Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
1946-11-08 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:364, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 364.
1
Nr 364.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;
given Stockholms slott den 8 november 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang lill riksdagens protokoll 19AG. 1 sami. Nr 364.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 364.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Härigenom förordnas som följer.
Utan hinder av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse må
bankaktiebolag under tiden intill utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning
med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med
lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)
men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av
fullgod beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall såsom inlåning anses — utöver
vad som är att anse såsom inlåning enligt lagen örn bankrörelse — ej
mindre belopp, för vilka bolaget ansvarar på grund av egna accepter eller som
tillförts bolaget genom försäljning av postremissväxlar eller genom rediskontering
eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser,
som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas
av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, i samband varmed
lagen den 26 mars 1943 (nr 117) om rätt för Konungen att medgiva
undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
upphör att gälla.
Kungl. Majlis proposition nr 364.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 oktober
1946.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om provisorisk lagstiftning
rörande bankaktiebolags inlåningsrätt samt anför därvid följande.
Gällande bestämmelser. I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse stadgades, enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags
inlåning icke finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna
fonder. Genom särskilda lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren
1917, 1918, 1919 och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag,
vars egna fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och
med den 1 januari 1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid
med stöd av dåmera vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade
avfattning, som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit,
skiljes mellan bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag,
vars egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen
allenast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning
mnestår hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av
bolagets egna fonder. Uppgå de egna fondema till mera än fem miljoner
kronor, må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor
okat med mo gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och
em miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta
gånger beloppet av bolagets egna fonder.
Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,
reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter
det beslutet örn omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställas med
dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre behova
tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet
.Jämväl efter ingången av år 1921 lia emellertid banklagens bestämmelser
genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lag den 26 mars 1943
(nr 117) om ratt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestäm
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
meisel- angående bankbolags inlåning. Enligt denna lag bemyndigades Konungen
att på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss bestämd tid,
dock ej längre än till och med den 30 juni 1948, mottaga inlåning utöver
den enligt 49 § 1 mom. lagen cm bankrörelse tillåtna med högst ett belopp,
motsvarande summan av följande poster, nämligen
bankens inneliggande kassa,
vad för bankens räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro,
marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, av banken tillhöriga, av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer, samt,
därest bankens egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor, vad
för bankens räkning innestår hos annat inländskt bankaktiebolag med lyftningsrätt
vid anfordran eller efter en dags uppsägning.
Vid tillämpning av 49 § banklagen inräknas under inlåning, enligt den
tolkning av lagrummet som godtagits av praxis, förutom inlåningen å de
vanliga bankräkningarna, endast kontoskulder till inhemska banker och
sparbanker samt till utländska banker och bankirer ävensom förlagsbevis
och annan upplåning. I 1943 års provisoriska lag åter har inlåningsbegreppet
en vidare betydelse. Enligt denna lag skall till inlåning räknas, förutom
vad som jämlikt banklagens bestämmelser hör dit, även egna accepter samt
rediskonterade och försålda andra växlar jämte beloppet av de garantiförpliktelser,
som banken iklätt sig, i den mån dessa senare förpliktelser icke
täckas av hos banken insatta, till banken pantförskrivna medel. De enda
poster på balansräkningens skuldsida, som vid tillämpning av den provisoriska
lagen icke inräknas i inlåningen, äro förutom egna fonder och vinstbalans
endast utelöpande postremissväxlar och posten »diverse räkningar».
I skrivelse den 13 augusti 1946 har 1945 års bankkommitté1 hemställt,
att för innevarande års riksdag måtte framläggas förslag till provisorisk
lagstiftning örn vidgad inlåningsrätt för affärsbankerna, över framställningen
hava yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen, fullmäktige i
Sveriges riksbank samt svenska bankföreningen.
Inlåningens utveckling. I sin skrivelse framhåller bankkommittén inledningsvis,
att den kraftiga stegring av affärsbankernas inlåning, som pågått
under större delen av 1930-talet, efter något kortare avbrott i samband med
krigsutbrottet följts av en ännu kraftigare stegring under krigsåren. Medan
den totala inlåningen från allmänheten under tiden 1933—1939 ökats med
772 miljoner kronor eller 21 procent, hade densamma sålunda under perioden
1939—1945 stigit med 2 439 miljoner kronor eller 55 procent och vid
utgången av år 1945 uppgått till 6 840 miljoner kronor.
