Med förslag till förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst under vissa dr av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m
1947-01-17 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:17, Med förslag till förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst under vissa dr av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
1
Nr 17.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående taxering
för inkomst under vissa dr av ersättning på grund av
försäkring för förlust av fartyg, m. m.; given Stockholms
slott den 17 januari 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning med ytterligare bestämmelser angående
taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg, in. m.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 17 19.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
Förslag
till
förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för
inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för
förlust av fartyg, m. m.
Härigenom förordnas
dels att den i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt förordningarna den
30 maj 1941, nr 360,1 den 19 juni 1942, nr 410, den 17 juni 1943, nr 400,
och den 26 maj 1944, nr 276, stadgade rätten att på flera beskattningsår
fördela ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg må, såvitt
angår fartyg som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum
något av åren 1940—1945, avse en fördelning på beskattningsåren från och
med det, då ersättningen inflöt, till och med det, för vilket taxering skall äga
rum år 1950, eller ersättningens upptagande såsom intäkt under ett eller
flera år inom nyssnämnda period,
dels ock att vad sålunda stadgats beträffande ersättning på grund av försäkring
skall vid taxering enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning
å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår
för vilka taxering ägt rum åren 1941—1945, dock ej där avyttringen skett
till någon med vilken säljaren var i intressegemenskap och det kan antagas,
att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende
antingen för säljaren eller för köparen.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Jfr 1944: 278.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 17 januari
1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om förlängt uppskov
med beskattning av försäkringsersättning för förlorat tonnage respektive
köpeskilling för avyttrat tonnage samt anför därvid följande.
I 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas, att ersättning på grund av
försäkring av egendom skall anses såsom intäkt av rörelse, om och i den
mån köpeskilling för egendomen, därest denna försålts, skolat hänföras till
sådan intäkt. Avser ersättningen försäkring för förlust av fartyg, står det
den skattskyldige fritt att upptaga densamma — i den mån den överstiger
värdet av det förlorade fartyget sådant detta värde befanns efter vederbörliga
avskrivningar — såsom intäkt under det beskattningsår, då den influtit, eller
något av de två följande åren, eller fördelad på dessa tre år; dock att ersättningen,
i den mån den använts för anskaffande av annat eller andra fartyg,
icke må upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än det varunder den
sålunda använts.
Genom förordningen den 30 maj 1941 (nr 360) med särskilda bestämmelser
beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av
försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg
har föreskrivits, att den i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade rätten
att på flera beskattningsår fördela ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg finge, såvitt avsåge fartyg som förlorats under beskattningsår
för vilket taxering ägt rum åren 1940—1942, avse en fördelning på fem år i
stället för i nyssnämnda moment angivna tre år eller ersättningens upptagande
såsom intäkt under ett eller flera år inom femårsperioden. Vidare har
genom förordningen föreskrivits, att vad sålunda stadgats beträffande ersättning
på grund av försäkring skulle äga motsvarande tillämpning å köpeskilling
för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår för vilka
taxering ägt rum år 1941 eller år 1942, dock ej där avyttringen skett till
någon med vilken säljaren varit i intressegemenskap och det kunde antagas,
att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende
antingen för säljaren eller för köparen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Motsvarande bestämmelser ha genom förordningar den 19 juni 1942, nr
410, den 17 juni 1943, nr 400, den 26 maj 1944, nr 276, och den 8 juni 1945,
nr 295, meddelats beträffande taxeringarna åren 1943—1946.
