Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. m

1946-02-08 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:59, Angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis -proposition nr 59.

1

Nr 59.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående statsbidrag

till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel

åt folkskolebarn m. m.; given Stockholms

slott den 8 februari 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSFAF.

Tage Erlander.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Erlander, frågan om beredande

av fria läroböcker och fri undervisningsmateriel åt lärjungar i folkoch

småskolor. Departementschefen anför därvid följande.

Enligt den till 1946 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde

huvudtiteln, punkten 185, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1946/47 beräkna till

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker

m. m. ett förslagsanslag av 5 500 000 kronor.

Sedan ärendets beredning numera slutförts, anhåller jag att få ånyo

anmäla detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 59.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 59.

I. Inledning.

Genom beslut den 14 augusti 1937 bemyndigade Kungl. Majit dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, att tillkalla högst

tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva

förslag angående beredande av fria läroböcker och fri annan materiel

för folkskolans lärjungar.

I utredningsdirektiven erinrade departementschefen inledningsvis om att

riksdagen vid upprepade tillfällen uppmärksammat frågan örn förbilligande

av målsmännens kostnader för undervisningsmateriel, särskilt i vad anginge

folkskolan, samt hos Kungl. Majit gjort framställning örn åtgärder i sådant

syfte. Genom Kungl. Majits försorg hade frågan tidigare varit underkastad

prövning av särskilda sakkunniga, nämligen 1920 års skolmaterielsakkunniga,

vilka den 31 januari 1923 i ett betänkande i ämnet förordat, att fri skolmateriel

skulle tillhandahållas folkskolans barn. Detta förslag hade icke

föranlett någon åtgärd från Kungl. Majits sida. Departementschefen ansåge

emellertid tiden nu vara inne att för folkskolans del söka förverkliga den

princip, på vilken 1920 års skolmaterielsakkunnigas förslag byggt.

Denna princip, fortsatte departementschefen, att fri undervisningsmateriel

skall lämnas samtliga barn inom folkskolan, enär obligatorisk undervisning

måste anses förutsätta, att skolmaterielen kostnadsfritt ställes till barnens

förfogande, ger jag helt min anslutning. Folkskolans barn böra under, så

långt sig göra låter, samma yttre villkor utbildas för att kunna fullgöra sin

insats i samhället efter vars och en fallenhet och förmåga; åt dem alla bör,

såvitt det är genomförbart, beredas samma möjligheter att inhämta denna

grundläggande utbildning. Fri skolmateriel bör därför enligt min uppfattning

icke utgöra någon särskild förmån, som under vissa förhållanden beviljas

barnen eller, såsom nu kr fallet, äga karaktären av ett slags individuellt

ekonomiskt understöd.

I fortsättningen framhölls i direktiven, att det vid tiden för dessas avfattande

(1937) endast torde varit ett 80-tal skoldistrikt, som genomfört

principen örn fri skolmateriel. Visserligen lämnades också för övrigt efter

omprövning av skolmyndigheten i vederbörande distrikt i viss utsträckning

fri skolmateriel åt barnen eller bereddes lättnader i omkostnader för detta

ändamål. Men även om det intresse, som från skoldistriktens sida ägnats

denna fråga, hade varit i hög grad lovvärt, vore det självfallet, att de metoder,

som anlitats inom de omkring 2 500 skoldistrikten, kommit att vara

i hög grad växlande och av olika effektivitet. Framför allt hade dock ekonomiska

hänsyn hindrat att inom de återstående skoldistrikten, som voro

belägna på landsbygden, på ett tillfredsställande sätt tillgodose ifrågavarande

önskemål.

Departementschefen fortsatte: Det ligger en fara i att de barn, som sålunda

enligt behovsprincipen helt eller delvis erhållit fia skolmateriel, lätteligen

kunna komma att framstå som en grupp för sig i ekonomiskt och socialt

avseende. Därtill kommer, att själva den sovring, som måst läggas till

grund för behovsprincipens tillämpning, givetvis är ytterst ömtålig och

vansklig. Även örn alla de yttre omständigheter — arbetslöshet, barnantal

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

inom familjen, tillgångar av olika slag — vilka kunna äga betydelse, härvid

tagas under omsorgsfull prövning, måste ett sådant urval bland de ifrågakommande

eleverna bliva av subjektiv art. Det förtegna armodet blir

säkerligen ofta lättlöst, och gränsfallen äro alltid svåra att bedöma. Härtill

sälla sig även vissa olägenheter av pedagogisk art, som uppenbarligen vidlåda

det nu rådande systemet. Tydligt är sålunda, att en i och för sig befogad

hänsyn till målsmännens ekonomi ofta vållar, att skolmyndigheterna

tveka att förnya undervisningsmaterielen även när en sådan förnyelse är

synnerligen påkallad av pedagogiska skäl. Särskilt har omvittnats, att av

denna grund många olikartade upplagor av samma lärobok få brukas inom

en och samma klassavdelning, och att tiden starkt tages i anspråk för att

rätta uppgifter i äldre upplagor till förfång för undervisningen. Tillämpas

grundsatsen om fri skolmateriel möjliggöres, att, när så verkligen kräves,

en samtidig förnyelse sker av underlaget för undervisningen.

I direktiven angavs vidare att man vid utredningen borde utgå ifrån att

en ekonomisk samverkan mellan stat och kommun anordnades. Efter vilka

närmare grunder detta skulle ske, skulle bli de sakkunnigas uppgift att noggrant

överväga. Dock ville departementschefen framhålla, att han icke

kunde biträda 1920 års sakkunniga i deras uppfattning att skoldistrikten

borde äga rätt att själva bestämma huruvida de ville medverka i de ovan

angivna åtgärderna eller icke.

Andra spörsmål, som de sakkunniga borde uppmärksamma, vore sättet för

materierens anskaffning, inköpspris och användning. Övervägandena finge

emellertid ej föranleda att mindervärdig materiel lädes till grund för undervisningen.

Därmed, fortsatte statsrådet, skulle nämligen själva syftet

med införandet av fri skolmateriel äventyras, i det att barnens förutsättningar

för vidare utbildning försämrades och förminskades. Standardiseringen

och uniformeringen av läroböckerna får därför under inga omständigheter

bliva ett självändamål. Hur viktig den ekonomiska synpunkten på

folkskolans läroboksfråga än är, får den likväl ej renodlas och ensidigt tilllämpas.

Den fria pedagogiska utvecklingen får ej klavbindas. Beträffande

läroböckerna är det därför av vikt, att jämsides med prisgranskningen en

pedagogisk granskning försiggår.

Med stöd av nämnda beslut tillkallade departementschefen den 14 augusti

1937 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören

Algot Åkesson-Törnkvist, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

Viktor Julius Mattsson samt dåvarande läraren vid Stockholms

stads tekniska mellanskola C. N. O. Forssell. Åt Törnkvist uppdrogs samtidigt

att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Forssell

fungerade såsom sekreterare.

Den 20 juni 1939 avgåvo de sakkunniga — 1937 års skolmaterielsakkunniga

— sitt förslag, vilket därefter blev föremål för remissbehandling.

Under remissbehandlingen utbröt andra världskriget. Ftt flertal myndigheter,

som i princip tillstyrkte förslaget, ansågo det självklart, att detta i

det då uppkomna statsfinansiella läget icke kunde upptagas till förverkligande.

Så har ej heller under de gångna krisåren skeft.

Vid 1942 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 121 och IT:

181), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts -proposition nr 59.

anhålla, att förslag skulle framläggas om införande av fri undervisningsmateriel

i folk- och fortsättningsskolan.

Dessa motioner biföllos. Riksdagen framhöll (skrivelsen nr 8, punkt 147)

att de skäl, som tidigare föranlett riksdagen att hemställa örn en förutsättningslös

utredning angående fri skolmateriel i folk- och fortsättningsskolan,

i det dåvarande läget hade en ännu större tyngd, då krisförhållandena medfört

ekonomiska svårigheter för de föräldrar och målsmän, som hade barn i

skolåldern. Riksdagen anförde vidare:

Riksdagen förbiser ingalunda, att svårigheter av statsfinansiell art nu

föreligga för ett dylikt förslags realiserande, men anser i trots härav det

icke minst ur befolkningpolitiska synpunkter angeläget, att åtgärder såvitt

möjligt bliva vidtagna för genomförande av den enligt riksdagens mening

riktiga principen om fri skolmateriel till alla de barn, som besöka folk- och

fortsättningsskolan. Med anledning härav har riksdagen ansett sig böra

anhålla, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande att med det snaraste

för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Riksdagen vill för sin del

vidare framhålla, att övervägande skäl enligt riksdagens mening tala för, att,

därest staten ikläder sig utgifter i angivna avseende, även en medverkan

i viss utsträckning från kommunernas sida kommer till stånd, varigenom

viss garanti erhålles för kostnadernas begränsning och kontrollens effektivitet.

Självfallet torde även vissa maximeringsbestämmelser i fråga örn antalet

fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel här vara på sin plats.

II. Föreliggande förslag.

1. Tillhandahållandet av kostnadsfri undervisningsmateriel.

De sakkunniga förorda av såväl sociala som pedagogiska skäl, att folkskolans

och fortsättningsskolans elever skola utan behovsprövning på det

allmännas bekostnad erhålla helt fria läroböcker och annan undervisningsmateriel,

varvid såsom gåva skulle lämnas dels egentliga läroböcker och

s. k. arbetsböcker och dels erforderlig förbrukningsmateriel, dock att skoldistrikten

skola kunna tillhandahålla som 1 å n sådana artiklar, som utan

olägenhet kunna användas å lärorummet av flera klassavdelningar. Såsom

lån skulle vidare utlämnas läseböcker samt bredvidläsningsböcker och

biblar.

Nuvarande förhållanden.

Enligt § 49 folkskolestadgan, i den lydelse detta författningsrum erhöll

genom kungörelse den 12 juni 1936 (nr 305), böra, där föräldrar eller målsmän

icke äga tillgång att bekosta lärjunges skolgång, dessa genom vederbörande

skoldistrikts försorg härutinnan understödjas genom för ändamålet

särskilt anslagna medel, vilka skola omhänderhavas av skolrådet. Sådant

understöd må icke anses vara av fattigvårdsnatur.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i § 28 fortsättningsskolestadgan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Dessa bestämmelser innebära bland annat, att skoldistrikten böra tillhandahålla

fri undervisningsmateriel åt obemedlade skolbarn efter behovsprövning

i varje särskilt fall.

