styrelsens program en första utbyggnad
av tackjärnbasen nied en koksmasugn på 200 000 ton och en motsvarande
utbyggnad av övriga metallurgiska anläggningar, ett grovvalsverk
samt transportanläggningar. Den Intala anläggningskostnaden för denna
8
Kungl Maj:ts proposition nr 302.
första etapp i verkets utbyggnad beräknas, såsom jag tidigare nämnt, till
omkring 95 000 000 kronor. Örn programmet för denna första etapp betraktas
isolerat från utbyggnadsplanen i dess helhet, skulle den kritik, som från jernkontorets
sida framförts beträffande bristen på balans mellan den metallurgiska
delen samt valsverksanläggningen vara berättigad. Styrelsen räknar
emellertid med att kunna avsluta redan påbörjade utredningar rörande verkets
komplettering med — såsom en andra utbyggnadsetapp — ytterligare
masugnar samt med fin- och mediumvalsverk i så god tid, att dessa anläggningar,
som kräva kortare tid för sitt utförande än götvalsverket, kunna stå
färdiga att tagas i bruk ungefär vid samma tidpunkt som det senare. Härigenom
skulle önskad balans erhållas mellan verkets olika driftsavdelningar.
Detaljerade kostnadsberäkningar för den andra utbyggnadsetappen lia ännu
icke kunnat framläggas, men styrelsen uppskattar medelsbehovet till cirka
40 000 000 kronor.
De mest omfattande arbetena i det föreslagna byggnadsprogrammets första
etapp bestå i uppförandet av masugnsanläggningen samt göt- och grovvalsverken.
Kostnaderna härför lia beräknats till 50 000 000 kronor. Styrelsen har
såsom nyss nämnts föreslagit byggande av en koksmasugn med en kapacitet
av 200 000 ton örn året. Att en dylik ugn valts i stället för flera eltackjärnsugnar
har motiverats av tekniska och ekonomiska skäl. Flertalet remissinstanser
har också accepterat detta val. Kommerskollegium har dock i sitt yttrande
ur beredskapssynpunkt ställt sig tvekande till förslaget att bygga en
ugn av denna storlek i stället för flera mindre ugnar, enär i en koksmasugn
av nu planerad beskaffenhet träkol icke torde kunna ersätta koks. Även industrikommissionen
understryker denna synpunkt. Jag finner skäl tala för
en ytterligare undersökning på denna punkt, varvid av kommerskollegium
och andra remissinstanser framförda synpunkter på de tekniska problemens
lösning böra beaktas.
För bedömande av räntabiliteten hos det tilltänkta utvidgade järnverket
bär styrelsen låtit utföra vissa beräkningar av kostnaderna för produktion
av thomastackjärn, thomasgöt och elektrostålgöt. Med stöd av dessa kalkyler
har styrelsen ansett sig kunna konstatera, att järnverket bör kunna uppnå
en konkurrenskraftig tillverkning av nämnda produkter. Angående kostnaderna
för de färdiga produkterna framhåller styrelsen, alt enär priserna å
järnverkets halvfabrikat måste betraktas såsom på lång sikt konkurrenskraftiga,
alla utsikter finnas att även de färdiga produkterna böra kunna produceras
till tillfredsställande priser. Det är nämligen ett känt förhållande, att
ett järnverks konkurrensförmåga under förutsättning att verket är utrustat
med en modern valsverksanläggning på ett avgörande sätt är beroende av tillverkningskostnaderna
för tackjärn och göt. Härtill kommer, att möjligheterna
att erhålla tillfredsställande priser å färdigvalsat material torde böra bedömas
gynnsammare än beträffande halvfabrikat. Vidare må framhållas de
bränsleekonomiska fördelar vid fullständig tillverkning som förut berörts.
Det finnes sålunda all anledning att antaga, att styrelsens kalkyler skola
visa sig hållbara.
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
9
Gentemot styrelsens förslag har jernkontoret anmärkt, att kapitalkostnaderna
per ton valsade produkter vid verket skulle uppgå till 50 kronor. Vid
sin uppskattning av kapitalkostnaderna för produktionen har jernkontoret
emellertid räknat med ett anläggnings- och utbyggnadsprogram, som icke
överensstämmer med det av styrelsen framlagda. Jernkontoret har sålunda
antagit, att hela produktionen av tackjärn från de tre eltackjärnsugnarna och
den föreslagna koksmasugnen skulle förädlas inom verket i en valsverksanläggning,
som omfattade förutom grovvalsverk även fin- och mediumvalsverk
med en total kapacitet på 275 000 ton. Jernkontoret har i sina kalkyler dock
förutsatt, att götvalsverket och även vissa andra delar av anläggningarna,
såsom exempelvis sinterverket, elektrostålverket samt särskilt transportanläggningarna,
skulle ha den kapacitet som styrelsen föreslagit, men har icke
räknat med den större produktion — 300 000 ton valsat järn samt 150 000
ton tackjärn för försäljning — som skulle motivera hela denna kapacitet.
De totala anläggningskostnaderna för verket vid full utbyggnad enligt styrelsens
förslag skulle visserligen ligga 20 000 000 kronor över anläggningskostnaderna
för ett järnverk av den konstruktion jernkontoret räknat med,
men trots denna relativt låga skillnad i kostnaderna skulle verket i den form
styrelsen föreslagit likväl möjliggöra en produktion av väsentligt större omfattning
än vad jernkontoret förutsatt. Konsekvensen av den överdimensionering,
med vilken jernkontoret räknar i sina kalkyler, måste bliva onormalt
höga kapitalkostnader per ton producerad vara. Jernkontorets beräkningar
torde vidare i vissa andra hänseenden utgå från förutsättningar, vilka icke
synas vara hållbara. Det kan sålunda ifrågasättas, huruvida — såsom jernkontoret
gjort — i kalkylerna bör räknas med hela det ursprungliga anläggningskapitalet.
Vissa kostnader för de redan uppförda anläggningarna lia av
skilda anledningar, vilka framgå av den av styrelsen förebragta utredningen,
blivit onormalt höga och de torde med hänsyn därtill få anses vara av den
art, att de icke böra medtagas i kalkylerna för en framtida produktion. Videra
synes jernkontoret ha räknat med alltför höga räntebelopp under byggnadstiden
liksom även med för stort rörelsekapital. Med hänsyn till dessa omständigheter
toi’de den av jernkontoret angivna kapitalkostnaden per ton,
50 kronor, få anses avsevärt för högt beräknad. En överslagsberäkning, vid
vilken kapitalkostnaderna även utslagits på det tackjärn, som är avsett att
säljas, giver till resultat en kapitalkostnad per ton valsade produkter av
35 å 40 kronor.
Jernkontoret har påpekat, att möjligheten att försälja thomasstål kunde
bliva begränsad av kvalitativa skäl. Denna anmärkning har emellertid föga
betydelse för järnverkets vidkommande, då produktionsprogrammet för valsverksanläggningen
torde komma att omfatta sådana valsverksprodukter, för
vilka thomasstål är fullt användbart. Jernkontoret har vidare anmärkt att
thomastackjärn icke vore en säljbar vara. I och för sig torde detta påstående
visserligen vara riktigt, men jernkontoret har förbisett de möjligheter, som
stå Norrbottens järnverk lill buds bl. a. alt genom försätlning med eltackjärn
och kiseljäm erhålla en för gjuleriändamål lämplig tackjärnskvalitet.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Det planerade järnverkets räntabilitet är även beroende av den framtida
utvecklingen av priserna på järn och stål. Denna utveckling kan vara svår
att överblicka. Med hänsyn till bland annat de internationella pristendensema
och den sannolikt för lång tid bestående bristen på järn i världen finnes det
knappast anledning antaga, att priserna, annat än för korta perioder, skulle
komma att sjunka under 1939 års nivå. Snarare torde kunna förväntas, att
den framtida prisnivån kommer att ligga över förkrigsnivån.
Såsom framhållits i styrelsens skrivelse och i flera av remissyttrandena
föreligga vissa ännu icke avgjorda frågor. Av dessa gäller den viktigaste malmpriset.
Styrelsen har understrukit, att den icke avser att begära någon subvention.
Detta får dock icke innebära, att bolaget skulle erhålla en sämre
ställning än privata företag, utan bolaget bör vara likställt med dessa.
Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att något beröra industriförbundets
anmärkning, att bolaget kommit i åtnjutande av subvention genom
att staten, som i det s. k. malmavtalet med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag
tillförsäkrats rätt att köpa 200 000 ton malm per år till malmbolagets
självkostnadspris, överlåtit denna rätt på Norrbottens järnverk. Industriförbundet
har därvid förbisett att här föreligger samma förhållande som då ett
järnverk genom inköp av egna gruvor gör sig oberoende av marknadens fluktuationer
såväl beträffande tillgången på råvaror som priset på dessa. I dylika
fall torde avräkning för råvaruleveranser nämligen i regel ske efter
självkostnadspriser.
Det kan emellertid även vara av intresse att närmare beröra malmavtalets
bestämmelser. Enligt 1927 års avtal mellan staten och Luossavaara—Kiirunavaara
Aktiebolag med de förändringar som vidtogos år 1938 äger staten, eller
den till vilken staten överlåter sin rättighet, att från Luossavaara malmfält
erhålla intill 100 000 ton malm av olika malmsorter i samma proportion som
faller vid årets brytning i dess helhet samt dessutom för jämtillverkning i
Norrbottens län intill 100 000 ton fosformahn från Gällivare eller Kiirunavaara.
I båda fallen skall erläggas malmbolagets självkostnadspris, ökat med
10 procent. I självkostnaden skall enligt avtalet inräknas »dels de direkta
utläggen för arbetslöner, material och transporter, dels andel i kontorskostnader
och övriga allmänna omkostnader, dels ock andel i amortering och
ränta å anläggningskostnaderna.»
Bestämmelsen beträffande fosformahn från Gällivare eller Kiirunavaara
tillkom år 1938 i syfte att främja upptagandet av malmförädling inom Norrbottens
län. Frågan örn anläggande av ett statligt järnverk var redan då aktuell.
Bestämmelsen om leveranser av malm från Luossavaara malmfält daterar
sig däremot från år 1918, då staten överlät sin nyttjanderätt till malmfältet
till bl. a. Grängesbergsbolaget, och tillkom för att säkra tillgången på
malm från de norrländska järnmalmsfälten för den svenska järnhanteringen.
Vid detta tillfälle förelågo icke några planer på en förädling av malmen i ett
statligt företag utan avsikten var att försälja malmen till den enskilda järnindustrien.
Det torde sålunda kunna förutsättas, att örn intresse förefunnits
för ett enskilt företag att starta ett järnverk för förädling av Luossavaara
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
11
malm möjlighet skulle lia förelegat för detta företag att av staten inköpa
malmen eller förvärva dess rätt till inköp av malm från Luossavaara på de
i malmavtalet föreskrivna villkoren. Något sådant intresse har emellertid icke
framträtt, förrän frågan om ett statligt järnverk i Norrbotten blev aktuell.
Vad denna del av malmavtalet beräffar har Norrbottens järnverk sålunda
icke kommit i åtnjutande av någon fördel framför vad som skulle kommit enskilda
företag tillgodo.
Bland annat med anledning av vad jag nu anfört och då det stabiliserande
inflytande på produktionen, som en avsättning av större omfattning till järnverket
skulle utöva, ur malmbolagets synpunkt torde vara en betydande
fördel synes det naturligt, att malmbolaget erbjuder järnverket de lägsta priser,
som äro förenliga med en rationell kostnadskalkyl. Prissättningen torde
böra bliva föremål för särskild överenskommelse mellan staten och malmbolaget.
I likhet med frågan örn malmpriserna är även frågan om fraktsatserna
ännu svävande. Underhandlingar med statens järnvägar härom böra icke
upptagas förrän norrlandskommittén framlagt sitt av styrelsen åberopade
förslag i ämnet och ställning tagits till detta. Dock vill jag i detta sammanhang
framhålla, att ett fullt utbyggt järnverk, direkt och indirekt, kommer
att medföra ett så väsentligt och jämförelsevis fast tillskott till järnvägens
fraktinkomster, att en tillfredsställande övenskommelse bör kunna träffas
på rent affärsmässiga grunder.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, anser jag mig kunna biträda styrelsens
förslag, att Norrbottens järnverk i en första etapp utbygges med en
masugnsanläggning med en årlig kapacitet av 200 000 ton jämte motsvarande
metallurgiska anläggningar, göt- och grovvalsverk samt erforderliga lijälpoch
transportanläggningar. Av vad jag i tidigare sammanhang omnämnt framgår,
att planerna för den andra utbyggnadsetappen ännu icke äro i detalj
utformade utan äro beroende på ytterligare utredningar, varom styrelsen
ämnar föranstalta. Mitt godtagande av styrelsens förslag beträffande första
utbyggnadsetappen innebär, att jag även ansluter mig till förslaget örn järnverkets
vidare utbyggnad till en kapacitet av 300 000 ton valsverksprodukter
och 150 000 ton tackjärn för försäljning.
I samband med styrelsens fortsatta utredningar rörande den andra utbyggnadsetappen
anser jag exportfrågan böra ägnas ytterligare uppmärksamhet.
Det finnes anledning antaga, att genom export avsättningen kan ökas
för vissa produkter, för vilka den svenska marknadens konsumtionsförmåga
kan väntas vara för liten för att medgiva en ur driftsekonomisk synpunkt
lämplig produktionskapacitet.
Vad härefter angår frågan örn tidpunkten för det planerade utbvggnadsprogrammets
igångsättande vill jag framhålla angelägenheten av att ett beslut
om en utökning av handelsjämtillverkningen icke fördröjes. Örn utbyggnaden
igångsättes nu, kommer ett nettotillskott lill vår järnförsörjning alt erhållas
under en tid, då knapphet på järn ännu råder. Även ur järnverkets synpunkt
vore det fördelaktigt, örn verket kunde vinna en plats på marknaden och
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
konsolidera sin ställning under en tid av stark efterfrågan på dess produkter.
Mot detta önskemål om en forcering av utbyggnaden stå de farhågor, som
framförts av industrikommissionen och av vissa reservanter inom arbetsmarknadskommissionen,
att en forcerad utbyggnad skulle medföra en sugning
av arbetskraft från mellersta Sverige till Norrbotten redan under byggnadstiden.
Industrikommissionen har därjämte framhållit, att vissa materialsvårigheter
skulle kunna uppstå ävensom att krav omedelbart skulle komma
att ställas på nya bostäder, vilka icke skulle kunna tillfredsställas på grund
av knapphet på byggnadsarbetare och material. Dessa synpunkter måste noga
övervägas av bolagets styrelse vid planeringen av anläggningsarbetena och
bostadsbyggandet, varvid styrelsen även har att följa de direktiv, som kunna
lämnas av byggnadsberedningen. Jag förutsätter vidare såsom självklart,
att bolagets styrelse följer de råd, som givits av arbetsmarknadskommissionens
majoritet, och att sålunda samråd sker med arbetsmarknadsorganen
örn en lämplig plan för anskaffningen av arbetskraft, ej endast för själva
järnverket utan även för anläggningsarbetena. Även utbildningen av järnverksarbetare
kräver förberedelse i god tid, varvid de synpunkter på detta
problem, som framförts av olika remissinstanser, böra beaktas. Ett projekt
av denna storleksordning kan icke genomföras utan en planläggning, som
tager hänsyn ej endast till förhållandena i Norrbotten utan även till övriga
landsdelars intressen. Men för att en planering skall kunna ske i god tid
och arbetet icke onödigtvis fördröjas finner jag det angeläget, att ett beslut
rörande järnverkets utbyggnad träffas vid årets riksdag redan under dess
nuvarande session. Att så sker är så mycket viktigare som ett uppskov med
beslutet skulle medföra den största fara för förlängning av leveranstiderna,
varigenom det slutliga färdigställandet av verket skulle komma att fördröjas
vida mera än vad som direkt skulle svara mot längden av ett sådant uppskov
med beslutet. På grund av nuvarande prisstegringstendenser för utländska
levereranser är det angeläget att kontrakt avslutas snarast möjligt
enär ett uppskov skulle kunna förorsaka en stegring i utbyggnadskoslnadema.
Det är också sannolikt, att vissa nödvändiga schaktningsarbeten skulle komma
att fördröjas nästan ett helt år örn beslut i frågan icke kunde fattas
vid vårriksdagen och dessa arbeten sålunda icke skulle kunna utföras under
sommaren.
Ett förverkligande av det av styrelsen föreslagna utbyggnadsprogrammet
kommer att medföra vissa problem rörande anskaffningen av arbetarbostäder.
Styrelsen har uppskattat antalet arbetare, som erfordras när verket är
helt utbyggt, till cirka 2 500. Även örn bostadsfrågan kan anses löst för en
del av denna arbetskraft, nämligen den, som kan erhållas från Luleå eller
dess närmaste omnejd, betyder järnverkets utbyggnad ett väsentligt tillskott
till stadens befolkning dels direkt och dels indirekt genom den ökning, som
kommer att äga rum på grund av expansion av stadens affärsliv m. m. Härigenom
skapas ett allvarligt bostadsproblem för staden. Denna fråga har berörts
av ett flertal remissinstanser, vilka framhållit nödvändigheten av att
bostadsbyggandet i god tid planeras. Det har även framhållits att bolaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
13
borde ha upptagit ett större belopp för bostadsbyggande än vad som skett.
Det torde dock knappast vara rimligt att belasta bolagets produktion med
en mera betydande del av bostadskostnaderna. Det torde numera ej heller
vara brukligt annat än i undantagsfall att industrierna ensamma sörja för
bostadsbyggandet. Jag kan sålunda erinra om att den bostadsproduktion, som
under kriget uppstått på grund av vissa krigsviktiga industriers expansion
visserligen i viss utsträckning och särskilt på mindre platser stötts av vederbörande
företag, men att det merendels varit fråga om en samfinansiering,
varvid statliga, kommunala och enskilda bostadskreditorgan, särskilt i städerna,
burit en övervägande del av bördan. I huvudsak bör därför enligt min
mening bostadsanskaffningen i Luleå ske inom ramen för den allmänna bostadspolitiken.
Luleå stad har också i ett underhandsyttrande uttalat att staden
tilltror sig kunna gå i land med uppgiften. Ansvaret för de sociala anordningar
och institutioner, som bliva nödvändiga på grund av befolkningstillväxten
måste även falla på kommunen. Jag förutsätter härvid också, att
utbyggnadstakten för verket bestämmes av möjligheterna att skaffa bostäder
åt inflyttad arbetskraft och att, såsom jag i ett tidigare sammanhang
uttalat, byggnadsberedningens direktiv härvid följas. I betraktande härav
torde man kunna räkna med att endast en mindre del av bostadsanskaffningskostnaden
skall behöva utgå i form av subvention från bolaget. Det
finansiella stöd till bostadsbyggandet, som bör lämnas av bolaget, bör dock
på grund av problemets storleksordning bestämmas till högre belopp än vad
styrelsen förutsatt. Jag föreslår, att för bostäder beräknas ett belopp av
2 000 000 kronor.
Även om bolaget ej skulle behöva vidkännas större kostnader för byggande
av bostäder anser jag dock att ett stort ansvar faller på bolagets ledning
för åstadkommande av goda bostadsförhållanden och för tillfredsställande
sociala inrättningar. Jag räknar därför med att styrelsen i god tid upptager
förhandlingar i dessa frågor med Luleå stads myndigheter och att planeringen
igångsättes snarast möjligt. Vad här sagts gäller även örn bostadsförhållandena
för de arbetare, som erhålla sysselsättning vid anläggningsarbetena.
Beträffande finansieringen av den förordade första utbyggnadsetappen föreslår
styrelsen, såsom redan framhållits, att de härför erforderliga medlen
anskaffas dels genom teckning av aktier till ett belopp av 25 500 000 kronor
och dels genom upplåning av 70 000 000 kronor. Detta torde icke nödvändigtvis
motsvara den slutliga fördelningen mellan eget och främmande kapital.
Vid en utbyggnad av den storleksordning, som avses i föreliggande fall •—
en utbyggnad vilken kommer att sträcka sig över flera år — torde det vara
lämpligare ali företaget icke från början förses med ett stort aktiekapital
idan alt en del av de för anläggningen nödvändiga medlen anskaffas genom
en successiv kortfristig upplåning. Då anläggningen står färdig, torde tiden
vara inne flir en konsolidering av de kortfristiga krediterna i form av aktier
eller fonderade lån, eventuellt obligationslån, i enlighet med de av riksbanksfullmäktige
i deras yttrande framförda synpunkterna.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Det är givet, att det i nuvarande situation är synnerligen svårt att göra upp
hållbara kalkyler för en anläggning, som det kommer att taga flera år att
färdigställa, men då de i utredningen framlagda kalkylerna i stor utsträckning
äro grundade på offerter och utredningar från specialfirmor och då vidare
ledningen för järnverket har erfarenheter från omfattande anläggningsarbeten,
vilka delvis alltjämt äro under utförande, finner jag styrelsens kalkyler
kunna godtagas utom på en punkt, nämligen vad beträffar räntan å det
upplånade kapitalet under tiden för fullbordandet av den första utbyggnaden.
Vad jernkontoret anfört på denna punkt bör beaktas. Styrelsen föreslår en
upplåning på 70 000 000 kronor. Då kapitalbehovet torde bliva störst under
senare delen av anläggningsperioden och då de genom nyteckningen av aktier
inflytande medlen i första hand komma att tillgripas, torde det vara tillräckligt
att räkna med en genomsnittlig lånetid av ett år. Efter 3 72 procent
ränta skulle räntekostnaderna uppgå till cirka 2 500 000 kronor. Anläggningskostnaderna
böra därför ökas med detta belopp. Med hänsyn till osäkerheten
beträffande det nuvarande kostnadsläget bör räknas med en något större
marginal för oförutsedda utgifter och för igångsättningskostnader än vad
styrelsen gjort. Lämpligen bör ytterligare 1 500 000 kronor upptagas för ändamålet.
Såsom jag i tidigare sammanhang uttalat, bör det av styrelsen för
bostadsändamål avsedda beloppet ökas med 1 000 000 kronor. De sammanlagda
anläggningskostnaderna för första utbyggnadsetappen böra sålunda beräknas
till 5 000 000 kronor mer än vad styrelsen avsett eller sålunda till i
runt tal 100 000 000 kronor. I detta sammanhang vill jag påpeka, att en höjning
av anläggningskostnaderna med 5 000 000 kronor skulle, under förutsättning
att den fördelas proportionellt på de olika enheterna, innebära en
ökning av produktionskostnaderna för thomastackjärn med knappt 0,4 procent.
Av nyssnämnda belopp på 100 000 000 kronor böra 30 500 000 kronor tillföras
bolaget genom aktieteckning. Återstående belopp eller i runt tal
70 000 000 kronor bör lämpligen anskaffas genom upplåning. Styrelsen har
föreslagit att medgivande skulle lämnas bolaget att verkställa den för anskaffande
av anläggningskapital erforderliga upplåningen i riksbanken. Emellertid
synes det icke vara nödvändigt att nu besluta hur denna upplåning
skall ske. Däremot anser jag det ändamålsenligt att riksgäldskontoret bemyndigas
ställa borgen för hela eller del av ifrågavarande lån. Någon bärande invändning
torde icke kunna riktas mot ett sådant bemyndigande. Det förekommer
ofta att styrelse eller större aktieägare i privata bolag i liknande
situation ställa borgen för bolagets kortfristiga krediter. I detta fall representerar
riksgäldskontoret staten som aktieägare.
En utökad produktion vid järnverket kommer att kräva ökat rörelsekapital.
Styrelsen har föreslagit, att det hos riksbanken mot borgen av riksgäldskontoret
upptagna förlagslånet på 3 000 000 kronor finge ökas till 6 000 000 kronor.
Jag förordar, att riksgäldskontoret bemyndigas att ställa borgen för
bolagets rörelsekrediter på högst 6 000 000 kronor, däri inberäknad tidigare
ställd borgen å 3 000 000 kronor. Jag förutsätter därvid att, såsom riksbanks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
15
fullmäktige föreslagit, krediten lämnas i mera smidig form än tidigare, så
att bolaget, i den händelse det har tillgång till likvida medel, kan göra återbetalningar
utan att riksgäldskontorets borgen för lånets totalbelopp upphör
att gälla. Utöver förenämnda 6 000 000 kronor har bolaget för avsikt att vid
behov anskaffa rörelsemedel genom kredit i checkräkning. Dylika krediter
synes bolaget kunna upptaga mot vanliga affärsmässiga säkerheter. Riksdagens
medgivande torde icke erfordras.
I samband med finansieringsplanen har styrelsen föreslagit en nedskrivning
av aktiekapitalet, som för närvarande utgör 26 500 000 kronor, med
12 000 000 kronor. Delta belopp, som i bokslutet per den 30 juni 1946 skulle
överföras till reservfonden, är avsett för avskrivningar på anläggningen med
8 519 000 kronor och för täckande av den i balansräkningen per den 30 juni
1945 redovisade förlusten å 553 207:22 kronor, varefter å reservfonden
skulle kvarstå ett belopp på cirka 2 928 000 kronor eller något mer än 20
procent av det efter nedskrivningen kvarstående aktiekapitalet å 14 500 000
kronor. De extraordinära avskrivningarna motiveras med att järnverkets
första utbyggnad på grund av flera samverkande orsaker blivit onormalt
höga. I den särskilda utredning rörande nedskrivningsbehoven, som bifogats
styrelsens skrivelse, åberopas sålunda den efter utbyggnadsplanens uppgörande
inträdda allmänna prisstegringen, önskan om en forcering av utbyggnaderna
av hänsyn till landets jämförsörjning, kostnadsfördyrande ändringar
av den ursprungliga planen på grund av krav från luftskyddsmyndigheternas
sida samt, vad förreduktionsverket beträffar, dess karaktär av experimentanläggning.
På de vid 1944 års höstriksdag beslutade anläggningarna,
som nu äro under uppförande, lia inga avskrivningar föreslagits.
Vid en bedömning av detta förslag vill jag erinra örn att hänsynen till vår
jämförsörjning under kriget var ett av motiven för järnverkets tillkomst.
Sålunda anförde dåvarande chefen för handelsdepartementet i statsrådsprotokollet
den 27 oktober 1939 som första motiv för uppförandet av verket
önskvärdheten av att landet gjordes oberoende av utlandet för sin tackjämsförsörjning.
Han underströk på det kraftigaste denna synpunkt med hänsyn
till den i sammanhang med krigsförhållandena inträdda krisen och framhöll
därvid risken av att järnindustrien icke i nödig utsträckning skulle kunna
få sitt tackjämsbehov tillgodosett Järnverket har också lämnat ett betydande
tillskott till vår järnförsörjning, särskilt under de senare åren av kriget. Sålunda
har från verkets tillkomst och till utgången av år 1945 försålts 106 785
ton tackjärn samt 7 133 ton stålgöt.
Jag vill ävenledes erinra örn att staten genom s. k. produktionsavtal och
efterskänkande av krigskonjunkturskatt i ett stort antal fall lämnat sin medverkan
till att företag, som varit villiga alt göra för folkförsörjningen viktiga
investeringar, erhållit möjlighet att avskriva dessa investeringar på mycket
kort tid. Produktionsavtalen ha i övervägande antalet fall givits formen av en
förbindelse från statens sida att under viss tidsperiod svara för att den framställda
varan vinner avsättning till visst pris. De tider, linder vilka statens
avsättningsgaranti varit gällande, lia varit växlande men lia understundom
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
omfattat två eller tre år från det överenskommelsen ingicks. I vissa fall har
staten förbehållits rätten, att därest fred skulle inträda och därmed ett prisfall
bliva sannolikt, efter viss tid uppsäga avtalet till upphörande mot skyldighet
att till företaget inbetala visst belopp, som medgåve skäliga avskrivningar
av anläggningskostnaderna. Kommerskollegium har i sitt yttrande över styrelsens
förslag anfört, att avskrivningarna på de nu färdiga anläggningarna
vid järnverket äro jämförbara med vad som förekommit i fråga om enskilda
industriföretag beträffande under motsvarande tid gjorda anläggningar. Industriförbundet
har å sin sida framhållit, att statssubvention icke lämnats
privatägda järnverk för utbyggnad av den egentliga järntillverkningen, utan
att dessa företag med intjänade vinstmedel avskrivit de av fördyringen under
kriget förorsakade merkostnaderna. Detta är riktigt men samtidigt måste
ihågkommas att ett nystartat företag, som under större delen av kriget t. o. m.
stått under utbyggnad, icke har samma möjlighet som ett äldre företag att
använda vinstmedel eller öppna respektive dolda reserver för dylika extraordinära
avskrivningar. För ett sådant företag är en nedsättning av aktiekapitalet
enda utvägen att åstadkomma erforderlig sanering. För de åberopade
privata industrierna medföra nedskrivningar av anläggningsvärdena
en minskning av företagets reserver eller en utebliven utdelning, medan vad
angår Norrbottens järnverk en nedskrivning skulle medföra en reduktion av
aktiernas nominella värde. Skulle pris- och inkomstutvecklingen bliva sådan,
att företaget i framtiden skulle kunna förränta och amortera det ursprungliga
anläggningskapitalet, uppstår en dold reserv, som kommer aktieägarna —
sålunda för Norrbottens järnverks del staten —■ till godo i form av en värdestegring
för aktierna. Någon principiell skillnad föreligger sålunda icke mellan
de äldre företagens och det nystartade företagets avskrivningspolitik i
detta hänseende.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden tillstyrker jag styrelsens förslag
att Norrbottens järnverk bemyndigas nedskriva aktiekapitalet med 12 000 000
kronor och att de sålunda frigjorda medlen användas på sätt som styrelsen
föreslagit. Efter nyteckning på 30 500 000 kronor skulle aktiekapitalet komma
att uppgå till 45 000 000 kronor.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att
dels till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag
å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, för budgetåret
1946/47 anvisa ett investeringsanslag av kronor 30 500 000,
dels besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall
ställa garanti ej mindre i mån av behov för lån åt Norrbottens
järnverk aktiebolag å högst 70 000 000 kronor än
även för förlagslån åt bolaget lill ett belopp av högst
6 000 000 kronor,
dels ock till Avskrivning å statens aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag under huvudtiteln avskrivning av oreg
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
17
lerade kapitalmedelsförluster för budgetåret 1946/47 anvisa
ett anslag av ...................... kronor 12 000 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Siegmund Vogel.
Rilinnu till riksdagens protokoll 1946. 1 saini. Nr 302.
‘2
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
1
Bihang I.
Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 januari 1946 har Herr statsrådet
åt styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag uppdragit att i enlighet
med i statsrådsprotokollet i ärendet angivna riktlinjer verkställa utredning
och avgiva förslag angående en effektivisering av driften vid bolaget, angående
en finansiell omkonstruktion av bolaget samt angående huruvida, i
vilken mån och på vad sätt en fortsatt utbyggnad, utöver den redan pågående,
skulle äga rum. Tillika har Herr statsrådet den 26 januari 1946 med stöd av
givet bemyndigande tillkallat professorn Karin Kock oell docenten Ingvar
Svennilson att såsom experter biträda styrelsen i utredningsarbetet.
I enlighet med vad i ovannämnda statsrådsprotokoll förutsatts, har utredningsarbetet
dessutom bedrivits i nära kontakt med statens industrikommissions
och Jernkontorets expertis.
Det har under loppet av den jämförelsevis korta tid, som hittills stått till
förfogande för ifrågavarande utredning, givetvis icke varit möjligt för styrelsen
att fatta slutgiltig ställning till samtliga i uppdraget innefattade spörsmål,
för vilkas allsidiga belysning ett flertal ingående detaljundersökningar
samt anläggnings- och tillverkningskalkyler äro erforderliga. Dessa förberedande
arbeten ha emellertid på väsentliga punkter nu slutförts. Med hänsyn
till vad därvid framkommit har styrelsen funnit angeläget, att frågan om järnverkets
framtida utveckling redan nu upptages till vederbörlig prövning. Styrelsen
får därför härmed vördsamt framlägga de hittills vunna utredningsresultaten
samt därav motiverade förslag beträffande sådana åtgärder, vilka
enligt styrelsens mening omedelbart böra vidtagas.
