Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk

31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:7, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni

1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk;

given Stockholms slott den 31 december 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§

lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 19t6. 1 sami. Nr 7.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1912

(nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 om åtgärder

mot vanhävd av jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Till vanhävd---driva jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

underhåll anses såsom vanhävd, örn byggnaden till följd av förändringar i

driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,

som medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten,

eller ock av annan dylik anledning blivit obehövlig.

Sammanslagning som ovan sägs må anses medföra väsentliga fördelar för

jordbrukets bedrivande i orten endast örn någon av de i sammanslagningen

ingående brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet eller omfattning, att brukaren

därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, och det ej kan anses

förmånligare för jordbrukets bedrivande i orten, att denna brukningsdel tages

i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar; dock må sammanslagningen,

örn däri ingår brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni

1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, ej anses medföra väsentliga fördelar

för jordbrukets bedrivande i orten, med mindre först genom sammanslagningen

uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga

bärgning.

13 §.

Brukningsdel må---det nödigt.

Prövas i andra fall än i 2 § andra och tredje styckena avses synnerliga skäl

föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, äger länsstyrelsen efter

jordbrukskommissionens hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen

blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

3

Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

å Stockholms slott den 23 november 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om ändring i

lagen den 30 juni 1942 (nr 515) örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk samt

anför därvid följande.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallades såsom

utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning örn uppsikt

å jordbruk f. d. häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna

av riksdagens andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson

i Löbbo, S. Janson i Frändesta och G. K. Hellbacken i Gräsberg, lantbrukaren

A. Nilsson i Steneberg samt hypoteksdirektören N. J. Falk i Lund.

Åt utredningsmännen uppdrogs jämväl att undersöka omfattningen av den

i skilda sammanhang patalade tendensen hos jordägarna att taga under

eget bruk tidigare såsom självständiga jordbruk utarrenderade torp och

lägenheter för att sammanslå dem med andra brukningsdelar. Till fullgörande

av sistnämnda uppdrag ha utredningsmännen den 14 april 1945 framlagt

en promemoria angående provisorisk lagstiftning lill förhindrande av

sammanslagning av vissa jordbruk. Vid promemorian har fogats ett särskilt

yttrande av hypoteksdirektören Falk.

Över promemorian ha yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,

länsstyrelserna, samtliga egnahemsnämnder med undanlag av

dem i Stockholms län och stad samt Gotlands län, alla jordbrukskommissioner

med undantag av dem i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott, 1942 års jordbrukskommitté,

fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

landsbygdens folk. Länsstyrelsen i Örebro län har överlämnat ett utlåtande

från överlantmätaren i länet.

Innan jag övergår till en närmare behandling av det i promemorian av

utredningsmännen framlagda förslaget och de däröver avgivna yttrandena,

torde jag få lämna en redogörelse för de bestämmelser, som äro av intresse

å ifrågavarande område.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Gällande bestämmelser.

År 1943 genomfördes i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom åtskilliga ändringar, vilka i synnerhet hade avseende å de särbestämmelser

som reglera s. k. sociala arrenden. 1 illämpningsomradet för de

sociala arrendebestämmelserna, vilka innehållas i 2 kap. 49 69 §§ nytt
janderättslagen,

utvidgades sålunda i avsevärd grad. Medan särbestämmelser

tidigare gällt allenast för arrenden av fastigheter som tillhörde bolag,

ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter, skall specialregleringen

numera tillämpas, örn den utarrenderade brukningsdelen 1) tillhöi bolag,

förening eller stiftelse, eller 2) utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,

som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss,

eller 3) äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å

fastigheten eller å fastighet som är i sambruk med densamma och uppenbarligen

besitter fastigheten av annan anledning än alt bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket. Såsom villkor för de sociala anendereglernas

tillämplighet har förut gällt att arrendet omfattat en minimiareal av 4

och en maximiareal av 25 hektar. Den nya lagen har borttagit den nedre

arealgränsen samt höjt maximiarealen till 50 hektar, varför även härigenom

specialregleringen fått icke obetydligt ökad räckvidd. De sociala arrendebestämmelserna

ha också i viktiga delar erhållit nytt innehåll. Sålunda har

införts en minimiarrendetid av fem år jämte rätt för arrendatorn till nytt

arrende för en tid av fem år vid varje arrendeperiods utgång, s. k. optionsrätt.

Optionsrätten kan dock av jordägaren brytas under vissa förutsättningar,

bland annat då jordägaren avser att han själv eller anförvant till honom

skall bruka fastigheten. Därest fastigheten eller del därav avyttras, tillerkännes

arrendatorn, örn han har optionsrätt, under vissa villkor förköpsrätt.

Beträffande byggnadsskyldigheten innefattar nya lagen i stort sett samma

reglering som enligt äldre lag ägde tillämpning å bolagsarrenden och

därmed likställda arrenden. Det åligger sålunda jordägaren att vid tillträdet

avlämna bostadshus i det skick, som motsvarar vad enligt gällande

hälsovårdsstadga kräves, ävensom för jordbruket nödiga ekonomibyggnader

så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan an

mindre reparation. De sociala arrendebestämmelserna äro (med visst undanlag

av mindre betydelse) av tvingande natur. Även vissa för arrenden i allmänhet

gällande stadganden äro tvingande vid de arrenden som lyda under

specialregleringen. De viktigaste av dessa stadganden äro de som reglera

arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten, vilken ersättningsrätt

genom nya lagen i hög grad utvidgats.

Såsom ett kraftigt återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet

hos jordägarna alt genom sammanslagning av brukningsdelar söka undandraga

sig de sociala arrendebestämmelserna verka vissa bestämmelser i lagen

d. 27 juni 1927 ang. uppsikt å vissa jordbruk och lagen den 30 juni

1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Förstnämnda lag skall enligt

sin lydelse tillämpas å brukningsdel, som är av den beskaffenhet och om
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

5

fattning och som tillhör sådan jordägare, att med avseende å arrende därav

gäller lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av

Svealand eller vad i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom är särskilt

stadgat om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare.

1942 års vanhävdslag avser brukningsdelar nied odlad jord till en vidd

överstigande ett hektar. Enligt övergångsbestämmelserna till 1942 års vanhävdslag,

vilken trädde i kraft den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med

den 30 juni 1947, skall så länge den lagen äger gällande kraft 1927 års uppsiktslag

med vissa undantag icke vinna tillämpning.

I båda dessa lagar föreskrives, att såvitt,angår brukningsdel, som faller

under respektive lags tillämpningsområde, uppsikt skall genom jordbrukskommissions

försorg hållas över att brukningsdelen ej vanhävdas genom att

nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Detta innebär, att

en sammanslagning av brukningsdelar ej förringar jordägarens skyldighet

att hålla å brukningsdelarna befintliga byggnader vid makt. Från denna

föreskrift ha emellertid gjorts vissa undantag. Sålunda har i 3 § andra stycket

1927 års uppsiktslag stadgats, att såsom vanhävd ej skall anses, att byggnad,

som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres

eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet

och omfattning äro sådana att först genom deras sammanslagning uppkommer

jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Enligt 2 § andra stycket 1942 års vanhävdslag skall byggnads bortförande

eller lämnande utan underhåll ej anses såsom vanhävd, örn byggnaden blivit

obehövlig till följd av förändringar i driften av jordbruket eller på grund

av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar

för jordbruksdriften eller ock av annan dylik anledning. Emellertid

göres samtidigt i nämnda stycke inskränkning för det fall att i sammanslagningen

ingår brukningsdel som avses i 1927 års lag, och stadgas för detta

fall den förutsättningen för rätt att bortföra byggnad eller lämna den utan

underhåll, att brukningsdelarna skola vara av sådan beskaffenhet eller omfattning

att först genom deras sammanslagning uppkommer bärkraftigt jordbruk.

Sistnämnda bestämmelse innebär, att därest i sammanslagningen ingår

brukningsdel som avses i 1927 års lag sammanslagningen icke är tillåten

örn någon av brukningsdelarna är ett bärkraftigt jordbruk.

Möjligheter till dispens finnas emellertid. I 14 § andra stycket 1927 års

uppsiktslag och i 13 § andra stycket 1942 års vanhävdslag stadgas sålunda,

att därest i annat fall än nyss nämnts synnerliga skäl till sammanslagning

av brukningsdelar prövas föreligga länsstyrelsen må efter jordbrukskommissionens

hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen blivit

obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

I fråga örn brukningsdel, som avses i 1927 års lag, gäller ytterligare såväl

enligt nämnda lag som enligt 1942 års lag, alt brukningsdelen ej får tagas i

anspråk för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning

eller i annat liknande syfte med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens

hörande prövar det nödigt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mcij:ts proposition nr 7.

Utredningsmännens förslag.

Det av förenämnda utredningsmän framlagda förslaget innebär, att de regler,

vilka enligt 1942 års vanhävdslag gälla i fråga örn sammanslagning av

brukningsdelar, som avses i 1927 års uppsiktslag, skola göras tillämpliga

även å sådana under 1942 års lags tillämpningsområde fallande brukningsdelar,

som först genom 1943 års arrendelagstiftning kommit att omfattas av

de sociala arrendebestämmelserna. Förslaget skulle föranleda ändring av

2 och 13 §§ 1942 års vanhävdslag. Enligt vad utredningsmännen uttalat

måste förslaget anses utgöra endast en provisorisk lösning i avbidan på den

förestående revisionen av uppsiktslagstiftningen.

I syfte att erhålla närmare upplysning örn omfattningen av tendensen till

sammanslagning av för självständigt bruk lämpade arrendegardar med andra

brukningsdelar ha utredningsmännen införskaffat uppgifter j detta hänseende

från jordbrukskommissionerna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i södra och mellersta Sverige. Av de inkomna svaren lia utredningsmännen

funnit, att den nya sociala arrendelagstiftningen, som trädde

i kraft den 1 januari 1944, i vissa landsändar medfört en mer eller mindre

omfattande tendens hos ägarna av arrendefastigheter, beträffande vilka sagda

lagstiftning gjorts tillämplig, att taga fastigheterna under eget bruk för

sammanslagning av dem med andra fastigheter. Så syntes, enligt vad utredningsmännen

uttalat, av de inkomna svaren att döma vara fallet i Stockholms,

Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län. Från andra län hade i svaren förklarats

att en dylik tendens visserligen ännu icke kunnat förmärkas, men

att det vöre att antaga att, sedan arrendelagstiftningen varit i kraft någon

längre tid och dess innebörd blivit mera allmänt känd, hos jordägarna skulle

framträda benägenhet att taga arrendefastigheter under eget bruk och

sammanslå dem med fastigheter som de själva brukade. Örn också i de inkomna

svaren i förevarande sammanhang närmast asyftats utarrenderade

torp och lägenheter, gjorde dock enligt utredningsmännens mening säkerligen

den iakttagna tendensen till avveckling av arrendesystemet såvitt anginge

sociala arrenden i icke mindre mån sig gällande även i avseende å

fullt självständiga och bärkraftiga jordbruk. Att så vore förhållandet syntes

även framgå av de uppgifter i den föreliggande fragan som framkommit

genom interpellationer vid 1943 och 1944 års riksdagar och i motionerna I: 75

och II: 105 vid 1945 års riksdag eller lämnats i till utredningsmännen remitterade

skrivelser. Då företeelsen i fråga uppgivits vara föranledd av den år

1943 genomförda nya arrendelagstiftningen, berörde densamma helt naturligt

i all synnerhet fastigheter som genom sagda lagstiftning överförts till de

speciella arrendebestämmelsernas tillämpningsområde och då i första hand

gårdar, torp och andra jordbrukslägenheter som lydde under huvudgård och

tillhörde enskild person eller fideikommiss. Utredningsmännen ha framhållit,

att det givetvis vore de för jordägaren i många fall betungande förpliktelser,

som genom de sociala arrendebestämmelserna förenats med ar
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

7

rendell av nyssnämnda brukningsdelar, först och främst byggnadsskyldigheten,

som föranlett jordägaren att då möjlighet därtill funnits göra sig fri

arrendatorn och taga fastigheten under eget bruk. Vissa av de till utredningsmännen

inkomna svarsskrivelsema gåve också tydligt belägg härför. Då den

omförmälda tendensen icke kunde antagas vara av allenast tillfällig natur

utan tvärtom såsom i en del av svarsskrivelsema antytts kunde förväntas,

ju längre den sociala arrendelagstiftningen vore i kraft, taga allt större omfattning

samt härigenom syftemålet med lagstiftningen ovedersägligen motverkades,

funne utredningsmännen allt skäl föreligga till övervägande av restriktiva

lagstiftningsåtgärder till stävjande av tendensens okontrollerade utveckling.

