Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

1947-04-11 · 309 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 309 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:232, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 232.

1

Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet, m. m.; given Stockholms slott

den 11 april 19A7.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län;

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet.

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. 2 §, 9 kap. 7 §, 19 kap. 1—5, 11—

13, 16, 18 och 19 §§, 20 kap. 10 § samt 21 kap. 10, 38, 42, 43, 51, 59 och

66 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 19 kap. 26 §2 samma lag skall

upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

3 KAP.

2 §• 2 §.

Finner lantmätaren — ---denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele

lantmätaren underrättelse om förordnandet,

och åligge det lantmätaren

att, därest underrättelsen om skiftet

icke innehållit uppgift om tid och

ställe för första sammanträdet, därom

genom tjänsteskrivelse underrätta

ombudet snarast möjligt och, där så

ske kan, minst fjorton dagar före

sammanträdet. Skall laga skifte äga

rum inom samhälle, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, har lantmätaren

att minst fjorton dagar förut underrätta

byggnadsnämnden om tid

och ställe för första sammanträdet.

Vederbörande myndighet meddele

lantmätaren underrättelse om förordnandet,

och åligge det lantmätaren

att, därest underrättelsen om skiftet

icke iinnehållit uppgift om tid och

ställe för första sammanträdet, därom

genom tjänsteskrivelse underrätta

ombudet snarast möjligt och, där så

ske kan, minst fjorton dagar före

sammanträdet. Skall laga skifte äga

rum inom ort, där skyldighet föreligger

att söka byggnadslov, har lantmätaren

att minst fjorton dagar förut

underrätta byggnadsnämnden om

tid och ställe för första sammanträdet.

1 Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 § SFS 1942: 352; 3, 11 och 12 §§ SFS 1937: 164;

5 och 13 §§ SFS 1931: 144 och 16 § SFS 1940: 101, ävensom beträffande 21 kap. 51 § SFS

1935: 236; 42 § SFS 1937: 164 samt 10, 38, 43, 59 och 66 §§ SFS 1946: 827.

2 Senaste lydelse se SFS 1937: 164.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP. 9 KAP.

7 §. 7 §.

I vederlag --------rättigheten innebär.

Där för-------- till efterrättelse.

Kan förening träffas mellan sakägarna

om storleken av vederlagsjorden,

lände sådan förening till efterrättelse,

därest det finnes uppenbart,

att rätt, som tillkommer innehavare

av fordran, varför säkerhet åtnjutes

på grund av inteckning eller jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras

genom föreningen.

19 KAP.

1 §•

Från fastighet------- äga

Avstyckning av ett flertal smärre

lågenheter för bostadsändamål eller

för beredande av plats för industriella

anläggningar eller i annat tiknande

syfte inom område, som icke

är lagt under stadsplan eller byggnadsplan,

må ej ske med mindre Konungens

befallningshavande godkänt

plan att lända till efterrättelse vid avstyckning

inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu

sagts, skall iakttagas, att möjlighet

beredes till anordnande ej mindre av

lämpliga trafikleder samt öppna

platser inom och utfartsvägar från

det till avskiljande avsedda området

än även, i den mån så prövas erforderligt,

av ledningar för belysning,

för tillförsel av vatten och för avlopp

jämte reni nysa n ordni ngar. Finnes

fast fornlämning, skall därtill höran
-

Kan förening träffas mellan sakägarna

om storleken av vederlagsjorden

och är ej fråga om servitut, som

tillkommit i sammanhang med laga

delning eller som avses i 7 a § lagen

om servitut, lände sådan förening till

efterrättelse, därest det finnes uppenbart,

att rätt, som tillkommer innehavare

av fordran, varför säkerhet

åtnjutes på grund av inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke

äventyras genom föreningen.

19 KAP.

1 §•

rum.

Avstyckning vare tillåten såväl av

mark, som genom laga delning utbrutits

för viss fastighet, som ock av

mark, som är samfälld för flera fastigheter.

Mark, som tillagts fastighet

genom sämjedelning, må ej avstyckas,

med mindre sämjedelningen

kommit till stånd före den 1 januari

1928; i sådant fall må genom

avstyckning avskiljas högst en femtedel

av nämnda mark.

Vad enligt detta kapitel gäller om

stamfastighet skall, där avstyckningen

avser mark, som är samfälld för

flera fastigheter, såvitt ej annorlunda

stadgas, i tillämpliga delar gälla beträffande

dessa fastigheter.

Vad här nedan stadgas om styckningsdel

skall gälla, förutom del som

avstyckas, jämväl stamfastigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de område såvitt möjligt avsättas till

öppen plats.

Finner Konungens befallningshavande,

att avstyckningsplan eller

byggnadsplan erfordras för visst område,

äger Konungens befallningshavande

förordna, att i avbidan på planens

upprättande avstyckning icke

må ske inom området, såvida ej Konungens

befallningshavande därtill

lämnar tillstånd.

2 §•

Avstyckning vare tillåten såväl av

mark, som genom laga delning utbrutits

för viss fastighet, som ock av

mark, som är samfälld för flera fastigheter.

Mark, som tillagts fastighet

genom såmjedelning må ej avstyckas,

med mindre såmjedelning en kommit

till stånd före denna lags ikraftträdande;

i ty fall må genom avstyckning

avskiljas högst en femtedel av nämnda

mark.

Vad enligt detta kapitel gäller om

stamfastighet skall, där avstyckningen

avser mark, som är samfälld för flera

fastigheter, såvitt ej annorlunda stadgas,

i tillämpliga delar gälla beträffande

dessa fastigheter. 3

2 §•

I ärende rörande avstyckning skall

utredas, för vilket ändamål envar av

styckning sdelarna är avsedd.

Varje styckningsdel skall till omfång

och beskaffenhet i övrigt samt

med hänsyn till belägenheten vara sådan,

att den för sig eller, om den är

avsedd att i samband med avstyckningen

sammanläggas med annan

mark, tillsammans med denna bildar

fastighet som är varaktigt lämpad för

sitt ändamål; dock må mark, som i

och för sig eller efter sammanläggning

med annan mark bildar en lämplig

fastighet, avstyckas från fastighet

som redan förut icke är lämpad för

sitt ändamål, om denna ej undergår

försämring av någon betydelse.

Kan ej antagas, att styckningsdel

skall inom nära förestående tid hava

erhållit varaktig användning för det

avsedda ändamålet, må avstyckning

ej äga rum.

3 §. 3

Ägovidd, som avstyckas, skall till

omfång och belägenhet samt beskaffenhet

i övrigt vara sådan, att den

med hänsyn därtill och till eljest föreliggande

förhållanden lämpligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

kan antingen såsom fastighet för sig

på varaktigt sätt användas för det

med styckningen avsedda ändamålet

eller ock, där den skall sammanläggas

med annan fastighet eller fastighetsdel,

bilda en fastighet gemensamt

med denna. Ej må avstyckning ske

sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen

kan bestå såsom särskild fastighet

eller, där den skall ingå i sammanläggning,

bilda en fastighet gemensamt

med den fastighet eller fastighetsdel,

med vilken den skall sammanläggas.

I övrigt skall vid avstyckning iakttagas

följande:

1. Fastighet, avsedd till jordbruk,

skall innehålla åker, äng eller därtill

odlingsbar mark samt, där ej nedan

i denna paragraf annorlunda stadgas,

lämpligt belägen skog för tillgodoseende

av nödigt husbehov, i den mån

tillgång till sådan finnes; och skall

tillses att å fastighetens mark i män

av behov kan erhållas tillgång till bete

ävensom, där så finnes önskvärt och

lämpligen kan ske, att möjlighet finned

till jordbrukets förstärkning genom

nyodling. Skall sammanläggning

äga rum i samband med avstyckningen,

må vid uppskattningen av

behovet av olika ägoslag medräknas

tillgång av motsvarande ägoslag å annan

fastighet eller fastighetsdel, som

skall ingå i sammanläggningen.

2. Avstyckning från jordbruksfastighet

må ej äga ruin med mindre

det kan antagas, att den fastighetsindelning,

som genom avstyckningen

eller, där sammanläggning skall äga

rum, genom avstyckningen och sammanläggningen

skulle uppstå, bereder

ökade utkomstmöjligheter för den

jordbrukande befolkningen eller eljest

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Avstyckning från jordbruksfastighet

må ej äga rum, om

ändringen i fastighetsindelningen

skulle för jordbruksnäringen medföra

men av någon betydelse. Sker avstyckningen

för jordbruksändamål,

fordras, att ändringen i fastighetsindelningen

kan antagas för jordbruksnäringen

medföra fördel som överväger

med delningen förenade olägenheter.

I ort, där det i allmänhet på grund

av natur- och näringsförhållandena

förutsättes, att jordbruksfastighet,

som ej är att hänföra till stödjordbruk,

har skog till husbehov eller eljest

såsom stöd åt jordbruket, skall

vid tillämpning av första stycket såsom

menligt för jordbruksnäringen

anses, att skogsmark skiljes från odlad

jord, utan så är att skogsmarken tilllägges

jordbruksfastighet eller med

hänsyn till skogstillgången i orten

prövas icke behöva bibehållas vid

jordbruket därstädes.

Vad i detta moment sägs utgör ej

hinder mot avstyckning av skogsmark

i enlighet med tillstånd, som Ko
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

är till gagn för jordbruksnäringen i

orten.

3. Är fråga om avstyckning från

jordbruksfastighet, skall om tilldelning

av skogsmark särskilt gälla,

a) att i ort med riklig sk o g still gång,

där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,

för så vitt dessa åro

grundade på förutsättningar av varaktig

natur, för drivande av självständigt

jordbruk i allmänhet är erforderligt

att inom fastighetens gränser finnes

skog utöver husbehovet, avstyckning

må ske allenast så, att en var i

förrättningen ingående jordbruksfastighet

i mån av tillgång erhåller

sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt

stöd för jordbruket; dock att

avvikelse från vad nu stadgats må

göras beträffande viss fastighet, såframt

det är uppenbart, att den kan

bestå såsom självständig fastighet

utan tillgång av skog utöver husbehovet,

samt jordbrukets fördel av

stödskog icke därigenom minskas;

b) att i ort med ringa skogstillgång

avstyckning må så verkställas, att

skogsmarken i sint helhet tillfaller en

i förrättningen ingående jordbruksfastighet,

såframt det för skogens bestånd

prövas angeläget;

c) att i ort, dår det med hänsyn till

ortens näringsförhållanden, för så vitt

dessa åro grundade på förutsättningar

av varaktig natur, år uppenbart att

för drivande av självständigt jordbruk

icke är erforderligt att till jordbruksfastighet

hör skogsmark, ägolott

må avskiljas utan eljest föreskriven

tilldelning härav.

4. Vad under 1—3 stadgats skall ej

utgöra hinder för avstyckning av

mark för tillgodoseende av uppkommet

behov av lägenheter för småbruk

(Föreslagen lydelse)

nungen meddelat jämlikt lagen angående

förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva fast

egendom.

2 mom. Vid bedömande, hur jordbruksfastighet

bär vara beskaffad,

skall särskilt iakttagas följande.

1. För att jordbruksfastighet, som

ej är att hänföra till stödjordbruk, må

anses lämpad för sitt ändamål erfordras,

att den varaktigt kan giva

brukaren och hans familj tillfredsställande

bärgning. Fastigheten skall

sålunda, allt efter ortens förhållanden

och jordbrukets art, rymma för jordbruket

erforderlig inrösningsjord så

ock därutöver erbjuda annan behövlig

naturtillgång, såsom skogbärande

mark eller fiskevatten.

Avstyckning, som i förening med

sammanläggning är ägnad att varaktigt

giva brukaren av den nybildade

fastigheten en mera tillfredsställande

bärgning än förut, må dock, där ej

någon för sitt ändamål varaktigt lämpad

fastighet undergår försämring av

någon betydelse och ej heller eljest en

mera ändamålsenlig fastighetsindelning

motverkas, äga rum, även om

den nybildade fastigheten ej är fullt

lämplig.

2. Är fastighet, som avses under 1.

belägen i ort, varom förmåles i 1

mom. andra stycket, skall den för att

anses lämpad för sitt ändamål erbjuda

tillgång till skog i den omfattning,

som efter ortens allmänna förhållanden

anses erforderlig för jordbruk av

den storlek varom är fråga, utan så

är att fastigheten uppenbarligen ej

har behov av sådan skogstillgång.

3. Fastighet, som kan giva brukaren

och hans familj allenast ett mindre

bidrag till deras försörjning, må an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

1

(Gällande lydelse)

åt innehavare, som beräknas erhålla

sin huvudsakliga bärgning annorledes

än av eget jordbruk, eller av bostadslägenheter

eller för beredande av

plats för industriell, kommunikationsteknisk

eller kulturell anläggning

eller därmed jämförligt ändamål;

dock att i fråga om småbrukslägenhet

skall tillses, att å lägenhetens

mark i mån av behov kan erhållas

tillgång till bete, där så lämpligen

kan ske.

(Föreslagen lydelse)

ses lämpad såsom stödjordbruk, om

det med hänsyn till ortens förhållanden

kan antagas, att han kan varaktigt

erhålla en tillfredsställande

bärgning huvudsakligen genom

kroppsarbete i annans tjänst eller genom

hantverk, hemslöjd, fiske eller

annan därmed jämförlig verksamhet.

A. Föreligger behov av bete, skall

fastigheten rymma erforderlig för

ändamålet lämpad inrösningsjord, om

behovet ej är annorledes betryggande

tillgodosett.

3 mom. Mark, som är avsedd för

skogsbruk, må ej uppdelas på olika

fastigheter så, att möjligheten att ekonomiskt

utnyttja skogen märkligt försämras,

med mindre åtgärden prövas

erforderlig för ändring i fastighetsindelningen

som främjar jordbruksnäringen.

A mom. Vad i 1 mom. stadgas utgör

ej hinder mot avstyckning för bildande

av stödjordbruk, som är till gagn

ur allmän synpunkt.

Avstyckning, som innebär avsteg

från vad i 2 eller 3 mom. sägs, må det

oaktat äga rum, om den kan anses

oundgängligen erforderlig för att i

annat hänseende vinna en i jämförelse

med olägenheterna av delningen

betydande fördel för jordbruksnäringen.

4 §•

Avstyckning av område, som vid

lantmäteri förrätt ning undantagits för

gemensamt ändamål, må ej äga rum,

där dess avskiljande skulle komma att

medföra väsentligt men för någon av

de fastigheter, för vilkas behov området

undantagits.

4 §.

Inom område, som ingår i stadsplan

eller efter den 1 januari 19A8

fastställd byggnadsplan, skall vad i

2 och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder

mot avstyckning som överensstämmer

med planen.

Föreligger eljest behov av bostads
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lägenheter eller av plats för industriell,

kommunikationsteknisk eller kulturell

anläggning eller för annat därmed

jämförligt ändamål och är fastighets

delning i sådant fall till gagn jämväl

ur allmän synpunkt, må ock avstyckning

äga rum, ändå att, enligt vad i 2

och 3 §§ stadgas, hinder eljest skolat

möta med hänsyn till återstående

styckningsdels beskaffenhet, jordbruksnäringen

eller skogsbruket; dock

må kraven på styckningsdels beskaffenhet

icke eftergivas, såvitt ändamålet

med avstyckningen kan med

mindre avsteg från nämnda krav tillgodoses

på annat lämpligt sätt. 1 övrigt

skall vid tillämpningen av vad i

förevarande stycke är stadgat iakttagas

att, i den mån jämkning kan

ske, ändringen i fastighetsindelningen

ej medför större men för jordbruksnäringen

eller skogsbruket än som är

nödigt.

5 §.

5 §•

De för---- ---annorlunda stadgat.

Inom samhälle, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, samt inom område, för

vilket fastställts byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser eller jämlikt

äldre lag förordnats, att stadplan skall

upprättas, eller meddelats särskilda

föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande eller för vilket

godkänts avstyckningsplan, må

avstyckning för bostadsändamål eller

för beredande av plats för industriella

anläggningar eller i annat liknande

syfte företagas även av annan person

än lantmätare, såvida han äger behörighet

innehava befattning såsom

mätningsman i stad; och gälle därvid

Avstyckning för bostadsändamål eller

för beredande av plats för industriell

anläggning eller i liknande syfte

inom samhälle, där byggnadslagens

bestämmelser för stad äga tillämpning,

samt inom annat område, för

vilket stadsplan eller byggnadsplan

fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats

att stadsplan skall upprättas,

må företagas även av annan än lantmätare,

såvida lantmäteristyrelsen

förklarat honom skickad för uppgiften;

och gälle därvid om sådan förrättningsman

vad i denna lag om

lantmätare är stadgat. Sådan behörighet

må ej meddelas annan än den

som må innehava befattning såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om sådan förrättningsman vad i den- mätningsman i stad. Behörigheten må

na lag om lantmätare är stadgat. av lantmäteristyrelsen begränsas till

att avse viss del av riket så ock återkallas,

när skäl föreligger därtill.

Skall avstyckning äga rum inom Skall avstyckning äga rum inom

samhälle, där den för städerna gällan- ort, dår skyldighet föreligger att söka

de ordning för bebyggande skall iakt- byggnadslov, har förrättningsmannen

tagas, har förrättningsmannen att att minst atta dagar förut underrätta

minst åtta dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe

byggnadsnämnden om tid och ställe för förrättningen,

för förrättningen.

11 §•

11 §•

Till fastighet, som bildas genom av- Fastighets ägor skola såvitt möjligt^

styckning, må läggas högst tre skif- ligga i ett sammanhang och hava så

ten eller, där till stamfastigheten vid regelbunden och för ändamålet lämplaga

skifte utlagts flera än tre skif- lig form som förhållandena medgiva,

ten, lika många skiften som tillhöra med hänsyn tagen jämväl till våg- och

stamfastigheten, dock att, där av- vattenavledningssystemen.

styckningen avser mark, som är samfälld

för flera fastigheter, skiftenas

antal icke i något fall må överstiga

tre. Vid avstyckning skall tillses, att

ägovidd som avstyckas, så ock stamfastigheten,

i den mån ägornas läge

och beskaffenhet det medgiva erhåller

regelbunden och för dess nyttjande

lämplig form.

Skall sammanläggning äga rum i

samband med avstyckningen, skall

tillses, att antalet skiften, vari den

för sammanläggningen avsedda marken

utlägges, och deras form ej må

medföra hinder för sammanläggning

efter vad därom är stadgat.

12 §.

12 §.

Avstyckning skall------nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas, Vid avstyckning skall bestämmas,

om och i vad mån med avstyckad om och i vad mån med avstyckad

ägovidd skall följa rätt till delaktig- ägovidd skall följa rätt till delaktighet

i område, som vid lantmäteriför- het i område, som vid lantmäteriförrättning

avsatts för gemensamt ända- rättning avsatts för gemensamt ända
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

mål, i äga, som eljest är samfälld för

stamfastigheten och annan fastighet,

eller i särskilda rättigheter och förmåner,

som tillkomma stamfastigheten;

dock må, därest i ägovidd, som

avstyckas, ingår åker, äng eller därtill

odlingsbar mark av den omfattning,

att fastigheten varder tjänlig

till jordbruk, och avstyckningen ej

sker för sådant ändamål varom i 3 §

andra stycket under A sägs, bestämmelse

ej meddelas, varigenom den

avstyckade ägovidden uteslutes från

rätt till delaktighet i allmänning eller

därmed likställd samfällighet, utan

skall vad av stamfastigheten tillkommande

andel i sådan samfällighet kan

skäligen anses belöpa å den avstyckade

ägovidden tilläggas denna.

För de---—----sådan fastighet.

Avsättande av------fastighetens ägare.

(Föreslagen lydelse)

mål, i äga, som eljest är samfälld för

stamfastigheten och annan fastighet,

eller i särskilda rättigheter och förmåner,

som tillkomma stamfastigheten;

dock må, där någon styckningsdel

skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet,

andel i allmänning eller

därmed jämförlig samfällighet,

som är av vikt såsom stöd för jordbruket,

icke tillfalla fastighet som ej

är avsedd för jordbruk.

13 §.

Inom område, som ingår i tomtindelning,

må avstyckning ej äga rum.

Avstyckning inom område, för vilket

finnes fastställd stadsplan eller

byggnadsplan, må ej så verkställas,

att planens genomförande eller lämplig

tomtindelning därigenom försvåras.

Inom område, för vilket fastställts

stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnats,

att särskilda föreskrifter skola tillämpas

med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande, må avstyckning

ej så verkställas, att tillämpningen av

nämnda plan, bestämmelser eller föreskrifter

motverkas.

Ej må inom samhälle, där den för

städerna gällande ordning för bebyg
-

13 §.

1 mom. Inom område, som ingår i

tomtindelning, må avstyckning ej äga

rum.

2 mom. Avstyckning inom område,

för vilket enligt fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan eller på

annan grund särskilda bestämmelser

med avseende å markens bebyggande

gälla, må ej verkställas så, att områdets

ändamålsenliga bebyggande

försvåras eller syftet med bestämmelserna

eljest motverkas; dock må Konungens

befallning shav ande medgiva

undantag, når särskilda skäl åro därtill.

Inom område, för vilket regionplan

fastställts, skall ock denna beaktas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

gande skall iakttagas, eller inom område,

som i andra eller tredje stycket

avses, i något fall avstyckning så verkställas,

att markens ändamålsenliga

bebyggande försvåras.

Avstyckning inom område, för vilket

finnes av Konungens befallningshavande

godkänd avstyckningsplan,

må ej ske i strid mot samma plan eller

så verkställas, att områdets lämpliga

indelning i fastigheter därigenom

försvåras.

(Föreslagen lydelse)

3 mom. Har inom visst område tätbebyggelse

uppkommit eller är sådan

bebyggelse att vänta inom nära förestående

tid eller kan eljest avstyckning

av flera lägenheter framdeles

förväntas, må, innan stadsplan eller

byggnadsplan blivit fastställd, avstyckning

icke verkställas så, att områdets

ändamålsenliga bebyggande

försvåras eller lämplig planläggning

av området eljest motverkas, och skall

förty utom annat iakttagas, att vägar

och allmänna platser kunna anordnas

när behov därav uppkommer. Finnes

fast fornlämning, skall därtill hörande

område såvitt möjligt kunna avsättas

till öppen plats. Med avseende

å tillämpningen i övrigt av vad i detta

stycke stadgas äger Konungens befallningshavande

meddela de anvisningar

som prövas erforderliga.

När fråga väckts om upprättande

av stadsplan eller byggnadsplan för

visst område eller om ändring av sådan

plan, äger Konungens befallningshavande

i erforderlig utsträckning

meddela förbud mot avstyckning inom

området utan Konungens befallningsliavandes

medgivande. 1 den män så

finnes lämpligt äger Konungens befallning

shavande bestämma, att avstyckning

utan hinder av förbud som

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nyss sagts må äga rum därest länsarkitekten

ej funnit anledning till

erinran däremot.

Anvisningar och förbud varom förmåles

i detta moment skola lända till

efterrättelse utan hinder av förd klagan.

4 mom. Erfordras enligt vad i 2 eller

3 mom. stadgas Konungens befallningshavandes

medgivande till avstyckning,

må lantmätaren utan hinder

av att sådant medgivande ej erhållits

meddela tillstånd till avstyckningen

under villkor att medgivande

lämnas och slutföra förrättningen.

Om sakägare yrkar det eller lantmätaren

finner olämpligt att fortsätta

förrättningen, skall han förklara denna

vilande och insända handlingarna

i ärendet till överlantmätaren, som

har att med eget yttrande anmäla det

hos Konungens befallningshavande.

Samma lag vare, om lantmätaren finner

att avstyckning ej bör äga rum

utan att fråga om upprättande av

stadsplan eller byggnadsplan eller om

ändring av sådan plan blivit prövad.

16 §.

Med ledning------må meddelas.

Det åligger------eller

Är fråga om avstyckning av mark

för sammanläggning eller under villkor

att stamfastigheten ingår i sammanläggning,

skall den utredning,

som i andra stycket sägs, avse jämväl

sammanläggningens lämplighet ur

fastighetsbildningssynpunkt.

icke.

Är fråga om avstyckning av mark

för sammanläggning eller under villkor

att stamfastigheten ingår i sammanläggning,

skall den utredning,

som i andra stycket sägs, avse jämväl

sammanläggningens lämplighet ur

fastighetsbildningssynpunkt. Föru tsätter

tillstånd till avstyckningen att

sammanläggning äger rum, skall det

angivas i det i samma stycke omförmälda

utlåtandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

13

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

I fråga------motsvarande tillämpning.

Ej må den omständigheten att i

det i 1 § andra stycket omförmälda

fall avstyckningsplan blivit av Konungens

befallningshavande godkänd

utgöra hinder att vid meddelande av

tillstånd till avstyckningen medgiva

mindre jämkningar i nämnda plan,

vilka icke stå i strid emot de allmänna

förutsättningarna för avstyckning.

Påyrkas jämkning i avstyckningsplanen

utöver vad nu är sagt, varde beslut

meddelat, att avstyckningen ej

kan äga rum.

Utan hinder därav att tillstånd meddelats

till avstycknings utförande enligt

viss plan, må vid avstyckningens

verkställande företagas mindre jämkningar

i planen av beskaffenhet, varom

i andra stycket första punkten

härovan sägs. Påyrkas jämkning därutöver,

varde beslut meddelat, att frågan

om avstyckning förfallit.

19 §.

Lantmätaren åligger att utmärka

avstyckningen å karta. Därest ej sakägare

påfordrar upprättande av fullständig

karta eller äldre karta, på sätt

i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas

vid förrättningen, skall kartan

upptaga allenast vad som finnes nödigt

för att tydligt utmärka gränserna

för avstyckat område, för mark, som

undantagits för gemensamt ändamål,

samt för den fastighet, från vilken avstyckningen

sker, gränserna mellan

så dana i sistnämnda fastighet ingående

ägoslag, som redovisas i jordregistrct,

samt byggnader, vägar, vattendrag

och dylikt.

Utan hinder därav att tillstånd

meddelats till avstycknings utförande

enligt viss plan, må vid avstyckningens

verkställande företagas mindre

jämkningar i planen, vilka icke stå i

strid mot de allmänna förutsättningarna

för avstyckning. Påyrkas jämkning

därutöver, varde beslut meddelat,

att frågan om avstyckning förfallit.

19 §

Lantmätaren åligger att utmärka

avstyckningen å karta. Därest ej sakägare

påfordrar upprättande av fullständig

karta eller äldre karta, på sätt

i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas

vid förrättningen, skall kartan

upptaga allenast vad som finnes nödigt

för att tydligt utmärka gränserna

för avstyckat område, för mark, som

undantagits för gemensamt ändamål,

samt för den fastighet, från vilken avstyckningen

sker, gränserna mellan

olika ägoslag inom denna fastighet

samt byggnader, vägar, vattendrag

och dylikt. Inom avrösningsjord vare

dock cj erforderligt (dt redovisa grän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

Avstyckas mark

Å kartan--

Ägomätning må

(Föreslagen lydelse)

serna för olika ägoslag, om sådan redovisning

uppenbarligen saknar betydelse

för ärendets prövning.

---fullt bestämt.

särskild handling.

---är föreskrivet.

26 §. 26 §.

Område, som varit anslaget till (Utgår)

ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,

må avstyckas till särskild

fastighet utan hinder därav, att avstyckningen

icke överensstämmer med

vad i 3 § första stycket andra punkten

samt andra stycket under 1—3 är

för avstyckning i allmänhet stadgat. I

avseende å avstyckning av sådant område

skola bestämmelserna i 4 och 11

samt 16—18 §§ icke heller tillämpas.

20 KAP.

20 KAP.

10 §.

På begäran-------av jorden.

10 §.

Sådant förordnande må ock meddelas

på framställning av samhälle,

där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skall iakttagas, beträffande

mark, som hör till samhället.

Sådant förordnande må ock meddelas

på framställning av samhälle

eller kommun beträffande mark, som

hör till samhället eller kommunen.

Med avseende —----

äga tillämpning.

21 KAP.

10 §.

Angående sammanträde med ägodelningsrätt

samt de mål, som därvid

skola förekomma, har ägodelningsdomaren

att utfärda kungörelse, som

sist fjorton dagar före saimmanträdet

skall uppläsas i kyrkan för den eller

de församlingar, där jord, varom frå
-

21 KAP.

10 §.

Angående sammanträde med ägodelningsrätt

samt de mål, som därvid

skola förekomma, har ägodelningsdomaren

att utfärda kungörelse, som

sist fjorton dagar före sammanträdet

skall uppläsas i kyrkan för den eller

de församlingar, där jord, varom frå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

15

(Gällande lydelse)

ga är, ligger; kalle ock inom samma

(Föreslagen lydelse)

ga är, ligger; kalle ock inom samma

tid ägodelningsnämndemän, allmänna

ombud och, där så prövas erforderligt,

förrättningslantmätaren till sammanträdet.

tid ägodelningsnämndemän, allmänna

ombud och, där så prövas erforderligt,

förrättningslantmätaren till sammanträdet.

När ägodelningsdomaren finner

skäl därtill föreligga, skall han

därjämte om sammanträdet underrätta

lantbruksnämnden.

I besvärsmål ------- inom kommunen.

Vad i — ------angående tvistemål.

Varder å-------- äga tillämpning.

Vad ovan-------första stycket.

Finnes vite ------äga rum.

38 §. 38 §.

Utskrift av------- tillställas förrättningslantmätaren.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

meddelat fastställelse

å jorddelningsförrättning inom samhälle,

där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas,

skall byggnadsnämnden utan

dröjsmål underrättas om beslutet.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

meddelat fastställelse

å jorddelningsförrättning eller tillstånd

till jorddelning, skall överlantmätaren

ävensom, i fråga om förrättning

inom ort där skyldighet föreligger

att söka byggnadslov, byggnadsnämnden

utan dröjsmål underrättas

om beslutet.

42 §.

Då talan------mot förrättningen.

Avser mot------43 § stadgas.

Finnes i------å förrättningen.

Har laga skifte ägt rum inom sam- Har laga skifte eller avstyckning

hälle, där den för städerna gällande ägt rum inom ort, där skyldighet föordning

för bebyggande skall iaktta- religger att söka byggnadslov, skall,

gas, skall, där vid förrättningen sådant om vid förrättningen sådant påyrkats

påyrkats eller ägodelningsrätten eller eller ägodelningsrätten eller ägodelägodelningsdomaren

eljest så prövar ningsdomaren eljest så prövar nödigt,

nödigt, innan målet avgöres, yttrande innan målet avgöres, yttrande däri indäri

inhämtas från byggnadsnämnden, hämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga------om sammanläggningen.

43 §. 43 §.

Hava besvär — —----andra stycket sägs.

Sedan handlingarna--—--— tredje stycket sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

Utgöres förrättningen av sådan avstyckning,

med vilken avses bildande

av särskild fastighet, utan att därvid

fästs villkor att stamfastigheten skall

ingå i sammanläggning, har överlantmätaren

att företaga förrättningen

till prövning samt, där anledning

ej förekommer till annat än att förrättningen

är lagligen beskaffad, meddela

fastställelse därå. Har förrättningen,

på sätt i 22 § andra stycket

sägs, blivit medelst påskrift å protokollet

godkänd, utgöre den omständigheten,

att den för talan mot avstyckningsförrättning

stadgade tid

icke gått till ända, ej hinder för prövningens

företagande. Förekommer anledning

att förrättningen icke är lagligen

beskaffad, hänskjute överlantmätaren

frågan om fastställelse till

ägodelningsrätten, skolande för sådant

fall de i första stycket meddelade

föreskrifter äga tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

Utgöres förrättningen av sådan avstyckning,

med vilken avses bildande

av särskild fastighet, utan att vid avstyckningen

fästs villkor att stamfastigheten

skall ingå i sammanläggning,

har överlantmätaren att företaga förrättningen

till prövning, därvid vad i

42 § fjärde stycket sågs skall äga

motsvarande tillämpning. Förekommer

ej anledning till annat än att förrättningen

är lagligen beskaffad och

har lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden

ej framställt erinran

mot densamma, meddele överlantmåtaren

fastställelse därå. Har förrättningen,

på sätt i 22 § andra stycket

sägs, blivit medelst påskrift å protokollet

godkänd, utgöre den omständigheten,

att den för talan mot avstyckningsförrättning

stadgade tid

icke gått till ända, ej hinder för prövningens

företagande. Äger överlantmätaren

enligt vad ovan i detta stycke

sagts icke meddela fastställelse å

förrättningen, hänskjute han frågan

därom till ägodelningsrätten, skolande

för sådant fall de i första stycket

meddelade föreskrifterna äga tillämpning.

51 §•

Över beslut, varigenom fastställelse

meddelats å jorddelningsförrättning,

må ej föras klagan utom i fall varom

nedan i denna paragraf sägs.

51 §.

1 mom. Över beslut, varigenom

fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning,

må klagan ej föras utom

i fall varom nedan i detta moment

Har, efter

sägs.

emot gått.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats

å jorddelningsförrättning inom

samhälle, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall

iakttagas, md överklagas av byggnadsnämnden.

Beslut, varigenom fastställelse å

jorddelningsförrättning meddelats i

annan ordning än i 43 § tredje stycket

sägs, må överklagas av överlantmätaren

och lantbruksnämnden så

ock, dd förrättningen ägt rum inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232. 17

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ort där skyldighet föreligger att söka

byggnadslov, av byggnadsnämnden.

2 mom. Enahanda klagorätt som

enligt i mom. tillkommer överlantmåtare,

lantbruksnämnd och byggnadsnämnd

gälle i fråga om beslut,

varigenom tillstånd till jorddelning

meddelats efter underställning.

59 §. 59 §.

När hovrätten---tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse

å j orddel nin gsfförrättn in." inom

samhälle, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall

iakttagas, skall underrättelse om beslutet

utan dröjsmål meddelas byggnadsnämnden.

Har hovrätten meddelat fastställelse

å jorddelningsförrättniing eller tillstånd

till jorddelning, skall underrättelse

om beslutet utan dröjsmål meddelas

överlantmätaren ävensom, i fråga

om förrättning inom ort där skyldighet

föreligger att söka byggnadslov,

byggnadsnämnden.

66 §. 66 §.

I mål------Konungens befallningshavande.

Är någon —-----— är bestämt.

I mål rörande avstyckning inom

samhälle, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall

iakttagas, skall, där vid förrättningen

sådant påyrkats eller Konungens

befallningshavande eljest så prövar

nödigt, innan målet avgöres, yttrande

däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga------särskilt stadgat.

Beträffande klagan------är bestämd.

Denna lag skall träda i kraft den

1 januari 1948; dock skall vad i lagen

är stadgat om lantbruksnämnd ej

gälla förrän från och med den 1 juli

1948.

Har förrättning sökts före den 1

januari 1948, skall ärendet handlagBihang

till riksdagens protokoll 1947. I samt. Nr 232.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gas och prövas jämlikt äldre lag; dock

skall avstycknings tillåtlighet bedömas

enligt nya lagen, såframt ej före

dess ikraftträdande utlåtande, varom

sägs i 19 kap. 16 §. meddelats jämlikt

då gällande föreskrifter.

Med avseende å avstyckningsplan

som vid denna lags ikraftträdande år

gällande skall vad i 19 kap. 5 § andra

stycket och 13 § 2—4 mom. stadgas

rörande byggnadsplan äga motsvarande

tillämpning. Ändring av avstyckningsplan

må verkställas på sätt

förut skett.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 232.

19

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, dels att 9 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet skall upphöra att gälla, dels ock att 1—3,

6—8, 10—12, 14—16 och 19—21 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 §•

Fastigheter å landet, som äro i en

ägares hand, må efter ty här nedan

sägs sammanläggas till en fastighet,

1. om envar av fastigheterna utgör

by, enstaka hemman eller lägenhet,

som har sitt område genom rågång

skilt från andra ägor;

2. om fastigheterna utgöra skilda

hemman eller för sig bestående lägenheter

eller delar därav och gemensamt

ingå i ett skiftelag, vilket icke delats

genom lantmäteriörråttning som fastställts

eller eljest är lagligen gällande;

3. om fastigheterna utgöras av genom

sådan lantmäteriförrättning, varom

under 2 sägs, utbrutna ägolotter

samt tillika ingå i samma skifteslag

av beskaffenhet, varom under 1 sågs,

eller i sådant skifteslag, som avses i

/ kap. 3 § lagen om delning av jord

å landet.

Vidare må med fastigheter, som här

ovan omförmälas, sammanläggas genom

avsöndring för alltid eller genom

avstyckning bildade fastigheter även
-

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastigheter å landet, som äro i en

ägares hand, må efter ty här nedan

sägs sammanläggas till en fastighet.

Vad i denna lag sägs om fastighet,

som är avsedd att sammanläggas med

annan, gålle även, i den mån ej annorlunda

stadgas, fastighetsdel som avstyckas

för sammanläggning, så ock

andel i fastighet, såframt denna ingår

i laga skifte och sammanläggningen

äger rum under skiftet enligt

vad i 3 kap. 14 § lagen om delning av

jord å landet sägs.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 3 och 6 §§ SFS 1940:502, beträffande 8 § SFS 1938:160,

beträffande 10, 11 och 15 §§ SFS 1940:100 samt beträffande 19 och 21 §§ SFS 1935:240.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som sådana fastigheter sammanläggas

med varandra, allt under förutsättning

att fastigheterna ingå i samma

skifteslag av beskaffenhet, varom

under 1 sägs, eller i sådant skifteslag,

som avses i 1 kap. 3 § i lagen

om delning av jord å landet.

Ej vare i fall, varom ovan förmäles,

den omständigheten att avsöndring

för alltid eller avstyckning ägt

rum från en eller flera av fastigheterna

hinder mot sammanläggning.

Vad nu är sagt om rätt att låta fastighet

ingå i sammanläggning skall

äga motsvarande tillämpning å del

därav, som i den ordning särskilt år

stadgad för ändamålet avstyckas; skolande,

där ej annorlunda stadgas, vad

nedan sägs om fastighet i tillämpliga

delar gälla om fastighetsdel, varom

här är fråga.

Fastigheter, vilka ingå i ett och

samma under laga skifte varande

skifteslag, må, oberoende av vad här

ovan sägs, sammanläggas, där sammanläggningen,

på sätt i 3 kap. 14 §

i lagen om delning av jord å landet

förmäles, kan ske under skiftet samt

laga hinder mot sammanläggningen

icke, efter ty nedan i denna lag stadgas,

prövas föreligga. Den omständigheten

att fastighet, som ingår i ett

under laga skifte varande skifteslag,

utgör andel, för vilken ägolott först

genom skiftet skall utbrytas, medför

icke heller hinder mot att fastigheten

i samband med skiftet sammanlägges

med fastighet utom skifteslaget.

Ändå att fastigheterna ej ingå i samma

skifteslag av beskaffenhet, varom

under 1 sägs, eller som avses i 1 kap.

3 § i lagen om delning av jord å landet,

må under i övrigt stadgade förut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

21

(Gällande lydelse)

sättningar med fastighet eller för ändamålet

avstyckad del av fastighet

sammanläggas:

från annan fastighet för ändamålet

avstyckad del av beskaffenhet att ej

kunna bestå såsom särskild fastighet,

eller

fastighet, från vilken avstyckning

skett under villkor att återstoden skall

ingå i sammanläggningen och som efter

avstyckningen ej kan bestå såsom

särskild fastighet, eller

fastighet, som ingår i ett under laga

skifte varande skifteslag och för vilken

icke, med mindre sammanläggningen

kommer till stånd, kan jämlikt

1 kap. 8 § första stycket i nyssnämnda

lag vid skiftet utläggas särskild

ägolott.

2 §•

Vad i 1 § sägs om fastighet, som

bildats genom avsöndring eller avstyckning,

gälle ock om område, som

utbrutits för servitut och icke ingår

i den fastighet, till vars förmån servitutet

gällt, om mark, som enligt äldre

bestämmelser om avledning av vatten

utbrutits från fastighet på grund

därav att ägaren avsagt sig den båtnad,

som genom dylikt företag beretts

fastigheten, så ock om mark, som

enligt gällande eller tidigare lag om

rätt i vissa fall för nyttjanderåttshavare

att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område avskilts från fastighet.

Lag samma vare beträffande område,

som avskilts från fastighet i enlighet

med bestämmelserna om expropriation

eller äldre bestämmelser

om ändring eller utrivning av vattenverk

eller enligt vattenlagen, dock att,

där återlösningsrått äger rum, sådant

(Föreslagen lydelse)

2 §■

Där två eller flera fastigheter, vilka

bestå allenast av andelar i viss

samfällighet, tillhopa omfatta hela

samfälligheten, må ingen av fastigheterna

sammanläggas annat än med

någon av de övriga med mindre sammanläggningen

inbegriper alla andelarna

eller sker under laga skifte å

samfälligheten.

Fastighet, som utgöres av vattenverk

eller fiskeri varmed äganderätt

till grunden ej är förenad, må ingå i

sammanläggning allenast om däri ingår

jämväl den fastighet, till vilken

grunden hör.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

område md sammanläggas allenast

med den fastighet, från vilken det blivit

avskilt.

Fastighet, som utgör andel för viss

fastighet i samfälld mark, md sammanläggas

allenast med den fastighet,

till vilken andelen hör, med lagligen

utbruten del av denna fastighet

eller med annan fastighet, till vilken

jämväl hör andel i samfälligheten.

3 §.

Fastighet må ej ingå i sammanläggning

enligt denna lag innan fastigheten

blivit upptagen i jordregistret.

Vad sålunda stadgats gälle dock

ej beträffande fastighetsdel, vilken

för sammanläggning med annan fastighet

avstyckats från fastighet, som

är upptagen i jordregistret, ej heller i

fråga om fastighet, som ingår i ett

under laga skifte varande skifteslag

och som under skiftet göres till föremål

för sammanläggning med annan

fastighet.

6 §•

Fastigheter, vilkas områden icke

förut tillhopa bildat sådant skifteslag,

varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2

i lagen om delning av jord å landet

förmäles, md icke sammanläggas, såframt

ej det sammanlagda ägoväldet

i fråga om ägornas sammansättning

samt skiftenas antal och form kommer

att uppfylla de fordringar, som

enligt sagda lag därutinnan gälla i

avseende å ägolott, vilken utlägges

vid laga skifte.

I samband med laga skifte må sammanläggning

av fastigheter äga rum,

allenast där de prövas kunna tillhopa

bilda fastighet, vilken överensstäm
-

(Föreslagen lydelse)

3 §.

Fastighet må ej ingå i sammanläggning

enligt denna lag innan fastigheten

blivit upptagen i jordregistret.

Vad sålunda stadgats gälle dock,

i fall som avses i 1 § andra stycket,

icke beträffande fastighetsdel, vilken

för sammanläggning avstyckas från

fastighet, som är upptagen i jordregistret,

eller andel i sådan fastighet.

6 §■

Andel i fastighet, som ingår i laga

skifte, må ej göras till föremål för

sammanläggning, med mindre i skiftesmdlet

slutligen prövats, att särskild

ägolott kan utläggas för den fastighet

som skulle bildas genom sammanläggningen

eller för sådan del av denna

fastighet som omfattas av skiftet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mer med vad i 1 kap. 8 § första stycket

samt i 13 kap. i omförmälda lag

stadgas.

Sammanläggning, varom i 1 § sista

stycket förmäles, må ej äga rum med

mindre därigenom befordras en lämplig

fastighetsindelning.

7 §•

Sammanläggning av avsöndrad lägenhet

med annan fastighet, som icke

utgöres av sådan lägenhet, må ej ske,

där avgäld från lägenheten skall utgå

till fastighet, som icke ingår i sammanläggningen.

8 §.

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrkohemman

eller för lån, som av allmänna

medel lämnats för beredande av

odlingsföretag, eller för förskott av

dylika medel för avlösning av frälseränta

eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, eller för ersättning,

varom förmäles i lagen om säkerhet

för utbekommande a vissa ersättningar

i anledning av laga skifte eller

annan jorddelningsförrättning, och vilar

ej ansvar för samma ränta, avgäld,

lån, förskott eller ersättning

jämväl å den eller de övriga fastigheterna,

då må sammanläggning icke

äga rum, såframt icke den, som på

grund av inteckning eller jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna

äger säkerhet för fordran

eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

Vad i 19 kap. 2, 3, 4 och 11 §§ lagen

om delning av jord å landet stadgas

med avseende d avstyckning skall

äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning

av fastigheter, i den mån

ej sammanläggningens tillåtlighet i

de hänseenden som avses i sagda lagrum

skall prövas i jorddelningsmål.

8 §•

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrkohemman

eller för lån, som av allmänna

medel lämnats för beredande av

odlingsföretag, eller för förskott av

dylika medel för avlösning av frälseränta

eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, eller för ersättning,

varom förmäles i lagen om säkerhet

för utbekommande av vissa ersättningar

i anledning av laga skifte eller

annan jorddelningsförrättning, och vilar

ej ansvar för samma ränta, avgäld,

lån, förskott eller ersättning

jämväl å den eller de övriga fastigheterna,

då må sammanläggning icke

äga rum, såframt icke den, som på

grund av inteckning eller jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna

äger säkerhet för fordran

eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen

eller denna är väsentligen

utan betydelse för honom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 232

(Gällande lydelse)

9 §.

Är fastighet, som ifrågasattes skola

ingå i sammanläggning, sådan att lagen

angående uppsikt å vissa jordbruk

i Norrland, Dalarne och Värmland

därå äger tillämpning, må sammanläggning

ej äga rum, i händelse

anledning prövas vara för handen att

antaga, att sammanläggningen medför

minskning i de självständiga jordbrukens

antal.

(Föreslagen lydelse)

Samma lag vare i fall då avgäld,

som avses i lagen den 25 maj 1905

(nr 31 s. 1) rörande avgäld från avsöndrad

lägenhet, utgår från någon

av fastigheterna till fastighet, som ej

omfattas av sammanläggningen.

Fastighet, som är föremål för återköps

rätt, må ej sammanläggas med

annan fastighet utan medgivande av

återköpsrättens innehavare. Vad sålunda

stadgats skall äga motsvarande

tillämpning, när eljest någon har villkorlig

eller ovillkorlig rätt att återtaga

äganderätten till eller lösa fastighet,

dock ej i fråga om lösningsrätt enligt

lagen den 18 juni 1925 (nr 33b) om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, ej heller beträffande

kronans eller arrendators förköpsrätt.

9 §.

(Utgår)

10 §. 10 §.

Ansökning om sammanläggning gö- Ansökning om sammanläggning göres

hos ägodelningsdomaren i den res hos ägodelningsdomaren i den

domsaga, där fastigheterna äro beläg- domsaga, där fastigheterna äro bena.

Vid ansökningen foge sökanden lägna.

gravationsbevis rörande fastigheterna.

Vad angår fastighetsdel, som för sammanläggningen

skall avstyckas från

annan fastighet, skall beviset avse den

fastighet, varifrån avstyckningen skall

ske.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

25

(Gällande lydelse)

Sökanden skall jämväl förebringa

av lantmätare verkställd utredning

rörande de omständigheter, som äro

av betydelse för bedömande av frågan

om sammanläggningens lämplighet ur

fastighelsbildningssynpunkt; dock att,

därest de fastigheter, ansökningen avser,

ingå i ett och samma under skifte

varande skifteslag eller äro av beskaffenhet,

varom i 1 § under 2 sägs, eller

ock förut tillhopa bildat ett skifteslag,

sådan utredning erfordras allenast

i fall, som avses i 9 §.

Om verkställande------

(Föreslagen lydelse)

Det åligger sökanden att förebringa

sådan av lantmätare verkställd utredning,

som erfordras för bedömande

av frågan om sammanläggningens

lämplighet ur fastighetsbildningssvnpunkt

och icke annorledes är tillgänglig.

— å landet.

11 §.

I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren

inhämta utlåtande

av överlantmätaren, där denne ej förut

yttrat sig angående sammanläggningen.

I

I fall, varom i 6 § andra stycket

sägs, skall infordras yttrande från förrättningslantmätaren.

Är fråga om sammanläggning, varom

i 9 § förmäles, må ägodelningsdomaren,

där så finnes lämpligt, höra

nämnd eller myndighet, som kan äga

kännedom om förhållandena, såsom

jordbrukskommissionen eller hushållningssällskapets

förvaltningsutskott

eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen

i orten.

Finnes den utredning, som det efter

vad ovan sägs åligger sökanden att

förebringa, i ett eller annat lxänseen
-

11 §■

I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren

inhämta utlåtande

av överlantmätaren, där denne ej förut

yttrat sig angående sammanläggningen.

Finner överlantmätaren, att i

ärendet ej föreligger utredning som

det enligt 10 § åligger sökanden att

förebringa, och avhjälpes ej bristen

efter hänvändelse till sökanden, har

överlantmätaren att göra anmälan

därom hos ägodelningsdomaren.

Är fråga om fastighet som ingår i

laga skifte, skall yttrande infordras

från förrättningslantmätaren.

Har överlantmätaren enligt vad i

första stycket sägs anmält, att sökanden

ej inkommit med den utredning

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de ofullständig, förelägge ägodelningsdomaren

sökanden lämpligt rådrum

att inkomma med den ytterligare utredning,

som anses erforderlig, vid

äventyr, om det försummas, att ärendet

ändå företages till avgörande.

12 §.

Möter för bifall till ansökningen

ej hinder i något av de hänseenden,

varom ovan förmäles, skall ägodelningsdomaren,

i händelse han icke

jämväl är domare i domsagan, med

överlämnande av handlingarna i ärendet

inhämta yttrande av denne, huruvida

med hänsyn till de i 13 och

14 §§ stadgade villkor för sammanläggning

hinder för den sökta sammanläggningen

föreligger. Där, sedan

yttrandet avgivits men innan underrättelse

på sätt i 19 § sägs meddelats

domaren om ärendets utgång, förändring

inträffar i något av de förhållanden,

varom han haft att yttra sig,

skall han så fort ske kan om den inträffade

förändringen underrätta ägodelningsdomaren.

14 §.

Ej må fastigheter sammanläggas,

med mindre sökanden å dem erhållit

lagfart; dock att, där någon av fastigheterna

förvärvats genom fång,

varmed på grund av äldre lag ägaren

ej varit skyldig lagfara, lagfart å den

fastighet ej är erforderlig, där sökandens

åtkomst annorledes styrkes. Ej

heller må sammanläggning ske, utan

så är att icke mera än en av fastig
-

('' ärendet som det åligger honom att

förebringa, eller finner ägodelningsdomaren

eljest att sådan brist föreligger,

skall han förelägga sökanden

lämpligt rådrum att inkomma med

den ytterligare utredning som anses

erforderlig, vid äventyr, om det försummas,

att ärendet ändå företages

till avgörande.

12 §.

Möter för bifall till ansökningen

ej hinder i något av de hänseenden,

varom ovan förmäles, skall ägodelningsdomaren,

i händelse han icke

jämväl är inskrivningsdomare i domsagan,

med överlämnande av handlingarna

i ärendet inhämta yttrande

av denne, huruvida med hänsyn till

de i 13 och 14 §§ stadgade villkor för

sammanläggning hinder för den sökta

sammanläggningen föreligger. Där,

sedan yttrandet avgivits men innan

underrättelse på sätt i 19 § sägs meddelats

inskrivningsdomaren om ärendets

utgång, förändring inträffar i något

av de förhållanden, varom han

haft att yttra sig, skall han så fort

ske kan om den inträffade förändringen

underrätta ägodelningsdomaren.

14 §.

Ej må fastigheter sammanläggas,

med mindre sökanden å dem erhållit

lagfart; dock att, där någon av fastigheterna

förvärvats genom fång,

varmed på grund av äldre lag ägaren

ej varit skyldig lagfara, lagfart å den

fastighet ej är erforderlig, där sökandens

åtkomst annorledes styrkes. Såvitt

avser fastighetsdel som avstyckas

för sammanläggning, skall vad nu

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Knngl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

heterna är besvärad av beviljad eller

sökt inteckning eller ock, där liera

av fastigheterna äro sålunda besvärade,

icke någon av dem häftar för andra

inteckningar än sådana, som äro i

samma inbördes ordning gällande

jämväl i envar av de andra, dock vare

den omständigheten, att i en av fastigheterna

tillika finnes inteckning

med sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen,

såframt innehavare

av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;

skolande vad nu sagts

om inteckning tillämpas jämväl beträffande

fordran eller annan rättighet,

som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Fastighet, som är föremål för

återköpsrätt, må ej i något fall sammanläggas

med annan fastighet utan

medgivande av återköpsrättens innehavare.

Är fråga om sammanläggning med

fastighet av ägovidd, som för ändamålet

skall avstyckas från annan fastighet,

skall, såvitt angår den ägovidd,

vad ovan sägs om lagfart gälla

beträffande den fastighet, varifrån

avstyckningen skall ske, eller, där

ägovidden överlåtits för sammanläggning

med sökanden tillhörig fastighet,

i stället för beviljad lagfart fordras

att sökanden om lagfart å den

ägovidd gjort ansökan, vilken förklarats

vilande i avbidan på avstyckningens

fastställande. Besväras sådan ägovidd

av inteckning, vare det ej i något

fall hinder för sammanläggning,

där inteckningslmvaren för inteckningens

dödande i vad angår sagda

ägovidd avlämnat inteckning shandlingen

till domstolen eller domaren i

orten eller ock till landsfogde eller

landsfiskal.

sagts gälla beträffande den fastighet,

varifrån avstyckningen sker; har

fastighetsdelen överlåtits för sammanläggning,

fordras i stället för beviljad

lagfart att sökanden gjort ansökan

om lagfart, vilken förklarats

vilande endast i avbidan på avstyckningens

fastställande.

Sammanläggning må ej heller ske

utan så är att något av följande fall

är för handen, nämligen

1. att icke mera än en av fastigheterna

är besvärad av beviljad eller

sökt inteckning;

2. att, där två eller flera av fastigheterna

äro sålunda besvärade, icke

någon av dem häftar för andra inteckningar

än sådana, som äro i samma

inbördes ordning gällande jämväl

i envar av de andra, eller ock, om i

någon av fastigheterna tillika finnes

inteckning med sämre rätt, innehavare

av sådan inteckning medgivit

sammanläggningen; eller

3. att, där i annat fall än under 2

sägs mera än en av fastigheterna är

besvärad av beviljad eller sökt inteckning,

envar inteckningshavare medgivit

sammanläggningen på grundval

av sådant förslag till förmånsordning

för inteckningarna i den sammanlagda

fastigheten som i fjärde stycket

sägs.

Vid tillämpning av vad sålunda

stadgats skrål avseende icke fästas

vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt,

såframt den intecknade rättigheten

icke rör mark som skall ingå

i sammanläggningen, eller vid inteckning,

vars (lödning blivit hos inskrivningsdomaren

sökt i fastighet varom

fråga är. såframt hinder mot dödni

i\g säl gärden ej föreligger därest

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Mcij.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sammanläggningen genomföres. Vad i

andra stycket 2 och 3 är föreskrivet

om att inteckningshavare skall hava

medgivit sammanläggningen gäller

icke, om denna är väsentligen utan

betydelse för hans säkerhet. I fråga

om inteckning för återköpsrått gäller

vad i 8 § stadgas om sådan rätt.

Förslag till för månsordning upprättas

av ägodelningsdomaren, som

därvid, under iakttagande av att inteckningshavares

säkerhet rubbas i

minsta möjliga mån, har att så ordna

inteckningarna som de i förmånshänseende

anses bära gälla i den sammanlagda

fastigheten. Om det finnes

ändamålsenligt, må ägodelningsdomaren

utsätta sammanträde med sakägarna

för förhandling om förmånsordningen.

Sådant sammanträde kungöres

minst fjorton dagar förut i allmänna

tidningarna och, där så finnes

lämpligt, tidning inom orten, varjämte

sökanden och kända inteckningshavare,

som beröras av sammanläggningen,

inom samma tid kallas genom

rekommenderade brev. Förslaget till

för månsordning skall för att gälla

godkännas av sökanden.

Vad i denna paragraf sägs om inteckning

skall äga motsvarande tilllämpning

å fordran och annan rättighet,

som utan inteckning åtnjuter

skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

15 §.

Sedan ärendet-------

Har sökanden-------

Huruledes, då fråga är om sammanläggning

i samband med avstyckning,

beslut i ärendet, där ansökningen

bifalles, i vissa fall skall meddelas

i sammanhang med fastställelse å av
-

15 §.

■ om sammanläggningen,

ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är om sammanläggning

i samband med avstyckning,

beslut i ärendet, där ansökningen

bifalles, i vissa fall skall meddelas

i sammanhang med fastställelse å av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

styckningen, därom skils i 21 kap. 42

och 43 §§ i lagen om delning av jord

å landet. Ankommer fastställelseprövningen

å Konungens befallningshavande,

må förordnande om sammanläggningen

ej meddelas, förrän avstyckningen

blivit genom laga krait

ägande beslut fastställd på sätt i 21

kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.

styckningen, därom skils i 21 kap. 42

och 43 §§ i lagen om delning av jord

å landet. Ankommer fastställelseprövningen

å Konungens befallningshavande,

må förordnande om sammanläggningen

ej meddelas, förrän avstyckningen

blivit genom laga kraft

ägande beslut fastställd på sätt i 21

kap. 66 § i nyssnämnda lag sägs.

Har ägodelningsdomaren upprättat

förslag till förmånsordning som i 14 §

fjärde stycket sägs, skall förslaget, där

förordnande om sammanläggning

meddelas, i beslutet därom fastställas

till efterrättelse.

i ärendet.

--angående sammanläggning.

Angående meddelat---

Ägodelningsdomaren åligger

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

16 §.

Varder ansökning om sammanläggning

av fastigheter bifallen, och är i

en eller flera av dem beviljad inteckning,

som icke gäller i den eller de

andra, skall inteckningen därefter

gälla i hela den sålunda bildade fastigheten.

Varder efter sammanläggningen,

men på grund av tidigare rätt

till fastighet, varmed annan fastighet

sammanlagts, ansökan om inteckning

gjord eller fullföljd, skall den inteckning,

där ansökningen bifalles, fastställas

att gälla i hela den nybildade

fastigheten.

16 §.

Sammanläggas fastigheter och besväras

en eller flera av dem av inteckning,

som icke gäller i den eller de

andra, skall inteckningen, med det

förmånsläge som må hava fastställts

vid sammanläggningen, besvära hela

den genom sammanläggningen bildade

fastigheten. Inteckningar, som avses

i 14 § tredje stycket första punkten,

skola icke gälla i den nybildode

fastigheten.

Varder efter sammanläggningen,

men på grund av tidigare rätt till fastighet,

varmed annan fastighet sammanlagts,

ansökan om inteckning

gjord eller fullföljd, skall den inteckning,

där ansökningen bifalles, fastställas

att gälla i hela den nybildade

fastigheten.

19 §. 19 §•

Om utgången-------skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren icke do- Är ägodelningsdomaren icke inmare

i domsagan, skall han, så snart skrivningsdomare i domsagan, skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ansökning om sammanläggning inkommit,

därom lämna domaren meddelande;

underrätte honom ock ofördröjligen,

sedan ärendet avgjorts, om

beslutet däri.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelning

srätten bifallit ansökning om

sammanläggning, och ingår däri sådan

fastighet, som i 9 § omförmäles,

skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål

underrätta jordbrukskommissionen

om beslutet.

han, så snart ansökning om sammanläggning

inkommit, därom lämna inskrivningsdomaren

meddelande; underrätte

honom ock ofördröjligen,

sedan ärendet avgjorts, om beslutet

däri.

20 §.

Om ansökning, varom i denna lag

sägs, så ock om beslutet däröver, skall

anteckning göras i lagfartsprotokollet

och lagfartsboken.

Skall, enligt vad i 16 § sägs, inteckning

gälla jämväl i annan fastighet

än den, vari den beviljats, skall

anteckning därom ofördröjligen göras

i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

20 §.

Angående förordnande om sammanläggning

skall så snart ske kan ä

inskrivningsdag anteckning göras i

lagfarts- eller fastighetsboken.

Skall till följd av sammanläggning

inteckning besvära del av eller andel

i den nybildade fastigheten, vari den

förut icke gällt, eller har intecknings

förmånsläge i denna fastighet blivit

bestämt vid sammanläggningen, skall

anteckning därom så snart ske kan

å inskrivningsdag göras i inteckningseller

fastighetsboken.

21 §•

21 §.

I fråga-------till efterrättelse.

Har ansökning om sammanläggning

bifallits, och ingår i sammanläggningen

sådan fastighet, som i 9 § omförmäles,

äge jordbrukskommissionen

överklaga beslutet.

Rörande av hovrätten eller Konungen

meddelat beslut i sammanläggningsärende

skola underrättelser i enlighet

med vad i 19 § första och andra

styckena stadgas meddelas genom

hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions

försorg. Har hovrätten

Har ansökning om sammanläggning

bifallits, äge överlantmätaren och

lantbruksnämnden överklaga beslutet.

Rörande av hovrätten eller högsta

domstolen meddelat beslut i sammanläggningsärende

skola underrättelser

i enlighet med vad i 19 § stadgas meddelas

genom hovrättens eller högsta

domstolens försorg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 232.

31

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

meddelat beslut, som i näst föregåen- de stycke sägs, skall tillika därom

lämnas underrättelse till jordbruks- kommissionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1948; dock skall vad i 21 § är

stadgat om lantbruksnämnds klagorätt

ej gälla förrän från och med den

1 juli 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser

om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Härigenom föi-ordnas, att 11—-13, 18 och 25 §§ lagen den 17 juni 1932

med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbei’gs län1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 §• 11 §.

I avseende å villkoren för sammanläggning enligt 10 § skola gälla följande

särskilda bestämmelser:

1. Hör fastighet------

2. Utan hinder av att i 6 § andra

stycket lagen om sammanläggning av

fastigheter å landet för sammanläggning

stadgade förutsättningar ej äro

för handen, må i skiftet ingående

fastighet inom by, som under 1 sägs,

sammanläggas med fastighet, tillhörande

sådan by, så ock med annan

fastighet, såframt denna med alla

sina ägor ingår i skiftet.

3. Har rätten,------ ----

— i skiftet.

2. Utan hinder av att i 6 och

7 §§ lagen om sammanläggning av

fastigheter å landet för sammanläggning

stadgade förutsättningar ej äro

för handen må i skiftet ingående

fastighet inom by, som under 1 sägs,

sammanläggas med fastighet, tillhörande

sådan by, så ock med annan

fastighet, såframt denna med alla

sina ägor ingår i skiftet,

å densamma.

12 §. 12 §.

Sedan äganderättsförhållandena--—------skälen härför.

Äro fastigheter, vilka avses skola

ingå i sammanläggning, sådana, att

lagen angående uppsikt å vissa jordbruk

därå äger tillämpning, skall i

yttrandet redogöras för de omständigheter,

å vilka förrättningsmännen

grundat sin ståndpunkt.

1 Senaste lydelse av 12 §, se SFS 1940:102.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

33

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i

sammanläggningsfrågan jämte övriga

handlingar i ärendet ävensom i fall,

som i 12 § andra stycket sägs, karta

över fastigheterna skola av lantmätaren

insändas till ägodelningsdomaren.

Sedan denne införskaffat utlåtande

från överlantmätaren och den

ytterligare utredning, vartill omständigheterna

må föranleda, ävensom

vidtagit de övriga åtgärder, som enligt

lagen om sammanläggning av

fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren

före ärendes slutliga

avgörande, överlämne han detsamma

till ägodelningsrätten, varefter

med ärendet vidare så förfares,

som om till ägodelningsrätten hänskjutits

prövning av ansökan om sammanläggning

enligt nämnda lag av de

i 10 § angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan

meddelat beslut om sammanläggning

förfalla; och skall därom, sedan anmälan

om skiftets inställande inkommit

från förrättningslantmätaren, anteckning

göras i lagfartsprotokollet

och lagfartsboken samt i fall, varom

i 20 § andra stycket lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet

sägs, jämväl i intcckningsprotokollet

och inteckningsboken.

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i

sammanläggningsfrågan skall jämte

övriga handlingar i ärendet av lantmätaren

insändas till ägodelningsdomaren.

Sedan denne införskaffat utlåtande

från överlantmätaren och

den ytterligare utredning, vartill omständigheterna

må föranleda, ävensom

vidtagit de övriga åtgärder, som

enligt lagen om sammanläggning av

fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren

före ärendes slutliga

avgörande, överlämne han detsamma

till ägodelningsrätten, varefter med

ärendet vidare så förfares, som om

till ägodelningsrätten hänskjutits

prövning av ansökan om sammanläggning

enligt nämnda lag av de i

10 § angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan

meddelat beslut om sammanläggning

förfalla; och skall därom, sedan anmälan

om skiftets inställande inkommit

från förrättningslantmätaren, så

snart ske kan å inskrivningsdag anteckning

göras i lagfarts- eller fastiglietsboken

samt i fall, varom i 20 §

andra stycket lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet sägs,

jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

18 §. 18 §.

Då skifte, vari bys heminägor in- Då skifte, vari bys heminägor ingått,

blivit slutligen fastställt, iskall gått, blivit slutligen fastställt, iskall

domaren i domsagan därom genast inskrivningsdomaren i domsagan därunderrättas.

om genast underrättas.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232.

:s

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

25 §.

Finnes grundad anledning antaga,

att efter avstyckning inom by, vars

heminägor ligga i storskifte, den avstyckade

ägovidden kommer att läggas

i sambruk med annan samma

ägare eller hans make tillhörig jord

till en brukningsdel av beskaffenhet,

som i 19 kap. 3 § lagen om delning

av jord å landet sägs, må avstyckningen

äga rum utan villkor av sammanläggning,

ändå att sådan enligt

nämnda paragraf erfordras.

Den omständigheten, att efter avstyckning

inom by, som na sagts,

stamfastigheten ej varder så beskaffad

som i sagda lagrum föreskrives,

skall ej lända till hinder för avstyckningen,

därest stamfastigheten ligger

i sambruk med annan dess ägare eller

hans make tillhörig jord och jämte

denna bildar en brukningsdel, som

motsvarar nyss omförmälda fordringar

å stamfastighet.

(Föreslagen lydelse)

25 §.

Finnes vid fråga om avstyckning

inom by, vars heminägor ligga i storskifte,

grundad anledning antaga, att

efter avstyekningen styckningsdel

kommer att ligga i sambruk med annan

samma ägare eller hans make

tillhörig jord och jämte denna bilda

en brukningsdel av beskaffenhet, som

i 19 kap. 2 och 3 §£ lagen om delning

av jord å landet sägs, må avstyckningen

äga rum utan villkor av sammanläggning,

ändå att sådan erfordras

enligt nämnda lag.

Denna lag skall träda i kraft den

1 januari 19-18, men, såvitt angår 25 §,

ej tillämpas i avstyckningsårende,

däri utlåtande, varom sägs i 19 kap.

16 § lagen om delning av jord å landet,

meddelats dessförinnan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

35

Förslag
till
Lag
-

angående ändring i lagen den 12 maj 1017 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 5, 10 och 15 §§, 3 kap. 3, 4 och 7 §§,

4 kap. 2 och 3 §§, 5 kap. 8 §, 6 kap. 8, 9 och 13 §§ samt 7 kap. 1 § lagen

den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives samt att 5 kap. 8 a §2 samma lag skall upphöra att

gälla.

(Gällande lydelse)

2 KAP.

5 §•

Förrättningsmannen åligger att om

förrättningen och tiden därför minst

åtta dagar förut bevisligen underrätta

ägare av såväl den tomt, som skall

mätas, som angränsande mark. Kan

ägare eller dess ombud ej med kallelse

träffas, har förrättningsmannen

att ombesörja kallelses införande i

den eller de ortstidningar, vari kommunala

meddelanden för staden intagas,

minst åtta dagar före förrättningen.

Sedan förrättningen sålunda

blivit kungjord, må densamma icke

uppehållas av sakägares utevaro.

I kallelse —

Där fastighetsregister -

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.

5 §•

Förrättningsmannen åligger att om

förrättningen och tiden därför minst

åtta dagar förut bevisligen underrätta

ägare av såväl den tomt, som skall

mätas, som angränsande mark; kan

ägare eller dess ombud ej med kallelse

träffas, har förrättningsmannen

att ombesörja kallelses införande i

den eller de ortstidningar, vari kommunala

meddelanden för staden intagas,

minst åtta dagar före förrättningen.

Sedan förrättningen sålunda

blivit kungjord, må densamma icke

uppehållas av sakägares utevaro.

Utan hinder av att sakägare ej blivit

underrättad i nyss nämnd ordning,

må förrättningen företagas, därest

han ändock infinner sig vid densamma.

--för tomten.

eller tomtbildningslängden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 10 § SFS 1935:237 och 15 § SFS 1931:143, beträffande

3 kap. 3 och 7 §§ SFS 1935: 237 samt 4 § SFS 1921: 199, beträffande 4 kap. 2 § SFS

1931:143 och 3 § SFS 1938: 161 ävensom beträffande 5 kap. 8 §, 6 kap. 8, 9 och 13 SS samt

7 kap. 1 § SFS 1931: 143.

2 Senaste lydelse se SFS 1942: 353.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10

Sedan förrättningsmannen avgivit

utlåtande angående tomtgränsernas

rätta sträckning, förklare förrättningsmannen

å sammanträde med

sakägarna förrättningen i vad den avser

gränsbestämning avslutad; meddele

ock, att den, som är missnöjd

med utlåtandet, har att vid talans

förlust inom trettio dagar därefter till

ägodelningsdomaren ingiva sina till

ägodelningsrätten ställda besvär eller

ock på eget äventyr insända dem med

posten så tidigt, att de före sagda tids

utgång komma ägodelningsdomaren

till handa.

Beträffande förfarandet -—--till efterrättelse.

Inom fjorton---- framställt begäran.

Sedan utlåtandet---bestämda gränslinjerna

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit

utlåtande angående tomtgränsernas

rätta sträckning, förklare förrättningsmannen

å sammanträde med

sakägarna förrättningen i vad den avser

gränsbestämning avslutad; meddele

ock, att den, som är missnöjd

med utlåtandet, har att vid talans

förlust inom tjugu dagar därefter till

ägodelningsdomaren ingiva sina till

ägodelningsrätten ställda besvär eller

ock på eget äventyr insända dem med

posten så tidigt, att de före sagda tids

utgång komma ägodelningsdomaren

till handa.

15 §. 15 §.

Vad i detta kapitel föreskrives för Vad i detta kapitel föreskrives för

stad skall ock gälla för samhälle å stad skall äga motsvarande tillämplandet,

varest finnes tomtindelning ning inom annat samhälle, varest finsåsom

i stad. nes tomtindelning såsom i stad, så

ock eljest inom område å landet, varest

på grund av stadsplan finnes sådan

tomtindelning.

I fråga-------delar gälla.

3 KAP.

3 §■

Sammanläggning enligt bestämmelserna

i detta kapitel må ej medgivas

utan så är att sökanden vunnit

lagfart å de särskilda områdena; dock

att, där område förvärvats genom

fång, varmed på garnd av äldre lag

sökanden ej varit skyldig lagfara,

lagfart å området ej är erforderlig,

där sökandens åtkomst annorledes

styrkes. Ej heller må sammanlägg
-

3 KAP.

3 §•

Sammanläggning enligt bestämmelserna

i detta kapitel må ej medgivas

utan så är att sökanden vunnit

lagfart å de särskilda områdena; dock

att, där område förvärvats genom

fång, varmed på grund av äldre lag

sökanden ej varit skyldig lagfara,

lagfart å området ej är erforderlig,

där sökandens åtkomst annorledes

styrkes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

37

(Gällande lydelse)

ning ske, utan så är att icke mera än

ett av områdena är besvärat av beviljad

eller sökt inteckning eller ock,

där flera av områdena äro sålunda

besvärade, icke något av dem häftar

för andra inteckningar än sådana,

som äro i samma inbördes ordning

gällande jämväl i ett vart av de andra,

dock vare den omständigheten att i

ett av områdena tillika må finnas inteckning

med sämre rätt ej hinder

mot sammanläggningen, så framt innehavare

av sådan inteckning medgivit

sammanläggningen; och skall

vad nu sagts om inteckning tillämpas

jämväl beträffande fordran eller annan

rättighet, som avses i 11 kap.

2 § jordabalken.

(Föreslagen lydelse)

Sammanläggning må ej heller ske

utan så är att något av följande fall

är för handen, nämligen

1. att icke mera än ett av områdena

är besvärat av beviljad eller sökt

inteckning;

2. att, där två eller flera av områdena

äro sålunda besvärade, icke något

av dem häftar för andra inteckningar

än sådana, som äro i samma

inbördes ordning gällande jämväl i

ett vart av de andra, eller ock, om i

något av områdena tillika må finnas

inteckning med sämre rätt, innehavare

av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;

eller

3. att, där i annat fall än under 2

sägs mera än ett av områdena är besvärat

av beviljad eller sökt inteckning,

envar inteckningshavare medgivit

sammanläggningen på grundval

av sådant förslag till förmånsordning

för inteckningarna i den sammanlagda

fastigheten som i fjärde stycket

sägs.

Vid tillämpning av vad sålunda

stadgats skall avseende icke fästas vid

inteckning för servitut eller nyttjanderätt,

såframt den intecknade rättigheten

icke rör mark som skall ingå

i sammanläggningen, eller vid inteckning,

vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren

sökt i område varom

fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgärden

ej föreligger därest

sammanläggningen genomföres. Vad

i andra stycket 2 och 3 är föreskrivet

om att inteckningshavare skall hava

medgivit sammanläggningen gäller

icke, om denna är väsentligen utan

betydelse för hans säkerhet.

Förslag till förmånsordning upprättas

av ägodelningsdomaren, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

därvid, under iakttagande av att inteckningshavares

säkerhet rubbas i

minsta möjliga mån, har att så ordna

inteckningarna som de i förmånshänseende

anses böra gälla i den sammanlagda

fastigheten. Om det finnes

ändamålsenligt, må ägodelningsdomaren

utsätta sammanträde med sakägarna

för förhandling om förmånsordningen.

Sådant sammanträde kungöres

minst fjorton dagar förut i allmänna

tidningarna och, där så finnes

lämpligt, tidning inom orten, varjämte

sökanden och kända inteckningshavare,

som beröras av sammanläggningen,

inom samma tid kallas genom

rekommenderade brev. Förslaget

till förmånsordning skall för att gälla

godkännas av sökanden.

Vad i denna paragraf sägs om inteckning

skall äga motsvarande tilllämpning

å fordran och annan rättighet,

som utan inteckning åtnjuter

skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

Är område--------återköpsrättens innehavare.

Finner ägodelningsdomaren--------ägodelningsrättens pröv
ning.

Har ägodelningsdomaren upprättat

förslag till förmånsordning som i

fjärde stycket sägs, skall förslaget,

där förordnande om sammanläggning

meddelas, i beslutet därom fastställas

till efterrättelse.

Ägodelningsdomaren åligger---------— angående sammanlägg
ning.

Beträffande förfarandet-----------till efterrättelse.

4 §• 4 §.

Varder ansökning om sammanlägg- Sammanläggas områden, som utning

av områden, som utgöra tomt, göra tomt, och besväras ett eller flera

bifallen, och är i ett eller flera av av dem av inteckning, som icke gäldem

beviljad inteckning, som icke ler i det eller de andra, skall inteckgäller

i det eller de andra, skall in- ningen, med det förmånsläge som

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

teckningen därefter gälla i hela den

sålunda bildade fastigheten. Varder

efter sammanläggningen, men på

grund av tidigare rätt till område,

varmed annat område sammanlagts,

ansökan om inteckning gjord eller

fullföljd, skall den inteckning, där

ansökningen bifalles, fastställas iatt

gälla i hela den nybildade fastigheten.

Så snart ansökning om sammanläggning

inkommit, skall ägodelningsdomaren

lämna domstolen i orten

meddelande därom; give han ock

ofördröjligen, sedan ärendet avgjorts,

domstolen underrättelse om beslutet.

Om ansökningen så ock om beslut

däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet.

Skall enligt vad i

A § sägs inteckning gälla jämväl i

annat område än det, vari den beviljats,

göres anteckning därom i inteckningsprotokollet.

4

må hava fastställts vid sammanläggningen,

besvära hela den genom sammanläggningen

bildade fastigheten.

Inteckningar, som avses i 3 § tredje

stycket första punkten, skola icke

gälla i den nybildade fastigheten.

Varder efter sammanläggningen,

men på grund av tidigare rätt till område,

varmed annat område sammanlagts,

ansökan om inteckning gjord

eller fullföljd, skall den inteckning,

där ansökningen bifalles, fastställas

att gälla i hela den nybildade fastigheten.

7 §.

Så snart ansökning om sammanläggning

inkommit, skall ägodelningsdomaren

lämna inskrivningsdomaren

meddelande därtom; give ock ofördröjligen,

sedan ärendet avgjorts, inskrivningsdomaren

underrättelse om

beslutet.

Angående förordnande om sammanläggning

skall så snart ske kan

å inskrivningsdag anteckning göras

i fastighetsboken. Skall till följd av

sammanläggning inteckning besvära

del av eller andel i den nybildade

fastigheten, vari den förut icke gällt,

eller har intecknings förmånsläge i

denna fastighet blivit bestämt vid

sammanläggningen, skall ock anteck
-

ning därom göras enligt vad nyss

sagts.

Beslut, varigenom —---------för registret.

Rörande av---------för fastighetsregistret.

4 KAP. 4 KAP.

2 §. 2 §.

Medgivande till —---------fråga är.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tred- Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje

stycket och 3 § första och andra je stycket och 3 § första, andra, tred
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

styckena i fråga om villkoren för

sammanläggning, varom där är fråga,

i 3 § tredje, fjärde och femte

styckena om ordningen för ärendets

prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan

av sådan sammanläggning och i 7 §

om underrättelse till domstolen i orten

och till den, som för fastighetsregistret,

samt om anteckning i lagfarts-

eller inteckningsprotokollet i

ärende, som i sagda paragraf avses,

skola äga motsvarande tillämpning

beträffande sammanläggning, varom

1 detta kapitel stadgas.

3 §.

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrkohemman

eller för lån, som av allmänna

medel lämnas för beredande av odlingsföretag,

eller för förskott av dylika

medel för avlösning av frälseränta

eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, och vilar ej ansvar

för samma ränta, avgäld, lån eller

förskott jämväl å de övriga fastigheterna,

må sammanläggning ej äga

rum, såframt ej den, som på grund

av inteckning eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken i någon av sistnämnda

fastigheter äger säkerhet för fordran

eller annan rättighet, medgivit

sammanläggningen. 5

5 KAP.

8 §.

Avstyckning inom område, för vilket

finnes fastställd stadsplan, må ej

så verkställas, att stadsplanens ge
-

(Föreslagen lydelse)

je, fjärde, femte och sjätte styckena

1 fråga om villkoren för sammanläggning,

varom där är fråga, i 3 §

sjunde, åttonde, nionde och tionde

styckena om ordningen för ärendets

prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan

av sådan sammanläggning och i 7 §

om underrättelse till inskrivningsdomaren

och till den, som för fastighetsregistret,

samt om anteckning i

fastighetsboken i ärende, som i sagda

paragraf avses, skola äga motsvarande

tillämpning beträffande sammanläggning,

varom i detta kapitel stadgas.

3 g.

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrkohemman

eller för lån, som av allmänna

medel lämnas för beredande av odlingsföretag,

eller för förskott av dylika

medel för avlösning av frälseränta

eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, och vilar ej ansvar

för samma ränta, avgäld, lån eller

förskott jämväl å de övriga fastigheterna,

må sammanläggning ej äga

rum, såframt ej den, som på grund

av inteckning eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken i någon av sistnämnda

fastigheter äger säkerhet för fordran

eller annan rättighet, medgivit

sammanläggningen eller denna är väsentligen

utan betydelse för honom.

5 KAP.

8 §•

1 mom. Avstyckning inom område,

för vilket enligt fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan eller på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

41

(Gällande lydelse)

nomfärande eller kvarterens lämpliga

indelning i tomter därigenom försvåras.

Inom område, för vilket Konungen

fastställt stomplan eller utomplansbeståmmelser

eller jämlikt äldre lag

förordnat, att särskilda föreskrifter

skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande, må avstyckning

ej så verkställas, att tilllämpningen

av nämnda plan, bestämmelser

eller föreskrifter motverkas.

Ej må i något fall avstyckning så

verkställas, att markens ändamålsenliga

bebyggande försvåras.

(Föreslagen lydelse)

annan grund särskilda bestämmelser

med avseende å markens bebyggande

gälla, må ej verkställas så, att områdets

ändamålsenliga bebyggande försvåras

eller syftet med bestämmelserna

eljest motverkas; dock må Konungens

befallningshavande medgiva

undantag, när särskilda skäl åro därtill.

Inom område, för vilket regionplan

fastställts, skall ock denna beaktas.

2 mom. Har inom visst område tätbebyggelse

uppkommit eller är sådan

bebyggelse att vänta inom nära förestående

tid eller kan eljest avstyckning

av flera lågenheter framdeles

förväntas, må, innan stadsplan eller

byggnadsplan blivit fastställd, avstyckning

icke verkställas så, att områdets

ändamålsenliga bebyggande

försvåras eller lämplig planläggning

av området eljest motverkas, och skall

förty utom annat iakttagas, att vägar

och allmänna platser kunna anordnas

när behov därav uppkommer.

Finnes fast fornlåmning, skall därtill

hörande område såvitt möjligt kunna

avsättas till öppen plats. Med avseende

å tillämpningen i övrigt av vad

i detta stycke stadgas äger Konungens

befallningshavande meddela de

anvisningar som prövas erforderliga.

När fråga väckts om upprättande

av stadsplan eller byggnadsplan för

visst område eller om ändring av sådan

plan, äger Konungens befallningshavande

i erforderlig utsträckning

meddela förbud mot avstyckning

inom området utan Konungens befall
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ningshavandes medgivande. 1 den

mån så finnes lämpligt äger Konungens

befallningshavande bestämma, att

avstyckning utan hinder av förbud

som nyss sagts må äga rum därest

stadsarkitekten ej funnit anledning

till erinran däremot.

Anvisningar och förbud varom förmäles

i detta moment skola lända till

efterrättelse utan hinder av förd klagan.

3 mom. Erfordras enligt vad i 1

eller 2 mom. stadgas Konungens befallningshavandes

medgivande till avstyckning,

må förrättningsmannen

utan hinder av att sådant medgivande

ej erhållits meddela tillstånd till

avstyckningen under villkor att medgivande

lämnas och slutföra förrättningen.

Om sakägare yrkar det eller

förrättningsmannen finner olämpligt

att fortsätta förrättningen, skall han

förklara denna vilande och insända

handlingarna i ärendet till magistraten,

som har att med eget yttrande

anmäla det hos Konungens befallningshavande.

Samma lag vare, om

förrättningsmannen finner att avstyckning

ej bör äga rum utan att

fråga om upprättande av stadsplan

eller byggnadsplan eller om ändring

av sådan plan blivit prövad.

8 a §.

8 a §.

(Utgår.)

Avstyckning av ett flertal smärre

lågenheter för bostadsändamål eller

för beredande av plats för industriella

anläggningar eller i annat liknande

syfte må inom område, för vilket

stadsplan icke finnes fastställd, ej

ske, med mindre magistraten godkänt

plan att lända till efterrättelse

vid avstyckning inom området.

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid uppgörande av plan, varom nu

sagts, skall iakttagas, att möjlighet

beredes till anordnande ej mindre av

lämpliga trafikleder samt öppna

platser inom och utfartsvägar från

det till avskiljande avsedda området

än även, i den män så prövas erforderligt,

av ledningar för belysning,

för tillförsel av vatten och för avlopp

jämte reningsanordningar. Finnes fast

f omfamning, skall därtill hörande

område såvitt möjligt avsättas till öppen

plats.

Finner byggnadsnämnd, att beträffande

visst område, för vilket stadsplan

ej finnes fastställd, förhållande,

varom i första stycket sägs, är för

handen, utan att sådan plan, som där

omförmäles, blivit av magistraten

godkänd, göre om förhållandet anfmälan

hos magistraten; och må i ty

fall avstyckning inom samma område

ej företagas eller fortsättas, därest ej

magistraten därtill lämnar tillstånd.

Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning, då förrättningsman i avstyckningsärende,

som till honom

överlämnats, finner sådant fall föreligga,

varom i första punkten sägs.

