Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

1947-04-11 · 60 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:222, Med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kullyl. Maj:ts proposition nr 222.

1

Nr 222.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;

given Stockholms slott den 11 april 1947.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna

för folkpensioneringen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigsle Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 222.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Förslag

till

Lag

om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för pensioner

enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal

skatteören per invånare i kommunen, av kostnaden för tilläggspensioner,

änkepensioner och bostadstillägg, som under året utbetalats till inom kommunen

mantalsskrivna pensionsberättigade, dock högst hälften av nämnda

kostnad,

dels ock hela kostnaden för särskilda bostadstillägg, som under året utgått

i enlighet med av kommunen fastställda grunder.

2 §•

Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall

hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen

påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden

för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg,

samt till antalet invånare vid årets ingång.

3 §•

Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Därvid skall en

tolftedel av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspension, änkepension,

bostadstillägg och särskilt bostadstillägg anses belöpa på varje månad.

Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnar

Konungen. .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 11 april 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående kommunernas

bidrag till folkpensionskostnaderna samt anför därvid följande.

Inledning.

Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, vilken lag

träder i kraft den 1 januari 1948, skola kommunerna bidraga till folkpensionskostnaderna

enligt grunder som fastställas i särskild lag. Denna bestämmelse

tillkom genom en av riksdagen vidtagen ändring i det genom

propositionen nr 220 till 1946 års riksdag framlagda förslaget till ny folkpensioneringslag.

I propositionen hade föreslagits att kommunbidrag skulle

utgå efter vissa i själva lagen angivna grunder. På hemställan av första särskilda

utskottet (utlåtande nr 1) beslöt riksdagen vidare (riksdagens skrivelse

nr 425) hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning rörande

grunderna för kommunernas bidrag till pensionskostnaderna. Genom beslut

den 29 juni 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt byråchefen Josef Östlind och

taxeringsrevisorn Oscar östman att såsom sakkunniga inom socialdepartementet

verkställa den begärda utredningen. Till fullgörande av detta uppdrag

ha de sakkunniga med skrivelse den 26 november 1946 överlämnat

betänkande med förslag angående kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna

(SOU 1946:82).

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, socialvårdskommittén och svenska fattigvårdsoch

barnavårdsförbundet ävensom av svenska stadsförbundets och svenska

landskommunernas förbunds styrelser.

överståthållarämbetet bar överlämnat yttrande av Stockholms stadsfullmäktige

och åtskilliga kommunala myndigheter i Stockholm. Länsstyrelserna

ha bifogat yttranden från sammanlagt 185 kommuner, varav 63 städer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Mcij:ts proposition nr 222.

Sedan ärendet härefter varit föremål för ytterligare överväganden inom

socialdepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma, därvid jag

till en början torde få lämna en kort redogörelse för innehållet i den nya

folkpensioneringslagstiftningen.

Huvuddragen av den nya folkpensioneringslagstiftningen.

Pensionsförmånerna.

Enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering —• vilken såsom

nämnts träder i kraft den 1 januari 1948 — är svensk medborgare, som fyllt

16 år och är mantalsskriven i riket, berättigad till folkpension enligt i huvudsak

följande grunder.

Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer den som fyllt

67 år. För tid före fyllda 67 år utgår folkpension i form av invalidpension

till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet

eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som

motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen

av arbetsförmågan kan anses varaktig. Har sådan höggradig nedsättning

av arbetsförmågan varit oavbrutet bestående minst ett år och kan

den, utan att anses varaktig, antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid,

skall därunder utgå folkpension i form av sjukbidrag. Änka, som vid mannens

frånfälle fyllt 55 år och som varit gift med honom i minst 5 år, äger,

om hon icke eljest åtnjuter folkpension, rätt till folkpension i form av

änkepension, vilken rätt dock upphör, om hon ingår nytt äktenskap.

Till envar som är berättigad till ålderspension utgår allmän ålderspension

med 800 kronor om året för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter

folkpension eller som uppbär s. k. hustrutillägg, samt med 1 000

kronor om året för annan pensionsberättigad. Till envar som är berättigad

till invalidpension eller sjukbidrag utgår dels grundpension med 200 kronor

om året, dels — där ej annat följer av vad nedan sägs -—- tilläggspension med

600 kronor om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor om året till

ogift pensionsberättigad. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad

nedan sägs, 600 kronor om året.

A vissa orter förhöjas de förenämnda förmånerna med bostadstillägg.

För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt

att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader

— däri inberäknade kostnaderna för bränsle — än grupp med lägre nummer.

Bostadstillägg utgår till pensionsberättigad i bostadskostnadsgrupperna

II, III, IV och V med resp. 100, 200, 300 och 400 kronor om året för

gift pensionsberättigad eller änkepensionsberättigad samt med resp. 150,

300, 450 och 600 kronor om året för annan pensionsberättigad. Pensionsberättigad

anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken han är

mantalsskriven, dock att för tillhörighet till någon av grupperna II—V ford
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

ras, att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående åren varit

mantalsskriven å ort i den gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida

icke på grund av omständigheterna prövas skäligt att i särskilt fall

medge undantag härifrån.

Där kommun så beslutat, skall till pensionsberättigad som är mantalsskriven

inom kommunen utgå särskilt bostadstillägg, vilket skall anses såsom

folkpension.

Tilläggspension, änkepension och bostadstillägg minskas med hälften av

den pensionsberätligades årsinkomst i vad den må överstiga 300 kronor lör

gift pensionsberättigad och 400 kronor för annan pensionsberättigad. I

fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem anses utgöra

hälften av deras sammanlagda årsinkomst.

Till pensionsberättigad gift man, vars hustru ej åtnjuter folkpension, utgår

hustrutillägg, därest hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst

5 år. I särskilda fall må hustrutillägg utgå, även om hustrun ej fyllt 60 år.

Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till

samma belopp som hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner,

om hon varit berättigad till invalidpension.

För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension och som

ej heller uppbär hustrutillägg, skall tilläggspension höjas med en tredjedel

och bostadstillägg med hälften.

Blind pensionsberättigad, som blivit blind före fyllda 60 år, skall utöver

honom eljest tillkommande folkpension erhålla blindtillägg med 700 kronor

om året, vilket belopp skall medräknas som inkomst vid folkpensionens bestämmande.

Vid tillämpningen av lagen, som på sätt framgår av det sagda bygger på

familjeprincipen, så att två makar tillsammans erhålla mindre belopp än

dubbla beloppet av pensionen till ensamstående, må i särskilda fall gift pensionsberättigad

anses såsom ogift och ogift pensionsberättigad, vilken sedan

avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden,

anses såsom gift med denne.

Folkpensioneringens administrativa handhavande.

Vid tillkomsten av 1946 års lag förutsattes, att de bestämmelser rörande

folkpensioneringens administrativa handhavande, vilka inllöto i lagen, skulle

betraktas såsom provisoriska. I en till innevarande års riksdag avlåten proposition

(nr 50) ha i enlighet härmed vissa ändringar föreslagits i dessa bestämmelser.

Om denna proposition bifalles av riksdagen, kommer administrationen

av folkpensioneringen att bli ordnad på i huvudsak följande

sätt.

Den nuvarande lokala organisationen bibchålles. Sålunda skall varje socken

samt varje stad ävensom varje köping som utgör egen kommun bilda

ett pension s d istr i k t. Där så prövas lämpligt må kommun delas i två eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

flera pensionsdistrikt, likaså må två eller flera kommuner sammanslås till

ett pensionsdistrikt. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd

bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av länsstyrelsen.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot

väljas å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,

där sadana finnas, och i stad av stadsfullmäktige. Där två eller flera kommuner

sammanslagits till ett pensionsdistrikt skall minst en ledamot av

pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun.

Ansökan som avser endast sådan ålderspension som utgår oberoende av

den egna inkomstens storlek (allmän ålderspension) skall liksom hittills i

princip icke prövas av pensionsnämnd utan av nämndens ordförande omedelbart

insändas direkt till pensionsstyrelsen. Enligt nya lagen skall emellertid,

i motsats till vad nu är fallet, ansökan om allmän ålderspension prövas

av pensionsnämnden då fråga uppkommit, huruvida sökanden i folkpensionshänseende

skall anses såsom gift eller icke.

Söker någon eljest folkpension, skall pensionsnämnden pröva ansökningen

och besluta huruvida sökanden äger rätt till pension samt fastställa pensionens

belopp och, beträffande sjukbidrag, den tidpunkt intill vilken bidraget

längst må utgå. Avser ansökan särskilt bostadstillägg, skall pensionsnämnden

i enlighet med de grunder som kommunen bestämt besluta huruvida

och med vilket belopp samt för vilken tid sådant tillägg skall utgå.

Pensionsnämnd har vidare att behandla ansökningar om ökning av pension

samt besluta om minskning eller indragning av pension i vissa fall

ävensom att i allmänhet övervaka folkpensioneringslagens efterlevnad inom

pensionsdistriktet.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat

ombud (ort sombud). Ombudets huvuduppgift är att övervaka och verka för

en likformig lagtillämpning vid behandling av ärenden inom de till ombudets

område hörande pensionsnämnderna och i denna sin verksamhet iaktta

det allmännas rätt. Ombud bar rätt att närvara vid pensionsnämndens sammanträden

och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Pensionsnämnds beslut kan överklagas hos pensionsstyrelsen. Besvärsrätt

tillkommer enskild sakägare, kommun och ortsombud. I begränsad utsträckning

må klagan över pensionsstvrelsens beslut föras hos Konungen.

Enligt hittills gällande lag äro pensionsnämndernas beslut icke slutgiltiga

utan skola, även om besvär ej anförts, prövas av pensionsstyrelsen. I den

förut omnämnda propositionen nr 50 till innevarande års riksdag föreslås,

att pensionsstvrelsens befattning med pensionsnämndernas beslut i ärenden

angående ålders- och änkepension, därest besvär ej anförts, i huvudsak skall

inskränkas till en siffergranskning av pensionsbeloppets beräkning. Ger siffergranskningen

ej anledning till anmärkning, har pensionsstyrelsen i regel

att förordna om utbetalning i enlighet med nämndens beslut. Om emellertid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

7

styrelsen genom stickprovsundersökning eller eljest upptäcker, att ett av

pensionsnämnd meddelat beslut strider mot lagens bestämmelser, äger styrelsen

verkställa erforderlig rättelse eller uppdraga åt nämnden att upptaga

ärendet till förnyad prövning; denna befogenhet för styrelsen avser däremot

icke avgöranden som innefatta ett skälighetsbedömande. I ärenden angående

invalidpension, sjukbidrag och blindtillägg skall pensionsstyrelsen, vare sig

besvär anförts eller icke, granska pensionsnämndens beslut i dess helhet; för

giltigheten av nämndens beslut i sådana fall förutsättes således liksom hittills

att styrelsen godkänt detsamma.

Nuvarande ordning beträffande kommunbidragen.

Gällande bestämmelser.

Allmän pensionsförsäkring infördes i vårt land genom lag den 30 juni

1913. Enligt denna lag bestredos kostnaderna för pensionstillägg till tre

fjärdedelar av staten. Beträffande i landsting ej deltagande städer bekostades

återstående fjärdedel av staden, under det att i fråga om övriga kommuner

fjärdedelen delades lika mellan landstinget och primärkommunen.

1913 års lag om allmän pensionsförsäkring ersattes 1935 med lagen den

28 juni 1935 om folkpensionering, vilken gäller intill den 1 januari 1948.

Enligt denna lag utgår folkpension dels utan behovsprövning i form av

grundpension och dels efter behovsprövning i form av tilläggspension. Personer

som icke äro berättigade till grundpension kunna enligt en särskild

förordning om invalidunderstöd erhålla invalidunderstöd, utgående efter

samma grunder som tilläggspension. Enligt de ursprungliga bestämmelserna

i 1935 års lag var tilläggspensionens maximibelopp detsamma inom

hela riket och uppgick kommunbidraget till en åttondel. Därjämte skulle

landstingen och städerna utanför landsting bidraga till vissa äldre pensioner

med en sextondel.

År 1937 infördes dyrortsgradering av tilläggspensionerna och i samband

därmed ändrades bestämmelserna om kommunbidrag. Tilläggspensionens

maximibelopp utgör 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450

kronor i ortsgrupp 3. Kommunerna bidraga till kostnaderna för tilläggspensionerna

med följande andelar, nämligen för orter tillhörande ortsgrupp 1 en

ål tondel, för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel och för orter tillhörande

ortsgrupp 3 en fjärdedel, dock att i Stockholm och Göteborg kommunandelen

utgör tre tiondelar. Kommunbidraget beträffande viss pensionstagare lämnas

av den kommun, vars pensionsnämnd förklarat vederbörande berättigad till

tilläggspension, dock att, där tilläggspensionen efter ansökning blivit ökad,

den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning skett

utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven

skall bidraga med förenämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd

gemensam för två eller liera kommuner, avgöres dessa kommuner

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

emellan frågan om betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens

mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen

söktes. Minskas tilläggspension, till vilken två eller flera kommuner lämna

bidrag, skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas

efter förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. 1 fråga om tilläggspension,

som helt eller delvis grundar sig på fastställelse av pensionstillägg

före 1937 års ingång, gäller vidare, att jämte kommunen landstinget skall

bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner och att stad,

som ej deltager i landsting, skall utöver vad som framgår av det nyss sagda

bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen.

För närvarande äro tilläggspensionerna och invalidunderstöden förenade

med rätt till dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar. I vissa fall, då

rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd ej föreligger, utgår i stället utjämningspension

eller utjämningsunderstöd. Till kostnaderna för nu nämnda

förmåner bidraga kommunerna med vissa procentsatser, beräknade så att

kommunbidragen motsvara kommunandelarna i tilläggspensionerna.

Vissa uppgifter angående det nuvarande systemets verkningar.

De sakkunniga framhålla, att det nu gällande systemet i fråga om kommunbidrag

icke tar någon hänsyn till att behovet av folkpensioner liksom

förmågan att bära kostnader kan vara mycket varierande i olika kommuner.

Följden därav har också blivit, att de bördor som lagts på skattebetalarna

blivit mycket kännbara i en del kommuner men helt obetydliga i

andra kommuner.

De sakkunniga ha företagit vissa undersökningar rörande 232 kommuner,

varav 36 städer och 196 landskommuner. Kommunerna ha valts så, att de

bland annat skola representera å ena sidan höga och låga skatteunderlag

per invånare och å andra sidan höga och låga pensionskostnader per invånare.

Bland kommunerna finnas även sådana som representera mera genomsnittliga

värden, men denna grupp är i förhållande till totalantalet i riket

underrepresenterad. Resultatet av undersökningarna återfinnes i en såsom

bilaga till de sakkunnigas betänkande fogad tabell, vari redovisas bland annat

den utdebitering per skattekrona, som motsvaras av kommunernas andelar

enligt nuvarande bestämmelser i ett års beräknade pensionskostnader.

I tabellen ha dessa kostnader beräknats med utgångspunkt från beloppet av

1945 års tilläggspensioner och invalidunderstöd med tillägg för dyrtidstilllägg,

provisoriska förstärkningar, utjämningspensioner och utjämningsunderstöd

enligt de för budgetåret 1946/47 gällande grunderna. Då officiella uppgifter

om skatteunderlaget i kommunerna vid tiden för tabellens uppgörande

icke funnits tillgängliga för senare år än 1944, ha de kommunbidrag, som

hänföra sig till de beräknade pensionskostnaderna, satts i relation till

nämnda års skatteunderlag. De framräknade siffrorna äro för den skull icke

fullt exakta för de enskilda kommunerna. För jämförelsen mellan olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 222. 9

kommuner spelade dock enligt de sakkunnigas mening detta förhållande

föga roll.

Till belysande av resultatet av undersökningarna ha de sakkunniga upprättat

följande sammanställning.

Ortsgrupp

Antal kommuner med en andel i pensionskostnaderna

motsvarande i ören per skattekrona

Summa

kommu-

Kommuntyp

högst

10

11—

20

21—

30

31—

40

41—

50

51—

60

61—

70

71—

80

81—

90

91—

100

101—

200

över

200

ner

Ortsgrupp 1

183

Landskommuner .

2

IS

17

11

3

5

14

9

8

7

65

24

Städer..........

—

1

—

—

4

5

Summa

2

19

17

11

7

5

14

9

8

7

65

24

188

Ortsgrupp 2

Landskommuner .

—

—

3

1

3

1

—

—

—

—

—

1

9

Städer..........

-

2

8

0

4

2

—

1

1

—

1

—

25

Summa

-

2

11

7

7

3

-

1

1

-

1

1

34

Ortsgrupp 3

Landskommuner.

—

1

2

4

Städer..........

—

1

—

—

2

1

2

—

—

—

—

6

Summa

-

2

2

-

3

1

2

—

—

—

—

—

10

Samtliga

Landskommuner .

2

19

22

12

7

6

14

9

8

7

65

25

196

Städer..........

—

4

8

6

10

3

2

1

1

—

i

—

36

Summa

o

23

j 30

18

17

9

16

10

9

i 7

66

25

232

I anslutning härtill anföra de sakkunniga.

Kommunernas andelar i 1946 års pensionskostnader motsvara för 91 av

de 232 kommunerna en utdebitering av mer än 1 krona per skattekrona.

Av dessa 91 kommuner äro samtliga utom en landskommuner. Undantaget

representeras av Söderhamn, som med en kostnad motsvarande kr. 1,21 per

skattekrona ligger icke obetydligt högre än övriga städer. 25 av landskommunerna

ha kostnader överstigande 2 kronor per skattekrona. Högst ligga

Råggärd i Älvsborgs län med kr. 3,22 per skattekrona samt Torp i Göteborgs

och Bohus län och Tjurkö i Blekinge län med resp. kr. 3,15 och 3,05. Synnerligen

låga tal ha erhållits för Hofors i Gävleborgs län och Lilla Harrie

i Malmöhus län med resp. 7 och 8 öre per skattekrona.

Sammanställningen visar att ytterlighetsfallen nästan uteslutande äro att

finna bland de till 188 uppgående kommunerna inom ortsgrupp 1. Trots

att såväl pensionsbeloppen som den procentuella andelen däri för kommunerna

äro lägst i denna ortsgrupp, innehåller gruppen ej mindre än 89

av de 91 kommuner, som ligga över l krona per skattekrona. De återstående

kommunerna över 1 krona äro nyssnämnda Söderhamns stad samt

Alnö kommun i Västernorrlands län (kr. 2,67). Båda dessa kommuner tillhöra

ortsgrupp 2, som omfattar 34 av de undersökta kommunerna. Bland

de återstående 10 kommunerna, som sålunda tillhöra ortsgrupp 3 och därmed

ha att å de högsta pensionsbeloppen bidraga med de högsta kvot
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

delarna, ligger Göteborgs stad högst med 65 öre och Stocksunds köping i

Stockholms län lägst med 11 öre per skattekrona.

De sakkunniga uttala vidare, att den ena av de faktorer som orsakade

den nuvarande ojämna fördelningen av kommunernas kostnader för folkpensioneringen,

nämligen det varierande behovet av tilläggspensioner i olika

kommuner, icke kunde objektivt bestämmas. Ett visst mått på behovet kunde

man dock få genom att ställa storleken av de i kommunerna faktiskt utgående

inkomstprövade pensionsförmånerna i relation till folkmängden.

De sakkunniga ha beträffande de av dem undersökta kommunerna fördelat

de beräknade årliga kostnaderna för pensionsförmåner, till vilka kommunbidrag

utgår, på antalet invånare vid 1944 års ingång. Undersökningens

resultat framgår av följande tablå.

Kommimandel i oren

per skattekrona

Antal kommuner, för vilka inkomstprövade pen- sioner motsvara i kronor per invånare

Summa

kom-

muner

högst

20

20-01

—30

30-01

-40

40-01

-50

50-01

—75

75-01

—100

över

100

Högst 10......................

i

1

2

11- 20......................

7

14

1

—

1

—

_

23

21- 30......................

3

11

14

1

1

_

_

30

31- 40......................

—

3

10

4

—

1

_

18

41- 50......................

—

1

4

9

3

—

_

17

51- 60......................

—

—

2

6

1

_

_

9

61- 70......................

—

1

—

4

11

—

_

16

71- 80......................

—

—

—

2

8

_

_

10

81- 90......................

—

—

_

_

8

1

_

9

91-100......................

—

_

—

_

7

_

7

101-200......................

—

—

2

5

37

21

i

66

Över 200......................

—

-

-

-

6

15

4

25

Summa

11

31

33

31

83

38

5

232

Därav:

Landskommuner.............

10

21

23

23

77

37

5

196

Städer......................

1

10

10

8

6

1

-

36

Ortsgrupp 1.................

7

19

19

24

78

36

5

188

» 2.................

O

ö

10

12

4

3

2

—

34

» 3.................

1

2

2

3

2

-

-

10

Angående denna undersökning anföra de sakkunniga vidare.

Lägst befinna sig Stocksunds köping i Stockholms län och Lilla Harrie i

Malmöhus län med omkring 14 kronor per invånare, medan de motsatta

ytterlighetsfallen representeras av Tjurkö i Blekinge län och Ununge i Stockholms

län med resp. 134 och 132 kronor per invånare. Det är sålunda landskommuner

som bilda gränsfallen både uppåt och nedåt. Av städerna ligger

Simrishamn högst med inemot 77 kronor per invånare. Av landskommunerna

befinna sig 119 utav 196 över 50 kronor men av städerna endast 7

utav 36. Härav kan man dock icke draga någon bestämd slutsats i fråga

om spridningen för samtliga kommuner, då som förut nämnts genomsnitts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

11

kommunerna äro underrepresenlerade i undersökningen. Däremot torde man

kunna sluta sig till att behovet av pensioner, mätt per invånare, är större i

ett icke obetydligt antal landskommuner än i de i detta hänseende oförmånligast

ställda städerna.

