Angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m
1947-02-28 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:180, Angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj ds proposition nr 180.
1
Nr 180.
Kungl. Majds proposition till riksdagen angående postverkets ensamrätt
till brevbefordran m. m.; given Stockholms
slott den 28 februari 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag,
dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse
angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.;
dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 1 förordningen den 22 april 1932 (nr 75) angående
villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.
GUSTAF.
Torsten Nilsson.
llihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr ISO.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
Förslag
till
Kungörelse
angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Statens postverk äger ensamrätt till regelbunden befordran mot avgift av
slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller delvis skrivna
meddelanden.
2 §■
Den som driver regelbunden yrkesmässig trafik är skyldig att för postverkets
räkning mot skälig ersättning befordra post.
3 §•
För befordran med trafikmedel i regelbunden yrkesmässig trafik må den
som betjänar sådant trafikmedel icke mottaga försändelse som i 1 § avses annorledes
än för postverkets räkning eller för att avlämnas till postverket.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må dock med trafikmedel i regelbunden
yrkesmässig trafik befordras
a) öppna försändelser innehållande skrivna meddelanden, vilka uteslutande
avse uppdrag för trafikföretaget att å ort som beröres av trafiken uträtta
ärenden för uppdragsgivarnas räkning, samt
b) försändelser, vilka i tjänsten utväxlas mellan befattningshavare inom
trafikföretaget, mellan trafikföretag, vilka sinsemellan hava samtrafik, mellan
trafikföretag och dess kommissionärer, agenter eller ombud eller mellan
militära myndigheter i samband med militärtransporter.
Å försändelse som i b) avses skall finnas anteckning om att den må befordras
utan postverkets anlitande, exempelvis genom anteckning å försändelsen
av ordet »tjänstesak» eller annat motsvarande uttryck, jämte avsändarens
namn.
4 §•
1 mom. Den som för annans räkning än postverkets bedriver sådan postbefordran
som avses i 1 § straffes med dagsböter, och vare dessutom pliktig
att till postverket utgiva ersättning med belopp motsvarande postavgiften för
försändelse, som obehörigen befordrats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
3
2 mom. Bryter någon mot förbud som i 3 § stadgas, straffes på sätt i 1
mom. sägs, och vare jämväl den som bedriver trafiken förfallen till enahanda
ansvar, såframt förseelsen begåtts med hans vetskap. Ersättningsskyldighet
varom i i mom. förmäles åvilar den som för befordran mottagit försändelse i
strid mot förbudet i 3 § samt, därest jämväl den som bedriver trafiken straffas,
denne och mottagaren en för båda och båda för en.
3 mom. Befinnes med anteckning enligt 3 § sista stycket försedd försändelse
vara av sådant innehåll, att den icke bort på sätt som skett fortskaffas,
är avsändaren förfallen till ansvar och ersättningsskyldighet som i 2 mom.
stadgas.
5 §•
Åtal för förseelse mot denna kungörelse anhängiggöres vid allmän domstol.
Böter tillfalla kronan.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1947, då kungörelsen den 21
december 1888 (nr 80) beträffande postverkets rätt i fråga om befordran av
brev och brevkort, ävensom angående postsändning å järnvägar, med ångfartyg
och med diligenser skall upphöra att gälla.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av § 1 förordningen den 22 april 1932 (nr 75) angående
villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.
Härigenom förordnas, att § 1 förordningen den 22 april 1932 angående
villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter skall
erhålla följande ändrade lydelse.
Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:
§ 1.
De stadganden, som meddelas i
denna förordning, gälla endast periodiska
skrifter, som tryckas och utgivas
i Sverige, samt endast postbefordran
inom riket. Med benämningen
tidning avses i förordningen även
annan periodisk skrift.
§ 1.
De stadganden, som meddelas i
denna förordning, gälla periodiska
skrifter, som tryckas och utgivas i
Sverige, samt postbefordran inom riket;
duck att Kungl. Maj:t, då särskilda
omständigheter därtill föranleda,
äger medgiva, att stadgandena
må gälla även annan periodisk
skrift än nyss sagts.
Med benämningen tidning avses i
förordningen även annan periodisk
skrift.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
5
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 28 februari 1947.
N ärvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,
Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,
Weijne.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler
fråga om ng kungörelse angående postverkets ensamrätt till brevbefordran
m. in. samt fråga om ändrad lydelse av § 1 förordningen den 22 april 1932
(nr 75) angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska
skrifter samt anför därvid följande.
Postverkets ensamrätt till brevbefordran.
Inledning.
Den 29 juni 1945 uppdrog Kungl. Maj:t åt generalpoststyrelsen att företaga
en översyn av de bestämmelser, som reglera postverkets ensamrätt till befordran
av brev och brevkort m. m. Samma dag förordnade dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande
justitierådet C. G. I. Hellquist samt ledamöterna av riksdagens andra kammare
redaktören G. A. Olsson i Gävle, chefredaktören E. R. Hagberg i Malmö
och hemmansägaren O. E. Werner i Höjen att såsom sakkunniga biträda
styrelsen vid denna översyn.