Att detta övervägande inginge som ett moment i den igångsatta utredningen

angående vanhävdsspörsmålet syntes vara väl motiverat med hänsyn

till det samband som uppenbarligen rådde mellan å ena sidan sagda

spörsmål och å andra sidan frågan örn sammanslagning överhuvud taget av

jordbruksfastigheter till en större brukningsenhet, såtillvida som ett sammanförande

under en hand av två eller flera dylika fastigheter alltid kunde befaras

komma att medföra att åbyggnaderna på någon av fastigheterna bortfördes

eller lämnades utan underhåll. Denna fråga hade också vunnit beaktande

vid den nu gällande vanhävdslagstiftningens utformande.

Utredningsmännen ha vidare anfört.

Vid bestämningen av vanhävdsbegreppet såvitt angår byggnaderna å jordbruksfastigheter

har lagstiftaren enligt den avfattning, som givits åt såväl

1927 års uppsiktslag som 1942 års vanhävdslag, haft till ögonmärke bevarandet

av de gamla brukningsdelarna, vilket av olika skäl ansetts vara av

stor samhällsekonomisk betydelse. Man har utgått ifrån att, därest en sammanslagning

av brukningsdelar till en större brukningsenhet icke i och för sig

medförde rätt för jordägaren att bortföra å någon av brukningsdelarna befintliga

åbyggnader eller alt låta dem förfalla och dymedelst förstöras, benägenheten

hos jordägaren att gå in för en sammanslagning skulle i avsevärd

mån dämpas. Emellertid har det även ansetts, att en dylik sammanslagning

av brukningsdelar under givna förutsättningar kan vara förmånlig

och att, då så är förhållandet, byggnadsbeståndets bibehållande ej är påkallat.

Med hänsyn härtill lia undantagsbestämmelserna från det allmänna

vanhävdsbegreppet tillkommit. Genom nämnda bestämmelser har man velat

framhäva att uppsikts- eller vanhävdslagstiftningen icke finge förhindra en

sammanslagning av brukningsdelar, varigenom med hänsyn till storlek, arrondering,

ägornas sammansättning eller andra liknande förhållanden lämpliga

brukningsenheter bildades. Med andra ord, vanhävdslagstiftningen har

ansetts icke höra vara av sådan innebörd att den hindrade en fortgående

rationalisering av jordbruket.

Undantagen från det allmänna vanhävdsbegreppet lia emellertid erhållit

en betydligt snävare utformning när det gällt brukningsdel, varå den sociala

arrendelagstiftningen är tillämplig. Sålunda har enligt 1927 års lag, vilken

har karaktären av ett komplement till den vid dess tillkomst gällande sociala

arrendelagstiftningen och vilken förty ej gäller andra brukningsdelar än de

nyssnämnda, bortförande eller förstörande av byggnader, som blivit obehövliga

genom sammanslagning av brukningsdelar, medgivits allenast då de sammanslagna

brukningsdelarna var för sig icke utgöra bärkraftiga jordbruk

men genom sammanslagningen ett sådant skulle uppstå; och lia, vad 1942

års lag angår, samma förutsättningar uppsatts beträffande i sammanslag
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

ningen ingående brukningsdel, som avses i 1927 års lag. Att lagstiftaren varit

särskilt obenägen att medgiva sammanslagning, då i densamma ingått brukningsdel

av nu angiven beskaffenhet, har sin förklaring däri att man velat

förebygga att jordägaren genom sammanslagning av brukningsdelar skulle

undandraga sig tillämpning av de förpliktelser, som ålagts honom genom sociallagstiftningen.

Erfarenheten hade nämligen givit vid handen att sammanslagning

skett i ändamål att brukningsenheten efter sammanslagningen

skulle omfatta så stor ägovidd att den vid fortsatt utarrendering komme att

överstiga den för sociala arrenden föreskrivna maximiarealen. Eller ock

hade jordägaren tagit den utarrenderade fastigheten under eget bruk — oftast

efter uppsägning av arrendatorn — och sammanslagit fastigheten med

annan av honom brukad fastighet.

Den gällande vanhävdslagstiftningen innebär sålunda visserligen icke ett

absolut hinder för sammanslagning av brukningsdelar som avses i 1927 års

lag men verkar såsom ett kraftigt återhållande moment gentemot en eventuell

benägenhet hos jordägarna att genom sammanslagning undandraga sig

de sociala arrendebestämmelserna. Efter vad utredningsmännen inhämtat har

den jordägarekategori, som i all synnerhet berörts av 1927 års uppsiktslag,

nämligen de stora trävarubolagen i Norrland och Dalarna, i det stora hela

fullt lojalt fogat sig efter lagstiftarens föreskrifter i förevarande avseende,

och anledning saknas till antagande att förhållandet varit annorlunda såvitt

angår bolagen i de sydligare delarna av landet eller de med bolagen jämställda

jordägare, för vilka 1927 års lag gjorts tillämplig. För utredningsmännen

har också uppgivits att åtminstone vad angår Norrland och Dalarna

den praxis utbildat sig att bolagen förrän sammanslagning av brukningsdelar

äger rum vända sig till vederbörande jordbrukskommission med begäran

om dess uttalande i fråga om möjligheten att undgå underhållsskyldighet

beträffande å någon av brukningsdelarna befintliga byggnader.

Då det gällde att söka medel till motverkande av den tendens till ökad

sammanslagning av brukningsdelar och den därav betingade uppsägningen

av arrendatorer, som blivit en följd av den år 1943 genomförda utvidgningen

och skärpningen av de sociala arrendebestämmelserna, ha utredningsmännen

funnit det ligga nära till hands att för vinnande av det avsedda resultatet

företaga en sådan ändring av 1942 års vanhävdslag att de regler, vilka gällde

för sammanslagning av brukningsdelar som avsåges i 1927 års lag, bleve tilllämpliga

även å brukningsdelar, som genom 1943 års lagstiftning dragits in

under de sociala arrendebestämmelsernas tillämpningsområde. En sådan lagändring

skulle för ägarna av sistnämnda slag av brukningsdelar medföra

skyldighet att även efter en sammanslagning, som icke skedde för bildande

av ett jordbruk, därav brukaren kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning,

hålla åbyggnaderna vid makt, så att kollision med vanhävdslagen ej uppstode.

På grund härav syntes man enligt utredningsmännens uppfattning ha

all anledning antaga att i fråga örn uppsägning av arrendatorer och därefter

följande sammanslagning av brukningsdelar, som först genom 1943 års lagstiftning

kommit att falla under de sociala arrendebestämmelserna, vanhävdslagen

efter en ändring i den antydda riktningen skulle verka återhållande i

samma grad som nu vore förhållandet då fråga vore örn brukningsdelar som

avsåges i 1927 års uppsiktslag. För övrigt syntes konsekvensen fordra att i nu

ifrågavarande hänseende samma rättsregler gällde för alla fastigheter, i fråga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

9

om vilka de sociala arrendebestämmelserna vöre tillämpliga. Att för vinnande

av det avsedda syftet företaga ändring av de bestämmelser i 1943 års

arrendelagstiftning, som av jordägaren betraktades som mest betungande,

syntes icke böra ifrågakomma, liksom ej heller eljest någon ändring i sagda

lagstiftning åtminstone för närvarande borde företagas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lia utredningsmännen uppgjort förslag

till erforderlig ändring av 2 § andra stycket 1942 års vanhävdslag. Ett

motsvarande förslag till lagändring har också uppgjorts beträffande 13 §

första stycket samma lag.

Utredningsmännen lia förklarat, att det av dem framlagda förslaget till

lösning av föreliggande lagstiftningsproblem måste anses lia endast provisorisk

karaktär liksom 1942 års vanhävdslag i dess helhet. Härom ha utredningsmännen

anfört ytterligare följande.

Problemet kommer helt naturligt att göras till föremål för ytterligare övervägande

i samband med den fortsatta utredningen beträffande lagstiftning angående

uppsikt å jordbruk. Härvid torde särskild uppmärksamhet komma

att ägnas åt uppsilctslagstiftningens förhållande till rationaliseringsspörsmålet.

Det är möjligt att i samband härmed synpunkter kunna framkomma,

vilka föranleda framläggande av förslag till en uppsiktslag av annat innehåll

i nu ifrågavarande hänseende än den nu gällande. I allt fall torde

dock vad utredningsmännen föreslagit kunna godkännas såsom en provisorisk

lösning av den uppkomna frågan om lagstiftning till förhindrande av

sammanslagning av brukningsdelar för undgående av de sociala arrendebestämmelsernas

tillämpning.

I sitt förenämnda, vid utredningsmännens förslag fogade särskilda

yttrande har hypoteksdirektören Falk framhållit, att den år 1943 genomförda

sociala arrendelagstiftningen, i stället för att såsom avsett varit

skydda arrendatorerna, kommit att i vissa fall verka i motsatt riktning. Enligt

hypoteksdirektören Falks mening kunde därför ifrågasättas huruvida

icke denna lagstiftning borde omarbetas. Härom har hypoteksdirektören Falk

anfört i huvudsak följande.

I åtskilliga fall torde de nu förekommande uppsägningarna av arrendatorer

icke vara motiverade av en just nu oundgängligen nödvändig rationalisering

av själva jordbruksdriften såsom sådan. Detta framgår tydligt i de fall

då en uppsagd arrendator utbytes mot en anställd lantarbetare eller då byggnaderna

försäljas till arrendatorn och jorden utarrenderas till honom utan

byggnader. Bär är det väl så, att jordägaren befarar att bibehållandet av arrendet

i oförändrat skick på grund av den nya arrendelagstiftningen kan komma

att medföra en alltför hård belastning av hans ekonomi. Mest betungande

te sig sannolikt utsikterna för att jordägaren, i händelse av eldsvåda eller

total utdömning, kan bliva skyldig uppföra nya byggnader. Skillnaden mellan

högsta möjliga brandförsäkringsbelopp och de verkliga kostnaderna för återuppförande

av nya byggnader iean ofta vara katastrofalt stor. För övrigt anses

det väl som eif faktum, att kostnaderna för uppförande av nya byggnader på

de mindre lantbruken svårligen kunna betala sig, såvida icke nya och revolutionerande

byggnadsmetoder framkomma. Är jordägaren en enskild person,

som kanske redan till fullo utnyttjat belåningsmöjligheterna för sin gård, kan

lian genom nybyggnadsskyldigheten bliva försatt i en mycket svår situation.

Det finns aktuella exempel på, att inte ens staten själv anser det förenligt med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mnj.ts proposition nr 7.

god ekonomi att verkställa dylik nybyggnad på en mindre arrendegård utan

föredrager att mot någon ersättning förmå arrendatorn att avflytta. Man kan

därför icke med rätta förebrå den enskilde jordägaren, att även han försöker

skydda sig så gott han kan. Denna risk för nybyggnad måste, såvitt jag förstår,

i ekonomiskt avseende väga mycket tyngre än den underhållsskyldighet

av obegagnade byggnader, som eventuellt kan uppkomma enligt vanhävdsoch

uppsiktslagarna. Även om man bortser ifrån, att behovet av nämnda lagar

1 och för sig kan ifrågasättas under normala förhållanden, måste man säga, att

det vilar en overklighetens slöja över hela detta arrangemang med lagstadgad

underhållsskyldighet av tomma och obegagnade byggnader. Den uppsagde

arrendatorn har förvisso föga glädje av anordningen; snarare torde väl hans

irritation ökas, då han finner sig själv bortdriven men byggnaderna fortfarande

stå kvar och underhållas kanske i sådant skick, att arrendatorn mycket

väl skulle ha nöjt sig med dem, om han i trygghet fått fortsätta med sitt

arbete på den plats, där han trivts och som han ofta betraktar som sitt egentliga

hem.

