Med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461)
1947-03-28 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:206, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.
1
Nr 206.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944
(nr 461); given Stockholms slott den 28 mars 1947.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461).
Under Hans Maj ds
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF
Eije Mossberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1947
I sand.
AV SOS.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461).
Härigenom förordnas, att hembiträdeslagen den 30 juni 1944, vilken gäller
till och med den 31 oktober 1947, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 31 oktober 1950; dock att från och med den 1 november 1947
10 § i lagen skall hava följande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse:)
10 §.
Hembiträde äger, ändå att annat
avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:
a) antingen var tredje söndag
eller annan allmän helgdag av kyrklig
karaktär eller efter klockan 13
varannan sådan dag;
b) en bestämd vardag varje vecka
efter klockan 14;
c) den 1 maj efter klockan 13, såframt
fridag ej jämlikt stadgandet
under al åtnjutes nämnda dag.
(Föreslagen lydelse:)
10 §.
Hembiträde äger, ändå att annat
avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:
a) varannan söndag eller annan
allmän helgdag av kyrklig karaktär;
b) en bestämd vardag varje vecka
efter klockan 14;
c) den 1 maj efter klockan 13, såframt
fridag ej jämlikt stadgandet
under a) åtnjutes nämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 28 februari
1947.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld,
Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Mossberg, Weijne.
Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Mossberg fråga angående fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
samt anför följande.
Giltighetstiden för hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) utlöper
den 31 oktober 1947, varför statsmakterna dessförinnan ha att ta ståndpunkt
till frågan, huruvida lagen skall förnyas.
Kungl. Maj:t har genom skrivelse den 12 juli 1946 uppdragit åt statens
arbetsmarknadskommission att efter hörande av de myndigheter och sammanslutningar,
vilkas hörande kommissionen funne lämpligt, verkställa utredning
rörande hittills vunna erfarenheter angående verkningarna av hembiträdeslagen
samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag i fråga om
förlängning av lagens giltighetstid och ändringar i densamma, som i anledning
av den verkställda utredningen kunde finnas erforderliga. Till kommissionen
har i samband härmed för att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget
överlämnats en den 25 februari 1946 dagtecknad skrivelse
till chefen för socialdepartementet från Sveriges hembiträdesföreningar, i
vilken skrivelse yrkas, bland annat, att bestämmelse om 8-timmars arbetsdag
införes i lagen.
Kommissionen har berett följande myndigheter och sammanslutningar
tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet, nämligen arbetsrådet, lantbruksstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, överstyrelsen för
yrkesutbildning, folkpartiets kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
hembiträdesföreningarnas centralkommitté, högerns centrala kvinnoråd,
landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens folk, socialdemokratiska
kvinnoförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, svenska barnsköterskeföreningen,
svenska landsbygdens kvinnoförbund, .svenska lantarbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetareförbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och yrkeskvinnors samarbetsförbund. Yttranden ha inkommit
till kommissionen från samtliga de nämnda myndigheterna och samman
-
4
Kiingl. Maj:ts proposition nr 206.
slutningarna utom riksförbundet för landsbygdens folk. Arbetsrådet har
därvid förklarat sig sakna erfarenhet av lagens tillämpning, varför rådet
icke kunde avgiva något yttrande i ärendet.
Arbetsmarknadskommissionen bar vidare infordrat yttrande från samtliga
länsarbetsnämnder angående verkningarna av hembiträdeslagen med
förslag till de ändringar däri, som eventuellt borde ifrågakomma, samt anmodat
nämnderna att göra en stickprovsundersökning bland husmödrar
och hembiträden med användning av för ändamålet utarbetade frågeformulär.
En inom kommissionen upprättad sammanställning med statistisk bearbetning
av svaren på denna enquéte har såsom bilaga fogats vid kommissionens
skrivelse i ärendet.
Arbetsmarknadskommissionen har slutligen berett kommissionens sakkunniga
i frågor rörande kvinnlig arbetskraft tillfälle att yttra sig i ärendet.
Med skrivelse den 30 januari 1947 har arbetsmarknadskommissionen
redovisat det av Kungl. Maj:t åt kommissionen lämnade uppdragit. Kommissionen
föreslår i skrivelsen, att hembiträdeslagen, efter vissa ändringar avseende
bland annat införande i lagen av principen om 8-timmars arbetsdag, förlänges
för en tid av tre år. Kommissionens yttrande i ämnet är emellertid
icke enhälligt utan skiljaktig mening har anmälts av två av kommissionens
ledamöter samt en av ersättarna i kommissionen.
över det förslag, som sålunda framlagts av arbetsmarknadskommissionen,
har efter remiss arbetsrådet avgivit yttrande.
Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen.
Lagens tillkomst och huvudsakliga innehåll.
Förslag till reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det
husliga arbetet framlades år 1939 av den s. k. hembiträdesutredningen
(SOU 1939: 15). Sedan hembiträdesutredningens betänkande överlämnats
till 1941 års befolkningsutredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag avgav befolkningsutredningen år 1943 ett förslag till
lag i ämnet. På grundval av de båda sålunda avgivna förslagen och vad
scm framkommit vid deras remissbehandling utarbetades inom socialdepartementet
ett förslag till hembiträdeslag, vilket genom proposition (nr
217) förelädes 1944 års riksdag. Riksdagen antog förslaget med några smärre
ändringar, varefter lagen utfärdades den 30 juni 1944.
Hembiträdeslagen äger med vissa i lagens 1 § angivna undantag tillämpning
å avtal, varigenom arbetstagare åtagit sig att utföra huvudsakligen
husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Arbetstagaren kallas i lagen hembiträde.
Såsom hembiträde skall vid tillämpning av lagen dock ej räknas
medlem av arbetsgivarens familj, husföreståndarinna eller därmed jämför
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
lig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt, samt hushållerska
eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoders ställe.
I hembiträdeslagen regleras i särskilda avsnitt frågor som angå anställningsavtals
ingående samt anställnings- och uppsägningstid, hembiträdes
bostadsförhållanden, vård vid sjukdom och tid för löns utbetalande, kvällsledighet
och fridagar, övertidsarbete, avtalets upphörande i vissa fall och
skadestånd.
I motsats till allmänna arbetstidslagen och övriga lagar, som reglera arbetstagares
arbetstid, innehåller hembiträdeslagen inga bestämmelser om
längsta ordinarie arbetstid för dag, vecka eller längre tidrymd. Lagen inskränker
sig i stället till att reglera hembiträdenas fritid, i det att i lagen
stadgas att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast klockan 19 och att
hembiträdet skall åtnjuta vissa fridagar. Denna anordning kompletteras av
bestämmelser om arbete å övertid och gottgörelse för sådant arbete. Lagens
regler om kvällsledighet och fridagar gälla ändå att annat avtalats och
avtal, varigenom hembiträdet helt eller delvis undandragits lagstadgad förmån
av gottgörelse för övertidsarbete, är utan verkan.
Uttalanden om lagens verkningar.
I den till arbetsmarknadskommissionen överlämnade skrivelsen den 25
februari 1946 från Sveriges hembiträdesföreningar uttalas inledningsvis, att
hembiträdeslagens tillkomst haft stor betydelse för höjandet av liembiträdesyrkets
sociala värde och att hembiträdeskåren därigenom tillerkänts fördelar,
som utan tvivel gjort hemarbetet mera attraktivt. Frågan om lagens
verkningar har berörts jämväl i flertalet av de av arbetsmarknadskommissionen
inhämtade yttrandena. Sveriges husmodersföreningars centralförbund
har anfört, att då lagens tillkomst och första tillämpning infallit under
en tid, då förhållandena pa arbetsmarknaden i dess helhet måste betecknas
som i viss mån abnorma med eu utpräglad knapphet på arbetskraft på så
gott som alla områden, det vore svårt att avge ett giltigt omdöme om lagens
verkningar på lång sikt. Ett liknande uttalande har gjorts av lantbruksstgrelsen,
som tillika upplyst, att samtliga de sekreterare hos hushållningssällskap,
vilka av styrelsen tillfrågats i ärendet, framhållit att hittills några
verkningar, som otvetydigt kunde hänföras till hembiträdeslagen, icke kunnat
iakttagas. Allmänt vitsordades svårigheten att skaffa nödig hemhjälp,
men detta förhållande hade icke ansetts i någon mån vara att tillskriva
hembiträdeslagen liksom å andra sidan denna lag åtminstone tillsvidare
icke heller medfört någon märkbar lättnad i bristen på hembiträdeshjälp.
Länsarbetsnämnderna ha i allmänhet i sina yttranden framhållit att lagstiftningen,
såvitt kunnat förmärkas, icke medfört några avsevärda förändringar,
vare sig i fråga om arbetsförhållandena inom eller rekryteringsmöjligheterna
till det husliga arbetet. Bestämmelsen, att arbetet skall vara
slut klockan 19, har i ell storl antal yttranden uppgivits vara den mest
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
kända och ha haft de mest påtagliga verkningarna. Arbetsnämnden i Stockholms
stad har i detta sammanhang anfört att i många hem arbetet fått
läggas om och rationaliseras för att hembiträdet skall kunna bli färdigt till
klockan 19. Även länsarbetsnämnden i Gävleborgs län har framhållit, att
hembiträdeslagen medfört förbättringar i hushållsarbetets uppläggning.
Genom en bättre genomtänkt planläggning av sysslorna i hemmen inom
ramen av en mera ordnad arbetstid hade ett rationellare utnyttjande av
arbetstiden blivit möjligt och där personliga förutsättningar funnits hade
en planmässig organisation av arbetsuppgifterna medfört ökad effektivitet i
arbetet. Länsarbetsnämnden i Gotlands lån har uttalat, att lagen torde ha
medfört betydande förbättringar i olika hänseenden för de anställda.
Socialstyrelsen har angående lagens verkningar anfört följande.
