Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

1946-11-08 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:364, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 364.

1

Nr 364.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;

given Stockholms slott den 8 november 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang lill riksdagens protokoll 19AG. 1 sami. Nr 364.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 364.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas som följer.

Utan hinder av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse må

bankaktiebolag under tiden intill utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning

med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med

lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank

utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)

men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av

fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall såsom inlåning anses — utöver

vad som är att anse såsom inlåning enligt lagen örn bankrörelse — ej

mindre belopp, för vilka bolaget ansvarar på grund av egna accepter eller som

tillförts bolaget genom försäljning av postremissväxlar eller genom rediskontering

eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser,

som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas

av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, i samband varmed

lagen den 26 mars 1943 (nr 117) om rätt för Konungen att medgiva

undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

upphör att gälla.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 364.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 oktober

1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om provisorisk lagstiftning

rörande bankaktiebolags inlåningsrätt samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser. I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse stadgades, enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags

inlåning icke finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna

fonder. Genom särskilda lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren

1917, 1918, 1919 och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag,

vars egna fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och

med den 1 januari 1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid

med stöd av dåmera vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade

avfattning, som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit,

skiljes mellan bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag,

vars egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen

allenast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning

mnestår hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av

bolagets egna fonder. Uppgå de egna fondema till mera än fem miljoner

kronor, må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor

okat med mo gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och

em miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta

gånger beloppet av bolagets egna fonder.

Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,

reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter

det beslutet örn omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställas med

dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre behova

tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet

.Jämväl efter ingången av år 1921 lia emellertid banklagens bestämmelser

genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lag den 26 mars 1943

(nr 117) om ratt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestäm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

meisel- angående bankbolags inlåning. Enligt denna lag bemyndigades Konungen

att på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss bestämd tid,

dock ej längre än till och med den 30 juni 1948, mottaga inlåning utöver

den enligt 49 § 1 mom. lagen cm bankrörelse tillåtna med högst ett belopp,

motsvarande summan av följande poster, nämligen

bankens inneliggande kassa,

vad för bankens räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro,

marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, av banken tillhöriga, av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer, samt,

därest bankens egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor, vad

för bankens räkning innestår hos annat inländskt bankaktiebolag med lyftningsrätt

vid anfordran eller efter en dags uppsägning.

Vid tillämpning av 49 § banklagen inräknas under inlåning, enligt den

tolkning av lagrummet som godtagits av praxis, förutom inlåningen å de

vanliga bankräkningarna, endast kontoskulder till inhemska banker och

sparbanker samt till utländska banker och bankirer ävensom förlagsbevis

och annan upplåning. I 1943 års provisoriska lag åter har inlåningsbegreppet

en vidare betydelse. Enligt denna lag skall till inlåning räknas, förutom

vad som jämlikt banklagens bestämmelser hör dit, även egna accepter samt

rediskonterade och försålda andra växlar jämte beloppet av de garantiförpliktelser,

som banken iklätt sig, i den mån dessa senare förpliktelser icke

täckas av hos banken insatta, till banken pantförskrivna medel. De enda

poster på balansräkningens skuldsida, som vid tillämpning av den provisoriska

lagen icke inräknas i inlåningen, äro förutom egna fonder och vinstbalans

endast utelöpande postremissväxlar och posten »diverse räkningar».

I skrivelse den 13 augusti 1946 har 1945 års bankkommitté1 hemställt,

att för innevarande års riksdag måtte framläggas förslag till provisorisk

lagstiftning örn vidgad inlåningsrätt för affärsbankerna, över framställningen

hava yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen, fullmäktige i

Sveriges riksbank samt svenska bankföreningen.

Inlåningens utveckling. I sin skrivelse framhåller bankkommittén inledningsvis,

att den kraftiga stegring av affärsbankernas inlåning, som pågått

under större delen av 1930-talet, efter något kortare avbrott i samband med

krigsutbrottet följts av en ännu kraftigare stegring under krigsåren. Medan

den totala inlåningen från allmänheten under tiden 1933—1939 ökats med

772 miljoner kronor eller 21 procent, hade densamma sålunda under perioden

1939—1945 stigit med 2 439 miljoner kronor eller 55 procent och vid

utgången av år 1945 uppgått till 6 840 miljoner kronor.

