Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron

1946-02-01 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:46, Angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

1

Nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag

i samband med borttagande av broavgifterna

vid Lidingöbron; given Stockholms slott den 1 februari

1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Torsten Nilsson.

Utdrag av protokollet över)'' kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 februari 1946.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson:

I det förslag till lag om allmänna vägar, som förelädes 1934 års riksdag

genom proposition nr 21, stadgades i 67 §, att väg- och bropenningar, där de

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 46.

179 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

hittills av vägfarande erlagts, skulle upphöra, då sådant kunde ske utan förnärmande

av någons enskilda rätt.

Särskilda utskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 1) över förslaget, att en

bestämmelse av samma innehåll återfunnes i 20 § av 1891 års väglag samt

att, ehuru motsvarande stadgande saknades för städernas del, principen örn

upphörande av bropenningar vunnit tillämpning även i städerna. Blott i

ett fall syntes bropenningar utgå i stad, nämligen för passerande av den

av städerna Stockholm och Lidingö gemensamt hållna s. k. Lidingöbron

över Lilla Värtan mellan Ropsten i Stockholm och Lidingö. Bruttobehållningen

av dessa broavgifter hade under åren 1925—1929 i medeltal per år

utgjort för Stockholm 267 145 kronor, motsvarande något mer än 2 öre per

skattekrona, och för Lidingö samma belopp, men motsvarande 1 krona 40

öre per skattekrona. Utgifterna hade under åren 1926—1929 uppgått i medeltal

per år till 654 368 kronor, varav 636 542 kronor annuiteter å lån, som

upptagits för brons anläggning. Av dessa lån återstode oguldet ett kapitalbelopp

av cirka 9 miljoner kronor, vilket belopp enligt uppgjord amorteringsplan

skulle vara slutbetalat år 1966. I betraktande av dessa uppgifter

ansåge utskottet, att det skulle verka obilligt mot de båda städerna att

låta den nya väglagens ikraftträdande medföra upphörande av bropenningarna

ifråga. Utskottet föresloge därför, att till 67 § i lagförslaget fogades en bestämmelse,

enligt vilken Konungen för särskilt fall ägde förordna örn fortsatt

uppbärande av bropenningar.

I enlighet med utskottets förslag erhöll 67 § i lagen den 7 juni 1934

(nr 241) örn allmänna vägar den lydelsen, att såvida ej Konungen för särskilt

fall annorlunda förordnade, skola väg- och bropenningar, där de hittills

av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av

någons enskilda rätt.

En likalydande bestämmelse finnes numera intagen i 78 § lagen den

30 juni 1943 (nr 431) örn allmänna vägar. Beträffande denna bestämmelse

framhöllo 1942 års vägsakkunniga (SOU 1943: 1, s. 70), att bropenningar

för närvarande utginge endast för passerande av Lidingöbron samt att det

kunde ifrågasättas, om icke upptagandet av bropenningar i detta fall borde

helt upphöra, sedan staten i stort sett övertagit alla kostnader för den allmänna

väghållningen även i städerna. Då nyttjande av alla andra broar,

som vore att anse såsom allmänna vägar, vore avgiftsfritt, kunde det synas

orättvist, att bropenningar upptoges av dem, som färdades över Lidingöbron.

Ur ekonomisk synpunkt torde det emellertid icke vara möjligt att för närvarande

avveckla upptagandet av bropenningar i detta fall.

I skrivelse den 2 maj 1944 ha Lidingö stads drätselkammare och Stockholms

stads drätselnämnd hemställt örn beviljande av statsbidrag för borttagande

av de avgifter vid Lidingöbron, som belasta vägtrafiken.

Erågan örn broavgifternas borttagande har nyligen varit föremål för riksdagens

prövning. Sålunda hemställdes nästlidet år i en inom riksdagens

andra kammare väckt motion (II: 53), att riksdagen måtte i skrivelse till

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

Kungl. Maj:t anhålla om proposition till riksdagen med förslag örn att sådant

bidrag till Lidingöbrons bekostande, underhåll och drift måtte utgå av

statsmedel, att broavgiften kunde avskaffas samt Lidingö stad och Stockholms

stad icke åsamkades större utgifter än vad som vore skäligt med

hänsyn till gällande bestämmelser beträffande allmänna vägar. Riksdagen

fann motionen ej föranleda någon åtgärd, då frågan vore föremål för Kungl.

Maj:ts prövning.

Den nuvarande Lidingöbron, som byggdes under åren 1917—1926 och ersatte

en tidigare befintlig flottbro, har dragit en byggnadskostnad av omkring

10,9 miljoner kronor. Kostnaderna lia bestritts av Stockholm och Lidingö,

vilka för ändamålet upplagt sex särskilda obligationslån, av vilka de båda

först upplagda å tillhopa 4 500 000 kronor sluta,morteras åren 1957 och 1958

samt de fyra övriga å tillhopa 6 180 000 kronor slutamorteras under åren

1962—1966. Efter numera verkställda konverteringar löpa lånen med 2,7—3,45 %

ränta utom ett dellån av år 1926, som löper med 5 % ränta. Sistnämnda lån

är dock konverterbart år 1956. Inkomsterna av broavgifterna, i den mån

de icke erfordras för bestridande av kostnaderna för drift och underhåll av

bron, användas till förräntning och amortering av lånen, i första hand de

fyra sist upplagda. Ansvaret för den förräntning och amortering, som ej kan

bestridas av influtna broavgifter, fördelas mellan städerna enligt ett särskilt

avtal på så sätt, att ansvaret för de båda först upplagda lånen delas lika,

medan Lidingö ensam svarar för de fyra sista lånen. Den återstående låneskulden

utgjorde den 1 januari 1946 6 696 436 kronor, varav Stockholm

svarade för 1 236 686 kronor och Lidingö för 5 459 750 kronor.

Broföretaget förvaltas av en styrelse, Lidingöbrostyrelsen, som består av

sex ledamöter och fyra suppleanter från vardera Stockholm och Lidingö

med en av Kungl. Majit utsedd ordförande. Styrelsen har utsett ett organ,

kallat Lidingöbroförvaltningen, som har att ombesörja den omedelbara verkställigheten

av styrelsens beslut samt att utöva det närmaste inseendet över

anläggningens drift m. m. Bropersonalen utgöres av en bromästare och ett

antal brovakter.

Kungl. Majt har senast den 5 oktober 1945 på ansökan av Lidingöbrostyrelsen

fastställt taxa för trafik å och fart genom Lidingöbron, att gälla tills

vidare intill dess Kungl. Majit annorlunda förordnar. Enligt taxan är avgiften

50 öre för automobil och 25 öre för motorcykel, därvid särskild avgift ej erlägges

för föraren, 10 öre för gående, ridande, cyklande eller åkande person

med nyss angivet undantag och med undantag för spårvägspassagerare samt

12 öre för spårvägspassagerare.

Spårvägstrafiken över bron omhänderhaves av Lidingö trafikaktiebolag för

norra Lidingöbanan och av trafikaktiebolaget Stockholm—Södra Lidingön för

södra Lidingöbanan. Omnibustrafiken över bron ombesörjes av Lidingö omnibusaktiebolag.