Sedan hembiträdeslagens tillkomst har styrelsen såsom ett led i styrelsens
sociala upplysningsverksamhet besvarat förfrågningar rörande lagens
innehåll och dess tillämpning. Antalet dylika förfrågningar från husmödrar
och hembiträden har under de två år, som hembiträdeslagen tillämpats,
varit betydande. Styrelsen torde sålunda få anses äga erfarenhet av de
tvisteämnen, som bruka förekomma på detta område. Enligt styrelsens förmenande
har hembiträdeslagen väl fyllt sin uppgift att reglera vissa viktigare
anställningsförhållanden inom hembiträdesyrket och därigenom undanröja
anledningar till misshälligheter mellan parterna. Lagreglerna äro
enkelt och klart avfattade och styrelsen har, på ett undantag när, funnit
tillämpningen av desamma leda till en tillfredsställande lösning av olika
tvistefrågor.
Det av socialstyrelsen åsyftade undantaget gäller lagens skadeståndsregler.
Angående detta spörsmål hänvisas till den följande framställningen.
Vid den på föranledande av arbetsmarknadskommissionen verkställda
stickprovsundersökningen ha husmödrar och hembiträden även fått tillfälle
att uttala sin åsikt om den nuvarande hembiträdeslagen. Av svaren
framgår, att 48 procent av husmödrarna och 34 procent av hembiträdena
ansett lagen tillfredsställande i dess nuvarande utformning, medan 7 respektive
8 procent ansett den mindre tillfredsställande. Övriga ha lämnat frågan
obesvarad. På fråga om lagen medfört några förändringar i hemarbetets
uppläggning och fördelning eller i arbetsförhållandena i övrigt ha endast
2 procent av husmödrarna svarat jakande, medan 72 procent uppgivit
att lagen för deras vidkommande ej medfört förändringar. Motsvarande
siffror från hembiträdena äro 35 respektive 30 procent, därvid de som lämnat
jakande svar företrädesvis framhållit att arbetsdagen i och med lagens
genomförande kommit att sluta klockan 19 och att ersättning erhålles för
övertidsarbete.
Arbetsmarknadskommissionen, som på sätt tidigare nämnts, förordar
lagens förlängning efter genomförande av principen om 8-timmars arbetsdag,
har angående utvecklingen på området anfört följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
7
Enligt 1940 års folkräkning utgjorde antalet hembiträden 158 000, varav
på landsbygden 89 000. Av de senare tillhörde 42 000 jordbruk med binäringar,
d. v. s. till övervägande delen lanthushåll i egentlig mening. Några
fullt säkra uppgifter för bedömning av utvecklingen på den husliga arbets
kraftens område efter 1940 finnas icke, och även jämförelser med 1930 års
folkräkning försvåras av vissa redovisningstekniska skiljaktigheter. Av den
starkt ökade sysselsättningen inom industri, handel och förvaltning under
de senaste åren och av den därav föranledda ökade efterfrågan på kvinnlig
arbetskraft kan man dock draga den slutsatsen, att en viss del av den husliga
arbetskraften övergått till andra näringar utan att ersättas genom en
motsvarande nyrekrytering. En undersökning hösten 1943 av industrins
arbetskraftsförhållanden utvisade, att 27 % av dem som anställts inom industrin
efter krigsutbrottet och innehade anställning där den 1 september
1943 hade kommit från husligt arbete.
Till belysning av utvecklingen på den husliga arbetsmarknaden enligt
arbetsförmedlingsstatistiken meddelas här siffror för platsförmedlingsverksamheten
i fråga om hembiträden och tillfällig hemhjälp.
År
Arb. sök.
personer
Lediga
platser
Tillsatta
platser
Tillsatta platser
i % av antalet
lediga platser
Hembiträden
1937 ........................
31 341
64 359
28 569
44
1938 ........................
29 855
64 231
28 874
45
1939 ........................
31 135
66 491
31 143
47
1940 ........................
37 694
62 126
35 349
57
1941 ........................
40 940
69 775
39 345
56
1942 ........................
37 258
74 367
35 528
48
1943 ........................
29 142
71 540
28 318
40
1944 ........................
26 847
68 748
28 227
41
1945 ........................
27 366
68 639
30 460
44
1946 ........................
ej tillgång!.
61 532
25 621
42
Tillfällig hemjälp
1937 ........................
9 636
56 318
53 991
96
1938 .......................
10 752 ■
63 754
61 212
96
1939 ........................
12 126
78 775
74 067
94
1940 ........................
13 122
72 051
69 600
95
1941 ........................
12 112
80 056
76 975
96
1942 ........................
12 447
101 678
94 239
93
1943 ........................
14 983
121 605
108 577
89
1944 ........................
16 380
135 963
119 131
88
1945 .......................
19 440
171 919
149 394
87
1946 ........................
ej tillgång!.
181 537
149 938
83
Under det att antalet lediga och tillsatta platser inom gruppen heltidsanställda
hembiträden förhållit sig relativt konstant de senaste tio åren,
har däremot omsättningen av tillfällig hemhjälp undergått en högst betydande
ökning, från cirka 54 000 år 1937 till cirka 150 000 år 1946. Heltidsanställd
arbetskraft efterfrågas regelbundet från ett relativt begränsat
skikt av hushåll, som ha ekonomiska och andra möjligheter att anställa
hembiträden. Utbudet synes vara begränsat till mellan 100 000 och högst
150 000 arbetstagare, av vilka årligen cirka eu fjärdedel söker arbete genom
arbetsförmedlingen. Såväl utbud som efterfrågan på tillfällig hemhjälp
har ökat, vilket visar, att behovet av hemhjälp stegrats på senare år till
8
Kunyl. Maj:ts proposition nr 206.
följd av ökad familjebildning, nativitet och yrkesverksamhet bland gifta
kvinnor. Den av utvecklingen på denna del av arbetsmarknaden nödvändiggjorda
övergången från heltidsanställd till tillfällig hemhjälp har underlättats
genom arbetsförmedlingsorganens medverkan och inflytande, genom
central och lokal upplysningsverksamhet, kurser m. m.
Föredraganden.
Genom hembiträdeslagen den 30 juni 1944 infördes reglerade arbetsförhållanden
även inom det husliga arbetet. Såsom skäl för denna reglering
åberopades att arbetstidsförhållandena inom hembiträdesyrket icke genomgående
vore tillfredsställande men framför allt angelägenheten, icke minst
ur befolkningspolitiska synpunkter, av alt råda bot för den utpräglade bristen
på kvalificerad arbetskraft inom detta arbetsområde. De dittills rådande
oordnade arbetsförhållandena ansågos nämligen icke ha varit utan praktiska
verkningar på rekryteringen till yrket. I detta sammanhang uttalades
att den bundenhet, som avsaknaden av reglerad fritid medförde, varit den
främsta orsaken till att hembiträdesyrket icke kunnat hävda sig i konkurrensen
med andra yrken. Det påpekades vidare att då det industriella arbetet
vore arbetstidsreglerat, medan arbetet i hemmet, oaktat det till sin
natur vore både krävande och ansträngande, icke blott saknade sådan rättslig
reglering utan även i praktiken regelmässigt vore förenat med en mycket
lång arbetstid, hembiträdesyrket hade kommit att intaga eu särställning,
som ur arbetstagarens synpunkt innebure en deklassering av detsamma och
som hade till följd att yrket framstod som mindre eftersträvansvärt.
Av den utredning, som genom arbetsmarknadskommissionens försorg
verkställts angående verkningarna av hembiträdeslagen, synes framgå att
lagen på ett gynnsamt sätt bidragit att reglera anställningsvillkor och arbetsförhållanden
inom hembiträdesyrket. I så måtto har lagen emellertid icke
haft den avsedda effekten, att tillströmningen till hembiträdesyrket icke
ökat. Utvecklingen synes tvärtom gå i motsatt riktning. Antalet genom den
offentliga arbetsförmedlingen tillsatta liembiträdesplatser har sålunda sjunkit,
medan däremot såväl utbudet som efterfrågan på tillfällig hemhjälp
ökat. Med hänsyn till de rådande onormala förhållandena på arbetsmarknaden
i dess helhet synas några bestämda slutsatser icke kunna dragas angående
hembiträdeslagens betydelse i nu ifrågavarande hänseende. Länsarbetsnämnderna
ha för sin del framhållit, att lagen icke medfört några
avsevärda förändringar i fråga om rekryteringsmöjligheterna till det husliga
arbetet. Oavsett huru härmed förhåller sig, lärer någon tvekan icke föreligga
om, att fortsatt lagstiftning på området är påkallad. I likhet med
arbetsmarknadskommissionen förordar jag fördenskull att lagen förlänges
på förslagsvis ytterligare tre år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
9
Ifrågasatta ändringar i hembiträdeslagen.
Införande av 8 timmars arbetsdag.
Hembiträdesföreningarnas skrivelse.
I den inledningsvis omnämnda skrivelsen den 25 februari 1946 från
Sveriges hembiträdesföreningar till chefen för socialdepartementet har
tramställning gjorts om att hembiträdeslagen skulle göras till föremål för
en saklig revision genom att lagen utformades som eu arbetstidslag med
bestämmelser om 8 timmars arbetsdag för hembiträden. Till stöd härför
har i skrivelsen anförts att det ännu förefunnes väsentliga skillnader mellan
hemmens anställningsförhållanden och förhållandena på arbetsmarknaden
i övrigt. Avfolkningen inom hembiträdesyrket vore fortfarande ett
besvärande faktum. Trots den relativt stora löneökningen inom yrket fortsatte
hembiträdena att söka andra arbetsobjekt, beroende på att andra yrken
bjöde bättre fritidsförhållanden och en reglerad arbetstid. Utvecklingen
ledde alltmera bort från gamla tiders anställningsförhållanden med hembiträdet
boende på arbetsplatsen. Allt efter som rationaliseringen framskrede,
borde det också vara möjligt att förkorta arbetsdagen i hemmen
och koncentrera sysslorna på åtta timmars effektiv arbetstid.
Yttranden till arbetsmarknadskommissionen.
I sina yttranden till arbetsmarknadskommissionen ha de hörda myndig
heterna och organisationerna i allmänhet tagit ställning till det av hembiträdesföreningarna
framställda yrkandet om lagstadgad 8-timmars arbetsdag
eller uttalat sig om möjligheten och lämpligheten av att införa en arbetstidsreglering.