Vid jämförelsen mellan kommuner i olika ortsgrupper, finner man, att

gränsfallen uppåt räknat ligga högre för ortsgrupp 1 än för ortsgrupp 2

och lägst för ortsgrupp 3. Detta förhållande förtjänar att uppmärksammas

med hänsyn till att pensionernas maximibelopp äro högst i ortsgrupp 3

och lägst i ortsgrupp 1. Undersökningen synes sålunda ge vid handen, att

det i relation till invånarantalet största behovet av folkpensioner förefinnes

inom en del kommuner tillhörande ortsgrupp 1.

De här visade variationerna äro helt naturligt till stor del att tillskriva

den relativt stora skillnad i fråga om befolkningens åldersfördelning, som

kan förefinnas olika kommuner emellan.

Beträffande den andra av de faktorer, av vilka den nuvarande ojämna

belastningen på kommunerna beror, nämligen den varierande tillgången på

skatteunderlag i kommunerna, hänvisa de sakkunniga till följande på grundval

av 1944 års taxeringar upprättade tablå, vari samtliga kommuner i riket

fördelats med hänsyn till en av socialvårdskommittén företagen preliminär

uppdelning av kommunerna å olika hostadskostnadsgrupper.

Antal skattekronor

per invånare

Antal

kommuner i bostadskostnads- grupp

Summa

kommu-

ner

D ä

lands-

kommu-

ner

a v

städer

I

n

III

IV

V

3

3

3

_

3-01- 4...............

19

—

—

—

—

19

19

—

4-01— 5...............

66

8

—

—

74

74

—

5-01- 6...............

166

10

_

_

—

176

176

—

6-01— 7...............

324

20

—

—

—

344

344

—

7-01- 8...............

401

13

—

—

—

414

414

—

8-01— 9...............

366

24

—

—

—

390

390

—

9-01-10...............

252

30

—

—

—

282

282

—

10-01-11...............

148

18

1

_

—

167

167

—

11-01-12...............

137

19

—

—

—

156

155

i

12-01-13...............

75

20

1

—

—

96

88

8

13-01-14...............

62

27

2

—

—

91

80

11

14-01 — 15...............

37

22

i

—

—

60

48

12

15-01 — 10...............

25

31

4

—

—

60

42

18

16-01-17...............

19

25

9

—

—

53

38

15

17-01 — 18...............

13

20

7

—

—

40

23

17

18-01 — 19...............

7

8

5

1

—

21

13

8

19-01-20...............

8

6

7

—

—

21

11

10

20-01-25...............

4

10

13

4

—

31

11

20

25-01-30...............

4

1

1

1

—

7

6

1

30-01 35...............

1

—

1

1

1

4

3

1

35-01- 40...............

1

2

1

—

4

4

över 40 ..............

—

—

1

—

1

—

1

Summa kommuner

2 i:m

314

53

It

I

2 514

2 3!*1

123

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Av denna tablå framgår att år 1944 mer än 80 procent av landskommunerna

hade lägre skatteunderlag per invånare än det lägsta bland städerna.

Det vägda genomsnittstalet var detta år för samtliga landskommuner ungefär

10, för samtliga städer ungefär 23 och för hela riket ungefär 15 skattekronor

per invånare.

De sakkunniga anse de gjorda undersökningarna tyda på att det är

skatteunderlagets variationer som åstadkommer de största ojämnheterna i

utdebiteringen för folkpensionsändamål. I detta sammanhang hänvisa de

sakkunniga till förhållandena i de kommuner, som i de sakkunnigas undersökningar

representera ytterlighetsfallen i fråga om den kommunala belastningen

för detta ändamål, nämligen Råggärd och Hofors. Om dessa kommuner

haft samma skatteunderlag per invånare, hade Råggärd visserligen

ändock måst uttaxera mer än 3 gånger så mycket som Hofors, men om i

stället folkpensionskostnaderna i de båda kommunerna varit lika stora per

invånare och skatteunderlaget det faktiska, skulle Råggärd behövt uttaxera

mer än 13 gånger så mycket per skattekrona som Hofors.

Tidigare förslag till ändrade bestämmelser om kommunbidrag.

Kommunalskatteberedningens förslag.

Kommunalskatteberedningen föreslog i sitt betänkande rörande den kommunala

skatteutjämningen (SOU 1943:43), att kommunerna skulle bidraga

till folkpensionskostnaderna med dels en allmän andel och dels en ortsandel.

Den allmänna andelen skulle utgöra Vs av tilläggspensionerna för

kommuner med normalt skatteunderlag och för övriga kommuner graderas

med hänsyn till skatteunderlaget, så att kommun med högre underlag

än det som normalt betecknade finge högre andel än 1/s och kommun med

lägre underlag än det normala en lägre andel. Ortsandelen skulle utgöra

3/40 av tilläggspensionerna för orter tillhörande ortsgrupp 2 och 1/s för orter

tillhörande ortsgrupp 3, dock för Stockholm och Göteborg 7/40.

Till motivering av detta förslag anförde beredningen bland annat följande.

Mest önskvärt vore att staten kunde bestrida kostnaderna i deras helhet,

men för tryggande av tillbörlig noggrannhet vid kommunernas behovsprövning

synes det vara oundvikligt att belasta kommunerna med en viss andel

i kostnaderna. Det är då angeläget att söka avväga denna andel på sådant

sätt att den drabbar alla kommuner ungefär lika hårt. Detta skulle kräva

en gradering av kommunernas andelar såväl med hänsyn till faktorer, vilka

ha inflytande på kostnadernas storlek, som med hänsyn till skatteunderlaget.

Då emellertid säkra hållpunkter torde saknas för att från statens sida

tillförlitligt bedöma det verkliga behovet av pensioner i kommunerna, låter

det sig knappast göra att genom en differentiering av kommunernas andelar

utjämna deras kostnader i sådan utsträckning att dessa drabba lika i förhållande

till invånarantalet. Däremot kunna kommunerna beträffande sina

särskilda utgifter för pensioner likställas såtillvida att de försättas i sådant

läge, som om de alla haft lika gott skatteunderlag. En sådan gradering av

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

kommunernas kostnadsandelar i förhållande till skatteunderlaget föreslås

här av beredningen såsom ett medel att vinna en rättvisare fördelning av

bördorna för folkpensioneringen.

Beredningen framhöll vidare, att den föreslagna graderingen av kommunbidragen

efter skatteunderlaget avsåge endast den del av kommunernas

andelar i folkpensionskostnaderna, som kunde anses belöpa å vad av pensionerna

utgjorde ett lika värdefullt tillskott. Anledningen till att kommunerna

i de högre dyrortsgrupperna i samband med dyrortsgraderingens införande

ålagts att gälda större andelar än kommunerna i ortsgrupp 1 hade varit att

de förra ansetts genom de högre pensionsbeloppen komma i åtnjutande av

en större minskning i sina fattigvårdskostnader än kommunerna i ortsgrupp

1. Samma skäl hade förelegat beträffande avvägningen av kostnadsandelarna

mellan de högre ortsgrupperna. Att utjämna de kommunernas

andelar som utgjorde ersättning för sadana lokala förmåner, vilka tillkomme

vissa kommuner framför andra borde enligt beredningen icke ifrågakomma.

Beredningen har beräknat dessa andelar (ortsandelarna) med utgångspunkt

från att den del av de nuvarande kvotdelarna, som översteg en

åttondel, utgjorde ersättning för särskilda lokala förmåner.

1946 års förslag och dess behandling.

Det förslag rörande kommunbidragen, som i propositionen nr 220 förelädes

1946 års riksdag, överensstämde i huvudsak med vad socialvårdskommittén

föreslagit i sitt betänkande angående folkpensionering (SOU 1945:

46). Förslaget innebar, att varje kommun skulle för pensionsberättigad,

som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension,

änkepension eller bostadstillägg, bidraga med 20 procent av kostnaden

för tilläggspension eller änkepension, bostadstillägg oräknat, samt i

bostadskostnadsgrupp II med 30 procent, i grupp III med 40 procent, i grupp

IV med 50 procent och i grupp V med 60 procent av kostnaden för bostadstillägg.

Där tilläggspension, änkepension eller bostadstillägg ökats, skulle

dock den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökning därom eller, da

ökningen skett utan ansökning, den kommun varest den pensionsberättigade

vid ökningen var mantalsskriven vidkännas den härav föranledda ökningen

av den på kommun belöpande andelen av kostnaderna för förmånen. Vore

pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, skulle fragan om

betalningsskyldigheten avgöras dessa kommuner emellan med hänsyn till

den pensionsberättigades mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då förmånen

eller ökningen söktes. Minskades pensionsförmån, till vilken två eller flera

kommuner lämnade bidrag, skulle den kommuns andel i första hand minskas,

som senast blivit skyldig bidraga till kostnaden för förmånen. Särskilt

bostadstillägg skulle i sin helhet bekostas av den kommun, vars pensionsnämnd

beviljat tillägget.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij:ts proposition nr 222.

Socialvardskommittén anförde — efter att ha omnämnt kommunalskatteberedningens

förslag — bland annat följande.

Enligt kommitténs mening later det sig icke göra att på sätt kommunalskatteberedningen

föreslagit på en omväg reducera kommunbidragen i vissa

orter. Dessa bidrag äro nämligen huvudsakligen avsedda att inom pensionsnämnderna

framtvinga en noggrann prövning av pensionsansökningarna.

Eri arenheten torde utvisa, att understöd ofta utbetalas mera rundhänt, då

den egna kommunen icke åsamkas någon direkt utgift, än då detta är fallet.

Förhåller det sig så, att en pensionssökande måste beviljas fattigvård, om

han icke kan erhålla folkpension, är det uppenbart, att pensionsnämnden

härav kan påverkas vid sin prövning av vederbörandes pensionsansökning.

Ur ifrågavarande synpunkt vore det uppenbarligen mest önskvärt, att kommunerna

finge bidraga till folkpensionerna, i den mån pensionerna äro beroende

av den kommunala prövningen, enligt samma grunder som till socialhjälpen

(fattigvården). Detta låter sig dock icke göra, emedan i så fall alltför

stora kostnadsökningar skulle uppkomma för kommunerna. Ur princiP.

|e^.. synpunkt kan också göras gällande, att åldringarnas och invalidernas

försörjning är en hela folkets angelägenhet, varför den i första hand bör

bestridas genom statsmedel.

Kommittén ansåg icke skäl föreligga att ålägga kommunerna bidragsskvldighet

i fråga om de av kommittén föreslagna grundpensionerna och allmänna

ålderspensionerna.

Beträffande kommunbidragens storlek anförde kommittén bland annat

följande.

Den vederbörande kommun åvilande andelen av viss pensionsförmån får

icke vara alltför ringa, om kommunandelen skall fylla sin funktion att framtvinga

en effektivare prövning. Ur nämnda synpunkt borde kommunandelen

helst icke understiga en fjärdedel eller en femtedel av kostnaden. Då det

gäller tilläggspension eller änkepension, bör man sålunda, om så är möjligt,

taga sikte på en kommunandel av nu nämnd storlek. Vad angår bostadstilläggen

åter, skola dessa i större utsträckning än tilläggs- eller änkepensionen

anses som en kommunal angelägenhet. Den kommun, inom vilken ett högre

bostadstillägg utgår, bör sålunda bestrida en ganska avsevärd del av merkostnaden

härför. Det kan givetvis tänkas, att en enhetlig kommunandel

fastställes i fråga om bostadstilläggen. Skall denna andel icke bli alltför låg,

komma emellertid genom densamma kommunbidragsutgifterna för vissa

mindre och medelstora orter alt i förhållande till vad nu är fallet bli alltför

störa. Kommittén har därför föreslagit en skala, vilken innebär, att procentsatsen

stiger med bostadskostnadsgruppens nummer, så alt kommunbidraget

även procentuellt sett blir högst i femte bostadskostnadsgruppen. Hur kommunbidragen

till bostadstilläggen skola avvägas blir tydligen en ren lämplighetsfråga,

därest blott iakttages att de om möjligt icke understiga vad som

enligt vad nyss sagts är önskvärt med hänsyn till den lokala prövningens

effektivitet.

Totalbeloppen av kommunbidragen efter förut angivna grunder beräknade

kommittén för det av riksdagen sedermera antagna alternativ III till

74,07 miljoner kronor, därvid kostnaderna fördelade sig å bostadskostnads
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

15

grupperna 1—V med respektive 16,55, 11,59, 16,08, 8,25 och 21,6 miljoner kronor.

Till jämförelse anfördes, att de år 1945 debiterade kommunandelarna,

fördelade å samma bostadskostnadsgrupper, utgjorde respektive 18,51, 7,83,

6,87, 4,66 och 7,31 miljoner kronor eller tillhopa 45,18 miljoner kronor, vartill

komme debiterade landstingsmedel och däremot svarande andelar för städer,

som ej deltaga i landsting, med inalles 8,01 miljoner kronor.

Kommitténs förslag i denna del var icke enhälligt. Herrar Bexelius, Hartmann

och Wangson anförde, att enligt deras uppfattning en alltför stor del

av kostnaderna för bostadstillägg lagts på kommunerna. Dessa ledamöter

föreslogo med hänsyn till kommunernas nuvarande kostnader för tilläggspensionerna

att de av kommittén föreslagna procenttalen genomgående sänktes

med tio.

Kommittéförslaget utsattes under remissbehandlingen för kritik ur olika

synpunkter. Härutinnan torde jag få hänvisa till propositionen nr 220/1946

sid. 97—102.

I propositionen nr 220 till 1946 års riksdag upptogs som nämnts utan väsentlig

ändring socialvårdskommitténs förslag rörande kommunbidragen.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde jag bland annat följande.

Vid övervägande av de olika synpunkter som i detta sammanhang framkommit

har jag funnit kommitténs förslag vara väl avvägt. Hur stor kommunandelen

i tilläggs- och änkepensioner skall vara är en skälighetsfråga

och kommitténs ståndpunkt härutinnan synes mig böra godtagas. Vad angår

kommunbidragen till bostadstilläggen innebär kommitténs förslag en

gradering av i princip samma art som den i den nuvarande folkpensioneringen

förekommande. Denna gradering tillkom i samband med dyrortsgraderingen

av pensionsförmånerna och motiverades då med att genom dyrortsgraderingens

införande en betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna

syntes kunna påräknas för kommunerna i de högre dyrortsgrupperna. Enahanda

skäl föreligga för att nu bibehålla en liknande gradering. Att lägga

hela kostnaden för bostadstilläggen på kommunerna synes mig icke rådligt.

De av kommittén föreslagna procentsatserna finner jag mig kunna godtaga.

Social vårdskommittén har avvisat tanken att vid bestämmande av kommunbidragens

storlek laga hänsyn till kommunernas skattekraft eller till

utdebiteringen inom kommunerna för folkpensioneringen. Denna ståndpunkt

finner jag böra godtagas. 1 den mån genom reformen en betydande del av

kommunernas fattigvårdsutgifter kommer att överföras till utgifter lör bidrag

till folkpensioneringen synas emellertid skäl kunna anföras för att i

skalteutjämningsavseende hänsyn bör tagas till kommunens utgifter för sistberörda

ändamål. Detta spörsmål torde emellertid icke kunna slutgiltigt

lösas i här förevarande sammanhang.

Därjämte förordade jag att de i propositionen löreslagna särskilda bostadstilläggen

i sin helhet skulle bekostas av vederbörande kommun.

I fråga om socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar uttalade jag, att

dessa såtillvida innebure en avsevärd säkerhetsmarginal, som kommittén beräknat

antalet invalidpensionärer mycket högt i förhållande till det nuvarande

antalet. Totalkostnaderna för invalidpensioneringen borde därför

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

kunna beräknas till lägre belopp än kommittén gjort. Detta inverkade även

på kommunbidragens storlek. Jag uppskattade sänkningen av kommunbidragen

till 7 miljoner kronor och ansåg kommunbidragens storlek kunna

beräknas till 67 miljoner kronor.

I riksdagen väcktes i frågan åtskilliga motioner, i vilka föreslogs kommunbidragens

anpassning efter skatteunderlaget, utredning därom eller avskaffande

av kommunbidragen.

Första särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande (nr 1) beträffande kommunbidragen.

Vad först angår frågan huruvida kommunerna överhuvud taget böra bidraga

till folkpensioneringen kan utskottet visserligen dela meningen att

folkpensioneringen i princip är en statlig angelägenhet. Emellertid kan icke

bortses ifrån att det ur synpunkten av prövningens effektivitet är motiverat

att den kommun, vars pensionsnämnd beviljat folkpension åt någon, åtminstone

till en mindre del bidrager till kostnaderna för pensioneringen. I den

mån kontrollen från pensionsstyrelsens och dess ombuds sida är effektiv

minskar dock detta skäl för kommunbidragens bibehållande i betydelse. Enligt

utskottets mening vore det därför önskvärt att frågan om folkpensioneringens

administrativa handhavande och förevarande spörsmål kunde beaktas

i ett sammanhang. Utskottet är av den uppfattningen att vid nuvarande

förhållanden alltför stor vikt i regel ej bör tillmätas kommunbidragets

inverkan å prövningen av pensionsansökningarna men att bidraget dock i

vissa tall kan verka återhållande vid prövningen.

Enligt utskottets mening kan man ej heller bortse ifrån att kommunbidrag

nu utgå och att statens utgifter för folkpensioneringen genom desamma

minskas i icke obetydlig mån. Det bör i detta sammanhang ihågkommas att

reformeringen av folkpensioneringen kommer att i betydande mån minska

kommunernas utgifter för fattigvård och kommunala pensionstillskott, vilket

i sin tur medför att kommunernas förmåga att bära bidragen till folkpensioneringen

i regel blir större än vad nu är fallet.

Det föreliggande förslaget innebär att folkpensionen å vissa orter förhöjes

med bostadstillägg. Pensionsförmånerna bli sålunda icke lika stora inom

alla orter. Det är rimligt att, såsom i propositionen föreslagits, de kommuner,

i vilka pensionsförmånerna sålunda äro högre, få vidkännas viss del av

merkostnaden för de högre pensionerna.

I fråga om de särskilda bostadstilläggen delar utskottet den uppfattning,

som kommit till uttryck i propositionen, nämligen att vederbörande kommun

skall helt bestrida kostnaderna för av kommunen beslutat sådant tillägg.

Utskottet utgår sålunda ifrån att kommunala bidrag alltjämt skola utgå

till vissa folkpensionsförmåner. Utskottet biträder även förslaget att landstingens

bidragsskvldighet skall upphöra med avseende å tiden efter den nya

lagstiftningens ikraftträdande.

Utskottet framhöll därefter, att de gällande bestämmelserna om kommunbidrag

ledde till att vissa kommuner nödgades uttaxera flera kronor per

skattekrona för folkpensioneringsändamål under det att andra kommuner

för samma ändamål behövde uttaxera allenast några få tiotal oren eller ännu

mindre samt erinrade om kommunalskatteberedningens förut omnämnda

förslag angående kommunernas bidrag till folkpensioneringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

17

Utskottet anförde vidare.

Do i ämnet väckta motionerna avse i likhet med kommunalskatteberedningens

förslag — i den mån ej yrkande framställts om helt avskaffande

av kommunbidragen —- att kommunernas bidrag till folkpensioneringen

skola anpassas efter kommunens ekonomiska bärkraft. Denna har i vissa

motioner ansetts höra mätas med antalet skattekronor per invånare. Det

har även pekats på att statsbidragen till byggnader för folkskoleväsendet

enligt beslut av 1945 års riksdag graderats med hänsyn till antalet skattekronor

per invånare (SFS 1945:882, 5 §) samt att Kungl. Maj.t i proposition

nr 174 till 1946 års riksdag angående statsbidrag för anordnande av

skolmåltider föreslagit en liknande anordning.

Den av koinmunalskatteberedningen och i motionerna påtalade olägenheten

har måhända i någon mån minskat i betydelse därigenom att antalet

skattekronor per invånare i de flesta kommuner stigit de senaste åren. Olägenheten

kan antagas komma att genomsnittligt sett ytterligare förlora

något i vikt, därest de i propositionen föreslagna kommunbidragsgrunderna

skulle vinna tillämpning, dels därigenom att kommunbidrag till ålderspensionerna

i bostadskostnadsgrupp I ej förekomma annat än till hustrutillägg

samt dels därigenom att de kommunala utgifterna för kommunbidrag bli

högre än nu i de högsta bostadskostnadsgrupperna, där det största skatteunderlaget

i regel är tillfinnandes, och lägre i den lägsta bostadskostnadsgruppen,

där skatteunderlaget i allmänhet är relativt lågt. Emellertid visar

en inom pensionsstyrelsen gjord utredning avseende förhållandena under

år 1944 att kommunernas bidrag till folkpensioneringen även enligt de föreslagna

grunderna komma att i mycket varierande mån påverka den kommunala

utdebiteringen. Därest en kommun med lågt skatteunderlag per invånare

hänföres till en hög bostadskostnadsgrupp blir detta förhållande

tydligen särskilt påfallande.

Utskottet kan icke anse del tillfredsställande, att bidragen till en i princip

statlig verksamhet skola leda till någon väsentligare olikhet i utdebiteringen

inom kommunerna. En anordning som medför exakt samma utdebitering

för ändamålet inom alla kommuner är dock otänkbar, enär i sådant fall de

kommunala bidragen icke komine att fylla annan funktion än såsom inkomstkälla

för statsverket. De föreslagna bestämmelserna rörande kommunbidragens

beräkning kunna sålunda icke anses tillfredsställande. Enligt

utskottets mening är en omarbetning av desamma erforderlig, därvid de i

motionerna framförda synpunkterna angående bidragens avvägning med

hänsyn till kommunernas skatteunderlag böra beaktas. Vid en sådan omarbetning,

som uppenbarligen bör verkställas så skyndsamt alt nytt förslag

i frågan kan föreläggas 1947 års riksdag, synes den fördelning av kostnaderna

mellan staten och kommunerna, som föreslagits i propositionen, i

huvudsak höra bibehållas.

Utskottet hemställde att riksdagen, i avbidan på ytterligare förslag i ämnet,

för sin del måtte besluta dels att utbyta de i propositionen föreslagna

bestämmelserna om kommunbidrag mot ett stadgande av innebörd att kommunerna

skola bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen enligt grunder

som fastställas i särskild lag och dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om skyndsam utredning av frågan så att nytt förslag i densamma

kunde föreläggas 1947 års riksdag.