Det första av de i utredningsuppdraget innefattade delproblemen avser frågan
örn ytterligare effektivisering av driften vid Norrbottens järnverk. Med
avseende å denna fråga, vars slutgiltiga bedömande torde få sättas i samband
med frågan om järnverkets fortsatta utbyggnad, får styrelsen framhålla, att
drifts- och personalförhållandena vid bolagets anläggningar för närvarande
äro föremål för en allmän översyn. Styrelsen torde i en kommande framställning
få framlägga dels resultaten av denna översyn, dels ock en redogörelse
för de rationaliserings- och andra åtgärder, vilka i anledning därav vidtagits
eller ytterligare kunna befinnas påkallade.
Sorn ett andra delproblem bar uppställts frågan örn Norrbottens järnverk
aktiebolags finansiella konstruktion och örn dess samarbete med statens vattenfallsverk,
statens järnvägar, statens skogsindustrier och med LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolag. Även dessa spörsmål torde lämpligen böra anknytas
till i det följande skisserade planer rörande järnverkets fortsatta utbyggnad.
Sålunda får styrelsen vad angår bolagets finansiella konstruktion hänvisa
till vad härom nedan anföres. Beträffande bolagets samarbete med statliga
myndigheter m. fl. kan meddelas, att styrelsen upptagit förhandlingar med
vederbörande instanser i ett flertal för bolagets framtida verksamhet betydelsefulla
frågor. Resultaten härav torde, i den mån de icke redan föreligga och
i det följande redovisas, få göras till föremål för särskild behandling i en
kommande framställning. Styrelsen önskar emellertid i detta sammanhang
framhålla, att frågor rörande subvention i en eller annan form icke diskuterats
resp. ifrågasatts vid någon av här avsedda underhandlingar.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
Det tredje under förevarande utredningsuppdrag fallande detaljproblemet
gäller frågan om huruvida, hur långt och på vilket sätt järnverket bör byggas
ut för att erhålla en omfattning och en ställning i vår järnproduktion, som
svarar till dess naturliga förutsättningar i jämförelse med andra järnverks
och till de sannolika avsättningsmöjligheterna i framtiden. Som utgångspunkt
för en diskussion av de olika spörsmål, vilka i detta sammanhang måste upptagas
till behandling, får styrelsen först i korthet redogöra för järnverkets
omfattning på nuvarande utbyggnadss ladima samt för de i enlighet med hittills
fattade beslut påbörjade, men ännu icke avslutade anläggningsarbetena
vid järnverket.
Enligt den av 1941 års riksdag godkända utbyggnadsplanen skulle järnverket
omfatta följande anläggningar:
malmviadukt, kross- och siktanläggning samt kolhus,
sinterverk,
eltackjärnverk, omfattande två ugnar med en sammanlagd kapacitet av
60 000 ton per år,
thomasverk om två konvertrar,
elstålverk med en elstålugn örn cirka 25 tons kapacitet,
reparationsavdelning och
allmän avdelning, omfattande markområde och dess planering, vatten- och
avloppsledningar, kontor, bostäder för vissa tjänstemän och arbetare m. m.
1944 års riksdag (vårsessionen) godkände vidare ett av bolagets styrelse
utarbetat förslag att komplettera järnverket med en förreduktionsanläggning,
i vilken avgaserna från eltackjärnugnarna skulle kunna utnyttjas till fördel
för järnverkets bränsle- och driftsekonomi samt varigenom tackjärnskapaciteten
icke oväsentligt skulle höjas.
Slutligen anvisades vid 1944 års riksdag (höstsessionen) medel bland annat
till ytterligare en eltackjärnugn med en kapacitet av 30 000 ton per år.
Av ovannämnda anläggningar ha samtliga i den ursprungliga planen ingående
enheter utom thomasverket färdigställts och tagits i bruk. Föxreduktionsanläggningen
beräknas kunna stå färdig örn cirka två månader. Den
under byggnad varande tredje eltackjärnugnen torde kunna tagas i drift under
senare hälften av innevarande år. Arbetet med thomasverket, vars uppförande
i enlighet med den ursprungliga planen tidigare måst uppskjutas till
följd av den starka kostnadsstegringen under krigsåren, har nu ytterligare
fördröjts, sedan vissa leveranser från Tyskland, avseende huvuddelen av utrustningen
till detta verk, omöjliggjorts. Såvitt nu kan bedömas, torde den
återstående anläggningstiden för thomasverket belöpa sig till cirka två år.
Som framgår av det föregående utgör järnverkets tackjärnkapacitet för
närvarande 60 000 ton per år. Den nuvarande produktionen av tackjärn motsvarar
tillfullo denna beräknade maximikapacitet. Genom tillkomsten av förreduktionsanläggningen
beräknas ena eltackjärnugnens produktionskapacitet
kunna höjas med max. 25 %>. Vid slutet av år 1946, då den tredje eltackjärnugnen
beräknas stå färdig, skulle sålunda i gynnsammaste fall vid järnverket
kunna tillverkas cirka 100 000 ton tackjärn årligen. För tackjärnets fortsatta
förädling kommer vid nämnda tidpunkt endast den redan förefintliga
elstålugnen att stå till förfogande. Järnverkets avsaluproduktion är sålunda
därvid begränsad till i huvudsak tackjärn och därav framställt elektrostålmaterial
för vidare förädling vid andra järnverk. Thomasverkets färdigställande
medför icke någon väsentlig utökning av bolagets tillverkningsprogram
men kommer å andra sidan att tillföra järnverket en betydligt ökad kapacitet
för tillverkning av stålgöt, vilket i och för sig beräknats förbättra verkets ekonomi.
Avsättningsmöjligheterna för sådana göt äro emellertid relativt begränsade.
och ett rationellt utnyttjande av götkapaciteten förutsätter därför, att
Kungl. Mcij.ts proposition nr 302.
3
järnverket kompletteras med en anläggning för framställning av valsade produkter.
För att ett ekonomiskt tillfredsställande driftsresultat skall kunna ernås,
erfordras emellertid därvid, att valsverksanläggningen utbygges i så stor
skala som beräknade avsättningsmöjligheter medgiva.
För att kunna bilda sig en uppfattning i vad mån en lönande avsättning
av valsat och smitt stål och järn kan påräknas har styrelsen genom särskild
sakkunnig låtit verkställa en utredning rörande behovet av dylika produkter
inom landet fram till år 1950. Av utredningen, vars resultat redovisas i en
vid denna skrivelse fogad promemoria (bilaga 1), framgår i huvudsak följande.
Utan nu gällande restriktioner skulle förbrukningen inom landet av valsat
och smitt stål och järn för närvarande kunna beräknas till cirka 1 200 000 ton
per år. Under antagande av en export lika med den årliga genomsnittsexporten
under perioden 1936—1939, i det närmaste 200 000 ton, skulle det nuvarande
totalbehovet utgöra omkring 1 400 000 ton per år. Då årsproduktionen
vid nu förefintliga järnverk motsvarar inemot 900 000 ton, skulle för
dagen erfordras ett tillskott genom import och inhemsk produktion av omkring
500 000 ton för att normal försörjning skulle uppnås.
Med utgångspunkt från dessa beräkningar kan den inhemska förbrukningen
omkring år 1950 beräknas lia stigit till omkring 1 470 000 eller i runt tal
1 500 000 ton per år. Med en export på genomsnittlig förkrigsnivå, som beräknats
till 200 000 ton, skulle totalbehovet av järn och stål komma att utgöra
omkring 1 700 000 ton per år. Med hänsyn till nu planerade utvidgningar vid
de mellansvenska järnverken väntas den inhemska produktionen inom de
närmaste 4 å 5 åren stiga till cirka 1 200 000 ton per år. För att tillfredsställa
behovet av valsat och smitt järn och stål omkring år 1950 skulle sålunda
även då komma att erfordras ett årligt tillskott genom import och inhemsk
produktion av omkring 500 000 ton.
Ovan anförda beräkningar lia angivits gälla vid gynnsam konjunkturutveckling.
I fråga örn behovet av järn och stål under vikande konjunkturer lia
endast vissa allmänna påpekanden kunnat göras. I huvudsak bestyrka dessa
uppfattningen, att en konjunkturell nedgång i järn- och stålförbrukningen
kan i betydande utsträckning komma att kompenseras genom statliga och
kommunala investeringar och andra konjunkturstabiliserande åtgärder från
det allmännas sida.
Även örn i utredningen ett flertal reservationer måst fogas till de gjorda
beräkningarna på grund av det statistiska materialets bristfällighet och osäkerheten
beträffande vissa antaganden, torde likväl ovan anförda resultat vara
tillräckligt välgrundade för att medgiva en approximativ bedömning av det
framtida utrymmet på den inhemska marknaden för import och ökad inhemsk
produktion av valsat och smitt järn och stål. För tiden omkring år 1950,
da ett under innevarande år utarbetat program för en utvidgning av produktionen
vid Norrbottens järnverk kan beräknas vara genomfört, skulle detta
utrymme sålunda kunna uppskattas till i runt tal 500 000 ton per år. Denna
kvantitet är av samma storleksordning som den genomsnittliga importen under
åren 1936—1939. Importens framtida storlek är givetvis omöjlig alt förutsäga.
Bland annat kommer den att vara beroende av den inhemska produktionens
konkurrensförmåga. I betraktande av alt cirka en tredjedel eller omkring
150 000 ton av förkrigsimporten av valsat oell smitt järn härrörde från
Tyskland och andra mellaneuropeiska länder, från vilka någon nämnvärd
import under en obestämd tid framåt icke torde kunna påräknas, samt med
hänsyn till möjligheten alt vid ett nyanlagt järnverk kunna tillämpa moderna
tillverkningsmetoder med hög arbets- och bränsleekonomi med därav följande
förbättrade konkurrensförmåga, bär styrelsen ansett sig kunna förorda en
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
utbyggnad av Norrbottens järnverk nied en valsverksaniäggning om ca
300 000 tons årlig leveranskapacitet. Även elter ett dylikt tillskott till den
inhemska marknaden skulle ett betydande importbehov kvarsta. Styrelsen
räknar även med att vissa exportmöjligheter skola kunna uppkomma i anslutning
till ett blivande samarbete med övriga nordiska länders järnindustrier,
nied vilka redan vissa kontakter tagits. Ett dylikt samarbete skulle i
tramsta rummet sylta till att uppnå gynnsamma avsättningsbetingelser för
tillverkning i stor skala av vissa av järnverkets produkter.
Innan styrelsen övergår till att diskutera olika tekniska och ekonomiska
förutsättningar för en utbyggnad av Norrbottens järnverk enligt i det föregående
skisserade allmänna riktlinjer, vill styrelsen först erinra örn den betydelse,
som vid tidigare överväganden rörande järnverkets tillkomst och fortsatta
utbyggnad tillmätts önskemålen örn ett mera omfattande utnyttjande
inom landet av de norrländska malmtillgångarna samt örn beredande av ökade
sysselsättningsmöjligheter för befolkningen i Norrbottens län genom att till
detta län förlägga en på nämnda malmtillgångar baserad förädlingsverksamhet.
Redan på järnverkets nuvarande utvecklingsstadium lia dessa önskemål
i icke ringa utsträckning blivit tillgodosedda. Såsom av det nedanstående
framgår, kommer detta i än högre grad alt bliva fallet, därest järnverket
utvidgas på sätt här föreslagits. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra örn
den allmänna betydelsen av järnverkets utbyggnad med hänsyn till önskemålet
att främja uppkomsten av manufaktur och småindustri i Norrbottens
län.
Järnverkets nuvarande förbrukning av järnmalm utgör omkring 100 000
lon per år. Efter den ifrågasatta fulla utbyggnaden beräknas malmbehovet
komma att uppgå till omkring 750 000 ton lier år. Denna kvantitet kan, enligt
vad styrelsen inhämtat, utan svårighet tillhandahållas järnverket från de
norrbottniska gruvfälten. Enär förädlingsverksamheten vid järnverket kommer
att huvudsakligen vara baserad på tliomasprocessen, vid vilken en relativt
hög fosforhalt i malmen är önskvärd, uppfylla de norrbottniska malmerna
även i kvalitativt hänseende järnverkets anspråk. Enligt gällande avtal äger
järnverket för närvarande rätt att till självkostnadspris erhålla 200 000 ton
malm per år, varav ca hälften utgöres av fosforrik s. k. thomasmalm. Beträffande
malmpriserna vid leveranser utöver denna kvantitet har styrelsen
upptagit förhandlingar med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. Ehuru
någon uppgörelse i denna fråga ännu icke kunnat träffas, anser styrelsen sig
rimligtvis kunna förutsätta, att järnverkets framtida malmbehov skall helt
kunna täckas till priser, vilka ligga i paritet nied andra svenska järnverks
kostnader för malm av här ifrågakommande kvalitet.
Beträffande övriga råvaror, såsom kalksten och manganmalm, har järnverket
genom förvärv av kalkbrott på Gotland respektive gruvfyndighet vid
Stora Uttervik helt säkerställt sitt behov av dessa även för den tilltänkta
ökade produktionen.
Vid järnverket torde, sedan nu pågående anläggningsarbeten hunnit slutföras,
komma att sysselsättas cirka 300 arbetare. Vid full utbyggnad av järnverket
enligt ovan skisserade planer beräknas detta antal komma att stiga
till omkring 2 500. Enligt de upplysningar, styrelsen varit i tillfälle att inhämta
torde ett arbetskraftsbehov av denna storleksordning kunna tillgodoses
på den norrbottniska arbetsmarknaden. Med vederbörande myndigheter i
Luleå stad lia upptagits förberedande underhandlingar i syfte att underlätta
bostadsanskaffningen för arbetarna och deras familjer. Förhandlingar lia
även förts beträffande möjligheterna att anordna lämplig yrkesutbildning
för blivande arbetare vid järnverket. Styrelsen anser sig lia anledning räkna
Kunni. Maj:ts proposition nr o02. 5
med att bada dessa frågor komma att lösas på ett för järnverket tillfredsställande
sätt.
Styrelsen har vidare genom hänvändelse till statens vattenfallsverk gjort
sig underrättad örn att elektrisk kraft kan till godtagbara priser ställas till
järnverkets förfogande i den omfattning, som kommer att erfordras vid full
drift enligt det här framlagda programmet.
De tekniska förutsättningarna för en ökad produktion vid Norrbottens
järnverk i enlighet med vad tidigare anförts kunna sålunda betecknas såsom
gynnsamma. A andra sidan kan järnverkets geografiska läge möjligen väntas
medföra vissa svårigheter, framför allt nied lanke på uttransporten av
färdiga produkter, vilken måste ske på järnväg under stor del av året. Järnverkets
belägenhet medför likväl även vissa påtagliga fördelar. Sålunda vill
styrelsen understryka betydelsen av järnverkets närhet till gruvfälten samt till
elkraftkällan, främst Porjus kraftstation. Dessutom kan framhållas, att järnverkets
belägenhet möjliggör en rationellt ordnad och därför billig koks- och
råvarutillförsel. Härjämte må erinras om att en betydande del av järnverkets
produktion kan väntas finna avsättning i Norra Sverige. Man synes dessutom
— framförallt som ett resultat av norrlandskommitténs arbete — ha
anledning att räkna med vissa generella fraktlindringar för övre Norrlands
vidkommande, vilka även böra komma järnverket tillgodo. Den nackdel,
verkets belägenhet kan innebära med avseende på kostnaderna för utfrakten
av färdiga produkter, torde därför uppvägas av fördelar i nämnda hänseenden.
Såsom även anförts i det förutnämnda statsrådsprotokollet tala många
andra skäl för att en ökad handelsjärnstillverkning till väsentlig del bör
förläggas till Norrbotten. Styrelsen har nied hänsyn härtill icke funnit skäl
att förebringa en närmare utredning angående de eventuella ekonomiska
fördelar, som kunde vinnas genom att förlägga en dylik tillverkning till annan
plats. Styrelsen vill endast framhålla, att en uppdelning av utbyggnaden
på sådant sätt, att halvfabrikaten tillverkas i Luleå och den fortsatta förädlingen
sker på annan plats, är ur driftsekonomisk synpunkt utesluten.
Ovan förordade utbyggnad av Norrbottens järnverk i första hand nied en
valsverksanläggning för tillverkning av omkring 300 000 ton handelsfärdigt
järn per år förutsätter en ökning i järnverkets produktionskapacitet i fråga
örn tackjärn och göt. För framställning av den mängd thomas- och elektrostålgöt,
som erfordras för ett utvalsningsprogram av ifrågavarande totalomfattning,
åtgår maximalt 350 000 ton tackjärn. Järnverkets tackjärnskapacitet
bör emellertid medgiva tillverkning utom för det egna tackjärnsbehovet
även av de ytterligare kvantiteter tackjärn, som kunna beräknas finna
avsättning i fria marknaden. Enligt gjorda utredningar föreligga möjligheter
för att inom landet och på export avsätta cirka 150 000 ton under förutsättning
av konkurrenskraftiga priser.
Med hänsyn härtill synes järnverkets tackjärnskapacitel totalt böra utbyggas
till omkring 500 000 ton per år. Från och nied år 1947 kan järnverkets
tackjärnsproduktion beräknas uppgå till 90 000 eller — nied utnyttjande
av förreduktionsanläggning — i gynnsammaste fall omkring 100 000
ton per år. Den erforderliga ökningen av tackjärnsbasen utgör sålunda cirka
100 000 ton per år.
Med avseende å frågan, på vad sätt denna ökning lämpligen bör ske, må
först erinras om alt järnverkets nuvarande eltackjärnugnar lia en årskapacitet
av omkring 30 000 ton vardera och all sålunda icke mindre än 13 .sådana
ugnar skulle erfordras för en produktionsökning av angiven storleksordning.
Redan tillsyn och skötsel av ett så .stort antal ugnar skulle vålla
vissa svårigheter, vartill kommer att förbrukningen av prima elkraft för tackjärnsframslällning
i den omfattning, som loir skulle fordras, ur national
-
6
Kungl. Mcij:ts proposition nr 302.
ekonomisk synpunkt måste anses mindre lämplig. Även med hänsyn till anläggningskostnaderna
ställa sig eltackjärnsugnar i angivet antal ofördelaktigare
än koksblästermasugnar, örn dessa såsom med fördel kan ske, byggas
för mångdubbelt större produktion per ugnsenhet. Styrelsen har därför ansett
sig böra stanna för det senare alternativet. A andra sidan har styrelsen
funnit önskvärt att avvakta resultaten av försöksdriften vid den snart färdiga
förreduktionsanläggningen, innan frågan örn tack.iärnsbasens totala utbyggnad
slutgiltigt avgöres. Det är nämligen icke osannolikt, att i förreduktionsanläggningen
kan framställas en järnsvampliknande produkt, vilken är
användbar för direkt stålframställning i elektrougn till jämförelsevis låga
kostnader. Med hänsyn härtill anser sig styrelsen för närvarande böra föreslå
att endast en koksmasugn för cirka 600 tons dygnsproduktion anlägges,
varvid den beräknade totalkapaciteten kommer att uppgå till 100 000 +
200 000 ton tackjärn per år.
Vidkommande erforderlig utbyggnad av järnverkets övriga anläggningar
för uppnående av angiven tackjärnskapacitet kan konstateras, att det nuvarande
sinterverkets kapacitet endast motsvarar nu befintliga resp. under
byggnad varande tackjämsugnars behov. En komplettering av detsamma
med tvenne pannor med en produktion om 500 ton sinter per dygn är därför
nödvändig, varvid den erforderliga kapaciteten örn totalt 450 000 ton
sinter beräknas kunna uppnås.
Beträffande thomasverkets beräknade kapacitet må framhållas, att efter
senaste beslut rörande viss utökning av i tidigare planer fastställd utbyggnad
av verket, densamma i stort sett kan beräknas motsvara här ovan angiven
totalkapacitet örn 300 000 ton valsat och smitt järn per år. Emellertid
har styrelsen ansett det ur andra synpunkter, främst med tanke på riskerna
för driftsstopp vid full drift, nödvändigt att komplettera även thomasverket
med en tredje konverter med tillhörande utrustning.
Det nuvarande elektrostålverket motsvarar vad kapaciteten beträffar ej
den ovan föreslagna första utbyggnaden av tackjärnsbasen. För att elektrostålverkets
kapacitet skall bliva av tillfredsställande storlek i förhållande till
nu ifrågasatta utbyggnader även inom övriga avdelningar av järnverket anser
sig styrelsen böra föreslå en omedelbar komplettering av stålverket med
tvenne 25-tons elektrostålugnar.
Vidare har styrelsen beträffande järnverkets nu planerade utbyggnad även
tagit upp frågan örn detsammas komplettering med götvalsverk samt valsverk
för produkternas vidare förädling. Styrelsen har därvid ansett sig böra
föreslå ett omedelbart uppförande av ett götvalsverk för utvalsning av 450 000
ton göt per år, motsvarande järnverkets slutliga totalkapacitet. Därjämte
vill styrelsen föreslå omedelbar anskaffning av ett valsverk för tillverkning
av grövre färdiga produkter i första hand byggnadsjäm.
Med en dylik utformning av utbyggnadsprogrammets första etapp uppnås
väsentligt förbättrade avsättningsmöjligheter för järnverkets produkter med
därav följande ökad räntabilitet hos företaget.
Slutligen må framhållas, att en utökning av de olika driftsavdelningarna
på sätt ovan angivits, nödvändiggör betydande kompletteringar av företagets
hjälp- och allmänna avdelningar. Särskilt vill styrelsen understryka betydelsen
av att järnverket därvid förses med effektiva hjälpanläggningar för
råmaterialets transport och behandling.
Beträffande planläggningen av den ovan föreslagna utbyggnaden av Norrbottens
järnverk må hänvisas till bifogade plankarta (Bilaga 2), varå nu
befintliga och planerade anläggningar vid järnverket upptagits. Bolagets
verkställande direktör har i samråd med såväl inhemsk sorn utländsk exper
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
7
tis verkställt nedan i sammandrag återgivna beräkningar över anläggningskostnaderna,
vilka mera detaljerat redovisas i bilaga 3.
Beräknade anläggningskostnader för: Milj. kr.
A. Driftsavdelningar
1. Sinterverk ............................................ 3,5
2. Masugnsanläggning .................................... 22,0
3. Thomasverk .......................................... 3,ö
4. Elektrostålverk ........................................ 4,5
5. Valsverk ............................................ 28,0
Summa driftsavdelningar 61,5
B. Hjälpavdelningar ........................................ 7,0
C. Allmänna avdelningar .................................... 26,5
Summa för samtliga avdelningar 95,0
Enligt dessa kalkyler skulle sålunda genomförandet av första etappen av
utbyggnadsprogrammet medföra ett sammanlagt kapitalbehov av c:a 95 miljoner
kronor.
I detta sammanhang vill styrelsen framhålla att en mycket preliminär beräkning
av de totala kostnaderna för en fullständig utbyggnad av järnverket
avseende såväl metallurgiska som valsverksavdelningarna till en kapacitet
som tidigare angivits kunna beräknas uppgå till ca 135 miljoner kronor.
Beträffande järnverkets produktionskostnader har professorn vid Kungl.
Tekniska Högskolan Martin Wiberg i samråd med styrelsen utfört vissa kalkyler,
vilka återgivas i bilaga 4.1
Dessa kalkyler avse kostnaderna vid en produktion motsvarande full utbyggnad
av järnverket. Därvid har antagits, att tackjärnsbehovet fylles genom
produktion i två koksblästermasugnar, ehuru styrelsen i den första utbyggnadsetappen
velat föreslå uppförande av endast en sådan ugn och av
vissa tekniska skäl lämnat frågan örn byggande av ytterligare en ugn tills vidare
öppen. Det bör emellertid ihågkommas, att därest nu pågående försök
med förreduktionsugn skulle ge tillfredsställande resultat, kommer den slutliga
kalkylen beträffande produktionskostnaderna att ytterligare förbättras,
varjämte i så fall den andra hyttan skulle komma att slopas.
Enligt de verkställda beräkningarna komma produktionskostnaderna för
av enbart sinter tillverkat thomastackjärn vid för järnverket nu gällande
mycket höga malm- och kokspriser att uppgå till kronor 152: 45 per ton.
Detta pris ligger för närvarande något över motsvarande kostnader för eltackjärn.
Emellertid visa beräkningarna, att blästertackjärnet vid ett kokspris
av 90 kronor per ton eller därunder blir billigare än eltackjämet.
Av kokstackjärnet tillverkade thomasgöt beräknas kunna framställas för
kronor 174: 83 per ton. Kostnaderna för elektrostålgöt framställda genom
raffinering av flytande thomasmetall, skulle utgöra 190: 59. På sidan 4 i
bilagan återfinnes en sammanställning utvisande produktionskostnadernas
sänkning vid fallande koks- och malmpriser.
Med stöd av de uppgjorda kostnadskalkylerna anser sig styrelsen kunna
konstatera, att järnverkets produktion inom här berörda områden bör kunna
bliva fullt konkurrenskraftig. Beträffande möjligheterna för det utbyggda
järnverket att konkurrera med avseende å färdigvalsade produkter, anser
sig styrelsen rent allmänt kunna konstatera, att enär priserna å järnverkets
halvfabrikat, enligt vad som ovan angivits, måste betraktas som fullt kon
-
1 Här utesluten.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
kurrenskraftiga, det ej kail råda något tvivel om att de färdiga produkterna
ävenledes böra kunna produceras till tillfredsställande priser. Det är nämligen
ett känt faktum att en förädlingsprocess av här angiven art leder till
förbättrad ekonomi för verket.
Beträffande den tid, som kommer att åtgå för uppförande av bär ovan i
första utbyggnadsetappen skisserade anläggningar, vill styrelsen rent allmänt
framhålla, att det är utomordentligt svårt att i nuvarande situation ange
några exakta tidpunkter, då de olika utbyggnaderna kunna beräknas vara
färdiga. Emellertid bär på basis av vissa från såväl utlandet som från våra
egna experter inom landet lämnade uppgifter uppgjorts ett ungefärligt tidsschema
för byggnadsprogrammet enligt nedanstående:
Styrelsen har övervägt olika förslag och möjligheter för en finansiering av
det enligt ovan redovisade erforderliga anläggningskapitalet, uppgående till
cirka 95 miljoner kronor. Härvid har styrelsen funnit lämpligt att endast en
mindre del av denna summa anskaffas genom ökning av aktiekapitalet samt
att återstoden tillföres bolaget på låneväg. Styrelsen utgår härvid ifrån, att
aktiekapitalet ej bör höjas till högre belopp än 40 miljoner kronor, vilken
storlek kan anses motiverad av verkets blivande omfattning. Med hänsyn till
den nedsättning av det nuvarande aktiekapitalet, som nedan föreslås, skulle
detta innebära en nyteckning av aktier till ett belopp av 25,5 miljoner kronor.
Vid en utvidgning av bolagets verksamhet i förut berörd omfattning torde
även en ökning av det till bolagets förfogande stående förlagskapitalet, som
för närvarande utgör 3 miljoner kronor, vara erforderlig. Hur stort belopp
som därvid skulle erfordras för att motsvara bolagets framtida medelsanspråk
är vanskligt att nu avgöra. Styrelsen har därför av praktiska skäl ansett
sig böra stanna vid att föreslå att förlagskapitalet ökas med 3 miljoner
kronor till sammanlagt 6 miljoner kronor samt att bolaget medgives rätt att
upptaga erforderlig ytterligare kredit i checkräkning mot avlämnande averforderlig
säkerhet.
Styrelsen får härefter återkomma till den tidigare berörda frågan örn bolagets
finansiella rekonstruktion. Med avseende härå vill styrelsen först erinra
därom, att bolagets anläggningar i enlighet med statsmakternas beslut
kommit till utförande under en tid av stark allmän prisstegring och att kostnaderna
för desamma till följd därav kommit att avsevärt överstiga vad i
de ursprungliga utbyggnadsplanerna beräknades. Härtill har även bidragit,
att anläggningsarbetena — huvudsakligen med hänsyn till försörjningspolitiska
önskemål — måst forceras och i icke ringa omfattning bedrivas under
mycket ogynnsamma väderleksförhållanden.
För att erhålla ett underlag för en bedömning av frågan angående vilka
åtgärder, som nu lämpligen böra vidtagas i syfte att eliminera de för bolaget
ofördelaktiga verkningarna av de sålunda uppkomna onormalt höga anläggningskostnaderna
har styrelsen åt advokaten Otto Schultz och auktoriserade
revisorn Ebbe Rybeck uppdragit att verkställa en utredning huruvida, i vad
mån och på vad sätt dessa merkostnader lämpligen böra bortskrivas i balansräkningen.
Resultatet av denna utredning återgives i en vid denna skrivelse
fogad promemoria (bilaga 5).
Den verkställda utredningen ger vid handen, att ifrågavarande merkostnader
kunna beräknas till 8 519 000 kronor. Enligt den av utredningsmännen
Sinterverket........
Masugnsanläggningen
Thomasverket......
Elektrostålverket . ..
Valsverket .........
1 V2 år
2 V2 år
2 år
2 år
3 år
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
9
företrädda uppfattningen bör på bolaget icke skäligen slättås anspråk på förräntning
och amortering av häremot svarande del av det i anläggningarna
nedlagda kapitalet. Till stöd härför har anförts, att privata industrier i liknande
fall intagit samma ståndpunkt och bortskrivit sådana kristidsutgifter,
varom här är fråga, samt även i vissa fall genom statliga åtgärder erhållit
hjälp härtill. Starka skäl lia därför ansetts tala för att bortskrivning sker av
här ifrågavarande merkostnader. 1 utredningen har vidare anförts att även
den i bolagets balansräkning per 30 juni 1945 redovisade förlusten å kronor
553 207:22 utjämnas vid nu förestående rekonstruktion av bolagets ekonomiska
ställning. Det belopp, som sålunda enligt utredningsmännen i första
hand bör täckas genom nedsättning av aktiekapitalet utgör sammanlagt
kronor 9 072 000. Härtill bör enligt de sakkunnigas mening läggas ett belopp,
som kan beräknas få kvarstå å en för bolaget upplagd reservfond och som
för att motsvara den i 1944 års aktiebolagslag stadgade avsättningen bör uppgå
till minst 20% av det efter rekonstruktionen kvarstående aktiekapitalet.
Styrelsen har funnit de sålunda förordade principerna väl ägnade att läggas
till grund för en finansiell rekonstruktion av bolaget och föreslår därför
i likhet med de sakkunniga, alt bolagets nuvarande aktiekapital, uppgående
till kronor 26 500 000, nedsättes med kronor 12 000 000 samt att detta belopp,
som enligt gällande bestämmelser i sin helhet tillföres reservfonden,
användes för nedskrivning av bolagets anläggningar med kronor 8 519 000
samt för utjämning av ovannämnda balanserade förlust om kronor
553 207:22. Härefter skulle bolagets aktiekapital utgöra kronor 14 500 000,
varjämte å reservfonden skulle kvarstå i runt tal kronor 2 928 000, motsvarande
ca 20 % av det nedskrivna aktiekapitalet.
Under hänvisning till vad i denna skrivelse anförts får styrelsen vördsamt
anhålla, att Herr statsrådet ville vidtaga åtgärd i syfte att i proposition till
årets riksdag föreslås
dels att bolagets aktiekapital må nedsättas till 14 500 000 kronor i och för
en rekonstruktion av bolagets ekonomiska ställning per den 3% 1946,
dels att ett belopp av 25 500 000 kronor anvisas för nyteckning av aktier i
bolaget i och för möjliggörande av en sådan utbyggnad av anläggningarna,
som här föreslagits, samt att bolaget medgives rätt att för anskaffande av de
medel, som för sådant ändamål ytterligare kunna befinnas erforderliga, hos
Sveriges Riksbank upptaga lån intill 70 000 000 kronor,
dels ock att bolagets förlagskapital ökas med 3 000 000 kronor med rätt
för bolaget att för bestridande av löpande utgifter upptaga ytterligare kredit
i checkräkning mot avlämnande av säkerhet.
