Med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
1947-04-11 · 60 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:222, Med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
Dokumentets text
Kullyl. Maj:ts proposition nr 222.
1
Nr 222.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;
given Stockholms slott den 11 april 1947.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigsle Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 222.
I
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Förslag
till
Lag
om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering med
dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av kostnaden för tilläggspensioner,
änkepensioner och bostadstillägg, som under året utbetalats till inom kommunen
mantalsskrivna pensionsberättigade, dock högst hälften av nämnda
kostnad,
dels ock hela kostnaden för särskilda bostadstillägg, som under året utgått
i enlighet med av kommunen fastställda grunder.
2 §•
Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall
hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen
påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden
för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg,
samt till antalet invånare vid årets ingång.
3 §•
Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Därvid skall en
tolftedel av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg och särskilt bostadstillägg anses belöpa på varje månad.
Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnar
Konungen. .
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 11 april 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående kommunernas
bidrag till folkpensionskostnaderna samt anför därvid följande.
Inledning.
Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, vilken lag
träder i kraft den 1 januari 1948, skola kommunerna bidraga till folkpensionskostnaderna
enligt grunder som fastställas i särskild lag. Denna bestämmelse
tillkom genom en av riksdagen vidtagen ändring i det genom
propositionen nr 220 till 1946 års riksdag framlagda förslaget till ny folkpensioneringslag.
I propositionen hade föreslagits att kommunbidrag skulle
utgå efter vissa i själva lagen angivna grunder. På hemställan av första särskilda
utskottet (utlåtande nr 1) beslöt riksdagen vidare (riksdagens skrivelse
nr 425) hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning rörande
grunderna för kommunernas bidrag till pensionskostnaderna. Genom beslut
den 29 juni 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt byråchefen Josef Östlind och
taxeringsrevisorn Oscar östman att såsom sakkunniga inom socialdepartementet
verkställa den begärda utredningen. Till fullgörande av detta uppdrag
ha de sakkunniga med skrivelse den 26 november 1946 överlämnat
betänkande med förslag angående kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna
(SOU 1946:82).
Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, socialvårdskommittén och svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet ävensom av svenska stadsförbundets och svenska
landskommunernas förbunds styrelser.
överståthållarämbetet bar överlämnat yttrande av Stockholms stadsfullmäktige
och åtskilliga kommunala myndigheter i Stockholm. Länsstyrelserna
ha bifogat yttranden från sammanlagt 185 kommuner, varav 63 städer.
4
Kung!. Mcij:ts proposition nr 222.
Sedan ärendet härefter varit föremål för ytterligare överväganden inom
socialdepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma, därvid jag
till en början torde få lämna en kort redogörelse för innehållet i den nya
folkpensioneringslagstiftningen.
Huvuddragen av den nya folkpensioneringslagstiftningen.
Pensionsförmånerna.
Enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering —• vilken såsom
nämnts träder i kraft den 1 januari 1948 — är svensk medborgare, som fyllt
16 år och är mantalsskriven i riket, berättigad till folkpension enligt i huvudsak
följande grunder.
Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer den som fyllt
67 år. För tid före fyllda 67 år utgår folkpension i form av invalidpension
till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet
eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som
motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen
av arbetsförmågan kan anses varaktig. Har sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan varit oavbrutet bestående minst ett år och kan
den, utan att anses varaktig, antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid,
skall därunder utgå folkpension i form av sjukbidrag. Änka, som vid mannens
frånfälle fyllt 55 år och som varit gift med honom i minst 5 år, äger,
om hon icke eljest åtnjuter folkpension, rätt till folkpension i form av
änkepension, vilken rätt dock upphör, om hon ingår nytt äktenskap.
Till envar som är berättigad till ålderspension utgår allmän ålderspension
med 800 kronor om året för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter
folkpension eller som uppbär s. k. hustrutillägg, samt med 1 000
kronor om året för annan pensionsberättigad. Till envar som är berättigad
till invalidpension eller sjukbidrag utgår dels grundpension med 200 kronor
om året, dels — där ej annat följer av vad nedan sägs -—- tilläggspension med
600 kronor om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor om året till
ogift pensionsberättigad. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad
nedan sägs, 600 kronor om året.
A vissa orter förhöjas de förenämnda förmånerna med bostadstillägg.
För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt
att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader
— däri inberäknade kostnaderna för bränsle — än grupp med lägre nummer.
Bostadstillägg utgår till pensionsberättigad i bostadskostnadsgrupperna
II, III, IV och V med resp. 100, 200, 300 och 400 kronor om året för
gift pensionsberättigad eller änkepensionsberättigad samt med resp. 150,
300, 450 och 600 kronor om året för annan pensionsberättigad. Pensionsberättigad
anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken han är
mantalsskriven, dock att för tillhörighet till någon av grupperna II—V ford
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
ras, att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående åren varit
mantalsskriven å ort i den gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida
icke på grund av omständigheterna prövas skäligt att i särskilt fall
medge undantag härifrån.
Där kommun så beslutat, skall till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen utgå särskilt bostadstillägg, vilket skall anses såsom
folkpension.
Tilläggspension, änkepension och bostadstillägg minskas med hälften av
den pensionsberätligades årsinkomst i vad den må överstiga 300 kronor lör
gift pensionsberättigad och 400 kronor för annan pensionsberättigad. I
fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem anses utgöra
hälften av deras sammanlagda årsinkomst.
Till pensionsberättigad gift man, vars hustru ej åtnjuter folkpension, utgår
hustrutillägg, därest hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst
5 år. I särskilda fall må hustrutillägg utgå, även om hustrun ej fyllt 60 år.
Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till
samma belopp som hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner,
om hon varit berättigad till invalidpension.
För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension och som
ej heller uppbär hustrutillägg, skall tilläggspension höjas med en tredjedel
och bostadstillägg med hälften.
Blind pensionsberättigad, som blivit blind före fyllda 60 år, skall utöver
honom eljest tillkommande folkpension erhålla blindtillägg med 700 kronor
om året, vilket belopp skall medräknas som inkomst vid folkpensionens bestämmande.
Vid tillämpningen av lagen, som på sätt framgår av det sagda bygger på
familjeprincipen, så att två makar tillsammans erhålla mindre belopp än
dubbla beloppet av pensionen till ensamstående, må i särskilda fall gift pensionsberättigad
anses såsom ogift och ogift pensionsberättigad, vilken sedan
avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden,
anses såsom gift med denne.
Folkpensioneringens administrativa handhavande.
Vid tillkomsten av 1946 års lag förutsattes, att de bestämmelser rörande
folkpensioneringens administrativa handhavande, vilka inllöto i lagen, skulle
betraktas såsom provisoriska. I en till innevarande års riksdag avlåten proposition
(nr 50) ha i enlighet härmed vissa ändringar föreslagits i dessa bestämmelser.
Om denna proposition bifalles av riksdagen, kommer administrationen
av folkpensioneringen att bli ordnad på i huvudsak följande
sätt.
Den nuvarande lokala organisationen bibchålles. Sålunda skall varje socken
samt varje stad ävensom varje köping som utgör egen kommun bilda
ett pension s d istr i k t. Där så prövas lämpligt må kommun delas i två eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
flera pensionsdistrikt, likaså må två eller flera kommuner sammanslås till
ett pensionsdistrikt. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd
bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.
Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av länsstyrelsen.
Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot
väljas å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,
där sadana finnas, och i stad av stadsfullmäktige. Där två eller flera kommuner
sammanslagits till ett pensionsdistrikt skall minst en ledamot av
pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun.
Ansökan som avser endast sådan ålderspension som utgår oberoende av
den egna inkomstens storlek (allmän ålderspension) skall liksom hittills i
princip icke prövas av pensionsnämnd utan av nämndens ordförande omedelbart
insändas direkt till pensionsstyrelsen. Enligt nya lagen skall emellertid,
i motsats till vad nu är fallet, ansökan om allmän ålderspension prövas
av pensionsnämnden då fråga uppkommit, huruvida sökanden i folkpensionshänseende
skall anses såsom gift eller icke.
Söker någon eljest folkpension, skall pensionsnämnden pröva ansökningen
och besluta huruvida sökanden äger rätt till pension samt fastställa pensionens
belopp och, beträffande sjukbidrag, den tidpunkt intill vilken bidraget
längst må utgå. Avser ansökan särskilt bostadstillägg, skall pensionsnämnden
i enlighet med de grunder som kommunen bestämt besluta huruvida
och med vilket belopp samt för vilken tid sådant tillägg skall utgå.
Pensionsnämnd har vidare att behandla ansökningar om ökning av pension
samt besluta om minskning eller indragning av pension i vissa fall
ävensom att i allmänhet övervaka folkpensioneringslagens efterlevnad inom
pensionsdistriktet.
För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat
ombud (ort sombud). Ombudets huvuduppgift är att övervaka och verka för
en likformig lagtillämpning vid behandling av ärenden inom de till ombudets
område hörande pensionsnämnderna och i denna sin verksamhet iaktta
det allmännas rätt. Ombud bar rätt att närvara vid pensionsnämndens sammanträden
och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
Pensionsnämnds beslut kan överklagas hos pensionsstyrelsen. Besvärsrätt
tillkommer enskild sakägare, kommun och ortsombud. I begränsad utsträckning
må klagan över pensionsstvrelsens beslut föras hos Konungen.
Enligt hittills gällande lag äro pensionsnämndernas beslut icke slutgiltiga
utan skola, även om besvär ej anförts, prövas av pensionsstyrelsen. I den
förut omnämnda propositionen nr 50 till innevarande års riksdag föreslås,
att pensionsstvrelsens befattning med pensionsnämndernas beslut i ärenden
angående ålders- och änkepension, därest besvär ej anförts, i huvudsak skall
inskränkas till en siffergranskning av pensionsbeloppets beräkning. Ger siffergranskningen
ej anledning till anmärkning, har pensionsstyrelsen i regel
att förordna om utbetalning i enlighet med nämndens beslut. Om emellertid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
7
styrelsen genom stickprovsundersökning eller eljest upptäcker, att ett av
pensionsnämnd meddelat beslut strider mot lagens bestämmelser, äger styrelsen
verkställa erforderlig rättelse eller uppdraga åt nämnden att upptaga
ärendet till förnyad prövning; denna befogenhet för styrelsen avser däremot
icke avgöranden som innefatta ett skälighetsbedömande. I ärenden angående
invalidpension, sjukbidrag och blindtillägg skall pensionsstyrelsen, vare sig
besvär anförts eller icke, granska pensionsnämndens beslut i dess helhet; för
giltigheten av nämndens beslut i sådana fall förutsättes således liksom hittills
att styrelsen godkänt detsamma.
Nuvarande ordning beträffande kommunbidragen.
Gällande bestämmelser.
Allmän pensionsförsäkring infördes i vårt land genom lag den 30 juni
1913. Enligt denna lag bestredos kostnaderna för pensionstillägg till tre
fjärdedelar av staten. Beträffande i landsting ej deltagande städer bekostades
återstående fjärdedel av staden, under det att i fråga om övriga kommuner
fjärdedelen delades lika mellan landstinget och primärkommunen.
1913 års lag om allmän pensionsförsäkring ersattes 1935 med lagen den
28 juni 1935 om folkpensionering, vilken gäller intill den 1 januari 1948.
Enligt denna lag utgår folkpension dels utan behovsprövning i form av
grundpension och dels efter behovsprövning i form av tilläggspension. Personer
som icke äro berättigade till grundpension kunna enligt en särskild
förordning om invalidunderstöd erhålla invalidunderstöd, utgående efter
samma grunder som tilläggspension. Enligt de ursprungliga bestämmelserna
i 1935 års lag var tilläggspensionens maximibelopp detsamma inom
hela riket och uppgick kommunbidraget till en åttondel. Därjämte skulle
landstingen och städerna utanför landsting bidraga till vissa äldre pensioner
med en sextondel.
År 1937 infördes dyrortsgradering av tilläggspensionerna och i samband
därmed ändrades bestämmelserna om kommunbidrag. Tilläggspensionens
maximibelopp utgör 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450
kronor i ortsgrupp 3. Kommunerna bidraga till kostnaderna för tilläggspensionerna
med följande andelar, nämligen för orter tillhörande ortsgrupp 1 en
ål tondel, för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel och för orter tillhörande
ortsgrupp 3 en fjärdedel, dock att i Stockholm och Göteborg kommunandelen
utgör tre tiondelar. Kommunbidraget beträffande viss pensionstagare lämnas
av den kommun, vars pensionsnämnd förklarat vederbörande berättigad till
tilläggspension, dock att, där tilläggspensionen efter ansökning blivit ökad,
den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning skett
utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven
skall bidraga med förenämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd
gemensam för två eller liera kommuner, avgöres dessa kommuner
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
emellan frågan om betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens
mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen
söktes. Minskas tilläggspension, till vilken två eller flera kommuner lämna
bidrag, skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas
efter förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. 1 fråga om tilläggspension,
som helt eller delvis grundar sig på fastställelse av pensionstillägg
före 1937 års ingång, gäller vidare, att jämte kommunen landstinget skall
bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner och att stad,
som ej deltager i landsting, skall utöver vad som framgår av det nyss sagda
bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen.
För närvarande äro tilläggspensionerna och invalidunderstöden förenade
med rätt till dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar. I vissa fall, då
rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd ej föreligger, utgår i stället utjämningspension
eller utjämningsunderstöd. Till kostnaderna för nu nämnda
förmåner bidraga kommunerna med vissa procentsatser, beräknade så att
kommunbidragen motsvara kommunandelarna i tilläggspensionerna.
Vissa uppgifter angående det nuvarande systemets verkningar.
De sakkunniga framhålla, att det nu gällande systemet i fråga om kommunbidrag
icke tar någon hänsyn till att behovet av folkpensioner liksom
förmågan att bära kostnader kan vara mycket varierande i olika kommuner.
Följden därav har också blivit, att de bördor som lagts på skattebetalarna
blivit mycket kännbara i en del kommuner men helt obetydliga i
andra kommuner.
De sakkunniga ha företagit vissa undersökningar rörande 232 kommuner,
varav 36 städer och 196 landskommuner. Kommunerna ha valts så, att de
bland annat skola representera å ena sidan höga och låga skatteunderlag
per invånare och å andra sidan höga och låga pensionskostnader per invånare.
Bland kommunerna finnas även sådana som representera mera genomsnittliga
värden, men denna grupp är i förhållande till totalantalet i riket
underrepresenterad. Resultatet av undersökningarna återfinnes i en såsom
bilaga till de sakkunnigas betänkande fogad tabell, vari redovisas bland annat
den utdebitering per skattekrona, som motsvaras av kommunernas andelar
enligt nuvarande bestämmelser i ett års beräknade pensionskostnader.
I tabellen ha dessa kostnader beräknats med utgångspunkt från beloppet av
1945 års tilläggspensioner och invalidunderstöd med tillägg för dyrtidstilllägg,
provisoriska förstärkningar, utjämningspensioner och utjämningsunderstöd
enligt de för budgetåret 1946/47 gällande grunderna. Då officiella uppgifter
om skatteunderlaget i kommunerna vid tiden för tabellens uppgörande
icke funnits tillgängliga för senare år än 1944, ha de kommunbidrag, som
hänföra sig till de beräknade pensionskostnaderna, satts i relation till
nämnda års skatteunderlag. De framräknade siffrorna äro för den skull icke
fullt exakta för de enskilda kommunerna. För jämförelsen mellan olika
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 222. 9
kommuner spelade dock enligt de sakkunnigas mening detta förhållande
föga roll.
Till belysande av resultatet av undersökningarna ha de sakkunniga upprättat
följande sammanställning.
Ortsgrupp
Antal kommuner med en andel i pensionskostnaderna
motsvarande i ören per skattekrona
Summa
kommu-
Kommuntyp
högst
10
11—
20
21—
30
31—
40
41—
50
51—
60
61—
70
71—
80
81—
90
91—
100
101—
200
över
200
ner
Ortsgrupp 1
183
Landskommuner .
2
IS
17
11
3
5
14
9
8
7
65
24
Städer..........
—
1
—
—
4
5
Summa
2
19
17
11
7
5
14
9
8
7
65
24
188
Ortsgrupp 2
Landskommuner .
—
—
3
1
3
1
—
—
—
—
—
1
9
Städer..........
-
2
8
0
4
2
—
1
1
—
1
—
25
Summa
-
2
11
7
7
3
-
1
1
-
1
1
34
Ortsgrupp 3
Landskommuner.
—
1
2
4
Städer..........
—
1
—
—
2
1
2
—
—
—
—
6
Summa
-
2
2
-
3
1
2
—
—
—
—
—
10
Samtliga
Landskommuner .
2
19
22
12
7
6
14
9
8
7
65
25
196
Städer..........
—
4
8
6
10
3
2
1
1
—
i
—
36
Summa
o
23
j 30
18
17
9
16
10
9
i 7
66
25
232
I anslutning härtill anföra de sakkunniga.
Kommunernas andelar i 1946 års pensionskostnader motsvara för 91 av
de 232 kommunerna en utdebitering av mer än 1 krona per skattekrona.
Av dessa 91 kommuner äro samtliga utom en landskommuner. Undantaget
representeras av Söderhamn, som med en kostnad motsvarande kr. 1,21 per
skattekrona ligger icke obetydligt högre än övriga städer. 25 av landskommunerna
ha kostnader överstigande 2 kronor per skattekrona. Högst ligga
Råggärd i Älvsborgs län med kr. 3,22 per skattekrona samt Torp i Göteborgs
och Bohus län och Tjurkö i Blekinge län med resp. kr. 3,15 och 3,05. Synnerligen
låga tal ha erhållits för Hofors i Gävleborgs län och Lilla Harrie
i Malmöhus län med resp. 7 och 8 öre per skattekrona.
Sammanställningen visar att ytterlighetsfallen nästan uteslutande äro att
finna bland de till 188 uppgående kommunerna inom ortsgrupp 1. Trots
att såväl pensionsbeloppen som den procentuella andelen däri för kommunerna
äro lägst i denna ortsgrupp, innehåller gruppen ej mindre än 89
av de 91 kommuner, som ligga över l krona per skattekrona. De återstående
kommunerna över 1 krona äro nyssnämnda Söderhamns stad samt
Alnö kommun i Västernorrlands län (kr. 2,67). Båda dessa kommuner tillhöra
ortsgrupp 2, som omfattar 34 av de undersökta kommunerna. Bland
de återstående 10 kommunerna, som sålunda tillhöra ortsgrupp 3 och därmed
ha att å de högsta pensionsbeloppen bidraga med de högsta kvot
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
delarna, ligger Göteborgs stad högst med 65 öre och Stocksunds köping i
Stockholms län lägst med 11 öre per skattekrona.
De sakkunniga uttala vidare, att den ena av de faktorer som orsakade
den nuvarande ojämna fördelningen av kommunernas kostnader för folkpensioneringen,
nämligen det varierande behovet av tilläggspensioner i olika
kommuner, icke kunde objektivt bestämmas. Ett visst mått på behovet kunde
man dock få genom att ställa storleken av de i kommunerna faktiskt utgående
inkomstprövade pensionsförmånerna i relation till folkmängden.
De sakkunniga ha beträffande de av dem undersökta kommunerna fördelat
de beräknade årliga kostnaderna för pensionsförmåner, till vilka kommunbidrag
utgår, på antalet invånare vid 1944 års ingång. Undersökningens
resultat framgår av följande tablå.
Kommimandel i oren
per skattekrona
Antal kommuner, för vilka inkomstprövade pen- sioner motsvara i kronor per invånare
Summa
kom-
muner
högst
20
20-01
—30
30-01
-40
40-01
-50
50-01
—75
75-01
—100
över
100
Högst 10......................
i
1
2
11- 20......................
7
14
1
—
1
—
_
23
21- 30......................
3
11
14
1
1
_
_
30
31- 40......................
—
3
10
4
—
1
_
18
41- 50......................
—
1
4
9
3
—
_
17
51- 60......................
—
—
2
6
1
_
_
9
61- 70......................
—
1
—
4
11
—
_
16
71- 80......................
—
—
—
2
8
_
_
10
81- 90......................
—
—
_
_
8
1
_
9
91-100......................
—
_
—
_
7
_
7
101-200......................
—
—
2
5
37
21
i
66
Över 200......................
—
-
-
-
6
15
4
25
Summa
11
31
33
31
83
38
5
232
Därav:
Landskommuner.............
10
21
23
23
77
37
5
196
Städer......................
1
10
10
8
6
1
-
36
Ortsgrupp 1.................
7
19
19
24
78
36
5
188
» 2.................
O
ö
10
12
4
3
2
—
34
» 3.................
1
2
2
3
2
-
-
10
Angående denna undersökning anföra de sakkunniga vidare.
Lägst befinna sig Stocksunds köping i Stockholms län och Lilla Harrie i
Malmöhus län med omkring 14 kronor per invånare, medan de motsatta
ytterlighetsfallen representeras av Tjurkö i Blekinge län och Ununge i Stockholms
län med resp. 134 och 132 kronor per invånare. Det är sålunda landskommuner
som bilda gränsfallen både uppåt och nedåt. Av städerna ligger
Simrishamn högst med inemot 77 kronor per invånare. Av landskommunerna
befinna sig 119 utav 196 över 50 kronor men av städerna endast 7
utav 36. Härav kan man dock icke draga någon bestämd slutsats i fråga
om spridningen för samtliga kommuner, då som förut nämnts genomsnitts
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
11
kommunerna äro underrepresenlerade i undersökningen. Däremot torde man
kunna sluta sig till att behovet av pensioner, mätt per invånare, är större i
ett icke obetydligt antal landskommuner än i de i detta hänseende oförmånligast
ställda städerna.
Vid jämförelsen mellan kommuner i olika ortsgrupper, finner man, att
gränsfallen uppåt räknat ligga högre för ortsgrupp 1 än för ortsgrupp 2
och lägst för ortsgrupp 3. Detta förhållande förtjänar att uppmärksammas
med hänsyn till att pensionernas maximibelopp äro högst i ortsgrupp 3
och lägst i ortsgrupp 1. Undersökningen synes sålunda ge vid handen, att
det i relation till invånarantalet största behovet av folkpensioner förefinnes
inom en del kommuner tillhörande ortsgrupp 1.
De här visade variationerna äro helt naturligt till stor del att tillskriva
den relativt stora skillnad i fråga om befolkningens åldersfördelning, som
kan förefinnas olika kommuner emellan.
Beträffande den andra av de faktorer, av vilka den nuvarande ojämna
belastningen på kommunerna beror, nämligen den varierande tillgången på
skatteunderlag i kommunerna, hänvisa de sakkunniga till följande på grundval
av 1944 års taxeringar upprättade tablå, vari samtliga kommuner i riket
fördelats med hänsyn till en av socialvårdskommittén företagen preliminär
uppdelning av kommunerna å olika hostadskostnadsgrupper.
Antal skattekronor
per invånare
Antal
kommuner i bostadskostnads- grupp
Summa
kommu-
ner
D ä
lands-
kommu-
ner
a v
städer
I
n
III
IV
V
3
3
3
_
3-01- 4...............
19
—
—
—
—
19
19
—
4-01— 5...............
66
8
—
—
74
74
—
5-01- 6...............
166
10
_
_
—
176
176
—
6-01— 7...............
324
20
—
—
—
344
344
—
7-01- 8...............
401
13
—
—
—
414
414
—
8-01— 9...............
366
24
—
—
—
390
390
—
9-01-10...............
252
30
—
—
—
282
282
—
10-01-11...............
148
18
1
_
—
167
167
—
11-01-12...............
137
19
—
—
—
156
155
i
12-01-13...............
75
20
1
—
—
96
88
8
13-01-14...............
62
27
2
—
—
91
80
11
14-01 — 15...............
37
22
i
—
—
60
48
12
15-01 — 10...............
25
31
4
—
—
60
42
18
16-01-17...............
19
25
9
—
—
53
38
15
17-01 — 18...............
13
20
7
—
—
40
23
17
18-01 — 19...............
7
8
5
1
—
21
13
8
19-01-20...............
8
6
7
—
—
21
11
10
20-01-25...............
4
10
13
4
—
31
11
20
25-01-30...............
4
1
1
1
—
7
6
1
30-01 35...............
1
—
1
1
1
4
3
1
35-01- 40...............
1
2
1
—
4
4
över 40 ..............
—
—
1
—
1
—
1
Summa kommuner
2 i:m
314
53
It
I
2 514
2 3!*1
123
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Av denna tablå framgår att år 1944 mer än 80 procent av landskommunerna
hade lägre skatteunderlag per invånare än det lägsta bland städerna.
Det vägda genomsnittstalet var detta år för samtliga landskommuner ungefär
10, för samtliga städer ungefär 23 och för hela riket ungefär 15 skattekronor
per invånare.
De sakkunniga anse de gjorda undersökningarna tyda på att det är
skatteunderlagets variationer som åstadkommer de största ojämnheterna i
utdebiteringen för folkpensionsändamål. I detta sammanhang hänvisa de
sakkunniga till förhållandena i de kommuner, som i de sakkunnigas undersökningar
representera ytterlighetsfallen i fråga om den kommunala belastningen
för detta ändamål, nämligen Råggärd och Hofors. Om dessa kommuner
haft samma skatteunderlag per invånare, hade Råggärd visserligen
ändock måst uttaxera mer än 3 gånger så mycket som Hofors, men om i
stället folkpensionskostnaderna i de båda kommunerna varit lika stora per
invånare och skatteunderlaget det faktiska, skulle Råggärd behövt uttaxera
mer än 13 gånger så mycket per skattekrona som Hofors.
Tidigare förslag till ändrade bestämmelser om kommunbidrag.
Kommunalskatteberedningens förslag.
Kommunalskatteberedningen föreslog i sitt betänkande rörande den kommunala
skatteutjämningen (SOU 1943:43), att kommunerna skulle bidraga
till folkpensionskostnaderna med dels en allmän andel och dels en ortsandel.
Den allmänna andelen skulle utgöra Vs av tilläggspensionerna för
kommuner med normalt skatteunderlag och för övriga kommuner graderas
med hänsyn till skatteunderlaget, så att kommun med högre underlag
än det som normalt betecknade finge högre andel än 1/s och kommun med
lägre underlag än det normala en lägre andel. Ortsandelen skulle utgöra
3/40 av tilläggspensionerna för orter tillhörande ortsgrupp 2 och 1/s för orter
tillhörande ortsgrupp 3, dock för Stockholm och Göteborg 7/40.
Till motivering av detta förslag anförde beredningen bland annat följande.
Mest önskvärt vore att staten kunde bestrida kostnaderna i deras helhet,
men för tryggande av tillbörlig noggrannhet vid kommunernas behovsprövning
synes det vara oundvikligt att belasta kommunerna med en viss andel
i kostnaderna. Det är då angeläget att söka avväga denna andel på sådant
sätt att den drabbar alla kommuner ungefär lika hårt. Detta skulle kräva
en gradering av kommunernas andelar såväl med hänsyn till faktorer, vilka
ha inflytande på kostnadernas storlek, som med hänsyn till skatteunderlaget.
Då emellertid säkra hållpunkter torde saknas för att från statens sida
tillförlitligt bedöma det verkliga behovet av pensioner i kommunerna, låter
det sig knappast göra att genom en differentiering av kommunernas andelar
utjämna deras kostnader i sådan utsträckning att dessa drabba lika i förhållande
till invånarantalet. Däremot kunna kommunerna beträffande sina
särskilda utgifter för pensioner likställas såtillvida att de försättas i sådant
läge, som om de alla haft lika gott skatteunderlag. En sådan gradering av
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
kommunernas kostnadsandelar i förhållande till skatteunderlaget föreslås
här av beredningen såsom ett medel att vinna en rättvisare fördelning av
bördorna för folkpensioneringen.
Beredningen framhöll vidare, att den föreslagna graderingen av kommunbidragen
efter skatteunderlaget avsåge endast den del av kommunernas
andelar i folkpensionskostnaderna, som kunde anses belöpa å vad av pensionerna
utgjorde ett lika värdefullt tillskott. Anledningen till att kommunerna
i de högre dyrortsgrupperna i samband med dyrortsgraderingens införande
ålagts att gälda större andelar än kommunerna i ortsgrupp 1 hade varit att
de förra ansetts genom de högre pensionsbeloppen komma i åtnjutande av
en större minskning i sina fattigvårdskostnader än kommunerna i ortsgrupp
1. Samma skäl hade förelegat beträffande avvägningen av kostnadsandelarna
mellan de högre ortsgrupperna. Att utjämna de kommunernas
andelar som utgjorde ersättning för sadana lokala förmåner, vilka tillkomme
vissa kommuner framför andra borde enligt beredningen icke ifrågakomma.
Beredningen har beräknat dessa andelar (ortsandelarna) med utgångspunkt
från att den del av de nuvarande kvotdelarna, som översteg en
åttondel, utgjorde ersättning för särskilda lokala förmåner.
1946 års förslag och dess behandling.
Det förslag rörande kommunbidragen, som i propositionen nr 220 förelädes
1946 års riksdag, överensstämde i huvudsak med vad socialvårdskommittén
föreslagit i sitt betänkande angående folkpensionering (SOU 1945:
46). Förslaget innebar, att varje kommun skulle för pensionsberättigad,
som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension,
änkepension eller bostadstillägg, bidraga med 20 procent av kostnaden
för tilläggspension eller änkepension, bostadstillägg oräknat, samt i
bostadskostnadsgrupp II med 30 procent, i grupp III med 40 procent, i grupp
IV med 50 procent och i grupp V med 60 procent av kostnaden för bostadstillägg.
Där tilläggspension, änkepension eller bostadstillägg ökats, skulle
dock den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökning därom eller, da
ökningen skett utan ansökning, den kommun varest den pensionsberättigade
vid ökningen var mantalsskriven vidkännas den härav föranledda ökningen
av den på kommun belöpande andelen av kostnaderna för förmånen. Vore
pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, skulle fragan om
betalningsskyldigheten avgöras dessa kommuner emellan med hänsyn till
den pensionsberättigades mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då förmånen
eller ökningen söktes. Minskades pensionsförmån, till vilken två eller flera
kommuner lämnade bidrag, skulle den kommuns andel i första hand minskas,
som senast blivit skyldig bidraga till kostnaden för förmånen. Särskilt
bostadstillägg skulle i sin helhet bekostas av den kommun, vars pensionsnämnd
beviljat tillägget.
14
Kungl. Mcij:ts proposition nr 222.
Socialvardskommittén anförde — efter att ha omnämnt kommunalskatteberedningens
förslag — bland annat följande.
Enligt kommitténs mening later det sig icke göra att på sätt kommunalskatteberedningen
föreslagit på en omväg reducera kommunbidragen i vissa
orter. Dessa bidrag äro nämligen huvudsakligen avsedda att inom pensionsnämnderna
framtvinga en noggrann prövning av pensionsansökningarna.
Eri arenheten torde utvisa, att understöd ofta utbetalas mera rundhänt, då
den egna kommunen icke åsamkas någon direkt utgift, än då detta är fallet.
Förhåller det sig så, att en pensionssökande måste beviljas fattigvård, om
han icke kan erhålla folkpension, är det uppenbart, att pensionsnämnden
härav kan påverkas vid sin prövning av vederbörandes pensionsansökning.
Ur ifrågavarande synpunkt vore det uppenbarligen mest önskvärt, att kommunerna
finge bidraga till folkpensionerna, i den mån pensionerna äro beroende
av den kommunala prövningen, enligt samma grunder som till socialhjälpen
(fattigvården). Detta låter sig dock icke göra, emedan i så fall alltför
stora kostnadsökningar skulle uppkomma för kommunerna. Ur princiP.
|e^.. synpunkt kan också göras gällande, att åldringarnas och invalidernas
försörjning är en hela folkets angelägenhet, varför den i första hand bör
bestridas genom statsmedel.
Kommittén ansåg icke skäl föreligga att ålägga kommunerna bidragsskvldighet
i fråga om de av kommittén föreslagna grundpensionerna och allmänna
ålderspensionerna.
Beträffande kommunbidragens storlek anförde kommittén bland annat
följande.
Den vederbörande kommun åvilande andelen av viss pensionsförmån får
icke vara alltför ringa, om kommunandelen skall fylla sin funktion att framtvinga
en effektivare prövning. Ur nämnda synpunkt borde kommunandelen
helst icke understiga en fjärdedel eller en femtedel av kostnaden. Då det
gäller tilläggspension eller änkepension, bör man sålunda, om så är möjligt,
taga sikte på en kommunandel av nu nämnd storlek. Vad angår bostadstilläggen
åter, skola dessa i större utsträckning än tilläggs- eller änkepensionen
anses som en kommunal angelägenhet. Den kommun, inom vilken ett högre
bostadstillägg utgår, bör sålunda bestrida en ganska avsevärd del av merkostnaden
härför. Det kan givetvis tänkas, att en enhetlig kommunandel
fastställes i fråga om bostadstilläggen. Skall denna andel icke bli alltför låg,
komma emellertid genom densamma kommunbidragsutgifterna för vissa
mindre och medelstora orter alt i förhållande till vad nu är fallet bli alltför
störa. Kommittén har därför föreslagit en skala, vilken innebär, att procentsatsen
stiger med bostadskostnadsgruppens nummer, så alt kommunbidraget
även procentuellt sett blir högst i femte bostadskostnadsgruppen. Hur kommunbidragen
till bostadstilläggen skola avvägas blir tydligen en ren lämplighetsfråga,
därest blott iakttages att de om möjligt icke understiga vad som
enligt vad nyss sagts är önskvärt med hänsyn till den lokala prövningens
effektivitet.
Totalbeloppen av kommunbidragen efter förut angivna grunder beräknade
kommittén för det av riksdagen sedermera antagna alternativ III till
74,07 miljoner kronor, därvid kostnaderna fördelade sig å bostadskostnads
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
15
grupperna 1—V med respektive 16,55, 11,59, 16,08, 8,25 och 21,6 miljoner kronor.
Till jämförelse anfördes, att de år 1945 debiterade kommunandelarna,
fördelade å samma bostadskostnadsgrupper, utgjorde respektive 18,51, 7,83,
6,87, 4,66 och 7,31 miljoner kronor eller tillhopa 45,18 miljoner kronor, vartill
komme debiterade landstingsmedel och däremot svarande andelar för städer,
som ej deltaga i landsting, med inalles 8,01 miljoner kronor.
Kommitténs förslag i denna del var icke enhälligt. Herrar Bexelius, Hartmann
och Wangson anförde, att enligt deras uppfattning en alltför stor del
av kostnaderna för bostadstillägg lagts på kommunerna. Dessa ledamöter
föreslogo med hänsyn till kommunernas nuvarande kostnader för tilläggspensionerna
att de av kommittén föreslagna procenttalen genomgående sänktes
med tio.
Kommittéförslaget utsattes under remissbehandlingen för kritik ur olika
synpunkter. Härutinnan torde jag få hänvisa till propositionen nr 220/1946
sid. 97—102.
I propositionen nr 220 till 1946 års riksdag upptogs som nämnts utan väsentlig
ändring socialvårdskommitténs förslag rörande kommunbidragen.
Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde jag bland annat följande.
Vid övervägande av de olika synpunkter som i detta sammanhang framkommit
har jag funnit kommitténs förslag vara väl avvägt. Hur stor kommunandelen
i tilläggs- och änkepensioner skall vara är en skälighetsfråga
och kommitténs ståndpunkt härutinnan synes mig böra godtagas. Vad angår
kommunbidragen till bostadstilläggen innebär kommitténs förslag en
gradering av i princip samma art som den i den nuvarande folkpensioneringen
förekommande. Denna gradering tillkom i samband med dyrortsgraderingen
av pensionsförmånerna och motiverades då med att genom dyrortsgraderingens
införande en betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna
syntes kunna påräknas för kommunerna i de högre dyrortsgrupperna. Enahanda
skäl föreligga för att nu bibehålla en liknande gradering. Att lägga
hela kostnaden för bostadstilläggen på kommunerna synes mig icke rådligt.
De av kommittén föreslagna procentsatserna finner jag mig kunna godtaga.
Social vårdskommittén har avvisat tanken att vid bestämmande av kommunbidragens
storlek laga hänsyn till kommunernas skattekraft eller till
utdebiteringen inom kommunerna för folkpensioneringen. Denna ståndpunkt
finner jag böra godtagas. 1 den mån genom reformen en betydande del av
kommunernas fattigvårdsutgifter kommer att överföras till utgifter lör bidrag
till folkpensioneringen synas emellertid skäl kunna anföras för att i
skalteutjämningsavseende hänsyn bör tagas till kommunens utgifter för sistberörda
ändamål. Detta spörsmål torde emellertid icke kunna slutgiltigt
lösas i här förevarande sammanhang.
Därjämte förordade jag att de i propositionen löreslagna särskilda bostadstilläggen
i sin helhet skulle bekostas av vederbörande kommun.
I fråga om socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar uttalade jag, att
dessa såtillvida innebure en avsevärd säkerhetsmarginal, som kommittén beräknat
antalet invalidpensionärer mycket högt i förhållande till det nuvarande
antalet. Totalkostnaderna för invalidpensioneringen borde därför
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
kunna beräknas till lägre belopp än kommittén gjort. Detta inverkade även
på kommunbidragens storlek. Jag uppskattade sänkningen av kommunbidragen
till 7 miljoner kronor och ansåg kommunbidragens storlek kunna
beräknas till 67 miljoner kronor.
I riksdagen väcktes i frågan åtskilliga motioner, i vilka föreslogs kommunbidragens
anpassning efter skatteunderlaget, utredning därom eller avskaffande
av kommunbidragen.
Första särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande (nr 1) beträffande kommunbidragen.
Vad först angår frågan huruvida kommunerna överhuvud taget böra bidraga
till folkpensioneringen kan utskottet visserligen dela meningen att
folkpensioneringen i princip är en statlig angelägenhet. Emellertid kan icke
bortses ifrån att det ur synpunkten av prövningens effektivitet är motiverat
att den kommun, vars pensionsnämnd beviljat folkpension åt någon, åtminstone
till en mindre del bidrager till kostnaderna för pensioneringen. I den
mån kontrollen från pensionsstyrelsens och dess ombuds sida är effektiv
minskar dock detta skäl för kommunbidragens bibehållande i betydelse. Enligt
utskottets mening vore det därför önskvärt att frågan om folkpensioneringens
administrativa handhavande och förevarande spörsmål kunde beaktas
i ett sammanhang. Utskottet är av den uppfattningen att vid nuvarande
förhållanden alltför stor vikt i regel ej bör tillmätas kommunbidragets
inverkan å prövningen av pensionsansökningarna men att bidraget dock i
vissa tall kan verka återhållande vid prövningen.
Enligt utskottets mening kan man ej heller bortse ifrån att kommunbidrag
nu utgå och att statens utgifter för folkpensioneringen genom desamma
minskas i icke obetydlig mån. Det bör i detta sammanhang ihågkommas att
reformeringen av folkpensioneringen kommer att i betydande mån minska
kommunernas utgifter för fattigvård och kommunala pensionstillskott, vilket
i sin tur medför att kommunernas förmåga att bära bidragen till folkpensioneringen
i regel blir större än vad nu är fallet.
Det föreliggande förslaget innebär att folkpensionen å vissa orter förhöjes
med bostadstillägg. Pensionsförmånerna bli sålunda icke lika stora inom
alla orter. Det är rimligt att, såsom i propositionen föreslagits, de kommuner,
i vilka pensionsförmånerna sålunda äro högre, få vidkännas viss del av
merkostnaden för de högre pensionerna.
I fråga om de särskilda bostadstilläggen delar utskottet den uppfattning,
som kommit till uttryck i propositionen, nämligen att vederbörande kommun
skall helt bestrida kostnaderna för av kommunen beslutat sådant tillägg.
Utskottet utgår sålunda ifrån att kommunala bidrag alltjämt skola utgå
till vissa folkpensionsförmåner. Utskottet biträder även förslaget att landstingens
bidragsskvldighet skall upphöra med avseende å tiden efter den nya
lagstiftningens ikraftträdande.
Utskottet framhöll därefter, att de gällande bestämmelserna om kommunbidrag
ledde till att vissa kommuner nödgades uttaxera flera kronor per
skattekrona för folkpensioneringsändamål under det att andra kommuner
för samma ändamål behövde uttaxera allenast några få tiotal oren eller ännu
mindre samt erinrade om kommunalskatteberedningens förut omnämnda
förslag angående kommunernas bidrag till folkpensioneringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
17
Utskottet anförde vidare.
Do i ämnet väckta motionerna avse i likhet med kommunalskatteberedningens
förslag — i den mån ej yrkande framställts om helt avskaffande
av kommunbidragen —- att kommunernas bidrag till folkpensioneringen
skola anpassas efter kommunens ekonomiska bärkraft. Denna har i vissa
motioner ansetts höra mätas med antalet skattekronor per invånare. Det
har även pekats på att statsbidragen till byggnader för folkskoleväsendet
enligt beslut av 1945 års riksdag graderats med hänsyn till antalet skattekronor
per invånare (SFS 1945:882, 5 §) samt att Kungl. Maj.t i proposition
nr 174 till 1946 års riksdag angående statsbidrag för anordnande av
skolmåltider föreslagit en liknande anordning.
Den av koinmunalskatteberedningen och i motionerna påtalade olägenheten
har måhända i någon mån minskat i betydelse därigenom att antalet
skattekronor per invånare i de flesta kommuner stigit de senaste åren. Olägenheten
kan antagas komma att genomsnittligt sett ytterligare förlora
något i vikt, därest de i propositionen föreslagna kommunbidragsgrunderna
skulle vinna tillämpning, dels därigenom att kommunbidrag till ålderspensionerna
i bostadskostnadsgrupp I ej förekomma annat än till hustrutillägg
samt dels därigenom att de kommunala utgifterna för kommunbidrag bli
högre än nu i de högsta bostadskostnadsgrupperna, där det största skatteunderlaget
i regel är tillfinnandes, och lägre i den lägsta bostadskostnadsgruppen,
där skatteunderlaget i allmänhet är relativt lågt. Emellertid visar
en inom pensionsstyrelsen gjord utredning avseende förhållandena under
år 1944 att kommunernas bidrag till folkpensioneringen även enligt de föreslagna
grunderna komma att i mycket varierande mån påverka den kommunala
utdebiteringen. Därest en kommun med lågt skatteunderlag per invånare
hänföres till en hög bostadskostnadsgrupp blir detta förhållande
tydligen särskilt påfallande.
Utskottet kan icke anse del tillfredsställande, att bidragen till en i princip
statlig verksamhet skola leda till någon väsentligare olikhet i utdebiteringen
inom kommunerna. En anordning som medför exakt samma utdebitering
för ändamålet inom alla kommuner är dock otänkbar, enär i sådant fall de
kommunala bidragen icke komine att fylla annan funktion än såsom inkomstkälla
för statsverket. De föreslagna bestämmelserna rörande kommunbidragens
beräkning kunna sålunda icke anses tillfredsställande. Enligt
utskottets mening är en omarbetning av desamma erforderlig, därvid de i
motionerna framförda synpunkterna angående bidragens avvägning med
hänsyn till kommunernas skatteunderlag böra beaktas. Vid en sådan omarbetning,
som uppenbarligen bör verkställas så skyndsamt alt nytt förslag
i frågan kan föreläggas 1947 års riksdag, synes den fördelning av kostnaderna
mellan staten och kommunerna, som föreslagits i propositionen, i
huvudsak höra bibehållas.
Utskottet hemställde att riksdagen, i avbidan på ytterligare förslag i ämnet,
för sin del måtte besluta dels att utbyta de i propositionen föreslagna
bestämmelserna om kommunbidrag mot ett stadgande av innebörd att kommunerna
skola bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen enligt grunder
som fastställas i särskild lag och dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning av frågan så att nytt förslag i densamma
kunde föreläggas 1947 års riksdag.
Hilniinj till riksdagens protokoll U)i7. 1 sand. A''r 222. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kimgl. Mcij.ts proposition nr 222.
Med anledning av att i vissa motioner upptagits frågan om jämställande
av kommunernas utgifter för folkpensionsändamål med fattigvårdsutgifter
vid beräkning av skatteutjämningsbidrag anförde utskottet, att denna fråga
nära torde sammanhänga med frågan om kommunbidragens storlek och beräkning
och därför borde omfattas av den av utskottet föreslagna utredningen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
De sakkunnigas förslag till kominunbidragssysteni.
Allmänna principer.
I frågan, huruvida kommunerna överhuvud böra bidraga till kostnaderna
för folkpensioneringen, framhålla de sakkunniga till en början, att folkpensioneringen
numera allmänt betraktades som en samhällsuppgift av rent
statlig karaktär. Ur principiell synpunkt vore det därför enligt de sakkunnigas
mening riktigast, att staten ensam omhänderhade och bekostade folkpensioneringen.
Kommunernas medverkan vore emellertid nödvändig vid
den inkomstprövning, som i vissa fall skall föregå beviljandet av pension.
Det förhållandet att staten ålade kommunerna att medverka vid fullgörandet
av en i och för sig statlig uppgift behövde visserligen icke med nödvändighet
föranleda, att kommunerna skola deltaga i kostnaderna för uppgiften,
utan det avgörande borde vara i vilken mån kommunerna kunde påverka
dessa kostnader. Vore uppgiften sådan att det helt eller i mycket hög
grad berodde på kommunernas ställningstagande, huruvida en åtgärd skall
komma till stånd liksom på vilket sätt och till vilken kostnad den skall verkställas,
borde så stor del av kostnaden läggas på kommunerna, att de föranleddes
att iakttaga nödig sparsamhet vid uppgiftens handhavande. Staten
borde däremot ensam svara för kostnaderna, då kommunerna saknade verkligt
inflytande på besluten eller kommunernas möjligheter att påverka dessa
vore begränsade.
Beträffande de olika slagen av pensionsförmåner anse de sakkunniga ätt
med de angivna förutsättningarna anledning saknades att kräva bidrag från
kommunerna till kostnaderna för de allmänna ålderspensionerna. De sak^
kunniga finna även att sparsamhetsintresset icke kan motivera något sådant
bidrag till kostnaderna för grundpensioner och blindtillägg. I fråga oia de
pensionsförmåner, som förutsätta en inkomstprövning av kommunal, myndighet,
anföra de sakkunniga härefter.
Då det är fråga om tilläggspension och änkepension, ha kommunerna
framför allt att taga ställning till frågan om den årsinkomst, som skall läggas
till grund för pensionens beräkning. Vad angår tilläggspension till den
som ansökt om invalidpension eller sjukbidrag skall ställning visserligen
tagas även till graden och varaktigheten av nedsättning i arbetsförmågan;
men denna prövning är för kommunernas del närmast av formell natur;,, I
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
19
avseende å årsinkomstens prövning torde kommunerna ha betydligt större
möjligheter att variera sitt ställningstagande än i fråga om de förut berörda
pensionsvillkoren. Del ligger i sakens natur, att ett subjektivt bedömande
bär ofta kan förekomma. Visserligen innehåller lagen föreskrifter om hur
inkomsten skall beräknas varjämte regler om uppskattningen av naturaförmåner
fastställas av Konungen, men dessa föreskrifter kunna självfallet endast
vara allmänt vägledande. Bl. a. talas om den inkomst som någon skäligen
kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta. Det är givet,
att antagandena i det enskilda fallet kunna växla ganska starkt, bl. a. beroende
på om vederbörande kommun har en restriktiv eller mera generös
inställning till de pensionssökande. Å andra sidan kan givetvis invändas, att
den kontroll, som pensionsstvrelsen utövar bl. a. genom sina ombud i pensionsnämnderna,
torde vara ägnad att åstadkomma en någorlunda likformig
tillämpning av de berörda föreskrifterna.
Bostadstillägg utgår endast i bostadskostnadsgrupperna II—V, och dess
storlek växlar med bostadskostnadsgruppen. Tilläggets uppgift är att täcka
den merkostnad för bostad och bränsle, som enligt undersökning av bl. a.
social vårdskommittén föreligger i de högre grupperna. I den mån tilläggen
motsvaras av faktiskt förefintliga olikheter i kostnaderna för likvärdiga bostäder,
innebära tilläggen icke någon särskild förmån för pensionärer i de
högre grupperna. Till sådan del skilja sig icke bostadstilläggen från de pensionsförmåner,
som vederbörande pensionsberättigade i övrigt åtnjuta. Ur
dessa synpunkter läge det nära till hands att t. ex. låta staten ensam gälda
den del av bostadstilläggen för åldringar, som motsvarade en i alla kommuner
likvärdig förmån. Så länge emellertid villkoren för beviljande av bostadstillägg
äro sådana att en inkomstprövning skall ske även för dem som
åtnjuta ålderspension, kan en dylik ståndpunkt icke principiellt motiveras.
Det förda resonemanget har, såsom betonats, avseende å likvärdiga förmåner.
Emellertid äro, enligt vad socialvårdskommittén uttalat, bostadstillläggen
så tilltagna, att de skola täcka kostnaderna för bostäder av högre
standard än den som legat till grund för beräkningen av pensionsförmånerna
i den lägsta bostadskostnadsgruppen. Till en del utgöra sålunda bostadstilläggen
en särskild, lokal förmån för pensionstagarna i de högre grupperna.
Denna del motsvaras i och för sig icke av något statens intresse.
Detta kan nämligen icke sträcka sig längre än att de pensionsberättigade
erhålla lika stora förmåner, oavsett var i landet de äro bosatta. Någon anledning
att lägga kostnaderna för en dylik lokal förmån på staten synes icke
föreligga.
Vad slutligen angår de särskilda bostadstilläggen ba kommunerna ensamma
att besluta om de grunder efter vilka dessa skola utgå. De särskilda
tilläggen äro i sin helhet lokala förmåner, och kostnaderna härför böra helt
vila på kommunerna.
De sakkunnigas slutsats är, att staten ensam bör gälda kostnaderna för
allmänna ålderspensioner, grundpensioner och blindtillägg samt kommunerna
ensamma kostnaderna för särskilda bostadstillägg och för viss del av
de ordinarie bostadstilläggen. Beträffande kostnaderna för änkepensioner,
tilläggspensioner och den del av bostadstilläggen, som motsvarar i alla kommuner
likvärdiga förmåner, anse de sakkunniga (ivervägande skäl tala för
att låta kommunerna bära viss andel. De sakkunniga understryka i delta
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
sammanhang, att kommunbidragens uppgift enligt deras mening vore att
åstadkomma en sorgfällig prövning av pensionsansökningarna. Däremot
hade det förhållandet att de ökade folkpensionerna kunde innebära en besparing
av kommunernas fattigvårdskostnader icke ansetts böra påverka
ställningstagandet.
Med utgångspunkt från dessa överväganden och slutsatser i principfrågorna
föreslå de sakkunniga, att kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna
anordnas efter de av kommunalskatteberedningen i dess betänkande
rörande den kommunala skatteutjämningen förordade riktlinjerna. Varje
kommun föreslås sålunda skola bidraga med dels, i förekommande fall, en
ortsandel motsvarande den del av de ordinarie bostadstilläggen, vilken är att
betrakta som en lokal förmån, och dels en allmän andel, beräknad efter viss
med skatteunderlaget per invånare varierande procent av kostnaden för utbetalade
tilläggs- och änkepensioner samt bostadstillägg minskade med ortsandelen.
Särskilt bostadstillägg skall enligt förslaget i sin helhet bekostas av
den kommun, vars pensionsnämnd beviljat tillägget.
Ort sandel ens storlek.
De sakkunniga föreslå, att kommuns ortsandel av pensionskostnaderna för
visst år skall utgöra följande andel av kostnaderna för under året utbetalade
bostadstillägg, nämligen i bostadskostnadsgrupp II en åttondel, i bostadskostnadsgrupp
III en fjärdedel, i bostadskostnadsgrupp IV tre åttondelar
och i bostadskostnadsgrupp V hälften.
Till motivering av förslaget i denna del anföra de sakkunniga.
Enligt den ståndpunkt, som de sakkunniga intagit, skola kommunerna
ensamma svara för kostnader, vilka representera lokala förmåner, d. v. s.
dels de särskilda bostadstilläggen och dels den del av de ordinarie bostadstilläggen,
som har sin grund i att bostäderna äro av bättre standard i de
högre ortsgrupperna än i de lägre. Socialvårdskommittén har framhållit,
att en sådan överstandard vore för handen, men har icke funnit anledning
att närmare precisera, hur stor del av bostadstillägget som enligt kommitténs
mening svarade däremot. De sakkunniga ha för sin del, med hänsyn
till föreliggande utrednings brådskande natur, icke haft möjligheter att statistiskt
söka ledning för ett bedömande av denna fråga utan få nöja sig
med att genom allmänna resonemang söka nå ett godtagbart resultat.
Det framgår av social vårdskommitténs utredningar, att en viss olikhet i
bostadskostnaderna föreligger mellan de olika bostadskostnadsgrupperna
även oavsett standardskillnaderna. I den mån bostadstilläggen sålunda ha
samma realvärde på olika orter, framstår det såsom rättvist, att kommuner
i bostadskostnadsgrupperna II—V endast bidraga till dessa med så stor del
som motiveras av sparsamhetsintressets vidmakthållande. Enligt det av socialvårdskommittén
framlagda alternativet III skulle kommunerna bidraga
med 20 procent till de övriga pensionsförmåner, beträffande vilka de skulle
ha faktisk prövningsrätt. Man bör då äga ridt att göra det antagandet att de
av kommittén föreslagna kommunbidragen till bostadstilläggen skola anses
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
Kunyl. Maj:ts proposition nr 222.
bestå av dels en del, motsvarande 20 procent av kostnaden för den likvärdiga
förmånen, dels en del motsvarande hela kostnaden för den lokala förmånen.
Med dessa utgångspunkter kan man för var och en av de fyra högre bostadskostnadsgrupperna
räkna ut hur stor den lokala förmånen är. För
grupp II har kommittén exempelvis föreslagit ett kommunbidrag för bostadstilläggen
å 30 procent. Betecknar man bostadstillägget med a och den
lokala förmånen med x, får man följande samband.
x + 0,2 (a — x) — 0,3 • a.
Ur denna ekvation erhåller man £=-, d. v. s. den lokala förmånen (oits
O
andelen)
motsvarar Vs av bostadstillägget i bostadskostnadsgrupp II. Pa
samma sätt kan man komma fram till storleken av ortsandelen för övriga
grupper. Denna blir för grupp III 2/s, för grupp IV ,!/s och för grupp V
Vs av bostadstillägget.
De sakkunniga ha funnit de genom dessa beräkningar framkomna resultaten
böra godtagas såsom en norm för beräkningen av den mot den lokala
förmånen i bostadstilläggen svarande kostnadsandelen.
Grunderna för den allmänna andelens beräknande.
Vid sina överväganden rörande utformningen av den allmänna andelen
av kommunbidraget hänvisa de sakkunniga till en början till den av dem
verkställda utredningen angående det gällande kommunbidragssystemets
verkningar, för vilken jag tidigare redogjort. Enär folkpensioneringen finge
betraktas som en statlig uppgift, måste enligt de sakkunnigas mening den
rådande stora ojämnheten i fråga om kommunernas belastning med folkpensionskostnader
anses orättvis.
De sakkunniga framhålla vidare, att de av socialvardskommittén för det
sedermera antagna alternativet III föreslagna bestämmelserna i princip
överensstämde med de nu gällande och att alltså icke heller enligt detta förslag
hänsyn tagits till kommunernas varierande ekonomiska bärkraft. Kommuner
i högre bostadskostnadsgrupp än I skulle visserligen betala särskilda,
med bostadskostnadsgruppen stigande andelar i de inom dessa grupper utgående
bostadstilläggen, men dessa andelar vore motiverade av att förmånen
vore större i de högre grupperna. Skatteunderlaget per invånare i kommuner
inom en och samma bostadskostnadsgrupp vore icke på långt när av
samma storleksordning, varför någon utjämning i varje fall icke komme till
stånd mellan kommuner i samma ortsgrupp. Socialvårdskommitténs förslag
skulle därför leda till betydande ojämnheter inom landets kommuner i avseende
å utdebiteringen för folkpensionerna.
De sakkunniga hänvisa härefter till sina förut återgivna principiella utgångspunkter
och uttala, att dessa ledde till att kommunandelarna i ifrågavarande
kostnader borde göras så slöra, att kommunerna därav föranleddes
alt iakttaga nödig omsorg vid fattandet av sina beslut. Däremot motiverade
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
Kunrjl. Maj:ts proposition nr 222.
de ieke större andelar an att även kommuner med mindre god ekonomi mäktade
bära desamma utan oskäliga uppoffringar. Kommunerna borde icke
belastas med kostnader i högre grad än som vore nödvändigt för sparsamhetsintressets
vidmakthållande.
De sakkunniga anföra vidare följande.
\ id bestämmandet av hur stor del som skall läggas på kommunerna torde
man tidigare ha ansett, att sparsamhetsintresset befrämjades i samma grad
i alla kommuner, om dessa finge bära en procentuellt sett lika stor andel i
kostnaderna. Så kan emellertid icke vara fallet. Incitamentet till sparsamhet
måste vara mycket litet för en kommun, vars medlemmar endast i obetydlig
grad fa känning av en beslutad utgift, och å andra sidan mycket stort för
en kommun, där invånarna få påtaga sig en avsevärd skattebörda, även om
den genom den senare kommunens beslut uppkomna utgiften icke är större
per invånare räknat än i den förra kommunen. Enligt de sakkunnigas mening
bör man främst bedöma den föreliggande frågan med hänsyn till det
skattetryck som lägges på kommunmedlemmarna. Eftersom det är fråga om
el1 statlig uppgift, böra kostnaderna härför drabba alla skattskyldiga ungefär
lika hårt, oavsett var de äro bosatta. Ett sådant mål kan man uppenbarligen
icke na med fasta, för alla kommuner inom en viss ortsgrupp procentuellt
lika stora kommunbidrag. Man är tvungen att företaga en gradering
av kommunbidragen. Syftet med en sådan gradering bör vara att få kommunandelar,
som vid en likformig behandling av pensionsärendena bli per
skattekrona räknat i möjligaste mån lika stora i alla kommuner. Man har då
att inrikta sig på de båda faktorer, som i detta avseende äro av betydelse,
nämligen å ena sidan behovet av pensioner och å andra sidan skatteunderlaget
i kommunerna.
Givetvis vore det icke lämpligt att bestämma kommunandelen så, att alla
kommuner finge exakt lika stor kostnad per skattekrona. Andelen skulle då
förfela sitt syfte att åstadkomma en effektiv prövning av pensionsansökningarna.
Därmed skulle man också rycka undan grunden för att över huvud
taget viss kostnad lägges på kommunerna. Denna är ju, i varje fall
enligt de sakkunnigas ståndpunkt, att man icke objektivt kan bestämma, i
Dika fall och med vilka belopp de ifrågavarande pensionsförmånerna
skola utgå.
De sakkunniga framhålla härefter alt omöjligheten att objektivt fastställa
de faktorer, som påverkade behovet av pensionsförmåner, medförde att man
vore nödsakad att vid graderingen av kommunbidragen helt bortse från att
behovet av folkpensioner vore per invånare räknat av varierande storlek i
skilda kommuner. Den andra faktor, som påverkade skattetrycket till följd
av folkpensioneringen, vore skatteunderlaget. Såsom förut framhållits vore
ojämnheterna större därutinnan än i fråga om pensionskostnaderna, om man
i båda fallen räknade per invånare. Kommunernas skatteunderlag kunde
alltid objektivt fastställas, och en gradering av kommunbidragen efter skatteunderlaget
vore därför alltid möjlig. Denna borde enligt de sakkunnigas
mening gå ut pa att skapa likställighet mellan kommunerna i avseende å
skatteunderlagets verkningar. Genom att ge kommunbidragen en sådan utformning
att lika stora pensionskostnader per invånare förorsakade samma
opaginerad Kontrollera mot PDF
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
skattetryck i alla kommuner, oavsett skatteunderlagets storlek, kunde man
nå en sådan likställighet.
De sakkunniga avvisa i detta sammanhang invändningar att skatteunderlaget
— på grund av att vissa kommuner ha betydande inkomster av privatekonomisk
natur, t. ex. av affärsdrivande verk eller av exploaterad tomtmark,
eller på grund av variationer i underlagets realvärde eller principerna
för taxeringarna — icke skulle ge en riktig bild av läget i alla kommuner.
De sakkunniga anse sig kunna göra gällande, att det faktiska skatteunderlaget
per invånare vore en i stort sett riktig jämförelsefaktor och i varje fall
den bästa måttstock för kommunernas bärkraft, som för närvarande kunde
erhållas.
Vid den tekniska utformningen av ett kommunbidragssystem med sådan
gradering kunde man enligt de sakkunniga lämpligen utgå Irån förhållandena
i en s. k. normalkommun, d. v. s. en kommun som hade det skatteunderlag
per invånare, vilket kunde betecknas såsom normalt. För denna
kommun fastställde man den procentsats för kommunbidraget, vilken kunde
anses erforderlig för att prövningen av pensionsansökningarna skulle ske
med tillräckligt beaktande av sparsamhetens krav (normalbidragsprocent).
För en kommun med dubbelt så högt skatteunderlag som normalkommunen
finge man då bestämma bidragsprocenten till dubbla normalbidragsprocenten
och för en kommun med endast hälften så gott skatteunderlag som normalkommunen
till halva normalbidragsprocenten. Fastställandet av värdena
för skatteunderlaget och bidragsprocenten i normalkommunen inverkade på
kommunbidragets storlek på så sätt att ju högre normalbidragsprocenten
respektive ju lägre normalskatteunderlaget sattes desto större bleve kommunbidraget
och omvänt. Det avgörande för kommunbidragets allmänna
nivå vore alltså relationen mellan normalbidragsprocenten och normalskatteunderlaget.
De sakkunniga föreslå att normalskatteunderlaget bestämmes
till 10 skattekronor per invånare. Till motivering för detta förslag ha de sakkunniga
anfört följande.
Kommunalskattebredningen föreslog på sin lid ett normalskatteunderlag
av 10 skattekronor per invånare. Detta tal motsvarade det ungefärliga genomsnittstalet
för hela riket för taxeringsåret 1940, vilket beredningen
byggde sina undersökningar på. Sedan dess ha kommunernas skatteunderlag
genomgående sligit, så att genomsnittstalet lör riket enligt 1944 års taxeringar
var ungefär 15 skattekronor per invånare. Det kan därför sättas
i fråga, huruvida icke normalskatteunderlaget borde sättas högre än till 10,
exempelvis till 15 skattekronor per invånare. Emellertid bar 1940 års riksdag,
då den tagit ställning till en gradering av statsbidragen till skolmåltider,
stannat för talet 10. Riksdagen torde därvid ha tagit hänsyn till följande
synpunkter, som befolkningsutredningen anfört i sitt betänkande rörande
skolmåltiderna.
EU sådant tal gjorde bidragsberäkningarna ytterst enkla, vilket särskilt
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kung!. Maj:ts proposition nr 222.
ur kommunernas synpunkt syntes vara synnerligen värdefullt. Vidare åstadkomme
ett för liera är fastställt tal i jämförelse med ett årsmedeltal en ökning
av statsbidragen till kommunerna, då en allmän sänkning av skatteunderlaget
uppkomme, och en minskning av statsbidragen, då skatteunderlaget
mera allmän stege. Det fasta normalskatteunderlaget verkade sålunda,
sett från kommunernas sida, konjunkturutjämnande. Att å andra
sidan statens totala kostnader för skolbarnsbespisningen därvid konime att
variera från år till år, funne utredningen icke utgöra något väsentligt hinder
för den föreslagna metoden.
De sakkunniga, som ansluta sig till befolkningsutredningens uppfattning
att man med hänsyn till de konjunkturutjämnande verkningarna bör ha
ett för flera är fastställt tal för normalskatteunderlaget, ha för sin del funnit
sig höra för de här ifrågavarande kommunbidragen föreslå ett normalskatteunderlag
av 10 skattekronor per invånare, även om det i och för sig
skulle vara bättre överensstämmande med själva begreppet normalskatteunderlag
att anknyta till ett tal som närmare motsvarade nuvarande medeltal.
Det förefaller lämpligt, alt samma normalskatteunderlag bestämmes för
alla fall, där en gradering av kommunernas kostnadsandelar efter skatteunderlaget
förekommer. Skall ett högre tal för normalskatteunderlaget fastställas,
bör detta därför ske i ett sammanhang för varje därav beroende
bidragsform. Då riksdagen så sent som 1946 stannat vid talet 10, synes detta
utgöra en anledning att icke nu upptaga denna fråga på nytt. Ett ytterligare,
i och för sig tillräckligt skäl att icke frångå det ur praktisk synpunkt lämpliga
talet 10 är att, såsom tidigare framhållits, valet av normalskatteunderlag
icke ensamt är av betydelse för kommunbidragets storlek utan att denna
storlek helt och hållet beror på relationen mellan normalbidragsprocenten
och normalskatteunderlaget.
I fråga om normalbidragsprocenten innebär de sakkunnigas
förslag att denna skall utgöra 15. De sakkunniga uttala, att de vid bestämmande
av normalbidragsprocenten utgått från att kommunbidragens totalbelopp
i stort sett borde hålla sig inom den i propositionen nr 220/1946 angivna
kostnadsramen. Det vore då icke lämpligt att anknyta till den bidragsprocent,
som i nämnda proposition föreslagits för tilläggs- och änkepensioner,
d. v. s. 20. En normalbidragsprocent å 20 skulle innebära att bidraget
för en kommun med 15 skattekronor per invånare beräknades efter
30 procent. Eftersom normalskatteunderlaget i riket numera snarare torde
över- än understiga 15 skattekronor per invånare kunde man — visserligen
med grov approximering -— säga, att en normalbidragsprocent å 20 skulle
innebära en ökning av de i 1946 års proposition beräknade kommunbidragen
med minst 50 procent, i vad bidragen avsåge tilläggs- och änkepensioner.
En sådan ökning hade de sakkunniga icke funnit motiverad. De sakkunniga
räknade med att om normalbidragsprocenten fastställdes till 15,
kommunbidragen under de närmaste åren ungefärligen skulle hålla sig inom
den ifrågasatta kostnadsramen eller i varje fall icke mera nämnvärt öka.
De sakkunnigas förslag innebär alltså, att varje kommuns allmänna andel
i pensionskostnaderna skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom
att multiplicera antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5.
opaginerad Kontrollera mot PDF
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
Enär detta beräkningssätt åtminstone teoretiskt kan leda till att en kommun
skulle få bidraga med högre belopp än hela kostnaden för ifrågavarande
förmåner — nämligen om antalet skattekronor per invånare överstiger 662/s
— föreslås vadare att bestämmelsen om den allmänna andelens beräkning
kompletteras med en spärregel av innebörd att bidragsprocenten aldrig far
överstiga 100.
Bidragsskyldigheten i fråga om pensionsberättigad som byter bosiittningskommun.
De i 1946 års proposition föreslagna bestämmelserna inneburo i princip
— i likhet med vad som nu gäller — att varje kommun skulle bidraga till
pensionsförmån som kommunens pensionsnämnd beviljat, sa länge förmanen
utginge. De sakkunniga föreslå, att skyldigheten att för visst år erlägga
kommunbidrag i stället skall åvila den kommun där den pensionsberättigade
är mantalsskriven.
De sakkunniga uttala, att starka såväl praktiska som principiella skäl
talade för en sådan regel. Den i 1946 års proposition ifrågasatta ordningen
för kommunbidragets bestämmande vid ökning av pensionsförmån läte sig
icke förenas med de sakkunnigas förslag om gradering av kommunbidragen
med hänsyn till skatteunderlaget i varje kommun. Enligt de sakkunnigas
mening vore det överhuvud icke möjligt att utforma bestämmelserna
för en uppdelning av kommunbidragen mellan olika kommuner så att icke
resultaten därav i de enskilda fallen komme att avvika från den princip
varpå uppdelningen grundade sig. Till belysning härav anföra de sakkunniga
åtskilliga exempel (betänkandet sid. 48—50). Skulle kommunbidraget
till kostnaden för viss pensionsberättigad alltid betalas av en enda kommun
kunde, framhålla de sakkunniga, hela kostnaden läggas antingen på den
kommun som först beviljat vederbörande en pensionsförmån eller också på
den kommun där den pensionsberättigade hade sitt hemvist. Det senare alternativet
syntes utan tvekan vara att föredraga. Sparsamhetsintresset torde
icke bli sämre tillgodosett med en sådan ordning. Man finge nämligen utgå
från att den kommun som beviljade en pensionsförmån så gott som undantagslöst
räknade med att sökanden skulle stanna kvar i kommunen. Dessutom
stode det alltid inflyttningskominunen fritt att pröva förutsättningarna
för förmånens bestånd. I detta avseende bleve sparsamhetsintresset snarare
bättre tillgodosett än som nu vore fallet. Den nya kommunen hade nämligen
för närvarande icke något intresse av att pröva det berättigade i en pension,
som den icke behövde bidraga till, och den ursprungliga kommunen saknade
oftast möjligheter att bedöma en utflyttad pensionärs förhållanden.
Den föreslagna principen torde ej heller vara ägnad att inge några betänkligheter
ur administrativ synpunkt. I 1946 års proposition hade föreslagits,
att kommunbidraget för de genom omräkning fastställda pensionerna skulle
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
gäldas av den kommun, där den pensionsberättigade var mantalsskriven vid
utgången av år 1947. Med en sådan ordning skulle det kunna inträffa, att
1947 års mantalsskrivningskommuner under många år finge bidraga till
kostnaderna för pensioner som de icke beviljat och som utginge till personer
vilka etter endast något års vistelse i kommunerna flyttade därifrån. Det
syntes då vara konsekvent att taga steget fullt ut och alltid låta bidragsskyldigheten
följa mantalsskrivningen.
Förslagets ekonomiska verkningar.
Beträffande de särskilt undersökta 232 kommunerna ha de sakkunniga
beräknat de erforderliga utdebiteringarna för kommunbidragens täckande
dels enligt socialvårdskommitténs förslag och dels enligt de sakkunnigas
förslag. Kommunerna ha därvid inplacerats i bostadskostnadsgrupp i enlighet
med en av socialvårdskommittén för dess kostnadsberäkningar preliminärt
gjord ortsgruppering. Sammanlagda beloppet i en viss kommun av
de behovsprövade pensionerna under ett år har beräknats med utgångspunkt
från antalet pensionsberättigade i kommunen hösten 1946 samt vissa
antaganden rörande det genomsnittliga beloppet av behovsprövade förmåner
för olika kategorier av pensionärer. En sammanställning av resultatet avberäkningarna
återfinnes i vissa såsom bilaga till detta statsrådsprotokoll
fogade tabeller (Tabell 1 och 11).
De sakkunniga framhålla, att deras förslag enligt dessa beräkningar skulle
innebära en betydande utjämning i förhållande till socialvårdskommitténs
förslag. Enligt sistnämnda förslag skulle sålunda 65 av de undersökta kommunerna
ha haft en utdebitering överstigande 1 krona per skattekrona,
därav 6 över 2 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle endast 5 kommuner
haft mer än 1 krona per skattekrona, och ingen av dessa skulle ha
kommit upp till 2 kronor. A andra sidan skulle 36 kommuner haft en utdebitering
å högst 20 öre per skattekrona enligt socialvårdskommitténs förslag
mot 23 kommuner enligt de sakkunnigas förslag. I bostadskostnadsgrupp
I skulle 69 av- de 148 landskommuner, som vid de sakkunnigas undersökning
hänförts till denna grupp, med socialvårdskommitténs förslag fått
utdebitera högre belopp än 80 öre per skattekrona, under det att enligt de
sakkunnigas förslag icke någon av dessa kommuner skulle kommit upp till
mer än 80 öre per skattekrona. Kommunbidraget skulle ha varit lägre enligt
de sakkunnigas förslag än enligt socialvårdskommitténs i sammanlagt 141
av de undersökta kommunerna, varav 3 städer, och högre i 91 kommuner,
varav 33 städer. För 18 landskommuner skulle minskningar på mer än 1
krona ha uppkommit. Ökningarna per skattekrona vore mindre betydande.
1 64 av de 91 kommuner, där ökning skulle ha uppkommit, motsvarade
denna icke mer än 10 öre per skattekrona. Endast i 5 kommuner, varav
2 städer, skulle ökningen ha överstigit 20 öre per skattekrona. De högsta
ökningarna skulle ha uppkommit för Tådene i Älvsborgs län med 29 öre
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
27
samt Stockholms stad och Lovö med 28 öre per skattekrona. Kommuner
med högt skatteunderlag vore i vad anginge folkmängden överrepresenterade
i undersökningen, varför den i bilagan redovisade ökningen av kommunbidragens
totalbelopp för de undersökta kommunerna icke återspeglade
de verkliga förhållandena för riket i dess helhet.
På grundval av socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar — dock med
den avvikelsen att de sammanlagda kostnaderna för invalidpensioneringen
i överensstämmelse med vad som antagits i 1946 ars proposition förutsatts
icke komma att överstiga 200 miljoner kronor — ha de sakkunniga uppskattat
samtliga tilläggspensioner till 152,97 miljoner kronor och samtliga
bostadstillägg till 73,96 miljoner kronor, därav i grupp II 13,52, i grupp III
22,68, i grupp IV 11,13 och i grupp V 26,63 miljoner kronor. Ortsandelarna i
bostadstilläggen enligt de sakkunnigas förslag skulle utgöra 24,95 miljoner
kronor. Å den återstående delen, 202,08 miljoner kronor, skulle om man räknade
efter medeltalet för 1944 års skatteunderlag — 15,2 skattekronor per
invånare — kommunbidrag utgå efter (1,5 X 15,2=) 22,8 procent eller med
46,07 miljoner kronor. Det sammanlagda kommunbidraget vid en gradering
med hänsyn till 1944 års skatteunderlag skulle sålunda uppgå till omkring
71 miljoner kronor. I 1946 års proposition hade kommunbidragen beräknats
till omkring 67 miljoner kronor. Till de nämnda kostnaderna för kommunerna
komme kostnaderna för de särskilda bostadstilläggen, men beloppen
därav kunde icke uppskattas.
1 detta sammanhang må framhållas att de sakkunniga icke gjort någon
kostnadsberäkning beträffande kommunbidragen till änkepensionerna.
Yttrandena över de sakkunnigas förslag.
De sakkunnigas förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av statskontoret, r i k s rä k eriskapsverkct, alla länsstyrelser
utom länsstyrelserna i Södermanlands och Älvsborys lön samt omkring
tre fjärdedelar au de hörda kommunerna. Allmänt framhalles att förslaget
syntes vara ägnat alt åstadkomma en fördelning av kostnaderna vilken
vore avgjort rättvisare än den nuvarande. I vissa av yttrandena förbindes
detta omdöme med en erinran om att den ojämnhet, som berodde på
att pensionskostnaderna per invånare varierade, komme att kvarstå. Nagra
av de tillstyrkande yttrandena innehålla erinringar mot förslaget i detaljfrågor.
Förslaget har helt avstyrkts eller på väsentliga punkter
utsatts för kritik i yttranden av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
socialvårdskommittén, överståtlulllarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands
och Älvsborys län, stadsförbundet, landskommunernas förbund
och fattiyvårds- och barnavårdsförbundet ävensom av åtskilliga kommuner,
främst större och medelstora städer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kung!. Maj:ts proposition nr 222.
I åtskilliga yttranden riktar sig kritiken mot de sakkunnigas inställning
till frågan till vilka slag av pensionsförmåner ko mmunbidrag
skall utgå. Sålunda anse ett tiotal städer samt några
landskommuner, att staten helt bör svara för alla pensionskostnader utom
de särskilda bostadstilläggen. Som motivering för denna ståndpunkt anföres
i huvudsak följande. Folkpensioneringen vore i princip en statlig uppgift.
Det enda av de sakkunniga åberopade skälet för kommunbidragens
bibehållande — att de erfordrades för åstadkommande av en effektiv prövning
av pensionsansökningarna från pensionsnämndernas sida — vore icke
hållbart. Misstroendet mot kommunerna vore oberättigat. Därtill komrne att
pensionsnämndernas verksamhet granskades av pensionsstvrelsens ortsombud
och den faktiska beslutanderätten i pensionsfrågor läge hos pensionsstyrelsen,
varlör kommunernas möjligheter att påverka pensionskostnaderna
vore starkt beskurna.
Länsstyrelsen i Södermanlands län, fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt några kommuner anse av liknande skäl att samtliga pensionskostnader
utom de särskilda bostadstilläggen och den del av de ordinarie bostadstillläggen,
som kan betraktas såsom »överstandard», helt böra bekostas av
staten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län gör gällande att någon större risk för
missbruk icke kunde anses föreligga och ifrågasätter därför, om icke kostnaderna
för tilläggspensioner, änkepensioner och ordinarie bostadstillägg,
speciellt i den mån de inginge i den föreslagna allmänna andelen, helt borde
bestridas av statsmedel. I varje fall borde denna andel bestämmas efter en
lägre procentsats än de sakkunniga föreslagit.
Från några håll hävdas att tillräckliga skäl ej förelåge för att låta kommunerna
bidraga till den del av bostadstillägget, som icke utgjorde ortsandel.
Denna ståndpunkt intages av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län
samt ett par kommuner. Socialstyrelsen åberopar därvid att intresset av en
effektiv'' inkomstprövning syntes vara tillgodosett redan genom kommunens
skyldighet att bidraga med viss ortsandel. Länsstyrelsen i Värmlands län
påpekar, att kostnaden för bostad och bränsle i ortsgrupp I inräknats i den
allmänna ålderspensionen. Det syntes obilligt att kommunerna inom grupperna
II—V delvis skulle få bestrida den del av bostadstillägget som motsvarade
den ökade kostnaden inom gruppen för en bostad, likvärdig den
som inom grupp I kunde erhållas för det i den allmänna ålderspensionen
inräknade bostadskostnadsbelöppet.
En kommun (Västerås stad) yrkar att staten helt skall svara för de ordinarie
bostadstilläggen.
De sakkunnigas förslag om ortsandel i bostadstilläggen kritiseras
i ett flertal yttranden. Vissa remissinstanser yrka att den särskilda
ortsandelen helt slopas, medan andra anmärka endast på de sakkunnigas
beräkning av ortsandelens storlek.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29
Kungl. \laj:ts proposition nr 222.
Stadsförbundet framhåller såsom anmärkningsvärt att de sakkunnigas beräkning
av ortsandelen byggde på socialvårdskommitténs förslag om kommunbidragens
storlek i de olika bostadskostnadsgrupperna, trots att kommittén
i motiveringen icke ens angivit att någon uppskattning av överstandarden
varit bestämmande för dess förslag i denna del. Tvärtom hade kommittén
uttryckligen framhållit att den bedömt avvägningen av kommunbidragen
till bostadstilläggen »som en ren lämplighetsfråga». börbundet
funne därför de sakkunnigas förslag ogrundat. Liknande synpunkter anföras
av flera kommuner, bl. a. Västerås stad. Göteborgs stad uttalar att den
högre standarden i de högre ortsgrupperna närmast framstode som resultatet
av ett allmänt ekonomiskt och socialt framåtskridande inom samhället
och att man hade grundad anledning antaga att åtgärder så snart som
möjligt komme att vidtagas för att den ännu kvarstående standardskillnaden
i görligaste mån komme att elimineras. Betraktade man saken på detta
sätt, kunde riktigheten av de sakkunnigas uppfattning med skäl ifrågasättas.
Norrköpings stad anser det vara oriktigt att taga goda bostadsförhållanden
till intäkt för en straffskatt på vissa kommuner, helst som detta främst
skulle drabba de kommuner vilka till följd av »överstandarden» komme att
få vidkännas icke oväsentliga utgifter för särskilda bostadstillägg. Staden
bestrede därför varje rättmätighet i förslaget om en kommunal ortsandel i
bostadstilläggen. En sådan andel måste iör övrigt, hur den än konstruerades,
bära prägel av godtycke. Ngköpings stad uttalar att intet som helst
bevis förebragts för påståendet att bostäderna skulle vara av bättre standard
i de högre än i de lägre ortsgrupperna. Kommunbidragen till bostadstilläggen
borde därför utgå efter samma regler som beträffande övriga pensionsförmåner.
Även Kalmar stad samt Njutångers och Alna kommuner
anse att kostnaderna för bostadstilläggen böra fördelas på samma sätt som
kostnaderna för tilläggs- och änkepensioner.
Stockholms stads drätselnämnd uttalar att det med hänsyn till aktuella
bostadspolitiska målsättningar vore tveksamt, huruvida en kommuns strävanden
att höja bostadsstandarden borde få till följd ökade kostnader för
folkpensioneringen. Bortsett därifrån borde man ha rätt att kräva, att värdet
av en överstandard bleve riktigt beräknat. Emellertid hade de sakkunniga
endast utgått från socialvårdskommitténs på en lämplighetsprövning
grundade förslag angående kommunbidragens storlek och behandlat dess
antaganden såsom om de varit mått på överstandarden. En approximativ
uppskattning med ledning av tillgängligt statistiskt material gåve emellertid
vid handen, att de sakkunnigas regel för Stockholms del gåve ett för
högt värde. För Stockholm skulle de kommunala bidragen till bostadstillläggen
vid 1945 års skatteunderlag stiga till 74,4 procent av kostnaderna.
Uppenbarligen borde man, om de sakkunnigas förslag antoges, ej längre
kalla bostadstilläggen statliga. De bleve kommunala tilläggspensioner med
elt blvgsaml statsbidrag av ungefär 25 procent. Då därtill bostadstilläggen
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
i Stockholm måste kompletteras med rent kommunala bostadstillägg, bleve
den statliga insatsen i realiteten än obetydligare. Överståthållarämbetet _
som helt avstyrker de sakkunnigas förslag - har funnit dessa invändningar
befogade. Det syntes ämbetet obilligt att ålägga Stockholm en årlig bidragsskyldighet
av omkring 16 miljoner kronor utan att frågan om den s. k.
lokala förmånens storlek bleve föremål för en mera ingående undersökning
än som varit fallet.
Socialvårdskommittén anför:
Då de sakkunniga för sin kalkyl av ortsandelens storlek åberopa socialvårdskommitténs
förslag till bidragsfördelning beträffande bostadstilläggen
i inner kommittén nödigt framhålla, att dess fördelningsförslag på denna
punkt utgjorde en avvägning efter skälighetsgrunder som inte utan vidare
kan tagas till intäkt för en sådan kalkyl som de sakkunniga gjort. Det bör
särskilt framhävas, att de av kommittén föreslagna och av statsmakterna
godkända bostadstilläggen variera icke blott efter den genomsnittliga reala
bostadsstandarden i orten utan också efter den lokala hyresmarknadens karaktar
samt icke minst efter bränslekostnaderna. Att, som de sakkunniga
gjort, förorda mycket kraftiga skillnader — man kan lämpligen tala om
en progressiv skala — i ortsandelen för bostadstilläggen kommer därför i
manga fall att innebära sten på bördan. Också ur en annan synpunkt måste
ommittén förorda större varsamhet vid utformningen av ortsandelar än de
sakkunniga visat. Socialt sett lär man snarare ha skäl tala om »understandard»
på pensionärernas bostäder i många orter än om »överstandard» i
andra. Det är alltså önskligt att en avsevärd förbättring av detta bostadsbestånd
kommer till stånd i kommuner med låg bostadskostnad, d. v. s.
med inget eller lågt bostadstillägg och — enligt de sakkunnigas förslag —
ingen eller låg ortsandel. Enligt de sakkunnigas principer skulle en sådan
förbättring medföra att hela stegringen i hyreskostnad för pensionärer måste
baras av kommunen i form av böjd ortsandel, så snart omklassificering hunmt
verkställas. Ur de synpunkter som socialvårdskommittén bär att företräda
kan detta icke kallas en riktig princip. Utan att motsätta sig en sådan
teknisk uppdelning av kommunbidragen, som de sakkunniga föreslagit, får
således kommittén avstyrka att ortsandelen — om densamma accepteras av
statsmakterna — ges karaktär av full ersättning för »överstandarden». Vidare
far kommittén hävda att ortsandelen, med det blandade underlag för
dess beräkning som föreligger, i varje fall måste utformas efter en mera
varsam skala än de sakkunniga räknat sig till.
Socialstyrelsen som i och för sig icke bar något att erinra mot att den
del av pensionsförmånerna vilken kan anses utgöra s. k. lokal förmån skall
bekostas av kommunen — anför att grunderna för beräkningen av den lokala
förmanens storlek icke syntes vara övertygande. Även om det icke kommit
till uttryck i socialvårdskommitténs motivering, torde man kunna utgå från
att de av kommittén föreslagna procentsatserna fastställts med hänsynstagande
jämväl till att kommunerna i de högre ortsgrupperna genomsnittligt
ansetts ha större ekonomisk bärkraft än kommunerna i de lägre ortsgrupperna.
Viss hänsyn borde tagas även till andra levnadskostnader än
bostadskostnaderna. Bestämmelserna om en fast grundpension och dyrorts
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
graderade bostadstillägg torde nämligen böra uppfattas som en schematisering,
där skillnaderna i levnadskostnader för enkelhetens skull i sin helhet
lagts på bostadsposten. De synpunkter, som föranlett införande av särskilt
bostadstillägg vore icke väl förenliga med de sakkunnigas antagande att de
ordinarie förmånerna i högsta bostadsgruppen utgjorde en lokal förmån,
motsvarande halva bostadstillägget.
Länsstyrelsen i Norrbottens län och Lulea stad anse det icke troligt, att
den av de sakkunniga på teoretisk väg uträknade skillnaden i bostadsstandard
för de olika bostadskostnadsgrupperna i allmänhet äger någon motsvarighet
i verkligheten. Man hade exempelvis knappast anledning antaga
att den s. k. överstandarden skulle vara tre gånger så stor i Östersund som
i Kalmar. En för kommunerna lindrigare beräkning av ortsandelen vore därför
motiverad.
Kristianstads stad finner det anmärkningsvärt att hänsyn icke tagits till
kommunernas kostnader för pensionärshemmen vid beräkningen av kommunandelen
i bostadstilläggen. För stadens del utgjorde utdebiteringen för
pensionärshemmen 14,2 öre per skattekrona.
Ett par landskommuner yrka att de ordinarie bostadstilläggen helt skola
bekostas av vederbörande kommun.
De sakkunnigas ståndpunkt att k o m in unbi d rågen (den allmänna
andelen) böra avvägas efter kommunernas ekonomiska
bärkraft har med enstaka undantag mötts med allmänt gillande. Socialvårdskommittén
anför emellertid principiella synpunkter mot en sådan gradering.
Kommittén framhåller att en avvägning av kommunbidragen efter
kommunernas skattekraft måste iå konsekvenser för andra delar av social
-
vården och då närmast socialhjälpen. Om vid den blivande socialhjälpsreformen
staten komme att lämna kommunerna bidrag med 50 procent,
skulle ändå skillnaden mellan kommunernas kostnader för folkpensioner
och socialhjälp bli betydande i kommuner med lågt skatteunderlag. En sådan
ordning måste uppenbarligen utgöra en för hård press pa det kommunala
organet vid dess invaliditets- och inkomstprövning. 1 en kommun med
mycket högt skatteunderlag bleve effekten den motsatta. Sådana kommuner
skulle kunna få högre statsbidrag, om de lämnade socialhjälp, än om
folkpension beviljades. Ytterlighetsfallen kunde undgås genom införande av
en undre och en övre gräns för kommunbidragen. Den undre gränsen tord^
emellertid knappast kunna sättas högre än till 10 procent. Även med en sådan
minimigräns skulle en betydande spänning mellan kommunernas andel
i folkpensioner och socialhjälp kvarsta. 1*öljden därav torde bli att man
måste variera även statsbidraget till socialhjälpen efter skatteunderlaget.
Därigenom skulle emellertid kommunernas andel i socialhjälpskostnaden i
vissa fall bli så låg att allvarliga olägenheter kunde befaras. Det syntes därför
kommittén angeläget all behovet av skatteutjämning lillgodosåges på
opaginerad Kontrollera mot PDF
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
andra vägar än genom variation av kommunernas andelar i kostnaderna för
folkpensioneringen.
Pensionsstyrelsen — som anser det i och för sig önskvärt att kommunernas
ansvar för pensionskostnaderna avväges efter kommunernas ekonomiska
bärkraft — anför att förslaget emellertid bl. a. medförde den nackdelen
att i kommuner med svagt skatteunderlag spännvidden mellan folkpensions-
och fattigvårdsutgifter ytterligare ökade med därav följande nackdelar
för invaliditetsbedömningen och inkomstprövningen. I mycket skattetyngda
kommuner skulle utgiften för folkpensionerna bli så obetydlig, att
kommunbidraget komme att sakna praktisk betydelse för åstadkommande
av en effektiv prövning av pensionsansökningarna. Dessa omständigheter
bleve av särskild betydelse vid en eventuell decentralisering av inkomstprövningen.
De sakkunnigas förslag om gradering efter skatteunderlaget
per invånare har visserligen godtagits i det övervägande antalet
yttranden, men från åtskilliga håll har ur olika synpunkter erinringar
framställts i fråga om skatteunderlagets användbarhet såsom måttstock på
kommunernas bärkraft. Sålunda uttalar pensionsstyrelsen att grundade invändningar
kunde riktas mot de sakkunnigas antagande att skatteunderlaget
per invånare hade samma värde i alla kommuner. Städer och mera stadsmässigt
ordnade tätorter hade otvivelaktigt utgifter som icke alls eller endast
i ringa mån återfunnes i andra kommuner eller som där helt eller delvis
bestredes av staten. Det syntes därför skäligt att bidragsskyldigheten för
städer och tätorter baserades på ett reducerat skattekrontal per invånare.
Stadsförbundet, som avstyrker förslaget, anför inledningsvis att förbundet
hade mycket svårt att tro på att kommunal bidragsplikt nämnvärt kunde
influera på pensionsnämndernas prövning av pensionsfrågorna. Förbundet
framhåller därefter, att en gradering efter skatteunderlaget egentligen förutsatte
att det allmännas kostnader för folkpensioneringen rätteligen borde
vara lika stora per invånare i varje kommun och att detsamma gällde beträffande
alla utgiftsbehov, som inverkade på det kommunala skattetrycket.
Många andra faktorer än invånarantalet påverkade emellertid storleken även
kommuns utdebiteringsbehov. En gradering efter skatteunderlaget vore
därför ej tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Bortsett härifrån kunde man
fråga sig om sparsamhetsintresset vid ett genomförande av förslaget skulle
bli lika bra tillgodosett i två kommuner med väsentligt olika stort skatteunderlag
per invånare. Procenttalet för kommunbidraget borde rimligen
Irämst influera på bedömandet. Man borde icke i sparsamhetens namn uppställa
bidragsgrunder, som animerade till generositet från de svagt ställda
kommunernas sida men till njugghet från kommuner med goda ekonomiska
resurser. Det vore uppenbart orimligt att av vissa kommuner kräva bidrag
med 40 eller 50 procent eller ännu större andel enbart såsom garanti för
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
33
att sparsamhelsintresset tillgodosåges, särskilt om man samtidigt förutsatte
att för andra kommuners del ett bidrag av mindre än 5 procent skulle erbjuda
samma garanti.
Göteborgs stad framhåller att i de större städerna betydande utgifter förekorame,
som icke hade någon motsvarighet på landsbygden. För dessa samhällen
torde det därför vara nödvändigt att ha ett större antal skattekronor
per invånare än landskommuner. Med hänsyn härtill kunde staden icke tillstyrka
det föreslagna sättet för bidragsutjämningen.
Socialstyrelsen uttalar att man vid en jämförelse mellan skatteunderlaget
i de olika kommunerna borde taga hänsyn till att i jordbrukskommunerna,
vilka utgjorde majoriteten av kommunerna i ortsgrupp I, skattekronornas
antal avsevärt påverkades av att de taxerade inkomsterna i betydande utsträckning
motsvarades av lågt uppskattade naturaförmåner. Därtill komme
att ett visst i kronor uttryckt skatteunderlag hade ett större realvärde i de
billigare kommunerna än i de dyrare.
Nyköpings stad framhåller samma synpunkter som Göteborgs stad och
socialstyrelsen.
Sundsvalls stad anför att det kunde tyckas, att man i kommuner med
större skattekraft lättare skulle kunna bära ökade utgifter än i kommuner
med lägre skattekraft. Om skattekraften i en kommun uppginge till 20 kronor
per invånare mot 10 kronor i en annan kommun, berodde detta förhållande
emellertid icke på att varje skattedragare i den förra kommunen hade
dubbelt så stor beskattningsbar inkomst som i den senare utan på förekomsten
av ett relativt litet antal stora skatteobjekt. Majoriteten skattedragare
funne man i båda fallen bland de mindre inkomsttagarna. Man kunde då
fråga sig varför majoriteten av inkomsttagare i kommunen med större
skatteunderlag skulle belastas hårdare med kommunbidrag än i den andra
kommunen.
Stockholms stads drätselnämnd anser den föreslagna metoden att bestämma
kommunernas ekonomiska bärkraft vara mycket schablonmässig.
Den relativt låga kommunalskatten i Stockholm kunde icke kompensera de
lägre inkomsttagarna för de stora utgifter, som höga hyror och levnadskostnader
i övrigt pålade dem. Känsligheten för skattehöjningar vore därför
långt större än man på grundval av skatteunderlagets storlek kunde antaga.
Från några håll invändes att skatteunderlaget icke vore en rättvis jämförelsefaktor,
enär taxeringarna icke skedde efter likformiga grunder i hela
riket.
En gradering -— förutom efter skatteunderlaget — även med
hänsyn till den sammanlagda utdebiteringen ifrågasättes
av några kommuner, däribland städerna Kristianstad, Bords och Trollhättan,
Sveys köping och Nikolai kommun. Som skäl härför åberopas att en kommuns
ekonomiska bärkraft uppenbarligen vore beroende icke blott av skatteunderlaget
utan även av utdebiteringens storlek.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 222.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Länsstyrelsen i Södermanlands län framför vissa betänkligheter mot en
gradering helt efter skatteunderlaget, enär kommuner med högt skatteunderlag
i förhållande till invånareantalet det oaktat kunde på grund av för dem
säregna förhållanden ha ansträngd ekonomi.
Några kommuner framhålla önskvärdheten av en gradering jämväl
med hänsyn till den relativa förekomsten av folkpensionärer,
för vilka kommunbidrag skall utgå. Därvid anföres att befolkningsstrukturen
inom de olika kommunerna även enligt de sakkunnigas förslag
väsentligt komme att inverka på kommunbidragens storlek, vilket ur
rättvisesynpunkt vore otillfredsställande. I denna riktning uttala sig bl. a.
Gävle och Solna städer, Sollentuna och Alvesta köpingar samt Bunkeflo
kommun.
En fullständig utjämning av kommunernas kostnader för tilläggs- och
änkepensioner till ett enhetligt belopp per skattekrona föreslås
av landskommunernas förbund. Enligt förbundets mening fyllde kommunbidragen
icke någon funktion för åstadkommande av omsorgsfull behovsprövning.
Däremot kunde det möjligen hävdas att kommunerna borde
lämna ett skäligt tillskott till statens betydande utgifter för de höjda folkpensionerna,
enär folkpensionsreformens genomförande kunde förväntas
medföra en minskning av kommunernas fattigvårdskostnader. Frågan om
kommunbidrag till folkpensioneringen vore därför en ren skälighetsfråga.
Även enligt de sakkunnigas förslag skulle kommunbidragen vålla ett ganska
ojämnt skattetryck, beroende på kommunernas olika struktur. Enär folkpensioneringen
allmänt erkändes vara en riksangelägenhet, vore förslaget
icke hållbart. Av dessa skäl hävdade förbundet, att kommunernas bidrag
till folkpensionskostnaderna — med undantag för bostadstilläggen —• borde
fixeras till ett för samtliga kommuner enhetligt utdebiteringsbelopp per
skattekrona, t. ex. 30 öre. Ett sådant system skulle innebära högst betydande
administrativa förenklingar. Vad förbundet sålunda föreslagit byggde icke
på en fullständigt ny princip. Den allmänna kyrkoavgiften utgjorde nämligen
en nära motsvarighet till ett på dylikt sätt konstruerat kommunbidrag.
I fråga om kommunernas bidrag till bostadstilläggen tillstyrkte förbundet
de sakkunnigas förslag. Liknande synpunkter anföras av Stora Kopparbergs
kommun, som emellertid anser att även den allmänna andelen av bostadstilläggen
bör utgå med ett enhetligt belopp per skattekrona.
De sakkunnigas val av normal skatteunderlag och normalbidragsprocent
har i några yttranden gjorts till föremål för kritik.
Sålunda framhåller socialstyrelsen, att normalskatteunderlaget i den formel,
som enligt förslaget skulle reglera den allmänna andelen, satts till 10 skattekronor
per invånare, ehuru denna siffra ganska avsevärt understege det nuvarande
genomsnittstalet för riket. Det vore uppenbart, att en på så sätt
bildad formel komme att giva allt mindre godtagbara resultat i samma mån
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
35
som skatteunderlaget ytterligare stege och den i formeln insätta siffran sålunda
ännu mindre komme att motsvara det verkliga skatteunderlagets genomsnittliga
storlek. Formeln borde därför baseras på en siffra för normalskatteunderlaget,
som bättre överensstämde med nu rådande förhållanden.
En rimlig normalbidragsprocent kunde därefter fixeras med anknytning till
den i 1946 års proposition angivna kostnadsramen.
Stadsförbundet anser normalskatteunderlaget och normalbidragsprocenten
vara godtyckligt valda. En kostnadsram, vars vidd bestämts av tidigare
föreslagna men av riksdagen underkända kommunbidragsgrunder, hade icke
utan vidare bort tagas som rättesnöre för utformande av ett nytt förslag..
Tvärtom borde utformandet av grunderna för bidragen ske utan hänsynstagande
till frågan om bidragens totalbelopp.
Några städer yrka att bidragsprocenten för den allmänna andelen bestämmes
till 1 procent för varje skattekrona per invånare. Denna ståndpunkt
motiveras i ett par fall med att ett normalskatteunderlag av 15 kronor per
invånare bättre än det av de sakkunniga föreslagna normalskatteunderlaget
10 kronor överensstämde med de verkliga förhållandena. Andra uttala att
en bidragsprocent av 1 procent för varje skattekrona per invånare vore tillräcklig
för att det av de sakkunniga angivna syftet med kommunbidragen
skulle uppnås.
En kommun föreslår en bidragsprocent av V2 procent för varje skattekrona.
Överståthåtlarämbetet — vilket såsom nämnts i första hand helt avstyrker
de sakkunnigas förslag — anser att det med hänsyn till de för Stockholms
del betänkliga ekonomiska konsekvenserna av förslaget kunde övervägas
att nedsätta det såsom mål för kommunernas sammanlagda bidrag
angivna beloppet, 70 miljoner kronor. Detta kunde ske genom att sänka den
faktor, med vilken antalet skattekronor per invånare skall multipliceras, till
något lägre tal än 1,5.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det böra övervägas, huruvida icke
kommunbidragen borde i någon mån reduceras.
Socialvårdskommittén framhåller att de omständigheter som föranlett de
sakkunniga att välja ett normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare
och en normalbidragsprocent av 15 vore starkt tillfälligt betonade. Det
syntes därför ofrånkomligt att om förslaget lades till grund för lagstiftning
denna finge provisorisk karaktär. Lagen borde till att börja med gälla endast
för viss tid, förslagsvis till den 1 januari 1951.
En kommun ifrågasätter, om icke bidragsprocenten borde omprövas med
regelbundna mellanrum, och en annan föreslår att det procenttal, varmed
skattekrontalet per invånare skall multipliceras, bestämmes för varje år
efter särskild prövning.
I åtskilliga yttranden föreslås en lägre gräns uppåt för kommun
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
3(5
Kimgl. Maj:ts proposition nr 222.
bidraget än hela kostnaden. Några remissinstanser anse även gräns
nedåt vara erforderlig. Sålunda förordar pensionsstyrelsen, under åberopande
att det syntes olämpligt att en alltför stor del av pensionskostnaderna
överfördes på kommunerna, maximering av den allmänna andelen till
viss procent av de kostnader, på vilka den beräknades. Styrelsen framhåller
därjämte att förslaget, även om en övre gräns för kommunbidraget fixerades,
vid en mera kraftig försämring av penningvärdet skulle kunna medföra
en överföring av folkpensionskostnader från staten till kommunerna,
vilken icke varit avsedd. Åtgärder därutinnan syntes emellertid kunna anstå
tills frågan blivit mera aktuell.
Socialvårdskommittén, vilken såsom nänmts i första hand helt avstyrker
de sakkunnigas förslag, anför att man med utgångspunkt från de sakkunnigas
motivering för kommunbidragen — att förmå kommunernas pensionsnämnder
alt företaga en effektiv prövning av pensionsansökningarna —- icke
rimligen kunde göra gällande att vissa kommuner måste bestrida över
hälften av kostnaderna för tilläggspensioner och änkepensioner. De sakkunniga
hade ensidigt inriktat sig på att gradera kommunandelarna så att man
vid likformig behandling skulle få lika stora kostnader per skattekrona i alla
kommuner. Enligt kommitténs mening måste även den absoluta storleken
av det belopp med vilket pensionsnämnden genom bifall till en ansökan
komme att belasta kommunen antagas öva ett betydande inflytande. Kommunandelar
på 40 eller 50 procent kunde icke motiveras på sätt som skett
utan det vore fråga om något helt annat, nämligen en metod för att åstadkomma
skatteutjämning. I detta syfte skulle folkpensioneringen i många
kommuner förvandlas till en väsentligen kommunal uppgift, en utveckling
som måste betraktas såsom olycklig. Om de sakkunnigas förslag lades till
grund för lagstiftning, vore det enligt kommitténs mening ofrånkomligen
nödvändigt med en övre spärr för den allmänna andelen, förslagsvis 30 procent.
Den tidigare framhållna synpunkten om det absoluta beloppets betydelse
motiverade även en undre gräns för kommunbidraget. Enligt kommitténs
mening borde den allmänna andelen aldrig få understiga 10 procent.
Kommittén ville i detta sammanhang även erinra om att taxeringarna ej
skedde landet över efter så enhetliga normer, att det kunde vara försvarligt
att på sätt de sakkunniga gjort draga de yttersta konsekvenserna av
de tankegångar, som läge till grund för förslaget.
Socialstyrelsen förordar en lägsta bidragsprocent av 12,5 — eller samma
som nu gäller — och en högsta bidragsprocent av 30. Styrelsen anför som
motivering härför att den allmänt erkända huvudgrunden för kommunbidrag,
nämligen intresset av en effektiv prövning av pensionsansökningarna,
kommit alltför mycket i bakgrunden vid utformandet av de sakkunnigas förslag.
Beträffande den undre gränsen ville styrelsen särskilt framhålla att
tilläggspensioner och bostadstillägg enligt nuvarande skattebestämmelser i
regel i sin helhet komme att utgöra beskattningsbar inkomst enligt kommu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
37
nalskattelagen och att kommunen följaktligen skulle få direkt fördel av att
höga pensioner beviljades, därest bidragsprocenten vore lägre ån den kommunala
utdebiteringen. Erkände man att folkpensioneringen i princip vore
en statlig uppgift, kunde det icke vara motiverat med så höga kommunbidrag,
som förslaget medgåve.
Länsstyrelsen i Uppsala län gör gällande, att den absoluta gränsen lör
kommunens bidrag borde sänkas till hälften eller tre fjärdedelar av hela
kostnaden. Det kunde nämligen, även om en kommun hade ett högt antal
skattekronor per invånare, icke vara skäligt att lägga hela kostnaden på
kommunen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida icke den föreslagna
spärregeln borde något modifieras, enär det knappast kunde antagas vara
åsyftat att en kommun med aldrig så gott skatteunderlag borde betala hela
kostnaden för tilläggs- och änkepensioner samt ordinarie bostadstillägg.
Stockholms stadsfullmäktige anse de för Stockholms vidkommande föreslagna
kommunbidragen icke stå i rimligt förhållande till syftet med dessa
bidrag. Fullmäktige funne ytterligare utredning vara erforderlig, därest kommunernas
bidrag skulle fastställas till högre procenttal än 20. Skulle likväl
statsmakterna anse statsfinansiella skäl påfordra att bidrag omedelbart uttoges
av den storleksordning, som socialvårdskommittén och de sakkunniga
räknat med, borde bidragen i vart fall maximeras till de procenttal, som
socialvårdskommittén föreslagit.
Lidköpings stad, som i första hand helt avstyrker de sakkunnigas förslag,
anser den allmänna andelen i varje fall böra maximeras till 20 procent
av kostnaden.
Trollhättans stad förordar att bidragsprocenten i intet fall beräknas på
mer än ett visst antal skattekronor, t. ex. 10.
De sakkunnigas förslag att skyldigheten att gälda kommunbidrag
skall åvila mantalsskrivningskommunen har med
enstaka undantag i princip tillstyrkts. Allmänt uttalas alt ett sådant system
skulle medföra betydande praktiska fördelar.
Några kommuner ha emellertid förordat bibehållande av den i detta hänseende
nu gällande ordningen. Därvid har främst åberopats att förslagets
genomförande kunde befaras öka tvisterna angående rätt mantalsskrivningskonnnun
och föranleda kommuner att söka påverka pensionsberättigade att
flytta från kommunen.
Landskommunernas förbund ifrågasätter möjligheten av alt utan "vidare
genomföra en så radikal förenkling som alt låta kommunbidrag bäras av
mantalsskrivningskommunen. Det vore nämligen icke ovanligt att en kommun
inom en annan kommun hade eu för pensionärer avsedd anstalt, som
icke folie under 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen. Såsom exempel
kunde nämnas all Danviks hem, vilket mottoge åldringar från Stockholm,
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
vore beläget i Nacka kommun, som följaktligen skulle få betala kommunbidrag
för å hemmet intagna pensionärer från Stockholm. Möjligen kunde
denna olägenhet elimineras genom en ändring av bestämmelserna i folkbokföringsförordningen.
Pensionsstgrelsen och socialvårdskommittén, vilka i princip tillstyrka de
sakkunnigas förslag i denna del, förorda vissa jämkningar i förslaget, till
vilka jag senare återkommer.
Kommunbidragen och den allmänna skatteutjämningen.
I de sakkunnigas betänkande behandlas förutom frågan om grunderna
för kommunernas bidragsskyldighet till folkpensioneringen även ett spörsmål,
som jag icke tidigare berört, nämligen kommunbidragens ställning till
den allmänna skatteutjämningen. Det torde vara lämpligt att först lämna
en kort redogörelse för gällande bestämmelser på detta område och för frågans
tidigare behandling.
Gällande bestämmelser.
Enligt förordningen den lö december 1927 (nr 462) angående understöd
av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner gäller såsom
villkor för att understöd skall kunna utgå till en kommun bl. a.,
a) att den kommunalskatt och landstingsskatt, som under året beslutats
till utdebitering, tillhopa skola ha föranlett så högt skattetryck att detta
överstiger 10 kronor per skattekrona; samt
b) att de utgifter för kommunens kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och
barnavårdsväsen, för vilkas bestridande utdebitering beslutats under året,
skola motsvara ett skattetryck av mer än 5 kronor 50 öre per skattekrona.
Om synnerliga skäl därtill äro, må understöd dock kunna utgå, utan att
sistnämnda villkor uppfylles.
Understöd beräknas efter en i förhållande till skattetrycket stigande skala.
Enligt en särskild spärregel (den s. k. 5: 50-regeln) må understöd icke utgå
med högre belopp än som erfordras för att nedbringa skattetrycket för de
under b) nämnda ändamålen till 5 kronor 50 öre per skattekrona.
Slutligen må nämnas, att Kungl. Maj:t äger besluta om högre eller lägre
understöd än som framgår av de antydda reglerna.
Vid fastställande av skatteutjämningsunderstöd skall som synes särskild
hänsyn icke tagas till utgifter för folkpensioneringen.
Tidigare behandling av frågan.
I skrivelse den 7 juni 1935 (nr 298) anhöll riksdagen om undersökning
rörande sådan ändring i skatteutjämningsförordningen, att vid beräkning
av skattetrycket behörig hänsyn toges till kommunernas utgifter för folkpensioneringen.
Denna skrivelse överlämnades sedermera till kommunal
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts proposition nr 222. 39
skatteberedningen att tagas i övervägande vid fullgörandet av beredningens
uppdrag.
I sitt förut omnämnda betänkande angående den kommunala skatteutjämningen
föreslog kommunalskatteberedningen en omläggning av skatteutjämningssystemet.
Förslaget innebar bl. a. att 5: 50-regeln skulle avskaffas. Beredningen
ansåg, att denna regel icke haft odelat fördelaktiga verkningar,
och anförde i detta sammanhang bl. a. följande.
Kommunerna ha haft att ombesörja uppgifter, vilka icke tillgodose sådana
ändamål som denna spärr avser men vilka varit kommunerna ålagda genom
författningsbestämmelser eller eljest genom omständigheternas makt icke
kunnat åsidosättas. Detta gäller både angelägenheter, vilka kunna betraktas
såsom statliga, och rent lokala uppgifter av obligatorisk natur. Det förefaller
otillfredsställande, att utgifter för dessa ändamål skola få en ogynnsammare
behandling i utjämningshänseende än kostnaderna för de särskilt angivna
statliga ändamålen. Detta förhållande har i vissa fall föranlett kommuner
att söka i största möjliga utsträckning bokföra sina utgifter såsom
avseende sistnämnda ändamål. Den nuvarande anordningen med dubbla
spärrar, en å utdebiteringen för vissa statliga ändamål och en^ å det sammanlagda
kommunala skattetrycket, kan även vara ägnad att påverka kommunernas
sparsamhetsintresse i menlig riktning. Uppgår utdebiteringen för
ifrågavarande statliga ändamål till 5 kronor 50 öre per 100 kronor inkomst
och överstiger det sammanlagda skattetrycket 10 kronor per 100 kronor inkomst,
kan kommunen genom nya utgifter för sagda ändamål öka utdebiteringen
och få hela ökningen täckt med statsbidrag. Överskjuter å andra
sidan skattebelastningen för nämnda ändamål 5 kronor 50 öre per 100 kronor
inkomst, kan bidraget vara beroende av att utgifter göras för lokala
ändamål, varigenom det sammanlagda skattetrycket höjes utöver 10 kronor
per 100 kronor inkomst.
Beredningen föreslår i anslutning till det anförda, att den nu gällande
5: 50-regeln avskaffas. De faktiska verkningarna av denna regel ha icke
varit särskilt omfattande beträffande landskommunerna, och i de fall den
haft någon större betydelse för dessa har den ofta drabbat särskilt fattiga
och av arbetslöshet tyngda kommuner.
Kommunalskatteberedningens förslag är för närvarande föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.
Såsom jag tidigare berört yrkades i några vid 1940 års riksdag väckta
motioner, alt kommunernas utgifter för folkpensionsändamål skulle jämställas
med fattigvårdsutgifter vid beräkning av skatteutjämningsbidrag.
Riksdagen ansåg detta spörsmål böra upplagas vid den av riksdagen begärda
utredningen angående kommunbidragens storlek.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunniga förorda sådan ändring i skatteutjämningsförordningen, att
folkpensioneringen inräknas bland de ändamål, för vilken kommunernas
utgifter genom skatteutjämningsunderstöd må kunna nedbringas till 5 kronor
50 öre per skattekrona.
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
De sakkunniga framhålla i anslutning härtill, att den allmänna skattcutjämningen
i första hand avsåge att lindra ett hårt skattetryck, som hade
sin grund i att kommunerna fullgjorde åligganden av statlig karaktär. Det
vore enligt de sakkunnigas mening uppenbart att folkpensioneringen principiellt
sett vore en statsuppgift. Enär det vid utformningen av kommun - bidragssystemet icke befunnits möjligt att gradera kommunbidragen med
hänsyn till de icke objektivt bestämbara faktorer som kunde påverka kostnaderna,
komnie även med detta system vissa ojämnheter i utdebiteringen att
kvarstå, vilka det vore angeläget att beakta vid den allmänna skatteutjämningen.
Slutligen skulle ett utvidgande av området för 5: 50-ändamålen vara
ägnat att mildra olägenheterna med dubbla spärrar vid skatteutjämningen.
Yttrandena.
De sakkunnigas lörslag i denna del har i flertalet remissyttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I en del yttranden har emellertid förslagets
lämplighet ifrågasatts. Sålunda anser sig statskontoret med hänsyn
till att kommunalskatteberedningens förslag är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning icke kunna tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna uppmjukningen
av bestämmelserna om skatteutjämningsunderstöd. Socialvårdskommittén
anser att bifall till förslaget skulle komma att öka de av kommunalskatteberedningen
konstaterade olyckliga verkningarna av 5: 50-regeln. Kommunbidragens
hänförande till 5: 50-ändamålen skulle vidare medföra att
vissa kommuner icke alls riskerade att bidraga till pensionskostnaderna, vilket
skulle få menliga konsekvenser för pensionsärendenas behandling. Kommittén
kunde därför icke tillstyrka förslaget. Även stadsförbundet ställer sig
starkt kritiskt till detsamma. Landskommunernas förbund är tveksamt om
lämpligheten att innefatta kommunbidragen i 5: 50-regeln. Förbundet anser,
att skatteutjämningsunderstödet såsom utjämnande faktor i fråga om de
höga utdebiteringarna för kommunbidragen skulle komma att verka synnerligen
slumpartat och orättvist. Sålunda skulle en närmare undersökning
sannolikt visa att det visst icke genomgående vore de kommuner, där utdebiteringen
för kommunbidragen vore hög, som skulle erhålla skatteutjämningsunderstöd.
Man kunde vidare befara, att ett innefattande av kommunbidragen
i 5: 50-regeln skulle bidraga till att ytterligare konservera denna
regel och därmed fördröja en välbehövlig reform.
Departementschefen.
Alltsedan folkpensioneringens införande genom tillkomsten av 1913 års
lag om allmän pensionsförsäkring ha kommunerna haft att bidraga till kostnaderna
för densamma. Såsom ett skäl härför har anförts att genom folkpensioneringen
kommunernas fattigvårdsutgifter minskades. Därjämte har
såsom ett motiv för att låta kommunerna deltaga i kostnaderna åberopats
opaginerad Kontrollera mot PDF
41
Kungi. Maj:ts proposition nr 222.
att man härigenom kunde åvägabringa en effektivare och noggrannare prövning
från pensionsnämndernas sida av pensionsansökningarna. Sistnämnda
synpunkt betonades starkt av socialvårdskommittén, då den i sitt betänkande
med förslag till ny folkpensioneringslag förordade att kommunbidrag
alltjämt skulle utgå. För egen del anförde jag vid framläggande av förslaget
till den nya folkpensioneringslagen att kommittén måhända något överdrivit
betydelsen av denna synpunkt, men att anledning saknades att frångå
hittills gällande ordning på detta område, i synnerhet som de ökade pensionsförmånerna
komme att från kommunerna avlasta en del fattig vårdskostnader.
Enahanda synpunkter anfördes av första särskilda utskottet i
dess av riksdagen godkända utlåtande i anledning av propositionen i ämnet.
Det må erinras om att riksdagen vid sin prövning av förslaget ansåg,
att den fördelning av pensionskostnaderna mellan staten och kommunerna,
som föreslagits i propositionen, i huvudsak borde bibehållas.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes mig anledning saknas att
ånyo till diskussion upptaga frågan huruvida kommunerna över huvud böra
lämna bidrag till folkpensionskostnaderna, utan utgår jag från att så bör
ske. Jag vill härvid också erinra om att i en till innevarande riksdag avlåten
proposition (nr 50) förslag framlagts om en viss decentralisering av pensionsärendenas
prövning. Genomföres nämnda förslag, komma pensionsnämndernas
beslut i ärenden angående ålders- eller änkepension att i princip
bliva gällande utan annan granskning från pensionsstyrelsens sida än
en rent formell siffergranskning. Att under sådana förhållanden avstå från
det ytterligare skäl till noggrann prövning av pensionsansökningarna som
kommunbidragen utgöra vore enligt min mening mindre lämpligt.
Vad angår frågan till vilka slag av pensionsförmåner kommunerna skola
bidraga synes enighet i stort sett råda därom, att staten ensam skall svara
för kostnaderna för allmänna ålderspensioner, grundpensioner och blindtillägg,
medan kommunerna skola bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner,
änkepensioner och bostadstillägg — härvid är bland annat att märka
att hustrutillägg utgöres av tilläggspension och i förekommande fall bostadstillägg
— samt själva helt bekosta de särskilda bostadstilläggen. Det kan
förtjäna anmärkas att, om man bortser från de särskilda bostadstilläggen,
totalbeloppet av de förmåner, till vilka kommunbidrag sålunda skall utgå,
är avsevärt mindre än den andel av de nuvarande folkpensionskostnaderna,
till vilken kommunerna bidraga. De totala årliga folkpensionskostnaderna
uppgå för närvarande till omkring 350 miljoner kronor, därav emellertid
endast omkring 35 miljoner kronor utgöras av grund- eller avgiftspensioner
och blindhetsersättningar. Till övriga pensionsförmåner å tillhopa omkring
315 miljoner kronor lämnas bidrag av kommunerna och landstingen
med omkring (50 miljoner kronor. Den nya folkpensioneringen beräknades
komma att draga en årlig totalkostnad av 781 miljoner kronor. Härav utgöra
endast omkring 225 miljoner kronor sådana förmåner, till vilka enligt
opaginerad Kontrollera mot PDF
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
vad jag nyss anfört kommunbidrag böra utgå. Därest kommunbidragen, såsom
riksdagen förutsatt, skola uppgå till ungefär samma belopp som det i
propositionen angående den nya folkpensioneringslagen beräknade eller 67
miljoner kronor, måste följaktligen den genomsnittliga bidragsprocenten
höjas.
Enligt den intill den 1 januari 1948 gällande ordningen för kommunbidragens
beräknande skola kommuner i samma ortsgrupp betala lika stor procentuell
andel — lägst 121/? och högst 30 procent — av de till respektive
kommuner hänförliga kostnaderna för andra pensionsförmåner än de på
grundval av erlagda pensionsavgifter utgående grundpensionerna. Detta
system lar sålunda icke någon hänsyn till att såväl behovet av folkpensioner
som skatteunderlaget avsevärt varierar i olika kommuner. Följden har
också blivit att en del kommuner behövt uttaxera endast något tiotal ören
per skattekrona eller ännu mindre för att bestrida kommunbidragen, medan
andra kommuner för samma ändamål måst uttaxera flera kronor per
skattekrona.
Det förslag rörande kommunbidragens beräknande, som Kungl. Maj:t
förra året i enlighet med förslag av socialvårdskommittén framlade för riksdagen
men som avvisades av denna, överensstämde i princip med det nuvarande
systemet. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen
innebar förslaget, att kommunbidrag skulle utgå för tilläggs- och änkepensioner
med 20 procent av kostnaden och för bostadstillägg med 30 procent
av kostnaden för ort i bostadskostnadsgrupp II, 40 procent i grupp III,
50 procent i grupp IV och 60 procent i grupp V, samt att särskilda bostadstillägg
helt skulle bekostas av vederbörande kommun. Till stöd för sitt avböjande
av förslaget åberopade riksdagen främst, att det icke kunde anses
tillfredsställande att bidragen till en i princip statlig verksamhet skulle leda
till någon väsentligare olikhet i utdebiteringen inom kommunerna.
De sakkunniga, som tillkallats med anledning av riksdagens hemställan
om utredning av kommunbidragsfrågan, ha framlagt ett förslag till kommunbidragens
beräkning, vilket i princip innebär att kommunbidragen skola
graderas efter kommunernas ekonomiska bärkraft med antalet skattekronor
per invånare såsom måttstock. Kostnaderna för sådana pensionsförmåner,
vilka kunna betraktas som lokala förmåner — nämligen särskilt bostadstillägg
och viss del av ordinarie bostadstillägg — skola dock helt vila på vederbörande
kommun.
Förslaget att kommunbidragen i princip skola avvägas efter kommunernas
ekonomiska bärkraft har i yttrandena mötts med nästan enhälligt gillande.
Socialvårdskommittén har emellertid ställt sig avvisande till förslaget
under åberopande av att dess genomförande sannolikt skulle få till följd att
även ett blivande statsbidrag till socialhjälpen måste avvägas efter kommunernas
bärkraft, varigenom kommunandelen i socialhjälpen i vissa fall
opaginerad Kontrollera mot PDF
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
skulle bli så låg att allvarliga olägenheter kunde befaras. För min del kan
jag icke finna att en gradering av ett statsbidrag till socialhjälpen efter kommunernas
ekonomiska ställning skulle behöva medföra olyckliga verkningar,
därest de för socialhjälpen speciella förhållandena beaktas vid den närmare
utformningen av bidragssystemet. I likhet med det övervägande antalet
remissinstanser delar jag de sakkunnigas uppfattning att en gradering
av kommunbidragen efter kommunernas ekonomiska bärkraft år mera rättvis
än det nuvarande systemet, vilket föranlett en högst ojämn belastning
på kommunerna.
Från åtskilliga håll ha ur skilda synpunkter erinringar riktats mot de
sakkunnigas förslag att som mått på kommunernas ekonomiska bärkraft
välja antalet skattekronor per invånare. Sålunda har bl. a. pensionsstyrelsen
framhållit att städer och mera stadsmässigt ordnade tätorter hade utgifter,
som icke alls eller endast i ringa mån återfunnes i andra kommuner,
och med hänsyn därtill ansett bidragsskyldigheten för städer och tätorter
böra baseras på ett reducerat skattekrontal per invånare. Även om denna
synpunkt icke kan frånkännas ett visst berättigande, torde det å andra sidan
förhålla sig så att städerna i betydligt större utsträckning än landskommunerna
ha andra inkomster än skatteinkomster samt att utgiftsbehovet i många
landskommuner röner inverkan av att befolkningens åldersfördelning och
ekonomiska ställning är ogynnsammare än i flertalet städer. Då därtill kommer
att utformningen av ett system med reducerat skattekrontal för vissa
kommuner uppenbarligen skulle vara förenat med betydande praktiska svårigheter,
kan jag icke förorda en sådan lösning.
Andra remissinstanser ha gjort gällande att skatteunderlaget icke vore en
rättvis jämförelsefaktor, enär ett visst skattekrontal på grund av dyrortsförhållandena
icke ägde samma realvärde i alla kommuner och taxeringarna
icke skedde efter enhetliga grunder över hela landet. På senare år
torde emellertid en betydande utjämning i berörda hänseenden ha ägt rum.
Av praktiska skäl torde det vidare vara uteslutet att åstadkomma en ur rättvisesynpunkt
fullt oantastlig gradering av kommunbidragen. Jag delar de
sakkunnigas uppfattning att det faktiska skatteunderlaget per invånare i
stort sett torde vara en riktig jämförelsefaktor i fråga om kommunernas bärkraft,
Riksdagen har ju också beträffande statsbidragen till folkskolebyggnader
och skolmåltider i princip godtagit skatteunderlaget såsom mått på
kommunernas bärkraft.
1 några yttranden har yrkats att kommunbidragen skulle graderas icke
blott efter skatteunderlaget utan även med hänsyn till den totala utdebiteringen
i kommunen. En sådan gradering skulle dock avsevärt komplicera
systemet för kommunbidragens beräknande, önskvärdheten av en minskning
av det totala skattetrycket i en viss kommun torde för övrigt böra tillgodoses
genom den allmänna skatleutjämningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Såsom i en del yttranden framhållits vore det givetvis önskvärt, om man
pa något sätt kunde avväga kommunbidragen jämväl efter det varierande
behovet av inkomstprövade pensionsförmåner. I likhet med de sakkunniga
kan jag emellertid icke se någon möjlighet att objektivt uppskatta detta behov.
En metod att åstadkomma en tullständig utjämning av kommunernas
utdebitering för folkpensioneringsändamål har föreslagits av landskommunernas
förbund, som ifrågasätter att kommunbidraget bestämmes till ett enhetligt
belopp per skattekrona i hela riket. Denna väg synes emellertid icke
vara framkomlig. Med ett sådant system skulle nämligen ett av syftena med
kommunbidragen - att åstadkomma en effektiv prövning av7 pensionsansökningarna
-— förfelas. Metoden skulle vidare, även om man valde ett
så lågt belopp som 30 öre per skattekrona, medföra den föga tilltalande konsekvensen
att kommunbidraget för vässa kommuner bleve större än hela beloppet
av de inkomstprövade pensionsförmånerna inom kommunen. Den
omständigheten att de sakkunniga vid utformningen av sitt bidragssystem
nödgats bortse från att behovet av pensionsförmåner varierar i olika kommuner
medför, att en viss ojämnhet i den kommunala utdebiteringen för
pensionsändamål fortfarande kommer att kvarstå i händelse av förslagets
genomförande. Detta är givetvis en olägenhet, men systemet synes mig likväl
innebära så betydande fördelar framför den nu gällande ordningen, att
jag i princip väll tillstyrka en avvägning av kommunbidragen efter antalet
skattekronor per invånare.
Enligt de sakkunnigas förslag skall en gradering efter skatteunderlaget
ej ske över hela linjen. I fråga om de ordinarie bostadstilläggen föreslås
nämligen, att kommunerna skola bidraga dels med en av skatteunderlagets
storlek oberoende fast ortsandel och dels med en efter nämnda underlag
varierande andel i återstoden. De sakkunniga ha med stöd av vissa uttalanden
av socialvårdskommittén utgått från att bostadstilläggen täckte kostnaderna
för bostäder av bättre standard än som i allmänhet förefunnes i
den lägsta bostadskostnadsgruppen. Enligt de sakkunnigas mening utgjorde
bostadstilläggen följaktligen delvis en lokal förmån för pensionstagarna i de
högre grupperna, vilken helt borde bekostas av kommunen. Under antagande,
att en sådan tankegång legat bakom socialvårdskommitténs förslag
till bidiagsprocent för bostadstilläggen i de olika bostadskostnadsgrupperna.
ha de sakkunniga beräknat den lokala förmånen, ortsandelen, till 1/s i grupp
II, 1k i grupp III, 3/8 i grupp IV och V2 i grupp V. Detta innebär att ortsandelen
i ett bostadstillägg till ogift pensionstagare skulle utgöra 18 kronor
75 öre i grupp II, 75 kronor i grupp III, 168 kronor 75 öre i grupp IV och
300 kronor i grupp V.
De sakkunnigas förslag har i denna del utsatts för kritik i åtskilliga yttranden.
Invändningarna ha främst riktat sig mot metoden för beräkningen
av ortsandelens storlek. Även enligt min mening kunna vägande invänd
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
ningar riktas mot lämpligheten av de sakkunnigas förslag i denna del. Riktighelen
av de sakkunnigas antagande att bostadsstandarden är ungefär lika
hög å alla orter inom samma bostadskostnadsgrupp synes med skäl kunna
ifrågasättas. Hyresnivå och bostadsstandard följas ej åt; mellan hyresnivåerna
inom två orter med samma bostadsstandard torde ofta föreligga en
avsevärd skillnad, beroende bl. a. på variationer i byggnadskostnader, tomtpriser
och bränslekostnader, ävensom, vid en fri hyresmarknad, på förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden. Ett system med
ortsandel borde därför, om värdet av »den lokala förmånen» skall kunna
fastslås, förutsätta en omfattande statistisk undersökning angående standarden
å varje särskild ort. Även om man bortser från de angivna svårigheterna
att på ett godtagbart sätt beräkna underlaget för ortsandelens fastställande,
är emellertid ett system med fast ortsandel enligt min mening förenat
med olägenheter. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle,
såsom i några yttranden påpekats, innebära att åtgärder för höjande av folkpensionärernas
bostadsstandard komme att medföra ökning av kommunens
procentuella andel i bostadstilläggen. Då en dylik standardförbättring är
högst önskvärd ur social synpunkt, måste ett system som har sådana konsekvenser
anses otillfredsställande. Vidare skulle en ortsandel, som utginge
oberoende av skatteunderlagets storlek, hardare drabba kommuner med relativt
lågt skatteunderlag än i detta hänseende lyckligare lottade kommuner.
Den utjämning av utdebiteringen för folkpensioneringsändamål, som skulle
vinnas genom den beträffande återstoden av kommunbidragen föreslagna
graderingen efter skatteunderlaget, skulle sålunda i viss utsträckning motverkas
genom systemet med fast ortsandel. Jag har låtit verkställa en beräkning
av utdebiteringen per skattekrona för kommunbidrag med, respektive
utan ortsandel beträffande de 14 av de sakkunniga undersökta kommuner,
som enligt de sakkunnigas förslag för pensionsändamal skulle nöd
-
Utdebitering
Kommun
Ortsgrupp
Med orts- andel
Utan orts- andel
II
0,83
0,51
As ..........................
0,82
0,59
»
1,25
0,81
»
1,13
0,80
»
1,40
0,95
0,02
0,50
f>
0,01
0,73
»
0,83
0,61
»
0,89
0,61
III
1,11
0,75
1 Skå .............................
*
0,85
0,46
IV
0,85
0,55
»
0,94
0,68
Stockholm ..................................
V
t,02
0,74
opaginerad Kontrollera mot PDF
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
gas utdebitera mer än 80 öre per skattekrona. Beräkningen visar följande
resultat.
Ett slopande av ortsandelen skulle sålunda medföra en betydligt större
utjämning av utdebiteringen för kommunbidragen än som skulle uppkomma
vid en tillämpning av de sakkunnigas förslag. Detta utgör enligt min mening
ett vägande skäl mot systemet med fast ortsandel. Även om ortsandelen
bortfaller, torde bidragsprocenten till bostadstilläggen genomsnittligt komma
att bli högre i kommuner i de högsta bostadskostnadsgrupperna än i de
lägre, enär det faktiska skatteunderlaget per invånare i allmänhet är högre
i orter, som kunna förväntas bli placerade i de högre bostadskostnadsgrupperna.
Ett system utan ortsandel synes vidare innebära en viss förenkling
vid uträknandet av kommunbidragen.
Med hänsyn till det anförda förordar jag att kommunbidraget till bostadstilläggen
i sin helhet beräknas enligt samma grunder som bidraget till tillläggs-
och änkepensionerna, d. v. s. efter en med antalet skattekronor per
invånare varierande procentsats.
De sakkunnigas förslag till bidragsskala innebär, att varje kommuns bidrag
skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom att multiplicera
antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5. De sakkunniga ha
kommit fram till detta tal genom att utgå från ett »normalskatteunderlag»
av 10 skattekronor per invånare och en bidragsprocent av 15 (»normalbidragsprocent»)
för en sådan »normalkommun». Den föreslagna bidragsskalan
har av det övervägande flertalet remissinstanser lämnats utan erinran,
men i några yttranden ha invändningar riktats mot densamma. Bland
annat har framhållits att ett normalskatteunderlag av 15 skattekronor per
invånare bättre än det av de sakkunniga valda skulle överensstämma med
de verkliga förhållandena. Andra ha som skäl för en bidragsskala med en
procent för varje skattekrona per invånare åberopat att ett bidrag av denna
storleksordning vore tillräckligt för att det av de sakkunniga angivna syftet
med kommunbidragen skulle uppnås.
Medelskatteunderlaget per invånare i riket utgjorde enligt 1944 års taxeringar
15,2, enligt 1945 års 16,1 och enligt 1946 års 17,5 skattekronor. Det
är sålunda riktigt att ett normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare
är väsentligt lägre än det verkliga medelskatteunderlaget under senare
ar. Detta normalskatteunderlag har emellertid godtagits för beräkning
av statsbidragen till skolmåltider. Dessutom vill jag framhålla att det avgörande
för kommunbidragets storlek icke är normalskatteunderlaget utan
förhållandet mellan normalskatteunderlaget och normalbidragsprocenten.
Såsom tidigare nämnts utgick 1946 års riksdag från att den fördelning av
kostnaderna mellan staten och kommunerna som föreslagits i folkpensioneringspropositionen
— där kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor
'' i huvudsak borde bibehållas. Höjer man normalskatteunderlaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
47
Kungi. Maj:ts proposition nr 222.
måste man höja även normalbidragsprocenten, om man skall erhålla ett
sammanlagt kommunbidrag av den ungefärliga storleksordning som riksdagen
förutsatt. Enligt min mening behöver man vid uppgörandet av bidragsskalan
icke alls bygga på konstruktionen normalskatteunderlag och
normalbidragsprocent. I stället har man alt se till, vilken bidragsprocent
som kan antagas ge det av riksdagen önskade ekonomiska resultatet. Med
en bidragsprocent motsvarande en procent för varje skattekrona per invånare
och under antagande att de behovsprövade förmånerna komma att
uppgå till de belopp, vartill de beräknats i 1946 års folkpensioneringsproposition,
kunna — om såsom jag förordat bidraget till bostadstilläggen
utgår efter samma grunder som till tilläggspensionerna — de sammanlagda
kommunbidragen uppskattas till 36 miljoner kronor vid ett medelskatteunderlag
av 15 skattekronor per invånare i riket och 48 miljoner kronor vid
ett medelskatteunderlag av 20 skattekronor per invånare. Dessa belopp synas
i alltför hög grad understiga det kommunbidrag, varmed riksdagen räknat.
Om procenttalet per skattekrona däremot bestämmes till det av de sakkunniga
föreslagna 1,5, kunna kommunbidragens totalbelopp vid ett medelskatteunderlag
per invånare i riket av respektive 15, 18 och 20 skattekronor
beräknas till respektive 54, 65 och 72 miljoner kronor. Jag finner därför en
bidragsprocent av 1,5 för varje skattekrona per invånare vara väl avvägd i
nuvarande läge. Emellertid vill jag anmärka, att de gjorda beräkningarna
grunda sig på den uppskattning av kostnaderna för folkpensioneringen som
verkställts i 1946 års proposition i ämnet. Kostnaderna för invalidpensioneringen
ha i årets statsverksproposition ytterligare nedräknats, varför även
kommunbidragens totalbelopp måste komma att underskrida här anförda
siffror. Å andra sidan synes det icke uteslutet att vid den definitiva grupperingen
av landet i bostadskostnadsgrupper många orter komma att placeras
i högre bostadskostnadsgrupp än socialvårdskommittén tänkt sig. Härigenom
ökas kostnaderna för bostadstillägg och som en följd härav jämväl
kommunbidragens belopp. Några närmare beräkningar i dessa hänseenden
har jag icke ansett möjliga att verkställa.
Sakkunnigförslaget innehåller en spärregel av den innebörden att kommunbidraget
i intet fall får överstiga hela kostnaden för de pensionsförmåner,
till vilka kommunbidrag skall ulgå. Däremot upptar förslaget ingen
nedre gräns för kommunbidraget. I en del remissyttranden har yrkats, att
den övre gränsen måtte bestämmas väsentligt lägre än till 100 procent och
att en nedre gräns måtte införas. Därvid har som motiv lör en sänkning av
den övre gränsen främst åberopats skälighetssynpunkter. Enligt min mening
kan ett system, som för vissa kommuner kan leda till en överflyttning på
kommunen av den övervägande delen av statens kostnader för vissa pensionsförmåner,
icke anses stå i överensstämmelse med statsmakternas avsikter
vid utformningen av folkpensionslagen och de däri givna förmåner
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
nas finansiering. Jag finner därför en sänkning av den övre gränsen vara
motiverad. Frågan var gränsen lämpligen bör sätias kan självfallet vara
föremål för delade meningar. Den av socialstyrelsen och socialvårdskommittén
förordade gränsen 30 procent synes emellertid vara alltför låg, när
såsom jag förordat någon ortsandel i bostadstilläggen icke skall utgå. För
min del anser jag gränsen skäligen böra sättas vid 50 procent. Denna gräns
innebär att kommunbidrag aldrig kommer att beräknas på högre skattekrontal
per invånare än 33V3 skattekrona. De remissorgan som ifrågasatt
införande av en nedre gräns för kommunbidraget, i allmänhet 10 procent,
ha motiverat förslaget med att en icke alltför obetydlig kommunandel erfordrades
för en effektiv prövning av pensionsansökningarna. Häremot vill
jag invända att med den förordade avvägningen av bidragsprocenten efter
skatteunderlaget beviljandet av en viss pensionsförmån inverkar på den
kommunala utdebiteringen lika mycket vare sig bidragsprocenten är hög
eller låg. Jag kan därför icke finna en nedre gräns vara motiverad. En
sådan skulle för övrigt innebära en oskäligt tung belastning på kommuner
med särskilt lågt skatteunderlag. Verkningarna av den av mig förordade
övre gränsens inverkan på kommunbidragens totalbelopp framgå av följande
uppställning, i vilken de beräknade bidragsbeloppen angivas i miljoner
kronor.
Medelskatteunderlag per invånare
i riket
De sakkunnigas
förslag
Utan ortsandel
Spärr
100 %
Spärr
50 %
15......................
70
54
54
16........................
73
58
58
17............................
76
61
60
18.......................
79
65
63 i
19..........................
82
69
66
20.....................
85
72
69
25.........................
100
90
81
Till ytterligare belysning av verkningarna av de modifikationer i de sakkunnigas
förslag jag förordat kan nämnas, att för Stockholms del kommunbidraget
enligt de sakkunnigas — på antalet pensionsberättigade år 1946
och på 1944 års skatteunderlag grundade — beräkningar skulle uppgå till
omkring 20,5 miljoner kronor, medan enligt de av mig förordade grunderna
bidraget endast skulle utgå med 14,9 miljoner kronor. I fråga om Göteborg
äro motsvarande siffror 6,9 och 4,9 miljoner kronor. Över huvud kommer
ortsandelens slopande att i förhållande till sakkunnigförslaget medföra en
sänkning av kommunbidragens storlek i de högre bostadskostnadsgrupperna.
För bostadskoslnadsgrupp I åter innebär det av mig framlagda förslaget
ingen ändring i förhållande till sakkunnigförslaget, bortsett från att
maximeringen av kommunbidraget till 50 procent i någon enstaka kommun
med högt skatteunderlag kan tänkas medföra någon modifikation. I fråga
KungI. Maj:ts proposition nr 222.
49
om departementsförslagets verkningar hänvisas ytterligare till två vid detta
statsrådsprotokoll såsom bilaga fogade tabeller (Tabell 111 och IV).
Vid beräknandet av verkningarna av de av mig föreslagna modifikationerna
i de sakkunnigas förslag har bortsetts från kommunbidragen till änkepensionerna,
enär desamma icke ingå i de sakkunnigas kostnadsberäkningar.
Kommunernas sammanlagda bidrag till änkepensionerna lorde kunna uppskattas
till cirka 3 miljoner kronor.
De sakkunniga ha vidare föreslagit den ändringen i den gällande ordningen
att det på ett visst år belöpande kommunbidraget till en viss pensionsförmån
skall gäldas av den pensionsberättigades mantalsskrivningskommun
under året i stället för av den kommun, vars pensionsnämnd beviljat
förmånen. För de sakkunnigas förslag talar att det skulle medföra
icke oväsentliga praktiska fördelar. De skäl som i ett par remissyttranden
åberopats mot detsamma synas icke äga någon större bärkraft. Jag vill därför
i princip ansluta mig till detsamma. Såsom landskommunernas förbund
framhållit synes det kunna ifrågasättas, om icke förslagets genomförande
bör föranleda viss ändring i folkbokföringsförordningen. Denna fråga torde
emellertid kräva närmare utredning.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen ha de sakkunniga
även föreslagit viss ändring i förordningen angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner. Denna förordning
innehåller en särskild spärregel, den s. k. 5: 50-regeln, enligt vilken skatteutjämningsunderstöd
icke må utgå med högre belopp än som erfordras för
att nedbringa skattetrycket för kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsändamål
till 5 kronor 50 öre per skattekrona. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle folkpensioneringen inräknas i dessa s. k. 5: 50-ändamål. Emellertid
har kommunalskatteberedningen framlagt ett förslag till ändrade bestämmelser
rörande den allmänna skatteutjämningen, vilket bl. a. innebär
avskaffande av den s. k. 5: 50-regeln. Kungl. Maj:t har ännu icke tagit ställning
till beredningens förslag. Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt
att, såsom de sakkunniga ifrågasatt, för närvarande utvidga de ändamål,
som nämnda regel avser. Frågan om kommunbidragens ställning vid den
allmänna skatteutjämningen lorde sålunda böra anstå för att upptagas i
samband med hela skatteutjämningsproblemet. Till stöd härför kan ytterligare
anföras, att med de grunder, efter vilka skatteutjämningsbidrag för
närvarande utgår till de hårdast skattetyngda kommunerna, ett inräknande
av kommunbidragen i de s. k. 5: 50-ändamålen saknar betydelse för dessa
kommuners del. Extra skatteutjämningsbidrag beviljas nämligen städse till
så stort belopp, att en kommuns beräknade skattetryck nedpressas till en
viss nivå, som vid medelsanvisningen för nästa budgetår beräknats utgöra
14 kronor per skattekrona. Den ifrågasatta ändringen i skalteutjämningsförordningen
skulle alltså ha betydelse endast för kommuner med ett beräk
Bihang
till riksdagens protokoll 19 ''t7. 1 saml. Nr 222. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
nät skattetryck mellan 10 och 14 kronor per skattekrona. För dessa kommuner
innebär emellertid redan förslaget om kommunbidragens beräknande
efter skatteunderlaget i allmänhet en sänkning av utdebiteringsbehovet,
varför det kan starkt ifrågasättas om behov föreligger av en ytterligare
utjämning i detta hänseende.
Speeialmotivering till departementsförslaget.
I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har på grundval
av det av de sakkunniga framlagda författningsförslaget inom socialdepartementet
upprättats ett förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen. Särskild motivering utöver vad förut anförts
synes erforderlig endast beträffande några detaljer i förslaget.
1 §.
De sakkunniga ha ur praktiska synpunkter funnit sig böra föreslå, att
kommunbidraget till tilläggspensioner, änkepensioner och bostadstillägg
skall hänföra sig till de under visst år faktiskt utbetalade folkpensionerna.
Hänsyn skall sålunda enligt förslaget icke tagas till att pensionsförmån, som
retroaktivt tillerkänts någon, kan hänföra sig till ett tidigare år än då utbetalningen
sker. De sakkunniga framhålla att pensionsstyrelsen därigenom
skulle befrias från besväret att i förekommande fall göra en uppdelning av
retroaktiva pensioner och beräkna kommunbidragen efter mer än ett års
skatteunderlag. I de fall då pensionsstyrelsens utanordning av ett pensionsbelopp
och den pensionsberättigades lyftning av detsamma läge på var sin
sida om ett årsskifte, borde enligt de sakkunnigas mening utanordningsåret
anses som utbetalningsår. Det kunde vidare inträffa att då en utfärdad anvisning
återkommit såsom obeställbar ny utanordning av beloppet skedde
under påföljande år. 1 dylikt fall borde beloppet anses vara utbetalat det år
då det först utanordnats.
Beträffande särskilt bostadstillägg skall enligt de sakkunnigas förslag bidragsskyldigheten
alltid åvila den kommun, vars pensionsnämnd beviljat
tillägget.
De sakkunniga ha icke ansett nödvändigt att för jämförelsen mellan de
olika kommunernas bärkraft räkna skatteunderlaget per invånare i mindre
enheter än tiotal skatteören. Avrundningen till jämna tiotal har föreslagits
skola ske nedåt.
Pensionsstyrelsen framhåller, att pension för förfluten tid kunde komma
att utbetalas till pensionstagare som vid utbetalningen vore mantalsskriven
i annan kommun än den som varit hans mantalsskrivningskommun det år,
till vilket beloppet hänförde sig. Förslaget att tiden för utanordningen skulle
vara avgörande för frågan vilken kommun bidragsskyldigheten skulle åvila
vore med hänsyn härtill olämpligt. Styrelsen föreslår därför att till grund
opaginerad Kontrollera mot PDF
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
för mantalsskrivningskommunens bidragsskyldighet i stället lägges det förhållandet
att pensionsbeloppet belöper på mantalsåret i fråga. Därest en
sådan ändring genomfördes, erfordrades även en föreskrift till förhindrande
av att bidragsskyldighet för förfluten lid komme att åvila annan kommun
än den beslutande kommunen i de fall pension beviljades retroaktivt lör viss
del av året före det år pensionsansökningen ingivits.
Socialvårdskommittén anser det komma att bli en vanlig företeelse att en
pensionsnämnd vid behandlingen av en pensionsansökning kunde räkna med
att sökanden för nästa år skulle bli — eller kanske redan blivit — mantalsskriven
i annan kommun. Det vore uppenbart att kommunandelens effekt
på ärendets prövning därvid starkt reducerades. Därest beslutet fattades så
långt fram på året att pensionsstyrelsen ej kunde utbetala pensionen förrän
in på följande år, försvunne sagda effekt alldeles, i det att kommunen helt
undginge att betala andel i pensionen. Å andra sidan skulle i dylikt fall
den nya kommunen komma att få gälda kommunbidrag för tid, då den icke
haft att göra med sökanden. Särskilt obilligt skulle resultatet bli om inflyttningskommunen
tillhörde en lägre bostadskostnadsgrupp än den kommun,
som behandlat ansökningen. Med hänsyn till nämnda verkningar av förslaget
borde det justeras på så sätt att kommun som beviljat pension alltid
skulle gälda kommunbidraget till pensionen, avseende tiden till och med året
efter det då pensionen av kommunens pensionsnämnd beviljats.
Vad först angår de av pensionsstyrelsen och socialvårdskommittén fram-Dep“^™emts
förda invändningarna mot förslaget att låta bidragsskyldigheten i fråga om
tilläggspensioner, änkepensioner och bostadstillägg åvila den kommun där
pensionstagaren var mantalsskriven vid beloppets utanordnande, vill jag
icke bestrida att dessa ur principiell synpunkt kunna anses berättigade. Då
hela det föreslagna bidragssystemet bygger på en schematisering, bör man
emellertid enligt min mening undvika att införa regler, som skulle komplicera
den praktiska tillämpningen av detsamma, även om dessa regler skulle
innebära att full matematisk rättvisa skipades i en detaljfråga. För min del
finner jag de sakkunnigas förslag i denna del vara ägnat att i icke ringa
mån underlätta arbetet med kommunbidragens beräknande. Såvitt jag kan
se torde förslaget icke komma att i andra hänseenden medföra några mera
betydande olägenheter. Jag vill därför tillstyrka detsamma.
De sakkunniga ha föreslagit att bidragsskyldigheten beträffande pensionsberättigad
som för visst år icke varit mantalsskriven i någon kommun skulle
åvila den kommun, där han senast blivit mantalsskriven. Då det förhållandet
att en pensionstagare icke längre är mantalsskriven i riket skall föranleda
indragning av pensionen, såvida ej detta med hänsyn till omständigheterna
prövas oskäligt, skulle en dylik regel komma att tillämpas endast i sällsynta
fall. Konsekvensen av bestämmelsen skulle bli, att en pensionstagares flyttning
finge olika verkningar för utflyttningskommunen beroende på om han
opaginerad Kontrollera mot PDF
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Departements
chefen.
flyttade till utlandet eller till annan kommun inom riket. En sådan ordning
synes icke vara tillfredsställande. För min del anser jag det skäligt att staten
i dessa undantagsfall helt svarar för pensionskostnaderna. Någon motsvarighet
till den av de sakkunniga föreslagna regeln har därför icke upptagits
i departementsförslaget.
Skyldigheten att bekosta särskilt bostadstillägg synes i saklig överensstämmelse
med vad de sakkunniga föreslagit böra åvila den kommun, som fastställt
de grunder jämlikt vilka tillägget beviljats.
2 §.
Jämlikt de sakkunnigas förslag skall skatteunderlaget enligt den vid årets
utgång gällande taxeringslängden för året ligga till grund för kommunbidragets
beräkning. Detta innebär att hänsyn skall tagas till beslut av länsprövningsnämnden
under taxeringsåret. Enligt de sakkunnigas mening vore
det däremot av praktiska skäl nödvändigt att bortse från senare fattade beslut,
däri inbegripna avgöranden i taxeringsmål av överinstanserna. Vad beträffar
det antal invånare i kommunen, till vilket skatteunderlaget skall ställas
i relation, ha de sakkunniga av praktiska skäl stannat för att föreslå
antalet vid taxeringsårets ingång.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att prövningsnämnds ändringar av
taxeringarna efter den 10 oktober under taxeringsåret böra lämnas ur räkningen
vid bestämmandet av skatteunderlagets storlek. Som stöd härför
åberopas att hänsyn ej tages till dessa ändringar vid debiteringen av kronoutskylder
i uppbördsbok, vid fastställandet av kommunernas utdebiteringsbehov
eller i den officiella statistikens uppgifter om antalet skattekronor för
visst års taxering.
Vad länsstyrelsen i Kronobergs län anfört mot de sakkunnigas förslag att
det skatteunderlag, som föreligger enligt den vid årets utgång gällande taxeringslängden,
skall läggas till grund för beräkningen av kommunbidraget
synes mig icke utgöra tillräckliga skäl att frångå detsamma.
3 §.
I andra punkten av denna paragraf har upptagits en av de sakkunniga
förordad regel, som åsyftar att underlätta det tekniska förfarandet i fråga
om kommunbidragens beräknande.
Lagens ikraftträdande m. in.
De nya bestämmelserna om kommunbidrag föreslås skola träda i kraft
samtidigt som den nya folkpensioneringslagen eller den 1 januari 1948.
Enligt 6 § lagen angående införande av nya lagen om folkpensionering
skall angående kommuns bidragsskyldighet till kostnaderna för genom omräkning
fastställd folkpension gälla vad i särskild lag stadgas. Då den före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
slagna lagen om kommunbidrag är tillämplig även på de genom omräkning
fastställda pensionerna, kommer denna hänvisning sålunda alt avse sistnämnda
lag.
De sakkunniga ha föreslagit ett stadgande av innebörd att äldre bestämmelser
skola tillämpas beträffande kommuns bidragsskyldighet till kostnaderna
för pensionsförmåner som avse tid före den nya folkpensioneringslagens
ikraftträdande. Ett sådant stadgande skulle emellertid icke utsäga
något annat än vad som redan måste anses gälla. Jag finner det därför
obehövligt.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att förut omnämnda
inom socialdepartementet upprättade förslag till lag om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Sundklcr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Bilaga.
Tabell I. Beräknad utdebitering för pensionskostnader enligt soeialvårdskoinnntténs
förslag till kommunbidragssystem.
Bostadskostnadsgrupp
Kommuntyp
Antal
kommuner med en andel i pensionskostnaderna motsva- rande i ören per skattekrona
Summa
kom-
muner
högst
10
11—
20
21—
30
31—
40
41—
50
51—
60
61—
70
71—
80
81—
90
91—
100
101—
200
över
200
Grupp I
Landskommuner.
3
23
8
11
10
15
5
4
8
10
48
3
148
Städer..........
—
-
2
1
-
—
—
—
—
—
3
Summa
3
23
10
12
10
15
5
4
8
10
48
3
151
Grupp II
Landskommuner .
1
5
9
2
4
_
1
_
2
2
10
3
39
Städer..........
—
2
3
3
2
1
-
1
—
—
12
Summa
1
7
12
5
6
1
1
1
2
2
10
3
51
Grupp III
Landskommuner .
—
1
1
2
_
2
_
_
1
1
8
Städer..........
-
-
2
7
3
3
1
—
—
—
16
Summa
-
1
3
9
3
5
1
-
—
1
1
—
24
Grupp IV
Landskommun.. .
1
_
_
_
_
_
_
1
Städer..........
-
-
1
—
—
1
—
2
—
—
—
—
4
Summa
-
1
1
-
-
1
-
2
—
—
—
—
5
Grupp V
Stad............
-
-
-
-
-
-
-
1
—
—
—
—
1
Samtliga
Landskommuner .
4
30
18
15
14
17
6
4
10
13
59
6
196
Städer..........
—
2
8
ii
5
5
1
4
—
—
—
—
36
Summa
4
32
26
26
19
22
7
8
10
13
59
6
232
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
55
Tabell II. Beräknad utdebitering för pensionskostnader enligt de sakkunnigas
förslag till kommunbidragssystem.
Bostadskostnadsgrupp
Kommuntyp
Antal kommuner med en andel i pensionskostnaderna
motsvarande i ören per skattekrona
Summa
kommu-
ner
högst
10
ii—
20
21—
30
31—
40
41—
50
51—
60
61—
70
71—
80
81—
90
91—
100
101—
200
Grupp I
148
Landskommuner....
2
20
30
40
27
19
8
2
—
—
Städer.............
—
—
3
—
—
—
—
—
—
—
3
Summa
2
20
33
40
27
19
8
2
—
—
—
151
Grupp II
39
Landskommuner....
—
—
6
9
4
4
2
5
4
2
3
Städer.............
—
1
2
4
2
2
—
1
—
—
—
12
Summa
-
1
8
13
6
6
2
6
4
2
3
51
Grupp III
8
16
Landskommuner....
—
—
1
—
1
2
2
—
1
—
1
Städer.............
—
—
—
2
3
7
4
—
Summa
-
-
1
2
4
9
G
—
1
—
1
24
Grupp IV
1
Landskommun......
—
—
1
—
—
—
—
—
—
—
—
Städer.............
—
—
—
1
—
—
—
1
1
1
_
Summa
-
-
1
1
—
—
—
1
1
1
—
5
Grupp V
1
1
Stad...............
Samtliga
196
Landskommuner. . ..
2
20
38
49
32
25
12
7
5
2
4
Städer.............
-
1
5
7
5
9
4
2
t
1
1
36
Summa
2
21
43
56
37
34
1(
9
6
3
5
232
56
Kungi. Maj:ts proposition nr 222.
Tabell III. Beräknad utdebitering för pensionskostnader enligt departementsför
slagcts
kommunbidragssystem.
Bostadskostnadsgrupp
Antal kommuner med en andel i pensionskostnaderna
motsvarande i ören per skattekrona
Summa
Kommuntyp
högst
10
11-
20
21—
30
31—
40
41—
50
51—
60
61—
70
71—
80
81—
90
91—
100
101—
200
kommu-
ner
Grupp I
Landskommuner ....
2
20
30
40
27
19
8
2
148
Städer ............
—
—
3
—
—
—
—
—
—
—
—
3
Summa
2
20
33
40
27
19
8
2
—
—
—
151
Grupp II
Landskommuner ....
—
2
9
6
6
10
2
2
1
1
39
Städer ............
—
1
3
3
4
—
1
—
—
12
Summa
—
3
12
9
10
10
3
2
1
1
—
51
Grupp III
Landskommuner....
1
1
5
1
8
Städer ............
—
—
—
8
7
1
—
—
—
—
16
Summa
—
—
1
9
12
1
—
1
—
—
—
24
Grupp IV
Landskommun .....
—
—
1
,-
_
_
_
_
1
Städer ............
—
—
1
—
1
1
1
—
—
—
—
4
Summa
—
—
2
—
1
1
1
—
—
—
—
5
Grupp V
Stad ..............
—
—
—
—
—
—
—
1
■-
—
—
1
Samtliga
Landskommuner ....
2
22
41
47
38
29
10
5
1
1
196
Städer ............
—
1
7
11
12
2
2
1
—
—
36
Summa
2
23
48
58
50
31
12
6
1
1
—
232
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
57
Tabell IV. Tablå utvisande för 196 landskommuner och 36 städer beräknad
utdebitering för kommunbidrag dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt
den nya pensionslagen vid tillämpning av socialvårdskommitténs förslag, de sakkunnigas
förslag och departementsförslaget.
Kommuner
Län
Bostadskostnadsgrupp
Landskommuner
Grupp I.
Riala, Sthlm.......
Ununge, » .......
Bälinge, Upps........
Jumkil, » .......
Skogs-Tibble, » .......
Skuttunge, » .......
Husby-Oppunda Söd......
Hölö, » .....
Mellösa » .....
Mörkö, » .....
Trosa-Vagnhärad, * .....
Furingstad, Östg.........
Järstad, » ........
Rystad, » ........
Tingstad, * ........
Trehörna, » ........
Anderstorp, Jönk.........
Båraryd, » ........
Femsjö, » ........
Hässleby, » ........
Ingatorp, » ........
Lemnhult, » ........
Mariannelunds kpg, Jönk.
Norrahammars » »
Härlunda, Krön..........
Kalvsvik, » .........
Markaryds kpg, Krön.....
Pjätteryd, Krön..........
Tingsås, » .........
Tutaryd, » .........
Älmhults kpg, Krön......
Dalhem, Kalm........
Emmaboda, » .......
Gärdserum, » .......
Halltorp, » .......
Mörbylånga kpg, Kalm. . .
Oskar, Kalm.............
Ukna, » ............
Beräknad utdebitering
för kommunbidrag
enligt
gällande
bestämmelser
socialvårdskom- mitténs förslag
de sakkunnigas
förslag
departements-
förslaget
1,46
1,08
0,46
0,46
2,43
1,40
0,70
0,70
0,57
0,35
0,27
0,27
0,74
0,36
0,25
0,25
1,17
0,72
0,44
0,44
1,05
0,63
0,36
0,36
1,20
0,57
0,33
0,33
0,71
0,44
0,31
0,31
0,23
0,13
0,16
0,16
0,89
0,40
0,32
0,32
0,65
0,36
0,30
0,30
0,65
0,51
0,33
0,33
1,85
1,39
0,60
0,60
0,57
0,36
0,21
0,21
0,87
0,45
0,26
0,26
1,66
1,07
0,51
0,51
0,18
0,14
0,15
0,15
0,19
0,16
0,17
0,17
1,91
1,33
0,67
0,67
0,71
0,58
0,43
0,43
0,67
0,47
0,36
0,36
1,60
0,82
0,38
0,38
0,47
0,29
0,24
0,24
0,26
0,17
0,20
0,20
1,62
0,79
0,31
0,31
2,06
1,41
0,48
0,48
0,32
0,22
0,26
0,26
1,85
0,86
0,30
0,30
1,86
1,40
0,57
0,57
0,91
0,58
0,39
0,39
0,28
0,22
0,22
0,22
0,96
0,69
0,40
0,40
0,18
0,14
0,16
0,16
0,96
0,51
0,30
0,30
1,12
0,59
0,38
0,38
0.17
0,13
0,16
0,16
1,91
1,10
0,53
0,53
1,16
0,88
0,46
0,46
2,22
1,01
0,40
0,40
Kommuner
Län
Bostadskostnadsgrupp
Bunge, Gotl...........
Buttle, * ..........
Fide, » ..........
Fleringe, » ..........
Hall, » ..........
Slite kpg, » ..........
Sproge, » ..........
Elleholm, Blek..........
Eringsboda, » .........
Fridlevstad, » .........
Lösen, » .........
Olofströms kpg, Blek.....
Sturkö, Blek..........
Tjurkö, » .........
Torhamn, » .........
Tving, » .........
Öljehult, » .........
Björnekulla, Krist........
Farstorp, » .......
Huaröd, » .......
Hörröd, » .......
Tåssjö, » .......
Verum, » .......
Visseltofta, » .......
Västra Sönnarslöv, Krist.
Åhus kpg, Krist..........
Bjärka, Malm...........
Brågarp, » ..........
Flackarp, » ..........
Glumslöv, » ..........
Kyrkoköpinge Malm......
Lilla Harrie, » .....
S:t Ibb, Malm...........
Västra Vemmerlöv, Malm.
Äspinge, Malm...........
örtofta, » ..........
Askome, Hall............
Drängsered, » ...........
Krogsered, » ...........
Bokenäs, Göteb..........
Hålta, » .........
Krokstad, » .........
Mvckleby, » .........
1 saml. Nr 222.
Beräknad utdebitering
för kommunbidrag
enligt
O
a 9
O
(fl
c3
00
1
(fl
+■»
ai i—<
-ö g
§ |
5 l
ll
C 4-»
V V
1 9
^ s
> c
|l
11
60
a
.2 *
1 i
tn
<U
''d
c.
<u
V
0,14
0,12
0,14
0,14
2,15
1,04
0,37
0,37
1,54
1,31
0,57
0,57
1,01
0,59
0,34
0,34
0,90
0,38
0,22
0,22
0,25
0,15
0,17
0,17
1,50
0,92
0,27
0,27
1,66
1,08
0,70
0,70
2,31
2,13
0,75
0,75
2,04
1,47
0,55
0,55
0,63
0,40
0,30
0,30
0,26
0,18
0,17
0,17
2,59
1,93
0,59
0,59
3,05
1,85
0,75
0,75
2,46
1,67
0,54
0,54
2,20
1,68
0,63
0,63
2,35
1,65
0,68
0,68
0,22
0,16
0,20
0,20
1,90
1,17
0,39
0,39
1,34
0,98
0,37
0,37
1,81
0,99
0,37
0,37
1,71
1,12
0,41
0,41
1,80
0,99
0,32
0,32
1,88
1,49
0,57
0,57
0,25
0,17
0,25
0,25
0,31
0,16
0,19
0,19
1,50
1,03
0,42
0,42
0,15
0,08
0,16
0,16
0,11
0,18
0,28
0,28
0,33
0,13
0,12
0,12
0,11
0,05
0,08
0,08
0,08
0,04
0,06
0,06
0,70
0,32
0,23
0,23
0,15
0,13
0,15
0,15
1,05
0,82
0,39
0,39
0,20
0,12
0,16
0,16
0,38
0,13
0,14
0,14
2,24
1,27
0,44
0,44
1,80
1,13
0,42
0,42
1,70
0,82
0,31
0,31
1,55
0,75
0,34
0,34
2,08
1,54
0,4 3
0,43
2,30
1,35
0,47
0,47
5
Angå, Gotl,
liihang till riksdagens protokoll 1947.
58
Kungl. Mcij:ts proposition nr 222.
Kommuner
Län
Bostadskostnadsgrupp
Sanne, Göteb..........
Spekeröd, » .........
Torp, » .........
Järbo, Älvsb......
Råggärd, » .....
Skogsbygden, » .....
Svenljunga kpg, Älvsb....
Torestorp, Älvsb.........
Binneberg, Skar.........
Halna, » ........
Tun, » ........
Tådene, » ........
Öglunda, » ........
Kroppa, Värm]........
Eskilsäter, » .......
Holmedal, » .......
Långerud, » .......
Norra Råda, » .......
Stavnäs, » .......
Svanskog, » .......
Askersund lk, Örebro.....
Axberg, » .....
Ekeby, » .....
Glanshammar, » .....
Lännäs, » .....
Rinkaby, » .....
Frösthult, Västm.........
Härnevi, » ........
Kungsåra, » ........
Sura, » ........
Torstuna, » ........
Aspeboda, Kopp..........
Grangärde, » .........
Silvberg, » .........
Torsång, » .........
Venjan, » .........
Nianfors, Gävl...........
Norrala, » ..........
Norrbo, » ..........
Ramsjö, » ..........
Rogsta, » ..........
Trönö, » ..........
Undersvik » ..........
Alnö, Vnrl............
Ed, » ...........
Edsele, » ...........
Hemsö, » ...........
Indal, » ...........
Långsele, » ...........
Styrnäs, » ...........
Tynderö, » ...........
Beräknad utdebitering
för kommunbidrag
enligt
(h
V
a “
XA
Cö
fcC
1
XA
0 £
■8 ®
1 s
S £
4 i
1 »
ll
•3 £
fl 4**
Q) O
£ S
a> iS
> fl
« S
S- (h
M tS
O
-Q
3 S
o g
CA M
XA
V
ä *
o
2,92
1,83
0,40
0,40
2,16
1,63
0,57
0,57
3,15
2,03
0,53
0,53
2,32
1,65
0,41
0,41
3,22
2,77
0,60
0,60
2,80
1,68
0,46
0,46
0,34
0,21
0,22
0,22
2,76
1,38
0,28
0,28
1,41
0,48
0,16
0,16
2,36
1,65
0,58
0,58
0,16
0,11
0,12
0,12
0,33
0,24
0,53
0,53
1,17
0,55
0,26
0,26
0,30
0,20
0,25
0,25
1,87
0,79
0,30
0,30
1,60
1,06
0,45
0,45
0,74
0,43
0,32
0,32
0,34
0,23
0,27
0,27
1,71
1,21
0,61
0,61
0,88
0,52
0,37
0,37
1,60
0,92
0,49
0,49
0,59
0,44
0,32
0,32
0,28
0,17
0,23
0,23
0,89
0,49
0,32
0,32
1,23
0,81
0,45
0,45
0,82
0,23
0,16
0,16
0,61
0,27
0,23
0,23
0,70
0,33
0,19
0,19
0,94
0,42
0,27
0,27
0,26
0,18
0,22
0,22
0,67
0,51
0,37
0,37
0,83
0,57
0,37
0,37
0,23
0,14
0,30
0,30
1,05
0,66
0,44
0,44
0,56
0,32
0,24
0,24
0,33
0,31
0,34
0,34
0,78
0,55
0,46
0,46
1,43
1,07
0,52
0,52
1,30
0,86
0,41
0,41
0,61
0,48
0,36
0,36
1,94
1,35
0,57
0,57
1,67
1,37
0,69
0,69
1,01
0,87
0,48
0,48
2,67
1,01
0,54
0,54
0,79
0,61
0,37
0,37
1,73
1,56
0,70
0,70
0,18
0,11
0,30
0,28
1,54
0,97
0,38
0,38
0,68
0,54
0,38
0,38
1,67
1,22
0,55
0,55
1,79
1,20
0,52
0,52
Kommuner
Län
Bostadskostnadsgrupp
Borgvattnet, Jämtl......
Hackås, » .....
Håsjö, » .....
Näs, » .....
Storsjö, » .....
Byske, Vb...........
Holmön, » ..........
Lövånger, » ..........
Örträsk, » ..........
Junosuando, Nb........
Karl Gustav, » .......
Korpilombolo, » .......
Paj ala, » .......
Tärendö, » .......
Överkalix, » .......
Medeltal
Grupp 1I.
Hammarby, Sthlm.......
Bondkyrka, Upps.........
Nikolai, Söd.............
Gammalkil, Östg.........
Lillkyrka, » ........
Styrstad, » ........
Valdemarsviks kpg, Östg.
Alvesta kpg, Krön........
Båstads kpg, Krist......
Tomelilla kpg, » .....
Höörs kpg, Malm........
Svedala kpg, * .......
Sön drum, Hall..
Vapnö, » .
Värö, s .
Ås, » .
Askim, Göteb,
Bro, »
Harestad, »
Härryda, »
Torsby, »
Angered, Älvsb.
Frändefors, »
Rommele, »
Upphärad, »
Hagelberg, Skar..
Hovby, »
Norra Härene, Skar......
Våmb, Skar..............
Sunne kpg, Värml........
Kopparbergs kpg, Örebro..
Beräknad utdebitering
för kommunbidrag
enligt
gällande
bestämmelser
socialvårdskom-
mitténs förslag
de sakkunnigas
förslag
departement s-
förslaget
0,90
0,62
0,36
0,36
1,32
0,95
0,39
0,39
0,60
0,49
0,35
0,35
1,40
1,03
0,48
0,48
1,70
0,96
0,41
0,41
1,19
0,94
0,40
0,40
0,68
0,60
0,47
0,47
1,24
1,10
0,47
0,4
0,69
0,52
0,34
0,34
1,27
0,95
0,26
0,26
1,45
1,50
0,47
0,47
1,38
1,40
0,46
0,46
1,14
1,11
0,36
0,36
1,17
1,13
0,41
0,41
1,30
1,09
0,36
0,36
0,71
0,48
0,31
0,31
0,19
0,28
0,35
0,32
0,43
0,28
0,29
0,25
0,53
0,30
0,45
0,41
1,30
1,32
0,78
0,53
0,62
1,42
0,72
0,56
0,91
0,85
0,62
0,47
0,22
0,26
0,32
0,28
0,33
0,46
0,48
0,42
0,22
0,30
0,32
0,28
0,22
0,26
0,31
0,27
0,28
0,33
0,37
0,32
0,11
0,15
0,23
0,21
0,63
0,65
0,52
0,41
0,45
0,43
0,51
0,45
1,44
1,72
0,83
0,51
1,25
1,51
0,82
0,59
0,37
0,24
0,33
0,30
2,16
2,66
1,25
0,81
1,62
2,06
1,13
0,80
0,79
1,00
0,73
0,57
2,19
2,58
1,40
0,95
0,44
0,30
0,37
0,33
1,75
1,86
0,92
0,56
1,02
1,45
0,91
0,73
0,93
1,06
0,72
0,53
1,14
1,44
0,83
0,61
0,79
0,82
0,54
0,38
0,71
0,96
0,65
0,51
0,16
0,19
0,27
0,24
0,27
0,29
0,33
0,29
0,32
0,45
0,57
0,51
KungI. Maj:ts proposition nr 222.
59
Kommuner
Län
Bostadskostnadsgrupp
taham:rs kpg, Västm.
lbo kpg, Kopp........
ofors, Gävl.............
egs kpg, Jämtl.........
ärna, Yb..........
ännäs kpg, » .........
asjärvi, Nb..........
å lk, » .........
Medeltal
Grupp III.
resta, Sthlm...........
ovö, » ...........
acka, » ...........
altsjöbadens kpg, Sthlm..
kå, » ...........
ollentuna kpg, Sthlm. . . .
pånga, Sthlm...........
ö, » ...........
Medeltal
Grupp IV.
tocksunds kpg, Sthlm. ..
edeltal för samtliga landskommuner
-
Beräknad utdebitering
för kommunbidrag
enligt
fl
ö bC
E cö
ca
CA
OJ CA
T3 o
g s
= s
2 «
cA :0
''O
c
“Cö ™
§ bC
S cö
ä!
p -m
V «
S $
O S
*■> CA
•Ci :CÖ
tf) -M
ta
I s
•ä &
CA
CÖ :©
Pt «M
rQ
o p
CA H
<v
0,15
0,19
0,30
0,27
0,2
0,19
0,22
0,20
0,07
0,09
0,22
0,18
0,29
0,42
0,47
0,42
1,37
1,89
0,89
0,61
0,24
0,31
0,34
0,31
0,24
0,17
0,43
0,38
0,92
1,22
0,76
0,58
0,34
0,34
0,41
0,35
0,42
1,10
1,11
0,75
0,11
0,27
0,55
0,43
0,42
0,32
0,52
0,44
0,24
0,16
0,26
0,22
0,31
0,93
0,85
0,46
0,27
0,36
0,45
0,34
0,42
0,53
0,62
0,45
0,13
0,52
0,65
0,49
0,33
0,38
0,51
0,40
0,11
0,19
0,29
0,23
0,49
0,40
0,38
0,34
Städer
Grupp I.
sthammar..............
0,46
0,29
0,30
0,30
ränna..................
0,48
0,33
0,28
0,28
orgholm...............
0,44
0,29
0,28
0,28
Medeltal
0,46
0,30
0,29
0,29
Grupp II.
osa...................
0,47
0,54
0,55
0,46
almar.................
0,48
0,31
0,39
0,34
äxjö...................
0,57
0,40
0,46
0,41
isby...................
0,4 8
0,31
0,39
0,34
imrishamn..............
0,15
0,25
0,37
0,34
elleborg...............
0,29
0,18
0,27
0,24
ungsbacka.............
0,27
0,21
0,30
0,27
ysekil..................
0,81
0,44
0,49
0,42
Beräknad utdebitering
för kommunbidrag
enligt
Kommuner
A bD M 1
CD
il S |
Bostadskostnadsgrupp
-o «
S s
11 :0 S» gg.
■E ■" 3 | gg1
5 s
•cö JS ^ S % 7a
aj
> C risj :0 »H fn
b0 CA
CD
-Q
CÖ -M M p|
O £ o
O 2 » X)
CA *-> ''O
Arboga..................
0,78
0,44 0,5 0,47
Söderhamn..............
1,21
0,80 0,77 0,67
Bollnäs..................
0,21
0,1 0,20 0,18
Örnsköldsvik.............
0,27
0,22 0,31 0,28
Medeltal
0,50
0,33 0,40 0,36
Grupp III.
Nynäshamn..............
0,20
0,29 0,40 0,32
Uppsala.................
0,30
0,38 0,52 0,41
Katrineholm.............
0,27
0,3 0,49 0,39
Linköping...............
0,33
0,40 0,51 0,39
Jönköping...............
0,47
0,57 0,66 0,48
Karlskrona..............
0,32
0,45 0,53 0,39
Malmö..................
0,31
0,38 0,52 0,41
Borås...................
0,31
0,37 0,48 0,37
Skövde..................
0,34
0,43 0,51 0,38
Kristinehamn............
0,48
0,59 0,67 0,48
Karlskoga...............
0,27
0,32 0,43 0,34
Falun...................
0,29
0,34 0,51 0,41
Sundsvall................
0,61
0,49 0,67 0,53
Lycksele................
0,32
0,51 0,59 0,43
Skellefteå................
0,19
0,28 0,40 0,33
Haparanda..............
0,52
0,62 0,63 0,44
Medeltal
0,33
0,40 0,5 0,40
Grupp IV.
Djursholm...............
0,14
0,21 0,40 0,27
Solna...................
0,56
0,72 0,85 0,55
Göteborg................
0,65
0,71 0,94 0,68
Östersund...............
0,43
0,60 0,74 0,50
Medeltal
0,61
0,69 0,91 0,65
Grupp V.
Stockholm...............
0,42
0,74 1,02 0,74
Medeltal för samtliga städer
0,44
0,60 0,84 0,60
Medeltal för samtliga kom-
muner
0,45
0,60 0,79 0,57
Därav:
Grupp I...............
0,7 0
0,48 0,31 0,31
» 11..............
0,41
0,34 0,41 0,35
» III.............
0,33
0,40 0,52 0,40
» IV.............
0,61
0,68 0,90 0,64
» V..............
0,42
0,74 1,02 0,74
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionen.................................................... 1
Förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
...................................................... 2
Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 april 1947 .......................... 3
Inledning ....................................................
Huvuddragen av den nya folkpensioneringslagstiftningen ..............
Pensionsförmånerna sid. 4. — Folkpensioneringens administrativa handhavande
sid. 5.
Nuvarande ordning beträffande kommunbidragen .................... 7
Gällande bestämmelser sid. 7. — Vissa uppgifter angående det nuvarande systemets
verkningar sid. 8.
Tidigare förslag till ändrade bestämmelser om kommunbidrag .......... 12
Kommunalskatteberedningens förslag sid. 12. —■ 1946 års förslag och dess behandling
sid. 13.
De sakkunnigas förslag till kommunbidragssystem.................... 18
Allmänna principer sid. 18. — Ortsandelens storlek sid. 20. — Grunderna för den
allmänna andelens beräknande sid. 21. — Bidragsskyldigheten i fråga om pensionsberättigad
som byter bosättningskommun sid. 25. — Förslagets ekonomiska verkningar
sid. 26.
Yttrandena över de sakkunnigas förslag ............................ 27
Kommunbidragen och den allmänna skatteutjämningen................ 38
Gällande bestämmelser sid. 38. —■ Tidigare behandling av frågan sid. 38. — De sakkunnigas
förslag sid. 39. — Yttrandena sid. 40.
Departementschefen............................................ 40
Specialmotivering till departementsförslaget.......................... 50
Tabeller...................................................... 54
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1917
716431
4^ CO
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1947:369 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. a1 i texten
- 2LU 1947:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, dels ock i ämnet väc s. 1 i texten