Åtskilliga skoldistrikt tillhandahålla emellertid numera fri undervisningsmateriel

åt alla folkskolelever utan behovsprövning och ha sålunda övertagit

hela kostnaden för ändamålet från föräldrar och målsmän. Antalet sådana

skoldistrikt utgjorde år 1920 omkring 70 och hade vid tidpunkten för

en av 1937 års skolmaterielsakkunniga gjord undersökning stigit till 245,

varav 27 städer, 23 köpingar och municipalsamhällen samt 190 rena landsbygdsskoldistrikt.

Av dessa 245 skoldistrikt lämnade 191 läroböckerna som

gåva och 54 som lån. Distrikt med helt fri materiel återfunnos över hela

Sverige, i synnerhet representerades mellersta och södra Skåne men systemet

ägde också fotfäste och befann sig på frammarsch i Värmland, Västmanland,

Södermanland och Östergötland jämte Norrland. Västsverige företräddes

däremot jämförelsevis sparsamt.

Jag har icke ansett erforderligt att föranstalta örn en ny undersökning,

i vilken omfattning skoldistrikten för närvarande tillämpa principen om fri

skolmateriel. Känt är, att utvecklingen, sedan undersökning sist gjordes, kommit

att omfatta allt flera skoldistrikt. Detta synes även bekräftat av en

stickprovsundersökning, som skolöverstyrelsen hösten 1945 verkställde beträffande

kostnaden för fri skolmateriel i de distrikt, som hitintills infört

sådan. Därvid synes även klarlagt, att städer och samhällen i förhållandevis

större utsträckning infört fri materiel än vad som varit, förhållandet i

de rena landsbygdsdistrikten.

Sociala synpunkter.

De sakkunniga utgå ifrån såsom riktigt att, enär det allmänna ålägger

barnen obligatorisk skolplikt, det allmänna också bör kostnadsfritt tillhandahålla

dem den undervisningsmateriel, som kräves för skolpliktens fullgörande.

Det är denna uppfattning, framhålla de sakkunniga, som medfört, att

principen om fri undervisningsmateriel godtagits i våra nordiska grannländer

och även accepterats av de skoldistrikt, som här i landet på eget initiativ

infört fri materiel. Då målsmännen anbefallas att anskaffa undervisningsmateriel

åt barnen, innebär detta nämligen att offentligen ålägga dem

vissa utgifter, d. v. s. en särskild form av beskattning. Denna skattebörda

drabbar synnerligen ojämnt med hänsyn till familjernas storlek och med

hänsyn till förhållandena på olika orter, i det att somliga kommuner i viss

grad övertagit föräldrarnas kostnader, andra däremot icke. Rättelse i detta

hänseende torde icke kunna åstadkommas förrän dessa kostnader liksom

övriga utgifter för folkskoleväsendet genom det allmännas försorg bättre

fördelas efter vars och ens bärkraft. Ätt de uppenbart meddellösa bland

folkskolans elever redan nu generellt erhålla gratis undervisningsmateriel,

vilja de sakkunniga icke tillmäta betydelse eller finna tillfredsställande, eftersom

detta understödssystem knappast fungerat på ett nöjaktigt sätt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Om sålunda önskemålet om fri undervisningsmateriel är motiverat ur

rättvisesynpunkt, kan det ifrågasättas, huruvida det bör tillhöra skoldistrikten

att var för sig fatta ståndpunkt till detta spörsmål. Givetvis måste distriktens

växlande ekonomiska bärkraft i hög grad begränsa deras förmåga

att införa fri undervisningsmateriel, även örn denna reform synes vara i hög

grad påkallad.

Mot det system, som för närvarande råder i ett övervägande antal skoldistrikt,

nämligen att efter ansökan fri materiel lämnas åt medellösa barn,

riktas med fog den kritiken, att en individuell understödsverksamhet utövas

under former, som närmast äga karaktären av nådegåva. Redan på barnastadiet

framhäves därmed en viss klasskillnad. Det förefaller uppenbart,

att denna understödsverksamhet icke passar i vår moderna svenska barndomsskola,

vars centrala uppgift är att med för alla elever lika förutsättningar

meddela en viss medborgerlig folkundervisning.

Alltsedan folkskolans grundläggning torde medellösa elever i allmänhet

ha erhållit fri undervisningsmateriel på skoldistriktens bekostnad. Denna

princip har kommit till uttryck i § 49 folkskolestadgan, som även föreskriver,

att denna understödsform icke må anses vara av fattigvårdsnatur. I

praktiken är det emellertid mycket svårt att undvika, att understödet får

karaktären av fattighjälp. Utlämnandet av fri undervisningsmateriel måste

föresrus av en ofta indiskret undersöknings- och utredningsprocedur och kan

lätt leda till friktioner mellan skola och hem av en icke önskvärd karaktiir.

Dessa friktioner ökas även därav'', att ju under alla förhållanden en betydande

flyttning av skolpliktiga barn äger rum mellan olika skoldistrikt. Den

besvärliga undersökningsproceduren måste därvid upprepas, och friktionsanledningarna

ökas, då såsom understundom är fallet olika skoldistrikt tilllämpa

olika principer och många skoldistrikt övergå till en ny ordning för

materielens bekostande och distribution.

I de distrikt, där principen om fri undervisningsmateriel endast åt medellösa

tillämpas, möta vidare betydande olägenheter också i fråga om de barn,

som själva skola anskaffa materielen. Därmed avse de sakkunniga det

rådande kreditsystemet. För att i möjligaste mån förbilliga materielen till

lämpas nämligen i stor utsträckning den metoden, att skolan eller läraren

inköper materiel, varvid leverantörerna lämna en rabatt, vilken kommer

barnen till godo. Dels med hänsyn till målsmännens ekonomiska förhållanden,

dels för att undervisningsarbetet så fort som möjligt skall komma i

gång, utlämnar läraren sedan materielen på kredit till elever, som anhålla

därom eller icke befinnas kunna erlägga betalningen. Barnen glömma sedan

lätt, att de skola ha pengar med sig till den eller den boken, men ofta ligger

ansvaret på föräldrarna. Det är tänkbart, att de icke för tillfället ha de nödvändiga

medlen. Lättheten att få kredit kan tänkas uppamma en mindre

önskvärd inställning till detta affärssystem. Ofta nödgas lärarna påminna

örn likvid, vilket skapar irritationsanledningar. Förhållandet mellan skolan

och hemmet störes genom ständigt återkommande materielräkningar och

krav för ej betalad materiel. Lärarna förlora ej sällan tiotals kronor årligen

för ej betalad materiel.

Sammanfattningsvis framhålla de sakkunniga, att såväl då fri materiel

lämnas åt medellösa på ansökan i varje särskilt fall som då skolan eller

lärarna förmedla inköpen, varvid barnen erhålla vuss rabatt, så uppstå allvarliga

olägenheter av olika art. Utdelningen av undervisningsmateriel till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.

medellösa fungerar ur social synpunkt i det hela på ett mycket otillfredsställande

sätt. Den sker ofta under byråkratiska former och betraktas faktiskt

i vida kretsar såsom fattigunderstöd, vadan många behövande målsmän

ofta torde underlåta att ingiva dylik ansökan. Metoden att lämna fri

undervisningsmateriel allenast åt medellösa är enligt sakens natur icke

heller något system med objektiv och likformig tillämpning. Skolans och

lärarnas förmedling av inköp av skolmateriel leder till ett kreditsystem, som

måste anses vara förkastligt. Denna metod äger visserligen vissa fördelar

men medför uppenbarligen också betydande olägenheter.

Pedagogiska synpunkter.

Frågan, vilken pedagogisk betydelse införandet av fri undervisningsmateriel

bär, tillmätes av de sakkunniga en central betydelse. De pedagogiska

fördelar, som fri undervisningsmateriel torde medföra, sammanfattas av de

sakkunniga på följande sätt:

1) Materielen ställes omedelbart vid läsårets början till elevernas förfogande

och kompletteras och ersättes sedermera i mån av behov. Den fria

materielen är tidsbesparande. Arbetet kommer genast i gång, i det att eleverna

ej behöva vänta på materielen. Alla böcker finnas tillgängliga från

första läsdagen.

2) Undervisningen grundas på lika läroböcker (samma upplaga) och

ensartad förbrukningsmateriel.

Detta innebär enligt de sakkunniga, att den förbistring, som hittills rått

inom klassavdelningarna i fråga örn läroböcker och läroboksupplagor, upphäves.

Särskilt i sistnämnda avseende torde kravet på en radikal förändring

vara allmänt erkänt, även om mycket blivit bättre, sedan offentlig kontroll

införts på utgivandet av nya omarbetade läroboksupplagor. Ofta påpekas

det, att en lärare har svårt att fordra, att barn som inflytta från andra

skoldistrikt inköpa samma materiel, som övriga barn bruka. Då olika omarbetade

upplagor av en och samma lärobok användas sida vid sida i samma

klassavdelning, inträder förvirring, och det blir nödvändigt att lärarna ägna

mycken tid åt att skapa en något så när enhetlig grundval för undervisning

och läxläsning. Den gängse företeelsen, att barn av samma familj använda

samma lärobok, bidrager naturligtvis också till förbistring i fråga om materielen.

3) Garanti finnes för att undervisningsmaterielens kvalitet blir god och

tillfredsställande.

Detta förhållande sammanhänger, framhålla de sakkunniga, med vad som

ovan sagts örn fordran på att materielen skall vara likartad eller ensartad.

De sakkunniga anföra för att angiva vad som härmed åsyftas ett yttrande

ifrån ett skoldistrikt: »Materielen rättar sig efter undervisningssättet och

ej tvärtom, vilket ofta varit fallet, då föräldrarna ha olika uppfattningar örn,

vilken materiel de ha råd att köpa och vilken som är oundgängligen nödvändig».

Denna fordran på god kvalitet, framhålla de sakkunniga, bör

emellertid betonas ej blott gentemot målsmännen utan också gentemot

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

producenterna och leverantörerna av undervisningsmateriel. Inom de skoldistrikt,

där fri materiel lämnas, har det visat sig möjligt att tillförsäkra

sig i kvalitativt avseende tillfredsställande materiel för ett skäligt pris.

4) På grundval av fri undervisningsmateriel kan undervisningen bedri

vas mer effektivt och med större frihet.

