Sök i Ratio Lex

Angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m

1947-02-28 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:180, Angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 180.

1

Nr 180.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående postverkets ensamrätt

till brevbefordran m. m.; given Stockholms

slott den 28 februari 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse

angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.;

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning

om ändrad lydelse av § 1 förordningen den 22 april 1932 (nr 75) angående

villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

GUSTAF.

Torsten Nilsson.

llihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr ISO.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Förslag

till

Kungörelse

angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Statens postverk äger ensamrätt till regelbunden befordran mot avgift av

slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller delvis skrivna

meddelanden.

2 §■

Den som driver regelbunden yrkesmässig trafik är skyldig att för postverkets

räkning mot skälig ersättning befordra post.

3 §•

För befordran med trafikmedel i regelbunden yrkesmässig trafik må den

som betjänar sådant trafikmedel icke mottaga försändelse som i 1 § avses annorledes

än för postverkets räkning eller för att avlämnas till postverket.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må dock med trafikmedel i regelbunden

yrkesmässig trafik befordras

a) öppna försändelser innehållande skrivna meddelanden, vilka uteslutande

avse uppdrag för trafikföretaget att å ort som beröres av trafiken uträtta

ärenden för uppdragsgivarnas räkning, samt

b) försändelser, vilka i tjänsten utväxlas mellan befattningshavare inom

trafikföretaget, mellan trafikföretag, vilka sinsemellan hava samtrafik, mellan

trafikföretag och dess kommissionärer, agenter eller ombud eller mellan

militära myndigheter i samband med militärtransporter.

Å försändelse som i b) avses skall finnas anteckning om att den må befordras

utan postverkets anlitande, exempelvis genom anteckning å försändelsen

av ordet »tjänstesak» eller annat motsvarande uttryck, jämte avsändarens

namn.

4 §•

1 mom. Den som för annans räkning än postverkets bedriver sådan postbefordran

som avses i 1 § straffes med dagsböter, och vare dessutom pliktig

att till postverket utgiva ersättning med belopp motsvarande postavgiften för

försändelse, som obehörigen befordrats.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

3

2 mom. Bryter någon mot förbud som i 3 § stadgas, straffes på sätt i 1

mom. sägs, och vare jämväl den som bedriver trafiken förfallen till enahanda

ansvar, såframt förseelsen begåtts med hans vetskap. Ersättningsskyldighet

varom i i mom. förmäles åvilar den som för befordran mottagit försändelse i

strid mot förbudet i 3 § samt, därest jämväl den som bedriver trafiken straffas,

denne och mottagaren en för båda och båda för en.

3 mom. Befinnes med anteckning enligt 3 § sista stycket försedd försändelse

vara av sådant innehåll, att den icke bort på sätt som skett fortskaffas,

är avsändaren förfallen till ansvar och ersättningsskyldighet som i 2 mom.

stadgas.

5 §•

Åtal för förseelse mot denna kungörelse anhängiggöres vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1947, då kungörelsen den 21

december 1888 (nr 80) beträffande postverkets rätt i fråga om befordran av

brev och brevkort, ävensom angående postsändning å järnvägar, med ångfartyg

och med diligenser skall upphöra att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 1 förordningen den 22 april 1932 (nr 75) angående

villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

Härigenom förordnas, att § 1 förordningen den 22 april 1932 angående

villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter skall

erhålla följande ändrade lydelse.

Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:

§ 1.

De stadganden, som meddelas i

denna förordning, gälla endast periodiska

skrifter, som tryckas och utgivas

i Sverige, samt endast postbefordran

inom riket. Med benämningen

tidning avses i förordningen även

annan periodisk skrift.

§ 1.

De stadganden, som meddelas i

denna förordning, gälla periodiska

skrifter, som tryckas och utgivas i

Sverige, samt postbefordran inom riket;

duck att Kungl. Maj:t, då särskilda

omständigheter därtill föranleda,

äger medgiva, att stadgandena

må gälla även annan periodisk

skrift än nyss sagts.

Med benämningen tidning avses i

förordningen även annan periodisk

skrift.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

5

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 28 februari 1947.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,

Weijne.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler

fråga om ng kungörelse angående postverkets ensamrätt till brevbefordran

m. in. samt fråga om ändrad lydelse av § 1 förordningen den 22 april 1932

(nr 75) angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska

skrifter samt anför därvid följande.

Postverkets ensamrätt till brevbefordran.

Inledning.

Den 29 juni 1945 uppdrog Kungl. Maj:t åt generalpoststyrelsen att företaga

en översyn av de bestämmelser, som reglera postverkets ensamrätt till befordran

av brev och brevkort m. m. Samma dag förordnade dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande

justitierådet C. G. I. Hellquist samt ledamöterna av riksdagens andra kammare

redaktören G. A. Olsson i Gävle, chefredaktören E. R. Hagberg i Malmö

och hemmansägaren O. E. Werner i Höjen att såsom sakkunniga biträda

styrelsen vid denna översyn.

Enligt det till generalpoststyrelsen lämnade uppdraget hade styrelsen att

dels söka klarlägga frågan om det svenska postmonopolets omfattning enligt

gällande rätt och i samband därmed framlägga en kortfattad översikt

av motsvarande institut i vissa andra länder,

dels förutsättningslöst utreda om och i vad mån ändringar i fråga om

postmonopolets omfattning kunde vara påkallade, varvid även borde beaktas

frågornas betydelse för ett eventuellt införande av ett enlietsporto för brev,

dels ock framlägga förslag till de ändringar i kungörelsen den 21 december

1888 (nr 80) beträffande postverkets rätt i fråga om befordran av brev

och brevkort, ävensom angående postförsändning å järnvägar, med ångfartyg

och med diligenser, vilka ur postala och författningstekniska synpunkter

eller eljest kunde befinnas erforderliga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

I skrivelse den 28 augusti 1946 har styrelsen framlagt resultatet av den

verkställda översynen.

