Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken m. m

1946-09-20 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:335, Med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

1

Nr 335.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i giftermålsbalken m. m.; given Stockholms

slott den 20 september 1946.

Under åberopande av Julaida, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken;

2) lag angående ändring i lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10) om boskillnad;
3)

lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25

april 1930 (nr 104) örn testamente;

4) lag angående ändring i lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning

och arvskifte; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

»

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 335.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 335.

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 12 § och 14 kap. 3 § samt 15 kap. 5,

7—9, 11, 13—15, 18, 19 och 23—29 §§ giftermålsbalken1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives och dels att 15 kap. 30—33 §§ nämnda

balk skola upphöra att gälla.

8 KAP.

12 §.

Är äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets

ingående, om det ingives till rätten inom en månad, sedan äktenskapet

ingicks. Eljest vare förord ej gällande, förrän det ingivits till rätten.

14 KAP.

3 §.

Medlare äger---förlika makarna.

Om vad makarna vid medlingen i förtroende meddelat har medlaren att

iakttaga tystnad och han må ej höras som vittne därom.

15 KAP.

5 §.

Är ansökning örn hemskillnad gjord av bägge makarna och möter ej hinder

för dess upptagande, åge rätten utan huvudförhandling omedelbart företaga

målet till avgörande. Vad nu sagts skall ock gälla, såvida ansökning örn

äktenskapsskillnad gjorts av bägge makarna och parternas inställelse ej finnes

vara behövlig för målets utredning.

7 §■

Mål örn hemskillnad enligt 11 kap. 1 § varde ej till prövning upptaget, såframt

det ej visas, att medling ägt rum, efter vad i 14 kap. sägs.

1 Senaste lydelse av 15 kap. 24 och 25 §§ se SFS 1944: 267.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

8 §.

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må ej upptagas, med mindre det

visas, att medling ägt rum, eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna

sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse.

9 §•

Skall mål, som avses i 8 §, upptagas, ehuru medling ej föregått, och finner

rätten, att tillfälle till medling bör beredas, skall lämplig person av rätten

utses till medlare; och gäde om sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs. Hörsammar

make ej kallelse att infinna sig inför medlaren, eller bär av annan

orsak medling ej skett före utsatt tid, äge vidare anstånd för medling ej rum,

med mindre båda makarna det äska.

11 §•

I mål---besöka varandra.

Vid förordnande---5 kap. 8 § sägs.

Förordnande, varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling. Innan

förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas

andra maken. Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöres,

om åtgärden skall bestå.

Beslut, varom---rätten återkallas.

13 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda

hemskillnadsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och av rätten

eljest meddelade beslut, som angå boet.

14 §.

När hemskillnad blivit beviljad, skall underrättelse därom insändas till

äktenskapsregistret.

15 §.

Boskillnad sökes skriftligen hos den rätt, där mannen bör svara i tvistemål

i allmänhet eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara

vid svensk domstol, bos den rätt, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes

ej behörig domstol, enligt vad nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms

rådstuvurätt.

18 §.

Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, skall föreläggande

meddelas andra maken att inom viss tid inkomma med skriftligt

svaromål. Föreläggandet skall jämte ansökningen delgivas andra maken på

sätt om stämning är stadgat.

Medgiver andra maken ansökningen eller är bans bo avträtt till konkurs,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

skall, såvida ej anstånd enligt 20 § skall äga rum, beslut genast meddelas örn

boskillnaden. I annat fall skall förberedelsen fortsättas eller, örn fortsatt

förberedelse ej erfordras, målet omedelbart utsättas till huvudförhandling.

19 §.

Angående föreläggande för part och parts utevaro i boskilinadsmål åge vad

1 rättegångsbalken är stadgat örn mål, vari förlikning ej är tillåten, motsvarande

tillämpning.

23 §.

Vad i 8 och 9 §§ är stadgat om mål angående hemskillnad enligt 11 kap.

2 § skall äga tillämpning jämväl beträffande mål emellan makar angående

underhållsskyldigheten, såvida de ej på grund av söndring leva åtskilda, så

ock beträffande mål dem emellan angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller

7 §.

24 §.

Har make -— — ■— skäligt finnes.

25 §.

Har make — ---dom föreligger.

26 §.

Förordnande, varom i 24 eller 25 § sägs, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande---över ansökningen.

Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöres, örn åtgärden

skall bestå.

27 §.

Förordnande, varom i 24 eller 25 § sägs, gånge i verkställighet lika med laga

kraft ägande dom meli kan när som helst av rätten återkallas.

28 §.

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under särskild vård

och förvaltning, efter vad som stadgas i 9 kap. 6 §, 11 kap. 17 eller 23 §

eller 12 kap. 5 §, söke han hos rätten förordnande därom. Sådant förordnande

må, om sökanden det äskar, meddelas att gälla till dess ärendet av

rätten avgöres. Det kan även dessförinnan när som helst återkallas.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall tillfälle beredas andra

maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge---från hovrätten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 335. 5

29 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom

förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24 eller

25 §, skall talan förås .särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid galle i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag’

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10) örn boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—8, 25, 26 och 28 §§ lagen den 1 juli 1898 örn

boskillnad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Ansökning om--- — i allmänhet.

. Ansökning, som göres allenast av endera maken, skall med därvid fogade

handlingar ingivas i två exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje

konkursdomaren mot stadgad avgift erforderlig avskrift.

5 §•

Finner konkursdomaren, att han enligt 4 § icke är behörig att taga befattning

med ansökning om boskillnad, eller att sådan ansökning av annan orsak

icke kan upptagas, meddele konkursdomaren beslut i överensstämmelse därmed

och teckne det å ena exemplaret av ansökningen.

Upptages ansökningen---inom orten.

6 §■

Har ej---redligen uppgiva.

Sedan boet blivit i laga ordning upptecknat, meddele konkursdomaren

genast beslut örn boskillnaden.

7 §•

Är ansökning örn boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne konkursdomaren

å ena exemplaret av ansökningen föreläggande för andra maken

att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Det exemplar av ansökningshandlingarna,

varå föreläggandet tecknats, skall delgivas andra maken.

'' Senaste lydelse av 4-7, 26 och 28 §§ se SFS 1921:233 samt av 25 § se 1901:38 s. 30,11 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

I fråga om delgivning åge vad om delgivning av stämning i tvistemål är

stadgat motsvarande tillämpning.

Medgives ansökningen, gäde vad i 6 § är stadgat.

8 §•

Varder ansökning, som gjorts allenast av endera maken, ej av andra maken

medgiven, skall förberedelse i målet äga rum eller, om förberedelse ej erfordras,

målet omedelbart utsättas till huvudförhandling. Angående föreläggande

för part och parts utevaro åge vad i rättegångsbalken är stadgat om

mål, vari förlikning ej är tillåten, motsvarande tillämpning.

Är bouppteckning ej ingiven och visas skälig anledning till boskillnaden,

meddele rätten förordnande för lämplig person att uppteckningen förrätta,

såsom i 6 § sägs. Ej må till boskillnad dömas, innan boet blivit i laga ordning

upptecknat.

Rätten äge under förberedelsen meddela beslut i fråga, som avses i 12 §

andra stycket eller 14 eller 20 §. Meddelas sådant förordnande, pröve rätten,

när målet avgöres, om åtgärden skall bestå. Förordnandet kan även eljest när

som helst återkallas.

25 §.

I fråga om fullföljd av talan mot rättens avgörande i mål angående boskillnad

gäde, där ej nedan i denna lag annat föreskrives, vad i rättegångsbalken

är stadgat om fullföljd i tvistemål, som väckts vid underrätt.

Har underrätt annorledes än i sammanhang med prövning av boskillnadsansökning

meddelat beslut angående fråga, som omförmäles i 12 § andra

stycket eller 14 eller 20 §, skall, i händelse av missnöje med det beslut, särskild

talan däremot föras.

Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20 § avses, gånge utan hinder av förd

klagan i verkställighet, där ej förbud däremot från hovrätten kommer.