Vissa remissinstanser ha dock ansett sig icke utan ytterligare
utredning kunna yttra sig i saken. Riksförsäkringsanstalten finner
det sålunda kunna ifrågasättas, huruvida med hänsyn till den blivande översynen
av arbetstidslagstiftningen spörsmålet om begränsning av arbetstidens
längd för hembiträden skulle upptagas till behandling nu eller först i samband
med denna lagrevision, och har ansett det under alla förhållanden
vara nödvändigt med en närmare utredning, som kunde läggas till grund
för ett ståndpunktstagande i frågan.
Förslaget om införande av eu lagstadgad arbetstidsreglering för hembiträden
med en genomsnittlig nettoarbetstid för dag av 8 timmar har i
princip tillstyrkts av arbetsmarknadskommissionens sakkunniga i frågor rörande
kvinnlig arbetskraft, hembiträdesföreningarnas centralkommitté, socialilemokratiska
kvinnoförbundet, svenska lantarbetare förbundet och yrkeskvinnors
samarbets förbund. Arbetsmarknadskommissionens förenåmnda
sakkunniga ha i sitt yttrande understrukit, att det vore ett oeftergivligt villkor
för en ökad nyrekrytering till hembiträdesyrket, att hembiträdenas arbetstid
— icke bara fritid — reglerades samt att deras förmåner i övrigt
ägnades tillräcklig uppmärksamhet, därvid borde eftersträvas att hembiträ
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
deskåren, så långt det vore möjligt, bleve jämförbar med andra yrken. Från
liknande utgångspunkter tillstyrkes förslaget av socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund har i anslutning till sitt tillstyrkande
framhållit, att för att principen om 8-timmars arbetsdag skulle
kunna lagfästas fordrades att samhället trädde in med sociala anordningar
av olika slag såsom social hemhjälp, daghem, kollektivhus o. s. v., för att
lösa hemhjälpsfrågan för såväl de förvärvsarbetande som de hemarbetande
kvinnorna.
Införande av principen om 8-timmars arbetsdag för hembiträden bär förordats
även av länsarbetsnämnderna i Uppsala, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs,
Västmanlands och Gävleborgs län. Därvid har emellertid länsarbetsnämnden
i Uppsala län i likhet med yrkeskvinnors samarbetsförbund funnit
konsekvensen kräva, att familjer med barn, där båda makarna hade arbete
utanför hemmet, bereddes ökade möjligheter att placera barnen på daghem
under den tid hembiträdet toge ut ledighet mitt på dagen. Införandet av 8
timmars arbetsdag förutsatte vidare tillgång till yrkeskunnig arbetskraft i
långt större utsträckning än nu funnes, vilket aktualiserade hembiträdeskårens
utbildningsfråga. Länsarbetsnämnden i Gävleborgs lön har som skäl
för sitt tillstyrkande anfört, att en ordnad faststäjld arbetstid i likhet med
vad som funnes stadgat för andra yrkesgrupper otvivelaktigt skulle medföra,
att hembiträdesyrket bleve begärligare.
I åtskilliga av de nu återgivna yttrandena har föreslagits att arbetstidsregleringen
borde genomföras på så sätt, att arbetstiden fastställdes för viss
längre period, därvid vanligen förordats 192 timmar för 4 veckor. Socialdemokratiska
kvinnoförbundet har till stöd för en dylik reglering anfört,
att hemarbetet icke kunde schematiskt regleras på samma sätt som industriellt
arbete. De största hänsyn måste tagas även till hemmens behov av
den anställda arbetskraftens utnyttjande. Motsvarande behov hade beaktats
på andra arbetsområden, exempelvis i sjukvården och inom restaurangfackel.
Hembiträdesföreningarnas centralkommitté har likaledes förklarat, att ett
genomförande av 8-timmarsdagen lämpligast torde kunna ske genom att indela
arbetstiden i fyraveckorsperioder på 192 arbetstimmar med den dagliga
arbetstiden förlagd mellan klockan 7 och 19. Om tid för måltidsraster beräknades
till en timme om dagen skulle således kunna uttagas upp till 11
timmars dagsarbete.
Jämväl i andra yttranden än de förut nämnda har tanken på eu arbetstidsreglering
för hembiträdeskåren mötts av välvilja. Länsarbetsnämnden i
Östergötlands län har sålunda framhållit att en bestämmelse om 8-timmarsdag,
utformad så att maximiarbetstiden sattes till 192 timmar för 4 veckor,
torde vara såväl lämplig som möjlig att genomföra, men att den ställde
ökade krav på hemarbetets rationalisering och husmödrarnas planering av
arbetet, särskilt som det av hembiträdesföreningarna väckta förslaget talade
om effektiv arbetstid. Länsarbetsnämnden i Kronobergs län anser, att ett
genomförande av det väckta förslaget förr eller senare torde bli ofrånkom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
11
ligt, om det skall bli möjligt att få någon att ägna sig åt hembiträdesyrket.
Länsarbetsnämnden i Västerbottens län har — efter att ha pekat på de
svårigheter en lagstadgad 8-timmarsdag skulle föra med sig särskilt för de
yrkesarbetande husmödrarna med små barn — anfört, att nämnden dock
ansåge ett alternativ med 8-timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka
vara fördelaktigt. Skulle det bestämmas i lag om 8-timmars arbetsdag för
hembiträden, hade man anledning förmoda, att tillströmningen till yrket
skulle något öka. Arbetsförmedlingens erfarenhet vore den, att det i allmänhet
vore den långa arbetsdagen och de för övrigt icke alltför välordnade
arbetsförhållandena, som orsakade att flickorna icke så gärna toge anställning
som hembiträden.
Landsorganisationen har ställt sig mera tveksam till förslaget och i sitt
yttrande till arbetsmarknadskommissionen anfört:
Det är självfallet ytterst svårt att bedöma i vad mån erfarenheterna från
lagens hittillsvarande giltighetstid ge vid handen att praktiska förutsättningar
finnas för att tillmötesgå hembiträdesföreningarnas nu ställda förslag,
som ju ej blott avser en direkt arbetstidsreglering utan därtill arbetstidens
begränsning till åtta timmar per dag. Allt fortfarande har ju beträffande
flertalet av våra arbetstidslagar undantag gjorts för småföretag. De
skäl som anförts till stöd härför liar landsorganisationen för sin del icke
ansett tvingande, men uppenbarligen föreligger beträffande det arbete som
utföres i hemmen större svårigheter för en legal arbetstidsreglering än när
fråga är om företagsmässigt bedriven verksamhet. Landsorganisationen
anser sig icke desto mindre kunna tillstyrka en övergång till direkt arbetstidsreglering
för hembiträdena men anser sig icke äga tillräcklig grund för
ett bedömande av den i detta fall möjliga arbetstidsbegränsningen eller arbetstidens
förläggning.
Ej heller Fredrika-Bremer-förbundet och högerns centrala kvinnoråd ställa
sig helt avvisande till förslaget att i lag reglera hembiträdenas arbetstid.
Fredrika-Bremer-förbundet uttalar sålunda, att man enligt förbundets mening
i längden icke kunde avvisa kravet på en reglering av arbetstiden i
hembiträdesyrket. Skulle en sådan reglering komma till stånd, ville förbundet
för siu del förorda en lösning efter samma linjer som i arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer men med en något längre arbetstid än
som nu tillätes i denna lag. Högerns centrala kvinnoråd har anfört, att det
på grund av hemarbetets karaktär och rytm vore omöjligt, speciellt på landsbygden,
att stadga 8 timmars arbetsdag. Däremot kunde man tänka sig att
man stadgade ett visst timantal under exempelvis en tvåveckorsperiod och
att arbetstagaren och arbetsgivaren genom frivilliga överenskommelser fördelade
dessa arbetstimmar. Om man verkligen ansåge sig böra förvandla
hembiträdeslagen till eu arbetstidslag, måste det emellertid dragas klara
gränser mellan effektivt arbete och arbetstid, som inkluderade exempelvis
måltider.
Länsarbetsnämnden i Värmlands län finner med hänsyn till det husliga
arbetets natur — det vore bland annat icke så intensivt som till exempel
12
Kungl. Mcij.ts proposition nr 206.
industriarbete och medförde större möjligheter till pauser än flertalet andra
arbetsområden — eu så radikal begränsning av arbetstiden som till 8 timmar
om dagen icke vara skälig. Hembiträdena skulle då komma i eu bättre
ställning än med dem jämförbara yrkeskategorier. En viss begränsning av
arbetstiden syntes dock erforderlig och nämnden förordade för sin del införande
i lagen av'' bestämmelse om 56 timmars arbetsvecka.
Genomförandet i det nuvarande läget av en arbetstidsreglering för hembiträdeskåren
avstyrkes av socialstyrelsen, folkpartiets kvinnoförbund och
Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt länsarbetsnämnderna i
Malmöhus, Hallands och Göteborgs och Bohus län.
Socialstyrelsen har för sin del anfört:
I och för sig anser styrelsen det önskvärt, att en arbetstidslagstiftning för
hembiträden skall avse en direkt reglering av arbetstiden och icke, såsom
nu är fallet, endast garantera viss fritid. På grund av det husliga arbetets
natur och de skilda levnadsvanorna inom olika hushåll är det emellertid
törenat med särskilt stora svårigheter att tillämpa åttatimmarsdag för hembiträden.
Det är vidare att märka, att det i ett hem i allmänhet är svårt att
fastställa bestämda måltidsraster och att giva hembiträdet en längre sammanhängande
ledighet mitt på dagen. I stället har hembiträdet ofta förmånen
att kunna ombesörja vissa personliga angelägenheter under arbetstid.
Med hänsyn härtill samt den korta tidrymd den nuvarande fritidsregleringen
varit gällande finner styrelsen tiden ännu icke vara mogen att
övergå till en direkt reglering av arbetstiden för hembiträdena.
Folkpartiets kvinnoförbund anser, att följden av sådana lagbestämmelser
skulle bli, att hembiträdena allt mer komme att försvinna och familjerna
nödgas övergå till sådan hemhjälp, som avlönas per timme. Förbundet
understryker vidare betydelsen och fördelen av att hembiträdet under sin
arbetstid hade möjlighet att utföra en del arbete för egen del. eu förmån
som icke tillkomme arbetstagare inom industrien och affärslivet.
