Sök i Ratio Lex

Med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m

1947-03-28 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:207, Med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till arbetstidslag

för hotell, restauranger och kaféer, m. m.; given

Stockholms slott den 28 mars 1947.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

2) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning.

Under Hans Maj ds

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947,

1 samt. Nr 207.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj ds förslag)

Nr 462

Förslag till

Arbetstidslag för hotell, restauranger

och kaféer;

given Stockholms slott den 30 juni

1944.

Arbetstidslag för hotell, restauranger

och kaféer.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å hotell-,

restaurang- och kaférörelse, vari

till arbete för arbetsgivares räkning

i regel användas minst tre arbetstagare,

håri icke inräknad arbetstagare,

vilken användes till arbete som

i andra stycket avses. I omedelbar

anslutning till rörelse av nämnda

slag utövad annan verksamhet, vilken

ej bedrives såsom självständigt

företag, skall vid tillämpning av lagen

anses inbegripen i rörelsen.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

1 §■

Denna lag äger tillämpning å hotell-,

restaurang- och kaférörelse, för

såvitt i rörelsen arbetstagare användes

för arbetsgivares räkning till arbete

av annat slag ån i andra stycket

avses. I omedelbar anslutning till

hotell-, restaurang- eller kaférörelse

utövad annan verksamhet, vilken ej

bedrives såsom självständigt företag,

skall vid tillämpning av lagen anses

inbegripen i rörelsen.

till bestämda tider;

c) arbete, som bedrives av staten;

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;

e) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;

f) skeppstjänst.

2 §•

Såsom arbetstagare skall vid tilllämpning

av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;
b)

hovmästare, kökschef, husfru

eller annan befattningshavare i överordnad

ställning;

2 §•

Såsom arbetstagare skall vid tilllämpning

av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;
b)

företagsledare, personalchef eller

därmed jämförlig befattningshavare

i överordnad ställning;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

3

(Gällande lag:) (Kungl. Maj ds förslag)

c) bokhållare eller annat kontors- c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

biträde.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars

rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen äger

tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av

domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har

arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller

den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll

oräknade, kommer att

under loppet av tre kalenderveckor

uppgå beträffande arbetstagare, som

har att direkt betjäna allmänheten,

till 153 timmar och i fråga om annan

arbetstagare till 11A timmar. Arbetstiden

må ej något dggn överstiga 11

timmar.

Ordinarie arbetstid.

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,

än 144 timmar under loppet av

tre kalenderveckor. Arbetstiden må

under en tidrymd av tjugufyra timmar,

räknad från klockan 6 på morgonen

ena dagen till samma tid påföljande

dag, ej överstiga 11 timmar.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt

än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes

längre än i 4 § siigs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undanlag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet

medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av

de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition m 207.

Arbete å övertid.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

6 §■

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,

i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn

från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet

att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till posten.

V §•

1 mom. Till betjäning av gäster,

som vid upphörande av servering befinna

sig inom det för serveringen

avsedda området, samt till sådana

förberedelse- eller avslutningsarbeten,

som för driftens ohindrade gång

nödvändigtvis måste utföras före

eller efter den allmänna arbetstiden,

må nödigt antal arbetstagare användas

å övertid under högst 21 timmar

under loppet av tre kalenderveckor,

dock att under en tidrymd av tjugufyra

timmar, räknad från klockan 6

på morgonen ena dagen till samma

tid påföljande dag, arbetstagare icke

må användas till sådant arbete å

övertid mer än en och en halv timme.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid,

vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för

högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 200 timmar under

loppet av ett kalenderår.

3 mom. År eftergift utöver vad enligt 2 mom. medgives av trängande

behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under loppet av ett

kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

7 §•

1 mom. Till betjäning av gäster,

som vid upphörande av servering befinna

sig inom det för serveringen

avsedda området, samt till sådana

förberedelse- eller avslutningsarbeten,

som för driftens ohindrade gång

nödvändigtvis måste utföras före

eller efter den allmänna arbetstiden,

må nödigt antal arbetstagare användas

å övertid under högst 21 timmar

under loppet av tre kalenderveckor,

dock icke något dygn mer än en och

en halv timme.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 207.

5

(Gällande lag:) (Kungl. Maj ds förslag:)

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt sexton

men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i 2 eller 3 mom.

5 mom. I fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses

i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom

användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

Anteckning om arbete å övertid in. m.

8 §•

Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal, upprättad

enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren

att göra anteckning i sådan övertidsjournal senast den första söckendagen

efter varje period av tre veckor eller, därest då icke kan avgöras,

huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet äger

dock föreskriva, att anteckning om arbete å övertid får verkställas å annan

tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid,

som avses i 7 § 1 mom., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning,

där övertiden finnes behörigen upptagen å det i 11 § 2 mom. föreskrivna

arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under

minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid,

då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas

datum.

Arbetsgivare åligger att efter därom framställd begäran bereda hos honom

anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga del, såvitt

arbetstagaren angår, av övertidsjournal eller sådan handling, som i tredje

stycket sägs.

Allmänna bestämmelser.

9 §■

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två ledamöter, vilka äro förtrogna

med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. En ledamot

skall utses bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess

ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en

ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen i Sverige,

samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta eu av dess ledamöter, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 207.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna

utses i enahanda ordning minst två suppleanter, förtrogna med

förhållandena inom omförmälda näring.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med

iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, som utsetts i här nämnd

ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna

i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

10 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom

visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift i

något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 inom., må Konungen, på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, förordna, att eftergiften

må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller sådana svårigheter för visst arbete eller företag,

att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen, på framställning

av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §■

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen.

Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat

rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

2 mom. Å arbetsställe skall på lämplig plats finnas anslaget arbetstidsschema,

som för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare med samma

arbetstidsindelning angiver tiderna för arbetets början och slut samt de

tider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden av den

tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva befrielse för viss arbetsgivare

från den i detta moment stadgade skyldigheten.

12 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som stadgas

i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes

med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden

om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen

till böter från och med fem till och med femtio kronor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

7

(Gällande lag.) (Kungl. Maj.ts förslag)

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller fjärde stycket

eller 11 § 2 mom. åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §. 14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid Böter, som ådömas enligt denna

polisdomstol, där sådan är inrättad, lag, tillfalla kronan.

men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag

är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den

avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 oktober 7944 och

i övrigt den 1 januari 7945 samt gäller

till och med den 31 december

7947. Beträffande förseelse mot lagen,

som begåtts under tiden för dess

giltighet, skall dock vad i lagen är

stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda

dag.

Denna lag träder i kraft, såvitt den

avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 oktober 7947 och

i övrigt den 1 januari 7948 samt gäller

till och med den 31 december

1950. Beträffande förseelse mot lagen,

som begåtts under tiden för dess

giltighet, skall dock vad i lagen är

stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda

dag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning.

Härigenom förordnas dels att 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning skall under tiden från och med den 1 januari 1948 till och med

den 31 december 1950 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 10 § 1 mom. nämnda lag icke skall äga giltighet under nämnda tid.

1 §•

Denna lag---här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som---äger tillämpning,

k) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger

tillämpning, samt

l) arbete, som —---hans bostad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari

1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,

Myrdal, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Mossberg fråga om ng arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer

samt anför.

Arbetstiden för ekonomipersonalen vid hotell, restauranger och kaféer

reglerades före år 1945 genom den s. k. allmänna arbetstidslagen den 16

maj 1930. Från denna lags tillämpning var däremot undantaget sådant arbete

inom hotell-, restaurang- och kaférörelse, som var att hänföra till allmänhetens

direkta betjänande. Arbetstiden för de med dylikt arbete sysselsatta,

alltså främst serverings- och hotellpersonalen, erhöll laglig reglering

först år 1944 genom arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Till denna lag överfördes därvid jämväl regleringen av arbetstiden för sådant

arbete inom näringen, varå allmänna arbetstidslagen förut ägt tilllämpning.

1944 års hotellarbetstidslag grundade sig på en av socialstyrelsen

verkställd utredning och däröver avgivna yttranden. Förslag till lagen

framlades genom proposition (nr 218) för 1944 års riksdag, som antog förslaget

med visst tillägg. Lagen, som utfärdades den 30 juni 1944 (nr 462),

erhöll tre års giltighetstid. Denna tid utgår den 31 december 1947.

Med hänsyn härtill ha statsmakterna att innevarande år taga ståndpunkt

till frågan om förlängning av giltighetstiden för lagen och om eventuella

ändringar i densamma.

Kungl. Maj:t har genom skrivelse den 12 juli 1946 uppdragit åt arbetsrådet

att, efter inhämtande av yttrande från de myndigheter och sammanslutningar,

vilkas hörande arbetsrådet funne lämpligt, verkställa utredning

rörande hittills vunna erfarenheter angående verkningarna av hotellarbetstidslagen

samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag i fråga om förlängning

av lagens giltighetstid och ändringar i densamma, som i anledning

av den verkställda utredningen kunde anses erforderliga.

I anledning härav har arbetsrådet berett riksförsäkringsanstallen och

följande organisationer tillfälle att till rådet inkomma med yttrande, näm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

It)

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

ligen svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges centrala

restaurangaktiebolag, Sveriges konditor-förening, svenska turisthotellens

riksförbund, svenska turistföreningen, Stockholms kaféidkareförening, reso

—- folkrörelsernas rese- och semesterorganisation, föreningen allmännyttiga

kafébolag, Sveriges kafé- och konditoriägareförbund, kooperationens förhandlingsorganisation,

landsorganisationen i Sverige, Sverges hotell- och

restaurangpersonals förbund, svenska livsmedelsarbetareförbundet, svenska

handelsarbetareförbundet, tjänstemännens centralorganisation och tjänstemannaförbundet

för hotell och restauranger.

Yttranden ha inkommit till arbetsrådet från riksförsäkringsanstalten och

samtliga nämnda organisationer med undantag av reso och kooperationens

förhandlingsorganisation. Vid riksförsäkringsanstaltens yttrande har anstalten

fogat avskrifter av särskilda skrivelser i ärendet från yrkesinspektrisen

och vrkesinspektören i tredje distriktet. En av arbetsrådet upprättad

kortfattad sammanställning över innehållet i berörda yttranden torde få

såsom bilaga (Bilaga A) fogas till protokollet i förevarande ärende.

Med skrivelse den 11 december 1946 har arbetsrådet redovisat det av

Kungl. Maj:t erhållna uppdraget. Rådet föreslår härvid, att arbetstidslagen

för hotell, restauranger och kaféer efter ändring i 4 § beträffande betjäningspersonalens

arbetstid förlänges för en tid av tre år. Rådets yttrande

är emellertid icke enhälligt. Skiljaktiga meningar ha anmälts i fråga om

arbetsrådets förslag till ändring av lagen av t. f. ledamoten Rune samt arbetsgivarrepresentanterna

i rådet ledamoten Garsten och t. f. ledamoten

Göransson och i fråga om vissa i yttrandena till arbetsrådet väckta men

av arbetsrådet ej förordade förslag till ändringar i lagen av såväl en av

arbetsgivarrepresentanterna, ledamoten Garsten, som arbetarrepresentanterna,

ledamöterna Thörnberg och Bengtsson.