26 §.

I fråga örn inlaga eller annan handling, som på grund av stadgande i denna

lag sihäll ingivas till konkursdomaren, äge vad i 33 kap. 3 § rättegångsbalken

är stadgat motsvarande tillämpning.

Konkursdomaren skall föra förteckning, däri för varje boskillnadsärende

antecknas dagen, då ansökning gjord är, så ock alla av rätten eller konkursdomaren

i ärendet vidtagna åtgärder.

28 §.

Ansökning, som---är gjort.

Göres jäv---omförmälda borgenärssammanträde.

Örn handläggning vid rätten av mål, som i denna paragraf avses, och talans

fullföljande i högre rätt gäde i tillämpliga delar vad i 211 § konkurslagen

är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25 april

1930 (nr 104) om testamente.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25 april 1930

örn testamente1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 KAP.

4 §•

Till testamentsvittne må ej tagas den, som är under femton år eller på

grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen, ej heller testators

make eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap

eller svågerlag, eller hans syskon.

Ej må---vara vittne.

Åberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäde vad i rättegångsbalken

är stadgat örn sådant bevis.

7 KAP.

1 §•

Testamente skall vid domstol bevakas inom sex månader från det testamentstagaren

fått kännedom örn testators död och det till hans förmån gjorda

förordnandet.

Skall någon---rätt upphört.

Bevakning gäde---tid ända.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 4 § se SFS 1933 : 319.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning

och arvskifte.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 9 och 10 §§ samt 3 kap.

1 och 8 §§ lagen den 9 juni 1933 örn boutredning och arvskifte1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives och dels att 2 kap. 21 § nämnda lag

skall upphöra att gälla.

1 KAP.

2 §.

Till dess--— i boet.

Är ej någon, som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk,

husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen samt

tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polismyndigheten

vare ock pliktig att utföra vad nu sagts, där dess biträde äskas eller

eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, förordne rätten, där det tarvas,

god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

2 KAP.

9 §.

Har den, som gjort ansökan enligt 1 §, ej fullgjort vad i 2 § är stadgat, skall

rätten förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är

tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall

vara förfallen.

Innan rätten meddelar beslut, som avses i 1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna

genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt

det utan märklig tidsutdräkt kan ske. Där det prövas erforderligt, skall

delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför

rätten.

Ej må---yttra sig.

10 §.

Kan i ärende, som avses i 1 eller 5 §, slutligt beslut ej omedelbart meddelas,

åge rätten, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt

beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket sägs vinna tillämpning, i

1 Senaste lydelse av 1 kap. 2 § se SFS 1937: 82.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 335. 9

fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så utan märklig

tidsutdräkt kan ske.

Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot

hovrättens beslut må talan ej föras.

3 KAP.

1 §•

Bouppteckning skall förrättas sist tre månader från dödsfallet, såframt ej,

på ansökan inom samma tid, rätten med hänsyn till boets beskaffenhet eller

av annan särskild orsak förlänger tiden.

8§.

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt avskrift

för registrering ingivas till rätten i den ort, där den döde skolat svara

i tvistemål i allmänhet, eller, örn behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms

rådstuvurätt. Äro flera bouppteckningar, skola de samtidigt ingivas;

och varde tiden härför räknad från det den sista bouppteckningen upprättades.

Bestyrkt avskrift —--bekostnad tagas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag
till
Förordning
angående

ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen den 6 juni

1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 17, (50 och 73 §§ förordningen den 6 juni 1941

om arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

För företeende — — — för inregistrering.

Anstånd skall bestämmas till högst fyra månader från det bouppteckningen

senast skolat vara ingiven. Ställes omedelbart eller, örn anstånd

redan beviljats, före anståndstidens utgång nöjaktig säkerhet för det belopp,

vartill skatten uppgår vid lotternas beräkning enligt lag och testamente,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

må anstånd medgivas högst ett år från det bouppteckningen senast skolat

vara ingiven.

Anstånd som---bouppteckningens registrering.

På framställning---motsvarande tillämpning.

Ställd säkerhet---vidare gälla.

Om skyldighet —--i 52 §.

60 §.

Vill någon föra talan mot beslut i skatteärende, har han att till beskattningsmyndigheten

inkomma med sina till hovrätten ställda besvär; besvär

må anföras, förutom av enskild part, av advokatfiskalen vid hovrätten.

Innefattar beslut av underrätt eller länsstyrelse prövning av fråga om

fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom

tre år från beslutets dag. Har part anfört besvär och vill jämväl hans vederpart

söka ändring i beslutet, skall denne dock inkomma med sina besvär

inom två månader från det delgivning som avses i 52 kap. 7 § rättegångsbalken

ägt rum. I sistnämnda fall må vederparten inkomma med besvärsinlaga

till hovrätten; prövningen huruvida hans besvärstalan fullföljts

på föreskrivet sätt och inom rätt tid skall alltid tillkomma hovrätten.

Då besvär behörigen anförts över beslut, som avses i nästföregående

stycke, skall hovrätten städse höra klagandens vederpart över besvären.

över beslut--— vitets utdömande.

73 §.

Angående skyldighet för beskattningsmyndighet att i vissa fall lämna meddelande

om fastställande av skatt gäller vad Konungen förordnat.

Konungen äger ock utfärda de föreskrifter, som eljest furnäs erforderliga

för tillämpning av denna förordning.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle

i tillämpliga delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes

föreskrivet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 april 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

hemställer chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

att lagrådets utlåtande måtte genom utdrag av protokollet inhämtas över de

i processlagberedningens betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10)

framlagda förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av giftermålsbalken;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10)

örn boskillnad;

3) lag örn barnmorskas hörande vid domstol;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25

april 1930 (nr 104) örn testamente;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314)

om boutredning och arvskifte; samt

6) förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen den

6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 juni

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 4 maj 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 26 april 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av gijtermålsbalken;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s.

10) om boskillnad;

3) lag örn barnmorskas hörande vid domstol;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den

25 april 1930 (nr 104) örn testamente;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314)

örn boutredning och arvskifte; samt

6) förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen den

6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av giftermålsbalken.

15 KAP.

5 §.

I första stycket av förevarande paragraf enligt dess nuvarande lydelse

upptages föreskrift, att därest i äktenskapsmål svaranden ej äger känt hemvist

inom riket och upplysning ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig,

stämningen må delgivas genom kungörelse, även om övriga i äldre kil angivna

förutsättningar för dylik delgivning ej föreligga. Förslaget innehåller

ej någon motsvarande föreskrift. Beträffande delgivning i äktenskapsmål

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

13

skola således de i nya RB givna bestämmelserna tillämpas utan avvikelser.

Detta kommer att för äktenskapsmålen medföra minskad möjlighet att anlita

kungörelseförfarande. Enligt 33 kap. 12 § nya RB må nämligen detta

delgivningssätt — i motsats till vad nu gäller i äktenskapsmål — icke användas,

när den sökte har känt hemvist utom riket. Även i dylikt fall torde

emellertid ej sällan, när upplysning icke kan erhållas rörande den söktes

uppehållsort, svårigheter möta att verkställa delgivning i vanlig ordning. På

grund härav och nied hänsyn till vikten av att svarandens bortovaro icke får

hindra, att äktenskapsmål upptages till prövning, torde den nuvarande möjligheten

till delgivning genom kungörelse böra bibehållas. I förevarande paragraf

synes därför böra upptagas bestämmelse, att därest svaranden ej äger

känt hemvist inom riket och upplysning ej kan vinnas, var han uppehåller

sig, delgivning må ske på sätt i 33 kap. 12 § RB är föreskrivet, även örn

han äger känt hemvist utom riket.