Stockholm den 17 april 1946.
För Styrelsen i Norrbottens Järnverks AB.
SVERRE JESON SOHLMAN.
Ordf. i styrelsen.
Bertil Åström.
Verkst, dir.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
Bilaga 1.
PM
med beräkning av behovet av valsat och smitt järn och stål
inom landet omkring år 1950.
Det aktuella behovet.
Enligt en inom industrikommissionen gjord utredning uppgick den totala
förbrukningen av valsat och smitt material av järn och stål under år 1942 till
ca 1 milj. ton med en ungefärlig fördelning på olika användningsområden
enligt nedanstående sammanställning:
1 000 ton
Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder ................ J440
Varv ..................................................... 106
Byggnads- och anläggningsverksamhet ....................... 1 2247
Järnvägar och spårvägar.................................... 89
Övrig förbrukning ......................................... 136
1 018
Den kvantitet på 247 000 ton som upptagits som förbrukning inom byggnads-
och anläggningsverksamheten innefattar förutom armeringsjärn, balkar,
rör m. m. även galvaniserad plåt och plåt för radiatorer m. m. men däremot
icke behovet av järn för tillverkning av olika slag av manufakturvaror,
verkstadsprodukter såsom spik, skruvar, beslag m. m., värmepannor, spisar''
och annan utrustning, vilka ingå i byggnader och anläggningar av olika slag.
Behovet av järn för dessa tillverkningar har i stället i sin helhet redovisats
som förbrukat inom gruppen järn- och stålmanufakturverk och verkstäder.
Enligt en grov uppskattning skulle, örn hänsyn tages även till järnbehovet
i dessa verkstadsprodukter, den totala förbrukningen av valsat och smitt järn
och stål inom bvggnadsbranschen ha rört sig mellan 275 000 och 280 000
ton under år 1942.
Behovet för »järnvägar och spårvägar» inkluderar järninnehållet i rullande
materiel och andra verkstadsprodukter.
Försörjningsläget i fråga örn järn var under år 1942 relativt tillfredsställande,
varför förefintliga behov i stort sett kunde täckas. En viss knapphet
förelåg dock i fråga örn vissa varuslag exempelvis plåt. Under de följande
åren har tillgången på järn på grund av den successiva nedgången i importen
blivit alltmera knapp. Lagren av järn har därför fått tagas i anspråk i
mycket betydande omfattning. Detta gäller icke blott för järnverk och järngrossister
utan även för förbrukarna. Inom verkstadsindustrien lia sålunda
lagren av såväl plåt, stångjärn m. m., som mer eller mindre bearbetade
halvfabrikat och detaljer gått ned kraftigt. Inom samtliga förbrukarkategorier
lia dessutom åtgärder vidtagits för att minska järnförbrukningen per
producerad enhet, vilket tagit sig uttryck i ändrade konstruktioner m. m.
1 Exkl. plåt för radiatorer, galvaniserad plåt för byggnader, konservplåt m. m. samt verkstadsprodukter
för järnvägar och spårvägar, vilket påförts andra förbrukn.grupper.
2 Angivna kvantitet har vid en senare gjord undersökning visat sig vara något för hög.
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
11
Båda dessa förhållanden ha bidragit till att de senaste årens siffror över
.järntillförseln icke ge någon riktig bild av det behov av järn, som under normala
förhållanden skulle föreligga vid motsvarande sysselsättning och produktion
inom verkstadsindustrien och byggnadsverksamheten. För ett bedömande
av järnbehovet under den närmaste framtiden torde emellertid
en »normalförbrukningssiffra» i första hand vara av intresse.
Här nedan har därför ett försök gjorts att beräkna det aktuella behovet
vid fri tillgång på järn, varvid emellertid hänsyn icke tagits till de extraordinära
behov, som föreligga för att bygga upp de på grund av de senaste årens
brist reducerade lagren. Beräkningarna äro knutna till den sysselsättning
inom verkstadsindustrien som rådde under hösten 1945. För byggnadsverksamheten
har 1945 års byggnadsvolym legat till grund.
Givet är att en dylik beräkning icke kan bli annat än ungefärlig eftersom
den endast kan grundas på vissa uppskattningar. Den torde emellertid ge
en något så när riktig bild av behovet i stort, dels totalt, dels för olika varuslag.
Enligt de gjorda beräkningarna skulle det totala behovet av valsat och smitt
material av järn och stål under förutsättning av normal tillgång vid mitten
av 1940-talet motsvara ca 1,2 miljoner ton, fördelat på följande sätt mellan
olika förbrukarkategorier.
1000 ton
Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder.................. 520
Varv .................................................... 140
Byggnads- och anläggningsverksamhet........................ 320
Järnvägar och spårvägar .................................... 95
Övrig förbrukning ......................................... 130
1 205
Då förbrukningen under 1942 motsvarade ca 1 miljon ton, framkommer
sålunda en ökning av behovet mellan 1942 och 1945 med ca 200 000 ton eller
20 °/o. Det kan vara av intresse att nämna att det redovisade importöverskottet
plus den inhemska produktionen under åren 1936—1939 motsvarade
i genomsnitt ca 1 070 000 ton per år, varvid emellertid produktionssiffran på
grund av^ vissa dubbelräkningar är ca 30 000—40 000 ton för hög. Under
nämnda år ägde därjämte en viss lagerökning rum. Det här framräknade
behovet kan därför även sägas ligga inemot 20 °/o över den nivå, som uppnåddes
under åren närmast före kriget.
Behovet av valsat och smitt järn och stål inom olika förbrukarkategorier
har även fördelats på olika slag av material och redovisats å tabellen sidan 13.
Här nedan angives det totala behovet vid en tänkt normalförbrukning år
1945, fördelat på olika material såsom plåt, tråd m. m. För att visa det nuvarande
utrymmet för import och ökad inhemsk produktion har behovet för
inhemsk konsumtion plus en export, som godtyckligt satts lika med åren
1936—39, jämförts med den nuvarande produktionen vid de svenska järnverken.
(Se tab. s. 12.)
Av tabellen framgår, att vi för dagen skulle behöva ett tillskott genom import
och ökad inhemsk produktion på tillhopa cirka 500 000 ton lier år för
att en normal försörjning skulle uppnås. Angivna kvantitet är som synes av
samma storleksordning sorn importen under åren närmast före kriget.
Produktionssiffroma äro emellertid påverkade av svårigheterna i fråga
örn bränsleförsörjningen oell av bristen på arbetskraft. I fråga örn vaxtråd,
rör och även »annat valsat material», har produktionen av kvalitetsmaterial
lör export därjämte varit mindre än normalt på grund av avsättningssvårig
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Inhemsk
kons. v.
normal
tillgång
Beräk- nat be- hov för
export* 1
Summa
Produk- tion inom
landet
21944/45
Erforderligt
tillskott genom
import och in- hemsk pro- duktion
Genom- snittsim- port per
är under
1936/39
Plåt grov och medium ....
180
4
184
95
89
96
Plåt tunn inkl. förtent ....
150
7
157
101
56
57
Valstråd..................
150
25
175
129
46
40
Räls......................
40
2
42
28
14
15
Rör......................
78
37
115
71
44
3 3
Balkar och profiljärn......
136
—
136
53
83
146
Armeringsjärn ............
140
—
140
90
50
j
Annat valsat material inkl.
>93
till försäljning avsedda
ämnen..................
300
110
410
283
127
1
Smitt och pressat material
331
7
38
30
8
0
Summa
1205
192
1397
8S0
517
480
1 Export lika med genomsnittet 1936—1939.
2 Siffrorna över produktionen, som hämtats ur Järnverksföreningens statistik, avse genomsnittet
för 1944 och 1945.
3 Då detta materialslag är av mindre intresse har någon undersökning av behovet ej företagits.
Den angivna siffran är densamma som gällde för 1942.
heter, vilket ej helt kompenserats genom ökad tillverkning av motsvarande
produkter av handelskvalitet. Det här redovisade underskottet i försörjningen
blir även av denna anledning för stort. Någon exakt uppgift om den nuvarande
normala kapaciteten vid järnverken finnes icke att tillgå. En av
Jernkontoret hösten 1944 gjord undersökning visade emellertid, att produktionen
genom ett fullständigare utnyttjande av kapaciteten, varvid förutsattes
tillräcklig tillgång på bränsle och arbetskraft, skulle kunna höjas till ca
1 milj. ton per år.
I det följande lämnas en kort redogörelse för de bedömanden, som legat
till grund för de framlagda siffrorna över behovet inom olika förbrukningsom
råden.
Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder. Socialstyrelsens index över
sysselsättningen inom järn- och stålmanufakturverk och verkstäder visar en
stegring mellan år 1942 och hösten 1945 på 9 %>. Denna statistik bygger på
uppgifter från genomgående företag, varför det finns anledning förmoda, att
en systematisk underskattning av sysselsättningsökningen sker. För att nå
ökningen i produktionsvolymen måste hänsyn även tagas till den produktivitetsstegring,
som ägt rum. Under 1930-talet motsvarade stegringstakten för dessa
industrigrupper 3,5 %> per år, medan produktiviteten under de första krigsåren
visade en viss tillbakagång. Det är tyvärr icke möjligt att visa hur utvecklingen
varit mellan år 1942 och 1945. Vissa skäl tala emellertid för, att
produktivitetsstegringen under de allra senaste åren varit relativt betydande,
bl. a. då det förhållandet att en övergång skett från krigsmaterial- och ersättningsproduktion
till normal tillverkning för inhemsk marknad och export.
Investeringarna i maskiner ha ju även varit betydande, även örn de icke
nått upp till 1939 års nivå. Det har därför ansetts rimligt att räkna med en
total produktivitetsstegring på 6 %> mellan åren 1942 och 1945. Den totala ök
-
Kungl. Majlis proposition nr 302.
13
Uppskattad förbrukning av valsat och smitt Järn och stål år 1945, vid fri tillgång.
1 000 ton.
Varuslag
Järn- och
stålmanu- fakturverk
och verk- städer
Varv1
Byggnads- och anlägg- ningsverk- samhet2
Järn-
vägar
och
spår-
vägar
Övrig
förbruk-
ning
Summa
förbruk-
ning
Plåt, grov och medium ..........
64
100
5
8
3
180
Plåt, tunna inkl. förtent..........
55
1
60
2
32
150
Valstråd ........................
125
—
—
—
25
150
Räls ............................
—
—
—
3 35-40
5
40—45
Rör ............................
20
4
4 50
2
2
78
Balk och profiljärn ..............
27
25
60
9
15
136
Armeringsjärn....................
—
—
138
2
—
140
Annat valsat material............
205
8
3
3 33—36
50
299—302
Smitt och pressat järn och stål....
25
2
2
2
1
32
Summa
521
140
318
03-101
133
1205-1213
1 Siffrorna grunda sig på uppgifter, som lämnats av varvsindustriförening och avse behovet
vid fullt kapacitetsutnyttjande, varvid hänsyn tagits även till de utbyggnader, som komma att
bli klara inom det närmaste året.
2 Samma byggnadsvolym som 1945 men med användande av järn i > normal» omfattning.
3 Beroende på i vilken takt utbyggnaden av dubbelspår bedrives. F. n. förbrukar S. J. för
detta ändamål 5 000 ton per år motsvarande en sträcka av endast 5 mil. Den kraftiga begränsningen
är betingad av brist på såväl järn som arbetskraft.
4 Inkl. vissa mindre kvantiteter handelsrör, som förbrukats inom verkstadsindustrien.
ningen i produktionsvolymen skulle då bli av storleksordningen 15 %. Det
är givetvis omöjligt att bedöma hur en sådan ökning av produktionsvolymen
under normala förhållanden skulle lia påverkat behovet av järn. Med
hänsyn till att knapphet på vissa järnprodukter förelåg år 1942 har emellertid
här antagits en stegring av järnbehovet med 3 % utöver produktionsuppgången.
ökningen i järnkonsumtionen har därför beräknats till 18 %>, varigenom
behovet stigit från 440 000 ton år 1942 till 520 000 ton.
Varv. Uppgifter om varvens behov av fartygsplåt och fartygsprofiler lia
inhämtats från varvsindustriföreningen. Enligt dessa motsvarade totala behovet
före kriget vid full sysselsättning 100 000 ton varav 75 000 ton plåt och
25 000 profiljärn.
Med hänsyn till de utbyggnader, som skett under kriget eller som nu pågå,
kan behovet inom de närmaste åren vid fullt kapacitetsutnyttjande beräknas
komma att stiga till ca 125 000 ton varav 100 000 ton plåt och 25 000 ton
profiljärn. Denna kvantitet är sålunda något större än det för dagen aktuella
behovet. Då några hållpunkter för en beräkning av detta senare ej kunnat
erhållas, har emellertid någon reduktion ej företagits. Till ovan angivna
kvantiteter plåt och profiljäm har lagts behovet av stångjärn, rör m. m.,
varvid antagits att behovet av dessa produkter kommer att stiga i motsvarande
grad.
Kgggnads- och anlägg ning sverk samhet. Med ledning av uppgifter, som lämnats
av industrikommissionen har nedan gjorts en sammanställning över
den faktiska förbrukningen av vissa slag av bvggnadsjäm åren 1942 och
1945.
14
Kungl. Mcij.ts proposition nr 302.
1942
1945
1 000 ton
1 000 ton
Armeringsjärn ...........
......... 103
120
Ralknr .................
......... 63
30
Smidcin rör .............
......... 361
481
Radiatorplåt .............
......... 14
17
Galvaniserad plåt .........
......... 13
16
229
231
Som framgår av sammanställningen har totalbehovet av byggnadsjärn icke
nämnvärt förändrats mellan 1942 och 1945 trots den betydande ökning i
byggnadsvolymen som inträtt. Förklaringen ligger däri, att knappheten på
järn framtvingat en övergång till andra konstruktioner och dessutom andra
besparingsåtgärder. Tydligast framträder detta i fråga om balkar, varav förbrukningen,
som synes, gått ned till hälften. Här nedan har ett försök gjorts
att bedöma huru stor förbrukningen med 1945 års byggnadsvolym skulle
vara vid en något så när fri tillgång på byggnadsjärn.
Vad först gäller armeringsjärn torde man, enligt vad som uppgivits av statens
byggnadslånebyrå, böra räkna med en stegring på 15 %>, varigenom behovet
skulle stiga till ej fullt 140 000 ton. Balkar förbrukas i främsta rummet
för industribyggnader. Enligt SAK:s byggnadstillståndsstatistik var balkatgången
i de för 1945 beviljade byggnadsarbetena sammanlagt 25 000 ton, vilket
fördelade sig med 14 400 ton på industribyggnader, 5 300 ton på byggnader
för handel och samfärdsel, 3 200 ton på bostadsbyggnader samt 2 100
ton på annan byggnads- och anläggningsverksamhet. För industribyggnader
innebär användande av järnkonstruktioner speciella fördelar .framförallt
därigenom, att det är lättare att göra omändringar och utbyggnader av lokalerna.
Även om de ställa sig dyrare torde de därför i många fall föredragas
framför betongkonstruktioner. Vad gäller bostadshus blir valet mellan
betongbalkar och järnbalkar i hög grad beroende av prisförhållandena. Då
den nedgång i baikförbrukningen som skett under de senaste åren främst
torde ha framtvingats av den rådande bristen på balkar har det ansetts
rimligt att antaga, att baikförbrukningen vid fri tillgång i varje fall skulle
närma sig 1942 års nivå eller 60 000 ton. Före kriget var förbrukningen avsevärt
högre.
I fråga om smidda rör har försörjningen varit relativt tillfredställande,
varför några mera betydande nedskärningar i förbrukningen ej behövt genomföras.
Man synes därför endast behöva räkna med en mindre ökning av
behovet, säg till 50 000 ton. vid fri tillförsel.
Förbrukningen av radiatorplåt var under 1945 starkt begränsad, då dels
den tidigare vanliga överdimensioneringen av radiatorerna icke tillåtits, dels
radiatorer för annat än bostadshus och vissa andra byggnader fått ersättas
med kamflänsrör. Enligt en av industrikommissionen gjord uppskattning
skulle behovet av plåt för radiatorer utan restriktioner vid 1945 års byggnadsvolym
stiga från 17 000 ton till 25 000—30 000 Ion.1 2 Även i fråga örn
galvaniserad plåt måste man vid fri tillgång räkna med ett avsevärt större
behov än vad nuvarande förbrukningssiffra ger vid handen, enär under
kriget galvaniserad plåt ej annat än i mycket begränsad omfattning fatt användas
till taktäckning. Enligt vad som uppgivits av industrikommissionen
kan merbehovet här uppskattas till 5 000 å 10 000 ton. Vissa kvantiteter plåt
1 Inkl. vissa kvantiteter liandelsrör, sorn förbrukats inom verkstadsindustrien.
2 Som jämförelse kan nämnas, att förbrukningen av radiatorplåt år 1939 beräknas’ha uppgått
till 26 000 ton.
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
15
av annat slag förbrukas även inom byggnads- och anläggningsverksamheten,
uppskattningsvis 2 000 ton rostfri plåt och 4 000 ton svartplåt.
Det totala behovet av olika slag av byggnadsjäm skulle härigenom stiga
från 245 000 år 1942 till 320 000 ton år 1945. Lägges härtill behovet av olika
slag av manufakturvaror och andra verkstadsprodukter, skulle totalförbrukningen
av järn för byggnads- och anläggningsverksamhet motsvara ca
360 000 ton.
Järnvägar och spårvägar. Enligt av statens järnvägar lämnade uppgifter,
utgör det nuvarande normala behovet av räls 25 000—30 000 ton per år
varav 20 000—25 000 ton för utbyte av gammal räls samt för bangårdar
och 5 000 ton för utförande av dubbelspårsbyggnader. Den senare kvantiteten
motsvarar en enkelspårsträcka av 5 mil. För närvarande kan någon
utökning av detta program ej genomföras bl. a. på grund av brist på räls
och arbetskraft. I tabellen har emellertid redovisats även den kvantitet räls,
som skulle erfordras om en fördubbling av programmet för dubbelspårsbyggnaderna
skulle genomföras. Till Statens Järnvägars behov har lagts en
kvantitet, som svarar mot de enskilda järnvägarnas andel av järnvägsnätet.
Behovet av järn för rullande materiel m. m. har beräknats med ledning
av vissa uppgifter, som funnits att tillgå på industrikommissionen.
övrig förbrukning. Endast vissa mindre justeringar av 1942 års siffror
ha företagits.
Uppskattat behov år 1950.
I föregående avsnitt har ett försök gjorts att beräkna det ungefärliga aktuella
behovet av valsat och smitt järn och stål under förutsättning att en
normal förbrukning kunde tillåtas men under i övrigt oförändrade förhållanden
inom näringslivet. Betydligt vanskligare är det att försöka bedöma
huru stor förbrukningen kommer att bli några år framåt i tiden. I första
hand blir detta beroende av den allmänna konjunkturutvecklingen. Då det
icke varit möjligt att i detta sammanhang ställa någon prognos rörande
denna utveckling har i stället de här gjorda uppskattningarna av järnbehovet
knutits till förutsättningen att en jämn och hög sysselsättning inom
näringslivet kan upprätthållas även i fortsättningen. Därefter har i någon
mån berörts vilka förändringar i järnkonsumtionen, som vore att vänta vid
en ogynnsammare konjunkturutveckling.
Förskjutningar mellan användningen av produkter av järn och produkter
av annat material äga ständigt rum. Vid en bedömning på så kort sikt som
det här är fråga om torde detta emellertid icke spela någon nämnvärd roll,
örn man bortser ifrån byggnadsverksamheten, vilken särskilt berörts i det
följande. Däremot torde det icke vara osannolikt att lagren av järn vid ingången
av 1950-talet fortfarande äro avsevärt lägre än normalt, varför ett
extraordinärt behov för lagerutfyllnad kan föreligga. I det följande har
hänsyn icke tagits till detta förhållande.
Beräkningarna lia gjorts med utgångspunkt från det uppskattade normalbehovet
för 1945.
Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder. Under 1930-talet visade
produktionsvolymen inom båda dessa industrigrupper en mycket kraftig
stegring. Mellan åren 1929—1939 ökade produktionsvolymen vid järn och
stålmanufakturverken med ej fullt 7 °/o i genomsnitt per år, medan motsvarande
ökning inom de mekaniska verkstäderna var något mer jin 7 °/n. En
av förutsättningarna för denna kraftiga expansion var den goda tillgången
på arbetskraft. I detta avseende kommer läget under de närmaste decen
Bihang
tilt riksdagens protokoll 1946. 1 sinni. Nr 302. 3
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
nierna att bli avsevärt förändrat. Vid ett fortsatt gynnsamt sysselsättningsläge
torde nian få räkna med, att arbetskraften kommer att vara den begränsande
faktorn för produktionen. I en av Industriens Utredningsinstitut
gjord utredning framhålles, att antalet arbetare inom gruppen malmbrytning
och metallindustri mellan 1930 och 1940 ökat nied 77 000 personer. Under
förutsättning att denna industrigrupp kommer att draga till sig lika stor andel
av arbetarstammens totalökning som tidigare, samt att avgangen av to
från jordbruket kommer att fortsätta i samma takt som under de senaste
åren d. v. s. 1 %> per år, kommer motsvarande ökning att stanna vid ej tunt
30 000 för vardera 1940-talet och 1950-talet. Med hänsyn härtill synes man
få räkna med att produktionsstegringen under de närmaste årtiondena kommer
att ske i ett väsentligt långsammare tempo än under närmast föregående
aT Mellan 1945 och 1950 kan med ledning av de angivna siffrorna ökningen
av antalet arbetare inom manufakturverk och verkstäder grovt uppskattas till
9 000 d v s 6 %>. Förutsättes att produktivitetsstegringen blir densamma
som mellan 1929 och 1939 eller ca 3,5 °/o per år, skulle därigenom produktionsvolymen
komma att stiga med 25 °/o under 5-arspenoden.
De här gjorda beräkningarna angående tillgängen pa arbetskraft b>gge
på förutsättningen att någon inflyttning i rån andra länder ej kommei ti
stånd. Skulle exempelvis 10 000 verkstadsarbetare invandra, kommer produktionsvolymen
att stiga nied 33 %> i stallet tor 25. Ln högre produktionsvolym
kan även tänkas bliva uppnådd därigenom att produktiviteten stegras
i en snabbare takt än som här antagits. Bristen pa arbetskraft kommer
säkerligen att medföra att stora ansträngningar komma att göras tran ioietaeens
sida för att genom insättande av arbetsbesparande maskiner och
andra åtgärder höja produktiviteten. Därest importen av verktygsmaskiner
från USA kommer i gång i större omfattning relativt snart — vilket icke
svnes osannolikt — torde brist på erforderliga maskiner ej behova utgöra
något avsevärt hinder för genomförandet av rationaliseringarna.
Det är givetvis svårt att bedöma hur järnkonsumtionen kommer att forändras
vid den här antagna utvecklingen av produktionen inom verkstadsindustrien.
Under senare hälften av 1930-talet förelåg emellertid en relativt
god överensstämmelse mellan förändringarna i konsumtionen av valsat och
smitt järn och stål och produktionsvolymen, ehuru jarnkonsumhonen visade
en något större stegring. I denna kalkyl har det ansetts rimligt att an aga,
att den angivna ökningen av produktionen med 2o »/o kommer att medföra
en motsvarande stegring av jämkonsumtionen Detta skulle innebära att behovet
år 1950 skulle utgöra 655 000 ton mot 520 000 ton ar 194a.
Varv. Vid angivandet av behovet av järn för 1945 hade hänsyn tagits aven
till de utbyggnader vid varven, som påbörjats men ännu icke hunnit slutföras
De avsågo dessutom den förbrukning, som skulle föreligga vid fullt kapacitetsutnyttjande.
Med hänsyn härtill torde det icke finnas anledning att
räkna med någon ökning i behovet fram till 1950. A andra sidan kan sagås,
alf varven för närvarande lia så betydande orderstockar att det förefaller
troligt att produktionen kommer att kunna upprätthålla» x full utsträckning
under 4 å 5 år framåt. För den närmast därefter följande tiden bedomes
lä"et för varvsindustrien däremot såsom rätt ovisst. Det anses icke uteslute .
att en viss nedgång i beställningarna kommer att inträda, varigenom produktionen
och järnkonsumtionen kommer att minska. , . ^
Byggnads- och anlåggningsverksamhet. I det av bostadssociala utrednm,,en
framlagda betänkandet har ett relativt långsiktigt program för bostadsbyggandet
skisserats. Genomförandet av detsamma skuUe medföra att antalet
producerade lägenheter per år skulle komma att stiga fran 55 000 a 60 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
17
under 1945 till ca 70 000 under de närmaste fem åren. Under 1950-talet förntsättes
att antalet uppförda lägenheter något minskats samtidigt som lägenheternas
storlek något ökas på sadant sätt, att produktionsvolymen förblir
i stort sett oförändrad. I avvaktan på statsmakternas ståndpunktstagande till
det framlagda förslaget har detta med vissa modifikationer tagits till grund
för beräkningarna. Sålunda torde det vid en försiktig kalkyl måhända vara
lämpligt att räkna med att årligen komma att uppföras ca 60 000 lägenheter,
motsvarande cirka 210 000 rumsenheter. Produktionsvolymen i antalet rumsenheter
skulle då under 1950-talet komma att ligga mellan 10 och 20 °/o
över 1945 års nivå.
I fråga örn andra slag av byggnads- och anläggningsverksamhet, där byggnader
och andra anläggningar för industri och handel förbruka de största
kvantiteterna byggnadsjärn, torde det vara omöjligt att nu beräkna den volym,
som kommer att upprätthållas omkring 1950. Av stor betydelse blir
i volten omfattning byggnads- och anläggningsverksamheten kan upprätthallas.
Kommer brist på exempelvis byggnadsjärn eller arbetskraft att medtora
att byggnadsverksamheten även under dessa år måste inskränkas, kommer
investeringsbehovet i början av 1950-talet att vara högst betydande Tillgängen
på arbetskraft kan emellertid även år 1950 tänkas bli en begränsande
faktor för byggnadsverksamheten.
Det kan i detta sammanhang pekas på de mycket omfattande investeringsplaner,
som for närvarande äro aktuella för industrien. Enligt den av Kommer.
skollegium hösten 1945 gjorda förfrågan motsvarade investeringsplanerna
tor 1946 i byggnads- och anläggningsarbeten för industriens del''i det närmaste
600 miljoner kronor, medan de arbeten av motsvarande slag, som
beräknades bil färdigställda under 1945 hade ett värde av ca 300 miljoner
kronor Aven mom andra områden exempelvis handel samt kommunal och
statlig förvaltning föreligger ett eftersatt behov av betydande omfattning
Med stod av vissa uppskattningar torde den del av byggnadsverksamheten,
SCT örn/1* .u]?nf?r bostadsbyggandet, kunna förväntas stiga med mellan 25
och 3o /o i förhållande till 1945 års nivå. Den totala stegringen i byggnadsvolymen
skulle da bli ca 22 °/o, vilket stämmer rätt väl med den ökning i
investeringsverksamheten, som framkommer som ett rimligt alternativ i vissa
av Konjunkturinstitutet gjorda beräkningar över nationalinkomstutvecklingen.
Den här framkomna ökningen är dock något högre.
Konsumtionen av järn inom byggnads- och anläggningsverksamheten påverkas
förutom av investeringsvolymens storlek även av vilka byggnadskonstruktioner
som komma att användas. Vad gäller bostadsbyggandet beräknas
den största ökningen komma att falla på landsbygden, där byggnaderna
fordra relativt små kvantiteter järn. Detta torde emellertid delvis komma
att motvägas av att den sanering av bostadsbeståndet i städerna, som
satter in vid början av 1950-talet kommer att kräva mer järn per lägenhet
än den bostadsbebyggelse i tätorterna, som vi för närvarande lia. För industribyggnader
synes en viss ökning av järnförbrukningen vara trolig örn
prisutvecklingen på järn blir gynnsam. Då det icke varit möjligt alt väga dessa
taktorer mot varandra, har i denna kalkyl förutsatts, att järnkonsumtionen
kommer att stiga i samma takt som produktionsvolymen, såväl för bostadsbyggandet
som för övrig byggnads- och anläggningsverksamhet. Sammanlagt
skulle da behovet av jarn tor byggnadsändamål komma att ligga ca 25 %
över den »normalförbrukningsnivå» för 1945 som tidigare angivits
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Järnvägar och spårvägar. Enligt vad som under hand uppgivits av statens
järnvägar skulle man icke ha anledning räkna med några större förändringar
i behovet under den närmaste framtiden, vare sig i fråga om räls eller
rullande materiel. En ökning av storleksordningen 10 °/o har dock av statens
järnvägar ansetts vara rimligt som ett genomsnittstal.
Övrig förbrukning. Denna grupp omfattar en mängd olika förbrukningsområden,
vilka endast delvis äro kartlagda. Bland annat ingår den rent borgerliga
förbrukningen, jordbrukets behov m. m. För att få en marginal för
eventuella nya behov m. m. har förbrukningssiffran satts 40 000 ton högre
än 1945, innebärande en ökning med 30 °/o.
Som slutresultat av här ovan gjorda mycket approximativa uppskattningar
av förbrukningsutvecklingen skulle behovet av valsat och smitt järn och stål
omkring 1950 bli följande i 1 000-tal ton.
Beräknat behov „ .
1945 1950 Ökmng
Järn- och stålmanufakturverk och verkstäder .. 520 655 135
Varv ...................................... 140 140 0
Byggnads- och anläggningsverksamhet .......... 320 400 80
Järnvägar och spårvägar .................... 95 105 10
övrig förbrukning .......................... 130 170_40
1 205 1 470 265
Som framgår av tabellen skulle förbrukningen mellan 1945 och 1950 stiga
med totalt ca 265 000 ton eller 21 %>. Behovet skulle härigenom år 1950 komma
att motsvara ca 1 470 000 ton. Därvid har hänsyn icke tagits till det betydande
behov av järnmaterial som kommer att föreligga för ökning av lagren,
därest försörjningen under åren fram till 1950 kommer att kännetecknas
av fortsatt knapphet.
Som tidigare påpekats kunna de här gjorda beräkningarna icke göra anspråk
på att vara annat än en i siffror omsatt diskussion av en antaglig utveckling
av järnbehovet fram till 1950. För bedömandet av rimligheten i de
gjorda beräkningarna har den här framräknade ökningen av totalbehovet
satts i relation till den utveckling av förbrukningen, som rått under tidigare
år.
Mellan åren 1900 och 1940 steg den svenska konsumtionen av valsat jarn
och stål från ca 275 000 till 978 000 ton vilket svarar mot en framstegshastighet
av 3,2 % per år. Under de senaste decennierna har emellertid konsumtionen
stigit i avsevärt kraftigare takt. Mellan åren 1929 och 1939 steg förbrukningen
sålunda från ca 650 000 ton till ca 1,1 miljon ton motsvarande en
förbrukningsökning på 5,5 % per år. Utgår man ifrån att förbrukningen år
1945 vid fri tillgång motsvarar 1,2 miljon ton skullet det framtida behovet
bli följande, om man väljer något av dessa båda alternativ för förbrukningsutvecklingen.
Stegringstakt per år.
3-2 % 5-5 %
1945 .................. 1,2 milj. ton 1,2 milj. ton
1950 .................. 1,4 » » 1,6 » »
1955 .................. 1,6 » » 2,1 » »
1960 .................. 1-9 » » 2,7 » »
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
19
Vid en stegringstakt på 3,2 % per år blir behovet år 1950 ca 70 000 ton lägre
än det vi tidigare kommit fram till, medan behovet, om konsumtionen skulle
stiga på samma sätt som mellan åren 1929—1939, kommer att ligga 130 000
ton högre. Det är givetvis vanskligt att göra en jämförelse mellan en långtidsutveckling
och utvecklingen under så kort tid som 5 år. Flera olika skäl
bl. a. då det förändrade läget i fråga om tillgången på arbetskraft synes emellertid
tala för, att förbrukningen snarare kommer att följa det lägre stegringsalternativet,
även örn konsekvenserna av den demografiska utvecklingen
inte får överdrivas. Det är vidare nödvändigt att reservera sig för att förhållandena
kunna bli annorlunda om en immigration av arbetskraft i större
omfattning skulle komma till stånd samt att vissa kvantiteter kunna bliva erforderliga
för ökning av lagren.