Över de förslag som framställts av arbetsrådet eller dess särskilda ledamöter

ha, efter remiss, yttranden inhämtats från riksförsäkringsanstalten,

socialstyrelsen, kommerskollegium och statens arbetsmarknadskommission.

Riksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat en skrivelse från yrkesinspektrisen

och arbetsmarknadskommissionen ett yttrande från kommissionens

sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft. Tillfälle att avgiva

yttrande över förslaget har vidare beretts svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges

centrala restaurangaktiebolag, handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges

konditor-förening, svenska turisthotellens riksförbund, Stockholms kaféidkareförening,

svenska turistföreningen, föreningen allmännyttiga kafébolag,

Sveriges kafé- och konditoriägareförbund, kooperationens förhandlingsorganisation,

landsorganisationen i Sverige, Sverges hotell- och restaurangpersonals

förbund, tjänstemännens centralorganisation och tjänsteman
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ls proposition nr 207.

11

naförbundet för hotell och restauranger. Samtliga de nämnda organisationerna

utom föreningen allmännyttiga kafébolag, Sveriges kafé- och konditoriägareförbund

samt kooperationens förhandlingsorganisation ha begagnat

sig av det givna tillfället att avgiva yttrande.

Arbetsrådet framhåller i sin skrivelse, att enligt dess erfarenheter 1944

års lagstiftning om arbetstidsreglering för personalen vid hotell, restauranger

och kaféer kunnat genomföras utan större svårigheter samt att utformningen

av lagens bestämmelser i stort sett visat sig vara tillfredsställande.

Det kunde därför enligt rådets mening knappast råda någon tvekan

om att den lagstadgade arbetstidsregleringen för ifrågavarande personal

borde bibehållas i fortsättningen.

Beträffande spörsmålet, huruvida arbetstidsbestämmelserna såsom hittills

skola intagas i en särskild lag eller inarbetas i den allmänna arbetstidslagen,

har arbetsrådet ansett övervägande skäl tala för att det förstnämnda

förfaringssättet åtminstone tills vidare bibehölles. Frågan om ett

överflyttande av arbetstidsbestämmelserna till den allmänna arbetstidslagen

syntes böra upptagas först i sammanhang med en eventuell blivande revision

av arbetstidslagstiftningen i dess helhet.

I de yttranden, som avgivits i ärendet, har någon erinran mot en fortsatt

reglering i lag av arbetstidsförhållandena på förevarande område icke

framställts. Statens arbetsmarknadskommission uppgiver, att inom hotell-,

restaurang- och kafénäringen den allmänna bristen på arbetskraft ytterligare

skärpts i fråga om all slags personal, i synnerhet yrkesutbildad sådan,

och att en bidragande orsak till underskottet på arbetskraft vore de olägenheter,

som sammanhängde med arbetstidens oregelbundenhet och fördelning

på dygnet. Kommissionen, som ansett sig icke böra taga ställning till

de påyrkade lagändringarna, uttalar, att kommissionen ur de synpunkter

den hade att företräda icke hade något att erinra mot att lagen förlängdes

på ytterligare tre år.

Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom att lagstiftning om Föredraganreglering

av arbetstiden för personalen vid hotell, restauranger och kaféer den''

alltjämt är påkallad. Ändring av anordningen med en särskild arbetstidslag

på ifrågavarande område synes icke för närvarande böra ske.

Av skäl, till vilka jag skall återkomma, finner jag vissa ändringar i lagens

bestämmelser nu böra vidtagas. Med hänsyn härtill synes, i enlighet med

vad inom arbetstidslagstiftningen varit vanligt, den gamla lagen böra ersättas

av en helt ny arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer. Den

nuvarande lagens uppställning vad beträffar rubriker och paragrafindelning

kan dock i allo bibehållas.

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda föreskrifter i den nu

gällande arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer, om vilkas revision

fråga nu föreligger. Någon sammanhängande redogörelse för inne
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

hållet i gällande lag torde så mycket mindre vara nödig som, till jämförelse

med departementsförslaget, den nuvarande lagtexten i dess helhet återgivits

i en bilaga till protokollet i detta ärende.

1 § första stycket.

Jämlikt detta lagrum är lagens tillämpningsområde inskränkt till hotell-,

restaurang- och kaférörelse, vari till arbete för arbetsgivarens räkning i

regel användas minst tre arbetstagare, häri icke inräknad arbetstagare, som

sysselsättes med arbete, vilket enligt andra stycket av 1 § är undantaget från

lagens tillämpning.

I yttrandena till arbetsrådet har svenska turisthotellens

riksförbund, Sveriges konditor-förening och Sveriges kafé- och konditoriägareförbund

förordat, att lagens tillämpningsområde begränsas till företag

med minst fem arbetstagare. Sistnämnda organisation har alternativt föreslagit,

att gränsen för tillämpningsområdet åtminstone höjes så, att företag

med tre anställda undantagas, vilket även förordats av handelns arbetsgivareorganisation.

Till stöd för yrkandena om ytterligare begränsning av tillämpningsområdet

har i allmänhet andragits de svaga ekonomiska förhållanden, under

vilka småföretagen driva sin rörelse. Sveriges konditor-förening har sålunda

anfört att det praktiskt taget minsta serveringsföretag, som man

kunde föreställa sig (öppet för allmänheten mera än åtta timmar per dag),

bestode av två anställda som skötte både servering och köksarbetet. Endast

dessa allra minsta företag, som till antalet vore ytterst få, undantoges

från lagen, men redan om företagets innehavare satte dit exempelvis sin

gifta dotter att i sitt ställe förestå rörelsen, komme denna under arbetstidsregleringen.

Även i ett sådant fall måste emellertid rörelsen utan tvekan

betecknas som ett mycket litet företag i branschen, och lagstiftningen torde

därför inte kunna sägas ta nödig hänsyn till småföretagarnas berättigade

särintressen.

Sveriges kafé- och konditoriägareförbund har jämväl åberopat det rådande

prisstoppet och läget på arbetsmarknaden till stöd för yrkandet om en ytterligare

begränsning av lagens tillämpningsområde.

Landsorganisationen har däremot med instämmande av bland andra Sverges

hotell- och restaurangpersonals förbund föreslagit, att lagens tillämpningsområde

utvidgas till att omfatta alla företag inom hotell-, restaurangoch

kafénäringen. Enahanda yrkande har framställts av föreningen allmännyttiga

kafébolag. Landsorganisationen grundar sin ståndpunkt på erfarenheterna

från de kollektivavtalsbundna småföretag, för vilka lagen för närvarande

icke gäller. Den omständigheten att dessa företag på grund av

kollektivavtal haft att följa lagens arbetstidsbestämmelser har enligt landsorganisationens

uppfattning icke medfört det men och avbräck, som man

före lagens tillkomst befarade skulle följa av en generell lagreglering. Någon

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

13

anledning att räkna med annan återverkan beträffande icke kollektivavtalsbundna

företag kunde rimligen icke antagas.

Arbetsrådet anför för egen del följande.

Det vore givetvis i och för sig ur flera synpunkter önskvärt, att den nya

arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer omfattade även sådana

småföretag, som nu på grund av sin storleksordning äro undantagna. Skall

en sänkning av gränsen genomföras, synes detta endast kunna ske därigenom,

att lagen, liksom för närvarande gäller beträffande arbetstidslagen

för detaljhandeln, göres tillämplig på alla företag. Afl gå en medelväg och

låta arbetstidsregleringen bli gällande för rörelser med minst en eller minst

två arbetstagare synes knappast böra ifrågakomma, då gränsen till de verkliga

småföretagen, som mer eller mindre äro att anse som en utvidgning

av det enskilda hushållet, just torde gå vid ett arbetstagarantal underskridande

tre. Med hänsyn till alt ännu icke två år förflutit från den tidpunkt

lagen började tillämpas synes det emellertid icke vara tillrådligt att redan

nu företaga en genomgripande ändring i bestämmelserna om lagens tilllämpningsområde.

Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet föreslå emellertid att lagens tillämpningsområde

utvidgas och anföra härutinnan.

Vi finna det i princip oriktigt att småföretagen — vare sig inom detta

eller andra arbetsområden — på arbetstagarnas bekostnad försättas i en i

arbetstidshänseende gynnad ställning, och praktiskt är en sådan begränsning

av tillämpningsområdet för den sociala skyddsreglering, som arbetstidslagstiftningen

utgör, så mycket betänkligare som de mest anmärkningsvärda

missförhållandena äro till finnandes just inom småföretagen. Ätt

lagens utvidgning att gälla alla företag icke behöver medföra några för småföretagen

menliga följder är för övrigt bekräftat av de erfarenheter, som

gjorts vid de kollektivavtalsbundna småföretag, vid vilka en arbetstidsreglering

i enlighet med lagens utan olägenhet kunnat tillämpas.

Skulle en utvidgning av lagens tillämpningsområde till att gälla varje

rörelse med lejd arbetskraft likväl anses icke f. n. kunna ifrågakomma,

få vi i andra hand tillstyrka att gränsen sättes vid minst två arbetstagare.

Vad rådets majoritet uttalar om att enda alternativet till den nuvarande

bestämningen av tillämpningsområdet vore en utsträckning av detta till

varje rörelse, oavsett arbetarantalet, kunna vi icke finna ha större giltighet

för denna lags del än för lantarbetstidslagens, i fråga om vilken ju motsvarande

utvidgning av tillämpningsområdet skedde år 1945.

I yttrandena till Kungl. Ma j:t vidhåller handelns arbetsgivareorganisation

sin hos arbetsrådet anförda ståndpunkt medan Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter biträder arbetsrådets förslag.

Sveriges konditor-förening framhåller, att endast den allra minsta tänkbara

typen av iöretag lämnats utanför och att därför sociala skäl syntes tala för

att området ej utvidgades.