Det remitterade förslaget innehåller i denna paragraf stadgande, att angående

rättegången i äktenskapsmål skall, om ej i förevarande kapitel annorledes

stadgas, gälla vad i nya RB är föreskrivet örn mål, vari saken är sådan,

att förlikning därom ej är tillåten. Därjämte föreskrives, att ifall målet

tillika rör särskild fråga, varom parterna kunna träffa avtal, vad om behandlingen

av sådan fråga är stadgat skall äga tillämpning. Nämnda bestämmelser

torde icke vara erforderliga. Det är uppenbart, att i äktenskapsmål

huvudfrågan är av den natur, att parterna icke äga förfoga däröver. Och

de i nya RB givna bestämmelserna rörande indispositiva mål måste tolkas

så, att örn i dylikt mål förekommer fråga, varom parterna kunna träffa avtal,

i denna del regierna om dispositiva mål skola tillämpas. Härtill kommer,

att det icke torde vara möjligt att i alla de fall, då i lag förekomma regler

om fråga, som är undandragen parternas förfoganderätt, upptaga stadgande^

som motsvara de nu föreslagna. Dessa bestämmelser kunna därför föranleda

missförstånd vid tillämpning av andra lagar. Med hänsyn till det

anförda böra bestämmelserna utgå.

7 §•

Beträffande äktenskapsmål skola, i den mån ej annat stadgas i förevarande

kapitel, x-eglerna i nya RB lända till efterrättelse. Äktenskapsmål skall

alltså i allmänhet utsättas till förberedelse och huvudförhandling, varvid

parterna skola kallas att komma tillstädes. I vissa fall kan huvudförhandlingen

hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Vad nu sagts

skall enligt förslaget gälla även då mål örn hemskillnad eller äktenskapsskillnad

anhängiggöres genom ansökan av hägge makarna. Enligt 11 kap.

I § GB äga makar rätt att på grund av söndring erhålla hemskillnad, när de

äro ense därom. Göres gemensam ansökan, kan således rätten icke ingå i

prövning av de materiella förutsättningarna för hemskillnad. Även i åtskilliga

fall, då enligt 11 kap. 3 eller 4 § GB äktenskapsskillnad gemensamt påkallas

av makarna, blir rättens prövning av övervägande formell natur. Del

synes icke lämpligt att beträffande dessa mål följa den ordning, som är före
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

skriven för de tvistiga målen. För närvarande handläggas mål, varom nu är

fråga, ofta i parternas frånvaro, och det lärer icke vara erforderligt att

införa en omständligare ordning. På grund av vad sålunda anförts synes i

förslaget böra upptagas föreskrift, att därest ansökning om hemskillnad är

gjord av båda makarna och hinder ej möter för dess upptagande, rätten

äger utan huvudförhandling omedelbart företaga målet till avgörande samt

att vad nu sagts skall gälla även då ansökning örn äktenskapsskillnad gjorts

av båda makarna och parternas närvaro ej finnes erforderlig för utredningen.

De av lagrådet förordade bestämmelserna kunna lämpligen intagas i 7 §.

Härvid bör förslagets 7 § erhålla beteckningen 8 § samt innehållet i 8 och

9 §§ i förslaget sammanföras såsom en 9 §.

11 §•

Har förordnande, som åsyftas i denna paragraf, meddelats, skall enligt

andra punkten i tredje stycket rätten, när målet förekommer till huvudförhandling,

taga under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

I likhet med vad i 15 kap. 6 § nya RB föreskrives beträffande där avsedda

åtgärder synes böra gälla, att rättens prövning skall företagas, när målet avgöres.

13 §.

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse äger rätten, därest i

mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad finnes,

att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande

fråga föranleder tidsutdräkt, och det å någondera sidan yrkas, särskilt företaga

målet i övrigt till slutligt avgörande. I denna bestämmelse har icke föreslagits

någon ändring. Emellertid har rätten enligt 17 kap. 4 och 5 §§ nya

RB en mera omfattande befogenhet att genom särskild dom avgöra del av

målet, beträffande vilken handläggningen slutförts, och därefter fortsätta

behandlingen av målet i övrigt. Ett bibehållande av förevarande paragraf

skulle därför kunna föranleda den missuppfattningen, att i äktenskapsmål

rättens befogenhet i nämnda hänseende vore mera begränsad än i andra

mål. Paragrafen synes därför böra utgå. Vid bifall till vad nu hemställts tarvas

ändring i lagförslagets ingress.

« 23 §.

Beaktas vad lagrådet anfört vid 7 § i detta kapitel, bör i förevarande paragraf

hänvisning icke göras till 8 §.

26 §.

Av skäl, som anförts vid 11 §, bör ändring vidtagas i tredje stycket första

punkten av denna paragraf.

Eftersom i 24 och 25 §§ stadgas, att förordnanden, som där avses, kunna

när som helst av rätten återkallas, bör den i tredje stycket andra punkten

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

15

av förevarande paragraf givna regeln härom uteslutas, eller ock — vilket

synes systematiskt lämpligare — nämnda bestämmelser i 24 och 25 §§ utgå.

27 §.

I denna paragraf — som enligt förslaget icke skulle ändras — bör efter

den vidtagna ändringen i 26 § hänvisningen till sistnämnda paragraf uteslutas.

Härav föranledes ändring i lagens ingress.

28 §.

De i förevarande paragraf avsedda frågorna kunna väckas och behandlas

såsom ärenden. Enligt del förslag till lag om handläggning av domstolsärenden,

som genom proposition den 12 januari 1946, nr 28, förelagts riksdagen

och vunnit dess godkännande, är vid dylik handläggning huvudförhandling

icke föreskriven. Med hänsyn härtill bör avfattningen av första stycket andra

punkten av denna paragraf jämkas.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli

1898 (nr 64 s. 10) om boskillnad.

8 §.

I förevarande paragraf bör av skäl, som lagrådet angivit vid 15 kap. 11 §

GB, ändring vidtagas i sista stycket.

Förslaget till lag om barnmorslias hörande vid domstol.

Då det ej torde vara förslagets mening, att barnmorskas upplysningsplikt

skall vara betingad av särskilt beslut av domstol, bör lagens avfattning jämkas.

I lagen har bland aimat intagits stadgande, att upplysning, som meddelas

av barnmorska, må lämnas i skrift, samt att, om barnmorska höres muntligen,

i övrigt skall tillämpas vad om vittne är föreskrivet, med tillägg att

om domstolen finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt eller delvis må

uppläsas. Tillräcklig anledning torde ej föreligga att beträffande barnmorskas

utsaga tillämpa andra regler än i fråga örn t. ex. läkares. Av bestämmelserna

i nya RB följer, att rätten, när särskilda omständigheter föranleda

därtill, kan tillåta att skriftligt intyg åberopas såsom bevis. Med hänsyn härtill

böra ifrågavarande stadgande!! utgå.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 17 oell 60 §§ förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Enligt 60 § fjärde stycket i det remitterade förslaget skall i annat fall än i

andra stycket sägs tid för klagan över beslut av underrätt eller länsstyrelse

räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Denna föreskrift

är avfattad i anslutning till 9 § i processlagberedningens förslag till lag om

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

handläggning av ärenden; där återfinnes enahanda beräkning av tiden för anförande

av besvär mot underrätts beslut. I det av riksdagen numera godkända

förslaget till lag örn handläggning av domstolsärenden har däremot icke

upptagits någon motsvarande bestämmelse om besvärstidens beräkning. Detta

medför, att besvärstiden jämlikt 52 kap. 1 § nya RB i allmänhet skall

räknas från dagen för beslutets meddelande; endast om beslut under rättegången

meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall tiden

räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Det finnes icke

någon anledning att frångå dessa principer för besvärstidens beräkning, såvitt

angår de underrättsbeslut, som avses i 60 § fjärde stycket i förevarande förslag.

I fråga om dessa beslut äro särskilda bestämmelser följaktligen icke påkallade

i arvsskatteförordningen. Det föreslagna stadgandet bör ej heller bibehållas

av hänsyn till regleringen av klagan över länsstyrelses beslut. Örn

bestämmelsen utgår, komma — såsom uppenbarligen är önskvärt— samma

fullföljdsregler att gälla såväl för beslut av domstol som för länsstyrelses beslut;

reglerna i 52 kap. 1 § nya RB bli nämligen tillämpliga icke blott i fråga

örn underrätts beslut i arvsskatteärenden utan även — enligt 21 § i förslaget

till lag örn införande av samma balk — beträffande länsstyrelses beslut i

gåvoskatteärenden.

