Sök i Ratio Lex

Angående bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. in

1947-03-21 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:196, Angående bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bidrag till avlöningar

åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor

m. in.; given Stockholms slott den 21 mars 1947.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigaste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 21 mars 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld,

Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför statsrådet

Mossberg.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 185, 18(5 och 203, föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48 beräkna

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 196.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 196.

dels till Bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor m. in. ett förslagsanslag

av 3 300 000 kronor,

dels till Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m. ett förslagsanslag

av 1 300 000 kronor,

dels ock till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden ett reservationsanslag

av 30 000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

Inledning.

Gällande statsbidragskungörelser rörande distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor

utgå från att befattningshavarna i fråga tillerkännas dels en

kontantlön, dels ock vissa naturaförmåner. För distriktssköterskorna hava

emellertid landstingen genom en föregående år träffad överenskommelse

med svensk sjuksköterskeförening från och med år 1947 övergått till bruttolönesystemet,

därvid distriktssköterskebefattningama inplacerats i lönegrad

Ca 13 i den av 1945 års lönekommitté föreslagna och av 1946 års höstriksdag

godkända nya dyrortsgraderade löneplanen nr 1 för statens befattningshavare.

Därjämte skola kallortstillägg utgå i huvudsak enligt de bestämmelser,

som gälla för statliga befattningshavare. För distriktsbarnmorskornas

del hava landstingen däremot tills vidare bibehållit nettolönesystemet.

Vidare må erinras om att 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och

ekonomipersonal, i ett den 30 september 1946 avgivet betänkande (SOU

1946: 67) framlagt förslag till löneställning för viss statsanställd sjukvårdsoch

ekonomipersonal, ävensom för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor.

Detta betänkande har i vad det avser bland annat sjuksköterskeutbildad

personal i statens tjänst varit föremål för behandling vid årets riksdag,

medan frågan om lönerna för distriktssköterskor och distriktsbammorskor

uppskjutits i avbidan på att grunderna för statsbidrag till dessa befattningshavaregruppers

löner närmare prövats av 1946 års statsbidragssakkunniga

för hälso- och sjukvården. Sistnämnda sakkunniga ha med skrivelse den 6

februari 1947 avlämnat förslag till provisoriska bestämmelser i ämnet, därvid

de — med tanke på frågans omprövning i ett vidare sammanhang — begränsat

sig till sådana ändringar, som betingats av övergången till bruttolönesystemet

och den av 1944 års lönekommitté föreslagna lönesättningen.

I samband med nu nämnda spörsmål har jag ansett lämpligt att dels till

behandling upptaga 1941 års befolkningsutrednings betänkande om förlossningsvården

(SOU 1945:50), i vad angår bestridandet av kostnaderna för

barnmorskas resor och utrustning, dels ock något beröra Norrlandskommitténs

förslag rörande kostnaderna för distriktssköterskas resor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

3

I. Löneställningen för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor

m. fl. samt lönekostnadernas fördelning.

A. Gällande bestämmelser.

Bestämmelser rörande distriktssköterskeväsendet hava meddelats

i kungörelse den 28 juni 1935 (nr 428; ändr. 407/1938, 263/1939, 1051/

1940, 328/1941, 267/1946) angående statsbidrag till distriktsvård. I de i förevarande

sammanhang aktuella delarna stadgas följande.

Statsbidrag till distriktssköterskas avlönande utgår allenast till landstingen,

men ej till städerna utanför landsting. Ledningen av distriktsvården

skall i varje landstingsområde ankomma på en särskild distriktsvårdsstyrelse;

såsom sådan styrelse fungerar undantagslöst landstingens hälsoberedning.

Av statsmedel utgår bidrag med 1 000 kronor om året för varje distriktssköterskebefattning

för tid, under vilken befattningen uppehälles av ordinarie

befattningshavare eller av vikarie med distriktssköterskekompetens. Som

kompetenskrav är föreskrivet, att distriktssköterska skall hava genomgått

godkänd sjuksköterskeskola samt dessutom hava bevistat fullständig kurs

vid statens distriktssköterskeskola; övergångsvis har dock viss dispens härifrån

meddelats. Av statsmedel bestridas vidare kostnaderna för utgående

ålderstillägg på 100 kronor efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring.

Förutsättning för statsbidrag är, att distriktssköterska av landstinget tillförsäkras

dels en kontantlön av minst 1 800 kronor per år jämte nyssnämnda

ålderstillägg, dels ock kostnadsfritt möblerad bostad jämte värme och lyse

eller ock ersättning för dessa efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst

ett rum och kök jämte nödiga uthus ävensom, där så lämpligen kan ske,

särskilt rum för mottagning. Tillika skall distriktssköterska, där så lämpligen

kan ske, beredas fri telefon. För beräkningen av ålderstilläggen finnas

i statsbidragskungörelsen närmare föreskrifter.

Statsbidrag enligt förevarande kungörelse beviljas av medicinalstyrelsen

och utanordnas av vederbörande länsstyrelse, som under juli månad varje

år bar att utan föregående rekvisition utanordna förskott med ett på visst

sätt beräknat belopp. Utbetalat förskott skall avräknas, då statsbidraget för

löpande år slutligen utanordnas. För löpande år skall distriktsvårdsstyrelsen

senast den 15 december till länsstyrelsen inkomma med rekvisition av statsbidrag.

Utöver statsbidragsreglerna i 1935 års distriktsvårdskungörelse finnas bestämmelser

om förhöjning av statsbidraget för distriktssköterkor inom rikets

ödemarksområden enligt kungörelse den 15 juni 1923 (nr 227) angående

.statsbidrag till åtgärder för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom

rikets ödemarksområden. Sålunda kan efter särskild ansökan ett extra årligt

bidrag utgå till sådan distriktssköterska intill ett belopp av 500 kronor. Detta

bidrag beviljas av medicinalstyrelsen och utanordnas av vederbörande länsstyrelse.

De grundläggande bestämmelserna rörande distriktsbarnmorskeväsendet

återfinnas i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande

av distriktsbarnmorskor m. m. samt kungörelsen den 30 juni 1943 (nr

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

572) om statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor. Därjämte finnas

åtskilliga detaljstadganden i skilda författningar av intresse i förevarande

sammanhang, såsom i reglementet den 21 november 1919 (nr 798 jämte senare

ändringar) för barnmorskor, kungörelsen den 31 december 1943 (nr

943) med vissa bestämmelser om tillsättning av distriktsbarnmorsketjänst

m. in. och reglementet den 31 december 1943 (nr 938) för barnmorskestyrelserna

i riket.

Bestämmelserna innehålla i huvudsak följande.

För tillgodoseende av barnaföderskors behov av förlossningshjälp är riket

indelat i barnmorskedistrikt. Sådant distrikt utgöres av landstingsområde och

stad utanför landsting. Medicinalstyrelsen äger dock förordna, att stad, som

ej deltager i landsting, skall undantagas från distriktsindelningen, under villkor

att staden träffar avtal med tillräckligt antal barnmorskor att fullgöra

distriktsbarnmorskas uppgifter inom förlossningsvården. I enlighet härmed

hava städerna Hälsingborg och Gävle undantagits från distriktsindelningen.

Enligt förordningen om anställande av distriktsbarnmorskor skall distriktsbarnmorska

åtnjuta dels kontant lön av minst 1 800 kronor jämte tre ålderstillägg

ä 180 kronor efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring,

ävensom de eller det tillägg, som skulle utgå å den kontanta lönen, därest

hon vore statsanställd och underkastad civila avlöningsreglementet — för

närvarande inalles 31 °/o på grundbeloppet jämte ålderstilläggen — dels ock

kostnadsfritt möblerad bostad jämte värme och lyse eller ock ersättning

härför efter ortens pris. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 juni 1946 skall

under budgetåret 1946/47 till varje ordinarie distriktsbarnmorska utgå ett

månatligt tillägg å lönen av 50 kronor per månad, varå ej skall räknas rörligt

tillägg eller kristillägg. Distriktsbarnmorska skall tillika kostnadsfritt erhålla

alla för sina arbetsuppgifter erforderliga förbrukningsartiklar, varjämte,

där så utan oskälig kostnad kan ske, fri telefon skall beredas henne. Därjämte

finnas stadganden om fri sjukvård, semester, ersättning vid tjänstledighet

in. in. Emellertid äga dessa stadganden icke tillämpning för befattning,

som är inordnad under vederbörande kommunala organs avlöningsreglemente

för andra befattningar inom hälsovården och sjukvården. Däremot

skola barnmorskereglementets bestämmelser om sättet för beräkningen av

ålderstilläggen under alla förhållanden gälla för samtliga distriktsbarnmorskor.

Kostnaderna för distriktsbarnmorskeväsendet ha fördelats på så sätt, att

statsverket svarar för samtliga kontanta avlöningsförmåner, under det att

huvudmännen tillhandahålla naturaförmånerna. Statsbidrag utgår dock blott

med hälften av kontantlönen för den tid utöver tre månader av ett och samma

kalenderår, som distriktsbarnmorska jämlikt anvisning av barnmorskestyrelsen

tjänstgör å barnbördsavdelning eller å förlossningshem med minst

sex vårdplatser, till vilkas drift statsbidrag utgår. Statsbidrag utgår vidare

allenast för tid, under vilken vederbörande distriktsbarnmorsketjänst är besatt

med ordinarie innehavare eller uppehälles av kompetent vikarie. Vissa

inskränkningar gälla också vid innehavarens tjänstledighet.

Statshidragsbeloppet (= de kontanta avlöningsförmånerna) är med nuvarande

dyrtidskompensation vid begynnelselön 2 958 kronor och vid slutlön

3 665 kronor. Till dessa belopp komma statliga ödemarkstillägg för distrikt

inom ödemarksområde. Dessa tillägg äro 100, 150 och 200 kronor per

år, under förutsättning att vederbörande landsting dessutom till barnmorskan

utbetalar ett kontant lönetillägg av minst enahanda storleksordning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

5

B. 1944 års lönekominittés förslag.

Lönekommittén erinrar inledningsvis om att mellan landstingens centrala

lönenämnd och svensk sjuksköterskeförening träffats överenskommelse rörande

hos landstingen anställda sjuksköterskor. Dessa ha under tiden 1 januari

1947—31 december 1948 tillförsäkrats lön i anslutning till den av 1945

års lönekommitté föreslagna dyrortsgraderade löneplanen för statstjänstemän.

Denna lön inkluderar ersättning för författningsenligt utgående naturaförmåner.

Därest föreskriven bostad tillhandahålles, göres avdrag å avlöningen

med belopp, motsvarande hyra för ett rum och kök jämte avgift för

elektrisk energi eller gas, allt enligt i överenskommelsen särskilt angivna

grunder. Landstingen ha således övergått till bruttolönesystemet. Avdelningssköterskorna

ha inplacerats i lönegrad Ca 12, under det att sjuksköterskorna

i öppen vård placerats en lönegrad högre, d. v. s. lönegrad Ca 13. Detta medför

en betydande löneökning. Storleken därav låter sig svårligen fastställa

med hänsyn till att man samtidigt övergått från netto- till bruttolöner men

torde i genomsnitt utgöra omkring 1 500 kronor per befattningshavare. I den

mellersta ortsgruppen 3 innebär lönegrad 13, inklusive den höjning av 6 %>,

som utgår vid indexläget 154 (1935 = 100), en årslön av 5 928 kronor i

begynnelselön och 6 696 kronor i slutlön.

Vad beträffar lönesättningen för distriktssköterskor anför lönekommittén

följande.

Med hänsyn till de överenskommelser, som numera träffats mellan svenska

landstingsförbundet och vederbörande personalorganisation, torde kunna

ifrågasättas om bestämmelser om minimilön överhuvud taget äro erforderliga,

helst som några liknande bestämmelser icke ansetts påkallade för

personal inom den slutna sjukvården. I vart fall lär enligt kommitténs mening

minimilönen icke böra sättas lägre än vad som skall gälla enligt den

senast träffade överenskommelsen. Kommittén delar landstingsförbundets

uppfattning, att distriktssköterskorna med hänsyn till deras utbildning

och arten av deras arbetsuppgifter böra placeras en lönegrad högre

än avdelningssköterska inom den slutna vården. Med utgångspunkt från

kommitténs förslag, att avdelningssköterska i statlig tjänst skall hänföras

till lönegraden Ca 13, borde följaktligen distriktssköterska erhålla löneförmåner

motsvarande närmast högre lönegrad. Kommittén har emellertid ansett

sig icke böra föreslå att minimilönen sättes högre än att densamma motsvarar

den avlöning, om vilken överenskommelse såsom nyss sagts träffats

eller som skall tillkomma befattningshavare i lönegrad Ca 13 i förenämnda

löneplan. Anledning att i samband härmed utfärda föreskrifter rörande övriga

löneförmåner synes icke föreligga, då man torde kunna förutsätta att

landstingen i delta avseende liksom hittills komma att tillämpa de allmänna

lönebestämmelser, som gälla för övriga anställningshavare hos landstingen.

Då enligt de allmänna lönebestämmelser, som skola träda i kraft den 1 januari

1947, föreskrivits alt samma bestämmelser rörande kallortstillägg,

som kunna bliva gällande för statens tjänstemän, skola tillämpas för landstingens

befattningshavare, lärer särskilt ödemarkstillägg icke vidare böra utgå.