1 Landshövding P. C. Jonsson, ordförande, ledamoten av första kammaren, fil. dr I. Anderson,

ledamoten av andra kammaren, ombudsmannen O. Andersson, bankdirektören E. Browaldh,

disponenten friherre G. De Geer, ledamoten av första kammaren G. Elofsson, redaktör

K. Fredriksson, ledamoten av andra kammaren, ombudsmannen D. Hall, ombudsmannen S.

Hallnäs, bankdirektören C. Lindahl, riksbankschefen I. Rooth, ledamoten av andra kammaren,

chefsredaktören F. Severin, byråchefen K. Wulff, tillika sekreterare, och direktören T. Wärn.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

Beträffande situationen den 30 juni 1946 hänvisar kommittén till en sammanställning,

vilken — med uteslutande av vissa i detta sammanhang icke

aktuella siffror — torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll. Av sammanställningen

framgår, att vid nämnda tillfälle tre banker hade en inlåning,

som översteg den för dem högst tillåtna; för två av dem måste det överskjutande

beloppet betraktas såsom förhållandevis betydande. Av de övriga

bankerna hade sju en marginal, som understeg fem procent av inlåningsrätten,

och ytterligare tre en marginal, som understeg 15 procent av sagda

rätt.

I detta sammanhang erinrar bankkommittén örn att, efter ikraftträdandet

av 1943 års lag, den del av inlåningen, som motsvaras av vissa i lagen angivna

likvida tillgångar, icke beröres av banklagens begränsningsregler och

att den aktuella frågan därför mera gäller bankernas utlåning än deras inlåning.

Kommittén utvecklar detta närmare sålunda.

.För att kunna riktigt bedöma det lämnade siffermaterialet bör man framför

allt beakta, att med puvarande begränsningsregler inlåningsmarginalen

icke beror så mycket av inlåningens storlek som fastmer av hur de inlånade

medlen placeras. Bankerna kunna exempelvis öka sin inlåning hur

mycket som helst ulan att marginalen försämras, örn blott de inlånade medlen

antingen bibehållas som kassamedel eller placeras i statsobligationer

eller skattkammarväxlar. Inlåningsökningen motsvaras i det anförda exemplet

av en exakt lika stor ökning av inlåningsrätten. Men om inlåningen stiger

och de inlånade medlen användas för utlåning till allmänheten, förblir

inlåningsrätten oförändrad och marginalen minskar. Även om inlåningen

icke alls ökas, kan för övrigt marginalen minska, nämligen om kassa eller

andra medel, vilka utgöra underlag för inlåningsrätten, användas för finansiering

av ökad utlåning. En undersökning av affärsbankernas balansräkningar

visar, att den outnyttjade marginalen för praktiskt taget alla bankei

endast utgör en bråkdel av det belopp, vartill deras likvida reserver

uppgå, och att dessa reserver följaktligen kunna utnyttjas för utlåningsändamal

endast i mycket begränsad omfattning utan att inlåningsrätten överskrides.

Jämförelse med andra svenska kreditinstitut och med utländska affärsbanker.

Vid sidan av affärsbankerna är det huvudsakligen två grupper av

kreditinstitut, som bedriva inlåning från allmänheten på bankmässiga räkningar,

nämligen sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit.

Också för båda dessa grupper finnas regler örn en viss inlåningsbegränsning,

utformade efter samma huvudprinciper som kommit till uttryck i de

nuvarande reglerna för affärsbankerna, nämligen att inlåningen får uppgå

till viss multipel av det egna kapitalet, med tillägg för värdet av vissa tillgångar,

som ur såväl likviditets- som säkerhetssynpunkt anses så goda, att

de böra medge en ökning av den enligt fondregeln medgivna inlåningsrätten.

En väsentlig skillnad mellan reglerna för affärsbankerna, å ena, samt

övriga institut, å andra sidan, föreligger emellertid så till vida, att reglerna

för affärsbankerna äro avsevärt snävare än för de övriga instituten.