Generalpoststyrelsens skrivelse.

Postinonopolets uppkomst. Den svenska postinrättningen har liksom de

flesta andra länders postverk ursprungligen inrättats för regeringens behov,

och först senare har denna statspost gjorts tillgänglig även för allmänheten.

Postverken ha på detta sätt av ålder kommit att tillhöra statens höghetsrätter

eller, som man också säger, blivit ett regale. I den författning, som

utgjorde grunden för ett verkligt svenskt postväsen, förordningen »om PostBåden»

den 20 februari 1636, säges icke uttryckligen, att postverket skulle

vara ett kronans regale. Däremot finnas i flera författningar från postverkets

första tid klara uttryck härför. När år 1660 försök gjordes att inrätta en

enskild post, blev detta enligt riksrådets beslut den 20 september samma år

förbjudet, under förklaring att »det verket att driva bör ske indultu Regis»,

d. v. s. med Konungens medgivande. År 1669 uttalade riksrådet i en resolution

att »postväsendet som ett regale och en inkomst för kronan härefter

bör konsidereras». I Johannes Loccenius berömda arbete »Synopsis juris

publici suecani», tryckt 1673, hävdas med dokumentariska bevis, att rätten

att inrätta post är en kunglig rättighet. Den 10 augusti 1693 förbjöd kanslikollegiet

privat postbefordran med de ordinarie frakterna mellan Uppsala och

Stockholm, enär den utgjorde ett ingrepp i »Kungl. Majds höga postregal».

Liknande uttryck förekomma ofta i författningar från 1700-talet, och vid

flera tillfällen stadgas förbud mot att med fartyg samt »frakt- och forvagnsinrättningar»

befordra förseglade brev. Under 1800-talet utformades postregalet

särskilt genom kungörelsen den 7 mars 1835 angående de villkor, varunder

brev må med ångfartyg, seglande fartyg och diligenser fortskaffas. Denna

kungörelse, som utfärdades »enär Kungl. Maj:t funnit angeläget att genom

lämpliga föreskrifter söka förekomma den minskning i postverkets inkomster,

som kunde uppstå genom avsändande av förseglade brev med ångfartyg,

seglande fartyg och diligenser», ersattes den 26 oktober 1860 av en annan

kungörelse, som omfattade postbefordran även å järnväg.

Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, att postregalet ägde verkligt

stöd i tid efter annan utfärdade bestämmelser. Däremot saknades länge

en grundläggande författning, som reglerade postmonopolets omfattning. Att

ett postregale fanns accepterades allmänt, men dess närmare innebörd hade

aldrig klart formulerats. Först med kungörelsen den 21 december 1888 tillkom

en sådan författning.

Den direkta anledningen till 1888 års kungörelse var frågan om den privata

lokalposten. Detta spörsmål hade tagits upp till ingående behandling

vid 1888 års riksdag. Konstitutionsutskottet vid denna riksdag gjorde nämligen

anmärkning mot regeringens åtgärd att fastställa bolagsordning för

»Aktiebolaget Stadsposten». Bolaget skulle bl. a. ombesörja distribution av

brev och brevkort inom Stockholm. Innan Kungl. Maj:t fattade sitt beslut,

hade yttrande i ärendet infordrats från generalpoststyrelsen. Styrelsen för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

7

klarade däri, att det visserligen varit ur postverkets synpunkt synnerligen

önsvärt, att brev och brevkort uteslutits från de försändelser, som bolaget

skulle befordra, men att med hänsyn till att postregalet dittills icke blivit utsträckt

till försändelser av detta slag, hinder icke borde möta för befordran

genom bolaget av jämväl brev och brevkort. Närmare villkor angående bolagets

verksamhet utfärdades av Kungl. Maj:t den 18 november 1887, varvid

bl. a. meddelades föreskrifter för att förhindra förväxling mellan postverkets

och bolagets brevlådor, märken och brevkort.

Konstitutionsutskottet gjorde nu gällande, att Kungl. Maj ds beslut om

fastställande av bolagsordningen, i vad det avsåg medgivande att befordra

brev och brevkort, vore av beskaffenhet att »dels förnärma statens rätt att

genom postverket verkställa sådan befordran dels ock kunna leda till inskränkning

i riksdagens grundlagsenliga rätt att bestämma över postmedlen,

som äro att till bevillning hänföra». Utskottet framhöll, att postverket så

småningom utvidgat sin verksamhet med befordran av även lokalförsändelser

och att riksdagen med sin bevillningsrätt bestämde portot för lokalbrev

på samma sätt som för vanliga brev. Det syntes därmed utskottet uppenbart,

»att postverkets regale numera blivit utsträckt till befordran av jämväl

sådana brev som växlats mellan personer, vilka uppehålla sig i samma stad,

köping eller by, för så vitt nämligen staten på den ifrågavarande platsen

vidtagit anstalter för en dylik forna av postalisk verksamhet». Följande avsnitt

i utskottets utlåtande innehåller det kanske starkaste argumentet för att

befordringen av lokalbrev borde förbehållas postverket och drar samtidigt

upp några av grundprinciperna för hävdandet av postmonopolet i allmänhet

i alla tider och i alla länder: »Om postverket så kringskäres av enskilde, som

yrkesmässigt utöva postverket tillkommande funktioner, torde det ej kunna

fylla den kulturuppgift, det har sig förelagd och som kanske mer än andra

hänsyn gjort det till en nödvändighet i alla civiliserade länder att av postväsendet