6 KAP. 6 KAP.

8 §. 8 §■

Ägoutbyte må, utöver vad som följer Ägoutbyte må, utöver vad som följer

av 1 §, ske jämväl där bestående fas- av 1 §, ske jämväl där bestående fastighetsindelning

ej överensstämmer tighetsindelning ej överensstämmer

med gällande stadsplan, tomtindel- med fastställd generalplan, stadsplan

ning eller stomplan och sådan över- eller tomtindelning och sådan överensstämmelse

utan någon delägares ensstämmelse utan någon delägares

förfång främjas genom ägoutbytet. förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden-----------delägares förfång.

I fråga-----------motsvarande tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

9 §•

Inom område, för vilket finnes fastställd

stadsplan eller stomplan, jnå

ägolott ej så utläggas, att planens

genomförande eller kvarters lämpliga

indelning i tomter därigenom försvåras.

Har Konungen för visst område

fastställt utomplansbestämmelser eller

jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda

föreskrifter skola tillämpas

med avseende å byggnadsverksamhetens

''ordnande, må inom det område

ägolott icke så utläggas, att tillämpningen

av dessa bestämmelser eller

föreskrifter motverkas.

13 §.

Innan förrättning-------

Beslut om fastställelse må överklagas

av byggnadsnämnden, som därav

utan dröjsmål skall erhålla del.

(Föreslagen lydelse)

9 g.

Inom område, för vilket finnes

fastställd generalplan, stadsplan eller

byggnadsplan eller på annan grund

särskilda bestämmelser med avseende

å markens bebyggande gälla, må

ägolott ej utläggas så, att områdets

ändamålsenliga bebyggande försvåras

eller syftet med bestämmelserna eljest

motverkas; dock må Konungens

befallningshavande medgiva undantag,

när särskilda skäl åro därtill.

Inom område, för vilket regionplan

fastställts, skall ock denna beaktas.

13 §.

---från byggnadsnämnden.

Beslut, varigenom laga skifte blivit

fastställt eller tillstånd därtill

meddelats efter underställning, må

överklagas av byggnadsnämnden, som

utan dröjsmål skall erhålla del av beslutet.

7 KAP.

1 §•

7 KAP.

1 8-

För varje--------inom staden.

Till fastighetsregistret----

Tomtboken skall hava sådan uppställning,

att den jämväl innehåller

uppgifter om beslut, innefattande

fastställelse å eller ändring i stadsplan

eller tomtindelning, om särskilda

bestämmelser, som Konungen

jämlikt äldre lag meddelat med avseende

å sättet för byggnadskvarters

användande, ävensom om andra

---fastigheter enskilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning,

att den jämväl innehåller

uppgifter om beslut, innefattande

fastställelse å eller ändring i stadsplan

eller tomtindelning, om särskilda

bestämmelser, som Konungen

jämlikt äldre lag meddelat med avseende

å sättet för byggnadskvarters

användande, ävensom om andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

45

(Gällande lydelse)

bygnadsbestämmelser, så vitt de icke

äro föremål för inteckning efter vad

om servitut är stadgat samt magistraten

meddelat föreskrift om deras anmärkande,

så ock om huruvida område

är att hänföra till gammal eller

ny stadsdel. Har Konungen fastställt

stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jändikt äldre lag förordnat,

att särskilda föreskrifter skola tilllämpas

med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande inom område

utom stadsplan, skall beslutet anmärkas

i stadsägoboken eller bihang

B vid de fastigheter eller områden beslutet

angår. Vad nyss är sagt galle

ock, om i stadsplan finnas bestämmelser

angående användandet för

visst ändamål av fastighet eller område,

som är upptaget i stadsägoboken

eller nämnda bihang.

Föreskrift, som-------

(Föreslagen lydelse)

byggnadsbestämmelser, så vitt de icke

äro föremål för inteckning efter vad

om servitut är stadgat samt magistraten

meddelat föreskrift om deras anmärkande,

så ock om huruvida område

är att hänföra till gammal eller

ny stadsdel. Skola enligt fastställd

generalplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser särskilda

föreskrifter tillämpas med avseende

å byggnadsverksamhetens ordnande

inom område utom stadsplan eller

liar Konungen eljest meddelat sådana

föreskrifter, skall det anmärkas i

stadsägoboken eller bihang B vid de

fastigheter eller områden beslutet angår.

Vad nyss är sagt gälle ock, om

i stadsplan finnas bestämmelser angående

användandet för visst ändamål

av fastighet eller område, som

är upptaget i stadsägoboken eller

nämnda bihang.

— särskilt fall.

Denna lag skall träda i kraft den

1 januari 1948; dock skall förrättning,

som sökts före nämnda dag,

handläggas och prövas jämlikt äldre

lag.

Med avseende å av stycknings plan

som vid denna lags ikraftträdande är

gällande skall vad i 5 kap. 8 § och

6 kap. 9 § stadgas rörande byggnadsplan

äga motsvarande tillämpning.

Ändring av avstyckningsplan må

verkställas på sätt förut skett.

Förbud mot avstyckning, som vid

lagens ikraftträdande gäller enligt 5

kap. 8 a §, skall lända till efterrättelse

intill dess Konungens befallningshavande

annorlunda förordnar; dock

skall ansökan om tillstånd prövas av

Könungens befallningshavande, där

den ej inkommit till magistraten före

nya lagens ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

18 §. 18 §.

I fråga------------annorlunda stadgat.

Fullföljes talan-----------är stadgat.

Den i---------beslut avgjord.

Skall med----------

Är fråga om område i stad eller

annat samhälle, för vilket skall föras

fastighetsregister enligt de för stad

meddelade bestämmelser, skall fastställelse

meddelas, därest områdets

avskiljande överensstämmer med vad

i 5 kap. 6, 8 och 12 §§ i lagen om

fastighetsbildning i stad är stadgat.

Meddelas fastställelse, skall, såvitt

framställning därom gjorts, det avstyckade

området åsätlas särskilt

namn.

Är fråga om annat område än i

nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets

avskiljande överensstämmer med vad

i 19 kap. 2 §, 12 § första och tredje

styckena, 13 § andra, tredje, fjärde

och femte styckena samt 20 § lagen

--12 g förmäles.

Är fråga om område i stad eller

annat samhälle, för vilket skall föras

fastighetsregister enligt de för stad

meddelade bestämmelser, skall fastställelse

meddelas, därest områdets

avskiljande överensstämmer med vad

i 5 kap. 6 §, 8 § 1 mom. och 12 § i

lagen om fastighetsbildning i stad är

stadgat. Meddelas fastställelse, skall,

såvitt framställning därom gjorts,

det avstyckade området åsättas särskilt

namn.

Är fråga om annat område än i

nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets

avskiljande överensstämmer med vad

i 19 kap. 1 § andra stycket, 12 § första

och tredje styckena, 13 § 2 mom.

samt 20 § lagen om delning av jord

Senaste lydelse se SFS 1939: 74.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

47

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om delning av jord å landet är stadgat.

Har marken före den 1 januari

1928 tillagts fastighet genom sämjedelning,

må den avskiljas, såframt

densamma jämte annan mark, som

avstyckats eller avsöndrats från fastigheten,

ej överstiger hälften av fastighetens

ägovidd. Inom de på bekostnad

eller med understöd av staten

storskiftade delarna av Kopparbergs

län må i nämnda fall, när skäl därtill

äro, fastställelse meddelas, ändå

att mera än hälften av ägovidden varder

avskild.

Om beslut

å landet är stadgat. Har marken före

den 1 januari 1928 tillagts fastighet

genom sämjedelning, må den dock

avskiljas, såframt densamma jämte

annan mark, som avstyckats eller avsöndrats

från fastigheten, ej överstiger

hälften av fastighetens ägovidd.

Inom de på bekostnad eller med understöd

av staten storskiftade delarna

av Kopparbergs län må i nämnda

fall, när skäl därtill äro, fastställelse

meddelas, ändå att mera än hälften

av ägovidden varder avskild

---Konungens befallningshavande.

Denna lag skall tråda i kraft den 1

januari 1948 men ej tillämpas i fall,

då förrättningen sökts dessförinnan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

fråga om ändrade bestämmelser rörande avstyckning m. m.

Föredraganden anför följande.

1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 maj 1938 (nr 234) hemställde riksdagen,

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allmän revision av lagstiftningen

om delning av jord å landet. Enligt bemyndigande den 9 juni 1939

tillkallades särskilda sakkunniga1 för att verkställa utredning i ämnet. De

sakkunniga, vilka antogo benämningen fastighetsbildningssakkunniga, ha sedermera

med skrivelse den 1 september 1944 avlämnat betänkande med förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet samt förslag till lag om sammanläggning av fastigheter å

landet, m. m. (SOU 1944:46).

Sedan yttranden över betänkandet inkommit från myndigheter och sammanslutningar

samt ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,

anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

Inledning.

Gällande regler om fastighetsbildning återfinnas, beträffande städer och

stadsliknande samhällen i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad

och för den egentliga landsbygden i lagen den 18 juni 1926 om delning av

1 De sakkunniga utgjordes av generaldirektören H. Malmberg, ordf., ledamoten av riksdagens

andra kammare småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta, ryttmästaren godsägaren N. R. Berg,

ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren C. A. D. Jonsson i Skedsbygd, ledamoten

av riksdagens första kammare hemmansägaren P. J. Näslund, häradshövdingen J. O. Odencranls,

byråchefen G. Palm och hovrättsrådet, numera regeringsrådet S. G. L. Quensel, tillika sekreterare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

49

jord å landet och lagen samma dag om sammanläggning av fastigheter å

landet. För de på bekostnad eller med understöd av staten storskiltade delarna

av Kopparbergs län finnas särskilda bestämmelser rörande delning och

sammanläggning av jord.

Jorddelningslagen och sammanläggningslagen, liksom även fastighetsbildningslagen,

ha vid flera tillfällen ändrats. Ett par av dessa ändringar voro

av större principiell räckvidd. Jag syftar härvid dels på 1937 års revision

av jorddelningslagens bestämmelser om nybildning genom avstyckning av

fastigheter för jordbruksändamål i syfte att förebygga tillkomsten av icke

bärkraftiga jordbruksfastigheter, och dels på 1940 års ändringar i jorddelnings-

och sammanläggningslagarna, som avsågo att vidga möjligheten att

med laga skifte kombinera sammanläggning av fastigheter.

Även efter 1937 års revision ha framställningar gjorts om ändringar i

syfte att vid avstyckning i än högre grad tillgodose jordbruksnäringens intressen.

Här må erinras om den motion (11:289) som väcktes vid 1938 års

riksdag. I motionen anhölls, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära

en allmän revision av jorddelningslagstiftningen i fråga om landsbygden.

Motionärerna fäste särskilt uppmärksamheten på att den möjlighet till omskifte

som införts i 1926 års jorddelningslag för att främja en lämpligare

fastighetsindelning dittills lämnats så gott som outnyttjad. Enligt motionärernas

mening tydde mycket på att den viktigaste orsaken till jorddelningslagens

ineffektivitet, när det gällde att åstadkomma önskvärda omskiften,

läge i att laga skifte i dess nuvarande form vore en otymplig och verklighetsfrämmande

procedur. Det vore uppenbart, att i jorddelningshänseende

krävdes en lagstiftning som på ett målmedvetet sätt tillvaratoge tekniska

och ekonomiska synpunkter. På begäran av andra lagutskottet, som behandlade

motionen, avgav lantmäteristyrelsen yttrande över motionen. Styrelsen,

som i allt väsentligt vitsordade riktigheten av motionärernas uttalande, framhöll

vidare, att en i motionen icke berörd fråga intoge en central plats i landets

jorddelningsproblem. Styrelsen syftade härvid på den alltjämt fortgående

delningen av jordbruksfastigheter i allt mindre lotter. På hemställan av

andra lagutskottet beslöt riksdagen härefter att till Kungl. Maj:t avlåta förenämnda

skrivelse (nr 234).

Den 9 juni 1939 anmälde chefen för justitiedepartementet, efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet, riksdagens skrivelse i

statsrådet. Han framhöll därvid bland annat, att på senare år med allt större

styrka framträtt ett behov, att delning av jord som vore avsedd för jordbruksändamål

skedde med större hänsynstagande än dittills till jordbruksekonomiska

synpunkter och att olämplig jorddelning förhindrades. Vissa åtgärder

i denna riktning hade vidtagits genom 1926 års jorddelningslagstiftning,

och ett ytterligare steg hade tagits genom den 1937 vidtagna ändringen

av stadgandena om avstyckning. Regler i detta syfte borde emellertid meddelas

i större omfattning. Härtill komme, att det erfordrades ökad verksamhet

för att skapa fastighetsenheter som vore lämpade för rationell jordbruks
Bi

hårig till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

drift. Strävandena i sistnämnda hänseende hindrades för närvarande ej blott

av brister beträffande reglerna för delning och omdelning av jord utan även

av alltför begränsade möjligheter att åstadkomma sammanläggning av fastigheter.

Med hänsyn till det anförda förklarade sig departementschefen vilja

förorda, att fastighetsbildningsväsendet å landet gjordes till föremål för revision,

och anförde i sammanhang därmed vidare:

Det bör därvid undersökas, huru olämplig delning av fastigheter skall

kunna mer än nu är möjligt förhindras och genom vilka åtgärder omdelning

och sammanläggning av fastigheter för ernående av bättre fastighetsindelning

skola kunna främjas. Det bör eftersträvas att förenkla förfarandet och

att göra det billigare och snabbare. Uppmärksamhet bör därvid ägnas frågan,

huruvida ändringar i organisatoriskt avseende äro påkallade för dessa

syften och för att förrättningarna må bliva handlagda med tillvaratagande

av ekonomiska och i synnerhet jordbruksekonomiska synpunkter, därvid

även kommunikationsförhållandena böra beaktas. Det bör vidare undersökas,

^ huruvida staten — utöver vad för närvarande sker — bör ekonomiskt

bistå delägarna och, därest så befinnes erforderligt, i vad mån och under

vilka former ett sådant stöd bör lämnas. Det bör även övervägas, huruvida

åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att hos fastighetsägare väcka vidgad

förståelse för nyttan av ändamålsenlig fastighetsindelning. Strävandena att

åstadkomma förbättrad fastighetsindelning måsie självfallet taga tillbörlig

hänsyn till kreditväsendets intresse av stabila fastighetsförhållanden.

Såsom förut nämnts tillkallades härefter enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

särskilda sakkunniga, de s. k. fastighetsbildningssakkunniga, för att

verkställa utredningen.

De sakkunnigas betänkande innehåller främst förslag till lag om ändring

i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt

förslag till ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet. Förslaget

till lag om ändring i jorddelningslagen avser huvudsakligen 19 kap. i lagen,

vilket handlar om avstyckning. De sakkunniga ha därjämte förordat några

smärre ändringar i andra kapitel av jorddelningslagen, främst i 21 kap.,

ehuru de icke påkallades av revisionen av avstycknings- och sammanläggningsbestämmelserna.

Beträffande avstyckning uttalas, att meningen vore, att revisionen i denna

del därmed skulle vara i huvudsak fullbordad, såvitt ankomme på de sakkunniga.

I fråga om sammanläggningslagen förklara de sakkunniga, att om

en reform av avstyckningsreglerna icke skulle stanna vid vissa detaljer, den

komme att beröra även sammanläggningsinstitutet. De härav påkallade

ändringarna behövde måhända icke bliva så djupgående. Emellertid liar det

synts de sakkunniga lämpligt att undanröja några mindre motiverade legala

hinder mot institutets begagnande. De sakkunniga ha med hänsyn till de

tilltänkta nyheternas omfattning ansett deras genomförande lämpligen böra

få natur av en helt ny lag om sammanläggning.

Betänkandet innehåller vidare förslag till lagändringar av huvudsakligen

följdförfattnings natur. Av de sakkunniga ha sålunda utarbetats förslag till

lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

51

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, lag om ändrad

lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 om servitut, lag om ändrad lydelse

av 6 § 3 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till

fast egendom, lag om ändrad lydelse av 57 § förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse av 8 och 18 §§

lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område, lag om åndrad lydelse av 5 kap.

2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, lag om ändrad lydelse

av 8, 9, 12, 13, 16 och 18 §§ lagen den 25 april 1930 om delning av

fastighet vid ändring i rikets indelning med mera, lag om ändrad lydelse av

11, 12, 13, 24 och 25 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser

om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län och lag

om ändrad lydelse av 2 § ll:o lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

Över betänkandet ha efter remiss avgivits utlåtanden av rikets hovrätter,

ägodelningsdomarna i trettiofem domsagor, lagberedningen, stadsplaneutredningen

1942, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, 1942

års jordbrukskommitté, norrlandskommittén, rikets allmänna kartverk, tekniska

högskolans i Stockholm lärarkollegium, vattenfallsstyrelsen samt länsstyrelserna.

Svea hovrätt har bifogat ett till hovrätten inkommet yttrande från ägodelningsdomaren

i Ångermanlands västra domsaga. Lantmäteristyrelsen har

överlämnat yttranden av överlantmätarna, av vilka flertalet i sin tur bifogat

yttranden av i länen tjänstgörande lantmätare. Egnahemsstyrelsen har överlämnat

yttranden av egnahemsnämnderna samt skogsstyrelsen yttranden av

skogsvårdsstvrelserna. Samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Blekinge

län ha bifogat yttranden av hushållningssällskapen och jordbrukskommis

sionerna samt envar av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Malmöhus,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Jämtlands län därutöver utlåtande

av länsarkitekten i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts Sveriges lantmätareförening,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, industriens utredningsinstitut, Sveriges

allmänna hypoteksbank, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,

svenska jordbrukskreditkassan, riksförbundet landsbygdens folk,

föreningen Sveriges häradshövdingar och svenska vattenkraftföreningen. Från

samtliga ha inkommit yttranden, därvid industriens utredningsinstitut åberopat

ett av industriens Norrlandsutrednings förvaltningsutskott avgivet utlåtande

samt hypoteksbanken överlämnat yttranden av samtliga landshypoteksföreningar

utom Gotlands hypoteksförening.

Slutligen ha Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund

samt svenska kommunal-tekniska föreningen inkommit med var sin

skrivelse i ärendet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. l\laj:ts proposition nr 232.

Jag vill nu upptaga lagstiftningsärendet till behandling såvitt angår avstyckning

och vissa därmed sammanhängande frågor. De sakkunnigas förslag

rörande sammanläggning av fastigheter och vad därmed äger samband

torde lämpligen böra upptagas till särskild behandling.

Ändrade bestämmelser om avstyckning m. m.

Allmän översikt över förslaget.

Fastighetsbildningssakkunniga ha i fråga om behovet av en ändrad lagstiftning

ansett den första omsorgen vid översyn av fastighetsbildningslags tiftningen

böra vara att söka hindra försämring av den nuvarande fastighetsindelningen

och i detta avseende anfört följande.

Oaktat lagen icke uppställer lindrigare jordpolitiska villkor för avstyckning

än för skifte, är den skada, som genom jorddelning tillskyndas jordbruket,

att tillskriva avstyckningarna i högre grad än skiftena. Förklaringen härtill

är icke att söka så mycket däri, att avstyckningsinstitutet faktiskt kommer till

användning i mycket större utsträckning än skiftet (enligt statistiken för däri

senast redovisade femårsperiod i medeltal över 17 300 avstyckningar men

knappt 440 skiften om året), utan fastmer i olikheten mellan de syften, som

fullföljas genom det ena och det andra slaget av jorddelning. Skiftet avser i

regel att upplösa ett i arvfall grundat samäganderättsförhållande och har

föga att skaffa med de för jordbruket äventyrliga spekulationsförvärven. Anledningen

till avstyckning är ju däremot vanligen ett verkställt eller tilltänkt

köp av en del av en fastighet, och de bakomliggande motiven kunna här vara

av den mest växlande art. Uteslutet är icke att kontrahenterna eller den av

dem, som tar initiativet till köpet eller vid bestämmande av köpeobjektets omfattning

spelar den dominerande rollen, saknar eget intresse av att styckningsdel,

som skall användas för jordbruk, blir lämplig för ändamålet. Ofta är

fråga om att skilja skogen från jordbruksjorden, vare sig genom att förvärva

blott den förra eller genom att avhända sig blott den senare. För skiftets utnyttjande

i dylikt syfte reses däremot hinder i reglerna om skiftesläggningen.

De sakkunniga, som härmed velat framhålla, alt det vore mest brådskande

att överse avstyckningsreglerna, ha beträffande den verkan skärpta villkor för

avstyckning kunde få för skifte uttalat följande.

De begreppsbildningar, som användas i lagtexten, böra naturligtvis icke

växla innebörd, allteftersom fråga är om den ena eller andra jorddelningsformen.

Om det t. ex., såsom kan anses vara förhållandet enligt gällande lag,

beträffande såväl skifte av oskiftad jord som avstyckning stadgas att fastighet

ej må bildas, med mindre den prövas varaktigt lämplig för silf ändamål, och

detta lämplighetskrav närmare utvecklas genom bestämmelser om avstyckning,

komma följaktligen dessa senare bestämmelser att inverka på tolkningen

av ifrågavarande skiftesregel. Vid 1937 års ändringar i 19 kap. jorddelningslagen

torde meningen ock varit, att de då införda stadganden, som innefattade

utläggning av berörda krav, borde analogt tillämpas vid skifte. I praxis lärer

ej heller riktigheten av denna tolkning någonsin ifrågasatts. På samma sätt

skulle då även en nu verkställd ytterligare precisering av lämplighetskravet

beträffande avstyckad lägenhet och stamfastighet kunna på indirekt väg

stärka jordbrukets skydd mot osund parcellering jämväl vid skifte.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 232.

53

De sakkunnigas förslag till nya bestämmelser om avstyckning

är till sitt innehåll så uppställt, att först i kapitlet angivas avstyckningsinstitutets

innebörd och rättsverkningar, i den mån dessa ej äro föremål för

reglering i annan lagstiftning (§§ 1—6), varefter följa de materiellt-rättsliga

villkoren för att avstyckning skall få ske (§§ 7—22) och slutligen bestämmelser

om förrättning (§§ 23—47).

Beträffande avstyckningsinstitutets funktion och särmärken

i förhållande till annan jorddelning intager förslaget gällande lags ståndpunkt,

enligt vilken avstyckning är en delningsform för avskiljande av visst å

marken angivet område; föremål för avstyckning kan vara fastighets enskilda

ägovälde eller mark, samfälld för flera fastigheter. Med avseende å sämjedelad

mark har i förslaget bibehållits gällande rätts förbud mot avstyckning av

mark, som sämjedelats efter 1927 eller som ingått i sämjedelning över fastighetsgräns.

Om emellertid sämjedelningen kommit till stånd före den 1 januari

1928, har regeln i gällande lag, att av sämjedelad mark må avstyckas högst

en femtedel, mildrats så att av dylik sämjedelningslott ända till hälften skall

få avstyckas.

De bestämmelser som i förslaget upptagits beträffande avstycknings

inverkan på de till jorden knutna rättigheterna kunna

i allt väsentligt anses överensstämma med gällande lag. Vad angår frågan,

under vilka betingelser det må medgivas att bilda gemensamhetsbete, uttala

de sakkunniga, att därmed syntes kunna anstå till revisionen av skiftesreglerna.

Beträffande möjligheten att vid avstyckning bilda servitut har i förslaget

vidtagits viss ändring, i det att reglerna om bildande av servitut vid

skifte (10 kap. 9 §) gjorts tillämpliga även på avstyckning. De sakkunniga ha

uttalat, att meningen vore — förutom att servitutet skulle vara av något av

de slag som avses i nämnda lagrum — att det ej finge lända den tjänande

fastigheten till avsevärt men och att det skulle vara verkligen behövligt för

den härskande fastigheten.

Mot de principer som ligga till grund för gällande lags bestämmelser om

rätt att påkalla avstyckning och om arealöverlåtelses

betydelse vid sådan jorddelning ha de sakkunniga ansett icke

mycket vara att erinra. Förslaget bygger alltså i denna del på väsentligen samma

grundsatser. Enligt de sakkunnigas mening lämnade dock gällande lags

regler i dessa avseenden rum för mer eller mindre tveksamma tolkningsspörsmål,

till följd varav i förslaget vidtagits kompletteringar och även vissa sakliga

ändringar i dessa bestämmelser. Beträffande förslagets regler i dessa

frågor må hänvisas till §§ 7•—11 i förslaget samt motiven till dessa lagrum

(s. 143—163 i betänkandet).

De regler i förslaget som angå förhållandet till planlagstiftningen

förete i flera hänseenden avvikelser från gällande rätt. Sålunda ha de sakkunniga

föreslagit en uppmjukning av gällande förbud mot avstyckning inom område

som ingår i tomtindelning. Avstyckning av tomtindelad mark skall sålunda

enligt förslaget vara tillåten i viss omfattning. De sakkunniga ha vidare

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

föreslagit, att jorddelningslagens regler om avstyckningsplan skola i reformerat

skick överföras till planlagstiftningen. Då jämväl denna lagstiftning för

närvarande vore under revision, ha de sakkunniga ansett sig kunna vid avfattningen

av sitt förslag räkna med alt avstyckningsplanens funktion skall

övertagas av ett enklare slag av byggnadsplan och institutet regleras i planlagstiftningen.

Institutet har sålunda icke upptagits i de sakkunnigas förslag

annat än såsom ett provisorium i övergångsbestämmelserna i avvaktan på

reformen av planlagstiftningen. Slutligen bör anmärkas, att de sakkunniga

funnit anledning alt meddela en uttrycklig lagbestämmelse rörande fastställd

plans inverkan i fråga om tillåtligheten av avstyckning inom planområde och i

sådant hänseende föreskrivit, att fastställelse av plan icke medför att övriga

legala villkor för avstyckning därmed sättas ur kraft. Fastighetsbildning, som

ej står i strid mot planen, är icke därför utan vidare tillåtlig ur jordpolitisk

synpunkt.

Med hänsyn till förslagets huvudsyfte att skapa betingelser för att vid

delning av jord jordbruksekonomiska synpunkter må kunna i större utsträckning

beaktas och olämplig jorddelning förhindras är det naturligt, att

de viktigaste nyheterna i förslagen röra de jordpolitiska villkoren

för avstyckning. Dessa nyheter åsyfta vissa praktiskt betydande ändringar

av de materiella förutsättningarna för åtgärdens tillåtlighet och i

anslutning därtill införande av en ny institution, fastighetsbildningsnämnd,

som skulle få ställning av rådgivare vid de beslutande myndigheternas sida i

viktigare fall.

De sakkunniga utgå från att den nuvarande fastighetsindelningen ur framför

allt jordbruksnäringens synpunkt är behäftad med påtagliga brister

tili följd av en alltför långt driven parcellering av jorden och genom en ofta

mindre tillfredsställande arrondering. Beträffande riktlinjerna för den framtida

fastighetsbildningen på landsbygden uttala sig de sakkunniga för att

såväl de för storbruk lämpade egendomarna som de medelstora gårdarna

— inrymmande många olika storleksgrader uppifrån det störa jordbruket

av herrgårdstyp ned till det minsta verkliga bondejordbruket vilket föder

en vanlig jordbrukarfamilj (familjejordbruket) — vore lämpliga brukningsdelar

och därför borde i lagen skyddas mot styckning. Mindre jordbruk

än det sistnämnda bildade enligt de sakkunnigas mening ett alltför

svagt underlag för försörjningen av en familj samtidigt som det i ekonomiskt

hänseende utgjorde en mindre tillfredsställande brukningstyp. Då

förekomsten av dylika ofullständiga jordbruk vore betydande, borde enligt

de sakkunnigas mening dylika jordbruk icke vidare få nybildas. Däremot

skulle alltjämt under särskilda förutsättningar avstyckning av mark

till s. k. stödjordbruk vara tillåten.

I de sakkunnigas betänkande har skogens betydelse för ett lönsamt jordbruk

starkt understrukits, och de sakkunnigas överväganden i detta stycke

ha föranlett utformandet av förslag till vissa betydelsefulla förändringar av

nu gällande regler rörande tilldelning av skogsmark till jordbruksfastighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Med hänsyn till den betydelse skogen enligt de sakkunnigas uppfattning har

såsom komplement till den odlingsbara jorden ha de sakkunniga anselt det

vara av särskild vikt att söka förhindra, att skog som nu finnes vid jordbruket

och som kan vara behövlig för jordbruket skiljes därifrån.

Med utgångspunkt från de nu antydda riktlinjerna för den jordpolitiska

kontrollen ha i förslaget uppställts dels ett allmänt krav på nybildad fastighets

lämplighet för avsett ändamål dels ock särskilda regler till skydd

för jordbruket och skogsbruket mot skadlig fastighetsbildning genom avstyckning.

Från de förbud mot olämplig fastighetsbildning som innefattas

i dessa regler ha i viss utsträckning gjorts eftergifter för tillgodoseende av

intresset av bostäder, stödjordbruk och olika slags anläggningar.

I betänkandet ha de sakkunniga till behandling upptagit frågan om

den jordpolitiska kontrollens effektivitet och sättet

för dess utövning. De sakkunniga ha avvisat tanken, att prövningen

av jorddelningsärendena skulle överföras från överlantmätare och

domstolar till administrativa myndigheter. De sakkunniga ha ej heller funnit

skäl att föreslå någon ändring av de ordinarie fastställelsemyndigheternas

sammansättning.

Systemet med gemensam ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare för helt

län skulle enligt de sakkunnigas förmenande vara förenat med olägenheter

i skilda hänseenden. Likformighet i avgörandena skulle i stället kunna befordras

genom att det infördes möjlighet att a det allmännas vägnar bringa

fastställelsebeslut under prövning i högre instans. Frågan härom avsåge de

sakkunniga att upptaga i samband med en fullständigare revision av fastighetsbildningsväsendet.

Ehuru de sakkunniga ej ansett någon ändring tarvas av de ordinarie

fastställelsemyndighetemas sammansättning, ha de sakkunniga därmed icke

velat säga, att själva proceduren vore tillfredsställande med hänsyn till

den jordpolitiska kontrollens effektivitet. Ett fel läge i att kontrollen ofta

inträdde på ett väl sent stadium. En effektiv jordpolitisk kontroll borde

inträda redan vid förrättningen eller kanske till och med innan den sattes

i gång. De sakkunniga ha ansett, att medlet att vinna skärpt kontroll under

förrättningsstadiet vore att söka genom organisatoriska reformer. Frågan

därom avsåge de sakkunniga att upptaga senare. I viss mån skulle dock

enligt de sakkunnigas mening de ändringar som av dem föreslagits i reglerna

om förrättningsförfarandet vara ägnade att minska ifrågavarande

olägenheter av det nuvarande systemet.

De sakkunniga ha för att tillgodose det behov av särskild fackkunskap

som i vissa fall kunde föreligga vid bedömande av fastighetsbildningsfrågor

föreslagit, att åt de fastighetshildande myndigheterna skulle inrättas särskilda

rådgivande nämnder, s. k. fastighetsbild ningsnämnd

e r, sammansatta av ledamöter i egnahemsnämnder, hushållningssällskap,

skogsvårdsstyrelser och jordbrukskommissioner. Enligt de sakkunniga kunde

en dylik nämnd lämpligen bildas för varje hushållningssällskaps för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

valtningsområde och varje nämnd bestå av fyra ledamöter, så att var och

en av de förenämnda institutionerna finge en representant i nämnden. Den

nya nämndens sakkunskap skulle framför allt anlitas vid överlantmätarens

granskning av förrättningarna. Nämnden skulle få rådgivande ställning i

förhållande till domstol, ägodelningsdomare och överlantmätare.

Den allmänna gången av förrättningsförfarandet

skulle enligt förslaget bliva i stort sett följande: Sedan ansökan om avstyckning

inkommit till överlantmätaren eller vederbörande distriktslantmätare,

utfärdas kungörelse och kallelser. Skulle sökanden uppenbarligen

sakna behörighet att föra talan om avstyckning, skall dock ansökningen lämnas

utan avseende. Vid förrättningen skall lantmätaren undersöka, huruvida

hinder mot avstyckningen föreligger och, om detta befinnes vara fallet,

förklara förrättningen inställd. Eljest fortsätter förrättningen, därvid i förekommande

fall underställning sker av fråga om avstyckningens tillåtlighet

eller av fråga varom tvist eller ovisshet yppat sig. Sedan fullständig utredning

ägt rum, vartill hör upprättande av karta och beskrivning samt gränsernas

utstakande och utmärkande på marken, meddelas utlåtande, huru

avstyckningen ma äga rum och huruvida därför tarvas sammanläggning.

Förrättningen förklaras härefter avslutad. När förrättning inställes eller avslutas,

meddelas besvärshänvisning. Det vid förrättningen meddelade utlåtandet

skall bliva föremål för fastställelseprövning.

I förslaget har förrättningen erhållit en i viss mån ändrad karaktär. Den

skall sålunda vara blott ett led i proceduren med uppgift att i första hand

skaffa utredning om förutsättningarna för avstyckning. Något tillstånd till

avstyckning skall icke meddelas, utan sedan fullständig utredning och föreskrivna

verkställighetsåtgärder vidtagits skall förrättningen avslutas med

utlåtande, huru avstyckningen må ske.

Förslagets regler om förrättningsförfarandet skilja sig i övrigt icke mycket

från de nu gällande. Det må dock anmärkas, att förfarandet i förslaget

erhållit en betydligt fullständigare reglering. Därjämte ha föreslagits vissa

ändringar, t. ex. i fråga om underställning, gränsbestämning, kartredovisning

och förrättningskostnader.

I betänkandet ha också, såsom inledningsvis anförts, föreslagits ändringar

i andra delar av jorddelningslagen. Sålunda har föreslagits

viss ändring i den underrättelseskyldighet till byggnadsnämnd, varom stadgas

i 3 kap. 2 § jorddelningslagen, ävensom i stadgandet i 9 kap. 7 § samma

lag, i vad det har avseende å förening vid utbrytning av servitut. Följdändringar

ha föreslagits i 16 och 21 kapitlen. De sakkunniga ha även föreslagit

vissa nyheter. Till dessa höra de redan tidigare omnämnda fastighetsbildningsnämnderna.

Vidare märkas nya regler rörande gränsbestämmng.

Dylik åtgärd, liksom även ägoutbvte, skall enligt förslaget betraktas

och behandlas som en särskild förrättning, även där den i vissa hänseenden

äger samband med avstyckning. Därjämte ha de sakkunniga föreslagit, att

den fastställelseprövning av gränsbestämningsförrättning som för närva
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

rande ankommer på ägodelningsdomaren överflyttas på överlantmätaren.

Viss ändring har föreslagits beträffande byggnadsnämnds rätt att anföra

besvär över förrättning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skall iakttagas. De sakkunniga ha vidare föreslagit, att

den talerätt som lagen tillerkänner förrättnings! antmätaren då fastställelse

vägrats å förrättning skall avskaffas.

Yttranden.

Bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha meningarna

gått starkt isär beträffande lämpligheten av att lägga de sakkunnigas förslag

om ändring av jorddelningslagen till grund för lagstiftningen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomarna i Norra

Roslags, Uppsala läns norra, Frgksdals, Nora, Ovansiljans, Bollnäs, Jämtlands

norra, Härjedalens, Hallands mellersta, Tössbo och Vedbo, Vartofta

och Frökinds, Torna och Bara, Västerbottens norra och Luleå domsagor,

stadsplaneutredningen och bgggnadsstgrelsen (ur de synpunkter de haft att

företräda), överlantmätarna i Uppsala, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs och

Västmanlands län, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges allmänna liypoteksbank, svenska

sparbanksföreningen och riksförbundet landsbygdens folk.

Göta hovrätt har uttalat, att förslaget vore lämpligt avvägt och så utformat

att det syntes väl ägnat att avhjälpa bristerna i gällande lag. Ägodelningsdomaren

i Uppsala läns norra domsaga har anfört, att vad anginge

förhållandena i nämnda län den numera gällande lagstiftningen syntes vara

tillräckligt effektiv att förhindra missbruk av avstyckningsinstitutet genom

skogsområdens avskiljande till men för jordbruket. Då emellertid förhållandena

kunde vara andra på annat håll, vore intet att erinra mot att skärpta

bestämmelser angående villkoren för avstyckning infördes. Oavsett de antydda

skärpta bestämmelserna innehölle förslaget på flera punkter lör tydliganden

av och tillägg till nuvarande lag av beskaffenhet att innefatta verkliga

förbättringar. Ägodelningsdomaren i Västerbottens norra domsaga har

yttrat, att förslagets regler angående de speciellt jordpolitiska villkoren för

avstyckning måhända icke innebure några större principiella nyheter utan

snarare kunde sägas innebära ett lagfästande av den praxis som utkristalliserat

sig vid tolkningen och tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna.

Dassa bestämmelser hade emellertid erhållit en i vissa hänseenden dunkel

eller i allt fall mindre tillfredsställande avfattning, och de av de sakkunniga

föreslagna bestämmelserna syntes äga ett avgjort företräde 1 ramför

de nuvarande stadgandena i ämnet såväl i systematiskt hänseende som

i fråga om klarhet och stringens i formellt avseende, överlantmätaren i Hallands

län anser, alt förslaget innebure så avgjorda fördelar i förhållande

till nu gällande lagstiftning, att en lagändring i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag med det snaraste borde genomföras. Den

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

ökade jordpolitiska kontroll av fastighetsbildningen som förslaget innebure

skulle enligt denne överlantmätares mening vara till största gagn såväl ur det

allmännas som ur jordbrukets egen synpunkt.

Jämväl överlantmätarna i Stockholms, Älvsborgs samt Göteborgs och Bolins

län ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Jämtlands och Västerbottens län

ha intagit en övervägande välvillig inställning till förslaget.

Ett flertal myndigheter ha vitsordat behovet av omedelbar revision

av de jordpolitiska villkoren för avstyckning men gjort

gällande, att förslagets bestämmelser i övrigt, särskilt dess regler om förrättningsförfarandet,

icke borde läggas till grund för lagstiftning. Den nu

ilrågasatta reformen borde sålunda begränsas att avse huvudsakligen den

jordpolitiska kontrollen.

1 ett av överlantmätaren i Östergötlands län åberopat protokoll, fört vid

sammanträde med länets lantmätareförening, har såsom mötets allmänna

uppfattning antecknats, att de rent jordpolitiska nyheterna i lagförslagets

19 kap. icke vore av den omfattning, att de i och för sig syntes kunna motivera

ett helt nytt kapitel, utan att de med fördel kunde tills vidare inarbetas

i gällande lag, samt att de mest genomgripande ändringarna beträffande

förrättningsförfarandet enligt 19 kap. lämpligen icke borde upphöjas

till lag annat än i samband med revision av hela jorddelningslagen och

närstående delar av jordabalken ävensom lantmäteriets omorganisation.

Överlantmätaren i Värmlands län har efter granskning av förslaget anfört

:

Som en sammanfattning må framhållas, att jag anser de nya regler, som

lagförslaget ur jordpolitisk synpunkt uppställt, i huvudsak vara väl motiverade,

men att viss uppmjukning beträffande möjligheterna att under vissa

omständigheter bilda s. k. ofullständiga fastigheter måste ske.

Däremot känner jag mig icke övertygad om att förslaget i övrigt nu bör

genomföras i den genomgripande nya form, det nu givits. Det måste nämligen

enligt min uppfattning vara mycket betänkligt att så helt arbeta om

ett kapitel i jorddelningslagen även i de delar, där vid tillämpningen inga

egentliga olägenheter anmält sig och vilka ändringar kunna medföra — förutom

i vissa fall ett omständligare förrättningsförfarande — att man binder

sig för ett visst förfaringssätt och system, innan de stora riktlinjerna i jorddelningen

och därmed intimt sammanhängande spörsmål (bl. a. lantmäteriets

arbetsuppgifter och organisation) klarlagts. Vidare framstår det som mindre

välbetänkt med denna omändring av 19 kap:s detaljer, innan revisionen av

planlagstiftningen skett och innan någon undersökning verkställts om möjligheterna

av att i en lag sammanföra bestämmelserna om fastighetsbildning

såväl inom stad som å landet. Med de stora införlivningar av ren landsbygd

med städer och samhällen, som nu sker, måste det vara ett av praktiska skäl

föranlett önskemål att samordna fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen.

Det synes mig därför vara mest naturligt, att de på grund av jordpolitiska

synpunkter nödvändiga ändringarna av jorddelningslagen liksom ock de tidsbesparande

och praktiska ändringar däri, som framkommit i betänkandet,

blott inordnas i den nuvarande lagens sammanhang, och att alltså omarbetningen

av hela 19 kap:s systematik m. m. finge anstå, intill dess den slutliga

revisionen av jorddelningslagen kommer till stånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

59

Kungl. May.ts proposition nr 232.

Liknande mening har uttalats i åtskilliga andra yttranden.

Flera myndigheter och sammanslutningar ha — utan att göra något direkt

uttalande om vilken omfattning den ifrågasatta lagstiftningen lämpligen bor

erhålla _ dock uttryckligen vitsordat behovet av en skärpt jord
politisk

kontroll.

Sålunda har kammarkollegiet, som på väsentliga punkter ansett sig icke

kunna instämma i förslaget, funnit åtgärder påkallade som begränsade möjligheterna

att uppdela större och medelstora gårdar. Ägodelningsdomaren

i Vtittle, Ale och Kullings domsaga förklarar, att det i domsagan förekomme

ett osedvanligt stort antal ofullständiga jordbruk, och uttalar, att det vid sådant

förhållande måste hälsas med tillfredsställelse, att de sakkunniga betonat

vikten av att de livsdugliga jordbruken bibehölles och krävde garantier

för att avstyckningar icke tillätes till men för familjejordbruken. Överlantmätaren

i Hallands län har, såsom redan tidigare anmärkts, ansett, att

den ökade jordpolitiska kontroll som förslaget innebure skulle vara till största

gagn såväl ur det allmännas som ur jordbrukets egen synpunkt. Länsstyrelsen

i Jönköpings län finner uppenbart, att ytterligare restriktioner rörande

den jordpolitiska kontrollen, främst vid avstyckningar, vore nödvändiga, och

uttalar, att en lagstiftning med syfte dels att förhindra att brukningsdelarna

bleve för små eller i övrigt olämpliga för att vara lönsamma och dels att utvidga

möjligheterna för sammanläggning av mindre fastigheter vore önskvärd

och även behövlig. Länsstyrelsen i Kalmar län ävensom länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och jordbrukskommissioner ha uttalat

samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört:

De föreslagna ändringarna i jorddelningslagen hava begränsats till avstyck - ningsinstitutet. Det torde även vara otvivelaktigt att behovet av en revision

av denna del av jorddelningslagstiftningen är mest framträdande. Har i länet

har redan på många håll uppkommit en alltför långt gående uppdelning

av jordbruks jorden genom avstyckning. Denna utveckling har starkt bidragit

till att flertalet jordbruk i länet äro småbruk eller ofullständiga jordbruk, vilket

i sin tur medfört att jordbruksnäringen kommit att fa arbeta under ur

jordbruksekonomisk synpunkt ogynnsamma förhållanden.

Genom den föreslagna lagstiftningen synas stora möjligheter finnas att förhindra

en fortsatt, ur jordbrukspolitisk synpunkt mindre lämplig jorddelning.

Länsstyrelsen har följaktligen i stort sett icke något att erinra mot de jordfa

rukspolitiska syften,'' åt vilka förslaget giver uttryck.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig vilja livligt vitsorda

behovet av att en effektivare kontroll över jorddelningen ur jordbruksekonomisk

synpunkt snart komme till stånd. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

har framhållit angelägenheten av alt utan tidsspillan möjligheter gåves

att förhindra tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk genom den icke

önskvärda och olyckliga sönderstyckning och lösryckning av skogsmarker från

jordbruksfastigheter som nu i avsevärd omfattning förekomme.

Å andra sidan har ett stort antal remissmyndigheter och sammanslutningar

uttalat starka betänkligheter mot att nu genomföra en par
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Knngl. Maj.ts proposition nr 232.

t i e 11 reform av den innebörd och omfattning som föreslagits av de sakkunniga.

Svea hovrätt erinrar om ett uttalande av de sakkunniga, att det icke pretenderades

alt det föreliggande avstyckningskapitlet skulle kunna utan vidare

inpassas i ett blivande större lagverk om fastighetsbildningen på landet, samt

framhåller tillika, att det påginge lagstiftningsarbete på närliggande rättsområden

samt utredningar rörande den statliga jordpolitiken. För genomförande

under dessa förhållanden av en mera genomgripande partiell reform

måste mycket starka skäl kunna åberopas. Enligt hovrättens uppfattning

vore emellertid skillnaden mellan å ena sidan de nu gällande materiella reglerna,

sådana de ansåges böra uppfattas och väl även i stort tillämpades, samt

å andra sidan förslagets motsvarande regler icke så synnerligen stor. Om det

emellertid skulle anses erforderligt att snarast införa de nya materiella reglerna

eller vissa av dem, syntes detta låta sig göra i form av partiella ändringar

i det nuvarande 19 kap. jorddelningslagen. Enligt lagberedningens uppfattning

borde en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden icke företagas utan

att full klarhet vunnits om de allmänna syften som härvid borde eftersträvas

i jordpolitiskt hänseende. Beredningen framhåller att hithörande problem för

närvarande vore föremål för särskild utredning och ifrågasätter, om icke de

sakkunnigas förslag till revision av avstyckningsreglerna borde vila, till dess

denna utredning förelåge och statsmakterna tagit ståndpunkt till densamma.

Även lantmäteristyrelsen —- som dock funnit en skärpning av förefintliga

jordpolitiska restriktioner av behovet påkallad — har framhållit den osäkerhet

som i fråga om den jordpolitiska målsättningen måste följa av det rådande

världsläget och har förklarat sig icke kunna finna, att i betänkandet förebragts

några övertygande skäl för ett ställningstagande till frågan om de riktlinjer

som borde uppställas för uppnående av den rationalisering av det svenska

jordbruket och fastighetsbeståndet som genom jorddelningslagstiftningen

skulle eftersträvas. Detta syntes lantmäteristyrelsen så mycket mera betänkligt

som de nu uppställda jordbrukspolitiska reglerna tydligen vore avsedda

att komma i tillämpning jämväl beträffande övriga gällande jorddelningsformer,

främst därvid nyskifte och omskifte. Under alla förhållanden borde enligt

lantmäteristyrelsens uppfattning den ur såväl jordbrukets som skogsbrukets

synpunkter påfordrade revisionen av jorddelningslagstiftningen inriktas

pa att tillskapa möjligheter för en efter vidare linjer gående reglering av förefintlig

fastighetsindelning och icke enbart på att förhindra nyskapandet av

mer eller mindre olämpliga fastigheter. Även om det kunde anses av behovet

påkallat att snarast förhindra en dylik fastighetsbildning, borde detta mål

kunna nås genom en mera tillfälligt inriktad förbudslagstiftning, utan att

därvid behövde befaras något föregripande av den allmänna revisionen av

jorddelningslagstiftningen.

I utlåtandet framhalles vidare, att man genom restriktioner i fråga om

fastighetsindelningen endast i viss mån kan påverka indelningen i brukningsenheter

samt att regleringen av fastighetsindelningen därför måste betecknas

såsom ett relativt otillräckligt instrument för jordpolitiken. I anslutning därtill

anföres:

opaginerad Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Vad särskilt avstyckningarna angår är att märka, att nybildning av för

jordbruk avsedda brukningsenheter till följd av stagnationen i folkökningen

på landsbygden numera i synnerligen hög grad nedgått inom hela riket, de

nordligaste länen undantagna, och en tendens till sammanslagning av brukningsenheter

kommer i stället till synes. Den parcellering, som blev en följd

av 1800-talets starka folkökning, börjar bytas i sin motsats, och statistiska

undersökningar visa, att en viss avfolkning av landsbygden är att vänta.

För framtiden torde alltså kunna emotses en minskning av antalet brukningsenheter

genom sammanslagning eller genom nedläggande av nu befintliga

sådana. Att låta denna process sköta sig själv skulle säkerligen medföra, att de

nya enheterna i många fall bleve föga lämpliga, och det måste därför framstå

såsom en jordpolitikens första angelägenhet att allt ifrån början söka leda

utvecklingen.

För att på tillfredsställande sätt kunna påverka denna utveckling är enbart

ett uppställande av lämplighetsvillkor för sammanläggning ej tillfyllest, utan

därför måste tydligen tillskapas ett helt nytt institut, en sammanslagningsplanering

med syfte att leda sammanläggningarna så, att den uppkommande

indelningen i mot brukningsenheter svarande fastigheter blir så lämplig som

möjligt. Lantmäteristyrelsen håller före, att denna planering är för de jordpolitiska

strävandena av så stor betydelse, att frågan därom bort upptagas

till behandling jämsides med den föreslagna regleringen av avstyckningsvillkoren.

Lantmäteristyrelsen har vidare framhållit, alt i den mån fastighetsbildningslagstiftningen

gjordes till ett medel för jordbrukspolitiken, det vore nödvändigt

att i görligaste mån klargöra denna politiks mål, enär eljest de jordbrukspolitiska

föreskrifterna måste bliva synnerligen svävande och svåra att

tillämpa i praktiken. Lantmäteristyrelsen, som förklarat sig icke kunna biträda

de sakkunnigas förslag till förrättningsförfarande, har därjämte hävdat,

att en ingående utredning borde ske för att åstadkomma ett efter nutida krav

mera lämpat, enklare och snabbare samt därigenom jämväl billigare förrättningsförfarande.

På grund av det anförda funne sig lantmäteristyrelsen icke

kunna tillstyrka, att förslaget till lag om ändring i vissa delar av jorddelningslagen

nu upphöjdes till lag.

1942 års jordbrukskommitté har med hänsyn till det sammanhang, som

funnes mellan den statliga jordbrukspolitiken och den jordpolitiska kontrollen

vid fastighetsbildning, avstyrkt, alt en så långt syftande reform som den

av de sakkunniga föreslagna genomfördes, innan klarhet vunnits rörande

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Det vore emellertid angeläget,

att en reform av lagstiftningen angående fastighetsbildningen på landsbygden

komme till stånd snarast möjligt efter det riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken uppdragits. Egnahemsstyrelsen har i sitt yttrande uttalat

samma mening.

Liknande uttalanden ha gjorts i åtskilliga andra yttranden.

I några av de nu nämnda yttrandena har emellertid behov av omedelbar

reform ansetts föreligga på en punkt, nämligen i fråga om den bestämmelse

i förslaget vars syfte angivits vara alt tillgodose intresset att vid jordbruket i

en ort såsom stöd för detsamma behålla behövlig skog. Yttranden i denna

riktning föreligga sålunda från 1942 års jordbrukskommitté, egnahemssty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

relsen, ledamoten i skogsstyrelsen hemmansägaren K. A. M. Andersson och

Sveriges lantbruksförbund. Jordbrukskommittén och Sveriges lantbruksförbund

ha därjämte ansett, att åtgärder omedelbart borde vidtagas för att

understryka vikten av en restriktiv prövning i fråga om de jordpolitiska

förutsättningarna för avstyckning.

Lämpligheten och behovet av att ur den pågående allmänna revisionen av

jorddelningslagen bryta ut reglerna om avstyckning har starkt ifrågasatts

jämväl av ett flertal andra myndigheter och sammanslutningar.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett möjlighet saknas att

bedöma räckvidden och betydelsen av de föreslagna bestämmelserna om avstyckning

och om deras lämplighet såsom led i en blivande lagstiftning om

jorddelning å landet. Behovet av de föreslagna, enligt föreningens mening

uppenbart provisoriska ändringarna kunde icke påstås vara så trängande,

all dess tillgodoseende icke kunde uppskjutas i väntan på resultatet av utredningen

i dess helhet. Överlantmätaren i Gotlands län anser, att för Gotlands

del mycket ej vore att vinna genom ytterligare skärpning av jorddelningslagstiftningen.

överlantmätaren och lantmätarna i Kronobergs län förmena,

att förslaget till ändringar i 19 kap. jorddelningslagen icke innefattade några

mera betydande förändringar; gällande rättsregler tillämpades i allmänhet

redan på det sätt förslaget avsåge. Det kunde då ifrågasättas, om det vore behövligt

att utbryta avstyckningskapitlet ur den pågående revisionen av jorddelningslagen,

allra helst som de sakkunniga redan nu förutsatte, att vissa

delar av kapitlet måste under fortgående revision omarbetas, överlantmätaren

i Kalmar län har ifrågasatt lämpligheten av att med förbigående av

t rågan om lantmäteriets organisation och därmed sammanhängande spörsmål

företaga den föreslagna revisionen, särskilt som en granskning av gällande

regler om laga skifte sannolikt komme att belysa behovet av att organisationsfrågan

i detta sammanhang upptoges till behandling. Länsstyrelsen

i Hallands län har icke kunnat finna, att de sakkunniga förebragt övertygande

skal för åsikten att tillämpningen av nu gällande bestämmelser medförde

sådan skada för jordbruket som kunde motivera, att man underkastade

sig de olägenheter som vore förenade med partiella reformer av föreslagen

art. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att frågan om tidpunkten

för genomförandet av den föreslagna reformen borde närmare övervägas,

därvid länsstyrelsen uppgivit, att behovet av nya avstyckningsregler

icke vore trängande för länets vidkommande. Egnahemsnämnderna i Västerbottens

och Norrbottens län ha ansett att jorddelningslagstiftningen borde

upptagas i ett sammanhang; eljest förlorades lätt perspektivet. De nya avstyckningsreglerna

innebure inga större förändringar. I huvudsak uppnåddes

endast det resultatet, att lagen stadfäste den praxis som redan tillämpades.

Jämväl länsstyrelsen i Gotlands län ävensom länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och jordbrukskommissionen i samma län samt skogsvdrdsstyrelsen

i Kalmar Ems norra område ha förordat, att med reformen av

avstyckningsreglema borde anstå i avbidan på revisionen av jorddelningslagstiftningen

i dess helhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts proposition nr 232.

6a

I åtskilliga utlåtanden har framförts kritik mot de sakkunnigas förslag

med utgångspunkt från att förslaget vore för negativt och i alltför ringa

grad beaktade kravet på positiva åtgärder till rationalisering

av fastighetsbeståndet.

I sådant hänseende må erinras om att lantmäteristyrelsen hävdat, att revisionen

av jorddelningslagstiltningen borde inriktas på att tillskapa möjligheter

för en efter vidare linjer gående reglering av fastighetsindelningen

och icke enbart på att förhindra nyskapandet av mer eller mindre olämpliga

fastigheter. En dylik fastighetsbildning borde kunna förhindras genom

en mera tillfälligt inriktad förbudslagstiftning utan att därvid behövde befaras

något föregripande av den allmänna revisionen av jorddelningslagsliftningen.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har uttalat, att i den mån de föreslagna

partiella reformerna verkligen vore brådskande och av behovet påkallade

någon vägande invändning icke kunde göras mot de sakkunnigas

ståndpunkt att till särskild behandling utbryta reglerna om avstyckning.

Denne överlantmätare förmenar emellertid, att det genom tillägg till 1 kap.

8 § jorddelningslagen eller på annat sätt borde klart och tydligt utsägas, att

de i 19 kap. införda kraven på fastighetsbildningen skulle gälla jämväl vid

laga skifte.

1 utlåtandet anföres vidare:

Spörsmålet huru man i stort sett skall kunna åstadkomma och genomföra

den erforderliga revideringen, omarronderingen och saneringen av

fastighetsbeståndet hava de sakkunniga icke upptagit till behandling. Ett

grundvillkor för att man skall kunna fatta ställning till frågan, vad som bör

åtgöras för att få fastighetsbeståndet å landet i görligaste mån lämpat för ett

ekonomiskt och rationellt jordbruk och skogsbruk, är att man efter en

skyndsam inventering av fastighetsbeståndet förskaffar sig en klar bild

över huru detta såväl till areal och sammansättning som arrondering verkligen

är.

Skall man kunna få verkligen klarlagt, huru fastighetsbeståndet ter sig,

och med stöd därav få fram bästa möjliga resultat i fråga om fastighetsbildningen,

måste ett katasterverk i en eller annan form, och detta ju förr

dess bättre, upprättas.

I fortsättningen av yttrandet framhålles, att 1942 års jordbrukskommitté

fatt i uppdrag att göra vissa försök i syfte att få fram riktlinjerna för en

regional fastighetsplanering. Enligt överlantmätarens mening vore man här

inne på rätt väg. Vidare fästes uppmärksamheten på den försöksverksamhet,

som igångsatts av norrlandskommittén. Denna försöksverksamhet med en

lokal jordnämnd i vartdera av de båda försöksområdena, det ena i norra

Ångermanland och det andra i södra Norrbotten, borde vara vägledande och

av stor betydelse då det gällde att få fram riktlinjer för att göra fastigheterna

i Norrland mera lämpliga och bättre arronderade.

överlantmätaren i Västerbottens län har hemställt, alt med revisionen av

19 kap. jorddelningslagen finge anstå, till dess revisionen av jorddelningslagen

i dess helhet komme till stånd, och har framhållit, alt om nu en

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

grundlig revision av reglerna om avstyckning skulle äga rum, frågan om möjligheten

att verkställa utflyttning i samband med avstyckning samt rätt att

erhålla statsbidrag för sådan utflyttning borde upptagas. Överlantmätaren i

Norrbottens län uttalar, att en ytterligare försämring av fastighetsindelningen

icke kunde hindras utan revision av de civilrättsliga reglerna för överlåtelse

av fast egendom. För att fastighetsbildningen skulle kunna ske med tillräckligt

beaktande av jordbruksekonomiska synpunkter borde förrättningsinstitutet

ordnas efter riktlinjer som väsentligen skilde sig från de grunder som förslaget

vilade på. Det borde giva möjlighet att i ett sammanhang behandla de tekniska

frågor som vore av betydelse för lämpligheten hos de fastigheter som

tillskapades eller ombildades. I yttrandet betonas vidare nödvändigheten av

inventeringar och regionplaneringar, s. k. bygdeplaner, som skulle innefatta

målsättningen för fastighetsbildningen inom bygden. Därjämte borde övervägas

att efter erforderlig revision göra bestämmelserna om statsbidx-ag till

kostnader för utflyttning, väganläggning och odling tillämpliga vid avstyckning

i vissa fall. En radikal förenkling av förrättningsförfarandet vore behövlig och

den slutliga lösningen av förrättningarnas konstruktion syntes icke kunna frikopplas

från frågan om lantmäteriväsendets organisation. J ordbrukskommissionen

i Norrbottens län har förklarat sig instämma i överlantmätarens utlåtande.

Liknande synpunkter ha uttalats av Sveriges lånt mätare förening.

Jämtlands läns lantmätare förening anser det grundläggande villkoret för en

lösning av Norrlands fastighetsbildningsproblem vara, att frågan om omskifte

på basis av nu rådande förhållanden först upptages till prövning.

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium har uttalat, att till grund

för lagförslaget, betraktat som helhet, icke läge de tekniskt-ekonomiska och

näringspolitiska utredningar som varit önskvärda. Lärarkollegiet har med hänsyn

härtill föreslagit, att med utgångspunkt från sakkunnigförslaget de reformer

som kunde anses väsentliga nu genomfördes i 19 kap. jorddelningslagen

men att kapitlet i övrigt bibehölles i avvaktan på framläggande av ett

reformprogram i större stil.

Frågan om fastigheternas utformning ur tekniskt-ekonomiska

synpunkter har uppmärksammats jämväl i ett flertal andra

yttranden.

Domänstyrelsen har sålunda yttrat:

Såsom betänkandet ger vid handen har här i främsta rummet åsyftats en

närmare utformning av de jordpolitiska, d. v. s. de ur allmänt närings- och

socialpolitiskt intresse uppställda villkoren för avstyckning. Däremot synes

i detta sammanhang mera framträdande uppmärksamhet icke ha ägnats frågan,

hur en fastighet ur tekniskt-ekonomiska synpunkter bör vara beskaffad.

På grund av den under senare år inträffade snabba utvecklingen på det tekniska

området måste i högre grad än tidigare tillses, att förutsättningar finnas

för ett utnyttjande av maskinella anordningar, bl. a. för underlättande av det

manuella arbetet. Fastigheterna böra bilda brukningstekniskt lämpliga produktionsområden

med bästa möjliga kommunikation mellan olika delar av

fastigheten samt med hänsyn till utforsling och avsättning av produkter av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

65

skilda slag. Väg- och dikessystemen böra vara rationellt utformade. Ett för

skogsbruket betydelsefullt spörsmål är att skiftesläggningen verkställes under

hänsynstagande till nutida krav å skogsekonomi och skogstekniska anspråk

samt till frågan om lämplig arrondering av befintliga fastigheters skogsmarkstillgångar.

I den mån det kan ske under former, som ej äro för skogsägarna

allt för betungande och omständliga samt till rimliga kostnader för såväl den

enskilde som det allmänna, synes ett omskifte av långa och smala eller eljest

ur skogsteknisk synpunkt mindre lämpliga skiften vara ett starkt framträdande

önskemål. I samband härmed står även frågan om tillgodoseendet i vidgad

utsträckning av det sedan lång tid tillbaka vid skilda tillfällen framförda

förslaget att till gemensamhetsskogar sammanföra ett flertal större eller

mindre skogsskiften.

Domänstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke en allsidig utredning i dessa

hänseenden borde göras, innan nya grunder för avstyckning fastställdes.

Åven länsstyrelsen i Blekinge län har funnit utvecklingstendenserna på

jordbrukets och angränsande områden icke tillräckligt beaktade av de sakkunniga.

Länsstyrelsen har härvid framhållit sådana faktorer som den fortgående

rationaliseringen inbegripet mekaniseringen, vilken på såväl jordbrukets

som skogsbrukets områden kunde väntas medföra djupgående förändringar;

dessa förändringar kunde även komma att beröra frågan om lämplig

storlek och arrondering av fastigheter. Enligt länsstyrelsens mening hade vidare

de växande tendenserna till kooperation vid själva jordbruksdriften bort

beaktas. Därjämte har nämnts att utnyttjandet av elektrisk kraft för landsbygdens

del inom en nära framtid komme att i olika avseenden få en större

omfattning och betydelse. Länsstyrelsen har även ansett den allmänna erinran

kunna göras, att det framlagda förslaget väl ensidigt beaktade fastighetsbildningen

från jordbrukets synpunkter med åsidosättande framför allt av skogsbrukets

betydelse. Industriens utredningsinstitut har uttalat sig på liknande

sätt.

Även lantbruksstyrelsen, Norrlandskommittén, Kopparbergs läns lantmätareförening

samt hushållningssällskapet och jordbrukskommissionen i Gävleborgs

län ha givit uttryck åt den uppfattningen, att de tekniskt-ekonomiska

frågornas betydelse för en rationell fastighetsbildning icke i tillräcklig grad

beaktats i förslaget.

Såsom skäl mot att nu genomföra en skärpning av de jordpolitiska villkoren

för avstyckning har i åtskilliga yttranden anförts, att en tillfredsställande

jordpolitisk kontroll icke kunde ernås, om icke genom revision av

de civilrättsliga reglerna om överlåtelse av fast egend

o m den privata jorddelningen bringades att upphöra.

Hovrätten för Övre Norrland har förklarat, att det förhållandet att man

icke kunnat komma till rätta med t. ex. de för jordbruket skadliga skogsköpen

icke berodde på brister i jorddelningslagens 19 kap. utan anledningen

därtill vore att söka i den av de sakkunniga påtalade bristande överensstämmelsen

mellan den allmänna civilrätten och fastighetsbildningslagstiftningen.

Ägodelningsdomarcn i Kalix domsaga har understrukit vikten av att de

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. t samt. Nr 232. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

fiö Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

frågor som vore under behandling hos lagberedningen först vunne sin lösning

samt vidare yttrat:

Såsom de sakkunniga i sin allmänna motivering närmare utvecklat är

den verkan gällande rätt tillägger överlåtelse av fysisk del av fastighet,

s. k. arealöverlåtelse, sådan att den väl icke helt förtager betydelsen av

.jordpolitiska villkor för avstyckning men dock förringar denna betydelse i

avsevärd mån. Vidare måste, såsom de sakkunniga även framhålla, andelsköpets

sakrättsliga giltighet försvaga betydelsen av jordpolitiska villkor för

fastighetsbildning. Jämväl möjligheten för dem som äga olika ideella andelar

i en fastighet att sämjevis dela fastigheten sig emellan reducerar, såsom de

sakkunniga anföra, betänkligt betydelsen av fastighetsindelningen och de

jordpolitiska villkoren för fastighetsbildningen. Därjämte kan framhållas,

att vår arvslagstiftning ofta motverkar önskemålet att en delning av jord

icke sker i mindre delar än som ur jordpolitisk synpunkt kan anses lämpligt.

Lösningen av nu berörda spörsmål är av grundläggande betydelse för fastighetsbildningslagstiftningen.

En tillfredsställande jordpolitisk kontroll av fastighetsbildningen

kan enligt vad erfarenheten visar icke ernås, om icke den

privata fastighetsbildningen genom lagstiftningsåtgärder och genom åtgärder,

ägnade att undanröja motiven för kringgående av stvckningsförbuden, bringas

att upphöra. Vid den lagberedningen anförtrodda revisionen av jordabalken

torde i viss utsträckning hithörande frågor upptagas till behandling.

Det synes därför lämpligt alt vänta med reformering av avstyckningsreglerna

till dess nämnda rättsliga spörsmål vunnit sin lösning genom ny lagstiftning.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har uppgivit, att i slöra delar av Kopparbergs

län den för jordbruket skadliga uppdelningen av jorden icke berodde

tillnärmelsevis så mycket på olämpliga avstyckningar som fastmera

på den privata jorddelningen. För denna landsända vore det därför ett

viktigt jordpolitiskt intresse, att den privata jorddelningen upphörde. En

skärpning av avstyckningsvillkoren kunde befaras komma att medföra privat

jorddelning i ökad omfattning. Överlantmätaren i Västerbottens län anser,

att man vid framläggande av förslag, som förutsattes utgöra en fullbordad

revision, borde som villkor uppställa att de civilrättsliga reglerna för förvärv

och annan ändring av äganderätt till jord vore inriktad efter samma jordpolitiska

linjer som läge till grund för förslaget. Överlantmätaren i Norrbottens

län befarar, att skärpta jordpolitiska krav kunde giva anledning till

privat fastighetsbildning i ökad omfattning. Enligt skogsstyrelsens mening

är det av vikt, att dualismen mellan den speciella fastighetsbildningslagstiftningen

och den allmänna civilrätten bringas ur världen. Behovet därav

bleve så mycket större, i händelse det föreliggande lagförslaget genomfördes,

som ett restriktivare avstyckningsförfarande kunde förväntas medföra ett

ökat användande av möjligheterna till privat jorddelning för att kringgå detsamma.

— Angelägenheten av att snarast söka avlägsna motsättningen mellan

civilrättens allmänna regler om rätt till jord och den speciella fastighetsbildningslagstiftningen

har betonats jämväl i de yttranden som avgivits av

lantbruksstgrelsen, egnahemsnämnden i Västerbottens län, länsstyrelserna i

Östergötlands, Älvsborgs och Kopparbergs län, hushållningssällskapet och

jordbrukskommissionen i Gävleborgs län, hushållningssällskapet i Västerbot
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 232

tens län, Sveriges lantmätareförening och föreningen Sveriges häradshövdingar.

I fråga om förhållandet till civilrättens regler om äganderätt till jord har

lagberedningen uttalat, att i beredningens uppdrag att verkställa revision avjordabalken

såsom en mycket betydelsefull detalj inginge att i görligaste mån

avhjälpa den bristande överensstämmelsen mellan de civilrättsliga verkningarna

av avtal om fast egendom och de normer för fastighetsbildningen vilka

med hänsyn till allmänna intressen uppställts i jorddelningslagstiftningen.

Beträffande arealöverlåtelse vore det, om man icke ville uppgiva kravet på

överensstämmelse mellan den civilrättsliga lagstiftningen och jorddelningsreglema,

svårt att finna någon annan utväg än att förklara legal fastighetsdelning

vara ett oundgängligt led i överlåtelsen. Beredningen torde därför

komma att förbinda överlåtelsen med fastighetsbildningens genomförande på

det sättet, att överlåtelsen skulle gå åter, därest fastighetsbildningen icke

komme till stånd. I fråga om överlåtelse av ideell andel i fastighet har beredningen

anfört, att lagen icke borde sanktionera andelsöverlåtelser som

avsåge eller grundade sig på sämjedelning av fastigheten. En överenskommelse

om sämjedelning borde icke få den rättsverkan, att en delägare betraktades

såsom ägare av det område, som genom sämjedelningen avskilts

åt honom. Vad sedan anginge överlåtelse av fastighets andel i samfälld mark

borde sådan andel ej få för sig överlåtas. Spörsmålet om tillåtligheten av

andelsförvärv i samfällt strömfall krävde emellertid ett särskilt övervägande.

Med beredningens nu angivna preliminära ståndpunktstagande till några av

de problem, som komme att behandlas i en ny jordabalk, hade beredningen

icke något att erinra mot att de sakkunniga grundat vissa delar av de nu

framlagda lagförslagen på den uppfattningen, att privata delningar av fastigheter

ej borde godtagas i vidare mån än som skett i den gällande jorddelningslagstiftningen.

I vad mån beredningens förslag kunde komma att föranleda

ändringar i det föreliggande förslaget vore dock svårt att nu överblicka.

Beträffande vissa mer betydelsefulla avsnitt av förslaget till ändringar i

jorddelningslagen må här i övrigt återgivas följande allmänna synpunkter i

yttrandena.

Vad de sakkunniga på tal om den jordpolitiska kontrollens utövning anfört

rörande prövningen av jorddelningsärendena samt de ordinarie

fastställelsemyn dig h eternas sammansättning har blivit

föremål för bemötande i några utlåtanden.

Kammarkollegiet har sålunda i motsats till de sakkunniga hävdat, att prövningen

av ifrågasatt jorddelnings tillåtlighet icke borde tillhöra överlantmäiare

och ägodelningsrätt utan i stället helt anförtros åt administrativa myndigheter.

Vid en sådan prövning måste huvudsakligen lämplighetssynpunkter

anläggas; rättsfrågorna spelade därvid en underordnad roll. Det kunde ifrågasättas,

om ägodelningsrätten ägde deri allsidiga kompetens som syntes vara

erforderlig vid prövning av tillåtligheten av avstyckningar för bostads- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

industriändamål och om icke länsstyrelsen i dessa fall vore en lämpligare

instans även utanför planlagda områden.

Den redan tidigare framförda tanken på ägodelningsrätt såsom

specialdomstol med helt län till jurisdiklionsområde har upptagits i ett par

utlåtanden. Ägodelrtingsdomaren i Ångermanlands norra domsaga har sålunda

befarat, att i nämnda domsaga med dess stora mängd av svårhanterliga

jorddelningsmål och stora antal vanliga rättegångsmål det icke skulle

kunna bliva möjligt för häradshövdingen att få tid att tillräckligt intränga i

jorddelningsfrågorna. Ville man vinna något verkligt resultat med jordpolitiken,

kunde man enligt denne ägodelningsdomares övertygelse ej undgå alt

inrätta ägodelningsrätter som specialdomstolar med erforderlig fackkunskap

i förekommande frågor, överlantmätarna i Älvsborgs, Västernorrlands och

Västerbottens län liksom ock Sveriges lantmätareförening och Västerbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha ansett frågan om omorganisation

av ägodelningsrätterna höra ytterligare övervägas.

Tidigare har omnämnts, hurusom de sakkunniga förklarat sig ha för

avsikt att framdeles i samband med en fullständigare revision av fastig - hetsbildningsväsendet upptaga frågan om införande av möjlighet att

å det allmännas vägnar bringa fastställelsebeslut

under högre instans’ prövning. Emellertid har i flera yttranden

betonats önskvärdheten av att denna fråga snarast bleve löst. Svea

hovrätt har sålunda framhållit, att ju strängare de jordpolitiska villkoren

för fastighetsbildningen utformades, desto större bleve frestelserna att släppa

igenom förrättningsresultat som enligt lagstiftarens mening icke borde

godkännas.

Bestämmelser om klagorätt för det allmänna ha efterlysts jämväl av

ägodelning sdomarna i Västra Göinge och Västerbottens norra domsagor,

överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västerbottens och Norrbottens

län, länsstyrelsen i Älsborgs län samt egnahemsnämnden i Örebro

län.

Om lämpligheten av de föreslagna fastighetsbildningsnämnd

e r na råda i remissyttrandena mycket delade meningar. I vissa utlåtanden

betecknas införandet av dylika nämnder såsom en mycket betydelsefull

nyhet, som kunde förväntas bliva till verkligt gagn. Bland myndigheter

som sålunda intagit en i huvudsak välvillig inställning till förslaget i denna

del må nämnas Svea hovrätt, flera överlantmätare, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

tolv egnahemsnämnder, skogsstyrelsen jämte 18 skogsvårdsstyrelser,

några länsstyrelser, Sveriges lantmåtareförening, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund och riksförbundet landsbygdens folk.

Å andra sidan ha åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ställt sig

avvisande och uttalat, att fastighetsbildningsnämnderna knappast skulle få

någon uppgift att fylla. Erforderlig sakkunskap funnes att tillgå hos överlantmätare

och ägodelningsnämndemän, och dessutom stode alltid den möjligheten

till buds att inhämta utlåtande av egnahemsnämnd, skogsvårdsstyrelse

eller jordbrukskommission, när så kunde vara erforderligt. Dessa

opaginerad Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

institutioner representerade, envar på sitt område, den högsta samlade sakkunskapen

inom respektive förvaltningsområde. Det syntes då mest ändamålsenligt

att fastställelsemyndigheten hade möjlighet att i det aktuella

fallet höra just den institution inom vars intressesfär frågan närmast hörde

hemma. I varje fall syntes fastighetsbildningsnämndens uppgifter kunna

överflyttas på något redan existerande organ såsom egnahemsnämnden eller

jordbrukskommissionen.

På sist angivna grunder har förslaget om inrättande av fastighetsbildningsnämnder

avstyrkts av ett flertal ägodelningsdomare, lantmäteristyrelsen

och flera överlantmätare, tio egnahemsnämnder och två skogsvärdsstyrelser,

tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium, flera länsstyrelser

samt föreningen Sveriges häradshövdingar.

1912 års jordbrukskommitté liksom även egnahemsstyrelsen, hushållningssällskapet

i Göteborgs och Bohus län samt Sveriges lantbruksförbund

ha förordat, att med prövningen av spörsmålet finge anstå i avbidan på

lösningen av de organisationsfrågor som vore föremål för övervägande inom

jordbrukskommittén.

Mot det sätt varpå förrättningsförfarandel blivit utformat i förslaget

ha, såsom tidigare antytts, de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

varit genomgående kritiska. Det erinras om att det enligt direktiven

för de sakkunniga borde eftersträvas att förenkla förrättningsförfarandet

och göra det billigare och snabbare; i stället hade förfarandet i förslaget

snarare gjorts mer omständligt och tidsödande än enligt gällande lag.

Därjämte göres gällande, att frågan om lantmäteriförrättningamas konstruktion

borde lösas i ett sammanhang och att denna lösning icke kunde Inkopplas

från frågan om lantmäteriväsendets organisation.

Lantmäteristyrelsen, som förklarat sig icke kunna biträda förslaget till avstyckningsförfarande,

har yttrat, att förrättningsförfarandet kunde utformas

efter två helt skilda linjer: antingen kunde man behålla avstyckningsförrättningen

men låta den vinna verklig laga kraft och alltså låta fastställelseprövningen

bortfalla eller också avskaffade man förrättningskaraktären, i

den mån det vore möjligt. Den handläggning som föreginge fastställelseprövningen

skulle då få karaktären av en i görligaste mån formlös utredning,

och fastighetsbildningens tyngdpunkt skulle förläggas till fastställelseprövningen.

Styrelsen har förklarat sig icke vara beredd att omedelbart taga

ståndpunkt till frågan, vilkendera av dessa två utvägar som borde väljas.

Frågan tarvade dessförinnan ytterligare utredningar och överväganden.

En kritisk eller helt avvisande inställning gentemot förslagets förrättningsförfarande

har ock intagits av överlantmätarna i Södermanlands, Östergötlands,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands, Ålvsborgs, Värmlands,

Örebro, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Sveriges

lantmätare förening och ett flertal enskilda lantmätare.

I fråga om förfarandet har ägodelningsdomaren i Kalix domsaga anfört

bland annat, att en snabb och billig handläggning vore av stor betydelse för

jordbrukspolitiken samt att tyngdpunkten i förfarandet borde ligga på för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.

rättningsstadiet. Härför erfordrades emellertid förutom ändringar i reglerna

för förrättningsförfarandet även vissa organisatoriska reformer. Dessa borde

genomföras samtidigt med ändringarna i reglerna om förrättningsförfarandet.

Även avlöningssystemet borde med det snaraste reformeras. Jämväl

ägodelningsdomaren i Gästriklands västra domsaga, Norrlandskommittén och

häradshövdingföreningen ha uttalat önskemål om förenkling av förfarandet.

Departementschefen.

Det förslag till ändring i jorddelningslagen som fastighetsbildningssakkunniga

nu framlagt har främst till syfte att hindra olämplig jorddelning

genom avstyckning. Det uttalas i betänkandet, att den skada som tillskyndas

jordbruket genom jorddelning vore att tillskriva avstyckningarna i högre

grad än skiftena, och de sakkunniga ha därför funnit mest brådskande att

överse avstyckningsreglerna. Det är med hänsyn till detta förslagets huvudsyfte

naturligt, att de i sakligt hänseende mest betydande nyheterna i förslaget

röra de jordpolitiska villkoren för avstyckning. Förslaget är emellertid

icke begränsat till dessa villkor; även övriga delar av avstyckningkapitlet

ha gjorts till föremål för översyn. Enligt de sakkunnigas mening skulle revisionen

beträffande avstyckningsinstitutet vara i huvudsak fullbordad med

det förslag som nu framlagts av dem.

Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ha ur skilda synpunkter uttalat

betänkligheter mot att nu genomföra en lagstiftning av den omfattning

och innebörd som föreslagits av de sakkunniga. I viss utsträckning äga

väl de invändningar som sålunda framställts ej längre giltighet, i det att vissa

av de i remissyttrandena åsyftade utredningarna, såsom angående revision

av planlagstiftningen samt rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken,

numera slutförts. I den mån erinringarna taga sikte på de

olägenheter som äro förenade med en partiell reform torde de emellertid

böra i viss omfattning beaktas. Det synes sålunda knappast välbetänkt att

till särskild behandling utbryta sådana delar av avstyckningskapitlet som ha

närmare samband med jorddelningslagens bestämmelser i övrigt och som

därför kunna förväntas komma att röna inverkan av den fortsatta revisionen.

Detta torde i synnerhet gälla de regler som ha avseende å själva avstyckningsinstitutets

struktur. Frågan om detta instituts utformning lärer ej

kunna bringas till en slutgiltig lösning i detta sammanhang. Avstyckningsinstitutet

måste nämligen till sin innebörd och funktion anses vara i väsentlig

grad beroende ej mindre av utformningen av övriga jorddelningsformer

än även av den inom lagberedningen pågående revisionen av civilrättens

regler om äganderätt till jord. Samma betraktelsesätt gör sig gällande beträffande

förrättningsförfarandet. Man torde få utgå ifrån att reglerna härom

till stor del måste vara gemensamma för nu ifrågavarande och andra jorddelningsinstitut.

Frågan, hur önskemålen om ett enklare och därmed också

billigare och snabbare förfarande skola kunna tillgodoses, synes därför böra

prövas i ett större sammanhang. Härtill kommer, att lösningen av frågan om

förrättningsförfarandet enligt sakens natur nära sammanhänger med frågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

om lantmäteriets organisation. Denna fråga har varit föremål för utredning

av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka i december 1946 avgivit betänkande

med förslag i ämnet. Det torde i detta läge icke vara möjligt att nu taga

ställning till det sätt varpå förrättningsförfarandet bör utformas.

Den nu förordade begränsningen medför vidare, att ej heller de i betänkandet

avhandlade spörsmål som hänföra sig till fastställelseproceduren

eller de fastighetsbildande myndigheternas sammansättning och uppgifter

böra nu upptagas till prövning.

Några olägenheter torde icke uppstå, om man låter nu nämnda frågor anstå

till den slutliga revisionen av jorddelningslagen. Det huvudsakliga syftet

med förslaget lärer nämligen kunna vinnas genom en omarbetning av de

ur jordpolitisk synpunkt uppställda villkoren för avstyckning. Att en dylik

revision är av behovet påkallad har bekräftats i åtskilliga av de inkomna

remissyttrandena. Vad i dessa utlåtanden anförts ger vid handen, att gällande

lags villkor för avstyckning visat sig otillräckliga för att hindra tillkomsten

av icke bärkraftiga brukningsdelar och frånskiljandet av behövlig

skog från jordbruket. Även om dessa missförhållanden varit mindre märkbara

i vissa delar av landet, torde dock på andra håll behovet av en skärpt

jordpolitisk kontroll ha gjort sig gällande med sådan styrka, att det icke synes

tillrådligt att låta med frågans lösning anslå i avvaktan på den allmänna

revisionen av jorddelningslagstiftningen. Ett avgörande skäl för en omedelbar

revision av de materiella reglerna för avstyckning utgör det aktuella

kravet på jordbrukets rationalisering. Parcelleringen av landets jordbruksjord

har otvivelaktigt drivits för långt, med påföljd att ett stort antal småbruk

bildats, å vilka icke kan drivas en ändamålsenlig produktion. För att ombilda

dessa små brukningsdelar till större, för jordbruksdrift bättre lämpade

enheter och bland annat därigenom bereda innehavarna av dylika jordbruk

möjligheter att uppnå en med jämförliga befolkningsgrupper likvärdig levnadsstandard

torde det bliva nödvändigt att statsmakterna i betydligt ökad

omfattning lämna sin medverkan till jordbrukets rationalisering. I den mån

rationaliseringssträvandena komma att inriktas på en utvidgning av brukningsdelarnas

areal eller en förbättring av arronderingen eller ägosammansättningen,

torde det bliva nödvändigt att — vid sidan av sammanläggning,

eventuellt i kombination med avstyckning — företaga mer eller mindre omfattande

omskiften och ägoutbyten. Emellertid lägga gällande bestämmelser

härom i åtskilliga avseenden hinder i vägen för genomförandet av en ur jordbruksekonomisk

synpunkt önskvärd förändring av ägoförhallandena. Att i

görlig mån söka undanröja dessa hinder är en väsentlig uppgift för den pågående

revisionen av jorddelningslagstiftningen. Denna torde emellertid

laga ytterligare åtskillig tid. Det är tydligen angeläget tillse, att icke till följd

av nuvarande brister i den jordpolitiska kontrollen utgångsläget för den statliga

rationaliseringsverksamheten försämras, och i detta hänseende torde reglerna

om avstyckning påkalla särskild uppmärksamhet. Att härvidlag lämna

skiftesreglerna å sido kan visserligen, såsom påpekats i flera remissutlåtanden,

anses mindre följdriktigt. Emellertid torde den skada som genom jorddelning

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Iiungl. Maj:ts proposition nr 232.

tillskyndas jordbruket kunna i väsentligt högre grad tillskrivas avstyckning^

ama än skiftena, och behovet av en revision av avstyckningsreglema torde

ur denna synpunkt vara mest framträdande. Härtill kommer, att de lämplighetskrav

som i förslaget uppställas för nybildning genom avstyckning torde

komma att analogivis vinna tillämpning vid tolkningen av de mera allmänt

avfattade villkoren för skifte av odelad jord. Att detta innebär en lagteknisk

ofullkomlighet måste medgivas, men den synes dock såsom i betänkandet

anförts kunna liksom hittills tolereras såsom ett provisorium.

Vid redogörelsen för remissmyndigheternas allmänna inställning till den

ifrågasatta revisionen har nämnts, hurusom åtskilliga myndigheter gjort

gällande, att en tillfredsställande jordpolitisk kontroll icke kunde ernås, om

icke genom revision av de civilrättsliga reglerna om överlåtelse av fast egendom

den privata jorddelningen bragtes att upphöra. Farhågor ha vidare uttalats

för att skärpta jordpolitiska krav kunde giva anledning till privat

jorddelning i ökad omfattning. Vad sålunda anförts rörande dualismen mellan

civilrätten och fastighetsbildningslagstiftningen utgör icke något egentligt

nytt; frågan har i betänkandet varit föremål för fastighetsbildningssakkunnigas

uppmärksamhet. De sakkunniga ha sålunda i detta hänseende uttalat,

att betydelsen av jordpolitiska villkor för avstyckning i avsevärd mån förringades

genom den verkan gällande rätt tilläde överlåtelse av visst område

på marken eller av andel i samfälld mark samt att även möjligheten för dem

som ägde olika ideella andelar i en fastighet att sämjevis dela fastigheten

sig emellan betänkligt reducerade betydelsen av fastighetsindelningen och de

jordpolitiska villkoren för fastighetsbildning. Jag vill i anledning av det

sagda erinra om att i lagberedningens uppdrag att verkställa en revision avjordabalken

ingår att söka avhjälpa den bristande överensstämmelse som

sålunda föreligger mellan de civilrättsliga verkningarna av avtal om fast

egendom och de normer för fastighetsbildningen vilka med hänsyn till allmänna

intressen uppställts i jorddelningslagstiftningen. Att denna motsättning

medför väsentliga praktiska olägenheter är uppenbart, men den torde

ingalunda göra skärpta avstyckningsregler betydelselösa.