Enligt det till generalpoststyrelsen lämnade uppdraget hade styrelsen att
dels söka klarlägga frågan om det svenska postmonopolets omfattning enligt
gällande rätt och i samband därmed framlägga en kortfattad översikt
av motsvarande institut i vissa andra länder,
dels förutsättningslöst utreda om och i vad mån ändringar i fråga om
postmonopolets omfattning kunde vara påkallade, varvid även borde beaktas
frågornas betydelse för ett eventuellt införande av ett enlietsporto för brev,
dels ock framlägga förslag till de ändringar i kungörelsen den 21 december
1888 (nr 80) beträffande postverkets rätt i fråga om befordran av brev
och brevkort, ävensom angående postförsändning å järnvägar, med ångfartyg
och med diligenser, vilka ur postala och författningstekniska synpunkter
eller eljest kunde befinnas erforderliga.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
I skrivelse den 28 augusti 1946 har styrelsen framlagt resultatet av den
verkställda översynen.
Generalpoststyrelsens skrivelse.
Postinonopolets uppkomst. Den svenska postinrättningen har liksom de
flesta andra länders postverk ursprungligen inrättats för regeringens behov,
och först senare har denna statspost gjorts tillgänglig även för allmänheten.
Postverken ha på detta sätt av ålder kommit att tillhöra statens höghetsrätter
eller, som man också säger, blivit ett regale. I den författning, som
utgjorde grunden för ett verkligt svenskt postväsen, förordningen »om PostBåden»
den 20 februari 1636, säges icke uttryckligen, att postverket skulle
vara ett kronans regale. Däremot finnas i flera författningar från postverkets
första tid klara uttryck härför. När år 1660 försök gjordes att inrätta en
enskild post, blev detta enligt riksrådets beslut den 20 september samma år
förbjudet, under förklaring att »det verket att driva bör ske indultu Regis»,
d. v. s. med Konungens medgivande. År 1669 uttalade riksrådet i en resolution
att »postväsendet som ett regale och en inkomst för kronan härefter
bör konsidereras». I Johannes Loccenius berömda arbete »Synopsis juris
publici suecani», tryckt 1673, hävdas med dokumentariska bevis, att rätten
att inrätta post är en kunglig rättighet. Den 10 augusti 1693 förbjöd kanslikollegiet
privat postbefordran med de ordinarie frakterna mellan Uppsala och
Stockholm, enär den utgjorde ett ingrepp i »Kungl. Majds höga postregal».
Liknande uttryck förekomma ofta i författningar från 1700-talet, och vid
flera tillfällen stadgas förbud mot att med fartyg samt »frakt- och forvagnsinrättningar»
befordra förseglade brev. Under 1800-talet utformades postregalet
särskilt genom kungörelsen den 7 mars 1835 angående de villkor, varunder
brev må med ångfartyg, seglande fartyg och diligenser fortskaffas. Denna
kungörelse, som utfärdades »enär Kungl. Maj:t funnit angeläget att genom
lämpliga föreskrifter söka förekomma den minskning i postverkets inkomster,
som kunde uppstå genom avsändande av förseglade brev med ångfartyg,
seglande fartyg och diligenser», ersattes den 26 oktober 1860 av en annan
kungörelse, som omfattade postbefordran även å järnväg.
Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, att postregalet ägde verkligt
stöd i tid efter annan utfärdade bestämmelser. Däremot saknades länge
en grundläggande författning, som reglerade postmonopolets omfattning. Att
ett postregale fanns accepterades allmänt, men dess närmare innebörd hade
aldrig klart formulerats. Först med kungörelsen den 21 december 1888 tillkom
en sådan författning.
Den direkta anledningen till 1888 års kungörelse var frågan om den privata
lokalposten. Detta spörsmål hade tagits upp till ingående behandling
vid 1888 års riksdag. Konstitutionsutskottet vid denna riksdag gjorde nämligen
anmärkning mot regeringens åtgärd att fastställa bolagsordning för
»Aktiebolaget Stadsposten». Bolaget skulle bl. a. ombesörja distribution av
brev och brevkort inom Stockholm. Innan Kungl. Maj:t fattade sitt beslut,
hade yttrande i ärendet infordrats från generalpoststyrelsen. Styrelsen för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
7
klarade däri, att det visserligen varit ur postverkets synpunkt synnerligen
önsvärt, att brev och brevkort uteslutits från de försändelser, som bolaget
skulle befordra, men att med hänsyn till att postregalet dittills icke blivit utsträckt
till försändelser av detta slag, hinder icke borde möta för befordran
genom bolaget av jämväl brev och brevkort. Närmare villkor angående bolagets
verksamhet utfärdades av Kungl. Maj:t den 18 november 1887, varvid
bl. a. meddelades föreskrifter för att förhindra förväxling mellan postverkets
och bolagets brevlådor, märken och brevkort.