skapa en statsanstalt. Just på det att även sådana delar av ett land,

som icke giva den privata företagsamheten tillräckligt säker eller ens någon

utsikt till vinst, även må kunna bliva delaktiga av förmånen av en regelmässig

och ständigt tillgänglig anstalt för spridande av underrättelser, måste

företaget så ordnas, att kostnaderna för de litet givande eller förlustbringande

postlinjerna bliva betäckta med överskotten från huvudcentra. Men endast

om postväsendet skyddas såsom statens uteslutande rätt, kan en dylik utjämning

bliva möjlig, och alla delar av ett land tillförsäkras välgärningarna

av ett ordnat postväsende. Genom konkurrens från enskildes sida å de platser,

där postavgifterna ymnigt flyta till, minskas emellertid postverkets förmåga

att göra uppoffringar för de trakter, vilka den privata företagsamheten

med sina kapital under klok beräkning undflyr.»

Enligt kamrarnas beslut lades konstitutionsutskottets anmärkning till handlingarna

utan vidare uttalande. Med anledning av vad som förekommit väcktes

emellertid vid samma riksdag fyra motioner i ämnet, vilka resulterade i

att riksdagen beslöt avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas svfle.

Skrivelsen, som var daterad den 12 maj 1888, innehöll bl. a. följande: »På

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

grund av vad sålunda blivit anfört får riksdagen, som anser det vara av vikt,

att stadgandena om statens höghetsrätt över postväsendet omarbetas och utsträckas

även till den lokala postbefordringen, anhålla, att Eders Kungl. Maj:t

måtte, så snart ske kan, vidtaga de åtgärder, som kunna finnas erforderliga

för att staten må äga att, utan intrång från annat håll, genom sitt postverk

mot avgift verkställa all regelbunden befordran av förseglade eller eljest tillslutna

brev samt av brevkort såväl emellan in- och utrikes samt emellan inrikes

orter som ock å de särskilda inrikes orter, där statens postverk har anordnat

lokal brevbefordran.»

Med anledning av riksdagens skrivelse utfärdade Kungl. Maj:t, efter generalpoststyrelsens

hörande, förenämnda kungörelse den 21 december 1888.

Kungörelsen trädde i kraft den 1 oktober 1889.

Postmonopolets innehåll. Omfattningen av postverkets ensamrätt angavs

i 1888 års kungörelse med ordalag, som överensstämde med riksdagens nyssnämnda

skrivelse. Någon ändring har därefter icke skett, beroende framförallt

på att frågor om postmonopolet så sällan varit aktuella. Det är egentligen

först under de senaste åren som enskilda företagare sökt konkurrens med

postverket under utnyttjande av kungörelsens formulering.

Föremål för ensamrätten äro förseglade eller eljest tillslutna brev samt

brevkort. Den tolkningen har gjorts gällande, att ett skriftligt meddelande,

som har egenskapen av verklig och personlig skriftväxling, skulle, om det

tecknades å ett brevkort, omfattas av postmonopolet, medan det, om brevkortet

inlades i ett öppet kuvert, som försåges med adressbeteckning, skulle

kunna befordras utan hinder av postmonopolet. Generalpoststyrelsen har häremot

gjort gällande, att åt postverket förbehållits rätten till befordran av alla

skriftliga meddelanden, som ha egenskapen av verklig och personlig skriftväxling,

oberoende av om dessa meddelanden befordras öppna eller slutna.

Styrelsens uppfattning har godkänts av underrätterna, men i intet fall ha

målen fullföljts till högsta domstolen.

Nyligen har erhållits en auktoritativ tolkning av innebörden av kungörelsens

uttryck »regelbunden befordran mot avgift». Medlemmar i Karlstads

handelsförening hade bildat Köpmännens Budsändningscentral Aktiebolag,

med ändamål att verkställa transporter inom staden samt att i samband därmed

även distribuera slutna brev från köpmännen till deras kunder. Företaget

arbetade på så sätt, att föreningens medlemmar kunde vid behov telefonera

efter bud från bolaget. Vissa köpmän, som i större utsträckning anlitade

bolaget för transporter, besöktes dagligen å bestämda tider av bolagets

bud för avhämtning av försändelser. Bolaget, vars huvudsakliga verksamhet

torde ha varit varudistribution, hade särskilda brevbärare anställda för själva

brevbefordringen. Generalpoststyrelsen ansåg intrång i postmonopolet föreligga

och anmälde saken till åtal. Vederbörande underdomstol, Karlstads rådhusrätt,

yttrade i sitt utslag, att rörelsen bedrivits för medlemmarnas egen

räkning, och då avgiften för distributionen av breven — 10 öre per försändelse

— satts så att vinst för bolaget icke skulle uppstå, fann rådhusrätten

verksamheten icke stå i strid mot postmonopolet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

9

Svea hovrätt fastställde detta utslag med den motiveringen, att brevbefordran

ifråga allenast avsett brev från föreningens medlemmar och därför icke

innefattade intrång i monopolet.