För såväl sparbanker som centralkassor har förhållandet mellan inlåning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

och eget kapital i princip reglerats sålunda, att inlåningen får uppgå till

högst I2V2 gånger fonderna. Till de likvida tillgångar, för vilkas värde tilllägg

får göras, hänföras icke blott — såsom för affärsbankerna — svenska

statsobligationer och skattkammarväxlar utan även vissa andra obligationer

samt lån mot säkerhet av visst slag m. m. Då tilläggsregeln innebär, att den

alldeles övervägande delen av sparbankernas och centralkassornas inlåningsmedel

icke drabbas av begränsningen, bär fondregeln kompletterats med en

regel, enligt vilken den totala inlåningen, minskad med inneliggande kassa

samt hos riksbanken, postsparbanken, postgiro, inländskt bankbolag eller

jordbrukskasseorganisationen innestående medel, i intet fall får överstiga

trettio gånger eller för sparbankerna, enligt en till utgången av 1949 gällande

provisorisk lagstiftning, femtio gånger fonderna.

I jämförelse med utländska förhållanden framstå de svenska inlåningsreglerna

för affärsbankerna som förhållandevis stränga. I de anglosachsiska

länderna, Frankrike och Schweiz, finnas icke några i lag fixerade begränsningar.

I de nordiska länderna, där man före kriget upprätthållit i stort sett

samma regler som i Sverige, har utvecklingen under kriget framtvungit en

uppmjukning, vilket lett till att affärsbankernas egna fonder i procent av

inlåningen vid utgången av år 1945 nedgått till i Danmark 7,4, i Finland 7,3

och i Norge (tre storbanker) 4,8. Motsvarande siffra för det svenska affärsbanksväsendet

var vid sagda tidpunkt 10,1 procent.

Motiv för utvidgad inlåningsrätt. Bankkommittén framhåller, att den

tendens till ökad in- och utlåning, som för närvarande råder, kan väntas

bestå åtminstone under den närmaste framtiden. Enligt kommitténs mening

måste man därför utgå från att inlåningsmarginalen snart nog kommer att

försvinna för ytterligare ett antal banker, därest icke särskilda motåtgärder

vidtagas. Sett på något längre sikt är, anser kommittén vidare, marginalen

för det alldeles övervägande antalet banker otillräcklig med hänsyn till den

utveckling av rörelsen, som man på grund av erfarenheterna från de senaste

årtiondena har att räkna med.

Sedan härefter framhållits, att bankerna för att icke bliva alltför bundna

i sin rörelse måste ha en ganska bred inlåningsmarginal, uttalar kommittén,

att tre utvägar kunna diskuteras för vinnande av en bredare marginal: bankerna

kunna begränsa sin nuvarande rörelse, de kunna öka sitt eget kapital

antingen genom överföring till fondema av besparade vinstmedel eller

genom nyemission och slutligen kan inlåningsrätten vidgas genom lagändring.

De förstnämnda två utvägarna avvisas av bankkommittén, som i frågan

anför i huvudsak följande.

Redan av principiella skäl finnes anledning ifrågasätta, huruvida en b egränsning

av rörelsen i förevarande fall utgör den riktiga lösningen.

Även under normala förhållanden kan det givetvis hända, att något enstaka

bankinstitut når gränsen för sin lagstadgade inlåningsrätt. Det ligger

då nära till hands att antaga, att detta institut antingen från början haft ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:(s proposition nr 364.

7

för en normal rörelse förhållandevis mindre kapital än andra eller också

drivit expansionen av sin rörelse alltför hastigt i förhållande till de egna

resurserna. I nuvarande situation torde emellertid marginalernas krympning

icke kunna till någon väsentlig del föras tillbaka på dylika förhållanden.

Den bristande balansen mellan inlåning och inlåningsrätt är en allmän företeelse,

som gjort sig gällande för alla banker, vilka icke från början av en

eller annan anledning haft ett även i förhållande till hittills gällande bestämmelser

onormalt stort eget kapital.