Hilniinj till riksdagens protokoll U)i7. 1 sand. A''r 222. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kimgl. Mcij.ts proposition nr 222.

Med anledning av att i vissa motioner upptagits frågan om jämställande

av kommunernas utgifter för folkpensionsändamål med fattigvårdsutgifter

vid beräkning av skatteutjämningsbidrag anförde utskottet, att denna fråga

nära torde sammanhänga med frågan om kommunbidragens storlek och beräkning

och därför borde omfattas av den av utskottet föreslagna utredningen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

De sakkunnigas förslag till kominunbidragssysteni.

Allmänna principer.

I frågan, huruvida kommunerna överhuvud böra bidraga till kostnaderna

för folkpensioneringen, framhålla de sakkunniga till en början, att folkpensioneringen

numera allmänt betraktades som en samhällsuppgift av rent

statlig karaktär. Ur principiell synpunkt vore det därför enligt de sakkunnigas

mening riktigast, att staten ensam omhänderhade och bekostade folkpensioneringen.

Kommunernas medverkan vore emellertid nödvändig vid

den inkomstprövning, som i vissa fall skall föregå beviljandet av pension.

Det förhållandet att staten ålade kommunerna att medverka vid fullgörandet

av en i och för sig statlig uppgift behövde visserligen icke med nödvändighet

föranleda, att kommunerna skola deltaga i kostnaderna för uppgiften,

utan det avgörande borde vara i vilken mån kommunerna kunde påverka

dessa kostnader. Vore uppgiften sådan att det helt eller i mycket hög

grad berodde på kommunernas ställningstagande, huruvida en åtgärd skall

komma till stånd liksom på vilket sätt och till vilken kostnad den skall verkställas,

borde så stor del av kostnaden läggas på kommunerna, att de föranleddes

att iakttaga nödig sparsamhet vid uppgiftens handhavande. Staten

borde däremot ensam svara för kostnaderna, då kommunerna saknade verkligt

inflytande på besluten eller kommunernas möjligheter att påverka dessa

vore begränsade.

Beträffande de olika slagen av pensionsförmåner anse de sakkunniga ätt

med de angivna förutsättningarna anledning saknades att kräva bidrag från

kommunerna till kostnaderna för de allmänna ålderspensionerna. De sak^

kunniga finna även att sparsamhetsintresset icke kan motivera något sådant

bidrag till kostnaderna för grundpensioner och blindtillägg. I fråga oia de

pensionsförmåner, som förutsätta en inkomstprövning av kommunal, myndighet,

anföra de sakkunniga härefter.

Då det är fråga om tilläggspension och änkepension, ha kommunerna

framför allt att taga ställning till frågan om den årsinkomst, som skall läggas

till grund för pensionens beräkning. Vad angår tilläggspension till den

som ansökt om invalidpension eller sjukbidrag skall ställning visserligen

tagas även till graden och varaktigheten av nedsättning i arbetsförmågan;

men denna prövning är för kommunernas del närmast av formell natur;,, I

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

19

avseende å årsinkomstens prövning torde kommunerna ha betydligt större

möjligheter att variera sitt ställningstagande än i fråga om de förut berörda

pensionsvillkoren. Del ligger i sakens natur, att ett subjektivt bedömande

bär ofta kan förekomma. Visserligen innehåller lagen föreskrifter om hur

inkomsten skall beräknas varjämte regler om uppskattningen av naturaförmåner

fastställas av Konungen, men dessa föreskrifter kunna självfallet endast

vara allmänt vägledande. Bl. a. talas om den inkomst som någon skäligen

kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta. Det är givet,

att antagandena i det enskilda fallet kunna växla ganska starkt, bl. a. beroende

på om vederbörande kommun har en restriktiv eller mera generös

inställning till de pensionssökande. Å andra sidan kan givetvis invändas, att

den kontroll, som pensionsstvrelsen utövar bl. a. genom sina ombud i pensionsnämnderna,

torde vara ägnad att åstadkomma en någorlunda likformig

tillämpning av de berörda föreskrifterna.

Bostadstillägg utgår endast i bostadskostnadsgrupperna II—V, och dess

storlek växlar med bostadskostnadsgruppen. Tilläggets uppgift är att täcka

den merkostnad för bostad och bränsle, som enligt undersökning av bl. a.

social vårdskommittén föreligger i de högre grupperna. I den mån tilläggen

motsvaras av faktiskt förefintliga olikheter i kostnaderna för likvärdiga bostäder,

innebära tilläggen icke någon särskild förmån för pensionärer i de

högre grupperna. Till sådan del skilja sig icke bostadstilläggen från de pensionsförmåner,

som vederbörande pensionsberättigade i övrigt åtnjuta. Ur

dessa synpunkter läge det nära till hands att t. ex. låta staten ensam gälda

den del av bostadstilläggen för åldringar, som motsvarade en i alla kommuner

likvärdig förmån. Så länge emellertid villkoren för beviljande av bostadstillägg

äro sådana att en inkomstprövning skall ske även för dem som

åtnjuta ålderspension, kan en dylik ståndpunkt icke principiellt motiveras.

Det förda resonemanget har, såsom betonats, avseende å likvärdiga förmåner.

Emellertid äro, enligt vad socialvårdskommittén uttalat, bostadstillläggen

så tilltagna, att de skola täcka kostnaderna för bostäder av högre

standard än den som legat till grund för beräkningen av pensionsförmånerna

i den lägsta bostadskostnadsgruppen. Till en del utgöra sålunda bostadstilläggen

en särskild, lokal förmån för pensionstagarna i de högre grupperna.

Denna del motsvaras i och för sig icke av något statens intresse.

Detta kan nämligen icke sträcka sig längre än att de pensionsberättigade

erhålla lika stora förmåner, oavsett var i landet de äro bosatta. Någon anledning

att lägga kostnaderna för en dylik lokal förmån på staten synes icke

föreligga.

Vad slutligen angår de särskilda bostadstilläggen ba kommunerna ensamma

att besluta om de grunder efter vilka dessa skola utgå. De särskilda

tilläggen äro i sin helhet lokala förmåner, och kostnaderna härför böra helt

vila på kommunerna.

De sakkunnigas slutsats är, att staten ensam bör gälda kostnaderna för

allmänna ålderspensioner, grundpensioner och blindtillägg samt kommunerna

ensamma kostnaderna för särskilda bostadstillägg och för viss del av

de ordinarie bostadstilläggen. Beträffande kostnaderna för änkepensioner,

tilläggspensioner och den del av bostadstilläggen, som motsvarar i alla kommuner

likvärdiga förmåner, anse de sakkunniga (ivervägande skäl tala för

att låta kommunerna bära viss andel. De sakkunniga understryka i delta

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

sammanhang, att kommunbidragens uppgift enligt deras mening vore att

åstadkomma en sorgfällig prövning av pensionsansökningarna. Däremot

hade det förhållandet att de ökade folkpensionerna kunde innebära en besparing

av kommunernas fattigvårdskostnader icke ansetts böra påverka

ställningstagandet.

Med utgångspunkt från dessa överväganden och slutsatser i principfrågorna

föreslå de sakkunniga, att kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna

anordnas efter de av kommunalskatteberedningen i dess betänkande

rörande den kommunala skatteutjämningen förordade riktlinjerna. Varje

kommun föreslås sålunda skola bidraga med dels, i förekommande fall, en

ortsandel motsvarande den del av de ordinarie bostadstilläggen, vilken är att

betrakta som en lokal förmån, och dels en allmän andel, beräknad efter viss

med skatteunderlaget per invånare varierande procent av kostnaden för utbetalade

tilläggs- och änkepensioner samt bostadstillägg minskade med ortsandelen.

Särskilt bostadstillägg skall enligt förslaget i sin helhet bekostas av

den kommun, vars pensionsnämnd beviljat tillägget.

Ort sandel ens storlek.

De sakkunniga föreslå, att kommuns ortsandel av pensionskostnaderna för

visst år skall utgöra följande andel av kostnaderna för under året utbetalade

bostadstillägg, nämligen i bostadskostnadsgrupp II en åttondel, i bostadskostnadsgrupp

III en fjärdedel, i bostadskostnadsgrupp IV tre åttondelar

och i bostadskostnadsgrupp V hälften.

Till motivering av förslaget i denna del anföra de sakkunniga.

Enligt den ståndpunkt, som de sakkunniga intagit, skola kommunerna

ensamma svara för kostnader, vilka representera lokala förmåner, d. v. s.

dels de särskilda bostadstilläggen och dels den del av de ordinarie bostadstilläggen,

som har sin grund i att bostäderna äro av bättre standard i de

högre ortsgrupperna än i de lägre. Socialvårdskommittén har framhållit,

att en sådan överstandard vore för handen, men har icke funnit anledning

att närmare precisera, hur stor del av bostadstillägget som enligt kommitténs

mening svarade däremot. De sakkunniga ha för sin del, med hänsyn

till föreliggande utrednings brådskande natur, icke haft möjligheter att statistiskt

söka ledning för ett bedömande av denna fråga utan få nöja sig

med att genom allmänna resonemang söka nå ett godtagbart resultat.

Det framgår av social vårdskommitténs utredningar, att en viss olikhet i

bostadskostnaderna föreligger mellan de olika bostadskostnadsgrupperna

även oavsett standardskillnaderna. I den mån bostadstilläggen sålunda ha

samma realvärde på olika orter, framstår det såsom rättvist, att kommuner

i bostadskostnadsgrupperna II—V endast bidraga till dessa med så stor del

som motiveras av sparsamhetsintressets vidmakthållande. Enligt det av socialvårdskommittén

framlagda alternativet III skulle kommunerna bidraga

med 20 procent till de övriga pensionsförmåner, beträffande vilka de skulle

ha faktisk prövningsrätt. Man bör då äga ridt att göra det antagandet att de

av kommittén föreslagna kommunbidragen till bostadstilläggen skola anses

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kunyl. Maj:ts proposition nr 222.

bestå av dels en del, motsvarande 20 procent av kostnaden för den likvärdiga

förmånen, dels en del motsvarande hela kostnaden för den lokala förmånen.

Med dessa utgångspunkter kan man för var och en av de fyra högre bostadskostnadsgrupperna

räkna ut hur stor den lokala förmånen är. För

grupp II har kommittén exempelvis föreslagit ett kommunbidrag för bostadstilläggen

å 30 procent. Betecknar man bostadstillägget med a och den

lokala förmånen med x, får man följande samband.

x + 0,2 (a — x) — 0,3 • a.

Ur denna ekvation erhåller man £=-, d. v. s. den lokala förmånen (oits
O
andelen)

motsvarar Vs av bostadstillägget i bostadskostnadsgrupp II. Pa

samma sätt kan man komma fram till storleken av ortsandelen för övriga

grupper. Denna blir för grupp III 2/s, för grupp IV ,!/s och för grupp V

Vs av bostadstillägget.

De sakkunniga ha funnit de genom dessa beräkningar framkomna resultaten

böra godtagas såsom en norm för beräkningen av den mot den lokala

förmånen i bostadstilläggen svarande kostnadsandelen.

Grunderna för den allmänna andelens beräknande.

Vid sina överväganden rörande utformningen av den allmänna andelen

av kommunbidraget hänvisa de sakkunniga till en början till den av dem

verkställda utredningen angående det gällande kommunbidragssystemets

verkningar, för vilken jag tidigare redogjort. Enär folkpensioneringen finge

betraktas som en statlig uppgift, måste enligt de sakkunnigas mening den

rådande stora ojämnheten i fråga om kommunernas belastning med folkpensionskostnader

anses orättvis.

De sakkunniga framhålla vidare, att de av socialvardskommittén för det

sedermera antagna alternativet III föreslagna bestämmelserna i princip

överensstämde med de nu gällande och att alltså icke heller enligt detta förslag

hänsyn tagits till kommunernas varierande ekonomiska bärkraft. Kommuner

i högre bostadskostnadsgrupp än I skulle visserligen betala särskilda,

med bostadskostnadsgruppen stigande andelar i de inom dessa grupper utgående

bostadstilläggen, men dessa andelar vore motiverade av att förmånen

vore större i de högre grupperna. Skatteunderlaget per invånare i kommuner

inom en och samma bostadskostnadsgrupp vore icke på långt när av

samma storleksordning, varför någon utjämning i varje fall icke komme till

stånd mellan kommuner i samma ortsgrupp. Socialvårdskommitténs förslag

skulle därför leda till betydande ojämnheter inom landets kommuner i avseende

å utdebiteringen för folkpensionerna.

De sakkunniga hänvisa härefter till sina förut återgivna principiella utgångspunkter

och uttala, att dessa ledde till att kommunandelarna i ifrågavarande

kostnader borde göras så slöra, att kommunerna därav föranleddes

alt iakttaga nödig omsorg vid fattandet av sina beslut. Däremot motiverade

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 222.

de ieke större andelar an att även kommuner med mindre god ekonomi mäktade

bära desamma utan oskäliga uppoffringar. Kommunerna borde icke

belastas med kostnader i högre grad än som vore nödvändigt för sparsamhetsintressets

vidmakthållande.

De sakkunniga anföra vidare följande.

\ id bestämmandet av hur stor del som skall läggas på kommunerna torde

man tidigare ha ansett, att sparsamhetsintresset befrämjades i samma grad

i alla kommuner, om dessa finge bära en procentuellt sett lika stor andel i

kostnaderna. Så kan emellertid icke vara fallet. Incitamentet till sparsamhet

måste vara mycket litet för en kommun, vars medlemmar endast i obetydlig

grad fa känning av en beslutad utgift, och å andra sidan mycket stort för

en kommun, där invånarna få påtaga sig en avsevärd skattebörda, även om

den genom den senare kommunens beslut uppkomna utgiften icke är större

per invånare räknat än i den förra kommunen. Enligt de sakkunnigas mening

bör man främst bedöma den föreliggande frågan med hänsyn till det

skattetryck som lägges på kommunmedlemmarna. Eftersom det är fråga om

el1 statlig uppgift, böra kostnaderna härför drabba alla skattskyldiga ungefär

lika hårt, oavsett var de äro bosatta. Ett sådant mål kan man uppenbarligen

icke na med fasta, för alla kommuner inom en viss ortsgrupp procentuellt

lika stora kommunbidrag. Man är tvungen att företaga en gradering

av kommunbidragen. Syftet med en sådan gradering bör vara att få kommunandelar,

som vid en likformig behandling av pensionsärendena bli per

skattekrona räknat i möjligaste mån lika stora i alla kommuner. Man har då

att inrikta sig på de båda faktorer, som i detta avseende äro av betydelse,

nämligen å ena sidan behovet av pensioner och å andra sidan skatteunderlaget

i kommunerna.

Givetvis vore det icke lämpligt att bestämma kommunandelen så, att alla

kommuner finge exakt lika stor kostnad per skattekrona. Andelen skulle då

förfela sitt syfte att åstadkomma en effektiv prövning av pensionsansökningarna.

Därmed skulle man också rycka undan grunden för att över huvud

taget viss kostnad lägges på kommunerna. Denna är ju, i varje fall

enligt de sakkunnigas ståndpunkt, att man icke objektivt kan bestämma, i

Dika fall och med vilka belopp de ifrågavarande pensionsförmånerna

skola utgå.

De sakkunniga framhålla härefter alt omöjligheten att objektivt fastställa

de faktorer, som påverkade behovet av pensionsförmåner, medförde att man

vore nödsakad att vid graderingen av kommunbidragen helt bortse från att

behovet av folkpensioner vore per invånare räknat av varierande storlek i

skilda kommuner. Den andra faktor, som påverkade skattetrycket till följd

av folkpensioneringen, vore skatteunderlaget. Såsom förut framhållits vore

ojämnheterna större därutinnan än i fråga om pensionskostnaderna, om man

i båda fallen räknade per invånare. Kommunernas skatteunderlag kunde

alltid objektivt fastställas, och en gradering av kommunbidragen efter skatteunderlaget

vore därför alltid möjlig. Denna borde enligt de sakkunnigas

mening gå ut pa att skapa likställighet mellan kommunerna i avseende å

skatteunderlagets verkningar. Genom att ge kommunbidragen en sådan utformning

att lika stora pensionskostnader per invånare förorsakade samma

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

skattetryck i alla kommuner, oavsett skatteunderlagets storlek, kunde man

nå en sådan likställighet.

De sakkunniga avvisa i detta sammanhang invändningar att skatteunderlaget

— på grund av att vissa kommuner ha betydande inkomster av privatekonomisk

natur, t. ex. av affärsdrivande verk eller av exploaterad tomtmark,

eller på grund av variationer i underlagets realvärde eller principerna

för taxeringarna — icke skulle ge en riktig bild av läget i alla kommuner.

De sakkunniga anse sig kunna göra gällande, att det faktiska skatteunderlaget

per invånare vore en i stort sett riktig jämförelsefaktor och i varje fall

den bästa måttstock för kommunernas bärkraft, som för närvarande kunde

erhållas.

Vid den tekniska utformningen av ett kommunbidragssystem med sådan

gradering kunde man enligt de sakkunniga lämpligen utgå Irån förhållandena

i en s. k. normalkommun, d. v. s. en kommun som hade det skatteunderlag

per invånare, vilket kunde betecknas såsom normalt. För denna

kommun fastställde man den procentsats för kommunbidraget, vilken kunde

anses erforderlig för att prövningen av pensionsansökningarna skulle ske

med tillräckligt beaktande av sparsamhetens krav (normalbidragsprocent).

För en kommun med dubbelt så högt skatteunderlag som normalkommunen

finge man då bestämma bidragsprocenten till dubbla normalbidragsprocenten

och för en kommun med endast hälften så gott skatteunderlag som normalkommunen

till halva normalbidragsprocenten. Fastställandet av värdena

för skatteunderlaget och bidragsprocenten i normalkommunen inverkade på

kommunbidragets storlek på så sätt att ju högre normalbidragsprocenten

respektive ju lägre normalskatteunderlaget sattes desto större bleve kommunbidraget

och omvänt. Det avgörande för kommunbidragets allmänna

nivå vore alltså relationen mellan normalbidragsprocenten och normalskatteunderlaget.

De sakkunniga föreslå att normalskatteunderlaget bestämmes

till 10 skattekronor per invånare. Till motivering för detta förslag ha de sakkunniga

anfört följande.

Kommunalskattebredningen föreslog på sin lid ett normalskatteunderlag

av 10 skattekronor per invånare. Detta tal motsvarade det ungefärliga genomsnittstalet

för hela riket för taxeringsåret 1940, vilket beredningen

byggde sina undersökningar på. Sedan dess ha kommunernas skatteunderlag

genomgående sligit, så att genomsnittstalet lör riket enligt 1944 års taxeringar

var ungefär 15 skattekronor per invånare. Det kan därför sättas

i fråga, huruvida icke normalskatteunderlaget borde sättas högre än till 10,

exempelvis till 15 skattekronor per invånare. Emellertid bar 1940 års riksdag,

då den tagit ställning till en gradering av statsbidragen till skolmåltider,

stannat för talet 10. Riksdagen torde därvid ha tagit hänsyn till följande

synpunkter, som befolkningsutredningen anfört i sitt betänkande rörande

skolmåltiderna.

EU sådant tal gjorde bidragsberäkningarna ytterst enkla, vilket särskilt

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Maj:ts proposition nr 222.

ur kommunernas synpunkt syntes vara synnerligen värdefullt. Vidare åstadkomme

ett för liera är fastställt tal i jämförelse med ett årsmedeltal en ökning

av statsbidragen till kommunerna, då en allmän sänkning av skatteunderlaget

uppkomme, och en minskning av statsbidragen, då skatteunderlaget

mera allmän stege. Det fasta normalskatteunderlaget verkade sålunda,

sett från kommunernas sida, konjunkturutjämnande. Att å andra

sidan statens totala kostnader för skolbarnsbespisningen därvid konime att

variera från år till år, funne utredningen icke utgöra något väsentligt hinder

för den föreslagna metoden.

De sakkunniga, som ansluta sig till befolkningsutredningens uppfattning

att man med hänsyn till de konjunkturutjämnande verkningarna bör ha

ett för flera är fastställt tal för normalskatteunderlaget, ha för sin del funnit

sig höra för de här ifrågavarande kommunbidragen föreslå ett normalskatteunderlag

av 10 skattekronor per invånare, även om det i och för sig

skulle vara bättre överensstämmande med själva begreppet normalskatteunderlag

att anknyta till ett tal som närmare motsvarade nuvarande medeltal.

Det förefaller lämpligt, alt samma normalskatteunderlag bestämmes för

alla fall, där en gradering av kommunernas kostnadsandelar efter skatteunderlaget

förekommer. Skall ett högre tal för normalskatteunderlaget fastställas,

bör detta därför ske i ett sammanhang för varje därav beroende

bidragsform. Då riksdagen så sent som 1946 stannat vid talet 10, synes detta

utgöra en anledning att icke nu upptaga denna fråga på nytt. Ett ytterligare,

i och för sig tillräckligt skäl att icke frångå det ur praktisk synpunkt lämpliga

talet 10 är att, såsom tidigare framhållits, valet av normalskatteunderlag

icke ensamt är av betydelse för kommunbidragets storlek utan att denna

storlek helt och hållet beror på relationen mellan normalbidragsprocenten

och normalskatteunderlaget.

I fråga om normalbidragsprocenten innebär de sakkunnigas

förslag att denna skall utgöra 15. De sakkunniga uttala, att de vid bestämmande

av normalbidragsprocenten utgått från att kommunbidragens totalbelopp

i stort sett borde hålla sig inom den i propositionen nr 220/1946 angivna

kostnadsramen. Det vore då icke lämpligt att anknyta till den bidragsprocent,

som i nämnda proposition föreslagits för tilläggs- och änkepensioner,

d. v. s. 20. En normalbidragsprocent å 20 skulle innebära att bidraget

för en kommun med 15 skattekronor per invånare beräknades efter

30 procent. Eftersom normalskatteunderlaget i riket numera snarare torde

över- än understiga 15 skattekronor per invånare kunde man — visserligen

med grov approximering -— säga, att en normalbidragsprocent å 20 skulle

innebära en ökning av de i 1946 års proposition beräknade kommunbidragen

med minst 50 procent, i vad bidragen avsåge tilläggs- och änkepensioner.