Ett spörsmål som äger nära samband med de jordpolitiska villkoren för

avstyckning är frågan om avstycknings förhållande till planlagstiftningen.

Jag har för avsikt att på grundval av ett av stadsplaneutredningen år 1945

avgivet betänkande för innevarande års riksdag framlägga förslag till byggnadslag

jämte vissa därtill hörande författningar. Med hänsyn härtill har det

synts mig lämpligt att vid utarbetandet av förevarande förslag till ändringar

i jorddelningslagen till övervägande upptaga fastighetsbildningssakkunnigas

förslag jämväl i de delar som äga samband med nyssnämnda lagstiftningsfråga.

De sakkunniga ha velat underlätta kontakten mellan de fastighetsbildande

myndigheterna och de övriga institutioner åt vilka det allmänna anförtrott

uppsikt och ledning av bygdens näringsliv, särskilt egnahemsnämnder, hushållningssällskap,

skogsvårdsstyrelser och jordbrukskommissioner, och ha i

detta syfte föreslagit inrättandet av s. k. fastighetsbildningsnämnder, sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

K linål Mcij:ts proposition nr 232.

inansatta av ledamöter i nyssnämnda institutioner. Enligt de riktlinjer för

den framtida jordbrukspolitiken som chefen för jordbruksdepartementet uppdragit

i anslutning till vissa till lagrådet i annat sammanhang remitterade

lagförslag torde statsmakterna böra i ökad utsträckning lämna sin medverkan

till en omfattande rationalisering av det svenska jordbruket. Verkställigheten

av den statliga rationaliseringsverksamheten bör, enligt vad i nyssnämnda

lagrådsremiss anförts, anförtros åt särskilda lokalorgan, kallade

lantbruksnämnder, vilka skulle ersätta de nuvarande egnahemsnämnderna

men ha en i viss mån avvikande sammansättning. En dylik lantbruksnämnd

skulle finnas inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde. Å dessa

nämnder skulle ankomma att omhänderha, bland annat, den statliga verksamheten

för att främja jordbrukets yttre rationalisering ävensom att medverka

vid utövningen av den jordpolitiska kontrollen beträllande nybildningen

av jordbruksfastigheter. De arbetsuppgifter som enligt sakkunnigförslaget

borde fullgöras av fastighetsbildningsnämnderna skulle sålunda enligt de inom

jordbruksdepartementet utarbetade förslagen komma att tillhöra lantbruksnämndernas

verksamhetsfält. Sedan dessa organ trätt i verksamhet,

torde något utrymme knappast komma att finnas för de föreslagna fastighetsbildningsnämnderaa.

Med hänsyn till det anförda har jag ansett, att de

sakkunnigas förslag på denna punkt icke bör genomföras.

Däremot har jag ansett mig böra framlägga förslag, som möjliggör att

beslut varigenom meddelats tillstånd till eller fastställelse a jorddelningsförrättning

dragés under högre rätts prövning. Denna fråga ha de sakkunniga,

såsom tidigare anmärkts, förklarat sig ämna upptaga i samband med en

fullständigare revision av fastighetsbildningsväsendet. Om man emellertid

nu skärper de jordpolitiska villkoren för avstyckning, torde det allmännas

intresse av en effektiv och likformig tillämpning av lagbestämmelserna kräva,

att beslut som rör ifrågasatt jorddelnings lämplighet må kunna genom någon

talesman för det allmänna överklagas hos högre instans.

I övrigt torde på sätt de sakkunniga föreslagit böra i förevarande sammanhang

vidtagas vissa smärre ändringar i jorddelningslagen. Sålunda synas

jorddelningslagens bestämmelser om förening vid servitutsutbrytning

liksom gällande föreskrifter om underrättelse till byggnadsnämnd om påbörjad

jorddelningsförättning böra ändras i huvudsaklig överensstämmelse

med sakkunnigförslaget. Den av mig förordade revisionen av reglerna om avstyckning

drager också med sig behov av några huvudsakligen formella ändringar

i 19 och 21 kap. jorddelningslagen samt vissa andra lagar.

Jag övergår härefter till en redogörelse lör det förslag Iill lag om ändring

i jorddelningslagen som på grundval av sakkunnigförslaget och med

ledning av de inkomna yttrandena utarbetats inom justitiedepartementet,

.lag vill härvid först till behandling upptaga huvudgrunderna för de jordpolitiska

avstyckningsreglerna och de särskilda villkor för avstyckning som

hänföra sig till planlagsliftningen samt därefter redogöra för de särskilda

lagrummen i förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

De jordpolitiska villkoren för avstyckning.

Gällande rätt.

Gällande bestämmelser om avstyckning återfinnas såsom inledningsvis

nämnts i 19 kap. jorddelningslagen. Enligt det grundläggande stadgandet i

1 § må, i den ordning och under de villkor i nämnda kapitel omförmälas,

från fastighet viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning

för att utgöra en fastighet för sig eller för att sammanläggas med

annan fastighet eller fastighetsdel. De i jordpolitiskt hänseende gällande

villkoren för avstyckning äro huvudsakligen meddelade i 3 § av sagda kapitel

och ha fått sin nuvarande utformning genom den år 1937 vidtagna

revisionen av detta lagrum. Genom denna revision — som väsentligen tog

sikte på de för skapande av bärkraftiga jordbruksfastigheter betydelsefulla

frågorna om tillgodoseende av betesbehovet och jordbrukets utvecklingsmöjligheter

samt om tilldelning av skog — har 3 § fått i huvudsak följande innebörd:

Såsom allmän regel gäller, att ägovidd, som avstyckas, skall till omfång

och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara sådan, att den med hänsyn

därtill och till eljest föreliggande förhållanden lämpligen kan antingen såsom

fastighet för sig på varaktigt sätt användas för det med styckningen

avsedda ändamålet eller ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet

eller fastighetsdel, bilda en fastighet gemensam med denna. Avstyckning

får ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild

fastighet eller, där den skall ingå i sammanläggning, bilda en fastighet

gemensamt med den fastighet eller fastighetsdel, med vilken den skall sammanläggas.

I fråga om avstyckning från jordbruksfastighet gäller särskilt,

att avstyckning ej får äga rum med mindre det kan antagas, att den fastighetsindelning,

som genom avstyckningen eller, där sammanläggning skall äga

rum, genom avstyckningen och sammanläggningen skulle uppstå, bereder

ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest

är till gagn för jordbruksnäringen i orten. — Rörande ägoslag, som skola

ingå i fastighet avsedd till jordbruk, stadgas att sådan fastighet skall innehålla

åker, äng eller därtill odlingsbar mark samt därjämte lämpligt belägen

skog för tillgodoseende av nödigt husbehov, i den mån tillgång till sådan

finnes. Vidare skall tillses, att å fastighetens mark i mån av behov kan erhållas

tillgång till bete ävensom, där så finnes önskvärt och lämpligen kan

ske, att möjlighet finnes till jordbrukets förstärkning genom nyodling. Skall

sammanläggning äga rum i samband med avstyckningen, får vid uppskattningen

av behovet av olika ägoslag medräknas tillgång av motsvarande ägoslag

å annan fastighet eller fastighetsdel, som skall ingå i sammanläggningen.

Beträffande tilldelning av skogsmark vid avstyckning från jordbruksfastighet

gälla härutöver särskilda regler. Inom ort med riklig skogstillgång,

där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden — försåvitt

dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur —- för drivande av

självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens grän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

ser finnes skog utöver husbehovet, får avstyckning sålunda ske endast så,

att envar i förrättningen ingående jordbruksfastighet i mån av tillgång erhåller

sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för jordbruket. Avvikelse

från detta stadgande får dock göras beträffande viss fastighet, såframt

det är uppenbart, att den kan bestå såsom självständig fastighet utan

tillgång av skog utöver husbehovet, samt jordbrukets fördel av stödskog icke

därigenom minskas. Inom ort med ringa s k o g s t i 11 g å n g får avstyckning

verkställas så, att skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen

ingående jordbruksfastighet, såframt det för skogens bestånd prövas

angeläget. I ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så

vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbait

att för drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet

hör skogsmark, får ägolott avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning

härav. — Från de här ovan återgivna speciella reglerna beträffande

avstyckning från jordbruksfastighet äro stadgade vissa undantag. Nämnda

regler utgöra sålunda icke hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende

av uppkommet behov av lägenheter för småbruk åt innehavare, som

beräknas erhålla sin huvudsakliga bärgning annorledes än av eget jordbruk,

eller av bostadslägenheter eller för beredande av plats för industriell, kommunikationsteknisk

eller kulturell anläggning, eller därmed jämförligt ändamål.

Utöver de nu återgivna bestämmelserna i 3 § finnas i 19 kap. spridda

stadganden av jordpolitisk innebörd. 1 4 § stadgas sålunda att avstyckning

av område, som vid lantmäteriförrättning undanlagits för gemensamt ändamål,

ej må äga rum, där dess avskiljande skulle komma att medföra

väsentligt men för någon av de fastigheter, för vilkas behov omiadet undantagits.

Enligt en i 12 § andra stycket intagen föreskrift gäller, att vid

avstyckning av mark till jordbruksfastighet bestämmelse ej må meddelas,

varigenom den avstyckade ägovidden uteslules Irån rätt till delaktighet i

allmänning eller därmed likställd samfällighet; vad som av stamfastighetens

andel i sådan samfällighet skäligen kan anses belöpa på den avstyckade

ägovidden skall tilläggas denna. 1 11 § meddelas föreskrifter om det antal

skiften som må utläggas vid avstyckning och om beaktande av kravet på

en lämplig ägoanordning, varjämte i 12 § första stycket stadgas, att avstyckning

skall så verkställas, att såväl stamfastigheten som fastighet, som

genom avstyckningen bildas, kommer att äga rätt till nödiga vägai. Från

ett flertal av de sålunda uppställda jordpolitiska villkoren har i 26 § medgivits

undantag beträffande avstyckning av område som varit anslaget till

ständigt ryttare-, soldat- eller bålsmanstorp.

lasUglietsbildning-ssakkiinniga.

De sakkunniga ha i fråga om den jordpolitiska kon ti o 1 len s

effektivitet uttalat, att goda resultat i stort sett uppnåtts genom de

jordpolitiska villkoren. Det vore emellertid tydligt, alt ännu åtskilligt iallades

i restriktionernas effektivitet och att detta till stor del kunde till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

skrivas deras innehåll och avfattning. De sakkunniga påpeka, att de allmänna

intressena ofta komme i strid med mer eller mindre vägande och

vanligen mycket livaktiga privata sådana. Lagtillämparen utsattes för ett

tryck, som han ej kunde motstå utan hjälp av lagens hela auktoritet och

klart stöd i dess ordalag. Funnes en lucka eller någon otydlighet i lagen,

finge denna brist oproportionerligt stora följder. I dylika fall, liksom där en

fråga vore föremål för friare prövning eller av tveksam natur, vore benägenheten

stor att hellre vara för överseende än för sträng vid kontrollen.

De sakkunniga ha med hänsyn till det nu sagda ansett, att man vid utformningen

av lagreglerna i nu ifrågavarande delar borde använda metoden

att icke nöja sig med att i allmänt formulerade satser antyda sin mening

utan i lagtexten analysera problemen och ingå i m°r detaljerad reglering

av deras särskilda delar. Enligt de sakkunnigas mening tarvade gällande

regler i vissa hänseenden ej blott ny form utan även sakliga ändringar.

I betänkandet har inledningsvis framhållits, att spörsmålet vad som vore

jordpolitiskt lämpligast vid fastighetsbildning till en början berodde av de

syften denna politik fullföljde. Inom förevarande lagstiftning syntes härutinnan

det näringspolitiska eller nationalekonomiska intresset höra träda i

förgrunden och, som fråga vore om landsbygden, bleve det självfallet jordbruksnäringen

som i första hand komme i åtanke, om ock hänsyn måste

tagas till andra näringar liksom även till olika socialpolitiska krav.

Enligt vad de sakkunniga anföra har kritiken mot de nuvarande jordbruksfastigheterna

framför allt gått ut på att de vore för små för att jordens

produktionsförmåga skulle kunna till fullo utnyttjas och de särskilda jordbruken

bliva ekonomiskt lönande företag. De sakkunniga ha på tal om

olika typer av jordbruksfastigheter förfäktat, att såväl storbruket

som den medelstora gården, omslutande brukningsdelar från den

mindre herrgårdstypen ned till det s. k. familjejordbruket, vore lämpliga

brukningsenheter. Av sociala skäl borde därjämte stödjordbruket anses såsom

godtagbar typ av jordbruksfastighet. Frånsett stödjordbruk borde mindre

jordbruk än familjejordbruk eller s. k. ofullständiga jordbruk icke få

bildas.

I fråga om storbruket ha de sakkunniga närmare uttalat följande.

Att som normaltyp kräva verkliga storbruk är visserligen icke i fråga och

skulle redan med hänsyn till landets naturförhållanden vara en orimlighet.

Endast i slättbygderna äro sådana bildningar praktiskt möjliga. Där kunna

de otvivelaktigt äga vissa företräden, särskilt såtillvida som produktionskostnaderna

kunna nedbringas genom tillämpning av maskinella driftsmetoder

i stor skala och genom koncentration av ekonomibyggnaderna m. m.

dylikt. Aven bar storbrukaren större möjlighet alt föregå “med införande av

nya förbättrade metoder, ej blott beträffande det maskinella, utan även vad

angar försök med nya produktionsinriktningar och kreatursrasernas förädling.

Det kan därför icke bestridas att förekomsten av storbruk är till nytta för

jordbruksnäringens utveckling och i allmänhet ur nationalekonomisk synpunkt.

Jordbruk av lägre storleksordning ha emellertid, även de, sina före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 232.

77

träden, särskilt som den mindre tillgången på jord kan föranleda alt vad

som finnes därav noggrannare tillvaratages och att jordbruket överhuvud

drives intensivare, så att årliga mängden utvunna produkter blir större per

arealenhet. Vid jämförelsen bör beaktas, att storbruket befordrar sädesproduktion,

medan de medelstora och mindre jordbruken ofta huvudsakligen

äro lagda på s. k. animalisk produktion, d. v. s. boskapsskötsel och produktion

av fodermedel.

Hur man näringspolitiskt bör bedöma fall, då storbruk sönderstyckas eller

inrättas, torde bero ej blott på betingelserna för jordbrukets drivande i denna

form utan även på frekvensen i allmänhet av sådana mycket stora gårdar.

Som utvecklingen länge och stadigt gått i parcelleringens tecken och uppkomsten

av nya storbruk blivit en ytterst sällsynt företeelse, måste det för

närvarande anses beklagligt och skadligt ur jordbrukets synpunkt, om en

befintlig mönstergård av den ifrågavarande typen eller härför lämplig egendom

styckas.

De sakkunniga ha tillagt, att styckningen bleve särskilt betänklig, om den

medförde att för storbruksdriften anlagda byggnader bleve onyttiga eller ej

vidare kunde till fullo utnyttjas eller annan förlust av nedlagt kapital för

jordbruket uppstode. En annan sak vore — framhålla emellertid de sakkunniga

— att det kunde förekomma, att storbruk dreves under så ogynnsamma

naturliga betingelser att av hänsyn därtill bruksenlietens delning

kunde vara lämplig. Härmed sammanhängde, alt man vid fastighetsbildningar

överhuvud icke kunde såsom storbruk anse annan fastighet än sådan

som med hänsyn ej blott till storleken och ägosammansättningen utan

även i övrigt, t. ex. beträffande arronderingen, vore lämpad för att brukas

som en enhet. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore detta dock icke nog.

I fråga om jordbruksfastigheter som vore tjänliga för storbruk inträffade

lätteligen, att inägorna faktiskt uppdelades i mindre jordbruksenheter genom

utarrenderingar och att därigenom, oaktat viss gemenskap dem emellan

rådde såtillvida att de vore i samme ägares hand, jordbruket dock förlorade

det mesta av storbrukets karaktär och fördelar. Särskilt tydligt bleve

detta, om å fastigheten funnes även betydande skogstillgångar, undantagna

från arrendena, och ägarens intresse av fastigheten koncentrerade sig på

skogsbruket, något som stundom kunde förekomma även i trakter där förhållandena

möjliggjorde storbruk. De sakkunniga menade emellertid, att

man vid fastighetsbildningen ej skulle betrakta en jordbruksfastighet såsom

storbruk, med mindre särskilda omständigheter utöver fastighetens tjänlighet

för dylik brukningsfonn indicerade, alt denna bleve varaktigt tillämpad. Det

sätt på vilket jordbruket förut drivits, befintliga åbyggnader och dylikt samt

eventuellt föreliggande arrendekontrakt vore tydligen härutinnan av stor

betydelse.

Med hänsyn till den ringa omfattning i vilken naturförhållandena möjliggjorde

lämpliga storbruk kunde man enligt de sakkunnigas mening anse

den medelstora gården såsom idealisk normaltyp för jordbruk i vårt land.

Donna kategori inrymde många olika storleksgrader uppifrån det måttligt

stora jordbruket av herrgårdstyp ned till det minsta verkliga bondejordbruket,

vilket kunde föda en vanlig jordbrukarfamilj och därför enligt modernt

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

jordpolitiskt språkbruk plägade kallas familjejordbruk. Beträttande frågan,

huruvida inom gruppen medelstora gårdar större borde föredragas framför

mindre eller tvärtom, så vore för jordbruksnäringen av stort intresse, att

även gårdar av större mått än familjejordbruket funnes, där förhållandena

det medgåve. Och särskilt som även de något större jordbruken inom nu

ifrågavarande grupp redan börjat bliva jämförelsevis sällsynta, gällde här

liksom i fråga om storbruken, att det vore angeläget att icke de något större

enheterna sönderstyckades, där del ej kunde ske utan att möjligheterna

att ekonomiskt utnyttja jorden försämrades.

Såsom förut antytts, kunna enligt de sakkunnigas uppfattning de jordbruk

som falla nedom minimigränsen för ett familjejordbruk eller de ofullständiga

jordbruken icke godtagas såsom lämplig fastighetstyp. Det har synts

de sakkunniga vara av vikt, att denna mellanform mellan stödjordbruket

och den i sig bärkraftiga jordbruksfastigheten, vars lägsta grad vore familjejordbruket,

tydligt utmönstrades från de godtagliga typerna av jordbruk. De

sakkunniga ha framhållit, att gränsen mellan familjejordbruket och det

ofullständiga jordbruket näppeligen kunde fixeras genom generella bestämningar;

här kunde i ena eller andra riktningen inverka en sådan mängd

olika faktorer, att försök att angiva och avväga dem lätt kunde leda till

alltför stor schablonisering. Ytterst vore det icke fastighetens storlek, dess

areal odlingsvärd jord, utan dess tillräcklighet för ett bärkraftigt jordbruk

som avsåges.

Såsom skäl för sin ståndpunkt att icke tillstädja bildandet av ofullständiga

jordbruk ha de sakkunniga anfört:

Det är icke endast omsorgen om jordbrukarens person, som föranleder att

de alltför små jordbruken måste ur det allmännas synpunkt anses olämpliga.

Blir jordbrukarens ställning dålig, inverkar detta även på jordbruket.

Förlorar han ej hågen för sitt arbete, så skall dock lätteligen tryta honom

förmåga att uppdriva jordbruket till någon högre standard, verkställa förbättrings-

och nyodlingsarbeten m. m. Den gäld, med vilken han belastar

jorden, kan i dessa fall i regel icke beräknas motsvara någon kapitaltillförsel

till jordbruket. I den mån särskilda villkor härom icke förenats med lånet

torde lånemedlen, så långt de förslå, konsumeras för hans och hans

familjs personliga behov, utan att lånet dock i längden medför annat än ytterligare

försämring av hans ställning.

Visserligen är sant, att ägare av jordbruksfastighet av dylik undermålig

beskaffenhet icke behöver vara beroende av jordbrukets avkastning. Han

har mången gång vid sidan härav inkomst av annat arbete, och det kan ju

även hända att han äger annan förmögenhet än den i jordbruket placerade.

Men sadana förhållanden maste, såsom beroende på jordägarens person eller

mer eller mindre osäker tillgång till arbetsförtjänst utanför jordbruket, i regel

anses alltför tillfälliga för att kunna tagas i beräkning i nu förevarande

sammanhang. Även där tillfälle till särskilt arbete erbjuder sig utan speciella

kvalifikationer hos jordägaren, söker han dock, enligt vad erfarenheten visar,

ofta draga sig fram endast på bruket av fastigheten, såframt denna icke är

av så små dimensioner, att det för envar ligger i öppen dag att dylika försök

äro hopplösa. Skulle det särskilda arbetet utföras i annans tjänst, kan ej

heller jordägaren påräkna att det förlägges å sådana tider att det kan förenas

med jordbruket utan att detta försummas. Härtill kommer att vid jord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

79

bruk av för ringa mått kostnaderna för ekonomibyggnader, vägar med liera

anläggningar bli oproportionerligt stora; behövliga dragare och redskap kunna

ej till fullo utnyttjas och överhuvud förräntar sig illa det kapital, som

måste nedläggas på företaget. Den alltför långt gångna parcelleringen orsakar

sålunda ett slöseri, som ur det allmännas synpunkt är förkastligt.

Det kan icke förnekas att dessa ofullständiga jordbruk äro mycket vanliga

över hela landet, ja till och med betydligt allmännare än de fullständiga

jordbruken, ett förhållande som är ägnat att väcka allvarliga betänkligheter

ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt.

De sakkunniga säga sig förutse, att det på sina håll skall väcka opposition,

att möjlighet till biinkomster vid sidan av fastighetens eget bruk sålunda

endast vid stödjordbruken skulle få komma i betraktande. Men utan

en dylik regel vore det enligt de sakkunnigas uppfattning svårt att sätta en

damm för nybildning av sådana fastigheter, över vilkas ofullständighet nu

så mycket klagades och till vilkas förbättring stora offer av allmänna medel

och enskilda intressen påkallades. Det kunde icke anses obilligt, att den

som av privata skäl kunde finna med sin fördel förenligt att skaffa sig ett

ofullständigt jordbruk finge söka sig ett bland den slöra mängd av dylika

fastigheter, som redan funnes och väl under oöverskådlig tid komme att

existera, och att alltså ytterligare ökning av deras antal på bekostnad av

ännu kvarvarande familjejordbruk eller större enheter icke vidare tillätes.

Med tanke på att naturen själv i vissa landsdelar hindrar bildandet av tillräckliga

komplex av odlad jord framhålla de sakkunniga, att de icke odlingsvärda

områdena i dessa trakter i regel vore skogrika; genom att kombinera

jordbruket med skogsbruket kunde de förra få ersättning för vad som

kunde brista i inägojordens storlek samt olägenheterna av klimatets hårdhet

i viss mån utjämnas. Jordbruket borde här ha stöd av skog. Av ålder hade

också, framhålla de sakkunniga, jordbruk och skogsbruk drivits i så intimt

samband med varandra, att de i allmänna föreställningssättet nästan smultit

samman till ett begrepp.

Rörande skogens betydelse såsom stöd för jordbruket har vidare i betänkandet

yttrats:

Det stöd skogen lämnar är icke blott av pålitligare beskaffenhet än sådana

jordbrukarens särskilda inkomstkällor vid sidan av fastighetens avkastning,

varom ovan talats, utan även ägnat att göra jordbruket såsom sådant

till ett mer givande företag. Genom förekomsten av stödskog å fastigheten

vinnes möjlighet att under vintertiden effektivt utnyttja den för jordbruket

behövliga mänskliga arbetskraften. En del av jordbrukets driftskapital,

särskilt dragarna, kan komma till användning även vid skogsbruket

och därigenom bli mer räntabelt än vad som varit möjligt enbart inom jordbruket.

Det nu sagda gäller även där avnämaren av skogsprodukterna själv

står för avverkningen, ty i skogsbruk ingå ju även skogsvårdande åtgärder,

och om jordbrukaren äger skogen, kan han vid upplåtelse av avverkningsrätt

betinga sig alt få för avverkarens räkning utföra arbete med huggning

och virkets ut forslande, en omständighet, som numera, sedan de större

skogsägarna börjat övergå till att använda speciella skogsarbetare i stället

för småbrukare i orten, har stor betydelse beträffande påräkneligheten av

dylika arbetstillfällen för jordbrukarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

I betänkandet framhålles, att även andra naturtillgångar å fastigheten,

särskilt fiskevatten, ibland kan spela en med skogen i viss mån jämförlig

roll såsom stöd för ett i och för sig otillräckligt jordbruk. På det hela taget

vore dock skogen i detta avseende av vida större betydelse.

En företeelse på gränsen mellan det ofullständiga jordbruket och bostadslägenheter

är arbetarsmåbruket eller såsom det kallas i betänkandet stödjordbruket.

Det är enligt de sakkunnigas mening av största vikt, att skillnaden

mellan stödjordbruket och det ofullständiga jordbruket såvitt möjligt dragés

skarp, så att ej jordbruk av det senare slaget inrättas under åberopande av

de om stödjordbruk gällande reglerna. Stödjordbruket skilde sig från det

ofullständiga jordbruket däri, att stödjordbruket vore av så ringa omfattning,

att icke någon som förvärvade det rimligtvis kunde frestas att försöka

livnära sig enbart på detsamma utan måste beräkna få sin bärgning huvudsakligen

genom annat arbete. Enligt uttalande i betänkandet kunde man i

regel icke som stödjordbruk beteckna ett jordbruk, vilket kunde föda mer än

ett par kor och några smådjur. Vore fastigheten av den storleksordning, att

avkastningen försloge jämväl till hållande av egna dragdjur, syntes den i

regel icke vara hänförlig till hithörande grupp.

Rörande stödjordbrukets uppgift och förutsättningarna för inrättandet av

sådant jordbruk har i betänkandet anförts:

Stödjordbrukets uppgift bör anses vara väsentligen av social natur, att

förbättra kroppsarbetarens ställning genom att bereda honom, förulom bostad

å egen grund, ett behövligt tillskott till hans försörjning och nyttig sysselsättning

under tid, då han icke är upplagen av sitt egentliga, ofta säsongbetonade

arbete. Det är samma tanke som legat till grund för egnahemsrörelsen

i dess ursprungliga form, ehuru man då icke tillräckligt beaktade

vådan av att tillskapa ofullständiga jordbruk. Ett stödjordbruk skall vara så

litet att ägaren icke blir bonde och icke heller elt mellanting mellan bonde

och arbetare, i vilket senare fall han knappast kan ordentligt utföra någondera

av sysslorna.

Stödjordbruken kunna emellertid även vara till nytta för andra näringar,

särskilt skogsbruket. Att skogsarbetarna äro bosatta i orten och ha möjlighet

att skaffa sig själva vissa livsförnödenheter är naturligtvis en förmån.

Även fisket, hantverket och hemslöjden befordras, om dessa näringars utövare

kunna vid sidan därav driva jordbruk av ifrågavarande beskaffenhet.

Ur jordbruksnäringens synpunkt är stödjordbruket en lämplig enhet, såvida

jorden är så belägen att den ej kan ingå i en enhet av det fullständiga jordbrukets

typ och sålunda, om stödjordbruket ej funnes, antingen ej skulle begagnas

för jordbruk eller ock bilda ett ofullständigt sådant. Taga åter stödjordbruken

i anspråk jord som lämpligen kunde brukas under fullständiga

jordbruk, lära de mera sällan kunna anses motiverade ur ren jordbrukssynpunkt

men kunna däremot bli till verklig skada för jordbruket, om de förekomma

i stort antal. — -—- —

För att ej syftet med stödjordbruket skall förfelas, böra omständigheterna

verkligen indicera att det i orten stadigvarande finnes tillgång till arbetsförtjänst

i sådan omfattning att stödjordbrukets ägare kan få sin huvudsakliga

bärgning annorledes än av jordbruket.

I förevarande sammanhang ha de sakkunniga i betänkandet (s. 62—66)

något uppehållit sig vid vissa intressemotsättningar, som kunna uppkomma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

81

till följd av begränsningar i rätten att dela jorden. I fråga om de privata behov

och önskemål, som göra sig gällande vid fastighetsbildning, ha de sakkunniga

uttalat, att restriktionerna i lagen borde begränsas till vad som kunde

anses motiverat av ett påtagligt allmänt intresse av större vikt. Men för ett

sådant syntes här som eljest de enskilda intressena få vika, och på denna

princip, som vore grundläggande för gällande jorddelningslagstiftning, byggde

självfallet även förslaget. — I anslutning till vad förut anförts om jordbrukets

intresse av att även större jordbruksfastigheter finnas och överhuvud

att parcelleringen ej går för långt ha de sakkunniga väl medgivit, att sociala

missförhållanden skulle följa av att äganderätten till jorden samlades i ett

fåtal individers händer. Enligt de sakkunnigas mening kunde dock någon

fara härför icke uppkomma av alt man i den omfattning förut anförts sökte

hindra styckning av storbruk, ty redan naturförhållandena lade i vårt land

hinder mot att jordbruket i någon större utsträckning med fördel dreves

såsom storbruk. Ej heller vore enligt de sakkunnigas mening anledning att

av sociala skäl medgiva en för jordbruket oförmånlig delning av medelstora

gårdar. Att av dylika hänsyn tillstädja bildandet av ofullständiga jordbruk

borde enligt de sakkunniga icke komma i fråga. En sådan politik vore förkastlig

icke blott därför att jordbruket till hela folkets skada pressades ned

till låg nivå utan även emedan det socialpolitiska syftet väsentligen förfelades.

Den som för sin utkomst vore hänvisad till vad han kunde utvinna av

ett ofullständigt jordbruk komme i regel i en allt annan än förmånlig social

och ekonomisk ställning. Men även om parcelleringen icke skulle ha bildandet

av ofullständiga jordbruk till följd, kunde det med den erfarenhet

man vunnit av parcelleringsmöjligheternas flitiga utnyttjande befaras, att en

sådan eftergift av jordbrukets krav skulle få till resultat att flertalet ännu

bestående större gårdar delades och massan av landets jordbruksjord komme

att ligga parcellerad i fastigheter som antingen vore ofullständiga eller av en

närmast härtill gränsande storleksordning. De sakkunniga, som dragit i tvivelsmål

att ett dylikt offer av jordbruksintresset verkligen erfordrades för att

tillfredsställa efterfrågan å smärre enheter, avsedda att brukas av sina ägare,

ha vidare beträffande denna fråga yttrat, att flyttningen från landsbygden

till samhällena sannolikt endast i ringa mån berördes av villkoren för jorddelning.

Det berodde säkerligen i allmänhet icke så mycket på svårighet att

skaffa sig eget jordbruk, att jordbrukarna eller deras barn övergåve landsbygden,

utan orsaken härtill syntes huvudsakligen vara att söka däri att

arbetet i jordbruket under normala förhållanden vore mera strävsamt och

gåve mindre inkomst i kontanter än åtskilligt arbete, som erbjöde sig i staden,

samt att stadens bekvämligheter och nöjen utövade lockelse på många.

Det kunde ock vara fråga om att övergiva kroppsarbete för alt ägna sig åt

intellektuella yrken. Vidare borde framhållas, att vad som för närvarande

utgjorde ett minimalt familjejordbruk lätteligen genom ändring i de allmänna

näringsförhållandena kunde komma att ligga under gränsen mot de ofullständiga

jordbrukens klass och att en hänsynslös parcellering ned till vad

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232. 6

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

som nu ansåges utgöra denna gräns därför kunde framkalla behov av våldsamma

ingrepp från statsmakternas sida och stora uppoffringar för att undgå

katastrof för jordbruksnäringen.

De i sakkunnigförslaget uppställda jordpolitiska villkoren för avstyckning

innefatta, i likhet med gällande lag, dels ett allmänt krav å nybildad fastighets

lämplighet för avsett ändamål dels ock till utveckling av detta krav vissa

speciella regler, företrädesvis avseende jordbruksfastigheters beskaffenhet.

Därjämte ha i förslaget meddelats särskilda bestämmelser till skydd för

jordbruk och skogsbruk mot för dessa näringar skadlig fastighetsbildning.

Till den närmare innebörden i de jordpolitiska reglerna torde jag få återkomma

i samband med genomgången av de särskilda stadgandena i förslaget.

Jag skall här endast lämna en översiktlig redogörelse för vissa frågor

av grundläggande betydelse för utformningen av de jordpolitiska villkoren.

Beträffande först frågan om skogens behandling i fastighetsbildningshänseende

innefatta, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt,

lagens bestämmelser härom två huvudregler: dels skall varje till jordbruk

avsedd fastighet innehålla skog för tillgodoseende av nödigt husbehov och

dels skall i ort med riklig skogstillgång, där för drivande av självständigt

jordbruk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens gränser finnes skog

utöver husbehovet, nybildad fastighet erhålla sådan skog, tillräcklig att utgöra

varaktigt stöd för jordbruket. Dessa krav på tilldelning av skog må

emellertid eftergivas i särskilda fall. Regeln om husbehovsskog sättes sålunda

ur kraft, där styckningsfastighetens tillgång å skog icke medgiver den

föreskrivna tilldelningen ävensom där det i ort med ringa skogstillgång prövas

för skogens bestånd angeläget, att skogsmarken i sin helhet tillfaller en

i förrättningen ingående fastighet. Regeln om husbehovsskog är ej heller tilllämplig

i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden är uppenbart,

att för drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till

jordbruksfastighet hör skogsmark. Från den för orter med riklig skogstillgång

uppställda regeln om stödskog må enligt lagen avvikelse ske dels i den mån

tillgång till sådan skog saknas och dels om det i det särskilda fallet är uppenbart,

att fastigheten kan bestå utan tillgång på sådan skog samt jordbrukets

fördel av stödskog icke därigenom minskas.

De sakkunniga ha vid övervägande av frågan om skogens betydelse för ett

bärkraftigt jordbruk funnit, att lagens krav på skogstilldelning bör i princip

bibehållas men att stadgandena härom böra erhålla en i såväl sakligt som

formellt hänseende annan utformning. På sätt tidigare omnämnts ha de sakkunniga

på tal om de ofullständiga jordbruken framhållit, hurusom skogsbruket

kunde tjäna till fyllnad av ett i och för sig i inägoma otillräckligt

jordbruk. Och även om jordbruksjorden vore rikligt tilltagen kunde enligt

vad de sakkunniga påpekat skogsbruket under vissa förhållanden vara behövligt

för att det å jordbruket nedlagda kapitalet skulle kunna tillfredsställande

förränta sig och företaget därigenom bliva lönande. I den mån

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

83

fråga vore blott om komplettering av brist i jordbruksjordens storlek och

sålunda behov av skog kunde erfordras för visst jordbruk var som helst,

ha de sakkunniga ansett mindre erforderligt att genom särskilda regler vid

sidan av det allmänna lämplighetskravet framhålla behovet av skogstilldelning.

Men när det gällde orter av sådan särskild karaktär, att jordbruk

där svårligen kunde drivas ulan stöd av skog, har det synts de sakkunniga

lämpligt att i en särskild bestämmelse påpeka skogens stödfunktion cch erforderlighet.

De sakkunniga, som ansett samma regler böra gälla vare sig

fråga vore om husbehovsskog eller stödskog, ha därför i sitt förslag upptagit en

regel av innebörd, att om jordbruksfastighet som skulle bildas genom avstyckningen

är belägen i ort, där jordbruk enligt vad erfarenheten visar i allmänhet

ej kan bliva bärkraftigt utan att det finns skog å fastigheterna, vare sig

blott till husbehovet eller därutöver till stöd för jordbruket, samt detta beror

på natur- och näringsförhållandena och alltså icke blott på att jordbruken

vanligen äro för små i inägojorden, fastigheten ej må anses lämplig utan tilldelning

av den myckenhet skog som i orten anses erforderlig. Huruvida viss

ort är av den karaktär, att jordbruk där bör presumeras vara i behov av skog,

bör enligt de sakkunnigas uttalande framgå av studium av där befintliga

jordbruk. Om omständigheterna emellertid uppenbarligen giva vid handen,

att fastigheten utgör ett undantag och dess jordbruk icke tarvar skog eller

icke behöver så mycket skog som för jordbruk av motsvarande storlek i

allmänhet erfordras i bygden, bör enligt vad de sakkunniga uttalat presumtionen

om tilldelning av skog falla, och för dylikt fall har därför i föi''slaget

medgivits eftergift från den nämnda föreskriften om tilldelning av skog.

Den nu omnämnda regeln om skogstilldelning företer i skilda hänseenden

avvikelser från gällande föreskrifter. I förslaget har sålunda till en början

icke såsom i lagen gjorts förbehåll för det fall att skogstillgången å styckningsfastigheten

icke skulle förslå till föreskriven tilldelning. De sakkunniga

ha vidare ansett den undantagsbestämmelse böra utgå som i lagen

medgivits för det fall att i ort med ringa skogstillgång skogsmarken prövas

med hänsyn till skogens bestånd böra tilläggas en i förrättningen ingående

jordbruksfastighet. Lagens stadgande om tilldelning av skog för tillgodoseende

av nödigt husbehov har karaktär av presumtionsregel. På sätt förut

anförts har denna presumtion om tilldelning av skog i sakkunnigförslaget

begränsats att avse orter, där jordbruket i allmänhet på grund av natur- och

näringsförhållandena tarvar skog.

För alt den nu för orter med riklig skogstillgång gällande bestämmelsen

om stödskog skall få eftergivas fordras, såsom förut angivits, icke blott

att det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att fastigheten icke behöver

sådan skog, utan även att icke genom avstyckningen jordbrukets fördel

av stödskog minskas. Någon motsvarighet till detta sistnämnda villkor har

icke i förevarande sammanhang upptagits i sakkunnigförslaget. De sakkunniga

— som ansett detta villkor mindre väl ägnat alt tillgodose det egentliga

syftet med bestämmelsen eller all förhindra, att den fördel jordbruket i allmänhet

både av stödskog minskades — ha förordat, att ökat skydd lieredes

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

jordbruket mot avskiljande av skog som kan vara behövlig såsom stödskog.

Och härvidlag borde man taga hänsyn till hehovet för jordbruket i orten

överhuvud taget och ej blott, såsom gällande lag syntes avse, till vad som

kunde erfordras såsom stödskog för styckningsfastigheten. De sakkunniga ha

emellertid framhållit, att frågan om lämpligheten av att i ett visst fall medgiva

avskiljande av skog från jordbruket även måste ses i samband med det

sätt på vilket man skulle komma att disponera över den kvarvarande jorden.

De sakkunniga ha i dessa avseenden anfört bland annat följande.

Förening av små inägostycken genom sammanläggning kan ju ofta vara

en för denna näring fördelaktig åtgärd, och det är icke säkert att intresset att

behålla all styckningsfastighetens stödskog vid dess jordbruk eller del därav

överväger intresset av att få sammanläggningen till stånd. Att skogen i fråga

äger stödskogskaraktär beror kanske endast på att fastighetsindelningen är behäftad

med en brist, som skulle avhjälpts genom sammanläggningen.---

Emellertid är det ingalunda heller så, att sammanläggning av nyss berört

slag alltid är till större nytta än skada för jordbruksnäringen. Den till grund

för bestämmelsen om jordbrukets fördel av stödskog liggande tanken att man

bör söka vid jordbruket i nu ifrågavarande landsdelar bibehålla den skog,

som alltjämt finnes kvar vid detsamma, är säkerligen i stort sett riktig. Men

den torde icke kunna komma till riktigt uttryck i lagen, med mindre man

frigör bestämmelserna i ämnet från kravet å nybildad fastighets lämplighet

för sitt ändamål. För lagstiftare och lagtillämpare bör stå klart att man för att

bevara skogen vid jordbruket måste fordra något mera än vad som ligger i

sistnämnda krav, och att grunden till dessa försök att skydda jordbruket mot

förlust av skog ligger däri att, om också de jordbruksfastigheter, med vilka

skogen för tillfället är förenad, skulle utan att bli olämpliga kunna avstå

skogen, det dock i orten finnes andra jordbruksfastigheter, som väl behöva

densamma, eller jordbruksjord, vars uppodling är beroende av stöd i skogen.

Den särskilt gynnade ställning som intas av ett jordbruk med t. o. m. mer

skog än stödskog, uppväger i någon mån svagheten hos de alltför skogfattiga

jordbruken, om man ej blott ser saken ur de enskilda jordbrukens synpunkt

utan tar hänsyn till jordbruksnäringen i allmänhet i orten. Och framför allt

kommer härutinnan i betraktande att erfarenheten visat, att det är vida lättare

att få till stånd komplettering av ett genom för litet skog ofullständigt jordbruk,

om skogen i trakten ännu tillhör verkliga jordbruksfastigheter än om

den fallit i händerna på s. k. skogsköpare eller införlivats med skogsbolagens

domäner. Har den en gång skilts från jordbruket, är det icke lätt att dit återföra

den, såframt ej det våldsamma ingripande som expropriation utgör skulle

genom lagändring göras tillåtligt för dylikt ändamål. Även om lagstiftaren

ville tillgripa detta yttersta medel, torde det dock icke kunna användas i den

utsträckning, att det kan ersätta skydd mot att skogen avhändes jordbruket.

Medan det allmänna lämplighetskravet — med den närmare utveckling

därav som kan tarvas — skyddar mot bildande av viss jordbruksfastighet

utan det mått av skog som erfordras för att fastigheten skall bli bärkraftig,

är här fråga om så att säga ett stödskogsbehov för ortens jordbruksnäring i

allmänhet.

Enligt de sakkunnigas förmenande bör vad nu sagts om stödskog även

gälla husbehovsskog.

De sakkunniga ha i detta sammanhang till behandling upptagit frågan i

vad mån jordbrukets och skogsbrukets intressen kollidera och vilken hänsyn

som bör tagas till dylika konflikter. De sakkunniga vilja icke bestrida, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232

85

det för skogsbrukets utveckling till dess nuvarande höga nivå varit av betydelse

att stora skogskomplex övertagits av bolag och andra som haft dylik

verksamhet till sin specialitet. Men påståendet, att skogen vårdas bäst i

dessas händer, vilket tidigare kunde ha ägt fog för sig, kan enligt de sakkunnigas

åsikt icke anses riktigt med avseende å nutida förhållanden. Även

mindre jordbrukare skötte numera regelmässigt sin skog med lika stor omsorg

och insikt som andra skogsägare, ej sällan bättre än mången som dreve

skogsbruk som särskild affär. Och vad beträffade den fortsatta utvecklingen

av skogsbrukets metoder, så borde intresset av storbruk på detta område

kunna fullt tillgodoses utan att ytterligare skog fråntoges jordbruket. Likväl

kvarstode att det även vid bildandet av jordbruksfastigheter vore av intresse

ur skogsbrukets synpunkt, att skogen icke för mycket parcellerades. För blott

enskilda intressen har skadlig sönderstyckning av skogskomplexen synts

de sakkunniga icke böra medgivas. De sakkunniga ha därför ansett lagen

böra bereda skydd mot sådan uppdelning av skogsmark som utan att tangera

lämplighetskravet likväl försämrar möjligheten att ekonomiskt utnyttja

skogen. I betänkandet har framhållits, att även industriens intressen åberopats

mot skogens bibehållande vid jordbruksjorden. Trävaruindustriens målsmän

hävdade sålunda ej sällan åsikten, att det för denna industri vore av

synnerlig vikt att företagen hade egna skogar och alltså ej, eller blott i viss

mån, behövde köpa sitt råmaterial. Enligt de sakkunniga läge väl i detta

påstående någon sanning men även en överdrift, och slutsatsen vore enligt

de sakkunnigas mening icke att jordbruksjorden äganderättsligt borde få

skiljas från skogen. Jordbrukets intresse kunde ju icke utan vidare vika för

industriens.

Vad den socialpolitiska sidan av saken beträffar, så ha de sakkunniga ansett,

att samma synpunkter gjorde sig gällande som i det föregående utvecklats

beträffande parcelleringsproblemet. Satsen, att icke bärkraftiga jordbruksfastigheter

äro lika olämpliga socialt sett som näringspolitiskt, vore

tillämplig även i förevarande fall, och vad anginge krav å större skogstilldelning

än som erfordrades för de närmast berörda fastigheterna, så borde frågan

om jordbrukets behov betraktas under en större synvinkel och hänsyn

tagas till den omfattning, i vilken skog redan frångålt jordbruket.

De sakkunniga ha slulligen framhållit, att mot krav å större skogstilldelning

än vederbörande fastighet för egen del behövde plägade invändas jämväl,

att därigenom den, som ville köpa ett eget jordbruk, tvingades till

onödigt stora kapitalutlägg eller kanske i brist på erforderligt kapital bleve

tvungen avstå från hela köpet. Emellertid kunde enligt de sakkunniga häremot

anföras, att enskilda intressen måste komma i efterhand och att, om

skogen vore till salu för gängse pris, det ytterst sällan syntes vara en dålig

affär för vederbörande att tillhandla sig denna.

Vad härefter angår frågan om skydd för bestående jordbruksfastigheter

mot skadlig delning må till en början erinras om att i gällande

lag meddelats eu bestämmelse med detta syfte, .lag avser här stadgandet

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

i 19 kap. 3 § andra stycket under 2, enligt vilket avstyckning från jordbruksfastighet

ej må äga rum med mindre det kan antagas, att den fastighetsindelning,

som genom avstyckningen eller, där sammanläggning skall äga rum,

genom avstyckningen och sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade

utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn

för jordbruksnäringen i orten.

De sakkunniga ha uttalat, att kravet å gagn för jordbruket genom att efter

ordalydelsen skjuta över målet kommit att förlora i verkan. Enligt de sakkunnigas

åsikt borde man icke tillåta parcellering, så snart svårare skada

härav icke följde än att dock delarna bleve bärkraftiga jordbruk, utan det

gällde att söka bevara även de större gårdar som ännu funnes i behåll, såframt

delningen av dem skulle innebära en försämring ur jordbrukets synpunkt. I

vad stadgandet om gagn för jordbruket avsåge att förekomma dylik parcellering,

syntes det alltså böra upprätthållas och erhålla tillräckligt tydlig avfattning,

så att nytt liv bleve ingjutet däri.

De sakkunniga ha uttalat, att vad nu anförts om skadlig parcellering ägde

motsvarande tillämpning å fall, då man genom ändring i fastighetsindelningen

överförde odlad jord från en jordbruksfastighet till annan sådan med

verkan att jorden i fråga icke kunde brukas med lika fördel som förut.

Stadgandet hade, framhålla de sakkunniga, även till uppgift att gardera

jordbruket mot den i vissa fall än äventyrligare åtgärden att för detsamma

värdefull mark avstyckas från jordbruksfastighet för att tilläggas fastighet

av annan karaktär. Den i det föregående behandlade frågan om skogens bibehållande

vid jordbruket, där den vore erforderlig för jordbruksnäringen

i orten ehuru icke för de jordbruksfastigheter som skulle bildas genom avstyckningen,

borde också erhålla sin reglering i nu förevarande sammanhang.

De sakkunniga förmena, att de nu nämnda fallen av skada för jordbruket

vore de viktigaste och därför borde särskilt nämnas i lagtexten. Även

på annat sätt kunde dock avstyckning från jordbruksfastighet tänkas vara

menlig för jordbruket. Sålunda kunde den nationalekonomiska förlust som

uppstode, om det å byggnader och andra anläggningar nedlagda kapitalet

genom fastighetens delning bleve mer eller mindre onyttigt, regelmässigt räknas

som skada även för jordbruksnäringen. Någon uttömmande beskrivning

å vad som skulle anses skadligt syntes icke kunna givas.

I lagen har, såsom tidigare omnämnts, ökade utkomstmöjligheter för den

jordbrukande befolkningen betecknats såsom något, vilket måste vara till

gagn för jordbruksnäringen i orten. De sakkunniga medgiva, att detta kan

tyckas ganska naturligt; det läge nära till hands att förutsätta, att jordbrukarnas

förbättrade ställning komme jordbruket till godo. Men det vore dock

enligt de sakkunnigas åsikt tvivelaktigt, huruvida icke en ändring av fastighetsindelningen,

oaklat den kunde sägas öka dessa utkomstmöjligheter, kunde

vara till mera skada än nytta för ortens jordbruksnäring. Stadgades i en

blivande lag förbud mot avstyckning som vore till skada för jordbruket, borde

sålunda enligt de sakkunnigas mening icke göras något uttalande om att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232

87

ökning av jordbruksbefolkningens utkomstmöjligheter ovillkorligen skulle

utesluta antagande om sådan skada eller uppväga den, där den förelåge.

Med avseende å bestämmelserna om skogstilldelning, liksom överhuvud

beträffande de särskilda bestämmelserna om jordbruksfastighets beskaffenhet,

gör gällande lag det förbehåll, att de ej skola utgöra hinder för avstyckning

av mark för tillgodoseende av uppkommet behov av vissa småbruks1

äg en heter eller av bostadslägenheter eller för beredande av

plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell

anläggning eller därmed jämförligt ändamål. Enligt vad i betänkandet

uttalats, kvarstår emellertid det allmänna lämplighetskravet formellt

även i dessa fall. Det vore därför ovisst, hur dessa bestämmelser om

jordbruksfastighet egentligen förhölle sig till detta lämplighetskrav. Enligt

de sakkunniga borde man söka klart skilja mellan lämplighetskravet och de

härutöver för jordbruket uppställda skyddsbestämmelserna.

I gällande lag äro, såsom uttalats i betänkandet, nu omförmälda undantagsbestämmelser

såvitt angår småbruk och bostadslägenheter beroende av

villkoret, att behov uppkommit av lägenheterna. Det vore enligt de sakkunnigas

mening icke alldeles klart vad lagstiftaren avsett med detta villkor.

Vid översyn av lagen borde tillses, att icke skyddet för jordbruksnäringen

sattes ur kraft för enbart privata intressen och att frågan härom icke förblandades

med spörsmålet, huruvida avstyckning på lager borde tillåtas.

Beträffande sistnämnda spörsmål ha de sakkunniga ansett ett förbud mot

sådan avstyckning under vissa omständigheter berättigat.

Vad angår frågan, i vad mån intressen av nu berörda slag böra äga företräde

framför jordbruksintresset, ha i sakkunnigförslaget de särskilda bestämmelserna

till skydd för bestående jordbruksfastigheter ansetts böra fa

eftergivas vid avstyckning som prövas erforderlig för tillgodoseende av behov,

för vilket Konungen kan meddela expropriationsrätt, eller av ett allmänt

behov av bostadslägenheter eller av stödjordbruk eller för beredande

av plats för sådan industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning,

som kan anses vara till allmän nytta, eller annat därmed jämförligt

ändamål. Däremot bör enligt de sakkunniga det allmänna lämplighetskravet,

såvitt angår restfastigheten, icke få eftergivas annat än vid avstyckning

för expropriationsändamål eller för tillgodoseende av ett allmänt behov av

bostadslägenheter.

Beträffande först avstyckning för expropriationsändamål har i betänkandet

framhållits, alt intresset av småbruk, bostadslägenheter och dylikt ingalunda

alltid vore av sådan vikt för det allmänna att det, blott det ägde erforderlig

aktualitet, borde få tillgodoses på jordbrukets bekostnad. De återfunnes

endast delvis i den förteckning över högviktiga allmänna intressen

som av lagstiftaren uppgjorts vid fråga om expropriationsrätt och å andra

sidan hade i nu förevarande sammanhang icke alla dessa sistnämnda intressen

beaktats i gällande lag. Alt här i första hand anknyta till expropriationslagstiftningen

syntes emellertid de sakkunniga så mycket mer befogat, som

det i fall, då man kunde förutse, att expropriationsansökan skulle bifallas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 232

måste framstå som skäligen meningslöst att vägra avstyckning för det ifrågavarande

ändamålet. De sakkunniga förutsatte emellertid, att även i expropriationsärenden

jordpolitiska synpunkter skulle anläggas. Jämväl där sakägarna

vore ense om förvärvet och villkoren därför, syntes dylik jordpolitisk

kontroll böra utövas.

De sakkunniga ha uttalat, att behovet av bostadslägenheter, vilket endast

i ringa utsträckning kunde föranleda expropriation, dock syntes kunna i

nu förevarande sammanhang jämställas med expropriationsändamålen, under

förutsättning att fråga verkligen vore om ett allmänt behov av dylika

lägenheter. Det kunde icke utan vidare anses, att behovet vore allmänt blott

därför att fråga vore om ett större antal lägenheter, ej ens om de försålts

eller utsikt till deras avyttrande funnes. Det gällde icke blott behovet av

bostäder utan även behovet alt just ifrågavarande mark användes för ändamålet.

Beträffande stödjordbruken ha de sakkunniga, såsom nämnts, icke ansett

någon eftergift av det allmänna lämplighetskravet påkallad; fråga vore här

endast om undantag från de särskilda till skydd mot parcellering föreslagna

reglerna. Det erinras i betänkandet om att stödjordbruken i främsta rummet

fyllde en social uppgift. För att en näringspolitiskt skadlig parcellering

skulle få ske av hänsyn till delta allmänna intresse, borde man enligt de sakkunnigas

mening fordra, att detsamma i det särskilda fallet vore av den

styrka att man kunde beteckna stödjordbruket såsom i sin mån tillgodoseende

ett allmänt behov av sådana bildningar. Vid prövningen borde bl. a.

tagas hänsyn till huruvida ortens näringar — skogsbruket, fisket etc. —

hade behov av nya stödjordbruk. Utan att ett dylikt behov förelåge, syntes

man för övrigt i allmänhet icke kunna med tillräcklig säkerhet påräkna, att

ägaren varaktigt kunde finna sin huvudsakliga bärgning genom arbete vid

sidan av fastighetens bruk.

I fråga om industriella, kommunikationstekniska eller kulturella anläggningar

samt vad som enligt lagen skulle vara att i förevarande hänseende

likställa därmed ha de sakkunniga uttalat, att denna grupp representerade

intressen av åtskilliga olika slag, alltifrån så viktiga allmänna sådana, att

expropriation därför kunde ifrågakomma, och ned till intressen av rent

privat natur. Anläggningar av uteslutande enskild nytta syntes emellertid

icke böra intaga någon särskilt gynnad ställning, utan den som ville påkalla

fastighetsbildning för en dylik anläggning syntes böra ha att underkasta

sig de allmänna villkoren. Att som en betingelse för undantagsställningen

uttryckligen fordra, att anläggningen kunde anses vara till allmän

nytta, syntes så mycket mera påkallat, som de åsyftade ändamålens art i

övrigt icke gärna kunde preciseras noggrannare än hittills skett utan risk

att bestämmelsen bleve för stel i tillämpningen. Vore detta villkor om allmännyttighet

uppfyllt, syntes alltså, där så erfordrades för intressets tillgodoseende,

de speciella till vissa näringars skydd uppställda reglerna få

vidkännas undantag. Men ej heller för denna händelse borde det allmänna

lämplighetskravet eftergivas, med mindre det gällde ett behov, för vilket

opaginerad Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

expropriation kunde ifrågakomma och fallet sålunda bleve att bedöma efter

bestämmelserna om dylika behov.

Yttranden.

De grundläggande principerna för de i sakkunnigförslaget uppställda

jordpolitiska villkoren ha i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna remissyttrandena.

I några avseenden, särskilt i fråga om bildandet av ofullständiga

jordbruk och skogens bibehållande vid jordbruket, ha emellertid

bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna meningarna brutit

sig.

Beträffande de i betänkandet uppdragna riktlinjerna för den

jordpolitiska kontrollen har Svea hovrätt, som ansett sig icke

ha att ingå på ett allsidigt bedömande av förslaget i denna del, uttalat

att det för de tillämpande myndigheterna vore ett intresse, att lagreglerna

vore lämpligt anordnade och så utformade, att de icke gåve anledning till

tvekan om innebörden. I detta avseende innebure enligt hovrättens förmenande

förslaget betydande förbättringar. Hovrätten funne det vara en riktig

princip att något utförligare än som skett i lagen angiva de synpunkter, som

borde beaktas vid prövningen. Såsom inledningsvis anförts, har lantmåteristyrelsen

funnit den föreslagna skärpningen av de jordpolitiska villkoren

av behovet påkallad. Enligt styrelsens mening hade de i detta hänseende

föreslagna bestämmelserna fått en mera koncis utformning än vad fallet

vore med gällande föreskrifter, och förslagets regler syntes jämväl medgiva,

att vid bedömningen av ifrågasatta fastighetsbildningar viss hänsyn

skulle kunna tagas till orts- och andra föreliggande förhållanden av lokal

natur. Egnahemsstyrelsen har förklarat sig anse, att bestämmelserna rörande

förutsättningarna för avstyckning stode väl i överensstämmelse med

den jordpolitik som numera borde främjas av statsmakterna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett den erinran kunna göras, att det

framlagda förslaget väl ensidigt beaktade fastighetsbildningen från jordbrukets

synpunkter med åsidosättande framför allt av skogsbrukets betydelse.

Å andra sidan hade emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning genom de

föreslagna ändringarna många av de brister avhjälpts som fortfarande efter

1937 års revision vidlådde ifrågavarande jorddelningsform. Genom dem

hade sålunda utförligare än vad i gällande lag stadgades blivit utsagt, under

vilka betingelser avstyckning kunde äga rum. Ur jordbruksteknisk och

jordbruksekonomisk synpunkt hade vunnits betydande förbättringar.

Å andra sidan har ägodelning sdomar en i Ångermanlands norra domsaga

förklarat sig icke kunna undgå intrycket, att lagförslaget trots sina stora

förtjänster byggde på en alltför byråkratisk metod. Enligt denne ägodelningsdomares

uppfattning funnes ingen annan möjlighet att nå jorddelningslagstiftningens

syften än att den angåve klara, enkla riktlinjer men avstode

från varje försök att utförligt specificera och uppräkna alla undantag;

det speciella bedömandet borde överlämnas till härför väl skickade

organ, som handlade under självständigt ansvar. Ägodelningsdomaren i

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 232

Tveta, Vista och Mo domsaga har väl funnit de .jordpolitiska reglerna i förslaget

i huvudsak riktiga men ansett att de i vissa fall ej lämnade tillräcklig

möjlighet att laga efter lägligheten. Liknande synpunk''er ha framhållits

av ågodelningsdomaren i Sunnerbo domsaga. Kammarkollegiet har i sitt

yttrande vitsordat, att det vore ett betydande nationalekonomiskt och socialt

intresse, att vid nybildning av jordbruksfastigheter tillsåges, att de nya

fastigheterna bleve lönsamma och bärkraftiga samt att goda enheter för

jordbruksdrift icke uppdelades i sämre. Kollegiet kunde emellertid icke ansluta

sig till alla de synpunkter som läge till grund för förslaget. Kollegiet

hade sålunda funnit anledning till erinringar såväl mot de sakkunnigas lösning

av åtskilliga intressekonflikter som mot de för jordbruket betydelsefulla

frågorna om ofullständiga jordbruk samt jordbrukets tilldelning av

skog. Lantbruksstyrelsen har uttalat, alt ett stelt bindande vid vissa doktriner

såvitt möjligt borde undvikas; ett generellt förbud mot nybildning av

ofullständiga jordbruk syntes sålunda föga önskvärt. Skogsstyrelsen har,

med hänsyn till andra pågående utredningar på förevarande område, ansett

sig icke böra nu taga närmare ställning till de grundsatser, på vilka de

sakkunniga byggt sina förslag. Enligt skogsstyrelsens åsikt vore dock uppenbart,

att fastighetsbildningen måste anpassa sig efter natur- och näringsbetingelserna,

vilka i vårt land vore ytterst växlande. Skogsstyrelsen har

vid sådant förhållande ansett erinringar med fog kunna riktas mot de av

de sakkunniga anlagda mera schablonmässiga betraktelsesätten. Även

A orrlandskommittén har ansett, att en lagstiftning av den art varom nu

vore fråga borde medgiva en dynamisk tillämpning, som smidigt kunde

anpassas saväl efter den ekonomiska och sociala utvecklingen som efter

skiftande förhållanden i olika landsdelar Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har uttalat sig i samma riktning. Sveriges

skogsägareförbund har funnit, att förslaget alltför ensidigt beaktade jordbrukets

intressen. Enligt förbundets uppfattning vore de allmänna grundsatser,

på vilka förslaget byggde, icke bärande. Förbundet har särskilt kritiserat

förslagets förbud mot bildande av ofullständiga jordbruk och skogs

avskiljande från jordbruket. Industriens utredningsinstitut har åberopat ett

yttrande av industriens Norrlandsutrednings arbetsutskott. I detta yttrande

har arbetsutskottet ansett den allmänna anmärkningen kunna göras mot

förslaget, att det alltför ensidigt betraktade fastighetsbildningen från jordbrukets

synpunkter med åsidosättande framför allt av skogsbrukets intressen.

Häradshövdingföreningen har ansett det böra framhållas, att svårigheten

att vid varje tidpunkt träffa det rätta avgörandet mellan olika näringars

intressen borde föranleda särskild försiktighet vid hithörande bestämmelsers

avfattning. Det kunde enligt föreningens mening ifrågasättas,

om det vore lämpligt att helt förbjuda de ofullständiga jordbruken eller att

bestämma begreppet stödjordbruk så snävt som skett i förslaget.

Frågan om lämpligheten att, på sätt skett i sakkunnigförslaget, utmönstra

det ofullständiga jordbruket från de godtagbara typerna av jordbruk hai

blivit föremål för en mångfald olika uttalanden. I övrigt har vad i betän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

91

kandet anförts rörande skilda jordbi*ukstypers lämplighet

i fastighetsbildnings hänseende i allmänhet vunnit anslutning.

Överlantmätaren i Älvsborgs län har ansett, att de sakkunniga genom

det av dem framlagda principprogrammet för nybildning av fastigheter

framlagt ett mycket värdefullt material. Införandet i rättstillämpningen

av begreppen familjejordbruk och stödjordbruk vore sålunda ägnat att

giva stadga åt lagens avsedda innebörd samt att avhjälpa en hittills kännbar

brist på klar systematik. Även av riksförbundet landsbygdens folk har

den uppfattningen uttalats, att det vore fullt riktigt, att de sakkunniga lagt

familjejordbruket till bas och att som norm därför angivits, att en familj

skulle kunna försörja sig på jordbruket

Å andra sidan har Norrlandskommittén ifrågasatt, om familjejordbruket

under alla förhållanden kunde uppställas som norm vid nybildningen av

jordbruksfastigheter. Kommittén, som i sitt yttrande uttalat sin stora betänksamhet

mot den föreslagna lagstiftningens generella förbud mot tillskapandet

av ofullständiga jordbruk, har förklarat sig icke vilja därmed

förringa de fördelar som kunde vara förenade med familjejordbruket utan

endast att söka modifiera de sakkunnigas förkastelsedom över de något

mindre jordbruken. Kommittén har i detta sammanhang vidare yttrat:

Såsom de sakkunniga definierat familjejordbruken, torde ägarna av sådana

ofta i icke ringa utsträckning bliva beroende av lejd arbetskraft åtminstone

under delar av året. I den mån nuvarande svårigheter att erhålla

arbetskraft på landsbygden komma att kvarstå eller t. o. in. förvärras -—

befolkningsutvecklingen synes peka i dylik riktning — kan vågskålen komma

att luta över till förmån för sådana familjejordbruk, som ej alls äro

beroende av främmande arbetskraft, måhända som alternativ till mera affärsmässigt

skötta storjordbruk.

Ej minst för de nordligaste länens del synes för övrigt tvekan kunna råda,

huruvida icke utvecklingen i fråga om fördelningen av arbetet mellan

män och kvinnor — innebärande bl. a. att männen i ökad utsträckning deltaga

i ladugårdsarbetet och kvinnorna huvudsakligen komma att ägna sig

åt hemarbetet — kan leda till minskade krav på jordbrukets storlek.

Beträffande de ofullständiga jordbruken har i ett flertal remissutlåtanden

ansetts riktigt att, såsom med förslaget åsyftas, söka förhindra

uppkomsten av nya sådana fastigheter. Egnahemsstyrelsen har sålunda med

särskild tillfredsställelse hälsat, att ofullständiga jordbruk icke längre skulle

få bildas. Antalet befintliga dylika jordbruk vore mycket stort, och det finge

numera betraktas såsom en utav egnahemsorganisationens angelägnaste uppgifter

att medverka till en sanering av dessa ofullständiga jordbruk. Läns

styrelsen i Östergötlands län har åberopat ett av länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott avgivet yttrande, vari förvaltningsutskottet förklarat sig

helt dela de sakkunnigas synpunkter på de ofullständiga jordbruken. Det

vore enligt förvaltningsutskottets uppfattning ett icke endast näringspolitiskt

utan även socialt intresse, att icke antalet sådana jordbruk ytterligare ökades

Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit, att förslaget på denna punkt

framför allt innebure hinder för större jord- och skogsinnehavare att kunna

avskilja torpställen och därmed jämförliga lägenheter till siirskilda läslig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Alaj.ts proposition nr 232.

heter för bosättning av självägande skogsarbetare och dylikt, och har vidare

yttrat:

I och med ökat utbyggande av skogsbrukets vägnät och ökad motorisering

av skogskörslorna, eventuellt dessas elektrifiering i vissa fall, möter ett problem,

där jordbrukets bas med hänsyn till relativt välbetalda sysselsättningsmöjligheter

för den rena jordbruksskogsbefolkningen tenderar att minska.

Såväl när det gäller vägarbetare som byggnadsarbetare synes utvecklingen

i viss mån redan ha lett mot specialarbetarkårer, i regel dock bosatta å landsbygden

nära dess tätorter. Fråga är hur denna utveckling skall bedömas för

de störa skogsbygderna. För det nordsvenska statsskogsbrukets egen del har

en i detta sammanhang i viss mån aktuell fråga lösts i övre Norrland och

Dalarna så, att det gamla kronotorpsinstitutet avlösts och att kronotorparna

därvid i regel blivit kronans arrendatorer och som sådana fortsatt att vara

skogsarbetare. Samma tillvägagångssätt torde enligt länsstyrelsens mening,

utan olägenhet för någondera parten och till fördel för fastighetsbildningen,

kunna erbjuda sig för de större enskilda skogsägarna. Länsstyrelsen kan

väl förstå, att de sakkunnigas förslag på denna punkt kan synas ägnat att

ytterligare försvåra en bosättning på den jordbruks- och skogsbygd som

här mest torde vara i fråga, men länsstyrelsen anser sig likväl böra tillstyrka

förslaget.

I Iråga om de ofullständiga jordbruken ha Sveriges lantbruksförbund uttalat,

att dessa jordbruk utgjorde det svåraste problemet i svensk jordbrukspolitik

och att en ökning av dessa jordbruks antal därför borde på allt sätt

förhindras. Samma uppfattning har kommit till synes i det utlåtande som

avgivits av riksförbundet landsbygdens folk. Även bland egnahemsnämnder,

hushållningssällskap och jordbrukskommissioner är den meningen förhärskande,

att man bör söka förebygga tillkomsten av ytterligare ofullständiga

jordbruk.

Till grund för den kritik som från åtskilliga håll riktats mot förslagets

ståndpunkt i fråga om de ofullständiga jordbruken har i huvudsak anförts,

att det varken ur social eller näringspolitisk synpunkt kunde vara välbetänkt

att hindra avskiljandet till egna fastigheter av torp och arrendegårdar under

huvudgård, vilka med hänsyn till arronderings- och andra förhållanden icke

kunde med fördel brukas jämte huvudgårdens ägor i övrigt. Särskilt har

emellertid betonats, att det ofullständiga jordbruket utgjorde en naturlig

brukningsform i de skogrika delarna av landet och där vore av stor betydelse

för skogsbruket med hänsyn till dess behov av arbetskraft och dragare. Man

har med hänsyn till det anförda förordat, att förslagets kategoriska förbud

mot bildande av ofullständiga jordbruk mildrades antingen så att de krav

som uppställts å ett i och för sig bärkraftigt jordbruk finge eftergivas under

särskilda förutsättningar eller så att begreppet stödjordbruk gåves ett något

vidgat innehåll och därigenom möjliggjorde bildandet av något större stödjordbruk

än vad de sakkunniga velat tillåta.

I tråga om torp och andra mindre lägenheter, som ehuru ofullständiga

brukats som särskilda enheter, har kammarkollegiet — som erinrat om att

ofullständiga jordbruk alltjämt kunde bildas med stöd av ensittarlagen —

uttalat, att det funnes åtskilliga lägenheter och torp i storleken mellan fa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

liungl. Maj:ts proposition nr 232.

93

miljejordbruk och stödjordbruk, som bestått såsom brukningsdelar i kanske

ett hundratal år och som ägde ett efter behovet avpassat byggnadsbestånd

men som icke kunde lösas enligt ensittarlagen. Beträffande dylika av ålder

bestående brukningsdelar som i det särskilda fallet visat sig vara lämpliga

såväl ur bärighetssynpunkt som för markens utnyttjande borde enligt kollegiets

mening undantag göras från förbudet att bilda ofullständiga jordbruk.

Kraven på ett »bärkraftigt» familjejordbruk vore för övrigt konventionella

och borde kunna tillåta variationer. Enahanda uppfattning beträffande torp

och arrendegårdar som bestått såsom särskilda brukningsdelar har kommit

till synes i det av överlcintmätaren i Jönköpings län avgivna yttrandet ävensom

i särskilt av tillförordnade byråchefen G. H. Prawitz avgivet, till lantmäteristyrelsens

utlåtande fogat yttrande.

Med tanke på att i vissa delar av landet naturförhållandena hindra bildandet

av tillräckliga komplex av odlad jord har Svea hovrätt befarat, att det vid

tillämpningen i åtskilliga fall skulle te sig som en onödig stelhet hos lagen

att nödgas underkänna en planerad jordbruksfastighet, där ägaren väl icke

fullt ut finge sin bärgning av fastigheten men där han genom utnyttjande av

arbetstillfällen utom denna av varaktig beskaffenhet på grund av ortens

näringsförhållanden med lätthet kunde skaffa sig vad som bruste. Här avsåges

i främsta rummet skogsarbete. Det kunde enligt hovrättens mening

hävdas, att i orter, vilkas naturförhållanden icke tilläte bildandet av jordbruksfastigheter

där själva jordbruket vore av i och för sig önskvärd storleksordning,

fastighetsägaren skulle, om en del av inkomsten härrörde från arbeten

i annans skog, få en lika tryggad utkomst, ja erhålla en inkomst som

bleve mera konstant från år till år än om han vore hänvisad till att från den

egna skogen, kanske vid avverkningar med långa mellanrum, uttaga vad han

utöver inkomsten av jordbruket behövde för sin bärgning. Pa i huvudsak enahanda

grunder ha ägodelningsdomarna i Medelpads västra, Ångermanlands

västra samt Norra och Södra Vedbo domsagor ställt sig tveksamma till förslagets

ståndpunkt, att ofullständiga jordbruk icke vidare skulle få bildas.

Även häradshövdingföreningen har av samma skäl ifrågasatt lämpligheten

av att helt förbjuda de ofullständiga jordbruken eller att bestämma begreppet

stödjordbruk så snävt som skett i förslaget.

Från lantmätarhåll ha framförts starka betänkligheter mot den snäva avgränsning

av stödjordbruken gentemot de ofullständiga jordbruken som skett

i förslaget. Dessa betänkligheter ha särskilt kommit till uttryck i de av överlantmätarna

i Värmlands och Västernorrlands län i frågan gjorda uttalandena.

Överlantmätaren i Värmlands län uttalar, att det enligt förslaget bleve

uteslutet att i skogsbygden bilda den typ av fastigheter som, efter vad erfarenheten

givit vid handen, därstädes visat sig vara lämplig för sitt ändamål,

överlantmätaren, som därvid syltade på de brukningsenheter som en gång

uppodlats ute på skogsmarkerna utanför själva odalbygden, anför vidare:

På grund av de »topografiska och klimatiska» förhallandena ligger denna

bebyggelse ganska spridd på skogarna och i allmänhet innehåller brukningsenheten

så pass mycken jordbruksjord, att vederbörande brukare och hans

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 232

familj ha sysselsättning å jordbruket under vegetationsperioden, varemot

manliga arbetskraften å övrig tid är hänvisad till arbete å skogen. På detta

jordbruk födas som regel tre till fyra kor, en häst och några smådjur. Jorden

är otta rätt svårbrukad och mager men i allt fall av sådan beskaffenhet, att

densamma, med hänsyn därjämte till den betydelse jordbruket har för skogsbefolkningens

livsuppehälle icke bör läggas igen. Dessa brukare ha som regel

sin stadiga sysselsättning i skogarna däromkring med skogskörningar och

avverkningar. Hästarna komma säkerligen aldrig att helt kunna undvaras i

skogsarbetet, bl. a. vid framkörning av virket till bilbasvägama, varför det

även ur den synpunkten fordras drivande av denna på grund av naturförhållandena

framsprungna typ av jordbruk.

I allmänhet lär man väl ur social och politisk synpunkt föredraga en

självägare som brukare av jorden framför en arrendator. Man lär nämligen

icke kunna bortse ifrån att känslan av äganderätt till den jord man brukar

oftast förmår att frammana de egenskaper, som skapa en initiativrik och ansvarsmedveten

medborgare. Å andra sidan är det också påtagligt, att man i

dylika skogstrakter icke får låsa fast större antal familjer än att brukaren

med säkerhet kan påräkna arbete vintertid utanför sin fastighet. Även bör

väl vid bedömandet av bildandet av dylika fastigheter tagas med i beräkningen,

huruvida en ägare därav i sitt arbete blir beroende enbart av en skogsägare.

Om hänsyn tages till nämnda omständigheter, torde man enligt min

uppfattning icke behöva vara rädd för att bilda dylika typiska skogsjordbruk,

som förutom erforderlig jordbruksjord — fyra! till sex hektar — även

skulle innehålla skogsmark i sådan omfattning, att fastighetens årliga husbehov

av vedbrand och virke därur kunde väl tillgodoses.

Under åberopande av det anförda har överlantmätaren förordat, att i jorddelningslagen

inrymdes möjligheter att under antydda förutsättningar få i

skogrika orter bilda jämväl jordbruksfastigheter med tilldelning enbart av

skog till husbehovet.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har förklarat sig icke kunna dela

de sakkunnigas uppfattning rörande de ofullständiga jordbruken och har

härom anfört bland annat:

Särskilt i sådana trakter av Norrland, där skogen är det allt väsentliga,

inägoma äro små och lämpligt belägen odlingsmark är ringa eller saknas,

kan ett ofullständigt jordbruk väl försvara sin plats under förutsättning att

stadigvarande arbetstillfälle i skogen finnes för brukaren och hans dragare.

För skogsbruket är det oundgängligen nödvändigt, att tillräckligt med hästoch

mansdagsverken stå till förfogande, och gäller detta särskilt de mera

avlägsna skogsbygderna.

Beträffande det stadigvarande arbetet i skogen i form av körslor och annat

arbete för skogens vård och skötsel utanför den egna fastigheten finnes i regel

ingen anledning att tro, att detta kommer att minska. Enligt befolkningsstatistikema

är det fullt klarlagt, att de arbetsföra åldrarna komma att

starkt minska under de närmaste årtiondena, varjämte det är ett faktum,

att en viss flykt från landsbygden till tätorterna fortgår. Brist på arbetskraft

och särskilt på hästar kommer att uppstå. Det blir icke som det tidigare

mången gång varit, att dessa jordbrukare haft svårt att skaffa sig arbete

vid sidan av jordbruket och varit beroende av skogsbolagen. Allt tyder på att

det blir en stor konkurrens om denna arbetskraft. Följer man sakkunnigas

förslag i detta hänseende, kommer detta att bidraga till att avfolka landsbygden

i dessa trakter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232

95

Jag vill här framhålla, att det visst inte är säkert, att en jordbrukare, som

har ett till sammansättningen ofullständigt jordbruk i dessa skogstrakter

men stadigvarande arbete i skogarna, då jordbruket lämnat honom tillfälle

därtill, ekonomiskt slår sig sämre än den som bar ett familjejordbruk, som

belastas av skulder, särskilt på grund av den kapitalinsats, som ägaren

måst göra vid fastighetens förvärvande eller fullständigande, exempelvis med

stödskog. Det är ingalunda klart, att ett familjejordbruk i de utpräglade

skogsbygderna i norra Sverige, där ett intensivt och fullt rationellt jordbruk

icke kan ulövas, är ett lämpligare brukningsobjekt än det s. k. ofullständiga

jordbruket. Orsaken härtill ligger även i svårigheten att få full

arbetskraft till familjejordbrukets skötsel.

Nu vill jag här till förekommande av missförstånd framhålla, att även

jag anser att sådana ofullständiga jordbruk, varom här är fråga, endast få

bildas, då det kan vara för ortens jordbruk och näringsliv fullt berättigat.

----

Men det förhållandet att all återhållsamhet bör iakttagas, när det är fråga

om bildande i dessa trakter av till ägosammansättningen ofullständiga eller

icke bärkraftiga jordbruk, får icke tagas till intäkt för att denna typ skall

såsom helt olämplig utmönstras.

Det är ulan vidare klart, att elt ofullständigt jordbruk, som utgör brukarens

enda förvärvskälla under alla omständigheter måste vara förkastligt.

Ett sådant jordbruk måste fullständigas, om man icke skall skapa ett proletariat

av jordbrukare.

Enligt min mening borde i begreppet ofullständiga jordbruk vid fastighetsbildningen

allenast räknas sådana jordbruk som utgöra antingen brukarens

enda förvärvskälla eller, där annan förvärvskälla finnes, denna för brukaren

av fastigheten icke är tillfyllest och kan anses vara av stadigvarande art.

Såsom stödjordbruk borde betecknas varje jordbruk, där summan av brukarens

inkomst från jordbruket och stadigvarande arbete vid sidan därom

ger honom och hans familj fullständig bärgning. Stödjordbruken skulle då

utgöras av två kategorier: den ena omfattande sådana jordbruk där huvudvikten

lägges vid jordbruket, den andra där arbetet är det huvudsakliga.

Uttalanden av i huvudsak liknande innebörd som de här återgivna ha

gjorts även av överlantmätarna i Örebro, Kopparbergs, Västerbottens och

Norrbottens län ävensom ett flertal lantmätare samt Sveriges lantmätareförening.

Lantmäteristgrelsen har under hänvisning till de av överlantmätama gjorda

uttalandena i frågan förklarat, att styrelsen funnit de framförda synpunkterna

synnerligen beaktansvärda och icke kunde bortse från att topografiska

och andra ortsförhållanden mången gång skulle motivera en mera

rörlig gräns för stödjordbrukens ägosammansättning. Med hänsyn till hittills

vunnen erfarenhet i frågan vore styrelsen likväl icke beredd att föreslå, att

de sakkunnigas inställning till spörsmålet frånginges. Styrelsen ansåge dock

möjlighet böra hållas öppen att göra avsteg från de uppställda stränga

kraven genom en lagbestämmelse om all, där särskilda omständigheter föranledde

därtill, (dt dispensförfarande medgåves.

Lantbruksstgrelsen har ställ t sig tveksam till frågan, huruvida utan närmare

utredning rörande de jordbruksekonomiska förutsättningarna för ofullständiga

jordbruk en förbudslagstiflning beträffande nybildningen av dylika jordbruk

borde genomföras. Jordbruksräkningarna från åren 1927 och 1937 syntes utvi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

sa, att de ofullständiga jordbrukens problem kunde förväntas komma att lösas

utan tvångsåtgärder. Ett stelt förbud mot nybildning av dylika jordbruk syntes

föga önskvärt. Skogsstyrelsen har framhållit den särskilt i det nordsvenska

skogsområdet föreliggande växelverkan mellan jordbruk och skogshantering

och hade för sin del svårt att finna, att de i nämnda trakter vanliga fastigheterna

som i storleksordning läge mellan stöd- och familjejordbruk skulle

sakna existensberättigande. Det kunde därför enligt skogsstyrelsens mening

ifrågasättas, om icke möjligheter för en fastighetsbildning med hänsynstagande

till arbetstillgången utanför fastigheten borde finnas i de skogsbygder

som nu åsyftades. Jämväl egnahemsnämnderna i Älvsborgs läns södra

område ävensom i Jönköpings, Värmlands och Västernorrlands län ha ifrågasatt

lämpligheten av att helt stänga möjligheten att bilda ofullständiga jordbruk.

Bland skogsvårdsstyrelsema ha väl de flesta ansett riktigt att söka

förhindra uppkomsten av ytterligare dylika jordbruk, men några styrelser,

såsom skogsvårdsstyrelsema i Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län

ha ansett, att bestämmelserna därom vore för stela och att omständigheterna

understundom kunde motivera bildandet av sådana jordbruk.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har visserligen funnit nödvändigt med

ytterligare restriktioner i syfte att hindra tillkomsten av ofullständiga jordbruk

men dock ansett fall kunna finnas, då omständigheterna talade för att

en av jordägaren begärd avstyckning av ett jordbruk om exempelvis två

till fem hektar kunde vara mer motiverad än av de storlekar som ett familjejordbruk

krävde. Detta gällde i synnerhet, då arbetstillgången utanför jordbruket

icke vore varaktig ehuru ofta en god arbetstillgång kunde finnas.

Stödjordbruket vore i regel för litet för att kunna bringa en liten familj försörjning

vid arbetslöshet och medgåve således icke nödig anpassning efter

arbetstillgången. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig icke

kunna godtaga de sakkunnigas förslag, att varje mellanform mellan stödjordbruket

och den i och för sig bärkraftiga jordbruksfastigheten under alla

förhållanden borde utmönstras. Mångenstädes i de skogrika delarna av landet

kunde ett ofullständigt jordbruk befinnas motiverat, om arbetstillfällen

i skogen kunde förutsättas normalt vara tillgängliga. Att i dylika fall —

då ett fullständigt jordbruk till följd av naturförhållandena ej kunde erhållas

— stadga att endast stödjordbruk finge bildas, innebure ett allför ensidigt

tillgodoseende av det i princip lovvärda önskemålet att förhindra tillkomsten

av ofullständiga jordbruk. Skapandet av ett dylikt utökat jordbruk

kunde ibland ur arronderingssynpunkt vara synnerligen lämpligt, varjämte

arealökningen måhända kunde möjliggöra för brukaren att hålla

sig med häst. Sistnämnda förhållande vore av icke oväsentlig betydelse för

tillgodoseende av behovet av dragare för skogsbruket i orten. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län har uttalat sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Älvsborgs

lån har åberopat ett av länets norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

avgivet utlåtande, vari förvaltningsutskottet hävdat, att fortfarande

ej saknades förutsättningar för ofullständiga jordbruk. Enlig förvaltningsutskottets

mening gjordes den enskilde mycken orätt, om vissa typer av jord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj.ts proposition nr 232.

97

bruk fastställdes som tillåtna och andra som otillåtna. Det borde vara lagtillämpningens

sak att pröva och avgöra i det enskilda fallet efter de sannolika

möjligheter som funnes för den förste innehavaren och hans efterföljare

att på avsett sätt utnyttja den nyskapade fastigheten. Länsstyrelsen i

Västerbottens län liar ansett det i förslaget uppställda kravet på jordbruksfastighets

bärkraft och lönsamhet vara en avgjord förbättring men dock

ifrågasatt, huruvida icke förhållandena inom vissa delar av lappmarken

vore sådana att ett frångående av denna princip kunde anses motiverad

främst med hänsyn till skogsbrukets behov av arbetskraft. Även ett flertal

hushållningssällskap och jordbrukskommissioner har gjort gällande, att förslaget

vore alltför kategoriskt i fråga om de ofullständiga jordbruken. Uttalanden

av dylik innebörd ha företrädesvis gjorts av hushållningssällskapen

och jordbrukskommissionerna i de västra och norra länen.