De tre nämnda bolagen redovisa till Lidingöbrostyrelsen

de broavgifter, som upptagas av trafikanterna.

Det senast föreliggande bokslutet för Lidingöbrostyrelsen, nämligen för

år 1944, utvisar följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majis proposition nr 46.

Vinst- och förlusträkning.

Inkomster.

Kronor Kronor

Influtna broavgifter genom banorna................ 354410:39

Influtna broavgifter genom egen uppbörd ........ 262 411: 80

Hyror och arrenden.................................. 8 701:21

Markägareavgifter .................................... 14 378: 28 639 901:68

Ränta å av Stockholms och Lidingö städer disponerade reserv
fondsmedel

........................................................ 4 246: 67

Uttagning ur reservfonden.......................................... 14 378:53

Kronor 658 526: 88

Brist att täckas av Stockholms och Lidingö städer...............542: 96

Kronor 659 069: 84

Utgifter.

Driftskostnader ...................................... 86 552: 26

Underhållskostnader ................................ 40 575:26

Räntor ................................................ 121:52

Avsättning till reservfonden av å densamma under

året upplupen ränta .............................. 4 246: 67

Amorteringar och räntor å lån nr 3—6 (Kronor

6 180 000: —)........................................ 294 463:56 425 959; 27

Amorteringar och räntor å lån nr 1 och 2 (Kronor 4 500 000:—) 218 732:04

Arbeten för brons ombyggnad att bestridas med reservfonds
medel

..................................................... 14 378: 53

Kronor 659 069: 84

Balansräkning.

Tillgångar. Kronor Kronor

Kassabehållning...................................... 117:60

Innestående hos AB Svenska Handelsbanken — 12 079: 58

Innestående medel å postgiro...................... 452: 05

Hos Stockholms och Lidingö städer innestående

reservfondsmedel.................................. 96 035: 43 108 684: 66

Inventarier enligt särskild förteckning ............................ 1: —

Fordringar............................................................ 66 724: 91

Brons anläggningskostnad.......... 10 680 000: —

Låneauskaffningskostnad............ 201970:05 10 881 970:05

Avgår verkställda amorteringar .................... 3 898 705: 90 6 983 264:15

Årets underskott .....................................................542: 96

Kronor 7 159 217: 68

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Marits proposition nr 46.

Skulder. Kronor Kronor

Av Stockholms stads drätselnämnd förskotterade medel........ 77 578: 10

Av brovakterna inbetalta garantimedel ............................ 2 340: —

Reservfond: 1/''i 1944 ................................ 106 167:29

Avsättning under året .............................. 4 246: 67

110 413: 96

Under året disponerade medel...................... 14 378:53 96 035:43

Resterande låneskuld................................................ 6 983 264: 15

Kronor 7 159 217: 68

I sin förenämnda skrivelse den 2 maj 1944 anföra städerna såsom allmän

motivering för sin framställning i huvudsak följande.

Enligt den nya väglagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1944,

hade vägväsendet på landsbygden förstatligats. Städerna vore fortfarande

väghållare, men enligt motiven för den nya lagstiftningen hade förutsatts,

att städerna genom att åtnjuta bidrag av statsmedel med upp till 95 % av

kostnaderna för byggande av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator

skulle komma i praktiskt taget samma ställning som landsbygden.

Beroende på att medel i tillräcklig omfattning ej funnits tillgängliga vid

tiden för Lidingöbrons anläggande hade statsbidrag icke utgått med 2/s av

den år 1916 och senare beräknade brokostnaden, vilket bidrag eljest kunnat

beviljas enligt mom. 3 i kungörelsen den 27 juni 1914 (nr 320) angående

statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader

samt upprensning av åar och farleder.

Ett avskaffande av de för broföretagets finansiering utgående broavgifterna

tedde sig berättigat ur allmänhetens synpunkt, emedan erläggande av vägskatt

och automobilskatt torde motivera, att passage över bron medgåves

utan den extra pålaga, som broavgiften utgjorde.

I anslutning härtill framhålla städerna, att ett bifall till framställningen

ej kunde befaras bliva av prejudicerande natur, då något med Lidingöbron

analogt fall veterligen icke funnes.

Beträffande beräkningen av ett eventuellt statsbidrag anföra städerna i

huvudsak följande.

Vid en bedömning av behovet av statsbidrag förtjänar beaktas, att den

ursprungliga låneskulden 10 881 970 kronor 05 öre vid 1944 års början nedamorterats

till 7 256 184 kronor 47 öre. Det återstår sålunda totalt ungefär

samma belopp som det, för vilket statsbidrag hade kunnat utgå enligt kungörelsen

den 27 juni 1914.

De nuvarande årliga kapitalkostnaderna uppgå till cirka 532 000 kronor,

därav 260 000 kronor i räntor och 272 000 kronor i amorteringar. Bidragsunderlaget

måste emellertid bedömas jämväl ur den synpunkten, att bron

tjänar icke blott vägtrafikens utan även spårvägstrafikens intressen. I förevarande

sammanhang torde endast få tagas i beaktande brons uppgift att

tillgodose vägtrafikens behov.

En uppdelning av en årskostnad av 532 000 kronor torde icke kunna ske

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

på annat sätt än proportionellt efter de inkomster, som linder normala

trafikförhållanden influtit av vägtrafiken respektive av spårvägstrafiken. Under

åren 1936—1938 ha icke fullt 65 % av inkomsterna genom broavgifter

härrört från vägtrafiken. Med tillämpning av detta procenttal skulle alltså

av den nyssnämnda årskostnaden ett belopp å omkring 345 000 kronor belöpa

sig på vägtrafiken samt kunna läggas till grund för beräkningen av

ett eventuellt statsbidrag. Örn detta fastställes enligt den princip, som införts

genom den nya väglagstiftningen, kommer bidragsbeloppet att uppgå

till för år räknat 95 % av 345 000 kronor eller omkring 328 000 kronor.

Det bör emellertid härvid anmärkas, att enligt numera gällande bestämmelser

statsbidrag, bestämt för en tidsperiod av fyra år, bör utgå med 95 %

av kostnaden för vanligt årligt underhåll oell drift, inberäknat avlöningar

till broklaffmaskinister. Örn broavgifterna borttagas och sålunda uppbörden

av broavgifter vid bron försvinner, beräknas inbesparingar i fråga örn kostnaderna

för broförvaltning och brovakter kunna göras med sammanlagt

cirka 38 000 kronor, varigenom alltså det erforderliga statsbidraget till underhållet

och driften skulle nedgå med omkring 36 000 kronor per år.

Härjämte bör erinras örn städernas årliga kostnader för täckande av broföretagets

underskott. I medeltal åren 1936—1938, då normala trafikförhållanden

rådde, utgjorde detta underskott cirka 85 600 kronor för år. Enligt

ovan tillämpad beräkningsgrund torde 65 % härav eller omkring 56 000 kronor

böra anses hänföra sig till den för vägtrafiken avsedda delen av bron.