1 Landshövding P. C. Jonsson, ordförande, ledamoten av första kammaren, fil. dr I. Anderson,
ledamoten av andra kammaren, ombudsmannen O. Andersson, bankdirektören E. Browaldh,
disponenten friherre G. De Geer, ledamoten av första kammaren G. Elofsson, redaktör
K. Fredriksson, ledamoten av andra kammaren, ombudsmannen D. Hall, ombudsmannen S.
Hallnäs, bankdirektören C. Lindahl, riksbankschefen I. Rooth, ledamoten av andra kammaren,
chefsredaktören F. Severin, byråchefen K. Wulff, tillika sekreterare, och direktören T. Wärn.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
Beträffande situationen den 30 juni 1946 hänvisar kommittén till en sammanställning,
vilken — med uteslutande av vissa i detta sammanhang icke
aktuella siffror — torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll. Av sammanställningen
framgår, att vid nämnda tillfälle tre banker hade en inlåning,
som översteg den för dem högst tillåtna; för två av dem måste det överskjutande
beloppet betraktas såsom förhållandevis betydande. Av de övriga
bankerna hade sju en marginal, som understeg fem procent av inlåningsrätten,
och ytterligare tre en marginal, som understeg 15 procent av sagda
rätt.
I detta sammanhang erinrar bankkommittén örn att, efter ikraftträdandet
av 1943 års lag, den del av inlåningen, som motsvaras av vissa i lagen angivna
likvida tillgångar, icke beröres av banklagens begränsningsregler och
att den aktuella frågan därför mera gäller bankernas utlåning än deras inlåning.
Kommittén utvecklar detta närmare sålunda.
.För att kunna riktigt bedöma det lämnade siffermaterialet bör man framför
allt beakta, att med puvarande begränsningsregler inlåningsmarginalen
icke beror så mycket av inlåningens storlek som fastmer av hur de inlånade
medlen placeras. Bankerna kunna exempelvis öka sin inlåning hur
mycket som helst ulan att marginalen försämras, örn blott de inlånade medlen
antingen bibehållas som kassamedel eller placeras i statsobligationer
eller skattkammarväxlar. Inlåningsökningen motsvaras i det anförda exemplet
av en exakt lika stor ökning av inlåningsrätten. Men om inlåningen stiger
och de inlånade medlen användas för utlåning till allmänheten, förblir
inlåningsrätten oförändrad och marginalen minskar. Även om inlåningen
icke alls ökas, kan för övrigt marginalen minska, nämligen om kassa eller
andra medel, vilka utgöra underlag för inlåningsrätten, användas för finansiering
av ökad utlåning. En undersökning av affärsbankernas balansräkningar
visar, att den outnyttjade marginalen för praktiskt taget alla bankei
endast utgör en bråkdel av det belopp, vartill deras likvida reserver
uppgå, och att dessa reserver följaktligen kunna utnyttjas för utlåningsändamal
endast i mycket begränsad omfattning utan att inlåningsrätten överskrides.
Jämförelse med andra svenska kreditinstitut och med utländska affärsbanker.
Vid sidan av affärsbankerna är det huvudsakligen två grupper av
kreditinstitut, som bedriva inlåning från allmänheten på bankmässiga räkningar,
nämligen sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit.
Också för båda dessa grupper finnas regler örn en viss inlåningsbegränsning,
utformade efter samma huvudprinciper som kommit till uttryck i de
nuvarande reglerna för affärsbankerna, nämligen att inlåningen får uppgå
till viss multipel av det egna kapitalet, med tillägg för värdet av vissa tillgångar,
som ur såväl likviditets- som säkerhetssynpunkt anses så goda, att
de böra medge en ökning av den enligt fondregeln medgivna inlåningsrätten.
En väsentlig skillnad mellan reglerna för affärsbankerna, å ena, samt
övriga institut, å andra sidan, föreligger emellertid så till vida, att reglerna
för affärsbankerna äro avsevärt snävare än för de övriga instituten.