Sveriges skogsägareförbund har förklarat sig icke kunna oreserverat godkänna

de sakkunnigas förkastelsedom över de ofullständiga jordbruken. Enligt

förbundets erfarenhet bestode en mycket stor samt kvalitativt värdefull

del av skogsarbetarkåren just av ägare till mindre bondefastigheter. Tillskottet

av skogsarbetare från de rena stödjordbruken vore däremot i de flesta

orter ringa. Förbundet kunde endast biträda en sådan utformning av reglerna

om avstyckning, att medgivande till nya ofullständiga jordbruk begränsades

till fall, där sannolikhet gåves för bestående arbetstillgång i orten. Såväl

Norrlandskommittén som industriens Norrlandsutredning ha visserligen

ansett stor försiktighet böra iakttagas, då det gällde att tillskapa jordbruk

som ej finge självständig bärkraft, men dock icke funnit välbetänkt att

helt förbjuda nybildning därav. Det vore främmande för trakter, där skogsbruket

kunde erbjuda stadigvarande fyllnadsarbete åt deras innehavare, att

så starkt skilja mellan stödjordbruk och ofullständiga jordbruk. Möjligheten

att bilda stödjordbruk vore icke ägnad att upphäva olägenheten av förslagets

inställning i denna fråga, enär det stöd ett sådartt jordbruk kunde

lämna sina brukare under norrländska förhållanden vore alltför svagt. De

ofullständiga jordbrukens tillgång på dragare lyfte därjämte upp sina brukare

till en högre inkomstnivå än stödjordbrukens innehavare, som vore helt

hänvisade till inkomsten av manuellt arbete.

Vad härefter angår stödjordbruket har, såsom framgår av det förut

sagda, kritiken mot sakkunnigförslagets ståndpunkt beträffande de ofullständiga

jordbruken även i viss utsträckning tagit sikte på den skarpa gränsdragning

som i förslaget förordats mellan jordbruk av denna typ samt stödjordbruket.

Utöver vad i sådant hänseende anförts i de ovan återgivna yttrandena

må här anmärkas, att Svea hovrätt ifrågasatt, huruvida icke lagen

skulle bliva onödigt sträng, därest stödjordbruken icke skulle få göras så

stora att de tilläte hållande av häst. I åtskilliga av våra skogsbygder syntes

småbrukare med häst ha en viktig uppgift att fylla i skogsbrukets tjänst.

Samma mening har uttalats av överlantmätarna i Örebro och Kopparbergs

län, valka gjort gällande, att ett stödjordbruk som lämnade foder för en

häst samt en eller två kor jämte smådjur i skogsbygderna vore ändamålsen
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Sr 232. 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

ligt- Förutsättningarna med avseende på ett stödjordbruks lämpliga storlek

och ägosammansättning varierade uppenbarligen i viss mån med skilda näringsförhållanden

i olika orter, och liksom de sakkunniga förutsatt, att lagtillämpningen

i fråga om kraven på de fullständiga jordbruken skulle komma

att grundas på lokala undersökningar, syntes även i fråga om stödjordbruken

böra lämnas utrymme för en prövning efter omständigheterna i varje

särskilt fall. — Även egnahemsstyrelsen och några egnahemsnämnder ha

ansett erinringar kunna göras mot den i förslaget gjorda gränsdragningen

mellan stödjordbruk och ofullständiga jordbruk, därvid egnahemsstyrelsen

— efter att ha framhållit, att de sakkunniga givit begreppet stödjordbruk en

synnerligen snäv begränsning — vidare anfört bland annat:

Anledningen till att de sakkunniga givit begreppet stödjordbruk en dylik

trång avgränsning är den, att icke ofullständiga jordbruk skola kunna komma

till stånd under åberopande av de om stödjordbruk gällande reglerna.

Att så icke skall kunna ske framstår även för egnahemsstyrelsen som ett

viktigt intresse. Det synes emellertid styrelsen icke fördenskull påkallat att

så kringskära begreppet stödjordbruk som de sakkunniga gjort. Styrelsen

vill i detta sammanhang nämna, att enligt 2 § i egnahemskungörelsen brukningsdel,

å vilken icke kunna födas två kor, i regel ej må hänföras till jordbruk.

Ett godtagande av de sakkunnigas regel skulle alltså medföra, att det

praktiskt taget icke skulle bliva kvar någon variationsmöjlighet alls i fråga

om storleken å ett stödjordbruk. Enligt egnahemsstyrelsens mening bör begreppet

stödjordbruk i varje fall givas i så måtto vidgat innehåll, att däri

inbegripas jordbruk varå kunna födas två, högst tre kor. I

I fråga om gränsdragningen mot de ofullständiga jordbruken har hushållningssällskapets

i Norrbottens län förvaltningsutskott ifrågasatt, om det alltid

vore ändamålsenligt att förhindra ett stödjordbruk att utvidgas efter hand.

Man borde icke tilldela stödjordbruken så små arealer, att en fortsatt utveckling

av jordbruket omöjliggjordes. Ett stödjordbruk borde få utvecklas

ej endast till ett ofullständigt jordbruk utan, där förhållandena det medgåve,

till ett fullständigt sådant.

I andra utlåtanden har framhållits angelägenheten av alt den begränsning

av möjligheterna att bilda stödjordbruk som åsyftats av de sakkunniga verkligen

bleve iakttagen i tillämpningen. Länsstyrelsen i Hallands län har sålunda

hävdat, att det borde än tydligare markeras att den största försiktighet

iakttoges vid bildandet av stödjordbruk, då sådana eljest lätt kunde befaras

få karaktären av ofullständiga jordbruk. Liknande uttalanden ha

gjorts av länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län samt riksförbundet

landsbygdens folk, vilka alla betonat nödvändigheten av att kravet på stadigvarande

arbetstillfällen vid sidan av jordbruket till fullo beaktades.

Slutligen må anmärkas, att egnahemsstyrelsen icke ansett fullt tillfredsställande,

att termen stödjordbruk bleve förbehållen allenast den typ av

mindre jordbruk som skulle få bildas enligt sakkunnigförslaget. Ur de synpunkter

egnahemsstyrelsen hade att anlägga i sin verksamhet för åstadkommande

av en sanering av de ofullständiga jordbruken syntes det mer

ändamålsenligt, att termen stödjordbruk kunde få nyttjas såsom en samlan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

99

de beteckning för samtliga de jordbruk vilka vore av mindre storleksordning

än att de utgjorde bärkraftiga familjejordbruk men vilkas avkastning dock,

tack vare i orten förefintliga stadigvarande förvärvsmöjligheter vid sidan av

jordbruket genom skogskörslor eller dylikt, beredde innehavaren och hans

familj full bärgning. Egnahemsstyrelsen ville emellertid icke motsätta sig,

att beteckningen stödjordbruk användes för de mindre jordbruk som vore

tillåtna enligt förslaget. De något större jordbruk, där man förutom några

kor kunde hålla en häst, kunde då förslagsvis benämnas »större stödjordbruk».

Beträffande terminologien har överlantmätarcn i Skaraborgs län uttalat,

att det vore svårt att inarbeta benämningen stödjordbruk i språkbruket,

då ordet ofta förblandades med ofullständiga jordbruk. Med hänsyn till

att fastigheten hade sitt huvudsakliga värde i åbyggnaderna och då tillhörande

jordbruk vore av mycket ringa omfattning, syntes benämningen småbruk,

som vunnit hävd, vara alt föredraga.

Beträffande sakkunnigförslagets allmänna ståndpunkt i fråga om skogens

betydelse för ett lönsamt jordbruk samt de ur denna synpunkt

föreslagna bestämmelserna ha meningarna likaledes brutit sig. Särskilt gäller

detta om den bestämmelse i förslaget som avser att förhindra att för jordbruket

i en ort behövlig skog avskiljes därifrån. I flertalet av de utlåtanden,

i vilka de grundläggande principerna för förslaget vunnit anslutning, gillas

emellertid förslaget även i dessa delar. Och många av dem som särskilt yttrat

sig i nu förevarande avseenden ha funnit förslagets regler vara av behovet

påkallade och innebära ett för landets jordbruk värdefullt skydd. Överlantmätaren

i Värmlands län har uppgivit, att enligt vad erfarenheten gåve

vid handen nu gällande regler icke alltid kunnat givas sådan tolkning att

olämplig fastighetsbildning kunnat förhindras; särskilt gällde detta förhindrandet

av skogens skiljande från jorden. Även överlantmätaren i Kopparbergs

län har ansett riktigt att man i allmänhet sökte bibehålla skogen vid

jordbruket. Begeln att skogen i allmänhet ej får skiljas från ortens jordbruksjord

utgjorde enligt egnahemsstyrelsens uppfattning en framträdande

förtjänst hos förslaget; på denna punkt gjorde sig en ändring av de nuvarande

förhållandena måhända allra starkast gällande. Länsstyrelsen i Västerbottens

län har funnit bestämmelserna väl motiverade. Enligt länsstyrelsens

mening måste förslagets förbud mot avskiljande av skogsmark från

jordbruket verka dämpande på den lust till spekulation i skogsfastigheter

som under vissa konjunkturer gjorde sig gällande. Att en spärr mot denna

företeelse vore önskvärd, framginge av den omfattning avstyckningama av

skogsfastigheter redan tagit i vissa trakter. Samma mening har uttalats i ett

stort antal andra yttranden.

Såsom tidigare anmärkts, ansåg sig 19A2 års jordbrukskommitté icke kunna

vid tidpunkten för avgivandet av yttrande i ärendet tillstyrka en så långt

syftande reform som den av de sakkunniga föreslagna. Kommittén förordade

emellertid, att den bestämmelse i förslaget som avsåg att tillgodose intresset

att vid jordbruket i en ort såsom stöd för detsamma behålla behövlig skog

omedelbart genomfördes. 1 detta hänseende har kommittén yttrat:

opaginerad Kontrollera mot PDF

100

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

Den här av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen innebär ju en ej obetydlig

skärpning i förhållande till gällande lag. Såsom de sakkunniga framhålla,

är förhållandet för närvarande det, att ett stort antal jordbruk i de

delar av landet, där ett bärkraftigt jordbruk i regel ej kan tänkas utan tillgång

på skog, trots att skog finnes i trakten sakna erforderlig stödskog och

därför måste hänföras till de ofullständiga jordbrukens kategori. En synnerligen

viktig uppgift är att förvandla dessa ofullständiga jordbruk till bärkraftiga

brukningsdelar. Härvid kunna olika medel användas. I många fall

torde man böra räkna med sammanslagning av befintliga brukningsdelar. I

vissa fall kan erforderlig utvidgning av åkerarealen måhända åstadkommas

genom nyodling å fastighetens egen mark. Ett viktigt medel måste emellertid

under alla förhållanden bli tilldelning av skog. Det synes då angeläget,

att man ej försvårar användningen av detta rationaliseringsmedel genom att

medgiva att skog, som nu finnes vid jordbruket och kan bli behövlig för

rationaliseringen, skiljes från jordbruket. Skulle man ej nu införa bestämmelser,

som hindra ett dylikt avskiljande, torde det kunna befaras, att de

möjligheter därtill, som finnas enligt nu gällande lag, komma att, under

övergångstiden till dess en mera fullständig reform av avstvckningsbestämmelsema

kan genomföras, utnyttjas i en sådan utsträckning, alt rationaliseringsarbetet

kan komma att lida allvarligt men därav.

Uttalande av liknande innebörd har gjorts av Sveriges lantbruksförbund.

Skogens betydelse såsom stöd för jordbruket har slutligen även framhållits

av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, som uttalar, att en viss opposition

mot bibehållande av skogen såsom ett stöd för jordbruket fortfarande

vore att finna hos det rena skogsintresset men att några bärande skäl icke

syntes kunna framläggas för ett ytterligare överförande dit av jordbrukets

skogar. Skogen vore enligt förbundets åsikt en ovillkorlig förutsättning för

jordbruksnäringens drivande. Förbundet ansåge, att det icke kunde råda

några som helst tvivel om att ur skoglig synpunkt förhållandena å bondeskogarna

under de sista årtiondena gått framåt i sådan grad att man icke behövde

befara, att skogshanteringen i jordbrukets skogar icke skulle tillfredsställa

de krav som man ur samhällets synvinkel hade rätt att ställa med

hänsyn till skogens störa betydelse för landet.

Å andra sidan har i vissa yttranden hävdats en avvikande ståndpunkt i

fråga om skogens betydelse för jordbruket. Industriens Norrlandsutredning

har sålunda med avseende å det stöd skogen förmenats bereda jordbruket

framhållit, att detta stöd huvudsakligen bestode av arbetsinkomster och inkomster

av skogsförsäljning. Enligt Norrlandsutredningens åsikt förutsatte

förvärvandet av arbetsinkomster genom skogsbruk näppeligen äganderätt till

skogen. Det vore ett faktum, att den övervägande delen av skogskörslorna på

landets samtliga skogar utfördes av jordbrukets folk med jordbrukets

dragare. Å andra sidan lejde även bondeskogsbruket i betydande omfattning

främmande arbetskraft för avverkningarna, särskilt för huggningarna. Att

avsätta en särskild skogsareal för att jordbrukets utövare skulle garanteras

arbetstillfällen inom de egna rågångarna vore därför en konstruktion, som

ej hölle streck i verkligheten. Den gjorde det så mycket mindre som bondeskogsbrukets

avverkningar vore i hög grad konjunkturbetonade. De sakkunniga

syntes vidare ha förbisett, att skogsbruket liksom jordbruket ginge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 232.

101

mot en lid av tilltagande knapphet på arbetskraft, vilket i själva verket vore

ett av de största problemen för skogsbruket. Vad därefter beträffade inkomsterna

av skogsförsäljning, som kunde erhållas genom köp av en avstyckning

eller av varje annan fastighet med skog, vore denna inkomst närmast

att betrakta som inkomst av kapitalinvestering. Om skogen betalades

efter sitt fulla värde, vilket man i allmänhet borde förutsätta, så erbjöde

denna kapitalinvestering näppeligen någon fördel framför varje annan säker

realinvestering. Det kunde till och med ifrågasättas, om ej med hänsyn till

det omvittnade behovet av rationaliseringsåtgärder i jordbruket en investering

för sistnämnda ändamål borde giva en högre avkastning än förvärvet

av skogsmark. För de köpare som ville förvärva ett jordbruk med skog syntes

under alla förhållanden dylika i tillräcklig omfattning komma att stå

till buds. Att köpare av avstyckningar med skog i stor utsträckning realiserade

skogen så långt skogsvårdslagen det tilläte för att möjliggöra avbetalning

på den härigenom förhöjda köpeskillingen utgjorde i viss mån en

bekräftelse på att köpare till avstyckningar för sin del ej i högre grad värdesatte

detta skogsinnehav, samtidigt som det med skogstilldelningen avsedda

stödet i motsvarande grad förringades. Detsamma vore förhållandet med

köpare av arrendegårdar, vilkas avstyckning efter den föreslagna skärpningen

av kravet på skogstilldelning syntes bliva ytterligare försvårad. —

Efter att ha återgivit de sakkunnigas omdöme om skötseln av bondeskogarna

har industriens Norrlandsutredning hävdat, att detta omdöme ställde

bondeskogsbruket i en gynnsammare dager i förhållande till storskogsbruket

än tillgängliga fakta gåve vid handen. Rätta förhållandet syntes vara,

att bondeskogsbruket vore betydligt ojämnare än storskogsbruket och mera

beroende av den tillfällige ägarens ekonomiska styrka och intresse än fallet

vore med storskogsbruket. Under sådana förhållanden syntes det vanskligt

att fortsätta på den väg mot ytterligare parcellering av skogsmarken som de

sakkunnigas förslag om skogstilldelning till varje nybildad fastighet innebure.

Parcelleringen av skogsmarken finge särskilt ogynnsamma verkningar

när den försämrade skogsmarkens arrondering. Denna arrondering vore redan

nu mångenstädes så otillfredsställande, att den vore till uppenbar olägenhet

vid avverkning och skogsvård. Med tilltagande rationalisering av avverkningarna

och intensifiering av skogsvården komme dessa olägenheter

att än starkare framträda. Det vore under sådana förhållanden att beklaga,

alt de sakkunnigas förslag i vad det avsåge s. k. överloppsskog komme att

gå ut över industriens redan hårt beskurna möjligheter att arrondera sitt

skogsinnehav. Likaså komme den föreslagna skärpningen av kravet på stödskogslindelning

att i vissa fall försvåra arrondering genom byte.

I huvudsak samma erinringar som de nu angivna ha framställts av länsstyrelsen

i Blekinge län, som ansett att de sakkunniga väl ensidigt satt jordbrukets

betydelse som det primära. Länsstyrelsen har dock på tal om den

vikt de sakkunniga lagt vid kombinationen av jord och skog uttalat, att

donna tankegång i många fall måsle anses icke blott socialt utan även

strängt ekonomiskt berättigad. Länsstyrelsen har vidare i fråga om skogs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

vården vitsordat, att även om storskogsbruken i många trakter av landet

sköttes bättre än de små skogsbruken det i allt fall funnes trakter av nordligare

Sverige där åtminstone återuppbyggnadsarbetet å skogarna sannolikt

hunnit längre å bondeskogsbrukets skogar än å det där dominerande storskogsbruket.

Länsstyrelsen har emellertid framhållit, att i den mån en på

grund av ökad skogstilldelning framtvingad parcellering av samlade större

skogsenheter vore till förfång för skogsbruket, det måste tillses att en sådan

uppdelning skedde med största aktsamhet. Sålunda borde jordbrukssynpunkten

ej få så träda i förgrunden, att i bördighets- eller i annat driftsavseende

uppenbarligen svaga jordbruksjordar därigenom skulle komma att

givas stödskogstilldelning. Det vore vidare av vikt, att fastigheterna kunde

bliva så pass stora, att de erbjöde tillräcklig tillgång till de olika ägoslagen,

så att de vart och ett kunde få den bästa användningen. Det vore eljest risk

att ägaren frestades att skörda skogen för hårt eller att i för stor utsträckning

utnyttja skogen för betesdrift. Även Norrlandskommittén, som ansett

frågan om jordbrukets skogstilldelning kräva ytterligare överväganden, har

omnämnt vissa synpunkter, vilka plägade anföras mot en riklig skogstilldelning

till jordbruken. I den mån jordbrukare vore innehavare av stödskog,

kunde risk föreligga för att skogen vid äganderättsöverlåtelse i samband med

generationsväxling eller annorledes avverkades för anskaffande av erforderlig

lösensumma liksom att avverkningarna också i övrigt lätt nog snarare

komme att anpassas efter jordbrukarens behov av medel eller efter av

olika konjunkturer betingade virkespriser än efter vad som motiverades

enbart ur skogsvårdssynpunkt. Det vore med hänsyn därtill ej utan vidare

klart, att en jordbrukare på längre sikt erhölle jämnare sysselsättning, om

han själv ägde skog än om han hade tillgång till skogsarbete på större

skogskomplex som tillhörde domänverket eller skogsbolag. Vidare skulle ett

tvång att jämte jord även inköpa skog kunna te sig som ett hinder för

fastighetsförvärv. Möjligheterna för arrendatorer att inlösa jord med äganderätt

kunde försvåras genom uppställandet av stödskogskrav. Sveriges

skogsägareförbund har velat framhålla, att skogsnäringen ur nationalekonomisk

synpunkt vore fullt likvärdig med jordbruket samt därför icke borde

diskrimineras i den ekonomiska lagstiftningen. De i sakkunnigförslaget uppställda

villkoren för avstyckning berörde skogsbruket på två sätt: dels framtvingades

en parcellering av skogsenheterna genom det praktiskt taget generella

kravet på stödskogstilldelning vid avstyckning i skogsbygdema och dels

omöjliggjordes all arrondering av nu förefintliga splittrade skogsbruksenheter

genom förbudet att vid avstyckning till särskild fastighet för skogsbruk

avskilja s. k. överloppsskog. Av i huvudsak dessa anledningar har

förbundet, på sätt nedan skall närmare angivas, påyrkat jämkningar i förslaget.

Överlantmätaren i Gävleborgs län har gjort gällande, att vid bedömandet

av fastighetsbildning konflikt mellan jordbruksnäringen och andra näringar

borde lösas på ett ur nationalekonomisk synpunkt bästa sätt och icke, såsom

lagförslaget syntes avse, endast med tanke på jordbruksnäringens bästa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

103

Enligt överlantmätarens förmenande hade tilldelning av skogsmark och

framför allt av stödskog icke den betydelse för jordbruket som de sakkunniga

ansåge; de nuvarande restriktionerna vore mer än tillräckliga. Av större

betydelse än stödskogstilldelning vore att jordbruksfastigheterna erhölle tillräcklig

och väl arronderad inägojord. Uttalande av liknande innebörd har

gjorts av slcogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra del, som förklarat sig

icke övertygad om att jordbruket under alla förhållanden borde intaga en

sådan ovillkorlig förmånsställning som de sakkunniga förutsatt.

Utan att vilja direkt avstyrka sakkunnigförslaget i förevarande delar har

överlantmätarcn i Jämtlands län förklarat, att den inställning som förslaget

i princip intoge till frågan om de egentliga jordbruksfastigheternas skogstilldelning,

eller att en riklig tillgång till skog skulle för dem utgöra en förmån

och vara ägnad att stärka jordbrukets ställning, dock kunde ifrågasättas.

Enligt överlantmätarens uttalande hade nämligen erfarenheten visat, att

riklig skogstillgång inom en jordbruksfastighet i många fall medfört, att det

egentliga jordbruket försummats. Fastighetsägaren hade i sådana fall sökt

och erhållit sin huvudsakliga inkomst av skogsbruket, och det egentliga

jordbruket hade nedsjunkit till att bliva endast ett stöd åt detta. En liknande

synpunkt har anlagts av tillförordnade byråchefen i lantmäteristyrelsen

Prawitz ävensom av överlantmätaren i Västernorrlands län. Distrikt slantmätaren

i Härnösands distrikt har uttalat, att enligt vad erfarenheten visade

jordbruksfastigheter som läge i mer eller mindre utpräglad vanvård

mycket ofta vore sådana som omfattade betydande skogsvärden. Dylika

fastigheter bleve lätt tacksamma spekulationsobjekt för personer som saknade

intresse för jordbruket såsom sådant. Vid salubjudning av en jordbruksfastighet

av sådan sammansättning att skogstillgångens värde vore ojämförligt

större än jordbruksjordens värde bleve i regel de jordbrukare som vore

spekulanter överbjudna av personer som vore inriktade på att i första hand

tillgodogöra sig skogsvärdet. Följden härav bleve, att icke blott skogen utan

vad värre vore även jordbruket såsom sådant ginge förlorat för den självägande

bondebefolkningen. För jordbruket skulle det i dylika fall vara till

nytta, om en del av skogen kunde frånstyckas och eventuellt bilda särskild

skogsfastighet, varefter fastighetens återstod till rimligt pris kunde förvärvas

av en jordbrukare.

Kammarkollegiet har hävdat, alt kravet på tilldelning av husbehovsskog

lett till en parcellering av skogsmark, som ibland varit skadlig för skogsskötseln.

Om skogstilldelningen icke kunde göras så stor att ett uthålligt skogsbruk

lämpligen kunde bedrivas, syntes del därför bättre att avstå från kravet

på skogstilldelning än alt verkställa en uppdelning av skogsmarken.

Skulle en fastighet i sådant fall icke bliva bärkraftig utan skog, syntes det

riktigare att avstyckningen ej medgåves. Det vore vidare enligt kollegiets

mening icke försvarligt ur nationalekonomisk synpunkt att genom skogstilldelning

söka vidmakthålla sådana jordbruk, där åkern icke ens lämnade

ersättning för utsäde, gödning och nedlagt arbete. Dylika jordbruk borde

nedläggas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

I detta sammanhang må anmärkas, att kollegiet förordat att begreppen

husbehovsskog och stödskog utmönstrades ur lagen och ersattes med ett allmänt

begrepp, bestämt såsom för fastighetens bärkraft erforderlig skogstilldelning

eller dylikt. Kollegiet har i denna fråga anfört följande:

Husbehovsskogen torde numera vara ett begrepp, som ofta bar ett svagt

samband med den faktiska användningen av en fastighets skog. Det ekonomiskt

riktiga torde vara att sköta den s. k. husbehovsskogen så, att den ger

bästa möjliga utbyte, oavsett om produkterna lämpa sig för förbrukning å

fastigheten eller icke. Det inträffar icke heller alltid, att byggnadsbehovet

inträffar vid en sådan tidpunkt, att en avverkning kan vara försvarlig ur

vare sig skogsvårds- eller ekonomisk synpunkt, eller att, när den ur skogsskötselns

synpunkt lämpliga tiden för en avverkning är inne, något nybyggnadsbehov

föreligger. Det torde sålunda ofta vara lämpligare att tillgodose

en fastighets behov av byggnadsvirke genom inköp än genom alt producera

det av den skog, som växer på fastigheten. Bränsle och stängselvirke torde

däremot i allmänhet kunna, om skogsmarken icke är av alltför ringa omfattning,

med fördel erhållas på gården ur gallringsvirke, toppar och annat

avfall, som annars måhända icke skulle vinna lönande avsättning. Ett årligt

mindre behov av gagnvirke till reparationer och slöjd föreligger också. Om

skogsvården på s. k. husbehovsskog skulle inriktas på att producera det

virke, som förbrukas på gården, torde det kunna leda till en nationalekonomiskt

sett skadlig sänkning av skogsmarkens avkastning. Enligt kollegiets

mening är det lämpligare att undersöka om skogstilldelning erfordras för

lämpligt utnyttjande av arbetskraft och dragare eller eljest är erforderlig för

fastighetens bärkraft, särskilt för att lämna bidrag till täckande av byggnadskostnadema.

En sådan bestämning skulle innesluta även stödskogsbegreppet.

Skogsstyrelsen har ansett sig icke böra ingå på att taga närmare ställning

till förslagets grundsatser men har beträffande de mera skogligt betonade sidorna

av förslaget funnit endast få erinringar kunna resas mot detsamma.

I fråga om den i förslaget föreskrivna tilldelningen av skog har skogsstyrelsen

ansett otvivelaktigt, att skogsbruk inom fastighetens gränser kunde utgöra

ett givande och pålitligt stöd för jordbruket i orter, där natur- och näringsförhållandena

tilläte en sådan kombinerad driftsform. Det vore emellertid

angeläget, att vid prövning av frågor om skogstilldelning till jordbruksfastighet

parcelleringen icke dreves så långt, att betingelserna för en ekonomiskt

nöjaktig skogshushållning mera påtagligt försämrades. Att industriens

Norrlandsutredning liksom även länsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges

skogsägareförbund uttalat farhågor för att den i förslaget föreskrivna skogstilldelningen

kunde komma att medföra en för skogsbruket menlig uppdelning

av skogsmarken har förut nämnts. Sveriges skogsägareförbund har under

åberopande härav yrkat, att stödskogstilldelningen begränsades till styckningsfastigheterna

och bibehölles vid den ungefärliga nivå som enligt hittills

tillämpade grunder befunnits lämplig och tillräcklig. Stödskogarna borde

hallas vid rimlig nivå till undvikande av fortsatt parcellering av de större

skogsbruksenhe terna.

Domänstyrelsen har ansett skäl ej föreligga att vidhålla kravet å tilldelning

av skog, när det gällde avstyckning av jordbruksfastighet å kronopar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

kerna. Arbetstillgången i orten ökades icke av större skogstilldelning vid avstyckning.

Ej heller medförde skogstilldelningen någon garanti för jämn arbetslillgång

för styckningslottens ägare. Erfarenheten hade visat, att stödskogsbestämmelserna

i hög grad försvarat försäljningarna, enär saluvärdena

därigenom avsevärt ökades. Det vore angeläget, alt egnahemsbildandet a kronoparkerna

ej försvårades genom föreskrifter som därjämte enligt styrelsens

mening vore obehövliga och för kronoparkema skadliga. Vad nu sagts

gällde även skog till husbehovet, enär blivande ägare kunde påräkna, att

till skäliga priser å kronoparkema erhålla för ändamålet lämplig skog av

olika sortiment. Domänstyrelsen har därjämte framhållit, att ett genomförande

av de sakkunnigas förslag om större skogsmarkstilldelning vid avstyckning

av jordbruksfastigheter komme att medföra obenägenhet från jordägarnas

sida att överhuvud taget iörsälja sadana fastigheter,

rades möjligheterna för eventuella köpare att förvärva jorden, om de nödgades

att övertaga större skogsmarksarealer än som överensstämde med deras

förmåga och önskan. Det syntes slutligen alltjämt föreligga skäl att

främja frilösningen av arrendejordbruk, vilket spörsmål statsmakterna ägnat

stor uppmärksamhet, men en utveckling i sådan riktning kunde komma att

hämmas genom de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna.

Att krav på ökad tilldelning av skog vore ägnat att fördyra jordbruksfastigheterna

och därigenom försvåra överlåtelse av jordbruksfastigheter

har även framhållits av, bland andra, skogsvårdsstgrelsen i Uppsala län. Å

andra sidan ha skogsvårdsstgrelserna i Östergötlands och Blekinge län framhållit

angelägenheten av att skog, som tillädes jordbruksfastighet, icke bleve

för ringa; en rationell skogsvård vore icke möjlig vid för små skiften.

I yttranden som avgivits av Mälar provinsernas hypoteksförening och

skånska hypoteksföreningen har anlagts den förut nämnda synpunkten, att

förslagets regler om skogstilldelning kunde omöjliggöra för en mångfald

arrendatorer att förvärva det arrenderade jordbruket; priset på den skog

som måste tilläggas fastigheten kunde långt överstiga belåningsvärdet därav.

I ett yttrande har hävdats, att gällande lags bestämmelse därom att i ort

med ringa skogslillgång skogen må tilldelas en av fastigheterna, om det

prövas angeläget för skogens bestånd, borde bibehållas. Skogsvårdsstgrelsen

i Malmöhus län har nämligen, närmast med tanke på den sydskånska skogens

för vindpåverkan utsatta liige, gjort gällande att denna skog, som i och

för sig vore av utomordentligt värde, löpte risk för sitt framtida bestånd

vid en eventuell uppdelning i samband med avstyckning.

1 åtskilliga yttranden har den bestämmelse i förslaget som åsyftar alt

förhindra, att för jordbruket behövlig skog avskiljes därifrån, blivit föremål

för krilik. Från en del håll ha därvid särskilt påtalats de svårigheter en dylik

regel skulle medföra för skogsägare att förbättra arronderingen av sina

skogsfastigheter. Kammarkollegiet har sålunda från denna synpunkt ifrågasatt

lämpligheten av att strängt upprätthålla kravet, att i orter där husbehovsellcr

stödskog anses erforderlig den till jordbruket hörande skogen skall reserveras

för ortsbehovet av skog. Detta skulle enligt kollegiets uppfattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kung!. Maj.ts proposition nr 232.

kunna leda till att i vissa fall ur arronderingssynpunkt lämpliga kompletteringar

av skogsf as tigheter förhindrades. Det vore också tvivelaktigt, om de

fastigheter, som skulle ha nytta av dessa tillämnade skogsanslag, någonsin

komme att fa del av dem. Skulle de ofullständiga jordbruken i sådana trakter

kompletteras med skog, syntes kraftiga ingrepp från det allmännas sida

bliva påkallade. Sveriges skogsägareförbund har anlagt liknande synpunkter

och uttalar, att ifrågavarande regel skulle avskära det större skogsbrukets

möjlighet att genom förvärv av överloppsskog verkställa behövlig arrondering

av splittrade ägor. De i bolagsförbudslagen införda s. k. lindrigare koncessionsgrunderna

bleve därmed utan reellt underlag, i vad de avsåge överloppsskog.

Den i samma lag införda bytesregeln, som vid sitt införande

uttryckligen angavs avse att bereda storskogsbruket viss arronderingsmöjlighet,

skulle även bliva verkningslös. Enligt förbundets mening skulle detta

innebära en stor nackdel för storskogsbruket. Detta skogsbruk hade ett verkligt

behov av att i trängande fall kunna genomföra en arrondering. Den hittillsvarande

möjligheten att förvärva överloppsskog hade åtminstone i någon

ringa man kunnat tillgodose detta behov. Förbundet påyTkade fördenskull,

att bestämmelsen i förslaget skulle utgå. Uttalanden av liknande innebörd ha

gjorts av industriens Norrlandsutredning och länsstyrelsen i Blekinge län.

Denna länsstyrelse har tillika gjort gällande, att en bestämmelse om förbud

att avstycka överloppsskog kunde leda till att exempelvis ett till försäljning

nödgat dödsbo finge ett ytterligare tvång till att först söka taga ut så

mycket som möjligt av skogen. Liknande kunde fallet bliva för andra fullt

legala ägare av skog som av fullt rimliga skäl stode inför tvånget att sälja.

Lagen skulle framkalla ett köparmonopol, som för en säljande skogsägare

lätt ledde fram till försämrad skogsvård.

Den nu sist angivna synpunkten har anlagts av ett flertal myndigheter, som

ansett den nu ifrågavarande bestämmelsen innebära ett starkt ingrepp i den

enskildes rätt att förfoga över sin egendom. I sådant hänseende har överlantmätaren

i Jämtlands län anfört, att vederbörande jordägare i allmänhet torde

ha svårt att inse det berättigade i att för ett allmänt intresse, som först i en

o\ iss framtid kunde komma att bliva aktuellt och realiseras, berövas sin rätt

att tå på för dem fördelaktigaste sätt disponera över tillgång å skog. Överlantmätaren

hölle före, att förslaget i förevarande avseende i viss mån skjutit

över malet och att reglerna därför borde modifieras. Samma mening har uttalats

av ägodelning sdomaren i Norra Hälsinglands domsaga och domänstyrelsen

samt av länsstyrelsen, hushållningssällskapet och egnahemsnämnden i

Jamtlands län. Även skogsvdrdsstyrelsen i Värmlands län samt Värmlands

hypoteksförening och skånska hypoteksföreningen ha ansett, att ett förbud

att annat än i undantagsfall avskilja skogsmark vore ett alltför starkt ingrepp

i äganderätten; det skulle skapa ett köparmonopol och utestänga all konkurrens,

vilket icke stode i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning inom

landet.

I några yttranden har framhållits behovet av att kunna avskilja den till en

jordbruksfastighet hörande skogsmarken för att möjliggöra komplettering av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

107

ofullständigt jordbruk med inägojorden. Överlantmätaren i Kopparbergs län

har sålunda ifrågasatt, huruvida icke i dylika fall fördelarna med alt intilliggande

brukningsdelar kompletterades med inägojord finge anses överväga

skadan för jordbruket i orten av att skog skildes från inägorna. Då emellertid

enligt överlantmätarens förmenande en sådan åtgärd icke skulle vara tilllåtlig

enligt förslaget, borde detta modifieras på denna punkt. En liknande

uppfattning har kommit till uttryck i de yttranden som avgivits av hushållningssällskapets

i samma län förvaltningsutskott samt lantbruksstgrelsen.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har i sitt yttrande uttalat farhågor

för att ett förbud att avskilja överloppsskog från jordbruksfastighet

skulle verka hindrande för i och för sig önskvärda upplåtelser av jordbruk

från fastigheter med större skogsinnehav.

Bland de regler som ha avseende å skogens behandling i fastighetsbildningshänseende

har, såsom tidigare omnämnts, även upptagits en bestämmelse,

som har till syfte att bereda skydd mot en sådan uppdelning av skogsmark

som skulle försämra möjligheterna att ekonomiskt utnyttja skogen. Detta

stadgande har uppmärksammats endast i ett fåtal yttranden. Sveriges skogsägareförbund

har om denna regel yttrat, att den utan tvivel skulle vara avvärde,

om den finge tillämpas utan undantag. I paragrafen i fråga hade emellertid

införts det undantaget, att regeln ej skulle gälla, om skogsbrukets parcellering

skulle gynna jordbruksnäringen. Därmed hade i själva verket den

huvudsakliga nyttan av regeln eliminerats.

De i sakkunnigförslaget uppställda bestämmelserna till skydd mot en

för jordbruksnäringen skadlig delning ha i allmänhet mötts

med gillande. Kammarkollegiet har framhållit, att antalet större och medelstora

jordbruk minskat. Då dessa syntes vara de ur driftssynpunkt värdefullaste

enheterna samt deras produktion av största betydelse för spannmålsförsörjningen,

vore åtgärder påkallade som begränsade möjligheterna att uppdela

dessa jordbruk. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har, i likhet

med de sakkunniga, ansett, att man vid den fortsatta fastighetsbildningen borde

så långt som möjligt eftersträva att skydda de för ekonomisk drift lämpliga

större och medelstora gårdarna. Ägodelningsdomarcn i Vättle, Ale och Kullings

domsaga har hälsat med tillfredsställelse, att de sakkunniga betonat vikten

av att de livsdugliga jordbruken bibehållas och kräva garantier mot att

avstyckningar icke tillåtas till men för familjejordbruken. Denna ägodelningsdomare

har emellertid gjort gällande, att stödjordbruken icke borde gynnas

på bekostnad av familjejordbruken, överhuvud borde statsmakterna icke genom

undantagsbestämmelser uppmuntra bildandet av stödjordbruk. I anledning

därav hemställdes, att det för stödjordbruk i förslaget upptagna undantaget

från skyddsbestämmelserna måtte uteslutas. Hushållningssällskapets

i Västerbottens län förvaltningsutskott har uttalat samma åsikt.

Endast ett fåtal myndigheter ha ställt sig kritiska till de till jordbrukets

skydd uppställda reglerna. Egnahemsnämnden i Älvsborgs läns södra område

har sålunda ställt sig tvivlande mot tanken alt icke tillåta styckning av större

för jordbruksändamål väl lämpade egendomar. Man fastlåste genom en dy
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

lik lagstiftning jorddelningen ungefär vid sitt nuvarande läge. Bondejordbruk

kunde därefter i stort sett endast nyskapas genom sammanslagningar av

mindre, ofullständiga jordbruk. Den närings- och befolkningspolitiska utvecklingen

i vårt land syntes icke med sådan visshet kunna förutsägas, att

man kunde utgå ifrån att flera familjejordbruk icke vidare skulle behövas

eller att sådana icke även framdeles komme att bliva efterfrågade. En möjlighet

att skaffa familjejordbruk till dem, som önskade sådana och vore

lämpliga att sköta dem, syntes under alla förhållanden böra lämnas öppen

även för framtiden. Samma uppfattning har uttalats av Älvsborgs läns norra

hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom av jordbrukskommissionen

i Älvsborgs läns södra område.

De undantagsbestämmelser från de jordpolitiska villkoren som i sakkunnigförslaget

upptagits med avseende å bostäder, stödjordbruk samt

industriella och därmed likställda anläggningar ha föranlett

kritiska uttalanden från skilda håll. Kammarkollegiet har förfäktat,

att andra näringsgrenar än jordbruket numera spelade en så stor roll för folkförsörjningen

och välståndet inom landet, att när nybildning av fastigheter

påkallades för deras behov, jordbrukets intressen skäligen måste eftergivas i

större omfattning än vad förslagets bestämmelser angåve. Vilket intresse som

skulle erhålla företrädesrätt bleve i sista hand beroende av ett politiskt bedömande.

Om man bortsåge från det omedelbara intrycket av den tillfälliga

avstängningen från världsmarknaden, saknades ur näringspolitisk synpunkt

anledning att sätta industriens intressen i efterhand i förhållande till jordbrukets.

Snarare kunde de riktlinjerna uppställas, att industriernas markbehov

borde fullt tillgodoses men så, att minsta möjliga skada vållades jordbruket.

Då belägenheten kunde vara av avgörande betydelse för en industrianläggnings

bärighet, syntes kollisioner med jordbrukets intressen icke alltid

kunna undvikas. Det syntes icke vara givet, att industrien i dylika fall skulle

vika för jordbruket. 1 stället syntes en avvägning böra ske så, att nyttan och

skadan genom fastighetsbildningen bleve avgörande för dess tillåtlighet. Svea

hovrätt påpekar, att i sakkunnigförslaget eftergift från det allmänna lämplighetskravet

medgivits allenast för expropriationsändamål och för tillgodoseende

av ett allmänt behov av bostadslägenheter. Detta innebure, att när en

för en ort nyttig industri skulle anläggas, undantaget gällde blott arbetarnas

bostäder men icke industriföretagets markbehov, vilket knappast vore följdriktigt.

Samma synpunkt har anlagts av länsstyrelsen och överlantmätaren i

Västernorrlands län, därvid länsstyrelsen framhållit, att det understundom

kunde vara synnerligen angeläget, att avstyckning för beredande av plats

för en industriell anläggning finge ske, även om de allmänna förutsättningarna

för avstyckning ej tillfullo kunde tillgodoses. Distriktslantmätaren i

Härnösands distrikt har gjort samma anmärkning och påpekat, att en sådan

differentiering som skett i förslaget icke förekomme i nuvarande praxis och

ej heller syntes vara sakligt motiverad; en ändamålsenlig indelning av marken

i tättbebyggt samhälle för de olika ändamålen skulle lätt komma att

förryckas, om de nämnda ändamålen i vissa fall icke likställdes såsom grund

opaginerad Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

för medgivande till avstyckning. Svenska kommunal-tekniska föreningen har

likaledes ansett det vara en brist, att vid prövningen av undantag från det

allmänna lämplighetskravet hänsyn icke skulle få tagas till industriens eller

andra näringars behov.

Överlantmätaren i Stockholms lön — liksom ock länsstyrelsen i länet ■

har ansett, att de speciellt jordbrukspolitiska principerna i förslaget fått

skymma undan väl mycket av andra icke oviktiga sidor av jordpolitiken, speciellt

då den gren därav som rörde tillgodoseendet av fastighetsbildning för

bostads- och rekreationsändamål. Det hade varit önskvärt, att reglerna för

avstyckning för sådana ändamål kunnat givas ett något större utrymme i

lagtexten än som nu vore fallet.

Beträffande den fordran å »ett allmänt behov» som i förslaget uppställts

såsom villkor för tillämpningen av de för bildandet av bostadslägenheter medgivna

undantagsbestämmelserna har överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasatt,

om man icke därigenom kommit att i viss utsträckning skjuta över målet

och allt för starkt beskurit möjligheterna till bostadsavstyckningar. Stadgandet

syntes böra uppmjukas på så sätt, att i stället för villkoret om allmänt

behov av bostadslägenheter blott uppställdes fordran på ett trängande

behov av mark för bostadsändamål och att möjlighet saknades att tillfredsställa

behovet på annat sätt i överensstämmelse med huvudreglerna. I flera

yttranden har framhållits, att den behovsprövning som förutsattes skola ske

i detta som ock i andra sammanhang kunde bliva synnerligen vansklig. Denna

prövning borde på något sätt kunna verkställas i ett större sammanhang.

I yttranden, avgivna av vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraf tf öreningen,

har påyrkats, att de undantag, som i sakkunnigförslaget medgivits

från det allmänna villkoret om nybildad fastighets lämplighet för avsett ändamål,

måtte utsträckas att avse jämväl vissa markbehov som kunde uppkomma

vid utbyggande av strömfall. Enligt dessa yttranden borde undantagsbestämmelserna

så jämkas, att nämnda allmänna lämplighetskrav ej komme

att medföra hinder för avstyckning av sådana markområden som erfordrades

för bildande av lämplig strömfallsfastighet eller för uppförande av personalbostäder,

belägna tillräckligt nära kraftstationer, regleringsdammar eller

andra vattenbyggnader. Dylika anläggningars belägenhet kunde ej väljas med

hänsyn till vad som vore lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt, och förvärv

för angivna ändamål kunde ej ske tvångsvis enligt vattenlagen. Vattenfallsstyrelsen

har vidare uttalat, att det även kunde vara lämpligt att i samband

med vattenområdet förvärva sådant strandområde som sedermera komme

att överdämmas eller skadas.

Departementschefen.

Målsättningen för den jordpolitiska kontrollen vid avstyckning och därmed

också utformningen av de bestämmelser som ha en sådan kontroll till

syfte är självfallet beroende av den statliga jordbrukspolitiken i allmänhet.

Frågan om den framtida jordbrukspolitiken har varit under utredning

av 1942 års jordbrukskommitté, som i juni 1946 avlämnat betänkande rö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

rande riktlinjerna för denna politik. Chefen för jordbruksdepartementet

har såsom jag tidigare nämnt förut denna dag hos Kungl. Maj:t hemställt

om remiss till lagrådet av vissa lagförslag som sammanhänga med de riktlinjer

för den framtida jordbrukspolitiken som enligt hans mening böra i

proposition föreläggas 1947 års riksdag. I samma lagrådsremiss har i fråga

om den jordbrukspolitik ka målsättningen anförts,

att denna politik bland annat måste taga sikte på att bereda jordbruksbefolkningen

likställighet i inkomsthänseende med jämförliga befolkningsgrupper.

För förverkligande av detta mål böra statsmakterna vara beredda

att även i fortsättningen lämna jordbruksnäringen sitt stöd. Dessutom

bör krävas, alt förefintliga rationaliseringsmöjligheter tillvaratagas.

Rationaliseringen bör inriktas dels på åtgärder som gå ut på att få till

stånd en utvidgning av arealen, där så är önskvärt, eller en förbättring av

arronderingen eller ägosammansättningen (åtgärder för yttre rationalisering),

dels på sådana åtgärder av mer permanent natur i fråga om jord eller byggnader

som ha till ändamål att förbättra produktions- och driftförhållandena

å en till storlek och gränser given brukningsdel (åtgärder för inre rationalisering),

dels ock på sådana åtgärder för förbättring av driftresultatet å

en till storlek och gränser given brukningsdel som ej på mera permanent sätt

beröra dess jord eller byggnader (åtgärder för rationalisering av driftförhallandena).

Rationaliseringsverksamlieten på jordbrukets område kräver en

noggrann planering. I sådant avseende bör genomföras en regional jordbruksplanering,

som i stort sett skulle ha till ändamål att uppdraga vissa

riktlinjer för rationaliseringen av jordbrukets struktur och driftförhållandena

inom en bygd. Såsom ett led i denna planering bör därefter följa en

individuell jordbruksplanering med syfte att, med ledning bland annat av

de resultat till vilka man kommit vid regionalplaneringen, framlägga en

utformad plan för de förbättringsåtgärder som böra vidtagas beträffande

vissa angivna brukningsdelar inom ett mindre område. En dylik verksamhet

förutsätter tydligen en sådan utformning av lagstiftningen på fastighetsbildningens

område, att sagda lagstiftning åtminstone i huvudsak förhindrar,

att indelningen i brukningsdelar förändras på ett sätt som strider mot de

allmänna riktlinjerna för rationaliseringen, samt underlättar och såvitt möjligt

positivt främjar en utveckling i enlighet med dessa riktlinjer.

Det är i synnerhet intresset att söka förekomma en ytterligare försämring

av fastighetsindelningen som föranlett fastighetsbildningssakkunniga

att framlägga särskilt förslag till nya regler om avstyckning. De sakkunniga

ha i sådant syfte föreslagit å ena sidan skärpta krav å nya fastigheters

lämplighet för sitt ändamål i fråga om storlek, ägosammansättning

och arrondering samt å andra sidan särskilda regler till skydd mot sådana

ändringar i fastighetsindelningen som, utan att bilda direkt olämpliga

fastigheter, dock skulle kunna innebära skada för jordbruket. Till de riktlinjer

för lagstiftning som de sakkunniga i sådant syfte förordat

kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Jag kan sålunda icke dela den i några

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

111

remissullåtanden framförda uppfattningen, att jordbrukets intressen skjutits

alltför mycket i förgrunden och att de jordpolitiska villkoren erhållit

en avfattning, alltför snäv för att tillåta nödig anpassning efter skiftande

förhållanden. För att vid fastighetsbildningen erforderlig hänsyn skall lagas

till jordbruket torde det vara angeläget att man, på sätt fastighetsbildningssakkunniga

föreslagit, tydligare än vad nu är fallet angiver de synpunkter

som böra beaktas vid den jordpolitiska prövningen. Å andra sidan är det uppenbarligen

nödvändigt att villkoren för avstyckning icke göras så stela, att

man vid fastighetsbildningen icke kan taga erforderlig hänsyn till de växlande

förhållandena i olika delar av landet. Enligt min mening får emellertid förslaget

i detta hänseende anses i stort sett väl avvägt. För att säkerställa avsedd

tillämpning av de nya bestämmelserna ha de sakkunniga tänkt sig,

att särskilda fastighetsbildningsnämnder skulle komma de fastighetsbildande

myndigheterna till hjälp. Såsom jag tidigare uttalat anser jag icke erforderligt

att dylika nämnder inrättas. Lämpligen bör, såsom jag också tidigare

antytt, samarbete etableras med de s. k. lantbruksnämnderna liksom

även med överlantmätarna. Redan under förrättningens gång bör samråd äga

rum, där omständigheterna äro sådana att dylikt samråd får anses påkallat.

Att även den av chefen för jordbruksdepartementet omförmälda jordbruksplaneringen

kommer att i betydande utsträckning kunna vara de fastighetsbildande

myndigheterna till ledning ligger i öppen dag. Sålunda torde

uppgjorda planer bliva av stort värde i de fall, då tillåtligheten av jorddelning

förutsätter ett bedömande av behovet och lämpligheten i stort av en

påyrkad ändring i fastighetsindelningen. Dylika frågor måste uppenbarligen

ses i ett större sammanhang och förutsätta alltså viss planering av fastighetsbildningen.

När det gäller att taga ståndpunkt till nya regler om fastighetsindelningen,

måste helt naturligt övervägas vilka krav som böra ställas på en fastighet

för att den skall anses lämpad för sitt ändamål. De sakkunniga ha närmare

utvecklat vad som bör inläggas i lämplighetskravet och därvid, såvitt angår

jordbruksfastigheter, angivit vilka olika fastig hetstyper som böra

godtagas. De ha härvid — frånsett stödjordbruk — stannat för familjejordbruket

som minsta tillåtna jordbrukstyp. Härigenom skulle det ofullständiga

jordbruket helt utmönstras såsom godtagbar fastighetstyp. Att i förslaget

familjejordbruket lagts till bas har i remissyttrandena mötts med

gillande. Endast i ett yttrande har ifrågasatts, om icke den rådande bristen

på arbetskraft kunde komma alt tala till förmån för något mindre jordbruk

såsom alternativ till mera affärsmässigt skötta storjordbruk.

Jag torde här få erinra om den inställning till denna fråga som chefen för

jordbruksdepartementet givit till känna i förenämnda lagrådsremiss. lian

har där med avseende å prisstödet åt jordbruksnäringen förordat, alt detta

avväges så, att det skall bereda full lönsamhet för jordbruk som till storleken

motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och som fylla rimliga

anspråk i Låga om arronderingens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet.

Vid bedömandet av det erforderliga stödets storlek för jordbruken i

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

skogsbygderna böra även beaktas de inkomstkällor som avkastningen av den

egna skogen och skogskörslorna genomsnittligt utgöra. Det jordbruk som

med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt är av den rationalitetsgrad

som sålunda bör tagas till utgångspunkt vid avvägningen av prisstödet åt

jordbruksnäringen benämnes i lagrådsremissen basjordbruk. I sagda remiss

uttalas även, att man bör utgå från att stödet åtminstone under avsevärd tid

framåt avväges med hänsyn till behovet för dylika jordbruk och att man

följaktligen även i arbetet med den yttre rationaliseringen bör utgå från att

sådana jordbruk skola kunna bestå på lång sikt. Med brukningsdelar, där

jordbruket uppnår basjordbrukets lönsamhetsnivå, likställas — med hänsyn

till deras möjlighet att bestå på lång sikt — de brukningsdelar där själva

jordbruket visserligen ej uppnår en dylik lönsamhetsgrad men vilka i stället

inrymma andra naturtillgångar, i första hand skog, av sådan beskaffenhet

och omfattning att brukaren ändock kan beräkna att genom avkastningen

av samtliga förvärvskällor å fastigheten komma upp till en tillfredsställande

inkomstnivå. Dessa jordbruk betecknas kombinerade jordbruk. Familjejordbruket

återfinnes icke såsom en särskild fastighetstyp i de av chefen för

jordbruksdepartementet uppdragna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

i vidare mån än att inom den storleksgrupp som representeras av

basjordbruket säges falla flertalet av de jordbruk som under senare tid ansetts

hänförliga till familjejordbruk eller bondejordbruk. Ståndpunkttagandet i

fråga om rationalitetsgraden innebär emellertid icke, att basjordbruket godtagits

som en idealisk jordbrukstyp, utan är närmast dikterat av praktiska

hänsyn. Basjordbruket är ur arbetskrafts- och familjebildningssynpunkt behäftat

med vissa nackdelar, och ur dessa synpunkter har som en mera önskvärd

jordbrukstyp förordats ett större jordbruk, benämnt normjordbruk.

Först i denna storleksgrupp, som i stort selt omfattar jordbruken i storleksordningen

20—30 hektar, kunna jordbruken tillgodose önskemålen om ett

effektivt utnyttjande av arbetskraften och anordnande i övrigt av jordbruksdriften

på ett sätt som på nuvarande utvecklingsstadium kan anses driftekonomiskt

tillfredsställande.

Enligt vad som uttalats i nyss angivna lagrådsremiss representera visserligen

jordbruk av den storlek och beskaffenhet i övrigt som motsvarar basjordbrukets

rationalitetsgrad ej någon i och för sig idealisk jordbrukstyp,

utan det skulle ofta av olika skäl vara önskvärt med större brukningsdelar.

Emellertid torde detta förhållande icke böra föranleda, att fastighetsbildningssakkunnigas

ståndpunkt i denna fråga frångås. De topografiska förhållandena

i landet torde mångenstädes lägga hinder i vägen för tillskapandet

av jordbruk med högre rationalitetsgrad än bas jordbrukets; endast i

södra och mellersta Sveriges slättbygder torde man kunna räkna med att det

i någon nämnvärd utsträckning skall vara möjligt att bilda jordbruk med

högre rationalitetsgrad. Man torde emellertid icke böra i jorddelningslagen

söka uppställa särskilda, endast för vissa landsändar gällande föreskrifter.

Reglerna böra vara allmängiltiga, och när det gäller att i fråga om jordbruksfastigheter

närmare utveckla det allmänna lämplighetskravet torde i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

113

första hand såsom riktmärke för lagstiftningen böra gälla, att mindre jordbruksfastigheter

icke få bildas än sådana vilka med hänsynstagande till samtliga

härå inverkande faktorer kunna beräknas äga full bärighet. Härvid blir

tydligen målsättningen för den statliga prisstödspolitiken av avgörande betydelse.

Om nämligen prisstödet så avväges, att full lönsamhet beredes jordbruk

av den storleksordning till vilken flertalet av de jordbruk vilka nu

räknas som familjejordbruk eller bondejordbruk är att hänföra, saknas uppenbarligen

anledning att för de delar av landet, där högre krav skulle kunna

ställas, utmönstra denna jordbrukstyp från de godtagbara. Det må emellertid

understrykas, att sakkunnigförslagets regler rörande familjejordbruket

allenast innefatta de minimifordringar som skola vara uppfyllda för att fastighet,

avsedd till jordbruk, må anses lämplig för sitt ändamål. Därmed är icke

sagt, att avstyckning, varigenom skulle bildas jordbruksfastighet av den sålunda

föreskrivna storleken, under alla förhållanden skulle vara tillåtlig.

Frågan härom är även beroende av den inverkan avstyckningen skulle ha

på den eller de fastigheter som beröras av åtgärden. I sådant hänseende må

bringas i erinran vad de sakkunniga anfört därom, att det ur jordbruksekonomisk

synpunkt är av stort intresse, ait även gårdar av större mått än familjejordbruket

finnas, där förhållandena medgiva det. Intresset, att parcelleringen

av landets jordbruksjord icke må gå ned ända till minimum för en

bärkraftig brukningsdel, bör, på sätt jag vill i det följande närmare utveckla,

tillgodoses genom särskilda regler till skydd mot skadlig jorddelning, varigenom

sättes en spärr för sådan styckning som skulle minska möjligheterna

att på ett tekniskt och ekonomiskt tillfredsställande sätt utnyttja jordbruksjorden,

även om styckningen icke skulle medföra, att fordringarna å nybildad

fastighets lämplighet bleve i och för sig eftersatta.

När jag talat om bärkraftig brukningsdel, bar därmed icke endast avsetts

ett jordbruk med en sådan åkerareal, att ägaren kan beräkna att få sin fulla

bärgning av själva jordbruket; till bärkraftig brukningsdel bör även hänföras

det kombinerade jordbruket. Avgörande för en ifrågasatt fastighets bärkraft

och därmed för dess lämplighet är icke enbart själva jordbrukets lönsamhet

utan att brukaren av samtliga inkomstkällor å fastigheten kan få sin fulla

bärgning. Vid sidan av åkerarealen bar skogsarealen jämte betestillgången

ofta en för lönsamheten avgörande betydelse, vilket noga måste beaktas. Att

angiva några ens ungefärliga arealsiffror för olika ägoslag torde med hänsyn

till de olika förhållandena icke vara möjligt. Vad en bärkraftig brukningsdel

bör innehålla av åker, äng och skogsmark blir beroende av lokala förhållanden,

brukningsdelarnas arrondering, jordbruksdriftens inriktning m. m.

Fordringarna på en fastighets lämplighet torde därför, i huvudsaklig överensstämmelse

med sakkunnigförslaget, böra angivas sålunda att fastigheten

kan giva brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning samt alt

fastigheten för ändamålet skall allt efter ortens förhållanden och jordbrukets

art rymma erforderlig odlad eller odlingsbar mark (inrösningsjord) så ock

därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom skogbärande mark

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 1 samt. Nr 232.

8

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

eller fiskevatten. Vid bedömningen bör man helt naturligt utgå från förhållandena

sådana de gestalta sig för en genomsnittlig brukare.

Ett av de mer omdiskuterade problemen i sakkunnigförslaget utgör frågan

om de ofullständiga jordbruken. Enighet torde väl råda därom, att ofullständiga

jordbruk under inga förhållanden böra få nybildas då tillgång till

förvärvsarbete vid sidan av jordbruket icke i tillräcklig omfattning står

ägaren till buds. Annorlunda ställer sig emellertid saken med jordbruk, där

väl avkastningen av fastigheten icke bereder ägaren hans fulla bärgning

men erforderligt tillskott till hans försörjning kan beräknas vara att tillgå

utanför brukningsdelen. I fråga om dylika ofullständiga jordbruk ha meningarna

i remissutlåtandena gått starkt isär. Under det att åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar funnit förslagets ståndpunkt i fråga om

dessa jordbruk väl motiverad, har i ett flertal yttranden förfäktats, att skäl

saknades att så snävt som skett i förslaget avgränsa dylika jordbruk från de

tillåtliga typerna familjejordbruk och stödjordbruk. Till grund för kritiken

har från vissa håll framhållits, att behov understundom kunde föreligga

att till egna fastigheter få avstycka sådana mindre lägenheter som torp eller

arrendegårdar vilka utan att kunna hänföras till familjejordbrukens kategori

kanske sedan långliga tider brukats såsom särskilda enheter. I all

synnerhet har emellertid hävdats, att det vore för norrländska förhållanden

främmande att så skarpt skilja mellan det ofullständiga jordbruket och

stödjordbruket. I trakter där jordbrukaren hade att vid sidan av sitt jordbruk

hämta sin försörjning huvudsakligen genom skogsarbete vore det ofullständiga

jordbruket en lämplig form av stödjordbruk. Ett dylikt större stödjordbruk

medgåve ägaren att hålla dragare, vilket vore av väsentlig betydelse

även för skogsbruket. Det ofullständiga jordbruket utgjorde sålunda i

dessa bygder en med hänsyn till förhållandena lämpligt utformad jordbruks
typ
I

förut berörda lagrådsremiss, däri riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

uppdragits, har i fråga om de ofullständiga jordbruken åtskillnad

gjorts mellan två kategorier. Till den ena kategorien, bestående småbruk,

ha hänförts de brukningsdelar, där arbete utanför brukningsdelen kan

beräknas komma att stå brukaren till buds i sådan omfattning, att han genom

inkomsten av detta arbete och genom brukningsdelens avkastning sammanlagt

kan beräknas varaktigt komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå.

Till den andra kategorien, övergångsjordbrulc, höra de brukningsdelar, där

stadigvarande inkomst av arbete utanför brukningsdelen ej kan påräknas i

sådan omfattning, att brukaren på lång sikt kan antagas ha möjlighet att få

en tillfredsställande bärgning av dylikt arbete och av arbete å brukningsenheten.

Stödjordbruket utgör enligt den i lagrådsremissen använda terminologien

en art av bestående småbruk, kännetecknad därav att jordbruket närmast

utgör en bisyssla och den huvudsakliga inkomsten erhålles genom arbete

utanför brukningsdelen. Jordbruket är där alltså endast avsett att utgöra

stöd åt brukaren vid sidan av annan, utanför brukningsdelen liggande hu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

115

vudsaklig inkomstkälla. Beträffande frågan, i vad mån de ofullständiga jordbruken

böra omfattas av den förordade rationaliseringen, har i lagrådsremissen

uttalats, att ur det allmännas synpunkt den yttre rationaliseringen

icke behövde få sådan omfattning, att den berörde de bestående småbruken,

men att däremot övergångsjordbruken borde undergå den förvandling som

erfordrades för att även deras brukare på lång sikt skulle ha möjlighet att

komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå. I fråga om de bestående

småbruken förutsättas brukarna trots den bristande lönsamheten hos själva

jordbruket kunna på grund av andra inkomstkällor varaktigt komma upp till

en tillfredsställande inkomst, och man behövde, såvida sysselsättningsmöjligheterna

vore goda inom den industriella delen av näringslivet, ej med

avseende å denna grupp befara, att dess bibehållande skulle ur lönsamhetsoch

sysselsättningssynpunkt medföra några olägenheter. Det betonas emellertid

i sagda lagrådsremiss, att någon skarp gräns ej går att upprätthålla och

att staten därför bör i viss utsträckning medverka till förstärkning även av

bestående småbruk, då ägarna framställa begäran därom.

Det torde vara givet, att man bör undvika att bilda ofullständiga jordbruk,

där ägaren för sin bärgning är helt eller till största delen beroende av den

avkastning jordbruket kan giva. Till förekommande av missförstånd må dock

anmärkas, att här icke åsyftas sådana fastigheter som visserligen ha en

mindre åkerareal än som normalt förutsättes vid det fullständiga jordbruket

men som på grund av speciellt gynnsamma produktionsförhållanden eller

speciell produktionsinriktning kunna beräknas uppnå basjordbrukets lönsamhetsgrad.

Dylika jordbruk böra trots sin förhållandevis ringa areal hänföras

till de fullständiga jordbrukens kategori. Men sådana mindre fastigheter,

vilka äro avsedda till jordbruk i egentlig mening utan att likväl innehålla

odlingsmark och andra naturtillgångar i den omfattning som erfordras för ett

bärkraftigt jordbruk och där brukaren ej heller genom arbete utanför den

egna brukningsdelen kan skaffa sig erforderlig inkomstutfyllnad, böra icke

få bildas. Vid dessa mindre jordbruk kan icke drivas en rationell produktion;

byggnadskostnaderna bliva oproportionerligt höga och arbetsförbrukningen

blir alltför stor i förhållande till produktionen. Jordbrukens innehavare

bliva fördenskull hänvisade till en levnadsstandard, som ligger väsentligt

under jämförliga befolkningsgruppers. Med hänsyn till de olägenheter

som äro förenade med dessa jordbruk ha statsmakternas ingripande påkallats

vid upprepade tillfällen, och efter genomförandet av 1940 års egnahemsreform

har egnahemsverksamheten väsentligen inriktats på att förstärka

de nu befintliga ofullständiga jordbruken. Men även i de fall då tillgång

kan finnas till förvärvsarbete vid sidan av jordbruket synes fastighetsbildningssakkunnigas

ståndpunkt, att ofullständiga jordbruk icke böra få bildas,

i allmänhet ha goda skäl för sig. Där jordbruket icke såsom vid stödjordbruket

är av helt obetydlig omfattning, blir brukaren ofta nog på grund av

sin bundenhet vid jordbruket ej i stånd att utnyttja de arbetstillfällen utanför

jordbruket som kunna finnas. Och vad viktigare är: gränsdragningen mellan

ett ofullständigt jordbruk av nu angivet slag och ett sådant där ägaren för

opaginerad Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

sin försörjning är helt eller huvudsakligen hänvisad till jordbruket måste

bliva flytande. Ett ofullständigt jordbruk som vid ett givet tillfälle tack vare

inkomstkällor vid sidan av jordbruket ger innehavaren en skälig bärgning

kan i annan ägares hand eller eljest vid ändrade förhållanden lätteligen visa

sig otillräckligt för ägarens försörjning. Vid all fastighetsbildning bör en

viss stabilitet i fastighetsindelningen eftersträvas och som regel gälla, att

fastighet icke må bildas, där det föreligger anledning till antagande att fastigheten

icke skall kunna bestå på längre sikt. I enlighet med det anförda

torde vid bedömandet av uppkommen fråga om avstyckning av jordbruksfastighet

sådana förhållanden som kunna bero av jordägarens person eller

mera tillfällig tillgång till arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket i allmänhet

icke få tagas i beräkning. I anledning av det från vissa håll framförda påståendet,

att med hänsyn till de ofullständiga jordbrukens betydelse för skogsbruket

hinder icke borde resas för tillskapande av dylika jordbruk, vill jag

anmärka, att den ökade motoriseringen av skogskörslorna och det utbyggande

av vägnäten i skogarna, som påbörjats och säkerligen kommer att intensifieras,

sannolikt komma att vid återgång till normala förhållanden medföra

en minskning av skogsbrukets behov av körare och dragare från jordbruket.

Denna utveckling torde för övrigt redan ha föranlett, att jordbrukets inkomst

av skogskörslor nedgått, varmed sammanhänger att det egna skogsbrukets

betydelse såsom inkomstkälla för jordbruket blivit mera framträdande. Därjämte

torde böra beaktas tendensen att förbehålla skogsarbetet åt en fast

skogsarbetarkår, en omständighet som även den måste så småningom minska

de mindre jordbrukens betydelse för skogsbruket. För övrigt torde för närvarande

förekomma ett så betydande antal ofullständiga brukningsdelar,

att skogsbrukets behov av arbetskraft och dragare från jordbruket under

normala förhållanden lärer kunna tillgodoses från dessa brukningsdelar.

Från denna synpunkt synes alltså icke föreligga skäl att tillåta bildandet

av ytterligare ofullständiga jordbruk. Ett ovillkorligt förbud mot att bilda

sådant jordbruk torde dock med hänsyn till bestående förhållanden icke

kunna upprätthållas helt undantagslöst. Det lärer understundom för att

åstadkomma en mera ändamålsenlig fastighetsindelning i övrigt vara nödvändigt

att kunna medgiva vissa undantag. Jämväl i samband med sammanläggning

lärer man emellertid få godtaga att därigenom bildas fastigheter,

som icke helt uppfylla de fordringar som ställas på en bärkraftig brukningsdel.

Jag torde i samband med behandlingen av 19 kap. i departementsförslaget

få återkomma till frågan, i vilken utsträckning man av denna

anledning bör medgiva eftergift från de regler som föreslagits skola gälla

med avseende å fastighets lämplighet för sitt ändamål.

Mot fastighetsbildningssakkunnigas bestämning av den fastighetstyp som

benämnes stödjordbruk torde i princip intet vara att erinra. Stödjordbrukets

uppgift är, såsom de sakkunniga framhållit, väsentligen av social natur.

Brukaren skall ha sin egentliga sysselsättning och försörjning utanför jordbruket.

Jordbruksfastighet, som ej kan giva brukaren och hans familj mer

än ett mindre bidrag till deras försörjning, bör i enlighet härmed anses lämpad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

117

såsom stödjordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden kan antagas,

att han kan varaktigt erhålla en tillfredsställande bärgning huvudsakligen

från förvärvskällor vid sidan av jordbruket. Med anledning av den

vikt man i vissa yttranden tillmätt ett uttalande av de sakkunniga, att som

stödjordbruk i regel icke kunde betecknas ett jordbruk, vilket kunde föda mer

än ett par kor och några smådjur, må anmärkas, att detta uttalande icke

torde få betraktas annat än som en norm, som icke utesluter möjlighet till

variationer för särskilda fall. Typiskt för det normala stödjordbruket bör dock

vara, att avkastningen i regel icke förslår till hållande av dragdjur.

I fråga om skogens betydelse för jordbruket ha de sakkunniga,

i nära överensstämmelse med gällande rätt, intagit den ståndpunkten, att skogen

ej blott kan tjäna såsom utfyllnad av ett i och för sig med avseende å

inägorna otillräckligt jordbruk utan även under vissa förhållanden kan,

oaktat jordbruksjorden är rikligt tilltagen, vara behövlig för att det å jordbruket

nedlagda kapitalet skall kunna tillfredsställande förränta sig och

företaget därigenom bliva lönande. Från denna utgångspunkt ha de sakkunniga

uppställt särskilda regler rörande skogen, vilka ha till syfte att

angiva skogens funktion såsom stöd åt jordbruket samt att förebygga att

den skog som finnes kvar vid jordbruket och som av nämnda skäl är

behövlig för detta avskiljes därifrån. Bland dem som i sina yttranden

över förslaget riktat kritik mot ifrågavarande stadganden märkas i främsta

rummet industriens Norrlandsutredning samt några överlantmätare och

länsstyrelser. I deras utlåtanden har hävdats, att skogen icke skulle ha

den betydelse för ett bärkraftigt jordbruk som man velat tillmäta den. Jag

vill häremot anmärka, att denna uppfattning icke står i överensstämmelse

med de grundsatser på vilka gällande lagstiftning i ämnet bygger. Erfarenheten

torde också ha ådagalagt, att i skogsbygderna en brukningsdel, där

jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i allmänhet behöver

ha tillgång till egen skog för att bliva bärkraftig. Såsom anförts i nyssnämnda

lagrådsremiss måste skogen i kombination med jordbruket anses

vara av värde bland annat därigenom att den kan giva jordbrukaren sysselsättning

under tider, då själva jordbruket icke tager hans arbetskraft

fullt i anspråk, samt därigenom att den på lång sikt kan väntas giva brukaren

ett visst tillskott till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet och ger

brukaren tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om de

skolat inköpas i allmänna marknaden. Den egna skogen möjliggör även för

jordbrukaren att upplägga en kapitalreserv i form av sparad växande skog ocb

kan på så sätt giva jordbruksföretaget större ekonomisk motståndskraft och

stabilitet. Tilläggas bör, att enligt vad de sakkunniga framhållit skogen ur

fastighetsbildningssynpunkt är av betydelse som tillskott tör utjämning av

jordbrukets bristande lönsamhet ej blott då jordbruket är i och för sig otillräckligt

i inägorna; i de skogrika delarna av landet maste i allmänhet även

i det fall att fastigheten inrymmer en större areal inägojord skogsmark höra

till fastigheten för att fastighetens bruk skall bliva lönande och fastigheten

förty skall kunna anses efter ortens förhållanden lämplig lör sitt ändamål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.

Den presumtionsregel som för dylika fall upptagits i sakkunnigförslaget och

som för övrigt har sin motsvarighet i gällande lag, om ock därstädes förenad

med vissa reservationer, torde därför få anses välgrundad. Det synes också

riktigt, att den skarpa åtskillnad som i lagen göres mellan husbehovsskog

och stödskog icke bibehållits i förslaget. Den här uppställda presumtionsregeln

anvisar samma bedömningsgrund, vare sig fråga är om det ena eller

om det andra slaget av skog. Att såsom i vissa yttranden ifrågasatts helt

utmönstra begreppen husbehovsskog och stödskog ur jorddelningslagstiftningen

synes dock icke böra ske. Dessa begrepp kunna vara av värde, då det

gäller att angiva storleken av den skogstilldelning som under olika omständigheter

bör erfordras för att en jordbruksfastighet skall kunna anses lämplig

för sitt ändamål. Därjämte bör beaktas, att man i annan lagstiftning, t. ex.

skogsvårdslagstiftningen, gör åtskillnad på dessa begrepp.

Förslaget innehåller icke något krav på skogstilldelning till stödjordbruk;

tvärtom angives att förekomsten av skog utöver husbehovet berövar jordbruket

dess karaktär av stödjordbruk. Att något sådant krav icke uppställts

synes riktigt och sammanhänger därmed, att något egentligt behov av egen

skog ej kan anses föreligga i fråga om sådana fastigheter där jordbruket

spelar en förhållandevis liten roll för ägarens försörjning och sysselsättning.

Det förutsättes ju beträffande stödjordbruket, att ägaren skall ha sitt egentliga

förvärvsarbete vid sidan av jordbruket.

Innan jag går in på det av de sakkunniga föreslagna förbudet att avskilja

skogsmark från odlad jord må erinras, att frågan om ett effektivare

skydd för den till jordbruket hörande skogen redan vid tidigare tillfällen

varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda infördes i syfte

att motverka spekulation med skogsegendom genom lag den 17 juni 1938

(nr 392) nya bestämmelser i 5 § skogsvårdslagen, varigenom vissa nvtillträdande

fastighetsägares rätt att avverka äldre skog begränsades. Vidare

väcktes vid 1944 års riksdag motioner om tillfälligt förbud mot sådan avstyckning

som möjliggör, att åker och äng skiljas från jordbruksfastighet

tillhörande skogsmark. I motionerna gjordes gällande, att förmögna samhällsbor

m. fl. med olika motiv sökte förvärva skogsfastigheter och att de

i många fall däi''efter sålde jordbruksdelen för att endast behålla skogsskiftena.

Resultatet av dessa avstyckningar bleve i många fall, att livsdugliga

hemman nedlades och fristående skogsfastigheter, lämpade för jobberi, uppstode.

Motionärerna ansågo den effektivaste vägen att förhindra detta vara

att man, i avvaktan på en ny jorddelningslagstiftning, införde ett tillfälligt

förbud mot dylika avstyckningar. Andra lagutskottet, som behandlade motionerna

och vars utlåtande godkändes av riksdagen, hemställde, att motionerna

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottet hänvisade

emellertid till att fastighetsbildningssakkunniga ämnade framlägga förslag,

som bland annat åsyftade att effektivare än för närvarande skydda

jordbruket genom restriktiva villkor för avstyckning. Utskottet förutsatte,

att Kungl. Maj:t komme att med uppmärksamhet följa utvecklingen på området.

Slutligen må nämnas, att 1945 års lagstiftning om inskränkning i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

119

rätten att förvärva jordbruksfastigheter bland annat tager sikte på sådana

förvärv av skogsfastigheter som kunna lända jordbruket till skada. I denna

lag stadgas sålunda absolut förbud mot skogsköp i sådana fall, då det kan

antagas, att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta

för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång som är behövlig såsom

stöd för ortens jordbruk. Även om sådant fall ej föreligger, må fastighet

som avses med lagen i allmänhet icke förvärvas, om det kan antagas

att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering

eller, vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig

åt detta. Som jag tidigare omtalat, har lagen erhållit formen av en provisorisk

lagstiftning med giltighetstid till och med den 31 december 1948.

Med hänsyn till den betydelse tillgång på egen skog har ur de synpunkter

som här angivits måste det anses vara av vikt, att avstyckning av skog

ej sker på ett sätt som minskar möjligheterna att genomföra en erforderlig

komplettering av jordbruk med skog eller försvårar en dylik komplettering.

Det synes mig därför motiverat, alt man, då fråga uppkommer att från en

fastighet med god skogstillgång avskilja skog som ej kan anses behövlig

för att trygga fastighetens egen bärkraft, i första hand undersöker, om skogen

erfordras för komplettering av närliggande brukningsdelar med ringa

eller ingen skogstillgång, och medger avskiljande av skogen för att bilda

särskild skogsfastighet först om något behov av skogen för kompletteringsändamål

ej föreligger. Att hänsyn tages till andra jordbruks behov av skog

är så mycket mer angeläget, som möjligheten att förstärka ofullständiga jordbruk

med skog torde komma att spela en betydande roll vid den statliga

verksamheten för jordbrukets rationalisering. De svårigheter de sakkunniga

befarat kunna inträda, om man tilläte att skogsmark frigjordes från sambandet

med jordbruket, skulle väl icke bliva så stora, om på sätt förordats

i den tidigare omnämnda lagrådsremissen möjlighet öppnas att genom förköpsrätt

och expropriation förvärva skog för sagda ändamål. Men även om

så sker, synes det vara mindre välbetänkt att medgiva ett dylikt avskiljande

i de fall, då behov av skog föreligger för andra närliggande jordbruk.

Man bör alltså vid prövningen, huruvida skog får skiljas från jordbruksfastighet,

taga hänsyn icke blott till styckningsfastighetens skogsbehov utan

även till det behov av skog som kan föreligga för andra jordbruk i orten.

Såsom av det anförda torde framgå avser förslaget icke att helt kategoriskt

lägga hinder i vägen för all avstyckning av skogsmark från odlad jord. I

några remissyttranden har förslaget missuppfattats i detta hänseende. Till

en början är då att märka, att förbudet är begränsat till orter, där med hänsyn

till natur- och näringsförhållandena jordbruket i allmänhet behöver stöd

av skogsbruk. Hit äro tydligen i främsta rummet alt hänföra de egentliga

norrländska skogsbygderna. Men sådana orter som åsyftas med stadgandet

torde även vara att finna i de skogrika delarna av mellersta och södra Sverige.

Förbudet omfattar vidare icke sådan skog som med hänsyn till storleken och

belägenheten av ortens tillgångar på jordbruksjord och skog icke behöver

bibehållas vid ortens jordbruk. Man torde icke behöva räkna med all all

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

till jordbruket för närvarande hörande skog alltid måste i hela sin utsträckning

bibehållas därvid, vare sig nu detta beror på de betingelser under vilka

jordbruket bedrives eller på skogens mängd eller belägenhet. Såsom de sakkunniga

uttalat, torde icke allt utrymme för begreppet överloppsskog kunna

anses ha försvunnit. Och även om skogen icke är att hänföra till överloppsskog

i nu angiven bemärkelse, kan avstyckning enligt förslaget vara tillåten

av den anledningen att den ändring i fastighetsindelningen som därigenom

uppkommer kan vara till fördel för jordbruket. Skulle alltså ändamålet med

avstyckningen vara att förbättra arronderingen på en intilliggande fastighet

genom att lägga den odlade jorden till denna, utgör den omständigheten att

genom avstyckningen uppkommer en särskild skogsfastighet icke i och för

sig hinder mot avstyckningen. Avgörande för frågan om avstyckningens tilllåtlighet

bör vara, om sammanläggningen av de båda jordbruken framstår

som så önskvärd ur det allmännas synpunkt, att den nytta, överföringen

av den odlade jorden till den intilliggande fastigheten innebär för jordbruket,

kan anses överväga den skada som följer av skogens avskiljande från jordbruket.

Allt kommer härvidlag att bero på omständigheterna i det särskilda

fallet. Uppenbart torde vara, att vid bedömningen, huruvida ett avskiljande

av skog från en jordbruksfastighet bör tillåtas med hänsyn till att avstyckningen

skulle öka möjligheterna att genomföra den yttre rationaliseringen,

den största hänsyn bör tagas till den uppfattning som uttalas av lantbruksnämnden.

I åtskilliga remissutlåtanden har riktats kritik mot utformningen av förslagets

regler rörande skogens behandling i fastighetsbildningshänseende.

Därvid har hävdats, att de sakkunniga överskattat betydelsen av skogens

stödfunktion eller i allt fall alltför ensidigt beaktat jordbruksnäringens intressen.

Särskilt ha betänkligheter uttalats mot förslagets principiella förbud mot

avstyckning av överloppsskog. Kritiken har grundats på att förslagets regler

om skogstilldelning komme att medföra en icke önskvärd parcellering av

landets skogar samt därjämte en fördyring av jordbruksfastigheterna, som

skulle lägga hinder i vägen för fullt legitima överlåtelser av dylika fastigheter

och därigenom framkalla risk för en ur skogsvårdssynpunkt föga önskvärd

utdrivning av skogen. Reglerna i fråga vore därjämte ägnade att försvåra avyttringen

till arrendatorer av jordbruk som inginge i större skogsegendomar.

Gentemot regeln om överloppsskog har därutöver särskilt framhållits, att

den skulle försvåra, om icke rent av omöjliggöra skogsbrukets arronderingssträvanden

och sålunda avsevärt minska betydelsen av de s. k. lindrigare

koncessionsgrunderna, som i samband med 1937 års revision av avstyckningsbestämmelserna

infördes i bolagsförbudslagen. I den mån dessa invändningar

taga sikte på de olägenheter som en parcellering av skogsmarken

kan medföra för skogsbruket, kan man icke frånkänna dem visst berättigande.

Även om man numera icke med fog kan påstå, att den skog som är

förenad med bondejordbruket i och för sig skulle skötas sämre än den skog

som tillhör skogsbolagen eller andra större skogsägare, kvarstår dock att

mindre skogslotter icke i samma mån som de större äro lämpade för ett uthål
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ligt och rationellt skogsbruk. Emellertid bör beaktas, att saväl det allmänna

lämplighetskravet som den speciella presumtionsregeln för orter med riklig

skogstillgång i allmänhet lärer hindra, att brukningsdelar som nybildas erhålla

så obetydliga skogsområden som husbehovs- eller stödskog, att icke därå kan

bedrivas en relativt tillfredsställande skogsvård. De befarade olägenheterna

av reglerna om tilldelning av skog torde därför icke bliva så allvailiga.

Med hänsyn härtill och till den betydelse skogstilldelningen ur allmän

synpunkt har för åstadkommande av bärkraftiga jordbruksfastighetei böi

enligt min mening alltför stor vikt icke läggas vid de antörda betänkligheterna

i nu nämnt hänseende. De farhågor som uttalats för att förslagets

regler i förevarande avseende och särskilt då förbudet att avstycka skogsmark

skulle försvåra överlåtelse av jordbruksfastigheter med skog torde också

få betecknas såsom överdrivna. Den anmärkningen, att vissa av de i bolagsförbudslagen

upptagna koncessionsgrunderna skulle sättas ur kraft, därest

sakkunnigförslaget upphöjdes till lag, måste däremot anses i viss mån berättigad.

Enligt uttalande av de sakkunniga skulle det ej med fog kunna göras

gällande, att de sakkunnigas förslag till fastighetsbildningsregler skulle vila

på en så ändrad uppfattning rörande jordbrukets behov av stöd i skog att

bolagsförbudslagens restriktioner skulle bliva strängare än avsett varit, om

förslaget upphöjdes till lag. Detta uttalande torde i och för sig vara riktigt.

I ett avseende synes det oaktat en viss uppmjukning av sakkunnigförslaget

böra vidtagas. 1 syfte att stimulera till försäljning av bolagsjord, vars övergång

i bondehand måste betraktas såsom önskvärd, infördes vid 1937 ais

revision av bolagsförbudslagen den s. k. bytesprincipen, vilken innebär bland

annat, att bolag (förening, stiftelse) som till enskild person överlåtit skogsmark

eller jordbruksfastighet ej utan särskilda skäl må förvägras tillstånd

till förvärv av skog som icke är behövlig såsom stöd för jordbruk (överloppsskog),

till värde motsvarande ungefär den överlåtna egendomen. I överensstämmelse

med uttalande som av föredragande departementschefen gjordes

i propositionen rörande ifrågavarande lagändring1 torde visserligen denna

bytesregel i allmänhet ha tillämpats sa, att tillstånd till bolags förvärv

av skog icke givits, därest skogen ansetts behövlig för komplettering av angränsande

eller närliggande jordbruksfastigheter. De i bolagsförbudslagen

upptagna stadgandena innefatta emellertid icke något hinder för att meddela

bolag eller annan sammanslutning tillstånd att förvärva skog, om denna

är att anse såsom överloppsskog. Och enligt uttryckligt stadgande i lagen

skall såsom överloppsskog anses den del av fastighets avrösningsjord som

med hänsyn till ortens förhållande och i övrigt föreliggande omständigheter

prövas icke vara erforderlig för att återstående del av fastigheten skall äga

skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt

jordbruk (stödskog). Vid beräkning av stödskog skall hänsyn vidare

tagas till möjligheten alt genom delning av förefintlig brukningsdel bilda n\a

självständiga jordbruk ävensom, beträffande odlingsområde, lill möjligheten

1 Se prop. 232/1937 s. 30.

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

att av dylikt område bilda självständigt jordbruk eller sammanslå sådant

område med annan brukningsdel. Enligt uttalande av departementschefen

i samband med 1937 års revision av avstyckningsbestämmelserna skulle för

bedömandet av stödskogsbehovet enahanda grunder tillämpas vid avstyckning

som då fråga vore om rätt till bolagsförvärv. Det uttalades vidare, att

med de då införda villkoren för avstyckning ej avsågs att förhindra, att överloppsskogen

skildes från jordbruket. Med hänsyn till vad sålunda anförts

lärer det vara obestridligt, att sakkunnigförslagets regler i fråga om avstyckning

av överloppsskog innefatta en skärpning ej blott i förhållande till gällande

avstyckningsregler utan även i förhållande till bolagsförbudslagen, sådan

denna i nu förevarande avseende utformats. Skulle sakkunnigförslaget vinna

statsmakternas bifall, skulle följaktligen en viss motsättning uppkomma i

förhållande till bolagsförbudslagen. Denna motsättning synes lämpligen böra

undanröjas på så sätt, att förslagets regler med avseende å avstyckning av

skogsmark förklaras icke utgöra hinder för avstyckning av skog som jämlikt

Kungl. Maj :ts medgivande förvärvats enligt bestämmelserna i bolagsförbudslagen.