I förslaget till lag om handläggning av domstolsärenden stadgas, till förebyggande

av rättsförluster genom att klagotid försittes, skyldighet för rätten

att under vissa förutsättningar avsända underrättelse örn tiden för besluts

meddelande till den, som beslutet gått emot. Vad beträffar nu ifrågavarande

förordning äro föreskrifter i sådant hänseende för närvarande givna genom

kungörelsen den 7 november 1941 angående skyldighet för domstolar och

länsstyrelser att i vissa fall lämna meddelande om fastställd arvsskatt eller

gåvoskatt. Den underrättelseplikt, som här stadgas, överensstämmer visserligen

icke helt med den, som skulle följa av huvudregeln för ärenden i allmänhet,

men de ärenden, som röra fastställande av arvsskatt eller gåvoskatt,

intaga — såsom lagrådet antydde vid sin granskning av förslaget till lag om

handläggning av ärenden — en särställning, som kan motivera undantag från

huvudregeln. Möjlighet till dylikt undantag är öppnad genom 12 § i förslaget

lill ärendeslag. Emellertid synes det lämpligt, att i själva arvsskatteförordningen

upptages föreskrift, enligt vilken skall gälla vad Konungen förordnat

örn skyldighet för beskattningsmyndighet att i vissa fall lämna meddelande

angående beslut i ärenden rörande fastställande av skatt. En sådan bestämmelse

torde kunna införas i 73 § arvsskatteförordningen. Vid bifall till vad

nu förordats bör ändring vidtagas i rubriken och ingressen till förevarande

förslag.

övriga folkslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 335.

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 september 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Quensel, Erlander, Danielson, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med tillförordnade cheferna för social- och

finansdepartementen, statsråden Danielson och Ericsson, anmäler chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19 juni 1946 avgivna

utlåtande över de den 26 april 1946 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag örn ändring i vissa delar av giftermålsbalken;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10)

örn boskillnad;

3) lag örn barnmorskas hörande vid domstol;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25

april 1930 (nr 104) om testamente;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314)

örn boutredning och arvskifte; samt

6) förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen den

6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt.

Föredraganden anför följande.

Lagförslagen äro alla av processuell karaktär. De ha utarbetats av processlagberedningen

och upptagits i dess betänkande den 17 mars 1944 med förslag

till lag om införande av nya RB m. m. (SOU 1944: 9 och 10).

Jag vill först anmäla, att jag icke finner mig böra förorda genomförande

av förslaget till lag örn barnmorskas hörande vid domstol. Detta förslag innebär,

att såvitt barnmorska angår en begränsning skulle ske i den tystnadsplikt

som enligt 36 kap. 5 § nya RB åvilar advokat, läkare, barnmorska och

deras biträden. Häremot har lagrådet ej framställt någon erinran. För egen

del anser jag emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att göra barnmorskas

tystnadsplikt mindre omfattande än läkares.

övriga lagförslag anhåller jag att få upptaga till behandling vart för sig.

Därvid kommer jag att redogöra för de allmänna grunderna för förslagen

och de bestämmelser i dessa som äga större vikt eller eljest beröras i lagrådets

utlåtande. I övrigt ber jag få hänvisa till processlagberedningens betänkande.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 335. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av giftermålsbalken.

Detta förslag har huvudsakligen till syfte att anpassa de i 15 kap. giftermålsbalken

upptagna bestämmelserna om rättegången i äktenskapsrättsliga

mål efter föreskrifterna i nya RB. Dessutom innefattar förslaget vissa ändringar

i 8 kap. 12 § och 14 kap. 3 § giftermålsbalken. Även dessa ändringar

ha betingats av processreformen.

Enligt 8 kap. 12 § giftermålsbalken blir äktenskapsförord i allmänhet icke

gällande förrän det ingivits till rätten. Har förordet slutits mellan trolovade,

skall det dock vara gällande från äktenskapets ingående, örn det ingives till

rätten i stad inom en månad och på landet senast å det ting som infaller

näst efter en månad sedan äktenskapet ingicks. Att fristen för ingivandet bestämts

på detta sätt sammanhänger därmed, att enligt äldre RB inprotokollering

av äktenskapsförord vid häradsrätt icke kan företagas annat än å tingssammanträde.

Med hänsyn därtill har på landet äktenskapsförord ej kunnat

anses ingivet förrän det företetts vid sådant sammanträde. Enligt nya RB

är rättens funktion ej inskränkt till vissa sammanträden. En handling skall

därför, såsom framgår av 33 kap. 3 § nämnda balk, anses ingiven till rätten

så snart den inkommit till rättens kansli. I beredningens betänkande framhålles,

att intresset av publicitet i vissa fall syntes böra föranleda, alt avsteg

gjordes från denna allmänna regel, men att vad äktenskapsförord anginge

nämnda synpunkt vore utan betydelse, då behovet av publicitet tillgodosåges

genom äktenskapsregistret. Något skäl förelåge således ej längre

att i fråga örn tidsfristen för äktenskapsförords ingivande till häradsrätt anknyta

till tingsordningen. På grund härav och då beredningen ej heller av

annan orsak funnit påkallat att tiden sattes längre på landet än i stad föreslår

beredningen, att de nuvarande bestämmelserna på denna punkt ersättas

med föreskrift att fristen både vid häradsrätt och rådhusrätt skall vara en

månad sedan äktenskapet ingicks. Av övergångsbestämmelserna till förevarande

lagförslag jämförda med 14 § i det av 1946 års riksdag antagna förslaget

till lag örn nya RB:s införande framgår, att om äktenskapet ingåtts

före nya RB:s ikraftträdande, fristen skall beräknas enligt äldre bestämmelser.

Under 14 kap. giftermålsbalken meddelas bestämmelser om medling i äktenskapstvister.

I lagrådets utlåtande över förslaget till ny rättegångsbalk

erinrades vid 36 kap. 5 § — som avhandlar frågan om tystnadsplikt för vissa

vittnen — att i fråga om allmän befattningshavare blott meddelats en generell

regel att han ej finge höras som vittne angående något, varom han på

grund av sin ställning hade att iakttaga tystnad. Frågan, i vilka avseenden

en sådan skyldighet att iakttaga tystnad förelåge, komme alltså att bero av

de särskilda författningar som reglerade befattningshavarens ställning eller

de normer sorn eljest kunde anses gälla därom. Lagrådet funne det önskvärt

att dessa normer bleve föremål för översyn vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Starka skäl kunde exempelvis åberopas för att stadga viss tystnadsplikt

för medlare i tvister mellan makar.

Även beredningen har funnit sådan tystnadsplikt böra införas. Med hän
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

19

syn till vikten av att medlare i vissa fall kan höras som vittne — t. ex. örn

innehållet i ekonomiska uppgörelser som makarna kunna lia träffat inför

honom — föreslås emellertid, att tystnadsplikten ej skall omfatta allt som

förekommit vid medlingen utan endast sådant som meddelats i förtroende.

Rörande innebörden härav anföres i betänkandet, att som villkor för tystnadsplikt

icke borde krävas att makarna gjort uttryckligt förbehåll att deras

uppgifter lämnades under tysthetslöfte. Det borde vara tillräckligt alt det

med hänsyn till uppgifternas natur skäligen kunde antagas att de lämnats i

förtroende.

Enligt 36 kap. 5 § nya RB må i vissa fall, då tystnadsplikt föreskrivits

av hänsyn till enskilda intressen, vittnesförhör likväl äga rum, därest detta

medgives av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Beredningen har

övervägt, huruvida ej i överensstämmelse därmed medlares tystnadsplikt

borde kunna eftergivas, örn båda makarna.samtyckte därtill. Bland annat av

idet skäl att tystnadsplikten i förevarande fall ej blott hade betydelse för makarna

utan även tjänade ett offentligt intresse genom att underlätta medlarens

förlikningsarbete har beredningen emellertid icke ansett lämpligt att

eftergift av medlares tystnadsplikt tillätes.