Det naturliga botemedlet i en dylik situation kan knappast vara en begränsning

av rörelsen, vare sig det skulle bli fråga örn en vägran från bankernas

sida att mottaga inlåning eller en beskärning av deras utlåning. Ur

principiell synpunkt ligger det otvivelaktigt närmare till hands att söka återställa

den rubbade balansen mellan inlåning och inlåningsrätt genom en kapitalökning

och även ur praktisk synpunkt ter sig en begränsning av rörelsen

såsom en föga framkomlig utväg. Såsom tidigare framhållits, vore det

med nu gällande regler främst utlåningen, som behövde begränsas, för att

en tillfredsställande marginal skulle kunna uppnås. Det är emellertid uppenbart,

att en bank icke gärna skulle kunna generellt vägra att lämna krediter

i och med att den nått gränsen för sin inlåningsrätt. Vad som däremot kunde

övervägas, vore en vägran att lämna lån för vissa speciella ändamål, som

antingen vore mindre angelägna eller kunde tillgodoses på andra håll. Det

torde knappast kunna förnekas, att affärsbankernas kreditgivning på vissa

områden ökat i en påfallande hög grad och att en viss begränsning där skulle

vara bade möjlig och nyttig. Så länge emellertid icke alla banker nödgas begränsa

sin kreditgivning på ifrågavarande områden, skulle en inskränkning

av kreditgivningen i de banker, vilkas behov av ökad marginal är särskilt

trängande, få till följd, att kunderna överflyttade sina kreditförbindelser till

de banker, som hade en bredare marginal och därför kunde tillgodose kreditbehoven.

Otvivelaktigt skulle en sådan utveckling ur konkurrens- och

prestigesynpunkt vara så oläglig för de därav drabbade bankerna, att man

icke kan förvänta, att någon bank genomför en dylik begränsning så länge

utvägen att öka det egna kapitalet står densamma till bilds.

En ökning av det egna kapitalet utgör under normala förhållanden

en förutsättning för en sund vidgning av ett företags rörelse. I nuvarande

situation är emellertid en sådan åtgärd från bankernas sida icke invändning^.

Till en början må framhållas, att möjligheterna att öka det

egna kapitalet genom överföring till fonderna av vinstmedlen under senare

tid väsentligen beskurits genom den skärpta beskattningen, och det är i vart

fall icke tänkbart, att de banker, för vilka inlåningsproblemet är särskilt

aktuellt, skulle kunna pa detta sätt skaffa sig en tillfredsställande marginal.

En kapitalökning genom nyemission åter skapar ett nytt problem för bankerna

genom tvånget att förränta det tillskjutna kapitalet. Något behov av

nytt kapital för tillgodoseende av de kreditanspråk, sorn göra sig gällande,

föreligger icke. Tvärtom lia affärsbankerna sedan länge ett betydande inlåningsöverskott,

som icke kunnat placeras. Det nya kapitalet skulle därför

knappast till någon nämnvärd del kunna komma till användning i rörelsen

och kostnaden för dess förräntning bleve en merutgift, som föranleddes uteslutande

av det i lag uppställda kravet på fondtäckning.

Beträffande den tredje av de angivna utvägarna — utvidgning av i nlåningsrätten

genom lagändring — framhåller bankkommittén,

alt inlåningsbestämmelserna tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda skydd

åt insättarna genom att hindra bankerna från att ikläda sig allt för stora

förpliktelser i förhållande lill det egna kapitalet. Då säkerhetssynpunkten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

även fortsättningsvis synes böra vara vägledande vid inlåningsreglernas utformande,

gäller det här enligt kommitténs uppfattning att bedöma, om och

i vilken utsträckning ramen för bankernas inlåning kan vidgas utan att insättamas

säkerhet äventyras. Behovet av fondtäckning låter sig därvid visserligen

icke med någon större exakthet beräkna, men till stöd för en utvidgning

av inlåningsrätten kan, fortsätter kommittén, åberopas den påtagliga

förändring av karaktären på affärsbankernas medelsplaceringar, som inträtt

under de senaste årtiondena. Härom anför kommittén.

Till en början må erinras om den starka förskjutning mot placering i

statspapper som ägt rum och som i viss mån redan beaktats genom 1943

års provisoriska lagstiftning. Även i övrigt har emellertid en förskjutning ägt

rum mot mindre riskbetonade placeringar. Utlåningen till allmänheten har

starkt ändrat karaktär i fråga både om riskernas fördelning på olika slag av

krediter, säkerheternas värde och låntagarnas solvens. Förändringarna sammanhänga

givetvis i detta fall med den allmänna konsolidering inom näringslivet

som ägt rum. Vidare är bankernas egen likviditet och inre styrka nu en

helt annan än tidigare. En skärpt banklagstiftning och tillsyn äro också ägnade

att öka skyddet för insättarna. Om man anser, att den begränsning

av inlåningen till högst åtta gånger fonderna, som fastställdes i början av

1920-talet och som enligt vad nyss sagts motsvarade det faktiska läget vid

denna tidpunkt, var tillräcklig att under dåvarande förhållanden säkerställa

insättarnas intressen, bör nu uppenbarligen en väsentlig utvidgning av inlåningsrätten

kunna ske utan att säkerheten för insättarna blir mindre än den

då var.