Länsarbetsnämnden i Hallands län har uttalat, att frågan borde få anstå
till dess institutionerna för den halvöppna barnavården ordnats på tillfredsställande
sätt. Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus lön — som förklarat
sig principiellt intet ha att erinra mot att 8-timmarsdag införes jämväl
för hembiträdena -— anser tiden icke vara inne för en sådan omläggning,
bland annat därför att en stor del av hembiträdeskåren torde bestå
av mindre kvalificerad arbetskraft, vilken säkerligen icke vore kompetent
att inom ramen av en 8-timmars arbetsdag medhinna förekommande arbetsuppgifter.
Hembiträdesföreningarnas förslag om införande av lagstadgad 8-timmarsdag
för kåren har vidare avstyrkts av svenska arbetsgivareföreningen och
svenska lantarbetsgivareföreningen samt länsarbetsnämnderna i Gotlands,
Örebro och Jämtlands län. I förstnämnda båda yttranden har åberopats, att
det husliga arbetet till sin natur väsentligt skilde sig från annat avlönat arbete
och bedreves under så skiftande förhållanden, att en direkt reglering i
lag av arbetstiden icke vore lämplig. Svenska lantarbetsgivareföreningen har
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
13
Sj(,rt gällande, bland annat, alt det i lanthushåll icke vore möjligt att åstadkomma
en sådan reglering. Bland jordbrukarna vore det ej ovanligt att
hustrun deltoge såväl i arbetet med djurens skötsel som i utearbetet. Vad
småbrukarhustrurna beträffade nödgades dessa ofta åtaga sig lönearbete
utom hemmet. Lantarbetsgivareföreningen har vidare anfört:
En reglering av arbetstiden till att omfatta åtta timmars effektivt arbete
tordrar även att eu sammanhängande längre rast vid bestämd tid inlägges
mitt på dagen.
När fråga är om hembiträde, som tidigt på morgonen deltager i mjölk - ningen, måste denna rast, om 8-timmarsdag genomföres, komma att sträcka
sig över åtskilliga timmar. Införandet av en längre rast mitt på dagen torde
i de allra flesta lanthushåll möta stora svårigheter och leda till en absurd
relation mellan hembiträdets och husmoderns arbete. Helt ogenomförbar
är en sådan anordning i en familj med minderåriga barn, där båda makarna
arbeta utanför hemmet, ett förhållande, vilket är vanligt på landsbygden
och även i städerna.
Såsom ett ytterligare starkt vägande skäl mot införande av en på dylikt
sätt reglerad arbetstid för hembiträdena må även anföras svårigheten att
över huvud taget övervaka och kontrollera att arbetstiden verkligen effektivt
utnyttjas. Detta gäller naturligtvis i all synnerhet inom familj, där
båda makarna ha förvärvsarbete. Det är tänkbart att genomförandet av en
arbetstidsreglering av angivet slag skulle göra hemarbetet mera attraktivt
och alltså befrämja rekryteringen inom yrket, men följden skulle otvivelaktigt
bli att den sålunda ökade tillgången på hembiträden av de flesta
familjer icke skulle kunna utnyttjas på den grund att nyttan av att ha
hemhjälp icke skulle stå i rimlig proportion till kostnaderna för densamma.
Detta skulle otvivelaktigt hårdast drabba de familjer, som äro i största behov
av hjälp.
Avslutningsvis vill föreningen framhålla att hembiträdesföreningarnas
förslag till sina verkningar synes vara uppenbart odemokratiskt. Om förslaget
genomföres kommer det nämligen att ytterligare minska möjligheten
för mindre välsituerade familjer och familjer med småbarn att hålla sig
med hembiträde. I den mån så likväl fortsättningsvis kan ske, kommer förslaget
i de flesta fall att innebära ett övervältrande av arbete från den i regel unga
hemhjälpen till slitna och arbetstyngda husmödrar.
Även länsarbetsnämnden i Jämtlands län har framhållit, att reformen i
praktiken huvudsakligen torde få ekonomisk innebörd till följd av att övertid
bleve nödvändig och måste ersättas i särskild ordning.
Länsarbetsnämnden i Gotlands län anför — eller att ha åberopat i huvudsak
enahanda synpunkter som arbetsgivareföreningarna — bland annat följande:
Skulle
en 8-timmars dag för hembiträden genomföras, så torde för ett så
jordbruksbetonat län som Gotland följden bliva, att lockelserna bliva ännu
större för många av jordbrukarnas hårt arbetande kvinnliga familjemedlemmar
att söka sig till städerna, varigenom den redan nu så svåra bristen
på kvinnlig arbetskraft på landsbygden ytterligare skulle ökas. Vad som
framförallt gör, att nämnden ställer sig så betänksam emot införande av
8-limmars dag för hembiträden, är emellertid omtanken om husmödrarna
själva, vilkas ställning utan tvivel i allmänhet blivit mer och mer be
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
fungande på grund av svårigheterna att erhålla hjälp. De ha ofta, vilken
samhällsklass de än tillhöra, en arbetsbörda större än månget hembiträdes,
framförallt gäller detta landsbygdens kvinnor.
Betraktar man detta spörsmål ur en vidare synvinkel, kan man icke underlåta
att ställa sig den frågan, huruvida icke de nya svårigheter, som
skulle uppstå för husmödrarna genom införandet av 8-timmars arbetsdag
skulle menligt inverka på nativitetsutvecklingen, för vilken genom den moderna
befolkningspolitiken så kraftiga ansträngningar göras.
Det kan i detta sammanhang nämnas, att svenska barnsköterskeföreningen
i sitt yttrande framhållit de svåra förhållanden, under vilka många barnsköterskor
arbetade och som medförde att yrket avfolkades. Detta gällde
särskilt sådana barnsköterskor, som vid sidan av sin barnavårdande uppgift
även påtagit sig hushållsarbete. För denna kategori bleve det likväl
knappast möjligt att införa en regel om 8-timmars arbetsdag. Tiden skulle
icke vara tillräcklig för uppgifternas utförande. I fråga om de barnsköterskor
åter, vilka anställts uteslutande för att vårda barn och vore i arbetsgivarens
hus och kost, ansåges dessa, då det gällde spädbarn, i regel vara
skyldiga att passa barnens skötning klockan 6 på morgonen och klockan 22
på kvällen. Även nattvak förekomme ofta. Det vore visserligen brukligt,
att dessa sköterskor erhölle ledigt två timmar på dagen som ersättning för
»dygnstjänst» men de hade mera sällan tillfälle att taga ut denna fritid.
Arbetsmarknadskommissionens stickprovsundersökning.
Beträffande den av arbetsmarknadskommissionen företagna statistiska
undersökningen torde till en början böra understrykas, att densamma utgör
en stickprovsundersökning och icke kan göra anspråk på att vara representativ.
I undersökningen ingå uppgifter från endast 798 husmödrar och
704 hembiträden. Såsom i det föregående berörts uttalade endast ett ringa
antal av dessa, att de ansågo lagen i dess nuvarande utformning mindre tillfredsställande.
Uppgiftslämnarna tillfrågades emellertid även om de ansåge
det möjligt att i hushållsarbetet tillämpa 8-timmars arbetsdag, måltidsraster
ej inräknade. Härvid lämnade 34,3 procent av husmödrarna och
52,7 procent av hembiträdena oreserverat jakande svar medan 48,2 respektive
35,6 procent besvarade frågan med nej. Härutöver förklarade emellertid
16,1 procent av husmödrarna och 5,1 procent av hembiträdena, att det
under vissa förutsättningar vore möjligt att tillämpa principen om 8-timmarsdag.
Svaren, som i den statistiska bearbetningen redovisats även för
olika hushållstyper, uppvisa härvid icke några betydande variationer från
det angivna genomsnittet. I familjer med barn, där husmodern hade förvärvsarbete
(icke lanthushåll), ansågo dock endast 25,8 procent av husmödrarna
och 50,7 procent av hembiträdena utan vidare att 8-timmars arbetsdag
vore möjlig att tillämpa. Jakande svar under vissa förutsättningar utgjorde
i denna kategori 16 respektive 3,5 procent av hela antalet. I familjer
utan barn, där husmodern hade förvärvsarbete, besvarade åter med eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
15
utan reservationer icke mindre än 70,7 procent av husmödrarna och 70,9
procent av hembiträdena den ställda frågan med ja.
Det torde böra anmärkas, att den redovisade frågan icke avsåg en arbetsdag
om i genomsnitt 8 timmar med rätt för arbetsgivaren att under en viss
tidrymd fritt fördela arbetstiden. I den följande frågan tillspordes nämligen
uppgiftslämnarna, om de ansåge det lämpligare att i stället för 8-timmars
arbetsdag räkna med 192 arbetstimmar under 4 veckor, så att arbetstiden
per dag kunde förlängas efter behov och antalet hela eller halva fridagar
i gengäld ökades. Denna fråga besvarades med ja av 63 procent av
husmödrarna och 58,1 procent av hembiträdena och med nej av 23,9 procent
av husmödrarna och 26 procent av hembiträdena.
Det redovisade undersökningsmaterialet synes i så måtto vara särskilt
missvisande, att endast en ringa del av uppgifterna avse lanthushåll (9,8
procent av husmödrarna och 3,1 procent av hembiträdena, totalt 78 respektive
22 svar). På grund härav ha olika hushållstyper ibland lanthushållen
icke kunnat redovisas vid den statistiska bearbetningen av svaren. Inom
denna grupp besvarades frågan, om uppgiftslämnaren ansåge det möjligt
att tillämpa 8-timmars arbetsdag jakande av 42,3 procent av husmödrarna
(17,9 procent dock endast under vissa förutsättningar) och 27,3 procent avhembiträdena.
Nej-svaren utgjorde 48.2 respektive 63,6 procent.
Arbetsmarknadskommissionen.
Arbetsmarknadskommissionen anför för egen del till en början, att det i
samband med fragan om en förlängning av och eventuella ändringar i hembiträdeslagen
syntes angeläget att genom lagstadganden så reglera arbetsförhållandena,
att man ytterligare underströke hembiträdesarbetets karaktär
av yrkesarbete, jämställt med annat förvärvsarbete. Endast om så
bleve fallet, kunde man räkna med att i den allmänna konkurrensen om
arbetskraften kunna stabilisera och eventuellt utöka hembiträdeskåren.