För bedömandet av utrymmet för en ökad inhemsk produktion av valsat
järn och stål, vore det givetvis av stort värde örn man kunde beräkna förbrukningsutvecklingen
för en längre tidsperiod än de närmaste 5 åren. Man
torde emellertid därvid stöta på mycket stora svårigheter. Teknikens utveckling
kommer att spela en roll, som det för dagen är ytterst vanskligt att bedöma.
Verkningarna på näringslivet av de förändrade befolkningsförhållandena
äro därjämte mycket svåra att överblicka. Det kan i detta sammanhang
även nämnas, att jämförbrukningen per innevånare visar stora variationer
mellan olika länder. I U. S. A. exempelvis är förbrukningen väsentligt högre
än i vårt land. Utan att göra mycket ingående undersökningar torde man väl
i fråga örn den framtida utvecklingen av förbrukningen på något längre sikt
endast våga göra det antagandet, att den kommer att ligga någonstans mellan
de båda alternativ som redovisats härovan.
Försörjningsbalans för 1950.
Som tidigare berörts motsvarade produktionen av valsat och smitt järn och
stål i genomsnitt för åren 1944 och 1945 ej fullt 900 000 ton per år. Om hänsyn
tages till de mellansvenska järnverkens utbyggnadsplaner kan man räkna
med, att tillverkningen inom de närmaste 4 å 5 åren kommer att stiga till
ca 1,2 miljon ton. Den inhemska konsumtionen skulle enligt ovan gjorda
approximativa uppskattningar komma att motsvara 1,47 miljon ton år 1950. I
fråga om exporten torde endast kunna antagas att den blir av samma omfattning
som under åren närmast före kriget eller 0,2 miljon ton. Med utgångspunkt
från dessa siffror kan följande balans för försörjningen år 1950
uppställas:
Milj. ton.
Inhemsk konsumtion .................................... 1,47
Export = genomsnittet 1936/39 .......................... 0,20 1,67
Produktion vid nu befintliga verk ........................ U20
Återstår att täcka genom import och ökad inhemsk produktion.. 0,47
Det här framkomna underskottet i försörjningen på 470 000 ton, vilket
uteslutande utgöres av järn av handelskvalitet, motsvarar ungefär den kvantitet
dylikt järn, som importerades under åren närmast före kriget. Genomsnittsimporten
för åren 1936/39 utgjorde sorn tidigare framgått 480 000 ton
med följande fördelning på de viktigaste importländerna:
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Tyskland.....................
Belgien-Luxemburg ...........
............ 119 000
........... 181 999
........... 17 000
ton
»
»
........... 59 000
»
Storbritannien ...............
........... 11 000
»
Övriga länder ...............
........... 49 000
........... 44 000
»
480 000 ton
Hur det angivna underskottet i balansen under 1950 fördelar sig på olika
varuslag är det icke för närvarande möjligt att bedöma, då uppgifter bl. a.
saknas om hur de planerade produktionsutvidgningarna vid de mellansvenska
järnverken komma att fördela sig på olika produkter. Redan nu kan emellertid
sägas, att de största underskotten torde komma att föreligga i fråga om
följande varuslag: grov- och mediumplåt, valstråd, balk- och profiljäm, rör
samt slutligen stångjärn av olika slag, däribland betydande kvantiteter armeringsjärn
av framförallt klenare dimensioner.
Förändringar i järnkonsumtionen vid en försämring i konjunkturerna.
I fråga om behovet av järn under en tid med vikande konjunkturer torde
det här endast vara möjligt att göra vissa allmänna påpekanden. En mera
exakt bedömning skulle kräva mycket ingående undersökningar. En jämförelse
med utvecklingen under depressionsåren i början av 1930-talet ger
därvid icke någon direkt ledning eftersom åtgärder i konjunkturstabiliserande
syfte vid en kommande kris torde komma att vidtagas i en helt annan
omfattning än tidigare skett. Då det emellertid kan vara av ett visst intresse
att se de förändringar av produktionen och konsumtionen, som inträdde under
början av 1930-talet har här nedan angivits siffror över produktion och
export av valsat och smitt järn och stål mellan åren 1929 och 1934 samt tillförseln
av motsvarande produkter till den svenska marknaden under samma
år. Siffrorna avse 1 000 ion.
Produktion
Export
Tillförsel till
sv. marknaden
1929 ......
...... 504
100
174
100
641
100
1930 ......
...... 428
85
129
74
620
97
1931 ......
...... 413
82
110
63
579
90
1932 ......
...... 402
80
106
61
450
70
1933 ......
...... 486
97
141
82
491
77
1934 ......
...... 646
128
176
101
770
120
Nedgången i järnverkens produktion kom, som synes, icke att bli lika kraftig
som minskningen i tillförseln till den inhemska marknaden, trots att exporten
av kvalitetsjäm sjönk kraftigt.
De motåtgärder, som från samhällets sida komma att sättas in för att möta
en vikande konjunktur inom näringslivet, avse i första hand att hålla investeringsverksamheten
uppe på en hög nivå. De statliga och kommunala investeringarna
komma därför att kraftigt ökas, varjämte den privata investeringsverksamheten
torde stimuleras genom statliga åtgärder. Programmet för bostadsbyggandet
avses komma att upprätthållas i normal omfattning och
under vissa förhållanden t. o. m. utvidgas.
Ifrågavarande investeringar kräva betydande kvantiteter järn. Det direkta
behovet av valsat och smitt järn och stål för de arbeten, som finnas upptagna
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
21
i den allmänna investeringsreserv, som av arbetsmarknadskommissionen föreslagits
för budgetåret 1946/47 uppgår sålunda till 76 000 ton, varav 31 000
ton armeringsjärn. Härtill kommer en reserv för bostadsbyggnader, som uppskattningsvis
skulle kräva cirka 25 000 ton byggnadsjäm. Sammanlagt skulle
sålunda anspråken på järn för bostadsbyggnader och kommunal och statlig
investeringsverksamhet komma att stiga med cirka 100 000 ton per år
utöver det normala behovet för dessa investeringar för det fall, att investeringsreserven
skulle bli utnyttjad i sin helhet. Detta torde emellertid knappast
kunna komma i fråga.
Som jämförelse med ovanstående siffror kan nämnas, att de delar av byggnadsverksamheten,
som falla utanför här nämnda områden d. v. s. byggnader
och anläggningar för industri och handel samt jordbruk m. m. för närvarande
taga i anspråk cirka 100 000 ton byggnadsjäm. Man torde därför
måhända kunna räkna med, att den nedgång i behovet av dylikt järn, som
kommer att inträda vid en nedgång i de privata investeringarna, till stor del
kan komma att kompenseras genom den ökning av järnbehovet, som kommer
att göra sig gällande inom den kommunala och statliga investeringsverksamheten.
Nedgången i jämförbrukningen skulle då i första hand komma att gälla
järn- och stålmanufakturverk och verkstäder samt varv.
Några uppgifter örn hur konsumtionen eller inköpen av valsat och smitt
järn och stål förändrades vid dessa industrier under krisen i början av 1930- talet, finnas icke att tillgå. Kommerskollegii index över förändringarna i produktionsvolymen
visar emellertid en nedgång i produktionen vid järn- och
stålmanufakturverken med 10 % och vid verkstäderna inkl. varven med 25 %
från högkonjunkturåren i slutet av 1920-talet till år 1932, då produktionen
var som lägst. Skulle en produktionsminskning av samma storleksordning
inträffa i början av 1950-talet och åtföljas av en motsvarande nedgång i järnkonsumtionen,
skulle detta resultera i att förbrukningen av valsat och smitt
järn och stål vid dessa industrier skulle minska med 150 000—175 000 ton.
Bortsett ifrån varven komma de åtgärder, som vidtagas för att hålla investeringsverksamheten
uppe att såväl direkt som indirekt påverka produktionen
och därmed konsumtionen av järn vid nämnda industrier. Av betydelse
bli även de statliga åtgärder, som under en depressionstid ev. komma att vidtagas
för att öka konsumtionen av varaktiga konsumtionsvaror eller åstadkomma
produktion på lager. Med hänsyn härtill torde avsättningen på den
inhemska marknaden icke komma att gå ned lika kraftigt som vid tidigare
kriser.
Före kriget avsattes omkring 25 % av produktionen inom verkstadsindustrien
på export. Beträffande utvecklingen av denna del av produktionen,
torde det vara omöjligt att ställa någon prognos.
Stockholm den 12 april 1946.
Tage Kahlin.
opaginerad Kontrollera mot PDF
bo
K)
Plats för ut Lydnad
ov vafs värk.
iESSä
■ kalk star
W/Mh Befintlig o benåder
£j utUrdm byjjnoder fSr vilka anslay tavi/jäts
skaff sohn.
BETO Projekterad*
Norrbottens Järnverk MS. Luleä
10.4.1946
to
<**»I
Q
Q
Jvö
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Kungl. Maj:ts proposition nr 302-
23
Bilaga 3.
Sammanställning
av beräknade anläggningskostnader för första utbyggnadsetappen
av Norrbottens Järnverk.
A. Driftsavdelningar.
1) Sinterverk
2 st. Greenawalts sinterpannor å 250 kbft volym,
kompletta med fickor, krossar, cykloner och sin
terfickor.
................................... 1 700 000
Elektrisk utrustning, gasledningar, instrument etc.. 350 000
Byggnader samt transporttunnel för sinter....... 1 000 000
Administration, licens, ritarbete, etc............. 150 000
Oförutsedda kostnader...................... 300 000 3 500 000
2) Masugnsanläggning
1 st. masugn med en dygnsproduktion av 550—600
ton......................................... 3 530 000
Järn- och slaggbehandling...................... 1 630 000
Varmapparater ............................... 4 580 000
Gasrening och magasinering..................... 2 450 000
Biåsmaskiner och el-central..................... 4 500 000
Malm-, kalkstens- och koksfickor................ 1 500 000
Byggnader, fundament och kranutrustning....... 2 490 000
Oförutsedda kostnader....................... 1 320 000 22 000 000
3) Thomasverk
1 st. thomaskonverter å 25 ton................. 515 000
1 st. blandare å 1 000 ton...................... 900 000
Biåsmaskineri och kranutrustning............... 400 000
Maskinfundament.............................. 80 000
Kokillvagnar och botten-bränningsugn m. m..... 250 000
Förlängning av nuvarande thomasverksbyggnad för
inrymmande av en 25 tons konverter samt en
1 000 tons blandare jämte biåsmaskiner........ 1 000 000
Oförutsedda kostnader....................... 355 000 3 500 000 4
4) Elektrostålverk
2 st. elektrostålugnar å 25 ton kompletta för korgbeskickning
men exkl. elektrisk utrustning..... 1 050 000
Transformator och övrig elektrisk utrustning..... 950 000
Travers....................................... 150 000
Skänkar och eldfast material................... 200 000
Fläktar, ventilationsanordningar etc.............. 150 000
Byggnader och grunder........................ 1 300 000
Oförutsedda kostnader......................... 700 000 4 500 000
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
5) Valsverk (Göt-, räls- och balkvalsverk)
I ovanstående verk möjliggöres utvalsning av nedanstående
dimensioner:
Räls med en vikt av 25—50 kg pr meter samt
underlagsplattor m. m.
I-balkar NP 15—40
U-b ålkar » 12—30
Z-järn » 14—20
T-järn » 10/10—16/14
» » 12/6—20/10
Bulbjärn » 13—24
» » 13—20
» » 15—20
L-järn, likflänsiga NP 12—16
» , olikflänsiga NP 10/15—10/20
fyrk.-järn från 85—130 mm
0-järn från 70—120 mm
Platiner från 100 mm breda till 150 mm
Skarvjärn och s. k. näsprofiljärn
1 st. duo reversier götvalsverk 1 000—1 050 mm
valsdiam. jämte trio valsverk, vilket sistnämnda
även kan arbeta som duo reversier, med tillhörande
hjälpanläggn................................ 16 650 000
Elektriska anordningar, Ilgner-omformare inkluderande
2 likströmsmotorer................... 2 500 000
Värmeugnar och 2 stripperkranar m. m.......... 3 350 000
Byggnader med grunder, 255 000 kbm........... 4 500 000
Oförutsedda kostnader....................... 1 000 000 28 000 000
Summa Driftsavdelningar................................ 61 500 000
B. Hjälpavdelningar.
1) Thomasslaggkvarn och upplag för masugnsslagg
samt transportanordningar för utlastning av thomasfosfat
och masugnsslagg................... 3 425 000
2) Kalkbränningsanläggning....................... 275 000
3) Mekanisk-, elektrisk- och snickarverkstad........ 750 000
4) Tackjärnsgjuteri med transportanordningar....... 1 000 000
5) Järnmagasin med traverser m. m................ 1 050 000
6) Oförutsedda kostnader....................... 500 000 7 Q00 000
Summa Hjälpavdelningar................................ 7 000 000
C. Allmänna avdelningar.
1) Planering av verksområdet, spårsystem, växlar, lok
och transportvagnar.......................... 2 750 000
2) Utbyggnad av pumpstation med huvudledning och
distributionsledningar, ventiler och avloppsledningar
...................................... 2 000 000
3) Sanitära anläggningar och matsalar.............. 1 000 000
4) Huvudkontor, laboratorium och driftskontor..... 1 400 000
5) Bostäder...................................... 1 000 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 302,
25
6) Elfördelningsstation med ställverk samt elektrisk
kraft och belysningsledningar utomhus......... 600 000
7) Lokstall....................................... 120 000
8) Kaj, 750 meter................................ 3 500 000
9) Lossnings- och lastningsanordningar för koks, kalk
sten
och manganmalm med vipparmskranar, släpskopor,
krossnings- och sorteringsanläggningar . 5 700 000
10) Linbana från hamnanläggning till samtliga metal
lurgiska
avdelningar.......................... 2 200 000
11) Linbana från sinterverk till koksmasugnsanläggning 900 000
12) Linbana från kalk- och dolomitugnar till stålverk
och thomasverk............................. 475 000
13) Förlängning av nuvarande högbana.............. 625 000
14) Krossnings- och sorteringsverk för malm med tran
sportanordningar
............................. 400 000
15) Tunnel och transportanordningar för materialets
transport från upplag till malmfickor.......... 325 000
16) Förlängning av traversbana för göt, skrot, och tack
järn
jämte 2 traverser med lyftmagneter....... 470 000
17) Kaj och transportanordningar vid manganmalms
gruvan
i Stora Uttervik...................... 250 000
18) Kaj och transportanordningar vid kalkstensfyndig
heterna
vid Ahrs bruk på Gotland ........... 300 000
19) Oförutsedda kostnader......................... 2 485 000 26 500 000
Summa Allmänna avdelningar........................... 26 500 000
Summa Driftsavdelningar...................................... 61 500 000
Summa Hjälpavdelningar...................................... 7 000 000
Summa Allmänna avdelningar.................................. 26 500 000
Summa summarum 95 000 000
Ovanstående kostnader möjliggöra utförandet av den av styrelsen tänkta första
utbyggnadsetappen av Norrbottens Järnverk. För realiserandet av en av styrelsen
tänkt produktionskapacitet av 300 000 ton färdigvalsade produkter per år fordras
dels insättandet av ytterligare 2 Greenawalts sinterpannor å 250 kbft och dels
utökning av den metallurgiska avdelningen med en kapacitet, som motsvarar en
produktion av 200 000 ton tackjärn per år, samt valsverk för tillverkning av klenare
dimensioner. Kostnaderna härför, som bl. a. äro avhängiga av den slutgiltiga
utformningen av dessa valsverk med avseende på såväl kapacitet som det valsade
materialets profiler och dimensioner, kunna för dagen icke fastställas. Detta
förutsätter nämligen en mera ingående detalj utredning, som icke medhunnits
under den korta utredningstid, som stått till buds. Man torde emellertid kunna
utgå ifrån, att de ytterligare kostnader, som erfordras för det fullständiga produktionsprogrammet,
avseende 300 000 färdigvalsade produkter per år, komma att
uppgå till mellan 30 å 40 miljoner beroende på bl. a. de rön och erfarenheter, som
inom den närmaste tiden möjligen kunna förväntas på metallurgiska området.
Detta gäller icke minst det resultat, som förreduktionsanläggningen vid Norrbottens
Järnverk kan komma att ge.
Föreliggande kostnadsberäkningar avse dagens priser och basera sig dels på utredningar
och uppgifter från olika specialfirmor, utländska som svenska, och dels i
tillämpliga delar på anläggningskostnader vid Norrbottens Järnverk A/B med de
justeringar som betingats av nu gällande prisläge.
Stockholm den 13 april 1946.
Bertil Åström.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 302
Bilaga 5.
PM
angående nedskrivningsbehov å NJA:s anläggningar per den 30/6 1946
jämte därav föranlett förslag till rekonstruktion av bolaget.
Kostnaderna för de bolagets anläggningar, som ingå i den första utbyggnadsetappen,
lia av flera samverkande orsaker blivit onormalt höga. Huvudorsaken
är den efter utbyggnadsplanens uppgörande inträdda allmänna prisstegringen,
vilken i särskilt accentuerad grad gjort sig gällande i fråga örn
elektrisk materiel, som spelar stor roll beträffande järnverkets maskinella
utrustning. Härtill komma emellertid åtskilliga andra fördyringsorsaker. Sålunda
har enligt statsmakternas väl huvudsakligen ur beredskapssynpunkter
motiverade önskan arbetet på anläggningarnas uppförande starkt forcerats,
vilket förorsakat betydande fördyringar, särskilt på grund av att arbetena
måst pågå även vintertid under synnerligen besvärliga väderleksförhållanden.
Till följd av krav från luftskyddsmyndigheternas sida måste malmviadukten
givas en annan sträckning än den ursprungligen planerade, vilket
medfört avsevärda merkostnader för pålning och fyllning. Beaktas måste
även i fråga om förreduktionsverket, att denna anläggning på grund av sin
säregna karaktär är att betrakta såsom ett experiment.
På grund av det ovan anförda torde det med övervägande sannolikhet böra
antagas, att bolaget icke i framtiden kan förränta och amortera den del av
det i anläggningarna nedlagda kapitalet, som motsvaras av ovan exemplifierade
extra ordinära kostnader och med hänsyn till att dessa kostnader böra
betraktas såsom rena kristidsutgifter torde icke heller skäligen på bolaget
böra ställas anspråk på förräntning och amotering hära%r. I detta avseende
förtjänar framhållas, att privata industrier i liknande fall intagit samma
ståndpunkt och bortskrivit sådana kristidsutgifter och i vissa fall även genom
statliga åtgärder erhållit hjälp härtill. Såsom framgår av ovanstående
tala därför övervägande skäl för att bortskrivning sker av här ifrågavarande
kostnader.
Beräkningen av den oräntabla delen av anläggningsvärdena synes böra ske
i enlighet med följande principer.
Den merkostnad, som beträffande den 30 juni 1945 färdiga anläggningar
uppstått på grund av den allmänna prisstegringen utöver förkrigsprisnivån,
byggnadsarbetenas forcering m. m.. och som redan redovisas separat i bolagets
bokföring, bör i första hand bortskrivas. De fördyringar, som ingå i
denna merkostnad och som bero på andra orsaker än prisstegringen, lia först
beräknats så exakt som möjligt. Å den därefter kvarstående delen av de
verkliga anläggningskostnaderna har den allmänna prisstegringen beräknats
utgöra 1/s, vilket sålunda motsvarar en genomsnittlig prisstegring av 50°/o
av förkrigspriserna. Detta torde innefatta tillämpning av numera allmänt
vedertagna principer i dessa avseenden.
I den första utbyggnadsetappen ingå emellertid betydande anläggningar,
som påbörjats redan under 1944/1945 och som färdigställts under innevarande
räkenskapsår, ävensom den först planerade delen av förreduktionsverket,
vilket för närvarande är under byggnad, men som icke torde bliva
färdigt före räkenskapsårets utgång. De merkostnader, som uppstått respektive
komma att uppstå å dessa anläggningar och som ännu icke avskilts i räkenskaperna,
böra nedskrivas efter samma principer, som tillämpats beträf
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
27
famie tidigare färdigställda anläggningar. Med hänsyn till den omfattande
elektriska utrustning, som ingår i dessa anläggningar, ävensom den omständigheten,
att förreduktionsverket är att betrakta såsom en experimentanläggning
lia emellertid anskaffningskostnaderna för den maskinella utrustningen
i fråga om under innevarande räkenskapsår slutförda nybyggnaderna
beräknats till 50% av anskaffningskostnaden. Den anläggningskostnad,
som varit föremål för tvist med SJ, bör helt bortskrivas. Slutligen
torde anskaffningskostnaderna för bostäderna böra nedbringas till taxeringsvärdena.
Sedan kostnaderna för bolagets anläggningar reducerats i enlighet med
ovan angivna principer, torde de kvarstående värdena kunna betraktas såsom
normala anläggningskostnader, och desamma böra därför kvarstå i balansräkningen
såsom anskaffningsvärden. De årliga förslitningsavdragen skola
sålunda beräknas å dessa värden.
Med hänsyn till att anläggningarna vid utgången av räkenskapsåret 1944/45
i genomsnitt varit i bruk under relativt kort tid, äro de på tiden före den 30
juni 1945 belöpande förslitningsavdragen icke av större betydelse. I bokslutet
per 30 juni 1945 verkställdes inga förslitningsavdrag, då värdeminskningen
torde kompenseras dels av nedskrivningar på kontorsinventarier och
andra lösa inventarier, som helt bortförts, dels därav, att kostnader av anläggningsnatur
till relativt betydande belopp påförts driften. På nuvarande
räkenskapsår belöpande förslitningsavdrag torde med säkerhet kunna täckas
av årets driftsöverskott. Vid beräkning av nedskrivningsbehovet per 30 juni
1946, kan man sålunda bortse från förslitningsavdrag.
De anläggningsvärden, vilka den 30 juni 1946 böra bliva föremål för nedskrivning,
ävensom det i enlighet med ovannämnda principer beräknade nedskrivningsbehovet
framgå av efterföljande tablå (siffrorna i jämna 1 000-tal
kronor);
Fastigheter Maskiner Ledningar Summa
1. Industrianläggningar, helt färdiga 30
juni 1945.
I Luleå.
Verklig anskaffningskostnad........
Avgår: Kostnader, betingade av pris- stegring, forcering m. m. .
7 659
3 304
5 508
2 028
1 455
710
14 622
6 042
Normal anskaffningskostnad.
4 355
3 480
745
8 580
Utterviksgruvan.
Verklig anskaffningskostnad........
90
204
294
Avgår: Kostnader, betingade av pris- stegring m. m...........
_
68
_
68
Normal anskaffningskostnad.
90
136
226
2. Industrianläggningar, påbörjade under
1944/45.
Beräknad anskaffningskostnad per 30
juni 1946:
Sinterverket......................
996
1 109
2 105
Elstålverket......................
816
1 286
_
2 102
Förreduktionsverket...............
—
600
_
600
Summa beräknad anskaffningskost- nad ...........................
1 812
2 995
4 807
Avgår: Kostnader, betingade av pris- stegring, forcering m. m.........
612
1 500
2 112
Normal anskaffningskostnad.......
1 200
1 195
2 695
28
Kungl. Majlis proposition nr 302.
3.
Fastigheter
Tvistig anläggningskostnad.
Bokfört värde.................... 259
Avgår: Bortskrives helt........... 259
Maskiner
Ledningar
Summa
259
259
Återstående anläggningskostnad ....
0
—
—
0
4.
Bostäder.
Verklig anskaffningskostnad........
93
93
Avgår: Nedskrivning till taxerings- värdet .........................
38
—
—
38
Återstående anläggningskostnad ....
55
—
—
55
Det totala nedskrivningsbehovet per
30 juni
1946 framgår av efterföljande
uppställning (siffrorna i jämna 1 000-tal).
Fastigheter
Maskiner
Ledningar
Summa
1.
Industrianläggningar, helt färdiga 30/,
1945:
Luleå............................
3 304
2 028
710
6 042
Utterviksgruvan..................
—
68
—
68
2.
Industrianläggningar, påbörjade
1944/45 ........................
612
1 500
—
2 112
3.
Tvistig anläggningskostnad.........
259
—
—
259
4.
Bostäder.........................
38
—
—
38
Totalt nedskrivningsbehov Kr........
4 213
3 596
710
8 519
Det totala nedskrivningsbehovet å anläggningarna uppgår sålunda till kronor
8 519 000. Vid en rekonstruktion av bolagets ekonomiska ställning bör
emellertid även den i balansräkningen per 30 juni 1945 redovisade förlusten
å kronor 553 207: 22 utjämnas. Dessa båda belopp, tillsammans ca 9 072 000,
böra täckas genom nedsättning av aktiekapitalet.
Emellertid torde nedsättningen även böra innefatta ett tämligen stort belopp,
som kan beräknas få kvarstå på reservfonden på längre sikt. Detta belopp
bör motsvara den i 1944 års aktiebolagslag stadgade avsättningen och
sålunda utgöra minst 20 % av det efter rekonstruktionen kvarstående aktiekapitalet.
Bolaget behöver givetvis likaväl som privatägda företag en reservfond
för oförutsedda förluster. Att vänta med uppbyggandet av en reservfond,
tills detta kan ske med vinstmedel, är för övrigt olämpligt ur skattesynpunkt,
då det föranleder skatteutgifter, som i betraktande av att bolaget
är statsägt måste anses vara meningslösa. Även privatägda företag bruka utnyttja
situationer sådana som den här föreliggande för att bilda reservfonder
med obeskattade medel.
Med hänsyn till vad ovan anförts föreslås, att aktiekapitalet nedsättes från
nuvarande 26,5 miljoner till 14,5 miljoner kronor, d. v. s. med 12 miljoner
kronor. I enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser skall detta belopp i
sin helhet tillföras reservfonden. I bokslutet per 30 juni 1946 nedskrivas anläggningarna
med ca 8 519 000 kronor. Då årets driftsöverskott kommer att
tagas i anspråk för förslitningsavdrag samt nedskrivning av lagertillgångar,
medför nedskrivningen, att bolaget kommer att redovisa ett underskott, som
tillsammans med den balanserade förlusten, uppgår till ca kronor 9 072 000.
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
29
Detta underskott täckes genom anlitande av reservfonden, varefter å denna
kvarstår ca 2 928 000 kronor, vilket utgör något mer än 20 % av aktiekapitalet.
Genom det sålunda föreslagna tillvägagångssättet vid bolagets rekonstruktion
skulle bolagets egna medel nedbringas till ca 17 428 000 kronor,
varav 14 500 000 kronor skulle utgöra aktiekapital och ca 2 928 000 kronor
reservfond.
Stockholm den 10 april 1946.
Otto Schultz.
Ebbe Rybeck.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Bihang II.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 18 april 1946 har statens arbetsmarknadskommission
anmodats avgiva yttrande över en av styrelsen för Norrbottens Järnverk
Aktiebolag på uppdrag av statsrådet och chefen för handelsdepartementet
verkställd utredning rörande Norrbottens järnverks finansiella omkonstruktion
och vidare utbyggnad m. m.
Med anledning härav får kommissionen anföra följande.
Sedan nu pågående anläggningar vid järnverket hunnit slutföras, kommer
järnverket att sysselsätta ca 300 arbetare. Det av styrelsen skisserade utbyggnadsprogrammet
innebär, att järnverket, då utbyggnaden helt genomförts,
kommer att ge arbete åt omkring 2 500 arbetare.
Det konkreta förslag, som nu framlagts, omfattar emellertid icke hela
detta program. Sålunda ingår endast en koksblästermasugn på 200 000 tons
årsproduktion mot vid full utbyggnad två. I förslaget ingår vidare endast
götvalsverk och valsverk för grövre valsade produkter, medan däremot något
medium- och finvalsverk icke upptagits. Huru många arbetare, som
komma att sysselsättas vid järnverket, sedan den av styrelsen nu föreslagna
utbyggnadsetappen genomförts, har icke angivits i utredningen.
Den planerade utbyggnaden av järnverket kommer att medföra ett ökat
behov av järnmalm från de lappländska gruvorna. Då utbyggnaden helt
genomförts beräknas malmbehovet bli 7 50 000 ton per år, medan den nuvarande
förbrukningen utgör omkring 100 000 ton per år. Vid ett förverkligande
av det totala utbyggnadsprogrammet kommer sålunda avsättningen
på den inhemska marknaden att bli av icke oväsentlig betydelse för gruvindustrien
i Lappland.
Vidare kommer järnverkets utbyggnad med valsverk, varigenom produktion
av handelsfärdigt järn möjliggöres, att främja uppkomsten av manufakturverk
och verkstäder i dessa trakter.
För Luleå stad komma de ökade arbetsmöjligheterna vid järnverket att
medföra ett betydande uppsving för näringslivet i sin helhet.
Såsom kommissionen framhöll i ett till Eders Kungl. Majit den 7 februari
1946 avgivet yttrande över en av landstingets i Norrbottens län näringsutredning
gjord framställning rörande uppförandet av en superfosfatfabrik
i Luleå äro sysselsättningsmöjligheterna för den kraftigt tillväxande befolkningen
i Norrbottens län i många hänseenden otillfredsställande. Vad industrien
beträffar visa sågverks- och massaindustrierna sedan länge en pågående
minskning av arbetskraftsbehovet. Detsamma gäller gruvindustrien,
där den fortgående mekaniseringen av driften medfört en nedgång i arbetarantalet
trots ökad produktion. Arbetsmarknadskommissionen vill därför
understryka det allmänna önskemålet, att nya konkurrenskraftiga industrier
komma till stånd inom Norrbottens län.
Då såsom framgår av den av järnverkets styrelse framlagda utredningen
verket efter föreslagen utbyggnad synes kunna drivas med ekonomiskt tillfredsställande
resultat, vill kommissionen tillstyrka, att ifrågavarande utbyggnad
snarast möjligt kommer till stånd.
Beträffande rekryteringen av arbetskraft till järnverket vill kommissio
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
31
nen påpeka vikten av att arbetstillfällen i första hand beredas den övertaliga
arbetskraft, som finnes på vissa orter i Norrbotten. Kommissionen
förutsätter därför, att ett intimt samarbete kommer att upprätthållas med
arbet sm ar k n ad s o rganen vid anskaffning av arbetskraft; några svårigheter
att i Norrbotten erhålla sådan i tillräcklig omfattning torde icke komma att
föreligga.
I den mån yrkesutbildad arbetskraft avses komma till användning, bör
örn möjligt arbetslösa personer från Norrbotten beredas lämplig yrkesutbildning.
Beträffande de förmåner, som böra utgå under dylik utbildning, torde
kunna tillämpas de bestämmelser, sorn gälla vid yrkesutbildningskurser för
arbetslösa.
För att yrkesutbildningen skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt, torde
det emellertid vara nödvändigt, att företaget gör upp detaljerade planer över
anställningsbehovet av olika kategorier av arbetskraft med ungefärligt angivande
av vid vilka tidpunkter behovet kommer att bli aktuellt.
Till styrelsens för järnverket förslag örn en nedskrivning av bolagets ursprungliga
aktiekapital har kommissionen ej ansett sig böra taga ställning.
I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit, förutom kommissionens
ordförande, ledamöterna Olsson, Adamsson, Brodén, Carell, Andersson,
Falk, Vahlberg och Västberg.
Mot kommissionens beslut anförde herr Brodén med instämmande av herr
Carell följande reservation under hänvisning till det allmänna arbetsmarknadsläget
i landet: Även örn på vissa håll i Norrland arbetstillgången för
närvarande icke vore tillräcklig att ge full sysselsättning åt ortens befolkning,
så rådde dock inom landet i dess helhet en brist på arbetskraft, som
vore större än som någonsin tidigare konstaterats. Av företagna utredningar
fram,ginge, att det svenska näringslivet för närvarande kunde ge sysselsättning
åt en arbetarstam, som med flera 10 000-tal arbetare överstege den nuvarande
arbetskraftstillgången. Önskemål hade också framförts, att myndigheterna
måtte undersöka möjligheterna för import av utländsk arbetskraft.