Möjlighet att på en gång och fullständigt förnya undervisningsmaterielen

skapas. Alla elever inom en klassavdelning äga samma förutsättningar i fråga

om läromedel att följa och tillgodogöra sig undervisningens gång. Påståendet

har emellertid, framhålla de sakkunniga, sin giltighet endast under förutsättningen,

att den förut antydda standardiseringen av undervisningsmaterielen

ej kommer i strid med undervisningens legitima krav.

5) Lärarnas kontroll över undervisningsmaterielen kan bliva mera systematisk

och effektiv.

En understundom framförd invändning mot den fria skolmaterielen består

däri, att man framhåller, att eleverna kunna tänkas bli mindre aktsamma

om den materiel, som de få gratis, än den som de nödgas betala för. Gentemot

detta framhålla de sakkunniga, att eleverna själva ju icke betala för

materielen. I skoldistrikt med fri skolmateriel få de den från skolan, i andra

distrikt få de den av sina målsmän. Man torde också med skäl kunna göra

gällande, att lärarna ha större befogenhet att uppmana barnen till försiktighet

och omtanke om skolmaterielen, örn de erhålla den ifrån skolan än

då föräldrarna svara för kostnaderna. Från flera skoldistrikt, som infört fri

materiel, omvittnas också, att skolans egendom över huvud taget vårdas

bättre än den egna och att genom den fria materielen barnen uppfostras till

»sparsamhet med och omvårdnad örn allmän egendom». De sakkunniga

understryka, att systemet med fri undervisningsmateriel innebär många

fördelar också med hänsyn till det befogade kravet, att barnen böra fostras

till aktsamhet och ordentlighet. Kritiken mot tanken att införa helt fri

materiel kommer från de distrikt, som icke infört sådan. Förespråkarna för

densamma återfinnas i de distrikt, där detta system tillämpas.

Lån eller gåva.

Förutsättes det, att all undervisningsmateriel gratis bör tillhandahållas

eleverna, uppställer sig frågan, om och i vilken utsträckning materielen bör

ställas till deras förfogande såsom gåva eller såsom lån. Följande olika grupper

av undervisningsmateriel anse de sakkunniga härvid i huvudsak komma

i betraktande.

I. Läro- och läseböcker.

Folkskolan.

Kristendomskunslcap: Bibel, psalmbok, textbok, kyrkohistoria.

Modersmålet: Läseböcker för de två första skolåren jämte bredvidläsningsböcker,

folkskolans läseböcker samt bredvidläsningsböcker av olika

slag, läroböcker i språklära och rättskrivning, övningsbok för skriftliga arbetsuppgifter,

ordlista.

Räkning: Lärobok i räkning och geometri.

Övriga ämnen: Lärobok i allmän geografi och näringsgeografi, lärobok i

historia och samhällslära, lärobok i naturkunnighet, kartbok, sångbok.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maids proposition nr 59.

Fortsättningsskolan.

Lärobok i medborgarkunskap, lärobok i räkning, lärobok i arbetskunskap,

lärobok i praktiska skrivelser, lärobok i huslig ekonomi och födoämneslära,

speciella läseböcker av olika slag.

II. Arbetsböcker.

Häften för arbetsövningar i hembygdsundervisning, geografi, historia, naturkunnighet

m. fl. ämnen.

III. Förbrukningsmateriel.

Skrivböcker för välskrivning, rätt- och uppsatsskrivning samt för vissa

språkövningar, lösa skrivblad, samlingspärmar, räknehäften, stålpennor,

pennskaft, skrivbläck, anteckningsböcker, konceptböcker, blyertspennor,

radérgummin, ritpapper eller ritkurser, färglådor, färgkritor och vattenfärger

samt penslar och papper av olika slag för teckningsundervisningen, linjaler

samt eventuellt lera eller annat därmed jämförligt ämne för de med

hembygdsundervisningen förenade arbetsövningar na.

De sakkunniga framhålla, att det tillvägagångssätt, som användes av skoldistrikt,

vilka tillämpa principen om fri skolmateriel, kan uppdelas i stort

sett på 3 olika grupper: grupp 1) bestående av sådana distrikt, som lämna

såväl läro- och läseböcker, arbetsböcker och förbrukningsmateriel som gåva

till eleverna; grupp 2) de, som lämna arbetsböcker och förbrukningsmateriel

som gåva men lämna läro- och läseböcker som lån och grupp 3) slutligen

de, som lämna läroböcker, arbetsböcker och förbrukningsmateriel som

gåva men läseböcker såsom lån. Dessutom finnes undantagsvis en fjärde

form, nämligen de, som lämna böckerna som lån till eleverna under skoltiden

men sedermera lämna dem som gåva till de elever, som genomgått skolan

eller under längre tid undervisats på grundval av nämnda böcker.

De sakkunniga anföra för egen del, att beträffande arbetsböcker och förbrukningsmateriel

numera ingen meningsskiljaktighet synes rada därom, att

dessa böra utlämnas helt som gåva. Vad angår de egentliga läroböckerna

anföra de sakkunniga som skäl för att de skola lämnas som gåva dels

hygieniska skäl, dels ordningssynpunkter. En elevs ansvarskänsla för och

omvårdnad örn en bok, som är hans egen, förutsättes vara större än för en

lånad bok, vartill kommer den psykologiska omständigheten, att en elev

kan förväntas med större iver ägna sig åt sina studier, örn han har en ny

och fräsch lärobok än örn han får börja i en gammal. Från lärarnas synpunkt

betonas dessutom, att det är en svår uppgift att utgallra de böcker,

som kunna anses förbrukade, och sedan bland eleverna inom en klassavdelning

fördela en bokuppsättning, i vilken exemplaren äro mer eller mindre

förslitna. De sakkunniga ha gjort en undersökning angående brukbarhetstiden

för läroböckerna och kommit till, att vad småskolan beträffar läroböckerna

i allmänhet förbrukas under två läroår och vad folkskolan beträffar

böckernas brukbarhetstid i genomsnitt är fyra—fem år. De beakta även

synpunkten, huruvida läroböckerna kunna anses äga ett bestående bild
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

ningsvärde och kunna tänkas bliva till nytta för eleverna också efter slutad

skolgång och finna, att man utan att överdriva betydelsen härav likväl

under alla förhållanden bör tillmäta folkskolans läroböcker ett värde som

en elementär grund för vidare utbildning.

På grund av de anförda skälen föreslå de sakkunniga dels att läseböcker

för folk- och fortsättningsskolan ävensom bredvidläsningsböcker och biblar

lämnas såsom lån till eleverna dels att egentliga läroböcker samt arbetsböcker

i regel lämnas som gåva, varvid de sakkunniga förutsätta, att en

effektiv kontroll utövas över böckernas vård och att varje elev allenast erhåller

en bok av varje slag. Noggrann kontroll bör också upprätthållas vid

elevs flyttning från ett skoldistrikt till ett annat distrikt. Slutligen föreslå

de sakkunniga, att erforderlig förbrukningsmateriel lämnas såsom gåva, skoldistrikten

dock obetaget att därvidlag göra den inskränkningen, att sådana

förbrukningsartiklar, vilka utan olägenhet kunna användas på lärorum av

olika klassavdelningar, exempelvis färglådor, färgpenslar, färgkritor, linjaler

eller dylikt, tillhandahållas eleverna såsom lån.

Böcker åt barn i samma familj.

När fria läroböcker utdelas som gåva, uppstår frågan huruvida barn i

samma familj skola tilldelas gemensam eller var sin bok. De sakkunniga

anföra, att för det förra alternativet huvudsakligen tala sparsamhetssynpunkter.

Åtskilliga olägenheter äro emellertid förknippade med detta alternativ.

Sålunda är läroböckernas brukbarhetstid ganska begränsad. Av

betydelse är i detta sammanhang även upplagefrågan. Även om frekvensen

av nya upplagor på senare tid kommit att nedgå, måste likväl allt fortfarande

i någon mån den metoden tillämpas, att läroböckerna förnyas på

så sätt, att ändringar i gamla upplagor införas från nya. Genomföres nu

grundsatsen, att yngre syskon ärva de äldres bok, komma de förra att

arbeta med sämre förutsättningar i den mån förändringar under tiden införts

i boken. En dylik succession måste emellertid, anse de sakkunniga,

vara utesluten, om fri materiel införes med statsunderstöd, eftersom det

bärande motivet härför är, att alla genomgående böra ha samma förutsättningar,

varvid sparsamhetssynpunkten måste intaga en sekundär plats. Olägenheten

med ett system med »familjeböeker» består också däri, att syskon,

som gå i olika klasser i samma skola, samtidigt måste begagna samma undervisningsmateriel.

Därvid inträffa även komplikationer vid läxläsningen. De

sakkunniga anse det självklart, att syskon i flerbarnsfamiljer icke böra få

det sämre i lärobokshänseende än de ensamma barnen. Härtill kommer även

den omständigheten, att, om principen örn familjeböeker införes, komma de

yngre syskonen i en familj endast sällan att få erfara glädjen och stimulansen

av att få börja sina studier i en ny bok.

På grund av anförda skäl avvisa de sakkunnniga idén om familjeböeker

och föreslå, att barn i samma familj, som samtidigt besöka skolan, skola

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

erhålla egna läroböcker. Vad angår frågan, huruvida skolbarn böra övertaga

böcker efter syskon, som slutat att begagna dessa, anse de sakkunniga, att

om ett dylikt övertagande skall äga rum, det bör vara frivilligt. Möjligheten

föreligger nämligen, att en elev, som använt boken, önskar behålla densamma

som kunskapskälla även framdeles. De sakkunniga finna ett dylikt önskemål

till fullo befogat. Dessutom bör en lärobok, som på detta sätt övertages,

vara fullt användbar, d. v. s. vara fullt lik den som för övrigt användes i

klassavdelningen (samma upplaga) dels befinna sig i ett skick, som är i allo

tillfredsställande. Ett barn skall, anse de sakkunniga, ej tvingas att bruka

en i ett eller annat avseende skamfilad lärobok och på så sätt få olägenhet

av det slarv eller den vårdslöshet, som visats av äldre syskon, eller av den

vanvård, som kan ha övergått boken i hem med torftiga förhållanden.

På grund härav föreslå de sakkunniga, att principen med fri undervisningsmateriel

åt varje elev tillämpas jämväl på barn av samma familj.

Dock bör i de planer och förebilder för reglemente och arbetsstadga för skolundervisningen,

som utarbetas, lämnas föreskrift om, att undervisningsmateriel,

som förut utlämnats, bör i den mån så ske kan utnyttjas av yngre

syskon inom familjen. Detta bör emellertid dels ske frivilligt, dels endast

avse materiel, som är fullt användbar vid undervisningen och befinner sig

i tillfredsställande skick.