Under åberopande av den redogörelse för utvecklingen på det husliga
arbetets område, som tidigare återgivits, har kommissionen förklarat sig
finna önskvärt, att hembiträdeslagen utformas som en arbetstidslag och att
i lagen direkt inryckas bestämmelser om ordinarie arbetstid. Kommissionen
föreslår, att den genomsnittliga arbetstiden för dag sättes till 8 timmar.
Arbetsgivaren skulle emellertid enligt förslaget äga att fritt fördela arbetstiden
på en tidrymd av fyra kalenderveckor, under vilka arbetstiden alltså
ej t inge uppgå till längre tid än 192 timmar. Arbetstiden skulle dock ej
något dygn få överstiga 11 timmar och arbetstagaren skulle alltjämt åtnjuta
vässa fridagar. Raster, måltider och arbete, som arbetstagaren utför för
egen räkning, borde icke inräknas i arbetstiden.
Kommissionens förslag är, såsom inledningsvis nämnts, icke enhälligt.
Förslaget omfattas av kommissionens ordförande, ledamöterna Curtman.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Falk, Västberg, Adamsson och Norrman samt ersättaren Sundström, medan
ledamöterna Andersson och Ssemund samt ersättaren Thornander i en avgiven
reservation föreslå, att den nuvarande hembiträdeslagen gives förlängd
giltighet med allenast en mindre jämkning.
Reservanterna framhålla inledningsvis att det husliga arbetets natur medför,
att en reglering av hembiträdenas arbetstid icke lämpligen synes
böra ske på samma sätt som för de yrkesgrupper, vilka omfattas av hittills
genomförda arbetstidslagar. Detta förhållande hade i förarbetena till hembiträdeslagen
angivits som en av orsakerna till att en direkt reglering av
hembiträdenas arbetstid icke vore möjlig att genomföra och ägde fortfarande
giltighet.
Såsom ytterligare skäl mot genomförande av en direkt arbetstidsreglering
anföra reservanterna vidare:
Det torde icke kunna förnekas att i ett hem med småbarn, där båda makarna
ha förvärvsarbete, hustruns arbetsbörda i allmänhet är stor. Aven
bland jordbrukare förekommer att hustrun måste arbeta utom hemmet, i
det hon nödgas deltaga såväl i arbetet med djurens skötsel som i utearbetet.
Genomförande av 8-timmars arbetsdag för hembiträden skulle i de flesta
fall medföra ett övervältrande av ytterligare arbetsuppgifter på de i regel
redan förut hårt ansträngda husmödrarna. Den lättnad i arbetet som härigenom
skulle vinnas åt en grupp i regel unga kvinnor, skulle alltså få
köpas genom att öka arbetet för en annan grupp av kvinnor, i regel äldre
och redan förut mera pressade av arbete. Härtill kommer att, därest minderåriga
barn finnas i sådana familjer, frågan om barnens tillsyn under
föräldrarnas bortovaro måste framstå som hart när olöslig. För hembiträde,
som måste börja sitt arbete tidigt på morgonen, t. ex. vid 7-tiden, och deltaga
i hushållsarbetet till fram emot kl. 19, t. ex. hembiträde i lanthushåll,
måste med föreslagen begränsning av arbetstiden en längre sammanhängande
rast inläggas mitt på dagen, under vilken rast det blir svårt att ordna
tillsyn över barnen. I städerna kan denna olägenhet kanske till en del övervinnas
genom anordnande av barndaghem. Det måste dock beaktas att det
för barnen torde vara bättre att få vistas i sitt hem än i ett daghem samt
att vården i ett sådant drager ej obetydlig kostnad. På landet däremot torde
saken ej alls kunna ordnas på sådant sätt.
Vi vilja också framhålla att hembiträdena i icke obetydlig utsträckning
äro icke yrkeskunniga. För många av dem är arbetet en praktik och en
förberedelse för det kommande kallet som husmor.
Efter att härefter ha anfört åtskilliga invändningar mot den utformning,
lagens bestämmelser om ordinarie arbetstid in. in. erhållit i kommissionens
förslag — bland annat svårigheterna att kontrollera arbetstiden, avsaknaden
av regler om dispens, om tid för förberedelse- och avslutningsarbete
och om vakttjänst samt olägenheterna av en journalföring angående arbetstiden
— uttala reservanterna avslutningsvis bland annat:
Den gällande hembiträdeslagen fyller otvivelaktigt en social funktion i
sin egenskap av fritidslagstiftning för hembiträdena samt därigenom att
den reglerat vissa förhållanden på ett arbetsområde där de speciella förhållandena
kunna påfordra att särskilda regler givas. Lagen torde dock
Ktingl. Mnj:ts proposition nr 206.
17
knappast ha bidragit till att skapa biiltre tillgång på hembiträden. Ej heller
torde detta mål komma att nås, om en direkt arbetstidsreglering genom
föres. Skulle emellertid utbudet av arbetskraft efter lagens tillkomst förete
någon ökning, torde föga därmed vara vunnet, då många av de familjer,
som äro i största behov av hemhjälp, efter en genomförd arbetstidsreglering
ej skulle vara betjänta med att hålla hembiträde under sådana förhållanden,
som lagen skulle skapa.
Arbetsrådet.
I sitt utlåtande till Kungl. Maj:t över arbetsmarknadskommissionens förslag
avstyrker arbetsrådet, att i hembiträdeslagen införes direkt arbetstidsreglering.
Arbetsrådet finner visserligen rent principiellt intet vara att erinra
mot att hembiträdena liksom det stora flertalet övriga arbetstagare
tillförsäkras laglig begränsning av arbetstiden i form av en direkt arbetstidsreglering.
Emellertid talade åtskilliga omständigheter av praktisk natur
mot en sådan reglering. En direkt begränsning av arbetstiden förutsatte,
att hembiträdets effektiva arbetstid kunde åtminstone någorlunda noggrant
bestämmas. Hembiträdenas arbetsförhållanden med effektiv arbetstid, raster,
pauser, måltidsuppehåll och arbete för egen räkning inrörda i varandra
vore emellertid sådana, att detta i de flesta fall svårligen läte sig göra.
Arbetsrådet fortsätter:
För alt arbetstidsregleringen skall bli av något värde ur hembiträdenas
synpunkt är det tydligen nödvändigt, att den effektiva arbetstiden bokföres
på något sätt. Eljest kunna ju husmödrar och hembiträdena ej få klarlagt,
huruvida arbetstiden ligger inom lagens ram eller om övertid förekommer.
Med hänsyn till att arbetsplatsen är det privata hushållet och även av andra
orsaker är det i hög grad sannolikt, att en sådan bokföring endast i undantagsfall
skulle komma till stånd. Att föra anteckningar om arbetstiden —
vilket väl skulle göras av husmodern med kontroll av hembiträdet —- skulle
för övrigt säkerligen se anledning till tvister om hur den effektiva arbetstiden
rätteligen bör beräknas och skapa eu irritation mellan husmödrar
och hembiträden, som näppeligen skulle göra hembiträdesyrket mera lockande
än det för närvarande är.
Härtill kommer, att det för genomförandet av en effektiv arbetstidslagstiltning
på nu ifrågavarande område synes nödvändigt att, såsom är fallet
beträffande de övriga arbetstidslagarna, tillsyn i någon form utövas över
efterlevnaden av lagstiftningen. För att en sådan tillsyn skall få någon
mening fordras i sin tur alt anteckningar om arbetstid eller åtminstone om
övertid föras. Tanken på att införa en sådan tillsyn — av yrkesinspektionen
eller annan offentlig myndighet — har dock tidigare på goda grunder
avvisats, och de skäl som tala mot eu sådan kontrollerande verksamhet
inom det privata hemmet synas fortfarande äga full giltighet.
Då sålunda någon bokföring av arbetstid eller övertid ej lär komma till
stånd och då tillsyn över lagens efterlevnad ej torde komma i fråga, är det
att befara, all den föreslagna arbetstidsregleringen blir en lagstiftning på
papperet.
Hiliang till riksdagens protokoll . 1 sand. Nr 206. ‘2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
I arbetsrådets yttrande anföres vidare, att den kanske allvarligaste invändningen
mot kommissionens förslag vore, att den nuvarande bestämmelsen
om ledighet för hembiträdet efter klockan 19 skulle försvinna. Denna
bestämmelse syntes vara en av de få punkter, på vilka hembiträdeslagen
verkligen trängt igenom i det allmänna medvetandet. Det förefölle på grund
härav icke osannolikt att det förordade systemet med frihet för husmodern
att, utom i fråga om fridagar, själv bestämma arbetstidens förläggning ur
hembiträdenas synpunkt komme att visa sig oförmånligare än den nuvarande
ordningen. Ett genomförande av kommissionens förslag betydde
nämligen att man utbytte det nuvarande, teoretiskt kanske icke fullt tillfredsställande
men i praktiken värdefulla systemet med kvällsledighet mot
en principiellt invändningsfri men praktiskt sett tämligen illusorisk direkt
arbetstidsreglering.
Med hänsyn till det anförda och då förslaget dessutom medförde vissa
svårigheter av formell natur har arbetsrådet uttalat sig för att det nuvarande
systemet med bestämd kvällsledighet bibehålies.
Föredraganden.
I samband med en förlängning av hembiträdeslagens giltighetstid uppställer
sig frågan om lagen i samband därmed bör göras till föremål för
en revision i sakligt hänseende. Hembiträdesföreningarna ha framfört önskemål
om ändrade bestämmelser av innebörd, att principen om 8-timmars
arbetsdag införlivas med lagen. Denna framställning, som tillstyrkts av
åtskilliga i ärendet hörda organisationer och lokala arbetsmarknadsorgan,
har biträtts av arbetsmarknadskommissionen. Såsom skäl för att förändra
lagens karaktär från fritidslag till arbetstidslag i egentlig mening har i
huvudsak åberopats nödvändigheten av att i det rådande läget på arbetsmarknaden
söka stimulera rekryteringen till yrket. Flera myndigheter och
organisationer ha emellertid, under hänvisning till att hembiträdeslagen
medfört förbättringar i hembiträdenas arbets- och anställningsförhållanden,
.särskilt därutinnan att de nu ha en ordnad fritid, med avstyrkande av hembiträdesföreningarnas
förslag förordat en förlängning av lagens giltighetstid
utan att några mera genomgripande förändringar företagas i densamma.