Det kan givetvis ifrågasättas, huruvida icke städerna även i fortsättningen

borde påtaga sig en kostnad, ungefärligen motsvarande sist angivna belopp.

Härvid bör dock bemärkas det nyssnämnda statsbidrag, som oavsett den

nu förevarande bidragsfrågan bör kunna påräknas med 95 % av brons drift

och underhåll. Därigenom kan underskottet beräknas komma att under alla

förhållanden utjämnas. Det synes därför skäligt att beräkna ett eventuellt

statsbidrag till låneskuldens täckande på sådant sätt, att brodriften hädanefter

icke lämnar ett sådant underskott, som skulle undvikas vid fortsatt

drift med bibehållna broavgifter.

Med utgångspunkt från sålunda lämnade uppgifter torde, uttala städerna

slutligen, statsmakterna kunna fastställa de relationstal, enligt vilka kostnaderna

för broföretaget, avseende såväl investerat kapital som drift och underhåll,

hädanefter skäligen borde fördelas mellan staten och de båda städerna.

Över städernas framställning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 22

juni 1944 avgivit utlåtande.

Styrelsen meddelar först, att Lidingöbron utgjorde allmän väg enligt

länsstyrelsens i Stockholms län kungörelse den 2 januari 1943 och överståthållarämbetets

resolution den 3 november samma år, samt framhåller såsom

sin mening, att bron torde ha blivit allmän väg långt dessförinnan, om ansökning

i vederbörlig ordning gjorts.

Det vore även ur allmän synpunkt önskvärt, att trafikanterna å Lidingöbron

snarast befriades från broavgifterna. Detta torde enligt styrelsens mening

icke kunna ske utan medverkan från statens sida.

Styrelsen framhåller vidare, att de vid brons utförande upprättade prognoserna

rörande trafikfrekvensen vid bron avsevärt överträffats. Resultatet

hade blivit, att man redan stöde inför planerna på en breddning av bron,

ehuru lånen för brons anläggning icke vore slutamorterade. Att trafiken vore

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

av allmän karaktär rådde intet tvivel om. Med den inställning staten numera

hade i frågan örn allmän väghållning syntes alla skäl tala för att bidrag lämnades

i sådan utsträckning, att broavgifterna kunde borttagas.

Örn statsbidrag skulle beviljas i anledning av broavgifternas borttagande,

borde bidraget icke bli större än de vid brons utförande gällande bestämmelserna

medgåve. Då bidrag kunnat utgå med högst 2/ä av kostnaderna

för företaget, samt låneskulden vid början av år 1944 nedamorterats till cirka

7 256 000 kronor och reservfonden samtidigt uppgått till cirka 106 000 kronor,

vore den nu förefintliga nettoskulden lika stor som det statsbidrag, som

maximalt skulle kunnat utgå. Enligt styrelsens mening vore det önskvärt,

att broföretagets låneskuld kunde avvecklas hastigare än amorteringsplanerna

förutsatte. Frågan härom borde emellertid bedömas i samband med frågan,

huruvida det ur statens synpunkt vore lämpligare att lämna ett eventuellt

statsbidrag i form av ett engångsbelopp eller i form av årliga bidrag till

annuiteterna under lånens återstående löptid.

Styrelsen meddelar slutligen, att styrelsen vid den beräkning av underhållskostnaderna,

som författningsenligt gjorts för år 1944, upptagit kostnaden

för Lidingöbrons drift och underhåll till 76 000 kronor, vilket belopp

fördelades lika på städerna Stockholm och Lidingö. Det häremot svarande

sammanlagda årliga statsbidragsbeloppet uppginge till cirka 72 000 kronor.

Såsom städerna framhållit skulle, örn uppbörden av broavgifterna försvunne,

en kostnadsbesparing ske av omkring 38 000 kronor för år, avseende förvaltnings-

och personalutgifter. Viss del av detta belopp vore emellertid av det

slag, att underhållsbidrag därtill icke torde kunna utgå. Det statsbidrag, som

skulle inbesparas, torde därför med den fördelning av trafiken på olika fordonsslag,

som nu gällde, kunna beräknas till omkring 16 000 kronor. Det

förut angivna årliga statsbidraget å 72 000 kronor skulle alltså kunna begränsas

till cirka 56 000 kronor i händelse broavgifterna slopades.

I anledning av städernas framställning och väg- och vattenb37ggnadsstyrelsens

utlåtande har inom kommunikationsdepartementet upprättats en promemoria

i ämnet. I promemorian anföres bland annat följande.

Då nyttjandet av alla andra allmänna vägar och broar är avgiftsfritt, innebär

uttagandet av broavgift i detta fall, att de, som trafikera Lidingöbron

— oaktat de genom statsskatter bidraga i samma proportion som övriga

medborgare tili den allmänna väghållningen och därmed till att alla andra

allmänna vägar och broar kunna nyttjas avgiftsfritt — belastas hårdare än

andra. Detta måste anses stötande, eftersom vägväsendets förstatligande

principiellt avsetts skola innebära, att staten, i mån av tillgång på medel,

skall avgiftsfritt tillhandahålla (bygga och underhålla) de trafikleder, som

erfordras för den allmänna samfärdseln. Önskemålet örn broavgiftens upphörande

framstår därför såsom starkt befogat ur rättvisesynpunkt.

Yad angår frågans rättsliga sida må framhållas, att enligt 78 § väglagen

väg- och bropenningar, som hittills av de vägfarande erlagts, skola, där ej

Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, upphöra, då sådant kan ske

utan förnärmande av någons enskilda rätt. För Stockholm och Lidingö

skulle broavgiftens upphörande utan kompensation medföra förlust, men här

torde icke vara fråga örn ett förnärmande av städernas »enskilda rätt». Bron

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

bar uppenbarligen bekostats av de båda städerna i deras egenskap av väghållare.

Broavgiften skall följaktligen enligt nyssnämnda paragraf upphöra,

såvida ej Konungen annorlunda förordnar.

Då brons underhåll numera till 95 % bekostas av staten, torde annat skäl

till stöd för ett sådant förordnande icke kunna åberopas än att byggnadskostnaderna

ännu ej slutamorterats. Det är emellertid att märka, att mångå

andra städer upptagit lån till bestridande av kostnaderna för allmänna vägar

och broar utan att detta ansetts böra medföra rätt för dem att uppbära broeller

vägavgift. Särskilt må framhållas, att framställningar från några städer,

där den allmänna väghållningen övertagits av staten, örn att staten även

skulle övertaga ansvaret för lån, som upptagits för den allmänna väghållningen.

lämnats utan avseende. Till stöd för ett upptagande av broavgift

till slutamortering av byggnadskostnaderna torde följaktligen endast kunna

åberopas, att broavgiftens upphörande skulle medföra särskilda ekonomiska

svårigheter för städerna.