En sådan ökning hade de sakkunniga icke funnit motiverad. De sakkunniga

räknade med att om normalbidragsprocenten fastställdes till 15,

kommunbidragen under de närmaste åren ungefärligen skulle hålla sig inom

den ifrågasatta kostnadsramen eller i varje fall icke mera nämnvärt öka.

De sakkunnigas förslag innebär alltså, att varje kommuns allmänna andel

i pensionskostnaderna skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom

att multiplicera antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5.

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Enär detta beräkningssätt åtminstone teoretiskt kan leda till att en kommun

skulle få bidraga med högre belopp än hela kostnaden för ifrågavarande

förmåner — nämligen om antalet skattekronor per invånare överstiger 662/s

— föreslås vadare att bestämmelsen om den allmänna andelens beräkning

kompletteras med en spärregel av innebörd att bidragsprocenten aldrig far

överstiga 100.

Bidragsskyldigheten i fråga om pensionsberättigad som byter bosiittningskommun.

De i 1946 års proposition föreslagna bestämmelserna inneburo i princip

— i likhet med vad som nu gäller — att varje kommun skulle bidraga till

pensionsförmån som kommunens pensionsnämnd beviljat, sa länge förmanen

utginge. De sakkunniga föreslå, att skyldigheten att för visst år erlägga

kommunbidrag i stället skall åvila den kommun där den pensionsberättigade

är mantalsskriven.

De sakkunniga uttala, att starka såväl praktiska som principiella skäl

talade för en sådan regel. Den i 1946 års proposition ifrågasatta ordningen

för kommunbidragets bestämmande vid ökning av pensionsförmån läte sig

icke förenas med de sakkunnigas förslag om gradering av kommunbidragen

med hänsyn till skatteunderlaget i varje kommun. Enligt de sakkunnigas

mening vore det överhuvud icke möjligt att utforma bestämmelserna

för en uppdelning av kommunbidragen mellan olika kommuner så att icke

resultaten därav i de enskilda fallen komme att avvika från den princip

varpå uppdelningen grundade sig. Till belysning härav anföra de sakkunniga

åtskilliga exempel (betänkandet sid. 48—50). Skulle kommunbidraget

till kostnaden för viss pensionsberättigad alltid betalas av en enda kommun

kunde, framhålla de sakkunniga, hela kostnaden läggas antingen på den

kommun som först beviljat vederbörande en pensionsförmån eller också på

den kommun där den pensionsberättigade hade sitt hemvist. Det senare alternativet

syntes utan tvekan vara att föredraga. Sparsamhetsintresset torde

icke bli sämre tillgodosett med en sådan ordning. Man finge nämligen utgå

från att den kommun som beviljade en pensionsförmån så gott som undantagslöst

räknade med att sökanden skulle stanna kvar i kommunen. Dessutom

stode det alltid inflyttningskominunen fritt att pröva förutsättningarna

för förmånens bestånd. I detta avseende bleve sparsamhetsintresset snarare

bättre tillgodosett än som nu vore fallet. Den nya kommunen hade nämligen

för närvarande icke något intresse av att pröva det berättigade i en pension,

som den icke behövde bidraga till, och den ursprungliga kommunen saknade

oftast möjligheter att bedöma en utflyttad pensionärs förhållanden.

Den föreslagna principen torde ej heller vara ägnad att inge några betänkligheter

ur administrativ synpunkt. I 1946 års proposition hade föreslagits,

att kommunbidraget för de genom omräkning fastställda pensionerna skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

gäldas av den kommun, där den pensionsberättigade var mantalsskriven vid

utgången av år 1947. Med en sådan ordning skulle det kunna inträffa, att

1947 års mantalsskrivningskommuner under många år finge bidraga till

kostnaderna för pensioner som de icke beviljat och som utginge till personer

vilka etter endast något års vistelse i kommunerna flyttade därifrån. Det

syntes då vara konsekvent att taga steget fullt ut och alltid låta bidragsskyldigheten

följa mantalsskrivningen.

Förslagets ekonomiska verkningar.

Beträffande de särskilt undersökta 232 kommunerna ha de sakkunniga

beräknat de erforderliga utdebiteringarna för kommunbidragens täckande

dels enligt socialvårdskommitténs förslag och dels enligt de sakkunnigas

förslag. Kommunerna ha därvid inplacerats i bostadskostnadsgrupp i enlighet

med en av socialvårdskommittén för dess kostnadsberäkningar preliminärt

gjord ortsgruppering. Sammanlagda beloppet i en viss kommun av

de behovsprövade pensionerna under ett år har beräknats med utgångspunkt

från antalet pensionsberättigade i kommunen hösten 1946 samt vissa

antaganden rörande det genomsnittliga beloppet av behovsprövade förmåner

för olika kategorier av pensionärer. En sammanställning av resultatet avberäkningarna

återfinnes i vissa såsom bilaga till detta statsrådsprotokoll

fogade tabeller (Tabell 1 och 11).

De sakkunniga framhålla, att deras förslag enligt dessa beräkningar skulle

innebära en betydande utjämning i förhållande till socialvårdskommitténs

förslag. Enligt sistnämnda förslag skulle sålunda 65 av de undersökta kommunerna

ha haft en utdebitering överstigande 1 krona per skattekrona,

därav 6 över 2 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle endast 5 kommuner

haft mer än 1 krona per skattekrona, och ingen av dessa skulle ha

kommit upp till 2 kronor. A andra sidan skulle 36 kommuner haft en utdebitering

å högst 20 öre per skattekrona enligt socialvårdskommitténs förslag

mot 23 kommuner enligt de sakkunnigas förslag. I bostadskostnadsgrupp

I skulle 69 av- de 148 landskommuner, som vid de sakkunnigas undersökning

hänförts till denna grupp, med socialvårdskommitténs förslag fått

utdebitera högre belopp än 80 öre per skattekrona, under det att enligt de

sakkunnigas förslag icke någon av dessa kommuner skulle kommit upp till

mer än 80 öre per skattekrona. Kommunbidraget skulle ha varit lägre enligt

de sakkunnigas förslag än enligt socialvårdskommitténs i sammanlagt 141

av de undersökta kommunerna, varav 3 städer, och högre i 91 kommuner,

varav 33 städer. För 18 landskommuner skulle minskningar på mer än 1

krona ha uppkommit. Ökningarna per skattekrona vore mindre betydande.

1 64 av de 91 kommuner, där ökning skulle ha uppkommit, motsvarade

denna icke mer än 10 öre per skattekrona. Endast i 5 kommuner, varav

2 städer, skulle ökningen ha överstigit 20 öre per skattekrona. De högsta

ökningarna skulle ha uppkommit för Tådene i Älvsborgs län med 29 öre

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

27

samt Stockholms stad och Lovö med 28 öre per skattekrona. Kommuner

med högt skatteunderlag vore i vad anginge folkmängden överrepresenterade

i undersökningen, varför den i bilagan redovisade ökningen av kommunbidragens

totalbelopp för de undersökta kommunerna icke återspeglade

de verkliga förhållandena för riket i dess helhet.

På grundval av socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar — dock med

den avvikelsen att de sammanlagda kostnaderna för invalidpensioneringen

i överensstämmelse med vad som antagits i 1946 ars proposition förutsatts

icke komma att överstiga 200 miljoner kronor — ha de sakkunniga uppskattat

samtliga tilläggspensioner till 152,97 miljoner kronor och samtliga

bostadstillägg till 73,96 miljoner kronor, därav i grupp II 13,52, i grupp III

22,68, i grupp IV 11,13 och i grupp V 26,63 miljoner kronor. Ortsandelarna i

bostadstilläggen enligt de sakkunnigas förslag skulle utgöra 24,95 miljoner

kronor. Å den återstående delen, 202,08 miljoner kronor, skulle om man räknade

efter medeltalet för 1944 års skatteunderlag — 15,2 skattekronor per

invånare — kommunbidrag utgå efter (1,5 X 15,2=) 22,8 procent eller med

46,07 miljoner kronor. Det sammanlagda kommunbidraget vid en gradering

med hänsyn till 1944 års skatteunderlag skulle sålunda uppgå till omkring

71 miljoner kronor. I 1946 års proposition hade kommunbidragen beräknats

till omkring 67 miljoner kronor. Till de nämnda kostnaderna för kommunerna

komme kostnaderna för de särskilda bostadstilläggen, men beloppen

därav kunde icke uppskattas.

1 detta sammanhang må framhållas att de sakkunniga icke gjort någon

kostnadsberäkning beträffande kommunbidragen till änkepensionerna.

Yttrandena över de sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av statskontoret, r i k s rä k eriskapsverkct, alla länsstyrelser

utom länsstyrelserna i Södermanlands och Älvsborys lön samt omkring

tre fjärdedelar au de hörda kommunerna. Allmänt framhalles att förslaget

syntes vara ägnat alt åstadkomma en fördelning av kostnaderna vilken

vore avgjort rättvisare än den nuvarande. I vissa av yttrandena förbindes

detta omdöme med en erinran om att den ojämnhet, som berodde på

att pensionskostnaderna per invånare varierade, komme att kvarstå. Nagra

av de tillstyrkande yttrandena innehålla erinringar mot förslaget i detaljfrågor.

Förslaget har helt avstyrkts eller på väsentliga punkter

utsatts för kritik i yttranden av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

socialvårdskommittén, överståtlulllarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands

och Älvsborys län, stadsförbundet, landskommunernas förbund

och fattiyvårds- och barnavårdsförbundet ävensom av åtskilliga kommuner,

främst större och medelstora städer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj:ts proposition nr 222.

I åtskilliga yttranden riktar sig kritiken mot de sakkunnigas inställning

till frågan till vilka slag av pensionsförmåner ko mmunbidrag

skall utgå. Sålunda anse ett tiotal städer samt några

landskommuner, att staten helt bör svara för alla pensionskostnader utom

de särskilda bostadstilläggen. Som motivering för denna ståndpunkt anföres

i huvudsak följande. Folkpensioneringen vore i princip en statlig uppgift.

Det enda av de sakkunniga åberopade skälet för kommunbidragens

bibehållande — att de erfordrades för åstadkommande av en effektiv prövning

av pensionsansökningarna från pensionsnämndernas sida — vore icke

hållbart. Misstroendet mot kommunerna vore oberättigat. Därtill komrne att

pensionsnämndernas verksamhet granskades av pensionsstvrelsens ortsombud

och den faktiska beslutanderätten i pensionsfrågor läge hos pensionsstyrelsen,

varlör kommunernas möjligheter att påverka pensionskostnaderna

vore starkt beskurna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, fattigvårds- och barnavårdsförbundet

samt några kommuner anse av liknande skäl att samtliga pensionskostnader

utom de särskilda bostadstilläggen och den del av de ordinarie bostadstillläggen,

som kan betraktas såsom »överstandard», helt böra bekostas av

staten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län gör gällande att någon större risk för

missbruk icke kunde anses föreligga och ifrågasätter därför, om icke kostnaderna

för tilläggspensioner, änkepensioner och ordinarie bostadstillägg,

speciellt i den mån de inginge i den föreslagna allmänna andelen, helt borde

bestridas av statsmedel. I varje fall borde denna andel bestämmas efter en

lägre procentsats än de sakkunniga föreslagit.

Från några håll hävdas att tillräckliga skäl ej förelåge för att låta kommunerna

bidraga till den del av bostadstillägget, som icke utgjorde ortsandel.

Denna ståndpunkt intages av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län

samt ett par kommuner. Socialstyrelsen åberopar därvid att intresset av en

effektiv'' inkomstprövning syntes vara tillgodosett redan genom kommunens

skyldighet att bidraga med viss ortsandel. Länsstyrelsen i Värmlands län

påpekar, att kostnaden för bostad och bränsle i ortsgrupp I inräknats i den

allmänna ålderspensionen. Det syntes obilligt att kommunerna inom grupperna

II—V delvis skulle få bestrida den del av bostadstillägget som motsvarade

den ökade kostnaden inom gruppen för en bostad, likvärdig den

som inom grupp I kunde erhållas för det i den allmänna ålderspensionen

inräknade bostadskostnadsbelöppet.

En kommun (Västerås stad) yrkar att staten helt skall svara för de ordinarie

bostadstilläggen.

De sakkunnigas förslag om ortsandel i bostadstilläggen kritiseras

i ett flertal yttranden. Vissa remissinstanser yrka att den särskilda

ortsandelen helt slopas, medan andra anmärka endast på de sakkunnigas

beräkning av ortsandelens storlek.

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. \laj:ts proposition nr 222.

Stadsförbundet framhåller såsom anmärkningsvärt att de sakkunnigas beräkning

av ortsandelen byggde på socialvårdskommitténs förslag om kommunbidragens

storlek i de olika bostadskostnadsgrupperna, trots att kommittén

i motiveringen icke ens angivit att någon uppskattning av överstandarden

varit bestämmande för dess förslag i denna del. Tvärtom hade kommittén

uttryckligen framhållit att den bedömt avvägningen av kommunbidragen

till bostadstilläggen »som en ren lämplighetsfråga». börbundet

funne därför de sakkunnigas förslag ogrundat. Liknande synpunkter anföras

av flera kommuner, bl. a. Västerås stad. Göteborgs stad uttalar att den

högre standarden i de högre ortsgrupperna närmast framstode som resultatet

av ett allmänt ekonomiskt och socialt framåtskridande inom samhället

och att man hade grundad anledning antaga att åtgärder så snart som

möjligt komme att vidtagas för att den ännu kvarstående standardskillnaden

i görligaste mån komme att elimineras. Betraktade man saken på detta

sätt, kunde riktigheten av de sakkunnigas uppfattning med skäl ifrågasättas.

Norrköpings stad anser det vara oriktigt att taga goda bostadsförhållanden

till intäkt för en straffskatt på vissa kommuner, helst som detta främst

skulle drabba de kommuner vilka till följd av »överstandarden» komme att

få vidkännas icke oväsentliga utgifter för särskilda bostadstillägg. Staden

bestrede därför varje rättmätighet i förslaget om en kommunal ortsandel i

bostadstilläggen. En sådan andel måste iör övrigt, hur den än konstruerades,

bära prägel av godtycke. Ngköpings stad uttalar att intet som helst

bevis förebragts för påståendet att bostäderna skulle vara av bättre standard

i de högre än i de lägre ortsgrupperna. Kommunbidragen till bostadstilläggen

borde därför utgå efter samma regler som beträffande övriga pensionsförmåner.

Även Kalmar stad samt Njutångers och Alna kommuner

anse att kostnaderna för bostadstilläggen böra fördelas på samma sätt som

kostnaderna för tilläggs- och änkepensioner.

Stockholms stads drätselnämnd uttalar att det med hänsyn till aktuella

bostadspolitiska målsättningar vore tveksamt, huruvida en kommuns strävanden

att höja bostadsstandarden borde få till följd ökade kostnader för

folkpensioneringen. Bortsett därifrån borde man ha rätt att kräva, att värdet

av en överstandard bleve riktigt beräknat. Emellertid hade de sakkunniga

endast utgått från socialvårdskommitténs på en lämplighetsprövning

grundade förslag angående kommunbidragens storlek och behandlat dess

antaganden såsom om de varit mått på överstandarden. En approximativ

uppskattning med ledning av tillgängligt statistiskt material gåve emellertid

vid handen, att de sakkunnigas regel för Stockholms del gåve ett för

högt värde. För Stockholm skulle de kommunala bidragen till bostadstillläggen

vid 1945 års skatteunderlag stiga till 74,4 procent av kostnaderna.

Uppenbarligen borde man, om de sakkunnigas förslag antoges, ej längre

kalla bostadstilläggen statliga. De bleve kommunala tilläggspensioner med

elt blvgsaml statsbidrag av ungefär 25 procent. Då därtill bostadstilläggen

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

i Stockholm måste kompletteras med rent kommunala bostadstillägg, bleve

den statliga insatsen i realiteten än obetydligare. Överståthållarämbetet _

som helt avstyrker de sakkunnigas förslag - har funnit dessa invändningar

befogade. Det syntes ämbetet obilligt att ålägga Stockholm en årlig bidragsskyldighet

av omkring 16 miljoner kronor utan att frågan om den s. k.

lokala förmånens storlek bleve föremål för en mera ingående undersökning

än som varit fallet.

Socialvårdskommittén anför:

Då de sakkunniga för sin kalkyl av ortsandelens storlek åberopa socialvårdskommitténs

förslag till bidragsfördelning beträffande bostadstilläggen

i inner kommittén nödigt framhålla, att dess fördelningsförslag på denna

punkt utgjorde en avvägning efter skälighetsgrunder som inte utan vidare

kan tagas till intäkt för en sådan kalkyl som de sakkunniga gjort. Det bör

särskilt framhävas, att de av kommittén föreslagna och av statsmakterna

godkända bostadstilläggen variera icke blott efter den genomsnittliga reala

bostadsstandarden i orten utan också efter den lokala hyresmarknadens karaktar

samt icke minst efter bränslekostnaderna. Att, som de sakkunniga

gjort, förorda mycket kraftiga skillnader — man kan lämpligen tala om

en progressiv skala — i ortsandelen för bostadstilläggen kommer därför i

manga fall att innebära sten på bördan. Också ur en annan synpunkt måste

ommittén förorda större varsamhet vid utformningen av ortsandelar än de

sakkunniga visat. Socialt sett lär man snarare ha skäl tala om »understandard»

på pensionärernas bostäder i många orter än om »överstandard» i

andra. Det är alltså önskligt att en avsevärd förbättring av detta bostadsbestånd

kommer till stånd i kommuner med låg bostadskostnad, d. v. s.

med inget eller lågt bostadstillägg och — enligt de sakkunnigas förslag —

ingen eller låg ortsandel. Enligt de sakkunnigas principer skulle en sådan

förbättring medföra att hela stegringen i hyreskostnad för pensionärer måste

baras av kommunen i form av böjd ortsandel, så snart omklassificering hunmt

verkställas. Ur de synpunkter som socialvårdskommittén bär att företräda

kan detta icke kallas en riktig princip. Utan att motsätta sig en sådan

teknisk uppdelning av kommunbidragen, som de sakkunniga föreslagit, får

således kommittén avstyrka att ortsandelen — om densamma accepteras av

statsmakterna — ges karaktär av full ersättning för »överstandarden». Vidare

far kommittén hävda att ortsandelen, med det blandade underlag för

dess beräkning som föreligger, i varje fall måste utformas efter en mera

varsam skala än de sakkunniga räknat sig till.

Socialstyrelsen som i och för sig icke bar något att erinra mot att den

del av pensionsförmånerna vilken kan anses utgöra s. k. lokal förmån skall

bekostas av kommunen — anför att grunderna för beräkningen av den lokala

förmanens storlek icke syntes vara övertygande. Även om det icke kommit

till uttryck i socialvårdskommitténs motivering, torde man kunna utgå från

att de av kommittén föreslagna procentsatserna fastställts med hänsynstagande

jämväl till att kommunerna i de högre ortsgrupperna genomsnittligt

ansetts ha större ekonomisk bärkraft än kommunerna i de lägre ortsgrupperna.

Viss hänsyn borde tagas även till andra levnadskostnader än

bostadskostnaderna. Bestämmelserna om en fast grundpension och dyrorts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

graderade bostadstillägg torde nämligen böra uppfattas som en schematisering,

där skillnaderna i levnadskostnader för enkelhetens skull i sin helhet

lagts på bostadsposten. De synpunkter, som föranlett införande av särskilt

bostadstillägg vore icke väl förenliga med de sakkunnigas antagande att de

ordinarie förmånerna i högsta bostadsgruppen utgjorde en lokal förmån,

motsvarande halva bostadstillägget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Lulea stad anse det icke troligt, att

den av de sakkunniga på teoretisk väg uträknade skillnaden i bostadsstandard

för de olika bostadskostnadsgrupperna i allmänhet äger någon motsvarighet

i verkligheten. Man hade exempelvis knappast anledning antaga

att den s. k. överstandarden skulle vara tre gånger så stor i Östersund som

i Kalmar. En för kommunerna lindrigare beräkning av ortsandelen vore därför

motiverad.

Kristianstads stad finner det anmärkningsvärt att hänsyn icke tagits till

kommunernas kostnader för pensionärshemmen vid beräkningen av kommunandelen

i bostadstilläggen. För stadens del utgjorde utdebiteringen för

pensionärshemmen 14,2 öre per skattekrona.

Ett par landskommuner yrka att de ordinarie bostadstilläggen helt skola

bekostas av vederbörande kommun.

De sakkunnigas ståndpunkt att k o m in unbi d rågen (den allmänna

andelen) böra avvägas efter kommunernas ekonomiska

bärkraft har med enstaka undantag mötts med allmänt gillande. Socialvårdskommittén

anför emellertid principiella synpunkter mot en sådan gradering.

Kommittén framhåller att en avvägning av kommunbidragen efter

kommunernas skattekraft måste iå konsekvenser för andra delar av social
-

vården och då närmast socialhjälpen. Om vid den blivande socialhjälpsreformen

staten komme att lämna kommunerna bidrag med 50 procent,

skulle ändå skillnaden mellan kommunernas kostnader för folkpensioner

och socialhjälp bli betydande i kommuner med lågt skatteunderlag. En sådan

ordning måste uppenbarligen utgöra en för hård press pa det kommunala

organet vid dess invaliditets- och inkomstprövning. 1 en kommun med

mycket högt skatteunderlag bleve effekten den motsatta. Sådana kommuner

skulle kunna få högre statsbidrag, om de lämnade socialhjälp, än om

folkpension beviljades. Ytterlighetsfallen kunde undgås genom införande av

en undre och en övre gräns för kommunbidragen. Den undre gränsen tord^

emellertid knappast kunna sättas högre än till 10 procent. Även med en sådan

minimigräns skulle en betydande spänning mellan kommunernas andel

i folkpensioner och socialhjälp kvarsta. 1*öljden därav torde bli att man

måste variera även statsbidraget till socialhjälpen efter skatteunderlaget.