De bestämmelser om rättegången i äktenskapsräftsliga mål och ärenden

vilka meddelas i 15 kap. giftermålisbalken avse icke att uttömmande reglera

detta spörsmål. De innefatta endast vissa tillägg till och undantag från den

allmänna processordningen.

I första hand ha sådana specialbestämmelser givits i fråga örn s. k. äktenskapsmål,

med vilken beteckning enligt 1 § avses mål däri tvisten är, huruvida

man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, så ock mål

örn återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad. Beträffande

dylika mål stadgas sålunda bland annat, att rätten har att sörja för fullständig

utredning och för detta ändamål äger att självmant införskaffa erforderlig

bevisning. Även eljest har genom särskilda stadganden parternas dispositionsfrihet

i fråga om bevisning och annan utredning starkt begränsats. I

beredningens betänkande erinras, att nya RB innehåller motsvarande föreskrifter

för indispositiva tvistemål över huvud. Med anledning härav föreslås,

att nyssnämnda specialbestämmelser i förevarande kapitel skola utgå och

ersättas med en allmän regel att angående rättegången i äktenskapsmål skall,

om ej i kapitlet annorledes stadgas, gälla vad i nya RB är föreskrivet örn mål

vari saken är sådan att förlikning därom ej är tillåten. Därvid har dock gjorts

den inskränkningen, att örn målet tillika rör särskild fråga varom parterna

kunna träffa avtal, vad om behandlingen av sådan fråga är stadgat skall

äga tillämpning.

Nämnda allmänna regler skola enligt förslaget upptagas i 5 §. I detta lagrum

stadgas nu, att därest i äktenskapsmål svaranden ej äger känt hemvist

inom riket och upplysning ej kunnat vinnas var han uppehåller sig, stämningen

må delgivas genom kungörelse, även om övriga i äldre RB angivna

förutsättningar för dylik delgivning ej äro för handen. Beredningen har med

avseende å denna föreskrift anfört, alt med hänsyn till den lindring i de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

allmänna villkoren för kungöra sedelgivning som införts genom nya RB något

behov av särskilda regler om delgivning av stämning i äktenskapsmål ej

längre syntes föreligga. På grund härav har någon motsvarighet till föreskriften

i fråga ej upptagits i förslaget.

Genom den föreslagna allmänna hänvisningen till nya RB ersättas samtliga

de bestämmelser som nu meddelas i 7 och 9 §§. Dessa bestämmelser föreslås

därför skola utgå. I samband därmed förordar beredningen emellertid, att

till undvikande av avbrott i paragrafföljden nuvarande 8 § skall uppdelas, så

att första stycket erhåller beteckningen 7 §, medan första punkten av andra

stycket ensam kvarstår som 8 § och övriga bestämmelser upptagas i 9 §.

Härav har föranletts en mindre jämkning även i 23 §.

Enligt 11 § äger rätten i mål örn återgång av äktenskap, hemskillnad eller

äktenskapsskillnad att, på yrkande av endera maken, för tiden till dess lagakraftägande

dom föreligger förordna om sammanlevnadens hävande och om

bidrag av ena maken till den andres underhåll så ock förbjuda makarna att

besöka varandra. Vid förordnande örn sammanlevnadens hävande kan rätten

tillika bestämma vilken av makarna som må sitta kvar i hemmet. Slutligen

föreskrives, att förordnande, som nu sagts, på landet må meddelas även av

domaren, dock blott på begäran av käranden och endast under tiden mellan

stämningens uttagande och målets första handläggning vid rätten. Sistnämnda

föreskrift låter sig ej lämpligen förena med nya RB:s domförhetsregler. Beredningen

förordar därför att den ersättes med ett stadgande att här avsett förordnande

må meddelas utan huvudförhandling. Därmed bortfaller den nuvarande

olikheten i fråga om parternas rätt att påkalla provisoriskt förordnande.

Befogenhet därtill skall alltså enligt förslaget tillkomma båda makarna,

oavsett hur långt rättegången fortskridit. Meddelas förordnande utan huvudförhandling,

skall rätten, när målet förekommer till sådan förhandling, taga

under omprövning, huruvida förordnandet skall bestå.

Under 15—22 §§ givas föreskrifter örn förfarandet i boskillnadsmål. Beredningen

föreslår — frånsett ett pär jämkningar i 15 § — ändring i 18 och

19 §§, vilka båda behandla det fall att boskillnad sökts allenast av ena maken.

I detta fall skola enligt den nuvarande lydelsen av 18 § båda makarna kallas

till rätten. Kallelsen skall genom sökandens försorg delgivas andra maken.

Vistas denne å okänd ort, må delgivningen ske genom kungörelse i allmänna

tidningarna. Vid rätten må målet företagas till avgörande, även om sökandens

motpart uteblivit. Stundom kan handläggning vid rätten helt och hållet underlåtas.

Som framgår av 19 § kan nämligen på landet sökandens motpart ingiva

skriftligt medgivande av ansökningen till domaren, vilken då har att omedelbart

besluta om boskillnad och inställa målets behandling vid rätten.

I betänkandet framhålles, att efter upptagandet i nya RB av bestämmelser

om skriftlig förberedelse anledning saknades att i här ifrågavarande fall omedelbart

kalla parterna till inställelse vid rätten. I stället borde sökandens motpart

föreläggas att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Föreläggandet

jämte ansökningen borde enligt beredningens uppfattning delgivas

motparten på sätt om stämning är stadgat. Att medgiva vidsträcktare rätt till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

21

kungörelsedelgivning än som förelåge i fråga om stämning syntes ej längre påkallat.

Om ansökningen medgåves, borde beslut om boskillnad omedelbart

meddelas. Så borde ske även i det fall att andra maken vore försatt i konkurs.

I sådant fall skulle nämligen enligt 9 kap. 1 § ansökan örn boskillnad alltid

bifallas. Därest ansökningen bestredes eller andra maken ej inkomme med

svaromål och ansökningen icke på grund av inträffad konkurs kunde omedelbart

bifallas, vore det sannolikt i allmänhet lämpligast att förberedelsen

fortsattes. Skulle bestridandet vara uppenbart obefogat, borde dock huvudförhandling

genast kunna utsättas.

Bestämmelser i enlighet med det sålunda anförda ha upptagits i 18 § i

förslaget. Med anledning därav ha de nuvarande stadgandena i 19 § fått utgå.

I stället har i paragrafen intagits föreskrift att i fråga om föreläggande för

part och parts utevaro i boskillnadsmål skall tillämpas vad i nya RB är stadgat

örn indispositiva tvistemål. Som skäl härför anför beredningen, att oaktat

boskillnadsmål vore av dispositiv karaktär, tredskodom ej lämpligen syntes

böra komma till användning i dylika mål.

Enligt 24 och 25 §§ äger rätten i vissa mål om underhållsbidrag och utbekommande

av lösören att för tiden till dess lagakraftägande dom föreligger

provisoriskt förordna efter vad som finnes skäligt. I anslutning därtill givas i

26 § motsvarande regler som i 11 § om befogenhet för domaren på landet att

före första rättegångstillfället meddela dylikt förordnande. Liknande bestämmelser

förekomma också i 28 §, som avser vissa frågor om egendoms sättande

under särskild förvaltning. Beredningen föreslår att 26 och 28 §§, av skäl som

angivits vid 11 §, ändras på motsvarande sätt som denna.

Under 29 § äro för närvarande upptagna vissa stadganden om verkan av

domarjäv. De följande paragraferna i kapitlet innehålla regler örn fullföljd av

talan. I 30 § stadgas sålunda, att talan mot rättens slutliga utslag alltid skall

förås genom besvär. I 31 § föreskrives, att part, som är missnöjd med rättens

under rättegång meddelade beslut, i vissa fall må föra särskild talan mot beslutet.