Socialstyrelsen framhåller, alt styrelsen vid lagens tillkomst uttalat den

uppfattningen, att de minsta företagen borde lämnas utanför arbetstidsregleringen,

enär de ej hade ekonomisk förmåga att bära de med en personalökning

förenade kostnaderna. Denna synpunkt torde enligt styrelsens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

mening alltjämt få anses bärande. Även om det med hänsyn till arbetarskyddets

krav syntes önskvärt, att samtliga företag omfattas av lagen,

ansåge styrelsen därför, att tiden i vart fall ännu icke vore mogen för en

sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde. Riksförsäkringsanstalten

hänvisar till sitt yttrande i ärendet till arbetsrådet, däri anstalten under

åberopande av ett av yrkesinspektrisen avgivet yttrande uttalat, att ehuru

anstalten insåge att den nuvarande avgränsningen vore förenad med de av

yrkesinspektrisen framhållna olägenheterna, anstalten icke utan närmare

utredning kunde taga ställning till frågan om ändring av lagen på denna

punkt. I det åberopade yttrandet har yrkesinspektrisen anfört, att det inträffat

att en arbetsgivare med tre anställda avskedade en för att bli ställd

utanför lagen eller att den, som hade två anställda underläte att anställa

en tredje. Det vore därför rättvisare och riktigare att taga steget fullt ut

och under lagen inbegripa varje restaurangföretag med någon anställd.

Arbetsmarknadskommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft

anbefalla jämväl att lagens tillämpningsområde utvidgas på detta sätt

och anföra till stöd härför, att minst 50 procent av de småföretag, som icke

fölle under lagen, hade arbetstiden för sin personal reglerad genom kollektivavtal

med i princip samma arbetstider, som lagen stipulerade. En utsträckning

av lagen att omfatta sådana arbetsplatser torde därför ej behöva medföra

några väsentliga svårigheter, medan å andra sidan en reglering av

arbetstiden för dessa företag vore synnerligen betydelsefull ur social och

hygienisk synpunkt.

Landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation (TCO) ansluta

sig till den av arbetarrepresentanterna i arbetsrådet i denna del uttalade

skiljaktiga meningen.

Föredragan- Tillämpningsområdet för den gällande arbetstidslagen för hotell, restauclen''

ranger och kaféer är inskränkt till företag, i vilket i regel användas minst

tre arbetare. Vid lagens tillkomst framställdes yrkanden om såväl ett vidare

som ett mera inskränkt tillämpningsområde än det lagstiftaren sålunda

slutligen stannade för. Departementschefen framhöll i detta sammanhang,

att då lagen ansetts påkallad i första hand med hänsyn till den längre arbetstiden

inom smärre företag, det skulle innebära en motsägelse att sedermera

undantaga huvudparten av dessa företag från lagens tillämpning. Å

andra sidan fann han det böra beaktas att en utsträckning av lagen till alla

företag inom branschen skulle innebära, att därunder fölle företag, som

endast utgjorde en utvidgning av det enskilda hushållet. Med hänsyn härtill

ansågs en begränsning till företag med mer än två anställda vara en

lämpligt avpassad medelväg.

Även nu ha yrkanden gjorts såväl om begränsning som om utvidgning

av lagens tillämpningsområde. För en begränsning i detta hänseende ha

bärande skäl ej förebragts. Vad angår frågan om en utvidgning har till

stöd för yrkandena i denna del från principiell synpunkt anförts att små
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

15

företagen på de däri anställda arbetstagarnas bekostnad intoge en i arbetstidshänseende

gynnad ställning. Detta har ansetts så mycket mera betänkligt

som i fråga om småföretagen en arbetstidsreglering framstode som särskilt

påkallad. Några olägenheter av att lagen bleve tillämplig även på

småföretagen har man icke ansett behöva befaras, då en stor del av personalen

vid sådana företag redan nu till följd av kollektivavtal inbegripes

under en arbetstidsreglering av i sak samma innehåll som hotellarbetstidslagen

föreskriver.

Ur social synpunkt torde otvivelaktigt starka skäl tala för att utvidga

hotellarbetstidslagens tillämpningsområde att omfatta jämväl småföretagen.

Inom dessa torde nämligen arbetstiden för de anställda ofta vara oskäligt

lång. Arbetet kan dessutom ofta bli betungande, exempelvis då samma arbetstagare

har att utföra både köks- och serveringsarbete. Å andra sidan

kunna givetvis svårigheter föreligga att inom ett småföretag ordna arbetsförhållandena

så att personalen tillförsäkras det skydd, lagstiftningen avser

att skänka. Såsom nämnts har emellertid för personalen i åtskilliga småföretag

inom branschen arbetstidsreglering genomförts kollektivavtalsvägen

utan att några större olägenheter därav försports. Den omständigheten att

så kunnat ske tyder på att småföretagens särintressen icke påkalla att de

fortfarande undantagas från den lagstadgade arbetstidsregleringen.

Med hänsyn till det anförda vill jag förorda att en ny hotellarbetstidslag

göres tillämplig på alla företag inom branschen, i vilka arbetstagare användas

till arbete för arbetsgivarens räkning. Såsom ett alternativ vid en

utvidgning av lagens tillämpningsområde har ifrågasatts att göra lagen tilllämplig

på företag med minst två arbetstagare. Med hänsyn bland annat

till vad yrkesinspektrisen i sitt yttrande i ärendet anfört synes mig emellertid

anledning saknas att stanna vid en dylik begränsning.

Med den av mig nu förordade utvidgningen av lagens tillämpningsområde

kommer att under densamma falla jämväl sådana företag, vilka på sätt vid

lagens tillkomst framhölls närmast utgöra en utvidgning av det enskilda

hushållet. Gränsfall kunna härvid uppkomma, där tvekan kan råda, huruvida

lagstiftningen är tillämplig eller icke. Exempelvis må nämnas att

innehavaren av en mindre kafé- eller matserveringsrörelse anställer ett

hembiträde, i vars åligganden jämväl ingår att i viss omfattning biträda i

rörelsen. Enligt arbetsrådets praxis inom andra grenar av arbetstidslagstiftningcn

anses dylikt s. k. blandat arbete falla under arbetstidsregleringen endast

i den mån det utföres inom den rörelse, för vilken arbetstidsregleringen

gäller. Samma betraktelsesätt torde böra anläggas i de fall varom här är

fråga. Erinras må härvid, att hembiträdeslagen är tillämplig å allt arbete,

som hembiträdet utför för arbetsgivarens räkning. I det anförda exemplet

torde därför arbetstagarens fritid och ledighet praktiskt taget helt komina

att regleras av hembiträdeslagens bestämmelser, därest denna lag överhuvud

äger tillämpning å avtalet.

Föredragande

n.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

1 § andra stycket.

I förevarande lagrum angivas vissa slag av arbeten, som äro undantagna

från lagen.

I yttrande till arbetsrådet har Sveriges arbetsgivareförening

för hotell- och restauranter ansett skäl tala för att turisthotell och turistrestauranger

undantoges från lagens tillämpning. Föreningen har anfört, att lagstiftningen

särskilt hårt drabbat dessa företag, som merendels vore belägna på avlägsna

platser och vilkas rörelse i allmänhet hade säsongkaraktär. Personalen

vore i stor utsträckning bosatt i företagens närhet och vistades mellan turistsäsongerna

i sina hem, där de kunde få tillfälle till erforderlig vila. Jämväl

svenska turistföreningen har — utan att dock framställa något yrkande —

framhållit, att en tillämpning av arbetstidsbestämmelserna i lagen särskilt

vid föreningens fjällanläggningar medfört stora svårigheter.

Arbetsrådet anser det icke kunna förnekas, att det för vissa typer av

turisthotell kan föreligga svårigheter att anpassa sig efter den i lagen givna

arbetstidsregleringen; detta torde framför allt gälla sådana hotell, som på

grund av avskilt läge hade svårt att erhålla arbetskraft och vilkas rörelser

vore starkt säsongbetonade. De angivna olägenheterna torde dock icke vara

så betydande, att de nödvändiggjorde att företagen i fråga helt undantoges

från lagen. Det syntes vara tillräckligt att i förekommande fall anlita de

inom lagens ram förefintliga möjligheterna till uppmjukningar i arbetstidsbegränsningarna.

Även om tillämpningen av lagens arbetstidsbestämmelser medfört svårigheter

för vissa typer av turisthotell torde det icke vara lämpligt att helt

eller delvis undantaga en så pass obestämd kategori företag som turisthotellen

från lagens tillämpning eller att införa särskilda regler att gälla

endast för sådana företag. Såsom arbetsrådet anfört torde det vara tillräckligt

att förefintliga dispensmöjligheter utnyttjas. Exempelvis kan nämnas,

att beträffande företag av utpräglad säsongkaraktär arbetsrådet med

stöd av 5 § 1 mom. kan lämna tillstånd till överflyttning av ordinarie arbetstid

från viss årstid till annan eller till fördelning av den medgivna arbetsperioden

på längre period än tre veckor.

2 §.

I förevarande paragraf, liksom i motsvarande paragraf i de övriga arbetstidslagarna,

lämnas bestämmelser om vilka personer som på grund av

personligt förhållande till arbetsgivaren eller sin ställning inom företaget ej

skola räknas som arbetstagare enligt lagen. 1 2 § b) omnämnas härutinnan

hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare i överordnad

ställning.

I sitt yttrande till arbetsrådet har tjänstemannaförbundet för

hotell och restauranger yrkat, att lagstiftningen skulle omfatta samtliga anställda

utan hänsyn till tjänsteställningen. Även tjänstemännens centralorga■

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

17

nisation har yrkat borttagande av undantaget för befattningshavare i överordnad

ställning, enär dessa i flertalet fall hade en arbetstid, som väsentligt

överskrede den i lagen medgivna.

Arbetsrådet förmenar, att befattningshavare i överordnad ställning i

regel hade sådan sysselsättning inom ett företag och stode i sådant förhållande

till företagsledningen, att en laglig reglering av deras arbetstid icke

vore lämplig. Skäl förelåge enligt arbetsrådets mening icke att inom förevarande

näringsområde göra ett avsteg från den princip, som kommit till

uttryck i 2 § i övriga arbetstidslagar.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och Sveriges

centrala restaurangaktiebolag ha i sina yttranden till Kungl. Maj:t

förklarat sig icke ha något att erinra mot arbetsrådets uttalande.

I sitt yttrande till arbetsmarknadskommissionen över arbetsrådets förslag

ha kommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft ifrågasatt,

om icke en reglering av arbetstiden även för ifrågavarande befattningshavare

vore befogad, då dessa hade avsevärt längre arbetstid än motsvarande

tjänstemän inom andra yrkesområden, exempelvis industrier och affärer.

Därigenom skulle sannolikt rekryteringen till dessa yrken underlättas

och intresset för yrkesutbildning kunna ökas.

Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger samt tjänstemännens

centralorganisation vidhålla i sina yttranden till Kungl. Maj:t sina hos arbetsrådet

i denna del framställda yrkanden. Yrkesinspektrisen har instämt

i dessa yrkanden under förmälan, att arbetstiden för ifrågavarande arbetsledare

ofta nog omfattade hela den tid arbete påginge inom restauranger,

i många fall upp till 16 timmar per dygn.