En lagstiftning, som avsett att skydda arrendatorerna men som nu i vissa

fall visat sig verka i motsatt riktning, borde måhända omarbetas, även örn

kort tid förflutit från dess antagande. En sådan omarbetning är emellertid

icke lätt att åstadkomma. Möjligen kunde något vinnas genom ett tillägg till

2 kap. 53 § nyttjanderättslagen. Tillägget kunde möjligen tänkas erhålla i

huvudsak följande innehåll. Uppsägning enligt 53 § bör vara utan verkan,

örn ej jordägaren samtidigt skriftligen uppgiver skälen för uppsägningen. Om

härvid som skäl uppgivits, att fastigheten skall tagas under eget bruk, bör

domstol på talan av arrendatorn och där särskilda skäl därtill äro, kunna

förklara att arrendatorn oaktat uppsägningen får kvarstanna på fastigheten

under viss fastställd tid, högst under arrendatorns livstid. En sådan förklaring

skulle dock kunna lämnas endast under två bestämda förutsättningar. Den

ena förutsättningen skulle vara, att den som uppgivits skola övertaga arrendegården

redan under eget bruk innehar en så stor egendom, att därå uppenbarligen

kan bedrivas ett fullt rationellt jordbruk. Den andra förutsättningen

skulle vara, att arrendeegendomen med hänsyn till sin storlek och omständigheterna

i övrigt, uppenbarligen icke kan förränta, långt mindre amortera,

kostnaderna för nyuppförande av byggnader. Domstolen skulle därför tillika

förklara, att jordägaren under den fastställda arrendetiden skall vara fri från

om- och nybyggnadsskyldighet enligt 2 kap. 60 § nyttjanderättslagen. En dylik

ändring förefaller kunna vara i båda parternas intresse. Sannolikt skulle

de lojala jordägarna, som utan tvivel äro i majoritet, finna en utsträckning

av arrendatorns optionsrätt godtagbar, om de samtidigt bleve befriade från

risken för orimliga ekonomiska pålagor i form av ny- och ombyggnadsskyldighet.

Samtidigt skulle i dessa fall arrendatorn beredas större trygghet i sitt

brukande av arrendegården. Skulle gården brinna ner eller byggnaden dömas

ut, finge man i så fall tänka sig att arrendeavtalet, om endera parten det begärde,

skulle anses förfallet, varjämte rätten finge reglera de spörsmål, som i

samband härmed kunde uppkomma.

Yttrandena.

Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i 43 av de avgivna yttrandena. I åtskilliga av dessa yttranden — huvudsakligen

yttranden som avgivits av vissa länsstyrelser, egnahemsnämnder,

jordbrukskommissioner och hushållningssällskaps förvaltningsutskott i de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 7-

norrländska länen — har uttalats, att behov av lagstiftning av ifrågavarande

slag visserligen icke förelåge för respektive läns vidkommande men att erinran

mot förslaget icke gjordes, eftersom enligt vad den förebragta utredningen

gåve vid handen förhållandena i andra delar av riket syntes påkalla

skärpta lagbestämmelser. I några av de yttranden, vari förslaget tillstyrkts,

har därjämte understrukits, att den föreslagna lagstiftningen borde erhålla

allenast provisorisk karaktär i avbidan på uppdragandet av riktlinjer för den

framtida jordbrukspolitiken.

Förslaget har avstyrkts i 52 yttranden. Såsom skäl till avstyrkandet har huvudsakligen

åberopats antingen att något behov av en lagstiftning av föreslagen

art icke kunde anses föreligga eller att utredningsmännens förslag ej tillräckligt

tillgodosåge i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden. I några

av yttrandena har även — delvis i anslutning till de av hypoteksdirektören

Falk anförda synpunkterna — gjorts gällande, att ändring av de sociala

arrendebestämmelserna skulle bättre tillgodose det med förslaget avsedda

syftet.

I de återstående 9 yttrandena har hemställts, att lagstiftningsåtgärder i syfte

att förhindra sammanslagning av vissa brukningsdelar måtte anstå till dess

1942 års jordbrukskommitté framlagt förslag örn riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken och statsmakterna tagit ställning till detta förslag.

Av yttrandena må här i övrigt återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att antalet brukningsdelar

under de båda senaste årtiondena undergått en ej obetydlig minskning, oaktat

den odlade åkerarealen visat en fortgående stegring. Minskningen vore särskilt

påtaglig beträffande de mindre brukningsdelarna. Styrelsen har vidare

yttrat.

Vid 1927 års jordbruksräkning redovisades sammanlagt 237 435 brukningsdelar

med en åkerareal av 0.26—5.0 hektar, medan antalet fastigheter av

motsvarande storlek nedgått till 203 376 vid den arealinventering, som ägde

rum den 1 juni 1943. Samma tendens spåras ävenledes beträffande de större

brukningsenheterna. Medan hela antalet sådana med en areal överstigande

10 hektar åker 1927 utgjorde 95 184, stannade antalet år 1943 vid 93 370. Endast

storleksgruppen 5—10 hektar åker företer en ökning mellan nämnda

båda år, nämligen från 94 533 till 96 441. Även örn de verkställda undersökningarna

icke i allo äro helt jämförbara, torde dock de anförda siffrorna

vara ägnade att belysa den utveckling, som ägt rum i förevarande avseende.

En jämförelse med de vid 1937 års jordbruksräkning erhållna resultaten giver

vid handen, att minskningen av antalet brukningsdelar till övervägande

delen ägt rum efter sistnämnda år.

Det förhållandet att minskningen av antalet brukningsdelar fortgått under

hela 1930-talet synes antyda, att den i viss mån får anses såsom ett uttryck

för en fortgående anpassning av brukningsenheterna inom jordbruket med

hänsyn till de med tiden förändrade betingelserna för jordbruksdriftens organisation.

Denna allmänna tendens torde ha gjort sig gällande beträffande

såväl jordbruksfastigheter, vilka brukas av ägarna, som arrendegårdar, ehuru

statistiskt material, ägnat att belysa hithörande förhållanden, för närvarande

icke föreligger. Ifrågavarande utveckling synes emellertid under de senaste

åren lia särskilt accentuerats i fråga örn arrendegårdarna, .vilket förhållande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

i viss mån torde få ses i samband med de år 1943 beslutade ändringarna i arrendelagstiftningen.

1942 års vanhävdslag äger giltighet allenast lill och med den 30 juni 1947,

varför en ändring av densamma nu endast kommer att gälla en förhållandevis

kort tidrymd. Då en viss erfarenhet härunder torde kunna vinnas rörande

möjligheterna att på denna väg nå det önskade syftet, vill lantbruksstyrelsen

förorda, att sagda lag ändras i enlighet med vad utredningsmännen

föreslagit. I likhet med utredningsmännen vill emellertid lantbruksstyrelsen

samtidigt betona vikten av att föreliggande lagstiftningsproblem ägnas ytterligare

uppmärksamhet i samband med den fortsatta utredningen beträffande

lagstiftning angående uppsikt å jordbruk och att därvid rationaliseringsspörsmålet

inom jordbruket och dess förhållanden tili sammanslagningen av

brukningsdelar särskilt beaktas.

Riksförbundet landsbygdens folk, som tillstyrkt utredningsmännens förslag

såsom en provisorisk åtgärd i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen,

har anfört i huvudsak följande.

Den ökade benägenheten till sammanslagning av jordbruk har enligt förbundets

uppfattning varit särskilt framträdande bland de jordägarekategorier,

som nu kommit att beröras av den sociala arrendelagstiftningen men

e.j tidigare sorterat därunder. Förbundet har funnit, att av de fall av sammanslagning

av jordbruk eller införlivande av sådan fastighet med huvudgård,

som kommit till förbundets kännedom, det övervägande antalet icke syftat

till åstadkommande av sådana jordbruk, som kunna giva brukarna deras

huvudsakliga bärgning, utan syftemålet har uteslutande varit att undvika

den sociala arrendelagstiftningens konsekvenser. Då denna tendens av allt

att döma kommer att öka, finner förbundet det mycket önskvärt att staten

erhåller möjlighet till effektiv kontroll av dessa förhållanden.

huruvida denna kontroll kan ernås genom de föreslagna ändringarna i

1942 års lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, vill förbundet''ifrågasätta.

Denna lagstiftning mot vanhävd har i praktiken visat sig föga effektiv

och man kan därför befara att det avsedda syftemålet ej kommer att

ernns med mindre än att man samtidigt skärper och preciserar nuvarande

vanhävdslagstiftning. Förbundets tveksamhet bottnar bland annat däri, att

örn en jordbrukskommission skall kunna förhindra en icke önskvärd sammanslagning

av jordbruk den måste idka en omfattande fiskalisk verksamhet,

enär det visat sig, att de jordägare, mot vilka denna lagstiftning är riktad,

göra stora ansträngningar att kringgå densamma.

_ Förbundet har i samband med förestående uttalande påyrkat sådan ändring

av 1 § 1942 års lag, att med brukningsdel komme att jämställas fristående

äga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört bland annat följande.

Lr social synpunkt kan en minskning av antalet sådana arrendegårdar,

av vilka brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, enligt länsstyrelsens

förmenande icke anses önskvärd. Om man ansluter sig till denna ståndpunkt,

måste det framstå såsom angeläget att finna medel ägnade att stävja

den påtalade tendensen till sammanslagning av brukningsdelar. I likhet med

utredningsmännen finner länsstyrelsen, att en fortbestående underhållsskyldighet

av byggnader å sådan utarrenderad brukningsdel, beträffande vilken

ägaren har för avsikt att uppsäga arrendeavtalet för att kunna indraga arrendegården

under huvudgården eller sammanslå den med annan brukningsdel,

bör verka återhållande på jordägaren att vidtaga en dylik uppsägnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

13

åtgärd. Fråga är dock, huruvida icke en bestämmelse av denna innebörd

komme att utgöra ett alltför kraftigt ingrepp i den enskildes dispositionsrätt

över sin egendom. Utan tvivel kunna sådana fall förefinnas, där jordägaren

på grund av honom åliggande skyldigheter enligt den sociala arrendelagstiftningen

tvingas att uppsäga ett arrendeavtal och där en kvarstående

underhållsskyldighet av byggnader å den förut utarrenderade brukningsdelen

skulle te sig meningslös och för jordägaren oskäligt betungande. Med

hänsyn emellertid till förefintliga möjligheter för jordägaren att i dylika fall

erhålla dispens från underhållsskyldigheten, anser länsstyrelsen likväl den

föreslagna ändringen av 2 § 1942 års vanhävdslag kunna godtagas som ett

provisorium i avvaktan på resultatet av pågående utredning om ändrad uppsiktslagstiftning.

Därest nu nämnda ändring kommer till stånd, synes konsekvensen fordra,

att även de bestämmelser om ianspråktagande av jord för bostads- eller industriändamål,

vilka nu gälla för sådana brukningsdelar, som avses i 1927

års upp siktslag, göras tillämpliga även å brukningsdelar, som genom de år

1943 genomförda ändringarna av nyttjanderättslagen indragits under den sociala

arrendelagstiftningen, varför länsstyrelsen jämväl tillstyrker utredningsmännens

förslag om ändring av 13 § 1942 års vanhävdslag.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att vid bedömandet av utredningsmännens

förslag en avvägning måste ske mellan å ena sidan jordbruksekonomiska

synpunkter samt å andra sidan sociala skäl och angelägenheten

av att lagbestämmelser ej bliva ineffektiva på grund av luckor i lagstiftningen.

Härom och beträffande förslagets utformning har länsstyrelsen yttrat i

huvudsak följande.