För såväl sparbanker som centralkassor har förhållandet mellan inlåning
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
och eget kapital i princip reglerats sålunda, att inlåningen får uppgå till
högst I2V2 gånger fonderna. Till de likvida tillgångar, för vilkas värde tilllägg
får göras, hänföras icke blott — såsom för affärsbankerna — svenska
statsobligationer och skattkammarväxlar utan även vissa andra obligationer
samt lån mot säkerhet av visst slag m. m. Då tilläggsregeln innebär, att den
alldeles övervägande delen av sparbankernas och centralkassornas inlåningsmedel
icke drabbas av begränsningen, bär fondregeln kompletterats med en
regel, enligt vilken den totala inlåningen, minskad med inneliggande kassa
samt hos riksbanken, postsparbanken, postgiro, inländskt bankbolag eller
jordbrukskasseorganisationen innestående medel, i intet fall får överstiga
trettio gånger eller för sparbankerna, enligt en till utgången av 1949 gällande
provisorisk lagstiftning, femtio gånger fonderna.
I jämförelse med utländska förhållanden framstå de svenska inlåningsreglerna
för affärsbankerna som förhållandevis stränga. I de anglosachsiska
länderna, Frankrike och Schweiz, finnas icke några i lag fixerade begränsningar.
I de nordiska länderna, där man före kriget upprätthållit i stort sett
samma regler som i Sverige, har utvecklingen under kriget framtvungit en
uppmjukning, vilket lett till att affärsbankernas egna fonder i procent av
inlåningen vid utgången av år 1945 nedgått till i Danmark 7,4, i Finland 7,3
och i Norge (tre storbanker) 4,8. Motsvarande siffra för det svenska affärsbanksväsendet
var vid sagda tidpunkt 10,1 procent.
Motiv för utvidgad inlåningsrätt. Bankkommittén framhåller, att den
tendens till ökad in- och utlåning, som för närvarande råder, kan väntas
bestå åtminstone under den närmaste framtiden. Enligt kommitténs mening
måste man därför utgå från att inlåningsmarginalen snart nog kommer att
försvinna för ytterligare ett antal banker, därest icke särskilda motåtgärder
vidtagas. Sett på något längre sikt är, anser kommittén vidare, marginalen
för det alldeles övervägande antalet banker otillräcklig med hänsyn till den
utveckling av rörelsen, som man på grund av erfarenheterna från de senaste
årtiondena har att räkna med.
Sedan härefter framhållits, att bankerna för att icke bliva alltför bundna
i sin rörelse måste ha en ganska bred inlåningsmarginal, uttalar kommittén,
att tre utvägar kunna diskuteras för vinnande av en bredare marginal: bankerna
kunna begränsa sin nuvarande rörelse, de kunna öka sitt eget kapital
antingen genom överföring till fondema av besparade vinstmedel eller
genom nyemission och slutligen kan inlåningsrätten vidgas genom lagändring.
De förstnämnda två utvägarna avvisas av bankkommittén, som i frågan
anför i huvudsak följande.
Redan av principiella skäl finnes anledning ifrågasätta, huruvida en b egränsning
av rörelsen i förevarande fall utgör den riktiga lösningen.
Även under normala förhållanden kan det givetvis hända, att något enstaka
bankinstitut når gränsen för sin lagstadgade inlåningsrätt. Det ligger
då nära till hands att antaga, att detta institut antingen från början haft ett
Kunni. Maj:(s proposition nr 364.
7
för en normal rörelse förhållandevis mindre kapital än andra eller också
drivit expansionen av sin rörelse alltför hastigt i förhållande till de egna
resurserna. I nuvarande situation torde emellertid marginalernas krympning
icke kunna till någon väsentlig del föras tillbaka på dylika förhållanden.
Den bristande balansen mellan inlåning och inlåningsrätt är en allmän företeelse,
som gjort sig gällande för alla banker, vilka icke från början av en
eller annan anledning haft ett även i förhållande till hittills gällande bestämmelser
onormalt stort eget kapital.