En på så sätt utformad undantagsbestämmelse skulle i realiteten

innebära, att Kungl. Maj :t erhölle befogenhet att efter prövning av omständigheterna

i varje särskilt fall och inom ramen för bolagsförbudslagens

bestämmelser dispensera från förslagets principiella förbud mot avstyckning

av skogsmark. En dylik dispensmöjlighet måste enligt min mening vara av

värde ej minst för jordbruksnäringen i sa matto, att därigenom strävandena

att avveckla arrendatorssystemet på bolagsjordarna kunde i någon mån befrämjas.

Det lärer vidare ur rationaliseringssynpunkt ej sällan vara av intresse,

att lämpligt belägen bolagsjord kan — utan att expropriation skall

behöva tillgripas — förvärvas för förstärkning av skoglösa eller skogfattiga

jordbruk. Sådana förvärv torde emellertid ofta förutsätta, att bolaget i stället

erhåller tillstånd att förvärva en motsvarande areal skogsmark på annat håll,

och det är da uppenbarligen av vikt att möjligheterna för sådana förvärv

icke inskränkas mer än nödigt. Att det för skogsbruket är av synnerligt

intresse att icke dess möjligheter till förvärv av skogsmark i arronderingssyfte

ytterligare begränsas, är uppenbart och torde icke behöva närmare

utvecklas. Även ur denna synpunkt skulle den av mig förordade undantagsbestämmelsen

vara till gagn.

Av skäl, för vilka redogjorts i samband med behandlingen av sakkunnigförslagets

regler till skydd för bestående jordbruksfastigheter,

har den i 19 kap. 3 § gällande lag under 2) uppställda regeln,

att — när fråga är om avstyckning från jordbruksfastighet — den nya

fastighetsindelningen skall vara till gagn för jordbruket, i förslaget utbytts

mot en regel av innebörd, att indelningsändringen ej må medföra större skada

än nytta för jordbruket. Härvid skall dock endast skada som är att anse

som »märklig» tagas i beräkning. Syftet med detta stadgande är väsentligen

detsamma som det, vilket under förarbetena till jorddelningslagen anfördes

såsom motiv för motsvarande stadgande i lagen, nämligen att söka före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

123

bygga olämplig styckning av jordbruksfastigheter. De sakkunniga ha såsom

skadlig för jordbruksnäringen betecknat sådan ändring i fastighetsindelningen

som medför minskning av fördelen av odlad eller odlingsbar marks utnyttjande

för jordbruksändamål. Fråga är här, enligt vad i motiven uttalas, i

första hand om en för jordbruket oförmånlig parcellering, en uppdelning av

en lämplig större jordbruksfastighet i två eller flera mindre lämpliga sådana

i fall, då försämringen dock icke är så stor, att den redan till följd av det

allmänna kravet å fastighets lämplighet blir otillåten. Den nu angivna exemplifieringen

av skada blir av betydelse jämväl när det gäller arionderingen

vid avstyckning i förening med sammanläggning. Förslaget avser i denna

debatt förhindra, att odlad jord överföres från en jordbruksfastighet till

annan sådan med verkan, att jorden i fråga icke kan brukas med lika fördel

som förut. Som exempel på skada för jordbruksnäringen angives vidare, att

den odlingsvärda marken tillägges fastighet som ej är avsedd för jordbruk.

Slutligen har den i det föregående behandlade frågan om skogens bibehållande

vid jordbruket erhållit sin reglering i detta sammanhang.

I fråga om behovet av skydd för den bestående fastighetsindelningen har

1942 års jordbrukskommitté uttalat, att det läge i sakens natur att man borde

söka hindra, att sådana nu befintliga brukningsdelar som kunde anses

tillfredsställande ur jordbrukselconomisk synpunkt i onödan försämrades

genom jorddelningsåtgärder. Jordbrukskommittén uppställer från denna

utgångspunkt den principen, att delning av en befintlig jordbruksfastighet

i två eller flera brukningsdelar, vilka äro avsedda att bestå var för sig

som jordbruksfastigheter, i allmänhet icke bör t illatas, såvida icke delningen

medför positiva fördelar i jordbruksekonomiskt hänseende samt envar av de

nybildade brukningsdelarna kan anses ha förutsättningar att bestå på lång

sikt. Jordbrukskommittén har också till behandling upptagit frågan, i vad

mån åkermark bör få avstyckas från jordbruksfastighet för sammanläggning

med annan brukningsdel. Enligt jordbrukskommitténs mening bör man ej

tillåta avstyckning av mark för sammanläggningsändamål från ett normjordbruk,

ett basjordbruk eller ett kombinerat jordbruk, om avstyckningen

skulle spoliera detta jordbruk eller eljest medföra en försvagning av detsamma.

Skulle emellertid fråga uppstå om överförande av odlingsmark från ett

större jordbruk än nu sagts till ett annat jordbruk, borde en sådan åtgärd

kunna tillåtas, även om därigenom någon försämring skulle uppkomma för

det större jordbruket. Härvid borde dock mot varandra vägas å ena sidan

den förbättring som tillskottsjorden kunde medföra för det jordbruk vartill

den skulle läggas och å andra sidan den försämring som avskiljandet av denna

jord skulle medföra för lönsamheten å det större jordbruket. Skulle förbättringen

överstiga värdet av försämringen, borde överföring av tillskottsjorden

från det större jordbruket få ske. Om emellertid det större jordbruket

skulle mera avsevärt försämras genom en ifragasatt överföring, kunde

det enligt kommitténs uppfattning icke bliva fråga om att tillåta åtgärden.

Och under inga förhållanden borde man tillåta en dylik överföring, om den

opaginerad Kontrollera mot PDF

124

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

skulle leda till att det större jordbruket skulle bringas ned under normjordbrukets

lönsamhetsnivå.

De av jordbrukskommittén sålunda uppställda reglerna ha i huvudsak samma

syfte som de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna stadgandena, nämligen

att förhindra att bestående jordbruksfastigheter försämras eller förstöras

genom avstyckning. En skillnad av principiell innebörd föreligger emellertid

i så måtto som enligt jordbrukskommitténs mening delning av en befintlig

jordbruksfastighet i två eller flera brukningsdelar i allmänhet icke

bör tillåtas, såvida icke delningen medför positiva fördelar i jordbruksekonomiskt

hänseende, under det att enligt sakkunnigförslaget frågan härom

gjorts beroende av huruvida delningen skulle medföra skada för jordbruksnäringen

utan motsvarande nytta för densamma. De av jordbrukskommittén

förordade reglerna taga uteslutande sikte på avstyckning för jordbruksändamål.

För sådant fall torde också, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad jordbrukskommittén förordat, i princip som villkor för avstyckning från

jordbruksfastighet böra gälla, att ändringen i fastighetsindelningen medför

fördel för jordbruksnäringen som överväger med delningen förenade olägenheter.

Samtidigt som en dylik regel förhindrar sönderstyckning av större

eller medelstora jordbruksfastigheter på sådant sätt, att möjligheterna att

ekonomiskt utnyttja jorden försämras, stämmer den med strävandena att

förbättra jordbrukets struktur genom att skapa lämpligare brukningsenheter.

Regeln torde sålunda komma att positivt främja en utveckling i enlighet med

de allmänna riktlinjerna för jordbrukets rationalisering. Skulle emellertid

avstyckning från jordbruksfastighet vara ifrågasatt för annat ändamål än

jordbruk, lärer det vara tillfyllest att, i överensstämmelse med sakkunnigförslaget,

såsom villkor för avstyckningen föreskriva att ändringen i fastighetsindelningen

icke må lända jordbruksnäringen till skada. Att såsom

förutsättning för dylik avstyckning fordra, att avstyckningen skulle medföra

förbättring för jordbruket, vore att gå för långt. Ty om viss till en jordbruksfastighet

hörande mark icke skulle ha nämnvärd betydelse för jordbruksdriften,

torde skäl saknas att vägra avstyckning av denna mark enbart av den

anledningen att genom ändringen i fastighetsindelningen icke skulle uppstå

förbättring för jordbruket. Det väsentliga måste här vara, att jordbruket icke

tillskyndas skada. Med hänsyn till det sagda synes beträffande avstyckning

från fastighet som är avsedd till jordbruk böra gälla, att avstyckning för

jordbruksändamål må äga ruin endast om ändringen i fastighetsindelningen

medför fördel för jordbruket vilken överväger med ändringen förenade olägenheter.

Är åter fråga om avstyckning från jordbruksfastighet för annat

ändamål, kan motsvarande skyddsbestämmelse mildras så, att det är tillräckligt

att ändringen i fastighetsindelningen ej medför skada av någon betydelse

för jordbruket.

Fastighetsbildningssakkunniga ha för att säkerställa tillämpningen av

skyddsbestämmelserna angivit vissa typfall av skada som genom jorddelning

kan tillskyndas jordbruket. Sålunda skulle enligt sakkunnigförslaget såsom

skadligt för jordbruket anses att från jordbruksfastighet avstycka odlad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

125

eller odlingsbar jord för att tilläggas fastighet av annan karaktär eller att

verkställa avstyckning så alt fördelen av dylik jords utnyttjande för jordbruksändamål

minskas. Såsom exempel å skada för jordbruket bär vidare

angivits, att behövlig skogsmark skiljes från odlad jord. Av skäl som jag tidigare

på tal om skogens betydelse för jordbruket angivit, torde detta sistnämnda

stadgande få anses välbetänkt. Däremot synes det knappast ertorderligt

eller ens lämpligt att upptaga de två förstnämnda typfallen.

Vad först angår det fall att inägojord lägges till fastighet som ej är avsedd

för jordbruk, torde det icke alltid förhålla sig så, att ett sådant avskiljande är

att anse som skadligt för jordbruket. Så är naturligtvis förhållandet, om marken

i fråga lämpligen bör användas för jordbruk och ett nedläggande av jordbruket

förty skulle vara att betrakta som vanhävd. Men om marken med

hänsyn till naturförhållandena eller andra särskilda omständigheter icke

med fördel kan användas för jordbruk, kan tydligen ett avskiljande av marken

för att lägga den till fastighet av annan natur icke lända jordbruksnäringen

till skada. En regel, som helt generellt förbjuder avstyckning av jordbruksjord

för annat ändamål än jordbruk, lärer därför icke kunna uppställas.

Det bör ankomma på förrättningsmännen att i varje särskilt fall pröva,

i vad mån sådan avstyckning kan ske utan att lända jordbruket till skada. I

händelse av tvekan bör samråd äga rum med lantbruksnämnden eller överlantmätaren.

Den möjligheten står dem också till buds att underställa frågan

ägodelningsrättens prövning. Jag vill här erinra om att enligt av chefen

för jordbruksdepartementet förut denna dag framlagt förslag till lag

om uppsikt å jordbruk hinder icke möter att nedlägga jordbruk, om det befinnes

olämpligt att där driva varaktigt jordbruk, samt att ägare av jordbruksfastighet

äger hos lantbruksnämnden inhämta besked, huruvida ett nedläggande

av jordbruket kan vara att anse som vanhävd.

Beträffande det i sakkunnigförslaget angivna fallet att genom avstyckning

fördelen av inägojords användning för jordbruksändamål minskas

torde icke lieller något särskilt stadgande böra upptagas. Om på sätt jag

nyss förordat åt den allmänna skyddsbestämmelsen gives den avfattningen

att avstyckning för jordbruksändamål må äga rum allenast såframt ändringen

i fastighetsindelningen medför fördel för jordbruksnäringen, lärer det

ulan särskild exemplifiering vara tydligt, att man vid bedömandet av en

tilltänkt avstycknings tillåtlighet i första hand bör beakta den inverkan åtgärden

kan ha på möjligheterna alt på ett ändamålsenligt sätt utnyttja marken

för jordbruk. De jordbruksekonomiska synpunkter som sålunda böra

anläggas på denna fråga torde, med hänsyn till den redan alltför långt drivna

parcelleringen, i allmänhet leda till alt eu uppdelning av ett större jordbruk

befinnes oförmånlig för jordbruksnäringen och därför icke kan ske. Det

torde således i allmänhet icke vara tillåtet att uppdela en större eller medelstor

jordegendom i två eller flera mindre. Härav följer, all familjejordbruk

i allmänhet icke böra få tillskapas genom avstyckning från större egendomar.

En dylik uppdelning lärer nämligen i regel minska möjligheterna till

en fullt rationell drift och därigenom vara ägnad alt öka de sammanlagda

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

produktionskostnaderna. Delningen kan också lända till skada därigenom,

att å fastigheten befintliga ekonomibyggnader eller andra anläggningar

bliva onyttiga eller komma att stå i alltför stort missförhållande till

den brukningsdel de tillfalla vid avstyckningen. Det torde med hänsyn till

det sagda vara tydligt, att — där icke styckningsdelarna ingå i lämpliga

sammanläggningar — såsom skadligt för jordbruket i regel även måste anses

att genom avstyckning från jordbruksfastighet frånskilja den mark varå mangårdsbyggnad

eller ekonomibyggnad är belägen. Att såsom en överlantmätare

hemställt meddela särskilt stadgande härom torde icke vara erforderligt.

Vad nu sagts om hinder mot delning av i och för sig bärkraftiga jordbruksfastigheter

kan dock icke gälla undantagslöst. Vissa till en jordbruksfastighet

hörande ägor kunna till följd av arronderingsförhållandena

eller andra föreliggande omständigheter vara mindre väl lämpade för sambruk

med fastigheten i övrigt. Det kan då vara till fördel för jordbruket,

om dessa ägor avstyckas för att bilda fastighet för sig. Avses med en

tilltänkt avstyckningsåtgärd att överföra del av en jordbruksfastighet till en

annan sådan fastighet, torde redan av det allmänna lämplighetskravet följa,

att en sådan överföring icke må ske från ett familjejordbruk (basjordbruk

eller kombinerat jordbruk), om avstyckningen skulle medföra någon försvagning

av detta jordbruk. Är jordbruket emellertid av större storlek, blir

avstyckningens tillåtlighet beroende av om fördelarna av jorddelningsåtgärden

överväga därmed förenade olägenheter. Skulle avstyckningen medföra

en mer avsevärd försämring av styckningsfastigheten, lärer ändringen i fastighetsindelningen

sällan innefatta sådan förbättring av denna indelning som

kan anses överväga försämringen. Om emellertid till följd av en mindre

ändamålsenlig arrondering eller med hänsyn till omfattningen av den kvarvarande

åkerarealen ett avskiljande av viss mark ej skulle kunna anses få

någon mera avsevärd inverkan på det större jordbrukets lönsamhet, torde ett

överförande av vissa ägor kunna vara till fördel och förty, oaktat viss försvagning

av styckningsfastigheten kan följa, vara tillåtet.

I likhet med gällande lag upptager sakkunnigförslaget föreskrifter som beträffande

avstyckning av lägenheter för annat ändamål än

jordbruk innefatta undantag från vissa av de stadgade materiella förutsättningarna

för avstyckning. För den närmare innebörden av dessa undantagsbestämmelser

ma hänvisas till den förut lämnade redogörelsen för

förslaget och fastighetsbildningssakkunnigas motiv i denna del. Av denna

redogörelse framgår, att förslaget i förevarande avseende företer vissa skiljaktigheter

i förhållande till lagen. I sådant hänseende må till en början anmärkas,

att bland de ändamål för vilka avstyckning må ske enligt ifrågavarande

lindrigare bestämmelser i förslaget upptagits jämväl fall för vilka

expropriationsrätt kan meddelas. Det har, såsom jag tidigare nämnt, synts

de sakkunniga så mycket mer befogat att vid uppställandet av undantag från

vissa jordpolitiska villkor i första hand anknyta till expropriationslagstiftningen,

som det i sådana fall, då man kunde förutse att expropriationsansökan

skulle bifallas, måste framstå såsom skäligen meningslöst att vägra

opaginerad Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

avstyckning för det ifrågavarande ändamålet. Att upptaga någon särskild bestämmelse

härom synes dock icke behövligt. Expropriationen är såsom sådan

en fastighetsbildande åtgärd, och vid detta förhållande skulle den i förslaget

förordade eftergiften för expropriationsändamål få sin egentliga betydelse blott

för fall, då sakägarna vore ense om förvärvet och villkoren därför samt ansökan

om expropriation alltså icke behövde göras. Med hänsyn emellertid till

att de ändamål som avses med ifrågavarande undantagsbestämmelser icke

äro strängt begränsade torde kunna antagas, att dylika fall i allmänhet inrymmas

under dessa undantagsbestämmelser. Och när undantagsvis så icke

kan anses vara förhållandet, torde fråga vara om så speciella ändamål att

de fastighetsbildande myndigheterna knappast kunna antagas vara i stånd

att bedöma, huruvida sådana omständigheter föreligga att expropriation, om

den söktes, skulle beviljas. Det synes vidare föga tilltalande att låta jorddelningsåtgärd

grundas på en prövning, som till sin egentliga innebörd icke är

och ej heller kan vara annat än ett antagande. Huruvida ett uppgivet ändamål

med begärd avstyckning är av den vikt att för dess tillgodoseende mark

må tagas i anspråk genom expropriation, kan givetvis blott avgöras i den

ordning expropriationslagen anvisar. Med hänsyn till vad sålunda anförts

vill jag förorda, att de ändamål, för vilka avstyckning av förevarande art

må ske, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt begränsas att

avse stödjordbruk, bostadslägenheter samt industriella, kommunikationstekniska

och kulturella anläggningar ävensom därmed jämförliga ändamål.

I motsats mot gällande lag ha de i förslaget upptagna ändamålen icke

i allo likställts som grund för avstyckning. Sker avstyckningen för att tillgodose

ett uppkommet behov av bostadslägenheter, må såväl det allmänna

lämplighetskravet som de särskilda till jordbrukets och skogsbrukets skydd

uppställda reglerna eftergivas, men är fråga om avstyckning för bildande

av stödjordbruk eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, äro undantag

medgivna allenast från skyddsbestämmelserna. Denna gränsdragning

synes, på sätt anmärkts i flera remissyttranden, icke vara lämplig. Väl synes

det vara riktigt att icke tillåta bildandet av stödjordbruk, om det allmänna

lämplighetskravet därigenom skulle sättas åsido i vad angår restfastigheten.

Är åter fråga om industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning

eller annat därmed jämförligt ändamål, torde intresset av att dylik anläggnings

markbehov blir tillgodosett understundom kunna göra sig gällande med lika

stor styrka som intresset av mark för bostadslägenheter. Detta förhållande

blir, vad angår industrianläggningar, så mycket mer framträdande som ej

sällan en industrianläggnings belägenhet kan vara av avgörande betydelse

för anläggningens bärighet. En industrianläggning kan också vara mycket

beroende av möjligheten att avleda avloppsvatten till lämpligt vattendrag. Såsom

särskilt extrema exempel kunna nämnas vattenkraftstationer, vilka

måste läggas där fallhöjden kan bäst utnyttjas. Alla bär ifrågavarande anläggningar

synas därför — i motsats mot stödjordbruk — böra likställas

med bostadslägenheter, då fråga är om att medgiva undantag från de jordpolitiska

villkoren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

Såsom fastighetsbildningssakkunniga anfört, är det av vikt att tillse, att

icke skyddet för jordbruksnäringen sättes ur kraft för enbart privata intressen.

De sakkunniga ha av detta skäl i förslaget uppställt krav på att

det skall föreligga ett allmänt behov av bostadslägenheter eller stödjordbruk

eller, vad angår industriella och därmed i förslaget jämställda ändamål, att

anläggningen skall kunna anses vara till allmän nytta. Om innebörden av

dessa fordringar får jag hänvisa till de sakkunnigas motiv för ifrågavarande

undantagsbestämmelser. I den mån med förslagets fordran å allmänt behov

respektive allmän nytta åsyftas, att den begärda avstyckningen skall avse

ett behov, vars tillgodoseende icke är påkallat blott av enskilt intresse

utan även får anses motiverat ur allmän synpunkt, synes någon befogad erinran

mot nämnda krav icke kunna göras. Denna innebörd — och något

därutöver synas ej heller de sakkunniga ha åsyftat med nyss angivna krav —- torde dock komma till tydligare uttryck genom att som villkor för undantagsbestämmelsernas

tillämplighet uppställes, att fastighetens delning finnes

vara till gagn jämväl ur allmän synpunkt. Med anledning av vad en överlantmätare

anfört däi-om, alt sakkunnigförslagets krav på ett allmänt behovsyntes

alltför starkt beskära möjligheterna till bostadsavstyckningar, vill jag

framhålla, att den av mig förordade avfattningen av nämnda villkor icke

lärer utesluta, att de allmänna villkoren för avstyckning må eftergivas för

ett trängande bostadsbehov, även om fråga blott skulle vara om någon enstaka

bostadslägenhet.

Den prövning som enligt vad nu sagts skall ske vid tillämpning av ifrågavarande

undantagsbestämmelser bör, såsom de sakkunniga framhållit, icke

blott avse behovet av det uppgivna ändamålets tillgodoseende utan även behovet

av att just den ifrågavarande marken tages i anspråk för ändamålet.

Att en obegränsad valfrihet för den enskilde i detta avseende kan medföra

avsevärda missförhållanden, har utvecklats i betänkandet. Skulle en begärd

avstyckning för ändamål som nu är i fråga medföra, att lämplighetskravet

måste eftersättas såvitt angår restfastigheten eller att jordbruks- eller skogs - fastighet skulle tillfogas skada av någon betydenhet, synes sökanden icke

äga befogat anspråk på att få just det av honom begärda området avstyckat.

Avstyckning enligt förevarande bestämmelser bör därför icke få ske på ett

sätt som medför större olägenhet med avseende å bestående fastighetsindelning

än som är nödigt. Uttryckligt stadgande härom synes böra intagas i

lagen. Och enär ett eftersättande av det allmänna kravet på fastighets lämplighet

måste ur allmän synpunkt anses som något mer betänkligt än att

undantag göres från de särskilda till jordbrukets skydd meddelade bestämmelserna,

torde det vara befogat att för eftergift i förstnämnda hänseende

uppställa det ytterligare kravet, att den icke må ske utan så är att ändamålet

med avstyckningen icke kan utan synnerlig olägenhet tillgodoses på annat

lämpligt sätt.

Tillämpningen av dessa regler kan uppenbarligen, såsom i några yttranden

framhållits, erbjuda betydande svårigheter. I detta avseende vill jag

erinra om vad jag redan inledningsvis nämnt rörande värdet av samråd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

129

med överlantmätare och lantbruksnämnder ävensom andra lokala organ.

Såsom jag där nämnde, torde även den förordade utvecklingsplaneringen på

jordbrukets område kunna tjäna till god ledning.

De särskilda regler som böra gälla med avseende å avstyckning för bostadslägenheter

och dylikt torde för vinnande av större överskådlighet böra sammanföras

i ett särskilt lagrum. I detta lagrum synes också böra angivas huru

förekomsten av stadsplan eller byggnadsplan inverkar på de jordpolitiska

villkoren. Till denna fråga vill jag återkomma i det följande.

Förhållandet till förslaget om ny byggnadslag.

1 fastighetsbildningssakkunnigas betänkande ba föreslagits flera ändringar

i fråga om avstyckning, som ha samband med byggnadsverksamhetens reglering

genom olika slag av planer m. m. Till en början må anmärkas, att de

sakkunniga föreslagit en uppmjukning av gällande förbud mot avstyckning

inom område som ingår i tomtindelning. Avstyckning

av tomtindelad mark skall sålunda enligt deras förslag vara tillåten i viss omfattning.

Till denna fråga torde jag få återkomma i samband med genomgången

av de särskilda lagrummen.

Fastighetsbildningssakkunniga ha vidare föreslagit, att reglerna om a vstyckningsplan

i 19 kap. 1 § jorddelningslagen borde utmönstras ur

denna lag. Avstyckningsplanen borde ersättas med en enklare form av byggnadsplan.

Avstyckningsplaneinstitutet är, enligt vad de sakkunniga uttalat,

i sin nuvarande utformning förenat med olägenheter av skilda slag. Om avstyckningsplanen

överhuvud kunde anses ha någon plats att fylla vid sidan av

andra planinstitut, borde det ha gjorts till föremål för reglering av annat slag

och i annan utsträckning än vad som blivit fallet. Alt få till stånd plan för

samhällsbildningen i en ort endast genom att förbjuda att ansökan om avstyckning

bifölles, innan sådan plan förelåge, syntes betänkligt, då det ju

innebure, att man antingen totalt hindrade samhällsbildningen och överhuvud

all avstyckning i orten eller lade omsorgen om och kostnaderna för planens

uppgörande på den enskilda person som först sökte avstyckning inom det

område som behövde läggas under plan. Den som från sin fastighet ville avstycka

blott en enda lägenhet, bleve ju tvungen att härför planlägga en vida

mer omfattande avstyckningsverksamhet, om myndigheterna för sin del

antoge, att det inom någorlunda nära framtid skulle uppkomma större byggnadsverksamhet.

Skulle avstyckningsplan bibehållas som institut vid sidan

av byggnadsplan, vore enligt de sakkunnigas mening reglerna därom i behov

av en genomgripande reformering. De sakkunniga ha emellertid ansett, att

avstyckningsplan till sin beskaffenhet och sina funktioner företedde sådan

överensstämmelse med byggnadsplan, att om också den förra otta taktiskt

utfördes enklare eller avsåge mindre områden än den senare, den dock icke

kunde anses som något artskilt. De grundläggande reglerna om den enklare

form av byggnadsplan som avstyckningsplanen sålunda enligt de sakkunnigas

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232. 9

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

mening utgjorde syntes systematiskt höra hemma i planlagstiftningen och

höra överföras dit. Då även sistnämnda lagstiftning vore under revision, ansåge

de sakkunniga tillfället lämpligt för en överflyttning dit av ifrågavarande

institut. De sakkunniga ha därför ansett sig kunna vid avfattningen

av sitt förslag räkna med att avstyckningsplanens funktion skulle övertagas

av ett enklare slag av byggnadsplan och institutet regleras i planlagstiftningen.

Beträffande olika planers inverkan på avstycknings tillåtlighet

inom planområdet är det enligt vad de sakkunniga uttalat tydligt, att

planen — det må vara stadsplan, byggnadsplan eller enligt gällande bestämmelser

upprättad avstyckningsplan — måste respekteras vid fastighetsbildningen.

Denna får icke motverka planen. Härav följer emellertid icke, framhålla

de sakkunniga, att fastighetsbildning som ej strider mot planen eller

som kanske direkt förutsatts vid dess stadfästande, därefter skulle få anses

tillåtlig ur jordpolitisk synpunkt. För fastighetsbildningslagstiftningen innebure

planen endast, att ett nytt villkor tillkommit för att sökta ändringar

i fastighetsindelningen skulle anses tillåtliga. De sakkunniga uttala, att det

kunde tyckas önskligt, att de jordpolitiska villkoren prövades redan i planärendet

i den omfattning, att det genom planens stadfästande kunde anses

avgjort, att fastighetsbildning finge ske på sätt planen förutsatte. Enligt de

sakkunnigas uppfattning reste sig emellertid stora betänkligheter mot ett

dylikt system,1 och de sakkunniga ha med hänsyn därtill förmenat, att prövningen

av de icke plantekniska jordpolitiska villkoren för avstyckning borde

förbliva i främsta rummet en fastighetsbildningsmyndigheternas uppgift och

ej kunde överföras till planärendena. Med hänsyn till att i rättstillämpningen

den uppfattningen kommit till synes, att en stadfäst plan för samhällsbildning

skulle, om icke innebära tillstånd till avstyckning i enlighet med planen,

så dock medföra att man i fastighetsbildningsärendena kunde underlåta att

granska vissa jordpolitiska förutsättningar för dylik avstycknings tillåtlighet,

ha fastighetsbildningssakkunniga ansett det vara av vikt att genom uttryckligt

stadgande erinra om att godkännande eller fastställande av plan icke

må uppfattas som om därmed något tillstånd till avstyckning meddelats.

Avgörandet, huruvida plan för fastighetsbildningen och byggnadsverksamheten

erfordras för att avstyckning skall få ske, bör enligt fastighetsbildningssakkunnigas

mening icke tillkomma fastighetsbildningsmyndighetema

såsom sådana utan endast länsstyrelsen. Någon motsvarighet till gällande

lags krav på avstyckningsplan såsom villkor för avstyckning har därför icke

upptagits i sakkunnigförslaget. Detta innehåller väsentligen blott att, om plan

fastställts, denna ej må motverkas vid avstyckning inom området och att

länsstyrelsen äger utfärda provisoriska förbud i avbidan på plan. Dessutom

föreslås dock att, eftersom behovet av plan ofta yppas först i avstyckningsärendet,

de som handlägga detta böra, om de ha anledning förmoda att länsstyrelsen

skulle kräva plan om den kände till förhållandena, underrätta läns:

styrelsen och avbida dess beslut.

1 Härom se vidare betänkandet s. 122, 123.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

131

De sakkunnigas förslag att ur jorddelningslagen utmönstra reglerna om avstyckningsplan

och ersätta dem med en enklare form av byggnadsplan har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Byggnadsstyrelsen,

som icke hade något att erinra mot att avstyckningsplan på sätt de

sakkunniga föreslagit ersattes med byggnadsplan, har emellertid framhållit,

att det givetvis vore av största vikt, att ett avskaffande av avstyckningsplaneinstitutet

icke resulterade i en återgång till de före institutets tillkomst rådande

missförhållandena. Uttalande i samma riktning har gjorts av överlantmätaren

i Uppsala län.

Några överlantmätare och länsstyrelser ha ställt sig avvisande till avskaffandet

av avstyckningsplan och yrkat, att detta planinstitut måtte bibehållas

i oförändrat skick. Länsstyrelsen liksom överlantmätaren i Kronobergs

län har sålunda uttalat farhågor för att även om ifrågavarande planinstitut

utformades såsom en byggnadsplan av mycket enkel beskaffenhet, dess tillämpning

skulle komma att medföra större olägenheter och kostnader för

berörda parter än en avstyckningsplan enligt gällande regler; en byggnadsplan

krävde under alla förhållanden en större apparat än en avstyckningsplan.

Länsstyrelsen i Blekinge län hävdar, att de nuvarande bestämmelserna

om avstyckningsplan såsom förutsättning i vissa fall för avstyckning kraftigt

verkade till förhindrande av en olämplig samhällsbildning samt innebure

viss garanti för att en blivande samhällsbildning bringades till länsstyrelsens

kännedom. Gällande bestämmelser syntes därför böra bibehållas. Uttalanden

i avstyrkande riktning föreligga jämväl från övcrlantmätaren i Gotlands län

samt länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län. I dessa yttranden

har gentemot förslaget även anförts, bland annat, att det icke borde genomföras

utan att frågan om lämplig planform först fått sin lösning i planlagstiftningen.

Det av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna stadgandet därom, att fastställande

av plan för fastighetsbildningen eller byggnadsverksamhetens ordnande

icke skulle medföra, att övriga villkor för avstyckning finge anses vara

uppfyllda eller kunde eftergivas, har mött stark kritik i ett stort antal av de

avgivna remissyttrandena. Kammarkollegiet liar sålunda framhållit, att om

avstyckning av tomtmark för bostadsbebyggelse eller industriändamål inom

ett byggnadsplaneområde skulle kunna vägras under hänvisning till att fastighetsbildningen

vore skadlig för jordbruket, detta lätt kunde av allmänheten

betraktas som trakasseri. Byggnadsplanen och utgifterna därför skulle också

kunna anses som skäligen meningslösa. Kollegiet ansåge därför, att de nya

reglerna för avstyckning inom planlagt område icke kunde tillämpas och att

de jordpolitiska avtsyckningsvillkoren till jordbrukets skydd måste eftergivas

inom sådana områden. Byråchefen Ågren och tillförordnade byråchefen Prawitz

i lantmäteristyrelsen ha i särskilt till styrelsens utlåtande fogat yttrande

anfört, att om det visats att vissa delar av jordbruksjorden erfordrades

för tätbebyggelse, jordbruksintresset måste vika. Att sådan förutsättning

förelåge, borde prövas i samband med bedömandet av behov av planläggning

för tätbebyggelse. Hade behov av sådan planläggning ansetts föreligga,

opaginerad Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

borde därmed vara avgjort, att motsvarande markområden skulle utlämnas

till annat än jordbruksändamål, och i så fall förelåge icke någon anledning

att upprätthålla jordpolitiska krav på samma områden. Liknande

mening har uttalats av överlantmätarna i Värmlands, Västmanlands och

Västernorrlands län, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs

och Bohus samt Västmanlands län, länsarkitekten i Jämtlands län ävensom

Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund. Svenska

kommunal-tekniska föreningen, som också ansett att de sakkunnigas förslag i

förevarande hänseende vore olämpligt, har såsom ytterligare skäl för sin

mening framhållit, att det skulle vara egendomligt, om överlantmätaren, vilken

komme att vara den granskande myndigheten i avseende på de jordpolitiska

synpunkterna, skulle anses ha större möjligheter än vederbörande samhälle

att bedöma behovet av fastighetsbildning inom planområdet, t. ex. för bostadsändamål.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har för sin del funnit de sakkunnigas

förslag lämpligt, såvitt anginge avstyckningsplan, eftersom en avstyckningsplan

kunde upprättas och godkännas utan behovsprövning. I fråga

om byggnadsplan läge saken däremot annorlunda till. Det syntes länsstyrelsen

i hög grad önskvärt, att en så kostsam och i markägarnas förfoganderätt

djupt ingripande åtgärd som fastställande av en byggnadsplan föreginges av

en allsidig utredning även ur jordpolitisk synpunkt. Att samma myndighet

törst sknlle fastställa en plan och kanske utdebitera plankostnaderna på

markägarna men sedermera vägra fastställelse å avstyckningar, som verkställts

i enlighet med planen, syntes i praktiken vara otänkbart. En prövning

av de jordpolitiska frågorna redan i planärendet borde icke möta någon

större svårighet; snarare borde det ställa sig enklare att bedöma de jordpolitiska

synpunkterna ur det större perspektiv som planfrågan erbjöde än vid

handläggning av fråga om avstyckning av ett litet tomtområde inom planen.

Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län har framställt anmärkning mot

det föreslagna stadgandet under framhållande, att det åtminstone i vad anginge

områden med stadsplan eller byggnadsplan vore oegentligt om avstyckning

i överensstämmelse med planen skulle vägras av jordpolitiska skäl.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag att länsstyrelsen ensam skall äga

befogenhet att besluta om behovet av plan men att lantmätaren skall underrätta

länsstyrelsen om uppkomna planspörsmål har kritiserats i flera yttranden.

Byggnadsstyrelsen har framhållit att den garanti mot förhastade avstyckningar,

som den gällande bestämmelsen i 1 § andra stycket erbjudit,

kunde komma att i viss mån förminskas, om det i lagen direkt angivna

hindret för avstyckning skulle ersättas av lantmätarens fria bedömande, huruvida

plan erfordrades eller icke. Till förhindrande härav borde antingen

gällande rätt i denna del bibehållas med allenast de ändringar, som kunde

följa av att avstyckningsplan ersattes med byggnadsplan, eller borde i lagen

införas bestämmelse av innebörd, att det skulle åligga lantmätare att tillställa

länsstyrelsen meddelande, när avstyckningsförrättning begärdes i sådana

fall, då avstyckningsplan enligt de nu gällande bestämmelserna krävdes,

samt att avstyckning i dylikt fall ej finge ske utan att länsstyrelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

133

förklarat hinder däremot icke möta. Att avstyckningsförrättning, då plan

funnes behövlig, skulle förklaras vilande i avvaktan på länsstyrelsens beslut,

ha överlantmätaren i Gotlands län och lantmätarna i länet ansett olämpligt.

Förrättningen kunde härigenom få balanseras i åratal. Lämpligare syntes

vara att förrättningsmannen kunde vägra förrättningen med besvärshänvisning

till länsstyrelsen, ej till ägodelningsdomaren. Även överlantmätaren

i Kalmar har kritiserat bestämmelsen om att förrättningen skulle förklaras

vilande. Enligt denne överlantmätares mening vore gällande bestämmelser

mera ändamålsenliga och möjliggjorde ett snabbare förfarande. Vidare har

överlantmätaren i Norrbottens län anfört, att om överlantmätaren eller ägodelningsrätten

vid prövning av verkställd avstyckning ansåge behov av planläggning

föreligga, borde frågan remitteras till länsstyrelsen och målet vila

i avvaktan på svar på remissen. Om bestämmelser härom ej utfärdades, syntes

det kunna göras gällande att fastighetsbildningsmyndigheterna icke hade

att befatta sig med frågan om behov av plan.

Slutligen har fastighetsbildningssakkunnigas förslag om rätt för länsstyrelsen

att utfärda avstyckningsförbud i avbidan på upprättande av plan föranlett

överlantmätaren i Västerbottens län att uttala, att de föreslagna reglerna

i ämnet borde ytterligare överses. Ett avstyckningsförbud innebure alltid

en avsevärd belastning för sakägarna. Den sammanlagda kostnaden för

en dispensansökning uppginge, vare sig ansökningen beviljades eller ej, i regel

till högre belopp än kostnaderna för själva avstyckningsförrättningen.

Därtill komme den avsevärda tidsutdräkten. Avstyckningsförbud borde därför

endast tillgripas, när synnerliga skäl det påfordrade, t. ex. för att utöva

kontroll inom en gryende tätbebyggelse, där fastställelseprövningen av avstyckningar

tillkomme överlantmätaren eller ägodelningsdomaren. Men inom

sådana samhällen och områden, där fastställelseprövningen av avstyckningar

tillkomme länsstyrelsen själv, hade ju länsstyrelsen möjlighet att utöva

denna kontroll vid fastställelseprövningen. En dubbel prövning, först vid

dispensansökningen och sedan vid fastställelseprövningen, vore fullständigt

omotiverad, särskilt som erfarenheten visade att en dispensansökning i de

flesta fall beviljades. Eftersom kostnaden för en dispensansökning i allmänhet

vore högre än kostnaden för en avstyckningsförrättning, bleve det under

alla omständigheter billigare för sakägaren, att avstyckningen verkställdes

även med risk att fastställelse vägrades än att söka dispens från ett avstyckningsförbud.

Lantmäteristyrelsen har instämt i detta uttalande. Även

Sveriges lantmätareförening har framhållit att ett avstyckningsförbud innebure

en avsevärd belastning för sakägarna och att sådant förbud därför

borde tillgripas endast när särskild anledning förelåge därtill. Liknande mening

uttalas av överlantmätaren i Älvsborgs län, vilken tillika anser, att åt

planförfattaren och den fastighetsbildande förrättningsmannen i förening

borde anförtros avgörandet av uppkommande fastighetsbildningsproblem

samt alt dispensreglernas dragande under annan myndighets prövning endast

borde förekomma då dessa båda befattningshavare vore av olika mening.

opaginerad Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Däremot ha länsstyrelsen i Stockholms län ävensom överlantmätarna i Jönköpings,

Hallands samt Göteborgs och Bohus län uttalat sin tillfredsställelse

med det framlagda förslaget, vilket syntes dem komma att underlätta den

praktiska tillämpningen.

Departementschefen.

Beträffande förslaget att ur jorddelningslagen utmönstra reglerna om avstyckningsplan

vill jag här endast framhålla, att jag vid utarbetandet av förslaget

till ny byggnadslag ansett övervägande skäl tala för att icke bibehålla

institutet avstyckningsplan. Bestämmelserna i jorddelningslagen om avstyckningsplan

böra därför utgå. Emellertid anser jag det icke vara rådligt

att taga ett sådant steg utan att sätta något annat än byggnadsplan i stället.

Jag befarar nämligen, att även om byggnadsplan kan göras mycket enkel,

det dock kan komma att oftare än nu inträffa att avstyckning för bostäder,

sportstugor och dylikt kommer att äga rum utan hänsyn till den framtida

utvecklingen. 1 syfte att förekomma detta synes i reglerna om avstycknings

tillåtlighet böra införas ett stadgande, som redan på begynnelsestadiet gör det

möjligt att vägra avstyckning, om den framstår som mindre lämplig med

hänsyn till ännu icke aktuella men dock sannolika framlida avstyckningar.

På detta sätt böra t. ex. strandområden m. m. kunna reserveras och ej bli en

exklusiv förmån för viss tomt. Det bör i första hand vara förrättningsmannen

och överlantmätaren, resp. ägodelningsrätten som beakta det nu berörda

kravet, men länsstyrelsen torde böra äga att till ledning för tillämpningen

i allmänhet eller i det särskilda fallet meddela erforderliga anvisningar.

I samband med genomgången av de särskilda lagrummen i fastighetsbildningssakkunnigas

förslag torde jag få tillfälle att återkomma till de stadganden

som kunna erfordras med tanke på nu bestående avstyckningsplaner.

I frågan, om de jordpolitiska villkoren för avstyckning skola upprätthållas

inom planlagt område, har jag tidigare uttalat, att undantag från de villkor

som hänföra sig till det allmänna lämplighetskravet eller som avse att bereda

skydd för bestående jordbruks- eller skogsbruksfastigheter måste i viss mån

medgivas för avstyckning av bl. a. mark för bostadslägenheter och industrianläggningar.

För att undantag skall ske bör dock, enligt vad jag nämnt,

fordras att det skall föreligga ett behov av dylika lägenheter och att avstyckning

för tillgodoseende av detta behov kan anses vara till gagn jämväl ur allmän

synpunkt. Vidare bör gälla, att avstyckning enligt dessa undantagsbestämmelser

icke må ske på ett sätt som medför större skada för jordbruket i

orten än som är nödigt. Skulle avstyckningen, såvitt angår restfastigheten.

innebära ett eftersättande av det allmänna lämplighetskravet, bör avstyckningen

ej medgivas annat än om ändamålet därmed icke kan utan synnerlig

olägenhet tillgodoses på annat lämpligt sätt. Då fastighetsbildningssakkunniga

intagit den ståndpunkten, att de jordpolitiska villkoren i full utsträckning

skola upprätthållas även inom planlagt område, skulle nyssnämnda regler

för avstyckning bliva tillämpliga jämväl inom sådant område. Att exem
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

pelvis byggnadsplan fastställts för visst område, skulle icke medföra någon

garanti för att avstyckning i syfte att genomföra planen skulle få äga rum.

Även om de sålunda föreslagna reglerna i praktiken troligen icke skulle

leda till större olägenheter, enär avstyckning inom detaljplanområde väl i allmänhet

icke komme att vägras av jordpolitiska skäl, så kan det anmärkta

förhållandet dock icke anses tillfredsställande från principiell synpunkt.

Både för det allmänna och för de enskiida markägarna måste det anses

olämpligt att stadsplan eller byggnadsplan skall få uppgöras och fastställas

med de utgifter och konsekvenser i övrigt detta medför utan att man vet om

planen kan tillämpas. Genom planens fastställande bör behovet av smärre

lägenheter inom planområdet anses klarlagt. Fastställandet torde även i princip

böra anses innebära, att de med tanke på jordbruket och skogsbruket

uppställda jordpolitiska kraven inom planområdet skola vika för intresset

av att tätbebyggelse i enlighet med planen kommer till stånd.

Detta gäller i synnerhet stadsplan. Den tätbebyggelse varom det inom dylik

plan är fråga torde regelmässigt vara av sådan art, att jordbrukets intressen

inom planområdet ej rimligen kunna vara utslagsgivande.

I fråga om byggnadsplan torde en viss skillnad böra göras mellan planer

som fastställts före och planer som .fastställts efter den nya planlagstiftningens

ikraftträdande. Äldre byggnadsplaner ha icke sällan utlagts över orimligt

stora områden utan större hänsyn till om någon tätbebyggelse inom planområdet

i mera väsentlig omfattning vore att förvänta under överskådlig tid. Vid

planens fastställande har hänsynen till jordbrukets intressen ofta icke tillmätts

erforderlig betydelse. På grund härav torde det vara nödvändigt att de

jordpolitiska villkoren tillämpas vid avstyckning inom dylika planområden.

Detsamma torde gälla områden, för vilka avstyekningsplan godkänts. De olägenheter

som härav kunna orsakas torde i väsentlig man motverkas, därest

såsom jag i annat sammanhang förordat — äldre byggnads- och avstyckningsplaner

underkastas en allmän översyn i syfte bland annat att utmönstra

sådana planer eller delar därav, inom vilka tätbebyggelse ej kan förväntas

äga rum i större utsträckning inom överskådlig tidrymd.

Vid uppgörande av ny byggnadsplan skall iakttagas, att planen ej får avse

större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bliva

bebyggt. Behovet av tätbebyggelse inom byggnadsplaneområdet skall sålunda

prövas på ett helt annat sätt än tidigare. Vidare skall vid planupprättandet

hänsyn tagas även till jordbrukets intressen; det skall tillses, att jordbruk,

skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan hindras

eller försämras. Skulle fråga uppkomma, huruvida fastställelse av plan

som medför skada å jordbruket av denna anledning bör vägras, torde det

kunna förväntas, att länsstyrelsen i ärendet inhämtar yttrande från — lörutom

överlantmätaren — de organ som lära komma att inrättas för jordbrukets

rationalisering.

På grund av vad nu anförts vill jag förorda, att avstyckning inom område,

som omfattas av stadsplan eller av byggnadsplan som fastställts efter den nya

planlagstiftningens ikraftträdande, må verkställas utan binder av de i 19 kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

uppställda jordpolitiska villkoren, därest avstyckningen överensstämmer med

planen. Inom andra planområden än nu sagts — bland annat inom område

som omfattas av generalplan eller avstyckningsplan eller av byggnadsplan

som fastställts före nyssnämnda lags ikraftträdande — skola de jordpolitiska

villkoren däremot i princip tillämpas.

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag har en principiell gränsdragning

skett mellan länsstyrelsens och fastighetsbildningsmyndigheternas befogenheter

vid avstyckning. Länsstyrelsen skall för sin del pröva avstycknings

lämplighet ur plansynpunkt och äger utfärda förbud mot avstyckning

utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i avbidan på upprättande av plan.

Fastighetsbildningsmyndigheterna åter skola pröva om avstyckningen eljest

kan godkännas, främst då med hänsyn till de jordpolitiska villkoren. Finner

lantmätaren vid avstyckningsförrättningen att plan erfordras, skall han hänskjuta

planfrågan till länsstyrelsen och förklara förrättningen vilande i avbidan

på länsstyrelsens beslut. Även i det fall då avstyckningsförbud råder

torde, därest länsstyrelsens besked icke inhämtats redan före förrättningens

påbörjande, förutsättas att förrättningen skall avbrytas för inhämtande av

sådant besked.

Den dubbla prövningen hos länsstyrelsen och fastighetsbildningsmyndigheterna

kan bli tidsödande. Denna olägenhet är av stor praktisk betydelse,

enär, med den bestämning tätbebyggelsebegreppet erhållit enligt byggnadslagen,

planfrågan torde bli aktuell i flertalet avstyckningsärenden. Skall, såsom

fastighetsbildningssakkunniga synas ha förutsatt, avstyckningsförrättningen

i alla dessa fall avbrytas för inhämtande av planmyndighetens förhandsgodkännande,

kommer detta att i hög grad tynga avstyckningsverksamheten.

Tidsutdräkten och merkostnaden drabba i första hand förrättningssökanden.

Men även för lantmätaren uppkommer tidsförlust, om förrättningen

icke kan slutföras vid ett enda besök på platsen. Detta är särskilt olägligt

med hänsyn till den rådande bristen på arbetskrafter inom lantmäteriet.

På grund härav kunde ifrågasättas att uppdraga åt fastighetsbildningsmyndigheterna

att pröva uppkommande planfrågor i alla de fall, där icke

länsstyrelsen själv ägde fastställa avstyckning. Denna prövning skulle då

ingå som ett normalt led i avstyckningsförrättningens handläggning och

i fastställelseförfarandet. På fastighetsbildningsmyndigheterna skulle ankomma

att tillse att yttrande inhämtades från planmyndigheterna, närmast länsarkitekten,

i erforderlig omfattning, och det skulle förutsättas att den största

hänsyn komme att tagas till den mening som dessa därvid uttalade. Några

särskilda avstyckningsförbud skulle med en dylik anordning icke bli erforderliga.

Det torde emellertid vara betänkligt att på detta sätt minska länsstyrelsens

och länsarkitektens inflytande i avstyckningsärenden, som äga samband med

planfrågor. Avstyckning utgör i regel den första inledningen till begynnande

tätortsbildning. Det synes därför böra ligga i länsstyrelsens band att hindra

avstyckningar, som äro olämpliga ur plansynpunkt. Alt märka är också att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

137

avstyckningar, särskilt för bostads- eller industriändamål, ej sällan äga samband

med aktuella väg- och avloppsfrågor. Rörande sådana frågor ha länsstyrelsen

och länsarkitekten sakkunskap och erfarenhet. Även med hänsyn

härtill synes det erforderligt att planmyndigheternas beslutanderätt med avseende

å avstycknings tillåtlighet ur plansynpunkt i huvudsak bibehålies.

Vissa förenklingar i förfarandet vid prövning av uppkommande planfrågor

torde dock vara möjliga. Det synes sålunda böra tillåtas, att avstyckningsförrättning

fortgår och avslutas, oaktat länsstyrelsen utfärdat särskilt avstyckningsförbud.

Lantmätaren bör alltså kunna lämna tillstånd till avstyckning

under förutsättning att länsstyrelsen sedermera medgiver densamma. I viss

utsträckning torde detta förfaringssätt tillämpas redan för närvarande, ehuru

stöd i lagen därför saknas. Länsstyrelsens prövning kommer härvid att uppskjutas

och ingå som ett led i fastställelseprövningen. Vidare torde länsstyrelsen

böra kunna i vissa fall delegera sin rätt att medgiva avstyckning till

länsarkitekten. Om åter länsarkitekten vid sin prövning av ärendet finner att

avstyckning bör vägras, synes avgörandet böra tillkomma länsstyrelsen.

Har särskilt förbud mot avstyckning utan länsstyrelsens medgivande ej

utfärdats, torde frågan i vad mån planläggning må anses erforderlig få prövas

av fastighetsbildningsmyndigheterna, därvid dock måste iakttagas att yttrande

från planmyndigheterna inhämtas i erforderlig omfattning. Finner

lantmätaren att avstyckning ej bör äga rum utan att plan upprättats, bör

han låta ärendet vila i avvaktan på länsstyrelsens besked.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda lagrummen i det

inom departementet utarbetade förslaget till lag om ändring i jorddelningslagen.

Härvid torde kunna förbigås mindre redaktionella jämkningar, vilka

ansetts böra vidtagas i fråga om utformningen av vissa bestämmelser som

föreslagits av fastighetsbildningssakkunniga.

Förslag till lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet.

3 KAP.

2 §.

Enligt delta lagrum gäller för närvarande, att underrättelse om laga skifte

skall tillställas byggnadsnämnd blott i fall, dä skil te skall äga rum inom

samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Enahanda underrättelseskyldighet föreligger jämlikt 19 kap. 5 § sista

stycket i fråga om avstyckning. Fastighetsbildningssakkunniga ha framhållit,

att byggnadsnämnd finnes icke blott inom sådana stadsliknande samhällen

som nyss sagts utan även inom område på landet, för vilket fastställts

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Under hänvisning härtill

opaginerad Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

ha de sakkunniga, såväl i fråga om laga skifte som beträffande avstyckning,

föreslagit att byggnadsnämnd skall underrättas i alla fall, då sådan nämnd

finnes i orten.

De sakkunnigas förslag har, i vad det avser underrättelse till byggnadsnämnd

vid laga skifte, icke föranlett någon anmärkning. Däremot ha i flera

yttranden erinringar framställts mot att utvidga underrättelseskyldigheten

vid avstyckning. Överlantmätaren i Hallands län har sålunda ansett skyldighet

att underrätta byggnadsnämnden böra vid avstyckning gälla endast i fall,

då särskild anledning kunde föreligga därtill, överlantmätarna i Blekinge

samt Göteborgs och Bohus län ha ansett någon ändring av nu gällande underrättelseskyldighet

icke vara erforderlig, överlantmätaren i sistnämnda län

har dock föreslagit, att byggnadsstadgan kompletterades med en bestämmelse,

att byggnadsnämndens yttrande alltid skulle inhämtas av länsstyrelsen

före fastställelseprövningen; detta förfarande vore redan nu praxis inom

vissa län. I sådant hänseende har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län uppgivit, att länsstyrelsen alltid plägade höra byggnadsnämnden, innan

länsstyrelsen meddelade fastställelsebeslut. Enligt länsstyrelsens förmenande

kunde det, särskilt om livlig avstyckningsverksamhet förekomme, bliva mycket

betungande för byggnadsnämnderna att självmant följa de olika avstyck - ningsförrättningarna. Beträffande den föreslagna skyldigheten att underrätta

byggnadsnämnd om avstyckningsförrättning har lantmäteristyrelsen ifrågasatt,

huruvida icke en uppmjukning av bestämmelsen härom borde ske, och

i sådant avseende åberopat ett av överlantmätaren i Örebro län avgivet yttrande.

Denne överlantmätare har ansett den föreslagna bestämmelsen i fråga

om avstyckning kunna inskränkas att gälla avstyckning inom samhälle där

den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas samt område

för vilket finnes fastställd byggnadsplan. Därutöver kunde enligt överlantmätarens

mening lämpligen böra föreskrivas, att byggnadsnämnd för

utomplansområde skulle underrättas om avstyckning som skett inom området.

överlantmätaren hölle före, att det utan särskilt stadgande kunde förutsättas,

att förrättningsmannen eller fastställelsemyndigheten inhämtade

byggnadsnämndens mening i fall, där fråga undantagsvis kunde uppkomma

om styckningsprojekt av mera genomgripande betydelse för byggnadsverksamheten

inom området. Å andra sidan har överlantmätaren i Östergötlands

län i yttrande gemensamt med länets lantmätare ansett förslagets bestämmelse

möjligen kunna vara motiverad för område för vilket utomplansbestämmelser

vore gällande men knappast för område för vilket byggnadsplan

fastställts. I sistnämnda fall hade området varit föremål för ett ingående studium,

som resulterat i en fastställd plan, och stora möjligheter för olika utstakningar

av en tomt syntes knappast föreligga. Härtill komme, att förrättningen

bleve föremål för en ingående granskning såväl å lantmäterikontor

som av länsarkitekt. Bestämmelsen syntes lämpligen kunna utbytas mot en

föreskrift, varigenom förrättningsmannen ålades att före förrättnings avslutande

underrätta byggnadsnämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Enligt förslaget till ny byggnadslagstiftning skall byggnadsnämnd finnas i Departemenualla

kommuner. Skyldighet att söka byggnadslov skall emellertid enligt för- c *en''

slaget föreligga — förutom i städer — endast i stadsliknande samhällen och

inom andra områden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

gälla. I likhet med fastighetsbildningssakkunniga anser jag,

att byggnadsnämnden bör i de fall, då skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

erhålla kallelse till sökt jorddelningsförrättning för att få tillfälle

att framföra eventuella erinringar. I överensstämmelse härmed torde jorddelningslagens

bestämmelser om byggnadsnämnds kallande eller hörande böra

gälla, när förrättning skall äga rum inom ort, där enligt vad härom är stadgat

skyldighet föreligger att söka byggnadslov.

9 KAP.

7 §■

Utbrytning av servitut kan ske antingen i sammanhang med laga skifte

(1 kap. 21 §) eller i vissa fall såsom särskild förrättning (20 kap. 3 §). Sker

utbrytningen såsom särskild förrättning, skall den verkställas på sätt beträffande

dylik åtgärd i samband med laga skifte är stadgat. Föreskrifterna härom

återfinnas i 9 kap. 7 §. Enligt detta lagrum gäller i fråga om delningsgrunden

vid utbrytning av servitut, att i vederlag för servitutet skall av den

fastighet, som besväras av servitutet, utbrytas eller avsättas sa stort område,

som med hänsyn till omfattningen av den servitutsberättigades och fastighetsägarens

rätt att förfoga över den naturtillgång rättigheten avser, efter

prövning i varje särskilt fall finnes svara emot den förmån rättigheten innebär.

Det tillkommer alltså enligt detta stadgande förrättningsmännen att

pröva den grund efter vilken servitutet skall utbrytas. Emellertid föreskrives

i tredje stycket av samma paragraf, att om förening kan träffas mellan

sakägarna om storleken av vederlagsjorden, sådan förening skall lända till

efterrättelse, om det finnes uppenbart, att rätt som tillkommer innehavare

av fordran, varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom föreningen.

Sistnämnda bestämmelse om förening bör jämföras med stadgandet i 7 a §

lagen om servitut. Enligt detta lagrum, som infördes i servitutslagen genom

lag den 30 april 1937, gäller beträffande där avsedda servitut, att medgivande

av den härskande fastighetens ägare att servitutet må helt eller delvis

upphöra är utan verkan, om ej medgivandet godkänts av domstol. De av

stadgandet omfattade servituten äro sådana till tiden icke begränsade skogsfångs-

eller mulbetesservitut som antingen varit av ålder gällande eller före

den 1 januari 1928 tillkommit genom avtal i samband med tillkomsten av

den fastighet till vars förmån servitutet gäller. Godkännande av domstol må

lämnas allenast under vissa i lagen uppställda förutsättningar. Bland dessa

har upptagits det fallet, att servitutet skall ersättas med äganderätt till område

som kan sammanläggas med den härskande fastigheten. För att servi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tutet sålunda skall få ersättas med område kräves emellertid, att området

fyller samma anspråk som enligt 9 kap. 7 § första stycket jorddelningslagen

stadgats i fråga om utbrytning eller att området skall svara mot den förmån

servitutet innebär. Nu omförmälda stadgande i servitutslagen tillkom för att

därigenom skulle förhindras, att sådana servitut av nu ifrågavarande slag

som vore av vital betydelse för de fastigheter till vilkas förmån de gällde

skulle genom avtal bringas att upphöra.

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas mening bör den uppenbara bristen

på överensstämmelse mellan 9 kap. 7 § tredje stycket jorddelningslagen och

7 a § servitutslagen undanröjas på det sätt, att det förra lagrummet upphäves.

Frågan om vederlagsområdels storlek skulle då alltid komma att prövas

av jorddelningsmyndigheterna, vilka därvid enligt 9 kap. 7 § första

stycket hade att tillse, att området bleve tillräckligt för att motsvara servitutsförmånen.

Till motivering av sitt förslag anföra de sakkunniga, att det

visat sig att den sakägarna medgivna friheten att genom förening bestämma

storleken av vederlagsjorden medfört mycket skadliga verkningar i jordpolitiskt

hänseende, särskilt i landsdelar där servitut av ifrågavarande slag

vore talrikt förekommande.

Den i förevarande paragraf föreslagna ändringen har tillstyrkts av överlantmätaren

i Våsternorrlands län och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Å andra sidan har gentemot ett upphävande av rätten att sluta förening

anmärkts, att detta skulle vara att gå längre än som erfordrades med

hänsyn till lagändringens syfte. Det syntes tillräckligt, att träffad förening

för sin giltighet gjordes beroende av jordpolitisk prövning. Lagberedningen

har sålunda uttalat, alt den bristande överensstämmelsen med 7 a § servitutslagen

måhända icke behövde leda till att förening om vederlagets storlek vid

servitutsulbrytning under alla omständigheter bleve förbjuden utan endast att

såsom villkor för dess giltighet stadgades, att den ej stode i strid med de

jordpolitiska villkor som borde upprätthållas. Liknande synpunkt har anlagts

av lantmäteri styrelsen samt överlantmätarna i Värmlands och Norrbottens

län, därvid lantmäteristyrelsen ansett tillräckliga garantier kunna erhållas

mot de skadliga verkningarna av gällande bestämmelser, därest föreningsrätten

gjordes beroende av en ur jordpolitisk synpunkt av förrättningsmännen

företagen officialprövning. Svea hovrätt har framhållit, att föreningsrätten

kunde vara till gagn för undvikande av invecklade beräkningar

rörande vederlagsjorden och alltså till förrättningens förenklande samt till

befordrande av grannsämja. Det syntes vara tillfyllest att lägga föreningen

under kontroll liksom fallet vore enligt servitutslagen med avtal i allmänhet

om servituts upphörande. Det borde åläggas förrättningsmännen att avgiva

yttrande om det avtalade vederlaget; ägodelningsrätten skulle därefter ha

att pröva frågan. Även hovrätten för Övre Norrland har med hänsyn till

vanskligheten att bestämma delningsgrunden vid servitutsutbrytning ansett

önskvärt, att delägarnas föreningsrätt ej helt borttoges. För att ernå överensstämmelse

med 7 a § i servitutslagen vore det enligt hovrättens uppfattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

141

tillräckligt att föreskriva, att förening skulle lända till efterrättelse, (järest

vederlagsområdet prövades svara mot den förmån som servitutet innebure.

Samma mening har uttalats av överlantmätarna i Jämtlands och Västerbottens

län samt Sveriges lantmätareförening. Distriktslantmätaren i Härnösands

distrikt har uppgivit, att även då förutsättning för förening funnes, vederlags
0

mrådets storlek i regel brukade bestämmas efter gradering (bonitering).

Föreningen finge då huvudsakligen betydelse blott för likvidfrågans avgörande.

Genom okulärbesiktning brukade tillses, att ståndskogen icke mera

avsevärt avveke från den normalskogstillgång som ansåges böra åtfölja vederlagsmarken.

I vissa fall då dylik avvikelse förelåge kunde sakägarna under

förrättningsmännens tillsyn enas om viss likvid utan att ståndskogsräkning

behövde tillgripas. Fördelarna med föreningsrätten vore så påtagliga,

att ett avskaffande av denna rätt ej hörde komma i fråga. Överlantmätaren

1 Gävleborgs lån har helt avstyrkt ett borttagande av föreningsrätten.

I anslutning till den här föreslagna lagändringen har Svea hovrätt liksom

överlantmätaren i Västernorrlands län fäst uppmärksamheten vid att enligt

gällande rätt varje garanti saknades för att likvid, som ägare av den tjänande

fastigheten ålades att utgiva för iståndsättande av utbrutet vederlagsområde

till exempelvis kulturbete, verkligen användes för det avsedda ändamålet.

Hovrätten uppger, att den i mål som dragits under hovrättens prövning

funnit sig sakna stöd i lag för att bifalla ett yrkande av den tjänande

fastighetens ägare, att dylik likvid skulle förklaras vara förfallen först i mån

av arbetets utförande å betesvederlaget.

Före tillkomsten av 7 a § i servilutslagen var frågan, huruvida servitut Departementskunde

hävas genom avtal mellan de båda fastigheternas ägare, ej reglerad i chefen.

lag och den syntes ej heller till fullo klarlagd genom praxis. Genom införande

av nämnda paragraf har emellertid spörsmålet fått sin lösning, såvitt avser

skogsfångs- och mulbetesservitut, gällande av ålder eller tillkomna genom

avtal före den 1 januari 1928 i samband med bildandet av den berättigade

fastigheten. Genom stadgandet i fråga är nämligen utsagt, att medgivande av

den härskande fastighetens ägare att servitutet må helt eller delvis upphöra

skall vara utan verkan, om ej medgivandet godkänts av domstol. Att endast

servitut som äro gällande av ålder eller bildats genom avtal medtagits i lagrummet

berodde enligt uttalanden under förarbetena på att jorddelningsservitut

i egentlig mening, d. v. s. sådana som uppkommit vid lantmäteriförrättning,

redan då vore att betrakta som tillbehör till den härskande fastigheten,

över vilka ägaren ej ägde fritt förfoga genom avtal. Anledning att

inbegripa dessa servitut saknades därför. Av vad sålunda anförts rörande

innebörden av gällande rätt i fråga om servituts upphörande genom avtal

torde följa, att det ej heller kan vara ägare av fastighet, till vars förmån

servitut av nu angivet slag gäller, tillåtet alt genom förening vid utbrytning

av servitutet medgiva, att servitutet må helt eller delvis upphöra att gälla.

Denna ståndpunkt har också kommit till uttryck i ett av högsta domstolen

under 1945 avgjort mål.1 Den i 9 kap. 7 § jorddelningslagen medgivna fri
1

Se Nytt Juridiskt Arkiv I 1945 s 862.

opaginerad Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

heten att lägga träffad förening till grund vid utbrytning av servitut står

alltså, såvitt angår nu ifrågavarande slag av servitut, i uppenbar strid mot

gällande rätts ståndpunkt i fråga om servituts hävande genom överenskommelse

mellan servitutsförhållandets parter. I likhet med fastighetsbildningssakkunniga

finner jag denna motsättning böra undanröjas på det sättet, att

9 kap. 7 § tredje stycket upphäves. I fråga om servitut som ej äro att hänföra

till någon av de nämnda grupperna kan visserligen finnas visst utrymme

för rätten att sluta förening. Särskild bestämmelse för deras del synes dock

ej behövlig. I vad mån av sakägarna träffade dispositioner i fråga om dylika

servitut böra beaktas vid servitutsutbrytning torde få avgöras med ledning

av allmänna rättsgrundsatser.

I anledning av vad vissa remissmyndigheter anfört därom, att det skulle

vara tillfyllest att förening för sin giltighet gjordes beroende av jordpolitisk

prövning, vill jag anmärka, att servitut som nu sagts regelmässigt torde vara

av den betydelse för de fastigheter till vilkas förmån de gälla, att de icke

kunna hävas, helt eller delvis, utan att fastigheternas förmåga att bestå såsom

särskilda brukningsdelar därigenom skulle äventyras. Något egentligt

utrymme för en jordpolitisk prövning synes därför icke föreligga. Härtill

kommer att en lösning av spörsmålet i den nu antydda riktningen icke skulle

stå i god överensstämmelse med den ståndpunkt gällande rätt intagit i fråga

om servituts hävande genom avtal. Det skulle uppenbarligen icke vara följdriktigt

att tillerkänna förening, i vad den innefattar medgivande till servituts

upphörande, giltighet utan avseende därå att de för dylikt medgivande

i servitutslagen uppställda förutsättningarna icke äro för handen, blott utbrytning

i enlighet med föreningen prövas ur jordpolitisk synpunkt icke

lända den härskande fastigheten till skada. Och vad angår påståendet, att

förening borde tillerkännas giltighet såframt det i föreningen bestämda vederlagsområdet

prövades svara mot den förmån servitutet innebär, skulle

ett sådant stadgande icke vara ägnat att i någon mån förenkla förfarandet

vid utbrytning, i det att en dylik prövning ju icke kunde avse annat än den

i paragrafens första stycke föreskrivna.

I ett yttrande har uttalats farhågor för att ett borttagande av föreningsrätten

vid servitutsutbrytning skulle medföra, att ståndskogslikvid, grundad

på stamräkning, bleve oundviklig vid utbrytning av skogsservitut och att dylika

utbrytningsförrättningar, vilka eljest då sakägarna vore benägna för frivillig

uppgörelse kunde företagas utan större kostnader, genom föreningsrättens

slopande skulle bliva högst avsevärt fördyrade. Dessa betänkligheter

synas emellertid bottna i ett missförstånd. Sakägarnas rätt att ingå förening

om förekommande likvider i samband med servitutsutbrytning torde nämligen

vara att bedöma, icke enligt det nu förevarande stadgandet i 9 kap.

7 § jorddelningslagen utan i enlighet med de rörande penninglikvider i lagens

14 kap. meddelade föreskrifterna. Den möjlighet som enligt nu gällande

rätt kan stå parterna till buds att förena sig om beräkning av ersättningsbelopp

vid servitutsutbrytning lärer alltså icke röna inverkan av den nu ifrågasatta

lagändringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

143

Iiungl. Maj:ts proposition iu 232.

Vad Svea hovrätt och överlantmätaren i Västernorrlands län anfört angående

behovet av att särskilda bestämmelser meddelas rörande ordningen för

utbetalning av likvid, som skall utgå för kultivering av vederlagsområde för

mulbetesservitut, torde icke lämpligen kunna upptagas i förevarande sammanhang.

Frågan synes emellei-tid vara av beskaffenhet att böra beaktas vid

den fortsatta revisionen av jorddelningslagen.

19 KAP.

1 §■

Beträffande denna paragraf må till en början anmärkas, att de nuvarande

bestämmelserna om avstyckningsplan i andra och följande stycken uteslutits.

Om anledningen härtill hänvisas till vad jag anfört om förslagets förhållande

till planlagstiftningen.

I paragrafen ha sammanförts de bestämmelser som angiva huvuddragen

av avstycknings innebörd med avseende å fastighetsindelningen och som i

gällande lag äro upptagna under 1 § första stycket och 2 § i 19 kap. Någon

ändring i sak av gällande rätt har icke föreslagits i denna del. Jag har tidigare

i mitt allmänna yttrande angående ifrågavarande lagstiftnings omfattning

på där anförda skäl förordat, att reformen begränsas att huvudsakligen

avse den jordpolitiska kontrollen och vad därmed äger samband. Jag

anförde vidare, att det ej syntes vara lämpligt att nu taga ställning till avstyckningsinstitutets

struktur och innebörd. I enlighet härmed har jag ej heller

ansett mig böra för närvarande till prövning upptaga vissa i såväl betänkandet

som remissyttrandena omdiskuterade spörsmål, vilka hänföra sig

till delningsobjektet vid avstyckning, såsom angående sämjedelnings inverkan

på avstyckningsmöjligheterna eller rättigheten att avstycka fastighets

andel i samfälld mark eller fastighet tillkommande särskild rättighet, t. ex.

till fiske i annans vattenområde. Skall sålunda ingen ändring i sak vidtagas

i lagens bestämmelser rörande avstyckningens innebörd, torde det saknas

anledning att frångå gällande lags formulering som i praktiken veterligen

icke medfört några olägenheter. Revisionen av de jordpolitiska villkoren för

avstyckning torde dock föra med sig behov av formella ändringar i ett par

hänseenden. Härom må anföras följande.

I den av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna lagtexten betecknas avstyckning

som en delning av fastighets enskilda ägovälde i två eller flera

styckningsdelar, av vilka en bibehålies som fastighetens ägovälde samt den

andra eller, där de äro flera än två, envar av de andra såsom från fastigheten

avstyckad bildar ny fastighet för sig eller i samband med avstyckningen

ingår i sammanläggning efter vad därom är stadgat. Avser avstyckningen

mark, samfälld för två eller flera fastigheter, skall vad om styckningsdel stadgas

gälla, förutom varje för sig avskilt område, envar av de fastigheter, från

vilka avstyckningen sker, i dess sammansättning efter avstyckningen. De sakkunniga

framhålla i motiven, att den form för ändring av bestående faslig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

hetsindelning, som avstyckning utgör historiskt sett, vore resultatet av en

sammangjutning av de båda äldre instituten ägostyckning och jordavsöndring.

Vad som delades vore i typiska fall en fastighet. Denna kunde, enligt

vad de sakkunniga uttala, sägas i viss mening vara avstyckningens föremål,

men som genom uttrycket avstyckning utmärktes, att en av styckningsdelarna

ansåges bibehålla den förutvarande fastighetens identitet, bleve det som

avstyckades blott en del av styckningsobjektet. Den från jordavsöndringsinstitutet

upptagna konstruktionen, att den ena styckningsdelen i motsats till

den andra betraktades som identisk med den förut odelade fastigheten, hade

stort värde ur redovisningssynpunkt, men då någon skillnad mellan delarna

icke behövde föreligga beträffande användningssätt, storleksordning eller

äganderättsförhållandena, vore här fråga om ett slags, huvudsakligen av bokföringstekniska

skäl gjord fiktion. — De sakkunniga framhålla vidare, att

lagen redan i kapitlets första paragraf behandlade frågan om kombinationen

av de båda fastighetsbildningsinstituten avstyckning och sammanläggning.

Spörsmålet när avstyckning vore beroende av sammanläggning syntes emellertid

höra hemma bland reglerna om villkoren i allmänhet för avstyckning,

och i förevarande sammanhang behövde kombinationen av de båda fastighetsbildningsformema

icke beröras i vidare mån än som erfordrades till förklaring

av att den avstyckade ägovidden icke alltid bildade en fastighet

för sig.

De sakkunnigas definition av avstyckning såsom en delning av fastighet i

lvu eller flera styckningsdelar har föranlett vissa uttalanden i remissyttrandena.

Överlantmätaren i Malmöhus län har, med instämmande av lantmäteristyrelsen,

uttalat att genom införandet av begreppet styckningsdel åtskilliga

fördelar otvivelaktigt vunnits i lagtekniskt hänseende. Ehuru såsom i motiven

framhållits vid avstyckning i första hand delades fastighets enskilda

ägovälde, syntes det dock icke fullt konsekvent att i styckningsdel ej inräkna

andel i samfällighet eller annan särskild rättighet, som tillädes styckningsdelen.

Vid den materiella prövningen vore det ju principiellt fråga om respektive

styckningsdels lämplighet, och det borde då givetvis tagas hänsyn

till dessa tillbehör, som understundom kunde vara av avgörande betydelse.

I några yttranden har de sakkunnigas definition å avstyckning mött gensaga.

Ägodelningsdomaren i Villands domsaga har ifrågasatt, om de i sakkunnigförslaget

givna definitionerna vore erforderliga, och tillagt, att det syntes

strida mot vanligt språkbruk att beteckna även restfastigheten såsom

styckningsdel. Överlantmätaren i Jönköpings lån har förklarat sig icke kunna

finna, att den nya inställningen att genom avstyckning en fastighet uppdelades

i två eller flera styckningsdelar vore av behovet påkallad eller ens

lämplig. Enligt överlantmätarens mening läge redan i ordet avstyckning vad

som avsåges med denna form av jorddelning, nämligen ett avskiljande av ett

område från en fastighet. Skulle institutet verkligen avse en delning av styck - ningsfastighetens ägovälde i olika styckningsdelar, borde den logiska följ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

145

den bliva den, att fastigheten upphörde att finnas till och i jordregistret ersattes

med de ägolotter vari den delats. Detta hade emellertid icke avsetts.

I fråga om hänvisningen till sammanläggningsmöjligheterna har överlantmätaren

i Gotlands län anmärkt, att även stamfastigheten kunde ingå i sammanläggning,

vilket dock icke angivits i sakkunnigförslagets lagtext.

Det torde, såsom jag förut nämnt, icke föreligga anledning att i föreva- Departemenisrande

sammanhang vidtaga någon ändring av gällande lags definition å av- chelenstyckning,

enligt vilken avstyckning är en delningsform, varigenom från fastighet

avskiljes viss till gränserna bestämd ägovidd. Det bör emellertid beaktas,

att restfastigheten likaväl som den avstyckade ägovidden är att betrakta

som en nybildning och att ur fastighetsbildningssynpunkt olika krav

icke kunna uppställas beträffande den ena och den andra delen. Samma

jordpolitiska villkor böra gälla i fråga om de genom avstyckning uppkomna

delarna. Ur lagteknisk synpunkt är det därför till fördel att vid utformningen

av de jordpolitiska villkoren äga tillgång till en för delarna gemensam

beteckning. I sådant hänseende synes, även om avstyckning icke definieras

såsom en delning, begreppet styckningsdel kunna godtagas. I departementsförslaget

har i enlighet härmed detta begrepp använts för att beteckna icke

blott den genom avstyckningen avskilda ägovidden med vad därtill hörer

utan även stamfastigheten eller, där avstyckningen avser för flera fastigheter

samfälld mark, envar av dessa fastigheter i dess sammansättning efter avstyckningen.

Om denna innebörd av begreppet styckningsdel torde böra intagas

en erinran i 1 § sista stycket, vilken då kan ersätta den nuvarande föreskriften

i 2 § andra stycket. Med hänsyn till den avfattning ifrågavarande

stadgande erhållit i departementsförslaget torde någon tvekan icke behöva

råda om att med termen styckningsdel åsyftas varje del i dess sammansättning

efter avstyckningen.

För det fall att avstyckad ägovidd eller stamfastigheten är avsedd att ingå

i sammanläggning upptages i nuvarande 1 § första stycket som en speciell

förutsättning för avstyckning, att sådan sammanläggning må äga rum efter

vad därom är särskilt stadgat. Någon motsvarighet till denna bestämmelse

återfinnes icke i sakkunnigförslaget i förevarande sammanhang. Där har i

stället bland de allmänna villkoren för avstyckning särskilt angivits i vilka

fall sammanläggning är förutsättning för avstyckning. Då jag emellertid av

skäl vartill jag återkommer i det följande icke ansett mig kunna följa sakkunnigförslaget

i denna del, vill jag förorda, att lagens stadgande i 1 § om

sammanläggning såsom villkor för avstyckning bibehålies i oförändrat skick. 2

2 §•

Det nuvarande innehållet i delta lagrum har, såsom förut nämnts, överförts

till 1 §. Under 2 § ha i stället från 14 och 15 §§ i sakkunnigförslaget

upptagits dels vissa begränsningar av de ändamål för vilka avstyckning må

ske, dels ock ett allmänt krav på fastighets lämplighet för sitt ändamål. I

gällande lag äro särskilda föreskrifter icke meddelade i förstnämnda hän
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232. 10

opaginerad Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

seende, varemot sakkunnigförslagets stadgande i 15 § om fastighets lämplighet

har motsvarighet i 19 kap. 3 § första stycket. Innehållet i sakkunnigförslagets

15 § sista stycke har i departementsförslaget upptagits under 4 §.

14 § i sakkunnig förslaget.

Det i gällande lag upptagna kravet på fastighets lämplighet är, enligt vac

i betänkandet uttalas, begränsat till att fastigheten skall vara lämplig för del

ändamål, vartill dess ägare vill använda den. Någon allmän inskränkning av

de ändamål, för vilka fastighet får användas, finnes icke. Fastighet kan tänkas

bildas för snart sagt vilket ändamål som helst. De sakkunniga ha dock

funnit, att vissa begränsningar böra uppställas. I andra stycket av sakkunnigförslagets

14 § har sålunda till en början upptagits ett stadgande, att avstyckning

ej må ske, där det tilltänkta användningssättet strider mot lag eller

för sin lovlighet är beroende av ännu icke meddelat tillstånd av offentlig

myndighet. Om detta stadgande har i betänkandet anförts, att om undantagsvis

ett visst användningssätt vore otillåtet jämlikt särskild lagstiftning,

fastighetsbildning självfallet ej heller kunde få ske för sådant ändamål. Det

förekomme visserligen knappast, att rent lagstridiga användningssätt åberopades

såsom tilltänkta, men däremot vore det icke sällsynt, att man åsyftade

en användning som för sin lovlighet förutsatte tillstånd av offentlig

myndighet. Enligt de sakkunnigas åsikt borde då sådant tillstånd vara inhämtat

redan innan fastighetsbildning för ändamålet finge ske.

I andra stycket har därjämte föreslagits förbud mot avstyckning, där

det avsedda sättet för styckningsdels användning icke kan antagas bliva

inom nära förestående tid genomfört och därefter stadigvarande tillämpat.

Beträffande förstnämnda krav på det tilltänkta ändamålets aktualitet ha de

sakkunniga gjort gällande att frågan om jordens användning för visst ändamål

bör ha blivit aktuell, så att icke fastighetsbildningen sker för tidigt, varigenom

möjligheterna att bedöma lämplighetsfrågan minskas och fastighetsindelningen

under en längre period kommer att sakna motsvarighet i jordens

faktiska användning. Genom denna fordran på ändamålets aktualitet

begränsas framför allt möjligheten till s. k. avstyckning på lager. Enligt

gällande rätt torde sådant slag av avstyckning icke vara medgiven. Vid 1937

års revision av de i 19 kap. 3 § uppställda jordpolitiska villkoren underströks

av departementschefen, att avstyckning av smålägenheter enligt de

lindrigare bestämmelserna finge ske endast för att tillgodose ett uppkommet

behov, vilket innebure att avstyckning av smålägenheter på förlag för

att möta ett eventuellt uppkommande behov icke finge förekomma. Enligt

de sakkunnigas mening kunde avstyckning på lager, d. v. s. avstyckning av

lägenheter, av vilka flera eller färre ännu icke blivit överlåtna, äga sina fördelar.

Ett förbud mot sådan avstyckning vore emellertid fullt berättigat,

om med avstyckningen åsyftades att bilda fastigheter som icke kunde väntas

bliva använda för det tilltänkta ändamålet inom den närmaste framtiden.

Förbudet vore då ett utslag av principen, att ändamålet med fastighetsbildningen

skulle ha tillräcklig aktualitet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

147

Vad därefter angår förslagets fordran, att användningssättet skall kanna

antagas bliva stadigvarande tillämpat, ha de sakkunniga ansett, att gällande

lags krav att fastigheten skulle kunna på varaktigt sätt användas för det avsedda

ändamålet innefattade en fordran, att även det tilltänkta användningssättet

skulle vara sådant att man kunde beräkna, att det bleve varaktigt tilllämpat.

Ett dylikt krav vore i varje fall motiverat redan av fastighetsindelningens

rättsliga funktion och behovet av stabilitet i denna. Härigenom skulle

man kunna vägra avstyckning för onormalt sammansatta eller eljest särskilt

egenartade användningssätt, vilka icke kunde beräknas vara önskvärda

för mer än den som för tillfället vore jordens ägare. Enligt de sakkunnigas

mening borde emellertid detta komma till tydligare uttryck i lagtexten än

nu vore förhållandet.

Ett till frågan om användningssättet och dess varaktighet hörande spörsmål

avser sambruk och sammanläggning. I detta hänseende har i tredje

stycket av sakkunnigförslagets 14 § stadgats, att om stvckningsdel icke kan

beräknas bliva varaktigt använd för avsett ändamål under annan förutsättning

än att den brukas gemensamt med viss annan jord, avstyckning ej

må ske, om icke styckningsdelen blir sammanlagd med denna jord. Till motivering

av detta stadgande ha de sakkunniga anfört, att det torde vara lagens

mening att avstyckning ej får ske utan sammanläggning, om det tilltänkta

användningssättet förutsätter sambruk med annan fastighet. I lagen

utsädes emellertid icke klart, när sammanläggning vore ett villkor för avstyckningens

tillåtlighet. I vad mån sammanläggning sålunda borde vara

en förutsättning för avstyckning, syntes få bero på om styckningsdelen i och

för sig vore lämplig för det avsedda användningssättet och detta kunde beräknas

bliva varaktigt, även om sambruk med den andra fastigheten icke

skulle komma till stånd. Vore så ej fallet, borde krävas den garanti för sambruk

som kunde vinnas genom sammanläggning.

Från kravet på sammanläggning har i lagrummets sista stycke föreslagits

eftergift för fall, då styckningsdelen är avsedd att ingå som en del av en

trafikled eller av ett torg eller annan öppen plats i ett samhälle. Beträffande

dessa undantag har i betänkandet förklarats, att det vore skäligen överflödigt

att här kräva sammanläggning för att säkerställa sambruket. Undantagsbestämmelsen

har så formulerats att därunder icke inbegripas vissa trafikleder,

såsom enskild väg och linbana. Anledningen bärtill uppgives i betänkandet

vara den, att som man i dylika fall lämpligen kan ordna förhållandet

genom servitut, det icke bör medgivas att särskilda fastigheter inrättas,

vilka blott utgöra delar av sådana trafikleder.

15 § i sakkunnigförslaget.

Första stycket innehåller det s. k. allmänna lämplighetskravet i dess generella

avfattning och motsvarar, såsom jag inledningsvis nämnt, 3 § första

stycket i gällande lag. Detta krav innebär enligt fastighetsbildningssakkunnigas

förslag, att varje styckningsdel skall vara sådan, att den för sig eller

tillsammans med annan jord varmed den sammanlägges bildar fastighet, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

är varaktigt lämplig för det avsedda ändamålet. Beträffande motiven må

hänvisas till betänkandet s. 74—88.

De sakkunniga ha ansett sig icke böra föreskriva, att vid lämplighetsprövningen

hänsyn skall tagas till möjligheten, att den nybildade fastigheten sedermera

delas upp i liera sådana. Man syntes, uttala de sakkunniga, i kravet

på fastighets lämplighet få inlägga, att fastigheten lämpligen skulle kunna

brukas som en enda brukningsenhet vid det ifrågavarande användningssättet.

