Sök i Ratio Lex

Angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

1946-02-01 · 14 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:51, Angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

1

Nr 51.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till lindring

i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård;

given Stockholms slott den 1 februari 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

1 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför föredraganden,

statsrådet Sträng.

I årets statsverksproposition (IX. H. T. p. 80) har Kungl. Majit föreslagit

riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet till Lindring i mindre

bemedlades kostnader för djursjukvård för budgetåret 1946/47 beräkna ett

förslagsanslag av 230 000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla denna fråga.

Sedan 1945 års riksdag i skrivelse nr 356 anhållit om utredning angående

ändring av gällande bestämmelser om statsbidrag till lindring i mindre

bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård, uppdrog Kungl. Majit den

15 juni 1945 åt medicinalstyrelsen att verkställa den begärda utredningen.

Till fullgörande av uppdraget har medicinalstyrelsen i skrivelse den 1 decemBihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 51. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

ber 1945 inkommit med utredning och förslag till ändrade grunder för statsbidrag

till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. Därjämte

har medicinalstyrelsen överlämnat av styrelsen infordrade yttranden

i ämnet från samtliga länsveterinärer i riket.

Över medicinalstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,

lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk samt styrelserna för Svenska distriktsveterinärföreningen

och Svenska veterinärläkareföreningen.

Innan jag närmare ingår på medicinalstyrelsens förslag och de däröver

avgivna yttrandena, torde jag få lämna en redogörelse för nu gällande

bestämmelser på området. Dessa, som meddelats i kungörelsen den 28

maj 1937 (nr 323) angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades

kostnader för djursjukvård med däri genom kungörelsen den 21 april 1944

(nr 238) gjord ändring, innebära i huvudsak följande.

Statsbidrag skall utgå till bestridande av kostnaderna för sjukbesök, som

distriktsveterinär eller länsveterinär med praktikområde företager i anledning

av sjukdomsfall bland husdjur inom område, där han är pliktig att på kallelse

tillhandagå med enskild husdjurssjukvård, därest sjukbesöket företages

på ett avstånd överstigande tio kilometer från veterinärstationen. (1 §.) Sådant

statsbidrag må åtnjutas av dels djurägare, för vilken det senast fastställda

beskattningsbara beloppet enligt förordningen om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt icke överstiger 400 kronor, dels ock djurägare, för

vilken det senast fastställda taxerade beloppet enligt nämnda förordning uppgår

till högst 1 800 kronor, ändock att det beskattningsbara beloppet överstiger

400 kronor. Statsbidrag må dock icke tillkomma den, som har en till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktig förmögenhet överstigande

12 000 kronor. Ej heller må statsbidrag utgå, därest djurägarens ekonomiska

förhållanden avsevärt förbättrats efter utgången av det kalenderår

den senast fastställda taxeringen avser. Har däremot en avsevärd försämring

inträtt i djurägarens ekonomiska förhållanden efter sistnämnda tidpunkt,

må statsbidrag utgå, oaktat nyss angivna förutsättningar icke uppfyllas. Person,

som yrkesmässigt bedriver kreaturshandel eller som är bosatt i stad,

köping eller municipalsamhälle med egen veterinär, är icke berättigad till

ifrågavarande bidrag. För sjukbesök i anledning av sjukdomsfall hos hund,

katt eller i djurfarm hållet djur utgår ej heller statsbidrag. (2 §.)

Bidraget skall i förekommande fall utgå med belopp motsvarande tre

femtedelar dels av den del av veterinärarvodet som överstiger sju kronor,

dels ock av resekostnaden för den del av veterinärens resa som faller utanför

ett avstånd örn tio kilometer från veterinärstationen. (3 §.)

Därest förutsättningarna för statsbidrag befinnas vara för handen, skall veterinären

lämna djurägaren tillfälle att underteckna en försäkran därom.

Veterinär, som mottagit dylik försäkran, må för sjukbesöket av djurägaren

endast uppbära den del av arvodet och resekostnaden, som överstiger statsbidraget.

(4 §.)

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

3

Statsbidraget skall av veterinären rekvireras hos länsstyrelsen. Vid rekvisitionen

skola fogas nämnda försäkran och en av veterinären upprättad specificerad

räkning å den del av arvodet och resekostnaden, som skall gäldas

av statsmedel. Sedan djurägarens försäkran genom länsstyrelsens försorg

blivit till riktigheten bestyrkt av vederbörande landsfiskal eller kommunalnämndsordförande,

skall länsstyrelsen pröva, huruvida och med vilket belopp

statsbidrag ma utgå, samt utanordna beviljat belopp till veterinären.

(5 §.) Har rekvisition av statsbidrag icke bifallits av länsstyrelsen, äger veterinären

avfordra djurägaren arvode och resekostnadsersättning, varvid

han må erhålla handräckning av överexekutor. (6 §.)

Under vissa förutsättningar må djurägare erhålla statsbidrag jämväl då

han för sjukbesök anlitat annan veterinär än i 1 § avses. (7 §.)

Enligt 2 § gällande veterinärtaxa må veterinär, när i taxan lämnas utrymme

för arvodes bestämmande inom angivna gränser, endast fordra det

lägsta beloppet av person, som är berättigad till statsbidrag till bestridande

av kostnaderna för sjukbesök.

Medicinalstyrelsens förslag innebär i huvudsak följande.

De för statsbidrag kvalificerande beloppen skola höjas, det beskattningsbara

beloppet från 400 kronor till 800 kronor, det taxerade beloppet från

1 800 kronor till 3 600 kronor och den skattepliktiga förmögenheten från

12 000 kronor till 20 000 kronor, varvid den senast fastställda taxeringen

skall äga vitsord. Djurägare skall själv erlägga samtliga kostnader för sjukbesök

intill ett belopp av tio kronor. Överskjutande del av kostnaderna böra

ersättas av statsmedel. Avståndsbegränsningen skall borttagas. Handläggningen

av ifrågavarande ärenden skall överflyttas från länsstyrelserna till

medicinalstyrelsen.