Anledningen till att man gått in för broavgifter vid Lidingöbron har

uppenbarligen varit dels den omständigheten, att man vid den tidigare flottbron

därstädes upptagit avgifter och att man — även om avgifterna väsentligt

höjdes, då den nya bron blev färdig — ansett det enklast att fortsätta

med samma system, och dels det förhållandet att, örn man skulle ha finansierat

lånen med skattemedel, skatterna åtminstone för Lidingös vidkommande

hade måst kraftigt höjas. Skatteunderlaget i Lidingö, som då var

en köping med cirka 6 700 invånare, utgjorde nämligen år 1916 endast cirka

90 000 skattekronor.

Om broavgifterna slopas, skulle med skattemedel behöva täckas 345 000

kronor, motsvarande den till vägtrafiken hänförliga andelen av kapitalutgifterna.

Enligt i städernas framställning lämnad uppgift skulle emellertid de

årliga förvaltningskostnaderna — dessa kostnader äro ej statsbidragsberättigade

— för bron minskas med 38 000 kronor, om upptagandet av broavgifterna

slopas. Behovet av skattemedel skulle sålunda minskas med motsvarande

belopp eller till 307 000 kronor per år. Beaktas slutligen den omständigheten,

att städerna tidigare haft att täcka ett årligt underskott av 56 000

kronor med skattemedel, finner man, att med nya skattemedel skulle behöva

täckas 307 000—56 000 eller 251 000 kronor per år.

Från städernas sida har särskilt framhållits, att staten icke bidragit till

byggnadskostnaderna. Aven örn man helt bortser från den formella synpunkten,

att statsbidrag icke författningsenligt kunnat lämnas till nämnda

kostnader, enär bron icke beslutats i den för allmänna vägar och broar stadgade

ordningen, må framhållas, att åtskilliga sådana vägar och broar i landet

byggts utan statsbidrag och att en del städer, som sålunda byggt broar utan

statsbidrag, skulle kunna göra anspråk på statsbidrag med samma fog som

i detta fall, om hänsyn endast tages till den ekonomiska bärkraften. Större

avseende torde böra fästas vid det förhållandet, att Stockholm och Lidingö

haft grundad anledning räkna med att bron skulle i huvudsak komma att

finansieras genom broavgifterna. Med hänsyn härtill kan upphörandet av

broavgifterna sägas innebära en icke oväsentlig rubbning i de uppgjorda

planerna för finansiering av de för bron upptagna lånen. Från sistnämnda

synpunkt kan det måhända anses skäligt, att staten genom bidrag under en

kortare övergångstid bereder rådrum till en omläggning av lånens finansiering

eller till en anpassning på annat sätt av städernas ekonomi efter de

förändrade förhållandena med avseende å brokostnadernas bestridande. Detta

skulle lämpligen kunna ske på det sättet, att staten under viss tid —• förslagsvis

ett eller två år — gottgör städerna för eller lämnar dem visst bidrag

till de merutgifter, som de få vidkännas genom broavgiftens bortfallande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

9

Berörda merutgifter uppgå till i runt tal 250 000 kronor om året. Anses

statsbidraget böra motsvara merutgiften under ett eller två år, skulle det

sålunda bestämmas till 250 000 kronor respektive 500 000 kronor. Ett eventuellt

bidrag till merutgiften kunde lämpligen bestämmas att utgå för det

första året med två tredjedelar och för det andra året med en tredjedel av

beloppet eller i avrundade tal med 170000 kronor respektive 85 000 kronor.

Över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, länsstyrelsen i

Stockholms län, Överståthållarämbetet samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Därvid lia tillika ingivits av länsstyrelsen yttrande av Lidingö stads drätselkammare

samt av Överståthållarämbetet yttranden av Stockholms stads kammarkontor

och stadskollegium.

Statskontoret framhåller, att enär Stockholm och Lidingö haft anledning

räkna med att bron skulle i huvudsak komma att finansieras genom broavgifterna,

och då alltså avgifternas slopande skulle helt rubba den uppgjorda

finansieringsplanen, statskontoret i likhet med vad som i departementspromemorian

framhållits funne skäligt, att staten genom bidrag under en kortare

övergångstid beredde rådrum till en anpassning av städernas ekonomi efter

de förändrade förhållandena med avseende å brokostnadernas bestridande.

Beträffande storleken och formen för detta bidrag hade statskontoret icke

något att erinra mot det i promemorian angivna förslaget, enligt vilket bidragsbeloppet

skulle utgå med 170 000 kronor under första året och med

85 000 kronor under andra året.

Lidingö stads drätselkammare har i sitt yttrande till en början — efter en

erinran om att städernas framställning endast avsåge de avgifter, som belastade

vägtrafiken — upptagit frågan örn ett slopande av jämväl avgiften

för spårvägstrafiken. Detta vore enligt drätselkammarens mening icke möjligt

med hänsyn till Lidingös ekonomi, såvida icke ett avsevärt statsbidrag lämnades

även till den del av kapitalkostnaden, som belöpte på denna trafik.

Att helt befria spårvägstrafiken från broavgift vore enligt drätselkammarens

mening icke heller riktigt. Att denna trafik borde belastas med kostnaden

för underhåll av spår, växlar och luftledningar på Lidingöbron vore sålunda

självklart. Men därutöver borde spårvägstrafiken skäligen påföras så stor

del av kapitalkostnaden, som motsvarade merkostnaden för en kombinerad

järnvägs- och landsvägsbro i förhållande till en ren landsvägsbro. Avgiften

för spårvägstrafiken borde få formen av en årlig fast avgift, motsvarande

förslagsvis 35 procent av den sammanlagda annuiteten för de hittillsvarande

brolånen.

Vad beträffar storleken av det ifrågasatta statsbidraget funne drätselkammaren

det i departementets promemoria skisserade förslaget alltför snävt.

I anslutning till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört ansåge drätselkammaren

statsbidraget böra bestämmas till så stor del av den återstående

låneskulden (vilken den 31 december 1944 uppgått till 6 983 264 kronor 15

öre), som motsvarade landsvägstrafikens andel i byggnadskostnaden eller enligt

de tidigare gjorda beräkningarna 65 procent, det vill säga i runt tal 4 550 000

kronor. Detta statsbidrag skulle lämpligen fördelas på lånens återstående

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

löptid. Statsbidraget borde i varje fall vara avse vart större och utsträckas

att gälla en avsevärt längre övergångstid än i departementets promemoria

föreslagits.