I 32 § givas regler om klagan över beslut som meddelats av domaren,

och 33 § innehåller föreskrift att hovrättens beslut i fråga som fullföljts enligt

31 eller 32 § ej må överklagas.

Med avseende å de bestämmelser för vilka sålunda redogjorts framhåller

beredningen till en början, att det nied hänsyn till innehållet i 4 kap. 15 §

nya RB ej funnes anledning att bibehålla stadgandena i 29 §. Vidare anföres,

att skäl ej heller syntes föreligga för bibehållande av föreskriften i 30 § att

talan mot rättens slutliga utslag skall föras genom besvär. I stället borde allmänna

fullföljdsregler tillämpas. Slutligen erinras, att bestämmelserna i 32 §

ej längre vore behövliga. Även beslut av domaren på landet skulle nämligen i

framtiden anses såsom rättens beslut. På grund av vad sålunda anförts föreslås,

alt nuvarande 31 och 33 §§ skola sammanföras under beteckningen 29 §

samt att övriga nu ifrågavarande lagrum skola upphävas.

Lagrådet har vid 15 kap. 5 § anmärkt, att den av beredningen föreslagnahänvisningen

lill nya RB:s regler örn indispositiva tvistemål icke vore behövlig.

Det vore nämligen uppenbart, att i äktenskapsmål huvudfrågan vore

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

av den natur att parterna icke ägde förfoga däröver. Eftersom nya RB:s bestämmelser

måste tolkas så, att om i indispositivt mål förekomme fråga

varom parterna kunde träffa avtal, reglerna om dispositiva mål skulle tilllämpas

i denna del, vore det ej heller erforderligt att i förevarande sammanhang

meddela särskilt stadgande därom. Lagrådet ansåge därför, att

samtliga de föreskrifter som i det remitterade förslaget upptagits under nu

ifrågavarande paragraf borde utgå.

Å andra sidan har lagrådet ansett det vara en brist, att förslaget ej upptoge

någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i paragrafen.

Detta medförde, att delgivning genom kungörelse —- i motsats till vad nu

vore fallet — icke kunde äga rum, när den sökte hade känt hemvist utom

riket. Även i dylikt fall kunde emellertid, om upplysning icke kunde vinnas

rörande den söktes uppehållsort, svårigheter möta att verkställa delgivning

i vanlig ordning. På grund därav och med hänsyn till vikten av att svarandens

bortovaro icke finge hindra att äktenskapsmål upptoges till prövning,

borde enligt lagrådets uppfattning den nuvarande möjligheten till kungörelsedelgivning

bibehållas. I överensstämmelse med vad sålunda anförts

har lagrådet hemställt, att på förevarande punkt i förslaget måtte meddelas

bestämmelse, att därest svaranden ej ägde känt hemvist inom riket och upplysning

ej kunde vinnas var han uppehölle sig, delgivning finge ske på sätt i

33 kap. 12 § nya RB är föreskrivet, även om fall ej vore för handen som där

avses.

För egen del anser jag i likhet med lagrådet övervägande skäl tala för

att de stadganden beredningen upptagit i nu åsyftade paragraf böra utgå.

Vad beträffar frågan, huruvida i äktenskapsmål kungörelsedelgivning bör

tillåtas även när svaranden har känt hemvist utom riket men upplysning

det oaktat ej kunnat vinnas om hans vistelseort, torde detta spörsmål icke

äga större praktisk betydelse. Därest uppgift föreligger, att den sökte skall

vara bosatt å viss plats, men det vid delgivningsförsök befinnes att han avflyttat

därifrån, torde det få anses att han ej längre äger känt hemvist, och

delgivning genom kungörelse kan alltså äga rum redan med stöd av 33 kap.

12 § nya RB. Är han endast tillfälligt bortrest, torde ofta surrogatdelgivning

i en eller annan form kunna ske i hemvistet, t. ex. med någon medlem av

hans hushåll eller med hans hyresvärd. Det är nämligen att märka, att enligt

33 kap. 11 § nya RB delgivning med den som har känt hemvist i utlandet

må verkställas i enlighet med där gällande lag samt att flertalet utländska

lagar giva stojare möjligheter till surrogatdelgivning än nya RB. Med

hänsyn till vad sålunda anförts och då det enligt min mening i sistnämnda

fall skulle innebära en obillighet mot svaranden att tillåta delgivning genom

kungörelse, har jag icke ansett mig böra föreslå att någon regel av det innehåll

lagrådet förordat upptages i förslaget.

Lagrådet har vidare erinrat, att den i nya RB föreskrivna ordningen för

handläggning av tvistemål ej lämpade sig för de fall, då mål om hemskillnad

eller äktenskapsskillnad anhängiggjordes genom gemensam ansökan. För

närvarande behandlades dylika mål ofta i parternas frånvaro, och möjlig
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

23

heten därtill borde enligt lagrådets mening bibehållas. Jag delar denna lagrådets

uppfattning. På sätt lagrådet hemställt förordar jag därför, att i förslaget

intages föreskrift att därest ansökning om hemskillnad är gjord av

bägge makarna och hinder ej möter för dess upptagande, rätten äger utan

huvudförhandling omedelbart företaga målet till avgörande samt att vad nu

sagts skall gälla även då ansökning om äktenskapsskillnad gjorts av bägge

makarna och parternas närvaro ej finnes vara behövlig för målets utredning.

Sistnämnda föreskrift har vid departementsbehandlingen fått sin plats i

15 kap. 5 §. Härigenom ha skälen för de av lagrådet föreslagna ändringarna

i 15 kap. 7—9 och 23 §§ i det remitterade förslaget bortfallit.

Däremot lia, i enlighet med vad lagrådet förordat, vissa jämkningar vidtagits

i 15 kap. 11 samt 24—28 §§, varjämte de bestämmelser som nu äro

meddelade i 15 kap. 13 § fått utgå. I stället har, för undvikande av avbrott

i paragrafföljden, till sistnämnda paragraf överflyttats nuvarande första stycket

i 14 § samma kapitel.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898

om boskillnad.

Enligt förevarande lag — som äger tillämpning i äktenskap, ingångna före

den 1 januari 1921 — skall boskillnad sökas hos konkursdomaren. Den slutliga

prövningen verkställes dock av rätten. Om boskillnadsansökning gjorts

av endast den ena av makarna, skall konkursdomaren därför utfärda kallelse

å dem att inställa sig vid rätten. Kallelsen skall genom sökandens försorg

delgivas andra maken. Särskilda bestämmelser äro meddelade för det

fall att hinder mött för delgivning i vanlig ordning. Vid rätten må målet

företagas till avgörande utan hinder av att sökandens motpart uteblivit.

Beredningen har ansett, att i samband med rättegångsreformen officialdelgivning

bör införas även i mål av nu ifrågavarande beskaffenhet. Med anledning

därav föreslås, efter mönster av 33 kap. 2 § nya RB, att i 4 § i lagen

skall intagas en föreskrift att boskillnadsansökning som göres allenast

av ena maken skall ingivas i två exemplar. Härav har påkallats en redaktionell

jämkning i 5 §.

Även till 6 §, som behandlar det fall att makarna gjort gemensam ansökning

örn boskillnad, föreslår beredningen ett tillägg. Enligt detta skall i dylikt

fall konkursdomaren äga rätt att själv avgöra målet. Att befogenhet

därtill bör tillkomma honom har ansetts följa av nya RB:s domförhetsregler.

Det framhålles också, att enligt nya giftermålsbalken dom i motsvarande

fall redan nu kan meddelas av domaren på landet.