Konstitutionsutskottet gjorde nu gällande, att Kungl. Maj ds beslut om
fastställande av bolagsordningen, i vad det avsåg medgivande att befordra
brev och brevkort, vore av beskaffenhet att »dels förnärma statens rätt att
genom postverket verkställa sådan befordran dels ock kunna leda till inskränkning
i riksdagens grundlagsenliga rätt att bestämma över postmedlen,
som äro att till bevillning hänföra». Utskottet framhöll, att postverket så
småningom utvidgat sin verksamhet med befordran av även lokalförsändelser
och att riksdagen med sin bevillningsrätt bestämde portot för lokalbrev
på samma sätt som för vanliga brev. Det syntes därmed utskottet uppenbart,
»att postverkets regale numera blivit utsträckt till befordran av jämväl
sådana brev som växlats mellan personer, vilka uppehålla sig i samma stad,
köping eller by, för så vitt nämligen staten på den ifrågavarande platsen
vidtagit anstalter för en dylik forna av postalisk verksamhet». Följande avsnitt
i utskottets utlåtande innehåller det kanske starkaste argumentet för att
befordringen av lokalbrev borde förbehållas postverket och drar samtidigt
upp några av grundprinciperna för hävdandet av postmonopolet i allmänhet
i alla tider och i alla länder: »Om postverket så kringskäres av enskilde, som
yrkesmässigt utöva postverket tillkommande funktioner, torde det ej kunna
fylla den kulturuppgift, det har sig förelagd och som kanske mer än andra
hänsyn gjort det till en nödvändighet i alla civiliserade länder att av postväsendet
skapa en statsanstalt. Just på det att även sådana delar av ett land,
som icke giva den privata företagsamheten tillräckligt säker eller ens någon
utsikt till vinst, även må kunna bliva delaktiga av förmånen av en regelmässig
och ständigt tillgänglig anstalt för spridande av underrättelser, måste
företaget så ordnas, att kostnaderna för de litet givande eller förlustbringande
postlinjerna bliva betäckta med överskotten från huvudcentra. Men endast
om postväsendet skyddas såsom statens uteslutande rätt, kan en dylik utjämning
bliva möjlig, och alla delar av ett land tillförsäkras välgärningarna
av ett ordnat postväsende. Genom konkurrens från enskildes sida å de platser,
där postavgifterna ymnigt flyta till, minskas emellertid postverkets förmåga
att göra uppoffringar för de trakter, vilka den privata företagsamheten
med sina kapital under klok beräkning undflyr.»
Enligt kamrarnas beslut lades konstitutionsutskottets anmärkning till handlingarna
utan vidare uttalande. Med anledning av vad som förekommit väcktes
emellertid vid samma riksdag fyra motioner i ämnet, vilka resulterade i
att riksdagen beslöt avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas svfle.
Skrivelsen, som var daterad den 12 maj 1888, innehöll bl. a. följande: »På
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
grund av vad sålunda blivit anfört får riksdagen, som anser det vara av vikt,
att stadgandena om statens höghetsrätt över postväsendet omarbetas och utsträckas
även till den lokala postbefordringen, anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
måtte, så snart ske kan, vidtaga de åtgärder, som kunna finnas erforderliga
för att staten må äga att, utan intrång från annat håll, genom sitt postverk
mot avgift verkställa all regelbunden befordran av förseglade eller eljest tillslutna
brev samt av brevkort såväl emellan in- och utrikes samt emellan inrikes
orter som ock å de särskilda inrikes orter, där statens postverk har anordnat
lokal brevbefordran.»
Med anledning av riksdagens skrivelse utfärdade Kungl. Maj:t, efter generalpoststyrelsens
hörande, förenämnda kungörelse den 21 december 1888.
Kungörelsen trädde i kraft den 1 oktober 1889.
Postmonopolets innehåll. Omfattningen av postverkets ensamrätt angavs
i 1888 års kungörelse med ordalag, som överensstämde med riksdagens nyssnämnda
skrivelse. Någon ändring har därefter icke skett, beroende framförallt
på att frågor om postmonopolet så sällan varit aktuella. Det är egentligen
först under de senaste åren som enskilda företagare sökt konkurrens med
postverket under utnyttjande av kungörelsens formulering.
Föremål för ensamrätten äro förseglade eller eljest tillslutna brev samt
brevkort. Den tolkningen har gjorts gällande, att ett skriftligt meddelande,
som har egenskapen av verklig och personlig skriftväxling, skulle, om det
tecknades å ett brevkort, omfattas av postmonopolet, medan det, om brevkortet
inlades i ett öppet kuvert, som försåges med adressbeteckning, skulle
kunna befordras utan hinder av postmonopolet. Generalpoststyrelsen har häremot
gjort gällande, att åt postverket förbehållits rätten till befordran av alla
skriftliga meddelanden, som ha egenskapen av verklig och personlig skriftväxling,
oberoende av om dessa meddelanden befordras öppna eller slutna.
Styrelsens uppfattning har godkänts av underrätterna, men i intet fall ha
målen fullföljts till högsta domstolen.
Nyligen har erhållits en auktoritativ tolkning av innebörden av kungörelsens
uttryck »regelbunden befordran mot avgift». Medlemmar i Karlstads
handelsförening hade bildat Köpmännens Budsändningscentral Aktiebolag,
med ändamål att verkställa transporter inom staden samt att i samband därmed
även distribuera slutna brev från köpmännen till deras kunder. Företaget
arbetade på så sätt, att föreningens medlemmar kunde vid behov telefonera
efter bud från bolaget. Vissa köpmän, som i större utsträckning anlitade
bolaget för transporter, besöktes dagligen å bestämda tider av bolagets
bud för avhämtning av försändelser. Bolaget, vars huvudsakliga verksamhet
torde ha varit varudistribution, hade särskilda brevbärare anställda för själva
brevbefordringen. Generalpoststyrelsen ansåg intrång i postmonopolet föreligga
och anmälde saken till åtal. Vederbörande underdomstol, Karlstads rådhusrätt,
yttrade i sitt utslag, att rörelsen bedrivits för medlemmarnas egen
räkning, och då avgiften för distributionen av breven — 10 öre per försändelse
— satts så att vinst för bolaget icke skulle uppstå, fann rådhusrätten
verksamheten icke stå i strid mot postmonopolet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
9
Svea hovrätt fastställde detta utslag med den motiveringen, att brevbefordran
ifråga allenast avsett brev från föreningens medlemmar och därför icke
innefattade intrång i monopolet.
