Angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. m
1946-02-08 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:59, Angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis -proposition nr 59.
1
Nr 59.
Kungl. Marits proposition till riksdagen angående statsbidrag
till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
åt folkskolebarn m. m.; given Stockholms
slott den 8 februari 1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSFAF.
Tage Erlander.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 februari 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Erlander, frågan om beredande
av fria läroböcker och fri undervisningsmateriel åt lärjungar i folkoch
småskolor. Departementschefen anför därvid följande.
Enligt den till 1946 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde
huvudtiteln, punkten 185, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1946/47 beräkna till
Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker
m. m. ett förslagsanslag av 5 500 000 kronor.
Sedan ärendets beredning numera slutförts, anhåller jag att få ånyo
anmäla detsamma.
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 59.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 59.
I. Inledning.
Genom beslut den 14 augusti 1937 bemyndigade Kungl. Majit dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, att tillkalla högst
tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva
förslag angående beredande av fria läroböcker och fri annan materiel
för folkskolans lärjungar.
I utredningsdirektiven erinrade departementschefen inledningsvis om att
riksdagen vid upprepade tillfällen uppmärksammat frågan örn förbilligande
av målsmännens kostnader för undervisningsmateriel, särskilt i vad anginge
folkskolan, samt hos Kungl. Majit gjort framställning örn åtgärder i sådant
syfte. Genom Kungl. Majits försorg hade frågan tidigare varit underkastad
prövning av särskilda sakkunniga, nämligen 1920 års skolmaterielsakkunniga,
vilka den 31 januari 1923 i ett betänkande i ämnet förordat, att fri skolmateriel
skulle tillhandahållas folkskolans barn. Detta förslag hade icke
föranlett någon åtgärd från Kungl. Majits sida. Departementschefen ansåge
emellertid tiden nu vara inne att för folkskolans del söka förverkliga den
princip, på vilken 1920 års skolmaterielsakkunnigas förslag byggt.
Denna princip, fortsatte departementschefen, att fri undervisningsmateriel
skall lämnas samtliga barn inom folkskolan, enär obligatorisk undervisning
måste anses förutsätta, att skolmaterielen kostnadsfritt ställes till barnens
förfogande, ger jag helt min anslutning. Folkskolans barn böra under, så
långt sig göra låter, samma yttre villkor utbildas för att kunna fullgöra sin
insats i samhället efter vars och en fallenhet och förmåga; åt dem alla bör,
såvitt det är genomförbart, beredas samma möjligheter att inhämta denna
grundläggande utbildning. Fri skolmateriel bör därför enligt min uppfattning
icke utgöra någon särskild förmån, som under vissa förhållanden beviljas
barnen eller, såsom nu kr fallet, äga karaktären av ett slags individuellt
ekonomiskt understöd.
I fortsättningen framhölls i direktiven, att det vid tiden för dessas avfattande
(1937) endast torde varit ett 80-tal skoldistrikt, som genomfört
principen örn fri skolmateriel. Visserligen lämnades också för övrigt efter
omprövning av skolmyndigheten i vederbörande distrikt i viss utsträckning
fri skolmateriel åt barnen eller bereddes lättnader i omkostnader för detta
ändamål. Men även om det intresse, som från skoldistriktens sida ägnats
denna fråga, hade varit i hög grad lovvärt, vore det självfallet, att de metoder,
som anlitats inom de omkring 2 500 skoldistrikten, kommit att vara
i hög grad växlande och av olika effektivitet. Framför allt hade dock ekonomiska
hänsyn hindrat att inom de återstående skoldistrikten, som voro
belägna på landsbygden, på ett tillfredsställande sätt tillgodose ifrågavarande
önskemål.
Departementschefen fortsatte: Det ligger en fara i att de barn, som sålunda
enligt behovsprincipen helt eller delvis erhållit fia skolmateriel, lätteligen
kunna komma att framstå som en grupp för sig i ekonomiskt och socialt
avseende. Därtill kommer, att själva den sovring, som måst läggas till
grund för behovsprincipens tillämpning, givetvis är ytterst ömtålig och
vansklig. Även örn alla de yttre omständigheter — arbetslöshet, barnantal
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
inom familjen, tillgångar av olika slag — vilka kunna äga betydelse, härvid
tagas under omsorgsfull prövning, måste ett sådant urval bland de ifrågakommande
eleverna bliva av subjektiv art. Det förtegna armodet blir
säkerligen ofta lättlöst, och gränsfallen äro alltid svåra att bedöma. Härtill
sälla sig även vissa olägenheter av pedagogisk art, som uppenbarligen vidlåda
det nu rådande systemet. Tydligt är sålunda, att en i och för sig befogad
hänsyn till målsmännens ekonomi ofta vållar, att skolmyndigheterna
tveka att förnya undervisningsmaterielen även när en sådan förnyelse är
synnerligen påkallad av pedagogiska skäl. Särskilt har omvittnats, att av
denna grund många olikartade upplagor av samma lärobok få brukas inom
en och samma klassavdelning, och att tiden starkt tages i anspråk för att
rätta uppgifter i äldre upplagor till förfång för undervisningen. Tillämpas
grundsatsen om fri skolmateriel möjliggöres, att, när så verkligen kräves,
en samtidig förnyelse sker av underlaget för undervisningen.
I direktiven angavs vidare att man vid utredningen borde utgå ifrån att
en ekonomisk samverkan mellan stat och kommun anordnades. Efter vilka
närmare grunder detta skulle ske, skulle bli de sakkunnigas uppgift att noggrant
överväga. Dock ville departementschefen framhålla, att han icke
kunde biträda 1920 års sakkunniga i deras uppfattning att skoldistrikten
borde äga rätt att själva bestämma huruvida de ville medverka i de ovan
angivna åtgärderna eller icke.
Andra spörsmål, som de sakkunniga borde uppmärksamma, vore sättet för
materierens anskaffning, inköpspris och användning. Övervägandena finge
emellertid ej föranleda att mindervärdig materiel lädes till grund för undervisningen.
Därmed, fortsatte statsrådet, skulle nämligen själva syftet
med införandet av fri skolmateriel äventyras, i det att barnens förutsättningar
för vidare utbildning försämrades och förminskades. Standardiseringen
och uniformeringen av läroböckerna får därför under inga omständigheter
bliva ett självändamål. Hur viktig den ekonomiska synpunkten på
folkskolans läroboksfråga än är, får den likväl ej renodlas och ensidigt tilllämpas.
Den fria pedagogiska utvecklingen får ej klavbindas. Beträffande
läroböckerna är det därför av vikt, att jämsides med prisgranskningen en
pedagogisk granskning försiggår.
Med stöd av nämnda beslut tillkallade departementschefen den 14 augusti
1937 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören
Algot Åkesson-Törnkvist, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
Viktor Julius Mattsson samt dåvarande läraren vid Stockholms
stads tekniska mellanskola C. N. O. Forssell. Åt Törnkvist uppdrogs samtidigt
att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Forssell
fungerade såsom sekreterare.
Den 20 juni 1939 avgåvo de sakkunniga — 1937 års skolmaterielsakkunniga
— sitt förslag, vilket därefter blev föremål för remissbehandling.
Under remissbehandlingen utbröt andra världskriget. Ftt flertal myndigheter,
som i princip tillstyrkte förslaget, ansågo det självklart, att detta i
det då uppkomna statsfinansiella läget icke kunde upptagas till förverkligande.
Så har ej heller under de gångna krisåren skeft.
Vid 1942 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 121 och IT:
181), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
4
Kungl. Maj:ts -proposition nr 59.
anhålla, att förslag skulle framläggas om införande av fri undervisningsmateriel
i folk- och fortsättningsskolan.
Dessa motioner biföllos. Riksdagen framhöll (skrivelsen nr 8, punkt 147)
att de skäl, som tidigare föranlett riksdagen att hemställa örn en förutsättningslös
utredning angående fri skolmateriel i folk- och fortsättningsskolan,
i det dåvarande läget hade en ännu större tyngd, då krisförhållandena medfört
ekonomiska svårigheter för de föräldrar och målsmän, som hade barn i
skolåldern. Riksdagen anförde vidare:
Riksdagen förbiser ingalunda, att svårigheter av statsfinansiell art nu
föreligga för ett dylikt förslags realiserande, men anser i trots härav det
icke minst ur befolkningpolitiska synpunkter angeläget, att åtgärder såvitt
möjligt bliva vidtagna för genomförande av den enligt riksdagens mening
riktiga principen om fri skolmateriel till alla de barn, som besöka folk- och
fortsättningsskolan. Med anledning härav har riksdagen ansett sig böra
anhålla, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande att med det snaraste
för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Riksdagen vill för sin del
vidare framhålla, att övervägande skäl enligt riksdagens mening tala för, att,
därest staten ikläder sig utgifter i angivna avseende, även en medverkan
i viss utsträckning från kommunernas sida kommer till stånd, varigenom
viss garanti erhålles för kostnadernas begränsning och kontrollens effektivitet.
Självfallet torde även vissa maximeringsbestämmelser i fråga örn antalet
fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel här vara på sin plats.
II. Föreliggande förslag.
1. Tillhandahållandet av kostnadsfri undervisningsmateriel.
De sakkunniga förorda av såväl sociala som pedagogiska skäl, att folkskolans
och fortsättningsskolans elever skola utan behovsprövning på det
allmännas bekostnad erhålla helt fria läroböcker och annan undervisningsmateriel,
varvid såsom gåva skulle lämnas dels egentliga läroböcker och
s. k. arbetsböcker och dels erforderlig förbrukningsmateriel, dock att skoldistrikten
skola kunna tillhandahålla som 1 å n sådana artiklar, som utan
olägenhet kunna användas å lärorummet av flera klassavdelningar. Såsom
lån skulle vidare utlämnas läseböcker samt bredvidläsningsböcker och
biblar.
Nuvarande förhållanden.
Enligt § 49 folkskolestadgan, i den lydelse detta författningsrum erhöll
genom kungörelse den 12 juni 1936 (nr 305), böra, där föräldrar eller målsmän
icke äga tillgång att bekosta lärjunges skolgång, dessa genom vederbörande
skoldistrikts försorg härutinnan understödjas genom för ändamålet
särskilt anslagna medel, vilka skola omhänderhavas av skolrådet. Sådant
understöd må icke anses vara av fattigvårdsnatur.
Motsvarande bestämmelser återfinnas i § 28 fortsättningsskolestadgan.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Dessa bestämmelser innebära bland annat, att skoldistrikten böra tillhandahålla
fri undervisningsmateriel åt obemedlade skolbarn efter behovsprövning
i varje särskilt fall.