Vad beträffar förfarandet då boskillnadsansökning gjorts allenast av ena

maken förordar beredningen, att detta skall regleras på samma sätt som

skett i förslaget till lag örn ändring i nya giftermålsbalken. I överensstämmelse

därmed stadgas i 7 § av förevarande lagförslag, att konkursdomaren

i nu avsedda fall skall förelägga sökandens motpart att inkomma med skriftligt

svaromål samt att delgivning av föreläggandet skall ske på sätt örn stämning

är stadgat. Medgives ansökningen, skall det enligt förslaget tillkomma

konkursdomaren att besluta örn boskillnad. I annat fall skall förberedelse

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

vid rätten äga rum eller, om förberedelse ej erfordras, målet omedelbart utsättas

till huvudförhandling. Bestämmelser därom ha upptagits i 8 § i förslaget.

I denna paragraf föreslås också —- liksom beträffande boskillnad

enligt nya giftermålsbalken — att angående föreläggande för part och parts

utevaro skall gälla vad i nya RB är stadgat om indispositiva tvistemål. Dessutom

har föreskrift meddelats att sådant provisoriskt beslut angående egendoms

förvaltning som avses i 12 § andra stycket eller 14 eller 20 § må meddelas

under förberedelsen, med skyldighet dock för rätten att vid huvudförhandlingen

taga beslutet under omprövning. Denna regel överensstämmer

med vad för liknande fall föreslagits vid 15 kap. 28 § nya giftermålsbalken.

Talan mot slutligt avgörande i mål om boskillnad enligt 1898 års lag skall,

jämlikt 25 kap. 2 § äldre RB, för närvarande föras genom besvär. I betänkandet

anföres, att allmänna fullföljdsregler syntes böra tillämpas även i

sådana mål. Ett stadgande därom har upptagits i 25 § i förslaget. Detta medför

att rättsmedlet i allmänhet skall vara vad. För det fall att boskillnad

sökts i samband med konkurs föreslås emellertid en avvikande regel. I dylikt

fall skall, enligt 28 § i förslaget, om målets handläggning vid rätten och

talans fullföljande gälla detsamma som i konkursmål. Såsom framgår av

211 § i ett av beredningen upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar

av konkurslagen innebär detta, att talan i fall varom nu är fråga skall fullföljas

genom besvär.

Utöver de ändringar för vilka sålunda redogjorts föreslår beredningen slutligen

att till 26 § skola fogas vissa stadganden enligt vilka handlingar må

till konkursdomaren inlämnas genom bud eller insändas med posten. Stadgandena

i fråga ha avfattats i överensstämmelse med 204 § i nyssnämnda förslag

till lag örn ändring i konkurslagen.

Lagrådet har i fråga om förevarande lagförslag allenast erinrat, att omprövning

av provisoriskt förordnande, som enligt 8 § meddelats under förberedelse,

borde företagas först när målet avgjordes. Denna lagrådets anmärkning

har beaktats.

Dessutom har i 26 § vidtagits motsvarande ändring som 1946 års riksdag

beslutat med avseende å 204 § i förslaget till lag örn ändring i konkurslagen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 §

lagen den 25 april 1930 om testamente.

I första stycket av 2 kap. 4 § förevarande lag stadgas för närvarande bland

annat, att till testamentsvittne icke må tagas någon som på grund av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur

stånd att vittna. Detta stadgande hänför sig till föreskriften i 17 kap. 7 §

äldre RB att vettlös ej må vittna. Enligt nya RB föreligger, såsom framhålles

i betänkandet, ej hinder att sinnesrubbad höres som vittne, och omförmälda

bestämmelse i testamentslagen kan följaktligen ej bibehållas oförändrad.

Emellertid må enligt 36 kap. 13 § nya RB den som lider av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten ej avlägga vittnes
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

25

ed, därest rätten finner honom sakna erforderlig insikt om betydelsen av

dylik ed. Beredningen har övervägt att beträffande behörigheten att vara

testamentsvittne hänvisa till sistnämnda stadgande. Emellertid har beredningen

ansett det vara att föredraga att ställa behörigheten i relation till insikten

örn betydelsen av själva den handling som är i fråga, bevittnandet av

testamentet. I förevarande förslag föreskrives därför, att sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten skall medföra obehörighet

att vara testamentsvittne, därest rubbningen föranleder bristande insikt

örn betydelsen av sådan vittnesbekräftelse. Jag vill erinra, att en motsvarande

regel upptagits i det av 1946 års riksdag antagna förslaget till lag

med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

Tredje stycket av nu ifrågavarande paragraf innehåller en hänvisning till

äldre RB:s stadganden örn vittnesjäv. Denna föreslås skola ersättas med en

föreskrift örn tillämpning av vad nya RB innehåller angående hörande av

vittnen.

I 7 kap. 1 § föreskrives för närvarande, att testamente skall vid domstol

bevakas i stad inom sex månader och på landet sist å det ting som infaller

näst efter sex månader från det testamentstagaren fått kännedom om lestators

död och det till hans förmån gjorda förordnandet. Av skäl som anförts

vid förslaget till ändring av 8 kap. 12 § giftermålsbalken förordar beredningen,

att bevakningsfristen både på landet och i stad sättes till sex månader.

Lagrådet har vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning till

erinran mot detsamma.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933

om boutredning oell arvskifte.

I 1 kap. 2 § samt 2 kap. 9 och 10 §§ lagen den 9 juni 1933 om boutredning

och arvskifte meddelas bestämmelser om rätt i vissa fall för domaren på

landet eller befattningshavare vid rådhusrätt att vidtaga förberedande eller

provisoriska åtgärder i fråga om dödsbos vård eller förvaltning. Enligt ett av

beredningen utarbetat lagförslag angående handläggning av domstolsärenden,

vilket numera med vissa jämkningar antagits av riksdagen, skall rätten alltid

vara domför med en lagfaren domare då fråga är om åtgärd som icke innefattar

slutligt avgörande. Med hänsyn därtill föreslår beredningen, att nyssnämnda

bestämmelser i förevarande lag skola utgå. Detta har föranlett, att

även första stycket i 2 kap. 21 § uteslutits, i samband varmed andra stycket

av samma paragraf flyttas till 10 §.

Jämväl vid meddelande av anstånd enligt 3 kap. 1 § boutredningslagen

blir rätten enligt omförmälda lagförslag angående handläggning av domstolsärenden

domför med en lagfaren domare. Även de i detta lagrum upptagna

bestämmelserna örn rätt för domaren på landet att meddela beslut och om

fullföljd av talan mot sådant beslut föreslås därför skola utgå.

Slutligen förordas vid 3 kap. 8 § att tidsfristen för ingivande av bouppteckning

efter rättegångsreformens genomförande skall vara densamma på

landet som i stad. Angående skälen härför hänvisas i betänkandet till vad

som anförts beträffande 8 kap. 12 § giftermålsbalken.

Även detta förslag har av lagrådet lämnats utan erinran.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen

den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt.

Enligt den nuvarande rättegångsordningen kan fastställande av arvsskatt

vid häradsrätt icke äga ruin annat än å tingssammanträde. Med hänsyn härtill

föreskrives i 17 § arvsskatteförordningen, att om anstånd med sådan åtgärd

finnes böra medgivas, anståndet på landet alltid skall avse tiden till ett

framdeles infallande tingssammanträde. I stad äger rätten däremot att inom

vissa angivna gränser fritt bestämma anståndstidens längd. Enligt förenämnda

lagförslag angående handläggning av domstolsärenden skall häradsrätt

vid behandlingen av ärenden angående arvsskatt alltid vara domför med

en ensam domare, i regel den som tjänstgör såsom inskrivningsdomare.

Något skäl föreligger således ej längre att vid bestämmande av anstånd, som

här avses, anknyta till tingsordningen. På grund härav föreslår beredningen,

att de regler i förevarande hänseende, som nu gälla för rådhusrätt, göras

tillämpliga även å häradsrätt.

I 60 § första stycket stadgas för närvarande bland annat, att besvär över

beslut i skatteärende skola anföras hos hovrätten även om beslutet meddelats

av länsstyrelse. Såvitt detta innebär att hovrätten skall vara fullföljdsinstans

har någon ändring icke ansetts påkallad. Då den nya rättegångsordningen

medför, att fullföljdsinlaga skall avlämnas till underrätten eller länsstyrelsen

i stället för som nu till hovrätten, föreslås emellertid, att nu ifrågavarande

stadgande, till förebyggande av missförstånd, underkastas en redaktionell

jämkning.