Högsta domstolen åter fann i utslag den 5 april 1946, att ifrågavarande

brevbefordran, som icke avsett brev från föreningen ulan från dennas medlemmar,

ägt rum med den regelbundenhet och under sådana omständigheter

i övrigt att den måste anses ha innefattat intrång i postmonopolet.

Postmonopol i utlandet. Även i utlandet förekommer postmonopol och,

såvitt generalpoststyrelsen kunnat finna, är detta förhållande undantagslöst.

Beträffande monopolets omfattning föreligga emellertid vissa skiljaktigheter.

Av tillgängliga utländska postförfattningar och andra tryckta uppgifter

har generalpoststyrelsen inhämtat, att objektet för postmonopolet i Tjeckoslovakien

och Österrike anges med uttrycket »förseglade eller på annat sätt

tillslutna brev, varmed likställas alla slutna meddelanden, försedda med en

frånvarande persons adress». Hur denna bestämning tolkas i vederbörande

länder, har givetvis undandragit sig styrelsens bedömande, men i båda länderna

stadgas dessutom förbud mot yrkesmässig befordran av »brev» (Österrike)

och »brevförsändelser» (Tjeckoslovakien). Förbudet mot yrkesmässig

befordran är sålunda i båda länderna mera vidsträckt än postmonopolet.

Även i de norska bestämmelserna talas om slutna brev, men under monopolet

falla här även »kort med skriftliga eller med skrift ifyllda tryckta meddelanden».

I Belgien, Egypten, Frankrike, Grekland, Ungern och Schweiz omfattar

monopolet uttryckligen både slutna och öppna brev. I vissa andra

länder — bl. a. U. S. A., Argentina, England, Nederländerna, Ryssland, Spanien

och Turkiet — användes uttrycket brev, varmed torde förstås sådana

försändelser, som postalt sett äro att hänföra till begreppet brev. Förutom

i Tjeckoslovakien och ‘Österrike äro privata lokalpostföretag uttryckligen

förbjudna i Japan, Portugal, Rumänien och Ungern. I vissa av dessa länder

gäller förbudet förutom brev och brevkort även befordran av trycksaker,

varuprov och affärshandlingar samt tidningar. 1 några länder ha postverken

monopol på tillverkning av frimärken och andra frankotecken, varigenom

drivandet av enskilda postföretag försvåras. I Finland och Danmark få brevlådor,

som med hänsyn till färg, form och övrig utstyrsel erbjuda väsentlig

likhet med postverkets brevlådor, icke av enskilda uppsättas på allmän gata

eller väg eller andra allmänna platser.

Enhetsporto för brev. När de privata lokalpostföretagens antal var som

störst, funnos 5f sådana företag. I augusti 1946 uppgick antalet till 30. Endast

2 av dessa företag hade börjat sin verksamhet före den 1 juli 1944, vid

vilken tidpunkt lokalportot höjdes från 10 till 15 öre.

Den portominskning, som de privata lokalpostföretagen åsamkat postverket,

torde icke vara av sådan storleksordning, att den kan ha någon nämnvärd

inverkan på postverkets ekonomi. Men företagens verksamhet vållar

postverket och den korresponderande allmänheten stort ohägn. Allmänheten

kan ofta icke skilja mellan postverkets och de lokala postföretagens verksam
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 180.

het, varför post frankerad med postverkets frankotecken nedlägges i privatföretagens

brevlådor och tvärtom. Av till postverket ingångna reklamationer

har bl. a. framgått att avsändare antagit, att den benämning »Lokalpost», med

vilken de enskilda postföretagens brevlådor i allmänhet äro försedda, avsett

postverkets lokalbrevbefordran. Följden härav blir försening av posten med

därav följande olägenheter. Det har också visat sig, att de privata lokalpostföretagen

ofta missköta sin verksamhet. Sålunda har exempelvis polisen i

Västerås efter anmälan låtit uppbryta av lokalposten där uppsatta brevlådor,

som icke tömts på lång tid. Det konstaterades därvid, att ett större antal

försändelser, försedda med postverkets frankotecken, nedlagts i dessa lådor.

Även på andra håll ha polisundersökningar verkställts på grund av klagomål

över lokalpostföretags verksamhet, bl. a. i Jönköping, Kalmar och Tranås.

Av intervjuer i tidningarna med innehavare av lokalpostföretag har framgått

att slutna brev, som nedlagts för befordran i lokalpostföretags brevlådor,

öppnats av företaget samt därefter vidarebefordrats.

Av större betydelse i ekonomiskt hänseende torde emellertid vara att enskilda

affärsmän och vissa större företag anse det lönande att med nuvarande

lokalporto inom en stads inre område genom egna bud låta distribuera

sina försändelser. En sådan konkurrens synes endast kunna mötas

med nedsättning av lokalportot, så att den privata distributionen icke kan

bli lönande.

Såsom generalpoststyrelsen vid flera tidigare tillfällen framhållit, är ett enhetsporto

ur rent postal-teknisk synpunkt att föredraga. Taxeringen av brev

underlättas väsentligt. Man måste nu ur taxesynpunkt alltid skilja lokalbreven

från övriga inrikes brev. Om postverket förbättrar en orts postförhållanden

genom inrättandet av en postanstalt, blir det nu ofta klagomål, därför

att orten då i regel mister rätten till lokalporto med den postanstalt, som

tidigare varit adressort. Allmänheten har vidare svårt att hålla reda på,

när lokalporto utgår, varför brev ofta underfrankeras. Följden blir lösenbeläggning

med dess besvär för både postverket och allmänheten. Gränserna

för ett lokalportoområde kan heller aldrig fastställas fullt rättvist. Därom

vittna bl. a. de talrikt förekommande framställningarna om utvidgning av

exempelvis Stockholms lokalportoområde.