Örn såsom i departementspromemorian föreslagits statsbidraget beräknades

i förhållande till de merutgifter, som städerna finge vidkännas genom att

broavgifterna för landsvägstrafiken bortfölle, borde enligt drätselkammarens

uppfattning — örn statsbidraget lämnades städerna och icke Lidingöbrostyrelsen

— utgångspunkten för Lidingös del vara ett belopp av 185 000 kronor,

som utgjorde Lidingös andel i merkostnaden. Drätselkammaren ifrågasatte

emellertid, huruvida icke statsbidraget rätteligen, i stället för att fördelas

mellan Stockholm och Lidingö, i sin helhet borde utbetalas till Lidingöbrostyrelsen

för att av styrelsen disponeras för räntor och amorteringar på

brolånen i den ordning, som broavtalen föreskreve i fråga örn inflytande broavgifter,

det vill säga i första hand till förräntning och amortering av lån,

för vilka Lidingö stad ensam svarade.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara ett av vägväsendets förstatligande

i viss mån aktualiserat, allmänt intresse, att Lidingöbrons trafikanter

befriades från utgörandet av broavgiften. Aven örn Kungl. Maj:t

formellt sett hade möjlighet att låta broavgifterna upphöra utan vidare, funne

länsstyrelsen en sådan åtgärd föga förenlig med den mening, som av riksdagen

uttalades vid antagandet av 1934 års väglag och jämväl tog sig visst

uttryck i själva lagtexten, lika litet som med vad, som vid antagandet av nu

gällande väglag anfördes till stöd för att i denna lag i oförändrad form upptaga

hithörande stadgande i 1934 års väglag. Det torde knappast kunna

göras gällande, att de ekonomiska hänsyn, som dikterat statsmakternas ståndpunkt

i angivna sammanhang, förlorat sin giltighet sedan dess.

Länsstyrelsen framhåller, att den skatteökning för Lidingö stad, som

broavgifternas slopande skulle medföra, komme att bliva synnerligen kännbar,

samt befarar, att skatteökningen kunde få betänkliga återverkningar i

form av minskad inflyttning och ökad utflyttning. Inför hotet av en sådan

utveckling funne länsstyrelsen uteslutet att genomföra den önskvärda avvecklingen

av broavgifterna med mindre staden bereddes skälig kompensation

av statsmedel, en kompensation, vilken framstode såsom desto mera

berättigad som statsbidrag icke utgått till kostnaderna för brons anläggning

och de genom bron förbundna städerna, såsom i departementspromemorian

med all rätt framhållits, haft grundad anledning räkna med att bron i huvudsak

skulle finansieras genom broavgifterna.

Frågan örn statsbidragets storlek kunde givetvis diskuteras, men det

syntes länsstyrelsen utan vidare klart, att bidragets utmätande enligt de i

departementspromemorian framkastade grunderna icke skulle motsvara skälighetens

krav. Ur rättvise- och billighetssynpunkt funne länsstyrelsen den

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen diskuterade bidragsgrunden lia större

fog för sig, även örn måhända viss jämkning av denna kunde ifrågasättas

med hänsyn därtill, att anläggningskostnaderna till viss del finansierats

genom redan influtna broavgifter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr 46.

Enligt länsstyrelsens förmenande krävde rättvisan, att spårvägstrafikanterna

i lika mån som andra trafikanter komme i åtnjutande av den lättnad,

varom här vore fråga.

Stockholms stads kammarkontor uttalar till en början, att enligt dess uppfattning

ett förordnande örn broavgifternas borttagande icke skäligen syntes

kunna meddelas med mindre städerna erhölle kompensation genom statsbidrag,

som möjliggjorde förräntning och amortering av den återstående låneskulden

för brons anläggningskostnader.

Ett borttagande av broavgifterna utan kompensation skulle, meddelar

kammarkontoret, för Stockholms del medföra en årlig kostnad av maximalt

omkring 110 000 kronor, vartill komme stadens andel i framtida förvaltningskostnader

m. m. Å andra sidan skulle ett slopande av avgifterna icke bereda

Stockholms innevånare någon större fördel, enär stockholmarna i endast

mycket begränsad omfattning torde begagna sig av bron. Med hänsyn till

sistnämnda omständighet funnes enligt kontorets uppfattning från Stockholms

stads sida intet intresse för avgifternas borttagande utan att full

kompensation erhölles för den merkostnad, som härav skulle bli en följd.

Beträffande frågan örn avgifterna för spårvägstrafiken ansåge kammarkontoret,

att för finansiering av den del av låneskulden för brokostnaderna,

som belöpte på spårvägstrafiken, broavgifter även i fortsättningen borde få

uttagas av denna trafik genom inräkning av sådan avgift i biljettpriserna.

Stockholms stadskollegium åberopar i huvudsak vad kammarkontoret anfört

samt erinrar därjämte örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande i

ärendet den 22 juni 1944, att med den inställning staten numera intoge i

fråga örn bidrag till allmänna vägväsendet alla skäl talade för bifall till

städernas förevarande framställning. I departementspromemorian vitsordades

också, att önskemålet örn broavgifternas upphörande framstode såsom starkt

befogat ur rättvisesynpunkt.

Överståthållarämbetet tillstyrker, att staten lämnar visst bidrag till gäldande

av den för brons byggande upptagna och kvarstående kapitalskulden.

Beträffande beräkningen av bidragets storlek ansluter sig Överståthållarämbetet

till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna beräkningsgrunden,

nämligen att bidraget beräknades enligt samma normer som vid

brons byggande gällde beträffande möjligheten att erhålla statssubvention.

Emellertid syntes det Överståthållarämbetet tveksamt huruvida icke, med

hänsyn till att en väsentlig del av redan verkställda amorteringar och räntor

guldits med upptagna broavgifter, statsbidraget borde beräknas allenast till

2/3 av brobyggnadskostnadens ursprungliga belopp med avdrag för därå

gjorda amorteringar. Enligt överståthållarämbetets förmenande syntes dock

icke i princip hinder böra föreligga att låta även den på spårvägstrafiken

belöpande kostnaden bliva statsbidragsberättigad.

Såsom villkor för beviljande av statsbidrag enligt här föreslagna grunder

borde enligt överståthållarämbetets uppfattning gälla, att samtliga broav
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

gifter avskaffades, alltså även de, som nu uttoges av spårvägspassagerarna

genom förhöjda biljettpriser för spårvägsfärderna.

Överståthållarämbetet uttalar slutligen, att Stockholms och Lidingö städer

med hänsyn till vad som anförts av utskott och sakkunniga vid förarbetena

till såväl 1934 som 1943 års väglagar syntes i viss mån kunna anses garanterade

rätten att upptaga broavgifter, så länge de för brons byggande upptagna

lånen icke vore slutamorterade och för såvitt städerna icke — i åtminstone

mera avsevärd utsträckning — erhölle statsbidrag för sina utgifter

för lånen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utvecklar i yttrande den 30 april 1945

ånyo de skäl, som varit för styrelsen bestämmande vid dess ställningstagande

till den föreliggande frågan.

Enligt styrelsens förmenande förelåge skäl för att det ifrågasatta bidraget

beräknades på dea återstående kapitalskulden. De förslag, som framlagts i

departementspromemorian, avsåge däremot ett i förhållande till den återstående

kapitalskulden helt obetydligt belopp.