Då under sådana förhållanden den befolkning i Norrbotten, som för närvarande
icke funne arbete i hemorten, kunde beredas sysselsättning i andra
delar av landet, vöre det icke riktigt att betrakta arbetsmarknadsläget i länet
som en isolerad företeelse och härpå grunda ett motiv för den planerade utvidgningen
av järnverket i Luleå. Av föredragningen framginge, att verket
efter utbyggnad i hela den utsträckning, som ytterst åsyftades, komme att
ge arbete åt omkring 2 500 arbetare.
Med all sannolikhet kunde den för utbyggnaden och den därefter följande
driften erforderliga arbetskraften icke rekryteras enbart inom länet.
Följden måste bli den, att det i ali synnerhet i fråga om yrkeskunnig arbetskraft
måste framväxa en konkurrens med den mellansvenska järnindustrien,
vilken redan nu lede en allvarlig brist på arbetare och av detta
skäl icke kunde fullt utnyttja sin produktionskapacitet. Herr Brodén yrkade
med åberopande härav, att den ifrågasatta utbyggnaden måtte för närvarande
avstyrkas.
Stockholm den 2 maj 1946.
Statens arbetsmarknadskommission.
K. .1. OLSSON
BERTIL JOHANSSON.
Banäng lill riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 302.
4
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.
Genom remiss den 18 april 1946 har statskontoret anmodats att avgiva
yttrande över en av styrelsen för Norrbottens järnverks aktiebolag verkställd
utredning med förslag angående effektivisering av driften vid bolaget, angående
finansiell rekonstruktion av bolaget samt rörande frågan i vilken
grad och på vad sätt en fortsatt utbyggnad av verket, utöver den redan pågående,
skall äga ruin. Med anledning därav får statskontoret anföra följande.
Enär statskontoret tidigare icke beretts tillfälle att avgiva yttrande över
de förslag, som legat till grund för tillkomsten och den hittillsvarande successiva
utbyggnaden av Norrbottens järnverk, anser sig ämbetsverket icke
hava anledning att i sak taga ställning till det nu föreslagna utvidgningsprogrammet.
Statskontorets yttrande begränsas därför till styrelsens förslag
till bolagets finansiella rekonstruktion och anskaffning av det vid en eventuell
utbyggnad erforderliga kapitalet. Ämbetsverket förutsätter därvid, att
de av importerat fossilt bränsle beroende nyanläggningarna icke komma till
utförande utan en synnerligen ingående prövning av frågan, huruvida import
av koks för framtiden kan påräknas i tillräckliga mängder och till sådana
priser, att icke blott produktionen tryggas utan även kan göras fullt
konkurrenskraftig.
Med avseende på frågan om bolagets finansiella rekonstruktion erinrar
styrelsen i sin framställning om att bolagets anläggningar utförts under en
tid av stark allmän prisstegring, varigenom kostnaderna kommit att överstiga,
vad i de ursprungliga utbyggnadsplanerna beräknats. Arbetets
forcering m. m. har även verkat fördyrande. En av advokaten Otto Schultz
och auktoriserade revisorn Ebbe Rybeck verkställd utredning giver vid handen,
att nämnda merkostnader kunna beräknas till 8 519 000 kronor. Enligt
bolagsstyrelsens uppfattning bör detta belopp, liksom den i balansräkningen
redovisade förlusten, 553 207 kronor 22 öre, bortskrivas. Styrelsen föreslår
därför, att bolagets aktiekapital, 26 500 000 kronor, nedsättes med 12 000 000
kronor, samt att detta belopp, som i sin helhet tillföres reservfonden, användes
för nedskrivning av anläggningsvärdet med 8 519 000 kronor samt
för utjämning av den balanserade förlusten, 553 207 kronor 22 öre. Härefter
skulle aktiekapitalet utgöra 14 500 000 kronor och å reservfonden kvarstå
i runt tal 2 928 000 kronor, motsvarande cirka 20 procent av det nedskrivna
aktiekapitalet.
De av styrelsen anförda motiven för nedskrivning av anläggningskapitalet
synas ej bärande. Det är nämligen icke blott anläggningskostnaderna, som
stigit i jämförelse med de ursprungliga beräkningarna, utan även priserna
på de utvunna produkterna. Någon avsevärd försämring av den förhandskalkylerade
räntabiliteten torde därför ej hava ägt rum. Riktigheten av detta
antagande torde bestyrkas av det faktum, att de nyanläggningar, som nu föreslås,
beräknas bliva bärkraftiga utan liknande nedskrivning, ehuru de
ingalunda kunna utföras till förkrigspriser.
Vid en eventuell nedsättning av bolagets aktiekapital måste fonden för
statens aktier i statsverkets redovisning nedskrivas med motsvarande belopp
och medel härför anvisas å riksstaten såsom utgift för avskrivning av kapi
-
Kungl. Majlis proposition nr 302.
33
talmedel. Driftbudgeten skulle alltså för detta ändamål komma att belastas
med 12 000 000 kronor. Rent principiellt lärer det emellertid icke vara tillfredsställande
att anlita anslagsmedel för nedskrivning av bolagets anläggningar
innan drilten kommit i full gång och bolagets fönnåga att själv bära
sina avskrivningskostnader med säkerhet konstaterats. Statskontoret anser
sig därför ej kunna biträda styrelsens förslag att för rekonstruktion av bolagets
ekonomiska ställning per den 3% 1946 nedsätta aktiekapitalet med
12 000 000 kronor.
Därest föreslagen utbyggnad av järnverket beslutas, bar statskontoret icke
något att erinra mot att bolagets aktiekapital utökas till högst 40 000 000 kronor,
vilket, under förutsättning att ovannämnda överföring av 12 000 000
kronor till reservfonden icke kommer till stånd, innebär en nyteckning av
aktier till ett belopp av 13 500 000 kronor. Återstående nybyggnadskapital,
82 000 000 kronor, bör tillföras bolaget läsvägen. I sin hemställan har styrelsen
föreslagit, att lånebehovet — till följd av den föreslagna nedskrivningen
av aktiekapitalet av styrelsen beräknat till 70 000 000 kronor — täckes
genom lån hos Sveriges riksbank. Skulle denna väg ej vara framkomlig,
lärer riksdagen böra anvisa lånemedel från fonden för iåneunderstöd, varvid
samma lånevillkor böra föreskrivas, vilka äro gällande för motsvarande
krediter i affärsbankerna. Såsom säkerhet torde därför egentligen böra pantförskrivas
inteckningar i bolagets fasta och lösa egendom. För att undvika
kostnader och arbete med inteckningarnas uttagande torde det emellertid
vara tillfyllest, örn bolaget utan avlämnande av inteckningar förbinder sig
att icke för annat ändamål uttaga sådana inteckningar, som eljest skolat
ligga som säkerhet för statslånet. Den favör, som genom inbesparad stämpelkostnad
härigenom skulle tillkomma bolaget, torde sakna större betydelse.
I sin framställning har styrelsen slutligen anhållit, att bolagets förlagskapital
finge ökas med 3 000 000 kronor med rätt för bolaget att för bestridande
av löpande utgifter upptaga ytterligare kredit i checkräkning mot avlämnande
av säkerhet. Med hänsyn till det stegrade behov av rörelsekapital,
som bolagets ökade verksamhet självfallet kommer att medföra, har statskontoret
icke något att invända mot denna begäran.
Remissakten återgår härjämte.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissariema Johnsson och Norberg samt t. f. statskommissarierna
Lindbergson och Jerdenius.
Slockholm den 2 maj 1946.
EVERT BJÖRN.
THORD LÖNDAHL.
Hillevi Holm.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Stockholm den 7 maj 1946.
Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.
Genom remiss den 18 april 1946 har Kungl. Kommerskollegium anmodats
att avgiva yttrande rörande av styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag
avlåten framställning, avseende effektivisering av bolagets drift, rekonstruktion
av bolagets ekonomiska ställning och fortsatt utbyggnad av anläggningarna
utöver vad redan beslutits och påbörjats.
Kollegium har berett Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
tillfälle att i ärendet avgiva yttranden, som här bifogas.
För egen del får Kollegium med remissaktens återställande anföra följande,
varvid Kollegium, bland annat på grund av den korta remisstiden, icke
underkastat de ekonomiska kalkylerna någon detaljgranskning. I stor utsträckning
synas för övrigt beräkningarna över anläggningskostnaderna vara
approximativa överslagskalkyler, förmodligen på den grund att underlag
för mera säkra kalkyler icke kunnat åstadkommas under den korta utredningstiden.
Enligt beslut, senast vid 1944 års riksdag, skall Norrbottens järnverk utbyggas
till att omfatta, jämte erforderliga hjälpanläggningar, tre elektriska
tackjämsugnar (två färdiga), en förreduktionsanläggning för malm (under
byggnad), en elstålugn örn cirka 25 tons kapacitet (färdig) och ett thomasverk
med två konvertrar (påbörjat). Årskapaciteten beräknas efter färdigställandet
bliva i gynnsammaste fall 100 000 ton tackjärn, vilken kvantitet
kan förädlas i thomas- och elstålverken. Slutprodukterna bliva huvudsakligen
thomas- och därjämte elektrostål i form av göt.
Enligt förslaget skall anläggningen utökas med dels två koksmasugnar
med vardera en kapacitet av 550 å 600 ton per dygn, varav tills vidare dock
endast den ena skall uppföras, dels ytterligare en thomaskonverter av 25
tons kapacitet, dels ytterligare två elstålugnar örn vardera 25 ton, dels göt-,
räls- och balkvalsverk, dels ytterligare två sinterpannor, dels ock hjälpavdelningar
av olika slag, till vilka räknas även ett tackjärnsgjuteri av ej obetydlig
omfattning.
I fullt färdigt skick beräknas årligen tackjärnskapaciteten bliva närmare
500 000 ton eller till en början, med endast en masugn uppförd, cirka 300 000
ton.
Valsverken avses få en kapacitet av cirka 300 000 ton handelsfärdigt järn
per år, motsvarande en tackjärnsförbrukning av upp till 350 000 ton. I slutskedet
skulle sålunda en kvantitet av 150 000 ton tackjärn kunna försäljas
utöver nämnda stålkvantitet.
Vad först angår utökningen av tackjärnstillverkningen märkes, att den är
avsedd att ske i koksmasugn, i stället för att som hittills framställningen
skett i el tack järnsugn. I sitt år 1938 avgivna betänkande anförde Tackjämsutredningen,
att i elektrisk ugn framställt kokstackjäm, trots ett förutsatt
lågt kraftpris, först vid mycket höga kokspriser kunde konkurrera med kokstackjäm,
framställt i blästermasugn. Styrelsen kalkylerar nu att tillverkning
i blästermasugn ställer sig fördelaktigare, när kokspriset understiger 90 kronor
per ton, eller 60 kronor, om förreducerad beskickning användes i ettackjämsugnarna.
Det är nu omöjligt att förutse, vilket pris för prima masugns
-
Kungl. Majlis proposition nr 302.
35
koks man framdeles kan räkna med. Med hänsyn lill av styrelsen anförda
skäl mot eltackjärnsugnar i fråga örn anläggningskostnader, stort behov av
prima elektrisk kraft m. m. torde det dock vara riktigt att basera den utökade
tackjärnstillverkningen på blästermasugnar.
I en koksmasugn av nu planerad beskaffenhet torde träkol icke kunna användas
som ersättning för koks, liksom även träkol torde kunna ersätta
koks endast i rätt begränsad utsträckning i eltackjärnsugnar av hittills vid
Norrbottens järnverk använd typ. Ur beredskapssynpunkt kan det ifrågasättas,
om icke möjlighet bör hållas öppen till alternativ användning av
träkol. Det kan ske genom användande av masugnar av mindre typ, såsom
redan sker på en del håll i mellersta Sverige. Tackjärnstillverkningen på
koks i dessa kanske icke ställer sig fullt lika ekonomisk som i en större enbet,
även örn själva bränsleekonomien icke blir sämre, men beredskapssynpunkten
synes i varje fall böra beaktas vid den fortsatta utredningen.
Det torde i detta sammanhang även böra erinras om alt, för den händelse
försöken med förreduktion av malm giva gynnsamma resultat, en viss utökning
av tackjärnstillverkningen kan åstadkommas genom uppförande av
flera förreduktionsugnar.
Vad vidare angår tackjärnets förädling till stål är styrelsens förslag byggt
på en kombination av thomasmetoden och raffinering i elektrisk ugn av
thomasmetallen, d. v. s. i stort sett på samma förfaranden som redan med
framgång tillämpas på ett håll i mellersta Sverige.
Med hänsyn till kvaliteten hos de malmer, som nu brytas i Norrbottens
län, torde denna förädlingsväg vara den naturligaste, när det gäller framställning
av stål av handelskvalitet. Fråga kan givetvis vara, i vad omfattning
avsättning kan vinnas för den för vissa användningsändamål något underlägsna
thomasmetall, som icke raffinerats elektriskt, och i vilken omfattning
sålunda anordningar för sådan raffinering böra tillskapas. Ståndpunkt
i denna fråga torde dock icke behöva fattas förrän på ett senare stadium,
sedan bland annat tillverkningsprogrammet för valsat stål tagit fastare form.
Valsverksanläggningen föreslås skola i första utbyggnadsetappen omfatta
göt-, räls- och balkvalsverk, däri utom räls och balk även grövre stångoch
fasonjärn samt platiner kunna framställas. Kollegium vill ifrågasätta,
om icke redan på ett tidigt stadium även plåt, särskilt tunnplåt och möjligen
karrosseriplåt, samt klenare dimensioner av stångmaterial, bland annat
armeringsjärn, och vaxtråd höra ingå i programmet. Det är nämligen
framförallt i fråga om dessa varuslag, som dels brist länge rått, dels ock
den framtida förbrukningen kan väntas växa hastigast, i den mån utvecklingen
nu kan förutses. För det tillgodoseende av manufakturtillverkningens
och småindustriens i Norrbottens län behov, varom i styrelsens utredning
erinras, torde också de grövre dimensionerna komma i andra hand. I och
för sig torde dock dessa sistnämnda behov tills vidare vara så små, att frågan
saknar aktuell relevans.
Tages hänsyn till nämnda synpunkter skulle utbyggnadsprogrammet avsevärt
utvidgas vad angår valsverken. Å andra sidan borde färdigställandet
av den tredje konverteranläggningen eventuellt kunna anstå. Av flera skäl kan
det vara lämpligt, att utbyggnaden sker etappvis, såsom i det förevarande
förslaget är tänkt med avseende på både tackjärnstillverkningen och utvalsningen.
Fråga är dock, om icke den för valsverken förutsedda horisontala
etappgränsen, således mellan grövre och klenare dimensioner, borde utbytas
mot en vertikal gräns, varigenom således tillverkningsprogrammet skulle
bliva mera differentierat men i stället avse en mindre totalkvantitet. I vad
män denna idé kan genomföras helt eller delvis är beroende av delal (spörsmål,
som laiva närmare utredning. Då det otvivelaktigt ur järnverkets egen
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
synpunkt vöre till fördel i flera hänseenden, örn tillverkningen till en början
kunde få avse blott grövre dimensioner, kan man tänka sig, att försörjningsfrågan
till en början löstes på så sätt, att en viss arbetsfördelning åstadkommes
mellan Norrbottens järnverk och övriga handelsjärnverk.
Styrelsen har grundat sina överväganden rörande den produktionskapacitet,
till vilken verket borde utbyggas, på en beräkning av behovet av valsat
och smitt järn och stål inom landet omkring år 1950. Denna beräkning utgår
från av Statens industrikommission kända, respektive uppskattade förbrukningssiffror
år 1942 med fördelning på olika användningsområden, vartill
lagts en kvantitet, motsvarande en genom materialbrist och andra omständigheter
så att säga tillbakahållen förbrukning, varigenom man kommit
fram till en »normalförbrukning» år 1945 av cirka 1,2 miljoner ton valsade
och smidda produkter. Genom approximativa uppskattningar av förbrukningsutvecklingen
inom olika områden fram till 1950 har man kommit till
en antaglig förbrukning delta år av i runt tal 1,5 miljoner ton. En dylik
beräkning är givetvis mycket svår att genomföra och många faktorer — icke
minst export- och importmöjligheterna — undandraga sig kontroll och påverkan
från svensk sida, varför resultatet måste bliva osäkert. Kollegium
skulle närmast vilja ställa sig tvekande, huruvida expansionen verkligen kan
komma att bliva så stor som beräknats bland annat med hänsyn till den
befolkningsutveckling som kan påräknas. Vid den ovannämnda behovsberäkningen
har man icke närmare ingått på dimensions- och kvalitetsfrågor.
Den så kallade tillbakahållna förbrukningen ligger otvivelaktigt till större
delen inom de klenare sortimenten slång- och fasonjärn, samt valstråd och
på olika plåtsorter. Önskar man åstadkomma ett tillgodoseende av ett ökat
totalbehov, bör därför denna omständighet särskilt beaktas, såsom Kollegium
redan i det föregående haft anledning framhålla.
Genom att i varje fall importmöjligheterna från Tyskland tills vidare borrfallit
är det ej uteslutet, att Sverige genom egen produktion måste fylla en
förhållandevis .större del av sitt järnbehov än tidigare. En utökning av den inhemska
handelsjämstillverkningen är därför motiverad och förberedes även
av redan förefintliga handelsjärnverk i landet. Om den lämpliga storleken
av utökningen för landet i dess helhet kan råda olika meningar. I varje fall
torde man dock böra utgå ifrån att en viss, icke obetydlig import av handelsjärn
kommer att äga rum, bland annat av specialartiklar, som av olika
anledningar ej lämpligen tillverkas inom landet, och av stapelvaror, som
kunna vara särskilt prisbilliga. Kollegium vill i detta hänseende bland annat
erinra örn de möjligheter till tullrestitution, som bereus exportindustrierna
för att genom förbilligande av råvarorna stärka konkurrenskraften. Även
ur denna synpunkt kan det därför vara motiverat, att vals järnstillverkningen
utbygges etappvis på sätt ovan antytts. Med avseende på arbetskraften vinnas
härigenom också vissa fördelar. Det är helt naturligt ett intresse, att
ortsbefolkningen i största möjliga omfattning beredes anställning vid järnverket.
Då emellertid yrkeskunskap på området saknas, är det nödvändigt,
att rekryteringen och upplärandet ske successivt, för att i mesta möjliga
mån undvika, att personal från andra delar av landet behöver tagas i anspråk.
Anställandet av vana förmän torde i varje fall icke kunna undvikas.
Kollegium vill icke underlåta att erinra om Norrbottens järnverks mindre
lämpliga läge med hänsyn till att transportvägarna bliva långa till de förnämsta
förbrukningsområdena och att sjöfarten är stängd under cirka halva
året. Kan en allmän nedsättning av järnvägsfrakterna från övre Norrland
genomföras, blir konkurrensläget med avseende på fraktkostnaderna förbättrat
även för järnverket, men tidsförlusten genom den långa fraktvägen kvarstår
likväl och nedsätter vid snabba lageraffärer konkurrensförmågan gent
-
Kungl. Majlis proposition nr 302.
37
emot importörer och tillverkare i de södra delarna av landet. En lagerföring
av vissa standardvaror på lämpliga platser kan råda bot härför, men den
erforderliga omfattande distributionsapparaten torde lämpligen böra utbyggas
successivt, vare sig det skall ske i egen regi eller genom samarbete med
förefintliga lagerförande firmor.
Styrelsen föreslår en finansiell rekonstruktion av bolaget på så sätt, att
dels vissa onormalt höga anläggningskostnader avskrivas, dels ock per den
30 juni 1945 redovisad förlust utjämnas. Det härför erforderliga avskrivningsbeloppet
angives till cirka 9 miljoner kronor.
Den merkostnad, som är avsedd att avskrivas, har beräknats såsom huvudsakligen
dels en generell ökning av anläggningskostnaderna för färdigställda
delar av verket av 50 procent utöver förkrigsnivån, dels särskilda
kostnader för forcering av byggena, dels ock hälften av kostnaderna för nu
pågående anläggningar, däribland förreduktionsverket, som betraktas som
en experimentanläggning.
Det kan diskuteras, huruvida förkrigsnivån numera bör betraktas som
norm. Jämföras de principer, som tillämpats i de så kallade produktionsavtal,
vilka under krigstiden från statens sida träffats med enskilda företag
rörande försörjningsviktiga tillverkningar, med ovan antydda förslag,
torde emellertid kunna sägas, att i varje fall vad angår de nu färdiga anläggningsdelarna
de föreslagna avskrivningarna äro jämförbara med vad som
förekommit i fråga om enskilda industriföretag beträffande under motsvarande
tid gjorda anläggningar. Mera tveksamt torde vara, örn de nu pågående
byggena böra på föreslaget sätt avskrivas, dock med undantag för förreduktionsverket,
som tvivelsutan kan betraktas som en experimentanläggning, och
för de anläggningar, om vilkas bekostande tvist råder med Statens järnvägar.
Då avskrivningarna å de färdiga anläggningarna och å förreduktionsverket
m. m., tillsammans cirka 6,9 miljoner kronor, jämte den balanserade förlusten
utgöra den vida övervägande delen av det föreslagna avskrivningsbeloppet,
kan Kollegium dock för sin del tillstyrka avskrivning enligt förslaget.
Såsom av bifogade,1 från bolaget införskaffade förvaltningsberättelse för
senaste bokföringsåret 1944/45 framgår är aktiekapitalet för närvarande 26,5
miljoner kronor. Detta föreslås nedsatt med 12 miljoner kronor, vilket belopp
skulle användas för nämnda avskrivningar och för utjämning av balanserade
förlusten, varefter skulle kvarstå nära 3 miljoner kronor å reservfonden,
som därigenom uppbringas till ungefär det minimibelopp, som
föreskrives i nya aktiebolagslagen. De föreslagna åtgärderna synas motiverade.
Nyanläggningarna äro avsedda att finansieras genom lån hos Sveriges riksbank
utan ökning av aktiekapitalet. Jämfört med vad som plägar betraktas
som sund praxis i fråga örn finansieringen av enskilda företag uppstår härigenom
tills vidare en disproportion mellan eget och upplånat kapital. I
betraktande av att staten i båda fallen anskaffar det erforderliga kapitalet
synes emellertid denna omständighet icke vara av större betydelse.
Kommerskollegium får hemställa, att ovan anförda synpunkter måtte vinna
beaktande vid ärendets fortsatta behandling.
ARVID RICHERT.
HARALD CARLBORG.
1 Ilar utesluten.
C. G. Hindbeck.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Till Kungl. Maj.ts och Rikets Kommerskollegium.
Genom remiss den 23 april 1946 har Norrbottens och Västerbottens läns
handelskammare anmodats avgiva yttrande över det förslag angående effektivisering
av driften vid Norrbottens järnverk aktiebolag, finansiell omkonstruktion
av bolaget och järnverkets fortsatta utbyggnad, som avgivits av
bolagets styrelse. Med anledning härav får handelskammaren vördsamt anföra
följande.
Genom det framlagda förslaget föreslås en mycket kraftig utbyggnad av
Norrbottens järnverk. Styrelsen för järnverket förordar nämligen för det
första en valsverksanläggning örn ca 300 000 tons årlig leveranskapacitet.
Då järnverkets tackjämkapacitet från och med 1947 endast uppgår till ca
100 000 tons tackjärn och för valsverket erfordras maximalt 350 000 tons
tackjärn, föreslås vidare omedelbart byggande av en koksmasugn för 200 000
tons årlig produktion. Slutligen föreslås vissa kompletteringar av sinterverket,
elektrostålverket och thomasverket. Detta nybyggnadsprogram beräknas
draga en kostnad av 95 miljoner kronor, häri inbegripet kostnaderna för
komplettering av hjälp- och allmänna avdelningar.
En fullständig utbyggnad av järnverket avseende såväl metallurgiska som
valsverksavdelningama beräknas preliminärt uppgå till 135 miljoner kronor.
Utgångspunkten för styrelsens utbyggnadsprogram har varit, att man omkring
år 1950 räknar med ett behov av 500 000 tons vals järn utöver redan
kända produktionsökningar vid mellansvenska järnverk. Handelskammaren
har svårt att bedöma riktigheten av denna prognos, men anser sig kunna göra
det uttalandet, att många av de faktorer, på vilka den grundar sig, äro
högst osäkra. Det synes dock sannolikt, att det år 1950 skall förefinnas behov
av ett betydande tillskott av valsat och smitt järn till den svenska marknaden.
Det föreslagna valsverket utgöres av valsverk för grövre färdiga produkter,
i första band byggnadsjäm. Det framgår icke av utredningen, om detta valsverk
avses för framställning av alla de olika slags byggnadsjäm som förekomma
i handeln eller om produktionen endast avses att inriktas på vissa
slags byggnadsjäm. Det kan vara riktigt, att produktionen med tanke på
järnverkets förläggning relativt långt borta från den huvudsakliga svenska
jämmarknaden endast omfattar vissa större standardprodukter. I den mån
så är möjligt, bör dock järnverkets tillverkning, såsom av styrelsen framhållits,
omfatta även sådana produkter, som kunna gynna uppkomsten av
en jämmanufakturindustri i övre Norrland.
Handelskammaren har uppmärksammat, att utredningen föreslår en koksugn
å 200 000 tons årlig kapacitet. Utredningen frångår således järnverkets
vidare utbyggnad med elektrisk kraft, vilket av flera skäl synes vara en
nackdel, när nu statsmakterna beslutat en utbyggnad av Harsprång^ med
tanke på bl. a. det sannolikt ökade kraftbehovet vid Norrbottens järnverk.
Handelskammaren vill här erinra örn de svårigheter med järnverkets koksförsörjning,
som komma att uppstå vid en avspärrning av landets handelsförbindelser.
Vidare kan påpekas, att skogsbruket i de delar av övre Norrland, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
39
under vissa omständigheter kunde beröras av tillverkningsprogrammet vid
Norrbottens järnverk, bär stora svårigheter att övervinna på grund av de
minimala avsättningsmöjligheterna för mindervärdigt virke. Handelskammaren
saknar möjlighet bedöma, huruvida tillverkning av träkolstackjärn
vid Norrbottens järnverk helt hör skjutas i bakgrunden. Vid järnverkets ursprungliga
planläggning spelade dock denna tillverkning en viss roll. Skulle
tillverkning av träkolstackjärn däremot ingå i programmet, uppstår möjlighet
för skogsägarna i Norr- och Västerbotten att avsätta träkol, varigenom
betydande fördelar för sysselsättning och skogsvård skulle ernås inom hela
området, ej enbart Luleå stad och de närmast belägna kommunerna.
Handelskammaren har givetvis icke kunnat ingå på ett bedömande av de
kostnader, som av styrelsen beräknats för utbyggnadsprogrammet. Ett frågetecken
vill dock handelskammaren sätta dels vid de belopp som upptagits
för oförutsedda kostnader och som i vissa fall synas anmärkningsvärt ringa,
dels ock för kostnaden för byggande av 750 m kaj å 3 500 000 kronor. Som
jämförelse i sistnämnda avseende vill handelskammaren nämna, att Luleå
hamns under kriget byggda 145 m långa kaj kostat ca 1 400 000 kronor.
Ett utbyggnadsprojekt av den nu föreslagna storleksordningen kommer givetvis
att lia ett enormt inflytande på olika förhållanden såväl inom Norrbottens
län som framförallt för Luleå stad. Utredningen har beräknat, att
järnverket kommer att efter utbyggnaden ha en arbetarstam å 2 500 man.
Med ledning härav kan man beräkna att befolkningsökningen för Luleå stad
säkerligen icke kommer att understiga 7 500 personer. Detta kommer bl. a.
att kräva en synnerligen omfattande produktion av bostäder, som i sin tur
kommer att draga arbetskraft m. m.
Allt detta erfordrar planläggning såväl med kommunala och statliga myndigheter
som enskilda därav berörda parter. Styrelsens utredning omnämner,
att förberedande förhandlingar förts med vissa myndigheter. Handelskammaren
vill understryka vikten av att dessa förhandlingar fortsättas, framförallt
med Luleå stad och särskilt med tanke på bostadsfrågan. Även andra
frågor såsom t. ex. järnverkets kajbyggnad kommer att ha vittgående konsekvenser
för staden.
Den arbetskraft, som järnverket, kommer att behöva, kommer givetvis till
stor del att tagas från andra näringar inom Norrbotten, kanske främst skogsbruket.
Handelskammaren vill här erinra om alt något överskott å arbetskraft
icke förefunnits på sista året.
I samband härmed vill handelskammaren vidare framföra tanken på de
möjligheter till en genomgripande, medveten sanering av sysselsättningsmöjligheterna
i Norrbotten, som tillkomsten av en anläggning av här ifrågavarande
storlek innebär.
De åtgärder, sorn tidigare vidtagits på detta område genom upptagande av
driften vid en del på mitten av 20-talet nedlagda sågverk, kunna icke i längden
på grund av den tilltagande råvarubristen upprätthållas. På andra håll
lia de vidare haft beklagliga följder, som när som helst bliva uppenbara.
Man skulle därför nu kunna tänkas anslå en annan viig. Vidare torde i
samband med nedläggande av gruvdriften i Laver uppkomma ett överskott
av arbetskraft. Det synes enligt handelskammarens åsikt viii vara värt att
undersöka, örn icke dessa arbetskraftsproblem genom en dirigerad omflyttning
till järnverket för en längre tidsperiod kunde bringas ur världen. Även
i den mån el t överskott av arbe tskraft förefinnes vid malmfälten, bör detta
dirigeras lill järnverket.
Ett byggnadsprojekt av denna omfattningen har naturligtvis även sin inverkan
å liela den svenska industriens investeringsmöjligheter. Handelskammaren
förutsätter, att denna fråga erhåller sin tillbörliga uppmärksamhet.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Den här föreslagna stora utbyggnaden av Norrbottens järnverk skulle givetvis
kunna giva anledning till att frågan om statlig eller enskild drift ånyo
upptages till behandling. Då denna fråga emellertid torde hava avgjorts genom
det ursprungliga beslutet om järnverket, saknar handelskammaren nu
anledning att ingå på denna fråga.
Slutligen har styrelsen i samband med sitt förslag till finansiering av utbyggnaden
framlagt förslag om att bolagets nuvarande aktiekapital nedsättes
med 12 000 000 kronor samt att detta belopp via reservfonden användes
för nedskrivning av bolagets anläggningar med 8 519 000 kronor och
till utjämning av den balanserade förlusten å 553 207: 22. Nedskrivningen av
bolagets anläggningar föreslås ske dels med den merkostnad, som uppstått
på grund av den allmänna prisstegringen, dels ock med de kostnader, som
orsakats av byggnadsarbetenas forcering. I fråga om sistnämnda kostnaders
bortskrivning torde intet vara att erinra. Beträffande däremot bortskrivning
av merkostnaden på grund av den allmänna prisstegringen, vill handelskammaren
erinra om att i kungl, propositionen örn förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1946 den s. k. E-prisnivån satts till 140 % av förkrigsnivån.
S. k. överprisavdrag för tillgångar anskaffade för stadigvarande bruk
medgives härvid endast ned till 140 °/o av tillgångarnas förkrigspris. Då samtidigt
uttalats det osannolika i en reduktion av efterkrigsprisernas genomsnittsläge,
synes det icke föreligga anledning att nedskriva järnverkets anläggningar
på grund av den allmänna prisstegringen. De högre efterkrigsprisen
böra ju kunna förränta den högre anläggningskostnaden. Vad slutligen
förreduktionsverket beträffar, synes det av styrelsens utredning framgå, att
detta verks framtida värde beror av pågående försöksdrift. Resultatet av
denna synes böra avvaktas, innan nedskrivning av kostnaderna för verket
sker. I den mån nedskrivning kommer att ske, bör detta ibågkommas vid
framtida jämförelser mellan enskild och statlig industri.