Åtskilliga skoldistrikt tillhandahålla emellertid numera fri undervisningsmateriel
åt alla folkskolelever utan behovsprövning och ha sålunda övertagit
hela kostnaden för ändamålet från föräldrar och målsmän. Antalet sådana
skoldistrikt utgjorde år 1920 omkring 70 och hade vid tidpunkten för
en av 1937 års skolmaterielsakkunniga gjord undersökning stigit till 245,
varav 27 städer, 23 köpingar och municipalsamhällen samt 190 rena landsbygdsskoldistrikt.
Av dessa 245 skoldistrikt lämnade 191 läroböckerna som
gåva och 54 som lån. Distrikt med helt fri materiel återfunnos över hela
Sverige, i synnerhet representerades mellersta och södra Skåne men systemet
ägde också fotfäste och befann sig på frammarsch i Värmland, Västmanland,
Södermanland och Östergötland jämte Norrland. Västsverige företräddes
däremot jämförelsevis sparsamt.
Jag har icke ansett erforderligt att föranstalta örn en ny undersökning,
i vilken omfattning skoldistrikten för närvarande tillämpa principen om fri
skolmateriel. Känt är, att utvecklingen, sedan undersökning sist gjordes, kommit
att omfatta allt flera skoldistrikt. Detta synes även bekräftat av en
stickprovsundersökning, som skolöverstyrelsen hösten 1945 verkställde beträffande
kostnaden för fri skolmateriel i de distrikt, som hitintills infört
sådan. Därvid synes även klarlagt, att städer och samhällen i förhållandevis
större utsträckning infört fri materiel än vad som varit, förhållandet i
de rena landsbygdsdistrikten.
Sociala synpunkter.
De sakkunniga utgå ifrån såsom riktigt att, enär det allmänna ålägger
barnen obligatorisk skolplikt, det allmänna också bör kostnadsfritt tillhandahålla
dem den undervisningsmateriel, som kräves för skolpliktens fullgörande.
Det är denna uppfattning, framhålla de sakkunniga, som medfört, att
principen om fri undervisningsmateriel godtagits i våra nordiska grannländer
och även accepterats av de skoldistrikt, som här i landet på eget initiativ
infört fri materiel. Då målsmännen anbefallas att anskaffa undervisningsmateriel
åt barnen, innebär detta nämligen att offentligen ålägga dem
vissa utgifter, d. v. s. en särskild form av beskattning. Denna skattebörda
drabbar synnerligen ojämnt med hänsyn till familjernas storlek och med
hänsyn till förhållandena på olika orter, i det att somliga kommuner i viss
grad övertagit föräldrarnas kostnader, andra däremot icke. Rättelse i detta
hänseende torde icke kunna åstadkommas förrän dessa kostnader liksom
övriga utgifter för folkskoleväsendet genom det allmännas försorg bättre
fördelas efter vars och ens bärkraft. Ätt de uppenbart meddellösa bland
folkskolans elever redan nu generellt erhålla gratis undervisningsmateriel,
vilja de sakkunniga icke tillmäta betydelse eller finna tillfredsställande, eftersom
detta understödssystem knappast fungerat på ett nöjaktigt sätt.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Om sålunda önskemålet om fri undervisningsmateriel är motiverat ur
rättvisesynpunkt, kan det ifrågasättas, huruvida det bör tillhöra skoldistrikten
att var för sig fatta ståndpunkt till detta spörsmål. Givetvis måste distriktens
växlande ekonomiska bärkraft i hög grad begränsa deras förmåga
att införa fri undervisningsmateriel, även örn denna reform synes vara i hög
grad påkallad.
Mot det system, som för närvarande råder i ett övervägande antal skoldistrikt,
nämligen att efter ansökan fri materiel lämnas åt medellösa barn,
riktas med fog den kritiken, att en individuell understödsverksamhet utövas
under former, som närmast äga karaktären av nådegåva. Redan på barnastadiet
framhäves därmed en viss klasskillnad. Det förefaller uppenbart,
att denna understödsverksamhet icke passar i vår moderna svenska barndomsskola,
vars centrala uppgift är att med för alla elever lika förutsättningar
meddela en viss medborgerlig folkundervisning.
Alltsedan folkskolans grundläggning torde medellösa elever i allmänhet
ha erhållit fri undervisningsmateriel på skoldistriktens bekostnad. Denna
princip har kommit till uttryck i § 49 folkskolestadgan, som även föreskriver,
att denna understödsform icke må anses vara av fattigvårdsnatur. I
praktiken är det emellertid mycket svårt att undvika, att understödet får
karaktären av fattighjälp. Utlämnandet av fri undervisningsmateriel måste
föresrus av en ofta indiskret undersöknings- och utredningsprocedur och kan
lätt leda till friktioner mellan skola och hem av en icke önskvärd karaktiir.
Dessa friktioner ökas även därav'', att ju under alla förhållanden en betydande
flyttning av skolpliktiga barn äger rum mellan olika skoldistrikt. Den
besvärliga undersökningsproceduren måste därvid upprepas, och friktionsanledningarna
ökas, då såsom understundom är fallet olika skoldistrikt tilllämpa
olika principer och många skoldistrikt övergå till en ny ordning för
materielens bekostande och distribution.
I de distrikt, där principen om fri undervisningsmateriel endast åt medellösa
tillämpas, möta vidare betydande olägenheter också i fråga om de barn,
som själva skola anskaffa materielen. Därmed avse de sakkunniga det
rådande kreditsystemet. För att i möjligaste mån förbilliga materielen till
lämpas nämligen i stor utsträckning den metoden, att skolan eller läraren
inköper materiel, varvid leverantörerna lämna en rabatt, vilken kommer
barnen till godo. Dels med hänsyn till målsmännens ekonomiska förhållanden,
dels för att undervisningsarbetet så fort som möjligt skall komma i
gång, utlämnar läraren sedan materielen på kredit till elever, som anhålla
därom eller icke befinnas kunna erlägga betalningen. Barnen glömma sedan
lätt, att de skola ha pengar med sig till den eller den boken, men ofta ligger
ansvaret på föräldrarna. Det är tänkbart, att de icke för tillfället ha de nödvändiga
medlen. Lättheten att få kredit kan tänkas uppamma en mindre
önskvärd inställning till detta affärssystem. Ofta nödgas lärarna påminna
örn likvid, vilket skapar irritationsanledningar. Förhållandet mellan skolan
och hemmet störes genom ständigt återkommande materielräkningar och
krav för ej betalad materiel. Lärarna förlora ej sällan tiotals kronor årligen
för ej betalad materiel.
Sammanfattningsvis framhålla de sakkunniga, att såväl då fri materiel
lämnas åt medellösa på ansökan i varje särskilt fall som då skolan eller
lärarna förmedla inköpen, varvid barnen erhålla vuss rabatt, så uppstå allvarliga
olägenheter av olika art. Utdelningen av undervisningsmateriel till
7
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.
medellösa fungerar ur social synpunkt i det hela på ett mycket otillfredsställande
sätt. Den sker ofta under byråkratiska former och betraktas faktiskt
i vida kretsar såsom fattigunderstöd, vadan många behövande målsmän
ofta torde underlåta att ingiva dylik ansökan. Metoden att lämna fri
undervisningsmateriel allenast åt medellösa är enligt sakens natur icke
heller något system med objektiv och likformig tillämpning. Skolans och
lärarnas förmedling av inköp av skolmateriel leder till ett kreditsystem, som
måste anses vara förkastligt. Denna metod äger visserligen vissa fördelar
men medför uppenbarligen också betydande olägenheter.
Pedagogiska synpunkter.
Frågan, vilken pedagogisk betydelse införandet av fri undervisningsmateriel
bär, tillmätes av de sakkunniga en central betydelse. De pedagogiska
fördelar, som fri undervisningsmateriel torde medföra, sammanfattas av de
sakkunniga på följande sätt:
1) Materielen ställes omedelbart vid läsårets början till elevernas förfogande
och kompletteras och ersättes sedermera i mån av behov. Den fria
materielen är tidsbesparande. Arbetet kommer genast i gång, i det att eleverna
ej behöva vänta på materielen. Alla böcker finnas tillgängliga från
första läsdagen.
2) Undervisningen grundas på lika läroböcker (samma upplaga) och
ensartad förbrukningsmateriel.
Detta innebär enligt de sakkunniga, att den förbistring, som hittills rått
inom klassavdelningarna i fråga örn läroböcker och läroboksupplagor, upphäves.
Särskilt i sistnämnda avseende torde kravet på en radikal förändring
vara allmänt erkänt, även om mycket blivit bättre, sedan offentlig kontroll
införts på utgivandet av nya omarbetade läroboksupplagor. Ofta påpekas
det, att en lärare har svårt att fordra, att barn som inflytta från andra
skoldistrikt inköpa samma materiel, som övriga barn bruka. Då olika omarbetade
upplagor av en och samma lärobok användas sida vid sida i samma
klassavdelning, inträder förvirring, och det blir nödvändigt att lärarna ägna
mycken tid åt att skapa en något så när enhetlig grundval för undervisning
och läxläsning. Den gängse företeelsen, att barn av samma familj använda
samma lärobok, bidrager naturligtvis också till förbistring i fråga om materielen.
3) Garanti finnes för att undervisningsmaterielens kvalitet blir god och
tillfredsställande.
Detta förhållande sammanhänger, framhålla de sakkunniga, med vad som
ovan sagts örn fordran på att materielen skall vara likartad eller ensartad.
De sakkunniga anföra för att angiva vad som härmed åsyftas ett yttrande
ifrån ett skoldistrikt: »Materielen rättar sig efter undervisningssättet och
ej tvärtom, vilket ofta varit fallet, då föräldrarna ha olika uppfattningar örn,
vilken materiel de ha råd att köpa och vilken som är oundgängligen nödvändig».
Denna fordran på god kvalitet, framhålla de sakkunniga, bör
emellertid betonas ej blott gentemot målsmännen utan också gentemot
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
producenterna och leverantörerna av undervisningsmateriel. Inom de skoldistrikt,
där fri materiel lämnas, har det visat sig möjligt att tillförsäkra
sig i kvalitativt avseende tillfredsställande materiel för ett skäligt pris.
4) På grundval av fri undervisningsmateriel kan undervisningen bedri
vas mer effektivt och med större frihet.
