Sök i Ratio Lex

Med förslag till byggnadslag m. m

1947-02-28 · 412 sidor, varav 407 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 407 av 412 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:131, Med förslag till byggnadslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

1

Nr 131.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till byggnadslag

m. m.; given Stockholms slott den 28 februari

194-7.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) byggnadslag;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar;

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr

536); samt

5) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

tiihanq till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. .V; 131.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Byggnadslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Marks användning för bebyggelse skall i den omfattning som stadgas i

denna lag föregås av planläggning.

. 2 §''

Grunddragen för marks användning inom kommun eller samhälle angivas i

generalplan.

Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan.

Byggnadsverksamheten inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan

regleras genom utomplansbestämmelser.

3 §.

För samordning av flera kommuners eller samhällens planläggning upprättas

regionplan.

4 §.

Vid planläggning skola såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen

beaktas.

5 §.

Markens ägare är med avseende å dess användning för olika slag av bebyggelse

underkastad de inskränkningar som stadgas i denna lag eller med

stöd av lagen.

För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid

planläggning enligt denna lag prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet.

6 §.

Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör

särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.

Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.

7 §.

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av byggnadsnämnd.

Länsstyrelsen har att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendet

inom länet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

3

Den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom

riket tillkommer byggnadsstyrelsen.

8 §.

Närmare föreskrifter om byggnadsnämnd, om byggande och lov därtill samt

rörande tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

I. Om generalplan.

9 §.

Generalplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån så erfordras

till ledning för närmare planläggning beträffande stadens ordnande och bebyggande.

Planen skall angiva grunddragen för markens användning till olika ändamål,

såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna platser.

Finnes till främjande av stadens ändamålsenliga utbyggande erforderligt,

att visst område tills vidare undantages från tätbebyggelse eller från viss annan

bebyggelse, oaktat det i och för sig är lämpat därför, skall det ock angivas

i generalplanen. Sådant undantag må icke avse bebyggelse för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående markens bebyggande eller

användning i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestämmelser.

10 §.

Generalplan så ock ändring därav antages av stadsfullmäktige.

Planen må på framställning av staden helt eller delvis fastställas av Konungen

och skall, i vad den blivit fastställd, lända till efterrättelse enligt vad

nedan sägs.

Generalplan som blivit föremål för fastställelse benämnes fastställd generalplan.

Därmed avses, om planen är fastställd allenast i vissa hänseenden, endast

de bestämmelser som sålunda skola gälla.

Ändring av fastställd generalplan må, om ändringen ej innefattar väsentlig

avvikelse från vad förut gällt, på framställning av staden fastställas av

länsstyrelsen.

11 §■

Underlåter stad att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av generalplan,

där sådan erfordras, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss

tid inom vilken sådan plan skall vara upprättad. Ställa stadsfullmäktige sig

e.i föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen efter hörande av stadsfullmäktige

låta på stadens bekostnad upprätta generalplan.

Finnes generalplan men prövas den uppenbarligen icke fylla de krav som

med hänsyn till stadens utveckling skäligen böra ställas på densamma, skall

i fråga om ändring av planen vad i första stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

12 §.

Beslut om fastställelse av generalplan gäller ej med avseende å område som

ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Beträffande sådant undantag från bebyggelse som omförmäles i 9 § tredje

stycket må fastställelse ej meddelas att gälla för längre tid än fem år. Konungen

äger dock på framställning av staden förlänga tiden för beslutets giltighet,

varje gång med högst nämnda tid.

13 §.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må

Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som

Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och

generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats före planens

fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål, må

ock undantag enligt, vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke avsevärt

motverkas.

14 §.

Hava stadsfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan,

må nybyggnad, innan framställningen prövats, ej företagas inom område som

avses med denna; dock må länsstyrelsen medgiva undantag, såvitt generalplanens

genomförande icke försvåras.

iö §.

Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen

på framställning av staden förordna, att nybyggnad inom området icke

må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande gäller intill

dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Behöver denna

tid förlängas, äger länsstyrelsen på framställning av staden förordna härom;

dock skall beslutet underställas Konungens prövning.

16 §.

Finner Konungen framställning om fastställelse av generalplan icke kunna

bifallas, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna.

17 §.

Inom område som ingår i fastställd generalplan må schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvitt åtgärden

kan väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts angående

framställning om fastställelse av generalplan eller ändring av fastställd generalplan

eller har förbud mot nybyggnad meddelats enligt 16 §, äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud

mot åtgärd varom sägs i första stycket.

18 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan

allmän plats må lösas av staden, när staden begär det.

Annan mark för vilken generalplan fastställts må, till den del marken ej

är avsedd för enskilt bebyggande, lösas av staden, såvitt markens användning

för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

5

19 §.

Ingår allmän väg i mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till

trafikled eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillköra

staden, skall vägmärken utan ersättning tillfalla staden i den mån den

tages i anspråk för avsett ändamål.

20 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt fastställd

generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, äger staden nyttja

vägmärken för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till

marken. Har vägen upplåtits allenast på viss tid, gälle stadens nyttjanderätt

för samma tid.

Besväras vägmärken av fordran eller annan rättighet med bättre rätt än

vägupplåtelsen, njute innehavaren mot avskrivning å handling, varå rättigheten

grundas, ersättning av staden för förlust som uppstått genom stadens nyttjanderätt.

Den som vill framställa ersättningsanspråk skall väcka talan, om

han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två år från det

planen fastställdes. Sedan marken tagits i anspråk av staden, vare staden ansvarig

för avgäld eller annan förmån som utgår för vägens begagnande.

Är vägen använd för ledning som hindrar eller väsentligt försvårar för staden

att nyttja vägmärken, äger staden få ledningen på sin bekostnad flyttad

till lämplig av staden anvisad plats.

21 §•

Skall mark enligt fastställd generalplan användas för annat ändamål än enskilt

bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast

på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare

staden skyldig att lösa marken.

Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning

som gällde vid tiden för generalplanens fastställande, med de ändringar

av indelningen som skett för planens genomförande.

22 §.

Får mark enligt fastställd generalplan icke användas för annan glesbebyggelse

än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov,

och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare markens ägare berättigad

till ersättning av staden för den skada som han härigenom lider. Samma

lag vare om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt

till marken som upplåtits innan planen fastställdes.

Ersättningen skall, om förbudet är tidsbegränsat, bestämmas att utgå med

visst årligt belopp, med rätt för såväl staden som markens ägare eller annan

sakägare att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden eller vid förlängning

av giltighetstiden för bestämmelsen. Vad i fråga om ersättningen avtalats

eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan staden och sakägare gälle

jämväl mot den som efter planens fastställande förvärvat sakägarens rätt till

marken.

Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall vad i

21 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den som vill

framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till rätten i den ort där mar
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ken är. Jämväl staden äger påkalla prövning av ersättningsfrågan enligt vad

nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt

ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

II. Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

24 §.

Stadsplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån det genom

stadens utveckling påkallas för den närmare regleringen av bebyggelsen.

25 §.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål

avsedda områden som ingå i planen, nämligen

byggnadskvarter,

gator, torg, parker och andra allmänna platser samt

specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden, skyddseller

säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden, idrottsområden,

begravningsplatser och vattenområden.

Jämväl höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas.

Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas

bebyggande eller användning i övrigt som finnas erforderliga.

26 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bliva gällande fastställas

av Konungen.

Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring,

som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse

från vad som förut gällt, fastställas av länsstyrelsen.

Stadsfullmäktige äga i den omfattning som finnes lämplig uppdraga åt

byggnadsnämnden att i fullmäktiges ställe antaga sådan ändring av stadsplan

eom må fastställas av länsstyrelsen.

27 §.

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande

allmänt intresse nödigt att stadsplan upprättas för visst område men

underlåter staden att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen förelägga

stadsfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara underställd

Konungens prövning. Ställa stadsfullmäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse,

äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande

av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rör, fastställa stadsplan för området.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å ändring av

stadsplan.

Om tomtindelning.

28 §.

Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda att det kan ändamålsenligt

bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

7

29 §.

Tomtindelning bör såvitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.

Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall iakttagas att återstoden

kan indelas till lämpliga tomter.

30 §.

Tomtindelning av mark som ej varit föremål för dylik indelning skall ske,

när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner nödigt

och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd.

31 §.

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan att ändring sker av tomtindelning

eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, skall

fråga om ändring av tomtindelningen företagas, när ägare av mark inom kvarteret

begär det eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ändring av tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens

eget föranstaltande äga rum, om därigenom bättre överensstämmelse

med bestående äganderättsförhållanden kan vinnas utan avsevärd olägenhet.

Ej må tomtindelning ändras i andra fall än nu sagts, med mindre ägarna

av de tomter som beröras av ändringen äro ense därom och ändringen finnes

lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna,

32 §.

Kostnaden för tomtindelning eller ändring därav skall bestridas av staden.

Markägare skall dock efter vad som prövas skäligt bekosta ändring som han

påkallat och som ej föranledes av ändring av stadsplanen eller annan av staden

vidtagen åtgärd.

33 §.

Tomtindelning så ock ändring därav antages av byggnadsnämnden men

skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Om förbud mot nybyggnad m. in.

34 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan; dock må Konungen och,

enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer

medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej

avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

35 §.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan

för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad inom området

vad i 14 och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning. Är nybyggnaden

beroende av Konungens medgivande enligt 13 eller 34 §, skall dock jämväl

fråga om undantag från förbud som nyss nämnts prövas av Konungen.

36 §.

Finner Konungen stadsplan icke kunna fastställas eller ock böra i viss del

undantagas från fastställelse, äger Konungen för viss tid meddela det förbud

mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga om tillämpning av 27 §, äger Konungen ock förordna om

erforderligt nybyggnadsförbud.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

37 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark som ej blivit

indelad till tomter.

Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej företagas

å tomt som beröres därav innan frågan slutligt prövas.

Utan hinder av vad i första och andra styckena sägs må dock Konungen

och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen

bestämmer meddela tillstånd till nybyggnad, när särskilda skäl äro därtill

och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom

kvarteret.

38 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt som

icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg och

avlopp från tomten som enligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det

bidrag till kostnad för gata som belöper å tomten blivit fullgjord eller nöjaktig

säkerhet blivit ställd.

När synnerliga skäl äro därtill, må Konungen medgiva undantag från förbudet

i första stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes

tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande

eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren,

vare denne ej skyldig att avträda den intagna marken förrän byggnaden rives

eller brinner ned, utan så är att den som uppfört byggnaden verkställt inkräktningen

med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, om fastigheten

övergått till ny ägare, denne ägde kännedom därom vid förvärvet av fastigheten.

Yad nu är sagt gäller ej om trappa som skjuter över gatulinjen; dock

äger länsstyrelsen medgiva att trappan må kvarstå under viss tid eller tills

vidare. För det intrång granne lider av byggnad som skjuter in på hans tomt

njute denne ersättning, om han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

I fråga om byggnad som avses i första stycket skall vad i 34, 38 och 158 §§

är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring som efter vad Konungen därom

stadgat är att hänföra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas, med

mindre ägaren av den intagna marken medgiver det.

40 §.

Inom område som ingår i stadsplan må schaktning, fyllning, trädfällning

eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvitt åtgärden kan väsentligt

försvåra områdets användning för avsett ändamål.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts om antagande

eller ändring av stadsplan eller har förbud mot nybyggnad meddelats

enligt 36 §, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna,

stadga förbud mot åtgärd varom sägs i första stycket.

Om avstående av mark.

41 §.

I stadsplan ingående mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats

äger staden lösa, när staden begär det.

Annan i stadsplan ingående mark som ej är avsedd för enskilt bebyggande

äger staden lösa, såvitt markens användning för avsett ändamål ej ändock kan

anses säkerställd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

9

42 §.

Ingår allmän väg i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller

annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra staden,

skall vägmärken utan ersättning tillfalla staden i den mån den tages i anspråk

för avsett ändamål.

43 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt stadsplan

är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall angående stadens rättigheter

och skyldigheter med avseende å vägmärken vad i 20 § stadgas äga

motsvarande tillämpning.

44 §.

Är mark som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen och kan stadsplanens genomförande ej förväntas

äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, må Konungen medgiva

staden att lösa marken i den mån så erfordras. Kan syftet vinnas genom att

staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen

lämna tillstånd därtill.

Kan kostnaden för genomförande av stadsplan beträffande viss mark antagas

väsentligt överstiga det bidrag till kostnad för gata som staden äger

uttaga av tomtägare och medför planens genomförande väsentligt ökat värde

för kringliggande kvartersmark, må ock Konungen medgiva staden att lösa

sådan mark; dock skall ansökan härom göras före planens fastställande. Vill

ägaren hellre till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda kostnad, vare

han berättigad därtill; och bestämme i sådant fall Konungen ett i förhållande

till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp som markägaren skall

erlägga i den ordning Konungen föreskriver, vid äventyr att staden eljest må

lösa marken.

Kunna staden och markägaren icke enas om det belopp till vilket värdestegringen

skall beräknas, skall det bestämmas av nämnd som på endera partens

ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Kostnaden

för förfarandet skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna

annat finnes skäligt.

45 §.

Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen av viss i

planen ingående mark böra ske enligt 44 § första stycket, må Konungen meddela

fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen kommer

till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl äro

därtill, tiden förlängas med högst ett år i sänder.

Intill dess inlösen skett eller tiden därför gått till ända, må nybyggnad ej

utan Konungens tillstånd företagas å den mark som omfattas av den villkorliga

fastställelsen.

46 §.

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare

ägare av sådan tomtdel berättigad att lösa återstoden av tomten. Vilja flera

lösa, äge den företräde, vars tomtdel vid uppskattningen åsättes största värdet.

Åsättas tomtdelar lika värden, skall företräde att lösa tillkomma den som

först väckt talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa ej löseskillingen, vare ägare av annan

tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, såframt han gör anmälan därom

hos rätten inom tre månader efter det löseskillingen skolat erläggas och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

styrker att han nedsatt den på återstoden av tomten belöpande löseskillingen

hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall flera som vilja lösa, bestämmes företrädet

mellan dem efter nyss stadgade grunder.

47 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel väckt

talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej lett till tomtens

förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten; dock må,

om ägare av tomtdel före staden väckt talan om inlösen, stadens anspråk bifallas

allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtenis förenande i en ägares

hand.

48 §.

Skall mark enligt stadsplanen användas för annat ändamål än enskilt bebyggande

och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på

sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare staden

skyldig att lösa marken.

När ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge lösningsplikt

staden jämväl beträffande tomtdel som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än

nyss nämnts.

Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning

som gällde vid tiden för stadsplanens antagande, med de ändringar

av indelningen som skett för planens eller för tomtindelnings genomförande.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats.

49 §.

Iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan

allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankomme på staden.

50 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av

tomter, som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter

fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som

i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härvid

skall iakttagas, att varje gatudel som begränsas av två på varandra följande

tvärgators utdragna mittlinjer skall upplåtas, när tomter med en sammanlagd

längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga

gränslinjerna för byggnadskvarter bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock

att, om dessförinnan bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut

upplåten gata eller från allmän väg inom område som nyss sagts, gatan skall

upplåtas framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i den mån tomter som enligt stadsplanen hava

utgång till gatan bebyggts i enlighet med planen.

51 §.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är

att anse som gata upplåtas till allmänt begagnande, när tomter eller specialområden

med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar

av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter och specialområden

bebyggts i enlighet med stadsplanen eller eljest väsentligen tagits i anspråk

för där angivet ändamål.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

11

52 §.

När gata upplåtas til] allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge

överensstämma med stadsplanen; dock äger länsstyrelsen på framställning

av staden medgiva avvikelse härifrån tills vidare eller under viss tid, om

den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och

ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för vattnets

avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan skall

vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras i samband med

gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande.

Skall i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan vara anordnad

vid gatans upplåtande; dock äger länsstyrelsen medgiva anstånd därmed, om

det är förenligt med den allmänna hälsovårdens krav.

Vad nu sagts om gata äger motsvarande tillämpning med avseende å annan

allmän plats.

53 §.

Skall enligt stadsplan trafikled anordnas till eller genom specialområde och

kunna staden och den som förfogar över området ej enas om de åtgärder som

böra vidtagas, äger Konungen förordna härom.

Den som förfogar över området är pliktig att deltaga i kostnaden för trafikledens

anordnande i den mån han kan anses hava nytta av denna. I kostnaden

inräknas ersättning för intrång som genom trafikleden tillskyndas honom.

Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaden, skall tvisten avgöras

av nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation

föreskriver. Kostnaden för förfarandet skall gäldas av staden,

såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad därå innan gata, till vilken tomten

enligt stadsplanen har utgång, blivit upplåten till allmänt begagnande, skall

han anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten. I den mån staden

förfogar över erforderlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd

till gata. eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta

marken nyttjas för ändamålet.

55 §>

Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall

vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§ stadgas om ansvarighet för staden att såsom

gata iordningställa och upplåta allmän väg avse kronan, med iakttagande att

framställning varom i 52 § första stycket sägs må göras såväl av kronan

som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges

till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas

av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall dock gäldas

av staden, om ej Konungen annorlunda förordnar.

Om ersättning för gatumark.

56 §.

Ägare av tomt vid gata är skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken

framför tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar

av den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tilllåtna

högsta hushöjden å tomten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tillika den

del av gatukorset som inneslutes av den i första stycket angivna gatumarkens

utdragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från tomts sida eller

hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket angivna hushöjden.

57 §.

Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar,

skall tomtägarens ersättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas

till värdet av gatumarken framför tomten intill gatans mitt, minskad med

halva arealen av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den areal

gatumark som återstår i korset efter avdrag av vägens areal vara mindre än

den areal som ägarna av tomterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket skola

sammanlagt ersätta, jämkas ersättningsskyldigheten för tomterna så att den

sammanlagt ej överstiger värdet av nämnda återstående areal.

Vad i första och andra styckena sägs avser icke allmän väg som efter det

att denna lag trätt i kraft eller, om väghållningen i staden dessförinnan övertagits

av kronan, sedan så skett byggts inom område som ingår i stadsplanen.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvärdet å

all gatumarken framför tomten eller, i fråga om gatukors, å den mark som

ingår i gatukorset; dock skall vägmark som avses i 57 § första stycket icke tagas

i beräkning.

59 §.

Därest så finnes lämpligt, må Konungen på framställning av staden besluta,

att gatumarksersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på tomtägarna

inom visst område skall fördelas mellan dem efter omfattningen av

den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen eller efter tomternas

storlek eller annan skälig grund.

Äro synnerliga skäl därtill, äger Konungen förordna om ändring i beslutet

efter vad som prövas skäligt.

Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del därav som

vid beslutets meddelande är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt

begagnande.

60 §.

Svarar den fördel som genom gata beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet

som enligt 56—58 §§ eller 59 § åligger tomtens ägare, jämkas ersättningen

med hänsyn därtill.

61 §-

Har markägare utan lösen till staden överlåtit gatumark framför tomt eller

i gatukors, eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken

efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare

tomtens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma

mark.

62 §.

Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av gatan

skyldig att ersätta staden skillnaden mellan de ersättningsbelopp som med tilllämpning

av ^56—58 §§ åvila tomtägare före och efter vidgningen; dock skall

medelvärdet å all mark framför tomten eller i gatukorset beräknas efter medelvärdet

a den mark som erfordras för vidgningen, och må den tomtägarna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

13

å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp

än som motsvarar värdet av sistnämnda mark.

Vid bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i övrigt 60 och 61 §§

äga motsvarande tillämpning.

Har enligt 59 § särskild grund fastställts för fördelning av ersättning för

gatumark, skall utan hinder därav den ökning av gatumarksersättning som föranledes

av gatans vidgning gäldas enligt bestämmelserna i första stycket, såvitt

ej Konungen på framställning av staden annorlunda förordnar.

63 §.

Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av gatas

upplåtande till allmänt begagnande. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om skyldighet att erlägga ersättning för gatumark

efter gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill tomtägare erlägga

ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han dock berättigad

därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall ske med minst en tiondel

årligen. Å oguldet belopp skall enligt stadens bestämmande ränta gäldas

efter högst fem procent, om året från den dag då krav på ersättning framställts.

Frövas nu stadgade villkor alltför betungande för tomtägaren, äger länsstyrelsen

medgiva den lättnad som påkallas av omständigheterna.

64 §.

Sedan stadsplan blivit fastställd, äger staden, ändå att ersättningsskyldighet

enligt 63 § ej inträtt, påkalla fastställande av den ersättning tomtägare

skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, staden att den ersättningsskyldighet

för värdet av gatumark, som jämlikt 56—5:8 §§ eller

62 § första stycket kan komma att åläggas blivande tomtägare inom kvarteret,

skall bestämmas, må det ske. Sedan tomtindelning skett, skall ersättningsbeloppet

fördelas mellan tomtägarna jämlikt 56—59 §§ eller 62 § första stycket,

varefter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där föreskriven

jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten skall vad

eljest stadgas om tomt och tomtägare gälla om kvartersmark och ägare av sådan

mark.

65 §.

Kunna staden och ägare av tomt eller kvartersmark ej enas om det markvärde

som skall ligga till grund för beräkning av ersättning för gatumark,

skall detta bestämmas av nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den

ordning lagen om expropriation föreskriver. Nämnden har att efter de grunder

vilka gälla för uppskattning av gatumark som avstås till staden uppskatta

värdet av själva marken utan hänsyn till kostnad som staden vidkänts för

markens iordningställande. Råder tvist om vidden av den gatumark som ägaren

av tomten eller kvartersmarken har att ersätta, skall särskilt värde sättas

å den mark tvisten gäller.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för markvärdets

bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

66 §.

Då ersättning för gatumark bestämts eller markvärdering skett, vare ny ägare

av tomt eller kvartersmark, som berörts av åtgärden, bunden i samma omfattning

som förre ägaren.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Om ersättning för gatubyggnadskostnad.

67 §.

Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav meddela

bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden

för iordningställande av gata (gatubyggnadshostnad).

Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, såframt på tomtägare

lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.

68 §.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostnadens

fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande. Vid

grundernas bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller

del därav eller avloppsledning vars anläggning påbörjats framför tomten då

fråga angående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lagligen skolat

vara upplåten till allmänt begagnande vid tid som under 1 sägs eller avloppsledning

som staden varit skyldig att utföra före samma tid.

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad som utan motsvarande fördel för

tomts bebyggande föranledes av att gatas höjdläge skall i väsentlig mån avvika

från markens naturliga höjdläge eller av att gatas anläggning eljest på

grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med gatubyggnadskostnad i större omfattning

än som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta gatumark;

dock må kostnad uttagas för iordningställande av vägmark såsom gata

eller av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet som nyss

nämnts icke föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskostnad, som

skulle sammanlagt belöpa å tomtägarna inom visst område, fördelas mellan

dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen

eller efter tomternas storlek eller annan skälig grund.

6. Är inom gatudel, som begränsas av två på varandra följande tvärgators

utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden icke överallt densamma, skall

ersättningen beräknas efter den genomsnittliga kostnaden.

7. Tomtägare må icke belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning

än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt

övriga på kostnaden inverkande omständigheter kan anses belöpa på avloppet

från tomten, jämfört med annat avlopp för vilket ledningen är avsedd.

8. Till grund för bestämmande av gatubyggnadskostnad må, i stället för

vad under 5—7 sägs, läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad

gata eller avloppsledning under likartade förhållanden betingar i anläggning.

9. Därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller

delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller

avloppsledning, skall hänsyn tagas härtill.

10. Tomtägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa

och billighet.

69 §.

Svarar den fördel som genom gatas iordningställande beredes tomt icke mot

den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

åvilar tomtens ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts proposition nr 131.

15

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande

i vissa fall.

70 §.

Lägges stadsplan över område i en ägares hand, må Konungen på ansökan

av staden vid planens fastställande förordna, att mark som för områdets ändamålsenliga

användning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till

allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med hänsyn

till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga

omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas

till läge och gränser. Marken skall avträdas, när staden behöver taga den i

anspråk för avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall byggnadsnämnden

göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så

snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsboken

om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger

rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens

avstående till staden.

Vid fastställande av ändring av stadsplan äger Konungen på ansökan av

staden, om synnerliga skäl äro därtill, förordna att mark som avståtts enligt

första stycket skall utbytas mot annan mark, såvitt det kan ske utan förfång

för ägaren.

71 §.

Den som fått avstå mark enligt 70 § skall frigöra den från inteckning och

annan särskild rätt, som gäller däri. Kan detta icke ske, vare han pliktig att

hålla staden skadeslös.

Finnes å marken, då den avträdes, byggnad, stängsel, växande skog, plantering

eller annat av beskaffenhet att kunna hänföras till den fasta egendomen,

vare staden skyldig att utgiva ersättning därför.

Kunna parterna ej enas om ersättningens storlek, skall denna bestämmas av

nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation

föreskriver. Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader

för ersättningens bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna

annat finnes skäligt.

72 §.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt 70 §

meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.

73 §.

I förordnande som avses i 70 § må Konungen, i den mån så prövas skäligt,

på stadens begäran föreskriva, att områdets ägare skall vara pliktig att i den

ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning av gator och avloppsledningar

inom området.

Om underhåll av gata in. in.

74 §.

Underhall av gata eller annan allmän plats så ock av allmän avloppsledningåvilar

staden.

Är kronan väghållare i stad, skall underhållet av allmän väg som upplåtits

till gata åvila kronan, dock med den begränsning som avses i 55 §. Samma

lag vare i fråga om gata som förklarats tillika vara allmän väg.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

75 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän

samfärdsel, lielt eller delvis använt för annat ändamal eller ändrat till

sitt höjdläge, och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark

eller hyggnad därå eller för den som har nyttjanderätt till marken eller byggnaden

eller för innehavare av servitut som vilar a marken, är staden piiktig

att ersätta skadan.

III. Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

76 §1

Konungen äger förordna, att vad i denna lag med avseende å landet är

stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst område

som hör till stad.

IV. Om utomplansbestämmelser.

77 §.

Utomplansbestämmelser antagas av stadsfullmäktige, när så erfordras, men

skola för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock om ändring av utomplansbestämmelser.

78 §.

Utomplansbestämmelser för område som ingår i fastställd generalplan må

ej fastställas i strid mot planen.

79 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot utomplansbestämmelser, dock må

länsstyrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet

som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill

och nybyggnaden ej avsevärt motverkar syftet med bestämmelserna.

80 §.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser

för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad

inom området vad i 14- och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbestämmelser icke kunna fastställas eller ock

böra i viss del undantagas från fastställelse, äger länsstyrelsen för viss tid

meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

V. Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten.

81 §.

I närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än staten tillhörig

flygplats för allmänt bruk må ej nybyggnad företagas eller virkes- eller

annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas, såframt därigenom

befästningens eller flygplatsens användning för avsett ändamal försvaras

eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten; dock må länsstyrelsen

medgiva undantag när synnerliga skäl äro därtill.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

17

82 §.

Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller av

statlig flygplats eller om tillstånd till anläggande eller utvidgning av annan

flygpla-ts för allmänt bruk, eller kan avsevärt men åsamkas försvaret genom

bebyggelse eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning i

närheten av militär anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att

vad i 81 § sägs skall äga motsvarande tillämpning.

83 §.

Kan med hänsyn till befintlig eller tillämnad anläggning, som avses i 81 §

eller i förordnande _ enligt 82 §, nybyggnad eller inrättande av varuupplag,

materialgård eller ljusanordning ej ske i den omfattning eller på det sätt som

eljest varit tillåtet, och kan markens ägare till följd härav nyttja marken

allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde,

vare han berättigad till ersättning för den skada han härigenom lider; kan

marken av nämnda orsak överhuvud ej användas för enskilt bebyggande och

kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt nyss sagts, vare

anläggningens ägare skyldig att lösa marken, där ej sådan skyldighet jämlikt

21 eller 48 § åligger staden.

Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt

eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan inskränkningen

i möjligheterna att nyttja marken inträdde.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan anläggningens ägare och markens ägare eller annan sakägare gälle

jämväl mot den som förvärvat sakägarens rätt till fastigheten efter det inskränkningen

i möjligheterna att nyttja marken inträdde.

84 §.

Har i fastställd generalplan eller stadsplan med hänsyn till anläggning,

som avses i 81 § eller i förordnande enligt 82 §, blivit bestämt, att mark skall

användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och har staden på grund

av bestämmelserna i 21 eller 48 § löst marken, vare staden, såvitt den kan

nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till den

erlagda löseskillingen, berättigad till ersättning av anläggningens ägare för

sin förlust.

85 §.

Kan i fall som avses i 83 eller 84 § överenskommelse i ersättningsfrågan

ej träffas, skola bestämmelserna i 23 § lända till efterrättelse; dock att vad

där sägs om staden skall gälla anläggningens ägare.

YI. Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

86 §.

Einnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt

skyddas pa grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden

eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt

värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken,

äger Konungen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan

länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men därigenom

tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

87 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan

eller byggnadsplan äger Konungen meddela de föreskrifter som för ändamålet

finnas erforderliga.

Föreskrift som i första stycket sägs må ej avse bebyggelse för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen.

88 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för

köping.

Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträdande

bestämmelserna för stad i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)

skola tillämpas.

89 §.

Beträffande samhälle som avses i 88 § skall den inskränkning i tomtägares

skyldighet att ersätta gatumark som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande

äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej gälla

i det fall att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område som ingår

i stadsplanen.

90 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga

motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet.

91 §.

I samband med förordnande som avses i 90 § äger Konungen meddela det

förbud mot nybyggnad inom orten som föranledes av omständigheterna.

Har fråga väckts om sådant förordnande, må länsstyrelsen i avbidan på

frågans slutliga avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom orten utan

länsstyrelsens tillstånd.

92 §.

Har byggnadsförbud enligt 91 § första stycket meddelats eller är fall för

handen som avses i 91 § andra stycket, äger länsstyrelsen, i den utsträckning

som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

93 §.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upplåtande

till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara oskäligt

betungande för samhälle som avses i 88 eller 90 §, må Konungen medgiva

den lindring som prövas nödig.

94 §.

Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag

är stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle som avses i

88 § andra stycket eller 90 §, må Konungen förordna, att sådan tillämpning

skall upphöra.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

19

95 §.

I samhälle som avses i 88 eller 90 § skall den myndighet som eljest utövar

samhällets beslutanderätt äga den befogenhet som enligt denna lag tillkommer

stadsfullmäktige.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet i övrigt.

I. Om generalplan.

96 §.

Till ledning för närmare planläggning av bebyggelsen skall generalplan upprättas

i den mån så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde styckena stadgas angående generalplan

i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan på landet.

97 §‘

Generalplan så ock ändring därav antages av kommunalfullmäktige och

skall, i den mån den blivit fastställd av länsstyrelsen, lända till efterrättelse

enligt vad nedan sägs.

o Vad i 10 § tredje stycket stadgas om generalplan i stad skall ock gälla

sådan plan på landet.

98 §''

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av

generalplan, där sådan erfordras, må dylik plan efter kommunalfullmäktiges

hörande upprättas genom länsstyrelsens försorg. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning beträffande ändring av generalplan.

Kostnaden för upprättande eller ändring av generalplan enligt första stycket

skall gäldas av kommunen, i den mån ej bidrag enligt vad särskilt må vara

stadgat utgår av statsmedel.

99 §''

Länsstyrelsen må fastställa generalplan beträffande område som ej ingår

i stadsplan eller byggnadsplan. Fastställelse må dock meddelas allenast på

framställning av kommunen, såvitt fråga är om område som enligt planen

skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.

Beträffande område, som är avsett att tills vidare undantagas från tätbebyggelse

eller från viss^ annan bebyggelse, må fastställelse ej meddelas att gälla

för längre tid än fem år. Länsstyrelsen äger dock förlänga tiden för beslutets

giltighet, varje gång med högst fem år.

Vad i första^ och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å ändring av fastställd generalplan.

100 §.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må

länsstyrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet

som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill

och generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats före

planens fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål, må

ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke avsevärt

motverkas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

101 §.

Är fråga väckt om fastställelse av generalplan beträffande visst områden

eller ändring av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst

fem år, förordna, att nybyggnad icke må företagas inom området utan länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med

högst tre år i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens prövning,

om sammanlagda giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

102 §.

Har med avseende å visst område generalplan fastställts eller förbud enligt

101 § meddelats, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes

av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller

annan därmed jämförlig åtgärd.

103 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd för annat ändamål än

enskilt bebyggande må lösas av kommunen, såvitt ej markens användning för

avsett ändamål ändock kan anses säkerställd.

104 §.

Vad i 21—23 §§ stadgas om lösnings- och ersättningsplikt med anledning

av generalplan i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan

på landet.

II. Om stadsplan.

105 §.

Erfordras med avseende å tätare befolkad ort inom kommun på landet att

stadsplan upprättas för närmare reglering av bebyggelsen men finnes med

hänsyn till ortens förhållanden förordnande enligt 90 § ej lämpligen böra

meddelas, skall kommunen upprätta stadsplan för orten.

106 §.

I fall som avses i 105 § skall vad i 25—75 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning; och skall därvid vad som stadgats om stad och stadsfullmäktige

i stället gälla kommunen och kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst område,

äger länsstyrelsen, om synnerliga skäl äro därtill, för viss tid, högst fem

år, förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med högst

tre år i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens prövning, om

sammanlagda giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upplåtande

till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara oskäligt

betungande för kommunen, må Konungen medgiva den lindring som prövas

nödig.

III. Om byggnadsplan.

107 §.

Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom

nära förestående tid uppkomma å viss ort, och föranleda ej omständigheterna

till upprättande av stadsplan, skall länsstyrelsen, i den mån det finnes erforderligt,

för reglering av bebyggelsen upprätta och fastställa byggnadsplan för

orten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

21

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål

avsedda områden som ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar

och andra allmänna platser. I den män så erfordras skola jämväl höjdlägen

angivas.

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användning

i övrigt, skola sådana bestämmelser intagas i planen.

108 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller

om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst fem år, förordna,

att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd.

Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med högst tre år

i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens prövning, om sammanlagda

giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen

och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet som Konungen

bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

Därest så finnes påkallat, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom

område som ingår i byggnadsplan ej må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen,

innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i erforderlig

mån.

no §.

Beträffande område som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket

förbud mot nybyggnad meddelats enligt 108 § äger länsstyrelsen, i den utsträckning

som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning,

fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

in §.

Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall, till den del den ej täckes

av statsmedel, gäldas av kommunen i den mån det med hänsyn till dess intresse

av planen och övriga omständigheter finnes skäligt. Återstoden skall fördelas

mellan markägarna efter den areal byggnadsmark som enligt planen tillkommer

envar av dem och med hänsyn jämväl till den bebyggelse som planen

medgiver dem. Föranleda särskilda omständigheter att vad som sålunda belöper

å viss markägare icke står i skäligt förhållande till den nytta han har av planen,

skall beloppet jämkas samt kommunens och övriga markägares bidrag

bestämmas med hänsyn härtill.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

ändring av byggnadsplan.

Det ankommer på länsstyrelsen att meddela beslut i de hänseenden som avses

i första och andra styckena.

112 §.

Mark som enligt byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats

må, i den mån den till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom

området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet,

såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen

den fastighet, å vilken nybyggnaden företagits eller från vilken efter

fastställandet mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet som

hade samma ägare.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

113 §.

Lägges byggnadsplan över område i en ägares hand, må länsstyrelsen vid

planens fastställande förordna, att ägaren skall, ändå att 112 § ej är tillämplig,

utan ersättning upplåta obebyggd mark, som för områdets ändamålsenliga användning

erfordras till väg eller annan allmän plats, i den mån det med hänsyn

till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga

omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas

till läge och gränser. Marken skall upplåtas, när den behöver tagas i

anspråk för avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall länsstyrelsen

göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så snart

ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsboken

om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger rum

efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens upplåtande.

Äro synnerliga skäl därtill, må länsstyrelsen i samband med ändring av

byggnadsplan besluta om jämkning i förordnande som avses i första stycket,

såvitt det kan ske utan förfång för ägaren.

Hd §.

Om rätt att i vissa andra fall än som avses i 112 och 113 §§ taga i anspråk

mark, som enligt byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats,

stadgas i lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda vägar.

Ilo §.

Nyttjanderätt till mark enligt 112 eller 113 § gälle framför annan rätt till

marken som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

Lägges stadsplan över mark som avses i 112 eller 113 §, må Konungen på

ansökan av kommunen eller samhället förordna, att marken utan ersättning

skall tillfalla kommunen eller samhället.

116 §.

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan

allmän plats utan att skyldighet att upplåta marken föreligger enligt 112 eller

113 §, och kan markens ägare till följd av vad sålunda bestämts nyttja marken

allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde,

vare han berättigad till ersättning för den skada som han härigenom lider.

Samma lag vare om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till marken som upplåtits innan byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet

att svara för ersättningen åligger i fråga om mark, som är avsedd till allmän

väg, kronan samt beträffande annan mark vägförening, inom vars område marken

är belägen. Finnes ej vägförening när fråga uppkommer om ersättning i

fall som sist nämnts, skall länsstyrelsen förordna om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt

för såväl den ersättningsskyldige som markens ägare eller annan sakägare att

i händelse av ändrade förhållanden eller sedan tio år förflutit från det ersättningen

senast bestämts erhålla ny prövning av beloppet. Vad i fråga om ersättning

avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan den ersättningsskyldige

och sakägare gälle jämväl mot den som efter byggnadsplanens

fastställande förvärvat sakägarens rätt till marken.

Frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall bedömas med hänsyn till

den fastighetsindelning som gällde vid tiden för byggnadsplanens fastställande,

med de ändringar av indelningen som skett för planens genomförande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

23

117 §.

Kan i fall som avses i 116 § överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas,

skall vad i 23 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

118 §.

Ej må mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att mark skall användas

för annat, ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän

plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada som han lider

genom att han till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som

står i uppenbart missförhållande till markens värde. Om markägaren så fordrar,

skall, innan byggnadsplan fastställes, för gäldande av ersättningen ställas

säkerhet som länsstyrelsen prövar betryggande. Från ställande av säkerhet

vare kronan fri.

Utan hinder av vad nu sagts må, med iakttagande att behovet av vägar och

andra allmänna platser främst tillgodoses, bestämmas att mark inom område

som är i en ägares hand skall användas för allmän byggnad som erfordras för

området, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få

av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt.

Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan

allmän plats må ej fördenskull tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande

av markens ägare.

IT. Om utomplansbestämmelser.

119 §.

Utomplansbestämmelser fastställas av länsstyrelsen, när så erfordras.

120 §.

Beträffande utomplansbestämmelser på landet skall vad i 78 och 79 §§ är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

V. Om förbud mot bebyggelse till länder för försvaret eller luftfarten.

121 §.

Med avseende å område, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, skall vad i 81—85 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Beträffande annat område äger länsstyrelsen föreskriva, att vad i 81 § är

stadgat skall lända till efterrättelse, ävensom meddela sådant förordnande

som avses i 82 §; och skall i sådant fall vad i 83—85 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning inom området.

YL Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

122 §.

Finnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt

skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden

eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig

synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmär
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. \laj:ts proposition nr 131.

ken, må länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas

utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men

därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan

eller byggnadsplan äger länsstyrelsen meddela det förbud mot nybyggnad

och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderliga.

124 §.

Förbud eller föreskrift som i 123 § sägs må ej avse bebyggelse för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

125 §.

Från förbud eller föreskrift som meddelats enligt 123 § må länsstyrelsen

medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och syftet med förbudet eller

föreskriften icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats innan förbudet eller

föreskriften meddelades, på grund härav icke tagas i anspråk för byggnadsändamål,

må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om syftet med förbudet

eller föreskriften icke avsevärt motverkas.

FEMTE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

I. Om regionplan.

126 §.

Finnes för två eller flera städer, samhällen som avses i 88 och 90 §§ eller

landskommuner gemensam planläggning böra i ett eller flera hänseenden äga

rum beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare

trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv

samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, skall regionplan

upprättas.

Erfordras närmare bestämmelser angående användningen av område som

omfattas av regionplan, skall planen innehålla sådana bestämmelser.

127 §.

Har fråga väckts om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter

erforderlig utredning överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande

till Konungen.

Konungen bestämmer därefter, huruvida regionplan skall finnas, angående

regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemensam planläggning

skall äga rum.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å upphävande

eller ändring av vad sålunda bestämts.

128 §.

Har Konungen förordnat att regionplan skall finnas, skola för handläggning

av frågor rörande planen de kommuner och samhällen som beröras av

denna bilda regionplaneförbund.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

25

Beträffande sådant förbund skall, med de avvikelser som följa av vad i

denna lag stadgas, lagen om kommunalförbund äga tillämpning.

Angående utredning varom i 127 § sägs skall gälla vad i sistnämnda lag

stadgas om där avsedd utredning.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektionen, tillika ordförande, skall jämte ersättare

för honom utses av Konungen. Övriga ledamöter i förbundsdirektionen

jämte ersättare för dem skola utses av förbundets medlemmar till det antal

för varje medlem som bestämmes i förbundsordningen.

Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen eller ändring av denna,

skall länsstyrelsen besluta därom.

130 §.

Kan regionplan komma att beröra kommuner eller samhällen inom två eller

flera län, må Konungen bestämma, att länsstyrelsen i ett av länen skall taga

den befattning med upprättande av regionplan och övriga med planen sammanhängande

frågor som ankommer på länsstyrelse.

131 §.

Regionplan fastställes av Konungen efter förslag av förbundsdirektionen

och sedan förbundsmedlemmarna erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget.

Har avvikande mening uttalats inom direktionen eller har förbundsmedlem

framställt erinran mot förslaget, äger Konungen göra den avvikelse från detta

som med hänsyn till sålunda yppad mening må anses befogad.

Vad nu sagts gäller ock i fråga om ändring av regionplan.

132 §.

Kostnaderna för upprättande eller ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds

verksamhet i övrigt skola, intill dess planen fastställts, förskjutas

av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel enligt vad Konungen på

förslag av förbundsdirektionen bestämmer.

Kostnaderna skola, i den mån bidrag ej lämnas av statsmedel, slutligen

fördelas mellan förbundsmedlemmarna efter vad som med hänsyn till varje

medlems nytta av planen finnes skäligt. Därest ej omständigheterna föranleda

till annat, sker fördelningen efter skatteunderlag.

Grunderna för fördelningen skola på förslag av förbundsdirektionen bestämmas

av Konungen, sedan planen eller ändring därav fastställts.

133 §.

Underlåter förbundsdirektionen att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande

av regionplan, må Konungen förelägga direktionen viss tid, inom

vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställer direktionen

sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen på förbundets

bekostnad låta upprätta samt, efter hörande av direktionen och dem frågan

eljest rör, fastställa regionplan.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning, om ändring av regionplan finnes

påkallad för regionplaneområdets ändamålsenliga utveckling eller till

främjande av betydande allmänt intresse.

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan,

byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock

eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom

planområdet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förutsätter genomförandet av regionplan, att ändring sker av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, äger Konungen för viss

tid meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att meddela förbud mot nybyggnad när

fråga väckts om ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller

av utomplansbestämmelser i stad, stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och 108 §§.

135 §.

År nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed

jämförlig åtgärd inom regionplaneområde beroende på prövning av myndighet,

skall denna tillse, att markens användning för i regionplanen avsett ändamål

icke försvåras. Ej må dock härigenom avsevärt men tillskyndas markens

ägare utan att skälig ersättning därför gives.

II. Om tillstånd för särskilt fall till tätbebyggelse.

136 §.

Utan hinder av att förhållande ej föreligger som enligt denna lag förutsättes

för att mark skall få användas till tätbebyggelse äger Konungen och, enligt av

Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer för särskilt

fall medgiva tillstånd till nybyggnad, vilken innefattar sådan bebyggelse.

III. Om bestämmande och erläggande av lösen.

137 §.

Med avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna

i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av vad nedan i 138—145 §§ stadgas.

138 §.

I fall, då markens ägare är berättigad fordra att inlösen sker, ankommer

det på honom att göra ansökan om stämning.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller plikt att

lösa och erfordras ej för prövning av tvisten att uppskattning sker av markens

värde, give rätten särskild dom i tvisten, innan nämnd sättes, och äge

rätten förordna, att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft.

Ogillas yrkandet om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom

i allmänhet är stadgat.

139 §.

Har ägare av tomtdel väckt talan om inlösen av återstoden av tomten, vare

ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan om inlösen.

I sådant mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden som parterna

äga välja utses gemensamt av de ägare till tomten som föra talan i målet

eller, om de ej kunna enas om valet, av rätten. Nämnden skall för varje

ägare åsät.ta hans tomtdel särskilt värde.

140 §‘

År fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats eller till

särskilt trafikområde, skola de särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen

om expropriation äga tillämpning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131

27

141 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen om expropriation skola ej äga

tillämpning med avseende å inlösen av mark som ingår i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 16 § andra stycket

lagen om expropriation gälla, att till rätten skall ingivas karta med protokoll

rörande mätning av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om

fastighetsbildning i stad; och skall vad i 47 a § lagen om expropriation är

stadgat om karta och beskrivning i stället gälla karta och protokoll som nu

sagts.

142 §.

Om å mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats finnes byggnad,

stängsel, växande skog, plantering eller annat som hör till marken och

skall lösas, bör särskilt värde sättas å själva marken. Där ej all mark prövas

hava lika värde, skola de särskilda värdena utsättas.

143 §•

Vill kommun eller samhälle lösa i enskild väg ingående mark som enligt

denna lag må tagas i anspråk och nyttjas till trafikled eller annan allmän plats,

skall vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn tagas till denna rätt.

Ej må kostnad som kommunen eller samhället nedlagt för trafikledens eller

platsens iordningställande föranleda höjning av ersättningsbeloppet.

144 §.

Försummar kommun eller samhälle att, på sätt i 48 § första stycket lagen

om expropriation stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har

ej kommunen eller samhället enligt medgivande av markens ägare eller jämlikt

stadgande i samma lag tagit marken i besittning, skall den väckta frågan om

markens avträdande, om någon till ersättning berättigad yrkar det, vara förfallen,

såvitt på hans rätt inverkar.

145 §.

I fråga om mark som inlösts enligt denna lag skola bestämmelserna i 68—

70 §§ lagen om expropriation icke äga tillämpning.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark

skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad i fall som i

44 § första stycket sägs.

IT. Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. in.

147 §.

Företager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud som

meddelats i denna lag eller med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Äro

omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader

dömas.

Böter tillfalla kronan.

148 §.

I fall som avses i 147 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse

i vad olagligen skett.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Ansökan om handräckning- må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd.

Är ansökan gjord av allmän åklagare och begär utmätningsman att

kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt

gälle enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

149 §.

över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges, municipalfullmäktiges eller

byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning

som enligt denna lag för att bliva gällande skall fastställas av

Konungen eller länsstyrelsen, så ock över förbundsdirektions förslag till regionplan

må särskild klagan ej föras, vederbörande obetaget att framställa erinringar

mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning å beslut av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige

eller municipalfullmäktige som innefattar framställning om fastställelse

av generalplan eller om annan åtgärd av Konungen eller länsstyrelse enligt

denna lag.

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av

Konungen.

150 §.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan,

utomplansbestämmelser eller tomtindelning skall meddelas efter

anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en

månad från den dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom

besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Har länsstyrelse till alla delar fastställt av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige,

municipalfullmäktige eller byggnadsnämnd antaget eller eljest i vederbörlig

ordning handlagt förslag rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan,

utomplansbestämmelser eller tomtindelning, må klagan föras allenast av

sakägare som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan

bifall.

151 §.

Länsstyrelses beslut om fastställelse av utomplansbestämmelser eller ändring

därav samt förordnande enligt 82 § eller 121 § andra stycket, så ock länsstyrelses

beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller mot tätbebyggelse

eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig

åtgärd skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

T. Allmänna bestämmelser.

152 §.

Har någon av statlig eller kommunal myndighet erhållit uppdrag att upprätta

förslag till regionplan, generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning

eller att verkställa plan- eller höjdmätning eller kartläggning till ledning

vid upprättande av sådant förslag, äge han och hans biträden erhålla tillträde

till fastigheter och byggnader samt därvid övergå ägor och anbringa märken

eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets genomförande, varvid

skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

Vad nu sagts gälle ock den, vilken på grund av föreskrift som meddelats med

stöd av denna lag har att företaga utstakning av byggnads läge eller besiktning

av pågående eller avslutat byggnadsföretag eller därmed likartat arbete.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kunffl. Maj.ts proposition nr 131.

29

153 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om den

som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt som enligt lag är

att hänföra till fast egendom.

154 §.

Är tomt belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall marken

framför tomten anses som gata till en bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den

å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tilllåtna

högsta hushöjden.

155 §.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om tomt avser, förutom rättsligen bestående

tomt enligt gällande tomtindelning, allenast sådan administrativt bildad tomt

som är i en ägares hand. Sagda lagrum skola dock gälla jämväl annan inom

byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller skall äga

rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.

156 §.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga om tidpunkten

för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till allmänt begagnande

så anses som om gatan vore belägen inom en och samma stad.

Kostnaden för gatan skall fördelas mellan städerna efter den nytta de hava

av gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade

grunderna av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till dess andel

i kostnaden som om gatan helt vore belägen inom staden.

157 §.

Förordnas att område, för vilket generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser fastställts, skall tillhöra stad eller köping eller meddelas

beträffande sådant område förordnande att vad i denna lag är stadgat för stad

skall äga motsvarande tillämpning för området, lände planen eller bestämmelserna

fortfarande till efterrättelse.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande förordnande,

förbud eller annan föreskrift som meddelats med stöd av bestämmelse i fjärde

avdelningen.

158 §.

Vad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan ändring av

befintlig byggnad som, enligt vad Konungen därom stadgar, är att hänföra

till nybyggnad.

övergångsbestämmelser.

159 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Genom denna lag upphäves stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); dock

skola de i stadsplanelagen meddelade övergångsbestämmelserna alltjämt i tilllämpliga

delar gälla, under iakttagande av att hänvisning till stadgande som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall anses i stället hava avseende å

den bestämmelsen.

Förekommer eljest i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej

fastställts, förordna att stadgandet i 7 § första stycket ej skall gälla förrän

från och med den 1 januari 1950.

161 §.

Har stomplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall beträffande

planen tillämpas vad om fastställd generalplan i stad är stadgat.

162 §.

Vid prövning av fråga om lösnings- eller ersättningsplikt med avseende

å mark, vilken enligt denna lag eller föreskrift, som meddelas med stöd av

lagen, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser ej må tagas i anspråk för

enskflt bebyggande eller för viss bebyggelse, skall värdet å marken bestämmas

med skälig hänsyn till det värde, marken vid tiden för lagens ikraftträdande

ansågs, hava enligt dittills tillämpade grunder; och må förty jämväl det värde

som då tillmättes marken för tätbebyggelse komma i betraktande.

163 §.

Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat upplåtas

till allmänt begagnande före denna lags ikraftträdande, skall angående skyldighet

för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark äldre lag äga tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet av

denna lag, och har skyldighet för ägare av tomt att ersätta staden värdet av

den gatumark, som tagits i anspråk för gatan, enligt bestämmelserna i äldre

lag ännu icke inträtt vid vidgningen, skall skyldighet för tomtägaren att

enligt denna lag med anledning av vidgningen gälda ersättning för mark icke

inträda förrän ersättningen för mark för gatans upplåtande enligt äldre lag

förfaller till betalning.

164 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd som är tillåten å

tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas

efter större gatubredd än aderton meter.

165 §.

Vad i 70 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å område

i en ägares hand som ingår i stadsplan vilken fastställts före denna lags ikraftträdande,

därest området utgör minst ett helt byggnadskvarter.

Ingår i byggnadsplan som fastställts före denna lags ikraftträdande område

i en ägares hand, skall vad i 113 § stadgas om upplåtande av mark äga motsvarande

tillämpning.

166 §.

Är då denna lag träder i kraft föreskrift meddelad jämlikt 1 § andra stycket

lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för

försvaret, skall så anses som om föreskriften meddelats jämlikt motsvarande

stadgande i förevarande lag.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

31

167 §.

Har före denna lags ikraftträdande, i avbidan på upprättande av byggnadsplan,

förbud meddelats mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd, vare

beslutet ej gällande längre än fem år från lagens ikraftträdande, med mindre

tiden förlänges enligt vad i 108 § stadgas.

168 §.

Utan hinder av vad eljest i denna lag är stadgat må, där ej Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer annorlunda förordnar, tätbebyggelse äga

rum inom område för vilket avstyckningsplan gäller vid denna lags ikraftträdande.

Med avseende å sådan plan skall vad i 109 och 110 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning.

169 §.

Har jämlikt äldre lag tomtindelning fastställts för område inom byggnadsplan,

må nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen, dock må länsstyrelsen

för särskilt fall meddela tillstånd till nybyggnad, när synnerliga skäl

äro därtill. Ej må tomtindelningen ändras i andra fall än då fastställd ändring

i byggnadsplanen förutsätter ändring av tomtindelningen eller ock ägarna av de

tomter som beröras av ändringen äro ense därom och ändringen finnes lämplig

för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna.

170 §.

Beträffande byggnadsplan som fastställts före denna lags ikraftträdande

skall vad i 116 § stadgas icke äga tillämpning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om

allmänna vägar.

Härigenom förordnas, dels att 4, 11, 26, 33, 35, 50—53, 65 och 66 §§ lagen

den 30 juni 1943 om allmänna vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt i

det följande angives, dels ock att i samma lag skola införas fyra nya paragrafer,

betecknade 31 a, 31 b, 31 c och 33 a §§, av den lydelse som nedan sägs

samt beträffande 31 a, 31 b och 31 c §§ med den överskrift som i det följande

angives.

4 §•

Till byggande---av väg.

Ny väg---allmännas synpunkt.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta

intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket regionplan, generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, må

väg ej läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas.

11 §•

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen

äger på därom gjord framställning förordna, att köping eller annat samhälle,

för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning (stadsliknande

samhälle), skall vara väghållare.

Finnes stad---eller samhället.

Där någon---stycket avses.

26 §.

Å mark till väg, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd

till gata eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde, äger vad i 18

—25 §§ är stadgat icke tillämpning, sedan marken tagits i anspråk för avsett

ändamål; dock svare väghållaren för dessförinnan jämlikt 19, 21 eller 24 §

uppkommen ersättnings- eller lösningsrätt.

Om enskilda utfartsvägar.

31 a §.

Om så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest

av särskilda skäl, äger länsstyrelsen förordna, att enskild väg ej må. anslutas

till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg

ej vidare må användas för ändamålet. Sådant förordnande må dock icke

meddelas beträffande enskild väg, som finnes upptagen i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

33

I samband med beviljande av tillstånd, som i första stycket sägs, må länsstyrelsen

föreskriva de villkor med avseende å den enskilda vägens utförande

som prövas erforderliga.

Närmare bestämmelser om förordnande, som avses i första stycket, meddelas

av Konungen.

31 b §.

Kan till följd av förordnande enligt 31 a § fastighet, som haft utfartsväg

till allmän väg, icke erhålla lämplig utfart till sådan väg utan avsevärd kostnad

för anläggning av ny eller ändrad väg för ändamålet, vare fastighetens

ägare berättigad till ersättning av vägbållaren för sagda kostnad. Med avseende

å sådan ersättning skola bestämmelserna i 20—23 §§ äga motsvarande

tillämpning.

Vill väghållaren bygga nödig utfartsväg, vare därtill berättigad. Väghållaren

äge härvid, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande, göra

gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar samt

vid förrättningen föra talan, som tillkommer ägare av fastighet, för vars räkning

vägen bygges.

31 c §.

Föranleder förordnande, som i 31 a § sägs, synnerligt men vid nyttjandet

av fastighet eller del därav, som haft utfartsväg till den allmänna vägen, vare

ägaren berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas. I avseende å

sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre

avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt

avstånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,

som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller

eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att öka avståndet,

äger länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till trettio

meter. Vid uppförande av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans

skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket,

som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i

samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen

befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke

utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd,

för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område, som begränsas

av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio meter

från korsningen.

I närheten---på vägen.

Upplag eller---av vägsynenämnden.

33 a §.

Kan till följd av förbud, varom stadgas i 33 § första stycket, fastighet

eller del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till markens tidigare värde, vare ägaren berättigad till ersättning av väghållaren

för den skada, han härigenom lider. Enahanda rätt till ersättning tillkomme

innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende

å fastigheten, som upplåtits innan förbudet blev gällande. Med avseende

å ersättning som nu sagts skola bestämmelserna i 20—23 §§ äga motsvarande

tillämpning.

Fastighetens ägare må, där han det hellre vill, fordra att fastigheten eller

viss del därav löses. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande

av område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

50 §.

Skall i--— för vägen.

Om stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för marken är stadgat i

byggnadslagen.

51 §■

För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här

avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 55 § byggnadslagen

stadgas.

52 §.

Underhåll av väg i stad varom här är fråga skall, jämväl sedan vägen upplåtits

såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 74 § byggnadslagen.

Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara väg.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å stadsliknande

samhälle, där kronan är väghållare, samt å landskommun, inom vilken

finnes stadsplan.

65 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan

för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild

vinterväg eller om indragning av väg ävensom länsstyrelsens förordnande enligt

31 a § meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att,

vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver

anföra besvär hos Konungen, dock att menighet äger tillgodonjuta femton

dagar längre besvärstid än nu sagts.

66 §.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller länsstyrelsens beslut i fråga,

som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning,

må, där ej i 65 § är annorledes stadgat, klagan hos Konungen föras i

den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kan fastighet, som tillkommit före nämnda dag och som uppenbarligen

förutsatts skola erhålla utfartsväg till allmän väg, till följd av förordnande

enligt 31 a § icke erhålla lämplig utfart till allmän väg utan avsevärd ökning

av anläggningskostnaden, skall med avseende å kostnadsökningen vad i 31 b §

är stadgat äga motsvarande tillämpning. Åsamkas fastighet, som nu sagts,

eller viss del därav genom förordnandet synnerligt men, gälle vad i 31 c § är

stadgat.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

35

Förslag

till

Lag:

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608)

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas att 1, 4, 25, 39, 71, 86 och 91 §§ lagen den 3 september

1939 om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Denna lag---eller eljest.

Vad i ----till grunden.

Denna lag äger icke tillämpning, såvitt angår område, för vilket stadsplan

fastställts; dock skall, där ej med stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra

stycket eller 85 § annorledes i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan

för område icke medföra att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande

fastigheter eller vägar inom området upphör att gälla.

Denna lag —--annans ägor.

4 §.

Väg skall---för annan.

Ej må väg så byggas att plan eller bestämmelser, som enligt vad därom är

stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna,

motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.

Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 § föreskrivits. Inom

område, för vilket regionplan finnes fastställd, skall denna plan tjäna till ledning

vid utförande av vägföretag.

Vägunderhåll och---ändamål fordrar.

Vid väghållning---särskilt stadgat.

25 §.

Innan förrättning — — — ortens tidningar.

Härjämte åligge---är belägen.

Kungörelse och---vid förrättningen.

Är uppenbart ----till förrättningen.

Avser förrättningen väg i ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

har förrättningsmannen att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden

om tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga —--i förrättningen.

39 §.

Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort,

skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättningsmannen,

till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom

fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, för vilket

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, till byggnadsnämnden

för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen vunnit laga

kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor eller byggnadsnämnd

ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt 36 § har att förvara

avskrift av förrättningshandlingarna.

Föres ej---- skall förvaras.

Där förrättningen---dem båda.

Huru förrättningen---dem båda.

Huru förrättningsman —--Konungen förordnar.

71 §.

Beträffande område---till efterrättelse.

Jämkning av----skall upplösas.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller

andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning,

som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga

är om stad eller annan ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

ävensom bereda ägare och innehavare av fastigheter inom området tillfälle att

å sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i

ärendet. Kungörelse om sammanträdet skall minst fjorton dagar förut uppläsas

i kyrkan för vederbörande församling eller församlingar och införas i ortstidning.

Kommun, inom vilken området i sin helhet eller till någon del är

beläget, varde av länsstyrelsen kallad att genom ombud närvara vid sammanträdet.

Därest fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende,

ingår eller skall ingå i vägföreningen, tillställe länsstyrelsen den myndighet

särskild underrättelse om sammanträdet.

Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till

annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl

iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om väg

skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.

86 §.

Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är om väg i stad eller annan

ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov, samt frågan kan äga

betydelse för bebyggelsen eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta

yttrande från byggnadsnämnden samt, i viktigare fall, vederbörande stadsfullmäktige,

kommunalnämnd i köping eller municipalnämnd.

91 §.

Då i---beslutet angår.

Kungörelse om —---och ortstidning.

Uppgift å---i orten.

Kopia av karta över föreningens vägar samt avskrift av besluten rörande

desamma skola av länsstyrelsen överlämnas till länets lantmäterikontor eller, där

området är beläget inom stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser

angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets byggnadsnämnd.

Körer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock stad

eller samhälle som nyss nämnts, vare kartkopian och avskrift av besluten tillställda

både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

37

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § eivilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

I ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ankommer det på

byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse, att byggnadsföretaget

överensstämmer med bestämmelserna i detta kapitel och med

stöd därav meddelade föreskrifter. I fråga om anläggning eller byggnad, som

avses i 24 § 1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad

av nämnden underställas länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss

sagts.

Vill någon å ort, där skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra

nybyggnad beträffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger

det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget

i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga om allmän byggnad vartill

ritningar prövas av statlig myndighet.

Vad i — — — till nybyggnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937

(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

8 §.

Hos myndighet---handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

generalplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer och

stadsliknande samhällen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

39

JJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 november 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ny byggnadslagstiftning

m. m.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade

dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 statssekreteraren,

numera häradshövdingen K. E. Elliot, ordförande, generaldirektören

O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och föredraganden

för stadsplaneärenden i kommunikationsdepartementet, numera

kanslirådet N. E. J. Aurén att verkställa utredning om regionplanelagstiftning

och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte

vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen

utsågos samtidigt särskilda sakkunniga. Utredningsmännen, vilka

antogo benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha, på sätt i direktiven förutsattes,

gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för behandling vart för sig.

I enlighet härmed har utredningen tidigare avgivit dels den 16 april 1942 ett

särskilt betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av

stadsplane- och tomtindelningsärenden (SOU 1942:27), dels ock den 17 juni

1943 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan i

syfte att åstadkomma mera rationella och enhetliga bestämmelser (SOU

1943:30). Båda dessa förslag ha i huvudsak genomförts. Efter att numera

ha avslutat sitt arbete har utredningen den 22 maj 1945 avgivit betänkande

med förslag till byggnadslag och ett flertal andra författningar (SOU 1945:

15). Yttranden över detta betänkande ha inhämtats från ett flertal myndigheter

och sammanslutningar. Jag anhåller nu att få upptaga utredningens

sistnämnda förslag till behandling.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Inledning.

Nu gällande bestämmelser angående byggnadsverksamhetens ordnande

finnas i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) och byggnadsstadgan den

20 november samma år (nr 364).

Enligt 1 § stadsplanelagen skall för stads ordnande och bebyggande

finnas stadsplan. I mån av stadens utveckling skall stadsplan upprättas

för område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan. Stadsplanen omfattar all

inom stadsplaneområdet belägen mark. Den skall utmärka och till gränserna

angiva ej blott byggnadskvarter samt gator, torg, parker och andra allmänna

platser utan jämväl järnvägs-, hamn- och andra särskilda trafikområden,

skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, idrottsområden, begravningsplatser

samt vattenområden. Även områdenas höjdlägen skola angivas

i erforderlig omfattning. Markens användning för bebyggande eller eljest

skall i den mån det erfordras regleras genom stadsplanebestämmelser (2 §).

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fastställas

av Kungl. Maj:t. Vissa stadsplaneändringar få dock fastställas av länsstyrelsen

(3 §). Därest för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande

av betydande allmänt intresse befinnes nödigt, att stadsplan upprättas för

visst område, men stadsfullmäktige underlåta att vidtaga därför erforderliga

åtgärder, kan Kungl. Maj:t förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken

sådan plan skall vara underställd Kungl. Maj:ts prövning. Ställa sig stadsfullmäktige

ej föreläggandet till efterrättelse, äger Kungl. Maj:t på stadens

bekostnad låta upprätta och, efter hörande av stadsfullmäktige och dem

frågan eljest angår, fastställa stadsplan för området (4 §).

Byggnadskvarter skall indelas till tomter så, att det kan ändamålsenligt

bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen (5 §). Tomtindelning antages

av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen

(8 §).

I fråga om ordnande av stads område utom istadsplan gäller, att om sådant

område befinnes böra planläggas i avseende å grunddragen för dess framtida

ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvudgator och andra allmänna

platser, skall härför erforderlig plan (stomplan) upprättas över området.

Därest särskilda bestämmelser finnas erforderliga angående områdets bebyggande

eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana (10 §).

Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom

område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola dylika bestämmelser

(utomplansbestämmelser) meddelas (11 §). Stomplan och utomplansbestämmeltser

skola antagas och fastställas på samma sätt som stadsplan (12 §).

Beträffande rättsverkningarna av stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser

och tomtindelning gäller enligt 13—20 §§ bland annat, att nybyggnad

ej får företagas i strid mot stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller

tomtindelning. Har beslut fattats om antagande av stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser, föreligger jämväl byggnadsförbud intill dess frågan

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

om fastställelse prövats. Byggnadskvarter, som ej indelats till tomter, får ej

bebyggas, ej heller tomt som icke är rättsligen bestående. Har fråga väckts

om antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst

område, äger länsstyrelsen meddela förbud mot nybyggnad inom området.

Vid meddelande av föreläggande enligt 4 § för stad att upprätta stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser äger Kungl. Maj:t därjämte förordna

om erforderligt nybyggnadsförbud. Länsstyrelsen äger för område utom

stadsplan, för vilket avstyckningsplan godkänts, förbjuda nybyggnad, innan

avlopp för området anordnats. Dispens från förbuden mot nybyggnad kan

emellertid under vissa förutsättningar meddelas av Kungl. Maj:t, länsstyrelse

eller byggnadsnämnd.

Om avstående av mark inom planlagt område stadgas, att staden äger lösa

till sig mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, när staden

önskar det. Annan i stadsplan eller stomplan ingående mark, som ej är avsedd

för enskilt bebyggande, må staden lösa, där ej markens användande för avsett

ändamål ändock kan anses säkerställt (21 §). Ingår allmän väg i mark,

som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän

plats, skall vägmärken i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål utan

ersättning tillfalla staden (22 §). Därest enskild väg för två eller flera fastigheter

ingår i mark, som enligt sådan plan är avsedd att användas till gata

eller allmän plats, äger staden rätt att taga vägmärken i anspråk och nyttja

den för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till marken

(23 §). I 24 och 25 §§ regleras stadens rätt att lösa jämväl mark som ingår

i byggnadskvarter. Sådan rätt föreligger i viss utsträckning, därest förefintlig

bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens ändamålsenliga

genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan

stadens ingripande. Rätt att lösa kvartersmark kan också tillerkännas staden,

om marken icke kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta

förhållande är till avsevärt hinder för stadens utveckling.

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, är

ägare av sådan tomtdel berättigad lösa återstoden av tomten (26 §). Sker ej

inlösen, som nu nämnts, är i stället staden berättigad att lösa tomten (27 §).

I vissa fall är staden skyldig att lösa gatumark m. m. Har sålunda i stadsplan

eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än

enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd därav nyttja marken

allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till markens värde,

skall staden lösa marken. Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande,

åligger staden lösningsplikt jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan

nyttja på annat sätt än nyss nämnts (28 §).

För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller

annan allmän plats inom stadsplanelagt område är staden ansvarig (39 §).

Staden ansvarar även för underhållet av gata eller annan allmän plats och

underjordisk avloppsledning (54 §). Ny gata skall enligt vissa närmare angivna

regler upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet kvarter

efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål

(40 §). Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till

allmänt begagnande, skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt avlopp

från tomten (44 §).

Tomtägarna äro skyldiga att bidraga till stadens gatukostnader. Ägare av

tomt vid gata är sålunda pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark,

som erfordras för gatans utläggning eller vidgning framför hans tomt intill

en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande

tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. I fall, då

tomt har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten gata, skall

dock skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, därest tomtägaren visar, att

den fördel, som genom den nya gatan beredes hans tomt, icke svarar mot

honom åliggande ersättningsskyldighet (45 och 46 §§). Gatumarksersättning

skall i män av gatas upplåtande till allmänt begagnande erläggas vid anfordran,

där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen,

men i annat fall, då tomten sålunda bebygges (47 §). Genom beslut av stadsfullmäktige

kunna därjämte meddelas särskilda bestämmelser, gällande för

staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av tomt

att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatukostnadsbestämmelser).

Bestämmelserna skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, där på

tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom (49 §).

Längre gående skyldighet än nu sagts att bidraga till iordningställande av

gata m. m. kan åläggas markexploatör. Skall stadsplan läggas över område

i en ägares hand och kan ägaren förväntas få den nytta av stadsplanen, att

han skäligen bör till staden utan ersättning avstå mark, som erfordras till

gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Kungl. Maj:t på

ansökan av staden vid planens fastställande förordna om avstående för

nämnda ändamål av mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av

områdets hela areal (52 §). Kungl. Maj:t äger ock förordna, att ägaren skall

bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom det ifrågavarande

området (53 §).

Vad i stadsplanelagen är stadgat för stad äger motsvarande tillämpning

för köping och annat sfadsliknande samhälle på landet, för vilket förordnande

meddelats härom eller om tillämpning av den för städerna tidigare

gällande ordningen för bebyggande (56 och 57 §§).

I fråga om regleringen av byggnadsverksamheten på den egentliga landsbygden

gäller, att om större byggnadsverksamhet är att förvänta inom visst

område och förhållandena ej föranleda till förordnande om tillämpning av

stadsplanelagens bestämmelser rörande stad, skall länsstyrelsen, därest plan

för byggnadsverksamheten erfordras, fastställa byggnadspinn för området.

Kostnaderna för planens uppgörande skola gäldas av markägarna efter den

nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Förskott

till kostnaderna för byggnadsplan kan erhållas av statsmedel. Sedan planen

upprättats, fördelar länsstyrelsen plankostnaderna på markägarna (60 §).

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

43

Byggnadsplan skall liksom stadsplan utmärka byggnadskvarter samt vägar

m. m. (61 §). Tomtindelning får fastställas för byggnadskvarter, dock icke

så att särskilda delar av tomt komma i olika ägares band (62 §). Nybyggnad

får ej företagas i strid mot byggnadsplan eller mot tomtindelning utan särskilt

tillstånd. Länsstyrelsen äger därjämte för område, som ingår i byggnads-

eller avstyckningsplan, förbjuda nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen,

innan avlopp för området anordnats (63 §), Föreligger fråga om upprättande

av byggnadsplan för visst område, äger länsstyrelsen för viss tid

meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av

länsstyrelsen (64 §). Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum

inom det planlagda området, må sådan mark, som enligt planen är avsedd

till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för

samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för

det avsedda ändamålet, såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande

tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån

mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samma

ägare (65 §). Finnes byggnadsplan för område, där större byggnadsverksamhet

är att förvänta, tills vidare icke böra upprättas, men prövas behov föreligga

av särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom området,

skall länsstyrelsen fastställa sådana bestämmelser (utomplansbestämmelser).

Nybyggnad får ej företagas i strid mot dylika bestämmelser, såvida

icke särskild dispens meddelas (66 §).

överträdelse av byggnadsförbud medför bötesstraff. Till rättelse av vad

som olagligen skett äger överexekulor meddela handräckning (68 §).

I byggnadsstadgan meddelas närmare bestämmelser angående

byggnadsverksamhetens ordnande i stad och stadsliknande samhälle samt på

landet, såsom beträffande uppgörande och utställande för granskning av

stadsplan, stomplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och tomtindelning

samt om byggnadsordning, byggnadsnämnd, byggnads yttre och inre

anordnande, byggnadslov, tillsyn över byggandet m. in. Till nybyggnad är enligt

117 § byggnadsstadgan att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad

utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande

helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut

varit använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av

den genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad.

Därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom nyss nämnts,

är såväl i och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaffenhet,

som utförts å byggnaden under de närmast föregående två åren, av

ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde, skall dylik förändring

icke betraktas såsom nybyggnad.

Utom i stadsplanelagen och byggnadsstadgan finnas vissa bestämmelser,

som i förevarande sammanhang äro av betydelse, även i lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet och. lagen den 12 maj 1917 (nr

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungt. Maj:ts proposition nr 131.

269) om fastighetsbildning i stad. I 19 kap. 1 § förstnämnda lag stadgas sålunda,

att avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål

eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande

syfte inom område, som ej är lagt under stadsplan eller byggnadsplan,

icke får ske utan att länsstyrelsen godkänt plan att lända till efterrättelse vid

avstyckning inom området. Vid uppgörande av sådan plan (avstgckningsplan)

skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av

lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till

avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av

ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.

Erfordras avstyckningsplan eller byggnadsplan för visst område,

äger länsstyrelsen förordna, att i avbidan på planens upprättande avstyckning

icke får ske inom området utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande

stad samt samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt för stad meddelade bestämmelser, gälla enligt 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen

liknande föreskrifter. Avstyckningsplan i stad fastställes av

magistraten, därest sådan finnes, men eljest av länsstyrelsen. Såsom förut

nämnts, äger länsstyrelsen för område, som ingår i avstyckningsplan, förbjuda

nybyggnad, innan avlopp för området anordnats.

Genom lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till

hinder för försvaret ha slutligen meddelats bestämmelser i syfte att förhindra

bebyggelse, som kan försvåra användningen av vissa militära anläggningar.

Enligt denna lag får nybyggnad ej utan tillstånd företagas i närheten av befästning

eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings användning

för rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret, övervakningen

av bestämmelsernas tillämpning åvilar byggnadsnämnden, där sådan

finnes, men eljest länsstyrelsen. Markägare, som på grund av lagens tilllämpning

lider skada, erhåller i vissa fall ersättning härför av kronan. Lagen,

som är av provisorisk natur, gällde från början till och med den 30 juni

1943, men dess giltighet har sedermera förlängts till och med den 31 december

1947.

Allmänna synpunkter på ny byggnadslagstiftning.

Stadsplaneutredningen.

Efter redogörelse för ett flertal framställningar om ändringar i och tilllägg

till stadsplanelagstiftningen framhåller stadsplaneutredningen i sitt betänkande,

att de erinringar av mera allmän innebörd, som riktats mot nuvarande

byggnadslagstiftning, närmast toge sikte på två ting. För det första

anmärktes, att lagstiftningen icke beredde möjlighet att bringa detaljplaner,

som uppgjordes för olika bebyggelseområden, i samklang med varandra; det

saknades ett institut, enligt vilket planläggningen kunde ske ej blott under

hänsynstagande till ett visst samhälle eller annat förhållandevis snävt be
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

45

gränsat område utan från en vidare synvinkel, ytterst omfattande landet i

dess helhet. För det andra erinrades att uppkomsten av okontrollerad och

olämplig bebyggelse icke genom gällande lagstiftning förhindrades i den omfattning,

som från allmän synpunkt vore påkallad.

Det förhållande, på vilket den första anmärkningen grundar sig, har enligt

vad utredningen framhåller föranlett att, utan stöd i lagstiftning men

med ekonomisk medverkan från statens sida, för Stockholms omnejd och

för Göteborg med kringliggande region utarbetats särskilda regionplaner,

avsedda att tjäna till ledning vid framtida planåtgärder inom de kommuner

och samhällen som inginge i regionplaneområdet. Värdet av att

bebyggelseområden, vilka med hänsyn till ekonomiskt-geografiska förhållanden

stode varandra nära, planreglerades från gemensamma utgångspunkter

och av att de särskilda planerna samordnades till ett ändamålsenligt helt torde

icke av någon ifrågasättas. Behovet av en dylik gemensam planläggning vore

visserligen växlande inom olika delar av landet. Otvivelaktigt måste emellertid

frånvaron i lagstiftningen av varje bestämmelse angående en planläggning,

som sträckte sig utanför kommungränserna, betecknas såsom en brist. Ju

längre utvecklingen, särskilt på det kommunikationstekniska området, fortskrede,

desto mera framträdde behovet av en interkommunal planläggning.

En omständighet, som icke minst i detta sammanhang måste tillmätas betydelse,

vore stadsbefolkningens allt tydligare strävan att på fritiden söka sig

ut till den kringliggande landsbygden. På ganska långt avstånd från staden

men med otvetydig anknytning till denna uppkomme på detta sätt bebyggelseområden

av sportstugemässig karaktär, samtidigt som det uppstode behov

av större, av tätare bebyggelse ostörda områden som erbjöde möjligheter till

ett sunt friluftsliv i alla dess olika former. Det kunde under sådana förhållanden

icke vara ändamålsenligt, att planläggningen inom varje särskild

kommun skedde utan hänsyn till utvecklingen inom det större område, med

vilket kommunen hade intressegemenskap. För det fall att kommun skulle

motsätta sig dylik gemensam planläggning, där sådan vore motiverad från

allmän synpunkt, borde möjlighet hållas öppen att mot kommunens vilja

underordna densamma det allmänna intresset.

I detta sammanhang berör stadsplaneutredningen även spörsmålet om en

riksplanering. Utredningen framhåller att vissa frågor, som hade betydelse

för bebyggelseplaneringen, redan nu åtminstone i viss utsträckning

behandlades gemensamt för hela landet, exempelvis försörjningen med elektrisk

kraft, järnvägarna och de allmänna vägarna. Ett område, där en riksplanering

vore i viss omfattning möjlig, gällde inrättande av reservat för

fritidsändamål, nämligen såvitt angingé mark i kronans ägo eller för vars

förvärvande statsmedel kunde disponeras. Även de åtgärder för naturskyddets

främjande, som för närvarande kunde vidtagas, planlades i viss utsträckning

centralt. Att genom lag stadfästa den riksplanering, som sålunda

redan skedde eller kunde ske, syntes ej nödvändigt. Att genom lag utvidga

densamma till att omfatta även andra frågor, som hade betydelse för bcbvggelseregleringen,

såsom förläggningen av industriområden och bostadsområ
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

den eller undantagande från bebyggelse av vissa områden för tillgodoseende

av friluftslivets behov, förefölle ej heller tillrådligt.

Beträffande den andra huvudanmärkningen mot det nuvarande systemet,

eller att uppkomsten av olämplig bebyggelse icke förhindrades i erforderlig

omfattning, erinrar utredningen att, i den mån tätare bebyggelse vore att

förvänta inom visst område, lagstiftningen förutsatte, att plan, varigenom

bebyggelsen reglerades, skulle kunna upprättas för området. Den oreglerade

tätbebyggelse som funnes i icke ringa utsträckning berodde alltså ofta ej på

brist i lagstiftningen utan på bristande tillämpning av de möjligheter gällande

bestämmelser erbjöde. Anledningen till att myndigheterna underlåtit

att i tillbörlig utsträckning ingripa planreglerande hade ej sällan varit att

söka i befolkningens rädsla för de kostnader som planläggningen skulle förorsaka.

Denna rädsla kunde ej anses obefogad. Det förtjänade därför övervägas,

vilka möjligheter som funnes att i detta hänseende åstadkomma ändring

i vad nu gällde. I den mån den underlåtna planläggningen hade sin

grund i en felaktig inställning från vederbörande myndighets sida eller i ren

försummelse beroende måhända på bristande intresse, tid eller krafter,

hjälpte icke ändrad lagstiftning. Vad som härutinnan erfordrades, vore åtgärder

av annat slag.

Om sålunda gällande lagstiftning väl beredde möjlighet att reglera tätbebyggelse,

kunde däremot, uttalar utredningen vidare, för närvarande ej hindras,

att tätbebyggelse överhuvud taget komrne till stånd inom visst område.

Ej heller reglerades närmare genom planlagstiftningen den mera kringspridda

bebyggelsen. I båda dessa avseenden förtjänade vissa ändringar i gällande

bestämmelser att övervägas. Beträffande tätbebyggelse syntes det förenligt

med både allmänna och enskilda intressen, att dylik bebyggelse icke

medgåves för den händelse det för bebyggelse avsedda området uppenbarligen

vore olämpligt för ändamålet. Men även ett för bebyggelse i och för

sig lämpligt område kunde av särskilda skäl böra tills vidare undantagas

från tätbebyggelse. Detta kunde t. ex. vara fallet om i närheten funnes ett

för tätbebyggelse redan planlagt och för sådan bebyggelse inom överskådlig

tid tillräckligt stort område, vilket, om bebyggelsen tillätes i stället söka sig

fram på andra håll, kunde befaras ej bli utnyttjat för sitt ändamål i avsedd

omfattning, med påföljd att planens syfte förfelades. Den mera kringspridda

bebyggelsen kunde visserligen i viss mån påverkas genom utomplansbestämmelser.

Någon verklig reglering av byggnadsverksamheten kunde emellertid

ej uppnås på denna väg. Föratom av utomplansibestämmelser berördes

byggnadsverksamheten av de i lagen om allmänna vägar intagna bestämmelserna

till skydd för vägintresset, genom vilka från vägsynpunkt icke

önskvärd bebyggelse kunde förhindras. Dessa bestämmelsers lämplighet ej

blott med hänsyn till trafiksäkerheten utan även ur allmän plansynpunkt

torde böra tagas under omprövning.

Stadsplaneutredningen framhåller vidare att behov av en översiktsplan,

mindre omfattande än en regionplan men överspännande ett större område

än en stadsplan, uppenbarligen förelåge. Även på landsbygden kunde en

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

47

liknande översiktsplan, omfattande en hel kommun eller del därav, ha sitt

värde. En sådan förberedande plan — av utredningen benämnd generalplan

— skulle icke nödvändigtvis behöva medföra stomplanens rättsverkningar

men skulle likväl vara av beskaffenhet att kunna tjäna som grund

vid den framtida mera detaljerade planläggningen. Infördes generalplanebegreppet,

syntes stomplanen böra försvinna såsom självständigt institut.

Skulle generalplanen kunna ersätta stomplanen, torde emellertid — även om

generalplanen principiellt och i främsta rummet endast skulle vara en vägledande

översiktsplan — ett behov föreligga att i viss utsträckning kunna

förläna densamma civilrättslig verkan.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle planformerna bliva följande:

regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan.

I betänkandet upptages till diskussion frågan om de nuvarande utomplansbestämmelserna

borde, på sätt svenska arkitekters riksförbund föreslagit

i en skrivelse den 15 november 1942, ersättas med glesområdesbestämmelser.

Dessa skulle gälla all mark, beträffande vilken detaljplan ej fastställts,

och innebära, att varje byggnadsföretag bleve föremål för särskild prövning.

Stadsplaneutredningen framhåller att en effektiv kontroll och reglering givetvis

kunde vinnas genom att göra all byggnadsverksamhet beroende av

tillstånd. Fråga vore emellertid, om det vore nödvändigt att tillgripa åtgärder

av så långt gående natur. Att i princip även inom områden av uteslutande

landsbygdskaraktär kräva särskild prövning av myndighet beträffande

varje byggnadsföretag skulle bli betungande såväl för de därav berörda som

i administrativt hänseende. Enstaka bebyggelse på rena landsbygden torde

merendels också icke ha några vådligare konsekvenser från samhällelig synpunkt.

Det vore vanligen först då fråga bleve om tätbebyggelse, som större

olägenheter kunde uppstå. Med hänsyn härtill torde syftet med de föreslagna

bestämmelserna kunna och höra nås utan det störande ingrepp i byggnadsverksamheten

på den egentliga landsbygden som införande av generellt koncessionstvång

innebure. Oreglerad tätbebyggelse kunde redan nu hindras genom

stadsplan och byggnadsplan. Genom vissa av utredningen föreslagna

ändringar i gällande lagstiftning skapades möjlighet att ingripa reglerande

på byggnadsverksamheten på ett tidigare stadium än som för närvarande

vore möjligt. Vidare skulle enligt utredningens förslag vissa områden kunna

utläggas såsom reservat, vilka under viss tid överhuvud taget ej linge tagas

i anspråk för tätare bebyggelse. Tydligt vore att inom dessa områden byggandet

måste göras beroende av särskilt tillstånd. Men det koncessionstvång,

som den av utredningen föreslagna lagstiftningen alltså innebure, hade den

fördelen framför de ifrågasatta glesområdesbestämmelserna, att detsamma

ej gällde generellt för landet i dess helhet utan allenast för viss mark, där

reglerande föreskrifter av särskild anledning funnes påkallade.

Någon ändring i utomplansbestämmelsernas sakliga innebörd har utredningen

icke heller eljest funnit anledning föreslå.

Stadsplaneutredningen uttalar alt benämningen stadsplanelag torde i samband

med den nya lagstiftningen böra ändras. Namnet täckte redan nu en
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

dast en del av det område som reglerades genom lagen. Den bristande överensstämmelsen

mellan namn och innehåll bleve än större om i lagstiftningen

infördes begreppen regionplan och generalplan. Lagstiftningens yttersta syfte

vore att reglera byggnadsverksamheten. I överensstämmelse härmed borde

den nya lagen benämnas byggnadslag.

I utredningens förslag till byggnadslag bär vid utformningen av de olika

regleringsformema den traditionella indelningen i stad, stadsliknande samhälle

och egentlig landsbygd bibehållits. Liksom i gällande lag skola enligt

förslaget de för stad givna bestämmelserna gälla även för köping. Befogenheten

för Kungl. Maj:t att förordna, att vad i lagen är stadgat för stad skall

äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet, har bibehållits.

Förslaget innefattar i förhållande till gällande rätt ökade möjligheter för

stad att inlösa mark som ingår i byggnadskvarter, varjämte skyldigheten

för markexploatör att utan ersättning under vissa förutsättningar avstå mark

för gata, annan allmän plats och allmän byggnad något utvidgats. Frågor

1''örande bestämmande av marklösen skola liksom enligt stadsplanelagen

avgöras i den ordning som stadgas i expropriationslagen med vissa smärre

avvikelser. Stadsplaneutredningen förklarar sig visserligen icke stå främmande

för de erinringar vilka från olika håll riktats mot bibehållandet av det nuvarande

expropriationsförfarandet. Dessa erinringar avsåge framför allt de

grunder, efter vilka expropriationsersätlningarna bestämdes. Vid bestämmande

av marklösen uppkomme ej sällan svåra värderingsfrågor. För lösande av

dessa lämnade varken planlagstiftningen eller expropriationslagen några

närmare anvisningar. Det syntes vara en utbredd uppfattning, att expropriationsnämnderna

vid ovisshet angående olika bedömningsgrunder ofta visade

benägenhet att använda sådana som gynnade den ersättningsberättigade. Detta

hade medfört olägenheter i många fall. Bland annat förmenades expropriationsersättningarnas

storlek ha bidragit till svårigheterna att åstadkomma

erforderliga tomtregleringar för sanering av äldre byggnadskvarter. Anledning

syntes emellertid ej föreligga att i samband med byggnadslagstiftningen tilllämpa

ett expropriationsförfarande som i väsentligare delar avveke från det

vilket i andra fall komme till användning. En omarbetning av expropriationslagen

kunde visserligen från olika synpunkter vara påkallad men torde böra

ske under hänsynstagande jämväl till de mångahanda övriga ändamål, för

vilka expropriation för närvarande kunde ifrågakomma. En utredning av

denna omfattning och innebörd ginge utom stadsplaneutredningens arbetsuppgifter.

I stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag har hänsyn till naturskyddsintresset

ansetts kunna tagas endast i begränsad utsträckning. Detta

intresse har sålunda icke medtagits bland de omständigheter, med hänsyn

till vilka tätbebyggelse skall kunna förhindras. Utredningen anser det otillfredsställande,

om eu markägare av den anledningen allenast, att hans fastighet

vore naturskönt belägen, skulle kunna tvingas att tåla ekonomiska

uppoffringar. Om det från det allmännas sida för tillvaratagandet av natur
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 131.

49

skyddssynpunkter vidtoges åtgärder av beskaffenhet, att markägaren tillfogades

märkligt men, borde ersättning härför utgå. Bestämmelser som nödvändiggjorde

utanordnande av ersättning hade emellertid ansetts böra i görligaste

mån undvikas. I den mån kraftigare ingrepp erfordrades i särskilt

fall, fölle dessa inom expropriationslagstiftningens område. Det inginge emellertid

icke i utredningens uppgift att framlägga förslag till andra bestämmelser

än sådana som mer eller mindre direkt sammanhängde med en ändamålsenlig

planläggning och bebyggelsereglering.

I enlighet med nu angivna grunder har stadsplaneutredningen utarbetat

förslag till byggnadslag och byggnadsstadga samt lagar om förmånsrätt för

vissa fordringar enligt byggnadslagen m. in., om ändringar i jorddelningslagen,

i lagen om fastighetsbildning i stad, lagen om allmänna vägar och

lagen om enskilda vägar ävensom vissa andra förslag till följdförfattningar.

Två av de sakkunniga, med vilka stadsplaneutredningen haft att samråda,

länsarkitekten S. Häggbom och arkitekten S. A. Lindström, ha i ett

särskilt yttrande uttalat, att utredningen icke kunde anses ha tillfredsställande

behandlat de marklösenfrågor som vore av grundläggande betydelse

för byggnadslagstiftningens utformning och tillämpning. Då mark löstes av

det allmänna för att utläggas som byggnadsfria reservat för exempelvis parker,

idrottsområden eller skyddsområden av olika slag, överfördes enligt nu

gällande ordning ett visst byggnadsvärde till denna mark. Markägaren finge

ersättning icke endast för skogs- eller jordbruksvärdet utan även för det

tomtvärde, som skulle uppstå vid en tätbebyggelse som kunde tänkas komma

till stånd på området inom överskådlig tid. Så länge de marker, som genom

det allmännas ingripande fritagits från bebyggelse, haft relativt liten

omfattning, hade dessa förhållanden icke tilldragit sig större uppmärksamhet.

I den mån reservaten ökade, bleve situationen en annan. Så måste fallet

bland annat bli i regionplaner och generalplaner. Då dispositionen av marken

bleve föremål för planläggning i större sammanhang, vore nu gängse grunder

för markens värdering ej längre bärkraftiga. Planlagstiftningen kunde knappast

undgå att taga hänsyn härtill, men frågan hade skjutits åt sidan av stadsplaneutredningen.

I England hade den s. k. Utliwattkommittén föreslagit, att

staten skulle i ett sammanhang förvärva all byggnadsrätt, utöver den som

hörde samman med jordbruk och andra motsvarande näringar, för all mark

utanför tätbebyggelse. Härigenom skulle man undvika att behöva överhetala

mark i all framtid vid exproprialioner. För att komma till rätta med föreliggande

problem skulle man även i vårt land kunna söka en lösning efter

de riktlinjer Uthwattkommittén angivit. Förhållandena i Sverige erbjöde dock

andra utvägar. All byggnation för andra ändamål än jordbruk och liknande

behövde icke i vårt land medföra sådana olägenheter alt rätten därtill måste

göras villkorlig. Enstaka bebyggelse kunde ofta nog tillkomma utan olägenheter.

Annorlunda vore det med den samhällsmässiga bebyggelsen. Den krävde

omfattande tekniska anordningar för kommunikationer, oskadliggörande

av orenlighet, vattenförsörjning o. s. v. samt förde med sig behov av utbyggd

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr ISI.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

socialvård, anordnande av skolor etc. I sista hand bleve det allmänna ansvarigt

för nödvändiga åtgärder härvidlag. Det vore då rimligt att det allmänna

också ägde full möjlighet att avgöra, var och när sådan bebyggelse finge komma

till stånd. Stadsplaneutredningens förslag öppnade väl vissa möjligheter

att förbjuda samhällsmässig bebyggelse, men själva principen om det allmännas

rätt att bestämma var samhällsmässig bebyggelse finge förekomma komme

ej till fullt uttryck. 1 konsekvens härmed finge det allmännas ingripande

enligt förslaget karaktär av förbud i vissa fall, medan förhållandet rätteligen

borde vara omvänt och innebära, att det allmänna lämnade tillstånd till samhällsmässig

bebyggelse, där detta vore lämpligt. I praktiken syntes innebörden

av utredningens förslag bli den, att myndigheterna komme i efterhand

med förbudsåtgärderna, sedan olämpliga förhållanden redan yppat sig, och

från markägarnas sida komme detta förbud, som utfärdades endast för vissa

områden, att betraktas såsom intrång i deras förfoganderätt. Själva förbudsförfarandet

vore också långsamt och osmidigt. Med hänsyn härtill hade lagförslaget

bort baseras på följande grunder. Bebyggelse för jordbrukets och

därmed jämförligt behov samt enstaka annan bostadsbebyggelse borde liksom

hittills i princip få tillkomma fritt. Såsom »enstaka bebyggelse» borde

härvid kunna medgivas fyra bostadshus inom viss areal, förslagsvis motsvarande

ett bärkraftigt jordbruk. Men härtill måste förutsättas, att dessa hus

varken i och för sig eller tillsammans med omgivande bebyggelse ställde krav

på anläggande av allmän väg eller kommunikationer eller på allmänna vatten-

eller avloppsanläggningar eller kunde förväntas genom enskild sådan

anläggning medföra olägenhet från allmän synpunkt. Ej heller finge de förväntas

medföra krav på andra allmänna åtgärder av socialvårdande natur,

exempelvis inrättande av skolor. Slutligen borde också förutsättas att dessa

hus ej medförde olägenhet för jordbruket eller skogsbruket eller förvanskade

landskapsbilden. En prövning måste ske för att avgöra om ett byggnadsföretag

vore att anse som »enstaka byggnad» i denna bemärkelse eller till

äventyrs vore inledningen till en begynnande samhällsbildning. Då det helt

övervägande antalet byggnadsföretag vid sidan av jordbruksbebyggelsen föranledde

lantmäteriförrättning, borde prövningen verkställas av lantmätaren.

Den samhällsmässiga bebyggelsen skulle regleras genom planläggning och

endast få tillkomma på sådana platser, som prövades lämpliga. Denna lämplighetsprövning

kunde ske indirekt genom upprättande av general- eller regionplaner.

Det kunde ifrågasättas om icke all mark eller nyttjanderätt till

mark, som avsåges för samhällsmässig bebyggelse, borde överföras i allmän

ägo genom inlösen.

Kommunindelniiigskomniitte''n.

Kommunindelningskommittén har i sitt den 26 september 1945 avgivna

betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i

borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38) till diskussion upptagit vissa

spörsmål rörande byggnadsväsendet på landet. Kommittén uttalar sålunda,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Öl

alt medan städerna hade omfattande befogenheter och skyldigheter i avseende

å upprättandet och genomförandet av stadsplaner samt tillsynen över byggnadsverksamheten,

hade landskommunerna däremot hittills hållits så gott

som helt utanför dessa angelägenheter. Det typiska för nuvarande ordning

vad landsbygden beträffade vore att hithörande angelägenheter i mycket stor

utsträckning vore överlämnade åt de enskilda fastighetsägarnas egen företagsamhet

och offervillighet. Lagstiftningen gåve visserligen de statliga myndigheterna

vissa befogenheter att direkt eller indirekt framtvinga åtgärder av de

enskilda. Möjligheterna att på dessa vägar nå åsyftat resultat vore emellertid

begränsade. Avsaknaden av kommunal, med hjälp av sakkunnigt biträde

utövad tillsyn över byggnadsverksamheten samt av kommunalt stöd för mera

effektiva byggnadsplaners upprättande och genomförande syntes från kommitténs

synpunkt vara de mest framträdande bristerna i nu gällande system

för bebyggelsens ordnande på landsbygden. På grund av byggnadsplanens begränsade

rättsverkningar och avsaknaden av något för planens genomförande

ansvarigt rättssubjekt mötte det i regel mycket stora svårigheter att förverkliga

en fastställd byggnadsplan. Till följd därav bleve övergång till stadsplan

och municipalsamhällsbildning icke sällan nödvändig,

Municipalsamhällsorganisationen är emellertid enligt kommitténs mening

förenad med betydande olägenheter. Till stöd för sin uppfattning framhåller

kommittén bl. a. att bildandet av självständiga förvaltningsenheter inom primärkommunerna

innebure en ur det allmännas synpunkt icke önskvärd

splittring av de kommunala resurserna samt i många fall medförde en påtaglig

överorganisation av den kommunala förvaltningen. Det vore uppenbart,

att en gemensam förvaltningsorganisation för primärkommunen och

municipalsamhällena skulle kunna bli mera effektiv och på samma gång

billigare. Den särbeskattning, som åvilade municipalsamhällenas invånare,

medförde en formellt sett oriktig dubbelbeskattning samt innebure på grund

av skatteunderlagets och de allmänna kommunala utgifternas normala fördelning

mellan tätort och glesbebyggelse i regel en påtaglig orättvisa mot

samhällets skattedragare. Från allmän synpunkt vore den främsta olägenheten

av municipalsystemet den, att municipalsamhällsbildning icke lämpligen

kunde ske förrän på ett relativt sent stadium av tätortsbildningen, och

att tätortsbehoven till följd därav i regel bleve alltför sent tillgodosedda. Man

kunde icke bilda hur små municipalsamhällen som helst. En kommunal förvaltningsenhet

måste, om den skulle kunna fylla sina uppgifter, ha ett visst

minimum av ekonomiska och personella resurser. Tätortsbildningen krävde

emellertid redan från begynnelsen tillsyn, och behov av kommunala åtgärder

i olika avseenden uppkomme successivt. Lämnades bebyggelsen utan tillsyn

och tillgodosåges icke de allmänna behoven i den mån de uppkomme, bleve

följderna i regel snart nog krav på desto radikalare åtgärder och ökade kostnader

för det allmänna. Ofta uppstode allvarliga missförhållanden, som aldrig

kunde helt undanröjas. Municipalinstitutets existens verkade återhållande

på landskommunernas verksamhet för tätortsförhållandenas reglering på så

sätt, att primärkommunerna icke gärna ville åtaga sig kostnaderna för så
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

dana uppgifter som man ansåge böra tillkomma det blivande municipalsamhället.

Municipallagstiftningen liade på så sätt, redan innan municipalsamhällsbildning

blivit aktuell för tätorten, skapat en intressemotsättning mellan

tätortsdelen och återstoden av kommunen, vilken stundom försvårade det

kommunala arbetet även på andra områden. Följden av denna inställning

hade blivit, dels att tätortsbehovens tillgodoseende på de flesta håll fördröjdes

eller Jselt försummades, dels att ett stort antal alltför små municipalsamhälien

bildats. Dessa saknade emellertid ofta tillräckliga ekonomiska resurser

för att kunna bemästra de föreliggande svårigheterna. De behövliga

åtgärderna finge ofta anstå till följd av brist på medel. Municipalsamhällenas

ekonomiska möjligheter försämrades ytterligare genom den dubbelbeskattning

som de finge vidkännas genom skyldigheten att alltjämt deltaga i

moderkommunens samtliga utgifter. Om erforderliga åtgärder för tätorterna

i stället i rätt tid successivt vidtagits av moderkommunen, skulle de sammanlagda

kostnaderna för det allmänna många gånger kunnat avsevärt minskas.

Genom municipalbildningen befästes den redan genom lagstiftningen

skapade intressemotsättningen och de olika beskattningsförhållandena gjorde

motsättningen ännu allvarligare. Det bleve det uppväxande municipalsamhällets

främsta strävan att så snart som möjligt bryta sig ut som en särskild

kommun och bilda köping. I stället för att öka landskommunernas

folkmängd och skattekraft ledde tätorts- och samhällsbildningen med den

utvecklingslinje, som nuvarande ordning för tätorternas reglering främjade,

förr eller senare till en stympning av moderkommunen. Om man ville åstadkomma

tillräckligt stora och bärkraftiga kommuner och därmed skapa förutsättningar

för en effektiv kommunal förvaltning, gällde det att förhindra

att landskommuner onödigtvis försvagades genom utbrytning av folkrika

och mera bärkraftiga delar.

Om man skall få till stånd tillfredsställande förhållanden inom tätorterna,

torde det, uttalar kommittén, vara nödvändigt att ytterligare öka landskommunernas

befogenheter och skyldigheter, särskilt beträffande byggnads- och

planväsendet. Municipalsamhällsbildning borde icke, såsom nu vore fallet,

utgöra ett nödvändigt villkor för en närmare reglering av tätortsförhållandena.

Tillämpningen inom ett tätbebyggelseområde av skärpta byggnadsföreskrifter

borde icke vara beroende av om området vore beläget inom en stadseller

en landskommun eller, i sistnämnda fall, om området hade tillräcklig

folkmängd och skattekraft för att kunna bilda ett eget municipalsamhälle.

Behovet av strängare föreskrifter borde vara ensamt avgörande. Ansvaret för

hithörande allmänna intressens tillgodoseende borde vid alla stadier av såväl

gles- som tätbebyggelse regelmässigt åvila ett och samma rättssubjekt,

nämligen den kommun inom vilken området vore beläget. Utsikten att en

specialkommun vid ett visst stadium av utvecklingen skulle övertaga ansvaret,

verkade upplösande på det kommunala ansvaret. Genom att ansvaret för

tätorternas förhållanden — i och med municipalinstitutets avveckling som

obligatorisk organisationsform — otvetydigt ålades primärkommunen komme

det att ligga i kommunens ekonomiska intresse att tillse, att sådana

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

53

strängare föreskrifter, som kunde förebygga allmänna missförhållandens

uppkomst genom enskildas förvållande, snarast bleve tillämpliga inom de

uppväxande tätorterna.

Kommittén framhåller att ökade skyldigheter för primärkommunerna icke

behövde innebära, att en kommuns jordbruksbefolkning finge betala samhällsinvånarnas

bekvämligheter. Det enskilda ansvaret behövde icke bortkopplas,

därför att kommunen ålades ökat ansvar för att förhållandena

inom tätortsbildningarna i tid hleve ordnade. Kommunens ansvar borde

främst avse tillsynen samt planläggning och organisation av erforderliga åtgärder.

Kommunens ekonomiska ansvar för lokalt begränsade företag, som

för en minoritet av enskilda innebure nyttigheter, vilka kommunmedlemmarna

i övrigt normalt finge bekosta själva, syntes i princip böra begränsas

till vad som vore erforderligt för de allmänna intressenas tillgodoseende. De

i 8 kap. vattenlagen angivna grunderna för kostnadernas fördelning mellan

kommunen och de enskilda fastigheterna vid gemensamt avloppsföretag, som

organiserades av kommunen, borde vara normgivande även för andra slag

av hithörande företag Kommunerna borde ha skyldighet att tillse att erforderliga

planer för byggnadsverksamhetens ordnande hleve upprättade, att

förskottera kostnaderna härför och att i viss utsträckning slutligt svara för

kostnaderna. Genoin lämpligt avpassade statsbidrag till plankostnader borde

dessa efter behov kunna göras mindre betungande såväl för kommunerna

som för fastighetsägarna. Vad beträffade kostnaderna för fastställda planers

genomförande ansåge kommittén, att motsvarande skyldigheter, som nu åvilade

städer, köpingar och municipalsamhällen i avseende å stadsplans genomförande,

med vissa modifikationer borde åvila även landskommunerna.

Kommittén förutsatte därvid att man genom en systematisk övervakning och

en smidig reglering av tätbebyggelsen från dess första begynnelse i regel

borde kunna förebygga behov av mera radikala åtgärder åtminstone så länge

tätorten ännu icke nått en mera betydande storlek och ekonomisk bärkraft.

Det förutsattes vidare att ett reformerat bvggnadsplaneinstitut för mindre

tätorter skulle kunna utrustas med tillräckliga rättsverkningar för att dess

genomförande skulle kunna tryggas utan att därför medföra alltför betungande

ekonomiska konsekvenser för kommunen. Användningen av stadsplaneinstitutet

skulle normalt begränsas till större och mera utvecklade tätorters

kärnområden. Möjlighet skulle föreligga att av fastighetsägarna uttaga skälig

andel av kostnaderna för anläggning av vägar, gator, vatten- och avloppsledningar

med flera dylika företag även när det gällde genomförandet

av byggnadsplan. Till mera omfattande eller ur social synpunkt betydelsefulla

företag skulle statsbidrag utgå.

Yttranden över stadsplanentredningens förslag.

Yttranden över stadsplaneutredningens förslag ha efter remiss inkommit

från kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

civilförsvarsstvrelsen, statskontoret, viig- och vattenbyggnadsstyrelsen, luft
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

fartsstyrelsen, överbefälhavaren, statens byggnadslånebyrå, lagberedningen,

1944 års kommitté för kommunal samverkan, fastighetsbildningssakkunniga,

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vid byggnadsstyrelsens yttrande

voro fogade utlåtanden av samtliga länsarkitekter. Lantmäteristyrelsen

har överlämnat yttranden av samtliga överlantmätare och några distriktslantmätare.

Vid överståthållarämbetets och länsstyrelsernas yttranden

voro fogade utlåtanden av stadsfullmäktige och byggnadsnämnderna i flertalet

städer och vissa stadsliknande samhällen. Stadsfullmäktige i vissa städer

ha i sina utlåtanden åberopat yttranden från andra myndigheter och

personer. Slutligen ha yttranden över förslaget avgivits av svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

svenska arkitekters riksförbund, svenska kommunaltekniska föreningen,

svenska teknologföreningen, länsarkitekternas förening, föreningen Sveriges

stadsarkitekter, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, föreningen Sveriges

stadsträdgårdsmästare och svenska naturskyddsföreningen.

Behovet av en revision av stadsplanelagstiftningen vitsordas

allmänt i yttrandena. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller sålunda,

att den nuvarande plan- och byggnadslagstiftningen sedan länge varit

i trängande behov av modernisering. Det gällde härvid att få till stånd en

lagstiftning som vore ägnad både att förebygga en olämplig byggnadsverksamhet

och att avhjälpa uppkomna missförhållanden. Ty att sådana förelåge

såväl på landsbygden som i städer och stadsliknande samhällen vore

tyvärr ett ofrånkomligt faktum. Orsakerna till rådande missförhållanden

vore säkerligen mångahanda. En vanlig sådan torde väl ligga i bristande förutseende

hos planförfattare och myndigheter, vilka närmast haft uppsikten

över byggnadsväsendets utveckling. Men säkerligen låge huvudparten av ansvaret

hos en föråldrad lagstiftning, som icke förmått hålla jämna steg med

den i allt mera hastig takt fortgående utvecklingen. Beträffande städerna

vore det icke ovanligt, att stadsplanerna vore föråldrade. De vore dessutom

ofta utlagda över för stora områden, till följd varav de icke kunnat genomföras

inom rimlig tid. Det hade också ej sällan inträffat, att planförfattaren

och de kommunala myndigheterna misstagit sig på den faktiska bebyggelseutvecklingen,

som sprängt stadsplanen utan att denna utveckling, där den icke

varit önskvärd, kunnat hejdas med stöd av gällande lagstiftning. Härvid

framträdde till beaktande den ofullständigheten hos lagstiftningen, att densamma

icke räknade med det förefintliga behovet av en plan, som visserligen

på ett mera schematiskt sätt angåve hur ett samhälles utveckling i avseende

å kommunikationer, bostadsbebyggelse, industriområden, fritidsområden

m. m. borde gestaltas eller en s. k. generalplan, vilken så att säga beredde

mark för en efterföljande detaljplanering. Ytterligare brister framträdde

i form av svårigheten att med gällande lagstiftning tillgodose naturoch

kulturskyddssynpunkter utanför planlagda områden. Tätbebyggelse tilllätes

ohämmat utbreda sig över områden, där på grund av bristande kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 131.

55

munikationer eller otillfredsställande vattenförsörjnings- eller avloppsförhållanden

dylik bebyggelse borde vara utesluten. Trafiksäkerheten på allmän

väg, vars anläggande i regel dragit högst betydande kostnader, äventyrades

genom att enskilda utfartsvägar i brist på reglerande bestämmelser fått anslutas

på ett olämpligt sätt.

Den i yttrandena framförda kritiken mot gällande byggnadslagstiftning

avser särskilt, att den icke kunnat hindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön anser orsaken till förekomsten av olämplig

tätbebyggelse främst vara att söka i det förhållandet, att lokala organ

med uppgift att övervaka bebyggelsen saknades. Överlantmåtaren i Värmlands

län påpekar, att där förutsättningar för ett frivilligt samgående i upprättande

av plan för flera fastigheter icke funnits, följden blivit ett flertal

småplaner utan inbördes sammanhang, varigenom samhällsbildningen spritts

ut fläckvis inom en stor omkrets. -— Av några byggnadsnämnder framhålles

att genom den tomtpolitik, som markägarna på vissa ställen fört, bebyggelsen

spritt sig slumpvis över samhällenas yttre delar. Stora områden i samhällenas

centrala delar låge ofta outnyttjade på grund av de markpriser,

som tillämpades av markägarna, med påföljd att bebyggelsen tvingades ut till

ytterområdena. Det vore en orimlighet att varje markägare hade generell rätt

att exploatera sin mark för samhällsmässig bebyggelse. Gemensamma tekniska

och sanitära anläggningar såsom vägar samt vatten- och avloppsledningar

kunde av ekonomiska skäl icke komma den glesa och slumpvisa bebyggelsen

till godo i önskvärd utsträckning och, där dylika anläggningar

med stora kostnader åstadkommits, utnyttjades de icke på ett sätt som stode

i rimligt förhållande till anläggningskostnaderna. Svenska landskommunernas

förbund uttalar att det med tillgängliga planinstitut vore svårt, stundom

omöjligt att vrida utvecklingen rätt. Även byggnadstyrelsen anser samhällena

sakna erforderligt stöd i lag för att kunna ordna bebyggelsen på ett

ändamålsenligt sätt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att trafikkapacitet och trafiksäkerhet

vore direkt beroende av en riktig planläggning. Den nuvarande okontrollerade

bebyggelsen hade medfört betydande utgifter för det allmänna i

samband med planläggning och utbyggande av huvudtrafiknätet. Avsaknaden

av översiktsplaner för trafiknätets utbyggnad hade därvid gjort sig starkt

kännbar. Att låta trafikledernas utbildning bli en andrahandsfråga medförde

ökade svårigheter framdeles och kunde t. o. m. helt omöjliggöra genomförandet

av en lämplig lösning av trafikproblemen. Ur vattenförsörjnings- och

avloppssynpunkt vore det för det allmänna en huvuduppgift att få planläggningen

så ordnad, att bebyggelsen föregrepes av för densamma erforderlig

utredning. I detta avseende hade mycket påtagliga brister varit rådande även

i fråga om bebyggelse som påbörjats under de allra senaste åren. Det funnes

sålunda i olika delar av landet omfattande tätbebyggelse som kommit

till stånd med mycket primitiva och otillfredsställande anordningar för vattenförsörjning

och avlopp och inom vilken de sanitära olägenheterna hastigt

förvärrats vid ytterligare bebyggelse.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Stadsplanechefen i Hälsingborg framhåller, att gällande lagstiftning icke

förutsåge några åtgärder för att trygga genomförandet av ett samhälles successiva

utbyggnad i viss tidsföljd. De anordningar som avsåges för att få

till stånd en planering i stora drag före en planering i detalj hade icke fått

avsett värde, bl. a. därför att stomplaneinstitutet icke kunnat komma till

användning. Följderna härav hade blivit antingen att städerna föranletts att

upprätta stadsplaner för mycket stora områden, vilka planer så småningom

blivit föråldrade långt innan de kunnat genomföras, eller att den ena planen

fogats till den andra utan att inlemmas i någon på förhand genomtänkt totalplan.

I ett stort antal yttranden framhålles behovet av bestämmelser om rätt för

samhälle att inlösa mark för bebyggelse och för fritidsreservat. Till stöd

härför har bl. a. anförts, att om den hittillsvarande utvecklingen inom byggnads-

och kommunikationsväsendet skulle fullföljas, måste samhällsplaneringen

stödjas av starkare maktmedel för vinnande av rationalitet och reda.

Det hjälpte icke att planera, om planerna ej kunde realiseras. Byggnadsstyrelsen

framhåller i detta sammanhang att lagstiftningen icke gåve tillräckliga

möjligheter att åstadkomma sanering av äldre bebyggelse.

Civil försvar sstyr elsen anmärker, att planläggningen enligt gällande ordning

icke skedde under tillräckligt hänsynstagande till civilförsvarets behov. Svenska

naturskyddsföreningen påtalar, an vårt land i motsats till andra kulturländer

saknade bestämmelser, varigenom landskapets trevnads- och skönhetsvärden

kunde skyddas från vanställande bebyggelse. Även kammarkollegiet

anser kontroll över den nuvarande fria exploateringen önskvärd icke blott av

ekonomiska och sociala utan även av estetiska skäl.

Slutligen har byggnadsnämnden i Örebro framhållit, att de ökade stadsplanekostnadema

samt kraven på kommunikationsmedel, på fritidsområden,

på social och kulturell service och på en miljö, där människor kunde trivas,

framtvunge en samhällsplanering, som i flera avseenden skilde sig från vad

man tidigare innefattade i begreppet samhällsplanering.

I några yttranden ifrågasättes om tidpunkten för en revision

av byggnadslagstiftningen är lämpligt vald. Länsarkitekten i

Örebro län anför sålunda, att resultatet av pågående och planerade utredningar

på andra områden inom samhällslivet borde avvaktas med hänsyn

till den grundläggande betydelse de ägde för planläggnings- och byggnadsväsendet.

Härmed åsyftades pågående utredning om den primärkommunala

indelningen och de vid 1945 års riksdag väckta motionerna angående utredningar

om överförande i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvändig

tomtmark, om befolknings- och näringsförhållandena i Sverige, om inrättande

av ett centralt organ för genomförandet av en landsplanering, om

samhällsplanering och om samhällets behov att bestämma markens användning.

Den kommunala indelningen och en samhällsbildnings organisation och

ställning i kommunalt hänseende vore av utomordentlig betydelse för effektiviteten

i den samhällsmässiga bebyggelsens reglering. Av synnerligen stor

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

57

vikt vore också alt få se det s. k saneringsspörsmålet, som omhänderhades

av bostadssociala utredningen, fuilständigt utrett, innan en ny lagstiftning,

varpå de följande årens planläggningsåtgärder beträffande äldre bebyggelse

skulle grundas, bleve verklighet. Ett beaktande av dessa spörsmål ävensom

en eventuellt vidgad kontroll från det allmännas sida över markanvändningen

skulle med största sannolikhet i flera avseenden medföra en helt annan

utformning av lagstiftningen för byggnadsverksamheten än vad som kommit

till uttryck i stadsplaneutredningens förslag.

Liknande uttalanden ha gjorts av länsarkitekterna i Stockholms och Östergötlands

län samt länsarkitekternas förening under framhållande tillika, att

alltför täta omläggningar, ändringar och omredigeringar i lagstiftningen vållade

osäkerhet och irritation. Man borde därför måhända nu stanna vid att

komplettera stadsplanelagen med bestämmelser om regionplan och generalplan.

Även byggnadsnämnderna i Örebro och Karlskoga anse, att hela frågan

om byggnadslagstiftningens omarbetande bör anstå, till dess förenämnda

utredningar slutförts. Ett sådant uppskov behövde icke medföra några svårare

olägenheter. Redan nu gällande lagar gåve samhället vissa, om än begränsade

möjligheter att reglera bebyggelsen.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter anser en revision av expropriationslagstiftningen

vara av grundläggande betydelse för byggnadslagstiftningen

och därför böra genomföras före en reform av den sistnämnda. Ehuru en

förbättrad byggnadslagstiftning utan tvivel vore en brådskande angelägenhet,

förefölle det med hänsyn härtill tänkbart att under ännu någon tid hjälpa

sig fram med de möjligheter som nu stode till buds i avvaktan på en

ändring i expropriationslagen. Liknande uttalanden ha gjorts av byggnadsnämnden

i Eskilstuna och stadsplanechefen i Hälsingborg under framhållande

tillika att varje försök att med byggnadslagstiftningen reglera nu rådande

missförhållanden på byggnadsväsendets område krävde en samtidig

reform av expropriationslagstiftningen för att icke hänga i luften.

Yrkanden om ändringar i expropriationslagen ha framställts även av länsstyrelserna

i Östergötlands, Göteborgs- och Bohus samt Örebro län, statens

byggnadslånebyrå, tekniska högskolan i Stockholm, svenska arkitekters riksförbund,

svenska teknolog för eningen, länsarkitekterna i Uppsala, Kristianstads

och Västerbottens län, borgarrådsberedningen i Stockholm, byggnadsnämnden

i Göteborg och drätselkammaren i Malmö samt av kommunala

myndigheter i ett mycket stort antal andra städer och samhällen. De skäl,

som anförts till stöd härför, kunna i korthet sammanfattas sålunda. Samhällsplanerandet

kunde icke rationellt genomföras utan att värderingspraxis

och förfarandet i exproprialionsmål ändrades. Tendensen vid expropriationer

vore att åsätta marken ett värde som om den alltid skulle exploateras för

byggnadsändamål. Att på sådant sätt värdera mark, avsedd för fritidsändamål,

flygfält in. m. ledde till orimligheter. Den spekulativa markvärdestegring

som enligt vad erfarenheten gåve vid handen ofta förekomme runt omkring

växande samhällen lade hinder i vägen för alt marken på ekonomiskt

rimliga villkor ställdes 1 il 1 förfogande för samhällenas utveckling. Värdet av

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

marken borde bedömas icke med hänsyn till markens blivande användning

enligt upprättad samhällsplan utan med utgående från markens verkliga användning

vid förvärvet, möjligen med tillägg av det värde som en latent

möjlighet till glesbebyggelse kunde uppskattas till. En annan brist i den nuvarande

expropriationslagstiftningen och därtill en mycket väsentlig sådan

— ja så väsentlig att frågan om tvångsinlösen icke kunde anses tillfredsställande

reglerad, innan denna brist undanröjts — vore den ordning som nu

gällde för bestämmande av marklösen. Genom strängare bestämmelser i fråga

om expropriationsnämnds sammansättning borde man kunna vinna erforderliga

större garantier för en sakkunnig handläggning av dylika ärenden. En

lösning vore att expropriationsnämnderna ersattes av expropriationsdomstolar.

Den stora ovisshet som med nu gällande bestämmelser rådde om de ekonomiska

konsekvenserna av en expropriation medförde att man ofta undveke

lösningar som ledde till expropriation, även om dessa från saklig synpunkt

avgjort vore att föredraga. De ekonomiska konsekvenserna för stad vid genomförande

av stadsplan — icke minst vid sanering — kunde nämligen bli

så betungande, att staden icke såge sig i stånd att göra detta. I och med att

de områden, som måste lösas, blivit allt större, hade de med nu berörda

spörsmål förknippade, samhällsekonomiska problemen fått en förut oanad

storleksordning.

I några av de yttranden, i vilka yrkanden om en reform av expropriationslagstiftningen

framställts, framhålles emellertid, att en sådan reform

icke borde fördröja revisionen av byggnadslagstiftningen.

De av stadsplaneutredningen anförda allmänna synpunkterna

på en revision av byggnadslagstiftningen ha i det övervägande

flertalet yttranden lämnats utan erinran. I ett stort antal yttranden

framhålles, att utredningens förslag vore väl ägnat att i viktiga avseenden

avhjälpa de brister som vidlådde den nuvarande lagstiftningen samt att ett genomförande

av förslaget skulle medföra väsentligt ökade möjligheter till en

effektiv och väl avvägd planering och reglering av bebyggelsen.

Vissa betänkligheter mot principerna för den föreslagna lagstiftningen uttalas

emellertid av länsstyrelsen i Jönköpings län, som ifrågasätter, om man

i reformerandet ej gått väl långt och om det ej kunnat räcka med en partiell

reform inom sådana detaljer, där kravet på ändrade och förbättrade förhållanden

gjort sig särskilt påmint eller kännbart. Enligt länsstyrelsens erfarenhet

av tillämpningen utav gällande lagstiftning kunde missförhållanden

på området icke anses vara av den art och beskaffenhet att en så genomgripande

och fullständig omläggning av lagstiftningen vore påkallad.

I ett flertal yttranden har däremot, på sätt den följande redogörelsen för

dessa skall närmare giva vid handen, framställts krav på en mera genomgripande

reform än den stadsplaneutredningen förordat. Byggnadsnämnden

i Örebro uttalar i anslutning till yrkande om en mera vittgående reform, att

det, om förslaget antoges, funnes befogad anledning förmoda att ändringar

däri snart bleve erforderliga. Nämnden kunde därför icke tillstyrka förslå
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

59

get. Även svenska arkitekters riksförbund anser förslaget ej helt tillfredsställande.

Detta gällde såväl principfrågor som vissa detaljer. Om lagförslaget

nu lades till grund för lagstiftning, torde en omarbetning snart bliva

aktuell. Med hänsyn härtill syntes det förbundet tveksamt, om förslaget borde

läggas till grund för lagstiftning utan en genomgripande omarbetning.

Förslaget syntes dock innebära så väsentliga förbättringar av gällande lag

att förbundet, oaktat denna tveksamhet, funne det önskvärt att det snarast

fastställdes. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att erfarenheter av gällande

lagstiftning enligt länsstyrelsens förmenande motiverat att andra principer

lagts till grund för förslaget, väsentligen överensstämmande med de synpunkter

som utvecklats av arkitekterna Häggblom och Lindström. Förslaget

innebure emellertid i förhållande till gällande lagstiftning mycket väsentliga

förbättringar, som det vore synnerligen angeläget att med det snaraste få genomförda,

varför länsstyrelsen icke ansåge sig böra påyrka en överarbetning

av förslaget. Förslagets genomförande borde dock icke hindra, att frågan om

ändrade principer för lagstiftning på ifrågavarande område omedelbart upptoges

till förnyat övervägande. Byggnadsstyrelsen anför att ett genomförande

av förslaget icke komme att i tillräcklig utsträckning giva samhällena

erforderligt stöd för att ordna bebyggelsen på ett ändamålsenligt sätt. Ehuru

styrelsen hyste den meningen, att förslaget bort och kunnat upptaga längre

gående, synnerligen välbehövliga och befogade åtgärder i detta avseende,

vore dock de fördelar, som stode att vinna genom ett snabbt åvägabringande

av en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag,

så stora att förslaget med vissa av styrelsen angivna ändringar och kompletteringar

borde läggas till grund för en revision av byggnadslagstiftningen.

Beträffande de inskränkningar i ägares rätt att nyttja

sin mark, som föranledas av samhällsplanerandet, uttalar

byggnadsstyrelsen att utformningen av en byggnadslag måste i vissa,

väsentliga delar bliva en avvägning mellan samhällets krav på en stads- eller

byggnadsplans utformning och genomförande samt den enskildes rätt

att efter eget omdöme utnyttja den mark inom bebyggelseområdet, till vilken

han vore ägare. Utredningens förslag byggde i detta hänseende i huvudsak

på gällande regler Enligt styrelsens uppfattning talade dock starka skäl

för att utredningen i detta avseende bort framföra något längre gående förslag

i syfte alt stärka samhällets ställning, utan att därför den enskildes berättigade

äganderättsanspråk behövt trädas för nära. Frågan om ett samhälles

bebyggelse vore numera med hänsyn bl. a. till de stora anspråk, som

uppställdes i fråga om gatu- och andra kommunikationsleder, vattenförsörjning

och avlopp m. m., av den tekniskt och ekonomiskt invecklade natur,

att det vore av större betydelse än tillförne att den enskilde markägaren icke

tillätes hindra eller försvåra en bebyggelses rationella genomförande. Liksom

samhället hade möjlighet att ingripa mot den som vanhävdade jordbruksjord,

borde ökade möjligheter öppnas till ingripande även mot den som

inom ett planoinråde icke utnyttjade marken på det sätt som planen avsåge.

opaginerad Kontrollera mot PDF

eo

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Detta gällde såväl när eu markägare befunnes ovillig att på rimliga villkor

upplåta sin mark för bebyggelse som när han utan skälig anledning fördröjde

sanering av äldre bebyggelse. Det inträffade ej sällan att nybyggnad ägde

rum utan att den enligt stadsplanen medgivna byggnadsrätten helt utnyttjades

exempelvis genom uppförande av ett tvåvåningshus å mark, avsedd

för högbebyggelse. Detta kunde, särskilt då det gällde centrala delar av ett

samhälle, bliva menligt för samhällets utveckling, enär ju stadsplanen byggde

på den förutsättningen att planen komme att genomföras i sina huvuddrag.

Styrelsen förordade därför att markägare, som önskade verkställa nybyggnad,

även skulle, om så erfordrades, vara skyldig att i huvudsak utnyttja

den rätt, som planen medgåve.

Statens byggnadslånebyrå framhåller, alt det låge i sakens natur, att med

nu gällande regler i fråga om äganderätten till mark planerandet och byggandet

av samhällen vore ägnat att framkalla starka och svårlösta intressemotsättningar

mellan individen och det allmänna, samt anför i anslutning härtill

följande.

Den utomordentligt raska utvecklingen på samhällsplanerandets område,

underbyggd ej blott av sådana förhållanden som befolkningsomflyttningen

och ökningen i trafikintensiteten utan även av förskjutningar i det allmänna

tänkesättet, då det gäller arbets-, bostads- och fritidsförhållanden, har skapat

en situation, där tillgodoseendet av såväl samhällsinvånarnas anspråk på ett

rikt utnyttjande av teknikens och naturens värden som ock den enskilde

markägarens anspråk på tryggande och vårdande av sina ekonomiska intressen,

innebär praktiska och juridiska problem av ytterst vittutseende art.

Skall den hittillsvarande utvecklingen inom byggnads- och kommunikationsväsendet

fullföljas — och det finns, såvitt byrån kan förstå, ej anledning

att antaga motsatsen — torde det allmänna redan nu vara i det läget,

att samhällsplanerandet måste stödjas av starkare maktmedel för vinnande

av den rationalitet och reda, som är planerandets innehåll och syfte. Det

hjälper icke att planera, om icke planerna kunna realiseras. Det må framhållas,

att problem, som äro besläktade med det här föreliggande, vid skilda

tillfällen i gångna tider lösts enligt ganska radikala linjer. Bvggnadslånebyrån

syftar härvid främst på den av jordbrukspolitiska skäi motiverade

stor- och enskifteslagstiftningen under 1700-talets senare och 1800-talets

förra decennier. Då samhällsplanerandet nu erhållit en mycket hög social

angelägenhetsgrad, finns det enligt byråns mening skäl att erinra om t. ex.

skifteslagstiftningen.

Med det sålunda anförda har byggnadslånebyrån velat starkt understryka

vikten av att samhällsplanerandet verkligen blir en rättsfaktor, som så snabbt

de tekniska och ekonomiska resurserna det tillåta kan bereda de i samhällena

boende alla sådana fördelar som forskningen på området samt naturförhållandena

kunna skänka.

Stadsplaneutredningens uppfattning om behovet av att kunna förhindra

olämplig tätbebyggelse vitsordas i de yttranden däri denna

fråga beröres. Tekniska högskolan i Stockholm framhåller, att på kommunerna

vilade till stor del ansvaret för en planmässig bostadspolitik, för hälsovård

och skolväsende in. m., för genomförandet av stadsplaner och överhuvud

taget för en förnuftig och planmässig ordning i samhällets utbyggnad

liksom för socialvården. De med detta ansvar förbundna uppgifterna kunde

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

61

kommunerna ej med framgång fylla utan att de hade möjlighet att dirigera

bebyggelsen och vid behov disponera mark för bestämda ändamål. Statens

byggnadslånebyrå uttalar, att vid det förhållandet att det allmänna i sista

hand finge påtaga sig ansvaret för vägar och gator, vatten- och kraftförsörjning,

oskadliggörande av orenlighet in. m. syntes det riktigt, att samhället

skulle äga rätt och möjlighet att från samhällsmässig bebyggelse undantaga

område, som vore olämpligt härför. Med hänsyn till önskvärdheten

av en i etapper fortskridande bebyggelseutveckling syntes det jämväl rimligt,

att byggnadsförbud kunde läggas icke blott å mark, som icke lämpade

sig för bebyggelse, utan även å område, mot vars bebyggande icke något i

och för sig funnes att erinra men som i avbidan å utbyggandet av tidigare

anvisade områden borde tillsvidare sparas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anför, att det med hänsyn till vikten av att bebyggelsen samlades på ett

sådant sätt, att krav på tidsenliga anläggningar för vattenförsörjning och

avlopp kunde tillgodoses för rimliga kostnader, vore angeläget att tätare

bebyggelse förhindrades utanför planlagt område, innan detta blivit åtminstone

i huvudsak utnyttjat. Byggnadsnämnden i Eskilstuna förväntar, att

många samhällen inom en relativt nära liggande framtid komme att upphöra

att växa. Det vore med hänsyn härtill nödvändigt att få till stånd en

lagstiftning, som gåve samhällena möjlighet att med omedelbar verkan förhindra

uppkomsten av tätbebyggelse. Lagstiftningen borde sträva att begränsa

omfattningen av den mark som ägde ett högre värde som byggnadsmark

till i förhållande till samhällets storlek och utvecklingsmöjligheter

rimliga dimensioner.

I syfte särskilt att förhindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse förordas

i ett flertal yttranden införande i byggnadslagstiftningen av b e s t ä mmelse

om att bebyggelse i princip icke må äga rum utan

tillstånd av myndighet. Svenska arkitekters riksförbund framhåller

i detta sammanhang, att stadsplaneutredningen ej ansett sig kunna förorda

att regionplan och generalplan i och för sig skulle erhålla civilrättsliga verkningar.

För att förhindra bebyggelse i strid mot sådan plan kunde väl i vissa

fall meddelas byggnadsförbud. Genom att de föreslagna planinstituten ej erhållit

en starkare rättslig ställning hade lagens praktiska betydelse väsentligt

inskränkts och den gåve ej det nödvändiga instrumentet för en rationell planläggning

av regioner eller samhällen. I praktiken torde förbudsförf arande t ej

komma att tillgripas förrän olämpliga förhållanden redan uppstått. Bestämmelsernas

karaktär av förbud medförde även att markägarna komme att betrakta

dem som ett kränkande intrång i deras rätt att förfoga över sin mark.

Det vore dock rimligt att det allmänna, som vore ansvarigt för kommunikationernas

utbyggande, samhällenas förseende med vatten och avlopp, skolor

och samlingslokaler m. in., utan särskilda förhudsåtgärder finge möjlighet

att bestämma var och när en tätbebyggelse skulle uppstå. Enligt denna princip,

som även utredningen syntes biträda, borde lagen så utformas, att det

redan i denna bestämdes, att tätbebyggelse endast finge förekomma där myn
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

digheterna funne lämpligt. Inom område, som ej lämpade sig för tätbebyggelse,

borde byggnader för jordbraksändamål oeh liknande alltjämt få uppföras.

En gles villa- och sportstugebebyggelse borde även tillåtas. En lagstiftning

efter dessa principer fordrade givetvis att en prövning ägde rum av

varje byggnadsföretag. I de fall byggnaden vore belägen utanför område,

för vilket särskilda byggnadsbestämmelser utfärdats, kunde emellertid denna

prövning inskränkas till frågan om byggnadsföretaget medförde uppkomsten

av tätbebyggelse eller ej. En sådan prövning syntes böra företagas av en

kommunal institution, vilken även torde kunna erhållas i varje kommun,

om den föreslagna ändringen av kommunindelningen genomfördes.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna ifrågasätter, om de möjligheter att förhindra

olämplig bebyggelse, som förslaget innefattade, komme att utnyttjas

annat än i undantagsfall. Utgångspunkten för en lagstiftning borde sålunda

vara, att all exploatering av mark för tätare bebyggelse a priori skulle vara

förbjuden och endast jordbruks- eller motsvarande bebyggelse samt enstaka

annan bostadsbebyggelse generellt tillåten. Tätare, samhällsmässig bebyggelse

borde däremot tillåtas först efter särskild prövning. Byggnadsnämnden i

Örebro framhåller, alt man genom ett koncessionsförfarande undveke att

i onödan genom förbudsförfarande ingripa på mark, vars ägare icke hade

några planer på exploatering. Ett koncessionssystem skulle vara avsevärt

smidigare i tillämpningen och bliva mindre betungande för samhället från

ekonomisk synpunkt.

Tekniska högskolan i Stockholm ifrågasätter, om icke skyddet mot uppkomsten

av olämplig tätbebyggelse skulle kunna erhållas på ett bättre sätt än

genom förbudsförfarande. Länsstyrelsen skulle exempelvis kunna åläggas att

under givna omständigheter föreskriva, att nybyggnad inom vissa områden ej

finge företagas utan särskilt lov. Det måste anses såsom oefterrättligt att,

såsom nu ofta vore fallet, byggnadsföretag igångsattes, innan man prövat

vad som i fastighetsbildningshänseende borde ske i sammanhanget.

Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Örebro län, länsarkitekterna

i Kronobergs, Hallands och Älvsborgs län, stadsfullmäktige och byggnadsnämnden

i Södertälje samt stadsingenjören och byggnadschefen i Sandviken

ha uttalat sig för ett koncessionsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse

med arkitekterna Häggboms och Lindströms förslag.

I fråga om riktlinjerna för planläggning av bebyggelsen

anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att de av utredningen föreslagna nya

och ändrade bestämmelserna borde kunna medföra ökad möjlighet till planläggning

jämväl inom styrelsens verksamhetsområde. Särskilt värdefullt i

detta hänseende torde regionplaneinstitutet bliva. Vissa frågor, som vore av

betydelse för den allmänna väghållningen, hade emellertid icke blivit tillräckligt

beaktade. Trafiklederna utgjorde ingen enhetlig grupp och i planläggningshänseende

kunde alla trafikleder icke behandlas lika. Tvärtom

ginge den moderna väg- och gatubyggnadstekniken ut på att få en bestämd

differentiering till stånd så att huvudtrafiklederna komme att väsentligt skilja

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

63

sig från de övriga. Ur allmän trafiksynpunkt och ur statsfinansiell synpunkt

vore det av vikt att huvudtrafiknätet planerades och utformades på ett riktigt

sätt. Detta hade föranlett styrelsen att söka med städernas bistånd få

till stånd s. k. trafikledsplaner och sådana vore även under utarbetande i ett

antal städer. Liknande planer hade även upprättats för vissa trafikleder inom

tättbebyggda områden på landsbygden. Planerna ginge ut på att genom en

bestämd gruppering av trafiklederna få till stånd ett rationellt huvudtrafiknät

sådant att det med måttlig ekonomisk uppoffring skulle kunna förmedla

relativt stora trafikmängder ulan onödigt stora trafikrisker. Därigenom beräknades

en avlastning av det övriga väg- och gatunätet kunna åstadkommas,

medförande en ekonomisk vinst på detta håll. Förefintligheten av trafikledsplaner

skulle utan vidare medföra, att ett stort antal stadsplaneärenden,

nämligen sådana som endast berörde det sekundära trafiknätet och som

icke heller innebure några lednings- eller andra problem, skulle kunna behandlas

utan att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behövde inkopplas. Utarbetandet

av trafikledsplaner skulle alltså medföra snabbare handläggning

för framtiden av många, kanske flertalet stadsplaneärenden. Enligt styrelsens

förmenande borde varje slag av regionplanearbete såväl som generalplanearbete

ske med utgångspunkt från eller parallellt med dylika trafikledsplaner.

Fordringarna på andra vägars och gators standard kunde ofta

sättas relativt låga. Det kunde förekomma fall, då det vore fördelaktigt att

gator utbyggdes med relativt låg kapacitet för att de icke skulle draga till

sig onödig trafik och därigenom överbelasta ett angränsande gatusystem, som

måhända icke vore utformat på sådant sätt att det kunde taga emot denna

trafik utan att trafiksäkerheten äventyrades. Om i avsaknad av en översiktsplan

en dylik trafikled komme att i det speciella fallet dimensioneras efter

för hög standard, komme detta alltså att medföra såväl onödig utgift för

stat och kommun som mindre tillfredsställande resultat ur trafiksynpunkt.

Kammarkollegiet erinrar, att det vid upprepade tillfällen uttalat den uppfattningen,

att den nuvarande stadsplanelagstiftningen vore otillräcklig och

att den borde — i syfte att förhindra ur olika synpunkter olämplig användning

av mark — kompletteras med såväl regionplanelagstiftning som landskapsplanering

utan samband med exploatering, t. ex. i fråga om framdragande

av vägar och andra trafikleder, tillåten bebyggelse efter dessa, placering

av industrien med mera dylikt. Kollegiet vill i anslutning härtill ifrågasätta

om icke i planlagstiftningen borde ingå bestämmelser, som möjliggjorde

en verklig landskapsplanering, där sådan kunde finnas påkallad såsom

t. ex. i delar av Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom

måhända i vissa delar av Jämtland och på Öland.

Behovet av det föreslagna regionplaneinstitutet har icke ifrågasatts i mer

än ett yttrande, nämligen av överlantmätaren i Kristianstads län. Denne förmenar

att frågor rörande trafikleder borde regleras i väglagstiftningen. Tillgodoseendet

av behovet av frilnltsreservat borde ej regleras i byggnadslagstiftningen.

Afl genom regionplan fixera att tätare bebyggelse finge äga rum

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

endast å vissa angivna områden syntes vara ett alltför hårt ingrepp och ej

motiveras av ett allmänt behov.

Behovet av generalplaneinstitutet har icke ifrågasatts i något yttrande.

Länsarkitekten i Södermanlands län uttalar dock, att förslaget om generalplan

för landet verkade väl stort för landsortens förhållande. Det syntes

kunna räcka med ett allmänt krav på byggnadsplans upprättande som förutsättning

för att bostadsbebyggelsen skulle få ske utmed större trafikleder

och vattendrag.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om tiden icke vore mogen för meddelandet

av schematiska och enkla bestämmelser angående byggandet på den egentliga

landsbygden, vilka skulle gälla generellt, därest särskilda plan- eller utomplansbestämmelser

icke funnes. Även länsstyrelsen, länsarkitekten och övcrlantmätaren

i Västerbottens lön framhålla, att det för den egentliga landsbygden

funnes behov av vissa reglerande bestämmelser utöver de för tätortsbildningarna

föreslagna. Erfarenheten från Västerbotten med dess ofta

sammanträngda gårdsbebyggelse i jordbruksbyar, utan att egentlig tätortsbildning

kunde sägas ha uppstått, gåve vid handen att vissa bestämmelser erfordrades

om bl. a. minimistorlek av tomt, om byggnads minimiavstånd från

grannlastighet, från enskild väg och från annan byggnad å samma tomt samt

om byggnads höjd. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser vissa

byggnadsföreskrifter böra utfärdas även för den rena landsbygden.

Länsarkitekten i Örebro län har påtalat, att stadsplaneutredningen vid utformandet

av byggnadslagstiftningen bibehållit den traditionella

indelningen i stad, stadsliknande samhälle och egentlig

landsbygd. En orts administrativa karaktär skulle alltså även i fortsättningen

vara bestämmande för huru långt man kunde gå i ena eller andra

fallet i regleringshänseende. Det borde i första hand vara bebyggelsens

art och intensitet, de topografiska förhållandena, fastighetsbildningen m. fl.

yttre faktorer, som finge vara avgörande för den i varje särskilt fall tillämpbara

regleringsformen. Även om utredningens förslag till byggnadslag m. m.

medförde väsentligt ökade möjligheter till en differentierad reglering och

planering av samhällsbildningar av olika slag, så kunde man dock ej komma

ifrån att den traditionella indelningen nu måste anses tillhöra ett förgånget

stadium. Inom landet funnes sålunda många icke administrativa tätorter, som

i fråga om storlek, betydelse och svårighetsgrad i regleringshänseende överträffade

många städer, köpingar och municipalsamhällen. I det år 1944 framlagda

förslaget till allmän ordningsstadga hade den i stadsstadgorna tidigare

tillämpade ortsindelningen frångåtts och åtskillnad endast gjorts mellan tätbebyggda

områden och egentlig landsbygd. Det vore i hög grad önskvärt,

om all bebyggelsereglering kunde automatiskt inträda efter i lagstiftningen

givna enhetliga riktlinjer, så snart tätare bebyggelse började uppstå och oberoende

av en orts administrativa karaktär. En sådan regleringsform förutsatte,

att icke blott kommunerna utan även staten påtoge sig kostnader för

erforderliga planer. Härigenom syntes mycket av det arbete, som nu nedlades

i utredningshänseende för de administrativa besluten kunna inbespa
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

65

ras och tillgänglig sakkunskap i stället omedelbart inkopplas på det egentliga

planeringsarbetet. Hela regleringsarbetet skulle till följd härav kunna

la en sådan inriktning, att det tidigare komme igång och snabbare ledde till

påtagliga resultat. Till skillnad från vad som hittills tillämpats och även framdeles

avsåges att tillämpas enligt utredningens förslag borde även de för eu

effektiv reglering erforderliga förbuden mot åtgärder av olika slag ej utfärdas

från fall till fall utan i lämplig utformning vara direkt angivna i lagstiftningen

för att i enstaka fall dispenseras, om skäl därtill förelåge, eller

avlösas medelst planer, där en samhällsmässig bebyggelse efter närmare utredning

befunnes vara nödvändig och ändamålsenlig. De berörda problemen

vore av så fundamental betydelse för samhällsbyggandet, att de borde ha

blivit föremål för närmare överväganden, när nu en ny lagstiftning, som

kanske för decennier framåt skulle diktera samhällsbildningarnas uppkomst

och utveckling, avsåges att tillskapas.