Betänkligheterna mot en utsträckning av ifrågavarande strängare vanhävdsbestämmelser

till att gälla sådana arrenden under bolag, föreningar och

s. k. skogsspekulanter, där arealen uppgår till mellan 25 och 50 hektar samt

mellan 1 och 4 hektar, torde vara mindre, ,i det där knappast gäller annat än

att taga konsekvensen av att arealgränserna för hithörande ägaregrupps sociala

arrenden jämkats uppåt och nedåt. Inom Skaraborgs län förekomma

också gårdar, tillhöriga denna ägarekategori, sparsamt, varför länsstyrelsen

ej anser utsträckningen i denna del få större praktisk betydelse för detta län.

Annorlunda ställer sig saken beträffande den stora grupp enskilda jordägare,

på vilka särbestämmelserna i fråga örn arrenden tidigare icke varit

tillämpliga. Redan före tillkomsten av 1943 års arrendelagstiftning torde en

tendens lia ägt rum därhän, att jordägaren tagit under eget bruk vissa torp

och lägenheter, som varit utarrenderade såsom självständiga jordbruk. Berörda

indragning av torp och lägenheter torde i första hand ha gått ut över

gårdar med dåliga byggnader eller avskilt läge eller till vilka det eljest erbjudit

svårigheter att erhålla brukare eller vilka rent av äro för huvudgården

helt obehövliga och vilkas iordningställande skulle draga kostnader, som

brukningsdelen såsom sådan ej kan bära. I den mån denna tendens, som

varit ganska märkbar i Skaraborgs län, där det finnes eli stort antal torplägenheter,

innebär en naturlig, av ekonomiska lagar föranledd utveckling och

där torpsystemets successiva avveckling åtföljes av ett tillskapande av goda,

centralt belägna lantarbetarbostäder, kan det knappast vara i det allmännas

intresse att genom konstlade hinder motarbeta densamma. Länsstyrelsen är

därför beträffande denna ägaregrupp synnerligen betänksam mot det föreliggande

förslaget. Länsstyrelsen vill emellertid, med hänsyn även till att här

endast är fråga örn en provisorisk bestämmelse, ej motsätta sig förslaget,

därvid dock förutsättes — för tillgodoseendet av berättigade jordbrukseko
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ls proposition nr 7.

nomiska synpunkter och i syfte att en önskvärd rationalisering av jordbruksdriften

och av rikets brukningsenheter ej motverkas — att möjligheter att

lämna dispens från den skärpta vanhävdsbestämmelsen bliva så ordnade, att

nedläggande av olämpliga torp samt av för små och dåliga eller obehövliga

lägenheter ej förhindras. Den dispensmöjlighet, som finnes enligt 13 § andra

stycket vanhävdslagen, torde i detta syfte böra uppmjukas, exempelvis sålunda,

att undantag från bestämmelserna i 2 § vanhävdslagen bör kunna få

lämnas, därest sammanläggningen av brukningsdelarna å ena sidan blir till

väsentligt gagn ur jordbruksekonomisk synpunkt och å andra sidan ej kan

anses sätta vederbörande arrendator i svårigheter eller eljest vålla social skada.

Länsstyrelsen förordar, att i sagda 13 § införes en vägledande föreskrift

av denna innebörd, samtidigt som uttrycket »synnerliga skäl» utbytes mot

»särskilda skäl».

Beträffande förslagets utformning vill länsstyrelsen framhålla att, medan

enligt 1 § vanhävdslagen denna endast har tillämpning å jordområde med

över ett hektar odlad jord, har 2 § enligt förslaget erhållit sådan formulering,

att den strängare vanhävdsbestämmelsen enligt ordalydelsen omfattar även

brukningsdel, vars ägovidd understiger denna areal. Då detta näppeligen

åsyftats, får länsstyrelsen ifrågasätta, örn icke i förtydligande syfte en justering

av sistnämnda paragrafs lydelse bör vidtagas.

Av dem som tillstyrkt utredningsmännens förslag ha jämväl egnahemsnämnderna

i Värmlands och Jämtlands län, jordbrukskommissionerna i Skaraborgs

och Värmlands län samt Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

framhållit, att de ifrågasatta bestämmelserna borde så utformas,

att sammanslagning av brukningsdelar icke förhindrades, om densamma

vore motiverad ur rationaliseringssynpunkt. Jordbrukskommissionen

i Skaraborgs län och nämnda förvaltningsutskott ha därvid ifrågasatt en

uppmjukning av dispensbestämmelserna i 13 § andra stycket vanhävdslagen.

7942 års jordbrukskommitté har framhållit, att man vid bedömningen av,

om en sammanslagning av brukningsdelar borde anses önskvärd eller ej,

icke kunde utgå från att den för närvarande existerande indelningen i brukningsdelar

i allmänhet representerade ett tillstånd, som borde bevaras. Tvärtom

utgjorde en förvandling av de s. k. ofullständiga jordbruken till mera

bärkraftiga brukningsdelar en av de allra viktigaste uppgifterna för den

framtida statliga jordpolitiken. Kommittén har vidare anfört.

Jordbrukskommittén har under sina överläggningar rörande riktlinjerna

för den framtida jordbrukspolitiken förutsatt, att statsmakterna skola vidtaga

åtgärder för att främja en förvandling av de brukningsdelar, vilka på

lång sikt ej kunna uppnå full lönsamhet och vilkas brukare ej heller genom

tillskott från andra förvärvskällor än jordbruket kunna uppnå en skälig

bärgning. Denna förvandling kan ofta gå ut på att skapa en bärkraftig och

lönande jordbruksfastighet genom sammanläggning av icke lönsamma brukningsdelar

eller genom att till en icke lönsam brukningsdel lägga tillskottsjord,

som utan olägenhet kan avskiljas från en angränsande fastighet. I

många fall, där av geografiska skäl möjlighet saknas att sammanlägga en

icke bärkraftig brukningsdel med en annan sådan, får man vidare tänka sig,

att brukningsdelen sammanlägges med en redan befintlig bärkraftig brukningsdel.

I en del fall torde man slutligen få räkna med att avsides belägna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

15

eller eljest för jordbruksdrift olämpliga ägor på lång sikt måste upphöra att

användas för jordbruksändamål.

Vid en rationalisering av det svenska jordbruket enligt de riktlinjer, som

nu antytts, torde man icke kunna tänka sig att behandla de brukningsdelar,

å vilka den sociala arrendelagstiftningen är tillämplig, på annat sätt än övriga

brukningsdelar. Lika litet som statsmakterna i allmänhet synas böra

hindra att brukningsdelar, vilka i sitt nuvarande skick ej kunna uppnå full

lönsamhet, skola få undergå den förvandling som erfordras för uppnående

av detta mål, lika litet synas statsmakterna böra resa hinder för en dylik

förvandling av brukningsdelar, som omfaltas av den sociala arrendelagstiftningen.

En motsatt ståndpunkt skulle ju leda till att man för en viss grupp

av de svenska jordbruken förhindrade en av förhållandena påkallad utveckling.

Mot bakgrunden av vad nu anförts örn behovet av en rationalisering av

det svenska jordbruket framstår det även som angeläget, att statsmakterna

ej framtvinga sådana investeringar av byggnadskapital i jordbruksfastigheter,

som äro ägnade att försvåra förvandlingen av de ofullständiga jordbruken till

bärkraftiga enheter eller som efter en sådan förvandling skulle komma att

bli värdelösa.

Då det gällde att bedöma, i vad mån man genom bestämmelser i vanhävdslagen

örn skyldighet att underhålla byggnader m. m. borde söka hindra att

brukningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen vore tillämplig, sammanlades

med annan brukningsdel, förelåge enligt jordbrukskommitténs uppfattning

en väsentlig skillnad mellan två olika grupper av fastigheter. Den ena

gruppen utgjordes av de brukningsdelar, som med hänsyn till möjligheterna

att driva ett rationellt jordbruk å brukningsdelen kunde anses lia förutsättningar

att bestå på lång sikt och bereda brukarna en skälig bärgning. Till

den andra gruppen åter hörde de brukningsdelar, där dessa förutsättningar

ej kunde anses föreligga. Beträffande den förra gruppen har kommittén

funnit det ej föreligga någon större risk för att en föreskrift om skyldighet

att underhålla byggnader skulle försvåra en ur jordbruksekonomisk synpunkt

nödvändig rationalisering eller för att en investering av kapital i

byggnaderna på lång sikt skulle bliva värdelös. Sådana risker uppkomme

däremot, om man stadgade dylik underhållsskyldighet beträffande brukningsdelarna

i den senare gruppen. Härom bär kommittén vidare anfört

följande.

Utredningsmännen ha visserligen i sin promemoria påpekat, att vanhävdslagstiftningen

ansetts ej böra få förhindra en sammanslagning av brukningsdelar,

varigenom bildas med hänsyn till storlek, arrondering, ägosammansättning

och andra liknande förhållanden lämpliga brukningsenheter, och

att sålunda vanhävdslagstiftningen ansetts icke böra vara av sådan innebörd,

alt den hindrar en fortgående rationalisering av jordbruket. Enligt jordbrukskommitténs

mening har emellertid denna synnerligen viktiga synpunkt

ej tillräckligt beaktats vid utformningen av utredningsmännens förslag till

ändring av 1942 års vanhävdslag. Detta förslag medgiver visserligen att, om

byggnad å sådan brukningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen är

tillämplig, efter sammanslagning med annan brukningsdel blivit obehövlig,

byggnaden må bortföras eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna

till beskaffenhet eller omfattning äro sådana, att först genom deras

sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin hu
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

vudsakliga bärgning. Är den senare brukningsdelen så stor, att en brukare

kan erhålla sin huvudsakliga försörjning av densamma, skulle skyldigheten

att underhålla byggnaderna å den förra brukningsdelen däremot enligt huvudregeln

i förslaget alltjämt kvarstå, hur olämplig den förra brukningsdelen

än må vara att på lång sikt bestå som en självständig brukningsdel. Enligt

huvudregeln i utredningsmännens förslag skulle det sålunda exempelvis, om

man vill till en av jordägaren brukad huvudgård, som i och för sig är så

stor, att den utgör en bärkraftig brukningsenhet, lägga en tidigare utarrenderad

utgård, som är så beskaffad, att en brukare av utgården ej kan få

sin bärgning av denna och där brukaren ej heller kan påräkna arbete utanför

jordbruket i sådan utsträckning, att han sammanlagt kan komma upp

till en enligt nuvarande uppfattning skälig inkomstnivå, trots att sålunda utgården

saknar förutsättningar för att bestå som självständig brukningsdel

icke vara tillåtet att efter sammanslagningen bortföra byggnaderna å utgården

eller lämna dessa utan underhåll, utan fastighetsägaren skulle alltjämt

vara skyldig att hålla i stånd byggnaderna å den oekonomiska brukningsdel,

som utgården tidigare utgjort. Det nu sagda gäller även örn exemplet

förändras därhän, att en utgård — som är så liten att arrendesumman

icke kan tänkas förränta kostnaden för nödiga byggnadsarbeten — skulle

sammanslås ej med huvudgården utan med annan utgård, vilken emellertid

redan utgör en bärkraftig brukningsenhet.