Handelskammaren har med tillfredsställelse noterat, att styrelsen kommit
till det resultatet, att järnverkets produktion kommer att kunna bli fullt konkurrenskraftig.
Med hänsyn härtill och till den utomordentligt stora betydelsen
av järnverket för näringslivet i övre Norrland, får handelskammaren tillstyrka
styrelsens förslag i dess huvudpunkter. Handelskammaren hemställer
dock, att vid ärendets fortsatta behandling ytterligare utredningar måtte ske
i enlighet med vad som ovan framhållits.
Luleå den 3 maj 1946.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
BURE HOLMBÄCK.
Birger Rothelius.
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
41
Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.
Genom remiss den 18 april 1946 har statens industrikommission anmodats
avgiva yttrande över en skrivelse från styrelsen i Norrbottens Järnverk Aktiebolag
med utredning och förslag angående fortsatt utbyggnad av bolagets
anläggningar m. m. I anledning härav får kommissionen anföra följande.
Kommissionen vill till en början erinra örn, att kommissionen senast i
skrivelse den 26 oktober 1944 dels överlämnat verkställd utredning av frågan
örn uppförande av ytterbgare en tackjärnsugn vid järnverket jämte kostnadsberäkningar,
dels ock avgivit yttrande beträffande frågan örn uppförande
vid järnverket av ett thomasverk.
Vid behandlingen av nu ifrågavarande skrivelse torde kommissionen huvudsakligen
hava två synpunkter att beakta, nämligen dels frågan om materialtillgången
för utbyggnaden av järnverket och dels spörsmålet örn byggnadsprojektets
betydelse för den ekonomiska försvarsberedskapen.
Kommissionen har däremot icke ansett sig böra ingå på frågan om anläggningskostnaderna
och örn de föreslagna anläggningarnas räntabilitet. Ej heller
har kommissionen funnit anledning ingå på förslaget örn företagets rekonstruktion
och om formerna för finansiering av den avsedda utbyggnaden.
Enligt styrelsens förslag skola anläggningarna utbyggas till en sådan total
kapacitet, att järnverket kan för avsalu tillverka dels 300 000 ton valsverksprodukter
och dels 150 000 ton tackjärn per år. Utbyggnaden är
emellertid icke avsedd att omedelbart utföras i sin helhet utan viss del av
anläggningen för tackjärnstillverkning samt vissa valsverk hava uppskjutits
till en senare tidpunkt.
Ur synpunkten av den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen är det
givet, att ett tillskott till den inhemska järnförsörjningen av den storleksordning
som här avses har ett betydande värde. Å andra sidan måste kommissionen
konstatera, att den för närvarande rådande knappheten på för en investeringsverksamhet
av denna art nödvändigt material kommer att innebära
betydande svårigheter.
Sedan numera beslut fattats om byggande av ett thomasverk samt då ett
elektrostålverk redan finnes i drift, ansluter sig kommissionen till styrelsens
uppfattning att anläggningen bör kompletteras med ett valsverk.
Till grund för bedömandet av valsverksanläggningens lämpliga storlek har
styrelsen lagt en approximativ järnbalans för år 1950. Denna utredning räknar
med ett årsbehov år 1950 av 1 700 000 ton valsat och smitt järn och stål,
däri inräknat en export till genomsnittlig förkrigsnivå av 200 000 ton. Den
inhemska produktionen väntas vid nämnda tidpunkt med hänsyn till planerade
utvidgningar vid de mellansvenska järnverken hava stigit till 1 200 000
ton. Ett årligt tillskott genom import och ytterligare ökad inhemsk produktion
av omkring 500 000 ton beräknas sålunda bliva erforderligt. Den totala
importen av valsat och smitt järn och stål uppgick åren 1936—1939 till i
genomsnitt 480 000 ton per år. Till denna importkvantitet bidrog Tyskland
och andra mellaneuropeiska länder med omkring 150 000 ton. Styrelsen räknar
med att någon avsevärd import från dessa områden icke kan påräknas
under en obestämd tidsrymd. Denna kvantitet synes alltså i första hand
böra ersättas med ny inhemsk produktion. Härutöver räknar emellertid
styrelsen med att på grund av en ny modern anläggnings låga tillverk
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
ningskostnader kunna finna avsättning för ytterligare 150 000 ton handelsfärdigt
järn i konkurrens med utländska tillverkare. På detta sätt kommer
styrelsen fram till önskvärd valsverkskapacitet av omkring 300 000 ton per år.
Såväl styrelsen som den av styrelsen anlitade utredningsmannen hava
emellertid starkt betonat osäkerheten i en kalkyl av denna art. Kommissionen
anser sig icke kunna uttala någon åsikt örn sannolikheten för att den
beräknade järnbalansen för år 1950 kommer att motsvaras av verkliga förhållanden.
Ej heller anser sig kommissionen böra uttala sig om de överväganden
angående importförhållandena, som fört styrelsen fram till den uppfattningen.
att av den antagna bristen örn 500 000 ton en kvantitet av 300 000
ton bör täckas genom ny inhemsk produktion.
För framställning av 300 000 ton handelsjärn erfordras enligt styrelsens
beräkning maximalt 350 000 lon tackjärn. Styrelsen har dessutom räknat
med att finna avsättning för ytterligare 150 000 ton tackjärn. Tack järnskapaciteten
anses därför böra utbyggas för en totalproduktion av omkring
500 000 ton per år. Från hittills beslutade anläggningar räknar styrelsen med
att från och med år 1947 erhålla en tackjämskvantilet av omkring 100 000
ton per år. Enligt dessa beräkningar skulle sålunda tackjärnskapaciteten behöva
utbyggas med ytterligare 400 000 ton per år. Emellertid har styrelsen
föreslagit, att i första etappen tackjärnskapaciteten ökas med blott 200 000
ton per år. Utbyggnaden föreslås äga rum medelst uppförande av en koksbläslermasugn
örn 200 000 lons årskapacitet.
Beträffande frågan om efter vilken metod den ökade tackjärnsproduktionen
skall åstadkommas biträder kommissionen styrelsens uppfattning, att
anläggnings- och driftsekonomiska skäl så starkt tala till förmån för koksblästermasugnar,
att man bör följa denna väg även om ur ren beredskapssynpunkt
eltackjärnugnarna skulle medföra vissa fördelar. Vad angår den
koksmasugn, som avses komma till användning, vill kommissionen ur beredskapssynpunkt
understryka vikten av att en sådan storlek och typ väljes,
att masugnen i ett krisläge kan drivas med träkol.
Styrelsen har föreslagit, att i den första utbyggnadsetappen skall ingå full
utbyggnad av sinterverket, thomasverket och elektrostålverket. Mot bakgrunden
av styrelsens förslag, att man tills vidare skall avstå från att helt
utbygga den slutliga tackjärns- och valsverkskapaciteten, ifrågasätter kommissionen,
örn det är nödvändigt att omedelbart komplettera sinterverket,
thomasverket och elektrostålverket på sätt som föreslagits. I nuvarande
knapphetsläge beträffande de flesta slag av anläggningsmaterial synes det
kommissionen nödvändigt, att utbyggnadsprogrammet utformas på ett sådant
sätt, att anläggningsdelar, som i det första utbyggnadsstadiet i viss grad
kunna sägas hava karaktären av reserver, i möjligaste mån uppskjutas.
T fråga örn götvalsverket har styrelsen föreslagit uppförande av ett verk
för utvalsning av 450 000 ton göt per år eller samma kapacitet som erfordras
då verket blir fullt utbyggt. Kommissionen finner övervägande skäl tala för
att götvalsverket från början utbygges för den avsedda slutkapaciteten.
I styrelsens framställning finnas icke några direkta uppgifter örn de kvantiteter
byggnadsmaterial av olika slag, som erfordras för anläggningens färdigställande.
Emellertid är det givet, att ett byggnadsföretag av denna storleksordning
kräver högst avsevärda kvantiteter material. Detta gäller icke
endast den industriella anläggning, som styrelsens framställning avser, utan
även den mycket betydande byggnadsproduktion för bostadsändamål, som
måste komma till stånd i samband med den stora utökningen av arbetsstyrkan
vid verket. Styrelsen anger antalet sysselsatta arbetare efter full
utbyggnad till cirka 2 500, vilket innebär en ökning av den nuvarande arbetsstyrkan
med omkring 2 000 man. För detta antal måste bostadsproblemet
på ett eller annat sätt lösas. Kostnaderna för genomförande av ett bo
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 302-
43
sladsprogram av denna storleksordning kan givetvis växla med programmets
utformning, men torde i varje fall komma att överstiga 30 miljoner kronor.
Som tidigare framhållits föreligger för närvarande en mycket kännbar
brist på byggnadsmaterial, varför man torde böra räkna med stora svårigheter
att täcka behovet. När någon avsevärd lättnad härutinnan kan komma
att inträda, saknar kommissionen för närvarande möjlighet att bedöma.
För vissa slag av byggnadsmaterial torde emellertid bristen komma att kvarstå
under en avsevärd tid. Samma förhållande råder beträffande den elektriska
och den mekaniska utrustningen. De svenska verkstäderna hava på grund
av den rådande material- och arbetskraftsbristen samt en redan nu onormalt
stor orderstock långa leveranstider. Det kommer därför säkerligen att
bereda mycket stora svårigheter att vid svenska verk placera beställningar
av den storleksordning, varom här är fråga. Det torde därför bliva nödvändigt
att beställningarna i mycket stor utsträckning placeras utomlands. Även
örn så sker torde det emellertid enligt kommissionens åsikt icke vara möjligt
att genomföra det föreslagna byggnadsprogrammet på tre år.
För utbyggande av järnverket i enlighet med styrelsens förslag kommer
att erfordras en mycket betydande arbetsstyrka, vilken åtminstone till en
viss del torde få rekryteras i andra delar av landet än övre Norrland. I detta
sammanhang önskar kommissionen fästa uppmärksamheten på det faktum,
att redan nu de mellansvenska järnverkens arbetare i viss utsträckning lämna
järnverken för att övergå till andra verksamhetsgrenar, bland annat byggnadsarbete.
Det synes alltså föreligga en viss risk för att ytterligare personal
skall komma att lämna de mellansvenska järnverken för att övergå till
byggnadsarbete vid den föreslagna anläggningen. Då produktionen vid de
svenska järnverken för närvarande huvudsakligen är begränsad av tillgången
på arbetskraft, kan en viss ytterligare produktionsminskning på detta sätt
komma att uppstå vid de mellansvenska järnverken och landets järnförsörjning
temporärt ytterligare försvåras. Vad ovan sagts örn järnverkens arbetskraftsfråga
gäller i viss utsträckning även annan forserjningsviktig industri.
Kommissionen vill härmed kraftigt understryka vikten av att den för
utbyggnaden erforderliga personalen i allra största utsträckning rekryteras
inom övre Norrland.
Även örn det givetvis icke låter sig göra att nu klart överblicka förhållandena
på arbetsmarknaden vid tidpunkten då de nya anläggningarna skola
tagas i bruk, synas många skäl emellertid tala för att brist på yrkeskunnig
arbetskraft vid järnverken även då kommer att vara rådande. Härför
talar bland annat befolkningsutvecklingen samt den starkt framträdande tendens,
som för närvarande finnes hos arbetskraften att lämna järnindustrien.
Det synes därför vara av utomordentlig vikt, att redan på ett lidigt stadium
åtgärder vidtagas för att bereda den arbetskraft, som finnes i Norrland, den
yrkesutbildning, som erfordras för att den skall kunna sysselsättas vid driften
av järnverket.
Under åberopande av vad sålunda anförts får kommissionen hemställa,
att de av kommissionen ovan framförda synpunkterna måtte vinna Herr statsrådets
beaktande vid den fortsatta behandlingen av detta ärende.
I avgörandet av delta ärende hava deltagit, förutom undertecknad Schwartz,
herrar Sundfeldt, Carlborg och Lindskog.
Stockholm den 8 maj 1946.
Statens industrikommission.
SVEN SCHWARTZ.
Arthur Åhrén.
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Till Herr statsrådet och chefen för Kungl, handelsdepartementet.
Genom remiss den 18 april 1946 har fullmäktige i riksbanken bereus
tillfälle att avgiva yttrande över ett av styrelsen för Norrbottens järnverk
aktiebolag på uppdrag av chefen för handelsdepartementet uppgjort förslag
till fortsatt utbyggnad av järnverket och finansiell omkonstruktion av bolaget
m. m.
1 anledning härav få fullmäktige anföra följande.
Enligt hittills fastställda planer skulle Norrbottens järnverk, bortsett från
vissa hjälpanläggningar, omfatta eltackjärnverk, thomasverk och elstålverk.
Efter anbefalld utredning föreslår nu styrelsen, att järnverket kompletteras
med en valsverksanläggning örn ca 300 000 tons årlig leveranskapacitet, i
samband varmed föreslås en av valsverksanläggningens storlek betingad utökning
av järnverkets tackjärns- och götjämskapacitet. Produktionen av tackjärn
skulle härvid stiga från 90 000—100 000 ton per år till ca 500 000 ton
per år. Vid ett fullständigt genomförande av utbyggnadsprogrammet skulle
enligt styrelsens kalkyler kostnaderna uppgå till ca 135 miljoner kronor.
För en första utbyggnadsetapp beräknar styrelsen kostnaderna till ca 95 miljoner
kronor.
Fullmäktige äro icke beredda att på grundval av den förebragta utredningen
utlåta sig om de tekniska och kostnadsmässiga sidorna av det föreliggande
förslaget, utan förutsätta, att förslaget i dessa avseenden göres till
föremål för en ingående granskning hos andra instanser. Därvid bör ytterligare
utredning verkställas rörande järnverkets räntabilitet och förutsättningarna
för denna. Vid en sådan utredning bör särskilt uppmärksammas
den betydelse för räntabilitetsbedömningen som tillkommer styrelsens förutsättning,
att järnverkets framtida malmförsörjning skall kunna tillgodoses
till priser som ligga i paritet med andra svenska järnverks kostnader för
malm av här ifrågavarande kvalitet.
För sin del vilja fullmäktige blott ingå på de finansieringsfrågor som beröras
i förslaget.
I anslutning till de tekniska planerna framlägger styrelsen förslag till en
finansiell omkonstruktion av bolaget. Enligt förslaget skulle bolaget tillföras
nytt kapital dels genom nyteckning av aktier och dels genom upplåning. Det
nuvarande aktiekapitalet skulle nedsättas med 12 miljoner kronor, samtidigt
som staten genom nyteckning av aktier skulle tillskjuta 25,5 miljoner
kronor. Resultatet av dessa transaktioner skulle bliva en höjning av aktiekapitalet
från nuvarande 26,5 miljoner kronor till 40,0 miljoner kronor. Härutöver
skulle bolaget berättigas att hos riksbanken upptaga lån på intill 70,0
miljoner kronor, varjämte förutsättes en ökning av förlagskapitalet från 3 miljoner
kronor till 6 miljoner kronor.
Vad först angår bolagets egna fonder ifrågasätta fullmäktige, huruvida
den föreslagna nyteckningen är tillräcklig för att aktiekapitalet skall komma
att stå i lämplig proportion till det främmande kapitalet.
Vad härefter angår bolagets främmande kapital, förutser styrelsen ett
upplåningsbehov av sammanlagt 73 miljoner kronor, varav 3 miljoner kronor
såsom av riksgäldskontoret garanterat förlagskapital. Inberäknat nuva
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
45
rande förlagskapital på 3 miljoner kronor komme bolagets totala upplåning,
sedan första etappen av utbyggnadsprogrammet genomförts, att utgöra
76 miljoner kronor. En upplåning av denna storleksordning torde näppeligen
bliva av kortfristig karaktär, så mycket mindre som en fortsatt utbyggnad
förutsättes och denna får antagas medföra ytterligare lånebehov. Under sådana
förhållanden torde icke en bankkredit vara den rätta finansieringsformen
annat än för en kortare övergångstid.
Bolagets bankkredit synes böra inskränkas till en tillfällig kredit under
själva byggnadstiden på hela det erforderliga beloppet. Därefter bör en
omprövning av bolagets förräntningsmöjligheter göras, varvid får övervägas,
huruvida och i vilken utsträckning aktiekapitalet bör ökas. Samtidigt bör
övervägas, örn och i vilken mån bankkrediten kan förvandlas till obligationslån.
Återstoden av den under utbyggnads tiden ianspråktagna krediten
torde lämpligen få fördelas mellan ett av staten lämnat förlagslån och en
mera tillfällig bankkredit, som kan amorteras under relativt kort tid respektive
användas för att tillgodose bolagets säsongmässiga kreditbehov.
I detta sammanhang vilja fullmäktige framhålla, att det förefaller föga
sannolikt, att ett förlagskapital på 6 miljoner kronor skulle vara tillräckligt
för bolaget. Den statliga förlagskrediten bör i så fall erhålla en annan
konstruktion än den hittillsvarande. Med kreditens nuvarande konstruktion
saknar nämligen bolaget möjlighet att efter en gång skedd återbetalning
ånyo taga krediten i anspråk. Olägenheter i berörda avseende framträdde
bl. a., då bolagets kapital höjdes våren 1945.
Därest statsmakterna skulle bemyndiga bolaget att upplåna visst belopp
för järnverkets utbyggnad, ankommer det på fullmäktige att, efter framställning,
i vederbörlig ordning pröva, örn, i vilken utsträckning och på vad
sätt riksbanken -—- sedan lagfartsfrågan ordnats — kan medverka till att
täcka bolagets kreditbehov.
Stockholm den 8 maj 1946.
Å fullmäktiges vägnar:
DAVID HALL.
Erik Westerlind.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.
Medelst remiss av den 18 nästlidna april bär herr statsrådet berett fullmäktige
i riksgäldskontoret tillfälle att avgiva yttrande över en framställning
av styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag angående anvisande av medel
för nyteckning av aktier i bolaget m. m.
Med anledning därav få fullmäktige anföra följande.
För ifrågavarande företag har med början år 1939 hittills av statsmedel
anvisats inalles 28 miljoner kronor, varav 26,5 miljoner kronor till aktieteckning.
Därjämte har riksgäldskontoret enligt beslut av 1941 års riksdag
utfärdat garantiförbindelse för ett av bolaget hos riksbanken upptaget förlagslån
å 3 miljoner kronor.
Enligt de meddelade kalkylerna skulle genomförandet av första etappen av
det nu framlagda, synnerligen omfattande utbyggnadsprogrammet medföra
ett sammanlagt kapitalbehov av omkring 95 miljoner kronor. En preliminär
beräkning ger vid handen, att de totala kostnaderna för en fullständig utbyggnad
av järnverket skulle komma att uppgå till omkring 135 miljoner
kronor.
Fullmäktige måste för sin del ställa isig mycket betänksamma mot att staten
skulle nu engagera sig i så omfattande planer som de ovan angivna, då
såväl de slutliga kostnaderna för företaget som utsikterna för en framtida
lönande drift synas fullmäktige allt för ovissa. Flera av de för företaget avgörande
faktorerna kunna ej anses vara tillfredsställande klarlagda. Så t. ex.
meddelas i framställningen, att någon uppgörelse ännu ej kunnat träffas
angående den för bolagets ekonomi ytterst viktiga frågan om priserna för
den kvantitet malm, som efter en utbyggnad skulle erfordras utöver de
200 000 ton, som nu erhålles till självkostnadspris från de norrbottniska
malmfälten. Enligt uppgift skulle detta pris, som ligger väsentligt över de
mellansvenska järnverkens malmpriser, behöva sänkas betydligt för möjliggörande
av konkurrensdugliga priser å bolagets produkter. -— Ej heller är
det klarlagt, hur den erforderliga medelsanskaffningen för programmets genomförande
skulle kunna ske. Enligt förslaget skulle ett belopp av 25,5 miljoner
kronor anvisas för nyteckning av aktier i bolaget, varjämte detta skulle
medgivas rätt att hos riksbanken upptaga lån intill 70 miljoner kronor. Om
den säkerhet, sorn skulle lämnas för dessa lån, meddelas intet.
Fullmäktige förstå betydelsen av ett fullständigare utnyttjande av våra
malmtillgångar i Norrbotten, men vilja i ärendets nuvarande på väsentliga
punkter oklara läge ifrågasätta, huruvida ej med anvisande av ytterligare
statsmedel till Norrbottens järnverk bör anstå tills vidare för beredande av
tid för de vidare utredningar och överväganden, som synas erforderliga innan
statsmakterna taga ställning till ett program för verkets utvidgning.
Stockholm den 3 maj 1946.
Å fullmäktiges vägnar:
ANDERS ÖRNE.
John Hägglund.
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
47
Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.
Med anledning av remiss på en framställning från styrelsen för Norrbottens
järnverks AB örn proposition till årets riksdag rörande utbyggnad av
anläggningarna m. m. får länsstyrelsen överlämna yttrande från landstingets
förvaltningsutskott och för egen del vördsamt anföra följande.
Utvecklingen av näringslivet i Norrbotten är en fråga, som, på grund av
den starka folkökningen inom länet med varje år fått ökad aktualitet. Länsstyrelsen
har också vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang framfört
skäl härför inför Eders Kungl. Maj:t. Av samma skäl stod länets myndigheter
och folk eniga i strävandena att få upp en ny järnindustri i stället
för den tidigare raserade. Då statsmakterna biföllo detta krav och därmed
verkliggjorde tillkomsten av Norrbottens järnverk hälsades också detta såsom
ett mycket betydelsefullt led i fullföljandet av dessa strävanden.
Det nu föreliggande förslaget till ytterligare utbyggnad av Norrbottens
järnverk kommer, örn detsamma genomföres, att utgöra ett mycket betydelsefullt
tillskott i tillgången på arbete för de stora grupper unga män, som
årligen träda in i arbetslivet i detta län. Det kommer därjämte att i andra
hand indirekt innebära ett stöd för jämväl andra grenar av norrbottniskt
näringsliv, varjämte ett ökat skatteunderlag för länet i dess helhet kan påräknas.
Det uppstår emellertid ett ganska krävande problem för Luleå stad att
inom några få år lösa bostadsfrågan för inemot 2 000 arbetare, med familjebostadslägenheter
sannolikt för de flesta. Länsstyrelsen har under hand rådfört
sig med stadens myndigheter i denna fråga och därvid inhämtat att staden
tilltror sig kunna gå i land med uppgiften. Länsstyrelsen skulle eljest
velat förorda, att ett större belopp än en miljon kronor i det föreliggande
förslaget reserverats för bostadsbyggande. Från stadens sida har i detta sammanhang
framhållits önskvärdheten av att de arbetare, som icke kan påräkna
arbete annat än under byggnadstiden, bör rekryteras genom länsarbetsnämnden
till förebyggande av familjeinflyttning till staden av denna tillfälliga
arbetskraft. I motsatt fall befarar staden, förutom andra olägenheter,
att bostadsproblemet blir bekymmersamt.
Som redan anförts får länsstyrelsen ur de synpunkter, den har att anlägga
på denna fråga, livligt tillstyrka, att det framlagda förslaget vinner statsmakternas
bifall.
Luleå i landskansliet den 6 maj 1946.
D. HANSÉN.
R. SUNDBERG.
bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 302.
5
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå.
I resolution, som kommit landstingets förvaltningsutskott tillhanda den
24 april, har länsstyrelsen anmodat utskottet att senast den 3 maj 1946 inkomma
med yttrande över förslag till väsentlig utbyggnad av Norrbottens
järnverk. Med anledning härav vill utskottet anföra följande:
De få dagarna, som ställts till förfogande för avgivande av begärda yttrande,
ävensom den omständigheten, att förvaltningsutskottet saknar all
möjlighet att bedöma den tekniska delen av föreliggande förslag gör, att utskottet
måste inskränka sig till att allenast framföra några allmänna synpunkter
i frågan.
I alla tider har Norrbotten varit ett leveranskraftigt län för värdefulla
råvaror, som sedan på andra håll förädlats och tillgodogjorts. Vilken inverkan
detta haft på länets näringsliv och att detta gjort länet till det måhända
mest konjunkturbetonade i landet har så många gånger framförts och är så
välkänt, att det icke nu behöver upprepas. Däremot anser sig utskottet kunna
göra sig till tolk för länets befolkning och som sådan framföra dennas
odelade tillfredsställelse över att ett järnverk förlagts till Norrbotten, vilket
redan fördelaktigt givit sig till känna bl. a. såsom ett gott stöd för länets näringsliv.
Rent lokalt har verket dessutom bidragit till en snabb utveckling
av Luleå stad med omgivning. Detta att pengar genom en industrianläggning
av stora mått sättes i omlopp har även i viss mån inverkat höjande på antalet
skattekronor. Med det anförda såsom bakgrund har det tidigare offentliggjorda
utbyggnadsprogrammet för järnverket, som utskottet nu fått tillfälle
att studera i detalj, uppfattats såsom ett led uti strävandena att utbygga
länets näringsliv till fromma för dess befolkning. Kan denna utbyggnad såsom
av utredningen framgår dessutom göras ekonomiskt bärkraftigt, är det
för utskottet en angelägen sak att på allt sätt förorda och tillstyrka, det
programmet snarast förverkligas.
I anslutning härtill må även framhållas den betydelse ett förstorat järnverk
utan tvivel får vid eventuell befarad arbetslöshet vid länets malmfält.
Det synes nämligen utskottet för alla parter ändamålsenligt, örn behovet av
arbetare vid det förstorade järnverket kunde uttagas bland dem, som måhända
måste entledigas från malmbrytningen.
Som slutord vill förvaltningsutskottet således hos länsstyrelsen hemställa,
att styrelsen, liksom förvaltningsutskottet härmed gör, hos statsmakterna
på det livligaste tillstyrker och förordar en utbyggnad av Luleå järnverk och
i övrigt på allt sätt medverkar till att sådan, så snart förhållandena gör detta
möjligt, kommer till utförande.
Luleå den 27 april 1946.
Å förvaltningsutskottets vägnar:
ERNST HAGE.
Ordf.
Henry Nycander.
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
49
Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.
Sedan herr statsrådet genom remiss den 18 april 1940 berett Jernkontoret
tillfälle att avgiva yttrande över styrelsens för Norrbottens Järnverks A. B.
skrivelse den 17 april 1946 med förslag bl. a. angående utbyggnad av järnverket,
få fullmäktige härmed anföra följande.
Med anledning av vad som i skrivelsen inledningsvis omnämnes angående
kontakt med bl. a. Jernkontorets expertis vid styrelsens utredningsarbete,
vilja fullmäktige, till undvikande av missförstånd angående graden av Jernkontorets
medverkan vid förslagens tillkomst, först konstatera, att denna
medverkan endast avsett tillgodogörandet av tillgängligt statistikmaterial för
undersökning av marknadsläget. Däremot har Jernkontoret icke medverkat
vid behandlingen av de tekniska och ekonomiska frågorna i samband med
utbyggnadsförslaget.
I direktiven för utredningen angående Norrbottens järnverks utbyggnad
har såsom motiv för utbyggnaden, förutom önskan att skapa en på de lokala
resurserna baserad järnindustri i Norrbotten, anförts behovet av att
ersätta en del av vår tidigare import med en utökad inhemsk handelsjärnsproduktion
samt att ernå bättre förutsättningar för en ekonomisk drift av
järnverket i Luleå genom dess utveckling till ett fullständigt järnverk, som
ej endast tillverkar tackjärn och göt utan även handelsfärdiga valsverksprodukter.
Fullmäktige notera härvid med största tillfredsställelse, att såväi
i direktiven som i skrivelsen från järnverkets styrelse klart utsagts, att Norrbottens
järnverk skall drivas efter normalt affärsmässiga principer utan
subventioner i någon form. Fullmäktige utgå ifrån att statsmyndigheterna
och verkets ledning allt framgent komma att fasthålla vid dessa''grundsatser.
Enligt styrelsens förslag skulle järnverket i etapper utbyggas till en produktionskapacitet
av 500 000 ton tackjärn, varav ca 150 000 ton för avsalu,
medan återstoden vidare förädlas till 300 000 ton valsat handelsjäm. I den
första etappen skulle ingå en koksblästermasugn för 200 000 tons årsproduktion,
varigenom tackjärnskapaciteten höjes från 100 000 till 300 000 ton,
samt utökning av thomasverket från förut beslutade två konvertrar till tre
25-tons konvertrar, ökning av elektrostålverket från en till tre 25-tons ljusbågsugnar,
nybyggnad av ett götvalsverk för utvalsning av 450 000 ton göt
per år och grovvalsverk för färdigvalsning av grovt stångstål, räls och diverse
grövre profiler samt utbyggnad av sinterverk, hjälpavdelningar och allmänna
avdelningar. För utbyggande av järnverket till den angivna lotalkapaciteten
skulle senare tillkomma alternativt ytterligare en 200 000 tons koksmasugn
eller däremot svarande produktionsenheter av annat slag, samt ytterligare
valsverk för färdigvalsning av sådana handelsjärnsprodukter, som kunna
lämpa sig alt upptaga på järnverkets program, varom fortsätt utredning
planeras.
Anläggningskostnaden för den första utbyggnadsetappen, vilken enligt styrelsens
mening bör genomföras omedelbart, har av styrelsen beräknats till
95 miljoner kronor. För verkets utbyggnad till den föreslagna totalkapaciteten
uppskattar styrelsen den totala kostnaden för nyanläggningar till ca 135
miljoner kronor.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Handels järnsförsörjningen.
För att belysa behovet av den föreslagna utbyggnaden med hänsyn till
landets handelsjärnsförsörjning har järnverkets styrelse genom särskild sakkunnig
låtit verkställa en utredning rörande behovet av dylika produkter
fram till år 1950, då det föreslagna programmet antagits vara genomfört.
Denna utredning utgår ifrån, att förbrukningen av valsat och smitt järn
och stål under år 1945 skulle hava varit ca 1 205 000 ton, örn förhållandena
varit sådana, att restriktioner i tilldelningen ej behövt ifrågakomma och
verkstädernas konsumtion ej minskats på grund av arbetskonflikt. Med denna
utgångspunkt beräknas, efter diskussion av den sannolika behovsutvecklingen
inom olika konsumtionskategorier, att den totala förbrukningen inom
landet omkring år 1950 skall hava stigit till ca 1 470 000 ton valsat och
smitt järn och stål. Denna ökning motsvarar en årlig stegringstakt av 4 °/o.
Motsvarande siffra för perioden 1900—1940 har varit 3,2 °/o och för åren
1929—1939, d. v. s. för senare delen av nyssnämnda period, ej mindre än
5,5 %>. En förbrukningsökning av 4 °/o per år kan därför icke i och för sig
anses osannolik, förutsatt goda konjunkturer, men fullmäktige anse dock, att
den beräknade kvantiteten 1 470 000 ton för år 1950 med hänsyn till olika
omständigheter är att betrakta som att maximum.
Landets produktion av valsat och smitt järn och stål uppgick i genomsnitt
för åren 1944—1945 till ej fullt 900 000 ton. Enligt utredningen beräknas
produktionen genom den normala utvecklingen av de mellansvenska
järnverken komma att stiga till ca 1 200 000 ton år 1950. Med antagande
av att stålexporten kommer att uppgå till samma storlek som under åren
1936—1939, kommer utredningen så till följande försörjningsbalans för år
1950:
Milj. ton
Inhemsk konsumtion .......................................... 1''47
Export........................................................ 0''-° l''6?
Produktion vid nu befintliga verk ...............................1‘20
Återstår att täcka genom import och ökad inhemsk produktion---- 0-47
Enligt fullmäktiges mening är emellertid den på så sätt beräknade nettobristen
i vår försörjning vid sagda tidpunkt sannolikt alltför hög. En av
Jernkontoret verkställd utredning, vars resultat framkommit under remisstiden,
utvisar nämligen följande läge. Järnverkens sammanlagda kapacitet
för produktion av handelsfärdigt valsat och smitt järn och stål utgör för
närvarande ca 1,01 miljoner ton, vilken kapacitet dock icke nu kan fullt
utnyttjas, på grund av brist på arbetskraft och även på grund av bränsleläget.