För min del finner jag det synnerligen tveksamt huruvida en förbättrad
arbetstidslagstiftning för hembiträdeskåren i det nuvarande läget på arbetsmarknaden
kan tänkas ha någon nämnvärd effekt på tillströmningen av
arbetskraft till yrket. Denna synes för närvarande väsentligen bestämmas
av andra faktorer, kanske främst av den minskade tillgång på yngre kvinnlig
arbetskraft, som gjort sig gällande även på andra verksamhetsområden.
Det huvudskäl som anförts för att i hembiträdeslagen införa principen om
8-timmars arbetsdag finner jag sålunda för närvarande icke böra tillmätas
alltför stor betydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
19
Vid den av arbetsmarknadskommissionen föranstaltade stickprovsundersökningen
ha ett relativt stort antal av de husmödrar och hembiträden,
som lämnat svar, förklarat sig anse 8-timmarsdag möjlig att genomföra.
En del av dessa svar ha dock avgivits under den förutsättningen, att hembiträdet
vore tillräckligt kvalificerat för sina sysslor. I den mån detta är
fallet och förhållandena i övrigt göra det möjligt torde emellertid — icke
minst i betraktande av den brist på kvalificerad arbetskraft som förefinnes
inom detta yrkesområde — en nettoarbetstid av 8 timmar låta sig ordna på
frivillighetens väg. I praktiken torde så också ha skett i viss utsträckning.
De avsevärda skiljaktigheter, som föreligga i fråga om de anställdas kvalifikationer
och beträffande arbetsförhållandena inom olika typer av hushåll,
torde emellertid tala emot att såsom allmän regel lagstadga principen om
8-timmars arbetsdag. Det kan i detta sammanhang understrykas, att lanthushållen
äro starkt underrepresenterade i stickprovsundersökningen och att
inom denna kategori endast omkring en fjärdedel av husmödrarna utan
reservation ansett 8-timmars arbetsdag möjlig att genomföra liksom att endast
omkring 27,5 procent av hembiträdena varit av denna åsikt.
Särskilt beaktande förtjänar vidare förhållandena i familjer med barn,
där bada föräldrarna ha arbete utom hemmet. För sådana familjers del
måste den ifrågasatta arbetstidsregleringen ofta medföra stora svårigheter
att sörja för barnens vård, om hembiträdet skall åtnjuta en längre ledighet
mitt på dagen eller kompenseras därför genom ett ökat antal hel- eller
halvlediga dagar. Det synes kunna befaras att i vissa fall husmodern skulle
nödgas lämna sitt yrkesarbete, vilket under den rådande arbetsmarknadssituationen
synes mindre lyckligt.
Med det husliga arbetets natur följer vidare, afl en nettoarbetstidsregleling
är svår att praktiskt tillämpa. Såsom arbetsrådet anfört äro i det husliga
arbetet raster, pauser, måltidsuppehåll och arbete för egen räkning så
inrörda med den effektiva arbetstiden, att det föreligger betydande svårigheter
att avgöra dennas längd. Nödvändigheten att beräkna den tid, som
åtgår för sådana avbrott i den effektiva arbetstiden som nu nämnts, kan
tätt ge upphov till irriterande meningsskiljaktigheter. De nu angivna svårigheterna
avhjälpas icke därigenom att den tillåtna arbetstiden, såsom
arbetsmarknadskommissionen föreslagit, fördelas på en längre period. En
sådan anordning skulle dessutom föra med sig komplikationer av formell
natur, exempelvis i fråga om beräkning av övertid, och den skulle uppenbarligen
nödvändiggöra upprättande av någon form av arbetstidsschema
och förande av anteckningar om arbetstid, raster och övertid, som säkerligen
skulle vålla åtskillig olägenhet.
Införandet av en regel om 8-timmars genomsnittlig arbetsdag torde vi
dare, hur bestämmelsen än utformas, göra ett regelbundet uttagande av
övertid nödvändigt i vissa typer av hushåll och beträffande vissa arbetstagare
(barnsköterskor, nybörjare i yrket). Dä gottgörelse för övertid i
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
första hand skall utgå i form av penningar, måste detta föra med sig att
många husmödrar, som äro i särskilt stort behov av hemhjälp, av ekonomiska
skäl måste avstå härifrån. Sådana konsekvenser synas mindre
lyckliga.
De anförda synpunkterna leda för min del till slutsatsen, att en revidering
av hembiträdeslagen i angiven riktning för närvarande icke bör komma
till stånd. Därest, såsom jag förordar, giltigheten av den nuvarande lagen
förlänges på en tid av tre år, torde efter denna tid lagens verkningar säkrare
kunna bedömas. En ytterligare anpassning efter de förändrade förhållandena
på den husliga arbetsmarknaden kan under denna treårsperiod
förväntas äga rum genom fortgående rationalisering av hemarbetet, utbyggnad
av den sociala hemhjälpen, inrättande av daghem m. m. Dylika omständigheter
förtjäna givetvis beaktande när fråga uppkommer om ytterligare
förlängning av lagens giltighetstid.
Hembiträdes förmåner vid sjukdom.
Enligt 7 § hembiträdeslagen gäller, att om hembiträde, som är i arbetsgivarens
hus och kost, på grund av sjukdom förhindras att utföra sina sysslor,
hembiträdet äger att, så länge avtalet består, av arbetsgivaren erhålla
bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning
prövats föreligga och intagning å sådan inrättning jämväl
ägt rum. Häremot stridande förbehåll är utan verkan. Har arbetsgivare,
utöver vad nu sagts, bestritt kostnad för sjukvård åt hembiträdet, ma arbetsgivaren
söka kostnaden åter av hembiträdet.
Hembiträdesföreningarna ha i sin skrivelse till chefen för socialdepartementet
hemställt, att bestämmelser angående hembiträdes rätt till lön under
sjukdom införas i lagen. I skrivelsen föreslås, att hembiträde, som efter
minst sex månaders anställning hos en och samma arbetsgivare genom
oförvållad sjukdom, styrkt genom läkarintyg, blir arbetsoförmögen, skall
äga rätt till ersättning i form av kontant lön, kost, logi och nödig personlig
tillsyn under minst 14 dagar.
I yttrandena till arbetsmarknadskommissionen ha
hembiträdesföreningarnas förslag tillstyrkts av Fredrika-Bremer-förbundet,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, svenska barnsköterskeföreningen,
svenska lantarbetarförbundet samt ett stort antal länsarbetsnämnder.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund finner dock, att personlig tillsyn
icke kan krävas i det fall att hembiträdet självt ordnat sin bostadsfråga.
Åven vissa länsarbetsnämnder synas förutsätta, att den föreslagna bestämmelsen
skall gälla endast hembiträden, som bo hos arbetsgivaren, och länsarbetsnämnden
i Våsternorrlands län anser undantag i vad rör förmånen av
kost, logi och personlig tillsyn påkallat även för de tall, då husmor har för
-
21
Kungl. Muj:ts proposition nr 206.
värv sar be te på annan ort än hemorten eller har arbetet så ordnat att längre
lunchraster icke förekomma och annan arbetskraft ej kan anskaffas. Läns<u
betsnämnderna i Östergötlands och Västmanlands län ha däremot understrukit,
att de förmaner, som komma att tillerkännas på arbetsplatsen boende
hembiträden, böra gälla även hembiträden med egen bostad. Länsarbetsnämnden
i Södermanlands län åter har ifrågasatt, om icke i varje fall borde
i lagen utsägas i vad mån hembiträden med egen bostad men i arbetsgivarens
kost ägde rätt till kost eller kostersättning under sjukdom.
Fredrika-Bremer-förbundet har i sitt yttrande anfört:
Vid lagens tillkomst uttalades från flera håll farhågor för att bestämmelserna
om rätt för hos arbetsgivaren boende hembiträde till kost, logi och
nödig personlig omvårdnad vid viss tids sjukdom skulle komma att visa sig
synnerligen betungande för familjer med mindre god ekonomi. Såvitt förbundet
har sig bekant har emellertid i praktiken icke försports något missnöje
med denna bestämmelse. En komplettering av stadgandet i överensstämmelse
med vad hembiträdesföreningarna föreslagit finner förbundet
följdriktig och i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen i
sådana frågor.
Landsorganisationen har framhållit, att hembiträdesföreningarnas förslag
överensstämde med den ståndpunkt landsorganisationen intagit i sina yttranden
över hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag
till hembiträdeslag.
Länsarbetsnämnden i Kristianstads län har anfört, att det syntes skäligt
att vid sjukdom kontant lön utginge under 14 dagar till hembiträde i arbetsgivarens
hus och kost. I övrigt borde 7 § i lagen bibehållas oförändrad.
Vid utformandet av bestämmelsen borde hänsyn tagas till den nya lagen
om sjukförsäkring. Det syntes nämnden rimligt, att för hembiträdet stadgades
skyldighet att för tiden intill dess nämnda lag trädde i kraft ingå
som medlem i sjukkassa. Lämpligt vore, att arbetsgivaren bestrede försäkringsavgiften.
Införande av en bestämmelse att hembiträde skall vara medlem i sjukkassa
har även förordats av vissa andra länsarbetsnämnder samt av högerns
centrala kvinnoråd. Rådet har eljest i princip tillstyrkt hembilrädesföreningarnas
förslag i denna del men synes förmena, alt bestämmelser om rätt till
gottgörelse under sjukdom ej böra göras tvingande till hembiträdets förmån.
Länsarbetsnämnden i Skaraborgs län har föreslagit, att hembiträde efter
b månaders anställning vid sjukdom skall äga rätt till kontant lön under
endast en vecka och att sådan ersättning under 14 dagar skall utgå först
sedan anställningen varat ett år.
Hembiträdesföreningarnas förslag om lön under sjukdom har avstyrkts
av riksförsåkringsanstalten, socialstyrelsen, folkpartiets kvinnoförbund, svenska
arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska
landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och
yrkeskvinnors samarbetsförbund samt av länsarbetsnämnderna i Värmlands
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
och Örebro län. Länsarbetsnämnden i Värmlands län har dock förordat eu
bestämmelse av innebörd, att om uppsägning sker under hembiträdes sjukdom,
hembiträdet under alla förhållanden skall äga rätt till lön under upp
sägningstiden.