Förestående förslag rörande löneförmånerna åt distriktssköterskor har

gjorts med utgångspunkt från nu gällande kompetensföreskrifter och organisation.

Därest eu omorganisation av distriktsvården och barnmorskeväsen
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 196.

det verkställes och i samband därmed eller eljest utbildningsförhållanden

och kompetenskrav ändras, kan givetvis bliva påkallat, att lönefrågan upptages

till förnyad omprövning.

I fråga om distrikts barn morskors nuvarande löneförmåner anför

kommittén, att därest värdet av den distriktsbarnmorska författningsenligt

tillkommande förmånen av fri bostad uppskattas till 900 kronor för

år, skulle från och med den 1 juli 1946 begynnelselönen för distriktsbarnmorska

utgöra (1 800 ~r 558 + 600 + 900 =) 3 858 kronor och slutlönen

(2 340 + 725 + 600 + 900 =) 4 565 kronor.

Kommittén erinrar vidare om att överenskommelse om övergång till bruttolönesystemet

ej träffats för landstingens distriktsbarnmorskor. Med hänsyn

till att vid de löneavtal, som under år 1946 ingåtts mellan landstingens centrala

lönenämnd och vederbörande personalorganisationer, den nya dyrortsgraderade

löneplanen kommit till tillämpning med avseende å sjukvårdspersonal

har det emellertid för kommittén framstått som naturligt, att även

minimilönen för distriktsbarnmorska anknytes till denna löneplan.

Beträffande distriktsbammorskoma har kommittén funnit det vara påkallat

att statsmakterna fastställa minimilön, åtminstone så länge nu gällande

principer i fråga om fördelningen av avlöningskostnadema mellan staten

och kommunerna tillämpas. Minimilönen bör enligt kommitténs mening sättas

till något lägre belopp än för distriktssköterska. Kommittén har stannat

vid att förorda, att minimilönen bestämmes till 11 lönegraden i 1945 års lönekommittés

förslag till dyrortsgraderad löneplan. Innebörden därav bleve följande.

Med utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent skulle begynnelselönen

för en distriktsbarnmorska komma att utgöra i lägsta dyrortsgruppen

4 944 kronor och i högsta dyrortsgruppen 5 892 kronor. Motsvarande slutlöner

skulle komma att utgöra 5 652, respektive 6 720 kronor. Vid jämförelse

med nu utgående löneförmåner skulle detta innebära en icke oväsentlig löneförhöjning.

Beträffande övriga löneförmåner torde kunna förutsättas, att

landstingen komma att tillämpa samma allmänna bestämmelser för distriktsbarnmorskoma,

som gälla för övriga befattningshavare hos landstingen. Vid

sådant förhållande synes — i överensstämmelse med vad kommittén framhållit

i fråga om distriktssköterskorna — anledning ej föreligga att utfärda

särskilda föreskrifter i detta avseende.

Lönekommittén betonar slutligen, att förestående förslag rörande löneförmånerna

åt distriktsbarnmorskor — liksom förslaget om minimilön åt distriktssköterskor

— gjorts med utgångspunkt från nu gällande utbildningsförhållanden

och organisation, samt att en ändring härutinnan kan påkalla,

att även lönefrågan för distiiktsbarnmorskorna upptages till förnyad omprövning.

Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av vissa av kommitténs

ledamöter. I detta sammanhang kan erinras om att en ledamot med framhållande

av att utbildningen av barnmorskorna även i sjukvård ännu ej officiellt

fastställts, ändock ansett distriktsbarnmorska böra placeras i samma

lönegrad som avdelningssköterska. förslagsvis lönegrad Ca 16.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

i

C. Yttranden över 1944 års lönekoniniittés betänkande.

över 1944 års lönekommittés betänkande har yttrande avgivits av statskontoret,

medicinalstyrelsen, styrelsen för svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundets sjuk vårdsdelegation, 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen,

svensk sjuksköterskeförening samt svenska barnmorskeförbundet.

De föreslagna minimilönerna ha reservationslöst tillstyrkts av statskontoret

och svenska landstingsförbundet.

Lönesättningen för distriktssköterska i lönegrad Ca 13 har på vissa

håll ansetts för låg. Medicinalstyrelsen förordar som ett provisorium lönegrad

Ca 14 och anför därvid.

Under förarbetena till 1935 års statsbidragskungörelse för distriktsvård

uttalade medicinalstyrelsen, att distriktssköterska syntes böra åtnjuta i stort

sett samma förmåner som då tillkommo folkskollärarinna. Styrelsens förslag

gjordes med utgångspunkt härifrån. Statsmakternas beslut, som innebar ett

godkännande av medicinalstyrelsens förslag, hade alltså den innebörden att

distriktssköterska i avlöningshänseende jämställdes med folkskollärarinna.

Den glädjande förbättring, som under tiden efter år 1935 skett i folkskollärarinnornas

löneställning, kan enligt styrelsens mening icke utgöra skäl för

frångående av den principståndpunkt som statsmakterna intogo år 1935. Då

icke heller något annat bärande skäl för ett dylikt frångående torde kunna

anföras, böra distriktssköterskorna rätteligen placeras i lönegrad Ca 21. I

dagens läge finner sig styrelsen dock icke böra påyrka en återgång till den

principiella ståndpunkt, som Kungl. Maj:t och riksdagen år 1935 intogo.

Styrelsen vill i stället framhålla, att lönekommittén och landstingsförbundet

varit ense om, att distriktssköterskorna på grund av att de hade längre teoretisk

utbildning än avdelningssköterskor och att de ofta kommo i situationer,

där omständigheterna tvingade dem att utan samråd med läkare vidtaga

sjukvårdande åtgärder, borde placeras en lönegrad högre än avdelningssköterskor.

Med utgångspunkt härifrån och då den omständigheten att förhandlingsöverenskommelse

träffats mellan parterna icke borde lägga hinder i

vägen för den lönesättning, som ansåges vara den rätta, måste styrelsen med

bestämdhet påvrka att såsom villkor för statsbidrag stadgas, att vederbörande

distriktssköterska uppbär minst de löneförmåner, som tillkommo befattningshavare

i lönegrad Ca 14.

1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen anser, att avlöningsförmånerna

för distriktssköterskorna böra med hänsyn till deras längre utbildning

och oftast större ansvar placeras två grader över avdelningssköterska,

som kommittén ansett böra sättas i lönegrad Ca 15 (A 11). Reservation har

emellertid anförts av en ledamot, som funnit de föreslagna löneplaceringarna

för höga.

Svensk sjuksköterskeförening förordar, att distriktssköterska placeras en

lönegrad över översköterska å avdelning, som av föreningen föreslagits i

lönegrad Ca 16 (A 12).

Löneställningen för distriktsbarnmorska i lönegrad Ca 11 ti 11 - styrkes av statskontoret, svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundets

sjukvdrdsdelegation samt av medicinalstyrelsen, som emellertid beto
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 196-

nar förslagets provisoriska karaktär. Styrelsen erinrar därvid om vissa omläggningar

av barnmorskeutbildningen och fortsätter.

Alltsedan år 1944 har vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm barnmorskeutbildning

meddelats elever, vilka antingen varit sjuksköterskor eller

ock genomgått två års utbildning vid sjuksköterskeskola. De sålunda utbildade

sjuksköterskebarnmorskorna ha hittills till större delen vunnit anställning

som anstaltsbarnmorskor, men det förekommer ock att de erhållit anställning

i öppen vård, d. v. s. såsom distriktsbarnmorskor.

Enligt vad styrelsen vidare inhämtat överväger 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen

förslag om en gemensam grundutbildning för sjuksköterskor

och barnmorskor, vilken därefter skulle fullföljas med specialisering

mot olika grenar av sjuksköterske- eller barnmorskelinjen. Därav skulle följa,

att samtliga barnmorskor finge denna kombinerade utbildning, varvid löneställningen

ovillkorligen måste omprövas.

1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen, anser, att distriktsbarnmorskoma

borde — sedan deras utbildningsförhållanden ordnats — åtnjuta

samma löneförmåner som av kommittén föreslagits för distriktssköterska.

Härtill borde emellertid ställning tagas först sedan kommitténs betänkande

framlagts.

Svenska barnmorskeförbundet förklarar en lönesättning i lönegrad Ca 16

vara ett absolut minimum.

Förbundet erinrar om rådande barnmorskebrist samt framhåller vidare,

att vare sig utbildningssynpunkterna eller det med yrket förenade ansvaret

tillräckligt beaktats. Förbundet anför sålunda bland annat.

Icke heller utbildningssynpunkterna synas vara av kommitterade nog

beaktade. Visserligen finnas för närvarande inga formella krav uppställda

på grundläggande sjukvårdsutbildning för inträde vid barnmorskeläroanstalt.

I olika sammanhang har emellertid av statliga myndigheter och kommittéer

omvittnats huru värdefull sådan utbildning är för förlossningsvården.

Senast har detta framförts i befolkningsutredningens den 22 november 1945

avgivna betänkande om förlossningsvården (SOU 1945: 50). Kommittén antyder

visserligen i det nu framlagda betänkandet, att en ändring av bestämmelserna

rörande barnmorskeväsendets organisation och barnmorskornas utbildning

skulle föranleda, att lönefrågan på nytt kunde tagas upp till omprövning.

Detta borde emellertid icke hindra, att man redan nu genomförde en sådan

lönesättning, att den frivilliga rekryteringen till bammorskeyrket av sjuksköterskor

respektive sjuksköterskeelever med minst två års utbildning vid av

staten godkänd sjuksköterskeskola icke förhindrades. Icke ens i de fall. där

man redan nu kunnat påvisa att barnmorskorna ha såväl sjuksköterske- som

barnmorskeutbildning, har kommittén ansett sig böra placera dessa befattningshavare

bättre än avdelningssköterskor.

Kommittén har slutligen fullständigt bortsett från det ansvar, som är

förenat med bammorskeyrket. För huvudparten av de av utredningen berörda

barnmorskorna, distriktsbarnmorskorna, föreslås lönen skola utgå

enligt 11 lönegraden i 1945 års lönekommittés förslag till dyrortsgraderad

löneplan. I samma lönegrad föreslås exempelvis assistentsköterskor, i betänkandet

kallade sjuksköterskor, inplacerade. Det torde väl inte råda minsta

tvivel om vilken av dessa personalkategorier, som har de mest ansvarsfulla

arbetsuppgifterna. Nämnas behöver kanske endast att av nu tjänstgörande

distriktsbarnmorskor, 110 haft att självständigt biträda vid mera än 40 och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

9

288 vid mer än 25 förlossningar i öppen vård under år 1944, det sista år

för vilket fullständiga uppgifter varit för förbundet tillgängliga. Här skall

anmärkas, att utredningen endast omfattat 837 barnmorskor samt att dessa

barnmorskor i mycket stor utsträckning vari;t inkallade till tjänstgöring i

sluten vård. Omfattningen av dessa för den öppna vården anställda barnmorskors

tjänstgöring i sluten vård framgår kanske bäst därav, att 421 av

dem biträtt vid mera än 40 och 603 vid mera än 25 förlossningar i sluten

vård under år 1944. Det högsta antal förlossningar i öppen vård, som någon

distriktsbarnmorska under år 1944 handhaft, har varit 132, vilket innebär

att vederbörande haft en arbetsbörda och ett ansvar, som måste anses oskäligt

och ur säkerhetssynpunkt mindre tillfredsställande. Även i övrigt torde

de arbetsuppgifter, som i många gånger glest befolkade bygder åvila distriktsbarnmorskorna,

vara av den ansvarsfulla karaktär, att eu jämförelse med

assistentsköterskornas ansvar i arbetet överhuvud taget ej är möjlig.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation erinrar om att löneförmånerna

för den heltidsanställda sjuksköterske- och barnmorskepersonalen

inom förebyggande mö dr a- och barnavård enligt gällande bestämmelser

anknyter till förhållandena inom distriktsvården samt framhåller,

att delegationen för sin del ej är villig att förorda högre lönegrad än som

delegationen i annat sammanhang förordat för avdelningssköterska, d. v. s.

lönegrad Ca 12, enär delegationens huvudmän principiellt ej hade accepterat,

att personalen vid mödra- och barnavårdscentraler skulle sättas en lönegrad

över avdelningssköterska. En ersättning efter lönegrad Ca 13 skulle på en

del håll överstiga vad städerna utanför landsting för närvarande utgåve till

förevarande personal.

D. 1946 års statsbidragssakkunnigas förslag.

Statsbidragssakkunniga hysa den uppfattningen, att då lönenivån för

distriktssköterskorna genom landstingens löneöverenskommelse avsevärt

höjts, statens andel av lönekostnaderna bör anpassas efter det nya

löneläget. De sakkunniga anföra härutinnan följande.