Nu angivna förhållanden tala alltså för ett enhetsporto för inrikes brev.

Men andra skäl tala däremot. Den enskilde konkurrenten måste alltid fråga

sig, var det lönar sig att sätta in sin verksamhet. Det kan endast vara på

de större orterna och under förutsättning att postavgiften är högre än självkostnadema.

Och detta måste alltid bli fallet vid tillämpning av enhetsporto,

eftersom det alltid måste vara dyrare att befordra ett brev exempelvis

från Ystad till Haparanda än t. ex. inom en stad. Skall man ha ett enhetsporto,

måste tydligen postmonopolet ha en omfattning, som omöjliggör konkurrens

om lokalförsändelserna.

Frågan om portosättningen hör samman med postverkets ekonomi. Det

kan därför vara av intresse att i detta sammanhang anföra några aktuella

uppgifter härom.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

11

Statsmakterna ha aldrig meddelat några bestämda direktiv rörande de

ekonomiska riktlinjer, som skola följas vid fastställandet av posttaxorna.

Tid efter annan har dock inom riksdagen framhållits, att postverkets verksamhet

icke bör vara inriktad på att tillföra statskassan en för varje år

ökad vinst, utan att den del av överskottet, som överstiger en normal förräntning

av det i postverket nedlagda kapitalet jämte en skälig vinstmarginal,

bör användas för nedsättning av postavgiftema samt för andra förbättringar,

som komma allmänheten till godo. Även generalpoststyrelsen har

vid olika tillfällen givit uttryck åt samma uppfattning, och styrelsen är

angelägen att i förevarande ärende särskilt understryka vikten av att postverket

icke utnyttjas som ett beskattningsinstrument. 1942 års riksdags beslut

att höja brevportot för riksförsändelser, i lägsta portosatsen med 5 öre,

står icke i strid mot de synpunkter, som sålunda hävdats. I propositionen

framhölls nämligen uttryckligen, att höjningen var beroende av statens på

grund av de extraordinära förhållandena oundvikliga behov av större inkomster.

Föredragande departementschefen karakteriserade det beräknade

överskottet av postverkets rörelse vid oförändrade taxor, 15 miljoner kronor,

såsom en tillfredsställande avkastning. Den föreslagna höjningen av brevportot

fick därför ren beskattningskaraktär. Detsamma gäller också den

nyssnämnda av 1944 års riksdag beslutade höjningen av lokalportot från 10

till 15 öre: höjningen erfordrades icke av postala skäl utan kom till för att

utjämna den inkomstminskning, som beslutet om utvidgad tillämpning på

landsbygden av lokalportot medförde.

Sedan numera de förhållanden upphört, som framtvingade höjningen av

riksportot till 20 öre, synes fråga om portosänkning kunna uppkomma. I

senaste inkomstberäkning upptages postverkets vinst för år 1946 till 29

miljoner kronor. Den extra 5-öringen har hittills beräknats tillföra postverket

19 å 20 miljoner kronor per år, och man torde kunna räkna med samma

belopp även för år 1946. Vid sänkning av riksbrevportot, i lägsta portosatsen

från 20 till 15 öre, skulle följaktligen den beräknade vinsten nedgå

från 29 miljoner kronor till 9 å 10 miljoner kronor. Detta belopp utgör

cirka 19 % av det i postverket investerade kapitalet och torde enligt generalpoststyrelsens

uppfattning få anses som skälig vinst av postverkets rörelse.

Med hänsyn emellertid till den alljämt stegrade utgiftsökningen, framför

allt på lönekontot, anser sig styrelsen dock icke för närvarande böra

föreslå borttagandet av den 1942 tillkomna höjningen av riksportot.

Fn sänkning åter av lokalportot från 15 till 10 öre beräknas medföra en

inkomstminskning för postverket med endast 4 miljoner kronor, sålunda ett

belopp, som postverket redan nu skulle kunna hära. Fn portosänkning verkar

alltid stimulerande för trafikökning, och en sänkning av lokalportot till

10 öre torde komma alt återföra till postverket den korrespondens, som nu

ombesörjes av privata företagare eller egna hud. Ur rent postal synpunkt är

denna lösning också att föredraga, så länge särskilt lokalporto finnes. Med

hänsyn emellertid till att postverkets självkostnader för befordran av ett

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

lokalbrev måste anses överstiga hälften av kostnaderna för befordran av ett

riksbrev, vill styrelsen icke förorda en sänkning av lokalportot till hälften

av riksportot. På styrelsens ställningstagande till denna portofråga har även

medverkat statsmakternas inställning — vid förevarande utredning ytterligare

accentuerad av de sakkunniga riksdagsmännen — till frågan om införandet

av enhetsporto för brev.

Förslaget till kungörelse om postmonopolet.

I vissa länder omfattar postmonopolet även befordran av ett eller flera

av följande försändelseslag, nämligen pengar, paket under 5 kg samt tidningar.

En utvidgning av det svenska postmonopolet att omfatta jämväl något

eller några av dessa försändelseslag synes icke böra komma i fråga. Enligt

den tolkning av 1888 års kungörelse, som här hävdats, måste postverkets

ensamrätt anses innefatta regelbunden befordran mot avgift av alla

skriftliga meddelanden, som ha egenskapen av verklig och personlig skriftväxling,

oberoende av om dessa meddelanden befordras öppna eller slutna.