Det är ett genomgående drag i den svenska arbetstidslagstiftningen, att Föredraganarbetstagare

i överordnad ställning äro undantagna från den lagliga arbets- den''

tidsregleringen. Den allmänna arbetstidslagen innehåller sålunda föreskrift

om att såsom arbetare skall vid lagens tillämpning ej anses verkmästare

eller annan befattningshavare i överordnad ställning. Enligt lantarbetstidslagen

är lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad

ställning undantagen från lagens tillämpning och enligt arbetstidslagen för

detaljhandeln gäller samma begränsning med avseende å företagsledare eller

annan befattningshavare i överordnad ställning. Från hotellarbetstidslagens

tillämpningsområde äro, såsom redan nämnts, undantagna hovmästare, kökschef,

husfru eller annan befattningshavare i överordnad ställning.

De skäl som förestavat nu ifrågavarande undantag torde kunna sammanfattas

så, att det i vanliga fall ej förelåge samma behov av en arbetstidsreglering

för befattningshavare i överordnad ställning och att det tidvis

kunde vara nödvändigt att en dylik befattningshavare för uppehållandet av

ett företags eller en rörelses drift kunde behöva sysselsättas utan hinder av

lagstadgade inskränkningar av arbetstiden.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 saml. Nr 207.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj:ts proposition nr 207.

Frågan vilka personalkategorier i överordnad ställning som skulle undantagas

från lagens tillämpningsområde var föremål för ingående prövning

vid hotellarbetstidslagens tillkomst. Under förarbetena till lagen hade yrkanden

framkommit att jämväl här ifrågavarande personal skulle omfattas

av lagens bestämmelser. Föredragande departementschefen framhöll emellertid

att för ett undantagsstadgande beträffande överordnade befattningshavare

talade samma skäl som legat till grund för att ett likartat stadgande

införts i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln. I anledning därav att i det av socialstyrelsen upprättade

förslaget till hotellarbetstidslag jämväl restaurangkassörskor upptagits i

exemplifieringen av personal, som intoge en överordnad ställning, framhöll

departementschefen att exemplifieringen endast borde omfatta befattningshavare,

som nästan undantagslöst innehade överordnad ställning. Av såväl

detta uttalande som förarbetena till hotellarbetstidslagen i övrigt synes

framgå att hovmästare, kökschef eller husfru skulle undantagas från lagens

tillämpning endast under förutsättning att de i de särskilda fallen verkligen,

oavsett tjänstens benämning, intoge en överordnad ställning.

Enligt vad jag inhämtat är numera för flertalet av här ifrågavarande befattningshavare

den ordinarie arbetstiden till följd av kollektivavtal begränsad

enligt samma regler som gälla för underordnad betjäningspersonal. Däremot

saknas närmare reglering av övertidsarbetets omfattning.

Uppenbarligen är det av sociala skäl önskvärt att så många arbetstagare

som möjligt inbegripas under arbetstidsregleringen. Undantaget för personal

i överordnad ställning bör därför ej göras vidare än som verkligen påkallas

av de skäl, som föranlett dess upptagande i arbetstidslagstiftningen. I fråga

om åtskilliga arbetstagare inom de personalkategorier, som i förevarande

lagrum upptagits som exempel på befattningshavare i överordnad ställning,

torde den arbetsledande och kontrollerande verksamhet de utöva icke vara

att anse som deras huvudsakliga uppgift. Så lära exempelvis många hovmästare

regelmässigt deltaga i arbetet med allmänhetens betjänande i icke

oväsentlig utsträckning, arbeta med regelbunden skiftindelning och även i

övrigt ha sina arbetsförhållanden ordnade i huvudsaklig likhet med den

underordnade personalen. De böra därför liksom denna hänföras under

lagens bestämmelser. Några olägenheter härav synas så mycket mindre behöva

befaras som arbetstiden för här åsyftade befattningshavare i följd av

kollektivavtal redan nu i allmänhet är reglerad i överensstämmelse med

lagen. Från lagens tillämpningsområde böra emellertid alltjämt undantagas

sådana befattningshavare vilka tjänstgöra som företagsledare eller eljest som

arbetsgivarens ställföreträdare med arbetsledande och därmed jämförliga

uppgifter, till exempel källarmästare, inköpschefer, personalchefer och sådana

hovmästare som ha en mera markerat överordnad ställning.

På grund av det anförda vill jag föreslå att det nuvarande undantaget

i 2 § b) för befattningshavare i överordnad ställning erhåller sådan avfatt
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition m 207.

ning att från lagens tillämpning undantages företagsledare, personalchef

eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning. En liknande

formulering återfinnes i arbetstidslagen för detaljhandeln. Genom den ändrade

avfattningen lägges tonvikten mera på förtroendeställningen och förmanskapet

över underställd personal än genom den nuvarande lydelsen. Den

av mig åsyftade begränsningen av undantagets omfattning torde härigenom

vinnas. Det närmare avgörandet torde i tveksamma fall få ankomma på

arbetsrådet efter en prövning av de föreliggande omständigheterna.

*§■

Jämlikt förevarande paragraf må arbetsgivaren icke använda arbetstagare

till arbete under längre tid än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll

oräknade, kommer att under loppet av tre kalenderveckor uppgå beträffande

arbetstagare, som har att direkt betjäna allmänheten, till 153 timmar

och i fråga om annan arbetstagare till 144 timmar. Arbetstiden må ej

något dygn överstiga 11 timmar.

I sina yttranden till arbetsrådet ha landsorganisationen,

tjänstemännens centralorganisation och tjänstemannaförbundet för hotell

och restauranger föreslagit, att den ordinarie arbetstiden för betjäningspersonal

bestämmes på samma sätt som för ekonomipersonalen eller till netto

144 timmar för tre kalenderveckor. Landsorganisationen har anfört, att som

motivering för den nu gällande kategoriklyvningen åberopats, att betjäningspersonalens

arbete vore av mera intermittent karaktär än ekonomipersonalens,

särskilt vid smärre kaféföretag i mindre befolkningscentra.

Detta kunde i många fall vara riktigt men vore knappast, enligt landsorganisationens

mening, tillräcklig anledning att generellt medgiva en längre

arbetstid för här ifrågavarande personal, vars arbete som regel vore av mera

påfrestande och tröttande natur än det arbete, som ålåge personalen i övrigt.

De bada sistnämnda organisationerna ha till motivering av förslaget

anfört, att arbetet vore enerverande, jäktigt, oregelbundet till sin intensitet,

i stor utsträckning förlagt till nattens timmar samt därtill ofta till rökiga

och bullrande lokaler, där personalen mången gång nästan hela arbetstiden

vore hänvisad till artificiellt ljus.

Arbetsrådet anför för egen del följande.

I propositionen (nr 218) till 1944 ars riksdag med förslag om arbetstidsreglering

på nu ifrågavarande område anförde föredragande departementschefen,

att förslaget om något längre arbetstid för den allmänheten direkt

betjänande personalen berodde på att det för de smärre och mindre bärkraftiga

företagen icke torde låta sig göra att föreskriva en så kraftig arbetstidsförkortning

som till 144 timmar för tre veckor. Andra lagutskottet

godtog i utlåtande nr 49 över propositionen förslaget om den längre arbets
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

tiden för berörda personal men anförde, att lösningen borde betraktas som

en övergångsform och komma under omprövning, sedan erfarenhet vunnits

om dess verkningar.

Enligt arbetsrådets mening måste det anses oegentligt, att den allmänheten

direkt betjänande personalen, som ofta arbetar under pressande förhållanden,

skall ha längre arbetstid än vad som gäller för det stora flertalet

övriga arbetstagare, som omfattas av laglig arbetstidsreglering. Arbetsrådet

anser för sin del, att tiden numera är mogen för att även för nämnda personal

bestämma arbetstiden till 144 timmar för tre veckor. I sådana fall, då

oundgängligt behov skulle visa sig föreligga att fortfarande, kanske under

viss övergångstid, behålla den längre arbetstiden, torde arbetsrådet med stöd

av 5 § kunna bevilja erforderlig dispens.

Arbetsrådet föreslår, att 4 § erhåller ändrad lydelse i enlighet med vad

sålunda anförts.

Arbetsgivarrepresentanterna i arbetsrådet samt dess t. f. ledamot förste

byråsekreteraren Rune biträda emellertid icke detta förslag. Efter att ha

framhållit, att genom lagen införts en arbetstidsbegränsning för serveringsoch

hotellpersonalen, som för många företag måste ha varit av genomgripande

betydelse, ha dessa ledamöter anfört:

Det synes oss med hänsyn härtill inge starka betänkligheter att redan nu,

då ännu ej två år förflutit sedan lagen trädde i kraft, föreslå ytterligare inskränkning

av arbetstiden. Under den tid lagen tillämpats ha ej enligt vår

mening tillräckliga erfarenheter vunnits om lagens verkningar för att kunna

motivera den av majoriteten intagna ståndpunkten. De skäl, som av arbetsrådet

anförts för att åtminstone tills vidare undantaga småföretagen från

lagen, göra sig enligt vår mening med samma styrka gällande i fråga om

bibehållande av den nuvarande arbetstiden för här ifrågavarande personal.

I yttrandena från arbetstagarsidan har anförts, att betjäningspersonalens

arbete är mera tröttande och påfrestande än ekonomipersonalens. Detta uttalande

kan icke anses äga generell giltighet. Det må vara riktigt, att serveringspersonalen

på restaurangerna i Stockholm och några av de största

städerna i landet arbeta under i viss mån pressande förhållanden. För den

stora massan företag i landsorten och de flesta städerna gäller däremot

— särskilt i fråga om hotellens dagvaktmästare och nattvaktmästare —

att arbetet ofta avbrytes av pauser och ingalunda kan anses vara särskilt

ansträngande.

En sänkning av arbetstiden lär under rådande läge på arbetsmarknaden,

som icke medger anställandet av ytterligare arbetskraft, komma att för serveringsrörelsernas

del medföra en intensifiering av arbetet för serveringspersonalen

— en utveckling som ur majoritetens synpunkt icke synes vara

lycklig. Att som motvikt häremot genomföra en inskränkning av tiden för

rörelsernas öppethållande torde med hänsyn till allmänhetens krav i de

flesta fall stöta på stora svårigheter och synes för övrigt icke komma att

innebära någon lättnad i personalens arbete. — Vad beträffar hotellen,

vilka huru än arbetstiden bestämmes ha hela dygnet som »affärstid», kommer

en inskränkning av arbetstiden att gå ut över allmänheten och därjämte

sannolikt medföra en viss inkomstsänkning för personalen. Det må

i detta sammanhang erinras om att denna personal i icke obetydlig utsträckning

genom utökad arbetstid (vikariat för nattvaktmästare, tjänstgöring som

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207. 21

tamburvaktmästare) anser sig nödgad att söka erhålla en förhöjning av

inkomsterna.

Under andra förhållanden på arbetsmarknaden med någorlunda god tillgång

på arbetskraft är den föreslagna minskningen av arbetstiden givetvis

lättare att genomföra. Klart är emellertid å andra sidan, att en sådan åtgärd

med hänsyn till personalens speciella avlöningsförhållanden i många

fall kommer att föra med sig ett inkomstbortfall.