Det naturliga botemedlet i en dylik situation kan knappast vara en begränsning
av rörelsen, vare sig det skulle bli fråga örn en vägran från bankernas
sida att mottaga inlåning eller en beskärning av deras utlåning. Ur
principiell synpunkt ligger det otvivelaktigt närmare till hands att söka återställa
den rubbade balansen mellan inlåning och inlåningsrätt genom en kapitalökning
och även ur praktisk synpunkt ter sig en begränsning av rörelsen
såsom en föga framkomlig utväg. Såsom tidigare framhållits, vore det
med nu gällande regler främst utlåningen, som behövde begränsas, för att
en tillfredsställande marginal skulle kunna uppnås. Det är emellertid uppenbart,
att en bank icke gärna skulle kunna generellt vägra att lämna krediter
i och med att den nått gränsen för sin inlåningsrätt. Vad som däremot kunde
övervägas, vore en vägran att lämna lån för vissa speciella ändamål, som
antingen vore mindre angelägna eller kunde tillgodoses på andra håll. Det
torde knappast kunna förnekas, att affärsbankernas kreditgivning på vissa
områden ökat i en påfallande hög grad och att en viss begränsning där skulle
vara bade möjlig och nyttig. Så länge emellertid icke alla banker nödgas begränsa
sin kreditgivning på ifrågavarande områden, skulle en inskränkning
av kreditgivningen i de banker, vilkas behov av ökad marginal är särskilt
trängande, få till följd, att kunderna överflyttade sina kreditförbindelser till
de banker, som hade en bredare marginal och därför kunde tillgodose kreditbehoven.
Otvivelaktigt skulle en sådan utveckling ur konkurrens- och
prestigesynpunkt vara så oläglig för de därav drabbade bankerna, att man
icke kan förvänta, att någon bank genomför en dylik begränsning så länge
utvägen att öka det egna kapitalet står densamma till bilds.
En ökning av det egna kapitalet utgör under normala förhållanden
en förutsättning för en sund vidgning av ett företags rörelse. I nuvarande
situation är emellertid en sådan åtgärd från bankernas sida icke invändning^.
Till en början må framhållas, att möjligheterna att öka det
egna kapitalet genom överföring till fonderna av vinstmedlen under senare
tid väsentligen beskurits genom den skärpta beskattningen, och det är i vart
fall icke tänkbart, att de banker, för vilka inlåningsproblemet är särskilt
aktuellt, skulle kunna pa detta sätt skaffa sig en tillfredsställande marginal.
En kapitalökning genom nyemission åter skapar ett nytt problem för bankerna
genom tvånget att förränta det tillskjutna kapitalet. Något behov av
nytt kapital för tillgodoseende av de kreditanspråk, sorn göra sig gällande,
föreligger icke. Tvärtom lia affärsbankerna sedan länge ett betydande inlåningsöverskott,
som icke kunnat placeras. Det nya kapitalet skulle därför
knappast till någon nämnvärd del kunna komma till användning i rörelsen
och kostnaden för dess förräntning bleve en merutgift, som föranleddes uteslutande
av det i lag uppställda kravet på fondtäckning.
Beträffande den tredje av de angivna utvägarna — utvidgning av i nlåningsrätten
genom lagändring — framhåller bankkommittén,
alt inlåningsbestämmelserna tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda skydd
åt insättarna genom att hindra bankerna från att ikläda sig allt för stora
förpliktelser i förhållande lill det egna kapitalet. Då säkerhetssynpunkten
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
även fortsättningsvis synes böra vara vägledande vid inlåningsreglernas utformande,
gäller det här enligt kommitténs uppfattning att bedöma, om och
i vilken utsträckning ramen för bankernas inlåning kan vidgas utan att insättamas
säkerhet äventyras. Behovet av fondtäckning låter sig därvid visserligen
icke med någon större exakthet beräkna, men till stöd för en utvidgning
av inlåningsrätten kan, fortsätter kommittén, åberopas den påtagliga
förändring av karaktären på affärsbankernas medelsplaceringar, som inträtt
under de senaste årtiondena. Härom anför kommittén.
Till en början må erinras om den starka förskjutning mot placering i
statspapper som ägt rum och som i viss mån redan beaktats genom 1943
års provisoriska lagstiftning. Även i övrigt har emellertid en förskjutning ägt
rum mot mindre riskbetonade placeringar. Utlåningen till allmänheten har
starkt ändrat karaktär i fråga både om riskernas fördelning på olika slag av
krediter, säkerheternas värde och låntagarnas solvens. Förändringarna sammanhänga
givetvis i detta fall med den allmänna konsolidering inom näringslivet
som ägt rum. Vidare är bankernas egen likviditet och inre styrka nu en
helt annan än tidigare. En skärpt banklagstiftning och tillsyn äro också ägnade
att öka skyddet för insättarna. Om man anser, att den begränsning
av inlåningen till högst åtta gånger fonderna, som fastställdes i början av
1920-talet och som enligt vad nyss sagts motsvarade det faktiska läget vid
denna tidpunkt, var tillräcklig att under dåvarande förhållanden säkerställa
insättarnas intressen, bör nu uppenbarligen en väsentlig utvidgning av inlåningsrätten
kunna ske utan att säkerheten för insättarna blir mindre än den
då var.