Vidare har genom förordningen den 9 juni 1944, nr 278, förordnats dels
att den förut omnämnda rätten att på flera beskattningsår fördela ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg finge — såvitt avsåge fartyg
som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum något av åren
1940, 1941 och 1942 — avse en fördelning på beskattningsåren från och
med det, då ersättningen inflöt, till och med det, för vilket taxering skulle
äga rum år 1947, eller ersättningens upptagande såsom intäkt under ett
eller flera år inom nyssnämnda period, dels ock att vad sålunda stadgats beträffande
ersättning på grund av försäkring skulle äga motsvarande tillämpning
å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår
för vilka taxering ägt rum åren 1941 och 1942, dock ej där avyttringen
skett till någon, med vilken säljaren var i intressegemenskap och det kunde
antagas, att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende
antingen för säljaren eller för köparen.
I enlighet härmed må ersättning eller köpeskilling varom nu är fråga fördelas
på följande sätt.
Författning
Ersättning på grund av
försäkring för förlust av
fartyg som förlorats
Köpeskilling för
fartyg som
försålts
Ersättningen resp. köpe- skillingen må fördelas
på beskattningsår, för
vilket taxering verk- ställes något av nedan
angivna år:
under beskattningsår, för vilket taxering
verkställes något av följande år:
SFS 1941:360 ......
1940
_
1940—1944
» 1944:278 ......
—1947
> 1941:360 ......
1941
1941
1941—1945
» 1944:278 ......
-1947
» 1941:360 ......
1942
1942
1942-1946
» 1944:278 ......
-1947
» 1912:410 ......
1943
1943
1943 — 1947
» 1943:400 ......
1944
1944
1944 — 1948
» 1944:276 ......
1945
1945
1945 — 1949
» 1945:295 ......
1946
1946
1946 — 1950
I en den 14 september 1946 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift har
Sveriges redareförening hemställt om förlängning av de tidsperioder, under
vilka fördelning enligt vad förut sagts må ske av försäkringsvinster å förlista
eller försäljningsvinster å avyttrade fartyg. Redareföreningen har därvid erinrat
om att enligt 19 § 2 inom. förordningen den 21 juni 1946 om krigskonjunkturskatt
för år 1946 rederiföretag kunde erhålla uppskov med taxeringen
för sagda år till den 30 juni 1950. Motivet för detta uppskov hade
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
5
bl. a. varit, att särskilt de mindre rederierna på grund av rådande höga priser
å nytt tonnage ej kunnat anskaffa ersättningstonnage. Härtill komme,
att varven i regel vore sysselsatta med nybeställningar å fartyg ända fram
till år 1950.
Redareföreningen har vidare anfört att, därest icke förlängt uppskov beviljades
med beskattningen av försäkringsersättning för förlorat eller av köpeskilling
för avyttrat tonnage enligt 1941 och därpå följande års förordningar,
komme de rederier, som i början av kriget förlorat eller sålt tonnage,
i ett sämre läge än de, som förlorat eller sålt tonnage under de senaste
åren, alldenstund det ännu icke vore möjligt att anskaffa ersättningstonnage
till rimliga priser. Vid detta förhållande funne föreningen rättvisa
och billighet bjuda, att förlängt uppskov medgåves med beskattningen av
förenämnda ersättningar och köpeskillingar intill den tidpunkt, då återanskaffning
kunde ske till skäliga priser. I fråga om tiden för sagda uppskov
ansåge föreningen av samma skäl, som angivits för uppskovet med avräkningsförfarandet
beträffande krigskonjunkturskatten, tiden böra bestämmas
till och med utgången av år 1950. Skulle en ändring av nu antydd natur icke
genomföras, riskerade de rederier, som enligt hittills gällande bestämmelser
inom den närmaste tiden skulle beskattas för ifrågavarande ersättningar
eller köpeskillingar, att få avstå en så betydande del av beloppen i fråga,
att det måhända icke bleve möjligt för dem att efter krigets slut beställa
eller inköpa nytt ersättningstonnage. I detta sammanhang ville föreningen
framhålla, att föreningen förutsatte, att bestämmelser av nu förevarande natur
jämväl komme att utfärdas beträffande beskattningen av ersättning på
grund av försäkring för förlorat eller i fråga om köpeskilling för försålt
fartyg för de fall, då förlusten eller avyttringen ägt rum under beskattningsår,
för vilka taxering skulle verkställas efter år 1946 och senast år 1951.
Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarrätten,
kommerskollegium, överstätliällarämbetet (med bifogande av ett
utav taxeringsintendenten i Stockholm avgivet yttrande i ärendet) samt av
länsstyrelserna i Malmöhus och Göttborgs och Bohus län.
Kammarrätten har i sitt utlåtande anfört, att kammarrätten funne sig
med hänsyn särskilt till vad som inom riksdagen i samband med beslutet om
krigskonjunkturskatt för år 1946 förekommit rörande rederinäringens beskattning
böra tillstyrka redareföreningens framställning, dock att — om
ock i den mån redareföreningen avsett åstadkommande av ändrade bestämmelser
beträffande taxering för inkomst av ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg, då förlusten
eller avyttringen ägt rum under beskattningsår, för vilket taxering
skulle verkställas år 1948 eller senare — denna fråga syntes vara för tidigt,
väckt.
Kommerskollegium har uttalat att då bestämmelser av föreslagen innebörd
skulle vara ägnade att befrämja återuppbyggandet av det svenska tramptonnaget,
vilket — såsom kollegium vid flera tillfällen framhållit i sam
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
band med frågor rörande rederinäringens beskattning —■ måste anses vara
av stor betydelse för vårt näringsliv, kollegium tillstyrkte den föreliggande
framställningen.
Taxering sintendenten i Stockholm har i sitt yttrande anfört följande.
De extraordinära förhållanden, som motiverade bestämmelser, att beskattningen
av försäkringsvinster å förlista eller försäljningsvinster å avyttrade
fartyg finge uppskjutas längre tid än 3 år, nämligen svårigheten att anskaffa
nytt tonnage till rimliga priser, torde alltjämt vara för handen. Huruvida
dessa förhållanden skola bliva rådande fram till år 1950 synes vanskligt
att nu avgöra, även om så förefaller troligt. Emellertid synes mig i princip
intet vara att invända emot att sådana vinster som skolat tagas till
beskattning senast åren 1947, 1948 eller 1949 få uppskjutas till senast 1950
års taxering.
Det må erinras om att den temporära utvidgningen av bestämmelserna i
28 § 2 mom. kommunalskattelagen att avse vinst även å försålda fartyg motiverades
av de extraordinära förhållandena, därvid försäljningar ofta framtvingats
av ett faktiskt tvångsläge. Sådana tvångsförsäljningar torde nu icke
längre förekomma. Enligt min mening synes därför bestämmelser med innebörd
att vinst å under beskattningsåret 1946 eller senare försålt fartyg i
beskattningshänseende skall få fördelas å flera år icke vara motiverade.
Vad angår vinst å förlista fartyg synes mig en successiv återgång till
kommunalskattelagens bestämmelser vara befogad, såvida icke den kommande
utvecklingen ger vid handen, att svårigheterna i anskaffande av ersättningstonnage
bliva bestående under längre tid än som nu kan förutses.
Fog synes mig sålunda finnas för införande av sådana bestämmelser beträffande
såväl vinst å försålda fartyg som försäkringsvinst d förlista fartyg,
att sådan vinst, som enligt tidigare bestämmelser skolat tagas till beskattning
senast åren 1947, 1948 eller 1949 må beskattas senast år 1950 och
beträffande försäkringsvinst å förlista fartyg därjämte att sådan vinst, som
uppkommit under beskattningsåret 1946 må fördelas på högst fyra år. Därest
den framtida utvecklingen så påfordrar, kunna dessa bestämmelser sedermera
uppmjukas.