Arbetsnämnden i Stockholms stad har, med hänvisning till att frågor som
röra sjukersättning i regel fastställas genom frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens
parter, ifrågasatt lämpligheten av att genom lagstiftning reglera
dessa frågor för en bestämd grupp. Motsvarande synpunkt har åberopats
i flertalet av de avstyrkande yttrandena. I övrigt har man i dessa
hänvisat till den blivande obligatoriska sjukförsäkringen och vidare fram
hållit, att införande i lagen av en bestämmelse om sjuklön skulle medföra
dryga kostnader för många familjer, som i ett dylikt läge skulle kunna bli
tvingade att betala dubbel hemhjälp. Länsarbetsnämnden i Örebro län har
föreslagit, att den nuvarande bestämmelsen i 7 § skärpes så, att förmånen
av fri kost och logi jämte nödig personlig tillsyn tillerkännes hembiträde
först efter viss tid, exempelvis tre månaders anställning samt under högst
eu månad.
Vid den av arbetsmarknadskommissionen företagna stickprovsundersökningen
framställdes även frågor avseende bestämmelserna om ersättning
till hembiträde under sjukdom. Av svaren framgår att lön under sjukdom
i stor utsträckning torde utgå redan nu. Det övervägande flertalet
inom båda grupperna (76 procent av husmödrarna och 93 procent av hembiträdena)
ansluter sig emellertid till att bestämmelser böra intagas i lagen.
Arbetsmarknadskommissionen föreslår för egen del icke
några ändrade bestämmelser rörande hembiträdes förmåner vid sjukdom.
Kommissionen framhåller, att bestämmelser av likartad natur som den av
hembiträdesföreningarna föreslagna icke torde finnas intagna i lag gällande
för annat arbetsområde, varför det vore tveksamt, om eu sådan regel borde
införas i hembiträdeslagen. Av den genomförda stickprovsundersökningen
framginge för övrigt, att i runt tal 70 procent av de av undersökningen berörda
hembiträdena redan vore medlemmar i någon erkänd sjukkassa. I samband
med genomförande av den obligatoriska sjukförsäkringen skapades
trygghet i detta avseende jämväl för löntagare inom det husliga arbetsområdet.
Kommissionen fortsätter:
Vad angår bestämmelsen i 7 § rörande arbetstagares förmåner vid sjukdom
vill kommissionen påpeka, att hembiträde, boende på arbetsplatsen,
enligt denna bestämmelse tillförsäkras väsentligt större förmåner än hembiträde
med egen bostad. Med hänsyn till svårigheterna att införa motsvarande
förmåner för sistnämnda grupp av arbetstagare vill kommissionen
dock icke föreslå någon lagändring i syfte att utjämna skillnaderna. För
övrigt synes utvecklingen, bortsett från nu rådande bostadsbrist, gå därhän,
att allt flera arbetstagare inom även detta yrke hålla sig med bostad utan
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
för arbetsplatsen, vilket är ägnat att göra deras arbetsförhållanden i detta
avseende mer jämförliga med övriga yrkesgruppers.
Frågan om hembiträdes rätt till kontant lön under sjukdom var föremål Föredragan
för övervägande redan vid hembiträdeslagens tillkomst. Hembiträdesut- den''
redningen ansåg det mindre lämpligt att reglera spörsmålet särskilt för
ifrågavarande specialområde och fann, under förutsättning att trängande
skäl icke påkallade en omedelbar lösning, frågan böra överlämnas till avgörande
i större sammanhang. Sådana skäl vore enligt utredningens mening
icke för handen, da för hembiträdenas vidkommande frågan i praxis erhållit
en relativt tillfredsställande lösning. Lagen utformades i enlighet
härmed.
Några vägande skäl synas icke nu hava anförts för att statsmakterna
skulle frångå den ståndpunkt, som av dem tidigare intagits till förevarande
spörsmål. Hembiträde i arbetsgivarens hus och kost torde vid kortare sjukdomar
alltjämt regelmässigt få behålla hela lönen och ett stort antal hembiträden
synes genom sjukförsäkring själva ha sökt bereda sig visst skydd
mot löneförlust vid sjukdomsfall. I och med att lagen om allmän sjukförsäkring
den 1 juli 1950 träder i kraft tillförsäkras alla hembiträden sådant
skydd. Att, såsom i några yttranden föreslagits, genom stadgande i lagen
föreskriva skyldighet för hembiträde att redan nu försäkra sig mot sjukdom
lär ej heller kunna ifrågakomma. Det synes även mindre lämpligt
att, såsom ifrågasatts, i lagen införa en bestämmelse om att kontant lön
skall utgå till hembiträde, som är av sjukdom oförmöget att utföra sina
sysslor, därest sjukdomen föranlett att hembiträdet uppsagts från sin anställning.
Hembiträde i arbetsgivarens hus och kost har enligt gällande lag
i denna situation icke rätt till kontant lön under uppsägningstiden men
äger däremot så länge avtalet består att av arbetsgivaren erhålla bostad och
kost jämte nödig personlig tillsyn.
Beträffande sistnämnda förmåner vid sjukdom har i flera yttranden till
arbetsmarknadskommissionen föreslagits, att de skola tillerkännas även
hembiträde med egen bostad. I fråga om sådana hembiträden innehåller
lagen nämligen ej någon bestämmelse om skyldighet för arbetsgivaren atl
låta hembiträde under sjukdom komma i åtnjutande av vissa naturaförmåner,
vilka i allmänhet torde hestå av fri kost. Då dessa hembiträden
sannolikt i väsentligt mindre utsträckning än hembiträden med fri bostad
erhalla kontant lön under sjukdom försättas de onekligen vid sjukdomsfall
ofta i en svår situation. På de av arbetsmarknadskommissionen anförda
skälen anser jag mig emellertid icke kunna förorda någon ändring av lagen
till deras förmån. Jag har ej heller funnit anledning biträda förslaget, att
de förmåner, som för närvarande utgå vid sjukdom oberoende av anställningstidens
längd, skola tillerkännas hembiträde först efter viss tids anställning.
Föredragen
den.
24 Kuugl. Maj.ts proposition nr 206.
Tiden för arbetets början.
Enligt 9 § hembiträdeslagen skall hembiträdes ordinarie arbetstid, ändå
att annorlunda avtalats, sluta senast kl. 19. Däremot innehåller lagen ingen
bestämmelse om tiden för arbetets början.
I sitt yttrande till Kungl. Maj:t har arbetsrådet funnit det kunna ifrågasättas
att som korrektiv mot att hembiträdena erhålla för lång arbetstid
i lagen upptaga en bestämmelse om vid vilken tidpunkt den ordinarie arbetstiden
tidigast finge börja på morgonen. Under hänvisning till vad i
frågan förekommit vid lagens tillkomst har emellertid arbetsrådet avstått
från att förorda en sådan bestämmelse.
Såsom förut nämnts är hembiträdeslagen avsedd att innefatta en fritidsreglering.
Denna reglering är emellertid i så måtto ofullständig, att den
icke befattar sig med tidpunkten för det ordinarie arbetets början. Denna
fråga var föremål för övervägande under förarbetena till lagen. Med hänsyn
till de särskilda förhållandena i jordbrukshushåll, där mjölkningsarbetet
måste påbörjas före kl. 6, kommo emellertid några bestämmelser om
tiden för arbetets början icke att inflyta i lagen. Något yrkande om ändring
härutinnan har nu ej framförts. Anledning torde därför saknas att nu taga
upp frågan till behandling i lagen.
Fridagar.
10 § innehåller bestämmelser om hembiträdes fridagar. Enligt dessa bestämmelser
äger hembiträde, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i
minst följande omfattning, nämligen dels antingen var tredje söndag eller
annan allmän helgdag av kyrklig karaktär eller efter kl. 13 varannan sådan
dag, dels en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14 och dels den 1 ma.)
efter kl. 13, såframt fridag ej då åtnjutes på grund av att dagen infaller på
sön- eller helgdag.
I hembiträdesföreningarnas skrivelse till chefen för socialdepartementet
yrkas, att bestämmelsen om söndagsledighet måtte utökas att omfatta varannan
sön- och helgdag. Föreningarna framhålla, att en del av husmödrarna
icke förstått att i lagen föreskrivna fritider utgjorde ett minimum,
varför hembiträden, som haft flera fridagar än lagen stadgade, efter dess
tillkomst stundom fått rätten härtill ifrågasatt.
Förslaget har tillstyrkts av det övervägande antalet myndigheter och
organisationer, som hos arbetsmarknadskommissionen yttrat sig i ärendet,
varvid i allmänhet betonats, att den föreslagna bestämmelsen i de flesta fall
endast torde komma att bekräfta redan existerande överenskommelser.
Högerns centrala kvinnoråd har härtill fogat anmärkningen, att det givetvis
borde stå öppet för arbetsgivare och arbetstagare att göra annan frivillig
överenskommelse om söndagsledighet. Även Sveriges socialdemokratiska
Kungi. Maj:ts proposition nr 206.
25
kvinnoförbund förutsätter, att parterna genom fri överenskommelse och med
god vilja kunna åstadkomma jämkningar i fråga om ledigheten, där ett
starkt behov därav uppkommer. Fredrika-Bremer-förbnndet anser, att ordet
»minst» bör utgå ur lagtexten. Något hinder att utöka ledigheten skulle icke
följa därav men lagen borde icke genom sin ordalydelse förutsätta att husmodern
som regel skall uträtta allt hushållsarbete under söndagar.
Hembiträdesföreningarnas centralkommitté har i sitt yttrande till arbetsmarknadskommissionen
uttalat, att det enligt kommitténs mening vore genomförbart
att stipulera fyra hellediga dagar per månad, varav minst två
skulle vara söndagar. Övriga borde alternativt kunna utgå som halvdagsledighet,
varigenom den nu tillämpade regeln med en ledig eftermiddag i
veckan kunde bestå. Ett annat förslag till fridagarnas anordnande har
framställts av länsarbetsnämnden i Örebro län, som förordat, att hembiträdena
erhölle var tredje söndag helledig samt därutöver en halvledig söndag
i månaden samt en halvledig dag i veckan.