Mot en bestämmelse av dylik innebörd måste enligt jordbrukskommitténs

mening göras allvarliga erinringar. Densamma synes nämligen vara ägnad

att direkt motverka en lämplig utveckling inom jordbruket. För en sådan

bestämmelse torde ej heller kunna åberopas några sociala skäl. Då en motsvarande

bestämmelse infördes i 1927 års vanhävdslag, anfördes visserligen

som motivering härför av chefen för jordbruksdepartementet, att det under

dåvarande och säkerligen för lång tid framåt rådande förhållanden, då i

städer och stadsliknande samhällen funnes ett ej obetydligt befolkningsöverskott,

som ej där kunde vinna utkomst, vore av största betydelse, att

man för den växande befolkningen tillvaratoge de försörjningsmöjligheter,

som kunde ei''bjuda sig på landsbygden, samt att man under sådana förhållanden

måste tillse, att redan befintliga odlingsmarker vidmakthölles och att

icke genom nedläggande av existerande brukningsdelar den jordbrukande

befolkningen förminskades. De skäl, som sålunda vid införandet av 1927 års

vanhävdslag åberopades till stöd för att man skulle söka bevara även mindre

bärkraftiga brukningsdelar, kunna emellertid ej nu göras gällande och ha

ej heller anförts av utredningsmännen. Såvitt nu kan bedömas torde man

i stället ha att räkna med att den efterfrågan från andra näringsgrenar på

arbetskraft, som sedan lång tid tillbaka och särskilt under 1930-talet lett

till en omfattande utflyttning från jordbruket, även i fortsättningen kommer

att göra sig kraftigt märkbar. Under sådana omständigheter synes man ej

ha anledning att nu, i syfte att bevara arbetstillfällen vid jordbruket, söka

förhindra ur rationaliseringssynpunkt önskvärda sammanslagningar. Detta

gäller även örn hindret skulle resas endast i form av en provisorisk lagstiftning

med mycket begränsad giltighetstid. Snarare framstår det som angeläget,

att den arbetskraft, som ännu finnes kvar vid jordbruket, där skall

kunna utnyttjas så effektivt som möjligt. I vissa av de av utredningsmännen

införskaffade yttrandena från hushållningssällskap och jordbrukskommissioner

har ju för övrigt omvittnats, att skedda sammanslagningar av torp

och utgårdar ofta föranletts av svårigheter att finna arrendatorer till brukningsdelarna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

17

Jordbrukskommittén har även framhållit, alt det under nuvarande förhållanden

snarast måste anses ur social synpunkt olyckligt, örn man sökte konservera

sådana oekonomiska brukningsenheter, som en stor del av de av förslaget

berörda brukningsdelarna utgjorde, eftersom de jordbrukare, som skulle

komma att kvarstanna å dylika oekonomiska brukningsenheter, sannolikt

på grund av dessas beskaffenhet i mycket stor utsträckning skulle komma

i väsentligt sämre försörjningsläge än andra jordbrukare och befolkningen

utanför jordbruket. Vad åter gällde sammanslagning av sådana brukningsdelar,

som var för sig utgjorde bärkraftiga jordbruk har kommittén

funnit rationaliseringssträvandena inom jordbruket ej böra anses utgöra något

avgörande hinder för att det allmänna, om så ur andra synpunkter ansåges

önskvärt, genom bestämmelser i vanhävdslagen eller på annat sätt motverkade

dylika sammanslagningar. Kommittén har emellertid i detta sammanhang

understrukit, att man vid bedömningen av, örn en viss brukningsdel

kunde anses bärkraftig eller ej, icke borde fästa sig enbart vid förhållandena

för dagen utan även borde, i den mån så vore möjligt, beakta, hur saken kunde

komma att ställa sig på längre sikt. Enligt kommitténs mening borde redan

de allmänna bestämmelserna i 1942 års lag, riktigt tillämpade, i regel

motverka en dylik sammanslagning. Vore båda brukningsdelarna av den

storlek och beskaffenhet i övrigt, att de kunde anses fullt bärkraftiga, syntes

nämligen sammanläggningen i regel ej kunna anses medföra väsentliga fördelar

för jordbruksdriften.

Under hänvisning till det anförda har jordbrukskommittén som sin uppfattning

uttalat, att en sådan ändring i den nu gällande provisoriska vanhävdslagstiftningen,

som innebure att man sökte konservera utarrenderade

brukningsdelar vilka ej på lång sikt kunde beräknas giva sin brukare en

skälig bärgning, måste anses synnerligen betänklig ur den synpunkten, att

den skulle komma att direkt motverka rationaliseringssträvandena inom jordbruket,

och att den ej heller kunde anses motiverad av sociala skäl, men

att däremot ur de synpunkter, som jordbrukskommittén hade att företräda,

ingen erinran vore att göra mot att man genom ändring i vanhävdslagstiftningen

sökte hindra en nedgång i de bärkraftiga arrendejordbrukens antal.

Ehuru jordbrukskommittén ej av den utredning, som redovisats i utredningsmännens

promemoria, blivit fullt övertygad om att behevet av åtgärder

i sistnämnda hänseende vore så trängande, att man för den skull borde

vidtaga någon ändring redan i 1942 års provisoriska vanhävdslag, ville kommittén

emellertid ej motsätta sig, att man övervägde en provisorisk ändring

av den innebörd, som sist angivits.

Därest utredningsmännen .med sitt uttalande, alt vanliävdslagstiftningen

ansetts icke böra vara av sådan innebörd att den hindrade en fortgående rationalisering

av jordbruket, avsett alt dispens från huvudregeln skulle kunna

erhållas i alla de fall, där den brukningsdel, å vilken byggnaden vore uppförd,

på lång sikt måste anses sakna förutsättningar för att bestå såsom självständig

brukningsdel, bortfölle enligt kommitténs mening de anförda sakliga

betänkligheterna mot den av utredningsmännen föreslagna ändringen. 1 så

Bihang till riksdagens protokoll 19t6. 1 saini. Nr 7. -

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 7.

fall uppkomma emellertid det ur formell synpunkt otillfredsställande förhållandet,

att huvudregeln faktiskt ej skulle tillämpas beträffande det måhända

övervägande antalet av de fall, å vilka den enligt sin ordalydelse direkt toge

sikte, men att i stället en synnerligen restriktivt avfattad dispensbestämmelse

skulle få ett vidsträckt tillämplighetsområde. Kommittén har därför ifrågasatt,

om man ej borde låta ändringen i lagtexten begränsas till att avse att

motverka att brukningsdel, som i och för sig måste anses bärkraftig, sammanlades

med annan sådan brukningsdel. Detta bär kommittén föreslagit

skola ske på så sätt, att i 2 § 1942 års vanhävdslag infördes ett stadgande av

innebörd, att sammanslagning av brukningsdelar ej skulle anses medföra väsentliga

fördelar för jordbruksdriften, om brukningsdelarna var för sig vore

sådana, att brukaren därav kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning. Ett dylikt

stadgande borde enligt kommitténs mening för flertalet fall anses endast

utgöra en erinran om det resultat, till vilket man borde komma vid en riktig

tolkning av begreppet »väsentliga fördelar för jordbruksdriften». Något

hinder syntes med anledning därav icke behöva föreligga för att stadgandet

finge gälla även brukningsdelar, å vilka den sociala arrendelagstiftningen ej

ägde tillämpning.

Jordbrukskommittén har vidare uttalat, att därest den av jordbrukskommittén

nu anvisade lösningen ej ansåges lämplig, jordbrukskommittén emellertid

ej ville motsätta sig, att 1942 års vanhävdslag ändrades i enlighet med

utredningsmännens förslag, detta dock endast under förutsättning att man ej

avsåge att söka motverka sammanläggning av brukningsdelar i sådana fall,

där sammanläggningen enligt vad jordbrukskommittén anfört finge anses

motiverad med hänsyn till önskvärdheten att få till stånd en rationalisering

av det svenska jordbruket. Sistnämnda förhållande borde i så fall givas klart

uttryck genom påpekande i motiven eller genom ändring av formuleringen av

dispensbestämmelsen i 13 § andra stycket.

Sveriges lantbruksförbund och egnahemsnämnden i Hallands län ha i sina

yttranden anfört i huvudsak liknande synpunkter som 1942 års jordbrukskommitté.

Egnahemsnämnden i Östergötlands län har, enär en bestämmelse av ifrågasatt

art syntes komma att ej sällan förhindra skapandet av rationella brukningsdelar,

föreslagit, att såsom villkor för sammanslagning av brukningsdelar

skulle gälla, dels att sammanslagningen kunde anses medföra fördelar för

jordbruksdriften och dels att de i sammanslagningen ingående brukningsdelarna

var för sig ej vore sådana, att brukaren därav erhölle sin fulla bärgning.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,

att reaktionen mot sammanslagning av tidigare såsom självständiga jordbruk

utarrenderade brukningsdelar främst haft avseende å sammanslagning av

bärkraftiga jordbruk. Utredningsmännens förslag innebure emellertid, att

sammanslagning även av ofullständiga jordbruk med bärkraftiga sådana förhindrades

med mycket begränsade dispensmöjligheter. Utskottet funne det

riktigast, att lagstiftningen toge sikte på att förhindra att bärkraftiga jordbruk

sammansloges med varandra men läte sammanslagning av icke bär
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

19

kraftiga jordbruk med bärkraftiga sådana bliva beroende av prövning i varje

särskilt fall, exempelvis av vederbörande jordbrukskommission.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förordat, att därest i sammanslagning

inginge brukningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen vore tillämplig,

en noggrann undersökning och prövning av de skäl, som åberopades för sammanslagningen,

borde ske från statlig myndighets sida. Härom har länsstyrelsen

anfört i huvudsak följande.

Det framstår fortfarande såsom ett samhällsintresse av största vikt att jordbruk,

som bereda utkomst för en brukare och hans familj, icke onödigtvis

nedläggas. Hänsyn bör emellertid vid prövning av frågan om sammanslagning

av brukningsdelar i tillbörlig omfattning tagas även till objektivt berättigade

krav på jordbrukets rationalisering. Detta krav, som under de senare

åren framförts med ökad skärpa, måste därför i varje särskilt fall vägas mot

anförda skäl emot en sammanslagning. Såsom lagstiftningen på området utformats

synas möjligheterna att åstadkomma en sådan avvägning icke tillräckligt

ha beaktats. Lagbestämmelserna härutinnan lia fått en så generell

avfattning, att behörig hänsyn icke kan tagas till den mångfald av olika omständigheter,

som i det särskilda fallet böra inverka på frågans bedömande,

såsom brukningsdelens storlek, beskaffenhet, läge och ekonomiska förhållanden.

Vad som bör eftersträvas är fördenskull enligt länsstyrelsens mening

att söka åstadkomma tillräcklig smidighet genom större hänsynstagande till

varje särskild sådan omständighet. För att åstadkomma erforderlig objektiv

prövning in casu av dessa omständigheter bör, då i sammanslagningen

ingår brukningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen är tillämplig, en

noggrann undersökning och prövning äga rum av de skäl, som åberopas för

sammanslagningen. En dylik undersökning och prövning bör självfallet anförtros

åt någon statlig myndighet. Länsstyrelse torde härvid ligga närmast

till hands att efter jordbrukskommissionens hörande utöva denna prövningsrätt.

Liknande synpunkter ha upptagits i de yttranden, som avgivits av Kronobergs

läns och Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Även överlantmätaren i Örebro län, i vilkens yttrande länsstyrelsen i samma

län i allt väsentligt instämt, har föreslagit, att all sammanslagning av

brukningsdelar, som avsåges i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, skulle göras

beroende av länsstyrelses medgivande. Såsom skäl härför har åberopats

bland annat, att det för den enskilde jordägaren i allmänhet måste vara svårt

att träffa det rätta avgörandet. Överlantmätaren har vidare anfört.

Utredningsmännen synas ha varit av den uppfattningen, att rationaliseringskraven

i fråga örn jordbruk, som skulle komma att falla under de föreslagna

bestämmelserna, kunna komma i strid med de sociala intressen, som

ligga till grund för arrendelagstiftningen, och i så fall böra stå tillbaka för

dessa. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida en dylik intressemotsättning

i allmänhet kan antagas föreligga i de fall, varom här är fråga. Om

nämligen rationaliseringen av utarrenderade jordbruk hindras, torde kunna

befaras, att arrendejordbruken komma på efterkälken i den fortgående rationaliseringen,

och detta synes näppeligen på längre sikt kunna ligga i arrendatorernas

intresse. Särskilt i betraktande av de strävanden all göra det möjligt

för arrendatorerna att förvärva sina brukningsdelar, vilka kommit lill uttryck

i bestämmelserna örn förköpsrätt, torde hindrande av arrendejordbrukens

rationalisering siven ur sociala synpunkter vara olämpligt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

Med hänsyn till det anförda synes kunna ifrågasättas, huruvida icke de

berörda sociala intressena skulle Idiva nöjaktigt tillgodosedda genom bestämmelser,

som förhindra att rationaliseringssyfte utnyttjas såsom förevändning

för en sammanslagning, vars egentliga ändamål kan antagas vara att

undandraga brukningsdelen från tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna,

men medgiver sammanslagning, där den verkligen leder till rationalisering

av väsentlig betydelse. Sådan betydelse kan sammanslagningen

uppenbarligen icke sällan ha även i andra fall än de, då först därigenom uppkommer

ett bärkraftigt (fullständigt) jordbruk, exempelvis när byggnaderna

lia ett med hänsyn till brukningen av ägorna olämpligt läge, tomtplatsen är

olämplig med hänsyn till vattenförsörjningen eller av andra skäl.

Möjligen ha utredningsmännen avsett, att sammanslagning i sist anförda

fall skulle kunna ske med tillämpning av dispensbestämmelserna i 13 § andra

stycket vanhävdslagen. Detta framgår dock icke av promemorian. I så fall

skulle skärpningen av vanhävdsbestämmelserna i fråga om brukningsdelar,

som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, endast bestå i tvånget att inhämta

länsstyrelsens medgivande. Är så förhållandet, torde emellertid kunna ifrågasättas,

huruvida icke steget borde tagas fullt ut och all sammanslagning av

brukningsdelar, som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, göras beroende

av länsstyrelsens medgivande. Avgörandet i de fall, som nu äro oberoende av

dylikt medgivande, torde nämligen ofta icke vara enklare eller lättare än i

fråga örn övriga fall av sammanslagning i rationaliseringssyfte. Frågan är

icke beroende enbart av brukningsdelens areal utan även av dess ägosammansättning,

jordens beskaffenhet, tillgången på bete, avsättnings- och andra

ortsförhållanden. Beträffande den brukningsenhet, som ifrågasättes att bildas

genom sammanslagning av arrendelotter, måste jämväl arronderingsförhållandena

beaktas, och i detta avseende ha ofta stora brister i jordägarnas omdöme

kommit till synes. För den enskilde jordägaren måste det sålunda i allmänhet

vara svårt att träffa det rätta avgörandet, särskilt som han härvid

kan påverkas av andra intressen. Med hänsyn härtill torde det icke vara omotiverat,

att ett dispensförfarande införes även för detta fall i huvudsaklig överensstämmelse

med den i promemorian omförmälda praxis. En sådan anordning

skulle även medföra fördelar i form av effektivare kontroll.

I fråga örn dispensförfarandet torde slutligen kunna ifrågasättas, huruvida

icke fastighetsbildningsmyndigheterna lämpligen böra inkopplas häri. De

normer, vilka böra följas vid kontrollen över den ifrågavarande sammanslagningen

av brukningsenheter, torde i huvudsak vara desamma, som tillämpas

vid fastighetsbildningen, och det torde få anses vara ett allmänt intresse, att

rättstillämpningen på dessa båda områden icke kommer att följa skilda linjer.

Länsstyrelserna i Uppsala lein och Hallands län ha förordat, att genom

ändring i nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser möjlighet skulle

beredas vederbörande arrendator att kunna motsätta sig sådan sammanslagning

av arrendegård med huvudgård, som enligt myndighets prövning

företages utan bärande skäl i syfte att undgå den sociala arrendelagstiftningens

förpliktelser. Länsstyrelsen i Uppsala län har härom anfört.

En lagstiftning, som framtvingar fortsatt underhåll av obehövliga byggnader

(dier till och med nybyggnad av sådana, kan icke vara till gagn för jordbruksnäringen

utan måste tvärtom vara ägnad att försvåra dess rationalisering.

För jordägaren måste en efter arrendets upphörande kvarstående byggnadsskyldighet

te sig icke blott betungande utan även meningslös. Lika meningslös

torde skyldigheten komma att te sig för arrendatorn, som ju icke

får några ökade rättsliga garantier för sitt kvarstannande vid arrendet. Om

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7-

21

det är riktigt, att den nya arrendelagstiftningen föranlett uppsägning av arrendatorer

i ökad utsträckning, något som länsstyrelsen för detta läns vidkommande

icke kan vitsorda, är det emellertid givet, att en fortsatt utveckling

i denna riktning måste av sociala skäl förhindras genom lagstiftningsåtgärder.

Därvid torde emellertid ligga närmast till hands att i arrendelagstiftningen

införa bestämmelser, eventuellt av provisorisk karaktär, som möjliggöra

ogiltigförklaring av illojala uppsägningar och förhindrande av ur social

synpunkt icke önskvärda sammanslagningar. Det torde därför böra utredas,

huruvida det avsedda målet kan nås genom en utvidgad optionsrätt

för arrendatorer, eventuellt kompletterad med direkt förbud mot sammanslagning

med annat jordbruk av utarrenderad brukningsdel, där det av

sociala skäl finnes önskvärt att fastigheten fortfarande är utarrenderad för

sig samt utarrenderingen icke är ur ekonomisk synpunkt uppenbart olämplig.

En sådan lagstiftning skulle visserligen bliva förenad med åtskilliga vanskligheter

men har åtminstone den fördelen, att den tager direkt sikte på det

avsedda målet och möjliggör en prövning av omständigheterna från fall till

fall. Det av utredningsmännen framlagda förslaget innebär däremot ett försök

att nå samma mål på omvägen via vanhävdslagstiftningen med en ur ekonomisk

synpunkt obehövlig byggnadsskyldighet såsom påtryckningsmedel.

Fastighetsbildningssakkunniga ha förklarat sig icke kunna tillstyrka utredningsmännens

förslag av tre olika skäl, nämligen dels enär den åberopade

grunden till förslaget icke syntes bärande, dels enär den avvägning mellan

olika intressen ännu icke skett, som torde få anses erforderlig jämväl för ett

blott provisoriskt ingrepp av förevarande art, dels ock enär förslaget måste

betraktas såsom ett föregripande i vissa hänseenden av vanhävdslagstiftningens

revision och därmed även av den blivande rationaliseringspolitiken. Till

stöd för det först angivna skälet ha fastighetsbildningssakkunniga anfört

bland annat följande.

Vidkommande själva grunden till förslaget eller att syftet med den sociala

arrendelagstiftningen skulle motverkas av att jordägare toge förut utarrenderad

jord under sitt eget bruk, så kan väl tyckas ligga något bestickande i

detta påstående, örn man ser saken från deras sida, som nu arrendera jord.

För en del av dem kan arrendelagstiftningen otvivelaktigt medföra att de i

stället för att få sina arrendevillkor förbättrade nödgas lämna gården. Men

redan det förhållandet, att förslaget går i motsatt riktning mot arrendeutredningens

av Kungl. Majit vid de nya arrendereglernas tillkomst godkända

förslag till ändring i uppsiktslagen, måste vara ägnat att ifrågasätta riktigheten

av utredningsmännens mening i förevarande hänseende. I propositionen

nr 346 till 1943 års riksdag avsågs att 1942 års vanhävdslags regler

skulle gälla till den 1 juli 1947 och att därefter dess mot rationaliseringsintresset

välvilligare allmänna regler skulle införas även i uppsiktslagen, medan

däremot utredningsmännens förslag åsyftar att omedelbart utvidga tilllämplighetsområdet

för den mot nämnda intresse mindre gynnsamma regeln

i uppsiktslagens hittillsvarande lydelse.

Flera uttalanden i remisshandlingen synas vila på den uppfattningen, att

då man 1943 underlät att lägga nya hinder mot att jordägare toge förut utarrenderad

jord under sitt eget bruk, man förbisåg eller underskattade en

möjlighet för dem att undandraga sig sina skyldigheter enligt de nya arrendereglerna,

en uppfattning, som även kommit till uttryck i motionerna I: 75

och II: 105 vid 1945 års riksdag.

Denna mening kunna de sakkunniga icke biträda. Vid arrendelagstiftning
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

en förbisågs icke att de skyldigheter man då pålade jordägaren kunde föranleda

honom att begagna sin rätt att genom uppsägning bringa arrendeförhållandet

ått upphöra respektive underlåta att förnya arrendet. Hans möjligheter

härutinnan inskränktes genom den arrendatorn tillerkända optionsrätten,

men denna ansågs dock böra vara betingad av vissa villkor. I dessa

regler har man otvivelaktigt att se principuttalanden angående omfattningen

av arrendatorns rätt, alltså icke blott ett ståndpunkts tagande till frågan hur

långt denna rätt behövde tryggas genom arrendelagstiftningen, eventuellt med

hänsyn till en påbyggnad därå inom vanhävdslagstiftningen. Örn nu jordägare

inom den marginal, som lagstiftaren avsiktligt lämnade dem att med

laga verkan uppsäga arrendator, begagna sin rätt härutinnan, kan detta icke

betecknas såsom försök att undandraga sig sina förpliktelser eller eljest såsom

något illojalt. En konsekvens av den ståndpunkt man intog i de nya

arrendereglerna är alltså i själva verket att hinder icke bör läggas mot att

jordägare övertager brukningen, när arrendatorns avlalsenliga rätt genom

uppsägning eller annorledes upphör. Och att denna arrendelagstiftningens

ståndpunkt skulle strida mot dess yttersta syftemål och av della skäl behöva

revideras, synes icke heller kunna med fog påstås. Syftet var att skydda arrendatorerna

genom vissa tvingande regler att iakttaga, örn jorden i fortsättningen

utarrenderades, men icke att i vidare mån än vad som följer av optionsrätten

tvinga jordägare att begagna arrendeinstitutet. Bortsett från det

speciella fall, där arrendelagen gör avsteg från principen alt civillag ej må

äga retroaktiv kraft, är optionsrätten avsedd att inträda endast som följd

av avtal, vid vars ingående kontrahenterna äga kännedom om denna påföljd.

Icke heller att jordägaren genom att sammanslå brukningsdelar, sorn vid

arrende äro underkastade de särskilda sociala bestämmelserna, uppnår att

dessa träda ur tillämpning, kan nied fog betecknas som ett kringgående av

lagen. Det är med öppna ögon lagstiftaren begränsat dessa bestämmelsers

räckvidd. Meningen var verkligen att de icke erfordrades eller skulle gälla

för brukningsdelar örn mer än 50 hektar odlad jord, dessa må lia nått sin

storlek genom sammanslagning av mindre enheter, genom nyodling eller annorledes.

Spörsmålet om undantag från detta villkor dryftades ju särskilt under

lagens förarbeten.

Leder den nya arrendelagstiftningen till att arrendeinstitutet får mindre

tillämpning än förut eller att arrendelotter sammanslås, är detta alltså intet

mot denna lagstiftnings syfte stridande utan blott en naturlig konsekvens avad

jordägarens intressen beaktas huvudsakligen genom den frihet som lämnats

honom att underlåta att utarrendera sin jord respektive underlåta att

verkställa utarrendering på sådant sätt att de ifrågavarande tvingande lagbuden

träda i tillämpning. Och skulle jordägare begagna sin rätt att uppsäga

äldre arrendeavtal för höjning av arrendebeloppen, står detta i full överensstämmelse

med att man åt de nya reglerna icke velat ge retroaktiv verkan

utom i vissa fall.

Om det tidigare kunnat anses befogat att söka inom vanhävdslagstiftningen

på indirekt väg tillgodose arrendatorernas intresse att ej, efter bestämd

arrendetids utgång eller då rättigheten upphör genom uppsägning, behöva

frånträda den arrenderade jorden, så har dock förhållandet väsentligen förändrats,

sedan numera institutet optionsrätt införts i arrendelagstiftningen.

Frågan hör enligt sin natur hemma i denna lagstiftning och kan nu också där

finna sin lösning på ett direkt och effektivare sätt. Vanhävdslagstiftningen

kan väl i viss mening alltjämt utgöra ett komplement lill arrendelagstiftningen.

Men att hädanefter, sedan optionsrättens begränsning bestämts och lagstiftaren

därvid i sin strävan att tillgodose arrendatorns intresse icke bundits

av hänsyn till annat än vad han funnit vara jordägarens ofrånkomliga

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

23

anspråk å handlingsfrihet, »komplettera» arrendelagstiftningen i denna del

genom att för fall, då optionsrätt icke ansetts skola föreligga, på en omväg

söka i arrendatorns intresse genom vanhävdslagstiftningen hindra jordägaren

från att begagna den frihet, som sålunda lämnats honom, torde svårligen

kunna betraktas såsom följdriktigt eller försvarligt.

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas uppfattning måste jämväl för ett

blott provisoriskt ingrepp av förevarande art ske en avvägning mellan olika

intressen. De sakkunniga ha härutinnan anfört i huvudsak följande.

Anser man vådan av den påtalade tendensen till sammanslagning av brukningsdelar

så stor att ett ingripande från lagstiftarens sida är påkallat, kunna

de sociala synpunkterna icke få ensidigt prägla lagstiftningen. I direktiven

för utredningen framhålles också vikten av en tillfredsställande och lämplig

avvägning mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Det intresse, som framför andra reser sig mot det ifrågavarande sociala,

gäller rationalisering av jordbruket. Denna rationalisering kan taga olika former,

såsom sammandragning av spridda ägor. ändring i ägosammansättning

och annat dylikt, som kan tänkas ernås utan konflikt med det sociala intresset.

Men bland de största svårigheter, med vilka jordbruket har att kämpa,

måste räknas de höga kostnaderna för byggnadsbeståndet och för den mänskliga

arbetskraften. Och bland de viktigaste rationaliseringsåtgärderna står

därför just sammanslagning av brukningsdelar i fall då därigenom vinnes

minskning av dessa kostnader genom den för större driftsenheter kännetecknande

koncentrationen och mekaniseringen.

I direktiven uttalas nu att ett ur rationaliseringssynpunkt önskvärt sammanförande

av jordbruk ej bör förhindras. Vid kollision mellan rationaliseringsintresset

och det sociala intresset skulle således det förra äga företräde.

Enahanda mening kom till uttryck i propositionen nr 275 till 1942

års riksdag. Måhända bör man emellertid förstå uttalandet så, att spörsmålet

skulle bero på styrkan av de olika motstående intressena i skilda fall,

en ståndpunkt som kan anses nära överensstämma med vanhävdslagstiftningens

i dess hittillsvarande gestaltning.

Även om viss marginal måste lämnas lagtillämparen att handla efter omständigheterna

i de särskilda fallen, måste uppgiften att verkställa den principiella

avvägningen mellan socialpolitiska och andra intressen naturligtvis

tillhöra lagstiftaren och må icke överlåtas åt praxis. Denna uppgift är så

mycket mera betydelsefull, som det sätt, på vilket frågan avgöres vid revisionen

av vanhävdslagstiftningen, lärer sträcka sina verkningar vida utöver

denna lagstiftnings ram. Jordpolitiken kan ju ej få fortgå efter sinsemellan

stridiga principer på olika områden. I den mån man inom vanhävdslagstiftningen

till äventyrs låter det .sociala intresset att bibehålla antalet jordbrukare

i självständig företagarställning få företräde framför rationaliseringsintresset,

bör samma princip diktera statens egen rationaliseringsyerksamhet

och iakttagas vid revisionen av fastighetsbildningslagstiftningens jordpolitiska

regler.

Ehuru de sakkunniga livligt behjärta de motiv lill kontroll över brukningsindelningen,

som de sakkunniga trott sig kunna utläsa av direktiven för

utredningen, måste de sakkunniga emellertid draga i tvivelsmål huruvida

man äger förutsätta att en dylik kontroll kan anordnas så, att den blir tillräckligt

effektiv för ifrågavarande syfte och ali man varken träder rationaliseringsintresset

allt för nära eller åt praxis överlämnar intresseavvägningen

i en omfattning, som gör rättsosäkerheten stor och riktlinjerna tor den statliga

jordpolitiken oklara. Särskilt betänkligt synes vara att söka erna större

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 7.

effektivitet genom övergivande av den nu gällande allmänna regeln, att sammanslagning

av brukningsdelar ej bör hindras, om den skulle medföra väsentliga

fördelar för jordbruksdriften. Undantag från denna regel kan tänkas

befogat i fall då vederbörande fastighet (eventuellt i samme ägares hand

varande fastighetskomplex) skulle vara bärkraftig även med bibehållande av

den äldre brukningsindelningen, men härutöver synes egentligt utrymme för

sådant undantag knappast föreligga. Och huruvida inskränkningen i regelns

tillämplighet bör gå så långt, som nu är sagt, synes vara en fråga, som bör

avgöras i samband med det alltjämt under utredning varande spörsmålet örn

jordbrukets rationalisering.

Beträffande sitt uttalande, att utredningsmännens förslag måste betraktas

såsom ett föregripande i vissa hänseenden av vanhävdslagstiftningens revision

och därmed även av den blivande rationaliseringspolitiken, ha de sakkunniga

anfört bland annat följande.

Förutom att utredningsmännens förslag angiver viss mening örn vanhävdslagstiftningens

yttersta syfte och räckvidd torde förslaget giva uttryck för

åsikten att de sociala arrendebestämmelserna för hela sitt tillämplighetsområde

tarva ett komplement i vanhävdslagstiftningen, icke blott för tillfället

utan för längre tid framåt. Det provisorium, som föreslås för tiden till den

1 juli 1947, tager ju ej sikte blott på några för tillfället rådande förhållanden,

utan tvärtom är det, såsom utredningsmännen framhålla, snarast mot

en väntad framtida utveckling, som ingripandet skulle riktas. Antoges förslaget

på den motivering, som förebragts för detsamma, torde svårligen utan

verkligt vacklande inom lagstiftningen den blivande uppsiktslagen kunna

sakna bestämmelser av i stort sett enahanda beskaffenhet som de nu föreslagna,

såvida man icke förutsätter att även arrendelagstiftningen ånyo skall

överses i samband med revisionen av uppsiktslagen.

Aven örn det vore så, att sistnämnda revision icke på något sätt bundes av

det nu föreliggande förslagets upphöjande tili lag och att alltså vägen tillbaka

stöde lagstiftaren fullt öppen, synes dock icke riktigt att i förslagets

bestämmelser se blott en provisorisk anordning. Verkningarna av dessa

bestämmelser skulle — förutsatt att deras syfte nåddes — icke inskränka

sig till den tid, provisoriet avsåge, utan kunde bliva av obegränsad varaktighet,

ett förhållande som icke så lätt kunde vid behov avhjälpas genom lagstiftning

i efterhand. Örn man ock avser att vid blivande revision av uppsiktslagen

verkställa den avvägning mellan olika intressen, som i direktiven anbefalles,

så skulle möjligheterna härutinnan beträffande en till storleken okänd

del av landets jord ha avklippts eller försvårats genom lagfästande av det

utan någon egentlig omprövning av intressemotsättningarnas inverkan tillkomna

förslaget.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört i huvudsak följande.

Av de till utredningsmännen inkomna svaren från jordbrukskommissionerna

och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i södra och mellersta

Sverige att döma förefaller det som örn den ifrågavarande benägenheten för

sammanslagning av jordbruk iakttagits i ett ytterst fåtal trakter av riket och,

där den förekommit, i allmänhet haft sin grund i rationaliseringsbehov och

en förklarlig motvilja mot att i nybyggnader lägga ned kapital utan utsikt

till skälig förräntning därav. Då den föreslagna lagstiftningen möjligen kan

befaras komma att bliva till hinder för nyttiga rationaliseringssträvanden

och den verkställda utredningen icke giver tillräckligt grundade skäl för en

nu förefintlig utveckling i skadlig eller osund riktning, anser sig länsstyrelsen

icke kunna biträda det föreliggande förslaget.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

25

Redan vid tillkomsten av 1943 års sociala arrendelagstiftning uttalades Departement!- farhågor för att mångå jordägare, hellre än att finna sig i de nya bestämmel- chefenserna,

skulle komma att avstå från att upplåta jord på arrende och i stället

taga under eget bruk tidigare utarrenderade brukningsdelar eller ock genom

sammanslagning av sådana jordbruk till större brukningsenheter söka undandraga

sig nämnda lagstiftning. Det framhölls emellertid, att en tendens

till avveckling av arrendesystemet icke syntes kunna vålla några märkbara

olägenheter, om den bleve av endast jämförelsevis måttlig styrka och nedgången

i fråga örn arrendejordbruken motsvarades av en uppgång beträffande

de självägda jordbruken. I den mån däremot en mera omfattande tendens

skulle framkomma att sammanföra för självständigt jordbruk lämpade

arrendegårdar med andra bärkraftiga brukningsdelar ansågs detta vara en

icke önskvärd utveckling.

Av den utredning, som återgivits i föreliggande promemoria, synes framgå,

att de vid den nya arrendelagstiftningens tillkomst uttalade farhågorna i

fråga örn en förhållandevis snabbt genomförd sammanslagning av arrendefastigheter

till större brukningsenheter besannats. Från flera håll har också

framhållits, att denna tendens till sammanslagning av brukningsdelar icke

torde vara av tillfällig natur utan komme att taga allt större omfattning ju

längre den sociala arrendelagstiftningen vore i kraft. En dylik utveckling

synes mig av flera orsaker icke böra få förbliva okontrollerad. I synnerhet

två skäl framträda med särskild styrka mot att en sådan tendens får fortgå

utan ingrepp. När de nya sociala arrendebestämmelserna tiilkommo, avsågs

därmed att giva arrendatorerna en säkrare och förbättrad ställning i arrendeförhållandet.

Skulle den antydda tendensen vinna i styrka, har lagstiftningen

i viss mån förfelat sitt syfte och åtgärder synas då böra vidtagas för att

undanröja de icke önskvärda följderna av densamma. Det kan uppenbarligen

icke vara någon mening med att vidtaga åtgärder för stärkande av

arrendatorernas ställning, därest dessa åtgärder i någon större omfattning

få den konsekvensen att jordägaren, för att undandraga sig för honom tyngande

utgifter i fråga om arrendefastigheterna, underlåter att vidare utarrendera

desamma. För arrendatorerna skulle det självfallet framstå såsom i

hög grad otillfredsställande, örn de — kanske efter mycket långa arrendetider

under vilka de nedlagt ett omfattande arbete på arrendeställena —

skulle finna sig uppsagda från arrendena såsom en följd av att de nya bestämmelserna

av jordägaren anses alltför betungande.

Såsom förut antytts pågår för närvarande utredning rörande möjligheterna

att genom rationaliseringsåtgärder förbättra förutsättningarna för det

svenska jordbruket. Vid en framtida rationalisering av jordbruket komma

med sannolikhet bland annat att även prövas möjligheterna alt genom sammanslagning

av nu ofullständiga jordbruk åstadkomma lämpligare storlek

och sammansättning av jordbruken i olika delar av landet. I betraktande

härav kan en okontrollerad utveckling av tendensen till sammanslagning

uppenbarligen icke anses önskvärd. Genom sammanslagningar, med vilka

plägar följa att å någon av de sammanslagna brukningsdelarna befintliga,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

för jordbruket avsedda byggnader bortföras eller lämnas att förfalla, skapas

brukningsförhållanden, som kunna försvåra en ur rationaliseringssynpunkter

förmånligare brukningsindelning och sålunda lägga hinder i vägen för

den framtida rationaliseringen av landets jordbruk. Även ur nu anförda

synpunkter förefinnes således ett starkt behov av att i görligaste utsträckning

förhindra ett icke önskvärt sammanförande av jordbruksenheter och

därmed följande vanvård av jordbruksbyggnaderna. Med hänsyn till vad

nu anförts finner jag mig kunna giva min anslutning till den av utredningsmännens

majoritet i promemorian uttalade uppfattningen att lagstiftningsåtgärder

böra upptagas till övervägande i syfte att erhålla vidgad kontroll

över utvecklingen av tendensen att sammanslå brukningsdelar och att

dessa åtgärder icke böra anstå till dess den pågående utredningen om revision

av uppsiktslagstiftningen slutförts. Visserligen bliva de åtgärder, som

nu komma i fråga, endast av provisorisk natur och sannolikt även av förhållandevis

kort varaktighet, men enligt min mening äro de allmänna och

enskilda intressen som här står på spel av den betydelse, att statsmakterna

icke kunna underlåta att ingripa för att tillrättalägga de uppkomna missförhållandena.