Som stöd för den här intagna restriktiva ståndpunkten må erinras om de
avsevärda risker för det allmänna, som ligga i en alltför lång skattekredit
för verkligt uppkomna vinster. Därest rederiföretag, varom fråga är, kommer
på obestånd, finnes ingen möjlighet att utkräva skatt å den tidigare
uppkomna vinsten. Det kunde därför möjligen övervägas, huruvida det icke
vore lämpligt att verkställa taxering av de ifrågavarande vinsterna samt debitering
på grundval därav, men medgiva anstånd med betalningen av motsvarande
villkorligt påförda skattebelopp. Härigenom vunnes åtminstone
möjlighet för det allmänna att bevaka sin rätt i eventuell konkurs eller likvidation.
överståthållarämbetet har såsom eget utlåtande åberopat det av taxeringsintendenten
avgivna yttrandet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt redareföreningens förslag om
förlängt uppskov med beskattning av försäkringsersättning för förlorat eller
av köpeskilling för avyttrat tonnage till senast taxeringsåret 1951. I en eventuell
förordning i ämnet borde enligt länsstyrelsens mening inrymmas en
bestämmelse att redovisning av obeskattade medel skulle ske å särskilt formulär,
som skulle biläggas varje års deklaration till och med det år, då er
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
7
sättningen upptoges till beskattning, på liknande sätt som nu skedde beträffande
avsättning till investeringsfonder. Om möjligt borde bestämmelsen utformas
så, att redovisningen komme att omfatta jämväl uppskov med beskattningen
enligt tidigare givna förordningar.
Vidare har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört.
De nu ifrågavarande uppskovsbestämmelserna ha inom länet varit av värde
för vissa rederiaktiebolag, vilka haft ett enda eller endast ett fåtal fartyg
i allmänhet gående i trampfart eller kontraktsfart. Uppskovsrätten har även
kommit att utnyttjas av vissa större linjerederier, vilka trots fartygsförlusterna
ha kvar en betydande flotta. Dessutom ha bestämmelserna vunnit tilllämpning
beträffande en del av partrederier och enskilda ägda mindre fraktfartyg
och fiskebåtar.
Enligt härstädes förda anteckningar har uppskov för dessa olika grupper
av skattskyldiga hittills ifrågakommit för en sammanlagd inkomst om i runt
tal 36 miljoner kronor. Hur beloppen fördela sig på de särskilda grupperna
av redare framgår av följande sammanställning. (Beloppen i 1 000 kr.)
Antal
skatt-
Ursprung- ligen upp-
Av uppskjutet belopp återstår
att taxera senast
skyldiga
rörelser
skjutet
belopp
1947
1948
1949
1950
Summa
1947—1950
Linjefart......................
4
28 859
3 896
9 038
_
_
12 934
Tramp och kontraktfart ......
10
6 596
2 273
2 956
—
—
5 229
Fraktfart och fiske............
68
597
11
138
90
152
391
Summa
82
36 052
6180
12 132
t)0
152
18554
Vidkommande den föreliggande framställningen vill länsstyrelsen framhålla,
att syftet med 28 § 2 mom. kommunalskattelagen torde icke i och för
sig varit att bereda rederierna en ekonomisk förmån genom skatteuppskov.
Man har väl närmast velat undanröja den för vissa företag särskilt kännbara
olägenhet, som följer av att en formell försäkringsvinst genom förlisning av
ett fartyg kan framträda under ett år, då vinsten icke kan utnyttjas för nedskrivning
av annat fartyg, medan å andra sidan vinsten under det år, när
ersättningsanskaffning äger rum, i regel icke är så stor att den räcker till
någon större nedskrivning av ersättningstonnaget.
Att genom provisoriska anordningar under kriget treårsfördelningen kommit
att utsträckas till en fördelning på fem år och att samtidigt uppskovsrätten
utvidgats att även omfatta vinster vid försäljning av fartyg har motiverats
med de rådande förhållandena och att en försäljning stundom torde
vara motiverad av ett faktiskt tvångsläge. Något subventionssyfte torde icke
ha legat till grund för de sålunda vidgade uppskovsmöjligheterna.