På de anförda skälen anser bankkommittén, att bankernas aktuella svårigheter
i fråga om inlåningen lämpligen böra lösas genom en utvidgning av
inlåningsrätten. Emellertid är kommittén av den uppfattningen, att inlåningsfrågorna
böra prövas i ett sammanhang för de olika slagen av kreditinstitut,
och då kommittén ännu icke haft tillfälle taga ställning till hela
detta frågekomplex, finner sig kommittén böra förorda allenast en provisorisk
reglering av affärsbankernas inlåningsproblem. Vid utformningen av
förslag till ett dylikt provisorium har den ledande tanken varit, att den
lagstadgade ramen för inlåningen å ena sidan icke bör vidgas mer, än som
under alla förhållanden kan tänkas bliva accepterat vid den slutliga lösningen
av frågan, men å andra sidan dock bör göras så vid, att bankernas
behov av inlåningsmarginal i allmänhet blir tillgodosett för en icke allt för
kort tid.
Då inom kommittén uttalats farhågor för att en utvidgning av inlåningsrätten
— med de möjligheter att öka utlåningen som därav följa — i nuvarande
läge skulle kunna få ur penningpolitisk synpunkt icke önskvärda verkningar
har kommittén i detta sammanhang understrukit vikten av att den
ifrågasatta lagändringen icke utnyttjas för en osund kreditutvidgning men
å andra sidan framhållit, att tendenser i denna riktning icke — så länge utvägen
att öka det egna kapitalet står bankerna till buds — kunna effektivt
motarbetas genom upprätthållandet av de nuvarande, ur säkerhetssynpunkt
obestridligen alltför stränga kraven på fondtäckning.
En kommittéledamot, riksbankschefen Rooth, har i särskilt yttrande fram
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
9
hållit att, eftersom det framlagda förslaget bereder affärsbankerna ökade utlåningsmöjligheter
i ett läge, då man av penningpolitiska skäl kan bliva
tvungen att överväga en viss inskränkning av kreditgivningen, han icke ansett
sig kunna tillstyrka, att förslaget genomföres nu. I stället böra enligt
hans mening de berörda affärsbankerna genom avveckling av vissa fastighetskrediter
och genom fondökning själva skapa sig den erforderliga inlåningsmarginalen.
Förslag till ändrade inlåningsbestämmelser. Med utgångspunkt från att
regeln om viss fondtäckningsprocent för inlåningen giver uttryck för tanken,
att affärsbankernas medelsplaceringar äro förenade med risker, vilka böra
täckas av bankernas egna fonder, har bankkommittén vid utformningen av
förslag till nya bestämmelser verkställt en uppdelning av bankernas placeringar
i tre grupper efter riskgraden. Till den första gruppen ha hänförts
sådana placeringar, som anses praktiskt taget riskfria och därför icke erfordra
någon täckning utan kunna för hela sitt värde utgöra underlag för inlåning.
Till den andra gruppen ha hänförts placeringar, vilka icke äro helt
riskfria men dock förenade med så väsentligt mindre risk än placeringarna i
allmänhet, att de kunna för en mera betydande del av sitt värde ligga till
grund för inlåning. Den tredje gruppen utgöres av övriga placeringar. Härom
anför kommittén följande.
Såsom redan nu gäller enligt 1943 års lag böra till kategorien riskfria placeringar
hänföras i första hand inneliggande kassa och vad för bankens räkning
innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, å postgiro eller — med lyftningsrätt
vid anfordran eller efter en dags uppsägning —- hos annat inländskt
bankbolag.