Vid tillkomsten av gällande bestämmelser avpassades statsbidragsbeloppet

i princip så, att statens bidrag skulle täcka den del av distriktssköterskornas

totala lönekostnader, som kunde hänföras till den hälsovårdande verksamheten,

under det att huvudmännen skulle svara för den del av kostnaderna,

som motsvarade distriktssköterskornas sjukvårdande verksamhet. Att söka

särskilja dessa verksamhetsfält finna de sakkunniga ogörligt, då de båda verksamhetsfälten

alltför mycket gripa in i varandra. Vidare variera distriktssköterskornas

uppgifter från område till område, sammanhängande med

distriktsvårdens lokala utformning och anpassning efter annan hälso- och

sjukvårdande verksamhet inom området. I vissa andra sammanhang har man

utgått från en principiell hälftendelning mellan stat och sekundärkommun

av kostnader för öppen vård, t. ex. för dispensärernas verksamhet. Senast

1945 års riksdag har konfirmerat denna princip vid utformningen av statsbidragen

till lönekostnader för psykisk barna- och ungdomsvård. Ehuru

andra statsbidragsnormer kunna tänkas, hava de sakkunniga, med hänsyn

till att fråga nu är allenast om clt provisorium för en begränsad lid, stannat

för att föreslå en uppräkning av bidragsbeloppen efter det nya löneläget.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Bidragsandelen hör därvid enligt de sakkunnigas uppfattning sättas till halva

lönekostnaden. Denna norm synes också väl rimma med den faktiska kostnadsfördelning,

som skedde år 1935, och med den utredning, som föregick

1935 års riksdagsbeslut, låt vara att statens ekonomiska engagemang därigenom

kommer att avsevärt ökas för ifrågavarande ändamål. Å andra sidan

ha de sakkunniga vid utformningen av sina provisoriska regler byggt

på en principiell hälftendelning även för distriktsbammorskor, vilket i avsevärd

mån motväger nämnda kostnadsökning.

De nuvarande bestämmelserna om minimilön jämte vissa naturaförmåner

för distriktssköterska föreslås ersatta med eu regel om en garantilön, motsvarande

vad som utgår å en statlig befattning i lönegrad Ca 13 enligt den

nya dyrortsgraderade löneplanen nr 1. Någon ändring i fråga om förmånen

av fri telefon skall därvid givetvis ej ske. Anknytningen till nyssnämnda

löneplan innebär, att lönen är indexreglerad och sålunda höjes eller

sänkes på grund av förändringar i levnadskostnadsindex efter samma system

som gäller för statens befattningshavare. Vidare följer, att — med vissa

undantag —- kallortstillägg skola utgå efter statens system. I övrigt skulle

däremot de särskilda villkor, som för statens befattningshavare gälla för uppbärande

av tillförsäkrad lön, icke gälla annat än såvitt avser att uppflyttning

i löneklass skall ske efter tre år.

Rörande nuvarande detaljregler om sättet för beräkningen av ålderstilllägg

åt distriktssköterska anföra statsbidragssakkunniga följande.

I olika sammanhang har frågan om ålderstilläggen varit föremål för siatsmakternas

uppmärksamhet. Sålunda har medicinalstyrelsen den 10 december

1943 erhållit uppdrag att verkställa utredning om upphävande av bestämmelserna

om statsbidrag till ålderstillägg åt befattningshavare i distriktsvård,

förebyggande mödra- och barnavård, folktandvård samt distriktsbarnmorskor.

Med skrivelse den 22 november 1946 har medicinalstyrelsen,

som för sin del icke upptagit ärendet till prövning, överlämnat detsamma

till 1946 års statsbidragssakkunniga att beaktas vid de sakkunnigas utredningar.

Vidare har 1945 års riksdag (skr. nr 5 punkt 150) berört denna fråga

med anledning av en motion (II: 238) om sådan ändring av statsbidragskungörelsen

för folktandvården, att de ålderstillägg, varom däri vore fråga,

skulle utgå från och med ingången av kalenderkvartalet (i stället för som

nu kalenderåret) näst efter det, varunder den för ålderstilläggs erhållande

stadgade tjänstetiden blivit uppnådd. Ehuru riksdagen fann goda skäl tala

för åtgärd i motionens syfte, var riksdagen likväl med hänsyn till behovet

av likartade föreskrifter jämväl för distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor

samt barnmorskor och sjuksköterskor inom den förebyggande mödraoch

barnavården icke beredd att för det dåvarande fatta ett omedelbart beslut

i ämnet. Riksdagen förutsatte, att Kungl. Maj:t ägnade frågan uppmärksamhet

och framlade förslag till nästa riksdag. Emellertid har någon ändring

härutinnan ännu ej kommit till stånd.

Statsbidragssakkunniga hava funnit gällande regler om ålderstilläggen

onödigt invecklade och administrativt betungande. De hava därför föreslagit,

att bestämmelserna därom skulle upphävas.

Statsbidraget skulle i stället sättas till hälften av beloppet i den näst högsta

löneklassen av lönegrad Ca 13. I den nya löneplanen skulle detta bliva löne
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

11

klass 15. En inskränkande regel har dock ansetts erforderlig som garanti för

löneklassplaceringarna. Sålunda föreslås en föreskrift om att uppflyttning i

högre löneklass skall ske efter tre år. Men i övrigt skulle det stå landstingen

fritt att besluta om löneklassplaceringen för distriktssköterskorna enligt

sina tjänstereglementen.

Statsbidrag utgår för närvarande allenast för tid, under vilken befattningen

uppehälles av ordinarie befattningshavare eller kompetent vikarie.

Statsbidragssakkunniga föreslå därutinnan vissa förenklingar och anföra följande.

Då allt som oftast inträffar att vid kortare ledigheter för ordinarie befattningshavaren

kompetent vikarie ej finnes att tillgå, leder nämnda bestämmelse

till avsevärda komplikationer vid avräkningen. Statsbidragssakkunniga

hava därför ansett sig böra föreslå en anordning, varigenom hänsyn

ej behöver tagas till dylika tillfälliga avvikelser från den normala ordningen

med fullt kompetent person å befattningen. Det synes vara tillfyllest

för tillgodoseende av distriktsvårdens intressen, att kompetent person tjänstgjort

å befattningen under den övervägande delen av året. På grund härav

föreslå de sakkunniga, att statsbidrag skall utgå för befattning, som under

minst tre fjärdedelar av kalenderåret uppehållits av person med distriktssköterskekompetens.

En sådan avräkning som nu säges, skall ske för varje

befattning.

De sakkunniga hava jämväl ansett det onödigt, att vid statsbidragsrekvisitionen

avdrag skall göras för förekommande avgift till statens pensionsanstalt.

Sådan avgift bör redovisas till pensionsanstalten på samma sätt som

för övrig sjuksköterskepersonal.

De sakkunniga, som icke ansett sig hava att taga ställning till skäligheten

av den av 1944 års lönekommitté föreslagna lönesättningen i lönegrad Ca 11

för distriktsbarn morskorna, ha i detta sammanhang erinrat om

att i landstingsavtalet införts en särskild grupp distriktssköterska-distriktsbarnmorska

och därvid anfört följande.

Denna nya grupp har med hänsyn till den dubbla kompetensen av landstingen

placerats två lönegrader över distriktssköterska, d. v. s. i lönegrad

Ca 15 i den nya löneplanen. På huvudmannahåll omfattas en sådan dubbel

kompetens med stort intresse, men blott tvenne dylika befattningar finnes

hittills. Emellertid är barnmorske- liksom sjuksköterskeutbildningen för närvarande

föremål för utredning, varför de sakkunniga icke ansett sig böra

nu upptaga frågan om ett eventuellt förhöjt statsbidrag till dessa befattningshavare

till prövning.

I fråga om fördelningen mellan staten och de sekundärkommunala huvudmännen

av lönekostnaderna för distriktsbammorskorna hava de sakkunniga

icke ansett någon saklig anledning finnas att här tillämpa en annan

fördelningsprincip än för distriktssköterskorna. För ernående av likformighet

borde man även här utgå från hälftenprincipen. Bidraget har konstruerats

på samma sätt och på enahanda villkor, som föreslagits för distriktssköterskorna.

Statens andel har i analogi därmed salts till hälften av lönekostnaden

jämte tillägg vid den näst högsta löneklassen för lönegrad Ca 11, d. v. s

löneklass 13 i den nya dyrortsgraderade löneplanen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Däremot har någon ändring av statsbidragsbeloppet för barnmorska, med

vilken stad utanför distriktsindelningen träffat särskilt avtal, ej ansetts påkallad

i förevarande sammanhang med hänsyn till frågans mycket underordnade

betydelse, då blott några få sådana barnmorskor finnas.

Då det synts de sakkunniga lämpligt, att beloppet av den distriktsbarnmorska

tillförsäkrade minimilönen ej fixeras i distriktsbarnmorskeförordningen

utan att denna fråga regleras genom statsbidragskungörelsen, har

en därav betingad omredigering av 7 § barnmorskeförordningen föreslagits.

I stället borde erforderliga bestämmelser inflyta i bidragskungörelsen.

Till följd av de uttalade kraven på likformighet hava de sakkunniga i

fråga om ålderstilläggen föreslagit samma system som för distriktssköterskorna.

Några särskilda regler om kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder

ha ej ansetts erforderliga i bidragskungörelsen, då frågan regleras

genom de allmänna bestämmelserna i statens pensionsanstalts reglemente.

Särbestämmelserna om avdrag för avgift till statens pensionsanstalt skulle

likaledes slopas i bidragskungörelsen.

Genom att det nuvarande statsbidragssystemet liksom lönenivån för heltidsanställda

sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande

mödra- och barnavården anknyter till reglerna

för distriktssköterskorna hava de sakkunniga — under erinran om att 1944

års lönekommitté ej gjort något särskilt uttalande om lönesättningen för

dessa kategorier — funnit naturligt, att omläggningen av minimilönen och

bidragsbeloppen för distriktssköterskorna skall medföra motsvarande ändringar

i fråga om den förebyggande mödra- och barnavården beträffande

lönebelopp, statsbidragsandel och närmare villkor för åtnjutande av statsbidrag.

I konsekvens härmed föreslås, att detaljreglerna om ålderstilläggen skola

helt utgå.

Nuvarande statsbidrag å 500 kronor per befattningshavare för den deltidsanställda

personalen, som är av relativt ringa omfattning, hava de sakkunniga

däremot icke funnit anledning att i förevarande sammanhang ändra.

De sakkunnigas förslag till statsbidragssystem innebär vidare, att staten

skulle bidraga till hälften av kostnaden för utgående k a 11 o r t s t i 11 ä g g.

De sakkunniga anföra därvid.

Landstingen ha genom sin överenskommelse med sjuksköterskeföreningen

föreskrivit, att inom den öppna vården kallortstillägg skola utgå till befattningshavare

i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands läns landsting enligt

de bestämmelser, som gälla för statens befattningshavare såväl i avseende å

tilläggens belopp som indelningen i kallortsklasser. Detta stadgande medför

den skillnaden mellan landstingens och statens kallortstillägg, att för statliga

befattningshavare enligt den i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 425) fastställda

zonindelningen kallortstillägg utgå för vissa delar av Dalarna och Västernorrlands

län, där landstingens befattningshavare ej äro berättigade till

sådant tillägg. Till följd av denna inkongruens hava i förslagen till de olika

kungörelserna måst utsägas, att kallortstillägg skola utgå allenast å ort som

landstingen besluta.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

13

1944 års lönekommitté har förutsatt, att genom införandet av kallortstilllägg

de nuvarande ödemarkstilläggen för distriktssköterskor och distriktsbammorskor

skulle slopas. Denna uppfattning har ej delats av statsbidragssakkunniga,

som uttala följande.

Kallortstilläggen och ödemarkstilläggen äro utformade på olika sätt och

hava delvis olika syften. Kallortstilläggen utgå för 6 kallortsklasser (I—VI)

med belopp från 90 kronor till 720 kronor per år. Ödemarkstillägget för

distriktssköterska är högst 500 kronor och för distriktsbarnmorska 100, 150

respektive 200 kronor; för distriktsbarnmorska skall dock huvudmannen

tillskjuta ett bidrag av samma storleksordning som statsbidraget. Kallortstillägg

utgår vidare till samtliga befattningshavare i de tre nordligaste länen,

under det att ödemarkstillägg tillerkännes blott befattningshavare i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker, området norr om polcirkeln samt

västra delarna av Jämtlands län.

Vid uppgörandet av zonindelningen har viss hänsyn ansetts böra tagas

till ödemarksmomentet. Andra faktorer, såsom vintermörkrets längd och

vinterkylans omfattning, hava emellertid blivit dominerande. Zongränserna

äro i viss utsträckning parallella med breddgraderna med följd att befattningshavarna

i kustområdet och fjällbygden på samma breddgrad få samma

kallortstillägg. Skulle ödemarkstilläggen för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor

avskaffas, komme detta att medföra betydande rekryteringssvårigheter

för ödemarkstjänstema. Vid sådant förhållande och då den mera

genomgripande revision av zonindelningen för kallortstilläggen, som enligt

statsbidragssakkunnigas mening skulle vara påkallad, icke lärer vara att

förvänta, hava de sakkunniga ansett, att systemet med särskilda ödemarkstillägg

bör bibehållas.

I anslutning till att de sakkunniga såsom allmän fördelningsgrund för lönekostnaderna

i fråga om distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor förordat

hälftenprincipen och då kostnaderna för ödemarkstilläggen för barnmorskorna

enligt nuvarande regler halveras mellan staten och landstingen,

föreslå de sakkunniga, att samma fördelningsprincip skall tillämpas även för

ödemarkstilläggen åt distriktssköterskorna utan att därför tilläggets storlek,

högst 500 kronor per befattningshavare, förändras. För närvarande bestrider

nämligen staten hela kostnaden för tilläggen till sistnämnda grupp.