På de anförda skälen anser bankkommittén, att bankernas aktuella svårigheter

i fråga om inlåningen lämpligen böra lösas genom en utvidgning av

inlåningsrätten. Emellertid är kommittén av den uppfattningen, att inlåningsfrågorna

böra prövas i ett sammanhang för de olika slagen av kreditinstitut,

och då kommittén ännu icke haft tillfälle taga ställning till hela

detta frågekomplex, finner sig kommittén böra förorda allenast en provisorisk

reglering av affärsbankernas inlåningsproblem. Vid utformningen av

förslag till ett dylikt provisorium har den ledande tanken varit, att den

lagstadgade ramen för inlåningen å ena sidan icke bör vidgas mer, än som

under alla förhållanden kan tänkas bliva accepterat vid den slutliga lösningen

av frågan, men å andra sidan dock bör göras så vid, att bankernas

behov av inlåningsmarginal i allmänhet blir tillgodosett för en icke allt för

kort tid.

Då inom kommittén uttalats farhågor för att en utvidgning av inlåningsrätten

— med de möjligheter att öka utlåningen som därav följa — i nuvarande

läge skulle kunna få ur penningpolitisk synpunkt icke önskvärda verkningar

har kommittén i detta sammanhang understrukit vikten av att den

ifrågasatta lagändringen icke utnyttjas för en osund kreditutvidgning men

å andra sidan framhållit, att tendenser i denna riktning icke — så länge utvägen

att öka det egna kapitalet står bankerna till buds — kunna effektivt

motarbetas genom upprätthållandet av de nuvarande, ur säkerhetssynpunkt

obestridligen alltför stränga kraven på fondtäckning.

En kommittéledamot, riksbankschefen Rooth, har i särskilt yttrande fram
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

9

hållit att, eftersom det framlagda förslaget bereder affärsbankerna ökade utlåningsmöjligheter

i ett läge, då man av penningpolitiska skäl kan bliva

tvungen att överväga en viss inskränkning av kreditgivningen, han icke ansett

sig kunna tillstyrka, att förslaget genomföres nu. I stället böra enligt

hans mening de berörda affärsbankerna genom avveckling av vissa fastighetskrediter

och genom fondökning själva skapa sig den erforderliga inlåningsmarginalen.

Förslag till ändrade inlåningsbestämmelser. Med utgångspunkt från att

regeln om viss fondtäckningsprocent för inlåningen giver uttryck för tanken,

att affärsbankernas medelsplaceringar äro förenade med risker, vilka böra

täckas av bankernas egna fonder, har bankkommittén vid utformningen av

förslag till nya bestämmelser verkställt en uppdelning av bankernas placeringar

i tre grupper efter riskgraden. Till den första gruppen ha hänförts

sådana placeringar, som anses praktiskt taget riskfria och därför icke erfordra

någon täckning utan kunna för hela sitt värde utgöra underlag för inlåning.

Till den andra gruppen ha hänförts placeringar, vilka icke äro helt

riskfria men dock förenade med så väsentligt mindre risk än placeringarna i

allmänhet, att de kunna för en mera betydande del av sitt värde ligga till

grund för inlåning. Den tredje gruppen utgöres av övriga placeringar. Härom

anför kommittén följande.

Såsom redan nu gäller enligt 1943 års lag böra till kategorien riskfria placeringar

hänföras i första hand inneliggande kassa och vad för bankens räkning

innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, å postgiro eller — med lyftningsrätt

vid anfordran eller efter en dags uppsägning —- hos annat inländskt

bankbolag.