För de smärre bankerna — de med egna fonder icke överstigande fem
miljoner kronor — gäller för närvarande enligt banklagen, att även belopp,
som innestår hos annat inhemskt bankbolag med lyftningsrätt efter längre
tids uppsägning än en dag får utgöra underlag för inlåning. Denna utvidgning
av inlåningsrätten tillkom i samband med 1920 års ändringar av inlåningsreglerna
och avsåg att bereda de smärre bankerna en viss ersättning
för att icke fondrelationstalet höjdes för dem såsom skedde för de större
bankerna. Då förmånen nu torde sakna betydelse och med kassamedel
principiellt icke bör jämställas annat än avistainsättningama, anser kommittén,
att någon särställning i detta hänseende icke längre bör beredas de
smärre bankerna.
Av exakt enahanda karaktär som nämnda kortfristiga fordringar på annat
inländskt bankaktiebolag äro emellertid de tillgångar, som redovisas under
rubriken »invisningar, checkar och växlar betalbara vid anfordran».
Dessa fordringar äro ju nämligen ingenting annat än avistafordringar på
andra inländska bankaktiebolag och böra därför logiskt behandlas på samma
sätt som övriga avistafordringar på svenska banker.
Till de riskfria placeringarna böra vidare hänföras svenska statens obligationer
och skattkammarväxlar, de förra dock endast örn den återstående
löptiden icke överstiger viss kortare tidrymd förslagsvis fem år. Beträffande
obligationer med lång återstående löptid finnes med hänsyn till möjligheten
av förändringar i del allmänna ränteläget alltid en viss icke alldeles
obetydlig förlustrisk. Med statsobligationer torde i förevarande avseende
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
kunna jämställas även av Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket
Sveriges stadshypotekskassa utfärdade obligationer. Det belopp till
vilket de till denna grupp hörande obligationer böra ta utgöra underlag för
inlåning, synes kunna bestämmas på samma sätt som enligt 1943 års lag
eller till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet.
Till de placeringar, vilka avses skola bilda en mellangrupp i riskhänseende,
böra hänföras dels obligationer av beskaffenhet, som i föregående stycke
sagts, men med längre återstående löptid än fem år dels ock andra fullgoda
inhemska obligationer oavsett löptiden. Såsom kriterium på fullgod torde
här kunna godtagas, att obligationerna äro belåningsbara i riksbanken. Dessa
obligationer torde kunna få utgöra underlag för inlåning till tre fjärdedelar
av marknadsvärdet eller, örn detta överstiger nominella värdet, tre
fjärdedelar av sistnämnda värde.
Övriga placeringar bilda som nämnts den tredje gruppen. Vilken täckning,
som bör fordras för denna grupp, är givetvis tveksamt, och kommittén
har här övervägt olika alternativ. Med beaktande av de synpunkter, som
enligt vad tidigare sagts borde vara vägledande vid tillskapandet av ifrågavarande
provisorium, har kommittén emellertid stannat för ett alternativ,
enligt vilket det egna kapitalet får ligga till grund för inlåning intill ett
belopp motsvarande i större banker — med någon viss jämkning för vinnande
av en jämnare övergång mellan små och stora banker — högst tio
gånger och i smärre banker högst sex gånger sagda kapital.
I anslutning härtill framhåller kommittén, att i det kapital, som får utgöra
underlag för inlåning, bör inräknas allt vad som är att hänföra till
bankens eget kapital, sålunda icke blott grundfond, reservfond och dispositionsfond
utan jämväl fria skaltefonder och vinstbalans ävensom andra jämförbara
fondavsättningar. Med vinstbalans avses av bolagsstämma fastställd
vmstbalans.
Slutligen framhåller kommittén att även inlåningsbegreppet bör givas en
något vidare innebörd än vad det för närvarande har enligt banklagen och
1943 års lag. Principiellt bör nämligen det skydd, som bankernas eget
kapital är avsett att ge insättarna, utgöra ett skydd mot oproportionerligt
stor skuldsättning, vare sig denna skuldsättning är av det ena eller det andra
slaget. Följaktligen böra alla verkliga skulder medräknas och sålunda även
postremissväxlar, vilka nu äro undantagna såväl enligt banklagen som 1943
års lag. Eftersom också ansvarsförbindelserna i händelse av betalningssvårigheter
för banken konkurrera med skulderna på jämställd basis om tillgångarna,
böra även alla sådana förbindelser medräknas till den del de icke
täckas av hos banken insatta, till banken pantförskrivna medel. På grund
av förbindelsernas ofta föga riskfyllda karaktär kunde ifrågasättas, huruvida
de icke borde medräknas med ett reducerat belopp. Kommittén har emellertid
stannat för att icke föreslå någon ändring i vad härutinnan gäller enligt
1943 års lag.