Möjlighet att på en gång och fullständigt förnya undervisningsmaterielen
skapas. Alla elever inom en klassavdelning äga samma förutsättningar i fråga
om läromedel att följa och tillgodogöra sig undervisningens gång. Påståendet
har emellertid, framhålla de sakkunniga, sin giltighet endast under förutsättningen,
att den förut antydda standardiseringen av undervisningsmaterielen
ej kommer i strid med undervisningens legitima krav.
5) Lärarnas kontroll över undervisningsmaterielen kan bliva mera systematisk
och effektiv.
En understundom framförd invändning mot den fria skolmaterielen består
däri, att man framhåller, att eleverna kunna tänkas bli mindre aktsamma
om den materiel, som de få gratis, än den som de nödgas betala för. Gentemot
detta framhålla de sakkunniga, att eleverna själva ju icke betala för
materielen. I skoldistrikt med fri skolmateriel få de den från skolan, i andra
distrikt få de den av sina målsmän. Man torde också med skäl kunna göra
gällande, att lärarna ha större befogenhet att uppmana barnen till försiktighet
och omtanke om skolmaterielen, örn de erhålla den ifrån skolan än
då föräldrarna svara för kostnaderna. Från flera skoldistrikt, som infört fri
materiel, omvittnas också, att skolans egendom över huvud taget vårdas
bättre än den egna och att genom den fria materielen barnen uppfostras till
»sparsamhet med och omvårdnad örn allmän egendom». De sakkunniga
understryka, att systemet med fri undervisningsmateriel innebär många
fördelar också med hänsyn till det befogade kravet, att barnen böra fostras
till aktsamhet och ordentlighet. Kritiken mot tanken att införa helt fri
materiel kommer från de distrikt, som icke infört sådan. Förespråkarna för
densamma återfinnas i de distrikt, där detta system tillämpas.
Lån eller gåva.
Förutsättes det, att all undervisningsmateriel gratis bör tillhandahållas
eleverna, uppställer sig frågan, om och i vilken utsträckning materielen bör
ställas till deras förfogande såsom gåva eller såsom lån. Följande olika grupper
av undervisningsmateriel anse de sakkunniga härvid i huvudsak komma
i betraktande.
I. Läro- och läseböcker.
Folkskolan.
Kristendomskunslcap: Bibel, psalmbok, textbok, kyrkohistoria.
Modersmålet: Läseböcker för de två första skolåren jämte bredvidläsningsböcker,
folkskolans läseböcker samt bredvidläsningsböcker av olika
slag, läroböcker i språklära och rättskrivning, övningsbok för skriftliga arbetsuppgifter,
ordlista.
Räkning: Lärobok i räkning och geometri.
Övriga ämnen: Lärobok i allmän geografi och näringsgeografi, lärobok i
historia och samhällslära, lärobok i naturkunnighet, kartbok, sångbok.
9
Kungl. Maids proposition nr 59.
Fortsättningsskolan.
Lärobok i medborgarkunskap, lärobok i räkning, lärobok i arbetskunskap,
lärobok i praktiska skrivelser, lärobok i huslig ekonomi och födoämneslära,
speciella läseböcker av olika slag.
II. Arbetsböcker.
Häften för arbetsövningar i hembygdsundervisning, geografi, historia, naturkunnighet
m. fl. ämnen.
III. Förbrukningsmateriel.
Skrivböcker för välskrivning, rätt- och uppsatsskrivning samt för vissa
språkövningar, lösa skrivblad, samlingspärmar, räknehäften, stålpennor,
pennskaft, skrivbläck, anteckningsböcker, konceptböcker, blyertspennor,
radérgummin, ritpapper eller ritkurser, färglådor, färgkritor och vattenfärger
samt penslar och papper av olika slag för teckningsundervisningen, linjaler
samt eventuellt lera eller annat därmed jämförligt ämne för de med
hembygdsundervisningen förenade arbetsövningar na.
De sakkunniga framhålla, att det tillvägagångssätt, som användes av skoldistrikt,
vilka tillämpa principen om fri skolmateriel, kan uppdelas i stort
sett på 3 olika grupper: grupp 1) bestående av sådana distrikt, som lämna
såväl läro- och läseböcker, arbetsböcker och förbrukningsmateriel som gåva
till eleverna; grupp 2) de, som lämna arbetsböcker och förbrukningsmateriel
som gåva men lämna läro- och läseböcker som lån och grupp 3) slutligen
de, som lämna läroböcker, arbetsböcker och förbrukningsmateriel som
gåva men läseböcker såsom lån. Dessutom finnes undantagsvis en fjärde
form, nämligen de, som lämna böckerna som lån till eleverna under skoltiden
men sedermera lämna dem som gåva till de elever, som genomgått skolan
eller under längre tid undervisats på grundval av nämnda böcker.
De sakkunniga anföra för egen del, att beträffande arbetsböcker och förbrukningsmateriel
numera ingen meningsskiljaktighet synes rada därom, att
dessa böra utlämnas helt som gåva. Vad angår de egentliga läroböckerna
anföra de sakkunniga som skäl för att de skola lämnas som gåva dels
hygieniska skäl, dels ordningssynpunkter. En elevs ansvarskänsla för och
omvårdnad örn en bok, som är hans egen, förutsättes vara större än för en
lånad bok, vartill kommer den psykologiska omständigheten, att en elev
kan förväntas med större iver ägna sig åt sina studier, örn han har en ny
och fräsch lärobok än örn han får börja i en gammal. Från lärarnas synpunkt
betonas dessutom, att det är en svår uppgift att utgallra de böcker,
som kunna anses förbrukade, och sedan bland eleverna inom en klassavdelning
fördela en bokuppsättning, i vilken exemplaren äro mer eller mindre
förslitna. De sakkunniga ha gjort en undersökning angående brukbarhetstiden
för läroböckerna och kommit till, att vad småskolan beträffar läroböckerna
i allmänhet förbrukas under två läroår och vad folkskolan beträffar
böckernas brukbarhetstid i genomsnitt är fyra—fem år. De beakta även
synpunkten, huruvida läroböckerna kunna anses äga ett bestående bild
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
ningsvärde och kunna tänkas bliva till nytta för eleverna också efter slutad
skolgång och finna, att man utan att överdriva betydelsen härav likväl
under alla förhållanden bör tillmäta folkskolans läroböcker ett värde som
en elementär grund för vidare utbildning.
På grund av de anförda skälen föreslå de sakkunniga dels att läseböcker
för folk- och fortsättningsskolan ävensom bredvidläsningsböcker och biblar
lämnas såsom lån till eleverna dels att egentliga läroböcker samt arbetsböcker
i regel lämnas som gåva, varvid de sakkunniga förutsätta, att en
effektiv kontroll utövas över böckernas vård och att varje elev allenast erhåller
en bok av varje slag. Noggrann kontroll bör också upprätthållas vid
elevs flyttning från ett skoldistrikt till ett annat distrikt. Slutligen föreslå
de sakkunniga, att erforderlig förbrukningsmateriel lämnas såsom gåva, skoldistrikten
dock obetaget att därvidlag göra den inskränkningen, att sådana
förbrukningsartiklar, vilka utan olägenhet kunna användas på lärorum av
olika klassavdelningar, exempelvis färglådor, färgpenslar, färgkritor, linjaler
eller dylikt, tillhandahållas eleverna såsom lån.
Böcker åt barn i samma familj.
När fria läroböcker utdelas som gåva, uppstår frågan huruvida barn i
samma familj skola tilldelas gemensam eller var sin bok. De sakkunniga
anföra, att för det förra alternativet huvudsakligen tala sparsamhetssynpunkter.
Åtskilliga olägenheter äro emellertid förknippade med detta alternativ.
Sålunda är läroböckernas brukbarhetstid ganska begränsad. Av
betydelse är i detta sammanhang även upplagefrågan. Även om frekvensen
av nya upplagor på senare tid kommit att nedgå, måste likväl allt fortfarande
i någon mån den metoden tillämpas, att läroböckerna förnyas på
så sätt, att ändringar i gamla upplagor införas från nya. Genomföres nu
grundsatsen, att yngre syskon ärva de äldres bok, komma de förra att
arbeta med sämre förutsättningar i den mån förändringar under tiden införts
i boken. En dylik succession måste emellertid, anse de sakkunniga,
vara utesluten, om fri materiel införes med statsunderstöd, eftersom det
bärande motivet härför är, att alla genomgående böra ha samma förutsättningar,
varvid sparsamhetssynpunkten måste intaga en sekundär plats. Olägenheten
med ett system med »familjeböeker» består också däri, att syskon,
som gå i olika klasser i samma skola, samtidigt måste begagna samma undervisningsmateriel.
Därvid inträffa även komplikationer vid läxläsningen. De
sakkunniga anse det självklart, att syskon i flerbarnsfamiljer icke böra få
det sämre i lärobokshänseende än de ensamma barnen. Härtill kommer även
den omständigheten, att, om principen örn familjeböeker införes, komma de
yngre syskonen i en familj endast sällan att få erfara glädjen och stimulansen
av att få börja sina studier i en ny bok.
På grund av anförda skäl avvisa de sakkunnniga idén om familjeböeker
och föreslå, att barn i samma familj, som samtidigt besöka skolan, skola
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
erhålla egna läroböcker. Vad angår frågan, huruvida skolbarn böra övertaga
böcker efter syskon, som slutat att begagna dessa, anse de sakkunniga, att
om ett dylikt övertagande skall äga rum, det bör vara frivilligt. Möjligheten
föreligger nämligen, att en elev, som använt boken, önskar behålla densamma
som kunskapskälla även framdeles. De sakkunniga finna ett dylikt önskemål
till fullo befogat. Dessutom bör en lärobok, som på detta sätt övertages,
vara fullt användbar, d. v. s. vara fullt lik den som för övrigt användes i
klassavdelningen (samma upplaga) dels befinna sig i ett skick, som är i allo
tillfredsställande. Ett barn skall, anse de sakkunniga, ej tvingas att bruka
en i ett eller annat avseende skamfilad lärobok och på så sätt få olägenhet
av det slarv eller den vårdslöshet, som visats av äldre syskon, eller av den
vanvård, som kan ha övergått boken i hem med torftiga förhållanden.
På grund härav föreslå de sakkunniga, att principen med fri undervisningsmateriel
åt varje elev tillämpas jämväl på barn av samma familj.
Dock bör i de planer och förebilder för reglemente och arbetsstadga för skolundervisningen,
som utarbetas, lämnas föreskrift om, att undervisningsmateriel,
som förut utlämnats, bör i den mån så ske kan utnyttjas av yngre
syskon inom familjen. Detta bör emellertid dels ske frivilligt, dels endast
avse materiel, som är fullt användbar vid undervisningen och befinner sig
i tillfredsställande skick.