I övrigt föreslås inga andra ändringar av ödemarkskungörelsen än att det

nu i kungörelsen angivna maximibeloppet för statsbidrag till distriktssköterskornas

ödemarkstillägg skulle utgå.

Landstingens löneöverenskommelse rörande distriktssköterskepersonalen

har trätt i kraft den 1 januari detta år, oaktat den statliga löneplan,

vartill anslutning skett, för statens befattningshavare ej tillämpas förr än

från och med den 1 juli 1947. För distriktsbarnmorskomas del kan ej avgöras,

när den nya löneplanen kan få giltighet, vilket blir beroende av förhandlingar.

Med hänsyn till dessa förhållanden hava statsbidragssakkunniga ansetl

sig böra föreslå, alt de nya bidragsgrunderna skola tillämpas först från

och med den 1 juli 1947.

Innebörden i ekonomiskt hänseende för statsverket av statsbidragssakkunnigas

förslag framgår av följande sammanställning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Anslag enligt

medicinalstyrel- statsbidrags
-

sens äskanden

för år 1947/48

sakkunnigas

förslag

Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor.

.................. 1 410 000

Bidrag till avlöningar och dyrtids
tillägg

åt distriktsbarnmorskor 3 115 000

Bidrag till avlöningar åt sjuksköterskor

och barnmorskor inom

förebyggande mödra- och

barnavård .................. 260 000

Ödemarkstillägg för distriktssköterskor.

..................... 29 000

3 814 000

2 822 000

666 000

14 500

Ökning eller

minskning i förhållande

till

med.styrrs

äskanden

4 2 404 000

- 293 000

4- 406 000

- 14 500

Summa kr. 4 814 000 7 316 500 4-2 502 500

I kostnaderna hava inräknats rörligt tillägg och övriga dyrtidskompensationer,

vid indexläget 154 (1935 = 100), varpå statsverkspropositionen för

budgetåret 1947/48 byggts. De sakkunniga lämna i övrigt följande kommentar

till sammanställningen.

Vid bedömandet av dessa siffror må erinras om att, därest kostnaderna

för distriktsbammorskeväsendet även fortsättningsvis hade fördelats efter

samma grunder som för närvarande — genom att staten svarade för barnmorskornas

kontanta avlöningsförmåner och huvudmännen för bostadskostnaderna

—- hade vid en inplacering av distriktsbammorskoma i lönegrad Ca

11 och vid en uppskattning av naturaförmånernas värde till runt 1 000

kronor per befattningshavare statsverkets kostnader uppgått till runt 4,5

mkr mot för närvarande 3,1 mkr. Merkostnaden skulle sålunda blivit 1,4

mkr. Mot detta belopp måste vägas den kostnadsökning för statsverket, som

uppstår vid en principiell hälftendelning av kostnaderna för distriktssköterskor

och heltidsanställda sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande

mödra- och barnavården och som beräknats till (2 404 000 4- 406 000 =) 2 810 000 kronor.

E. Yttranden över statsbidragssakkunnigas förslag.

Över 1946 års statsbidragssakkunnigas utredning har yttrande avgivits av

statskontoret, medicinalstyrelsen, styrelsen för svenska landstingsförbundet

och svenska stadförbundets sjukvårdsdelegation.

Det av 1946 år statsbidragssakkunniga förordade statsbidragssystemet

med en principiell hälftendelning av lönekostnaderna har i allmänhet

tillstyrkts. Medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet ha därvid understrukit

förslagets provisoriska karaktär, så ock svenska stadsförbundets

sjukvårdsdelegation, som — utan att framföra något yrkande — ansett anledning

ej finnas att i statsbidragshänseende utesluta städerna utanför landsting

från bidrag till deras distriktsvård. Delegationen förklarar vidare systemet

med en statsbidragskungörelsevägen stipulerad minimilön olämpligt och

onödigt med hänsyn bland annat till att ifrågavarande befattningshavaregrupper

ändock uppbära löner, som nära ansluta sig till den nivå 1944 års

lönekommitté föreslagit.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

15

I fråga om statsbidragsbeloppets närmare fixerande med hälften

av lönebeloppet i den näst högsta löneklassen i vederbörande ortsgrupp

har erinran blott anförts av svenska landstingsförbundet, i vad angår bidrag

till den kombinerade tjänsten distriktssköterska-distriktsbammorska. Då

denna tjänst i gällande landstingsavtal inplacerats i lönegrad Ca 15, borde

statsbidrag beräknas efter löneklass 17. Förbundet anför.

Inrättandet av tjänster med dylik dubbel kompetens omfattas med stort intresse

från huvudmännens sida och det har i rationaliseringssyfte synts angeläget

att genom inrättandet av sådana tjänster bättre tillvarataga arbetskraften.

Särskilt i skärgårds- och ödemarksdistrikt, där full sysselsättning

icke alltid kan beredas både distriktssköterska och distriktsbarnmorska, har

den kombinerade tjänsten visat sig värdefull. Likaledes vill styrelsen understryka

de sakkunnigas uttalande, att skäl tala för ett högre statsbidrag för

sådan kombinerad tjänst. Emellertid kan styrelsen icke dela de sakkunnigas

uppfattning, att pågående utredning rörande bammorske- och sjuksköterskeundervisningen

motiverar, att frågan om statsbidrag till dylika kombinerade

tjänster nu icke regleras. Nämnda utredning berör i lika hög grad övriga

bammorske- och sjukskötersketjänster, varför densamma icke bör tagas till

intäkt för att utesluta just de kombinerade tjänsterna från statsbidrag och

detta desto mindre, som inrättandet av dylika tjänster även med ett högre

statsbidrag skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktigt jämväl för staten.

Statskontoret har — med hänsyn till att kallortstillägg införts — avstyrkt

bibehållandet av särskilda ödemarkstillägg för distriktssköterskor

och distriktsbammorskor.

I ett par detal jfrågor ha vissa erinringar anförts. Sålunda hemställer

svenska landstingsförbundet om en ändring i förslaget att statsbidrag till distriktssköterske-

och distriktsbammorskebefattningar skulle utgå endast för

sådan befattning, som under minst tre fjärdedelar av kalenderåret uppehållits

av person med distriktssköterske- resp. distriktsbarnmorksekompetens.

Förbundet anför därvid.

Nyssnämnda villkor måste i praktiken medföra, att ett antal befattningar

uteslutas från statsbidrag. Så skulle exempelvis bliva fallet med alla nyinrättade

befattningar, som tillsättas senare än den 1 april. För dessa skulle

icke statsbidrag kunna utgå för återstoden av kalenderåret. Med hänsyn till

nuvarande brist på distriktssköterskor och distriktsbammorskor inträffar

vidare ofta, alt vid en befattningshavares avgång eller förflyttning befattningen

förblir obesatt under längre eller kortare tid med hänsyn till svårigheterna

att under rådande förhållanden erhålla ens vikarier. Även härigenom

skulle statsbidraget äventyras, utan att anledning härtill kan läggas huvudmannen

till last. Styrelsen anser med anledning av de sålunda påtalade konsekvenserna,

alt den ifrågavarande bestämmelsen bör givas en sådan utformning,

att statsbidrag utgår för den del av kalenderåret, under vilken kompetent

person funnits förordnad å befattningen, under förutsättning att sådan

person uppehållit befattningen minst tre fjärdedelar av nämnda tid.

Landstingsförbundet anser vidare den av sakkunniga föreslagna garantin

om att uppflyttning i högre löneklass skall ske efler tre år onödig. Som motivering

härför an föres.

Då landstingen enligt sina tjänslereglemenlen, vilka av personalorganisationerna,

bl. a. sjuksköterskeföreningen och barnmorskeförbundet, godkänts

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att gälla intill 1 januari 1950, tillämpa den nuvarande statliga s. k. tillgodoräkningsregeln,

d. v. s. rätten att i vissa fall tillgodoräkna fullgjord tjänstetid

i den löneklass, från vilken vederbörande vid befordran förflyttas, skulle

den föreslagna bestämmelsen, strikt tillämpad, innebära en försämring för nu

ifrågavarande befattningshavare i förhållande till övriga. Bestämmelsen i

fråga synes därför böra utgå.

Medicinalstyrelsen har funnit sig böra erinra om att i nu gällande kungörelse

angående statsbidrag till distriktsvård är intagen föreskrift därom, att

den distriktssköterskan tillkommande bostaden, där så lämpligen kan ske,

skall omfatta särskilt rum för mottagning. Ändringsförslaget innehåller icke

någon motsvarande föreskrift. Medicinalstyrelsen anser för sin del, att dylik

föreskrift om kostnadsfritt tillhandahållande av särskilt mottagningsrum ej

bör uteslutas ur kungörelsen vid genomförande av nu ifrågavarande förslag

om ändringar i bestämmelserna.

I fråga om ikraftträdandet den 1 juli 1947 av de nya statsbidragsgrunderna

har svenska landstingsförbundet ansett, att de nya bidragsgrundema

böra bliva tillämpliga redan från och med den 1 januari 1947 i vad

avser distriktskötersketjänster och den kombinerade tjänsten som distriktssköterska-distriktsbarnmorska.

Från sistnämnda datum ha landstingen i anslutning

till 1944 års statliga lönekommittés förslag verkställt den reglering

av lönerna, som motiverar de nya bidragsgrunderna.

F. Föredraganden.

Det föreliggande ärendet rymmer två frågor, nämligen dels spörsmålet om

lönesättningen för distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor och heltidsanställda

sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande mödraoch

barnavården, dels också frågan om utformningen av statens bidrag till

lönekostnaderna för nämnda befattningshavare. Som villkor för erhållande

av statsbidrag stipuleras nämligen, att huvudmännen garantera befattningshavarna

en viss minimilön.

Själva principen om minimilön som villkor för statsbidrag har avstyrkts

av stadsförbundets sjukvårdsdelegation såsom onödig och olämplig med hänsyn

till förefintliga löneöverenskommelser. Att märka är emellertid, att denna

princip sedan åtskillig tid accepterats för nu ifrågavarande befattningshavaregrupper,

varför här icke är fråga om att införa några nya för huvudmännen

inskränkande bestämmelser. Då föreliggande förslag dessutom innebär,

att staten skulle avsevärt öka sitt ekonomiska engagemang, finner jag

icke motiverat att i detta sammanhang förorda att regeln om viss minimilön

som villkor för statsbidrag slopas.

I lönefrågan vill jag till en början erinra om att för distriktssköterskor

och heltidsanställd personal inom den förebyggande mödra- och barnavården

överenskommelse om lönesättningen träffats mellan landstingen och svensk

sjuksköterskeförening, avseende kalenderåren 1947 och 1948. Avtalet innebär

bl. a., att landstingen ersatt systemet med kontant lön och vissa naturaför
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

17

måner med ett bruttolönesystem. Detta har utformats i anslutning till den av

1945 års lönekommitté framlagda och av 1946 års höstriksdag godkända nya

dyrortsgraderade löneplanen för statens befattningshavare. Distriktssköterskorna

hava därvid inplacerats i lönegrad Ca 13 (motsvarande A 9 i gällande

civila löneplan). För landstingens distriktsbammorskor ligger saken annorlunda

till, i det att nettolönesystemet tills vidare tillämpas. Förhandlingar

om en övergång till den nya dyrortsgraderade löneplanen torde dock vara att

förvänta även för denna befattningshavaregrupp. Städerna utanför landsting

hava emellertid sedan åtskillig tid tillämpat bruttolönesystemet för all nu

aktuell personal.

Lönefrågan har behandlats av 1944 års lönekommitté, som i sitt betänkande

rörande löneställningen för viss statsanställd personal in. m. förordat,

att minimilönen för distriktssköterska i princip bör — med hänsyn till

utbildningsförhållandena — sättas en lönegrad över avdelningssköterska,

av kommittén placerad i lönegrad Ca 13 (A 9). Under hänvisning till att landstingen

och personalorganisationerna enats om eu lönesättning i Ca 13 för

distriktssköterska — medan avdelningssköterska placerats i Ca 12 (A 8) —

har kommittén likväl stannat för lönegrad Ca 13 som minimilön för distriktssköterska.

I flera remissyttranden har erinran mot denna lönesättning framkommit

med yrkanden om en icke obetydligt högre placering, sammanhängande

med förslag om högre lön för avdelningssköterska. I motiven har därvid

anförts, att distriktssköterska borde sättas minst en lönegrad över avdelningssköterska.

För distriktssköterska har som kompetensfordran uppställts krav på genomgång

av statens distriktssköterskeskola såsom påbyggnad på den vanliga

sjuksköterskeutbildningen. Distriktssköterskornas arbetsuppgifter torde

också mången gång kräva ett större mått av självständighet och omdöme

än avdelningssköterskornas. Den av 1944 års lönekommitté föreslagna principen,

att distriktssköterska skall placeras en lönegrad högre än avdelningssköterska

synes mig därför riktig Då innevarande års riksdag beslutat placera

avdelningssköterskorna vid de statliga sjukhusen i lönegrad Ca 12, förordar

jag, att minimilönen för distriktssköterska — i enlighet med gällande

landstingsavtal — sättes till lönegrad Ca 13.