Genom beslutade kompletteringar av anläggningarna beräknas de nuvarande
järnverkens sammanlagda kapacitet omkring år 1950 enligt Jernkontorets
utredning hava ökats till ca 1,32 miljoner ton. Det må särskilt
betonas, att denna ökning ernås enbart genom sådana åtgärder, som redan
nu äro beslutade av resp. styrelser, och att därvid icke räknats med de utvidgningsplaner,
som ännu äro latenta och säkerligen även komma att i
viss utsträckning realiseras under åren fram till början av 1950-talet.
Utvidgningen vid de mellansvenska verken rör sig om en i förhållande till
den nuvarande produktionsförmågan i allmänhet relativt liten ökning, som
genomföres i enlighet med länge förutsedda riktlinjer i organiskt sammanhang
med den löpande produktionen och planeras med intim kännedom örn
marknaden för verkets produkter. Ofta ernås produktionsökningen endast
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
51
genom komplettering och rationalisering av produktionsapparaten, medan de
flesta leden redan kunna vara inställda på den högre kapaciteten, vilket
gör, att såväl den erforderliga investeringen som behovet av utökad arbetskraft
ofta bli relativt små. Uppgiften är betydligt svårare för ett järnverk,
som skall planeras och utbyggas praktiskt taget helt från grunden, och
detta utan föregående direkt kontakt med den marknad, på vilken verket
sedermera skall avsätta sina produkter.
Genom den ovan angivna ökningen av de nu befintliga järnverkens produktionskapacitet
till ca 1,32 miljoner ton omkring år 1950 minskas den i
utredningen beräknade försörjningsbristen från 0,47 till 0,35 miljoner ton.
d. v. s. till endast 50 000 ton över den för Norrbottens järnverk föreslagna
kapaciteten.
De på rent statistisk väg framräknade totalsiffrorna över konsumtion,
produktion och försörjningsbrist ge emellertid endast en mycket ofullständig
bild av försör jningsläget och förutsättningarna för en ökad inhemsk produktion,
så länge man saknar kännedom örn huru totalsiffrorna fördela sig
på olika slag av produkter.
Det bör först uppmärksammas, att vårt behov alltid kommer att inkludera
betydande kvantiteter järn i olika former, som ej lämpligen kunna
tillverkas i vårt land. Som exempel på dylika produkter kunna nämnas s. k.
DIP-balkar, mycket grova I- och U-balkar, spårvägsräls, förtent plåt, karosseriplåt
o. dyl. Anledningen till att dessa produkter importeras är, att
den inhemska marknaden är så liten, att de mycket dyra anläggningar, som
erfordras för deras tillverkning, icke kunna hållas i tillräckligt omfattande
drift för erhållande av ett ekonomiskt lönande resultat. Att i fråga örn
dylika produkter konkurrera på exportmarknaden är nämligen i de flesta
fall belt uteslutet. Enligt Järnverksföreningens statistik har importen av
dylika produkter normalt uppgått till 65 å 70 000 ton per år. Man måste
förutsätta, att denna kvantitet kommer att öka i samma proportion som
den totala konsumtionen.
Vidare måste man räkna med, att en avsevärd import av handelsjärnsprodukter
utöver de ovan berörda även framdeles kommer att ske. En dylik
import kan nämligen, även örn den icke är betingad av de inhemska försörjningsmöjligheterna,
vara önskvärd ur allmänt handelspolitiska synpunkter.
I viss omfattning är den även en följd av sådan omständigheter som
förmånliga leveranstider, iner eller mindre uttryckliga överenskommelser
angående råvaruanskaffningen för tillverkning av exportprodukter, såsom
från utlandet beställda fartyg etc., speciella kvalitetssynpunkter o. s. v. Földt
föga krävande ändamål kan man ofta nöja sig med billigt järn av i jämförelse
med svenskt järn underlägsen beskaffenhet.
Styrelsen för Norrbottens järnverk har i sin skrivelse framhållit, att före
kriget omkring en tredjedel av importen koni från Tyskland och andra
mellaneuropeiska länder, sorn tills vidare ej mera hava någon exportmöjlighet.
För rätt värdesättande av detta uttalande vilja fullmäktige erinra örn,
alt världshandeln med ordinära stålprodukter vid denna lid i stor utsträckning
dirigerades av den internationella stålkartellen, i vilken Tyskland hade
eli dominerande inflytande. Belgien och Luxemburg voro emellertid våra
största leverantörer, och även Frankrike var betydande. 1 alla de tre länderna
arbetar man med de nära verken liggande, mycket billiga minetlemalmerna
och har dessutom egna koltillgångar. Sedan gammalt är också arbetskraften
där förhållandevis hillig. Det är mycket sannolikt, att dessa tre
länder, som hava stora möjligheter lill hillig produktion, även i framtiden
komma alt i hög grad göra sig gällande på vår marknad, .särskilt under tider
av mindre efterfrågan på världsmarknaden.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
Fullmäktige anse av dessa skäl, att man även i fortsättningen under alla
förhållanden måste räkna med en import av 200—225 000 ton handelsjärn
per år, även om importen säkerligen framdeles liksom tidigare kommer att
undergå starka växlingar. Med hänsyn till denna import och till vad som
anförts angående de mellansvenska järnverkens redan beslutade utvidgningar
måste det åtminstone betecknas såsom tvivelaktigt, örn utrymme redan i
början av 1950-talet finnes för den av styrelsen föreslagna kapaciteten hos
del utbyggda järnverket i Luleå.
Styrelsen har även räknat med att exportera handelsjärn till våra grannländer
enligt ett planerat samarbete med dessa länders järnindustriintressen.
I den mån ett dylikt samarbete kan realiseras, torde det emellertid endast
kunna bli fråga örn ett ömsesidigt byte av järnprodukter, grundat på en viss
marknadsuppdelning. En därutöver gående export av nämnvärd omfattning
är tänkbar endast om det nya verket blir i stånd att upptaga en effektiv
priskonkurrens på världsmarknaden, vilket knappast förefaller sannolikt
och i varje fall icke kan avgöras, förrän tillverkningen kommit i gång.
I huvudsak samma synpunkter gälla i fråga örn den av styrelsen planerade
produktionen av ca 150 000 ton martin- och gjuteritackjärn för försäljning
inom landet och på export. Fullmäktige ifrågasätta även, huruvida
Norrbottens järnverk numera har tillgång till lämpliga malmer i erforderliga
kvantiteter för en dylik tillverkning.
Anläggningarna.
I styrelsens förslag till utbyggnad har icke framlagts någon plan för tillverkningarnas
fördelning på olika valsverksprodukter — bortsett från vad
sorn antydes örn grovvalsverkets produktion. Det må med hänsyn till utredningens
starka forcering vara förklarligt, att styrelsens utredning är summarisk,
men då så är fallet, är det heller icke möjligt att ingå på en bedömning
av i vilken mån de föreslagna nyanläggningarna äro lämpligt valda och
riktigt proportionerade för att fylla sitt ändamål.
Fullmäktige vilja emellertid framhålla att den av styrelsen i första etappen
föreslagna koksmasugnen örn 200 000 tons årsproduktion fortlöpande måste
leverera flytande tackjärn till thomasverket. Någon annan tackjämskvalitet
än thomastackjärn kan följaktligen icke framställas i denna masugn, och
eftersom thomastackjärn icke är någon säljbar vara, måste thomasverket
upptaga masugnens hela produktion. Om icke masugnen skall gå med inskränkt
produktion, vilket tekniskt ej låter sig göra i nämnvärd grad och
dessutom vore driftsekonomiskt ofördelaktigt, skulle man därför redan i
första etappen, även örn hela produktionen av elektrotackjärn, 100 000 ton,
skulle kunna gå direkt till avsalu, få en mot 200 000 ton tackjärn och cirkulerande
skrot svarande produktion av ca 230 000 ton göt.
Det i första etappen planerade grovvalsverket kan på grund av avsättningsmöjligheterna
endast upptaga en mindre del av denna götkvantitet. Enligt
den tili styrelsens skrivelse fogade marknadsutredningen beräknas behovet av
räls, balkar och profiljärn år 1945 till ca 180 000 ton. Örn man antager, att
detta behov stegras i samma proportion, som antagits för det totala stålbehovet,
skulle behovet av dessa produkter år 1950 bliva ca 220 000 ton. Härifrån
måste avdragas vissa kvantiteter av dels mycket grova och dels klenare
dimensioner, vilka icke kunna ingå i grovvalsverkets program, beräknade till
sammanlagt ca 80 000 ton. Sålunda resterar en kvantitet av 140 000 ton. För
grovjärn finnes redan nu i landet en valsverkskapacitet, som icke oväsentligt
överstiger 100 000 ton, varför man måste vara berättigad antaga, att minst
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
53
hälften av den ovan nämnda kvantiteten kommer att tillverkas vid dessa
verk. Avsättningsmöjligheterna för grovvalsverksprodukter från Norrbottens
järnverk skulle således vara begränsade till i bästa fall högst 70 000 ton, för
vars tillverkning åtgår i runt tal 85 000 ton göt.
Järnverket skulle alltså vid igångsättningen efter den första utbyggnadsetappen
få ett produktionsöverskott av ca 145 000 ton göt, som endast i ringa
omfattning kunna säljas som sådana eller i form av ämnen från götvalsverket.
Det är visserligen fullt riktigt att på en gång utbygga ett götvalsverk
till den totala kapacitet, som förutses bliva erforderlig inom överskådlig tid,
men tackjämsunderlaget och förmågan att tillverka säljbara valsverksprodukter
måste även under en utvecklingsperiod fortlöpande anpassas så nära
som möjligt till varandra, ett förhållande som synbarligen icke tillräckligt
beaktats i förslaget. Styrelsen ställes därför inför valet att dimensionera den
första koksmasugnen i ungefärlig balans med den föreslagna valsverksutrustningen,
eller att redan från början bygga ytterligare färdigvalsverk.
Anläggningskostnaderna.
Beträffande de beräknade anläggningskostnaderna vilja fullmäktige uttala,
att det icke framgår av den summariska framställningen i skrivelsen, om
alla kostnadsposter äro medtagna eller riktigt beräknade. Detta gäller t. ex.
frågan huruvida sligen för vinterbehovet skall lagras vid järnverket i varm
lokal eller vid successiv leverans upptinas före lossningen, om hjälpanläggningar
och allmänna anläggningar, t. ex. mekanisk verkstad och sanitetsbyggnader
m. m. äro riktigt dimensionerade och kostnadsberäknade etc. De
upptagna beloppen för oförutsedda kostnader synas genomgående vara för
låga i synnerhet som de utländska priserna på maskiner just nu visa en
markerat stigande tendens. Vidare ha i kostnadsberäkningen bostäder upptagits
med endast 1 miljon kronor, vilket belopp enligt uppgift huvudsakligen
är avsett för tjänstemannabostäder.
Örn man utgår från att behovet av ny arbetskraft skulle bli 2 000 man,
kan man, för att få ett begrepp om storleksordningen av kostnaderna för
bostadsanskaffningen, göra följande överslagsberäkning:
400 man i ungkarlshotell å 4 500 kronor ............ kronor 1 800 000
800 » » egna hem eller föreningshus. Då det gäller att
hastigt skaffa en stor personal, torde man få
räkna med en riklig subvention, förslagsvis
5 000 kronor per lägenhet ................ » 4 000 000
800 » » av järnverket resp. Luleå stad uppförda bo
städer
inklusive tomt för gifta å 25 000 kronor
.................................... » 20 000 000
Summa kronor 25 800 000.
Järnverkets styrelse räknar visserligen med, att Luleå stad skall i huvudsak
påtaga sig att med statlig hjälp anskaffa erforderliga bostäder, men
fullmäktige hava svårt att tro, att delta skall kunna bliva fallet i sådan
omfattning och så snabbt, att järnverket kan helt undgå alla kostnader för
arbetarebostäder. Det må ibågkommas, att en del av dessa bostäder böra vara
tillgängliga redan under järnverkets ulbyggnadstid för att hysa därvid sysselsatta
byggnadsarbetare.
De ovan anförda synpunkterna tala enligt fullmäktiges mening för, att en
avsevärd del av kostnaderna för uppförande av arbetarebostäder bort lipp
-
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
tagas i anläggningskostnaderna. Om järnverket kan undgå kapitalkostnader
för arbetarebostäder, så får man i stället räkna med en ökning av lönekostnaderna
genom lönetillägg för utjämning av högre hyreskostnader för arbetarna.
Arbetskraften.
För utbyggnaden av den första etappen inklusive bostäder kommer en betydande
arbetsstyrka att erfordras. Antalet arbetare kommer givetvis att variera
under olika perioder, men under en stor del av den egentliga byggnadstiden
torde en arbetsstyrka av storleksordningen 1 200—1 500 man erfordras
för nyanläggningarna. Även om den icke yrkeskunniga arbetskraften
kan erhållas från trakten, torde ett ej ringa antal yrkesarbetare få tågås från
sydligare delar av landet, vilket kan komma att vålla avbräck för där angelägen
bostadsproduktion och annan byggnadsverksamhet.
Vida allvarligare äro dock de problem, som sammanhänga med anskaffningen
av arbetskraft för driften i det utbyggda verket.
Styrelsen uttalar i skrivelsen, att ett arbetskraftsbehov av föreliggande storleksordning,
beräknat till ca 2 500 man, enligt inhämtade upplysningar torde
kunna tillgodoses på den norrbottniska arbetsmarknaden. Vad angår den icke
yrkeskunniga arbetskraften förefaller detta icke osannolikt. I fråga örn yrkeskunnig
arbetskraft, som för jämverksdrift utgör en väsentlig del av arbetarstammen,
finnes däremot i Norrbotten ingen som helst primär tillgång.
Enligt vad som meddelas i skrivelsen, har järnverkets styrelse med anledning
av detta förhållande upptagit förhandlingar beträffande möjligheterna
att anordna lämplig yrkesutbildning för blivande arbetare vid järnverket.
Fullmäktige vilja understryka nödvändigheten av att en sådan yrkesutbildning
snarast möjligt kommer till stand. Fullmäktige måste emellertid samtidigt
konstatera, att arbetskraftsproblemet för verkets igångsättning och drift
under de närmast därpå följande åren ej heller därigenom skulle bil fullt
tillfredsställande löst. En i skolmässiga former bedriven yrkesundervisning
kan nämligen icke ge den yrkesvana och det handlag i arbetet, som sa småningom
förvärvas i driftsarbete, och som är av så väsentlig betydelse for en
störningsfri drift och alldeles särskilt för igångsättningen av en nybyggd anläggning.
Den yrkeskunniga arbetskraften har för den hittillsvarande utbyggnaden
och driften vid Norrbottens järnverk i viss utsträckning tagits från mellersta
Sverige enkannerligen från mellansvenska järnverk. En fortsatt utveckling
i denna riktning skulle emellertid komma att medföra allvarliga svårigheter
för de järnverk, som så bleve berövade sin yrkeskunniga arbetskraft. Bristen
på arbetskraft är som bekant starkt framträdande vid järnverken, liksom
inom många andra industrier i mellersta och södra Sverige, och en ytterligare
åderlåtning skulle kunna få svåra följder. Fullmäktige uttala förhoppningen,
att statsmyndigheterna och ledningen för Norrbottens järnverk skola
hava ögonen öppna för dessa risker, och att de till fullo komma att beaktas
vid rekryteringen av verkets arbetskraft.
Utbyggnadstiden.
Styrelsen har i sin framställning gjort vissa antaganden beträffande den
tid, som åtgår för utförande av anläggningarna ingående i den första etappen.
Fullmäktige äro av den uppfattningen, att anläggningstiden är beräknad
för kort. Utbyggnad av järnverk måste föregås av en grundlig planering,
omfattande ej blott marknadsundersökning och de stora linjerna för utbygg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
55
naden utan även de olika verkens detaljer, de mycket viktiga transporterna,
efterbehandlings- oell lagringsproblemen nr. m., vilket erfarenhetsmässigt
kräver avsevärd tid för att så långt möjligt undvika misstag.
Svårigheterna att anskaffa den för planläggningsarbetet erforderliga stabspersonalen
äro f. n. mycket stora. Leveranstiderna för alla slag av maskiner
och utrustning icke blott i Sverige utan även utomlands i ifrågakommande
länder, England och U.S.A, äro mycket långa, vilket de svenska järnverken
nogsamt erfarit vid planläggningen och genomförandet av sina utbyggnader,
och monteringen och igångkörningen kräva avsevärd tid. En löpande valsverksproduklion
i ett järnverk enligt slyrelsens förslag torde därför icke kunna
vara i gång förrän efter ett par år in på 1950-talet. En byggnadstid av
minst 5 år bör alltså beräknas och ligga till grund för räntekostnaderna under
byggnadstiden. Fullmäktige förutsätta, att någon speciell prioritering av
leveranser till utbyggnaden av Norrbottens järnverk icke kommer i fråga.
Räntabiliteten.
Fullmäktige hava bereus tillfälle att taga del av vissa till styrelsens skrivelse
fogade tillverkningskostnadskalkyler, vilka hemligstämplats, och hänvisa
beträffande dessa till bilaga l.1
Utöver vad som anföres i denna bilaga, anse fullmäktige emellertid, att
kapitalkostnaderna äro i behov av en översyn.
För att så nära som möjligt ansluta till styrelsens egna kalkyler, liava fullmäktige
härvid utgått från den totala tackjärnskapaciteten efter första utbyggnadsetappen
och räknat med det gynnsammaste, i verkligheten icke realiserbara
fallet, att avsättningsmöjligheterna skulle medgiva upprätthållande
av full drift vid tillverkning av en mot hela tackjämsproduktionen svarande
kvantitet valsade produkter av thomaskvalitet. Det antages alltså, att verket
producerar 300 000 ton tackjärn, varav med cirkulerande skrot erhålles ca
350 000 ton göt, som utvalsas till 275 000 ton färdiga handelsjämsprodukter.
Anläggningskostnaderna för de ytterligare valsverk, som skulle erfordras
för att nå upp till 275 000 ton färdigproduktion, hava med ledning av vissa
uppgifter i styrelsens skrivelse antagits vara 20 miljoner kronor. Oberoende
av huruvida styrelsens förslag angående nedskrivning av det äldre aktiekapitalet
blir genomfört, torde man kalkylationsmässigt även höra räkna med
25 miljoner kronor anläggningskostnader för redan befintliga eller beslutade
anläggningar. Med hänsyn till kostnaderna för lager av koks, malmer, kalksten,
valsar och kokiller, halv- och helfabrikat, förrådsvaror etc. samt till
leveranskrediter, anse fullmäktige vidare, att man bör räkna med ett rörelsekapital
av minst 25 miljoner kronor. Kapitalkostnaderna kunna då beräknas
enligt följande:
Av tidigare beviljade anläggningsmedel .............. kronor
Nyinvestering enl. styrelsens förslag ................ »
Tillägg för ytterligare valsverk m. m................. »
Ränta under byggnadstiden, utfört med 3 V2 °/o ränta
under 2 år på 115 000 000 kronor ................
25 000 000
95 000 000
20 000 000
8 000 000
Summa anläggningskapital 148 000 000.
Ränta 3 V-’ /, amorf. 15 år = 8G8 å anläggningskapital .... kronor 12 845 000
» 3 1/-2 %, å rörelsekapital .......... kronor 25 000 000 » 875 000
Summa kapitalkostnader kronor 13 720 000
Fördelat på 275 000 ton valsat järn .................... kronor 50 per ton.
1 Här utesluten.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
I denna summa ingå icke några kapitalkostnader för arbetarebostäder, och
ej heller har upptagits något belopp för slutlig injustering och igångsättning
av nyanläggningen, vilket kan komma att stiga till betydande summor.
Ett förhållande, som ej heller får förbises, är att järnverket med all säkerhet
icke kan finna avsättning för mer än en relativt liten del av sin produktion
i form av thomasstål. Användningen av dylikt stål är nämligen begränsad
av kvalitativa skäl. Bl. a. tillåta de internationella klassificeringssällskapens
materialfordringar icke thomasstål för fartygsmaterial, och de svenska
stålnormer, som äro under utarbetande under ledning av Sveriges standardiseringskommission,
komma att innehålla vissa bestämmelser, som utesluta
thomasstål i grövre dimensioner (över 10 å 15 mm tjocklek) från användning
i svetsade konstruktioner.
Huvudparten av tillverkningen måste därför av kvalitativa skäl bestå av
elektroraffinerat stål. Tillverkningskostnaden för grövre valsade produkter
av dylikt material kan beräknas ligga minst 25—30 kronor per ton högre
än för samma produkter av thomasmaterial, beroende bl. a. på att man i
elektrostålverket icke endast skall raffinera flytande thomasmetall, utan även
måste omsmälta kallt skrot, som faller i valsverken, varvid man för uppkolningen
använder elektrotackjäm, som är väsentligt dyrare än thomastackjärnet
från koksmasugnen.
Till belysning av utsikterna för en räntabel drift av det utbyggda järnverket
kan det vara av intresse att göra en återblick på utvecklingen av priserna
på utländskt handelsjäm.
Nedanstående tablå utvisar de lägsta fob-priser i svenska kronor per 1 000
kg för balkar, armeringsjäm och valstråd, som enligt av fullmäktige inhämtade
upplysningar under åren 1923—1945 offererats av utländska leverantörer
till en av landets största järnimportörer.
År
Balkar
Armeringsjäm
Valstråd
1923 ............
...... 135-30
132 —
1924 ............
...... 94-50
106-—
Ilo —
1925 ............
...... 86-66
94-40
98-50
1926 ............
...... 87-76
94-03
107-96
1927 ............
...... 78-81
85-97
9179
1928 ............
....... 78-80
87-76
98-50
1929 ............
...... 87-76
94-03
108-—
1930 ............
...... 63-63
70-90
87-—
1931............
....... 53-73
60-—
82-50
1932 ............
....... 52-58
56‘54
—
1933 ............
....... 54-34
63-—
87-50
1934 ............
....... 88-23
85-94
87-50
1935 ............
....... 90-12
87-78
97-50
1936 ............
....... 92-30
89-85
100 —
1937 ............
....... 106-18
118-43
138-—
1938 ............
....... 122-52
114-35
135—
1939 (aug.) ......
....... 122-52
125-78
150 —
1940 ............
....... 154-59
157-96
175-57
1941............
....... 204 97
196-57
204-97
1942 ............
....... 207-16
198-76
207-16
1943 ............
....... 210-52
202 12
210-52
1944 ...........
....... 216-73
208-33
216-73
1945 ............
....... 21091
210-91
206-96
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
57
Till dessa fob-priser komma fraktkostnader, före kriget ca 5 å 10 kronor
per ton, samt, utom för de grövsta produkterna, tullar av 15 kronor per ton
för medelgrova balkar och profiler och 25 kronor per ton för klenare profiler
och valstråd för att nämna ett par exempel.
I nedanstående tablå har gjorts en motsvarande sammanställning av uppgifter
ur den officiella handelsstatistiken rörande de genomsnittliga cif-prisema
per ton för importerat järn under de tre statistiska rubrikerna järnvägs-
och spårvägsskenor, balk-, vinkel- och annat varmvalsat profiljäm
vägande mellan 60 och 20 kg per löpmeter, samt valstråd (stat. nr 1374, 1376
resp. 1387 i den nu gällande tulltaxan). Anmärkas bör, att dessa priser, som
icke heller inkludera ovan nämnda tullar, utgöra ett medeltal av värdena för
de kvantiteter järn och stål av olika kvaliteter i små och stora poster, som
införts till alla platser i landet, där tullkammare finnes, och att de därför
få anses ligga något i överkant i förhållande till den faktiska grundprisnoteringen.
Balk- vinkel- o.
År
Järnvägs- och
annat varmv.
spårvägsskenor
Stat. nr 1374
järn, 20—60
kg/m
Stat. nr 1387
Stat. nr 1376
1923 ......
....... 120
150
190
1924 ......
....... 110
140
150
1925 ......
....... 110
120
120
1926 ......
....... 110
110
120
1927 ......
....... 120
120
110
1928 ......
....... 120
110
110
1929 ......
....... 120
120
120
1930 ......
....... 120
110
110
1931 ......
....... 100
100
100
1932 ......
....... 100
90
110
1933 ......
....... 100
90
100
1934 ......
....... 120
110
100
1935 ......
....... 120
120
110
1936 ......
....... 130
120
110
1937 ......
....... 150
150
170
1938 ......
....... 180
170
160
1939 ......
....... 140
150
160
1940 ......
....... 220
220
230
1941 ......
....... 250
250
230
1942 ......
....... 260
260
240
1943 ......
....... 260
260
240
1944 ......
....... 260
260
240
De anförda foh-priserna äro givetvis icke direkt jämförbara med Norrbottens
järnverks tillverkningskostnader, utan olika poster tillkomma på
ömse sidor. I fråga om Norrbottens järnverk har endast räknats med 3,5 °/o
förräntning men ingen riskmarginal. Som ovan antytts tillkomma för det
utländska järnet i vissa fall tullar och på båda hållen fraktkostnader, vilka
dock endast i gynnsamma fall torde verka till Norrbottens järnverks förmån.
I huvudsak samma bild erhålles vid en jämförelse med de i den andra
tablån återgivna cif-prisema enligt handelsstatistiken.
Det är givetvis omöjligt att ens tillnärmelsevis bedöma, omkring vilken
nivå järnpriserna på världsmarknaden komma att röra sig vid tidpunkten
för det nya järnverkets igångsättande. Det må emellertid framhållas, att
58
Kungl. Majlis proposition nr 302.
icke elis priserna år 1939 utgöra någon säker undre gräns. Såsom framgår
av tablåerna voro nämligen redan dessa priser icke oväsentligt högre
än priserna tre år tidigare.
De jämförelser, som man med ovannämnda reservationer kan göra, ge
icke något positivt belägg för, att det utbyggda järnverket skulle kunna
väntas bli konkurrenskraftigt gentemot de utländska järnleverantörerna.
Ehuru det vid tillkomsten av Norrbottens järnverk och planeringen av
dess fortsatta utbyggnad alltid framhållits, att man icke velat undantränga
handelsjärnsproduktionen vid de övriga svenska järnverken, kom ine givetvis
en konkurrens att uppstå även på detta område, som delvis är av annan
karaktär än importmarknaden. Fullmäktige anse sig icke lia anledning
att gå närmare in på frågan örn Norrbottens järnverks konkurrensförmåga
i detta hänseende. Det må dock påpekas, att Norrbottens järnverk
vid försäljning av handelsjärn till mellersta och södra Sverige alltid
kommer att belastas av fraktkostnader, sorn vid frakt på järnväg torde
komma att ligga i storleksordningen 5 å 10 kronor högre per ton än för
de mellansvenska verken, även örn en ifrågasatt nedsättning av frakttarifferna
för stora avstånd kommer att genomföras. De leveranser, som kunna
ske sjöledes, äro i varje fall begränsade till halva året, och torde även
under seglationstiden bli av begränsad omfattning. Vidare torde järnverket
icke kunna driva en rationell försäljning i södra Sverige utan uppläggning
av lager på flera platser, vilket medför dryga kostnader.
Styrelsens uppfattning, att en betydande del av produktionen skulle kunna
avsättas i norra Sverige, kunna fullmäktige icke biträda. Folkmängden
norr om Hälsingland utgör ca 13 °/o av landets hela befolkning. Om man
proportionerar stålkonsumtionen direkt efter folkmängden, skulle den däremot
svarande konsumtionen enligt beräkningarna för år 1950 bli ca
200 000 ton. I själva verket måste dock kvantiteten vara väsentligt lägre,
emedan konsumtionen per capita obestridligen är avsevärt högre i de sydligare,
mera industrialiserade delarna av landet. Vidare är den norrländska
konsumtionen sammansatt på ett sådant sätt, att den endast till en begränsad
del kan fyllas av produkter från Norrbottens järnverk, som därför
måste räkna med att avsätta den vida övervägande delen av sin produktion
i mellersta och södra Sverige.
Nedsättning av aktiekapitalet.
Järnverkets styrelse föreslår i skrivelse, att bolagets aktiekapital, som
nu uppgår till 26,5 miljoner kronor, nedsättes med 12 miljoner kronor,
samt att detta belopp via reservfonden användes dels för nedskrivning av
bolagets anläggningar med ca 8,5 miljoner kronor och dels för utjämning
av balanserad förlust örn ca 0,6 miljoner kronor, varjämte på reservfonden
skulle kvarstå ca 2,9 miljoner kronor. Den föreslagna nedskrivningen
av anläggningarna motiveras huvudsakligen med att dessa enligt statsmyndigheternas
beslut tillkommit under en tid av stark allmän prisstegring,
varför kostnaderna kommit att avsevärt överstiga de beräknade, vartill ytterligare
bidragit, att anläggningsarbetena forcerats, huvudsakligen av försörjningspolitiska
skäl.
Fullmäktige anse sig icke ha anledning att taga ställning till rekonstruktionsförslaget
utan vilja endast anföra några synpunkter.
Den forcerade planläggningen, vinterarbetet och vissa materialsvårigheter,
som varit de väsentligen kostnadsfördyrande faktorerna vid uppförandet
av den befintliga anläggningen, torde även komma att göra sig gällande
vid den nu föreslagna, fortsatta utbyggnaden. Samtidigt kommer den even
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
59
tuella nedgången i övriga kostnadsfaktorer att helt uppvägas av i fortsättningen
dyrare arbetskraft. I själva verket torde de beräknade anläggningskostnaderna
för utbyggnaden vara räknade med högre kostnader för byggnadsarbetet
än den verkliga kostnaden vid de hittills utförda byggnaderna.
De av styrelsen åberopade motiven för nedskrivning skulle därför i lika hög
grad kunna göras gällande i fråga örn det av styrelsen nu äskade nya anläggningskapitalet.
Vad beträffar avskrivning av merkostnader inom den privata industrien
under kristiden må betonas, att denna skett med intjänade vinstmedel utom
i några undantagsfall, då statliga bidrag utgått, för att en för folkförsörjningen
nödvändig tillverkning av ersättningsvaror överhuvud taget skulle
kunna komma till stånd.
Sammanf anning.
Det är mycket tvivelaktigt, om i vårt land utrymme finnes för produktion
från ett nytt järnverk av föreslagen storleksordning i början av 1950- talet, om hänsyn tages till de befintliga järnverkens kapacitet vid sagda tidpunkt
och en ofrånkomlig import, och detta även vid fortsatt gynnsam
konjunktur.
Utformningen av de anläggningar, som enligt styrelsens förslag skulle
tillkomma i en första utbyggnadsetapp, möjliggör icke en rationell driftsekonomi,
enär avsättningsmöjligheterna för de produkter, som kunna valsas
i de av styrelsen föreslagna valsverken endast medgiva utnyttjande av en
relativt liten del av verkets metallurgiska kapacitet. Oberoende av till vilken
kapacitet de metallurgiska avdelningarna utbyggas, måste balans finnas,
så att praktiskt taget hela götproduktionen kan finna avsättning i form
av handelsfärdiga valsverksprodukter.
Räntabilitetskalkylema bekräfta icke styrelsens uttalande, att Norrbottens
järnverk under alla förhållanden kan tillverka järn till priser, som äro
konkurrenskraftiga gentemot de utländska järnverken. Detta gäller särskilt
under tider av minskad efterfrågan på världsmarknaden med stora utbud
till låga priser.
Anskaffning av yrkeskunnig arbetskraft för driften av ett större järnverk
i Norrbotten är ett ytterst komplicerat problem, och det är av vital
betydelse för de övriga järnverken i landet, att arbetskraft icke dragés från
dessa verk upp till Norrbotten.
De för svenska förhållanden betydande statsmedel, som styrelsen äskar
för investering i Norrbottens järnverks aktiebolag mana till försiktighet
och noggrann omtanke såväl vid bestämmandet av den yttre ramen för
järnverkets kapacitet som vid utformningen av detaljprogrammen för verkets
produktion.