Remissyttranden.
Över de sakkunnigas betänkande avgå vos yttranden av vederbörande statsmyndigheter
samt av vissa lärarsammanslutningar, förlag m. fl.
I nästan alla yttranden godkändes de sakkunnigas princip, att folkskolans
och fortsättningsskolans elever skola erhålla helt fri undervisningsmateriel.
Endast i 4 yttranden avstyrktes förslaget, varvid behovsprincipen
förordades.
I övrigt framhöllos i remissyttrandena bland annat följande synpunkter.
Skolöverstyrelsen, som, med en reservant, vilken förordade behovsprincipen,
anslöt sig till de sakkunnigas principförslag, förmenade, att de sakkunniga
överdrivit de svårigheter av social natur, vilka äro förenade med det
nuvarande sättet att tillhandahålla materiel i skolorna. Däremot underströk
överstyrelsen i stort sett de skäl av pedagogisk art, som de sakkunniga
anfört och som även enligt överstyrelsens mening talade för att det
allmänna borde tillhandahålla skolmateriel utan kostnad för målsmännen.
Skolöverstyrelsen ansåg också, att fri materiel i den obligatoriska barndomsskolan
stöde i god samklang med tidens strävanden att i allmänhet
söka lätta de ekonomiska bördorna för familjer med barn.
1 fortsättningen av sitt yttrande vände sig överstyrelsen mot den ofta i den
allmänna diskussionen anförda invändningen, att ett dylikt system skulle
föra med sig slöseri. Överstyrelsen kunde icke tillmäta denna invändning
12
Kungl. Maj:ts -proposition nr 59.
större betydelse. Rent principiellt borde i stället fri materiel skänka bättre
möjligheter till kontroll över elevernas sätt att handhava sina läroböcker
och sin förbrukningsmateriel. Det bleve nämligen i detta fall läraren, som
lämnade ut materielen, och ingen syntes lättare än han kunna avgöra, vad
som kunde betecknas som normal åtgång. När åter eleverna skulle betala
sin materiel, ankomme det på föräldrarna att lämna erforderliga medel för
ändamålet, men föräldrarna hade uppenbarligen ganska svårt att bedöma i
vad mån barnens krav på materiel vore skäliga eller icke.
Då överstyrelsen förordade fri undervisningsmateriel, skedde det dock
under den bestämda förutsättningen att eventuella föreskrifter i ämnet gåves
en sådan utformning, att garantier vunnes mot en för det pedagogiska
arbetet skadlig standardisering och uniformitet.
Vad därefter beträffade frågan, huruvida läroböcker borde lämnas som gåva
eller lån, ansåg överstyrelsen, att de starkare skälen tala för de sakkunnigas
ståndpunkt, att eleverna skola erhålla böckerna som gåva, detta så mycket
mera som så för närvarande vore fallet i det långt övervägande antal skoldistrikt,
där fri skolmateriel tillhandahölles. I en detalj hade dock överstyrelsen
en från de sakkunniga avvikande ståndpunkt. Det kunde nämligen
ifrågasättas, örn icke för tredje skolåret liksom för småskolestadiet en läsebok
borde betraktas som lärobok och alltså icke endast utlånas till eleverna.
Skälet till detta vore, att barnen vid detta stadium av skolgången ännu
icke hade tillägnat sig någon större mekanisk läsfärdighet utan hade behov
av trägen övning.
I de yttranden, som statens folkskolinspektörer avgivit till skolöverstyrelsen,
tillstyrktes de sakkunnigas princip, varvid inspektörerna underströko
de sociala och pedagogiska synpunkter, som de sakkunniga framlagt.
Av de folkskolestyreiser, som bereus tillfälle att yttra sig, föreslog Stockholms
folkskoledirektion, att principen örn fri skolmateriel skulle genomföras
även i folkskolans högre avdelning. Förslaget tillstyrktes av folkskolestyrelsens
i Göteborg, Malmö och Hälsingborg. Gävle folkskolestyrelse,
vilken tillstyrkte förslaget, uttalade dock, att kontrollen icke borde givas
sådana former, att en standardisering av undervisningsmaterielen och därmed
även själva undervisningen eftersträvades.
Lärarförbunden tillstyrkte bifall till de sakkunnigas förslag. I förbundens
yttranden framhöllos i övrigt följande synpunkter.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening anförde, att
de sakkunnigas förslag örn att yngre syskon i samma familj under vissa
förutsättningar skulle få övertaga äldre syskons böcker icke kunde vinna
centralstyrelsens anslutning. Styrelsen ansåg, att de sakkunnigas förslag på
denna punkt innebure en mildrad form av nu tillämpad praxis i vissa fall.
Härigenom vidmakthölles en ordning, som från social och psykologisk synpunkt
icke vore tillfredsställande. Varje elev borde enligt centralstyrelsens
uppfattning ha sin egen bok, för vilken den själv bure ansvar. Centralstyrelsen
underströk vidare i sitt yttrande, att den i likhet med de sakkunniga
13
Kungl. Marits ''proposition nr 59.
ansåge, att läseböcker i den egentliga folkskolan, bredvidläsningsböcker och
biblar kunde lämnas som lån åt eleverna. I fråga om psalmböcker, egentliga
läroböcker, s. k. arbetsböcker samt småskolans läseböcker förordade centralstyrelsen,
att formen gåva tillämpades.
Centralstyrelsen för Sveriges folkskollar alinne förbund anslöt sig helt till
de sakkunnigas princip men framhöll även önskvärdheten av att det ökade
statliga inflytandet över folkskolan och dess arbete, som ett genomförande
av de sakkunnigas förslag komme att medföra, icke måtte verka standardiserande
i en sådan grad, att det hämmade den fria pedagogiska utvecklingen
inom skolan. Samma synpunkt underströk även styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening
i sitt tillstyrkande yttrande.
Sveriges överlärareförbund underströk de sakkunnigas förslag, att varje
barn borde få sin egen lärobok. Beträffande frågan om vilka böcker, som
borde hänföras till läroböcker, framhöll förbundet i likhet med skolöverstyrelsen,
att statsanslag borde utgå till en läsebok i tredje klassen såsom till
lärobok.
Styrelsen för städernas folkskolinspektörers förbund, som ansåg bärande
skäl föreligga för den föreslagna reformen, fann att de sakkunniga överdrivit
den psykologiska verkan av att endast de mindre bemedlade barnen erhålla
fri materiel, medan andra få betala densamma. Däremot anslöt sig styrelsen
till de synpunkter beträffande de pedagogiska fördelarna av den fria materielen
som de sakkunniga anfört.
Styrelsen för Sveriges folkskollär are för hund anslöt sig helt till de sakkunnigas
förslag.
Statskontoret hade ingen erinran att göra mot principen om fri undervisningsmateriel
i den utsträckning de sakkunniga föreslagit. Icke heller riksräkenskapsverket,
medicinalstyrelsen eller statens institut för folkhälsan
hade någon sådan invändning att göra. I statens läroboksnämnd var majoriteten
i princip ense med de sakkunniga örn betydelsen ur pedagogiska och
sociala synpunkter av systemet fri skolmateriel.
Länsstyrelserna tillstyrkte i allmänhet de sakkunnigas förslag. I en del
yttranden gjordes dock vissa erinringar.
Länsstyrelsen i Kalmar ville sålunda icke godkänna de sakkunnigas princip
att det allmänna, då det ålägger barnen obligatorisk skolplikt, också
borde tillhandahålla undervisningsmaterielen. Länsstyrelsen vore därför icke
beredd att utan reservation godtaga de sakkunnigas huvudargument för fri
undervisningsmateriel. Däremot kunde det måhända från andra av de sakkunniga
framförda synpunkter av social och pedagogisk art få anses berättigat,
att fri undervisningsmateriel på det allmännas bekostnad tillhandahölles
samtliga ifrågavarande elever, varför länsstyrelsen icke ville motsätta
sig att så skedde.
Länsstyrelsen i Kristianstad kunde icke dela de sakkunnigas uppfattning,
att alla lärjungar, oavsett huru deras målsmäns ekonomiska förhållanden
gestaltade sig, skulle tilldelas fri undervisningsmateriel. Vad de sakkunniga
anfört mot behovsprincipen hade icke övertygat länsstyrelsen om att denna
icke vore lämplig och genomförbar ulan alltför stora olägenheter.
Länsstyrelsen i Göteborg avböjde att taga ståndpunkt till förslaget, enär
den fann, att den ekonomiska krissituationen vid remissvarets avgivande un
-
14
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.
dergått en så genomgripande förändring, att ett antagande av förslaget redan
på denna grund måste anses vara uteslutet.
Länsstyrelsen i Vänersborg vände sig emot de sakkunnigas uttalande, att
det förelåge principiell skyldighet för samhället att till alla delar bekosta folkskolundervisningen,
skolmaterielen däri inbegripen, därför att folkskolundervisningen
vore obligatorisk. Föga övertygande ansåg länsstyrelsen det kraftigt
framförda motivet för reformen vara, att det skulle möta hart när oöverstigliga
svårigheter att efter prövning av behovet i det enskilda fallet fördela materielen.
Behovsprövning vore ingen angenäm uppgift, men det hade ej gjorts
sannolikt, att en sådan prövning skulle vara svårare i detta fall än i andra, där
den dock allt framgent måste företagas. Länsstyrelsen ansåg dock att de sakkunniga
framlagt andra synpunkter och redogjort för erfarenheter från skolan,
vilka tillfredsställande motiverade deras förslag.
Länsstyrelsen i Örebro kunde icke biträda de sakkunnigas förslag. Det
vöre principiellt oriktigt, att statligt understöd lämnades personer, som
själva kunde betala för sig. De olägenheter av en differentiering mellan betalande
och icke betalande barn, som de sakkunniga framhållit, syntes länsstyrelsen
överdrivna. I överensstämmelse härmed ansåg länsstyrelsen, att
fri undervisningsmateriel i folk- och fortsättningsskolor borde på statens
bekostnad tillhandahållas barn endast för det fall, att föräldrarna voro obemedlade
eller mindre bemedlade.
Samtliga domkapitel tillstyrkte de sakkunnigas principförslag, varvid
tvenne domkapitel, nämligen Uppsala och Luleå, redovisade vardera en
reservant.