Kommittén har hemställt, att de för förslagets genomförande erforderliga
lagbestämmelserna givas temporär giltighet intill utgången av 1948. Någon
anledning att göra bestämmelsernas tillämplighet beroende av dispens, anser
kommittén däremot knappast föreligga.
I fråga örn de föreslagna åtgärdernas inverkan på affärsbanker
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 364.
11
nas inlåningsm arginaler anför kommittén under hänvisning till
sammanställningen i förenämnda bilaga.
Av sammanställningen framgår, att de föreslagna bestämmelserna i regel ge
en ganska betydande marginal åt bankerna. I några fall är den dock knapp.
För två banker — Göteborgs Handelsbank och Skånska Banken — uppgår
marginalen icke ens till fem procent, vilket uppenbarligen icke kan anses
tillfredsställande. Det har emellertid icke ansetts lämpligt, att dessa bankers
förhållanden skulle få alltför mycket inverka på gestaltningen av reglerna
för bankväsendet i dess helhet. En kapitalökning torde för dessa bankers del
erbjuda den bästa lösningen.
Yttranden. Bank- och fondinspektionen har, med huvudsaklig anslutning
till kommitténs motivering, tillstyrkt förslaget. Inspektionen har i samband
därmed framhållit, att därest en restriktivare inställning i allmänhet särskilt
till nybyggnadsverksamheten skulle intagas av penningpolitiska eller andra
skäl, åtgärder i sådant syfte i första hand borde ankomma icke på bankerna
utan på de myndigheter, vilka lämna tillstånd till verksamhetens igångsättande.
Inspektionen har vidare anfört, att från dess sida vid olika tillfällen
gjorts föreställningar hos bankerna i syfte att nedbringa kreditgivning för
fastighetsaffärer, i vilka ingått ett spekulationsmoment.
I anslutning till kommitténs uttalande om vad som är att hänföra till
kapital, vilket kan ligga till grund för inlåning, har bank- och fondinspektionen
framhållit, att viss tveksamhet kunde uppstå vid tolkningen av uttrycket
»andra jämförbara fondavsättningar», och härvidlag föreslagit, att
det skulle ankomma på inspektionen att avgöra, vilka fondavsättningar, som
i förevarande avseende kunde tagas i beaktande.
Jämväl svenska bankföreningen har anslutit sig till kommitténs motivering
och tillstyrkt förslaget. Därvid har bankföreningen ytterligare understrukit
de olägenheter, som skulle följa, därest en begränsning av affärsbankernas
rörelse skulle användas för att skapa en vidare inlåningsmarginal för
affärsbankerna.
Fullmäktige i Sveriges riksbank ha tillstyrkt kommittéförslaget, därvid
dock tre fullmäktige anslutit sig till herr Rooths linje och ansett förslaget
icke för närvarande böra genomföras.
Departementschefen. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår bär
utvecklingen medfört en fortgående sammankrympning av affärsbankernas
marginal för ökad inlåning.
Med den konstruktion som affärsbankernas inlåningsrätt erhållit genom
1943 års provisoriska lagstiftning kan denna utveckling ytterst föras tillbaka
på den ökning av affärsbankernas utlåning, vilken inträtt framför allt
under tiden efter världskrigets slut.
I den uppkomna situationen har bankkommittén ansett, att affärsbankernas
inlåningsrätt bör vidgas. Jag delar kommitténs uppfattning, att det ur
säkerhetssynpunkt icke är erforderligt att numera upprätthålla de krav på
fondtäckning, som gällande bestämmelser innefatta, och att en allmän ök
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
ning av affärsbankernas egna kapital icke är önskvärd med hänsyn till de
anspråk från bankernas sida på högre räntemarginal vid kreditförmedlingen,
som en sådan ökning kan förmodas föranleda. Mot den ökning av utlåningsmöjlighetema
för affärsbankerna, som bankkommitténs förslag innebär, ha
emellertid invändningar rests av en ledamot av kommittén och en minoritet
inom riksbanksfullmäktige, som avstyrkt förslagets genomförande i nuvarande
penningpolitiska läge. Ehuru det otvivelaktigt möter betänkligheter
att nu vidga möjligheterna för affärsbankernas utlåning, synes mig i detta
fall böra beaktas, att vissa affärsbanker jämväl med nuvarande inlåningsbestämmelser
äga relativt stor marginal för ytterligare utlåning. Ett fasthållande
vid dessa bestämmelser med de olägenheter för vissa banker som
därav föranledas blir därför — om än i princip motiverat — av begränsad
praktisk betydelse när det gäller att hålla tillbaka en kreditexpansion.