Därigenom skulle emellertid kommunernas andel i socialhjälpskostnaden i

vissa fall bli så låg att allvarliga olägenheter kunde befaras. Det syntes därför

kommittén angeläget all behovet av skatteutjämning lillgodosåges på

opaginerad Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

andra vägar än genom variation av kommunernas andelar i kostnaderna för

folkpensioneringen.

Pensionsstyrelsen — som anser det i och för sig önskvärt att kommunernas

ansvar för pensionskostnaderna avväges efter kommunernas ekonomiska

bärkraft — anför att förslaget emellertid bl. a. medförde den nackdelen

att i kommuner med svagt skatteunderlag spännvidden mellan folkpensions-

och fattigvårdsutgifter ytterligare ökade med därav följande nackdelar

för invaliditetsbedömningen och inkomstprövningen. I mycket skattetyngda

kommuner skulle utgiften för folkpensionerna bli så obetydlig, att

kommunbidraget komme att sakna praktisk betydelse för åstadkommande

av en effektiv prövning av pensionsansökningarna. Dessa omständigheter

bleve av särskild betydelse vid en eventuell decentralisering av inkomstprövningen.

De sakkunnigas förslag om gradering efter skatteunderlaget

per invånare har visserligen godtagits i det övervägande antalet

yttranden, men från åtskilliga håll har ur olika synpunkter erinringar

framställts i fråga om skatteunderlagets användbarhet såsom måttstock på

kommunernas bärkraft. Sålunda uttalar pensionsstyrelsen att grundade invändningar

kunde riktas mot de sakkunnigas antagande att skatteunderlaget

per invånare hade samma värde i alla kommuner. Städer och mera stadsmässigt

ordnade tätorter hade otvivelaktigt utgifter som icke alls eller endast

i ringa mån återfunnes i andra kommuner eller som där helt eller delvis

bestredes av staten. Det syntes därför skäligt att bidragsskyldigheten för

städer och tätorter baserades på ett reducerat skattekrontal per invånare.

Stadsförbundet, som avstyrker förslaget, anför inledningsvis att förbundet

hade mycket svårt att tro på att kommunal bidragsplikt nämnvärt kunde

influera på pensionsnämndernas prövning av pensionsfrågorna. Förbundet

framhåller därefter, att en gradering efter skatteunderlaget egentligen förutsatte

att det allmännas kostnader för folkpensioneringen rätteligen borde

vara lika stora per invånare i varje kommun och att detsamma gällde beträffande

alla utgiftsbehov, som inverkade på det kommunala skattetrycket.

Många andra faktorer än invånarantalet påverkade emellertid storleken även

kommuns utdebiteringsbehov. En gradering efter skatteunderlaget vore

därför ej tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Bortsett härifrån kunde man

fråga sig om sparsamhetsintresset vid ett genomförande av förslaget skulle

bli lika bra tillgodosett i två kommuner med väsentligt olika stort skatteunderlag

per invånare. Procenttalet för kommunbidraget borde rimligen

Irämst influera på bedömandet. Man borde icke i sparsamhetens namn uppställa

bidragsgrunder, som animerade till generositet från de svagt ställda

kommunernas sida men till njugghet från kommuner med goda ekonomiska

resurser. Det vore uppenbart orimligt att av vissa kommuner kräva bidrag

med 40 eller 50 procent eller ännu större andel enbart såsom garanti för

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

33

att sparsamhelsintresset tillgodosåges, särskilt om man samtidigt förutsatte

att för andra kommuners del ett bidrag av mindre än 5 procent skulle erbjuda

samma garanti.

Göteborgs stad framhåller att i de större städerna betydande utgifter förekorame,

som icke hade någon motsvarighet på landsbygden. För dessa samhällen

torde det därför vara nödvändigt att ha ett större antal skattekronor

per invånare än landskommuner. Med hänsyn härtill kunde staden icke tillstyrka

det föreslagna sättet för bidragsutjämningen.

Socialstyrelsen uttalar att man vid en jämförelse mellan skatteunderlaget

i de olika kommunerna borde taga hänsyn till att i jordbrukskommunerna,

vilka utgjorde majoriteten av kommunerna i ortsgrupp I, skattekronornas

antal avsevärt påverkades av att de taxerade inkomsterna i betydande utsträckning

motsvarades av lågt uppskattade naturaförmåner. Därtill komme

att ett visst i kronor uttryckt skatteunderlag hade ett större realvärde i de

billigare kommunerna än i de dyrare.

Nyköpings stad framhåller samma synpunkter som Göteborgs stad och

socialstyrelsen.

Sundsvalls stad anför att det kunde tyckas, att man i kommuner med

större skattekraft lättare skulle kunna bära ökade utgifter än i kommuner

med lägre skattekraft. Om skattekraften i en kommun uppginge till 20 kronor

per invånare mot 10 kronor i en annan kommun, berodde detta förhållande

emellertid icke på att varje skattedragare i den förra kommunen hade

dubbelt så stor beskattningsbar inkomst som i den senare utan på förekomsten

av ett relativt litet antal stora skatteobjekt. Majoriteten skattedragare

funne man i båda fallen bland de mindre inkomsttagarna. Man kunde då

fråga sig varför majoriteten av inkomsttagare i kommunen med större

skatteunderlag skulle belastas hårdare med kommunbidrag än i den andra

kommunen.

Stockholms stads drätselnämnd anser den föreslagna metoden att bestämma

kommunernas ekonomiska bärkraft vara mycket schablonmässig.

Den relativt låga kommunalskatten i Stockholm kunde icke kompensera de

lägre inkomsttagarna för de stora utgifter, som höga hyror och levnadskostnader

i övrigt pålade dem. Känsligheten för skattehöjningar vore därför

långt större än man på grundval av skatteunderlagets storlek kunde antaga.

Från några håll invändes att skatteunderlaget icke vore en rättvis jämförelsefaktor,

enär taxeringarna icke skedde efter likformiga grunder i hela

riket.

En gradering -— förutom efter skatteunderlaget — även med

hänsyn till den sammanlagda utdebiteringen ifrågasättes

av några kommuner, däribland städerna Kristianstad, Bords och Trollhättan,

Sveys köping och Nikolai kommun. Som skäl härför åberopas att en kommuns

ekonomiska bärkraft uppenbarligen vore beroende icke blott av skatteunderlaget

utan även av utdebiteringens storlek.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 222.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framför vissa betänkligheter mot en

gradering helt efter skatteunderlaget, enär kommuner med högt skatteunderlag

i förhållande till invånareantalet det oaktat kunde på grund av för dem

säregna förhållanden ha ansträngd ekonomi.

Några kommuner framhålla önskvärdheten av en gradering jämväl

med hänsyn till den relativa förekomsten av folkpensionärer,

för vilka kommunbidrag skall utgå. Därvid anföres att befolkningsstrukturen

inom de olika kommunerna även enligt de sakkunnigas förslag

väsentligt komme att inverka på kommunbidragens storlek, vilket ur

rättvisesynpunkt vore otillfredsställande. I denna riktning uttala sig bl. a.

Gävle och Solna städer, Sollentuna och Alvesta köpingar samt Bunkeflo

kommun.

En fullständig utjämning av kommunernas kostnader för tilläggs- och

änkepensioner till ett enhetligt belopp per skattekrona föreslås

av landskommunernas förbund. Enligt förbundets mening fyllde kommunbidragen

icke någon funktion för åstadkommande av omsorgsfull behovsprövning.

Däremot kunde det möjligen hävdas att kommunerna borde

lämna ett skäligt tillskott till statens betydande utgifter för de höjda folkpensionerna,

enär folkpensionsreformens genomförande kunde förväntas

medföra en minskning av kommunernas fattigvårdskostnader. Frågan om

kommunbidrag till folkpensioneringen vore därför en ren skälighetsfråga.

Även enligt de sakkunnigas förslag skulle kommunbidragen vålla ett ganska

ojämnt skattetryck, beroende på kommunernas olika struktur. Enär folkpensioneringen

allmänt erkändes vara en riksangelägenhet, vore förslaget

icke hållbart. Av dessa skäl hävdade förbundet, att kommunernas bidrag

till folkpensionskostnaderna — med undantag för bostadstilläggen —• borde

fixeras till ett för samtliga kommuner enhetligt utdebiteringsbelopp per

skattekrona, t. ex. 30 öre. Ett sådant system skulle innebära högst betydande

administrativa förenklingar. Vad förbundet sålunda föreslagit byggde icke

på en fullständigt ny princip. Den allmänna kyrkoavgiften utgjorde nämligen

en nära motsvarighet till ett på dylikt sätt konstruerat kommunbidrag.

I fråga om kommunernas bidrag till bostadstilläggen tillstyrkte förbundet

de sakkunnigas förslag. Liknande synpunkter anföras av Stora Kopparbergs

kommun, som emellertid anser att även den allmänna andelen av bostadstilläggen

bör utgå med ett enhetligt belopp per skattekrona.

De sakkunnigas val av normal skatteunderlag och normalbidragsprocent

har i några yttranden gjorts till föremål för kritik.

Sålunda framhåller socialstyrelsen, att normalskatteunderlaget i den formel,

som enligt förslaget skulle reglera den allmänna andelen, satts till 10 skattekronor

per invånare, ehuru denna siffra ganska avsevärt understege det nuvarande

genomsnittstalet för riket. Det vore uppenbart, att en på så sätt

bildad formel komme att giva allt mindre godtagbara resultat i samma mån

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

35

som skatteunderlaget ytterligare stege och den i formeln insätta siffran sålunda

ännu mindre komme att motsvara det verkliga skatteunderlagets genomsnittliga

storlek. Formeln borde därför baseras på en siffra för normalskatteunderlaget,

som bättre överensstämde med nu rådande förhållanden.

En rimlig normalbidragsprocent kunde därefter fixeras med anknytning till

den i 1946 års proposition angivna kostnadsramen.

Stadsförbundet anser normalskatteunderlaget och normalbidragsprocenten

vara godtyckligt valda. En kostnadsram, vars vidd bestämts av tidigare

föreslagna men av riksdagen underkända kommunbidragsgrunder, hade icke

utan vidare bort tagas som rättesnöre för utformande av ett nytt förslag..

Tvärtom borde utformandet av grunderna för bidragen ske utan hänsynstagande

till frågan om bidragens totalbelopp.

Några städer yrka att bidragsprocenten för den allmänna andelen bestämmes

till 1 procent för varje skattekrona per invånare. Denna ståndpunkt

motiveras i ett par fall med att ett normalskatteunderlag av 15 kronor per

invånare bättre än det av de sakkunniga föreslagna normalskatteunderlaget

10 kronor överensstämde med de verkliga förhållandena. Andra uttala att

en bidragsprocent av 1 procent för varje skattekrona per invånare vore tillräcklig

för att det av de sakkunniga angivna syftet med kommunbidragen

skulle uppnås.

En kommun föreslår en bidragsprocent av V2 procent för varje skattekrona.

Överståthåtlarämbetet — vilket såsom nämnts i första hand helt avstyrker

de sakkunnigas förslag — anser att det med hänsyn till de för Stockholms

del betänkliga ekonomiska konsekvenserna av förslaget kunde övervägas

att nedsätta det såsom mål för kommunernas sammanlagda bidrag

angivna beloppet, 70 miljoner kronor. Detta kunde ske genom att sänka den

faktor, med vilken antalet skattekronor per invånare skall multipliceras, till

något lägre tal än 1,5.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det böra övervägas, huruvida icke

kommunbidragen borde i någon mån reduceras.

Socialvårdskommittén framhåller att de omständigheter som föranlett de

sakkunniga att välja ett normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare

och en normalbidragsprocent av 15 vore starkt tillfälligt betonade. Det

syntes därför ofrånkomligt att om förslaget lades till grund för lagstiftning

denna finge provisorisk karaktär. Lagen borde till att börja med gälla endast

för viss tid, förslagsvis till den 1 januari 1951.

En kommun ifrågasätter, om icke bidragsprocenten borde omprövas med

regelbundna mellanrum, och en annan föreslår att det procenttal, varmed

skattekrontalet per invånare skall multipliceras, bestämmes för varje år

efter särskild prövning.

I åtskilliga yttranden föreslås en lägre gräns uppåt för kommun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3(5

Kimgl. Maj:ts proposition nr 222.

bidraget än hela kostnaden. Några remissinstanser anse även gräns

nedåt vara erforderlig. Sålunda förordar pensionsstyrelsen, under åberopande

att det syntes olämpligt att en alltför stor del av pensionskostnaderna

överfördes på kommunerna, maximering av den allmänna andelen till

viss procent av de kostnader, på vilka den beräknades. Styrelsen framhåller

därjämte att förslaget, även om en övre gräns för kommunbidraget fixerades,

vid en mera kraftig försämring av penningvärdet skulle kunna medföra

en överföring av folkpensionskostnader från staten till kommunerna,

vilken icke varit avsedd. Åtgärder därutinnan syntes emellertid kunna anstå

tills frågan blivit mera aktuell.

Socialvårdskommittén, vilken såsom nänmts i första hand helt avstyrker

de sakkunnigas förslag, anför att man med utgångspunkt från de sakkunnigas

motivering för kommunbidragen — att förmå kommunernas pensionsnämnder

alt företaga en effektiv prövning av pensionsansökningarna —- icke

rimligen kunde göra gällande att vissa kommuner måste bestrida över

hälften av kostnaderna för tilläggspensioner och änkepensioner. De sakkunniga

hade ensidigt inriktat sig på att gradera kommunandelarna så att man

vid likformig behandling skulle få lika stora kostnader per skattekrona i alla

kommuner. Enligt kommitténs mening måste även den absoluta storleken

av det belopp med vilket pensionsnämnden genom bifall till en ansökan

komme att belasta kommunen antagas öva ett betydande inflytande. Kommunandelar

på 40 eller 50 procent kunde icke motiveras på sätt som skett

utan det vore fråga om något helt annat, nämligen en metod för att åstadkomma

skatteutjämning. I detta syfte skulle folkpensioneringen i många

kommuner förvandlas till en väsentligen kommunal uppgift, en utveckling

som måste betraktas såsom olycklig. Om de sakkunnigas förslag lades till

grund för lagstiftning, vore det enligt kommitténs mening ofrånkomligen

nödvändigt med en övre spärr för den allmänna andelen, förslagsvis 30 procent.

Den tidigare framhållna synpunkten om det absoluta beloppets betydelse

motiverade även en undre gräns för kommunbidraget. Enligt kommitténs

mening borde den allmänna andelen aldrig få understiga 10 procent.

Kommittén ville i detta sammanhang även erinra om att taxeringarna ej

skedde landet över efter så enhetliga normer, att det kunde vara försvarligt

att på sätt de sakkunniga gjort draga de yttersta konsekvenserna av

de tankegångar, som läge till grund för förslaget.

Socialstyrelsen förordar en lägsta bidragsprocent av 12,5 — eller samma

som nu gäller — och en högsta bidragsprocent av 30. Styrelsen anför som

motivering härför att den allmänt erkända huvudgrunden för kommunbidrag,

nämligen intresset av en effektiv prövning av pensionsansökningarna,

kommit alltför mycket i bakgrunden vid utformandet av de sakkunnigas förslag.

Beträffande den undre gränsen ville styrelsen särskilt framhålla att

tilläggspensioner och bostadstillägg enligt nuvarande skattebestämmelser i

regel i sin helhet komme att utgöra beskattningsbar inkomst enligt kommu
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

37

nalskattelagen och att kommunen följaktligen skulle få direkt fördel av att

höga pensioner beviljades, därest bidragsprocenten vore lägre ån den kommunala

utdebiteringen. Erkände man att folkpensioneringen i princip vore

en statlig uppgift, kunde det icke vara motiverat med så höga kommunbidrag,

som förslaget medgåve.

Länsstyrelsen i Uppsala län gör gällande, att den absoluta gränsen lör

kommunens bidrag borde sänkas till hälften eller tre fjärdedelar av hela

kostnaden. Det kunde nämligen, även om en kommun hade ett högt antal

skattekronor per invånare, icke vara skäligt att lägga hela kostnaden på

kommunen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida icke den föreslagna

spärregeln borde något modifieras, enär det knappast kunde antagas vara

åsyftat att en kommun med aldrig så gott skatteunderlag borde betala hela

kostnaden för tilläggs- och änkepensioner samt ordinarie bostadstillägg.

Stockholms stadsfullmäktige anse de för Stockholms vidkommande föreslagna

kommunbidragen icke stå i rimligt förhållande till syftet med dessa

bidrag. Fullmäktige funne ytterligare utredning vara erforderlig, därest kommunernas

bidrag skulle fastställas till högre procenttal än 20. Skulle likväl

statsmakterna anse statsfinansiella skäl påfordra att bidrag omedelbart uttoges

av den storleksordning, som socialvårdskommittén och de sakkunniga

räknat med, borde bidragen i vart fall maximeras till de procenttal, som

socialvårdskommittén föreslagit.

Lidköpings stad, som i första hand helt avstyrker de sakkunnigas förslag,

anser den allmänna andelen i varje fall böra maximeras till 20 procent

av kostnaden.

Trollhättans stad förordar att bidragsprocenten i intet fall beräknas på

mer än ett visst antal skattekronor, t. ex. 10.

De sakkunnigas förslag att skyldigheten att gälda kommunbidrag

skall åvila mantalsskrivningskommunen har med

enstaka undantag i princip tillstyrkts. Allmänt uttalas alt ett sådant system

skulle medföra betydande praktiska fördelar.

Några kommuner ha emellertid förordat bibehållande av den i detta hänseende

nu gällande ordningen. Därvid har främst åberopats att förslagets

genomförande kunde befaras öka tvisterna angående rätt mantalsskrivningskonnnun

och föranleda kommuner att söka påverka pensionsberättigade att

flytta från kommunen.

Landskommunernas förbund ifrågasätter möjligheten av alt utan "vidare

genomföra en så radikal förenkling som alt låta kommunbidrag bäras av

mantalsskrivningskommunen. Det vore nämligen icke ovanligt att en kommun

inom en annan kommun hade eu för pensionärer avsedd anstalt, som

icke folie under 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen. Såsom exempel

kunde nämnas all Danviks hem, vilket mottoge åldringar från Stockholm,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

vore beläget i Nacka kommun, som följaktligen skulle få betala kommunbidrag

för å hemmet intagna pensionärer från Stockholm. Möjligen kunde

denna olägenhet elimineras genom en ändring av bestämmelserna i folkbokföringsförordningen.

Pensionsstgrelsen och socialvårdskommittén, vilka i princip tillstyrka de

sakkunnigas förslag i denna del, förorda vissa jämkningar i förslaget, till

vilka jag senare återkommer.

Kommunbidragen och den allmänna skatteutjämningen.

I de sakkunnigas betänkande behandlas förutom frågan om grunderna

för kommunernas bidragsskyldighet till folkpensioneringen även ett spörsmål,

som jag icke tidigare berört, nämligen kommunbidragens ställning till

den allmänna skatteutjämningen. Det torde vara lämpligt att först lämna

en kort redogörelse för gällande bestämmelser på detta område och för frågans

tidigare behandling.

Gällande bestämmelser.

Enligt förordningen den lö december 1927 (nr 462) angående understöd

av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner gäller såsom

villkor för att understöd skall kunna utgå till en kommun bl. a.,

a) att den kommunalskatt och landstingsskatt, som under året beslutats

till utdebitering, tillhopa skola ha föranlett så högt skattetryck att detta

överstiger 10 kronor per skattekrona; samt

b) att de utgifter för kommunens kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och

barnavårdsväsen, för vilkas bestridande utdebitering beslutats under året,

skola motsvara ett skattetryck av mer än 5 kronor 50 öre per skattekrona.

Om synnerliga skäl därtill äro, må understöd dock kunna utgå, utan att

sistnämnda villkor uppfylles.

Understöd beräknas efter en i förhållande till skattetrycket stigande skala.

Enligt en särskild spärregel (den s. k. 5: 50-regeln) må understöd icke utgå

med högre belopp än som erfordras för att nedbringa skattetrycket för de

under b) nämnda ändamålen till 5 kronor 50 öre per skattekrona.

Slutligen må nämnas, att Kungl. Maj:t äger besluta om högre eller lägre

understöd än som framgår av de antydda reglerna.

Vid fastställande av skatteutjämningsunderstöd skall som synes särskild

hänsyn icke tagas till utgifter för folkpensioneringen.

Tidigare behandling av frågan.

I skrivelse den 7 juni 1935 (nr 298) anhöll riksdagen om undersökning

rörande sådan ändring i skatteutjämningsförordningen, att vid beräkning

av skattetrycket behörig hänsyn toges till kommunernas utgifter för folkpensioneringen.

Denna skrivelse överlämnades sedermera till kommunal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 222. 39

skatteberedningen att tagas i övervägande vid fullgörandet av beredningens

uppdrag.

I sitt förut omnämnda betänkande angående den kommunala skatteutjämningen

föreslog kommunalskatteberedningen en omläggning av skatteutjämningssystemet.

Förslaget innebar bl. a. att 5: 50-regeln skulle avskaffas. Beredningen

ansåg, att denna regel icke haft odelat fördelaktiga verkningar,

och anförde i detta sammanhang bl. a. följande.