Enligt hittills vedertagna principer hava heltidsanställda barnmorskor och

sjuksköterskor inom den förebyggande mödra- och barnavården garanterats

samma minimilön som distriktssköterska. Föreliggande förslag bygger också

härpå. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation har i sitt remissyttrande framfört

yrkande om alt minimilönen för mödra- och barnavårdscentralernas

personal icke skulle bestämmas till högre belopp än lönen för avdelningssköterska,

d. v. s. lönegrad Ca 12 (A 8). För egen del finner jag anledning

icke föreligga att i förevarande sammanhang frångå likställigheten i lönehänseende

mellan distriktssköterskorna och den heltidsanställda personalen

inom förebyggande mödra- och barnavården. Jag ansluter mig därför till

statsbidragssakkunnigas ståndpunkt i detta hänseende.

I fråga om distriktsbarnmorskorna har 1944 års lönekommittés förslag om

B i haag till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 196.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 196

placering i lönegrad Ca 11 (A 7) tillstyrkts av samtliga hörda instanser med

undantag för barnmorskornas personalorganisation, som förordat lönegrad

Ca 16 (A 12). Då distriktsbarnmorskornas arbetsuppgifter i regel torde vara

mindre betungande än distriktssköterskornas och då deras utbildningstid

f. n. är avsevärt kortare än sjuksköterskornas, finner jag placeringen i lönegrad

Ca 11 under nuvarande förhållanden rimlig. Härvid vill jag förutskicka,

att jag i ett senare avsnitt av denna proposition framlägger förslag om att

barnmorskorna skola befrias från dem åvilande skyldighet att av egna medel

anskaffa för yrket erforderlig instrumentutrustning. Vidare vill jag i likhet

med 1944 års lönekommitté och olika myndigheter betona, att frågan om

utbildningen av sjuksköterskor och barnmorskor är föremål för utredning

genom sakkunniga. En omprövning av frågan om minimilönens storlek för

barnmorskorna kan därför väntas bli aktuell, sedan de sakkunniga framlagt

sitt förslag. Därvid torde den av 1946 års statsbidragssakkunniga omförmälda

kombinationen av distriktssköterske- och distriktsbarnmorskekompetens

kräva särskild uppmärksamhet. I det nya landstingsavtalet hava dessa befattningar

placerats i lönegrad Ca 15 (A 11). Då allenast tvenne dylika befattningar

för närvarande finnas, synes det näppeligen finnas anledning att,

som landstingsförbundet yrkat, under ett provisorium införa särregler om

minimilön för dessa befattningar.

I statsbidragsfrågan har 1946 års statsbidragssakkunniga framlagt

förslag till provisoriska ändringar i gällande statsbidragsbestämmelser

för bestridande av avlöning, inklusive kallorts- och ödemarkstillägg, åt distriktssköterskor,

distriklsbammorskor samt heltidsanställd personal inom

förebyggande mödra- och barnavård. Förslaget innebär en principiell hälftendelning

mellan staten och landstingen av ifrågavarande kostnader. Detta

medför visserligen icke obetydliga merkostnader för statsverket i förhållande

till för närvarande, motsvarande omkring 2,5 miljoner kronor. Erinras må

emellertid om att statsmakterna redan vid utformningen av nuvarande statsbidragssystem

för distriktssköterskorna realiter accepterat en hälftendelning

mellan staten och huvudmännen av lönekostnaderna och att föreliggande

förslag beträffande dessa befattningshavare allenast innebär ett fullföljande

av denna princip. Hälftenprincipen har vidare sedan länge tillämpats jämväl

beträffande dispensärsköterskornas löner och av 1945 års riksdag godkänts vid

fördelningen av lönekostnaderna inom den psykiska barna- och ungdomsvården.

Att märka är tillika, att förslaget för distriktsbarnmorskornas del medför

genomsnittligt sett en reduktion av statens hittillsvarande bidrag. Statens

merkostnad för distriktssköterskor och personal inom den förebyggande

mödra- och barnavården motväges sålunda i icke ringa utsträckning av

den kostnadsminskning, som uppstår därigenom att staten för distriktsbarnmorskeväsendet

ej längre skulle ensam svara för de kontanta avlöningsförmånerna.

Skulle sistnämnda princip ha fullföljts, hade merkostnaden för

statsverket vid en inplacering av distriktsbarnmorskorna i lönegrad Ca 11

uppgått till 1,4 miljoner kronor. Jag anser mig under sådana förhållanden

kunna tillstyrka de sakkunnigas principförslag i denna del med undantag

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 196. 19

dock för kallorts- och ödemarkstilläggen, vartill jag återkommer i det följande.

Jag vill liksom sJatsbidragssakkunniga tillägga, att fråga nu allenast gäller

provisoriska bestämmelser i avvaktan på en mera allsidig prövning av

statsbidragssystemet för den öppna hälso- och sjukvården i allmänhet. Vid

sådant förhållande finnes ej anledning att för närvarande till behandling

upptaga spörsmålet om en utvidgning av statsbidragsrätten i vad avser distriktssköterskor

inom städerna utanför landsting.

Enligt det mellan landstingsförbundet och sjuksköterskeföreningen träffade

avtalet skola kallortslillägg utgå i enlighet med motsvarande statliga

regler med den jämkningen, att landstingens befattningshavare i vissa delar

av Dalarna och Västemorrlands län -—- till skillnad mot statens tjänstemän

— icke skulle erhålla sådant tillägg. För beräkningen av kallortstillägg har

en indelning skett i sex källortszoner, varvid kallortstilläggen per befattningshavare

öka från 90 kronor i lägsta zonen till 720 kronor i högsta

zonen. Statsbidragssakkunniga, som utgått från att såväl distriktssköterskor

som distriktsbarnmorskor skola äga uppbära kallortslillägg enligt dessa bestämmelser,

ha föreslagit, att jämväl kostnaderna för kallortstilläggen skulle

halveras mellan staten och landstingen. Hälftenprincipen föreslås även tilllämpad

beträffande de särskilda ödemarkstillägg, som för närvarande utgå

till distriktssköterskor resp. distriktsbarnmorskor i rikets ödemarksområden

med högst 500 kronor resp. 400 kronor per befattningshavare och som av de

sakkunniga förutsatts skola bibehållas även efter införandet av kallortstillläggen.

Detta förslag har mött erinran från statskontoret, som i likhet med

1944 års lönekommitté ansett särskilt ödemarkstillägg icke böra utgå vid sidan

av kallortstilläggen.

Det är givetvis av vikt, att rekryteringen av distriktssköterske- och distriktsbarnmorskebefattningarna

inom rikets ödemarksområden i möjligaste mån

tryggas. Enligt min uppfattning skulle detta ske bäst genom bibehållande av

de särskilda ödemarkstillägg, som nu utgå till ifrågavarande befattningshavarekategorier.

Emellertid äro distriktssköterskorna inom bl. a. de områden,

varom nu är fråga, genom förenämnda avtal fr. o. m. den 1 januari 1947

tillförsäkrade kallortstillägg enligt samma grunder som de statliga befattningshavarna.

Vid utformningen av dessa kallortstillägg har viss hänsyn tagits

till ödemarksmomentet, varför särskilda ödemarkstillägg icke ansetts

kunna tillerkännas statliga befattningshavare. Under sådana förhållanden

finner jag mig icke kunna förorda, att distriktssköterskorna och distriktsbarnmorskorna,

som enligt föreliggande förslag i princip inplacerats i det

nya statliga lönesystemet, skola utöver kallortstilläggen komma i åtnjutande

av särskilda ödemarkstillägg.

I den mån kallortstillägg skola utgå, torde kostnaderna därför böra helt

bestridas av statsmedel. Enligt min uppfattning tala nämligen starka skäl för

att den merkostnad, som ifrågavarande tillägg representerar, fördelas på hela

landet och ej ytterligare belasta de redan förut skattetyngda norrlandslänen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Statsbidragssakkunniga ha föreslagit, att statsandelen skulle beräknas efter

de sammanlagda kontanta avlöningsförmånerna i vederbörande ortsgrupp

enligt den näst högsta löneklassen av den tillförsäkrade lönegraden. Med utgångspunkt

från en minimilön i Ca 13 (A 9) för distriktssköterska och i Ca

11 (A 7) för distriktsbammorska skulle statsbidraget utgå efter löneklass

Ca 15 resp. Ca 13. Bidrag skulle utgå för envar befattning, som under

minst tre fjärdedelar av ett och samma kalenderår uppehållits av kompetent

person. Förslaget innebär såväl en dyrortsgradering av bidraget som en indexreglering

så till vida, att i den mån de statliga lönebeloppen till följd av

penningvärdets förskjutning ändras, avlöningsförmånerna och därmed statsbidraget

förändras.

Förslaget synes mig innebära en avsevärd förenkling av statsbidragssystemet.

Alla nuvarande besvärligheter med avräkning för kortare tjänstledigheter

och för beräkning av ålderstillägg komma därigenom att bortfalla. Visserligen

erhålles på detta sätt icke en fullt genomförd hälftendelning av kostnaderna

för varje enskild befattning men i stort sett vinnes en skälig avvägning.

Förslaget att statsbidrag skall utgå efter den näst högsta löneklassen

för respektive befattningar kan måhända synas alltför gynnsamt för huvudmännen,

men då här är fråga om befattningshavaregrupper med ringa befordringsutsikter

och då landstingen enligt sina tjänstereglementen låta befattningshavarna

för ålderstillägg räkna sig tillgodo annan tid såsom sjuksköterska

respektive barnmorska, har jag ansett mig kunna godtaga förslaget

i denna del. Jag är icke för närvarande beredd att biträda landstingsförbundets

förslag att låta statsbidrag i vissa fall utgå jämväl för befattning, som

uppehållits under kortare tid än tre fjärdedelar av kalenderåret, helst som

detta förslag under normala förhållanden icke torde spela någon nämnvärd

roll i ekonomiskt hänseende men likväl skulle medföra avsevärda komplikationer

vid avräkningen.

Däremot förordar jag landstingsförbundets hemställan om att ur statsbidragsreglema

utesluta villkoret om att befattningshavarna skola uppflyttas

i löneklass efter tre år. Detta villkor torde vara onödigt. Jag biträder också

medicinalstyrelsens förslag om bibehållande av nuvarande bestämmelse, att

distriktssköterska — liksom för övrigt distriktsbammorska — så vitt möjligt

av huvudmannen skall tillhandahållas mm för mottagning.

De nya statsbidragsreglerna torde böra träda i kraft den 1 instundande

juli. Att som landstingsförbundet yrkat låta reglerna för distriktssköterskorna

givas retroaktiv verkan från den 1 januari 1947 kan jag ej biträda, bland

annat med hänsyn till att de nya statliga löneplansförfattningar, vartill anslutning

skulle ske, ännu ej utfärdats. För statens befattningshavare komma

de att tillämpas först från den 1 juli detta år.

I detta sammanhang vill jag erinra om att jämlikt punkten 4 i övergångsbestämmelserna

till distriktsvårdskungörelsen landsting må intill utgången av

år 1945 kunna erhålla statsbidrag enligt samma kungörelse även för tid, un
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

21

der vilken distriktssköterskebefattning till följd av den ordinarie innehavarens

semester uppehälles av sjuksköterska, som icke innehar distriktssköterskekompetens.

Det synes lämpligt att denna övergångsbestämmelse erhåller

förlängd giltighet intill den 1 juli 1947.

II. Distriktsbarnmorskornas resor och utrustning.

A. Gällande bestämmelser.

Enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande av distriktsbarnmorskor

m. in. gäller rörande distriktsbarnmorskornas resekostnader

för förrättning i barnaföderskas hem följande.

För sådan färd, som överstiger en kilometer, är barnmorska berättigad att

av den vårdade erhålla antingen fri skjuts eller ersättning för resekostnaden

enligt taxa, som fastställes av medicinalstyrelsen. Det allmänna har sålunda

ej någon skyldighet att ersätta ifrågavarande resekostnader. Däremot

skola landstingen utgiva ersättning för distriktsbarnmorskas kostnader i anledning

av färd från bostadsorten till annan tjänstgöringsort m. m. — Erinras

må, att inom förebyggande mödra- och barnavård patienten är befriad

från varje kostnad för barnmorskas eller sjuksköterskas hembesök hos havande

kvinnor, mödrar och barn. För detta ändamål lämnar staten ett bidrag

för centraler och stationer inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län med 70 procent, inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs

och Värmlands län med 60 procent samt inom riket i övrigt med 50 procent

av de sammanlagda resekostnaderna, medan huvudmännen betala resten. I

dessa kostnader må dock ej inräknas utgifter för resor, företagna enbart

inom stads, köpings eller municipalsamhälles planlagda område.

Beträffande distriktsbarnmorskas utrustning stadgar nyssnämnda

förordning, att barnmorskan skall av huvudmannen kostnadsfritt

erhålla alla för sina arbetsuppgifter erforderliga förbrukningsartiklar. Däremot

föreskrives i stadgan den 13 maj 1938 (nr 191) för barnmorskeundervisningen,

att barnmorskeelev för erhållande av legitimation bland annat skall

förete intyg av överläraren vid barnmorskeläroanstalten, att hon anskaffat

för barnmorskeyrket erforderlig utrustning, bestående av vissa instrument

m. m. Vid de sedvanliga repetitionskurserna skola distriktsbarnmorskorna för

kontroll medföra sina instrument. Efter framställning från medicinalstyrelsen

har emellertid Kungl. Maj:t den 7 september 1945 bemyndigat medicinalstyrelsen,

att, därest barnmorska vid ansökan om legitimation icke företer

sådant intyg, å barnmorskebrevet teckna legitimationsbevis, innefattande

rätt att tjänstgöra endast i förlossningsanstalt, som innehar för barnmorskeyrket

erforderlig utrustning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 196

B. Föreliggande förslag rörande distriktsbarnmorskornas resor och däröver

avgivna yttranden.