Denna tolkning har godkänts av underdomstolama. Frågan har emellertid,

såsom förut nämnts, icke bragts under högsta domstolens prövning. Vid utformningen

av den nya kungörelsen i ämnet är uppenbarligen angeläget att

tillse, att bestämmelserna om postverkets ensamrätt äro klaxd avfattade, så att

bl. a. expressbyråer och liknande företag liksom även den allmänhet, som

vill anlita dessa företag för distribution av försändelser, lätt kunna inhämta

kännedom om vad som fader under postmonopolet.

Generalpoststyrelsen har utarbetat förslag till ny kungörelse angående

postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m. Rörande motiven för de föreslagna

bestämmelserna må här anföras följande.

1 §. Någon allmängiltig definition rörande vad som skall förstås med brev

finnes icke. I allmänna poststadgan sammanfattas under begreppet brevförsändelser

brev, brevkort och korsband. Man skulle i första hand kunna ifrågasätta,

om icke poststadgans bestämmelser om vad som är att hänföra till

de postala försändelseslagen brev och brevkort skulle få bli avgörande för

omfattningen av postverkets ensamrätt till brevbefordran. Dessa bestämmelser

äro emellertid synnerligen detaljerade, beroende på att de avse att ur

taxesynpunkt avgränsa från varandra de skilda men sinsemellan mycket närstående

slagen av brevförsändelser. Såväl av hänsyn till mängden av dylika

bestämmelser som med anledning av att dessa — särskilt på grund av beslut

vid internationella postkongresser — ofta kunna bli ändrade, synes det föga

ändamålsenligt att återge dem i den föreslagna nya kungörelsen. Det lärer

heller icke vara lämpligt att i en sådan författning hänvisa till de för postverket

gällande bestämmelserna i ämnet. Poststadgans föreskrifter om de

förutsättningar, under vilka en försändelse kan befordras mot brevporto, synas

icke heller lämpligen böra läggas till grund för omfattningen av postverkets

ensamrätt till brevbefordran. Det synes fast mera riktigare att såsom

monopolets innehåll ange den generella bestämning, som enligt poststadgan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO■

13

karakteriserar brev och brevkort, nämligen skrivna meddelanden, som ha

egenskapen av verklig och personlig skriftväxling. Denna lösning synes också

riktigare nr den synpunkten att det sätt, på vilket vissa privata lokalpostföretagare

skött sin verksamhet, påvisat ett behov av skydd för befordran av

medborgarnas korrespondens, vare sig den är av beskaffenhet att kunna befordras

mot brevporto eller ej.

För att ge uttryck för en verklig och personlig skriftväxling måste det

skrivna ordet tagas till bruk. Den nyss ifrågasatta formuleringen för bestämmande

av omfattningen av postmonopolet synes därför också kunna uttryckas

så att åt postverket förbehålles befordran av alla helt eller delvis

skrivna meddelanden, oavsett om de försändas i slutet eller öppet skick. Härmed

synes i förevarande sammanhang klarare åskådliggöras vad som faller

under postverkets ensamrätt. Av praktiska skäl synas emellertid alla slutna

brev böra inbegripas i postmonopolet.

Utvecklingen på det kontorstekniska området har medfört, att det ofta är

svårt att fastställa vad som är skrift eller vad som är tryck. Styrelsen har

emellertid utgått från att den tolkning i detta hänseende, som styrelsen hittills

tillämpat, nämligen att förutom handskrift jämväl skrift, som framställts

på mekanisk väg annorledes än genom boktryck eller därmed likställt

tryckningsförfarande, måste betraktas såsom skrivet meddelande.

Den föreslagna formuleringen av 1 § onödiggör särskilt nämnande av

brevkort. Dessa falla givetvis under benämningen öppna försändelser med

skrivna meddelanden.

Med denna bestämning av ensamrättens innehåll skulle hit hänföras förutom

slutna brev och öppna försändelser, som enligt poststadgan befordras

mot brevporto, även vissa trycksaker och affärshandlingar. Enligt poststadgan

må nämligen mot trycksaksporto undantagsvis befordras vissa försändelser

med personliga meddelanden. Sålunda få på tryckta visitkort samt

jul-, nyårs-, påsk- och pingstkort skrivas högst 5 ord, utan att detta betager

försändelsen dess egenskap av trycksak. Vidare få mot trycksaksporto sändas

kallelser till sammanträden, bokrekvisitioner in. in., även om dessa meddelanden

med skrift kompletterats med uppgift om sammanträdets art och

de rekvirerade bokverkens namn. Även å vissa affärshandlingar kunna helt

eller delvis skrivna meddelanden få förekomma.

Av de i poststadgan under begreppet brevförsändelser upptagna försändelseslagen

skulle sålunda utanför postverkets ensamrätt falla varuprov och

varukorsband, sådana affärshandlingar, som icke innehålla skrivna meddelanden,

samt helt tryckta meddelanden. Utanför postmonopolet skulle vidare

falla varje befordran, som sker av avsändaren själv eller genom en i hans

tjänst anställd eller för visst tillfälle anlitad person.