Såsom motivering till sitt förslag örn höjning av inkomst- och förmögenhetsgränserna

har medicinalstyrelsen anfört, att de nu gällande bestämmelserna

från åtnjutande av statsbidrag utestängde ej få medborgare, vilka

måste anses vara i behov av denna förmån. Enligt vad styrelsen uttalat framginge

av de till styrelsen inkomna yttrandena från länsveterinärerna, att den

allmänna meningen bland landets tjänsteveterinärer vore att en jämkning

borde komma till stånd av de för statsbidrag kvalificerande beloppen.

Till utrönande av huruvida utfallet av 1945 års allmänna fastighetstaxering

kunde medföra att en del djurägare, som förut varit berättigade till bidrag,

numera icke skulle kunna påräkna dylikt har statistiska centralbyrån

på anmodan av medicinalstyrelsen verkställt en undersökning rörande höjningen

av taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter, som före sista taxeringen

varit åsätta ett taxeringsvärde av högst 12 000 kronor. Av kostnadsskäl och

på grund av brist på arbetskraft har undersökningen begränsats till att omfatta

ett femtiotal kommuner, de flesta belägna i Norrland. Denna undersökning

har enligt vad medicinalstyrelsen uppgivit utvisat, att höjningen av taxeringsvärdena

uppgått till omkring 30 procent.

Under erinran om, att villkoren för erhållande av statsbidrag till kostnaderna

för djursjukvård vore desamma som villkoren för statsbidrag till sjuk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Alaj.ts proposition nr 51.

vårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter, tiar medicinalstyreisen vidare

framhållit, att i motionen nr 11:130 vid 1945 års riksdag penningvärdets

läll från år 1939 beräknats till 35 procent oell att med ledning därav i

motionen föreslagits, att de kvalificerande beloppen för sadant statsbidrag,

som sist nämnts, skulle höjas, det beskattningsbara beloppet från 400 kronor

till 540 kronor, det taxerade beloppet från 1 300 kronor till 2 400 kronor och

den skattepliktiga förmögenheten irån 12 000 kronor till 16 000 kronor. Enligt

medicinalstyrelsens uppfattning vore emellertid en dylik höjning icke

ägnad att i önskvärd utsträckning tillgodose hjälpbehovet. Styrelsen ansåge

det synnerligen önskvärt att rätt till lindring i kostnaderna tor djursjukvården

komme även det befolkningsskikt tillgodo, vars inkomst läge något högre

än angivna belopp. På grund härav lunne sig styrelsen böra föreslå att

statsbidrag måtte få åtnjutas av dels djurägare, för vilken det senast fastställda

beskattningsbara beloppet enligt förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt

icke överstege 800 kronor dels ock djurägare, för vilket det

senast fastställda taxerade beloppet enligt nämnda förordning uppginge till

högst 3 600 kronor ändock att det beskattningsbara beloppet överstege 800

kronor. Med hänsyn till att bestämmelserna icke alltför snävt borde anknytas

till taxeringsvärdet å vederbörande djurägares fastighet syntes en till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000

kronor böra utesluta från rätt till statsbidrag. För en dylik höjning av den

skattepliktiga förmögenheten talade jämväl den praktiska synpunkten att beloppet

av sådan förmögenhet uppgående till minst 20 000 kronor funnes angivet

å kronodebetsedeln.

1 fråga örn bidragsgrunderna har medicinalstyrelsen anfört, att bestämmelserna

i 3 § kungörelsen nr 323/1937 föranledde att statsbidraget och

djurägarens andel av kostnaderna lör sjukbesöken varierade alltefter resans

längd. Endast i de fall där veterinären företoge resan i egen bil och resan

avsåge allenast ett sjukbesök, kunde en tabell användas lör uträkning av

dessa belopp. I övriga fall vore veterinär nödsakad att uträkna såväl statsbidraget

som djurägarens andel i kostnaderna särskilt för varje besök. I ett

flertal av de till styrelsen inkomna yttrandena från länsveterinärerna hade

även framhållits, att de nuvarande föreskrifterna medförde besvärliga uträkningar,

samt föreslagits att djurägaren skulle själv erlägga visst bestämt

belopp av totalkostnaden, medan återstoden skulle bestridas av statsmedel.

Även enligt medicinalstyrelsens mening vore uträkningen av den del av

kostnaden för sjukbesöket, som skulle gäldas av djurägaren, och den del,

som skulle täckas av statsbidrag, stundom oskäligt betungande. För att veterinärerna

skulle befrias från detta tidsödande arbete funne sig styrelsen

böra föreslå att djurägaren skulle själv erlägga samtliga kostnader för sjukbesöket

intill ett visst belopp. I ett av styrelsen uppgjort förslag till ändrade

grunder för statsbidrag till sjukvårdskostnader för mindre bemedlade patienter

å landsbygden hade styrelsen med hänsyn till att patienterna i många

fall vore sjukförsäkrade och därför kunde påräkna bidrag även från sjukkassa

föreslagit att patient skulle erlägga samtliga kostnader för läkarvård

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

5

intill ett belopp av 15 kronor. I avseende å veterinärvården, där det endast

undantagsvis förekomma att djurägare tagit försäkring för veterinärvårdskostnader,

ansåge styrelsen alt statsbidrag borde utgå i de fall, då dessa

uppginge till ett belopp överstigande 10 kronor. Överskjutande del av kostnaderna

borde bestridas av statsmedel.