Högsta domstolen åter fann i utslag den 5 april 1946, att ifrågavarande
brevbefordran, som icke avsett brev från föreningen ulan från dennas medlemmar,
ägt rum med den regelbundenhet och under sådana omständigheter
i övrigt att den måste anses ha innefattat intrång i postmonopolet.
Postmonopol i utlandet. Även i utlandet förekommer postmonopol och,
såvitt generalpoststyrelsen kunnat finna, är detta förhållande undantagslöst.
Beträffande monopolets omfattning föreligga emellertid vissa skiljaktigheter.
Av tillgängliga utländska postförfattningar och andra tryckta uppgifter
har generalpoststyrelsen inhämtat, att objektet för postmonopolet i Tjeckoslovakien
och Österrike anges med uttrycket »förseglade eller på annat sätt
tillslutna brev, varmed likställas alla slutna meddelanden, försedda med en
frånvarande persons adress». Hur denna bestämning tolkas i vederbörande
länder, har givetvis undandragit sig styrelsens bedömande, men i båda länderna
stadgas dessutom förbud mot yrkesmässig befordran av »brev» (Österrike)
och »brevförsändelser» (Tjeckoslovakien). Förbudet mot yrkesmässig
befordran är sålunda i båda länderna mera vidsträckt än postmonopolet.
Även i de norska bestämmelserna talas om slutna brev, men under monopolet
falla här även »kort med skriftliga eller med skrift ifyllda tryckta meddelanden».
I Belgien, Egypten, Frankrike, Grekland, Ungern och Schweiz omfattar
monopolet uttryckligen både slutna och öppna brev. I vissa andra
länder — bl. a. U. S. A., Argentina, England, Nederländerna, Ryssland, Spanien
och Turkiet — användes uttrycket brev, varmed torde förstås sådana
försändelser, som postalt sett äro att hänföra till begreppet brev. Förutom
i Tjeckoslovakien och ‘Österrike äro privata lokalpostföretag uttryckligen
förbjudna i Japan, Portugal, Rumänien och Ungern. I vissa av dessa länder
gäller förbudet förutom brev och brevkort även befordran av trycksaker,
varuprov och affärshandlingar samt tidningar. 1 några länder ha postverken
monopol på tillverkning av frimärken och andra frankotecken, varigenom
drivandet av enskilda postföretag försvåras. I Finland och Danmark få brevlådor,
som med hänsyn till färg, form och övrig utstyrsel erbjuda väsentlig
likhet med postverkets brevlådor, icke av enskilda uppsättas på allmän gata
eller väg eller andra allmänna platser.
Enhetsporto för brev. När de privata lokalpostföretagens antal var som
störst, funnos 5f sådana företag. I augusti 1946 uppgick antalet till 30. Endast
2 av dessa företag hade börjat sin verksamhet före den 1 juli 1944, vid
vilken tidpunkt lokalportot höjdes från 10 till 15 öre.
Den portominskning, som de privata lokalpostföretagen åsamkat postverket,
torde icke vara av sådan storleksordning, att den kan ha någon nämnvärd
inverkan på postverkets ekonomi. Men företagens verksamhet vållar
postverket och den korresponderande allmänheten stort ohägn. Allmänheten
kan ofta icke skilja mellan postverkets och de lokala postföretagens verksam
-
10
Kungl. May.ts proposition nr 180.
het, varför post frankerad med postverkets frankotecken nedlägges i privatföretagens
brevlådor och tvärtom. Av till postverket ingångna reklamationer
har bl. a. framgått att avsändare antagit, att den benämning »Lokalpost», med
vilken de enskilda postföretagens brevlådor i allmänhet äro försedda, avsett
postverkets lokalbrevbefordran. Följden härav blir försening av posten med
därav följande olägenheter. Det har också visat sig, att de privata lokalpostföretagen
ofta missköta sin verksamhet. Sålunda har exempelvis polisen i
Västerås efter anmälan låtit uppbryta av lokalposten där uppsatta brevlådor,
som icke tömts på lång tid. Det konstaterades därvid, att ett större antal
försändelser, försedda med postverkets frankotecken, nedlagts i dessa lådor.
Även på andra håll ha polisundersökningar verkställts på grund av klagomål
över lokalpostföretags verksamhet, bl. a. i Jönköping, Kalmar och Tranås.
Av intervjuer i tidningarna med innehavare av lokalpostföretag har framgått
att slutna brev, som nedlagts för befordran i lokalpostföretags brevlådor,
öppnats av företaget samt därefter vidarebefordrats.
Av större betydelse i ekonomiskt hänseende torde emellertid vara att enskilda
affärsmän och vissa större företag anse det lönande att med nuvarande
lokalporto inom en stads inre område genom egna bud låta distribuera
sina försändelser. En sådan konkurrens synes endast kunna mötas
med nedsättning av lokalportot, så att den privata distributionen icke kan
bli lönande.
Såsom generalpoststyrelsen vid flera tidigare tillfällen framhållit, är ett enhetsporto
ur rent postal-teknisk synpunkt att föredraga. Taxeringen av brev
underlättas väsentligt. Man måste nu ur taxesynpunkt alltid skilja lokalbreven
från övriga inrikes brev. Om postverket förbättrar en orts postförhållanden
genom inrättandet av en postanstalt, blir det nu ofta klagomål, därför
att orten då i regel mister rätten till lokalporto med den postanstalt, som
tidigare varit adressort. Allmänheten har vidare svårt att hålla reda på,
när lokalporto utgår, varför brev ofta underfrankeras. Följden blir lösenbeläggning
med dess besvär för både postverket och allmänheten. Gränserna
för ett lokalportoområde kan heller aldrig fastställas fullt rättvist. Därom
vittna bl. a. de talrikt förekommande framställningarna om utvidgning av
exempelvis Stockholms lokalportoområde.