Vid bedömande av denna fråga borde man enligt styrelsens mening taga

vederbörlig hänsyn till icke enbart den del av kapitalskulden och de årliga

kostnader, som kunde anses belöpa på vägtrafiken, utan även den del och

de kostnader, som kunde anses belöpa på spårvägstrafiken. Ett borttagande

av avgifterna för vägtrafiken borde enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen

samordnas med ett borttagande eller en avsevärd sänkning av den del

av spårvägsavgifterna, som närmast motsvarade broavgift, örn endast vägtrafiken

frigjordes från broavgifter, och däremot svarande kostnader helt

eller till avsevärd del påfördes skattebetalarna i de båda städerna, bomme

de skattebetalare, som anlitade spårväg, att belastas med såväl de kvarvarande

spårvägsavgifterna som en del av de förutvarande vägtrafikavgifterna.

De komme alltså att drabbas hårdare än nu vore fallet.

Under erinran om att Lidingö stad i mycket högre grad än Stockholms

stad vore ansvarig för brons ekonomi, framhåller styrelsen, att därest avgifterna

för såväl vägtrafik som spårvägstrafik varit slopade, skulle belastningen

år 1945 för låneannuiteterna varit 110 000 kronor för Stockholms stad och

390 000 kronor för Lidingö stad. Den skulle inneburit en ökning av den

nuvarande skattebelastningen för bron med 80 000 respektive 360 000 kronor.

Men därtill komme, att de lån, vari Stockholms stad hade det slutliga

ansvaret, bleve slutamorterade år 1958, medan Lidingö stad icke bleve fri

från amortering å sina lån förrän år 1966. Enligt de uppgifter, som stöde

styrelsen till buds rörande återstående låneskuld, belöpte i avrundade tal

1 374 000 kronor på Stockholms stad och 5 882 000 kronor på Lidingö stad.

Toge man därjämte hänsyn till Lidingö stads lägre skattekraft, funne man,

att Lidingö stad under nyss angivna förutsättning skulle varit ojämförligt

hårdare belastad än Stockholms stad.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förklarar sig alltjämt anse, att

statsbidrag till brokostnaden borde beräknas med stöd av den kvarstående,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majda proposition nr 46.

å vägtrafiken belöpande kapitalskulden, framlägger härefter följande synpunkter

rörande beräkningen och disponerandet av ett mindre bidrag till

nämnda kostnader, för den händelse ett sådant ansåges böra utgå endast

för att underlätta övergången till brons drift utan vägtrafikavgifter.

Under förutsättning, att bedömningen sker enligt skälighetsprincipen,

blir det trots allt nödvändigt att utkräva viss ersättning av Lidingöbanorna

för nyttjande av bron. Ett årligt belopp av 175 000 kronor, motsvarande i

runt tal 35 procent av låneannuiteterna enligt staten för år 1945, skulle

innebära en sådan sänkning av den nu från banorna utgående ersättningen,

att under nuvarande liögtrafik en välbehövlig sänkning av biljettpriserna

skulle bliva möjlig. Någon säkerhet för att en sådan sänkning kan bliva

bestående föreligger dock ej. Det beror på om spårvägstrafiken kan komma

att bibehålla sin omfattning, när vägtrafikavgifterna slopas samt bussoch

biltrafiken åter blir fri. Styrelsen utgår emellertid i det följande från

att banornas ersättning fastställes till 175 000 kronor per år.

Ersättningen har förutsatts skola i första hand disponeras till täckande

av annuiteter å lån, för vilka Lidingö stad ensam svarar. Den ökade

skattebelastningen för staden minskas då till 185 000 kronor. För Stockholms

stad är den enligt vad förut nämnts 80 000 kronor.

Med hänsyn till Lidingö stads ringa skattekraft och det förhållandet,

att stadens lån icke slutamorteras förrän 1966, synes skäligt, att staden

erhåller statsbidrag. Det i departementspromemorian föreslagna statsbidraget

är emellertid alltför litet, även örn det beviljas enbart till Lidingö. Enligt

styrelsens mening bör statsbidraget lämpligen utgå under en tioårsperiod

med för varje år med tio procent sjunkande belopp. Första bidraget bör

då vara 185 000 kronor. Örn bidraget avväges att utgå på detta sätt, skulle

Lidingö stad komma att succesivt få övertaga den ökade skattebelastningen

i anledning av broavgifternas bortfallande.

Styrelsen uttalar slutligen, att därest statsbidraget begränsades på sätt

som här angivits, detsamma borde kunna utgå av anslaget till bidrag till

byggande av vägar och gator.

I skrivelse den 11 september 1945 ha Lidingö trafikaktiebolag och trafikaktiebolaget

Stockholm - Södra Lidingö framställt erinringar mot den fördelning

av kapitalkostnaderna på vägtrafik och järnvägstrafik, som gjorts i städernas

framställning och varpå de följande utredningarna grunda sig. Trafikbolagen

anföra bland annat följande.

I städernas framställning har fördelningen av kapitalkostnaderna skett

i proportion till inkomsterna från trafiken över bron under en viss tidsperiod

dels av landsvägstrafiken och dels av järnvägstrafiken. Det synes trafikbolagen

rättvisare att vid beräkningen utgå från följande förutsättningar.

Vid broavgifternas fastställande år 19-5 belastades gång- och cykeltrafikanterna

med 10 öre per enkel resa, under det att järnvägstrafikan terna belastades

med 12 öre per enkel resa. Det högre priset. 2 öre, ansågs därför vara den

andel av brokostnaderna, som rättvisligen borde belasta järnvägstrafikanterna

för de merkostnader för bron, som inläggning av järnvägsräls m. m. belastar

bron utöver kostnaderna för landsvägsbron. Under det törsta trafikåret,

1926, företogo järnvägstrafikanterna 1 732 000 resor över bron. Två-örestilliigget

för dessa trafikanter inbringade sålunda 34460 kronor. Enär

banornas redovisning och den egna uppbörden för gångtrafikanter, cyklar,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

bilar o. dyl. uppgick till 511 261 kronor, utgjorde alltså inkomsten av tvåöringen

endast 6,7 %. Vid tidpunkten för broavgifternas fastställande synes

man sålunda räknat med endast 5 % av anläggningskostnaden som extrakostnader

i brobyggnaden för järnvägstrafikens förande över bron.

Beträffande merkostnaden för en kombinerad järnvägs- och landsvägsbro

i förhållande till en ren landsvägsbro utvisar en teknisk utredning, som

verkställts av ingenjör D. Lidberg, att denna merkostnad kan beräknas till

omkring 3,2 % av brons anläggningskostnad. Den nuvarande återstående

låneskulden utgjorde den 31 december 1944 6 983 264 kronor. 3,2 % av

detta belopp eller 223 464 kronor är sålunda den återstående låneskulden

för järnvägarnas andel i brokostnaden.

Trafikbolagen vilja i detta sammanhang ytterligare hänvisa till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens förnyade utlåtande den 30 april 1945, vari bl. a.

framhållits, att ett borttagande av broavgifterna för vägtrafiken ovillkorligen

bör samordnas med ett borttagande eller en avsevärd sänkning av den del

av spårvägsavgifterna, som närmast motsvarar broavgift, ävensom till vad

länsstyrelsen i Stockholms län framhållit därom, att rättvisan kräver, att

spårvägstrafikanterna i motsvarande män som andra trafikanter komma i

åtnjutande av den lättnad, som ett avskaffande av broavgifterna skulle

innebära.