Uppsala domkapitel ansåg, att betydelsen av reformens genomförande i
socialt och pedagogiskt hänseende syntes vara något överskattad. Med avseende
på fri läseboksmateriel, inklusive biblar, skulle domkapitlet med tillfredsställelse
hälsat ett förslag, åsyftande att bereda lättnad åt de många
skoldistrikt på landsbygden, vilkas skolväsende alltjämt vore organiserat
med lägre skolformer. Därest skoldistrikten själva utan bidrag av statsmedel
skulle svara för anskaffandet av fri läseboksmateriel, komme detta att innebära
en väsentligen mycket större ekonomisk tunga för landsbygdsdistrikten
med gles befolkning och lägre skolformer än för stadsdistrikten med
högre skolformer.
Luleå domkapitel föreslog, att till läroböckerna skulle få räknas jämväl
nya testamentet och psalmboken med evangeliebok. Härigenom skulle nya
testamentet och psalmboken komma att tillhöra eleverna efter slutad skolgång,
vilket domkapitlet fann vara av stort värde.
Styrelsen för landskommunernas förbund anslöt sig till de sakkunnigas
förslag.
Styrelsen för svenska stadsförbundet, vilken icke hade någon principiell
invändning att göra mot förslaget, ansåg dock, att den föreslagna tilldelningen
av materiel utan varje behovsprövning finge konsekvenser också i
fråga om den kommunalt bedrivna socialvården. I vilken omfattning behovsprövning
skulle bibehållas i avseende på förmåner i samband med undervisningen,
syntes styrelsen vara en principfråga, som med hänsyn till
sin betydelse för socialvården borde bedömas i sin helhet och icke enbart
för den ena eller andra prestationens del.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
I den allmänna diskussionen har man under det senaste decenniet kunnat
konstatera en allt större enighet omkring kravet, att samhället bör påtaga sig
kostnaderna för barnens elementära skolutbildning. Denna växande enighet
beror givetvis till en del på den ökade förståelsen för nödvändigheten av ekonomiska
stödåtgärder till barnfamiljernas fromma. Det är emellertid uppenbart,
att även starka pedagogiska och praktiska skäl tala för att föräldrarna
befrias från kostnader, som följa med den obligatoriska skolundervisningen.
Ett stort antal skoldistrikt har vidtagit åtgärder för att helt eller delvis
övertaga kostnaderna för barnens skolmateriel. I nämnda distrikt tillämpas
emellertid olika principer vid tilldelandet av materiel, varjämte det för fattiga,
kommuner är svårt att bära denna utgift. Utan statens medverkan torde det
ej vara möjligt att ernå en tillfredsställande ordning på detta område.
Frågan om införande av fri undervisningsmateriel under statens medverkan
för folkskolans barn har varit under diskussion under avsevärd tid utan att
likväl ha nått definitivt avgörande. Senast ha 1937 års skolmaterielsakkunriiga
framlagt förslag i nämnda hänseende. Förslaget innebär i stort sett, att
skoldistrikten skola vara skyldiga att utan behovsprövning tillhandahålla fria
läroböcker och fri förbrukningsmateriel till samtliga elever. Genom ett frikostigt
utmätt statsbidrag skulle kostnaderna väsentligen bestridas av statsverket.
Jag har ansett mig nu böra taga upp frågan om statsmakternas medverkan
till genomförande av denna anordning över hela linjen.
Mot de sakkunnigas förslag, att det allmänna skulle helt svara för kostnaderna
för undervisningsmateriel åt folkskolans lärjungar, lia i vissa remissyttranden
framförts erinringar av principiell natur. Man har nämligen icke
ansett riktigt, att undervisningsmaterielen skulle tillhandahållas kostnadsfritt
utan behovsprövning. Jag är emellertid för egen del övertygad örn,
att man vid ställningstagandet till de sakkunnigas förslag kan och bör
bortse från dessa erinringar. Oavsett vilken ståndpunkt man må intaga till
nämnda principfråga, synas nämligen starka skäl, såväl socialpolitiska och
pedagogiska som rent praktiska, tala för att folkskolorna böra kostnadsfritt
för eleverna tillhandahålla den för undervisningen nödvändiga materielen.
Jag ansluter mig således till de sakkunnigas förslag på denna punkt, vilket
tillstyrkts i det övervägande flertalet remissyttranden. Jag erinrar, att även
riksdagen nyligen uttalat sig för genomförandet av en dylik ordning.
Beträffande frågan örn den fria undervisningsmaterielen bör lämnas såsom
lån eller gåva, anföra de sakkunniga, att det numera icke råder någon
meningsskiljaktighet örn, att arbetsböcker och förbrukningsmateriel böra
utlämnas helt som gåva, örn man överhuvudtaget tillämpar principen örn
fri materiel. Detta synes självklart. Beträffande läroböcker, vilka lämpligen
kunna indelas i tvenne grupper, egentliga läroböcker och läseböcker,
ansluter jag mig även till de sakkunnigas mening, att egentliga läroböcker
böra lämnas som gåva samt att läseböcker för folkskolan ävensom
bredvidläsningsböcker och biblar lämnas såsom lån. Dock instämmer
Departe
mentschefen.
16
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.
jag med skolöverstyrelsen däri, att för 3:e läsåret läsebok bör betraktas såsom
lärobok och följaktligen lämnas som gåva till eleverna. Självklart är,
att psalmboken bör räknas till lärobokskategorien.
Effektiv kontroll bör från skolan utövas över böckernas vård, och varje
elev bör, utom i rena undantagsfall, endast erhålla en bok av varje slag.
Beträffande förbrukningsmateriel synes det böra vara skoldistrikten obetaget
att göra den inskränkningen, att sådana förbrukningsartiklar, vilka
utan olägenhet kunna användas på lärorummet av olika klassavdelningar,
exempelvis färglådor, färgpenslar, färgkritor, linjaler och dylikt, tillhandahållas
eleverna såsom lån.
I fråga om böcker till barn i samma familj ansluter jag mig till
principen, att barnen i flerbarnsfamiljer icke i fråga örn undervisningsmateriel
skola vara sämre ställda än barn i ettbarnsfamiljerna. Varje barn i samma
familj bör sålunda erhålla egna böcker på samma sätt som andra barn.
Det undantag från denna princips tillämpning, som de sakkunniga föreslå,
torde från ekonomisk synpunkt få så liten betydelse, att det av detta skäl
ej är motiverat att i statsbidragsbestämmelserna införa föreskrift därom.
De sakkunniga utgingo i sitt förslag ifrån att fri undervisningsmateriel
skulle tillhandahållas, förutom eleverna i den egentliga folkskolan, jämväl eleverna
i fortsättningsskolan. Vid bedömandet av detta spörsmål är att observera,
att fortsättningsskolan i och med införandet av det 7:e skolåret och
det i vissa skoldistrikt påbörjade införandet av ett 8:e skolår kommit in i
en omstöpningsprocess, vars resultat ännu icke kan förutses. För närvarande
företer fortsättningsskolan en rad skiftande former, av vilka flera
arbeta utan eller så gott som utan läroböcker. Tillräckligt fasta grunder för
beräknande av ett statsbidrag saknas därför beträffande fortsättningsskolan.
Även de sakkunniga underströko den osäkerhet, som präglar läget i fråga
om fortsättningsskolans framtida organisation, varför de ansågo det omöjligt
att tillförlitligt beräkna ett kostnadsmedeltal för denna skola. De gjorde
dock ett försök till en uppskattning av kostnaderna. Osäkerheten har sedan
de sakkunniga avgåvo sitt förslag ytterligare ökats. Jag har därför kommit
till den slutsatsen, att endast kostnaderna för fri undervisningsmateriel i
den egentliga folkskolan böra läggas till grund för beräknande av statens
insats på detta område. Det är dock att märka, att intet hinder möter för de
olika skoldistrikten att ge eleverna i fortsättningsskolan del av förmånen
med fri undervisningsmateriel, i den mån kostnader för sådan materiel för dem
förekomma. Sedan staten övertagit de väsentliga kostnaderna för den fria
undervisningsmaterielen i folkskolan, torde skoldistrikten också lättare med
kommunala medel kunna bestrida motsvarande relativt små utgifter i fortsättningsskolan.
I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag anser jag, att tillhandahållande
av fri undervisningsmateriel — i enlighet med av mig i det föregående
förordade grunder — bör göras obligatoriskt för skoldistrikten. Be
-
17
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.
stämmelser härom torde böra införas i § 5 av kungörelsen den 10 december
1937 angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor
m. m.
2. Statsbidragets storlek.
Kostnader för skolmateriel.
1937 års skolmaterielsakkunniga läto på sin tid verkställa en del beräkningar
beträffande kostnaderna för införande av fri skolmateriel. Dessa beräkningar
utfördes dels vid några skoldistrikt, som vid ifrågavarande tidpunkt
infört fri materiel, dels läto de sakkunniga verkställa en beräkning
på grundval av en undersökning av det skolmateriel, som användes i några
av de sakkunniga undersökta skolor. På grundval av dessa beräkningar
kommo de sakkunniga fram till en medelkostnad av 8 kronor 20 öre per barn
och år för tillhandahållandet av fria läroböcker och fri skolmateriel i folkskolor.
Sedan 1937 års sakkunniga utförde sina beräkningar, har läget i betydande
avseenden förskjutit sig och avsevärda prisförändringar inträtt. Det har
därför icke ansetts motiverat att nu gå närmare in på de sakkunnigas kostnadsberäkningar.
Nya kostnadsberäkningar ha i stället utförts. Dessa ha så tillgått, att genom
skolöverstyrelsens försorg uppgifter erhållits från ett antal skoldistrikt,
i regel två inom varje inspektionsområde, som för närvarande tillämpa
principen om fri skolmateriel till folkskolornas elever. I de infordrade uppgifterna
ha kostnaderna uppdelats på läroböcker och förbrukningsmateriel
per barn, och likaledes har en uppdelning skett på de olika klasserna i dels
7-årig, dels 6-årig folkskola.
Kostnaderna i de skoldistrikt, som insänt uppgifter, ha sammanförts i
efterföljande tabeller, varvid är att märka att ur tabellerna uteslutits uppgifter
från några skoldistrikt, vilkas uppgifter antingen varit ofullständiga,
eller vilka tillämpat beräkningsgrunder, som uppenbarligen avvika från i
andra skoldistrikt tillämpade.
Statsbidrag enligt de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga framhålla, att frågan örn fördelningen av det allmännas
kostnader för elevernas undervisningsmateriel kan avgöras enligt tre olika
alternativ:
1) kostnaderna bäras helt av kommunerna;
2) kostnaderna bäras helt av staten;
3) kostnaderna bestridas av kommunerna och staten gemensamt.