Nu angivna förhållanden tala alltså för ett enhetsporto för inrikes brev.
Men andra skäl tala däremot. Den enskilde konkurrenten måste alltid fråga
sig, var det lönar sig att sätta in sin verksamhet. Det kan endast vara på
de större orterna och under förutsättning att postavgiften är högre än självkostnadema.
Och detta måste alltid bli fallet vid tillämpning av enhetsporto,
eftersom det alltid måste vara dyrare att befordra ett brev exempelvis
från Ystad till Haparanda än t. ex. inom en stad. Skall man ha ett enhetsporto,
måste tydligen postmonopolet ha en omfattning, som omöjliggör konkurrens
om lokalförsändelserna.
Frågan om portosättningen hör samman med postverkets ekonomi. Det
kan därför vara av intresse att i detta sammanhang anföra några aktuella
uppgifter härom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
11
Statsmakterna ha aldrig meddelat några bestämda direktiv rörande de
ekonomiska riktlinjer, som skola följas vid fastställandet av posttaxorna.
Tid efter annan har dock inom riksdagen framhållits, att postverkets verksamhet
icke bör vara inriktad på att tillföra statskassan en för varje år
ökad vinst, utan att den del av överskottet, som överstiger en normal förräntning
av det i postverket nedlagda kapitalet jämte en skälig vinstmarginal,
bör användas för nedsättning av postavgiftema samt för andra förbättringar,
som komma allmänheten till godo. Även generalpoststyrelsen har
vid olika tillfällen givit uttryck åt samma uppfattning, och styrelsen är
angelägen att i förevarande ärende särskilt understryka vikten av att postverket
icke utnyttjas som ett beskattningsinstrument. 1942 års riksdags beslut
att höja brevportot för riksförsändelser, i lägsta portosatsen med 5 öre,
står icke i strid mot de synpunkter, som sålunda hävdats. I propositionen
framhölls nämligen uttryckligen, att höjningen var beroende av statens på
grund av de extraordinära förhållandena oundvikliga behov av större inkomster.
Föredragande departementschefen karakteriserade det beräknade
överskottet av postverkets rörelse vid oförändrade taxor, 15 miljoner kronor,
såsom en tillfredsställande avkastning. Den föreslagna höjningen av brevportot
fick därför ren beskattningskaraktär. Detsamma gäller också den
nyssnämnda av 1944 års riksdag beslutade höjningen av lokalportot från 10
till 15 öre: höjningen erfordrades icke av postala skäl utan kom till för att
utjämna den inkomstminskning, som beslutet om utvidgad tillämpning på
landsbygden av lokalportot medförde.
Sedan numera de förhållanden upphört, som framtvingade höjningen av
riksportot till 20 öre, synes fråga om portosänkning kunna uppkomma. I
senaste inkomstberäkning upptages postverkets vinst för år 1946 till 29
miljoner kronor. Den extra 5-öringen har hittills beräknats tillföra postverket
19 å 20 miljoner kronor per år, och man torde kunna räkna med samma
belopp även för år 1946. Vid sänkning av riksbrevportot, i lägsta portosatsen
från 20 till 15 öre, skulle följaktligen den beräknade vinsten nedgå
från 29 miljoner kronor till 9 å 10 miljoner kronor. Detta belopp utgör
cirka 19 % av det i postverket investerade kapitalet och torde enligt generalpoststyrelsens
uppfattning få anses som skälig vinst av postverkets rörelse.
Med hänsyn emellertid till den alljämt stegrade utgiftsökningen, framför
allt på lönekontot, anser sig styrelsen dock icke för närvarande böra
föreslå borttagandet av den 1942 tillkomna höjningen av riksportot.
Fn sänkning åter av lokalportot från 15 till 10 öre beräknas medföra en
inkomstminskning för postverket med endast 4 miljoner kronor, sålunda ett
belopp, som postverket redan nu skulle kunna hära. Fn portosänkning verkar
alltid stimulerande för trafikökning, och en sänkning av lokalportot till
10 öre torde komma alt återföra till postverket den korrespondens, som nu
ombesörjes av privata företagare eller egna hud. Ur rent postal synpunkt är
denna lösning också att föredraga, så länge särskilt lokalporto finnes. Med
hänsyn emellertid till att postverkets självkostnader för befordran av ett
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
lokalbrev måste anses överstiga hälften av kostnaderna för befordran av ett
riksbrev, vill styrelsen icke förorda en sänkning av lokalportot till hälften
av riksportot. På styrelsens ställningstagande till denna portofråga har även
medverkat statsmakternas inställning — vid förevarande utredning ytterligare
accentuerad av de sakkunniga riksdagsmännen — till frågan om införandet
av enhetsporto för brev.
Förslaget till kungörelse om postmonopolet.
I vissa länder omfattar postmonopolet även befordran av ett eller flera
av följande försändelseslag, nämligen pengar, paket under 5 kg samt tidningar.
En utvidgning av det svenska postmonopolet att omfatta jämväl något
eller några av dessa försändelseslag synes icke böra komma i fråga. Enligt
den tolkning av 1888 års kungörelse, som här hävdats, måste postverkets
ensamrätt anses innefatta regelbunden befordran mot avgift av alla
skriftliga meddelanden, som ha egenskapen av verklig och personlig skriftväxling,
oberoende av om dessa meddelanden befordras öppna eller slutna.