Med hänvisning till det anförda hemställa trafikbolagen, att vid beräknande

av statsbidragets storlek för broavgifternas avskaffande den på järnvägstrafiken

belöpande andelen av Lidingöbrons anläggningskostnader icke

beräknas till mer än 5 procent och att statsbidraget således beräknas på

95 procent av anläggningskostnaden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 22 september 1945

över trafikbolagens skrivelse anfört bland annat följande.

Enligt den nu föreliggande framställningen från Lidingöbanorna borde

banornas andel i brokostnaden beräknas med stöd av att trafikanterna på

banorna belastats med en broavgift av 12 öre per tur under det att gångtrafikanten

haft en broavgift av 10 öre pr tur. Kostnaden för banorna som

sådana kunde därför anses motsvara 2 öre per passagerare och tur, vilket

enligt banornas framställning skulle motsvara 5 procent av kapitalkostnaden.

Såsom framgår av en ärendet bilagd utredning skulle brons anläggningskostnad

ha ökats med 3,2 procent på grund av den förstärkning av densamma

som erfordrats för banornas del.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsikt kan banornas andel i

brokostnaden ej bedömas med stöd enbart av en dylik kostnadsökning,

utan hänsyn bör tagas även till banornas skäliga andel av grundkostnaden.

Å andra sidan synes ett belastande av Lidingöbanorna med så stort belopp,

som städerna i sin framställning förutsatt, icke kunna utan vidare

accepteras, utan frågan bör göras beroende av, huruvida banorna äro i

stånd att erlägga beloppet sedan trafikanterna på banorna erhållit en skälig

sänkning av sina avgifter.

Det skulle givetvis vara möjligt att även på annat sätt än som här ovan

relaterats räkna sig fram till en fördelning av brokostnaden. Det är emellertid

enligt styrelsens förmenande vanskligt att i detta fall beräkningsmässigt

komma fram till en rättvis fördelning, då det hela slutligen måste

bli en skäliglietsfråga.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Lulmgöbron torde vara den enda bro bär i landet, för vars passerande

trafikanterna lia att erlägga broavgifter. Systemet med broavgifter strider

klart mot principerna för det allmänna vägväsendets finansiering. Det medför

också besvär för trafikanterna samt improduktiva kostnader för avgifternas

upptagande och redovisning. Borttagandet av dessa avgifter är därför önskvärt,

och frågan härom har också redan tidigare varit på tal. Därvid har

det emellertid befunnits, att ett slopande av avgifterna skulle medföra obilliga

ekonomiska verkningar för de båda i broföretaget intresserade städerna

Stockholm och Lidingö, varför frågan fått förfalla.

Då den nu ånyo upptagits till behandling, har såsom en förutsättning

för dess lösning angivits, att staten vore villig medverka härtill i form av

bidrag till avvecklingen av de lån, som städerna upptagit för brobygget.

Enligt min mening är det i och för sig skäligt, att staten lämnar ett dylikt

bidrag. Vid tiden för brobyggets igångsättande kunde nämligen statsbidrag

utgå till byggande av broar av samma betydelse för vägtrafiken som Lidingöbro^

och det måste anses vara ett intresse av mer än lokal karaktär att

broavgifterna borttagas.

Å andra sidan bör beaktas, att ett flertal broar byggts både före och

efter Lidingöbron, utan att statsbidrag härtill utgått, samt att i många fall

vederbörande kommuner fortfarande torde häfta för lån i anledning av dylika

brobyggen. Vidare lia de avgifter, som upptagits vid Lidingöbron, i

huvudsak räckt ej endast till förräntning av det i bron nedlagda kapitalet

utan även till en nedamortering av den häremot svarande låneskulden från

ursprungligen cirka 10,9 miljoner kronor till numera omkring 6,7 miljoner

kronor, varför — därest broavgifterna slopades utan att i samband därmed

statsbidrag beviljades — de båda städernas direkta kostnader för brobygget

skulle väsentligt understiga de verkliga kostnaderna för detsamma. Erinras

må tillika, att statsbidrag numera utgår med 95 % av kostnaden för

underhållet av bron. Ävenledes kan påpekas, att ett slopande av broavgifterna

utan något vederlag till de båda städerna visserligen skulle innebära

en övervältning på dem av kostnaden för brolånens förräntning och amortering

men att övervältningen skulle ske från trafikanterna, av vilka flertalet

består av skattebetalare i de båda städerna. Det bör slutligen i detta

sammanhang påpekas, att räntefoten för brolånen undan för undan nedbringats

i samband med konverteringar samt att skatteunderlaget i de båda

städerna stigit högst avsevärt och så gott som oavbrutet sedan brobygget

beslutades, varför den därvid valda finansieringsformen för bygget icke numera

är av samma betydelse för städernas ekonomi som den då var eller

som den var när 1934 års riksdag uttalade sig i frågan.

Med hänsyn till det nyss anförda torde med statsmedel endast böra

täckas en del av de kostnader för broföretagets finansiering, vilka vid ett

borttagande av broavgifterna skulle komma att direkt åvila de båda städerna.

Jag Ilar därför samt med utgångspunkt från städernas framställning örn statsbidrag

och de däröver avgivna yttrandena låtit hålla vissa överläggningar

med representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, de båda städerna,

Departements
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Lidingöbrostyrelsen, Lidingö trafikaktiebolag och trafikaktiebolaget Stockholm—

Södra Lidingön för att utröna möjligheterna att på villkor, som

kunde anses godtagbara för samtliga parter, lösa den föreliggande frågan.

Under överläggningarna lia de båda trafikbolagen förklarat sig villiga att

för en avveckling av broavgifterna ä 12 öre för spårvägspassagerarna gemensamt

erlägga ett belopp av 175 000 kronor örn året såsom bidrag till

brolånens förräntning och amortering, dock högst ett belopp motsvarande

35 % av låneannuiteterna minskade med vissa markägareavgifter, därvid bolagen

förutsatt att denna ökning av deras årliga kostnader skulle bliva i

skälig omfattning kompenserad genom en höjning — ehuru med mindre än

12 öre av den del av biljettpriserna, som för närvarande tillfaller bolagen.

Annuiteterna å de särskilda brolånen uppgå för år 1946 till sammanlagt

omkring 523 000 kronor samt stiga successivt fram till och med år 1957,

för vilket år de belöpa sig till cirka 596 000 kronor. Därefter sjunka de

kraftigt genom slutamorteringar och äro helt avvecklade med utgången av

år 1966. Efter avdrag av de från trafikbolagen utlovade bidragen samt vissa

här av mig till 27 000 kronor örn året uppskattade inkomster i form av

hyror och arrenden, markägareavgifter och ränta å fonderade medel komma

de årliga lånekostnaderna alltså under åren 1946—1957 att belöpa sig till

lägst 321000 och högst 394 000 kronor. I enlighet med vad jag förut anfört

bör med statsmedel täckas endast en del av dessa kostnader. Statsbidraget

synes lämpligen böra utgå under den tid, då låneannuiteterna äro

mest tyngande för städerna. Eäknar man med att broavgifterna skola upphöra

vid nästa årsskifte, kommer denna tid att sammanfalla med åren 1947

—1957 och alltså utgöra elva år. Enär annuiteterna därunder öka år från

år, synes det knappast lämpligt att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagit, samtidigt låta statsbidraget minska år från år. ty därigenom skulle

den succesiva ökningen av städernas finansieringsbörda ytterligare förstärkas.