Denna grundsats borde icke rubbas av antaganden om fastighetens uppdelning

i olika brukningsdelar. Men vore det sannolikt, att viss dylik uppdelning

skulle bliva varaktig, syntes böra tillses, att fastigheten bleve tillräcklig och

lämplig även härför. Men att i övrigt vid fastighetsbildningen taga hänsyn

till möjligheterna att framdeles göra vissa ändringar i fastighetsindelningen

syntes knappast kunna härledas av lämplighetskravet eller böra föreskrivas.

Det syntes nämligen i regel saknas skäl att på grund av myndigheternas antaganden

om jordägarnas framtida önskemål om viss delning, varom ej vore

fråga vid den förevarande fastighetsbildningen, vägra godkännande därav,

oaktat fastigheterna skulle bliva fullt lämpliga för sitt ändamål.

I andra stycket ha fastighetsbildningssakkunniga för visst fall medgivit undantag

från det i första stycket uppställda lämplighetskravet. Enligt denna

undantagsbestämmelse, som saknar uttrycklig motsvarighet i gällande lag,

skall avstyckning få äga rum, även om de nybildade fastigheterna icke skulle

bliva fullt lämpliga för ändamålet. Detta skulle enligt förslaget gälla, där vad

i lämplighet skulle brista kunde anses svara mot brist av jämförlig art och

minst lika storlek hos den fastighet som skulle styckas eller någon av de fastigheter

som skulle ingå i sammanläggningen. Till motivering av detta stadgande

ha de sakkunniga uttalat, att om styckningsfastigheten eller en fastighet

med vilken styckningsdel skulle sammanläggas vore olämplig för sitt ändamål,

det vore för mycket att alltid fordra, att alla styckningsdelarna respektive

de genom sammanläggningen bildade fastigheterna skulle uppnå verklig

lämplighet. Vore bristen att skriva helt på den förut bestående fastighetsindelningens

räkning, behövde ju ändring av denna indelning i och för sig ej

vara förkastlig, även om man därmed ej kunde bota den brist som förut bestod.

I övrigt må beträffande motiven till detta stadgande hänvisas till betänkandet

s. 83—88.

De regler som i sakkunnigförslagets 14 § upptagits med avseende å de

ändamål för vilka avstyckning må äga rum ha föranlett anmärkningar i

skilda hänseenden. Gentemot det föreslagna stadgandet, att avstyckning ej

må ske, där det avsedda användningssättet för styckningsdels användning

för sin lovlighet är beroende av ännu icke meddelat tillstånd av offentlig myndighet

har lantmäteristgrelsen uttalat, att föreskrift härom icke borde innefatta

byggnadslov enligt byggnadslagens bestämmelser. Samma mening har

uttalats av överlantmätarna i Hallands och Älvsborgs län. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län har hävdat att man, då såväl avstycknings- som byggnadsförbud

vore rådande, icke borde såsom villkor för avstyckning kräva, att dis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

149

pens beviljats jämväl i sistnämnda hänseende. För sådan dispens erfordrades

bland annat, alt sökanden låtit uppgöra ritningar och angivit byggnadens

läge å styckningslotten. Detta syntes emellertid förutsätta, att försäljning av

området i fråga ägt rum och avstyckning därav skett. Svenska vattenkraftföreningen

framhåller, att med stadgandet åsyftades bland annat vattenlagens

bestämmelser om tillstånd till byggande i vatten. Om det emellertid för avstyckning

av vattenområde skulle krävas, att vattendomstolen meddelat tillstånd

till byggande, skulle det bliva omöjligt att slutföra förvärv av dylikt

område eller av andelar i samfällt sådant, förrän vattendomstolens tillstånd

erhållits. Å andra sidan förutsatte vattenlagen, att sökanden innehade majoriteten

i skiftat strömfall eller vore delägare i samfällt strömfall, innan tillstånd

till byggande kunde meddelas. Det syntes därför nödvändigt, att sådan

ändring vidtoges i sakkunnigförslaget, att vattendomstolens byggnadstillstånd

icke erfordrades för avstyckning av vare sig samfällda eller skiftade

vattenområden.

Den föreslagna bestämmelsen om användningssättets aktualitet och varaktighet

har i remissyttrandena föranlett vissa erinringar. Kammarkollegiet

har ansett, att bestämmelsen alltför starkt begränsade möjligheterna till avstyckning.

Det vore berättigat antaga, att om en fastighet ej längre kunde

användas för avsett ändamål, ändring i fastighetsindelningen så småningom

komme att ske genom sammanläggning eller nya avstyckningar. Även lantmäteristyrelsen

har förordat en uppmjukning av denna bestämmelse. Det

funnes enligt lantmäteristyrelsens förmenande ingen anledning att förhindra,

att vid avstyckning av ett överlåtet område detta utlades i två eller flera

styckningsdelar, även om förvärvaren avsåge att först framdeles avyttra

styckningsdelarna. Styrelsen funne konsekvenserna av ett sådant förbud ytterst

betänkliga, då därigenom skulle, speciellt inom planområden, läggas

hinder i vägen för en fullt legitim och önskvärd jorddelningsverksamhet.

Med anledning av den begränsning av möjligheterna till s. k. avstyckning

på lager som skulle följa av kravet på ändamålets aktualitet har föreningen

Sveriges häradshövdingar uttalat, att fall otvivelaktigt kunde förekomma, då

avstyckning på lager måste anses befogad. Sålunda kunde, då vid ett större

företag behov av upptagande av lån uppkomme, framstå som synnerligen

olämpligt att med inteckning belasta sådan del av området, om vilken med

säkerhet kunde förutses, att den borde reserveras för försäljning för annat

ändamål. Företagets verksamhet kunde exempelvis medföra avsevärd bebyggelse,

och behov kunde uppstå av tomtförsäljning till arbetare och andra,

som på grund av rörelsens uppsving krävde bostadsplats i ett blivande brukssamhälle

eller i hamnområde eller liknande. Även överlantmätaren i Södermanlands

län har ifrågasatt modifikation av förevarande bestämmelse och

därvid uttalat, alt det ofta förekomme alt en fastighetsägare läte avstycka ett

större område, avsett att sedermera uppdelas i byggnadstomter, för att på en

gång kunna relaxera inteckningarna i detsamma och sedan, i den mån avstyckning

av tomter därifrån ägde rum, kunna upplåta dessa gravationsfria.

opaginerad Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Detta kunde måhända icke beräknas komma att ske inom nära förestående

tid, men ändamålet med styckningen syntes dock legitimt.

Gentemot det i tredje stycket uppställda kravet på sammanläggning har

kammarkollegiet yttrat, att detta stadgande kunde vara till hinder, om det

vore önskvärt att ur sambrukssynpunkt avstyckning komme till stånd men

hinder för närvarande mötte mot en sammanläggning, t. ex. i inteckningsförhållanden

eller på grund av att fastigheterna innehades med olika rätt. Häradshövdingföreningen

har ansett, att regeln om sammanläggning i vissa

fall kunde kräva undantag. Sålunda kunde mången gång ett ofullständigt

jordbruk göras fullständigt genom tillägg av ett närliggande område, vilket

dock av formella skäl icke finge sammanläggas med det jordbruk som skulle

fullständigas. Detta kunde inträffa av bland annat det skälet, att området i

fråga och den fastighet med vilken det vore avsett att ligga i sambruk skildes

åt genom sockengräns. Samma uppfattning har uttalats av ägodelningsdomaren

i Södra Möre domsaga och överlantmätaren i Västerbottens län.

Med anledning av de undantag från kravet å sammanläggning vilka i sakkunnigförslaget

upptagits i fjärde stycket har luntmäteristyrelsen framhållit,

att det även funnes andra fall än de däri omnämnda, då avstyckning borde

tillåtas utan villkor om sammanläggning av området med därmed sambrukad

fastighet. Såsom exempel härå har styrelsen nämnt mark, avsedd att

ingå i kyrkogård, begravningsplats, hamnområde, flygplats eller område för

försvarsändamål. Även i åtskilliga andra yttranden har gjorts gällande, att

möjligheten till eftergift från kravet på sammanläggning borde utsträckas

att avse jämväl andra fall än de i sakkunnigförslaget angivna; den där gjorda

uppräkningen kunde icke anses uttömmande. Vattenfallsstyrelsen och svenska

vattenkraftföreningen ha fäst uppmärksamheten på sådana vattenområden

vilkas vattenkraft vore avsedd att tillgodogöras i en och samma anläggning

ävensom å sådana markremsor som förvärvats i och för planerad

uppdämning. De skäl som föranlett de sakkunniga att medgiva undantag från

kravet å sammanläggning i fråga om styckningsdel, som vore avsedd att

bilda del av exempelvis allmän väg eller allmän flottled, syntes motivera undantag

jämväl för styckningsdelar som utgjordes av delar av strömfall eller

uppdämningsområde.

Mot det i 15 § första stycket i sakkunnigförslaget uppställda lämplighetskravet

har icke framställts någon erinran i remissyttrandena. Överlantmätaren

i Västerbottens län har dock funnit beklagligt, att de sakkunniga icke

ansett lämpligt att införa bestämmelser rörande prövning av möjlighet till

framtida delning av fastighet. Bestämmelser härom skulle vara av stort jordpolitiskt

värde i allt fall för Västerbotten och hela övre Norrland, där nybildningen

av familjejordbruk vore en nödvändighet i landets uppodlingsstadium.

Här vore i de flesta fall uppodlingen betingad av fastigheternas uppdelning.

Och då det gällde avstyckning av skogsmark vore ofrånkomligt att taga hänsyn

till framtida uppdelning i fastigheter, avsedda för jordbruk.

Vad angår det i sakkunnigförslaget under 15 § andra stycket medgivna

opaginerad Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

undantaget från lämplighetskravet för de fall, då redan styckningsfastigheten

brister i lämplighet, har ågodelningsdomaren i Ovansiljans domsaga som sin

åsikt uttalat, att härigenom ett betänkligt avsteg gjordes från det allmänna

lämplighetskravet. Även Kalmar läns södra områdes hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har, med instämmande av länsstyrelsen i länet, befarat att

syftet med lämplighetskravet eller att förhindra icke önskvärda styckningar

skulle i väsentlig grad elimineras genom den föreslagna undantagsbestämmelsen.

Överlantmätaren i Västerbottens län har funnit stadgandets ordalydelse

oklar. Stadgandet syntes medgiva uppdelning av en lämplig jordbruksfastighet

för sammanläggning med bristfällig annan fastighet, även om denna icke

därigenom skulle bliva fullt lämplig. Stadgandet syntes böra kompletteras

med bestämmelse av innehåll, att ett bestående lämpligt jordbruk icke må

förstöras med mindre det bildas åtminstone en ny lämplig jordbruksfastighet.

Liknande uppfattning har uttalats av Västerbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och jordbrukskommissionen i länet. Distriktslantmätaren

i Härnösands distrikt har ansett nödvändigt, att stadgandet fullständigades

med en föreskrift om att man vid bedömandet av bestående fastighets

lämplighet hade att taga hänsyn till sambruksförhållande. Stadgandet

kunde eljest komma att tillstädja icke önskvärda fastighetsbildningar i fall,

då en lämpligt sammansatt brukningslott bestode av två eller flera fastigheter

som betraktade var för sig vore olämpliga.

Å andra sidan har Svea hovrätt funnit, att undantagsbestämmelsen i andra

stycket av 15 § väl försvarade sin plats, därvid hovrätten dock velat understryka

ett uttalande av de sakkunniga, att den föreslagna möjligheten att

göra undantag från lämplighetskravet förutsattes skola utnyttjas med försiktighet.

Äg odelning sdomar na i Södra Möre och Västra Göinge domsagor

ha ansett, att stadgandet genom att lämna rum för en successiv förbättring

av fastighetsindelningen vore att föredraga framför gällande lag. Ägodelningsdomaren

i sistnämnda domsaga har dock förordat, att sista punkten i den

föreslagna bestämmelsen utginge ur förslaget. Det vore nämligen önskvärt,

att lämpligheten av den nya fastighetsindelningen finge mera fritt vägas mot

den gamla.

1 likhet med fastighetsbildningssakkunniga anser jag det böra föreskrivas, Departementsatt

vid avstyckningsförrättning skall utredas för vilket ändamål stycknings- cAe/e''1- delarna äro avsedda att användas. Föreskrift härom har upptagits såsom

första stycke i paragrafen. Därefter torde såsom ett andra stycke böra införas

det i sakkunnigförslagets 15 § uppställda kravet på fastighets lämplighet

för avsett ändamål.

Den avfattning lämplighetskravet fått i sakkunnigförslaget (15 § törsta

stycket) avviker i formellt hänseende från det i gällande lag uppställda. I 19

kap. 3 8 har nämligen denna fordran på nybildad fastighets lämplighet fått

olika utformning allt efter som fråga är om den avstyckade ägovidden eller

stamfastigheten. Såsom de sakkunniga uttalat, torde emellertid meningen

knappast vara, all kravel på restfastighetens lämplighet generellt kan sältas

opaginerad Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

lägre än motsvarande krav på den avstyckade ägovidden utan snarare att, om

stamfastigheten icke skulle bliva lämplig, detta dock icke hindrar avstyckningen,

såframt förhållandet ej beror på denna åtgärd. Principiellt böra i

jordpolitiskt hänseende samma fordringar ställas på varje styckningsdel, vare

sig den betecknas som stamfastighet eller avstyckad ägovidd. Från denna

synpunkt torde den avfattning lämplighetskravet fält i sakkunnigförslaget

vara att föredraga framför gällande lags.

Emellertid lärer man icke helt undantagslöst kunna fordra, att varje styckningsdel

respektive genom sammanläggning nybildad fastighet skall uppnå

full lämplighet. Understundom torde viss del av en i och för sig ej fullt

lämplig fastighet kunna avskiljas för att för sig eller efter sammanläggning

med annan mark bilda en lämplig fastighet. Den omständigheten att stamfastigheten

alltjämt brister i lämplighet bör icke utgöra hinder för avstyckningen,

om förhållandet icke beror på avstyckningen. Såtillvida innebär ju

åtgärden en förbättring som den avstyckade marken kommer till bättre användning

än tidigare. Regeln att varje styckningsdel för sig eller efter sammanläggning

med annan mark skall bilda en lämplig fastighet bör därför

få eftergivas i nu åsyftade fall, och uttrycklig föreskrift härom torde böra

intagas i detta sammanhang.

Fastighetsbildningssakkunniga ha i detta hänseende gått längre, i det att

enligt deras förslag såsom allmän regel skulle gälla, att brist i lämplighet hos

nybildad fastighet ej skulle hindra avstyckning, såframt bristen i lämplighet

vore att skriva helt på den förut bestående fastighetsindelningens räkning.

Att så generellt medgiva undantag från det allmänna lämplighetskravet synes

mig dock icke tillrådligt. Väl torde den yttre rationaliseringen av landets

jordbruk kräva vissa eftergifter i förevarande hänseende, men för dylika

eftergifter torde i varje fall böra fordras, att fastighetsbildningen främjar en

bättre fastighetsindelning. Härav föranledda bestämmelser torde lämpligen

intagas bland reglerna om jordbruksfastighets beskaffenhet, och jag torde

vid behandlingen av dessa regler (3 § 2 mom. i departementsförslaget) få

återkomma till denna fråga.

Med anledning av vad en överlantmätare anfört om önskvärdheten av att

i lagen infördes särskilda bestämmelser rörande prövning av möjlighet till

framtida delning av nybildad fastighet vill jag här förutskicka, att jag under

13 § ämnar föreslå ett stadgande av innehåll, att om avstyckning av ett flertal

lägenheter kan förväntas, avstyckning ej må ske så, att lämplig planläggning

försvåras, I dylikt fall måste alltså hänsyn tagas till möjligheten att

lramdeles stycka restfastigheten på ett lämpligt sätt. Att man i övrigt skulle

vid bedömandet av nybildad fastighets lämplighet för sitt ändamål taga

hänsyn till dylik möjlighet att framdeles göra vissa ändringar i fastighetsindelningen,

finner jag i likhet med de sakkunniga icke böra föreskrivas.

Vad angår sakkunnigförslagets begränsning av de tillåtliga ändamålen är

det till en början självfallet, att avstyckning ej kan få ske för användningssätt

som jämlikt särskild lagstiftning är otillåtet. Vid sådant förhållande torde

det icke vara erforderligt att, på sätt föreslagits, i förevarande lagrum

opaginerad Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

upptaga särskilt stadgande härom. Det lärer ej heller vara lämpligt att i lagen

införa särskild föreskrift om att, där gällande förbud mot visst användningssätt

är dispensabelt, avstyckning ej må ske, innan tillstånd till den

ifrågasatta användningen meddelats. Visserligen bör i dylikt fall avstyckningens

tillåtlighet i allmänhet vara beroende av att vederbörligt tillstånd

lämnats. Innan så skett kan ju i regel någon sannolikhet icke föreligga föi

att det tilltänkta användningssättet blir inom nära förestående tid genomfört

och därefter stadigvarande tillämpat. Men fall kunna förekomma, då gången

måste vara den motsatta och avstyckning sålunda utgör förutsättning för att

tillstånd skall kunna meddelas. Av skäl som anförts av svenska vattenkraftföreningen

lärer det sålunda icke vara möjligt att, då fråga uppstår om avstyckning

av vattenområde för tillgodogörande av vattenkraft, upprätthålla

krav på att vattendomstolens tillstånd till byggande skall vara meddelat, innan

avstyckningen får ske. Vidare är att märka, att om ifrågasatt avstyckning

avser överlåten del av fastighet, vara 1945 års lag om inskränkning i

rätten att förvärva jordbruksfastighet är tillämplig, enligt föreskrift i denna

lag fastighetsdelen skall ha avstyckats för att det skall kunna avgöras om

tillstånd erfordras för förvärvet. I 1 § sista stycket av nämnda lag stadgas

nämligen, att tillstånd icke erfordras för förvärv av del av jordbruksfastighet,

där förvärvet avser sådan del av fastighet som avstyckats för annat ändamål

än jordbruk eller skogsbruk. Att fastighetsdelen skall ha avstyckats

innefattar emellertid enligt uttalande under förarbetena icke krav på att avstyckningsförrättningen

skall ha fastställts utan endast fordran på att förrättningen

skall ha avslutats. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att

jämväl bestämmelsen, att vid dispensabla förbud avstyckning ej må ske förrän

tillstånd meddelats, utgår ur förslaget. Det torde ulan olägenhet kunna

överlämnas åt rättstillämpningen att bedöma, när sådana särskilda omständigheter

föreligga som kunna motivera att avstyckning sker utan avvaktan

å erforderligt tillstånd. I detta sammanhang må erinras, att det utan särskilt

lagstadgande anses klart, att om den ägovidd som skall avstyckas är avsedd

att förvärvas av rättssubjekt som omförmäles i 1925 ars lag angående förbud

i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom, fastställelse å avstyckningen

ej bör meddelas, förrän frågan om rätten till förvärvet blivit avgjord.

Om i dylikt fall koncession erfordras enligt 4 eller 5 § i samma lag,

bör tillstånd till avstyckningen ej meddelas förrän koncession erhållits.1

I likhet med fastighetsbildningssakkunniga anser jag, alt såsom villkor för

avstyckning bör gälla, att det avsedda sättet för styckningsdels användning

skall kunna antagas bliva inom nära förestående tid genomfört och därefter

stadigvarande tillämpat. De farhågor som i vissa yttranden uttalats för att

en dylik begränsning av rätten till avstyckning understundom skulle lägga

hinder i vägen för en ur enskild synpunkt önskvärd jorddelning torde vara

överdrivna. Det bör dock i regel fordras, att man kan antaga att den ifrågasatta

ändringen i fastighetsindelningen skall tjäna ell legitimt och förnuf
-

1 Se uttalande av departementschefen i prop. 232/1937 s. 3t>.

opaginerad Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tigt ändamål som icke är av tillfällig natur. Avfattningen av nämnda villkor

synes lämna utrymme för prövning av omständigheterna i det särskilda fallet

i den utsträckning som kan anses befogad. Vad angår den begränsning av

möjligheterna till avstyckning på lager som kravet å ändamålets aktualitet

innebär bör beaktas, att förslaget på denna punkt torde intaga en mindre

restriktiv ståndpunkt än gällande lag. Enligt förslaget är sålunda dylik avstyckning

icke under alla förhållanden otillåten. Kan det antagas, att avstyckat

område inom en icke alltför avlägsen framtid kommer till avsedd användning,

torde kravet på ändamålets aktualitet vara uppfyllt och hinder ur

denna synpunkt icke föreligga mot sådan avstyckning som nu sagts. Föreligger

emellertid icke grundad anledning till sådant antagande, synes ett förbud

mot avstyckning på lager fullt berättigat. Det måste nämligen, såsom de

sakkunniga uttalat, vara av vikt, att fastighetsbildningen icke sker för tidigt

och därigenom den officiella fastighetsindelningen under en längre tid

kommer att sakna motsvarighet i jordens faktiska användning.

I förslaget har för det fall, att styckningsdel icke kan beräknas bliva varaktigt

använd för avsett ändamål under annan förutsättning än att den brukas

gemensamt med viss annan mark, som villkor för avstyckning uppställts

att styckningsdelen sammanlägges med denna mark. Vad de sakkunniga anfört

därom, att sambruk är en omständighet som ej må medräknas vid bedömandet

av styckningsdels lämplighet för avsett ändamål och att sambruk

sålunda ej bör få ersätta sammanläggning, är väl i och för sig riktigt. Det

torde likväl kunna ifrågasättas, om kravet på sammanläggning bör ha sin

plats i detta sammanhang. Det synes nämligen vara den allmänna regeln

om nybildad fastighets lämplighet som framtvingar sammanläggning. Skulle

sålunda styckningsdel icke lämpligen kunna bestå såsom fastighet för sig

men tillsammans med annan mark kunna bilda sådan fastighet, blir avstyckningen

beroende av att sammanläggning kommer till stånd. Detta är redan

gällande rätts innebörd1 och följer av den avfattning lämplighetskravet fått

i förevarande lagrum av departementsförslaget. Skulle emellertid styckningsdel

vara lämpad att bestå såsom fastighet utan sambruk med annan mark,

lärer det icke vara behövligt att med hänsyn till kravet på användningssättets

varaktighet stadga villkor om sammanläggning. Enligt min mening böra därför

de i 14 § tredje och fjärde styckena sakkunnigförslaget upptagna föreskrifterna

om sammanläggning utgå ur förslaget.

3 §.

Under denna paragraf ha sammanförts åtskilliga bestämmelser i sakkunnigförslaget,

vilka alla ha avseende å jordbruks- eller skogsfastigheter. Av de i

departementsförslaget här inrymda stadgandena motsvaras 1 mom. av 18 och

19 §§ i sakkunnigförslaget, under det att föreskrifterna i 2 mom. äro upptagna

från 16 och 17 §§ i samma förslag. Den av de sakkunniga i 16 § under

1 Se 19 kap. 3 § första stycket och Nytt Juridiskt Arkiv I 1935 s. 442.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

155

punkt 1 föreslagna föreskriften om fastighets konfiguration har inrymts under

11 § och torde få behandlas vid denna paragraf. Bestämmelsen i 3 mom.

motsvarar 21 § i sakkunnigförslaget. Den i 4 mom. införda föreskriften saknar

motsvarighet i nämnda förslag.

16 § i sakkunnigförslaget.

Detta lagrum i sakkunnigförslaget har uppdelats i sju punkter. Under 1)

har upptagits ett stadgande om ägoskiftenas konfiguration, vilket är avsett att

ersätta den nuvarande 11 §. Stadgandet torde, såsom jag nyss anfört, få upptagas

till behandling vid sistnämnda paragraf.

Bestämmelserna under 2)—4) sakna motsvarighet i gällande lag. Under 2)

har föreslagits, att man vid bedömande av marks lämplighet för visst ändamål

skulle taga hänsyn till den tid och de kostnader som kunde antagas åtgå

för att marken och, där fråga vore om skogsmark, jämväl skogen konnne i

beräknat skick. Hänsyn skulle också tagas till sådana varaktiga inskränkningar

i jordäganderätten som kunde följa av speciella lagstadganden, t. ex. angående

fornminnen, särskilda bestämmelser som utfärdats av viss myndighet,

exempelvis utomplansbestämmelser, eller ingångna avtal, t. ex. servitutsavtal.

Beträffande skälen för bestämmelserna må hänvisas till betänkandet s.

80 och 170.

Enligt den under 3) föreslagna bestämmelsen skulle marks lämplighet för

visst ändamål ej komma i betraktande som grund för bifall till begäran om

avstyckning, därest icke omständigheterna gåve stöd för antagande, att om

avstyckningen skedde, marken komme att varaktigt användas lör det ifrågavarande

ändamålet. Bestämmelsen har, enligt vad de sakkunniga uttalat,

närmast till syfte att hindra, att man som odlingsmark beräknar områden

som, låt vara att de med fördel kunna odlas, i själva verket ej äro av vederbörande

jordägare avsedda för sådant ändamål.

Såsom under 2) anmärkts, måste man enligt förslaget vid bedömande av

en fastighets lämplighet för avsett ändamål frånräkna till fastigheten hörande

områden vilka varaktigt vore uteslutna från ägarens möjligheter att på tilltänkt

sätt nyttja fastigheten. Enligt det stadgande som föreslagits under 4)

skall å andra sidan vid denna bedömning medräknas sådana rättigheter till

annan jord som vore tillräckligt varaktigt förenade med fastigheten. Hänsyn

finge alltså tagas icke blott till fastighetens enskilda ägovälde utan även till

andel i samfälld mark eller allmänning som tillkomme fastigheten ävensom

till sådan servitutsrätt för fastigheten som icke kunde genom avtal bringas

att upphöra.

Under 5) angivas de allmänna kriterierna å lämpligheten av en jordbruksfastighet

av familjejordbrukets eller högre ordning, alltså överhuvud alla

godtagbara typer av jordbruksfastigheter utom stödjordbruket. De allmänna

grunderna för detta stadgande ha tidigare behandlats (se betänkandet s. 55—

6(), 88—91 och 171—172). Vad angår den närmare utformningen av stadgandet

må därutöver här anmärkas, att medan gällande lag beträffande fas
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tighet som är avsedd till jordbruk kräver att den skall innehålla åker, äng

eller därtill odlingsbar mark, sakkunnigförslaget i sådant hänseende uppställer

fordran på odlad eller odlingsbar mark. Om anledningen till denna

åtskillnad ha de sakkunniga uttalat, att gällande lags föreskrift syntes angiva,

att fastighet finge anses lämplig för jordbruksändamål, ändå att den

icke innehölle vare sig åker eller till åker odlingsbar mark. Ängsmark vore

ju icke alltid tjänlig att odla som åker, och det räckte ju enligt ordalydelsen

att det funnes äng. Enligt de sakkunnigas mening kunde det dock icke vara

tillräckligt för att anse fastighet vara avsedd för jordbruk, att å fastigheten

funnes naturlig ängsmark och att meningen vore att skörda dess avkastning.

Sakkunnigförslaget företer även såtillvida en avvikelse från gällande lag, som

förslaget icke upptager någon motsvarighet till lagens stadgande om beredande

av möjlighet för nybildat jordbruk till förstärkning genom nyodling.

De sakkunniga ha härom anfört, att skäl ej syntes föreligga att ur synpunkten

av fastighets lämplighet för avsett ändamål uppställa krav å odlingsbar

jord utöver en i odlad sådan tillräcklig areal. Däremot syntes man böra söka

hindra, att jordbruksnäringens utvecklingsmöjligheter minskades genom att

odlingsbar jord genom ändring i fastighetsindelningen skildes från jordbruksfastigheterna.

Föreskrift i sådant hänseende har av de sakkunniga meddelats

bland de särskilda regler som i förslaget upptagits till skydd för jordbruket

(jfr 19 § första stycket i sakkunnigförslaget).

Enligt den under 5) föreslagna regeln skulle det ankomma på de fastighetsbildande

myndigheterna att efter omständigheterna i det särskilda fallet

pröva, hur stor avkastningen av fastigheten behövde vara för att lämplighetskravet

skulle anses uppfyllt och därmed också huruvida sådant fall vore

för handen att jordbruksjorden av ena eller andra skälet behövde komplettering

med annan naturtillgång. I sistnämnda hänseende uppställer förslaget

emellertid genom bestämmelserna under 6) en presumtionsregel av innehåll,

att om fastigheten vore belägen i en ort där jordbruk enligt vad erfarenheten

visade i allmänhet ej kunde bliva bärkraftigt utan att det funnes skog å

fastigheterna samt detta berodde på natur, och näringsförhållandena och alltså

icke blott på att jordbruken vanligen vore för små i inägojorden, man skulle

utgå från att även den ifrågavarande fastigheten för sin lämplighet tarvade

skog. Detta krav på skogstilldelning finge dock eftergivas, där av omständigheterna

uppenbarligen framginge, att fastigheten utgjorde ett undantag i detta

hänseende. Jag har tidigare redogjort för de allmänna grunder på vilka förslaget

i denna del bygger (se s. 35, 36) .* Här må tilläggas, att enligt sakkunnigförslaget

frågan, hur stor skogstillgång som skall anses erforderlig, får

bedömas med hänsyn till erfarenheten om hur stor sådan tillgång som i orten

i allmänhet erfordras för att ett där beläget jordbruk med sådan jordbruksjord

som det förevarandes skall bliva bärkraftigt. Gällande lag föreskriver i

fråga om den myckenhet stödskog nybildad jordbruksfastighet skall erhålla,

att envar i förrättningen ingående jordbruksfastighet skall erhålla sådan

Se vidare betänkandet s. 91—96 och 172—173.

opaginerad Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

skog, tillräcklig att utgöra stöd för jordbruket. Mot denna formulering har i

betänkandet anmärkts, att därigenom frågan, hur mycken stödskog fastigheten

borde få sig tilldelad, bleve att pröva in casu med hänsyn till vad

jordbruket å fastigheten behövde. Därmed funnes emellertid icke något utrymme

för någon presumtion. Under förarbetena till gällande lag hänvisades

till den myckenhet som i orten ansåges erforderlig. Denna tanke borde komma

till uttryck i lagen. Enligt de sakkunnigas mening kunde behovet av

skogstilldelning i varje särskild ort på visst efter dess förhållanden anpassat

sätt presumeras svara mot den till odling avsedda jorden.

Under 7) har i sakkunnigförslaget upptagits en regel om tillgodoseende av

betesbehov. Då sådant behov förelåge men icke blivit annorledes betryggande

tillgodosett, skulle fastigheten enligt denna regel innehålla odlad eller odlingsbar

jord av den omfattning och belägenhet att jorden kunde utnyttjas

även för betning av kreaturen. Regeln avser icke endast jordbruksfastigheter

av familjejordbrukets eller högre storleksgrad utan skulle även tillämpas beträffande

småbruk av stödjordbrukets natur. Den motsvarar således såväl

bestämmelsen i gällande 3 § andra stycket under 1. rörande tillgång till bete

för jordbruksfastighet i allmänhet som föreskriften i samma hänseende under

4. beträffande småbrukslägenheter. De sakkunniga ha i fråga om gällande

lags föreskrifter om tillgång till bete uttalat, att de icke syntes böra

förstås så, att ett föreliggande behov av betestillgång ej skulle kunna få vid

fastighetsbildning tillgodoses på annat sätt än inom fastighetens eget område.

Det syntes emellertid vara av särskild vikt att utmärka, att om behovet

icke fylldes vare sig genom mulbetesservitut, som icke kunde hävas

genom avtal, eller möjlighet att beta kreaturen på avrösningsjord, den odlade

eller odlingsbara arealen måste ha sådan storlek och belägenhet att den kunde

utnyttjas även för kulturbete. De sakkunniga påpeka vidare, att lagen för

det fall, att fastigheten har karaktären av stödjordbruk, gör det förbehåll i

fråga om betet, att behovet behöver tillgodoses endast »där så lämpligen kan

ske». Dylikt förbehåll borde dock icke göras. Ett föreliggande betesbehov

borde tillgodoses med avseende å småbruk lika väl som beträffande större

jordbruk.

17 § i sakkunnig förslaget.

Denna paragraf innehåller till en början en legaldefinition å stödjordbruk

och angiver vidare de förutsättningar under vilka dylikt jordbruk får bildas.

För begreppet stödjordbruk har jag tidigare redogjort (se s. 33—35). I förevarande

lagrum, som ersätter gällande lags bestämmelser om småbrukslägenheter

i 3 § andra stycket under 4., angives stödjordbruk såsom en fastighet,

avsedd till bostad för ägaren och tillika till jordbruk av beskaffenhet att utgöra

allenast bidrag till hans försörjning vid sidan av sådan av honom bedriven

huvudsaklig verksamhet som hantverk, hemslöjd, fiske eller kroppsarbete

i annans tjänst. Till stödjordbruk må ej hänföras fastighet med skog

utöver husbehovet eller eljest med betydande tillgång, som icke erfordras för

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

det nyss angivna ändamålet. Såsom villkor för bildande av stödjordbruk har

i förslaget uppställts, att ortsförhållandena kunna antagas varaktigt bereda

ägare av fastigheten tillfälle att vinna sin huvudsakliga bärgning genom

sådan vid sidan av fastighetens bruk bedriven verksamhet som nyss sagts.

Beträffande motiven till stadgandet tillåter jag mig hänvisa till betänkandet

s. 61, 62 och 175, 176.

18, 19 och 21 §§ i sakkunnig!örslaget.

Under 18 och 19 §§ ha fastighetsbildningssakkunniga upptagit speciella

regler som ha till ändamål att skydda jordbruksnäringen mot skada genom

avstyckning. Den för närvarande i 3 § andra stycket under 2. uppställda regeln,

att vid avstyckning från jordbruksfastighet den nya fastighetsindelningen

skall bereda ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen

eller eljest vara till gagn för jordbruket, har i sakkunnigförslaget utbytts

mot en regel av innebörd att indelningsändringen ej må medföra större

skada än nytta. Regeln ges till en början i en mera generell avfattning i 18 §,

varefter i 19 § meddelas en mera detaljerad utveckling av regelns innebörd. I

denna paragraf betecknas såsom skadligt för jordbruksnäringen att verkställa

ändring i fastighetsindelningen på sådant sätt, att odlad eller odlingsbar

mark tillägges fastighet som icke är avsedd till jordbruk eller att fördelen av

dylik jords utnyttjande för jordbruksändamål minskas. Enligt en i paragrafens

andra stycke intagen föreskrift skall vidare såsom skadligt för jordbruket

anses att i ort där jordbruksfastighet i allmänhet för sin bärighet

kräver stödskog genom avstyckning skilja skogsmark och odlad jord. Från

detta principiella förbud göres undantag för fall, då skogsmarken är avsedd

att läggas till jordbruksfastighet eller då skogsmarken kan anses som överloppsskog

för jordbruket i orten.

Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande bestämmelser må

hänvisas till betänkandet s. 96—102, 108—113 och 176—180.

Såsom förut anförts ha de sakkunniga ansett erforderligt att i jorddelningslagen

införes en bestämmelse som hindrar de enskilda att för privata syften

låta dela skogsmark i sådan omfattning, att möjligheten att ekonomiskt utnyttja

skogen märkligt försämras. De sakkunniga ha därför i 21 § föreslagit

förbud mot en dylik uppdelning. Denna regel skall dock icke utgöra hinder

för sådan ändring i tastighetsindelningen som främjar jordbruksnäringen

eller intresset att tillgången på självständiga jordbruk må motsvara efterfrågan

därå.

Från de till jordbrukets och skogbrukets skydd sålunda uppställda reglerna

göres i sakkunnigförslaget undantag för fall, då fråga är om avstyckning

för bostadsfastigheter, stödjordbruk, industriella anläggningar och dylikt.

Dessa undantagsbestämmelser ha, utom såvitt angår stödjordbruken, i

departementsförslaget införts under 4 §, och jag torde vid behandlingen av

detta lagrum få tillfälle att återkomma till dessa bestämmelser. I fråga om

det till förmån för stödjordbruk i sakkunnigförslaget medgivna undantaget

kan jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

159

1 anledning av de i sakkunnigförslaget under 16 § 2) upptagna föreskrifterna

om att vid bedömandet av marks lämplighet för visst ändamål hänsyn

skulle tagas till den tid och de kostnader som kunde beräknas åtgå för att

marken skulle komma i beräknat skick har överlantmätaren i Östergötlands

län i yttrande gemensamt med länets lantmätare ifrågasatt, om det sagda

borde gälla mark, avsedd till skogsbruk; ett kalhugget område kunde nämligen

anses vara lämpligt att avstycka för t. ex. införlivning med kronopark

eller häradsallmänning. — Bestämmelsen under samma punkt, alt hänsyn

skulle tagas till varaktiga inskränkningar i ägarens rätt att nyttja jorden,

har av överlantmätaren i Västerbottens län visserligen ansetts uppenbart påkallad.

Enligt överlantmätarens mening komme den emellertid att bliva fullständigt

ineffektiv, när man ändå kunde genom inteckning varaktigt belasta

styckningsdel med allehanda inskränkningar i förfoganderätten, överlantmätaren

i Blekinge län har framhållit, att då ointecknade avtal kunde finnas,

det ej vore möjligt att i praktiken kunna få tillförlitlig kännedom om dylika

inskränkningar i rätten att utnyttja mark, som berördes av avstyckningen. —

Distriktslantmätaren i Härnösands distrikt har ansett, att bland de under 2)

upptagna faktorerna, vilka borde beaktas vid lämplighetsprövningen, även

borde nämnas befintligt byggnadsbestånd.

De under 3) och 4) föreslagna bestämmelserna ha icke föranlett något

yttrande i remissutlåtandena.

De under 5) upptagna fordringarna på ett bärkraftigt jordbruk ha såsom

tidigare anförts i allmänhet mötts med gillande. Beträffande frågan, i vad

mån odlad eller odlingsbar mark må kompletteras med annan naturtillgång,

såsom skog eller fiskevatten, har egnahemsstyrelsen förfäktat, att beträffande

ett bärkraftigt jordbruk arealen inägojord icke lämpligen borde begränsas

alltför mycket. Enligt egnahemsstyrelsens mening borde i lagtexten komma

till uttryck, att möjligheten till kompensation mellan olika ägoslag skulle

vara begränsad så, att där inägojord funnes att tillgå, krav upprätthölles på

att inägojorden erhölle den omfattning, att den åtminstone i huvudsak gåve

en jordbrukarfamilj full sysselsättning under vegetationsperioden. Inom styrelsen

har avvikande mening anmälts av ledamoten av riksdagens andra

kammare lantbrukaren E. A. Gustafson, som under hänvisning till de starkt

skiftande förhållanden under vilka jordbruket måste utövas i vårt land funnit

den föreslagna bestämmelsen i fråga om fullständiga jordbruk väl avvägd.

Länsstyrelsen i Blekinge län gör gällande, att jordbrukssynpunkten ej borde

få så träda i förgrunden, att uppenbarligen i bördighets- eller i annat driftsavseende

svaga jordbruksjordar därigenom skulle komma att få slödskogstilldelning.

Liknande uppfattning har uttalats av kammarkollegiet, som tilllika

framhållit att man för framtiden syntes få räkna med en större specialisering

i fråga om jordbruksfastigheter. Det borde därför icke vara nödvändigt,

att en fastighet skulle innehålla åker eller äng för att kunna betecknas

som jordbruksfastighet. Man syntes få räkna med fastigheter som uteslutande

användes för exempelvis betesgång.

Den under 6) föreslagna bestämmelsen om skogstilldclning har från skilda

opaginerad Kontrollera mot PDF

160

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

håll blivit föremål för erinringar av principiell innebörd. För innehållet i dessa

yttranden har jag tidigare redogjort. Här må beträffande den närmare utformningen

av detta stadgande nämnas, att kammarkollegiet ansett att den

tankegång som kommit till uttryck i kravet, att skogstillgången skulle svara

mot fastighetens jordbruksjord, icke vore lycklig. Av uttrycket borde följa,

att en fastighet med större areal åkerjord skulle erhålla mer skog än en

fastighet med mindre åkerjord. Fall kunde förekomma, då motsatsen vore

det lämpliga. Ägodelningsdomaren i Västra Göinge domsaga förordar en regel

av innehåll, att skogstillgången skall svara mot rikligt husbehov och

därjämte erbjuda ett för jordbrukets bärighet med hänsyn till ortens förhållanden

fullt tillräckligt stöd. Kalmar läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har, med instämmande av länsstyrelsen i länet, ansett att

uttrycket »orten» vore alltför vidsträckt och att det därför borde utbytas mot

»skifteslaget» eller annat ord, som strängare begränsade området vid jämförelse

i fråga om behovet av skogstilldelning. Inom en och samma ort kunde

förhållandena med avseende å skogstillgången variera högst avsevärt.

I anledning av sakkunnigförslagets under 7) upptagna föreskrift om tillgodoseende

av beteshehov har skogsstyrelsen gjort gällande, att av lagen borde

framgå att oreglerat skogsbete endast i undantagsfall finge godtagas såsom

tillgång till bete. Även några skogsvårdsstyrelser ha betonat vikten av

att jordbruksfastighet bereddes tillgång till bete annorledes än genom skogsbete.

Beträffande 16 § i sakkunnigförslaget må slutligen anmärkas, att överlantmätaren

i Skaraborgs län i sitt yttrande givit uttryck åt den uppfattningen,

att det varit av värde om några allmänna riktlinjer införts i lagförslaget

för prövning av bostadsområdes lämplighet; det ojämförligt största

antalet avstyckningar skedde dock för bostadsändamål. Länsarkitekten i

länet har uttalat sig på liknande sätt men tillagt, att de anvisningar som inginge

i normalförslag till utomplansbestämmelser syntes kunna giva tillräcklig

vägledning.

Det sätt varpå begreppet stödjordbruk bestämts i 17 § av sakkunnigförslaget

har föranlett uttalanden i åtskilliga remissyttranden. Härom må hänvisas

till den redogörelse jag tidigare lämnat i detta avseende. I flera yttranden

har därjämte riktats kritik mot den begränsning av möjligheterna

att bilda stödjordbruk som i förslaget gjorts med hänsyn till arten av innehavarens

huvudsakliga inkomstkälla. Kammarkollegiet har sålunda gjort

gällande, att inrättandet av stödjordbruk icke borde göras beroende av den

verksamhet som vore avsedd att bedrivas vid sidan av jordbruket; avgörande

borde i stället vara om näringslivet i orten kunde antagas lämna fastighetsägaren

tillfälle till verksamhet vid sidan av jordbruket. Lantmäteristyrelsen

har framhållit, att enligt uttalande i motiven de i paragrafen uppräknade yrkena

endast vore exempel men att uttrycket »kroppsarbete i annan tjänst»

medförde att s. k. intellektuellt arbete samt icke allt arbete i egen tjänst

kunde åberopas såsom legitimt vid bildande av stödjordbruk. Då vissa yrkesgrupper

icke borde generellt uteslutas, ansåge lantmäteristyrelsen att pa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

161

ragrafen borde ändras i förevarande avseende. Egnahemsstyrelsen har förordat,

att i lagtexten uttryckligen angåves att fråga endast vore om en

exemplifiering. Egnahemsnämnden i Kronobergs län har uttalat sig på samma

sätt. Länsstyrelsen i Västmanlands län har hävdat, att även sådana yrkesgrupper

vilkas huvudsakliga inkomstkälla icke vore kroppsarbete men som

levde under likartade ekonomiska betingelser borde beredas möjlighet att

skaffa sig stödjordbruk. Samma mening har uttalats av länsstyrelsen i Kronobergs

län samt Älvborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Beträffande frågan, i vad mån stödjordbruk höra erhålla skogsmark, har

överlantmätaren i Västerbottens län förordat, att i lagförslaget infördes

en bestämmelse om att till stödjordbruk skulle, såvitt möjligt och där så

kunde anses påkallat av ortsförhållandena, läggas skog för bränsle ävensom

rätt till fiske. I annat fall kunde sådana brister uppkomma som nu vidlådde

ägostyckningslotter och som ansåges böra i det allmännas intresse kompletteras.

Sveriges lantmätareförening har gjort samma uttalande. Även jordbrukskommissionen

i Värmlands län har ifrågasatt, om icke i lagtexten borde

givas uttryck åt önskemålet om att skog till bränsle såvitt möjligt tilldelades

stödjordbruk. Ägodelning sdomaren i Västra Göinge domsaga har ansett,

att binder ej borde stadgas för att lägga skog utöver husbehovet till

stödjordbruk, där sådant med hänsyn till skogstillgången lämpligen kunde

ske ulan skada för jordbruket i orten. Av överlantmätaren i Uppsala län har

likaledes uttalats, att förslagets ståndpunkt i fråga om skogstilldelning till

stödjordbruk borde jämkas, så att till stödjordbruk finge hänföras även sådant

jordbruk med skog utöver husbehovet, där särskilda omständigheter

gave anledning därtill. Liknande uppfattning uttalas av distriktslantmätaren

i Härnösands distrikt. Egnahemsnämnden i Jämtlands län har ansett, att

förslagets restriktiva inställning till frågan om stödjordbruks tillgång till

skog borde mildras; åtminstone i vissa trakter av Jämtlands län vore skogsbete

allmänt förekommande. Å andra sidan har kammarkollegiet ansett

lyckligt, att något krav på skogstilldelning till stödjordbruk icke uppställts.

Den skog som skulle kunna tilldelas dessa små jordbrukslotter skulle i allmänhet

bliva så obetydlig att uppdelningen måste antagas vara till skada

för skogsbruket. Även skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har framhållit,

att en rationell skogsvård icke vore möjlig vid för små skiften och att skogsmark

därför icke borde läggas till stödjordbruk. Överlantmätaren i Jämtlands

län befarar, alt bestämmelsen om att till stödjordbruk ej finge hänföras

fastighet med skog utöver husbehovet kunde inrymma möjlighet till

bildande av ofullständiga jordbruk. Där skogsmarken icke försloge till bete,

skulle nämligen enligt 16 § 7) i sakkunnigförslaget stödjordbruk tilldelas

odlad eller odlingsbar mark som vore tillräcklig även för bete. Länsstyrelsen

i Blekinge län har ifrågasatt, om icke ytterligare inskränkning borde göras

beträffande vad som skulle ingå i stödjordbruk. Om sådant jordbruk bleve

alltför stort, förelåge fara för all det kunde komma alt överlåtas till någon

som saknade annan verksamhet och som således tvingades att söka hämta sin

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232.

11

opaginerad Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Departementschefen.

nödtorftiga bärgning från jordbruket. Risk kunde sålunda föreligga för uppkomsten

av ofullständiga jordbruk.

Beträffande de yttranden som avgivits över de föreslagna skyddsbestämmelserna

i 18, 19 och 21 §§ må hänvisas till den förut lämnade redogörelsen.

Jag vill här endast tillägga, att i några yttranden därjämte gjorts vissa anmärkningar

av huvudsakligen redaktionell natur. Sålunda har egnahemsstyrelsen

uttalat farhågor för att det i sakkunnigförslagets 18 § första stycke

använda uttrycket »märklig skada» kunde komma att missuppfattas och

ingiva den föreställningen, att skadan skulle vara icke blott märkbar eller

påvisbar utan av en icke oväsentligt högre storleksordning. Samma mening

har även uttalats i andra utlåtanden. Gentemot formuleringen av 21 § har

överlantmätaren i Uppsala län ansett, att i lagtexten borde tydligare komma

till uttryck, att där avsåges förbud icke endast mot en för långt gående parcellering

utan även mot utläggande av för skogsbruk olämpliga ägoskiften.

Såsom jag inledningsvis antytt, har jag funnit lämpligt att i förevarande

lagrum sammanföra åtskilliga stadganden, vilka innefatta villkor för avstyckning

från jordbruks- eller skogsfastigheter. Lagen torde härigenom vinna i

överskådlighet. Beträffande dessa bestämmelsers inbördes ordning har det

synts mig mest naturligt, att såsom ett första moment upptaga de i sakkunnigförslaget

under 18 och 19 §§ införda stadgandena, vilka åsyfta att skydda

jordbruket mot skadlig parcellering genom avstyckning. Då fråga är om avstyckning

från jordbruksfastighet, torde nämligen i första hand böra beaktas

den inverkan åtgärden skulle få på den bestående fastighetsindelningen.

I detta hänseende bör, i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget,

som regel gälla att avstyckning ej må äga rum, såframt ändringen i fastighetsindelningen

medför men av någon betydelse för jordbruksnäringen. Sker

emellertid avstyckning för jordbruksändamål, bör fordras att ändringen i fastighetsindelningen

kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel som överväger

med delningen förenade olägenheter. Beträffande skälen för en sådan

skärpning må hänvisas till vad jag uttalat härom i mitt allmänna yttrande rörande

de jordpolitiska villkoren. Jag har där jämväl angivit, att det icke

synes föreligga skäl att i lagen särskilt angiva i sakkunnigförslaget upptagna

typfall av skada utom såvitt angår skogsmarks skiljande från odlad jord.

Det ävenledes i den allmänna motiveringen omnämnda undantaget för fall,

då fråga är om avstyckning i enlighet med tillstånd som Konungen meddelat

jämlikt bolagsförbudslagen, torde böra upptagas i detta sammanhang.

Under 2 mom. ha inrymts föreskrifter om hur jordbruksfastighet bör vara

beskaffad. Dessa bestämmelser motsvara sakkunnigförslagets 16 § 5)—7)

samt 17 §. Vad angår punkterna 2)—4) i förstnämnda paragraf ha de sakkunniga

där angivit vissa synpunkter som vid fastighetsbildning i allmänhet

böra beaktas vid lämplighetsprövningen. Mot vad här anförts torde i sak

icke mycket vara att erinra, men det kan ifrågasättas om dessa föreskrifter,

som närmast ha karaktären av anvisningar, lämpligen böra intagas i lagen.

När sålunda under 2) angives, att hänsyn bland annat skall tagas till

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

163

den tid och de kostnader som kunna antagas åtgå för att marken och, där

fråga är om skogsmark, jämväl skogen må komma i beräknat skick, samt

under 3) uttalas, att mark icke må anses lämplig för visst ändamål, om den icke

kan antagas komma att varaktigt användas för detta ändamål, synes detta icke

vara annat än som framgår redan av stadgandet i 14 § (2 § i departementsförslaget)

om det tilltänkta användningssättets aktualitet och varaktighet.

Och det lärer utan särskilt lagstadgande vara klart, att man vid bedömande

av marks lämplighet för visst ändamål måste taga hänsyn till sådana varaktiga

inskränkningar i ägarens rätt att förfoga över marken, vilka kunna

föreligga på grund av lag, särskilda bestämmelser eller ingångna avtal och

varom utredningen under förrättningen lämnar besked. Lika tydligt torde å

andra sidan vara, att man vid lämplighetsprövningen får räkna med andelar

i samfälld mark eller allmänning ävensom till sådana servitutsrättigheter

som icke kunna bringas att upphöra genom avtal. Med hänsyn till det

sagda har jag ej ansett erforderligt att i departementsförslaget upptaga någon

motsvarighet till dessa föreskrifter i de sakkunnigas förslag.

Det i sakkunnigförslaget under 16 § 5) upptagna stadgandet — i departementsförslaget

infört under punkt 1 av mom. 2 — angiver fordringarna

på ett bärkraftigt jordbruk. Jag har tidigare i den allmänna motiveringen

närmare utvecklat grunderna för detta stadgande och kan därför här hänvisa

till denna redogörelse. Som jag där anfört har jag icke funnit anledning

att på denna punkt frångå de sakkunnigas förslag. Vissa formella jämkningar

ha dock vidtagits. I sådant hänseende må anmärkas, att jag ansett det

i skiftesreglerna begagnade begreppet inrösningsjord vara att föredraga framför

uttrycket »odlad eller odlingsbar mark». Såsom inrösningsjord räknas

enligt 11 kap. 1 § duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar mark av

beskaffenhet, läge och omfång att med hänsyn till dessa och i övrigt föreliggande

förhållanden dess odlande anses kunna ske med fördel. Mark av

annan beskaffenhet än nu sagts synes ej heller vid avstyckning böra godtagas

såsom odlingsbar mark.

I några yttranden har uttalats den uppfattningen, att möjligheten att med

skog eller annan naturtillgång komplettera ett i sig självt alltför ringa jordbruk

borde i lagen begränsas. I sådant avseende torde några allmängiltiga

regler dock icke kunna givas. Därtill äro förhållandena i olika delar av landet

alltför skiftande. Den lämpliga sammansättningen av skilda ägoslag torde,

såsom jag tidigare framhållit, vara beroende av lokala förhållanden, brukningsdelarnas

arrondering, jordbruksdriftens inriktning m. m. Det väsentliga

synes här vara alt giva uttryck åt kravet på jordbrukets bärkraft; fastigheten

skall vara sådan, att den kan varaktigt giva brukaren och hans familj

tillfredsställande bärgning. Det måste sedan ankomma på de tillämpande

myndigheterna att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall

tillse, att nybildad fastighet får en för sill ändamål lämpad storlek och sammansättning.

De gjorda erinringarna torde sålunda icke höra föranleda till

ändring i det föreslagna stadgandet.

Jag har tidigare på tal om den undantagsbestämmelse från det allmänna

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. \laj:ts proposition nr 232.

lämplighetskravet som i sakkunnig! örslaget upptagits i 15 § andra stycket

förklarat, att det icke syntes tillrådligt att så generellt som där skett medgiva

eftergift från detta krav men att man dock, särskilt för att möjliggöra

en successiv rationalisering av jordbruket, borde i viss utsträckning tillåta

bildandet av jordbruksfastigheter, oaktat de icke bleve fullt lämpliga. Det

lärer nämligen vara mindre välbetänkt att avskära varje möjlighet att ändra

fastighetsindelningen i sådana fall, då de nybildade fastigheterna ej skulle

helt uppfylla de krav som uppställts på en bärkraftig brukningsdel. Man kan

likväl genom ändringen vinna betydande förbättring, särskilt om avslyckningen

är förenad med sammanläggning. Ett ofullständigt jordbruk kan uppdelas

på två eller flera redan befintliga sådana, vilka därigenom förbättras

utan att dock uppnå det fullständiga jordbrukets karaktär. Förbättring kan

också vinnas genom att ett avlägset ägoskifte eller annan mark, som saknar

större betydelse för jordbruksdriften, avstyckas och sammanlägges med annan

fastighet, med vars ägor det med större fördel kan brukas. Även om sistnämnda

fastighet icke därigenom blir fullt bärkraftig, bör åtgärden icke vara

utesluten. För att avstyckning bör vara tillåten, trots att nybildad fastighet

icke kan anses uppfylla de krav som i förevarande moment under 1. ställas

på en bärkraftig brukningsdel, bör fordras, att fastighetsbildningen är ägnad

att giva brukaren en mera tillfredsställande bärgning än förut. Härmed åsyftas

att brukarens ekonomiska ställning överhuvud förbättras, och man skall

alltså taga hänsyn även till försörjningsmöjligheterna vid sidan av jordbruket.

Det lärer med hänsyn härtill icke kunna medgivas att utöka ett stödjordbruk

med annan mark i sådan utsträckning, att det förlorar sin karaktär

av stödjordbruk och blir att anse som ett ofullständigt jordbruk. En sådan

utökning kan icke antagas medföra, att brukarens sammanlagda inkomst

från fastigheten och inkomstkällor vid sidan därav blir större; i regel innebär

den i stället med hänsyn till det ofullständiga jordbrukets dåliga lönsamhet

en försämring av brukarens möjligheter att försörja sig och sin familj.

Ändringen i fastighetsindelningen hör vidare kunna inpassas såsom ett

led i strävandena att åstadkomma en ur jordbruksekonomisk synpunkt mera

ändamålsenlig fastighetsindelning. Skulle så ej vara fallet, böra skäl föreligga

till antagande att fastigheten dock skall kunna på varaktigt sätt an■

vändas som jordbruksfastighet, och ändringen i fastighetsindelningen bör i

varje fall ej hindra en framlida mera ändamålsenlig fastighetsindelning. Fn

sådan förbättring av bristfälliga fastigheter som nu sagts kan tydligen vara

motiverad, även om någon lämplig fastighet därigenom i någon mindre mån

försämras. Då möjlighet att göra undantag i nu angivet hänseende icke torde

behövas med avseende å andra fastigheter än sådana som bildas för jordbruksändamål,

torde bestämmelse härom endast höra meddelas beträffande

dylika fastigheter och intagas i förevarande sammanhang, där fråga är om

hur jordbruksfastighet skall vara beskaffad för att uppfylla det i 2 § uppställda

lämplighetskravet.

Såsom punkt 2 under 3 § 2 mom. torde böra upptagas den i sakkunnigför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

165

KungI. Maj:ts proposition nr 232.

slaget under 16 § 6) införda presumtionsregeln rörande tilldelning av skog.

Beträffande detta stadgande tillåter jag mig hänvisa till vad jag därom anfört

i den allmänna motiveringen rörande de jordpolitiska villkoren. I ett par

yttranden har mot sakkunnigförslagets sätt alt angiva storleken av skogstilldelningen

anmärkts, att därav syntes följa att skogstilldelningen skulle växa

med omfattningen av åkerjorden. Så kan understundom vara fallet, men

vad regeln avser att säga är icke detta utan att storleken av skogstilldelningen

är att bedöma med hänsyn till den myckenhet som i allmänhet anses

erforderlig i orten för jordbruk av liknande storlek. För att denna innebörd

av stadgandef skall komma till klarare uttryck torde avfattningen böra något

jämkas.

Under punkt 3 i förevarande paragrafs 2 mom. ha intagits regler om stödjordbruket.

Beträffande dessa bestämmelser må här hänvisas till vad jag i

den allmänna motiveringen uttalat angående de ofullständiga jordbruken

och deras avgränsning mot det i sig bärkraftiga jordbruket och stödjordbruket.

Av vad jag där anfört torde framgå, att jag i princip vill ansluta mig till

den ståndpunkt sakkunnigförslaget intager i fråga om stödjordbruken. Fastighet,

som är att anse som jordbruksfastighet men som ej kan giva brukaren

och hans familj mer än ett mindre bidrag till deras försörjning, bör sålunda

anses lämpad som stödjordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden

kan antagas, att han kan varaktigt erhålla en tillfredsställande

bärgning huvudsakligen genom arbete utanför brukningsdelen. Enligt sakkunnigförslaget

skulle ej till stödjordbruk få hänföras fastighet med skog

utöver husbehovet eller eljest med betydande tillgång, som icke erfordras

för ändamålet med fastigheten. I vissa remissyttranden ha anmärkningar

framställts mot förslagets restriktiva ståndpunkt i fråga om skogstilldelning

till stödjordbruk. För egen del vill jag såtillvida ansluta mig till de sakkunnigas

inställning till denna fråga, som jag anser tilldelning av skog till stödjordbruk

icke böra göras obligatorisk. Ett stödjordbruk kan av skäl som anförts

i den allmänna motiveringen icke anses vara på samma sätt som egentliga

jordbruk beroende av stöd av skog. Å andra sidan bör en mindre skogstillgång

utöver husbehovet icke under alla förhållanden utgöra hinder för

avstyckning av en brukningsdel som stödjordbruk. Enligt min mening är det

emellertid icke erforderligt att i lagen uppställa några föreskrifter, i vad

mån jordbruket på en sådan fastighet får kompletteras med skog eller annan

naturtillgång. Om man som villkor för bildande av stödjordbruk kräver, att

fastigheten endast kan giva brukaren en mindre del av hans försörjning och

att brukaren skall kunna beräknas få sin huvudsakliga bärgning från inkomstkällor

utanför fastigheten, kan fastigheten, vid sidan av den inrösningsjord

som erfordras för jordbruket, tydligen icke tilläggas skog eller andra naturtillgångar

i synnerlig omfattning utan att fastigheten förlorar sin karaktär

av stödjordbruk. Jag anser med hänsyn härtill, alt det stadgande som

i detta hänseende upptagits i sakkunnigförslaget bör utgå och att det överlämnas

åt de tillämpande myndigheterna att med beaktande av omständig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

heterna i det särskilda fallet pröva, i vilken omfattning fastigheten bör eller

må kunna inrymma annan tillgång än inägojord för att på ett ändamålsenligt

sätt kunna fylla sin uppgift såsom stöd åt brukaren vid sidan av hans

huvudsakliga verksamhet utanför jordbruket.

De sakkunniga ha ansett tillämpningen av reglerna om stödjordbruk böra

begränsas även med hänsyn till arten av innehavarens huvudsakliga inkomstkälla.

Häremot har anmärkts, att gränsdragningen vore alltför snäv och att

vissa grupper av yrkesutövare icke borde uteslutas. Enligt min mening ha de

sakkunniga emellertid förebragt övertygande skäl för en dylik begränsning.

Stödjordbrukets uppgift bör, såsom förut angivits, anses vara av väsentligen

social natur, nämligen att förbättra kroppsarbetarens ställning genom att bereda

honom, förutom bostad å egen grund, ett behövligt tillskott till hans försörjning.

Stödjordbruken kunna också vara till nytta för andra näringar, såsom

skogsbruket och fisket. Att godtaga stödjordbruket såsom en lämplig fastighetstyp

innebär emellertid fara för uppkomsten av ofullständiga jordbruk

och ett splittrande av den odlingsvärda jorden i allt för små lotter, och det

lärer med hänsyn härtill vara välbetänkt att inrättandet av stödjordbruk begränsas

även med avseende å arten av innehavarens huvudsakliga verksamhet

eller arbete. Syftet med denna begränsning synes dock icke äventyras om

stödjordbruk må bildas även för grupper vilka leva under i huvudsak likartade

betingelser som de i sakkunnigförslaget uppräknade. På grund härav

har i förslaget vidtagits en mindre jämkning på denna punkt, varigenom

utmärkes att uppräkningen är avsedd att vara en exemplifiering.

I mitt allmänna yttrande rörande de jordpolitiska villkoren har jag uttalat,

att de till jordbrukets skydd i 3 § 1 mom. uppställda bestämmelserna

icke böra utgöra hinder för avstyckning av stödjordbruk, vilka kunna anses

vara till gagn ur allmän synpunkt. Föreskrift härom torde böra intagas såsom

ett andra stycke under punkt 3.

Den under punkt 4 i departementsförslaget införda föreskriften om mark

för bete, vilken motsvarar 16 § 7) i sakkunnigförslaget, innefattar i stort sett

ingen saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Såsom jag förut nämnt,

har emellertid i förtydligande syfte stadgandet givits sådan avfattning, att

därav framgår att fastigheten icke behöver inrymma särskild betesmark för

den händelse betesbehovet är tillgodosett genom servitut eller genom möjlighet

att beta kreaturen på avrösningsjord. Vad skogsstyrelsen i sitt yttrande

över ifrågavarande lagrum anfört därom, att ett oreglerat skogsbete endast i

nödfall borde få godtagas som en lösning av betesfrågan, torde förtjäna beaktande.

Såsom skogsstyrelsen framhållit, lärer nämligen numera betning i skog

icke kunna godtagas i ett mera utvecklat jordbruk. Spörsmålet om skogsbetets

avlysande torde emellertid vara beroende av frågan om bildande av gemensamhetsbete.

I praxis lärer man icke anse lovligt att avsätta mark som

samfälld för betning av kreatur, och vid sådant förhållande lärer man icke

kunna i större eller mindre utsträckning uppställa hinder för tillgodoseende

av betesbehovet genom bete å avrösningsjorden. De sakkunniga ha förklarat,

att frågan under vilka betingelser det borde medgivas att bilda gemensam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 232.

167

lietsbete syntes kunna anstå till revisionen av skiftesreglerna. Med hänsyn

härtill torde det icke vara lämpligt att nu företaga några ändringar i förslaget

1 denna del.

Såsom av det förut anförda torde framgå, innefatta samtliga de under

2 mom. intagna föreskrifterna en närmare utveckling, såvitt angår jordbruksfastigheter,

av det krav på lämplighet för avsett ändamål som i allmänhet

måste vara uppfyllt för att avstyckning må vara tillåten. Skäl torde ej

föreligga att, på sätt ifrågasatts i några remissyttranden, meddela motsvarande

föreskrifter med avseende å bostadsfastighets beskaffenhet. I fråga om

enstaka bostadslägenheter å rena landsbygden lärer något behov av sådana

bestämmelser icke föreligga, och vid en tätare bebyggelse har man, såsom de

sakkunniga framhållit, tillräckliga medel till närmare reglering i planlagstiftningen.

Under 3 mom. har upptagits det av fastighetsbildningssakkunniga under

21 § föreslagna förbudet mot en för skogsbruket menlig uppdelning av skogsmark.

Detta förbud utgör för skogsbrukets vidkommande en motsvarighet till

nyssnämnda stadganden som avse att skydda jordbruket mot skadlig delning.

Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara erforderligt att lagen även

bereder skydd mot en parcellering av skogen som innebär försämring utan att

likväl det allmänna lämplighetskravet trädes för nära. Någon erinran mot

utformningen av det i sådant hänseende i sakkunnigförslaget uppställda stadgandet

torde icke vara att göra. Det lärer sålunda icke vara behövligt att,

såsom ifrågasatts av en överlantmätare, särskilt angiva att stadgandet jämväl

åsyftar att förhindra skada för skogsbruket genom utläggande av för skogsbruk

mindre tjänliga ägoskiften. Även om bestämmelsen i fråga i första hand

avser att förhindra en skadlig parcellering av skogsmarken, torde av stadgandets

ordalydelse framgå, att det däri uppställda förbudet jämväl riktar

sig mot en mindre ändamålsenlig arrondering av skogsskiftena.

Eftersom en regel med förbud mot skadlig uppdelning av skogsmark icke

bör få stå hindrande i vägen för en avstyckningsåtgärd som länder jordbruket

till nytta, synes på sätt de sakkunniga föreslagit undantag böra göras för

fall, att avstyckningen prövas erforderlig för ändring i fastighetsindelningen

som främjar jordbruksnäringen. De sakkunniga ha därjämte såsom grund

för eftergift från förbudet i fråga angivit, att den tilltänkta jorddelningen

skulle främja intresset, att tillgången på självständiga jordbruk må motsvara

efterfrågan därå. Särskilt uttalande härom torde dock icke vara lämpligt.

Kan ett tillgodoseende av detta intresse anses främja jordbruksnäringen,

blir det ju vederbörligen beaktat genom den för sådant fall angivna undantagsbestämmelsen.

Och i vidare mån än nu sagts torde det icke vara skäl att

medgiva eftergift från ifrågavarande förbud.

Från förbudet mot en för skogsbruket skadlig ändring i fastighetsindelningen

göres vidare i sakkunnigförslaget undantag för att tillgodose intresset

av stödjordbruk samt bostadslägenheter, industriella anläggningar och

dylikt. Vad angår bostadslägenheter och därmed jämställda ändamål återfinnes

undantagsbestämmelsen i departementsförslaget under 4 §. Däremot

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

har beträffande stödjordbruk någon motsvarighet till denna bestämmelse icke

intagits i förslaget. Såsom redan fastighetsbildningssakkunniga anfört, torde

det endast i sällsynta undantagsfall vara erforderligt att för tillgodoseende

av intresset av stödjordbruksbildningar verkställa en ur skogsbrukets synpunkt

ofördelaktig delning av skogsmark. Skulle emellertid för något enstaka

fall behov härav uppkomma, innefattar stadgandet i fråga hinder för avstyckning

endast för den händelse att den skada som härigenom tillskyndas

skogsbruket blir att anse som märklig. Särskild undantagsbestämmelse torde

med hänsyn till det sagda icke vara erforderlig eller ens lämplig.

Undantagsbestämmelsen i 4 mom. saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

Genom denna bestämmelse öppnas möjlighet att frångå de särskilda regler

som meddelats i 2 mom. rörande hur jordbruksfastighet bör vara beskaffad

liksom det i 3 mom. uppställda förbudet att företaga skadlig delning

av skogsmark. Enligt denna bestämmelse kan sålunda genom avstyckning

bildas fastighet som icke blott brister i lämplighet utan även i detta hänseende

är sämre än förut. Skogsmark kan vidare så delas, att en eller flera av

styckningsdelarna icke kan utnyttjas för skogsbruk med lika fördel som tidigare.

En ovillkorlig förutsättning för att sådan avvikelse må göras från de

eljest gällande reglerna för avstyckning är att delningen får anses oundgängligen

erforderlig för att i annat hänseende vinna en i jämförelse med

olägenheterna av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen. En dylik

bestämmelse torde vara av särskild betydelse för lantbruksnämnderna i

deras verksamhet för jordbrukets rationalisering. Jag har tidigare framhållit,

hurusom man genom avstyckning, särskilt om den är förenad med sammanläggning,

kan vinna betydande förbättring av fastighetsindelningen, även

om icke alla de nybildade fastigheterna skulle uppnå full lämplighet. Jag

nämnde därvid såsom exempel, att ett ofullständigt jordbruk kunde uppdelas

på två eller flera redan befintliga sådana, vilka därigenom förbättrades utan

att dock uppnå det fullständiga jordbrukets karaktär. Innehaves i dylikt fall

den fastighet som skall delas av lantbruksnämnden, kan lantbruksnämnden

bliva nödsakad att tills vidare behålla vissa delar av den styckade fastigheten.

Skulle en sådan restfastighet icke uppfylla de krav som i allmänhet uppställas

på en nybildad fastighet, torde detta icke böra hindra ändringen i

fastighetsindelningen. Den garanti för att restfastigheten skall komma att

med tiden sammanslås med annan brukningsdel som ligger i att fastigheten

innehas av lantbruksnämnden bör här kunna ersätta det eljest nödvändiga

villkoret om att även restfastigheten i samband med avstyckningen skall

sammanläggas med annan mark. Även eljest torde fall kunna förekomma,

då behov föreligger av att kunna göra avvikelser från de jordpolitiska villkoren

i förevarande paragrafs 2 och 3 mom. för att kunna få till stånd en

mera ändamålsenlig indelning i brukningsdelar. Om på sätt jag förordat såsom

förutsättning för eftergift från dessa villkor uppställes, att avstyckningsåtgärden

prövas oundgängligen erforderlig för att vinna en i jämförelse med

olägenheterna av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen, torde betänkligheter

icke böra möta mot att medgiva sådan avvikelse. Det torde med

opaginerad Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

hänsyn till den kontroll som ur jordpolitisk synpunkt kommer att utövas av

rationaliseringsorganen och de fastighetsbildande myndigheterna knappast

behöva befaras, att undantagsbestämmelsen kan komma att utnyttjas i en

icke önskvärd omfattning.

4 §•

Enligt nuvarande 4 § i 19 kap. må avstyckning av område, som vid lantmäteriförrättning

undantagits för gemensamt ändamål, icke äga rum, där

dess avskiljande skulle komma att medföra väsentligt men för någon av de

fastigheter för vilkas behov området undantagits. I fastighetsbildningssakkunnigas

förslag har icke upptagits någon motsvarighet till detta stadgande.

De sakkunniga ha anfört, att det för en fastighets lämplighet för avsett ändamål

kunde vara av vida större betydelse att därifrån avskilja en del av

dess enskilda ägovälde än om fastigheten miste sin andel i ett för gemensamt

behov avsatt område. Likaså kunde andel i mark som vore samfälld utan att

dock ha undantagits för gemensamt behov vara av mycket större vikt för

fastigheten än dess andel i dylikt undantag. Enligt de sakkunnigas mening

vore därför varken skärpning eller lindring av det allmänna lämplighetskravet

påkallat beträffande fall som avsåges med ifrågavarande paragraf.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag att gällande 4 § måtte upphävas

har icke föranlett någon anmärkning i de avgivna yttrandena. Någon erinran

mot detta förslag torde ej heller vara att göra.

I departementsförslaget ha under 4 § angivits de fall, då de jordpolitiska

villkoren för avstyckning icke skola äga tillämpning. I första stycket har

upptagits det av mig tidigare förordade stadgandet därom, att avstyckning

inom område som omfattas av stadsplan eller av byggnadsplan som fastställts

efter den nya byggnadslagens ikraftträdande må verkställas utan hinder

av de villkor som stadgas i 19 kap. 2 och 3 §§. I fråga om denna bestämmelse

må hänvisas till vad jag förut anfört därom vid behandlingen av ifrågavarande

lagstiftnings förhållande till förslaget om ny byggnadslag.

1 andra stycket ha upptagits de undantagsbestämmelser som eljest böra

gälla, då fråga är om avstyckning för att tillgodose ett föreliggande behov av

bostadslägenheter eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller

kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål. Beträffande

dessa bestämmelser hänvisas till den förut lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget

och remissutlåtandena i denna fråga samt mitt i anslutning

därtill avgivna allmänna yttrande.

5 g.

I denna paragraf ha föreslagits vissa ändringar i andra och tredje styckena.

1 5 § andra stycket av gällande lag tilldelas för vissa fall behörighet att

förrätta avstyckning även annan än statsanställd lantmätare, nämligen envar

som är behörig att inneha befattning som mätningsman i stad. Detta är fal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

let, när avstyckning avser att tillgodose bostadsändamål eller dylikt och äger

rum inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, eller inom område för vilket fastställts byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall

upprättas, eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande eller för vilket godkänts avstyckningsplan. Denna

bestämmelse har med vissa ändringar bibehållits i sakkunnigförslaget (27 §

andra och tredje styckena). Detta företer bland annat den nyheten, att för

behörighet som här avses skall fordras auktorisation av länsstyrelsen och att

den som sålunda auktoriserats skall, om han åtagit sig uppdrag att verkställa

avstyckningsförrättning, ha enahanda skyldighet härtill som om han mottagit

myndighets förordnande. Det har också i den föreslagna lagtexten utsagts,

att han är pliktig att iakttaga de föreskrifter som utfärdas av Konungen eller

myndighet som Konungen förordnar. För auktorisation förutsättes, att vederbörande

är behörig att inneha befattning som mätningsman i stad. Han skall

således ha avlagt lantmäteriexamen eller andra sådana kunskapsprov som angivas

i 2 kap. 2 § lagen om fastighetsbildning i stad samt —- bortsett från viss

dispensmöjlighet — därjämte minst två år under sakkunnig ledning utövat

väl vitsordad praktisk verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet. De sakkunniga

ha framhållit, att frågan om dessa fordringar vore uppfyllda uppenbarligen

förutsatte en prövning från myndighets sida, och de sakkunniga ha

av denna anledning funnit lämpligast att införa auktorisation. De sakkunniga

ha, då de föreslagit att kompetensprövningen anförtros länsstyrelsen, förklarat

sig förutsätta, att denna myndighet icke underlåter att höra överlantmätaren

eller att i tveksamma eller särskilt viktiga fall samråda med lantmäteristyrelsen.

Auktorisationen bör enligt sakkunnigförslaget kunna återkallas.

De sakkunniga uttala härom, att som anledningen till att även andra än

lantmätare må begagnas som förrättningsmän vore att söka i allmänhetens

intresse att snabbt få sina ansökningar prövade och det således icke vore fråga

om någons rätt att utöva visst näringsfång, auktorisationen borde kunna återkallas

även av andra skäl än att vederbörande gjort sig skyldig till fel eller

försummelse eller dylikt. Det räckte, att han icke vidare behövdes som avstyckningsförrättare.

Möjlighet har också ansetts böra öppnas för länsstyrelsen

att begränsa behörigheten till att gälla viss del av länet.

Vad härefter angår 5 § sista stycket är där föreskrivet, att om avstyckning

skall äga rum inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, förrättningsmannen har att minst åtta dagar förut

underrätta byggnadsnämnden. Denna föreskrift har i sakkunnigförslaget såtillvida

ändrats att byggnadsnämnd skall underrättas i alla fall, där sådan

nämnd finnes i orten, och alltså icke endast då därstädes den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

De i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna om behörighet för annan

än lantmätare att företaga avstyckningsförrättning ha rönt stark kritik i remissyttrandena.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att bestämmelserna borde ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

171

gå och gjort gällande, att där de »extra» förrättningsmännens verksamhet varit

av någon större omfattning — företrädesvis i Stockholms samt Göteborgs

och Bohus län — därav i flera avseenden orsakats betydande olägenheter.

Dessa komme med det nu framlagda lagförslagets avfattning icke bara att för

framtiden bestå utan därjämte att än ytterligare accentueras. Beträffande

den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om viss auktorisation m. m.,

vilken auktorisation emellertid av flera skäl syntes böra meddelas av lantmäteristyrelsen

och icke av vederbörande länsstyrelse, förtjänade påpekas, att

det icke föreskrivits och ej heller kunde begäras att den auktoriserade förrättningsmannen

personligen skulle verkställa alla i en avstyckningsförrättning

ingående åtgärder, vilka därför vad de mer eller mindre svårkontrollerbara

fältarbetena anginge måste förutsättas ofta komma att utföras av biträden,

å vilkas kompetens varken gällande lag eller den nu föreslagna uppställde

något som helst krav, ett förhållande som givetvis vore ägnat att väcka

starka betänkligheter. För de hos distriktslantmätare anställda tjänstebiträdena

— extra lantmätare, aspiranter och tekniska biträden — gällde däremot

särskilda kompetens- och tjänsteföreskrifter, och anställning skedde först genom

lantmäteristyrelsens förordnande. Lantmäteristyrelsen har vidare åberopat

ett av överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län avgivet yttrande beträffande

förevarande bestämmelser i förslaget. Denne överlantmätare framhåller,

att enligt sakkunnigförslaget de jordpolitiska villkoren skulle upprätthållas

även inom planlagt område, och anför i anslutning härtill bland annat

följande.

Med den innebörd förslaget alltså har i nu berört avseende måste det kompetenskravet

oundgängligen uppställas på varje avstyckningsförrättare, att

lian skall ha genomgått sådan utbildning, att han är fullt skickad att kunna

bedöma tillåtligheten hos en avstyckning såväl i fråga om lämpligheten hos

styckningsdel som avskiljes för bostads- och industriändamål eller annat liknande

syfte som beträffande spörsmålet, huruvida restfastighet uppfyller i lagen

stadgade villkor för bildandet av jordbruks- eller skogsfastighet. Lammätarna

äro genom sin utbildning kvalificerade för ett sådant bedömande.

Förrältningsmän med enbart mätningsmannakompetens sakna däremot erforderliga

kvalifikationer för att kunna pröva en avstyckning med hänsyn till

jordbrukets och skogens synpunkter. I lagförslaget ha uppställts åtskilliga

regler till skydd för jordbruksnäringen och skogsbruket mot skada genom avstyckning.

I detta syfte bör jämväl tillses, att kravet på erforderlig kompetens

hos förrättningsmännen i alla avseenden upprätthålles. Den i förevarande

paragraf föreslagna behörigheten för annan avstyckningsförrättare än statlig

lantmätare bör i enlighet med delta krav nedskäras till att avse enhart avstyckningar

å orler, där byggnadsstadgan för rikets städer är gällande och där

alltså stadsbyggnadssynpunkterna äro dominerande.

I överlantmätarens yttrande framhålles vidare ett uttalande av de sakkunniga,

att stadgandet i fråga enligt statistiken tillämpas i jämförelsevis mycket

ringa utsträckning. Ur behovssynpunkt syntes alltså icke föreligga någon

som helst anledning att bibehålla och utbygga en lagstiftning, varigenom en

kår auktoriserade avstyckningsförrättare skulle bildas vid sidan av det statliga

lantmäteriet. Lagförslagets ståndpunkt att medgiva andra än vederbö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.-ts proposition nr 232.

rande lantmätare behörighet att verkställa avstyckning vore icke ägnad att

främja nödig överblick över styckningsverksamheten inom distrikten. I skilda

fall hade olika förrättningsmän varit verksamma inom samma fastighet eller

inom angränsande eller närbelägna fastigheter utan att veta om varandras dispositioner,

och varje förrättningsmän hade handlagt förrättningen på sitt sätt.

Det syntes med fog kunna påstås, att denna brist i överblicken av lantmäterigöromålen

inom distrikten motverkat enhetlighet i rättstillämpningen och försvårat

ett ändamålsenligt samordnande av åtgärderna. I utlåtandet har slutligen

förfäktats, att den som auktoriserats att verkställa avstyckningsförrättningar

borde vara skyldig att åtaga sig de förrättningar som allmänheten

kunde uppdraga åt honom. Förrättningsmannen borde sålunda icke, såsom

förslaget syntes tillstädja, äga efter eget gottfinnande utplocka de förrättningar

han önskade handlägga.

Den av lantmäteristyrelsen hävdade uppfattningen delas av flertalet överlantmätare

och Sveriges lantmätare förening ävensom av länsstyrelserna i

Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Gävleborgs län.

Överlantmätaren i Hallands län och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

ha ansett, att kompetensen för annan än lantmätare borde ytterligare begränsas.

Enligt länsstyrelsens mening borde kompetensen begränsas till sådana

områden, där det kunde antagas, att de jordpolitiska villkoren ej spelade någon

nämnvärd roll, förslagsvis samhällen för vilka stadsplanelagens bestämmelser

för stad ägde tillämpning, och områden, för vilka byggnadsplan gällde

eller skulle upprätlas. Att även, såsom skett i förslaget, medtaga områden

för utomplansbestämmelser och avstyckningsplaner funne länsstyrelsen

i viss mån betänkligt. I sistnämnda områden kunde mycket väl konflikt

tänkas uppkomma mellan å ena sidan fastighetsägarnas intresse av att sälja

tomter och å andra sidan jordbrukets intresse av att icke för detta erforderlig

mark ginge förlorad för detsamma.

överlantmätaren i Södermanlands län förmenar, att auktorisation bör meddelas

efter viss behovsprövning, och överlantmätaren i Gotlands län har i yttrande

gemensamt med länets lantmätare förordat att auktorisationen överflyttas

på lantmäteristyrelsen. Denna uppfattning har även kommit till synes

i åtskilliga andra yttranden.

En helt motsatt uppfattning i behörighetsfrågan har gjorts gällande av

byråchefen i lantmäteristyrelsen Ågren, som framhållit att i förslaget behörigheten

för annan än lantmätare att förrätta avstyckning inskränkts och

gjorts beroende av länsstyrelsens auktorisering i varje särskilt fall. Auktoriseringen

skulle icke avse vederbörandes kompetens utan hade till synes

gjorts beroende av tillfälligt behov i orten av förstärkta arbetskrafter. Detta

förslag syntes icke vara sakligt motiverat. Därigenom förhindrades nämligen

praktiskt taget vissa befattningshavare, som av naturliga skäl borde

vara särskilt förtrogna med fastighetsbildning för bostäder och liknande ändamål,

att inom jorddelningslagens giltighetsområde syssla därmed. I yttrandet

framhålles vidare, att stadsliknande samhälle med jordregister hittills

ägt rätt alt för samtliga fastighetshildningsåtgärder, vare sig de avsåge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

173

fastighetsbildning över tomtindelning eller genom avstyckning t. ex. inom

område med avstyckningsplan, anställa viss person blott denne ägt behörighet

som mätningsman i stad. Enligt sakkunnigförslaget skulle detta icke

bliva möjligt eller i vart fall beroende av en för samhället som sådant måhända

ovidkommande behovsprövning. Fastighetsbildningen hade likväl, såvitt

anginge planlagt område, samma ändamål och skulle ur bebyggelsebarhetssynpunkt

bedömas enligt samma grunder vare sig densamma skedde

över tomtindelning eller genom avstyckning. Ur samma synpunkt borde

problemet ses i fråga om byggnadsplaneområden på landet. En landskommun

kunde vara eller bliva så planbetonad, att kommunen kunde anse det

med sin fördel förenat att anförtro den planmässiga fastighetsbildningen åt

viss person, exempelvis genom att ingå kommunalförbund med närliggande

samhälle om gemensam expert på detta område. Den nuvarande ordningen

innebure visserligen undantagsvis vissa olägenheter, men dessa borde avlägsnas

genom organisatoriska åtgärder, bland annat därigenom att såsom

villkor för behörighet att förrätta avstyckning uppställdes att vederbörande

vore för ändamålet anställd i samhälles eller kommuns tjänst och i fråga

om handläggningen av förrättningar vore underkastad samma ansvar som

lantmätare. Även Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund

och svenska kommunal-tekniska föreningen ha rest invändningar

mot att frågan om behörighet för annan än lantmätare alt inom detaljplanerade

områden förrätta avstyckning ordnades genom en på behovsprövning

grundad auktorisering av tillfällig natur. Ett municipalsamhälle, där jordregister

fördes, hade för närvarande rätt att anställa behörig person för

handläggningen av tomtindelningsärenden och förrättningar enligt 2 kap.