Sedan länsstyrelsen härefter understrukit dels behovet av kontroll över
uppskoven med taxering av ersättning eller köpeskilling varom nu är fråga
och dels att skattens förskjutning icke borde få innebära en skatteförmån
för den skattskyldige, har länsstyrelsen vidare anfört, att länsstyrelsen ville
föreslå att insättning på icke räntebärande konto i riksbanken av det till
taxering uppskjutna beloppet skulle utgöra villkor för uppskov. Därest denna
tanke icke skulle kunna genomföras, ville länsstyrelsen dock ifrågasätta, att
eu ändring genomfördes i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen av innebörd
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departements
chefen.
att uppskovsrätten gjordes beroende av beskattningsnämnds prövning eller
alternativt att uppskovsrätt i framtiden endast finge tillgodonjutas av skattskyldig,
som icke under något av de beskattningsår, då uppskov tillgodonjutits,
kunnat använda den i nämnda lagrum omnämnda ersättningen till nedskrivning
av annan tillgång i rörelsen. Vad anginge frågan hur lång tid det
förlängda uppskovet borde gälla vore länsstyrelsen av den meningen, att detta
spörsmål icke utan vidare behövde sammanställas med avräkningen av krigskonjunkturbeskattningen.
Tiden för ianspråktagandet av de äldsta fondavsättningarna
enligt 1944 års lagstiftning om investeringsfonder för fartyg utlöpte
under det beskattningsår, för vilket taxering skulle ske år 1950. Vidare
utgjorde taxeringsåret 1950 det sista år, under vilket uppskov enligt femårsreglerna
kunde komma i fråga — på grund av förordningen den 8 juni 1945,
nr 295. Det syntes därför lämpligast, att tidsfristen för samtliga »femårsfördelningar»
enhetligt utsträcktes så, att slutavräkning skulle vara verkställd
senast år 1950. Under förutsättning att uppskovsvillkoren skärptes på sätt
länsstyrelsen föreslagit hade länsstyrelsen icke något att erinra mot en bestämmelse
i sådan riktning.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har under krigsåren möjlighet
förelegat för rederier att i viss omfattning erhålla uppskov med beskattning
av försäkringsersättning för förlorat eller köpeskilling för avyttrat t artyg.
Sålunda har rederi, som drabbats av fartygsförlust under något av de
beskattningsår för vilka taxering verkställts under åren 1940—1943, varit
berättigat att fördela uppburen försäkringsersättning under en tidsperiod,
som sträckt sig från och med det beskattningsår då ersättningen inflöt till
och med det beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1947. Därest
förlusten inträffat under beskattningsår, för vilket taxering verkställts något
av åren 1944—1946, äger rederiet fördela influtna försäkringsbelopp på de
beskattningsår, för vilka taxering verkställes under femårsperioderna 1944
—1948, 1945—1949 respektive 1946—1950.
I fråga om köpeskilling för avyttrat fartyg gälla samma bestämmelser som
beträffande försäkringsersättning för förlorat fartyg med den avvikelsen, att
rätt till uppskov icke medgivits med avseende å köpeskilling för fartyg som
försålts under det beskattningsår, för vilket taxering verkställts år 1940.
I nu föreliggande framställning har Sveriges redareförening hemställt att
möjlighet måtte beredas rederierna att erhålla ytterligare uppskov med beskattning
av försäkringsersättning för förlorat respektive köpeskilling för
avyttrat fartyg. Såsom motivering härför har i huvudsak anförts att det ännu
icke vore möjligt att anskaffa ersättningstonnage till rimliga priser; och på
grund härav skulle — därest ytterligare uppskov i förevarande hänseende
icke medgåves — de rederier, vilka i början av kriget förlorat eller sålt tonnage,
komma i sämre ställning än sådana rederier som förlorat eller avyttrat
fartyg under senare år.