Kommunerna ha haft att ombesörja uppgifter, vilka icke tillgodose sådana

ändamål som denna spärr avser men vilka varit kommunerna ålagda genom

författningsbestämmelser eller eljest genom omständigheternas makt icke

kunnat åsidosättas. Detta gäller både angelägenheter, vilka kunna betraktas

såsom statliga, och rent lokala uppgifter av obligatorisk natur. Det förefaller

otillfredsställande, att utgifter för dessa ändamål skola få en ogynnsammare

behandling i utjämningshänseende än kostnaderna för de särskilt angivna

statliga ändamålen. Detta förhållande har i vissa fall föranlett kommuner

att söka i största möjliga utsträckning bokföra sina utgifter såsom

avseende sistnämnda ändamål. Den nuvarande anordningen med dubbla

spärrar, en å utdebiteringen för vissa statliga ändamål och en^ å det sammanlagda

kommunala skattetrycket, kan även vara ägnad att påverka kommunernas

sparsamhetsintresse i menlig riktning. Uppgår utdebiteringen för

ifrågavarande statliga ändamål till 5 kronor 50 öre per 100 kronor inkomst

och överstiger det sammanlagda skattetrycket 10 kronor per 100 kronor inkomst,

kan kommunen genom nya utgifter för sagda ändamål öka utdebiteringen

och få hela ökningen täckt med statsbidrag. Överskjuter å andra

sidan skattebelastningen för nämnda ändamål 5 kronor 50 öre per 100 kronor

inkomst, kan bidraget vara beroende av att utgifter göras för lokala

ändamål, varigenom det sammanlagda skattetrycket höjes utöver 10 kronor

per 100 kronor inkomst.

Beredningen föreslår i anslutning till det anförda, att den nu gällande

5: 50-regeln avskaffas. De faktiska verkningarna av denna regel ha icke

varit särskilt omfattande beträffande landskommunerna, och i de fall den

haft någon större betydelse för dessa har den ofta drabbat särskilt fattiga

och av arbetslöshet tyngda kommuner.

Kommunalskatteberedningens förslag är för närvarande föremål för

Kungl. Maj:ts prövning.

Såsom jag tidigare berört yrkades i några vid 1940 års riksdag väckta

motioner, alt kommunernas utgifter för folkpensionsändamål skulle jämställas

med fattigvårdsutgifter vid beräkning av skatteutjämningsbidrag.

Riksdagen ansåg detta spörsmål böra upplagas vid den av riksdagen begärda

utredningen angående kommunbidragens storlek.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga förorda sådan ändring i skatteutjämningsförordningen, att

folkpensioneringen inräknas bland de ändamål, för vilken kommunernas

utgifter genom skatteutjämningsunderstöd må kunna nedbringas till 5 kronor

50 öre per skattekrona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

De sakkunniga framhålla i anslutning härtill, att den allmänna skattcutjämningen

i första hand avsåge att lindra ett hårt skattetryck, som hade

sin grund i att kommunerna fullgjorde åligganden av statlig karaktär. Det

vore enligt de sakkunnigas mening uppenbart att folkpensioneringen principiellt

sett vore en statsuppgift. Enär det vid utformningen av kommun - bidragssystemet icke befunnits möjligt att gradera kommunbidragen med

hänsyn till de icke objektivt bestämbara faktorer som kunde påverka kostnaderna,

komnie även med detta system vissa ojämnheter i utdebiteringen att

kvarstå, vilka det vore angeläget att beakta vid den allmänna skatteutjämningen.

Slutligen skulle ett utvidgande av området för 5: 50-ändamålen vara

ägnat att mildra olägenheterna med dubbla spärrar vid skatteutjämningen.

Yttrandena.

De sakkunnigas lörslag i denna del har i flertalet remissyttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I en del yttranden har emellertid förslagets

lämplighet ifrågasatts. Sålunda anser sig statskontoret med hänsyn

till att kommunalskatteberedningens förslag är föremål för Kungl. Maj:ts

prövning icke kunna tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna uppmjukningen

av bestämmelserna om skatteutjämningsunderstöd. Socialvårdskommittén

anser att bifall till förslaget skulle komma att öka de av kommunalskatteberedningen

konstaterade olyckliga verkningarna av 5: 50-regeln. Kommunbidragens

hänförande till 5: 50-ändamålen skulle vidare medföra att

vissa kommuner icke alls riskerade att bidraga till pensionskostnaderna, vilket

skulle få menliga konsekvenser för pensionsärendenas behandling. Kommittén

kunde därför icke tillstyrka förslaget. Även stadsförbundet ställer sig

starkt kritiskt till detsamma. Landskommunernas förbund är tveksamt om

lämpligheten att innefatta kommunbidragen i 5: 50-regeln. Förbundet anser,

att skatteutjämningsunderstödet såsom utjämnande faktor i fråga om de

höga utdebiteringarna för kommunbidragen skulle komma att verka synnerligen

slumpartat och orättvist. Sålunda skulle en närmare undersökning

sannolikt visa att det visst icke genomgående vore de kommuner, där utdebiteringen

för kommunbidragen vore hög, som skulle erhålla skatteutjämningsunderstöd.

Man kunde vidare befara, att ett innefattande av kommunbidragen

i 5: 50-regeln skulle bidraga till att ytterligare konservera denna

regel och därmed fördröja en välbehövlig reform.

Departementschefen.

Alltsedan folkpensioneringens införande genom tillkomsten av 1913 års

lag om allmän pensionsförsäkring ha kommunerna haft att bidraga till kostnaderna

för densamma. Såsom ett skäl härför har anförts att genom folkpensioneringen

kommunernas fattigvårdsutgifter minskades. Därjämte har

såsom ett motiv för att låta kommunerna deltaga i kostnaderna åberopats

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj:ts proposition nr 222.

att man härigenom kunde åvägabringa en effektivare och noggrannare prövning

från pensionsnämndernas sida av pensionsansökningarna. Sistnämnda

synpunkt betonades starkt av socialvårdskommittén, då den i sitt betänkande

med förslag till ny folkpensioneringslag förordade att kommunbidrag

alltjämt skulle utgå. För egen del anförde jag vid framläggande av förslaget

till den nya folkpensioneringslagen att kommittén måhända något överdrivit

betydelsen av denna synpunkt, men att anledning saknades att frångå

hittills gällande ordning på detta område, i synnerhet som de ökade pensionsförmånerna

komme att från kommunerna avlasta en del fattig vårdskostnader.

Enahanda synpunkter anfördes av första särskilda utskottet i

dess av riksdagen godkända utlåtande i anledning av propositionen i ämnet.

Det må erinras om att riksdagen vid sin prövning av förslaget ansåg,

att den fördelning av pensionskostnaderna mellan staten och kommunerna,

som föreslagits i propositionen, i huvudsak borde bibehållas.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes mig anledning saknas att

ånyo till diskussion upptaga frågan huruvida kommunerna över huvud böra

lämna bidrag till folkpensionskostnaderna, utan utgår jag från att så bör

ske. Jag vill härvid också erinra om att i en till innevarande riksdag avlåten

proposition (nr 50) förslag framlagts om en viss decentralisering av pensionsärendenas

prövning. Genomföres nämnda förslag, komma pensionsnämndernas

beslut i ärenden angående ålders- eller änkepension att i princip

bliva gällande utan annan granskning från pensionsstyrelsens sida än

en rent formell siffergranskning. Att under sådana förhållanden avstå från

det ytterligare skäl till noggrann prövning av pensionsansökningarna som

kommunbidragen utgöra vore enligt min mening mindre lämpligt.

Vad angår frågan till vilka slag av pensionsförmåner kommunerna skola

bidraga synes enighet i stort sett råda därom, att staten ensam skall svara

för kostnaderna för allmänna ålderspensioner, grundpensioner och blindtillägg,

medan kommunerna skola bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner,

änkepensioner och bostadstillägg — härvid är bland annat att märka

att hustrutillägg utgöres av tilläggspension och i förekommande fall bostadstillägg

— samt själva helt bekosta de särskilda bostadstilläggen. Det kan

förtjäna anmärkas att, om man bortser från de särskilda bostadstilläggen,

totalbeloppet av de förmåner, till vilka kommunbidrag sålunda skall utgå,

är avsevärt mindre än den andel av de nuvarande folkpensionskostnaderna,

till vilken kommunerna bidraga. De totala årliga folkpensionskostnaderna

uppgå för närvarande till omkring 350 miljoner kronor, därav emellertid

endast omkring 35 miljoner kronor utgöras av grund- eller avgiftspensioner

och blindhetsersättningar. Till övriga pensionsförmåner å tillhopa omkring

315 miljoner kronor lämnas bidrag av kommunerna och landstingen

med omkring (50 miljoner kronor. Den nya folkpensioneringen beräknades

komma att draga en årlig totalkostnad av 781 miljoner kronor. Härav utgöra

endast omkring 225 miljoner kronor sådana förmåner, till vilka enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

vad jag nyss anfört kommunbidrag böra utgå. Därest kommunbidragen, såsom

riksdagen förutsatt, skola uppgå till ungefär samma belopp som det i

propositionen angående den nya folkpensioneringslagen beräknade eller 67

miljoner kronor, måste följaktligen den genomsnittliga bidragsprocenten

höjas.

Enligt den intill den 1 januari 1948 gällande ordningen för kommunbidragens

beräknande skola kommuner i samma ortsgrupp betala lika stor procentuell

andel — lägst 121/? och högst 30 procent — av de till respektive

kommuner hänförliga kostnaderna för andra pensionsförmåner än de på

grundval av erlagda pensionsavgifter utgående grundpensionerna. Detta

system lar sålunda icke någon hänsyn till att såväl behovet av folkpensioner

som skatteunderlaget avsevärt varierar i olika kommuner. Följden har

också blivit att en del kommuner behövt uttaxera endast något tiotal ören

per skattekrona eller ännu mindre för att bestrida kommunbidragen, medan

andra kommuner för samma ändamål måst uttaxera flera kronor per

skattekrona.

Det förslag rörande kommunbidragens beräknande, som Kungl. Maj:t

förra året i enlighet med förslag av socialvårdskommittén framlade för riksdagen

men som avvisades av denna, överensstämde i princip med det nuvarande

systemet. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen

innebar förslaget, att kommunbidrag skulle utgå för tilläggs- och änkepensioner

med 20 procent av kostnaden och för bostadstillägg med 30 procent

av kostnaden för ort i bostadskostnadsgrupp II, 40 procent i grupp III,

50 procent i grupp IV och 60 procent i grupp V, samt att särskilda bostadstillägg

helt skulle bekostas av vederbörande kommun. Till stöd för sitt avböjande

av förslaget åberopade riksdagen främst, att det icke kunde anses

tillfredsställande att bidragen till en i princip statlig verksamhet skulle leda

till någon väsentligare olikhet i utdebiteringen inom kommunerna.

De sakkunniga, som tillkallats med anledning av riksdagens hemställan

om utredning av kommunbidragsfrågan, ha framlagt ett förslag till kommunbidragens

beräkning, vilket i princip innebär att kommunbidragen skola

graderas efter kommunernas ekonomiska bärkraft med antalet skattekronor

per invånare såsom måttstock. Kostnaderna för sådana pensionsförmåner,

vilka kunna betraktas som lokala förmåner — nämligen särskilt bostadstillägg

och viss del av ordinarie bostadstillägg — skola dock helt vila på vederbörande

kommun.

Förslaget att kommunbidragen i princip skola avvägas efter kommunernas

ekonomiska bärkraft har i yttrandena mötts med nästan enhälligt gillande.

Socialvårdskommittén har emellertid ställt sig avvisande till förslaget

under åberopande av att dess genomförande sannolikt skulle få till följd att

även ett blivande statsbidrag till socialhjälpen måste avvägas efter kommunernas

bärkraft, varigenom kommunandelen i socialhjälpen i vissa fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

skulle bli så låg att allvarliga olägenheter kunde befaras. För min del kan

jag icke finna att en gradering av ett statsbidrag till socialhjälpen efter kommunernas

ekonomiska ställning skulle behöva medföra olyckliga verkningar,

därest de för socialhjälpen speciella förhållandena beaktas vid den närmare

utformningen av bidragssystemet. I likhet med det övervägande antalet

remissinstanser delar jag de sakkunnigas uppfattning att en gradering

av kommunbidragen efter kommunernas ekonomiska bärkraft år mera rättvis

än det nuvarande systemet, vilket föranlett en högst ojämn belastning

på kommunerna.

Från åtskilliga håll ha ur skilda synpunkter erinringar riktats mot de

sakkunnigas förslag att som mått på kommunernas ekonomiska bärkraft

välja antalet skattekronor per invånare. Sålunda har bl. a. pensionsstyrelsen

framhållit att städer och mera stadsmässigt ordnade tätorter hade utgifter,

som icke alls eller endast i ringa mån återfunnes i andra kommuner,

och med hänsyn därtill ansett bidragsskyldigheten för städer och tätorter

böra baseras på ett reducerat skattekrontal per invånare. Även om denna

synpunkt icke kan frånkännas ett visst berättigande, torde det å andra sidan

förhålla sig så att städerna i betydligt större utsträckning än landskommunerna

ha andra inkomster än skatteinkomster samt att utgiftsbehovet i många

landskommuner röner inverkan av att befolkningens åldersfördelning och

ekonomiska ställning är ogynnsammare än i flertalet städer. Då därtill kommer

att utformningen av ett system med reducerat skattekrontal för vissa

kommuner uppenbarligen skulle vara förenat med betydande praktiska svårigheter,

kan jag icke förorda en sådan lösning.

Andra remissinstanser ha gjort gällande att skatteunderlaget icke vore en

rättvis jämförelsefaktor, enär ett visst skattekrontal på grund av dyrortsförhållandena

icke ägde samma realvärde i alla kommuner och taxeringarna

icke skedde efter enhetliga grunder över hela landet. På senare år

torde emellertid en betydande utjämning i berörda hänseenden ha ägt rum.

Av praktiska skäl torde det vidare vara uteslutet att åstadkomma en ur rättvisesynpunkt

fullt oantastlig gradering av kommunbidragen. Jag delar de

sakkunnigas uppfattning att det faktiska skatteunderlaget per invånare i

stort sett torde vara en riktig jämförelsefaktor i fråga om kommunernas bärkraft,

Riksdagen har ju också beträffande statsbidragen till folkskolebyggnader

och skolmåltider i princip godtagit skatteunderlaget såsom mått på

kommunernas bärkraft.

1 några yttranden har yrkats att kommunbidragen skulle graderas icke

blott efter skatteunderlaget utan även med hänsyn till den totala utdebiteringen

i kommunen. En sådan gradering skulle dock avsevärt komplicera

systemet för kommunbidragens beräknande, önskvärdheten av en minskning

av det totala skattetrycket i en viss kommun torde för övrigt böra tillgodoses

genom den allmänna skatleutjämningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Såsom i en del yttranden framhållits vore det givetvis önskvärt, om man

pa något sätt kunde avväga kommunbidragen jämväl efter det varierande

behovet av inkomstprövade pensionsförmåner. I likhet med de sakkunniga

kan jag emellertid icke se någon möjlighet att objektivt uppskatta detta behov.

En metod att åstadkomma en tullständig utjämning av kommunernas

utdebitering för folkpensioneringsändamål har föreslagits av landskommunernas

förbund, som ifrågasätter att kommunbidraget bestämmes till ett enhetligt

belopp per skattekrona i hela riket. Denna väg synes emellertid icke

vara framkomlig. Med ett sådant system skulle nämligen ett av syftena med

kommunbidragen - att åstadkomma en effektiv prövning av7 pensionsansökningarna

-— förfelas. Metoden skulle vidare, även om man valde ett

så lågt belopp som 30 öre per skattekrona, medföra den föga tilltalande konsekvensen

att kommunbidraget för vässa kommuner bleve större än hela beloppet

av de inkomstprövade pensionsförmånerna inom kommunen. Den

omständigheten att de sakkunniga vid utformningen av sitt bidragssystem

nödgats bortse från att behovet av pensionsförmåner varierar i olika kommuner

medför, att en viss ojämnhet i den kommunala utdebiteringen för

pensionsändamål fortfarande kommer att kvarstå i händelse av förslagets

genomförande. Detta är givetvis en olägenhet, men systemet synes mig likväl

innebära så betydande fördelar framför den nu gällande ordningen, att

jag i princip väll tillstyrka en avvägning av kommunbidragen efter antalet

skattekronor per invånare.

Enligt de sakkunnigas förslag skall en gradering efter skatteunderlaget

ej ske över hela linjen. I fråga om de ordinarie bostadstilläggen föreslås

nämligen, att kommunerna skola bidraga dels med en av skatteunderlagets

storlek oberoende fast ortsandel och dels med en efter nämnda underlag

varierande andel i återstoden. De sakkunniga ha med stöd av vissa uttalanden

av socialvårdskommittén utgått från att bostadstilläggen täckte kostnaderna

för bostäder av bättre standard än som i allmänhet förefunnes i

den lägsta bostadskostnadsgruppen. Enligt de sakkunnigas mening utgjorde

bostadstilläggen följaktligen delvis en lokal förmån för pensionstagarna i de

högre grupperna, vilken helt borde bekostas av kommunen. Under antagande,

att en sådan tankegång legat bakom socialvårdskommitténs förslag

till bidiagsprocent för bostadstilläggen i de olika bostadskostnadsgrupperna.

ha de sakkunniga beräknat den lokala förmånen, ortsandelen, till 1/s i grupp

II, 1k i grupp III, 3/8 i grupp IV och V2 i grupp V. Detta innebär att ortsandelen

i ett bostadstillägg till ogift pensionstagare skulle utgöra 18 kronor

75 öre i grupp II, 75 kronor i grupp III, 168 kronor 75 öre i grupp IV och

300 kronor i grupp V.

De sakkunnigas förslag har i denna del utsatts för kritik i åtskilliga yttranden.

Invändningarna ha främst riktat sig mot metoden för beräkningen

av ortsandelens storlek. Även enligt min mening kunna vägande invänd
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

ningar riktas mot lämpligheten av de sakkunnigas förslag i denna del. Riktighelen

av de sakkunnigas antagande att bostadsstandarden är ungefär lika

hög å alla orter inom samma bostadskostnadsgrupp synes med skäl kunna

ifrågasättas. Hyresnivå och bostadsstandard följas ej åt; mellan hyresnivåerna

inom två orter med samma bostadsstandard torde ofta föreligga en

avsevärd skillnad, beroende bl. a. på variationer i byggnadskostnader, tomtpriser

och bränslekostnader, ävensom, vid en fri hyresmarknad, på förhållandet

mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden. Ett system med

ortsandel borde därför, om värdet av »den lokala förmånen» skall kunna

fastslås, förutsätta en omfattande statistisk undersökning angående standarden

å varje särskild ort. Även om man bortser från de angivna svårigheterna

att på ett godtagbart sätt beräkna underlaget för ortsandelens fastställande,

är emellertid ett system med fast ortsandel enligt min mening förenat

med olägenheter. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle,

såsom i några yttranden påpekats, innebära att åtgärder för höjande av folkpensionärernas

bostadsstandard komme att medföra ökning av kommunens

procentuella andel i bostadstilläggen. Då en dylik standardförbättring är

högst önskvärd ur social synpunkt, måste ett system som har sådana konsekvenser

anses otillfredsställande. Vidare skulle en ortsandel, som utginge

oberoende av skatteunderlagets storlek, hardare drabba kommuner med relativt

lågt skatteunderlag än i detta hänseende lyckligare lottade kommuner.

Den utjämning av utdebiteringen för folkpensioneringsändamål, som skulle

vinnas genom den beträffande återstoden av kommunbidragen föreslagna

graderingen efter skatteunderlaget, skulle sålunda i viss utsträckning motverkas

genom systemet med fast ortsandel. Jag har låtit verkställa en beräkning

av utdebiteringen per skattekrona för kommunbidrag med, respektive

utan ortsandel beträffande de 14 av de sakkunniga undersökta kommuner,

som enligt de sakkunnigas förslag för pensionsändamal skulle nöd
-

Utdebitering

Kommun

Ortsgrupp

Med orts- andel

Utan orts- andel

II

0,83

0,51

As ..........................

0,82

0,59

»

1,25

0,81

»

1,13

0,80

»

1,40

0,95

0,02

0,50

f>

0,01

0,73

»

0,83

0,61

»

0,89

0,61

III

1,11

0,75

1 Skå .............................

*

0,85

0,46

IV

0,85

0,55

»

0,94

0,68

Stockholm ..................................

V

t,02

0,74

opaginerad Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

gas utdebitera mer än 80 öre per skattekrona. Beräkningen visar följande

resultat.

Ett slopande av ortsandelen skulle sålunda medföra en betydligt större

utjämning av utdebiteringen för kommunbidragen än som skulle uppkomma

vid en tillämpning av de sakkunnigas förslag. Detta utgör enligt min mening

ett vägande skäl mot systemet med fast ortsandel. Även om ortsandelen

bortfaller, torde bidragsprocenten till bostadstilläggen genomsnittligt komma

att bli högre i kommuner i de högsta bostadskostnadsgrupperna än i de

lägre, enär det faktiska skatteunderlaget per invånare i allmänhet är högre

i orter, som kunna förväntas bli placerade i de högre bostadskostnadsgrupperna.

Ett system utan ortsandel synes vidare innebära en viss förenkling

vid uträknandet av kommunbidragen.

Med hänsyn till det anförda förordar jag att kommunbidraget till bostadstilläggen

i sin helhet beräknas enligt samma grunder som bidraget till tillläggs-

och änkepensionerna, d. v. s. efter en med antalet skattekronor per

invånare varierande procentsats.

De sakkunnigas förslag till bidragsskala innebär, att varje kommuns bidrag

skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom att multiplicera

antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5. De sakkunniga ha

kommit fram till detta tal genom att utgå från ett »normalskatteunderlag»

av 10 skattekronor per invånare och en bidragsprocent av 15 (»normalbidragsprocent»)

för en sådan »normalkommun». Den föreslagna bidragsskalan

har av det övervägande flertalet remissinstanser lämnats utan erinran,

men i några yttranden ha invändningar riktats mot densamma. Bland

annat har framhållits att ett normalskatteunderlag av 15 skattekronor per

invånare bättre än det av de sakkunniga valda skulle överensstämma med

de verkliga förhållandena. Andra ha som skäl för en bidragsskala med en

procent för varje skattekrona per invånare åberopat att ett bidrag av denna

storleksordning vore tillräckligt för att det av de sakkunniga angivna syftet

med kommunbidragen skulle uppnås.

Medelskatteunderlaget per invånare i riket utgjorde enligt 1944 års taxeringar

15,2, enligt 1945 års 16,1 och enligt 1946 års 17,5 skattekronor. Det

är sålunda riktigt att ett normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare

är väsentligt lägre än det verkliga medelskatteunderlaget under senare

ar. Detta normalskatteunderlag har emellertid godtagits för beräkning

av statsbidragen till skolmåltider. Dessutom vill jag framhålla att det avgörande

för kommunbidragets storlek icke är normalskatteunderlaget utan

förhållandet mellan normalskatteunderlaget och normalbidragsprocenten.

Såsom tidigare nämnts utgick 1946 års riksdag från att den fördelning av

kostnaderna mellan staten och kommunerna som föreslagits i folkpensioneringspropositionen

— där kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor

'' i huvudsak borde bibehållas. Höjer man normalskatteunderlaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungi. Maj:ts proposition nr 222.

måste man höja även normalbidragsprocenten, om man skall erhålla ett

sammanlagt kommunbidrag av den ungefärliga storleksordning som riksdagen

förutsatt. Enligt min mening behöver man vid uppgörandet av bidragsskalan

icke alls bygga på konstruktionen normalskatteunderlag och

normalbidragsprocent. I stället har man alt se till, vilken bidragsprocent

som kan antagas ge det av riksdagen önskade ekonomiska resultatet. Med

en bidragsprocent motsvarande en procent för varje skattekrona per invånare

och under antagande att de behovsprövade förmånerna komma att

uppgå till de belopp, vartill de beräknats i 1946 års folkpensioneringsproposition,

kunna — om såsom jag förordat bidraget till bostadstilläggen

utgår efter samma grunder som till tilläggspensionerna — de sammanlagda

kommunbidragen uppskattas till 36 miljoner kronor vid ett medelskatteunderlag

av 15 skattekronor per invånare i riket och 48 miljoner kronor vid

ett medelskatteunderlag av 20 skattekronor per invånare. Dessa belopp synas

i alltför hög grad understiga det kommunbidrag, varmed riksdagen räknat.

Om procenttalet per skattekrona däremot bestämmes till det av de sakkunniga

föreslagna 1,5, kunna kommunbidragens totalbelopp vid ett medelskatteunderlag

per invånare i riket av respektive 15, 18 och 20 skattekronor

beräknas till respektive 54, 65 och 72 miljoner kronor. Jag finner därför en

bidragsprocent av 1,5 för varje skattekrona per invånare vara väl avvägd i

nuvarande läge. Emellertid vill jag anmärka, att de gjorda beräkningarna

grunda sig på den uppskattning av kostnaderna för folkpensioneringen som

verkställts i 1946 års proposition i ämnet. Kostnaderna för invalidpensioneringen

ha i årets statsverksproposition ytterligare nedräknats, varför även

kommunbidragens totalbelopp måste komma att underskrida här anförda

siffror. Å andra sidan synes det icke uteslutet att vid den definitiva grupperingen

av landet i bostadskostnadsgrupper många orter komma att placeras

i högre bostadskostnadsgrupp än socialvårdskommittén tänkt sig. Härigenom

ökas kostnaderna för bostadstillägg och som en följd härav jämväl

kommunbidragens belopp. Några närmare beräkningar i dessa hänseenden

har jag icke ansett möjliga att verkställa.

Sakkunnigförslaget innehåller en spärregel av den innebörden att kommunbidraget

i intet fall får överstiga hela kostnaden för de pensionsförmåner,

till vilka kommunbidrag skall ulgå. Däremot upptar förslaget ingen

nedre gräns för kommunbidraget. I en del remissyttranden har yrkats, att

den övre gränsen måtte bestämmas väsentligt lägre än till 100 procent och

att en nedre gräns måtte införas. Därvid har som motiv lör en sänkning av

den övre gränsen främst åberopats skälighetssynpunkter. Enligt min mening

kan ett system, som för vissa kommuner kan leda till en överflyttning på

kommunen av den övervägande delen av statens kostnader för vissa pensionsförmåner,

icke anses stå i överensstämmelse med statsmakternas avsikter

vid utformningen av folkpensionslagen och de däri givna förmåner
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

nas finansiering. Jag finner därför en sänkning av den övre gränsen vara

motiverad. Frågan var gränsen lämpligen bör sätias kan självfallet vara

föremål för delade meningar. Den av socialstyrelsen och socialvårdskommittén

förordade gränsen 30 procent synes emellertid vara alltför låg, när

såsom jag förordat någon ortsandel i bostadstilläggen icke skall utgå. För

min del anser jag gränsen skäligen böra sättas vid 50 procent. Denna gräns

innebär att kommunbidrag aldrig kommer att beräknas på högre skattekrontal

per invånare än 33V3 skattekrona. De remissorgan som ifrågasatt

införande av en nedre gräns för kommunbidraget, i allmänhet 10 procent,

ha motiverat förslaget med att en icke alltför obetydlig kommunandel erfordrades

för en effektiv prövning av pensionsansökningarna. Häremot vill

jag invända att med den förordade avvägningen av bidragsprocenten efter

skatteunderlaget beviljandet av en viss pensionsförmån inverkar på den

kommunala utdebiteringen lika mycket vare sig bidragsprocenten är hög

eller låg. Jag kan därför icke finna en nedre gräns vara motiverad. En

sådan skulle för övrigt innebära en oskäligt tung belastning på kommuner

med särskilt lågt skatteunderlag. Verkningarna av den av mig förordade

övre gränsens inverkan på kommunbidragens totalbelopp framgå av följande

uppställning, i vilken de beräknade bidragsbeloppen angivas i miljoner

kronor.

Medelskatteunderlag per invånare

i riket

De sakkunnigas

förslag

Utan ortsandel

Spärr

100 %

Spärr

50 %

15......................

70

54

54

16........................

73

58

58

17............................

76

61

60

18.......................

79

65

63 i

19..........................

82

69

66

20.....................

85

72

69

25.........................

100

90

81

Till ytterligare belysning av verkningarna av de modifikationer i de sakkunnigas

förslag jag förordat kan nämnas, att för Stockholms del kommunbidraget

enligt de sakkunnigas — på antalet pensionsberättigade år 1946

och på 1944 års skatteunderlag grundade — beräkningar skulle uppgå till

omkring 20,5 miljoner kronor, medan enligt de av mig förordade grunderna

bidraget endast skulle utgå med 14,9 miljoner kronor. I fråga om Göteborg

äro motsvarande siffror 6,9 och 4,9 miljoner kronor. Över huvud kommer

ortsandelens slopande att i förhållande till sakkunnigförslaget medföra en

sänkning av kommunbidragens storlek i de högre bostadskostnadsgrupperna.

För bostadskoslnadsgrupp I åter innebär det av mig framlagda förslaget

ingen ändring i förhållande till sakkunnigförslaget, bortsett från att

maximeringen av kommunbidraget till 50 procent i någon enstaka kommun

med högt skatteunderlag kan tänkas medföra någon modifikation. I fråga

s. 49 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts proposition nr 222.

49

om departementsförslagets verkningar hänvisas ytterligare till två vid detta

statsrådsprotokoll såsom bilaga fogade tabeller (Tabell 111 och IV).

Vid beräknandet av verkningarna av de av mig föreslagna modifikationerna

i de sakkunnigas förslag har bortsetts från kommunbidragen till änkepensionerna,

enär desamma icke ingå i de sakkunnigas kostnadsberäkningar.

Kommunernas sammanlagda bidrag till änkepensionerna lorde kunna uppskattas

till cirka 3 miljoner kronor.

De sakkunniga ha vidare föreslagit den ändringen i den gällande ordningen

att det på ett visst år belöpande kommunbidraget till en viss pensionsförmån

skall gäldas av den pensionsberättigades mantalsskrivningskommun

under året i stället för av den kommun, vars pensionsnämnd beviljat

förmånen. För de sakkunnigas förslag talar att det skulle medföra

icke oväsentliga praktiska fördelar. De skäl som i ett par remissyttranden

åberopats mot detsamma synas icke äga någon större bärkraft. Jag vill därför

i princip ansluta mig till detsamma. Såsom landskommunernas förbund

framhållit synes det kunna ifrågasättas, om icke förslagets genomförande

bör föranleda viss ändring i folkbokföringsförordningen. Denna fråga torde

emellertid kräva närmare utredning.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen ha de sakkunniga

även föreslagit viss ändring i förordningen angående understöd av skatteutjämningsmedel

åt synnerligt skattetyngda kommuner. Denna förordning

innehåller en särskild spärregel, den s. k. 5: 50-regeln, enligt vilken skatteutjämningsunderstöd

icke må utgå med högre belopp än som erfordras för

att nedbringa skattetrycket för kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och barnavårdsändamål

till 5 kronor 50 öre per skattekrona. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle folkpensioneringen inräknas i dessa s. k. 5: 50-ändamål. Emellertid

har kommunalskatteberedningen framlagt ett förslag till ändrade bestämmelser

rörande den allmänna skatteutjämningen, vilket bl. a. innebär

avskaffande av den s. k. 5: 50-regeln. Kungl. Maj:t har ännu icke tagit ställning

till beredningens förslag. Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt

att, såsom de sakkunniga ifrågasatt, för närvarande utvidga de ändamål,

som nämnda regel avser. Frågan om kommunbidragens ställning vid den

allmänna skatteutjämningen lorde sålunda böra anstå för att upptagas i

samband med hela skatteutjämningsproblemet. Till stöd härför kan ytterligare

anföras, att med de grunder, efter vilka skatteutjämningsbidrag för

närvarande utgår till de hårdast skattetyngda kommunerna, ett inräknande

av kommunbidragen i de s. k. 5: 50-ändamålen saknar betydelse för dessa

kommuners del. Extra skatteutjämningsbidrag beviljas nämligen städse till

så stort belopp, att en kommuns beräknade skattetryck nedpressas till en

viss nivå, som vid medelsanvisningen för nästa budgetår beräknats utgöra

14 kronor per skattekrona. Den ifrågasatta ändringen i skalteutjämningsförordningen

skulle alltså ha betydelse endast för kommuner med ett beräk
Bihang

till riksdagens protokoll 19 ''t7. 1 saml. Nr 222. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

nät skattetryck mellan 10 och 14 kronor per skattekrona. För dessa kommuner

innebär emellertid redan förslaget om kommunbidragens beräknande

efter skatteunderlaget i allmänhet en sänkning av utdebiteringsbehovet,

varför det kan starkt ifrågasättas om behov föreligger av en ytterligare

utjämning i detta hänseende.

Speeialmotivering till departementsförslaget.

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har på grundval

av det av de sakkunniga framlagda författningsförslaget inom socialdepartementet

upprättats ett förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna

för folkpensioneringen. Särskild motivering utöver vad förut anförts

synes erforderlig endast beträffande några detaljer i förslaget.

1 §.

De sakkunniga ha ur praktiska synpunkter funnit sig böra föreslå, att

kommunbidraget till tilläggspensioner, änkepensioner och bostadstillägg

skall hänföra sig till de under visst år faktiskt utbetalade folkpensionerna.

Hänsyn skall sålunda enligt förslaget icke tagas till att pensionsförmån, som

retroaktivt tillerkänts någon, kan hänföra sig till ett tidigare år än då utbetalningen

sker. De sakkunniga framhålla att pensionsstyrelsen därigenom

skulle befrias från besväret att i förekommande fall göra en uppdelning av

retroaktiva pensioner och beräkna kommunbidragen efter mer än ett års

skatteunderlag. I de fall då pensionsstyrelsens utanordning av ett pensionsbelopp

och den pensionsberättigades lyftning av detsamma läge på var sin

sida om ett årsskifte, borde enligt de sakkunnigas mening utanordningsåret

anses som utbetalningsår. Det kunde vidare inträffa att då en utfärdad anvisning

återkommit såsom obeställbar ny utanordning av beloppet skedde

under påföljande år. 1 dylikt fall borde beloppet anses vara utbetalat det år

då det först utanordnats.

Beträffande särskilt bostadstillägg skall enligt de sakkunnigas förslag bidragsskyldigheten

alltid åvila den kommun, vars pensionsnämnd beviljat

tillägget.

De sakkunniga ha icke ansett nödvändigt att för jämförelsen mellan de

olika kommunernas bärkraft räkna skatteunderlaget per invånare i mindre

enheter än tiotal skatteören. Avrundningen till jämna tiotal har föreslagits

skola ske nedåt.

Pensionsstyrelsen framhåller, att pension för förfluten tid kunde komma

att utbetalas till pensionstagare som vid utbetalningen vore mantalsskriven

i annan kommun än den som varit hans mantalsskrivningskommun det år,

till vilket beloppet hänförde sig. Förslaget att tiden för utanordningen skulle

vara avgörande för frågan vilken kommun bidragsskyldigheten skulle åvila

vore med hänsyn härtill olämpligt. Styrelsen föreslår därför att till grund

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

för mantalsskrivningskommunens bidragsskyldighet i stället lägges det förhållandet

att pensionsbeloppet belöper på mantalsåret i fråga. Därest en

sådan ändring genomfördes, erfordrades även en föreskrift till förhindrande

av att bidragsskyldighet för förfluten lid komme att åvila annan kommun

än den beslutande kommunen i de fall pension beviljades retroaktivt lör viss

del av året före det år pensionsansökningen ingivits.

Socialvårdskommittén anser det komma att bli en vanlig företeelse att en

pensionsnämnd vid behandlingen av en pensionsansökning kunde räkna med

att sökanden för nästa år skulle bli — eller kanske redan blivit — mantalsskriven

i annan kommun. Det vore uppenbart att kommunandelens effekt

på ärendets prövning därvid starkt reducerades. Därest beslutet fattades så

långt fram på året att pensionsstyrelsen ej kunde utbetala pensionen förrän

in på följande år, försvunne sagda effekt alldeles, i det att kommunen helt

undginge att betala andel i pensionen. Å andra sidan skulle i dylikt fall

den nya kommunen komma att få gälda kommunbidrag för tid, då den icke

haft att göra med sökanden. Särskilt obilligt skulle resultatet bli om inflyttningskommunen

tillhörde en lägre bostadskostnadsgrupp än den kommun,

som behandlat ansökningen. Med hänsyn till nämnda verkningar av förslaget

borde det justeras på så sätt att kommun som beviljat pension alltid

skulle gälda kommunbidraget till pensionen, avseende tiden till och med året

efter det då pensionen av kommunens pensionsnämnd beviljats.

Vad först angår de av pensionsstyrelsen och socialvårdskommittén fram-Dep“^™emts

förda invändningarna mot förslaget att låta bidragsskyldigheten i fråga om

tilläggspensioner, änkepensioner och bostadstillägg åvila den kommun där

pensionstagaren var mantalsskriven vid beloppets utanordnande, vill jag

icke bestrida att dessa ur principiell synpunkt kunna anses berättigade. Då

hela det föreslagna bidragssystemet bygger på en schematisering, bör man

emellertid enligt min mening undvika att införa regler, som skulle komplicera

den praktiska tillämpningen av detsamma, även om dessa regler skulle

innebära att full matematisk rättvisa skipades i en detaljfråga. För min del

finner jag de sakkunnigas förslag i denna del vara ägnat att i icke ringa

mån underlätta arbetet med kommunbidragens beräknande. Såvitt jag kan

se torde förslaget icke komma att i andra hänseenden medföra några mera

betydande olägenheter. Jag vill därför tillstyrka detsamma.

De sakkunniga ha föreslagit att bidragsskyldigheten beträffande pensionsberättigad

som för visst år icke varit mantalsskriven i någon kommun skulle

åvila den kommun, där han senast blivit mantalsskriven. Då det förhållandet

att en pensionstagare icke längre är mantalsskriven i riket skall föranleda

indragning av pensionen, såvida ej detta med hänsyn till omständigheterna

prövas oskäligt, skulle en dylik regel komma att tillämpas endast i sällsynta

fall. Konsekvensen av bestämmelsen skulle bli, att en pensionstagares flyttning

finge olika verkningar för utflyttningskommunen beroende på om han

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Departements
chefen.

flyttade till utlandet eller till annan kommun inom riket. En sådan ordning

synes icke vara tillfredsställande. För min del anser jag det skäligt att staten

i dessa undantagsfall helt svarar för pensionskostnaderna. Någon motsvarighet

till den av de sakkunniga föreslagna regeln har därför icke upptagits

i departementsförslaget.

Skyldigheten att bekosta särskilt bostadstillägg synes i saklig överensstämmelse

med vad de sakkunniga föreslagit böra åvila den kommun, som fastställt

de grunder jämlikt vilka tillägget beviljats.

2 §.

Jämlikt de sakkunnigas förslag skall skatteunderlaget enligt den vid årets

utgång gällande taxeringslängden för året ligga till grund för kommunbidragets

beräkning. Detta innebär att hänsyn skall tagas till beslut av länsprövningsnämnden

under taxeringsåret. Enligt de sakkunnigas mening vore

det däremot av praktiska skäl nödvändigt att bortse från senare fattade beslut,

däri inbegripna avgöranden i taxeringsmål av överinstanserna. Vad beträffar

det antal invånare i kommunen, till vilket skatteunderlaget skall ställas

i relation, ha de sakkunniga av praktiska skäl stannat för att föreslå

antalet vid taxeringsårets ingång.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att prövningsnämnds ändringar av

taxeringarna efter den 10 oktober under taxeringsåret böra lämnas ur räkningen

vid bestämmandet av skatteunderlagets storlek. Som stöd härför

åberopas att hänsyn ej tages till dessa ändringar vid debiteringen av kronoutskylder

i uppbördsbok, vid fastställandet av kommunernas utdebiteringsbehov

eller i den officiella statistikens uppgifter om antalet skattekronor för

visst års taxering.

Vad länsstyrelsen i Kronobergs län anfört mot de sakkunnigas förslag att

det skatteunderlag, som föreligger enligt den vid årets utgång gällande taxeringslängden,

skall läggas till grund för beräkningen av kommunbidraget

synes mig icke utgöra tillräckliga skäl att frångå detsamma.

3 §.

I andra punkten av denna paragraf har upptagits en av de sakkunniga

förordad regel, som åsyftar att underlätta det tekniska förfarandet i fråga

om kommunbidragens beräknande.

Lagens ikraftträdande m. in.

De nya bestämmelserna om kommunbidrag föreslås skola träda i kraft

samtidigt som den nya folkpensioneringslagen eller den 1 januari 1948.

Enligt 6 § lagen angående införande av nya lagen om folkpensionering

skall angående kommuns bidragsskyldighet till kostnaderna för genom omräkning

fastställd folkpension gälla vad i särskild lag stadgas. Då den före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

slagna lagen om kommunbidrag är tillämplig även på de genom omräkning

fastställda pensionerna, kommer denna hänvisning sålunda alt avse sistnämnda

lag.

De sakkunniga ha föreslagit ett stadgande av innebörd att äldre bestämmelser

skola tillämpas beträffande kommuns bidragsskyldighet till kostnaderna

för pensionsförmåner som avse tid före den nya folkpensioneringslagens

ikraftträdande. Ett sådant stadgande skulle emellertid icke utsäga

något annat än vad som redan måste anses gälla. Jag finner det därför

obehövligt.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att förut omnämnda

inom socialdepartementet upprättade förslag till lag om kommunernas bidrag

till kostnaderna för folkpensioneringen måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Sundklcr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Bilaga.

Tabell I. Beräknad utdebitering för pensionskostnader enligt soeialvårdskoinnntténs

förslag till kommunbidragssystem.

Bostadskostnadsgrupp

Kommuntyp

Antal

kommuner med en andel i pensionskostnaderna motsva- rande i ören per skattekrona

Summa

kom-

muner

högst

10

11—

20

21—

30

31—

40

41—

50

51—

60

61—

70

71—

80

81—

90

91—

100

101—

200

över

200

Grupp I

Landskommuner.

3

23

8

11

10

15

5

4

8

10

48

3

148

Städer..........

—

-

2

1

-

—

—

—

—

—

3

Summa

3

23

10

12

10

15

5

4

8

10

48

3

151

Grupp II

Landskommuner .

1

5

9

2

4

_

1

_

2

2

10

3

39

Städer..........

—

2

3

3

2

1

-

1

—

—

12

Summa

1

7

12

5

6

1

1

1

2

2

10

3

51

Grupp III

Landskommuner .

—

1

1

2

_

2

_

_

1

1

8

Städer..........

-

-

2

7

3

3

1

—

—

—

16

Summa

-

1

3

9

3

5

1

-

—

1

1

—

24

Grupp IV

Landskommun.. .

1

_

_

_

_

_

_

1

Städer..........

-

-

1

—

—

1

—

2

—

—

—

—

4

Summa

-

1

1

-

-

1

-

2

—

—

—

—

5

Grupp V

Stad............

-

-

-

-

-

-

-

1

—

—

—

—

1

Samtliga

Landskommuner .

4

30

18

15

14

17

6

4

10

13

59

6

196

Städer..........

—

2

8

ii

5

5

1

4

—

—

—

—

36

Summa

4

32

26

26

19

22

7

8

10

13

59

6

232

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

55

Tabell II. Beräknad utdebitering för pensionskostnader enligt de sakkunnigas

förslag till kommunbidragssystem.

Bostadskostnadsgrupp

Kommuntyp

Antal kommuner med en andel i pensionskostnaderna

motsvarande i ören per skattekrona

Summa

kommu-

ner

högst

10

ii—

20

21—

30

31—

40

41—

50

51—

60

61—

70

71—

80

81—

90

91—

100

101—

200

Grupp I

148

Landskommuner....

2

20

30

40

27

19

8

2

—

—

Städer.............

—

—

3

—

—

—

—

—

—

—

3

Summa

2

20

33

40

27

19

8

2

—

—

—

151

Grupp II

39

Landskommuner....

—

—

6

9

4

4

2

5

4

2

3

Städer.............

—

1

2

4

2

2

—

1

—

—

—

12

Summa

-

1

8

13

6

6

2

6

4

2

3

51

Grupp III

8

16

Landskommuner....

—

—

1

—

1

2

2

—

1

—

1

Städer.............

—

—

—

2

3

7

4

—

Summa

-

-

1

2

4

9

G

—

1

—

1

24

Grupp IV

1

Landskommun......

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

Städer.............

—

—

—

1

—

—

—

1

1

1

_

Summa

-

-

1

1

—

—

—

1

1

1

—

5

Grupp V

1

1

Stad...............