1''astighetsbildningslagen eller överhuvud taget för mätningsväsendets allmänna

skötsel. Det borde vara samhället förbehållet att avgöra, om mätningsmannen

borde anförtros även att handlägga den avstyckningsverksamhet

som i likhet med tomtindelning vilade på plantekniska förutsättningar.

Samma rätt borde tillkomma en landskommun som inrymde områden under

byggnadsplan eller byggnadsföreskrifter av mera detaljerat innehåll än utomplansbestämmelser

av vanlig enkel typ. Denna rätt borde icke heller kunna

när som helst av länsstyrelsen upphävas. Den av de sakkunniga föreslagna

anordningen motverkade också ett förfarande som mången gång kunde vara

lämpligt, nämligen kommunalförbund om gemensam fackman på just detta

område. Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har

för sin del ansett, att kommuns rätt att anställa mätningsman även för avstyckning

borde tillkomma icke blott landskommun med områden under

byggnadsplan eller byggnadsföreskrifter utan även landskommun med områden

för vilka gällde utomplansbestämmelser. Förbundet gör vidare gällande,

att den nuvarande ordningen icke visats medföra några olägenheter. Alla

förrättningar måste undergå lantmäteriteknisk granskning, och man hade

därigenom tillräcklig garanti för att förrättningar som verkställts av mätningsmän

utförts på ett sakkunnigt och tillfredsställande sätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

174

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Lika med fastighetsbildningssakkunniga anser jag att behörighet att verkställa

avstyckning för bostads- eller industriändamål eller i liknande syfte

liksom för närvarande i vissa fall bör tillkomma även annan än statsanställd

lantmätare. Detta bör framför allt gälla inom stadsliknande samhällen. Berättigad

anledning kan där finnas att ordna avstycknings- och mätningsväsendet

på annat sätt än genom anlitande av lantmätaren i orten. Men även

inom sådana landsbygdsområden, där stadsplan eller byggnadsplan fastställts,

torde behörighet att verkställa angivna slag av avstyckningar utan större olägenhet

kunna tilläggas annan än lantmätaren. Någon tillämpning av de

jordpolitiska villkoren vid avstyckning inom område med byggnadsplan som

fastställts efter den 1 januari 1948 skall nämligen icke förekomma, och även

inom äldre byggnadsplaneområden torde i praktiken dessa villkor oftast få

träda tillbaka för behovet av att åstadkomma lämpliga lägenheter för bostadsändamål.

Vad angår utomplansområden är förhållandet ett annat. Medan

enligt gällande lag utomplansbestämmelser för sin tillkomst förutsätta

att tätbebyggelse är att förvänta, blir så icke förhållandet enligt den nya

byggnadslagen. Väntas tätbebyggelse uppkomma, förutsätter byggnadslagen

att byggnadsplan eller stadsplan upprättas. Utomplansbestämmelser skola däremot

användas för områden, där tätbebyggelse ej finnes eller är att förvänta

men där reglering av bebyggelsen ändock anses erforderlig, t. ex. i fråga

om storleken av tomtplats, högsta tillåtna hushöjd, avstånd till väg eller dylikt.

Utomplansbestämmelser kunna därtör bli gällande inom stora områden

av ren landsbygdsnatur.

Vid avstyckning inom utomplansområden skola de jordpolitiska villkoren

tillämpas i full utsträckning. Det kan då icke vara lämpligt att där tillåta

personer utan utbildning och erfarenhet rörande de jordpolitiska frågorna att

förrätta avstyckningar. Vidare är att märka att enligt 21 kap. 68 § (efter

den 1 januari 1948 66 §) länsstyrelsen är fastställelsemyndighet beträffande

avstyckningar inom sådana områden som avses i andra stycket i förevarande

paragraf. Gives annan än lantmätare behörighet att verkställa vissa avstyckningar

inom utomplansområden, följer alltså därav att länsstyrelsen

blir fastställelsemyndighet inom dessa områden. Detta gäller avstyckningar

av alla slag, även sådana för jordbruksändamål. Med hänsyn till vad förut

anförts angående utomplansbestämmelsernas natur och sättet för deras användning

enligt byggnadslagen synes ett sådant resultat mindre önskvärt.

På grund av vad sålunda anförts har behörighet att verkställa avstyckning

förbehållits vederbörande lantmätare inom områden med utomplansbestämmelser.

I fråga om områden med avstyckningsplan är det tveksamt, huruvida avstyckning

där skall få verkställas av annan än lantmätare. Å ena sidan har

vid planens godkännande förutsatts att tätbebyggelse skall komma till stånd,

men å andra sidan har prövning av planens lämplighet icke verkställts efter

de principer, som gälla beträffande fastställande av byggnadsplan. Med

hänsyn bland annat till önskvärdheten att länsstyrelsen blir fastställelsemyndighet

inom ifrågavarande områden har jag ansett att avstyckningspla
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

175

nen bör likställas med byggnadsplan och att sålunda inom avstyckningsplanområden

avstyckningar skola kunna verkställas även av andra än lantmätare.

Stadgande i sådant syfte har intagits i övergångsbestämmelserna.

Mot de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna reglerna angående

auktorisation av särskild förrättningsman för avstyckning har jag i stort

sett icke något att erinra. Det är av många skäl önskvärt att en bättre kontroll

vinnes över dem, som utan att vara statsanställda lantmätare verkställa

avstyckningar. Såsom påpekas i flera yttranden torde emellertid auktorisation

icke böra meddelas av länsstyrelsen utan av lantmäteristyrelsen. Garantier

torde därigenom vinnas för en sakkunnig och enhetlig prövning av uppkommande

spörsmål. Jag förutsätter att lantmäteristyrelsen icke underlåter

att i erforderlig omfattning samråda med länsstyrelsen och vederbörande

kommunala organ.

Beträffande den i 5 § sista stycket föreslagna skyldigheten att underrätta

byggnadsnämnd om sökt avstyckningsförrättning må hänvisas till mitt yttrande

vid 3 kap. 2 § angående motsvarande underrättelseskyldighet vid

laga skifte.

11 §•

Gällande lag upptager i denna paragraf vissa bestämmelser om antalet ägoskiften

och om ägornas form. I princip må till fastighet som bildas genom

avstyckning utläggas högst tre skiften. Det skall tillses, att såväl den avstyckade

ägovidden som stamfastigheten erhåller en regelbunden och för

dess nyttjande lämplig form. I lagrummet göres särskilt förbehåll för det

fall att sammanläggning skall ske i samband med avstyckningen. Det skall

då tillses, att antalet skiften, vari den för sammanläggning avsedda marken

utlägges, och deras form ej må medföra hinder för sammanläggning efter

vad därom är stadgat.

I fastiglietsbildningssakkunnigas förslag ha motsvarande bestämmelser,

som där upptagits under 16 § 1), fått en mera allmän avfattning. De sakkunniga

ha nämligen funnit, att intresset att ägorna ligga i ett sammanhang

vore stort men att de offer som måste göras för att ett fixerat maximum ej

skulle överskridas i vissa fall vore sådana, att lämplighetsgraden kunde sjunka

under vad som behövt bliva fallet om ytterligare ett skifte kunnat tilllåtas.

Ett snävt tilltaget maximum förde också med sig den olägenheten, att

det lätt ingåve föreställningen att några anmärkningar mot antalet skiften

ej kunde riktas blott icke detta maximum överskridits. Med den större friheten

att efter omständigheterna pröva, hur många ägoskiften som må tilllåtas,

borde man enligt de sakkunnigas mening bland annat vinna större

möjlighet att tillgodose intresset, att väg- och vattenavledningsförhållandena

beaktades. De sakkunniga ha föreslagit uttryckligt stadgande härom.

Det i lagen gjorda förbehållet rörande ägoskiftenas antal och form i sammanläggningsfallet

har uteslutits i sakkunnigförslaget. Såsom skäl härför ha

de sakkunniga anfört, att enligt det framlagda förslaget till ny lag om sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

manläggning ifrågavarande lämplighetsprövning skulle tillhöra jorddelnings
ärendet.

Med anledning av att i förslaget icke upptagits något stadgande om ägoskiftenas

antal har överlantmätaren i Jämtlands län ifrågasatt, om icke förslagets

mera obestämt hållna bestämmelse kunde vara ägnad att lämna rum

för alltför stor frihet åt förrättningsmännen i denna fråga. Utvägen att i stället

i lagen införa bestämmelser motsvarande de enligt 13 kap. 7 § för laga

skifte gällande syntes därför böra övervägas. Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund framhåller, att det icke kunde tillräckligt kraftigt understrykas

att vid fastighetsbildningen hänsyn skall tagas icke enbart till lämplig ägofigur

utan även till väg- och vattenavledningssystemen. Den största hänsyn

borde nämligen tagas till erhållandet av lämpliga enheter, vilka möjliggjorde

rationalisering och förbilligande av driften, bl. a. med mekaniska hjälpmedel.

Även om den praktiska ägoutformningen därvidlag ofta komme att möta

stora svårigheter, borde regeln ändock givas en ännu kraftigare formulering

i lagen, så att detta grundläggande villkor för jordbrukets bästa lönsamhet

ägnades all vederbörlig hänsyn vid fastighetsskapandet. Även industriens

Norrlandsutredning har ifrågasatt, om det från rationaliseringssynpunkt

framförda kravet på större hänsynstagande till tekniskt-ekonomiska synpunkter

vid fastighetsbildningen kunde förväntas bliva tillgodosett genom den

allmänt hållna föreskriften i sakkunnigförslagets 16 §. Å andra sidan har

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett intet vara

att erinra mot att lagens bestämmelser om högsta tillåtna antalet skiften

utginge. Resultatet komme emellertid att i hög grad bero på den blivande

lagtillämpningen. Det vore enligt utskottets mening av stor vikt, att man i

framtiden i högre grad än hittills gåve akt på de nybildade fastigheternas arrondering,

vilket i många fall kunde ha avsevärt större betydelse för fastigheternas

användbarhet än en viss variation i deras ägoområde.

Som ett genomgående drag i skifteslagstiftningen finner man strävandet

att nedbringa antalet skiften till det minsta möjliga. Otvivelaktigt är det

också betydelsefullt, att ägorna bliva utlagda i så få skiften som möjligt. Av

icke mindre vikt torde emellertid vara, att om flera skiften utläggas, ägorna

icke bliva så spridda att transportmöjligheterna mellan olika delar av fastigheten

bliva mindre goda, ett förhållande som kan i hög grad öka kostnaderna

för jordbruksdriften. På sätt i sakkunnigförslaget angivits böra ägorna

sålunda såvitt möjligt ligga i ett sammanhang. Det torde såsom de sakkunniga

anfört vara mera av behovet påkallat alt detta förhållande betonas i

lagen än att uppställa ett visst maximum för antalet skiften. Genom en mera

allmänt avfattad bestämmelse vinnes också den fördelen, att möjlighet beredes

att vid fastighetsbildningen taga nödig hänsyn till förhållandena i det

enskilda fallet. Med hänsyn till den betydelse väg- och vattenavledningssystemen

ha för en rationell drift synes också lämpligt att, på sätt de sakkunniga

opaginerad Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

föreslagit, i lagtexten intaga en erinran om att jämväl dessa förhållanden

skola beaktas vid fastighetsbildningen.

I några yttranden ha påkallats mera ingående regler angående fastigheternas

utformning. Med hänsyn till att avstyckning kan ske för de mest olikartade

ändamål och att anspråken på ägornas form, antalet ägoskiften och

dylikt måste variera till följd av naturförhållandena, styckningsfastighetens

beskaffenhet m. m. lärer detta dock icke lämpligen låta sig göra. Det torde

vara tillfyllest att angiva vissa allmänna synpunkter som skola beaktas vid

lämplighetsprövningen och överlämna åt de fastighetsbildande myndigheterna

att vid tillämpningen söka nå bästa möjliga resultat.

När sammanläggning sker i samband med avstyckning, kommer den jordpolitiska

kontrollen att utövas i jorddelningsärendet och ske efter jorddelningslagens

bestämmelser. Lämplighetskravet hänför sig ju då enligt avstyckningsreglerna

jämväl till den fastighet som bildas genom jorddelningen

i förening med sammanläggning. Med den utformning de jordpolitiska föreskrifterna

sålunda fått måste tydligen fastighetsbildningens tillåtlighet prövas

redan i jorddelningsärendet, och frågan bör då givetvis icke underkastas

ytterligare prövning i sammanläggningsärendet. Erinran härom har intagits

i de sakkunnigas förslag till ny sammanläggningslag. Med hänsyn till det

anförda har jag ansett att, på sätt de sakkunniga föreslagit, den för närvarande

i 11 § andra stycket intagna hänvisningen till sammanläggningslagens

bestämmelser om skiftesantal och skiftesform bör utgå.

12 §.

Enligt 12 § andra stycket i gällande lag skall tid avstyckning bestämmas,

om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i

samfälligheter eller i särskilda rättigheter och förmåner som tillkomma styck - ningsfastigheten. Från den frihet som lagen i detta avseende medgiver göres

undantag för det fall att fråga är om allmänning eller annan därmed jämförlig

samfällighet. Enligt en i senare delen av 12 § andra stycket intagen

föreskrift gäller nämligen, att vid avstyckning av mark till jordbruksfastighet

bestämmelse ej må meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes

från rätt till delaktighet i dylik allmänning eller samfällighet; vad som

av stamfastighetens andel i sådan samfällighet skäligen kan anses belöpa på

den avstyckade ägovidden skall tilläggas denna.

I sakkunnigförslaget har denna bestämmelse ersatts med ett stadgande,

som innehåller förbud mot avstyckning på sådant sätt, att andel som nu

sagts tillfaller fastighet som ej är avsedd till jordbruk (20 § i sakkunnigförslaget).

Med andel i allmänning eller samfällighet har i förslaget likställts

andel i kassa, fond eller dylikt som inrättats till jordbrukets stöd. De sakkunniga

ha uttalat, att huvudsaken vore att icke den ifrågavarande förmånen

berövades jordbruksnäringen i orten. Av mindre vikt vore att varje

särskilt jordbruk finge andel i samfälligheten. Det allmänna lämplighetskravet

skyddade mot att man bildade jordbruksfastighet utan sådan andel,

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 saml. Nr 232. 12

opaginerad Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

där denna vore behövlig för jordbrukets bärighet. Beträffande motiven till

de sakkunnigas förslag må i övrigt hänvisas till betänkandet s. 180, 181.

Med avseende å förevarande bestämmelser har överlantmätaren i Norrbottens

län förklarat, att de vore väl motiverade och komme att få avsevärd

betydelse inom länet, överlantmätaren i Västerbottens län har ansett, att rätt

till elektrisk kraft eller annan rättighet kunde ha lika stor betydelse för

jordbruket som andel i samfällighet, kassa, fond eller dylikt samt att sådan

rättighet därför icke borde få undandragas jordbruket. Överlantmätaren i

Gotlands län har emellertid ifrågasatt, om andel i kassa, fond eller dylikt

hade sådan betydelse att den borde särskilt angivas i lagtexten, varjämte denne

överlantmätare anmärkt, att förrättningsmannen svårligen kunde skaffa säker

upplysning om möjligen befintlig sådan förmån.

Departements■ Under förarbetena till nu gällande lag anfördes om 12 § andra stycket, att

chefen u **

detta lagrum gåve möjlighet att till område, som avstyckades, lägga andel i

samfälligheter eller i särskilda rättigheter och förmåner. Allenast i förmån,

vilken vore knuten till mantalet, kunde delaktighet icke tilläggas avstyckningslott.

I anledning av detta senare uttalande anförde vederbörande riksdagsutskott,

att bestämmelserna syntes medföra, att genom avstyckning avskilda

jordbruksfastigheter komme att sakna del i sådana samfälligheter som

åtföljde mantalet, t. ex. häradsallmänningar och besparingsskogar, och som

måhända inrättats till stöd just för jordbruksnäringen i orten. Till förebyggande

av dylika missförhållanden föreslog utskottet ett tillägg till paragrafen

av innehåll, att jordbruksfastighet ej finge uteslutas från delaktighet i allmänning

eller därmed jämförlig samfällighet. Detta tillägg resulterade i det

stadgande som återfinnes i senare delen av 12 § andra stycket. Den här meddelade

bestämmelsen utgör sålunda undantag icke blott från den möjlighet

att med avseende å styckningsfastigheten tillkommande särskilda rättigheter

och förmåner eller andel i samfälld mark förfara efter gottfinnande som

föreligger enligt första punkten av 12 § utan även från den under förarbetena

uttalade principen, att avstyckad ägovidd icke kan erhålla del i förmån som

är knuten till mantalet.

Uppenbarligen kan nu icke komma i fråga att upphäva eller inskränka den

möjlighet som för närvarande finnes att tillägga för jordbruk avsedd styckningsdel

andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet som är av

vikt såsom stöd för jordbruket. Å andra sidan saknas skäl föreskriva, att

varje till jordbruk avsedd styckningsdel skall ha andel i samfällighet som nu

sagts. Såsom de sakkunniga anfört framtvingas genom ett sådant stadgande

en ofta föga praktisk uppdelning av andelstalen, och inkomsten av allmänningen

delas upp i en mängd småbelopp utan verklig betydelse för mottagarna

i stället för att utgöra ett stöd för delägarna. Huruvida ägovidd som avstyckas

för jordbruk skall tilläggas sådan andel, bör bedömas enligt det allmänna

kravet på fastighets lämplighet för sitt ändamål. Däremot torde det vara

av vikt att förebygga, att andel i samfällighet, som inrättats till stöd för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

179

jordbruket eller eljest är av vikt för denna näring, genom avstyckning frångår

jordbruket. Med hänsyn härtill bar i departementsförslaget, i överensstämmelse

med vad de sakkunniga förordat, upptagits en bestämmelse av innehåll,

att om styckningsdel skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet, andel i

allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som är av vikt såsom stöd

för jordbruket, icke må tillfalla fastighet som icke är avsedd för jordbruk.

Av en bestämmelse med denna innebörd torde motsättningsvis framgå, att

hinder icke möter att till styckningsdel lägga sådan andel, även om styckningsdelen

icke är bärare av mantal.

Det synes knappast föreligga skäl att, såsom skett i sakkunnigförslaget,

med andel i allmänning och dylikt likställa andelar i magasinskassa och

andra till jordbrukets stöd inrättade kassor och fonder. Frånsett svårigheterna

att vinna tillförlitlig upplysning om förekomsten av dylik förmån kan mot en

sådan anordning invändas, att kassor och fonder icke kunna anses ha

samma jordpolitiska betydelse som allmänningar och därmed jämförliga

samfälligheter. Härtill kommer att, såsom en överlantmätare framhållit, till

fastigheten i fråga kunna vara knutna även andra rättigheter av samma vikt

såsom stöd för jordbruket. Såsom exempel må nämnas sådan rättighet till

elektrisk kraft, vilken skall utgå som ersättning för förlorad vattenkraft och

som skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften hört. Stadgandet

lärer därför liksom hittills endast böra gälla andel i allmänning eller

därmed jämförlig samfällighet som är av vikt såsom stöd för jordbruket.

Övriga till fastigheten knutna rättigheter torde — där ej beträffande rättighet

som tillkommer fastighet annat finnes särskilt stadgat — böra behandlas

enligt reglerna i 12 § andra stycket första punkten. Frågan, till vilken styckningsdel

sådan rättighet bör läggas eller huru den bör fördelas mellan styckningsdelama,

blir då att pröva enligt de allmänna fordringarna på fastighets

lämplighet för sitt ändamål.

13 §.

1 inom., som är likalydande med första stycket i nuvarande 13 §, innehåller

förbud mot avstyckning inom tomtindelat område. Fastighetsbildningssakkunniga

ha i 12 § första stycket upptagit regler, som innebära en viss

uppmjukning av delta förbud (motiv, se s. 163, 164 i fastighetsbildningssakkunnigas

betänkande), medan stadsplaneutredningen icke föreslagit någon

ändring av gällande föreskrifter härutinnan.

2 mom. motsvarar andra—femte styckena i nuvarande 13 § ävensom 12 §

andra stycket i fastighetsbildningssakkunnigas samt 13 § andra och tredje

styckena i stadsplaneutredningens förslag. Fastighetsbildningssakkunnigas

förslag innebär, att de gällande reglerna angående hänsynstagande vid avstyckning

till planer och andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten

— med bibehållande av deras sakliga innehåll — erhålla cn mera generell

avfattning än tidigare. Stadsplaneutredningen har föreslagit en ytterligare

omarbetning av dessa regler, främst betingad av tillkomsten av de nya insti
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tuten generalplan och regionplan (motiv, se s. 587, 588 i stadsplaneutredningens

betänkande).

3 inom. har viss motsvarighet i nuvarande 1 § femte stycket samt 13 § i

fastighetsbildningssakkunnigas förslag och 13 a § i stadsplaneutredningens

förslag. Enligt de gällande bestämmelserna i ämnet äger länsstyrelsen utfärda

förbud mot avstyckning utan länsstyrelsens tillstånd, därest länsstyrelsen

finner att avstyckningsplan eller byggnadsplan erfordras för visst område.

13 § första stycket i fastighetsbildningssakkunnigas förslag innehåller, att länsstyrelsen

äger meddela avstyckningsförbud, om byggnadsplan finnes erforderlig

eller ändring anses böra ske av befintlig byggnadsplan eller avstyckningsplan.

Därjämte ha fastighetsbildningssakkunniga i 13 § andra stycket

föreslagit vissa bestämmelser rörande kungörandet av avstyckningsförbud

och om förbudets verkan. I sistnämnda hänseende gäller att avstyckningsförbud

skall lända till efterrättelse utan binder av förd talan; dock att förbudet

skall vara utan verkan i ärende, däri efter underställning eller besvär

eller vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran

om avstyckning. Enligt stadsplaneutredningens förslag skall avstyckningsförbud

automatiskt inträda såsom en följd av att byggnadsförbud meddelas

i avbidan på upprättande eller ändring av vissa planer och byggnadsreglerande

bestämmelser (motiv, se s. 164, 165 i fastighetsbildningssakkunnigas

betänkande och s. 588—590 i stadsplaneutredningens betänkande).

4 mom. saknar direkt motsvarighet i gällande lag men motsvaras delvis av

38 § i fastighetsbildningssakkunnigas förslag och 15 a § i stadsplaneutredningens

förslag. Enligt dessa båda paragrafer, som äro likalydande, skall

lantmätaren, om han vid avstyckningsförrättning finner att byggnadsplan erfordras

eller att ändring av sådan plan eller avstyckningsplan bör ske, hänskjuta

frågan till länsstyrelsen samt förklara förrättningen vilande i avbidan

på beslut i ärendet (motiv, se s. 127 och 211 i fastighetsbildningssakkunnigas

betänkande samt s. 591 i stadsplaneutredningens betänkande).

Rörande den föreslagna uppmjukningen av förbudet mot avstyckning inom

tomtindelat område har överlantmätaren i Jönköpings län anfört, att vägande

skäl härför ej anförts. Olägenheter kunde uppkomma, om man tilläte avstyckning

inom tomtindelade områden. Tomtindelning hade fastighetsbildande

verkan så till vida, att lagfart kunde meddelas direkt på tomtindelningshandlingarna

beträffande i tomt ingående område av en fastighet. Medgåves

nu avstyckning enligt förslaget, kunde det inträffa, att länsstyrelsen fastställde

en dylik avstyckning, samtidigt med att inskrivningsdomaren meddelade

lagfart å del av samma område och därigenom gjorde detta till en självständig

fastighet. Då motsvarande bestämmelser i 5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen

icke föresloges ändrade, skulle vidare olika stadganden komma att gälla

inom stadsliknande samhällen, allt efter som för dem fördes jordregister

eller fastighetsregister såsom för stad. Även länsstyrelsen i Jönköpings län

och ägodelningsdomaren i Västra Göinge domsaga ha ansett gällande bestämmelser

lämpligare än de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna. Över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

181

lantmätaren i Örebro län har pekat på ungefär samma olägenheter som överlantmätaren

i Jönköpings län samt föreslagit, att myndighet, som fastställde

avstyckning berörande tomlindelat område, skulle åläggas att omedelbart

före fastställelsen inhämta uppgift från registerföraren, huruvida någon införing

i tomtboken av avstyckat område ägt rum. Överlantmätaren i Västerbottens

län, vilken däremot ansett förslaget innebära en värdefull nyhet, har

påyrkat, att avstyckning icke skulle få ske så att i avstyckat område inginge

mark, varå med stöd av 1 kap. 3 § lagen om fastighetsbildning i stad särskild

lagfart beviljats, eller att stamfastigheten komme att bestå av enbart sådan

mark. Ett liknande uttalande har gjorts av överlantmätaren i Norrbottens

län. Överlantmätaren i Västerbottens län har vidare anmärkt, att av förslaget

icke syntes tydligt framgå, huruvida förbudet mot att genom avstyckning

bilda ny fastighetsgräns inom tomtindelat område även avsåge det fall att

den gräns, som skulle bildas, sammanfölle med tomtgräns. Avstyckning i detta

fall borde enligt överlantmätarens mening icke förhindras. Kammarkollegiet

har anfört, att den föreslagna bestämmelsen syntes lida av en viss oklarhet.

Det förefölle kammarkollegiet tillfyllest att stadga, att avstyckning ej

finge verkställas så att det bildades ny fastighetsgräns inom tomtindelat område.

Ett flertal myndigheter ha därjämte anmärkt, att lagtexten i första

stycket vore svårförståelig.

Föreskrifterna i 12 § andra stycket i fastighetsbildningssakkunnigas förslag

ha i allmänhet vunnit gillande i de avgivna yttrandena. Lantmåteristgrelsen,

överlantmätaren i Västerbottens lån och Sveriges lantmätareförening

ha dock ansett, att den dispensrätt som enligt 13 § andra stycket sakkunnigförslaget

tillagts länsstyrelsen skulle komma i konflikt med stadgandet i

förstnämnda lagrum om avstycknings överensstämmelse med gällande plan.

Lantmäteristyrelsen har fördenskull föreslagit, att när avstyckningsförbud utfärdades

inom planområde, planen skulle upphöra att gälla. Även länsarkitekten

i Jönköpings län pekar på de olägenheter, som kunde uppkomma om

avstyckning verkställdes i enlighet med fastställd plan, när ändring av planen

vore att förutse. Vidare har överlantmätaren i Uppsala län ifrågasatt en bestämmelse,

att åtminstone vid första avstyckningen inom ett kvarter, efter det

byggnadsplan fastställts, skulle med en enklare karta eller kartskiss visas, på

vad sätt avstyckningen inginge som ett led i kvarterets lämpliga indelning i

tomtplatser.

Däremot har den omformulering av bestämmelserna i 12 § andra stycket,

som föreslagits av stadsplaneutredningen (13 § andra och tredje styckena i

utredningens förslag), kritiserats i vissa yttranden. Sålunda ha fastighetsbild

ningssakkunniga i sitt utlåtande över stadsplanculredningens betänkande

ifrågasatt, huruvida det vore riktigt att den kanske beträffande detaljerna

mindre noggranna regionplanen skulle kunna föranleda avslag å avstyckningsansökan,

som dock stode i full överensstämmelse med upprättad generalplan,

blott därför att förordnande om rättsverkningar av denna ännu ej

meddelats och regionplanen ännu ej ändrats. Fastighetsbildningssakkunniga

lia vidare vänt sig mot föreskriften, att avstyckning ej skulle få verkställas

opaginerad Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

»i den mån detta kunde iakttagas utan att markens ägare tillskyndades märklig

skada». Då det gällde ändringar i fastighetsindelningen vore det — i motsats

mot gällande planlagstiftnings inställning till förbud att bebygga ett

markområde — något tämligen nytt och främmande att betrakta en av allmänna

intressen föranledd inskränkning i jordägarnas dispositionsfrihet såsom

ett intrång i deras rätt och den olägenhet de kanske hade av villkoret

för jorddelningen såsom »skada», som det allmänna tillfogade. I stället såges

saken vanligen så, att någon verklig rätt till ändring i fastighetsindelningen

icke kunde göras gällande mot det allmänna. Riktigt måste enligt de sakkunnigas

mening anses vara att, om regionplanen skulle inverka på avstyckningsvillkoren,

man angåve hur detta skulle ske mer exakt än medelst det

i byggnadslagen använda uttrycket att planen skulle tjäna till ledning. Ett

sådant uttryck kunde nämligen icke passa, när det gällde prövning, vid vilken

myndigheten endast kunde bifalla eller avslå den enskildes ansökan.

Men icke förty kunde den ifrågavarande bestämmelsen bland avstyckningsvillkoren

vålla tvekan om innebörden. Förhållandet vore mycket ofta, för

att icke säga regelmässigt, att med avstyckningen avsåges genomförandet av

en planerad markförsäljning eller legalisering av en verkställd sådan. Hur

villig »markens ägare» än härvid kunde vara att för sin del medge den

ändring, som kunde erfordras för att avstyckningen ej skulle motverka regionplanen,

så bleve han vanligen härutinnan, för att affären ej skulle stanna

i stöpet respektive för att ändringen skulle kunna vidtagas, beroende av den

andra kontrahenten, den tilltänkte köparen respektive den som verkställt

försäljningen, och denne kunde vägra av mångahanda skäl. Man torde här

få räkna med att hela affären stode på spel genom ändringen och att »märklig

skada» därför skulle inträda samt alltså icke kunna avslå ansökningen

för att avstyckningen skulle motverka regionplanen. Sådant som stadgandet

förelåge i förslaget, syntes det alltså icke böra godtagas utan tarva omformulering

och komplettering. Emellertid kunde dess lämplighet och behövlighet

överhuvud starkt ifrågasättas. Det föreslagna stadgandet skulle knappast

kunna leda längre än att man vid avstyckningen fordrade smärre jämkningar

av de äskade gränserna. Men de i regionplanen angivna begränsningslinjerna

skulle tydligen blott vara ungefärliga, och därför skulle deras exakta iakttagande

ej vara behövligt. Stadgandets betydelse måste sålunda bli ringa. Fastighetsbildningssakkunniga

menade fördenskull, att regionplanen kunde, på

samma sätt som enligt stadsplaneutredningens förslag generalplan utan civila

rättsverkningar, uteslutas från de planer, som inverkade på själva avstyckningsvillkoren.

Överlantmätaren i Örebro län har likaledes uttalat tvekan,

huruvida det föreslagna stadgandet om hänsynstagande till regionplanen

komme att erhålla större praktisk betydelse, medan länsarkitekten i Hallands

län för sin del framhållit att den föreslagna skyldigheten att taga hänsyn till

regionplan borde gälla även i fråga om generalplan. Generalplanen borde

sålunda beaktas, i den mån detta kunde ske utan märklig skada för markägarna.

Ytterligare har överlantmätaren i Västerbottens län anfört, att vissa

svårigheter förelåge att genomföra planer å områden, som vore utarrendera
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

183

de. Arrendatorerna kunde där genom sin starka ställning gentemot markägaren

hindra bebyggelse inom därför lämpliga områden.

Yttrandena över fastighetsbildningssakkunnigas förslag i 13 § första stycket

rörande utfärdande av avstyckningsförbud ha förut redovisats i den allmänna

motiveringen. Vad angår fastighetsbildningssakkunnigas förslag i

13 § andra stycket rörande verkan av avstyckningsförbud har detta mött

betänkligheter i vissa yttranden. Sålunda ha överlantmätarna i Uppsala, Västerbottens

och Västmanlands län ansett, att avstyckningsförbud, som utfärdats

efter avstyckningsförrättningens avslutande, ej borde hindra dess fastställande.

Förstnämnda båda överlantmätare ha därvid uttalat, att om avstyckningsförrättning

avslutats innan avstyckningsförbud trätt i kraft, borde

frågan ordnas på det sättet att, om det tillkomme överlantmätaren att fastställa

förrättningen, han inhämtade länsstyrelsens yttrande eller, där länsstyrelsen

vore fastställande myndighet, överlantmätaren med yttrande överlämnade

ärendet dit. Ägodelningsdomaren i Västra Göinge domsaga har

däremot anfört, att beslutet om bifall till avstyckningen borde vara lagakraftvunnet,

för att ett avstyckningsförbud skulle vara utan verkan å förrättningen.

Stadsplaneutredningens förslag att avstyckningsförbud skulle inträda automatiskt

genom utfärdandet av byggnadsförbud har mött gensaga i det yttrande

över utredningens betänkande, som avgivits av fastighetsbildningssakkunniga.

Sistnämnda sakkunniga ha uttalat, att de ingalunda ville förneka

att ett intimt samband rådde mellan de intressen, som föranledde ifrågavarande

nybyggnads- och avstyckningsförbud men ansåge dock onödigt och

mindre lämpligt att frångå det nuvarande systemet att beslutet direkt angåve

de rätlsföljder, som avsåges med detsamma. Även länsarkitekten i Västerbottens

län har ansett, att det ej alltid vore nödvändigt att byggnadsförbud

vore sammankopplat med avstyckningsförbud. Inom länet användes avstyckningsförbud

icke i samma utsträckning som byggnadsförbud. Det kunde

också ifrågasättas om icke avstyckningar för rena jordbruks- eller skogsbruksändamål

borde undantagas från förbud. Överlantmätaren i Örebro län, som

i övrigt icke haft något att erinra mot sammankopplingen av byggnads- och

avstyckningsförbuden, har instämt i sistnämnda uttalande. Å andra sidan

har länsarkitekten i Örebro län föreslagit, att avstyckningsförbud automatiskt

borde följa även av byggnadsförbud i avbidan på förändring av egentlig

landsbygd till stad eller stadsliknande samhälle.

Yttrandena rörande de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna bestämmelserna

i 38 § om lantmätarens skyldighet att avbryta förrättningen

och insända handlingarna till länsstyrelsen då planfråga uppkommit ha i

huvudsak redovisats i den allmänna motiveringen. Ytterligare må dock anmärkas,

att överlantmätaren i Hallands län ansett, att emedan skäl ej funnes

att antaga annat än att länsstyrelsen i förevarande fall komme att inhämta

yttrande från överlantmätaren, borde förrättningsmannen insända handlingarna

i ärendet till överlantmätaren, som därefter med eget yttrande borde

överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Departements- Den föreslagna utvidgningen av rätten till avstyckning inom tomtindelat

chefen. omräde torde såsom av vissa yttranden framgår medföra olägenheter ur

fastighetsregistrerjngssynpunkt. En omarbetning av förslaget synes fördenskull

vara behövlig. Därvid bör beaktas ej blott jorddelningslagens regler i

ämnet utan även motsvarande bestämmelser i fastighetsbildningslagen, vilka

fastighetsbildningssakkunniga icke alls behandlat. Med detta arbete lärer

dock utan olägenhet kunna anstå. På grund av vad sålunda anförts överensstämmer

1 mom. i departementsförslaget med nuvarande första stycket.

Gällande föreskrifter i 13 § om att vid avstyckning hänsyn skall tagas

till planer och särskilda bestämmelser för byggnadsverksamheten ha omformulerats

och generaliserats i huvudsaklig överensstämmelse med fastighetsbildningssakkunnigas

förslag. Departementsförslaget innehåller sålunda i

2 mom., att avstyckning icke får verkställas i strid mot fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan eller andra särskilda bestämmelser såsom

utomplansbestämmelser. Stadgandet innefattar bl. a. förbud mot avstyckning,

stridande mot t. ex. de bestämmelser som motsvara nuvarande 79 a och

80 §§ byggnadsstadgan (se 110, 111 och 149 §§ i stadsplaneutredningens

förslag till byggnadsstadga). Har enligt 86—88 eller 122—124 §§ departementsförslaget

till byggnadslag förbud meddelats mot tätbebyggelse eller annan

bebyggelse, skall hänsyn jämväl tagas därtill vid avstyckning (jfr

3 mom.). Likaså blir det förbjudet att verkställa avstyckning i närheten av

allmän väg på sådant sätt att byggnadsförbud enligt 33 eller 34 § lagen om

allmänna vägar motverkas.

Vad angår stomplan är sådan enligt övergångsbestämmelserna till byggnadslagen

helt jämställd med fastställd generalplan, medan av övergångsbestämmelserna

till de föreslagna ändringarna i jorddelningslagen framgår

att avstyckningsplan i förevarande hänseende skall jämställas med byggnadsplan.

Såväl avstyckningsplan som stomplan skall alltså iakttagas vid avstyckning.

Skyldigheten att vid avstyckning taga hänsyn till gällande planer och byggnadsreglerande

bestämmelser är enligt fastighetsbildningssakkunnigas och

stadsplaneutredningens förslag oeftergivlig. Såsom av vissa yttranden framgår,

kan det dock vara nödvändigt att avstyckning sker i strid mot befintlig

plan, nämligen då ändring av planen förutsättes. Även i andra fall torde avstyckning

i strid mot gällande planer och bestämmelser kunna ifrågakomma.

För att avstyckning i undantagsfall skall kunna fastställas, oaktat den strider

mot fastställda planer eller bestämmelser, torde böra fordras att länsstyrelsen

lämnat sitt medgivande. Förrättningen behöver dock icke avbrytas

för inhämtande av sådant medgivande. Lantmätaren kan nämligen, om han

finner skäl därtill, lämna tillstånd till dylik avstyckning under förutsättning,

att länsstyrelsens medgivande lämnas i samband med fastställelseprövningen.

Såsom framhållits av överlantmätaren i Uppsala län, är det ett önskemål,

att vid första avstyckningen inom ett kvarter, sedan byggnadsplan fastställts,

genom en karta eller kartskiss ungefärligen visas, på vad sätt avstyckningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

185

Kungi. Maj.ts proposition nr 232

ingår som ett led i kvarterets lämpliga indelning i tomtplatser. Något stadgande

härom torde dock ej erfordras i lagen.

Vad angår regionplan innebär stadsplaneutredningens förslag, att sådan

plan skulle följas vid avstyckning i den mån så kunde ske utan att markens

ägare därigenom tillskyndades märkligt men. Förslaget anknyter till en liknande

bestämmelse i byggnadslagstiftningen. Enligt 135 § departementsförslaget

till byggnadslag skall nämligen, om nybyggnad, schaktning, fyllning

m. m. inom regionplaneområde är beroende av myndighet, iakttagas, att markens

användning för i regionplanen avsett ändamål icke försvaras, dock att

härigenom avsevärt men ej må tillskyndas markens ägare utan att skälig

ersättning därför gives. Jag är ense med stadsplaneutredningen att vid avstyckning

hänsyn bör tagas jämväl till fastställd regionplan. Ett stadgande

härom torde alltså böra meddelas.

Enligt 5 § departementsförslaget till byggnadslag förutsättes för att mark

skall få användas för tätbebyggelse att den vid planläggning prövats från

allmän synpunkt lämpad för ändamålet. I lagen meddelas vidare vissa föreskrifter

om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan, då tätbebyggelse

uppstått eller är att förvänta inom visst område. Givetvis bör avstyckning

icke ske så att blivande planläggning av dylikt område försvåras eller att dess

ändamålsenliga bebyggande motverkas. Stadgande härom har intagits i

3 mom. första stycket.

Såsom förut nämnts anser jag att det vidare bör vara möjligt att vägra avstyckning,

om den framstår som mindre lämplig med hänsyn till ännu icke

aktuella men dock sannolika framtida avstyckningar. Erforderliga bestämmelser

härom, vilka i viss mån kunna sägas utgöra ersättning för de nuvarande

föreskrifterna om avstyckningsplan, ha likaledes införts i första stycket

av 3 mom.

Av vad som anförts i den allmänna motiveringen följer, att länsstyrelsen

alltjämt bör äga befogenhet att meddela förbud mot avstyckning inom visst

område utan länsstyrelsens tillstånd i avbidan på upprättande eller ändring

av stadsplan eller byggnadsplan. Avstyckningsförbud som nu nämnts bör

kunna inskränkas att avse avstyckning för bostadsändamål, under det att

rena jordbruksavstyckningar lämnas fria. Stadsplaneutredningen har för sin

del föreslagit, att avstyckningsförbud automatiskt skulle följa av vissa byggnadsförbud,

som kunna meddelas i avbidan på upprättande av stadsplan eller

byggnadsplan eller eljest. Väl är det sant att byggnadsförbuden och avstyckningsförbuden

ha ett nära samband. Det synes dock i viss mån oegentligt

att anknyta avstyckningsförbudets inträde till att byggnadsförbud meddelas,

enär ju avstyckning är en åtgärd som regelmässigt föregår byggandet.

Vidare torde fall kunna förekomma då det icke är nödvändigt att meddela

förbud mot avstyckning, oaktat byggnadsförbud råder, eller att meddela förbud

mot avstyckning av alla slag. Rena jordbruksavstyckningar torde nämligen

såsom nyss nämnts i vissa fall kunna lämnas fria. Jag har fördenskull

utgått ifrån att avstyckningsförbud skall liksom hittills meddelas för sig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

186

Kungi. Mnj:ts proposition nr 232.

3 mom. andra stycket första punkten har avfattats i överensstämmelse härmed.

Den av stadsplaneutredningen föreslagna sammankopplingen av avstycknings-

och byggnadsförbud medförde, att de begränsningar av byggnadsförbuds

giltighetstid, som föreslagits i byggnadslagen, t. ex. i 108 § departementsförslaget,

automatiskt blevo gällande även för avstyckningsförbud. Då

stadsplaneutredningens berörda förslag nu frångås, uppkommer frågan, huruvida

giltighetstiden för avstyckningsförbud bör begränsas på annat sätt.

Detta synes dock icke nödvändigt, bl. a. med hänsyn till att byggnads- och

avstyckningsförbuden i praktiken oftast torde komma att följas åt. Den begränsning

av giltighetstiden för byggnadsförbud, som gäller enligt byggnadslagen,

torde därigenom i realiteten komma även avstyckningsförbudet till del.

Jag vill emellertid understryka vikten av att den frihet, som lämnats länsstyrelserna

att utfärda avstyckningsförbud, icke utnyttjas vare sig för onödigt

lång tid eller för onödigt stora områden.

Såsom i den allmänna motiveringen vidare utvecklats torde utan olägenhet

kunna tillåtas, att länsstyrelsen delegerar sin rätt att medgiva avstyckningar

trots gällande avstyckningsförbud till länsarkitekten. En föreskrift

härom har införts i andra punkten av 3 mom. andra stycket. Stadgandet

medför befogenhet för länsstyrelsen att bestämma att avstyckning må fastställas

utan hinder av gällande avstyckningsförbud, därest länsarkitekten ej

funnit anledning till erinran mot avstyckningen. Om åter länsarkitekten

skulle finna hinder möta mot avstyckning, skall ärendet hänskjutas till

länsstyrelsen.

Möjlighet synes också böra stå öppen för länsstyrelsen att föreskriva, att

avstyckning inom visst område icke får ske utan att särskilda hänsyn tagits

till blivande planläggning. Länsstyrelsen bör sålunda t. ex. kunna bestämma,

att vid avstyckning av sportstugetomter stränderna av en vacker sjö skola på

visst sätt lämnas fria. Det bör även vara möjligt för länsstyrelsen att föreskriva

alt avstyckning inom visst område icke får fastställas utan att länsarkitekten

blivit hörd i ärendet. Sådana föreskrifter böra kunna inskränkas

att avse avstyckning för bostads- eller industriändamål, under det att andra

avstyckningar lämnas fria. Stadgande om länsstyrelsens behörighet att meddela

särskilda anvisningar angående tillämpningen av 3 mom. första stycket

har intagits i sista punkten av detta stycke.

I ett tredje stycke av 3 mom. torde slutligen böra föreskrivas, att avstyckningsförbud

och andra anvisningar som länsstyrelsen utfärdar rörande

tillämpningen av bestämmelserna i 3 mom. skola lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan. Enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag

skulle länsstyrelses förordnande om avstyckningsförbud vara utan verkan i

avstyckningsärende, däri efter underställning eller besvär eller vid fastställelséprövning

meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning.

Då länsstyrelsens prövning kan ske från andra utgångspunkter än

dem, som ägodelningsrätten anlagt, torde det emellertid vara betänkligt att

betaga länsstyrelsen rätten att inverka på avstyckningsförrättningens fort
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

satta gång i dylikt fall. Jag förordar fördenskull att länsstyrelsens avstyckningsförbud

skall äga verkan, även om förrättningen fortskridit så långt att

tillstånd till avstyckning meddelats efter underställning eller besvär eller vid

fastställelseprövning; ett avstyckningsförbud skulle således bli utan verkan

endast försåvitt förrättningen blivit fastställd genom beslut, vilket icke överklagas.

I praktiken torde emellertid, då avstyckningsförrättningen kommit

så långt som nyss nämnts, dispens från ett senare utfärdat avstyckningsförbud

oftast kunna utverkas.

Givetvis bör, därest avstyckningsförbud meddelas efter det att avstyckningsförrättningen

avslutats, prövningen av frågan om undantag från förbudet

ingå som ett led i fastställelseprövningen. Återförvisning till förrättningsmannen

bör sålunda i regel icke förekomma. Är överlantmätaren fastställelsemyndighet,

bör överlantmätaren hänskjuta dispensfrågan till länsstyrelsen.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag innehåller vidare föreskrift om att

länsstyrelsen skall underrätta jordägarna och överlantmätaren, då avstyckningsförbud

meddelats. Bestämmelser i detta ämne torde dock icke behöva

intagas i lagen. Oaktat uttryckliga stadganden därom saknas för närvarande,

torde länsstyrelserna icke underlåta att på lämpligt sätt kungöra de förbud

mot avstyckning som nu kunna meddelas. Givetvis bör kungörandet ske pa

sådant sätt att icke blott markägarna och överlantmätaren erhålla kännedom

om förbudet utan även vederbörande distriktslantmätare och andra förrättningsmän.

I den allmänna motiveringen liar ytterligare förordats, att avstyckning

skall kunna fortgå oaktat avstyckningsförbud råder. Lantmätaren bör, om

avstyckningsförbud gäller, kunna förfara på olika sätt. Anser han omständigheterna

vara sådana, att tillstånd bör kunna medgivas till avstyckningen,

torde han böra fortsätta förrättningen och föra den till slut. I sitt beslut om

avstyckningen skall lantmätaren därvid angiva, att avstyckningen skett under

förutsättning att länsstyrelsen lämnar tillstånd till densamma.

Om lantmätaren däremot finner att tillstånd till avstyckning inom område,

som omfattas av avstyckningsförbud, icke bör medgivas, bör han förklara

förrättningen vilande och insända handlingarna till överlantmätaren för vidare

befordran till länsstyrelsen eller länsarkitekten. Samma förfarande bör

tillämpas, om sakägaren särskilt begär att länsstyrelsens eller länsarkitektens

besked skall inhämtas. Bestämmelser angående lantmätarens skyldigheter i

nu angivna hänseenden ha intagits i J inom.

Innehåller länsstyrelsens eller länsarkitektens beslut i ärendet att medgivande

till avstyckning lämnas, har överlantmätaren, om förutsättningar därför

i övrigt föreligga, alt fastställa avstyckningen. Om åter länsstyrelsen icke

tillåter avstyckningen, torde ärendet få hänskjutas till ägodelningsrätten som

avgör, huruvida förrättningen skall återförvisas eller fastställelse vägras. Såväl

länsstyrelsens som ägodelningsrättens beslut i ärendet kunna överklagas.

Har länsstyrelsen överlåtit åt länsarkitekten all godkänna avstyckningar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

kan däremot såsom bestämmelserna blivit avfattade klagan icke föras över

länsarkitektens beslut varigenom han lämnat avstyckning utan erinran.

Klagan över ägodelningsrättens utslag kan icke leda till att länsstyrelsens

besked i planfrågan ändras. Sådan ändring kan endast vinnas genom överklagande

av länsstyrelsens beslut.

Har lantmätaren under förrättningen underställt ärendet länsstyrelsens

prövning, skall förrättningen återupptagas, då länsstyrelsens eller eventuellt

länsarkitektens beslut i ärendet föreligger. Förrättningen kan därvid avslutas

antingen med tillstånd till avstyckningen eller med beslut att avstyckningen

vägras. I sistnämnda fall torde nytt sammanträde på förrättningsstället

i regel ej erfordras, utan avstyckningen kan avslutas på lantmätarens

kontor.

Vad nu sagts gäller under förutsättning att särskilt avstyckningsförbud utfärdats.

Är detta ej förhållandet men uppkommer ändock fråga hur avstyckningen

må passa in i en blivande planläggning, kommer prövningen av

detta spörsmål att ingå som ett vanligt led i förrättningens handläggning på

samma sätt som gäller i fråga om andra förutsättningar för avstyckning,

t. ex. de jordpolitiska villkoren. Lantmätaren har i dylikt fall enligt 16 § att

efter vederbörlig utredning avgiva utlåtande, som innehåller besked huruvida

avstyckning tillätes eller icke. Vid fastställelseprövningen skall beaktas, om

avstyckningen kan medföra olägenheter med avseende å befintlig eller begynnande

tätortsbildning. Anses sådan olägenhet uppkomma, skall fastställelse

vägras. Fastställelsemyndigheterna, närmast överlantmätaren, skola kontrollera

att erforderlig utredning angående dessa frågor förebragts av lantmätaren

samt sörja för att eventuellt erforderlig ytterligare utredning kommer till

stånd. Yttrande kan i sådant syfte inhämtas från länsarkitekten. Har länsarkitekten

avstyrkt fastställelse å avstyckning, bör överlantmätaren givetvis

icke fastställa avstyckningen utan hänskjuta frågan till ägodelningsrätten. I

vissa fall, särskilt då fastställelsefrågan fullföljes till hovrätten eller högsta

domstolen, kan det vara befogat att utlåtande också införskaffas från länsstyrelsen

och byggnadsstyrelsen. Vad planmyndigheterna yrkat bör icke

frångås utan tvingande skäl. Utfärdas avstyckningsförbud, övergår såsom

förut nämnts även den formella beslutanderätten i planhänseende till planmyndigheterna.

Vid avstyckning av ett flertal bostadslägenheter torde stundom ha förekommit,

att lantmätaren verkställt avstyckningama i samband med att han

uppgjort erforderlig avstyckningsplan. Avstyckningsförrättningarna och planen

ha därpå samtidigt insänts för godkännande. Detta förfaringssätt kan

icke mera användas. Avstyckningsplan skall nämligen ej vidare upprättas

utan endast byggnadsplan, och innan byggnadsplan fastställes skall utställning

av planförslaget ske. Givetvis möter det ej hinder att lantmätaren på

begäran av sakägare uppgör förslag till byggnadsplan. Avstyckning av ett

flertal lägenheter i överensstämmelse med sådant planförslag får emellertid

ej ske förrän planen fastställts av länsstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.

189

16 §.

Tillåtligheten av en avstyckning kan, såsom framgår av 1 och 2 §§, vara

beroende av att styckningsdel sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel.

I 19 kap. 9 § är också föreskrivet, att om avstyckad ägovidd eller

stamfastigheten är avsedd att ingå i sammanläggning, detta skall särskilt angivas

i protokollet, och i 21 kap. 42 och 43 §§ stadgas, att i fall som nu avses

fastställelse ej må meddelas med mindre tillika gives förordnande om sammanläggning.

Är sålunda sammanläggning villkor för avstyckning, bör

uppenbarligen tillstånd till avstyckningen icke kunna meddelas av förrättningslantmätaren

under annan förutsättning än att sådan sammanläggning

kommer till stånd. Uttryckligt stadgande härom saknas emellertid i lagen.

Med hänsyn härtill torde i 16 § tredje stycket böra föreskrivas, att där tillstånd

till avstyckningen förutsätter, att sammanläggning äger rum, detta

skall angivas i det utlåtande förrättningslantmätaren har att avgiva i tillståndsfrågan.

18 §.

Gällande bestämmelser i lagens 18 § andra och tredje styckena angående rätt

att vid avstyckning göra smärre jämkningar i godkänd avstyckningsplan och

i plan, till vilken beslut om tillstånd till avstyckning hänför sig, sakna direkt

motsvarighet i sakkunnigförslaget. Det för närvarande i 13 § sista stycket

stadgade förbudet mot avstyckning i strid mot godkänd avstyckningsplan

har i sakkunnigförslaget ersatts med en bestämmelse av innebörd, att avstyckning

ej må ske på sådant sätt att planen motverkas (12 § andra stycket).

De sakkunniga uttala, att detta senare uttryck hänvisade mera till de

krav och önskemål som kommit till uttryck i planen än till varje kartlinje

och annan detalj av planbilden på papperet. Om planen emellertid

endast ungefärligen angåve gränslinjerna, bleve dessa linjers bestämning i

ungefärlig överensstämmelse med planen icke någon jämkning i utan en tilllämpning

av densamma, ett slags tolkning av dess mening. Motsvarande gällde

plan, som eventuellt uppgjorts och åberopats vid underställningsvis gjord

anhållan om tillstånd till avstyckning. Beträffande de sakkunnigas motiv må

vidare hänvisas till betänkandet s. 165, 166. I

I fråga om jämkning i fastställd eller godkänd plan har överlantmätaren i

Hallands län uttalat, att det kunde ifrågasättas om de i sakkunnigförslagets

12 § andra stycke meddelade bestämmelserna vore fullt tillräckliga för att

förhindra en alltför fri »tolkning» av planen. Gällande lags bestämmelse,

enligt vilken rättigheten att tolka plan begränsats till att avse endast smärre

jämkningar, syntes bättre ägnad att förhindra en alltför fri tolkning av planen.

Detta förfaringssätt hade icke medfört några olägenheter utan tvärtom

varit till fördel. Å andra sidan har överlantmätaren i Göteborgs och Bohus

län uttalat, att förslagets utformning i förevarande avseende syntes lämna

rum för en smidig och praktisk tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

190

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

DePch^enntS'' För det fal1 att för visst område galler byggnadsplan, må enligt 13 § 2 inom.

i departementsförslaget avstyckning ej så verkställas, att områdets ändamålsenliga

bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas.

Vad sålunda stadgats rörande byggnadsplan skall enligt övergångsbestämmelse

till departementsförslaget äga motsvarande tillämpning beträffande

avstyckningsplan som godkänts enligt äldre lag. Då avfattningen av

nämnda stadgande i departementsförslaget synes medgiva sådana smärre avvikelser

från planen som kunna bliva erforderliga vid avstyckning inom det

planlagda området, torde det icke föreligga anledning att bibehålla bestämmelsen

i 18 § andra stycket om rätt att göra smärre jämkningar i avstyckningsplan,

utan synes detta lagrum böra utgå. Däremot har jag ej funnit skäl

att för närvarande föreslå, att den i 18 § sista stycket intagna bestämmelsen

om jämkning i där omförmäld plan uteslutes ur lagen. Frågan om behövligheten

av denna bestämmelse synes utan olägenhet kunna anstå till den

slutliga revisionen av avstyckningskapitlet.

19 §.

I lagens 19 § meddelas föreskrifter rörande förrättningskartan. Om icke

äldre karta skall komma till användning utan ny karta upprättas, gäller

i princip att därå skola utmärkas gränserna för den fastighet varifrån avstyckningen

är avsedd att äga rum samt för område om vars avstyckning är

fråga. Vidare skola angivas gränserna för mark som undantagits för gemensamt

ändamål ävensom gränserna mellan sådana i styckningsfastigheten ingående

ägoslag som redovisas i jordregistret samt byggnader, vägar, vattendrag

och dylikt. Är mark som avstyckas samfälld för flera fastigheter eller

utgör, då avstyckningen sker från viss fastighet, det avstyckade området högst

hälften av fastighetens ägovidd, begränsas skyldigheten alt kartlägga avstyckningen.

I dylikt fall skall, där ej sakägare påyrkar annat, å kartan upptagas

allenast avstyckat område jämte den mark som undantages för gemensamt

ändamål ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att

varje kartlagt områdes läge i förhållande till stamfastigheten blir fullt bestämt.

I överensstämmelse med kartan skall upprättas beskrivning, som alltså

redovisar fastighetens innehåll i olika ägoslag. I beskrivningen skall även

upptagas avstyckad ägovidds delaktighet i samfälld mark samt i särskilda

rättigheter och förmåner som tillkomma styckningsfastigheten. Därjämte

skall uppgift lämnas om servitut som bildas vid förrättningen.

I fastighetsbildningssakkunnigas förslag ha motsvarande föreskrifter om

kartredovisningen meddelats i 43 §. Dessa bestämmelser förete i skilda hänseenden

avvikelser från vad nu gäller. I förevarande sammanhang bör särskilt

nämnas, att sakkunnigförslaget beträffande frågan, hur ingående det

med kartan avsedda området skall grafiskt beskrivas, innebär den nyheten,

att även inom avrösningsjorden olika ägoslag skola specificeras och sålunda

skillnaden mellan skogsmark och annan avrösningsjord utmärkas. De

sakkunniga ha härom framhållit, att ett sådant särskiljande hade stor betydelse

för prövningen av ärendet. Principiellt borde icke bestämmelserna om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

191

vad som skulle redovisas för sig i jordregistret vara avgörande, utan dessa

bestämmelser vore att anse såsom något sekundärt. Den rätt gällande lag tillerkänner

sakägare att påfordra, att kartan göres mera detaljerad än som

enligt lagen är erforderligt, har icke bibehållits i förslaget. Härutöver ha de

sakkunniga föreslagit en utvidgning av möjligheten att låta kartan avse endast

det område som skall avstyckas och vad som eventuellt skall bilda samfällighet

för styckningsdelar. Oavsett storleksförhållandet mellan stamfastigheten

och avstyckad ägovidd skulle alltså enligt sakkunnigförslaget kartläggningen

kunna inskränkas på samma sätt som gäller för fall, då den avstyckade

ägovidden ej överstiger hälften av styckningsfastighetens ägovidd.

Slutligen ha de sakkunniga föreslagit skyldighet i vissa fall att å kartan utmärka

område för utövande av servitut som skall bildas vid avstyckningen.

Det i sakkunnigförslaget uppställda kravet på särskiljande även inom avrösningsjorden

av olika ägoslag har av överlantmätaren i Hallands län ansetts

vara välgrundat. En sådan redovisning vore ägnad att underlätta prövningen

av förekommande avstyckningar för jordbruksändamål. Å andra sidan ha

emellertid flera överlantmätare gjort gällande, att bestämmelsen vore för

sträng och komme att medföra kostnader utan motsvarande nytta. Sålunda

har överlantmätaren i Älvsborgs län framhållit, att skyldigheten att alltid

specificera olika ägoslag inom avrösningsjorden komme att särskilt för vissa

trakter av riket föra med sig ett högst betydande merarbete med därav följande

kostnader. Även om stundom en så långt driven kartläggning kunde

vara önskvärd, förelåge likväl många gånger fall, där den saknade praktisk

betydelse för ställningstagandet till den föreliggande uppgiften. Bestämmelsen

syntes i tids- och kostnadsbesparande syfte mycket väl kunna ändras därhän,

att föreskriften om upptagande av särskilda ägoslag inom avrösningsjorden

skulle gälla endast där sådant upptagande prövades erforderligt för

ärendets bedömning. Samma uppfattning har uttalats av överlantmätarna i

Uppsala, Gotlands och Västerbottens län ävensom av Sveriges lantmätare förening.

överlantmätaren i Uppsala län har tillika framhållit, att det syntes

i viss mån inkonsekvent, att då fråga vore om avstyckning av ett skogsområde

för sammanläggning med jordbruksfastighet fordra särskild redovisning

av skogsmark och annan avrösningsjord, då det icke funnes någon föreskrift

om sådant särskiljande beträffande den fastighet varmed den avstyckade

ägovidden skulle sammanläggas. Lantmäteristyrehen har förklarat

sig dela den uppfattning som uttalats av överlantmätarna i förenämnda län

och tillagt, att det syntes tillräckligt om urskiljandet av olika ägoslag inom

avrösningsjorden skedde i de fall, då det vore erforderligt för prövningen av

avstyckningsärendet.

Utöver de erinringar som sålunda framställts mot förevarande bestämmelse

i sakkunnigförslaget ha i remissyttrandena gjorts vissa uttalanden rörande

den möjlighet att i större utsträckning inskränka kartläggningen till den avstyckade

ägovidden som föreligger enligt samma förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Departements
chefen.

Av skäl som jag utvecklat i mitt yttrande angående ifrågavarande lagstiftnings

omfattning bör revisionen för närvarande begränsas att huvudsakligen

avse en omarbetning av de ur jordpolitisk synpunkt uppställda villkoren för

avstyckning. Med hänsyn härtill anser jag icke lämpligt att i förevarande

sammanhang till allsidig granskning upptaga de ändringsförslag som framlagts

av fastighetsbildningssakkunniga med avseende å den utredning och

kartredovisning som skall ske vid avstyckningsförrättning. I ett hänseende

synas dock redan nu gällande regler om karta höra ändras i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Jag syftar härvid på frågan,

hur ingående det med kartan avsedda området skall grafiskt angivas på kartan

och redovisas i den beskrivning som i anslutning därtill skall lämnas av

förrättningslantmätaren. Såsom jag förut under denna paragraf vid redogörelsen

för gällande rätt omnämnt, har frågan härom i lagen gjorts beroende

av bestämmelserna om jordregistrets förande så, att på kartan skall utmärkas

— förutom gränserna för fastigheten och det område som är avsett att avstyckas

därifrån — gränserna för de ägoslag inom fastigheten vilka redovisas

i jordregistret. Detta innebär, att på kartan skola urskiljas inrösningsjord,

avrösningsjord och impediment. Inom inrösningsjorden skola utmärkas gränserna

för åker, äng och odlingsmark. Något särskiljande av olika ägoslag

inom avrösningsjorden skall icke ske. Med hänsyn till den betydelse skogen

inom stora delar av landet har för jordbruksfastighets bärkraft måste det

emellertid anses som en brist, att icke inom avrösningsjorden angivas läge

och gränser för däri ingående skogsmark. Prövningen av avstycknings tilllåtlighet

måste uppenbarligen mången gång förutsätta, att fastställelsemyndigheten

har tillgång till noggranna uppgifter härom. Det synes därför i

princip vara motiverat att stadga skyldighet att även inom avrösningsjorden

angiva gränserna för olika ägoslag. En sådan redovisning medför tydligen

ökat arbete och höjda förrättningskostnader. Kartläggningen bör fördenskull

icke göras mera ingående än som erfordras för prövningen av ifrågasatt avstycknings

tillåtlighet. Såsom framhållits i flera yttranden torde det icke sällan

vara möjligt att utan särskild mätning av olika ägor inom avrösningsjorden

taga ställning till avstyckningen. Med hänsyn härtill torde från skyldigheten

att även inom avrösningsjorden redovisa gränserna för olika ägoslag

böra undantagas fall, då sådan redovisning uppenbarligen saknar betydelse

för ärendets prövning.

(26 §.)

Beträffande avstyckning av område, som varit anslaget till ständigt ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp, medgives i 26 § undantag från flertalet av

de i lagen för närvarande uppställda jordpolitiska villkoren ävensom från

vissa föreskrifter som avse förfarandet. Enligt fastighetsbildningssakkunnigas

förslag skall denna undantagsbestämmelse utgå. De sakkunniga erinra,

att som grund för den undantagsställning lagen förlänar dylika torp åberopats,

att de i regel finge antagas ha varit lämpligt anordnade mindre jord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

193

brukslägenheter samt att det vore angeläget att ej försvåra avskiljandet därav.

Häremot ha de sakkunniga invänt, att den omständigheten att torpet

utgjort en brukningsenhet för sig knappast kunde anses innefatta tillräcklig

garanti för att det fyllde av nutida förhållanden betingade krav på en

jordbruksfastighets beskaffenhet. Erfarenheten hade också visat, att ifrågavarande

torp, sedan därav gjorts särskilda jordbruksfastigheter, ej sällan blivit

typiska ofullständiga jordbruk med de olägenheter som därav plägade

följa.

I anledning av vad de sakkunniga sålunda föreslagit har kammarkollegiet

förklarat sig anse, att kravet på att jordbruksfastighet skall lämna full försörjning

åt en jordbrukarfamilj icke borde vara ovillkorligt, särskilt när den

tilltänkta fastigheten redan bestode som brukningsenhet. Ifrågavarande paragraf

i gällande lag borde därför icke helt utmönstras utan att ersättas med

en allmänt hållen undantagsbestämmelse.

Den undantagsställning lagen förlänar avstyckning av område, som varit Departementanslaget

till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, låter sig enligt min cheten.

mening icke väl förena med strävandena att genom en skärpt jordpolitisk

kontroll förebygga tillkomsten av ofullständiga jordbruk. Lagens i förevarande

hänseende meddelade undantagsbestämmelse torde därför, såsom de

sakkunniga föreslagit, böra utgå.

20 KAP.

10 §.

Beträffande andra stycket i förevarande paragraf uttalades under förarbetena

till jorddelningslagen, att lantmätare tidigare icke ägt företaga

någon förrättning utan att ha erhållit förordnande därtill. Då emellertid

ifrågasatts om förordnande kunde meddelas lantmätare på begäran av samhälle,

ansågs det böra uttryckligen stadgas, att förordnande att avmäta mark

hörande till samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skulle iakttagas, finge meddelas på begäran av samhället. Det framhölls, att

sådana samhällen tidigare haft och alltjämt hade förpliktelse att ombesörja

avmätningar av sina ägor för varjehanda ändamål, t. ex. för stadsplanearbeten.

Enligt förslaget till byggnadslag skall stadsplan kunna upprättas för tätare

befolkad ort på landet ulan att orten skall utgöra municipalsamhälle. För

område på landet skall vidare, liksom i stad, kunna upprättas generalplan.

Härav följer, att även landskommun kan bliva nödgad att för plans upprättande

låta verkställa avmätning av mark som hör till kommunen. Ifrågavarande

lagrum torde därför böra fullständigas med föreskrift om att förordnande

som där sägs må kunna meddelas även på framställning av kommun

på landet.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232

13

opaginerad Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

21 KAP.

38 §.

De här föreslagna föreskrifterna om skyldighet att underrätta överlantmätaren

ävensom, i fråga om förrättning inom ort där enligt vad härom

är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, byggnadsnämnden ha

föranletts av de i departementsförslaget under 51 § upptagna bestämmelserna

om rätt för överlantmätare och byggnadsnämnd att föra talan mot beslut,

varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning eller tillstånd

till jorddelning meddelats efter underställning.

I nämnda lagrum har föreslagits, att lclagorätt som nu sagts skall tillkomma

jämväl lantbruksnämnden. Jag har emellertid icke ansett mig böra föreskriva

skyldighet för de fastighetsbildande myndigheterna att underrätta

lantbruksnämnd om fastställelse- eller tillståndsbeslut. Då lantbruksnämnds

klagorätt enligt förslaget skall avse ej blott dylika beslut av ägodelningsdomare,

ägodelningsrätt eller länsstyrelse utan även beslut om fastställelse som

meddelas av överlantmätare, skulle en sådan underrättelseskyldighet bliva

alltför betungande och motverka önskemålet om ett förenklat förfarande.

För att nå syftet med lantbruksnämnds fullföljdsrätt torde ej heller vara erforderligt

att varje fastställelse- eller tillståndsbeslut bringas till nämndens

kännedom. Det synes vara tillräckligt, därest nämnden erhåller vetskap om

beslut som kunna vara av intresse för nämnden i dess egenskap av rationaliseringsorgan.

Det lärer kunna antagas, att lantbruksnämnden mången gång

kommer att under sin verksamhet få kännedom om tilltänkta eller pågående

jorddelningsförrättningar. Uppenbarligen bör nämnden i sådana fall hos

vederbörande fastställelsemyndighet kunna utverka underrättelse om ärendets

utgång. Jag förutsätter vidare, att överlantmätaren kommer att instruktionsvis

åläggas att underrätta nämnden om fastställelse- och tillståndsbeslut,

vilka ur jordpolitisk synpunkt kunna antagas vara av intresse för nämnden

i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering.

42 §.

Fjärde stycket har ändrats i överensstämmelse med de ändringar som

föreslagits angående skyldighet att underrätta byggnadsnämnd om jorddelningsförrättning

(se 3 kap. 2 § och 19 kap. 5 §).

51 §.

Vid redogörelsen för den huvudsakliga innebörden av fastighetsbildningssakkunnigas

förslag har nämnts, att de sakkunniga, vilka avvisat tanken på

ett system med gemensam ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare för helt

län, ansett likformighet i avgörandena i stället kunna befordras genom att

det infördes möjlighet att å det allmännas vägnar bringa fastställelsebeslut

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

195

under prövning av högre instans. De sakkunniga avsåge att upptaga frågan

därom i samband med en fullständigare revision av fastighetsbildningsväsendet.

I flera remissyttranden har emellertid betonats önskvärdheten av att denna

fråga om klagorätt för det allmänna snarast bleve löst. Svea hovrätt har

sålunda, på sätt tidigare omtalats, framhållit att ju strängare de jordpolitiska

villkoren för fastighetsbildningen utformades, desto större bleve frestelserna

att släppa igenom förrättningsresultat som enligt lagstiftarens mening

icke borde godkännas. Ägodelningsdomaren i Västerbottens norra domsaga

har ansett önskvärt, att frågan redan nu kunde erhålla en låt vara

provisorisk lösning, varvid uppdraget att vara talesman för det allmänna

i sådana mål lämpligen kunde anförtros åt överlantmätaren.

Bestämmelser om en talesman för det allmänna med uppgift att bringa fastställelsebeslut

till prövning hos högre instans ha efterlysts jämväl av ägodelningsdomaren

i Västra Göinge domsaga samt överlantmätaren i Göteborgs

och Bohus län, vilken sistnämnde anser att sådan talerätt borde tilläggas

lantmäteristyrelsen. överlantmätaren i Älvsborgs län har också uttalat den

meningen, att ägodelningsrätts utslag borde få överklagas i fall, då det inneburit

fastställelse av eller tillstånd till en fastighetsbildning som finge antagas

vara förkastlig, ehuru den instämde med sakägarnas önskemål, och alltså

ej av dessa bleve bragt under överdomstols prövning. Besvärsrätten i dylikt

fall borde tillkomma lantmäteristyrelsen eller överlantmätaren eller den sistnämnde

efter styrelsens bemyndigande. Länsstyrelsen i nämnda län har anslutit

sig till de synpunkter som anlagts av överlantmätaren i länet, varvid

länsstyrelsen dock ansett besvärsrätten i fråga böra anförtros lantmäteristyrelsen.

Klagorätt för det allmänna har förordats även av överlantmätarna i

Västerbottens och Norrbottens län, vilka anse donna uppgift böra uppdragas

åt överlantmätaren. I

I princip må talan ej föras mot beslut, varigenom fastställelse meddelats Departements.

å jorddelningsförrättning. Från denna regel uppställer lagen dock undantag chetenbl.

a. för det fall alt förrättningen ägt rum inom samhälle, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. I dylikt fall må nämligen

fastställelsebeslutet överklagas av byggnadsnämnden. Syftet med denna

undantagsbestämmelse har varit att erhålla en ytterligare garanti mot att

fastigheter tillskapas vilka icke kunna anses till form, läge och storlek stå i

överensstämmelse med grunderna för ett ändamålsenligt bebyggande inom ett

samhälle. Motsvarande garanti i vad angår nybildningen av fastigheter å den

egentliga landsbygden saknas. Fastighetsbildningssakkunniga ha uppmärksammat

denna brist men ansett, att med frågan kunde anstå till en fullständigare

revision av fastighetsbildningsväsendet. 1 likhet med åtskilliga remissmyndigheter

är jag emellertid av den uppfattningen, alt detta spörsmål

icke lämpligen bör ställas på framtiden. Om man nu i syfte att förebygga

en ytterligare försämring av fastighetsbildningen uppställer strängare

opaginerad Kontrollera mot PDF

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

villkor för jorddelning, kommer tydligen motsättningen mellan allmänna och

enskilda intressen vid fastighetsbildningen att skärpas. Detta förhållande

aktualiserar frågan om talerätt för det allmänna. Någon myndighet bör finnas

som å statens vägnar kan påkalla rättelse av beslut, däri det allmännas

intresse av en ur jordpolitisk synpunkt lämplig fastighetsbildning eftersättes

till den enskildes förmån. Behovet av en sådan klagorätt för det allmänna

torde vara så mycket mera påtagligt som statsmakterna lära komma att i

betydande utsträckning lämna sin medverkan till jordbrukets rationalisering

och även av denna anledning komma att få ett direkt intresse av att icke

indelningen i brukningsdelar förändras på ett sätt som strider mot de allmänna

riktlinjerna för rationaliseringen.

En sådan talerätt bör enligt min mening anförtros åt överlantmätarna,

vilka ha det närmaste ansvaret för fastighetsbildningen. Överlantmätaren

lärer också vara den som har den bästa översikten över fastighetsbildningen

inom länet. Denna anordning med överlantmätarna som talesmän för det

allmänna synes enklare och förenad med mindre omgång än att, såsom i

vissa yttranden förordats, lägga befogenheten hos lantmäteristyrelsen.

Rätt att överklaga fastställelsebeslut torde därjämte böra tillkomma lantbruksnämnderna.

Dessa skola enligt vad jag tidigare anfört omhänderha den

statliga verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering och även medverka

vid utövningen av den jordpolitiska kontrollen beträffande nybildningen

av jordbruksfastigheter. Lantbruksnämnderna komma med hänsyn härtill

tydligen att få direkt intresse av att icke vid fastighetsbildningen de ur allmän

synpunkt uppställda villkoren för jorddelning åsidosättas eller att fastighetsbildningen

sker på ett sätt som kan förhindra eller fördröja verksamheten

för åstadkommande av en mera ändamålsenlig fastighetsindelning. Lantbruksnämnd

— vilken givetvis äger överklaga fastställelsebeslut i sådana fall då

lantbruksnämnden intager ställningen av sakägare och beslutet gått nämnden

emot — bör med hänsyn till det anförda tillerkännas rätt att fullfölja talan

mot varje fastställelsebeslut, som enligt nämndens mening står i strid mot

vad i lagen är stadgat angående sådan jorddelnings tillåtlighet.

Befogenheten för överlantmätare att överklaga fastställelsebeslut har förordats

främst i syfte att garantera, att de jordpolitiska villkoren vid avstyckning

bliva tillbörligen tillgodosedda. Klagorätten kan och bör emellertid även

användas, därest ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren icke skulle ha

tillräckligt beaktat frågan om avstycknings tillåtlighet ur plansynpunkt.

Av länsstyrelse meddelade fastställelsebeslut torde icke böra uteslutas från

överlantmätarens och lantbruksnämndens klagorätt. Sker avstyckning inom

stadsplane- eller byggnadsplaneområde, saknas väl i regel behov av denna

klagorätt. Enligt förslaget skall jordpolitisk kontroll i regel icke utövas inom

dylika områden utan fastställelseprövningen väsentligen taga sikte på avstyckningens

överensstämmelse med gällande plan, vilken fråga närmast

ankommer på länsstyrelsen att bedöma. Klagorätten kan emellertid bliva av

betydelse i fall då avstyckningen skett inom område, varest de jordpolitiska

villkoren även enligt förslaget skola tillämpas i full utsträckning, oaktat för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunol■ Maj.ts proposition nr 232.

197

området gäller viss plan. Jag har med hänsyn härtill icke ansett lämpligt att i

förslaget upptaga någon särskild undantagsbestämmelse beträffande fastställelsebeslut

som meddelats av länsstyrelse.

I enlighet med vad nu anförts har i 51 §, vilken i departementsförslaget

uppdelats i två moment, i tredje stycket under 1 mom. upptagits ett stadgande

av innebörd, att om fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning,

överlantmätaren och lantbruksnämnden äga överklaga beslutet. Till följd av

hänvisningen i 68 § (efter den 1 januari 1948 66 §) sista stycket blir denna

bestämmelse tillämplig jämväl å fastställelsebeslut som meddelats av länsstyrelse.

Det för närvarande i 51 § tredje stycket införda stadgandet om byggnadsnämnds

klagorätt har i departementsförslaget upptagits i samma stycke under

1 mom. Stadgandet har i samband därmed, i anslutning till de ändringar

som vidtagits i 3 kap. 2 § och 19 kap. 5 § beträffande skyldigheten

att underrätta byggnadsnämnden om sökt jorddelningsförrättning, omarbetats

så, att klagorätt enligt förslaget tillkommer byggnadsnämnd, då fastställelse

meddelats å jorddelningsförrättning inom ort, där enligt vad härom

är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov.

Den klagorätt som föreslagits skola tillkomma överlantmätare, lantbruksnämnd

och byggnadsnämnd torde även böra gälla då ägodelningsrätt eller,

vid avstyckning, länsstyrelse efter underställning meddelat tillstånd

till jorddelning. Såsom fastighetsbildningssakkunniga på tal om byggnadsnämnds

talerätt anfört, bör ett dylikt i underställningsmål meddelat tillståndsbeslut,

om det icke överklagats inom föreskriven tid, vara bindande,

såvitt angår den fråga som däri prövats. Rätt att överklaga beslut om fastställelse

å jorddelningsförrättning kan vid sådant förhållande lätt bliva

värdelös, om den ej kompletteras med rätt att överklaga domstolens respektive

länsstyrelsens i underställningsmål meddelade beslut om tillstånd till

jorddelningen. Stadgande härom har upptagits såsom ett andra moment under

51 §.

(52 §.)

Enligt första stycket i förevarande lagrum äger förrättningslantmätaren

klaga över vägran att fastställa jorddelningsförrättning, under förutsättning

att besvär icke blivit anförda mot beslutet. Beträffande denna talerätt ha fastighetsbildningssakkunniga

uttalat, att grunden därtill icke gärna kunde vara

annan än att man ansett lantmätaren representera sakägarna och således

utgått från att dessa delade hans önskan om ändring i det beslut han överklagade.

Enligt de sakkunnigas uppfattning vore ett dylikt självtaget ombudsmannaskap

i fall, då de verkliga intressenterna ej vore oförmögna att själva

föra sin talan, något lika säreget som olämpligt. Det vore att märka, att lantmätare

kunde begagna sin ifrågavarande talerätt även i fall då sakägare eller

t. o. m. samtliga sakägare vore nöjda med beslutet. Man syntes därför här

som eljest böra följa principen, att rätt att föra talan mot ett beslut tillkomme

opaginerad Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Departements
chefen.

blott den som hade eller representerade ett intresse som berördes av detsamma,

samt följaktligen avskaffa lantmätarens ifrågavarande talerätt. Däremot borde

denne naturligtvis kunna överklaga sådant beslut, som omförmäldes i paragrafens

andra stycke och som innebure en förpliktelse för honom att gälda

kostnad eller utföra arbete utan ersättning.

I fråga om avskaffandet av förrättningslantmätarens rätt att klaga över

vägrad fastställelse har Svea hovrätt uttalat, att hovrätten med stöd av vunnen

erfarenhet anslöte sig till detta förslag. Även överlantmätaren i Stockholms lån

har uttalat sin tillfredsställelse med förslaget på denna punkt.

Å andra sidan ha flera myndigheter ansett, att lantmätarens ifrågavax-ande

besvärsrätt borde lämnas obeskuren. Ägodelningsdomaren i Ångermanlands

norra domsaga förmenar, att en driftig lantmätare kunde för sin verksamhet

ha stort intresse av att få ett för framtiden vägledande prejudikat. Detta

behov bleve större ju mera svårbedömliga de jordpolitiska frågorna bleve.

Lantmätaren kunde här tillvarataga ett helt annat intresse än den enskilde

sakägaren, och något missbruk av klagorätten syntes ej vara att befara. Även

länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att lantmätarens besvärsrätt borde

lämnas obeskuren. Liknande synpunkter ha anförts av överlantmåtarna i

Skaraborgs och Jämtlands län ävensom av Jämtlands läns lantmätareförening,

överlantmätaren i Västerbottens län och Sveriges lantmätareförening ha icke

funnit de i betänkandet anförda skälen för avskaffande av lantmätarens besvärsrätt

bärande. Denna rätt borde icke fråntagas dem med mindre påvisbara

väsentliga olägenheter av anordningen förelåge.

Det synes mig icke föreligga tillräcklig anledning att i detta sammanhang

upphäva stadgandet i 52 § första stycket rörande lantmätarens rätt att överklaga

beslut, varigenom fastställelse av förrättning vägrats.

59 §.

Andra stycket av denna paragraf torde böra ändras på samma sätt som förordats

i fråga om 38 §.

66 §.

I förevarande paragraf, som för närvarande har nummer 68. torde tredje

stycket böra ändras på samma sätt som föreslagits beträffande 42 § fjärde

stycket.

Övergångsbestämmelser.

Fastighetsbildningssakkunniga ha föreslagit vissa övergångsbestämmelser

rörande handläggningen av förrättning som sökts före den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Vidare innehålla de av fastighetsbildningssakkunniga

föreslagna övergångsbestämmelserna bl. a., att avstyckningsplan tills vidare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

199

må godkännas av länsstyrelsen. Ändring av befintlig avstyckningsplan förutsättes

kunna ske enligt förut gällande bestämmelser. Beträffande motiveringen

må hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 253 och 254.

Stadsplaneutredningen har för sin del ansett, att det efter genomförandet

av utredningens förslag ej längre vore skäl att tillåta upprättandet av ny

avstyckningsplan. Ändring av befintlig avstyckningsplan borde däremot få

ske, dock endast om ändringen ej avsåge planens grunddrag och ej heller

innefattade väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Stadgande

därom har av stadsplaneutredningen införts i utredningens förslag

till övergångsbestämmelser. Beträffande motiven se stadsplaneutredningens

betänkande s. 591—593.

Angående stadsplaneutredningens förslag att befintlig avstyckningsplan

skulle få ändras endast om det vore fråga om mindre väsentliga ändringar

ha fastighetsbildningssakkunniga i sitt yttrande över stadsplaneutredningens

betänkande uttalat, att motivet till denna inskränkning syntes vara, att om

mera väsentliga ändringar erfordrades, avstyckningsplanen regelmässig borde

ersättas med byggnadsplan. Detta skäl vore emellertid icke bärande.

Länsstyrelsen borde kunna förväntas förordna om byggnadsplan, när sådan

erfordrades, jämväl utan att möjligheten att ändra avstyckningsplanen begränsades.

Skillnaden mellan mera och mindre väsentliga ändringar vore

för övrigt flytande. Någon inskränkning i länsstyrelsens rätt att med markägarens

medgivande vid behov ändra godkänd avstyckningsplan och att

framtvinga dylik ändring genom avstvckningsförbud borde fördenskull ej

föreskrivas. Rättigheten finge då större värde men behövde icke särskilt

regleras utan följde utan vidare av bestämmelserna om avstyckningsförbuden.

Länsarkitekten i Kalmar län har därjämte ansett förenkling önskvärd

av förfarandet vid ändring av avstyckningsplan.

Det i 21 kap. 51 § föreslagna stadgandet om klagorätt för lantbruksnämn- Departementsden

torde böra träda i kraft den 1 juli 1948, då lantbruksnämnderna enligt ^fen.

vad chefen för jordbruksdepartementet uttalat i förenämnda lagrådsremiss

skola träda i verksamhet. Lagändringarna i övrigt torde böra träda i kraft

den 1 januari 1948 eller samtidigt som den nya byggnadslagstiftningen, med

vilken förevarande lagstiftning liar ett nära samband, övergångstiden lärer

för övrigt icke kunna sättas kortare med hänsyn till att tillämpningen av de

nya bestämmelserna förutsätter vissa förberedelser, såsom auktorisering av

förrättningsmän inom vissa samhällen och andra orter.

Beträffande avstyckningsförrättningar som påbörjats före den 1 januari

1948 ha fastighetsbildningssakkunniga förordat, att alla ärenden däri ansökan

gjorts redan före lagens ikraftträdande borde behandlas enligt den äldre rättens

regler. Vad anginge de jordpolitiska villkoren förelåge emellertid ett

starkt intresse ur det allmännas synpunkt, att den nya lagen kunde tillämpas

även på redan inledda förfaranden. Man borde därför i detta hänseende icke

frångå den ståndpunkt till frågan som man intagit vid 1937 års ändringar i de

opaginerad Kontrollera mot PDF

200

Kungi. Mcij:ts proposition nr 232.

jordpolitiska reglerna. De nya bestämmelserna om avstycknings tillåtlighet

borde sålunda vinna tillämpning, såframt förrättningen ej fortskridit så

långt, att utlåtande rörande tillstånd till avstyckning avgivits före lagändringarnas

ikraftträdande. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har icke föranlett

någon erinran i de avgivna yttrandena och torde vara lämpligt.