Det låter sig väl säga att förhållandena på arbetsmarknaden icke få vara

avgörande för frågan om en arbetstagargrupp skall ha längre arbetstid än

övriga grupper. Det förefaller emellertid rimligt, att då den första arbetstidslagen

på området tillämpats så kort tid och då den av arbetsrådet föreslagna

nya lagen endast skall få temporär giltighet, man låter frågan om

en omprövning av arbetstidens längd för här ifrågavarande personal anstå

till nästa revision av lagen tre år härefter. Vid nämnda tidpunkt torde man

klarare kunna bedöma utvecklingen på arbetsmarknaden och med större

säkerhet överblicka verkningarna av lagen.

I yttrandena till Kungl. M a j : t tillstyrkes arbetsrådets nu berörda

förslag av riksförsäkringsanstalten. Även arbetsmarknadskommissionens

sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft instämma i ändringsförslaget.

Socialstyrelsen ställer sig däremot tveksam till att redan nu genomföra

en ytterligare förkortning av arbetstiden för ifrågavarande arbetstagare och

anför bland annat följande.

I sitt år 1943 avgivna betänkande framhöll styrelsen, att en dylik förkortning

av arbetstiden för nämnda personal skulle innebära en långt gående

reform, som med all sannolikhet på många håll skulle leda till allvarliga

olägenheter. En del mindre företagare skulle förmodligen, med hänsyn till

de kostnader och svårigheter en för arbetstidsinskränkningens genomförande

erforderlig ökning av personalen komme alt medföra, finna sig nödsakade

att nedlägga rörelsen eller att förkorta tiden för öppethållande — åtgärder,

som skulle vara förlustbringande för företagarna och i viss mån

även för personalen samt besvärande för allmänheten. Åtminstone som en

övergångsform syntes det därför vara skäligt att medgiva en något längre

arbetstid för den personal, som direkt betjänade allmänheten, än för ekonomipersonalen.

En sådan uppfattning synes alltjämt befogad. Det må framhållas,

att drickspenningssystemet ännu icke avskaffats, varför en arbetstidsförkortning

kan komma att medföra inkomstminskning för personalen genom

att en del tillfällen till erhållande av drickspengar bortfalla. Härtill

kommer, att bristen pa ifrågavarande slag av personal, särskilt yrkeskunnig

sådan, för närvarande är stor. Ur arbetsmarknadssynpunkt måste därför

förslaget ingiva avsevärda betänkligheter.

Kommerskollegium framhåller, alt den föreslagna avkortningen av arbetstiden

icke komme all uppgå till mer än omkring en halv timme per dag

i genomsnitt, varför personalens inkomstminskning syntes kunna inskränkas

till ell minimum. Ur nämnda synpunkt torde därför, enligt kollegii mening,

icke finnas anledning motsätta sig en minskning av arbetstiden för den allmänheten

direkt betjänande personalen. Däremot syntes med hänsyn till

den nuvarande slarkt minskade tillgången på arbetskraft viss tveksamhet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

kunna råda rörande lämpligheten att nu genomföra ifrågavarande lagändring.

Kollegium ifrågasätter därför om icke frågan borde upptagas till behandling

först vid nästa revision av lagen, då läget på arbetsmarknaden

kanhända blivit mindre ansträngt.

Sistnämnda synpunkter framhållas även av svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och Sveriges

centrala restaurangaktiebolag, vilka samtliga avstyrka arbetsrådets

förslag i nu ifrågavarande avseende. Arbetsgivareföreningen för hotell och

restauranter hänvisar härvid därjämte till de av socialstyrelsen vid lagens

tillkomst framförda skälen för en längre arbetstid och gör gällande att

serveringsarbetet vore i hög grad intermittent och medgave talrika vilopauser

icke enbart vid de små företagen och i mindre befolkningscentra utan

jämväl vid många större företag i städer och därmed jämförbara orter.

Föreningen framhåller slutligen, att det inom hotell- och restaurangnäringen

ansetts naturligt och förenligt med de båda huvudgruppernas arbetsuppgifter,

att hotell- och serveringspersonalen sysselsatts längre arbetstid än ekonomipersonalen,

ett förhållande som också kommit till uttryck i samtliga

de kollektivavtalsuppgörelser, som allt sedan år 1920 träffats mellan näringens

huvudorganisationer.

Handelns arbetsgivareorganisation och svenska turisthotellens riksförbund

ansluta sig till den vid arbetsrådets yttrande i denna del fogade reservationen.

Även Sveriges konditorförening och Stockholms kaféidkareförening avstyrka

arbetsrådets förslag under bestridande av att serveringspersonalen

vid de till föreningarna anslutna företagen arbeta under pressande förhållanden.

Arbetstiden bestode till stor del av »beredskap», då servitriserna

kunde syssla med handarbete, läsning eller annat som intresserade.

Lagens stadgande, att arbetstiden icke för något dygn må överstiga 11

timmar har föranlett uttalanden i flera yttranden till arbetsradet.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och svenska turisthotellens

riksförbund ha sålunda föreslagit, att bestämmelsen i fråga

helt slopas. Arbetsgivareföreningen har i sådant hänseende anfört följande.

Erfarenheten har visat, att ifrågavarande stadgande medfört stora svårigheter

för vissa företag och även varit till men för personalen. Särskilt

hava svårigheter yppat sig, då personalen inom företagens små specialgrupper

haft sina fridagar och erforderliga tillfälliga ersättare ej kunnat anskaffas.

En dygnsmaximering å elva timmar kan vidare ej anses skälig för

sådana nattvakter, som under en väsentlig del av natten fa åtnjuta vila,

ostörda av allt egentligt arbete. Även för de anställda har bestämmelsen

medfört olägenheter, i det alt den visat sig utgöra ett hinder för en lämplig

anordning av fritiden, bland annat har bestämmelsen vid vissa företag omöjliggjort

det tidigare praktiserade systemet med två helfria arbetsdagar per

vecka och i stället nödvändiggjort en anordning med uppdelning av tiden

under arbetsdagarna i två skift, varvid uppehället mellan skiften ej rationellt

kunnat utnyttjas av personalen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

23

Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges konditor förening, Stockholms

kaféidkareförening och föreningen allmännyttiga kafébolag ha uttalat, att

nu ifrågavarande bestämmelse bör ändras i den riktningen, att arbetstiden

ett eller två dygn i veckan får överskrida 11 timmar. Sveriges kafé- och konditoriägareförbund

har föreslagit, att dygnsmaximum fastställes till 12 timmar.

Till motivering av den förordade uppmjukningen av 11-timmarsbegränsningen

har för konditoriföretagens del åberopats, att dessa på vardagarna

hölles öppna för allmänheten ett relativt högt antal timmar, vilket

nödvändiggjorde en uppdelning av personalen på två skift. På söndagarna,

då affärstiden vore kortare, förelåge däremot ett stort behov av endast ett

skift. Begränsningen av arbetstiden för dygn till 11 timmar lade i stor utsträckning

hinder i vägen för ett sådant arrangemang.

Ä andra sidan har landsorganisationen föreslagit, att uttrycket »dygn»

ersattes med »arbetsdag». Med hänsyn till arbetstidens förläggning inom

branschen medförde bestämmelsen, att den sammanlagda arbetstiden för

arbetsdag faktiskt ofta nog bleve ej obetydligt längre än lagstiftaren förutsatt.

Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger och yrkesinspektrisen

ha hemställt, att en bestämmelse av motsvarande innebörd som den av

landsorganisationen föreslagna infördes. Yrkesinspektrisen har därvid framhållit,

att den nu gällande regeln med hänsyn till arbetstidens förläggning

på restaurangerna i många fall, t. ex. på restauranger med utsträckt tid för

dans, blivit helt illusorisk. Såväl tjänstemannaförbundet som yrkesinspektrisen

ha vidare anfört, att restaurangpersonalen ofta erhölle otillräcklig nattvila.

Yrkesinspektrisen har förordat en undersökning av förhållandena härutinnan

och verkningarna av en eventuell lagändring.

Riks för säkring sanstalten har för egen del framhållit, att den föreslagna

begränsningen av arbetsskiftets längd, till vilken funnes en viss motsvarighet

i 28 § 2 mom. 2 stycket förordningen den 25 oktober 1940 om yrkesmässig

automobiltrafik in. m., säkerligen vore av stort värde ur arbetarskyddssynpunkt

men att för utformning av stadgandet fordrades närmare

utredning.

Arbetsradet framhåller till en början, att regeln om viss maximiarbetstid

för dygn ej fanns upptagen i propositionen till 1944 års riksdag utan

infördes i lagen efter förslag av andra lagutskottet i anledning av väckta motioner.

Någon anledning att generellt upphäva denna bestämmelse förelåge

enligt arbetsrådets mening icke. I de undantagsfall, då arbetstiden

vore så oregelbunden, all 11-timmarsgränsen ofta måste överskridas, syntes

arbelsrådet med stöd av 5 § 1 mom. i lagen kunna meddela erforderlig

dispens. Med hänvisning till vad i vissa yttranden anförts om arbetsförhållandena

vid konditorier och kaféer ansåge rådet dock, alt det icke vore

orimligt alt bestämmelsen i fråga uppmjukades så lill vida, att arbetsgivaren

erhölle rätt all en dag i veckan utsträcka arbetstiden utöver 11 timmar,

exempelvis lill 12 timmar. Då antalet till arbetsradet inkomna ansökningar

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

om undantag i angiven riktning varit ringa, syntes det likväl riktigast att,

åtminstone till dess större erfarenhet vunnits om lagens verkningar, dispensvägen

tillgodose förefintligt behov av att överskrida 11-timmarsbegräns
ningen.

En av arbetsgivarrepresentanterna i rådet, ledamoten Garsten, är av

skiljaktig mening och yrkar slopande av dygnsmaximeringen under åberopande

i huvudsak av de av arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter

anförda synpunkterna. I reservationen påpekas även att vid lagens

tillkomst gjorts en hänvisning till stadgandet i 4 § andra stycket i allmänna

arbetstidslagen, enligt vilken någon dygnsmaximering icke förekommer vid

arbete med regelbunden skiftsindelning.

Beträffande det framförda yrkandet om att anknyta 11-timmarsbegränsningen

till begreppet »arbetsdag» anför arbetsrådel följande.

Såsom landsorganisationen och tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger

ävensom yrkesinspektrisen i sitt yttrande till riksförsäkringsanstalten

påpekat medför den inom arbetstidslagstiftningen hävdvunna tolkningen

av uttrycket dygn, att ett arbetspass, omfattande t. ex. tiden från

kl. 13 ena dagen till kl. 2 påföljande natt, kan överskrida 11 timmar, utan

att 11-timmarsbegränsningen i lagen trädes för nära. Det kan icke förnekas,

att här på sätt och vis föreligger en lucka i lagen. Betydelsen av denna förminskas

dock av att arbetspass av angiven längd endast lara forekomma pa

de större restaurangerna och ej heller där torde vara alltför vanligt torekommande.