Jag vill erinra att, såvitt angår förvärv av fastigheter för sammanslagning

med brukningsdel som redan äges av förvärvaren, en kontroll

erhålles, därest den i proposition till årets riksdag föreslagna lagstiftningen

angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet antages.

Vad angår frågan örn vilken form den nu ifrågasatta lagstiftningen bör

erhålla delar jag såtillvida utredningsmännens mening, att den lämpligen

kan anknytas till den nu gällande uppsiktslagstiftningen. Detta faller sig så

mycket mera naturligt som vanhävdslagstiftningen ju ursprungligen utgjorde

ett komplement till de sociala bestämmelserna i arrendelagstiftningen och

avsåg bland annat att förhindra ett kringgående av dessa bestämmelser.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår verka bestämmelserna i

denna lagstiftning örn skyldighet att vidmakthålla byggnader såsom ett i

viss mån återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos jordägarna

att genom sammanslagning av brukningsdelar undandraga sig de

sociala arrendebestämmelserna eller att eljest sammanslå brukningsdelar,

där detta ur allmän synpunkt ansetts icke önskvärt. Såvitt angår brukningsdelar

i allmänhet föreligger emellertid enligt den nu gällande 1942 års vanhävdslag

icke något absolut hinder mot bortförande eller bristande under

håll av byggnader som genom en sammanslagning blivit onödiga. I detta hänseende

gäller, såsom förut framhållits, den allmänna regeln att byggnad må

bortföras eller lämnas utan underhåll så snart sammanslagningen kan anses

medföra väsentliga fördelar för jordbruksdriften. Örn däremot i sammanslagningen

ingår brukningsdel, som avses i 1927 års lag, äro bestämmelserna

betydligt strängare i det att byggnad må bortföras eller lämnas utan underhåll

endast då de sammanslagna brukningsdelarna var för sig icke utgöra

bärkraftiga jordbruk men genom sammanslagningen ett sådant jordbruk

skulle uppstå. Med hänsyn till det anförda torde det ligga närmast till hands

att för vinnande av syftet att förekomma icke önskvärda sammanslagningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

vidtaga erforderlig ändring i 1942 års vanhävdslag, allra helst som lösningen

av föreliggande lagstiftningsproblem icke kan erhålla annat än provisorisk

karaktär i avbidan på slutförandet av nyssnämnda utredning beträffande

lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk och igångsättandet av det tilltänkta

rationaliseringsarbetet å jordbrukets område.

Att på sätt i vissa yttranden föreslagits söka förhindra den ifrågavarande

icke önskvärda utvecklingen genom vidtagande av ändring i de sociala arrendebestämmelserna

skulle innebära, att sammanslagning av brukningsdelar

komme att förhindras blott i fråga om utarrenderade fastigheter men icke i

fråga örn sådana var för sig bärkraftiga jordbruk, som vid tillfället brukades

av ägaren. Ej heller skulle hinder mot sammanslagning föreligga, om arrendatorn

själv sade upp sig eller örn han avstode från nytt arrende. Korrektiv

mot icke önskvärd sammanslagning av brukningsdelar finge i dessa fall i

stället sökas i vanhävdslagstiftningen eller möjligen i en ny helt fristående

lagstiftning. Sistnämnda utväg synes mig mindre tilltalande med hänsyn till

den provisoriska karaktär lagstiftningen såsom nyss antytts är avsedd att få.

Då det gäller att avgöra i vad mån man genom bestämmelser i vanhävdslagen

bör söka hindra sammanslagning av brukningsdelar, måste man emellertid

skilja mellan olika fall. Enighet torde råda därom, att sådan sammanslagning

av brukningsdelar, vari ingå allenast fullt bärkraftiga jordbruk, bör

åtminstone tillsvidare i avbidan på det slutliga ståndpunktstagandet till jordbrukets

rationaliseringsfråga i viss utsträckning begränsas. Örn alla de i en

avsedd sammanslagning ingående brukningsdelarna med hänsyn till möjligheterna

att därå driva ett rationellt jordbruk kunna anses ha förutsättningar

att bestå på lång sikt och bereda brukarna en skälig bärgning, bör det icke

tillåtas att byggnad, som genom sådan sammanslagning kan bliva obehövlig,

bortföres eller lämnas utan underhåll. Det torde såsom 1942 års jordbrukskommitté

framhållit icke föreligga någon större risk för att en föreskrift i

vanhävdslagen om skyldighet att underhålla byggnader å dessa brukningsdelar

skulle försvåra en ur jordbruksekonomisk synpunkt nödvändig rationalisering

eller för att en investering av kapital i byggnaderna på lång sikt skulle

vara värdelös. I den mån det ur rationaliseringssynpunkt befinnes ändamålsenligt

att sammanslagning av fullständiga jordbruk äger rum och det icke

kan anses stå i strid med arrendators berättigade intressen bör sådan sammanslagning

kunna medgivas efter dispens av länsstyrelsen. Enighet torde

även råda därom, att sammanslagning, vari ingå allenast icke bärkraftiga

jordbruk, där särskilda skäl icke till annat föranleda, bör betraktas såsom ur

rationaliseringssynpunkt lämplig. En viss kontroll över dylika sammanslagningar

torde emellertid få anses önskvärd.

Beträffande de fall åter, där i den avsedda sammanslagningen ingå brukningsdelar

av båda nyss angivna slag, lia olika meningar kommit till synes

i ärendet. Alt, såsom utredningsmännen förordat, i fråga örn en stor del av

landets jord hindra all sådan sammanslagning av brukningsdelar, vari ingår

ett bärkraftigt jordbruk, finner jag i likhet nied vad i flertalet av de över

utredningsmännens förslag avgivna yttrandena framhållits vara ägnat alt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

motarbeta i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden. Såsom fastighetsbildningssakkunniga

framhållit, måste jämväl ett blott provisoriskt ingrepp

av förevarande art ske på sådant sätt att uppsiktslagstiftningens revision

och det blivande rationaliseringsarbetet icke därigenom föregripas. Å

andra sidan synes man ej heller böra tillåta sammanslagning av brukningsdelar,

så snart i sammanslagningen ingår ett icke bärkraftigt jordbruk, utan i

varje särskilt fall bör övervägas, hur ett dylikt jordbruk förmånligast kan

disponeras. Visar det sig därvid, att den icke bärkraftiga brukningsdelen lämpligen

bör sammanslås med allenast någon av de övriga i den avsedda sammanslagningen

ingående brukningsdelarna eller med annan brukningsdel, bör

sammanslagningen icke vara tillåten. Örn sålunda till en huvudgård höra

två utgårdar, vilka icke var för sig utgöra bärkraftiga jordbruk, böra de båda

utgårdarna eller någon av dem icke få sammanslås med huvudgården, där

det med hänsyn till föreliggande förhållanden kan anses förmånligare att utgårdarna

sammanslås med varandra elier med annan brukningsdel. Avgörande

härvidlag synes böra vara vad som är förmånligast icke för den enskilde

ägaren av huvudgården utan för bedrivandet av ett rationellt jordbruk

i orten.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå, att till lösande

av den föreliggande lagstiftningsfrågan i 2 § 1942 års vanhävdslag dels tydligare

än nu i lagtexten framhäves att sammanslagning av brukningsdelar skall

medföra rätt till bortförande eller lämnande utan underhåll av byggnad,

allenast om den medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten,

och dels intages en närmare bestämning av vad med begreppet väsentliga fördelar

för jordbrukets bedrivande i orten skall anses. Denna bestämning torde

lämpligen kunna avfattas på det sätt, att sammanslagning skall anses medföra

väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten, endast örn någon av de

i sammanslagningen ingående brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet

eller omfattning, att brukaren därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning,

och det icke kan anses förmånligare för jordbrukets bedrivande, att

denna brukningsdel tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar

i orten.

En bestämmelse av antydd innebörd synes böra avse brukningsdelar i allmänhet,

varå 1942 års vanhävslag äger tillämpning. För det fall att i den

åsyftade sammanslagningen ingår brukningsdel, som avses i 1927 års uppsiktslag,

stadgas såsom förut nämnts i 1942 års vanhävdslag en inskränkning i

undantaget från skyldigheten att vidmakthålla byggnader, i det att byggnad,

som genom sammanslagning blivit obehövlig, må bortföras eller lämnas utan

underhåll endast under förutsättning att först genom sammanslagningen uppkommer

ett fullständigt jordbruk. Detta stadgande torde böra bibehållas men

anslutas till den av mig föreslagna bestämningen av vad med begreppet väsentliga

fördelar för jordbrukets bedrivande i orten skall anses. Det bör således

även i fråga om sammanslagning av brukningsdelar, som avses i 1927 års

uppsiktslag, uppställas en fordran på prövning av huruvida det ej kan anses

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

29

förmånligare för jordbrukets bedrivande, att den ifrågavarande brukningsdelen

tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar i orten.

Vad sålunda föreslagits torde föranleda en jämkning av redaktionell art av

13 § andra stycket 1942 års vanhävdslag.

Därest förevarande lagstiftningsproblem löses i enlighet med vad nu anförts,

synes anledning ej föreligga att på sätt utredningsmännen föreslagit utvidga

tillämpningsområdet för stadgandet i 13 § första stycket 1942 års vanhävdslag

att brukningsdel, som avses i 1927 års uppsiktslag, ej får tagas i anspråk

för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning

eller i annat liknande syfte med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens

hörande prövar det nödigt. Ej heller i övrigt torde ändringar

i 1942 års vanhävdslag utöver de av mig föreslagna böra upptagas till övervägande

i detta sammanhang.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§

lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över nämnda

lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Holmgren.

1 Denna bilaga, vilken frånsett en jämkning av redaktionell art är likalydande med det vid

propositionen fogade författningsförslagct, har här uteslutits.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 december

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 5 december 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 23 november 1945,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515)

om åtgärder mot vanhåvd av jordbruk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet E. H. Kling.

Lagrådet yttrade:

Mot den nu föreslagna lagstiftningen kunna ur olika synpunkter erinringar

framställas. Förslaget kan icke anses innebära någon fullt tillfredsställande

lösning av det föreliggande problemet, och det kan vara ägnat att i vissa fall

försvåra en önskvärd utveckling inom jordbruket. En brist är även, att i

förslaget icke tydligt angives i vilken omfattning de nya bestämmelserna

skola äga tillämpning beträffande redan bestående förhållanden. Med hänsyn

till att lagen skall äga giltighet endast till och med den 30 juni 1947 och

att den under sin giltighetstid ej torde komma att tillämpas i någon större

utsträckning, synas emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att avstyrka förslaget.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

31

Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj.t Konungen i

statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 17 december

1945 avgivna utlåtande över det den 23 november 1945 till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 § lagen

den 30 juni 1942 (nr 515) örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Efter en redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

följande.

En ur formell synpunkt fullt tillfredsställande lösning av det föreliggande

lagstiftningsproblemet torde måhända icke kunna erhållas med mindre en

ny helt fristående lagstiftning i ämnet tillskapas. Av skäl, som av mig anförts

vid lagförslagets överlämnande till lagrådet, finner jag mig icke kunna

för närvarande förorda en sådan utväg. På grund härav och då lagförslaget

enligt min mening måste anses ägnat att främja i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden,

finner jag en lagstiftning av det slag, som det till lagrådet

remitterade förslaget innebär, böra komma till stånd.

Med hänsyn till innehållet i de nya bestämmelserna torde särskilda övergångsbestämmelser

icke vara erforderliga.

I lagförslaget har vidtagits en jämkning av redaktionell art.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Siv Schiöler.

Doktrin (1)

  1. NÅGRA PUNKTER I VÅR ARRENDELAGSTIFTNING., SvJT 1946 s. 675, på s. 676 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:42 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 a1 i texten
  2. 2LU 1946:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1946 s. 675 NÅGRA PUNKTER I VÅR ARRENDELAGSTIFTNING. s. 676 i texten