Länsarkitekternas förening uttalar att man -— i stället för att konstruera

utvecklingsfaserna landsbygd, stadsliknande samhälle och stad samt lagbestämmelser,

som ansåges motsvara utvecklingen inom dessa — bort uppställa

allmängiltiga regler för utvecklingen i stora drag. De allmänna principerna

borde direkt anknytas till fakta och verkligt skeende, så att även

gemene man och ej endast fackmän klart förstode vad lagen avsåge att bemästra.

Lagen borde uppställa vissa grundlinjer för samhällsbildning och

byggande, lämpade efter olika utvecklingsskeenden och där praktisk sans

och tradition finge reglera detaljerna mera decentraliserat än lagförslaget

medgåve.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har — under förordande av

kommunindelningskommitténs förslag rörande tätortslagstiftningen —- uttalat

sig för att tillämpningen av detaljföreskrifter skulle hero på behovet.

Svenska landskommunernas förbund har förklarat sig icke kunna ansluta

sig till stadsplaneutredningens avvikande inställning till den av kommunindelningskommittén

framförda tanken, att stadsplan skulle kunna

upprättas utan m u n i c i p a 1 s a m h ä 11 s b i 1 d n i n g. Förbundet uttalar,

att stadgandet i 90 § lagen om kommunalstyrelse på landet — vilken bestämmelse

enligt utredningens förmenande öppnade tillräckliga möjligheter

att i förekommande fall medge stadsplans upprättande utan municipalsamhällsbildning

— vore en typisk undantagsregel och de fall, då den hittills tilllämpats,

lätt räknade. Olägenheterna av sådan samhällsbildning, dubbelbeskattningen

och den dubbla organisationen, vore oskiljaktiga från denna ofullkomnade

kommunbildning och förekomme lika ofta som samhällsbildningen

själv. De hade lett till att man i senare tid ofta undvikit att förvandla tätorter

till municipalsamhällen. Det funnes därför åtskilliga icke municipala tätorter

på landet, där bebyggelseproblemen vore desamma som i municipalsamhällena.

Utredningens förslag innebure, att stadsplaneinstitutet fortfarande i princip

skulle förvägras dessa tätorter, som alltså ginge miste om de vidgade expropriationsmöjligheter

byggnadslagen öppnade och icke heller kunde utnyttja

där meddelade bestämmelser om gatukostnadsbidrag in. in. Detta kunde

Bihang till riksdagens protokoll 1947. I samt. Nr 131.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts pi oposition nr 131.

förbundet icke finna vara rationellt. Enligt förbundets mening borde i byggnadslagen

på denna punkt en bestämmelse ingå av ungefär samma innehåll

som den av ordningssladgeutredningen föreslagna.

Länsarkitekten i Örebro län har uttalat, att den av stadsplaneutredningen

mera i förbigående omnämnda möjligheten att förordna om stadsplaneläggning

inom landskommun utan municipalbildning genom tillämpning av 90 §

lagen om kommunalstyrelse på landet borde ha närmare prövats. Inom

Örebro län hade förslag väckts om tillämpning av nyssnämnda regleringsform

för ett flertal samhällsbildningar. Liknande mening bär uttalats av

länsarkitekternas förening.

Socialstyrelsen framhåller att det nuvarande municipalsystemet icke garanterade

en tillfredsställande reglering av bebyggelsen, såtillvida som det

dels medförde en tendens till att åtgärder för dylik reglering försenades och

dels innebure, att ansvaret för regleringen lades på i många fall ekonomiskt

alltför svaga kommunbildningar. Det vore därför enligt styrelsens mening

särskilt betydelsefullt just ur byggnadssynpunkt, att kommunindelningskommitténs

förslag till municipalsystemets avveckling genomfördes.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser principiellt, att en kommun borde

vara skyldig att i ganska betydande utsträckning medverka då det gällde

planreglering, framför allt i tätbebyggelseområden. Länsstyrelsen hyste liksom

kommunindelningskommittén den uppfattningen, att landskommunernas

skyldigheter i detta avseende borde väsentligt ökas, något som — när

det gällde småkommuner — ganska mycket sammanhängde med frågan om

nyindelning av primärkommunerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län — vilken, såsom nämnts, anser den väsentliga

orsaken till de nuvarande missförhållandena på byggnadsväsendets område

vara att söka i saknaden av lokala organ med uppgift att övervaka bebyggelsen

—- anser det nödvändigt att göra inrättandet av byggnadsnämnd

för kommun på landet i princip obligatoriskt,

med rätt dock för länsstyrelsen att medgiva undantag, om omständigheterna

föranledde därtill. Utan dylika organ vore det omöjligt för länsstyrelsen

att följa utvecklingen i skilda delar av länet. Därest kännedom om

en begynnande tätbebyggelse saknades, kunde det icke läggas myndigheten

till last såsom försummelse att åtgärd till reglering av bebyggelsen icke i tid

vidtagits. En byggnadsnämnd inom kommun, varest icke funnes genom

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser reglerad tätortsbebyggelse, skulle

få synnerligen viktiga uppgifter att fylla. Sålunda skulle det ankomma på

nämnden att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, byggnadsstadgan och

övriga byggnadsföreskrifter; att, då tätare bebyggelse uppkommit eller vore

att förvänta, söka åstadkomma att byggnadsplan för området upprättades

i mån av behov; att, om inom kommunen funnes område, som på grund av

belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden eller med hänsyn till

förefintlig ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse för

framtiden borde särskilt skyddas, därom göra anmälan till länsstyrelsen för

meddelande av byggnadsförbud; att, om inom kommunen funnes område,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

67

som vore ur sundhetssynpunkt olämpligt för tätare bebyggelse, påkalla förordnande

om byggnadsförbud; att om eljest behov förelåge av förbud mot

tätbebyggelse, anmäla förhållandet till länsstyrelsen för dess vidare åtgärd;

samt att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt som kunde inverka

på byggnadsverksamhetens sunda utveckling och hos kommunalfullmäktige,

länsstyrelse eller annan myndighet väcka de förslag och göra de framställningar,

som funnes nödiga. Genom att byggnadsnämnd utsåges för hel

kommun vunnes också fördelar i organisatoriskt avseende. För närvarande

måste, om ett område med tätbebyggelse låge inom mer än en socken, frågan

om sammansättningen av byggnadsnämnd för området underställas

Kungl. Maj:t, enär byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadsnämnds

sammansättning icke vore avfattade med hänsynstagande till ett sådant fall.

En dylik omgång bleve onödig, om byggnadsnämnd utsåges för hel kommun.

Om det mot förslaget om inrättande av byggnadsnämnd i varje kommun

på landet invändes, att det kunde bliva svårt att erhålla för uppdraget

lämpliga personer i det antal byggnadsnämnder, som därav bleve en följd,

finge erinras om nu pågående utredning av frågan om revision av den kommunala

indelningen. Inom ett stort antal av de nya primärkommunerna torde

komma att finnas ett eller flera områden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

I varje fall bleve så förhållandet i Malmöhus län.

Socialstyrelsen uttalar, att de ändrade förhållanden, som komme att inträda

med en ny kommunindelning, påkallade föreskrift om skyldighet att

inrätta byggnadsnämnd i varje kommun. En sådan föreskrift skulle också

möjliggöra, att byggnadsstatistiken utvidgades till att omfatta hela landsbygden,

vilket skulle ha en given betydelse för bostadspolitikens planering.

Även efter en ändrad kommunindelning kunde det emellertid i vissa fall befinnas

opåkallat att inrätta särskild byggnadsnämnd för en kommun. Med

hänsyn härtill syntes Kungl. Maj:t böra kunna förordna, att annan kommunal

myndighet finge fungera såsom byggnadsnämnd, om särskilda skäl därtill

förelåge.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att byggnadsnämnd bör utses i alla

kommuner, såvida länsstyrelsen icke medgivit befrielse från skyldighet att

utse sådan nämnd, samt anför till stöd härför att länsstyrelserna icke ständigt

borde stå som pådrivare. Länsarkitekten i Älvsborgs län framhåller, att erfarenheten

visade att någon hjälp med den förebyggande övervakningen av

byggnadsförbud icke lämnades av polismyndigheterna. Det förekomme därför

olta att byggnadsförbud överträddes. Med kännedom om myndigheternas obenägenhet

att medverka till en mera hårdhänt rättelse i form av föreläggande

att borttaga byggnad måste en förebyggande granskning anses som det

enda riktiga tillvägagångssättet. Tiden syntes därför mogen för införande

av ett byggnadsvårdande organ för varje kommun, även där tätbebyggelse

icke förekomme. EU sådant organ borde i en landskommun ej få någon med

städernas byggnadsnämnder jämförbar funktion. Som underlag för sin verksamhet

skulle den ha ett komplex »1 a n ds b y ggn a dsb e s t ä in m e 1 s e r». Sådan

byggnadsnämnd kunde givetvis ej alltid, men kanske lika ofta som inom

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

byggnadsplaneområden, få någon större sakkunskap till sitt förfogande. Dess

funktion borde därför mera vara att utöva tillsyn än att i egentlig mening

vägleda och rådgiva. En viktig detalj i en dylik byggnadsnämnds verksamhet

syntes bliva att tillse, att byggande på landet, som ginge utöver den gräns,

som en lämplig definition på tätbebyggelse droge, underställdes länsstyrelsens

prövning. Med en dylik nämnd skulle man få ett lokalt organ, som kontinuerligt

kunde följa utvecklingen och med ledning av lätt tillämpade direktiv

upplysa överordnade myndigheter om begynnande tätbebyggelse eller

om planerade större byggnadsföretag, exempelvis industrianläggningar eller

större hyreshus.

För inrättande av byggnadsnämnd i varje kommun ha vidare kammarkollegiet,

länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, svenska

arkitekters riksförbund samt överlantmätarna i Södermanlands, Kalmar och

Norrbottens lån uttalat sig.

Svenska landskommunernas förbund ifrågasätter, huruvida icke i de kommuner,

där varken byggnadsplan eller utomplansbestämmelser förekomme,

kommunalnämnden — i analogi med vad som gällde inom hälsovårdsområde

utan särskild hälsovårdsnämnd — obligatoriskt borde fungera såsom

byggnadsnämnd.

I några yttranden göres gällande att planinstitulen i förslaget icke utformats

under tillräckligt hänsynstagande till principerna för

den kommunala sjävstyrelsen. Stockholms stads stadsplanenåmnd

uttalar sålunda, att de frågor på bostadspolitikens, trafikens och friluftslivets

områden, som påkallade en tillämpning av regionplaneinstitutet,

i förslaget huvudsakligen uppfattades såsom uttryck för ett statsintresse. Initiativet

till bildandet av regionplaneförbund antoges regelmässigt komma

att tagas av länsstyrelse. Kommun hade icke annan initiativrätt än varje

enskild. Även generalplanen, som huvudsakligen skulle vara ett medel för

samordnande av den fortsatta stadsplaneläggningen och därför saknade direkta

rättsverkningar, ställdes under central statsmyndighets kontroll. Slutligen

infördes ett nytt planinstitut i stad — byggnadsplan — där det kommunala

inflytandet helt åsidosatts. Med det rikare innehåll, som under senare

år givits stadsplaneinstitutet, hade detta kommit att i sig innesluta alla

de planer för kommunens tillväxt och framtida liv, som förelåge inom olika

grenar av den kommunala förvaltningen. Stadskommunerna hade i allt högre

grad med stadsplaneinstitutet såsom oumbärligt stöd, under avvägning avskilda

sociala, ekonomiska och kulturella intressen, sökt att planmässigt

bygga upp samhället med hänsyn tagen till skilda lokala förhållanden och

behov. Genom aktiva åtgärder på tomtpolitikens och näringspolitikens områden

hade staden sökt att skapa förutsättningar för ett genomförande av

de utarbetade planerna. En sådan kommunalpolitik främjades icke av ett

statligt omhändertagande av väsentliga delar av samhällsplaneringen. Känslan

av ansvar för det egna samhällets utveckling avtrubbades i samma mån

som det faktiska avgörandet av dessa frågor överflyttades till den centrala

statsförvaltningen. Det torde vara ytterst osäkert, om en centralisering av

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

69

planeringsarbetet eller övervakningen av detta kunde komma att medföra

den åsyftade förbättringen av planernas kvalitet. Tillsynsmyndigheten saknade

viktiga förutsättningar för detaljprövning av ärendena. För de kommunala

representanterna, som givetvis hade den bästa insikten i dessa förhållanden,

måste detta beroende av underordnade statliga organ te sig besvärande

och skäligen omotiverat; bevakningen av ärendenas handläggning inom

den centrala statliga förvaltningen med ty åtföljande tidsspillan och mångskriveri

komme att taga en allt större plats i de kommunala instansernas

arbetsbörda. En sådan fördelning av ansvaret och den faktiska makten överensstämde

icke med de lokala intressen, som stadsplaneringen avsåge att tillgodose.

Ur dessa synpunkter syntes förslaget icke tillfredsställande.

Även i andra yttranden uttalas farhågor för att förslaget skulle leda till en

utveckling i byråkratisk ordning med därav följande onödiga kostnader och

inskränkning av den kommunala självstyrelsen. Byggnadsnämnden i Kinna

anför, att med de byggnadsförbud, som stadsplanelagen stadgade och som i

den nya byggnadslagen föresloges utökade med ett flertal nya, man finge

räkna med att dispensärenden komme att bliva vanliga. Även i övrigt förutsatte

bestämmelserna att frågor, som reglerade bebyggelse eller fastighetsbildning

underställdes överordnade myndigheters prövning i stor utsträckning.

Denna ökade centralisering vore ett steg i orätt riktning. Stadsfullmäktige

och byggnadsnämnden i Huskvarna åberopa såsom exempel på att

utvecklingen redan nu måste giva anledning till betänkligheter den till synes

onödiga dubbelgranskning av byggnadsritningar som i de flesta fall förekomme.

Om en person skulle bygga ett hus på icke tomtindelad mark, vilket

ingalunda vore ovanligt, skickade han ritningarna först för förhandsgranskning

till statens byggnadslånebyrå. Om de härvid befunnes lämpliga,

borde det egentligen ej finnas någon anledning att ytterligare granska själva

planlösningen av byggnaden. Byggherren vore dock skyldig att lämna in

planerna för ytterligare granskning mot särskild taxa först till stadsarkitekten,

varefter ritningarna åter granskades vid sammanträde av byggnadsnämndens

ledamöter. För att få dispens från gällande byggnadsförbud måste

samtliga ritningar därefter skickas in till länsstyrelsen för att där och av

länsarkitekten ånyo granskas mot ungefär samma avgift som hos byggnadsnämnden.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter förmodar, att städerna

måste inrätta en administrationsapparat, som kunde bli tungrodd och åtminstone

för de mindre och medelstora städerna ekonomiskt betungande.

Det kunde rentav ifrågasättas, om icke dessa svårigheter skulle bli så stora,

att lagens möjligheter sällan eller aldrig skulle komma att tillgodogöras i

praktiken. Det syntes finnas anledning för städerna att med stor tveksamhet

emotse införande av den ordning, som föreslagits.

Fn avsevärt ökad rätt för samhällena till inlösen av

mark för bebyggelsereglerande ändamål har påyrkats av

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län, statens byggnadslånebyrå,

tekniska högskolan i Stockholm, länsarkitekterna i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads

och Västerbottens län, överlantmätaren i Värmlands län, förening
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

en Sveriges stadsarkitekter, svenska kommunaltekniska föreningen, svenska

teknologföreningen, borgarrådsberedningen i Stockholm, byggnadsnämnden

i Göteborg, drätselkammaren i Malmö och ett stort antal kommunala myndigheter

i andra städer och samhällen. Till stöd härför har i yttrandena anförts

bland annat följande. Genomförandet av samhällenas planer för bebyggelsens

ordnande nödvändiggjorde ökade markförvärv. Stora svårigheter

för samhällena att förvärva erforderlig mark förelåge emellertid ofta, varigenom

samhällenas normala utveckling hämmades. Samhällena måste därför

tillerkännas avsevärt ökad rätt till inlösen av mark för bebyggelsereglerande

ändamål. En vidgad lösningsrätt till mark vore en förutsättning för

planinstitutens ändamålsenliga genomförande. Om samhällenas möjlighet att

i tid förvärva mark för bebyggelse ökades, skulle samhällena i ännu högre

grad än stadsplaneutredningens förslag gåve möjlighet till kunna leda bebyggelsen

till de områden, där den ur samhällenas synpunkt vore lämpligast.

En vidgad lösningsrätt skulle vidare sätta samhällena i stånd att bedriva den

aktiva markpolitik för tillgodoseende av samhällenas behov av mark för

bostäder, industri och övriga ändamål, som kommit att framträda som ett

allt större gemensamt intresse, varjämte de enskilda markexploatörerna skulle

hindras från att förskaffa sig stora vinster både på städernas och de enskilda

tomtköpamas bekostnad. Bostadsproblemet vore utan tvivel det största

sociala problemet i vårt land. Varje faktor, som kunde verka för att få fram

billigare bostäder, måste beaktas. En sådan faktor utgjorde tomtpriserna.

Genom privatekonomiska intressen kunde tomtmarken bli föremål för spekulationer,

vilket medförde prisförhöjning av marken. För att förhindra

tomtjobberi vore det nödvändigt att lämna kommun tillfälle att komma i besittning

av tomtmark.

Frågan om ett ökat skydd för naturen, friluftslivet

0 c h kulturminnesvården inom byggnadslagstiftningens ram har berörts

i några yttranden. Svenska naturskyddsföreningen framhåller att i vårt

land hittills saknats former för en sådan landskapsskyddande planering som

funnes i England och Schweiz. Vad utredningen föreslagit vore icke tillfyllest

för ett effektivt landskapsskydd. Man funne sålunda inga bestämmelser

som toge sikte på kulturlandskapets värden. Utredningen hade släppt kravet

på en viss allmän kontroll i enkla former över den fria bebyggelsen

inom glesområdena, i den mån denna icke tjänade de lantliga näringarna.

1 stället hade utredningen föreslagit en form för liknande kontroll inom

speciellt skyddsvärda områden efter särskilt förordnande av länsstyrelsen

eller i stad av Kungl. Maj:t. De två arkitekter, vilka deltagit i utredningen,

hade reservationsvis i likhet med föreningen krävt allmän hänsyn till landskapsbilden

utan den av utredningen gjorda inskränkningen. Arkitekternas

förslag motsvarades i engelsk planlagstiftning av den fullmakt myndigheterna

där fått att, utan ersättning till markägaren, vägra bygglicens inom tills

vidare spärrat område, ifall byggandet kunde väntas allvarligt skada platsens

trevnads- och skönhetsvärden; ett stadgande, som kunde tillämpas var

som helst och gällde tör allt byggande utom sådant för de lantliga näring
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

71

arna med det enda inskränkande villkoret, att annan byggnadsmark skulle

stå att få på rimliga villkor. Enligt utredningens förslag skulle sporadisk

bebyggelse med villor, sportstugor m. in. få växa vilt på landsbygden, utom

där särskilt förordnande skulle gälla. Det måste livligt beklagas, om landskapsvärdena,

så som i utredningens förslag förutsattes, också framgent komme

att ligga skyddslösa i större delen av landet, detta särskilt därför att

redan en mycket gles, olämplig bebyggelse kunde helt förstöra landskapsbilden

och just till följd av sin gleshet ytterst snabbt och lätt kunde vanställa

snart sagt hur stora arealer som helst. När det gällde att rädda landskapets

skönhetsvärden och särpräglade karaktär vore regleringen av den

första bebyggelsen ojämförligt viktigast. Sedan ett område väl blivit bebyggt

på olämpligt sätt, om än glest, hade dessa värden så spolierats, att man även

med långt gående reglering av den fortsatta bebyggelsen inte längre kunde

bevara något väsentligt. Vidare måste föreningen inlägga en kraftig gensaga

mot att ännu i dessa dagar den åsikten skulle vinna förnyad sanktion, att

exploateringsintresset skulle vara tabu på ett sådant sätt, att varje ideellt

betonat intresse skulle få stryka på foten, då det tangerade förstnämnda.

Följderna av att så tidigare varit fallet kunde man se i uppstyckningen av

Stockholms skärgård, strandbebyggelsen på Hallandskusten, ja snart sagt

överallt, där för rekreationsändamål lämplig mark funnes inom rimligt avstånd

från de platser, där tätortsbefolkningen utövade sitt förvärvsarbete.

När det i betänkandet sades vara »otillfredsställande» att »en markägare av

den anledningen allenast, att hans fastighet vore naturskönt belägen, skulle

kunna tvingas att tåla ekonomiska uppoffringar», d. v. s. att låta bli att

förstöra landskapsvärdena, så toge utredningen avstånd från en tanke, vilken

ansåges självklar i ett land som Schweiz, där den privata äganderättens

helgd noga vaktades. Likaväl som det allmänna kunde ingripa och ålägga

en jordbrukare positiva åtgärder till avhjälpande av vanhävd av hans jord,

likaväl borde det allmänna kunna i såväl den nuvarande som kommande

generationers intresse fordra, att en ägare underkastade sig de restriktioner

i sin ekonomiska handlingskraft som vore nödvändiga till förhindrande av

vanhävd av ortens eller landskapets skönhetsvärden. Utredningen syntes i

detta sammanhang vidare inta den ståndpunkten, att en kommun icke kunde

tänkas skola svara för några kostnader i samband med naturskydd. En

motsatt ståndpunkt toges på andra håll som självskriven, t. ex. i den franska

natur- och landskapsskyddslagen av 21 april lt>06, och vore lagfäst i den

danska naturskyddslagen av 7 maj 1937. Föreningen ansåge, att vad som

sålunda befunnits möjligt och lämpligt i andra länder ävenledes borde prövas

i Sverige.

Länsarkitekten i Malmöhus lön framhåller, att många värdefulla miljöer

spolierats icke minst genom kommunal byggnadsverksamhet utan att möjlighet

funnits att ingripa däremot. Stora klumpiga skolor lades intill kyrkan

eller inpassades okänsligt i eu gammal bymiljö. Lagstiftningen borde

utformas så, att de som hade till uppgift att vårda eu bygd ur hembygdssynpunkt

hade möjlighet att göra sig hörda. Även länsarkitekten i Kristian
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj ds proposition nr 131.

stads lön förordar ett ökat skydd för hembygdsvårdens intresse, särskilt på

landsbygden. Där funnes ännu kvar ett stort antal kulturhistoriskt eller på

annat sätt märkliga byggnader och annat, värt ett skydd inom byggnadslagstiftningens

ram. Riksantikvarieämbetet anser förslaget i allt väsentligt

väl ägnat att tillgodose kulturminnesvårdens synpunkter och strävanden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån finner det mindre ändamålsenligt att bestämmelser

i syfte att tillgodose naturskyddsintresset och kulturminnesvården

upptagas i byggnadslagstiftningen. Om dylika bestämmelser ansåges

erforderliga, borde de meddelas i en särskild naturskyddslag, däri föreskrifter

kunde inflyta, som hindrade även andra slag av vandalisering än

olämplig bebyggelse.

I ett stort antal yttranden beröras vissa med planläggnings- och byggnadsverksamheten

sammanhängande organisatoriska spörsmål. Sålunda

framhålles att ett genomförande av förslaget nödvändiggjorde en omorganisation

av och en förstärkning av arbetskrafterna vid byggnadsstyrelsen

och länsarkitektkontoren. Vidare påtalas den nuvarande bristen på

fackmän. Denna brist befaras kunna utgöra ett betydande hinder för ett

genomförande av den föreslagna planeringsverksamheten. Med hänsyn härtill

yrkas inrättande av ytterligare professurer och anordnande av kursverksamhet.

Tillika förordas i flera yttranden inrättandet av ett centralt rådgivande

organ för samhällsplaneringsfrågor och uppgörande av prognoser.

Flera länsstyrelser betona att förslagets genomförande medförde en ökning

av länsstyrelsernas arbetsuppgifter samt nödvändiggjorde en ökning av länsstyrelsernas

arbetskrafter.

överlantmätaren i Älvsborgs län ifrågasätter — under framhållande att

den tyngande administrativa ordning, som redan nu rådde på förevarande

område, komme att få ökad omfattning — om icke tiden vore mogen för

inrättande av centrala planläggande och fastighetsbildande organ i varje län.

Dessa skulle äga tillgång till den expertis av olika slag som länsstyrelsen

f. n. måste anlita genom ett tidsödande remissförfarande. Härigenom skulle

åtskilligt vara att vinna i fråga om tid och enhetlighet.

Departementschefen.

Utvecklingen ställer allt större krav på en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen.

Jag vill erinra om den nyligen påbörjade markutredningen som

skall uppdraga riktlinjer för markpolitiken i allmänhet. Stadsplaneutredningen

har haft till uppdrag att modernisera själva planlagstiftningen. Ehuru

den nuvarande stadsplane- och byggnadslagstiftningen är av förhållandevis

sent datum och resultatet av ett långvarigt lagstiftningsarbete, har det, såsom

jämväl allmänt vitsordats i yttrandena över stadsplaneutredningens betänkande,

visat sig, att lagstiftningen icke ger samhällena erforderliga möjligheter

att bemästra de svårigheter som under senaste tid uppkommit genom

den snabba utvecklingen på hithörande område. En revision av lagstiftningen

är därför nödvändig.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

73

I flera yttranden, i vilka behovet av en sådan revision vitsordats, har

emellertid ifrågasatts, om den icke borde anstå tills vidare. Till stöd härför

har anförts, att resultatet av erforderliga utredningar på andra områden

inom samhällslivet borde avvaktas med hänsyn till den grundläggande betydelse

de ägde för planläggnings- och byggnadsväsendet. Härvid åsyftas

främst de i direktiven för markutredningen berörda frågorna, om det icke

är nödvändigt att bygga planläggningsverksamheten på att marken är i samhällets

ägo i större utsträckning än för närvarande är fallet och att inrätta

ett centralt rådgivande organ med uppgift att övervaka och samordna olika

myndigheters markpolitik. Vidare åsyftas den utredning angående saneringen

av äldre bebyggelse som omhänderhas av bostadssociala utredningen.

Stadsplaneutredningen har icke ansett dessa spörsmål ingå i dess uppdrag.

Det är givet, att om en revision av stadsplane- och byggnadslagstiftningen

nu genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag,

vissa ändringar i den nya lagstiftningen kunna påkallas av statsmakternas

framtida ställningstagande till resultatet av de pågående utredningarna, och

uppenbarligen äro upprepade ändringar av lagstiftningen icke önskvärda.

Å andra sidan torde det komma att dröja, innan markutredningens arbete

fortskridit så långt, att förslag i nyssnämnda ämnen kunna framläggas.

Många av de ändringsförslag som stadsplaneutredningen framlagt äro av

trängande beskaffenhet och de kompletteringar som framdeles kunna komma

i fråga med anledning av markutredningen torde endast beröra begränsade

delar av lagstiftningen. Jag anser mig därför böra förorda att stadsplaneutredningens

förslag nu lägges till grund för lagstiftning så att det kan

vinna tillämpning vid de betydande investeringar som förestå i ett stort antal

samhällen.

De av stadsplaneutredningen anförda allmänna synpunkterna på en revision

av stadsplane- och byggnadslagstiftningen anser jag mig i allt väsentligt

kunna biträda. Med anledning av vad som anförts i yttrandena vill jag

tillägga följande.

Planläggningen av bebyggelsen vilar enligt gällande lag på den principen,

att det allmänna, med respekterande av den enskildes rätt till marken, föreskriver

de inskränkningar däri som äro oundgängligen erforderliga från allmän

synpunkt. Planläggningen innebär sålunda en avvägning mellan de enskilda

markägarnas och det allmännas intressen. De senare företrädas därvid

huvudsakligen av kommunala organ. De statliga myndigheternas uppgift

bör emellertid icke vara begränsad till att övervaka, att de kommunala organens

beslut stå i överensstämmelse med gällande lag. All planläggning måste

ske under hänsynstagande till viktiga intressen, som äro gemensamma för

hela landet. Från allmän social synpunkt samt på kommunikationernas, bostadspolitikens,

hälsovårdens, försvarets, friluftslivets och naturskyddets områden

finnas sålunda starka riksintressen att bevaka vid planläggning av

bebyggelsen. För staten är det sålunda ett ekonomiskt intresse att tätbebyggelsen,

i den mån så är möjligt, ledes till sådana platser att kostnaderna för

allmänna vägar och för andra anläggningar som helt eller delvis bekostas av

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

staten icke bli större än som är behövligt. Det är vidare ett statligt intresse,

att sträckningen av allmänna trafikleder vid planläggning sker under hänsynstagande

till det allmänna vägnätet i övrigt samt att trafiksäkerheten icke

minskas genom olämplig bebyggelse invid sådana samfärdselleder. De statliga

myndigheterna måste därför ha ett betydande inflytande på avgörandet av

planläggningsfrågor. Ett sådant inflytande betingas även av de starka intressemotsättningar

som kunna uppkomma mellan olika kommuner vid en

för flera kommuner gemensam planläggning. I några yttranden ha farhågor

uttalats för att det statliga inflytandet skall medföra ett åsidosättande av den

kommunala självstyrelsen. Det har därvid framhållits, att de kommunala

organen äga den bästa kännedomen om de lokala förhållandena och att ärendena

fördröjas genom handläggningen inom statsförvaltningen. Det synes

emellertid vara möjligt att utforma lagstiftningen så, att den tillförsäkrar de

statliga myndigheterna erforderligt inflytande på planläggningsfrågorna utan

att beröva kommunerna deras centrala ställning vid dessa frågors avgörande.

För att undvika tidsspillan vid de statliga myndigheternas befattning med

hithörande ärenden måste erforderliga organisatoriska åtgärder vidtagas.

Vad härefter angår avvägningen mellan de enskilda markägarnas och det

allmännas intressen må framhållas, att välordnade byggnadsförhållanden

uppenbarligen icke kunna åstadkommas utan inskränkningar i de enskildas

dispositionsrätt till marken. De inskränkningar i denna som kunna föreskrivas

med stöd av gällande lag ha visat sig otillräckliga för att få till stånd

en god planläggning och reglering av bebyggelsen. Såsom framhållits i yttrandena

har den rätt att exploatera mark för bebyggelse som nu i princip

tillkommer envar markägare medfört allvarliga missförhållanden. En reglering

av exploateringsrätten synes därför påkallad. Markägaren kan icke

rimligen få vara berättigad att utnyttja sin mark på ett sätt som medför

sociala missförhållanden och onödiga kostnader för det allmänna. Även vissa

andra inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt till mark torde vara

nödvändiga. I flera yttranden framhålles, att stora områden i samhällenas

centrala delar ligga outnyttjade eller äro bebyggda i väsentligt mindre utsträckning

än stadsplanen förutsätter. För att förekomma att bebyggelsen

av sådan anledning tvingas ut till samhällenas ytterområden och föranleder

ökade kostnader för gator och avlopp måste samhällena få möjlighet att i

mån av behov tillse, att stadsplan genomföres på förutsatt sätt. Befogenhet

för det allmänna att framtvinga ett effektivt utnyttjande av mark inom

samhälles centrala delar är icke någon nyhet för svensk rätt. Enligt föreskrifter

i äldre byggnadsordningar kunde sålunda outnyttjade eller endast

delvis bebyggda tomter tvångsvis försäljas till den som åtog sig att bygga.

Jämväl i vissa andra avseenden synes samhällsplanerandet böra stödjas av

mera ändamålsenliga maktmedel. De vidgade befogenheter som sålunda böra

givas samhällena få naturligtvis endast tagas i anspråk i den mån det påkallas

från allmän synpunkt.

Intresset att reglera den enskildes rätt att exploatera mark för bebyggelse

framträder huvudsakligen i fråga om den tätare bebyggelsen. Mot gällande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: t a proposition nr 131-

<5

lagstiftning har särskilt anmärkts, att den icke förmår att i tillräcklig grad

hindra uppkomsten av olämplig sådan bebyggelse. Stadsplanelagen ger visserligen

möjlighet att reglera tätbebyggelse som förväntas uppkomma inom

visst område men saknar medel att bestämma var och när sådan bebyggelse

må äga rum. Den fria exploateringsrätten har lett till att samhällsbildningar

ofta påbörjats utan att myndigheterna liaft tillfälle att dessförinnan

planlägga dem. Som en följd härav bar den första bebyggelsen i många samhällen

fått en olämplig utformning. Avsaknaden av medel att leda bebyggelsen

till härför lämpliga platser har också medfört, att tätbebyggelsen

blivit godtyckligt utspridd, vilket försvårat och fördyrat olika anläggningar

för gemensamma behov, såsom skolor, vägar, ledningar för avlopp och vattenförsörjning

o. dyl. Med en okontrollerad exploatering kunna vidare vägar och

anläggningar som planerats för relativt små samhällen snabbt bliva otillräckliga

och i behov av ombyggnad, därvid ej sällan redan gjorda investeringar

gå förlorade. För att befogade anspråk på allmänna anläggningar skola kunna

tillgodoses måste det allmänna, som ytterst bär ansvaret härför, kunna

hindra tätbebyggelse på platser, som ej äro lämpade härför från kommunikationssynpunkt,

med hänsyn till vattenförsörjning och avlopp eller på grund

av liknande omständigheter. Från ekonomisk synpunkt är det vidare önskvärt,

att befintliga anläggningar effektivt utnyttjas. Med hänsyn härtill torde det

också vara nödvändigt att kunna under viss tid hindra uppkomsten av tätbebyggelse

å område, som i och för sig är lämpat härför, och på så sätt

reglera en successiv utbyggnad. Behov härav kan t. ex. föreligga, om i närheten

finnes ett redan planlagt och för bebyggelse lämpat område, vilket ej

skulle komma att utnyttjas i avsedd omfattning, om bebyggelsen tillätes söka

sig fram även på andra håll. Det synes därför böra i princip fastslås, att det

allmänna skall ha befogenhet att bestämma både var och när tätbebyggelse

må uppkomma.

Behovet att reglera markens användning för annan bebyggelse än tätbebyggelse

är mindre. Sådant behov kan dock stundom föreligga, exempelvis

därför att visst område på grund av säregna naturförhållanden eller med

hänsyn till redan förefintlig, ur kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt

värdefull bebyggelse bör skyddas mot vandalisering. Möjlighet att av sådana

skäl kunna hindra olämplig bebyggelse bör finnas. Glesbebyggelse i andra

fall än de nu nämnda medför i regel icke någon olägenhet från allmän synpunkt.

Enstaka byggnadsföretag kunna emellertid vara inledning till begynnande

tätbebyggelse. Om så är fallet, är det önskvärt, att företaget icke kommer

till stånd utan alt vederbörande myndighet prövat att hinder för tätbebyggelse

icke föreligger och plan för densamma upprättats. Med hänsyn

härtill ha två reservanter inom den krets av sakkunniga, med vilka stadsplaneutredningen

haft att samråda, föreslagit eu förprövning av alla byggnadsföretag

för alt man skall kunna avgöra, om ell visst företag är alt biinföra

lill glesbebyggelse, mot vilken hinder ej möter, eller utgör inledningen

till eu samhällsbildning. Sådan förprövning skulle dock ej omfatta bebyggelse

för jordbrukets eller därmed jämförligt behov. I städer och stadslik
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nande samhällen samt inom de områden på landsbygden, för vilka fastställts

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, kan en förprövning med angivet

syfte äga rum i samband med prövning av ansökan om byggnadslov.

En förprövning av byggnadsföretag även inom övriga delar av landsbygden

skulle otvivelaktigt vara av värde för att hindra uppkomsten av olämpliga

samhällsbildningar. Om tillstånd till byggande, såsom reservanterna tänkt

sig, skulle kunna förvägras även av enbart natur- och kulturskyddshänsyn,

vunnes genom förprövningen tillika ett visst skydd jämväl i sistnämnda

hänseenden. Att införa ett sådant koncessionsförfarande som förprövningen

innebär är dock, även om jordbruksbebyggelsen undantages härifrån, ägnat

att ingiva vissa betänkligheter. Ett koncessionsförfarande för bebyggelsen på

landet kan med hänsyn till administrativa svårigheter lätt bliva onödigt betungande

för de därav berörda och man torde därför böra i första hand

söka motverka olämplig bebyggelse genom åtgärder av mindre vittgående

natur, för vilka jag strax skall närmare redogöra. Om dessa möjligheter

skulle visa sig otillräckliga, kan det framdeles övervägas att övergå till ett

koncessionsförf arande.

Reglering av bebyggelsen sker främst genom ändamålsenlig planläggning.

Enligt gällande lag förutsättes planläggningen skola i huvudsak ske endast

för sådana lokalt begränsade delar av en kommun eller ett samhälle, där

tätbebyggelse uppstått eller inom relativt kort tid är att förvänta. För att

komma till rätta med hithörande problem är det numera nödvändigt att de

skärskådas under en vidare synvinkel och i ett större sammanhang än som

hittills i regel skett. De måste ses mot bakgrunden av den ekonomiska och

sociala utvecklingen i landet i dess helhet. Härigenom har ett visst behov

uppkommit av en planering i nationell skala av industriens och

befolkningens fördelning på olika orter. En planering av denna art har återverkningar

även på den lokala bebyggelseplaneringen. Den föreslagna lagstiftningen

kommer att i viss utsträckning underlätta en planering ur vidare

synpunkter. Vid utformningen av förslaget har det dock varit nödvändigt att

taga hänsyn till att den för bebyggelseplaneringen grundläggande markfrågan

icke fått sin lösning och att stadsplaneväsendets resurser äro begränsade liksom

till att åtgärderna för att inom skilda områden möta de antydda nya

behoven av nationell planering överhuvud ännu befinna sig i ett inledande

skede.

En brist i gällande lagstiftning är, att den icke bereder möjlighet att samordna

de detaljplaner som uppgöras för olika bebyggelseområden. Det är

uppenbart, att en rationell planläggning icke kan åstadkommas med en dylik

begränsning till rummet. Avsaknaden av medel, varigenom detaljplaner

för olika kommuner kunna samordnas, har i synnerhet gjort sig kännbar vid

planläggning inom de områden för vilka de större städerna utgöra centra.

Denna brist i lagstiftningen har aktualiserats särskilt genom utvecklingen

på det kommunikationstekniska området som möjliggjort för stadsbefolkningen

att i allt större utsträckning söka sig ut till kringliggande landsbygd.

Av speciella skäl uppkomma också krav på reglering av bebyggelsen för större

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 77

områden t. ex. genom flygtrafiken. Anläggande av ett flygfält i en kommun

medför ej sällan behov av eu inskränkning av bebyggelsen även i närbelägna

delar av annan kommun. Dylika önskemål kunna ofta ej tillgodoses på ett

ändamålsenligt sätt, om planläggningen inom varje särskild kommun sker

utan hänsynstagande till utvecklingen inom närbelägna samhällen. Ett samarbete

vid planläggningen inom skilda kommuner har visserligen i några fall

ordnats på frivillighelens väg men behovet av samarbete är så starkt, att det

icke kan få bygga endast på denna grund. I byggnadslagstiftningen böra därför,

såsom stadsplaneutredningen föreslagit, införas bestämmelser, som möjliggöra

en gemensam planläggning för två eller flera kommuner, vilka på

grund av geografiska eller ekonomiska förhållanden utgöra en intressegemenskap.

Plan för dylikt område — regionplan — bör avse markens användning

för olika ändamål, i den mån det påkallas av intressegemenskapen,

och tjäna till ledning vid framtida planering inom de olika kommunerna.

För planläggning av stads område utanför stadsplan må enligt stadsplanelagen,

på sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt, upprättas stomplan.

Denna avser att fastställa grunddragen för framtida ordnande och bebyggande

av område utom stadsplan och skall alltså bilda en stomme för blivande

stadsplan. Enär stomplan bl. a. kan föranleda skyldighet för samhället att

inlösa mark, har denna planform utnyttjats endast i ringa utsträckning. För

att tillgodose behovet av en plan som på ett schematiskt sätt anger, hur

utvecklingen med avseende å trafikleder, bostadsbebyggelse, industriområden

och friluftsområden bör gestaltas vid efterföljande detaljplanering,

ha vissa städer i stället på eget initiativ låtit utarbeta översiktsplaner. Dessa

planer ha visat sig vara av stort värde. Något stöd i lagstiftningen för en

planläggning av dylikt slag finnes dock icke, vilket varit en kännbar brist.

Även på landsbygden har behov av en översiktsplan, omfattande en hel kommun

eller del därav, visal sig föreligga.

Stomplanen skall enligt stadsplaneutredningens förslag ersättas av en översiktsplan

— generalplan — som icke nödvändigtvis behöver medföra

stomplanens rättsverkningar men som likväl kan tjäna såsom grund för mera

detaljerad planläggning. Detta förslag synes mig lämpligt. Generalplanen bör

angiva grunddragen för markens användning för olika ändamål, såsom för

viktigare trafikleder och andra allmänna platser samt för tätbebyggelse. I

den mån så erfordras bör i planen angivas, vilka områden som böra undantagas

från tätbebyggelse eller annan bebyggelse. Även om generalplanen principiellt

och i främsta rummet skall vara en vägledande översiktsplan, torde

ej sällan komma att föreligga behov av att förläna densamma rättsverkan.

Möjlighet härtill bör finnas. Planen kan härigenom bliva ett effektivt medel

alt hindra uppkomsten av olämplig bebyggelse.

Detaljplaneringen skall enligt utredningens förslag liksom hittills regleras

genom stadsplan eller byggnadsplan. Häremot har jag icke funnit

anledning till erinran. Beträffande de olika planernas utformning och användning

har jag emellertid — även frånsett detaljspörsmål — vissa ändringsförslag

till vilka jag återkommer i det följande.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Planinstituten i den nya lagen skola sålunda bliva följande: regionplan,

generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Med hänsyn till väntad bebyggelse

inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra därjämte

liksom enligt gällande lag kunna fastställas erforderliga utomplansbestämmelser

angående byggnadsverksamheten inom området.

Sådana bestämmelser kunna utgöra ett verksamt medel att hindra olämplig

bebyggelse. Den av länsstyrelsen i Västerbottens län i dess yttrande omnämnda

sammanträngda gårdsbebyggelsen i vissa jordbruksbyar synes lämpligen

kunna regleras genom utomplansbestämmelser. Med hänsyn till möjligheten

att, där så erfordras, reglera bebyggelse genom utomplansbestämmelser synes

något behov ej föreligga att såsom i några yttranden förordats meddela

generella föreskrifter rörande byggnads anordnande på den egentliga landsbygden.

Även om olämplig tätbebyggelse i betydande mån kan motverkas genom

ett riktigt utnyttjande av de möjligheter som planinstituten och utomplansbestämmelserna

giva, torde ytterligare åtgärder vara påkallade. I sådant hänseende

har stadsplaneutredningen föreslagit, att särskilt förbud i vissa fall

skall kunna meddelas mot tätbebyggelse. Eftersom sådant förbud är avsett

att meddelas endast för begränsade områden, skulle följaktligen hinder icke

möta mot byggnadsföretag inom område, med avseende å vilket förbud ej

meddelats, även om företaget är att hänföra till tätbebyggelse. Detta kan ej

vara lämpligt. Såsom jag förut framhållit bör det allmänna principiellt äga

befogenhet att bestämma var och när tätbebyggelse må uppkomma. Detta

synes böra ske i samband med planläggning. För att mark må tagas i anspråk

för tätbebyggelse bör sålunda krävas, att den vid planläggning prövats

från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Ett lagstadgande av detta innehåll

bör kompletteras med en föreskrift i byggnadsstadgan att byggnadslov

må vägras beträffande företag som finnes stå i strid mot stadgandet.

Man skulle härigenom få goda möjligheter att förhindra ej önskvärd tätbebyggelse

inom städer, stadsliknande samhällen och de områden på landet,

där skyldighet att söka byggnadslov gäller. Samma möjlighet att förhindra

uppkomsten av tätbebyggelse finnes icke med avseende å de delar av landet,

där skyldighet att söka byggnadslov ej föreligger. Såsom jag förut framhållit

torde ett generellt koncessionstvång för byggnadsföretag på landet ej

böra införas. Med avseende å område, där olämplig tätbebyggelse kan befaras

uppkomma, bör dock möjlighet finnas att förordna, att nybyggnad

inom området icke må äga rum utan särskilt tillstånd. Avslås ansökan om

byggnadslov eller förvägras eljest tillstånd till nybyggnad på grund av att

företaget anses strida mot den av mig förordade bestämmelsen, att mark ej

må tagas i anspråk för tätbebyggelse utan föregående planläggning, kan sökanden

genom att påkalla planläggning få frågan om tätbebyggelsens lämplighet

från allmän synpunkt prövad. Det kan givetvis erbjuda vissa svårigheter

att avgöra om visst företag får anses vara inledning till tätbebyggelse

eller ej. Till ledning i detta hänseende torde erforderliga anvisningar böra

meddelas.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kunpl. Maj:ts proposition nr 131.

79

Inom de delar av landet, där förprövning av byggnadsföretag icke skall

äga rum, d. v. s. den större delen av den egentliga landsbygden, föreligger

uppenbarligen en viss risk, afl samhällsbildningar uppkomma utan föregående

prövning av deras lämplighet och utan att planläggning skett. För att

minska faran härför torde en effektivare övervakning av bebyggelsen inom

dessa delar av landet böra anordnas.

Enligt nu gällande bestämmelser skall byggnadsnämnd finnas i varje stad

och stadsliknande samhälle samt för område på landet, för vilket fastställts

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Stadsplaneutredningen har icke

föreslagit annan ändring i denna del än att länsstyrelserna erhållit befogenhet

att, då omständigheterna föranleda därtill, förordna om inrättande av

byggnadsnämnd jämväl för annat område på landet än nyss nämnts. Byggnadsnämnd

skulle följaktligen alltjämt komma att saknas för stora delar av

den egentliga landsbygden. En av orsakerna till nu rådande missförhållanden

på byggnadsväsendets område torde emellertid vara, att man hittills på

landet i alltför stor utsträckning saknat lokala byggnadsvårdande organ

som kunnat övervaka byggnadsverksamheten och i tid hos länsstyrelsen påkalla

erforderliga planreglerande åtgärder. Utan dylika organ är det svårt

för länsstyrelsen att följa utvecklingen inom alla delar av länet. Inrättandet

av byggnadsnämnd i varje kommun torde avsevärt minska risken att erforderliga

byggnadsreglerande åtgärder vidtagas först på ett alltför sent stadium,

då olämplig bebyggelse redan uppstått. Inom många av de nuvarande

små kommunerna torde det visserligen vara svårt att till ledamöter i byggnadsnämnden

erhålla lämpliga personer. Förhållandena torde emellertid bli

bättre efter det att den nu i princip beslutade nyindelningen av primärkommuner

genomförts. Jag anser därför övervägande skäl tala för att föreskrift

meddelas om att byggnadsnämnd skall finnas i varje kommun. Detta torde

icke utesluta att, såsom fallet är med hälsovårdsnämnd, låta kommunalnämnd

fungera som byggnadsnämnd, om ej särskild nämnd utsetts för ändamålet.

De uppgifter, som skulle ankomma på byggnadsnämnd där skyldighet att

söka byggnadslov ej föreligger, bliva självfallet väsentligt mera begränsade

än de som nu åvila byggnadsnämnd i tätort. Nämnden skulle först och

främst ha att öva tillsyn över byggnadsverksamheten inom området och att,

med ledning av givna anvisningar, upplysa länsstyrelsen om begynnande

tätbebyggelse, om uppkommande behov av planreglerande åtgärder och om

planerade större byggnadsföretag. För att nämnden skall kunna fylla denna

uppgift torde i byggnadsstadgan böra föreskrivas skyldighet alt till nämnden

anmäla alla byggnadsföretag, innan de påbörjas. Sådan anmälningsskyldighet

bör dock ej avse nybyggnad för jordbrukets eller därmed jämförligt

behov. Nämnden bör vidare ha till uppgift att övervaka efterlevnaden av

gällande byggnadsföreskrifter. Om till förekommande av tätbebyggelse eller

eljest förordnande meddelas att nybyggnad ej må äga rum inom visst område

utan särskilt tillstånd, bör prövningen av fråga härom — i stället för att i

enlighet med stadsplaneutredningens förslag ankomma på länsstyrelsen —-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

åvila byggnadsnämnd i de fall då motsvarande prövning inom ort, där skyldighet

att söka byggnadslov är föreskriven, skalle ankomma på nämnden.

Härigenom skulle tillika vinnas en viss lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda.

Genom en revision av stadsplanelagstiftningen i enlighet med nu angivna

riktlinjer torde man kunna vinna en väsentligt mera ändamålsenlig planering

samt en effektivare reglering och kontroll av byggnadsverksamheten.

För att åstadkomma välordnade samhällen ei-fordras emellertid härutöver

möjlighet för samhällena att tillse att uppgjorda planer genomföras på förutsatt

sätt. Då samhällenas rätt att tvångsvis förvärva mark för plans genomförande

enligt gällande lag är mycket begränsad, ha svårigheter i denna

del ej sällan förelegat. Fn utvidgning av samhällenas lösningsrätt synes därför

påkallad för att icke uppgjorda planer skola stanna på papperet. En vidgad

lösningsrätt påkallas även för genomförandet av den alltmera aktuella

saneringen av äldre bebyggelse. Erfarenheten visar vidare, att samhällen

med mera avsevärda markinnehav ha lättare att leda bebyggelsen till områden

som äro lämpade härför. Det har på andra håll ofta varit svårt för samhällena

att förvärva erforderlig mark. Planläggningen torde därför underlättas,

om samhällenas lösningsrätt vidgas. Frågan, om man icke bör bygga

planläggningsverksamheten på att marken är i samhällets ägo i väsentligt

större utsträckning än vad nu är fallet, har icke gjorts till föremål för

utredning i det nu föreliggande förslaget. Denna fråga är emellertid för

närvarande under behandling i den allmänna markutredningen och dess förslag

härom kan givetvis ej föregripas. De ändringar i berörda hänseende

som nu böra genomföras torde därför böra i huvudsak begränsas att avse

en vidgning av samhällenas lösningsrätt i samband med genomförande av

stadsplan.

Planläggningen och utformningen av bebyggelsen har i utredningens förslag

reglerats i enlighet med den traditionella indelningen i stad, stadsliknande

samhälle och egentlig landsbygd. I ett avsnitt av lagen ha sålunda

sammanförts de bestämmelser som skola gälla städerna. Ett annat

avsnitt av lagen avser de stadsliknande samhällena. I ett tredje avsnitt

upptagas de föreskrifter som skola gälla för landsbygden i övrigt. Den använda

metoden medför, att ortens administrativa karaktär i första hand

blir avgörande för frågan, vilka bestämmelser som äro tillämpliga på regleringen

av byggnadsförhållandena. Det kan synas mera ändamålsenligt att

låta ortens utvecklingsgrad, bebyggelsens karaktär och andra dylika faktorer

bli avgörande för vilka föreskrifter som i det särskilda fallet skola

tillämpas. Å andra sidan måste hänsyn tagas till de olikheter i administrativt

hänseende som föreligga mellan städer och stadsliknande samhällen, å ena,

samt landet i övrigt, å andra sidan. Härtill kommer, att de föreslagna bestämmelserna

utformats så att inom varje grupp viss hänsyn kan tagas till

ortens utvecklingsgrad. Med hänsyn härtill och då den föreslagna dispositionsgrunden

har hävd för sig anser jag icke tillräckliga skäl föreligga

att nu frångå densamma. Det synes emellertid böra tagas under övervägande,

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 131.

81

om icke förslaget i ett par hänseenden bör jämkas så, att större möjlighet

gives att i det särskilda fallet välja lämplig regleringsform.

En av de jämkningar som sålunda kunna ifrågasättas är av principiell

betydelse och avser frågan om stadsplaneinstitutet skall kunna tillämpas å

tätort på landet utan samband med municipalbildning.

Enligt föreskrift i stadsplanelagen skall vad i lagen är stadgat angående

stad äga motsvarande tillämpning för köping samt för samhälle, där vid

lagens ikraftträdande den för städerna stadgade oraning för bebyggande

skulle iakttagas. Kungl. Maj:t kan därjämte förordna att vad i lagen är

stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort

på landet. Om sådant förordnande meddelas, skall orten enligt 87 § lagen

om kommunalstyrelse på landet utgöra municipalsamhälle, som då har att

uppgöra och antaga stadsplan samt svara för planens genomförande. Dylikt

förordnande är för närvarande det enda sätt på vilket stadsplaneinstitutet

kan komma till användning för tätort på landet. Institutet ingår sålunda

icke bland de regleringsformer som enligt stadsplanelagen kan komma till

användning på landet utanför köpingarna och municipalsamhällena.

Municipalbildningssystemet är, såsom kommunindelningskommittén understrukit,

förenat med betydande olägenheter. Bildandet av självständiga

smärre förvaltningsenheter inom primärkommunerna innebär en från det

allmännas synpunkt icke önskvärd splittring av de kommunala resurserna

och en kostsam överorganisation. Den särbeskattning som åvilar municipalsamhällenas

invånare medför i vissa avseenden en dubbelbeskattning. En

av kommittén verkställd undersökning ger sålunda vid handen, alt municipalsamhällenas

skatledragare i regel bära en större del av kommunernas allmänna

utgifter än som belöper på samhällenas områden och invånare. Från

allmän synpunkt är största olägenheten av nuvarande ordning, att municipalbildning

icke lämpligen kan äga rum förrän på ett relativt sent stadium

och att tätortsbehoven till följd därav i regel bliva för sent tillgodosedda.

För att municipalbildning skall kunna äga rum måste nämligen tätorten vara

tämligen stor. I annat fall blir den alltför svag i ekonomiskt hänseende. Stadsplaneinstitutet

kan följaktligen enligt nuvarande ordning icke komma till användning

beträffande tätort på landet förrän på ett tämligen sent stadium av

utvecklingen. Om bebyggelsen på grund härav icke får den reglering som påkallas

av behovet, kan detta medföra allvarliga missförhållanden och ökade

kostnader för det allmänna längre fram.

Det bar även framhållits, att många tätorter med hänsyn särskilt till särbeskattningen

äro obenägna att bilda municipalsamhällen. Antalet oreglerade

tätorter med över 1 000 invånare var enligt folkräkningen per den 31 december

1940 165, därav 78 med över 1 500, 43 med över 2 000, 20 med över

3 000 och 7 med över 5 000 invånare. Flera länsarkitekter ha uttalat, att stadsplaneläggning

bör ske i tätorter med 1 000 eller 2 000 invånare. Även om

behovet av stadsplan icke kan bedömas uteslutande med ledning av invånarantalet,

är det dock uppenbarligen olämpligt, att bebyggelsen i så

inånga större tätorter regleras endast av byggnadsplan.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

De med municipalsystemet förenade olägenheterna skulle — såsom framhållits

i kommunindelningskommitténs betänkande och i några yttranden

över stadsplaneutredningens förslag — undvikas, om landskommunerna

finge svara för regleringen av bebyggelsen inom kommunernas tätorter.

Landskommunerna ha i motsats till städerna, köpingarna och municipalsamhällena

för närvarande icke några direkta skyldigheter med avseende å

byggnadsväsendet. Om en tätort växer upp inom en kommun, har kommunen

såsom sådan ingen skyldighet att se till att bebyggelsen regleras på ett

ändamålsenligt sätt. Intill dess municipalbildning sker, bliva byggnadsförhållandena

i tätorten och dennas utveckling i alltför hög grad beroende av de

enskildas initiativ och företagsamhet. Om landskommunerna däremot i princip

göras ansvariga för byggnadsväsendet inom deras tätorter, skulle kommunerna

ha intresse av att bebyggelsen underkastas en effektiv reglering

på ett tidigt stadium. Stadsplaneläggning skulle då kunna ske i god tid. Härigenom

skulle bl. a. de missförhållanden som nu äro vanliga, särskilt med

avseende å avlopp och vattenförsörjning, kunna i betydande utsträckning

förekommas.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att kommunindelningskommitténs

förslag om ökade befogenheter och skyldigheter för landskommunerna med

avseende å tätortsbehovens tillgodoseende tillstyrkts av de flesta myndigheter

och kommuner som yttrat sig över kommitténs förslag i denna del. Sålunda

ha 21 länsstyrelser förordat eller förklarat sig icke ha något att erinra

mot detta. Endast 32 landskommuner ha i sina yttranden uttryckligen berört

förevarande spörsmål. Av dessa ha 18 tillstyrkt förslaget, 10 ställt sig tveksamma

och 4 avstyrkt förslaget.

Vad som gör att man kan ställa sig tveksam till tanken att lägga ansvaret

för regleringen av tätorternas byggnadsförhållanden på landskommunerna

är, att en kommun, där tätortens befolkning utgör minoritet, kan befaras

hysa ett alltför ringa intresse för tätortens speciella förhållanden. Denna risk

torde dock icke vara så stor. Åtskilliga landskommuner ha redan funnit anledning

att åtaga sig betydande kostnader för tillgodoseende av tätortsbehov.

Det är vidare att märka, att den huvudsakliga delen av kostnaderna för

planernas genomförande kan uttagas av tätorternas fastighetsägare enligt

föreskrifterna om gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag. Det bristande

intresse hos landskommunerna för tätorternas speciella förhållanden som på

sina håll kommit till synes är med nuvarande ordning förklarligt. Det är

sålunda naturligt, att en kommun är obenägen att bestrida kostnad för en

tätort som kan antagas efter några år skola ombildas till municipalsamhälle

eller utbrytas till köping. Om ansvaret för en tätort i princip kommer att

åvila den landskommun till vilken den hör, bli riskerna för en dylik utbrytning

mycket mindre. Med hänsyn till skatteunderlaget är det ett väsentligt

intresse för landskommunerna, att förhållandena gestaltas så att tätorterna

icke föranledas att genom köpingsbildning söka bryta sig ur kom
-

munen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

83

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för

att landskommunerna i större utsträckning än nu är fallet göras ansvariga

för regleringen av bebyggelsen inom landsbygdens tätorter. I detta sammanhang

kan naturligtvis icke upptagas frågan om avveckling av bestående municipalsamhällen

eller borttagandet av möjligheten till nybildning av sådana

samhällen. Men municipalbildning bör icke utgöra ett nödvändigt villkor för

att stadsplan skall kunna fastställas för tätort på landet.

I enlighet med vad sålunda anförts torde stadsplaneinstitutet böra upptagas

bland de regleringsformer som kunna tillämpas för byggnadsverksamhetens

ordnande på landet. Bestämmelserna rörande stadsplan för tätort på landet

synas därvid kunna med vissa smärre avvikelser utformas på samma sätt som

motsvarande föreskrifter rörande stadsplan för stad, därvid genomförandet

av stadsplan skulle ankomma på kommunen.

Ytterligare ett spörsmål av principiell betydelse som bör beröras i detta

sammanhang är frågan, i vad mån vid planläggning och reglering av bebyggelsen

hänsyn bör tagas till naturskyddsintresset. Stadsplaneutredningen anser

hänsyn härtill vid byggnadslagstiftningens utformning kunna tagas endast

i mycket begränsad utsträckning. Mera betydande ingrepp i den enskildes

rättssfär borde regleras genom expropriationslagstiftningen. Det synes

dock ändamålsenligt, att de inskränkningar i byggnadsverksamheten som

påkallas från naturskyddssynpunkt regleras genom byggnadslagstiftningen.

Då bevarandet av ett landskaps skönhetsvärde otvivelaktigt är ett betydande

allmänt intresse, anser jag hänsyn härtill böra tagas såväl vid planläggningen

som vid regleringen av bebyggelsens utformning. De bestämmelser som i

detta sammanhang upptagas i naturskyddshänseende böra dock utformas så

att de icke försvåra arbetet för den allmänna utredning om ny naturskyddslagstiftning

som nyligen påbörjats.

Även till fornminnen och andra kulturminnesmärken bör hänsyn tagas

vid bebyggelsens planläggning och närmare reglering.

De i yttrandena berörda organisatoriska spörsmål som äro förknippade

med en revision av stadsplanelagstiftningen torde icke böra upptagas till

prövning i detta sammanhang.

Såsom utredningen funnit torde benämningen stadsplanelag icke böra bibehållas.

Namnet täcker redan nu endast en del av det område som regleras

genom lagen. Den bristande överensstämmelsen blir än större, om lagstiftningen

revideras i enlighet med de av mig nu förordade riktlinjerna. Då lagstiftningens

syfte är att reglera byggnadsverksamheten, torde den nya lagen,

såsom utredningen föreslagit, böra benämnas byggnadslag.

Jag övergår härefter till de olika planinstitutens utformning.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Mcij:ts proposition nr 131.

Regionplan.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen framhåller, att en regionplan i allmänhet torde

motiveras med att gemensam planläggning erfordras med avseende å grunddragen

för markens framtida användning i åtminstone något av följande hänseenden,

nämligen i fråga om bebyggelse, trafikleder och trafikområden samt

fritidsområden. Beträffande bebyggelse skulle regionplaneringen avse utläggandet

av områden, till vilka samhällsbildning och annan tätbebyggelse

skulle koncentreras, medan däremot endast jordbruksbebyggelse eller annan

mera enstaka bebyggelse finge förekomma inom regionplaneområdet i övrigt.

Med avseende å trafikleder och trafikområden skulle planeringen främst

avse de allmänna vägarna. Utläggandet av fritidsområden åter åsyftade att

tillgodose allmänhetens behov av friluftsliv. Naturskyddsområden vore i

viss mån jämförbara härmed. Därjämte kunde även andra spörsmål behandlas

i en regionplan. Ett par av de viktigaste gällde vattenförsörjning och

avlopp. Det torde dock härvid merendels bli fråga icke om planreglering i

egentlig mening utan huvudsakligen om en för regionplaneområdet gemensam

utredning rörande möjligheterna och lämpligaste sättet att tillgodose

områdets behov i dessa hänseenden. Genomförandet av de anordningar, vilka

enligt en dylik utredning kunde erfordras för uppnående av det åsyftade

målet, torde i allmänhet böra ske först i samband med att andra åtgärder,

såsom bebyggelse och väganläggningar, vidtoges inom planområdet.

Vatten- och avloppsfrågorna finge då närmare prövas.

Med avseende å frågan om regionplans rättsverkningar anför utredningen,

att det, vad först anginge bebyggelsen, måste ställa sig mycket vanskligt att,

innan bebyggelsefrågan i en viss trakt ännu vore aktuell, med civilrättsligt

bindande verkan fastställa, vilka delar av regionplaneområdet som finge bli

föremål för tätbebyggelse och vilka delar som skulle vara uteslutna från

denna rätt. Om civilrättslig verkan i detta hänseende gåves en regionplan,

kunde det medföra, att den mark som i planen avsetts för tätbebyggelse

bleve föremål för en värdestegring vilken icke motsvarades av den följande

utvecklingen. Stadsplaneutredningen hade med hänsyn härtill kommit till

det resultatet, att någon bebyggelsereglering i regionplanen ej borde företagas

med tvingande rättsverkan. Om regionplanen ej finge dylik verkan

beträffande bebyggelsen utan endast uppgiften att tjäna till ledning vid den

fortsatta, mera detaljerade planläggningen, förelåge naturligtvis icke hinder

mot att en uppdelning av regionplaneområdet i områden för tätbebyggelse

och rena landsbygdsområden skedde.

Beträffande trafikleder och trafikområden uttalar utredningen, att allmänna

vägar kunde tänkas antingen utlagda i en regionplan så att deras sträckning

blott mera schematiskt angåves eller ock så utstakade och fixerade att

deras sträckning tydligt framginge eller ock så att de visserligen ej slutligt

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

85

fixerats men skulle förläggas inom ett bredare markbälte, vilket angivits

och tydligt avgränsats i planen. Om vägen i regionplanen vore blott schematiskt

angiven, kunde skydd mot bebyggelse och andra åtgärder, som hindrade

vägens utförande, ej åstadkommas, med mindre dylika åtgärder gjordes

beroende av myndighets prövning, därvid närmare ställning toges till

vägens definitiva sträckning. Det skulle alltså bli nödvändigt att förbjuda åtgärder

av angivet slag inom regionplaneområdet utan särskilt tillstånd.

Markägaren skulle följaktligen ej i förväg kunna avgöra, huruvida han ägde

bebygga visst område. Först då tillstånd begärdes skulle prövning härav ske.

Fn dylik anordning måste ur markägaresynpunkt te sig otillfredsställande.

På landsbygden skulle tillståndsprövningen kännas särskilt tyngande. Med

hänsyn till det anförda syntes man knappast kunna förorda, att regionplanen

med avseende å däri utlagda schematiska vägar erhölle ovillkorligt bindande

verkan. Om vägen vore fixerad i regionplanen, hade planläggningsarbetet

praktiskt taget fortskridit lika långt som om enligt lagen om allmänna

vägar arbetsplan beträffande vägen blivit upprättad. Vid sådant förhållande

saknades anledning att giva regionplanen med däri upptagna allmänna

vägar civilrättslig giltighet. Om arbetsplan enligt väglagen fastställts,

inträdde nämligen automatiskt förbud mot byggnadsföretag inom vägområdet

och visst område däromkring utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu anförts

angående fixerad väg ägde motsvarande tillämpning för det fall, att

vägen ej slutligt fixerats i regionplanen, men att där utlagts och avgränsats

ett bredare markbälte, inom vilket vägen sedermera skulle närmare utstakas.

Även ett sådant markbälte kunde skyddas mot bebyggelse enligt väglagen.

Utredningen anför vidare i detta sammanhang, att även om särskild planlagstiftning,

varigenom civilrättslig giltighet tillädes en regionplan med avseende

å däri upptagna vägar, alltså icke syntes lämplig eller erforderlig,

kunde regionplaneringen mången gång vara ur vägsynpunkt både nyttig och

nödvändig på liknande sätt som den i det föregående angivits kunna vara

av värde för bebyggelseregleringen. De undersökningar angående befolkningsutvecklingen

och befolkningens sannolika framtida fördelning inom regionplaneområdet

ävensom de andra utredningar, vilka inginge såsom ett

nödvändigt led i regionplaneringen, underlättade vägmyndigheternas arbete.

Vidare vore det naturligtvis av vikt, att planläggning, även om den endast

bleve mer eller mindre schematisk, skedde ur olika synpunkter i ett sammanhang

inom hela regionplaneområdet. De olika intressena kunde härigenom

bättre avvägas och samordnas. Jämväl en icke tvingande regionplan

komme säkerligen att påverka utvecklingen inom det planlagda området.

Angående fritidsområden erinrar stadsplaneutredningen, att särskilda lagstiftningsbestännnelser

saknades rörande sådana områden. Fn viss om ock

begränsad möjlighet alt utlägga dylika områden torde stadsplane- och slomplane-(generalplane-)

instituten erbjuda. Därjämte syntes med stöd av expropriationslagen

åtminstone vissa slag av fritidsområden, nämligen områden

för friluftsbad, kunna exproprieras för kommuns räkning.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Stadsplaneutredningen erinrar vidare, att fritidsutredningen i sitt betänkande

angående inrättande av fritidsreservat (SOU 1940: 12) föreslagit, att

i expropriationslagstiftningen skulle klart stadgas, att expropriation finge

ske för tillgodoseende av något friluftslivets behov, som vore av väsentlig

betydelse för det allmänna eller för befolkningen inom viss ort. I anslutning

härtill anför stadsplaneutredningen:

Förutsättning för att ett visst fritidsområde skall få tvångsvis utläggas synes

böra vara dels att enligt verkställd tillförlitlig utredning ett otvetydigt behov

av att äga tillgång till ett sådant område föreligger, dels ock att utredningen

visar, att det för ändamålet ifrågasatta området är det ur olika synpunkter

mest lämpliga. I samband med regionplanering är det naturligt, att en dylik

utredning förebringas. Det viktiga härvidlag är emellertid ej regionplanen som

sådan utan utredningen. Kan utredningen ske utan samband med att eu

regionplan uppgöres, är detta lika tillfyllestgörande.

Det kan tänkas, att en större stad önskar förvärva ett fritidsområde antingen

inom den egna kommunen eller inom en angränsande kommun. Finnes

ej behov av samma fritidsområde jämväl för annat, staden närliggande samhälle,

föreligger i det förstnämnda fallet — d. v. s. då det fritidsområde,

staden önskar förvärva, är beläget inom den egna kommunen — ej möjlighet

att uppgöra regionplan. Här torde, om så anses lämpligt, generalplaneinstitutet

kunna begagnas. Ej heller i det fall att fritidsområdet är beläget inom

angränsande kommun torde — under angivna förutsättning att i stadens närhet

icke finnes något ytterligare samhälle, som har behov av samma fritidsområde

— regionplanen böra komma till användning, åtminstone ej enbart

för lösande av fritidsproblemet. Det synes nämligen orimligt, att en stad

skulle ingå i regionplaneförbund med t. ex. en landskommun endast av den

anledningen, att staden önskar tillförsäkra sig ett visst fritidsområde inom

landskommunen. Stadens behov av sådant område torde i dylikt fall få tillgodoses

på annat sätt än genom regionplanering.

Fritidsproblemet torde sålunda icke alltid kunna eller böra lösas genom

regionplanelagstiftning. Ä andra sidan måste det anses, att om ett fritidsområde

utlagts i en regionplan, fritidsfrågan därvid blivit så utredd, att betänkligheter

mot områdets exproprierande för fritidsändamål ej behöva möta.

Detta gäller även om regionplaneringen verkställts utan stöd av lag såsom

skett i Stockholm och Göteborg. Den undersökning, som ligger till grund för

regionplanen, är, såsom nämnts, det värdefullaste vid fritidsfrågans bedömande,

och denna undersökning kan vara lika uttömmande och tillförlitlig

även om regionplanens giltighet ej i lag fastställts.

Summan av vad här sagts angående fritidsområden skulle alltså vara, att

om ett dylikt område utlagts i en regionplan, förutsättningar få anses finnas

för att det av fritidsutredningen föreslagna expropriationsförfarandet kan

komma till användning. Finnes ej regionplan, bör utredning angående behovet

och lämpligheten av fritidsområdet kunna förebringas på annat sätt. Att uteslutande

för åstadkommande av fritidsområden giva regionplan civilrättslig

giltighet synes ej nödvändigt.

Utredningen framhåller vidare att det, om en regionplan skulle vara tvingande,

måste fordras, att de områden, som i planen avsetts för det ena eller

det andra ändamålet, blivit så tydligt utstakade på marken och kartlagda,

att deras utsträckning klart framginge. Ett eftergivande av denna fordran

skulle föranleda, att särskilt tillstånd alltid måste krävas, innan en markägare

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

87

kunde igångsätta ett byggnadsföretag inom regionplaneområdet; innan sådant

tillstånd beviljades, måste nämligen undersökas, huruvida åtgärden kunde

anses förenlig med regionplanen. Kostnader och tidsförlust kunde i sådant

fall icke undvikas. Om det alltså fordrades, att de i planen upptagna områden,

beträffande vilka planen skulle medföra tvingande rättsverkan, vore

till gränserna fixerade, skulle detta leda till att arbetet med regionplanen

bleve mycket omfattande och kostsamt. En regionplanelagstiftning, medförande

tvingande rättsverkningar på samma sätt som t. ex. en stadsplan,

syntes därför icke böra komma till stånd. Regionplanen borde emellertid vid

detaljplanerandet följas så långt detta lämpligen kunde ske. Där redan uppgjorda

planer inom de särskilda kommunerna strede mot regionplanen, borde

dessa bli föremål för översyn. Om regionplanen skulle ha denna verkan,

måste i planlagstiftningen upptagas regler för hur och under vilka förutsättningar

en regionplan skulle komma till stånd, hur regionplaneområdets omfattning

skulle bestämmas, vem som skulle betala kostnaderna för regionplanerandet

in. m.

I enlighet härmed har stadsplaneutredningen förordat följande grunder

för regionplanelagstiftningen:

För upprättande av regionplan bör fordras, att beträffande två eller flera

städer eller landskommuner med därinom liggande municipalsamhällen gemensam

planläggning finnes böra äga rum i avseende å grunddragen för

markens framtida användning. Regionplanens huvudsyfte bör vara att tjäna

till ledning vid detaljplaneringen inom regionplaneområdet, så att ej på ett

håll vidtagas åtgärder, vilka strida mot planerade åtgärder på ett annat, utan

samtliga åtgärder samordnas till gemensam nytta. Regionplanen lämnar möjlighet

att, då detaljåtgärder sedermera skola vidtagas, bedöma dessa i ett

större sammanhang. Ovillkorlig bundenhet vid regionplanen bör härvid ej

krävas. Avvikelser må kunna ske, då anledning därtill finnes. Regionplanen

bör vara vägledande men ej tvingande. Ske avvikelser från planen, måste

dessa naturligtvis uppmärksammas, då fråga om ytterligare detaljåtgärder

så småningom uppkommer. Regionplanen bör därför från tid till annan justeras

med hänsyn till efter planens tillkomst beslutade, från planen avvikande

detaljplaner. Vid sidan härav torde jämväl en fortlöpande bearbetning av

regionplanen merendels vara nödvändig, så att planen ej stannar efter utvecklingen.

Regionplans rättsverkningar torde alltså kunna i huvudsak inbegripas i ett

stadgande därom, att regionplanen skall tjäna till ledning vid uppgörande av

närmare planer eller bestämmelser för bebyggande och användande i övrigt

av mark inom regionplaneområdet. Är fråga om byggande av allmän väg,

torde, i överensstämmelse med vad som för närvarande enligt 4 § lagen om

allmänna vägar gäller beträffande vägföretag inom område för vilket fastställts

stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, böra

föreskrivas, att vägen ej får läggas så att regionplanen motverkas.

Vad nu sagts om regionplans inverkan på väganläggning torde emellertid,

vad till en början angår allmän väg, böra gälla endast under förutsättning

att icke tillika stadsplan, stomplan, generalplan med rättsverkningar motsvarande

stomplanens eller byggnadsplan finnes fastställd för området, kännes

plan av nu nämnda slag, vilken i jämförelse med reg.ionplanen kan betecknas

såsom detaljplan, skall, enligt vad förut anförts, densamma underkastas

översyn för att, i den mån omständigheterna föranleda därtill, bringas

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

i överensstämmelse med regionplanen. Dylik översyn förutsättes skola ske,

så snart regionplan fastställts. Inom detaljplanelagt område kan därför regionplanens

rättsverkan begränsas till att avse utformandet av detaljplanen.

Utanför detaljplanelagt område synes emellertid viss ytterligare rättsverkan

böra tilläggas regionplanen. Om i regionplan ett markområde utlagts för ett

visst ändamål, torde, då avstyckning skall ske eller annan åtgärd skall vidtagas

inom regionplaneområdet, hänsyn ej sällan kunna tagas till regionplanen

utan att markägaren eller annan sakägare därigenom behöver tillskyndas

märkligt men. För att underlätta t. ex. framdragandet av en i regionplanen

utlagd väg kunna en avstycknings gränser jämkas eller kan en byggnads

läge något förskjutas, utan att avstyckningen försvåras eller byggnaden

förlorar i värde. För sådana fall synes det rimligt, att regionplanen vinner

beaktande. Dylik rättsverkan bör dock tilläggas regionplanen allenast då

fråga är om åtgärder från markägarens sida, som i och för sig äro föremål

för myndighets prövning. Det bör sålunda ej ifrågakomma att införa skyldighet

för markägare att söka tillstånd till byggande eller andra åtgärder inom

regionplaneområdet allenast för att åstadkomma en prövning av åtgärderna

ur regionplanens synpunkt. Därigenom skulle orsakas tidsutdräkt och kostnader.

Men i de fall, då en åtgärd ändock skall underställas myndighet, synes

det lämpligt, att denna vid sin prövning tager sådan hänsyn till regionplanen,

som här avses. En avstyckning kräver alltid myndighets medverkan. Likaså

byggnadsföretag och vissa andra åtgärder inom städer, samhällen och orter,

för vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. För dessa

fall bör stadgas, att vederbörande myndighet skall tillse, att, i den mån så

kan ske utan att markens ägare tillskyndas märklig skada, markens användning

för i regionplanen avsett ändamål icke försvåras. Detta bör dock — i

anslutning till vad nyss föreslagits angående väganläggning —- gälla allenast

beträffande sådan del av regionplaneområdet, för vilket detaljplan med civilrättslig

verkan icke finnes fastställd.

Med avseende å regionplans upprättande uttalar stadsplaneutredningen,

att de kommuner och samhällen, vilka skulle omfattas av planen, borde

sammansluta sig till ett regionplaneförbund. Beträffande sådant förbund

borde lagen om kommunalförbund i huvudsak gälla. Tillkomsten av en regionplan

kunde vara icke blott ett kommunalt utan jämväl ett statligt intresse.

Det vore icke utan betydelse för staten, hur planläggningen inom de

särskilda kommunerna skedde. Det syntes därför rimligt, att en regionplan,

som vore erforderlig för att få en överblick över och kunna samordna detaljplanläggningen

inom ett större område, skulle kunna komma till stånd,

oavsett att framställning därom ej gjordes av någon kommun och även

direkt mot kommuns önskan. I syfte att vinna största möjliga enhetlighet i

fråga om förutsättningarna för regionplaneförbunds bildande torde beslut

därom böra fattas av Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelse. Beslut om

regionplaneområdets omfattning borde tillkomma i enahanda ordning. Vad

anginge förbundsordningen syntes det, i händelse av oenighet mellan kommunerna,

få ankomma på länsstyrelsen att besluta angående dess innehåll.

Sedan beslut fattats om regionplaneförbunds bildande och förbundsordning

fastställts, borde det åligga förbundsdirektionen att tillse, att regionplan

snarast möjligt upprättades. Arbetet härmed borde närmast åvila en av

direktionen utsedd regionplanenämnd. Begionplan borde fastställas av

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kunffl. Maj:ts proposition nr 131.

89

Kungl. Maj:t, sedan förslag därtill antagits av direktionen. Om meningarna

vore delade inom direktionen, borde Kungl. Maj:t få göra de avvikelser från

förslaget, som med hänsyn till sålunda yppad mening kunde föranledas.

Regionplaneförbundet och dess organ borde bestå även sedan regionplanen

fastställts. Planen borde nämligen bli föremål för fortlöpande översyn samt

i mån av behov ändras. Regionplanenämnden vore det organ som bäst kunde

bedöma i vad mån planerade detaljåtgärder överensstämde med regionplanen

eller ej. Nämnden bleve därför vid detaljplanerandet en viktig remissinstans

som, då anledning därtill funnes, borde höras över förslag till

detaljplaner inom regionplaneområdet. På samma sätt som staten bidragit

till kostnaderna för upprättande av regionplanerna för Stockholm och Göteborg

syntes det rimligt, att statsbidrag utginge till regionplaner även framdeles.

Kostnaderna för regionplanens uppgörande och förbundets verksamhet

i övrigt borde, i den mån de ej utginge av statsmedel, fördelas på förbundsmedlemmarna

efter grunder som bestämdes av Kungl. Maj:t efter

förslag av förbundsdirektionen.

Yttranden a.

Vad stadsplaneutredningen anfört med avseende å frågan i vilka

hänseenden regionplanering må äga rum har i yttrandena

lämnats utan erinran.

Stadsjuristen i Stockholm anför emellertid med anledning av utredningens

uttalanden i detta sammanhang, att det syntes svårförståeligt, att t. ex.

Stockholm icke skulle kunna ingå i regionplaneförbund för att tillgodose behovet

av fritidsområden utan att en eller ett par angränsande kommuner

därutöver hade behov av dylika områden. Möjligen kunde ifrågasättas lämpligheten

av att regionplaner över icke sammanhängande områden upprättades.

Regionplanens väsentliga betydelse torde bestå i den gemensamma planläggningen

i fråga om speciellt trafikområden men även beträffande tätbebyggelse.

Om regionplan av nämnda skäl funnes påkallad, borde väl icke

hinder möta att även beakta behovet av fritidsområden. Däremot syntes

regionplaneområden, som icke gränsade till varandra och som uteslutande

tillkommit för att tillgodose behovet av fritidsområden, innebära just den

mindre rimliga lösning av fritidsfrågan, som stadsplaneutredningen avvisade,

när det gällde de större städerna, för vilka behovet av fritidsområden dock

vore störst. Antingen borde principen helt godtagas och framför allt de

större städerna givas möjlighet att ingå regionplaneförbund med icke angränsande

kommuner uteslutande för tillgodoseende av behovet av fritidsområden,

eller också borde principen förkastas, vilket innebure, att regionplaneförbund

icke kunde bildas uteslutande för nämnda ändamål. Behovet

av fritidsområden finge då tillgodoses på annat sätt än genom bildande av

regionplaneförbund. Göteborgs stads fastighetskontor anser, alt möjlighet

bör givas de större städerna att bilda regionplaneförbund med icke angrän
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

sande kommuner uteslutande för tillgodoseende av behovet av fritidsområde.

Svenska arkitekters riksförbund uttalar, att det borde klart angivas, att

regionplaneinstitutet kunde användas ej endast för större regioner utan även

när det gällde att reglera planläggningsfrågor mellan ett par eller ett fåtal

mindre samhällen. Institutet vore sålunda lämpligt för att reglera planläggningsförhållandena

för intill varandra liggande municipalsamhällen eller

landskommuner med en eller flera tätorter. Svenska landskommunernas förbund

säger sig emellertid förutsätta, att regionplaneinstitutet blott skulle

komma till sparsam användning på den rena landsbygden.

I ett flertal yttranden förordas, att regionplan får större rättsverkningar

än stadsplaneutredningen föreslagit. Stockholms stads stadsplanenämnd

anför, att den kommun, som vore missnöjd med utformningen

av fastställd regionplan, icke behövde i något avseende lägga regionplanen

till grund för det fortsatta planeringsarbetet. De svårigheter som visat sig vid

genomförandet av regionplanen för Stockholmsområdet att göra denna plan

effektiv komme alltså att bestå. Värdet av det nya regionplaneinstitutet bleve

härigenom begränsat. Länsarkitekten i Stockholms län framhåller att regionplanen,

om ett område däri reserverats för exempelvis friluftsliv, i och för

sig icke skyddade mot exploatering, eftersom förslaget saknade stadgande

om förbud att bygga i strid mot regionplanen. Funnes inom regionplaneområdet

mark, för vilket annan plan eller utomplansbestämmelser ej fastställts,

saknades praktiskt taget möjlighet att hindra olämplig bebyggelse och jorddelning,

i varje fall om markens ägare genom hinder att bygga eller stycka

förorsakades märkligt men. Sådant men torde i de flesta fall komma att

åberopas, så fort någon vägrades bygga eller stycka å område där reglerande

bestämmelser icke funnes. Ett visst skydd kunde visserligen — dock oftast

för sent — åstadkommas genom ett snabbt upptagande av fråga om byggnadsplan.

Ett effektivt skydd kunde också åstadkommas genom att föiläna

generalplan rättsverkningar, men detta kunde icke ske utan framställning

av kommun. De föreslagna lagbestämmelserna syntes följaktligen icke tillräckliga

för genomförandet av en regionplan. Del enda rationella syntes vara

att införa förbud mot jorddelning och byggande i strid mot regionplanen.

Ersättning borde utgå till dem som drabbades av förbudet. Det syntes skäligt,

att de fördelar som tillfördes det allmänna genom en regionplaneläggning

ej förde med sig att vissa markägare bleve mera ekonomiskt betungade

än andra samhällsmedlemmar.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att under de år, som regionplanen

för Stockholm med omnejd funnits, behovet av effektiva rättsregler gjort sig

starkt gällande. De begränsade rättsverkningar som regionplanen enligt förslaget

skulle erhålla kunde näppeligen vara tillräckliga. Länsstyrelsen ansåge

sig därför böra ifrågasätta, om icke förbud mot jorddelning och bebyggelse

i strid mot regionplan måste införas för att planen skulle kunna

fylla en verklig uppgift. Länsarkitekten i Älvsborgs län beklagar, att utredningen

ej kunnat ge anvisning på något sätt att trygga resultatet av en re
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

91

gionplanering, samt uttalar, att föreskrift borde meddelas om att stadsplan

skulle i huvudsak anpassa sig till befintlig regionplan eller, där detta icke

kunde ske, förslag till ändring av regionplanen upprättas. Vid prövning av

byggnadslov beträffande företag utom stadsplan borde byggnadsnämnden

vara förpliktad tillse, att befintlig regionplan ej motverkades. På de områden

av en regionplan, där skyldighet att söka byggnadslov ej förelåge, skulle

jorddelning och bebyggelse vara fria, vilket vore betänkligt, då det kunde

befaras, att exploalörsintresset med erhållen kännedom om planens syfte

beträffande rekreationsområde o. dyl. skulle korsa dessa planer genom

exploateringsåtgärder. Visserligen kunde förbud mot tätbebyggelse meddelas,

men med hänsyn till de krav på markerat behov som länsstyrelserna i

regel uppställde och långsamheten i genomförandet av ett sådant beslut vore

det tveksamt om denna form för tillgodoseende av regionplanens syften vore

effektiv. Kammarkollegiet ifrågasätter, huruvida icke regionplanen borde få

civilrättsliga verkningar ungefär på sätt och i omfattning som föreslagits i

fråga om generalplan. Regionplanen komme eljest lätteligen att, särskilt

utanför huvudkommunen, vinna alltför litet beaktande, trots den myckna

utredning och det stora arbete som måste föregå regionplanens utarbetande,

granskning samt fastställande.

Å andra sidan anser byggnadsstyrelsen det ligga i sakens natur, att regionplanens

rättsverkningar i huvudsak borde inskränkas till att planen skulle

tjäna till ledning vid uppgörande av närmare planer och bestämmelser för

bebyggande och användande i övrigt av mark inom regionplaneområdet.

Även länsarkitekternas förening finner principen för regionplaneringen vara,

att regionplanen i huvudsak bleve vägledande och att planläggningen kompletterades

med andra planinstitut. Stockholms stads fastighetskontor uttalar, att

då man saknade mera vidsträckt erfarenhet i fråga om interkommunal planläggning,

skäl funnes för att vid lagstiftning i ämnet gå varsamt fram. Om

institutet från början förbundes med alltför vittgående rättsverkningar, kunde

måhända risk finnas att det, såsom fallet exempelvis varit med stomplanen,

icke finge den användning som avsetts. Man torde emellertid få förutsätta,

att frågan om regionplanens rättsverkningar komme att upptagas till

ny prövning, sedan erfarenhet vunnits. Icke heller statens byggnadslånebyrå

anser det lämpligt, att oeftergivligt tvingande verkan förlänas regionplanen.

Stockholms stads stadsplanenämnd påpekar, att en effektiv regionplanering

nödvändiggjorde en ömtålig avvägning av den omfattning, i vilken samhällsbildning

eller annan tätbebyggelse inom de olika av regionplanen omfattade

kommunerna kunde tillåtas. Vissa kommuner komme att bliva hämmade

i sin utveckling. Markägarnas rätt att utnyttja sina områden kunde

bliva väsentligt inskränkt. De ekonomiska utjämningsfrågor som härigenom

uppstode hade utredningen lämnat därhän. Stadsplanekontorct i Stockholm

anser, att en lag om regionplanering borde bland annat möjliggöra en förnuftig

utbyggnad av en storstad, sammansatt av ett flertal primärkommuer.

Man skulle med dess hjälp kunna nå tre ting. 1. Framtvinga deltagande

i och genomförande av det egentliga planläggningsarbetet. 2. Möjliggöra ut
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

jämning av intressemotsättningar mellan deltagande kommuner. 3. Ange

riktlinjerna för tillskapande av interkommunala organ, dels sådana, som

skulle förverkliga, och dels sådana, som skulle förvalta de anläggningax-, som

upptoges i regionplanen. Dessa tre faktorer vore varandras förutsättningar.

Endast om de båda senare funnes, kunde en regionplan erhålla en ur teknisk

och ekonomisk synpunkt fullgod utformning. Med föreliggande lagförslag

tillgodosåges emellertid endast det första kravet. Regionplanernas rättsverkningar

skulle avse det ekonomiska förhållandet mellaix kommunerna

och icke reglera den enskildes byggande. Med den föreslagna lagen vore ingen

annan utjämning mellan kommunerna möjlig än den som planförfattaren

kunde åstadkomma med saklig argumentering. En regionplanelag måste anvisa

former varigenom vissa kommuner kunde kompenseras för uppoffringar

soin de gjorde för övriga förbundsmedlemmars eller allas bästa.

Svenska stadsförbundet förordar, att regionplanen utnyttjas för att säkerställa

tillgången på lämplig mark att exploateras för den fortsatta bebyggelseutvecklingen.

I detta syfte borde lagstiftningen kompletteras av expropriationsregler

som gåve möjlighet att, där så erfordrades, genom kommunalt

förvärv få sådan mark disponibel för ändamålet. Det låge i sakens natur,

att man med dessa regler måste taga sikte på den oförtjänta markvärdestegringens

problem. Att så skedde syntes så mycket viktigare som ju i-egionplaneringen

måste ge anvisningar om den sannolika lokaliseringen av framtida

tätbebyggelse och därigenom verka markvärdestegrande inom områden

som vore avsedda för sådan bebyggelse. Regionplaneiången skulle i stor utsträckning

avse mark, för vilken någon sådan värdestegring ännu ej börjat

inträda.

Med avseende å det statliga inflytandet på regionplanering

uttalar borgarrådsberedningen i Stockholm, att utredningen icke anfört

några skäl, varför den statliga tillsynsmyndigheten skulle erhålla ett

större inflytande över utformningen av regionplan än vad som nu gällde i

fråga om stadsplan. Särskilt måste man ur den kommunala självstyrelsens

synpunkt vända sig mot den föreslagna rätten för Kungl. Maj:t att i sak

bestämma regionplanens innehåll. Kommunrepresentationerna förutsattes

icke ens komma att yttra sig över framlagt förslag till regionplan. Regionplan

skulle enligt förslaget fastställas av Kungl. Maj:t med fri rätt att pröva

förslaget med hänsyn till de meningsskiljaktigheter som inom förbundsdirektionen

kunde ha förekommit. Då Kungl. Maj:t utsåge ordförande i förbundsdirektionen,

vore det alltså möjligt, att planen komme att utformas

uteslutande med hänsyn till dennes, måhända från de i regionplaneförbundet

deltagande kommunerna avvikande mening. Stadsfullmäktige i Sundbyberg

anse anledning finnas att förmoda, att frågor om bildande av regionplaneföx-bund

komme att lösas av kommunerna själva på bästa sätt utan

inblandning från statlig myndighet.

Socialstyrelsen anför beträffande detta spörsmål:

Enligt förslaget kan en regionplan komma till stånd, oavsett att framställning

därom ej göres av någon i planområdet ingående kommun och

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

93

även direkt mot kommuns önskan. Utredningen åberopar till stöd för sitt

förslag på denna punkt, att tillkomsten av en regionplan kan vara icke blott

ett kommunalt utan jämväl ett statligt intresse, och erinrar om att statliga

synpunkter på liknande sätt ha beaktats i det nuvarande stadgandet i 4 §

stadsplanelagen, som tilldelar Kungl. Maj:t befogenhet att framtvinga stadsplan

i vissa fall. Det bör dock märkas, att detta stadgande i stadsplanelagen

har en strängare form än den nu förordade regionplanelagstiftningen, där

det icke uttryckligen kräves, att något »betydande allmänt intresse» skall

vara för handen för att Kungl. Maj:t skall ingripa. Stadgandet i fråga har

också tolkats i restriktiv anda och torde aldrig ha tillämpats. Förslaget innebär

i denna del ovillkorligen ett ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt.

Redan den här berörda bestämmelsen i stadsplanelagens 4 § väckte vid

sin tillkomst på vissa håll betänkligheter ur en sådan synpunkt. Det torde

vara uppenbart, att det i och för sig är önskvärt, att ett erforderligt interkommunalt

samarbete vid regionplanering kommer till stånd på frivillighetens

väg, såsom eljest är regel vid bildandet av kommunalförbund. För

polisväsendet har visserligen gjorts ett av ändamålets vikt motiverat undantag,

fastställt i 16 § polislagen. Brandlagen, som förutsätter att kommunalförbund

kan bildas för brandförsvaret, ger däremot ingen befogenhet för

Kungl. Maj:t att framtvinga bildandet av ett dylikt förbund. Kommunernas

rätt att själva bestämma i kommunala angelägenheter representerar i det

hela ett stort värde i ett demokratiskt samhälle och bör icke beskäras utan

starkt tvingande skäl.

På dessa grunder har socialstyrelsen varit tveksam i sitt ställningstagande

till stadsplaneutredningens förslag. Behovet av ett regionplaneinstitut gjorde

sig emellertid mycket starkt gällande. Den moderna samhällsutvecklingen

förde med sig ett behov av sådan planläggning för större områden. Vissa erfarenheter

pekade också i den riktningen att en möjlighet att mot en kommuns

vilja hävda ett allmänt intresse av en gemensam planläggning för vissa

fall kunde behöva hållas öppen. Det borde härvid beaktas, att regionplanen

enligt förslaget icke skulle få tvingande rättsverkningar på samma sätt som

en stadsplan. I viss mån kunde det vidare sägas, att bildandet av ett kommunalförbund,

även om det i något fall måste ske tvångsvis, i och för sig

bleve ägnat att bevara ett mått av kommunal självstyrelse, så tillvida som

det i vart fall gjorde överflödig en sådan planering från en utomstående

central instans som eljest skulle kunna komma att påkallas genom den samhälleliga

utvecklingens tendens. Det framlagda förslaget till regionplanelagstiftning

syntes därför, trots de betänkligheter som styrelsen anfört, kunna

tillstyrkas.

Länsarkitekternas förening har i sitt yttrande betonat, att en regionplan i

främsta rummet vore en allmän angelägenhet, motsvarande exempelvis planerande

av järnvägar, rikshuvudvägar, kraftförsörjning in. in. Med hänsyn

härtill borde måhända det .statliga inflytandet beredas större plats än förslaget

angå ve.

Svenska stadsförbundet förutsätter, att statligt ingripande i fråga om regionplanering

understundom kunde behövas för att få till stånd det erforderliga

samarbetet mellan kommunerna.

Beträffande den föreslagna organisationsfor m e n f ii r u p p r ä t
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

tande av regionplan framhåller års kommitté för kommunal

samverkan, att regionplaneförbundet i stort sett skulle erhålla samma ställning

som ett kommunalförbund. Härigenom komme regionplaneförbundet

att sakna den rättsliga status och följaktligen också den ekonomiska kompetens

som krävdes av en organisation, ansvarig för regionplanens genomförande.

I dessa hänseenden kunde utredningens förslag icke anses tillfyllest.

Kommittén övervägde möjligheterna att skapa sådana kommunala subjekt

som skulle kunna säkerställa genomförande av en regionplan. Regionplanefrågorna

hörde till de spörsmål, beträffande vilka behovet av en samverkan

mellan kommunerna starkast gjort sig gällande. Kommittén hemställer därför

att stadsplaneutredningens förslag till regionplanelagstiftning icke upptoges

till avgörande förrän i samband med kommitténs blivande förslag.

Svenska stadsförbundet förutsätter, att de områden, för vilka regionplan

skulle behövas, vanligast komme att utgöras av en större stad jämte ett

flertal landskommuner i dennas grannskap. I dylika fall syntes man ej

kunna räkna med ens någorlunda lika intresse för uppgiften hos regionplanelorbundets

samtliga medlemmar, och ofta torde utpräglade motsättningar

kunna uppstå mellan å ena sidan staden och å andra sidan de övriga

kommunerna. Sannolikt skulle därför skiljaktiga meningar ofta yppa

sig inom förbundsdirektionen, vilket enligt förslaget komme att betyda att

det verkliga avgörandet om planens innehåll finge i motsvarande mån träffas

av Kungl. Maj:t. Man nödgades antaga, att förbundsdirektionen fördenskull

oftast skulle i realiteten fungera icke såsom ett beslutande organ utan endast

såsom en utredningsinstans. Då styrelsen icke kunde finna det riktigt att så

avvika från vanliga självstyrelseformer beträffande en dylik utpräglat lokal

angelägenhet, måste styrelsen förorda att den organisatoriska frågan i stället

löstes genom tillskapande av en specialkommun för ändamålet med organisation

och befogenheter i förevarande hänseende efter primärkommunalt

mönster.

Stockholms stads stadsplanenämnd anser förslaget att låta planläggningsarbetet

försiggå i kommunalförbundets former lida av betänkliga svagheter,

som särskilt gjorde sig märkbara i det vanliga fall, där regionen utbildats

med en stor stad som kärna. Ett kommunalförbund med komponenter av

så skiftande storleksordning som i dessa regioner kunde icke giva en rättvis

bild av det faktiska inflytandet och intressefördelningen inom förbundet.

Kommunalförbundet vore till sin struktur sådant, att de stora kommunerna

alltid måste bliva underrepresenterade. De relativt små förortskommunerna

kunde i regionplanearbetet på varje punkt medelst majoritetsbeslut genomdriva

sina önskemål, oaktat kostnaderna för såväl själva planläggningsarbetet

som planens genomförande till största delen stannade på den centrala

stadskommunen. Stadsplanenämnden har vidare uttalat, att enligt utredningens

förslag kommunrepresentationerna skulle sakna rätt att yttra sig över

regionplanen; icke ens i denna blygsamma form finge det kommunala inflytandet

göra sig gällande, en begränsning som främst drabbade de stora,

underrepresenterade kommunerna.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

95

Svenska landskommunernas förbund anser drag av statligt förmynderskap

över kommunernas göranden och låtanden i planläggningsfrågor komma

fram i den föreslagna organisationen för regionplans upprättande. Det

syntes ovisst, om myndigheterna borde ingripa i fråga om regionplanen.

Det kunde därför ifrågasättas, om icke organisationen borde bildas efter

mönstret av de av kommunindelningskommittén föreslagna kommunala samarbetsnämndema.

En sådan organisationsform uteslöte varken, att själva

uppdraget med tvingande verkan lämnades av Kungl. Maj:t, att statsbidrag

utginge eller att förslaget och den slutliga kostnadsfördelningen fastställdes

av Kungl. Maj:t, men man skulle nå den ur kommunal självstyrelsesynpunkt

mera tillfredsställande ordningen, att de samverkande kommunernas ordinarie

beslutande organ direkt inkopplades på frågan, något som, så länge

kommunerna till väsentlig del skulle stå för kostnaderna, icke finge anses

obefogat. En förutsättning för så långtgående inskränkningar i den kommunala

självbestämmanderätten, som förslaget i nu berörda delar innebure,

vore överhuvud taget, att myndigheterna varsamt begagnade dem förbehållna

maktbefogenheter.

Stockholms stads stadsplanenämnd uttalar, alt ansvaret för planens genomförande

måste, om planen icke skulle stanna på papperet, läggas på ett

organ, som besutte härför erforderliga ekonomiska resurser. I vissa fall torde

regionplaneuppgiftema kunna läggas på landstinget, nämligen då landstingets

område i huvudsak sammanfölle med regionplaneområdet. I andra

fall torde det bliva nödvändigt att för dessa uppgifter bilda en särskild specialkommun,

vars representation liksom landstinget utsåges genom direkta

val. På detta organ kunde därefter läggas ansvaret för en ur sociala, kulturella

och befolkningsmässiga synpunkter riktigt avvägd planering av den

byggnadsmässiga utvecklingen inom området jämte uppgifterna att samordna

och utveckla kommunikationsledema. Om regionplanearbetet helt övertoges

av ett dylikt kommunalt organ, bleve det statliga inflytandet över regionplanens

utformning än mera omotiverat.

Även stadsplanekontoret i Stockholm förordar, att lagen utformades så att

landsting kunde påtaga sig genomförandet av vissa delar av en regionplan,

t. ex. ordnandet av friluftsbad eller större friluftsområden. I varje fall syntes

det önskvärt att landsting kunde ingå såsom medlem i förbundet, enär frågor

rörande sjukvårdens ordnande måste anses beröra planarbetet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anmärker, att från landsbygdens synpunkt

och med hänsyn till den dispositiva prägel, institutet fått, apparaten för regionplans

tillblivelse verkade något tung och omständlig. Även byggnadsnämnden

i Örnsköldsvik ifrågasätter om man icke vid enklare förhållanden,

såsom vid regionplanering kring mindre städer, kunde nå tillfredsställande

resultat med en enklare organisation än den föreslagna med såväl förbundsdireklion

som regionplanenämnd.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser icke uteslutet, att en kommun kan

i ett visst hänseende böra anslutas till ett regionplaneförbund och i ett annat

hänseende till ett annat förbund. Förhållandet hade icke berörts av utred
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ningen. Uppenbart vore att en dylik eventualitet icke kunde lösas med de

föreslagna regionplanebestämmelserna. Det syntes därför önskvärt, att denna

fråga gjordes till föremål för förnyat övervägande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att det, med hänsyn till det uppenbara

intresse staten hade av en regionplaneläggning, vore klokt, om staten

stimulerade kommunernas intresse för bildande av regionplaneförbund

genom att gälda kostnaderna för förbundets bildande och regionplanens upprättande.

Departementschefen.

Vad först angår frågan, för vilka ändamål regionplan bör upprättas, synes

som allmän regel böra gälla, att regionplanering bör ske i alla de för bebyggelseregleringen

betydelsefulla hänseenden, där planläggning av markens

användning inom en kommun icke kan äga rum på ett från allmän synpunkt

ändamålsenligt sätt utan att hänsyn tages till utvecklingen inom en

eller flera andra kommuner. Såsom stadsplaneutredningen uttalat har behov

av interkommunal planläggning särskilt framträtt med avseende å marks

användning för tätbebyggelse, viktigare trafikleder och friluftsliv. Regionplanering

torde därjämte ej sällan komma att påkallas beträffande frågor

rörande förläggningen av flygplatser och industriområden. Även om frågor

rörande vattenförsörjning och avlopp i och för sig ej nödvändiggöra en

planreglering i egentlig mening, äro de av så grundläggande betydelse för

planläggning, särskilt för bestämmande av områden för tätbebyggel e, att de

böra kunna ingå i gemensam planläggning.

Stadsplaneutredningen har uttalat, att regionplanering ej bör komma till

stånd enbart för tillgodoseende av ett samhälles behov av fritidsområde. Till

stöd härför har anförts, att det syntes orimligt att t. ex. en stad skulle ingå

regionplaneförbund med en landskommun endast av den anledningen att staden

önskade tillförsäkra sig ett visst fritidsområde inom landskommunen.

Stadens önskan att förvärva området och utnyttja detsamma för att lösa

sina fritidsproblem kan emellertid komma i strid med den användning som

landskommunen tänkt sig. Ett samråd mellan staden och landskommunen

beträffande markens användning är därför nödvändigt. Sådant samråd torde

väl i de flesta fall kunna åstadkommas utan att någon särskild form föreskrives.

Kan enighet mellan staden och landskommunen icke åvägabringas,

synes frågan om markens användning böra avgöras av Kungl. Maj:t. Detta

torde ej kunna ske utan föregående regionplanering. Jag anser därför, att

sådan planering bör kunna komma till användning även om det enbart är

fråga om tillgodoseende av en- viss kommuns behov av fritidsområde inom

annan kommun. Det torde därvid icke få vara avgörande, om kommunerna

gränsa till varandra eller icke. Undantages mark i regionplan såsom fritids

område, blir därigenom i princip avgjort, att den vid planläggning icke får

användas för annat ändamål.

Såsom jag förut framhållit är behovet av interkommunal planläggning

särskilt framträdande för sådana områden, där stora städer utgöra centra.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

97

Något hinder för användning av regionplaneinstitutet även vid planläggning

inom mindre regioner bör emellertid icke föreligga. Avgörande för frågan om

institutet bör komma till användning i visst fall bör sålunda icke vara regionens

storlek utan behovet av gemensam planläggning.

I ett flertal yttranden har hävdats, att de rättsverkningar som enligt förslaget

skulle vara knutna till fastställd regionplan icke kunde trygga regionplanens

genomförande och att förbud därför borde stadgas mot nybyggnad

och jorddelning som stode i strid mot planen.

Frågan, vilka rättsverkningar som regionplanen bör äga, bör bedömas med

hänsyn till syftet med sådan plan. Regionplaneinstitutet betingas av behovet

att erhålla en form för gemensam planläggning för två eller flera kommuner

för att hindra att inom en kommun planreglerande åtgärder vidtagas, vilka

stå i strid med planerade åtgärder inom annan kommun. Syftet med regionplanen

är sålunda att tjäna till ledning för framtida detaljplanering och

samordna planläggningen inom olika kommuner. För att vinna detta syfte

behöver regionplanen icke medföra tvingande rättsverkningar på samma sätt

som t. ex. en stadsplan. Behovet av att giva regionplanen en bebyggelsereglerande

verkan är, såsom stadsplaneutredningen närmare utvecklat, icke heller

eljest stort. För bebyggelseregleringen inom kommun som omfattas av regionplan

torde general-, stads- och byggnadsplaneinstituten samt de förbud som

stadgas i eller kunna föreskrivas med stöd av lagen om allmänna vägar vara

tillräckliga. Härtill kommer, att det skulle medföra vissa icke oväsentliga

olägenheter, om regionplanen skulle ha bebyggelsereglerande verkan. I så

fall måste planen utarbetas mera i detalj än eljest skulle erfordras. Planens

utarbetande skulle på grund härav bli mera kostsamt. Det skulle bl. a. bli

nödvändigt att höra fastighetsägarna, innan planen fastställes, och planens

upprättande skulle bli mera tidsödande. För att hindra att byggnadsföretag

komme till stånd i strid med regionplanen torde det vidare bli nödvändigt

föreskriva, att nybyggnad icke finge ske utan särskilt medgivande. Slutligen

måste åtskilliga ersättningsspörsmål uppkomma. Jag ansluter mig fördenskull

till stadsplaneutredningens förslag, att regionplanen icke bör ha de

byggnadsreglerande rättsverkningar som förordats i vissa yttranden.

Regionplanens huvudsakliga betydelse skulle följaktligen ligga däri, att

den ger möjlighet att vid efterföljande detaljplanläggning bedöma behovet

och ändamålsenligheten av ifrågasatta åtgärder från en vidare synvinkel och

i ett större sammanhang. Det kan möjligen ifrågasättas, om icke regionplanen

borde givas den verkan, att generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser icke finge fastställas i strid mot regionplanen. Då

det vid efterföljande detaljplanering ofta kan visa sig att smärre avvikelser

från regionplanen behöva göras, torde dock ej vara lämpligt att göra planen

ovillkorligt bindande. Regionplanen bör alltså vara vägledande, ej tvingande.

Även utan särskilt stadgande torde vara klart, att generalplan, stadsplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej utan bärande skiil må fastställas

i strid mot regionplan. Sker vid detaljplaneringen avvikelse från regionplan,

bör denna revideras. Detta behöver givetvis ej ske för varje avvikelse

Itilxung till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

utan kan äga rum i samband med den periodiskt återkommande revision,

som torde bli nödvändig för att planen skall anpassas till utvecklingen. Om

redan uppgjorda planer inom de särskilda kommunerna strida mot regionplan,

böra de snarast göras till föremål för översyn. Skulle en kommun underlåta

att omarbeta detaljplan som står i strid mot regionplan, finnes möjlighet

att framtvinga en ändring av detaljplanen, om så erfordras av viktiga

skäl. I avbidan på sådan ändring bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att meddela

det förbud mot nybyggnad som påkallas av omständigheterna.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att i lagen om allmänna vägar införes

ett stadgande om att allmän väg ej må läggas så att regionplanen motverkas.

Häremot har jag icke något att erinra.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skall regionplan erhålla viss rättsverkan.

Om nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan

därmed jämförlig åtgärd inom viss del av regionplaneområde är beroende av

myndighets prövning, skall nämligen, i den mån så kan ske utan att markens

ägare tillskyndas märkligt men, tillses att markens användning för i

regionplanen avsett ändamål icke genom åtgärden försvåras. Att i de fall, då

en åtgärd ändock skall underställas myndighet, denna skall taga hänsyn till

regionplanen, synes välmotiverat. Möjlighet att förhindra åtgärd som försvårar

markens användning för i regionplanen avsett ändamål bör emellertid

finnas, även om avsevärt men därigenom skulle åsamkas markägaren.

Förutsättning härför bör dock vara, att markägaren får ersättning för det

intrång som överstiger vad han eljest är skyldig att tåla. Fall torde nämligen

ej sällan kunna förekomma, då intresset av att regionplanen iakttages

är så stort, att kommun eller annan, exempelvis det organ som företräder

vägväsendet, vill ersätta markägaren.

Utredningen har ansett sistnämnda rättsverkan av regionplanen böra begränsas

till område, vilket ej ingår i generalplan som förklarats skola lända

till efterrättelse eller i stadsplan eller byggnadsplan. Tillräckliga skäl att göra

en sådan begränsning synas dock ej föreligga. Även inom detaljplanelagt område

torde berörda rättsverkan av regionplanen böra inträda. Ofta kan detta

emellertid påkalla en ändring av detaljplanen.

I ett par yttranden har framhållits, att en kommuns utveckling kunde

hämmas genom regionplanering och att med hänsyn härtill bestämmelser

borde givas om en ekonomisk utjämning kommunerna emellan. Om regionplanens

rättsverkningar begränsas på nyss angivet sätt, torde emellertid

knappast tillräcklig anledning föreligga att i lagen gå in på den ömtåliga

ersättningsfråga som i nämnda yttranden berörts. Hithörande spörsmål kommer

för övrigt att upptagas till behandling av 1944 års kommitté för kommunal

samverkan.

Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande förordat, att den föreslagna

regionplanelagstiftningen skall kompletteras med rätt för kommun att tvångsvis

inlösa mark som enligt regionplan är avsedd för bebyggelse och därför

kan beräknas komma att stiga i värde. Såsom jag förut nämnt är frågan om

rätt för kommun att lösa mark, som är avsedd för bebyggelse, föremål för

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 131.

99

utredning i särskild ordning. Frågan härom torde därför icke nu böra upptagas

till prövning. Vid nämnda utredning torde jämväl frågan om rätt för

kommun att expropriera mark, som enligt regionplan undantagits såsom fritidsområde,

komma att lösas.

Beträffande förfarandet vid upprättande och fastställande av regionplan

har i flera yttranden anmärkts, att det statliga inflytandet på regionplaneringen

enligt förslaget vore alltför starkt. Såsom jag förut framhållit har

utvecklingen lett till att det allmännas intresse av bebyggelsens planläggning

och markens användning i övrigt blivit långt större än förr. De statliga intressena

göra sig särskilt gällande vid regionplanering. Det är vid sådan

planering nödvändigt att även mot kommuns vilja kunna hävda ett allmänt

intresse av gemensam planläggning. Ett statligt inflytande på regionplaneringen

betingas även av de starka intressemotsättningar som vid regionplaneringen

kunna uppkomma mellan skilda kommuner. De inskränkningar i

den kommunala självbestämmanderätten som påkallas av nu angivna skäl

böra emellertid inskränkas till vad som betingas av behovet för de statliga

myndigheterna av att kunna tillse, att de allmänna intressena tillräckligt

beaktas vid regionplanens utformning och att icke någon kommuns intresse

otillbörligen eftersättes.

Då en regionplan skall upprättas, skola de kommuner och samhällen, vilka

skola omfattas av planen, enligt förslaget sammansluta sig till ett regionplaneförbund.

Mot förslaget i denna del ha, på sätt framgår av redogörelsen

för yttrandena, riktats åtskilliga anmärkningar. I samband härmed har förordats,

att den organisatoriska frågan i stället löses genom tillskapande av en

specialkommun för ändamålet. Möjligheterna att skapa särskilda kommunala

subjekt för detta och andra ändamål är för närvarande föremål för utredning

av nyssnämnda 1944 års kommitté för kommunal samverkan. Kommittén

har hemställt, att frågan om regionplanelagstiftning icke upptages till

avgörande förrän i samband med prövningen av kommitténs blivande förslag.

Med hänsyn till vikten av att regionplanering snarast kommer till stånd

synes dock ett uppskov med den rättsliga regleringen av regionplaneinstitutet

ej böra äga rum. Åtskilliga skäl kunna helt visst anföras för en annan organisationsform

än den av stadsplaneutredningen föreslagna. Då frågan om bildande

av särskilda specialkommuner för regionplanering icke bör prövas

förrän resultatet av kommitténs arbete föreligger, anser jag likväl övervägande

skäl tala för att frågan om organisationsformen tills vidare löses i

huvudsaklig överensstämmelse med stadsplaneutredningens förslag. Jag förutsätter,

att förevarande detaljspörsmål upptages till förnyat övervägande

i samband med prövningen av kommitténs förslag.

I ett par yttranden har föreslagits, att vissa regionplaneuppgifter skulle

läggas på landstinget och att i varje fall detta borde kunna ingå såsom

medlem av regionplaneförbund. Då planläggning av bebyggelsen icke ingår

bland landstingets uppgifter, synas tillräckliga skäl att pålägga landstinget

några skyldigheter i förevarande hänseende icke föreligga. Med hänsyn till

vikten av att de allmänna intressen som företrädas av landstinget beaktas

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

vid regionplans utformning torde emellertid tillfälle böra beredas landstinget

att under arbetet med planens utarbetande framföra sina önskemål

och synpunkter beträffande markens användning. Tillfälle torde därjämte

böra givas landstinget att avgiva yttrande över utarbetat förslag till regionplan.

För att stärka kommunrepresentationernas inflytande på utformningen av

regionplan torde tillfälle böra beredas dem att yttra sig över förbundsdirektionens

förslag till regionplan. Mot det av stadsplaneutredningen föreslagna

förfarandet vid upprättandet av sådan plan har jag i övrigt icke funnit

anledning till någon väsentlig erinran.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat meddelande av särskilda

bestämmelser för det fall, att en kommun komme att anslutas till ett regionplaneförbund

i ett hänseende och till ett annat sådant förbund i ett annat

hänseende. Dylika fall torde emellertid bli så sällsynta att de icke behöva

regleras i lag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit, att staten skall gälda

kostnaderna för regionplaneförbunds bildande och regionplanens upprättande.

Även om staten har stort intresse av att regionplanering kommer till

stånd, där så erfordras, kan det dock knappast anses befogat, att staten

helt bär kostnaderna härför. Däremot synes lämpligt att staten stimulerar

kommunernas intresse för gemensam planläggning genom att lämna statsbidrag

härtill. Frågan härom torde komma att upptagas till prövning i annat

sammanhang.

Generalplan.

Stadsplaneutredningen.

Generalplan skall enligt stadsplaneutredningens förslag i första hand vara

uteslutande en översiktsplan till ledning för detaljplanerandet men skall icke

i och för sig vara förenad med civilrättslig verkan. Planens värde vore, att

därigenom grunddragen för ordnandet och bebyggandet av ett samhälle i dess

helhet eller viss större del därav klarlades i ett sammanhang. Om samhället

ville frångå generalplanen vid därefter följande närmare planläggningsarbeten,

borde detta med vissa undantag stå samhället fritt. Det vore emellertid

naturligt, att en generalplan ej frånginges utan bärande skäl. Generalplanen

borde angiva grunddragen för det av planen omfattade områdets

framtida ordnande och bebyggande, såsom viktigare trafikleder och andra

allmänna platser. Om generalplanen ej tillerkändes någon rättsverkan, vore

det emellertid intet som hindrade, att marken innan detaljplanläggning skett

bebyggdes eller eljest bleve föremål för åtgöranden som motverkade eller

omöjliggjorde generalplanens genomförande. Detta kunde naturligtvis vara

olämpligt. Å andra sidan skulle, om samtliga bestämmelser i en generalplan

utan vidare finge civilrättslig verkan, detta kunna medföra ekonomiska följder

för vederbörande samhälle av sådan omfattning, att samhället komme

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

101

att draga sig för upprättande av generalplan liksom nu vore fallet med

stomplan. Möjlighet borde därför finnas att genom ett särskilt förfarande

giva generalplanens innehåll civilrättslig kraft i önskad utsträckning. Utredningen

föreslår, att frågan om förlänande av rättsverkan åt generalplan

för stad eller stadsliknande samhälle skall underställas Kungl. Maj:ts prövning

på samma sätt som stomplan, för alt bli gällande, nu fastställes av

Kungl. Maj:t. Avgörandet syntes lämpligen kunna ske i den formen, att

Kungl. Maj:t beträffande generalplanen i viss omfattning förordnade om

förbud mot nybyggnad i strid mot densamma.

Utredningen framhåller, att det för en stads ändamålsenliga utveckling

kunde vara av vikt icke blott att ett område, som av särskilda skäl vore

olämpligt för tätbebyggelse, fredades därifrån, utan även att ett i och för sig

lämpligt byggnadsområde tills vidare icke användes som sådant. Nuvarande

lagstiftning tillämpades understundom så att mark, som staden önskade på

detta sätt reservera, utlades såsom allmän plats och därigenom undantoges

från enskilt bebyggande. Detta vore emellertid en nödfallsutväg, som föranleddes

därav att särskilda bestämmelser om markreservat för närvarande

saknades. Utredningen föreslår därför, att generalplanen skulle kunna föreskriva

att markreservat tills vidare, i avbidan på stadens utveckling, antingen

icke alls finge tagas i anspråk för bebyggelse eller i varje fall icke finge

tätbebyggas. Då generalplanen icke vore tvingande, medförde ej planens

upprättande och antagande i och för sig, att ifrågavarande reservat skyddades

mot bebyggelse i strid med planen. Härför fordrades, såsom förut antytts,

att särskilt förordnande av denna innebörd meddelades av Kungl. Maj:t.

Sådant förordnande skulle gälla allenast viss tid, högst fem år, vid vars utgång

frågan om förnyat förordnande, likaledes för viss tid, finge tagas under

omprövning. Den föreslagna anordningen innebure, att ett tidsschema

kunde fastställas, efter vilket utbyggandet av den inom staden belägna marken

skulle ske. Någon inlösenskyldighet för staden beträffande dylika reservat

har, då intrånget i markägarnas förfoganderätt skulle vara av allenast

övergående art, ej föreslagits. Däremot har under vissa förutsättningar och

i viss utsträckning ersättning ansetts böra utgå för skada som orsakades genom

byggnadsförbudet.

Generalplan skall enligt förslaget antagas av stadsfullmäktige eller motsvarande

kommunala myndighet. Planen har ej ansetts behöva fastställas av

statlig myndighet. Att fordra fastställelse skulle endast i onödan tynga planarbetet

och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till de ändringar som

en generalplan på grund av sin natur måste undergå mer än andra planer.

Ansåge vederbörande stad, att generalplanen icke vore tillfyllest utan att

skydd tillika borde beredas mot åtgärder från markägares eller nyttjanderättshavares

sida, vilka skulle kunna äventyra planens genomförande, och

att planen alltså borde förses med rättsverkningar, finge denna fråga såsom

nämnts underställas Kungl. Maj:ts prövning. Ehuru någon fastställelseprövning

sålunda ej skulle förekomma, vore det lämpligt, att de kommunala myndigheterna

åtminstone i tveksamma fall rådgjorde med de sakkunniga stat
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

liga organ som, då detaljplaner sedermera bleve aktuella, hade att granska

planlösningarna. Utredningen ville alltså framhålla önskvärdheten av att

städer och samhällen begagnade den möjlighet som funnes att låta byggnadsstyrelsen

eller eventuellt vederbörande länsarkitekt taga del av generalplaneförslagen

innan de antoges. I detta sammanhang borde nämnas att

undantagsvis staten syntes böra äga att taga även mera ingående befattning

med generalplanerandet, nämligen för det fall att de kommunala myndigheterna

försummade att ägna frågan tillbörlig uppmärksamhet.

I betänkandet erinras, att det från städernas sida stundom mött ovilja att

låta en generalplan, där sådan funnes, komma till allmänhetens kännedom.

Generalplanens offentliggörande kunde medföra viss risk för osunda spekulationer

i markvärdestegring. Trots olägenheterna härav borde planen icke

undandragas offentligheten. Syftet med generalplanen vore, att den skulle

tjäna till ledning vid detaljplaneringen. De av detaljplanen berörda markägarna

borde få möjlighet att bedöma, huru denna sistnämnda plan avsåges

skola inpassas i det större sammanhanget. Det vore också av vikt att generalplanen

kunde bli föremål för allmän granskning och kritik, så att vid

dess uppgörande även andra synpunkter kunde vinna beaktande än de som

vore företrädda inom vederbörande planmyndighet. De handlingar, vilka

låge till grund för generalplanen, borde däremot kunna hemlighållas under

den tid, arbetet med planens uppgörande påginge.

Stadsplaneutredningen framhåller, att det även beträffande landskommuner

understundom kunde vara lämpligt, att generalplan funnes, exempelvis

för kommunikationsväsendets ordnande, samordnande av olika byggnadsplaneområden

samt planering av erforderliga skolbyggnader och deras förläggning.

Huruvida generalplan erfordrades eller ej, bleve beroende på kommunens

karaktär. Om kommunen omfattade huvudsakligen jordbruksbygd,

bleve generalplanen mindre behövlig. Om däremot tätbebyggelse förekomme

eller kunde väntas uppkomma i större omfattning, kunde en generalplan

vara av värde. Angående upprättande av generalplan i dess egenskap av

översiktsplan utan rättsverkningar syntes för landsbygdens del böra gälla

motsvarande regler som de för stad föreslagna. I de fall, då behov av generalplan

förelåge men kommunen saknade förståelse härför och vilja att vidtaga

erforderliga planläggningsåtgärder, syntes det få bero på länsstyrelsen

att sörja för att generalplan upprättades. Att länsstyrelsen på landsbygden

erhölle denna befogenhet syntes naturligt med hänsyn till den befattning

med planläggningsarbetet i övrigt som länsstyrelsen redan nu hade därstädes.

Länsarkitekten Häggbom och arkitekten Lindström uttala i sin förut omnämnda

reservation, att den största förtjänsten i utredningens förslag låge

i att tillämpning av de detaljerade och invecklade stadsplane- och byggnadsplaneinstituten

tänktes begränsad till område, som kunde väntas bli bebyggda

inom nära framtid, medan de allmänna utvecklingslinjerna i stora drag

angåves i generalplaner och regionplaner. Om detta system skulle fungera,

måste man emellertid skapa garanti för att general- och regionplaner gåves

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 131.

103

tillräcklig stadga och upprättades på sakkunnigt vis. Med generalplanen

skulle riktlinjerna för de flesta samhällens framtida utveckling fixeras. Det

funnes då all anledning dels att åstadkomma en generalplan snarast möjligt,

dels att fästa minst lika stor vikt vid dess riktiga utformning som vid utformningen

av en stadsplan för en eller annan liten del av samhället. Snarast

borde större vikt läggas vid generalplanen med dess vittgående verkningar

än vid detaljplanerna med deras mera lokala verkningar. Med hänsyn

till generalplanens fundamentala betydelse borde den därför göras obligatorisk

för städer och större samhällen och bli föremål för fastställelse av

Kungl. Maj:t. Om man biträdde stadsplaneutredningens ståndpunkt, att generalplan

ej borde fastställas, syntes likväl böra föreskrivas, att förslag till

generalplan skulle underställas byggnadsstyrelsen för granskning, innan det

förelädes stadsfullmäktige för antagande. Om fullmäktige vid sin slutliga prövning

av ärendet hade tillgång till byggnadsstyrelsens yttrande, kunde detta

många gånger medföra, att förslaget vid sitt antagande finge en i sak bättre

utformning än eljest.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har i sitt yttrande uttalat, att generalplanens

viktigaste funktion syntes bliva att begränsa byggnadsplanerna till de

områden som borde bliva föremål för tätbebyggelse. För att förhindra icke

önskvärd randbebyggelse utanför den mindre areal vid t. ex. ett stationssamhälle,

där bebyggelsen koncentrerats och till vilken areal byggnadsplanen

helst bort inskränkas, hade man nämligen i brist på andra legala utvägar

utsträckt planerna över stora områden, ofta omfattande mellan 100 och 200

hektar. Generalplanen komme här att erbjuda goda möjligheter att avhjälpa

dessa olägenheter. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att möjligheten

alt upprätta generalplan inom landskommun underlättade en rationell planering

av strandbebyggelsen i kustkommunerna. Här förelåge nämligen ett

verkligt behov av att kunna planlägga sommarbostadsbebyggelsen i ett större

sammanhang än som vore möjligt med nu gällande lagstiftning. Möjligheten

att avsätta vissa områden till markreservat borde emellertid behandlas med

varsamhet.

Beträffande generalplanens civilrättsliga verkningar har

kammarkollegiet förordat, att generalplanen i och för sig skulle vara förenad

med byggnadsförbud för obegränsad tid. Betänkligheter häremot syntes

ej böra möta, då ju dels dispensmöjlighet förefunnes för tätbebyggelse,

dels ock markägarna hade möjlighet att av Kungl. Maj:t, respektive länsstyrelsen

utverka förordnande om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan,

därest hans mark funnes ur allmän synpunkt lämpligen böra tagas i

anspråk för tätbebyggelse och läggas under sådan plan vid den tid, han

gjorde framställning om upprättande härav. Jämväl överlantmätaren i Älvsborgs

län anser generalplanen böra utan särskilt förordnande äga rättsverkan.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Svenska teknologföreningen uttalar, att det, med hänsyn till att generalplanen

skulle vara grundläggande för den kommande detaljplaneringen, kunde

vara önskvärt, att planen fått längre gående rättsverkningar än utredningen

föreslagit. Föreningen vore väl medveten om svårigheterna att långt

i förväg förutse den lämpliga markdispositionen i detalj inom ett så stort område

som generalplan i regel torde komma att omfatta. Det vore uppenbart,

att om planen vid varje tid skulle giva ett uttryck för den av de aktuella

förhållandena betingade uppfattningen om markens lämpliga disposition,

planen måste från tid till annan revideras. Med hänsyn till att generalplanen

enligt förslaget skulle antagas av stads- eller kommunalfullmäktige borde eu

sådan fortgående revision vara lätt att genomföra. Men därav följde även.

att alltför kategoriska rättsverkningar icke gärna kunde anknytas till en plan,

som i oförändrat skick måhända endast finge kort livslängd. I den mån samhället

förvärvade den oexploaterade marken inom generalplaneområdet, komme

olägenheterna av detta osäkerhetstillstånd att minska.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att beträffande en generalplan borde

gälla, att den skulle vara levande och kunna smidigt anpassa sig efter utvecklingens

krav. Detta förhållande talade för utredningens ståndpunkt, att

generalplanen i princip endast borde få karaktär av en översiktsplan till

ledning för framtida detaljplanearbete och icke bli förenad med rättsverkningar

utan särskilt förordnande. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser

utredningens konstruktion av generalplaneinstitutet ändamålsenlig. Smidigheten

i tillämpningen gjorde planen till ett ytterst värdefullt instrument i

planläggarens hand. Även länsstyrelsen i Kalmar län anser det föreslagna

generalplaneinstitutet bliva till stort gagn för såväl städer som landskommuner

såsom grundval för en blivande detaljplanering. Även från ekonomisk

synpunkt borde det nya institutet bliva förmånligt för städerna, enär de

rättsverkningar, som förbundits med stomplanen, ofta fört med sig betydande

kostnader. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anför, att om

generalplanen erhölle obligatoriskt tvingande verkan, det för Göteborgs och

Bohus län med dess omfattande och intensiva byggnads- och styckningsverksamhet

komme att föranleda ett invecklat koncessionssystem med besvärligheter

för såväl den tillståndssökande allmänheten som myndigheterna.

Statens byggnadslånebyrå har förklarat sig väl medveten om önskvärdheten

av att planen kunde givas större rättsverkan än vad utredningen förutsatt.

Man måste emellertid ha i åtanke, att det för närvarande funnes relativt

få kunniga samhällsplanerare och att man på grund härav, i händelse

bestämmelserna gåves bindande verkan, finge räkna med ett betydande antal

kommunala framställningar om dispens. Med hänsyn härtill syntes det

för närvarande av praktiska skäl meningslöst att giva generalplanen större

rättskraft än utredningen föreslagit. Byrån ansåge det emellertid angeläget

framhålla, att frågan härom borde bli föremål för omprövning, så snart

de angivna hindren undanröjts.

Länsarkitekten i Kopparbergs län anför, att en bidragande orsak till de

alltför höga produktionskostnaderna för bostäder vore det okontrollerade

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

105

sätt, på vilket i de flesta fall bebyggelsen i våra samhällen tillätes ske. Med

hänsyn härtill syntes en betydelsefull uppgift för generalplanerna vara att

■så noggrant som möjligt angiva icke blott var bebyggelsen för olika ändamål

ur olika allmänna synpunkter finge ske, utan även i vilken ungefarlig tidsordning

utbyggandet av planområdet borde få förekomma. Byggnadsnämnderna

inom ett dylikt planområde borde äga icke bara möjlighet utan även

skyldighet att med ledning av en i detta avseende tvingande plan tillse, att

samhällsutbyggandet skedde på ett ur allmän ekonomisk synpunkt lämpligt

sätt. För det fall att vederbörande kommun inte hade den rätta förståelsen

för planens betydelse i nämnda avseende och därför icke begärde förordnande

om förbud mot bebyggelse, men dylikt förbud ändock måste anses erforderligt,

borde möjlighet finnas att vid behov hänskjuta frågan om förbudsförordnande

till Kungl. Maj:ts prövning. Svenska landskommunernas

förbund säger sig icke vilja bestrida, att fall kunna tänkas förekomma, då

det i fråga om generalplan kunde vara nödvändigt att myndigheterna ingrepe.

I ett stort antal yttranden har förordats, att generalplanen skall

fastställas eller i varje fall granskas av statlig myndigh

e t. För planens fastställande av statlig myndighet ha kammarkollegiet,

tekniska högskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Kalmar, Hallands och Västmanlands län, länsarkitekterna i Södermanlands

och Hallands län, överlantmätaren i Gotlands län samt svenska

arkitekters riksförbund och föreningen Sveriges stadsarkitekter uttalat sig.

De flesta av dem ha förordat, att generalplanen — även om den icke ansåges

böra fastställas av statlig myndighet — i varje fall bleve föremål för

granskning av statlig myndighet, innan den antoges. För en sådan granskning

av planen ha vidare följande myndigheter och organ uttalat sig, nämligen

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna

i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Kopparbergs

län, länsarkitekterna i Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands

län, överlantmätaren i Malmöhus län, väg förvaltningen i Örebro län, Stockholms

stads kammarkontor, byggnadsnämnderna i Göteborg och Varberg,

stadsarkitekten i Östersund samt länsarkitekternas förening.

Till stöd för sin uppfattning i detta hänseende anför länsarkitekternas

förening, att en stads planläggning vore ej blott av lokalt utan även av

stort allmänt intresse. Lagförslaget innebure ett tydligt avsteg från hävdvunnen

uppfattning om statens ansvar för angelägenheter av detta slag. Staten

borde ha befogenhet att påverka utvecklingen. Endast om planen förlänades

direkta rättsverkningar, vilket kunde ske efter framställning av staden,

inträdde statens granskningsrätt. Antagligen komme dessa fall att bli

sällsynta, varför praktiskt taget det statliga inflytandet på planläggningen i

stort eliminerades. Föreningen framhåller alt möjlighet visserligen funnes

för staten att på indirekt väg influera på planläggningen i stort. Staten kunde

nämligen genom att vägra fastställa eu stadsplan, som upprättats i överensstämmelse

med generalplan, framtvinga eu ändring av denna och därmed

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

påverka planläggningen i stort. Möjligheterna härtill reducerades emellertid

därigenom, att överenskommelser kunde träffas och dispositioner vidtagas,

som låste generalplanen. Vid stadsplaneringen borde däremot större frihet

lämnas städerna, ty här sammanfölle det allmänna intresset med

städernas och betryggande rättsregler skyddade enskilda intressen. Länsarkitekten

i Älvsborgs län framhåller, att om generalplanen ej bleve föremål

för en allsidig prövning och detaljplaner därefter uppgjordes efter

generalplanen, stadens hela utveckling bundes utan att de granskande

myndigheterna någonsin finge tillfälle att bedöma de stora linjerna i stadens

planläggning. Överlantmätaren i Malmöhus län anför, att även om vid fastställandet

av detaljplan möjlighet funnes att i viss utsträckning hindra fullföljandet

av en olyckligt utformad generalplan, olägenheterna av denna sällan

läge så i öppen dag, att de komme till synes eller kunde rättas vid

fastställelse av en detaljplan över endast ett mindre område. Stockholms

stads kammarkontor framhåller, att generalplanen hade en grundläggande

betydelse för den slutliga planläggningen och att planen många gånger även

i detalj torde komma att föregripa stadsplanernas utformning. Exploateringens

intensitet och den därav beroende frågan om hus- och lägenhetstyper

måste sålunda bli föremål för en låt vara preliminär bedömning redan

på generalplanestadiet. Byggnadsnämnden i Varberg anmärker, att om Kungl.

Maj:t vid prövning av en stadsplan, som upprättats på grundval av en icke

fastställd generalplan, funne, att den senare icke vore lämplig, stor tidsförlust

åstadkommes genom att planerna måste omarbetas. En sådan omarbetning

kunde medföra olägenheter, om stadens myndigheter utgått från

att generalplanen vore riktig och därför räknat med blott kort tid för stadsplanens

fastställande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att den största sakkunskapen

på hithörande område funnes hos statliga myndigheter. Planfrågorna

borde därför i många fall få en ur alla synpunkter mera tillfredsställande

lösning, om generalplanerna granskades av nämnda myndigheter,

än genom den behandling, planfrågorna underkastades av planförfattare och

kommunens egna organ. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar att riktlinjerna

för en stads eller ett samhälles framtida utveckling fixerades genom

generalplanen. Det borde med hänsyn härtill fästas minst lika stor vikt vid

att generalplanen finge en riktig utformning som att en stadsplan eller en

byggnadsplan bleve riktigt behandlad. Med hänsyn till den betydande andel

av kostnaden för huvudtrafiknätets utbyggnad som täcktas med statsbidrag

—- 95 procent av kostnaden — syntes det befogat, att generalplanen, innan

den förelädes kommunens beslutande organ, genom styrelsens försorg bleve

tekniskt granskad i fråga om trafikledernas utformning. Det måste nämligen

vara ett vitalt intresse för stadsfullmäktige att vid prövning av ärendet veta,

om trafiknätet vore så utformat att staden kunde påräkna dylikt statsbidrag.

Våg förvaltningen i Örebro län tillägger i detta sammanhang, att trafikledernas

utformning inom en stad kunde få en avgörande inverkan på planeringen

av intilliggande landsbygds vägnät, synnerligast som många städer

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

107

omfattade stora ytterområden med gles bebyggelse. Ett nära samråd mellan

planförfattaren och vägmyndigheterna finge förutsättas ske under planens

utarbetande. Emellertid finge en generalplan tillmätas så stor betydelse beträffande

trafikledernas planläggning, att föreskrift om obligatoriskt gransk - ningsförfarande i detta hänseende borde meddelas. Civilförsvarsstyrelsen

uttalar, att åtgärder till förekommande av skadeverkningar vid luftanfall

icke alltid omfattades med förståelse av kommunala myndigheter, särskilt

under fredstid. För att säkerställa att erforderliga åtgärder för sådant ändamål

vidtoges vid planläggningen, borde generalplanen granskas av statlig

myndighet, innan planen antoges.

Tekniska högskolan i Stockholm har anfört, att stadsplaner och byggnadsplaner

enligt förslaget ej skulle avse större områden än som vore eller

kunde förväntas inom överskådlig tid bliva bebyggda. Denna regel innebure

en avgjord men synnerligen befogad brytning med nu rådande praxis. Förutsättningen

för en dylik begränsning av detaljplanerna måste dock vara,

att generalplanen utfördes på ett fullt tillfredsställande sätt. Med hänsyn

till generalplanens grundläggande betydelse vid samhällsplaneringen borde

generalplanen fastställas av Kungl. Maj:t, varemot stadsplanen i regel borde

kunna fastställas av länsstyrelsen. Liknande uppfattning har uttalats av

svenska arkitekters riksförbund, som därvid tillika framhållit, att man med

en sådan ordning skulle vinna en smidigare och snabbare administration.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser däremot tillräckliga skäl för fordran å

fastställelseprövning saknas. Länsstyrelsen erinrar, att generalplan, sedan

den antagits, enligt förslaget skulle insändas till byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.

En viss prövning av generalplanen torde i detta sammanhang böra

ske för bedömande av frågan om planen fyllde de krav, som med hänsyn

till stadens utveckling rimligen borde ställas å densamma eller om föreläggande

att vidtaga ändring av planen skulle meddelas stadsfullmäktige. Denna

prövning torde emellertid icke behöva vara så ingående som en fastställelseprövning.

En fastställelseprövning skulle komma att onödigt tynga planarbetet

och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till de ändringar, som

en generalplan på grund av sin natur måste undergå mer än andra planer.

Med avseende å frågan om generalplanen bör göras obligatorisk

erinrar svenska arkitekters riksförbund, att utredningens uppfattning,

att så ej borde ske, motiverats med den begränsade tillgången på

kompetenta planförfattare och med att sådana planer ej vore nödvändiga i

vissa städer med ringa byggnadsverksamhet. Då emellertid generalplanen

vore det betydelsefullaste planinstitutet för reglering av ett samhälles utveckling,

borde föreskrivas, att sådan plan i varje fall skulle upprättas för städer,

men att Kungl. Maj:t i vissa fall ägde medgiva undantag härifrån. Frågan

om generalplan, borde vara obligatorisk även för stadsliknande samhällen

på landet borde närmare utredas. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter

med hänsyn till generalplanens grundläggande betydelse för de flesta

samhällens framtida utveckling, om icke planen borde göras obligatorisk för

städerna och de större samhällena. Därest av särskilda skäl, såsom t. ex.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

att stadsplan redan funnes fastställd för stadens eller samhällets hela område,

något behov av generalplan icke förefunnes, borde Kungl. Ma,j:t äga

medgiva befrielse från skyldigheten att uppgöra sådan plan. Liknande uppfattning

har uttalats av länsstyrelsen i Kalmar län, länsarkitekterna i Hallands

och Älvsborgs län samt överlantmätaren i Gotlands län.

Byggnadsstyrelsen anför i detta sammanhang, att styrelsen vid många tillfällen

understrukit vikten av att städerna och samhällena läte verkställa noggrannare

undersökningar och utredningar av de grundläggande faktorer som

vore av betydelse för den efterföljande detaljplaneringen. Utan tillgång till

dylikt material, som lämpligen kunde framläggas i form av en generalplan,

bleve det ofta omöjligt att närmare bedöma lämpligheten av viss stadsplan,

i all synnerhet om denna endast berörde en mera begränsad del av samhällets

område. Ehuru myndigheterna inom vissa städer och samhällen visat förståelse

för angelägenheten av att åvägabringa dylika grundläggande utredningar

och goda generalplaner på sina håll upprättats, saknades dock i det

stora flertalet fall sådan plan. En viss förbättring i detta hänseende syntes

emellertid ha inträtt, i den mån städernas och samhällenas behov av sakkunniga

biträden kunnat tillgodoses.

Svenska stadsförbundet framhåller, att generalplanen enligt förslaget skulle

ha endast vägledande uppgift. Med hänsyn härtill syntes giltiga skäl icke

finnas att föreskriva rätt för Kungl. Maj:t att ålägga kommun att upprätta

generalplan eller vidtaga ändring i sådan plan. Förbundet vore övertygat om

att man kunde lita till den lokala bedömningen beträffande behovet av dylik

planering. I detta hänseende borde erinras, att åtskilliga städer redan

nu och således utan stöd av några som helst lagbestämmelser i ämnet funnit

sig böra söka åstadkomma sådana planer. Det låge också i sakens natur,

att en central bedömning av dylika frågor omöjligen kunde i det enskilda

fallet grundas på lika god inblick i de för frågan avgörande lokala förhållandena

som de kommunala organen själva ägde.

Länsstyrelsen c Göteborgs och Bohus län har förordat, att kommun, sedan

generalplan upprättats, åtminstone i viss omfattning erhölle rätt att

tvångsvis lösa mark, som enligt planen vore avsedd för

enskilt bebyggande. Liknande mening har uttalats av länsstyrelsen

i Västmanlands län, Stockholms stads fastighetskontor och stadsplanekontor,

stadsfullmäktige i Sundbyberg, byggnadsnämnden i Härnösand, svenska

stadsförbundet, svenska kommunaltekniska föreningen och svenska teknolog

föreningen.

Beträffande giltighetstiden för förordnande om förbud

mot nybyggnad inom områden, som i generalplan undantagits från

tätbebyggelse eller annan bebyggelse, uttalar länsarkitekten i Stockholms län,

att sådant förordnande ofta avsåge område, där en exploatering rimligen

icke borde komma till stånd på lång tid. Någon anledning att här taga upp

förbudsfråga så ofta som vart femte år syntes knappast föreligga. Arbetet

med förnyandet av förbud vore icke oväsentligt och med den utveckling,

planväsendet enligt lagförslaget kunde förväntas gå emot, syntes allt, som

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

109

kunde underlätta arbetet, böra göras. Om förbudstiden skulle maximeras,

borde tio år sättas som maximum. Hinder torde ej föreligga att dessförinnan

liäva förbudet, därest utvecklingen och ändrade förhållanden gjorde detta

önskvärt. Liknande mening har uttalats av länsstyrelsen i Stockholms län

och svenska arkitekters riksförbund. Även byggnadsnämnden i Eskilstuna

anser, att en längre tidrymd än fem år i regel bör kunna ifrågakomma.

Länsarkitekten i Jämtlands lån vill helt slopa tidsbegränsningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser däremot den föreslagna tidsbegränsningen,

fem år, lämplig. Genom denna begränsning tvingades vederbörande

att med bestämda mellanrum taga under övervägande, huruvida meddelat

byggnadsförbud alltjämt behövde bestå eller detaljplanläggning skulle äga

rum.

Tekniska högskolan i Stockholm har förordat, att kostnaden för

upprättande av generalplan, med hänsyn till dennas stora allmänna

betydelse och statens direkta intresse i vägväsende och skolväsende,

till väsentlig del skulle bestridas av statsmedel.

Stockholms stads kammarkontor har framhållit, att det från ekonomisk

synpunkt vore vanskligt att ge publicitet åt en preliminär men jämförelsevis

detaljerad plan. En för det allmänna ogynnsam markvärdestegring och osund

markspekulation borde undvikas.

Departementschefen.

Generalplanen är avsedd att vara en översiktsplan som för en kommun

eller större delen därav angiver grunddragen för markens användning och

som skall tjäna till ledning vid framtida detaljplanering. I generalplanen

skola enligt förslaget angivas viktigare trafikleder och allmänna platser

samt de områden som avses skola tätbebyggas eller tagas i anspråk för

friluftsliv eller eljest bevaras med landsbygdskaraktär. Huvudsyftet med generalplanen

är sålunda att klargöra de faktorer som äro av betydelse för den

efterföljande detaljplaneringen. Utan en sådan översikt är det i allmänhet

icke möjligt för de kommunala organen och granskande, statliga myndigheter

att avgöra, huruvida ett förslag till detaljplan för ett begränsat

område riktigt anpassats till utvecklingen inom kommunen i dess helhet.

Icke minst betydelsefull blir generalplanen från vägväsendets synpunkt.

Genom att planläggningen sker i ett större sammanhang kunna bebyggelseområdena

bestämmas på ett med hänsyn till förefintliga eller planerade

trafikleder mera ändamålsenligt sätt än eljest. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

får genom planen den överblick över trafiknätet utan vilken det är

svårt för styrelsen att vid granskning av förslag till stadsplaner bedöma

lämpligheten av ifrågasatta trafikanordningar. Om översiktsplan saknas, kan

följden lätt bli, att onödigt dyra eller eljest mindre lämpliga trafikleder utläggas.

För att generalplanen skall kunna fylla sin uppgift behöver den icke vara

förenad med rättsverkningar på samma sätt som en stadsplan eller bygg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

nadsplan. Det är naturligtvis önskvärt, att en generalplan, varigenom marken

planerats på ett ändamålsenligt sätt, icke frångås utan att det påkallats

av utvecklingen. Om planen ej är tvingande, är det icke alltid möjligt

att hindra, att marken bebygges eller eljest tages i anspråk på ett

sätt som försvårar planens genomförande. Å andra sidan skulle en plan som

är bindande komma att verka tyngande och kunna föranleda ett besvärligt

koncessionssystem. Det lärer icke heller kunna ifrågakomma att göra planen

tvingande utan att föreskriva skyldighet för kommun att åtminstone i

vissa fall ersätta markägarna den skada som uppkommer för dem genom att

de icke få förfoga över marken på det sätt som de eljest kunnat göra. En

dylik skyldighet kan medföra att kommunerna underlåta att upprätta generalplan.

Institutet skulle följaktligen icke vinna tillämpning i önskvärd utsträckning.

övervägande skäl synas därför tala för att generalplanen i första

hand får vara allenast en översiktsplan till ledning för framtida detaljplanering.

Åtskilliga kommuner torde emellertid icke ha några betänkligheter mot

att göra generalplan tvingande. Med hänsyn härtill torde möjlighet böra

finnas att förläna planen eller del därav rättsverkan. I stad torde detta

böra ske endast efter framställning av stadsfullmäktige. På landet äro förhållandena

annorlunda. För de egentliga landskommunernas del torde man

icke kunna undvara initiativrätt för något statligt organ. Jag vill erinra,

att länsstyrelsen äger att på landet fastställa byggnadsplaner och utomplansbestämmelser

utan att kommunen gjort framställning därom och det

synes ej möta större betänkligheter mot att tillerkänna generalplan på landet

vissa rättsverkningar även utan framställning av kommunen. Ett beslut

härom behöver ej alltid medföra ekonomiska förpliktelser för kommunen.

Kan beslutet medföra direkta utgifter för kommunen av någon betydenhet,

torde framställning från kommunens sida regelmässigt böra förutsättas.

Den möjlighet att förläna generalplan bindande verkan som sålunda

skulle finnas är främst påkallad av önskemålet att hindra, att mark som i

planen undantagits för särskilt ändamål — exempelvis för väg, allmän plats

eller friluftsliv — bebygges eller tages i anspråk på sätt som försvårar generalplanens

genomförande. Nämnda möjlighet kan emellertid få stor betydelse

därutöver. För ett samhälles ändamålsenliga utveckling kan det, såsom

förut nämnts, vara av stor vikt, att ett område tills vidare undantages

från bebyggelse även om det visserligen i och för sig är lämpat härför. Så

kan vara fallet, om i närheten finnes ett redan planlagt område som ännu

icke till fullo bebyggts och det är önskvärt, att det redan planlagda området

först utnyttjas innan ny mark tages i anspråk för bebyggelse. Nu gällande

lag saknar emellertid medel att tills vidare undantaga visst område från

bebyggelse. Som en följd härav ha — till förekommande av oreglerad

randbebyggelse —- stadsplan eller byggnadsplan fastställts för så stora

områden, att de icke kunna förväntas bliva bebyggda inom rimlig

tid. Planerna bli till följd härav ej sällan omoderna långt innan de utnyttjats.

En annan olägenhet av denna ordning är, att bebyggelsen blir alltför

spridd samt att vägar liksom anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

111

draga onödigt stora kostnader. Som en nödfallsutväg har mark, som ansetts

böra reserveras, på några håll utlagts som allmän plats och därigenom undantagits

från bebyggelse. För att förebygga sådana missförhållanden torde generalplanen

böra bereda möjlighet att reservera mark, vilken tills vidare, i

avbidan på samhällets utveckling, antingen icke alls får tagas i anspråk för

bebyggelse eller i varje fall icke får tätbebyggas. Genom att giva generalplanen

rättsverkan i sådan del kan planen utnyttjas för att framtvinga ett

utbyggande av samhället i etapper.

Beslut, varigenom rättsverkan tillagts generalplan i vad mark reserverats

för framtida behov torde böra meddelas allenast för viss tid, med möjlighet

till förlängning. Stadsplaneutredningan har föreslagit, att sådant beslut skall

kunna gälla fem år. I några yttranden har hävdats att denna tid skulle vara

alltför kort och borde utsträckas till tio år. Då det emellertid synes motiverat,

att de kommunala organen åtminstone vart femte år taga under omprövning,

huruvida byggnadsförbudet alltjämt behöver bestå eller tiden är mogen

för detaljplanläggning, anser jag den av utredningen föreslagna tidsbegränsningen

väl avvägd.

Någon inlösningsskyldighet för kommun beträffande sådana reservat som

nu nämnts torde, då intrånget i markägarnas förfoganderätt avses skola vara

av allenast övergående art, ej böra föreskrivas. Frågan, i vilken utsträckning

ersättning bör utgå för skada som markägare åsamkas genom byggnadsförbudet,

avser jag att behandla i samband med vissa spörsmål rörande förbud

mot tätbebyggelse (se sid. 119—120).

Av samma skäl som anförts beträffande regionplan torde den i flera yttranden

berörda frågan om rätt för kommun att tvångsvis inlösa mark som

enligt generalplan är avsedd till enskilt bebyggande icke böra nu upptagas

till prövning.

I ett flertal yttranden har förordats, att generalplan skall obligatoriskt upprättas

för alla städer och andra större samhällen. Det är naturligtvis med

hänsyn till den grundläggande betydelse som generalplan måste få för den

följande utvecklingen önskvärt, att sådan plan finnes för alla städer och

större samhällen med ännu outnyttjade ytterområden eller liknande. Det

torde emellertid kunna förväntas, att de flesta städer och samhällen även

utan tvingande föreskrift utan dröjsmål komma att föranstalta om upprättande

av generalplan. Med hänsyn till svårigheterna att i alla fall erhålla

kompetenta arbetskrafter för planernas uppgörande anser jag ovillkorlig

skyldighet för kommun att upprätta generalplan ej böra föreskrivas. Såsom

stadsplaneutredningen föreslagit bör dock möjlighet finnas att framtvinga

uppgörande av generalplan för kommun som utan skäl underlåter att föranstalta

härom. Uppgörande av generalplan kan framtvingas, förutom genom

direkt föreläggande, genom att begärd faststiillelse av detaljplan vägras,

intill dess erforderlig generalplaneutredning verkställts.

Generalplan torde, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, böra antagas

av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet. I ett stort antal yttranden

har förordats, att planen — även i det fall att den icke skall äga

rättsverkan — skall fastställas av statlig myndighet. De skäl som anförts till

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

stöd härför äro otvivelaktigt beaktansvärda. I den mån generalplanen icke

avses skola vara tvingande är emellertid fastställelse av planen icke erforderlig

för att vinna det med planen avsedda huvudsyftet att tjäna till ledning

vid efterföljande detaljplanering. Att fordra fastställelse skulle därjämte

tynga planarbetet och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till

att generalplanen på grund av utvecklingen måste ändras oftare än andra

planer. Jag anser mig därför icke kunna biträda det i yttrandena framförda

förslaget, att generalplanen alltid skall fastställas av statlig myndighet. Det

är emellertid av största betydelse, att generalplanen utformas under hänsynstagande

till icke blott lokala utan även allmänna behov. Under planens

utarbetande bör samråd därför äga rum med bl. a. vederbörande statliga

plan-, väg- och civilförsvarsmyndigheter. Med hänsyn till de indirekta rättsverkningar

planen medför även om den icke är tvingande synes därjämte

en viss kontroll över planarbetet böra anordnas på det sättet att planen underkastas

granskning av statlig myndighet, innan den antages av fullmäktige.

En sådan granskning skulle medföra bl. a. den fördelen, att de kommunala

myndigheterna kunna med större säkerhet påräkna att detaljplaner,

vilka uppgöras med ledning av en generalplan som vid sådan granskning

lämnats utan erinran, bli fastställda. Granskning av generalplan för stad, köping

och municipalsamhälle torde böra ankomma på byggnadsstyrelsen. Generalplan

för landskommun synes lämpligen böra granskas av länsarkitekten.

Om generalplan skall erhålla bindande verkan, torde den böra underkastas

en mera ingående prövning än nyssnämnda granskning. Denna prövning

synes böra ankomma på Kungl. Maj:t, såvitt avser generalplan i stad, köping

och municipalsamhälle. I fråga om generalplan på landet torde prövningen

i överensstämmelse med vad som eljest i allmänhet gäller på landet böra

anförtros länsstyrelsen. Beslut, varigenom bindande verkan tillägges generalplan,

synes lämpligen böra ha formen av att planen fastställes att lända

till efterrättelse. Av vad jag förut anfört framgår att sådan fastställelse kan

avse del av planen.

Det torde, på samma sätt som i fråga om stadsplan, principiellt böra ankomma

på vederbörande kommun att svara för de med generalplans upprättande

och genomförande förenade kostnaderna. Frågan, i vad mån statsbidrag

bör utgå till kostnaden för upprättande av generalplan, torde icke böra

prövas i detta sammanhang.

Mot vad stadsplaneutredningen anfört rörande nödvändigheten att låta

generalplanen komma till allmänhetens kännedom har jag icke något att

erinra.

Stadsplan.

Stadsplaneutredningen.

Det nuvarande stadsplaneinstitutet skall enligt utredningens förslag bevaras

i princip oförändrat. Utredningen har emellertid förordat ett stort antal ändringar

i gällande bestämmelser angående stadsplan. För innebörden av dessa

ändringsförslag kommer jag att redogöra i samband med detaljmotiveringen.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

113

Stadsplaneutredningen har betonat angelägenheten av att stadsplaneläggning

i förskott av alltför stora områden förhindras. Det borde därför stadgas,

att stadsplan ej finge utläggas över större område än som kunde förväntas

bli bebyggt inom överskådlig tid. Det vore även önskvärt, att redan

fastställda planer, vilka strede mot detta stadgande, reviderades till överensstämmelse

därmed. En dylik revision borde genomföras med all den

skyndsamhet som tillgången på kompetenta arbetskrafter medgåve.

Utredningen anför vidare, att det inom stad alltid skulle finnas byggnadsnämnd,

vars lov erfordrades för företagande av nybyggnad. Om utanför

stadsplanelagt område tätare bebyggelse syntes vara att förvänta, hade nämnden

att antingen tillse att stadsplan uppgjordes eller ock verka för att andra

åtgärder vidtoges till förhindrande av ett planlöst eller eljest olämpligt utbyggande

av staden. Av vikt vore, att en stad icke sökte undandraga sig

stadsplaneläggning, där sådan erfordrades. Genom tillämpning av bestämmelserna

i 4 § stadsplanelagen, vilka utredningen förutsatte skola bibehållas,

kunde emellertid missförhållanden av detta slag förhindras. Enligt nämnda

bestämmelser kunde Kungl. Maj:t framtvinga en stadsplan eller stadsplaneändring,

där så funnes nödigt för stads allmänna utveckling eller till främjande

av betydande allmänt intresse. Det syntes böra åligga länsstyrelsen att,

om länsstyrelsen funne påkallat att stadsplan upprättades och sådan plan

icke syntes kunna åvägabringas i annan ordning, anmäla förhållandet för

Kungl. Maj:t för vidtagande av nödiga tvångsåtgärder.

Yttrandena.

Några anmärkningar mot stadsplaneinstitutet av mera principiell innebörd

ha icke anförts i yttrandena. Länsstyrelsen i Kronobergs lån har uttalat, att

de nya bestämmelserna om stadsplan utformats på ett i allmänhet lyckligt

sätt och under tillvaratagande av de positiva värden som gällande rätt representerade.

Byggnadsstyrelsen anför, att stadsplaneinstitutet i utredningens

förslag underkastats endast mindre förändringar, vilka i stort sett sammanfölle

med av styrelsen tidigare framförda synpunkter och ej föranledde någon

erinran från styrelsens sida.

Tekniska högskolan i Stockholm, vilken såsom förut nämnts förordar

att generalplanen alltid skall fastställas av Kungl. Maj:t och få en grundläggande

betydelse, anför, att om generalplaneinstitutet finge den starkare

ställning, som sålunda föreslagits och som skulle medföra att stadsplanerna

i regel skulle kunna fastställas av länsstyrelse, stadsplaneringen komme

att beslå i ett utformande i detalj av vad som fastslagits i generalplanen.

Detta syntes också lämpligt.

Beträffande stadsplaneutredningens uttalande om angelägenheten av att

stadsplan ej fastställes för alltför stora områden har föreningen Sveriges

stadsarkitekter anfört, att det för en stor del samhällen under tidigare år

fastställts stadsplaner av den omfattning, att de vida överskrede vad som

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj;ts proposition nr 131.

kunnat tänkas bliva exploaterat inom överskådlig tid. När fråga uppkommit

om de stadsplanelagda områdenas bebyggande, hade stadsplanerna visat sig

oändamålsenliga. Ej alltid hade stadsplaneändring kunnat genomföras, innan

bebyggelse redan ägt rum. Behov av att få sådana stadsplaner i vissa

delar upphävda hade därför vid skilda tillfällen framträtt, men upphävande

hade i regel icke medgivits annat än i samband med upprättande och fastställande

av ny plan. I och med region- och generalplaneinstitutens tillkomst

måste sådant upphävande kunna ske. Ett riktigt generalplanerande

med tidsprogram m. m. torde icke vara möjligt, försåvitt gamla, omoderna

och olämpliga stadsplaner skulle lägga sin tyngande hand över detsamma.

I motiveringen till utredningens lagförslag framhölles även detta, och tydligen

avsåges, att efter förslagens genomförande framställningar om äldre

planers undanröjande skulle kunna bifallas. En sådan ordning måste emellertid

anses vara så betydelsefull, att den borde givas uttryckligt stöd i

lagtexten. Liknande mening har uttalats av svenska kommunaltekniska föreningen

och byggnadsnämnden i Gävle.

Stockholms stads stadsplanekontor framhåller i detta sammanhang, att

förefintligheten av sakkunnigt genomarbetade och tillräckligt omfattande

generalplaner vore en förutsättning för att man skulle kunna inskränka

stads- och byggnadsplaner till att omfatta endast aktuella byggnadsområden.

Dessa båda sistnämnda planinstitut vore förbundna med en så omfattande

teknisk och administrativ apparat, att de om möjligt icke borde

få större utsträckning än som svarade mot verkligt byggnadsbehov. Olägenheterna

av att stadsplaner fastställts långt innan bebyggelse vore aktuell

vore väl kända, och kontoret kunde på denna punkt inskränka sig till

att peka på exempelvis stadsdelen Aspudden i Stockholm, där en gammal

icke genomförd plan försvårat upprättandet av en ny. Emellertid reglerade

stadsplanerna bebyggelsen så i detalj, att man ofta icke kunde utarbeta

ett slutgiltigt förslag förrän i samband med projekteringen av byggnaderna.

Funnes det redan stadsplan för området, ställdes man inför valet att taga

olägenheterna av den befintliga stadsplanen eller den tidsutdräkt som dess

ändrande medförde.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit bör stadsplaneinstitutet liksom hittills komma

till användning för detaljplaneringen av bebyggelsen i stad. Införandet i

byggnadslagstiftningen av de nya region- och generalplaneinstituten nödvändiggör

icke några större förändringar av stadsplaneinstitutet. Detta institut

torde därför böra överföras till den nya byggnadslagen i princip oförändrat.

Stadsplaneinstitutet bör, såsom jag förut framhållit, kunna komma till

användning även på landet utan samband med municipalbildning. Denna

utsträckning av stadsplanens tillämpning nödvändiggör dock icke någon

ändring i institutets utformning. Om föreskrifterna rörande iordningställande

och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän

plats prövas vara i oskälig grad betungande för landskommun, bör dock

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

115

möjlighet finnas att medgiva nödig lindring i kommunens skyldigheter. Vidare

torde böra stadgas befogenhet för länsstyrelse att, då fråga uppkommit

om upprättande av stadsplan för område inom landskommun, föreskriva

det förbud mot nybyggnad som kan finnas påkallat.

I yttrandena har ifrågasatts att, eftersom stadsplanen endast innebär en

utformning i detalj av den planläggning som sker genom generalplanen,

stadsplanen skall fastställas av länsstyrelsen. Ett genomförande av detta

förslag skulle helt visst innebära en förenkling i administrativt hänseende.

Generalplanen avses emellertid icke skola vara obligatorisk och kommer

endast i begränsad utsträckning att bli föremål för fastställelseprövning

Stadsplanerna kunna följaktligen icke antagas regelmässigt utgöra en detaljutformning

av en av Kungl. Maj:t godkänd planläggning i stort. Jag är

med hänsyn härtill icke beredd att nu förorda någon ändring i den nuvarande

fastställelseprövningen. Måhända kan emellertid detta spörsmål framdeles

komma i ett ändrat läge, när erfarenhet vunnits om generalplaneinstitutet.

Jag har i ett annat sammanhang berört olägenheterna av att stadsplan

fastställes för alltför stora områden. Det torde därför i byggnadsstadgan

böra föreskrivas, att stadsplan icke må fastställas för större område än som

kan förväntas bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk inom överskådlig tid.

Såsom stadsplaneutredningen funnit är det vidare önskvärt, att redan fastställda

planer, som omfatta alltför stora områden, bli föremål för revision.

Frågan om upphävande av fastställd stadsplan är ej reglerad i gällande lag.

Det är emellertid klart, att en stadsplan kan upphävas i samband med att

ny plan fastställes. Hinder torde ej heller möta att utan samband med sådan

ändring upphäva stadsplan. Något särskilt lagstadgande härom synes emellertid

icke påkallat. Kungl. Maj:t lärer även utan att detta uttryckligen angives

i lagen äga befogenhet att upphäva stadsplan i samma ordning som

gäller för antagande och fastställelse av sådan plan.

Om tätbebyggelse, såsom jag förordat, hädanefter icke må komma till

stånd utan föregående prövning och planläggning och markägarna sålunda

kunna förhindras att bygga, där de själva önska, blir det av större vikt

än förr, att städerna icke undandraga sig planläggning när sådan erfordras.

Om en stad emellertid skulle göra sig skyldig till dylik försummelse,

bör möjlighet liksom hittills finnas att framtvinga stadsplan.

Nu gällande detaljbestämmelser rörande stadsplan torde i åtskilliga hänseenden

böra jämkas med hänsyn till den erfarenhet som vunnits vid bestämmelsernas

tillämpning.

Byggnadsplan.

Stadsplaneutredningen.

Beträffande byggnadsplaneinstitutet erinrar stadsplaneutredningen, att

byggnadsplan för närvarande kunde komma till användning allenast på den

egentliga landsbygden. Vid sidan av byggnadsplan och stadsplan kunde de
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

taljplanering ske genom avstyckningsplan. Sistnämnda plan vore emellertid

till sitt syfte egentligen allenast ett institut för planläggning av fastighetsbildningen.

Upprättande av avstyckningsplan vore beroende av vederbörande

fastighetsägare. Från åtskilliga håll hade framförts önskemål om avskaffande

av avstyckningsplaneinstitutet. De erinringar som riktats mot detsamma bottnade

framför allt däri, att institutet från bebyggelsesynpunkt saknade reglerande

verkan. Hinder mötte ej mot att mark, som i avstyckningsplanen utlagts

såsom öppen plats, bebyggdes eller att eljest avsikten med planen motverkades

genom byggnadsföretag. Detta vore uppenbarligen en brist.

I anslutning härtill anför utredningen, att om avstyckningsplanen skulle

bibehållas i planlagstiftningen erfordrades, att institutet i fråga kompletterades

i olika hänseenden. Avstyckningsplanen borde sålunda förbindas med

rättsverkningar i bebyggelsereglerande syfte samt jämväl i övrigt så utformas,

att den i sak komme att få karaktären av en enkel byggnadsplan. Men

med denna uppfattning syntes det irrationellt att behålla avstyckningsplanen

såsom ett särskilt planinstitut. Byggnadsplanen fyllde samma ändamål.

Utredningen erinrar, att fastighetsbildningssakkunniga i sitt den 1 september

1944 avgivna betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar

av jorddelningslagen samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet

m. m. (SOU 1944: 46) föreslagit, att avstyckningsplanen skulle inom områden,

där jorddelningslagen vore tillämplig, ersättas av byggnadsplan. Beträffande

städer och sådana stadsliknande samhällen, där jorddelningslagen

ej ägde tillämpning, hade fastighetsbildningssakkunniga icke föreslagit någon

ändring i gällande regler. Avskaffandet av avstyckningsplanen på landet behövde

naturligtvis ej medföra, att institutet i fråga upphävdes jämväl för

städernas och de stadsliknande samhällenas del. Å andra sidan torde det

vara nödvändigt, att om avstyckningsplanen där alltjämt skulle kunna förekomma,

institutet underkastades åtskilliga kompletteringar, på sätt nyss antytts.

En avstyckningsplan i stad skulle sålunda till såväl innehåll som rättsverkningar

komma att icke nämnvärt skilja sig från byggnadsplanen på landet.

Att vid sådant förhållande bibehålla benämningen avstyckningsplan

syntes olämpligt. Innan ståndpunkt toges till frågan om införande av byggnadsplan

i städer och stadsliknande samhällen, borde emellertid övervägas,

om överhuvud taget där vid sidan av stadsplanen erfordrades något detaljreglerande

planinstitut.

Utredningen har härom anfört följande:

Skall utan risk för att markägarnas intressen otillbörligen åsidosättas

kunna uppehållas fordran på att tätare bebyggelse icke må äga rum inom

stads område, med mindre detaljplan för bebyggelsen upprättats, torde stadsplaneinstitufet

i dettas nuvarande skick icke vara tillfyllest. Att få en stadsplan

till stånd mot stadens vilja är för närvarande förenat med åtskilliga

svårigheter. Markägarna skulle, om stadsplan vore den enda förutsättningen

för tätbebyggelse, kunna utsättas för godtycke från städernas sida. Den enligt

4 § stadsplanelagen gällande begränsningen i städernas s. k. stadsplanemonopol

är ej alltid tillräcklig garanti häremot. Det kan vara skäligt, att en

markägare medgives exploatera sin mark för hyggnadsändamål, även om det

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131

117

ej, på sätt stadgas i nämnda paragraf, finnes för stadens ändamålsenliga utveckling

eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt, att stadsplan

upprättas för området.

Men ej heller ur städernas synpunkt är det tillfredsställande, att man för

planläggning av bebyggelsen inom visst område alltid är hänvisad till stadsplaneinstitutet,

sådant detta utformats i den nuvarande stadsplanelagen. Även

med beaktande av de möjligheter till ekonomiska lättnader för städerna, som

52 och 53 §§ stadsplanelagen erbjuda, synes det icke rimligt, att en stad för

att säkra reglerad bebyggelse inom ett område, som staden kanske helst

skulle vilja se helt fredat från tätbebyggelse eller som i varje fall icke anses

lämpligen böra för närvarande exploateras, skall vara tvungen att bekosta

och genomföra stadsplan för området. Upprättas inom sådant område detaljplan,

synes det åtminstone skäligt, att vederbörande markägare svara för

kostnaderna i större utsträckning än som erfordras i fråga om stadsplan.

Vill man möjliggöra detaljreglering av bebyggelsen i stad inom område,

där staden icke önskar upprätta stadsplan, och där någon skyldighet för

staden härutinnan ej heller föreligger enligt gällande bestämmelser, torde,

om man bortser från en med bebyggelsereglerande verkan utrustad avstyckningsplan,

två vägar stå öppna. Den ena är, att byggnadsplaneinstitutet —

med de jämkningar däri som av omständigheterna kunna påkallas — införes

även i stad. Härmed viimes att staden kan undgå ekonomiskt ansvar för

planen och att detta i stället kommer att omedelbart åvila vederbörande

markägare, vilka, om de önska erhålla tillstånd till tätbebyggelse, själva få

bekosta erforderlig planläggning och dennas genomförande. Den andra vägen

är, att staden visserligen förpliktas upprätta och genomföra stadsplan jämväl

inom område, beträffande vilket någon skyldighet härtill ej åligger staden

enligt 4 § stadsplanelagen, men att samtidigt tillses, att staden icke därigenom

orsakas kostnader. De kostnader, som i detta sammanhang ifrågakomma,

äro ej blott engångsutgifter för planens upprättande, marklösen samt

anläggning av gator och ledningar m. m. utan även framtida årliga utgifter,

t. ex. för gatuunderhåll, renhållning och belysning.

Beträffande sistnämnda alternativ framhåller utredningen, att om man utvidgade

stadens skyldighet att upprätta och genomföra stadsplan, gällande

bestämmelser angående stadens och markägarnas inbördes rättsförhållanden

borde på det sätt ändras, att stadens möjlighet att av markägarna få ersättning

för sina kostnader ökades. På sätt och vis skapades därigenom ett helt

nytt planinstitut ehuru under stadsplanens namn. Skulle nuvarande ersättningsregler

kompletteras med särbestämmelser för det specialfall av stadsplan,

varom här vore fråga, bleve apparaten ganska tung. Frånsett de betänkligheter

mot en anordning av antytt slag, som av nu angivna orsaker

inställde sig, kunde principiella invändningar göras. Lagens ståndpunkt kunde

sägas vara den, att det enda fall, då en stadsplan borde få upprättas mot

vederbörande stads önskan, vore, när stadens underlåtenhet att upprätta sådan

plan måste med hänsyn till stadsplanens nödvändighet ur stadens eller

statsnyttans synpunkt anses såsom en verklig försummelse. Denna ståndpunkt

syntes alltjämt äga fog för sig.

Utredningen uttalar, alt om man av anförda skäl icke ville utvidga städernas

skyldighet att upprätta stadsplan, man vore hänvisad alt införa

bvggnadsplan i stad. De icke sladsplanelagda delarna av en stads ylterom
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

råden företedde till sin natur ofta ej någon skillnad från den egentliga landsbygden.

Likaväl som inom eu landskommun tätbebyggelse kunde regleras

genom byggnadsplan, syntes dylik plan böra komma till användning för

reglering av bebyggelsen inom sådana med landsbygden jämförbara delar

av stad, vilka ännu ej vore mogna för stadsplan. Stadsplaneutredningen föresloge

alltså, att avstyckningsplanen även i städer och stadsliknande samhällen

ersattes med en byggnadsplan. Gällande bestämmelser om byggnadsplan

vore emellertid ur flera synpunkter mindre tillfredsställande. De erinringar,

vilka kunde riktas mot nuvarande föreskrifter, hänförde sig huvudsakligen

dels till byggnadsplanens rättsverkningar, dels ock till reglerna om

kostnaderna för planens uppförande.

Beträffande byggnadsplanens rättsverkningar anför utredningen till ep

början:

Byggnadsplanens rättsverkningar äro begränsade. Viktigast är det i 63 §

stadsplanelagen stadgade förbudet mot nybyggnad i strid mot byggnadsplan.

Därjämte äger, jämlikt tredje stycket av samma paragraf samt 20 §, länsstyrelsen

meddela förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan

därmed jämförlig åtgärd av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets

användande för avsett ändamål. Har, sedan byggnadsplan fastställts,

nybyggnad ägt rum inom det planlagda området, må enligt 65 § sådan mark,

som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av

nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas

i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet. Villkor härför är dock, att

marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den

fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits,

eller ock annan fastighet, som hade samma ägare. I annat fall är fastighetsägaren

ej, även om i byggnadsplanen mark avsetts för väg, skyldig

att på grund av planen upplåta den sålunda utmärkta vägmärken. Någon

föreskrift om skyldighet att upplåta nyttjanderätten till i byggnadsplanen

upptagen allmän plats, i den mån den ej erfordras för samfärdseln, finnes alls

icke. Motsvarighet saknas vidare alldeles till de i fråga om stadsplan gällande

bestämmelserna angående lösen av mark inom det planlagda området. Avsaknaden

av alla ersättningsbestämmelser kan medföra orättvisor markägarna

emellan. En ägare kan nödgas tåla intrång i sin förfoganderätt till marken

i förhållandevis större utsträckning än andra utan att fördenskull erhålla

större nytta av planen. Beträffande byggnadsplans rättsverkningar må slutligen

nämnas att genom lag den 20 juni 1941 har till 63 § stadsplanelagen

fogats ett nytt fjärde stycke, däri stadgas att, om så finnes erforderligt, länsstyrelsen

äger för område, som ingår i byggnadsplan, meddela förbud mot

nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen, innan avlopp för området anordnats.

Att ersättning ej kan tillerkännas markägare för intrång till följd av byggnadsplan

har medfört en mycket stor inskränkning i möjligheterna att utföra

planläggningen rationellt. Vägar ha sålunda många gånger icke kunnat i

planen förläggas på lämpligast möjliga sätt, och utläggandet av mark till

parker och andra öppna platser samt till offentliga byggnader bar förhindrats

eller försvårats. De uppkomna bristerna ha tydligt framträtt exempelvis

i sådana fall, då stadsplan skolat läggas över områden, som förut planlagts

genom byggnadsplan.

De viktigaste spörsmål, som påkalla reglering inom ett byggnadsplaneområde,

gälla vägar och andra allmänna platser samt vatten och avlopp. Enligt

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

119

vad nyss nämnts kan länsstyrelsen framtvinga en lösning av avloppsfrågan

genom att, med stöd av 63 § fjärde stycket stadsplanelagen, förbjuda nybyggnad

inom området, innan avlopp anordnats. Liknande befogenhet synes böra

tilldelas länsstyrelsen jämväl beträffande vattenförsörjningen och vägarna.

Utredningen anser, att vattenlagens regler i huvudsak vore väl ägnade

att möjliggöra genomförandet av planlagda avloppsföretag. Vad anginge

vattenförsörjningsanordningar saknades i lagen ännu bestämmelser om ett

samgående av de av sådana anordningar berörda intressenterna. Detta hindrade

dock ej, att vattenledningsförelag tillskapats i stor utsträckning, vanligen

i kommunal regi. Mången gång hade dessa företag kunnat till största

delen finansieras på basis av inflytande avgifter för vattenledningsvatten.

Både beträffande vattenlednings- och avloppsföretag syntes för övrigt särskilt

under senare år kunna spåras en tendens i den riktningen, att kommunerna

blivit alltmer intresserade av att taga initiativ till och på olika sätt

stödja sådana företag.

Med avseende å vägar och andra allmänna platser har utredningen anfört

följande.

Har mark i en byggnadsplan avsatts för väg eller annan allmän plats, får

såsom nämnts marken ej bebyggas. Någon ersättning för det intrång, markägaren

härigenom lider, utgår för närvarande ej. Häremot finnes ej något

att invända för den händelse byggnadsplanen upprättats med markägarnas

samtycke och i enlighet med deras önskningar. Är åter detta ej fallet, blir

läget ett annat. Då omständigheterna kunna nödvändiggöra, att en fastighetsägare

måste upplåta mera mark för allmänt ändamål i förhållande till den

nytta, han har av planen, än andra, kunna, såsom förut framhållits, orättvisor

för närvarande ej undvikas. Under vissa förhållanden synes det visserligen

rimligt, att mark avstås utan ersättning. Detta gäller de i 65 § stadsplanelagen

omförmälda fallen, då mark, som i byggnadsplanen utlagts till

väg eller annan allmän plats, till följd av nybyggnad, som markens ägare

verkställer, erfordras för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet. Ett stadgande,

motsvarande stadsplanelagens 65 §, torde alltså böra finnas jämväl

i den nya lagen. Vidare föreslår utredningen, att bestämmelser, motsvarande

de i 52 § stadsplanelagen beträffande stadsplan intagna, meddelas även i

fråga om byggnadsplan. Har ägare av fastighet, som omfattas av byggnadsplanen,

för avsikt att exploatera marken, bör han alltså vara skyldig att

även i andra fall än de som avses i 65 § stadsplanelagen i viss utsträckning

upplåta mark för vägar och andra allmänna platser utan att därför erhålla

gottgörelse utöver den nytta, som genom planen beredes honom. Avsättes

eljest utan ägarens medgivande i byggnadsplan mark för ändamål, som nu

sagts, bör däremot skälig ersättning utgå. Ersättningen bör avse dels under

vissa förutsättningar det intrång, markägaren lider genom förbudet att bebygga

marken, dels ock. då sedermera marken tages i anspråk för avsett ändamål,

gottgörelse för själva markupplåtelsen. I förra fallet synes ersättningen

böra utgå med visst belopp för år; i det senare böra angående ersättningens

bestämmande skäligen gälla samma regler som då mark tages i anspråk

för vägändamål utanför planlagt område.

Ersättningsskyldigheten torde, då fråga är om intrång till följd av allmän

väg, böra åvila kronan. 1 andra fall synes erforderlig medelsanskaffning och

medlens fördelning mellan de ersättningsberättigade lämpligen kunna bero

på sådan vägförening, varom förmäles i lagen om enskilda vägar. Dylik

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

förening synes jämväl kunna åläggas att svara för den intrångsersättning,

som kan orsakas av att i byggnadsplan utläggas andra allmänna platser än

vägar. Finnes ej vägförening, bör sådan alltså, då ersättning ifrågakommer,

bildas. På denna förening torde tillika böra ankomma iordningställandet och

underhållet av allmänna platser som nyss sagts. Att vägförening anförtros

uppgiften att omhänderha ej blott den enskilda väghållningen inom ett byggnadsplaneområde

utan även andra allmänna platser därinom än vägar, synes

ej behöva möta betänkligheter. Anordningen dikteras av praktiska skäl. Om

densamma ej godtages, skulle det bli nödvändigt att bilda en särskild förening

för ändamålet av samma slag som vägföreningen, vilket emellertid

förefaller att vara en onödig apparat. Något väsentligt ökat arbete torde vägföreningen

ej behöva åsamkas genom den dubbla uppgiften.

Skapas möjlighet för vägförening att taga befattning ej blott med vägar

utan även med andra allmänna platser inom ett byggnadsplaneområde, kan

den brist avhjälpas, som enligt vad förut anförts vidlåder nuvarande byggnadsplaneinstitut

därutinnan, att mark, som i byggnadsplan avsatts till allmän

plats men ej erfordras för samfärdseln inom området, icke kan tvångsvis

tagas i anspråk för avsett ändamål. En förutsättning för att en fastighetsägare

skall kunna åläggas att upplåta mark för annat ändamål än samfärdseln,

synes nämligen vara dels att markägaren beredes möjlighet till

ersättning för den händelse skäl därtill äro, dels ock att garantier vinnas för

att platsen efter upplåtelsen iordningställes för ändamålet och underhålles.

De åtgärder, som i dessa hänseenden erfordras, komma, vid bifall till vad här

föreslås, att åvila vägföreningen. Hinder synes därför ej böra möta mot införande

av skyldighet för markägare att, om vägförening finnes, efter förordnande

av länsstyrelsen medgiva, att mark, som i byggnadsplan avsatts till

allmän plats, tages i anspråk och nyttjas härför, i den mån så med hänsyn

till bebyggelsens fortskridande prövas erforderligt.

I anslutning till vad nu anförts må framhållas lämpligheten av att länsstyrelsen

alltid, då byggnadsplan för ett område upprättas, samtidigt tager

under övervägande att begagna sig av möjligheten att förordna om vägförening

inom området. Genom bildande av dylik förening skapas dels garantier

för att vägfrågan blir tillfredsställande ordnad dels ock förutsättningar

att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose behovet av andra allmänna platser.

Hinder möter naturligtvis ej att, om länsstyrelsen så finner för gott, i vägföreningen

intaga ett större område än del som ingår i byggnadsplanen.

Föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att i samband med byggnadsplan

pröva lämpligheten av att vägförening kommer till stånd torde böra meddelas

i byggnadslagstiftningen.

Angående kostnaderna för byggnadsplans upprättande erinrar utredningen,

att dessa för närvarande enligt 60 § andra stycket stadsplanelagen skola

gäldas av markägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag

ej lämnas av kommunen. Vidare erinras, att riksdagen sedan år 1936 anvisat

vissa belopp att användas till förskott av kostnader för uppgörande av

byggnadsplaner.

Utredningen framhåller, alt det allmänna kunde ha sådant intresse av att

en byggnadsplan komme till stånd för visst område, att bidrag till kostnaderna

skäligen borde lämnas. För statens del syntes sålunda bidragsskyldighet

böra föreligga, om i byggnadsplanen utlagts mark, som avsåges

skola tagas i anspråk för allmän väg. överhuvud taget torde, då en byggnadsplan

så utformades, att staten direkt hade nytta av densamma, statsbi
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

121

drag böra utgå. Jämväl om någon direkt statsnytta icke kunde påvisas,

kunde det med hänsyn till det intresse ur allmän synpunkt, som praktiskt

taget alltid vore förbundet med att planläggning skedde i erforderlig utsträckning,

i vissa fall vara skäligt, att statsmedel ställdes till förfogande.

Statsbidragets syfte borde då vara att lätta markägarnas börda och borde

utgå endast i den mån denna börda med hänsyn till omständigheterna framstode

såsom särskilt betungande.

Vad angår kommunens deltagande i plankostnaderna uttalar utredningen,

att det måste anses vara ett kommunalt intresse, att bebyggelsen inom kommunen

planlades och reglerades på ett ändamålsenligt sätt. De av en byggnadsplan

berörda markägarna hade väl i allmänhet nytta av planen. Nyttan

kunde dock vara mycket olika. Största fördelen av en byggnadsplan hade de

markägare, vilka önskade exploatera sin mark och genom planläggningen

finge möjlighet härtill. Om en byggnadsplan berörde allenast markexploatör,

som gjort ansökan om planen, borde det allmänna vara fritt från alla

kostnader för planens upprättande. Även om viss mark medtoges i planen

uteslutande av plantekniska skäl, d. v. s. för att möjliggöra en lämplig planlösning,

kunde det vara rimligt, att markexploatören betalade hela plankostnaden.

Funnes ej markexploatör, fördelades enligt nuvarande regler

kostnaderna mellan ägarna av den mark, som inginge i planen. Detta förfarande

kunde många gånger leda till mindre tillfredsställande resultat. Om

mark medtoges av allenast plantekniska skäl, bleve nyttan för markägarna

ingen eller ringa, men kostnaderna för planens upprättande ökades. Även

på annat sätt kunde planen givas en utformning, som icke vore till direkt

nytta för de i planen ingående fastigheterna, t. ex. genom att i planen reserverades

mark för framtida eventuellt behov av någon kommunal byggnad.

Fastigheter, som redan vore bebyggda, då byggnadsplanen utlades, torde vidare

ofta icke ha någon större nytta av planen, åtminstone icke annat än på

längre sikt. Det kommunala intresset av byggnadsplanens tillkomst syntes

böra leda till, att kommunen deltoge i kostnaderna, om och i den mån dessa,

med hänsyn till vad sålunda anförts, icke skäligen kunde uttagas av markägarna.

Stadsplaneutredningen har förordat, att den möjlighet att erhålla förskott

av statsmedel till kostnaderna för upprättande av byggnadsplan, som nu

funnes, bibehölles. Behov av förskott torde i regel föreligga i alla fall utom

sådana, då byggnadsplan utlades över ett område uteslutande för att tillmötesgå

markägares önskan att kunna exploatera sin jord för byggnadsändamål.

Frågan om förskott borde liksom nu prövas av Kungl. Maj:t. Om länsstyrelsen

funne förskott påkallat för upprättande av byggnadsplan, skulle

alltså, innan vidare åtgärd vidtoges, ärendet underställas Kungl. Maj:t. Beviljades

förskott, skulle länsstyrelsen omedelbart föranstalta om byggnadsplanens

upprättande. Om Kungl. Maj:t ej funne skäl alt medgiva förskott,

borde länsstyrelsen pröva, huruvida byggnadsplan det oaktat borde upprättas

samt, om så funnes ej böra ske, omedelbart upphäva av länsstyrelsen

för det ifrågasatta byggnadsplaneområdet meddelat bvggnadsförbud.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Med avseende å kostnadernas fördelning mellan markägarna anför utredningen,

att svårigheter mött att fördela kostnaderna efter markägarnas nytta

av planen. Om planen begränsades till ett område av sådan storlek, att dess

bebyggelse kunde antagas komma att äga rum inom överskådlig tid, torde

förutom att kostnaderna minskades svårigheterna att fördela dem bli mindre.

Eu kostnadsfördelning efter nyttoprincipen torde ytterligare underlättas, om

möjlighet lämnades för markägarna i vissa fall att erhålla statsbidrag.

Utredningen anför vidare:

Ur rättvisesynpunkt torde någon invändning mot en kostnadsfördelning,

direkt grundad på markägarnas nytta av planen, icke kunna göras. Vilken

fördelningsgrund man än vill använda måste syftet likväl vara, att varje

markägare skall svara för kostnaderna allt efter sin nytta. Tydligast kommer

denna nytta till synes, då fastigheten exploateras. Det mest tillfredsställande

resultatet skulle därför vinnas, om markägarna bleve betalningsskyldiga för

plankostnaderna först i den mån exploateringsåtgärder vidtoges. Att genomföra

ett dylikt system möter emellertid praktiska svårigheter såväl i fråga om

fördelningen av kostnaderna som beträffande särskilt tillsynen av att dessa i

behörig ordning betalas. Men hänsyn härtill torde kostnadsfördelningen och

kostnadernas gäldande böra liksom nu ske i anslutning till byggnadsplanens

uppgörande.

Kostnadsfördelningen skulle emellertid underlättas, om länsstyrelsen hade

någon mera bestämd regel att hålla sig till än nuvarande knapphändiga

stadgande om nyttan såsom uteslutande fördelningsgrund. Såsom nyss antytts,

torde en byggnadsplans värde för de däri ingående fastigheterna i allmänhet

taga sig uttryck i de exploateringsmöjligheter, som genom planen

erhållas. Exploateringsmöjligheterna å sin sida bero i första hand av arealen

byggnadismark. I andra hand bestämmas nämnda möjligheter av den enligt

planen medgivna bebyggelsen å fastigheterna. Med hänsyn härtill synes såsom

huvudregel lämpligen kunna upptagas ett stadgande av innehåll, att

plankostnaderna skola fördelas mellan markägarna i förhållande till den

areal byggnadsmark, som enligt planen tillkommer en var av dem, därvid

emellertid samtidigt skall tagas i beaktande omfattningen av den bebyggelse,

som planen medgiver dem. Skulle särskilda omständigheter, exempelvis att

eu fastighet redan vid planens fastställande är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med planen, föranleda, att de kostnader, som enligt denna

fördelningsgrund belöpa å viss markägare, ej stå i skäligt förhållande till

hans nytta av planen, får kostnadsfördelningen jämkas med hänsyn därtill.

Med avseende å tillämpningen torde ett dylikt stadgande erbjuda avsevärda

fördelar framför det nu gällande. Ett förfarande, sådant som det här föreslagna,

torde också lämna ett i stort sett tillfredsställande resultat. Där så

finnes skäligt och erforderligt, bör visst anstånd med betalningen av plankostnader,

till vilkas gäldande förskott utgått av allmänna medel, kunna

efter omständigheterna lämnas, förslagsvis för en tid av högst fem år efter

det kostnadsfördelningen vunnit laga kraft. Härigenom blir bördan för markägarna

avsevärt mindre tyngande än om hela beloppet måste utbetalas i ett

sammanhang.

Vad nu sagts angående bestridandet av kostnaderna för ny byggnadsplan

torde böra i princip gälla jämväl vid ändring av planen. Vidtages ändring

utan föranledande av markägare på grund av förhållanden, vilka inträffat

efter planens fastställande — exempelvis såsom följd av att en ny allmän väg

skall utläggas över området — böra markägarna emellertid vara fritagna

från betalningsskyldighet. Kostnaderna synas då böra gäldas av den, till

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 123

vilken anledningen till ändringen är att hänföra, i nyss anförda exempel

alltså staten.

Utredningen framhåller, att det vid uppgörande av byggnadsplan lätt kunde

inträffa, att planens genomförande bleve betungande för deltagarna i företaget.

För en vägförening kunde det kanske i vissa fall vara svårt att anskaffa

de erforderliga medlen. Då en väg anlades, funnes möjlighet att erhålla

statsbidrag till vägens byggande och underhåll. Det syntes önskvärt,

att motsvarande möjlighet öppnades då det gällde bestridande även av vissa

andra kostnader än vägkostnader, vilka voro förbundna med genomförandet

av en byggnadsplan.

Vad utredningen sålunda föreslagit beträffande byggnadsplans rättsverkningar

samt kostnaderna för planens upprättande och genomförande avser

byggnadsplan på landet. Utredningen framhåller, att de särskilda synpunkter,

som i planhänseende gjorde sig gällande för städernas vidkommande,

föranledde att i viss mån andra regler måste tillämpas för stad än för landet.

På landet borde byggnadsplan liksom för närvarande kunna fastställas utan

att någon önskan därom kommit till uttryck från markägarnas sida. I stad

däremot syntes en förutsättning för fastställande av byggnadsplan böra i allmänhet

vara, att markens ägare gjorde framställning därom, och byggnadsplanen

syntes i regel ej böra få utan ägarnas samtycke givas annat innehåll

än i framställningen begärdes. Berörda olikhet mellan stad och land sammanhängde

med att i stad skulle, innan tätbebyggelse finge ske, regelmässigt

upprättas stadsplan. Emellertid ville man hålla möjlighet öppen för

markägare att exploatera sin mark i vissa fall även utan att stadsplan upprättades.

Någon anledning att giva länsstyrelsen generell befogenhet att påtvinga

markägare i stad en byggnadsplan, som han ej ansåge passande för

sig, förelåge i allmänhet ej. På landet, där möjligheten att fastställa stadsplan

ej funnes, bleve förhållandet ett annat. Upprättandet av byggnadsplan,

vare sig av enklare eller av mera invecklad beskaffenhet, kunde där ej göras

beroende av markägaren.

Utredningen har anfört, att de angivna olikheterna mellan byggnadsplan i

stad och byggnadsplan på landet icke borde gälla undantagslöst. Stundom

vore vissa i stad ingående områden av sådan karaktär, att de helt liknade

vanliga jordbruks- eller skogsområden på landsbygden. I anslutning härtill

anför utredningen bl. a.:

Inom dylika områden i stad kunna givetvis, liksom utanför stadens område,

tätortsbildningar uppstå. Kan bebyggelsen ej lämpligen regleras enbart

genom utomplansbestämmelser eller genom generalplan, som givits rättsverkningar,

och äro förhållandena ej heller sådana, att det framstår som ett

exploatörsintresse, att byggnadsplan upprättas, skulle enligt vad ovan anförts

stadsplan vara den enda utvägen att få eu detaljplaneläggning till stånd. En

stadsplan kan emellertid i dessa fall vara för staden obekväm och kan för

övrigt vara olämplig redan med hänsyn till det kanske mycket stora avståndet

till den egentliga stadskärnan. Däremot kan det förefalla naturligt, att

byggnadsplan — med den karaktär densamma föreslås skola erhålla för

landsbygdens vidkommande — uppgöres för området i fråga, på samma sätt

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

som dylik byggnadsplan får upprättas för områden av alldeles likartad natur

i närheten men på andra sidan stadsgränsen.

Stadsplaneutredningen föreslår fördenskull, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet

att för visst område i stad förordna, att i stället för de föreslagna

bestämmelserna om byggnadsplan i stad motsvarande bestämmelser om

byggnadsplan på landet skola tills vidare tillämpas. Härigenom vinnes möjlighet

att på ett smidigt sätt anpassa bestämmelserna om detaljplaneläggningen

i stad efter de inom stadsområdet i varje särskilt fall rådande förhållandena.

Utredningen har till sist betonat betydelsen av att vid utläggandet av byggnadsplan

tillse, att planen ej komme att omfatta större område än att detsamma,

i den mån det ej redan vore bebyggt, kunde antagas komma att bebyggas

inom nära förestående tid. Nuvarande vidsträckta byggnadsplaner

medförde nämligen ej alltid önskvärd koncentration av bebyggelsen. Då

byggnadsplan sålunda utlades över visst område, kunde det vara lämpligt,

att för kringliggande mark fastställdes utomplansbestämmelser, så att byggnadsverksamheten

där hleve föremål för fortlöpande kontroll. Därjämte

skulle möjlighet finnas att för viss tid förbjuda tätbebyggelse utanför det

planlagda området. Beträffande de vid den nya lagstiftningens ikraftträdande

bestående byggnadsplaner, vilka omfattade alltför stora områden, torde

det bli nödvändigt att upphäva dem och utlägga nya planer över områden

av mera lämplig storlek. För återstående del av det forna byggnadsplaneområdet

borde lämpligen fastställas utomplansbestämmelser, eventuellt även

meddelas förbud mot tätbebyggelse. De kostnader som markägare, vilken

sålunda uteslötes ur byggnadsplan, haft för dennas upprättande, bleve härigenom

för honom onyttiga. Om förhållandet skulle vara det, att förskott

av allmänna medel utgått till kostnaderna för den ursprungliga bvggnadsplanen

samt att markägare, som uteslötes ur planen, ännu ej återgäldat på

honom belöpande andel av förskottet, borde Kungl. Maj:t med hänsyn härtill

taga under övervägande eftergivande av återbetalningskravet. Det vore

önskvärt, att en allmän översyn av byggnadsplanerna komme till stånd ur

de synpunkter, stadsplaneutredningen här framhållit. Utredningen förordade,

att bidrag av statsmedel kunde utgå för detta ändamål. För första året

syntes ett reservationsanslag av 50 000 kronor böra anvisas under sjätte huvudtiteln

för bidrag till revision av gällande byggnadsplaner.

Länsarkitekten Häggbom och arkitekten Lindström ha i sitt yttrande uttalat,

att utredningens förslag, att ansvaret för vägar och allmänna platser

inom byggnadsplaneområde skulle kunna åvila vägförening, vore i stort sett

tillfredsställande. Emellertid vore frågor om vattenförsörjning och oskadliggörande

av orenlighet ofta inom dylika områden ett lika stort eller större

problem, som berett bekymmer och svårigheter och som många gånger icke

kunde lösas tillfredsställande utan att de enskilda tomtägarna gemensamt

bure ansvar härför. Det vore ofta svårt att få ett ledningsföretag genomfört,

med mindre samtliga berörda tomtägare hade skyldighet deltaga däri. Det

syntes därför ändamålsenligt, att vägförening, som hade att ansvara för vä
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

125

gar och andra allmänna platser inom byggnadsplaneområde, även kunde

taga befattning med ledningsnät och andra uppgifter som avsåge vattenförsörjning

och oskadliggörande av orenlighet. Detta förefölle så mycket naturligare,

som ledningar och vägar många gånger anlades samtidigt såsom

ett enhetligt företag. Enligt förslaget ägde länsstyrelse förbjuda bebyggelse,

till dess avloppsledning anordnats. Det kunde dock betvivlas, att detta vore

en praktisk och smidig väg till lösning av problemet. Förbudsförfarandet

verkade gärna irriterande. Lagrådet hade för övrigt vid förbudsregelns tillkomst

år 1941 framhållit, att regeln måste tillämpas med varsamhet. Utredningens

förslag beträffande kostnaderna för upprättande av byggnadsplan

på landet innebure givetvis en förbättring jämfört med nuvarande förhållanden,

men tillämpningen av bestämmelserna syntes alltjämt komma att

medföra tvister och tidsutdräkt. På grund härav och då upprättandet av

byggnadsplaner på den egentliga landsbygden i regel vore av övervägande

allmänt intresse, kunde det ifrågasättas, om icke kostnaderna borde helt bestridas

med statliga och kommunala medel.

Yttrandena.

Förslaget om att ersätta avstycknings plan med byggnadsp

1 a n har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har däremot avstyrkt förslaget under

framhållande bland annat, att planering av jord medelst avstyckningsplan

hittills förekommit i huvudsak endast beträffande områden, där förutsättningar

saknats för annan än en viss, tämligen begränsad bebyggelse. Institutet

hade ofta använts för avstyckning inom smärre fritidsområden och

för reglering av bebyggelsen utefter sjöstränder. Det syntes länsstyrelsen

varken ändamålsenligt eller ekonomiskt att för ett sådant, merendels på en

relativt öde ort beläget och i ringa omfattning exploaterat område söka planlösningen

genom att tvinga markägaren att använda det ganska omständliga

byggnadsplaneinstitutet framför det väsentligt enklare, billigare och smidigare

avstyckningsplaneinstilutet. Även länsstyrelsen i Kopparbergs lön har

förklarat sig icke kunna tillstyrka avstyckningsplanens avskaffande. Planens

viktigaste funktion vore att preliminärt åskådliggöra bebyggelsens ordnande

i det allra första stadiet av samhällsbildning, alltså innan förutsättningarna

för upprättande av byggnadsplan ännu vore för handen. Icke minst vore

avstyckningsplanen värdefull såsom komplement till utomplansbestämmelser.

Väl vore det otvivelaktigt, att avstyckningsplaneinstitutet, sådant det

för närvarande vore utformat, vore behäftat med vissa bristfälligheter. Något

förslag till lämpligare planform hade emellertid icke framkommit.

Stadsplan eu tredningen förutsatte visserligen att en förenklad form av byggnadsplan

skulle ersätta avstyckningsplanen. Några närmare bestämmelser

om huru sådana enklare byggnadsplaner skulle vara beskaffade återfunnes

dock ej i förslaget. Det funnes anledning befara att de föreslagna vidlyftiga

stadgandena rörande sättet för byggnadsplans upprättande och vad planen

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

skulle innehålla omöjliggjorde den förenkling som vore motiverad, när det

gällde områden med ringa och begränsad bebyggelse. Kostnaderna för uppgörande

av byggnadsplan komme sannolikt att bli vida högre, även om ett

enklare förfarande kunde komma till användning, än kostnaderna för avstyckningsplan

för samma område. I ett bos länsstyrelsen nyligen anbängiggjort

ärende begärdes fastställelse å sju avstyckningar inom ett förut

helt obebyggt område. Länsstyrelsen vägrade fastställelse under förklaring

att förutsättningarna för krav på avstyckningsplan vore för handen. Av belägenheten

och tomternas storlek m. m. framgick avsikten att exploatera

området för sommarstugebebyggelse e. dyl. Därest avstyckningsplaneinstitutet

enligt utredningens förslag icke funnits, hade länsstyrelsen haft att

överväga, huruvida byggnadsplan borde uppgöras. Då sannolikheten för ytterligare

bebyggelse utöver den planerade var ringa och då markens värde

icke gärna kunde tåla de kostnader som en byggnadsplan skulle draga,

hade länsstyrelsen sannolikt nödgats fastställa avstyckningarna och eftergiva

kravet på varje slag av planering. Genom detta exempel ville länsstyrelsen

visa, att avsaknaden av ett enkelt och lätthanterligt institut för planering

av en begynnande bebyggelse kunde komma att leda till att samhällets

reglerande ingripande inträdde vid ett senare stadium än som nu vore fallet.

Länsstyrelsen ansåge, att avstyckningsplaneinstitutet i någon form borde bibehållas

för att användas vid reglering av mindre exploateringsområden som

vore i en ägares hand. Däremot borde givetvis institutet icke komma till användning,

där det vore fråga om planering av bebyggelse i någon större omfattning.

Jämväl överlantmätaren i Kristianstads län anser, att myndigheternas

möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa reglerande i fastighetsbildningen

inom gryende samhällsbildningar minskades på ett betänkligt sätt genom

avstyckningsplaneinstitutets försvinnande. Det vore synnerligen önskvärt att

avstyckningsplaneinstitutet bibehölles, kompletterat med bestämmelser av

byggnadsreglerande innebörd.

Tveksamhet om lämpligheten av förslaget i förevarande del har uttalats

i några yttranden. Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar, att länsstyrelsen

förordat fastighetsbildningssakkunnigas förslag om avstyckningsplaneinstitutet.

Länsstyrelsen hade därvid förutsatt, att ett med avseende å

tillkomst och tillämpning enklare planinstitut än byggnadsplaneinstitutet

skulle införas i planlagstiftningen. Enkelhet i utformningen vore av särskild

vikt för att skänka önskad snabbhet åt förfarandet, så att hinder i

onödan icke lades för en legitim fastighetsbildning i sådana fall, där visserligen

ingen större tätbebyggelse förutsåges men en viss reglering av fastighetsbildningen

vore önskvärd. Då stadsplaneutredningen i stort sett bibehölle

det gamla byggnadsplaneinstitutet oförändrat och inskränkte sig till att för

sådana fall, där avstyckningsplan eljest bort ifrågakomma, förorda ett enklare

utförande av byggnadsplanen, ställde sig länsstyrelsen i viss mån tveksam.

Då någon förenkling i det administrativa förfarandet vid vissa frågors

behandling icke föreslagits och då i fråga om kostnaderna och tiden för utarbetande

av sådana planer, som vore avsedda att ersätta avstyckningspla
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

127

nerna, någon avsevärd nedskärning i förhållande till nu gällande byggnadsplaner

icke torde vara att påräkna, kunde det med fog befaras, att intresset

för den enklare planbildningen komme att avsevärt minskas med påföljd

att planläggning i regel komme till stånd endast i sådana fall, där den framtvingades

av de övervakande myndigheterna. Länsstyrelsen i Älvsborgs lån

uttalar, att den föreslagna reformen komme att medföra en från allmänhetens

synpunkt ogynnsam försinkning av enklare byggnadsplaneärendens

handläggning genom att det för fastställande av byggnadsplan fordrades ett

förfarande, som vore betydligt omständligare än det som nu gällde för avstyckningsplan.

Svenska landskommunernas förbund har föi-klarat sig icke

ha något att erinra mot förslaget under förutsättning att byggnadsplanen

med avseende å mark, där bebyggelsen med säkerhet kunde förutses bli

begränsad, icke komme att kräva någon vidlyftigare administrativ behandling

eller större kostnader för de enskilda än avstyckningsplanen nu

gjorde. Liknande uttalanden ha därjämte gjorts av länsarkitekterna i Kristianstads,

Malmöhus och Älvsborgs län, överlantmätarna i Uppsala och Älvsborgs

län samt kommunalnämnderna i Mora och Stora Kopparbergs socknar.

Beträffande byggnadsplanens rättsverkningar enligt förslaget

uttalar länsarkitekten i Örebro län, att dessa icke kunde anses tillräckligt

omfattande för en i många fall önskvärd reglering av en samhällsbildning

å landsbygden. Detta förhållande pekade mot en större användning av

stadsplaneinstitutet utan municipalbildning. Statens bgggnadslånebyrå anmärker

mot förslaget, att vissa olägenheter av bl. a. sanitär art icke kunnat

helt undvikas på grund av de begränsade rättsverkningar, som tillagts byggnadsplanen.

Sålunda förelåge icke skyldighet för kommun alt inom område

under byggnadsplan utföra gator samt ledningar för vatten och avlopp.

Berörda anläggningar förutsattes skola bekostas av markägarna själva. Enligt

vad erfarenheten utvisade hade sagda förhållanden icke sällan medfört,

att alltför stora tomter utlagts. Vidare hade i regel varje tomtägare anordnat

egen brunn, ofta med hydroforanläggning, samt uppsamlingsställe för grövre

föroreningar i avloppsvattnet. Flerstädes hade avloppsvattnet släppts ut i

ett närbeläget dike. Dylika bristfälliga eller provisoriska anordningar hade

på åtskilliga håll — ibland efter ganska lång tid — vållat svåra sanitära

olägenheter, med påföljd att omfattande och kostsamma nyanläggningar

måst utföras. Beträffande vägarnas standard vore densamma inom byggnadsplanerade

områden ofta mycket låg, beroende därpå att markägarna inom

området haft intresse av att så långt möjligt begränsa sina utgifter för ändamålet;

ej sällan torde markägarnas åtgärder i berörda avseende ha bestått i

enbart eget arbete. De enligt byggnadsplanen anlagda vägarna hade därför

i ett stort antal fall icke fungerat tillfredsställande. Den av ulredningen anvisade

viigen måste bli ganska omständlig. Härtill komme, att det torde vara

tveksamt, huruvida vattenlagens bestämmelser rörande avloppsledningar kunde

tillämpas inom samtliga de områden, där byggnadsplan kunde komma

att fastställas.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Svenska landskommunernas förbund har förklarat sig icke ha något att

erinra mot att den nuvarande rätten till tomtindelning inom byggnadsplan

ej bibehölles. Därest markvärdestegringsproblemet icke erhölle en för

landsbygdens tätorter acceptabel lösning, uppkomme dock frågan om icke

landskommunerna vid eget utbud av förvärvad mark borde tillämpa tomträttsinstitutet.

Förbundet anser det vidare vara inkonsekvent att byggnadsplaneinstitutet

icke utrustats med expropriationsrätt. För de större, icke municipala tätorterna

vore avsaknaden av bestämmelser härom en kännbar brist. Bäst

vore emellertid om i dylika tätortsbildningar stadsplaneinstitutet kunde tilllämpas.

Länsarkitekten i Älvsborgs län anmärker, att hinder icke funnes mot byggande

över fastighetsgräns i byggnadsplaneområde. Det hade förekommit,

att byggnad inom sådant område förlagts över tre fastigheter. Olämpligheten

härav låge i öppen dag. Det syntes därför böra föreskrivas, att nybyggnad

ej finge förläggas över fastighetsgräns på annat sätt än som sammanfölle

med i byggnadsplanen avsedd sammanbyggnad.

Länsarkitekten i Kopparbergs län uttalar, att möjligheterna enligt förslaget

att i Kopparbergs län genomföra en byggnadsplan vore med hänsyn till

de där rådande, invecklade ägoförhållandena otillräckliga. Det hade i många

fall visat sig vara en framkomlig väg att kombinera byggnadsplan med skiftesförrättning.

Möjligheterna att på denna väg nå ett acceptabelt resultat

vid plangenomförandet vore emellertid beroende av markägarnas frivilliga

medverkan. Önskvärt vore att kunna genomföra en dylik kombination även

utan direkt framställning från markägarna.

Med avseende å byggnadsplans genomförande har i flera yttranden

framhållits, att den av utredningen föreslagna utvägen att förordna

om förbud mot nybyggnad, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp anordnats

inom byggnadsplaneområdet, visserligen kunde hindra en från sanitär

synpunkt menlig bebyggelse men icke gåve någon positiv lösning av problemet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller därvid, att den möjlighet,

som nu funnes att meddela byggnadsförbud, innan avlopp ordnats,

icke visat sig vara till fyllest. Då förbudsvägen vore motbjudande på grund

av den irritation, förbuden i allmänhet skapade bland dem som bleve berörda

därav, hade myndigheterna i stor utsträckning i det längsta dröjt

med att tillgripa dylika förbud och resultaten hade väl i de flesta fall blivit,

att förbudet, när det en gång utfärdats, kommit för sent. Förhållandena

hade i regel under tiden utvecklats därhän att ett tillrättaläggande visat sig

svårt. För undvikande av dessa missförhållanden, av vilka länsstyrelsen

hade tråkiga erfarenheter, syntes den enda utvägen vara den, att man vid

planläggning för samhällsmässig bebyggelse redan från början redovisade

behoven icke blott av vägar och andra kommunikationsleder utan även av

ledningar för vatten och avlopp och att lösningen av samtliga dessa frågor

gjordes beroende av byggnadsplanens stadfästande. Även länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser den åtgärd i negativ riktning, som länsstyrelse ägde

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

129

vidtaga för framtvingande av vatten- och avloppsfrågornas lösning, innan ett

område bebyggdes, icke vara ändamålsenlig. Meddelande av förbud kunde

under vissa förhållanden verka hämmande på utvecklingen. Liknande mening

har uttalats av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Svenska teknologföreningen har däremot förordat, att det föreslagna byggnadsförbudet

gjordes generellt, så att nybyggnad inom byggnadsplaneområde

icke finge utan länsstyrelsens tillstånd företagas, innan vägar, vattenförsörjning

och avlopp ordnats. Samma mening har uttalats av Stockholms stads

fastighetskontor, drätselkammaren i Malmö, stadsfullmäktige i Kristinehamn

samt byggnadsnämnderna i Trollhättan och Borlänge.

Byggnadsnämnden i Borås anser förslag till byggnadsplan böra åtföljas

av fullständig plan för vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av

vattenförorening. Det kunde förutsättas, att en exploatör, som avhänt sig

stor del av ett byggnadsplaneområde, därefter saknade intresse för frågan om

vattenförsörjning och avlopp inom området. De nya markägarna kunde ha

dyrt förvärvat sina tomtplatser utan att närmare sätta sig in i vilka förpliktelser,

som i dessa delar kunde komma att åvila dem. Det borde därför stadgas

skyldighet för sökande till byggnadsplan att svara för dessa förpliktelser

och att i regel i samband med ansökningen ställa säkerhet för deras

fullgörande. Kostnaderna komme exploatören givetvis att uttaga av tomtägarna,

men dessa bleve dock i tillfälle att överblicka situationen och undgå

att i vidrigt fall få betala dubbelt för vatten och avlopp. Härmed skulle också

skälen bortfalla till hittillsvarande restriktiva tillämpning av bestämmelserna

om nybyggnadsförbud i avbidan på lösningen av avloppsfrågor.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det vara en väsentlig brist hos förslaget,

att något rättssubjekt icke funnes, som kunde sörja för byggnadsplans genomförande.

Länsarkitekten i Norrbottens län framhåller i detta sammanhang,

att länsstyrelse och byggnadsnämnd icke ägde de befogenheter och

ekonomiska möjligheter, som erfordrades för planens genomförande. Överlantmätaren

i Jämtlands län anför, att erfarenheterna från länet visade, att

vatten- och avloppsfrågoma i de flesta fall icke kunde få en tillfredsställande

lösning med nu gällande bestämmelser i vattenlagen. Planläggning av

vatten och avlopp för ett byggnadsplaneområde borde nämligen ske i ett

sammanhang för hela området, då endast därigenom en tillfredsställande lösning

av ledningsnätets sträckning och dimensionering, eventuella reningsanordningar

m. in. kunde erhållas. Att lösa frågan på frivillighetens väg hade

visat sig icke genomförbart, utan man hade i trängande fall varit nödsakad

bilda municipalsamhälle. Även överlantmätaren i Malmöhus län anser, att

svårigheterna för åstadkommandet av en lösning enligt vattenlagen vore

stora. Den initiativkraft och förmåga som vore en grundförutsättning för att

en lösning över huvud skulle komma till stånd vore långt ifrån alltid till

finnandes hos den enskilde. Vattenlagens bestämmelser innebure dessutom

bl. a., alt en fastighetsägare inom ett byggnadsplaneområde, som önskade

bebygga sin fastighet tidigare än andra, bleve tvungen att förskottera kostnaderna

för avlopp. Kunde det anses skäligt att den, som först byggde, en
Ilihang

till riksdagens protokoll 19A7. 1 samt. Nr 131.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj ds proposition nr 131

sam skulle förskottera en anläggning, som medförde att kringliggande mark

bleve mera åtråvärd? Och vore det skäligt, att han förskotterade påbörjandet

av en anläggning i mycket större format än som erfordrades enbart för

hans fastighet? Förhållandet medförde att den, som hade dålig ekonomi,

kunde tvingas vänta med en eljest önskvärd byggnation, samt att tomtspekulanter

ställde sig avvaktande i hopp att någon annan skulle börja eller

sökte sig till andra områden, där frågan redan lösts, med påföljd att markpriserna

där stege utan att markägaren på något sätt behövt bidraga till

kostnaderna för avlopp och dylikt. Överlantmätaren i Västerbottens län, som

finner utredningens skäl mot tillskapande av rättsmedel utöver dem vattenlagen

lämna icke bärande, påpekar svårigheterna för en enskild tomtägare

att förvärva rätt att använda annan fastighets vattenledning och att nyttja

vattentäkt å annans fastighet och, även om sådana förvärv kunde åstadkommas,

omöjligheten att fast knyta dylika rättigheter till fastighet. Bristen på

reglerande bestämmelser i dessa frågor hade lett till olämplig fastighetsbildning.

Byggnadsstyrelsen anser det visserligen kunna ifrågasättas, om icke utredningens

förväntningar, att de i samband med genomförande av en byggnadsplan

uppkommande frågorna om anordnande av anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp skulle kunna lösas genom att dessa angelägenheter

genom frivilliga överenskommelser överlämnades åt vägföreningen inom

byggnadsplaneområdet, vore alltför optimistiska. Ett försök enligt utredningens

linje borde dock göras. Om det senare skulle framgå, att svårigheterna

att rationellt lösa frågorna på angivet sätt vore alltför stora, kunde,

sedan praktiska erfarenheter vunnits, andra lämpliga åtgärder övervägas.

I ett flertal yttranden har förordats, att vägförening, på sätt de två reservanterna

föreslagit, skulle ansvara för byggnadsplans genomförande jämväl

med avseende å vattenförsörjning och avlopp. Reservanternas förslag har tillstyrkts

av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Hallands, Västmanlands

och Gävleborgs län, länsarkitekterna i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs

län, överlantmätarna i Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, tekniska högskolan i Stockholm, drätselkammaren i Malmö,

stadsingenjören i Sandviken och Gävleborgs läns byggnadsnämndsförening.

I några av yttrandena har därvid framhållits, att det förelåge ett starkt behov

ej minst från ekonomisk synpunkt att arbeten rörande de olika tekniska anordningar,

som kunde komma till utförande inom ett byggnadsplaneområde,

koordinerades. Exempelvis borde en vägbana ej iordningställas förrän avloppsledning

utförts, varjämte det i regel krävdes avlopp från körbana genom

den för byggnaderna erforderliga avloppsledningen. Kostnaderna kunde

nedbringas vid såväl anläggande som underhåll och reparation av ledningsnät

och vägar, om arbetena organiserades och utfördes i samma regi.

Intimt samarbete borde åvägabringas mellan vägföreningen och byggnadsnämnden

för planområdet.

I många yttranden ifrågasättes emellertid om vägföreningarna äro lämpliga

såsom organ för byggnadsplans genomförande. Länsstyrelsen i Älvs
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

131

borgs lön framhåller i detta sammanhang, att reglerna om vägförening i

lagen om enskilda vägar fått en sådan utformning som endast med svårighet

kunde förenas med det praktiska livets krav. Proceduren vid en vägförenings

tillkomst vore mycket omständlig och tidsödande. Länsstyrelsen skulle,

innan slutligt beslut om föreningens vägar förelåge, hålla tre sammanträden

med sakägarna och meddela tre särskilda beslut, första gången om området

för föreningen, andra gången om stadgarna och tredje gången om vägarna.

Varje sådant beslut kunde överklagas. Härtill komme, att stora svårigheter

mötte, då det gällde att snabbt få erforderliga utredningar verkställda genom

sakkunnigas försorg. Länsstyrelsen hade därvidlag måst anlita vederbörande

distriktslantmätare, som varit överhopade med annat arbete. I ett fall, där

behovet av att vägföreningen skulle kunna träda i funktion med det snaraste

vore påtagligt, hade länsstyrelsen på hösten 1942 upptagit frågan om vägförening

men hade ännu i slutet av år 1945 icke kunnat fastställa vilka vägar,

som skulle vara föreningens. Orsakerna till dröjsmålet vore att söka i

överklagande och svårigheter med att få fram sakkunnigutredningar. Länsstyrelsen

i Kronobergs län har förklarat sig icke kunna godtaga utredningens

förslag på denna väsentliga punkt i byggnadsplaneinstitutets utformning.

Utredningen hade icke tagit tillbörlig hänsyn till den tungroddhet, som vidlådde

vägförening. En sådan organisation hade i praktiken visat sig arbeta

både mödosamt och långsamt, varigenom den betänkligt brustit i effektivitet.

Det kunde, enligt vad erfarenheten givit vid handen, taga flera år att

bilda en dylik förening. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har uppgivit att en stark motvilja

mot bildande av vägföreningar framträtt i länet. I de båda orter i länet, där

sådan förening bildats, rådde starkt missnöje med organisationen. Länsstyrelserna

i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Västernorrlands

och Jämtlands lön uttala, att det, om vägföreningsinstitutet ansåges böra komma

till användning vid byggnadsplans genomförande, vore nödvändigt att

verkställa en översyn av detta institut i syfte att förenkla detsamma. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus lån anmärker i detta sammanhang att länsstyrelsen,

om en vägförening skulle tredskas, t. ex. vägra att antaga stadgar

eller välja styrelse, icke ägde tillräckliga maktmedel att bemästra situationen.

Overlantmäitaren i Stockholms län framhåller, att vägföreningens omfattning

ingalunda alltid sammanfölle med planområdets. Ej sällan inträffade,

att flera vid olika tillfällen planlagda områden inginge i en och samma vägförening.

Problemet om hur i sådana fall föreningsmedlemmar, vilka vore

utomstående i förhållande till planområdet eller hörde hemma i olika planomraden,

skulle deltaga i kostnader m. m. då det gällde att vidga föreningens

verksamhet till att även omfatta grönområden o. d. hade ej beaktats av utredningen.

Därest utredningens tankegång fullföljdes och länsstyrelsen föranstaltade

om bildande av vägförening för ett område så snart byggnadsplan

däröver blivit fastställd, skulle detta kunna medföra att vägföreningen kom
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

me till ej blott på ett enligt nuvarande begrepp för tidigt stadium utan även

finge alltför litet omfång. Därest byggnadsplanen rörde endast en markägares

område och därifrån blott avskilts en fastighet, kunde man t. o. m. få

gränsfallet att vägföreningen vid sitt bildande erhölle endast två medlemmar.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att utredningens förslag om utvidgning

av vägföreningsinstitutet knappast torde gå att genomföra, i varje fall

ej utan en samtidig grundlig, i förenklande riktning gående revidering av

reglerna om vägförening.

Länsstyrelsen i Värmlands lån har uttalat, att byggnadsplaneinstitutet måste

anses vara behäftat med en brist, som minskade institutets användbarhet,

så länge ett särskilt och gemensamt organ — en byggnadsplaneförening —

saknades för handhavande av de frågor, som uppkomme vid planens genomförande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anser den lämpligaste formen för

lösning av vatten- och avloppsproblemet inom ett byggnadsplaneområde på

landet vara den, att länsstyrelsen får befogenhet att förordna, att fastigheterna

inom området skola utgöra en samfällighet för ordnandet av vatten- och

avloppsfrågan, om denna ej löstes på annat tillfredsställande sätt. Inom ett

byggnadsplaneområde borde samma samfällighet, som omhänderhade vägarna

inom området, jämväl handha vatten och avlopp. Mellan denna samfällighet

och byggnadsnämnden borde åstadkommas ett intimt samarbete,

lämpligast genom att en ledamot av väg-, vatten- och avloppsföreningen vore

ledamot av byggnadsnämnden eller ägde närvara vid nämndens sammanträden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar att frågan om byggnadsplans genomförande

syntes böra lösas antingen genom att organisera byggnadsplaneföreningar,

som utöver vägar och andra allmänna platser skulle omhänderha

vattenförsörjning och avlopp, eller också på det sättet, att kommunerna

gjordes ansvariga för sina tätorters reglering och genomförandet av

för dem fastställda planer. Tillskapandet av byggnadsplaneföreningar skulle

väl förbättra utsikterna att nöjaktigt genomföra tätorternas planering. Men

även med en sådan anordning skulle de av byggnadsplanens begränsade

rättsverkningar betingade svårigheterna kvarstå, varjämte tillkomme, att jämväl

en byggnadsplaneförening med säkerhet komme att bliva ett ohanterligt

och osmidigt institut. Härutöver vore att märka, att kostnadsfrågan redan

under nuvarande omständigheter ej sällan utgjorde ett svåröverkomligt hinder

för att få beslutade byggnadsplaner upprättade. Länsstyrelsen ville därför

i stället föreslå ett lagfästande av skyldighet för kommun att ansvara för

uppgörande och genomförande av byggnadsplan för tätort inom kommunen.

Uppgörande och genomförande av byggnadsplan på andra platser än verkliga

tätorter borde däremot ankomma på markexploatör under kommunal kontroll.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det nödvändigt, att vederbörande kommun

gjordes ansvarig för byggnadsplans realiserande, om icke planen såsom

hittills för sitt genomförande skulle bliva helt beroende av markexploatörernas

intresse. Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

133

lön, länsarkitekten i Hallands län, överlantmätaren i Kronobergs län samt

svenska landskommunernas förbund ifrågasätta, om icke genomförandet av

byggnadsplan borde ankomma på kommun med rätt för denna att uttaga

bidrag härtill av fastighetsägarna.

överlantmätaren i Jämtlands län anser det däremot med hänsyn till den

utsträckning, kommunerna ha inom nämnda län, endast i rena undantagsfall

vara tänkbart, att kommunen trädde emellan för ordnandet av frågor

om vatten och avlopp för ett starkt begränsat byggnadsplaneområde.

De av stadsplaneutredningen föreslagna nya grunderna för fördelning av

kostnaderna för upprättande av byggnadsplan ha i de

flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Blekinge

län har med stöd av sin erfarenhet om verkningarna av gällande bestämmelser

i ämnet vitsordat behovet av en uppmjukning av sistnämnda

bestämmelser. De av utredningen föreslagna stats- och kommunbidragen syntes

ändamålsenliga och ägnade att, om ej helt avlägsna, så dock minska det

missnöje, som nu i allmänhet visades från markägarnas sida. Länsstyrelsen

i Norrbottens lån uppger, att fördelningen av kostnaderna i allmänhet vållat

svårigheter. De nu föreslagna bestämmelserna vore mera detaljerade än de

gällande och föranledde icke någon erinran från länsstyrelsens sida. Det

vore emellertid önskvärt, att närmare anvisningar om förfarandet utfärdades

från centralt håll. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser önskvärt, att

närmare riktlinjer för fördelningen av kostnaderna meddelades instruktionsledes.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån framhåller, att en fördelning av kostnaderna

på markägarna redan i samband med planens fastställande vore förenad

med olägenheter. Fördelningen måste bli rätt godtycklig och kunde lätt föranleda

missnöje. Det mest tillfredsställande resultatet vunnes, om markägarna

bleve betalningsskyldiga först i den mån exploateringsåtgärder vidtoges.

Kostnaderna skulle i så fall uttagas i form av planavgift i samband

med avstyckningsförrättning. Ett områdes planering måste anses vara ett

kommunalt intresse. Kostnaderna borde därför förskotteras av kommunen.

Beträffande mark, avsedd att exploateras, skulle kommunen sedermera vid

avstyckningsförrättning äga att av exploatören utbekomma å avstyckningen

belöpande andel i plankostnaderna. I fråga om mark, som vore exploaterad

redan vid planens fastställande, skulle kostnaderna stanna å kommunen.

Genom att kommunen ålades att bestrida dessa kostnader komme det att

framstå såsom ett ekonomiskt intresse för kommunen, att planering skedde

på ett så tidigt stadium som möjligt. Statsbidrag förutsattes skola utgå till

nu berörda kostnader. Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län samt överlantmätarna

i Örebro och Västerbottens län anse likaledes, att markägarna

ej böra vara skyldiga att gälda kostnad för byggnadsidans upprättande förrän

i samband med exploatering.

Lantmäteri styrelsen har uttalat, att byggnadsplaneläggning städse representerade

så stort allmänt och kommunalt intresse, att den principiellt och

i första hand borde bekostas av stat och kommun. Kommunen borde dock

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

kunna tillerkännas rätt att, i den mån mark inom planområdet exploaterades,

återfå å denna mark belöpande del av kommunens plankostnad. Om

kommunen på detta sätt finge vidkännas den del av plankostnaden, som belöpte

å före planens upprättande exploaterad mark, komme det att framstå

såsom ett kommunalt ekonomiskt intresse att planläggningen skedde på ett

så tidigt bebyggelsestadium som möjligt. Initiativ från kommunens sida till

upprättande av bvggnadsplan vore då att förvänta och byggnadslagens syfte

skulle härigenom ytterligare främjas. Ålades kommunerna dessa skyldigheter,

skulle man tillika vinna, att markägarna ej behövde gälda sitt bidrag

förrän vid exploateringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolius län har anfört, att tillkomsten av en

byggnadsplan väl kunde vara ett markägareintresse. Planen tillgodosåge

dock i det stora övervägande antalet fall även allmänna intressen. Dessa

torde ofta vara av betydligt större styrka än de enskilda intressena. Särskilt

framträdde detta, när fråga bleve om att upprätta byggnadsplan för ett redan

bestående samhälle eller utlägga sådan plan över område, som markägaren

ej ville exploatera men som av plantekniska skäl borde tillhöra planområdet.

De flesta av markägarna torde i dylika fall ha ringa eller intet

ekonomiskt intresse av planens tillkomst. Med hänsyn härtill syntes det riktigast,

att kostnaderna för upprättande av byggnadsplan i princip åvilade

stat och kommun, dock med möjlighet för länsstyrelsen att därest mera

markerat markägareintresse kunde påvisas i större eller mindre omfattning

ålägga markägarna att gälda eller deltaga i kostnaderna. Även länsstyrelserna

i Kronobergs, Hallands och Kopparbergs län, länsarkitekterna i Stockholms.

Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län samt byggnadsnämnderna i

Leksand och Borlänge anse kostnaderna för upprättande av byggnadsplan

vara av den natur att de böra bestridas av staten eller vederbörande kommun.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lön framhåller angelägenheten av att erforderliga

medel för genomförande av planläggningen stå till förfogande

omedelbart efter det förordnande meddelats om upprättande av byggnadsplan.

Hittills vunnen erfarenhet visade, att genomförandet av en önskvärd

plan ofta fördröjdes under mycket lång tid till följd av brist på tillgängliga

medel. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att länsstyrelse, i den

mån förskott av statsmedel icke erhölles till upprättande av byggnadsplan

och erforderliga medel ej på annat sätt ställdes till förfogande, borde ha befogenhet

att ålägga vederbörande kommun att förskottera kostnaderna. Liknande

mening har uttalats av byggnadsnämnderna i Österåkers och Järfälla

kommuner.

Vad angår frågan i vilka fall byggnadsplaneinstitutet bör

komma till användning har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län uttalat sin tillfredsställelse med att institutet enligt förslaget skulle kunna

tillämpas icke blott där tätbebyggelse vore att förvänta utan även där

sådan bebyggelse redan uppkommit. Erfarenheten hade givit vid handen

att behov av byggnadsplan kanske mest yppat sig för redan bestående samhällen,

framförallt de talrikt förekommande skärgårdssamhällena. Statens

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

135

byggnadslånebyrä understryker vikten av att byggnadsplan icke uppgjordes

beträffande område, för vilket stadsplan måste anses utgöra det riktiga planinstitutet.

Vederbörande länsstyrelse borde för den skull för varje fall noggrant

överväga, om icke för byggnadsplanering avsett område i stället borde

stadsplaneläggas. Byrån förutskickade att den möjlighet till brytande av

städernas s. k. stadsplanemonopol, som funnes, i förekommande fall utnyttjades.

Betingelserna för stadsplanesamhälle kunde emellertid vara små

för smärre stationssamhällen eller sådana icke stadsplanelagda delar av en

stads ytterområden, som omärkligt överginge i den omgivande landsbygden.

Även om tätbebyggelse förväntades uppstå å dylika områden, syntes byggnadsplanen

vara att föredraga i sådana fall. Länsarkitekten i Norrbo tens lön

anför i detta sammanhang, att erfarenheten visat, att den lämpliga utvecklingen

av tätorter med mellan 1 000 och 2 000 invånare ej bleve säkerställd

blott genom fastställande av byggnadsplan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förklarat sig dela stadsplaneutredningens

uppfattning om vikten av att byggnadsplan icke utlades för större

område än som kunde förutsättas bliva exploaterat inom en nära framtid.

Generalplanen borde kunna bliva av värde vid strävandet efter att begränsa

byggnadsplaneområdena. Länsarkitekten i Jämtlands län anser emellertid,

att utredningen överbetonat vikten av att byggnadsplan ej lades över alltför

stora områden. Ett rigoröst tillämpande av denna i och för sig viktiga princip

kunde leda till olägenheter. De byggnadsplanelagda samhällena bestode

ofta, om ej oftast, av små bebyggelseanhopningar, skilda av större eller mindre

obebyggda områden. En förutseende byggnadsplan måste taga med en hel del

sådana obebyggda områden. Eljest skulle planläggningen sönderfalla i en

mängd osammanhängande stvckningsplaner. Liknande mening har uttalats

av länsarkitekterna i Älvsborgs och Skaraborgs län.

Det föreslagna institutet byggnadsplan i stad har

av fastighetsbildningssakkunniga gjorts till föremål för en ingående granskning.

De sakkunniga anföra sammanfattningsvis följande.

Avstyckningsplanen har i realiteten, låt vara i en något omvandlad form.

bibehållits i förslaget under namn av byggnadsplan i stad. Detta institut

företer en väsentlig del av de brister, som vidlåda avstyckningsplanen. Uppgörandet

av byggnadsplan i stad skall sålunda principiellt ankomma på enskild

markägare och icke på det allmänna, vars intresse den dock skulle

tjäna. Markägare skulle, ändå att han alls icke önskade någon exploatering,

kunna bli tvungen att upprätta och bekosta plan för fullständig sådan blott

för att kunna få en enda lägenhet avstyckad, ja — såsom en nyhet i förslaget

— redan för att kunna få uppföra ett eller annat hus å sin fastighet.

Dessa obilliga följder av institutets utformning äro ägnade att fördröja kravet

å plan, tills en verklig vilja att exploatera området ådagalagts av den som

för tillfället äger detsamma, men en sådan tillämpning försvagar starkt institutets

förmåga att fylla sin funktion. Länsstyrelsen kan icke positivt bestämma

planens innehåll utan endast kassera eller gilla de enskildas planförslag,

en i och för sig ganska otymplig anordning. Konstruktionen att det

är den enskilde markägaren, som skall upprätta och bekosta planen, medför

antingen att institutet icke kan begagnas, när planen ej lämpligen kan in
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

skrankas till att omfatta mark i en enda ägares hand, eller att kravet å plan,

oaktat det borde göras gemensamt för olika ägares områden, till skada för

planintresset uppställes för varje särskild ägare för sig beträffande hans

mark, eller ock att en markägare kan för att få bebygga sin fastighet eller

försälja område därav bli tvungen att upprätta och bekosta plan för eventuell

exploatering jämväl av andras områden, en orimlighet som särskilt tydligt

framhäver det principiellt felaktiga i att planläggningen icke, såsom vid

andra planer med enahanda syfte, betraktas som det allmännas angelägenhet.

De nu berörda bristerna hos detta nya institut äro så mycket mer anmärkningsvärda

som intet bärande skäl synes föreligga att icke här lika väl

som beträffande landet avhjälpa dem genom att utbyta avstvckningsplanen

mot eu plan som följer reglerna för byggnadsplan på landet. Att det kan

förekomma fall, då bristerna hos institutet »byggnadsplan i stad» icke skulle

göra sig gällande, må vara sant, men detta förhållande är i och för sig intet

skäl att laborera med två skilda byggnadsplaneinstitut. Och vore meningen

att i dylika fall »byggnadsplan i stad» vore ett den andra typen av byggnadsplan

överlägset institut som därför då borde användas, så må erinras

att, eftersom dylika fall uppenbarligen kunna förekomma jämväl på landet,

argumentet borde leda till att såväl i städer som på landsbygden båda instituten

skulle vara att tillgå. På grund av det anförda anse de sakkunniga att,

hur än frågan om stadsplanens tillräcklighet eller otillräcklighet såsom detaljplan

i stad kan böra besvaras, det föreslagna institutet »byggnadsplan i

stad» icke bör införas i lagstiftningen. Därmed vilja de sakkunniga dock

icke uttala, att alla med förslagets »byggnadsplan i stad» förenade betänkligheter

vore avhjälpta blott genom att i stället trädde byggnadsplan enligt

landsreglerna. Förslaget bör ses mot bakgrunden av att staden redan genom

gällande stadsplaneregler kan, ändå att stadsplan lägges, vinna mycket stor

liittnad i de därmed förenade bördorna. Vidare må framhållas alt det föreslagna

generalplaneinstitutet möjliggör för staden att utverka förbud mot

tätbebyggelse med hänsyn till intresset av stadens ändamålsenliga utbyggande.

Med upptagande i lagen av en dylik synnerligen betydande nyhet försvagas

naturligtvis i mycket hög grad de grunder, som kunna tänkas föreligga

för att befria staden från gatuhållningsskvldighet o. d. Man måste ifrågasätta

om icke därmed det skäl, som anförts för att ur städernas synpunkt

skulle tarvas någon detaljplan vid sidan av stadsplan, helt och hållet förfallit.

Städernas rätt att själva bestämma, huruvida stadsplan skall upprättas,

grundar sig på regeln att bebyggelsen utanför stadsplanen är fri. Om

man nu förbjöde tätbebyggelse utan plan, måste tillses att plan vid behov

kommer till stånd. Att framställa saken som om markägarna hade nytta av

byggnadsplan är missvisande. Saknas annan detaljplan än stadsplan, har

man blott att välja på att låta bebyggelsen utanför planen ske utan detaljplan

eller att skapa effektiva medel att få stadsplan till stånd, när markägarna

vilja bygga — allt naturligtvis förutsatt att ej tätbebyggelse anses böra

förhindras av annat skäl än planbehovet, såsom fallet är beträffande nyssnämnda

förbud jämlikt generalplanereglema. Utöver att bereda städerna

lättnad i vissa skyldigheter, som följa av stadsplan, skulle alltså det föreslagna

byggnadsplaneinstitutet kunna sägas ha till uppgift att tillgodose, icke

markägareintressen utan statens intresse av att hehyggelsen ej sker oreglerad,

därför att staden ej vill lägga stadsplan och någon skyldighet härtill

ej föreligger. Utbyte av avstyckningsplanen mot det kraftigare utbildade institutet

byggnadsplan skulle förbättra städernas ställning på markägarnas

bekostnad samt medföra risk att städerna undandroge sig stadsplaneläggning

i vida högre grad än vad som kan anses skäligt med hänsyn till stadsplanens

givna roll som den normala detaljplanen i stad och till de uppgifter,

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

137

som principiellt såsom stadssamhällets medlemmars gemensamma angelägenheter

åvila detta samhälle. En mängd små föreningar eller andra sammanslutningar

av fastighetsägare för anläggning och underhåll av trafikleder

(som därmed förbleve enskilda och kunde avstängas för allmän trafik), ledningssystem

otc., vore en allt annat än rationell anordning, och vad staden

såsom juridisk person ekonomiskt skulle vinna bleve kanske av ringa betydelse

i föihållande till olägenheter för densamma i andra hänseenden och

till de bördor, som fölle å en stor del av dess invånare utan hänsyn till deras

ekonomiska ställning. Det synes därför nödvändigt att, om man överhuvud

skall i stad införa institutet byggnadsplan, dess tillämplighet begränsas i lagen,

så att det icke i realiteten blir stadsfullmäktige som avgöra när institutet

skall begagnas. Villkoren för att byggnadsplan må användas måste, om

de skola kunna förhindra missbruk, utbildas så att de bli oberoende av

Kungl. Maj:ts rätt att inskrida mot staden, eller ock måste denna rätt utvidgas

så att ingreppet kan ske redan för tillgodoseende av enskilda intressen.

Utgår man från att stadsplanen är den enda detaljplanen i stad för reglering

av bebyggelsen — och detta måste, oaktat avstyckningsplaneinstitutet,

egentligen vara stadsplanelagens utgångspunkt — så kommer gällande stadgande

i 4 § stadsplanelagen att innebära att Kungl. Maj:t kan utkräva stadsplan,

så snart detaljplan är nödig för att stadens utveckling skall ske på

ändamålsenligt sätt eller för att betydande allmänt intresse ej skall lida. Utan

att inskränka stadens stadsplanemonopol skulle man alltså kunna ändra

stadgandets lydelse till överensstämmelse härmed. Bibehålies däremot stadgandet

oförändrat och utbyter man avstyckningsplanen mot en verklig bebyggelsereglerande

detaljplan vid sidan av stadsplanen, kommer stadgandet

att få en ny innebörd och därmed stadsplanemonopolet att utvidgas i sådan

grad att stadgandets tillämplighetsområde synnerligen kraftigt beskäres. I

fråga om dessa villkors innehåll må framhållas att ett planinstitut, som vilar

på de grunder, som i förslaget åberopats för byggnadsplans användning i

stad, icke synes böra få begagnas i stad. med mindre antingen Kungl. Maj:t

med hänsyn till vissa stadsdelars landsbygdsnatur meddelat generellt förordnande

härom eller ock exploateringen finnes icke vara påkallad av något

stadens utvecklingsbehov.

Även länsstyrelsen i Hallands län understryker risken för att städerna

komma att undandraga sig stadsplaneläggning genom att i stället låta markägarna

uppgöra byggnadsplan, som ju blir billigare för staden.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig omöjligen kunna tillstyrka det

föreslagna institutet byggnadsplan i stad. Syftet härmed vore att säkerställa

för markägare att även mot stadens vilja kunna exploatera sin mark

för tätbebyggelse. Utredningens ståndpunkt att markägarna kunde utsättas

för godtycke från städernas sida, om stadsplan vore den enda förutsättningen

för tätbebyggelse, och att den enligt 4 § stadsplanelagen gällande

begränsningen i städernas s. k. stadsplanemonopol ej alltid vore tillräcklig

garanti häremot, kunde förbundet endast beteckna såsom orimlig. Principiellt

måsle man förutsätta, att det allmännas intresse härvidlag skulle vara avgörande.

Den omnämnda bestämmelsen i 4 § stadsplanelagen innebure, att

Kungl. Maj:t insatts såsom bevakare i sista hand av det allmännas men ej

av enskilda markägares intresse. Förslaget betydde däremot, att det allmännas

intresse skulle iiventyras till förmån för det privata. Även Stockholms

stads fastighetskontor har avstyrkt förslaget i denna del.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Svenska kommunaltekniska föreningen har uttalat, att stad enligt förslaget

kunde påtvingas en byggnadsplan, som visserligen kunde vara fördelaktig

för markexploatören, men som för staden medförde mycket betydande

utgifter för exempelvis skolor och trafikförbindelser. Hela bebyggelsen

kunde framtvingas vid en tidpunkt som vore mycket oförmånlig med

hänsyn till tidsplanen för stadens offentliga arbeten. I sinom tid tvingades

stadsplanen fram med ty åtföljande ytterligare ekonomiska förpliktelser för

staden. Samtidigt undanrycktes staden, genom att initiativrätt till tomtindelning

endast tillkomme tomtägarna, de möjligheter att få en del av dessa utgifter

ersatta av fastighetsägare, som skulle ha förelegat om bebyggelsen från

början skett på den från allmän synpunkt lämpligaste platsen — invid förut

stadsplanelagt område — och med stadsplan som planinstitut. Detta kunde

icke vara riktigt.

I ett flertal yttranden har förordats, att förslaget måtte med avseende å

vissa detaljbestämmelser jämkas så, att städerna finge större inflytande på

utformningen av byggnadsplaner i städerna. I samband härmed har i yttrandena

anmärkts, att det kommunala inflytandet över bebyggelsen inom

ett byggnadsplaneområde skulle helt åsidosättas, om förslaget genomfördes.

En på detta sätt tillkommen bebyggelse kunde försvåra eller förhindra genomförandet

av senare tillkommen stadsplan. Byggnadsplanen komme i

praktiken att vara bestämmande för utarbetandet av stadsplanen. Det vore

då olämpligt att lämna initiativet och den faktiska bestämmanderätten i enskilda

händer. Sedan området utbyggts, måste staden bygga skolor och allmänna

byggnader. Det föreslagna institutet byggnadsplan i stad kunde lätt

komma i strid mot strävandena att planmässigt utbygga samhället under kommunal

ledning. Det vore icke rimligt att så skedde för att tillgodose enskildas

intressen.

Byggnadsstyrelsen har däremot förklarat sig icke ha något att erinra mot

byggnadsplaneinstitutets införande även i stad. De föreslagna reglerna vore

väl avvägda. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs

och Malmöhus län.

Beträffande den föreslagna möjligheten att i stad tillämpa institutet byggnadsplan

på landet har svenska stadsförbundet uttalat, att sådan tillämpning

borde ifrågakomma endast för tätortsbildningar, som uppstode avskilt från

den egentliga staden inom sådan del av stadens område som i övrigt bibehållit

landsbygdskaraktär. Den omständigheten att åtskilliga städer numera innefattade

vidsträckta sådana områden syntes göra det befogat och önskligt att

man för dylika fall medgåve möjlighet till planläggning enligt bestämmelser,

som utformats med tanke på landsbygdens förhållanden.

Departementschefen.

Avstvckningsplanen har i vissa hänseenden fyllt samma funktion som

stads- och byggnadsplanerna. I avstyckningsplanen ha sålunda utlagts trafikleder.

andra allmänna platser och områden för bebyggelse. Hinder möter

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

139

emellertid icke mot bebyggelse i strid mot planen. Även om avstyckningsplanerna

i allmänhet respekterats vid bebyggelse, kan den omständigheten

att planen saknar byggnadsreglerande verkan medföra allvarliga olägenheter.

Om institutet skall bibehållas, torde det därför vara nödvändigt att

giva avstyckningsplanen byggnadsreglerande verkan på samma sätt som

stads- och byggnadsplanerna. En sådan reform kräver emellertid ett ställningstagande

till frågan, om behov föreligger av ytterligare en byggnadsreglerande

detaljplan vid sidan av stads- och byggnadsplanerna.

I sistnämnda hänseende må till en början framhållas, att byggnadsplanens

rättsverkningar icke kunna anses vara sådana, att behov föreligger även

byggnadsreglerande plan med mindre omfattande rättsverkningar än

byggnadsplanens. Det enda motiv som anförts till stöd för en tredje detaljplan

vid sidan av stads- och byggnadsplanerna är behovet av en enkel plan

för smärre bebyggelseområden. Avstyckningsplanen har otvivelaktigt förtjänsten

att vara enkel, och det har varit lätt att få till stånd sådan plan,

där behov förelegat av en enkel planläggning för en begränsad bebyggelse.

Detta behov synes emellertid, såvitt avser landsbygden, kunna tillgodoses

med byggnadsplanen, om förfarandet vid upprättandet och fastställandet av

sådan plan gestaltas tillräckligt enkelt. Det av stadsplaneutredningen föreslagna

förfarandet för upprättande och fastställande av byggnadsplan för

område i en ägares hand — mot vilket jag i stort sett icke har något att

erinra — synes tillräckligt tillgodose kravet på en enkel och smidig planform.

Jag anser mig därför böra biträda utredningens förslag, att avstyckningsplanen

skall ersättas av byggnadsplan, såvitt angår landsbygden.

Beträffande städerna har stadsplaneutredningen till stöd för sin uppfattning,

att det förutom stadsplan bör finnas ytterligare en byggnadsreglerande

detaljplan, främst anfört, att markägarna skulle kunna utsättas för godtycke

från städernas sida, om stadsplan vore den enda förutsättningen för

tätbebyggelse. Denna uppfattning synes mig för vanliga förhållanden icke

grundad. Såsom jag förut framhållit bör tätbebyggelse framdeles icke få

komma till stånd utan att den prövats lämplig från allmän synpunkt. Vid

prövning härav skall särskilt beaktas vikten av att staden utbygges i etapper

och att sålunda nya områden icke tagas i anspråk för bebyggelse, innan tidigare

planlagda delar av staden i huvudsak utnyttjats. Planläggning av ett

område för tätbebyggelse bör med hänsyn härtill i regel äga rum endast

då behov därav föreligger från allmän synpunkt. I sådant fall är staden

självfallet också skyldig att föranstalta om planläggning. Föreligger icke

behov av planläggning från allmän synpunkt, bör staden, även om det för

exploatering avsedda området i och för sig är lämpat härför, med hänsyn

till vikten av att staden utbygges i etapper kunna hindra tätbebyggelse genom

alt vägra planläggning som påkallats av markägare. På grund härav

och då möjlighet finnes alt även mot stadens vilja framtvinga upprättandet avstadsplan,

om behov av planläggning föreligger från allmän synpunkt, torde

markägarnas intressen icke kunna befaras bli otillbörligen åsidosatta, även

om stadsplanen är enda förutsättningen för tätbebyggelse i stad.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Till stöd för att det i städerna skall finnas en byggnadsreglerande detaljplan

vid sidan av stadsplanen kan emellertid anföras, att det i vissa fall

kan vara till fördel att äga tillgång till en enklare planform än stadsplanen

för reglering av smärre bebyggelseområden. Från städernas synpunkt kan

det även synas mindre tillfredsställande, att man för planläggning av bebyggelsen

alltid är hänvisad till stadsplaneinstitutet som medför skyldighet

för staden att bekosta och genomföra planläggningen. Behovet av en byggnadsreglerande

detaljplan vid sidan av stadsplanen synes för städernas del

dock icke vara så stort, åtminstone när det gäller bebyggelseområden nära

stadsplanelagd mark, för vilka det av stadsplaneutredningen föreslagna institutet

»byggnadsplan i stad» närmast torde vara avsett. Härtill kommer, att

införandet i byggnadslagstiftningen av detta institut är ägnat att ingiva betänkligheter

av principiell natur. Bebyggelsen inom sådana områden som

nyss angivits äga intimt samband med den bebyggelse som regleras av

stadsplan. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om det kan vara lämpligt,

att en del av en sålunda mer eller mindre sammanhängande bebyggelse

regleras medelst annan planform än den som kommit till användning med

avseende å övriga delar av bebyggelsen. Om den nya bebyggelsen först regleras

genom byggnadsplan, skulle detta kunna försvåra en stadsplaneläggning

som förr eller senare blir nödvändig. Detta skulle i all synnerhet bliva

fallet, om byggnadsplanen, på sätt utredningen föreslagit, skall vara helt

beroende av markägaren. En annan och därtill mycket väsentlig olägenhet

av en reglering genom byggnadsplan är, att det skulle ankomma på markägarna

att iordningställa och underhålla trafikleder och allmänna platser

inom området, ehuru detta kan vara beläget i omedelbar anslutning till de

delar av staden där motsvarande uppgifter ankomma på staden. Detta kan

icke vara ekonomiskt ändamålsenligt. Erfarenheten giver därjämte vid handen,

att de enskilda varken ha ekonomiska eller tekniska resurser att hålla

trafiklederna i ett sådant skick som påkallas med hänsyn till områdets samband

med stadens kärna. Det synes även mindre rättvist att markägarna inom

sådant område — samtidigt som de ha att bidraga till stadsplanens realiserande

— skola själva bekosta upprättande och genomförande av detaljplan

för området. Ett förverkligande av utredningens förslag i denna del

medför också, såsom i några yttranden framhållits, en viss risk för att en

stad kan söka undandraga sig stadsplaneläggning genom att i stället låta

markägarna upprätta byggnadsplan, som ju blir billigare för staden.

Av dessa skäl anser jag avstyckningsplaneinstitutet böra för städernas del

avvecklas utan att ersättas av det föreslagna institutet byggnadsplan i stad.

För regleringen av tätbebyggelse i stad bör liksom hittills regelmässigt upprättas

stadsplan. En del städer omfatta emellertid betydande jordbruks- och

skogsområden. Inom dylika områden kunna tätortsbildningar uppstå utan

samband med stadens egentliga kärna. För planläggning av smärre sådana

samhällsbildningar kan stadsplanen ej sällan vara en mindre lämplig planform.

Planläggningen synes där kunna ske enligt de bestämmelser som ut
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

141

formats med tanke på landsbygdens förhållanden. Under en övergångstid

kan det vidare förekomma, att upprättande av stadsplaner för alla de områden,

där städerna räknat med att använda avstyckningsplan för bebyggelsens

reglering, skulle taga så lång tid, att knapphet på planlagd byggnadsmark

härigenom kunde uppstå. Även sedan dessa övergångssvårigheter övervunnits,

kunna fall tänkas, då exempelvis genom en större industris förläggning

till en stad en ökning av exploateringsbehovet uppstår i förhållande

till det behov man i stadsplanearbetet utgått ifrån. För att försening av bebyggelsen

genom sådana förhållanden icke skall uppstå, bör dispens för bebyggelsen

kunna lämnas, men stundom torde en möjlighet att även i stad

tillämpa ett enklare planeinstitut vara värdefull. Kungl. Maj:t bör av nu

anförda skäl kunna förordna, att de för landet givna bestämmelserna om

byggnadsplan skola äga tillämpning inom visst område i stad.

Byggnadsplanens rättsverkningar äro enligt gällande lag mycket begränsade.

Planens genomförande anses i princip utgöra en fastighetsägarnas angelägenhet.

På grund av de begränsade rättsverkningarna och avsaknaden av

något för planens genomförande ansvarigt rättssubjekt har det ofta mött svårighet

att förverkliga en fastställd byggnadsplan. De viktigaste spörsmål som

påkalla reglering inom ett byggnadsplaneområde gälla vägar och andra allmänna

platser samt vatten och avlopp.

I fråga om vägarna kan planlagstiftningen anses kompletterad genom bestämmelserna

rörande vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. Enligt

denna lag äger länsstyrelse beträffande område, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan förväntas uppkomma inom nära förestående tid,

förordna, att de fastigheter som i sin helhet eller till någon del äro belägna

inom området skola bilda en vägförening. Genom vägföreningsinstitutet kan

ett förverkligande av byggnadsplanen framtvingas i vad avser vägnätet. I

flera yttranden har gjorts gällande, att institutet är tungt. Bestämmelserna

om vägförening ha dock hittills tillämpats endast i begränsad utsträckning.

Den väckta frågan om en förenkling av institutet torde tills vidare böra anstå

i avbidan på ytterligare erfarenhet av detsamma.

Med avseende å andra allmänna platser än vägar saknar gällande lag föreskrift

om skyldighet att upplåta marken i den mån den ej erfordras för samfärdseln.

Denna brist sammanhänger med att det saknas ett rättssubjekt som

har att svara för byggnadsplanens genomförande.

Vad angår avlopp inom byggnadsplaneområden kunna ledningar för sådant

ändamål i många fall åstadkommas genom frivilliga föreningar mellan

fastighetsägarna. Svårigheterna att ena intressenterna äro emellertid ofta betydande.

De genom enskild försorg anlagda ledningarna bli ofta för klent

dimensionerade med hänsyn till samhällets blivande utveckling eller eljest

otillfredsställande från sanitär synpunkt.

Genom 1941 års ändringar i 8 kap. vattenlagen ha ökade möjligheter beretts

såväl enskilda fastighetsägare som kommuner alt komma till rätta med

avloppsproblemen. Fastighetsägare som vilja anordna viss avloppsledning

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

kunna tvinga ägare av andra fastigheter, för vilka avloppsledningen är till

nytta, att deltaga i kostnaderna för anläggningen och underhållet. Även kommun,

som vill anordna avlopp från visst område varest stadsplan ej finnes,

äger samma rätt att tvinga fastighetsägare, som få nytta av ledningen, att

deltaga i kostnaderna. Genom dessa bestämmelser i vattenlagen kan frågan

om ordnandet av avlopp för byggnadsplaneområde lösas. Mot bestämmelserna

har anmärkts, att skyldigheten för fastighet att ingå i avloppsföretag inträder

först sedan fastigheten blir i behov av avloppsledning och att denna

begränsning medför, att fastighetsägare, som bebygga sina fastigheter tidigare

än andra, bli tvungna att förskottera kostnaderna för avlopp. Dylika avloppsföretag

torde emellertid i allmänhet icke komma till stånd, förrän ett tämligen

stort antal fastigheter deltaga däri. Belastningen på de fastigheter som

bygga först torde därför icke vara av någon större betydelse. Den skulle kunna

helt undvikas, om kommun ålades skyldighet att svara för ordnandet av

avlopp.

Beträffande vattenförsörjning inom byggnadsplaneområde saknas för närvarande

bestämmelser, genom vilka delaktighet i vattenledningsföretag kan

framtvingas. Detta är en brist som medfört avsevärda olägenheter. Bildandet

av föreningar för lösandet av vattenfrågan på frivillighetens väg har

emellertid under senare tid underlättats genom att statsbidrag numera kan

lämnas sådana föreningar.

Nu berörda brister i gällande bestämmelser skulle, såsom i yttrandena

framhållits, i huvudsak avhjälpas, om det funnes ett rättssubjekt som hade

att sörja för byggnadsplanens genomförande. En sådan lösning skulle därjämte

medföra den betydande fördelen, att det bleve möjligt att bättre

samordna de tekniska arbetena för vägar, andra allmänna platser, avlopp

och vattenförsörjning. Härigenom skulle kostnaderna för de olika anläggningarna

kunna nedbringas. Särskilt torde vatten- och avloppsledningar i

stor utsträckning kunna med fördel utföras i ett sammanhang. I flera yttranden

har förordats, att kommun skulle svara för byggnadsplans förverkligande.

I andra yttranden har föreslagits att denna uppgift skulle ankomma

på särskilt bildade byggnadsplaneföreningar. Slutligen har föreslagits, att

vägförening skulle omhänderha icke blott vägar utan även avlopp och vattenförsörjning.

Det torde helt visst kunna antagas, att frågorna om vägar, allmänna platser,

avlopp och vattenförsörjning inom ett byggnadsplaneområde skulle

kunna lösas på ett tillfredsställande sätt, om ansvaret härför lades på kommunen.

I större tätorter torde dessa frågor överhuvud taget icke kunna lösas

på ett nöjaktigt sätt utan kommunens medverkan. För sådana större tätorter

torde emellertid byggnadsplan icke vara tillräcklig utan stadsplaneläggning

bör äga rum. Om stadsplanen, såsom jag i annat sammanhang

förordat, kommer till användning för reglering av alla större tätorter på

landet, skulle byggnadsplanen regelmässigt, i viss motsats till vad nu gäller,

komma att tillämpas endast med avseende å smärre samhällsbildningar.

Att beträffande de sistnämnda föreskriva skyldighet för kommunen att

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 131.

143

svara för byggnadsplanens genomförande synes icke tillräckligt motiverat.

Ej sällan torde förhållandena vara sådana, att ansvaret härför bör ankomma

på exploatören. 1 många fall äro samhällsbildningarna så små, att ordnandet

av ifrågavarande angelägenheter kan med större fördel läggas direkt

på markägarna. Av dessa skäl anser jag mig icke kunna biträda det i vissa

yttranden framförda förslaget, att genomförandet av byggnadsplan skall

ankomma på kommun. Om byggnadsplaneområdes behov av vägar, vatten

och avlopp icke kan tillgodoses utan kommunens ingripande, synes stadsplaneläggning

böra äga rum. Vad härefter angår förslaget, att byggnadsplans

genomförande skall ankomma på särskilt bildade byggnadsplaneföreningar,

innebär detta, att en sådan förenings verksamhetsområde skulle

begränsas till byggnadsplaneområde. Särskilda sammanslutningar för tillgodoseendet

av behovet av vägar, vatten och avlopp måste emellertid ofta

omfatta större områden än byggnadsplaneområdet. Det är därvid icke säkert,

att en fastighet, som är delaktig i ett vägföretag, även är delaktig i

företag för vatten och avlopp. Det innebär därför icke heller någon i allo

tillfredsställande lösning att låta genomförandet av byggnadsplan ankomma

på förening, vars verksamhetsområde är begränsat till byggnadsplaneområde.

Iordningställande och underhåll av allmän plats skall enligt förslaget

ankomma på vägförening, i den mån så erfordras. Detta synes mig lämpligt.

Den omständigheten att vissa fastigheter i vägföreningen kunna vara

belägna utanför byggnadsplaneområdet och därför icke ha något intresse för

de allmänna platserna torde icke behöva medföra några avsevärda svårigheter.

Fastigheternas andelstal får bestämmas under hänsynstagande härtill.

Två av de sakkunniga ha förordat, att vägföreningen jämväl skall svara

för vattenförsörjning och avlopp. Detta har tillstyrkts i flera yttranden. I

många fall skulle det helt visst innebära en fördel, att vägföreningen övertoge

ansvaret härför. Vägföreningens område sammanfaller emellertid icke

alltid med det område, för vilket vattenförsörjning och avlopp skall anordnas.

De praktiska svårigheterna att i sådana fall bestämma fastigheternas

andelstal torde bli så stora, att det synes lämpligare att de olika företagen

utföras var för sig. Detta utesluter givetvis icke att på frivillighetens väg de

tekniska arbetena samordnas.

Av det anförda framgår, att jag icke ansett mig kunna upptaga något av

de förslag beträffande genomförandet av byggnadsplan som framställts i

yttrandena. Jag är dock medveten om att den nuvarande ordningen ej är

tillfredsställande. Genom att stadsplan enligt vad jag förordat kan komma

till användning på landet utan samband med municipalbildning torde emellertid

de flesta av de olägenheter som vidlåda nuvarande ordning för reglering

av byggnadsplaneområdena och som särskilt gjort sig gällande med

avseende å större sådana komma att avhjälpas. Andra brister torde kunna

avhjälpas genom en utvidgning av byggnadsplanens rättsverkningar. Den

olägenhet som består däri att delaktighet i vattenledningsföretag för närvarande

icke kan framtvingas torde icke kunna avhjälpas inom byggnads
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

lagstiftningens ram men frågan om sådan tvångsdelaktighet synes komma

att bli föremål för prövning i samband med en inom kommunikationsdepartementet

påbörjad utredning om ändrade grunder för statsbidrag till vattenoch

avloppsföretag.

Enligt stadsplanelagen kan länsstyrelse framtvinga lösning av avloppsfrågan

inom byggnadsplaneområde genom att förbjuda att nybyggnad äger

rum inom området innan avlopp anordnats. Stadsplaneutredningen har förordat,

att liknande befogenhet tilldelas länsstyrelse jämväl med avseende

å vattenförsörjning och vägar. Det har i flera yttranden hävdats, att ett

dylikt förbud skapade missnöje hos befolkningen och att länsstyrelserna

därför komme att draga sig för att meddela förbud. I andra yttranden har

däremot uttalats att förbudet borde gälla utan särskilt förordnande. Om

förbudet göres generellt eller tillämpas i stor utsträckning, torde detta komma

att hämma utvecklingen, särskilt då markägarna sakna tillräckliga ekonomiska

resurser. I många fall torde emellertid ett förbud kunna främja

en ändamålsenlig utveckling, exempelvis vid exploatering av ett större område

i en ägares hand. Jag har därför icke något att erinra mot bestämmelsen

men förutsätter, att den tillämpas med varsamhet.

För att möjliggöra en mera rationell planläggning och för att främja byggnadsplans

genomförande har stadsplaneutredningen föreslagit åtskilliga betydelsefulla

utvidgningar av dess rättsverkningar för vilka jag förut redogjort.

Mot vad sålunda föreslagits har jag i sak icke något att erinra.

Svenska landskommunernas förbund har förordat, att byggnadsplaneinstitutet

utrustas med expropriationsrätt. Då något särskilt rättssubjekt för

byggnadsplans genomförande icke skall finnas, torde införande av expropriationsrätt

icke kunna ifrågakomma. Behov av sådan rätt torde för övrigt

knappast ha visat sig annat än inom större tätorter. För reglering av sådana

samhällsbildningar bör stadsplan och icke byggnadsplan tillämpas.

I ett yttrande har, med hänsyn till svårigheten att på grund av de invecklade

ägoförhållandena i Kopparbergs län genomföra byggnadsplaner, ifrågasatts,

om icke upprättande av sådan plan borde kombineras med skiftesförrättning.

För tillgodoseende av byggnadsplaneområdets behov av vägar

och andra allmänna platser torde emellertid en dylik skiftesförrättning ej

vara erforderlig. Om ägoförhållandena skulle lägga hinder i vägen för anordnande

av lämpliga byggnadstomter, torde frågan i åtskilliga fall kunna

lösas enligt den allmänna expropriationslagstiftningen. Jag vill tillika framhålla,

att de anmärkta svårigheterna kunna undvikas genom användande av

stadsplaneinstitutet.

Enligt 62 § stadsplanelagen må länsstyrelse på framställning av markens

ägare fastställa tomtindelning för byggnadsmark inom byggnadsplaneområde

under förutsättning att särskilda delar av tomt ej därigenom komma

i olika ägares hand. Motivet till detta stadgande var, att man önskade att

tomträttsinstitutet skulle kunna vinna tillämpning på sådant område. Detta

stadgande har av stadsplaneutredningen icke ansetts böra upptagas i den nya

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj-.ts proposition nr 131.

145

lagstiftningen. Någon erinran häremot har icke framställts i yttrandena. I

sådana fall, då det är avsett att tomträttsinstitutet skall komma till användning,

torde frågan kunna lösas genom stadsplaneläggning.

Den i ett yttrande berörda frågan om förbud mot byggande över fastighetsgräns

torde icke böra lösas i detta sammanhang.

I ett flertal yttranden har förordats, att kostnaden för upprättande av

byggnadsplan skall åvila stat och kommun. Även om upprättandet av en

byggnadsplan är en angelägenhet av betydande intresse från allmän synpunkt,

synas dock markägarna i regel ha sådan fördel av planläggningen, att de

skäligen böra deltaga i kostnaden härför. Såsom stadsplaneutredningen

funnit bör statsbidrag till kostnaden alltid utgå i de fall, då staten har direkt

nytta av planen, exempelvis genom att i byggnadsplanen reserverats mark

för allmän väg. Statsbidrag bör därjämte kunna utgå, om markägarnas börda

med hänsyn till omständigheterna framstår såsom särskilt betungande. I

övrigt bör kostnaden fördelas mellan markägarna och kommunen. Mot de

av utredningen föreslagna grunderna för fördelningen har jag icke något

att erinra. Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna härom torde i

allmänhet icke möta svårighet. För att underlätta tillämpningen synes dock

lämpligt, att byggnadsstyrelsen utarbetar närmare anvisningar rörande fördelningen.

I ett yttrande har förordats, att markägarnas betalningsskyldighet

för plankostnaderna skulle inträda först i den mån exploateringsåtgärder

vidtagas. En sådan ordning skulle emellertid medföra praktiska svårigheter.

Med hänsyn härtill och da den del av kostnaden som belöper på markägarna

icke torde bliva alltför betungande synes kostnaden liksom nu böra gäldas

i samband med planens upprättande. Den möjlighet som för närvarande finnes

att erhalla förskott av statsmedel till kostnaden för upprättande av byggnadsplan

bör bibehållas. Vid sådant förhållande synes något behov av att

föreskriva skyldighet för kommun att förskottera sådan kostnad ej föreligga.

Såsom utredningen förordat bör statsbidrag kunna utgå även till bestridande

av kostnaden för byggnadsplans genomförande.

Byggnadsplaneinstitutet är, på sätt framgår av 60 § stadsplanelagen, avsett

att komma till användning inom områden, där tätare bebyggelse icke

kommit till stånd men är att förvänta. Institutet har emellertid ofta, ehuru utan

uttryckligt stöd av lagen, tillämpats även för område, där tätbebyggelse redan

skett. En uttrycklig utsträckning av institutets tillämpningsområde att omfatta

även sådana fall synes motiverad. Förutsättning för institutets tillämpning

i dylika fall måste dock vara, att byggnadsplanens rättsverkningar och

de åtgärder som i samband med byggnadsplanen kunna vidtagas för att

trygga dennas genomförande äro tillräckliga för en ändamålsenlig reglering

av området. Det är sålunda av synnerlig vikt, att byggnadsplan icke uppgöres

beträffande område, för vilket stadsplan utgör det riktiga planinstitutet. Det

ankommer främst pa länsstyrelserna att tillse, att byggnadsplan icke kommer

till användning i andra fall än då erforderlig reglering kan åstadkommas på

denna väg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

1 anledning av uttalanden i vissa yttranden vill jag i likhet med stadsplaneutredningen

understryka vikten av att byggnadsplan ej fastställes för

större område än som kan förväntas bliva bebyggt inom en nära framtid. Det

är både för det allmänna och för markägarna av stor ekonomisk betydelse,

att bebyggelsen icke tillätes sprida ut sig över allt för stora områden med

åtföljande ökade kostnader för vägar, avlopp, vattenförsörjning och dylikt.

Med de möjligheter till reglering som generalplaneinstitutet ger kommer det

framdeles icke att föreligga något verkligt behov att utsträcka byggnadsplan

över större område än som kan förväntas bliva exploaterat i en nära framtid.

Såsom utredningen funnit är det önskvärt, att de gällande byggnadsplaner

som omfatta alltför stora områden bli föremål för översyn och begränsas

till mera lämplig storlek. Som en sådan översyn är av betydelse främst

för det allmänna, bör bidrag av statsmedel utgå till bestridande av kostnaderna

härför.

Utomplansfoestämmelser.

Stadsplaneutrednin gen.

Stadsplaneutredningen framhåller, att förutsättningarna enligt gällande lag

för meddelande av utomplansbestämmelser äro olika för städer och stadsliknande

samhällen, å ena, samt landsbygden, å andra sidan. För stads vidkommande

stadgas i 11 § stadsplanelagen allenast, att om särskilda bestämmelser

erfordras angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår

i stadsplan eller stomplan, utomplansbestämmelser skola meddelas för området.

Utredningen uttalar vidare, att stadgandet i 66 § stadsplanelagen angående

utomplansbestämmelser på landet närmast ledde till att sådana bestämmelser

finge fastställas beträffande område, inom vilket större byggnadsverksamhet

vore att förvänta, men däremot ej om sådan bebyggelse redan uppkommit

och ej heller inom område, där byggnadsreglerande föreskrifter

skulle vara av behovet påkallade, ehuru byggnadsverksamheten måhända ej

väntades taga större omfattning. Någon saklig grund att räkna med andra

förutsättningar för tillämpning av utomplansbestämmelser på landet än i

stad syntes emellertid ej finnas. Samma behov av vissa reglerande bestämmelser

utanför planlagt område kunde föreligga på båda hållen. Bebyggelse

kunde, även om den icke vore tät, under vissa omständigheter ha ogynnsamma

verkningar från allmän synpunkt, om den lämnades helt fri. Framför allt

kunde på landet natur- och kulturskyddssynpunkter härigenom åsidosättas.

Det vore sålunda även i fråga om enstaka bebyggelse angeläget att kunna i

görligaste mån hindra att områden, som på grund av naturförhållanden eller

av kulturella skäl vore särskilt anmärkningsvärda, förstördes eller skadades.

De möjligheter, som härutinnan förelåge enligt 1909 års lag angående naturminnesmärkens

fredande och 1942 ars lag om fornminnen, vore icke tillfyllest.

Utomplansbestämmelser kunde i vissa hänseenden tjäna som komplement

till nämnda stadganden. Genom sadana bestämmelser kunde föreskrivas

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

147

t. ex. atl endast visst slag av byggnader finge uppföras, att byggnaderna ej

iinge överstiga viss storlek eller att de skulle vara på visst sätt placerade å

tomtplatsen. Bestämmelserna kunde alltså utgöra ett skydd mot olämplig bebyggelse.

Vidare skulle inom utomplansbestämmelseområde finnas byggnadsnämnd

eller motsvarande myndighet, vilkens tillstånd skulle inhämtas till

nybyggnad. Även härigenom bereddes möjlighet att påverka byggnadsverksamheten

på ett från allmänna synpunkter gynnsamt sätt. Men jämväl av

andra skäl kunde utomplansbes tämmelser vara av värde för reglering av

byggnadsverksamheten inom visst område, oaktat tätbebyggelse där ännu ej

uppkommit eller vore mera omedelbart förestående. Detta gällde exempelvis

områden i närheten av befästningsanläggningar eller flygfält, vilkas intresse

av att bebyggelsens höjd begränsades kunde tillgodoses genom utomplansbestämmelser.

I sådana bestämmelser kunde också intagas föreskrift om

minimistorleken å tomtplats. Härigenom och genom höjdbestämmelser erhölle

man kontroll över bebyggelsens karaktär. Även bebyggelsetätheten kunde på

detta sätt regleras.

Under åberopande av det anförda har utredningen föreslagit, att möjligheten

att meddela utomplansbestämmelser på landet så utvidgades, att land

och stad bleve i förevarande avseende jämställda.

Yttrandena.

Mot den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att fastställa utomplansbestämmelser

ha fastighetsbildningssakkunniga anmärkt, att den vore ägnad

att i högre grad än för närvarande överflytta prövningen i jorddelningsmål

från de ordinarie myndigheterna till länsstyrelsen. Detta måste anses mindre

lämpligt. En ändring i jorddelningslagen skulle väl kunna förekomma påföljden.

Men som de sakkunniga förmenade, att det för närvarande med större

skäl kunde anmärkas, att allt för stora områden lades under utomplansbestämmelser

än att lagen uppställde för snäva gränser för möjligheterna att tilllämpa

institutet, förordade de sakkunniga, att den av utredningen föreslagna

ändringen av villkoren för att kunna meddela utomplansbestämmelser icke

genomfördes. Om det såmedelst komme att förbli en skillnad härutinnan mellan

stad och land, vore den dock icke, såsom utredningen menade, omotiverad,

i del stadens område hade sin begränsning och i regel eu annan karaktär än

den rena landsbygden. Skydd för kyrkor och andra byggnader av kulturellt

värde samt andra ideella intressen borde ordnas på annat sätt. Liknande

uppfattning har uttalats av kommunalfullmäktige i Västerhaninge.

Förslaget, som i allmänhet ej föranlett särskilda uttalanden i förevarande

del, har däremot tillstyrkts av byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs

län, statens byggnadslånebyrå och svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, huruvida några olägenheter av

mera allvarlig art skulle uppkomma, om bestämmelser, motsvarande det ungefärliga

innehållet i normalförslaget till utomplansbestämmelser, finge allmän

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

giltighet. Till stöd härför anföres, att erforderliga byggnadsföreskrifter i allmänhet

icke bleve tillämpliga å landsbygden förrän på ett alltför sent stadium

av tätortsutvecklingen, enär bestämmelserna trädde i kraft först efter särskilt

förordnande. Länsarkitekten i Kronobergs län anser, att ett införande av de

föga ingripande utomplansbestämmelserna för landsbygden i dess helhet

skulle bidraga till att förhindra uppkomsten av olämplig randbebyggelse

utanför bestämmelseområdena. De nu förekommande utomplansområdena

hade ofta fått ganska slumpartade begränsningar och omgången vid deras

tillskapande vore tidsödande och besvärlig.

Departementschefen.

Enligt gällande lag kunna utomplansbestämmelser, såvitt angår landsbygden,

fastställas endast för område, där större byggnadsverksamhet är att förvänta.

Med en sådan begränsning av institutets tillämpningsområde är det

svårt att åstadkomma ett effektivt skydd mot olämplig bebyggelse på landsbygden.

Såsom stadsplaneutredningen funnit föreligger ofta behov av reglerande

byggnadsföreskrifter även inom områden, där större byggnadsverksamhet

icke är att förvänla. Att såsom i ett par yttranden förordats låta föreskrifter,

motsvarande normalförslaget till utomplansbestämmelser, få allmän,

giltighet för landsbygden i dess helhet skulle medföra skyldighet att söka

byggnadslov för varje byggnadsföretag och torde med hänsyn till vad jag

förut anfört om olägenheterna av ett generellt koncessionsförfarande icke

böra ifrågakomma. Utomplansbestämmelser böra därför fastställas för begränsade

områden, där behovet av reglerande föreskrifter är mera framträdande

utan att dock detaljplanläggning kan anses påkallad.

Enligt utredningens förslag skulle landsbygden likställas med städerna med

avseende å möjligheten att fastställa utomplansbestämmelser. Sådana bestämmelser

skulle alltså kunna fastställas för område på landet, även om byggnadsverksamheten

ej väntas taga större omfattning. Genom en sådan utvidgning

av möjligheten att tillämpa institutet skulle detta, såsom utredningen

närmare angivit, kunna bliva ett verksamt medel att hindra olämplig bebyggelse

på landsbygden.

I mål om avstyckning inom område, för vilket meddelats utomplansbestämmelser,

ankommer fastställelseprövningen enligt stadgandet i 21 kap. 68 §

jorddelningslagen på länsstyrelsen. En utsträckt tillämpning av utomplansbestämmelseinstitutet

skulle sålunda i högre grad än för närvarande överflytta

prövningen från de ordinarie myndigheterna till länsstyrelsen. Olägenheten

härav synes dock icke vara så stor. jag vill dessutom anmärka, att

i annat sammanhang kommer att upptagas till övervägande huruvida länsstyrelsen

skall vara fastställelsemyndighet för område som omfattas av

utomplansbestämmelser.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

149

Vissa åtgärder till förekommande av olämplig bebyggelse.

Stadsplaneutredningen.

Beträffande Irågan i vilka fall uppkomsten av tätbebyggelse bör kunna förhindras

har stadsplaneutredningen uttalat, att förbud mot sådan bebyggelse

tör det första måste kunna meddelas med avseende å område, där tätbebyggelse

vore olämplig från hälsosynpunkt. Dylikt förbud borde alltså kunna

avse exempelvis träskmark eller annan mark av osund beskaffenhet. En

bestämmelse av detta innehåll borde dock ej hindra, att ett mindre dylikt

markområde inginge i.t. ex. en byggnadsplan, för den händelse marken i övrigt

lämpade sig för byggnadsändamål. Förutom hälsosynpunkter borde allmänna

ekonomiska och sociala synpunkter anläggas på frågan, huruvida tätbebyggelse

av ett område finge företagas. Förbud mot sådan bebyggelse borde

sålunda få meddelas beträffande område, som prövades olämpligt härför till

följd av svårigheter att bereda nödig vattentillgång eller att anordna avlopp

eller som vore särskilt besvärligt från kommunikationssynpunkt eller på grund

av likartade omständigheter, såsom med hänsyn till kraftförsörjning, skolmöjligheter

eller belysning. En förutsättning för förbudet i detta fall borde

dock vara, att lämplig byggnadsmark i erforderlig utsträckning funnes att

armorledes tillgå på rimliga villkor. Det vore uppenbart, att denna byggnadsmark

ej finge ligga alltför avlägset från den av förbudet berörda marken.

Någon ersättning till markägare för det intrång i förfogandet över marken,

som genom förbud mot tätbebyggelse på anförda grunder tillskyndades honom,

borde ej utgå. En markägare syntes nämligen ej rimligen kunna göra

gällande rätt att disponera sin mark på sådant sätt, att andra enskilda eller

allmänna berättigade intressen därigenom åsidosattes, vilket skulle bli förhållandet

om tätbebyggelse medgåves i här berörda fall.

Bland de omständigheter, med hänsyn till vilka tätbebyggelse enligt förslaget

skulle kunna förhindras, har naturskyddsintresset ej medtagits. Utredningen

anser det möta svårigheter att hindra tätbebyggelse från naturskyddssynpunkt.

Därest så skedde, borde markägaren tillförsäkras ersättning

för den skada, han därigenom lede. Det vore nämligen otillfredsställande, om

en markägare av den anledningen allenast, att hans fastighet vore naturskönt

belägen, skulle kunna tvingas att tåla ekonomiska uppoffringar. Det syntes

emellertid av praktiska skäl önskligt att i görligaste mån undvika bestämmelser,

vilka vore av beskaffenhet att kunna föranleda ersättningsskyldighet.

Skada från naturskyddssynpunkt kunde vållas ej blott genom tätbebyggelse

utan även genom enstaka byggnadsföretg. För att erhålla ett fullt säkert skydd

mot dylik skada skulle fordras att all byggnadsverksamhet gjordes beroende

av särskilt tillstånd. För större delen av landet torde något behov av dylikt

tvång från naturskyddssynpunkt ej föreligga. Utredningen förordade därför,

att om med hänsyn till belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden

ett speciellt område funnes böra skyddas mot störande bebyggelse, förord
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nande skulle kunna meddelas om att inom detta område tillstånd alltid skulle

sökas, innan nybyggnad företoges. Möjlighet bereddes härigenom att pröva

byggnadsföretagets lämplighet med hänsyn till omgivningen. Med naturskyddssynpunkter

borde i förevarande avseende jämställas synpunkter av

historisk eller konstnärlig art. De områden, vilka inbegrepes under regleringen,

borde till sin omfattning såvitt möjligt inskränkas. Vidare borde tillses,

att förfarandet icke medförde, att märkligt men tillskyndades markägaren.

Åtskilligt kunde vinnas utan att något större ingrepp i den enskildes förfoganderätt

behövde ske. Skulle från det allmännas sida för tillvaratagande av

naturskyddssynpunkter eller för tillgodoseende av historiska eller konstnärliga

intressen vidtagas åtgärder av beskaffenhet att märkligt men därigenom

tillfogades markägaren, borde ersättning härför utgå. Bestämmelser, vilka

nödvändiggjorde utanordnande av skadestånd, borde emellertid, såsom redan

nämnts, undvikas. Ansåges kraftigare ingrepp i särskilt fall erforderliga,

syntes detta närmast falla inom den allmänna expropriationslagstiftningens

område och hade icke någon direkt beröring med utredningens uppdrag.

Stadsplaneutredningen har, såsom i annat sammanhang redan nämnts, föreslagit,

att i generalplan för stad viss mark skulle kunna tills vidare undantagas

från tätbebyggelse och att staden skulle hos Kungl. Maj :t kunna utverka

särskilt förordnande, varigenom dylik bestämmelse i generalplanen för viss

tid finge rättskraftig verkan. Utredningen framhåller, att det emellertid ej

alltid vore tillräckligt, att ett område skyddades mot tätbebyggelse. Även

enstaka byggnadsföretag kunde menligt påverka ett framtida ändamålsenligt

utnyttjande av marken. Förbud jämväl mot annan bebyggelse än tätbebyggelse

borde därför inom städer och stadsliknande samhällen kunna meddelas

för viss tid beträffande särskilda, i generalplanen upptagna områden.

Ett totalt byggnadsförbud torde emellertid föra väl långt. Därigenom skulle

exempelvis förhindras, att å ett område, som användes för jordbruksändamål,

icke vidare skulle kunna uppföras för jordbrukets skötsel nödiga byggnader.

Ett byggnadsförbud av så genomgripande slag vore ej nödvändigt för att

vinna det med förbudet avsedda syftet. Byggnader, som erfordrades för jordbrukets

drift, borde vara undantagna från detsamma. Vidare torde böra undantagas

byggnadsföretag för med jordbruket besläktade näringar, nämligen

för tillgodoseende av fiskets och skogsskötselns samt därmed jämförliga behov,

såsom trädgårdsskötsel m. in. Möjlighet till dispens från förbudet i särskilda

fall syntes också böra öppnas.

Utredningen uttalar, att ersättning för det intrång, som markägare lede genom

förbud under viss lid mot tätbebyggelse, i överensstämmelse med de

principer, på vilka nuvarande stadsplanelagstiftning grundades, ej borde utgå.

Den begränsning i byggnadsrätten, som ett dylikt förbud medförde, vore principiellt

sett av samma slag som den, vilken regelmässigt skedde genom upprättande

av stadsplan, och för vilken markägaren ej berättigades til! skadestånd.

Förbudet innebure ju icke, att marken ej finge bebyggas, blott att tätbebyggelse

ej finge äga rum. Genom stadsplan kunde, utan ersättningsrätt

för en markägare, för närvarande t. ex. bestämmas, att å hans mark endast

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

151

tvåvåningshus finge uppföras, medan å kringliggande mark högre byggnadshöjd

tillätes. Likheten mellan en sådan stadsplanebestämmelse och en föreskrift,

att viss mark ej finge tätbebyggas, vore uppenbar. Då åter förbud meddelades

mot bebyggelse överhuvud taget av viss mark — med undantag för

bebyggelse för tillgodoseende av jordbruket och därmed besläktad näring

komme ersättningsfrågan i ett annat läge. Ett sådant förbud vore avsevärt

mera ingripande än ett förbud mot allenast tätbebyggelse. Att markägaren

skulle behöva finna sig däri utan möjlighet till ersättning torde knappast vara

överensstämmande med gällande rättsprinciper. Enligt 28 § stadsplanelagen

skulle, då i stadsplan bestämts att mark skulle användas för armat ändamål

än enskilt bebyggande och markens ägare till följd härav kunde nyttja marken

allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till värdet, staden

på ägarens begäran lösa marken. De principiella synpunkter som låge till

grund för detta stadgande borde alltjämt vinna beaktande. Det av utredningen

förordade förbudet innebure emellertid ej, att marken icke finge användas för

enskilt bebyggande; marken finge alltjämt bebyggas för jordbrukets och därmed

jämförliga näringars behov. Vidare företedde förbudet den olikheten mot

det i 28 § stadsplanelagen avsedda fallet, att förbudet vore begränsat att gälla

allenast viss tid. Efter dennas förlopp finge markägaren, om annat ej bestämdes,

ånyo fritt förfoga över marken. Med hänsyn härtill syntes markägaren i

det fall, varom nu vore fråga, icke böra tillerkännas rätt att kräva, att marken

inlöstes av staden. Det syntes vara tillräckligt, att möjlighet bereddes honom

till gottgörelse för den skada, han lede genom förbudet under den tid, detta

varade.

1 stadsplaneutredningens betänkande framhålles, att behov av alt kunna

tills vidare förbjuda tätbebyggelse av visst område kunde, på sätt föreslagits

beträffande städer och stadsliknande samhällen, föreligga även på landsbygden.

Delta behov framträdde särskilt starkt i närheten av områden, för

vilka upprättats byggnadsplan. Det kunde sålunda vara angeläget motverka,

att bebyggelsen utan giltiga skäl sökte sig fram över mark, som icke blivit

föremål för detaljplanering, så länge ännu detaljplanelagd, lämplig mark

funnes alt tillgå. Mark borde därför jämväl i generalplan för landet kunna

undantagas från tätbebyggelse. Till främjande av planens genomförande borde

därjämte kunna meddelas förordnande, varigenom vad planen i sådant

hänseende innehölle erhölle civilrättslig verkan. Möjlighet, motsvarande den

för städerna föreslagna, att för viss tid hindra bebyggelse överhuvud taget av

visst, område för annat ändamål än tillgodoseende av jordbrukets och därmed

besläktade näringars behov syntes däremot ej erfordras för den egentliga

landsbygdens del. Det vore tillfyllest, att inom ett generalplaneområde

på landet utbredningen av tätbebyggelsen kunde dirigeras. Att glesbebyggelse

ägde rum hade mindre betydelse, såvida det ej gällde mark, som avsetts

för väg eller dylikt, för vilket fall särskilda skyddsåtgärder finge vidtagas.

Städernas och de stadsliknande samhällenas behov av särskilda markreservat

för framtida ändamål, vilka vid generalplanens upprättande ännu ej

kunde med bestämdhet angivas, förelåge ej på landet, åtminstone ej i na gon

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

omfattning av praktisk betydelse. Då ett förbud under viss tid jämväl mot

annan än tätare bebyggelse måste förenas med viss ersättningsskyldighet

för kommuner gentemot den markägare, som drabbades därav, syntes man

för övrigt kunna räkna med att, om också möjlighet till meddelande av sådant

förbud öppnades, kommuner av ekonomiska skäl likväl endast i sällsynta

undantagsfall skulle begagna sig därav.

Stadsplaneutredningen har vidare framhållit, att tillkomsten av en generalplan

förutsatte utredning rörande de förhållanden, som vore av betydelse

för vederbörande kommuns utveckling. Härigenom erhölles en grund för

bedömande i vilken ordning utbyggandet av kommunen lämpligen borde fortskrida.

Stadsplaneutredningen utginge från att generalplan i allmänhet upprättades

för städer och stadsliknande samhällen. Alltid torde detta dock ej

ske, i varje fall ej beträffande en stads eller ett samhälles hela område. Och

på landet kunde generalplaneläggning av marken ofta bli en onödigt vidlyftig

anordning. Lämpligheten av att bebyggelsen i första hand koncentrerades

inom vissa markområden kunde understundom konstateras utan generalplan.

Detta vore särskilt fallet i samband med prövningen av stads- eller

byggnadsplaner. Till främjande av ett ändamålsenligt utbyggande föresloge

utredningen därför, att tätbebyggelse skulle kunna förbjudas under viss tid

inom visst område, oaktat någon generalplan icke funnes upprättad, nämligen

för det fall att det föreliggande byggnadsbehovet kunde tillgodoses inom

område, som inginge i redan fastställd stads- eller byggnadsplan. Ett byggnadsförbud

av detta slag vore till sin karaktär fullt överensstämmande med

det, som skulle kunna meddelas i samband med generalplan. Det borde alltså

följa samma regler som sistnämnda förbud. Bland annat borde förbudet

sålunda icke grunda någon rätt till ersättning för markägaren.

Yttrandena.

Behovet att kunna förhindra tätbebyggelse av mark, som icke är lämpad

härför från sundhetssynpunkt, har icke ifrågasatts av annan än överlantmätaren

i Älvsborgs län, som uttalat att tätbebyggelse av sådan mark knappast

kunde tänkas annat än i närheten av större samhällen. Men även intill

dessa funnes i allmänhet så riklig tillgång på mark, som vore ändamålsenlig

för bebyggelse, att det låge i vederbörandes eget intresse att bosätta sig uteslutande

på denna. När bebyggelsen nått ett sådant omfång, att även den

olämpliga marken började tagas i anspråk, vore tiden inne för en planläggning,

varigenom den sistnämnda undantoges från bebyggelse.

I fråga om de föreslagna bestämmelserna om förbud mot tätbebyggelse i

övriga fall har statens bgggnadslånebgrå uttalat, att bestämmelserna, med

hänsyn till att markägarna icke skulle vara berättigade till ersättning för

det intrång i förfoganderätten, som bleve en följd av bestämmelsernas tilllämpning,

samt till det förhållandet, att en oförtjänt värdestegring kunde

komma att inträda å mark, som icke berördes av förbudet, borde utnyttjas

med varsamhet och endast av skäl, som efter noggrann prövning funnes bä
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

153

rande. För att i möjligaste mån undvika irritation vore det jämväl angeläget,

att samhället föranstaltade om sådant förbud, varom här vore fråga, på ett

tidigt stadium och helst innan enskild exploatering av marken påbörjats.

Även bestämmelserna om att i generalplan upplagen mark skulle kunna undantagas

jämväl från enstaka bebyggelse borde tillämpas med varsamhet

och omdöme, icke minst med hänsyn till det allmännas intresse av att såvitt

möjligt undvika att utnyttja bestämmelser, som vore av beskaffenhet att

kunna medföra ersättningsskyldighet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har

ställt sig synnerligen tveksam till den föreslagna möjligheten att genom

temporärt förbud mot tätbebyggelse å mark utanför planlagt område tvinga in

bebyggelsen på detta. 1 det icke ovanliga fall, då gränsen för ett planområde

sammanfölle med en administrativ gräns, kunde anordningen komma att

användas i tävlan mellan skilda kommuner att draga till sig bebyggelse och

skatteobjekt. Fråga vore, om det verkligen vore något allmänt intresse att

lagstiftningsvägen främja tillkomsten av koncentrerad tätbebyggelse och

om icke snarare åtgärder för en spridning av bebyggelsen vore önskvärda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det icke lämpligt, att bebyggelse

för jordbrukets och därmed jämförliga näringars behov bleve, på

sätt föreslagits, fritagen från all kontroll.

Beträffande utredningens förslag, att byggnadsförbud skall kunna meddelas

med avseende å område, som från naturskyddssynpunkt eller med hänsyn

till förefintlig, från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse

bör för framtiden särskilt skyddas, har länsstyrelsen i Skaraborgs

län uttalat, att även om ett dylikt stadgande understundom kunde innebära

ett långt gående ingrepp i markägares befogenheter, det dock kunde med

hänsyn till de stora ideella värden, varom här vore fråga, i särskilda fall

vara befogat att tillämpa sagda stadganden. Men därvid framstode det såsom

motiverat, att ersättning till markägare för skada på grund av dylikt

byggnadsförbud borde utgå.

Stadsplaneutredningens uppfattning, att ersättning ej bör utgå till markägare

för det intrång, som tillskyndas honom genom förbud mot tätbebyggelse,

har i alla yttranden utom tre lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i

■Jönköpings län anser principen obillig för markägaren, särskilt när man betänkte,

huru lång tid genomförande av planer utav här förevarande art toge.

Förordnande, varigenom mark undantoges från tätbebyggelse, skulle ju kunna

meddelas för fem år varje gång. Länsstyrelsen ifrågasatte, om ej ersättning

borde beredas åtminstone efter utgången av första femårsperioden.

Stockholms stads stadsplanekontor anför, alt en markägare, som enligt generalplan

endast hade rätt att nyttja sin mark för glesbebyggelse, icke finge

någon kompensation, även om hans granne finge rätt att exploatera sin mark

för tätbebyggelse och därvid tillgodogöra sig hela nettot av markvärdestegringen.

Utredningens motivering för alt systemet icke skulle strida mot gällande

praxis vore icke övertygande. Antingen måste tätbebyggelsen fördelas

så, att alla markägare drabbades ungefär lika, vilket ur plansynpunkt i regel

bleve högst otillfredsställande, eller också måste de ekonomiska konsekven
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

serna för markägarna bli mycket olika och därigenom för dem otillfredsställande.

Detta problem syntes endast kunna regleras på två sätt; antingen

finge äganderätten eller exploateringsrätten till all mark överföras i allmän

ägo eller också måste man göra ett system, så att stegringen i markvärde

på de områden som finge bebyggas användes för att betala kompensation

till dem, som ej alls eller endast obetydligt finge bebygga sin mark. Ett sådant

system med »ömsesidig kompensation» funnes redan upptaget i den

engelska Town and Country Planning Act av år 1932. Överlantmätaren i

Stockholms län anser principen alt ersättning ej skulle utgå för förbud

mot tätbebyggelse i varje fall icke hållbar med avseende å temporära förbud

mot tätbebyggelse å mark utanför område, för vilket stadsplan eller

byggnadsplan fastställts. Sådant förbud medförde en monopolställning för

vissa markägare, vilka haft turen att komma först, då det gällt att få en

byggnadsplan fastställd.

Förslaget, att ersättning skall kunna utgå för det intrång, som markägare

tillskyndas på grund av att hans mark genom generalplan med rättsverkan för

viss tid undantages från annan enstaka bebyggelse än för jordbrukets och därmed

jämförliga näringars behov, har föranlett erinringar i flera yttranden. Det

framhålles sålunda, att förslaget om skadeståndsskyldighet vid temporärt

byggnadsförbud innebure införandet av en helt ny princip i byggnadslagstiftningen.

Stockholms stads stadsplcinekontor anför, att byggnadsförbud, föranlett

av stadsplans upprättande eller ändring, icke medförde någon rätt till

ersättning, oaktat ett sådant förbud kunde bliva både långvarigt och medföra

vida större ekonomiska konsekvenser för därav berörda markägare än förevarande

förbud mot viss glesbebyggelse. Det vore en inkonsekvens, att markägare,

som enligt generalplan endast finge bebygga sin mark för tillgodoseendet

av jordbrukets behov, erhölle rätt till kompensation, under det att markägare,

som enligt generalplanen finge utnyttja sin mark för glesbebyggelse,

icke finge någon sådan rätt, oaktat ägaren till vidliggande mark finge exploatera

densamma för tätbebyggelse, vilket givetvis gåve ett avsevärt högre markvärde.

Stockholms stads stadsplanenämnd anför, att utredningen icke ifrågasatt

särskild skadeståndsskyldighet för den händelse visst område på grund av

sin olämpliga beskaffenhet undantoges från bebyggande. Det syntes då icke

heller vara motiverat att medgiva ägare av jordbruksfastighet rätt till särskild

ersättning, om en exploatering med hänsyn till kommunikationsanläggningar

eller andra kommunala åtgärder lämpligen icke läte förena sig med det allmännas

intressen. Ingreppet i den enskilda förfoganderätten vore dock i det

förra fallet betydligt mera ingripande än ett temporärt byggnadsförbud. En

regel om ersättningsskyldighet vid sådant förbud komme säkerligen att i

betänklig grad inverka hämmande på det kommunala initiativet. Stockholms

stads fastighetskontor anser, att införandet av nu ifrågakomna ersättningsskyldighet

i lagstiftningen i realiteten innebure att man fastsloge att praktiskt

taget all mark ägde ett latent värde, konstituerat av ett tänkt utnyttjande för

glesbebyggelse. Man frågade sig då varför detta värde icke lika gärna kunde

konstitueras av ett tänkt utnyttjande för tätbebyggelse eller, vilket syntes rikti
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

155

gast, varför icke värdet skulle grundas på nuvarande utnyttjande. Principen

om fullständig rättvisa hade man redan uppgivit, då man i ersättningsavseende

icke gjorde någon skillnad mellan markägare, som ägde utnyttja sin mark för

tätbebyggelse, och sådana, som endast hade rätt till glesbebyggelse. Enligt

kontorets mening borde något skadestånd för temporär inskränkning av byggnadsmöjligheterna

ej ifrågakomma. Marken finge ju dock under tiden fritt

nyttjas för sitt dittillsvarande ändamål. Svenska kommunaltekniska föreningen

har uttalat, att den föreslagna ersättningsregeln skulle ställa värderingsmän

och domstolar inför synnerligen svårlösta problem. Det gällde icke blott att

avgöra vilken vinst, markägaren skulle kunna erhålla, därest glesbebyggelse

komme till stånd, utan även att bedöma huruvida tillräcklig efterfrågan på

dylika tomtplatser förefunnes. Då såväl antalet fall, när ersättning behövde

utgå, som ersättningarnas storlek torde bliva ringa och man därjämte finge

anse, att ett permanent förbud mot tätbebyggelse utan kompensation innebure

ett vida större men för markägaren än ett temporärt förbud mot glesbebyggelse,

syntes den föreslagna ersättningsskyldigheten icke vara tillräckligt

motiverad.

Nu ifrågakomna ersättningsregel har vidare under åberopande av liknande

skäl avstyrkts av svenska stadsförbundet, svenska teknologföreningen samt

byggnadsnämnderna i Göteborg och Örebro.

Departementschefen.

Såsom jag i annat sammanhang framhållit bör det allmänna principiellt äga

befogenhet att bestämma var och när tätbebyggelse må uppkomma. Fråga om

visst område överhuvud taget må tagas i anspråk för sådan bebyggelse torde i

första hand böra prövas i samband med upprättande av region- och generalplaner.

Där sådana planer icke finnas upprättade, får frågan avgöras i samband

med prövning av framställning om detaljplanläggning av visst område.

Detaljplan bör sålunda icke få fastställas för område, som från allmän

synpunkt icke är lämpat för tätbebyggelse. Om byggnadslov för byggnadsföretag,

som är att hänföra till sådan bebyggelse, i enlighet med vad jag förut

förordat icke må beviljas utan att planläggning skett, kan sålunda tätbebyggelse

av område, som icke är lämpat härför, förhindras genom att detaljplanläggning

förvägras. Med den av mig förordade ordningen behöver följaktligen

några särskilda förbud mot tätbebyggelse, såsom stadsplaneutredningen

för sin del föreslagit, icke meddelas beträffande områden, där skyldighet

att söka byggnadslov föreligger.

Fråga om viss mark kan anses lämpad för tätbebyggelse bör bedömas främst

från hygieniska, ekonomiska och sociala synpunkter. Det är sålunda klart, att

samhällsbildningar icke må tillåtas uppkomma å område som iir direkt olämpligt

härför från sundhetssynpunkt. Tätbebyggelse bör vidare kunna förvägras,

om kostnaderna för anläggande av vägar samt anordnande av kommunikationer,

vattenförsörjning, avlopp, skolor och belysning skulle bli oskäligt

stora. Hänsyn bör även tagas till frågan, huruvida invånarna kunna för
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 131.

väntas inom området eller inom rimligt avstånd få tillgång till fritidsanordningar,

inköpsmöjligheter och andra för ett fullvärdigt samhällsliv önskvärda

inrättningar. Angeläget är, att genom planläggningen i möjlig mån

förhindra uppkomsten av nya rudimentära samhällsbildningar utan skönjbara

möjligheter att utvecklas till en socialt godtagbar miljö. En förutsättning

för att tätbebyggelse må förvägras av ekonomiska och sociala skäl

är dock att lämplig byggnadsmark finnes att tillgå på annat håll på rimliga

villkor. Vad som vid prövning av hithörande spörsmål främst skall eftersträvas

är sålunda, att erforderlig tätbebyggelse förlägges till den plats som

från allmän synpunkt är den ändamålsenligaste.

Enligt stadspianeutredningens uppfattning bör tätbebyggelse icke kunna

förvägras från naturskyddssynpunkt. Till stöd härför har anförts, att det

måste anses obilligt att en markägare skulle kunna tvingas tåla ekonomiska

uppoffringar av den anledningen allenast, att hans fastighet vore ovanligt

naturskönt belägen. Denna mening kan jag icke dela. Någon ovillkorlig rätt för

markägare att exploatera sin mark för tätbebyggelse skall enligt de av mig förordade

grunderna för den nya byggnadslagstiftningen icke finnas. Fråga om

samhällsbildning å viss plats må tillåtas uppkomma eller ej måste, såsom

jag förut betonat, bedömas under hänsynstagande till vad som är ändamålsenligt

från allmän synpunkt. Därvid bör hänsyn tagas även till det allmännas

intresse av att särskilt natursköna områden, då så är möjligt, bevaras.

Ifrågasättes exploatering av område, vars skyddande mot naturstörande bebyggelse

anses önskvärt, bör följaktligen undersökas, huruvida samhällsbildningen

utan större olägenhet för befolkningen och för det allmänna kan förläggas

till annan plats. Om så finnes vara förhållandet, bör tätbebyggelse av

det område, vars skyddande anses önskvärt från naturskyddssynpunkt, ej

tillåtas.

På sätt framgår av vad jag förut anfört vid behandlingen av generalplaneinstitutet

kan det för ett samhälles ändamålsenliga utbyggande i etapper och

till undvikande av en oekonomisk randbebyggelse vara av vikt, att även ett

område, som i och för sig är lämpat för tätbebyggelse, tills vidare ej tages

i anspråk härför. Möjlighet bör därför, såsom jag förut framhållit, finnas

att i generalplan reservera mark, vilken tills vidare ej får tätbebyggas. Behov

att av samma skäl undantaga mark för tätbebyggelse kan givetvis föreligga

även beträffande område, vilket ej omfattas av generalplan. Det kan möjligen

göras gällande, att något särskilt förordnande om undantagande av mark

från sådan bebyggelse ej erfordras, eftersom tillstånd till byggnadsföretag,

som är att hänföra till tätbebyggelse, ej skulle få lämnas utan att planläggning

skett och tätbebyggelse sålunda skulle utan meddelande av särskilt förbud

kunna hindras genom att planläggning förvägras. Det är dock, särskilt

vid upprättande av generalplan, av vikt, att frågor om undantagande av

mark från tätbebyggelse bedömas i ett större sammanhang än som alltid är

möjligt i samband med prövning av begäran om planläggning av ett begränsat

område. Dylika tidsbegränsade undantag av mark äro därjämte ägnade

att tjäna till ledning för byggnadsnämnder och allmänhet. Jag har därför

icke något att erinra mot den av utredningen föreslagna möjligheten att för
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

157

ordna om temporärt förbud mot tätbebyggelse av viss mark, även om denna

i och för sig är lämpad härför.

Enligt utredningens förslag skall ersättning ej utgå till markägare, som

hindras att exploatera sin mark för tätbebyggelse. Jag biträder denna ståndpunkt.

Till stöd härför vill jag särskilt framhålla, att möjligheten för ägaren

att utnyttja marken för tätbebyggelse och därigenom erhålla ett högre pris

för marken beror av samhällets utveckling och sålunda i allmänhet icke av

åtgärder, som vidtagits av ägaren. Uet kan måhända synas orättvist, att en

markägare förvägras exploatera sin mark medan grannen får tillstånd därtill.

Sådana ojämnheter kunna emellertid ej undvikas. Jag vill erinra, att

genom stadsplan kan för närvarande utan ersättning för markägaren bestämmas

t. ex. att på hans mark endast tvåvåningshus må uppföras, medan

på kringliggande mark högre byggnadshöjd tillätes. Det kan också till jämförelse

nämnas, att ersättning ej ansetts böra utgå till den som med hänsyn

till att allmänna intressen skulle trädas för nära hindras att torrlägga sin

mark. Slutligen må framhållas, att bestående hinder mot tätbebyggelse enligt

förslaget i stort sett endast komme att föreligga i fråga om mark som ej

är lämpad för sådan bebyggelse och därför icke borde ha något särskilt

byggnadsvärde.

Att ersättning ej skall utgå för sådant värde som hänför sig till markens

eventuella användning för tätbebyggelse står i full överensstämmelse med det

av mig förordade stadgandet att det för rätt till tätbebyggelse skall förutsättas

att marken vid planläggning funnits lämpad för ändamålet. Om en

uttrycklig bestämmelse av sistnämnda innebörd intages i lagen, torde det

icke vara erforderligt att därutöver uttryckligen angiva att ersättning för

tätbebyggelsevärde icke skall utgå, när markägare hindras att exploatera

marken för sådan bebyggelse. Redan genom nämnda princip har ju utmärkts

att markägarens rätt icke omfattar generell befogenhet att använda marken

för tätbebyggelse. Denna begränsning av markägarens rätt bör utan särskild

föreskrift iakttagas även vid tillämpning av annan lagstiftning, t. ex. expropriationslagstiftningen.

Därest sålunda vid expropriation fråga uppkommer

om att ersätta mark efter dess värde för byggnadsändamål, måste självfallet

marken värderas med beaktande av alla de inskränkningar som finnas

intagna i byggnadslagstiftningen.

Då exploateringsrätten hittills får anses ha varit i princip fri, skulle det

vålla obilliga konsekvenser, om de nya ersättningsgrunderna gjordes gällande

även när värdestegring påtagligen inträtt före lagens ikraftträdande. Undanlag

för sådan värdeförhöjning som skett före ikraftträdandet lärer därför

vara påkallat. Jag återkommer till denna fråga under 162 § i departementsförslaget.

Såsom stadsplaneutredningen framhållit kunna även enstaka byggnadsföretag

menligt påverka ett framtida ändamålsenligt utnyttjande av marken.

Genomförandet av den planläggning för tätbebyggelse, som finnes böra komma

till stånd, kan nämligen försvåras genom ett dylikt företag. Vidare kan

glesbebyggclse äventyra de ändamål, för vilka mark reserverats, exempelvis

såsom fritidsområde. Möjlighet bör därför finnas att för viss tid undantaga

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj-.ts proposition nr 131.

i generalplan upptagen mark även från annan bebyggelse än tätbebyggelse.

Enligt utredningens förslag skulle sådan möjlighet finnas endast beträffande

städer och sådana stadsliknande samhällen, där de för stad givna bestämmelserna

äga tillämpning. Behov att kunna temporärt förhindra glesbebyggelse

torde emellertid kunna föreligga även på landet. Så torde särskilt

kunna bliva fallet, om stadsplan kan fastställas för samhällsbildning

på landet utan samband med municipalbildning. Jag anser därför att möjlighet

bör finnas att även i generalplan på landet för viss tid undantaga

mark från glesbebyggelse. Såsom utredningen funnit torde ett dylikt tidsbegränsat

förbud mot glesbebyggelse icke böra omfatta bebyggelse för jordbrukets

och därmed jämförliga näringars behov. Möjlighet till dispens torde

även böra finnas.

I flera yttranden har uttalats den uppfattningen att ersättning ej bör utgå

för det intrång som kan tillskyndas en markägare genom förbud mot glesbebyggelse.

Marks undantagande från annat enskilt bebyggande än för tillgodoseende

av jordbrukets och därmed jämförliga näringars behov kan

emellertid i vissa fall medföra ett betydande ekonomiskt avbräck för ägaren.

Ett sådant förbud mot glesbebyggelse torde, såsom stadsplaneutredningen

funnit, vara för markägaren avsevärt mera ingripande än ett förbud allenast

mot tätbebyggelse. Grunden för förstnämnda förbud är vidare en annan

än för förbudet mot tätbebyggelse. Det bottnar i behovet för det allmänna att

säkerställa marks användning för visst ändamål. Förbud mot glesbebyggelse

kan icke, såsom i yttrandena gjorts gällande, jämföras med byggnadsförbud

i samband med upprättande eller ändring av stadsplan eller annat i

stadsplanelagen stadgat förbud som markägare är skyldig tåla utan rätt till

ersättning. Genom stadsplanen erhåller markägaren i regel betydande fördelar.

De i yttrandena anförda förbuden kunna därför sägas vara stadgade

även i markägarnas eget intresse. Förbud mot glesbebyggelse på område,

som avses skola användas för något allmänt ändamål, exempelvis såsom

fritidsområde, medför i regel icke några fördelar för markägaren. Sådana

förbud torde även i allmänhet komma att bestå under längre tid. Av nu anförda

skäl anser jag att ersättning bör kunna tillerkännas markägare för

skada på grund av förbud mot glesbebyggelse. Förutsättning härför bör givetvis

vara, att markägaren lider verkligt avbräck i sina ekonomiska intressen.

Så länge han ej har för avsikt eller — av annan anledning än förbudet —

saknar möjlighet att utnyttja marken för byggnadsändamål i vidare utsträckning

än som är tillåtet trots förbudet, bör han ej vara berättigad till ersättning.

Någon skada av förbudet uppkommer då icke. För inträde av ersättningsskyldighet

torde böra gälla, att marken till följd av förbudet kan nyttjas

allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde, som

marken, när förbudet blev gällande, hade med hänsyn även till möjligheten

att utnyttja marken till annan glesbebyggelse än för tillgodoseendet av jordbrukets

och därmed jämförliga näringars behov. Med nu angivna förutsättningar

för ersättningsrätt torde ersättning komma att utgå endast i ett begränsat

antal fall och med förhållandevis små belopp.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

159

Det är, såsom jag förut framhållit, ett väsentligt intresse för det allmänna,

att område, som på grund av naturskönhet eller säregna naturförhållanden

eller med hänsyn till förefintlig, ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull

bebyggelse finnes böra skyddas, icke vandaliseras genom olämpliga

byggnadsföretag. För att skydda ett sådant område behöver bebyggelse därå

i allmänhet ej förbjudas. Det är i de allra flesta fall tillräckligt att tillse,

att bebyggelsen utformas under hänsynstagande till omgivningen. För att

vinna erforderlig kontroll över bebyggelsen bör därför, såsom stadsplaneutredningen

föreslagit, förordnande kunna meddelas, att nybyggnad inom sådant

område ej må ske utan tillstånd av länsstyi-elsen. Tillståndet skulle då

kunna göras beroende av att sådana jämkningar vidtagas i den av markägaren

tänkta placeringen eller arkitektoniska utformningen av byggnaden, som

erfordras för att landskapsbilden ej skall störas. Enligt förslaget skall vid

tillståndsprövningen hänsynstagandet till de intressen som man vill skydda

icke få sträckas så långt att markens ägare tillskyndas märkligt men. Även

om det med tillståndsprövningen avsedda syftet i de flesta fall kan vinnas

utan att ägaren tillfogas sådant men, kunna dock fall förekomma, då ett

mera vittgående ingrepp är önskvärt för att bevara ett område från störande

bebyggelse. Tillstånd bör därför kunna förvägras, även om markägaren därigenom

åsamkas märkligt men. En förutsättning härför måste dock vara, att

markägaren får skälig ersättning för den skada han lider. Frågan vem som

skall svara för gottgörelsen till markägaren torde icke behöva lösas i lag.

Mången gång torde enskilda sammanslutningar eller kommunerna visa sig

villiga att åtaga sig ersättningsskyldigheten. Kunna erforderliga medel för

ändamålet ej ställas till förfogande, lärer det icke kunna undvikas att tillstånd

till åtgärden får lämnas.

I överensstämmelse med nu angivna grunder har inom justitiedepartementet

på grundval av stadsplaneutredningens förslag och de inkomna yttrandena

upprättats förslag till byggnadslag. I samband härmed ha på grundval

av stadsplaneutredningens förslag upprättats jämväl förslag till lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, lag

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar,

lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)

samt lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Förslagen förutsätta

vissa ändringar jämväl i jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning

i stad. Frågan om dessa ändringar har jag för avsikt att senare

upptaga till behandling i samband med spörsmål om vissa andra ändringar

i nämnda lagar. Inom justitiedepartementet ha vidare utarbetats förslag

till ny byggnadsstadga och till vissa andra författningar, som ej kräva lagrådets

hörande. Dessa författningsförslag torde böra upptagas till prövning

i ett senare sammanhang.

Jag övergår nu till behandling av de särskilda bestämmelserna i förstnämnda

inom departementet upprättade lagförslag.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslaget till byggnadslag.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Inledande bestämmelser.

1—5 §§•

1 och 4 §§ i departementsförslaget motsvara 2 § i stadsplaneutredningens

förslag. 5 § första stycket i departementsförslaget motsvarar 1 § i utredningens

förslag. Beträffande utredningens motivering till 1 och 2 §§ i dess

förslag hänvisar jag till s. 269 i utredningens betänkande. 2 och 3 §§ samt

5 § andra stycket i departementsförslaget sakna direkt motsvarighet i utredningens

förslag.

Departementschefen.

Förevarande paragrafer sakna motsvarighet i gällande lag. För att göra

byggnadslagen så överskådlig och lättillgänglig som möjligt har det synts

lämpligt att i en inledande avdelning upptaga vissa översiktliga bestämmelser

av principiell natur.

Bebyggelsen skall, på sätt framgår av det förut anförda, under vissa förutsättningar

föregås av planläggning. Föreskrift härom har ansetts böra upptagas

i 1 §. I anslutning härtill har i 2 och 3 §§ angivits vilka planformer

som skola tillämpas vid planläggning.

All planläggning bör ske under tillbörligt hänsynstagande till allmänna

och enskilda intressen. Denna princip, som delvis kommit till uttryck i gällande

byggnadsstadga med avseende å upprättande av stadsplan och byggnadsplan,

synes vara av den grundläggande betydelse att den bör inskrivas

i själva lagen. Ett stadgande härom har fördenskull upptagits i 4 §. Det

har vidare ansetts lämpligt att i lagen intaga en erinran om att ägare av

mark är med avseende å dess användning för olika slag av bebyggelse underkastad

de inskränkningar som stadgas i lagen eller med stöd av lagen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör mark icke få tagas

i anspråk för tätbebyggelse utan att marken vid planläggning prövats vara

från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. En erinran om denna betydelsefulla

förutsättning för samhällsbildning har upptagits i 5 § andra stycket.

Stadgandet medför icke, att den som uppfört en byggnad i strid mot

detsamma kan ådömas ansvar eller att handräckning kan lämnas till byggnadens

bortskaffande. Dylik påföljd avses endast skola inträda, om byggnaden

uppförts i strid mot särskilt meddelat förbud eller utan byggnadslov

eller tillstånd, där inhämtande av sådant är föreskrivet. Stadgandet medför

däremot hinder för byggnadsnämnd att bifalla ansökan om byggnadslov för

eller tillstånd till byggnadsföretag som står i strid mot stadgandet.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

161

6 §•

Stadsplaneutredningen har icke lämnat någon definition av vad som menas

med tätare bebyggelse eller tätbebyggelse. Utredningen anför, att det

bleve en omdömesfråga huruvida tätare bebyggelse i det särskilda fallet

skulle anses för handen. Ett relativt litet antal byggnader, sammanförda på

intill varandra gränsande tomter av ringa omfattning, kunde anses såsom

tätare bebyggelse, medan däremot, om tomterna vore större, antalet byggnader

kunde öka utan att därför bebyggelsen behövde anses som tätare. Någon

för varje fall giltig definition av begreppet kunde enligt stadsplaneutredningens

mening svårligen lämnas.

Länsarkitekten Häggbom och arkitekten Lindström ha i sin reservation

till utredningens betänkande gjort vissa uttalanden angående vad som bör

anses vara »enstaka bebyggelse» i motsats till den »samhällsmässiga» bebyggelsen.

Reservanterna anföra:

Som »enstaka bebyggelse» bör kunna definieras exempelvis ett till fyra

bostadshus inom viss areal, förslagsvis motsvarande ett bärkraftigt jordbruk.

Men härtill måste förutsättas, att dessa hus varken i och för sig eller tillsammans

med omgivande bebyggelse ställa krav på anläggande av allmän

väg eller kommunikationer eller på allmänna vatten- eller avloppsanläggningar

eller kunna förväntas genom enskild sådan anläggning medföra olägenhet

nr allmän synpunkt. Ej heller få de förväntas medföra krav på andra allmänna

åtgärder av socialvårdande natur, exempelvis inrättande av skolor etc.

Yttrandena.

I åtskilliga yttranden framhålles, att även om det vore svårt att definiera

begreppet tätbebyggelse, detta dock måste göras för undvikande av oenhetlig

praxis och med hänsyn till den stora rättsliga och ekonomiska betydelsen

av nämnda begrepp. Denna mening uttalas av länsstyrelsen i Västernorrlands

län, länsarkitekten och överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län, svenska

kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen och byggnadsnämnden

i Örebro. Överlantmätaren i Örebro län ifrågasätter, huruvida bestämningen

»tätare bebyggelse» i praktiken överhuvud taget innebure någon

egentlig begränsning av myndigheternas befogenhet till ingripande i den enskildes

rätt. Att överlämna en dylik fråga till skönsmässigt bedömande i administrativ

väg vore enligt överlantmätarens mening förenat med betydande

olägenheter. Drätselkammaren i Malmö, som finner önskvärt att någon ledning

från början gåves för bedömandet av när tätbebyggelse förelåge, ställer

sig särskilt frågande inför spörsmålet, i vilka fall industribebyggelse vore att

hänt öra till tätare bebyggelse. Även lantmäterist yreisen anser, alt begreppet

tätbebyggelse borde för erhållande av ett enhetligt bedömande om möjligt

nugot närmare angivas. Detta syntes styrelsen kunna ske genom att de eftersträvade

fördelarna med glesbebyggelsen angåvcs eller de konsekvenser av

tätbebyggelsen, som avsåges skola undvikas, specificerades. Bestämmelsen

borde angiva under vilka förutsättningar bebyggelse finge ske; t. ex. att exploateringstalet

icke finge överstiga ell visst värde, alt detaljplan för fastig
Bihang

till riksdagens protokoll 19b7. 1 samt. Nr 131.

It

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

hetsbildningen icke erfordrades, att gemensamt avlopp, gemensam vattenledning

eller dylikt för byggnadsplatserna icke vore eller kunde förväntas

bliva erforderligt. Slutligen framhåller länsarkitekten i Kronobergs län, att

visst exploateringstal och visst våningsantal måhända kunde sättas som minimum

för att ett område skulle anses tätare bebyggt, medan länsarkitekten i

Hallands lån förordar, att en utveckling av begreppet tätbebyggelse intoges i

särskilda anvisningar.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen anser, att det icke är möjligt att entydigt definiera

begreppet tätbebyggelse och att bedömandet av innebörden av detta begrepp

därför måste överlämnas åt rättstillämpningen. I flera yttranden framhålles

däremot, att ett försök till definition måste göras. Huruvida tätbebyggelse

skall anses föreligga eller icke, är enligt förslaget av stor betydelse. Det må

sålunda erinras, att enligt 5 § i departementsförslaget (jfr 107 §) tätbebyggelse

icke må ske utan plan. Vidare kan enligt 9 och 96 §§ i generalplan upptagas

föreskrift om att mark undantages från tätbebyggelse. Förbud mot

tätbebyggelse kan också meddelas genom särskilt förordnande utan samband

med generalplan enligt föreskrifterna i 87 och 88 §§ samt 123 och 124 §§.

Bedömandet huruvida tätbebyggelse skall anses ha uppkommit ankommer

i dessa fall på byggnadsnämnd eller länsstyrelse. Men även lantmätare och

annan förrättningsman för avstyckning ha att bedöma samma fråga för att

kunna fullgöra den anmälningsplikt, varom föreskrift intagits under 19 kap.

15 a § i utredningens förslag till ändring av jorddelningslagen och 5 kap. 8 b § i

utredningens förslag till ändring av fastighetsbildningslagen. Avsaknaden av

anvisningar kan befaras medföra, alt olika tolkningar av begreppet tätbebyggelse

kunna göras gällande. Med hänsyn härtill synes det ofrånkomligt

att innebörden av detta begrepp på något sätt närmare angives.

Givetvis är det svårt att lämna en entydig beskrivning på vad som menas

med tätbebyggelse. Några schematiska regler i ämnet torde icke kunna intagas

i lagen, endast allmänna riktlinjer för frågans bedömande. Sålunda

synes tätbebyggelse icke kunna definieras såsom innebärande att ett visst

antal hus finnes inom en angiven areal, vare sig denna areal bestämmes

till ett fixerat mått eller — såsom antydes i arkitekterna Häggboms och Lindströms

reservation — sättes i relation till arealen av ett bärkraftigt jordbruk

i orten. Ej heller torde det vara möjligt att eljest angiva något visst exploateringstal

eller våningstal såsom mått på den bebyggelse som minst måste föreligga

för att tätbebyggelse skall anses vara för handen. Vad som i princip

avgör, huruvida tätbebyggelse föreligger, är sålunda icke befolkningstätheten

i och för sig inom viss areal. Avgörande måste i stället vara huruvida bebyggelsen

i fråga medför behov av gemensamma anläggningar av olika slag. Det

kan sålunda t. ex. väl tänkas, att flera små bostadsfastigheter kunna förläggas

ganska nära varandra utan att fördenskull tätbebyggelse föreligger. Förutsättning

härför bör dock vara, att varje fastighet kan självständigt ordna

sin vatten- och avloppsfråga utan olägenhet för grannarna samt att gemen
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

163

samma vägar ej behöva anläggas, exempelvis av den anledningen alt fastigheterna

ligga vid allmän väg. Skulle däremot vatten- eller avloppsförhållandena

vara sådana att gemensam vattenledning eller gemensamt avlopp behöver

anläggas eller medför bebyggelsen behov av gemensamma vägar, måste

tätbebyggelse anses vara för handen, om de behövliga gemensamma anläggningarna

äro av någon betydenhet. Anordnandet t. ex. av gemensam brunn

eller gemensamt avloppsdike för angränsande fastigheter bör icke i och för

sig medföra att tätbebyggelse anses föreligga.

I anslutning till vad sålunda anförts beskrives i förevarande paragraf tätbebyggelse

såsom sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar

för tillgodoseende av gemensamma behov. För att bebyggelsen skall

vara »samlad» fordras allenast, att den finnes inom ett till ytvidden jämförelsevis

begränsat område. Någon viss arealgräns kan och behöver här ej

angivas.

Den definition av tätbebyggelse som sålunda givits torde kunna tillämpas

både på bostadsbebyggelse och bebyggelse för industriändamål. I båda fallen

är det sålunda behovet av särskilda gemensamma anläggningar som

blir avgörande. Vad industribebyggelsen beträffar torde sådan i allmänhet

icke kunna komma till stånd — åtminstone ej om den är av någon betydenhet

— utan att tätbebyggelse i dess närhet blir att förvänta. Detta torde då

medföra, att även själva industribebyggelsen måste betraktas som tätbebyggelse.

Givetvis blir det även med den nämnda beskrivningen på tätbebyggelse

mången gång svårt att avgöra, huruvida sådan bebyggelse föreligger. Det

torde därför vara lämpligt att närmare anvisningar rörande vad som skall

förstås med tätbebyggelse utarbetas samt ställas till myndigheternas och allmänhetens

förfogande. Arbetet härmed bör ankomma på byggnadsstyrelsen,

vilken med hänsyn till frågans stora betydelse torde böra med särskild uppmärksamhet

följa utvecklingen av praxis på området.

Slutligen må erinras om den möjlighet som finnes för myndighet, som utfärdar

förbud mot tätbebyggelse, att i samband därmed närmare angiva vilket

slag av bebyggelse som förbudet avser. Härvid föreligger intet hinder mot

att visst exploateringstal eller visst våningsantal angives såsom minimum för

att icke tillåten bebyggelse skall anses för handen eller att den otillåtna bebyggelsen

eljest beskrives genom eu schematiskt verkande regel, om regeln

icke göres ovillkorlig.

7 §.

Bestämmelser, som motsvara föreskrifterna i denna paragraf, ha av utredningen

upptagits i 3 § i förslaget till byggnadslag och 180 § i förslaget

till byggnadsstadga (motiv, se s. 269 och 579 i betänkandet).

Departementschefen.

Bestämmelser rörande uppsikten och tillsynen över planläggningen och

byggnadsväsendet i riket finnas för närvarande meddelade i byggnadsstad
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

gan. Föreskrifterna härom synas mig lämpligen böra upptagas i byggnadslagen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör byggnadsnämnd

finnas i varje kommun. I enlighet härmed har i första stycket av denna

paragraf stadgats, att det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten

utövas av byggnadsnämnd. Om det inom någon av de nuvarande mindre

kommunerna kan antagas bli svårt att utse funktionsduglig byggnadsnämnd,

bör länsstyrelsen beträffande sådan kommun kunna förordna, att nyssnämnda

stadgande ej skall gälla förrän från och med den 1 januari 1950, då den

nya indelningen av primärkommunerna träder i kraft. Föreskrift härom har

upptagits bland övergångsbestämmelserna.

8 §■

Denna paragraf är lika med 4 § i utredningens förslag (motiv, se s. 269 i

betänkandet).

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

Om generalplan.

9 §•

Paragrafen motsvarar med vissa jämkningar 5 § i utredningens förslag

(motiv, se s. 269—270 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att det i utredningens förslag

angivna innehållet i generalplan vore alltför begränsat och kunde giva anledning

till missförstånd såtillvida, att generalplanearbetet ensidigt inriktades

på lösning av trafikfrågorna. Markens disposition för olika ändamål,

som till stor del bestämde det framtida trafikbehovet, borde givetvis vara

det primära. Även Stockholms stads stadsplanekontor befarar, att generalplanen

med den föreslagna avfattningen kunde komma att uppfattas sasom

en trafikplan i huvudsak endast angivande trafikleder och andra allmänna

platser. En mera utförlig definition av generalplanebegreppet vore så mycket

mer motiverad som detta begrepp nu för första gången infördes i lagstiftningen.

Liknande mening har uttalats av svenska kommunaltekniska föreningen.

Länsarkitekten i Hallands län anför, att det föreslagna undantaget för

jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov syntes avse

även bostadshus för dem, som vore verksamma i angivna näringar. Att

inbegripa bostadshus i undantaget syntes emellertid ej lämpligt. Byggnadsstyrelsen

uttalar, att ehuru det kunde ifrågasättas, om det icke vore skäl att

göra skillnad mellan bostadshus och ekonomibyggnader för ifrågavarande

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

165

näringsgrenar — sådan skillnad gjordes i 80 § 7 mom. gällande byggnadsstadga

— några betänkligheter dock icke torde kunna resas mot den av

utredningen gjorda generaliseringen, åtminstone icke såvitt anginge generalplaneinstitutet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, alt om bestämmelsen

begränsades att avse allenast ekonomibyggnader, hinder skulle föreligga

att å en lantgård uppföra ett boningshus som nedbrunnit. Även om

dispens skulle kunna beviljas, syntes en dylik begränsning av stadgandets

tillämpningsområde ej motiverad. Drätselkammaren i Malmö anför, att trädgårdsskötseln

i motiveringen angivits såsom jämförlig med jordbruket i förevarande

hänseende. Häremot vore intet att erinra i de fall, då fråga ej

vore om sådana växthusanläggningar, som blivit synnerligen vanliga kring

de större städerna. Särskilt med hänsyn till de stora markarealer, som hundes

kring dessa anläggningar och som undandroges stadsplaneläggning, syntes

det nödvändigt, att dylika anläggningar hänfördes till samma kategori

som mejerier, slakterier o. d., vilka ej vore att hänföra till jordbruk.

Departementschefen.

Såsom stadsplaneutredningen förordat torde generalplanens uppgift böra

vara att tjäna till ledning för närmare planläggning beträffande stads ordnande

och bebyggande. Generalplanen har sålunda en annan och mera omfattande

uppgift än den nuvarande stomplanen, med vilken i första hand

avses att säkerställa stads rätt till huvudgator och andra allmänna platser.

I utredningens författningsförslag stadgas, att generalplanen skall angiva

grunddragen för marks användning för olika ändamål, såsom för viktigare

trafikleder och andra allmänna platser. Med den föreslagna bestämmelsen,

som givits en med motsvarande föreskrift rörande stomplan nära överensstämmande

avfattning, har utredningen icke avsett att begränsa generalplanens

innehåll till trafikfrågor. Till förekommande av missförstånd torde

den givna exemplifieringen böra kompletteras.

Såsom utredningen framhållit är det intet som hindrar, att planen får ett

mera detaljerat innehåll, men i allmänhet synes lämpligast, att den endast

upptager sådant som erfordras för afl vinna en överblick över stadens utvecklingsmöjligheter.

I första hand bör planen upptaga de områden, som

avses skola tagas i anspråk för tätbebyggelse, ävensom viktigare trafikleder

och andra allmänna platser. Vidare kan i planen reserveras mark såsom

fritidsområde eller för tillgodoseendet av annat stadsplaneändamål, såsom

för allmän byggnad, begravningsplats eller idrottsplats. Hinder möter icke

mot att i planen såsom naturskyddsområde reservera mark som på grund

av naturskönhet eller eljest finnes böra särskilt skyddas. Mark som i generalplan

reserveras såsom fritids- eller naturskyddsomräde kan genom planen

undantagas från all bebyggelse eller, om så anses lämpligt, från annan glesbebyggelse

än för jordbrukets eller därmed jämförligt behov. Område, som

icke lämpar sig för tätbebyggelse eller som av annat skäl icke anses böra

lagas i anspråk härför, torde lämpligen böra i planen särskilt utmärkas. Generalplanen

kan, där så erfordras, även eljest innehålla särskilda bestäm
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

melser angående bebyggande eller användning i övrigt av generalplanelagt område.

Genom generalplanebestämmelser kan sålunda föreskrivas, att viss mark

skall användas för bostäder eller för industribebyggelse, sättet för bebyggandet

och den omfattning i vilken marken får utnyttjas (t. ex. genom angivande

av exploateringstal). Generalplanebestämmelser utgöra en motsvarighet till

stadsplanebestämmelserna och äro alltså att anse såsom en integrerande del

av själva generalplanen.

Det är för åstadkommande av en ändamålsenlig planlösning av grundläggande

betydelse att vatten- och avloppsfrågor tagas under övervägande så

tidigt som möjligt. Redan vid uppgörande av generalplan bör fördenskull

erforderlig utredning verkställas rörande dessa frågor, särskilt beträffande

dragningen av huvudledningar samt platser för nödvändiga pump- och reningsverk.

I generalplanebestämmelserna böra därför föreskrifter kunna upptagas

om plats för vatten- eller reningsverk och om framdragande av huvudledningar

m. m.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör mark, som finnes

böra först framdeles tagas i anspråk för tätbebyggelse, kunna i generalplanen

för viss tid undantagas härifrån. Vidare bör mark, som i planen reserverats

för visst ändamål eller eljest, kunna tillsvidare undantagas även från glesbebyggelse.

Sådant undantag bör, såsom i den allmänna motiveringen jämväl

framhållits, ej avse byggnadsföretag för jordbrukets och därmed jämförliga

näringars behov. Denna inskränkning i möjligheten att undantaga mark

från tätbebyggelse eller från annan bebyggelse bör dock begränsas till byggnader,

som äro omedelbart avsedda för ifrågavarande näringar, och sålunda

icke omfatta sådana anläggningar som mejerier, slakterier, konserveringsfabriker,

sågverk eller växthus, vilka ej direkt erfordras för jordbruket,

fisket eller skogsskötseln utan med hänsyn till sin storlek och övriga omständigheter

mera äro att anse såsom självständiga företag. Det med marks

undantagande från bebyggelse avsedda syftet torde i allmänhet kunna vinnas

utan att förbudet göres så ingripande att det omfattar även bostadsbebyggelse

som erfordras för jordbrukets behov. Tillräckliga skäl att skilja mellan

jordbrukets bostads- och ekonomibyggnader, såsom i ett yttrande ifrågasatts,

synas därför ej föreligga.

Generalplan skall upprättas genom stadens försorg. Det ankommer även

på staden att tillse, att planen fortlöpande underkastas de jämkningar som

påkallas av utvecklingen eller på grund av de avvikelser från planen som

må företagas i samband med detaljplanläggning.

Enligt förslaget skall generalplan upprättas i den mån så erfordras. Såsom

i den allmänna motiveringen framhållits bör generalplanen icke vara obligatorisk.

Förhållandena kunna vara sådana, att staden omfattar endast ett

mindre område utöver det stadsplanelagda eller att någon större utveckling

eljest icke är tänkbar och att upprättandet av generalplan blott skulle innebära

en onödig utgift. För de flesta städer torde emellertid behov av generalplan

föreligga. En sådan plan behöver icke alltid omfatta stadens hela område.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

167

10—13 §§.

Dessa paragrafer ersätta 12—17 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 276

—281 i betänkandet).

Yttrandena.

Göteborgs stads fastighetskontor anser 13 § i utredningens förslag böra helt

utgå, enär det med fog kunde ifrågasättas, om den någonsin komme till användning.

Det kunde knappast vara nödvändigt, att Kungl. Maj:t erhölle en

så vittgående befogenhet vid planläggning, som i och för sig icke vore bindande.

Länsarkitekten i Södermanlands lön framhåller det osannolika i att

stadsfullmäktige, om de ej efterkommit ett föreläggande att upprätta generalplan,

skulle vara villiga att antaga en genom Kungl. Maj ds försorg på stadens

bekostnad upprättad plan. Svenska kommunaltekniska föreningen uttalar, att

den föreslagna befogenheten för Kungl. Majd att förelägga stad att ändra en

generalplan icke syntes stå i god överensstämmelse med det förhållandet att

generalplanen antoges enbart av staden. Ett sådant ingripande vore även

opåkallat, enär Kungl. Majd i samband med stadsplans fastställande kunde

påfordra den ytterligare utredning av ifrågavarande del av generalplanen

som kunde befinnas erforderlig.

Länsarkitekten i Västerbottens län förordar, att Kungl. Majd i samband

med förordnande om upprättande av generalplan skulle kunna meddela förbud

mot nybyggnad, om så erfordrades. Byggnadsstyrelsen uttalar i detta

sammanhang, att något större behov av att kunna meddela sådant förbud

knappast kunde sägas föreligga.

Länsarkitekten i Jämtlands län förordar, att förordnande om nybyggnadsförbud

enligt 14 § i utredningens förslag i enklare fall skulle kunna meddelas

av länsstyrelsen. Även länsstyrelsens befogenhet att fastställa ändring av

sådant förordnande borde göras mera omfattande.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna har anmärkt, att det av förslaget ej tydligt

framginge, om generalplan med rättsverkningar skulle kunna omfatta

även område, för vilket fastställts avstyckningsplan. Om avstyckningsplan i

detta hänseende skulle vara jämställd med stadsplan och byggnadsplan och

sålunda ej kunna upphävas genom generalplan, vore detta mycket olyckligt

och skulle försvåra om icke omöjliggöra en ändamålsenlig generalplan.

Byggnadsnämnden i Örebro anför, att det vore allmänt känt att en väsentlig

del av avstyckningsplanema tillkommit utan någon egentlig lämplighetsprövning

från kommunens eller länsstyrelsens sida. Det hade icke varit möjligt

att hindra en i och för sig korrekt avstyckningsplan, även om vederbörande

myndighet klart insett, att marken icke borde exploateras för samhällsmässig

bebyggelse. Om man skulle taga hänsyn till avstyckningsplaner, torde

det i manga samhällen icke vara möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig

generalplan. Godkännandet av en avstyckningsplan innebure icke en utfästelse

från samhällets sida, att marken under alla förhållanden skulle få bebyggas.

Avstyckningsplan borde därför icke i nu berörda hänseende jämställas

med stadsplan eller byggnadsplan.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att förordnande, i vad det avser

marks undantagande från bebyggelse, skall gälla högst fem år varje gång,

anmärker stadsjuristen i Stockholm, att det av motiveringen syntes framgå,

att förbudet redan efter den första femårsperiodens utgång i regel skulle

ersättas av stadsplan eller utomplansbestämmelser. Om så vore meningen,

borde detta komma till uttryck i lagtexten på det sättet, alt mera än två perioder

om fem år icke tillätes och att den andra femårsperioden endast i

undantagsfall borde medgivas. Det vore att märka, att ersättning icke medgåves

för intrång till följd av förbud mot tätbebyggelse Då fråga vore om

generalplan, som kunde förutsättas bliva föremål för ändringar på ett helt

annat sätt än stadsplan, syntes det vara oriktigt att under några mera avsevärda

tidrymder medgiva förbud mot tätbebyggelse utan alt stadsplan eller

utomplansbestämmelser reglerade bebyggelsen och gåve den eu mera definitiv

lösning. Göteborgs stads fastighetskontor anser däremot förbudet böra

kunna utsträckas över flera femårsperioder.

I ett stort antal yttranden ifrågasättes lämpligheten av den av utredningen

föreslagna undantagsbestämmelsen om att förordnande om temporärt förbud

mot bebyggelse icke skulle avse före förordnandets meddelande bildad

fastighet, om denna eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål.

Det framhålles i flera yttranden, att det ej vore ovanligt att inom

städers ytterområden och jämväl å den egentliga landsbygden före tillkomsten

av nuvarande lagstiftning om jorddelning och fastighetsbildning i spekulativt

syfte utlagts en stor mängd små fastigheter, avsedda för bostadsbebyggelse.

Dessa fastigheter hade emellertid ej alls eller endast i ringa grad blivit

tagna i anspråk för bebyggelse. Dessa små fastigheter brukades kanske fortfarande

i ett sammanhang av en och samma ägare och för samma ändamål

som vid tidpunkten för fastigheternas bildande. Länsarkitekten i Stockholms

län anför i anslutning härtill, att dylika fastigheter ofta från plansynpunkt

och med hänsyn till markbeskaffenhet ej borde bebyggas. Det vore fara

värt att med det föreslagna stadgandet en del olämplig bebyggelse skulle

komma till stånd. Även byggnadsnämnden i Örebro framhåller, att små ägostyckningslotter

ofta tillkommit utan hänsyn till terrängförhållanden och

grannfastigheter. Det vore icke någon överdrift att påstå att dylika fastigheter

vore direkt olämpliga för samhällsbildning. Det vore uppenbart orimligt

om sådana ägostyckade områden skulle vara undantagna från reglering.

Drätselkammaren i Malmö anser, alt nyttan av förordnande om marks

undantagande från bebyggelse skulle bli ringa, om från en fastighet avstyckade

bostadstomter, vilka ännu icke hunnit försäljas utan fortfarande tillhörde

ägaren av stamfastigheten, kunde försäljas för bebyggelse. Det föreslagna

undantagsstadgandet borde därför utgå. Liknande mening har uttalats

av länsstyrelsen i Stockholms län, svenska arkitekters riksförbund,

svenska kommunaltekniska föreningen, byggnadsnämnderna i Göteborg och

Eskilstuna samt stadsingenjören i Lund. I några av dessa yttranden framhålles,

att möjlighet funnes till dispens enligt 17 § i utredningens förslag.

Länsarkitekten i Örebro län uttalar att ifrågakomna undantagsbestämmelse

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

169

endast borde gälla enstaka, smärre fastigheter, som läge insprängda i större

fastighetskomplex för jordbruk, skogsbruk eller liknande. Även Stockholms

stads fastighets- och stadsplanekontor förorda, att stadgandet jämkades så,

att det icke bleve tillämpligt å sådana invid städer förekommande stora

markområden i en ägares hand, vilka i spekulativt syfte uppdelats i ett flertal

mindre fastigheter. Länsarkitekten i Västerbottens lön framhåller att

många små fastigheter bildats för helt andra ändamål än bostadsbyggande och

att det föreslagna undantagsstadgandet därför icke borde avse dem. överståthållarämbetet

uttalar, att stadgandet hade en avfattning, som lämnade tillfälle

för en markexploatör att under vissa, ej allenast teoretiskt tänkbara

betingelser undgå verkan av byggnadsförbud i samband med generalplan och

detta även om avstyckning skett efter det stadsfullmäktige fattat beslut om

generalplan. Denna konsekvens av stadgandet skulle i huvudsak kunna undgås,

därest stadgandets räckvidd begränsades till fastighet, vilken icke befunne

sig i samma ägares hand som någon av grannfastigheterria. överlantmätaren

i Örebro län anför, att det icke borde vara tidpunkten för fastighets

bildande, som skulle vara avgörande för frågan om fastigheten skulle

undantagas från förbud. En person som förvärvat ett tomtområde i avsikt

att därå uppföra ett eget hem men icke kommit sig för att begära avstyckning

av detsamma — något som ofta icke skedde förrän då bebyggandet

bleve aktuellt, kanske flera år efter förvärvet -— hade givetvis vid förvärvet

icke kunnat taga hänsyn till ett senare byggnadsförbud. Ä andra sidan

skulle en exploatör, som låtit avstycka tomter, kunna efter förbudets tillkomst

fortsätta att sälja de avstyckade tomterna, ehuru förbudet vore känt

för köparna. Ehuru det från kontrollsynpunkt kunde vara mindre tillfredsställande

att fästa den avgörande betydelsen vid tidpunkten för förvärvet,

torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke undantaget borde anknytas till

denna. Det torde i varje fall vara den, som i allmänhet vore avgörande för,

huruvida ägaren kunnat taga hänsyn till förbudet. Stadsfullmäktige i Oskarshamn

anse undantagsbestämmelsen endast böra gälla fastigheter, som bildats

före byggnadslagens ikraftträdande.

Departementschefen.

I 10 § första stycket i departementsförslaget har i överensstämmelse med

12 § i utredningens förslag stadgats, att generalplan liksom ändring därav

antages av stadsfullmäktige. Såsom jag i annat sammanhang förordat bör

förslag till generalplan, innan det antages av fullmäktige, granskas av byggnadsstyrelsen.

Föreskrift härom torde-böra upptagas i byggnadsstadgan.

Antagandet av generalplan medför icke att planen blir bindande. Enligt

utredningens förslag skall rättsverkan kunna tilläggas generalplan genom

att förordnande meddelas om förbud mot nybyggnad i strid mot generalplanens

innehåll. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör beslut,

varigenom bindande verkan tillägges generalplan, meddelas allenast på framställning

av stad och ha formen av alt planen fastställes att lända till efterrättelse.

Beslut om fastställelse av generalplan bör kunna begränsas att avse

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

endast vissa delar av planen. En sådan begränsning kan betingas av stadens

önskan att undvika förbud som kunna medföra lösnings- och ersättningsskyldighet.

Enligt utredningens förslag skulle prövningen av fråga om förlänandet av

rättsverkan åt generalplan i stad ankomma på Kungl. Maj:t. I ett yttrande

har föreslagits, att prövningen i enklare fall skulle ankomma på länsstyrelsen.

I överensstämmelse med vad nu gäller beträffande fastställelse av stomplan

och stadsplan synes dock frågan om fastställelse av generalplan i stad

alltid böra prövas av Kungl. Maj:t. Ändring av fastställd generalplan bör

emellertid, om ändringen ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut

varit gällande, kunna på framställning av staden beslutas av länsstyrelsen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör möjlighet finnas att

framtvinga upprättande av generalplan för stad som utan skäl underlåter

att föranstalta därom. Om generalplan erfordras, bör därför Kungl. Maj :t

äga befogenhet att förelägga stadsfullmäktige viss tid inom vilken sådan

plan skall vara upprättad samt, om föreläggandet ej efterkommes, låta på

stadens bekostnad upprätta generalplan. En på detta sätt upprättad generalplan

behöver icke nödvändigtvis antagas av stadsfullmäktige. Syftet med

planen — att vinna överblick över stadens utvecklingsmöjligheter och att

tjäna till ledning vid detaljplaneringen — kan nämligen vinnas även utan

att planen antages av fullmäktige.

För att syftet med generalplan skall kunna vinnas måste den anpassas

efter utvecklingen. Det torde därför vara nödvändigt, att ändring av sådan

plan kan framtvingas på samma sätt som upprättande av generalplan. En

ändring kan påkallas även av den orsaken att planen redan från början upprättats

på ett otillfredsställande sätt. Föreläggande om ändring av generalplan

bör dock meddelas endast om planen icke är nöjaktig.

Då generalplan icke avses skola vara bindande i vidare mån än staden

önskar, synes något behov av att kunna meddela byggnadsförbud i samband

med föreläggande att upprätta generalplan icke finnas.

Med hänsyn till generalplanens uppgift att tjäna till ledning vid detaljplanläggning

bör fastställelse av generalplan uppenbarligen ej avse område,

för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Om sådan plan finnes,

böra de med denna förbundna rättsverkningarna gälla. Om stadsplan eller

byggnadsplan fastställes för område som omfattas av tidigare fastställd generalplan,

bör generalplanen automatiskt upphöra att gälla på samma sätt

som stomplan enligt nu gällande ordning icke vidare anses äga tillämpning

med avseende å område, för vilket stadsplan fastställes.

I ett par yttranden har förordats, att generalplan med rättsverkningar skall

kunna omfatta område, för vilket avstyckningsplan godkänts. Stadsplaneutredningen

har icke berört denna fråga. Det må emellertid nämnas, att utredningen

vid 144 och 146 §§ i sitt förslag uttalat att särskilt förbud mot

tätbebyggelse enligt någon av dessa paragrafer icke borde få meddelas beträffande

område, för vilket avstyckningsplan godkänts. Enligt utredningens

mening måste nämligen en godkänd avstyckningsplan i viss mån anses

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

171

innefatta tillstånd till tätbebyggelse. Häremot kan erinras, att som exploateringsrätten

enligt gällande lag är i princip fri och godkännande av avstyckningsplan

icke innefattar någon prövning av områdets lämplighet för tätbebyggelse,

godkännandet icke kan anses innebära något tillstånd till tätbebyggelse.

Det torde kunna förutsättas, att det vid den nya lagstiftningens

ikraftträdande kommer att finnas områden, för vilka avstyckningsplan godkänts

men som ännu icke tagits i anspråk för bebyggelse. Det har vidare förekommit,

att sådana planer godkänts för alltför stora områden. Om generalplan

ej skulle kunna fastställas för nu ifrågakomna områden, skulle detta

i hög grad försvåra genomförandet av en ändamålsenlig planering. Jag anser

därför hinder icke böra möta mot att fastställa generalplan för område,

för vilket avstyckningsplan godkänts. Vid prövningen av fråga om fastställelse

av generalplan för område, för vilket avstyckningsplan godkänts, bör

emellertid självfallet tagas i betraktande, om fastställelse skulle medföra särskilda

olägenheter för markägarna. Jag förutsätter sålunda att generalplan

icke fastställes beträffande sådana delar av ett avstyckningsplaneområde,

inom vilket anläggningar för vattenförsörjning och avlopp redan utförts

eller där tätbebyggelse i större utsträckning redan ägt rum.

Hinder bör ej heller möta mot fastställelse av generalplan beträffande

område, för vilket fastställts utomplansbestämmelser. Sådana bestämmelser

reglera närmast sättet för byggnads anordnande men däremot icke markens

indelning. Det är därför i och för sig icke något oegentligt att både generalplan

och utomplansbestämmelser fastställas för ett område. Tvärtom kunna

utomplansbestämmelser ofta på ett ändamålsenligt sätt komplettera generalplanen.

En fastställd generalplan kan emellertid komma att strida mot förut

meddelade utomplansbestämmelser. En genomgående princip i gällande lagstiftning

är, att flera bebyggelsereglerande institut icke få tillämpas vid sidan

av varandra inom ett och samma område. I överensstämmelse härmed bör

fastställelse av generalplan medföra, att tidigare meddelade utomplansbestämmelser,

i den mån de icke äro förenliga med generalplanen, icke vidare

äga tillämpning. Någon särskild föreskrift härom torde ej behöva meddelas.

Till undvikande av missförstånd är det likväl lämpligt att utomplansbestämmelsema

jämkas så att de överensstämma med generalplanen. Att utomplansbestämmelser

för område, som ingår i fastställd generalplan, ej må fastställas

i strid mot generalplanen, framgår av stadgandet i 78 § i departementsförslaget.

De rättsverkningar som skulle knylas till beslut om fastställelse av generalplan

böra främst och i huvudsak avse förbud mot nybyggnad i strid mot

planen. De i 14 § andra stycket och 16 § första punkten i utredningens förslag

upptagna förbehållen för bebyggelse för jordbrukets och därmed jämförligt

behov ha i departementsförslaget ersatts av stadgandet i 9 § tredje stycket,

alt marks undanlagande tills vidare från tätbebyggelse eller från annan bebyggelse

icke må avse bebyggelse för jordbrukets och därmed jämförligt

behov.

Beslut om fastställelse av generalplan beträffande område, som i planen

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj-.ts proposition nr 131.

tills vidare undantagits från bebyggelse, bör, såsom jag förut nämnt, gälla viss

tid, högst fem år, med möjlighet till förlängning. Någon begränsning av möjligheten

till förlängning, såsom i ett yttrande ifrågasatts, synes ej behövlig.

Detaljplanläggning av området bör ske först då så kan anses påkallat från allmän

synpunkt. Vad man vill vinna med begränsningen av beslutets giltighetstid

är endast att med vissa mellanrum framtvinga en omprövning, huruvida

byggnadsförbudct alltjämt behöver bestå eller tiden är mogen för detaljplanläggning.

I likhet med vad nu gäller i fråga om förbud mot nybyggnad i strid mot

stomplan bör möjlighet finnas att meddela dispens från förbudet mot nybyggnad

i strid mot fastställd generalplan. Förutsättning för att dispens skall

kunna erhållas bör dock vara att generalplanens syfte icke därigenom motverkas.

Rätten att giva dispens bör, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, i

första hand förbehållas Kungl. Maj:t med befogenhet för Kungl. Maj:t att

uppdraga den åt länsstyrelse eller annan myndighet.

Utredningen har föreslagit att förordnande om förbud mot nybyggnad i

strid mot generalplan beträffande område, som i planen undantagits från tätbebyggelse,

ej skall gälla fastighet som bildats före förordnandet, om fastigheten

eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål. Såsom

i yttrandena framhållits förekommer ej sällan, att mark, som alltjämt brukas

för sitt hittillsvarande ändamål, av ägaren för framtida exploatering uppdelats

i ett flertal fastigheter. Med den föreslagna undantagsbestämmelsen

skulle dessa ej komma att omfattas av förbud mot tätbebyggelse. Förbudets

verkan skulle härigenom på många håll avsevärt begränsas. En jämkning av

förslaget på denna punkt torde därför böra vidtagas. Att låta förevarande

undantagsbestämmelse helt utgå, såsom i några yttranden förordats, skulle

emellertid kunna leda till obilliga konsekvenser, särskilt i det fall att någon,

innan fråga om förbud mot tätbebyggelse uppkommit, köpt en tomt för bostadsändamål.

Ersättning för intrång till följd av sådant förbud skall ju enligt

förslaget ej utgå. Med hänsyn härtill och då den nyss förordade generella

dispensbefogenheten begränsas av förbehållet, att dispens icke må meddelas,

om generalplanens syfte därigenom motverkas, torde en särskild undantagsbestämmelse

för nu berörda fall vara påkallad. Spörsmålet synes lämpligen

kunna lösas dispensvägen, därvid dispens bör kunna beviljas, även om generalplanens

syfte därigenom i någon mån motverkas. Förutsättning härför

bör dock vara, att planens syfte icke väsentligt motverkas.

14 §.

Stadgandet överensstämmer i sak helt med 18 § i utredningens förslag (motiv,

se s. 281—282 i betänkandet).

Yttrandena.

Vice stadsarkitekten i Stockholm har förordat, att rätt skulle tillerkännas

byggnadsnämnd, åtminstone i Stockholm, att medgiva undantag från byggnadsförbud

enligt denna paragraf, då fråga vore om företag, som uppenbar
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

173

ligen icke strede mot av stadsfullmäktige antagen generalplan. Värdefull

tidsvinst skulle härigenom ernås vid handläggningen av ansökan om byggnadslov

till företaget.

Departementschefen.

Enligt gällande lag må, då stadsfullmäktige beslutat antaga eller ändra

stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst område, nybyggnad

ej företagas inom området innan frågan om fastställelse prövats, länsstyrelsen

likväl medgivet att dispensera härifrån, såvida genomförandet av

beslutet icke därigenom försvåras. Ett liknande förbud synes böra föreskrivas

för det fall, att stadsfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse

av generalplan. Tillräckliga skäl att frångå den princip, som kommit

till uttryck i gällande lag, att prövningen av dispens från dylika förbud

skall ankomma på länsstyrelsen, torde ej föreligga.

15 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar, huvudsakligen av formell

natur, 19 § i utredningens förslag (motiv, se s. 281—282 i betänkandet).

Enligt stadgandet kan, då fråga väckts om framställning angående fastställelse

av generalplan, förbud meddelas mot nybyggnad under ett år med

möjlighet till förlängning.

Yttrandena.

Länsarkitekten i Stockholms län har anmärkt, att giltighetstiden för motsvarande

förbud beträffande stadsplan, enligt vad erfarenheten visade, ofta

vore för kort. Då det syntes vara svårare att upprätta generalplan än stadsplan,

borde giltighetstiden vara längre, förslagsvis två år. Byggnadsstyrelsen

uttalar, att det givetvis kunde ifrågasättas, om icke giltighetstiden lämpligen

borde ökas från ett till två år. Med hänsyn till de omfattande och ingående

utredningar, som regelmässigt torde komma att föregå upprättande av generalplan,

komme det säkerligen att höra till undantagen, att den föreslagna

tiden komme att visa sig vara tillräcklig. På grund av bland annat angelägenheten

av en effektiv kontroll över att det viktiga generalplanearbetet icke

onödigtvis förhalades mötte det dock betänkligheter att redan från början

stipulera längre tid för giltigheten av sådant förbud.

Departementschefen.

Behovet att förläna generalplan bindande verkan torde i allmänhet icke

kunna bedömas, förrän planen upprättats eller arbetet därmed nått ett tämligen

framskridet stadium. Framställning om meddelande av förbud enligt

denna paragraf torde därför oftast komma att göras först tämligen kort tid

innan beslut fattas rörande framställning om fastställelse av planen. På grund

härav och med hänsyn till vikten av att kunna kontrollera att generalplanearbetet

icke onödigt förhalas, synes anledning ej föreligga att frångå den av

utredningen föreslagna giltighetstiden av ett år. Det föreslagna stadgandet

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

synes böra förtydligas så, att därav bättre framgår, att förlängning av giltighetstiden

för dylikt förbud är beroende av framställning av staden.

16 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 20 § i utredningens förslag (motiv,

se s. 282 i betänkandet).

17 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 21 § i utredningens förslag

(motiv, se s. 282—283 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska kommnnaltekniska föreningen har anmärkt, att det föreslagna

stadgandets användbarhet för att förhindra skadegörelse vore mycket ringa

på grund av den begränsning som låge i orden »uppenbarligen» och »väsentligt».

Stadgandet syntes böra omredigeras så att större möjlighet att ingripa

vunnes. Det hade förekommit, att ett område, som vore avsett för bebyggelse,

använts till lertäkt, varefter återfyllning verkställts till den ursprungliga

marknivån. Nu gällande lag hade icke ansetts utgöra hinder häremot. Undergrundens

bärighet kunde emellertid ha genom det översta lerlagrets borttagande

i så avsevärd grad försvagats, att byggnadskostnadema stegrats väsentligt.

Områdets användande för avsett ändamål hade i detta fall i praktiken

väsentligt försvårats. Även grustäkt och bergsprängning kunde försvåra

marks användning för avsett ändamål; och detta vare sig återfyllning skedde

eller ej.

Departementschefen.

Genomförandet av generalplan kan motverkas jämväl genom andra åtgärder

än nybyggnad. Marks användning för bebyggelse eller trafikled kan exempelvis

avsevärt försvåras genom schaktning eller fyllning. Genom avverkning

av ett skogsbestånd kan markens användning såsom fritidsområde förhindras

under lång tid. Dylika åtgärder böra därför kunna förekommas. Enligt gällande

lag må schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig

åtgärd icke vidtagas inom område, som ingår i stomplan, därest åtgärden

uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användning

för avsett ändamål. Stadsplaneutredningen har ej ansett det nödvändigt

att låta förordnande om förbud mot nybyggnad i strid mot generalplan

automatiskt medföra förbud jämväl mot schaktning och liknande

åtgärder. Enligt utredningens mening skulle det vara tillräckligt, att möjlighet

hölles öppen att i särskild ordning utfärda sådant förbud, så snart förordnande

om nybyggnadsförbud meddelats. Denna mening kan jag icke biträda.

Åtgärder som äro av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets

användning för avsett ändamål enligt fastställd generalplan böra

alltid vara förbjudna. Någon anledning att göra tillåtligheten av dylika

åtgärder beroende av särskilt förbud synes ej finnas. Jag anser därför, att

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 175

fastställelse av generalplan automatiskt bör medföra förbud mot sådana åtgärder.

I vissa fall kan det vara önskvärt att kunna förebygga eller ingripa mot

dylika åtgärder redan innan generalplan fastställts. Befogenhet bör med hänsyn

härtill givas länsstyrelse att i den utsträckning som föranledes av omständigheterna

meddela förbud mot ifrågavarande åtgärder inom område,

med avseende å vilket beslut fattats eller fråga väckts om framställning angående

fastställelse av generalplan eller beträffande vilket förbud mot nybyggnad

enligt 16 § meddelats. För att ett ingripande från länsstyrelsens

sida i nu berörda fall skall anses påkallat torde i överensstämmelse med vad

som åsyftats med bestämmelsen i 20 § andra stycket stadsplanelagen icke

böra krävas, att ett otillbörligt förfarande redan påbörjats, men förhållandena

böra dock utmärka, att missbruk i något avseende kan befaras. Såsom

utredningen framhållit bör förbudets giltighetstid avpassas efter vad ändamålet

kräver. Då fall föreligger som avses i 14 och 15 §§, bör förbud enligt

nu förevarande paragraf alltså ej gälla längre än till dess frågan om fastställelse

av generalplanen prövats av Kungl. Maj:t. Har förbudets giltighetstid

ej begränsats, måste det upphävas, om Kungl. Maj:t skulle avslå framställning

om fastställelse av planen.

Svenska kommunaltekniska föreningen har förordat större möjlighet att

ingripa mot åtgärder, som motverka generalplans genomförande, än de av

mig nu förordade. Ett effektivare skydd skulle väl kunna ernås, om man

gjorde alla åtgärder av förevarande slag beroende av särskilt tillstånd. En

sådan ordning skulle emellertid bli betungande för såväl den prövande myndigheten

som markägarna och kan med hänsyn härtill icke förordas. Det

måste därför ankomma på den enskilde markägaren att i varje särskilt fall

på eget ansvar avgöra, huruvida ifrågasatt åtgärd innebär ett åsidosättande

av förbud. Överträdelse medför straffansvar. Det synes med hänsyn härtill

nödvändigt att begränsa förbudet till att avse åtgärder, som äro av beskaffenhet

att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål.

Att detta skall vara uppenbart, torde däremot ej böra krävas. Jag vill framhålla

att sådana av kommunaltekniska föreningen särskilt omnämnda åtgärder

som lertäkt, grustäkt och bergsprängning utan tvivel kunna, även om

återfyllning sker, vara av beskaffenhet att väsentligt motverka generalplans

genomförande och därför falla under det nu förordade förbudet.

18 §.

Detta lagrum, som motsvarar 22 § i utredningens förslag (motiv, se s. 283

i betänkandet), överensstämmer i sak helt med vad nu finnes stadgat rörande

stomplan i 21 § stadsplanelagen.

19 §.

Stadgandet motsvarar med visst tillägg 23 § i utredningens förslag (motiv,

se s. 283 i betänkandet).

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Enligt 22 § stadsplanelagen skall i allmän väg ingående mark, som enligt

stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, utan

ersättning tillfalla staden i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål.

Såsom utredningen funnit bör en liknande bestämmelse meddelas beträffande

vägmark, som enligt bindande generalplan är avsedd till gata eller annan

allmän plats. Allmän väg kan emellertid ingå även i mark, som enligt fastställd

generalplan är avsedd till särskilt trafikområde, exempelvis flygplats,

som skall tillhöra staden. Jämväl sådan vägmark bör tillfalla staden utan

ersättning, i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål. Stadgandet har

kompletterats i enlighet härmed.

20 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar av formell natur 24 § i

utredningens förslag (motiv, se s. 283—284 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Norrköping har ifrågasatt om icke stadgandet i föregående

paragraf om att vägmark under viss förutsättning skall utan ersättning

tillfalla staden borde gälla även mark som inginge i enskild väg. Om

enskild väg i framtiden bibehölles såsom väg, torde någon skada icke tillskyndas

ägaren av vägen, om den frånhändes honom. Även byggnadsnämnden

i Kumia anser, att i enskild väg ingående mark, som toges i anspråk för

trafikled enligt fastställd generalplan eller stadsplan, borde tillfalla staden

utan ersättning.

överlantmätaren i Västerbottens lön förordar att bestämmelsen om rätt för

stad att taga i anspråk vägmark, tillhörig två eller flera fastigheter, syntes

böra utvidgas så, att bestämmelsen åtminstone i vissa fall kunde äga tilllämpning

även när vägen utgjorde tillhörighet till en enda fastighet. Det

vore nämligen icke ovanligt att ett flertal fastigheter ägdes av samma person.

Genom att sammanlägga fastigheterna till en kunde sådan ägare undgå skyldighet

att till staden utan ersättning upplåta nyttjanderätt till väg gemensam

för dessa fastigheter. Det förekomme även att en allmänt befaren väg utgjorde

tillhörighet till en enda fastighet.

Departementschefen.

Om enskild väg för två eller flera fastigheter ingår i mark, som enligt

stomplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, äger staden enligt

23 § stadsplanelagen rätt att taga marken i anspråk och nyttja densamma

för avsett ändamål. Ersättning för denna nyttjanderätt utgår endast i de i

paragrafens andra stycke särskilt angivna, mycket sällan förekommande

fallen. Staden är ej heller skyldig lösa marken. Skulle staden emellertid vilja

lösa den, äger staden rätt därtill. I så fall skall vid expropriationsersättningens

bestämmande hänsyn tagas till stadens nyttjanderätt. I ett par yttranden

har förordats att vägmark, varom nu är fråga, skall tillfalla staden med

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

177

äganderätt utan ersättning. Frågan härom, som har praktisk betydelse endast

för det fall, att marken på grund av planändring tages i anspråk för

annat ändamål än samfärdseln, var föremål för övervägande redan vid tillkomsten

av stadsplanelagen. Det framhölls då, att stadens behov av vägmärken

kunde på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses genom att staden erhölle

nyttjanderätt till marken. Det påpekades vidare att fall ej sällan förekomme,

då jordägaren upplåtit marken till väg ulan ersättning, och att anledning

att frånkänna sådan markägare äganderätt till marken ej syntes

föreligga. Vidare ansågs det uppenbart, att vägmärkens avstyckande och befriande

från inteckningar skulle bli både besvärligt och dyrbart. Dessa skäl

torde alltjämt äga giltighet. Enskild väg kan i förevarande avseende ej jämföras

med allmän väg. För nyttjanderätt till mark för sådan väg har staden

eller annan väghållare i allmänhet fått utgiva ersättning. Av nu anförda skäl

anser jag mig icke kunna biträda det i nämnda yttrande framställda förslaget,

att vägmärken skall utan ersättning tillfalla staden med äganderätt.

Vad därefter angår den i ett yttrande berörda frågan om stad bör kunna

erhålla nyttjanderätt även till mark, som ingår i enskild väg för allenast en

fastighet, vill jag framhålla att sådan väg, även om den sträcker sig över

annans mark, måste anses såsom en tillhörighet till fastigheten, jämställd

med utfartsväg över eget område. Vägen kan alltså när som helst nedläggas.

Stadgandet torde därför böra gälla allenast sådan väg, som är avsedd till

bruk för flera intressenter och sålunda i viss mån upplåten till allmänt begagnande.

Beträffande dylik väg kan på ett bestående sätt mot markägare

och inteckningshavare anses fastslaget, att vägmärken skall användas för

trafikändamål. Vid sådant förhållande lärer en överflyttning på staden av

rätten att för trafikändamål fortfarande använda vägen i regel icke kunna

förnärma någons rätt.

21 §.

Paragrafen motsvarar med vissa jämkningar 25 § i utredningens förslag

(motiv, se s. 284 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Örebro har anmärkt, att de föreslagna bestämmelserna

för många samhällen komme att verka lika avskräckande som motsvarande

föreskrifter rörande stomplan. De komme säkerligen alt i hög grad motverka

tillämpningen av generalplaneinstitutet i bebyggelsereglerande syfte. Stockholms

stads stadsplanckontor framhåller, att en i generalplan ingående jordbruksegendom

kunde även beträffande de delar därav, som vore avsedda för

annat ändamål än enskilt bebyggande, nyttjas på samma sätt som förut trots

generalplanen. Att vid sådant förhållande avgöra i vad mån användningssättet

stode i uppenbart missförhållande till markens värde komme att medföra

stora svårigheter.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Om genom bindande generalplan bestämts, att mark skall användas för

annat ändamål än enskilt bebyggande, och markens ägare till följd härav

kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till

markens värde, skall staden enligt utredningens förslag vara skyldig att lösa

marken på samma sätt som nu är stadgat beträffande stomplan. En dylik

inlösningsskyldighet kan givetvis, såsom i ett yttrande framhållits, verka avhållande

vid bedömande av fråga om framställning skall göras om fastställelse

av generalplan och därigenom motverka generalplaneinstitutets tillämpning

i bebyggelsereglerande syfte. En fastställd generalplan kan emellertid

i vissa fall medföra betydande inskränkningar i ägarens möjlighet att utnyttja

marken. En fastighet kan exempelvis enligt generalplanen vara avsedd

att tagas i anspråk för trafikled. Fastställelse av planen kan i sådant

fall ha till följd, att marken överhuvud icke kan ekonomiskt utnyttjas. I ett

dylikt fall bör markägaren skyddas mot direkt förlust till följd av byggnadsförbudet

genom att staden ålägges att lösa marken. Även i andra fall kan

förbud medföra sådan inskränkning i markägarens förfoganderätt, alt han

skäligen bör kunna fordra markens inlösande.

Med hänsyn till det anförda torde lösningsskyldighet böra föreskrivas, om

markägaren till följd av generalplans fastställande icke längre kan nyttja

mark, som i planen undantagits från enskilt bebyggande, på ett sätt som

står i rimligt förhållande till markens värde vid tiden för beslutets meddelande.

Medför beslutet däremot icke något sådant hinder för ägaren, bör

beslutet icke föranleda inlösningsskyldighet, även om marken till följd av

planens genomförande skulle stiga i värde i sådan grad, att marken därefter

kan utnyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till sistnämnda högre värde. Det kan nämligen icke vara rimligt, att staden

skall vara skyldig lösa mark på grund av en värdestegring, som inträffat

till följd av stadens egna åtgärder.

Markens värde vid tiden för planens fastställande torde böra bestämmas

under hänsynstagande till de möjligheter att utnyttja marken som ägaren

då hade. Enligt de av mig förordade grunderna för den nya lagstiftningen

är rätten att utnyttja mark för glesbebyggelse i princip fri. Vid bestämmande

av markens värde vid tiden för planens fastställande bör hänsyn

följaktligen tagas till ägarens möjligheter att utnyttja marken för glesbebyggelse.

Enligt nyssnämnda grunder skall däremot någon rätt för ägaren

att exploatera sin mark för tätbebyggelse icke föreligga, utan skall det

helt ankomma på det allmänna att bestämma var sådan bebyggelse må komma

till stånd. Denna begränsning i exploateringsrätten bör givetvis beaktas

vid bestämmande av markens värde. Sådant värde som hänför sig till markens

eventuella användning för tätbebyggelse får sålunda icke läggas till

grund för bedömande av uppkommen fråga om lösningsskyldighet. Av övergångsstadgandet

i 162 § följer dock, att skälig hänsyn skall tagas till en

värdeförhöjning som inträtt före lagens ikraftträdande.

I de flesta fall torde en fastighet, som omfattas av fastställd generalplan,

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

179

kunna utan hinder av det med fastställelsen förbundna byggnadsförbudet

utnyttjas på samma sätt som fcrut eller på något annat sätt som i skälig grad

tillgodoser ägarens ekonomiska intresse. Så länge så kan ske, bör lösningsskyldighet

ej anses föreligga. Sådan skyldighet torde i allmänhet ifrågakomma

endast beträffande mindre fastigheter. Om en väsentlig del av en mindre fastighet

enligt generalplan avses skola användas för trafikled, annan allmän

plats, idrotts- eller begravningsplats, allmän byggnad eller annat dylikt

särskilt ändamål, kan byggnadsförbudet medföra sådant hinder i fastighetens

fortsatta utnyttjande på ett ekonomiskt ändamålsenligt sätt, att ägaren

bör kunna kräva att fastigheten löses. Så torde exempelvis vara fallet, om

en tomt på grund av sin beskaffenhet icke vidare kan användas för byggnadsändamål

eller ägaren av en jordbruksegendom hindras att uppföra erforderliga

ekonomibyggnader. Den omständigheten, att viss del av en större

jordbruksfastighet omfattas av byggnadsförbud, torde däremot i allmänhet

icke medföra sådan inskränkning i möjligheterna att utnyttja marken på

ett ekonomiskt rimligt sätt, att lösningsskyldighet kan ifrågakomma. Ett

allenast temporärt byggnadsförbud torde ej böra föranleda lösningsskyldighet.

För intrång till följd av sådant förbud bör ägaren kompenseras genom

ersättning.

Även det i 17 § första stycket upptagna förbudet mot schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd kan undantagsvis medföra

sådant hinder för fastighets utnyttjande på ett ekonomiskt ändamålsenligt

sätt, att ägaren bör kunna fordra att marken löses.

Frågan om lösningsplikt föreligger torde i överensstämmelse med vad nu

gäller beträffande stomplan böra bedömas efter den fastighetsindelning som

gällde vid tiden för generalplanens fastställande med de ändringar av indelningen

som skett för planens genomförande.

Jag vill i detta sammanhang beröra ett speciellt spörsmål. Därest lösningsskyldigheten,

såsom jag nyss förordat, göres beroende av om mark kan

utnyttjas allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till det värde

marken hade då planen fastställdes, och inlösen blir aktuell först avsevärd

tid därefter, inställer sig frågan, huruvida nämnda värde skall bestämmas

med utgångspunkt från penningvärdet vid tiden för planens fastställande

eller det eventuellt ändrade penningvärdet vid den tidpunkt då lösensumman

fastställes. Enligt min mening bör det senare alternativet tillämpas,

vilket innebär att med uttrycket markens värde vid tiden för planens fastställande

avses dåvarande realvärdet.

22 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, ersätter med vissa

jämkningar 26 § i utredningens förslag (motiv, se s. 284—286 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg framhåller, att uppskattningen av skada på

grund av temporärt förbud mot bebyggelse syntes bliva synnerligen vansklig

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

samt att av lagtexten icke framginge att ersättning ej skulle utgå för tätbebyggelse.

Departementschefen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör skyldighet kunna

åläggas stad att ersätta markägare för skada på grund av förbud mot annan

glesbebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt

behov. Förutsättning för sådan ersättningsskyldighet bör, i överensstämmelse

med vad som anförts under föregående paragraf rörande lösningsskyldighet,

vara att marken kan nyttjas allenast på isätt som står i uppenbart

missförhållande till det värde som marken, när förbudet blev gällande,

hade med hänsyn till möjligheterna att utnyttja densamma för annan glesbebyggelse

än nu nämnts. Rätten till ersättning omfattar ej gottgörelse för

skada på grund av att även tätbebyggelse hindras genom förbudet. Till utmärkande

härav ha de föreslagna bestämmelserna förtydligats. Att vid ersättningens

bestämmande skälig hänsyn i vissa fall bör tagas till det värde

marken hade vid tiden för lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet

i 162 §. Såsom jag under 21 § anfört avses med uttrycket markens

värde vid tiden för planens fastställande dåvarande realvärdet.

Ersättningsregeln torde böra gälla vare sig förbudet är av varaktig natur

eller temporärt. Om förbudet är temporärt, synes ersättningen böra utgå

med visst belopp för år, eljest med engångsbelopp.

23 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett en jämkning i formellt hänseende,

helt med 27 § i utredningens förslag (motiv, se s. 286—287 i betänkandet).

Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

24 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 6 § i utredningens förslag (motiv,

se s. 271 i betänkandet).

Departementschefen.

Detaljregleringen av bebyggelsen i stad skall, såsom i den allmänna motiveringen

framhållits, i allmänhet ske genom stadsplan. I enlighet härmed

har i förevarande paragraf föreskrivits, att sådan plan skall genom stadens

försorg upprättas i den mån det genom stadens utveckling påkallas för den

närmare regleringen av bebyggelsen. Stadgandet innefattar i sak icke någon

ändring i förhållande till vad som nu gäller enligt 1 § stadsplanelagen.

25 §.

Denna paragraf, som motsvarar 2 § stadsplanelagen, är lika med 7 § i

utredningens förslag (motiv, se s. 271—272 i betänkandet).

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

181

Yttrandena.

Svenska komnuinaltekniska föreningen förordar, att i stadsplan skulle

kunna såsom markreservat avsättas område, vars slutgiltiga utformning och

användning icke ansåges böra bestämmas vid planläggningstillfället utan

ställdes på framtiden. Stadsplaneutredningen hade anfört, att det avsedda syftet

kunde vinnas genom att området i generalplanen avsattes för dylikt ändamål.

Att låta en del av generalplanen kvarligga såsom en ö inne i det stadsplanelagda

området vore emellertid icke lämpligt. Det vore på den grund

önskvärt, att i förevarande paragraf bland de för olika ändamål avsedda

områden, som stadsplanen skulle utmärka, även angåves dylika markreservat,

avsedda för vid stadsplanens upprättande okända ändamål. Liknande

uppfattning har uttalats av stadsarkitekten i Uppsala.

Departementschefen.

Byggnadslagstiftningen innehåller i viss mån skilda bestämmelser för de

olika slag av områden som ingå i stadsplan. Det är därför, såsom stadsplaneutredningen

funnit, av vikt, att planen tydligt angiver vilka områden som

höra till det ena eller andra slaget. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit,

att i en stadsplan skulle kunna ingå tre slag av områden, nämligen

byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser samt specialområden. I

ett par yttranden har förordats att i stadsplan därjämte skulle kunna upptagas

område, vars användning tills vidare icke reglerades och vilket sålunda

skulle kunna tjäna såsom framtidsreservat. Upptagandet i stadsplanen av

reservat för obestämt ändamål synes emellertid mindre väl förenligt med

stadsplanens uppgift att närmare reglera bebyggelsen och något större behov

av att i stadsplan kunna reservera mark för obestämt ändamål synes

icke föreligga. Jag har därför icke ansett mig böra i förevarande avseende

frångå vad utredningen föreslagit.

Det i 2 § sista stycket stadsplanelagen meddelade stadgandet, att stadsplan

skall innehålla de ytterligare bestämmelser angående markens bebyggande

eller användande i övrigt som finnas erforderliga, torde böra upptagas

i byggnadslagen. Genom sådana bestämmelser kunna bland annat vatten-

och avloppsfrågor regleras. Hinder möter sålunda icke mot att genom

stadsplanebestämmelser föreskriva, att visst område skall reserveras för

vatten- eller reningsverk eller att viss kvartersmark ej får bebyggas eller eljest

användas så, att framdragandet av ledning däröver förhindrais eller försvåras.

Stadsplanebestämmelserna skola enligt 16 § gällande byggnadsstadga bland

annat innehålla föreskrifter rörande byggnads höjd och läge å tomt. Stadsplanebestämmelser

härom bruka i allmänhet utformas så, att de angiva den

maximala byggnadsrätten. Det har stundom yppats tvekan, om det enligt

nu gällande lag är möjligt alt genom stadsplanebestämmelse föreskriva

skyldighet att vid byggande utnyttja den i stadsplanen angivna byggnadsrätten.

Kungl. Maj:t har emellertid i enstaka fall fastställt stadsplan, som

innehållit bestämmelse om skyldighet alt utnyttja den enligt planen tillåtna

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

högsta byggnadshöjden. För staden kan en sådan skyldighet vara av stor

betydelse. Så är exempelvis fallet, om genom planen avses att giva ett torg

eller annan allmän plats enhetlig arkitektonisk utformning eller att bevara

eller tillskapa en bebyggelse med viss silhuettverkan. Det är uppenbart, att

syftet med stadsplanen icke skulle vinnas, om det i sådant fall stode den

byggande fritt att avvika från planens bestämmelse om hushöjden. För

vinnande av erforderlig koncentration av bebyggelsen är det vidare av betydelse,

att den i stadsplanen angivna maximala byggnadsrätten utnyttjas.

Med hänsyn härtill bör även enligt den nya lagstiftningen genom stadsplanebestämmelser

kunna föreskrivas, att byggnad skall uppföras till viss

höjd eller att byggnadsrätten eljest skall utnyttjas. Det kan naturligtvis

ibland möta svårighet att uppföra en byggnad som till såväl yta som höjd

helt överensstämmer med vad planen föreskriver. Om så är förhållandet,

bör byggnadsnämnden liksom för närvarande kunna medgiva sådana mindre

avvikelser från planen, som finnas erforderliga.

26 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningens förslag (motiv, se s. 287—- 296 i betänkandet). Beträffande förevarande bestämmelser har en av de sakkunniga,

med vilka stadsplaneutredningen haft att överlägga, förre drätseldirektören

Th. Öberg, avgivit särskilt yttrande (se s. 655—656 i betänkandet)

.

Yttrandena.

Stadsplaneutredningens förslag att sådan ändring av stadsplan, som ej

avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse

från vad som förut varit gällande, skall kunna antagas av byggnadsnämnden,

där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet, har tillstyrkts av

byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län, stadsfullmäktige i Borås,

Kristinehamn och Arvika, drätselkammaren i Norrköping, byggnadsnämnderna

i Stockholm, Nyköping, Kristianstad, Hälsingborg, Uddevalla, Alingsås,

Arboga och Örnsköldsvik, svenska teknologföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.

Till stöd för denna mening ha byggnadsstyrelsen och

statens byggnadslånebyrå särskilt framhållit, att den tidsvinst, som kunde

vinnas vid behandlingen av stadsplaneärenden av mindre vikt, i många fall

komme att bli betydande. Byggnadsnämnden i Stockholm framhåller att

från det allmännas synpunkt någon olägenhet av förslagets genomförande

icke kunde befaras, särskilt som byggnadsnämndernas befogenhet skulle

avse allenast ärenden, som kunde karakteriseras såsom varande av mindre

väsentlig betydelse samt stadsfullmäktige alltid skulle ha möjlighet att förbehålla

sig avgörandet även i sådana ärenden, därest så funnes påkallat.

Byggnadsnämnd ägde visserligen redan enligt gällande byggnadsstadga befogenhet

att vid meddelande av byggnadslov medgiva sådana mindre avvikelser

från stadsplans detaljreglering, som funnes ändamålsenliga. Erfaren
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

183

heten visade emellertid, att ej sällan sådana mindre avsteg från fastställd

stadsplan kunde vara motiverade, som visserligen liade karaktär av detaljreglering

men det oaktat icke kunde intolkas under byggnadsnämndens berörda

befogenhet att medgiva undantag. Att i sådana fall kräva utverkande

av dispens hos Kungl. Maj:t syntes innebära en onödigt omständlig och tidskrävande

omgång. Drätselkammaren i Norrköping uttalar, att även om tidsvinsten

i realiteten knappast kunde anses såsom avsevärd och även om

stadsplaneändringar, som icke avsåge planens grunddrag, kunde vara av

icke oväsentlig betydelse för en stads utveckling, övervägande skäl talade

för att den föreslagna bestämmelsen — restriktivt tillämpad — kunde väl

försvaras från synpunkten att medgiva en snabb men ändock tillfyllestgörande

handläggning av ärenden av mera obetydlig räckvidd.

Förslaget bär däremot avstyrkts av kammarkollegiet, länsstyrelserna i

Gotlands, Skaraborgs och Norrbottens län, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö, Lidingö

och Trollhättan samt byggnadsnämnderna i Trelleborg och Västerås. Det

framhålles därvid i flera yttranden att förslaget innebure ett icke tillrådligt

avsteg från den kommunala självstyrelsens princip, att beslutanderätten i

anslagskrävande frågor borde tillkomma kommunens representativa organ.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillägger, att det funnes så mycket mindre

skäl till ett dylikt undantagsstadgande som stadsplanenärendena till följd av

den numera stadgade inskränkningen i besvärsrätten handlades betydligt snabbare

än tillförne. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att gränsdragningen

för byggnadsnämndernas kompetens självfallet icke kunde göras så klar, att

delade meningar därom undvekes. Undantagsbestämmelsen syntes vid sådant

förhållande kunna i många fall medföra tidsförlust i stället för den åsyftade

tidsvinsten, om nämligen fastställelsemyndigheten skulle anse att en

av byggnadsnämnd antagen stadsplaneändring rätteligen skolat prövas av

stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige i Stockholm anföra, att fullmäktige, då de

tidigare hade att yttra sig i samma ämne, icke velat motsätta sig en handläggning

av vissa stadsplaneärenden i föreslagen form under förutsättning

att ärendet i fråga alltid skulle underställas stadsfullmäktige, därest så yrkades

av stadsplanenämnd, fastighetsnämnd eller drätselnämnd. Förslaget hade

emellertid då icke vunnit riksdagens bifall. Med hänsyn till de skäl som där

anförts mot den föreslagna ändringen och då densamma, för det fall den

förenades med av stadsfullmäktige tidigare tillstyrkta förbehåll, ändock

torde vara av ringa praktisk betydelse, ansåge fullmäktige sig nu böra avstyrka

det eftersättande av hävdvunna kommunala självstyrelseprinciper,

som förslagets genomförande onekligen skulle innebära.

Överståthdllarämbetet har uttalat att eu överflyttning från stadsfullmäktige

till byggnadsnämnd av en så betydelsefull befogenhet som den varom nu

vore fråga icke borde få ske, utan att stadsfullmäktige efter beredning i sedvanlig

ordning fattat beslut därom. Det föreslagna stadgandet borde därför

jämkas så att befogenheten finge tillkomma byggnadsnämnd, endast om

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

stadsfullmäktige beslutat betro byggnadsnämnden därmed. Stockholms stads

fastighetskontor finner de av utredningen anförda skälen för lagändringen

bärande men anser det föreslagna stadgandet böra jämkas så, att någon rubbning

av den kommunala självstyrelsen icke ägde rum. Stadgandet borde

därför utformas så att fullmäktige finge befogenhet att i den mån så befunnes

lämpligt till byggnadsnämnden överlämna sin beslutanderätt. Av utredningens

motivering framginge, att utredningen befarade, att stadsfullmäktige

icke skulle komma att begagna sig av en dylik delegationsrätt och att den

avsedda lättnaden för byggnadsverksamheten därför skulle utebli. Dessa

farhågor torde emellertid vara överdrivna. Resultatet skulle för övrigt kunna

bli enahanda även med det av utredningen föreslagna förfaringssättet,

som ju icke uteslöte att stadsfullmäktige förbehölle sig prövning av alla

stadsplaneärenden utan undantag. Med hänvisning till vad här anförts finge

kontoret för sin del tillstyrka det framlagda förslaget, dock med sådan

ändring, att stadsfullmäktige bemyndigades att — beträffande stadsplaneärenden

av viss i lagförslaget närmare angiven art — i den mån fullmäktige

så tunne lämpligt till byggnadsnämnden överlämna sin beslutanderätt. Även

socialstyrelsen, stadsfullmäktige i Sundbyberg, Göteborgs stads fastighetskontor,

byggnads- och fastighetsavdelningarna i Norrköping, byggnadsnämnden

i Vänersborg och stadsjuristen i Stockholm ha förordat att förevarande

spörsmål löstes på det sättet, att stadsfullmäktige bemyndigades att delegera

beslutanderätten angående mindre stadsplaneändringar till byggnadsnämnden,

i den mån detta befunnes lämpligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke befogenheten

såväl för byggnadsnämnd att antaga som för länsstyrelse att fastställa

stadsplaneändring borde utvidgas till att även avse sådana mindre utvidgningar

av stadsplanen, som kunde vara önskvärda att få till stånd i samband

med stadsplaneändring, t. ex. att till ett byggnadskvarter lades en

mindre markremsa, som förut legat utanför stadsplanen, för att kvarteret

skulle få en mera lämplig form.

Departementschefen.

Enligt 3 § första stycket stadsplanelagen skall stadsplan antagas av stadsfullmäktige

men för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj:t. Vad nu sagts

skall enligt andra stycket i samma paragraf gälla även i fråga om ändring

av stadsplan; dock må ändring, som ej avser planens grunddrag och ej heller

eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande,

fastställas av länsstyrelsen.

Stadsplaneutredningen har tidigare i sitt den 16 april 1942 avgivna betänkande

med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplaneoch

tomtindelningsärenden m. m. (SOU 1942:27) förordat viss ändring av

bestämmelsen i andra stycket av nyssnämnda paragraf. I anledning härav

föreslogs i proposition nr 153 vid 1943 års riksdag, att bestämmelsen om

antagande av ändring av stadsplan skulle jämkas så, att stadsplaneändring,

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

185

som ej avsåge planens grunddrag och ej heller eljest innefattade väsentlig

avvikelse från vad som förut varit gällande, enligt de närmare föreskrifter,

som meddelades av Kungl. Maj:t, finge antagas av byggnadsnämnd, där ej

stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet. Förslaget vann emellertid ej

riksdagens bifall. I andra lagutskottets, av riksdagen godkända utlåtande i

anledning av propositionen framhölls, att även stadsplaneändringar, som

icke avsåge planens grunddrag och ej heller innefattade väsentlig avvikelse

från vad som förut varit gällande, ofta och i skilda hänseenden vore av betydelse

för en stads utveckling. Det tedde sig därför betänkligt att låta annan

myndighet än stadsfullmäktige fatta beslut därom. Det föreslagna stadgandet

om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig avgörandet av visst

ärende syntes icke utgöra ett verksamt korrektiv mot de olägenheter som

följde härav.

Under åberopande särskilt av den tidsbesparing, som skulle vinnas genom

att överflytta beslutanderätten i enklare stadsplaneärenden till byggnadsnämnden,

har utredningen förordat upptagande i byggnadslagen av ett stadgande

av enahanda innehåll som det i nyssnämnda proposition föreslagna.

Till stöd härför har utredningen framhållit, att det av anförandena i riksdagen

vid propositionens behandling syntes kunna dragas den slutsatsen, att

avsikten icke var att definitivt taga avstånd från förslaget utan att man

närmast avsåg att ställa saken på framtiden i avvaktan på ytterligare erfarenhet.

De med utredningens förslag avsedda stadsplaneändringarna innefatta i

allmänhet mindre justeringar av kvartersgränser, gatuhöjder och andra jämkningar

samt sakna därför i regel betydelse för stadens utveckling. Om i något

undantagsfall en dylik stadsplaneändring skulle vara av större betydelse

för stadens utveckling, skulle det vid ett genomförande av förslaget självfallet

åligga byggnadsnämnden att hänskjuta ärendet till fullmäktiges avgörande.

Det torde även kunna hållas för visst, att länsstyrelsen icke skulle fastställa

en för stadens utveckling betydelsefull stadsplaneändring utan att först höra

stadsfullmäktige. Det kan med hänsyn härtill icke anses föreligga något verkligt

behov för städerna att förbehålla fullmäktige antagandet av de med förslaget

avsedda stadsplaneändringarna. Sådan ändring är ofta förutsättning

för byggnads- och galuarbeten och är därför ej sällan av brådskande natur.

Föreskriften om att stadsplaneändring skall antagas av stadsfullmäktige är

ägnad att fördröja ärendets avgörande. Även om den tidsbesparing, som

skulle vinnas vid ett genomförande av förslaget, genomsnittligt sett icke är

så stor, är den dock av väsentlig betydelse, särskilt under sommarmånaderna,

då stadsfullmäktige icke bruka sammanträda. En annan fördel med att låta

byggnadsnämnden i stället för stadsfullmäktige besluta angående nu ifrågakomna

ärenden är, att det i många fall skulle bli möjligt för nämnden att

besluta om tomtindelning, som är beroende av stadsplaneändring, samtidigt

med antagandet av ändringen Fn överflyttning av beslutanderätten från

stadsfullmäktige till byggnadsnämnden påkallas jämväl av strävandena att

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

förenkla och rationalisera administrationen. Det kan icke vara ändamålsenligt

att alltid kräva stadsfullmäktiges medverkan till de ofta förekommande

stadsplaneändringarna av mindre vikt. Bärande skäl kunna sålunda åberopas

till stöd för förslaget.

Riksdagens ställningstagande till det år 1943 framförda förslaget i förevarande

hänseende torde främst ha förestavats av en önskan att slå vakt om

principen om den kommunala självstyrelsen. Gentemot den uttalade meningen,

att det avgörande inflytandet i byggnadsnämnden tillkommer den av magistraten

valde ledamoten och stadsarkitekten, kan visserligen anföras, att de

kommunvalda ledamöterna dock ha majoritet, och det saknas anledning att

antaga, att de icke skulle tillräckligt beakta de kommunala intressena. Det

kan emellertid från principiell synpunkt anses betänkligt att genom föreskrift

i lag måhända mot åtskilliga städers vilja överflytta beslutanderätten

irån stadsfullmäktige till byggnadsnämnden, även om vederbörande stadsfullmäktige

skulle ha rätt att förbehålla sig avgörandet av ifrågakomna ärenden.

Något avsteg från principen om den kommunala självstyrelsen skulle

däremot icke göras, om frågan löstes på det i flera yttranden förordade

sättet, att befogenhet gåves fullmäktige att delegera sin beslutanderätt i förevarande

hänseende till byggnadsnämnd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts aniser jag mig böra förorda, att i den

nya byggnadslagen stadgas befogenhet för stadsfullmäktige att uppdraga åt

byggnadsnämnden att i fullmäktiges ställe besluta om stadsplaneändringar av

mindre vikt. Det bar i ett yttrande föreslagits, att denna befogenhet skulle

omfatta rätt att antaga mindre utvidgningar av stadsplanen. Med hänsyn till

svårigheten att avgränsa byggnadsnämndens befogenhet från ärenden av

större betydelse torde emellertid den beslutanderätt, som skulle kunna överlämnas

till byggnadsnämnd, böra på sätt utredningen förordat begränsas att

avse stadsplaneändringar, som ej avse planens grunddrag och ej heller eljest

innefatta väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.

Enligt utredningens förslag skall nämndens beslutanderätt kunna av fullmäktige

begränsas att avse endast en del av nu nämnda stadsplaneändringar.

Detta synes lämpligt. Sålunda bör befogenheten kunna begränsas att avse

allenast visst område. En sådan begränsning kan vara motiverad av behovet

att förbehålla fullmäktige beslutanderätten i fråga om stadsplaneändringar

inom område, där en mera genomgripande revision av gällande stadsplan anses

böra komma till stånd.

27 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 29 § i utredningens förslag

och 4 § stadsplanelagen (motiv, se s. 296—297 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län anser, att den i utredningens förslag

anvisade ordningen för planläggning i stad påkallade en vidare tillämpning

av förevarande paragraf än hittills skett med motsvarande stadgande i

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

187

stadsplanelagen, särskilt i det fall att en markägare önskade exploatera sin

mark och staden ej ansåge skäl föreligga för upprättande av stadsplan. Med

hänsyn till att 4 § stadsplanelagen ansetts kunna tillämpas endast i sällsynta

undantagsfall ifrågasattes, huruvida icke en ändring av stadgandet borde företagas.

Länsarkitekten i Uppsala lön framhåller, att det förekommit att samhällen

underlåtit att upprätta stadsplan, då så erfordrats. I vissa städer hade

man till och med nöjt sig med avstyckningsplaner för relativt centrala områden.

Det hade även visat sig svårt att få 4 § stadsplanelagen tillämpad.

Svenska komntunaltekniska föreningen anför, att det brytande av det kommunala

stadsplanemonopolet, som 1931 års stadsplanelag innebar genom att

öppna möjlighet för Kungl. Maj:t att mot stads önskan förordna om stadsplans

upprättande, under förarbetena förklarades vara ett undantagsstadgande

och alltså icke innebära ett rubbande av principen, att stadsplan i

första hand vore en kommunal angelägenhet. Därjämte lämnades även från

såväl regering som riksdag en uttrycklig utfästelse, att något ingripande i

monopolet icke skulle ske utan att ett av svenska stadsförbundet tillsatt stadsplaneråd

beretts tillfälle att yttra sig. Ett sådant stadsplaneråd hade även

blivit tillsatt men hade hittills icke i något fall blivit anmodat att uttala sig i

något stadsplaneärende. Utredningen hade på intet ställe berört stadsplanerådets

ställning och funktion. Det torde därför kunna förutsättas, att detta

råd liksom hittills skulle fungera såsom rådgivande institution, när Kungl.

Maj:t så påfordrade.

Departementschefen.

Den möjlighet, som stadgandet i 4 § stadsplanelagen bereder Kungl. Maj:t

att under vissa förutsättningar även mot stads önskan fastställa stadsplan

eller ändring av sådan plan, har ännu icke i något fall tagits i anspråk. Detta

innebär dock icke, att stadgandet är att anse såsom obehövligt. Utan att

kunna hänvisa till en dylik möjlighet torde det vara svårt för de statliga

myndigheterna att tillse att erforderliga planreglerande åtgärder i tid vidtagas.

Behovet av stadgandet torde ökas, när den nya lagen trätt i kraft.

Enligt nu gällande lag kan en markägare, som vill exploatera sin mark, låta

upprätta avstyckningsplan för området, om staden underlåter att antaga

stadsplan för detsamma. Denna möjlighet skulle icke finnas enligt den nya

lagstiftningen. Det är med hänsyn härtill av största vikt, att de statliga myndigheterna

tillse, att stadsplaneläggning äger rum då så påkallas från allmän

synpunkt. I ett par yttranden har ifrågasatts att utsträcka möjligheterna för

Kungl. Maj:t att ingripa vid underlåtenhet att upprätta stadsplan. Något behov

av en sådan ändring synes mig dock icke föreligga. Ingripande bör sålunda

icke ske i andra fall än då missbruk av stadsplanemonopolet förekommer.

Nu gällande föreskrifter torde därför böra bibehållas i sak oförändrade.

Vid tillkomsten av stadsplanelagen uttalades från statsmakternas sida, att

ingripande enligt 4 § nämnda lag icke borde ske utan att tillfälle först beretts

ett av svenska stadsförbundet tillsatt stadsplaneråd att yttra sig. Jag förut
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

sätter, att Kungl. Maj:t icke heller efter den nya lagstiftningens tillkomst

kommer att begagna sig av den befogenhet, varom nu är fråga, utan att först

höra nämnda stadsplaneråd.

Om tomtindelning.

28 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 5 § första stycket stadsplanelagen

och 8 § första stycket i utredningens förslag.

Yttrandena.

Tekniska högskolan i Stockholm bär uttalat, att bestämmelsen om att byggnadskvarter

skall indelas i tomter så att det kan ändamålsenligt bebyggas

visat sig svår att tolka och att olika uppfattningar gjort sig gällande. Det förekomme

sålunda tendenser att godtaga en tomtindelning, där tomterna vore

byggbara men ingalunda genom sin form främjade ett fullgott och rationellt

byggnadssätt. En skärpning av ifrågavarande bestämmelse vore önskvärd.

Departementschefen.

Tomtindelningen bör givetvis främja ett fullgott och rationellt byggnadssätt.

Markens indelning i tomter kan emellertid ske på olika sätt, som vart

och ett för sig äro fullt godtagbara från allmän synpunkt. Att alltid kräva att

indelningen skall ske så, alt kvarteret bebygges på det mest ändamålsenliga

sättet, skulle kunna leda till att endast en byggnad och följaktligen blott en

tomt kan tillåtas inom kvarteret, eftersom den tillåtna byggnadskuben skulle

med hänsyn till lägre byggnads- och förvaltningskostnader kunna utnyttjas

mera rationellt med en enda stor byggnad. Ett så strängt krav på tomtindelningen

kan ej anses påkallat från allmän synpunkt. Om sålunda delar av ett

byggnadskvarter äro i olika ägares hand och tomtindelningen kan ske på ett

sätt, som möjliggör att å varje tomt uppföres en byggnad av ordinär beskaffenhet

och så att stadsplanens byggnadsmöjligheter likväl effektivt utnyttjas,

bör en dylik tomtindelning ej förvägras, därför att det möjligen skulle

vara något mera ändamålsenligt med endast ett enda eller ett mindre antal

hus. Tillräckliga skäl att frångå förslaget i denna del synas mig därför icke

föreligga. Om staden av särskilda skäl önskar att endast visst byggnadssätt

skall komma i fråga eller att stadsplanens byggnadsrätt skall utnyttjas i

hela sin utsträckning, bör stadsplanen ändras i enlighet härmed, i den mån

så kan ske utan åsidosättande av de enskildas behöriga intressen.

29 §.

Paragrafen är lika med 5 § andra stycket stadsplanelagen och 8 § andra

stycket i utredningens förslag.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

189

Yttrandena.

överlantmätaren i Västmanlands län har anfört, att medgivandet att tomtindelning

finge omfatta endast en del av ett kvarter borde tillämpas med mycket

stor varsamhet. Att till exempel utesluta en del av ett kvarter från tomtindelning

endast därför att denna del genom avsöndring eller avstyckning

redan uppdelats i lämpliga bostadslägenheter borde ej få förekomma. Dessa

fastigheter bleve därigenom aldrig rättsligt bestående tomter, vilket dock

borde vara ett önskemål. Det syntes kunna ifrågasättas, om ej regeln borde

skärpas därhän, att tomtindelning skulle omfatta hela kvarteret. Dispens

skulle dock kunna meddelas, om särskilt starka skäl därför funnes.

Departementschefen.

För åstadkommande av en rationell tomtindelning är det givetvis önskvärt,

att indelningen sker i ett sammanhang för hela kvarteret. Det kan dock i vissa

fall förekomma bärande skäl att begränsa tomtindelningen till endast del av

kvarter. En sådan begränsning har stundom påkallats för att minska samhällets

kostnader för indelningen eller med hänsyn till bristen på mätningsmän.

Om tomtindelning begäres för att möjliggöra nybyggnad å tomt, kan

det för ägaren av återstoden av kvarteret vara önskvärt att uppskjuta indelningen

av detta för att avvakta köpares önskemål beträffande tomts storlek,

särskilt där marken är avsedd för industriändamål. Det är med hänsyn

till nu nämnda förhållanden önskvärt, att tomtindelningen, om så erfordras,

kan begränsas till en del av kvarter. Att göra en dylik begränsning beroende

av dispens synes ej lämpligt och knappast erforderligt för vinnande av önskemålet,

att indelningen i regel omfattar hela kvarteret. Då de skyldigheter,

som enligt lagstiftningen åvila markägare, äro knutna till tomten, är det

givetvis ett intresse för städerna, att tomtindelningen, där så är möjligt, omfattar

helt kvarter. Med hänsyn härtill torde det kunna förutsättas, att byggnadsnämnd

ej antager tomtindelning, som omfattar endast del av kvarter,

om ej särskilda skäl för en sådan begränsning äro för handen. Av nu anförda

skäl anser jag ej någon skärpning av förevarande stadgande påkallad.

30 §.

Stadgandet motsvarar 6 § stadsplanelagen och 30 § i utredningens förslag

(motiv, se s. 297 och 460—464 i betänkandet).

Yttrandena.

I flera yttranden har förordats sådan jämkning av förevarande stadgande,

att stad erhölle initiativrätt till tomtindelning. Stockholms stads fastighetskontor

har till stöd för ändringsyrkandet framhållit att såväl stadens

skyldighet att upplåta gata som markägares skyldighet att utgiva bidrag

härtill vore knutna till tomtbegreppet. Det kunde ej sällan av sociala skäl

eller i samband med inkorporering av ett redan bebyggt men ej stadsplanelagt

område förekomma, att gata upplätes, innan skyldighet därtill förelåge.

Det inträffade ofta, att på ena sidan av en upplåten gata funnes tomtindel
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ning, under det att den gamla indelningen i stadsägor vore bibehållen i kvarteret

på motsatt sida av gatan. Om sistnämnda kvarter vore fullbyggt före

stadsplaneläggningen, kunde det dröja mycket lång tid, innan någon markägare

inom detta kvarter finge anledning att begära tomtindelning. Ur gatukostnadssynpunkt

bleve resultatet, att tomtägarna på ena sidan av gatan i

mån av tomternas bebyggande hade skyldighet att erlägga sina bidrag,

medan ägarna av de redan förut bebyggda stadsägoma på den andra sidan

finge sin bidragsskyldighet uppskjuten. Med hänsyn härtill vore det ett välmotiverat

önskemål, att staden erhölle rätt att påkalla tomtindelning av

mark, vilken vid stadsplans fastställande vore bebyggd på ett sätt som

vore förenligt med stadsplanebestämmelserna. Stadsplaneutredningen hade

icke ansett sig kunna tillmötesgå detta önskemål. Utredningen avstyrkte initiativrätt

för staden till första tomtindelning bland annat med den motiveringen,

att sådan rätt skulle kunna medföra, att stadsplaneläggningen försummades.

Det borde i detta sammanhang observeras, att utredningen själv

anvisat möjligheten att använda byggnadsplan i stället för stadsplan. Önskemålet

om sådan initiativrätt toge närmast sikte på områden, där stadsmässig

bebyggelse tillkommit, innan staden haft möjlighet alt öva inflytande

på planläggningen. Om byggnadsplan bleve lagstadgad för planläggning i

stad, komme dylika områden även i framtiden att uppstå, utan att staden

kunde inverka därpå. Det syntes ligga i öppen dag, att när den tidpunkt

komme, att staden måste taga hand om och stadsplanelägga sådan redan

befintlig tätbebyggelse, staden borde ha möjlighet att uttaga bidrag till gatukostnad,

om den befintliga bebyggelsen vore förenlig med stadsplanebestämmelserna.

Utredningen befarade även, att det mången gång ur markägarnas

synpunkt skulle verka orättvist, om staden kunde framtvinga tomtindelning.

Först då en fullt stadsmässig bebyggelse börjat komma till stånd

kunde man enligt utredningen förutsätta, att en markägare genom inkomst

av sin fastighet finge möjlighet att utan olägenhet erlägga de i regel ganska

betungande gatukostnadsbidragen. Härtill kunde genmälas, att det endast

vore sådana fall, då en fullt stadsmässig bebyggelse redan kommit till stånd,

som avsåges med önskemålet. Med hänsyn härtill syntes inga berättigade invändningar

kunna anföras mot rätt för staden att i avsedd omfattning påkalla

tomtindelning.

Svenska kommunaltekniska föreningen anför, att markägare genom byggnadsplan

finge möjlighet alt för tätbebyggelse exploatera sin mark utan att

stadsplan upprättades. I sinom tid tvingades staden att intaga området i

stadsplan. Om ett område därvid tänktes fullbyggt med undantag av en enda

tomtplats invid en viss gatusträcka, tvingade detta så småningom fram tomtindelning

vid ena sidan av gatan. Samtliga dessa tomter bleve måhända enligt

7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen införda i tomtboken och staden —

d. v. s. samtliga skattedragare i staden -— bleve i första hand ansvarig för

att gatan ifråga utlades. Det torde icke vara förenligt med rättvisa och billighet

att fastighetsägarna vid den tomtindelade sidan av gatan skulle utöver

den på dem såsom fastighetsägare kommande andelen i gatukostnaden jämväl

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

191

få skattevägen taga sin andel i de kostnader, som staden i detta fall tvingades

förskottera under kanske 10, 20 år för grannarna på andra sidan gatan.

Att fastigheterna inom ett f. d. byggnadsplaneområde eller annat tätbebyggelseområde

efter dettas intagande i stadsplan skulle för lång framtid ställas i någon

favörställning i förhållande till stadens övriga fastighetsägare och skattedragare

kunde icke vara riktigt.

Införande av initiativrätt för stad till första tomtindelning har vidare förordats

av föreningen Sveriges stadsarkitekter, överlantmätarna i Örebro och

Västerbottens lån, kommunalfullmäktige i Tierp samt byggnadsnämnderna

i Västerås, Mariestad och Lidköping. Länsarkitekten i Västerbottens län

uttalar, att om man ville hålla fast vid markägarnas initiativrätt, man åtminstone

kunde tänka sig att Kungl. Maj:t efter framställning av staden förklarade,

att initiativrätt skulle tillkomma staden beträffande viss närmare

angiven del av planen.

Byggnadsstyrelsen har däremot uttalat, att de av utredningen anförda skälen

för att alltjämt endast markägarna skulle äga rätt att taga initiativ till

första tomtindelning syntes övertygande.

Överlantmätaren i Örebro län har uppgivit, att det förekommit fall, då

byggnadsnämnd vägrat att efterkomma begäran om tomtindelning under

hänvisning till att nämnden icke ägt erforderliga medel för ändamålet till

sitt förfogande. I vissa fall hade dispens för bebyggelse utan tomtindelning

förordats av samma anledning, i andra fall hade markägare förorsakats betydande

olägenheter genom dröjsmål med tomtindelning. Det kunde därför

ifrågasättas, om icke lagrummet borde förses med sådana sanktioner, att

garanti vunnes för att tomtindelning på ansökan av markägare komme till

stånd utan dröjsmål.

Departementschefen.

Skyldighet att utgiva ersättning för gatumark och annan gatukostnad åvilar

enligt förslaget med visst undantag endast ägare av tomt. Staden kan följaktligen

icke utfå sådan ersättning förrän tomtindelning skett. Enär initiativrätt

till första tomtindelning enligt utredningens förslag liksom enligt gällande

lag tillkommer endast markägare, kan det, om markägarna underlåta att

begära tomtindelning, i vissa fall dröja länge, innan gatukostnadsersättning

kan uttagas av markägarna.

Stad saknar visserligen icke helt medel mot obehörig underlåtenhet av markägare

att begära tomtindelning. Förbud gäller sålunda mot nybyggnad å ej

tomtindelad mark. Tomtindelning utgör vidare förutsättning för stads skyldighet

att upplåta gata till allmänt begagnande. Frånvaron av initiativrätt

för stad till första tomtindelning kan emellertid vålla staden svårigheter,

särskilt vid stadsplaneläggning av förut bebyggda områden. Om ett kvarter

vid ena sidan av en gata är tomtindelat och tomterna bebyggda till två tredjedelar

av tomterna inom delta kvarter, har staden skyldighet att upplåta hela

gatan, även om kvarteret på motsatta sidan icke är tomtindelat. Ägarna av

fastigheterna i sistnämnda kvarter kunna genom att icke begära tomtindel
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

ning för lång tid undandraga sig skyldigheten att ersätta staden för gatan,

även om fastigheterna äro bebyggda. Detta förhållande kan knappast anses

förenligt med grunderna för tomtägarnas bidragsplikt. Denna betingas ju av

den värdestegring som gatans framdragande medför, och värdestegringen inträder

redan i och med att gatan upplåtes. Att staden under lång tid nödgas

vänta på bidrag till gatukostnad medför vidare direkta olägenheter. Dröjsmålet

motverkar sålunda en ändamålsenlig utbyggnad av gatunätet. Det förhållandet,

att nybyggnad eller därmed jämförlig åtgärd må ske först sedan

tomtindelning ägt rum, är ägnat att medföra att markägarna i syfte att undgå

bidragsplikt underlåta att bringa befintlig äldre bebyggelse i överensstämmelse

med stadsplanen. Det från städernas sida allmänt omfattade önskemålet

att äga initiativrätt till första tomtindelning saknar sålunda icke fog.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att städerna, för att kunna utfå gatumarksersättning,

med nu gällande ordning hade ett starkt intresse av att

stadsplaneläggning föreginge bebyggelsen. Utredningen befarar, att detta

intresse skulle minskas, om städerna finge initiativrätt till första tomtindelning,

och att detta skulle leda till att stadsplaneläggning försummades. Om,

såsom jag förordat, tätbebyggelse överhuvud taget ej må förekomma utan

föregående planläggning och stadsplanen i regel blir enda detaljplanen i stad,

torde framdeles tätbebyggelse i allmänhet icke uppkomma utan föregående

stadsplaneläggning. Införande av initiativrätt för något stadens organ till

första tomtindelning kan följaktligen icke tänkas påverka stadens intresse av

att på ett tidigt stadium vidtaga åtgärder för upprättande av stadsplan. Icke

heller eljest lärer införandet av sådan initiativrätt kunna medföra några

olägenheter, såvitt fråga är om mark, som redan är bebyggd vid stadsplaneläggningen.

Vad nu sagts torde gälla även mark, som visserligen icke är

bebyggd men som, då fråga om tomtindelning uppkommer, kan förväntas bli

bebyggd under den närmaste tiden.

Därest oinskränkt rätt till första tomtindelning skulle tillerkännas stad, vore

det emellertid icke uteslutet att sådan indelning påkallas innan markägarna

ha för avsikt att bygga. Detta skulle kunna leda till att indelningen senare

måste göras om. Vidare må framhållas, att om staden skulle kunna föranstalta

om tomtindelning och uttaga bidrag till gatukostnad långt innan marken

kan förväntas bli tagen i anspråk för bebyggelse, tomtägama skulle kunna

oskäligt belastas. En begränsning i stadens rätt att påkalla tomtindelning

bör därför föreskrivas.

Befogenheten att begära tomtindelning, när det ur stadens synpunkt är

önskvärt, synes böra tillerkännas byggnadsnämnden. Markägare eller annan

sakägare, som är missnöjd med byggnadsnämndens beslut, äger föra talan

däremot i samband med fastställelseprövningen hos länsstyrelsen.

I enlighet med vad sålunda anförts har i förevarande paragraf stadgats, att

tomtindelning av mark, som ej varit föremål för dylik indelning, skall äga

rum, när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner

nödigt och markägare ej visar särskilt skäl för anstånd.

Det kan möjligen ifrågasättas, om icke undantag från detta stadgande bör

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

193

föreskrivas med avseende å område, som vid lagens ikraftträdande är bebyggt

men icke tomtindelat. Om sådant undantag ej göres, kan detta medföra, att

staden uttager gatukostnadsbidrag av markägarna tidigare än vad som varit

möjligt enligt nu gällande ordning. Det är emellertid att märka att markägarna

icke heller enligt nu gällande lag alltid kunna förhindra att tomtindelning

kommer till stånd och bidraget förfaller till betalning. Om någon fastighetsägare

inom ett icke tomtindelat kvarter vill verkställa nybyggnad eller därmed

jämförlig åtgärd och därför begär tomtindelning, kommer denna att omfatta

hela kvarteret och alltså även mark, vars ägare icke påkallat indelning. Jag

vill vidare påpeka, att bestämmelserna i 63 § i departementsförslaget medföra

rätt för markägare att erlägga gatukostnadsbidrag genom avbetalningar och

att möjlighet finnes att erhålla anstånd med avbetalning. Fullgörandet av

markägarnas bidragsplikt torde därför i allmänhet icke komma att medföra

några mera kännbara svårigheter för dem. Med hänsyn härtill torde något

sådant undantag som nyss nämnts icke behöva göras från den av mig förordade

bestämmelsen om initiativrätt för byggnadsnämnd till första tomtindelning.

I anledning av vad i ett yttrande anförts om att det förekommit fall, då

byggnadsnämnd vägrat efterkomma begäran om tomtindelning under hänvisning

till att nämnden icke ägt erforderliga medel för ändamålet, vill jag

framhålla, att stad är skyldig att tillhandahålla byggnadsnämnd erforderliga

medel härför. Om stad skulle underlåta att göra detta, kan skyldigheten

framtvingas i domstolsväg. Någon särskild föreskrift härom erfordras givetvis

icke.

31 §.

Första och andra styckena av denna paragraf överensstämma i sak med

motsvarande bestämmelser i 7 § stadsplanelagen och 31 § i utredningens förslag.

Tredje stycket i departementsförslaget motsvarar med viss jämkning

31 § tredje stycket i utredningens förslag. Detta i sin tur avviker i så måtto

från 7 § tredje stycket stadsplanelagen, att där stadgad förutsättning för

ändring av tomtindelning på markägarnas begäran, nämligen att ändringen

skall vara lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande, i utredningens förslag

utbytts mot krav på att ändringen skall främja ett sådant bebyggande (motiv,

se s. 297 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande den av utredningen föreslagna skärpningen av förutsättningarna

för ändring av fastställd tomtindelning bar tekniska högskolan i Stockholm

uttalat, att det syntes onödigt att det allmänna motsatte sig en ändring,

när berörda parter önskade denna och ändringen icke medförde försämring

eller innebure olägenhet från bebyggelsesynpunkt. Kravet att ändringen därutöver

skulle medföra en förbättring från nämnda synpunkt förefölle att

innebära ett omotiverat intrång i den enskildes frihet och ett förbiseende av

att andra faktorer än bebyggelsen kunde ha betydelse för tomtindelningen.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr ISI.

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Den föreslagna skärpningen syntes överflödig. Även länsstyrelserna i Stockholms,

Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län anse tillräckliga skäl ej

föreligga för den föreslagna skärpningen.

Svenska kommunaltekniska föreningen anför, att redan den gällande förutsättningen

innebure ett överdrivet krav, som borde mildras. Tillämpades

detta villkor efter bokstaven, skulle det vara omöjligt att få en tomtindelning

ändrad av andra skäl än sådana som hänförde sig till själva bebyggandet

av tomterna, alltså ej för t. ex. förbättring av infart till tomt eller utökning

av gräns mot vatten. Redan nu torde emellertid byggnadsnämnderna

i betydande utsträckning taga hänsyn till sådana skäl vid beslut om ändring

av tomtindelning och sålunda bortse från lagens bokstav. Tillfredsställandet

av markägarnas behov bleve emellertid vid föreslagen lydelse av 31 §

beroende av den större eller mindre handlingsfrihet, som byggnadsnämnden

ville tilltro sig. Det syntes därför önskvärt, att det i 31 § tredje stycket angivna

villkoret »främjar ett ändamålsenligt bebyggande» ändrades till »finnes

lämplig för ett ändamålsenligt nyttjande av tomterna». Liknande uttalanden

ha gjorts av lantmåteristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län, svenska

stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsarkitekter, Stockholms stads

fastighets- och stadsplanekontor, Göteborgs stads fastiglietsnämnd, stadsfullmäktige

i Norrtälje samt byggnadsnämnderna i Uppsala, Växjö och Örebro.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg ha uttalat att det kunde ifrågasättas, om

icke allmänna synpunkter borde i högre grad än nu vore fallet få göras

gällande i fråga om den indelning av kvarter i tomter som från bebyggelsesynpunkt

vore lämplig. Avgörande betydelse borde tillmätas synpunkten att

oberoende av ägogränser få fram den för en lämplig bebyggelse mest rationella

indelningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar i anslutning härtill,

att det i praxis visat sig synnerligen svårt att, om vederbörande markägare

hölle på att bestående ägogränser icke finge rubbas, åstadkomma en tomtindelning

som behörigen tillgodosåge synpunkten att tomterna skulle givas

sådan form och storlek att de kunde ändamålsenligt bebyggas. Gällande

bestämmelser innefattade enligt länsstyrelsens mening icke en tillfredsställande

avvägning mellan, å ena sidan, det allmännas intresse av att bebyggelsen

ordnades på ett ändamålsenligt sätt, och, å andra sidan, markägarens

intresse av att rubbning i bestående äganderättsförhållanden ej skedde. Länsstyrelsen

ansåge därför, att reglerna för tomtindelning borde göras till föremål

för omprövning från angiven synpunkt, därvid jämväl borde övervägas,

huruvida icke byggnadsnämndens initiativrätt i fråga om ändring av tomtindelning

borde vidgas. Stadsarkitekten i Karlskrona anför, att erfarenheten

från Karlskronas äldre kvarter med deras ofta mycket trassliga tomtförhållanden

visade, att det från det allmännas synpunkt kunde vara önskvärt

att även mot en tomtägares bestridande kunna framtvinga en ändring av

gällande tomtindelning för att åstadkomma för nybebyggelse bättre lämpade

tomter inom äldre kvarter. Länsarkitekten i Kristianstads län uttalar, att

trängande kvarterssaneringar ofta vore omöjliga att genomföra därför att

en ändring i tomtindelningen tvångsvis icke kunde ske.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

195

Stockholms stads fastighetskontor har förordat en bestämmelse om förbud

mot ändring av tomtindelning under rådande byggnadsförbud. Behovet av

en dylik bestämmelse hade gjort sig gällande för ett område i Stockholm,

beträffande vilket fråga väckts om ändrade stadsplanebestämmelser, avseende

minimiareal å tomterna. Även andra fall kunde uppkomma, då genomförandet

av stadsplaneändring kunde försvåras genom att avstyckning

av tomter skedde under rådande byggnadsförbud.

Lantmäteristgrelsen framhåller, att om ett byggnadskvarter med administrativ

tomtindelning bleve föremål för stadsplaneändring och någon markägare

icke begärde tomtindelning av det nya kvarteret samt byggnadsnämnden

ej heller föranstaltade därom, den gamla tomtindelningen förbleve gällande

till den del den ännu vore belägen inom byggnadskvarter. Detta medförde

emellertid flera olägenheter. I den mån administrativa tomter genom

stadsplaneändringen komme att bliva belägna delvis i gata, delvis i byggnadskvarter,

uppstode stympade administrativa tomter. Om en sådan tomt

varit föremål för tomtmätning men icke rättsligen bildats före stadsplaneändringen,

torde enligt gällande bestämmelser ej föreligga något formellt

hinder mot att lagfart å och sammanläggning av i tomten ingående fastigheter

eller fastighetsdelar. Det syntes vara till fördel ej endast för byggnadsverksamheten

utan även och framför allt från fastighetsbildnings- och fastighetsregistreringssynpunkt

att i angivet sammanhang få skyndsamt klarlagt,

vilka administrativa tomter som icke kunde och icke borde rättsligen

bildas. Tomtindelning borde därför kunna förklaras i berörda delar upphävd.

Länsstyrelsen borde därför ha rätt att på förslag av byggnadsnämnd

besluta i frågan. Ny tomtindelning borde icke ske förrän behov därav

förelåge.

Departementschefen.

Ändring av fastställd tomtindelning må enligt gällande lag företagas på

begäran av markägare eller — såframt byggnadsnämnden finner det erforderligt

— om fastställd ändring av stadsplan förutsätter ändring av tomtindelning

eller om kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit.

Ny tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens

eget föranstaltande äga rum, om därigenom bättre överensstämmelse

med bestående äganderättsförhållanden kan vinnas utan avsevärd olägenhet.

1 övrigt må tomtindelning ej ändras, med mindre ägarna av berörda tomter

äro ense därom och ändringen finnes lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande.

I några yttranden har förordats att byggnadsnämnds initiativrätt till ändring

av tomt indelning skulle vidgas för att även mot en ägares bestridande

möjliggöra en indelning som främjade ett ändamålsenligt bebyggande. Det

kan naturligtvis synas irrationellt, att eu mindre lämplig tomtindelning, som

vunnit fastställelse, skall för framtiden försvåra möjligheten till ett ändamålsenligt

bebyggande, endast därför att kanske en enda tomtägare inom

kvarteret sätter sig emot ändring av tomtindelningen. Att utvidga möjligbe
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Mcij:ts proposition nr 131.

erna att mot ägares bestridande framtvinga en ändrad tomtindelning är

emellertid ägnat att ingiva betänkligheter med hänsyn till det ständiga osäkerhetstillstånd,

som skulle uppkomma för tomtägarna.

Stadsplaneutredningen har till stöd för den föreslagna skärpningen av villkoren

för ändring av tomtindelning anfört, alt genomförd tomtindelning

icke borde rubbas utan bärande skäl. Det kan dock från allmän synpunkt

icke anses motiverat att hindra en av samtliga berörda tomtägare önskad

ändring som i och för sig är lämplig, även om den icke kan anses främja ett

ändamålsenligt bebyggande. Den föreslagna skärpningen torde därför icke

böra genomföras. Ändring av tomtindelning bör emellertid, såsom i flera

yttranden framhållits, kunna ske även av andra skäl än sådana som hänföra

sig till själva bebyggandet, t. ex. för förbättring av infart till tomt eller eljest

för utvidgning av viss tomt. Lagen synes icke böra hindra sådana ändringar.

Det nu gällande villkoret, att ändring av tomtindelning skall vara lämplig

för ett ändamålsenligt bebyggande av tomterna, torde därför böra jämkas

så, att ändringen skall vara lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av

tomterna.

Har fråga väckts om sådan ändring av stadsplan, som nödvändiggör ändring

av tomtindelning, bör begäran om tomtindelningsändring, som framställts

utan samband med frågan om stadsplaneändring, ej slutligt prövas, förrän

sistnämnda fråga avgjorts. Detta synes så uppenbart, att någon särskild föreskrift

härom, såsom i ett yttrande ifrågasatts, ej erfordras.

Vid längre dröjsmål med sådan ändring av tomtindelning, som påkallas

av fastställd stadsplaneändring, kan den bestående tomtindelningen i vissa

fall, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, medföra olägenheter i fastighetsbildnings-

och fastighetsregistreringshänseende. Styrelsen har med hänsyn

härtill förordat upptagande av bestämmelse om upphävande av administrativ

tomtindelning. Då byggnadsnämnd har initiativrätt till ändring av tomtindelning

i nu berörda fall, torde man emellertid kunna räkna med att

uppkommande fråga om sådan ändring i allmänhet skyndsamt upptages till

behandling. Till förekommande av onödigt dröjsmål torde i byggnadsstadgan,

såsom utredningen föreslagit, böra upptagas föreskrift om att byggnadsnämnd

har att snarast möjligt vidtaga åtgärd för ändring av tomtindelning,

då så påkallas till följd av stadsplaneändring. Omständigheterna kunna

emellertid någon gång vara sådana, att det icke är möjligt att genast bestämma

tomternas storlek och att ändring av tomtindelning därför bör tills vidare

uppskjutas. I sådant fall kan det till undvikande av nyss berörda olägenheter

vara ändamålsenligt att upphäva den gällande administrativa tomtindelningen,

i den mån så erfordras. Detta torde emellertid även utan särskilt stadgande

kunna ske i samma ordning som gäller om ändring av tomtindelning.

Att upptaga en föreskrift om dylika endast mycket sällan förekommande

fall synes ej erforderligt.

32 §.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande, lag, ersätter 32 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 297—298 i betänkandet).

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

197

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt lämpligheten av att i lag

fastslå, att tomtindelningskostnaderna alltid skulle bestridas av staden, då det

i vissa fall, exempelvis om ändring i fastställd tomtindelning skedde i markägarens

intresse, kunde vara skäligt, att kostnaderna bestredes av denne.

Frågan om kostnaderna för första tomtindelning vore avgjord i praxis på så

sätt, att kostnaderna skulle åvila staden. Jämväl det fall att fråga vore om

kostnaderna för ändring av tomtindelning torde kunna avgöras genom prejudikat.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser gällande ordning angående

kostnaderna för tomtindelning böra bibehållas. Det kunde nämligen

stundom te sig rimligt, att kostnaderna bestredes av eller delades med vederbörande

markägare, vilket hittills skett efter grunder, som angivits i särskilda

överenskommelser mellan samhället och markägarna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner utredningens ståndpunkt,

att kostnaderna för tomtindelning eller ändring däri skulle bäras av staden,

principiellt riktig. I motiveringen hade utredningen emellertid uttalat, att

stadgandet icke finge utesluta, att staden, på samma sätt som för närvarande

tillämpades, i vissa fall överenskomme med markägarna, att dessa skulle

svara för de med en tomtindelningsändring förenade kostnaderna. Enär lagtext

och motivering icke syntes stå i överensstämmelse med varandra, vore

det önskvärt att full klarhet gåves angående stadgandets innebörd. Överståthällarämbetet

ifrågasätter, om icke markägare borde stå kostnaderna för

ändring av tomtindelning, när denna ej föranleddes av stadsplaneändring

eller åtgärd från stadens sida. Då fråga vore om tomtindelningsändring, som

icke vore nödvändig från stadsplanesynpunkt, skulle staden enligt vad utredningen

anfört kunna göra sitt samtycke till ändringen beroende av kostnadernas

bestridande av markägaren. Det stode emellertid icke i byggnadsnämndens

skön att motsätta sig en ansökan om en tomtindelningsändring,

vilken vore ur saklig synpunkt grundad, med andra ord ägnad främja ett

ändamålsenligt bebyggande, eller därtill rörande kostnaderna foga villkor,

som strede mot vad byggnadslagen stadgade härom. Skulle nämligen byggnadsnämnden

så göra, skulle markägaren kunna med framgång anföra besvär

över beslutet. Även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att staden med

den generella avfattning stadgandet fått saknade möjlighet att, på sätt utredningen

förutsatt, i särskilda fall göra sitt samtycke till ändrad tomtindelning

beroende av att kostnaderna för förfarandet icke kommc att åvila staden

ulan bestredes av de markägare, som begärt ändringen. Alt markägare, som

påkallade ändring av bestående tomtindelning, i vissa fall borde själv svara

för kostnaderna, syntes uppenbart. För att bestämmelserna icke skulle bli

alltför invecklade, ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida det ej borde stadgas, att

kostnader för ändring i tomtindelning, som icke föranleddes av stadsplaneändring,

skulle bestridas av markägare, som begärt ändringen.

Stads skyldighet att svara för kostnaderna för den första tomtindelningen

bär icke ifrågasatts i något yttrande. I fråga om stads skyldighet att betala

kostnad för tomtindelningsändring ha, utöver vad som framgår av redan

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Alaj.ts proposition nr 131.

återgivna yttranden, uttalats olika meningar. Lantmåteristyrelsen har anfört,

att i de mätningstaxor, som Kungl. Maj:t numera fastställde, regelbundet

återfunnes bestämmelsen, att stad för upprättande efter markägares begäran

av förslag till ändring i tomtindelning jämlikt 7 § andra och tredje

styckena stadsplanelagen ägde uppbära visst i taxan angivet belopp. Andra

ändringar i tomtindelning ävensom första tomtindelning avsåges skola bekostas

av staden. Om 31 § tredje stycket i utredningens förslag gåves den

avfattningen, att tomtindelning finge ändras, om ändringen funnes lämplig

för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna, syntes staden endast böra vara

skyldig bestrida kostnaden för sådan tomtindelningsändring, som avsåges

i 31 § första stycket i förslaget eller som företoges på stadens eget initiativ

jämlikt andra stycket. Svenska kommunaltekniska föreningen anser staden

ej böra bekosta annan tomtindelningsändring än som föranledes av något

stadens behov, exempelvis stadsplaneändring för vidgning av gata. Stockholms

stads byggnadsnämnd uttalar, att stad icke borde förpliktas att bestrida

kostnaderna för exempelvis en uppdelning av tomter, som skett uteslutande

för att tillgodose markägarens exploateringssyfte, eller överhuvud

taget för en tomtindelningsändring, som begärts av markägaren i dennes eget

intresse. Markägaren, som hade gagn av ändringen och på vars tillskyndan

indelningsändringen kommit till stånd, borde vidkännas de med densamma

förenade kostnaderna. Byggnadsnämnden i Nyköping finner hittillsvarande

praxis, att markägare bekostar de tomtindelningsändringar, som icke föranletts

av på stadens önskan gjord stadsplaneändring, vara riktigast och mest

rättvisande. Liknande mening har uttalats av ett flertal andra byggnadsnämnder.

Departementschefen.

Bestämmelse om vem som skall bestrida kostnad för tomtindelningsändring

har ej upptagits i stadsplanelagen. I en den 15 december 1938 (NJA 1938

s. 646) meddelad dom har emellertid högsta domstolen förklarat, att kostnad

för tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som förut ej varit föremål

för tomtindelning, lagligen icke vore av beskaffenhet att kunna uttagas

av markägaren utan borde åvila staden. Frågan om kostnad för tomtindelningsändring

synes däremot icke ha varit föremål för rättslig prövning i

högsta instans. Då städernas praxis, särskilt i fråga om kostnad för sådan

ändring, synes vara oenhetlig, torde bestämmelser om vem som skall bestrida

kostnaden böra upptagas i byggnadslagen.

Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet skulle kostnad för tomtindelning

eller ändring däri bestridas av staden. Utredningen har emellertid

förutsatt att staden i fråga om vissa tomtindelningsändringar skulle kunna

göra sitt samtycke till ändringen beroende av att överenskommelse mellan

staden och markägaren träffades om att kostnaden för ändringen skulle gäldas

av markägaren. Stadens samtycke till ändring av tomtindelningen har

emellertid i lagen icke uppställts såsom någon förutsättning för ändringens

antagande. Staden lärer följaktligen icke kunna göra antagandet av tomtin
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

199

delningsändringen beroende av att markägaren åtager sig att bestrida kostnaden

för ändringen. Om markägare i något fall anses böra svara för kostnaden

för tomtindelningsändring, torde det därför vara nödvändigt att angiva

detta direkt i lagen. .

I överensstämmelse med vad nu gäller i fråga om kostnad för stadsplan

torde staden böra i princip svara för kostnad för tomtindelning och ändring

därav. Såsom i yttrandena allmänt framhållits bör dock markägaren bestrida

kostnad för ändring, som han själv påkallat och som ej föranledes

av stadsplaneändring eller annan av staden vidtagen åtgärd. Kostnaden för

tomtindelningsändring i de i 31 § tredje stycket avsedda fall bör sålunda

regelmässigt bestridas av vederbörande markägare. Denne bör vidare bekosta

av honom själv påkallad ändring i anledning av att kvarter helt och

hållet eller till betydande del avbrunnit eller för att vinna bättre överensstämmelse

med bestående äganderättsförhållanden.

Stadgandet har jämkats i överensstämmelse med vad nu anförts.

33 §.

Denna bestämmelse överensstämmer med 8 § stadsplanelagen och 33 § i

utredningens förslag.

Om förbud mot nybyggnad m. m.

34 §.

Stadgandet, som motsvarar vad i 13 § första stycket stadsplanelagen är

föreskrivet rörande stadsplan, överensstämmer i sak med 34 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 298 i betänkandet).

35 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med vad nu gäller angående stadsplan

enligt 14 och 15 §§ stadsplanelagen, motsvarar 35 § i utredningens förslag

(motiv, se s. 299 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska kommunaltekniska föreningen har förordat upptagande av en

bestämmelse om att — därest fråga om byggnadslov aktualiserade behovet

av stadsplaneändring och föranledde byggnadsnämnd att föreslå stadsfullmäktige

utverkande av byggnadsförbud, eller fråga om byggnadslov uppkomme

efter det att nämnden framställt dylikt förslag men innan frågan om

byggnadsförbud avgjorts — byggnadsnämnden ej skulle vara skyldig att till

slutlig prövning upptaga frågan om byggnadslov, förrän länsstyrelsen fattat

sitt beslut. Föreningen framhåller, att frågans behandling hos stadsfullmäktige

och länsstyrelse toge icke ringa lid. Byggnadsnämnd komme därför ofta

i svår ställning i fråga om begäran om byggnadslov, som inkommit efter det

att framställning gjorts till stadsfullmäktige om utverkande av byggnadsförbud.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Med anledning av föreningens uttalande vill jag framhålla att behandlingen

hos stadsfullmäktige och länsstyrelsen av frågan om byggnadsförbud i allmänhet

icke torde draga längre tid än att byggnadsnämnden kan låta anstå

med prövningen av ansökan om byggnadslov, till dess förbudsfrågan avgjorts

av länsstyrelsen. Särskild föreskrift härom torde ej behöva upptagas i

lagen.

36 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § stadsplanelagen och 36 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 299—300 i betänkandet).

37 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 17 § stadsplanelagen och 37 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 300—301 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande det enligt 17 § andra stycket stadsplanelagen gällande förbudet

mot nybyggnad å tomt, som beröres av väckt fråga om ändring av

tomtindelning, har byggnadsnämnden i Växjö anmärkt, att förbudet borde

avse av ändringsförslaget direkt berörda tomter men icke angränsande tomter.

För sistnämnda tomter vore byggnadsförbud ej erforderligt. Uttrycket

»tomt som därav beröres» borde därför utbytas mot »tomt vars gränser

avses skola ändras».

Svenska teknologföreningen har uttalat sig för att den i 37 § tredje stycket

i utredningens förslag upptagna dispensmöjligheten kunde för tids vinnande

vid genomförande av ett byggnadsföretag komma till användning

i större utsträckning än vad hittills varit fallet.

Departementschefen.

Jämkning av gräns mellan två tomter kan ej sällan nödvändiggöra jämkning

även av gräns till annan tomt inom kvarteret. Även sistnämnda tomt

bör därför omfattas av förbud mot nybyggnad i anledning av frågan om

tomtindelningsändring. Omständigheterna torde dock i dylika fall i allmänhet

vara sådana att dispens kan beviljas från byggnadsförbudet. Den av

byggnadsnämnden i Växjö föreslagna ändringen i nu gällande bestämmelse

torde med hänsyn till det sagda icke böra genomföras.

Under förarbetena till den år 1943 genomförda ändringen av stadgandet i

17 § tredje stycket stadsplanelagen förklarade föredragande departementschefen

sig förutsätta, att däri omförmälda dispensbefogenhet skulle begagnas

med nödig försiktighet. Tillräckliga skäl att frångå den uppfattning

som ligger till grund för detta uttalande torde ej föreligga.

38 §.

Första och tredje styckena, som motsvara 18 § första, andra och fjärde

styckena stadsplanelagen, ersätta 38 § första och tredje styckena i utredningens

förslag (motiv, se s. 301 i betänkandet).

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

201

Med avseende å andra stycket må framhållas följande.

Enligt 18 § tredje stycket stadsplanelagen må nybyggnad icke ske, innan

tomtägare fullgjort honom åliggande skyldighet alt utgiva bidrag till gatukostnad

eller därför ställt nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet är

kronan fri. Beträffande gatumarksersättnings förfallodag föreskrives i 47 g

stadsplanelagen, att sådan ersättning skall i mån av gatas upplåtande till

allmänt begagnande erläggas vid anfordran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda

bebygges. Betalningsskyldig anses enligt rättspraxis (NJA 1919 s. 195)

den vara, som är tomtens ägare på förfallodagen.

Stadsplaneutredningen har beträffande de nuvarande reglerna om säkerställande

av stads rätt till bidrag till gatukostnad anmärkt, att staden icke

erhölle tillräcklig trygghet för ersättningens utbekommande, att tomtägarna

i onödan betungades samt att reglerna vore invecklade och oklara i tillämpningen.

Man hade anledning räkna med att tomt kunde byta ägare mellan

ställandet av säkerhet för gatukostnadsbidrag och förfallodagen för sådant

bidrag. Att kronan vore fri från ställandet av säkerhet stämde illa överens

härmed. Enligt gällande regler kunde det även hända, att stadens tvångsmedel

icke kunde tillämpas förrän efter det att bidraget förfallit till betalning.

I samma män som förfallodagen förskötes framåt i tiden bleve det emellertid

svårare att bestämma den erforderliga säkerhetens belopp, vilket medförde

olägenheter både för staden och för tomtägaren. Överlätes tomten sedan

säkerheten ställts, måste hänsyn givetvis tagas till säkerheten vid uppgörelsen

mellan säljaren och köparen. Detta föranledde ofta, att invecklade

avtal måste ingås mellan dem. Fråga uppkomme även, till vem staden skulle

återlämna säkerheten, sedan bidraget betalats. 1 det fall att tomten redan vid

stadsplanens fastställande var bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med

stadsplanen och förfallodagen sålunda inträffade vid gatans upplåtande till

allmänt begagnande uppstode frågan huruvida staden kunde tvinga den

som efter förfallodagen förvärvat tomten att betala på tomten belöpande

bidrag, innan nybyggnad medgåves. Lydelsen av 18 § stadsplanelagen tydde

på att den nya tomtägaren icke kunde tvingas att betala. En viss osäkerhet

för staden uppstode även därigenom, att stadens bidragsfordran syntes vara

underkastad vanlig tioårspreskription, räknat från bidragets förfallodag.

För att råda bot på de anmärkta bristfälligheterna måste, enligt vad utredningen

vidare framhåller, tillses att staden för utkrävande av sin bidragsfordran

icke bleve hänvisad endast till den som ägde tomten på förfallodagen.

Ett stadgande, som gåve staden uttrycklig rätt att såsom villkor

för byggnadslov fordra betalning av förfallna gatukostnadsbidrag eller säkerhet

därför, även om dessa rätteligen bort betalas av tidigare ägare av

tomten, vore sålunda tänkbart. Olägenheterna av del nuvarande systemet

skulle dock härigenom endast till ringa del avlägsnas. Utredningen liade därför

funnit sig böra föreslå, alt stadens rätt till gatukostnadsbidrag skulle

utgå ur tomten, även om den komme i annan ägares band, med förmånsrätt

enligt 17 kap. (> § handelsbalken.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Genom detta förslag skulle enligt utredningens mening de anmärkta olägenheterna

i stort sett komma att försvinna. För städerna vore fördelarna

av förslaget uppenbara, och för tomtägama syntes regler om stadens förmånsrätt

icke medföra någon oskälig belastning, i all synnerhet som den

gatuanläggning, som bidraget avsåge, regelmässigt medförde en värdeökning

av tomten, som vore större än bidragets belopp. Olägenheten av en tyst

förmånsrätt i fast egendom ansåges i allmänhet vara, att därigenom försvårades

möjligheterna för den, som önskade köpa eller låna ut pengar mot

säkerhet i en fastighet, att bestämma fastighetens värde. Denna olägenhet

förde emellertid även det nuvarande systemet med sig.

Slutligen framhåller stadsplaneutredningen, att även om skyldigheten att

betala gatukostnadsbidrag redan nu kunde medföra rättsförlust för fastighetens

ägare och inteckningshavare, bleve dock belastningen i viss mån mera

påtaglig än tidigare, om man stadgade att bidragen skulle utgå med förmånsrätt

framför intecknad gäld. Skulle förslaget kunna genomföras utan

vådor för fastighetskrediten, borde därför fordras, att den som köpte eller

medgåve belåning av en tomt skulle kunna utan större svårigheter konstatera,

i vad mån tomtens värde påverkades av bidragsskyldigheten. För att

tillgodose detta önskemål borde staden åläggas viss upplysningsplikt beträffande

gatukostnadsbidragens storlek, varjämte bestämmelser borde införas

som gåve tomtägare möjlighet att under vissa förutsättningar få storleken av

tomten åvilande gatumarksbidrag definitivt fastslagen, fastän bidraget ännu

ej förfallit till betalning.

Stadgande om den föreslagna förmånsrätten för stads fordran för gatukostnadsersättning

har av utredningen upptagits i en särskild lag. Det nuvarande

förbudet enligt 18 § tredje stycket stadsplanelagen mot nybyggnad,

innan betalning fullgjorts eller säkerhet ställts, har av utredningen föreslagits

skola utgå.

Två av de sakkunniga, med vilka stadsplaneutredningen haft att överlägga,

advokaten S. A. Ahlmark och bankdirektören T. F. Wåhlin, ha i ett

särskilt yttrande uttalat, att förslaget syntes vara ägnat att medföra försämring

av inteckningshavarnas ställning. Det vore särskilt betänkligt, att

det icke alltid bleve möjligt för tomtägare att få fastställd storleken av den

fordran å gatukostnadsbidrag, som belastade tomten. Å en exekutiv auktion

skulle staden kunna med förmånsrätt bevaka en fordran, som icke vore

definitivt bestämd, och som därför på samma sätt som förhållandet vore

med förmånsberättigade arbetarlöner kunde vålla inteckningshavare, som

genom inrop önskade skydda sin fordran, svårigheter och rättsförlust. Det

syntes därför olämpligt att införa ytterligare en tyst förmånsrätt.

Yttrandena.

Lantmäteristyrelsen har beträffande det i 38 § första stycket i utredningens

förslag använda uttrycket »rättsligen bestående tomt enligt för området

senast fastställd eller eljest gällande sådan indelning» anmärkt bland

annat, att alla administrativa tomtindelningar torde vara fastställda och ha

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 203

känt fastställelsedatum. Av ålder bestående administrativ tomtindelning torde

icke finnas.

Förslaget om säkerställande av stads fordran på bidrag för gatukostnad

har avstyrkts av kammarkollegiet, lagberedningen, statens byggnadslånebgrå,

länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, Sveriges fastighetsägareförbund

samt byggnadsnämnderna i Sölvesborg och LeksandNoret.

Tveksamhet om lämpligheten av förslaget i denna del har därjämte

uttalats av länsstyrelserna i Hallands, Västmanlands och Jämtlands län samt

byggnadsnämnden i Laholm.

Lagberedningen, som förklarat sig vilja bestämt motsätta sig förslaget,

liar till stöd för sin mening anfört, att det vid den revision av jordabalken,

som det ankomme på beredningen att söka genomföra, framstode såsom en

viktig uppgift, att det rättstekniska system, på vilket fastighetskrediten vilade,

gjordes så betryggande som möjligt. Skulle inteckningens användbarhet

såsom pantsäkerhet upprätthållas, måste naturligen tillses, att icke de

intecknade fordringarnas prioritetsläge inom fastighetsvärdet försämrades

genom att senare tillkommen fordran erhölle företräde vid exekutiv försäljning

av fastigheten. Till ett rationellt system hörde likaså, att fastighetsboken

utgjorde en tillförlitlig upplysningskälla rörande de i varje fastighet

gällande rättigheterna, så att envar, kreditgivare eller annan, som inläte sig

i ett rättsärende angående fastigheten, tryggt kunde lita på att bokens innehåll

vore uttömmande. Vad sålunda från allmän synpunkt framstode såsom

eftersträvansvärt skulle omintetgöras, därest speciella intressen i märkbar

omfattning skulle få skyddas genom s. k. tysta förmånsrätter. Att en viss

tendens härtill på senare tid yppats i skilda sammanhang och även avsatt

spår i lagstiftningen vore för beredningen känt. Men det stode också klart

för beredningen, att en vidare utveckling i denna riktning vore ägnad att

rasera grunden för ett ordnat fastighetsbokssystem. Beredningen kunde icke

finna, att de av utredningen påtalade olägenheterna med den för närvarande

gällande ordningen vore så betydande, att de skulle ens tillnärmelsevis kunna

uppväga de nackdelar som ur de synpunkter nyss angivits måste följa

med utredningens förslag i denna del. Det finge i och för sig vara ett beaktansvärt

syfte, att större bekvämlighet vunnes i fråga om ställande av

säkerhet för gatukostnadsbidrag och bevakande av fordran därå och att den

stundom framträdande risken av säkerhetens försämring före bidragsfordringens

förfallodag eliminerades. Men dessa speciella önskemål borde ej få

tillgodoses på bekostnad av det centrala och vida viktigare intresset, att fastighetskredit

och fastighetsomsättning tryggades genom ett fullgott inskrivningsväsen,

motsvarande de krav som låge i grundsatsen om fastighetsbokens

offentliga trovärdighet. Även kammarkollegiet framhåller, att förslaget

icke stode i god överensstämmelse med. statsmakternas undan lör undan

realiserade önskan att minska antalet tysta förmånsrätter. Förslaget vore särskilt

betänkligt i betraktande av att storleken av fastighet åliggande gatukostnad

eventuellt icke bleve känd förrän langt tram i tiden, bran tastighetsägares-

och fastighetskreditsynpunkt syntes förslaget innebära avsevärda

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

olägenheter i förhållande till nu gällande rätt, enligt vilken samhällets rätt

tryggades genom en av alla parter känd och godkänd, av fastighetsägaren

ställd säkerhetshandling. Även ur respektive stadsplanesamhälles synpunkt

torde nu gällande regler vara att föredraga, då den ställda säkerhetshandlingen

kvarstode i samhällets hand intill dess samtliga kostnader, för vilka

säkei heten ställts, blivit till beloppet kända och guldna. Den av utredningen

föreslagna förmånsrätten vore däremot tidsbegränsad på helt annat sätt,

och förfallotiden torde otta kunna bliva föremål för en nog så svårbedömlig

tvist, framför allt i fall som avsåges i 59 § i utredningens förslag till byggnadslag.

Statens byggnadslånebyrå har förklarat sig vara medveten om att det hos

städerna vore ett länge närt önskemål, att fordran på gatukostnadsbidrag

måtte erhålla legal förmånsrätt. Starka betänkligheter kunde dock anföras

mot den tysta förmånsrätten särskilt med hänsyn därtill, alt gatukostnadsbidrag

ofta kunde uppgå till så väsentliga belopp, att inteckningshavarnas

säkerhet avsevärt försämrades. Det vore visserligen sant, att genomförande

av en stadsplan kunde påverka en fastighets värde mer än skyldigheten att

utgiva gatukostnadsbidrag. I vissa fall torde emellertid värdestegringen bli

mindre än fastighetens bidragsskyldighet; det torde också kunna inträffa,

att värdestegring helt utebleve. Eftersom värdestegring betingades av möjligheten

att ur fastigheten uttaga ökade hyror kunde — i händelse sådan möjlighet,

med hänsyn till exempelvis gällande hyreslagstiftning, ej förelåge eller

av andra skäl utebleve — stadens fordran på gatukostnadsbidrag komma

att utgöra en kännbar pålaga för fastigheten. Härigenom kunde kreditgivarna

komma i sådant läge, att en rättsförlust för dem icke vore att undvika. Ur

här anförda synpunkter måste den ifrågasatta anordningen te sig särskilt

betänklig för staten, som för närvarande genom byggnadslånet yrån tillhandahölle

krediter upp till i vissa fall 95 procent av fastigheternas värde. Än

större bleve självfallet riskmomentet, därest de statliga stödåtgärderna för

bostadsproduktionens främjande vidgades därhän, att — såsom bostadssociala

utredningen förordat — belåning i vissa fall medgåves intill fastighetens

totala värde. Byggnadslånebyrån måste därför — ur de synpunkter byrån

hade att företräda — förorda, att hittillsvarande bestämmelser angående

säkerställande av stads fordran på gatukostnadsbidrag tills vidare bibehölles.

Under alla omständigheter syntes legal förmånsrätt icke böra införas, innan

det till fullo utrönts, alt andra utvägar ej vore framkomliga. Särskilt syntes

möjligheten att ersätta nuvarande kostnadsbidrag med en speciell värdestegringsskatt

å fastigheter böra utredas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser förslaget belänkligt med

hänsyn särskilt till de fall, där — såsom hos hypoteksföreningar, försäkringsanstalter

m. fl. — för belåning fordrades, att inteckningarna till förmånsrätten

skulle ha visst läge i förhållande till värdet av den intecknade

egendomen, och där inteckningarna under förutsättning att de fyllde sagda

villkor vore avsedda att tjäna som säkerhet för av kreditinstituten utgivna

obligationer eller av dem förvaltade fonder. Genomfördes utredningens för
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

205

slag härutinnan kunde det ibland bli omöjligt att fastställa inom vilket värde

en inteckning vore belägen, och ett en gång givet läge kunde försämras. Länsstyrelsen

i Jämtlands län erinrar, att det fortfarande i stor utsträckning förekomme,

att fastighetsaffärer avslutades utan att fastighetsmäklare eller eljest

på området sakkunniga personer medverkade. Man kunde därför icke med

säkerhet förlita sig på, att den som köpte en tomt i stad tänkte på att skaffa

sig upplysning om den bidragsskyldighet i nu ifrågavarande hänseende, som

kunde åvila tomten, därest detta icke framginge av gravationsbevis. Lämpligheten

att tillskapa en ny tyst förmånsrätt kunde därför starkt ifrågasättas,

särskilt som galukostnadsbidragen kunde uppgå till betydande belopp. Särskilt

betänkligt vore, alt det icke alltid vore möjligt för tomtägaren att få

fastställd storleken av den fordran å gatukostnadsbidrag, som belastade tomten.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser nuvarande bestämmelser om ställande

av nöjaktig säkerhet kunna utan olägenhet bibehållas. Sveriges fastighetsägareförbund

har uppgivit, att förslaget inom förbundet uppväckt mycket

starka betänkligheter allra helst som man icke hade någon kännedom om

att kommunerna skulle ha lidit någon skada genom det sätt, på vilket förhållandena

vore ordnade enligt gällande lag. Förslaget skulle medföra, att

redan genom fastställande av en gatuvidgning tomterna vid gatan komme

att bli belastade med en skuld, som skulle försämra förmånsrättsläget för

tidigare beviljade inteckningar i fastigheten. Så länge gatuvidgningen icke

genomfördes — och detta kunde ju komma att dröja kanske årtionden —- hade fastighetsägaren enligt förslaget icke ens möjlighet att framtvinga ett

fastställande av skuldbeloppets storlek.

Svenska stadsförbundet uttalar däremot att införandet i lagstiftningen

av förmånsrätt för fordran på gatukostnadsbidrag vore en från kommunal

synpunkt önskvärd reform. Länsstyrelsen i Gotlands län anser det otvivelaktigt

riktigare och mera praktiskt att ordna ersättningsskyldigheten såsom

ett realonus, vilket åvilade tomten även i senare ägares hand, än att

bibehålla de nuvarande invecklade och svårtillämpliga bestämmelserna. Stockholms

stads byggnadsnämnd framhåller, att förslaget för samhällena medförde

en mycket betydande arbetslättnad. Byggnadsnämnden i Uppsala anför

att bortfallandet av skyldigheten att ställa säkerhet för gatukostnad såsom

förutsättning för erhållande av byggnadslov skulle innebära eu stor

lättnad för de byggnadslovssökande, vilka ofta hade mycket svårt att inom

avsedd lid hinna ordna alla detaljer för sina byggen. Vice stadsjuristen i

Stockholm anser förslaget icke medföra någon oskälig belastning för tomtägarna.

Gatuanläggningen, som bidraget avsåge, föranledde merendels eu

värdeökning, som vore större än bidragets belopp. Också för inteckningshavarna

måste gatans anläggande i stort sett framstå som fördelaktig, även

om bidraget utginge med förmånsrätt, ty säkerheten ökade med större belopp

än som motsvarade bidraget. Bidraget uttoges i verkligheten ur den

uppkomna värdeökningen, innan inteckningshavarna finge draga nytta av

densamma.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Det torde utan särskild bestämmelse vara klart, att förbudet mot nybyggnad

å tomt, som ej är rättsligen bestående, avser tomt enligt gällande (administrativa)

tomtindelning. Första stycket har avfattats i enlighet härmed.

Ett genomförande av stadsplaneutredningens förslag om förmånsrätt för

stads rätt till gatukostnadsbidrag skulle för städerna otvivelaktigt medföra

fördelar. Städerna skulle sålunda vinna ökad trygghet för ersättningarnas

utbekommande. Då någon säkerhet för tomtägares bidragsskyldighet icke

längre skulle behöva lämnas, skulle svårigheterna att beräkna det belopp, för

vilket säkerhet skulle ställas, och att bedöma pants värde bortfalla, varjämte

förvaltningen av ställda panter skulle upphöra. Städerna skulle härigenom

vinna en betydande lättnad i administrativt hänseende.

Det kan icke heller förbises, att även tomtägare kan i vissa hänseenden

vara betjänt av att en legal förmånsrätt träder i stället för skyldigheten

att ställa säkerhet för stadens fordran. Införandet av sådan förmånsrätt påverkar

icke tomtägarens förmögenhetsställning. Gatukostnadsbidraget är ju

en utgift, varmed ägaren faktiskt är betungad. Hans möjlighet att bygga

kan icke bli sämre därför att bidraget utgår med förmånsrätt. Även för

inteckningshavama skulle införandet av förmånsrätt i de flesta fall icke

medföra någon olägenhet eller försämring av rättsläget. Förbudet mot att

bygga utan att säkerhet ställts för bidraget verkar nämligen i stort sett på

samma sätt som om bidraget vore förenat med en tyst förmånsrätt med

bättre rätt än intecknad fordran. Fastighetens värde ligger ju däri att den

kan bebyggas. För att fastigheten skall kunna ha värde såsom pant måste

därför gatumarksbidraget först betalas, så att fastigheten kan bebyggas.

Införandet av legal tyst förmånsrätt för gatukostnadsbidrag skulle emellertid

innebära ett avsteg från strävandena att i fastighetskreditens intressen

undvika sådana förmånsrätter. Förslaget är därför från principiell synpunkt

ägnat att ingiva betänkligheter. Även med beaktande av att de nuvarande

bestämmelserna i huvudsak verka på samma sätt som en tyst förmånsrätt,

är därjämte uppenbart att ett genomförande av förslaget åtminstone i vissa

fall kan medföra olägenheter för inteckningshavare. Så är fallet, om fastighet

redan är bebyggd, när beslut fattas om att vidga gatan framför fastigheten.

Om å fastigheten finnes uppförd en tämligen modem byggnad, kan

det, även om tomten icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med

den ändrade stadsplanen, dröja många decennier, innan ombyggnad äger

rum och gatumarksbidraget enligt nuvarande bestämmelser förfaller till betalning.

Med nu gällande ordning torde inteckningshavama i sådant fall icke

fästa så stort avseende vid den belastning som skyldigheten att en gång i

framtiden utgiva bidraget innebär. Om detta vore förenat med den föreslagna

förmånsrätten, skulle situationen emellertid bli eu annan. Ehuru genomförandet

av beslutad vidgning av gata måhända avses skola anstå många

år, skulle förmånsrätten enligt förslaget inträda redan vid fattandet av beslutet

om vidgningen. Då på fastigheten belöpande skyldighet att utgiva ersättning

för gatukostnad icke kan till beloppet fastställas förrän vidgningen

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

207

ägt rum, kan det under lång tid bliva svårt att beräkna intecknings läge.

Denna svårighet skulle bliva till olägenhet särskilt för de kreditgivare, som

utlämna lån mot säkerhet av inteckning, liggande inom visst procenttal av

taxeringsvärdet å fastigheten.

Nu gällande ordning har, såvitt känt är, icke medfört förluster för städerna

i någon nämnvärd utsträckning. Behovet av den föreslagna reformen

torde därför ur risksynpunkt icke vara så stort. Behovet torde bli än mindre,

om skyldigheten att erlägga gatumarksersättning, såsom jag vid behandlingen

av 63 § har för avsikt att föreslå, skall inträda redan i mån av gatas

upplåtande till begagnande.

Med hänsyn till det anförda finner jag övervägande skäl tala mot ett införande

i lagstiftningen av den föreslagna förmånsrätten och för ett bibehållande

av nu gällande ordning i förevarande hänseende. Det i 18 § tredje

stycket stadsplanelagen stadgade förbudet mot nybyggnad, innan skyldigheten

att utgiva bidrag till gatukostnad fullgjorts eller nöjaktig säkerhet därför

ställts, torde fördenskull böra bibehållas i huvudsak oförändrat.

Om tomt försålts efter det å densamma belöpande gatukostnadsersättning

förfallit till betalning, uppstår fråga, huruvida den nye ägaren är pliktig att

betala bidraget, innan nybyggnad å tomten må äga rum. Betalningsskyldig

för gatukostnadsersättning är ju, såsom förut nämnts, den som är tomtens

ägare på förfallodagen. Lydelsen av 18 § stadsplanelagen tyder närmast

på att den nye tomtägaren icke kan tvingas att betala. Såsom stadsplaneutredningen

framhållit torde emellertid avsikten med stadgandet ha varit,

att förbudet mot nybyggnad även skall gälla ny ägare av tomten. Stadgandet

torde med hänsyn härtill böra förtydligas sa, att därav klart fiamgår,

att förbudet gäller även ny ägare av tomten. För att den som köper eller

medgiver belåning av en tomt skall kunna utan svårighet inhämta upplysning

i vad mån tomtens värde påverkas av bidragsskyldigheten, bör stad vara

skyldig att upprätta en mera fullständig förteckning än för närvarande övei

envar fastighetsägare åliggande förpliktelse att utgiva bidrag till gatukostnad.

Föreskrift härom bör såsom utredningen föreslagit upptagas i byggnadsstadgan.

Enligt gällande lag är kronan fri från skyldighet att ställa säkerhet for

gatukostnadsbidrag. Om kronan emellertid uppför byggnad å en fastighet

och därefter säljer densamma innan gatukostnadsersättningen förfaller till

betalning samt den nye ägaren är insolvent, kan staden gå miste om ersättningen.

Undantagsbestämmelsen för kronan bör med hänsyn härtill utgå.

Den säkerhet, som bör avkrävas kronan vid nybyggnad, torde lämpligen

kunna bestå i en förbindelse att svara för å tomt belöpande gatukostnadsersättning

i det fall, alt kronan säljer fastigheten innan ersättningen förfaller

till betalning och den nye ägaren icke förmår gälda densamma.

39 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 19 § stadsplanelagen och

39 § i utredningens förslag (motiv, se s. 303 i betänkandet).

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Yttrandena.

Lagberedningen har vitsordat stadsplaneutredningens uttalande, att behovet

av att utsträcka nu ifragakomna bestämmelser till att avse jämväl landsbygden

icke vore särskilt trängande. Med hänsyn härtill hade beredningen

icke i och för sig något att invända mot att bestämmelserna i enlighet med

förslaget upptoges i byggnadslagen. Emellertid vore beredningen knappast

benägen att betrakta den föreslagna anordningen såsom en definitiv lösning.

Att byggnad uppfördes på sådant sätt att fastighetsgränsen därmed överskredes,

vore naturligtvis en företeelse, som kunde tänkas inträffa på landet

såväl som i stad och även utanför de tomtindelade eller planlagda områdena.

Det syntes därför principiellt riktigast, att den ifrågavarande regleringen erhölle

en motsvarande allmängiltig omfattning. Då byggnadslagen genom sin

av de särskilda planinstituten bestämda formella uppbyggnad knappast syntes

lämpa sig för upptagande av en dylik allmängiltig reglering, torde plats

härför snarare böra beredas inom det kapitel av en blivande jordabalk, där

grannskapsrätten komme att behandlas. Beredningen hade för avsikt att i

sitt blivande förslag till ny jordabalk upptaga allmängiltiga bestämmelser

om byggnad, som uppförts utöver fastighetsgräns. En dylik reglering inom

jordabalken förutsatte tydligen en redaktionell omläggning av ifrågavarande

paragraf i byggnadslagen, en ändring varom beredningen framdeles komme

att avgiva förslag.

Departementschefen.

Såsom lagberedningen funnit torde regleringen av de frågor som sammanhänga

med byggande över fastighetsgräns böra ha en allmängiltig karaktär

och intagas i den blivande jordabalken. Då utarbetandet av denna balk emellertid

torde kunna beräknas taga ganska lång tid i anspråk, böra nu gällande

föreskrifter om byggande över tomtgräns tills vidare bibehållas i sak oförändrade.

40 §.

Paragrafen, som motsvarar 20 § stadsplanelagen, överensstämmer i huvudsak

med 40 § i utredningens förslag (motiv, se s. 303 i betänkandet).

Departementschefen.

Beträffande innebörden av förevarande bestämmelser, vilka utformats i

fullständig överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 17 § rörande

generalplan, vill jag hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen av sistnämnda

paragraf.

Om avstående av mark.

41 §.

Denna paragraf, som återgiver vad nu finnes stadgat om stadsplan i 21

stadsplanelagen, överensstämmer i sak med 41 § i utredningens förslag.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

209

Departementschefen.

På sätt framgår av stadgandet i 136 § i departementsförslaget skola med

avseende å inlösen av mark enligt förevarande paragraf de allmänna bestämmelserna

i expropriationslagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättning

för mark som staden löser skall enligt nämnda lag bestämmas till

markens fulla värde. Med avseende å inlösen av mark som enligt stadsplan

är avsedd till gata brukar denna ersättningsregel i allmänhet tillämpas så

att värdet av kringliggande tomtmark lägges till grund för löseskillingens

bestämmande. Det kan med skäl ifrågasättas, om detta står i god överensstämmelse

med regeln i 8 § expropriationslagen, att vid bestämmande av

löseskillingen för fastighet, som exproprieras, hänsyn icke skall tagas till

sådan förändring i värdet därå som uppstår allenast till följd av det avsedda

ändamålets genomförande (d. v. s. i hithörande fall stadsplanens genomförande)

. Om tomtmarken stigit i värde efter det stadsplanen fastställdes, kan denna

praxis i allt fall leda till resultat som icke står i överensstämmelse med

grunderna för den nya lagstiftningen. Såsom jag förut framhållit bör ersättning

ej utgå för att ägaren ej tillätes exploatera sin mark för tätbebyggelse,

och det är i nya lagen en genomgående princip att mark som belägges med

inskränkning i dispositionsrätten skall, när fråga uppkommer om lösen eller

ersättning, uppskattas efter värdet vid den tidpunkt då inskränkningen uppkom.

Att t. ex. gatumark skall, sedan gatan utlagts, kunna få ett ökat »tomtvärde»

endast därför att kringliggande tomter öka i värde är orimligt. Den

kan ju icke användas till tomt och varken har eller kan få något tomtvärde

så länge stadsplanen är oförändrad. Jag har utgått från att det med hänsyn

till utgångspunkterna för lagen är självfallet, att de grunder för värdering

av gatumark som jag nu kritiserat icke vidare skola tillämpas. Det värde

gatumarken skulle ha, om den finge tagas i anspråk som tomt, bör följaktligen

icke läggas till grund för bestämmande av löseskillingen. Denna bör

i stället bestämmas med utgångspunkt från markens realvärde, när hindret

mot markens utnyttjande för bebyggelse uppkom. (Jfr motiveringen till 21 §

departementsförslaget.) Att skälig hänsyn bör tagas till gatumarkens värde

vid lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet i 162 §. Vad nu

sagts om ersättning för gatumark bör självfallet äga tillämpning även med

avseende å bestämmande av löseskilling för annan mark, som staden enligt

förevarande paragraf äger lösa.

42 §.

Stadgandet motsvarar 22 § stadsplanelagen, såvitt den rör stadsplan, och

42 § i utredningens förslag.

Departementschefen.

I överensstämmelse med vad jag anfört vid behandlingen av 19 § rörande

fastställd generalplan torde i allmän väg ingående mark, som enligt stadsplan

är avsedd till särskilt trafikområde, som skall tillhöra staden, böra tillfalla

denna utan ersättning. Nu förevarande stadgande bär jämkats i enlighet

härmed.

Bihang till riksdagens protokoll 19t7. 1 samt. Nr 131

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

43 §.

Bestämmelsen i denna paragraf är, frånsett en jämkning av redaktionell

natur, likalydande med 43 § i utredningens förslag och motsvarar vad som

enligt 23 § stadsplanelagen nu gäller angående stads nyttjanderätt till mark,

som ingår i vissa enskilda vägar inom stadsplan.

Yttrandena.

Beträffande bestämmelsen om att stads nyttjanderätt till vägmark, varom

nu är fråga, gäller för samma tid, som vägen upplåtits, har lantmäteristyrelsen

anmärkt att lagen icke reglerade de fall, då markens egenskap av

väg upphörde i samband med att vägservitut upphörde eller då vägmark,

som utgjorde samfälld mark, skiftades och fördelades på de andelsberättigade

fastigheterna eller då vägmark genom ägoutbyte flyttades, i vilket sistnämnda

fall stadens nyttjanderätt till vederlagsmarken borde klarläggas.

Om tomtägare med hänsyn till sådan väg ersatt eller ålagts att ersätta gatumark

till lägre belopp än som eljest skolat utgå, syntes staden, om nyttjanderätten

upphörde, komma i en sämre ställning än avsikten varit. Gällande

bestämmelser i fråga om stads rätt att nyttja enskild väg kunde föranleda

andra egendomliga konsekvenser. Låge enskild väg, varom här vore

fråga, inom byggnadskvarter, vore det i vissa fall lämpligt att genom ägoutbyte

flytta den ut i gata. Möjligheten att utnyttja ägoutbyte på detta

sätt vore emellertid begränsad. Medan vägen vore belägen i byggnadskvarter

hade den tomtmarksvärde för markens ägare, men bleve den utflyttad i gata

och i egenskap av gatumark upplåten för allmän trafik, kvarstode knappast

något värde för ägaren eller ägarna utan endast för staden. Även om staden

inlöste marken, syntes ägaren erhålla lägre ersättning än om marken icke

varit föremål för ägoutbyte. Utbytet skulle i angivna fall lända ägaren eller

ägarna till förfång och sålunda icke få ske. Detta skulle emellertid i hög grad

försvåra stadsplans genomförande. Även om i vissa fall stadens nyttjanderätt

till marken i verkligheten kunde anses likvärdig med äganderätt, kunde

ifrågasättas lämpligheten av att marken för all framtid vore lagfaren för

annan än staden, och detta gällde i synnerhet om marken utgjorde en fastighet.

Olägenheter härav kunde förutses uppkomma bland annat vid kallelse

till gränsbestämning eller tomtmätning å angränsande mark.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke förevarande paragraf

borde kompletteras med en föreskrift om att tiden för framställande av ersättningsanspråk

mot stad för förlust, som innehavare av intecknad fordran

eller annan rättighet åsamkades genom stadens nyttjanderätt till vägmark,

skulle räknas från stadsplanens fastställande.

Departementschefen.

De av lantmäteristyrelsen berörda spörsmålen synas avse sådana undantagsfall,

att de icke behöva regleras i lag.

Genom den i förevarande stadgande gjorda hänvisningen till 20 § i departementsförslaget

torde tydligt framgå, att tiden för framställande av er
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

211

sättningsanspråk för förlust, som innehavare av intecknad fordran eller annan

rättighet kan lida genom stads nyttjanderätt till vägmark, skall räknas

från stadsplanens fastställande. Någon komplettering av stadgandet, på sätt

länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatt, synes därför ej erforderlig.

44 §.

Denna paragraf, som motsvarar 24 och 25 §§ stadsplanelagen och som

med vissa jämkningar överensstämmer med 44 § i utredningens förslag (motiv,

se s. 303—311 i betänkandet), reglerar främst stads rätt till s. k. teknisk

och ekonomisk zonexpropriation, d. v. s. expropriation av sådana markområden

intill en viss anläggning, vilka ej erfordras för anläggningens utförande.

Den tekniska zonexpropriationen avser att underlätta stadsplanens tekniska

genomförande. Den ekonomiska zonexpropriationen har huvudsakligen

finansiellt syfte.

Stadsplaneutredningen har förordat, att de nuvarande bestämmelserna i

24 § första stycket och 25 § stadsplanelagen skulle utbytas mot ett stadgande,

som lämnade större möjligheter till bebyggelsereglerande ingripande från

städernas sida såväl i fråga om redan bebyggd mark, där bebyggelsen ej anslöte

sig till bestämmelserna i stadsplanen, som beträffande obebyggd men

för bebyggelse i planen avsedd mark. Utredningen har sålunda föreslagit, att

ingripande som nyss sagts skulle kunna medgivas så snart mark, som inginge

i byggnadskvarter, icke vore bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen samt planens ändamålsenliga genomförande utan stadens

ingripande antingen överhuvud taget icke kunde äga rum eller ock icke kunde

förväntas inom skälig tid. Stadgandet kunde användas såväl för möjliggörande

av sanering av äldre bebyggelse som för att i stadens ägo överföra

obebyggda markområden, vilka vederbörande markägare själva ej ville eller

kunde på nöjaktigt sätt exploatera. Genom bibehållande av den från 24 §

stadsplanelagen hämtade föreskriften om stadsplanens »ändamålsenliga» genomförande

avsåges att bland annat utesluta sådana fall, då stadsplanen vore

föråldrad och dess genomförande alltså icke kunde anses såsom ändamålsenligt.

Vad nu föreslagits hade upptagits i första stycket av 44 § i utredningens

förslag. De nuvarande bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation

innebure, alt om kostnaden för regleringens genomförande antoges skola

väsentligt överstiga det bidrag till gatukostnad, som staden ägde uttaga av

tomtägare, och det vore uppenbart, att regleringen medförde väsentligt ökat

värde för kringliggande kvartersmark, Kungl. Maj:t finge medgiva staden

rätt att lösa sådan mark, ändå att den icke erfordrades för regleringens genomförande.

Dessa bestämmelser hade icke vunnit någon större tillämpning.

Anledningen härtill vore de villkor, vilka måste uppfyllas för att expropriationsrätt

skulle föreligga, särskilt kravet att det skulle vara uppenbart att

kostnaderna för genomförandet av den i nyssnämnda lagrum avsedda bebyggelseregleringen

medförde väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark.

För att förbättra möjligheterna för den ekonomiska zonexpropriationens

tillämpning borde i lagen anges den ordning, i vilken beräkningen

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

av värdestegringen skulle äga rum. Värdestegringen borde bestämmas av expropriationsnämnd.

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen har beträffande de föreslagna bestämmelserna

i denna paragraf anmärkt, att stads expropriationsrätt till mark inom stadsplan

i stort sett fått samma begränsning som i gällande lag. Det vore emellertid

uppenbart, att i synnerhet vid ett genomförande av saneringsplaner

nuvarande lagstiftning om lösenrätt till mark vore otillräcklig. Det hade varit

önskvärt, att utredningen kunnat framlägga ett mera ingående förslag till

reglering av de markfrågor, som måste lösas i samband med nybebyggelsen

av äldre kvarter, där befintlig tomtindelning och bebyggelse försvårade tillkomsten

av en rationell nybebyggelse. Stockholms stads stadsplanekontor

framhåller, att städerna under den tid, stadsplanelagen tillämpats, endast i

relativt få fall begagnat sig av den i lagen medgivna rätten till zonexpropriation.

Varken de gällande eller de föreslagna bestämmelserna om zonexpropriation

kunde sägas motsvara behovet. Stad borde därför få större befogenhet

att förvärva den mark inom byggnadskvarter, som erfordrades för

genomförande av en rationell bebyggelse. Stadsfullmäktige i Sundbyberg anföra,

att det för att förhindra spekulation i en prishöjning av marken och

därmed hindra en förhöjning av hyresnivån vore nödvändigt att lämna kommunerna

tillfälle att komma i besittning av tomtmark. De föreslagna bestämmelserna

beskure kommunernas möjligheter i detta hänseende i alltför

stor utsträckning. Nu ifrågakomna bestämmelser borde därför ändras i syfte

att underlätta för kommunerna att komma i besittning av byggnadsmark

och därigenom verka för framskapande av billigare och bättre bostäder.

Beträffande det första av utredningen uppställda villkoret för medgivande

av teknisk zonexpropriation, nämligen att mark som ingår i byggnadskvarter

icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, har svenska

komntunaltekniska föreningen anmärkt, att det av förslaget ej klart framginge,

huruvida med byggnadskvarter i detta sammanhang förstodes all

mark som i stadsplan vore avsedd för enskilt bebyggande eller nyttjande.

Det borde emellertid förutsättas att så vore fallet och att paragrafen sålunda

vore tillämplig ej blott på bostadskvarter utan även på kvartersmark avsedd

för affärs- eller industribebyggelse eller andra speciella ändamål. Ett förtydligande

härav vore önskvärt. Vice stadsjuristen i Stockholm, som förutsätter

att med byggnadskvarter i förslaget avsåges bostads- och icke industritomter,

anför att stadsplanen i allmänhet icke föreskreve, huru ett industrikvarter

skulle bebyggas, utan endast angåve att det skulle användas för industriändamål.

För att avgöra om ett dylikt område kommit till sin i stadsplanen

avsedda användning, måste man således se efter i vilken omfattning

den utnyttjats för sitt ändamål. Den av utredningen föreslagna ändringen

torde därför böra förtydligas, så att det klart framginge, att staden ägde ingripa

för stadsplanens genomförande inom alla områden för enskilt bebyggande

eller användning.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Iiunql. Maj.ts proposition nr 131.

213

Stockholms stads fastighetskontor framhåller svåriglielen att avgöra vad

som förstodes med bebyggelse »i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen».

Klara anvisningar härom syntes önskvärda. Byggnadsnämnden i

Emmaboda förutsätter, att teknisk zonexpropriation i huvudsak vore avsedd

att komma till användning inom städer och samhällen med gammal och

otidsenlig bebyggelse, där sanering behövde komma till stånd, men icke med

avseende å obebyggd mark i privat ägo, som på grund av oskäliga tomtpriser

ej kunde beräknas inom skälig tid bli bebyggd. Lösningsrätten borde utvidgas

att omfatta även sådan mark. Stora områden i samhällenas centra låge

ofta outnyttjade på grund av de markpriser som tillämpades av markägarna,

med påföljd att bebyggelsen tvingades ut till ytterområdena med därav följande

ökade kostnader för gator och avloppsledningar. Sveriges fastighetsägareförbund

uttalar, att förslaget åsyftade att bereda stad medel icke blott

att för reglering förvärva kvartersmark, som upptoges t. ex. av en oregelbunden,

gyttrig, kanske slumartad bebyggelse, som kvarlåge inne i en i övrigt

modern stadsplaneenlig bebyggelse, utan även att förvärva mark av den

anledningen att ägaren underlåtit att bebygga marken. Förbundet kunde för

sin del icke finna att en dylik skärpning av gällande regler hade visat sig

nödvändig. Det måste i och för sig betecknas såsom föga sannolikt att för

bebyggelse lämpad mark lämnades obebyggd, därest erforderliga ekonomiska

förutsättningar för stadsplaneenlig bebyggelse förelåge. Förbundet kunde därför

icke godtaga det av utredningen framställda förslaget att utvidga möjligheterna

för det allmänna att i sin ägo tvångsvis överföra för enskild bebyggelse

avsedd mark. Svenska kommunaltekniska föreningen anför, att ombyggandet

av de äldre kvarteren i enlighet med moderna saneringsplaner icke

borde vara ett självändamål, vars genomförande utan hänsyn till kostnaderna

borde framtvingas på kortast möjliga tid. Även om de gamla byggnadskvarteren

vore bristfälliga ur sanitets- och trevnadssynpunkter, inrymde de

lägenheter, vilka i regel betingade väsentligt lägre hyror än vad som kunde

erhållas i nybyggnader. Den standardförbättring som kunde ernås vid ett

genomförande av saneringsplanerna för de gamla kvarteren måste därför

köpas med en större eller mindre hyresförhöjning. Därvid komme det tempo,

i vilket dessa regleringar lämpligen borde ske, att få ställas i relation till de

allmänna ekonomiska förhållandena inom samhället och den skäliga ombyggnadstiden

borde ur stadens synpunkt bedömas, ej minst med hänsyn

härtill.

Beträffande det andra villkoret för teknisk zonexpropriation, att stadsplanens

ändamålsenliga genomförande icke kan utan stadens ingripande äga

rum eller inom skälig lid förväntas, bar vice stadsjuristen i Stockholm anmärkt,

att det icke vore lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, i villkoret

inlägga en rätt för Kungl. Maj:t att pröva, huruvida en av Kungl. Maj:t

fastställd stadsplan fortfarande vore ändamålsenlig. Om Kungl. Maj:t skulle

ånyo pröva stadsplanens ändamålsenlighet i samband med framställning från

staden om rätt att lösa mark för stadsplanens genomförande, borde detta

klart utsägas. Fn dylik prövning syntes emellertid slå i strid mot stadens

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

stadsplanemonopol och det torde icke finnas skäl för att i detta sammanhang

heskära stadens rätt att ensam bestämma stadsplanens utformning.

Vice stadsjuristen anför vidare, att det rent tekniska genomförandet av en

stadsplan undantagslöst kunde genomföras av den enskilde utan stadens ingripande.

Bestämmelsen om att ett genomförande skulle kunna förväntas

inom skälig tid, vore däremot alltför obestämd för att kunna komma till

större användning som skäl för ett stadens ingripande i en kvartersbebvggelse

och i än högre grad, då det gällde en enskild tomt. Att villkoret fått

denna avfattning torde vara beroende därpå att det avfattats för att möjliggöra

stadens ingripande för gatas framdragande. Skyldigheten att framdraga

gatan vilade på staden, och staden torde lätt kunna visa, om detta icke

kunde ske utan ingripande i kvartersmarken. När det gällde alt genomföra

stadsplanen för ett kvarter eller en tomt, åvilade denna skyldighet den enskilde

tomtägaren. Vad han kunde göra eller förväntas göra vore givetvis

mycket svårt för staden att yttra sig om. Villkoret för stadens ingripande

borde bero på för staden mera lättbedömliga förhållanden, men tillika på

förhållanden, som visade den enskilde tomtägarens möjlighet eller vilja att

genomföra stadsplanen för sin tomt. Ett påtagligt bevis i denna del torde

vara, om han inom skälig tid efter stadsplanens fastställande genomfört

stadsplanen eller ej. Med hänsyn härtill syntes det önskvärt, att den nuvarande

bestämmelsen kompletterades med föreskrift om att staden jämväl

hade rätt att expropriera kvartersmark, därest stadsplanens ändamålsenliga

genomförande icke inom skälig tid efter stadsplanens fastställande ägt rum

inom område, som vore avsett för enskilt bebyggande. Även svenska kommunaltekniska

föreningen understryker svårigheten att avgöra, huruvida

stadsplanen kunde genomföras inom skälig tid utan stadens ingripande, särskilt

då planens genomförande innebure allenast en ändring av befintlig kvartersbebyggelse

eller bebyggandet av obebyggda tomter. Något tekniskt hinder

för planens genomförande av de enskilda markägarna funnes icke. Stadens

lösningsrätt komme därför att bliva helt beroende av huruvida man

kunde anse att regleringen komme att av de enskilda tomtägarna bli genomförd

inom skälig tid. Vad som härvid skulle förstås med skälig tid kunde

givetvis bli föremål för olika uppfattningar. Kvartersaneringen komme enligt

byggnadslagen att liksom nu i första hand bli beroende av de enskilda

tomtägarnas initiativ. Det vore emellertid uppenbart, att man icke rimligen

kunde förvänta att enskilda tomtägare skulle frivilligt riva den befintliga

bebyggelsen för nybyggnad så länge ett sådant företag för dem medförde

ekonomisk förlust. För den enskilde tomtägaren torde därför den skäliga

tiden för stadsplanens genomförande bli den tid, som förflöte till dess förhållandena

så ändrats, att han utan förlust kunde bebygga tomten i enlighet

med den nya stadsplanen. Den tid som för den enskilde kunde vara skälig

kunde dock med hänsyn till det allmännas intressen vara alltför lång. I sådant

fall borde staden givas möjlighet att ingripa genom att förvärva erforderliga

fastigheter och genomföra planen. Den förlust, som härvid kunde

komma att uppstå, finge staden bära. Av nämnda skäl vore det önskvärt

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

215

att 44 § första stycket ändrades på sådant sätt, att staden medgåves rätt att

expropriera kvartersmark för vilken stadsplanens ändamålsenliga genomförande

icke kommit till stånd inom skälig tid efter stadsplanens fastställande.

Det ankomme härvid på staden att bedöma, vid vilken tid stadsplanens

genomförande skäligen borde komma till stånd. Liknande uppfattning

bar uttalats av Stockholms stads fastighetskontor och stadsplanenämnd, Göteborgs

stads fastighetskontor och byggnadsnämnden i Vänersborg.

Vice stadsjuristen i Stockholm påtalar, att stadens lösningsrätt enligt förslaget

begränsats till mark som erfordrades för åstadkommande av nödig

reglering. Uttrycket stode kvar från den tid stadgandet erfordrades för att

lösa mark för framdragande av gata. Då stad nu skulle få rätt att lösa kvartersmark

även för andra ändamål, torde det bättre uttryckas med en föreskrift

om att staden ägde lösa mark i den mån det erfordrades för stadsplanens

genomförande. Liknande mening har uttalats av Göteborgs stads fastighetskontor.

Vad beträffar stadgandet att stads lösningsrätt skall inskränkas till att avse

allenast den å marken befintliga byggnaden, om det avsedda syftet därmed

kan vinnas, har Stockholms stads fastighetskontor uttalat, att detta för tomtägarens

vidkommande skulle innebära, att han först erhölle ersättning av

staden för den gamla bebyggelsen och därefter finge tillgodogöra sig hela

vinsten av nybebyggelsen. Från stadens synpunkt skulle emellertid ett dylikt

förfaringssätt icke vara tillfredsställande, även om ersättningen för byggnaderna

skulle fixeras till ett relativt lågt belopp. Staden skulle ju få bära

vissa utgifter men icke tillgodogöra sig eventuell inkomst av saneringen. Stadgandet

inskränkte högst avsevärt stadens expropriationsrätt och denna skulle

icke kunna bli det instrument i stadens hand för främjande av en ändamålsenlig

bebyggelse, som torde vara avsett. I varje fall borde det av lagtexten

klart framgå, att endast staden och icke den enskilde skulle kunna påkalla

tillämpning av stadgandet. Även svenska kommunaltekniska föreningen, vice

stadsjuristen i Stockholm och Göteborgs stads fastighetskontor anse att det

borde ankomma på staden att avgöra, om expropriationsrätten skulle begränsas

att avse allenast lösen av byggnad för nedrivning.

Vad slutligen angår bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation i 44 §

andra och tredje styckena i utredningens förslag har vice stadsjuristen i

Stockholm anfört, att det med hänsyn till avfattningen av andra stycket i

utredningens förslag kunde ifrågasättas, om icke för stadens lösningsrätt tilllika

fordrades, att staden skulle jämväl ha rätt till teknisk zonexpropriation.

Det torde emellertid icke finnas någon berättigad anledning till att låta ekonomisk

zonexpropriation få förekomma endast när förutsättningarna för

teknisk zonexpropriation förelåge. Fall kunde förvisso förekomma, där staden

allenast med hjälp av 21 § stadsplanelagen kunde genomföra stadsplanen

i avseende å gator och allmänna platser, men där regleringen medförde

ett väsentligt ökat värde å kvartersmarken samtidigt som kostnaderna för gatornas

utläggande väsentligt överstege tomtägarnas bidrag till desamma. Behov

av teknisk zonexpropriation torde, såvitt kunde bedömas av hittills vun
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nen erfarenhet, endast föreligga då nivåförhållandena så väsentligt ändrats

i den nya stadsplanen, att gatan icke kunde eller icke rimligen kunde utläggas

utan temporära ingrepp i k varter smarken. Ändamålet med ekonomisk

zonexpropriation vore ett helt annat än det för teknisk zonexpropriation. Det

torde därför icke finnas något skäl för att ekonomisk zonexpropriation endast

skulle tillåtas i sådana fall, då teknisk zonexpropriation finge ske. Stadgandets

avfattning syntes kunna vålla tveksamhet i nyssnämnt avseende.

Med hänsyn härtill torde det vara önskvärt att det avfattades så att därav

tydligt framginge att teknisk zonexpropriation icke vore något villkor för att

erhålla ekonomisk zonexpropriation. Stockholms stads fastighetskontor anför,

att om det skulle förutsättas, att villkoren beträffande markens bebyggelse

och stadsplanens ändamålsenliga genomförande skulle ha avseende på

just den mark staden enligt andra stycket önskade lösa, skulle lösningsrätt

ej kunna erhållas till mark, som vore bebyggd enligt stadsplanen, och ej heller

till mark, vars utnyttjande för i stadsplanen angivet ändamål vore säkerställt

utan stadens ingripande. Detta vore med hänsyn till syftet med ifrågavarande

bestämmelse uppenbart orimligt. Därigenom skulle staden få ett intresse

av att med åsidosättande av praktiska hänsyn söka utforma stadsplanen

så att nämnda villkor bleve uppfyllda. Om å andra sidan planen icke utformades

med särskild tanke härpå, skulle tomtägaren på den ena sidan om

en gata kunna bli skyldig bidraga till regleringens genomförande utöver vad

gällande regler om bidrag till gatukostnad angåve, medan ägare på den andra

sidan helt skulle kunna tillgodogöra sig den av regleringen orsakade värdestegringen

till den del denna överstege sedvanligt bidrag till gatukostnad.

Formuleringen av bestämmelserna i 44 § syntes sålunda kunna äventyra

tillämpningen av andra stycket för de ändamål, vartill den varit avsedd. Kontoret

ansåge för den skull en omarbetning av lagtexten erforderlig. Av formuleringen

borde klart framgå, att de villkor, som gällde för tillämpning av

första stycket, icke hade avseende på andra stycket. Det borde även vara

klart, att andra stycket skulle vara tillämpligt för såväl bebyggd som obebyggd

mark och vare sig stadsplan förut funnes eller icke. Stockholms stads

stadsplanenämnd anför, att om stadsplan skulle kunna genomföras inom

rimlig tid i enlighet med planförfattarens intentioner, staden måste erhålla

möjligheter att vid behov aktivt genomdriva planen. En stadsplan, som avsåge

sanering av en hel stadsdel medelst vidgade och nya kommunikationsleder,

kunde i stort sett icke genomföras annat än genom en tvångsreglering.

De möjligheter till en teknisk zonexpropriation av fastigheter, som stode

hindrande i vägen för ett genomförande av stadsplan, lämnade visserligen

erforderliga tvångsmedel för trafikledernas tillkomst. I redan bebyggda stadsdelar

kunde emellertid enligt förslaget den betydande värdestegring, som

bleve följden av stadsdelens sanering, komma att helt stanna på fastighetsägarna,

medan bördorna för stadsplaneändringens genomförande åvilade

staden. Denna fördelning av inkomster och utgifter för stadsplans genomförande

vore icke rättvis och måste i längden inverka hämmande på stadens

intresse att revidera en efter en föråldrad stadsplan byggd stadsdel. Om sta
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

217

den i stället bereddes möjlighet att förvärva stora delar av det till sanering

ifrågasatta stadsplaneområdet, skapades de ekonomiska förutsättningarna

för ett någorlunda snabbt genomförande av stadsplanen till båtnad för samhället

i dess helhet. Med hänsyn härtill syntes det motiverat, att samhället

erhölle en vidsträckt rätt till ekonomisk zonexpropriation. Det vore icke sannolikt,

att rätten härtill komme att missbrukas, då en fastighetsaffär av denna

omfattning alltid innebure risker och osäkerhetsmoment. Även överståthållarämbetet,

svenska kantmunaltekniska föreningen och Göteborgs stads

fastighetskontor förorda eu sådan jämkning av bestämmelserna att därav tydligt

framginge, att villkoren för teknisk zonexpropriation icke behövde föreligga

för medgivande till ekonomisk zonexpropriation.

Departementschefen.

Genom de föreslagna bestämmelserna i 41—43 §§ få städerna möjlighet att

genomföra stadsplan, såvitt avser trafikleder och andra allmänna platser.

Planens genomförande i fråga om bebyggelsen förutsättes enligt gällande lag

skola i första hand ankomma på mai’kägarna. Främjandet av en ändamålsenlig

bebyggelse är emellertid även en betydelsefull kommunal uppgift. Detta

gäller såväl bostadsbebyggelsen som bebyggelsen för industriella ändamål.

Om markägarna icke vilja eller sakna möjlighet att genomföra planen på förutsatt

sätt, måste städerna, därest planen icke skall stanna på papperet, ha

befogenhet att ingripa. Sådant ingripande kan först och främst vara nödvändigt

för att underlätta stadsplanens tekniska genomförande. Om t. ex. en

gatas höjdläge genom stadsplaneändring sänkes ett flertal meter, kan den

nya gatans iordningställande förhindras eller i hög grad försvåras, om ej

byggnaderna vid sidan av gatan samtidigt rivas. I ett sådant fall bör staden

kunna tvångsvis förvärva fastigheterna utmed gatan, även om det skulle

vara tekniskt möjligt att utföra gatuarbetet utan rivning av befintlig bebyggelse.

Staden bör nämligen ej vara skyldig att utföra skyddsarbeten eller vidtaga

andra åtgärder för bevarande av den befintliga bebyggelsen, om det från

allmän synpunkt framstår såsom mera rationellt att byggnaderna rivas i samband

med gatuarbetet och ny bebyggelse därefter anpassas till gatans nya

höjdläge.

Ett ingripande från stadens sida kan vara påkallat, även om förefintlig

bebyggelse ej hindrar utläggande av gator och andra allmänna platser. Om

befintlig byggnad ej överensstämmer med vad stadsplanen föreskriver i fråga

om husens beskaffenhet och utseende, kan det vara ett allmänt intresse att

fastigheten kan förvärvas för bebyggelse på sätt som avses i stadsplanen. Har

stad ej möjlighet att framtvinga, att bebyggelsen anpassas efter vad stadsplanen

föreskriver, kunna välbehövliga saneringsåtgärder omöjliggöras. Det

är givetvis ett allmänt intresse, att föråldrade och förfallna hus, som kvarstå

i ett kvarter med i övrigt modern bebyggelse, rivas för att ge plats åt mera

ändamålsenlig bebyggelse. Sådana äldre, kvarstående byggnader minska värdet

av de moderna husen och trevnaden för dem som bo i dessa. Om ägarna

i dylika fall icke vilja själva bygga eller för sådant ändamål sälja sina fas
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungt. Maj:ts proposition nr 131.

tigheter, bör staden kunna tvångsvis förvärva dem, så att bebyggelsen kan

anpassas efter stadsplanen.

Från allmän synpunkt kan det vidare vara av väsentligt intresse att tomt

tages i anspråk för avsett ändamål. Den omständigheten att välbelägna tomter

lämnas obebyggda är nämligen ägnad att tvinga bebyggelsen ut till stadens

utkanter med åtföljande ökade kostnader för gator, avlopp och kommunikationer.

Om markägarna i sådana fall icke vilja eller kunna bebygga

tomterna, bör staden kunna ingripa. Av samma skäl är det av vikt, att byggnadsmöjligheterna

till fullo utnyttjas. Om en tomt, å vilken enligt stadsplanen

höghus må uppföras, är bebyggd allenast med ett tvåvåningshus, bör

staden kunna tvångsvis förvärva tomten, därest den eljest icke kan förväntas

bliva bebyggd i enlighet med planen inom skälig tid.

Förutsättning för teknisk zonexpropriation är enligt gällande lag bland annat,

att förefintlig bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen. Vidare

kan lösningsrätt medgivas stad, om mark, som ingår i byggnadskvarter,

ej kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggelse och detta förhållande är

till avsevärt hinder för stadens utveckling. Möjligheterna för stad att tvångsvis

genomföra stadsplanen med avseende å bebyggelsen äro sålunda mycket

begränsade. För att möjliggöra för stad att ingripa i önskvärd utsträckning

måste, såsom stadsplaneutredningen funnit, tvångsförvärv av mark som ingår

i byggnadskvarter kunna äga rum, om marken icke är bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen. Med den innebörd, som i lagen

gives uttrycket byggnadskvarter, skulle staden sålunda kunna ingripa både

beträffande mark, avsedd för bostadsbebyggelse, och i fråga om mark för industriellt

ändamål. Det kan naturligtvis stundom vara tveksamt, om en

tomt är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. Frågan

härom bör bedömas under hänsynstagande till såväl bebyggelsens art som

dess omfattning. Det torde icke behöva befaras, att tvångsförvärv medgivas i

andra fall än då så erfordras från allmän synpunkt.

Stadsplaneutredningen har såsom ytterligare förutsättning för tvångsförvärv

uppställt det villkoret att stadsplanens ändamålsenliga genomförande ej

kan utan stadens ingripande äga rum eller inom skälig tid förväntas. Utredningen

har därvid med uttrycket »ändamålsenliga genomförande» avsett

att utesluta sådana fall, då stadsplanen är föråldrad och dess genomförande

alltså icke kan anses ändamålsenligt. Att uppställa ett dylikt krav på planens

ändamålsenlighet synes ej erforderligt och torde kunna ge anledning

till tvister. Det lärer även utan särskild föreskrift kunna förutsättas, att

Kungl. Maj:t ej medger expropriationsrätt i det undantagsfall, att stadsplanens

genomförande ej anses lämpligt från allmän synpunkt.

I några yttranden har förordats den jämkningen av förslaget, att stad skulle

få rätt att expropriera mark beträffande vilken stadsplanens genomförande

ej kommit till stånd inom skälig tid från planens fastställelse. En sådan

skärpning av bestämmelsen kan emellertid ej anses erforderlig. Om man har

anledning räkna med att markägaren inom skälig tid från det fråga om

tvångsförvärv väcktes skall själv genomföra planen, bör något tvångsförvärv

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

219

ej medgivas, även om lång tid förflutit från planens fastställelse. Tillräckliga

skäl att frångå vad utredningen i förevarande hänseende föreslagit synas därför

ej föreligga. Vid bedömande av frågan om markägaren kan förväntas

genomföra planen inom skälig tid bör emellertid synnerligt avseende fästas

vid den tid, som förflutit sedan planen fastställdes och anledningen till markägarens

underlåtenhet att genomföra planen.

Enligt förslaget skall stad under angivna förutsättningar kunna få lösa det

område som erfordras för åstadkommande av nödig reglering. Med denna

bestämmelse, som är hämtad från gällande lag, avsågs ursprungligen att begränsa

lösningsrätten till område som vore behövligt för att på ett tekniskt

tillfredsställande sätt åstadkomma nödig reglering. Om expropriationsrätt

skall kunna medgivas även av andra skäl än för att möjliggöra ett tekniskt

genomförande av stadsplanen, torde omfattningen av lösningsrätten böra bestämmas

att avse vad som erfordras för stadsplanens genomförande.

Utredningen har i överensstämmelse med gällande lag föreslagit, att om

erforderlig reglering kan åstadkommas blott genom undanskaffande av byggnad,

lösningsrätten må begränsas härtill. I några yttranden bär anmärkts,

att en sådan begränsning skulle kunna leda till att staden finge åtminstone

delvis bekosta regleringen, medan vinsten av densamma skulle helt tillfalla

markägaren. Det är emellertid uppenbart, att lösningsrätten icke mot stadens

önskan får begränsas till att avse byggnad för nedrivning, om detta

skulle medföra att markägaren först erhölle ersättning av staden för den

gamla bebyggelsen och därefter finge tillgodogöra sig hela vinsten av ny

bebyggelse. Någon jämkning av det föreslagna stadgandet synes därför ej

erforderlig.

Mot de av utredningen föreslagna jämkningarna i nu gällande bestämmelser

om ekonomisk zonexpropriation har jag i huvudsak icke funnit anledning

till erinran. I flera yttranden har emellertid anmärkts, att 44 § andra

stycket i utredningens förslag, som såvitt nu är i fråga överensstämmer med

gällande lag, avfattats på sådant sätt, att därav syntes framgå, att ekonomisk

zonexpropriation kunde medgivas endast om jämväl förutsättningarna för

teknisk zonexpropriation förelåge. Omständigheterna kunna ofta, såsom i

yttrandena framhållits, vara sådana, att en av staden genomförd reglering

med avseende å gator och allmänna platser ger ett väsentligt ökat värde åt

kvartersmarken, samtidigt som kostnaderna för regleringen väsentligt överstiga

tomtägarnas bidrag till densamma. Om ekonomisk zonexpropriation i ett

dylikt fall icke skulle kunna medgivas staden utan att förutsättningarna för

lösningsrätt enligt första stycket i paragrafen föreligga, skulle detta kunna

verka hämmande på städernas intresse att sanera föråldrade stadsdelar. Bestämmelserna

om ekonomisk zonexpropriation torde därför böra jämkas så

att därav framgår att dylik expropriation kan medgivas utan att förutsättningarna

för lösningsrätt enligt första stycket av förevarande paragraf föreligga.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

45 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, är frånsett vissa

jämkningar av redaktionell natur lika med 45 § i utredningens förslag (motiv,

se s. 311 i betänkandet).

Yttrandena.

Stockholms stacls fastighetskontor har anfört, alt staden hade intresse av

att snabbt genomföra en stadsplan och att man därför kunde utgå från

att staden sa snart ske kunde komme att använda de möjligheter till inlösen

i detta syfte, som lagen anvisade. Genom den föreslagna bestämmelsen skulle

emellertid staden kunna tvingas att samtidigt göra sin lösningsrätt gällande

beträffande ett stort antal objekt, eventuellt så många att inlösningsförfal

andet av tekniska och praktiska skäl skulle bli omöjligt att genomföra på

den medgivna tiden, högst ett år. Visserligen förutsattes att förlängning av

tiden skulle kunna erhållas, men därför fordrades att synnerliga skäl förelåge,

varom många olika uppfattningar skulle kunna råda. Kontoret måste

med den erfarenhet kontoret hade av stadsplaners genomförande yrka, att

den maximala tidsfristen icke begränsades till högst ett år. Ett komplicerat

inlösningsförfarande beträffande ett flertal objekt kunde mången gång kräva

en tid av flera år. Man kunde exempelvis göra det tankeexperimentet, att

stadsplanen för Nedre Norrmalm skulle bli på detta sätt villkorligt fastställd.

Enligt kontorets mening borde befogenhet lämnas Kungl. Maj:t att inom vidare

gränser från början bestämma en för det enskilda fallet rimlig tid. Om

Kungl. Maj :t i detta avseende ej ansåges böra erhålla fria händer, borde i

varje fall den i lagen angivna tiden bli så lång som möjligt, dock minst två

år. Kontoret kunde icke finna, att den enskildes rätt därigenom skulle trädas

för nära. Även svenska stadsförbundet anser den föreslagna tidsfristen alltför

knappt tillmätt.

Departementschefen.

Såsom stadsplaneutredningen föreslagit bör stadsplan, särskilt då fråga är

om sanering av äldre bebyggelse, kunna fastställas under villkor, att teknisk

zonexpropriation kommer till stånd inom viss tid, som skall kunna förlängas

om synnerliga skäl äro därtill. Utredningen har föreslagit, att den tid, inom

vilken inlösen skall ske, må bestämmas till högst ett år. Det torde kunna förutsättas,

att städerna i dylika fall komma att vidtaga erforderliga förberedelser

för inlösningsförfarandet, innan stadsplanen faslställes av Kungl. Maj:t.

\ id sadant förhallande bör den föreslagna tidsfristen, ett år, regelmässigt

vara tillräcklig för inlösningsförfarandets genomförande. Tillräckliga skäl att

trångå utredningens förslag i förevarande hänseende synas därför icke föreligga.

Mot det av utredningen föreslagna byggnadsförbudet har jag intet att erinra.

Möjlighet bör emellertid finnas att för särskilt fall meddela undantag

från förbudet. Sådan dispensrätt bör lämpligen icke anförtros annan än

Kungl. Maj:t.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. l\laj:ts proposition nr 131.

221

46 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar av redaktionell natur

26 § stadsplanelagen och 46 § i utredningens förslag.

Departementschefen.

I gällande lag saknas bestämmelser som reglera huruvida lösningsrätt enligt

förevarande paragraf må utövas jämväl efter det beslut fattats om sådan ändring

av stadsplanen, som förutsätter ändring av den med lösningsanspråket

avsedda tomtindelningen. Högsta domstolen har i en den 12 juli 1946 meddelad

dom förklarat att lösningsrätt icke må utövas, sedan sådan stadsplaneändring

fastställts. Icke heller lösningsanspråk, som är föremål för prövning

efter det stadsfullmäktige fattat beslut om dylik stadsplaneändring men

innan beslutet prövats av fastställelsemyndigheten, torde kunna bifallas. Någon

föreskrift härom synes icke behöva upptagas i lagen.

47 §.

Stadgandet är, frånsett vissa formella jämkningar, lika med 27 § stadsplanelagen

och 47 § i utredningens förslag.

48 §.

Denna paragraf motsvarar med viss ändring 48 § i utredningens förslag,

som i sak överensstämmer med vad nu finnes stadgat om stadsplan i 28 §

stadsplanelagen.

Yttrandena.

Överlantmätaren i Blekinge län har uttalat, att ersättning för mark, som

löstes enligt förevarande paragraf, borde bestämmas under hänsynstagande

till det värde, marken hade vid tiden för stadsplanens antagande.

Departementschefen.

Om mark enligt stadsplan är avsedd för annat ändamål än enskilt bebyggande

och markens ägare till följd härav kan nyttja marken allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande till markens värde, är staden enligt

28 § stadsplanelagen skyldig alt lösa marken. Syftet med denna bestämmelse

är alt skydda jordägare mot direkt förlust på grund av de inskränkningar i

ägares rätt att förfoga över sin mark som följa av stadsplan och tomtindelning.

Bestämmelsen kan emellertid medföra att staden blir skyldig att lösa

mark, även utan att dess avkastningsvärde minskats på grund av sådan inskränkning

i ägarens förfoganderätt. Så kan exempelvis bli fallet, därest område,

som i planen avsetts för annat ändamål än enskilt bebyggande, stiger

i värde till följd av planens genomförande med avseende å närbelägen mark.

I dylikt fall lärer ägaren av området lätt kunna visa, att avkastningen av

detsamma vid t. ex. jordbruksdrift slår i uppenbart missförhållande till det

värde, marken skulle lui, om den finge tagas i anspråk för byggnadsändamål.

Stad kan sålunda enligt nu gällande bestämmelser på grund av en värdesteg
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

ring, som helt eller till huvudsaklig del inträffat till följd av stadens egna

åtgärder, bli skyldig att lösa mark, som staden icke har något behov av förrän

i en framtid och som av ägaren alltjämt kan utnyttjas på samma sätt som

vid stadsplanens antagande eller på annat lika ekonomiskt sätt. Detta kan

icke vara skäligt. Frågan om lösningsskyldighet föreligger synes därför böra

prövas med hänsyn till det värde som marken hade då stadsplanen antogs.

Stadgandet har jämkats i enlighet härmed. Att vid bedömande av fråga om

lösningsskyldighet skälig hänsyn i vissa fall skall tagas till markens värde

vid tiden för lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet i 162 §.

I enlighet med vad jag anfört vid 21 § avses med markens värde vid tiden

för planens antagande dåvarande realvärdet.

Såsom jag i olika sammanhang framhållit bör ersättning för mark som

löses bestämmas under hänsynstagande till de inskränkningar i rätten att

nyttja marken som gälla enligt den nya lagen. Ersättningen bör sålunda

lastställas med utgångspunkt från markens realvärde, när hindret mot markens

utnyttjande för bebyggelse uppkom. Att i vissa fall skälig hänsyn därvid

bör tagas till markens värde vid lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet

i 162 §.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats.

49—55 §§.

Dessa paragrafer motsvara 39—44 a §§ stadsplanelagen och 49—55 §§ i

utredningens förslag (motiv, se s. 312—316 i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att numera ställdes stora krav på

huvudtrafikledernas utformning. Detta gällde såväl förbifartsvägar utanför

städernas tätbebyggda delar som starkt trafikerade tillfarter till städernas

centrala delar. I båda dessa fall måste trafiklederna utformas så att de bleve

möjligast trafiksäkra. Detta syfte nåddes bl. a. genom en begränsning av antalet

anslutande gator samt genom förhindrande av tomtutsläpp mot huvudtrafikleder.

Sådana leder komme då att i stadsplanen ligga relativt isolerade

från kringliggande bebyggelse, och av dessa gator ianspråktagna markområden

komme närmast att utgöra motsvarighet till järnvägarnas trafikområden.

Styrelsen utginge ifrån att bl. a. 50 § icke vore tillämplig i avseende

å dylika trafikleder. Ett klargörande vore här önskvärt. Lämpligen borde

därvid en bestämd åtskillnad göras, förslagsvis genom en uppdelning av gatubegreppet

i »huvudgata» och »lokalgata». Bestämmelserna i 50 och 52 §§

skulle då gälla lokalgata, ej huvudgata.

Stadsplanekontoret i Stockholm framhåller, att i 50 § gjordes tidpunkten

för upplåtandet av ny gata avhängig av vidliggande tomters bebyggande. Då

emellertid gata även kunde gränsa till specialområde, borde tiden för gatans

upplåtande göras beroende av ianspråktagandet av vidliggande specialområden

för i stadsplanen avsett ändamål. Samma mening uttalas av länsarkitekten

i Jämtlands län och Stockholms stads fastighetskontor. Byggnads
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

223

nämnden i Kumla anser, att 50 § borde förtydligas i vissa hänseenden. Det

syntes sålunda tveksamt om de vägar, som funnes inom ett samhälle men

icke vore allmänna vägar, skulle räknas som gator, därest stadsplan fastställdes

för samhället. Om så icke vore fallet, kunde det inträffa, att staden

icke bleve skyldig att utlägga nya gator vid ny bebyggelse, emedan bebyggelsen

skildes från allmän väg genom redan befintlig bebyggelse på mark,

som icke på länge komme att övergå till rättsligt bestående tomter. Staden

borde således ha skyldighet att upplåta ny gata i den mån bebyggandet fortskrede

från befintlig, allmänt befaren väg. Däremot syntes bestämmelsen,

att gatudel som begränsades av två på varandra följande tvärgators utdragna

mittlinjer skulle upplåtas, då en tredjedel av tomterna vore bebyggda, kunna

mildras därhän, att detta gällde endast då båda tvärgatorna redan vore utlagda.

Beträffande 51 § anför vice stadsjuristen i Stockholm, att den föreslagna

bestämmelsen vore påkallad och önskvärd. Tvekan syntes emellertid kunna

råda, om uttrycket »tagits i anspråk för i stadsplanen angivet ändamål» vore

tillfredsställande. Specialområde liksom industritomt kunde ha ett avsevärt

arealinnehåll och kunde många gånger tagas i anspråk för sitt ändamål successivt.

Vid sådant förhållande syntes det riktigast, att stadens skyldighet att

upplåta vidliggande torg, park eller annan sådan allmän plats inträdde först

sedan industritomten eller specialområdet till övervägande delen tagits i anspråk

för sitt ändamål. En ändring av den föreslagna bestämmelsen av innehåll,

att stadens skyldighet att upplåta ifrågavarande allmänna plats inträdde

först sedan »industritomt eller specialområde i väsentlig omfattning tagits

i anspråk för i stadsplanen angivet ändamål» syntes därför önskvärd.

Vad angår 54 § framhåller Stockholms stads fastighetskontor, att vid tilllämpningen

av detta stadgande tolkningssvårigheter uppkommit. Det vore

icke fullt klart, huruvida skyldigheten att anordna »nödigt avlopp» avsåge

avlopp för både spillvatten och dagvatten. Man hade tänkt sig möjligheten av

att spillvattnet kunde bortföras i slutna kärl. Att förutsätta en sådan lösning

inom område, som vore avsett att förses med avloppsledningar, syntes emellertid

ej vara lämpligt. Ehuru syftet med stadgandet syntes klart, nämligen

att nödigt avlopp för såväl spill- som dagvatten borde anordnas, vore det

önskvärt, att detta komme till klart uttryck i lagtexten.

I fråga om 49, 52, 53 och 55 §§ i förslaget har ingen erinran framställts i

yttrandena.

Departementschefen.

Skyldigheten för stad att upplåta gata är enligt stadsplaneutredningens förslag

liksom enligt gällande lag beroende av i vilken utsträckning tomterna

utmed gatan äro bebyggda enligt stadsplanen. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framhåller, kan det i trafiksäkerhetens intresse vara önskvärt,

att vissa gator, särskilt hnvudtrafikleder, skyddas genom alt utfart

från de enskilda tomterna till gatan förhindras. Trafiken från de vid gatan

belägna tomterna kan i sådant fall lämpligen uppsamlas genom särskilda

»bostadsgator», varifrån den på därför lämpliga platser ledes ut på huvud
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

trafikleden. I 30 § 1 mom. av utredningens förslag till byggnadsstadga har

erinrats om den möjlighet, som finnes att i stadsplan förbjuda anordnande

av port eller annan utgång mot gata. I sådana fall, då tomterna vid

gatan icke ha rätt att taga utfart till denna, torde det icke vara något berättigat

intresse för tomtägarna att få gatan upplåten till allmänt begagnande

i samma mån som bebyggandet utefter gatan fortskrider. Inskränkning

i stadens skyldighet att upplåta gata synes alltså böra göras i nu angivna

fall. Detta föranleder ändring av 50 och 54 §§ i utredningens förslag.

Utredningens förslag uppställer liksom gällande lag vidare det villkoret

för stads skyldighet att upplåta gata, att bebyggelsen fortskrider från förut

upplåten gata eller allmän väg. Byggnadsnämnden i Kumla anser, att med allmän

väg bör jämställas allmänt befaren, enskild väg. Detta synes dock föra

för långt. Därest den enskilda vägen är av större betydelse för samhället,

torde förklaring böra utverkas, att den skall anses som allmän. Om vägen

åter är av mindre betydelse, synes det kunna bli alltför betungande för staden,

om den jämställes med allmän väg i det hänseende, varom fråga nu är.

Samma byggnadsnämnd har också föreslagit, att skyldighet att upplåta gata,

då viss del av tomterna vid gatudelen bebyggts, icke skulle föreligga om

endast en av de mötande tvärgatorna förut vore upplåten utan att härför

skulle fordras att båda tvärgatorna upplåtits. Ej heller detta förslag, vilket

synes medföra en opåkallad minskning av stadens skyldigheter, förefaller

mig lämpligt.

Skyldigheten att upplåta torg, park eller annan allmän plats har enligt utredningens

förslag till 51 § gjorts beroende av om tomter eller specialområden

utmed den allmänna platsen i viss omfattning bebyggts eller eljest

tagits i ansprak för angivet ändamål. Gällande lag talar i detta sammanhang

endast om angränsande tomter. Att även ianspråktagandet av specialområden,

som gränsa intill allmän plats, på i förslaget angivet sätt påverkar

skyldigheten att upplåta den allmänna platsen synes i och för sig lämpligt,

även om den praktiska betydelsen därav sannolikt icke blir stor. I vissa

yttranden har påyrkats, att hänsyn till ianspråktagandet av intilliggande

specialområden även borde tagas vid bedömandet — enligt 50 § — av stads

skyldighet att upplåta gata. En sådan utsträckning av stadens skyldighet

torde dock kunna bli alltför betungande och synes ej heller motsvara ett

verkligt behov. Någon ändring av 50 § i dylik riktning torde därför ej böra

företagas. Däremot synes det, på skäl som anförts av vice stadsjuristen i

Stockholm, lämpligt att sista satsen i 51 § jämkas så, att skyldigheten att

upplåta allmän plats göres beroende av om tomter eller specialområden vid

platsen bebyggts enligt stadsplanen eller eljest väsentligen tagits i anspråk

för angivet ändamål. Genom denna ändring markeras, att för att stad skall

ha skyldighet att upplåta allmän plats vid ett specialområde kräves att området

till övervägande del tagits i anspråk för sitt ändamål. Det räcker

sålunda icke, om endast en ringa del av specialområdet iordningställts.

Bebygges tomt, innan gata vid tomten upplåtits till allmänt begagnande,

är enligt förslaget till 54 § tomtägaren skyldig att anordna utfartsväg och

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 131.

225

nödigt avlopp från tomten. Avloppsfrågan skall givetvis ordnas så, att både

spillvatten och dagvatten bortföras.

Utöver vad nu nämnts torde anledning icke föreligga till erinran mot stadsplaneutredningens

förslag i förevarande delar.

Om bidrag till gatukostnad.

Angående tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad finnas

i den gällande stadsplanelagen regler dels i 45—48 §§ såvitt angår kostnad

för gatumark och dels i 49—51 §§ rörande kostnad för iordningställande

av gata jämte avloppsledning. Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits

eller skolat upplåtas till allmänt begagnande före stadsplanelagens ikraftträdande,

d. v. s. före den 1 januari 1932, skall enligt 87 § nämnda lag fråga

om skyldighet för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark prövas enligt

förut gällande bestämmelser.

Stadsplaneutredningen har i sitt förslag upptagit regler om tomtägares

skyldighet att bidraga till stads kostnad för gatumark samt iordningställande

av gata och avloppsledning under 56—66 och 67—69 §§. Förslaget innebär

åtskilliga ändringar i förhållande till gällande lag. Den mest betydelsefulla

ändringen är, att markersättning skall beräknas till hela värdet av

halva gatubredden i stället för — såsom enligt gällande rätt — halva värdet

av hela bredden. Ett mot nuvarande 87 § stadsplanelagen svarande stadgande

har av utredningen intagits i övergångsbestämmelserna punkt 5, motsvarande

163 § i departementsförslaget.

I motiven har utredningen till en början redogjort för bristerna i gällande

lag samt klargjort sin allmänna inställning till frågan om markägarnas bidragsplikt

(se betänkandet s. 316—332).

Yttrandena.

Dessa uttalanden ha i yttrandena i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats

utan erinran. Sålunda anför svenska landskommunernas förbund, att

förslaget många gånger, såsom beträffande gatumarksersättning vid gatukors,

syntes avgjort överlägset gällande bestämmelser. Svenska kommunaltekniska

föreningen anser, att de föreslagna ändringarna i fråga om uttagande

av gatukostnadsbidrag vore välmotiverade och behovet därav mycket

trängande. Överlantmätaren i Västerbottens län framhåller också, att beräkningsgrunderna

för gatukostnadsersättning blivit förenklade och mera allmängiltiga.

Sveriges fastighetsägareförbund anser däremot, att det vore principiellt

oriktigt att låta tomtägarna såsom särskild medborgargrupp svara ekonomiskt

för anordningar som komme samtliga medborgare till godo. Skyldigheten

i fråga vore en kvarleva från äldre tid, då fastighetsägarna utgjorde

eu grupp medlemmar med speciellt inflytande på kommunens angelägenheter.

Därutinnan hade nu likställighet införts. För allmänheten tillgängliga

gator och allmänna platser komme uppenbarligen medborgarna i allmänhet

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131. 15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

till godo och sålunda icke blott dem som ägde tomter. Därest välordnade

gator medförde stigande fastighetsvärden, så medförde en sådan stegring

också i sin tur en ökad skattskyldighet för tomtägaren. Förbundet kunde

fördenskull icke lämna ulan erinran det förhållandet, att man ånyo sanktionerat

principen att del skulle åligga tomtägarna såsom särskild medborgargrupp

att utöver deltagandet i de allmänna skatterna utgiva särskilda bidrag

till gatuväsendet.

Svenska stadsförbundet anför, att införandet av nya beräkningsmetoder

för gatumarksersättningen skulle få till följd att man under en lång övergångstid

hade att räkna med olika lagstiftningar, vilkas tillämpning vore

beroende av vid vilken tidpunkt gatan upplåtits eller lagligen skolat upplåtas

till allmänt begagnande. Betänkligheter kunde därför hysas mot att nu

vidtaga andra förändringar än sådana som endast innebure ett förtydligande

av gällande bestämmelser. Mot de föreslagna ändringarna i och för sig

funne förbundet dock icke anledning till erinran. Stockholms stads fastighetskontor,

som anser uppenbart att ökad klarhet och reda vunnes genom

de nya reglerna, ifrågasätter, om de fördelar som skulle erhållas, uppvägde

nackdelen av att få en tredje i lag stadgad beräkningsmetod, som skulle tilllämpas

jämsides med de två tidigare. Detta så mycket mer som stadsplaneutredningen

berört frågan om att eventuellt helt avskaffa bidragen i den

form de nu hade. Det kunde enligt kontorets mening övervägas, om icke —

i avvaktan på en eventuell dylik reform — nu gällande beräkningsmetod

borde bibehållas och kompletteras med erforderliga anvisningar angående

tillämpningen. Fastighetskontoret efterlyser därjämte en klarare terminologi.

Man borde i lagtexten skilja mellan gatumarksbidrag och gatubyggnadsbidrag.

Även byggnadsnämnden i Göteborg anser -— under uttalande av

sin respekt för förslagets förtjänster i och för sig — alt fördelen av lagändringen

vore tämligen dubiös, emedan man icke helt konune ifrån att tilllämpa

de äldre reglerna. Huru besvärliga gällande gatukostnadsregler varit,

vore tillräckligt omvittnat. Det vore därför mest rationellt, att alla gatukostnadsbidrag

avskaffades och ersattes exempelvis med en skatt på den värdestegring,

som en genomförd planläggning medförde. I avbidan på en ändring

härutinnan syntes nu gällande regler kunna bibehållas oförändrade.

Göteborgs stads fastighetskontor förordar, att man för gatukostnadsbidrags

beräknande inför ett lättillämpat taxesystem. Liknande mening uttalas av

drätselkammaren i Malmö, stadsarkitekten i Ronneby och stadsingenjören

i Ystad. Slutligen framhåller föreningen Sveriges stadsarkitekter, att i avvaktan

på en utredning om värdestegringsskatt borde nu gällande regler om

bidijpg till iordningställande av gata bibehållas med den omarbetning i förenklande

syfte, som kunde genomföras. I huvudsak samma mening framföres

av byggnadsnämnden i Gävle och stadsarkitekten i Uddevalla.

Departementschefen.

Såsom stadsplaneutredningen framhåller, äro de nuvarande reglerna om

tomtägai‘es skyldighet att bidraga till stads gatukostnad otydliga och leda

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

227

till orättvisa resultat. Det framlagda förslaget innebär, som av yttrandena

torde framgå, avsevärda förbättringar. Väl komma äldre bestämmelser i

ämnet alltjämt att tillämpas i viss utsträckning under en övergångstid, men

detta bör dock icke hindra att reformen genomföres.

I vissa yttranden har berörts den av stadsplaneutredningen väckta frågan,

huruvida tomtägarnas bidragsplikt skulle kunna helt avskaffas i samband

med införandet av en värdestegringsskatt å fastighet. Spörsmålet om införande

av en dylik värdestegringsskatt är, såsom förut nämnts, föremål för

övervägande i annan ordning och kan därför icke behandlas i detta sammanhang.

Att såsom fastighetsägareförbundet föreslår omedelbart slopa markägarebidragen

till gatukostnad torde icke kunna ifrågakomma. Tomtägarna

ha otvivelaktigt sådan nytta av stadens gatuanläggningar att det är skäligt,

att särskilda bidrag till kostnaderna därför uttagas av dem.

I ett yttrande har efterlysts en bättre terminologi. Den nuvarande är icke

helt tillfredsställande. Jag har dock icke ansett tillräcklig anledning föreligga

att föreslå någon ändring härvidlag.

56 och 57 §§.

Dessa paragrafer motsvara 45 § första stycket stadsplanelagen och 56—

57 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 332—344 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande 56 § i förslaget anmärker länsarkitekten i Jämtlands län, att

beräkningen av gatumarksersättningen efter högst fem åttondelar av hushöjden

ej syntes äga saklig grund. Några större orättvisor syntes ej ske, om

ersättningen beräknades efter högst hela hushöjden. Kommunalfullmäktige

i Tierps köping yrka, att ersättningsberäkningen skall ske med utgående

från tre fjärdedelar av hushöjden, medan byggnadsnämnden i Askersund

föreslår, att tomtägarnas bidragsplikt alltid skall avse en gatubredd av minst

7 meter. Överståthållarämbetet anser, att de föreslagna stadgandena i visst

fall vore obilligt betungande för fastighetsägarna. Därvid åsyftar ämbetet

det förhållandet, att bidraget skulle uträknas med utgångspunkt från den

högsta å tomten tillåtna hushöjden, även om tomten sträckte sig fram till

två gator, såsom t. ex. en mellantomt tvärs över ett helt kvarter, och den

tillåtna byggnadshöjden vore högre vid den ena gatan än vid den andra.

Otillfredsställande vore också, att ersättningen kunde ha blivit vida lägre,

om området varit uppdelat i två tomter. Kammarkollegiet ifrågasätter, om

icke definitionen på byggnadshöjd, som enligt förslaget skulle intagas i

byggnadsstadgan, borde införas i lagen, medan Göteborgs stads byggnadsnämnd

påyrkar bestämmelse om befrielse för tomtägare att erlägga gatumarksersättning

för före den 1 januari 1908 utlagd del av gata. Slutligen

anser överlantmätaren i Västerbottens län att, för undvikande av viss godtycklighet

vid bestämmandet av ga tukostnadsersättningen i oregelbundna

gatukors, gatas mittlinje borde definieras såsom orten för de punkter, vilkas

avstånd till närmaste punkt å vardera gatulinjen vore lika.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

I fråga om 57 § i förslaget anmärker drätselkammaren i Malmö, att stad

borde tillerkännas rätt till ersättning av markägarna för mark tillhörande

allmän väg, som inginge i gata, ej blott såsom utredningen föreslagit då fråga

vore om framdeles tillkommande allmänna vägar utan även för redan befintliga

sådana. Vidare borde enligt drätselkammarens mening det föreslagna

stadgandet förtydligas så att därav framginge, att rätten till bidrag omfattade

ej allenast mark i nya allmänna vägar, utan även mark, varmed redan

förefintliga sådana trafikleder vidgades. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har förklarat sig helt biträda stadsplaneutredningens uppfattning därutinnan,

att någon gottgörelse av statsmedel icke borde utgå till städer, som förmenade

sig ha lidit skada i och med att vissa vägar i samband med förstatligandet

av den allmänna väghållningen förklarats som allmänna (jfr betänkandet

s. 343).

Departementschefen.

Mot ifrågavarande regler, vilka tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet

yttranden, har jag icke något att erinra. Det må emellertid anmärkas,

att enligt de principer, för vilka förut redogjorts, skall då stad löser gatumark

betalas endast det realvärde, som marken hade då stadsplanen antogs.

Markvärdestegring, som inträtt därefter, äger markägaren icke rätt

att tillgodonjuta. På samma sätt bör beräkningen av gatumarksersättning i

princip verkställas efter markens värde vid tiden för planens antagande

utan hänsyn till därefter uppkommen värdestegring å omgivande tomtmark.

Undantag bör dock göras för värdestegring som redan uppstått vid byggnadslagens

ikraftträdande. Härom stadgas i 162 § i departementsförslaget.

Skulle tomtägares ersättningsskyldighet i visst fall bli oskäligt betungande,

finnes möjlighet till jämkning av ersättningsbeloppet.

Med hänsyn till den betydelse definitionen på byggnads höjd har för ersättningsberäkningen

skulle det kunna vara motiverat att denna definition

infördes i byggnadslagen i stället för i byggnadsstadgan. Detta synes dock

icke erforderligt och kan för övrigt vara mindre lämpligt med hänsyn till

bestämmelsens tekniska natur.

Den av byggnadsnämnden i Göteborg berörda frågan om tomtägares

skyldighet att erlägga gatumarksersättning för del av gata, som utlagts före

den 1 januari 1908, torde icke kräva närmare reglering. Har gatudelen upplåtits

till allmänt begagnande efter nämnda dag, är tomtägaren under vissa

förutsättningar skyldig att utgiva gatumarksersättning, men i annat fall

skall sådan ersättning icke utgå (se 163 § i departementsförslaget, 87 § gällande

stadsplanelag och 1 kap. 36 § fastighetsbildningslagen i dess tidigare

lydelse).

Av drätselkammaren i Malmö framställda anmärkningar mot 57 § torde

icke heller böra föranleda ändring i förslaget. Att såsom stadsplaneutredningen

föreslår begränsa stads rätt till ersättning för mark, tillhörande allmän

väg, till sådana allmänna vägar, som framdeles tillkomma, torde vara

välmotiverat. Stads rätt till bidrag för mark, tillhörande dylik nytillkom
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

229

men väg, avser ej blott det fall att vägen blivit anlagd helt ny. Även om det

är fråga om en gammal väg som efter den nya lagens ikraftträdande blivit

vidgad, äger staden rätt till ersättning av tomtägama för vägmärken, dock

givetvis endast såvitt avser den nytillkomna arealen. Något förtydligande

av lagtexten på denna punkt synes icke erforderligt.

58 §.

Paragrafen motsvarar 58 § i utredningens förslag (motiv, se s. 344—346 i

betänkandet).

Yttrandena.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter lämpligheten av att till grund för ersättningsberäkningen

lägga medelvärdet av marken inom gatudelen i stället

för såsom hittills av gatumarken framför tomten. Svenska kommunaltekniska

föreningen framhåller, att den sålunda föreslagna regeln om ersättningens bestämmande

skulle få till följd, att ägarna av de mindre värdefulla tomterna

ålades en högre gatumarksersättning än som svarade mot markens verkliga

värde framför tomterna. Ägarna till de värdefullare tomterna skulle däremot

få en motsvarande lägre gatumarksersättning. Detta syntes icke vara skäligt.

Bestämmelserna borde lämpligen ändras på sådant sätt, att bidraget å den

ersättningspliktiga marken för varje tomt beräknades efter värdet å den ersättningspliktiga

marken framför tomten. I sådant fall erfordrades icke något

särskilt stadgande om markvärdet i gatukors, och ersättningens beräknande

för de olika tomterna utmed gatudelen vid skilda tidpunkter bleve i hög grad

underlättad. Även svenska teknologföreningen anser, att det föreslagna beräkningssättet

vore orättvist och att beräkningarna, särskilt vid gatuvidgningar,

skulle bli mycket mer omfattande och vanskliga än enligt gällande

lag. Den nya beräkningsmetoden skulle också i hög grad minska de enskilda

tomtägarnas möjligheter att kontrollera stadens beräkningar och komme att

ge anledning till ett ökat antal tvister. Stockholms stads fastighetskontor uttalar,

att det ej vore lämpligt att utgå från medelvärdet av marken inom gatudelen,

åtminstone icke då det gällde vidgning av gata. Staden syntes icke ha

möjlighet att förvärva mark för gatuvidgning efter dylikt medelpris, överståthållarämbetet

finner, att den föreslagna beräkningsregeln hade värde

med hänsyn till procederet men att den ur materiell synpunkt kunde befaras

visa sig mindre gynnsam. Förevarande förslag avstyrkes därjämte helt —

eller åtminstone såvitt angår uträkningen av gatumarksersättning vid gatuvidgning

—• av stadsplanekontoret i Stockholm, byggnadsnämnden i Uppsala,

byggnads- och fastighetsavdelningarna i Norrköping, drätselkammaren i Vänersborg,

byggnadsnämnden i Borås, drätselkammaren i Malmö och Göteborgs

stads fastighetskontor. Sistnämnda båda myndigheter anmärka tillika

på den i 58 § andra stycket av utredningens förslag upptagna regeln, att

värdet av marken i gatukors skall bestämmas med utgående från det lägsta

medelvärdet bos marken i de båda mötande gatorna. Denna regel föreslås

skola slopas eller ersättas med en bestämmelse av motsatt innebörd, d. v. s.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

att ersättningsberäkningen i dylikt fall skall ske med utgående från det högre

medelvärdet. Länsarkitekten i Kronobergs län anmärker slutligen, att det

icke vore klart, huruvida det värde, som skulle ersättas, vore gatumarkens

råmarksvärde eller värdet efter färdigställandet.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen har i syfte att avlägsna ojämnheter i ersättningsberäkningen

genom att gatumarken har olika värde per ytenhet föreslagit,

att ersättningsberäkningen skall ske efter markens medelvärde inom gatudelen.

Departementsförslaget vilar visserligen, såsom förut nämnts, på den

principen att hänsyn icke tages till värdestegring å gatumark, som inträtt

efter istadsplanens fastställande. Redan vid denna tidpunkt kan emellertid

gatumarken ha olika värde per ytenhet. Därtill kommer att enligt övergångsbestämmelserna

den angivna principen icke avser värdestegring som redan

inträtt vid byggnadslagens ikraftträdande. Det förslagna beräkningssättet

skulle kunna få till följd, att ägarna av den värdefullaste tomtmarken utmed

en gatudel finge betala lägre gatumarksersättning och ägarna av de mindre

värdefulla tomterna en högre ersättning än som svarar mot värdet av den

ersättningsgilla marken framför tomten. Såväl stadsplanelagen som förslaget

till hyggnadslag åsyftar, att gatumarksersättningens storlek skall motsvara

den fördel som genom den nya gatan eller genom gatuvidgningen beredes

de särskilda tomterna. Denna nytta torde i allmänhet bättre överensstämma

med en gatumarksersättning, beräknad efter medelvärdet av gatumarken

framför tomten. Stadgandet har därför jämkats så att, i nära anslutning

till vad nu gäller, ersättningsberäkningen skall ske efter detta medelvärde.

Har markens värde förändrats genom att staden ställt den i ordning

som gata, skall givetvis avseende icke fästas därå vid ersättningsberäkningen

(jfr 64 § andra stycket).

Vad angår gatukors synes det lämpligt, alt vid ersättningsberäkningen behandla

detta för sig och därvid utgå från medelvärdet av marken i gatukorset.

Vid tillämpningen härav måste i varje särskilt fall klargöras, vilken

mark som ligger i gatukorset. Angående vad som skall anses höra till gatukorset

hänvisas till betänkandet (s. 338 och 341). Mot vad där anföres i detta

ämne har jag, i likhet med de hörda myndigheterna, icke något att erinra.

59—62 §§.

59 § i departementsförslaget saknar motsvarighet i gällande lag. 60—61 §§

i nämnda förslag motsvara 45 § andra och tredje styckena stadsplanelagen,

medan 62 § i samma förslag motsvarar 46 § stadsplanelagen. I utredningens

förslag motsvaras hithörande paragrafer av 59—62 §§ (motiv, se s. 346—354

i betänkandet).

Yttrandena.

Kammarkollegiet framhåller, att de som mest berördes av bestämmelserna

i 59 § och 62 § andra stycket vore givetvis vederbörande fastigheters ägare. Ej

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

231

blott staden utan även fastighetsägaren syntes därför böra beredas tillfälle att

få prövad framställning om sådan särskild kostnadsfördelning, som där avsåges.

Svenska kommunaltekniska föreningen uttalar, att om varje fråga om

fördelning av gatumarksersättning enligt 59 § skulle underställas Kungl.

Maj:ts prövning, komme delta att verka fördröjande på ärendets behandling.

Det syntes därför önskvärt, att länsstyrelsen gåves rätt att besluta om sådan

fördelning. Svenska stadsförbundet anmärker likaledes, att det icke syntes

nödvändigt att beslut om fördelningsgrunden skulle, i olikhet med vad som

gällde om gatuanläggningskostnad, underställas Kungl. Maj:t. Även stadsingenjören

i Kristianstad, byggnadsnämnden i Göteborg och stadsarkitekten i

Skövde anse det oriktigt, att fråga om fördelningsgrund skall hänskjutas till

Kungl. Maj:t. Stadsingenjören i Kristianstad föreslår därvid, att byggnadsnämnden

eller annan stadens myndighet skall äga besluta om fördelningen,

medan byggnadsnämnden i Göteborg påyrkar, att allmänna regler för fördelning

skola intagas i lagen. Stadsarkitekten i Uppsala befarar, att den i och

för sig riktiga metoden med fördelning efter den medgivna bebyggelsen eller

dylik skälig grund med hänsyn till det föreslagna förfarandet icke komme att

få den användning den förtjänade.

I fråga om 60 § anmärker svenska kommunaltekniska föreningen, att en

jämkning av gatumarksersättningens storlek borde komma till stånd ej blott

efter direkt yrkande utan även på stadens eget initiativ. Staden borde sålunda

icke framställa krav på ersättningsbelopp, som stadens vederbörande myndighet

funne vara alltför högt. En omarbetning av 60 § syntes därför önskvärd.

Svenska teknologföreningen gör en liknande anmärkning, varvid föreningen

anför:

Enligt denna paragraf kan tomtägare erhålla jämkning av gatumarksersältning

endast om han kan påvisa, att den fördel, som genom gatan beredes

hans tomt, icke svarar mot det ersättningsbelopp, som staden begär. Konsekvensen

härav torde bliva, att staden alltid kommer att kräva eu maximal

gatumarksersättning, även om stadens vederbörande myndighet anser en

jämkning vara motiverad, och ankommer det sedan på tomtägaren, att genom

en fastighets-ekonomisk utredning bedöma skäligheten av ersättningskravet

i förhållande till de fördelar eller nackdelar, som gatuanläggningen

ger hans fastighet, och att med stöd därav eventuellt påyrka en jämkning

av ersättningen. Detta förfaringssätt kan icke vara rimligt. Staden synes alltid

höra i samband med krav på gatukostnadsbidrag förete en utredning visande

beräkningssättet och skäligheten av ersättningsbeloppet. Finner staden

därvid eu jämkning vara motiverad, bör staden utan framställning från

tomtägaren minska sitt ersättningskrav. Skulle tomtägaren icke kunna godtaga

det på sådant sätt motiverade ersättningskravet och frivillig överenskommelse

icke kunna träffas, skall enligt 64 § ersättningsfrågan hänskjutas

till expropriationsnämnds avgörande. Eu ändring av 60 § i enlighet härmed

synes påkallad. Slutligen må framhållas angelägenheten av att i 60 § tydligt

utsäges att ersättningsbeloppet skall så jämkas, att det i varje fall icke

överstiger den eventuella värdestegring för fastigheten, som beräknas bliva

eu följd av gatuanläggningen. Därav följer sålunda, att om någon sådan värdestegring

icke kan påvisas, bör tomtägaren helt befrias från gatumarksersätlning.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj ds proposition nr 131.

Även stadsplanekontoret i Stockholm anser, att lagen bör så utformas att

staden icke utkräver högre gatumarksersättning än vad stadens vederbörande

myndighet anser skälig. Stockholms stads fastighetskontor framhåller, att

de gällande bestämmelserna om jämkning av gatumarksersättning ofta föranlett

tvister, som i många fall icke kunnat lösas utan rättegångsförfarande.

Genom den föreslagna utformningen av 60 § skulle jämkningsförfarandet

få än vidare tillämpning med ty åtföljande större möjligheter till tvist. Särskilt

betänkligt syntes resultatet kunna bli i sådana fall, då gatumarksersättning

beräknades enligt 59 §. Även om det icke vore möjligt att helt avskaffa

jämkningsförfarandet, syntes det dock ej finnas skäl att utöka dess

tillämpningsområde, i synnerhet som de föreslagna bestämmelserna om gatumarksersättning

icke i något väsentligt innebure skärpning av förut gällande

regler. Fastighetskontoret avstyrker därför den föreslagna ändringen

av gällande föreskrifter angående jämkning.

Departementschefen.

Då det gäller kostnaderna för anläggning av gata finnes enligt ett

år 1935 infört tillägg till 50 § fjärde att-satsen stadsplanelagen möjlighet

att fördela de på tomtägarna inom visst område sammanlagt belöpande anläggningskostnaderna

mellan dem efter omfattningen av den medgivna bebyggelsen,

efter tomternas storlek eller efter annan skälig grund. För att erhålla

möjlighet till rättvis fördelning av kostnaderna för gatumark skall

enligt stadsplaneutredningens förslag en regel införas, som medgiver att även

dessa kostnader fördelas på liknande sätt. Detta förslag, som tillstyrkts i yttrandena,

synes lämpligt. Vilken fördelningsgrund, som i varje särskilt fall

bör komma i tillämpning, blir såsom stadsplaneutredningen närmare utvecklar,

beroende på förhållandena. Medan i vissa fall den medgivna bruttovåningsytan

är lämplig härför, kan det i andra fall vara mera rättvist att använda

t. ex. tomtstorleken såsom grund för fördelningen. Att i lag närmare

angiva, i vilka fall den ena eller den andra grunden bör tillämpas, torde icke

vara möjligt. Fördelningsgrunden bör därför, såsom stadsplaneutredningen

också föreslår, fastställas från fall till fall. Framställning om särskild fördelning

synes, på sätt i förslaget angives, böra göras av staden. Väl är det

sant att även markägarna kunna ha berättigat intresse av att sådan fördelning

beslutas, men markägarnas rätt torde bli tillräckligt tillgodosedd genom

den möjlighet, som står öppen för dem, att hos staden begära beslut i ämnet.

Det synes finnas anledning antaga, att staden icke kommer att motsätta sig

en sådan önskan, om skäl för särskild fördelning föreligga. Avgörandet rörande

fördelningsgrunden skall enligt förslaget tillkomma Kungl. Maj:t. Att,

såsom i vissa yttranden ifrågasatts, låta länsstyrelse eller byggnadsnämnd

förordna härom synes mindre lämpligt.

59 § har, i anslutning till vad sålunda anförts, avfattats i nära överensstämmelse

med 59 § i utredningens förslag.

Vad därefter angår 60 § har stadsplaneutredningen föreslagit borttagandet

av det för jämkning för närvarande uppställda villkoret, att tomten förut har

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

233

utfartsväg. En sådan utökning av möjligheten till jämkning, vilken tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i alla yttranden utom ett, synes lämplig.

I vissa yttranden framhålles, att de föreslagna reglerna kunde befaras

medföra att staden alltid komme att utkräva maximal gatumarksersättning,

även om stadens vederbörande myndighet ansåge en jämkning vara motiverad.

Stadgandet borde utformas så, att stadens myndigheter ej kände sig förpliktade

att utkräva mer än som med hänsyn till omständigheterna i det

särskilda fallet kunde vara skäligt. Mot vad sålunda anförts kan visserligen

erinras, att det även om jämkningsregeln avfattas enligt stadsplaneutredningens

förslag torde vara tillåtet och lämpligt att vederbörande myndighet, då

anledning till jämkning synes föreligga, icke utkräver full ersättning av tomtägaren

utan själv föreslår skälig nedsättning av ersättningsbeloppet. Men

det kan dock befaras, att den omständigheten, att bevisskyldigheten i utredningens

förslag lagts på tomtägaren, kan föranleda benägenhet att i första

hand utkräva full ersättning även om detta förefaller obilligt. Härtill kommer

att det givetvis är mycket lättare för staden än för en enskild person

att förebringa den utredning som erfordras för bedömande av kravets skälighet.

Även med hänsyn härtill kan det vara mindre lämpligt, att bevisbördan

ligger på tomtägaren.

På grund av vad sålunda anförts synes regeln om ersättningens jämkning

till skäligt belopp böra erhålla en något annan avfattning än stadsplaneutredningen

föreslagit. Det torde böra stadgas, att jämkning skall ske, därest

fördelen av gatan icke svarar mot ersättningsskyldigheten. Härigenom blir

det klart, att staden icke kan eller bör utkräva högre ersättning än som med

hänsyn till omständigheterna kan anses skälig.

I ett yttrande har ytterligare anmärkts, att jämkningsregeln borde utformas

på sådant sätt, att det framginge att ersättningsbeloppet icke finge

överstiga den värdestegring på fastigheten som blivit en följd av gatuanläggningen.

Stadgandet torde förtydligas i enlighet härmed.

Enligt 63 § i utredningens förslag inträder, såsom av det följande framgår,

tomtägarens betalningsskyldighet för gatumarksersättning, så snart gatan

upplåtits till allmänt begagnande. Gällande lag uppställer däremot för att

betalningsskyldighet skall inträda ytterligare det villkoret, att tomten är bebyggd

i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. Medan man enligt

gällande lag vid bedömandet av frågan, om och i vad mån jämkning

skall ske, sålunda i viss mån kan utgå från den faktiskt förefintliga bebyggelsen,

måste man vid tillämpning av den nya lagen ej sällan bestämma

betalningsskyldigheten och i samband därmed taga ställning till jämkningsgraden

redan innan tomten är bebyggd. Någon större svårighet torde dock

ej uppkomma härigenom. Klart är, att jämkningsfrågan måste bedömas med

hänsyn till den bebyggelse som kan väntas uppkomma då stadsplanen genomföres.

Endast för den händelse att tomtägaren icke kan antagas, sedan

tomten blivit bebyggd, ha en nytta av gatan, som svarar mot bidragsskyldigheten,

bör jämkning ske. Att tomtägaren på den grund att bebyggelse i

överensstämmelse med stadsplanen saknas ännu ej alls eller icke till fullo

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

utnyttjar gatan, bör icke medföra att bidraget jämkas men kan däremot, såsom

närmare utvecklas i det följande, stundom medföra att anstånd bör

medgivas med betalningens fullgörande.

Mot 61 och 62 §§ har icke någon erinran framställts i yttrandena. Bestämmelserna

synas lämpliga.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 47 § sladsplanelagen och 63 § utredningens

förslag (motiv, se s. 354—363 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska stadsförbundet anför, att det enligt gällande lag varit förenat med

betydande svårigheter att avgöra, när den i lagen angivna förutsättningen

för tomtägarens skyldighet att utge ersättningen, nämligen att tomten skulle

vara bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, förelåge.

Av rättspraxis syntes, såsom stadsplaneutredningen framhållit, några tillförlitliga

slutsatser icke kunna dragas. Bestämmelsen hade i förslaget bibehållits

i huvudsak oförändrad, och utredningen hade gjort en längre utläggning

av hur den rätteligen borde förstås. Denna utredning bestyrkte dock

snarast intrycket av det oändamålsenliga i att bestämma tidpunkten för ersättningens

utgivande på det sätt som skett. Att återgå till tidigare gällande

bestämmelser och låta ersättningsskyldigheten inträda vid den tidpunkt, då

efter stadsplanens fastställande byggnad uppförts å tomten, kunde icke

gärna komma i fråga. Spörsmålet vore likväl av den vikt, att enligt förbundets

mening på nytt borde övervägas, om icke en närmare precisering kunde

åstadkommas. Svenska kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen,

länsstyrelsen i Jämtlands län, länsarkitekten i Västerbottens län

och stadsplanekontoret i Stockholm anse också, att det alltjämt bleve svårt

att bedöma, när en fastighet vore bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen. Betydelsen av detta begrepp borde därför, enligt vad som

framhålles i dessa yttranden, närmare klarläggas. Länsarkitekten i Jämtlands

län ifrågasätter, huruvida icke såsom villkor för inträdet av tomtägares betalningsskyldighet

borde stadgas, att bebyggelse förelåge »i överensstämmelse

med stadsplanen och på sätt som motsvarar markens värde».

Svenska landskommunernas förbund anmärker, att den föreslagna regeln,

vilken i stort sett överensstämde med gällande bestämmelser, i varje fall

icke kunde sägas underlätta genomförandet av stadsplaner i de mindre bärkraftiga

samhällena. Understundom och tydligen utan att samhällena av

myndigheterna upplysts om konsekvenserna tilltoges tomterna så stora att

några möjligheter att inom överskådlig framtid utfå gatumarksersättning

icke funnes. Förbundet ville ifrågasätta, om icke huvudregeln borde kompletteras

med ett stadgande, enligt vilket halva gatumarksersättningen skulle utgå,

när tomt till mer än hälften bebyggts i överensstämmelse med stadsplanen.

En sådan hjälpregel, kompletterad med vad utredningen med avseende

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

235

å industritomt anfört om tolkningen av begreppet bebyggelse i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen, syntes ge ett för samhället rimligare resultat.

En liknande mening uttalas av byggnadsnämnden i Hornsberg. De

föreslagna bestämmelserna syntes, enligt vad byggnadsnämnden framhåller,

komma att medföra, att Hornsbergs samhälle, särskilt beträffande ytterområdena

där full utbyggnad enligt stadsplan till såväl yta som höjd mycket

sällan förekomme, endast i ett fåtal fall kunde utfå gatumarksersättning

inom rimlig tid. Då därjämte gatukostnadsbestämmelser icke kunnat införas,

syntes samhället få vidkännas både gatumarkslösen och kostnad för

byggande av gator. Det borde kunna anses skäligt, att åtminstone viss del

av gatumarksersättning kunde utgå, sedan gatan färdigställts, även om tomten

ej vore till fullo bebyggd. Byggnadsnämnden ville därför ifrågasätta, huruvida

icke paragrafen borde kunna ändras så att skyldighet förelåge för

tomtägaren att erlägga ersättning för gatumark i förhållande till den utbyggnad

som skett å tomten. Byggnadsnämnden i Norrköping befarar, att förslaget

skulle medföra att vissa tomter, huvudsakligen industri- och egnahemstomter,

skulle bli helt fria från bidrag till gatukostnad. Det syntes nämnden

vara med rättvisan mer överensstämmande, om även sådana tomter bidroge

till gatukostnaden, exempelvis i förhållande till den å tomten uppförda byggnadsvolymen.

Även Stockholms stads fastighetskontor framhåller angelägenheten av att

reglerna om betalningsskyldighetens inträde skärpes. Fastighetskontoret anför

bl. a.:

I många fall är det enligt utredningens mening uppenbart, att en tomt icke

är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen av den anledningen,

att viss del av bebyggelsen ligger på mark, som enligt gällande stadsplan

icke får bebyggas, men å andra sidan lika uppenbart att tomten är bebyggd

i lika hög eller högre grad än vad stadsplanen medgiver. I ett dylikt

fall borde givetvis staden ha möjlighet att uttaga ersättning. Kontoret kan

icke finna, att någon orättvisa kan härledas ur det förhållandet, att tomtens

sanering vore aktuell. Skulle genom saneringen — t. ex. i form av borttagande

av gårdsbebyggelse eller dylikt — risk föreligga för en mera avsevärd

värdeminskning, har ju tomtägaren alltid möjlighet att genom nybyggnad

bringa tomten i fullständig överensstämmelse med stadsplanen. Det förhållandet

att gatumarksersättning ej kan uttagas i fall, som det här berörda,

bidrar till att skapa benägenhet för konservering av äldre bebyggelse. Kontoret

anser sig på den grund böra förorda, alt eu tilläggsbestämmelse av

nyss angiven innebörd intages i lagtexten. Den av utredningen uttalade farhågan

för alt en dylik bestämmelse skulle kunna medföra betalningsskyldighet

i ett fall, där bebyggelsen delvis vore belägen på gatumark, synes

obefogad. Den första förutsättningen för betalningsskyldighet är ju att gatan

upplåtits till allmänt begagnande.

Såsom utredningen själv framhåller, erbjuder det också i många fall stora

svårigheter att enligt gällande och även enligt nu föreslagna bestämmelser

bedöma när ersättningsskyldigheten inträder för mycket stora tomter, som

delvis äro bebyggda och för industritomter, beträffande vilka stadsplanebestämmelserna

ofta äro tämligen summariska. Eu mycket stor tomt kan givetvis

bebyggas i etapper på ett sätt, som förskjuter ersättningsskyldighetens

inträdande till en avlägsen framtid. Industritomter kunna i många fall

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

vara definitivt utnyttjade utan att den medgivna byggnadsrätten tillnärmelsevis

tagits i anspråk. Det kan till och med inträffa, att en sådan tomt är

slutgiltigt utnyttjad utan att någon egentlig bebyggelse överhuvud taget förekommer,

exempelvis en tomt utnyttjad för upplagsändamål.

Slutligen föreslå stadsfullmäktige i Kristinehamn, att skyldigheten att erlägga

gatumarksersättning skall fullgöras så snart gatan upplåtes till allmänt

begagnande, oavsett när tomterna utmed gatan bebyggas. I annat fall kunde,

såsom stadsfullmäktige framhålla, en stad nödgas att kanske för stora kostnader

framdraga en gata genom ett område utan att tills vidare få någon ersättning

av tomtägarna, varigenom staden således själv skulle få förränta det

för gatuarbetena nedlagda kapitalet. Härigenom skulle även följa, att en ägare

till ett större markområde, innefattande ett flertal tomter, i spekulationssyfte

skulle kunna avvakta försäljning av tomter till en tidpunkt långt efter

det gata framdragits över området och således få möjlighet att tillgodogöra

sig en markvärdestegring utan någon motprestation.

Beträffande det i paragrafens sista stycke intagna stadgandet om beräknandet

av ränta å oguldet bidragsbelopp efter högst fem procent om året anför

överståthållaråmbetet, att enär stadens bidragsfordran skulle äga förmånsrätt

i tomten, borde högre ränta ej utgå än som beräknades för botteninteckningar.

Detta hade dock ej iakttagits vid förslagets avfattande.

Departementschefen.

Såväl enligt gällande lag som enligt stadsplaneutredningens förslag inträder

tomtägares skyldighet att betala gatumarksersättning under förutsättning dels

att gatan är upplåten till allmänt begagnande och dels att tomten är bebyggd

i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. I praktiken har det ofta

visat sig svårt att bedöma om sistnämnda villkor för betalningsskyldighetens

inträde är uppfyllt. Väl har utredningen i motiven till sitt förslag sökt klargöra

den närmare innebörden av stadgandet i fråga, men svårigheten att bedöma,

huruvida bebyggelsen står i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen,

torde det oaktat i stort sett kvarstå. Detta har också framhållits i

yttrandena. Härtill kommer att den föreslagna bestämmelsen synes ägnad

att medföra, att betalningsskyldigheten ej sällan inträder på ett alltför sent

stadium. Särskilt kan detta bli förhållandet i sådana fall som då tomterna

äro onormalt stora eller då det är fråga om villabebyggelse eller industribebyggelse.

I dessa fall händer det nämligen ofta, att stadsplanen medgiver

en ganska stor byggnadsrätt, vilken dock endast i begränsad utsträckning

kan väntas bli tagen i anspråk, åtminstone inom överskådlig tid. Att staden

eller samhället sålunda nödgas under lång tid vänta på bidrag till gatukostnad

befrämjar icke en ändamålsenlig utbyggnad av gatunätet. Dessutom

kan det föreslagna stadgandet komma att medföra, alt vissa tomtägare i syfte

att undgå bidragsplikt underlåta att bringa befintlig äldre bebyggelse i överensstämmelse

med stadsplanen. Följden blir då, att den äldre och oftast

olämpliga bebyggelsen blir kvarstående under onödigt lång tid.

Det synes ej nödvändigt att överhuvud anknyta betalningsskyldighetens in
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

237

Iräde till bebyggelsens beskaffenhet eller färdigställande. Tomtägarnas bidragsplikt

betingas av den värdestegring å tomtmarken som gatans framdragande

medför. Denna värdestegring inträder redan i och med att gatan

upplåtes. Om vederbörande tomtägare icke omedelbart drager nytta av gatan

på det sätt som stadsplanen förutsätter genom att bringa bebyggelsen i överensstämmelse

med stadsplanen, torde detta, åtminstone i allmänhet, få anses

vara hans ensak. Givetvis kan det dock i vissa fall framstå som obilligt,

om bidragsbeloppet skulle uttagas så snart gatan färdigställts. Det synes

emellertid tillräckligt, att i dylika fall möjlighet föreligger för tomtägaren

att efter särskild ansökan erhålla uppskov med betalningsskyldighetens fullgörande.

Föreligger verkligt skäl för betalningsanstånd, torde sådant icke

komma att vägras. Därjämte är att märka, att stadsplaneutredningen föreslagit,

att tomtägaren skall äga fullgöra sin betalningsskyldighet genom avbetalningar

under ett visst antal år. Detta förslag, som lämnats utan erinran

i yttrandena, medför att tomtägarnas bidragsplikt icke blir så betungande som

om hela bidraget måste betalas på en gång. Rätten att fullgöra bidragsplikten

genom avbetalningar kommer därför, jämte möjligheten i särskilda

fall att erhålla anstånd även med avbetalning, att i viss mån motverka den

skärpning för tomtägarna som följer av borttagandet av bestämmelsen om

viss bebyggelse såsom villkor för betalningsskyldighetens inträde.

I enlighet härmed innehåller första stycket av förevarande paragraf, att

skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av gatas upplåtande

till allmänt begagnande. Beträffande tomtägares betalningsskyldighet

vid gatuvidgning gäller motsvarande regel. Huruvida gatan upplåtits eller ej,

möter ingen svårighet att fastställa. Den nuvarande ovissheten om tidpunkten

för betalningsskyldighetens inträde försvinner alltså, och alla tvister härom

bli onödiga. Detta är en stor fördel. Även om bebyggelsens beskaffenhet

sålunda icke inverkar på betalningsskyldighetens inträde, kommer bebyggelsen

alltjämt att äga betydelse vid bedömandet av stadens skyldighet att upplåta

gata. Denna skyldighet är nämligen, såsom förut anförts (jfr 50 §),

betingad av att viss del av de vid gatan befintliga tomtlinjerna »bebyggts i

enlighet med stadsplanen». Att ett dylikt relativt obestämt villkor bibehållits,

då det gäller skyldigheten att upplåta gatan, synes emellertid icke medföra

samma praktiska olägenheter som om villkoret funnits kvar även i fråga

om betalningsskyldighetens inträde.

Paragrafens andra stycke innehåller föreskrifter om sättet för betalningens

fullgörande. Tomtägarens rätt alt erlägga gatumarksersättningen genom avbetalningar

är enligt departementsförslaget betingad av att tomtägaren ställer

nöjaktig säkerhet för betalningen. Detta beror på att jag, såsom förut

nämnts, icke kunnat godtaga stadsplaneutredningens förslag om att stads

fordran för gatukostnad skall äga förmånsrätt i tomten. Betalningsskyldigheten

vilar sålunda åtminstone i första hand på den, som äger tomten på

förfallodagen, d. v. s. dagen för gatans upplåtande. Skulle tomten byta ägare

efter nämnda dag men innan betalningsskyldigheten fullgjorts, är den nye

ägaren i allmänhet icke betalningsskyldig. Endast för den händelse den

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

nye ägaren själv önskar verkställa nybyggnad å tomten, äger staden fordra

att han betalar å tomten belöpande gatumarksbidrag (jfr 38 §). Staden måste

av dessa skäl kunna kräva säkerhet för att betalningsskyldigheten fullgöres.

Det torde kunna antagas att städerna frivilligt komma att bevilja lomtägama

anstånd med betalning av gatumarksbidrag, då skäl därtill finnas.

Ej sällan torde det visa sig ändamålsenligt att anstånd beviljas tills vidare

— utan angivande av någon viss tidsfrist. Uppkommer oenighet mellan

staden och tomtägaren, om eller i vilken utsträckning anstånd bör beviljas,

torde frågan böra prövas av länsstyrelsen. Denna synes även böra få eftergiva

kravet på säkerhet om detta blir alltför betungande.

Såsom stadsplaneutredningen föreslagit, torde vidare böra gälla, att å oguldet

bidragsbelopp skall gäldas ränta från den dag då krav på ersättning

framställts. Ränta bör kunna beräknas, även om anstånd med betalningen

medgives. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att ränta skall, för

det fall att beloppet är tvistigt, löpa först från det talan om beloppets utfående

väckes, synes däremot mindre lämplig. Även i detta fall synes skäligt,

att ränta får beräknas från tidpunkten för kravets framställande. I fråga om

räntesatsen torde böra gälla, att räntan skall utgöra högst fem procent. Jag

utgår från, att räntan frivilligt kommer att begränsas så att den motsvarar

den räntefot som staden i genomsnitt betalar på utelöpande kommunala lån.

Emellertid synes det böra öppnas en möjlighet för länsstyrelsen att föreskriva

jämkning beträffande räntan, såväl i fråga om den tidpunkt, då den skall

börja löpa som rörande räntesatsen. Såsom förutsättning bör även här gälla,

att tomtägaren eljest betungas alltför mycket.

Slutligen må anmärkas att skyldigheten att utgiva gatumarksersättning är

betingad av ytterligare ett villkor. Av 155 § framgår nämligen, att för sådan

skyldighet förutsättes att tomten är rättsligen bestående eller eljest i en

ägares hand eller att nybyggnad i annat fall verkställts eller skall verkställas

efter det kvarteret intogs i stadsplanen.

64—66 §§.

Dessa paragrafer motsvara 48 § stadsplanelagen och 64—66 §§ i utredningens

förslag (motiv, se 363—367 i betänkandet).

Yttrandena.

I fråga om 64 § anför svenska stadsförbundet, att den föreslagna rätten i

vissa fall för tomtägare att påkalla ersättningens bestämmande i förskott

skulle med hänsyn till den i regel fortgående markvärdestegringen kunna

bli till nackdel för staden och oskäligt gynna tomtägaren i förhållande till

andra tomtägare. Förbundet kunde därför icke tillstyrka att tomtägaren

erhölle sådan rätt. Liknande mening uttalas av Göteborgs stads fastighetskontor,

Stockholms stads fastighetskontor och byggnadsnämnden i Borås.

Sistnämnda båda myndigheter anse, att den föreslagna rätten för tomtägare

att påkalla ersättningens bestämmande i förtid i varje fall borde åtföljas av

skyldighet för tomtägaren att erlägga ersättningen vid samma tidpunkt som

den bestämmes eller att betala ränta från värderingsdagen. Å andra sidan

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 131.

239

yrkar Sveriges fastighetsägareförbund, att tomtägare alltid, oberoende av om

gatan upplåtits eller ej, skulle äga påfordra, att ersättningen bestämdes i

förtid. Särskilt om stadens bidragsfordran tillerkändes förmånsrätt i tomten

kunde enligt förbundets mening lätt ett tillstånd av synnerlig osäkerhet

uppkomma, därest fastighetsägaren icke erhölle sådan rätt. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län ifrågasätter likaledes en utvidgning av tomtägarnas

rätt att påfordra bidragets fastställande i förtid. Sådan rätt syntes länsstyrelsen

böra finnas, så snart tomtägaren, efter det att stadsplan fastställts,

företett ritningar till planerat byggnadsföretag eller åtminstone sedan byggnadslov

beviljats eller byggnadsföretaget igångsatts. Stadsplanekontoret i

Stockholm framhåller, att den föreslagna rätten för staden att i motsats till

enskilda tomtägare få gatumarksersättningens belopp bestämt redan innan

gatan framför en tomt upplåtits knappast kunde innebära så stor fördel att

ett stadgande härom behövde intagas i lagen. Byggnadsnämnden i Göteborg

påpekar, att sedan gatumarksersättning blivit på förhand bestämd, kunde

tomtägarens ersättningsskyldighet ändras, t. ex. genom att gatubredden ökades

eller minskades. Det borde då vara möjligt att få förhandsbestämningen

ändrad. Lagtexten borde ändras så att detta tydligt framginge. Liknande mening

uttalas av drätselkammaren i Söderhamn.

65 och 66 §§ ha icke föranlett någon erinran i yttrandena.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen har föreslagit en väsentlig utvidgning av de nuvarande

möjligheterna att på förhand bestämma storleken av tomtägare åvilande

skyldighet att betala bidrag till stads kostnad för gatumark. Detta

sammanhänger med utredningens förslag, att gatukostnadsbidrag skulle äga

förmånsrätt framför intecknad gäld. Då sistnämnda förslag, såsom av det

föregående framgår, icke kunnat godtagas, blir behovet av att på förhand

kunna bestämma gatumarksbidragens storlek mindre framträdande. I samma

riktning verkar den under 63 § behandlade framflyttningen av tiden för betalningsskyldighetens

inträde. Emellertid torde det i vissa fall alltjämt kunna

vara praktiskt och lämpligt att gatumarksbidraget fastställes, fastän betalningsskyldighet

ännu ej inträtt. Detta kan t. ex. vara förhållandet, om gatumarksersättning

skall fördelas på tomtägarna inom visst område med tillämpning

av stadgandena i 59 §. Endast staden — och alltså icke tomtägaren —

synes dock, såsom för närvarande är fallet, böra kunna påfordra förhandsprövning.

För tomtägarna torde något motsvarande behov knappast föreligga.

Den angivna rätten för staden att på förhand få bidragsskyldigheten bestämd

torde — såsom stadsplaneutredningen föreslagit utan alt erinran däremot

framställts i yttrandena — böra föreligga, så snart stadsplan fastställts.

Stadgande härom har intagits i 64 § första stycket. I motsats till gällande lag

innebär stadgandet att den på tomten belöpande gatumarksersättningen blir

till beloppet definitivt bestämd. Fastställelsen avser, såsom utredningen anför,

icke blott markvärdet såsom sådant utan även vidden av den mark som

skall ersättas samt i förekommande fall, huruvida och i vilken utsträckning

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

jämkning av den tomtägaren regelmässigt åliggande ersättningsskyldigheten

skall äga rum. Skulle emellertid de faktiska förutsättningarna för beräkningen

sedermera ändras, innan betalningsskyldighet inträtt, t. ex. genom att gatubredden

eller hushöjden ändras, bör uträkningen av bidragsbeloppet givetvis

ej längre vara gällande. Särskilt stadgande härom lärer ej erfordras.

Andra och tredje styckena i 64 § innehålla regler om den för bidragsbeloppets

fastställande erforderliga markvärderingen. Beräkningen av gatumarksersättning

skall såsom förut anförts verkställas efter markens värde vid tiden

för planens fastställande utan hänsyn till därefter uppkommande värdestegring

å marken, frånsett sådan värdestegring som redan uppstått vid byggnadslagens

ikraftträdande. Detta påkallar en jämkning av andra stycket i

64 §. '' ,.j

De föreslagna reglerna om värderingen avse såväl det fall att bidragsskyldigheten

bestämmes efter det att tomtägarens betalningsskyldighet inträtt

som då uträkningen sker på förhand. Den föreslagna särskilda regeln om kostnaderna

för ersättningens bestämmande, nämligen att staden skall vidkännas

dessa kostnader om ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes

skäligt, avser givetvis endast förfarandet inför expropriationsnämnden. Beträffande

kostnaderna för eventuellt domstolsförfarande gälla vanliga bestämmelser.

För att tydligare utmärka detta torde en jämkning av lagtexten

böra vidtagas.

Stadgandena i 65 och 66 §§ överensstämma, frånsett vissa ändringar av

redaktionell natur, med stadsplaneutredningens förslag.

67 §.

Stadgandet överensstämmer med 49 § stadsplanelagen och 67 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 367—368 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Kristianstads län framhåller, att det vore nödvändigt att

gatukostnadsbestämmelser gällde för alla samhällen, där stadsplan funnes

fastställd, emedan gatukostnaderna eljest icke bleve fördelade på ett riktigt

sätt.

Departementschefen.

Mot förevarande stadgande synes icke vara något att erinra. Skäl torde ej

föreligga att göra gatukostnadsbestämmelser obligatoriska. Det bör alltså alltjämt

vara tillåtet för stad eller samhälle att underlåta att antaga sådana

bestämmelser.

68 §.

Denna paragraf motsvarar 50 § stadsplanelagen och 68 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 368—378 i betänkandet).

Yttrandena.

Stads planekontoret i Stockholm har, i anslutning till fjärde punkten

uttalat, att kontorets till stadsplaneutredningen framförda önskemål om rätt

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

241

för staden att uttaga bidrag för en genom park gående tillfartsväg till ett

bostadsområde icke vunnit beaktande. Kontoret ansåge dock, att frågan härom

borde upptagas till förnyad prövning. Vidare borde enligt stadsplanekontorets

mening i 68 § införas en ny punkt av innehåll, att om behov uppkomme av

gatas förseende med bättre beläggning än som fanns vid gatans upplåtande,

så skulle tomtägare förpliktas att bidraga till den bättre beläggningen, dock

med iakttagande att å staden skulle stanna så stor del av beläggningskostnaden

som vore skälig med hänsyn till den av den bättre beläggningen följande

minskade underhållskostnaden.

Svenska stadsförbundet anmärker, att det icke vore lämpligt att områden

för fördelning mellan tomtägarna av gatumarksersättning och gatuanläggningskostnad

alltid skulle sammanfalla. Den andra meningen i femte

punkten av utredningens förslag borde därför utgå. Samma yrkande

framställes av svenska kommunaltekniska föreningen, Stockholms stads fastighetskontor,

stadsplanekontoret i Stockholm, Göteborgs stads fastighetskontor

och byggnadsnämnden i Borås. I dessa yttranden framhålles tillika, att

omfattningen av ett fördelningsområde för gatumarksersättning närmast vore

beroende av äganderättsförhållandena, bebyggelsen och stadsplanens utformning

i övrigt, under det att omfattningen av ett fördelningsområde för gatuanläggningskostnad

främst påverkades av tidpunkten för gatuarbetena samt

terrängförhållandena. Även om det sålunda icke alltid vore möjligt att låta

fördelningsområdena sammanfalla, komme staden givetvis av rent praktiska

skäl att koppla samman fördelningarna av kostnad för gatumark och kostnad

för gatuanläggning i den mån så utan olägenhet kunde ske.

Beträffande åttonde punkten i utredningens förslag framhåller

svenska stadsförbundet, att tvekan rått huruvida fastighetsägare kunde utan

stöd i gatukostnadsbestämmelser åläggas att bekosta servisledning från sin

fastighet till allmän avloppsledning. Lagen syntes böra förtydligas så, att

hinder för dylikt åläggande ej mötte.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar angående nionde punkten

i stadsplaneutredningens förslag, att det vore en avsevärd förenkling, jämfört

med vad som nu gällde, alt till grund för uttagande av gatukostnader kunde

läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gata eller avloppsledning

under likartade förhållanden betingat i anläggning. I viss mån eliminerades

emellertid denna förenkling genom den jämkning i kostnadsbeloppen,

som förutsattes skola ske om fastighetsägarna påyrkade detta. Styrelsen

yttrar vidare:

Om den verkliga kostnaden befinnes lägre än den beräknade, skall den

förstnämnda läggas (ill grund för beräkningen av bidragsbeloppet. För åt!

emellertid göra det möjligt för staden att någorlunda nöjaktigt redovisa kostnaderna

måste staden förutsättas lägga upp en specialbokföring. Även med

tillgång till en dylik torde det stöta på betydande svårigheter att i efterhand

med någon grad av tillförlitlighet bedöma de redovisade kostnadernas skälighet,

särskilt som det här blir fråga om relativt små enheter. Enligt

7%5 statsbidragsförordningen för släder och samhällen som själva äro väghållare

(SFS 1943 nr 438) utgår statsbidrag med 95 procent av kostnaderna

Iiihang till riksdagens protokoll 1947. i samt. Nr 131. 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

för iordningställande av för aulomobiltrafiken viktiga gator, dock endast i

den mån kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden eller samhället äger

eller — om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits ■— skulle äga

uppbära av tomtägarna. Denna bidragsbestämmelse medför skyldighet för

städerna att redovisa dessa kostnader. Styrelsen bar funnit det erbjuda hart

när oöverstigliga svårigheter, att med ledning enbart av redovisningarna bedöma

kostnadernas skälighet. Det skulle väl kunna tänkas, att ett mera rättvisande

resultat skulle åstadkommas, om -— liksom gäller beträffande underhållskostnaderna

— statsbidragen beviljades å beräknade kostnader i stället

för å verkliga kostnader. En dylik övergång fordrar av naturliga skäl en

intim kännedom om prissättningen i de olika städerna, varför nära kontakt

måste hållas med städerna, om styrelsen skall kunna följa prisutvecklingen.

Styrelsen får dessutom tillgång till prisstatistik från styrelsens egen

byggnadsverksamhet. Med hänsyn till den överblick över prisläget, som på

detta sätt vinnes, låge det måhända nära till hands, att styrelsen finge på

sin lott att bedöma skäligheten av de beräknade gatukostnadsbidragens

storlek i de fall då en omprövning påyrkas från tomtägarnas sida.

Slutligen anför svenska landskairtmunernas förbund, att förbundet förutsatte

att, liksom nu vore fallet, normalförslag till gatukostnadsbestämmelser

komme att upprättas genom byggnadsstyrelsens försorg. Önskvärt vore om

ett särskilt normalförslag med förenklade bestämmelser kunde utarbetas för

stadsliknande samhällen och möjligen också för småstäder.

Departementschefen.

Första, andra och tredje punkterna under förevarande paragraf

i stadsplaneutredningens förslag ha ej föranlett någon erinran i yttrandena

och torde böra godtagas.

I anslutning till fjärde punkten i förslaget har stadsplanekontoret

i Stockholm uttalat, att stad borde få rätt att uttaga bidrag för en genom park

gående tillfartsväg till ett bostadsområde. Stadsplaneutredningen har ansett,

att en sådan utökning av tomtägarnas förpliktelser icke borde komma till

stånd (se betänkandet s. 373). Då en bestämmelse i den av stadsplanekontoret

angivna riktningen skulle kunna verka orättvist i många fall, finner

jag utredningens ståndpunkt böra godtagas. Stadsplanekontoret har vidare

ansett, att om efter en gatas upplåtande behov uppkomme av bättre beläggning

än den som tidigare funnits, tomtägarna skulle belastas med kostnad

härför. Sådan kostnad torde dock lämpligen få betraktas som underhållskostnad

och till följd därav vila å staden. Utredningens förslag synes allts»

böra genomföras.

Beträffande femte punkten av utredningens förslag har i flera yttranden

anmärkts, att omfattningen av område för fördelning enligt 59 § av

gatumarksersättning delvis måste bestämmas från andra synpunkter än omfattningen

av område för fördelning av gatuanläggningskostnad och att det

därför icke alltid vore lämpligt att fördelningsområdenas gränser sammanfölle.

Denna anmärkning torde vara berättigad. Den av utredningen föreslagna

regeln, att särskilt fastställd grund för fördelning av gatumarksersättning

också skall användas för fördelning av gatuanläggningskostnad. bör därför

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ts proposition nr 131.

243

utgå. I sådana fall då fördelar stå att vinna genom en dylik sammankoppling

torde städerna i eget intresse komma att tillse, att den kommer till stånd.

Sjätte punkten innehåller enligt stadsplaneutredningens förslag föreskrift

om att gatuanläggningsbidrags belopp skall bestämmas efter kostnadernas

medelvärde inom hela gatudelen framför kvarteret. Stadgandet, som

saknar motsvarighet i gällande lag, är utformat i anslutning tfll 58 § i utredningens

förslag, där samma princip förordats i fråga om beräkningen av

gatumarksbidrag. Såsom förut anförts har jag för sistnämnda fall ansett det

riktigare att man vid beräkningen utgår från medelvärdet av marken framför

tomten. Det kunde då måhända synas riktigt att använda motsvarande

regel även vid beräknandet av gatuanläggningskostnad. Emellertid torde de

skäl, som tala för att beräkningen av gatumarksbidrag skall ske efter medelvärdet

av marken framför tomten, icke vara tillämpliga då fråga är om bidrag

till gatuanläggning. De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha

också utan undantag godtagit det nu förevarande stadgandet. Detta gäller

även dem som anmärkt på det förutnämnda förslaget under 58 §. Skulle anläggningskostnaden

beträffande gatan framför viss tomt vara högre än för

gatan i övrigt, synes anledning knappast föreligga att ägaren av denna tomt

ensam belastas därav. Ett rättvisare resultat torde i regel erhållas, om merkostnaden

fördelas på samtliga tomter vid gatudelen. .lag anser sålunda liksom

stadsplaneutredningen, att bidrag till gatuanläggningskostnad bör beräknas

efter kostnadernas medelvärde inom gatudelen framför kvarteret.

Stadsplaneutredningens förslag innehåller vidare i sjunde punkten en

jämkningsregel för det fall, att tomtägare visar att den fördel som genom

gatan beredes tomten icke svarar mot tomtägaren åvilande bidragsplikt.

Denna bestämmelse torde — i anslutning till den ändring som förordats i

fråga om motsvarande stadgande under 60 § beträffande jämkning av gatumarksbidrag

— böra omformuleras så, att bevisskyldigheten icke lägges på

tomtägaren. Vidare torde stadgandet med en mindre modifikation jämväl i

(ivrigt böra flyttas, lämpligen till 69 §.

Under sjunde punkten i departementsförslaget har i stället upptagits

de i åttonde punkten av utredningens förslag omförmälda bestämmelserna

om fördelning av kostnaderna för avloppsledning. Mot dessa bestämmelser

torde icke finnas anledning till erinran. Den av svenska stadsförbundet

berörda frågan, huruvida fastighetsägare utan stöd av gatukostnadsbestämmelser

kan åläggas att bekosta servisledning från sin fastighet till allmän

avloppsledning, torde ej påkalla särskild reglering. I regel får det anses vara

fastighetsägarens ensak alt bekosta dylik ledning.

Enligt nionde punkten i stadsplaneutredningens förslag — motsvarande

åttonde punkten i departementsförslaget — må till grund för bestämmande

av gatukostnad läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av

vad gata eller avloppsledning under likartade förhållanden betingar i anläggning.

Möjlighet öppnas härigenom att uttaga gatukostnadsbidrag, innan slutliga

uppgifter föreligga angående stadens utgifter för det ifrågavarande gatuarbetet.

Kostnaderna kunna uppskattas enligt eu på förhand uppgjord taxa

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

eller på annat sätt. Delta förslag synes, såsom av yttrandena jämväl framgår,

motsvara ett stort praktiskt behov.

Skulle det efter gatans eller avloppsledningens iordningställande visa sig,

att de verkliga kostnaderna avsevärt understiga vad vid fördelningen beräknats,

skall enligt stadsplaneutredningens förslag jämkning ske i de kostnadsbelopp

som påförts tomtägarna. Motsvarande jämkning förutsättes däremot

icke skola ske, om de verkliga kostnaderna visa sig överstiga de beräknade

och staden sålunda uttagit för låga bidragsbelopp. Emellertid är att märka,

att stadens räkenskaper i fråga om gatuarbetena icke torde föras på sådant

sätt att det blir möjligt att exakt angiva, huru mycket ett visst arbete kostar.

Ovisshet kan också råda om hur stort belopp som bör beräknas för arbetsledning,

administration in. m. Även om beräkningen av gatukostnadsbidragens

storlek uppskjutes till dess att gatuarbetet helt färdigställts och alla

räkenskaper föreligga färdiga, synes det alltså i regel icke vara möjligt att

angiva de »verkliga» kostnaderna såvitt avser viss tomtägare. Den av utredningen

föreslagna bestämmelsen härom synes mig böra utgå.

Jag förordar sålunda, att gatukostnadsbidragets storlek skall kunna definitivt

bestämmas, även om till grund för uträkningen endast ligga beräknade

kostnader. Jämkning efteråt skall icke kunna ske, vare sig på begäran av

markägare eller på framställning av staden. Någon svårighet att med erforderlig

säkerhet beräkna kostnaderna för anläggning av gata eller avlopp torde

icke föreligga. Hos städerna finnas allmänt tillförlitliga uppgifter rörande

kostnaderna för hithörande slag av arbeten. Skulle tvist uppkomma, torde

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom framgår av styrelsens yttrande, ofta

kunna tillhandahålla material för frågans bedömande. Styrelsen har nämligen

alt pröva frågor om statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning samt har

därför ingående kännedom om städernas kostnader för iordningställande

av gator. Detta — jämte den prisstatistik som föreligger från styrelsens egen

byggnadsverksamhet — gör att styrelsen erhåller en god kännedom om prissättningen

på ifrågavarande område.

Mot tionde och elfte punkterna i utredningens förslag — motsvarande

nionde och tionde punkterna i departementsförslaget — synes ej

föreligga anledning till anmärkning.

Förslag till gatukostnadsbestämmelser, avfattade i enlighet med den nya

lagen, torde böra utarbetas av byggnadsstyrelsen. Därvid bör beaktas det av

svenska landskommunernas förbund uttalade-önskemålet om ett särskilt normalförslag

med förenklade bestämmelser för stadsliknande samhällen, eventuellt

också för småstäder.

69 §.

G9 § i stadsplaneutredningens förslag innehåller erinran om att viss förmånsrätt

tillkommer slads fordran å gatukostnad. Då jag ej velat upptaga

utredningens förslag om sådan förmånsrätt, har i förevarande paragraf i

stället införts föreskrift om jämkning av galukostnadsbidrag, vars storlek

icke svarar mot nyttan för tomtägaren av det arbete som bidraget avser. Angående

denna föreskrift hänvisas till vad därom anförts under 68 §.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

245

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande i vissa fall.

70 §.

Paragrafen motsvarar 52 § första stycket stadsplanelagen och 70 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 379—391 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Västerbottens län anför, att enligt förslaget skulle mark

kunna avstås även om stadsplan vore fastställd men endast om den vore i

en enda ägares hand. Det kunde dock icke vara rimligt, att frågan om avstående

av mark skulle vara beroende enbart av antalet markägare inom

ett område. En väsentlig ökning av markägarnas skyldighet att avstå mark

borde tillkomma. Drätselkammaren i Malmö ifrågasätter likaledes, om icke

mark borde kunna avstås även inom stadsplanelagt område i flera ägares

hand. Dessa ägare kunde tvingas att bilda en förening för ekonomiska uppgörelser

i samband med markens avstående. Kommunalfullmäktige i Tierps

köping anse, att de nya bestämmelserna vore för vaga och oklara för att

kunna tillämpas i någon större utsträckning, exempelvis på mindre markexploatörer.

Fullmäktige föreslå därför, att bestämmelserna utarbetas så att

ett samhälle efter ansökan hos Kungl. Maj:t kan ålägga viss markexploatör,

stor eller liten, att utan ersättning avstå erforderlig mark till gator och allmänna

platser, dock att om det markområde som borde avstås skulle bli

oskäligt stort i förhållande till den försäljningshara arealen, ersättning skulle

utgå efter av värderingsnämnd fastställt pris, som skulle bestämmas av förhållandet

mellan »gratismark» och försäljningsbar areal, allt i enlighet med

ortens gängse priser. Även byggnadsnämnderna i Bords och Kinna förorda

en utvidgning av markägarnas förpliktelser att avstå mark under framhållande

bl. a., att en tillämpning av bestämmelserna icke finge uteslutas, om

marken exploaterades långsamt eller om markägarens innehav utgjordes av

långsmala ägolotter av ringa bredd men betydande längd.

Kammarkollegiet ställer sig tveksamt till förslaget att borttaga den i gällande

lag stadgade maximeringen av markägares skyldighet att avstå mark

till allmänna ändamål. För den enskilde hade maximeringen inneburit en

viss trygghet gent emot alltför överdrivna anspråk från stadspianesamhällets

sida. Om i vissa fall staden önskat erhålla mera mark än 40 procent, hade

frågan i praktiken lösts så, att genom s. k. stadsplaneavtal markägaren tillmötesgått

stadens önskningar i avseende å överlåtelse av markareal mot

det att markägaren erhållit kompensation i form av större byggnadskroppar

inom området. Det syntes kollegiet vara försiktigast, alt någon maximering

bibehölles eller, om maximeringen borttoges, att uppkommen tvist om

markägares skyldigheter hänskötes till särskild nämnd. Drätselkammaren i

Norrköping ifrågasätter, huruvida det icke vid förhandlingar mellan staden

och markägaren om frivilligt avstående av mark kunde vara av värde för

staden alt äga stöd i en låt vara förhöjd procentgräns, även om svårigheterna

alt här ernå en rätlvis avvägning ingalunda av drätselkammaren underskat
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

tades. Svenska teknologföreningen framhåller däremot, att den gällande 40

procent-gränsen för den markareal, som markexploalör hade att överlåta

till staden, i många fall visat sig vara till hinder för en rationell stadsplaneläggning.

Förslaget tillstyrktes därför. Stadsplanekontoret i Stockholm anför

också, att den föreslagna ändringen vore väl motiverad.

Lantmäteristgrelsen anser, att det i paragrafens andra stycke förekommande

uttrycket »först erhöll kännedom om att fråga väckts» syntes böra

närmare definieras. En tillämpning av bestämmelsen i detta stycke kunde

ha stor ekonomisk betydelse för dem det berörde, understundom väsentligt

större än antagande och fastställelse av stadsplan. Ett stadgande syntes därför

böra införas i byggnadsstadgan därom, att markägaren skulle underrättas

om att frågan väckts, på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket byggnadsstadgan

föreslagits för där angivet fall. Att så skulle ske syntes nämligen

icke följa av 37 § byggnadsstadgan. I förevarande paragraf borde vidare

angivas, var frågan skulle ha väckts. Av 37 § byggnadsstadgan syntes

ej nödvändigtvis framgå, att detta skulle ha skett i stadsfullmäktige. Därjämte

talades i paragrafen om att fråga »väckts» och i 37 § byggnadsstadgan

om att fråga »uppkommer». I 68 § byggnadslagen utsädes direkt,

att där omnämnd fråga skulle ha väckts hos stadsfullmäktige. Svenska

kommunaltekniska föreningen gör samma uttalande samt tillägger, att det

kunde vara praktiskt om stadsfullmäktige gåve drätselkammaren eller annat

lämpligt organ generellt uppdrag att utföra alla förberedande åtgärder

rörande förslag enligt förevarande paragraf. Förslaget syntes icke böra

underställas stadsfullmäktige förrän i samband med ett till detsamma eventuellt

hörande förslag till stadsplan. Föreningen anser vidare böra klarläggas,

i vilka avseenden förändring i äganderätten skulle vara utan verkan.

T. ex. för det fall att viss del av området försålts och viss mark inom denna

del av området, om försäljning icke skett, hade skolat avstås. Det vore

tveksamt, om den nye ägaren skulle avstå denna mark, oberoende av hur

stor procent den utgjorde av delen av området, eller om samma areal skulle

avstås inom annan del av säljarens återstående område. Liknande begäran

om förtydligande av andra stycket i paragrafen har vidare framställts av

länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Stockholms stads fastighetskontor,

stadsplanekontoret i Stockholm, drätselkammaren i Malmö, stadsarkitekten

i Eslöv och byggnadsnämnden i Borås.

Slutligen ifrågasätter Stockholms stads byggnadsnämnd, om det funnes tillräcklig

garanti mot att ett samhälle, till vilket mark enligt paragrafen avståtts,

icke sedermera behölle denna mark och använde den för bostadsbebyggelse,

medan länsstyrelsen i Norrbottens län finner paragrafens avfattning

mindre lyckad i vad avser förutsättningarna för skyldighet att avstå mark

och föreslår omredigering.

Departementschefen.

Kungl. Maj ds förordnande enligt nuvarande 52 § stadsplanelagen om skyldighet

för markexploalör att utan ersättning avstå mark innebär, att ägande
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

247

rätten till marken omedelbart övergår till staden. De olägenheter, som detta

medför för markägaren, ha enligt vad stadsplaneutredningen uttalar lett till

att beslut om avstående av mark icke ansetts kunna meddelas, om ej markägaren

omedelbart eller inom en nära framtid får en betydande nytta av

stadsplanen. För att vinna en önskvärd större tillämpning av stadgandet

föreslår utredningen, att beslutet icke skall medföra att äganderätten till

marken omedelbart övergår till staden. Först då markägaren visar sin avsikt

att draga nytta av exploateringsmöjligheterna, vilket sker genom att markägaren

begär tomtindelning, eller staden får behov av marken för att iordningställa

den för avsett ändamål skall äganderätten övergå.

Emot stadsplaneutredningens förslag synes kunna erinras, att det skapar

risk för oreda i fastighetsbildningshänseende. Det kan knappast vara ändamålsenligt

att, sedan stadsplan fastställts och Kungl. Maj:t bestämt att vissa

områden skola avstås, låta anstå med äganderättens övergång och därigenom

möjliggöra att markägaren kan rättsligen förfoga över marken genom överlåtelser

m. m. intill dess den behöver tagas i anspråk. Jag anser fördenskull

att äganderätten liksom enligt gällande lag bör övergå med Kungl. Maj:ts

beslut om att marken skall avstås. Någon särskild överlåtelsehandling erfordras

alltså ej.

Vad nu sagts innebär ej, att marken skall få omedelbart tagas i anspråk

av staden. Därmed bör anstå tills staden verkligen behöver den. Jag vill

också framhålla, att staden ej lämpligen bör avstycka marken förrän det

är aktuellt att taga den i anspråk, enär det ej sällan händer att stadsplanen

behöver jämkas något. Om en sådan jämkning sker och Kungl. Maj:ts beslut

om marks avstående anpassas därefter, lärer utan vidare vara klart att

de först bestämda gränserna förfallit, såframt ej avstyckning mellankommit.

Har avstyckning skett, måste Kungl. Maj:ts beslut föranleda ny förrättning

för att rätta fastighetsgränserna.

Vad angår de närmare villkoren för paragrafens tillämpning torde, såsom

stadsplaneutredningen föreslår, böra fordras att det är fråga om ett område

i en ägares hand och att ägaren har sådan nytta av planens genomförande

att det med hänsyn till detta förhållande och övriga omständigheter kan anses

skäligt att han avstår marken. Om staden skulle erhålla rätt att påfordra avstående

av mark även i sådana fall, då marken är uppdelad i smärre områden

med olika ägare, torde det för ernående av rättvisa delägarna emellan bli

nödvändigt med något slags clearingförfarande. Delägarna skulle t. ex. kunna

ingå i en förening för utjämning av uppkomna orättvisor. Fn sådan anordning

synes dock alltför omständlig och besvärlig och är ej heller nödvändig för

att nå ett rimligt resultat. Att märka är nämligen, att även ägarna av mindre

områden få bära sin skäliga andel av kostnaderna för gator och allmänna

platser genom de galumarksbidrag, som uttagas av tomtägarna, låt vara att

dessa bidrag uttagas på eif senare stadium, sedan tomterna bildats, och i

penningar i stället för genom avstående av mark.

För att ifrågavarande stadgande skall vara tillämpligt kräves icke, att hela

det område, som lägges under stadsplan, tillhör en enda ägare. Planen kan

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

omfatta även åtskillig annan mark. I ett yttrande beröres särskilt det fallet

att markägarens område har formen av en remsa med stor längd och ringa

bredd. I dylikt fall uteslutes ofta tillämpningen av stadgandet därigenom att

markägaren icke kan förväntas sälja ett flertal tomter. Hans nytta av planen

blir därför icke så stor, att det skäligen kan påfordras att han avstår

någon mark.

Stadsplaneutredningen föreslår, att den nuvarande 40-procentregeln i fråga

om omfattningen av den mark, som ägaren skall vara skyldig att avstå,

upphäves. Detta förslag kritiseras av ett par myndigheter, bl. a. kammarkollegiet,

som anser att den angivna maximeringen inneburit en viss trygghet

för de enskilda gent emot överdrivna anspråk från stadens sida. I andra

yttranden framhålles däremot, att förslaget vore lämpligt. Att angiva någon

viss arealgräns, uttryckt i procent av hela områdets areal, intill vilken markägarens

skyldighet att avstå mark skäligen bör sträcka sig, synes på grund

av sakens natur icke vara möjligt. Då den nuvarande 40-procentregeln därjämte

i praktiken visat sig vara till hinder för en rationell stadsplaneläggning,

torde utredningens förslag böra godtagas.

Stadsplaneutredningens förslag innebär i motsats till gällande lag, att förordnande

om avstående av mark skall kunna meddelas även för område,

som redan är stadsplanelagt. Stadsplaner ha tidigare ej sällan fastställts för

mycket stora områden, utan att exploatering kommit till stånd. Det vore,

såsom stadsplaneutredningen framhåller, otillfredsställande om en tillämpning

av paragrafen skulle vara utesluten i dessa fall. Enligt utredningens

förslag skall förordnande om avstående av mark kunna meddelas under

samma förutsättningar, då stadsplan redan finnes, som då område stadsplanelägges

för första gången. För markägarna torde det emellertid medföra

en viss känsla av otrygghet om de, oaktat stadsplan finnes fastställd,

kunna utsättas för krav från stadens sida på avstående av mark. Med hänsyn

härtill och då det även i övrigt synes skäligt att stadens möjligheter att

erhålla fri mark till gator, parker m. m. något begränsas för det fall, då

stadsplan förut upprättats, torde böra för tillämpning av stadgandet i sistnämnda

fall ytterligare fordras, att ägarens markinnehav omfattar åtminstone

ett helt byggnadskvarter.

I ett yttrande har uttalats farhågor för att ett samhälle, som fått mark för

allmänt ändamål överlåten till sig, sedermera kunde använda marken för

vanlig bostadsbebyggelse. En sådan ändrad markdisposition förutsätter emellertid

att ändring av stadsplanen först kommer till stånd. Detta förhållande

torde innebära tillräcklig garanti mot missbruk.

Andra stycket i stadsplaneutredningens förslag innehåller, att om området

var i en ägares hand, då markägaren först erhöll kännedom om att fråga

väckts om tillämpning av bestämmelserna i första stycket, skall därefter

inträffad förändring i äganderätten vara utan verkan. Stadgandet innebär,

att frågan om avstående av mark till staden helt skall bedömas som om

området alltjämt vore i en ägares hand. Detta synes i och för sig lämpligt.

Ett beslut om marköverlåtelse kan stundom drabba en markägare hårt.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Särskilt kan detta vara förhållandet i fråga om en sådan markägare, som

efter överlåtelse från den ursprunglige markexploatören förvärvat viss del

av exploateringsområdet. Inom denna del kan t. ex. vara beläget ett värdefullt

område, som skall avstås för allmän byggnad. Det är därför av största

betydelse för en spekulant på fastighet inom exploateringsområdet, att han

får kännedom om den skyldighet att avstå mark som åligger eller kan komma

att åläggas honom. Enligt utredningens förslag förutsättes upplysning i

sådant hänseende komma att meddelas den nye ägaren genom den förutvarande

ägarens försorg. Detta synes dock ej innebära tillräcklig garanti

för att den nye ägaren verkligen får kännedom om det krav på avstående

av mark som hotar honom. Åven med hänsyn till fastighetskreditväsendet

torde det vara nödvändigt, att detta klargöres. Detta synes kunna ske genom

att anteckning om förhållandet göres i fastighets- eller inteckningsboken, vilket

i sin tur medför att upplysning i ämnet framgår av gravationsbevis beträffande

fastigheten. Jag föreslår därför, att när fråga väckts om tillämpning

av bestämmelserna i paragrafens första stycke, anmälan därom skall

göras hos inskrivningsdomaren, vilken har att så snart ske kan å inskrivningsdag

göra anteckning om förhållandet i fastighets- eller inteckningsboken.

För att fråga skall ha väckts rörande avstående av mark lärer icke

böra fordras, att stadsfullmäktige tagit ställning i ärendet. Det synes tillräckligt

att byggnadsnämnden upptagit frågan och därvid kommit till den

uppfattningen, att framställning i ämnet bör göras från staden till Kungl.

Maj :t. Med hänsyn härtill är det enligt förslaget byggnadsnämnden, icke

stadsfullmäktige, som skall göra anmälan till inskrivningsdomaren.

Skulle det, sedan anmälan till inskrivningsdomaren gjorts, visa sig att något

beslut om avstående av mark ej kommer till stånd, torde anteckningen

i fastighets- eller inteckningsboken böra avföras. Anmälan därom bör göras

av byggnadsnämnden. Begäran om anteckningens avförande kan givetvis

också framställas av fastighetsägaren.

Paragrafens tredje stycke innehåller i enlighet med stadsplaneutredningens

förslag stadgande om rätt för Kungl. Maj:t i vissa fall att förordna om ändring

i beslut, som avses i första stycket.

71—73 §§.

Dessa paragrafer motsvara 52 § andra och tredje styckena samt 53 § stadsplanelagen

ävensom 71—73 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 391 i belänkandet)

.

Yttrandena.

Den i 71 § tredje slycket av utredningens förslag stadgade skyldigheten alt

betala ersättning för byggnader, stängsel, skog m. in., som finnas på till staden

enligt 70 § överlåten mark, har kritiserats i några yttranden. Sålunda anför

svenska kominunaltekniska föreningen, att byggnader eller andra anläggningar

på marken i regel måste rivas och därför ej hade något verkligt värde

för vare sig markägaren eller staden. Under sådana förhållanden vore det icke

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

motiverat att tillerkänna markexploatören ersättning därför. Därest markägaren

begärde det, borde han dock vara berättigad att vid tid, då marken

toges i besittning av staden, på egen bekostnad bortföra byggnader, stängsel

och andra anordningar ävensom växande träd, som icke kunde behållas med

hänsyn till markens blivande användning. Ersättning borde sålunda icke

utgå under andra förhållanden än om staden toge marken i besittning tidigare

än som erfordrades för områdets exploatering eller om ifrågavarande

värdeobjekt kunde anses ha ett bestående värde för staden även efter stadsplanens

genomförande. Stadsplanekontoret i Stockholm uttalar ungefär samma

mening. Stockholms stads fastighetskontor anser också, att staden icke skäligen

borde åläggas att betala för byggnader, stängsel och dylikt, som vid

stadsplanens genomförande ej längre kunde brukas utan måste borttagas.

Endast för det fall att en befintlig byggnad intagits i stadsplanen för att användas

för något stadens eget ändamål syntes ersättning böra ifrågakomma.

Stadsfullmäktige i Trollhättan framhålla, att stadens ersättningsskyldighet

syntes böra begränsas till att avse blott byggnad. Beträffande på rot stående

träd borde ersättning icke utgå i det fall, att avverkning av träden skulle försvåra

områdets användande för avsett ändamål och förbud mot avverkning

sålunda förelåge. I dylikt fall saknade träden nämligen värde för markägaren.

Övriga träd kunde avverkas av markägaren, innan staden toge området i besittning.

I varje fall borde för undvikande av tolkningssvårigheter stadgandet

avfattas så att det närmare anslöte sig till 2 § i 1895 års lag angående vad till

fast egendom är att hänföra.

Mot bestämmelserna i övrigt i 71 § samt mot 72 § i utredningens förslag

ha de hörda myndigheterna och sammanslutningarna icke haft något att

erinra.

Rörande 73 § påyrkar Stockholms stads fastighetskontor, att hänsyftningen

på gatukostnadsbestämmelser borde uteslutas och sista satsen i paragrafen

sålunda utgå. Då i 70 § den nu gällande begränsningen för avstående av

mark övergivits och det överlåtits åt Kungl. Maj:t att från fall till fall bedöma

den skäliga omfattningen av mark, som skulle avstås, syntes det naturligt

att åt Kungl. Maj:t även överlämnades att bedöma den omfattning, i

vilken bidrag till anläggningskostnader skulle utgå. Göteborgs stads fastighetskontor

anser likaledes, att sista satsen i paragrafen borde utgå, emedan

det knappast kunde föreligga anledning till att markägaren skulle bidraga

till gatuanläggningskostnaden i mindre utsträckning än han hade att avstå

gatumark.

Departementschefen.

Det i 71 § andra stycket i utredningens förslag upptagna stadgandet om

besittningstagande av mark, som markexploatör har att avstå, är icke behövligt

med hänsyn till den avfattning 70 § erhållit i departementsförslaget

och bör därför utgå.

Gällande lag saknar föreskrift om hur det skall förfaras, då byggnad,

stängsel, växande skog eller dylikt finnes på mark, som markexploatör avstår

till staden. Utredningens förslag till 71 g tredje stycket innebär, att mark
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition, nr 131.

251

ägaren är berättigad till ersättning av staden för sådana tillbehör till marken,

då denna tages i besittning. Skäl kunna visserligen anföras för den i vissa

yttranden framförda ståndpunkten, att dessa tillbehör borde tillfalla staden

utan ersättning. Den av stadsplaneutredningen föreslagna regeln synes emellertid

äga principiella företräden och medför dessutom den praktiska nyttan,

att arealen av den mark, som markexploatören skall avstå, kan bestämmas

utan hänsyn till om å marken eventuellt finnes byggnad, träd, växande gröda

eller dylikt. Värdet av dessa tillbehör till marken minskas, såsom i vissa yttranden

framhålles, ofta därigenom, att de bli onyttiga vid stadsplanens genomförande.

Detta bör även påverka lösenbeloppet. Med hänsyn bl. a. härtill

torde skyldigheten för staden att betala ersättning för dylika tillbehör icke

bli särskilt betungande. Stadsplaneutredningens förslag synes alltså böra godtagas.

I ett yttrande ha uttalats farhågor för att tolkningen av del nyss berörda

stadgandet i 71 § tredje stycket skall möta svårigheter. Av stadgandet framgår,

att det endast är själva marken som tillfaller staden utan ersättning.

För byggnad, stängsel, växande skog, plantering och annat tillbehör till marken

skall däremot betalas ersättning. Innebörden av stadgandet synes mig

knappast kunna föranleda tvekan.

Vad slutligen angår 73 §, innehåller denna paragraf enligt förslaget, att

Kungl. Maj:t i beslut jämlikt 70 § kan föreskriva, alt markexploatören skall

bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom ifrågavarande område,

dock ej utöver vad staden enligt gatukostnadsbestämmelser eller eljest

äger uttaga av tomtägarna. Den sistnämnda begränsningen av markexploatörens

skyldigheter torde, såsom i vissa yttranden framhålles, sakna berättigande.

Kungl. Maj:t har enligt förslaget rätt att fritt fastställa arealen av den

mark som markexploatören skäligen skall avstå. Samma frihet lärer då böra

föreligga för Kungl. Maj:t att bestämma omfattningen av den skyldighet som

bör åvila markexploatören att bidraga till kostnaden för gatuanläggning.

Sista punkten i den föreslagna 73 § synes alltså böra utgå.

Om underhåll av gata in. in.

74 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett smärre redaktionella jämkningar, med

54 § sladsplanelagen och 74 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen och länsarkitekten i Kronobergs län framhålla, att av

lagtexten borde framgå att de underjordiska ledningar som avsåges i paragrafen

vore sådana, som nedlagts i gata eller annan allmän plats, d. v. «.

allmänna ledningar.

Departementschefen.

Det torde vara klart, att paragrafen bör avse allmänna avloppsledningar.

I fråga om stadens enskilda ledningar, t. ex. från en viss staden tillhörig anläggning.

erfordras ej något stadgande. Däremot bör även sådan allmän av
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

loppsledning, som till äventyrs korsar byggnadskvarter eller annat enskilt

område, inbegripas. Paragrafen har jämkats i enlighet härmed.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

75 §.

Bortsett från vissa jämkningar av redaktionell natur överensstämmer paragrafen

med 55 § stadsplanelagen och 75 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen anmärker, att gator ofta byggdes i annat höjdläge

än vad stadsplanen angåve, vilket oftast berodde på att gatuprofilerna

icke vore i detalj så genomarbetade som önskvärt vore, när stadsplanen fastställdes.

I detta avseende syntes kravet på stadsplanearbetet böra skärpas.

Om gata anlades i annat höjdläge än stadsplanen angåve, och detta medförde

uppenbar skada för tomtägare, borde staden ersätta denna skada.

Departementschefen.

Om staden vid stadsplans genomförande avviker från denna, lärer tomtägare,

som lider skada därav, enligt allmänna regler kunna påfordra rättelse

eller skälig ersättning. Paragrafen reglerar endast skada genom åtgärder som

stå i överensstämmelse med stadsplanen.

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

76 §.

Stadgandet som saknar motsvarighet i gällande lag överensstämmer, efter

vissa jämkningar, med 97 § i utredningens förslag (motiv, se s. 403—404).

Yttrandena.

Överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasätter, om icke förordnande enligt

förevarande paragraf alltid borde meddelas vid inkorporering av mark,

som, därest inkorporering icke ägt rum, skulle ha reglerats av byggnadsplan

på landet. Frågan borde i varje fall prövas, då markägare begärde del.

Stockholms stads fastighetskontor anser att det borde ankomma på staden

att bedöma, om planläggning av visst område erfordrades för stadens naturliga

utveckling eller icke. Om staden funne att så vore fallet, borde endast

stadsplan kunna ifrågakomma. Skulle staden åter finna det lämpligt, att

låta området behålla sin landsbygdskaraktär, torde det böra ankomma på

staden att göra framställning om tillämpning av förevarande paragraf. Stadgandet

borde alltså jämkas så att förordnande om tillämpning av byggnadsplaneinstitutet

endast finge påkallas av staden. Länsarkitekten i Kristianstads

län framhåller, att besiktning på platsen och kännedom om lokala förhållanden

i de flesta fall vore nödvändiga för avgörande av fråga, huruvida

stadsplan eller byggnadsplan borde upprättas. Förordnande om tillämpning

av byggnadsplan i stad borde därför ankomma på länsstyrelse.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

253

Departementschefen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits böra de för landsbygden

avsedda bestämmelserna angående byggnadsplan kunna i vissa fall göras

tillämpliga även inom städer. Tillämpningen av byggnadsplaneinstitutet i

stad är, såsom förut nämnts, motiverat av att städerna ej sällan omfatta

betydande jordbruks- och skogsområden samt att tätbebyggelse kan uppkomma

inom dylika områden utan samband med stadens egentliga kärna. Behov

kan även eljest någon gång uppkomma i stad av en enklare detaljplan med

mindre skyldigheter för staden än stadsplanen. Det är emellertid av vikt,

att byggnadsplanen icke konnner till användning med avseende å områden

som rätteligen böra stadsplaneläggas. Byggnadsplan bör därför icke få tilllämpas

i stad annat än efter förordnande i varje särskilt fall. För vinnande

av en enhetlig praxis torde meddelande av sådant förordnande böra ankomma

på Kungl. Maj:t. Sådant förordnande bör gälla endast tills vidare och

kunna upphävas.

1 allmänhet torde framställning om förordnande enligt denna paragraf

komma att göras av stad, som ju har det största intresset av att byggnadsplan

och ej stadsplan kommer till användning. Det har i ett yttrande ifrågasatts

att tillämpningen av byggnadsplaneinstitutet skulle göras beroende av

att staden gjorde framställning härom. Uppställande av ett dylikt villkor

skulle emellertid innebära, att stad skulle, om omständigheterna icke äro

sådana att stadsplan kan framtvingas, kunna hindra tätbebyggelse inom ett

landsbygdsområde, även om Kungl. Maj:t skulle finna den böra få komma

till stånd. Detta kan icke vara lämpligt. Då beslutanderätten skulle ankomma

på Kungl. Maj:t, torde icke vara att befara, att byggnadsplanen kommer till

användning i stad annat än då så är motiverat från allmän synpunkt. Det

är emellertid uppenbart, att därest framställning göres om tillämpning av

byggnadsplan i stad, tillfälle bör beredas staden att yttra sig över framställningen.

Om utomplansbestämmelser.

77—80 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa redaktionella jämkningar bestämmelserna

i 11 och 82—85 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 397—398 i betänkandet)

.

Om förhud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten.

Under denna rubrik bar stadsplaneutredningen i 137—142 §§ upptagit

vissa för stad och landet gemensamma bestämmelser, vilka bland annat äro

avsedda att ersätta föreskrifterna i den provisoriska lagen den 24 maj 1942

om förbud mot bebyggelse till binder för försvaret.

Enligt 1 § i 1942 års lag må nybyggnad ej utan tillstånd företagas i närheten

av befästning eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

användning i''ör rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas

försvaret. Vad sålunda stadgats om nybyggnad skall ock gälla väsentlig omeller

tillbyggnad ävensom anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller

materialgård. Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning

eller flygfält eller kan avsevärt men uppstå genom bebyggelse i närheten

av militär anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att

nu angivna bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning. Jämlikt 2 §

åligger det i ort, där byggnadsnämnd finnes, nämnden att vid prövning av

fråga om byggnadslov iakttaga vad i 1 § stadgas eller av länsstyrelsen med

stöd av samma paragraf föreskrivits. För annan ort äger länsstyrelsen enligt

andra stycket av 2 § stadga, att nybyggnad eller väsentlig om- eller

tillbyggnad eller anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård,

som ej utföres för försvarsväsendets räkning, ej må äga rum, med

mindre länsstyrelsen prövat, att hinder som avses i 1 § ej föreligger däremot.

I 3 § föreskrives, att innan beslut meddelas med anledning av ansökan

om byggnadslov eller tillstånd enligt 2 §, byggnadsnämnden eller länsstyrelsen

skall, därest tvekan kan råda huruvida hinder som avses i 1 § föreligger,

inhämta yttrande därom av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen framhåller, att 1942 års lag enligt vad erfarenheten

gåve vid handen visat sig vara från militär synpunkt värdefull samt i huvudsak

ändamålsenligt och lämpligt utformad. Lagen hade i allmänhet icke

medfört något större intrång för markägarna, vilket dock måste ses i belysningen

av att byggnadsverksamheten under krigsåren varit relativt liten.

Utredningen delade den av de militära myndigheterna hävdade meningen,

att en lagstiftning rörande bebyggelsens anpassning med hänsyn till försvarsintressena

erfordrades även under fredsförhållanden. Vid bedömandet av

frågan om lagstiftningen i ämnet borde bibehållas i sin nuvarande form eller

om föreskrifterna borde inarbetas i den allmänna byggnadslagstiftningen,

borde hänsyn tagas till att jämväl bebyggelsen kring civila flygplatser krävde

närmare reglering. För reglering av byggnadsverksamheten kring civila

flygfält nödgades man för närvarande lita till de möjligheter som expropriationslagen

och stadsplanelagen erbjöde. Expropriationsförfarandet vore emellertid

för tungrott och dyrbart. Genom stadsplanelagens regleringsmöjligheter

kunde visserligen mången gång olämplig bebyggelse hindras i närheten av

flygplatser inom städer och samhällen. Begränsningen av byggnadsrätlen

kunde dock med hänsyn till markägarnas berättigade intressen icke sträckas

utöver en viss gräns, enär någon skyldighet för flygplatsens ägare att betala

uppkommande skador icke förelåge. En väsentlig brist vore också, att då

behovet av de för flygplatsen erforderliga byggnadsbestämmelserna avsåge

jämväl angränsande landskommuner, någon möjlighet att få bestämmelserna

fastställda även för landskommunerna endast i undantagsfall förelåge. Del

syntes fördenskull ofrånkomligt att större möjligheter till reglering av bebyggelsen

kring civila flygplatser skapades. Föreskrifter om hänsynstagande

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

255

till den civila luftfarten hade sin givna plats i den allmänna byggnadslagstiftningen.

Det förefölle då ändamålsenligt, att även föreskrifterna om byggnadsverksamhetens

reglering i närheten av befästningar och militära flygplatser

upptoges i nämnda lagstiftning.

Utredningen anför vidare, att 1942 års lag hade avseende endast å bebyggelse

men däremot icke å planläggningen av byggnadsverksamheten. Uppenbarligen

borde den nya lagstiftningen innehålla uttryckliga bestämmelser

om hänsynstagande till försvarets och luftfartens intressen vid planläggning

av olika slag. Vid sidan härav funnes behov av föreskrifter om att försvarets

och luftfartens intressen skulle beaktas även vid byggande. Föreskrifterna

härom borde utformas i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandena

i den nuvarande provisoriska lagen. Ett allmänt förbud borde sålunda

meddelas mot byggande till men för försvaret eller luftfarten. Detta förbud

erhölle betydelse ej blott inom sådana i närheten av befästningar och flygplatser

belägna områden, där planläggning icke skett, utan även inom planlagda

områden, därest planer — exempelvis på den grund att anläggningen

tillkommit först efter planens fastställande — utformats utan erforderligt

beaktande av ifrågavarande intressen.

Yttrandena.

Upptagande i byggnadslagstiftningen av bestämmelser angående reglering

av bebyggelsen kring militära anläggningar och flygplatser har föranlett erinran

endast av överlantmätaren i Stockholms lån, som ifrågasätter om icke

dessa bestämmelser bättre hörde hemma i expropriationslagstiftningen. Det

förefölle i varje fall mindre tilltalande att, på sätt nu föreslagits, på administrativ

väg åstadkomma en mängd ingrepp, vilka egentligen hade karaktär

av expropriation. Man kunde ifrågasätta om icke det enklaste sättet att säkerställa

en kontroll över bebyggelsen kring flygplats vore, att denna försäkrade

sig om så mycket mark antingen med äganderätt eller genom servitut,

att ytterligare regleringar i form av byggnadsförbud icke erfordrades

eller åtminstone nedbringades till ett minimum, överbefälhavaren har däremot

uttalat, att det från militär synpunkt vore av stort värde, att den nuvarande

provisoriska lagstiftningen, som visat sig vara tillfyllest för att förhindra

bebyggelse som kunde försvåra eller omöjliggöra användningen av

befästning eller militärt flygfält, finge en permanent karaktär. Det vore nämligen

nödvändigt att under rådande fredsperiod förhindra, att utnyttjandet

av de försvarsanordningar, som ofta för mycket betydande kostnader blivil

utförda, framdeles äventyrades. Även nya befästningar och flygfält torde i

framtiden komma till utförande. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att nu

gällande bestämmelser angående förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret

icke medfört några större inskränkningar i markägarnas rätt att bebygga

sin mark. De skäl som anförts för bestämmelsernas bibehållande under

normala tidsförhållanden syntes bärande. Även .särskilda regler bil förmån

för civila flygplatser syntes oundgängligen nödvändiga.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Den provisoriska lagen den 24 mars 1942 om förbud mot bebyggelse till

hinder för försvaret avser att trygga militära flygfälts, befästningars och

andra militära anläggningars användbarhet vid krig. För att icke värdet

av de militära anläggningar, som med stora kostnader redan utförts eller

framdeles kunna komma att utföras, skall gå förlorat genom en bebyggelse,

som minskar anläggningarnas effektivitet, måste anses önskvärt, att nu gällande,

provisoriska bestämmelser i ämnet ersättas av föreskrifter av permanent

karaktär. Såsom stadsplaneutredningen funnit böra dessa föreskrifter

upptagas i byggnadslagstiftningen.

Några författningsbestämmelser som direkt avse reglering av bebyggelsen

kring civila flygplatser ha icke meddelats i vårt land. Det är emellertid

uppenbart att sådana föreskrifter erfordras för att trygga trafiksäkerheten

vid begagnande av flygplatserna. Bestämmelser härom torde därför böra upptagas

i den nya byggnadslagstiftningen.

Hänsynstagande till försvarets och luftfartens intressen bör ske såväl vid

planläggning av olika slag isom vid själva byggandet. Mark bör sålunda vid

planläggning kunna undantagas från tätbebyggelse, om så finnes påkallat av

militära skäl eller med hänsyn till luftfartens intressen. Planläggningen

kan, särskilt då det gäller tillgodoseendet av sistnämnda intressen, avse reglering

av höjd å byggnader, skorstenar in. in. Även i utomplansbestämmelser

böra föreskrifter härom kunna meddelas. Närmare bestämmelser om beaktandet

av försvarets och luftfartens intressen vid planläggning och vid uppgörandet

av utomplansbestämmelser torde böra upptagas i byggnadsstadgan.

Bestämmelserna om hänsynstagande till försvaret och luftfarten vid byggande

torde, såsom utredningen förordat, böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med stadgandena i den nuvarande provisoriska lagen.

Regleringen av förevarande spörsmål har av utredningen ansetts böra ha

sin plats bland de för städerna och landet gemensamma bestämmelserna.

Föreskrifterna om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret och luftfarten

böra emellertid utformas under hänsynstagande till förefintliga olikheter

i administrativt hänseende mellan städerna och landsbygden. Med

hänsyn härtill ha de bestämmelser i nu ifrågakomna hänseende, som gälla

städerna, upptagits i förevarande avdelning av lagen. Motsvarande föreskrifter

för landet ha upptagits i den avdelning, som avser endast landet.

81 §.

Stadgandet, som motsvarar 1 § första stycket i 1942 års lag om förbud

mot bebyggelse till hinder för försvaret, återgiver med vissa jämkningar

bestämmelsen i 137 § första stycket i utredningens förslag, i vad detsamma

avser stad (motiv, se s. 441—442 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har ansett önskvärt, att innebörden av begreppet

befästning klargjordes. Från militärt håll hade gjorts gällande, att till

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

257

befästning i lagens mening vore att hänföra även ammunitionsförråd eller

sprängämnesupplag samt skyddsrum av mera permanent beskaffenhet. Luftfartsstyrelsen

anför att det från luftfartssynpunkt vore ett ofrånkomligt säkerhetskrav,

att ljusreklamer eller dylikt, som från luften kunde förväxlas

med signalsystem eller belysningsanläggning på flygplats, icke anordnades

i närheten av sådan plats. Det syntes styrelsen önskvärt, att även dylika anordningar

kunde förbjudas. Länsarkitekten i Stockholms län anser, att därest

i förevarande stadgande avsedd anläggning anordnades, plan eller utomplansbestämmelser

borde ändras så att kollision mellan de olika intressena

ej uppstode. Stadgandet borde därför kompletteras med föreskrift om överarbetning

av plan eller bestämmelse samt om byggnadsförbud i avbidan

härpå. Byggnadsstyrelsen har uttalat, att en anläggning ofta kunde vara avså

tillfällig natur — den kanske endast komme att få betydelse under krig

eller vid krigsfara — att en revision av planen eller utomplansbestämmelsema

icke vore påkallad. Styrelsen ville därför icke påyrka den ifrågasatta

kompletteringen av paragrafen. Byggnadsnämnden i Vänersborg anser önskvärt,

att närmare anvisning lämnades om de områden inom ett samhälle,

inom vilka hänsyn till försvarsanläggning borde tagas vid bebyggelsen. I

lagtexten borde intagas föreskrift om att anvisning härom skulle lämnas

av vederbörande försvarsmyndighet. Byggnadsnämndens prövning av hithörande

frågor bleve eljest onödigt betungande.

Departementschefen.

Förevarande stadgande har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med

1 § första stycket i 1942 års lag. De anläggningar, som skyddas genom stadgandet,

äro befästningar och flygplatser. Till befästningar räknas, på sätt

framhölls av dåvarande chefen för justitiedepartementet vid tillkomsten av

1942 års lag, även mindre anläggningar såsom bunkers och dylikt. Ammunitionsförråd,

sprängämnesupplag eller skyddsrum torde däremot icke vara

att hänföra till befästning, såvida det icke utgör en del av sådan anläggning

som avses med stadgandet.

Enligt förslaget må nybyggnad ej företagas eller virkes- eller annat varuupplag

eller materialgård anordnas i närheten av befästning eller flygplats,

om genom företaget eller anordningen anläggningens användning för avsett

ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten.

Det är uppenbart alt strålkastarbelysning, ljusreklam eller dylikt, som från

luften kan förväxlas med signalsystem eller belysningsanläggning på flygplats,

icke kan tillåtas i närheten av sådan plats. Förbud häremot torde böra

upptagas i förevarande lagrum.

För att underlätta byggnadsnämnds prövning av ansökan om byggnadslov

med hänsyn till nu berörda förbud torde närmare anvisningar om de områden,

inom vilka hänsyn till försvarsanläggning skall tagas vid bebyggelsen,

böra lämnas nämnden av vederbörande militära myndighet. Föreskrift härom

torde emellertid böra utfärdas i administrativ ordning.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131. 17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Om mark på grund av anläggning, varom nu är fråga, icke kan bebyggas

i den utsträckning eller på det sätt, som förutsättes i tidigare fastställd plan,

torde denna, om anläggningen är av permanent natur, lämpligen böra ändras

så att planen kommer att ansluta sig till de nya förhållandena. Någon särskild

föreskrift härom synes dock ej erforderlig.

82 §.

Stadgandet, som motsvarar 1 § andra stycket 1942 års lag, överensstämmer

med vad som stadgats angående stad i 138 § i utredningens förslag (motiv,

se s. 442 i betänkandet) med tillägg, att jämväl strålkastarbelysning eller

liknande ljuskälla må förbjudas.

83—84 §§.

Dessa paragrafer ersätta 139—141 §§ i utredningens förslag (motiv, se s.

442—445 i betänkandet).

Yttrandena.

överbefälhavaren har uttalat, att ehuru det kunde ifrågasättas, om icke

åtminstone de med hänsyn till försvaret stadgade inskränkningarna i den enskildes

dispositionsrätt över sin mark vore grundade på ett sådant samtliga

medborgares intresse, att vissa modifikationer i ersättningsrätten kunde anses

väl motiverade, han dock, i betraktande av de fördelar från försvarssynpunkt,

som ett genomförande av förslaget i övrigt komme att medföra, icke

ville resa någon principiell invändning mot förslaget i denna del. Länsstyrelsen

i Jämtlands län anför, att de områden, som måste reserveras för flygplatser

och befästningar i allmänhet vore av den omfattning, att inskränkningar

med avseende å rätten att bebygga områdena icke kunde föreskrivas utan

att markägarna tillförsäkrades rätt till ersättning för den skada som de kunde

lida. De regler härom som upptagits i lagförslaget syntes ändamålsenliga.

Drätselkammaren i Malmö erinrar, att stad enligt utredningens förslag vore

skyldig att lösa mark, om den enligt generalplan eller stadsplan ej finge användas

för enskilt bebyggande och ägaren till följd härav kunde nyttja marken

allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till markens värde.

Denna stadens lösenskyldighet vore avsedd att bibehållas även för det fall,

att ifrågavarande stadsplanebestämmelser föranletts av hänsyn till försvarseller

luftfartsanläggning. Utredningen hade framhållit, att om viss mark av

hänsyn till sådan anläggning skulle helt undantagas från enskilt bebyggande,

staden och anläggningens ägare borde, innan stadsplan uppgjordes, överenskomma,

hur de sinsemellan skulle fördela ansvaret för de kostnader, som

härigenom kunde orsakas dem. Enligt utredningen vore det ingalunda givet,

att denna uppgörelse skulle gå ut på att anläggningens ägare slutligen

skulle svara för alla uppkommande kostnader. Den anförda motiveringen

gåve rum för farhågor, att städerna kunde bliva tvingade att i närheten av

befästningar och luftfartsanläggningar lösa mark för parker i större utsträckning

än eljest varit fallet och inom sådana områden, där något behov

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

259

av dem med hänsyn till den omgivande bebyggelsens art ej förelåge. Drätselkammaren

ansåge, att städernas ställning måste tryggas mot överdrivna

krav på utläggande av parker och dylik mark i närheten av nämnda anläggningar.

Byggnadsnämnden i Borås anför i detta sammanhang, att dylika periferiskt

belägna områden regelmässigt icke kunde vara av större värde för

staden såsom parker, lekplatser eller dylikt. I vilket fall som helst vore det

tydligt, att i övervägande antalet fall endast en mindre del av kostnaden för

platsen komme att belöpa på staden. Det syntes då naturligt, att lösningsskyldigheten

i första hand ålades anläggningens ägare.

Departementschefen.

Kan tillstånd till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård

på grund av bestämmelserna i 1942 års lag icke meddelas och föranledes

därav, att ägaren under den tid hindret varar får vidkännas kostnad utan

motsvarande nytta av fastigheten eller att han går miste om avkastning å

nedlagt kapital, är han enligt 5 § nyssnämnda lag berättigad till skälig gottgörelse

av kronan, om det intrång som åsamkas honom ej är att anse såsom

ringa. Ersättningen bestämmes av riksvärderingsnämnden.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att den enligt 1942 års lag gällande

begränsningen av ersättningsrätten i väsentlig mån betingades av lagens tillfälliga

och krisbetonade karaktär. I en lagstiftning av permanent natur borde

enligt utredningens mening rätten till ersättning i viss mån vidgas. Utredningen

har därför föreslagit, att ersättningsrätten skulle anknytas till de i

28 § stadsplanelagen angivna förutsättningarna för stads skyldighet att lösa

mark. Ersättning borde alltså utgå för liden skada, därest byggnadsrätten på

grund av försvarets eller luftfartens intressen inskränkts samt marken till

följd härav kunde av ägaren utnyttjas allenast på sätt som stode i uppenbart

missförhållande till markens värde. Nu angivna grunder för ersättningsskyldighet

borde gälla icke blott i det fall, att rätten att utnyttja marken

begränsats genom plan eller utomplansbestämmelser, vilka fastställts

under hänsynstagande till försvarets eller luftfartens intressen, utan även i

det fall, att inskränkningen i förfoganderätten grundas enbart på lagens förbud

mot nybyggnad eller annan åtgärd till men för försvaret eller luftfarten

eller länsstyrelses förordnande därom.

Vad först angår frågan, om ersättning bör, såsom utredningen föreslagit,

utgå för de inskränkningar i byggnadsrätten som kunna föreskrivas i plan

eller utomplansbestämmelser med hänsyn till försvarets eller luftfartens intressen,

må till en början erinras, att några bestämmelser om ersättning härför

icke finnas stadgade i nu gällande lag. Att markägarna inom planlagda

områden äro skyldiga att i viss utsträckning tåla en begränsning av byggnadsrätten

för att tillgodose ej blott kommunala ulan även andra allmänna

intressen, t. ex. naturskydd, fornminnesvård och samfärdsel, iir emellertid

tydligt och bar upprepade gånger kommit till uttryck i praktiken. I ett till

regeringsrätten för yttrande bänskjutet ärende rörande fastställelse av stadsidan,

däri byggnadsrätten för vissa fastigheter enligt stadsplanebestämmel
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Alaj:ts proposition nr 131.

serna avsevärt inskränkts i syfte att säkerställa utnyttjandet av ett utanför

planområdet befintligt allmänt flygfält, uttalade regeringsrätten (RÅ 1944

s. 112), att dylika stadsplanebestämmelser, även om uttryckligt stöd härför

icke kunde hämtas ur gällande stadganden om stadsplan, med hänsyn till ett

flygfälts betydelse för orten, särskilt dess kommunikationer, principiellt

sett finge anses förenliga med stadsplanelagstiftningens grunder. Härvid

måste dock, yttrade regeringsrätten, förutsättas att dylika bestämmelser, i

den mån de ej meddelades efter medgivande från vederbörande markägare,

icke begränsade dessas rådighet över sin mark utöver vad som med hänsyn

till omständigheterna vore skäligt.

Att markägarna sålunda icke ansetts skyldiga att utan ersättning tåla att

byggnadsrätten genom plan avsevärt inskränkes med hänsyn till luftfartens

intressen, torde ha sin grund i att rätten att exploatera mark för tätbebyggelse

enligt nu gällande lag är i princip fri. Enligt de av mig förordade grunderna

för den nya lagstiftningen skulle någon sådan fri exploateringsrätt ej föreligga

utan skulle det helt ankomma på det allmänna att bestämma var sådan

bebyggelse må komma till stånd. Vid prövning av fråga härom bör hänsyn

givetvis tagas även till försvarets och luftfartens intressen. Någon ersättning

skall enligt departementsförslaget icke utgå till markägarna för att de förhindras

utnyttja sin mark för tätbebyggelse. Med dessa grunder synes

frågan, om inskränkningar i byggnadsrätten med hänsyn till försvarets och

luftfartens intressen kunna göras i plan eller utomplansbestämmelser utan

att markägarna tillförsäkras ersättning härför, ha kommit i ett annat läge.

Om fastighetsägarna anses skyldiga att utan rätt till ersättning tåla den inskränkning

i förfoganderätten som föranledes av att de icke tillåtas exploatera

sin mark för tätbebyggelse, synes det knappast befogat att föreskriva ersättningsskyldighet

för den mindre inskränkning i förfoganderätten, som

följer av att byggnadshöjd och våningsantal med hänsyn till nyssnämnda

intressen begränsats i plan eller utomplansbestämmelser för tidigare icke

planlagt område.

Hänsynstagandet till försvarets och luftfartens intressen bör nämligen, i

överensstämmelse med de grunder som kommit till uttryck i 21 och 48 §§

i departementsförslaget, medföra ersättningsskyldighet endast i de fall, då

ägarens möjligheter att utnyttja isin mark minskas i förhållande till vad

förut varit tillåtet. Den omständigheten, att ägaren till äventyrs, om byggnadshöjden

icke begränsas på grund av nämnda intressen, skulle ha kunnat

utnyttja marken på ett ekonomiskt ännu mera givande sätt än han förut

kunnat, bör icke medföra ersättningsskyldighet. Icke heller bör varje minskning

av möjligheterna att utnyttja marken i förhållande till vad som förut

varit tillåtet medföra sådan skyldighet. Såsom jag förut nämnt ha markägarna

alltid ansetts pliktiga att tåla en viss begränsning av förfoganderätten

för att tillgodose allmänna intressen. Ersättningsskyldighet bör därför föreligga

blott om ägaren på grund av föreskrifterna i 81 och 82 §§ kan utnyttja

sin mark allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde

marken hade, då skyldigheten att taga hänsyn till försvars- eller luftfarts
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj:ts proposition nr 131. 261

anläggning inträdde. Ersättningsskyldigheten bör givetvis åvila ägaren av

sådan anläggning.

Stadsplaneutredningen har i 139 § i sitt förslag upptagit bestämmelser om

ersättningsskyldighet för det fall, att byggnadsrätten av hänsyn till försvarets

eller luftfartens intressen begränsats genom plan eller utomplansbestämmelser.

I 141 § i utredningens förslag har stadgats rätt för sakägare

till ersättning i det fall, att tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd, varom

nu är fråga, på grund av hänsyn till försvars- eller luftfartsanläggning

icke kan medgivas i den omfattning eller på det sätt som eljest kunnat tilllåtas

men denna inskränkning icke har sin grund i plan eller utomplansbestämmelser.

Något behov att särskilja nu berörda fall synes dock icke föreligga.

Båda fallen synas kunna regleras genom att föreskriva rätt för sakägare

till ersättning för den skada han lider, om nybyggnad eller annan åtgärd,

som beskrives i 81 §, med hänsyn till befintlig eller beslutad befästning

eller flygplats ej kan tillåtas i den omfattning eller på det sätt som

eljest kunnat medgivas och marken till följd härav kan nyttjas allenast på

sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, när inskränkningen

i möjligheterna att nyttja marken inträdde. Det ligger i sakens natur,

att om en plan eller utomplansbestämmelser upptaga en inskränkning i

byggnadsrätten, som avser att beakta bestämmelserna i 81 och 82 §§, samma

rätt till ersättning skall föreligga som därest inskränkningen grundas enbart

på någon av sistnämnda paragrafer.

Om hänsynstagandet till försvars- eller luftfartsanläggning medför att mark

överhuvud ej kan användas för enskilt bebyggande och ägaren till följd härav

kan utnyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till markens värde, bör anläggningens ägare vara skyldig att lösa marken.

Markens ägare kan emellertid, om inskränkningarna i förfoganderätten upptagits

i generalplan eller stadsplan, med stöd av 21 och 48 §§ vända sig

även mot staden med yrkande om åläggande för denna att lösa marken. Den

lösningsskyldighet, som enligt sistnämnda paragrafer under vissa förutsättningar

åvilar stad i det fall, att marken enligt generalplan eller stadsplan ej

får tagas i anspråk för enskilt bebyggande, är sålunda avsedd att gälla även

om begränsningen föranletts av hänsyn till försvarets eller luftfartens intressen.

Utredningen har förutsatt, att om viss mark av hänsyn till försvarseller

luftfartsanläggning enligt generalplan eller stadsplan skall undantagas

från enskilt bebyggande, överenskommelse skall, innan planen antages, träffas

mellan staden och anläggningens ägare, huru de skola sinsemellan fördela

ansvaret för de kostnader som härigenom kunna orsakas dem. Det kan emellertid

icke vara lämpligt, att planläggningen blir mer eller mindre beroende

av en dylik överenskommelse. Svårighet kan också möta att på förhand

avgöra, om och i vilken utsträckning staden blir lösningsskyldig. Det synes

därför vara lämpligare alt föreskriva, alt staden, om den i ell dylikt fall

nödgats lösa marken, äger rätt till ersättning av anläggningens ägare för den

skada staden härigenom lider. Frågan, om och i vad mån staden lider skada

genom att den nödgas lösa mark, blir beroende av den utsträckning i vilken

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

marken kan nyttiggöras av staden. Såsom utredningen framhållit kan mark,

som förlägges i närheten av befästning eller flygplats, måhända användas

som park, lekplats eller annan öppen plats och på så sätt minska behovet

av utläggande av dylika platser inom planområdet. Det kan då vara skäligt

att viss del av kostnaden stannar på staden. Ofta torde emellertid anläggningar,

om vilka nu är fråga, ligga i utkanten av stadsområdet. I sådana fall torde

nyttan för staden av marken ej sällan bli ringa.

Vid bedömande av fråga om ersättnings- eller lösningsskyldighet skall i

vissa fall, på sätt framgår av stadgandet i 162 §, skälig hänsyn tagas

till markens värde vid tiden för lagens ikraftträdande. I överensstämmelse

med vad jag anfört under 21 § avses med markens värde vid den tidpunkt,

när de i 81 och 82 §§ angivna inskränkningarna i möjligheterna att utnyttja

marken inträdde, markens dåvarande realvärde.

85 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 142 § första stycket i utredningens

förslag (motiv, se s. 445—446 i betänkandet).

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

86 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, återgiver med

vissa jämkningar vad 143 § i utredningens förslag stadgar om stad (motiv,

se s. 446—447 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Kronobergs län befarar, att förevarande bestämmelser icke

komma att få någon större effekt, eftersom olämplig bebyggelse skulle kunna

förhindras endast i den utsträckning som detta kunde ske utan att märkligt

men tillskyndades markägare. Överlantmätaren i Stockholms län uttalar,

att syftet med bestämmelserna förvisso vore gott. Trots framhållandet i motiveringen

att utredningen räknade med att dessa föreskrifter komme att

tillämpas med varsamhet och ej i större utsträckning än omständigheterna

påkallade, vore de likväl ägnade att inge verkliga betänkligheter. Vederbörande

bedömare pålades här ett mycket stort ansvar. Här åsyftade spörsmål

vore så känsliga och kunde ses ur så många aspekter, att den personliga

uppfattningen kunde fälla utslaget och inverka avgörande på för markägaren

ibland synnerligen viktiga frågor av stor ekonomisk betydelse. Bestämmelserna

torde därför böra modifieras, helst så att eventuellt erforderliga förbud

grundades på föregången anmälan från sakkunnig minnesvårdande myndighet,

naturskyddsförening eller dylikt. Lantmåteristgrelsen finner vad överlantmätaren

i Stockholms län sålunda anfört riktigt och värt beaktande.

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Riksantikvarieämbetet har förklarat sig med tillfredsställelse ha konstaterat,

att förevarande paragraf lämnade ökade möjligheter att tillvarataga kulturhistoriskt

värdefulla byggnader och bebyggelsepartier. Det syntes dock

nödvändigt, att paragrafen kompletterades så att även fasta fornlämningar

kunde skyddas. Detta ändringsyrkande har biträtts av byggnadsstyrelsen.

Departementschefen.

Såsom stadsplaneutredningen uttalat böra förevarande bestämmelser tilllämpas

med varsamhet. Att begränsa deras tillämpning till sådana fall, då

framställning gjorts av sakkunnig minnesvårdande myndighet, naturskyddsförening

eller liknande, anser jag dock icke lämpligt. Det torde kunna

förutsättas, att förordnande, som avses i denna paragraf, i allmänhet icke

meddelas utan att yttrande först inhämtats av sakkunnig myndighet eller

sammanslutning.

Paragrafen har kompletterats på sätt riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen

förordat.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör tillstånd till nybyggnad

kunna förvägras, även om markägare därigenom åsamkas märkligt men, under

förutsättning dock att markägaren får skälig ersättning för den skada han

lider. De föreslagna bestämmelserna ha jämkats i enlighet härmed.

87 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, ersätter vad i

144 § i utredningens förslag stadgats angående förbud mot tätbebyggelse i

stad (motiv, se s. 447—448 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Örebro uttalar, att det i förslaget använda uttrycket

»olämpligt från kommunikationssynpunkt» vore oklart. Det framginge icke,

om därmed avsåges ej endast områden, där det mötte påtagbara tekniska

eller av tekniska orsaker betingade ekonomiska svårigheter att ordna kommunikationerna,

utan även sådana områden, där en tätbebyggelse med sannolikhet

komme att tvinga samhället att ordna en mer eller mindre förlustbringande

busstrafik.

Departementschefen.

Till förekommande av olämplig tätbebyggelse inom stads område har

stadsplaneutredningen föreslagit, att Kungl. Maj:t i vissa fall skulle kunna

meddela förbud mot sådan bebyggelse. Förbudet, som är avsett att meddelas

endast för begränsade områden, medför enligt förslaget, att byggnadslov

ej kan beviljas företag som är att hänföra till tätbebyggelse. Beträffande

område som ej omfattas av sådant förbud skulle byggnadslov ej kunna

förvägras, även om företaget vore att hänföra till tätbebyggelse. Uppkomsten

av olämplig tätbebyggelse skulle sålunda enligt förslaget kunna förhindras

endast inom områden, beträffande vilka särskilt förbud meddelats.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Detta synes mig utgöra en brist, särskilt med hänsyn till risken för att förbud

meddelas först sedan viss tätbebyggelse redan uppkommit. Meddelandet

av förbud torde därjämte innebära ett onödigt omständligt förfarande. Det

med utredningens förslag avsedda syftet lärer nämligen kunna på ett enklare

och effektivare sätt vinnas enbart genom föreskrift, att byggnadslov ej må

beviljas byggnadsföretag inom område, för vilket detaljplan ej finnes, om

företaget är att hänföra till tätbebyggelse. Som nybyggnad inom städer och

stadsliknande samhällen ej må företagas utan byggnadslov, skulle man härigenom

få goda möjligheter att förhindra ej önskvärd tätbebyggelse. En

dylik föreskrift torde ha sin plats i byggnadsstadgan. I byggnadslagen torde

i förevarande hänseende endast behöva meddelas en bestämmelse, som ger

Kungl. Maj:t befogenhet att utfärda en sådan generell föreskrift som nyss

nämnts. Kungl. Maj:t bör därjämte äga befogenhet att, om så erfordras med

avseende å visst område, meddela de särskilda bestämmelser, som kunna

vara ägnade att ytterligare säkerställa att olämplig tätbebyggelse förhindras.

Den nyss nämnda generella föreskriften om att byggnadslov ej må beviljas

företag inom område, för vilket detaljplan ej finnes, om företaget är

att hänföra till tätbebyggelse, torde ej böra avse område, för vilket avstyck - ningsplan godkänts. Även godkänd avstyckningsplan får alltså betraktas

som en detaljplan för bebyggelsen. Såsom jag vid behandlingen av 12 §

framhållit kan det emellertid i vissa fall vara önskvärt, att tätbebyggelse

kan förhindras även inom område som omfattas av avstyckningsplan. Kungl.

Maj:t bör därför med stöd av förenämnda befogenhet kunna föreskriva, att

byggnadslov ej må beviljas företag inom dylikt område, om företaget är att

hänföra till tätbebyggelse.

Utöver vad jag anfört i den allmänna motiveringen vill jag i anledning av

byggnadsnämndens i Örebro yttrande framhålla, att tätbebyggelse bör kunna

förvägras icke blott om kostnaderna för vägar skulle bli oskäligt stora utan

även om det skulle möta ekonomiska eller andra svårigheter att anordna

nödiga kommunikationer, exempelvis busstrafik.

88 §.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande lag, överensstämmer i

sak med vad angående stad är stadgat i 146 § i utredningens förslag (motiv,

se s. 449 i betänkandet).

Departementschefen.

Beträffande syftet med förevarande stadgande vill jag hänvisa till vad jag

anfört härom i den allmänna motiveringen.

Stadsplaneutredningen har uttalat, att temporärt förbud mot tätbebyggelse

icke borde få meddelas beträffande område, för vilket avstyckningsplan godkänts.

Såsom jag vid behandlingen av 12 och 87 §§ framhållit kan det i

vissa fall vara önskvärt, att tätbebyggelse kan förhindras även inom sådant

område. Hinder bör därför icke möta mot meddelande av temporärt förbud

mot tätbebyggelse även med avseende å avstyckningsplaneområde.

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

265-

89 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, ersätter de i 145 §

och 146 § sista punkten i utredningens förslag upptagna bestämmelserna, i

vad desamma avse stad (motiv, se s. 448—449 i betänkandet).

Departementschefen.

Av samma skäl som anförts i fråga om generalplan torde föreskrift enligt

87 § och förordnande enligt 88 § icke böra utgöra hinder för bebyggelse för

tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt

behov.

Enligt 13 § kan dispens medgivas från tidsbegränsat förbud mot tätbebyggelse

enligt fastställd generalplan. Samma möjlighet till dispens torde

även böra finnas med avseende å föreskrift enligt 87 § eller förordnande

enligt 88 §. Bestämmelser härom ha upptagits i andra stycket av förevarande

paragraf.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknancle samhällen.

90—94 §§.

Dessa paragrafer motsvara 56—59 §§ stadsplanelagen och 98—102 §§ i

utredningens förslag (motiv, se s. 405 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande den i 100 § i utredningens förslag upptagna befogenheten för

Kungl. Maj:t att meddela förbud mot nybyggnad i samband med förordnande,

att vad i lagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning

för tätare befolkad ort på landet, eller förordnande, att kommun eller del

därav skall utgöra eller ingå i stad eller köping, bär länsarkitekten i Älvsborgs

lån ifrågasatt, om ej ett sådant förbud borde automatiskt träda i kraft. Erfarenheten

visade, att stadsplan vore ytterst svår att få fram. Under tiden

kunde samhället i grund förstöras. I motsats härtill rådde det betydligt större

möjligheter att leda byggnadsverksamheten under övergångstiden för ett byggnadsplaneområde,

där länsstyrelsen ägde att utfärda byggnadsförbud och i

regel gjorde detta.

Departementschefen.

I överensstämmelse med nu gällande lag torde de för stad föreslagna bestämmelserna

böra med de av stadsplaneutredningen angivna undantagen

gälla även köpingar och de municipalsamhällen, där vid den nya lagens

ikraftträdande vad i stadsplanelagen stadgas beträffande stad skall tillämpas.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör även framdeles möjlighet

finnas att förordna, att byggnadslagstiftningens föreskrifter angående stad

skola äga tillämpning med avseende å tätare befolkad ort på landet. Orten

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kiingl. Maj:ts proposition nr 131.

kommer då på grund av föreskrifterna i lagen om kommunalstyrelse på landet

att utgöra municipalsamhälle. Behovet av att meddela dylikt förordnande

torde emellertid avsevärt minskas, om stadsplaneinstitutet, såsom jag förordat,

kan komma till användning på landet utan samband med municipalbildning.

Med hänsyn till de olägenheter, som äro förenade med sådana samhällsbildningar,

synes önskvärt att stadsplaneläggning på landet sker i så

stor utsträckning som möjligt utan samband med municipalbildning.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att Kungl. Maj:t skall äga befogenhet

att i samband med förordnande, att kommun eller del därav skall utgöra

eller ingå i stad eller köping, meddela det förbud mot nybyggnad inom området

som föranledes av omständigheterna. Ett sådant förbud kan otvivelaktigt

erfordras i avbidan på upprättande av stadsplan. Enligt 35 § i departementsförslaget

kan länsstyrelsen, då fråga uppkommit om antagande

eller ändring av stadsplan, på framställning av stad eller köping meddela

förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd. Behov av nybyggnadsförbud

kan emellertid föreligga redan innan nyssnämnda beslut om kommunindelningsändring

träder i kraft och fullmäktige kunna göra framställning

därom. Enligt 106 § andra stycket i departementsförslaget skulle emellertid

möjlighet finnas att beträffande område på landet meddela dylikt förbud

även utan framställning av fullmäktige; ett sådant förbud skall enligt

157 § i departementsförslaget gälla även efter ändrad kommunindelning till

dess det eventuellt på framställning av vederbörande samhälle varder upphävt.

Vid sådant förhållande synes något behov ej föreligga av den av utredningen

föreslagna befogenheten.

I samband med förordnande, att vad i byggnadslagen är stadgat för stad

skall äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet, skall

Kungl. Maj:t enligt utredningens förslag äga meddela det förbud mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna. Som fall uppenbarligen kunna

förekomma, då något behov att meddela dylikt förbud ej finnes, torde förbudet

icke böra, såsom i ett yttrande ifrågasatts, inträda automatiskt i samband

med förordnandet.

95 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 74 § andra stycket stadsplanelagen

och 159 § andra stycket i utredningens förslag.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet.

Om generalplan på landet.

96 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 103 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 405—406 i betänkandet).

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

267

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit bör generalplan upprättas jämväl för kommun

på landet eller del därav, i den mån så erfordras till ledning för närmare

planläggning av bebyggelsen. Stadgande härom har upptagits i första stycket

av förevarande paragraf.

Enligt utredningens förslag skall generalplanen på landet ha samma uppgifter

som generalplan i stad med den skillnaden, att markreservat, vilka avses

skola undantagas från all annan bebyggelse än för tillgodoseende av jordbrukets

och därmed jämförligt behov, ej få utläggas i generalplan för landet

på samma sätt som i generalplan för stad. Även på landet kan emellertid

föreligga behov av att undantaga mark från annan glesbebyggelse än jordbruksbebyggelse.

Detta torde i all synnerhet komma att bli fallet, om stadsplaneinstitutet

kommer till användning med avseende å tätortsbildningar på

landet utan samband med municipalbildning. Tillräckliga skäl att i förevarande

hänseende göra skillnad mellan generalplan på landet och sådan plan

för stad torde därför icke finnas. Vad i 9 § andra, tredje och fjärde styckena

stadgats angående generalplan i stad bör därför äga motsvarande tillämpning

beträffande generalplan på landet.

97 §.

Stadgandet motsvarar 106 § i utredningens förslag (moliv, se s. 408 i betänkandet)

.

Departementschefen.

Generalplan på landet ävensom ändring därav torde, såsom utredningen

föreslagit, böra antagas av kommunalfullmäktige. Såsom jag i annat sammanhang

förordat bör förslag till generalplan på landet, innan det antages av

fullmäktige, granskas av länsarkitekten. Föreskrift härom avses skola upptagas

i byggnadsstadgan. Antagandet av generalplan medför icke, att den

blir bindande i vidare mån än den fastställes av länsstyrelsen. Stadgandet har

kompletterats med en bestämmelse härom. Likaså har införts en hänvisning

till 10 § tredje stycket i departementsförslaget, som angiver vad med fastställd

generalplan skall förstås.

98 §.

Paragrafen återgiver med viss ändring bestämmelserna i 107 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 408 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att statsbidrag enligt

utredningens förslag till kungörelse om förskott och bidrag till vissa plankostnader

skulle kunna utgå till bestridande av kostnaderna för uppgörande

eller ändring av generalplan på landet med högst femtio procent av kostnadsbeloppet.

Emellertid hade utredningen samtidigt föreslagit, att om lands
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

kommunen underläte att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande eller

ändring av generalplan, där så borde ske, planen finge upprättas eller ändringen

genomföras av länsstyrelsen efter kommunens hörande samt att i

dylikt fall kostnaderna för planens upprättande eller ändring skulle gäldas

av staten och kommunen med hälften vardera. Länsstyrelsen, som ej hade

något att erinra emot att statsbidrag lämnades till upprättande eller ändring

av generalplan på landet, kunde icke finna, att dessa bestämmelser stämde

väl överens. De kunde lätt leda till att en kommun, även om den vore medveten

om att generalplan eller ändring i förefintlig sådan plan erfordrades,

underläte att vidtaga erforderliga åtgärder för att framtvinga ett ingripande

från länsstyrelsens sida och på så sätt säkerställa, alt kommunen ej belastades

med mera än halva kostnaden för åtgärden. En tredskande kommun

skulle på så sätt kunna slippa billigare undan än en annan, som lojalt ställde

sig den gällande lagstiftningen till efterrättelse. Detta kunde icke vara riktigt.

Om någon skillnad skulle göras, borde den tredskande kommunen vidkännas

större del av kostnaden än den lojala. En ändring av förevarande

paragraf syntes sålunda påkallad. Liknande mening har uttalats av länsstyrelsen

i Älvsborgs län samt länsarkitekterna i Älvsborgs och Värmlands län.

Byggnadsstyrelsen har däremot uttalat, att några större olägenheter eller

missbruk av nu berörda bestämmelse från kommunernas sida knappast behövde

befaras.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att det icke klarlagts, huru länsstyrelse

skulle erhålla medel för upprättande av sådan generalplan, vartill

kostnaderna skulle gäldas av staten och kommunen med hälften vardera.

Möjligheten att åstadkomma generalplan i nu ifrågavarande fall bleve beroende

av huruvida erforderliga medel ställdes till förfogande för ändamålet.

Frågan om generalplan skulle upprättas eller icke bleve således i sista band

beroende av Kungl. Maj:ts beslut. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas

huruvida icke i 107 § lagförslaget borde stadgas, att det — liksom enligt

13 § beträffande stad -— skulle ankomma på Kungl Maj:t att besluta att plan

skulle upprättas. Om så icke ansåges lämpligt, måste till länsstyrelsernas förfogande

städse stå tillräckliga belopp för upprättande av generalplaner i den

omfattning, som länsstyrelserna för sin del funne erforderligt.

Departementschefen.

Med hänsyn till de uppgifter med avseende å planväsendet på landet, som

länsstyrelsen har, torde det, såsom utredningen föreslagit, böra ankomma på

länsstyrelsen att tillse, att generalplan, i den mån så erfordras, upprättas för

landskommun. Om denna underlåter att föranstalta härom, torde planen böra

upprättas genom länsstyrelsens försorg. Erforderliga medel härför torde

böra ställas till länsstyrelsernas förfogande. Såsom jag förut nämnt bör kommunen,

på samma sätt som i fråga om stadsplan, svara för kostnaden för

generalplans upprättande. Kostnaden för en genom länsstyrelsens försorg

upprättad generalplan bör därför slutligen gäldas av kommunen, i den mån

ej bidrag utgår av statsmedel. Stadgandet har jämkats i enlighet härmed.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

269

99—100 §§.

Dessa paragrafer ersätta 108—111 §§ i utredningens förslag (motiv, se s.

408—411 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Västerbottens lön anser byggnadsförbud i anslutning till

generalplan böra kunna utfärdas även utan framställning av kommun. Länsarkitekten

i Jämtlands lån befarar, att förordnande om byggnadsförbud komme

att meddelas ytterst sällan, om icke länsstyrelsen ägde befogenhet att taga

initiativet till dylikt förordnande.

Länsstyrelsen i Kristianstads lön anför, att därest förordnande om förbud

mot nybyggnad i strid mot generalplan meddelades för att bereda skydd

mot tätbebyggelse, prövningen av fråga, huruvida ett byggnadsföretag vore

att hänföra till sådan bebyggelse, skulle enligt utredningens förslag ankomma

på byggnadsnämnd eller, där sådan nämnd ej funnes, på länsstyrelsen.

1 fråga om förordnande om byggnadsförbud av annat innehåll än att tätbebyggelse

inom visst område förbjödes hade utredningen funnit det onödigt

att stadga generell skyldighet att söka tillstånd till nybyggnad inom området.

Såsom skäl för att tillstånd i det senare fallet ej skulle behöva sökas hade

utredningen anfört, att avgörandet huruvida ett byggnadsföretag stode i strid

mot förordnandet icke — då detta avsåge allenast förbud mot bebyggelse på

ett i generalplanen till trafikled eller annat särskilt ändamål avsett område

— torde möta på långt när samma svårigheter för den enskilde markägaren

som då det gällde förbud mot tätbebyggelse. Även om det givetvis vore ett

starkt intresse att generalplanens rättsverkningar inskränktes, där så kunde

ske utan att olämplig byggnadsverksamhet uppkomme, vore länsstyrelsen

tveksam, huruvida icke försiktigheten bjöde att även i sistnämnda fall, d. v. s.

där frågan rörde uppförande av byggnad inom område, som i generalplanen

avsetts till trafikled eller annat särskilt ändamål, byggnadslov borde sökas

hos byggnadsnämnden respektive länsstyrelsen.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit bör även generalplan pa landet kunna förlänas

bindande verkan genom att planen fastställes att lända till efterrättelse. Fastställelsebeslutet

bör därvid, på samma sätt som föreslagits i fråga om generalplan

i stad, medföra förbud mot nybyggnad i strid mot planen. Av samma skäl,

som anförts i fråga om generalplan i stad, bör fastställelse av generalplan pa

landet kunna omlatla område, för vilket avstyckningsplan godkänts eller

utomplansbestämmelser fastställts, men ej område för vilket stadsplan eller

byggnadsplan fastställts.

I den allmänna motiveringen har jag vidare framhållit, att det med hänsyn

till förhållandena på landsbygden torde vara nödvändigt att giva planmyndiglieterna

befogenhet att även utan framställning av vederbörande kommun

genom fastställelse förläna generalplan vissa rättsverkningar. Förutsätt
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

ning härföi bör dock vara, att fastställelsen icke medför direkta utgifter för

kommunen av någon betydenhet. Generalplan, varigenom mark undantagits

från tätbebyggelse, bör sålunda kunna fastställas även utan framställning

av kommunen. Förbud mot sadan bebyggelse skall ju, frånsett övergångsförhållanden,

ej föranleda ersättningsskyldighet. Fastställelse av generalplan beträffande

område, som enligt planen skall användas för annat ändamål än

enskilt bebyggande, kan däremot ej sällan medföra utgifter för kommunen

av större betydenhet och bör därför icke kunna meddelas utan framställning

av kommunen.

Fastställelse av generalplan beträffande område, som är avsett att tills

vidare undantagas från annan glesbebyggelse än för jordbrukets och därmed

jämförligt behov, skulle visserligen enligt de av mig förordade grunderna

för den nya lagstiftningen kunna i vissa fall medföra ersättningsskyldighet

för kommunen. Sådant tidsbegränsat förbud mot glesbebyggelse torde dock

endast i sällsynta undantagsfall kunna medföra ersättningsskyldighet av någon

större betydenhet. Jag anser därför, att generalplan jämväl beträffande

område, som sålunda temporärt undantagits från viss glesbebyggelse, bör

kunna fastställas utan framställning av kommunen. Om det i något fall vid

fastställelseprövningen kan förutses, att dylikt undantagande från glesbebyggelse

kan medföra ersättningsskyldighet av någon betydenhet, bör dock

vid tillämpningen fastställelse ej meddelas utan medgivande av kommunen.

Förevarande bestämmelser ha i övrigt utformats i överensstämmelse med

motsvarande föreskrifter i 12 och 13 §§ beträffande generalplan i stad allenast

med den skillnad, som föranledes av att det skall ankomma på länsstyrelsen

att fastställa generalplan på landet och att bevilja dispens från förbud

mot nybyggnad i strid mot den fastställda generalplanen.

Förordnande om förbud mot nybyggnad i strid mot generalplan, varigenom

mark undantagits från tätbebyggelse, medför enligt förslaget, att

byggnadslov ej må beviljas företag, som är att hänföra till tätbebyggelse.

Skyldighet att söka byggnadslov föreligger emellertid på den egentliga landsbygden

endast beträffande område, för vilket fastställts stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser. Till förekommande av tätbebyggelse

i strid mot bindande generalplan inom andra områden, som omfattas av

planen och där byggnadsnämnd enligt utredningens förslag regelmässigt icke

skulle finnas, har utredningen i 110 § andra stycket i sitt förslag föreskrivit,

att nybyggnad icke må utan tillstånd av länsstyrelsen äga rum i vidare

mån än för tillgodoseende av jordbrukets eller därmed jämförligt behov. I

likhet med utredningen anser jag, att nybyggnad inom område, där förbud

mot tätbebyggelse gäller, icke bör tillåtas utan föregående prövning, huruvida

företaget står i strid mot förbudet. Från sådan förhandsprövning torde

endast nybyggnad för tillgodoseende av jordbrukets eller därmed jämförligt

behov böra undantagas. Om byggnadsnämnd, såsom jag förordat, skall finnas

i varje kommun, synes förhandsprövningen böra ankomma på nämnden.

Då anvisningar avses skola utfärdas om vad som är att anse såsom

tätbebyggelse, torde några betänkligheter icke kunna möta mot att anförtro

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

271

nu ifrågakomna prövning åt byggnadsnämnd. Föreskrift härom bör upptagas

i byggnadsstadgan. Det av utredningen föreslagna stadgandet i 110 §

andra stycket torde följaktligen böra utgå. Däremot bör det ankomma på

länsstyrelsen att medgiva dispens, när det må vara påkallat.

För den enskilde markägaren kan det stundom vara oklart om visst byggnadsföretag

beröres av förbud mot glesbebyggelse enligt fastställd generalplan.

Det kan t. ex. vara svårt att veta var på marken en i fastställd generalplan

upptagen trafikled skall framgå. Med hänsyn härtill har i ett yttrande

förordats, att nybyggnad inom område, som omfattas av sådant förbud, ej

må ske utan särskilt tillstånd. För att vinna det med en dylik förprövning

avsedda syftet måste alla företag inom ett område, som är väsentligt vidsträcktare

än det som omfattas av förbudet, underkastas förprövning. Ett

dylikt koncessionsförfarande skulle emellertid bli alltför betungande och synes

knappast erforderligt för att vinna det med förbudet avsedda syftet.

Markägarna torde nämligen i allmänhet få kännedom om vilka områden som

omfattas av förbudet.

101 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 112 § i utredningens förslag

(motiv, se s. 411 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Stockholms lön har anfört, att det, med kännedom om

hur pass svårt det vore att få fram en enkel byggnadsplan, ville synas som

om en generalplan endast i undantagsfall skulle kunna komma till stånd

inom en så kort tidsrymd som tre år. Förbudstiden borde därför redan från

början kunna bestämmas till fem år. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser,

att bestämmelserna om förlängning av förbudstiden borde förtydligas så att

därav framginge, att förlängning icke finge äga rum utan framställning

från vederbörande kommunala myndighet, överlantmätaren i Västerbottens

län anser bebyggelse för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns

eller därmed jämförligt behov icke böra hindras genom förbud mot ett i

samband med generalplans upprättande meddelat förbud mot nybyggnad

utan tillstånd av länsstyrelsen. Då ett dylikt förbud kunde gälla i tre år och

i vissa fall betydligt längre tid kunde det medföra stor olägenhet för ifrågavarande

näringsgrenar.

Departementschefen.

Till undvikande av bebyggelse som kan motverka eller omintetgöra syftet

med generalplan bör länsstyrelsen, då fråga väckts om fastställelse av sådan

plan, äga befogenhet att meddela förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens

tillstånd. Sådant förbud bör kunna meddelas även då fråga väckts om ändring

av fastställd generalplan. Då länsstyrelsen skall kunna fastställa generalplan

även utan framställning av kommun, bör länsstyrelsen också kunna

meddela nu ifrågakomna förbud utan sådan framställning.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, begränsa förbudet att avse allenast

annan bebyggelse än för tillgodoseende av jordbrukets och därmed jämförligt

behov skulle kunna avsevärt försvåra ett framtida genomförande av planen,

särskilt i vad avser mark som enligt planen undantages från all bebyggelse.

En dylik begränsning av förbudet synes därför icke lämplig.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att tiden för förbudet skulle få bestämmas

till högst tre år med möjlighet till förlängning av tiden. Upprättande

av generalplan kan emellertid taga avsevärd tid. Förbudstiden bör därför,

såsom i ett yttrande förordats, kunna bestämmas till högst fem år med

möjlighet för länsstyrelsen att förlänga tiden, dock att beslut härom, därest

det innefattar förlängning av tiden med mer än tre år, skall underställas

Kungl. Maj:ts prövning.

102 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 113 § i utredningens förslag.

Departementschefen.

Jag har i fråga om generalplan i stad förordat, att fastställelse av sådan

plan skall automatiskt medföra förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning

eller annan därmed jämförlig åtgärd, därest åtgärden kan väsentligt

försvåra områdes användning för avsett ändamål. Behovet av ett sådant förbud

är emellertid väsentligt mindre på landet. Det synes därför tillräckligt,

att möjlighet hålles öppen att meddela dylikt förbud med avseende å område,

för vilket generalplan fastställts eller beträffande vilket förbud meddelats

enligt 101 §.

103 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen.

Enligt 18 § i departementsförslaget äger stad rätt att lösa mark, som enligt

fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Även

annan mark för vilken generalplan fastställts må, till den del marken ej är

avsedd för enskilt bebyggande, lösas av staden, såframt markens användning

för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställt. I stadsplaneutredningens

förslag har icke upptagits någon motsvarande bestämmelse om rätt för landskommun

att lösa mark, som ingår i fastställd generalplan. Om stadsplaneinstitutet,

såsom jag förordat, kan komma till användning på landet utan samband

med municipalbildning, kan behov uppkomma även för landskommun

att lösa mark som ingår i fastställd generalplan. I förevarande paragraf har

därför upptagits ett stadgande om att mark som enligt fastställd generalplan

är avsedd för annat ändamål än enskilt bebyggande må lösas av kommunen,

såvitt ej markens användning för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt.

104 §.

Denna paragraf ersätter 114 § första och andra styckena i utredningens

förslag (motiv, se s. 412 i betänkandet).

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

273

Departementschefen.

De av mig förordade bestämmelserna rörande lösningsskyldighet med anledning

av generalplan i stad torde böra äga motsvarande tillämpning beträffande

generalplan på landet.

Såsom jag förut nämnt har stadsplaneutredningen ansett sig ej böra, på

samma sätt som skett beträffande generalplan i stad, upptaga bestämmelser

om möjlighet att i generalplan på landet för viss tid undantaga mark från

all annan bebyggelse än för jordbrukets och därmed jämförligt behov. Om

sådant undantagande av mark, på sätt jag förordat, skall kunna göras även

i generalplan på landet, torde föreskrifter böra meddelas om ersättning för

den skada, markägare härigenom kan lida. I sådant hänseende torde de ersättningsregler,

som jag förordat med avseende å generalplan i stad, böra äga

motsvarande tillämpning beträffande generalplan på landet.

I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf föreskrivits att vad

i 21—23 §§ stadgas om lösnings- och ersättningsskyldighet med anledning av

generalplan i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan

på landet.

Om stadsplan på landet.

105—106 §§.

Bestämmelserna i förevarande paragrafer sakna motsvarighet i gällande lag

och i utredningens förslag.

Departementschefen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör stadsplaneinstitutet

kunna komma till användning även på landet utan samband med municipalbildning.

Detaljplanläggning på landet skall sålunda kunna ske genom antingen

stadsplan eller byggnadsplan, därvid sistnämnda plan avses skola tilllämpas

med avseende å smärre samhällsbildningar. Frågan, vilket planinstitut

som i det särskilda fallet skall komma till användning, får avgöras med hänsyn

till ortens utveckling, bebyggelsens karaktär och andra dylika faktorer.

Om byggnadsplanens rättsverkningar och de åtgärder i övrigt som kunna vidtagas

inom ett byggnadsplaneområde icke äro tillräckliga för att trygga eu

ändamålsenlig reglering av tätorten, bör stadsplaneläggning ske. Stadsplan

kan sålunda behöva komma till användning, därest ortens behov av vägar,

andra allmänna platser, avlopp och vattenförsörjning icke kan nöjaktigt tillgodoses

genom fastighetsägarnas och deras sammanslutningars företagsamhet

utan kommunens medverkan erfordras. Stadsplaneläggning kan även

vara påkallad med hänsyn till de expropriationsmöjligheter som nämnda institut

innefattar. Om man kan förutse att viss tätort på landet kommer att

gå en snabb utveckling till mötes, kan det vara lämpligt att stadsplaneläggning

sker på ett tidigare stadium än eljest varit nödvändigt. Det torde främst

böra ankomma på länsstyrelsen att tillse, att stadsplan tillämpas då så påkallas

av omständigheterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Ytterligare förutsättning för tillämpning av stadsplan på landet bör vara,

att stadsplaneläggning med hänsyn till ortens förhållanden finnes böra ske

utan samband med förordnande enligt 91 §. Såsom jag vid behandlingen av

sistnämnda paragraf anfört maste det med hänsyn till de olägenheter, som

äro förenade med municipalbildning, anses önskvärt, att stadsplaneläggning

på landet såvitt möjligt sker utan samband med sådan samhällsbildning.

I enlighet med det anförda har i 105 § föreskrivits, att kommun på landet

skall upprätta stadsplan för tätare befolkad ort inom kommunen, om så erfordras

för närmare reglering av bebyggelsen och förordnande enligt 91 §

med hänsyn till ortens förhållanden finnes ej lämpligen böra meddelas.

Då det är ett allmänt intresse att stadsplaneläggning sker med avseende

å större tätorter på landet och stadsplanen ofta är till direkt nytta allenast för

viss del av kommunen, torde möjlighet böra finnas att lämna statsbidrag

härtill.

I fråga om stadsplan och tomtindelning på landet torde de för stad föreslagna

bestämmelserna i 25—75 §§ böra äga motsvarande tillämpning. Därest

för stad meddelade bestämmelser om iordningställande och upplåtande till allmänt

begagnande av gata eller annan allmän plats skulle finnas vara oskäligt

betungande, bör dock Kungl. Maj:t äga medgiva den lindring som prövas

nödig.

Har i stad fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst

område, äger länsstyrelsen enligt 35 § i departementsförslaget meddela förbud

mot nybyggnad inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant

förbud må dock meddelas endast efter framställning av staden. När det gäller

landet, torde man svårligen kunna undvara initiativrätt för länsstyrelsen

i nämnda hänseende. Eftersom länsstyrelsen på landet äger att fastställa byggnadsplaner

och utomplansbestämmelser utan att kommunen gjort framställning

därom, synes det knappast kunna möta betänkligheter mot att länsstyrelsen

i undantagsfall får på eget initiativ utfärda förbud, varom nu är fråga.

Om byggnadsplan.

107 §.

Paragrafen angiver förutsättningarna för upprättande av byggnadsplan

samt det huvudsakliga innehållet i sådan plan. Paragrafens första stycke

motsvarar 60 § första stycket stadsplanelagen och 104 § första stycket i

stadsplan eu tredningens förslag. Andra och tredje styckena i paragrafen motsvaras

av 61 § stadsplanelagen samt 10 § och 104 § andra stycket i utredningens

förslag (motiv, se s. 275 och 406—407 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att då fråga uppstode om utläggande av

specialområden, erfordrades i regel stadsplaneläggning. Det borde dock icke

vara uteslutet att även i byggnadsplan intaga sådana områden, t. ex. vatten
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

275

områden och järnvägsområden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att

föreskriften om höjdangivelser i byggnadsplan borde erhålla samma avfattning

som motsvarande stadgande beträffande stadsplan, nämligen »Jämväl

områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas». Det borde

nämligen vara lika angeläget, att byggnadsplaneförslag försåges med tillräckligt

omfattande höjdangivelser som att stadsplaneförslag försåges med sådana.

Departementschefen.

Avstyckningsplaneinstitutet skall enligt utredningens förslag såvitt angår

landsbygden ersättas av byggnadsplan. Häremot har jag, såsom angivits i

den allmänna motiveringen, icke något att erinra.

Utredningen föreslår, att i lagtexten intages uttrycklig föreskrift om att

byggnadsplan skall upprättas ej blott då tätbebyggelse är att förvänta inom

visst område utan även då tätbebyggelse redan kommit till stånd utan att

planläggning skett. Detta förtydligande synes lämpligt.

I den allmänna motiveringen har vidare framhållits vikten av att tätbebyggelsen

ej tillåtes sprida sig över alltför stora områden. Byggnadsplan bör

ej fastställas för större område än som kan förväntas bli bebyggt inom nära

förestående tid.

Jag har förut framhållit, att enligt min mening stadsplan skall kunna

komma till användning på landsbygden. Detta har föranlett en jämkning av

paragrafens första stycke i utredningens förslag.

Mot de av utredningen föreslagna bestämmelserna om innehållet av byggnadsplan

har jag ej något att erinra. Dessa ha upptagits i andra och tredje

styckena av paragrafen. Eftersom byggnadsplan skall ersätta avstyckningsplan,

är det av vikt att planen, då omständigheterna föranleda därtill, göres

så enkel som möjligt. Att namnet byggnadsplan bibehålies bör icke föranleda

till att sådan plan alltid göres lika utförlig och invecklad som i regel hittills

varit vanligt i fråga om byggnadsplan. Sådan plan torde mången gång

kunna göras praktiskt taget lika enkel som de nuvarande avstyckningsplanema.

I andra fall åter kan det vara behövligt, att byggnadsplan innehåller

en så ingående reglering av bebyggelsen inom planområdet att planen mera

liknar en stadsplan.

Med anledning av vad som anförts i yttrandena må slutligen framhållas,

att det icke möter hinder att i byggnadsplan upptaga specialområden. Någon

erinran härom synes dock icke erfordras i lagen. Om och i vad mån

höjdlägen skola angivas i byggnadsplan, torde få bli beroende på omständigheterna

i det särskilda fallet. Detta framgår också av den föreslagna lagtexten.

I regel är behovet av höjdangivelser dock mindre i fråga om byggnadsplan

än stadsplan.

108 §.

Paragrafen motsvarar 64 § första stycket stadsplanelagen och 115 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 412—413 i betänkandet).

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att det icke funnes anledning

att motsätta sig den föreslagna begränsningen av byggnadsförbudens

giltighetstid. Länsstyrelsen ville dock samtidigt understryka, att den långsamhet,

som gjort sig gällande i fråga om byggnadsplans fastställande, till

stor del berodde på bristen på kompetenta arbetskrafter för planernas upprättande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser onödigt att beslut om förlängning

av byggnadsförbud underställes Kungl. Maj:t, eftersom ju förbudet

huvudsakligen innebure att länsstyrelsen genom dispensförfarandet finge

en viss kontroll över bebyggelsen under förbudstiden.

Departementschefen.

Förbud mot nybyggnad i avbidan på upprättande av byggnadsplan kan

enligt nu gällande bestämmelser bli bestående under lång tid. För att dylikt

nybyggnadsförbud icke skall till förfång för byggnadsverksamheten gälla

alltför länge föreslår utredningen, alt förbudet må avse en tid av högst tre

år samt att förbudet icke må förlängas för mer än två år utan Kungl. Maj :ts

tillstånd. Emellertid torde upprättandet av byggnadsplan och dennas fastställande

ej sällan draga ut på tiden. De angivna tidsfristerna synas därför

ej vara tillräckliga. En tid av fem år med möjlighet för länsstyrelsen att utan

Kungl. Maj ds tillstånd förordna om förlängning med högst tre år synes bättre

avpassad till behovet. Det bör dock tillses, att i intet fall förbudstiden göres

längre än nödvändigt.

Även utan särskild föreskrift torde vara klart, att om det är i viss mån

ovisst hur stort område planen skall omfatta, länsstyrelsen kan låta byggnadsförbudet

omfatta all mark som kan komma i fråga.

109 §.

Paragrafen motsvarar 63 § första och fjärde styckena stadsplanelagen samt

116 §, jämförd med 78 §, i utredningens förslag (motiv, se s. 395 och 413—

414 i betänkandet).

Departementschefen.

Såsom anförts i den allmänna motiveringen har jag icke något att erinra

mot den föreslagna befogenheten för länsstyrelsen att, om så finnes påkallat,

förbjuda nybyggnad utan särskilt tillstånd inom område med byggnadsplan,

innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats. Stadgandet

torde dock böra jämkas något för att utmärka, att det bör tillämpas

med varsamhet.

no §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 63 § tredje stycket och 64 § andra

stycket stadsplanelagen samt 117 § enligt utredningens förslag.

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

277

in §.

Denna paragraf motsvarar 60 § andra stycket stadsplanelagen och 118 § i

utredningens förslag (motiv, se s. 414—416 i betänkandet).

Yttrandena.

Enligt förslaget verkställes länsstyrelsens beslut om fördelning av kostnaderna

för upprättande av byggnadsplan i den ordning, som är stadgad

för dom i tvistemål. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att denna bestämmelse

syntes hänföra sig till 3 kap. utsökningslagen. Olika regler gällde

emellertid i viss mån beträffande särskilda slag av domar. Ett förtydligande

av bestämmelsen erfordrades därför.

Departementschefen.

Såsom förut anförts har jag icke något att erinra mot de föreslagna grunderna

för fördelning av kostnaderna för upprättande av byggnadsplan. Bestämmelserna

härom återfinnas i paragrafens första och andra stycken.

Enligt det av utredningen föreslagna tredje stycket i paragrafen skall beslut

rörande kostnadsfördelningen meddelas av länsstyrelsen, vilkens beslut härutinnan

skall verkställas i den ordning som gäller för dom i tvistemål. Länsstyrelsens

beslut synes böra innebära ett bindande avgörande av plankostnadens

fördelning mellan kommunen å ena sidan och markägarna å den andra

samt mellan olika fastigheter inbördes. Därvid torde det stå länsstyrelsen

fritt att antingen bestämma vissa ideella andelar eller också angiva i bestämda

summor, hur mycket var och en skall betala. Att låta beslutet vara

omedelbart exigibelt, torde däremot knappast vara lämpligt. Vid verkställigheten

kunna möta olika frågor som fordra avgörande ,i annan ordning.

Vägrar markägare att betala belopp som med stöd av länsstyrelsens beslut avkräves

honom, torde hans betalningsskyldighet på grundval av länsstyrelsens

fördelningsbeslut få fastställas av domstol.

112 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § stadsplanelagen och 121 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 421—422 i betänkandet).

Yttrandena.

Överlantmätaren i Stockholms län anser, att rätt att utnyttja ett planområdes

vägnät borde automatiskt tillkomma varje därinom belägen fastighet

oavsett dess härkomst. Överlantmätarcn i Västerbottens lön uttalar liknande

mening. Vidare anför länsarkitekten i Malmöhus län, att mark i byggnadsplan

måhända komme att reserveras för allmän väg, vars genomförande ställdes

på framtiden och som avsåge att upptaga såväl läns- som rikstrafik med

bredd av kanske 20 meter eller därutöver. Det borde då stadgas, hur stor

del av vägen, som finge tagas i anspråk, när nybyggnad skett.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Det av stadsplaneutredningen föreslagna stadgandet torde i sak överensstämma

med 65 § stadsplanelagen. Någon utvidgning av stadgandets tillämpningsområde,

på sätt antydes i ett par yttranden, synes icke erforderlig. Rätt

att taga mark i anspråk för väg eller annan allmän plats föreligger — utom

i sådana fall som förevarande paragraf avser — även enligt 113 §. Vidare

må erinras om den rätt till väg m. m., som kan tillerkännas vägförening eller

enskild fastighetsägare enligt bestämmelserna i lagen om enskilda vägar.

Paragrafen innehåller, att mark, som i byggnadsplan avsetts till väg eller

annan allmän plats och till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln

inom området, får tagas i anspråk och nyttjas för avsett ändamål, om vissa

ytterligare villkor äro uppfyllda. Meningen är att endast den mark skall upplåtas,

som erfordras för tillgodoseende av det aktuella trafikbehovet inom

området. Är väg i byggnadsplanen upptagen till större bredd än som motsvarar

detta behov, torde hela vägbredden alltså icke behöva upplåtas.

113 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i stadsplanelagen, ersätter 119 § samt

120 § första och andra styckena i utredningens förslag (motiv, se s. 416—421

i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska landskommunernas förbund anför, att införandet av denna motsvarighet

till 52 § stadsplanelagen vore till fördel. Emellertid förhölle det sig

ofta på det sättet, att marken icke befunne sig i blott en ägares hand, och

fråga uppstode då hur man skulle kunna erhålla erforderlig mark till gator,

parker m. in. Förbundet vore icke berett att framlägga något bestämt förslag

härutinnan. Fn möjlighet vore att för tillstånd till tätbebyggelse uppställa

skyldighet för markägare att deponera visst belopp att användas för

inlösen av mark, som utlagts för trafikleder eller allmänna platser. Länsarkitekten

i Stockholms län anser, att vid exploatering av mark i en ägares

hand regeln borde vara, att all erforderlig mark för allmänt ändamål skulle

avstås, dock med möjlighet att medgiva undantag i särskilda fall. överlantmätaren

i Stockholms lön finner, att skyldighet att upplåta mark för allmänna

platser borde åvila samtliga fastighetsägare inom planområdet vid tiden

för planens fastställande, men denna skyldighet borde fördelas dem emellan

i proportion till den areal nyttig byggnadsmark de enligt planen erhölle.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen har föreslagit sådan utvidgning av byggnadsplanens

rättsverkningar, att markexploatör skall vara skyldig att i viss utsträckning

utan ersättning upplåta mark, som inom byggnadsplaneområde erfordras till

väg eller annan allmän plats. Detta förslag, som tillstyrkts i yttrandena, torde

vara lämpligt. Inom stadsplanelagt område åligger liknande skyldighet

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

279

markexploatör enligt 52 § stadsplanelagen och 70 § i departementsförslaget.

Såsom utredningen föreslagit torde emellertid mark för väg m. m. inom byggnadsplaneomrade

icke såsom fallet är inom stadsplanelagt område böra upplåtas

med äganderätt utan endast med nyttjanderätt.

Mot de av utredningen i övrigt föreslagna bestämmelserna angående markexploatörens

skyldigheter i förevarande hänseende har jag i stort sett icke

något att erinra. Paragrafens andra stycke synes emellertid böra ändras på

samma sätt som föreslagits i fråga om motsvarande föreskrift i 70 § andra

stycket.

Har markexploatör förklarats skyldig att tillhandahålla mark för väg eller

annan allmän plats inom byggnadsplaneområde, synes marken böra upplåtas,

när den behöver tagas i anspråk. Stadgande härom har införts såsom

en sista punkt i paragrafens första stycke. Vägar och andra i byggnadsplan

avsatta trafikområden kunna iordningställas av enskilda fastighetsägare, som

ha behov av trafikområdena, eller av särskilt bildad vägförening. Iordningställandet

av andra allmänna platser än sådana, som avses för trafiken,

torde knappast kunna förutsättas ske av enskild person. Endast vägförening

synes därvid kunna komma i fråga.

Vägförenings skyldigheter med avseende å iordningställande och underhåll

av allmän plats framgå närmare av det inom departementet upprättade

förslaget till ändring av lagen om enskilda vägar. Därjämte må nämnas att

enligt stadsplaneutredningens förslag till byggnadsstadga (127 §) skall länsstyrelsen,

då byggnadsplan fastställts för visst område, taga i övervägande

fråga om bildande av vägförening för området. Vägförening bör alltid bildas,

då bebyggelsen fortskridit så långt, att behov föreligger av att iordningställa

allmänna platser.

114 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i stadsplanelagen, ersätter 120 §

tredje stycket i utredningens förslag (motiv, se s. 421 i betänkandet).

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen har i sitt förslag även för andra fall än dem som

regleras i 112 och 113 §§ departementsförslaget upptagit vissa föreskrifter

om ianspråktagandet av mark, som i byggnadsplan avsetts för annan allmän

plats än väg. Förslaget innebär, att länsstyrelsen skall äga bestämma, att marken

må tagas i anspråk. En förutsättning för meddelande av dylikt föxordnande

skulle vara, att vägförening funnes, som kunde taga hand om marken

och ställa den i ordning för avsett ändamål.

I sak har jag ej något att erinra häremot. De föreslagna bestämmelserna

om vägförenings rätt och skyldighet att iordningställa mark, som i byggnadsplan

avses för allmän plats, torde emellertid lämpligen böra meddelas i

lagen om enskilda vägar. I denna lag regleras redan nu vägförenings rättigheter

och skyldigheter i fråga om föreningens vägar, och dessa regler torde

i tillämpliga delar böra gälla i fråga om ianspråktagandet av sådan i byggnadsplan

intagen mark som är avsedd för annan allmän plats än väg.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förevarande paragraf upptager i enlighet härmed endast en hänvisning

till de föreskrifter om rätt att taga i anspråk mark för väg och annan allmän

plats, som innehållas i väglagarna.

115 §.

Detta stadgande, som motsvarar 65 § sista punkten stadsplanelagen, överensstämmer

med 122 § i utredningens förslag.

116 §.

Paragrafen är ny och motsvarar 123 § i utredningens förslag (motiv, se

s. 422—424 i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen framhåller, att de markvärdestegringar

som uppkomme genom nytillkommande vägar ofta vore betydande. Det vore

icke uteslutet, att markvärdet för ett samhälle genom tillkomsten av en allmän

väg kunde ökas så att denna ökning mer än väl täckte hela kostnaden

för väganläggningen. Med detta för ögonen syntes lämpligheten av utredningens

förslag om ersättning för det intrång som en markägare lede genom

tillkomsten av en byggnadsplan starkt kunna ifrågasättas. Vägintresset syntes

icke böra åläggas utgiva intrångsersättning annat än i sådana fall, då uppenbar

disproportion rådde mellan båtnaden och intrånget. En sådan disproportion

kunde som regel väntas uppstå vid huvudtrafikleder, till vilka anslutning

av enskild väg icke finge förekomma annat än på vissa långt från

varandra belägna punkter. I andra fall borde ersättning i regel ej komma i

fråga.

Länsarkitekten i Jämtlands län anser, att det ifrågavarande förslaget i

hög grad skulle förhindra upprättande av större byggnadsplaner. En utväg

syntes vara, att mark, som i byggnadsplan utlades för jordbruksändamål eller

dylikt, till viss del av i planen ingående fastighets areal icke skulle vara

underkastad inlösningsskyldighet.

Departementschefen.

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan

allmän plats, är markägaren enligt 112 och 113 §§ i vissa fall skyldig att

upplåta marken till begagnande utan ersättning. I andra fall utgår ersättning

för upplåtelsen enligt de allmänna bestämmelserna i väglagarna. Markägaren

kan emellertid också lida skada genom att han, innan den till väg

eller allmän plats avsedda marken tages i anspråk för avsett ändamål, icke

kan bebygga marken eller eljest använda den på tillfredsställande sätt. Eftersom

omständigheterna kunna nödvändiggöra, att en fastighetsägare måste

upplåta mera mark för allmänt ändamål i förhållande till den nytta han

har av planen än andra, torde det vara skäligt, att markägaren i det angivna

fallet berättigas att erhålla skadeersättning under vissa villkor. Om ersättningsrätt

ej infördes, kunde hänsyn till markägarnas berättigade intressen

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

281

försvåra en ändamålsenlig planlösning. Ersättning synes, såsom utredningen

föreslår, böra utgå, om markägaren till följd av bestämmelserna i byggnadsplanen

kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess värde. Ersättningsrätten är sålunda mycket begränsad. Det

torde endast i undantagsfall behöva förekomma att i byggnadsplan mark avsättes

till väg eller annan allmän plats på sådant sätt, att markägaren förhindras

att, innan marken ännu tagits i anspråk för sitt ändamål, använda

den på nämnda sätt. Det värde å marken, som skall tagas i betraktande vid

bedömandet av om skadeståndsrätt föreligger, torde — i nära anslutning till

vad jag föreslagit under 48 § — böra vara värdet vid planens fastställande.

Härom hänvisas till vad som anförts i motiveringen till sistnämnda paragraf.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot det sakliga innehållet

i förslaget. Att vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn i vissa fall bör

tagas till det värde marken hade vid tiden för lagens ikraftträdande framgår

av övergångsstadgandet i 162 § i departementsförslaget. Med markens värde,

när byggnadsplanen fastställdes, avses, i överensstämmelse med vad jag

anfört vid behandlingen av 21 §, markens dåvarande realvärde.

117 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 124 § i utredningens förslag, skall

tvist rörande ersättning enligt 116 § för intrång avgöras i den i 23 § förut

stadgade ordningen. Ärendet skall sålunda hänskjutas till prövning av domstolen

i den ort där marken är belägen. Överlantmätaren i Västerbottens län

har föreslagit, att dylika ersättningsfrågor såvitt angår byggnadsplan på landet

i stället skola avgöras av ägodelningsrätt. Tillräckliga skäl torde dock ej

föreligga att för landsbygdens vidkommande göra avsteg från de bestämmelser

i förevarande hänseende, som förordats för liknande fall i stad.

118 §.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande lag, överensstämmer i sak

med 125 § i utredningens förslag (motiv, se s. 424—426 i betänkandet)

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner bestämmelserna i denna paragraf

kunna leda till betydande svårigheter, då det i många fall måste bli ovisst

vem som skulle utställa i paragrafen avsedd förbindelse. Ej heller framginge

huru det ersättningsbelopp, som ägare till fastighet skulle tillförsäkras

därigenom att han till följd av byggnadsplan kunde nyttja viss mark

allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till markens värde,

skulle bestämmas. Länsstyrelsen, som skulle tillse att fastighetsägaren erliölle

förbindelse, berättigande honom att av utställaren uppbära skadeersättning,

koinme fördenskull att ställas inför mycket stora svårigheter. Att prövningen

av säkerhetens beskaffenhet skulle åvila länsstyrelse borde i varje fall angivas

i lagtexten. Länsarkitekten i Älvsborys län anser, att lörslaget icke vore

tillfredsställande, emedan möjligheterna att i byggnadsplan införa andra an
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

vändningssätt än enskilt bebyggande och gatumark alltför mycket beskurits.

Även överlantmätaren i Älvsborgs län kritiserar förslaget i fråga. Skulle prövningen

av den säkerhet som ställts ske först i samband med att planen fastställdes,

kunde detta i fall då säkerheten icke ansåges tillräcklig få väsentliga

omarbetningar till följd. Erforderliga förbindelser borde därför upprättas

under hand genom planförfattarens försorg och bli föremål för godkännande

allteftersom planarbetet fortskrede. I vissa fall kunde tänkas att säkerhet

icke kunde ställas. Det kunde därför ifrågasättas, om icke kommunen

borde vara skyldig att garantera markägaren erforderlig ersättning. Slutligen

framhåller överlantmätaren i Kronobergs län, att ägare till del av tomtplats

inom byggnadsplan borde få rätt att, sedan tomtplatsindelning fastställts

av länsstyrelsen, lösa till sig återstående del av tomtplatsen.

Departementschefen.

Mark kan i plan avses även för annat allmänt ändamål än väg och annan

allmän plats, t. ex. för allmän byggnad, idrottsområde eller begravningsplats.

En sådan ändamålsbestämmelse kan medföra, att en fastighetsägare icke kan

använda marken annat än på sätt som står i uppenbart missförhållande till

dess värde vid planens fastställande. Detta kan t. ex. inträffa, om en markägare,

som inköpt en tomtplats för byggnadsändamål, genom markens avsättande

till idrottsområde helt förbjudes att bebygga tomtplatsen. Om dylika

reservat skola utläggas i planen, synes det skäligt, att markägaren tillförsäkras

ersättning för nämnda intrång.

Till vems gagn marken reserveras kan, såsom utredningen påpekar, vara

ovisst, då byggnadsplanen upprättas. Stundom torde kommunen ha sådant

intresse av att frågan löses, att kommunen ställer erforderliga garantier för

ersättningens betalande. I andra fall åter kan det tänkas, att en idrottsförening

eller annan organisation är villig härtill. Att i lagen angiva vem som

skall svara för intrångsersättningen torde knappast vara möjligt.

Mestadels lärer mark kunna i planen avses för ifrågavarande slag av områden

utan att markägaren lider sådan skada därav, att ersättningsskyldighet

kan uppkomma. Ifrågavarande stadgande torde därför endast sällan

behöva tillämpas. Om och i vad mån ersättningsskyldighet kan komma i

fråga, lärer i praktiken komma att klargöras redan under planarbetets gång.

Skulle ersättning anses böra ifrågakomma, torde frivillig överenskommelse

mellan markägaren och den, som garanterar skadeståndet, oftast kunna träffas.

I sista hand blir det dock länsstyrelsen som skall pröva hithörande

frågor.

Paragrafens första stycke innehåller, i huvudsaklig överensstämmelse med

stadsplaneutredningens förslag, bestämmelser i nu angivna hänseenden. Utredningen

har vidare föreslagit, att markexploatör skall vara skyldig att i

viss utsträckning finna sig i att mark i byggnadsplan avses för allmän byggnad

utan att kunna påfordra ersättning för intrång samt att mark, som i

byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan allmän plats,

icke skall på denna grund få tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

283

av markens ägare. Detta synes lämpligt. Nämnda bestämmelser återfinnas

i andra och tredje styckena i förevarande paragraf.

I ett yttrande har uttalats att, sedan »tomtplatsindelning» fastställts av

länsstyrelsen, ägare av del av tomtplats borde äga rätt att lösa till sig återstoden

av tomtplatsen. Enär bildandet av lämpliga tomtplatser inom byggnadsplan

liksom hittills torde kunna ordnas på lämpligt sätt utan dylika ingripanden,

synes detta förslag icke böra genomföras.

Om utomplansbestämmelser på landet.

119—120 §§.

Dessa paragrafer ersätta 66 § stadsplanelagen samt 105 och 126 §§ i utredningens

förslag (motiv, se s. 407 och 427—428 i betänkandet).

Departementschefen.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör landsbygden likställas

med städerna med avseende å möjligheten att fastställa utomplansbestämmelser.

I enlighet härmed har i 119 § i departementsförslaget, som i sak överensstämmer

med 105 § i utredningens förslag, stadgats, att utomplansbestämmelser

för område, där bestämmelserna i byggnadslagen angående stad icke

äga tillämpning, må fastställas av länsstyrelsen, när så erfordras. Med hänsyn

till att utomplansbestämmelser må fastställas endast när så erfordras,

torde det vara klart, att sådana bestämmelser icke kunna fastställas för område,

för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts.

Enligt 78 § i departementsförslaget må utomplansbestämmelser för område,

som ingår i fastställd generalplan för stad, ej fastställas i strid mot generalplanen.

Utredningen har ansett att någon liknande föreskrift ej erfordras

beträffande generalplan på landet. Till stöd härför har anförts att det skulle

ankomma på länsstyrelsen såväl att förläna rättsverkan åt generalplan som

att fastställa utomplansbestämmelser samt att det med hänsyn härtill ej borde

möta hinder för länsstyrelsen att i sådana bestämmelser göra avvikelse från

vad länsstyrelsen tidigare föreskrivit genom generalplan. Sistnämnda plan

antages emellertid av kommunalfullmäktige, vilket däremot icke är fallet

beträffande utomplansbestämmelser. Det synes då oegentligt att utomplansbestämmelser

fastställas i strid mot en av fullmäktige antagen, sedermera fastställd

generalplan. Om behov uppkommer av att i utomplansbestämmelser

göra avvikelse från fastställd generalplan, bör denna först ändras. Jag anser

därför att stadgandet i 78 § bör äga motsvarande tillämpning med avseende

å generalplan på landet.

1 övrigt överensstämmer departementsförslaget i denna del i sak med vad

utredningen föreslagit.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Om förbud mot bebyggelse på landet till hinder för försvaret eller

luftfarten.

121 §.

Denna paragraf ersätter bestämmelserna i 137—142 §§ i utredningens förslag,

i vad det avser landet (motiv, se s. 440—446 i betänkandet).

Yttrandena.

överlantmätaren i Hallands län liar uttalat, att förordnande om tillämpning

på landet av förbudet mot nybyggnad och anordnande av upplag eller

mateiialgård i närheten av befästning eller flygplats borde avse endast begränsade

områden. 1942 års lag om förbud mot bebyggelse till hinder för

försvaret hade utan inskränkning gjorts tillämplig inom 29 av Hallands läns

86 socknar. Om motsvarande bestämmelser i den nya lagen bleve gällande i

lika stor utsträckning, skulle detta innebära ett allmänt byggnadsförbud, även

där sådant ej vore från försvarssynpunkt påkallat.

I anledning av ett uttalande av utredningen (s. 441 i betänkandet), att förordnande

om förbud, i vad det avsåge flygplats, komme att gälla mycket stora

områden, och att det därför kanske vore lämpligt, att förordnande utfärdades

mera preciserat, exempelvis så, att inom vissa områden tillstånd erfordrades

till byggnad över viss höjd eller dylikt, bär överbefälhavaren anfört, att ett

sådant förfarande vore tänkbart beträffande depåflygplatser och civila flygplatser.

När det däremot gällde de militära flygplatser, vilkas närmare belägenhet

av sekretesshänsyn icke borde meddelas, vore det synnerligen röjande,

att för de närmast flygplatsen liggande områdena meddela fullständigt

förbud men för vissa andra, något längre bort belägna, meddela förbud

mot bebyggelse endast över viss höjd. Ett dylikt förfarande skulle betyda, att

man i förordnandet indirekt talade om, att i det område, för vilket fullständigt

förbud utfärdats, måste ligga en flygplats. Ur försvarets synpunkt vore

det av vikt att krigsflygfältens exakta läge i möjligaste mån hölles hemligt

och de påtalade olägenheterna vore därför ofrånkomliga. Länsstyrelsen i

Malmöhus län anser däremot det av utredningen ifrågasatta förfarandet lämpligt.

Det syntes dock tveksamt, huruvida bestämmelsernas avfattning medgåve

meddelandet av ett på dylikt sätt inskränkt förordnande. Bestämmelserna

borde därför förtydligas i angivet avseende.

Departementschefen.

De i 81—85 §§ i departementsförslaget upptagna bestämmelserna om förbud

mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten torde, såsom

stadsplaneutredningen förutsatt, böra äga motsvarande tillämpning inom de

områden på landet, där skyldighet att söka byggnadslov föreligger, d. v. s.

sådana områden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts.

Beträffande de områden på landet, där skyldighet att söka byggnadslov

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

285

icke skulle föreligga, torde det icke vara möjligt att i byggnadslagen föreskriva

generellt förbud mot de åtgärder, om vilka nu är fråga. Det kan nämligen

för den byggande vara svårt att avgöra, om ett visst byggnadsföretag

är till men för försvaret eller luftfarten. Utredningen har därför i stället

föreslagit, att länsstyrelsen skulle beträffande område på landet, där skyldighet

att söka byggnadslov icke förelåge, äga befogenhet att förordna om

förbud mot åtgärd av nyssnämnda slag och föreskriva att, då förordnande

härom meddelats, dylik åtgärd ej finge äga rum utan länsstyrelsens tillstånd.

Mot det föreslagna förfarandet har jag icke funnit anledning till annan erinran

än att det torde böra ankomma på den byggnadsnämnd, som enligt vad

jag förordat skall finnas i varje kommun, att pröva, huruvida hinder möter

mot åtgärden i fråga. Däremot bör det ankomma på länsstyrelsen att medgiva

dispens, om skäl äro därtill. 1 enlighet härmed har i andra stycket av

förevarande paragraf föreskrivits, att länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket icke fastställts stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

äger föreskriva, att vad i 81 § är stadgat skall lända till efterrättelse,

ävensom meddela sådant förordnande som avses i 82 §. Därjämte bör

i byggnadsstadgan upptagas bestämmelse om alt i sådant fall nybyggnad

eller upplag, materialgård, strålkastarbelysning eller jämförlig ljuskälla icke

må utföras eller anordnas utan att byggnadsnämnden prövat att hinder icke

möter. Har beslut som nyss nämnts meddelats beträffande visst område, torde

vad i 83—85 §§ är stadgat böra äga motsvarande tillämpning inom området.

I ett yttrande har befarats, att förordnande om förbud mot åtgärd, varom

nu är fråga, skulle komma att meddelas beträffande alltför stora områden.

Jag vill i anledning härav nämna alt antalet kommuner, inom vilka motsvarande

förordnande enligt 1942 års lag varit gällande, efter krigets slut minskats

med inemot hälften. Det torde kunna förutsättas, att länsstyrelserna icke

meddela dylikt förordnande beträffande större områden än som är oundgängligen

nödvändigt.

För att minska olägenheterna av ett dylikt förordnande bör det, även utan

att detta uttryckligen angivits i lagtexten, i vissa fall kunna närmare preciseras,

exempelvis så att inom vissa områden tillstånd endast erfordras till

byggnad eller annan anläggning över viss höjd eller dylikt. Beträffande militära

flygfält, vilkas närmare belägenhet anses böra hållas hemlig, är självfallet

att förordnandet icke bör begränsas på ett sådant sätt att belägenheten

därigenom avslöjas.

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen

på landet.

122—125 §8.

Dessa paragrafer motsvara med vissa jämkningar 143—146 88 i utredningens

förslag, i vad det avser landet (motiv, se s. 446—449 i betänkandet).

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att förordnande om förbud

mot nybyggnad inom område, som funnes böra för framtiden skyddas med

hänsyn till naturförhållanden eller eljest, syntes böra meddelas av Kungl.

Maj:t även med avseende å område på landet. Liknande mening bär uttalats

av överlantmåtaren i Hallands län.

Departementschefen.

De beträffande stad i 86—88 §§ upptagna bestämmelserna om förbud i

vissa fall mot olämplig bebyggelse torde böra äga motsvarande tillämpning

på landet med de avvikelser allenast, som föranledas av skiljaktigheter i administrativt

hänseende mellan städer och landsbygd. Då länsstyrelserna med

avseende å landsbygden i huvudsak ha den befattning med planväsendet, som

beträffande stad tillkommer Kungl. Maj:t, torde det på landet böra ankomma

på länsstyrelserna att meddela de förbud, föreskrifter eller förordnanden som

avses i nämnda paragrafer.

Beträffande de delar av landsbygden, där skyldighet att söka byggnadslov

ej föreligger, bör länsstyrelsen, såsom i den allmänna motiveringen framhållits,

kunna till förekommande av olämplig tätbebyggelse inom område, som

är olämpligt härför från sundhetssynpunkt eller med hänsyn till svårigheter

för samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest från allmän synpunkt,

meddela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt som

för ändamålet må finnas erforderliga. Inom område som omfattas av sådant

förbud bör, i överensstämmelse med vad jag förordat vid behandlingen av

100 och 121 §§, nybyggnad icke få äga rum med mindre byggnadsnämnden

prövat hinder däremot ej föreligga. Däremot torde det böra ankomma på

länsstyrelsen att pröva frågor om dispens. Föreskrift om byggnadsnämndens

befogenhet i fall som nyss nämnts bör intagas i byggnadsstadgan.

I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen torde

förbud eller föreskrift enligt 123 § och förordnande enligt 124 § icke böra

utgöra hinder mot bebyggelse för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns

eller därmed jämförligt behov. I fråga om dispens från förbud, föreskrift

eller förordnande som avses i nämnda paragrafer torde vad i 89 § andra

stycket i departementsförslaget är stadgat böra äga motsvarande tillämpning.

FEMTE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

Om regionplan.

126—131 §§.

Dessa paragrafer motsvara 127—132 §§ i utredningens förslag (motiv, se

s. 428 434 i betänkandet). I gällande lag saknas bestämmelser om region
plan.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

287

Yttrandena.

Mot 127 § i utredningens förslag anmärker svenska teknologföreningen,

att regleringen av vattenförsörjning och i all synnerhet avlopp inom ett regionplaneområde

vore av så stor betydelse, särskilt om planen skulle närmare

angiva områden för tätare bebyggelse, att lagtexten borde kompletteras med

anvisning härom. Bland övriga ändamål för markens användning, vilka förtjänade

att redovisas i regionplanen, kunde nämnas mark för blivande flygplatser.

Svenska kommunaltekniska föreningen och stadsarkitekten i Uppsala

anse, alt bland de uppräknade motiven för regionplan borde införas

även luftfarts- och hamnändamål. Statens byggnadslånebyrå framhåller vikten

av att frågorna om vattenförsörjning och avlopp ägnas nödig uppmärksamhet

i regionplan, även om detta icke nödvändigtvis behövde framgå av

själva lagtexten.

Stadsplanekontoret i Stockholm anför angående 128 § i utredningens förslag,

att det vore en brist att municipalsamhälle icke vore skyldigt att ingå

som medlem i regionplaneförbund.

Beträffande den av utredningen föreslagna 129 § yttrar lantmäteristyrelsen,

att det borde närmare angivas vem som skulle äga rätt att väcka fråga

om bildande av regionplaneförbund. Överståthållarämbetet framhåller, att

både enskilda och kommuner syntes kunna väcka fråga om regionplan. Initiativrätten

syntes emellertid lämpligen böra begränsas till kommun, som avsåge

att ingå i regionplaneförbundet. Vidare anmärker överståthållarämbetet,

att enligt förslaget kunde en kommun såsom medlem i regionplaneförbund

vara representerad av högst tre ledamöter i förbundsdirektionen. Detta

kunde medföra att en stor kommun, exempelvis Stockholm, icke såsom

medlem i regionplaneförbund finge ett inflytande å förbundets verksamhet,

som stode i skäligt förhållande i kommunens anpart i kostnaden för verksamheten.

Samma anmärkning göres av socialstyrelsen, svenska stadsförbundet,

borgarrådsberedningen i Stockholm, Stockholms stads fastighetskontor

och drätselkammaren i Malmö.

Vad angå>- 131 § enligt utredningens förslag framhålla länsstyrelserna i

Kristianstads och Hallands län, att de spörsmål som avsåges skola lösas genom

upprättande av regionplan i allmänhet syntes vara av sådan beskaffenhet

att de borde handläggas av den egna, med lokalförhållandena förtrogna

länsstyrelsen. Detta borde medföra, att regionplanefrågor, som avsåge flera

än ett län, skulle handläggas av de berörda länsstyrelserna gemensamt.

Angående slutligen 132 § i utredningens förslag anser byggnadsnämnden i

Lidingö, att den Kungl. Maj:t medgivna rätten att göra avvikelser från förslag

till regionplan, som antagits av förbundsdirektionen, borde inträda icke

blott om inom direktionen förekommit olika meningar utan även om kommun

eller samhälle, som berördes av förslaget, framställt erinringar däremot,

som icke vunnit beaktande. Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar därjämte,

att förslag till regionplan som antagits av förbundsdirektionen borde genom

länsstyrelsen med dess yttrande överlämnas till Kungl. Maj:t. På grund av

länsstyrelsens befattning med byggnadsväsendet och vägfrågorna vore det av

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

vikt att länsstyrelsen finge tillfälle att taga del av och avgiva yttrande över

förslag, som berörde dessa betydelsefulla arbetsuppgifter.

Departementschefen.

126 § i departementslörslaget innehåller i huvudsaklig överensstämmelse

med 127 § i utredningens förslag de grundläggande bestämmelseraa om regionplans

ändamål och innehåll. Bland exemplen på de mera betydelsefulla

ämnen, som kunna regleras genom regionplan, torde i paragrafen böra nämnas

-— utom trafikleder samt områden för tätbebyggelse och fritidsändamål,

vilka angivits i utredningens förslag — även flygplatser samt anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp.

1 regel torde regionplanering av ett område ske ej blott i ett enda hänseende.

Hinder möter dock ej att regionplanen begränsas att avse ett enda

spörsmål. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, i vilka

hänseenden regionplaneläggning skall ske. Såsom anförts i den allmänna motiveringen

anser jag i motsats mot utredningen att regionplan skall kunna

komma till användning, även om planläggningen sker i eu enda kommuns intresse,

t. ex. för att tillgodose denna kommuns behov av fritidsområde inom

annan kommun.

Mot det av utredningen föreslagna förfarandet vid upprättande av regionplan

har jag, såsom redan omnämnts i den allmänna motiveringen, i stort

sett icke något att erinra. Föreskrifterna härom ha upptagits i 127—131 §§.

De städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner som beröras

av regionplan skola enligt 127 § —- motsvarande 128 § i utredningens förslag

-— bilda ett regionplaneförbund. Jämlikt utredningens förslag skall, om

inom kommun, som är skyldig deltaga i regionplaneförbund, finnes municipalsamhälle,

detta icke vara skyldigt att såsom särskild medlem ingå i förbundet.

Enär municipalsamhällena jämte kommunerna ha att svara för den

fortsatta planläggningen i anslutning till regionplanen samt municipalsamhälle

alltså har speciella intressen att bevaka i regionplaneförbundet, torde

emellertid sagda bestämmelse böra utgå.

Fråga om bildande av regionplaneförbund lärer, med tillämpning av 12 §

i lagen om kommunalförbund, kunna upptagas antingen av kommun eller

samhälle eller av länsstyrelsen, vilken sedan frågan sålunda väckts har att

enligt 128 § i departementsförslaget — närmast motsvarande 129 § första

stycket i utredningens förslag —- verkställa erforderlig utredning i ärendet

och därefter överlämna handlingarna till Kungl. Maj:t. En framställning avenskild

person om upprättande av regionplan torde kunna lämnas utan avseende.

Enligt utredningens förslag skall varje medlem av regionplaneförbund vara

representerad i förbundets styrelse av minst eu och högst tre ledamöter. Genom

sistnämnda begränsning skulle emellertid en stor kommun kunna förhindras

att erhålla en representation i förbundsstyrelsen, som svarar mot

kommunens intresse för planen och delaktighet i ansvaret för plankostnaderna.

Det torde därför böra vara tillåtet att en kommun representeras i förbundsstyrelsen

av mer än tre ledamöter. 129 § i departementsförslaget —

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

289

som närmast motsvarar 129 § andra stycket i utredningens förslag — har

avfattats med iakttagande härav.

Om regionplan kan komma att beröra kommuner eller samhällen inom

flera län, torde Kungl. Maj:t böra kunna föreskriva, att länsstyrelsen i ett

av länen skall taga den befattning med regionplanearbetet, som ankommer

på länsstyrelse. Stadgande härom har införts i 130 §, vilken motsvarar 131 §

i utredningens förslag. Hinder möter ej att, om så finnes lämpligt, regionplanefrågorna

handläggas av de berörda länsstyrelserna gemensamt.

Såsom framhålles i ett yttrande torde det vara behövligt, att Kungl. Maj:ts

rätt att göra avvikelse från regionplaneförslag, som antagits av förbundsdirektionen,

inträder ej blott om inom direktionen förekommit olika meningar

utan även om kommun eller samhälle, som beröres av förslaget, i

yttrande över förslaget framställt erinringar mot detsamma. Detta har iakttagits

vid utformningen av 131 § i departementsförslaget —- motsvarande

132 § i utredningens förslag. Det kan ifrågasättas, om icke Kungl. Maj:t

bör äga befogenhet att även i andra fall än nu nämnts avvika från regionplaneförslag

för att tillgodose intressen, som icke beaktats vare sig inom

direktionen eller i yttrande över förslaget. Kungl. Maj:t lärer emellertid genom

att vägra fastställelse av regionplaneförslag kunna framtvinga nödigt

hänsynstagande till sådant intresse. Frågan torde i övrigt böra tagas under

förnyat övervägande i samband med behandlingen av blivande förslag från

1944 års kommitté för kommunal samverkan.

Det torde vara självklart att Kungl. Maj:t icke fastställer av regionplanedirektion

antaget förslag till regionplan utan att höra länsstyrelsen. Någon

föreskrift härom erfordras alltså ej.

132 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 133 § i utredningens förslag (motiv,

se s. 434—437 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar, att om kostnadsfördelningen

skulle ske efter antalet skattekronor enligt senast verkställda taxering

till allmän kommunalskatt, resultatet kunde bli orättvist, eftersom antalet

skattekronor kunde variera högst betydligt från det ena året till det

andra. Fördelningen borde därför ske efter genomsnittsantalet skattekronor

under en viss period, förslagsvis fem år. Byggnadsnämnden i Växjö anser

riktigast att rakt på sak föreskriva att kostnadsfördelningen skall ske i förhållande

till nyttan av åtgärden. Måhända kunde det till ledning för den beslutande

myndigheten därjämte anses behövligt att angiva vissa grunder, som

regelmässigt vore av betydelse vid bestämmande av nyttograden. Därvid

borde särskilt framhållas vikten av att hänsyn toges till medlemmarnas skattekraft.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter däremot, om icke kostnadsfördelningen

alltid borde ske med ledning av antalet skattekronor i respektive

kommuner, enär denna grund syntes vara den vanligaste vid hittills tillskapade

kommunalförbund och säkerligen även vore den lättaste att genomföra.

Bihang till riksdagens protokoll 7.9/(7. 1 samt. Nr 131.

1!)

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen.

Innebörden av stadsplaneutredningens förslag rörande den slutliga för

delningen av kostnaderna för regionplan torde vara, att den skall verkställas

efter vad som med hänsyn till medlemmarnas nytta av planen finnes

skäligt samt, där ej omständigheterna föranleda annat, ske efter skatteunderlag.

Paragrafen synes böra avfattas i enlighet härmed. Med denna formulering

möter det givetvis ej hinder att fördelningen, om så finnes lämpligt,

sker efter det genomsnittliga antalet skattekronor inom de berörda kommunerna

under en följd av år.

133 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 134 § i utredningens förslag, innehåller

bestämmelser, som göra det möjligt för Kungl. Maj:t att i vissa fall

framtvinga upprättande eller ändring av regionplan (motiv, se s. 437—438).

134—135 §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser motsvarande 135 och 136 §§ i

utredningens förslag (motiv, se s. 438—440 i betänkandet; jfr vad jag anfört i

den allmänna motiveringen s. 59—60).

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Slutbestämmelser.

Om bestämmande och erläggande av lösen.

136—146 §§.

Dessa paragrafer motsvara 29—38 §§ stadsplanelagen och överensstämma

i sak med 86—96 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 399—403 i betänkandet)

.

Departementschefen.

De av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelserna om inlösen av

mark innebära liksom gällande lag, att föreskrifterna i expropriationslagen

skola tillämpas med vissa smärre tillägg och ändringar. För det fall att mark

skall lösas av ägaren till befästning eller flygplats — enligt 139 eller 141 §

i utredningens förslag motsvarande 83 respektive 121 § i departementsförslaget

— föreslår utredningen, att expropriationslagens regler skola tillämpas

utan undantag. Det synes emellertid lämpligt att de särskilda bestämmelserna

i fråga om inlösen enligt förevarande lag tillämpas även vid sådan inlösen

som sist nämnts. 136 § har avfattats med iakttagande härav. I övrigt torde

icke annat vara att erinra mot det av utredningen framlagda förslaget än

att 88 § i utredningens förslag, motsvarande 138 § i departementsförslaget,

bör jämkas i anslutning till 17 kap. 5 § nya rättegångsbalken.

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

291

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan in. m.

147—148 §§.

Dessa paragrafer motsvara 68 § stadsplanelagen och överensstämma i sak

med 147—149 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 449—451 i betänkandet)

.

Yttrandena.

I fråga om 147 § i utredningens förslag anför länsarkitekten i Kristianstads

lön, att ehuru utredningen föreslagit höjda straff för olagligt byggande,

torde det fortfarande kunna förekomma att ett straffbart byggnadsföretag

utfördes och till och med fullföljdes under den tid som erfordrades för

att konstatera om brott förelåge. Risk förelåge alltjämt att de byggande komme

att nonchalera byggnadsnämndens eller exekutiva myndigheters föreskrifter

om att upphöra med byggandet. Länsarkitekten i Västerbottens län

anser, att de nuvarande straffbestämmelserna äro otillfredsställande. Flera

byggnadsnämnder hade framhållit att de icke velat åtala begångna förseelser,

emedan straffen ansetts löjeväckande låga. Å andra sidan vore den påföljd,

som bestode i att en olaglig byggnad reves, så sträng, att byggnadsnämnden

ej gärna ville använda den.

Beträffande 148 § anmärker överståtliållarämbetet, att ansökan till överexekutor

om handräckning för rättelse av olagligt byggande kunde göras av

allmän åklagare eller av byggnadsnämnd. Gjordes ansökan av åklagare och

begärde utmätningsman, att kostnad för förrättningen skulle förskjutas,

skulle förskottet utgå av allmänna medel. Detta medförde att byggnadsnämnd

gärna väjde för formellt initiativ och i stället sökte förmå allmän åklagare

att göra framställning om handräckning, varigenom staden undginge att

svara för förskottet. Enligt ämbetets mening vore det icke tillfredsställande

att skyldigheten att lämna förskott skulle vara beroende av om det vore allmän

åklagare eller om det vore byggnadsnämnd, som begärt handräckningen.

Då handräckningen finge anses tillkommen närmast i kommunens intresse,

borde skyldigheten att lämna förskott åvila kommunen, om ej undantag

skulle göras för det fall att handräckningen gällde kommunen själv, en

situation som det väl dock saknades anledning att räkna med.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna straffsatserna för olagligt byggande medföra

i olikhet mot gällande lag möjlighet att ådöma fängelsestraff, om omständigheterna

äro synnerligen försvårande. Häremot har jag icke något

att erinra. Den ökade straffrisken lorde medföra större garanti för alt de

i byggnadslagen stadgade byggnadsförbuden ej åsidosättas. För den som

medvetet nonchalerar hithörande bestämmelser torde, med hänsyn till de

viktiga samhällsintressen som stå på spel, straffet böra utmätas så att det

verkligen blir kännbart.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

Handräckning för rättelse av olagligt byggande kan ske ej endast för att

tillgodose kommunens önskningar utan även i statens intresse. Det synes

därför ej vara oriktigt alt, såsom förutsättes både i gällande lag och enligt

utredningens förslag, kostnaden för lrandräckningsåtgärd i vissa fall skall

förskjutas av allmänna medel. Anledning att på sätt föreslagits i ett yttrande

ändra de gällande reglerna härom torde alltså ej finnas. Ej heller i övrigt

synas skäl föreligga till erinran mot de av utredningen föreslagna reglerna

i ämnet.

149—150 §§.

Dessa paragrafer motsvara 75 § stadsplanelagen och överensstämma i

huvudsak med 150—151 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 451—453 i

betänkandet).

Yttrandena.

I fråga om 150 § i utredningens förslag anför drätselkammaren i Norrköping,

att även om ändring i förslaget knappast kunde ifrågasättas vore det

dock angeläget att understryka att den enskildes klagorätt icke borde inskränkas

utan trängande orsak. Vidare anmärker kammarkollegiet, att avfattningen

av nämnda paragraf icke syntes göra klart att där stadgat förbud

mot besvär över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut allenast

gällde positiva beslut. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att då fråga

väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst område, ägde länsstyrelsen

enligt 19 och 35 §§ i utredningens förslag (15 och 35 §§ departementsförslaget)

på framställning av staden meddela förbud att verkställa

nybyggnad inom området. Stadsfullmäktiges beslut att hos länsstyrelsen göra

framställning om meddelande av sådant förbud kunde i vanlig ordning överklagas

hos länsstyrelsen. Detta kunde medföra att meddelandet av byggnadsförbudet

komme att fördröjas avsevärd tid. Det kunde därför ifrågasättas

om icke besvärsrätt över stadsfullmäktiges beslut i detta fall borde

vara utesluten.

Beträffande den av utredningen föreslagna 151 § ifrågasätter länsstyrelsen

i Jönköpings lån, om vederbörande sakägares rätt blivit tillräckligt beaktad

genom föreskriften att i paragrafen omförmält förordnande skulle meddelas

efter anslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar tvekan, huruvida

beslut, varigenom fastställelse å stadsplan m. m. vägrades, skulle meddelas

efter anslag. Vidare kunde enligt länsstyrelsens mening stadgandet

latt giva anledning till uppfattningen att stadgandet även avsåge sådana beslut

beträffande byggnadsplan och utomplansbestämmelser, som omförmäldes

i 9 kap. förslaget till byggnadsstadga. Överbefälhavaren framhåller, att

om länsstyrelsen medgivit undantag från stadgat förbud mot bebyggelse till

hinder för försvaret, kunde byggnadsarbetet omedelbart påbörjas. Hade detta

skett, vore det ovisst om föreläggande att riva det byggda komme att givas,

även om Kungl. Maj:t på talan av chefen för försvarsstaben skulle göra ändring

i länsstyrelsens beslut. Härigenom kunde allvarlig skada tillfogas försvaret.

På grund härav borde till 151 § fogas föreskrift, att om länsstyrelsen

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

293

medgivit undantag från eljest av hänsyn till försvaret gällande byggnadsförbud,

byggnadsarbetet ej finge påbörjas förrän länsstyrelsens beslut vunnit

laga kraft.

Departementschefen.

Enligt lagändring år 1943 ha i 75 § 1 mom. stadsplanelagen i syfte att

främja ett snabbare förfarande upptagits bestämmelser som förbjuda anförande

av besvär över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut om

antagande av stadsplan, tomtindelning in. m. Detta stadgande torde, i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningens förslag, böra kompletteras att

avse även regionplanedirektions beslut om antagande av regionplan samt

framställning av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige om fastställelse

av generalplan. Enligt vad jag förut anfört skall stadsplan kunna upprättas

även inom landskommun. Fullföljdsförbudet torde därvid böra gälla beträffande

kommunalfullmäktiges beslut om stadsplanens antagande.

Därest stadsfullmäktiges framställning om byggnadsförbud i avbidan på

upprättande av stadsplan överklagas, kan såsom länsstyrelsen i Stockholms

län påpekar meddelandet av byggnadsförbudet komma att fördröjas. Då

prövningen av sakägares invändningar mot stadsfullmäktiges beslut synes

kunna utan olägenhet ske i ärendet angående meddelandet av byggnadsförbudet,

torde särskild klagan över stadsfullmäktiges framställning icke böra

tillåtas. Motsvarande gäller beträffande kommunalfullmäktiges framställning

om byggnadsförbud i avbidan på upprättande av stadsplan samt stadsfullmäktiges

eller kommunalfullmäktiges framställning om byggnadsförbud

i avbidan på fastställande av generalplan. Även i andra fall, då enligt

byggnadslagen vidtagandet av viss åtgärd förutsätter framställning av

stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige, bör särskild klagan över fullmäktiges

beslut vara utesluten. Såsom exempel på dylika beslut kunna

nämnas ansökan enligt 44 § om tillstånd att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter,

samt framställning enligt 59 § om särskild grund för fördelning

av tomtägama åvilande skyldighet att utgiva ersättning för gatumark

och enligt 70 § om skyldighet för markexploalör att avstå mark.

149 § har avfattats i enlighet med vad sålunda anförts. Fullföljdsförbudet

gäller, såsom av lagtexten torde framgå, endast positiva beslut. Hinder möter

alltså ej att överklaga beslut av den kommunala representationen, varigenom

förslag till plan eller bestämmelser avvisas.

151 § i utredningens förslag innehåller i huvudsak, att länsstyrelses beslut

rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller

tomtindelning skall meddelas efter anslag, att annat beslut av länsstyrelse

överklagas på sätt gäller för vanliga administrativa besvärsmål samt att, om

länsstyrelse till alla delar fastställt av kommunalrepresentation antaget förslag

rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning, klagan mot beslutet må föras allenast av sakägare, som

i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Mot

dessa bestämmelser, vilka innebära elt fullföljande av de ändringar som ge
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nomfördes år 1943, torde ej heller vara något att erinra. Av lagtexten lärer

framgå, att länsstyrelses beslut rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan,

utomplansbestämmelser eller tomtindelning skall meddelas efter anslag, även

om beslutet innebär att fastställelse vägras. Däremot fullföljes talan mot länsstyrelses

beslut rörande fördelningen av kostnaderna för byggnadsplan i

den ordning som i allmänhet gäller för administrativa besvärsmål. Dylika

beslut meddelas alltså icke efter anslag. Vid behandlingen av frågor om byggnadsplan

kan länsstyrelsen enligt byggnadsstadgan stundom meddela vissa

förberedande beslut, t. ex. angående byggnadsplaneområdes omfattning (jfr

121 § i utredningens förslag till byggnadsstadga). Detsamma gäller utomplansbestämmelser.

Sådana beslut innefattas ej heller under stadgandet om

anslagsförfarande. I den mån talan mot dessa beslut överhuvud kan föras,

tillämpas alltså den ordning som gäller för vanliga administrativa besvärsmål.

överbefälhavaren har uttalat farhågor för att skada skulle kunna åsamkas

försvaret genom att, om länsstyrelsen i strid mot de militära myndigheternas

mening medgivit undantag från ett i försvarets intresse gällande byggnadsförbud,

byggnadsarbetet genast skulle kunna påbörjas. Då det kan förväntas

att länsstyrelserna skola vederbörligen beakta försvarets intressen, torde

dock den av överfälhavaren påtalade situationen endast mycket sällan inträffa.

Vidare kan erinras att den, som i dylikt fall påbörjar byggnadsarbetet innan

länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft, utsätter sig för risken att senare

förpliktas att riva vad som redan blivit utfört.

151 §.

Denna paragraf, som har viss motsvarighet i 20 § sista stycket stadsplanelagen,

överensstämmer i sak med 152 § i utredningens förslag (motiv, se s.

453—454 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att enligt förslaget skulle länsstyrelses

beslut om fastställelse av utomplansbestämmelser lända till efterrättelse utan

hinder av förd klagan. Då tillsättandet av byggnadsnämnd måste taga en viss

tid i anspråk efter fastställelsen av utomplansbestämmelserna, medförde förslaget

den olägenheten, att en intervall uppkomme, varunder icke funnes någon

myndighet som vore behörig att meddela erforderliga byggnadslov inom

området.

Departementschefen.

Såsom jag förut anfört skall byggnadsnämnd finnas inom varje kommun.

Då utomplansbestämmelser fastställts för visst område, kunna ansökningar

om byggnadslov omedelbart hänskjutas till denna byggnadsnämnds prövning.

Någon olägenhet i det av länsstyrelsen i Älvsborgs län berörda hänsendet

lärer alltså icke uppkomma genom förslaget att beslut om fastställelse

av utomplansbestämmelser omedelbart skall lända till efterrättelse. Jag vill

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

295

alltså biträda förslaget. Även länsstyrelses beslut enligt 82 § eller 121 §

andra stycket i departementsförslaget, vilka lagrum handla om bebyggelse

m. m. som skulle vara till hinder för försvaret eller luftfarten, torde emellertid

böra träda i kraft omedelbart.

Allmänna bestämmelser.

152 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, överensstämmer med

153 § i utredningens förslag (motiv, se s. 454—456 i betänkandet).

Yttrandena.

överlantmätaren i Malmöhus län framhåller, att enligt denna paragraf

finge kart- eller planläggare rätt att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader.

Denna rätt gjordes emellertid beroende av att uppdraget erhållits av

statlig eller kommunal myndighet. Någon möjlighet gåves sålunda icke för

enskild markägare att för upprättande av grundkarta till byggnadsplan erhålla

tillträde till grannfastighet, såvida icke överenskommelse ginge att träffa

med fastighetens ägare. En sådan möjlighet borde skapas, exempelvis genom

att länsstyrelse i varje särskilt fall kunde förordna om rätt till tillträde varom

i paragrafen stadgades. Samma mening uttalas av överlantmätaren i Stockholms

län.

Departementschefen.

önskar enskild markägare för upprättande av grundkarta till byggnadsplan

erhålla tillträde till angränsande fastigheter, kan han hos länsstyrelsen anhålla,

att den av honom anlitade planförfattaren eller mätningsförrättaren

erhåller länsstyrelsens uppdrag att verkställa mätningen i fråga. Hinder

torde icke möta för länsstyrelsen att bifalla en sådan framställning. Länsstyrelsen

har därvid givetvis att pröva, om den föreslagna planförfattaren eller

mätningsförrättaren har sådana egenskaper att uppdraget utan olägenhet

kan anförtros honom samt huruvida omständigheterna i övrigt äro sådana att

ansökningen bör bifallas.

153 §.

Stadgandet är likalydande med 69 § stadsplanelagen och 154 § utredningens

förslag.

154 §.

Paragrafen motsvarar 70 § stadsplanelagen och överensstämmer med 155 §

i utredningens förslag (motiv, se s. 456—460 §§ i betänkandet).

Departementschefen.

Utredningens förevarande förslag innebär, alt om tomt är belägen vid torg,

park eller annan sådan allmän plats, denna skall anses som gata intill en

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den tillåtna högsta hushöjden. Häremot

torde icke vara något att erinra. Paragrafen har betydelse såväl i fråga

om stads skyldighet att till allmänt begagnande upplåta dylik del av allmän

plats — vilken skyldighet enligt stadgandet inträder tidigare än för platsen

i övrigt — som beträffande stadens rätt att av tomtägarna uttaga bidrag till

kostnaderna för förvärv av denna del av den allmänna platsen och för markens

iordningställande för avsett ändamål.

155 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt, är lika med

156 § i utredningens förslag (motiv, se s. 460—464 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska stadsförbundet anför, att utredningens mening, att skyldighet att

utgiva bidrag till gatukostnad endast ålåge ägare av rättsligen bestående tomt,

aldrig blivit på ett auktoritativt sätt bekräftad och därför skulle kunna dragas

i tvivelsmål. Det kunde synas ligga närmare till hands att fatta ordet tomt

i de olika sammanhang, vari det förekomme i stadsplanelagen, som liktydigt

med administrativt bildad tomt. De av utredningen i förevarande sammanhang

refererade framställningarna syntes emellertid i likhet med utredningen

ha utgått ifrån att rättslig tomtindelning utgjorde en förutsättning för skyldigheten

att erlägga gatukostnadsbidrag och syftade till en lagstiftningsåtgärd,

som undanröjde de hinder vilka vore en följd härav. Utredningen hade föreslagit,

att med rättsligen bestående tomt i förevarande sammanhang skulle

likställas annan inom byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad

verkställts eller skulle verkställas efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.

Kvar stode emellertid alltjämt att gatukostnadsbidrag icke skulle kunna utkrävas

av ägare till tomt, å vilken före stadsplanens fastställande uppförts

byggnad i huvudsaklig överensstämmelse med denna, såvida icke ägaren själv

medverkade till att tomten bleve rättsligen bildad. Styrelsen ansåge sig böra

yrka på att även detta hinder för utfående av gatukostnadsbidrag undanröjdes.

Liknande mening uttalas av Stockholms stads fastighetskontor och

länsarkitekten i Västerbottens län. Byggnadsnämnden i Göteborg framhåller,

att beträffande fastighet varå nybyggnad verkställts efter dispens den

föreslagna bestämmelsen syntes böra gälla endast fastighet som bebyggts

efter det byggnadslagen trätt i kraft. Slutligen uttalar byggnadsnämnden i

Borlänge, att stadgandet syntes böra kompletteras så att tvekan icke kunde

uppstå, om lagen då ordet tomt förekomme avsåge rättslig eller endast administrativ

tomtbildning.

Departementschefen.

Ordet »tomt» förekommer i stadsplanelagen i olika betydelse. I vissa fall

avses därmed administrativt bildad tomt och i andra fall tomt som är rättsligen

bestående. Av sammanhanget framgår ofta, vilket tomtbegrepp som

avses, men i några fall är lagens mening ej klar. Detta gäller särskilt de be
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

297

stämmelser, som avse å ena sidan stads skyldighet att upplåta gata och annan

allmän plats, då tomter med viss längd utmed gatan eller platsen bebyggts

i enlighet med stadsplanen, och å andra sidan skyldigheten för ägare av tomt

att utgiva bidrag till stads gatukostnad m. m. Bland de statliga och kommunala

myndigheter, som ha uppsikt över byggnadsväsendet, torde den åsikten

vara förhärskande, att såväl stadens som tomtägarnas skyldigheter i angivna

hänseenden betingas av att rättslig tomtbildning skett. Denna uppfattning

har nyligen bekräftats av högsta instans (Högsta domstolens dom den

30 oktober 1946).

Stadsplaneutredningen, som utgått ifrån att stads skyldighet alt upplåta

gata och tomtägarnas skyldighet att betala bidrag till gatukostnad m. m.

enligt gällande lag förutsätter rättsligt bildade tomter, har ansett att en sådan

regel borde gälla även efter byggnadslagens ikraftträdande. Utredningen

har dock föreslagit, att i fråga om skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad

skulle med rättsligt bildad tomt jämställas andra inom byggnadskvarter

belägna fastigheter, varå enligt dispens nybyggnad företagits eller

skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplan. Mot sistnämnda förslag

har ingen erinran framställts i yttrandena. Däremot ha vissa remissinstanser,

däribland svenska stadsförbundet, påyrkat att även återstående hinder

mot utfåendet av gatukostnadsbidrag, som följde av bestämmelserna om

rättslig tomtbildning, skulle undanröjas.

Gällande lagstiftning förutsätter att tomtindelning skall föregå stadsmässigt

bebyggande. Detta yttrar sig bland annat däri att nybyggnad inom byggnadskvarter

icke får ske annat än å rättsligen bestående tomt. Departementsförslaget

medför, lika litet som utredningens förslag, någon ändring härutinnan.

Ur både fastighetsbildnings- och byggnadssynpunkt synes det vara

av vikt att stadens intresse för tomtbildningen icke försvagas. Det vore med

hänsyn härtill betänkligt om, såsom i vissa yttranden påyrkas, tomtägarnas

åliggande att gälda gatukostnadsbidrag skulle inträda oberoende av om

lomtbildning skett. Följden skulle kunna bli att städerna bleve benägna att

tolerera att tätbebyggelse växte fram utan planläggning och tomtindelning.

Det är angeläget att stadens möjligheter att av markägarna uttaga bidrag

till gatukostnad icke godtyckligt inskränkas. Särskilt då stadsplan lägges över

område, som enligt byggnadsplan eller eljest är bebyggt, kan det med nu

gällande bestämmelser inträffa, att markägarnas skyldigheter i angivet hänseende

inträda på ett alltför sent stadium.

Bland annat i sylte att underlätta stadens möjligheter att utfå bidrag till

gatukostnad av markägarna har jag förut föreslagit, alt byggnadsnämnden i

viss utsträckning skall äga rätt att taga initiativ till tomtindelning. Genom

lomtindelning bildad tomt, som motsvarar stadsäga, skall enligt 7 kap. 3 §

fastighetsbildningslagen omedelbart införas i tomtboken och blir därmed

enligt 1 kap. 2 § samma lag rättsligen bestående. För annan tomt skall

däremot med dess införande i tomtboken anstå, såvitt angår tomt som består

av delar av olika fastigheter till dess att sammanläggning kommit till

stånd och beträffande annan tomt till dess att tomtens ägare gjort framställ
-

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

ning om införandet. Det synes icke berättigat att uppskov med skyldigheten

att betala ersättning för gatumark skall inträda endast på den grund att

ägare av tomt, som är i en ägares hand, underlåter att vidtaga erforderliga

åtgärder för att tomten skall bli rättsligen bestående. Härigenom kunna betydande

orättvisor uppkomma tomtägarna emellan. Dylik tomt synes fördenskull,

oaktat den endast är administrativt bildad, i nämnda hänseende

böra jämställas med rättsligen bestående tomt.

På grund av dessa överväganden föreslår jag, att vad i 56, 62 och 67 §§

stadgas om tomt skall gälla, förutom rättsligen bestående tomt enligt gällande

tomtindelning, även beträffande administrativt bildad tomt som är i en

ägares hand samt i fråga om annan inom byggnadskvarter belägen fastighet,

varå nybyggnad verkställts eller skall verkställas efter det att kvarteret intogs

i stadsplan. Enligt stadsplaneutredningens förslag uppräknas i den förevarande

paragrafen i förtydligande syfte åtskilliga paragrafer utom dem, som

motsvara de nyssnämnda 56, 62 och 67 §§ i departementsförslaget. Det torde

emeliertid vara tillfyllest att hänvisa till dessa tre paragrafer, som innehålla

de grundläggande bestämmelserna om skyldighet för ägare av tomt att erlägga

bidrag till gatukostnad.

Jämställandet av vissa dispensfaistigheter m. m. med rättsligen bestående

tomter avser enligt departementsförslaget liksom enligt utredningens förslag

endast markägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad men icke

stads skyldighet att upplåta gata. Det torde icke kunna anses att markägarnas

intressen härigenom otillbörligen åsidosättas. Vilja markägarna

framtvinga skyldighet för staden att upplåta gata, står det dem fritt att ombesörja

att rättslig tomtbildning kommer till stånd.

Byggnadsnämnden i Göteborg har ansett, att vad i förevarande paragraf

föreskrives beträffande dispensfastighet icke borde gälla, då nybyggnaden

ägt rum före byggnadslagens ikraftträdande. Redan enligt gällande lag

anses emellertid den, som söker lov till nybyggnad å fastighet som ej är

tomt, vara skyldig att vid ansökningen foga bevis om att sökanden fullgjort

honom åliggande skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad eller ställt

säkerhet därför. Att Kungl. Maj:t lämnat tillstånd till nybyggnaden enligt 17

eller 18 § stadsplanelagen anses ej medföra befrielse från sådan skyldighet

(jfr prop. 153/1943 s. 36). Då det föreslagna stadgandet sålunda i realiteten

knappast torde innefatta avvikelse från gällande rätt, synes någon övergångsbestämmelse

i antydd riktning icke vara erforderlig.

156—158 §§.

156 § är lika med 72 § stadsplanelagen och 157 § i utredningens förslag.

157 § innehåller med vissa tillägg samma regler som 73 § stadsplanelagen.

Paragrafen överensstämmer med 158 § i utredningens förslag (motiv, se

s. 464) med den ändring som föranledes av att stadsplan skall kunna finnas

i landskommun.

158 § motsvarar utan sakliga ändringar 76 § första stycket stadsplane''agen

och 160 § i utredningens förslag.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

299

övergångsbestämmelser.

159—161 §§.

159 och 161 §§ motsvara punkterna 1 och 2 i utredningens förslag till

övergångsbestämmelser (motiv, se s. 465 i betänkandet).

160 § saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen.

Såsom förut anförts bör byggnadsnämnd finnas i varje kommun men

länsstyrelsen bör i särskilda fall kunna förordna, att byggnadsnämnd icke

behöver inrättas förrän den 1 januari 1950. Stadgande härom har införts i

160 §.

161 § har avfattats så att den blir tillämplig även utanför byggnadslagens

område.

162 §.

Stadgandet saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen.

Såsom jag i olika sammanhang framhållit är det en genomgående princip

i den nya lagen att mark ej må exploateras för tätbebyggelse utan att den

befunnits ur allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Härav följer att, om

någon hindras att använda sin mark för tätbebyggelse, ersättning ej skall

utgå för det värde marken må ha för sådan användning.

Det har riktats mycken kritik mot att markägaren för närvarande tillgodogör

sig en oförtjänt vinst genom att hans mark stiger i värde när det blir

aktuellt att använda den för tätbebyggelse. Jag instämmer i denna kritik men

har ansett det obilligt att helt utesluta ersättning för tätbebyggelsevärde som

redan uppkommit före lagens ikraftträdande. Skälig hänsyn till det värde

som då ansågs föreligga bör alltså tagas. Om marken i och för sig icke är

lämplig för tätbebyggelse, bör någon ersättning för tätbebyggelsevärde dock

ej utgå. Jag vill vidare erinra att, när fråga uppkommit om att lösa mark,

värdet ofta satts så att det skulle täcka fulla tätbebyggelsevärdet, även då det

varit mer eller mindre ovisst om tätbebyggelse verkligen skulle gå fram över

området. Detta tillvägagångssätt bör icke vidare få tillämpas. Tätbebyggelsevärdet

bör, när ersättning enligt nu ifrågavarande undantagsstadgande skall

utgå, reduceras alltefter sannolikhetsgraden för att tätbebyggelse kommer

att äga rum inom området. Detta kan vara svårt att bedöma, men det ligger

i sakens natur att en exakt värdering av ett spekulationsvärde icke kan göras.

Det förefaller mig motiverat att hålla uppskattningen av ett .spekulationsvärde

snarare i underkant än i överkant.

En faktor som får beaktas vid värderingen är, om marken vid taxering

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

åsatts ett visst tomtvärde. Det synes då i regel knappast skäligt att gå under

taxeringsvärdet, som legat till grund för beskattning av marken.

När stad skolat inlösa mark som i stadsplan utlagts till gata, torde, såsom

jag framhållit under 41 §, värdet av marken ganska allmänt ha beräknats

efter värdet på kringliggande tomtmark. I nya lagen är det enligt vad jag

tillika understrukit en genomgående princip att mark som belägges med inskränkning

i dispositionsrätten skall, när fråga uppkommer om lösen eller

ersättning, uppskattas efter värdet vid den tidpunkt då inskränkningen uppkom.

Emellertid torde det även här vara nödvändigt att taga skälig hänsyn till

bestående förhållanden. Om gata blivit utlagd i stomplan eller stadsplan före

nya lagens ikraftträdande, bör alltså skälig hänsyn tagas till det värde

marken enligt dittills tillämpade grunder hade vid tiden för ikraftträdandet.

Vad nu sagts om gata gäller jämväl väg och annan allmän plats och omfattar

även det fallet att vägen eller den allmänna platsen utlagts i byggnadsplan.

I fråga om gällande avstvckningsplaner märkes, att de hittills icke

varit byggnadsreglerande men skola bliva det i och med nya lagens ikraftträdande.

I enlighet härmed skall enligt de allmänna grunder, på vilka departementsförslaget

bygger, den ekonomiska betydelsen av inskränkningarna

i markägarens dispositionsrätt bedömas med hänsyn till markvärdet vid

lagens ikraftträdande.

Som framgår av vad jag tidigare anfört är tomtägare enligt förslaget, liksom

enligt gällande lag, under vissa förutsättningar skyldig att ersätta gatumark

framför hans tomt. Enligt gällande lag skall marken uppskattas efter

värdet vid tiden för värderingen. Jag har ansett, att uppskattningen även i

detta fall rätteligen bör ske efter värdet vid tiden för markens utläggande till

gata, men att undantag bör göras med hänsyn till bestående förhållanden.

Har i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat

ändamål än enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd härav

nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens

värde, är staden enligt 28 § stadsplanelagen skyldig att lösa marken.

Vid bedömande av fråga om lösningsskyldighet brukar man enligt nu gällande

ordning utgå från det värde marken skulle ha, om den finge tagas i anspråk

för tätbebyggelse. Bestämmelserna om skyldighet att lösa mark, som enligt

fastställd generalplan eller stadsplan skall användas för annat ändamål än

enskilt bebyggande, ha i 21 och 48 §§ i departementsförslaget utformats i

överensstämmelse med nyssnämnda stadgande i stadsplanelagen med den avvikelsen,

att frågan om lösningsskyldighet skall prövas med hänsyn till det

värde marken hade, då planen fastställdes resp. antogs. De föreslagna bestämmelserna

skola tillämpas även i fråga om stomplan. Enligt den princip

som ligger till grund för den nya lagen skall vid bedömande av fråga om

lösningsskyldighet hänsyn ej tagas till det värde marken skulle ha, om den

finge användas för tätbebyggelse. De sålunda föreslagna ändringarna kunna,

om undantag ej göres, i vissa fall medföra att markägare, som enligt gällande

lag ägt påfordra inlösen av mark, icke längre kan göra sådan rätt gällande

enligt de nya bestämmelserna. Undantag bör därför göras för bestående

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

301

förhållanden. Vid prövning av fråga om skyldighet att lösa mark, som enligt

äldre lag ej må tagas i anspråk för enskilt bebyggande, bör följaktligen

skälig hänsyn lagas till det värde marken vid tiden för den nya lagens ikraftträdande

ansågs ha enligt då tillämpade grunder.

163 §.

Denna paragraf motsvarar punkt 5 i de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna

(motiv, se s. 465—466 i betänkandet).

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna särskilda regeln om skyldighet för tomtägare

att i vissa fall betala bidrag till gatukostnad eller ställa säkerhet för

sådan betalning, innan byggnadslov medgives, betingas av utredningens förslag

om att stads fordran å sådant bidrag skulle äga förmånsrätt i tomten.

Då sistnämnda förslag såsom förut nämnts icke kunna godtagas, bör nämnda

regel utgå.

Utredningens förslag innehåller i övrigt, att om gata eller gatudel framför

tomt upplåtits eller skolat upplåtas före nya lagens ikraftträdande, skall angående

tomtägarens skyldighet att gälda ersättning för gatumark samt angående

ersättningens bestämmande förut gällande lag äga tillämpning. Anledning

att i angivna fall tillämpa de äldre föreskrifterna angående ersättningens

bestämmande torde — såsom föreskrifterna härom utformats i departementsförslaget

— icke föreligga. I övrigt synes däremot förslaget, vilket

överensstämmer med ett motsvarande övergångsstadgande i 87 § stadsplanelagen,

vara lämpligt. Det har införts i första stycket av förevarande paragraf.

Skyldighet att betala ersättning för gatumark inträder enligt 63 § departementsförslaget

i mån av gatas eller gatuvidgnings upplåtande till allmänt

begagnande. Motsvarande regel i 47 § stadsplanelagen uppställer såsom villkor

för betalningsskyldighetens inträde, utom att gatan eller gatuvidgningen

upplåtits till allmänt begagnande, alt på tomten finnes bebyggelse i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen. Har viss gata upplåtits före den

nya lagstiftningens ikraftträdande och upplåtes efter ikraftträdandet vidgning

av samma gata, skulle det därför kunna inträffa, att betalningsskyldighet

ej förelåge beträffande den ursprungliga gatan men däremot i fråga

om gatuvidgningen. Detta synes ej lämpligt. Skyldighet att betala ersättning

för gatuvidgningen synes i dylikt fall skäligen ej böra inträda, förrän betalning

skall erläggas för den ursprungliga galan. Stadgande härom har upptagits

i paragrafens andra stycke.

164—166 §8.

Dessa paragrafer överensstämma, frånsett vissa ändringar av huvudsakligen

redaktionell natur, med punkterna 6, 8 och 3 i utredningens förslag till

övergångsbestämmelser (motiv, se s. 465—468 i betänkandet).

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

167 §.

Stadgandet motsvarar punkt 9 i utredningens övergångsbestämmelser (motiv,

se s. 468—469 i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, alt avstyckningsplanerna

ofta utgjort ett besvärande hinder för vägväsendets rationalisering genom den

avsaknad av byggnadsreglerande bestämmelser som kännetecknade dessa

planer. För att begränsa de äldre avslyckningsplanernas verkningar vore det

önskvärt att en övergångstid angåves, under vilken de finge gälla, förslagsvis

tre år, samt att en allmän översyn omedelbart skedde av dylika planer

så att de som befunnes medföra påtagliga olägenheter för vägnätets planmässiga

utbyggnad kunde undanröjas, överlantmätaren i Stockholms lån

befarar, att delade meningar kunde uppkomma om de anvisningar rörande

byggnadsverksamhetens ordnande, som framginge av åtskilliga gällande avstyckningsplaner.

Behov syntes föreligga av närmare föreskrifter om den bebyggelsereglerande

verkan, som genom de föreslagna bestämmelserna skulle

förlänas avstyckningsplanerna, helst som den erforderliga kontrollen över

att bebyggelsen ej skedde i strid mot planen närmast vore avsedd att överlåtas

åt sakägarna själva inom planområdet. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län anser det vara en brist att kontroll av efterlevnaden av avstyckningsplanernas

byggnadsreglerande bestämmelser ej föreslagits inom sådana

områden på landet, där ej tillika utomplansbestämmelser gällde.

Byggnadsnämnden i Borås anför, att det förefölle naturligt, att förbud mot

tätbebyggelse icke finge avse område, för vilket byggnadsplan fastställts.

Senast i samband med fråga om fastställelse av byggnadsplan skulle givetvis

prövas, om området i fråga av sanitära eller allmänna ekonomiska och sociala

skäl icke alls eller icke tills vidare borde utnyttjas för tätbebyggelse.

Emellertid hade först genom utredningens förslag utväg tillskapats att avstyra

olämplig detaljplanering. Då fråga varit om godkännande av avstyckningsplan

hade sådan utväg icke funnits. Avstyckningsplaner hade utan tvivel

i avsevärd utsträckning tillkommit för områden, som nu måste bedömas

såsom olämpliga i de avseenden som angåves i 144 och 146 §§ i utredningens

förslag. Föreskriften om att förbud mot tätbebyggelse icke finge avse område,

för vilket avstyckningsplan godkänts, borde därför utgå. Liknande mening

uttalas av drätselkammaren i Malmö samt länsarkitekterna i Hallands

och Örebro län.

Departementschefen.

Det torde kunna förväntas att befintliga avstyckningsplaner efter den nya

lagstiftningens ikraftträdande, i den mån de befinnas olämpliga, komma att

efter hand bli föremål för översyn och att de därvid, därest planerna icke

upphävas, ersättas med byggnadsplan. I avbidan på verkställandet av en

dylik översyn synes det lämpligt att, såsom utredningen föreslår, avstyckningsplan

erhåller den verkan, att bebyggelse i strid mot planen ej med
-

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

303

gives samt att länsstyrelsen erhåller rätt att förordna om nybyggnadsförbud

inom planområdet, intill dess vägar, vattenförsörjning och avlopp för området

anordnats. Sistnämnda befogenhet äger för övrigt länsstyrelsen, såvitt

angår avlopp, redan nu enligt 13 § andra stycket och 63 § fjärde stycket

stadsplanelagen. Avstyckningsplan torde därjämte, på samma sätt som byggnadsplan,

böra medföra befogenhet för länsstyrelsen att, i den utsträckning

som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom det planlagda

området. Stadgandet har kompletterats i enlighet härmed.

Avstyckningsplanens nuvarande uppgift är att till grund för jorddelningen

skilja mellan å ena sidan den mark, som avses för bebyggelse, och å andra

sidan gator och öppna platser. Det angivna förbudet mot bebyggelse i strid

mot planen medför, att byggnad icke får uppföras å mark, som i planen avsetts

för väg eller allmän plats. För efterlevnaden av detta förbud synes

icke fordras, att skyldighet stadgas att söka byggnadslov inom avstyckningsplaneområdet.

I allmänhet torde, såsom utredningen anför, kunna förutsättas

att kontroll över att bebyggelsen icke sker i strid mot planen utövas av

markägarna själva inom planområdet. Skulle denna kontroll icke anses tillräcklig,

kan länsstyrelsen fastställa utomplansbestämmelser, vilket medför

skyldighet för vederbörande att söka byggnadslov.

I åtskilliga nu gällande avstyckningsplaner angivas emellertid, utom gränser

för byggnadskvarter, vägar och allmänna platser, även områden, å vilka

enligt planförfattarnas avsikter byggnad icke får uppföras. Hit hör särskilt

de s. k. förgårdarna. Dylika anvisningar torde emellertid icke innefattas i

godkännandet av avstyckningsplan, och det förutnämnda förbudet mot bebyggelse

i strid mot sådan plan lärer sålunda icke medföra att byggnad icke

kan uppföras å mark som i planen betecknats som exempelvis förgårdsmark.

Anses det erforderligt att närmare reglera rätten till bebyggelse inom den i

avstyckningsplanen angivna kvartersmarken, synes planen böra utbytas mot

byggnadsplan. I vissa fall kan dock erforderlig reglering också ernås genom

utomplansbestämmelser.

Stadsplaneutredningen har vidare föreslagit, att förbud mot tätbebyggelse

icke skall få meddelas beträffande område, för vilket godkänts avstyckningsplan.

Såsom förut nämnts anser jag denna bestämmelse vara olämplig. Den

bör därför utgå.

168 och 169 §§.

Dessa paragrafer överensstämma, frånsett vissa jämkningar av huvudsak

ligen redaktionell natur, med punkterna 7 och 4 i utredningens förslag till

övergångsbestämmelser (motiv, se s. 465 och 467 i betänkandet).

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj-.ts proposition nr 131.

• •

Övriga lagförslag.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna

vägar.

Stadsplaneutredningen framhåller i sin allmänna motivering till nu ifrågavarande

förslag bl. a., att det låge i sakens natur att de myndigheter, som

omhänderhade det allmänna vägväsendet, beaktade angelägenheten av att

vägar icke utlades så, att de motverkade eller försvårade en ändamålsenlig

planläggning av de områden som vägföretagen berörde. Särskild föreskrift

härom utöver de bestämmelser, som funnes i 1943 års väglag och vägstadga,

syntes ej erforderliga. En ändamålsenlig planlösning kunde emellertid jämväl

hindras eller motverkas dels genom att bebyggelse utmed vägarna skedde

utan erforderligt beaktande av trafikens krav, dels ock genom olämpligt

placerade enskilda utlartsvägar. Bestämmelserna i 33 § lagen om allmänna

vägar angående de minsta avstånd från väg, på vilka byggnad m. m. finge

vara belägen, vore ej tillfyllest för att hindra en olämplig bebyggelse. Huvudregeln

vore, att byggnad ej finge uppföras på mindre avstånd än 12 meter

från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd. Förelåge särskilda skäl

att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka detta avstånd, kunde länsstyrelsen

föreskriva sådan ökning, dock högst till 20 meter. Sistnämnda måttbestämmelse

möjliggjorde emellertid icke tillräckligt skydd ur trafiksäkerhetssynpunkt

vid en vägbana av den bredd som numera kunde erfordras för

en huvudtrafikled med dubbla körbanor. Vidare kunde det, i samband

exempelvis med att en regionplan uppgjordes, vara önskvärt att säkerställa

en förutsatt framtida breddning av en bestående väg genom förbud mot bebyggelse

på visst större avstånd från vägbanan. För att tillgodose dessa synpunkter

syntes länsstyrelsen böra få befogenhet att förbjuda bebyggelse dels

inom ett bredare markbälte än det som enligt gällande bestämmelser högst

kunde föreskrivas, dels ock oavsett om trafiksäkerheten å vägen i dennas nuvarande

skick påkallade det. Maximibredden av det område som skulle

kunna omfattas av förbudet ville utredningen föreslå till 30 meter å ömse

sidor om vägbanans milt. För det intrång som härigenom åsamkades markägaren

syntes viss ersättning böra utgå.

Utredningen anför vidare, att frågan om utfartsvägar till allmän väg nu

syntes böra lösas. Något generellt förbud mot tagande av utfart utan länsstyrelsens

tillstånd borde dock ej meddelas. Utfartsförbud vore behövligt

framför allt i fråga om huvudvägarna. I vissa fall kunde det dock finnas fog

för att förbudet utsträcktes att gälla jämväl andra vägar. Med hänsyn härtill

syntes frågan, huruvida allmän väg skulle skyddas mot att utfart till densamma

toges utan tillstånd, böra avgöras från fall till fall. Meddelandet av

förbud mot anslutning av utfartsväg till allmän väg syntes böra ankomma

på länsstyrelsen. Möjlighet att meddela förbud mot utfart till allmän väg

utan länsstyrelsens tillstånd borde finnas, oavsett om fråga vore om en helt ny

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

305

utfart eller om det gällde en redan befintlig utfartsväg, vars anslutning till

den allmänna vägen prövades icke vidare böra medgivas. I det senare fallet

syntes emellertid böra övervägas alt bereda fastighetsägaren viss gottgörelse

för den kostnad och skada som genom förbudet tillskyndades honom. Fråga

om sådan gottgörelse syntes jämväl kunna uppstå, därest genom förbudet

den fastighet, som tillkommit innan den nya lagstiftningen trätt i kraft och

som vid fastighetens tillkomst uppenbarligen förutsatts skola erhålla viss utfart

till allmän väg, hindrades att taga denna, där så för fastigheten lämpligast

kunde ske. — Utredningen föreslår att bestämmelser om enskild vägs

anslutning till allmän väg införes i tre nya paragrafer, 26 a—26 c §§.

I en reservation till betänkandet av ledamoten av riksdagens andra kammare

herr Mattsson yttrar denne, att frågan om att förhindra användandet

av enskild tillfartsväg, som anslöte till allmän väg på för trafiksäkerheten

olämplig plats, eller att ny enskild väg anslötes till allmän väg på dylikt

ställe, borde kunna lösas på ett mera enkelt, praktiskt och billigt sätt än

enligt stadsplaneutredningens förslag. Flera olika möjligheter till förenkling

syntes erbjuda sig. Det syntes emellertid vara tillfyllest att peka på följande

utväg. Där redan befintlig enskild väg borde ändras, skulle väghållaren ha

att genom vägförvaltningens försorg, gärna med anlitande av någon av vägsvnenämndens

ledamöter som biträde och medlare, söka träffa frivillig uppgörelse

med jordägaren. Lyckades ej denna frivilliga uppgörelse, borde väghållaren

få rätt att påkalla förrättning för frågans lösande av vägsynenämnden,

vilken då skulle ha att efter hörande av vägförvaltningen, jordägarna

och övriga berörda parter fastställa den enskilda utfartsvägens nya läge och

sträckning ävensom utgående ersättningsbelopp. När fråga uppstode om att

ny utfartsväg skulle anläggas med anslutning till allmän väg å en för trafiksäkerheten

olämplig plats, komme detta till vägförvaltningens kännedom genom

vägmästarnas försorg så tidigt att uppgörelse kunde sökas innan något

väsentligt arbete utförts på den nya utfartsvägen. Kunde då icke uppgörelse

träffas med jordägaren, borde förbud av vägförvaltningen kunna påkallas,

varjämte väghållaren borde kunna begära förrättning av vägsynenämnd enligt

vad förut sagts. — I reservationen erinras även om utredningens förslag

beträffande 33 §, att länsstyrelsen skulle kunna få föreskriva att det byggnadsfria

avståndet från den allmänna vägens mitt skulle kunna utökas till

högst 30 meter. Enär de föreslagna ändringarna i planinstituten, jämte den

nya väglagens bestämmelser om uppgörande av vägbyggnadsplaner för riksoch

huvudvägarna, komme att medföra bättre möjlighet för vägbyggnadsändamål

inom tätorter och där större bebyggelse kunde påräknas, yrkades

avslag på förslaget i denna del.

Yttrandena.

Styrelsen för landskommunernas förband ansluter sig till de i herr Mattssons

reservation framförda synpunkterna. Tre reservanter i styrelsen anse

dock, att utredningens förslag i förevarande hänseende bort lämnas utan

erinran. Länsstyrelsen i Kopparbergs lön biträder också herr Mattssons re
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131. 20

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

servation. Särskilt vore det enligt länsstyrelsens mening stötande att förbjuda

användningen av enskild tillfartsväg till allmän väg, då vägen redan

funnes, och en sådan åtgärd komme att alltför hårt ingripa i hävdvunna

förhållanden. Det vore vidare föga påkallat att utöka det byggnadsfria utrymmet

utmed allmän väg, enär denna fråga varit föremål för behandling

vid antagandet av 1943 års väglag. Länsstyrelsen i Kronobergs lön finner

förslagets principer vara på det hela taget väl avvägda. Måhända förtjänade

det dock att tagas i övervägande, om icke en något förenklad tilllämpning

av reglerna kunde vinnas. I sådant hänseende syntes det länsstyrelsen

som om de av herr Mattsson anförda synpunkterna vore värda beaktande.

Kommunalnämnden i Stora Kopparbergs socken anser, att bestämmelserna

om enskild vägs anslutning till allmän borde uppmjukas, så att

tillämpningen komme att ske med största urskillning och endast i undantagsfall.

Å andra sidan uttalas i flera yttranden tillfredsställelse med förslaget. Så

anför t. ex. tekniska högskolan i Stockholm, att nu rådande förhållanden,

där bebyggelse tillätes uppstå längs huvudvägarna nära intill dessa och med

utfart till dem, medförde ett ohållbart tillstånd. Därigenom måste antalet trafikolyckor

öka oavbrutet och det allmänna oavlåtligt tvingas att anlägga nya

vägar som undveke bebyggelsen.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningens förslag innebär till en början, att länsstyrelsen

erhåller möjlighet att utöka det avstånd invid allmän väg, inom vilket byggnad

m. m. ej får förekomma, från nu gällande högst 20 meter till högst 30

meter från vägbanans mitt. Samtidigt öppnas emellertid möjlighet för markägarna

att i viss utsträckning erhålla ersättning för skada. En sådan utökning

av det byggnadsfria avståndet synes påkallad av utvecklingen. Förslaget

har också i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta

yttrandena.

Vidare föreslår utredningen, att länsstyrelsen skall få befogenhet att förbjuda

anslutning av enskild väg till allmän väg, om det erfordras för tillgodoseende

av trafiksäkerheten eller av andra skäl. Även i detta fall erhåller

markägare, som lider skada, under vissa förutsättningar ersättning därför

av väghållaren. För det allmänna vägväsendet är det av mycket stor vikt att

denna fråga nu får sin lösning, och för den enskilde markägaren torde förslaget

icke medföra orättvisa eller större olägenhet. Även i denna del har

förslaget, frånsett vissa detaljanmärkningar, lämnats utan erinran i flertalet

yttranden. De i herr Mattssons reservation framförda erinringarna synas

främst avse själva förfarandet för regleringen av mellanhavandena mellan

väghållaren och markägarna. Att såsom i reservationen föreslås låta vägsynenämnden

i stor utsträckning avgöra hithörande frågor synes icke lämpligt

med hänsyn till avgörandets natur och ekonomiska räckvidd. Ej heller

i övrigt torde de i reservationen framförda förslagen innefatta någon framkomlig

utväg.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

307

Jag förordar fördenskull, att utredningens hithörande förslag lägges till

grund för lagstiftning i ämnet. De nya reglerna böra tillämpas varsamt och

under iakttagande av att enskild rätt ej åsidosättes. I utredningens förslag

torde vidare, såsom framgår av det följande, böra vidtagas ändringar i fråga

om vissa detaljer. I redaktionellt hänseende synes bl. a. böra göras den jämkningen,

att reglerna om enskild vägs anslutning till allmän upptagas efter

31 § i stället för att införas efter 26 § som utredningen föreslagit.

Enligt 11 § lagen om allmänna vägar äger Kungl. Maj:t på därom gjord

framställning förordna, att köping eller sitadsliknande samhälle skall vara

väghållare. Upprättas enligt det av mig förordade förslaget till byggnadslag

stadsplan inom landskommun, blir kommunen skyldig att svara för gatuhållningen

inom det planlagda området. Det kunde då ifrågasättas om icke kommunen

borde kunna få rätt att även ombesörja den allmänna väghållningen

inom sitt område. Behov av stadgande i sådant syfte torde dock icke föreligga.

Någon ändring i angivet hänseende har därför ej föreslagits.

4 §■

Stadsplaneutredningen har förordat vissa jämkningar i denna paragraf, betingade

av införandet av de nya instituten regionplan och generalplan (motiv,

se s. 598 i betänkandet).

I yttrandena har icke framställts någon anmärkning mot förslaget i denna

del.

Departementschefen.

I andra punkten av paragrafens tredje stycke stadgas för närvarande, att

inom område, för vilket gäller stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

väg ej må läggas så, att planen eller bestämmelserna

motverkas. Stadgandet torde i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens

förslag böra utvidgas att avse även område med fastställd generalplan.

Beträffande stomplanelagd mark skall enligt övergångsbestämmelserna till

byggnadslagen tillämpas vad om område med fastställd generalplan i stad

är stadgat. Stomplan torde med hänsyn härtill ej behöva särskilt nämnas i

förevarande paragraf.

Enligt utredningens förslag skall vidare vid byggande av allmän väg inom

område, för vilket fastställts regionplan, tillses att regionplanen ej motverkas,

dock att, för den händelse området ingår i stadsplan eller annan detaljplan,

hänsyn till regionplanen ej behöver tagas. Sistnämnda begränsning torde

vara överflödig. Även om detaljplan finnes, bör allmän väg inom planområdet

byggas så, att regionplanen ej motverkas. I första hand torde den

allmänna vägen böra anpassa sig till detaljplanen, men kan vägen ej framdragas

i huvudsaklig överensstämmelse med denna plan utan att regionplanen

motverkas, torde den förra böra ändras. Förslaget har därför omarbetats

på denna punkt.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

11 och 26 §§.

Det nuvarande stadgandet i 11 § första stycket om befogenhet för Kungl.

Maj:t att förordna, att samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser

angående stad äga tillämpning, skall vara väghållare torde böra jämkas att

avse samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser angående stad äga

tillämpning.

I 26 § torde böra vidtagas den jämkning, som betingas av att stomplan enligt

förslaget till byggnadslag ersättes av fastställd generalplan, varjämte

stadgandet torde böra bringas i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna

i 19 och 42 §§ byggnadslagen.

31 a §.

Stadgandet motsvarar 26 a § i utredningens förslag (motiv, se s. 599—601

i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att då det gällde anläggning

av ny väg syntes det naturliga tillvägagångssättet för regleringen av enskild

vägs anslutning till den allmänna vägen komma att bliva, att fordringarna i

detta hänseende angåves redan vid den utredning som länsstyrelsen författningsenligt

skulle företaga, innan arbetsplan för vägföretaget fastställdes. Styrelsen

hade intet att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Länsarkitekten

i Kronobergs län anser, att anslutandet av enskild väg till huvudväg borde

vara generellt förbjudet utan särskilt tillstånd. Vidare borde klart uttalas,

att förbud mot utfart avsåge även tomtplats, som vore belägen omedelbart

intill den allmänna vägen i fråga. Sistnämnda mening biträdes av överlantmätaren

i Blekinge län. överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasätter,

om icke förslaget kunde medföra behov av att vid avstyckning lägga servitut

å fastighet, som icke inginge i förrättningen. Överlantmätaren i Västerbottens

län anser, att i samband med vägomläggningar m. m. borde ordnas

med fastighetsbildande åtgärder, såsom ägoutbyten och laga skiften å outnyttjad

vägmark. överlantmätaren i Hallands län anför, att om en fastighet

ägde servitutsrätt till väg, kunde frågan om servitutets förflyttning, avlösning

eller upphörande ej lösas på annat sätt än genom domstols prövning. Åtminstone

gällde detta beträffande ett vid jorddelning tillkommet servitut.

Av lagförslaget ville synas som om länsstyrelsen skulle äga rätt att i administrativ

ordning besluta i frågor av detta slag. Detta syntes olämpligt. De

föreslagna bestämmelserna borde därför ej gälla för väg, vars användande

för viss fastighet säkerställts genom jorddelningsservitut. Länsstyrelsen borde

emellertid få befogenhet att vid domstol föra talan om förflyttning,

avlösning och upphörande av vägservitut. En liknande anmärkning göres av

länsarkitekten i Hallands lön. Länsstyrelsen i samma län anser ytterligare

utredning erforderlig i det av överlantmätaren och länsarkitekten i länet sålunda

anmärkta hänseendet. Länsstyrelsen i Blekinge län finner önskvärt,

att redan vid avstyckning utmed allmän väg hänsyn tages till utfartsfrågans

ordnande. Slutligen framhåller vägförvaltningen i Örebro län, att förrättning

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

309

för uppgörande av arbetsplan för väg samtidigt borde avse regleringen av

de enskilda tillfarterna till vägen.

Departementschefen.

Förevarande stadgande innebär i huvudsak, att länsstyrelsen skall äga förordna

att ny enskild väg icke får anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens

tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg icke vidare får användas

för ändamålet. Förbud mot utfart lärer komma att erfordras främst i fråga

om huvudvägarna. Att förbudsbestämmelsema generellt skola gälla för alla

huvudvägar synes dock icke nödvändigt eller lämpligt.

Frågan om meddelande av utfartsförbud torde oftast uppkomma i samband

med att väg bygges eller omlägges. Det är då naturligt att förbudsfrågan

utredes jämsides med att arbetsplan utarbetas för vägföretaget.

Meddelas förbud mot utfart, gäller detta givetvis även fastigheter som äro

belägna omedelbart intill vägen. Dessa fastigheters vägfråga får alltså då

ordnas på annat sätt, t. ex. genom utläggandet av en »servisgata» i närheten

av den allmänna vägen och med anslutning till denna på en ur trafiksäkerhets-

och planläggningssynpunkt lämplig plats.

Såsom anföres i vissa yttranden kan utfartsförbud medföra, att vägservitut,

som tillskapats för viss fastighet, blir onyttigt. Ny utfart för fastigheten

lärer dock kunna ordnas på annat sätt, och fastighetsägaren skall enligt

förslaget kunna erhålla ersättning för uppkommen skada. Den i yttrandena

antydda frågan om förflyttning, avlösning eller upphävande av vägservitut

i samband med att vägen ej vidare användes eller får ändrad sträckning

har en vidare innebörd. Den torde därför ej böra lösas nu utan först i

samband med en framtida allmän översyn av hithörande frågor. Detsamma

gäller om de i vissa yttranden berörda frågorna om beredande av möjlighet

att vid avstyckningsförrättning lägga vägservitut på fastighet som ej ingår

i förrättningen och om behovet av fastighetsreglerande åtgärder i samband

med vägomläggningar.

Enligt utredningens förslag får anslutningsförbud icke meddelas beträffande

enskild väg, som överensstämmer med stadsplan, stomplan, generalplan

med rättsverkningar, byggnadsplan eller avstyckningsplan. Utredningen

anför, att om sådan väg anses olämplig, bör frågan rättas till genom ändring

av planen. Detta synes i stort sett vara riktigt. Stomplan torde emellertid på

grund av de skäl som anförts under 4 § icke behöva särskilt nämnas. Beträffande

avstyckningsplan torde vidare gälla särskilda förhållanden. Det

torde såsom i annat sammanhang nämnts kunna förutsättas, att vid den nya

lagstiftningens ikraftträdande kommer att finnas områden, för vilka avstyckningsplan

godkänts men som ännu ej tagits i anspråk för bebyggelse.

Vidare har det förekommit, att sådana planer godkänts för alltför stora områden.

Om anslutningsförbud ej skulle kunna meddelas för nu ifrågakomna

områden, skulle delta kunna försvåra skyddet av huvudvägarna mot olämpliga

utfarter. På grund härav synes anslutningsförbud böra kunna meddelas

även beträffande enskild väg som överensstämmer med avstyckningsplan.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Givetvis bör dock länsstyrelsen iakttaga särskild försiktighet i dylikt fall

så att icke markägarnas berättigade intressen åsidosättas.

I övrigt torde förslaget vara lämpligt.

31 b och 31 c §§.

Dessa paragrafer motsvara 26 b och 26 c §§ i stadsplaneutredningens förslag

(motiv, se s. 601—605 i betänkandet).

Yttrandena.

Statskontoret framhåller, att gottgörelse för vägrad anslutning av enskild

väg till allmän i de i 26 b § angivna fallen tydligen skulle utgå oberoende av

skadornas storlek. Redan på grund härav måste det anses synnerligen tveksamt,

huruvida de föreslagna bestämmelserna borde genomföras. Emellertid

skulle vidare enligt utredningens mening — vilken härutinnan anslöte sig

till gällande rättspraxis — ersättning icke alls utgå i sådana fall, då vid omläggning

av allmän väg i 26 a § avsett förordnande icke meddelades. Även i

dessa fall kunde uppenbarligen skada tillskyndas markägare. De föreslagna

bestämmelserna innebure alltså, att om förordnande utfärdades enligt 26 a §,

ersättning utginge, hur ringa den enskildes skada än kunde vara, men att i

övrigt av kronan vidtagen omläggning av en allmän väg icke grundade skadeståndsrätl,

även om avsevärd skada skulle uppstå. Den sålunda föreslagna

skillnaden i markägarens rättsställning finge anses helt godtycklig. Enär

några skäl icke anförts för att frångå hittillsvarande rättspraxis och då det

uppenbarligen icke kunde ifrågakomma, att varje statlig reglering av enskildas

förhållanden skulle föranleda ersättningsrätt för den enskilde, funné sig

statskontoret böra avstyrka att sådan rätt infördes i här berörda fall. De anförda

skälen gjorde sig i viss mån gällande även i fråga om den föreslagna

bestämmelsen i 26 c § angående skyldighet för kronan (väghållaren) att under

viss förutsättning inlösa den fastighet, till vilken den enskilda vägen

hörde. Statskontoret ville därför föreslå, att även denna bestämmelse skulle

utgå. överlantmätaren i Malmöhus lån föreslår, att ordet »kostnad» i 26 b §

andra stycket första satsen i förtydligande syfte utbytes mot »anläggningskostnad».

Departementschefen.

Enligt gällande rättspraxis torde, såsom stadsplaneutredningen påpekar,

ersättning icke utgå till markägare som lider skada genom att en allmän väg

indrages eller ändras till sin sträckning. Om sålunda t. ex. en omläggning av

en allmän väg medför, att de fastigheter, som tidigare haft utfart till denna,

nödgas bygga ut sina enskilda vägar, så att dessa erhålla anslutning till den

allmänna vägen, torde för närvarande fastighetsägarna själva få vidkännas

kostnaden härför. Någon ändring i denna del föreslår ej utredningen. Saken

torde emellertid ligga väsentligt annorlunda till, därest i samband med

vägomläggningen markägarna på grund av förbud enligt 31 a § förhindras att

taga utfart till den allmänna vägen, där detta för dem finnes vara bäst och

billigast. Skadan vållas i dylikt fall icke genom vägomläggningen i och för

sig utan genom anslutningsförbudet. Starka billighetsskäl tala då för att er
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

311

sättning för den uppkomna skadan i viss utsträckning tillerkännes markägarna.

Än tydligare framstår befogenheten av markägarens skadeståndsanspråk

i det fall att anslutningsförbud beträffande befintlig enskild väg

meddelas utan samband med omläggning av den allmänna vägen. Förbudet

kan i dylikt fall medföra att markägaren på grund av den nya lagstiftningen

förbjudes att tillgodonjuta förmånen av en väg, som han anlagt i god

tro och dittills använt utan invändning från vägväsendet. Det skulle vara

obilligt, om markägaren icke erhölle någon ersättning i detta fall. Därest

åter en fastighet förhindras att efter fritt val taga ny utfart till allmän väg,

bör, såsom utredningen anför, fastighetsägaren icke kunna grunda skadeståndsanspråk

härå annat än i vissa fall beträffande fastighet som tillkommit

före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Ersättning till markägare för skada genom att anslutning vägras skall enligt

utredningens förslag omfatta dels den ökade kostnad, som föranledes av

att tillfartsväg måste byggas på annan plats och med längre sträckning än

som eljest varit nödvändig, och dels de skador som till följd av förbudet

uppkomma för fastigheten genom försämrat läge, längre körslor och dylikt.

Mången gång torde det vara vanskligt att avgöra, om och i vad mån skador

av sistnämnda slag uppstått. Skadan är därjämte regelmässigt ringa. Ersättning

för sådana skador torde därför icke böra lämnas. Ej heller torde det

vara erforderligt att skadestånd utgår för ökad underhållskostnad beträffande

ny utfartsväg. Väghållarens ersättningsskyldighet synes sålunda böra avse

endast den genom anslutningsförbudet uppkommande ökningen i anläggningskostnad

för den nya utfartsvägen. Såsom förutsättning för skadeståndsskyldighet

torde vidare böra gälla, att skadan är av någon betydenhet.

I enlighet härmed torde böra stadgas, att om till följd av förordnande enligt

31a § fastighet, som haft utfartsväg till allmän väg, icke kan erhålla

lämplig utfart till den allmänna vägen utan avsevärd kostnad för anläggning

av ny eller ändrad väg, skall fastighetsägaren vara berättigad till ersättning

av väghållaren för nämnda kostnad. Av det föreslagna stadgandet framgår

att ersättning skall utgå endast för sådan anläggningskostnad, som är en

direkt följd av anslutningsförbud. Om sålunda en markägare genom vägornläggning

föranledes att bygga ny utfartsväg men hinder ej möter att ansluta

utfartsvägen till den allmänna vägen i dess nya sträckning, där det är lämpligast

för markägaren och kan ske med minsta kostnad för honom, utgår

ingen ersättning. Ej heller äger markägaren rätt till någon ersättning, om

vid vägomläggning anslutning tillätes där den allmänna vägens nya sträckning

möter den förutvarande allmänna vägen. I detta fall uppkommer nämligen

ingen kostnad för anläggning av ny eller ändrad utfartsväg.

I fråga om sådan ersättning som nu är i fråga torde i övrigt bestämmelserna

i 20—23 §§ böra äga motsvarande tillämpning. Hänvisning till 19 §

synes däremot icke erforderlig.

Nu angivna stadganden ha upptagits i 31 b § första stycket. Såsom andra

stycke i paragrafen torde böra införas bestämmelser i enlighet med vad utredningen

föreslagit under 26 b § andra stycket. Tredje stycket i utredning
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312 Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

ens förslag torde efter den ändring, jag förordat i fråga om första stycket,

kunna utgå.

Medför förordnande, som avses i 31 a §, synnerligt men vid nyttjandet

av fastighet eller del därav, som haft utfart till den allmänna vägen, bör

ägaren kunna fordra att fastigheten eller fastighetsdelen skall lösas. Föreskrift

härom har, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag,

införts i 31 c §.

33 §.

Detta stadgande motsvarar 33 § i utredningens förslag (motiv, se s. 605—

607 i betänkandet).

Yttrandena.

Tekniska högskolan i Stockholm anför, att vid korsningar utmed större

huvudvägar erfordrades ofta med tanke på trafiksäkerheten, att särskilda

trafikplatser ordnades, och kravet på fri sikt kunde ofta ställa stora anspråk

på öppen mark invid korsningen. Ett byggnadsfritt bälte av tillsammans

60 meters bredd kunde därför vara otillräckligt vid korsningarna. Länsstyrelsen

borde av denna anledning äga rätt föreskriva, att på begränsade

sträckor byggnad m. m. icke finge uppföras på mindre avstånd än 50 meter

från vägs mittlinje. Väg förvaltningen i Uppsala lön påyrkar, att alla slag av

upplag skulle — i likhet med byggnader — falla under ifrågavarande förbud,

ej blott sådant upplag, som »hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten

över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten». Vidare borde

enligt vägförvaltningens mening uttrycket »vid korsning i samma plan mellan

allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild allmänneligen befaren

väg» kompletteras att avse alla slag av vägskäl, således jämväl sådana vägskäl,

där en allmän eller enskild allmänneligen befaren väg från ett enda håll

anslöte till en annan allmän väg. Å andra sidan ifrågasätter byggnadsnämnden

i bgggnadsplaneområdet Rutbo—Skogsbo—Högbo, om ej vad i 33 § stadgades

om avstånd till byggnad vid vägkorsning vore alltför strängt, då där

föreskreves 50 meter åt varje håll, medan länsstyrelsen i Hallands län uttalar,

att den länsstyrelserna tillagda rätten att föreskriva ett minsta avstånd mellan

byggnad och väg av ända upp till 30 meter borde tillämpas med största varsamhet.

Länsarkitekten i Kopparbergs län anför slutligen, att människans

obetvingliga och i viss mån förståeliga önskan att bygga utmed kommunikationsviktiga

vägar icke syntes kunna helt oskadliggöras enbart genom att det

byggnadsfria bältet ökades. Det borde vara möjligt att kunna helt förhindra

direkta utfarter från bebyggelsetomter, om utfarterna kunde förväntas få

betänkliga följder för trafiksäkerheten. Med ett dylikt allmänt förbud kunde

måhända det nuvarande bebyggelsefria avståndet 20 meter vara tillfyllest,

varigenom den ersättningsskyldighet, som ansetts följa med 30-metersavståndet,

kunde undvikas.

Departementschefen.

Det förut omförmälda anslutningsförbudet och det i förevarande paragraf

avhandlade förbudet mot uppförande av byggnad inom visst avstånd från

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

313

allmän väg tjäna delvis olika syften. Att möjlighet till anslutningsförbud öppnas,

utesluter icke behovet av att i vissa fall kunna förbjuda uppförande av

byggnad m. m. inom ett bredare markbälte än för närvarande är möjligt.

Byggnadsförbudet kan t. ex. behöva tillgripas för att möjliggöra en framtida

utbyggnad av vägen med dubbla körbanor.

Förslaget synes lämpligt. Det har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i de flesta yttrandena, bl. a. i det som avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Att den utsträckta förbudsmöjligheten bör handhavas med

varsamhet har förut framhållits.

Med anledning av ett yrkande av vägförvaltningen i Uppsala län om viss

omformulering av stadgandet i första stycket sista punkten må framhållas,

att ordet »vägkors» torde få anses liktydigt med »vägskäl». Ett vägkors uppkommer

alltså t. ex. i det fall, då en väg ansluter till en annan utan att fortsätta

på den senare vägens motsatta sida (tre instrålande vägar).

33 a §.

Paragrafen mosvarar 33 a § i utredningens förslag (motiv, se s. 607—610 i

betänkandet).

I den förut omförmälda reservationen av herr Mattsson framhålles, att den

i förevarande paragraf föreslagna ersättningsregeln icke vore tillfredsställande.

Den åtgärd, varom här vore fråga, d. v. s. förbudet mot bebyggelse

inom visst avstånd, innebure ingen fördel för markägaren eller angränsande

fastigheter. Expropriationslagens grunder borde därför tillämpas.

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fäster uppmärksamheten på att de nya

bestämmelserna i fråga om ersättningskraven ginge längre än de nu gällande

bestämmelserna, i det att även inom 20-metersavståndet ersättning förutsattes

kunna utgå. Det vore svårt att i förväg beräkna i vilken utsträckning sådana

ersättningskrav komme att framställas och godtagas. Med den innebörd

styrelsen lade i det i motiveringen gjorda uttalandet, att en förutsättning för

ersättning borde vara »att till följd av förbudsbestämmelserna marken kan

nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde»,

hade styrelsen i sak intet att invända mot bestämmelsen. Styrelsen ville emellertid

ifrågasätta, huruvida det icke vore anledning att inskränka rätten till

ersättning till de fall, då länsstyrelsen föreskreve ökning av skyddsbältets

bredd utöver 12 meter från vägens mitt. Någon rätt till ersättning till följd av

minskad möjlighet att utnyttja marken inom detta område syntes även med

de av utredningen föreslagna bestämmelserna endast mycket sällan kunna

uppkomma. Emellertid syntes anspråk på sådan ersättning kunna väntas bli

framförda i stor omfattning. Med hänsyn till den ringa betydelse, som dylika

intrång kunde beräknas få inom nu angivet område, syntes det styrelsen

till förhindrande av onödiga tvister föreligga skiil bestämma, att ersättning

icke skulle utgå till följd av intrång genom det i lagen generellt stadgade

byggnadsförbudet. Kammarkollegiet anser det tvivelaktigt, om ersättning

borde utgå i alla de fall som avsåges i 33 a §. Man borde enligt kollegiets

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

mening skilja mellan de fall då ingripandet riktade sig mot någon redan bestående

enskild rätt och de fall, då så icke vore förhållandet. I det förra

fallet syntes allmänna rättsgrundsatser bjuda, att ersättning bereddes den

som sålunda avhänts eller lede intrång i sin rätt eller sina intressen. I det

senare fallet tedde sig förhållandena väsentligt annorlunda. Länsstyrelsen i

Kristianstads län anför, att det vore antagligt att krav på ersättning av staten-väghållaren

komme att framställas så snart den ringaste utsikt förelåge

för ersättnings utgående. Detsamma syntes gälla talan om inlösen. Länsstyrelsen

ansåge för sin del, att ersättningsfrågan borde göras till föremål för

ytterligare utredning, varvid borde undersökas i vad mån fastighetsägarens

rätt till ersättning kunde inskränkas att avse endast viss del av skyddsområdet.

Därjämte borde bestämmelser upptagas om jämkning av ersättningsbeloppet,

därest fastighetens värde kunde väntas komma att i mera påtaglig

mån öka till följd av den omläggning och förbättring av vägar, som framkallat

byggnadsförbudet. Våg förvaltningen i Örebro län påpekar, att bestämmelserna

om skyddsområde kring allmän väg även vore till fördel för den

enskilde fastighetsägaren. Det borde nämligen vara ett stort intresse för honom

att icke byggnad låge för nära vägen. En förutsättning för den nya 30- metersregeln borde vara att den tillämpades sparsamt och endast vid vägar

med mycket stor bredd. I så fall syntes den icke behöva medföra att ersättningsbestämmelser

infördes. Vid nyanläggning eller ombyggnad av väg reglerades

lämpligen alla förekommande ersättningskrav som förut i samband

med lösen av vägmärken. Om ersättningsrätt skulle införas, ifrågasattes om

den ej borde omfatta liknande skada orsakad genom bestämmelserna i 34 §,

att länsstyrelsen ägde utfärda byggnadsförbud, då fråga om byggande av

väg väckts. Slutligen uttalar länsarkitekten i Jämtlands lån, att ersättningsmöjligheterna

syntes bli för stora genom den föreslagna bestämmelsen.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag är markägare, som lider skada genom ett förbud

jämlikt 33 §, berättigad till ersättning av väghållaren för skadan. Ersättning

utgår under förutsättning, att marken kan nyttjas allenast på sätt som

står i uppenbart missförhållande till värdet. Rätten till ersättning är sålunda

starkt begränsad. Skadeståndsskyldighet för väghållaren torde huvudsakligen

kunna komma i fråga, om den fastighet eller fastighetsdel, som beröres

av byggnadsförbudet, är liten. Är fastigheten större, torde i regel ingen

svårighet uppkomma att förlägga byggnader m. m. utanför det byggnadsfria

området. Fastigheten kan då nyttjas på tillfredsställande sätt utan hinder

av förbudet i fråga och ersättningsrätt uppstår ej.

I vissa yttranden ha uttalats farhågor för att väghållarens skadeståndsskyldighet

kunde bli alltför betungande, därvid särskilt pekats på det förhållandet,

att skadestånd skulle utgå även på grund av intrång genom det

i lagen generellt stadgade förbudet mot byggande inom 12 meter från vägens

mitt. Dessa farhågor synas emellertid, med hänsyn till vad förut anförts,

knappast vara berättigade. Det i lagen stadgade generella byggnadsförbudet

torde i praktiken ytterst sällan kunna medföra skadeståndsskyldighet för

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

315

väghållaren. Men skulle genom dylikt förbud en fastighetsägare förhindras

att använda fastigheten på ett med hänsyn till markvärdet rimligt sätt, synes

icke finnas anledning att förmena honom ersättning härför. Att ersättning

tidigare icke kunnat utgå i dylikt fall synes, på sätt närmare framgår av

stadsplaneutredningens motivering till lagförslaget, få anses ha varit en brist.

Med hänsyn till vad nu sagts synes det ej heller finnas anledning att såsom

utredningen föreslår i övergångsbestämmelserna begränsa skadeståndsrätten

så, att ersättning icke utgår för skada till följd av förbud som gäller vid lagens

ikraftträdande. En dylik begränsning kan förutom orättvisa, markägarna

emellan, även medföra praktiska olägenheter. Avsaknaden av möjlighet att

lämna ersättning åt markägare, som lider skada genom gällande byggnadsförbud,

skulle nämligen kunna föranleda att med hänsyn till markägarens

berättigade intressen dispens från förbudet komme att medgivas, oaktat detta

vore till betydande skada för vägintresset.

I herr Mattssons reservation förordades en utvidgning av den föreslagna

skadeståndsrätten till att avse genom förbudet eventuellt uppkommande skador,

av vad storlek eller beskaffenhet de vara må. En sådan utvidgning synes

dock ej påkallad, i synnerhet som det i regel är till nytta även för markägaren

att byggnad ej förlägges alltför nära vägen. Friläggandet av området

närmast vägen medför sålunda fördelar bl. a. ur hygienisk synpunkt och

med hänsyn till trafiksäkerheten vid in- och utfart. Det av stadsplaneutredningen

framlagda förslaget synes sålunda i huvudsak böra godtagas.

Ersättningsskyldighet enligt utredningens förslag föreligger såsom förut

nämnts, om marken kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till värdet. Det värde som härvid skall tagas i betraktande torde

— liksom i motsvarande fall då det gäller ersättnings- eller lösningsskyldighet

enligt byggnadslagen — böra vara realvärdet då byggnadsförbudet

blev gällande. Detta påkallar en jämkning av paragrafens första stycke. Enligt

det av utredningen föreslagna andra stycket skola bestämmelserna i 19—

23 §§ äga motsvarande tillämpning på ersättning, varom i paragrafen är

fråga. Hänvisning torde emellertid här, liksom i motsvarande fall enligt 31b§,

enbart böra ske till 20—23 §§.

Ersättningsskyldigheten avser enligt departementsförslaget det fall, då skadan

uppkommer genom förbud enligt 33 § mot byggande intill befintlig allmän

väg. Däremot inträder icke skadeståndsskyldighet för väghållaren, om

markägare lider skada genom sådant byggnadsförbud som enligt 34 § första

stycket råder då arbetsplan för väg blivit fastställd. Att väghållaren ej är

ersättningsskyldig i detta fall torde framgå av att sistnämnda lagrum hänvisar

till 33 § men ej till 33 a §. Ej heller är väghållare ersättningsskyldig

för eventuellt uppkommande skada genom byggnadsförbud som länsstyrelse

meddelat jämlikt 34 § andra stycket sedan fråga väckts om byggande av

väg. Förslaget överensstämmer i denna del med gällande lag. Det synes icke

erforderligt att, då byggnadsförbudet endast är av övergående slag, stadga

ersättningsskyldighet för väghållaren.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

35, 51 och 52 §§.

35 § torde, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, böra

kompletteras med anledning av det nya generalplaneinstitutet (motiv, se

s. 610—611 i betänkandet).

De i 51 och 52 §§ intagna hänvisningarna till vissa bestämmelser i stadsplanelagen

torde böra ersättas med hänvisningar till motsvarande bestämmelser

i byggnadslagen.

53 §.

Utredningen har icke föreslagit någon ändring i denna paragraf. Enligt

departementsförslaget skall stadsplan och tomtindelning kunna upprättas

inom landskommun. Den skyldighet att kostnadsfritt upplåta mark för allmän

väg, som i stad där kronan är väghållare åvilar staden enligt 50 §,

torde för stadsplanelagt område inom landskommun böra åvila kommunen.

Även stadgandena i 51 och 52 §§ om iordningställande och underhåll av väg

i stad, där kronan är väghållare, torde böra äga motsvarande tillämpning

inom stadsplanelagt område i landskommun. 53 § torde därför böra kompletteras

med bestämmelser i dessa hänseenden.

Stad eller stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare, erhåller för

närvarande enligt en särskild förordning av den 30 juni 1943 (nr 439) statsbidrag

till sina utgifter för tillhandahållande av mark för allmän väg. Denna

förordning lärer böra kompletteras så att statsbidrag i motsvarande fall kan

beviljas även landskommun. Frågan om vidtagande av dylik ändring torde

få upptagas i annat sammanhang.

65 § och övergångsbestämmelserna.

I fråga om 65 § har utredningen allenast föreslagit eu följdändring, övergångsbestämmelserna

innehålla bl. a. vissa ersättningsregler med avseende å

bestående förhållanden. (Motiv, se s. 611 i betänkandet.)

Utredningens förslag i dessa hänseenden har icke mött annan erinran i

yttrandena än att en byggnadsnämnd anser, att i 65 § omförmält beslut om

fastställande av arbetsplan för väg m. m. borde delgivas markägarna genom

rekommenderade brev med mottagningsbevis. Enär ändring i detta hänseende

icke synes påkallad och då förslaget även i övrigt synes lämpligt, torde det

böra genomföras, övergångsbestämmelsernas första stycke torde emellertid

böra ändras på motsvarande sätt som förordats i fråga om 31 b §. Den av

utredningen föreslagna särskilda bestämmelsen för det fall att fastighet ingår

i sammanläggning lärer kunna utgå såsom obehövlig. Andra stycket i övergångsbestämmelserna

torde av skäl som anförts under 33 a § böra helt utgå.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda

vägar.

Stadsplaneutredningen har i 1939 års lag om enskilda vägar föreslagit vissa

ändringar, som påkallas av den nya byggnadslagstiftningen. Ändringarna

avse 4, 25, 71, 73, 76, 81, 86, 87 och 88 §§ nämnda lag (motiv, se s. 611—615

i betänkandet).

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

317

Departementschefen.

Stadgandet i 1 § tredje stycket om att lagen med visst undantag icke äger

tillämpning beträffande samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser

angående stad skola lända till efterrättelse, torde böra jämkas

att avse samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser angående stad

skola lända till efterrättelse. En liknande jämkning torde böra vidtagas i

39 § första stycket.

I 4 § har stadsplaneutredningen föreslagit vissa jämkningar, som betingas

av införandet av de nya instituten regionplan och generalplan. Förslaget innebär

bl. a., att vid byggande av enskild väg inom område, för vilket regionplan

finnes fastställd, skall regionplanen tjäna till ledning vid utförande av

vägföretaget. Undantag stadgas dock för det fall, att området ingår i stadsplan

eller annan detaljplan. Sistnämnda undantagsbestämmelse synes emellertid

överflödig. Även om detaljplan finnes, bör alltså väg inom planområdet

byggas så att regionplanen ej motverkas. Genom denna jämkning

vinnes överensstämmelse med de likartade föreskrifterna i 135 § departementsförslaget

till byggnadslag och 4 § förslaget till lag angående ändring i

vissa delar av lagen om allmänna vägar.

Nuvarande 25 § femte stycket, 71 § tredje stycket och 86 § innehålla föreskrifter

om byggnadsnämndens kallande till vägförrättning samt nämndens

hörande i vissa fall. Utredningen föreslår, att dessa stadganden skola omformuleras

så att de komma att avse områden, där skyldighet föreligger att

söka byggnadslov, d. v. s. inom städer och stadsliknande samhällen samt

byggnadsplane- och utomplansområden. Häremot synes icke vara något att

erinra.

Förut har nämnts att det torde böra ankomma på vägförening att ansvara

för iordningställande och underhåll av allmän plats inom område med byggnadsplan.

Vägföreningens skyldigheter härutinnan samt föreningens rätt att

taga marken i anspråk torde böra regleras på motsvarande sätt som enligt

3 kap. i förevarande lag gäller beträffande vägförenings vägar. I 71 § symes

därför såsom ett sista stycke böra införas föreskrift, att därest inom vägförenings

område finnes mark, som i byggnadsplan avsetts till annan allmän

plats än väg, föreningens väghållning skall omfatta iordningställande och

underhåll av dylik plats samt att vad i 3 kap. sägs om väg i tillämpliga

delar skall gälla beträffande sådan allmän plats. De av utredningen förordade

ändringarna i 73, 76, 81, 87 och 88 §§ bli härigenom överflödiga.

Av det föreslagna stadgandet framgår, att bestämmelserna i 76 § om uttagande

av bidrag till vägförenings utgifter skola tillämpas även då det är

fråga om utgifter för iordningställande och underhåll av allmän plats. Såsom

stadsplaneutredningen framhåller, torde den angående vägförenings vägar

stadgade huvudregeln, att fastigheternas taxeringsvärden skola tagas till utgångspunkt

vid utgiftsfördelningen, vara principiellt riktig även då utgifterna

avse sådana allmänna platser, varom här är fråga. Är eu parkanläggning

eller annan allmän plats till större eller mindre nytta för vissa fastigheter

inom vägföreningens område än för de andra, erbjuder paragrafen möjlighet

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

att verkställa skälig jämkning. Vidare kan enligt paragrafen markexploatör

åläggas att lämna det större bidrag till iordningställandet av parker m. m.

som skäligen svarar mot hans nytta av byggnadsplanens genomförande.

Det i 71 § sista stycket sålunda föreslagna stadgandet medför vidare bl. a.,

att det ankommer på länsstyrelsen att i den ordning, som stadgas i 82—85 §§

avgöra, vilka allmänna platser inom vägföreningens område som skola iordningställas

och underhållas av föreningen. Länsstyrelsen har också att meddela

erforderliga föreskrifter angående arbetets utförande. Då det slutligt

blivit avgjort, att allmän plats skall iordningställas eller underhållas av vägförening,

äger föreningen jämlikt 87 § att mot ersättning lösa till sig rätt

att begagna marken i fråga. Av bestämmelserna i 112 och 113 §§ departementsförslaget

till byggnadslag framgår däremot, att i de fall som där avses

någon skyldighet för vägföreningen att betala ersättning för rätt att begagna

marken icke ifrågakommer.

Det må anmärkas, att i 116 § första stycket departementsförslaget till

byggnadslag även intagits en särskild regel om skyldighet för vägförening

att i förekommande fall gälda ersättning till markägare för intrång till följd

av förbudet att bebygga i byggnadsplan till väg eller annan plats avsatt

mark i strid mot planen. Angående fördelningen av vägförenings utgifter för

dylikt ändamål gälla de allmänna bestämmelserna i 76 § förevarande lag.

Vägförening skall däremot icke vara skyldig att svara för vattenförsörjning

och avlopp inom föreningens område. En frivillig samordning av olika åtgärder

för byggnadsplans genomförande synes emellertid kunna genomföras,

om förening för ordnande av avlopp och vattenförsörjning avser i huvudsak

samma område som vägförening. Till styrelseledamöter i de olika föreningarna

kunna då också lämpligen utses samma personer.

Till vägförenings utgifter för genomförande av byggnadsplan torde lämpligen

statsbidrag böra utgå.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen

och förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 §

lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar.

Den av utredningen föreslagna ändringen i 33 § civilförsvarslagen är av

huvudsakligen redaktionell natur.

Förslaget till ändring av 8 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar betingas av att i byggnadslagstiftningen införts

det nya institutet generalplan (motiv, se s. 616—617 i betänkandet).

Dessa förslag, som icke föranlett någon anmärkning i yttrandena, torde

efter vissa redaktionella jämkningar böra godtagas.

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 319

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) byggnadslag;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vågar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar;

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr

536); samt

5) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1)—4)

anmärkta lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Förslag

till

Byggnadslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Markens användning för bebyggelse skall i den omfattning som stadgas i

denna lag föregås av planläggning.

2 §.

Grunddragen för marks användning inom kommun eller samhälle angivas

i generalplan.

Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan.

Byggnadsverksamheten inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan

regleras genom utomplansbestämmelser.

3 §•

För samordning av flera kommuners eller samhällens planläggning upprättas

regionplan.

4 §■

Vid planläggning skola såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen

beaktas.

5 §.

Markens ägare är med avseende å dess användning för olika slag av bebyggelse

underkastad de inskränkningar som stadgas i denna lag eller med

stöd av lagen.

För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid

planläggning enligt denna lag prövats från allmän synpunkt lämpad för

ändamålet.

6 §.

Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör

särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.

Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131. 321

7 §•

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av byggnadsnämnd.

Länsstyrelsen har att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendet

inom länet.

Den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom

riket tillkommer byggnadsstyrelsen.

8 §.

Närmare föreskrifter om byggnadsnämnd, om byggande och lov därtill

samt rörande tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

Om generalplan.

9 §■

Generalplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån så erfordras

till ledning för närmare planläggning beträffande stadens ordnande och

bebyggande.

Planen skall angiva grunddragen för markens användning till olika ändamål,

såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna platser.

Finnes till främjande av stadens ändamålsenliga utbyggande erforderligt,

att visst område tills vidare undantages från tätbebyggelse eller från viss

annan bebyggelse, oaktat det i och för sig är lämpat därför, skall det ock

angivas i generalplanen. Sådant undantag må icke avse bebyggelse för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående markens bebyggande

eller användning i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestämmelser.

10 §.

Generalplan så ock ändring därav antages av stadsfullmäktige.

Planen må på framställning av staden helt eller delvis fastställas av Konungen

och skall, i vad den blivit fastställd, lända till efterrättelse enligt vad

nedan sägs.

Generalplan som blivit föremål för fastställelse benämnes fastställd generalplan.

Därmed avses, om planen är fastställd allenast i vissa hänseenden,

endast de bestämmelser som sålunda skola gälla.

Ändring av fastställd generalplan må, om ändringen ej innefattar väsentlig

avvikelse från vad förut gällt, på framställning av staden fastställas av

länsstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131. 21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

11 §.

Underlåter stad att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av generalplan,

där sådan erfordras, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss

tid inom vilken sådan plan skall vara upprättad. Ställa stadsfullmäktige sig

ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen efter hörande av stadsfullmäktige,

låta på stadens bekostnad upprätta generalplan.

Finnes generalplan men prövas den uppenbarligen icke fylla de krav som

med hänsyn till stadens utveckling skäligen böra ställas på densamma, skall

i fråga om ändring av planen vad i första stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

12 §.

Beslut om fastställelse av generalplan gäller ej med avseende å område

som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Beträffande sådant undantag från bebyggelse som omförmäles i 9 § tredje

stycket må fastställelse ej meddelas att gälla för längre tid än fem år. Konungen

äger dock på framställning av staden förlänga tiden för beslutets

giltighet, varje gång med högst nämnda tid.

13 §.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må

Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som

Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och

generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildals före planens

fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål, må

ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke

väsentligt motverkas.

14 §.

Hava stadsfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan,

må nybyggnad, innan framställningen prövats, ej företagas inom område som

avses med denna; dock må länsstyrelsen medgiva undantag, såvitt generalplanens

genomförande icke försvåras.

15 §.

Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen

på framställning av staden förordna, att nybyggnad inom området

icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande gäller

intill dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Behöver

denna tid förlängas, äger länsstyrelsen på framställning av staden förordna

härom; dock skall beslutet underställas Konungens prövning.

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 131.

323

. 16 §.

Finner Konungen framställning om fastställelse av generalplan icke kunna

bifallas, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna.

17 §.

Inom område som ingår i fastställd generalplan må schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvitt åtgärden

kan väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts angående

framställning om fastställelse av generalplan eller ändring av fastställd,

generalplan eller har förbud mot nybyggnad meddelats enligt 16 §, äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga

förbud mot åtgärd varom sägs i första stycket.

18 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan

allmän plats må lösas av staden, när staden begär det.

Annan mark för vilken generalplan fastställts må, till den del marken ej

är avsedd för enskilt bebyggande, lösas av staden, såvitt markens användning

för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd.

19 §.

Ingår allmän väg i mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till

trafikled eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall

tillhöra staden, skall vägmärken utan ersättning tillfalla staden i den mån den

tages i anspråk för avsett ändamål.

20 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt fastställd

generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, äger staden

nyttja vägmärken för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan

äga till marken. Har vägen upplåtits allenast på viss tid, gälle stadens nyttjanderätt

för samma tid.

Besväras vägmärken av fordran eller annan rättighet med bättre rätt än

vägupplåtelsen, njute innehavaren mot avskrivning å handling, varå rättigheten

grundas, ersättning av staden för förlust som uppstått genom stadens

nyttjanderätt. Den som vill framställa ersättningsanspråk skall väcka talan,

om han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två år från

det planen fastställdes. Sedan marken tagits i anspråk av staden, vare staden

ansvarig för avgäld eller annan förmån som utgår för vägens begagnande.

Är vägen använd för ledning som hindrar eller väsentligt försvårar för

staden att nyttja vägmärken, äger staden få ledningen på sin bekostnad

flyttad till lämplig av staden anvisad plats.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

21 §.

Skall mark enligt fastställd generalplan användas för annat ändamål än

enskilt bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken

allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde marken

hade när planen fastställdes, vare staden skyldig att lösa marken.

Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning

som gällde vid tiden för generalplanens fastställande, med de

ändringar av indelningen som skett för planens genomförande.

22 §.

Får mark enligt fastställd generalplan icke användas för annan glesbebyggelse

än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov,

och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande till markens värde vid tiden för planens

fastställande, vare markens ägare berättigad till ersättning av staden för

den skada som han härigenom lider. Samma lag vare om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan planen

fastställdes.

Ersättningen skall, om förbudet är tidsbegränsat, bestämmas att utgå med

visst årligt belopp, med rätt för vardera parten att erhålla omprövning vid

ändrade förhållanden eller vid förlängning av giltighetstiden för bestämmelsen.

Vad i fråga om ersättningen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan staden och markens ägare eller annan sakägare gälle jämväl

mot den som efter planens fastställande förvärvat sakägarens rätt till marken.

Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall vad

i 21 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den som vill

framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till rätten i den ort där

marken är. Jämväl staden äger påkalla prövning av ersättningsfrågan enligt

vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt

ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna.

Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

24 §.

Stadsplan skall genom stadens försorg upprättas i den mån det genom stadens

utveckling påkallas för den närmare regleringen av bebyggelsen.

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

325

25 §.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål

avsedda områden som ingå i planen, nämligen

byggnadskvarter,

gator, torg, parker och andra allmänna platser samt

specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden,

skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden,

idrottsområden, begravningsplatser och vattenområden.

Jämväl höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas.

Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas

bebyggande eller användning i övrigt som finnas erforderliga.

26 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bliva gällande

fastställas av Konungen.

Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring,

som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse

från vad som förut gällt, fastställas av länsstyrelsen.

Stadsfullmäktige äge uppdraga åt byggnadsnämnden att, enligt föreskrifter

som meddelas av Konungen, i fullmäktiges ställe antaga sådan ändring

av stadsplan som må fastställas av länsstyrelsen.

27 §.

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande

allmänt intresse nödigt att stadsplan upprättas för visst område, men

underlåter staden att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen förelägga

stadsfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara underställd

Konungens prövning. Ställa stadsfullmäktige sig ej föreläggandet till

efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter

hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rör, fastställa stadsplan

för området.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å ändring av

stadsplan.

Om tomtindelning.

28 §.

Byggnadskvarter skall indelas till tomter så att det kan ändamålsenligt

bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

29 §.

Tomtindelning bör såvitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.

Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall iakttagas att återstoden

kan indelas till lämpliga tomter.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

30 §.

Tomtindelning av mark som ej varit föremål för dylik indelning skall ske,

när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner nödigt

och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd.

31 §.

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan att ändring sker av tomtindelning

eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit,

skall fråga om ändring av tomtindelningen företagas, när ägare av mark

inom kvarteret begär det eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ändring av tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens

eget föranstaltande äga rum, om därigenom bättre överensstämmelse

med bestående äganderättsförhållanden kan vinnas utan avsevärd

olägenhet.

Ej må tomtindelning ändras i andra fall än nu sagts, med mindre ägarna

av de tomter som beröras av ändringen äro ense därom och ändringen finnes

lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna.

32 §.

Kostnaden för tomtindelning eller ändring därav skall bestridas av staden.

Markägare skall dock bekosta ändring som han påkallat och som ej

föranledes av ändring av stadsplanen eller annan av staden vidtagen åtgärd.

33 §.

Tomtindelning så ock ändring därav antages av byggnadsnämnden men

skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Om förbud mot nybyggnad in. m.

34 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan; dock må Konungen och,

enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer

medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

35 §.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan

för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad inom området

vad i 14 och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning. Är nybyggnaden

beroende av Konungens medgivande enligt 13 eller 34 §, skall dock jämväl

fråga om undantag från förbud som nyss nämnts prövas av Konungen.

36 §.

Finner Konungen att stadsplan icke kan fastställas eller att den bör i viss

del undantagas från fastställelse, äger Konungen för viss tid meddela det förbud

mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

327

Föreligger fråga om tillämpning av 27 §, äger Konungen ock förordna om

erforderligt nybyggnadsförbud.

37 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark som ej blivit

indelad till tomter.

Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej företagas

å tomt som beröres därav innan frågan slutligt prövats.

Utan hinder av vad i första och andra styckena sägs må dock Konungen

och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen

bestämmer meddela tillstånd till nybyggnad, när särskilda skäl äro därtill

och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom

kvarteret.

38 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt som

icke är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg och

avlopp från tomten, som enligt denna lag åligger ägaren, eller att utgiva bidrag

till gatukostnad, som belöper å tomten, blivit fullgjord eller nöjaktig

säkerhet blivit ställd.

När synnerliga skäl äro därtill, må Konungen medgiva undantag från förbudet

i första stycket.

39 §.

Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes

tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande

eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren,

vare denne ej skyldig att avträda den intagna marken förrän byggnaden

rives eller brinner ned, utan så är att den som uppfört byggnaden verkställt

inkräktningen med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet

och, om fastigheten övergått till ny ägare, denne ägde kännedom därom vid

förvärvet av fastigheten. Vad nu är sagt gäller ej om trappa som skjuter

över gatulinjen; dock äger länsstyrelsen medgiva att trappan må kvarstå

under viss tid eller tills vidare. För det intrång granne lider av byggnad som

skjuter in på lians tomt njute denne ersättning, om han icke hellre vill avstå

tomtdelen mot lösen.

I fråga om byggnad som avses i första stycket skall vad i 34, 38 och 158 §§

är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring som efter vad Konungen därom

stadgat är att hänföra till nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas,

med mindre ägaren av den intagna marken medgiver det.

40 §.

Inom område som ingår i stadsplan må schaktning, fyllning, trädfällning

eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvitt åtgärden kan väsentligt

försvåra områdets användning för avsett ändamål.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts om antagande

eller ändring av stadsplan eller har förbud mot nybyggnad meddelats

enligt 36 §, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes av

omständigheterna, stadga förbud mot åtgärd varom sägs i första stycket.

Om avstående av mark.

41 §.

I stadsplan ingående mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats

äger staden lösa, när staden begär det.

Annan i stadsplan ingående mark som ej är avsedd för enskilt bebyggande

äger staden lösa, såvitt markens användning för avsett ändamål ej ändock

kan anses säkerställd.

42 §.

Ingår allmän väg i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller

annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra staden,

skall vägmärken utan ersättning tillfalla staden i den mån den tages i anspråk

för avsett ändamål.

43 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt stadsplan

är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall angående stadens

rättigheter och skyldigheter med avseende å vägmärken vad i 20 § stadgas

äga motsvarande tillämpning.

44 §.

Är mark som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen och kan stadsplanens genomförande ej förväntas

äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, må Konungen medgiva

staden att lösa marken i den mån så erfordras. Kan syftet vinnas genom

att staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen

lämna tillstånd därtill.

Kan kostnaden för genomförande av stadsplan beträffande viss mark antagas

väsentligt överstiga det bidrag till gatukostnad som staden äger uttaga

av tomtägare och medför planens genomförande väsentligt ökat värde för

kringliggande kvartersmark, må ock Konungen medgiva staden att lösa sådan

mark; dock skall ansökan härom göras före planens fastställande. Vill

ägaren hellre till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda kostnad, vare

han berättigad därtill; och bestämme i sådant fall Konungen ett i förhållande

till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp som markägaren skall

erlägga i den ordning Konungen föreskriver, vid äventyr att staden eljest må

lösa marken.

Kunna staden och markägaren icke enas om det belopp till vilket värdestegringen

skall beräknas, skall det bestämmas av nämnd som på endera

partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver.

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

329

Kostnaden för förfarandet skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till

omständigheterna annat finnes skäligt.

45 §.

Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen av viss

i planen ingående mark böra ske enligt 44 § första stycket, må Konungen meddela

fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen kommer

till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl äro

därtill, tiden förlängas med högst ett år i sänder.

Intill dess inlösen skett eller tiden därför gått till ända, må nybyggnad ej

utan Konungens tillstånd företagas å den mark som omfattas av den villkorliga

fastställelsen.

46 §.

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare

ägare av sådan tomtdel berättigad att lösa återstoden av tomten. Vilja flera

lösa, äge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning åsättes största värdet.

Åsättas tomtdelar lika värden, skall företräde att lösa tillkomma den

som först väckt talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa ej löseskillingen, vare ägare av annan

tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, såframt han gör anmälan

därom hos rätten inom tre månader efter det löseskillingen skolat erläggas

och styrker att han nedsatt den på återstoden av tomten belöpande löseskillingen

hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall flera som vilja lösa, bestämmes

företrädet mellan dem efter nyss stadgade grunder.

47 §.

Har ej inom elt år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel

väckt talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej lett

till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten;

dock må, om ägare av tomtdel före staden väckt talan om inlösen, stadens

anspråk bifallas allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtens förenande

i en ägares hand.

48 §.

Skall mark enligt stadsplanen användas för annat ändamål än enskilt bebyggande

och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på

sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde marken hade när

planen antogs, vare staden skyldig att lösa marken.

När ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge lösningsplikt

staden jämväl beträffande tomtdel som ägaren kan nyttja allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande till markens värde.

Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning

som gällde vid tiden för stadsplanens antagande, med de ändringar

av indelningen som skett för planens eller för tomtindelnings genomförande.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats.

49 §

Iordningsställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller

annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankomma på staden.

50 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet av

tomter, som enligt stadsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter

fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som

i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härvid

skall iakttagas, att varje gatudel som begränsas av två på varandra följande

tvärgators utdragna mittlinjer skall upplåtas, när tomter med en

sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga

tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock att, om dessförinnan

bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut upplåten

gata eller från allmän väg inom område som nyss sagts, gatan skall upplåtas

framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i den mån tomter som enligt stadsplanen hava

utgång till gatan bebyggts i enlighet med planen.

51 §.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är

att anse som gata upplåtas till allmänt begagnande, när tomter eller specialområden

med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar

av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter och specialområden

bebyggts i enlighet med stadsplanen eller eljest väsentligen tagits i anspråk

för där angivet ändamål.

52 §.

När gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge

överensstämma med stadsplanen; dock äger länsstyrelsen på framställning

av staden medgiva avvikelse härifrån tills vidare eller under viss tid, om

den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet

och ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för

vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan

skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras i samband

med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess

upplåtande. Skall i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan

vara anordnad vid gatans upplåtande; dock äger länsstyrelsen medgiva anstånd

därmed, om det är förenligt med den allmänna hälsovårdens krav.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 131. 331

Vad nu sagts om gata äger motsvarande tillämpning med avseende å annan

allmän plats.

53 §.

Skall enligt stadsplan trafikled anordnas till eller genom specialområde

och kunna staden och den som förfogar över området ej enas om de åtgärder

som böra vidtagas, äger Konungen förordna härom.

Den som förfogar över området är pliktig att deltaga i kostnaden för trafikledens

anordnande i den mån han kan anses hava nytta av denna. I

kostnaden inräknas ersättning för intrång som genom trafikleden tillskyndas

honom. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaden, skall tvisten avgöras

av nämnd som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen

om expropriation föreskriver. Kostnaden för förfarandet skall gäldas av

staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad därå innan gata, till vilken tomten

enligt stadsplanen har utgång, blivit upplåten till allmänt begagnande, skall

han anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten. I den mån staden

förfogar över erforderlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd

till gata eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta

marken nyttjas för ändamålet.

55 §.

Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall

vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§ stadgas om ansvarighet för staden att såsom

gata iordningställa och upplåta allmän väg avse kronan, med iakttagande att

framställning varom i 52 § första stycket sägs må göras såväl av kronan

som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges

till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas

av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall dock gäldas

av staden, om ej Konungen annorlunda förordnar.

Om bidrag till gatukostnad.

56 §.

Ägare av tomt vid gata är skyldig att ersätta staden värdet av gatumarken

utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större hredd än fem åttondelar

av den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tilllåtna

högsta hushöjden å tomten.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tillika den

del av gatukorset som inneslules av den i första stycket angivna gatumarkens

utdragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från tomts sida

eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket angivna hushöjden.

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

57 §.

Ingår i gata allmän väg eller ock väg som staden jämlikt 43 § nyttjar,

skall tomtägarens ersättningsskyldighet begränsas till värdet av marken

utmed tomten intill en bredd, motsvarande hälften av skillnaden mellan

gatans hela bredd och bredden av den däri ingående vägen, dock högst fem

åttondelar av den i 56 § första stycket angivna hushöjden.

Ingår väg som i första stycket sägs i gatukors och finnes den areal gatumark

som återstår i korset efter avdrag av vägens areal vara mindre än den

areal som ägarna av tomterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket skola

sammanlagt ersätta, jämkas ersättningsskyldigheten för tomterna så att den

sammanlagt ej överstiger värdet av nämnda återstående areal.

Vad i första och andra styckena sägs avser icke allmän väg som efter det

att denna lag trätt i kraft eller, om väghållningen i staden dessförinnan övertagits

av kronan, sedan så skett byggts inom område som ingår i stadsplanen.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvärdet å

all gatumarken framför tomten eller, i fråga om gatukors, å den mark som

ingår i gatukorset; dock skall vägmark, för vilken enligt 57 § ersättning ej

skall utgå, icke tagas i beräkning.

59 §.

Därest så finnes lämpligt, ma Konungen på framställning av staden besluta,

att gatumarksersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på

tomtägarna inom visst område skall fördelas mellan dem efter omfattningen

av den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen eller efter tomternas

storlek eller annan skälig grund.

Äro synnerliga skäl därtill, äger Konungen förordna om ändring i beslutet

efter vad som prövas skäligt.

Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del därav

som vid beslutets meddelande är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt

begagnande.

60 §.

Svarar den fördel som genom gata beredes tomt icke mot den ersättningsskyldighet

som enligt 56—58 §§ eller 59 § åligger tomtens ägare, jämkas ersättningen

med hänsyn därtill.

61 §.

Har markägare utan lösen till staden överlåtit gatumark framför tomt

eller i gatukors, eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och

gatumarken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan,

vare tomtens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av

samma mark.

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

333

62 §.

Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av gatan

skyldig att ersätta staden skillnaden mellan de ersättningsbelopp som med

tillämpning av 56—58 §§ åvila tomtägare före och efter vidgningen; dock

skall medelvärdet å all mark framför tomten eller i gatukorset beräknas allenast

efter medelvärdet å den mark som erfordras för vidgningen, och må

den tomtägama å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt

icke avse högre belopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark. Vid

bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i övrigt 60 och 61 §§ äga

motsvarande tillämpning.

Har enligt 59 § särskild grund fastställts för fördelning av ersättning för

gatumark, skall utan hinder därav den ökning av gatumarksersättning som

föranledes av gatans vidgning gäldas enligt bestämmelserna i första stycket,

såvitt ej Konungen på framställning av staden annorlunda förordnar.

63 §.

Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av gatas

upplåtande till allmänt begagnande. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om skyldighet att erlägga ersättning för gatumark

efter gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill tomtägare erlägga

ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han dock berättigad

därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall ske med minst en

tiondel årligen. Å oguldet belopp skall enligt stadens bestämmande ränta gäldas

efter högst fem procent om året från den dag då krav på ersättning framställts.

Prövas nu stadgade villkor alltför betungande för tomtägaien, äger

länsstyrelsen medgiva den lättnad som påkallas av omständigheterna.

64 §.

Sedan stadsplan eller ändring därav blivit fastställd, äger staden fordra att

den ersättning som tomtägare skall gälda för gatumark bestämmes, oavsett

om ersättningsskyldighet enligt 63 § ännu inträtt.

Kunna parterna ej enas om det markvärde som skall ligga till grund för

ersättningens beräknande, skall detta bestämmas av nämnd som på endera

partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver.

Nämnden har att efter de grunder vilka gälla för uppskattning av gatumark

som avstås till staden uppskatta värdet av själva marken utan hänsyn till

kostnad som staden vidkänts för markens iordningställande. Råder tvist om

vidden av den gatumark som tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde

sättas å den mark tvisten gäller.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för markvärdets

bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes

skäligt.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

65 §.

Vad i 64 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning

för gatumark invid kvarter som ej undergått tomtindelning. Sedan tomtindelning

skett, skall ersättningsbeloppet fördelas å tomtägarna efter de i

56—62 §§ stadgade grunderna.

66 §.

Då ersättning för gatumark bestämts eller markvärdering skett, vare ny

ägare av tomt eller kvartersmark, som beröres av åtgärden, bunden i samma

omfattning som förre ägaren.

67 §.

Stadsfullmäktige må för staden i dess helhet eller för viss del därav meddela

bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden

för iordningställande av gata (gatukostnadsbestämmelser).

Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, såframt på tomtägare

lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.

68 §.

Gatukostnadsbestämmelser skola angiva grunderna för beräkning av den

kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostnadens fördelning mellan

dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande. Vid grundernas bestämmande

skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller

del därav eller avloppsledning vars anläggning påbörjats framför tomten då

fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lagligen skolat

vara upplåten till allmänt begagnande vid tid som under 1 sägs eller avloppsledning

som staden varit skyldig att hava utfört före samma tid.

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad som utan motsvarande fördel för

tomts bebyggande föranledes av att gatas höjdläge skall i väsentlig mån avvika

från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på

grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med kostnad för gatas anläggning i större

omfattning än som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta

gatumark; dock må kostnad uttagas för iordningställande av vägmark såsom

gata eller av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet som nyss

nämnts icke föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4 sägs må vad å tomtägarna inom visst område

skulle sammanlagt belöpa av kostnaden för gatuanläggning inom området

fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å

tomterna medgivna bebyggelsen eller efter tomternas storlek eller annan

skälig grund.

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

335

6. Är inom gatudel, som begränsas av två på varandra följande tvärgators

utdragna mittlinjer, anläggningskostnaden icke överallt densamma, skall

ersättningen beräknas efter kostnadens medelvärde.

7. Tomtägare må icke belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning

än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet

samt övriga på kostnaden inverkande omständigheter kan anses belöpa

på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp för vilket ledningen

är avsedd.

8. Till grund för bestämmande av gatukostnad må, i stället för vad under

5—7 sägs, läggas den med stöd av tidigare erfarenhet beräknade anläggningskostnaden

under likartade förhållanden.

9. Därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt

eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av

gata eller avloppsledning, skall hänsyn tagas härtill.

10. Tomtägarnas åligganden enligt galukostnadsbestämmelserna skola

städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

69 §.

Svarar den fördel som genom gatas iordningställande beredes tomt icke

mot den skyldighet som enligt gatukostnadsbestämmelser åvilar tomtens

ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill.

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande

i vissa fall.

70 §.

Lägges stadsplan över område i en ägares hand, må Konungen på ansökan

av staden besluta, att ägaren skall till staden utan ersättning avstå mark som

för områdets ändamålsenliga användning erfordras till gata eller annan allmän

plats eller till allmän byggnad, i den män det med hänsyn till den

nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter

prövas skäligt. Samma lag vare med avseende å område i en ägares

hand som redan ingår i stadsplan och som utgör minst ett helt byggnadskvarter.

Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och gränser.

Marken skall avträdas, när staden behöver taga den i anspråk for avsett

ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall byggnadsnämnden

göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att

så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsboken

om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som

äger rum efter del sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om

markens avstående till staden.

Äro synnerliga skäl därtill, äger Konungen förordna om ändring i beslut

som avses i första stycket efter vad som prövas skäligt.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

71 §.

Den som har att avstå mark enligt 70 § skall frigöra den från inteckning

och annan särskild rätt, varav den är besvärad. Kan detta icke ske, vare

han pliktig att hålla staden skadeslös.

Finnes å marken byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat

som hör till marken, vare staden skyldig att lösa detta, då marken tages i

besittning.

72 §.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket beslut enligt 70 § meddelats,

vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.

73 §.

I beslut som avses i 70 § må Konungen, i den mån så prövas skäligt, på

stadens begäran föreskriva, att områdets ägare skall vara pliktig att i den

ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning av gator och avloppsledningar

inom området.

Om underhåll av gata m. m.

74 §.

Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av allmän avloppsledning

åvilar staden.

Är kronan väghållare i stad, skall underhållet av allmän väg som upplåtits

till gata åvila kronan, dock med den begränsning som avses i 55 §. Samma

lag vare i fråga om gata som förklarats tillika vara allmän väg.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

75 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän

samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till

sitt höjdläge, och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark

eller byggnad därå eller för den som har nyttjanderätt till marken eller byggnaden

eller för innehavare av servitut som vilar å marken, är staden pliktig

att ersätta skadan.

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

76 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag med avseende å landet är

stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst område

som hör till stad.

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 131. 337

Om utomplansbestämmelser.

77 §.

Utomplansbestämmelser antagas av stadsfullmäktige, när så erfordras, men

skola för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock om ändring av utomplansbestämmelser.

78 §.

Utomplansbestämmelser för område som ingår i fastställd generalplan må

ej fastställas i strid mot planen.

79 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot utomplansbestämmelser, dock må

länsstyrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet

som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro

därtill och nybyggnaden ej avsevärt motverkar syftet med bestämmelserna.

80 §.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser

för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad

inom området vad i 14 och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbestämmelser icke kunna fastställas eller

ock böra i viss del undantagas från fastställelse, äger länsstyrelsen för viss

tid meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten.

81 §.

I närheten av befästning eller av staten tillhörig eller eljest till allmänt

bruk godkänd flygplats må ej nybyggnad företagas eller virkes- eller annat

varuupplag, materialgård, strålkastarbelysning eller jämförlig ljuskälla anordnas,

om genom företaget eller anordningen befästningens eller flygplatsens

användning för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt men

åsamkas försvaret eller luftfarten; dock må länsstyrelsen medgiva undantag

när synnerliga skäl äro därtill.

82 §.

Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller

av statlig eller eljest för allmänt bruk avsedd flygplats, eller kan avsevärt

men åsamkas försvaret genom bebyggelse eller anordnande av upplag, materialgård,

strålkastarbelysning eller jämförlig ljuskälla i närheten av militär

anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att vad i 81 § sägs

skall äga motsvarande tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131.

22

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Iiungl. Maj:ts proposition nr 131.

83 §.

Kan med hänsyn till befintlig eller beslutad anläggning, som avses i 81 eller

i förordnande enligt 82 §, nybyggnad eller anordnande av upplag, materialgård,

strålkastarbelysning eller jämförlig ljuskälla ej tillåtas i den omfattning

eller på det sätt som eljest kunnat medgivas, och kan markens ägare till följd

härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till markens värde när nämnda inskränkning i möjligheterna att nyttja

marken inträdde, vare han berättigad till ersättning för den skada han härigenom

lider; kan marken av nämnda orsak överhuvud ej användas för enskilt

bebyggande och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på

sätt nyss sagts, vare anläggningens ägare skyldig att lösa marken, om markens

ägare fordrar det.

Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan inskränkningen

i möjligheterna att nyttja marken inträdde.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan anläggningens ägare och markens ägare eller annan sakägare

gälle jämväl mot den som förvärvat sakägarens rätt till fastigheten efter det

inskränkningen i möjligheterna alt nyttja marken inträdde.

84 §.

Har i fastställd generalplan eller stadsplan med hänsyn till anläggning,

som avses i 81 § eller i förordnande enligt 82 §, blivit bestämt, att mark

skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och har staden på

grund av bestämmelserna i 21 eller 48 § löst marken, vare staden, såvitt

den kan använda marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till den erlagda löseskillingen, berättigad till ersättning av anläggningens

ägare för sin förlust.

85 §.

Kan i fall som avses i 83 eller 84 § överenskommelse i ersättningsfrågan

ej träffas, skola bestämmelserna i 23 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

86 §.

Finnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt

skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden

eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig

synpunkt värdefull bebyggelse, fornminnen eller andra minnesmärken, äger

Konungen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan

länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men därigenom

tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

339

87 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som från sundhetssynpunkt,

med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest

från allmän synpunkt ej är lämpat för sådan bebyggelse, äger Konungen

meddela de föreskrifter som för ändamålet må finnas erforderliga. Sådana

föreskrifter må dock ej avse område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

88 §.

Prövas föreliggande behov av mark för tätbebyggelse tills vidare kunna

tillgodoses inom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, äger

Konungen beträffande mark utanför sådant område förordna, att den skall

tills vidare undantagas från tätbebyggelse. Sådant förordnande må meddelas

allenast för viss tid, högst fem år varje gång.

89 §.

Utan hinder av föreskrift enligt 87 § eller förordnande enligt 88 § må nybyggnad

ske för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller

därmed jämförligt behov.

Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som

Konungen bestämmer må ock medgiva undantag från föreskrift enligt 87 §

eller förordnande enligt 88 §, när särskilda skäl äro därtill och syftet med

föreskriften eller förordnandet icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats

innan föreskriften eller förordnandet meddelades, på grund därav icke tagas

i anspråk för byggnadsändamål, må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas,

om syftet med föreskriften eller förordnandet icke väsentligt motverkas.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen.

90 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för

köping.

Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträdande

bestämmelserna för stad i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr

142) skola tillämpas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark som enligt

57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i

gatumarken ingår allmän väg, skall ej gälla i det fall att vägen efter den

1 januari 1928 byggts inom område som ingår i stadsplanen.

91 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga

motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet. Närmare bestäm
-

s. 340 Kontrollera mot PDF

340 Kungi. Maj.ts proposition nr 131.

raelser rörande behandlingen av fråga om sådant förordnande meddelas av

Konungen.

92 §.

I samband med förordnande som avses i 91 § äger Konungen meddela det

förbud mot nybyggnad inom området som föranledes av omständigheterna.

Har fråga väckts om sådant förordnande, må länsstyrelsen i avbidan på

frågans slutliga avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom området

utan länsstyrelsens tillstånd.

Har byggnadsförbud enligt första stycket meddelats eller är fall för handen

som avses i andra stycket, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som

föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

93 §.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upplåtande

till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara oskäligt

betungande för samhälle som avses i 90 eller 91 §, må Konungen medgiva

den lindring som prövas nödig.

94 §.

Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag

är stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle som avses

i 90 § andra stycket eller 91 §, må Konungen förordna, att sådan tillämpning

skall upphöra.

95 §.

I samhälle som avses i 90 eller 91 § skall den myndighet som eljest utövar

samhällets beslutanderätt äga den befogenhet som enligt denna lag tillkommer

stadsfullmäktige.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet.

Om generalplan på landet.

96 §.

Till ledning för närmare planläggning av bebyggelsen på landet skall generalplan

upprättas i den mån så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde styckena stadgas angående generalplan

i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande generalplan på landet.

97 §.

Generalplan på landet så ock ändring därav antages av kommunalfullmäktige

och skall, i den mån den blivit fastställd av länsstyrelsen, lända till

efterrättelse enligt vad nedan sägs.

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131. 341

Vad i 10 § tredje stycket stadgas om generalplan i stad skall ock gälla

sådan plan på landet.

98 §.

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av

generalplan, där sådan erfordras, må dylik plan efter kommunalfullmäktiges

hörande upprättas genom länsstyrelsens försorg. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning beträffande ändring av generalplan.

Kostnaden för upprättande eller ändring av generalplan enligt första stycket

skall gäldas av kommunen, i den mån ej bidrag enligt vad särskilt må vara

stadgat utgår av statsmedel.

99 §.

Länsstyrelsen må fastställa generalplan beträffande område som ej ingår

i stadsplan eller byggnadsplan. Fastställelse må dock meddelas allenast på

framställning av kommunen, såvitt fråga är om område som enligt planen

skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.

Beträffande område, som är avsett att tills vidare undantagas från tätbebyggelse

eller från viss annan bebyggelse, må fastställelse ej meddelas att gälla

för längre tid än fem år. Länsstyrelsen äger dock förlänga tiden för beslutets

giltighet, varje gång med högst fem år.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å ändring av fastställd generalplan.

100 §.

Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan; dock må

länsstyrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet

som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro

därtill och generalplanens syfte icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats

före planens fastställande, därefter icke tagas i anspråk för byggnadsändamål,

må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om generalplanens syfte icke

väsentligt motverkas.

101 §.

Är fråga väckt om fastställelse av generalplan beträffande visst område

eller ändring av fastställd generalplan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst

fem år, förordna, att nybyggnad icke må företagas inom området utan länsstyrelsens

tillstånd. Behöver nämnda tid förlängas, äger länsstyrelsen förordna

härom; dock skall beslutet, därest tiden förlänges med mer än tre år, underställas

Konungens prövning.

102 §.

Har med avseende å visst område generalplan fastställts eller förbud enligt

101 § meddelats, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes

av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning

eller annan därmed jämförlig åtgärd.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

103 §.

Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd för annat ändamål än

enskilt bebyggande må lösas av kommunen, såvitt ej markens användning

för avsett ändamål ändock kan anses säkerställd.

104 §.

Vad i 21—23 §§ stadgas om lösnings- och ersättningsskyldighet med anledning

av generalplan i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande

generalplan på landet.

Om stadsplan på landet.

105 §.

Erfordras med avseende å tätare befolkad ort inom kommun på landet

att stadsplan upprättas för närmare reglering av bebyggelsen men finnes

med hänsyn till ortens förhållanden förordnande enligt 91 § ej lämpligen

böra meddelas, skall kommunen upprätta stadsplan för orten.

106 §.

Vad i 25—75 §§ är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om ort som avses i 105 §; och skall därvid vad för stad stadgas om

stadsfullmäktige i stället gälla kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst område,

må länsstyrelsen, om synnerliga skäl äro därtill, förordna att nybyggnad

inom området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd, även om

kommunen ej gjort framställning om sådant förordnande.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upplåtande

till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara oskäligt

betungande för kommunen, må Konungen medgiva den lindring som

prövas nödig.

Om byggnadsplan.

107 §.

Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom

nära förestående tid uppkomma å ort på landet, och föranleda ej omständigheterna

till upprättande av stadsplan, skall länsstyrelsen för reglering av

bebyggelsen upprätta och fastställa byggnadsplan för orten.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål

avsedda områden som ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar

och andra allmänna platser. I den mån så erfordras skola jämväl höjdlägen

angivas.

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande eller

användning i övrigt, skola sådana bestämmelser intagas i planen.

s. 343 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

343

108 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller

om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst fem år,

förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Behöver nämnda tid förlängas, äger länsstyrelsen förordna härom;

dock skall beslutet, därest tiden förlänges med mer än tre år, underställas

Konungens prövning.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen

och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet

som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill

och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användning för avsett

ändamål.

Därest så finnes påkallat, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom

område som ingår i byggnadsplan ej må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen,

innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats

i erforderlig mån.

no §.

Beträffande område som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket

förbud mot nybyggnad meddelats enligt 108 §, äger länsstyrelsen, i den utsträckning

som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning,

fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

in §•

Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall, till den del bidrag ej

lämnas av allmänna medel, gäldas av kommunen i den mån det med hänsyn

till dess intresse av planen och övriga omständigheter finnes skäligt. Återstoden

skall fördelas mellan markägarna efter den areal byggnadsmark som

enligt planen tillkommer envar av dem och med hänsyn jämväl till den bebyggelse

som planen medgiver dem. Föranleda särskilda omständigheter att

vad som enligt denna fördelningsgrund belöper å viss markägare icke står

i skäligt förhållande till den nytta han har av planen, skall beloppet jämkas

med hänsyn därtill.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

ändring av byggnadsplan; dock att, om ändringen vidtages på grund av

omständighet som inträffat efter planens fastställande, kostnaden skall bestridas

av den som föranlett behovet av ändringen. Äro flera ansvariga för

kostnaden, skall den fördelas mellan dem efter vad som prövas skäligt.

Det ankommer på länsstyrelsen att meddela beslut i de hänseenden som

avses i första och andra styckena.

112 §.

Mark som enligt fastställd byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän

plats må, i den mån den till följd av nybyggnad erfordras för samfärd
-

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

seln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda

ändamålet, såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande

tillhörde antingen den fastighet, å vilken nybyggnaden företagits eller från

vilken efter fastställandet mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan

fastighet som hade samma ägare.

113 §.

Med avseende å område, som ingår eller skall ingå i byggnadsplan och är

i en ägares hand, må länsstyrelsen besluta, att ägaren skall, ändå att 112 §

ej är tillämplig, utan ersättning upplåta obebyggd mark, som för områdets

ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan allmän plats, i

den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens

genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Den mark som

förordnandet avser skall angivas till läge och gränser. Marken skall upplåtas,

när den behöver tagas i anspråk för avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall länsstyrelsen

göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren, som har att så snart

ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller inteckningsboken

om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger

rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens

upplåtande.

Äro synnerliga skäl därtill, äger länsstyrelsen förordna om ändring i beslut

som avses i första stycket efter vad som prövas skäligt.

114 §.

Om rätt att i vissa andra fall än som avses i 112 och 113 §§ taga i anspråk

mark, som enligt fastställd byggnadsplan undantagits till väg eller

annan allmän plats, stadgas i lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda

vägar.

115 §.

Nyttjanderätt till mark enligt 112 eller 113 § gälle framför annan rätt till

marken som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

116 §.

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan

allmän plats utan att skyldighet att upplåta marken föreligger enligt 112

eller 113 §, och kan markens ägare till följd av vad sålunda bestämts nyttja

marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det värde

marken hade då byggnadsplanen fastställdes, vare han berättigad till ersättning

för den skada som han härigenom lider. Samma lag vare om innehavare

av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits

innan byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet att svara för ersättningen åligger

i fråga om mark, som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande

annan mark vägförening, inom vars område marken är belägen. Fin
-

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

345

nes ej vägförening när fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts,

skall länsstyrelsen förordna om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt

för vardera parten att i händelse av ändrade förhållanden eller sedan tio år

förflutit från det ersättningen senast bestämts erhålla ny prövning av beloppet.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan den ersättningsskyldige och markens ägare eller annan sakägare

gälle jämväl mot den som efter byggnadsplanens fastställande förvärvat sakägarens

rätt till marken.

Frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall bedömas med hänsyn till

den fastighetsindelning som gällde vid tiden för byggnadsplanens fastställande,

med de ändringar av indelningen som skett för planens genomförande.

117 §■

Kan i fall som avses i 116 § överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas,

skall vad i 23 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

118 §.

Ej må mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att mark skall användas

för annat ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän

plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada som han lider

genom att han till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som

står i uppenbart missförhållande till markens värde. Om markägaren sa fordrar,

skall, innan byggnadsplan fastställes, för gäldande av ersättningen ställas

säkerhet som länsstyrelsen prövar betryggande. Från ställande av säkerhet

vare kronan fri.

Utan hinder av vad nu sagts må, med iakttagande att behovet av vägar

och andra allmänna platser främst tillgodoses, bestämmas att mark inom

område som är i en ägares hand skall användas för allmän byggnad som erfordras

för området, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan

förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas

skäligt.

Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan

allmän plats må ej fördenskull tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande

av markens ägare.

Om utomplansbestämmelser på landet.

119 §.

Utomplansbestämmelser på landet fastställas av länsstyrelsen, när så

erfordras.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

120 §.

Beträffande utomplansbestämmelser på landet skall vad i 78 och 79 §§ är

stadgat om utomplansbestämmelser i stad äga motsvarande tillämpning.

Om förhud mot bebyggelse på landet till hinder för försvaret

eller luftfarten.

121 §.

Med avseende å område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser fastställts, skall vad i 81—85 §§ är stadgat om förbud

mot bebyggelse och vissa andra åtgärder till hinder för försvaret eller

luftfarten äga motsvarande tillämpning.

Beträffande annat område på landet äger länsstyrelsen föreskriva, att vad

i 81 § är stadgat skall lända till efterrättelse, ävensom meddela sådant förordnande

som avses i 82 §; och skall i sådant fall vad i 83—85 §§ är stadgat

äga motsvarande tillämpning inom området.

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen

på landet.

122 §.

Finnes område på landet, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

böra särskilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda

naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, från historisk eller

konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fornminnen eller andra minnesmärken,

må länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området icke må

företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt

men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför

gives.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område på landet, som från

sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp

eller eljest från allmän synpunkt ej är lämpat för sådan bebyggelse, äger

länsstyrelsen meddela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt

som för ändamålet må finnas erforderliga. Förbud eller föreskrifter som nu

sagts må ej avse område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

124 §.

Prövas föreliggande behov av mark för tätbebyggelse tills vidare kunna

tillgodoses inom område på landet som ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

må länsstyrelsen beträffande mark utanför sådant område förordna, att den

skall tills vidare undantagas från tätbebyggelse. Sådant förordnande må meddelas

allenast för viss tid, högst fem år varje gång.

s. 347 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

347

125 §.

Utan hinder av beslut, som av länsstyrelse meddelats enligt 123 eller 124 §

må bebyggelse ske för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns

eller därmed jämförligt behov.

Länsstyrelsen må ock medgiva undantag från beslutet, när särskilda skäl

äro därtill och syftet med beslutet icke motverkas. Kan fastighet, vilken bildats

innan beslutet meddelades, på grund härav icke tagas i anspråk för

byggnadsändamål, må ock undantag enligt vad nu sagts medgivas, om syftet

med beslutet icke väsentligt motverkas.

FEMTE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

Om regionplan.

126 §.

Finnes för två eller flera städer, köpingar, municipalsamhällen eller landskommuner

gemensam planläggning böra i ett eller flera hänseenden äga rum

beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare

trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv

samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp, skall regionplan

upprättas.

Erfordras närmare bestämmelser angående användningen av det område

som omfattas av regionplanen, skall planen innehålla sådana bestämmelser.

Konungen bestämmer, i vilka hänseenden gemensam planläggning skall

äga rum.

127 §.

De städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner som beröras

av planen skola bilda regionplaneförbund. Beträffande sådant förbund skall,

med de avvikelser som följa av vad nedan stadgas, lagen om kommunalförbund

äga tillämpning.

128 §.

Har fråga väckts om bildande av regionplaneförbund, skall länsstyrelsen

efter erforderlig utredning överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande

till Konungen som, därest sådant förbund finnes böra komma till stånd,

förordnar härom.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å upplösning

av regionplaneförbund och ändring beträffande förbundsmedlemmama.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektionen, tillika ordförande, skall jämte ersättare

för honom utses av Konungen. Övriga ledamöter i förbundsdirektionen

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

jämte ersättare för dem skola utses av förbundets medlemmar till det antal

för varje medlem som bestämmes i förbundsordningen.

Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, skall länsstyrelsen

besluta därom. På ansökan av förbundsmedlem må länsstyrelsen förordna

om ändring av förbundsordningen, när skäl äro därtill.

130 §.

Kan regionplan komma att beröra kommuner eller samhällen inom två

eller flera län, må Konungen bestämma, att länsstyrelsen i ett av länen skall

taga den befattning med bildande av regionplaneförbund och övriga med

regionplanen sammanhängande frågor som ankommer på länsstyrelse.

131 §.

Regionplan fastställes av Konungen efter förslag av förbundsdirektionen.

Har avvikande mening uttalats inom direktionen eller av kommun eller samhälle

som yttrat sig över förslaget, äger Konungen efter erforderlig utredning

göra den avvikelse från förslaget som med hänsyn till sålunda yppad skiljaktig

mening må anses befogad.

Vad nu sagts gäller ock i fråga om ändring av regionplan.

132 §.

Kostnaderna för uppgörande eller ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds

verksamhet i övrigt skola, intill dess planen fastställts, förskjutas

av förbundsmedlemmama eller av allmänna medel enligt vad Konungen

på förslag av förbundsdirektionen bestämmer.

Kostnaderna skola, i den mån bidrag ej lämnas av allmänna medel, slutligen

fördelas mellan förbundsmedlemmama efter vad som med hänsyn till

varje medlems nytta av planen finnes skäligt. Därest ej omständigheterna föranleda

till annat, sker fördelningen efter skatteunderlag.

Grunderna för fördelningen skola på förslag av förbundsdirektionen bestämmas

av Konungen, sedan planen eller ändring därav fastställts.

133 §.

Underlåter förbundsdirektionen att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande

av regionplan, må Konungen förelägga direktionen viss tid, inom

vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställer ej direktionen

sig föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen på förbundets

bekostnad låta upprätta samt, efter hörande av direktionen och dem frågan

eljest rör, fastställa regionplan.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning, om ändring av regionplan

finnes påkallad för regionplaneområdets ändamålsenliga utveckling eller till

främjande av betydande allmänt intresse.

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kunal. Maj.ts proposition nr 131.

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning vid uppgörande av generalplan, stadsplan,

byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock

eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom

planområdet.

Förutsätter genomförandet av fastställd regionplan, att ändring sker av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, äger Konungen

för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av

omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att meddela förbud mot nybyggnad, när

fråga väckts om ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller

av utomplansbestämmelser i stad, stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och 108 §§.

135 §.

Är nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed

jämförlig åtgärd inom regionplaneområde beroende på prövning av myndighet,

skall iakttagas, att markens användning för i regionplanen avsett ändamål

icke försvåras. Ej må dock härigenom avsevärt men tillskyndas markens

ägare utan att skälig ersättning därför gives.

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Slutbestämmelser.

Om bestämmande och erläggande av lösen.

136 §.

Med avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna

i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av vad nedan i 137—145 §§ stadgas.

137 §.

I fall, då markens ägare är berättigad fordra att inlösen sker, ankommer

det på honom att göra ansökan om stämning.

138 §.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller plikt att

lösa och erfordras ej för prövning av tvisten att uppskattning sker av markens

värde, give rätten särskild dom i tvisten, innan nämnd sättes, och äge

rätten förordna, att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft.

Ogillas yrkandet om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom

i allmänhet är stadgat.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

139 §.

Har ägare av tomtdel väckt talan om inlösen av återstoden av tomten, vare

ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan om inlösen.

I sådant mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden som parterna

äga välja utses gemensamt av de ägare till tomten som föra talan i målet

eller, om de ej kunna enas om valet, av rätten. Nämnden skall för varje

ägare åsätta hans tomtdel särskilt värde.

140 §.

Är fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats eller till

särskilt trafikområde, skola de särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen

om expropriation äga tillämpning.

141 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen om expropriation skola ej äga

tillämpning med avseende å inlösen av mark som ingår i stadsplan.

Är fråga om inlösen enligt 46, 47 eller 106 § av mark som ingår i tomt,

skall i stället för bestämmelserna i 16 § andra stycket lagen om expropriation

gälla, att till rätten skall ingivas karta med protokoll rörande mätning av

tomten enligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad;

och skall vad i 47 a § lagen om expropriation är stadgat om karta och beskrivning

i stället gälla karta och protokoll som nu sagts.

142 §.

Prövas vid inlösen av mark som är avsedd till gata eller annan allmän

plats marken ej överallt hava samma värde, skola de särskilda värdena utsättas.

Finnes å marken byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller

annat som hör till marken och skall lösas, bör särskilt värde sättas därå.

143 §.

Vill stad eller annan kommun lösa i enskild väg ingående mark som jämlikt

20, 43 eller 106 § må av staden eller kommunen tagas i anspråk och

nyttjas till trafikled eller annan allmän plats, skall vid expropriationsersättningens

bestämmande hänsyn tagas till denna rätt. Ej må kostnad som staden

eller kommunen nedlagt för trafikledens eller platsens iordningställande

föranleda höjning av ersättningsbeloppet.

144 §.

Försummar stad eller annan kommun att, på sätt i 48 § första stycket lagen

om expropriation stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning

och har ej staden eller kommunen enligt medgivande av markens ägare eller

jämlikt stadgande i samma lag tagit marken i besittning, skall den väckta

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

351

frågan om markens avträdande, om någon till ersättning berättigad yrkar

det, vara förfallen, såvitt på hans rätt inverkar.

145 §.

I fråga om mark som inlösts enligt denna lag skola bestämmelserna i 68—

70 §§ lagen om expropriation icke äga tillämpning.

146 §.

Vad i 136—145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga

delar gälla med avseende å inlösen av byggnad, stängsel, växande skog,

plantering eller annat som hör till marken.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. m.

147 §.

Företager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud som

meddelats i denna lag eller med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Äro

omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader

dömas.

Böter tillfalla kronan.

148 §.

I fall som avses i 147 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse

i vad olagligen skett.

Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd.

År ansökan gjord av allmän åklagare och begär utmätningsman

att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel.

I övrigt gälle enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fall.

149 §.

över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut

rörande stadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning som enligt

denna lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller länsstyrelsen,

så ock över regionplanedirektions förslag till regionplan må särskild

klagan ej föras, vederbörande obetaget att framställa erinringar mot

beslutet i ärendet angående fastställelse därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning å beslut av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige

som innefattar framställning om fastställelse av generalplan eller om annan

åtgärd av Konungen eller länsstyrelse enligt denna lag.

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av

Konungen.

150 §.

Länsstyrelses beslut rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindclning skall meddelas efter anslag. Den som

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den

dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom

besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Har länsstyrelse till alla delar fastställt av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige

eller byggnadsnämnd antaget eller eljest i vederbörlig ordning handlagt

förslag rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning, må klagan föras allenast av sakägare som i ärendet

framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

151 §.

Länsstyrelses beslut om fastställelse å utomplansbestämmelser eller ändring

därav samt förordnande enligt 82 § eller 121 § andra stycket, så ock

länsstyrelses beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller

mot tätbebyggelse eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan

därmed jämförlig åtgärd skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

klagan.

Allmänna bestämmelser.

152 §.

Har någon av statlig eller kommunal myndighet erhållit uppdrag att upprätta

förslag till regionplan, generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning

eller att verkställa plan- eller höjdmätning eller kartläggning till

ledning vid upprättande av sådant förslag, äge han och hans biträden erhålla

tillträde till fastigheter och byggnader samt övergå ägor och anbringa märken

eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets genomförande,

därvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

Vad i första stycket sägs gälle ock den, vilken på grund av föreskrift som

meddelats med stöd av denna lag har att företaga utstakning av byggnads

läge eller besiktning av pågående eller avslutat byggnadsföretag eller därmed

likartat arbete.

153 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om den

som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt som enligt lag är

att hänföra till fast egendom.

154 §.

År tomt belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall denna

anses som gata till en bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den å tomten

enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna

högsta hushöjden.

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

353

155 §.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om tomt avser, förutom rättsligen bestående

tomt enligt gällande tomlindelning, allenast sådan administrativt bildad

tomt som är i en ägares hand. Sagda lagrum skola dock gälla jämväl annan

inom byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller

skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.

156 §.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga om tidpunkten

för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till allmänt begagnande

så anses som om gatan vore belägen inom en och samma stad.

Gatukostnaden skall fördelas mellan städerna efter den nytta de hava av

gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade

grunderna av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till

dess andel i kostnaden som om gatan helt vore belägen inom staden.

157 §.

Förordnas att område, för vilket generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser fastställts, skall tillhöra stad eller köping eller meddelas

beträffande sådant område förordnande att vad i denna lag är stadgat

för stad skall äga motsvarande tillämpning för området, lände planen eller

bestämmelserna fortfarande till efterrättelse.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande förordnande,

förbud eller annan föreskrift som meddelats med stöd av 96—125 §§.

158 §.

Vad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan ändring av

befintlig byggnad som, enligt vad Konungen därom stadgar, är att hänföra

till nybyggnad.

övergångsbestämmelser.

159 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Genom denna lag upphäves stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); dock

skola de i stadsplanelagen meddelade övergångsbestämmelserna alltjämt i tilllämpliga

delar gälla, under iakttagande av att hänvisning till stadgande som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall anses i stället hava avseende å

den bestämmelsen.

Förekommer eljest i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 131.

23

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

fastställts, förordna att stadgandet i 7 § första stycket ej skall gälla förrän

från och med den 1 januari 1950.

161 §.

Har stomplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall beträffande

planen tillämpas vad om fastställd generalplan i stad är stadgat.

162 §.

Vid prövning av fråga om lösnings- eller ersättningsskyldighet med avseende

å mark, vilken enligt denna lag eller föreskrift, som meddelas med stöd

av lagen, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser ej må tagas i anspråk

för enskilt bebyggande eller för viss bebyggelse, skall värdet å marken bestämmas

med skälig hänsyn till det värde, marken vid tiden för lagens ikraftträdande

ansågs hava enligt dittills tillämpade grunder; och må förty jämväl

det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse komma i betraktande.

163 §.

Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat upplåtas

till allmänt begagnande före denna lags ikraftträdande, skall angående

skyldighet för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark äldre lag äga

tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet av

denna lag, och har skyldighet för ägare av tomt att ersätta staden värdet av

den gatumark, som tagits i anspråk för gatan, enligt bestämmelserna i äldre

lag ännu icke inträtt vid vidgningen, skall skyldighet för tomtägaren att

enligt denna lag med anledning av vidgningen gälda ersättning för mark

icke inträda förrän ersättningen för mark för gatans upplåtande enligt äldre

lag förfaller till betalning.

164 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd som är tillåten

å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas

efter större gatubredd än aderton meter.

165 §.

Är då denna lag träder i kraft föreskrift meddelad jämlikt 1 § andra stycket

lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder

för försvaret, skall så anses som om föreskriften meddelats jämlikt motsvarande

stadgande i förevarande lag.

166 §.

Har före denna lags ikraftträdande, i avbidan på upprättande av bvggnadsplan,

förbud meddelats mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd, vare

beslutet ej gällande längre än fem år från lagens ikraftträdande, med mindre

tiden förlänges enligt vad i 108 § stadgas.

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

355

167 §.

Med avseende å avstyckningsplan som vid denna lags ikraftträdande är

gällande skall vad i 109 och 110 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

168 §.

Har jämlikt äldre lag tomtindelning fastställts för område inom byggnadsplan,

må nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen, dock må länsstyrelsen

för särskilt fall meddela tillstånd till nybyggnad, när synnerliga skäl

äro därtill. Ej må tomtindelningen ändras i andra fall än då fastställd ändring

i byggnadsplanen förutsätter ändring av tomtindelningen eller ock ägarna

av de tomter som beröras av ändringen äro ense därom och ändringen finnes

lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna.

169 §.

Beträffande byggnadsplan som fastställts före denna lags ikraftträdande

skall vad i 116 § stadgas icke äga tillämpning.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431)

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas, dels att 4, 11, 26, 33, 35, 51, 52, 53 och 65 §§ lagen

den 30 juni 1943 om allmänna vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt i

det följande angives, dels ock att i samma lag skola införas fyra nya paragrafer,

betecknade 31 a, 31 b, 31 c och 33 a §§, av den lydelse som följer nedan

samt beträffande 31 a, 31 b och 31 c §§ med den överskrift som i det följande

angives.

4 §•

Till byggande — -—- — av väg.

Ny väg---allmännas synpunkt.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta

intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket regionplan, generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, må

väg ej läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas.

11 §•

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen

äger på därom gjord framställning förordna, att köping eller annat samhälle,

för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning (stadsliknande

samhälle), skall vara väghållare.

Finnes stad---eller samhället.

Där någon---stycket avses.

26 §.

Å mark till väg, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd

till gata eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde, äger vad i 18

—25 §§ är stadgat icke tillämpning, sedan marken tagits i anspråk för avsett

ändamål; dock svare väghållaren för dessförinnan jämlikt 19, 21 eller 24 §

uppkommen ersättnings- eller lösningsrätt.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

357

Om enskilda utfartsvägar.

31 a §.

Om så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest

av särskilda skäl, äger länsstyrelsen förordna, att enskild väg ej må anslutas

till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg

ej vidare må användas för ändamålet. Sådant förordnande må dock icke

meddelas beträffande enskild väg, som överensstämmer med fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan.

I samband med beviljande av tillstånd, som i första stycket sägs, må länsstyrelsen

föreskriva de villkor med avseende å den enskilda vägens utförande

som prövas erforderliga.

Närmare bestämmelser om förordnande, som avses i första stycket, meddelas

av Konungen.

31 b §.

Kan till följd av förordnande enligt 31 a § fastighet, som haft utfartsväg

till allmän väg, icke erhålla lämplig utfart till sådan väg utan avsevärd kostnad

för anläggning av ny eller ändrad väg för ändamålet, vare fastighetens

ägare berättigad till ersättning av väghållaren för sagda kostnad. Med avseende

å sådan ersättning skola bestämmelserna i 20—23 §§ äga motsvarande

tillämpning.

Vill väghållaren bygga nödig utfartsväg, vare därtill berättigad. Väghållaren

äge härvid, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande, göra

gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar samt

vid förrättningen föra talan, som tillkommer ägare av fastighet, för vars

räkning vägen bygges.

31 c §.

Föranleder förordnande, som i 31 a § sägs, synnerligt men vid nyttjandet

av fastighet eller del därav, som haft utfartsväg till den allmänna vägen,

vare ägaren berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas. I avseende

å sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre

avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt

avstånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,

som hindrar vägens avvaltning, skymmer utsikten över vägbanan eller

eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att öka avståndet,

äger länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till trettio

meter. Vid uppförande av byggnad å mark i annat böjdläge än vägbanans

skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket,

som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen

befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg

må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf

avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område,

som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer,

femtio meter från korsningen.

I närheten —--på vägen.

Upplag eller---av vägsynenämnden.

33 a §.

Kan till följd av förbud, varom stadgas i 33 § första stycket, fastighet

eller del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till markens värde när förbudet blev gällande, vare ägaren berättigad till ersättning

av väghållaren för den skada, han härigenom lider. Enahanda rätt

till ersättning tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan förbudet blev gällande.

Med avseende å ersättning som nu sagts, skola bestämmelserna i 20—

23 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vill fastighetens ägare hellre fordra att fastigheten eller viss del därav

löses, vare han berättigad därtill. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad

i 24 § stadgas.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande

av område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

51 §.

För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här

avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 55 § byggnadslagen stadgas.

52 §.

Underhåll av väg i stad varom här är fråga skall, jämväl sedan vägen upplåtits

såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 74 § byggnadslagen.

Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara väg.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å

stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare, samt å landskommun,

inom vilken finnes stadsplan

65 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan

för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild

s. 359 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

359

vinterväg eller om indragning av väg ävensom länsstyrelsens förordnande

enligt 31 a § meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har

att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades,

däröver anföra besvär hos Konungen, dock att menighet äger tillgodonjuta

femton dagar längre besvärstid än nu sagts.

över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens---ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Kan fastighet, som tillkommit före nämnda dag och som uppenbarligen

förutsatts skola erhålla utfartsväg till allmän väg, till följd av förordnande

enligt 31 a § icke erhålla lämplig utfart till allmän väg utan avsevärt större

anläggningskostnad, skall med avseende å kostnadsökningen vad i 31 b § är

stadgat äga motsvarande tillämpning. Åsamkas fastighet, som nu sagts, eller

viss del därav genom förordnandet synnerligt men, gälle vad i 31 c § är

stadgat.

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608)

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas, att 1, 4, 25, 39, 71 och 86 §§ lagen den 3 september

1939 om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Denna lag---eller eljest.

Vad i---till grunden.

Beträffande stad eller samhälle på landet, för vilket byggnadslagens bestämmelser

för stad skola lända till efterrättelse, äger denna lag icke tillämpning,

såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts; dock skall, där ej med

stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra stycket eller 85 § annorledes i laga

ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att vad

tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom området

upphör att gälla.

Denna lag —--annans ägor.

4 §.

Väg skall---för annan.

Ej må väg så byggas att plan eller bestämmelser, som enligt vad därom är

stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna,

motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.

Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 § föreskrivits. Inom

område, för vilket regionplan finnes fastställd, skall denna plan tjäna till ledning

vid utförande av vägföretag.

Vägunderhåll och---ändamål fordrar.

Vid väghållning---särskilt stadgat.

25 §.

Innan förrättning---ortens tidningar.

Härjämte åligge---är belägen.

Kungörelse och -— --vid förrättningen.

Är uppenbart---—- till förrättningen.

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

361

Avser förrättningen väg i ort, varest enligt vad därom är stadgat skyldighet

föreligger att söka byggnadslov, har förrättningsmannen att minst fjorton

dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga---i förrättningen.

39 §.

Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort,

skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättningsmannen,

till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom

fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, för

vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, till byggnadsnämnden

för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen

vunnit laga kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor eller byggnadsnämnd

ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt 36 § har

att förvara avskrift av förrättningshandlingarna.

Föres ej---— skall förvaras.

Där förrättningen — — — dem båda.

Huru förrättningsman---Konungen förordnar.

71 §.

Beträffande område —- --till efterrättelse.

Jämkning av---skall upplösas.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller

andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning,

som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga

är om stad eller annan ort, varest enligt vad därom är stadgat skyldighet föreligger

att söka byggnadslov, ävensom bereda ägare och innehavare av fastigheter

inom området tillfälle att å sammanträde inför länsstyrelsen eller

den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. Sammanträdet skall minst

fjorton dagar förut kungöras i kyrkan för vederbörande församling eller

församlingar och införas i ortstidning. Kommun, inom vilken området i sin

helhet eller till någon del är beläget, varde av länsstyrelsen kallad att genom

ombud närvara vid sammanträdet. Därest fastighet, som står under allmän

myndighets vård och inseende, ingår eller skall ingå i vägföreningen, tillställe

länsstyrelsen den myndighet särskild underrättelse om sammanträdet.

Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan avsetts till

annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta jämväl

iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om

väg skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan allmän plats.

86 §.

Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är om väg i stad eller annan

ort, varest enligt vad därom är stadgat skyldighet föreligger att söka bygg
-

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nadslov, samt frågan kan äga betydelse för bebyggelsen eller fastighetsbildningen,

skall länsstyrelsen inhämta yttrande från byggnadsnämnden samt, i

viktigare fall, vederbörande stadsfullmäktige, kommunalnämnd i köping eller

municipalnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

s. 363 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

363

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

I ort, där enligt vad därom är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

ankommer det på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om

sådant lov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmelserna

i detta kapitel och med stöd därav meddelade föreskrifter. I fråga om anläggning

eller byggnad, som avses i 24 § 1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd

meddelat lov till nybyggnad av nämnden underställas länsstyrelsens prövning

i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon å ort, där skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra

nybyggnad beträffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger

det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget

i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga om allmän byggnad vartill

ritningar prövas av statlig myndighet.

Vad i---- till nybyggnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937

(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

8 §.

Hos myndighet---handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

generalplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer och

stadsliknande samhällen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

365

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 februari

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 16 december 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 8 november 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) byggnadslag;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr

536).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren T. A. Bexelius.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till byggnadslag.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innehåller åtskilliga viktiga nyheter, som sedan

länge allmänt ansetts önskvärda. Hit höra framför allt de redan av stadsplaneutredningen

föreslagna instituten generalplan och regionplan. Vidare bör

hit räknas, alt det allmänna skall ensamt bestämma i vad mån tätbebyggelse

må äga rum och även i övrigt strängare än nu övervaka alt bebyggelsen sker

med vederbörligt iakttagande av allmänna intressen. Slutligen bör nämnas

den i det remitterade förslaget tillkomna möjligheten att utan municipalbildning

upprätta stadsplan för ort inom landskommun. Mot dessa nyheter har

lagrådet icke någon principiell invändning; tvärtom vill det synas, som om

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

de nya reglerna äro väl ägnade att underlätta tillkomsten av en från såväl

allmän som enskild synpunkt mera tillfredsställande bebyggelse.

Vanskligare är att bedöma lämpligheten av de nya bestämmelser, som i det

remitterade förslaget upptagits till förhindrande av att den enskilde till nackdel

för det allmänna får draga fördel av rätt till bebyggelse, som väsentligen

möjliggjorts genom det allmännas åtgärder. De bestämmelser, som här åsyftas,

äro dels 5 §, varigenom indirekt uttryckes regeln, att tätbebyggelsevärde

ej skall få uppkomma i avseende å annan mark än sådan, som vid

planläggning prövats lämpad för ändamålet, och dels vissa stadganden som

gå ut på att hindra, att kommun eller samhälle vid inlösen av eller gottgörande

av intrång å mark, som varit föremål för planläggning, skall få erlägga

ersättning för värdestegring, som föranletts av planläggningen.

Den i 5 § förutsatta värderegeln synes icke kunna godtagas för såvitt den

kommer i strid med ekonomiska normer, som enligt sakens natur måste öva

inflytande på fastighetsmarknaden. Om sålunda ett område är beläget intill

en tätort och övervägande skäl tala för att tätorten kommer att utvidgas

till att omfatta området på sådant sätt, att större eller mindre del därav

måste komma att bli föremål för tätbebyggelse, synes det uteslutet att hänsyn

därtill icke tages vid frivilliga försäljningar av till området hörande

mark redan innan frågan om planering av marken är aktuell. Det förefaller

likaså uteslutet att genom lagstiftning fastslå att den värdestegring, som vid

en blivande planering med all säkerhet kommer att konstateras, skall vara

helt reserverad för den, som är ägare till marken vid tidpunkten för planläggningen.

Tvärtom synes uppenbart, att man från det allmännas sida bör

godtaga en värdestegring, som på detta sätt, allt efter den större eller mindre

sannolikheten av att tätbebyggelse skall medgivas, så småningom inträder

i avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Just därför att en dylik värdestegring

är att betrakta såsom ett legitimt resultat av den diskontering

av framtidsvärden, som alltid förekommer vid frivilliga försäljningar, skulle

en skyldighet för markägaren att innan planläggningen skett underkasta sig

en nedvärdering av marken vid t. ex. en expropriation framstå såsom i hög

grad obillig och medföra en betänklig osäkerhet på fastighetsmarknaden.

En dylik skyldighet skulle för övrigt vara så mycket olämpligare som det i

praktiken skulle vara svårt att göra skillnad mellan, å ena sidan, den värdestegring,

som alltid uppkommer i avseende å en fastighet av ifrågavarande

art genom förbättrade avsättningsmöjligheter, bättre kommunikationer genom

grannskapet till tätorten, ökad fördel av glesbebyggelse, större möjligheter

att uthyra bostadslägenheter sommartid och dylikt, samt, å andra sidan,

den värdestegring, som föranledes av utsikten att marken skall komma att

bli använd till tätbebyggelse. Omfattningen av sistberörda värdestegring får

för övrigt icke överdrivas. Med de föreslagna bestämmelserna bör någon sådan

värdestegring överhuvud icke kunna uppkomma när det är fråga om

mark, som från sundhetssynpunkt eller eljest från allmän synpunkt måste

antagas aldrig kunna godtagas för tätbebyggelse, och värdestegringen i övrigt

bliva relativt blygsam på grund av risken att marken med hänsyn exem
-

s. 367 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

367

pelvis till försvars-, samfärdsels- eller naturskyddsförhållanden ej kommer

att få användas för tätbebyggelse eller att marken kommer att för längre eller

kortare tid undantagas från sådan bebyggelse. Det måste också antagas, att

om vid den första planläggningen marken finnes icke lämpad för tätbebyggelse,

kommer en av utsikten till sådan bebyggelse föranledd värdestegring

att, såsom grundad på oriktig bedömning, falla bort i och med planläggningen.

Den begränsning av värderegelns omfattning, som enligt det anförda måste

göras och som innebär, att någon motsättning icke får uppkomma mellan

det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen bestämda marknadsvärdet

och det värde som skall tillämpas vid tvångsinlösen, lärer näppeligen

stå i strid med den lydelse 5 § erhållit. Och det torde icke kunna undvikas

att i andra liknande sammanhang markvärdering måste ske i överensstämmelse

med det sagda. Om sålunda för en tomt en viss relativt låg hushöjd

är fastställd, lärer den utsikt, som kan föreligga att få en höjning genomförd,

även i framtiden — allt efter den större eller mindre sannolikheten för ändringens

genomförande — öva inverkan på tomtens värde, varför hänsyn

bör tagas därtill vid en eventuell tvångsinlösen, medan den värdestegring,

som inträffar om och då ändringen verkligen genomföres, icke kan dessförinnan

beaktas. Och vid 5 § kommer att beröras en likartad situation,

som har betydelse för paragrafens utformning. Att vid fastighetstaxering nu

berörda värdestegring skall beaktas i den mån den påverkat marknadsvärdet

synes också uppenbart.

Under förutsättning att ifrågavarande värderegel har den innebörd som

här antagits, synes någon principiell invändning mot densamma icke kunna

göras.

De förut berörda bestämmelser som avse att hindra att kommun eller samhälle

vid inlösen av mark skall behöva ersätta värdestegring vilken föranletts

av planläggning återfinnas beträffande fastställd generalplan i 21 § och

beträffande stadsplan i 48 §. Bestämmelserna innebära, att skyldighet att

lösa mark som i följd av planläggningen kan av ägaren nyttjas allenast på

sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde skall bedömas

med hänsyn till dess värde vid den tidpunkt då generalplan fastställdes eller

stadsplan antogs. För närvarande finnas i 28 § stadsplanelagen motsvarande

regler beträffande stomplan och stadsplan, men dessa regler innehålla

icke något om den tidpunkt med hänsyn vartill markens värde skall bestämmas,

och i följd härav blir markens värde vid tidpunkten för expropriationsnämndens

värdering avgörande. Därvid lärer i praxis marken åsättas

samma värde som intilliggande tomtmark. Enligt departementschefens

uttalanden vid 21 och 48 §§ avses nu att begränsa lösningsplikten så att kommunen

eller samhället ej får skyldighet att lösa mark som icke är behövlig

förrän i en framtid och av ägaren alltjämt kan nyttjas på samma sätt som

vid planens antagande eller på annat lika lönande sätt. Om inlösen blir

aktuell först avsevärd tid efter planläggningen förutsättes vidare, såsom av

remissyttrandet framgår, att man jämväl skall beakla ändring i penning
-

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

värdet, som föreligger vid den tidpunkt då lösensumman fastställes, vilket

förklaras innebära att med uttrycket markens värde vid tiden för plans fastställande

eller antagande avses det dåvarande realvärdet. Av dessa och andra

uttalanden torde den slutsatsen få dragas, att lösenbeloppet skall motsvara

markens realvärde vid plans fastställande eller antagande.

Mot denna grundläggande princip för bestämmandet av markägarens ersättningsrätt

synes någon erinran icke böra göras. Tvärtom bör understrykas

det riktiga i att markägaren icke för framtiden vid här avsedd inlösen får

åtnjuta en fördel, som helt föranletts av kommunen eller samhället.

Emellertid måste det ifrågasättas, huruvida berörda princip kan genomtöras

på det i förslaget tillämpade sättet och om de föreslagna bestämmelserna

ge tillräcklig klarhet i vad som skall gälla.

Om vid den tidpunkt, då lösningsfrågan blir aktuell, de faktorer, som inverka

på en fastighets värde, icke ändrats i vidare mån än att penningvärdet

fallit eller stigit eller att mark som ligger intill den, som skall lösas, i följd

av att den får användas till tätbebyggelse gått upp i värde, torde de föreslagna

bestämmelserna giva åtminstone i huvudsak det resultat vartill man

vill komma.

Därest åter andra på faslighets värde inverkande faktorer ändrats, synas

de föreslagna reglerna leda till resultat, som näppeligen kunna vara avsedda.

Såsom exempel kan tagas det fall, att jordbruksvärdet — i regel blir det

detta som kommer att ligga till grund för värderingen — sänkts av någon

anledning, såsom långvarig överproduktion, omläggning av jordbrukspolitiken

eller det förhållandet att jordbi-ukspriserna och därmed även jordbruksvärdena

voro onormala vid tiden för planläggningen. Om i dylikt fall

nedgången i jordbrukets avkastning ej åtföljes av en stegring av det allmänna

penningvärdet, synes man väl icke kunna göra gällande att markens ägare i

följd av planläggningen kan nyttja marken allenast på ett sätt som står i uppenbart

missförhållande till markens värde vid denna. Men då inlösen skall

ske, skall ersättning gäldas för realvärdet vid planläggningen, vilket kan komma

att innebära, att markägaren då kan få kompensation för en förlust, som

hänför sig till ändrade jordbrukskonjunkturer, och intet hindrar att vid

denna tidpunkt intilliggande tomtmark alltjämt har ett lägre värde än vid

tiden för planläggningen. Om, för att taga ett annat exempel, jordbrukets

lönsamhet i följd av tekniska framsteg efter planläggningen kan ökas under

förutsättning att ytterligare kapital tillföres jordbruksdriften, kan en dylik

''ökning i allmänhet ej ske på här avsedd mark därför att ägaren ej har någon

garanti för att det nya driftskapitalet hinner amorteras innan lösningsfrågan

blir aktuell. Men i trots av att planläggningen sålunda föranleder förlust för

markägaren kan han ej fordra inlösen, eftersom markens avkastning i detta

fall såsom regel icke — så länge marken användes för jordbruk — kommer

att stå i uppenbart missförhållande till markens värde vid planläggningen,

och då inlösen slutligen sker kan markägaren icke med säkerhet tillgodogöra

sig det värde, som i allmänhet tillkommer mark, som användes för jordbruk.

Vad här anförts har giltighet jämväl i avseende å den skyldighet att ut
-

s. 369 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

369

giva ersättning för intrång, varom stadgas beträffande fastställd generalplan

i 22 § och i fråga om byggnadsplan i 116 §.

Vidare bör tagas under omprövning, om man på något sätt bör beakta

den tankegång som föranlett, att vid stadsplan antagandet men vid generaloch

byggnadsplan fastställandet tagits till utgångspunkt vid bedömandet av

lösningsplikt och bestämmandet av ersättningens belopp. Denna tankegång

har ej blivit fullt konsekvent utförd. Ingen utgångspunkt har angivits för det

undantagsfall att stadsplan enligt reglerna i 27 § fastställts utan att den

antagits, och skillnaden mellan att stadsplan antagits och att framställning

om generalplans fastställande blivit gjord bör näppeligen föranleda till någon

olikhet i behandlingen. Frånsett detta är att märka att berörda tankegång,

som torde bliva av betydelse endast då genom ny planläggning tidigare rätt

till tätbebyggelse inskränkes, torde förutsätta att tätbebyggelsevärde kan ökas

även sedan den kommunala representationen för sin del uttalat sig för en

framtida inskränkning av tätbebyggelserätten. Detta lärer knappast bliva fallet

i sådan omfattning att i lagstiftningen hänsyn bör tagas därtill.

Det sagda har tillämpning även på de regler om lösningsplikt, som i 83

och 121 §§ meddelas för det fall, att med hänsyn till försvaret eller luftfarten

bebyggelse ej tillätes i den omfattning eller på det sätt som eljest

kunnat medgivas.

De mindre tillfredsställande resultat som enligt vad ovan berörts äro förenade

med de föreslagna bestämmelserna synas lättast kunna undvikas genom

att i 21, 22, 48 och 116 §§ markens värde icke liänföres till tidpunkten

för vederbörande plans antagande eller fastställande men i stället där intages

föreskrift att vid bedömandet av markens värde hänsyn ej må tagas till värdeökning,

som uppkommit i följd av planläggningen, samt att 83 § undergår

jämkning av motsvarande innebörd.

Godtages den ovan förordade värderingsprincipen, lärer densamma bliva

tillämplig även vid bestämmandet av den ersättning som tomtägare skall

erlägga för gatumark.

Beträffande förslagets uppställning synes lämpligt, att femte och sjätte

avdelningarna sammanföras till en avdelning med femte avdelningens rubrik.

Vidare erinras om att de olika avdelningarna, vilkas rubriker äro angivna

med stor fetstil, äro uppdelade i underavdelningar med rubriker i mindre

fetstil samt att vissa av dessa underavdelningar ytterligare äro uppdelade

genom underrubriker med ännu mindre fetstil. Till vinnande av större överskådlighet

synas underavdelningarnas rubriker böra förses med ordningsnununer,

lämpligen bestående av romerska siffror.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Såsom en fråga av allmän principiell betydelse betecknas i det remitterade

förslaget bland annat även att stadsplaneläggning tillätes i landskommun utan

föregående municipalbildning. Syftet har varit att härigenom verka för planläggning

på ett tidigare stadium än om municipalbildning måste föregå den
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131.

24

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

na. Särskilda anläggningar för de tätbebyggda områdena skulle härigenom

komma att bliva en hela kommunens angelägenhet. Mot detta förslag har jag,

såsom framgår av lagrådets uttalande här ovan, ingen erinran.

Departementschefen uttalar emellertid vissa farhågor att vid denna anordning

tätortens speciella förhållanden ej skola bliva tillräckligt beaktade, där

dess befolkning utgör en kommunal minoritet. Risken förmenas dock icke

vara så stor. Åtskilliga landskommuner anges redan ha funnit anledning att

åtaga sig betydande kostnader för tillgodoseende av tätortsbehov. Vidare

framhålles att huvudsakliga delen av kostnaderna för planernas genomförande

bör uttagas av tätorternas fastighetsägare enligt föreskrifterna om gatumarksersättning

och gatukostnadsbidrag. Det förefaller emellertid som om

trots sistnämnda förhållanden de uttalade farhågorna måste anses befogade.

Och det kan jämväl anföras, att möjligheten till en rättvis kostnadsfördelning

oftast torde komma att bli sämre beaktad vid stadsplaneläggning utan municipalbildning.

Visserligen öppnar vattenlagstiftningen möjligheter att vid sidan

av stadsplanelagstiftningen överföra kostnader på fastighetsägare. Men

ett förfarande i denna ordning är både tidsödande och dyrbart. Beaktandet

av frågan om den rätta kostnadsfördelningen framstår emellertid alltjämt såsom

det primärt angelägna, och möjligheten av en finansiering i ökad utsträckning

genom speciella bidrag och avgifter erbjuder sig såsom en nära till

hands liggande lösning. Om förslaget i berörda avseende godkännes, synes

angeläget att utredning snarast igångsättes rörande nämnda frågekomplex.

5 §•

Lagrådet:

I den allmänna motiveringen till remissförslaget framhålles såsom en betydelsefull

brist i gällande lagstiftning att den ej förmår att i tillräcklig grad

hindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse. För åstadkommande av erforderlig

kontroll härvidlag avses att åt det allmänna inrymma befogenhet att

bestämma var och när tätbebyggelse må uppkomma. Detta syfte söker man

vinna i första hand genom att uti andra stycket av 5 § upptaga ett stadgande

enligt vilket det, för att mark skall få användas till tätbebyggelse, förutsättes

att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats från allmän synpunkt

lämpad för ändamålet. I och för sig skall dock stadgandet ha till uppgift endast

att fastslå det angivna förhållandet såsom en allmän princip. I händelse

byggnad blir uppförd i strid mot stadgandet, skall nämligen någon särskild

påföljd i form av straff eller avlägsnande tvångsvis av byggnaden icke inträda;

till förbud varom i 147 § (jfr 148 §) sägs skall således stadgandet ej

hänföras. I anslutning till detsamma avses emellertid att i den tillämnade nya

byggnadsstadgan giva en kompletterande föreskrift därom att byggnadslov

må vägras beträffande företag som finnes stå i strid med stadgandet i 5 §

andra stycket. Härigenom erhålles i fråga om städer, vissa stadsliknande samhällen

och de områden på landet, varest skyldighet att söka byggnadslov gäller,

möjlighet att hindra en icke önskvärd tätbebyggelse. Däremot skall beträffande

andra områden på landet det ifrågavarande stadgandet verka alle
-

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

371

nast indirekt genom att föranleda vederbörande myndigheter att var å sin

ort övervaka utvecklingen av bebyggelsen och, när med avseende å något område

olämplig tätbebyggelse kan befaras uppkomma, föranstalta om förordnande

att nybyggnad inom området ej må äga rum utan speciellt tillstånd.

Då i stadgandet talas om att vid planläggning enligt den föreslagna lagen

— varmed lärer åsyftas såväl detaljerad planläggning genom stads- eller byggnadsplan

som mera översiktlig planläggning genom general- eller regionplan

— mark prövats från allmän synpunkt lämpad för tätbebyggelse, synes, av

vissa uttalanden i remissen (s. 75 och 78; jfr s. 156 o. f.) att döma, avsikten

ha varit att därunder icke inbegripa mark, som visserligen enligt planläggning

avsetts för dylikt ändamål men tillsvidare, d. v. s. för fem år i sänder,

undantagits från tätbebyggelse (9, 12, 96 och 99 §§). Att med bibehållande av

den föreslagna lydelsen giva stadgandet denna innebörd synes dock svårt;

där angiven förutsättning lärer få anses uppfylld redan då marken enligt

upprättad plan prövats i och för sig lämpad för tätbebyggelse. För att den

mindre vidsträckta tolkningen skall bliva möjlig torde alltså erfordras, att

såsom förutsättning för rätt till tätbebyggelse uttryckligen angives också att

marken icke är tillsvidare undantagen därifrån.

Det kan emellertid ifrågasättas, om ett dylikt tillägg till stadgandet verkligen

är sakligt berättigat. Svaret på detta spörsmål beror på vilket syfte den i

stadgandet innefattade principförklaringen skall fylla. Avsåge den endast att

tjäna till ledning för myndigheter och andra vid avgörande huruvida i ett

visst fall tätbebyggelse skall få ske, vore något tillägg uti ifrågavarande hänseende

överhuvud icke behövligt. Men såsom inledningsvis berörts innefattar

stadgandet också en normering av det värde som skall läggas till grund

för en eventuell tvångsinlösen av marken. Med den innebörd som lagrådet ansett

böra givas åt denna regel, eller att det värde som skall tillämpas vid

tvångsinlösen ej skall avvika från det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen

bestämda marknadsvärdet, synes icke förenligt, att tätbebyggelsevärde

frånkännes mark som vid planläggning prövats lämpad för sådan

bebyggelse men ändock tillsvidare undantagits från tätbebyggelse. Den omständigheten

att i en jämlikt lagen upprättad plan mark blivit avsatt för tätbebyggelse

är naturligen ägnad att i den allmänna marknaden medföra en

faktisk värdestegring. Och att detta förhållande ej uteslutes enbart av det faktum

att marken tillsvidare undantagits från tätbebyggelse synes desto tydligare

som — på sätt i remissen erinrats — bestående hinder mot tätbebyggelse

i stort konnner alt föreligga endast i fråga om mark som ej är lämpad för

sådan bebyggelse och därför icke bör ha något särskilt byggnadsvärde. Därest

stadgandet i 5 § andra stycket erhåller sådan lydelse att därigenom även

omöjliggöres att vid beräknande av expropriationsersättning beakta eu värdestegring

av jiu omförmäld art, torde rättsosäkerhet och risk för förluster

uppstå. Det kunde exempelvis inträffa, att en person förvärvat mark inom

ett enligt upprättad plan för tätbebyggelse avsett område mot eu köpeskilling

vars storlek influerats av alt meddelat förordnande angående områdets

undantagande tillsvidare från sådan bebyggelse inom längre eller kortare tid

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

utgår och väntas ej bliva förnyat. I händelse därefter expropriation av en

eller annan anledning komme att ske, skulle han likväl nödgas finna sig i en

gottgörelse understigande den erlagda köpeskillingen. Ett dylikt resultat överensstämmer

näppeligen med rättvisa och billighet. Framhållas må i detta

sammanhang, att enligt förslaget värdestegring, som inträder efter det att undantagsförordnande

av berörda slag upphört att gälla beträffande marken,

lärer skola komma ägaren oavkortad till godo. Och någon principiell skillnad

mellan denna värdestegring och den som föranledes genom ett områdes angivande

såsom tätbebyggelsemark i upprättad plan synes i verkligheten ej

föreligga.

Med hänsyn till vad här sagts torde tillägg av omförmäld innebörd till

andra stycket i 5 § icke böra göras.

Stadganden om hinder mot tätbebyggelse återfinnas även i andra paragrafer

uti departementsförslaget. I samtliga dessa fall föreskrives, att hindret ej

gäller företag för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt

behov. Enahanda undantag lärer vara avsett att tillämpas också beträffande

förevarande stadgande. Uttrycklig föreskrift härom torde böra meddelas.

Vidkommande härefter omförmälda kompletterande föreskrift i byggnadsstadgan

torde meningen i själva verket vara att vad angår städer, stadsliknande

samhällen och de områden å landet där förprövning av byggnadsföretag

skall äga rum byggnadslov eller tillstånd beträffande nybyggnad, som

innefattar tätbebyggelse, icke skall meddelas förrän detaljplanläggning kommit

till stånd genom stadsplan eller byggnadsplan. Den omständigheten att

ett visst område i general- eller regionplan angivits såsom lämpad för tätbebyggelse

skall här ej vara tillfyllest. Under 87—89 §§ blir anledning att

återkomma till hithörande spörsmål.

I fråga åter om de områden å landet där förprövning av byggnadsföretag

ej äger rum är tydligen icke gärna möjligt att utan införande av generell sådan

prövning komma längre än remissförslaget vid strävandet att eliminera

risken för olämplig samhällsbildning. Och ett inom stadsplaneutredningen

framlagt förslag angående generell förprövning har departementschefen på

goda grunder avvisat. Därest myndigheternas övervakning göres effektiv och

sådana särskilda förordnanden, varom remissen talar, i förutsatt omfattning

utfärdas, lärer dock den praktiska följden få antagas bliva att ej heller här

tätbebyggelse kan uppstå förrän detaljplanläggning föreligger. Även vissa

härmed sammanhängande frågor skola i det följande, under 123—125 §§,

beröras.

På grund av det anförda hemställes att det i 5 § andra stycket får heta,

att det för att mark skall få användas till tätbebyggelse annat än för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov förutsättes, att

den vid planläggning varom i denna lag stadgas funnits från allmän synpunkt

lämpad för sådan bebyggelse.

Frågan huruvida befogenhet bör finnas att för särskilt fall medgiva avvikelse

från den sålunda uppställda allmänna principen om vad som förutsättes

för att mark skall få användas till tätbebyggelse skall nedan, likaledes

under 87—89 §§, upptagas till särskild behandling.

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

373

17 §.

Lagrådet:

Första stycket av denna paragraf äger direkt motsvarighet i 20 § stadsplanelagen,

varest med avseende å område som ingår i stadsplan eller stomplan

stadgas, att sådan åtgärd varom här är fråga icke må vidtagas, såvida åtgärden

uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets

användande för avsett ändamål. I det till lagrådet remitterade förslaget till

stadsplanelag saknades ordet »uppenbarligen», vilket insattes på hemställan

av lagrådet. I sitt utlåtande över förslaget anförde lagrådet bl. a. följande.

De arbeten å en fastighet, vilka omnämndes i stadgandet, kunde tydligen

vara av synnerligen växlande omfattning och därmed även av olika betydelse

från den synpunkt, som här bleve den bestämmande, nämligen deras inverkan

på stads- eller stomplanens ändamålsenliga genomförande. För markägaren

måste det ej sällan ställa sig tveksamt, huruvida en sådan åtgärd vore

lovlig eller icke, och för hans bedömande torde stadgandet erbjuda ganska

ringa ledning. Då lagrådet emellertid icke funnit nödigt tillstyrka någon mer

väsentlig ändring i paragrafen, hade lagrådet utgått från den tolkning, att

paragrafen över huvud icke ägde avseende å annat förhållande å markägarens

sida än sådant, som innebure ett påtagligt och oursäktligt åsidosättande

av de enligt stads- eller stomplan gällande föreskrifterna. Särskilt med hänsyn

till den föreslagna straffpåföljden hade stadgandets innebörd i nämnda

avseende synts böra komma till ett något tydligare uttryck i lagtexten.

Vad lagrådet sålunda anförde synes alltjämt äga sitt fulla berättigande.

Anmärkas kan, att enligt den nu föreslagna straffbestämmelsen i strafflatituden,

som i stadsplanelagen omfattar endast böter, ingår, vid synnerligen

försvårande omständigheter, fängelse i högst sex månader. Att ordet »uppenbarligen»,

som återfanns i stadsplaneutredningens förslag, strukits i det remitterade

förslaget synes närmast ha föranletts av ett yttrande av Svenska

kommunaltekniska föreningen, att stadgandets användbarhet för att hindra

skadegörelse vore mycket ringa på grund av den begränsning som låge i

orden »uppenbarligen» och »väsentligt». Vad föreningen enligt remissprotokollet

till stöd för sin mening åberopat synes emellertid mera avse åtgärdens

beskaffenhet än markägarens förmåga att inse åtgärdens inverkan på möjligheten

att använda området för avsett ändamål. Lagrådet hemställer, att

paragrafen i förevarande hänseende avfattas i överensstämmelse med gällande

lag.

21 §.

Lagrådet:

I enlighet med vad lagrådet inledningsvis anfört hemställes, att i första

stycket orden »det värde marken hade när planen fastställdes» utbytas mot

uttrycket »markens värde» samt att i slutet av stycket införes ett stadgande

alt vid bedömande av markens värde hänsyn ej må tagas till värdeökning,

som uppkommit i följd av planläggningen.

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

22 §.

Lagrådet:

Av anledning som berörts vid 21 § hemställes, att i första stycket orden

»vid tiden för planens fastställande» få utgå samt att stycket kompletteras

på enahanda sätt som föreslagits beträffande 21 § första stycket.

32 §.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Utöver de i det remitterade förslaget angivna undantagen från markägares

skyldighet att bekosta av honom själv påkallad ändring i tomtindelning torde

fall kunna förekomma, då dylik skyldighet ej skäligen bör föreligga. Sålunda

torde, då tomtindelning jämlikt 30 § tillkommit på byggnadsnämndens

initiativ, omständigheterna kunna vara sådana, att markägare, som måhända

bestritt tomtindelningens företagande men vars skäl till anstånd ej

vunnit avseende, bör kunna få ändring till stånd på stadens bekostnad. Det

synes emellertid svårt att i lagtexten uttömmande angiva de olika förhållanden,

som kunna inverka på ifrågavarande skälighetsbedömning. Tydligt synes

— även med paragrafens föreslagna lydelse -— vara, att markägare ej

bör bekosta annan ändring i tomtindelningen än den som direkt föranledes

av hans egen begäran. Det hemställes att andra punkten av paragrafen jämkas

därhän, att markägare skall efter vad som prövas skäligt bekosta sådan

ändring i tomtindelning som där sägs.

Justitierådet Lawski:

Någon erinran synes ej kunna göras mot att i det remitterade förslaget staden

befriats från skyldighet att bekosta ändring av tomtindelning i fall, då

ändringen påkallats av markägare och den ej föranledes av ändring i stadsplanen

eller annan av staden vidtagen åtgärd. Emellertid bör ej därav dragas

den slutsatsen, att just den markägare som påkallat ändringen skall vidkännas

hela kostnaden därför. Tomtindelning på begäran av en tomtägare

kan medföra ändring av tomtgränserna för alla tomter inom kvarteret, och

denna ändring kan vara till nytta för alla eller åtminstone för vissa av de

övriga tomtägarna. Att ändringen påkallats av en tomtägare, t. ex. på den

grund att han avser att uppföra en nybyggnad, bör därför ej hindra, att även

övriga tomtägare, som få nytta av ändringen, få taga del i kostnaden för förrättningen.

Lämpligt synes därför vara att efter mönster av 17 kap. 1 § första

stycket lagen om delning av jord å landet stadga, att om markägare påkallar

ändring, som ej föranledes av ändring av stadsplanen eller annan av

staden vidtagen åtgärd, kostnaden därför skall efter vad som prövas skäligt

fördelas mellan de tomtägare, som haft nytta av förrättningen. Av en sådan

avfattning lärer följa, alt kostnad, som icke medfört någon nytta, skall läggas

å sökanden.

s. 375 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

40 §.

375

Lagrådet:

Under åberopande av vad lagrådet under 17 § anfört hemställes, att förevarande

paragraf får undergå motsvarande jämkning.

48 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet inledningsvis anfört hemställes, att i

första stycket orden »det värde marken hade när planen antogs» utbytas mot

uttrycket »markens värde» samt att stycket kompletteras på enahanda sätt

som föreslagits beträffande 21 § första stycket. Härav torde föranledas en redaktionell

jämkning i andra stycket.

50 §.

Lagrådet:

Enligt 40 § stadsplanelagen är stad skyldig att upplåta gatudel — begränsad

av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer — till allmänt

begagnande, då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst

en tredjedel av de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med

stadsplanen. Stadsplaneutredningen, som i sitt förslag upptog en med 40 §

likalydande paragraf, anförde att man med tomtlinje torde äga jämställa

kvarterslinje för byggnadskvarter, oavsett att detta icke undergått tomtindelning.

40 § motsvaras i det remitterade förslaget av förevarande paragraf,

som icke undergått annan ändring än den som föranletts av att enligt detta

förslag hänsyn icke skall tagas till bebyggandet av andra tomter än sådana

som enligt stadsplanen hava utgång till gatan. Då även framdeles i förut berörda

hänseende med tomtlinjerna torde böra jämställas gränslinjerna för

byggnadskvarter, förordas att ordet »tomtlinjerna» utbytes mot det sistnämnda

— jämväl i 51 § i det remitterade förslaget förekommande — uttrycket.

Underrubriken före 56 §.

Lagrådet:

I gällande lag stadgas under rubriken »Om bidrag till stads gatukostnad»

i 45—51 §§ om tomtägares skyldighet att till stad utgiva ersättning för gatumark

framför tomten och för iordningställande av gata. I sistnämnda avseende

gäller enligt 49—51 §§, att bestämmelser kunna meddelas av stadsfullmäktige,

vilkas beslut härom i viss omfattning skall underställas Konungens

prövning. Dylika bestämmelser benämnas »gatukostnadsbestämmelser». Det

remitterade förslaget är uppställt på i sak enahanda sätt: rubriken gäller

50—09 §§, av vilka 67—69 §§ behandla »gatukostnadsbestämmelser». Alt på

detta sätt termen gatukostnad kommit att beteckna både samtliga kostnader

för gata och en viss del av dessa kostnader är ägnat alt åstadkomma oklarhet

och missförstånd. Lagrådet hemställer därför alt såsom rubrik till 56—66 §§

användes »Om ersättning för gatumark» och att reglerna i 67—69 §§ rörande

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

ersättning för gatas iordningställande få en särskild rubrik »Om ersättning

för gatubyggnadskoslnad».

56 och 57 §§.

Lagrådet:

I 56 § skiljes mellan »gatumarken utmed tomten», beträffande vilken ersättningsskyldigheten

regleras i första stycket, och gatumark ingående i

»gatukors», varom andra stycket handlar. Uppdelningen återkommer i 57 §.

I den föreslagna lagtexten angives ej på annat sätt än genom dessa benämningar

vilken gatumark som skall hänföras till den ena eller den andra kategorien.

Stadsplaneutredningen har i sina motiv för vissa fall exemplifierat,

hut gatukors böra anses avgränsade, men anser några närmare regler härom

knappast kunna givas. Departementschefen har förklarat sig icke ha något

att erinra mot vad utredningen i detta ämne anfört. Lagrådet vitsordar

vanskligheten i att söka lämna exakta definitioner på ifrågavarande begrepp.

Tydligt torde vara — vad ock framgår av utredningens framställning — att

»gatumarken utmed tomten», exempelvis då tomten ligger i hörnet av två

gator med sned korsning, icke alltid behöver begränsas av linjer dragna från

tomtens hörn vinkelrätt mot tomtlinjerna. Vad angår gatumarken utmed

två varandra angränsande tomter torde man i allmänhet finna, att varje

särskild del därav bör anses höra till den av tomterna, till vilken avståndet

är kortast.

I 58, 61, 62 och 68 §§ talas om gata med mera »framför» tomt. Härmed

torde menas ett område, som är att bestämma på samma sätt som de i 56 §

första stycket och 57 § första stycket avsedda områdena, dock så att i de

förstnämnda fyra paragraferna åsyftas gatans hela bredd under det att i 56 §

första stycket skett en begränsning »intill gatans mitt» och i 57 § första stycket

viss annan begränsning. Vid sådant förhållande och då ordet »framför»

synes bättre än ordet »utmed» återspegla meningen, torde det vara lämpligt

att även i 56 och 57 §§ det förra uttrycket användes.

Justitierådet Lawski och regeringsrådet Kuglenstierna:

Enligt 45 § stadsplanelagen skall — frånsett fall som i detta sammanhang

äro utan intresse — då i gata ingår allmän väg eller vägmark, som staden

enligt 23 § samma lag nyttjar, vid bestämmandet av tomtägares ersättningsskyldighet

för gatumark vägen ej inräknas i gatubredden. Såsom av

förarbetena framgar innebär detta, att från arealen av gatumarken framför

tomt skall avdragas arealen av den i gatumarken ingående vägmärken, varefter

tomtägarna å ömse sidor skola ersätta hälften av återstoden intill den

gällande högsta bredden, fem fjärdedelar av hushöjden. Till den del gatubredden

överstiger fem fjärdedelar av hushöjden kommer i enlighet med

det sagda vägmärken ej att tillgodoföras tomtägarna, och om gatans areal

uPPgår till minst summan av vägens areal och den areal, som motsvarar en

bredd av fem fjärdedelar av hushöjden, kommer vägmärken icke alt till någon

del tillgodoföras tomtägarna.

s. 377 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

377

I utredningens förslag, med vilket 57 § i det remitterade förslaget överensstämmer,

har i omnämnda fall tomtägarens ersättningsskyldighet begränsats

till värdet av marken utmed tomten intill en bredd, motsvarande hälften av

skillnaden mellan gatans hela bredd och bredden av den däri ingående vägen,

dock högst fem åttondelar av hushöjden. Av motiveringen framgår icke, att

man avsett att beträffande stadens rätt att vid gata, vars bredd överstiger

fem fjärdedelar av hushöjden, göra någon ändring i gällande rätt, men en i

motiveringen inlagen skiss visar, att den föreslagna bestämmelsen för normalfallet

enklast kan uttryckas så, att tomtägarens ersättningsskyldighet skall

beräknas efter ett lineärt system, enligt vilket på varje punkt vägens halva

bredd, räknat utefter en mot tomtens gatulinje vinkelrät linje, skall avräknas

från halva gatumarksbredden. Detta innebär, att om vägens på nämnda

sätt beräknade bredd på någon punkt överstiger bredden av det gatubälte,

som på bredare gator icke skall ersättas av tomtägare, staden icke får tillgodoräkna

sig mer än den senare bredden, även om på en annan del av gatumarken

vägbredden är mindre än nyssnämnda gatubältes bredd, så att, om

nuvarande system tillämpats, vägarealen kunnat i motsvarande omfattning

tillgodoräknas staden. Det föreslagna systemet överensstämmer såsom regel

med gällande rätt i den mån vägen går i gatans riktning eller icke avviker

därifrån mer än att vägens slutpunkter helt falla på gatans sidobegränsningslinjer,

men minskar stadens rätt att tillgodoräkna sig vägmärken i den mån

vägens slutpunkter träffa tomtlinjerna och vägens riktning avviker från gatans.

Någon anmärkning mot nuvarande system lärer icke ha framkommit och

utredningen har heller icke antytt, att någon sådan föreligger. Under dylika

förhållanden är det svårt att förstå varför utredningen — utan motivering

— velat ersätta det nuvarande systemet med ett nytt, som näppeligen

medför några praktiska fördelar, men delvis berövar städerna den rätt till

gatumarken, som synes böra tillkomma dem emedan vägmärken antingen

lösts av städerna eller tillfallit dem i samfärdselns, ej i tomtägarnas intresse.

Ändringen medför, att olika principer för vägmärkens tillgodoräknande för

staden skola tillämpas beträffande gatumarken framför tomt och beträffande

gatukorsen. I fråga om de senare har nämligen utredningen, likvisst

utan att beröra förhållandet till gällande regler, föreslagit en bestämmelse

som överensstämmer med dessa. Då det i många fall torde erbjuda svårigheter

att bestämma gränserna för gatukors, måste det emellertid anses i hög grad

önskligt att såvitt möjligt likartade normer komma att gälla för gatukors och

annan gatumark.

Det är icke uteslutet att anledningen till utredningens förslag är att detsamma

ansetts medföra en från formell synpunkt mera konsekvent lösning

i vissa undantagsfall, då vägmark av det ifrågavarande slaget ingår i gatumark,

för vilken ersättning skall bestämmas enligt 65 g. Detta spörsmål skall

närmare beröras vid sistnämnda paragraf.

I enlighet med det sagda förordas sådan ändring i 57 § första stycket, alt

tomtägares ersättningsskyldighet enligt 56 § första stycket liksom nu begränsas

till värdet av gatumarken framför tomten intill gatans mitt, minskad med

halva arealen av vägmärken.

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen:

Första stycket i 57 § innefattar en begränsning i den ersättningsskyldighet

för värdet av gatumark utmed tomt, varom 56 § första stycket handlar. Stadgandet

innebär, att om i gatan ingår allmän väg eller ock väg som staden

jämlikt 43 § nyttjar, ersättningsskyldigheten icke får överstiga värdet av

gatumarken utmed tomten fram till en understundom i krökar gående linje,

vars avstånd från tomtlinjen eller dess förlängning vid varje särskild punkt

utgör hälften av skillnaden mellan »gatans hela bredd» och »bredden av den

däri ingående vägen», dock högst fem åttondelar av den i 56 § första stycket

angivna hushöjden. Med »gatans hela bredd» i en viss punkt lärer därvid

avses avståndet till gatans motsatta sida, mätt efter en från punkten vinkelrätt

mot tomtlinjen — eller om denna är krokig dess tangent — dragen linje

samt med »bredden av den däri ingående vägen» längden av den del av sistnämnda

linje, som faller inom vägen, varvid naturligtvis beaktas, att i beräkning

endast tages gatu- och vägmark liggande framför tomten i den

mening vari detta uttryck användes i 56 §. Emellertid torde en gatas bredd

ej alltid vara ett entydigt begrepp och uttrycket »bredden av den däri ingående

vägen» kan alldeles icke sägas motsvara den avsedda innebörden exempelvis

för det fall, åskådliggjort å fig. 9 a i stadsplaneutredningens motiv

till 57 §, att vägens kanter äro parallella men vägen skär gatan under sneda

vinklar. Den regel stadgandet vill ge torde — med beaktande jämväl av vad

lagrådet ovan anfört — kunna uttryckas så, att ingår i gata allmän väg

eller ock vägmark som staden jämlikt 43 § nyttjar, skall tomtägarens ersättningsskyldighet

enligt 56 § första stycket begränsas till värdet av gatumarken

framför tomten intill en bredd som för varje punkt av tomtlinjen eller

dess förlängning motsvarar hälften av skillnaden mellan avståndet till gatans

motsatta sida, mätt efter en mot tomtlinjen eller dess förlängning dragen

normal, och längden av den del av normalen som faller inom vägmärken,

dock högst fem åttondelar av den i 56 § första stycket angivna hushöjden.

Godtages en sådan avfattning av första stycket i 57 §, torde därav föranledas

någon redaktionell jämkning i paragrafens andra stycke.

58 §.

Lagrådet:

När i den föreslagna lagtexten talas om vägmark, för vilken enligt 57 §

ersättning ej skall utgå, är det ej fullt tydligt vad därmed åsyftas. 57 § innehåller

intet direkt uttalande om att ersättning ej skall utgå för viss vägmark.

Tillämpningen av 57 § kan visserligen föranleda minskning av en viss tomts

ersättningsskyldighet på grund av förekomsten av en allmän väg eller av annan

i paragrafens första stycke avsedd vägmark, men minskningen behöver

ej motsvara hela vägmarksarealen även om vägen löper på samma sida av

gatan som den vid vilken tomten ligger. Lagrådet förordar att åt undantagsregeln

i 58 § gives den lydelse, att vägmark som avses i 57 § första styc
-

s. 379 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

379

ket icke skall tagas i beräkning. Av innehållet i 57 § tredje stycket framgår

utan vidare, att sådan allmän väg som där omnämnes icke avses i första

stycket.

62, 64 och 65 §§.

Lagrådet:

Andra och tredje styckena i 64 § reglera förfarandet vid markvärdering ej

blott vid sådant bestämmande av den ersättning tomtägare skall gälda för

gatumark, som med tillämpning av första stycket sker innan ersättningsskyldigheten

inträtt, utan även i övriga fall av gatumarksersättning. Det

synes vid sådant förhållande lämpligt att bryta ut andra och tredje styckena

till en särskild paragraf, vilken, om till vinnande i möjligaste mån av

oförändrad paragrafnumrering innehållet i förslagets 65 § inrymmes i 64 §.

kunde få bliva 65 §. Omflyttningen torde medföra vissa redaktionella jämkningar

i lydelsen av den nya 65 §, föranledda av att den skulle komma att

direkt åsyfta såväl tomter och tomtägare som kvartersmark och ägare därav.

Justitierådet Lawski och regeringsrådet Kuylenstierna:

Om i 57 § avsedd vägmark vid bestämmandet av gatumarksersättning skall

tagas i beräkning i enlighet med nu gällande regler, såsom vi vid 56 och 57 §§

förordat, kan i undantagsfall — t. ex. om vägmärken eller gatan ej över allt

är lika bred — förekomma, att stad framför viss tomt icke kan tillgodoräkna

sig all där förefintlig vägmark av ifrågavarande slag, medan den framför en

närliggande tomt inom kvarteret kan hava att svara för ett så omfattande

gatubälte att tillgodoräknande av den mark, som staden sålunda fått utan

ersättning tillhandahålla tomtägare, kunnat ske framför den senare tomten.

Då samtliga tomtägare inom ett kvarter som regel torde ha nytta av den

gatudel, som ligger framför detta, skulle det visserligen vara önskvärt att staden

finge tillgodoräkna sig hela vägmärken framför kvarteret i den mån den ej

överstiger arealen av det gatubälte staden har att där bekosta. Som emellertid

gatumarken framför varje tomt i allmänhet skall ersättas för sig, är ett sådant

tillgodoräknande uteslutet. Denna begränsning i stads rätt att tillgodoräkna

sig gatumark blir tydligen desto större, ju större antalet tomter vid gatudelen

är; skulle kvartersmarken på vardera sidan utgöra allenast en tomt, försvinner

begränsningen alldeles.

I ett fall synes enligt gällande rätt någon begränsning icke skola äga rum.

1 48 § andra stycket stadsplanelagen stadgas sålunda att uppskattning kan

ske av värdet av gatumarken invid kvarter som ej undergått tomtindelning.

I sådant fall torde kvarteret böra i sin helhet behandlas såsom en enda

tomt och ersättningsbeloppet, sedan tomtindelning skett, fördelas mellan

tomtägarna efter storleken av den framför varje tomt liggande gatumarken.

Ilär torde emellertid böra anmärkas alt det icke är känt alt berörda stadgande

tillämpats, och förarbetena beröra icke frågan. Därest emellertid

den bär förutsatta, med ordalagen och sakens natur överensstämmande tolkningen

av 48 § andra stycket stadsplanelagen är riktig, synes intet vara att

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kung}. Maj:ts proposition nr 131.

erinra mot den där givna lösningen av frågan om ersättningsbeloppets fördelning

i det här berörda fallet. 65 §, som i sak överensstämmer med nyssnämnda

stadgande, skulle alltså ur nu behandlad synpunkt kunna godtagas, ehuru

den ju enligt det remitterade förslaget har en helt annan innebörd. Emellertid

synes paragrafen icke ha erhållit en fullt tillfredsställande avfattning, i det

att enligt dess ordalydelse ersättningsbeloppet i sin helhet skall fördelas

mellan tomtägarna, medan det torde vara avsett att fördelningen sedan tomtindelningen

ägt rum skall ske mellan tomtägarna i förhållande till vad som

vid tillämpning av 56—59 §§ och 62 § första stycket första punkten skolat

belöpa å en var av dem, varefter det på angivet sätt erhållna beloppet eventuellt

bör jämkas i enlighet med 60 eller 61 §. Den överföring av innehållet i

65 § till 64 §, som lagrådet i det föregående förordat, föranleder jämväl vissa

redaktionella jämkningar av det i 65 § upptagna stadgandet. Det torde sålunda

böra uttryckligt angivas, att staden, innan tomtindelning inom visst

hyggnadskvarter skett, må kunna påfordra bestämmande av den ersättningsskyldighet,

som jämlikt 56—58 §§ eller 62 § första stycket första punkten

kan komma att åläggas blivande tomtägare inom kvarteret. Därefter böra

upptagas förut berörda regler om ersättningsskyldighetens fördelning mellan

tomtägarna, varpå, efter mönstret av 48 g andra stycket stadsplanelagen, bör

meddelas ett stadgande om att vad eljest sägs om tomt och tomtägare vid nu

ifragavarande ersättnings bestämmande skall gälla om kvartersmark och

ägare av sådan mark. Till vinnande av förenkling i hänvisningarna till 62 §

kan tillika andra punkten i denna paragrafs första stycke lämpligen utbrytas

till ett särskilt stycke.

Såsom förut antytts innefatta det remitterade förslagets bestämmelser en

från formell synpunkt mera konsekvent lösning än gällande rätt av frågan i

vad mån vägmark skall tillgodoräknas staden. Förslaget innebär nämligen

att tillgodoräknande skall ske i enahanda omfattning vare sig lomtindelning

skett eller icke. Denna formella fördel, vilken såsom förut framhållits

bär betydelse endast för vissa undantagsfall, synes emellertid icke kunna

räcka för att motivera ett nytt system, vilket generellt frånkänner staden en

rätt till ersättning för gatumark, som staden nu äger och som, med hänsyn

till den förut omnämnda grunden till denna rätt, icke skäligen bör berövas

staden.

Skulle det emellertid anses nödvändigt att ersättningsbeloppet blir detsamma

oavsett om tomtindelning skett och gällande regler förty böra ändras,

kan detta lämpligen ske på det sätt, att den av oss föreslagna bestämmelsen

om ersättningens fördelning mellan tomtägarna utbytes mot ett stadgande att

sedan tomtindelning skett skall, ändå att tomtägarnas sammanlagda ersättningsskyldighet

skulle minskas, för varje tomtägare ersättningsskyldigheten

bestämmas efter de i 56—62 §§ stadgade grunderna.

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen:

Ett stadgande av det ungefärliga innehåll som givits åt förslagets 65 § erfordras

i första rummet för att, när beslut enligt 59 g meddelats för område

s. 381 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

381

vari ingår icke lomtindelad mark, ersättningsskyldigheten för en viss tomt

inom området skall kunna fixeras. Denna är ju beroende av den sammanlagda

gatumarksersättning, som enligt 56—58 §§, eventuellt även 62 § första

stycket första punkten, belöper å hela området. Till skillnad från vad som

gäller i det fall som avses i 64 § första stycket kan dylikt bestämmande emellertid

ej alltid bliva slutgiltigt. Jämkning enligt 60 § torde nämligen ej, åtminstone

ej alltid, kunna ske innan tomtindelning ägt rum. Det torde därför

av lagtexten böra framgå att bestämmandet allenast avser den ersättningsskyldighet

för värdet av gatumark, som jämlikt 56—58 §§ eller 62 § första

stycket första punkten kan komma att åligga blivande tomtägare inom kvarteret.

Av samma anledning torde den föreslagna andra punkten i 65 § böra

utgå. Däremot lärer det vara erforderligt att, förslagsvis som ett nytt tredje

stycke i 64 §, intaga en föreskrift, att vid bestämmande enligt andra stycket

i paragrafen skall vad i 56—58 §§ samt 62 § första stycket första punkten

stadgas om tomt och tomtägare äga motsvarande tillämpning å kvartersmark

och ägare av sådan mark. Till vinnande av någon förenkling i nyssberörda

hänvisningar till viss del av 62 § kunde den andra punkten i dennas första

stycke göras till ett särskilt stycke.

67—69 §§.

Lagrådet:

Av skäl som angivits vid rubriken före 56 § bör i 67 § ordet gatukostr.adsbestämmelser

utbytas mot uttrycket gatubgggnadskostnad. Härav föranledas

jämkningar i 68 och 69 §§.

70 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelserna i första stycket första punkten skall stad kunna i

samband med fastställelse av stadsplan få utan ersättning på sig överlåten

mark som enligt planen erfordras till gata eller annan allmän plats eller till

allmän byggnad. Av motiven framgår att ingen ändring avses i gällande

rätts ståndpunkt att äganderätten skall övergå genom Konungens beslut om

avståendet. Detta synes dock svårligen kunna utläsas ur lagtexten, enligt

vilken Konungen må på ansökan av staden besluta att ägaren skall till staden

utan ersättning avstå mark. Ej heller torde det tydligt framgå att fråga är om

beslut i samband med fastställande av stadsplan. Större klarhet synes kunna

ernås, om meningen i stället uttryckes så att i det här avsedda fallet Konungen

må på ansökan av staden vid planens fastställande förordna att marken

skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med hänsyn till i punkten

angivna förhållanden prövas skäligt.

Enligt andra punkten i samma stycke skall — under viss förutsättning —

första punkten i stycket äga motsvarande tillämpning med avseende å område

som redan ingår i stadsplan. Mot ett av stadsplaneutredningen föreslaget

något längre gående stadgande anförde departementschefen att det

■vore ägnat att väcka otrygghet hos markägare. Det remitterade förslaget kan

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

knappast anses ha till fullo undanröjt detta missförhållande. Visserligen begTänsas

städernas rätt genom stadgandet om motsvarande tillämpning av

den i första punkten meddelade föreskriften att mark skall avstås endast i

den mån det av Konungen prövas skäligt med hänsyn till den nvtta ägaren

kan väntas få av planens genomförande och övriga omständigheter. Vad

detta skall anses innebära i andra punktens fall synes emellertid mindre tydligt.

Till äventyrs kunde däri inläggas den innebörden att hänsyn skall tagas

till nyttan av stadsplanens genomförande för markägaren även i den mån

denna för länge sedan kommit till uttryck genom inträdd värdeökning. Att

åter beröva ägaren denna lärer knappast överensstämma med lagförslagets

mening. Om däremot stadgandet begränsas att avse endast det fall då stadsplan

fastställts före den nya lagens ikraftträdande, torde det framstå såsom

klart att vid bedömande av vad som är skäligt den i 162 § uttryckta

principen att markägaren ej skall gå förlustig värde som tillkommer honom

vid denna tidpunkt skall beaktas. Med denna begränsning av stadgandet

skulle de befarade olägenheterna väsentligen reduceras. Av motiveringen

framgår att förevarande bestämmelse föreslagits huvudsakligen med tanke på

gamla stadsplaner som redan nu fastställts för stora områden men ej genomförts.

Enligt nya lagen förutsättes att stadsplaner hädanefter skola fastställas

endast för områden vilkas bebyggande förväntas inom en snar framtid. Lagrådet

hemställer därför, att stadgandet begränsas att gälla blott områden

som stadsplanelagts före nya lagens ikraftträdande. Vid sådant förhållande

synes bestämmelsen böra överflyttas till övergångsbestämmelserna och lämpligen

intagas i en ny paragraf efter 164 §. Uppenbart torde vara att en sådan

bestämmelse icke skall tillämpas beträffande stadsplan, vid vars fastställande

beslut enligt 52 § stadplanelagen meddelats.

I tredje stycket av 70 § stadgas att, om synnerliga skäl äro därtill, Konungen

äger förordna om ändring i beslut som avses i första stycket efter

vad som prövas skäligt. Detta stadgande är hämtat från stadsplaneutredningens

förslag och torde utan större svårighet ha kunnat genomföras, om på

sätt i detta förslag såsom regel förutsattes äganderätten till den mark Konungens

förordnande avsåg skulle övergå till staden först då marken komme

att tagas i anspråk för sitt ändamål i enlighet med stadsplanen. När äganderätten

såsom enligt det remitterade förslaget tänkes övergå på staden redan

genom Konungens ursprungliga beslut, synes däremot en ändring av detta

beslut ej böra kunna ske. Väl kan genom nytt beslut en ändrad disposition

vidtagas i de förhållanden som reglerats genom det förra beslutet, eventuellt

så att den ursprunglige markägaren åter får äganderätt till mark som avståtts

till staden genom det förra beslutet, medan staden erhåller annan mark. Men

ett återställande av de ursprungliga förhållandena genom det nya beslutet

är i regel ej möjligt beträffande den mark som återföres till markägaren,

bland annat enär tidigare inteckningshavare icke återfå sin säkerhet i denna.

Som den föreslagna lagen innehåller andra bestämmelser genom vilka syftet

med nu ifrågavarande föreskrift torde kunna i allt väsentligt tillgodoses, bör

denna kunna utgå.

s. 383 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

383

Därest det emellertid trots det anförda skulle anses att Konungen vid

ändring av stadsplan bör kunna förordna om markbyten i den mån hinder

ej föreligger, synes följande böra iakttagas. Förutsättning för sådant förordnande

torde böra vara att den mark som skulle beröras därav alltjämt är i

den ursprunglige ägarens hand och att förordnandet ej länder till förfång

för denne. Vid bedömande om så är fallet måste beaktas bland annat den

uppgörelse med inteckningshavare eller andra som markägaren tilläventyrs

måste träffa enligt 71 §, så ock hans skyldighet att hålla staden skadeslös,

om sådan uppgörelse ej kommer till stånd. På sätt i förslaget förutsättes torde

förordnande varom nu är fråga ej böra få meddelas med mindre synnerliga

skäl äro därtill. Sku’le en lösning i denna riktning finnas lämplig, synes

följaktligen stadgandet därom böra få det innehåll, att vid fastställande av

ändring av stadsplan Konungen äger på ansökan av staden, om synnerliga

skäl äro därtill, förordna att mark som avståtts enligt första stycket skall

utbytas mot annan den ursprunglige ägaren tillhörig mark, såvitt det kan

ske utan förfång för honom.

71 §•

Lagrådet:

Har Konungen enligt 70 § beslutat att markägare skall till staden utan

ersättning avstå viss mark, är det enligt det remitterade förslaget tänkt att

äganderätten till marken i och med beslutets meddelande övergår å staden.

Däremot avses icke att byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat

som hör till marken skall tillfalla staden utan ersättning; enligt förevarande

paragraf är staden nämligen skyldig att lösa dylika tillbehör, om de

finnas å marken då denna tages i besittning, och med avseende å inlösen av

tillbehören skola på grund av stadgande i 146 § de allmänna bestämmelserna

i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Förslaget

synes alltså förutsätta att äganderätten till tillbehören skall övergå till

staden först genom inlösningen därav. Att äganderätten till tillbehören på

detta sätt under någon tid skiljes från äganderätten till själva marken torde

icke stå i överensstämmelse med hittills vedertagna allmänna grundsatser på

förevarande rättsområde, enligt vilka en överlåtelse av visst tillbehör till fast

egendom medför allenast obligatoriska verkningar under det att äganderätt

till tillbehöret kan uppkomma först genom dess skiljande från fastigheten.

Ett dylikt avsteg från hittills gällande principer, vilka ha sin grund i hänsyn

till den allmänna omsättningen och fastighetskrediten, synes knappast vara

tillrådligt. Om äganderätten övergår å staden i och med att beslutet om

markavträde meddelas, lärer man därför få anse att staden samtidigt förvärvar

även tillbehören; staden bör emellertid åläggas att utgiva ersättning

för dessa. Denna ersättning torde böra avse allt som är av beskaffenhet att

kunna hänföras till den fasta egendomen och som finnes å marken då den

avträdes, således även vad som tillkommit efter det beslutet om markavträde

meddelades. Av förslagets ståndpunkt framgår klart, att enligt detsamma

markägaren om han så ville skulle vara befogad alt, hellre än att avstå till
-

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kunql. Maj.ts proposition nr 131.

behören till staden, bortföra dem. Lagrådet avser icke att åstadkomma någon

ändring härutinnan; med äganderättens omedelbara övergång lärer en

dylik rätt för markägaren icke vara oförenlig. På grund av vad sålunda anförts

hemställer lagrådet att åt andra stycket i förevarande paragraf gives

ungefärligen den lydelse, att finnes å marken, då den avträdes, byggnad,

stängsel, växande skog, plantering eller annat av beskaffenhet att kunna

hänföras till den fasta egendomen, skall staden vara skyldig att utgiva ersättning

därför.

Ehuru således, därest lagrådets mening godtages, något expropriationsförfarande

icke kan anordnas, synes det lämpligt att ersättningens storlek liksom

då fråga är om ersättning för gatumark bestämmes av särskild nämnd.

Jämväl i fråga om kostnaderna synas reglerna för bestämmande av gatumarksersättning

böra gälla. Lagrådet förordar därför, att i fortsättningen av

förevarande paragraf stadgas, att kunna parterna ej enas om ersättningens

storlek, skall denna bestämmas av nämnd som på endera partens ansökan

tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver samt att staden

skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för bestämmandet, såvitt

ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

82 §.

Lagrådet:

Förordnande som i förevarande paragraf avses skulle enligt den föreslagna

lydelsen kunna givas bland annat om beslut meddelats om anläggande eller

utvidgning av statlig eller eljest för allmänt bruk avsedd flygplats. Såvitt de

statliga flygplatserna angår torde intet vara att erinra mot stadgandet. I övrigt

torde detsamma huvudsakligen kunna få betydelse för kommunala flygplatser.

I kap. 8 § 33 förordningen den 26 maj 1922 om luftfart stadgas att

för anläggning av flygplats till allmänt bruk erfordras, där annan än staten

skall utöva driften, särskilt tillstånd av Konungen. Stadgandet, som tydligen

avser bland andra kommunala flygplatser, torde regelmässigt vara att tilllämpa

även å utvidgning av sådana. Som förty ett av kommunal myndighet

meddelat beslut om anläggning eller utvidgning av flygplats till allmänt bruk

icke kan verkställas innan särskilt tillstånd utverkats, synes beträffande

nu ifrågavarande flygplatser förordnande enligt förevarande paragraf icke

böra få givas med mindre beslut meddelats om sådant tillstånd. Vad slutligen

angår flygplatser i enskild ägo — med avseende å vilka man knappast kan

tala om att beslut om deras anläggande eller utvidgning meddelas — torde

dessa kunna inrymmas under samma regel som kommunala flygplatser. Lagrådet

förordar en jämkning av paragrafen i enlighet med vad här anförts.

83 §.

Lagrådet:

Om i fastställd generalplan eller stadsplan med hänsyn till anläggning, som

avses i 81 § eller i förordnande enligt 82 §, blivit bestämt, att marken skall

användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och markens ägare till

s. 385 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

385

följd härav kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till det värde marken hade när planen fastställdes respektive antogs,

är jämlikt 21 och 48 §§ staden samt jämlikt förevarande paragraf även

anläggningens ägare skyldig att lösa marken. Vänder sig markägaren med

krav på markens inlösning mot den sistnämnde, lärer denne icke sedan under

åberopande av 21 eller 48 § kunna fordra, att staden löser marken, eller

eljest hava något anspråk mot staden. Har åter markägaren riktat sig mot

staden, är denna, sedan den löst marken, på grund av stadgande i 84 § berättigad

att, såvitt staden kan använda marken allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till den erlagda löseskillingen, fordra ersättning av anläggningens

ägare för sin förlust. Som staden kan antagas vanligen få viss

nytta av marken och stadens förlust alltså regelmässigt blir mindre än köpeskillingens

belopp, blir den kostnad som slutligen drabbar anläggningens

ägare mindre än den han får vidkännas, om han själv löser marken, och den

högre kostnaden i det sistnämnda fallet uppväges måhända ej alltid av det

värde marken i hans hand representerar. Det måste anses olämpligt att markägaren

skall kunna på detta sätt efter eget skön avgöra, om staden eller anläggningens

ägare skall inlösa marken, och därigenom inverka på de ekonomiska

följderna av inlösningen. Om lösningsskyldighet åligger staden har

markägaren intet befogat intresse av att sådan skyldighet stadgas även för

anläggningens ägare. Det hemställes förty, att den i förevarande paragraf

stadgade lösningsskyldigheten för anläggningens ägare icke skall föreligga,

därest staden jämlikt 21 eller 48 § är skyldig lösa marken.

Av skäl som inledningsvis berörts hemställes, att i första stycket orden

»när nämnda inskränkning i möjligheterna att nyttja marken inträdde»

måtte få utgå samt att i slutet av stycket införes ett stadgande att vid bedömande

av markens värde hänsyn ej må tagas till värdeminskning, som

föranletts av inskränkningen i möjligheterna att nyttja marken.

86 §.

Justitierddet Lawski:

Genom lagen den 12 juni 1942 om fornminnen hava bestämmelser meddelats

om skydd för fast fornlämning, varunder även inbegripes så stort område

på marken, som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda med

hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring. Bestämmelserna

innefatta bland annat förbud att utan tillstånd genom bebyggelse ändra

eller skada fornlämningen. I samband med berörda lags tillkomst intogos

jämväl i expropriationslagen bestämmelser om rätt till expropriation för att

bevara synnerligen märklig fast fornlämning, som ej kan tryggas på annat

sätt, eller bereda erforderligt utrymme däromkring. Då mot den avvägning

emellan markägare- och kulturintressena, som sålunda helt nyligen kommit

till stånd, icke såvitt i förevarande lagstiftningsärende blivit upplyst någon

erinran framkommit, synes anledning saknas att redan nu ändra gällande regler

därutinnan — dessa innefatta alt byggnad må ske, om fornlämningen

innefattar hinder eller olägenhet, som ej står i rimligt förhållande till dess

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 131.

25

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

betydelse, medan förslaget tillåter byggnadsförbud, om ej avsevärt men därigenom

tillskyndas markägaren — i vidare mån än som i förslaget skett

därigenom att paragrafen gjorts tillämplig å från historisk synpunkt värdefull

bebyggelse, vartill fasta fornminnen i vissa fall kunna hänföras. Iakttages

detta, undvikes också risken för kompetenskonflikter, som på grund av

det föreslagna stadgandet kunna uppkomma mellan länsstyrelse och de myndigheter,

riksantikvarien och byggnadsstyrelsen, vilka enligt lagen om fornminnen

hava att meddela tillstånd till förändring av fast fornlämning. I enlighet

med det anförda hemställes, att uttrycket »fornminnen eller andra minnesmärken»

utbytes mot orden »eller andra minnesmärken än fasta fornlämningar».

87—89 §§.

Lagrådet:

Medan i 5 § såsom en allmän princip fastslås att det för att mark skall

få användas till tätbebyggelse förutsattes, att den vid planläggning prövats

från allmän synpunkt lämpad för ändamålet, är syftet med 87 § att beträffande

områden i städer och — till följd av hänvisningar i 90 och 91 §§ —

även vissa stadsliknande samhällen giva Konungen befogenhet att meddela

till och med längre gående föreskrifter i fråga om regleringen av marks användande

till sådan bebyggelse. Enligt remissen är härvid i första hand avsett,

att Konungen skall använda denna befogenhet på sådant sätt att i

byggnadsstadgan upptages en generell föreskrift att byggnadslov — utan

vilket i städer och berörda stadsliknande samhällen nybyggnad aldrig får

företagas — ej må beviljas för byggnadsföretag inom område för vilket detaljplan

icke finnes, såvida företaget är att hänföra till tätbebyggelse. Därest

med avseende å visst område härutöver erfordras särskilda bestämmelser för

att hindra ej önskvärd tätbebyggelse, skall, heter det, Konungen meddela

även sådana. I 88 § stadgas vidare att, om föreliggande behov av mark för

tätbebyggelse prövas tills vidare kunna tillgodoses inom område som ingår

i stadsplan eller byggnadsplan, Konungen äger beträffande mark utanför

sådant område förordna, att den skall tills vidare undantagas från tätbebyggelse.

Härjämte finnas i 89 § bestämmelser dels i första stycket om

rätt att utan hinder av föreskrift enligt 87 § eller förordnande enligt 88 §

verkställa nybyggnad för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns

eller därmed jämförligt behov dels i andra stycket om rätt för Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer att under närmare angivna

förhållanden medgiva undantag från föreskrift eller förordnande som nyss

sagts.

En för enskilda rättsägare så ingripande befogenhet som den att Konungen

skall äga föreskriva, att å mark, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

nybyggnad som innefattar tätbebyggelse icke må företagas, ändå att den

vid mera översiktlig planläggning funnits lämpad för sådan bebyggelse, torde

böra erhålla formen av en härå riktad uttrycklig bestämmelse i stället för

det föreslagna, helt allmänt hållna stadgandet i 87 §, vilket för övrigt knap
-

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 131.

387

past genom sin avfattning ger någon tydlig anvisning om att det här också

kan gälla att skärpa de i 5 § angivna förutsättningarna för tätbebyggelse.

Vad härefter beträffar övriga nu ifrågavarande bestämmelser synes den i

88 § upptagna böra utgå. I stadsplaneutredningens förslag, varifrån bestämmelsen

är hämtad och enligt vilket förbud mot tätbebyggelse ej fanns såsom

generell föreskrift utan skulle vara möjligt endast för begränsade områden,

hade densamma sitt givna berättigande. Med föreskriften i 5 § av departementsförslaget

åter, vilken såsom allmän förutsättning uppställer att tätbebyggelse

icke får förekomma inom ett område, med mindre det vid planläggning

prövats vara lämpat för detta ändamål, synes ifrågavarande stadgande

— som avser att temporärt förbud mot tätbebyggelse skulle kunna

meddelas beträffande område där berörda allmänna förutsättning för sådan

bebyggelse icke är uppfylld — principiellt mindre väl förenligt. Och då meningen

angivits vara att med stöd av 87 § införa förbud i byggnadsstadgan

mot att överhuvud giva byggnadslov åt tätbebyggelseföretag inom område

som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, framstår det likaledes såsom

föga naturligt att beträffande sådant område skulle tillika kunna utfärdas

ett allenast tidsbegränsat förordnande om dess undantagande från tätbebyggelse.

Jämväl bestämmelserna i andra stycket av 89 § synas överflödiga. Utan

uttrycklig föreskrift torde Konungen äga dispensera från sina med stöd av

87 § meddelade föreskrifter. Likaså lärer den i sistnämnda paragraf givna

befogenheten kunna begagnas på sådant sätt att Konungen i samband med

utfärdandet av själva föreskrifterna i fråga åt länsstyrelse eller annan myndighet

uppdrager rätt att medgiva undantag. Att genom särskilt stadgande

begränsa Konungens befogenhet i dessa hänseenden synes å andra sidan

icke nödigt.

Av att Konungen sålunda får anses berättigad att dispensera från föreskrifter

som meddelats enligt 87 § följer emellertid icke — lika litet som av de i

departementsförslagets 89 § upptagna bestämmelserna — att Konungen vid

medgivande av dylikt undantag skulle äga att i mildrande riktning avvika''

även från den i lagen uppställda allmänna principen om vad som förutsättes

för att mark skall få användas till tätbebyggelse. Rätt för Konungen att under

speciella förhållanden besluta om sådan avvikelse torde dock böra finnas.

Lämpligt synes i själva verket vara att genom en generell föreskrift överlämna

åt Konungen — och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, åt

myndighet som Konungen bestämmer — att för särskilt fall giva tillstånd till

nybyggnad, som innefattar tätbebyggelse, utan hinder av att förhållande ej

föreligger som enligt lagen förutsättes för rätt att använda mark till sådan

bebyggelse. Eu dylik föreskrift lärer emellertid ha sin plats bland de för stad

och landet gemensamma bestämmelserna, förslagsvis närmast efter stadgandena

om regionplan och under särskild rubrik.

1 anledning av remissuttalandet att Konungen också bör kunna beträffande

visst område meddela särskilda bestämmelser till förhindrande av

olämplig tätbebyggelse må här slutligen ifrågasättas huruvida, sedan i bygg
-

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

nadsstadgan generellt föreskrivits att byggnadslov skall vägras för tätbebyggelse

inom område utanför stadsplan eller byggnadsplan, något utrymme

för dylika särskilda bestämmelser verkligen finnes. Att sådana skulle kunna

meddelas med avseende å områden som ingå i stadsplan eller byggnadsplan

är icke tänkt. De i remissen angivna exemplen på särskilda bestämmelser

synas ock närmast hänföra sig till de grunder som böra komma i betraktande

vid själva planläggningen. Att Konungen äger meddela föreskrifter

härutinnan följer emellertid redan av stadgandet i 8 §. Till där avsedda

tillämpningsföreskrifter torde likaledes vara att hänföra sådana i övrigt erforderliga

bestämmelser som angå anmälningsskyldighet och dylikt.

På grund av det anförda hemställes, dels att 87—89 §§ måtte utbytas mot

ett enda såsom 87 § betecknat stadgande av innehåll att, ändå att mark enligt

generalplan eller regionplan avsetts för tätbebyggelse, äger Konungen

föreskriva att förrän stadsplan eller byggnadsplan lagts över marken icke

må annat än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt

behov å densamma företagas nybyggnad, vilken skulle innefatta sådan bebyggelse,

dels att efter 135 § under rubriken »Om tillstånd för särskilt fall

till tätbebyggelse» införes en ny paragraf, innehållande att utan hinder av

att förhållande ej föreligger som enligt denna lag förutsättes för att mark

skall få användas till tätbebyggelse äger Konungen och, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer för särskilt

fall giva tillstånd till nybyggnad, vilken innefattar sådan bebyggelse.

90—95 §§.

Lagrådet:

Därest i enlighet med vad lagrådet hemställt 87—89 §§ utbytas mot ett enda

såsom 87 § betecknat stadgande, lärer det av praktiska skäl vara befogat att

söka genom en uppdelning av vissa av de följande paragraferna få numreringen

i möjligaste mån orubbad. Detta synes kunna ske sålunda att de två

första styckena i 90 § få bilda den nya 88 § och sista stycket i 90 § — med

■viss redaktionell jämkning — den nya 89 §, att 91 § betecknas som 90 §

samt att de två första styckena i 92 § utbrytas till en särskild paragraf, betecknad

91 §. Härav skulle föranledas jämkningar även i 92 §, som komme

att bestå endast av paragrafens nuvarande sista stycke, samt i 93—95 och

105 §§.

101 §.

Lagrådet:

I vad mån giltighetstiden för ett med stöd av förevarande paragraf meddelat

förbud må av länsstyrelsen utsträckas utan att underställning sker är

med den föreslagna ordalydelsen av paragrafen ej alldeles klart. Av stadsplaneutredningens

motiv jämte departementschefens uttalanden i remissprotokollet

synes framgå, att underställning skulle behöva ske först då en sammanlagd

giltighetstid av åtta år överskrides. Det torde icke vara lämpligt att låta ett

förlängningsbeslut gälla längre tid än tre år. Paragrafens avsedda innebörd

s. 389 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

389

med nämnda jämkning synes lämpligen böra komma till uttryck på det sätt

att i paragrafens andra punkt stadgas, att länsstyrelsen ock må förlänga förbudets

giltighetstid med högst tre år i sänder men att beslut härom skall underställas

Konungens prövning, om sammanlagda giltighetstiden kommer att

överstiga åtta år.

105 §.

Lagrådet:

Angående viss redaktionell jämkning i denna paragraf hänvisas till vad

ovan under 90—95 §§ anförts.

106 §.

Lagrådet:

Enligt 92 § första stycket äger Konungen, i samband med förordnande att

byggnadslagens bestämmelser för stad skola äga motsvarande tillämpning för

tätare befolkad ort på landet, meddela det förbud mot nybyggnad inom området

som föranledes av omständigheterna. Bestämmelsen, vilken överensstämmer

med gällande rätt, har till syfte att hindra nybyggnad av beskaffenhet

att försvåra genomförandet av den stadsplan som skall bliva gällande

för det nybildade municipalsamhället.

Efter mönstret av nämnda bestämmelse har länsstyrelsen i andra stycket

av förevarande paragraf erhållit befogenhet att på eget initiativ meddela förbud

mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd då fråga väckts om antagande

eller ändring av stadsplan för tätare befolkad ort inom kommun på

landet. Det torde vara uppenbart, att i dylika fall motsättningar kunna uppstå

mellan länsstyrelsen och kommunen och att i följd därav här avsett förbud

kan komma att gälla under till och med ännu längre tid än nybyggnadsförbud,

som länsstyrelsen må meddela då fråga väckts om byggnadsplan.

Beträffande olägenheterna av att sådant förbud ej begränsats i avseende å

tiden hänvisas till stadsplaneutredningens motivering till 115 § i utredningens

förslag. På grund av det anförda hemställes, att tiden för förbudet begränsas

på det sätt lagrådet förordat beträffande förbud som länsstyrelsen jämlikt

101 § må meddela mot nybyggnad då fråga väckts om fastställelse av generalplan

eller om ändring av sådan plan. Förbudet kommer härigenom att, om

lagrådets hemställan vid 108 § vinner bifall, bliva tidsbegränsat på samma

sätt som förbud mot nybyggnad i anledning av väckt fråga om byggnadsplan.

107 §.

Lagrådet:

I första stycket föreskrives att, om tätbebyggelse uppkommit eller kan

väntas inom nära förestående tid uppkomma å ort på landet och omständigheterna

ej föranleda till upprättande av stadsplan, länsstyrelsen skall för reglering

av bebyggelsen upprätta och fastställa byggnadsplan för orten. Någon

möjlighet till undantag från denna regel stadgas ej. Emellertid förutsät
-

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ter lagförslaget bl. a. att jordbruks- och liknande bebyggelse som innebär

tätbebyggelse skall kunna företagas utan detaljplanläggning. Förevarande

bestämmelse bör därför ej vara ovillkorlig. Enligt stadsplaneutredningens

förslag skulle byggnadsplan fastställas, därest plan funnes erforderlig för

närmare reglering av bebyggelsen. Lagrådet hemställer, att här på motsvarande

sätt stadgas att länsstyrelsen skall, under angivna betingelser i övrigt,

där det finnes erforderligt, upprätta och fastställa byggnadsplan för orten.

108 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet under 101 § anfört äger motsvarande tillämpning å förevarande

paragraf. Lagrådet hemställer därför, att denna får undergå enahanda

jämkning.

in §•

Lagrådet:

I fråga om gäldandet av kostnaderna för byggnadsplans upprättande föreslås

enligt första stycket av paragrafen, att dessa —- efter avdrag av sådant

statsbidrag som ej är avsett att utgå direkt till enskild markägare — till en

början skola efter närmare angiven grund fördelas mellan kommunen, å ena,

samt markägarna, å andra sidan. Sedan härigenom den andel bestämts som

skall bäras av kommunen, sker fördelningen av återstående kostnader mellan

markägarna inbördes. I första hand skall därvid fördelningsgrunden vara

den areal byggnadsmark som enligt planen tillkommer var särskild markägare,

dock att — när bebyggelsen är olikartad inom planområdet — hänsyn

skall tagas jämväl till denna. Ytterligare föreskriver emellertid stadgandet

att, därest särskilda omständigheter föranleda att vad som enligt

denna fördelningsgrund belöper å viss markägare icke står i skäligt förhållande

till den nytta han har av planen, beloppet skall jämkas med hänsyn

därtill. Av stadsplaneutredningens betänkande, som innehöll motsvarande

föreskrift och till vilket remissen i denna del hänvisar, framgår

att meningen är att vid en dylik jämkning den del av kostnaderna från vilken

vederbörande markägare bör befrias skall kunna icke blott läggas på

andra markägare enligt den i stadgandet angivna grunden utan — i den mån

detta icke skäligen låter sig göra — även föranleda ökning av kommunens

bidragsskyldighet. Denna stadgandets innebörd kommer knappast till klart

uttryck genom den föreslagna lagtexten. För vinnande av erforderlig tydlighet

hemställes, att sista punkten uti ifrågavarande stycke måtte erhålla den

lydelsen att, därest särskilda omständigheter föranleda att vad sålunda —

d. v. s. vid tillämpning av det i stadgandets första och andra punkter angivna

förfarandet — belöper å viss markägare icke står i skäligt förhållande till

den nytta han har av planen, skall vid bestämmandet av kommunens och de

säx-skilda markägarnas bidragsskyldighet hänsyn tagas därtill.

Enligt andra stycket i paragrafen skola de uti första stycket givna be
-

s. 391 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

391

stämmelserna i princip gälla även vid ändring av byggnadsplan. Avvikelse

från denna huvudregel skall emellertid äga rum, om ändringen vidtagits på

grund av förhållande som inträffat efter planens fastställande. För sådant

fall stadgas, att kostnaden skall bestridas av den som föranlett behovet av

ändringen, varvid om flera äro ansvariga för kostnaden denna skall fördelas

mellan dem efter vad som prövas skäligt. Tydligt är, att enligt denna

regel markägare går fri från deltagande i kostnaden när ändringen vidtagits

helt utan hans föranledande. Härjämte framhålles i motiven att, då exempelvis

ändringen är en följd av att ny allmän väg skall dragas över området,

kostnaden skall gäldas av staten, till vilken — i egenskap av väghållare

— anledningen till ändringen är att hänföra. Icke heller å kommun

skall således i nyssnämnda fall någon betalningsskyldighet kunna läggas.

Ä andra sidan lärer av stadgandet följa att, om en markägare genom utövning

av lovlig verksamhet å sin fastighet ger anledning till att byggnadsplanen

ändras, t. ex. i fråga om någon trafikled, han ådrager sig skyldighet att

gälda kostnaden för ändringen, även om han för egen del varken begärt eller

ens önskar den. Att med legitim användning av en fastighet förknippa

påföljd av detta slag — närmast jämförlig med skadestånd — synes icke

lämpligt. Antagandet av en dylik föreskrift skulle innebära, att för ett speciellt

område infördes en regel som till sin principiella grund näppeligen

har någon motsvarighet inom lagstiftningen i övrigt, övervägande skäl synas

i själva verket tala för att bidragsskyldighet överhuvud icke skall kunna

åläggas annan markägare än den som påkallat planändringen. Föreskrift

om undantag härutinnan från huvudregeln torde därför böra meddelas. I

detta sammanhang lärer ock bliva nödvändigt att — i viss överensstämmelse

med remissförslagets föreskrift uti sista punkten av förevarande stycke —

stadga, att den inbördes fördelningen mellan flera markägare, som påkallat

planändring, skall verkställas, icke enligt huvudregelns grunder utan efter

skälighetsprövning. I vidare mån än nu sagts torde emellertid någon avvikelse

från förfarandet enligt huvudregeln icke böra stadgas. Tillräcklig anledning

synes ej föreligga att enbart av den orsak att initiativet till en planändring

utgått från annan än kommunen fritaga denna från skyldigheten

att med hänsyn till sitt intresse av ändringen och eljest relevanta omständigheter

bidraga till kostnaden för densamma. Väl skulle då frågan om gäldande

genom statsmedel av kostnad för planändring här lämnas oreglerad.

Något behov av särskild föreskrift i detta hänseende synes dock ej föreligga;

är i visst fall skäligt att statsmedel ställas till förfogande för ändamålet, lärer

avgörandet därom böra träffas i annan ordning än genom beslut enligt

förevarande lag. På grund av det anförda hemställes, att det i andra stycket

får heta att vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning

beträffande ändring av byggnadsplan, att bidragsskyldighet dock ej må

åläggas annan markägare än den som påkallat ändringen samt att, om ändringen

påkallats av flera markägare, fördelningen mellan dem skall ske efter

vad som prövas skäligt.

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

113 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet förordat beträffande 70 § hemställes dels att

i lagtexten inryckes föreskrift att länsstyrelsens förordnande enligt första

stycket av förevarande paragraf må meddelas endast vid byggnadsplanens

fastställande, dels att det i samma stycke upptagna stadgandet i vad angår

redan fastställd byggnadsplan begränsas att avse det fall, att fastställelsen

skett redan när byggnadsplanen träder i kraft, och överföres till den nya

paragraf i övergångsbestämmelserna som förordats under 70 §.

Vidkommande den i tredje stycket föreslagna möjligheten för länsstyrelsen

att förordna om ändring i beslut som avses i första stycket finner lagrådet

det med hänsyn till rättssäkerheten knappast försvarligt att områdets

ägare skall behöva när som helst riskera ändring till sin nackdel i förhållanden

som han med fog kunnat förutsätta som definitivt reglerade. Däremot

synes anledning föreligga att i samband med ändring av byggnadsplan

låta länsstyrelsen företaga ändring som icke är till förfång för ägaren. Denna

förutsättning bör fattas så, att förfång inträffar, om ej den nytta ändringen

medför är minst så stor som den ytterligare uppoffring som lägges å

markägaren. Även om stadgandet begränsas på detta sätt, synes det, särskilt

med hänsyn till de fall då ändringen innefattar att mark som upplåtits skall

utbytas mot annan, motiverat att bibehålla den i förslaget upptagna bestämmelsen

att ändringen ej bör göras utan synnerliga skäl.

Lagrådet förordar alltså, att första stycket i förevarande paragraf så ändras

att, om byggnadsplan lägges över område i en ägares hand, länsstyrelsen

må vid byggnadsplanens fastställande förordna på sätt i den remitterade

texten föreslås, att tredje stycket i samma paragraf får den lydelse att, om

synnerliga skäl äro därtill, länsstyrelsen må i samband med ändring av

byggnadsplan besluta jämkning i förordnande som avses i första stycket, såvitt

det kan ske utan förfång för ägaren, samt att såsom ett andra stycke i

en ny 165 § upptages en bestämmelse av innehåll att, om i byggnadsplan

som fastställts före den nya lagens ikraftträdande ingår område i en ägares

band, skall vad i 113 § stadgas om upplåtande av mark äga motsvarande

tillämpning.

115 §.

Lagrådet:

Att viss mark i fall som avses i 112 och 113 §§ skall upplåtas med allenast

nyttjanderätt lärer i första hand bero på att vid byggnadsplan icke finnes

något rättssubjekt, till vilket äganderätten kan överlämnas. Bakom stadgandena

i nämnda paragrafer ligger tanken, att markägaren principiellt är skyldig

att avstå marken såsom ersättning för den fördel han vinner genom planens

genomförande. Skulle markexploatör, där stadsplan genomföres, fortfarande

äga mark i sådan omfattning att 70 § blir tillämplig, kan han förpliktas

att avstå äganderätten till den mark som han förut jämlikt 112 eller

113 § fått upplåta med nyttjanderätt. Under sådana förhållanden kan det

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

393

knappast anses befogat, att markägaren i andra fall, då stadsplan kommer

till stånd, skall vara berättigad till ersättning för marken, låt vara att gottgörelsen

enligt förslagets ersättningsregler skall beräknas med hänsyn till

den förefintliga nyttjanderätten. Skulle sedermera marken genom ändring av

stadsplan bliva avsedd för byggnadsändamål och kommunen eller samhället

ha underlåtit att i enlighet med förut gällande stadsplan lösa marken, vill det

för övrigt synas, som om reglerna i 44, 46 och 47 §§ skulle medföra att ersättningen

blir relativt betydande, vilket är så mycket mindre motiverat som

kommunen eller samhället vid stadsplaneändring av nu berörd art kan bliva

nödsakad att på annat håll lösa gatumark enligt förslagets vanliga lösningsregler.

Till de olägenheter som de föreslagna bestämmelserna medföra kommer,

att det då stadsplan genomföres och än mer då stadsplaneändring sker kan

hava förflutit synnerligen lång tid från byggnadsplanens fastställande. Det är

möjligt, att ingen vet vem som dåmera är ägare till marken, eftersom exploatören,

i motsats till de i 43 § avsedda vägmarksägama i allmänhet, sedan

årtionden kan hava avhänt sig all tomtmark inom stadsplanen, och man i

regel icke kan vänta, att fastighetsboken skall giva upplysning om succession

i äganderätten till sådan mark som den ifrågavarande. Det kan då inträffa,

att lösningsförfarandet resulterar i att lösenbeloppet bestämmes och

nedsättes för att därefter, sedan den föreskrivna preskriptionstiden gått till

ända, åter tillfalla kommunen eller samhället.

Till motverkande av de olägenheter och inkonsekvenser de föreslagna reglerna

innebära hemställes att, förslagsvis i ett andra stycke av förevarande

paragraf, intages ett stadgande att, om stadsplan lägges över mark som avses i

112 eller 113 §, Konungen må på ansökan av kommunen eller samhället förordna,

att marken utan ersättning skall tillfalla kommunen eller samhället.

Marken blir då efter stadsplaneläggningen i huvudsak jämställd med mark,

som avstås enligt 70 §, men i förekommande fall skall beträffande gatumarksersättning

61 § tillämpas.

Framhållas må, att på grund av hänvisningar på andra ställen i lagen

den nu föreslagna bestämmelsen blir tillämplig även då område inom kommun

på landet sedan byggnadsplan fastställts överflyttas till stad eller municipalsamhälle.

116 §.

Lagrådet:

Av skäl som inledningsvis berörts hemställes, att i första stycket orden »det

värde marken hade då byggnadsplanen fastställdes» utbytas mot uttrycket

»markens värde» samt att stycket kompletteras på enahanda sätt som föreslagits

beträffande 21 § första stycket.

122 §.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I departementschefens motivering till de i 86 § upptagna bestämmelserna

om byggnadsförbud till skydd för naturskönhet m. m. framhålles vikten av

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

att vid meddelande av sådant förbud varsamhet iakttages. Garanti härutinnan

vinnes enligt 86 § bl. a. genom att prövningen lägges i Konungens

hand. Det förutsättes också att Konungen i allmänhet skall inhämta yttrande

från sakkunnig myndighet eller sammanslutning.

När det nu föreslås att beträffande landet motsvarande befogenhet skall

tillkomma länsstyrelsen i stället för Konungen, motiveras detta med att det

på landet är länsstyrelsen som har den huvudsakliga befattningen med planväsendet.

Då det vid förbud av ifrågavarande slag i första hand ej gäller

planfrågor utan allmänna förordnanden, synes nämnda förhållande dock ej

tillräckligt motivera att svagare garanti för en försiktig och enhetlig tillämpning

uppställes än beträffande städerna. Det kan väl antagas att just på

landsbygden skyddsbehovet blir särskilt framträdande och att där synnerligen

svåra avvägningar kunna bliva av nöden. Jag förordar alltså, att förordnande

som i förevarande paragraf avses skall ankomma på Konungen i stället

för på länsstyrelsen.

Justitierädet Lnwski:

Under åberopande av vad jag anfört vid 86 § hemställer jag, att orden

»fornminnen och andra minnesmärken» utbytas mot orden »eller andra minnesmärken

än fasta fornlämningar».

123—125 §§.

Lagrådet:

Stadgandena utgöra för den egentliga landsbygdens del en motsvarighet till

de beträffande stad — och indirekt även samhällen som avses i 90 och 91 §§

— föreslagna bestämmelserna i 87—89 §§. I första hand åsyfta de således

att säkerställa upprätthållandet av den i 5 § angivna allmänna principen i

fråga om vad som förutsättes för att mark skall få användas till tätbebyggelse.

På sätt redan under sistnämnda paragraf påpekats är emellertid avsikten

ytterst att, utan tillgripande av generellt koncessionstvång, tätbebyggelse

skall kunna hindras inom område som ännu icke varit föremål

för detaljplanläggning. Väl bär vad i sistnämnda del tillämnas ej kommit

till uttryck i själva den föreslagna lagtexten. I 123 § anges sålunda det förbud

och de föreskrifter länsstyrelsen skall kunna meddela ha till ändamål endast

att förekomma tätbebyggelse inom område på landet, som från sundhetssynpunkt,

med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest

från allmän synpunkt ej är lämpat för sådan bebyggelse. Av åtskilliga uttalanden

i remissen (se särskilt s. 270 och 286) framgår likväl att, sedan länsstyrelsen

beträffande visst område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

meddelat förbud som nyss sagts, förhandsprövning skall äga rum och därvid

tillstånd vägras till företag som är att hänföra till tätbebyggelse. Kompletterande

föreskrifter i detta hänseende har man tänkt låta inflyta i byggnadsstadgan.

Under hänvisning till vad tidigare anförts rörande avfattningen av

87 § förordar lagrådet, att de uttryck i 123 §, som anknyta till den i 5 § omförmälda

förutsättningen för rätt till tätbebyggelse, uteslutas. Härigenom

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

skulle länsstyrelsens befogenhet att ingripa till förekommande av ej önskvärd

tätbebyggelse vidgas till att omfatta också fall där visserligen nämnda förutsättning

är för handen men detaljplanläggning ännu ej skett. I samband härmed

lärer — av skäl motsvarande dem som i del föregående åberopats beträffande

den tillämnade föreskriften i 88 § — det föreslagna stadgandet i

124 § böra utgå. Till undvikande av rubbning i paragrafföljden torde i stället

undantagsbestämmelsen i 125 § första stycket kunna, efter erforderlig jämkning,

betecknas såsom 124 §. Då det alltjämt synes lämpligt att genom uttrycklig

föreskrift närmare reglera länsstyrelsens rätt att medgiva undantag

från förbud eller föreskrift som utfärdats med stöd av 123 §, torde slutligen

det föreslagna stadgandet i 125 § andra stycket böra, likaledes med vederbörliga

jämkningar, bibehållas.

På grund av det anförda hemställes, dels att det i 123 § får heta, att till

förekommande av tätbebyggelse inom område, som ej ingår i stadsplan eller

byggnadsplan, äger länsstyrelsen meddela det förbud mot nybyggnad och de

föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderliga, dels att såsom

124 § upptages bestämmelsen, att förbud eller föreskrift som i 123 § sägs ej

må avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed

jämförligt behov, dels att i 125 § måtte bibehållas andra stycket av samma

paragraf i förslaget med de jämkningar som föranledas av att i stadgandet

angivna undantag skola avse endast förbud eller föreskrift som meddelats

enligt 123 §.

126—128 §§.

Lagrådet:

Upprättandet av regionplan är enligt det remitterade förslagets innebörd

beroende på beslut av Konungen, som enligt 126 § tredje stycket bestämmer,

i vilka hänseenden gemensam planläggning skall äga rum, och enligt

128 § förordnar om bildande av regionplaneförbund. Ett bestämmande

av förstnämnda islag förutsätter eller kanske snarare maste innefatta, att regionplan

skall upprättas. Förslagets uppställning inger lätt den uppfattningen,

att det här är fråga om två särskilda åtgärder av Konungen. Detta lärer dock

ej kunna vara meningen. År det bestämt att och i vilka hänseenden regionplan

skall upprättas, måste av beslutet härom utan vidare kunna utläsas

vilka kommuner och samhällen som skola ingå i förbundet, och sådan

utredning som omtalas i 128 § behövs icke för att förordnande om bildande

av förbundet skall kunna meddelas. Denna utredning måste i själva verket

avse frågan huruvida och i vilka hänseenden regionplan skall upprättas.

Det synes därför följdriktigare om i viss anslutning till stadsplaneutredningens

förslag regler motsvarande 126 § sista stycket och 128 § sammanfördes i en

ny 127 g av det innehåll att, om fråga väckts om upprättande av regionplan,

länsstyrelsen skall efter erforderlig utredning överlämna handlingarna i

ärendet jämte eget yttrande till Konungen, att Konungen därefter bestämmer,

huruvida regionplan skall finnas, angående regionplaneområdets omfattning

och i vilka hänseenden gemensam planläggning skall äga rum samt att

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å upphävande

eller ändring av vad sålunda bestämts. I en ny 128 § kunde därefter utan

saklig ändring upptagas att, om Konungen förordnat att regionplan skall

finnas, för handläggning av frågor rörande planen de kommuner och samhällen

som beröras av denna skola bilda regionplaneförbund, varefter skulle

som ett andra stycke följa, med någon redaktionell jämkning, andra punkten

i förslagets 127 §. Sedan Konungen meddelat beslut enligt den nu föreslagna

127 § torde, särskilt om i detta beslut på sätt lagrådet nyss förordat

regionplaneområdets omfattning uttryckligen skall angivas, något ytterligare

förordnande av Konungen om bildande av regionplaneförbund ej vara

erforderligt, utan länsstyrelsen skulle ha att omedelbart med tillämpning av 16

och 17 §§ lagen om kommunalförbund och 129 § byggnadslagen gå i författning

om förbundsordnings upprättande och bestämma tiden, då förbundet

skall träda i verksamhet. På motsvarande sätt skulle, om Konungen enligt

127 § tredje stycket upphävt eller ändrat bestämmelser om regionplan och

till följd därav regionplaneförbund skall upplösas, viss medlem utträda eller

ny medlem intagas, länsstyrelsen utan vidare ha att vidtaga erforderliga åtgärder.

Då någon tvekan kunde uppstå, huruvida den i andra stycket av den av

lagrådet föreslagna 128 § upptagna hänvisningen till lagen om kommunalförbund

komme att få avseende även å utredningen om upprättande av regionplan,

lärer i ett tredje stycke i 128 § böra stadgas, att angående utredning

varom sägs i 127 § skall gälla vad i sistnämnda lag stadgas om där

avsedd utredning. Härigenom skulle jämväl frågan om kostnaden för utredningen

bliva klargjord.

129 §.

Lagrådet:

Som ändring i förbundsordningen liksom enligt lagen om kommunalförbund

lämpligen bör kunna komma till stånd på samma sätt som förbundsordningen

upprättas, torde andra punkten i andra stycket av denna paragraf

fa utga och i stället efter ordet »förbundsordningen» i samma styckes första

punkt insättas orden »eller ändring av denna».

130 §.

Lagrådet:

Därest de av lagrådet förordade ändringarna i 126—128 §§ genomföras,

torde som följd härav i förevarande paragraf orden »bildande av regionplaneförbund»

böra ersättas med orden »upprättande av regionplan».

135 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Medan enligt stadsplaneutredningens förslag åtgärd enligt denna paragraf

skulle kunna företagas endast där märkligt men ej tillskyndas markens ägare,

skall enligt det remitterade förslaget åtgärden kunna vidtagas om därigenom

ej avsevärt men tillskyndas markägaren eller, därest så sker, om skä
-

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

397

lig ersättning gives. Enligt ett uttalande av stadsplaneutredningen utgick

denna ifrån såsom självklart att någon ersättning för det intrång, som kunde

komma att åsamkas markägare, icke behövde ifrågakomma. Det remitterade

förslaget anknyter i viss mån till den form som föreslagits i 86 och

122 §§ rörande förbud mot nybyggnad för att skydda natursköna områden,

historiskt eller konstnärligt värdefull bebyggelse m. m. Den intagna ståndpunkten

har departementschefen motiverat med att fall ej sällan kunde förekomma,

då intresset av att regionplan iakttages vore så stort att kommun eller

annan, exempelvis det organ som företräder vägväsendet, ville ersätta markägaren.

Denna motivering ger i och för sig ingen anledning till erinran. Men

vid bedömande av förslaget härutinnan måste beaktas att fråga ofta är

om prövning i helt andra sammanhang än dem, som regleras i byggnadslagstiftningen,

och av myndigheter — mestadels administrativa — för vilka planfrågor

vanligen äro och ersättningsfrågor kunna vara helt främmande. Det

synes därför rådligt att ej gå så långt som skett i departementsförslaget utan

att nöja sig med en föreskrift att, om nybyggnad eller schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom regionplaneområde

är beroende på prövning av myndighet, denna skall tillse att, i den mån

det kan ske utan men för markens ägare och utan hinder av gällande stadsplan,

byggnadsplan eller fastställd generalplan, åtgärden vidtages på sådant

sätt att icke därigenom markens användning för i regionplanen avsett

ändamål försvåras. Förbehållet i denna formulering beträffande respekterande

av stadsplan, byggnadsplan och fastställd generalplan innefattar

ingen saklig olikhet mot departementsförslaget utan allenast ett förtydligande.

136—138 §§.

Lagrådet:

Om lagrådets under 87—89 §§ gjorda hemställan om införande av en ny

paragraf efter 135 § bifalles, torde lämpligen — jämte det nuvarande 136 §

betecknas som 137 § — nuvarande 137 § få ingå som ett första stycke i

138 §, varav skulle föranledas en jämkning i hänvisningen i den nya 137 §

till vissa följande paragrafer.

141 §.

Lagrådet:

Såsom bestämmelsen i andra stycket avfattats kommer densamma mot vad

som åsyftats icke alt omfatta inlösen av mark inom köping eller municipalsamhälle.

För att bestämmelsen skall erhålla avsedd generell giltighet kan

lämpligen såsom förutsättning för andra styckets tillämplighet angivas, att

fråga är om inlösen, av anledning varom förmäles i 46 eller 47 §, av mark

som ingår i tomt.

142 §.

Lagrådet:

I 35 § stadsplanelagen regleras det fall att stad skall lösa fastighet med

därå befintliga byggnader in. in. För att redan från början få fram ett mark
-

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 131.

värde, vilket kan i framtiden läggas till grund för beräkning av gatumarksersättning

från tomtägare, skall enligt nämnda stadgande särskilt värde redovisas

för själva marken. Stadsplaneutredningen anför att detta stadgande

uppgives understundom tillämpas på ett sätt som medför att å marken uppförda

byggnader, vilka tillika med marken skola lösas av staden, bliva för

högt värderade, varför staden nödgas för marken jämte byggnader betala

ett lösenbelopp som är oskäligt stort i förhållande till den gatumarksersättning

staden sedermera kan tillerkännas. Förhållandet exemplifieras med att

å fastigheten finnas byggnader vilka visserligen ännu ej äro uttjänta men

dock kunna antagas ha endast en kort återstående livslängd. Det framhålles

att byggnadernas värde ej alltid bör bestämmas med hänsyn till den avkastning

de för det dåvarande lämna.

En tankegång liknande den som sålunda framförts av stadsplaneutredningen

lärer ligga till grund för stadgandet i punkt 5 av anvisningarna till

10 § kommunalskattelagen om redovisning av särskilt byggnadsvärde vid

fastighetstaxering. Detta skall i normala fall utföras, ej med det belopp som

vid uppskattning av allenast byggnaden skall tillkomma denna, utan med

det belopp som utgör skillnaden mellan fastighetens allmänna saluvärde i

dess helhet och markvärdet. Med markvärde förstås enligt samma paragraf

värdet av marken med bortseende från därå befintliga träd och anläggningar.

Rätteligen torde detta värde böra beräknas med hänsyn till framtida avkastning

vid förmånligaste bebyggelse och i övrigt rationell användning.

Det synes emellertid svårt att förstå att en sådan ändring i tillämpningen

av ifrågavarande bestämmelser som stadsplaneutredningen åsyftat skall kunna

vinnas genom den redovisning av olika värden som nu föreslås med särskild

uppskattning av byggnader, stängsel, växande skog, plantering och annat

som hör till marken. Snarare synes kunna befaras att en sådan specifikation

av flera värden leder till en alltför hög värdering av dessa tillgångar,

d. v. s. en sådan alltför låg värdering av marken, som man velat förekomma.

Att angiva hur en fastighets hela värde rätteligen bör fördelas på olika däri

ingående tillgångar torde för övrigt ofta te sig som en tämligen hopplös uppgift.

I varje fall synes nyttan av en sådan redovisning med hänsyn till syftet

därmed icke stå i rimligt förhållande till svårigheterna att genomföra den.

Det förefaller överhuvud ej möjligt att utan rätt detaljerade regler i lagtexten

ange hur man bör förfara för att nå fram till det rätta värdet å marken,

men den gällande lydelsen synes vara att föredraga framför den nu föreslagna.

Lagrådet hemställer därför, att förevarande paragraf avfattas i överensstämmelse

med 35 § stadsplanelagen med allenast den ändring att orden

»växande skog» införas efter ordet »stängsel».

143 och 144 §§.

Lagrådet:

Till klargörande av att bestämmelserna i första punkten av 143 § skola gälla

även samhällen som avses i förslagets 90 och 91 §§ synes åt stadgandet lämpligen

kunna givas den avfattningen att, om kommun eller samhälle vill lösa i

s. 399 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

399

enskild väg ingående mark som enligt denna lag må tagas i anspråk och

nyttjas till trafikled eller annan allmän plats, vid expropriationsersättningens

bestämmande hänsyn skall tagas till denna rätt. Av enahanda skäl böra

på övriga ställen i paragraferna där det talas om stad eller annan kommun

i stället stadgandena få avse kommun eller samhälle.

146 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna paragraf skulle enligt det remitterade förslaget få tilllämpning

vid inlösning dels av byggnad enligt 44 § första stycket dels ock

av byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat enligt 71 § andra

stycket. Därest vad lagrådet under sistnämnda paragraf föreslagit vinner beaktande,

kommer 146 § att få avseende endast å inlösen av byggnad i fall

som i 44 § första stycket sägs. Med hänsyn härtill förordas, att vad som i

den föreslagna lagtexten följer efter ordet »byggnad» får utgå, varjämte det

torde böra angivas vad stadgandet sålunda avser. Då vidare föreskrifterna i

de föreslagna 139—143 §§ icke kunna få någon tillämpning i detta fall, hemställes,

med erinran om vad lagrådet under 136—138 §§ förordat, att i inledningen

till paragrafen »136—145 §§» utbytes mot »137, 138, 144 och 145 §§».

149 och 150 §§.

Lagrådet:

Med hänsyn till avfattningen av 95 § torde municipalfullmäktiges beslut i

de i paragraferna avsedda ämnena böra nämnas vid sidan av stadsfullmäktiges

och kommunalfullmäktiges beslut däri.

165—169 §§.

Lagrådet:

Lagrådets under 70 och 113 §§ gjorda hemställan om upptagande av en ny

165 § torde medföra omnumrering av förslagets 165—169 §§.

Hänvisningen i den föreslagna 167 § till stadgandet i 109 § innebär, att avstyckningsplaner,

vilka äro gällande vid lagens ikraftträdande, skola ha samma

bebyggelsereglerande verkan som byggnadsplan. Följaktligen torde det

även vara avsett att inom område, för vilket avstyckningsplan sålunda gäller,

tätbebyggelse skall kunna äga rum utan hinder av att områdets lämplighet för

sådan bebyggelse ej prövats vid planläggning enligt byggnadslagen. Nämnda

förhållande synes böra angivas i paragrafen. Å andra sidan lärer därvid

möjlighet böra hållas öppen för Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer att förordna om undantag. Eftersom icke heller godkännande av

avstyckningsplan innefattat något bedömande av spörsmålet om områdets

lämplighet för tätbebyggelse, skulle nämligen eljest genomförandet av en ändamålsenlig

planering kunna försvåras, t. ex. i fall där avstyckningsplaner

godkänts för alltför stora områden.

Lagrådet hemställer alltså, att såsom ett nytt första stycke i nu ifrågavarande

paragraf införes en bestämmelse därom alt utan binder av vad eljest i

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

denna lag är stadgat må, där ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

annorlunda förordnar, tätbebyggelse äga rum inom område, för vilket

avstyckningsplan gäller vid denna lags ikraftträdande, samt att därefter

får såsom andra stycke i paragrafen följa det i departementsförslaget upptagna

stadgandet att med avseende å sådan plan skall vad i 109 och 110 §§

sägs äga motsvarande tillämpning.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943

om allmänna vägar.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet uttalat i sitt inledande yttrande beträffande

förslaget till byggnadslag hemställes, att i 33 a § första stycket orden »när

förbudet blev gällande» få utgå.

Jämväl i 50 § bör ordet »stadsplanelagen» utbytas mot ordet »byggnadslagen».

Förslaget i 65 § om särskild ordning för meddelande av och besvär över

vissa beslut av länsstyrelse medför att den i 66 § givna allmänna bestämmelsen

rörande besvär över sådan myndighets beslut måste begränsas till att avse

allenast andra fall än de sålunda särskilt reglerade. Lagrådet hemställer därför,

att i 66 § efter ordet »må» införas orden »där ej i 65 § första stycket är

annorledes stadgat».

Av vad här förordats föranledes jämväl ändring i ingressen.

3. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939

om enskilda vägar.

Lagrådet:

Vid avfattningen av 1 § tredje stycket bör iakttagas, att det där stadgade

undantaget från lagens tillämpning måste ha avsetts att gälla varje område,

för vilket stadsplan fastställts. Då sådant område enligt förslaget till byggnadslag

kan finnas ej blott i stad och stadsliknande samhälle som avses i 90

och följande paragrafer i nämnda förslag utan även i vanlig landskommun,

lära några särskilda slag av samhällen icke böra nämnas.

Jämväl i 91 § fjärde stycket bör ordet »stadsplanelagens» utbytas mot ordet

»byggnadslagens», varav föranledes jämkning i ingressen.

4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen

den 15 juli 1944.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 401 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

401

Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 februari

1947 avgivna utlåtande över den 8 november 1946 till lagrådet remitterade

förslag till

1) byggnadslag;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar;

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar; och

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr

536).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet är det en genomgående princip

i den nya byggnadslagen, att mark ej må exploateras för tätbebyggelse

utan att den befunnits ur allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Härav

ansågs följa, att om någon hindrades att använda sin mark för tätbebyggelse,

ersättning ej skulle utgå för det värde marken kunde ha för sådan användning.

Lagrådet har uttalat, att den genom 5 § indirekt uttryckta regeln, att

tätbebyggelsevärde ej skulle få uppkomma i avseende å annan mark än sådan

som vid planläggning prövats lämpad för ändamålet, icke syntes kunna

godtagas för såvitt den komme i strid med ekonomiska normer som övade

inflytande på fastighetsmarknaden. Om sålunda ett område vore beläget intill

en tätort och övervägande skäl talade för att tätorten komme att utvidgas

till att omfatta området på sådant sätt, att större eller mindre del därav

måste komma att bli föremål för tätbebyggelse, syntes det uteslutet att hänsyn

därtill icke toges vid frivilliga försäljningar av till området hörande mark

redan innan frågan om planering av marken vore aktuell. Det förefölle uteslutet

att genom lagstiftning fastslå, att den värdestegring som vid en blivande

planering med all säkerhet komme att konstateras skulle vara helt reserve
Biliang

till riksdagens protokoll 19A7. t samt. Nr 131. 26

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

råd för den som vore ägare till marken vid tidpunkten för planläggningen.

Med de föreslagna bestämmelserna borde någon sådan värdestegring emellertid

icke kunna uppkomma, när det vore fråga om mark som måste antagas

aldrig kunna godtagas för tätbebyggelse, och värdestegringen i övrigt bliva

relativt blygsam på grund av risken att marken med hänsyn exempelvis till

försvars-, samfärdsels- eller naturskyddsförhållanden ej komme att få användas

för tätbebyggelse eller att marken för längre eller kortare tid undantoges

från sådan bebyggelse. Det måste också antagas, att om vid den första

planläggningen marken funnes icke lämpad för tätbebyggelse, en av utsikten

till sådan bebyggelse föranledd värdestegring komme att, såsom grundad

på oriktig bedömning, falla bort. Den begränsning av värderegelns omfattning

som sålunda måste göras och som innebure, att någon motsättning

icke finge uppkomma mellan det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen

bestämda marknadsvärdet och det värde som skulle tillämpas

vid tvångsinlösen, syntes näppeligen stå i strid med den lydelse 5 § erhållit.

Under förutsättning att värderegeln hade den innebörd som här antagits

syntes någon principiell invändning mot densamma icke kunna göras. Med

framhållande, att den omständigheten att mark enligt generalplan avsatts

för tätbebyggelse vore ägnad att i den allmänna marknaden medföra en

värdestegring, även om marken temporärt undantagits från tätbebyggelse,

har lagrådet vidare givit uttryck för den uppfattningen, att en sådan värdestegring

borde beaktas vid beräkning av expropriationsersättning.

Jag ansåg mig vid remissen till lagrådet ej böra framlägga något förslag

till bestämmelser rörande den närmare regleringen av de värderingsspörsmål,

som berörts i lagrådets utlåtande, enär jag förutsatte att dessa frågor skulle

prövas i samband med den revision av expropriationslagstiftningen som enligt

meddelade direktiv ankommer på markutredningen. Lagtexten upptager

också allenast i 162 § en uttrycklig bestämmelse om betydelsen av tätbebyggelsevärde

ur markvärderingssynpunkt. Förslag om närmare värderingsregler

vid expropriation torde enligt vad jag erfarit vara att förvänta

redan innevarande år.

Förutsättning för skyldighet för kommun eller samhälle att lösa mark eller

att utgiva ersättning för intrång på grund av att ägarens förfoganderätt över

marken inskränkts genom planläggning är enligt 21, 22, 48 och 116 §§ i det

remitterade förslaget, att ägaren kan nyttja marken allenast på sätt som

står i uppenbart missförhållande till markens värde vid tiden för planens

fastställande respektive antagande. En liknande bestämmelse har upptagits i

83 § för det fall att med hänsyn till försvaret eller luftfarten bebyggelse ej

tillåtes i den omfattning eller på det sätt som eljest kunnat medgivas. Mot

dessa bestämmelser har lagrådet anfört erinringar. Lagrådet har därvid

uttalat, att vissa olägenheter som vore förenade med de föreslagna bestämmelserna

lättast syntes kunna undvikas genom att i 21, 22, 48 och 116 §§

markens värde icke hänfördes till tidpunkten för vederbörande plans antagande

eller fastställande utan i stället där intoges föreskrift att vid bedömandet

av markens värde hänsyn ej finge tagas till värdeökning som upp
-

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

kommit i följd av planläggningen samt att 83 § underginge jämkning av motsvarande

innebörd.

Enligt lagrådets förslag skulle varje värdeökning som ej föranledes av planläggningen

komma ägaren till godo. Detta synes mig icke kunna godtagas.

Ett sådant resultat skulle ej heller överensstämma med vad lagrådet jämväl

yttrat om det riktiga i att markägaren icke finge åtnjuta en fördel som helt

föranletts av vederbörande kommun eller samhälle. Har värdeökningen t. ex.

föranletts av att bättre kommunikationer anordnats genom det allmännas

försorg, synes detta ej böra medlöra att kommunens eller samhällets lösnings-

och ersättningsskyldighet ökas. Jag vill icke bestrida att vad lagrådet

i sin kritik av förslaget anfört om förändringar i jordbruksvärdet kan ha

sitt teoretiska berättigande. Med hänsyn till att även glesbebyggelsevärde regelmässigt

lär komma i betraktande torde dock förändringarna i jordbruksvärdet

sakna praktisk betydelse i detta sammanhang. Jag anser mig sålunda

böra vidhålla den princip för bestämmande av lösnings- och ersättningsskyldighet

som kommit till uttryck i det remitterade förslaget. Med hänsyn

till vad lagrådet anfört mot att vid stadsplan antagandet men vid generalplan

och byggnadsplan fastställandet tagits till utgångspunkt för bedömandet

av fråga om lösnings- och ersättningsskyldighet torde emellertid bestämmelserna

härom böra jämkas något. I envar av 21, 22, 48 och 116 §§ byggnadslagen

torde därvid böra föreskrivas, att prövningen av fråga, om ägare på

grund av inskränkning i förfoganderätten över mark till följd av planläggning

kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till markens värde, skall ske med hänsyn till markens »tidigare värde».

Härigenom torde med tillräcklig tydlighet angivas, att bedömningen skall

ske med utgångspunkt från markens värde före planläggningen. En förhöjning

i värdet som t. ex. efter det stadsplan antagits men innan den fastställts

inträtt på grund av planläggningen bör ej komma i betraktande. Bestämmelserna

i 83 § byggnadslagen och 33 a § lagen om allmänna vägar

torde böra jämkas på liknande sätt.

Beträffande de i det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna om

stadsplaneläggning utan municipalbildning har en av lagrådets ledamöter anfört,

att möjligheten till en rättvis fördelning av kostnaderna för stadsplans

genomförande oftast komme att bli sämre beaktad vid en stadsplaneläggning

utan municipalbildning, samt därför framhållit angelägenheten av att utredning

snarast igångsattes rörande möjligheten av en finansiering i ökad

utsträckning genom speciella bidrag och avgifter. I anledning härav vill jag

framhålla, att möjligheten att vid sidan av bestämmelserna i byggnadslagen

och vattenlagen uttaga bidrag av fastighetsägarna till bestridande av kommuns

kostnader för tillgodoseende av tätortsbehov torde komma alt utredas

av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga.

Stadgandet i 5 § andra stycket byggnadslagen om att för marks användning

till tätbebyggelse förutsättes, att den vid planläggning enligt nämnda lag

prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamalet, har av lagrådet lörordats

skola jämkas till utmärkande av att bestämmelsen ej gäller bebyg
-

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

gelse för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed

jämförligt behov. Stadgandet synes dock med hänsyn till dess principiella

innebörd böra avse all bebyggelse. Detta torde emellertid icke behöva medföra

onödiga svårigheter för sådan jordbruksbebyggelse, som undantagsvis

står på gränsen till tätbebyggelse eller som eljest ej behöver regleras. Erforderliga

undantagsbestämmelser för jordbruksbebyggelsen ha upptagits i ett

inom departementet utarbetat förslag till ny byggnadsstadga.

Enligt 20 § stadsplanelagen må schaktning, fyllning, trädfällning eller annan

därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas inom område som ingår i stadsplan

eller stomplan, såvida åtgärden uppenbarligen är av beskaffenhet att

kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. 117 och

40 §§ i det remitterade förslaget har med avseende å område, som ingår i

fastställd generalplan eller stadsplan, upptagits ett likartat förbud mot dylika

åtgärder med den skillnaden att ordet »uppenbarligen» strukits. Lagrådet har

hemställt, att paragraferna måtte avfattas i överensstämmelse med gällande

lag. Väl kan det för markägaren i vissa fall vara tveksamt, huruvida åtgärd

som avses med förbudet är lovlig eller ej. För straffpåföljd vid överträdelse

av förbudet förutsättes emellertid även enligt det remitterade förslaget

i subjektivt hänseende att ägaren känt till de omständigheter som göra åtgärden

ägnad att väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål.

Skillnaden mellan den i remissprotokollet föreslagna och den av lagrådet

förordade lydelsen av förevarande paragrafer är vid sådant förhållande

icke av någon större betydelse. Det synes mig emellertid icke tillräckligt motiverat,

att för straffpåföljd vid överträdelse av förbudet fordra bevisning

om att ägaren insett att åtgärden »uppenbarligen» är av nyssnämnda beskaffenhet.

Den i remissprotokollet förordade lydelsen av nu berörda paragrafer

torde därför böra bibehållas.

Tre av lagrådets ledamöter ha framhållit, att —- utöver de i 32 § i förslaget

angivna undantagen från markägares skyldighet att bekosta av honom

själv påkallad ändring i tomtindelning — fall kunde förekomma, då dylik

skyldighet skäligen ej borde föreligga. Som lagen icke bör utesluta möjligheten

för markägaren att på stadens bekostnad få till stånd tomtindelningsändring,

även om denna icke omedelbart föranletts av någon av staden

vidtagen åtgärd, synes paragrafen böra jämkas på sätt nämnda ledamöter

förordat. En av lagrådets ledamöter har ansett kostnaden för en av markägare

påkallad tomtindelningsändring böra fördelas mellan tomtägare som

ha nytta av förrättningen, införandet av en dylik ganska svårtillämpad regel

om fördelning av kostnaden torde emellertid, då kostnaden för tomtindelningsändring

i regel är mycket liten, icke vara tillräckligt motiverat.

Vad lagrådet anfört vid 50 §, vid underrubriken före 56 § samt vid 56 och

57 §§ torde böra iakttagas.

Om i gata ingår allmän väg eller sådan vägmark, som stad enligt 23 §

stadsplanelagen nyttjar, skall med visst undantag enligt 45 § samma lag vid

bestämmandet av tomtägares ersättningsskyldighet för gatumark vägen ej

inräknas i gatubredden. I stadsplaneutredningens förslag, med vilket 57 §

första stycket i det remitterade förslaget överensstämmer, har i nämnda fall

s. 405 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

405

tomtägarens ersättningsskyldighet begränsats till värdet av marken utmed

tomten intill en bredd, motsvarande hälften av skillnaden mellan gatans hela

bredd och bredden av den däri ingående vägen, dock högst fem åttondelar av

hushöjden. Två av lagrådets ledamöter ha framhållit att någon anmärkning

mot den nuvarande bestämmelsen i förevarande hänseende ej framkommit

och att förslaget utan att medföra några praktiska fördelar i vissa fall

kunde beröva städerna den rätt till gatumark som syntes böra tillkomma

dem. Dessa ledamöter ha vidare påpekat att ändringen medförde, att olika

principer för vägmärkens tillgodoräknande för staden skulle tillämpas beträffande

gatumarken framför tomt och beträffande gatukorsen. Dessa ledamöters

hemställan om en återgång till gällande lag på denna punkt torde böra

beaktas.

Vad lagrådet erinrat under 58, 62, 64 och 65 §§ torde böra iakttagas. Vid

den omredigering av bestämmelserna i 65 § i förslaget, som blir en följd härav,

torde böra uttryckligen angivas att stad, innan tomtindelning inom visst

byggnadskvarter skett, må kunna påfordra bestämmande av den ersättningsskyldighet,

som jämlikt 56—58 §§ eller 62 § första stycket första punkten

kan komma att åläggas blivande tomtägare inom kvarteret. I anslutning härtill

bör, i enlighet med vad som är avsett med förslaget och i överensstämmelse

med vad två av lagrådets ledamöter förordat, stadgas att ersättningsbeloppet

skall, sedan tomtindelning skett, fördelas mellan tomtägama jämlikt

56—59 §§ eller 62 § första stycket första punkten, varefter det på angivet

sätt erhållna beloppet eventuellt bör jämkas i enlighet med 60 eller 61 §. Vidare

torde, såsom nyssnämnda ledamöter tillika förordat, särskild föreskrift

böra meddelas om att vad eljest sägs om tomt och tomtägare vid nu ifrågavarande

ersättnings bestämmande skall gälla om kvartersmark och ägare av

sådan mark. Till vinnande av förenkling i hänvisningarna till 62 § bör andra

punkten i denna paragrafs första stycke lämpligen utbrytas till ett särskilt

stycke.

Vad lagrådet påpekat vid 67—69 §§ torde böra beaktas.

Mot det av lagrådet föreslagna förtydligandet av 70 § första stycket första

punkten har jag icke något att erinra. Stadgandet i andra punkten av sistnämnda

paragraf har lagrådet ansett böra begränsas att gälla blott områden

som stadsplanelagts före nya lagens ikraftträdande samt överflyttas till

övergångsbestämmelserna och intagas i en ny paragraf efter 164 §. Syftet

med stadgandet har varit att det skulle kunna komma till användning med

avseende å sådana före den nya lagens ikraftträdande stadsplanelagda områden,

där exploatering ännu icke kommit till stånd. Då avsikten är alt

framdeles fastställa stadsplaner endast för mera begränsade områden, som

under en snar framtid kunna förväntas bli exploaterade, torde beträffande

områden, för vilka stadsplan fastställes efter den nya lagens ikraftträdande,

något behov att meddela förordnande enligt 70 § icke komma att föreligga

annat än i samband med plans fastställande. Med hänsyn härtill vill jag

icke motsätta mig lagrådets hemställan beträffande stadgandet i 70 § första

stycket andra punkten.

Lagrådet har vidare uttalat den uppfattningen att stadgandet i 70 § tredje

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

stycket om jämkning av förordnande enligt paragrafens första stycke borde

utgå. Till stöd härför bär bland annat anförts, att lagen innehölle andra bestämmelser

genom vilka syftet med stadgandet torde kunna i allt väsentligt

tillgodoses, och att ett återställande av de ursprungliga förhållandena genom

det nya beslutet i regel ej vore möjligt beträffande den mark som återfördes

till markägaren, bland annat enär tidigare inteckningshavare icke återfinge

sin säkerhet i denna. Smärre ändringar i stadsplan torde emellertid lätt

kunna påkalla jämkning i de genom förordnandet uppkomna äganderättsförhållandena.

En sådan jämkning synes enklast kunna genomföras genom

en ändring av själva förordnandet. Den omständigheten att inteckningshavarna

icke utan sammanläggning kunna återfå sin säkerhet i den mark,

som återställes, torde ej behöva medföra någon olägenhet. Jag anser därför

att i samband med fastställelse av ändring av stadsplan möjlighet att jämka

det tidigare förordnandet bör finnas. Lagrådet har uttalat, att förutsättning

för en sådan jämkning i allt fall borde vara att den mark som berördes därav

alltjämt vore i den ursprunglige ägarens hand. Det är väl uppenbart, att

en jämkning i regel icke kan ske, om vad som efter förordnandet återstår av

det ursprungliga markinnehavet uppdelats på smärre tomter som försålts till

olika ägare. Har däremot en dylik uppdelning och försäljning ej ägt rum,

lärer den omständigheten att markinnehavet övergått till ny ägare icke hehöva

utgöra något hinder för en jämkning av förordnandet. Förutsättning

härför bör dock, såsom lagrådet jämväl framhållit, vara att jämkningen kan

ske utan förfång för ägaren. Stadgandet torde i enlighet med det anförda

böra få det innehållet att Konungen äger vid fastställande av ändring av

stadsplan på ansökan av staden, om synnerliga skäl äro därtill, förordna

att mark som avståtts enligt första stycket skall utbytas mot annan mark,

såvitt det kan ske utan förfång för ägaren.

Lagrådets erinringar vid 71 och 82 §§ torde böra iakttagas. Såsom lagrådet

funnit bör den i 83 § stadgade lösningsskyldigheten för ägaren av där avsedd

anläggning begränsas till sådana fall, där icke skyldighet jämlikt 21 eller

48 § föreligger för staden att lösa marken.

En av lagrådets ledamöter har vid 86 och 122 §§ hemställt, att uttrycket

»fornminnen eller andra minnesmärken» måtte utbytas mot orden »eller

andra minnesmärken än fasta fornlämningar». Som bestämmelserna i fomminneslagen

icke bereda skydd mot olämplig bebyggelse i närheten av fast

fornlämning på samma sätt som de i förslaget upptagna föreskrifterna, anser

jag mig icke kunna biträda nyssnämnda hemställan.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag vid behandlingen av 87 §, att i

byggnadsstadgan borde till förekommande av olämplig tätbebyggelse upptagas

föreskrift om att byggnadslov icke finge beviljas byggnadsföretag inom

område, för vilket detaljplan ej funnes, om företaget vore att hänföra till

tätbebyggelse. Som nybyggnad inom städer och stadsliknande samhällen ej

finge företagas utan byggnadslov, skulle man härigenom få goda möjligheter

att förhindra ej önskvärd tätbebyggelse. Jag förordade därför upptagande i

87 § byggnadslagen av en bestämmelse, som gåve Kungl. Maj:t befogenhet

s. 407 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

407

att utfärda en sådan generell föreskrift som nyss nämnts. Kungl. Maj :t borde

därjämte äga befogenhet att, om så erfordrades med avseende å visst område,

meddela de särskilda bestämmelser, som kunde vara ägnade att ytterligare

säkerställa att olämplig tätbebyggelse förhindrades. Lagrådet bär mot bestämmelsen

i 87 § erinrat, att en för enskilda rättsägare så ingripande befogenhet

som den att Kungl. Maj :t skulle äga föreskriva att å mark, som ej inginge

i stadsplan eller byggnadsplan, nybyggnad som innefattade tätbebyggelse

icke finge företagas, ändå att den vid mera översiktlig planläggning

funnits lämpad för sådan bebyggelse, borde erhålla formen av en härå riktad

uttrycklig bestämmelse i stället för det föreslagna, helt allmänt hållna stadgandet

i 87 §, vilket för övrigt knappast genom sin avfattning gåve någon tydlig

anvisning om att det här också kunde gälla att skärpa de i 5 § angivna förutsättningarna

för tätbebyggelse. Lagrådet hemställde därför, att stadgandet

måtte givas det innehåll att Konungen, ändå att mark enligt generalplan eller

regionplan avsetts för tätbebyggelse, ägde föreskriva, att förrän stadsplan

eller byggnadsplan lagts över marken det icke finge annat än för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov å densamma företagas

nybyggnad, vilken skulle innefatta sådan bebyggelse. Om ett sådant

stadgande upptoges i lagen, erfordrades enligt lagrådets mening icke bestämmelserna

i 88 §. Då Kungl. Maj:t icke utan uttrycklig föreskrift kunde anses

ha befogenhet att dispensera från den i lagen uppställda allmänna principen

om vad som förutsattes för att mark skulle få användas till tätbebyggelse,

hemställde lagrådet om införande av en ny paragraf, innehållande att utan

hinder av att förhållande ej förelåge som enligt byggnadslagen förutsattes

för att mark skulle få användas till tätbebyggelse ägde Kungl. Maj:t och,

enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, myndighet som Kungl. Maj:t

bestämde för särskilt fall medgiva tillstånd till nybyggnad, vilken innefattade

sådan bebyggelse.

Lagrådet har utgått från att stadgandet i 5 § andra stycket utgör tillräckligt

skydd mot uppkomsten av tätbebyggelse inom område, som ej ingår i

stadsplan eller byggnadsplan och som ej heller vid mera översiktlig planläggning

förklarats lämpat för sådan bebyggelse. Det stadgande som lagrådet

förordat skola upptagas såsom 87 § avser därför endast område, som i generalplan

eller regionplan förklarats lämpat för tätbebyggelse men för vilket

detaljplan ännu ej fastställts. Då emellertid stadgandet i 5 § kan befaras i

tillämpningen icke utgöra tillräckligt skydd mot uppkomsten av olämplig

tätbebyggelse, och då det kan anses tveksamt, om bestämmelsen i 8 §, såsom

lagrådet föutsatt, ger Kungl. Maj:t befogenhet att meddela erforderliga

kompleterande föreskrifter till förekommande av dylik bebyggelse, synes

uttrycklig föreskrift om sådan befogenhet böra upptagas i lagen. Det i 87 §

i det remitterade förslaget upptagna stadgandet torde dock i anledning av

vad lagrådet anfört böra förtydligas (ill utmärkande av alt befogenheten för

Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter i förevarande hänseende avser jämväl

område, som vid mera översiktlig planläggning funnits lämpat för tätbebyggelse

men för vilket detaljplan ännu icke fastställts. Detta synes bäst kunna

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

ske genom att stadgandet får det innehåll att Kungl. Maj :t till förekommande

av tätbebyggelse inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

äger meddela de föreskrifter som för ändamålet må finnas erforderliga.

Jag framhöll vid remissen, att det kunde göras gällande, att något särskilt

förordnande enligt 88 § om undantagande av mark från tätbebyggelse

ej erfordrades, eftersom tillstånd till byggnadsföretag, som vore att hänföra

till tätbebyggelse, ej skulle få lämnas utan att (detalj-)planläggning skett och

att tätbebyggelse sålunda skulle utan meddelande av särskilt förbud kunna

hindras genom att sådan planläggning förvägrades. Jag ansåg dock av vissa

angivna skäl möjlighet böra finnas att förordna om temporärt förbud mot

tätbebyggelse. Med hänsyn till vad lagrådet anfört vill jag dock icke motsätta

mig att stadgandet i 88 § får utgå. Såsom lagrådet funnit torde några

bestämmelser om befogenhet för Kungl. Maj:t att dispensera från föreskrift

som meddelats enligt 87 § ej erfordras. Med hänsyn härtill torde även stadgandet

i 89 § andra stycket kunna utgå. En bestämmelse, motsvarande 89 §

första stycket, synes lämpligen böra upptagas i 87 §. Mot den av lagrådet

föreslagna bestämmelsen om befogenhet för Kungl. Maj:t att meddela dispens

från stadgandet i 5 § andra stycket har jag icke något att erinra.

Vad lagrådet anfört vid 90—95, 101, 105 och 106 §§ torde böra iakttagas.

I anledning av vad lagrådet anfört vid 107 § vill jag framhålla, att byggnadsplan

i regel alltid bör upprättas, om tätbebyggelse inom en ort uppkommit

eller kan förväntas uppkomma inom nära förestående tid. Det är

dock givet, att sådan plan icke nödvändigt behöver upprättas, om tätbebyggelsen

är av mycket ringa omfattning och icke kan förväntas komma att

ökas. I dylika fall kan en reglering av bebyggelsen genom planläggning vara

tämligen överflödig. Stadgandet i 107 § första stycket torde därför böra

jämkas i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet förordat.

Vad lagrådet erinrat vid 108 § torde böra beaktas.

Såsom lagrådet funnit torde stadgandet i 111 § första stycket sista punkten

om fördelning i visst fall av kostnad för upprättande av byggnadsplan böra

förtydligas. I överensstämmelse med vad lagrådet ansett torde stadgandet

böra innehålla, att om särskilda omständigheter föranleda att den kostnad

som vid tillämpning av styckets första och andra punkter belöper å viss

markägare icke står i skäligt förhållande till den nytta han har av planen,

beloppet skall jämkas samt kommunens och övriga markägares bidrag bestämmas

med hänsyn härtill.

Enligt bestämmelserna i andra stycket av nyssnämnda paragraf skola föreskrifterna

i dennas första stycke äga motsvarande tillämpning beträffande

ändring av byggnadsplan; dock att, om ändring vidtages på grund av omständighet

som inträffat efter planens fastställande kostnaden skall bestridas

av den som föranlett behovet av ändringen. Lagrådet har uttalat, att den

angivna undantagsregeln innebure att på ett speciellt område infördes en

regel som till sin principiella grund icke hade någon motsvarighet inom lagstiftningen

i övrigt samt hemställt att regeln ersattes av en bestämmelse om

att bidragsskyldighet ej finge åläggas annan markägare än den som påkallat

s. 409 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

409

ändringen. Det kan emellertid icke vara skäligt, att den som påkallat ändringen

alltid skall betungas med hela kostnaden, i den mån densamma icke

skall gäldas av stat eller kommun. Ändring som begäres av en markägare

är ofta till lika stor fördel för andra markägare. Det synes riktigare, att

kostnaden, till den del den ej bör falla å stat eller kommun, bestrides av den

eller de markägare som ha nytta av ändringen, oavsett vem som föranlett

eller påkallat ändringen. Undantagsregeln i andra stycket synes därför böra

utgå. Föreskrifterna i första stycket skola följaktligen utan inskränkning

gälla även ändring av byggnadsplan.

Vad lagrådet yttrat vid 113 § synes böra beaktas. Den ändring som lagrådet

förordat vid 115 § synes ändamålsenlig.

En av lagrådets ledamöter har hemställt, att förordnande som avses i 122 §

skall ankomma på Kungl. Maj:t i stället för på länsstyrelsen. Tillräckliga

skäl att i denna del frångå förslaget synas mig dock icke föreligga.

De ändringar av 123—130 §§, om vilka lagrådet hemställt, torde böra vidtagas.

De erinringar mot bestämmelserna i 135 §, som anförts av en av lagrådets

ledamöter, har jag däremot icke ansett mig kunna biträda.

Den förut omnämnda bestämmelsen om befogenhet för Kungl. Maj:t att

meddela dispens från stadgandet i 5 § andra stycket torde, såsom lagrådet

förordat, böra upptagas i en ny paragraf efter 135 §. I anledning härav torde

136 § i det remitterade förslaget böra betecknas som 137 § samt 137 §

i nyssnämnda förslag böra ingå såsom ett första stycke i 138 §.

Lydelsen av 141 § andra stycket torde böra jämkas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad lagrådet förordat.

Vad lagrådet yttrat vid 142—144, 146, 149, 150 samt 165—169 §§ torde

böra iakttagas. Likaså synes vad lagrådet uttalat beträffande förslagets uppställning

i allmänhet böra beaktas.

Såsom lagrådet funnit torde ordet »stadsplanelagen» i 50 § lagen om allmänna

vägar böra utbytas mot ordet »byggnadslagen». Den av lagrådet föreslagna

ändringen av 66 § lagen om allmänna vägar torde böra vidtagas.

Därvid synes dock lämpligt, att stadgandet i 65 § andra stycket samma lag

överflyttas till och inarbetas i 66 §. Nu angivna ändringar föranleda även

ändring i ingressen till lagen angående ändring i lagen om allmänna vägar.

Vad lagrådet anfört beträffande förslaget till lag angående ändring i lagen

om enskilda vägar torde böra beaktas.

Jämväl vissa andra redaktionella jämkningar av lagförslagen torde böra

vidtagas.

I enlighet med vad sålunda anförts ha förenämnda lagförslag överarbetats

inom justitiedepartementet.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga förslagen till

1) byggnadslag;

2) lag angående undring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar;

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 131.

27

s. 410 Kontrollera mot PDF

410 Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

3) lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar;

4) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 19M (nr

536); ävensom i statsrådsprotokollet för den 8 november 1946 omförmält

förslag till

5) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2A9) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

s. 411 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 131. 411

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition ......................................................... 1

Författningsförslag:

Byggnadslag....................................................... 2

Lag angående ändring i lagen om allmänna vägar....................... 32

Lag angående ändring i lagen om enskilda vägar........................ 35

Lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen........................ 37

Lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar.................................... 38

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsäremlen för den 8

november 1946..................................................... 39

Inledning............................................................. 40

Allmänna synpunkter på ny byggnadslagstiftning............................ 44

Stadsplaneutredningen............................................... 44

Kommunindelningskommittén........................................ 50

Yttranden över stadsplaneutredningens förslag.......................... 53

Departementschefen................................................. 72

Regionplan............................................................ 84

Stadsplaneutredningen............................................... 84

Yttrandena........................................................ 89

Departementschefen................................................. 96

Generalplan........................................................... 100

Stadsplaneutredningen............................................... 100

Yttrandena........................................................ 103

Departementschefen................................................. 109

Stadsplan............................................................. 112

Stadsplaneutredningen............................................... 112

Yttrandena........................................................ 113

Departementschefen................................................. 114

Byggnadsplan.......................................................... 115

Stadsplaneutredningen............................................... 115

Yttrandena........................................................ 125

Departementschefen................................................. 138

Utomplansbestämmelser.................................................. 146

Stadsplaneutredningen............................................... 146

Yttrandena........................................................ 147

Departementschefen................................................. 148

Vissa åtgärder till förekommande av olämplig bebyggelse...................... 149

Stadsplaneutredningen............................................... 149

Yttrandena........................................................ 152

Departementschefen................................................. 155

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungi. Maj:ts proposition nr 131.

Sid.

Förslaget till byggnadslag............................................... 160

Inledande bestämmelser.................................................. 160

Bestämmelser för stad................................................... 164

Om generalplan..................................................... 164

Om stadsplan...................................................... ISO

Om stadsplans upprättande och antagande................................ 180

Om tomtindelning...................................................... 188

Om förbud mot nybyggnad m. m......................................... 199

Om avstående av mark................................................. 208

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats........................... 222

Om bidrag till gatukostnad.............................................. 225

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande i vissa fall . . 245

Om underhåll av gata m. m.............................................. 251

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande...................... 252

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan............................ 252

Om utomplansbestämmelser.......................................... 253

Om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten......... 253

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen............ 262

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen............................. 265

Bestämmelser för landet.................................................. 266

Om generalplan på landet............................................ 266

Om stadsplan på landet.............................................. 273

Om byggnadsplan................................................... 274

Om utomplansbestämmelser på landet................................. 283

Om förbud mot bebyggelse på landet till hinder för försvaret eller luftfarten 284

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen på landet ... 285

Gemensamma bestämmelser för stad och landet............................... 286

Om regionplan ..................................................... 286

Om bestämmande och erläggande av lösen............................. 290

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. m................... 291

Allmänna bestämmelser ............................................. 295

Övergångsbestämmelser.................................................. 299

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmänna vägar ............. 304

Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar .............. 316

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen och förslaget

till lag angående ändrad lydelse av § 8 lagen om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar ................................... 318

Bilaga: De till lagrådet remitterade författningsförslagen......... 320

Lagrådets yttrande.................................................. 365

Utdrag av protokollet för iustitiedepartementsärenden för den 28

februari 1947 ..................................................... 401

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

463088

Doktrin (4)

  1. Klara Rolfart, Egendomsskydd och nya gator — svårt att förena?, SvJT 2020 s. 225, på s. 226 · Fritt tillgänglig
  2. Carl-Otto Lindberg, Om upphävande av detaljplan, FT 1976 nr 6 s. 255, på s. 258, 266, 274, 277 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Ingvar Severin, Om tätbebyggelse och glesbebyggelse, FT 1971 nr 4 s. 159, på s. 161 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Erik de Maré, Om tolkningen av byggnadslagen 50 § 2 st., FT 1967 nr 2 s. 96 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

21 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (8)

8 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:316 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadslag m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels oc a1 i texten
  2. SU 1947:205 Utlåtande i anledning av KungL Maj:ts proposition angående anslag till bidrag till vissa plankostnader m.m. s. 5 i texten
  3. Rskr. 1947:339 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till byggnadslag rn. m. i vad den hänvisats till konstitutionsutskot a1 i texten
  4. 1LU 1947:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till byggnadslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  5. 1LU 1947:54 Memorial angående ersättning åt biträde, som utskottet anlitat vid behandling av vissa ärenden. a1 i texten

Visa alla 8

Rättsfall (5)

5 kopplingar.

  1. RÅ 2005 ref. 53 ur registret · dokumentnivå
  2. RÅ 1999 ref. 57 ur registret
  3. RÅ 1994 ref. 54 ur registret
  4. RÅ 1994 ref. 47 ur registret · dokumentnivå
  5. RÅ 1993 ref. 81 ur registret

Doktrin (8)

8 kopplingar i 4 dokument.

  1. FT 1976 s. 255 Carl-Otto Lindberg, Om upphävande av detaljplan s. 258 · s. 266 · s. 274 · s. 277 i texten
  2. FT 1971 s. 159 Ingvar Severin, Om tätbebyggelse och glesbebyggelse s. 159 · s. 161 i texten
  3. SvJT 2020 s. 225 Klara Rolfart, Egendomsskydd och nya gator — svårt att förena? s. 226 i texten
  4. FT 1967 s. 96 Erik de Maré, Om tolkningen av byggnadslagen 50 § 2 st. s. 96 i texten