Fullmäktige vilja till slut framhålla, att det icke är möjligt alt taga
en avgörande ståndpunkt till den föreslagna utbyggnaden, vare sig ur teknisk
eller ekonomisk synpunkt, på grundval av den otillfredsställande och
summariska utredning, som förelagts Jernkontoret.
En ansvarskännande ledning inom det fria näringslivet skulle icke handla
på så lösa grunder.
Stockholm den 7 maj 1946.
Jernkontoret.
H. SILVERSTOLPE.
G. Frisell.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.
Genom remiss den 18 april 1946 har Industriförbundet beretts tillfälle att
avgiva yttrande över en skrivelse den 17 i samma månad till herr statsrådet
från styrelsen för Norrbottens järnverks aktiebolag angående rekonstruktion
av bolaget, utbyggnad av anläggningarna m. m. I anledning därav får förbundet
anföra följande.
Enligt de av herr statsrådet den 25 januari 1946 i statsrådsprotokollet meddelade
direktiven skulle styrelsen för Norrbottens järnverks aktiebolag verkställa
utredning och avgiva förslag angående en effektivisering av driften vid
bolaget, angående en finansiell rekonstruktion av bolaget samt angående huruvida,
i vilken grad och på vad sätt en fortsatt utbyggnad av verket, utöver
den redan pågående, skulle äga rum.
Vad det första av de i utredningsuppdraget innefattade problemen beträffar
har bolagets styrelse i den remitterade skrivelsen meddelat, att hithörande
spörsmål skola upptagas till särskild behandling i en kommande framställning.
Det andra problemet — frågan örn en finansiell rekonstruktion av bolaget
— har lösts på så sätt, att styrelsen föreslår, att bolagets nuvarande aktiekapital,
26 500 000: —- kronor, nedsättes med 12 000 000: — kronor samt att
detta belopp tillföres reservfonden och användes dels för nedskrivnimr av
anläggningarna med 8 519 000:—- kronor och dels för utjämning av den
balanserade förlusten med kronor 553 207: 22. Härefter skulle bolagets aktiekapital
utgöra 14 500 000: — kronor — vilket dock i samband med utbyggnaden
av anläggningarna föreslås höjt till 40 000 000:— kronor genom nyteckning
av aktier — varjämte å reservfonden skulle kvarstå i runt tal
2 928 000: — kronor, motsvarande ca 20 °/o av det nedskrivna aktiekapitalet.
Den föreslagna nedskrivningen motiveras med att anläggningarna tillkommit
under en tid av stark allmän prisstegring och att anläggningsarbetena
måst forceras huvudsakligen med hänsyn till försörjningspolitiska önskemål.
I samband härmed framhålles i skrivelsen, att privata industrier i liknande
fall intagit samma ståndpunkt och bortskrivit dylika kristidsutgifter samt
även i vissa fall genom statliga åtgärder erhållit hjälp härtill.
Vad sistberörda uttalande beträffar vill Industriförbundet erinra örn att
privatägda järnverk utbyggt den egentliga jämtillverkningen under kriget och
därmed på ett verksamt sätt bidragit till vårt lands materialförsörjning utan
att statssubvention härför utgått eller ens ifrågasatts av vederbörande företag.
De av fördyringen under kriget förorsakade merkostnaderna ha avskrivits
med intjänade vinstmedel.
I direktiven för utredningen anföres, att Norrbottens järnverk icke bör erhålla
några omotiverade och dolda subventioner eller andra sådana förmåner
framför privatägda företag, som skulle kunna ifrågakomma endast av den
anledningen att järnverket äges av staten; det skall med andra ord konkurrera
med privata företag inom järnhanteringen på lika villkor. Till yttermera
visso hänvisas i statsrådsprotokollet till den av kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering uttalade uppfattningen, att de statsägda företagen
skola följa samma affärsmässiga principer, som böra gälla för privata företag
ej endast i fråga örn driftsekonomien utan även beträffande pris-, kost
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
61
nads- och räntabilitetskalkyler. Slutligen har styrelsen för Norrbottens järnverk
framhållit, att frågor rörande subvention i en eller annan form icke
diskuterats eller ifrågasatts.
Förbundet vill nied tillfredsställelse ge sin anslutning till dessa uttalanden,
som böra utgöra en grundläggande princip vid handhavandet av bolagets
angelägenheter nu och i framtiden. Del bör emellertid bemärkas, att bolaget
redan kommit i åtnjutande av subvention. Genom de s. k. malmavtalen mellan
staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag har staten tillförsäkrats
bl. a. 200 000 ton malm per år till malmbolagets självkostnadspris. Denna
rätt, som innebär en betydande ekonomisk fördel, har av staten överlåtits på
Norrbottens järnverk, vars nuvarande förbrukning av järnmalm utgör omkring
100 000 ton per år.
Den av bolagsstyrelsen föreslagna nedsättningen av aktiekapitalet för nedskrivning
av värdet å anläggningarna, täckandet av balanserat underskott
och skapandet av en reservfond är i och för sig väl motiverad. Det bör emellertid
för framtiden fastslås, att det bortskrivna beloppet utgör en klar förlust,
som täckts av statsmedel. Detta är desto mera angeläget som de kostnadsfördyrande
faktorerna komma att göra sig gällande även vid den av
styrelsen föreslagna utbyggnad av anläggningarna, som nedan närmare beröres.
Det är ingalunda uteslutet, att en nedskrivning av det nya aktiekapital,
som för sagda ändamål föreslås investerat i bolaget, kan bliva nödvändig.
Förbundet har ansett sig böra erinra om dessa förhållanden, då det är av
utomordentlig vikt, att nyssberörda grundsatser strikt följas, örn Norrbottens
järnverk skall kunna på ett naturligt sätt inlemmas i vår järnindustri och
på likställighetens bas bjuda en sund konkurrens med de privatägda järnverken.
Beträffande den tredje frågan, utbyggandet av anläggningarna, föreslår
styrelsen, att järnverket utbygges i två etapper till en kapacitet om 500 000
ton tackjärn per år. Härav skulle 350 000 ton vidareförädlas till 300 000
ton valsat stål av handelskvalitet, medan återstoden, 150 000 ton tackjärn,
skulle vara avsedd att försäljas inom landet och på export. Den första etappen
skulle omfatta byggandet av en koksblästermasugn med en årsproduktion
örn 200 000 ton, komplettering av sinterverket med tvenne pannor, utökning
av thomasverket till tre konvertrar om 25 ton vardera utöver tidigare beslutade
två konvertrar, komplettering av elektrostålverket med två 25-tons
ugnar utöver den förutvarande med samma kapacitet, byggandet av ett götvalsverk
för utvalsning av 450 000 ton göt per år och ett grovvalsverk för
tillverkning av i första hand byggnadsjärn samt slutligen utbyggnad av
hjälpavdelningar och allmänna avdelningar. Genomförandet av den första
etappen skulle enligt kalkylerna medföra ett kapitalbehov örn c:a 95 miljoner
kronor. — För uppnående av åsyftad totalkapacitet skulle i andra etappen
tillkomma antingen ytterligare en koksblästermasugn örn 200 000 tons årlig
kapacitet eller någon motsvarande produktionsenhet. Dessutom skulle valsverksavdelningen
ytterligare utbyggas. Kostnaderna härför lia beräknats till
ca 40 miljoner kronor, varför totalkostnaden för hela utbyggnadsprogrammet
skulle uppgå till ca 135 miljoner kronor.
För att utröna avsättningsmöjligheterna för valsat och smitt järn och stål
har bolagsstyrelsen låtit verkställa en utredning rörande behovet av dylika
produkter inom landet fram till 1950. Utredningen har givit vid handen, att
den nuvarande förbrukningen inom landet utan restitulioner skulle utgöra
1 200 000 ton per år, exporten uppgå till 200 000 ton oell totalbehovet således
vara 1 400 000 ton. Då den nuvarande årsproduktionen motsvarar
900 000 ton, erfordras följaktligen för närvarande ett tillskott genom
import och inhemsk produktion av ca 500 000 ton. Är 1950 beräknas den
62
Kungl. Majlis proposition nr 302.
inhemska förbrukningen lia stigit till ca 1 500 000 ton per år, exporten alltjämt
utgöra 200 000 ton och totalbehovet sålunda uppgå till 1 700 000 ton.
Produktionen inom landet anses ha stigit till 1 200 000 ton, varför ett tillskott
om 500 000 ton fortfarande skulle erfordras. Beräkningarna förutsätta
en gynnsam konjunkturutveckling.
Jernkontoret har i sitt i ärendet avgivna yttrande ingående behandlat järnprognosen
samt de tekniska och ekonomiska detaljerna rörande anläggningen
och tillverkningskostnaderna. Vid dylikt förhållande anser sig Industriförbundet
böra beröra endast vissa frågor.
Genom en av Jernkontoret verkställd encpiéte om järnverkens beslutade
utbyggnader fram till 1950 har det visats, att marginalen för import och
ytterligare inhemsk produktion icke utgör med än 350 000 ton. Av denna
kvantitet kunna vissa specifikationer av tekniskt-ekonomiska skäl ej tillverkas
inom landet utan måste anskaffas genom import. Dylika specifikationer
lia beräknats omfatta en kvantitet av 65 ä 70 000 ton per år. Av än större
betydelse är emellertid en annan omständighet. Vårt land är ett utpräglat
exportland och vår levnadsstandard ytterst beroende av vår utrikeshandel.
Om vi vilja exportera, måste vi också vara beredda att importera. Jämimporten
har hittills spelat en betydande roll i vår handelsbalans. Vi kunna
icke rubba denna utan risk för allvarliga nackdelar. Genomsnittsimporten
av järn och stål åren 1936—1939 utgjorde 480 000 ton per år, varav från
Tyskland ca 120 000 ton eller Vi-del. Från Belgien, Luxemburg och Frankrike
kom ca 240 000 ton per år eller hälften av totalimporten. Sistnämnda
länder liksom Storbritannien, Tjeckoslovakiet, U. S. A. och andra järnproducerande
länder torde även framdeles kunna och vilja uppträda som leverantörer
till Sverige. En klok handelspolitik måste jämväl hädanefter förutsätta
en ganska betydande import av järn och stål, oaktat Tyskland tills
vidare upphört att tjäna som leverantör av handelsjärn till Sverige.
Man har sålunda välgrundad anledning att draga i tvivelsmål, örn det skall
finnas utrymme för en utbyggnad av järnverket i Luleå till en så betydande
kapacitet som föreslagits.
I avseende å anläggningen framhåller Jernkontoret i sitt yttrande hl. a.,
att oförutsedda utgifter synas genomgående för lågt beräknade samt att tiden
för anläggningarnas utförande är beräknad för kort, varför en löpande
valsverksproduktion i ett järnverk enligt styrelsens förslag icke torde kunna
vara i gång förrän efter eif par år in på 1950-talet. Dessa erinringar synas
Industriförbundet vara välgrundade. Byggnadstiden måste bliva utsträckt
på grund av nuvarande materialsvårigheter och med hänsyn till att Norrbottens
järnverk icke bör komma i åtnjutande av någon prioritet i avseende
å materialleveranser framför andra industrianläggningar.
Beräkningarna rörande tillverkningskostnaderna lämna rum för åtskilliga
anmärkningar. Kalkyler saknas för färdigverken. Även örn dessa verk med
undantag av grovvalsverket ej ingå i den av styrelsen föreslagna första etappen,
borde dock för bedömandet av projektet i dess helhet åtminstone preliminära
kalkyler hava upprättats. Det allmänna påpekandet i skrivelsen, att
en förädlingsprocess ovillkorligen måste leda till förbättrad ekonomi för
verket, kan ej ersätta ett siffermässigt material,
Igångsättningskostnader saknas i de lämnade kalkylerna, och detsamma
gäller ränta under byggnadstiden. Vidare torde ränta böra beräknas å ett
rörelsekapital, som är åtminstone fyra gånger så stort som det av styrelsen
nu ifrågasatta beloppet 6 000 000:— kronor. I Jernkontorets kalkyl rörande
tillverkningskostnader för grövre valsade handelsjärnsprodukter har hänsyn
tagits till berörda faktorer med undantag för ingångsättningskostnadema.
Resultatet av denna kalkyl visar en tillverkningskostnad, som, örn man skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
63
döma av erfarenheterna löre kriget, gör det i hög grad tveksamt örn järnverket
skall kunna med utsikt till framgång upptaga konkurrensen nied de
utländska järnleverantörerna.
Det hör särskilt påpekas, att den svenska järnindustriens erfarenheter ge
vid handen, att i\y kvalitativa skäl endast begränsade kvantiteter thomasstål
kunna avsättas på den svenska marknaden. Av denna anledning måste huvudparten
av tillverkningen bestå av elektrostål, som emellertid är väsentligt
dyrare i tillverkning, valdör detta förhållande kommer att oförmånligt inverka
på järnverkets ekonomiska resultat.
Av stor betydelse vid bedömandet av frågan örn järnverkets vidare utbyggnad
är hur behovet av arbetskraft skall tillgodoses dels under byggnadstiden
och dels för driften av verket.
Den av styrelsen framlagda utredningen har icke närmare gått in på frågan
örn lösningen av arbetskraftproblemet utan endast påpekat, att underhandlingar
upptagits med Luleå stad örn ordnandet av bostadsfrågan och yrkesutbildningen.
Efter slutförandet av nu pågående anläggningsarbeten, kommer
arbetarantalet att uppgå till ca 300 man. Beträffande det framtida behovet
av arbetskraft har i utredningen angivits, att järnverket, sedan det av styrelsen
föreslagna utbyggnadsprogrammet i sin helhet genomförts, kommer att
sysselsätta ca 2 500 man. Några uppgifter om det behov av arbetskraft, som
kommer all föreligga, då den föreslagna första etappen av utbvggnadsprogrammet
blivit genomförd, finnas icke. Ej heller redovisas några siffror rörande
arbetskraftåtgången under byggnadstiden.
Vad först gäller behovet av byggnadsarbetare måste nian räkna nied att
detsamma kommer att bli högst betydande. Ett stort antal byggnadsarbetare
kommer samtidigt att erfordras för uppförande av bostäder lii. m. för personalen
vid järnverket. Även örn den byggnadsarbetarkår, som för närvarande
linnes i Norrbotten, är relativt stor, bl. a. på grund av att de militära anläggningsarbetena
under kriget hade en betydande omfattning, torde det beträffande
vissa yrkeskategorier knappast bli möjligt alt inom länet tillgodose
iner än en del av behovet, medan återstoden måste tillföras från annat håll.
Då trä är det vanligaste byggnadsmaterialet i Norrland, torde bristen på
murare bli särskilt framträdande. Det kan ifrågasättas, örn en alltför kraftig
ansvällning av byggnadsarbetarkåren i Norrbotten ur allmänna synpunkter
är önskvärd med hänsyn till de sysselsättningssvårigheter, som kunna komma
alt uppstå, sedan byggnadsarbetena slutförts.
En noggrann planläggning av utbyggnadsprogrammet är erforderlig i syfte
bl. a. att förhindra alltför starka växlingar i behovet av byggnadsarbetare.
1 fråga örn möjligheterna att tillgodose behovet av arbetskraft för driften
vid järnverket må först erinras om att tillgången på arbetare inom Norrbottens
län rent kvantitativt torde vara tillräcklig. Eli av de starkaste motiven
för järnverkets förläggning lill denna del av landet har ju också varit önskemålet
att skapa ökade sysselsättningmöjligheter för befolkningen i Norrbotten.
1 den mån särskilda krav på yrkesskicklighet eller yrkesvana ej uppställas
torde därför några svårigheter ali tillgodose behovet ej komma ali uppstå.
Även örn denna del representerar det större antalet, kommer emellertid behovet
av yrkesvan och yrkesskicklig arbetskraft alt bli högst betydande. Antingen
måste dessa yrkesarbetare tillföras från Mellansverige, eller ock måste
en omfattande yrkesutbildning för blivande arbetare vid verket igångsättas.
Man har anledning betvivla möjligheten för yrkesskolorna i Luleå all på den
relativt korta lid, som slår lill buds, hinna utbilda erforderligt antal yrkesarbetare.
Utbildningsschemat vid dessa skolor omfattar för närvarande ej
utbildning av järnverksarbetare, såsom smältare, valsverkspersonal etc. Skolprogrammet
måste därför utvidgas i detta avseende. Därtill kommer, att den
Mimny till nkstlnycns protokoll lUUi. 1 sami. Nr 302. $
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
rent skolmässiga utbildningen ej är tillfyllestgörande utan måste kompletteras
med praktiskt arbete, innan den nödvändiga yrkesvanan och känslan för materialets
rätta behandling uppnås. I övre Norrland saknas i väsentlig grad
industriel! tradition hos arbetare och arbetsledare, varför relativt lång tid
erfordras för skapandet härav.
Beträffande möjligheterna att övertaga arbetskraft fran den mellansvenska
järnindustrien bör påpekas, att bristen på yrkeskunniga arbetare där for
närvarande är ytterst kännbar, vilket haft till följd att produktionen icke
kunnat upprätthållas i normal omfattning. Med hänsyn till de betydande utvidgningsplaner,
som nu hålla på att genomföras vid de mellansvenska järnverken
synes det vid en gynnsam konjunkturutveckling icke finnas utsikter
till en ändring härutinnan till den tidpunkt, dä järnverket i^ Luleå blivit
utbyggt. Tvärtom torde det icke vara uteslutet, att bristen pa arbetskraft
vid järnindustrien i Mellansverige kommer att ytterligare skärpas. Under
sådana förhållanden torde det icke bli möjligt för järnverket i Luleå att
anskaffa yrkeskunnig arbetskraft i nämnvärd utsträckning söderifrån.
Med hänsyn till det sagda framstår det som angeläget, att järnverket inriktar
sina ansträngningar på att så långt som möjligt bibringa den arbetskraft,
som finnes tillgänglig i Norrbotten, erforderlig utbildning och yrkesvana.
Härigenom skulle man även befrämja syftet att genom järnverkets
tillkomst skapa nya sysselsättningstillfällen för Norrbottens befolkning.
Bostadsproblemet är utomordentligt knapphändigt behandlat i bolagsstyrelsens
utredning. Det säges endast, att förberedande underhandlingar upptagits
med Luleå stad i syfte att underlätta bostadsanskaffningen för arbetarna
och deras familjer. I sammanställningen av beräknade anläggningskostnader
för första utbyggnadsetappen har upptagits 1 000 000:— kronor till
bostäder.
I Luleå råder för närvarande — liksom flerstädes i landet — en utpraglad
bostadsbrist. Det första problemet gäller att skaffa bostäder at byggnadsarbetarna,
vilkas antal under en stor del av den egentliga byggnadsperioden
torde komma att uppgå till 1 000—1 500 man. Även örn man härvidlag i viss
utsträckning kan anlita mera provisoriska förläggningar, inträder omedelbart
frågan att anskaffa erforderligt antal permanenta bostäder till den blivande
arbetarstyrkan vid järnverket och arbetarnas familjer. Det har uppgivits, att
det i sammanställningen av anläggningskostnaderna upptagna beloppet örn
1 000 000:— kronor för bostäder huvudsakligen är avsett till tjänstemannabostäder.
Avsikten synes vara, att Luleå stad med statshjälp skall tillgodose
hela det övriga bostadsbehovet. Man har anledning ställa sig frågande till
örn staden kan åstadkomma detta inom åsyftad tid. Det synes i hög grad
angeläget, att ett detaljerat bostadsprogram med det snaraste utarbetas.
Industriförbundet hemställer, att förestående erinringar måtte beaktas vid
ärendets fortsatta beredning.
Stockholm den 9 maj 1946.
Sveriges Industriförbund
SVEN LUNDBERG.
Gustaf Settergren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
(55
Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.
Genom remiss den 18 april 1946 har landsorganisationen i Sverige beretts
tillfälle alt avgiva yttrande över en av styrelsen i Norrbottens järnverk AB
till chefen för handelsdepartementet ställd skrivelse med förslag till vissa
åtgärder för utvidgning av bolagets produktion.
I bolagets skrivelse föreslås en mycket betydande utbyggnad av verkets
produktionskapacitet samt upptagande av valsverkstillverkning. Kostnaderna
för den första utbyggnadsetappen beräknas till 95 miljoner kronor och totalkostnaderna
till 135 miljoner kronor.
Landsorganisationen, som inte har möjlighet att bedöma ifrågavarande
förslag från tekniska eller företagsekonomiska synpunkter, vill uttala som
sin åsikt, att den hälsar varje väl planlagt projekt, som kan bidraga till en
rikare differentiering av det norrländska näringslivet, med tillfredsställelse.
1 en situation, där en .stagnation inom de träförädlande industriernas utveckling,
sett på längre sikt, kan befaras, synes det välbetänkt, att fran
samhällets sida tages ett kraftag för järnhanteringens utbyggnad i Norrbotten,
i synnerhet som man för avsevärd tid framåt kan räkna med ett
bortfall av järnimporten från Tyskland Hela folkhushållets intresse att få
tillgång till inom landet för rimliga kostnader framställt järn och Norrbottens
intresse att bereda lönande arbetstillfällen åt landsdelens alltjämt
växande befokning synas här sammanfalla. Landsorganisationen tillstyrker
sålunda utbyggnadsförslaget.
Bärigheten i den till stöd för förslaget framlagda marknadsanalysen och kon - sumtionsprognosen förmår landsorganisationen icke bedöma. Organisationen
har fäst stort avseende vid den i skrivelsen anförda uppfattningen, att en
konjunkturell nedgång i järn- och stålförbrukningen i betydande utsträckning
kan komma alt kompenseras genom statliga och kommunala investeringar
och andra konjunkturstabiliserande åtgärder från elef allmännas sida.
Under förutsättning av — men dock endast under denna förutsättning —- att den ekonomiska politiken syftar till full sysselsättning torde risken för
en felinvestering och därmed för behov av statliga subventioner vara ringa.
Fullt utbyggt skall järnverket i Luleå enligt kalkylen ge sysselsättning ål
2 500 arbetare mot för närvarande blott några hundra. Enär det torde vara
meningen att i första hand sysselsätta arbetskraft från Norrbotten och erfarenheterna
av järnhantering i denna landsdel äro små uppslår här ett yrkesutbildnings-
och omskolningsproblem av betydande mått. Landsorganisationen
förutsätter en omsorgsfull planering av utbildningsfrågan, lämpligen i
samarbete med arbetsmarknadsmyndigheter och fackliga organisationer. En
annan fråga, som kräver detaljplanering på längre sikt, utgöres av bostadsanskaflningen
för den nya personalen. Eftersom den planerade utbyggnaden
är avsedd att sträcka sig över ett flertal år torde några provisorier eller
nödlösningar inte behöva tillgripas. Det ankommer givetvis i första hand på
Luleå stad att ombesörja bostadsanskaffningen. Med hänsyn till uppgiftens
storlek kunde del dock måhända vara lämpligt att staten medverkade till
att frågan löses på ett för arbetarna tillfredsställande säll.
Beträffande bolagets önskan ali lii nedsätta aktiekapitalet med eli belopp
motsvarande de vid anläggningsarbeten genom prisstegring, arbetets forre
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 302.
ring, otjänlig väderlek m. lii. uppkomna merkostnaderna vill landsorganisationen
endast uttala, att statlig företagsamhet i dessa hänseenden rimligtvis
bör kunna tillämpa samma avskrivningsregler som den enskilda företagsamheten.
Är tillvägagångssättet sakligt motiverat och innefattar det icke något
ensidigt gynnande av bolaget i egenskap av statsägt företag har landsorganisationen
givetvis inga erinringar att framställa mot styrelsens förslag till
finansiell rekonstruktion.
Stockholm den 6 maj 1946.
Landsorganisationen i Sverige
AUG. LINDBERG.
Rudolf Meidner.
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
67
Till herr statsrådet och chefen för kungl, handelsdepartementet.
Genom remiss den 18 april 1946 Ilai- norrlandskommittén anmodats att
avgiva yttrande över ett förslag av styrelsen för Norrbottens järnverks aktiebolag
örn utbyggnad av järnverket.
Med anledning härav får kommittén till en början erinra örn att kommittén
i utlåtande den 20 november 1944 över viss av statens industrikommission
framlagd utredning rörande Norrbottens järnverk bland annat givit uttryck
åt följande synpunkter. Ensidigheten i den norrländska industriens
sammansättning och näringslivets därav föranledda stora känslighet för konjunktursvängningar
innefattade ett av de mest framträdande problemen inom
Norrlands näringsliv. Bristen på differentiering syntes vara särskilt påfallande
i Norrbottens län. Detta förhållande vore ur olika synpunkter ägnat
ali ingiva bekymmer. Svårigheter mötte ali även under normala tider bereda
tillräckliga arbetstillfällen åt befolkningen i nämnda län, så mycket
mer som detta uppvisade det största födelseöverskottet i landet räknat i promille
av folkmängden. Man borde utgå från att, därest befolkningsöverskottet
skulle kunna beredas utkomst inom Norrbottens län, en väsentlig utökning
av industrien därstädes vore erforderlig. Norrbottens egenskap av gränslän
syntes utgöra ett särskilt skäl att ägna uppmärksamhet åt förutsättningarna
för att skapa förbättrade ekonomiska och sociala förhållanden i detta län.
Enligt kommitténs mening vore det emellertid naturligt och önskvärt, att
den uvidgning av den industriella verksamheten i Norrbottens län, som genom
.statens medverkan kunde komma till stånd, skedde på sådant sätt, att
icke industrien i landet i övrigt därigenom lede obehörigt intrång. Detta
önskemål tillgodosåges genom främjandet av en ökad industriell produktion
av sådana varor, som landet eljest måste importera (hit hörde bland annat
lackjärn av vissa slag samt valsverksprodukter). Vidare vore det önskvärt,
alt statens medverkan för åstadkommande av industriell verksamhet örn
möjligt inriktade sig på företag, som ägde naturliga förutsättningar att bestå
i konkurrensen. I detta sammanhang fästes emellertid uppmärksamheten på
att en betydande del av den storindustri, som funnes i södra och mellersta
Sverige, tillkommit med kraftigt bistånd från statens sida. Man borde ej
heller bortse från afl staten såsom ägare av stora delar av Norrlands naturtillgångar
kunde anses lia en förpliktelse att ej undandraga sig ett visst risklagande,
i den mån del betingades av en exploatering och förädling av dessa
naturtillgångar. Sålunda anförda synpunkter ansåge kommittén allmänt sett
utgöra skäl för statliga åtgärder i Norrbottens län av det slag, varpå en
utbyggnad av Norrbottens järnverk skulle utgöra ett exempel. Därest överhuvud
taget en utveckling av den på hemmamarknaden inriktade industrien
i Norrbollen skulle eftersträvas, måste man fråga sig, örn det icke läge närmast
till hands att tänka på en utökad järnindustri, sorn borde kunna räkna
nied förmånliga villköl'' för anskaffningen av råvara och kraft liksom även med
relativt billigt bränsle. På nu anförda grunder och nied hänsyn lill de särskilda
skäl, som ytterligare framfördes i kommitténs ifrågavarande utlåtande, förordade
kommittén anvisande av statsmedel för utbyggnad av Norrbottens järnverk
med en tredje tackjärnsugn och eli Ihomasverk. Med anledning av att såsom
argument mot sistnämnda anläggning framförts, att denna med hänsyn till
68
Kungl. Majlis proposition nr 302.
framtida avsättningssvårigheter för thomasgöt skulle i framtiden draga med
sig fortsatt utbyggnad med ett valsverk, gav kommittén uttryck åt uppfattningen
att en sådan konsekvens av anläggandet av ett thomasverk ej utgjorde
ett för kommittén bärande argument mot detsamma, under förutsättning
att en dylik utbyggnad vid verkställd utredning skulle befinnas
lämplig.
Av vad norrlandskommittén sålunda anfört i sitt tidigare utlåtande framgår.
att kommittén måste med tillfredsställelse hälsa en 1 örtsaft utbyggnad
av Norrbottens järnverk. Det nu framlagda förslaget ligger ock såtillvida i
linje med kommitténs uttalanden, som ett utbyggt järnverk att döma av de
gjorda kalkylerna varken behöver föranleda eli intrång i järnindustrien inom
övriga landet eller bliva beroende av möjligheterna till export på utlandet.
1 fråga örn den föreslagna utbyggnadens omfattning samt förslagets tekniska
utformning i övrigt har det givetvis icke varit möjligt för kommittén
att med den korta remisstid, som stått till förfogande, ingå på någon granskning.
vilket icke heller torde ha varit åsyftat med remissen. Detsamma gäller
de kalkyler, som framlagts i fråga örn det utbyggda företagets räntabilitet.
I sistnämnda avseende vill kommittén allenast hänvisa till att lraktförhållandena
för såväl erforderliga råvaror som framställda produkter torde komma
att få en icke oväsentlig betydelse för företagets ekonomi. Kommittén
vill för sin del ytterligare fästa uppmärksamheten på att en sänkning av
frakterna även skulle kunna förbättra förutsättningarna för den manufaktur
och småindustri, som åsyftats skola följa med järnverkets utbyggnad. Såsom
styrelsen antytt avser norrlandskommittén all framlägga vissa förslag örn
ändringar i gällande frakttaxor till fördel för Norrland och då framför
allt övre Norrland.
Sorn ett av motiven för en utbyggnad av Norrbottens järnverk har anförts
önskvärdheten att bereda ökade sysselsättningsmöjligheter för befolkningen
i Norrbottens län. Det kan förefalla tveksamt, örn det är möjligt att till den
tid, då enligt styrelsens beräkningar den föreslagna utbyggnaden skall vara
färdigställd, från Norrbottens län anskaffa tillräckligt antal yrkeskunniga
arbetare för järnverket. Kommittén hyser visserligen icke i och för sig betänkligheter
mot att ett visst utbyte av arbetskraft mellan Norrland och
övriga landet kommer till stånd utan anser tvärtom en sådan rörlighet kunna
vara till fördel. Emellertid torde det i nuvarande läge ej vara lämpligt att
i större omfattning överföra arbetskraft till Norrbotten från andra delar
av landet för här avsett ändamål. Del kan vara tvivelaktigt, örn det vid
rådande brist på arbetskraft inom landet ens skulle vara möjligt för järnverket
alt erhålla sådan arbetskraft söderifrån. Med hänsyn till det sagda
synes del naturligt, att utbyggnaden ej sker i snabbare takt än att behovet
av arbetskraft till huvudsaklig del kan fyllas genom rekrytering från den
norrbottniska befolkningen. Av vikt synes i varje lall vara, att åtgärder i
tid vidtagas för att ordna den yrkesutbildning, som må erfordras för blivande
arbetare vid järnverket.
Vad slutligen angår den föreslagna finansieringen av utbyggnadsålgäederna
anser kommittén det kunna ifrågasättas, örn icke denna i förhållandevis
alltför hög grad bygger på upplåning. Inom näringslivet torde det i allmänhet
eftersträvas, att företag i större utsträckning än här avsetts bygger på
eget kapital. Det kan förtjäna erinras örn att lagberedningen i motiven till
sitt den 28 februari 1941 avgivna förslag till lag örn aktiebolag m. lii. (SOU
1941:9). vilket förslag legat till grand för 1944 års aktiebolagslag, hänvisat
till att såsom en genomsnittsregel från företagsekonomisk synpunkt tämligen
allmänt uppställdes den grundsatsen, alt ett bolag ej borde arbeta med
mindre eget kapital än sorn motsvarade hälften av dess omslutning (s. 273).
Kungl. Maj.ts proposition nr 302.
69
Det synes kommittén önskvärt, att för uppnående av jämförbarhet mellan
statsägda och enskilda företag här åsyftade principer tillämpas även för de
förstnämnda. Även andra skäl tala enligt kommitténs mening för att aktiekapitalet
sättes väsentligt högre än som förordats av styrelsen, och detta
särskilt örn den andra etappen i utbyggnaden ej avses skola på nytt föranleda
utökad aktieteckning.
I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit ledamöterna
Andersson, Granström, Hedlund, Kempe, Mäler, Nyström och
Strindlund.
Stockholm den 7 maj 1946.
NILS MALMFORS.
Yngve Ericsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:467 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. s. 12 i texten
- SU 1946:241 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten