Angående inlösen av två fastigheter i Fjällbacka municipalsamliälle
1947-03-07 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:157, Angående inlösen av två fastigheter i Fjällbacka municipalsamliälle
Dokumentets text
Kungl. Maj ds proposition nr 157.
1
Nr 157.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inlösen av två
fastigheter i Fjällbacka municipalsamliälle, given Stockholms
slott den 7 mars 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 7 mars
1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
statsrådet Mossberg uppkommen fråga om inlösen av två fastigheter i Fjällbacka
municipalsamhälle samt anför.
I sin berättelse över sanitära inspektioner in. in. i Göteborgs och Bohus
län år 1943 anmärkte förste provinsialläkaren i länet i fråga om förhållandena
inom Fjällbacka municipalsamhälle i Kville socken, att ett stort bergblock
i den branta bergvägg, som flankerade samhällets huvudgata, under
årens lopp genom vatten och köld sprängts loss ur massivet och att blocket
syntes vila i ett sådant läge, att det icke vore otänkbart, att detsamma efter
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. A’r 157.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 157.
ytterligare söndervittring kunde störta ned över hus och människor, varför
en undersökning av fackmän syntes påkallad.
Sedan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hört vissa myndigheter,
beslöto municipalfullmäktige i Fjällbacka den 24 april 1944, efter framställning
av länsstyrelsen, uppdraga åt docenten vid Stockholms högskola Carl
Caldenius att företaga undersökning i saken. I skrivelse den 31 juli 1944
avgav Caldenius utlåtande, enligt vilket det av förste provinsialläkaren åsyftade
bergpartiet icke syntes giva anledning till oro men risk förelåge för ras
å annat ställe i bergväggen.
Efter förhandlingar mellan länsstyrelsen och representanter för ortsmyndigheterna
anhöll Kville kommun hos statens arbetsmarknadskommission
om statsbidrag till vidare undersökningar och upprättande av förslag till
förebyggande åtgärder mot det befarade raset. Den 11 december 1944 ställde
arbetsmarknadskommissionen medel till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande för nämnda ändamål. Undersökningen utfördes av arbetschefen
för styrelsens hamnarbeten inom västra distriktet, kaptenen Carl Bjuke.
Innan Bjuke avslutat sin undersökning hade han i skrivelse den 25 april
1946 till länsstyrelsen anmält, att fastigheterna tomten nr 1 i kvarteret
Långan i Fjällbacka, ägare Ester Karidén, samt Ödsmål Innegården l34 och
Ödsmål Sörgården 337 (tomten nr 2 i kvarteret Långan) därstädes, ägare
Lovisa Gustafsson, befunne sig inom en för bergras ytterst farlig riskzon,
enär vissa stora stenblock sulte så löst i den lodräta bergväggen, att de när
som helst kunde släppa sill läste och falla ned mot de nedanför liggande
byggnaderna, varigenom de inneboende komrne att utsättas för stor risk alt
bliva skadade. Omedelbart efter mottagandet av denna skrivelse utfärdade
länsstyrelsen samma den 25 april genom fridlysningskungörelse förbud för
andra än vederbörande ägare samt medlemmar av deras familjer eller hushåll
att beträda fastigheterna.
I sin utredning, vilken den 15 maj 1946 överlämnats till länsstyrelsen,
bekräftade Bjuke, alt stor risk förelåge för att stenblock skulle falla ner från
ett 25 meter över fastigheterna beläget bergparti, vilket på grund av tidigare
ras förlorat sitt stöd underifrån, och åstadkomma skada inom fastigheterna.
Att förstärka bergparlict genom att stötta upp den hängande bergklacken
med en betongmur vore ett mycket vanskligt och dyrbart företag. Kostnaden
härför beräknades till 60 000 kronor oberäknat kostnaderna för utrymning
av fastigheterna under byggnadstiden, extra bevakning och dylikt. Ändock
erhölles icke full garanti för bergras. Enligt Bjukes mening vore det därför
lämpligare att inlösa och riva de båda fastigheterna, varvid vissa delar av
byggnadernas grundmurar borde kvarstå som skydd åt gatan.
I skrivelse den 9 juli 1946 har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
hemställt, att ett belopp av 26 000 kronor måtte ställas till länsstyrelsens förfogande
för förvärv av fastigheterna och till stöd härför anfört i huvudsak
följande.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 157.
3
Den fara, som hotar Ester Karidéns och Lovisa Gustafssons fastigheter,
beror helt och hållet på spel av naturkrafter. Någon skyldighet för ägaren
till den fastighet, inom vilken berget är beläget — ett oskiftat dödsbo — att
ingripa till förhindrande av ras torde ej föreligga, och ej heller synes ett
sådant ingripande rimligen kunna begäras med hänsyn till de kostnader,
som skulle bliva följden. Ä andra sidan måste det för Ester Karidén och
Lovisa Gustafsson innebära ekonomiska påföljder av synnerligen allvarlig
art, om de ej få hjälp i den svåra situation, i vilken de ej genom eget förvållande
utan endast genom eu hotande naturkatastrof råkat. Det synes länsstyrelsen
vara förenat med billighet, att det allmänna i en situation som
den föreliggande träder hjälpande emellan. Under hänvisning till resultatet
av den verkställda utredningen synes det länsstyrelsen, att hjälp lämpligen
bör lämnas på så sätt, att det allmänna för skäligt pris inköper fastigheterna.
Ester Karidéns fastighet är för år 1946 taxeringsvärderad till 10 500
kronor, varav 1 000 kronor i markvärde, medan Lovisa Gustafssons fastighet
taxeringsvärderats till 5 000 kronor, varav 500 kronor i markvärde. Brandförsäkringsvärdet
utgör för byggnaderna å den förstnämnda fastigheten
15 000 kronor och å den sistnämnda fastigheten 9 500 kronor. Priserna synas
icke höra sättas så lågt som i enlighet med taxeringsvärdena. Det synes
lämpligare att utgå från brandförsäkringsvärdena, vilka ju utgöra de belopp
med vilka ersättning skall utgå till ägarna enligt av dem själva ingångna
avtal vid total förlust av byggnaderna genom brand. Köpeskillingarna böra
sålunda bestämmas genom en sammanläggning av brandförsäkrings- och
tomtvärdena eller till (15 000 + 1 000) 16 000 kronor för fastigheten
Långan nr 1 och till (9 500 + 500) 10 000 kronor för fastigheten Långan nr 2.
1 fråga om Ester Karidéns och Lovisa Gustafssons personliga och ekonomiska
förhållanden har i ärendet upplysts i huvudsak följande.
Ester Karidén är född år 1892 och änka sedan år 1939. Hon har en son,
27 år gammal, som är bosatt hos henne. Hennes tillgångar utgöras av, förutom
fastigheten jämte inventarier, ett banktillgodohavande å 2 100 kronor.
Hon har inga skulder. Efter maken, som var mästerlots, erhåller hon eu
pension å 1 400 kronor för år, varjämte hon i normala fall torde kunna
påräkna eu inkomst å omkring 800 kronor för rumsuthyrning till badgäster
och för uthyrning av affärslokaler i byggnaden. — Fastigheten inköptes år
1944 för 9 000 kronor och undergick samma år och år 1945 reparationer
för tillhopa omkring 6 000 kronor.
Lovisa Gustafsson, som är född år 1879 och änka sedan 23 år tillbaka,
har tre barn, av vilka en son är sinnesslö och vårdas av modern. Under
senare år har hon vistats omkring fem månader om året å fastigheten i Fjällbacka.
Hennes tillgångar utgöras av, förutom fastigheten med inventarier,
ett banktillgodohavande å 2 200 kronor. Hon har inga skulder. För sonen
erhåller hon en pension av 490 kronor för år. Hennes övriga inkomster härröra
från en i förevarande fastighet bedriven kaférörelse, vilken beräknas
inbringa omkring 350 kronor om året. Till bestridande av sina levnadsomkostnader
måste hon taga av kapitalet. — Fastigheten inköptes år 1915
för 3 600 kronor. Strax därefter ombyggdes och reparerades den för omkring
6 000 kronor.
1 yttranden över länsstyrelsens framställning ha Ester Karidén och Lovisa
Gustafsson i första hand hemslälll. atl fridlysningen måtte upphävas och alt
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 157.
de måtte erhålla ersättning för de av fridlysningen föranledda förlusterna.
1 andra hand ha de förklarat sig villiga att avhända sig fastigheterna, Ester
Karidén fastigheten Långan nr 1 för 35 000 kronor och Lovisa Gustafsson
fastigheten Långan nr 2 för 22 000 kronor. Härutöver ha de för tiden 1 maj
31 oktober 1946 begärt ersättning för uteblivna inkomster av fastigheterna
och det obehag som åsamkats dem av fridlysningen med 850 respektive 600
kronor.
Det skall i detta sammanhang upplysas, att länsstyrelsen den 11 november
1946 upphävt fridlysningen, vilken enligt länsstyrelsens uttalande i skrivelsen
den 9 juli 1946 tillkommit icke minst med hänsyn till det stora antalet
sommargäster i Fjällbacka. I stället har länsstyrelsen låtit intill fastigheterna
uppsätta anslag med varning att beträda fastigheterna.
Statskontoret har den 22 november 1946 avgivit följande utlåtande i
ärendet.
Därest man med hänsyn till de kostnader och risker, som äro förenade
med arbeten i bergväggen, icke kan räkna med att faran för ras undanröjes
genom sådana arbeten, synes den bestående fridlysningen icke kunna hävas.
Tvärtom torde i fridlysningen intagna förbehåll till förmån för ägarna samt
medlemmar av deras familjer eller hushåll få betraktas såsom provisoriska
eftergifter. I följd härav torde värdet av fastigheterna icke längre inrymma
tomtvärde och i fråga om husen endast rivningsvärde.
Det synes böra ankomma på vederbörande kommunala myndighet att inlösa
fastigheterna — eventuellt genom expropriation — samt föranstalta om
nusens bortförande och de åtgärder i övrigt, vilka må anses erforderliga för
att förebygga skador i samband med det befarade raset.
Vad angår ersättning till ägarna för liden förlust må först framhållas, att
någon rättslig grund för ersättningsanspråk från deras sida icke föreligger
vare sig i förhållande till ägaren till den mark. varifrån raset hotar, eller i
förhållande till staten. Lika med länsstyrelsen finner statskontoret billighetsskäl
tala för viss ersättning av allmänna medel. Starka principiella betänkligheter
uppställa sig dock mot anlitande av statsmedel för ändamålet. Del
bör här understrykas, att faran för nedrasande bergpartier icke uppstått
genom någon plötsligt inträdande naturförändring utan genom en långsamt
fortgående förvittring. Erinras må ock, att byggnads- och hälsovårdsstadgornas
tillämpning närmast ankommer på kommunal myndighet ävensom
att utgiften för ersättning till fastigheternas ägare kan sägas träda i stället
för kostnader för förstärkningsarbeten i bergväggen, vilka skolat åvila kommunen
eller municipalsamhället men vilka på grund av rådande förhållanden
inbesparas. Statskontoret kan därför icke tillstyrka bifall till de föreliggande
framställningarna.
Slutligen har länsstyrelsen låtit i januari 1947 verkställa en sakkunnig
värdering av fastigheterna. Vid denna värdering, som utförts av byggmästaren
Johan Karlsson, Kville, och nämndemannen K.-E. Aronsson, Fjällbacka,
har Ester Karidéns fastighet Långan nr 1 åsatts ett värde av 28 000
kronor och Lovisa Gustafssons fastighet Långan nr 2 ett värde av 13 000
kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 157.
5
Genom två särskilda köpekontrakt den 8 respektive It februari 1947 hava
Ester Karidén och Lovisa Gustafsson överlåtit sina fastigheter till kronan
för de av värderingsmännen åsatta beloppen samt förklarat sig »avstå från
alla krav på ersättning i anledning av att fastigheterna hotas av bergras
och att säljarna därigenom icke kunnat tillfullo utnyttja desamma». Köpekontrakten
hava den 15 februari 1947 godkänts av länsstyrelsen för Kungl.
Maj:t och kronan med förbehåll för Kungl. Maj:ts godkännande.
Enligt den i det föregående omförmälda sakkunnigundersökningen föreligger
stor risk för att stenblock skola lossna från den tvärbranta bergväggen
över tomterna nr 1 och 2 i kvarteret Långan i Fjällbacka municipalsamhälle,
Kville kommun, och vid fallet åstadkomma omfattande skador på människor
och egendom inom dessa fastigheter. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har. när undersökningsresultaten blivit kända, genom fridlysningskungörelse
den 25 april 1946 utfärdat förbud för andra än fastigheternas ägare
samt medlemmar av deras familjer och hushåll att beträda fastigheterna.
Mot denna länsstyrelsens åtgärd torde någon befogad erinran icke kunna
göras. Det har ytterligare upplysts, alt länsstyrelsen den It november 1946
upphävt fridlysningen och i stället låtit intill fastigheterna uppsätta anslag
med varning att beträda fastigheterna. Angivna åtgärder från länsstyrelsens
sida kunna endast betraktas som provisorier. För att undanröja skadehotet
synas två utvägar möjliga, nämligen att förstärka bergväggen eller att helt
utrymma fastigheterna och förbjuda att dessa vidare beträdas. Med hänsyn
till att berörda förstärkningsarbeten skulle bli förhållandevis mycket dyrbara
och ändock icke ge full garanti mot bergras finner jag den sistnämnda utvägen
vara den praktiskt framkomliga.
Redan konstaterandet av den föreliggande risken för ras från bergväggen
samt länsstyrelsens med anledning härav vidtagna åtgärder måste anses
hava medfört att fastigheterna kraftigt sjunkit i värde. Genom en utrymning
i förening med be trädandeförbud skulle fastigheterna uppenbarligen
förlora allt värde för ägarna. Det torde icke kunna ifrågasättas, att
ägaren till den fastighet, inom vilken bergpartiet är beläget, skall ersätta
dem för denna förlust, som uppkommit utan hans förvållande.
Vad angår frågan om eventuell skyldighet för kommunen (municipalsamhället)
att bestrida ifrågavarande kostnader torde icke utan frivillig medverkan
från kommunens (samhällets) sida kostnaderna kunna överföras på
kommunen eller municipalsamhället genom ändring av stadsplanen eller
tillämpning av stadsplanelagens expropriationsbestämmelser. Ej heller synas
för sådan skyldighet kunna åberopas bestämmelserna i byggnads- eller
hälsovårdsstadgorna eller annan rättsgrund.
När sålunda någon skyldighet för annan all ersätta ägarna till de båda
fastigheterna för den förlust som föranledes dem av eu utrymning i förening
med beträdandeförbud icke synes föreligga eller kunna utkrävas,
Föredragan
den.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 157.
skulle ägarna, därest det allmänna icke träder hjälpande emellan, själva få
vidkännas denna förlust. Den situation, vari fastighetsägarna sålunda icke
genom eget förvållande utan genom en hotande naturkatastrof råkat, innebär
emellertid synnerligen allvarliga ekonomiska påföljder för fastighetsägarna,
då dessa — båda änkor i åldern 55 respektive 68 år —- för sin utkomst
äro beroende av fastigheterna och dessas avkastning. I likhet med
länsstyrelsen och i viss mån även statskontoret finner jag billighetsskäl tala
för att det allmänna ersätter fastighetsägarna berörda förlust. Detta synes
böra tillgå så att fastigheterna inlösas av det allmänna för de belopp, som
vid en sakkunnig värdering åsättas dem. Det kan möjligen synas skäligt, att
stat och kommun dela kostnaderna härför. Då det emellertid får anses tveksamt,
om ett fastighetsförvärv av förevarande slag är ett ändamål för vilket
kommunen äger anvisa medel, och härtill den kommunala utdebiteringen
inom Kville kommun och Fjällbacka municipalsamhälle är relativt hög, vill
jag förorda, att staten inlöser ifrågavarande båda fastigheter. Vid en sakkunnig
värdering av fastigheterna ha dessa åsatts värden å 28 000 respektive
13 000 kronor, för vilka belopp fastighetsägarna förklarat sig villiga överlåta
fastigheterna till staten. Under rubriken Inlösen av två fastigheter i
Fjällbacka municipalsamhälle synes sålunda ett anslag av 41 000 kronor
höra äskas hos riksdagen.
Vid bifall till detta förslag och sedan fastigheterna inlösts av staten torde
sådan stadsplaneändring böra genomföras, alt fastigheterna utläggas som
skydds- eller säkerhetsområden. Hinder torde icke böra möta mot att fastigheterna,
vilka då komma att sakna marknadsvärde, utan ersättning överlåtas
till municipalsamhället.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att under V huvudtiteln till Inlösen av två fastigheter i
Fjällbacka municipalsamhälle för budgetåret 1947/48 anvisa
ett anslag av............................kronor 41 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hedfors.
Iduus tryckeri, Esselte alu StockligEm HM7
710397
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1947:234 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge distrikt. a1 i texten
- SU 1947:85 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inlösen av två fastigheter i Fjällbacka municipalsamhälle. s. 10 i texten