2 Enligt 1888 års kungörelse äger generalpoststyrelsen att med järnvägar,

ångfartyg och med »enskildes diligenser» fortskaffa post. De enskilda

järnvägarna äro enligt sina koncessioner skyldiga att å järnvägen fortskaffa

allmänna posten. Ehuru dessa bestämmelser hittills torde saknat varje

betydelse — det ligger givetvis i trafikföretagens ekonomiska intresse att be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

fordra jämväl post — synes det likväl kunna ifrågasättas, om icke vid ett

upphörande av 1888 års kungörelse en generell bestämmelse i ämnet borde

finnas. Det kan synas tveksamt, om en sådan bestämmelse bör ha sin plats

i en författning om postverkets ensamrätt till brevbefordran, men dess förekomst

här kan förklaras av historiska skäl.

3 §. I 1888 års kungörelse äro intagna stadganden avseende rätt för fartygsbefälhavare,

järnvägskonduktör och diligensforman att mottaga postförsändelser

för befordran. Befälhavare å icke postförande fartyg må sålunda

mottaga »förseglat eller eljest tillslutet brev», men han är skyldig att utan ersättning

ombesörja, att brevet avlämnas till postanstalt. Enahanda bestämmelse

gäller för järnvägskonduktör och diligensforman samt befälhavare å

postförande fartyg, men bestämmelsen avser även »sådant paket, som, honom

veterligen, innehåller tillslutna brev». Brevkort nämnas icke. Vidare

stadgas förbud för person, som åtföljer tåg, fartyg eller diligens men ej är

passagerare, att till befordran medföra brev.

Med den utveckling, som trafiken numera fått, äro ifrågavarande bestämmelser

icke längre tillfyllest, även om de tolkats såsom gällande jämväl förare

och konduktörer å bl. a. nya trafikmedel såsom luftfartyg och spårvagnar.

Det synes icke finnas någon anledning att göra åtskillnad på olika trafikmedel

i detta sammanhang. Om trafikmedlet är postförande eller icke

torde också vara utan betydelse. Bestämmelserna om förbud för personal å

vissa trafikmedel mot brevbefordran annorledes än för postverkets räkning

torde fördenskull lämpligen kunna sammanföras i en paragraf. Därvid bör

om möjligt, i stället för uppräkning av olika slag av trafikmedel, för dessa

användas en kollektiv benämning, som icke så snart behöver kompletteras.

Andra trafikmedel än bantåg, spårvägar, motorfordon, fartyg till sjöss och

luftfartyg torde i förevarande sammanhang kunna lämnas ur räkningen.

Med sådana nämnda trafikmedel, som gå i regelbunden trafik, böra brev

icke få av tjänstepersonalen fortskaffas annat än för postverkets räkning.

Såsom gemensam benämning för åsyftade trafikmedel har föreslagits »trafikmedel

i regelbunden yrkesmässig trafik». Uttrycket inrymmer alla trafikmedel,

även t. ex. mjölkbilar, som regelbundet trafikera vägsträckor men

icke tillhöra linjetrafiken.

Det har synts tveksamt, om förbudet borde omfatta alla i 1 § nämnda

försändelser och icke endast tillslutna brev. Bestämmelsen i denna paragraf

skulle nämligen komma att gälla även bussar samt person- och lastbilar i

linjetrafik. Med dylika trafikmedel torde i mycket stor utsträckning sändas

rekvisitioner å varor (bl. a. spirituösa) samt handlingar avseende bank- och

apoteksärenden. Det är här fråga om budsändning och icke om brevbefordran,

och det är icke avsett, att dylik trafik skall hindras. Om vederbörande

skulle nödgas sända dylika meddelanden med post, skulle rekvisitioner etc.

försenas, varigenom betydande olägenheter kunde uppkomma. Undantag i

detta hänseende bör lämpligen kunna meddelas.

4 §. Ansvars- och ersättningsbestämmelserna ha sammanförts i denna paragraf.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj.ts proposition nr 180.

15

Stadgandet i 1 mom. motsvarar i stort sett vad som för närvarande gäller.

Bötesbeloppen ha emellertid ersatts med dagsböter.

I 2 mom. stadgas ansvar för förseelse mot stadgandet i 3 § första stycket.

Ansvar och ersättningsskyldighet utgår här även om den olaga brevbefordran

skett vederlagsfritt eller allenast vid enstaka tillfällen. Om den som driver

trafiken haft vetskap om överträdelsen, straffas jämväl denne och ålägges

ersättningsskyldighet solidariskt med den som befordrat försändelsen.

Bestämmelsen i 3 mom. motsvarar vad som för närvarande gäller.

Postbefordran av periodiska skrifter.

I förordningen den 22 april 1932 (nr 75) angående villkoren för postbefordran

av tidningar och andra periodiska skrifter angivas de närmare förutsättningar,

under vilka periodiska skrifter må postbefordras mot nedsatt

avgift. Enligt § 1 gälla förordningens bestämmelser endast periodiska skrifter,

som tryckas och utgivas i Sverige. Förordningen har utfärdats i överensstämmelse

med riksdagens beslut.

Med skrivelse den 23 december 1946 har generalpoststyrelsen till Kungl.

Maj:t överlämnat framställningar från utgivarna av de periodiska skrifterna

Jordbruks-Journalen, Mål och Medel, organ för svenska livsmedelsarbetareförbundet,

samt Transportarbetaren, organ för svenska transportarbetareförbundet,

i vilka framställningar hemställan göres om tillämpning av

den nedsatta avgiften enligt förenämnda förordning, ehuru publikationerna

på grund av bristande kapacitet hos de svenska tryckerierna tills vidare komma

att tryckas i Finland. I skrivelsen anför styrelsen bland annat följande.