För de smärre bankerna — de med egna fonder icke överstigande fem

miljoner kronor — gäller för närvarande enligt banklagen, att även belopp,

som innestår hos annat inhemskt bankbolag med lyftningsrätt efter längre

tids uppsägning än en dag får utgöra underlag för inlåning. Denna utvidgning

av inlåningsrätten tillkom i samband med 1920 års ändringar av inlåningsreglerna

och avsåg att bereda de smärre bankerna en viss ersättning

för att icke fondrelationstalet höjdes för dem såsom skedde för de större

bankerna. Då förmånen nu torde sakna betydelse och med kassamedel

principiellt icke bör jämställas annat än avistainsättningama, anser kommittén,

att någon särställning i detta hänseende icke längre bör beredas de

smärre bankerna.

Av exakt enahanda karaktär som nämnda kortfristiga fordringar på annat

inländskt bankaktiebolag äro emellertid de tillgångar, som redovisas under

rubriken »invisningar, checkar och växlar betalbara vid anfordran».

Dessa fordringar äro ju nämligen ingenting annat än avistafordringar på

andra inländska bankaktiebolag och böra därför logiskt behandlas på samma

sätt som övriga avistafordringar på svenska banker.

Till de riskfria placeringarna böra vidare hänföras svenska statens obligationer

och skattkammarväxlar, de förra dock endast örn den återstående

löptiden icke överstiger viss kortare tidrymd förslagsvis fem år. Beträffande

obligationer med lång återstående löptid finnes med hänsyn till möjligheten

av förändringar i del allmänna ränteläget alltid en viss icke alldeles

obetydlig förlustrisk. Med statsobligationer torde i förevarande avseende

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

kunna jämställas även av Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket

Sveriges stadshypotekskassa utfärdade obligationer. Det belopp till

vilket de till denna grupp hörande obligationer böra ta utgöra underlag för

inlåning, synes kunna bestämmas på samma sätt som enligt 1943 års lag

eller till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet.

Till de placeringar, vilka avses skola bilda en mellangrupp i riskhänseende,

böra hänföras dels obligationer av beskaffenhet, som i föregående stycke

sagts, men med längre återstående löptid än fem år dels ock andra fullgoda

inhemska obligationer oavsett löptiden. Såsom kriterium på fullgod torde

här kunna godtagas, att obligationerna äro belåningsbara i riksbanken. Dessa

obligationer torde kunna få utgöra underlag för inlåning till tre fjärdedelar

av marknadsvärdet eller, örn detta överstiger nominella värdet, tre

fjärdedelar av sistnämnda värde.

Övriga placeringar bilda som nämnts den tredje gruppen. Vilken täckning,

som bör fordras för denna grupp, är givetvis tveksamt, och kommittén

har här övervägt olika alternativ. Med beaktande av de synpunkter, som

enligt vad tidigare sagts borde vara vägledande vid tillskapandet av ifrågavarande

provisorium, har kommittén emellertid stannat för ett alternativ,

enligt vilket det egna kapitalet får ligga till grund för inlåning intill ett

belopp motsvarande i större banker — med någon viss jämkning för vinnande

av en jämnare övergång mellan små och stora banker — högst tio

gånger och i smärre banker högst sex gånger sagda kapital.

I anslutning härtill framhåller kommittén, att i det kapital, som får utgöra

underlag för inlåning, bör inräknas allt vad som är att hänföra till

bankens eget kapital, sålunda icke blott grundfond, reservfond och dispositionsfond

utan jämväl fria skaltefonder och vinstbalans ävensom andra jämförbara

fondavsättningar. Med vinstbalans avses av bolagsstämma fastställd

vmstbalans.

Slutligen framhåller kommittén att även inlåningsbegreppet bör givas en

något vidare innebörd än vad det för närvarande har enligt banklagen och

1943 års lag. Principiellt bör nämligen det skydd, som bankernas eget

kapital är avsett att ge insättarna, utgöra ett skydd mot oproportionerligt

stor skuldsättning, vare sig denna skuldsättning är av det ena eller det andra

slaget. Följaktligen böra alla verkliga skulder medräknas och sålunda även

postremissväxlar, vilka nu äro undantagna såväl enligt banklagen som 1943

års lag. Eftersom också ansvarsförbindelserna i händelse av betalningssvårigheter

för banken konkurrera med skulderna på jämställd basis om tillgångarna,

böra även alla sådana förbindelser medräknas till den del de icke

täckas av hos banken insatta, till banken pantförskrivna medel. På grund

av förbindelsernas ofta föga riskfyllda karaktär kunde ifrågasättas, huruvida

de icke borde medräknas med ett reducerat belopp. Kommittén har emellertid

stannat för att icke föreslå någon ändring i vad härutinnan gäller enligt

1943 års lag.