Denna tolkning har godkänts av underdomstolama. Frågan har emellertid,
såsom förut nämnts, icke bragts under högsta domstolens prövning. Vid utformningen
av den nya kungörelsen i ämnet är uppenbarligen angeläget att
tillse, att bestämmelserna om postverkets ensamrätt äro klaxd avfattade, så att
bl. a. expressbyråer och liknande företag liksom även den allmänhet, som
vill anlita dessa företag för distribution av försändelser, lätt kunna inhämta
kännedom om vad som fader under postmonopolet.
Generalpoststyrelsen har utarbetat förslag till ny kungörelse angående
postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m. Rörande motiven för de föreslagna
bestämmelserna må här anföras följande.
1 §. Någon allmängiltig definition rörande vad som skall förstås med brev
finnes icke. I allmänna poststadgan sammanfattas under begreppet brevförsändelser
brev, brevkort och korsband. Man skulle i första hand kunna ifrågasätta,
om icke poststadgans bestämmelser om vad som är att hänföra till
de postala försändelseslagen brev och brevkort skulle få bli avgörande för
omfattningen av postverkets ensamrätt till brevbefordran. Dessa bestämmelser
äro emellertid synnerligen detaljerade, beroende på att de avse att ur
taxesynpunkt avgränsa från varandra de skilda men sinsemellan mycket närstående
slagen av brevförsändelser. Såväl av hänsyn till mängden av dylika
bestämmelser som med anledning av att dessa — särskilt på grund av beslut
vid internationella postkongresser — ofta kunna bli ändrade, synes det föga
ändamålsenligt att återge dem i den föreslagna nya kungörelsen. Det lärer
heller icke vara lämpligt att i en sådan författning hänvisa till de för postverket
gällande bestämmelserna i ämnet. Poststadgans föreskrifter om de
förutsättningar, under vilka en försändelse kan befordras mot brevporto, synas
icke heller lämpligen böra läggas till grund för omfattningen av postverkets
ensamrätt till brevbefordran. Det synes fast mera riktigare att såsom
monopolets innehåll ange den generella bestämning, som enligt poststadgan
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO■
13
karakteriserar brev och brevkort, nämligen skrivna meddelanden, som ha
egenskapen av verklig och personlig skriftväxling. Denna lösning synes också
riktigare nr den synpunkten att det sätt, på vilket vissa privata lokalpostföretagare
skött sin verksamhet, påvisat ett behov av skydd för befordran av
medborgarnas korrespondens, vare sig den är av beskaffenhet att kunna befordras
mot brevporto eller ej.
För att ge uttryck för en verklig och personlig skriftväxling måste det
skrivna ordet tagas till bruk. Den nyss ifrågasatta formuleringen för bestämmande
av omfattningen av postmonopolet synes därför också kunna uttryckas
så att åt postverket förbehålles befordran av alla helt eller delvis
skrivna meddelanden, oavsett om de försändas i slutet eller öppet skick. Härmed
synes i förevarande sammanhang klarare åskådliggöras vad som faller
under postverkets ensamrätt. Av praktiska skäl synas emellertid alla slutna
brev böra inbegripas i postmonopolet.
Utvecklingen på det kontorstekniska området har medfört, att det ofta är
svårt att fastställa vad som är skrift eller vad som är tryck. Styrelsen har
emellertid utgått från att den tolkning i detta hänseende, som styrelsen hittills
tillämpat, nämligen att förutom handskrift jämväl skrift, som framställts
på mekanisk väg annorledes än genom boktryck eller därmed likställt
tryckningsförfarande, måste betraktas såsom skrivet meddelande.
Den föreslagna formuleringen av 1 § onödiggör särskilt nämnande av
brevkort. Dessa falla givetvis under benämningen öppna försändelser med
skrivna meddelanden.
Med denna bestämning av ensamrättens innehåll skulle hit hänföras förutom
slutna brev och öppna försändelser, som enligt poststadgan befordras
mot brevporto, även vissa trycksaker och affärshandlingar. Enligt poststadgan
må nämligen mot trycksaksporto undantagsvis befordras vissa försändelser
med personliga meddelanden. Sålunda få på tryckta visitkort samt
jul-, nyårs-, påsk- och pingstkort skrivas högst 5 ord, utan att detta betager
försändelsen dess egenskap av trycksak. Vidare få mot trycksaksporto sändas
kallelser till sammanträden, bokrekvisitioner in. in., även om dessa meddelanden
med skrift kompletterats med uppgift om sammanträdets art och
de rekvirerade bokverkens namn. Även å vissa affärshandlingar kunna helt
eller delvis skrivna meddelanden få förekomma.
Av de i poststadgan under begreppet brevförsändelser upptagna försändelseslagen
skulle sålunda utanför postverkets ensamrätt falla varuprov och
varukorsband, sådana affärshandlingar, som icke innehålla skrivna meddelanden,
samt helt tryckta meddelanden. Utanför postmonopolet skulle vidare
falla varje befordran, som sker av avsändaren själv eller genom en i hans
tjänst anställd eller för visst tillfälle anlitad person.