Ifrågavarande tre publikationer uppfylla för närvarande de villkor för

postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter, som angivas i 1932

års förordning. Utgivarna åtnjuta därför de i förhållande till trycksaksförsändelse

i allmänhet billigare avgifter, som utgå för utgivarkorsband. Därest

publikationerna komma att tryckas i Finland kunna de däremot icke befordras

såsom utgivarkorsband utan måste vid postbefordran taxeras som

vanliga trycksakskorsband eller i förekommande fall som masskorsband. I

bägge fallen blir befordringsavgiften avsevärt högre än den som utgivarna

haft att hittills vidkännas.

Med hänsyn till omständigheterna i föreliggande fall har styrelsen förklarat

sig icke vilja motsätta sig bifall till de gjorda framställningarna.

Utlåtande i ärendet har avgivits av statskontoret den 9 januari 1947. Ämbetsverket

har ej heller haft något att i sak erinra mot bifall till framställningarna.

Däremot har statskontoret efter närmare överväganden kommit

till den uppfattningen, att ett dispensärende av här ifrågavarande slag måste

underställas riksdagen för prövning och godkännande. Något precedensfall

i motsatt riktning föreligger icke, såvitt ämbetsverket kunnat finna.

Med hänsyn till nu rådande extraordinära arbetsbelastning vid tryckerier
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

na ifrågasätter statskontoret, huruvida Kungl. Maj:t icke borde föreslå riksdagen

sådan ändring av § 1 postbefordringsförordningen, att möjlighet beredes

Kungl. Maj:t att för särskilt fall utan riksdagens hörande meddela

dispens från villkoret om tryckning i Sverige. I detta sammanhang anser

ämbetsverket vidare böra tagas under övervägande, om icke motsvarande

lättnader med avseende å postbefordran kunde medgivas även för tidskrifter

av internordisk karaktär, som tryckas och utgivas i något av de nordiska

länderna. En förutsättning för sådan portolättnad bör givetvis vara, att reciproka

bestämmelser bliva gällande i övriga nordiska länder.

Departementschefen.

Det härvid fogade förslaget till kungörelse angående postverkets ensamrätt

till brevbefordran m. in. innefattar icke någon förändring av postmonopolets

innehåll. Den av generalpoststyrelsen verkställda utredningen rörande

monopolets omfattning har nämligen givit vid handen, att några förändringar

i detta hänseende icke äro av förhållandena påkallade. Då kungörelsen alltså

endast innebär en formell omarbetning av 1888 års kungörelse i ämnet, kan

ifrågasättas, huruvida anledning överhuvud taget förefinnes att underställa

ärendet riksdagens prövning. Att jag likväl anser att så bör ske, beror därpå,

att gällande kungörelse tillkommit på riksdagens initiativ. Jag anser emellertid,

att riksdagens medverkan icke bör krävas i vidare omfattning än att

riksdagens yttrande över kungörelseförslaget inhämtas.

Det av generalpoststyrelsen framlagda författningsförslaget har undergått

en formell överarbetning inom kommunikationsdepartementet. Därvid har

ifrågasatts huruvida även exempelvis mjölknotor och liknande meddelanden,

som medtagas i öppen försändelse vid transport av mjölkflaskor, falla in

under undantagsbestämmelserna i 3 § andra stycket. Enligt min mening är

detta förhållandet, och jag har därför ej ansett erforderligt att särskild

föreskrift meddelas härom. I övrigt föranleder vad i ärendet förekommit icke

annat uttalande från min sida än att jag i anslutning till vad styrelsen anfört

rörande nuvarande brevporton vill tillägga, att ej heller jag anser mig för

närvarande böra ifrågasätta någon ändring av de från och med den 1 juli

1944 gällande portosatserna. Möjligt är emellertid att utvecklingen kan ge anledning

till att detta spörsmål framdeles får upptagas till omprövning.

De skäl, som anförts för tillämpning i angivna fall av bestämmelserna i

1932 års förordning, synas mig övertygande. Såsom statskontoret framhållit

kräves emellertid riksdagens medgivande härtill. Jag delar också statskontorets

uppfattning, att den för tidningar och periodiska skrifter, som tryckas

och utgivas i Sverige, medgivna taxan för postbefordran bör kunna tillämpas

även för tidskrifter av internordisk karaktär, som tryckas och utgivas

i något av de nordiska länderna, under förutsättning självfallet att reciproka

bestämmelser utfärdas i övriga nordiska länder. Då även andra fall kunna

inträffa, då en tillämpning av bestämmelserna i 1932 års förordning kan

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

17

vara befogad, synes mig praktiska skäl tala för att Kungl. Maj:t erhåller generellt

bemyndigande att, då särskilda omständigheter föreligga, dispensera

från villkoren i förordningen, att periodisk skrift skall vara tryckt och utgiven

i Sverige.

Därest riksdagen icke framställer någon erinran däremot, torde den lägre

taxan beträffande de i ärendet avgivna trenne publikationerna få tillämpas

retroaktivt från och med den 1 januari 1947.

Föredraganden hemställer därefter, att Kungl. Maj:t måtte dels inhämta

riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse angående postverkets

ensamrätt till brevbefordran m. m., dels ock föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av § 1 förordningen

den 22 april 1932 (nr 75) angående villkoren för postbefordran av

tidningar och andra periodiska skrifter.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

./. O. Widman.

liilianq till riksdagens protokoll I!M7. 1 samt. Nr 180.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470561

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:143 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av giltighetstiden för vissa tillägg stullar. a1 i texten
  2. BevU 1947:28 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m. s. 1 i texten