Det av landsorganisationen och yrkesinspektrisen forordade

korrektivet, att införa begreppet arbetsdag, torde stöta på stora svårigheter

att praktiskt genomföra. Bestämningen i lagtextens form av begreppet arbetsdag

torde bli ganska invecklad och säkerligen ge upphov till tvistigheter

och tolkningssvårigheter. Härtill kommer, att »arbetsdagen» ofta maste

växla individuellt från dygn till dygn allt efter tjänstgöringsförhållandena,

varigenom det såväl för arbetsgivare och arbetstagare som för tillsynsmyndigheterna

måste uppstå svårigheter att hålla reda på arbetstiden. Den enda

praktiskt framkomliga vägen synes vara, att man, oberoende av nar den

individuella arbetsdagen börjar, bestämmer begreppet dygn pa annat satt

än i de övriga arbetstidslagarna, t. ex. från kl. 6 ena dagen till samma

klockslag påföljande dag. Emellertid synes man icke utan verkligt tvingande

skäl böra använda olika dygnsbestämningar inom arbetstidslagstiftningen.

Härtill kommer, att arbetsgivaren, huru än begreppet dygn bestämmes, genom

att utnyttja övertid kan vid de relativt fåtaliga tillfällen, då detta kommer

i fråga, uttaga en ganska avsevärd arbetstid i ett sträck. Arbetsrätt

anser sig på grund härav ej böra föreslå någon ändring av lagen i det hänseende,

varom nu är fråga.

Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet, ledamöterna Thörnberg och Bengtsson,

reservera sig häremot och förmena, att de uppenbara olägenheter, som

på förevarande område följde av den gängse tolkningen av begreppet dygn,

starkt påkallade att detta ersättes med arbetsdag. Reservanterna kunde icke

finna, att det förelåge något praktiskt intresse av ett för hela arbetstidslagstiftningen

enhetligt dygnsbegrepp, som skulle vara av betydelse for att

förhindra att man på förevarande område genomförde en ändring, som

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 25

bättre anpassade den lagstadgade regleringen till de verkliga arbetstidsförhållandena.

Arbetsrådet har vid sin behandling av 4 § hotellarbetstidslagen även gått

in på vissa i yttrandena till rådet berörda frågor om beräkningen av arbetstiden

för längre eller kortare tid än tre veckor, om arbetstiden för

nattvaktmästare och om måltidsuppehållen. Arbetsrådet framhåller härvid,

att rådet givit 4 § i lagen den tolkningen, att arbetstiden utan särskilt tillstånd

finge beräknas i genomsnitt för kortare tid än tre veckor, t. ex. för

två veckor med en längsta arbetstid av 102 respektive 96 timmar. Denna

tolkning hade förestavats av rent praktiska motiv och stode i överensstämmelse

med de uttalanden, som rådet tidigare gjort angående tillämpningen

av motsvarande bestämmelse i 4 § andra stycket allmänna arbetstidslagen.

Arbetsrådet funne därför komplettering av lagen på ifrågavarande punkt

ej erforderlig. — Det syntes rådet ej heller möjligt att, såsom yrkats, slopa

regeln att måltidsuppehåll skulle likställas med rast. Det förtjänade emellertid

understrykas, att det skulle vara fråga om ett verkligt uppehåll i arbetet,

under vilket den anställde endast utförde beredskapstjänst. Intoges

måltiderna, såsom beträffande kassörskor gjorts gällande, mitt under pågående

arbete, torde något måltidsuppehåll icke kunna anses föreligga. —

I övrigt har arbetsrådet beträffande nu berörda yrkanden hänvisat till de

enligt 5 § i lagen medgivna dispensmöjligheterna.

I yttrandena till Kungl. M a j : t tillstyrkes arbetarrepresentanternas

förslag om införande av begreppet »arbetsdag» av landsorganisationen,

tjänstemännens centralorganisation och tjänstemannaförbundet för hotell

och restauranger. Även arbetsmarknadskommissionens sakkunniga i frågor

rörande kvinnlig arbetskraft ansluta sig till förslaget.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och handelns

arbetsgivareorganisation hemställa däremot, under hänvisning till den av

en av arbetsgivarrepresentanterna avgivna reservationen, att den i lagen angivna

dygnsmaximeringen måtte borttagas. Motsvarande yrkande göres för

turisthotellens del av svenska turisthotellens riksförbund. Efter att ha framhållit,

att de gällande stränga bestämmelserna i fråga om personalens arbetstid

på turisthotellen vore helt okända i andra länder och att de — jämte

andra restriktioner — hade en direkt lamslående verkan på den ur nationalekonomisk

synpunkt betydelsefulla turisthotellnäringen anför förbundet som

motivering för sitt yrkande:

Extra arbetskraft står på de flesta turistorter inte att uppbringa, vilket

speciellt medför svåra konsekvenser på personalens fridagar. Personalen

som erhålles på landsbygden presterar i regel inte ett sådant arbetstempo,

som erfordras i städerna. Under vissa delar av säsongen (januari—15 februari

i fjällen; juni månad, 1—20 augusti på kusten; januari, 1 maj—15

juni, oktober—15 december i mellan-Sverige) är gästfrekvensen på turisthotellen

så minimal, att personalen, som är anställd under dessa tider, praktiskt

taget är lialvledig. Arbetsrådet anser inte en lagändring erforderlig

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

Föredragan

den.

utan rekommenderar i stället dispensförfarande i varje enskilt fall. Förbundet

önskar emellertid framhålla, att dispensförfarandet inte ger företagarna

de möjligheter, som erfordras. Att begära undantag från lagen torde

ställa företagaren i en ogynnsam dager gentemot personalen och de eventuellt

konkurrerande företag, som inte begärt dispens.

Förbundet åberopar även de angivna synpunkterna såsom skäl för yrkande

om att för turisthotellen och därmed likställda företag tiden för genomsnittsberäkning

av arbetstiden bestämmes till sex veckor.

Sveriges konditor förening och Stockholms kaféidkar förening vidhålla sina

hos arbetsrådet framställda yrkanden om en uppmjukning av bestämmelsen

om dygnsmaximering och hänvisa härvid till att denna visat sig medföra

svårigheter vid upprättande av ett ändamålsenligt arbetstidsschema i

mindre rörelser, då det gällt lämpliga anordningar för personalens fritid.

Enligt den gällande lagen utgör den ordinarie maximiarbetstiden för personal,

som har att direkt betjäna allmänheten, 153 timmar för en period

av tre veckor, vilket motsvarar en veckoarbetstid av 51 timmar och en arbetstid

för dag av 8V2 timmar. För ekonomipersonalen gäller åter i princip

48-timmars arbetsvecka men arbetstiden är även för dessa arbetstagare bestämd

för treveckorsperiod och utgör alltså för sådan period 144 timmar.

Arbetsrådet har efter förslag från arbetstagarhåll förordat, att arbetstiden

även för betjäningspersonalen skall bestämmas till 144 timmar för tre

veckor. Emot detta förslag har — såväl i en reservation till rådets utlåtande

som i några däröver avgivna yttranden — förnämligast anförts, att det rådande

läget på arbetsmarknaden icke medgåve anställande av ytterligare

arbetskraft, varför förslaget skulle medföra en intensifiering av serveringspersonalens

arbete och, åtminstone för hotellens del, olägenheter även för

allmänheten. De menliga verkningarna för småföretagen ha även framhållits.

Anledningen till att vid lagens tillkomst den ordinarie arbetstiden sattes

längre för betjäningspersonalen än för ekonomipersonalen var att då lagens

tillämpningsområde begränsades så att även företag med endast 3—4 anställda

fölle under densamma, det icke ansågs möjligt att föreskriva en så

kraftig arbetstidsförkortning som till 144 timmar för tre veckor för dessa

smärre och mindre bärkraftiga företag. För personalen i dess helhet ansågs

det lända till större gagn om småföretagen inrymdes under lagstiftningen

men arbetstiden för betjäningspersonalen i stället sattes till 153 timmar för

tre veckor.

De sålunda anförda skälen för frångåendet av den i svensk arbetstidslagstiftning

eljest upprätthållna principen om 48 timmars arbetsvecka äga numera

föga bärkraft i fråga om sådana företag, som för närvarande falla

under hotellarbetstidslagen. Dessa ha under lagens giltighetstid kunnat anpassa

sig efter lagens bestämmelser och en arbetstidsförkortning för betjäningspersonalen

om i princip tre timmar per vecka lärer icke kunna medföra

allvarligare olägenheter. Då, såsom framhållits i arbetsrådets utlåtande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

27

och i flera remissyttranden, betjäningspersonalens arbete ofta måste anses

lika påfrestande och tröttsamt som ekonomipersonalens, synes anledning saknas

att längre bibehålla åtskillnaden i arbetstidshänseende mellan betjä-.

nings- och ekonomipersonalen.

Genomföres den av mig i det föregående föreslagna utvidgningen av lagens

tillämpningsområde, torde i fråga om de mycket små företag, som

därigenom föras in under lagen, kunna anföras liknande skäl som vid lagens

tillkomst mot en arbetstidsförkortning till 144 timmar per treveckorsperiod.

Å andra sidan torde icke minst i dessa företag arbetstidsreglering vara särskilt

av behovet påkallad. I dessa företag lärer det vidare ofta vara svårt

att avgöra om viss arbetstagare skall hänföras till betjänings- eller ekonomipersonalen.

Jag vill fördenskull förorda, alt även i fråga om dessa företag

arbetstiden genomgående bestämmes till 144 timmar för tre veckor. Skulle

under en övergångstid svårare olägenheter uppstå, innan företagen hunnit

anpassa sig efter den föreslagna regleringen, torde sådana kunna mildras

genom dispens av arbetsrådet.

Vad härefter angår de från olika håll framställda yrkandena om borttagande

av bestämmelsen att arbetstiden icke för något dygn får överstiga

11 timmar eller om jämkning av samma bestämmelse, synes det klart, att

denna regel, som infördes i lagen av riksdagen, är värdefull såsom ett skydd

för personalen mot oskälig arbetsanhopning. Några bärande skäl för att

slopa bestämmelsen ha icke förebragts. Såsom arbetsrådet funnit torde behovet

att i särskilda fall avvika från 11-timmarsbegränsningen kunna tillgodoses

dispensvägen.