De sakkunniga anse uteslutet, att skoldistrikten skulle kunna åläggas att
var för sig och oberoende av sin ekonomiska bärkraft bekosta utgifterna för
helt fri skolmateriel. Icke heller anse de lämpligt med ett statsbidrag, graderat
efter skoldistriktens ekonomiska bärkraft. Valet bör enligt de sakkun
Bihang
till riksdagens protokoll i.9.56. 1 sami. Nr 69.
2
18
Kungl. Majlis proposition nr 59,
Medelkostnad för läroböcker och förbrukningsmateriel inom skoldistrikt
med 7-klassig folkskola läsåret 1944/49-
Skoldistrikt
Medelkostnad
för läroböcker
per barn i
klasserna
I—VII
Kronor
Medelkostnad
för förbruk- ningsmateriel
per barn i
klasserna
1-VII
Kronor
Summa medel- kostnad för läro- böcker och för- brukningsmateriel
per barn i klas- serna I—VII
Kronor
Sundbyberg.....
4:65
4:83
9: 48
Sollentuna......
4:59
7:24
11:83
Norrtälje......
6:65
6:80
13: 45
Häverö.......
4: 88
5:36
10: 24
Enköping......
6:34
6:57
12:91
Sigtuna.......
4: 72
5: 98
10: 70
Södertälje......
2:21
9:82
12:03
Katrineholm . . .
7:06
5:91
12:97
Kullerstad......
6: —
7:88
13:88
Ekeby........
3:89
6: 70
10:59
Veta.........
5:21
5:21
10:42
Västervik......
5:70
9:50
15:20
Bodafors.....
4: 99
6: 36
11:35
Norrahammar ....
4: 57
5:48
10: 05
Huskvarna.....
7:35
4:93
12: 28
Ljungby .......
5:55
7: 10
12: 65
Lessebo.......
4: 66
6: 49
11: 15
Emmaboda.....
5: 44
4: 51
9: 95
Botkyrka......
5: 64
4:24
9: 88
Nynäshamn.....
5:91
8:38
14:29
Sölvesborg......
8: 89
6: 70
15: 59
Hässleholm.....
6: 69
6:97
13: 66
Björnekulla.....
4: 89
5:86
10: 75
Bjuv.........
5: 68
9:35
15:03
Simrishamn.....
5:86
7: 62
13:48
Oja..........
6:78
7:46
14:24
Eslöv........
4: 73
5:37
10: 10
Lund.........
4:41
5: 17
9:58
Svedala.......
2: 26
11:09
13:35
Trelleborg......
6:89
6:02
12:91
Eldsberga ......
4:36
6: 27
10: 63
Varberg.......
6:30
5: 90
12: 20
Falkenberg.....
4:56
4: 87
9: 43
Råda.........
6: 56
6: 59
13: 15
Partille.......
5: 98
7:25
13:23
Lysekil.......
5: 12
5:64
10: 76
Steneby .......
5: 82
6: 75
12:57
Tj ärnö .......
5: 11
5: 96
11:07
Trollhättan.....
4:51
4:40
8:91
Ulricehamn.....
4: 47
5:66
10: 13
Gällstad........
2: 80
5:89
8:69
Kungl. Majlis proposition nr 59.
19
Skoldistrikt
Medelkostnad
för läroböcker
per barn i
klasserna
I-VII
Kronor
Medelkostnad
för förbruk- ningsmateriel
per barn i
klasserna
I-VII
Kronor
Summa medel- kostnad för läro- böcker och för- brukningsmateriel
per barn i klas- serna I—VII
Kronor
Skövde .....
6:
28
4: 64
10: 92
Levene.....
5:
15
5: 62
10:77
Glava.....
4:
87
9: 30
14: 17
Järnskog ....
4:
67
9: 62
14: 29
Säffle.....
5:
28
5:08
10:36
Vitsand ....
3:
91
5: 42
9:33
Filipstad ....
7:
23
4:01
11: 24
N. Råda . . .
5:
55
5: 99
1U 54
Kumla.....
5:
98
8: 40
14: 38
Örebro.....
4:
83
fl: 53
11:36
Hällefors . . .
6:
92
5: 42
12: 34
Lindesberg . .
6:
32
6:08
12:40
Sala......
6:
87
4: 70
11:57
Ludvika socken
5:
52
4: 63
10: 15
» siad .
6:
47
7:30
13:77
Falun.....
6:
01
5: 29
11:30
Sandviken . . .
4:
65
8: 63
13: 28
Ovansjö ....
4:
57
7: 33
11:90
Arbrå.....
7:
94
8: 93
16: 87
Ljusdal . . . .
4:
98
6: 58
11:56
Njutånger . . .
4:
41
4: 86
9: 27
Timrå.....
6.
11
7:57
13: 68
Härnösand . .
4:
48
8:31
12: 79
Högsjö.....
6:
41
7: 75
14: 16
Bräcke .....
5
15
6: 80
11: 95
Umeå.....
6
29
6:30
12: 59
Lövånger . . .
5
63
7:66
13: 29
Piteå landskom
mun
7
26
6:40
13: 66
Hortlax ....
3
91
7:36
11:27
Luleå.....
6
19
6: 39
12: 58
Edefors . . . .
7
29
4: 21
11:50
Jukkasjärvi . .
5
01
9:23
14: 24
Råneå.....
4
30
8: 70
13: —
Överkalix . . .
4
56
6: 17
10: 73
Nederkalix
2
61
G: 48
9:09
Medeltal för ovan- stående 7G skol- distrikt ......
5
42
6: 58
12: —
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Medelkostnad för läroböcker och förbrukningsmateriel inom skoldistrikt
med 6-klassig folkskola läsåret 1944/45.
Skoldistrikt
Medelkostnad
för läroböcker
per barn i
klasserna
I-VI
Kronor
Medelkostnad
för förbruk- ningsmateriel
per barn i
klasserna
I-VI
Kronor
Summa medel- kostnad för läro- böcker och för- brukningsmateriel
per barn i klas- serna I—VI
Kronor
Lommaryd.....
6: 77
5: 92
12: 69
Bäckebo.......
5: 87
6:40
12: 27
Ronneby landskom- mun ......
5:03
5:55
10: 58
Söndrum.......
5:94
6: 37
12:31
Kyrkefalla......
4: 64
5:09
9: 73
Sura.........
6: 49
5:37
11:86
Orsa.........
2: 79
6: 60
9: 39
Ovanåker......
3- 46
5: 62
9: 08
Nätra........
6: 05
5: 86
11:91
Sidensjö.......
6: 04
6:19
12: 23
Ragunda.......
4:88
5:28
10:16
Hörnefors......
5:49
7:13
12: 62
Jörn.........
4: 60
4: 73
9:33
Bureå........
6: 40
4:30
10: 70
Medeltal för ovan- stående 14 skol- distrikt ......
5:32
5: 74
11:06
nigas mening stå mellan att statsbidrag generellt och likformigt utgår med
en viss procent av en beräknad medelkostnad per barn och år till samtliga
skoldistrikt respektive olika huvudgrupper av skoldistrikt eller att bidraget
utmätes så att det täcker hela nämnda medelkostnad. För egen del förorda
de sakkunniga sistnämnda alternativ och föreslå i enlighet härmed, att
statsbidraget bestämmes till 8 kronor 20 öre för folkskolebarn och år. Av de
sakkunnigas motivering inhämtas bland annat följande.
1920 års sakkunniga anslöto sig till tanken på ett procentuellt statsbidrag
och föreslogo, att staten skulle bidraga med %o av kostnaden. De utgingo
därvid från, att skoldistrikten efter eget skön skulle ansluta sig till eller avvisa
systemet med helt fri materiel. 1937 års sakkunniga finna det vara
uppenbart, att en anordning enligt vilken de skoldistrikt, som så önska,
skulle kunna undandraga sig skyldigheten att lämna helt fri materiel, skulle
leda till orimliga konsekvenser. Denna möjlighet att undandraga sig komme
i synnerhet att utnyttjas av distrikt med klen ekonomisk bärkraft, varigenom
elever från fattigare distrikt skulle bli sämre tillgodosedda än de
som tillhörde bättre lottade distrikt. Till stöd för uppfattningen, att skoldistrikten
skulle till en viss procent gälda kostnaden, åberopade 1920 års
sakkunniga, att skoldistrikten borde äga visst intresse av att sparsamhet
iakttoges beträffande skolmaterielen. 1937 års sakkunniga, vilka hävda, att
sparsamhetskravet givetvis borde röna största möjliga beaktande, finna det
21
Kungl. Majlis proposition nr 59.
icke motiverat att låta distrikten gälda en viss procent för att befrämja detta
sparsamhetsintresse. Kravet på sparsamhet borde vägas mot kravet, att
materielen inom samtliga skoldistrikt borde vara av fullt tillfredsställande
kvalitet. Om en skälig summa per barn och läsår fixerades, vilken helt eller
delvis gäldades av staten, lage det i statens intresse att denna summa också
komme till användning för sitt givna syfte. Det grundläggande motivet
till att lämna statsbidrag till införande av fri skolmateriel vore önskemålet
att åvägabringa en utjämning i kvalitativt hänseende av materielens standard.
Sparsamhet och omsorg skulle under alla omständigheter bli i hög
grad påkallade från distriktens sida vid medlens administration. Däremot
motiverade icke sparsamhetens krav, att distrikten skulle åläggas att betala
en viss procent till helt fri skolmateriel.
Med hänsyn till distriktens olika ekonomiska bärkraft anse icke de sakkunniga
det vara lämpligt att generellt och likformigt låta dem betala en
viss andel i kostnaden. Skulle så ske, kunde det förväntas, att denna utgift
i ett stort antal fall komme att överstiga de ofta mycket sparsamt tillmätta
anslag, som för närvarande utginge till fri materiel åt medellösa elever. I
svagt lottade distrikt kunde givetvis en siffermässigt obetydlig ökning av
budgetens utgiftssumma komma att medföra en kännbar ökning av skattetrycket.