2 Enligt 1888 års kungörelse äger generalpoststyrelsen att med järnvägar,
ångfartyg och med »enskildes diligenser» fortskaffa post. De enskilda
järnvägarna äro enligt sina koncessioner skyldiga att å järnvägen fortskaffa
allmänna posten. Ehuru dessa bestämmelser hittills torde saknat varje
betydelse — det ligger givetvis i trafikföretagens ekonomiska intresse att be
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
fordra jämväl post — synes det likväl kunna ifrågasättas, om icke vid ett
upphörande av 1888 års kungörelse en generell bestämmelse i ämnet borde
finnas. Det kan synas tveksamt, om en sådan bestämmelse bör ha sin plats
i en författning om postverkets ensamrätt till brevbefordran, men dess förekomst
här kan förklaras av historiska skäl.
3 §. I 1888 års kungörelse äro intagna stadganden avseende rätt för fartygsbefälhavare,
järnvägskonduktör och diligensforman att mottaga postförsändelser
för befordran. Befälhavare å icke postförande fartyg må sålunda
mottaga »förseglat eller eljest tillslutet brev», men han är skyldig att utan ersättning
ombesörja, att brevet avlämnas till postanstalt. Enahanda bestämmelse
gäller för järnvägskonduktör och diligensforman samt befälhavare å
postförande fartyg, men bestämmelsen avser även »sådant paket, som, honom
veterligen, innehåller tillslutna brev». Brevkort nämnas icke. Vidare
stadgas förbud för person, som åtföljer tåg, fartyg eller diligens men ej är
passagerare, att till befordran medföra brev.
Med den utveckling, som trafiken numera fått, äro ifrågavarande bestämmelser
icke längre tillfyllest, även om de tolkats såsom gällande jämväl förare
och konduktörer å bl. a. nya trafikmedel såsom luftfartyg och spårvagnar.
Det synes icke finnas någon anledning att göra åtskillnad på olika trafikmedel
i detta sammanhang. Om trafikmedlet är postförande eller icke
torde också vara utan betydelse. Bestämmelserna om förbud för personal å
vissa trafikmedel mot brevbefordran annorledes än för postverkets räkning
torde fördenskull lämpligen kunna sammanföras i en paragraf. Därvid bör
om möjligt, i stället för uppräkning av olika slag av trafikmedel, för dessa
användas en kollektiv benämning, som icke så snart behöver kompletteras.
Andra trafikmedel än bantåg, spårvägar, motorfordon, fartyg till sjöss och
luftfartyg torde i förevarande sammanhang kunna lämnas ur räkningen.
Med sådana nämnda trafikmedel, som gå i regelbunden trafik, böra brev
icke få av tjänstepersonalen fortskaffas annat än för postverkets räkning.
Såsom gemensam benämning för åsyftade trafikmedel har föreslagits »trafikmedel
i regelbunden yrkesmässig trafik». Uttrycket inrymmer alla trafikmedel,
även t. ex. mjölkbilar, som regelbundet trafikera vägsträckor men
icke tillhöra linjetrafiken.
Det har synts tveksamt, om förbudet borde omfatta alla i 1 § nämnda
försändelser och icke endast tillslutna brev. Bestämmelsen i denna paragraf
skulle nämligen komma att gälla även bussar samt person- och lastbilar i
linjetrafik. Med dylika trafikmedel torde i mycket stor utsträckning sändas
rekvisitioner å varor (bl. a. spirituösa) samt handlingar avseende bank- och
apoteksärenden. Det är här fråga om budsändning och icke om brevbefordran,
och det är icke avsett, att dylik trafik skall hindras. Om vederbörande
skulle nödgas sända dylika meddelanden med post, skulle rekvisitioner etc.
försenas, varigenom betydande olägenheter kunde uppkomma. Undantag i
detta hänseende bör lämpligen kunna meddelas.
4 §. Ansvars- och ersättningsbestämmelserna ha sammanförts i denna paragraf.
Kurigl. Maj.ts proposition nr 180.
15
Stadgandet i 1 mom. motsvarar i stort sett vad som för närvarande gäller.
Bötesbeloppen ha emellertid ersatts med dagsböter.
I 2 mom. stadgas ansvar för förseelse mot stadgandet i 3 § första stycket.
Ansvar och ersättningsskyldighet utgår här även om den olaga brevbefordran
skett vederlagsfritt eller allenast vid enstaka tillfällen. Om den som driver
trafiken haft vetskap om överträdelsen, straffas jämväl denne och ålägges
ersättningsskyldighet solidariskt med den som befordrat försändelsen.
Bestämmelsen i 3 mom. motsvarar vad som för närvarande gäller.
Postbefordran av periodiska skrifter.
I förordningen den 22 april 1932 (nr 75) angående villkoren för postbefordran
av tidningar och andra periodiska skrifter angivas de närmare förutsättningar,
under vilka periodiska skrifter må postbefordras mot nedsatt
avgift. Enligt § 1 gälla förordningens bestämmelser endast periodiska skrifter,
som tryckas och utgivas i Sverige. Förordningen har utfärdats i överensstämmelse
med riksdagens beslut.
Med skrivelse den 23 december 1946 har generalpoststyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnat framställningar från utgivarna av de periodiska skrifterna
Jordbruks-Journalen, Mål och Medel, organ för svenska livsmedelsarbetareförbundet,
samt Transportarbetaren, organ för svenska transportarbetareförbundet,
i vilka framställningar hemställan göres om tillämpning av
den nedsatta avgiften enligt förenämnda förordning, ehuru publikationerna
på grund av bristande kapacitet hos de svenska tryckerierna tills vidare komma
att tryckas i Finland. I skrivelsen anför styrelsen bland annat följande.