Remissyttranden.

Över de sakkunnigas betänkande avgå vos yttranden av vederbörande statsmyndigheter

samt av vissa lärarsammanslutningar, förlag m. fl.

I nästan alla yttranden godkändes de sakkunnigas princip, att folkskolans

och fortsättningsskolans elever skola erhålla helt fri undervisningsmateriel.

Endast i 4 yttranden avstyrktes förslaget, varvid behovsprincipen

förordades.

I övrigt framhöllos i remissyttrandena bland annat följande synpunkter.

Skolöverstyrelsen, som, med en reservant, vilken förordade behovsprincipen,

anslöt sig till de sakkunnigas principförslag, förmenade, att de sakkunniga

överdrivit de svårigheter av social natur, vilka äro förenade med det

nuvarande sättet att tillhandahålla materiel i skolorna. Däremot underströk

överstyrelsen i stort sett de skäl av pedagogisk art, som de sakkunniga

anfört och som även enligt överstyrelsens mening talade för att det

allmänna borde tillhandahålla skolmateriel utan kostnad för målsmännen.

Skolöverstyrelsen ansåg också, att fri materiel i den obligatoriska barndomsskolan

stöde i god samklang med tidens strävanden att i allmänhet

söka lätta de ekonomiska bördorna för familjer med barn.

1 fortsättningen av sitt yttrande vände sig överstyrelsen mot den ofta i den

allmänna diskussionen anförda invändningen, att ett dylikt system skulle

föra med sig slöseri. Överstyrelsen kunde icke tillmäta denna invändning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts -proposition nr 59.

större betydelse. Rent principiellt borde i stället fri materiel skänka bättre

möjligheter till kontroll över elevernas sätt att handhava sina läroböcker

och sin förbrukningsmateriel. Det bleve nämligen i detta fall läraren, som

lämnade ut materielen, och ingen syntes lättare än han kunna avgöra, vad

som kunde betecknas som normal åtgång. När åter eleverna skulle betala

sin materiel, ankomme det på föräldrarna att lämna erforderliga medel för

ändamålet, men föräldrarna hade uppenbarligen ganska svårt att bedöma i

vad mån barnens krav på materiel vore skäliga eller icke.

Då överstyrelsen förordade fri undervisningsmateriel, skedde det dock

under den bestämda förutsättningen att eventuella föreskrifter i ämnet gåves

en sådan utformning, att garantier vunnes mot en för det pedagogiska

arbetet skadlig standardisering och uniformitet.

Vad därefter beträffade frågan, huruvida läroböcker borde lämnas som gåva

eller lån, ansåg överstyrelsen, att de starkare skälen tala för de sakkunnigas

ståndpunkt, att eleverna skola erhålla böckerna som gåva, detta så mycket

mera som så för närvarande vore fallet i det långt övervägande antal skoldistrikt,

där fri skolmateriel tillhandahölles. I en detalj hade dock överstyrelsen

en från de sakkunniga avvikande ståndpunkt. Det kunde nämligen

ifrågasättas, örn icke för tredje skolåret liksom för småskolestadiet en läsebok

borde betraktas som lärobok och alltså icke endast utlånas till eleverna.

Skälet till detta vore, att barnen vid detta stadium av skolgången ännu

icke hade tillägnat sig någon större mekanisk läsfärdighet utan hade behov

av trägen övning.

I de yttranden, som statens folkskolinspektörer avgivit till skolöverstyrelsen,

tillstyrktes de sakkunnigas princip, varvid inspektörerna underströko

de sociala och pedagogiska synpunkter, som de sakkunniga framlagt.

Av de folkskolestyreiser, som bereus tillfälle att yttra sig, föreslog Stockholms

folkskoledirektion, att principen örn fri skolmateriel skulle genomföras

även i folkskolans högre avdelning. Förslaget tillstyrktes av folkskolestyrelsens

i Göteborg, Malmö och Hälsingborg. Gävle folkskolestyrelse,

vilken tillstyrkte förslaget, uttalade dock, att kontrollen icke borde givas

sådana former, att en standardisering av undervisningsmaterielen och därmed

även själva undervisningen eftersträvades.

Lärarförbunden tillstyrkte bifall till de sakkunnigas förslag. I förbundens

yttranden framhöllos i övrigt följande synpunkter.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening anförde, att

de sakkunnigas förslag örn att yngre syskon i samma familj under vissa

förutsättningar skulle få övertaga äldre syskons böcker icke kunde vinna

centralstyrelsens anslutning. Styrelsen ansåg, att de sakkunnigas förslag på

denna punkt innebure en mildrad form av nu tillämpad praxis i vissa fall.

Härigenom vidmakthölles en ordning, som från social och psykologisk synpunkt

icke vore tillfredsställande. Varje elev borde enligt centralstyrelsens

uppfattning ha sin egen bok, för vilken den själv bure ansvar. Centralstyrelsen

underströk vidare i sitt yttrande, att den i likhet med de sakkunniga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Marits ''proposition nr 59.

ansåge, att läseböcker i den egentliga folkskolan, bredvidläsningsböcker och

biblar kunde lämnas som lån åt eleverna. I fråga om psalmböcker, egentliga

läroböcker, s. k. arbetsböcker samt småskolans läseböcker förordade centralstyrelsen,

att formen gåva tillämpades.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollar alinne förbund anslöt sig helt till

de sakkunnigas princip men framhöll även önskvärdheten av att det ökade

statliga inflytandet över folkskolan och dess arbete, som ett genomförande

av de sakkunnigas förslag komme att medföra, icke måtte verka standardiserande

i en sådan grad, att det hämmade den fria pedagogiska utvecklingen

inom skolan. Samma synpunkt underströk även styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening

i sitt tillstyrkande yttrande.

Sveriges överlärareförbund underströk de sakkunnigas förslag, att varje

barn borde få sin egen lärobok. Beträffande frågan om vilka böcker, som

borde hänföras till läroböcker, framhöll förbundet i likhet med skolöverstyrelsen,

att statsanslag borde utgå till en läsebok i tredje klassen såsom till

lärobok.

Styrelsen för städernas folkskolinspektörers förbund, som ansåg bärande

skäl föreligga för den föreslagna reformen, fann att de sakkunniga överdrivit

den psykologiska verkan av att endast de mindre bemedlade barnen erhålla

fri materiel, medan andra få betala densamma. Däremot anslöt sig styrelsen

till de synpunkter beträffande de pedagogiska fördelarna av den fria materielen

som de sakkunniga anfört.

Styrelsen för Sveriges folkskollär are för hund anslöt sig helt till de sakkunnigas

förslag.

Statskontoret hade ingen erinran att göra mot principen om fri undervisningsmateriel

i den utsträckning de sakkunniga föreslagit. Icke heller riksräkenskapsverket,

medicinalstyrelsen eller statens institut för folkhälsan

hade någon sådan invändning att göra. I statens läroboksnämnd var majoriteten

i princip ense med de sakkunniga örn betydelsen ur pedagogiska och

sociala synpunkter av systemet fri skolmateriel.

Länsstyrelserna tillstyrkte i allmänhet de sakkunnigas förslag. I en del

yttranden gjordes dock vissa erinringar.

Länsstyrelsen i Kalmar ville sålunda icke godkänna de sakkunnigas princip

att det allmänna, då det ålägger barnen obligatorisk skolplikt, också

borde tillhandahålla undervisningsmaterielen. Länsstyrelsen vore därför icke

beredd att utan reservation godtaga de sakkunnigas huvudargument för fri

undervisningsmateriel. Däremot kunde det måhända från andra av de sakkunniga

framförda synpunkter av social och pedagogisk art få anses berättigat,

att fri undervisningsmateriel på det allmännas bekostnad tillhandahölles

samtliga ifrågavarande elever, varför länsstyrelsen icke ville motsätta

sig att så skedde.

Länsstyrelsen i Kristianstad kunde icke dela de sakkunnigas uppfattning,

att alla lärjungar, oavsett huru deras målsmäns ekonomiska förhållanden

gestaltade sig, skulle tilldelas fri undervisningsmateriel. Vad de sakkunniga

anfört mot behovsprincipen hade icke övertygat länsstyrelsen om att denna

icke vore lämplig och genomförbar ulan alltför stora olägenheter.

Länsstyrelsen i Göteborg avböjde att taga ståndpunkt till förslaget, enär

den fann, att den ekonomiska krissituationen vid remissvarets avgivande un
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.

dergått en så genomgripande förändring, att ett antagande av förslaget redan

på denna grund måste anses vara uteslutet.

Länsstyrelsen i Vänersborg vände sig emot de sakkunnigas uttalande, att

det förelåge principiell skyldighet för samhället att till alla delar bekosta folkskolundervisningen,

skolmaterielen däri inbegripen, därför att folkskolundervisningen

vore obligatorisk. Föga övertygande ansåg länsstyrelsen det kraftigt

framförda motivet för reformen vara, att det skulle möta hart när oöverstigliga

svårigheter att efter prövning av behovet i det enskilda fallet fördela materielen.

Behovsprövning vore ingen angenäm uppgift, men det hade ej gjorts

sannolikt, att en sådan prövning skulle vara svårare i detta fall än i andra, där

den dock allt framgent måste företagas. Länsstyrelsen ansåg dock att de sakkunniga

framlagt andra synpunkter och redogjort för erfarenheter från skolan,

vilka tillfredsställande motiverade deras förslag.

Länsstyrelsen i Örebro kunde icke biträda de sakkunnigas förslag. Det

vöre principiellt oriktigt, att statligt understöd lämnades personer, som

själva kunde betala för sig. De olägenheter av en differentiering mellan betalande

och icke betalande barn, som de sakkunniga framhållit, syntes länsstyrelsen

överdrivna. I överensstämmelse härmed ansåg länsstyrelsen, att

fri undervisningsmateriel i folk- och fortsättningsskolor borde på statens

bekostnad tillhandahållas barn endast för det fall, att föräldrarna voro obemedlade

eller mindre bemedlade.

Samtliga domkapitel tillstyrkte de sakkunnigas principförslag, varvid

tvenne domkapitel, nämligen Uppsala och Luleå, redovisade vardera en

reservant.