I sitt betänkande om förlossningsvården (SOU 1945:50) har 1941 års befotkningsutredning,

bland annat, behandlat frågan om fördelningen av koslnaderna

för distriktsbarnmorskas resor i samband med hemförlossning samt

för eftervård i hemmet.

Av befolkningsutredningens undersökningar framgår, att kostnaderna för

barnmorskas resor i och för förlossning i hemmet kunna uppgå till avsevärda

belopp. Utredningen föreslår därför, att dessa kostnader helt skola bestridas

av statsmedel, och anför därvid följande.

Fn undersökning rörande bland annat skjutskostnaderna vid hemförlossningar

i Kronobergs, Östergötlands, Västmanlands och Västerbottens län år

1943 har givit till resultat, att i avrundade tal 30 °/o av barnaföderskorna

icke hade några kostnader alls, 40 % erlade i medeltal 5 kronor, något mer

än 20 °/o 15 kronor samt resterande 10 °/o högre belopp. Då resekostnaderna

äro så varierande till sin storlek, har det icke synts vara möjligt att täcka

dem genom ett till visst bestämt belopp fastställt bidrag. Befolkningsutredningen

anser det vara i tull överensstämmelse med den av statsmakterna

godtagna principen om fri förlossningsvård, att dessa kostnader, vilka ofta

hårdast drabba de ekonomiskt minst bärkraftiga och de barnrikaste familjerna,

bestridas av allmänna medel. Ett sådant samhällets övertagande av

kostnaderna skulle i viss utsträckning kunna kompensera de barnaföderskor,

vilka av fritt val eller nödtvång förlösas i sina hem, för de obestridliga ekonomiska

fördelar, vilka en anstaltsförlossning innebär. Utredningen har i ett

tidigare avsnitt av sitt betänkande rörande förlossningsvården föreslagit, att

fria resor i samband med förlossning på anstalt skola genomföras för alla

barnaföderskor så snart anstaltsvården inom ett sjukvårdsområde befinnes

ha uppnått erforderlig kapacitet. Skälet till förslaget om successivt genomförande

av fria resor är huvudsakligen anstalternas nuvarande otillräckliga kapacitet.

Utredningen kan icke finna, att några liknande skäl kunna åberopas

gentemot ett förslag, att samhället omedelbart skall övertaga kostnaderna

för barnmorskans resor i samband med förlossning i hemmet.

Utredningen föreslår därför, att kostnaden för barnmorskans resor i samband

med förlossning helt bestrides av statsmedel. Utredningen anser, att i

en framtid den rationella lösningen är, att barnmorskan beredes tillfälle inköpa

en lämplig bil samt att hon därefter erhåller ersättning för i tjänsten

körd väglängd. Befolkningsutredningen föreslår, att barnmorskan tills vidare

erhåller ersättning för nämnda resor efter samma grunder, som gälla

inom den förebyggande mödra- och barnavården, dock att hela kostnaden

gäldas av statsmedel. Det synes lämpligt, att distriktsbarnmorska för varje

månad i samband med erhållande av sin lön erhåller ett förskott av lämplig

storlek för bestridande av dessa kostnader. Medlen böra förskotteras av landstingen,

vilka efter rekvisition halvårsvis i efterskott äga att få dessa ersatta

hos vederbörande länsstyrelse.

Även kostnaderna för distriktsbarnmorskas resor för eftervård föreslår utredningen

skola helt ankomma på statsverket. Utredningen framhåller därvid.

Vid förlossningar i hemmen brister det ofta i fråga om eftervården. Bristen

har sin orsak i de ofta långa avstånden från barnmorskans stationeringsort

till barnaföderskans bostad och därav förorsakade resekostnader. På sam
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

23

ma sätt, som när fråga är om kostnaderna för själva förlossningen, synes

det utredningen otillfredsställande, att just de fattigaste och de mest avlägset

boende av landsbygdens mödrar, vilka ofta även äro de barnrikaste, av ekonomiska

skäl skola ställas utan eftervård. Ett önskemål bör vara, att varje

barnsängskvinna beredes tillgång till eftervård för sig själv samt vård av

barnet och hjälp med digivningstekniken minst en gång dagligen under de

första tre dagarna efter förlossningen samt därefter varannan eller var tredje

dag. På nionde eller tionde dagen bör avsyning ske, varefter eftervården

beträffande okomplicerade fall upphör.

Genom sin utbildning äro barnmorskorna numera kompetenta att meddela

denna vård. Vad barnavården beträffar meddelas nämligen teoretisk och

praktisk utbildning såväl under elevtiden vid barnmorskeläroanstalterna som

ock vid de med vissa mellantider återkommande obligatoriska repetitionskurser,

till vilka de inkallas. Vid den undervisning, som därvid i sådant avseende

meddelas, bör tyngdpunkten läggas på barnets skötsel under den kritiska

första levnadsveckan, på sjukdomstecken under denna tid samt på digivningssvårigheter

och dessas bemästrande. De första tre dagarna efter förlossningen

bör eftervården liksom avsyningen på nionde eller tionde dagen,

där icke oöverkomliga hinder möta, givas av barnmorska. För tiden efter

tredje dagen må denna vård överlåtas på annan därför lämplig person, t. ex.

hemvårdarinna, där sådan finnes och där det obstetriska efterförloppet är

normalt samt digivningssvårigheter icke föreligga.

Denna eftervård bör av samma skäl, som anförts i fråga om bestridande

av kostnaderna för barnmorskans resor till barnaföderska i hemmet för

själva förlossningen, vara helt kostnadsfri för barnaföderskan samt meddelas

utan behovsprövning. Utredningen föreslår därför, att kostnaden för

barnmorskans resor för eftervård helt bestrides av statsmedel. Samma förfaringssätt

bör tillämpas, som när det gäller barnmorskans resor i samband

med förlossningen.

Över befolkningsutredningens betänkande ha infordrade yttranden avgivits

av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen efter hörande av mödrahjälpsnämnderna,

pensionsstyrelsen, statskontoret, allmänna lönenämnden, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser efter hörande av föi\ste provinsialläkarna,

barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och i Göteborg, socialvårdskommittén,

statens sjukhusutredning av år 1943 och Norrlandskommittén.

Därjämte ha yttranden inkommit från samtliga landsting utom ett, stadsfullmäktige

i samtliga städer utanför landsting, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, överstyrelsen

för svenska röda korset, Sveriges läkarförbund, svenska provinsialläkareföreningen,

svenska stadsläkareföreningen, svenska läkaresällskapet,

svenska gynekologförbundet, Sveriges praktiserande läkares förening, kvinnliga

läkares klubb, svenska barnmorskeförbundet, svensk sjuksköterskeförening

samt åtskilliga andra enskilda organisationer och sammanslutningar.

Utredningens förslag hava tillstyrkts eller lämnats utan erinran i praktiskt

taget samtliga yttranden. I helt avstyrkande riktning

länsstyrelsen i Jämtlands län och förvaltningsutskottet i

landsting, som anse alt resekostnaderna för barnmorska böra

prövning — gäldas av mödrahjälpsmedel.

I vissa detaljfrågor hava en del erinringar framkommil

uttala sig blott

Jämtlands läns

— el ler behovs
Sålunda

anser

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj-.ts proposition nr 196

statskontoret anledning saknas, att för distriktsbarnmorskas resor tillämpa

andra statsbidragsregler än som gälla för den förebyggande mödra- och

barnavården, där statsandelen i princip är 50 procent med särskilda tillägg

för de glesbebyggda länen. Den av befolkningsutredningen föreslagna modifikationen

att hela kostnaden skulle stanna på statsverket avstyrkes därför.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om inte även sättet för utbetalningen kunde

följa samma regler som för den förebyggande mödra- och barnavården,

så att medlen förskotterades av landstingen och utbetalades helårsvis i efterskott

av styrelsen. Genom en sådan centralisering kunde en avsevärd förenkling

ske, samtidigt som medicinalstyrelsen direkt kunde utläsa den öppna

vårdens omfattning och fluktuationer.

Svenska provinsialläkarföreningen är tveksam om lämpligheten av att

barnmorska skulle beredas tillfälle inköpa bil. Med de relativt fåtaliga förlossningar,

som barnmorskorna åtminstone för närvarande hade och som

styrelsen trodde komma att minska ytterligare, torde dessa barnmorskebilar

komma att bliva ekonomiskt föga lönande och därför medföra en avsevärd

ökning av resekostnaderna. Endast för barnmorskor med 30 å 40 förlossningar

om året torde den körda våglängden något så när svara mot omkostnaderna

för bilen. Det vore därför bäst att avvakta utvecklingen, innan bidrag

lämnades generellt för detta ändamål.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län framhåller, att man icke bör

bortse från att det finnes bostäder, som vore så avlägset belägna från barnmorska,

att hennes resor till förlossningskvinnan bleve oskäligt stora. I

dylika fall borde kvinnan intagas på förlossningsanstalt.

Mot befolkningsutredningens uttalande, att barnaföderskans eftervård vid

hemförlossning för tiden efter tredje dagen skulle kunna överlåtas på hemvårdarinna,

har socialstyrelsen inlagt gensaga. Styrelsen yttrar härutinnan.

Socialstyrelsen vill bestämt avstyrka, att hemvårdarinnorna på något sätt

inkopplas, ens ytterst perifert, i förlossningsvården. Hemvårdarinnans uppgifter

ligga på ett helt annat plan och hennes utbildning i sjukvård och spädbarnsvård

är tämligen ringa. Om man överhuvud taget nämner henne i detta

sammanhang, kan det lätt leda till den otillfredsställande praxis, att man

söker avlasta enklare uppgifter från barnmorskan till hemvårdarinnan. Därtill

kommer att, på grund av den stora bristen på hemvårdarinnor, dessa i

första hand måste biträda i hemmen med många barn och endast sällan

kunna biträda förstföderskor, vilka visserligen kanske äro i större behov än

andra mödrar av tillsyn efter förlossningen men där hemvårdarinnans egentliga

arbetsuppgifter ofta äro mindre.

C. Föreliggande förslag rörande barnmorskas instrumentutrustning och i

anledning därav avgivna yttranden.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 28 augusti 1944 har föreståndarinnan

vid Upsala sjuksköterskihems sjuksköterskeskola hemställt om utredning

rörande ändring i skyldigheten för barnmorskeelev att anskaffa för

barnmorskeyrket erforderlig utrustning i syfte att få bestämmelsen upphävd

eller dess tillämpning ändrad. Som motiv härför anföres.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

25

Anskaffandet av ifrågavarande utrustning innebär en tyngande utgift för

barnmorskeeleverna. Ett flertal av eleverna får sitt arbete förlagt till barnbördsavdelningar,

som drivas av det allmänna. Dessa elever ha intet behov

av egen instrumentell utrustning. Det är därför skäligt, om barnmorska, vilken

anställes i landstingets tjänst som distriktsbarnmorska, finge åtnjuta

samma förmåner som distriktssköterska, i vars instruktion föreskrift plägar

vara meddelad därom, att för arbetet behövliga sjukvårdsutensilier och förbandsmaterial

skola tillhandahållas av huvudmannen.

Över denna framställning ha yttranden inhämtats från dels överläraren

vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm, dels ock svenska landstingsförbundet.

Överläraren vid barnmorskeläroanstalten anser, alt landstingen borde åläggas

att förse distriktsbarnmorska med nödig utrustning, och yttrar bl. a.

Gällande regler ha tillkommit på en tid, då praktiskt taget alla utexaminerade

barnmorskor gingo ut i den öppna förlossningsvården och följaktligen

måste vara försedda med nödvändig instrumentutrustning. Då förlossningsvården

numera till stor del övergått från öppen till sluten vård, hava

alltflera barnmorskor kommit att anställas på förlossningsanstalt. För dessa

barnmorskor blir instrumentanskaffningen en onödig utgift; anskaffningskostnaderna

kunde beräknas till 310 kronor per utrustning. En reform

synes därför önskvärd.

Svenska landstingsförbundet föreslår, att statsverket skall påtaga sig kostnaden

för instrumentutrustningen. Som motiv därför anför förbundet, att

därest huvudmännen tillhandahölle utrustningen, skulle kontrollfrågan kunna

bereda vissa svårigheter. Vidare kunde den omständigheten, att instrumenten

vore landstingets, medföra, att distriktsbarnmorska vid ombyte av

plats — och detta gällde särskilt vid flyttning till annat landstingsområde —

kunde komma att få arbeta med andra instrument än dem, hon varit van

vid, vilket möjligen vore förenat med vissa risker. Viss överensstämmelse

skulle också vinnas med tillhandahållandet av lustgasapparater åt distriktsbarnmorskorna.