Under remissbehandlingen av redareföreningens framställning ha samtliga
hörda myndigheter tillstyrkt att lagstiftningen på förevarande område
9
Kungl. Maj ds proposition nr 17.
erhölle förlängd giltighet. Beträffande den omfattning i vilken sådan förlängning
borde ifrågakomma och de villkor, som därvid borde uppställas,
ha remissinstanserna emellertid, såsom iramgår av det förut anförda, varit
av olika uppfattning.
Även enligt min mening synes det skäligt — främst med hänsyn till de
alltjämt föreliggande svårigheterna att anskaffa ersättningstonnage — att
rederierna beredas ytterligare möjligheter till uppskov med beskattningen
av ifrågavarande intäkter.
Vid prövningen av frågan om längden av det ytterligare uppskov, som sålunda
bör medges, torde hänsyn i första hand böra tagas till i vad mån de
nu rådande svårigheterna att anskaffa ersättningstonnage kunna antagas
bliva övervunna under de närmaste åren. Emellertid bör även beaktas angelägenheten
av alt uppskovet begränsas i görligaste mån och att den ifrågavarande
krislagstiftningen sålunda avvecklas snarast möjligt. Med utgångspunkt
från det nyss sagda synes det lämpligt att den period, inom vilken
beskattning skall ske, för samtliga de av 1941—1944 års författningar reglerade
fallen förlänges till och med det beskattningsår, för vilket taxering
verkställes år 1950. En dylik författningsändring skulle i fråga om de år
1942 eller tidigare år uppburna beloppen innebära en förlängning med tre
år samt i fråga om de under åren 1943 och 1944 uppburna beloppen en förlängning
med två respektive ett år. Författningsändringen skulle vidare medföra,
att sluttiden för nyssnämnda fall bleve densamma som i fråga om de
försäkringsbelopp och köpeskillingar, som uppburits under år 1945 och som
enligt samma års författning skola upptagas som intäkt senast det beskattningsår,
för vilket taxering verkställes år 1950.
Vad härefter angår frågan om utvidgning av stadgandet i 28 § 2 mom.
kommunalskattelagen med avseende a sadana fall, da försäkrings- eller försäljningsvinst
uppkommit under beskattningsår för vilket taxering äger rum
år 1947 eller senare, må framhållas att, där vinsten föranletts av försäljning
av fartyg år 1946 eller senare, något sådant tvångsläge som tidigare ansetts
motivera en förlängning av tiden för vinstens upptagande till beskattning
icke längre är för handen. Ej heller synes det numera — sedan de direkta
krigshandlingarna upphört — erforderligt att meddela ytterligare undantagsbestämmelser
rörande beskattning av vinst på grund av försäkring för förlust
av fartyg. För övrigt må erinras om att enligt övergångsbestämmelserna
till 1945 års uppbördsförordning försäkrings- och försäljningsvinster, som
uppkommit under år 1946 (motsvarande räkenskapsår), endast under vissa
förutsättningar komma att tagas till beskattning.
1 vissa remissyttranden har hemställts, att särskilda föreskrifter skulle
meddelas i syfte dels att vinna kontroll över den uppskjutna beskattningen
av ifrågavarande vinster dels ock att förhindra att den skattskyldige beredde
sig en förmån i beskattningshänseende genom uppskovsförfarandet. Då emellertid
dylika föreskrifter hittills icke ansetts erforderliga och några missförhållanden
på grund av detta uppskovsförfarande icke kommit till synes, torde
anledning saknas all i frågans nuvarande läge meddela föreskrifter av
angivet slag.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
I enlighet med det nu anförda liar inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för
inkomst under vissa dr av ersättning på grund av försäkring för förlust av
fartyg, m. m.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1947:26 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsbidrag för undersökning rörande visst torrläggningsföretag, m. m. a1 i texten
- BevU 1947:1 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering Iför inkomst under vissa år av er s. 1 i texten