Beträffande den nuvarande handläggningen av ifrågavarande ärenden har

medicinalstyrelsen anfört i huvudsak följande.

Föreskrifterna i 5 § kungörelsen nr 323/1937 medföra att förfarandet, sedan

djurägare undertecknat försäkran enligt 4 § samma kungörelse, innefattar

följande moment: 1) veterinären insänder sin räkning jämte den underskrivna

blanketten till vederbörande länsstyrelse, 2) länsstyrelsen remitterar

dessa handlingar till vederbörande landsfiskal för utredning, 3) landsfiskalen

överlämnar, i de fall han själv icke anser sig kunna attestera räkningen,

handlingarna till vederbörande kommunalnämndsordförande för bestyrkande

av djurägarens uppgifter om taxerat och beskattningsbart belopp

enligt senaste kronodebetsedel samt, efter debetsedelns utställande, eventuellt

inträffade förändringar i djurägarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden,

4) kommunalnämndsordföranden bestyrker de lämnade uppgifterna

eller ändrar dem i de fall, där skäl därtill föreligga, samt återställer ärendet

till landsfiskalen, 5) landsfiskalen vidarebefordrar ärendet med till- eller avstyrkan

till länsstyrelsen, 6) länsstyrelsen granskar den verkställda utredningen

samt utanordnar det veterinären tillkommande beloppet eller underrättar

honom om att djurägaren ej befunnits berättigad till statsbidrag, 7) i

händelse av avslag å statsbidragsansökningen har veterinären att gentemot

djurägaren framställa krav på belopp, som avsetts skola täckas med statsbidrag,

samt att, örn betalning ej erlägges, antingen anlita exekutiv myndighet

eller — vilket säkerligen torde vara det vanligaste — avskriva sin fordran.

Av de från länsveterinärerna inkomna yttrandena synes framgå, att man

genomgående anser detta system alltför omständligt. Enligt yttrandena förutsätter

en framställning om statsbidrag allt för mycket utrednings- och skrivarbete

av veterinären vid själva sjukbesöken. De flesta djurägarna ha visserligen

klart för sig det ungefärliga skattebelopp de senast påförts, men däremot

torde knappast någon av dem utan vidare kunna angiva det sista taxerade

respektive beskattningsbara beloppet. Kronodebetsedeln måste därför

framsökas och detta vållar ofta onödig tidsutdräkt för den besökande veterinären.

I fråga om förfarandet har härutöver i många yttranden framhållits, att

föreskriften att inträffade förändringar i inkomst- och förmögenhetsställningen

skola beaktas vållar oproportionerligt mycket besvär. På grund härav

har påyrkats att ifrågavarande föreskrift skulle utgå.

I syfte att undanröja de påtalade olägenheterna med avseende å det nuvarande

förfarandet bär medicinalstyrelsen föreslagit, alt handläggningen av

ifrågavarande ärenden skall överflyttas från länsstyrelserna lill medicinalstyrelsen

samt att vid bedömandet av djurägares rätt till statsbidrag den

senast fastställda taxeringen skall äga vitsord med möjlighet för styrelsen

att i förekommande fall beakta ömmande omständigheter. Härom har styrelsen

anfört följande.

I sitt förslag örn ändring av grunderna för erhållande av statsbidrag till

lindring i sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter å landsbygden

har medicinalstyrelsen föreslagit en överflyttning av ärenden angå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

ende sådana statsbidrag från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen. Därvid

har styrelsen framhållit, att styrelsen redan nu utbetalar ersättningar för

resor inom praktiskt taget alla delar av landet bland annat till vikarier åt

förste provinsialläkare och provinsialläkare samt länsveterinärer och distriktsveterinärer,

till patienter vid vanföreanstalter, kustsanatorier m. fl. anstalter.

Föi 1 ullgörandet av dessa utbetamingar förfogar styrelsen över en

praktiskt taget fullständig uppsättning av kommunikationskartor och tidtabeller

för olika^ slags kommunikationsmedel, varjämte personalen å styrelsens

kameralbyrå får anses besitta erforderlig erfarenhet och rutin i avseende

å denna utrustning. Vad styrelsen anfört beträffande ifrågavarande

räkningar inom sjukvården anser styrelsen även böra gälla motsvarande

räkningar inom veterinärväsendets område.

En avgjord olägenhet i det nuvarande systemet är föreskriften att statsbidrag

icke må utgå, därest vederbörandes ekonomiska förhållanden avsevärt

förbättrats efter utgången av det kalenderår den senast fastställda

taxeringen avser. Principiellt äger föreskriften utan tvivel sitt berättigande.

Ur praktisk synpunkt medför den emellertid ett osäkerhetstillstånd, i det att

under en avsevärd del av året varken djurägaren eller någon officiell instans

har möjlighet avgöra, huruvida den kvalificerande gränsen överskridits efter

den senast verkställda taxeringen. Härtill kommer att förändringar i djurägarens

inkomstförhållanden uppåt och nedåt i stort sett torde taga ut varandra,

varför några ekonomiska konsekvenser av betydenhet för staten icke

torde behöva befaras, därest föreskrift meddelades, att den senast fastställda

taxeringen alltid skall äga vitsord. En dylik föreskrift förutsätter

dock, att den utbetalande myndigheten tillerkännes rätt att medgiva statsbidrag,

oaktat de kvalificerande beloppen överskridits, då ömmande omständigheter,

såsom långvarig sjukdom, arbetslöshet eller omfattande försörjningsbörda

föreligga eller då de kvalificerande beloppen överskridits i

allenast mindre grad. En generell anknytning till senast fastställda taxering

skulle eljest kunna leda till för den enskilde hårda och ur rättvisesynpunkt

mindre tilltalande konsekvenser. En på detta sätt fri behovsprövning

torde icke kunna läggas på länsstyrelserna, emedan risk då föreligger att

praxis utvecklar sig alltför ojämnt.

Möjlighet för styrelsen att utöva kontroll synes enklast erhållas, därest

häradsskrivarna åläggas att utöver de två avskrifter av taxeringslängdema,

som de för närvarande ha att göra, taga en kopia, vilken skall tillställas medicinalstyrelsen.

Med ledning av denna taxeringslängd kan därefter betryggande

kontroll utövas av styrelsen.

Därest vad styrelsen sålunda föreslagit bifalles, kommer förfarandet att

omfatta följande moment: 1) veterinären insänder räkningen — å vilken

bör finnas såväl hans kvitto å från djurägaren uppburet belopp som ock

djurägarens förklaring örn inkomst- och förmögenhetsförhållanden — till

medicinalstyrelsen, varefter 2) medicinalstyrelsen granskar räkningen och

utanordnar det veterinären tillkommande beloppet. Med den personalförstärkning,

som styrelsen föreslagit i samband med avgivandet av sitt förslag

örn ändrade grunder för statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för

mindre bemedlade patienter å landsbygden — en revisor i lönegrad A 21

och ett kontorsbiträde i lönegrad A 4 — bör styrelsen kunna ha verkställt

utbetalningen inom jämförelsevis kort tid. Till följd härav försvinner eller

reduceras kraftigt flertalet av de i yttrandena i övrigt påtalade olägenheterna.

I fråga om de för ändamålet erforderliga medlen har medicinalstyrelsen

uttalat, att med hänsyn till den nuvarande medelsåtgången anslaget till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

7

mindre bemedlades kostnader för djursjukvård syntes böra för budgetåret

1946/47 upptagas med oförändrat belopp av 230 000 kronor.

Medicinalstyrelsens förslag örn ändrade villkor för statsbidrag och ändrade

bidragsgrunder har i princip tillstyrkts i samtliga de avgivna yttrandena

med undantag av det som avgivits av statskontoret. Även förslaget

att handläggningen av ifrågavarande ärenden skulle överflyttas till

medicinalstyrelsen har tillstyrkts i flertalet av yttrandena.

Riksförbundet landsbygdens folk har i fråga om villkoren för erhållande

av statsbidrag anfört.

Principiellt sett är det önskvärt att hela landets jordbrukare örn möjligt

ha en likartad tillgång till veterinärvård åt sina djur. Frågan är av betydelse

icke enbart för den enskilde individen utan även för samhället med

hänsyn till önskvärdheten av att smittsamma sjukdomar skola kunna upptäckas

och bekämpas så snabbt och effektivt som möjligt. En grundförutsättning

för detta önskemål är emellertid att kostnaderna icke bliva alltför

höga. Staten har ju även beaktat dessa synpunkter genom att lämna anslag.

Tyvärr lia reglerna för erhållande av bidrag blivit så komplicerade samt

rätten till erhållande av anslag även så hårt begränsad, att åtgärden icke

medfört den avsedda nyttan.

Trots dessa bidrag bliva kostnaderna mycket höga för de mera avsides

boende. Följden har blivit att de smärre djurägama å avlägset belägna gårdar

i det längsta draga sig för att anlita veterinär. När de till slut inse

nödvändigheten av veterinärs tillkallande, har veterinären ofta kommit för

sent för att kunna göra fullgod nytta. Ett sådant förhållande har också kunnat

medföra mycket ödesdigra ekonomiska konsekvenser för djurägarna,

enär det förekommer fall då skadereglering vägrats, exempelvis för försäkrad

häst, på grund av att veterinärvård anlitats för sent.

Svenska distriktsveterinärföreningens styrelse har uttalat, att höjningen av

de kvalificerande beloppen syntes vara i högsta laget men dock kunna godtagas

med hänsyn till dels de höjda fastighetstaxeringsvärdena och dels önskvärdheten

av att statsbidragen icke alltför snävt anknötes till taxeringsvärdena.

Enligt styrelsens mening borde emellertid något lättnad beredas även

djurägare, som icke kunde anses mindre bemedlade men som bodde på mer

än 50 kilometers avstånd från veterinärstationen.

Statskontoret har anfört.

Statskontoret har för sin del icke blivit övertygat om att åtgärder äro påkallade

i syfte vare sig att utvidga bidragsverksamheten på förevarande område

eller att bereda djurägarna statsbidrag till större del av deras kostnader

för djursjukvård än gällande bestämmelser medgiva. Erinras må, att

statsbidragsvillkoren varit föremål för ändring så sent som vid 1944 års

riksdag.

1 varje fall synes det icke tillrådligt att sätta inkomst- och förmögenhetsgränsen

så högt som medicinalstyrelsen föreslagit eller till 800 kronor för

det beskattningsbara beloppet, till 3 600 kronor för det taxerade beloppet

och till 20 000 kronor för skattepliktig förmögenhet. Enligt vad statskontoret

under hand inhämtat från statistiska centralbyrån har medianinkomsten

för företagare inom jordbruksnäringen år 1943 uppgått till allenast 2 670

kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

I fråga om de av medicinalstyrelsen föreslagna bidragsgrunderna har lantbruksstyrelsen

uttalat, att det kunde ifrågasättas, om icke maximibeloppet för

djurägares egna kostnader borde höjas i någon mån.

Svenska distriktsveterinärföreningens styrelse har i detta hänseende anfört.

Mot principen örn införandet av ett fast belopp har styrelsen intet att invända.

Reformen utjämnar den skillnad, som för närvarande råder mellan

djurägare boende på längre och på kortare avstånd från veterinärstationen

och är dessutom ägnad att för veterinären underlätta uträkningen av statsbidraget.

Emellertid torde ett frångående av den nuvarande avståndsbegränsningen

ofrånkomligt medföra, att antalet statsbidragsberättigade ökas, framför

allt inom folkrika distrikt med korta resor.

I fråga örn den föreslagna storleken av beloppet kan däremot tveksamhet

uppstå. Ett belopp av 10 kronor för varje resa synes föreningen vara väl

lågt. Till jämförelse kan nämnas, att det belopp en mindre bemedlad med

nuvarande bestämmelser själv har att erlägga, innan statsbidrag överhuvud

taget utgår, är tolv kronor, t varje fall bör icke ett så lågt belopp som tio

kronor fastställas, örn djurägarens bidrag skall vara lika tor dag- och nattbesök.

Skulle ett bidrag på 10 kronor anses lämpligt för besök under dagen,

torde veterinärtaxans bestämmelse om 50 procent förhöjning vid nattresa

böra tillämpas även i detta fall och djurägarens bidrag vid nattresa sättas

till 15 kronor.

Beträffande de kostnader, till vilkas bestridande statsbidrag bör utgå, har

Sveriges lantbruksförbund anfört.

Djursjukvården medför regelmässigt för djurägaren även andra kostnader

än dem, för vilka statsbidrag enligt nu gällande bestämmelser och medicinalstyrelsens

förslag skall utgå. Förbundet vill därför ifrågasätta sådan utvidgning

av bestämmelserna, att statsbidrag även kommer att åtnjutas för

de förbandsartiklar och läkemedel, som av vederbörande veterinär anses

erforderliga för djurets vård men som av denne icke kunnat ställas till förfogande

under det aktuella sjukbesöket.

Svenska distriktsveterinärföreningens styrelse har i sistberörda hänseende

anfört i huvudsak följande.

Enligt de nu gällande bestämmelserna utgår statsbidrag endast till kostnaderna

för sjukbesök i anledning av sjukdomsfall bland husdjur. Utom

rena sjukdomsfall förekomma emellertid åtskilliga veterinära förrättningar

utan vilkas utförande ett jordbruk, stort eller litet, icke kan rationellt skötas

och som därför måste betecknas såsom för jordbruket nödvändiga. Såsom

exempel på sådana förrättningar, vilka ofta eller kanske oftast icke äro att

beteckna såsom sjukdomsfall och därför icke berättiga till statsbidrag, kunna

nämnas dräktighetsundersökningar, blodprovstagning för diagnostiskt ändamål,

profylaktiska ympningar, obduktioner, normala kastrationer och besiktningar.

Då statsbidrag till kostnaderna för dylika förrättningar synes välmotiverat,

torde ordet sjukbesök i förevarande sammanhang böra givas samma

vidsträckta tolkning som i 3 § 3. gällande veterinärtaxa, enligt vilken bestämmelse

med sjukbesök avses varje av veterinär företaget, av kallelse föranlett

besök för förrättning.

Den moderna djursjukvårdens rationalisering genom inrättandet i allt

större utsträckning vid veterinärstationerna av operationslokaler och sjukstallar

för husdjur har i viss mån medfört att djursjukvården på sådana orter

blivit stationär i stället för ambulerande. Det stora framsteg i djursjukvår
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

9

den som detta innebär och de fördelar för såväl djur som djurägare som

det medför kunna emellertid av kostnadsskäl icke — i varje fall icke lill

ludo — utnyttjas av mindre bemedlade djurägare. Enligt nuvarande bestämmelser

utgår statsbidrag endast vid sjukbesök. Som emellertid medicinalstyrelsen

i sitt förslag borttagit avståndsbegränsningen för statsbidragets

utgående, synes intet formellt hinder böra möta att även lämna mindre bemedlade

statsbidrag för deras kostnader i och för transport av sjukt djur

till och från sjukstall ävensom för därstädes meddelad behandling och sjukvård.

Däremot synes bidrag icke böra utgå til! den vid sjukstallet uppkommande

kostnaden för foder och strö samt för stålgård.

Lantbruksstyrelsen har å andra sidan föreslagit alt statsbidrag skulle utgå

allenast för sjukbesök i anledning av sjukdomsfall hos dels häst, nötkreatur

eller avelssvin och dels ett flertal gödsvin eller får. Härom har lantbruksstyrelsen

anfört.

Av tjänsteveterinär verkställt sjukbesök, som föranletts av sådan sjukdom

som finnes upptagen i epizootilagen, medför icke någon kostnad för vederbörande

djurinneliavare. De sjukdomsfall, som nu avses, torde sålunda kunna

hänföras till den grupp av djursjukdomar, vilkas bekämpande i huvudsak

är av enskilt intresse. Statsbidrag till täckande av därmed förenad kostnad

torde därför böra utgå allenast för sjukbesök i anledning av sjukdomsfall

hos sådana husdjur, vilkas tillfrisknande kan anses vara av särskilt stor

betydelse för innehavarens ekonomi. Till denna kategori skulle enligt gällande

bestämmelser samtliga djurslag med undantag av hund, katt och i

djurfarm hållet djur kunna hänföras. Denna begränsning i avseende på

djurinnehavarnas möjlighet att erhålla bidrag lör ifrågavarade ändamål

är enligt styrelsens mening alltför vid och i visst hänseende oklart avfattad.

Det torde sålunda i regel icke föreligga anledning för det allmänna att lämna

bidrag för sjukbesök avseende — förutom förenämnda djurslag — fjäderfä,

kanin och get, ävensom enstaka gödsvin och får.

Med i djurfarm hållet djur torde i detta sammanhang i första hand avses

pälsdjur, men även vissa mindre djurslag såsom fjäderfä och kanin. Benämningen

djurfarm har emellertid ännu icke vunnit burskap i svenskt

språkbruk och torde ej heller kunna givas den innebörd, som nyss antytts,

varför benämningen i fråga så vitt möjligt bör undvikas.

Rörande förslaget örn överflyttning av handläggningen av ifrågavarande

ärenden till medicinalstyrelsen har riksräkenskapsverket anfort.

Riksräkenskapsverket har intet att erinra mot, att behovsprövande myndighet

beredes möjlighet att friare än vad bestämmelserna nu medgiva pröva

bidragsbehovet i varje särskilt fall. En förutsättning härför anser riksräkenskapsverket

emellertid i likhet med medicinalstyrelsen vara, att bestyret med

granskningen av statsbidragsansökningarna samt utbetalningen av bidragsbeloppen

överflyttas från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen, enär eljest

risk föreligger för att praxis kommer att utveckla sig alltför ojämnt.

Medicinalstyrelsens förslag att häradsskrivarna skulle åläggas taga ytterligare

en kopia av laxeringslängderna kan riksräkenskapsverket däremot icke

tillstyrka. En dylik anordning skulle nämligen medföra betydande kostnader

för statsverket, vilka icke komme att stå i rimlig proportion till fördelen med

anordningen i fråga. Sålunda skulle — förutom ökade arbetskostnader lör

häradsskrivarna — ytterligare kostnader uppstå för en betydande ålgång av

papper till kopiorna samt för inbindning och förvaring av desamma. Nämnas

må i detta sammanhang alt de taxeringslängder, som årligen tillställas riks
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

räkenskapsverket för granskning, upptaga ett utrymme av i medeltal per

årgång cirka 40 hyllmeter.

Riksräkenskapsverket vill för sin del i stället förorda, att det nuvarande

rekvisitionsförfarandet för erhållande av statsbidrag i huvudsak bibehålies

och att bestämmelserna härom allenast ändras därhän, att det skall ankomma

på länsstyrelse att, sedan riktigheten av de lämnade uppgifterna i rekvisitionsärendet

bestyrkts av vederbörande landsfiskal eller kommunalnämndsordförande

eller inom länsstyrelsen, överlämna handlingarna i ärendet till medicinalstyrelsen,

som efter granskning av ansökningshandlingarna meddelar

beslut om utbetalning av statsbidrag och därefter utbetalar bidraget.

Statskontoret har tillstyrkt medicinalstyrelsens förslag, att den senast fastställda

taxeringen skulle äga vitsord vid bedömandet av frågan örn rätt till

statsbidrag, men avstyrkt förslaget, att behovsprövande myndighet skulle

i förekommande fall få beakta ömmande omständigheter. Statskontoret har

vidare anfört.

Statskontoret har svårt att föreställa sig, att de bidrag, örn vilka här är

fråga, kunna vara av väsentlig betydelse för undanröjande av de svårigheter,

som kunna inträffa för en djurägare, vilken drabbas av långvarig sjukdom,

arbetslöshet och dylikt. I den mån det allmänna anses av sådan anledning

böra träda hjälpande emellan, lär detta böra ske i annan ordning. Härtill

kommer, att den av medicinalstyrelsen föreslagna behovsprövningen i hög

grad skulle komplicera prövningen av statsbidragsärendena. Bland annat

skulle det enligt medicinalstyrelsens mening bliva erforderligt att centralisera

handläggningen till styrelsen. Visserligen vill det förefalla, som om medicinalstyrelsen

skulle anse, att en dylik centralisering skulle skapa förutsättningar

för ett förenklat förfarande med avseende å ärendenas behandling.

Härvid synes styrelsen emellertid ha förbisett, att styrelsen näppeligen lär

kunna ingå på en behovsprövning utan att yttranden inhämtats från vederbörliga

ortsmyndigheter. Men även bortsett härifrån synes den av medicinalstyrelsen

förordade utbetalningsorganisationen, vilken förutsätter att särskilda

avskrifter av taxeringslängderna årligen skulle uppgöras för styrelsens räkning,

föga rationell och säkerligen ej heller ur kostnadssynpunkt välbetänkt.

Statskontoret avstyrker således vad medicinalstyrelsen i detta avseende föreslagit.

Svenska distriktsveterinärföreningens stgrelse har anfört.

Ehuru några mera påtagliga olägenheter av den nuvarande ordningen med

granskning och utbetalning genom länsstyrelserna icke kommit till föreningens

kännedom, synes dock intet vara att invända mot centraliseringen därav

till medicinalstyrelsen. En sådan förändring torde betyda större enhetlighet,

vilket bör vara en fördel.

Den förenkling, som ligger d förslaget om borttagandet av nuvarande bestämmelser

örn hänsynstagande till efter senaste taxering inträffade ändringar

i djurägares ekonomiska förhållanden, hälsas med tillfredsställelse.

Taxeringarna fastställas i regel på försommaren, under det att vederbörande

skattskyldiga erhålla vetskap därom först när kronodebetsedlarna utsändas

omkring den 1 november. Under mellantiden föreligger svårighet att bestämma

i vad mån djurägare är statsbidragsberättigad eller icke. Kronodebetsedeln

bör därför ensam äga vitsord från och med den 1 november det år

den utfärdats till och med den 31 oktober påföljande år. Den för medicinalstyrelsen

tänkta rätten till friare prövning i ömmande fall torde vara tillräcklig

säkerhetsventil för tillgodoseende av rättvisa krav på ändringar under

tiden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

11

Svenska veterinärläkar eföreningens styrelse har uttalat, att de av medicinalstyrelsen

föreslagna villkoren för erhållande av statsbidrag till djursjukvårdskostnader

medförde, att de bidragsberättigades antal bomme att väsentligt

ökas. På grund av bestämmelsen att veterinär i de fall, då i veterinärtaxan

lämnades utrymme för arvodes bestämmande inom angivna gränser,

finge avfordra bidragsberättigad person endast det lägsta beloppet bomme

medicinalstyrelsens förslag jämväl att medföra en icke oväsentlig beskärning

av veterinärernas inkomster. Med hänsyn till penningvärdets fall och då

veterinärernas arbete pa de små gårdarna i och för sig vore tyngre än hos

mera välsituerade djurägare, hemställde styrelsen att förenämnda bestämmelse

måtte upphävas.

Liknande synpunkter ha anförts av Svenska distriktsveterinärföreningens

styrelse, som föreslagit, att den del av arvodet, som utginge i form av statsbidrag,

skulle få beräknas efter de i veterinärtaxan angivna högre beloppen.

Ifrågavarande verksamhet, vilken påbörjades år 1937, har utan tvivel

varit till stort gagn för djursjukvården. Emellertid anser jag — även örn

såsom statskontoret anmärkt bidragsvillkoren varit föremål för ändring så

sent som år 1944 — de nuvarande bidragsbestämmelsema vara alltför

restriktiva, varigenom en stor mängd djurägare, framför allt småbrukare

och innehavare av stödjordbruk, vilka särskilt torde vara i behov av ifrågavarande

bidrag, utestängas därifrån. Också i andra hänseenden måste bestämmelserna

anses mindre väl utformade. Sålunda medföra gällande bidragsgrunder

att bidragsberättigade djurägare som bo på långt avstånd från

veterinärstation få vidkännas förhållandevis större kostnader för djursjukvård

än de bidragsberättigade som bo i närheten av veterinärstation. Mot

bestämmelserna kan även med fog anmärkas att de medföra att uträkningen

av den del av kostnaden för sjukbesök, som skall gäldas av djurägare, och

den del, som skall täckas av statsbidrag, är tidsödande och stundom onödigt

komplicerad, vartill kommer att anordningarna för utfående av statsbidrag

innebära en invecklad och omständlig procedur. Jag finner mig därför böra

förorda, att de nu gällande bestämmelserna örn statsbidrag till lindring i

mindre bemedlades kostnader för djursjukvård underkastas en omarbetning

i nyssberörda hänseenden.

Enligt vad som framgår av den tidigare redogörelsen äro för närvarande

villkoren för erhållande av statsbidrag till djursjukvård desamma som villkoren

för statsbidrag till sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter.

Det skulle därför kunna ifrågasättas, att bestämmelserna om statsbidrag

till lindring i djursjukvårdskostnaderna icke skulle ändras annat än i samband

med motsvarande ändringar i villkoren för statsbidrag till mindre bemedlade

patienters sjukvårdskostnader. Medicinalstyrelsen har även framlagt

förslag till sådana ändringar i sistnämnda villkor. Detta förslag har

emellertid, såsom framgår av årets statsverksproposition (V. H. T. p. 198),

icke föranlett någon Kungl. Majlis åtgärd, enär tillräcklig anledning icke

synts föreligga att för en jämförelsevis kort övergångstid före en ny sjuk
-

Före
draganden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

försäkringslagstiftnings ikraftträdande genomföra en revision av bestämmelserna

om statsbidrag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

Med hänsyn härtill finner jag den av mig förordade omarbetningen av bestämmelserna

om statsbidrag till djursjukvårdskostnadema icke böra uppskjutas.

Såsom jag förut framhållit måste villkoren för erhållande av ifrågavarande

statsbidrag anses vara alltför restriktiva. Det torde därför vara skäligt att

de bidragsberättigades krets något utökas. De av medicinalstyrelsen föreslagna

gränserna i fråga örn beskattningsbart och taxerat belopp synas emellertid

å andra sidan medföra en alltför stor uttänjning av begreppet mindre

bemedlade. En lämplig avvägning torde erhållas, därest såsom förutsättning

för statsbidrag uppställes, att antingen det beskattningsbara beloppet icke

överstiger 600 kronor eller det taxerade beloppet icke överstiger 2 200 kronor.

Även gränsen i fråga om skattepliktig förmögenhet synes böra höjas. Utfallet

av den senaste fastighetstaxeringen torde eljest komma att föranleda

att åtskilliga djurägare, vilka nu äro berättigade till statsbidrag, skulle utestängas

därifrån. I betraktande av att bidragsvillkoren icke böra alltför snävt

anknytas till taxeringsvärdet å vederbörande djurägares fastighet synes ifrågavarande

gräns i överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen förordat

böra sättas till 20 000 kronor. Att såsom Svenska distriktsveterinärföreningens

styrelse föreslagit statsbidrag skulle utgå till djurägare, som bo på mer

än 50 kilometers avstånd från veterinärstation, oberoende av om de kunna

anses mindre bemedlade eller ej, finner jag mig däremot icke kulma tillstyrka,

då ett bifall till detta förslag skulle borttaga en av de huvudgrunder

varpå ifrågavarande verksamhet vilar.

I syfte att befria veterinärerna från det tidsödande arbete, som uträkningen

av statsbidraget och djurägarens andel i djursjukvårdskostnaderna

innebär, torde i anslutning till medicinalstyrelsens förslag böra föreskrivas,

att djurägare skall själv erlägga samtliga kostnader intill ett visst belopp,

medan överskjutande del av kostnaderna skall bestridas av statsmedel. Härigenom

vinnes ock att kostnaderna komma att bliva ungefärligen lika för

alla bidragsberättigade djurägare, oberoende av boningsortens läge i förhållande

till veterinärstationen. Även styrelsens förslag att den del av totalkostnaden,

som djurägare själv bör vidkännas, skall bestämmas till 10 kronor

finner jag väl avvägt.