Ärendet har därefter överlämnats till 1941 års befolkningsutrednings delegation

för förlossningsvården. Delegationen har för sin del föreslagit, att huvudmännen

skulle åläggas att från viss tidpunkt utan ersättning av vederbörande

barnmorska såväl tillhandahålla nytillträdande distriktsbammorskor

fullständig för barnmorskeyrket erforderlig utrustning som ock i fråga om

varje i dess tjänst anställd distriktsbarnmorska vid förslitning ersätta dylik

utrustning eller del därav. Vid barnmorskas avgång från tjänsten skulle utrustningen

återställas till huvudmannen, som i samband därmed skulle verkställa

erforderlig kontroll samt nödigt utbyte eller nyanskaffning. Härjämte

anför delegationen följande.

Det bör vidare stadgas, att huvudman skall med lämpliga mellantider, förslagsvis

fem år, hos medicinalstyrelsen styrka, att samtliga instrumentuppsättningar

blivit under erforderlig medverkan från huvudmannens sida av

förste provinsialläkaren granskade och befunna utan anmärkning, huvudmannen

givetvis obetaget alt dessemellan låta verkställa den kontroll och

översyn, som ytterligare må befinnas erforderlig. Detta förutsätter ett tillägg

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj.ts proposition nr 196

till de i allmänna läkarinstruktionen för förste provinsialläkare föreskrivna

åliggandena. Vid genomförande av detta förslag bör den nuvarande instrumentkontrollen

i samband med barnmorskornas repetitionskurser upphöra.

Förteckning över erforderliga instrument, som obligatoriskt måste anskaffas,

samt uppgift å föreskrivna modeller böra uppgöras enhetligt för riket av

medicinaistyrelsen i samråd med barnmorskeläroanstalterna. Upphandlingen

bör lämpligen anordnas centralt genom svenska landstingsförbundets försorg.

Delegationen framhåller slutligen, att även om vissa skäl tala för att staten

påtoge sig kostnaderna, skulle desamma för varje huvudman komma att uppgå

till ett förhållandevis ringa belopp, varför statsbidrag för ändamålet icke

syntes erforderligt.

Befolkningsutredningens förslag tillstyrkes av svenska barnmorskeförbundet,

som tillika framhåller skäligheten och lämpligheten av att fullgoda instrument

tillhörande i tjänst varande barnmorska inlösas av huvudmannen.

Medicinalstyrelsen anser det skäligt, att distriktsbarnmorskoma likställas

med distriktssköterskorna i det avseendet, att de befrias från kostnaderna

för sin instrumentutrustning. Styrelsen är emellertid tveksam, huruvida staten

eller huvudmännen böra bära kostnaderna därför. I kontrollfrågan framhåller

styrelsen, att den fortlöpande kontroll av barnmorskas instrumentutrustning,

som enligt nu gällande ordning äger rum i samband med repetitionskurserna,

genom sin enhetlighet och jämväl ur andra synpunkter vore

så värdefull, att den om möjligt borde bibehållas.

D. Föredraganden.

I likhet med 1941 års befolkningsutredning finner jag vägande skäl tala

för att den vårdade befrias från samtliga kostnader för distriktsbarnmorskas

resor i samband med hemförlossning och eftervård. Detta förslag

har också rönt allmän anslutning vid remissbehandlingen. Att såsom

hittills låta dessa kostnader utgå av moderskapspenningen eller mödrahjälpsmedel

verkar för den enskilde alltför ojämnt och orättvist. Jag vill också erinra

om att den enskilde ej lämnar något bidrag till sjuksköterskas eller

barnmorskas resor inom den förebyggande mödra- och barnavården. Jag tillstyrker

därför i princip befolkningsutredningens förslag härutinnan. Såsom

av statskontoret framhållits, synes emellertid anledning saknas att beträffande

resekostnadernas bestridande tillämpa andra regler än vad som gäller för

befattningshavarnas resor inom den förebyggande mödra- och barnavården.

Kostnaderna böra därför fördelas lika mellan statsverket och huvudmännen,

med viss jämkning för län med gles bebyggelse. Jag vill också erinra om att

detta bidragssystem av 1945 års riksdag godkänts beträffande fördelningen

av kostnaderna för läkarnas och assistenternas resor till vissa mottagningar

inom psykisk barna- och ungdomsvård. Jag föreslår sålunda, att den vårdade

befrias från barnmorskas resekostnader i samband med hemförlossning

och eftervård samt att staten i princip lämnar huvudmännen ett bidrag till

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 196.

27

hälften av resekostnaderna, dock att statsandelen med hänsyn till de långa

avstånden höjes till 60 procent för resor inom Västernorrlands, Gävleborgs,

Kopparbergs och Värmlands län samt till 70 procent för resor inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län. I resekostnaderna må icke inräknas

utgifter för resor, som företagits enbart inom stads, köpings eller municipalsamhälles

planlagda område. Motsvarande regler torde böra gälla i fråga

om barnmorskas resekostnader i stad, som icke ingår i distriktsindelningen.

Statsverkets årliga kostnader för barnmorskornas resor kunna vid en fullt

utbyggd vård beräknas till drygt 1 miljon kronor.

I fråga om barnmorskas skyldighet att anskaffa erforderlig

instrumentutrustning finner jag i likhet med de hörda instanserna

skäligt, att hon framdeles befrias från kostnaderna härför. Därigenom besparas

varje barnmorska en engångsutgift på minst 300 kronor. Då huvudmännen

redan för närvarande bestrida kostnaderna för de för distriktsbarnmorskas

arbete erforderliga förbrukningsartiklarna och då landstingen

i allmänhet lära hålla distriktssköterskorna med såväl förbrukningsartiklar

som instrumentarier, synes det mig rimligt, att huvudmännen själva bestrida

utrustningskostnaderna jämväl för distriktsbarnmorskorna. I fråga om kontrollen

över instrumentuppsättningen torde det få ankomma på medicinalstyrelsen

att meddela erforderliga föreskrifter.

Vad jag i detta och föregående avsnitt förordat påkallar vissa ändringar i

förordningen om anställande av distriktsbarnmorskor. Hithörande spörsmål

upptar jag till särskild behandling senare denna dag (prop. nr 197).

III. Distriktssköterskornas resor.

A. Norrlandskommitténs förslag och däröver avgivna yttranden.

Den s. k. norrlandskommittén har i en den 5 december 1946 dagtecknad

utredning framlagt förslag rörande distriktssköterskornas verksamhet. I ett

avsnitt därav upptages till behandling frågan om distriktssköterskornas resor.

Kommittén erinrar därvid om att dessa kostnader ersättas av distriktsvårdsområdet

i den ordning och omfattning, vederbörande distriktsvårdsstyrelse

bestämmer. Något statsbidrag härför utgår ej.

Kommittén konstaterar, att till följd av de stora avstånden en oproportionerlig

del av distriktssköterskas tid upptages av resor. För Norrbottens del

uppgick den sammanlagda färdsträckan för varje distriktssköterska till 5 000

km. För att erhålla en rationalisering av verksamheten föreslår kommittén,

att distriktssköterskorna beredas tillfälle disponera egen bil i tjänsten; särskilt

statsbidrag borde också utgå härför. Kommittén anför härutinnaii.

Fn inom kommittén verkställd utredning tyder på att effektiviteten ökas

högst väsentligt vid innehav av egen bil, samtidigt som härigenom bättre

arbetsförhållanden skapas för distriktssköterskorna. Härtill kommer den för

Norrland kanske mest påtagliga fördelen, att de mest avlägsna trakterna bli

tillgodosedda i helt annan utsträckning än då hyrbil skall anlitas vid varje

besök.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.-ts proposition nr 196.

Med hänsyn till att redan nu statsbidrag till avsevärda belopp utgå till dispensärvården

och den förebyggande mödra- och barnavården samt även i

viss utsträckning till skolhälsovården och den öppna sjukvården finner norrlandskommittén

naturligt, att landstingen även få bidrag av statsmedel för

rationalisering av arbetet inom nämnda verksamhetsgrenar genom utnyttjande

av egen bil i tjänsten. En dylik rationalisering, som även under tider

av normal arbetstillgång torde vara synnerligen väl motiverad i glesbebyggda

trakter, synes särskilt angelägen med hänsyn till den nuvarande bristen

på arbetskraft, vilken redan vid det förefintliga antalet distrikt medfört ett

betydande antal vakanser och vilken givetvis verkar hämmande på eu utökning

av distriktens antal. Gällande, i hög grad irrationella bestämmelser rölande

statsbidrag till distriktssköterskornas resor understryka ytterligare behovet

av en ändring i angiven riktning. Därigenom skulle, i den mån distriktssköterskorna

erhålla egen bil, enhetliga bestämmelser komma att gälla för

distriktssköterskornas resor inom samtliga verksamhetsgrenar. På detta sätt

skulle även den lucka, som otvivelaktigt uppstått därigenom att sjukförsäkringen

icke kommit att innefatta ersättning för distriktssköterskornas resor i

sjukvårdande syfte, kunna fyllas.

Då vinsten för det allmänna av en rationalisering av distriktssköterskornas

resor givetvis är störst i glesbebyggda trakter, synes statsbidraget böra differentieras

med hänsyn till landstingens olika geografiska förhållanden. Landstingen

synas lämpligen själva böra erlägga en del av kostnaden. Kommittén

finner i övrigt icke anledning att gå närmare in på formerna för statsbidraget

utan föreslår, att uppdrag lämnas 1946 års statsbidragssakkunniga för hälsooch

sjukvården att i samråd med medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet

utarbeta förslag till bestämmelser rörande statsbidrag till landstingen

för angivna ändamål.

Över norrlandskommilténs förslag hava yttranden inkommit från medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna i de fem norrlandslänen efter hörande av förste

provinsialläkarna, landstingen i norrlandslänen, svenska landstingsförbundet,

svenska provinsialläkarföreningen, svenska bammorskeförbundet och

svensk sjuksköterskeförening.

Behovet av tillgång till moderna kommunikationsmedel för distriktssköterskorna

vitsordas av samtliga hörda instanser. Flertalet remissmyndigheter

äro emellertid tveksamma om lämpligheten av generella regler om egen

bil för distriktssköterska.

Sålunda ifrågasätter svenska landstingsförbundet, huruvida landstingen

skola tillhandahålla distriktssköterskan bil eller om hon själv bör anskaffa

sådan mot att hon får ersättning av landstinget, förslagsvis med visst belopp

för varje i tjänsten körd kilometer.

Förvaltningsutskottet i Västernorrlands län avstyrker förslaget, att distriktssköterska

skulle beredas tillfälle disponera tjänstebil. Som motiv härför anföres.

De flesta distriktssköterskor kunna icke och torde ej heller kunna lära sig

att tillfredsställande köra automobil. Fn vikarie å en tjänst, där tjänstebil

finnes, kan kanske ej köra bil och då blir ett fordon, som dragit avsevärda

kostnader i anskaffning, ej använt. Vidare kan anföras den synpunkten, att

bilvägar icke finnas till alla gårdar i Norrland. Sköterskan kanske nödgas

lämna automobilen å stora landsvägen samt till fots tillryggalägga en avsevärd

vägsträcka. Inträffar detta vintertid, kan bilen ha frusit och befinnes

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

29

vara obrukbar vid hennes återkomst till densamma. Underhållskostnaderna

torde vidare bli onormalt höga, enär det icke kan förutsättas, att en distriktssköterska

har någon möjlighet att företaga den enklaste justering å fordonet

utan alltid måste anlita verkstad.

Därest distriktssköterska önskar använda egen bil, synes det lämpligare,

att hon erhåller ersättning för sina resor i tjänsten med sådant belopp, att

detta kan finansiera hennes omkostnader för hilens anskaffning och drift.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens lån anser, att ett försök till en början

borde igångsättas i särskilt stora distrikt, så att större praktisk erfarenhet

vinnes till ledning för en bedömning av frågan. Sköterskorna borde helst

själva förvärva sina bilar men erhålla antingen ett bidrag till inköp samt

ersättning per körd km i tjänsten eller ett bidrag i form av resebidrag.

I statsbidragsfrågan framhålla förste provinsialläkarna i Jämtlands och

Norrbottens län liksom förvaltningsutskotten i Jämtlands och Norrbottens

läns landsting, att generellt bilbidrag borde utgå för sköterskornas resor av

alla slag, d. v. s. även för dispensärvård, skolhälsovård samt vanlig sjukvård.

Speciellt statsbidrag avstyrkes av svenska landstingsförbundet, som ej vill

komplicera statsbidragssystemet med en ny bidragsform. Förbundet fortsätter.

Mera rationellt vore, att statens bidrag till distriktssjukvården, som på

grund av penningvärdets fall m. fl. omständigheter icke längre står i rimlig

proportion till den kostnadsfördelning, som man vid reformens införande utgick

ifrån, ökas och avväges på ett sådant sätt, att det inkluderar skälig ersättning

även för distriktssköterskornas bilresor. Förbundet ansluter sig till

tanken, att det allmänna övertager distriktssköterskornas resekostnader även

i vad de avse resor för sjukbesök i hemmen. Detta spörsmål bör närmare

prövas av 1946 års statsbidragssakkunniga.

B. Föredraganden.

Norrlandskommittén har i förevarande utredning ej framlagt något konkret

förslag rörande bestridande av kostnaderna för distriktssköterskas bil i

tjänsten, utan föreslagit, att denna fråga skulle upptagas till prövning av

1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården.