Ifrågavarande tre publikationer uppfylla för närvarande de villkor för
postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter, som angivas i 1932
års förordning. Utgivarna åtnjuta därför de i förhållande till trycksaksförsändelse
i allmänhet billigare avgifter, som utgå för utgivarkorsband. Därest
publikationerna komma att tryckas i Finland kunna de däremot icke befordras
såsom utgivarkorsband utan måste vid postbefordran taxeras som
vanliga trycksakskorsband eller i förekommande fall som masskorsband. I
bägge fallen blir befordringsavgiften avsevärt högre än den som utgivarna
haft att hittills vidkännas.
Med hänsyn till omständigheterna i föreliggande fall har styrelsen förklarat
sig icke vilja motsätta sig bifall till de gjorda framställningarna.
Utlåtande i ärendet har avgivits av statskontoret den 9 januari 1947. Ämbetsverket
har ej heller haft något att i sak erinra mot bifall till framställningarna.
Däremot har statskontoret efter närmare överväganden kommit
till den uppfattningen, att ett dispensärende av här ifrågavarande slag måste
underställas riksdagen för prövning och godkännande. Något precedensfall
i motsatt riktning föreligger icke, såvitt ämbetsverket kunnat finna.
Med hänsyn till nu rådande extraordinära arbetsbelastning vid tryckerier
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
na ifrågasätter statskontoret, huruvida Kungl. Maj:t icke borde föreslå riksdagen
sådan ändring av § 1 postbefordringsförordningen, att möjlighet beredes
Kungl. Maj:t att för särskilt fall utan riksdagens hörande meddela
dispens från villkoret om tryckning i Sverige. I detta sammanhang anser
ämbetsverket vidare böra tagas under övervägande, om icke motsvarande
lättnader med avseende å postbefordran kunde medgivas även för tidskrifter
av internordisk karaktär, som tryckas och utgivas i något av de nordiska
länderna. En förutsättning för sådan portolättnad bör givetvis vara, att reciproka
bestämmelser bliva gällande i övriga nordiska länder.
Departementschefen.
Det härvid fogade förslaget till kungörelse angående postverkets ensamrätt
till brevbefordran m. in. innefattar icke någon förändring av postmonopolets
innehåll. Den av generalpoststyrelsen verkställda utredningen rörande
monopolets omfattning har nämligen givit vid handen, att några förändringar
i detta hänseende icke äro av förhållandena påkallade. Då kungörelsen alltså
endast innebär en formell omarbetning av 1888 års kungörelse i ämnet, kan
ifrågasättas, huruvida anledning överhuvud taget förefinnes att underställa
ärendet riksdagens prövning. Att jag likväl anser att så bör ske, beror därpå,
att gällande kungörelse tillkommit på riksdagens initiativ. Jag anser emellertid,
att riksdagens medverkan icke bör krävas i vidare omfattning än att
riksdagens yttrande över kungörelseförslaget inhämtas.
Det av generalpoststyrelsen framlagda författningsförslaget har undergått
en formell överarbetning inom kommunikationsdepartementet. Därvid har
ifrågasatts huruvida även exempelvis mjölknotor och liknande meddelanden,
som medtagas i öppen försändelse vid transport av mjölkflaskor, falla in
under undantagsbestämmelserna i 3 § andra stycket. Enligt min mening är
detta förhållandet, och jag har därför ej ansett erforderligt att särskild
föreskrift meddelas härom. I övrigt föranleder vad i ärendet förekommit icke
annat uttalande från min sida än att jag i anslutning till vad styrelsen anfört
rörande nuvarande brevporton vill tillägga, att ej heller jag anser mig för
närvarande böra ifrågasätta någon ändring av de från och med den 1 juli
1944 gällande portosatserna. Möjligt är emellertid att utvecklingen kan ge anledning
till att detta spörsmål framdeles får upptagas till omprövning.
De skäl, som anförts för tillämpning i angivna fall av bestämmelserna i
1932 års förordning, synas mig övertygande. Såsom statskontoret framhållit
kräves emellertid riksdagens medgivande härtill. Jag delar också statskontorets
uppfattning, att den för tidningar och periodiska skrifter, som tryckas
och utgivas i Sverige, medgivna taxan för postbefordran bör kunna tillämpas
även för tidskrifter av internordisk karaktär, som tryckas och utgivas
i något av de nordiska länderna, under förutsättning självfallet att reciproka
bestämmelser utfärdas i övriga nordiska länder. Då även andra fall kunna
inträffa, då en tillämpning av bestämmelserna i 1932 års förordning kan
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
17
vara befogad, synes mig praktiska skäl tala för att Kungl. Maj:t erhåller generellt
bemyndigande att, då särskilda omständigheter föreligga, dispensera
från villkoren i förordningen, att periodisk skrift skall vara tryckt och utgiven
i Sverige.
Därest riksdagen icke framställer någon erinran däremot, torde den lägre
taxan beträffande de i ärendet avgivna trenne publikationerna få tillämpas
retroaktivt från och med den 1 januari 1947.
Föredraganden hemställer därefter, att Kungl. Maj:t måtte dels inhämta
riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse angående postverkets
ensamrätt till brevbefordran m. m., dels ock föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av § 1 förordningen
den 22 april 1932 (nr 75) angående villkoren för postbefordran av
tidningar och andra periodiska skrifter.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
./. O. Widman.
liilianq till riksdagens protokoll I!M7. 1 samt. Nr 180.
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
470561
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1947:143 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av giltighetstiden för vissa tillägg stullar. a1 i texten
- BevU 1947:28 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m. s. 1 i texten