Bibehållande av nuvarande bestämmelser om hembiträdenas fridagar
föreslås av folkpartiets kvinnoförbund, svenska arbetsgivareföreningen, svenska
lantarbetsgivareföreningen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och länsarbetsnämnden i Gotlands län. Folkpartiets kvinnoförbund anser
frågan vara av underordnad betydelse och böra regleras genom avtal.
Arbetsmarknadskommissionen tillstyrker enhälligt hembiträdesföreningarnas
förslag i denna del och föreslår sålunda, att hembiträde, ändå att annat
avtalats, skall åtnjuta fridag minst varannan söndag eller annan allmän helgdag
av kyrklig karaktär.
Beträffande frågan hur ofta hembiträde skall hava fridag synes det vara
vanligt, att hembiträde åtnjuter fridag varannan söndag eller något oftare
än vad lagen föreskriver. Med hänsyn härtill och till vad hembiträdesföreningarna
anfört föreslår jag att denna praxis lagfästes. I övrigt synes
10 § icke böra givas ändrad avfattning.
Avtalets upphörande, skadestånd m. m.
Om anställnings- och uppsägningstid finnas bestämmelser i 5 och tb §§.
Enligt första stycket av förstnämnda lagrum skall avtal, som är ingånget
för bestämd tid, upphöra att gälla då den överenskomna tiden gått tillända.
Om avtalstiden ej understiger ett år, skall avtalet dock anses förlängt på
obestämd tid. därest uppsägning ej skett fjorton dagar före avtalstidens
slut. Enligt andra stycket av 5 § skall, om avtalstiden ej är bestämd, avtalet
upphöra att gälla fjorton dagar efter det uppsägning å någondera sidan
skett. Bestämmelserna i 5 § äro icke tvingande.
I H § stadgas, alt därest hembiträde, som är anställt för bestämd tid,
på grund av sjukdom under minst fjorton dagar varit oförmöget att sköta
Föredragan
den.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
26
sina sysslor, arbetsgivaren äger uppsäga avtalet med iakttagande av fjorton
dagars uppsägningstid. Återfår hembiträdet före uppsägningstidens utgång
sin arbetsförmåga, är uppsägningen, om annan ej anställts i hembiträdets
ställe, förfallen. Bestämmelsen är tvingande.
15 § innehåller bestämmelser om arbetsgivarens rätt att uppsäga avtalet
till omedelbart upphörande och 16 § motsvarande föreskrifter för hembiträdets
del. Enligt 15 § är hembiträdet skyldigt att efter anmodan av
arbetsgivaren på dennes bekostnad anskaffa och för arbetsgivaren förete
läkarintyg angående sitt hälsotillstånd. Då avtal uppsagts, är arbetsgivaren
enligt 17 § skyldig att på begäran lämna hembiträde betyg angående anställningen.
Betyget skall innehålla uppgift om, bland annat, anställningens
art och anställningstiden samt hembiträdes flit, ordning och skicklighet i
arbetet.
19 och 20 §§ innehålla slutligen regler om skadestånd. I 19 § stadgas, att
om arbetsgivare eller hembiträde åsidosätter sina förpliktelser enligt avtalet
eller hembiträdeslagen, därav uppkommen skada skall ersättas. Vid bedömande
om och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tagas även till omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till
den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende
å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet kan också äga rum. I 20 § föreskrives, att talan om
skadestånd enligt 19 § vid äventyr av talans förlust skall anhängiggöras
inom sex månader från det skadan inträffade.
I ett å den kvinnliga yrkesinspektionens vägnar avgivet yttrande till riksförsäkringsanstalten
anföres:
Hembiträdeslagens stora betydelse för höjandet av liembiträdesyrkets
sociala värde skulle ökas, om lagen utom arbetsgivarens skyldigheter även
innehölle några stadganden om arbetstagarens förpliktelser. I 17 § omnämnes,
att betyg skall innehålla uppgift om bl. a. hembiträdets flit, ordning
och skicklighet, det är allt. Ej heller innehåller det av statens arbetsmarknadskommission
fastställda anställningskontraktet någonting om hembiträdets
åligganden. Ett kontrakt bör dock taga upp ej blott den ena partens
skyldigheter utan bägges. Som det nu är betraktas allmänt endast husmodern
bunden, detta ofta även av hembiträdet, som skrivit under ett
dylikt anställningskontrakt.
Liknande uttalanden göres även i andra yttranden. Socialstyrelsen har
uppgivit, att det ofta förekomme, att hembiträde slutade sin anställning utan
att iakttaga uppsägningstid. Högerns centrala kvinnoråd har yrkat att en
mot § 14 svarande bestämmelse införes för hembiträdena så att dessa icke
ha rätt att omedelbart säga upp avtalet vid arbetsgivarens sjukdom. Länsarbetsnämnden
i Ålvsborgs län har framhållit lämpligheten av att vissa kompetenskrav
på hembiträden infördes i lagen och att genom statliga myndig
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
''21
heters försorg lämpliga husliga utbildningsanstalter skapades. Den husliga
utbildningens betydelse understrykes för övrigt i flera yttranden.
Även bestämmelserna i 15 § om läkarintyg ha föranlett uttalanden i några
yttranden till arbetsmarknadskommissionen. Sålunda har länsarbetsnämnden
i Jämtlands län förordat införandet av en ovillkorlig föreskrift för hembiträde
att förete läkarintyg, åtminstone då det vore fråga om tuberkulos
och då barn funnes i familjen. Med hänsyn till konkurrensen om hemhjälpen
hade det nämligen visat sig svårt för en arbetsgivare, som icke ville
riskera att bli refuserad av en platssökande, att anmoda denna att anskaffa
och förete läkarintyg.
Omförmälda länsarbetsnämnd anser även bestämmelserna i 19 § om skadestånd
vara otillfredsställande och alltför vaga. Särskilt gällde detta i
fråga om hembiträde, som avvek från sin anställning utan iakttagande av
uppsägningstid. Med utgångspunkt från förekomsten av sådana avtalsbrott
har jämväl socialstyrelsen berört hembiträdeslagens skadeståndsregler. Styrelsen
har härvid anfört:
På grund av avsaknaden av närmare bestämmelser för bedömningen av
skadeståndets storlek och svårigheten i vissa fall att påvisa någon ekonomisk
skada kan i regel enighet icke uppnås om med vilket belopp skadestånd
skall utgå. Under sådana omständigheter låter husmodern ofta saken
förfalla. Den av lagen anvisade utvägen att instämma hembiträdet till
domstol för fastställande av skadeståndet är ej heller framkomlig. Enär
hembiträdena i regel sakna utmätningsbara tillgångar, kan nämligen ett
av domstol utdömt skadestånd sällan uttagas. Husmodern får i stället själv
betala sina rättegångskostnader.
Enligt styrelsens uppfattning skulle det innebära en fördel för båda parter
om det fastställdes vissa normer för beräkningen av skadeståndet i dylikt
fall. Med hänsyn till frågans räckvidd är styrelsen emellertid icke nu
beredd att framlägga förslag, efter vilka linjer dessa normer böra utformas. I
I den mån det för närvarande förekommer i större utsträckning än tidigare,
att hembiträden lämna sina anställningar utan iakttagande av föreskriven
uppsägningstid, torde detta hava sill grund i den rådande knappheten
på arbetskraft inom det husliga arbetsområdet. Denna brist på hembiträden
har troligen också medfört att åtskilliga mindre kvalificerade arbetstagare
sökt sin utkomst inom yrket. Att i lagen upptaga detaljerade
bestämmelser om hembiträdes skyldigheter, viss kompetens för arbetstagare
för att få åtnjuta lagens skydd eller dylikt kan emellertid enligt min
mening ej komma i fråga. I 19 § finnes uttryckligen angivet att skadeståndsskyldighet
åligger hembiträde, som åsidosätter sina förpliktelser. 1
arbetsgivarens möjlighet all i vanlig rättegång föra skadeståndstalan mot
hembiträdet finnes alltså elt visst korrektiv mot de berörda missförhållandena.
Att, såsom socialstyrelsen påpekat, denna möjlighet många gånger
är utan värde, lär visserligen ej kunna bestridas. Det kan emellertid
ifrågasättas om etl fastställande av vissa normer för skadeståndets beräk
-
Föredragan
den.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
ning skulle kunna i någon väsentlig grad avhjälpa de av socialstyrelsen
påtalade olägenheterna. I varje fall torde spörsmålet äga sådant samband
med vissa andra frågor av civilrättslig natur, att det bör upptagas först i
förening med en allmän reglering av de enskilda arbetsavtalen.
Vad slutligen angår den påyrkade skärpningen av stadgandet i 15 § om
skyldighet för hembiträde att på anmodan av arbetsgivaren förete läkarintyg,
torde icke något vara att vinna genom att denna skyldighet göres
ovillkorlig. Jag kan därför ej förorda en ändring av lagen i denna del. Jag
vill emellertid erinra om att vid stadgandets tillkomst uttalades, att hinder
icke mötte mot en tillämpning av detsamma redan vid hembiträdes tillträdande
av anställning, i samband varmed påpekades att gällande tuberkulosförordning
innehölle förbud för den, som är behäftad med smittsam
tuberkulos att tillträda anställning att sköta barn samt att vid remissbehandlingen
av det förslag, som låg till grund för denna förordning, underströks
behovet av kontroll i tuberkuloshänseende beträffande hembiträden.
Lagens giltighetstid.
Hembiträdeslagen torde, såsom av arbetsmarknadskommissionen föreslagits
och av mig i det föregående förordats, böra erhålla förlängd giltighet
under en treårsperiod, räknad från och med den 1 november 1947.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet
med det anförda inom socialdepartementet utarbetat förslag till lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 19AA (nr A61), av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Sigurdson. 1
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
29
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 mars
1947.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 26 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28
februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni
1944 (nr 461).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsfiskalen S. O. af Geijerstam.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Åke Mossler.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 28 mars 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsrå n
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterb rg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Mossberg lagrådets den 28 mars 1947 avgivna utlåtande över det den
28 februari 1947 till lagrådet remitterade förslaget till lag om fortsatt giltighet
av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) och hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Hedfors.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947
716396
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1947:314 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 a1 i texten
- 2LU 1947:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. l\Iaj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 s. 1 i texten