Kommittén har hemställt, att de för förslagets genomförande erforderliga

lagbestämmelserna givas temporär giltighet intill utgången av 1948. Någon

anledning att göra bestämmelsernas tillämplighet beroende av dispens, anser

kommittén däremot knappast föreligga.

I fråga örn de föreslagna åtgärdernas inverkan på affärsbanker
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 364.

11

nas inlåningsm arginaler anför kommittén under hänvisning till

sammanställningen i förenämnda bilaga.

Av sammanställningen framgår, att de föreslagna bestämmelserna i regel ge

en ganska betydande marginal åt bankerna. I några fall är den dock knapp.

För två banker — Göteborgs Handelsbank och Skånska Banken — uppgår

marginalen icke ens till fem procent, vilket uppenbarligen icke kan anses

tillfredsställande. Det har emellertid icke ansetts lämpligt, att dessa bankers

förhållanden skulle få alltför mycket inverka på gestaltningen av reglerna

för bankväsendet i dess helhet. En kapitalökning torde för dessa bankers del

erbjuda den bästa lösningen.

Yttranden. Bank- och fondinspektionen har, med huvudsaklig anslutning

till kommitténs motivering, tillstyrkt förslaget. Inspektionen har i samband

därmed framhållit, att därest en restriktivare inställning i allmänhet särskilt

till nybyggnadsverksamheten skulle intagas av penningpolitiska eller andra

skäl, åtgärder i sådant syfte i första hand borde ankomma icke på bankerna

utan på de myndigheter, vilka lämna tillstånd till verksamhetens igångsättande.

Inspektionen har vidare anfört, att från dess sida vid olika tillfällen

gjorts föreställningar hos bankerna i syfte att nedbringa kreditgivning för

fastighetsaffärer, i vilka ingått ett spekulationsmoment.

I anslutning till kommitténs uttalande om vad som är att hänföra till

kapital, vilket kan ligga till grund för inlåning, har bank- och fondinspektionen

framhållit, att viss tveksamhet kunde uppstå vid tolkningen av uttrycket

»andra jämförbara fondavsättningar», och härvidlag föreslagit, att

det skulle ankomma på inspektionen att avgöra, vilka fondavsättningar, som

i förevarande avseende kunde tagas i beaktande.

Jämväl svenska bankföreningen har anslutit sig till kommitténs motivering

och tillstyrkt förslaget. Därvid har bankföreningen ytterligare understrukit

de olägenheter, som skulle följa, därest en begränsning av affärsbankernas

rörelse skulle användas för att skapa en vidare inlåningsmarginal för

affärsbankerna.

Fullmäktige i Sveriges riksbank ha tillstyrkt kommittéförslaget, därvid

dock tre fullmäktige anslutit sig till herr Rooths linje och ansett förslaget

icke för närvarande böra genomföras.

Departementschefen. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår bär

utvecklingen medfört en fortgående sammankrympning av affärsbankernas

marginal för ökad inlåning.

Med den konstruktion som affärsbankernas inlåningsrätt erhållit genom

1943 års provisoriska lagstiftning kan denna utveckling ytterst föras tillbaka

på den ökning av affärsbankernas utlåning, vilken inträtt framför allt

under tiden efter världskrigets slut.

I den uppkomna situationen har bankkommittén ansett, att affärsbankernas

inlåningsrätt bör vidgas. Jag delar kommitténs uppfattning, att det ur

säkerhetssynpunkt icke är erforderligt att numera upprätthålla de krav på

fondtäckning, som gällande bestämmelser innefatta, och att en allmän ök
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

ning av affärsbankernas egna kapital icke är önskvärd med hänsyn till de

anspråk från bankernas sida på högre räntemarginal vid kreditförmedlingen,

som en sådan ökning kan förmodas föranleda. Mot den ökning av utlåningsmöjlighetema

för affärsbankerna, som bankkommitténs förslag innebär, ha

emellertid invändningar rests av en ledamot av kommittén och en minoritet

inom riksbanksfullmäktige, som avstyrkt förslagets genomförande i nuvarande

penningpolitiska läge. Ehuru det otvivelaktigt möter betänkligheter

att nu vidga möjligheterna för affärsbankernas utlåning, synes mig i detta

fall böra beaktas, att vissa affärsbanker jämväl med nuvarande inlåningsbestämmelser

äga relativt stor marginal för ytterligare utlåning. Ett fasthållande

vid dessa bestämmelser med de olägenheter för vissa banker som

därav föranledas blir därför — om än i princip motiverat — av begränsad

praktisk betydelse när det gäller att hålla tillbaka en kreditexpansion.