Samtliga

196

Landskommuner. . ..

2

20

38

49

32

25

12

7

5

2

4

Städer.............

-

1

5

7

5

9

4

2

t

1

1

36

Summa

2

21

43

56

37

34

1(

9

6

3

5

232

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 222.

Tabell III. Beräknad utdebitering för pensionskostnader enligt departementsför
slagcts

kommunbidragssystem.

Bostadskostnadsgrupp

Antal kommuner med en andel i pensionskostnaderna

motsvarande i ören per skattekrona

Summa

Kommuntyp

högst

10

11-

20

21—

30

31—

40

41—

50

51—

60

61—

70

71—

80

81—

90

91—

100

101—

200

kommu-

ner

Grupp I

Landskommuner ....

2

20

30

40

27

19

8

2

148

Städer ............

—

—

3

—

—

—

—

—

—

—

—

3

Summa

2

20

33

40

27

19

8

2

—

—

—

151

Grupp II

Landskommuner ....

—

2

9

6

6

10

2

2

1

1

39

Städer ............

—

1

3

3

4

—

1

—

—

12

Summa

—

3

12

9

10

10

3

2

1

1

—

51

Grupp III

Landskommuner....

1

1

5

1

8

Städer ............

—

—

—

8

7

1

—

—

—

—

16

Summa

—

—

1

9

12

1

—

1

—

—

—

24

Grupp IV

Landskommun .....

—

—

1

,-

_

_

_

_

1

Städer ............

—

—

1

—

1

1

1

—

—

—

—

4

Summa

—

—

2

—

1

1

1

—

—

—

—

5

Grupp V

Stad ..............

—

—

—

—

—

—

—

1

■-

—

—

1

Samtliga

Landskommuner ....

2

22

41

47

38

29

10

5

1

1

196

Städer ............

—

1

7

11

12

2

2

1

—

—

36

Summa

2

23

48

58

50

31

12

6

1

1

—

232

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

57

Tabell IV. Tablå utvisande för 196 landskommuner och 36 städer beräknad

utdebitering för kommunbidrag dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt

den nya pensionslagen vid tillämpning av socialvårdskommitténs förslag, de sakkunnigas

förslag och departementsförslaget.

Kommuner

Län

Bostadskostnadsgrupp

Landskommuner

Grupp I.

Riala, Sthlm.......

Ununge, » .......

Bälinge, Upps........

Jumkil, » .......

Skogs-Tibble, » .......

Skuttunge, » .......

Husby-Oppunda Söd......

Hölö, » .....

Mellösa » .....

Mörkö, » .....

Trosa-Vagnhärad, * .....

Furingstad, Östg.........

Järstad, » ........

Rystad, » ........

Tingstad, * ........

Trehörna, » ........

Anderstorp, Jönk.........

Båraryd, » ........

Femsjö, » ........

Hässleby, » ........

Ingatorp, » ........

Lemnhult, » ........

Mariannelunds kpg, Jönk.

Norrahammars » »

Härlunda, Krön..........

Kalvsvik, » .........

Markaryds kpg, Krön.....

Pjätteryd, Krön..........

Tingsås, » .........

Tutaryd, » .........

Älmhults kpg, Krön......

Dalhem, Kalm........

Emmaboda, » .......

Gärdserum, » .......

Halltorp, » .......

Mörbylånga kpg, Kalm. . .

Oskar, Kalm.............

Ukna, » ............

Beräknad utdebitering

för kommunbidrag

enligt

gällande

bestämmelser

socialvårdskom- mitténs förslag

de sakkunnigas

förslag

departements-

förslaget

1,46

1,08

0,46

0,46

2,43

1,40

0,70

0,70

0,57

0,35

0,27

0,27

0,74

0,36

0,25

0,25

1,17

0,72

0,44

0,44

1,05

0,63

0,36

0,36

1,20

0,57

0,33

0,33

0,71

0,44

0,31

0,31

0,23

0,13

0,16

0,16

0,89

0,40

0,32

0,32

0,65

0,36

0,30

0,30

0,65

0,51

0,33

0,33

1,85

1,39

0,60

0,60

0,57

0,36

0,21

0,21

0,87

0,45

0,26

0,26

1,66

1,07

0,51

0,51

0,18

0,14

0,15

0,15

0,19

0,16

0,17

0,17

1,91

1,33

0,67

0,67

0,71

0,58

0,43

0,43

0,67

0,47

0,36

0,36

1,60

0,82

0,38

0,38

0,47

0,29

0,24

0,24

0,26

0,17

0,20

0,20

1,62

0,79

0,31

0,31

2,06

1,41

0,48

0,48

0,32

0,22

0,26

0,26

1,85

0,86

0,30

0,30

1,86

1,40

0,57

0,57

0,91

0,58

0,39

0,39

0,28

0,22

0,22

0,22

0,96

0,69

0,40

0,40

0,18

0,14

0,16

0,16

0,96

0,51

0,30

0,30

1,12

0,59

0,38

0,38

0.17

0,13

0,16

0,16

1,91

1,10

0,53

0,53

1,16

0,88

0,46

0,46

2,22

1,01

0,40

0,40

Kommuner

Län

Bostadskostnadsgrupp

Bunge, Gotl...........

Buttle, * ..........

Fide, » ..........

Fleringe, » ..........

Hall, » ..........

Slite kpg, » ..........

Sproge, » ..........

Elleholm, Blek..........

Eringsboda, » .........

Fridlevstad, » .........

Lösen, » .........

Olofströms kpg, Blek.....

Sturkö, Blek..........

Tjurkö, » .........

Torhamn, » .........

Tving, » .........

Öljehult, » .........

Björnekulla, Krist........

Farstorp, » .......

Huaröd, » .......

Hörröd, » .......

Tåssjö, » .......

Verum, » .......

Visseltofta, » .......

Västra Sönnarslöv, Krist.

Åhus kpg, Krist..........

Bjärka, Malm...........

Brågarp, » ..........

Flackarp, » ..........

Glumslöv, » ..........

Kyrkoköpinge Malm......

Lilla Harrie, » .....

S:t Ibb, Malm...........

Västra Vemmerlöv, Malm.

Äspinge, Malm...........

örtofta, » ..........

Askome, Hall............

Drängsered, » ...........

Krogsered, » ...........

Bokenäs, Göteb..........

Hålta, » .........

Krokstad, » .........

Mvckleby, » .........

1 saml. Nr 222.

Beräknad utdebitering

för kommunbidrag

enligt

O

a 9

O

(fl

c3

00

1

(fl

+■»

ai i—<

-ö g

§ |

5 l

ll

C 4-»

V V

1 9

^ s

> c

|l

11

60

a

.2 *

1 i

tn

<U

''d

c.

<u

V

0,14

0,12

0,14

0,14

2,15

1,04

0,37

0,37

1,54

1,31

0,57

0,57

1,01

0,59

0,34

0,34

0,90

0,38

0,22

0,22

0,25

0,15

0,17

0,17

1,50

0,92

0,27

0,27

1,66

1,08

0,70

0,70

2,31

2,13

0,75

0,75

2,04

1,47

0,55

0,55

0,63

0,40

0,30

0,30

0,26

0,18

0,17

0,17

2,59

1,93

0,59

0,59

3,05

1,85

0,75

0,75

2,46

1,67

0,54

0,54

2,20

1,68

0,63

0,63

2,35

1,65

0,68

0,68

0,22

0,16

0,20

0,20

1,90

1,17

0,39

0,39

1,34

0,98

0,37

0,37

1,81

0,99

0,37

0,37

1,71

1,12

0,41

0,41

1,80

0,99

0,32

0,32

1,88

1,49

0,57

0,57

0,25

0,17

0,25

0,25

0,31

0,16

0,19

0,19

1,50

1,03

0,42

0,42

0,15

0,08

0,16

0,16

0,11

0,18

0,28

0,28

0,33

0,13

0,12

0,12

0,11

0,05

0,08

0,08

0,08

0,04

0,06

0,06

0,70

0,32

0,23

0,23

0,15

0,13

0,15

0,15

1,05

0,82

0,39

0,39

0,20

0,12

0,16

0,16

0,38

0,13

0,14

0,14

2,24

1,27

0,44

0,44

1,80

1,13

0,42

0,42

1,70

0,82

0,31

0,31

1,55

0,75

0,34

0,34

2,08

1,54

0,4 3

0,43

2,30

1,35

0,47

0,47

5

Angå, Gotl,

liihang till riksdagens protokoll 1947.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Mcij:ts proposition nr 222.

Kommuner

Län

Bostadskostnadsgrupp

Sanne, Göteb..........

Spekeröd, » .........

Torp, » .........

Järbo, Älvsb......

Råggärd, » .....

Skogsbygden, » .....

Svenljunga kpg, Älvsb....

Torestorp, Älvsb.........

Binneberg, Skar.........

Halna, » ........

Tun, » ........

Tådene, » ........

Öglunda, » ........

Kroppa, Värm]........

Eskilsäter, » .......

Holmedal, » .......

Långerud, » .......

Norra Råda, » .......

Stavnäs, » .......

Svanskog, » .......

Askersund lk, Örebro.....

Axberg, » .....

Ekeby, » .....

Glanshammar, » .....

Lännäs, » .....

Rinkaby, » .....

Frösthult, Västm.........

Härnevi, » ........

Kungsåra, » ........

Sura, » ........

Torstuna, » ........

Aspeboda, Kopp..........

Grangärde, » .........

Silvberg, » .........

Torsång, » .........

Venjan, » .........

Nianfors, Gävl...........

Norrala, » ..........

Norrbo, » ..........

Ramsjö, » ..........

Rogsta, » ..........

Trönö, » ..........

Undersvik » ..........

Alnö, Vnrl............

Ed, » ...........

Edsele, » ...........

Hemsö, » ...........

Indal, » ...........

Långsele, » ...........

Styrnäs, » ...........

Tynderö, » ...........

Beräknad utdebitering

för kommunbidrag

enligt

(h

V

a “

XA

Cö

fcC

1

XA

0 £

■8 ®

1 s

S £

4 i

1 »

ll

•3 £

fl 4**

Q) O

£ S

a> iS

> fl

« S

S- (h

M tS

O

-Q

3 S

o g

CA M

XA

V

ä *

o

2,92

1,83

0,40

0,40

2,16

1,63

0,57

0,57

3,15

2,03

0,53

0,53

2,32

1,65

0,41

0,41

3,22

2,77

0,60

0,60

2,80

1,68

0,46

0,46

0,34

0,21

0,22

0,22

2,76

1,38

0,28

0,28

1,41

0,48

0,16

0,16

2,36

1,65

0,58

0,58

0,16

0,11

0,12

0,12

0,33

0,24

0,53

0,53

1,17

0,55

0,26

0,26

0,30

0,20

0,25

0,25

1,87

0,79

0,30

0,30

1,60

1,06

0,45

0,45

0,74

0,43

0,32

0,32

0,34

0,23

0,27

0,27

1,71

1,21

0,61

0,61

0,88

0,52

0,37

0,37

1,60

0,92

0,49

0,49

0,59

0,44

0,32

0,32

0,28

0,17

0,23

0,23

0,89

0,49

0,32

0,32

1,23

0,81

0,45

0,45

0,82

0,23

0,16

0,16

0,61

0,27

0,23

0,23

0,70

0,33

0,19

0,19

0,94

0,42

0,27

0,27

0,26

0,18

0,22

0,22

0,67

0,51

0,37

0,37

0,83

0,57

0,37

0,37

0,23

0,14

0,30

0,30

1,05

0,66

0,44

0,44

0,56

0,32

0,24

0,24

0,33

0,31

0,34

0,34

0,78

0,55

0,46

0,46

1,43

1,07

0,52

0,52

1,30

0,86

0,41

0,41

0,61

0,48

0,36

0,36

1,94

1,35

0,57

0,57

1,67

1,37

0,69

0,69

1,01

0,87

0,48

0,48

2,67

1,01

0,54

0,54

0,79

0,61

0,37

0,37

1,73

1,56

0,70

0,70

0,18

0,11

0,30

0,28

1,54

0,97

0,38

0,38

0,68

0,54

0,38

0,38

1,67

1,22

0,55

0,55

1,79

1,20

0,52

0,52

Kommuner

Län

Bostadskostnadsgrupp

Borgvattnet, Jämtl......

Hackås, » .....

Håsjö, » .....

Näs, » .....

Storsjö, » .....

Byske, Vb...........

Holmön, » ..........

Lövånger, » ..........

Örträsk, » ..........

Junosuando, Nb........

Karl Gustav, » .......

Korpilombolo, » .......

Paj ala, » .......

Tärendö, » .......

Överkalix, » .......

Medeltal

Grupp 1I.

Hammarby, Sthlm.......

Bondkyrka, Upps.........

Nikolai, Söd.............

Gammalkil, Östg.........

Lillkyrka, » ........

Styrstad, » ........

Valdemarsviks kpg, Östg.

Alvesta kpg, Krön........

Båstads kpg, Krist......

Tomelilla kpg, » .....

Höörs kpg, Malm........

Svedala kpg, * .......

Sön drum, Hall..

Vapnö, » .

Värö, s .

Ås, » .

Askim, Göteb,

Bro, »

Harestad, »

Härryda, »

Torsby, »

Angered, Älvsb.

Frändefors, »

Rommele, »

Upphärad, »

Hagelberg, Skar..

Hovby, »

Norra Härene, Skar......

Våmb, Skar..............

Sunne kpg, Värml........

Kopparbergs kpg, Örebro..

Beräknad utdebitering

för kommunbidrag

enligt

gällande

bestämmelser

socialvårdskom-

mitténs förslag

de sakkunnigas

förslag

departement s-

förslaget

0,90

0,62

0,36

0,36

1,32

0,95

0,39

0,39

0,60

0,49

0,35

0,35

1,40

1,03

0,48

0,48

1,70

0,96

0,41

0,41

1,19

0,94

0,40

0,40

0,68

0,60

0,47

0,47

1,24

1,10

0,47

0,4

0,69

0,52

0,34

0,34

1,27

0,95

0,26

0,26

1,45

1,50

0,47

0,47

1,38

1,40

0,46

0,46

1,14

1,11

0,36

0,36

1,17

1,13

0,41

0,41

1,30

1,09

0,36

0,36

0,71

0,48

0,31

0,31

0,19

0,28

0,35

0,32

0,43

0,28

0,29

0,25

0,53

0,30

0,45

0,41

1,30

1,32

0,78

0,53

0,62

1,42

0,72

0,56

0,91

0,85

0,62

0,47

0,22

0,26

0,32

0,28

0,33

0,46

0,48

0,42

0,22

0,30

0,32

0,28

0,22

0,26

0,31

0,27

0,28

0,33

0,37

0,32

0,11

0,15

0,23

0,21

0,63

0,65

0,52

0,41

0,45

0,43

0,51

0,45

1,44

1,72

0,83

0,51

1,25

1,51

0,82

0,59

0,37

0,24

0,33

0,30

2,16

2,66

1,25

0,81

1,62

2,06

1,13

0,80

0,79

1,00

0,73

0,57

2,19

2,58

1,40

0,95

0,44

0,30

0,37

0,33

1,75

1,86

0,92

0,56

1,02

1,45

0,91

0,73

0,93

1,06

0,72

0,53

1,14

1,44

0,83

0,61

0,79

0,82

0,54

0,38

0,71

0,96

0,65

0,51

0,16

0,19

0,27

0,24

0,27

0,29

0,33

0,29

0,32

0,45

0,57

0,51

s. 59 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts proposition nr 222.

59

Kommuner

Län

Bostadskostnadsgrupp

taham:rs kpg, Västm.

lbo kpg, Kopp........

ofors, Gävl.............

egs kpg, Jämtl.........

ärna, Yb..........

ännäs kpg, » .........

asjärvi, Nb..........

å lk, » .........

Medeltal

Grupp III.

resta, Sthlm...........

ovö, » ...........

acka, » ...........

altsjöbadens kpg, Sthlm..

kå, » ...........

ollentuna kpg, Sthlm. . . .

pånga, Sthlm...........

ö, » ...........

Medeltal

Grupp IV.

tocksunds kpg, Sthlm. ..

edeltal för samtliga landskommuner
-

Beräknad utdebitering

för kommunbidrag

enligt

fl

ö bC

E cö

ca

CA

OJ CA

T3 o

g s

= s

2 «

cA :0

''O

c

“Cö ™

§ bC

S cö

ä!

p -m

V «

S $

O S

*■> CA

•Ci :CÖ

tf) -M

ta

I s

•ä &

CA

CÖ :©

Pt «M

rQ

o p

CA H

<v

0,15

0,19

0,30

0,27

0,2

0,19

0,22

0,20

0,07

0,09

0,22

0,18

0,29

0,42

0,47

0,42

1,37

1,89

0,89

0,61

0,24

0,31

0,34

0,31

0,24

0,17

0,43

0,38

0,92

1,22

0,76

0,58

0,34

0,34

0,41

0,35

0,42

1,10

1,11

0,75

0,11

0,27

0,55

0,43

0,42

0,32

0,52

0,44

0,24

0,16

0,26

0,22

0,31

0,93

0,85

0,46

0,27

0,36

0,45

0,34

0,42

0,53

0,62

0,45

0,13

0,52

0,65

0,49

0,33

0,38

0,51

0,40

0,11

0,19

0,29

0,23

0,49

0,40

0,38

0,34

Städer

Grupp I.

sthammar..............

0,46

0,29

0,30

0,30

ränna..................

0,48

0,33

0,28

0,28

orgholm...............

0,44

0,29

0,28

0,28

Medeltal

0,46

0,30

0,29

0,29

Grupp II.

osa...................

0,47

0,54

0,55

0,46

almar.................

0,48

0,31

0,39

0,34

äxjö...................

0,57

0,40

0,46

0,41

isby...................

0,4 8

0,31

0,39

0,34

imrishamn..............

0,15

0,25

0,37

0,34

elleborg...............

0,29

0,18

0,27

0,24

ungsbacka.............

0,27

0,21

0,30

0,27

ysekil..................

0,81

0,44

0,49

0,42

Beräknad utdebitering

för kommunbidrag

enligt

Kommuner

A bD M 1

CD

il S |

Bostadskostnadsgrupp

-o «

S s

11 :0 S» gg.

■E ■" 3 | gg1

5 s

•cö JS ^ S % 7a

aj

> C risj :0 »H fn

b0 CA

CD

-Q

CÖ -M M p|

O £ o

O 2 » X)

CA *-> ''O

Arboga..................

0,78

0,44 0,5 0,47

Söderhamn..............

1,21

0,80 0,77 0,67

Bollnäs..................

0,21

0,1 0,20 0,18

Örnsköldsvik.............

0,27

0,22 0,31 0,28

Medeltal

0,50

0,33 0,40 0,36

Grupp III.

Nynäshamn..............

0,20

0,29 0,40 0,32

Uppsala.................

0,30

0,38 0,52 0,41

Katrineholm.............

0,27

0,3 0,49 0,39

Linköping...............

0,33

0,40 0,51 0,39

Jönköping...............

0,47

0,57 0,66 0,48

Karlskrona..............

0,32

0,45 0,53 0,39

Malmö..................

0,31

0,38 0,52 0,41

Borås...................

0,31

0,37 0,48 0,37

Skövde..................

0,34

0,43 0,51 0,38

Kristinehamn............

0,48

0,59 0,67 0,48

Karlskoga...............

0,27

0,32 0,43 0,34

Falun...................

0,29

0,34 0,51 0,41

Sundsvall................

0,61

0,49 0,67 0,53

Lycksele................

0,32

0,51 0,59 0,43

Skellefteå................

0,19

0,28 0,40 0,33

Haparanda..............

0,52

0,62 0,63 0,44

Medeltal

0,33

0,40 0,5 0,40

Grupp IV.

Djursholm...............

0,14

0,21 0,40 0,27

Solna...................

0,56

0,72 0,85 0,55

Göteborg................

0,65

0,71 0,94 0,68

Östersund...............

0,43

0,60 0,74 0,50

Medeltal

0,61

0,69 0,91 0,65

Grupp V.

Stockholm...............

0,42

0,74 1,02 0,74

Medeltal för samtliga städer

0,44

0,60 0,84 0,60

Medeltal för samtliga kom-

muner

0,45

0,60 0,79 0,57

Därav:

Grupp I...............

0,7 0

0,48 0,31 0,31

» 11..............

0,41

0,34 0,41 0,35

» III.............

0,33

0,40 0,52 0,40

» IV.............

0,61

0,68 0,90 0,64

» V..............

0,42

0,74 1,02 0,74

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

...................................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 april 1947 .......................... 3

Inledning ....................................................

Huvuddragen av den nya folkpensioneringslagstiftningen ..............

Pensionsförmånerna sid. 4. — Folkpensioneringens administrativa handhavande

sid. 5.

Nuvarande ordning beträffande kommunbidragen .................... 7

Gällande bestämmelser sid. 7. — Vissa uppgifter angående det nuvarande systemets

verkningar sid. 8.

Tidigare förslag till ändrade bestämmelser om kommunbidrag .......... 12

Kommunalskatteberedningens förslag sid. 12. —■ 1946 års förslag och dess behandling

sid. 13.

De sakkunnigas förslag till kommunbidragssystem.................... 18

Allmänna principer sid. 18. — Ortsandelens storlek sid. 20. — Grunderna för den

allmänna andelens beräknande sid. 21. — Bidragsskyldigheten i fråga om pensionsberättigad

som byter bosättningskommun sid. 25. — Förslagets ekonomiska verkningar

sid. 26.

Yttrandena över de sakkunnigas förslag ............................ 27

Kommunbidragen och den allmänna skatteutjämningen................ 38

Gällande bestämmelser sid. 38. —■ Tidigare behandling av frågan sid. 38. — De sakkunnigas

förslag sid. 39. — Yttrandena sid. 40.

Departementschefen............................................ 40

Specialmotivering till departementsförslaget.......................... 50

Tabeller...................................................... 54

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1917

716431

4^ CO

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:369 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. a1 i texten
  2. 2LU 1947:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, dels ock i ämnet väc s. 1 i texten