Också administrativt sett anse de sakkunniga, att det från effektivitetens
och enkelhetens synpunkter vore mest ändamålsenligt, att staten gäldade
hela medelkostnaden för barn och år. Om däremot en procentuell andel av
medelkostnaden skulle erläggas av skoldistrikten, bleve det den statliga
myndighetens uppgift att tillse, att varje skoldistrikt verkligen betalade sin
procentuella andel i den fixerade totalsumman per barn och år. Den statskontroll,
som därmed komme att utövas, skulle bli omfattande i bland annat
de över 2 000 landsbygdsdistrikten. Riktpunkten för en sådan reglering bleve
givetvis att tillse, att distrikten ej finansierade skolmaterielen på så sätt,
att staters andel av det allmänna bidraget täckte utgifterna så att distriktens
andel ej behövde tagas i anspråk. Kontrollen skulle säkerligen företrädesvis
komma att avse de fattigare landsbygdsdistrikten och bleve för den skull
en både omfattande och föga tilltalande uppgift.
På dessa grunder förordade de sakkunniga, att staten principiellt skall svara
för samtliga kostnader för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel till
eleverna i folk- och fortsättningsskolor, att det skall åläggas skoldistrikten
dels att sörja för anskaffning av ifrågavarande undervisningsmateriel, dels
ock att tillse, att erforderlig undervisningsmateriel ständigt står till förfogande
till varje i förenämnda skolor undervisat barn, samt att statsbidrag
till skoldistrikten skall utgå med ett visst medelbelopp för elev och undervisningsår.
Remissyttranden.
I de remissyttranden, i vilka uttalanden gjordes om de sakkunnigas förslag
till grunder för statsbidraget, uttalades ett betydande antal instämmanden
i sakkunnigförslaget. I åtskilliga yttranden uttalades dock, att statsbidraget
icke borde avse hela kostnaden.
Riksräkenskapsverket ansåg det lämpligt, att kommunerna i viss utsträckning
deltoge i kostnaderna, varigenom medverkan från deras sida till
utgifternas begränsning kunde påräknas. Riksräkenskapsverket fann vidare,
22
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.
att statens medverkan borde få formen av ett bidrag med ett visst bestämt
belopp för barn och år. För att ge erforderligt utrymme åt kommunernas
medverkan borde detta belopp icke sättas för högt utan förslagsvis till ungefär
2/s av en beräknad medelkostnad för barn och år. Detta belopp ville
riksräkenskapsverket med utgångspunkt ifrån de sakkunnigas kostnadsberäkningar
sätta till sex kronor för barn i folkskola och två kronor för barn
i fortsättningsskola.
Statskontoret ansåg det också vara att föredraga, att kostnaderna fördelades
mellan statsverket och skoldistrikten. Därvid borde skoldistrikten
åläggas skyldighet att tillhandahålla behövlig materiel mot att statsverket
bidroge till kostnadernas bestridande med visst för elev och läsår beräknat
belopp. Genom en sådan anordning skulle skoldistrikten få ett bestämt intresse
av att tillse, att vederbörlig sparsamhet iakttoges, varjämte särskild
kontroll från statsverkets sida av skoldistriktens utgifter för ifrågavarande
ändamål bleve obehövlig. Anordningen förutsatte dock, att ett statligt organ
övervakade, att skoldistrikten i tillbörlig omfattning fullgjorde sina skyldigheter.
Denna eftersyn ansåge statskontoret kunna utan olägenhet anförtros
åt folkskolinspektörerna. Även statskontoret föreslog, att statsbidraget skulle
utgå efter sex kronor för lärjunge i folkskola och två kronor i fortsättningsskola.
Skolöverstyrelsen delade de sakkunnigas uppfattning, att bidraget principiellt
borde utgå lika till alla skoldistrikt. Däremot kunde överstyrelsen
icke godkänna vare sig att staten skulle svara för hela materielkostnaden eller
att beloppen skulle fixeras till de siffror som de sakkunniga anfört. Eftersom de
sakkunnigas beräkningar vore grundade på en uppskattad medelkostnad,
följde härav, att kostnaderna stundom voro avsevärt större och ibland
något lägre än de föreslagna statsbidragen. Frågan uppställde sig då, vem
som skulle betala merkostnaden för de distrikt, där statsbidraget icke vore
tillräckligt, och huruvida man skulle tillåta vissa distrikt att göra sig inkomst
på de bidrag, som de icke ansåge sig helt behöva använda för de
angivna ändamålen. Dessa frågor ansåge överstyrelsen, att de sakkunniga
icke behandlat på ett tillfredsställande sätt.
I detta sammanhang ville överstyrelsen understryka, att man aldrig kunde
ernå en lika kostnad för skolmateriel i barndomsskola. Frånsett att förbrukningen
torde ställa sig olika i de skilda skolformerna, sammanhängde
också kostnaden med själva arbetssättet. Det vore därför icke endast fråga
om en större eller mindre sparsamhet med materielen, när man konstaterade
den växlande åtgången.
Överstyrelsen anförde vidare:
Möjligen ha de sakkunniga tänkt sig, att skoldistrikten kunna tänkas villiga
att betala kostnaderna för materiel, i den mån statsbidraget icke räcker.
Häremot står dock de sakkunnigas starka understrykande av, att staten
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
skall bära hela kostnaden för det avsedda ändamålet. Måhända ha de sakkunniga
vidare utgått ifrån, att folkskolinspektörerna skola vid sin kontroll
se till, att materielkostnaderna icke tillåtas sjunka under den standard,
som angives av statsbidragets storlek. En dylik kontroll måste dock vara
så detaljerad, att den knappast kan läggas på de redan hårt arbetstyngda
inspektörerna. Rent principiellt kan man icke heller lämna den möjligheten
ur räkningen, att i ett skoldistrikt kan för en relativt liten materielkostnad
bedrivas en fullt tillfredsställande undervisning. Av de i betänkandet redovisade
skoldistrikten ha åtskilliga en medelkostnad, som understiger det
ifrågasatta statsbidraget. Man vågar dock icke härav draga den slutsatsen,
att de på något sätt vanskött sitt åtagande att tillhandahålla fri materiel.
Enligt överstyrelsens mening vore den lämpligaste lösningen, att man
icke uppställde kravet, att staten skulle betala hela materielkostnaden. Om
man, såsom de sakkunniga föresloge, förordade ett mera schematiskt statsbidragsförfarande,
måste statsbidraget ligga i underkant av den verkliga
kostnaden och skoldistrikten vara skyldiga att betala den merkostnad för
utgifterna, som i regel måste beräknas uppkomma. Däremot borde statsbidraget
vara så beskaffat, att det väsentligen täckte skoldistriktens kostnader.
Även om det vore svårt att angiva ett belopp, ville dock överstyrelsen
hålla före, att ett belopp av sex kronor för barn och år i folkskolan och
två kronor för barn och år i fortsättningsskolan vore väl avvägt. Det borde
sedan ankomma på skoldistrikten att tillskjuta ytterligare erforderliga medel
till behovet.
Överstyrelsen, som påpekat, att materielkostnaden kunde ställa sig olika
i de olika skolformerna, hade också övervägt, huruvida bidraget borde vara
mindre för elever i halvtidsläsande skolor. Med hänsyn till att överstyrelsen
generellt förordat ett avsevärt lägre bidrag än de sakkunniga, ansåge sig
överstyrelsen dock icke nödsakad att göra undantag för sistnämnda skolor.
Statens läroboksnämnd ansåg, att om systemet med fri skolmateriel skulle
ha obligatorisk karaktär det måhända vore oundvikligt, att staten iklädde
sig hela kostnaden. Vid tillämpningen i praktiken torde emellertid vissa svårigheter
uppstå. Då det icke vore möjligt att få en sådan ordning till stånd,
att kostnaden per barn och år bleve exakt densamma i alla skoldistrikt,
kunde det icke undvikas, att den verkliga kostnaden i vissa distrikt understege
och i andra distrikt överstege medeltalet (statsbidraget). I förra fallet
skulle skoldistrikten få en inkomst av statsbidraget och i det senare skulle
distrikten nödgas lämna tillskott av kommunala medel. Regler erfordrades,
vilka medgåve en noggrann kontroll över statsbidragets användning och
vilka därjämte kunde åstadkomma en sådan utjämning att staten svarade
för den verkliga kostnaden för den fria skolmaterielen, varken mer eller
mindre.
Även vissa länsstyrelser och domkapitel gåvo uttryck för åsikten, att
skoldistrikten borde bidraga till kostnaderna för skolmaterielen.
24
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
1937 års sakkunniga ha förordat, att staten principiellt skall svara för
samtliga kostnader för fria läroböcker och fri undervisningsmateriel. Då riksdagen
1942 i anledning av motioner behandlade frågan, uttalade den, att
övervägande skäl talade för att, därest staten iklädde sig utgifter för undervisningsmateriel,
även en medverkan i viss utsträckning från kommunernas
sida komme till stånd. Denna mening har även företrätts av flera remissmyndigheter,
bland annat statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen.
Enligt min mening bör ett statsbidrag för genomförande av fri undervisningsmateriel
i skoldistrikten icke konstrueras på så sätt, att staten betalar
ett visst procenttal av skoldistriktens redovisade verkliga kostnader. Detta
skulle, såsom i annat sammanhang närmare belyses, draga med sig en alltför
omständlig och kostsam kontrollapparat. Bidraget synes i stället böra utgå i
form av ett visst fixerat belopp per barn och år. Detta belopp synes mig till
storleken böra avpassas så, att det täcker största delen av kostnaden för fri
materiel till eleverna. Distriktens andel i kostnaderna bör därvid icke göras
större, än att nödig marginal finnes för variationerna i kostnader mellan olika
skoldistrikt och att i sparsamhetens intresse åtminstone något utrymme lämnas
för kommunal medverkan. Viktigt är, att statsbidragsbeloppet icke betraktas
såsom en gång för alla fixerat, utan att det tid efter annan underkastas
revision i anslutning till prisutvecklingen och den pedagogiska erfarenhetens
krav på ny undervisningsmateriel. I sistnämnda hänseende är det av synnerlig
vikt, att den fria pedagogiska utvecklingen ej klavbindes av ett såsom
fixt betraktat kostnadsbelopp.
De förnyade kostnadsberäkningar, vars resultat redovisats i det föregående,
ge vid handen, att genomsnittskostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker
och fri förbrukningsmateriel för närvarande ligga mellan 11 och 12
kronor per barn och år. I betraktande härav förefaller det mig, att ett statsbidrag
på 10 kronor per barn och år för närvarande bäst skulle motsvara behovet
och de förut uttalade önskemålen. Jag förordar därför, att statsbidraget
till ifrågavarande ändamål för närvarande fastställes till nämnda belopp för
samtliga skoldistrikt, att utgå för alla folkskolelever, som fullgöra obligatorisk
skolgång, således även för elever i obligatorisk åttonde klass, i den mån sådan
förekommer. Några bärande skäl för en differentiering av bidraget efter skolpliktstidens
längd i de särskilda kommunerna synas icke föreligga.