Jag vill därför icke motsätta mig att affärsbankerna nu erhålla en vidgad

inlåningsrält enligt de riktlinjer, som uppdragits i bankkommitténs förslag.

Mot förslagets detaljar har jag icke någon erinran. Vad särskilt beträffar

den av bank- och fondinspektionen berörda tolkningsfrågan, torde det liksom

eljest i liknande fall i första hand ankomma på inspektionen att avgöra,

huru bestämmelserna skola tillämpas.

Av skäl som bankkommittén anfört böra de nya bestämmelserna om affärsbankernas

inlåningsrätt sammanfattas i en provisorisk lag. Denna torde

böra äga giltighet intill utgången av juni månad 1949.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ett inom

finansdepartementet upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser

angående bankaktiebolags inlåning, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Folke Lyberg.

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

13

Bilaga.

Outnyttjad inlåningsrätt

den 30 juni 1946.

[(De absoluta talen i miljoner kronor.)

Nuvarande inlåningsrätt och inlåning

(under förutsättning att bestämmel- serna i lagen den 26 mars 1943 voro

tillämpliga å samtliga bankbolag)!

Outnytt;

låningsrä

genomfe

av bani

mitténs

ad in- :t efter

rande

ckom- förslag

In-

lånings-

rätt

In-

låning

Outnyttjad

inlåningsrätt

%

%

Grupp I.

A/B Bohusbanken..................

21''2

21-2

—

—

3-1

12-9

A/B Diskontobanken...............

8-7

7-5

1-2

13-8

2-7

26-5

A/B Hjo bank.....................

53

4''2

1-1

20-8

1-8

29-8

A/B Sundsvalls kreditbank.........

14-8

11-9

2-9

19-6

60

33-3

A/B Luleå folkbank................

9-2

4-0

5-2

56-5

5-8

59-2

Grupp II.

Wermlands enskilda bank A/B......

251-3

252-6

- 1-3

-0-5

19-7

7-1

Skaraborgs enskilda bank A/B......

151-9

151-5

04

0-3

151

8-9

Östergötlands enskilda bank A/B ....

203-9

202-6

1-3

0-6

21-1

9-2

A/B Smålands bank................

1431

138-4

4-7

3-3

17-6

lil

Uplands enskilda bank A/B.........

178-5

167-8

10-7

6-0

300

14-8

Sparbankernas Bankaktiebolag 1.....

227-5

197-1

30-4

13-4

440

18-2

A/B Gotlands bank................

48-8

40" 0

8-8

180

20-8

34-1

Sundsvalls Ensk. Bank A/B........

308-4

220-9

87-5

28-4

186-6

45-4

A/B Jämtlands Folkbank...........

366

26-3

103

28-1

16-6

38-5

Grupp lil.

A/B Göteborgs Handelsbank........

318-2

344-6

- 26-4

-8-3

4-9

1-4

A/B Skånska banken...............

282-5

309-1

— 26-6

- 9-4

15-6

4-7

A/B Göteborgs Bank...............

718-8

715-4

3-4

05

164-5

18-5

A/B Jordbrukarbanken .............

366-8

359-1

6-9

1-9

59-4

14-0

A/B Sv. Handelsbanken1...........

2 278-6

2 217-8

60-8

2-7

542 1

19 5

Skand. Banken A/B................

2 120-0

1 888-9

231-1

10-9

654-7

25-5

Inteckningsb. A/B..................

133-0

100-9

32 l

24-t

57-1

36*1

Stockholms Enskilda Bank A/B.....

1 244-5

653-3

591-2

47 5

856 8

56-6

I fonderna har inräknats beslutad kapitalökning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 november

1946.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 31 oktober 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 18

oktober 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen K. E. Wulff.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

15

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 november

1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 5 november

1946 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 oktober 1946 remitterade

förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning, därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj.t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

W. Dickson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1946:73 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. s. 1 i texten