Jag förordar därför, att statsbidraget får utgå med samma belopp för vart

och ett av de elva åren, vilka böra räknas från dagen för broavgifternas upphörande.

Statsbidragets årsbelopp synes kunna fastställas till 100 000 kronor.

Då det härefter gäller att bedöma, huruvida statsbidraget bör i sin helhet

utgå till endast en av städerna eller fördelas mellan dem samt i senare

fallet hur fördelningen skäligen bör ske, torde i huvudsak följande omständigheter

vara att beakta. Den nuvarande lånesumman 6 696 436 kronor kan

uppdelas i tre olika delar, två å vardera 1 236 686 kronor, för vilka vardera

staden svarar för var sin, och en å 4 223 064 kronor, för vilken Lidingö

ensam svarar. De båda första delarna bliva slutamorteiade år 1958, den

tredje först år 1966. Enligt ett mellan städerna träffat avtal skola inkomsterna

av broanläggningen användas i första hand till täckande av kostnaderna

för brons underhåll och drift, i andra hand till betalning av ränta

och amortering å den nyssnämnda tredje delen av lånesumman, för vilken

Lidingö ensam svarar, och först härefter till betalning av ränta och amortering

å de båda första delarna av lånesumman. Härav följer, att ett inkomstbortfall

genom broavgifternas slopande — om man jämväl beaktar att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 46.

17

driftskostnaderna därigenom kunna avsevärt minskas ock att underhållskostnaderna

numera till 95 procent täckas med statsbidrag — kommer att i

första band drabba Lidingö, som genom broavgifterna haft full täckning för

annuiteterna å den tredje delen av lånesumman, medan de övriga annuiteterna

hittills, med undantag för åren 1944 och 1945, måst till väsentlig del

betalas av de båda städerna gemensamt med uttaxerade medel. Det är därför

naturligt, att den i form av bidrag från trafikbolagen avsedda kompensationen

för broavgifterna i första hand kommer Lidingö till godo, och detsamma

kan synas böra gälla även beträffande statsbidraget. Emellertid bör

man ej bortse från att broavgifterna huvudsakligen torde erläggas av invånare

i Lidingö och att alltså avgifternas borttagande är av betydligt större

värde för denna stad än för Stockholm. Det må tillika framhållas, att

även Stockholm fått en del av sina låneutgifter täckta genom broavgifter

samt att utvecklingen härutinnan, av de båda senaste årens broavgiftsuppbörd

att döma, synes gå i en för staden gynnsam riktning. De annuiteter,

för vilka Stockholm svarar, belöpa sig för år 1946 till 111 979 kronor och

stiga successivt till 132 314 kronor för år 1957, varefter staden år 1958 slutbetalar

sin låneandel med 46 158 kronor. Ett ytterligare förhållande, som i

detta sammanhang torde vara förtjänt av beaktande, är den högst avsevärda

skillnaden i skatteunderlag de båda städerna emellan, vilken medför

att ett utgiftsbelopp, som för Stockholm icke påverkar uttaxeringen, kan

för Lidingö föranleda en icke obetydlig skattehöjning.

Efter övervägandet av nyss angivna omständigheter, vilket övervägande

i sista hand måste bli en bedömnings- och skälighetsfråga, förordar jag en

sådan fördelning av statsbidraget de båda städerna emellan, att Stockholm

erhåller 15 och Lidingö 85 procent av detsamma. Statsbidrag skulle alltså

utgå till Stockholm med 15 000 och till Lidingö med 85 000 kronor örn året.

Örn mati räknar med att trafikbolagens bidrag och förutnämnda årliga

inkomster örn tillhopa cirka 27 000 kronor helt användas till finansieringen

av de lån, för vilka Lidingö ensam svarar, samt att statsbidrag enligt av

mig nyss förordade grunder börjar utgå från och med den 1 januari 1947,

torde städernas utgifter för brolånen kunna beräknas komma att belöpa sig

till ungefär följande till jämna tusental kronor avrundade belopp:

År

Stockholm

Lidingö

1947

98 000

127 000

1948

100 000

131000

1949

102 000

135 000

1950

103 000

140 000

1951

105 000

144 000

1952

107 000

149 000

1953

109 000

154 000

1954

111000

159 000

1955

113 000

164 000

Bihang till riksdagens protokoll 1946.

År

Stockholm

Lidingö

1956

115 000

170 000

1957

117 000

177 000

1958

46 000

210 000

1959

—

199 000

1960

—

201 000

1961

—

204 000

1962

—

208 000

1963

—

108 000

1964

—

4 000

1 sami. Nr 46.

179 4ti

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Även om man tar i betraktande, att städerna vid sidan av dessa utgifter

också ha att bestrida vissa drifts- och underhållskostnader för bron, kan

dock en finansieringsbörda av ungefärligen nyss angivna storleksordning

icke anses alltför betungande. Under åren 1926—1943 uppgick den brist,

som städerna hade att med skattemedel täcka för broföretaget, till i medeltal

cirka 77 000 kronor årligen för vardera staden. Yad särskilt Lidingö beträffar,

för vilken stad bördan måste bliva mest kännbar, må ånyo framhållas

de avsevärda fördelar för nästan alla stadens invånare, som broavgifternas

slopande kommer att innebära, samt den utveckling mot ett betydligt

ökat skatteunderlag, som man har anledning räkna med att staden går

till mötes under de närmaste åren.

Det av mig förordade statsbidraget är av beskaffenhet att böra utgå av

automobilskattemedel. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit, att

bidraget måtte utgå av anslaget Bidrag till byggande av vägar och gator.

Yarken detta eller något annat av de anslag å riksstaten, vilka skola avräknas

mot automobilskattemedlen, kan dock utan tillstånd av riksdagen

disponeras för nu ifrågavarande ändamål. Med biträdande av styrelsens

förslag i denna del förordar jag därför, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens

medgivande till att statsbidrag i enlighet med de grunder jag nyss angivit

må utgå av anslaget Bidrag till byggande av vägar och gator.

Det är min avsikt att, därest riksdagen giver ett sådant bemyndigande,

anmäla frågan örn broavgifternas borttagande.

Jag hemställer nu, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att efter det av Kungl. Majit meddelat tillstånd till upptagande

av trafikavgifter vid Lidingöbron upphört att gälla

statsbidrag enligt i det föregående angivna grunder må med

anlitande av anslaget Bidrag till byggande av vägai; och gator

utgå till städerna Stockholm och Lidingö.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C.-A. von Schéele.

Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:70 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron. a1 i texten
  2. SU 1946:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt motion. s. 1 i texten