I detta sammanhang erinrar jag, att vissa årliga bidrag till anskaffande av
undervisningsmateriel plägar beviljas åt de skoldistrikt, som komma i åtnjutande
av statsbidrag från förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter m. m. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att efter prövning av de särskilda förhållandena avgöra, huruvida och i
vad mån det av mig förordade nya statsbidraget bör föranleda ändrad praxis
ifråga om medelstilldelningen från nämnda anslag.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
I det följande ämnar jag förorda, att statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel från och med
läsåret 1946/47 skall utbetalas till skoldistrikten i början av det läsår, varunder
materielen skall användas. Vid bifall till vad jag förordat erfordras således
anslag för ändamålet redan för nästa budgetår. Barnantalet i folkskolan
uppgick vårterminen 1945 till 524 000. Med hänsyn till födelsetalets förändringar
och skolpliktens successiva utsträckning till 7 eller 8 år torde man
böra räkna med att detta för innevarande läsår stigit till omkring 540 000.
I det följande kommer jag att förorda, att det statsbidragsbelopp, som vid
läsårets början utbetalas till skoldistrikten, grundas på elevantalet näst föregående
läsår. Det förslagsanslag till »Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna
för tillhandahållande av fria läroböcker m. m.», som för nästa budgetår torde
böra anvisas, därest de av mig tillstyrkta statsbidragsgrunderna godtagas,
synes alltså böra uppföras med ett belopp av 5 400 000 kronor.
3. Administration och kontroll m. m.
Enligt cle sakkunnigas mening är det angeläget, att staten äger möjlighet
att genom sina organ övervaka användningen av det föreslagna statsbidraget.
För att åstadkomma en tillfredsställande ordning å hithörande område ifrågasätta
de, om icke skoldistriktens medelsförvaltning liksom kontrollen över
densamma borde kunna anordnas på ett liknande sätt, som vid tidpunkten
för avgivande av deras förslag gällde på vägväsendets område. Sålunda anse
de, att det bör kunna föreskrivas, att skoldistriktens räkenskapsföring sker
enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, detta i syfte att underlätta
genomförandet av önskvärd enhetlighet ifråga örn skoldistriktens räkenskaper.
Vidare önska de, att skoldistriktens räkenskaper skola kunna göras till föremål
för granskning av riksdagens revisorer samt av riksräkenskapsverket eller
en eventuell blivande kameralbyrå i skolöverstyrelsen.
De sakkunniga föreslå vidare, att statsbidraget skall utgå i efterskott samt
grunda sig på elevantalet vid slutet av vårterminen. Rekvisition skulle inlämnas
omedelbart efter vårterminens slut till folkskolinspektören, som skulle
ha att snarast möjligt och före juli månads utgång insända ett exemplar av
rekvisitionen till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse. De sakkunniga
räkna med, att statsbidraget skall vara skoldistrikten tillhanda före höstterminens
början.
I remissyttrandena blev de sakkunnigas förslag föremål för åtskillig kritik
bland annat från statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen kunde för sin del icke förorda, att statsbidraget skulle
utgå i efterskott. Det normala måste vara att utgiften och statsbidraget
folie på samma tidsperiod. Endast då verkliga hinder härför mötte, borde
man göra undantag. I detta fall syntes intet hindra, att statsbidraget avsåge
kostnader för det år, varunder det utbetalades. Överstyrelsen kunde icke heller
Bihang till riksdagens protokoll 191^6. 1 sami. Nr 59. 3
26
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.
tillstyrka, att bidraget skulle rekvireras vid den tidpunkt på året, som de
sakkunniga föreslagit, och sade sig betvivla att man på den korta tid som förflöte
mellan vårterminen och höstterminen normalt kunde räkna med att
statsbidragsfrågan skulle hinna behandlas av alla instanser. Överstyrelsen hyste
också starka betänkligheter mot att skapa ytterligare en separat statsbidragsrekvisition
för folkskolan. Det lämpligaste vore att sammanföra det ifrågasatta
statsbidraget med underhålls- och materielbidraget, å vilket rekvisition
ingåves under oktober månad, och överstyrelsen ansåge att samtliga de nämnda
bidragen skulle kunna behandlas på samma blankett. Starka skäl kunde
därvid anföras för att rekvisitionen skulle grunda sig på elevsiffrorna vid höstterminens
början, då det ju vore dessa elever som skulle erhålla materiel. Då
emellertid folkskolinspektören icke kunde kontrollera nämnda siffror, borde
man därför möjligen enligt överstyrelsen lägga elevantalet vid vårterminens
slut till grund för beräkningen. För skoldistrikten hade detta icke någon betydelse,
eftersom eventuella differenser komme att utjämnas under årens lopp.
De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna för statlig kontroll över skoldistriktens
användning av ett eventuellt statsbidrag för läroböcker och förbrukningsmateriel
kunde överstyrelsen ej heller tillstyrka. Något skäl, att för
just det statsbidrag, varom här vore fråga, och som till sin storleksordning
vore ganska blygsamt, ifrågasätta en helt ny kontroll ansåge inte överstyrelsen
föreligga.
Statskontoret fann det praktiskt, att statsbidragen utdelades vid höstterminens
början och att bidragen därvid bestämdes med hänsyn till lärjungeantalet
vid närmast föregående vårtermins slut. Denna beräkningsgrund borde
emellertid enligt statskontorets mening icke — såsom de sakkunniga antytt —
få medföra att statsbidraget ansåges hänförligt till annat redovisningsår än det
under vilket utbetalningen skulle verkställas.
Riksräkenskapsverket ansåg, att rekvisitionsförfarandet borde så nära ansluta
sig till reglerna för rekvisition av något av de nu utgående statsbidragen
till folkskoleväsendet, att största möjliga arbetsbesparing kunde vinnas. Då
det från flera synpunkter syntes olämpligt att låta statsbidraget för undervisningsmateriel
ingå i rekvisitionen av statsbidrag till avlöningar m. m., ansåg
riksräkenskapsverket att statsbidraget för undervisningsmateriel borde rekvireras
och utbetalas tillsammans med underhålls- och materielbidraget. I folkskolinspektörernas
befattning med rekvisitionerna borde enligt riksräkenskapsverket
ingå kontroll dels över att materiel av erforderlig standard tillhandahölles
skoleleverna, vid äventyr att rätten till statsbidrag eljest helt eller delvis
förverkades, dels ock över att materielkostnadema för skola och år efter den
standard av materielen som förekommit under senast förflutna redovisningsår
uppginge till minst det rekvirerade beloppet, då i annat fall statsbidraget
borde nedsättas till det belopp, till vilket de verkliga kostnaderna från nyssnämnda
utgångspunkt kunde beräknas. Sistnämnda begränsning syntes riks
-
27
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.
räkenskapsverket erforderlig till förebyggande av att eventuellt överskjutande
del av statsbidraget kunde tagas i anspråk för bestridande av andra kostnader
än dem, till vilka bidraget vore avsett.
Frågan om de administrativa bestämmelser och föreskrifter om kontroll, som
skola reglera användningen av det föreslagna statsbidraget, är utan tvivel synnerligen
betydelsefull. Riktpunkten för anordningarna på detta område synes
mig emellertid böra vara, att alla bestämmelser göras enkla och lätta att utan
onödig omgång tillämpa. Den statliga kontrollen över skoldistriktens användning
av statsbidraget till fri undervisningsmateriel synes mig därför böra inskränkas
till att folkskolinspektörerna få i uppdrag att i samband med den allmänna
inspektionen kontrollera dels att undervisningsmaterielen tillhandahålles
utan kostnad för eleverna och dels att denna materiel motsvarar rimliga
anspråk ifråga örn omfattningen och kvaliteten. Någon ytterligare detaljkontroll
och detaljredovisning på sätt de sakkunniga och riksräkenskapsverket
föreslagit finner jag icke erforderlig. Den skulle också bli synnerligen tids- och
arbetskrävande och svår att i praktiken genomföra. Något ståndpunktst ägande
till de sakkunnigas yttrande örn omläggning av skoldistriktens räkenskapsföring
finner jag för närvarande icke erforderligt. Beträffande tidpunkten för
rekvisitionernas ingivande och grunderna för beräknande av antalet statsbidragsberättigade
barn ansluter jag mig till de synpunkter skolöverstyrelsen
framfört. Statsbidragssummans storlek torde sålunda för varje läsår böra bestämmas
med hänsyn till barnantalet vid nästföregående vårtermins slut.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser
rörande statsbidraget och villkoren för dess åtnjutande, som må befinnas erforderliga.
I enlighet med sina direktiv behandlade 1937 års skolmaterielsakkunniga
utförligt frågorna om skolmaterielens anskaffning och prissättningen å densamma.
De förslag de sakkunniga i detta avseende framlagt, har jag icke ansett
erforderligt att upptaga till behandling i förevarande sammanhang, enär dessa
spörsmål hänskjutits till förnyat övervägande av de sakkunniga, som jag den
19 oktober 1945 tillkallat med uppgift att utreda läroboksfrågan i dess helhet.
Enligt direktiven för nämnda sakkunniga skola de utreda frågan om möjligheterna
att nedbringa utgifterna för skolmateriel, varvid även tanken på ett
statligt läroboksförlag hänskjutits till kommittén. Bland övriga spörsmål,
vilka denna kommitté har att utreda, framhålles frågan om distributionen av
Skolmateriel, varvid möjligheterna av en direkt distribution av skolmateriel en
från producenterna till skolorna bör särskilt uppmärksammas.
Tillsvidare utgår jag därför från, att skoldistrikten vid inköp av undervisningsmateriel
för skolorna skola förfara såsom hitintills och verkställa inköpen
och träffa överenskommelser med producenter och distributörer enligt nu gällande
principer.
Departe
mentschefen.
28
Kungl. Majlis ‘proposition nr 59.
lil. Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att statsbidrag må utgå till bestridande av
kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m. i
huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående
förordat;
dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för
tillhandahållande av fria läroböcker m. m. för budgetaret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 5 400 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Bäck.
Stockholm 1946 Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
460426
Doktrin (1)
- Hans Liljeson, Skolsociala förmåner, FT 1985 nr 3 s. 125, på s. 126 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:191 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag för hudgetåret 1946/47 till understöd åt inh a2 i texten
- SU 1946:78 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- FT 1985 s. 125 Hans Liljeson, Skolsociala förmåner s. 126 i texten