Med hänsyn till vad som framkommit i de inhämtade remissyttrandena

synes frågan om bestridandet av distriktssköterskas resekostnader böra övervägas

i sammanhang med frågan om fördelningen av kostnaderna för den

öppna hälso- och sjukvården överhuvud taget. Vid den prövning härav, som

lämpligen bör äga rum genom 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och

sjukvården, torde de synpunkter, som framkommit i Norrlandskommitténs

utredning och däröver avgivna remissyttranden, böra beaktas. Då det för

distriktsvården till skillnad mot distriktsbarnmorskeväsendet ej finnes någon

bestämmelse om att den vårdade är skyldig ersätta befattningshavarens resekostnader,

synes mig anledning icke föreligga att i avvaktan på statsbidragssakkunnigas

förslag förorda provisoriska bestämmelser i ämnet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 196.

IV. Medelsbehovet för budgetåret 1947/48.

A. Föreliggande anslagsäskandcn.

I skrivelse den 29 augusti 1946 har medicinalstyrelsen bl. a. avgivit förslag

rörande medelsbehovet för nästa budgetår under anslaget till bidrag till a vlöningar

åt distriktssköterskor m. nr., för vilket ändamål för

innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag av 1 300 000 kronor. Belastningen

å det för budgetåret 1945/46 anvisade anslaget till sanrma ändamål

uppgick till 1 295 896 kronor.

Styrelsen — som utgått från oförändrade bidragsgrunder — har inledningsvis

anfört, att antalet inrättade distriktsskötersketjänster uppgick den 1 augusti

1946 till 1 595. Av berörda tjänster voro 1 092 tillsatta vid nämnda tidpunkt.

Att antalet tillsatta tjänster icke nämnvärt ökat från motsvarande tidpunkt

år 1945 — då 1 082 tjänster voro besatta — beror enligt styrelsen på följande

orsaker.

Utbildningen har fördröjts till följd av elevernas vid distriktssköterskeskolan

inkallelser för flyktingvård. Ett antal distriktssköterskor har övergått till

skolskötersketjänster och sjuksköterskebefattningar vid barnavårdscentraler

(ca 50 nya sådana tjänster hava tillkommit under året), varjämte avgången

på grund av giftermål och pensionering torde ha varit större än vad som beräknats.

Drygt 6 %> av landets totala antal sjuksköterskor ha under år 1945

av nämnda anledning avgått ur tjänst. Enligt av landstingens förvaltningsutskott

lämnade uppgifter komma jämlikt redan träffad överenskommelse ytterligare

45 distriktsskötersketjänster att tillsättas under år 1946. Härutöver

torde anställning inom distriktsvården komma att beredas ytterligare ett 90- tal sjuksköterskor, vilka förväntas komma att under år 1946 avsluta sin utbildning

vid statens distriktssköterskeskola. Däremot torde man icke kunna

räkna med att dispens som distriktssköterska enligt kungörelsen den 31 maj

1946 om tillägg till övergångsbestämmelserna den 28 juni 1935 angående statsbidrag

till distriktsvård kommer att meddelas i nämnvärd utsträckning.

Samtidigt må framhållas, att ett visst antal av de nu anställda distriktssköterskorna

— vilket antal uppskattas till minst 50 — torde komma att av en

eller annan orsak (giftermål, pensionering in. m.) frånträda sina respektive

anställningar före 1947 års ingång, varför nämnda antal måste frånräknas.

Av det anförda framgår, att antalet distriktssköterskor vid 1947 års ingång

beräknas uppgå till (1 092 + 45 + 90 — 50=) 1 177. Statsbidrag till avlöning

åt dessa distriktssköterskor kan beräknas utgå med (1 177 X 1 000=)

1 177 000 kronor. För ålderstillägg avses härutöver ett belopp av 235 400 kronor.

Det sammanlagda medelsbehovet för ifrågavarande ändamål för nästa

budgetår har sålunda av styrelsen uppskattats till (1 177 000 + 235 400 =)

1 412 400 kronor eller i avrundat tal 1 410 000 kronor.

4946 års statsbidragssakkunniga ha med utgångspunkt från 1 177 distriktsskötersketjänster

och ortsgrupp 3 beräknat årskostnaderna vid indexläge 154

(1935 = 100), varpå statsverkspropositionen för budgetåret byggts, till

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

31

3 785 000 kronor. Därtill komma utgifter för kallortstillägg å 29 000 kronor.

Det totala medelsbehovet har sålunda upptagits till 3 814 000 kronor.

1 skrivelser den 30 augusti och den 1 november 1946 har medicinalstyrelsen

vidare framlagt förslag rörande beräkningen för nästa budgetår av anslaget

till bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m.r

för vilket ändamål för innevarande liksom för närmast föregående budgetår

anvisats ett förslagsanslag av 3 300 000 kronor. Belastningen för budgetåret

1945/46 uppgick till 3 209 623 kronor. För användningen av de för innevarande

budgetår anvisade medlen har Kungl. Maj:t den 21 juni 1946 fastställt

följande stat.

Stat.

1. Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor, förslags
-

vis ............................................ kronor 2 595 000

2. Bidrag till dyrtidstillägg åt distriktsbarnmorskor, för
slagsvis

........................................ » 700 000

3. Dyrtidshjälp åt kommunalt anställda barnmorskor, för
slagsvis

........................................ » 5 000

Summa kronor 3 300 000.

Enligt gällande planer för den öppna förlossningsvården må statsbidrag

för år 1947 utgå till sammanlagt 1 020 barnmorskor. Emellertid har styrelsen

beräknat att 80 befattningar skulle bli vakanta, varför statsbidrag beräknats

utgå för ett antal av (1 020 — 80=) 940 barnmorskebefattningar. Vid oförändrade

statsbidragsgrunder skulle härför tarvas ett anslag på 3 115 000 kronor,

vartill komma 5 000 kronor som dyrtidshjälp åt kommunalt anställda

barnmorskor. Totalt erfordras sålunda 3 120 000 kronor.

1946 års statsbidragssakkunniga ha under samma förutsättningar som beträffande

distriktssköterskorna angivit medelsbehovet för distriktsbarnmorskorna

till (2 786 000 + 36 000 =) 2 822 000 kronor. Med tillägg för dyrtidshjälp

åt kommunalt anställda barnmorskor skulle totala statsanslaget bliva

2 827 000 kronor.

Från anslaget till förbättrad sjukvård inom rikets ödemarks

områden kan statsbidrag beviljas förutom till ödemarkstillägg åt

distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor även till upprättande av sjukstugor

vid läkarstationer samt till vissa andra ändamål, såsom förhyrande

av lokaler för provisoriska sjukhärbärgen, anställande av samariter, anskaffande,

drift och underhåll av automobiler och motorbåtar för sjukvårdsändamål

och flyttningskostnader till distriktsbarnmorskor i ödemarksdistrikt.

Det högsta belopp, som för ett budgetår kan sammanlagt utgå till nu

angivna ändamål, frånsett upprättande av sjukstugor, utgör för närvarande

80 000 kronor.

Vid sidan härav har de åtta senaste budgetåren, för vilka medel till ifrågavarande

ändamål anvisats, jämlikt riksdagens särskilda medgivande, beräknats

ett belopp av 500 kronor för anskaffande av skidbårar i rikets öde
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

marksområden, att disponeras i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen

den 14 juni 1928 (nr 208) angående statsbidrag till sjuktransportautomobiler

m. m. Enligt denna kungörelse må statsbidrag utgå till anskaffande av skidbårar

med 2/3 av kostnaden, dock högst 50 kronor för varje bår.

Å anslaget fanns vid utgången av budgetåret 1945/46 en reservation av''

11 721 kronor. För innevarande budgetår har anvisats ett reservationsanslag

av 30 000 kronor.

I skrivelse den 31 augusti 1946 har medicinalstyrelsen gjort framställning

om anvisande av inalles 90 000 kronor för hithörande ändamål för budgetåret

1947/48 och därvid anfört.

Statsbidrag till uppförande eller inrättande av sjukstuga vid läkarstation

har icke beviljats efter den 1 juli 1945. Genom beslut den 12 september 1945

har styrelsen dock godkänt förslag till anordnande av ny sådan sjukstuga i

Kiruna, omfattande bland annat en allmän avdelning om 30 vårdplatser men

icke någon tuberkulosavdelning. Då nämnda sjukstuga förväntas bliva färdigställd

under år 1947, bör ett statsbidragsbelopp av 50 000 kronor beräknas

för ändamålet under budgetåret 1947/48. Utgifterna för övriga med anslaget

avsedda ändamål har styrelsen i nära anslutning till den senaste belastningssiffran

beräknat till 40 000 kronor såväl för innevarande som för

nästa budgetår.

De sammanlagda utgifterna å anslaget under löpande och nästkommande

budgetår ha uppskattats till (50 000 + 40 000 + 40 000) 130 000 kronor. Om

härifrån dragés dels den vid utgången av föregående budgetår förefintliga

reservationen å anslaget, 11 721 kronor, dels ock det för innevarande budgetår

anvisade anslaget av 30 000 kronor, skulle anslagsbehovet för nästa budgetår

utgöra (130 000 — 11 721 — 30 000) 88 279 kronor eller i avrundat tal

90 000 kronor. Härav syntes högst 500 kronor böra få disponeras för anskaffande

av skidbårar.

1946 års statsbidragssakkunniga ha erinrat om att ett bifall till deras förslag

i fråga om kostnadsfördelningen av ödemarkstilläggen till distriktssköterskorna

skulle reducera medelsbehovet med 14 500 kronor.

B. Föredraganden.

Mot 1946 års statsbidragssakkunnigas uppskattning av det . årliga medelsbehovet

synes i och för sig intet vara att erinra. Med hänsyn till att jag i det

föregående föreslagit, att staten skall helt svara för utgående kallortstillägg

och att ödemarkstilläggen skola bortfalla, torde vissa justeringar dock bliva

erforderliga. Härjämte bör beaktas, att då de nya statsbidragsgrunderna skola

tillämpas först från den 1 juli 1947, dessa komma att endast delvis påverka

medelsbehovet för nästa budgetår.

För bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor

in. m. torde från nu angivna utgångspunkter för nästa budgetår erfordras

ett anslag av i runt tal 2 600 000 kronor.

För bidrag till avlöning ar åt distriktsbarnmorskor

torde komma att åtgå ett belopp av omkring 3 000 000 kronor.

I anslutning härtill torde böra nämnas, att det i statsverkspropositionen

för nästkommande budgetår äskade förslagsanslaget till bidrag till av
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

33

löningar inom förebyggande mödra- och barnavård,

å sammanlagt 1 900 000 kronor, vari ingår bidrag till avlöningar åt sjuksköterskor

och barnmorskor med ett belopp av 260 000 kronor, vid bifall till

vad jag förordat torde komma att för nästa budgetår överskridas med omkring

200 000 kronor.

Därest ödemarkstilläggen för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor

bortfalla, torde anslaget till förbättrad sjukvård inom rikets

ödemarksområden kunna reduceras med (29 000 + 12 000) 41 000

kronor från av medicinalstyrelsen äskat belopp å 90 000 kronor till avrundat

50 000 kronor. Därav torde med riksdagens särskilda medgivande högst 500

kronor få disponeras för anskaffande av skidbårar.

Det av mig förordade förslaget rörande statsbidrag till distriktsbarnmorskas

resor i samband med hemförlossning

och eftervård torde — såsom skett i fråga om resor inom den

förebyggande mödra- och barnavården — böra föranleda, att ett särskilt anslag

härför uppföres å riksstaten, 1941 års befolkningsutredning har beräknat,

att statsverkets totalkostnader för detta ändamål skulle, därest staten

täckte hela kostnaden, uppgå till 1 800 000 kronor. Då jag förordat samma

bidragsprocent som för resor inom den förebyggande mödra- och barnavården,

reducerar detta totalkostnaden till drygt 1 000 000 kronor. Därjämte

torde man bl. a. på grund av personalbristen få kunna räkna med att barnmorska

endast i begränsad utsträckning bliver i tillfälle att besöka patienten

för eftervård. Med hänsyn till nu anförda omständigheter har jag i avbidan

på närmare erfarenhet rörande utgifterna för ifrågavarande ändamål ansett

ett anslag å 500 000 kronor tillfyllest för nästa budgetår.

V. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att distriktsbarnmorska skall från och med

den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt de grunder, som

jag i det föregående förordat;

dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till avlöningar

åt distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor samt

sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande

mödra- och barnavården, som av mig förordats, att tillämpas

från och med den 1 juli 1947;

dels godkänna de grunder för statsbidrag till distriktsbammorskas

resor i samband med hemförlossning och eftervård,

som av mig förordats, att tillämpas från och med den 1 juli

1947;

dels medgiva, att under budgetåret 1947/48 må för anskaffande

av skidbårar i rikets ödemarksområden utgå statsbiBihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 196. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

drag jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 14 juni 1928

(nr 208) med högst 500 kronor;

dels ock under V a huvudtiteln för budgetåret 1947/48

anvisa

a) till Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m.

ett förslagsanslag av....................kronor 2 600 000,

b) till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m.

ett förslagsanslag av....................kronor 3 000 000,

c) till Bidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband med

hemförlossning och eftervård ett förslagsanslag

av ................................ kronor 500 000.

d) till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden

ett reservationsanslag av..................kronor 50 000,

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Sigurdson.

477437. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:299 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående bidrag till avlöningar åt distrikt sb arnmorskor och distriktssköterskor m. m. s. 13 i texten
  2. SU 1947:142 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m. jämte i ämnet väckta mo s. 1 i texten