Jag vill därför icke motsätta mig att affärsbankerna nu erhålla en vidgad
inlåningsrält enligt de riktlinjer, som uppdragits i bankkommitténs förslag.
Mot förslagets detaljar har jag icke någon erinran. Vad särskilt beträffar
den av bank- och fondinspektionen berörda tolkningsfrågan, torde det liksom
eljest i liknande fall i första hand ankomma på inspektionen att avgöra,
huru bestämmelserna skola tillämpas.
Av skäl som bankkommittén anfört böra de nya bestämmelserna om affärsbankernas
inlåningsrätt sammanfattas i en provisorisk lag. Denna torde
böra äga giltighet intill utgången av juni månad 1949.
Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ett inom
finansdepartementet upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Folke Lyberg.
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
13
Bilaga.
Outnyttjad inlåningsrätt
den 30 juni 1946.
[(De absoluta talen i miljoner kronor.)
Nuvarande inlåningsrätt och inlåning
(under förutsättning att bestämmel- serna i lagen den 26 mars 1943 voro
tillämpliga å samtliga bankbolag)!
Outnytt;
låningsrä
genomfe
av bani
mitténs
ad in- :t efter
rande
ckom- förslag
In-
lånings-
rätt
In-
låning
Outnyttjad
inlåningsrätt
%
%
Grupp I.
A/B Bohusbanken..................
21''2
21-2
—
—
3-1
12-9
A/B Diskontobanken...............
8-7
7-5
1-2
13-8
2-7
26-5
A/B Hjo bank.....................
53
4''2
1-1
20-8
1-8
29-8
A/B Sundsvalls kreditbank.........
14-8
11-9
2-9
19-6
60
33-3
A/B Luleå folkbank................
9-2
4-0
5-2
56-5
5-8
59-2
Grupp II.
Wermlands enskilda bank A/B......
251-3
252-6
- 1-3
-0-5
19-7
7-1
Skaraborgs enskilda bank A/B......
151-9
151-5
04
0-3
151
8-9
Östergötlands enskilda bank A/B ....
203-9
202-6
1-3
0-6
21-1
9-2
A/B Smålands bank................
1431
138-4
4-7
3-3
17-6
lil
Uplands enskilda bank A/B.........
178-5
167-8
10-7
6-0
300
14-8
Sparbankernas Bankaktiebolag 1.....
227-5
197-1
30-4
13-4
440
18-2
A/B Gotlands bank................
48-8
40" 0
8-8
180
20-8
34-1
Sundsvalls Ensk. Bank A/B........
308-4
220-9
87-5
28-4
186-6
45-4
A/B Jämtlands Folkbank...........
366
26-3
103
28-1
16-6
38-5
Grupp lil.
A/B Göteborgs Handelsbank........
318-2
344-6
- 26-4
-8-3
4-9
1-4
A/B Skånska banken...............
282-5
309-1
— 26-6
- 9-4
15-6
4-7
A/B Göteborgs Bank...............
718-8
715-4
3-4
05
164-5
18-5
A/B Jordbrukarbanken .............
366-8
359-1
6-9
1-9
59-4
14-0
A/B Sv. Handelsbanken1...........
2 278-6
2 217-8
60-8
2-7
542 1
19 5
Skand. Banken A/B................
2 120-0
1 888-9
231-1
10-9
654-7
25-5
Inteckningsb. A/B..................
133-0
100-9
32 l
24-t
57-1
36*1
Stockholms Enskilda Bank A/B.....
1 244-5
653-3
591-2
47 5
856 8
56-6
I fonderna har inräknats beslutad kapitalökning.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 november
1946.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 31 oktober 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 18
oktober 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen K. E. Wulff.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 364.
15
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 november
1946.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 5 november
1946 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 oktober 1946 remitterade
förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning, därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj.t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
W. Dickson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1946:73 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. s. 1 i texten