Andra och tredje styckena av 60 § upptaga bestämmelser för det fall att

någon vill överklaga underrätts eller länsstyrelses beslut som innefattar

prövning av fråga örn fastställande, eftergift eller återvinning av arvs- eller

gåvoskatt. I sådant fall gäller nu enligt andra stycket som allmän regel att

besvärstiden är tre år, räknat från beslutets meddelande. Har ena parten anfört

besvär, är dock motpartens rätt att för sin del söka ändring underkastad

särskild tidsbegränsning i anslutning till det förfarande som inletts genom

de först inkomna besvären. Fristen för ingivande av ytterligare besvär utgör

två månader och skall vanligen räknas från det delgivning som avses i 27

kap. 6 § äldre RB ägt rum eller, i fall varom förmäles i 7 § samma kapitel,

från det kungörelse sista gången införts i allmänna tidningarna. Har förklaring

avgivits utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall dock

fristen räknas från det förklaringen inkom. Sistnämnda föreskrift står i samband

med bestämmelserna i tredje stycket. Enligt dessa skall hovrätten, då

besvär anförts över beslut som nyss sagts, alltid höra motparten över besvären.

Därvid skola delgivnings- och förklaringstider bestämmas av hovrätten.

Är fråga om besvär av advokatfiskal, skola vanliga regler om sättet

för delgivning av besvärshandlingar tillämpas. Beträffande besvär av enskild

part skall däremot ett förenklat förfarande komma till användning; besvärshandlingarna

skola överlämnas till advokatfiskalen genom hovrättens

försorg.

Nya RB:s regler om kommunikation av besvär skilja sig, såsom framhålles

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

27

i betänkandet, i flera avseenden från de nuvarande bestämmelserna i samma

ämne. Enligt 52 kap. 7 § nya RB skall, om hovrätt finner motpart böra höras

över besvär, besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas motparten

och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring. I

fråga om delgivnings- och förklaringstider skall därvid tillämpas vad i 32

kap. 1 och 2 §§ samma balk finnes stadgat. Delgivningen skall, såsom framgår

av 33 kap. 4 §, i regel ske genom hovrättens försorg.

Beredningen uttalar, att med hänsyn till omförmälda föreskrifter i nya

RB de stadganden i tredje stycket av förevarande paragraf som avsåge

sättet för infordrande av förklaring syntes kunna uteslutas. Även då advokatfiskal

skulle höras över besvär, borde vanliga delgivningsregler utan olägenhet

kunna tillämpas. En konsekvens därav vore, att regeln i andra stycket om

beräkning av besvärstid för motpart i fall då delgivning eller kungörelse icke

ägt rum förlorade sin betydelse. Även föreskriften hur sådan tid skulle beräknas

då förklaring infordrats genom kungörelse bleve, såsom franninge

av 33 kap. 12 § nya RB, överflödig.

I överensstämmelse med dessa uttalanden föreslås, att de nuvarande bestämmelserna

på nu ifrågavarande punkt ersättas med en föreskrift att

besvärstiden för motpart alltid skall räknas från det delgivning som avses

i 52 kap. 7 § nya RB ägt rum.

Såsom förut anmärkts följer av nya RB:s fullföljdsregler, att klagande i

ärende angående arvsskatt eller gåvoskatt skall inkomma med besvärsinlaga

till underrätten eller länsstyrelsen i stället för som nu till hovrätten.

Beredningen framhåller emellertid, att om talan fullföljdes i anslutning till

besvär som tidigare anförts av motparten, särskilda skäl talade för att besvärsinlagan

borde kunna få avlämnas direkt till hovrätten. I sådant fall

hade beskattningsfrågan redan dragits under hovrättens prövning, och klaganden

önskade sannolikt ofta anföra besvär i samband med avgivandet av

förklaring. Vidare kunde framhållas, att besvärstid skulle räknas från det

klaganden erhållit del av motpartens förut anförda besvär samt att upplysning

om den tidpunkt då så skett funnes tillgänglig i hovrätten men icke

hos beskattningsmyndigheten. Ur verkställighetssynpunkt vore det enligt beredningens

uppfattning icke av någon egentlig betydelse, till vilken myndighet

besvären inkomme. Beskattningsmyndighetens beslut ginge nämligen i verkställighet

utan hinder av förd klagan.

På grund av vad sålunda anförts har beredningen övervägt att för nu avsedda

fall föreskriva skyldighet att inkomma med besvärsinlaga till hovrätten.

Emellertid har beredningen ansett lämpligare att, till förebyggande av

rättsförluster för enskilda parter på grund av misstag angående fullföljdsreglerna,

valfrihet mellan hovrätten och beskattningsmyndigheten medgåves.

Med hänsyn till den förut berörda svårigheten att hos beskattningsmyndigheten

fastställa när besvärstiden börjat löpa har emellertid frågan, huruvida

talan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid, ansetts alltid böra prövas

av hovrätten. Bestämmelser av nu angiven innebörd lia upptagits i 60 §

andra stycket i förslaget.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

Slutligen har i ett nytt fjärde stycke föreskrivits, att tid för fullföljd av

talan mot beslut som ej innefattar prövning av fråga örn fastställande,

eftergift eller återvinning av skatt skall räknas från det klaganden erhöll

del av beslutet. För närvarande löper i dylika fall klagotiden från dagen för

beslutets meddelande.

Beträffande förevarande förslag har lagrådet vid 60 § av anförda skäl

hemställt om uteslutande av det i fjärde stycket upptagna stadgandet att

besvärstid i vissa fall skall räknas från erhållen del av beslutet. Denna lagrådets

hemställan har beaktats.

Därjämte har lagrådet — under erinran att det av riksdagen antagna förslaget

till lag örn handläggning av domstolsärenden innehölle föreskrift om

skyldighet för rätten att under vissa förutsättningar avsända underrättelse,

om tiden för besluts meddelande till den som beslutet gått emot —- framhållit,

att i ärende rörande fastställande av arvsskatt eller gåvoskatt i sådant

hänseende i stället borde tillämpas vad som stadgats i kungörelsen den 7

november 1941 angående skyldighet för domstolar och länsstyrelser att i

vissa fall lämna meddelande om fastställd arvsskatt eller gåvoskatt. På

grund därav borde enligt lagrådets mening i 73 § arvsskatteförordningen införas

en föreskrift att i fråga om skyldighet för beskattningsmyndighet att i

vissa fall lämna meddelande angående beslut i ärenden rörande fastställande

av skatt skall gälla vad Konungen förordnat.

Även vad lagrådet sålunda föreslagit har jag ansett mig böra biträda.

Departementschefens hemställan.

På sätt framgår av vad jag förut anfört föreligga enligt min uppfattning

ej tillräckliga skäl för genomförande av förslaget till lag om barnmorskas

hörande vid domstol, övriga till lagrådet remitterade förslag ha på vissa

punkter underkastats omarbetning inom departementet med anledning av de

anmärkningar lagrådet framställt. Samtidigt ha också vissa andra redaktionella

jämkningar ägt rum, varjämte tidpunkten för de föreslagna lagarnas

ikraftträdande angivits till den 1 januari 1948. De författningsförslag

som föreligga efter behandlingen i departementet äro förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken;

2) lag angående ändring i lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10) om boskillnad;

3) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den

25 april 1930 (nr 104) örn testamente;

4) lag angående ändring i lagen den 9 juni 1933 (nr 314) örn boutredning

och arvskifte; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt.

Jag hemställer, att dessa förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

29

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:535 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken m. m., i vad propositionen hänvisats t s. 4 i texten
  2. Rskr. 1946:533 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 12 § lagen den 20 juni 1918 a1 i texten
  3. 1LU 1946:62 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott s. 1 i texten
  4. BevU 1946:57 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nr 335, i vad densamma avser förslag till förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordninge s. 1 i texten