Till följd av den inom arbetstidslagstiftningen hävdvunna tolkningen av

uttrycket dygn såsom avseende kalenderdygn har vid restauranger, som

hållas öppna efter klockan 24, arbetspassens längd kunnat överskrida It

timmar utan att ett överskridande av lagens bestämmelse om dygnsmaximering

skett. Detta är otillfredsställande och torde icke ha varit avsett vid

lagens tillkomst. Såsom arbetsrådet framhållit torde det enda praktiskt

genomförbara korrektivet mot detta missförhållande vara, att bestämmelsen

gives sådan avfattning, att arbetstiden icke under ett dygn, räknat från

klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, får överskrida

It timmar. Vad arbetsrådets majoritet anfört mot införandet av en

sådan regel synes icke övertygande. Med hänsyn till det begränsade område,

där regeln kommer att få betydelse, torde intresset av ett enhetligt dygnsbegrepp

icke i någon väsentlig mån trädas för nära genom dess godtagande.

Jag förordar därför, att lagens regei om dygnsmaximering kompletteras i

angiven riktning. För att markera att härigenom icke avses alt göra ändring

i utgångspunkten för beräkning av kalendervecka eller kalenderår, synes

dock dygnsbegreppet böra ersättas av eu föreskrift att maximeringen gäller

för en tidrymd av tjugofyra timmar, räknat från klockan (i på morgonen

ena dagen till samma lid påföljande dag. Såsom en konsekvens av denna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

ändring torde motsvarande regel böra införas med avseende å den i 7 §

1 mom. upptagna bestämmelsen att tiden för s. k. förberedelse- och avslutningsarbeten

icke något dygn må överstiga en och en halv timme.

Till vad arbetsrådet i övrigt anfört vid behandlingen av lagens 4 § vill

jag lämna min anslutning. Någon ytterligare ändring av lagrummet synes

icke motiverad. Med anledning av det från arbetstagarhåll framförda yrkandet

om slopande av regeln, att måltidsuppehåll skall likställas med rast,

vill jag understryka arbetsrådets uttalande att om måltiderna intagas under

pågående arbete, något måltidsuppehåll, som får frånräknas bruttoarbetstiden,

ej kan anses föreligga.

8 och 11 §§.

I 8 § första stycket föreskrives, att arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället

förvara övertidsjournal, upprättad enligt fastställt formulär. I lagrummet

stadgas vidare, att arbetsrådet äger föreskriva, att anteckning om

arbete på övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits.

Det åligger arbetsgivare att efter därom framställd begäran bereda

hos honom anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga

del, såvitt arbetstagaren angår, av journalen.

I sitt yttrande till arbetsrådet har landsorganisationen föreslagit,

att anskaffandet av övertidsjournal gjordes obligatoriskt. Enahanda yrkande

har i yttrande till riksförsäkringsanstalten framställts av yrkesinspektören i

tredje distriktet. Landsorganisationen föreslår även, att orden »såvitt arbetstagaren

angår» i bestämmelsen om rätt att taga del av journalen uteslutes.

Arbetsrådet framhåller, att enligt det av socialstyrelsen avgivna förslaget

till hotellarbetstidslag anskaffandet av övertidsjournal var obligatoriskt

och att föreskriften erhöll sin nuvarande avfattning först i propositionen.

Arbetsrådet ansåge därför skäl icke föreligga för en ändring av stadgandet.

Därest på arbetsgivarehåll den missuppfattningen av bestämmelsens innebörd

vore allmänt rådande, att arbetsgivaren över huvud taget icke, alltså ej

ens om övertid uttagits, vore skyldig att anskaffa övertidsjournal, kunde det

dock möjligen ifrågasättas att återgå till den ursprungligen föreslagna formuleringen.

Beträffande den av landsorganisationen kritiserade begränsningen i arbetares

rätt att ta del av övertidsjournalen uttalar arbetsrådet, att motsvarande

regel återfinnes även i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln.

Arbetsrådet hade tolkat bestämmelsen i de ovannämnda speciella

arbetstidslagarna så, att av arbetstagarnas organisation (avdelning av fackförbund,

personalklubb m. fl.) utsedd representant har rätt att ta del av

journalen i dess helhet och ej blott i vad den avser viss arbetare. På grund

härav syntes den av landsorganisationen föreslagna lagändringen ej vara

behövlig.

I sitt yttrande till Kungl. Maj:t har landsorganisationen med

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

29

hänsyn till vad arbetsrådet anfört förmenat sig för närvarande icke böra

vidhålla de framställda förslagen om ändringar i förevarande lagrum. Riksför

säkring sanstalten framhåller, att därest den föreslagna ändringen av paragrafens

första stycke genomfördes, stadgandet borde kompletteras med

möjlighet för arbetsrådet att medgiva dispens.

I It § 2 mom. stadgas skyldighet för arbetsgivaren att anslå arbetstidsschema,

som för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare med samma

arbetstidsindelning skall angiva tiderna för arbetets början och slut samt

de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden av den

tid över vilken varje arbetstagare förfogar. Andra stycket inrymmer befogenhet

för arbetsrådet att, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från förenämnda

skyldighet.

Sveriges kafé- och konditoriägareförbund har i sitt yttrande till arbetsrådet

ifrågasatt om icke arbetsgivare och arbetare åtminstone beträffande

de mindre företagen skulle kunna medgivas rätt att förhandlingsvis reglera

en del av de förhållanden, som beröras i 11 § 2 mom. Vid mellan förbundet

och arbetstagarnas organisation förda förhandlingar om kollektivavtal hade

enighet å ömse sidor rått därom, att arbetsgivaren icke borde betungas med

skyldigheten att å arbetstidsschema angiva de tider, som äro anslagna för

arbetstagarnas måltider och måltidsuppehåll.

Arbetsrådet framhåller, att förslag om ändring i förevarande lagrum

framfördes redan kort tid efter lagens ikraftträdande. I motion (11:319) till

1945 års riksdag hemställdes, att arbetsrådet skulle få rätt att medgiva

generell dispens från den förutnämnda skyldigheten, när arbetstagarorganisationerna

å ömse sidor vore ense därom. I yttrande till andra lagutskottet

över motionen anförde arbetsrådet, att rådet tolkat förevarande bestämmelse

så, att det icke vore nödvändigt att å arbetstidsschemat upptaga fixerade

tider för raster och måltidsuppehåll utan att det vore tillräckligt att

å schemat angåves, att rast eller måltidsuppehåll skulle utgå med ett bestämt

tidsmått inom viss längre tidrymd, t. ex. 15 minuter mellan klockan

11 och klockan 12. Arbetsrådet framhöll, att rådet ej kunde meddela generell

dispens för visst verksamhetsområde eller för vissa slag av företag, men

förklarade, att hinder ej förelåge att på framställning av arbetsgivarorganisation

medgiva kollektivt undantag för samtliga eller vissa till organisationen

anslutna medlemmar, upptagna å särskild förteckning. Arbetsrådet ansåg

på grund härav den föreslagna lagändringen icke vara erforderlig.

Sedan andra lagutskottet i utlåtande nr 3(3 hemställt, att motionen icke

måtte föranleda till någon åtgärd, biföll riksdagen utskottets hemställan.

Arbetsrådet hänvisar nu till den av rådet givna tolkningen av bestämmelsen,

med vilken påtalade olägenheter i väsentlig mån skulle vara undanröjda.

Skulle ändock i visst fall föreligga särskilda svårigheter att följa bestämmelsen,

återstode den utvägen att hos arbetsrådet söka befrielse enligt

andra stycket i förevarande moment. Rådet ansåge därför skäl ej föreligga

till ändring av lagrummet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung!. Maj:ts proposition nr 207.

Föredragan
den.

Föredragan
den.

Föredragan
den.

Förslaget att ålägga arbetsgivaren obligatorisk skyldighet att anskaffa

övertidsjournal framfördes redan i samband med lagens tillkomst. Då underlåtenheten

att iakttaga en sådan föreskrift icke lämpligen kunde förbindas

med straffansvar, stannade man emellertid för det nuvarande stadgandet

i 8 §. Någon anledning att nu ändra nämnda paragraf synes icke föreligga.

De i övrigt väckta förslagen om ändring av bestämmelserna i 8 och 11 §§

av lagen har jag ej funnit anledning biträda.

9 §■

I 9 § lämnas bestämmelser om arbetsrådets sammansättning vid handläggningen

av ärenden rörande nu förevarande lag.

I ett av generaldirektören John Nordin i egenskap av inom socialdepartementet

tillkallad sakkunnig den 31 augusti 1946 avgivet betänkande har

föreslagits, att bland annat i arbetstidslagarna skulle införas bestämmelse, att

tjänstemännens centralorganisation jämsides med landsorganisationen skall

ha rätt att avlämna förslag till sådana ledamöter och suppleanter, som representera

arbetstagarsidan i arbetsrådet.

Arbetsrådet förmenar, att därest den föreslagna lagändringen anses böra

komma till stånd, den syntes böra genomföras i samband med att motsvarande

ändringar företoges i de övriga i betänkandet omförmälda lagarna.

■ Det i omförmälda betänkande framlagda förslaget är i vad det avser arbetsrådets

sammansättning föremål för övervägande inom socialdepartementet

i sammanhang med överarbetningen av de förslag till ny arbetarskyddslag

m. m., som avgivits av 1938 års arbetarskyddskommitté (SOU

1946:60 och 1946: 88). I den mån ändringar i arbetsrådets organisation och

sammansättning härvid finnas påkallade, torde förslag därom få framläggas

samtidigt med den föreslagna nya lagstiftningen om arbetarskydd.

U §■

I första stycket av förevarande paragraf stadgas att förseelse mot lagen

skall åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän

domstol.

- Enligt lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

skall från och med den 1 januari 1948 den domsrätt, som i

stad tillkommer polisdomstol, övergå å stadens rådhusrätt. Bestämmelsen

i 14 § första stycket kan därför utgå ur lagen.

Lagens ikraftträdande och giltighetstid m. m.

I yttrandena till arbetsrådet har icke berörts spörsmålet huruvida den

nya lagen bör göras tidsbegränsad eller icke. Arbetsrådet har för egen del

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

31

anfört, att övervägande skäl — särskilt den omständigheten att frågan om

lagens tillämpningsområde icke kunde anses slutligt avgjord — talade för

att lagen erhölle endast temporär giltighet, förslagsvis under tre år räknat

från och med den 1 januari 1948.

I yttrandena till Kungl. Maj:t har kommerskollegium tillstyrkt förslaget

att alltjämt giva lagen provisorisk karaktär. Socialstyrelsen åter förordar,

att lagens giltighetstid tills vidare begränsas till två år, bland annat med

hänsyn till att frågan om lagens tillämpningsområde skulle upptagas till

förnyad prövning.

I enlighet med vad arbetsrådet föreslagit torde den nya lagen böra erhållaFöredraganprovisorisk

giltighet under tre år räknat från den 1 januari 1948.

Övergångsbestämmelser torde — såsom ock av arbetsrådet föreslagits —

böra utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med vad gällande lag därom

innehåller.