Enligt de nuvarande bestämmelserna utgår statsbidrag endast till bestridande

av kostnaderna för sjukbesök, som företages på ett avstånd överstigande

10 kilometer från veterinärstationen. Någon motsvarande begränsning finnes

icke stadgad i fråga om bidi-ag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

Därest bidragsgrunderna bestämmas på sätt jag nu föreslagit, synes

anledning icke finnas att bibehålla förenämnda avståndsbegränsning beträffande

statsbidrag till djursjukvårdskostnader.

I fråga om de kostnader, till vilkas bestridande statsbidrag bör utgå, ha i

två yttranden framlagts förslag, som innebära väsentliga utvidgningar i förhållande

till vad nu gäller. Sålunda har förordats, att statsbidrag skulle

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

13

utgå till kostnaderna för förbandsartiklar och läkemedel, som icke av veterinären

ställas till förfogande under sjukbesöket, samt till kostnaderna för

andra förrättningar än sjukbesök ävensom för transport av sjukt djur till

och från sjukstall och för där länmad behandling och sjukvård. Ett genomförande

av dessa förslag, som otvivelaktigt skulle medföra icke obetydligt

ökade kostnader för statsverket, torde icke kunna ifrågakomma utan att dessförinnan

en ingående utredning rörande desamma kommit till stånd.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att de nuvarande bestämmelserna

beträffande de djurslag, till vilkas sjukvård statsbidrag utginge,

vore väl vidsträckta och så till vida oklart avfattade att tvekan kunde råda

om vad som avsåges med uttrycket »i djurfarm hållet djur». I så måtto kan

jag biträda lantbruksstyrelsens uppfattning att förutom hund och katt enligt

min mening från statsbidrag synas böra undantagas även fjäderfä och kaniner.

Därjämte torde nyssnämnda uttryck i förtydligande syfte böra utbytas

mot ordet »pälsdjur».

Såsom tidigare berörts innebära de nuvarande anordningarna för utfående

av statsbidrag en komplicerad och omständlig procedur. För att undanröja

de med dessa anordningar förknippade olägenheterna har medicinalstyrelsen

föreslagit, att handläggningen av ifrågavarande ärenden skall överflyttas från

länsstyrelserna till medicinalstyrelsen samt att vid bedömandet av djurägares

rätt till statsbidrag den senast fastställda taxeringen skall äga vitsord

med möjlighet för styrelsen att i förekommande fall beakta ömmande omständigheter.

En motsvarande anordning har av styrelsen föreslagits i fråga

om statsbidrag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader. Styrelsen

har därvid förutsatt att styrelsen skulle erhålla viss personalförstärkning.

Då, såsom jag förut framhållit, styrelsens förslag till ändrade grunder för

statsbidrag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader icke kommer

att framläggas, kommer en centralisering av ärenden rörande sådana

statsbidrag icke heller att nu genomföras. Med hänsyn härtill och då den

förutsättning, varpå medicinalstyrelsens förslag vilar -— nämligen att häradsskrivarna

skulle åläggas att utöver de två avskrifter av taxeringslängderna

som de för närvarande ha att göra taga ytterligare en kopia, som skulle

ställas till styrelsens förfogande — av kostnadsskäl icke torde kunna uppfyllas,

anser jag, att handläggningen av ärenden rörande statsbidrag till kostnaderna

för djursjukvård alltjämt bör ankomma på länsstyrelserna, vilka även

efter uppbördsreformens genomförande komma att ha tillgång till taxeringslängderna.

Däremot finner jag mig kunna biträda medicinalstyrelsens förslag att den

senast fastställda taxeringen skall äga vitsord vid bedömandet av djurägares

rätt till statsbidrag. En föreskrift av dylik innebörd kommer afl i hög grad

bidraga till en förenkling av förfarandet för utfående av statsbidrag. Det

blir sålunda i regel icke erforderligt för länsstyrelse att före avgörandet av ett

ärende av ifrågavarande slag vidtaga annan åtgärd än att i taxeringslängden

undersöka örn djurägarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden äro sådana

att statsbidrag kan beviljas. Ett ytterligare skäl till införandet av en sådan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

föreskrift är även att därigenom skulle undanröjas det osäkerhetstillståna

i fråga om rätten till statsbidrag som för närvarande råder under en avsevärd

del av året.

Emellertid torde det ur billighetssynpunkt vara erforderligt att den behovsprövande

myndigheten erhåller möjlighet att då ömmande omständigheter

föreligga medgiva statsbidrag oaktat de kvalificerande inkomst- och

förmögenhetsbeloppen överskridits. Några avsevärda olägenheter av att en

dylik behovsprövning tillerkännes länsstyrelserna torde icke behöva befaras,

därest den tillåtes allenast i de fall då de kvalificerande inkomst- och förmögenhetsbeloppen

i ringa grad överskridits. Det torde böra ankomma på

länsstyrelse att i de ärenden, varom nu är fråga, inhämta behövliga upplysningar

från vederbörande kommunalnämndsordförande eller annan lämplig

förtroendeman i orten.

Ett genomförande av de av mig nu förordade ändringarna i grunderna för

statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård synes

icke för närvarande påkalla någon jämkning i gällande veterinärtaxa.

Då såsom medicinalstyrelsen uttalat med hänsyn till den nuvarande medelsåtgången

anslaget till mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

synes kunna för budgetåret 1946/47 upptagas med oförändrat belopp av

230 000 kronor, får jag förorda, att sagda belopp för ändamålet äskas å riksstaten

för nästa budgetår.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att, sedan riksdagen fattat beslut

i förevarande ärende, utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

å riksstaten för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av......kronor 230 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siv Schiöler.

467165. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:158 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. a1 i texten
  2. JoU 1946:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner. s. 9 i texten