Uppsala domkapitel ansåg, att betydelsen av reformens genomförande i

socialt och pedagogiskt hänseende syntes vara något överskattad. Med avseende

på fri läseboksmateriel, inklusive biblar, skulle domkapitlet med tillfredsställelse

hälsat ett förslag, åsyftande att bereda lättnad åt de många

skoldistrikt på landsbygden, vilkas skolväsende alltjämt vore organiserat

med lägre skolformer. Därest skoldistrikten själva utan bidrag av statsmedel

skulle svara för anskaffandet av fri läseboksmateriel, komme detta att innebära

en väsentligen mycket större ekonomisk tunga för landsbygdsdistrikten

med gles befolkning och lägre skolformer än för stadsdistrikten med

högre skolformer.

Luleå domkapitel föreslog, att till läroböckerna skulle få räknas jämväl

nya testamentet och psalmboken med evangeliebok. Härigenom skulle nya

testamentet och psalmboken komma att tillhöra eleverna efter slutad skolgång,

vilket domkapitlet fann vara av stort värde.

Styrelsen för landskommunernas förbund anslöt sig till de sakkunnigas

förslag.

Styrelsen för svenska stadsförbundet, vilken icke hade någon principiell

invändning att göra mot förslaget, ansåg dock, att den föreslagna tilldelningen

av materiel utan varje behovsprövning finge konsekvenser också i

fråga om den kommunalt bedrivna socialvården. I vilken omfattning behovsprövning

skulle bibehållas i avseende på förmåner i samband med undervisningen,

syntes styrelsen vara en principfråga, som med hänsyn till

sin betydelse för socialvården borde bedömas i sin helhet och icke enbart

för den ena eller andra prestationens del.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

I den allmänna diskussionen har man under det senaste decenniet kunnat

konstatera en allt större enighet omkring kravet, att samhället bör påtaga sig

kostnaderna för barnens elementära skolutbildning. Denna växande enighet

beror givetvis till en del på den ökade förståelsen för nödvändigheten av ekonomiska

stödåtgärder till barnfamiljernas fromma. Det är emellertid uppenbart,

att även starka pedagogiska och praktiska skäl tala för att föräldrarna

befrias från kostnader, som följa med den obligatoriska skolundervisningen.

Ett stort antal skoldistrikt har vidtagit åtgärder för att helt eller delvis

övertaga kostnaderna för barnens skolmateriel. I nämnda distrikt tillämpas

emellertid olika principer vid tilldelandet av materiel, varjämte det för fattiga,

kommuner är svårt att bära denna utgift. Utan statens medverkan torde det

ej vara möjligt att ernå en tillfredsställande ordning på detta område.

Frågan om införande av fri undervisningsmateriel under statens medverkan

för folkskolans barn har varit under diskussion under avsevärd tid utan att

likväl ha nått definitivt avgörande. Senast ha 1937 års skolmaterielsakkunriiga

framlagt förslag i nämnda hänseende. Förslaget innebär i stort sett, att

skoldistrikten skola vara skyldiga att utan behovsprövning tillhandahålla fria

läroböcker och fri förbrukningsmateriel till samtliga elever. Genom ett frikostigt

utmätt statsbidrag skulle kostnaderna väsentligen bestridas av statsverket.

Jag har ansett mig nu böra taga upp frågan om statsmakternas medverkan

till genomförande av denna anordning över hela linjen.

Mot de sakkunnigas förslag, att det allmänna skulle helt svara för kostnaderna

för undervisningsmateriel åt folkskolans lärjungar, lia i vissa remissyttranden

framförts erinringar av principiell natur. Man har nämligen icke

ansett riktigt, att undervisningsmaterielen skulle tillhandahållas kostnadsfritt

utan behovsprövning. Jag är emellertid för egen del övertygad örn,

att man vid ställningstagandet till de sakkunnigas förslag kan och bör

bortse från dessa erinringar. Oavsett vilken ståndpunkt man må intaga till

nämnda principfråga, synas nämligen starka skäl, såväl socialpolitiska och

pedagogiska som rent praktiska, tala för att folkskolorna böra kostnadsfritt

för eleverna tillhandahålla den för undervisningen nödvändiga materielen.

Jag ansluter mig således till de sakkunnigas förslag på denna punkt, vilket

tillstyrkts i det övervägande flertalet remissyttranden. Jag erinrar, att även

riksdagen nyligen uttalat sig för genomförandet av en dylik ordning.

Beträffande frågan örn den fria undervisningsmaterielen bör lämnas såsom

lån eller gåva, anföra de sakkunniga, att det numera icke råder någon

meningsskiljaktighet örn, att arbetsböcker och förbrukningsmateriel böra

utlämnas helt som gåva, örn man överhuvudtaget tillämpar principen örn

fri materiel. Detta synes självklart. Beträffande läroböcker, vilka lämpligen

kunna indelas i tvenne grupper, egentliga läroböcker och läseböcker,

ansluter jag mig även till de sakkunnigas mening, att egentliga läroböcker

böra lämnas som gåva samt att läseböcker för folkskolan ävensom

bredvidläsningsböcker och biblar lämnas såsom lån. Dock instämmer

Departe
mentschefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.

jag med skolöverstyrelsen däri, att för 3:e läsåret läsebok bör betraktas såsom

lärobok och följaktligen lämnas som gåva till eleverna. Självklart är,

att psalmboken bör räknas till lärobokskategorien.

Effektiv kontroll bör från skolan utövas över böckernas vård, och varje

elev bör, utom i rena undantagsfall, endast erhålla en bok av varje slag.

Beträffande förbrukningsmateriel synes det böra vara skoldistrikten obetaget

att göra den inskränkningen, att sådana förbrukningsartiklar, vilka

utan olägenhet kunna användas på lärorummet av olika klassavdelningar,

exempelvis färglådor, färgpenslar, färgkritor, linjaler och dylikt, tillhandahållas

eleverna såsom lån.

I fråga om böcker till barn i samma familj ansluter jag mig till

principen, att barnen i flerbarnsfamiljer icke i fråga örn undervisningsmateriel

skola vara sämre ställda än barn i ettbarnsfamiljerna. Varje barn i samma

familj bör sålunda erhålla egna böcker på samma sätt som andra barn.

Det undantag från denna princips tillämpning, som de sakkunniga föreslå,

torde från ekonomisk synpunkt få så liten betydelse, att det av detta skäl

ej är motiverat att i statsbidragsbestämmelserna införa föreskrift därom.

De sakkunniga utgingo i sitt förslag ifrån att fri undervisningsmateriel

skulle tillhandahållas, förutom eleverna i den egentliga folkskolan, jämväl eleverna

i fortsättningsskolan. Vid bedömandet av detta spörsmål är att observera,

att fortsättningsskolan i och med införandet av det 7:e skolåret och

det i vissa skoldistrikt påbörjade införandet av ett 8:e skolår kommit in i

en omstöpningsprocess, vars resultat ännu icke kan förutses. För närvarande

företer fortsättningsskolan en rad skiftande former, av vilka flera

arbeta utan eller så gott som utan läroböcker. Tillräckligt fasta grunder för

beräknande av ett statsbidrag saknas därför beträffande fortsättningsskolan.

Även de sakkunniga underströko den osäkerhet, som präglar läget i fråga

om fortsättningsskolans framtida organisation, varför de ansågo det omöjligt

att tillförlitligt beräkna ett kostnadsmedeltal för denna skola. De gjorde

dock ett försök till en uppskattning av kostnaderna. Osäkerheten har sedan

de sakkunniga avgåvo sitt förslag ytterligare ökats. Jag har därför kommit

till den slutsatsen, att endast kostnaderna för fri undervisningsmateriel i

den egentliga folkskolan böra läggas till grund för beräknande av statens

insats på detta område. Det är dock att märka, att intet hinder möter för de

olika skoldistrikten att ge eleverna i fortsättningsskolan del av förmånen

med fri undervisningsmateriel, i den mån kostnader för sådan materiel för dem

förekomma. Sedan staten övertagit de väsentliga kostnaderna för den fria

undervisningsmaterielen i folkskolan, torde skoldistrikten också lättare med

kommunala medel kunna bestrida motsvarande relativt små utgifter i fortsättningsskolan.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag anser jag, att tillhandahållande

av fri undervisningsmateriel — i enlighet med av mig i det föregående

förordade grunder — bör göras obligatoriskt för skoldistrikten. Be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.

stämmelser härom torde böra införas i § 5 av kungörelsen den 10 december

1937 angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor

m. m.

2. Statsbidragets storlek.

Kostnader för skolmateriel.

1937 års skolmaterielsakkunniga läto på sin tid verkställa en del beräkningar

beträffande kostnaderna för införande av fri skolmateriel. Dessa beräkningar

utfördes dels vid några skoldistrikt, som vid ifrågavarande tidpunkt

infört fri materiel, dels läto de sakkunniga verkställa en beräkning

på grundval av en undersökning av det skolmateriel, som användes i några

av de sakkunniga undersökta skolor. På grundval av dessa beräkningar

kommo de sakkunniga fram till en medelkostnad av 8 kronor 20 öre per barn

och år för tillhandahållandet av fria läroböcker och fri skolmateriel i folkskolor.

Sedan 1937 års sakkunniga utförde sina beräkningar, har läget i betydande

avseenden förskjutit sig och avsevärda prisförändringar inträtt. Det har

därför icke ansetts motiverat att nu gå närmare in på de sakkunnigas kostnadsberäkningar.

Nya kostnadsberäkningar ha i stället utförts. Dessa ha så tillgått, att genom

skolöverstyrelsens försorg uppgifter erhållits från ett antal skoldistrikt,

i regel två inom varje inspektionsområde, som för närvarande tillämpa

principen om fri skolmateriel till folkskolornas elever. I de infordrade uppgifterna

ha kostnaderna uppdelats på läroböcker och förbrukningsmateriel

per barn, och likaledes har en uppdelning skett på de olika klasserna i dels

7-årig, dels 6-årig folkskola.

Kostnaderna i de skoldistrikt, som insänt uppgifter, ha sammanförts i

efterföljande tabeller, varvid är att märka att ur tabellerna uteslutits uppgifter

från några skoldistrikt, vilkas uppgifter antingen varit ofullständiga,

eller vilka tillämpat beräkningsgrunder, som uppenbarligen avvika från i

andra skoldistrikt tillämpade.

Statsbidrag enligt de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga framhålla, att frågan örn fördelningen av det allmännas

kostnader för elevernas undervisningsmateriel kan avgöras enligt tre olika

alternativ:

1) kostnaderna bäras helt av kommunerna;

2) kostnaderna bäras helt av staten;

3) kostnaderna bestridas av kommunerna och staten gemensamt.

De sakkunniga anse uteslutet, att skoldistrikten skulle kunna åläggas att

var för sig och oberoende av sin ekonomiska bärkraft bekosta utgifterna för

helt fri skolmateriel. Icke heller anse de lämpligt med ett statsbidrag, graderat

efter skoldistriktens ekonomiska bärkraft. Valet bör enligt de sakkun
Bihang

till riksdagens protokoll i.9.56. 1 sami. Nr 69.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 59,

Medelkostnad för läroböcker och förbrukningsmateriel inom skoldistrikt

med 7-klassig folkskola läsåret 1944/49-

Skoldistrikt

Medelkostnad

för läroböcker

per barn i

klasserna

I—VII

Kronor

Medelkostnad

för förbruk- ningsmateriel

per barn i

klasserna

1-VII

Kronor

Summa medel- kostnad för läro- böcker och för- brukningsmateriel

per barn i klas- serna I—VII

Kronor

Sundbyberg.....

4:65

4:83

9: 48

Sollentuna......

4:59

7:24

11:83

Norrtälje......

6:65

6:80

13: 45

Häverö.......

4: 88

5:36

10: 24

Enköping......

6:34

6:57

12:91

Sigtuna.......

4: 72

5: 98

10: 70

Södertälje......

2:21

9:82

12:03

Katrineholm . . .

7:06

5:91

12:97

Kullerstad......

6: —

7:88

13:88

Ekeby........

3:89

6: 70

10:59

Veta.........

5:21

5:21

10:42

Västervik......

5:70

9:50

15:20

Bodafors.....

4: 99

6: 36

11:35

Norrahammar ....

4: 57

5:48

10: 05

Huskvarna.....

7:35

4:93

12: 28

Ljungby .......

5:55

7: 10

12: 65

Lessebo.......

4: 66

6: 49

11: 15

Emmaboda.....

5: 44

4: 51

9: 95

Botkyrka......

5: 64

4:24

9: 88

Nynäshamn.....

5:91

8:38

14:29

Sölvesborg......

8: 89

6: 70

15: 59

Hässleholm.....

6: 69

6:97

13: 66

Björnekulla.....

4: 89

5:86

10: 75

Bjuv.........

5: 68

9:35

15:03

Simrishamn.....

5:86

7: 62

13:48

Oja..........

6:78

7:46

14:24

Eslöv........

4: 73

5:37

10: 10

Lund.........

4:41

5: 17

9:58

Svedala.......

2: 26

11:09

13:35

Trelleborg......

6:89

6:02

12:91

Eldsberga ......

4:36

6: 27

10: 63

Varberg.......

6:30

5: 90

12: 20

Falkenberg.....

4:56

4: 87

9: 43

Råda.........

6: 56

6: 59

13: 15

Partille.......

5: 98

7:25

13:23

Lysekil.......

5: 12

5:64

10: 76

Steneby .......

5: 82

6: 75

12:57

Tj ärnö .......

5: 11

5: 96

11:07

Trollhättan.....

4:51

4:40

8:91

Ulricehamn.....

4: 47

5:66

10: 13

Gällstad........

2: 80

5:89

8:69

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 59.

19

Skoldistrikt

Medelkostnad

för läroböcker

per barn i

klasserna

I-VII

Kronor

Medelkostnad

för förbruk- ningsmateriel

per barn i

klasserna

I-VII

Kronor

Summa medel- kostnad för läro- böcker och för- brukningsmateriel

per barn i klas- serna I—VII

Kronor

Skövde .....

6:

28

4: 64

10: 92

Levene.....

5:

15

5: 62

10:77

Glava.....

4:

87

9: 30

14: 17

Järnskog ....

4:

67

9: 62

14: 29

Säffle.....

5:

28

5:08

10:36

Vitsand ....

3:

91

5: 42

9:33

Filipstad ....

7:

23

4:01

11: 24

N. Råda . . .

5:

55

5: 99

1U 54

Kumla.....

5:

98

8: 40

14: 38

Örebro.....

4:

83

fl: 53

11:36

Hällefors . . .

6:

92

5: 42

12: 34

Lindesberg . .

6:

32

6:08

12:40

Sala......

6:

87

4: 70

11:57

Ludvika socken

5:

52

4: 63

10: 15

» siad .

6:

47

7:30

13:77

Falun.....

6:

01

5: 29

11:30

Sandviken . . .

4:

65

8: 63

13: 28

Ovansjö ....

4:

57

7: 33

11:90

Arbrå.....

7:

94

8: 93

16: 87

Ljusdal . . . .

4:

98

6: 58

11:56

Njutånger . . .

4:

41

4: 86

9: 27

Timrå.....

6.

11

7:57

13: 68

Härnösand . .

4:

48

8:31

12: 79

Högsjö.....

6:

41

7: 75

14: 16

Bräcke .....

5

15

6: 80

11: 95

Umeå.....

6

29

6:30

12: 59

Lövånger . . .

5

63

7:66

13: 29

Piteå landskom

mun

7

26

6:40

13: 66

Hortlax ....

3

91

7:36

11:27

Luleå.....

6

19

6: 39

12: 58

Edefors . . . .

7

29

4: 21

11:50

Jukkasjärvi . .

5

01

9:23

14: 24

Råneå.....

4

30

8: 70

13: —

Överkalix . . .

4

56

6: 17

10: 73

Nederkalix

2

61

G: 48

9:09

Medeltal för ovan- stående 7G skol- distrikt ......

5

42

6: 58

12: —

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Medelkostnad för läroböcker och förbrukningsmateriel inom skoldistrikt

med 6-klassig folkskola läsåret 1944/45.

Skoldistrikt

Medelkostnad

för läroböcker

per barn i

klasserna

I-VI

Kronor

Medelkostnad

för förbruk- ningsmateriel

per barn i

klasserna

I-VI

Kronor

Summa medel- kostnad för läro- böcker och för- brukningsmateriel

per barn i klas- serna I—VI

Kronor

Lommaryd.....

6: 77

5: 92

12: 69

Bäckebo.......

5: 87

6:40

12: 27

Ronneby landskom- mun ......

5:03

5:55

10: 58

Söndrum.......

5:94

6: 37

12:31

Kyrkefalla......

4: 64

5:09

9: 73

Sura.........

6: 49

5:37

11:86

Orsa.........

2: 79

6: 60

9: 39

Ovanåker......

3- 46

5: 62

9: 08

Nätra........

6: 05

5: 86

11:91

Sidensjö.......

6: 04

6:19

12: 23

Ragunda.......

4:88

5:28

10:16

Hörnefors......

5:49

7:13

12: 62

Jörn.........

4: 60

4: 73

9:33

Bureå........

6: 40

4:30

10: 70

Medeltal för ovan- stående 14 skol- distrikt ......

5:32

5: 74

11:06

nigas mening stå mellan att statsbidrag generellt och likformigt utgår med

en viss procent av en beräknad medelkostnad per barn och år till samtliga

skoldistrikt respektive olika huvudgrupper av skoldistrikt eller att bidraget

utmätes så att det täcker hela nämnda medelkostnad. För egen del förorda

de sakkunniga sistnämnda alternativ och föreslå i enlighet härmed, att

statsbidraget bestämmes till 8 kronor 20 öre för folkskolebarn och år. Av de

sakkunnigas motivering inhämtas bland annat följande.

1920 års sakkunniga anslöto sig till tanken på ett procentuellt statsbidrag

och föreslogo, att staten skulle bidraga med %o av kostnaden. De utgingo

därvid från, att skoldistrikten efter eget skön skulle ansluta sig till eller avvisa

systemet med helt fri materiel. 1937 års sakkunniga finna det vara

uppenbart, att en anordning enligt vilken de skoldistrikt, som så önska,

skulle kunna undandraga sig skyldigheten att lämna helt fri materiel, skulle

leda till orimliga konsekvenser. Denna möjlighet att undandraga sig komme

i synnerhet att utnyttjas av distrikt med klen ekonomisk bärkraft, varigenom

elever från fattigare distrikt skulle bli sämre tillgodosedda än de

som tillhörde bättre lottade distrikt. Till stöd för uppfattningen, att skoldistrikten

skulle till en viss procent gälda kostnaden, åberopade 1920 års

sakkunniga, att skoldistrikten borde äga visst intresse av att sparsamhet

iakttoges beträffande skolmaterielen. 1937 års sakkunniga, vilka hävda, att

sparsamhetskravet givetvis borde röna största möjliga beaktande, finna det

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majlis proposition nr 59.

icke motiverat att låta distrikten gälda en viss procent för att befrämja detta

sparsamhetsintresse. Kravet på sparsamhet borde vägas mot kravet, att

materielen inom samtliga skoldistrikt borde vara av fullt tillfredsställande

kvalitet. Om en skälig summa per barn och läsår fixerades, vilken helt eller

delvis gäldades av staten, lage det i statens intresse att denna summa också

komme till användning för sitt givna syfte. Det grundläggande motivet

till att lämna statsbidrag till införande av fri skolmateriel vore önskemålet

att åvägabringa en utjämning i kvalitativt hänseende av materielens standard.

Sparsamhet och omsorg skulle under alla omständigheter bli i hög

grad påkallade från distriktens sida vid medlens administration. Däremot

motiverade icke sparsamhetens krav, att distrikten skulle åläggas att betala

en viss procent till helt fri skolmateriel.

Med hänsyn till distriktens olika ekonomiska bärkraft anse icke de sakkunniga

det vara lämpligt att generellt och likformigt låta dem betala en

viss andel i kostnaden. Skulle så ske, kunde det förväntas, att denna utgift

i ett stort antal fall komme att överstiga de ofta mycket sparsamt tillmätta

anslag, som för närvarande utginge till fri materiel åt medellösa elever. I

svagt lottade distrikt kunde givetvis en siffermässigt obetydlig ökning av

budgetens utgiftssumma komma att medföra en kännbar ökning av skattetrycket.

Också administrativt sett anse de sakkunniga, att det från effektivitetens

och enkelhetens synpunkter vore mest ändamålsenligt, att staten gäldade

hela medelkostnaden för barn och år. Om däremot en procentuell andel av

medelkostnaden skulle erläggas av skoldistrikten, bleve det den statliga

myndighetens uppgift att tillse, att varje skoldistrikt verkligen betalade sin

procentuella andel i den fixerade totalsumman per barn och år. Den statskontroll,

som därmed komme att utövas, skulle bli omfattande i bland annat

de över 2 000 landsbygdsdistrikten. Riktpunkten för en sådan reglering bleve

givetvis att tillse, att distrikten ej finansierade skolmaterielen på så sätt,

att staters andel av det allmänna bidraget täckte utgifterna så att distriktens

andel ej behövde tagas i anspråk. Kontrollen skulle säkerligen företrädesvis

komma att avse de fattigare landsbygdsdistrikten och bleve för den skull

en både omfattande och föga tilltalande uppgift.

På dessa grunder förordade de sakkunniga, att staten principiellt skall svara

för samtliga kostnader för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel till

eleverna i folk- och fortsättningsskolor, att det skall åläggas skoldistrikten

dels att sörja för anskaffning av ifrågavarande undervisningsmateriel, dels

ock att tillse, att erforderlig undervisningsmateriel ständigt står till förfogande

till varje i förenämnda skolor undervisat barn, samt att statsbidrag

till skoldistrikten skall utgå med ett visst medelbelopp för elev och undervisningsår.

Remissyttranden.

I de remissyttranden, i vilka uttalanden gjordes om de sakkunnigas förslag

till grunder för statsbidraget, uttalades ett betydande antal instämmanden

i sakkunnigförslaget. I åtskilliga yttranden uttalades dock, att statsbidraget

icke borde avse hela kostnaden.

Riksräkenskapsverket ansåg det lämpligt, att kommunerna i viss utsträckning

deltoge i kostnaderna, varigenom medverkan från deras sida till

utgifternas begränsning kunde påräknas. Riksräkenskapsverket fann vidare,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.

att statens medverkan borde få formen av ett bidrag med ett visst bestämt

belopp för barn och år. För att ge erforderligt utrymme åt kommunernas

medverkan borde detta belopp icke sättas för högt utan förslagsvis till ungefär

2/s av en beräknad medelkostnad för barn och år. Detta belopp ville

riksräkenskapsverket med utgångspunkt ifrån de sakkunnigas kostnadsberäkningar

sätta till sex kronor för barn i folkskola och två kronor för barn

i fortsättningsskola.

Statskontoret ansåg det också vara att föredraga, att kostnaderna fördelades

mellan statsverket och skoldistrikten. Därvid borde skoldistrikten

åläggas skyldighet att tillhandahålla behövlig materiel mot att statsverket

bidroge till kostnadernas bestridande med visst för elev och läsår beräknat

belopp. Genom en sådan anordning skulle skoldistrikten få ett bestämt intresse

av att tillse, att vederbörlig sparsamhet iakttoges, varjämte särskild

kontroll från statsverkets sida av skoldistriktens utgifter för ifrågavarande

ändamål bleve obehövlig. Anordningen förutsatte dock, att ett statligt organ

övervakade, att skoldistrikten i tillbörlig omfattning fullgjorde sina skyldigheter.

Denna eftersyn ansåge statskontoret kunna utan olägenhet anförtros

åt folkskolinspektörerna. Även statskontoret föreslog, att statsbidraget skulle

utgå efter sex kronor för lärjunge i folkskola och två kronor i fortsättningsskola.

Skolöverstyrelsen delade de sakkunnigas uppfattning, att bidraget principiellt

borde utgå lika till alla skoldistrikt. Däremot kunde överstyrelsen

icke godkänna vare sig att staten skulle svara för hela materielkostnaden eller

att beloppen skulle fixeras till de siffror som de sakkunniga anfört. Eftersom de

sakkunnigas beräkningar vore grundade på en uppskattad medelkostnad,

följde härav, att kostnaderna stundom voro avsevärt större och ibland

något lägre än de föreslagna statsbidragen. Frågan uppställde sig då, vem

som skulle betala merkostnaden för de distrikt, där statsbidraget icke vore

tillräckligt, och huruvida man skulle tillåta vissa distrikt att göra sig inkomst

på de bidrag, som de icke ansåge sig helt behöva använda för de

angivna ändamålen. Dessa frågor ansåge överstyrelsen, att de sakkunniga

icke behandlat på ett tillfredsställande sätt.

I detta sammanhang ville överstyrelsen understryka, att man aldrig kunde

ernå en lika kostnad för skolmateriel i barndomsskola. Frånsett att förbrukningen

torde ställa sig olika i de skilda skolformerna, sammanhängde

också kostnaden med själva arbetssättet. Det vore därför icke endast fråga

om en större eller mindre sparsamhet med materielen, när man konstaterade

den växlande åtgången.

Överstyrelsen anförde vidare:

Möjligen ha de sakkunniga tänkt sig, att skoldistrikten kunna tänkas villiga

att betala kostnaderna för materiel, i den mån statsbidraget icke räcker.

Häremot står dock de sakkunnigas starka understrykande av, att staten

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

skall bära hela kostnaden för det avsedda ändamålet. Måhända ha de sakkunniga

vidare utgått ifrån, att folkskolinspektörerna skola vid sin kontroll

se till, att materielkostnaderna icke tillåtas sjunka under den standard,

som angives av statsbidragets storlek. En dylik kontroll måste dock vara

så detaljerad, att den knappast kan läggas på de redan hårt arbetstyngda

inspektörerna. Rent principiellt kan man icke heller lämna den möjligheten

ur räkningen, att i ett skoldistrikt kan för en relativt liten materielkostnad

bedrivas en fullt tillfredsställande undervisning. Av de i betänkandet redovisade

skoldistrikten ha åtskilliga en medelkostnad, som understiger det

ifrågasatta statsbidraget. Man vågar dock icke härav draga den slutsatsen,

att de på något sätt vanskött sitt åtagande att tillhandahålla fri materiel.

Enligt överstyrelsens mening vore den lämpligaste lösningen, att man

icke uppställde kravet, att staten skulle betala hela materielkostnaden. Om

man, såsom de sakkunniga föresloge, förordade ett mera schematiskt statsbidragsförfarande,

måste statsbidraget ligga i underkant av den verkliga

kostnaden och skoldistrikten vara skyldiga att betala den merkostnad för

utgifterna, som i regel måste beräknas uppkomma. Däremot borde statsbidraget

vara så beskaffat, att det väsentligen täckte skoldistriktens kostnader.

Även om det vore svårt att angiva ett belopp, ville dock överstyrelsen

hålla före, att ett belopp av sex kronor för barn och år i folkskolan och

två kronor för barn och år i fortsättningsskolan vore väl avvägt. Det borde

sedan ankomma på skoldistrikten att tillskjuta ytterligare erforderliga medel

till behovet.

Överstyrelsen, som påpekat, att materielkostnaden kunde ställa sig olika

i de olika skolformerna, hade också övervägt, huruvida bidraget borde vara

mindre för elever i halvtidsläsande skolor. Med hänsyn till att överstyrelsen

generellt förordat ett avsevärt lägre bidrag än de sakkunniga, ansåge sig

överstyrelsen dock icke nödsakad att göra undantag för sistnämnda skolor.

Statens läroboksnämnd ansåg, att om systemet med fri skolmateriel skulle

ha obligatorisk karaktär det måhända vore oundvikligt, att staten iklädde

sig hela kostnaden. Vid tillämpningen i praktiken torde emellertid vissa svårigheter

uppstå. Då det icke vore möjligt att få en sådan ordning till stånd,

att kostnaden per barn och år bleve exakt densamma i alla skoldistrikt,

kunde det icke undvikas, att den verkliga kostnaden i vissa distrikt understege

och i andra distrikt överstege medeltalet (statsbidraget). I förra fallet

skulle skoldistrikten få en inkomst av statsbidraget och i det senare skulle

distrikten nödgas lämna tillskott av kommunala medel. Regler erfordrades,

vilka medgåve en noggrann kontroll över statsbidragets användning och

vilka därjämte kunde åstadkomma en sådan utjämning att staten svarade

för den verkliga kostnaden för den fria skolmaterielen, varken mer eller

mindre.

Även vissa länsstyrelser och domkapitel gåvo uttryck för åsikten, att

skoldistrikten borde bidraga till kostnaderna för skolmaterielen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

1937 års sakkunniga ha förordat, att staten principiellt skall svara för

samtliga kostnader för fria läroböcker och fri undervisningsmateriel. Då riksdagen

1942 i anledning av motioner behandlade frågan, uttalade den, att

övervägande skäl talade för att, därest staten iklädde sig utgifter för undervisningsmateriel,

även en medverkan i viss utsträckning från kommunernas

sida komme till stånd. Denna mening har även företrätts av flera remissmyndigheter,

bland annat statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen.

Enligt min mening bör ett statsbidrag för genomförande av fri undervisningsmateriel

i skoldistrikten icke konstrueras på så sätt, att staten betalar

ett visst procenttal av skoldistriktens redovisade verkliga kostnader. Detta

skulle, såsom i annat sammanhang närmare belyses, draga med sig en alltför

omständlig och kostsam kontrollapparat. Bidraget synes i stället böra utgå i

form av ett visst fixerat belopp per barn och år. Detta belopp synes mig till

storleken böra avpassas så, att det täcker största delen av kostnaden för fri

materiel till eleverna. Distriktens andel i kostnaderna bör därvid icke göras

större, än att nödig marginal finnes för variationerna i kostnader mellan olika

skoldistrikt och att i sparsamhetens intresse åtminstone något utrymme lämnas

för kommunal medverkan. Viktigt är, att statsbidragsbeloppet icke betraktas

såsom en gång för alla fixerat, utan att det tid efter annan underkastas

revision i anslutning till prisutvecklingen och den pedagogiska erfarenhetens

krav på ny undervisningsmateriel. I sistnämnda hänseende är det av synnerlig

vikt, att den fria pedagogiska utvecklingen ej klavbindes av ett såsom

fixt betraktat kostnadsbelopp.

De förnyade kostnadsberäkningar, vars resultat redovisats i det föregående,

ge vid handen, att genomsnittskostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker

och fri förbrukningsmateriel för närvarande ligga mellan 11 och 12

kronor per barn och år. I betraktande härav förefaller det mig, att ett statsbidrag

på 10 kronor per barn och år för närvarande bäst skulle motsvara behovet

och de förut uttalade önskemålen. Jag förordar därför, att statsbidraget

till ifrågavarande ändamål för närvarande fastställes till nämnda belopp för

samtliga skoldistrikt, att utgå för alla folkskolelever, som fullgöra obligatorisk

skolgång, således även för elever i obligatorisk åttonde klass, i den mån sådan

förekommer. Några bärande skäl för en differentiering av bidraget efter skolpliktstidens

längd i de särskilda kommunerna synas icke föreligga.

I detta sammanhang erinrar jag, att vissa årliga bidrag till anskaffande av

undervisningsmateriel plägar beviljas åt de skoldistrikt, som komma i åtnjutande

av statsbidrag från förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande

i rikets nordligaste gränsorter m. m. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att efter prövning av de särskilda förhållandena avgöra, huruvida och i

vad mån det av mig förordade nya statsbidraget bör föranleda ändrad praxis

ifråga om medelstilldelningen från nämnda anslag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

I det följande ämnar jag förorda, att statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande

av fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel från och med

läsåret 1946/47 skall utbetalas till skoldistrikten i början av det läsår, varunder

materielen skall användas. Vid bifall till vad jag förordat erfordras således

anslag för ändamålet redan för nästa budgetår. Barnantalet i folkskolan

uppgick vårterminen 1945 till 524 000. Med hänsyn till födelsetalets förändringar

och skolpliktens successiva utsträckning till 7 eller 8 år torde man

böra räkna med att detta för innevarande läsår stigit till omkring 540 000.

I det följande kommer jag att förorda, att det statsbidragsbelopp, som vid

läsårets början utbetalas till skoldistrikten, grundas på elevantalet näst föregående

läsår. Det förslagsanslag till »Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna

för tillhandahållande av fria läroböcker m. m.», som för nästa budgetår torde

böra anvisas, därest de av mig tillstyrkta statsbidragsgrunderna godtagas,

synes alltså böra uppföras med ett belopp av 5 400 000 kronor.

3. Administration och kontroll m. m.

Enligt cle sakkunnigas mening är det angeläget, att staten äger möjlighet

att genom sina organ övervaka användningen av det föreslagna statsbidraget.

För att åstadkomma en tillfredsställande ordning å hithörande område ifrågasätta

de, om icke skoldistriktens medelsförvaltning liksom kontrollen över

densamma borde kunna anordnas på ett liknande sätt, som vid tidpunkten

för avgivande av deras förslag gällde på vägväsendets område. Sålunda anse

de, att det bör kunna föreskrivas, att skoldistriktens räkenskapsföring sker

enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, detta i syfte att underlätta

genomförandet av önskvärd enhetlighet ifråga örn skoldistriktens räkenskaper.

Vidare önska de, att skoldistriktens räkenskaper skola kunna göras till föremål

för granskning av riksdagens revisorer samt av riksräkenskapsverket eller

en eventuell blivande kameralbyrå i skolöverstyrelsen.

De sakkunniga föreslå vidare, att statsbidraget skall utgå i efterskott samt

grunda sig på elevantalet vid slutet av vårterminen. Rekvisition skulle inlämnas

omedelbart efter vårterminens slut till folkskolinspektören, som skulle

ha att snarast möjligt och före juli månads utgång insända ett exemplar av

rekvisitionen till statskontoret eller vederbörande länsstyrelse. De sakkunniga

räkna med, att statsbidraget skall vara skoldistrikten tillhanda före höstterminens

början.

I remissyttrandena blev de sakkunnigas förslag föremål för åtskillig kritik

bland annat från statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen kunde för sin del icke förorda, att statsbidraget skulle

utgå i efterskott. Det normala måste vara att utgiften och statsbidraget

folie på samma tidsperiod. Endast då verkliga hinder härför mötte, borde

man göra undantag. I detta fall syntes intet hindra, att statsbidraget avsåge

kostnader för det år, varunder det utbetalades. Överstyrelsen kunde icke heller

Bihang till riksdagens protokoll 191^6. 1 sami. Nr 59. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.

tillstyrka, att bidraget skulle rekvireras vid den tidpunkt på året, som de

sakkunniga föreslagit, och sade sig betvivla att man på den korta tid som förflöte

mellan vårterminen och höstterminen normalt kunde räkna med att

statsbidragsfrågan skulle hinna behandlas av alla instanser. Överstyrelsen hyste

också starka betänkligheter mot att skapa ytterligare en separat statsbidragsrekvisition

för folkskolan. Det lämpligaste vore att sammanföra det ifrågasatta

statsbidraget med underhålls- och materielbidraget, å vilket rekvisition

ingåves under oktober månad, och överstyrelsen ansåge att samtliga de nämnda

bidragen skulle kunna behandlas på samma blankett. Starka skäl kunde

därvid anföras för att rekvisitionen skulle grunda sig på elevsiffrorna vid höstterminens

början, då det ju vore dessa elever som skulle erhålla materiel. Då

emellertid folkskolinspektören icke kunde kontrollera nämnda siffror, borde

man därför möjligen enligt överstyrelsen lägga elevantalet vid vårterminens

slut till grund för beräkningen. För skoldistrikten hade detta icke någon betydelse,

eftersom eventuella differenser komme att utjämnas under årens lopp.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna för statlig kontroll över skoldistriktens

användning av ett eventuellt statsbidrag för läroböcker och förbrukningsmateriel

kunde överstyrelsen ej heller tillstyrka. Något skäl, att för

just det statsbidrag, varom här vore fråga, och som till sin storleksordning

vore ganska blygsamt, ifrågasätta en helt ny kontroll ansåge inte överstyrelsen

föreligga.

Statskontoret fann det praktiskt, att statsbidragen utdelades vid höstterminens

början och att bidragen därvid bestämdes med hänsyn till lärjungeantalet

vid närmast föregående vårtermins slut. Denna beräkningsgrund borde

emellertid enligt statskontorets mening icke — såsom de sakkunniga antytt —

få medföra att statsbidraget ansåges hänförligt till annat redovisningsår än det

under vilket utbetalningen skulle verkställas.

Riksräkenskapsverket ansåg, att rekvisitionsförfarandet borde så nära ansluta

sig till reglerna för rekvisition av något av de nu utgående statsbidragen

till folkskoleväsendet, att största möjliga arbetsbesparing kunde vinnas. Då

det från flera synpunkter syntes olämpligt att låta statsbidraget för undervisningsmateriel

ingå i rekvisitionen av statsbidrag till avlöningar m. m., ansåg

riksräkenskapsverket att statsbidraget för undervisningsmateriel borde rekvireras

och utbetalas tillsammans med underhålls- och materielbidraget. I folkskolinspektörernas

befattning med rekvisitionerna borde enligt riksräkenskapsverket

ingå kontroll dels över att materiel av erforderlig standard tillhandahölles

skoleleverna, vid äventyr att rätten till statsbidrag eljest helt eller delvis

förverkades, dels ock över att materielkostnadema för skola och år efter den

standard av materielen som förekommit under senast förflutna redovisningsår

uppginge till minst det rekvirerade beloppet, då i annat fall statsbidraget

borde nedsättas till det belopp, till vilket de verkliga kostnaderna från nyssnämnda

utgångspunkt kunde beräknas. Sistnämnda begränsning syntes riks
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 59.

räkenskapsverket erforderlig till förebyggande av att eventuellt överskjutande

del av statsbidraget kunde tagas i anspråk för bestridande av andra kostnader

än dem, till vilka bidraget vore avsett.

Frågan om de administrativa bestämmelser och föreskrifter om kontroll, som

skola reglera användningen av det föreslagna statsbidraget, är utan tvivel synnerligen

betydelsefull. Riktpunkten för anordningarna på detta område synes

mig emellertid böra vara, att alla bestämmelser göras enkla och lätta att utan

onödig omgång tillämpa. Den statliga kontrollen över skoldistriktens användning

av statsbidraget till fri undervisningsmateriel synes mig därför böra inskränkas

till att folkskolinspektörerna få i uppdrag att i samband med den allmänna

inspektionen kontrollera dels att undervisningsmaterielen tillhandahålles

utan kostnad för eleverna och dels att denna materiel motsvarar rimliga

anspråk ifråga örn omfattningen och kvaliteten. Någon ytterligare detaljkontroll

och detaljredovisning på sätt de sakkunniga och riksräkenskapsverket

föreslagit finner jag icke erforderlig. Den skulle också bli synnerligen tids- och

arbetskrävande och svår att i praktiken genomföra. Något ståndpunktst ägande

till de sakkunnigas yttrande örn omläggning av skoldistriktens räkenskapsföring

finner jag för närvarande icke erforderligt. Beträffande tidpunkten för

rekvisitionernas ingivande och grunderna för beräknande av antalet statsbidragsberättigade

barn ansluter jag mig till de synpunkter skolöverstyrelsen

framfört. Statsbidragssummans storlek torde sålunda för varje läsår böra bestämmas

med hänsyn till barnantalet vid nästföregående vårtermins slut.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser

rörande statsbidraget och villkoren för dess åtnjutande, som må befinnas erforderliga.

I enlighet med sina direktiv behandlade 1937 års skolmaterielsakkunniga

utförligt frågorna om skolmaterielens anskaffning och prissättningen å densamma.

De förslag de sakkunniga i detta avseende framlagt, har jag icke ansett

erforderligt att upptaga till behandling i förevarande sammanhang, enär dessa

spörsmål hänskjutits till förnyat övervägande av de sakkunniga, som jag den

19 oktober 1945 tillkallat med uppgift att utreda läroboksfrågan i dess helhet.

Enligt direktiven för nämnda sakkunniga skola de utreda frågan om möjligheterna

att nedbringa utgifterna för skolmateriel, varvid även tanken på ett

statligt läroboksförlag hänskjutits till kommittén. Bland övriga spörsmål,

vilka denna kommitté har att utreda, framhålles frågan om distributionen av

Skolmateriel, varvid möjligheterna av en direkt distribution av skolmateriel en

från producenterna till skolorna bör särskilt uppmärksammas.

Tillsvidare utgår jag därför från, att skoldistrikten vid inköp av undervisningsmateriel

för skolorna skola förfara såsom hitintills och verkställa inköpen

och träffa överenskommelser med producenter och distributörer enligt nu gällande

principer.

Departe
mentschefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis ‘proposition nr 59.

lil. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att statsbidrag må utgå till bestridande av

kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m. i

huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående

förordat;

dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för

tillhandahållande av fria läroböcker m. m. för budgetaret

1946/47 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 5 400 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Bäck.

Stockholm 1946 Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

460426

Doktrin (1)

  1. Hans Liljeson, Skolsociala förmåner, FT 1985 nr 3 s. 125, på s. 126 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:191 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag för hudgetåret 1946/47 till understöd åt inh a2 i texten
  2. SU 1946:78 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1985 s. 125 Hans Liljeson, Skolsociala förmåner s. 126 i texten