I samband med genomförandet av den nya lagstiftningen måste en förlängning

av giltighetstiden ske av de mot hotellarbetstidslagen korresponderande

ändringarna i allmänna arbetstidslagen, avseende jämkning av 1 §

andra stycket k) och uteslutande av 10 § 1 mom. nämnda lag, vilka ändringar

i likhet med hotellarbetstidslagen endast gälla för tiden intill utgången

av år 1947.

1 enlighet med det anförda ha inom socialdepartementet upprättats förslag

till

1) arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

2) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Kahm.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har

här uteslutits.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 207.

Bilaga A.

Kortfattad sammanställning över de till arbetsrådet inkomna yttrandena

angående arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Upprättad inom arbetsrådet.

Speciallag?

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt föreningen

allmännyttiga kafébolag förorda, att arbetstidsregleringen även i fortsättningen

upptages i en särskild lag och icke, såsom tidigare ifrågasatts, sammankopplas

med den allmänna arbetstidslagen.

1 § första stycket.

Riksförsäkringsanstalten förklarar sig icke utan närmare utredning kunna

taga ställning till frågan om en ändring av lagens tillämpningsområde.

Föreningen allmännyttiga kafébolag anser, att någon begränsning av lagens

tillämpningsområde med hänsyn till antalet anställda icke bör goras.

Sveriges kafé- och konditoriågareförbund förordar, att lagens tillämpningsområde

med hänsyn till de allra minsta nykterhetskaféernas svaga ekonomi

inskränkes till företag med flera än fyra arbetstagare eller i varje tall

till företag med flera än tre arbetstagare.

Landsorganisationen anser, att den gällande begränsningen till företag

med minst tre arbetstagare kan slopas, därvid åberopas de gynnsamma erfarenheterna

från småföretag, som visserligen icke omfattas av lagen men

på grund av kollektivavtal följa dess reglering.

Handelns arbetsgivareorganisation förordar en höjning av gransen tor

lagens tillämpningsområde åtminstone så, att företag med tre anställda

undantagas från lagen. . , ...

Sveriges konditorförening finner med hänsyn till småföretagens berättigade

särintressen skäligt, att lagen blir tillämplig endast å företag med

minst fyra arbetstagare. ... ___

Svenska turisthotellens riksförbund åberopar, att bland turistföretagen

finnes ett flertal företag, som endast sysselsätta tre anställda och narmast

ha karaktären av ett större hem, samt yrkar, att lagen icke bör tillämpas

med mindre än att ett företag har minst fem anställda. 1

1 § andra stycket.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter anser skäl tala

för att turisthotell och turistpensionat undantagas från lagstiftningen

Föreningen anför, att tveksamhet i vissa fall råder, huruvida tamburarrendatorer

och deras medhjälpare omfattas av lagen. Med hänsyn till de

skiftande förhållanden, varunder sådana personer äro knutna till företagen,

anser föreningen det böra ankomma på arbetsrådet att inom ramen för nu

gällande lagstiftning söka finna lämpliga tillämpningsformer.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Moj:ts proposition nr 207.

33

2 §‘

Tjänstemännens centralorganisation anser, att hovmästare, kökschef, hustru

eller alman befattningshavare i överordnad ställning, 2 § b), som nu

ar undantagen från arbets tidsbegränsningarna, bör få sin arbetstid lagligt

reglerad, då sådana arbetstagare i flertalet fall ha eu arbetstid, som väsentligt

överstiger den i lagen medgivna.

Tjänstemannaförbundet för hotell- och restauranger förordar, att lagstiftningen

omfattar samtliga anställda utan hänsyn'' till tjänsteställningen,

el te! som eilarenheten utvisat, att personalen i överordnad ställning ännu

ej på frivillighetens väg kunnat nå fram till drägliga arbetstider.

* §■

Riks försäkring sanstalten åberopar ett Yttrande av yrkesinspeklrisen vari

uttalas dels ått begränsningen av arbetstiden till 11 timmar för dygn borde

andras till It timmar för arbetsskift och dels att eu sådan ändring icke finge

omöjliggöra anordnandet av s. k. kedjeskift, d. v. s. tätt på varandra följande

tva skift, som efterföljas av relativt lång sammanhängande ledighet. För

egen del anser riksförsäkringsanstalten, att för utformning av stadgandet

erlordras närmare utredning.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter förordar, att bestämmelsen

om arbetstidens maximering för dygn till 11 timmar borttages.

Bestämmelsen har enligt föreningens mening medfört stora svårigheter "för

vissa företag och även varit till men för personalen.

Handelns arbetsgivareorganisation förklarar, att starka praktiska hänsyn

tala för att dygnsmaximeringen till 11 timmar uppmjukas därhän, att undantag

medgives någon dag i veckan.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag angiver, att i fråga om nattportierer

och nallvaktmästare arbetets natur medför betydande svårighet för arbetsgivaren

att på förhand fastställa regelbundna måltidsraster. Bolaget föreslår

därför, att bruttoarbetstiden, inkluderande måltidsraster, för tre arbetsveckor

under nattjänst får uttagas utan angivande av måltidsrasternas förläggning

eller längd.

Sveriges konditor-förening anför, att i konditorier personalen ofta arbetar

i iva skilt utom på söndagar, då det med hänsyn till kortare affärstid skulle

räcka med ett skift, om arbetstiden finge utsträckas utöver 11-timmarsgränscn.

I örbundet hemställer därlör, att 4 ändras sa till vida. att arbetstiden

under ett dygn för vecka får överstiga 11 timmar.

Förbundet anser vidare lämpligt, att direkt lagfästes den av arbetsrådet

givna tolkningen, att genomsnittsberäkningen av arbetstiden för tre veckor

utan särskild dispens iar avse lvu veckor med en maximering av arbetstiden

till 102 och 96 timmar för arbetstagare, som direkt betjäna allmänheten,

resp. arbetstagare i övrigt.

Svenska turisthotellens riksförbund hemställer, att 11-timmarsbegränsningen

borttages för turisthotellens del, då dessa hotell under den lid av året,

dä de äro fullbelagda, böra ha rätt att använda personalen i erforderlig omfattning.

Med hänsyn till den ojämna resandefrekvensen på turisthotell och hadortsreslauranger

föreslås, att arbetstiden får räknas i genomsnitt på sex veckor

i stället som för närvarande på tre veckor.

Del kan enligt förbundets mening ej anses skäligt, alt tjänstgöringen för

nattvakter på turisthotell, som kunna vila så gott som hela natten, skall riik
llihrmg

titt riksdagens protokoll 19i7. / samt. Nr 207. •>

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

nas såsom full arbetstid. Arbetstiden för nattvaktmästarna bör därför reduceras

att räknas till 50 % av arbetstiden.

Stockholms kaféidkarförerting anser, alt bestämmelsen om 11-timmars begränsning

av dygnsarbetstiden bör utgå, enär i förelag med endast två anställda

av varje personalkategori möjlighet måste föreligga att åtminstone

elt dygn för vecka utsträcka nettoarbelstiden utöver It timmar.

Föreningen allmännyttiga kafébolag förordar, att arbetstiden ett eller två

dygn i veckan får överskrida 11 timmar, då genom en s. k. långvakt å över

11 timmar något dygn i veckan en mera sammanhängande ledighetstid åstadkommes

för de anställda.

Sveriges kafé- och konditoriågareförbund föreslår, att arbetstiden får räknas

i genomsnitt på fyra veckor samt att dygnsmaximum fastställes till 12

timmar.

Landsorganisationen föreslår, att den ordinarie arbetstiden för betjäningspersonalen

bestämmes på samma sätt som för ekonomipersonalen, d. v. s.

till 144 timmar för tre kalenderveckor, detta med hänsyn till att betjäningspersonalens

arbete i regel är av mera tröttande och påfrestande karaktär än

ekonomipersonalens.

Landsorganisationen hemställer vidare, att 11-timmars maximeringen bör

fastställas för »arbetsdag» och ej för »dygn». Med hänsyn till arbetstidens

förläggning inom branschen medför gällande bestämmelse, att den sammanlagda

arbetstiden för arbetsdag faktiskt ofta nog blir ej obetydligt längre

än vad lagstiftaren förutsatt.

Tjänstemännens centralorganisation föreslår, att arbetstiden för i stort sett

all personal bestämmes till 144 timmar för treveckorsperiod.

Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger hemställer, utöver vad

av T. C. O. yrkats, att den regeln införes, att arbetstid, som i samband med

tidigare tjänstgöring är förlagd till 0.00—5.00, skall i fråga om dygnsmaximering

räknas till närmast föregående dygn.

Vidare föreslås, att »måltidsuppehåll» skola inräknas i arbetstiden och

icke, såsom nu gäller, i likhet med »raster» frånräknas arbetstiden.

Med hänsyn till alt arbetstagarnas behov av sömn ofta ej blir tillgodosett,

förordas en bestämmelse av innehåll, att den kortaste tidrymd, som får förflyta

från arbetets slut ena dagen till dess början nästa dag, skall utgöra

exempelvis 10 timmar.

5 §■

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter anser den lagliga

arbetstidsbegränsningen icke vara skälig för hotellens nattvaktmästare. Svårigheter

föreligga dock att i lagen fixera bestämmelser, som anpassa sig efter

dessa arbetstagares skilda arbetsformer inom olika företag. Arbetsrådet

synes böra erhålla befogenhet att utöka arbetstiden med tillbörlig hänsyn

till vilotiden under tjänstgöringen.

S § första och fjärde styckena.

Landsorganisationen föreslår, att anskaffandet av övertidsjournal göres

obligatorisk.

Därjämte förordas, att den begränsning i arbetstagarens rätt att taga del

av övertidsjournal, som innefattas i förbehållet »såvitt arbetstagaren angår»

i paragrafens fjärde stycke, utgår såsom saknande motsvarighet i den allmänna

arbetstidslagen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

35

11 § 2 mom.

Sveriges kafé- och konditoriägareförbund föreslår, att skyldigheten för arbetsgivare

att å arbetstidsschema angiva de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas

måltider, borttages.

Svenska livsmedclsarbetareförbundet, svenska handelsarbetarcförbundet

och Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund ansluta sig till vad landsorganisationen

anfört i sitt yttrande.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att föreningen, som ej omfattar

arbetsgivare inom lagens tillämpningsområde, ej funnit anledning avgiva

yttrande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Alaj.ts lagråd den 28 mars

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuvlenstieuna.

Enligt lagrådet den 18 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21

februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

2) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsfiskalen S. O. af Geijerstam.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Er protokollet:

Åke Mossler.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

37

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 28 mars 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Mossberg lagrådets den 28 mars 1947 avgivna utlåtande över de den

21 februari 1947 till lagrådet remitterade förslagen till

1) arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

2) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning

och hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hedfors.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1917

716339

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:213 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss ändring i 10 § uttagningsförordningen. s. 9 i texten
  2. 2LU 1947:25 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 s. 1 i texten