Fastighetsbildningssakkunniga ha ansett en särskild övergångsbestämmelse

behövlig beträffande den i 9 kap. 7 § föreslagna ändringen i fråga

om rätten att ingå förening vid servitutsutbrytning och i sådant hänseende

föreslagit, att vad tidigare stadgats rörande sådan förening fortfarande

skulle tillämpas, där förening ingåtts innan nya lagen trätt i kraft. Av vad

jag i samband med behandlingen av nämnda lagrum anfört, torde emellertid

framgå, att innebörden av den där föreslagna ändringen endast får anses

vara att bringa lagrummet i överensstämmelse med den ståndpunkt gällande

rätt intager till frågan om servitutshavares rätt att genom förening

förfoga över servitut. Det är, vad angår servitut som avses i 7 a § servitutslagen,

redan för närvarande icke tillåtet att genom förening medgiva, att

servitutet må helt eller delvis upphöra att gälla. Vid detta förhållande lärer

det icke vara erforderligt att meddela särskild övergångsbestämmelse till

ifrågavarande lagrum.

I fråga om behörighet för annan än lantmätare att verkställa vissa avstyckningar

bör såsom förut nämnts (under 19 kap. 5 §) område med god

känd avstyckningsplan likställas med byggnadsplaneområde. Detta medför

enligt 21 kap. 68 § (efter den 1 januari 1948 66 §) också, att länsstyrelsen

blir fastställelsemyndighet inom avstyckningsplaneområden. Vidare bör avstyckningsplan

jämställas med byggnadsplan i de hänseenden varom förmäles

i 19 kap. 13 § under 2—4 mom.

Såsom stadsplaneutredningen förordat, torde nya avstyckningsplaner icke

böra få godkännas efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Vad åter

angår den av stadsplaneutredningen och fastighetsbildningssakkunniga

diskuterade frågan, i vad mån ändring av avstyckningsplan skall tillåtas,

torde övervägande praktiska skäl tala för att ändring av avstyckningsplan bör

medgivas, även om ändringen är väsentlig. Uttryckliga regler rörande ändring

av avstyckningsplan saknas i nuvarande lag, vilket ej hindrar att ändring

ansetts kunna ske med tillämpning av bestämmelserna rörande tillkomsten

av ny avstyckningsplan. Samma förfaringssätt lärer böra användas

vid ändring av avstyckningsplan även efter den nya lagens ikraftträdande.

Bestämmelser i nu angivna hänseenden ha intagits i övergångsbestämmelserna.

Förbud som enligt äldre lag meddelats mot avstyckning inom vissa områden

torde böra gälla även efter den nya lagens ikraftträdande. Länsstyrelsens

rätt enligt 19 kap. 13 § 3 mom. andra stycket att i viss utsträckning

överlåta sin beslutanderätt i avstyckningsärenden till länsarkitekten torde

böra gälla även i fråga om dylika äldre förbud. Särskilda bestämmelser i

dessa hänseenden torde dock ej vara erforderliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

201

Följ dförfattningar.

Förslag angående ändrad lydelse av 25 § lagen med särskilda bestämmelser

om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Den här föreslagna ändringen påkallas för att åstadkomma överensstämmelse

med departementsförslagets regler om nybildad fastighets beskaffenhet.

Någon närmare motivering för den omredigering som vidtagits torde icke

tarvas. Anmärkas må dock, att om lagrummet göres tillämpligt på styckningsdel,

det icke blir erforderligt att såsom skett i gällande lag uppställa

särskilda regler för den avstyckade ägovidden och för stamfastigheten.

Förslag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad.

2 KAP.

5 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse skall

kallelse till tomtmätning ske minst åtta dagar före förrättningen. För att

möjliggöra en snabbare handläggning i vissa fall har stadsplaneutredningen

föreslagit sådan ändring av bestämmelsen, att tomtmätning får äga rum

oaktat kallelse ej utfärdats, såframt sakägarna ändock inställt sig. Utredningen

har erinrat, att detta gällde vid avstyckning enligt 5 kap. 3 § fastighetsbildningslagen

och 19 kap. 7 § jorddelningslagen.

Beträffande förevarande lagrum har överlantmätaren i Östergötlands län

framställt önskemål om minskning av kallelsetiden till fem dagar och vidare

ansett det icke vara erforderligt, att sakägare bevisligen underrättades om

förrättningen och tiden därför. Det syntes vara tillräckligt, att kallelsen tillsändes

sakägare med rekommenderat brev, möjligen i förening med mottagningsbevis.

Stadsplaneutredningens förslag, att tomtmätning må ske utan hinder av Departementsatt

kallelse ej utfärdats, därest sakägarna likväl inställa sig vid förrättningen, chefen.

har icke föranlett någon anmärkning och torde vara lämpligt. De i ett yttrande

framställda önskemålen är jag icke nu beredd att pröva.

10 §.

För närvarande är tiden för klagan över verkställd tomtmätning trettio

dagar. Stadsplaneutredningen har ansett, att denna tid utan olägenhet kunde

minskas till tjugu dagar. Enligt stadsplaneutredningens mening kunde likväl

den tid, inom vilken karta och protokoll skall utgivas till sakägare vid tomtmätning,

bibehållas vid nu stadgade fjorton dagar. Sakägarna erhölle därigenom

trots den föreslagna förkortningen av besvärstiden möjlighet att taga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

del av karta och protokoll rörande förrättningen i god tid före besvärstidens

utgång.

Gentemot vad stadsplaneutredningen sålunda uttalat har överlantmätaren

i Västerbottens län gjort gällande, att tomtmätningsprotokoll borde liksom

protokoll vid avstyckning utlämnas till sökanden vid slutsammanträdet.

Den tidsvinst som kan uppstå genom den föreslagna minskningen av klagotiden

torde i fall av brådskande natur icke sakna betydelse. Stadsplaneutredningens

förslag på denna punkt synes därför böra godtagas. Att med

hänsyn till denna förkortning av besvärstiden ålägga förrättningsmannen

att redan vid slutsammanträdet utlämna protokoll och karta över förrättningen

torde knappast vara erforderligt.

15 §.

Enligt denna paragraf skall vad i 2 kap. är föreskrivet om tomtmätning

och gränsbestämning i stad även gälla för samhälle på landet, varest finnes

tomtindelning såsom i stad. I sådant samhälle skall således tomtmätning och

bestämmande av tomtgräns utan sammanhang med tomtmätning förrättas av

en i samhällets tjänst anställd mätningsman eller, om särskild mätningsman

ej finnes anställd, av förrättningsman för tomtmätning som förordnats av

länsstyrelsen. Konceptakten skall förvaras hos byggnadsnämnden. Inom annat

område på landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad, skall enligt

andra stycket av förevarande lagrum länsstyrelsen på ansökan av tomtens

ägare förordna förrättningsman att verkställa förrättningen. I dylikt fall

skall konceptakten rörande förrättningen redovisas till lantmäterikontoret i

länet.

Enligt förslaget till ny byggnadslagstiftning skall stadsplan kunna upprättas

för område å landet utan att området skall utgöra municipalsamhälle.

Dylikt område under stadsplan torde i nu förevarande hänseenden böra

behandlas på samma sätt som enligt lagrummets första stycke gäller för

samhälle på landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad. Tomtmätning

bör alltså där verkställas av särskild i kommunens tjänst anställd mätningsman

eller, där sådan ej finnes, av lantmätare eller annan behörig person

som förordnats av länsstyrelsen att tills vidare tjänstgöra som förrättningsman

för tomtmätning. Vidare bör gälla, att konceptakten rörande verkställd

tomtmätning redovisas till byggnadsnämnden.

Nämnas må att bestämmelserna i paragrafens andra stycke om annat område

på landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad, avse sådant område

för vilket fastställts byggnadsplan enligt föreskrifterna i avdelning III

av nu gällande stadsplanelag. Enligt den nya byggnadslagen skall tomtindelning

ej kunna fastställas för område som lagts under byggnadsplan; faslig - hetsdelning skall där i stället ske genom avstyckning eller laga skifte. Då

opaginerad Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

emellertid mätning av tomt som bildas enligt redan fastställd tomtindelning

jämväl framdeles bör få ske enligt hittills gällande bestämmelser, bör andra

stycket kvarstå i oförändrat skick.

5 KAP.

Såsom nämnts i den allmänna motiveringen till förslaget om ändring i jorddelningslagen

har jag förordat, att de i 19 kap. 1 § samma lag meddelade bestämmelserna

om avstyckningsplan fa utgå ur lagen. I överensstämmelse härmed

torde bestämmelserna i 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen om avstyckningsplan

i stad böra upphävas.

Revisionen av planlagstiftningen medför också, att de i 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen

meddelade föreskrifterna om iakttagande vid avstyckningsförrättning

av gällande planer och andra byggnadsbestämmelser icke

kunna bibehållas i oförändrat skick. Dessa föreskrifter ha därför omarbetats

1 huvudsaklig överensstämmelse med de föreslagna stadgandena i 19 kap.

13 § 2—4 mom. jorddelningslagen, varvid de nya bestämmelserna i fastighetsbildningslagen

upptagits under tre moment i 5 kap. 8 §. Beträffande skälen

för de föreslagna nya bestämmelserna kan jag hänvisa till motiveringen

för nämnda lagrum i jorddelningslagen. Jag vill därutöver framhålla,

att jag ansett lämpligt föreskriva, att förbud mot avstyckning utan särskilt

tillstånd samt andra anvisningar rörande tillämpningen av föreskrifterna i

2 mom. av 5 kap. 8 § skola meddelas av länsstyrelsen och icke av magistraten.

Enligt förslaget till bvggnadslag ankommer det på länsstyrelsen att öva tillsyn

över planläggning och byggnadsväsende, och det åligger länsstyrelsen att

fastställa byggnadsplan och utomplansbestämmelser såväl i stad som på landet.

Det torde med hänsyn härtill vara mest ändamålsenligt att den i nämnda

moment åsyftade kontrollen över avstyckningsverksamheten utövas av länsstyrelsen.

6 KAP.

8 och 9 §§.

Dessa paragrafer ha ändrats så, att vad nu stadgas om stomplan i stället

skall gälla fastställd generalplan. Jag vill emellertid erinra, att enligt 161 §

i förslaget till byggnadslag skall beträffande stomplan, som fastställts före

den föreslagna lagens ikraftträdande, tillämpas vad om fastställd generalplan

är stadgat. 9 § i förevarande kap. har dessutom jämkats till överensstämmelse

med 5 kap. 8 § 1 mom. i departementsförslaget.

I yttranden över stadsplaneutredningens betänkande ha framställts önskemål

om ändringar i skilda hänseenden av reglerna om ägoutbyte enligt fastighetsbildningslagen.

Det synes emellertid icke lämpligt att i detta sammanhang

upptaga dessa yrkanden till prövning, utan torde därmed böra

anstå till den översyn av fastighetsbildningslagen som ankommer på fastighetsbildningssaklcunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

204

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

13 §.

I andra stycket av förevarande paragraf har föreslagits, att byggnadsnämnden

skall äga föra talan, icke blott såsom gällande lag stadgar mot

fastställelsebeslut, utan även mot beslut varigenom tillstånd till laga skifte

meddelats efter underställning. Beträffande skälen för en sådan utvidgning

av klagorätten må hänvisas till motiveringen för motsvarande stadgande i

21 kap. 51 § 2 mom. i jorddelningslagen.

7 KAP.

1 §■

Stadsplaneutredningen har ansett, att i fastighetsregistret borde anmärkas

ej blott sådana planer och bebyggelsereglerande bestämmelser, varom för

närvarande förmäles i förevarande lagrum, utan jämväl förordnande enligt

14, 143, 144 eller 146 § i utredningens förslag till byggnadslag. Föreskrift

härom har av stadsplaneutredningen föreslagits skola intagas i förevarande

paragraf.

De av stadsplaneutredningen omförmälda förordnandena motsvaras i departementsförslaget

till byggnadslag av fastställelse å generalplan samt förordnanden

som av Kungl. Maj:t meddelats enligt 86, 87 och 88 §§ byggnadslagen.

Mot stadsplaneutredningens förslag om anmärkande i fastighetsregistret

av dylikt beslut har icke framställts någon anmärkning i de avgivna yttrandena,

och någon erinran häremot torde ej heller vara att göra. Det synes

emellertid icke erforderligt att särskilt nämna paragraferna i fråga. I fastighetsregistret

torde även böra anmärkas byggnadsplan som av länsstyrelsen

fastställts för visst område.

Övergångsbestämmelser.

De föreslagna ändringarna i fastighetsbildningslagen böra träda i kraft den

1 januari 1948.

I redan anhängiggjorda ärenden torde äldre lag böra tillämpas, därest ansökan

om förrättning gjorts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Enligt övergångsbestämmelserna till förslaget om ändring i jorddelningslagen

skall avstyckningsplan som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande

vara att jämställa med byggnadsplan i så måtto att reglerna om iakttagande

av byggnadsplan vid avstyckningsförrättning skola äga motsvarande

tillämpning å avstyckningsplan. Vidare är där föreskrivet, att ändring av

avstyckningsplan må verkställas på sätt förut skett. Motsvarande stadganden

torde böra intagas i övergångsbestämmelserna till förevarande förslag om

ändring i fastighetsbildningslagen, därvid dock bestämmelsen om iakttagande

av äldre avstyckningsplan, som ju hädanefter skall vara byggnadsreglerande,

bör gälla även vid andra förrättningar än avstyckning.

Enligt 5 kap. 8 a § gällande avstyckningsförbud torde böra lända till efterrättelse

jämväl efter nya lagens ikraftträdande, därvid dock länsstyrelsen

för framtiden bör vara dispensmyndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

205

Förslag angående ändrad lydelse av 18 § lagen om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

De nya bestämmelser som föreslagits skola ingå i jorddelningslagen och

fastighetsbildningslagen torde föranleda ändring i ensittarlagen endast såvitt

angår 18 §.

Beträffande fastställelse å avskiljande av inlöst område hänvisas i femte

stycket av denna paragraf i fråga om område i stad eller annat samhälle,

för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna,

bland annat till 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen och i sjätte

stycket av samma paragraf i fråga om annat område bland annat till 19

kap. 2 § samt 13 § andra, tredje, fjärde och femte styckena jorddelningslagen.

I förslaget till ändring i sistnämnda lag har innehållet i 19 kap. 2 §

överförts till 1 § andra stycket och 13 § omarbetats, varvid de nuvarande

bestämmelserna i paragrafens andra, tredje och fjärde stycken ersatts med

nya föreskrifter, vilka upptagits under 2 mom. av 13 §. Hänvisningen i ensittarlagen

bör alltså, såvitt angår jorddelningslagen, ändras att avse 19 kap.

1 § andra stycket och 13 § 2 mom. Någon motsvarighet till det nuvarande

stadgandet i 13 § femte stycket finnes icke i departementsförslaget i vidare

mån än att i övergångsbestämmelserna till de i jorddelningslagen föreslagna

ändringarna föreskrivits, att vad i 19 kap. 13 § 2—4 mom. stadgas rörande

byggnadsplan skall äga motsvarande tillämpning a avstyckningsplan som

godkänts enligt äldre lag. Härav följer, att om i ensittarlagen hänvisning intages

till 19 kap. 13 § 2 mom., det däri uppställda förbudet mot avstyckning

som motverkar fastställd plan även kommer att gälla vid inlösen enligt ensittarlagen

av mark, som är belägen inom område för vilket avstyckningsplan

godkänts.

I fastighetsbildningslagen har 5 kap. 8 § föreslagits ändrad, därvid de nya

stadganden som motsvara de nuvarande bestämmelserna om iakttagande av

gällande planer och bestämmelser upptagits under 1 mom. samma paragraf.

Hänvisningen i 18 § femte stycket ensittarlagen bör därför begränsas att avse

endast detta moment av sagda lagrum.

Sista punkten av 18 § sjätte stycket ensittarlagen har i sakkunnigförslaget

underkastats viss jämkning. Jag har dock ej funnit skäl att upptaga detta

ändringsförslag. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet,

2) lag angående ändrad lydelse av 25 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)

med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län,

opaginerad Kontrollera mot PDF

20G

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad, samt

4) lag angående ändrad lydelse av IS § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

207

Förslag

till

Lag

angåeude ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet.

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. 2 §, 9 kap. 7 §, 19 kap. 1—5, 11, 12,

13, 16, 18 och 19 §§, 20 kap. 10 § samt 21 kap. 38, 42, 51, 59 och 66 §§ lagen

den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels ock att 19 kap. 26 §2 samma lag skall upphöra att

gälla.

3 KAP.

2 §•

Finner lantmätaren---denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele lantmätaren underrättelse om förordnandet,

och åligge det lantmätaren att, därest underrättelsen om skiftet icke

innehållit uppgift om tid och ställe för första sammanträdet, därom genom

tjänsteskrivelse underrätta ombudet snarast möjligt och, där så ske kan,

minst fjorton dagar före sammanträdet. Skall laga skifte äga rum inom ort,

där enligt vad härom är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

har lantmätaren att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden

om tid och ställe för första sammanträdet.

9 KAP.

7 §•

I vederlag----rättigheten innebär.

Där för---till efterrättelse.

1 Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 § SFS 1942: 352; 3, 11 och 12 §§ SFS 1937: 164;

5 och 13 §§ SFS 1931: 144 och 16 § SFS 1940: 101, ävensom beträffande 21 kap. 51 § SFS

1935: 236; 42 § SFS 1937: 164 samt 38, 59, och 66 §§ SFS 1946: 827.

2 Senaste lydelse se SFS 1937: 164.

opaginerad Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

19 KAP.

1 §■

Från fastighet---äga rum.

Avstyckning vare tillåten såväl av mark, som genom laga delning utbrutits

för viss fastighet, som ock av mark, som är samfälld för flera fastigheter.

Mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, må ej avstyckas, med

mindre sämjedelningen kommit till stånd före den 1 januari 1928; i sådant

fall må genom avstyckning avskiljas högst en femtedel av nämnda mark.

Vad i detta kapitel är stadgat om styckningsdel skall gälla, förutom del

som avstyckas, jämväl stamfastigheten. Är fråga om avstyckning av mark,

som är samfälld för flera fastigheter, avses med stamfastighet envar av sistnämnda

fastigheter i dess sammansättning efter avstyckningen.

2 §•

I ärende rörande avstyckning skall utredas, för vilket ändamål envar av

siyckningsdelarna är avsedd.

Varje styckningsdel skall till omfång och beskaffenhet i övrigt samt med

hänsyn till belägenheten vara sådan, att den för sig eller, om den är avsedd

att i samband med avstyckningen sammanläggas med annan mark, tillsammans

med denna bildar fastighet som är varaktigt lämpad för sitt ändamål;

dock må mark, som i och för sig eller efter sammanläggning med annan

mark bildar en lämplig fastighet, avstyckas från fastighet som redan förut

är mindre väi lämpad för sitt ändamål, om denna ej undergår försämring av

någon betydelse.

Kan det avsedda sättet för styckningsdels användning icke antagas bliva

genomfört inom nära förestående tid och därefter stadigvarande tillämpat,

må avstyckning ej äga rum. 3

3 §•

1 mom. Avstyckning från jordbruksfastighet må ej äga rum, om ändringen

i fastighetsindelningen medför men av någon betydelse för jordbruksnäringen.

Sker avstyckningen för jordbruksändamål, fordras, att ändringen i

fastighetsindelningen kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel som

överväger med delningen förenade olägenheter.

I ort, där det i allmänhet på grund av natur- och näringsförhållandena

förutsättes, att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk,

har skog till husbehov eller jämväl såsom stöd åt jordbruket, skall vid tillämpning

av första stycket såsom menligt för jordbruksnäringen anses, att

skogsmark skiljes från odlad jord, utan så är att skogsmarken tillägges jordbruksfastighet

eller med hänsyn till skogstillgången i orten prövas icke behöva

bibehållas vid jordbruket därstädes.

Vad i detta moment sägs utgör ej hinder mot avstyckning av skogsmark i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

209

enlighet med tillstånd, som Konungen meddelat jämlikt lagen angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

2 mom. Vid bedömande, hur jordbruksfastighet bör vara beskaffad, skall

särskilt iakttagas följande.

1. För att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, må

anses lämpad för sitt ändamål erfordras, att den varaktigt kan giva brukaren

och hans familj tillfredsställande bärgning. Fastigheten skall sålunda,

allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art, rymma för jordbruket erforderlig

inrösningsjord så ock därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång,

såsom skogbärande mark eller fiskevatten.

Avstyckning, som i förening med sammanläggning är ägnad att varaktigt

giva brukaren av den nybildade fastigheten en mera tillfredsställande bärgning

än förut, må dock, där ej någon för sitt ändamål varaktigt lämpad fastighet

undergår försämring av någon betydelse och ej heller eljest en mera

ändamålsenlig fastighetsindelning motverkas, äga rum, även om den nybildade

fastigheten ej är fullt lämplig.

2. Är fastighet, som avses under 1, belägen i ort, varom ovan förmäles i

1 mom. andra stycket, skall den för att anses lämpad för sitt ändamål erbjuda

tillgång till skog i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden

anses erforderlig för jordbruk av den storlek varom fråga är, utan

så är att fastigheten uppenbarligen ej har behov av sådan skogstillgång.

3. Fastighet, som ej kan giva brukaren och hans familj mer än ett mindre

bidrag till deras försörjning, må anses lämpad såsom stödjordbruk, om det

med hänsyn till ortens förhållanden kan antagas, att han kan varaktigt erhålla

en tillfredsställande bärgning huvudsakligen genom kroppsarbete i annans

tjänst eller genom hantverk, hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig

verksamhet.

Vad i 1 mom. stadgas utgör ej hinder mot avstyckning för bildande av

stödjordbruk, som är till gagn ur allmän synpunkt.

4. Föreligger behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för ändamålet

lämpad inrösningsjord, om behovet ej är annorledes betryggande

tillgodosett.

3 mom. Mark, som är avsedd för skogsbruk, må ej uppdelas på olika fastigheter

så, att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen märkligt försämras,

med mindre åtgärden prövas erforderlig för ändring i fastighetsindelningen

som främjar jordbruksnäringen.

4 mom. Avstyckning, som i något hänseende innebär avsteg från vad i 2

eller 3 mom. sägs, må det oaktat äga rum, om den kan anses oundgängligen

erforderlig för att i annat hänseende vinna en i jämförelse med olägenheterna

av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen. 4

4 g.

Inom område, som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd

byggnadsplan, skall vad i 2 och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder mot avstyckning

som överensstämmer med planen.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 232.

It

opaginerad Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Alaj.ts proposition nr 232.

Föreligger eljest behov av bostadslägenheter eller av plats för industriell,

kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller för annat därmed

jämförligt ändamål och är fastighets delning i sådant fall till gagn jämväl ur

allmän synpunkt, må ock avstyckning äga rum, ändå att, enligt vad i 2 och

3 §§ stadgas, hinder eljest skolat möta med hänsyn till återstående styckningsdels

beskaffenhet, jordbruksnäringen eller skogsbruket. Härvid skall dock

iakttagas, att avstyckningen icke medför större olägenhet med avseende å

bestående fastighetsindelning än som är nödigt; och må i intet fall avsteg

från kraven på styckningsdels beskaffenhet äga rum, om ändamålet med avstyckningen

kan utan synnerlig olägenhet tillgodoses på annat lämpligt sätt.

5 §■

De för---annorlunda stadgat.

Avstyckning för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell

anläggning eller i liknande syfte inom samhälle, där byggnadslagens bestämmelser

för stad äga tillämpning, samt inom annat område, för vilket

stadsplan eller byggnadsplan fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats att

stadsplan skall upprättas, må företagas även av annan än lantmätare, såvida

lantmäteristyrelsen förklarat honom skickad för uppgiften; och gälle därvid

om sådan förrättningsman vad i denna lag om lantmätare är stadgat. Sådan

behörighet må ej meddelas annan än den som må innehava befattning såsom

mätningsman i stad. Behörigheten må av lantmäteristyrelsen begränsas till

att avse viss del av riket så ock återkallas, när skäl föreligger därtill.

Skall avstyckning äga rum inom ort, där enligt vad härom är stadgat

skyldighet föreligger att söka byggnadslov, har förrättningsmannen att minst

åtta dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för förrättningen.

11 §.

Fastighets ägor skola såvitt möjligt ligga i ett sammanhang och hava så

regelbunden och för ändamålet lämplig form som förhållandena medgiva,

med hänsyn tagen jämväl till väg- och vattenavledningssystemen.

12 §.

Avstyckning skall---nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd

skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriföirättning

avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten

och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som

tillkomma stamfastigheten; dock må, där någon styckningsdel skall utgöra

eller tillhöra jordbruksfastighet, andel i allmänning eller därmed jämförlig

samfällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, icke tillfalla fastighet

som ej är avsedd för jordbnik.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

sådan fastighet.

---fastighetens ägare.

211

För de---

Avsättande av —

13 §.

1 mom. Inom område, som ingår i tomtindelning, må avstyckning ej äga

rum.

2 mom. Avstyckning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser

med avseende å markens bebyggande gälla, må ej verkställas så, att områdets

ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest

motverkas; dock må Konungens befallningshavande medgiva undantag, när

särskilda skäl äro därtill.

Inom område, för vilket regionplan fastställts, skall ock denna beaktas.

3 mom. Har inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är sådan

bebyggelse att vänta inom nära förestående tid eller kan eljest avstyckning

av flera lägenheter framdeles förväntas, må, innan stadsplan eller byggnadsplan

blivit fastställd, avstyckning icke verkställas så, att områdets ändamålsenliga

bebyggande försvåras eller lämplig planläggning av området eljest

motverkas, och skall förty utom annat iakttagas, att vägar och allmänna

platser kunna anordnas när behov därav uppkommer. Finnes fast fomlämning,

skall därtill hörande område såvitt möjligt kunna avsättas till öppen

plats. Med avseende å tillämpningen i övrigt av vad i detta stycke stadgas

äger Konungens befallningshavande meddela de anvisningar som prövas erforderliga.

När fråga väckts om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan för visst

område eller om ändring av sådan plan, äger Konungens befallningshavande

i erforderlig utsträckning meddela förbud mot avstyckning inom området

utan Konungens befallningshavandes medgivande. I den mån så finnes lämpligt

äger Konungens befallningshavande bestämma, att avstyckning utan

hinder av förbud som nyss sagts må äga rum, därest länsarkitekten ej funnit

anledning till erinran däremot.

Anvisningar och förbud varom förmäles i detta moment skola lända till

efterrättelse utan hinder av förd klagan.

4 mom. Finner lantmätaren, att Konungens befallningshavandes medgivande

enligt vad i 2 eller 3 mom. sägs erfordras till avstyckning, skall han,

om sakägare yrkar det eller han eljest finner olämpligt att fortsätta förrättningen,

förklara denna vilande och insända handlingarna i ärendet till överlantmätaren,

som har att med eget yttrande anmäla det hos Konungens befallningshavande.

Samma lag vare, om lantmätaren eljest finner, att avstyckning

ej bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan

eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

16 §.

Med ledning —----må meddelas.

Det åligger —--eller icke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Ar fråga om avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor

att stamfastigheten ingår i sammanläggning, skall den utredning, som i andra

stycket sägs, avse jämväl sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt.

Förutsätter tillstånd till avstyckningen, att sammanläggning

äger rum. skall det angivas i det i samma stycke omförmälda utlåtandet.

18 §.

I fråga---motsvarande tillämpning.

Utan hinder därav att tillstånd meddelats till avstycknings utförande enligt

viss plan, må vid avstyckningens verkställande företagas mindre jämkningar

i planen, vilka icke stå i strid mot de allmänna förutsättningarna för

avstyckning. Påyrkas jämkning därutöver, varde heslut meddelat, att frågan

om avstyckning förfallit.

19 §•

Lantmätaren åligger att utmärka avstyckningen å karta. Därest ej sakägare

påfordrar upprättande av fullständig karta eller äldre karta, på sätt

i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas vid förrättningen, skall kartan

upptaga allenast vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka gränserna

för avstyckat område, för mark, som undantagits för gemensamt ändamål,

samt för den fastighet, från vilken avstyckningen sker, gränserna mellan

olika ägoslag inom denna fastighet samt byggnader, vägar, vattendrag och

dylikt. Inom avrösningsjord vare dock ej erforderligt att redovisa gränserna

för olika ägoslag, om sådan redovisning uppenbarligen saknar betydelse för

ärendets prövning.

Avstyckas mark---fullt bestämt.

Å kartan---särskild handling.

Ägomätning må -----är föreskrivet.

20 KAP.

10 §

På begäran---av jorden.

Sådant förordnande må jämväl meddelas på framställning av samhälle eller

kommun beträffande mark, som hör till samhället eller kommunen.

Med avseende---äga tillämpning.

21 KAP.

38 §.

Utskrift av —--tillställas förrättningslantmätaren.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten meddelat fastställelse å

jorddelningsförrättning eller tillstånd till jorddelning efter underställning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. ftlaj:ts proposition nr 232.

213

skall överlantmätaren ävensom, i fråga om förrättning inom ort där enligt

vad härom är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, byggnadsnämnden

utan dröjsmål underrättas om beslutet.

42 §.

Då talan —--mot förrättningen.

Avser mot---43 § stadgas.

Finnes i--— å förrättningen.

Har laga skifte ägt rum inom ort, där enligt vad härom är stadgat skyldighet

föreligger att söka byggnadslov, skall, där vid förrättningen sådant

påyrkats eller ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren eljest så prövar

nödigt, innan målet avgöres, yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga---om sammanläggningen.

51 §.

1 mom. Över beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning,

må klagan ej föras utom i fall varom nedan i detta moment sägs.

Har, efter det---— emot gått.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning, må

överklagas av överlantmätaren och lantbruksnämnden så ock, då förrättningen

ägt rum inom ort där enligt vad härom är stadgat skyldighet föreligger

att söka byggnadslov, av byggnadsnämnden.

2 mom. Enahanda klagorätt som enligt 1 mom. tillkommer överlantmätare,

lantbruksnämnd och byggnadsnämnd gälle i fråga om beslut, varigenom tillstånd

till jorddelning meddelats efter underställning.

59 §.

När hovrätten---tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning eller tillstånd

till jorddelning efter underställning, skall underrättelse om beslutet utan dröjsmål

meddelas överlantrnätaren ävensom, i fråga om förrättning inom ort

där enligt vad härom är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

byggnadsnämnden.

66 §.

I mål---av Konungens befallningshavande.

Är någon---är bestämt.

I mål rörande avstyckning inom ort, där enligt vad härom är stadgat

skyldighet föreligger att söka byggnadslov, skall, där vid förrättningen sådant

påyrkats eller Konungens befallningshavande eljest så prövar nödigt,

innan målet avgöres, yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga---särskilt stadgat.

Beträffande klagan---är bestämd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 1948; dock skall vad i 21 kap.

51 § är stadgat om lantbruksnämnds klagorätt ej gälla förrän från och med

den 1 juli 1948.

Har förrättning sökts före den 1 januari 1948, skall ärendet handläggas och

prövas jämlikt äldre lag; dock skall avstycknings tillåtlighet bedömas enligt

nya lagen, såframt ej före dess ikraftträdande utlåtande, varom i 19 kap. 16 §

sägs, meddelats jämlikt då gällande föreskrifter.

Med avseende å avstyckningsplan som vid denna lags ikraftträdande är

gällande skall vad i 19 kap. 5 § andra stycket och 13 § 2—4 mom. stadgas

rörande byggnadsplan äga motsvarande tillämpning. Ändring av avstyckningsplan

må verkställas på sätt förut skett.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

215

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 25 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med

särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 25 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser

om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län

skall erhålla följande ändrade lydelse.

25 §.

Finnes vid fråga om avstyckning inom by, vars heminägor ligga i storskifte,

grundad anledning antaga, att efter avstyckningen styckningsdel kommer

att ligga i sambruk med annan samma ägare eller hans make tillhörig

jord och jämte denna bilda en brukningsdel av beskaffenhet, som i 19 kap.

2 och 3 §§ lagen om delning av jord å landet sägs, må avstyckningen äga

rum utan villkor av sammanläggning, ändå att sådan erfordras enligt förstnämnda

paragraf.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948 men ej tillämpas i avstyckningsärende,

däri utlåtande rörande avstyckningens tillåtlighet avgivits

dessförinnan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag1

till

angående ändring i lagen

Lag

den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Härigenom förordnas, alt 2 kap. 5, 10 och 15 §§, 5 kap. 8 §, 6 kap. 8,

9 och 13 §§ samt 7 kap. 1 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 5 kap.

8 a §2 skall upphöra att gälla.

2 KAP.

5 §•

Förrättningsmannen åligger att om förrättningen och tiden därför minst

åtta dagar förut bevisligen underrätta ägare av såväl den tomt, som skall

mätas, som angränsande mark; kan ägare eller dess ombud ej med kallelse

träffas, har förrättningsmannen att ombesörja kallelses införande i den eller

de ortstidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas, minst

åtta dagar före förrättningen. Sedan förrättningen sålunda blivit kungjord,

må densamma icke uppehållas av sakägares utevaro. Utan hinder av att sakägare

ej blivit underrättad i nyss nämnd ordning, må förrättningen företagas,

därest han ändock infinner sig vid densamma.

I kallelse —--— för tomten.

Där fastighetsregister —--eller tomtbildningslängden.

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränsernas rätta

sträckning, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sakägarna förrättningen

i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den,

som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom tjugu dagar

därefter till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda

besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt, att de före

sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

Inom fjorton----framställt begäran.

Sedan utlåtandet---bestämda gränslinjerna.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 10 § SFS 1935: 237 och beträffande 2 kap. 15 g, 5

kap. 8 §, 6 kap. 8, 9 och 13 §§ samt 7 kap. 1 § SFS 1931: 143.

2 Senaste lydelse se SFS 1942: 353.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

217

15 §.

Vad i detta kapitel föreskrives för stad skall äga motsvarande tillämpning

inom annat samhälle, varest finnes tomtindelning såsom i stad, så ock

eljest inom område å landet, varest på grund av stadsplan finnes sådan tomtindelning.

I fråga----delar gälla.

5 KAP.

8§.

1 inom. Avstyckning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser

med avseende å markens bebyggande gälla, må ej verkställas så, att områdets

ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna

eljest motverkas; dock må Konungens befallningshavande medgiva undantag,

när särskilda skäl äro därtill.

Inom område, för vilket regionplan fastställts, skall ock denna beaktas.

2 mom. Har inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är sådan

bebyggelse att vänta inom nära förestående tid eller kan eljest avstyckning

av flera lägenheter framdeles förväntas, må, innan stadsplan eller byggnadsplan

blivit fastställd, avstyckning icke verkställas så, att områdets ändamålsenliga

bebyggande försvåras eller lämplig planläggning av området eljest

motverkas, och skall förty utom annat iakttagas, att vägar och allmänna

platser kunna anordnas när behov därav uppkommer. Finnes fast fornlämning,

skall därtill hörande område såvitt möjligt kunna avsättas till öppen

plats. Med avseende å tillämpningen i övrigt av vad i detta stycke stadgas

äger Konungens befallningshavande meddela de anvisningar som prövas erforderliga.

När fråga väckts om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan för visst

område eller om ändring av sådan plan, äger Konungens befallningshavande

i erforderlig utsträckning meddela förbud mot avstyckning inom området

utan Konungens befallningshavandes medgivande. I den mån så finnes lämpligt

äger Konungens befallningshavande bestämma, att avstyckning utan hinder

av förbud som nyss sagts må äga rum, därest stadsarkitekten ej funnit

anledning till erinran däremot.

Anvisningar och förbud varom förmäles i detta moment skola lända till

efterrättelse utan hinder av förd klagan.

3 mom. Finner förrättningsmannen, att Konungens befallningshavandes

medgivande enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs erfordras till avstyckning, skall

han, om sakägare yrkar det eller han eljest finner olämpligt att fortsätta förrättningen,

förklara denna vilande och insända handlingarna i ärendet till

magistraten, som har att med eget yttrande anmäla det hos Konungens befallningshavande.

Samma lag vare, om förrättningsmannen eljest finner, att

avstyckning ej bör äga ruin utan att fråga om upprättande av stadsplan eller

byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

6 KAP.

8 §•

Ägoutbyte må, utöver vad som följer av 1 §, ske jämväl där bestående

fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd generalplan, stadsplan

eller tomtindelning och sådan överensstämmelse utan någon delägares förfång

främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden---delägares förfång.

I fråga---motsvarande tillämpning.

9 §•

Inom område, för vilket finnes fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan

eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å markens

bebyggande gälla, må ägolott ej utläggas så, att områdets ändamålsenliga

bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas;

dock må Konungens befallningshavande medgiva undantag, när särskilda

skäl äro därtill.

Inom område, för vilket regionplan fastställts, skall ock denna beaktas.

13 §.

Innan förrättning--— från byggnadsnämnden.

Beslut, varigenom laga skifte blivit fastställt eller tillstånd därtill meddelats

efter underställning, må överklagas av byggnadsnämnden, som utan

dröjsmål skall erhålla del av beslutet. 7

7 KAP.

1 §•

För varje---inom staden.

Till fastighetsregistret---fastigheter enskilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning, att den jämväl innehåller uppgifter

om beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller

tomtindelning, om särskilda bestämmelser, som Konungen jämlikt äldre lag

meddelat med avseende å sättet för byggnadskvarters användande, ävensom

om andra byggnadsbestämmelser, så vitt de icke äro föremål för inteckning

efter vad om servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift om

deras anmärkande, så ock om huruvida område är att hänföra till gammal

eller ny stadsdel. Skola enligt fastställd generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

särskilda föreskrifter tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande inom område utom stadsplan eller har Konungen

eljest meddelat sådana föreskrifter, skall det anmärkas i stadsägoboken

eller bihang B vid de fastigheter eller områden beslutet angår. Vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

nyss är sagt galle ock, om i stadsplan finnas bestämmelser angående användandet

för visst ändamål av fastighet eller område, som är upptaget i stadsägoboken

eller nämnda bihang.

Föreskrift, som---särskilt fall.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Har förrättning sökts före nämnda dag, skall ärendet handläggas och prövas

jämlikt äldre lag.

Med avseende å avstyckningsplan som vid denna lags ikraftträdande är

gällande skall vad i 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 § stadgas rörande byggnadsplan

äga motsvarande tillämpning. Ändring av avstyckningsplan må verkställas

på sätt förut skett.

Förbud mot avstyckning, som vid lagens ikraftträdande gäller enligt 5 kap.

8 a §, skall lända till efterrättelse intill dess Konungens befallningshavande

annorlunda förordnar; dock skall ansökan om tillstånd prövas av Konungens

befallningshavande, där den ej inkommit till magistraten före nya lagens

ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

220

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om

rätt i vissa tall för nyltjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1

skall erhålla följande ändrade lydelse.

18 §.

I fråga--- — annorlunda stadgat.

Fullföljes talan — ---är stadgat.

Den i —--- beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

Är fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 §,

8 § 1 mom. och 12 § i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas

fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området

åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19

kap. 1 § andra stycket, 12 § första och tredje styckena, 13 § 2 mom. samt

20 § lagen om delning av jord å landet är stadgat. Har marken före den

1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må den dock avskiljas,

såframt densamma jämte annan mark, som avstyckats eller avsöndrats från

fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd. Inom de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län

må i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas, ändå att mera

ån hälften av ägovidden varder avskild.

Om beslut--— till Konungens befallningshavande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948 men ej tillämpas i fall,

då förrättningen sökts dessförinnan.

1 Senaste lydelse se SFS 1939: 74.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

221

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrade

bestämmelser angående sammanläggning av fastigheter.

Föredraganden anför följande.

Med skrivelse den 1 september 1944 avlämnade särskilt tillkallade sakkunniga,

de s. k. fastighetsbildningssakkunniga, betänkande med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord

å landet samt förslag till lag om sammanläggning av fastigheter å landet,

m. m. (SOU 1944:46). Sedan yttranden över betänkandet inkommit från

myndigheter och sammanslutningar samt ärendet varit föremål för överväganden

inom justitiedepartementet, anmälde jag, efter gemensam beredning

med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen, detsamma

i statsrådet den 17 januari 1947. Såsom jag därvid framhöll kunde

hela lagstiftningsärendet då icke på en gång behandlas; såvitt rörde sammanläggningslagen

och därmed sammanhängande frågor förklarade jag

mig framdeles skola återkomma. Jag anhåller nu att få upptaga ärendet i

denna del till behandling.

I mitt anförande i statsrådet den 17 januari 1947 lämnade jag inledningsvis

vissa upplysningar om tillkomsten av fastighetsbildningssakkunnigas förslag

samt omnämnde vilka myndigheter och sammanslutningar som yttrat

sig över förslaget. Jag torde nu kunna inskränka mig till alt åberopa det sålunda

anförda. Likaså får jag hänvisa till statsrådsprotokollet för nämnda

dag beträffande den närmare innebörden av de sakkunnigas förslag till ändrade

bestämmelser om avstyckning m. m. I detta sammanhang vill jag endast

erinra att förslagets huvudsyfte är att skapa betingelser för att vid delning

av jord jordbruksekonomiska synpunkter må kunna i större utsträckning

beaktas och olämplig jorddelning förhindras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

222

Kunffl. Maj.ts proposition nr 232.

Allmänna synpunkter.

De sakkunniga ha uttalat, att som sammanläggningsinstitutet hade sin

största praktiska betydelse i fall, då sammanläggning kombinerades med avstyckning,

samt sådan jorddelning ofta vore beroende av en dylik kombination,

en reform av reglerna om avstyckning icke borde företagas utan att

samtidigt lagen om sammanläggning underkastades saklig översyn. De avnämnda

reform påkallade ändringarna i sammanläggningslagen behövde måhända

icke bli så djupgående. Emellertid syntes det lämpligt att samtidigt

vidtaga vissa andra ändringar i denna lag, särskilt undanröja några mindre

behövliga legala hinder mot institutets begagnande, vilka vållade besvärligheter

i praxis och motverkade intresset att kunna genom sammanläggning

förbättra fastighetsindelningen. De sakkunnigas förslag i detta hänseende

borde dock icke uppfattas som om det åsyftade lösning av alla frågor om

sammanläggningsinstitutets reformering. Slutlig ståndpunkt hade t. ex. icke

tagits till det tvivelaktiga spörsmålet om möjlighet att tillåta sammanläggning

av makars fastigheter. De ändringar av systematisk eller eljest av redaktionell

natur, som ansetts lämpliga, medförde i förening med de sakliga nyheterna

en så pass genomgripande omvandling av gällande lags text, att förslaget

funnits böra erhålla formen av en helt ny lag.

I de sakkunnigas förslag till lag om sammanläggning av fastigheter å landet

angivas först institutets innebörd och rättsverkningar (1 och 2 §§), därefter

den lokala begränsningen av lagens tillämplighetsområde (3 §), villkoren

för sammanläggning i den mån de icke ansetts tillhöra frågan om institutets

innebörd (4—11 §§) samt slutligen reglerna om förfarandet (12—

19 §§).

Den viktigaste nyheten i förslaget kan anses ligga däri att — medan gällande

lag utgår från att möjligheten till sammanläggning skall vara begränsad

till fall, då fastigheterna med avseende å sättet för sin tillkomst stå i visst

förhållande till varandra — förslaget däremot principiellt medger institutets

användning beträffande fastigheter i allmänhet, oavsett deras

härkomst. De hittillsvarande bestämmelserna avse sålunda till största

delen att inskränka möjligheten att sammanlägga vad som tillhör skilda

ursprungliga skifteslag; sammanläggning över rågång är i allmänhet icke

tillåten. I förslaget ha några villkor med avseende å skifteslagsindelningen

icke upptagits.

I samband härmed kan nämnas att förslaget innefattar ökade möjligheter

att låta fastighet, som utgör andel i samfälld mark, ingå

i sammanläggning.

Vid sidan av de nya reglerna beträffande frågan, vilka fastigheter som

överhuvud kunna komma i fråga till sammanläggning med varandra, torde

som den mest betydande nyheten i förslaget kunna betecknas dess bestämmelser

om sammanläggnings beroende av gravationsförhållandena.

I sådant hänseende innebär förslaget bland annat eftergi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

223

vande av gällande lags krav att medgivande till sammanläggning måste föreligga

från innehavare av särinteckning med sämre rätt än gemensamma inteckningar

i fastigheterna. De sakkunniga ha därjämte ansett det möjligt

att tillmötesgå det gamla önskemålet, att inteckningar för servitut och därmed

jämförliga rättigheter icke skola kunna, såsom andra inteckningar,

hindra sammanläggning, och förslaget innehåller därför ett stadgande alt,

vid bedömande av sammanläggnings tillåtlighet ur gravationssynpunkt, avseende

icke skall fästas vid dylika inteckningar.

Medan betydande lättnader sålunda ansetts kunna medgivas i de hittills

med hänsyn till skifteslagsindelningen och gravationsförhållandena uppställda

villkoren för sammanläggning, har å andra sidan synts påkallat att mer

generellt än hittills hävda intresset av nybildade fastigheters lämplighet för

sitt ändamål och överhuvud av jord politisk kontroll. Beträffande

lämplighetskravets närmare innebörd utgå de sakkunniga från att samma

regler i princip böra gälla, vare sig en faslighet tillskapas genom jorddelning

eller genom sammanläggning. De bestämmelser om nybildad fastighets

lämplighet, som upptagits i förslaget till nya avstyckningsregler, borde därför

äga tillämplighet också vid sammanläggning, och i förslaget hänvisas i

enlighet härmed till dessa bestämmelser.

Slutligen må anmärkas att förslaget till sammanläggningslag ansetts böra

föranleda vissa följdändringar i den s. k. Dalalagen, varom särskilt lagförslag

framlagts.

Yttrandena.

I det övervägande antalet remissyttranden har fastighetsbildningssakkunnigas

ifrågavarande förslag i princip vunnit gillande eller lämnats

utan erinran. Av flera äigodelningsdomare har uttalats, att nyheterna

i förslaget till sammanläggningslag måste hälsas med tillfredsställelse;

de koinme uppenbarligen att underlätta användningen av sammanläggningsinstitutet.

Enligt ägodelningsdomaren i Sunnerbo domsaga vore det önskvärt

att åtminstone vissa av de föreslagna ändringarna kunde genomföras utan

att revision av jorddelningslagstiftningen i övrigt behövde avvaktas. Även

föreningen Sveriges häradshövdingar har tillstyrkt förslaget. Lantmäteristgrelsen

har ansett, att förslaget innebure så betydande fördelar att däri upptagna

bestämmelser borde utan uppskov komma i tillämpning. Enligt styrelsens

förmenande borde dock en allmän planläggning komma till stånd för

att sanera fastighetsbeståndet på landsbygden, och sammanläggningsinstitulet

tarvade därför än ytterligare revidering. Jämväl av övcrlantmätarna i riket

har förslaget till ny sammanläggningslag i allmänhet mottagits med tillfredsställelse.

Därvid har framhållits, att de större möjligheter till sammanläggning

som förslaget erbjöde vore ägnade att bidraga till en ändamålsenligare

fastighetsarrondering och en mer rationell fastighetsbildning. Övcrtantmåtaren

i Norrbottens län, som uttalat sig i denna riktning, framhåller emellertid,

att begränsningen i institutets tillämplighet alltjämt vore påtaglig, främst

med hänsyn till inteckningsvillkor. förutsättningen om frivilliga överlåtelser

opaginerad Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

samt sakägarnas motvilja mot tidsutdräkt och besvär. Sveriges lånt mätare förening

har anfört, att en reform av reglerna för sammanläggning i praktiken

visat sig behövlig. Allteftersom de jordpolitiska kraven på fastigheters utseende

och sammansättning skärpts, hade sammanläggningsinstitutet kommit

till större användning. Utvecklingen komme utan tvivel att fortsätta i denna

riktning. Sammanläggningsinstitutet vore av stor betydelse vid rationalisering

av landsbygdens fastighetsbestånd och utgjorde ett gott medel vid sanering

och konservering av fastighetsindelningen. Egnahemsstyrelsen liksom

även nära nog samtliga egnahemsnämnder ha livligt förordat, att förslaget

upphöjdes till lag, därvid styrelsen uttalat, att det i den omfattande verksamhet

egnahemsorganisationen bedreve för att genom sammanslagning av ofullständiga

jordbruk till bärkraftiga familjejordbruk eller genom komplettering

av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord sträva till en rationalisering av

de många ofullständiga jordbruken vore av mycket stor betydelse, att reglerna

för sammanläggning icke lade onödiga hinder i vägen för institutets

användning eller för en smidig tillämpning av detsamma. 1942 års jordbrukslcommitté,

som uttalat sig i samma riktning, anser det önskvärt, att reformen

i denna del genomföres snarast, även om de övriga av de sakkunniga

framlagda lagförslagen ej genast skulle bliva genomförda. Även skogsstyrelsen

och tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium ha tillstyrkt ifrågavarande

förslag. I de av länsstyrelserna avgivna utlåtandena har förslaget till

ny sammanläggningslag nästan undantagslöst tillstyrkts; förslaget har ansetts

vara väl ägnat att i avsevärd grad öka sammanläggningsinstitutets användbarhet.

Sveriges lantbruksförbund, som förordat anstånd med förslaget

till ändringar i jorddelningslagen, har ansett förslaget till ändrade sammanläggningsbestämmelser

böra omedelbart genomföras. Sveriges skogsägareförbund

och riksförbundet landsbygdens folk ha tillstyrkt förslaget under framhållande

av att man därigenom syntes ernå avsevärt ökade möjligheter till

önskvärd komplettering av ofullständiga jordbruk.

Förslaget har i vissa yttranden förklarats icke kunna godtagas

i befintligt skick.

överlantmåtaren i Västerbottens län har med avseende å bristerna hos gällande

lag och svårigheten att bedöma dess verkningar framhållit nödvändigheten

av att alla fastighetsbildande åtgärder av jordpolitisk betydelse

följde vissa riktlinjer eller viss plan i syfte att förbättra icke blott enskilda

fastigheters utan även ortens näringsförhållanden. Den möjlighet att ingripa

reglerande på fastighetsbildningen genom olika planinstitut som sedan länge

förelegat i orter med tätbebyggelse syntes rimligen kunna påfordras jämväl

vid annan form av fastighetsbildning. Enligt överlantmätarens mening vållade

dock inteckningsfrågan den största svårigheten vid sammanläggning.

Det besvär och de omkostnader som i sammanläggningsärende förorsakades

av inteckningsförhållandena vore ägnade att motverka sammanläggningsåtgärder

i hög grad. Därjämte har i utlåtandet anmärkts, att gällande lags

regler rörande den utredning som i sammanläggningsärende skall förebringas

angående sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

225

i skildii hänseenden bristfälliga, överlantmätaren hävdar, att de i yttrandet

påtalade bristerna endast delvis beaktats. Sålunda saknades helt förslag till

plan eller dylikt att ligga till grund för sammanläggningar. I inteckningsfrågan

hade lättnader endast medgivits i begränsad omfattning. Om en längre

gående revision nu icke kunde genomföras, borde förslaget icke upphöjas

till lag. I stället syntes de av de sakkunniga föreslagna förbättringarna

och lättnaderna kunna genomföras genom ändringar i gällande lag. Även

lantbruksstyrelsen och norrlandskommittén ha ansett förslaget icke böra

genomföras utan ytterligare utvidgning och förenkling av saminanläggningsinstitutet.

Ägodelningsdomaren i Västra Göinge domsaga liar avstyrkt förslaget

och därvid uttalat, att de invecklade förhållandena i samband med sammanläggning

av fastigheter tilldroge sig särskild uppmärksamhet och att det vore

önskvärt att en del radikala förändringar i inteckningsväsendet kunde genomföras

som förenklade sammanläggningsförfarandet; på denna punkt medförde

det föreliggande förslaget icke någon lösning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har avstyrkt förslaget under förmenande, att

dess genomförande skulle komma att medföra icke oväsentliga nackdelar

för länets vidkommande. I sådant hänseende har länsstyrelsen åberopat ett

av hushållningssällskapets i länet förvaltningsutskott avgivet yttrande, vari

framhållits, att på Gotland fortginge en fastighetsbildning genom sammanförande

av fastigheter, vilken kunde resultera i brukningsenheter som vore

otjänliga med hänsyn till arronderings- och brukningsförhållandena. Detta

skulle ej heller den nya lagstiftningen kunna hindra. Däremot skulle bestämmelserna

om fristående sammanläggning skärpas, i det att villkoren för så

uppkommen fastighetsbildning bleve desamma som för fastighet, bildad genom

avstyckning. Detta skulle enligt förvaltningsutskottets mening säkerligen

visa sig på Gotland medföra nya svårigheter även för den legala och

lämpliga jordstyckningen. Även överlantmätaren i Gotlands län har i yttrande

gemensamt med länets lantmätare uttalat, att förslaget innebure en för

Gotlands del olycklig skärpning av gällande lag, såvitt anginge fristående

sammanläggning, i det att fastighet som bildades genom sammanläggning

skulle uppfylla samma krav som fastighet, bildad vid avstyckning.

Möjligheten att kunna tvångsvis genomföra sammanläggning

har förts på tal i flera yttranden. Länsstyrelsen i Västerbottens län

har anslutit sig till de synpunkter som anlagts av hushållningssällskapets i

länet förvaltningsutskott, vilket i avgivet yttrande förklarat, att ett förslag till

sammanläggning av fastigheter å landet måste betecknas såsom ofullständigt,

så länge det icke innefattade bestämmelser om alt sambrukade registerfastigheter

automatiskt skulle sammanläggas. Infördes en sådan ordning, skulle

sammanförandet av ofullständiga registerfastigheter till ur ekonomisk synpunkt

lämpligare brukningsenheter så att säga legaliseras och okontrollerad

styckning av dylika fastigheter förhindras. Det vore dock enligt förvaltningsutskottets

uppfattning uppenbart, att kostnaderna för dylika tvångsvis företagna

åtgärder icke borde åvila fastigheternas ägare utan borde falla på statsverket.

önskemål i denna riktning föreligga, förutom från länsstyrelsen och

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232.

15

opaginerad Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

hushållningssällskapet i Västerbottens län, även från överlantmätarna i Gotlands,

Västmanlands, Våsternorrlands och Västerbottens län, lantbruksstyrelsen,

ett flertal egnahemsnämnder och Sveriges lantmätareförening. Det har

framhållits, att det i större eller mindre utsträckning förekomme, att faktiska

brukningsenheter bestode av ett flertal jordregisterfastigheter. En tvångsvis

genomförd sammanläggning skulle i dylikt fall vara jordpolitiskt synnerligen

önskvärd.

Från vissa håll har förordats att möjlighet öppnas till sammanläggning

över sockengräns. Överlantmätaren i Skaraborgs län har anfört

att en önskvärd förbättring av en bostadsfastighet eller ett småbruk ofta

skulle kunna åstadkommas, därest område från intill liggande fastighet inom

annan socken finge avstyckas för sammanläggning. Då avstyckning för sambruk

ej heller vore tillåten och då indelningsändring utgjorde en omständig

och tidsödande procedur, syntes behov av särskilda åtgärder förefinnas

för lösande av det angivna problemet. Därest kommunreglering komme till

stånd inom länet bleve olägenheterna visserligen av mindre omfattning, men

säkerligen komme de i många fall att kvarstå. Det kunde ifrågasättas, huruvida

icke särskilda eftergifter borde medgivas i de fall, då en önskad fastighetsbildning

icke kunde komma till stånd på grund av kommunindelning.

Större betänkligheter syntes knappast böra möta att till särskilda fastigheter

för sambruk avstycka mindre värdefulla områden, som vore belägna

inom annan socken än den fastighet, varmed de avsåges skola sambrukas.

Liknande synpunkter ha framförts av hushållningssällskapet och jordbrulcskommissionen

i Hallands län, jordbrukskommissionen i Malmöhus län samt

länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Skaraborgs län. Länsarkitekten i

sistnämnda län har anmärkt, att behovet av möjlighet att sammanlägga över

sockengräns vore särskilt framträdande i fall, då samhällsbildningar å landet

berördes. Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit att även om

ur registreringssynpunkt och kanske av andra skäl det kunde erbjuda svårigheter

med sammanläggning över sockengräns, finge dessa svårigheter icke

betraktas som oövervinneliga. De rent praktiska synpunkterna om hur man

på bästa sätt skulle åstadkomma fullgoda fastigheter måste ha vitsord. Inom

vissa typiska jordbruksområden, där så gott som all jord utgjorde åkerjord,

vore socknarna mycket små och nästan aldrig geografiskt begränsade.

I några utlåtanden har ifrågasatts att överflytta sammanläggnings

ärendena från ägodel ningsdom aren till överlantmätaren

eller inskrivningsdomaren. För det förstnämnda

alternativet ha uttalat sig äg odelning sdomarna i Östra och Medelsta

samt i Torna och Bara domsagor, därvid ägodelningsdomaren i Östra och

Medelsta domsaga hävdat, att dessa ärenden icke vore av beskaffenhet att

höra hänskjutas till handläggning av den dömande myndigheten. Det läge

närmare till hands, att frågan behandlades av den som omhänderhade jordregistrets

förande. Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att

samtliga avstyckningsförrättningar och således även de som avsåge avstyckning

för sammanläggning underställdes överlantmätaren för fastställelse. En
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 232.

227

ligt föreningens förmenande saknades då anledning att bibehålla ägodelningsdomaren

som myndighet för prövning av ansökningar om sammanläggning.

Denna prövning borde i stället ankomma på inskrivningsdomaren. Härigenom

skulle förfarandet väsentligt förenklas. Den jordpolitiska granskningen skulle

i första hand ankomma på överlantmätaren, som med översändande av

handlingarna i avstyckningsärendet tillika borde uttala sig i sådant hänseende.

Även eljest har framhållits önskvärdheten av förenklingar i det

rättsliga förfarandet, närmast för att möjliggöra en snabbare

handläggning. Ägodelning sdomaren i Östra och Medelsta domsaga har i sådant

hänseende uttalat, att — frånsett föreslagna lättnader med avseende å

sammanläggnings beroende av intecknade sakrätter — försök icke gjorts av

de sakkunniga att komma till rätta med problemet om förenkling och underlättande

av proceduren vid sammanläggning. Samma fråga har upptagits

av ägodelningsdomaren i Villands domsaga, som — med instämmande av

ägodelningsdomaren i Gärds och Albo domsaga — anfört, att förslaget i fråga

om själva proceduren för sammanläggningsärendenas behandling icke innehölle

något egentligt nytt. Just de delar av sammanläggningslagen, i vilka

proceduren berördes, syntes dock vara i särskilt behov av grundlig översyn.

Bestämmelserna i sammanläggningslagen om förfarandet vore synnerligen

knapphändiga, vilket medfört att i praxis likartade sammanläggningsärenden

kommit att av olika ägodelningsdomare handläggas på olika sätt. Bestämmelsernas

utformning kunde även mången gång föranleda, att därest någon

utsikt skulle föreligga att inom rimlig tid efter ett sammanläggningsärendes

anhängiggörande uppnå resultat, ett särdeles betungande ax-bete komme att

åvila ägodelningsdomaren. Detta gällde särskilt sammanläggningsärenden vilka

hade samband med avstyckning. Det syntes nödvändigt att söka i så stor

utsträckning som möjligt befria ägodelningsdomaren från sådant arbete som

rätteligen icke ankomme på honom utan på sökanden. I utlåtandet har hemställts,

att de sakkunnigas förslag först efter en ingående översyn måtte läggas

till grund för ny lagstiftning.

Slutligen har i vissa remissyttranden till diskussion upptagits huruvida

det överhuvud vore lämpligt att nu genomföra den föreslagna

lagstiftningen. Lagberedningen, som ifrågasatt om icke revisionen

av avstyckningsreglerna borde vila till dess statsmakterna tagit ställning

tili riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, har beträffande förevarande

förslag anfört att beredningen under sitt sysslande med revision av

inteckningslagstiftningen bland annat kommit att uppmärksamma frågan i vad

mån det vore möjligt att för bildande av s. k. inskrivningsenheter eller för sammanläggning

av fastigheter finna en godtagbar norm, efter vilken en x-angordning

mellan inteckningar i skilda fastigheter skulle kunna bestämmas, även när

dessa vore på olika sätt gravei-ade. Beredningen ansåge det tänkbart, att en dylik

i-angordning kunde fastställas vid en särskild förrättning, s. k. inteckningsreglering,

som skulle äga rum inför överexekutoi-. Därest ett sådant system funnes

kunna genomföras, komme frågan om sammanläggnings beroende av gra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

22S

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

vationsförhållandena i ett annat läge än för närvarande. En sammanläggning

skulle överhuvud ej behöva hindras av den omständigheten att fastigheterna

vore på olika sätt belastade. Under hänvisning till det anförda har lagberedningen

uttalat, att hinder väl i och för sig icke syntes möta att redan nu i den

omfattning som de sakkunniga föreslagit utvidga möjligheterna för sammanläggning

av fastigheter men att den omständigheten, att beredningen

kunde komma att föreslå en särskild anordning för att reglera inteckningarna

vid sammanläggning, dock kunde, vid sidan av den för uppskov med

reformeringen av avstyckningsreglema framhållna synpunkten, anföras såsom

skäl för anstånd med förslagets genomförande. Svea hovrätt, som likaledes

ansett att med förslaget till ändringar i jorddelningslagen borde anstå,

har yttrat, att hinder dock icke syntes möta mot att nu genomföra ny

lagstiftning om sammanläggning. För uppskov med lagstiftning i denna del

talade emellertid enligt hovrättens uppfattning, att lagberedningen kunde förväntas

framlägga förslag som torde medföra ytterligare ändringar i sammanläggningsreglema.

Skogsstyrelsen och hushållningssällskapet i Göteborgs och

Bohus lån ha ansett, att slutgiltigt ståndpunktstagande beträffande ändrade

bestämmelser om sammanläggning borde anstå i avvaktan på resultatet av

de utredningar rörande jordbrukets ekonomi och vad därmed ägde samband,

som påginge inom 1942 års jordbrukskommitté och norrlandskommittén.

Departementschefen.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 17 januari 1947 har fastighetsbildningssakkunnigas

förslag till nya regler om avstyckning lagts till

grund för ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag angående

ändring i jorddelningslagen. Lagförslaget avser icke att vara en definitiv lösning

av frågan om avstyckningsinstitutets reformering; denna är nämligen i

väsentlig grad beroende av utformningen av jorddelningslagstiftningen i övrigt.

Det huvudsakliga syftet med förslaget är att söka förhindra uppkomsten

av icke bärkraftiga brukningsdelar och frånskiljandet av skog som är behövlig

för jordbruket.

Parcelleringen av landets jordbruksjord har otvivelaktigt redan drivits för

långt. Ett medel att utvidga brukningsdelarnas areal och förbättra arronderingen

eller ägosammansättningen är sammanläggningsinstitutet. Likaväl

som för jorddelning bör för sammanläggning gälla, att tillskapandet av ny

fastighet skall vara beroende av att denna ur jordbruksekonomiska och andra

synpunkter är ändamålsenlig.

De sakkunniga ha med allmänt instämmande i remissyttrandena ansett,

att sammanläggningsinstitutet enligt gällande lag icke kan tillfredsställande

fylla nämnda uppgift, och det torde icke kunna bestridas, att den nuvarande

lagstiftningen om sammanläggning är bristfällig. Å ena sidan saknas erforderliga

garantier för att endast lämpliga fastigheter bildas genom sammanläggning

och å andra sidan gälla för sammanläggning åtskilliga villkor som

varken betingas av jordpolitiska krav eller eljest kunna anses tillräckligt

motiverade.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

229

Av den förut lämnade redogörelsen framgår att de sakkunnigas förslag till

lag om sammanläggning av fastigheter å landet avser att förbättra sammanläggningsinstitutet

främst i nämnda avseenden. De sakkunniga ha själva

framhållit, att med förslaget icke åsyftas lösning av alla frågor om sammanläggningsinstitutets

reformering.

En ny lagstiftning om sammanläggning måste emellertid för närvarande

få karaktären av ett provisorium redan av samma anledning som enligt vad

nyss anförts föranleder att avstyckningsinstitutet icke kan definitivt regleras;

även lagstiftningen om sammanläggning är beroende av den slutliga revisionen

av jorddelningslagen. Särskilt stor betydelse torde sammanläggningsinstitutet

få i den mån rationaliseringssträvandena nödvändiggöra bättre överensstämmelse

mellan jordens indelning i faktiska brukningsenheter och den

rättsliga fastighetsindelningen. Såsom i vissa remissyttranden framhållits synes

man för detta syfte böra överväga, i vad mån det erfordras regler om sammanläggning

av gemensamt brukade fastigheter jämväl utan ägarens samtycke.

Frågan om förhållandet mellan fastighetsredovisningen samt den kommunala

och ecklesiastika indelningen är för närvarande föremål för övervägande

inom lantmäteristyrelsen. I samband därmed torde även spörsmålet

om sammanläggning över skilda slag av förvaltningsgränser upptagas till

prövning. Det i flera remissutlåtanden uttalade önskemålet om möjlighet att

sammanlägga över sockengräns bör med hänsyn därtill tills vidare lämnas

å sido.

De lättnader i fråga om sammanläggnings beroende av gravationsförhållandena,

som de sakkunniga föreslagit, ha i allmänhet hälsats med tillfredsställelse.

I olika remissyttranden har dock gjorts gällande att lättnaderna icke

gå nog långt. Även enligt min mening är det i och för sig önskvärt att lämpligheten

av sammanläggning får bedömas uteslutande efter jordpolitiska

grunder. Härför erfordras emellertid anordningar som på betryggande sätt

tillgodose inteckningshavarnas intresse. Den i lagberedningens utlåtande antydda

inteckningsregleringen kan möjligen visa sig vara en utväg men utformningen

av ett dylikt institut torde sammanhänga med reformeringen av

inteckningsrätlen i övrigt. För närvarande är det därför icke heller i fråga

om gravationsförhållandena möjligt att slutligt reformera sammanläggningsinstitutet.

Särskilt från ägodelningsdomarhåll har mot sakkunnigförslaget riktats anmärkning,

att gällande lags bestämmelser om förfarandet lämnats i det närmaste

orubbade. Jag är icke beredd att gå närmare in på detta problem i nu

förevarande sammanhang. Vissa jämkningar i förfarandet synas mig dock

kunna företagas utan någon mera djupgående undersökning.

Av det anförda framgår att jag icke för närvarande anser det möjligt att

framlägga förslag angående sammanläggningsinstitutets slutliga utformning.

På grund av institutets betydelse ur jordpolitisk synpunkt böra emellertid

redan nu vissa ändringar vidtagas i den riktning som fastighetsbildningssakkunniga

föreslagit. Ändringarna torde lämpligen kunna genomföras inom ra
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

men för den gällande sammanläggningslagen, frånsett de följdändringar som

samtidigt torde böra göras i den s. k. Dalalagen och fastighetsbildningslagen.

Jag vill i det följande närmare behandla de olika lagrum som beröras av

dessa ändringar.

Sammanläggningslagen.

1 §•

Denna paragraf innehåller för närvarande bland annat de villkor för sammanläggning

som gälla med avseende å skifteslagsindelningen. För sammanläggning

fordras i princip att de fastigheter som skola sammanläggas antingen

utgöra primära skifteslag eller gemensamt ingå i ett sådant. Sammanläggning

över rågång är sålunda i allmänhet ej tillåten. Fastigheter, som ingå i ett

och samma under laga skifte varande skifteslag, få dock sammanläggas, om

det på sätt i 3 kap. 14 § jorddelningslagen förmäles kan ske under skiftet.

Oberoende av den primära skifteslagsindelningen må dessutom med fastighet

sammanläggas sådan del av fastighet, som efter avstyckning under villkor

om sammanläggning ej kan bestå såsom särskild fastighet, eller sådan fastighet,

som ingår i ett under laga skifte varande skifteslag och för vilken särskild

ägolott icke kan utläggas med mindre sammanläggningen kommer till

stånd. Härjämte stadgas i förevarande paragraf att vad i lagen sägs om rätt

att låta fastighet ingå i sammanläggning skall äga motsvarande tillämpning

å del därav som i särskild ordning avstyckas för ändamålet. Den omständigheten

att fastighet, som ingår i ett under laga skifte varande skifteslag, utgör

andel, för vilken ägolott först genom skiftet skall utbrytas, medför icke hinder

mot att fastigheten i samband med skiftet sammanlägges med fastighet

utom skifteslaget.

De sakkunnigas förslag innebär att kravet på fastigheternas belägenhet

inom samma primära skifteslag helt uppgives. Såvitt nu är i fråga

innehåller förslaget, varest termen fastighet genomgående användes i betydelsen

registerfastighet, endast en bestämmmelse, 1 § andra stycket. Enligt

denna skall vad som sägs om rätt att låta fastighet ingå i sammanläggning

även gälla fastighetsdel, som avstyckas jämlikt 21 kap. 42, 43 eller 68 § jorddelningslagen,

samt andel i fastighet, såframt denna ingår i laga skifte och

sammanläggningen kan ske under skiftet på sätt i 3 kap. 14 § nämnda lag

förmäles. Där ej annorlunda stadgas, skall vad om fastighet sägs äga motsvarande

tillämpning å fastighetsdel och andel, varom här är fråga.

De sakkunniga ha anfört att anledningen till hittills för sammanläggning

gällande restriktioner med avseende å skifteslagsindelningen framför allt vore

att söka däri att, då sammanläggning infördes i lagstiftningen vid sidan om

delningsmetoderna, det rörde sig om något väsentligen nytt och oprövat.

Denna fastighetsbildningsform ansågs påkallad huvudsakligen av vissa speciella

skäl, främst intresset att vid skifte ej behöva utlägga särskilda lotter

för vad som i äganderätts- och brukningshänseende utgjorde en enhet inom

skifteslaget och att få till stånd ett någorlunda enkelt medel att, när verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

231

ställd jorddelning icke längre motsvarade förhållandenas krav, göra densamma

om intet och därmed ernå bättre utgångsläge för nya delningar. Sammanläggning

skulle därför ha sitt egentliga värde, när de olika fastigheterna

tillhörde ett och samma skifteslag. Det ansågs onödigt och betänkligt att i allmänhet

tillåta sammanläggning över rågång. Vådan av dylik åtgärd förmenades

ligga särskilt i att skifteslagsindelningen härigenom rubbades. Vad man

ville förekomma var att ett skifteslag av högre ordning skulle såsom sådant

utplånas eller förändras och möjligheten att omdela detta skifteslag gå förlorad

eller inskränkas. Häri läge dock enligt de sakkunnigas uppfattning icke

något anmärkningsvärt. Enahanda problem uppstode vid sammanläggning

av blott del av sekundärt skifteslag med jord som icke tillhörde detsamma.

Genom lagändringar åren 1937 och 1940 hade också den ursprungligen mer

än för närvarande begränsade möjligheten att sammanlägga över rågång utvidgats

för att tillgodose behov, som under den fortsatta utvecklingen visat

sig särskilt trängande. De sakkunnigas förslag kunde därför i denna del betraktas

som ett fullföljande av en gradvis i allt större utsträckning av lagstiftaren

redan godtagen mening att sammanläggning icke borde hindras av

hänsyn till dess eventuella inverkan på skifteslagsindelningen.

Beträffande frågan, huruvida och under vilka betingelser en fastighet, som

bildats genom sammanläggning av del av ett skifteslag med vad som tillhör

annat sådant, skall ingå i skifte å det ena eller andra av dessa skifteslag, ha

de sakkunniga erinrat att samtliga till en fastighet hörande ägor icke behövde

inbegripas i ett skifte. Ej heller vore det uteslutet alt en och samma fastighet

skulle kunna anses utgöra del av två olika skifteslag, ändå att det ena icke

vore överordnat i förhållande till det andra. Som yttersta medel funnes den

Konungen i 1 kap. 3 § jorddelningslagen tillagda befogenheten att vid behov

fritt efter omständigheterna bestämma skifteslagsindelningen. Man hade sålunda

vissa utvägar att inom gällande lags ram lösa spörsmålet om sammanläggnings

inverkan på skifteslagsindelningen. Dessutom vore det ringa sannolikhet

för att saken i nämnvärd omfattning skulle bli aktuell, innan jorddelningslagens

regler om laga skifte reviderats. Enligt de sakkunnigas mening

kunde det emellertid icke heller ur principiell synpunkt betecknas såsom

oegentligt om skifteslagsindelningen rubbades genom sammanläggning. Det

måste vara att underskatta det jordpolitiska värdet av ändringar i fastighetsindelningen

och i motsvarande mån överdriva betydelsen av fastigheternas

historiska härledning, om man förhindrade dylika ändringar blott för att de

skulle rubba en på denna härledning grundad skifteslagsindelning. Utvecklingen

av landets fastighetsväsen kunde icke rimligtvis för alla tider bindas av

dess ursprung och detta gällde icke endast jorddelningsinstitut sådana som

omskifte och ägoutbyte ulan även sammanläggning. Nästan lika viktigt som

att delningen av de gamla enheterna tillätes vore att ändrade förhållanden

kunde föranleda att fastigheter sammansattes av dylika enheter eller delar

av sådana. En av aktuella förhållanden påkallad sammanläggning borde därför

icke hindras av hänsyn till eventualiteten att omskifte någon gång i framtiden

kunde ifrågakomma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

I åtskilliga remissyttranden har uttalats tillfredsställelse över

förslaget om avskaffande av sammanläggningsinstitutets beroende av skifteslagsindelningen.

Kammarkollegiet har framhållit att borttagandet av de nuvarande begränsningarna

i möjligheterna att sammanlägga fastigheter, som tillhörde olika

skifteslag, kunde medföra olägenheter vid omskiften. Vad de sakkunniga

anfört därom att sammanläggningen hade så stort värde till minskande av

olägenheterna av den överdrivna parcelleringen av jordbruksjord att hänsynen

till eventuella omskiften ej borde få verka hindrande syntes emellertid

kollegiet riktigt. Enligt överlantmätaren i Kopparbergs län kunde det anföras

starka skäl för att uppgiva bundenheten vid skifteslagsindelningen. Utvecklingen

på det jordpolitiska området komme helt visst att kräva en annan

inställning till betydelsen av den historiska skifteslagsindelningen än hittills.

Ett av frågetecknen vid ifrågasatta avsteg från skifteslagsindelningen hade

varit konsekvenserna med avseende å de utflöden av äganderätten som sällan

eller aldrig omfattats av fastighetsreglerande åtgärder, bland annat fiskerättigheterna.

Redan hela den tidigare skiftesverksamheten, särskilt då skiften

omfattat flera byar eller andra ursprungliga skifteslag, hade emellertid

till stor del ryckt undan den forna fasta grunden för sådana rättigheters

reella motsvarighet, så att numera intet väsentligt syntes kunna göras däråt.

I andra avseenden finge hittills hysta betänkligheter mot en sammanblandning

mellan de ursprungliga skifteslagen falla inför fördelarna med sammanläggning

över rågång. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har erinrat, att bestämmelser

om ett relativt vidsträckt sammanläggningsförfarande tillämpats

vid de s. k. provskiftena och vid sedermera igångsatta laga skiften i de storskiftade

delarna av Kopparbergs län, samt har framhållit att erfarenheterna

därvidlag varit goda.

Överlantmåtaren i Älvsborgs län har anfört att de för den föreslagna ändringen

med avseende å skifteslagsindelningen anförda skälen finge anses

väga tungt, om saken skärskådades ur synpunkten av utvecklingens gång.

Sålunda vore det riktigt att man finge taga detta steg, därest man icke kunde

finna annan utväg att garantera det varaktiga beståndet av ett önskvärt

sambruk, överlantmätaren vore dock icke övertygad att ej andra utvägar

stode till buds och konstaterade med beklagande att det icke framlagts någon

förutsättningslös och alla faktorer omspännande utredning på detta arbetsfält.

De primära skifteslags- och byagränserna hade alltsedan jordredovisningens

begynnelse givit en mycket värdefull och påtaglig stadga såväl åt

jorddelningsväsendet som ock åt den administrativa enhetens, socknens,

struktur. Bygdens historia anknöte sålunda regelmässigt till bya- och hemmansindelningen.

Dennas betydelse för ordning, reda, enkelhet och överskådlighet

i fråga om fastighetsredovisningen kunde knappast övervärderas. Redan

1940 års ändringar hade, särskilt såvitt anginge sistnämnda område, medfört

verkningar, som vore allt annat än tilltalande. Med det anförda ville överlantmätaren

ha sagt att reformen i nu berörd del otvivelaktigt medförde stora

fördelar, att dessas utvinnande likväl förutsatte ett beklagligt offrande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

233

värden, som betytt mycket för landets fastighetsväsen, samt att motiveringen

till de sakkunnigas förslag icke innehölle bevis för detta offers oundgänglighet.

Departementschefen.

Det för närvarande gällande villkoret för sammanläggning av fastigheter

å landet, att de i princip skola tillhöra samma primära skifteslag, har tillkommit

för att undvika rubbningar i den grundläggande indelningen av

landets jord. Såsom överlantmätaren i Älvsborgs län närmare utvecklat har

denna indelning haft mycket stor betydelse för fastighetsväsendet och i kulturellt

avseende överhuvud. Icke desto mindre måste det ifrågasättas om det

fortfarande är motiverat att upprätthålla den historiska skifteslagsindelningen.

I viss utsträckning står den numera icke i överensstämmelse med den

faktiska indelningen av jorden i brukningsdelar. Och ur rationaliseringssynpunkt

är det uppenbarligen angeläget att en äldre tids skifteslagsindelning

icke klavbinder utvecklingen av fastighetsbildningen. Genom de åren 1937

och 1940 vidtagna ändringarna i förevarande paragraf ha också vissa steg

tagits i riktning mot att häva sammanläggningsinstitutets beroende av den

primära skifteslagsindelningen. Av åtskilliga remissmyndigheter har vitsordats

att de sakkunnigas förslag att helt avskaffa detta beroende motsvarar

ett kännbart behov.

Eftersom gällande jorddelningslag bygger på den berörda indelningen i

skifteslag kan givetvis ett genomförande av de sakkunnigas förslag utan samtidig

ändring av nämnda lag medföra olägenheter vid framtida skiften å

skifteslag, över vilkas rågång sammanläggning skett. I praktiken lära emellertid

omskiften förekomma i mycket liten omfattning, och risken att skiften

skola kompliceras genom vidgade möjligheter till sammanläggning är därför

ej särdeles stor. Såsom de sakkunniga framhållit finnas dessutom vissa medel

att komma till rätta med dylika situationer. Ehuru den pågående revisionen

av jorddelningslagstiftningen, som förmodligen kommer att medföra nya regler

om skifteslagsindelningen, ännu icke slutförts, anser jag därför hinder

icke möta att genomföra de sakkunnigas förslag.

På grund av det anförda och med hänsyn till vikten av sammanläggningsinstitutets

effektivisering förordar jag alltså att de för närvarande gällande

villkoren för sammanläggning med avseende å skifteslagsindelningen borttagas.

I stället för de stadganden som sålunda böra uteslutas torde böra upptagas

en bestämmelse om sammanläggningslagens tillämplighet å fastighetsdelar och

andelar i fastigheter. Liksom i sakkunnigförslaget bör termen fastighet förbehållas

för registerfastighet. Med viss redaktionell jämkning av den utav de

sakkunniga föreslagna lydelsen synes bestämmelsen böra innehålla att vad i

nämnda lag sägs om fastighet, som är avsedd att sammanläggas med annan,

även skall, i den mån ej annorlunda stadgas, gälla fastighetsdel som avstyckas

för sammanläggning, så ock andel i fastighet, såframt denna ingår i laga skifte

opaginerad Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

och sammanläggningen äger rum under skiftet enligt vad i 3 kap. 14 § jorddelningslagen

sägs.

2 §.

Första stycket av denna paragraf utgör en komplettering till 1 §. Där givna

särregler för fastigheter, som bildats genom avsöndring eller avstyckning,

förklaras skola gälla även vissa i särskild ordning utbrutna områden. Enligt

andra stycket i förevarande paragraf må fastighet, som utgör andel för viss

fastighet i samfälld mark, sammanläggas allenast med den fastighet, till vilken

andelen hör, med lagligen utbruten del av denna fastighet eller med annan

fastighet, till vilken jämväl hör andel i samfälligheten.

De sakkunnigas förslag upptager icke något mot 2 § första stycket

svarande stadgande. Såsom viss motsvarighet till andra stycket av

nämnda paragraf innehåller förslaget bestämmelser i 1 § tredje och fjärde

styckena. Det föreskrives sålunda, att om mark är samfälld för fastigheter,

av vilka icke någon tillika har enskilt ägovälde, ej någon av dem må sammanläggas

med fastighet, som icke tillhör samfälligheten, såframt det ej sker

i samband med laga skifte a denna på sätt i 3 kap. 14 § jorddelningslagen

förmäles eller sammanläggningen omfattar alla andelarna i samfälligheten.

Fastighet, som utgöres av vattenverk eller fiskeri å annans grund, må ingå i

sammanläggning allenast i förening med den fastighet, till vilken grunden

hör.

De sakkunniga ha till en början erinrat att rätten att låta fastighet, som

utgör andel i samfälld mark, ingå i sammanläggning i gällande lag regleras

icke endast av 2 § andra stycket utan även av 1 §. I den mån sistnämnda

paragrafs bestämmelser fordrade att varje fastighet hade sitt område genom

rågång skilt från andra ägor kunde sålunda sammanläggning icke ske, då

ägorna blandats ihop så att fastigheterna ej kunde anses annorledes än som

andelar i en samfällighet. Bestode andelsfastigheter av jordeboksenheter i

oskiftad by, finge däremot två eller flera av dem sammanläggas inbördes. I

de åsyftade bestämmelserna i 1 § om andelsfastigheter kunde spåras —

vid sidan av hänsyn till skifteslagsindelningen — även tanken, att om ett

markområde motsvarades av andelsfastigheter, det kunde vara lämpligt att

de sammansmälte men icke att de inginge i sammanläggningar, som motverkade

detta resultat. Enligt de sakkunnigas mening syntes det också vara

önskligt att andelsfastighetema såvitt möjligt utsöndrades från systemet. För

en blivande reform av redovisningen av jorden, närmast registreringssystemet,

borde som de viktigaste programpunkterna uppställas krav på att varje

äganderättslig jordenhet, som till någon del vore utbruten med full civilrättslig

giltighet, bleve bokförd som en fastighet för sig samt, å andra sidan, att

ur registret utmönstrades alla fastigheter, som saknade enskilt ägovälde. Vore

en äganderättslig enhet blott en ideell del i visst område, borde det vara detta

område och icke andelen som upptoges såsom fastighetsenhet. Ett särskilt

problem uppstode emellertid beträffande sådana fall då någon eller några

opaginerad Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

andelar i samfälld mark tillhörde fastigheter med enskilt ägovälde, medan

annan eller andra andelar i denna mark icke vore förenade med dylika fastigheter.

Situationen kunde ha uppkommit på mer än ett sätt men vanligen

vore det genom att fastighetsandel i samfälld mark överlåtits för sig, alltså

utan att fastigheten själv omfattats av överlåtelsen. Rättspraxis hade numera

intagit den ståndpunkten att dylik överlåtelse enligt gällande rätt vore att

anse som civilrättsligt giltig. Enligt de sakkunnigas mening borde genom

civillagstiftningen laga verkan i rånkännas framtida sådana överlåtelser av

fastighets andel i samfälld mark. Hur det i registreringsavseende skulle ordnas

med de överlåtelser som redan tagit åt sig civilrättslig giltighet, vore ett

tveksamt spörsmål. Om man ville hindra oreda i redovisningssystemet och

uppkomsten av nya svårigheter för blivande sanering av detsamma, kunde

emellertid åtminstone tills vidare särskilda regler om andelsfastigheter icke

undvaras i sammanläggningslagen.

Ur nämnda synpunkt ansåge de sakkunniga väl icke betänklighet möta mot

att tillåta sammanläggning av andelsfastighet och vanlig fastighet, när den

samfällda marken till vissa andelar redan tillhörde fastigheter med enskilda

ägovälden. Likaså vore det lämpligt att fastigheter, som utgjorde andelar i

samma område, sammanlades inbördes. Men det borde icke medgivas att fastighet,

som bestode av andel i mark, samfälld endast för fastigheter utan enskilda

ägovälden, sammanlades med fastighet utanför samfälligheten, om ej

denna i sin helhet inginge i sammanläggningen eller det skedde i samband

med laga skifte å samfälligheten. Da stadgandet i 2 § andra stycket av gällande

lag i vissa fall tilläte sådan sammanläggning, syntes delta ur redovisningssynpunkt

vara mindre lämpligt. Å andra sidan vilade stadgandets förbud mot

att låta andelsfastighet ingå i sammanläggning med annan fastighet än den,

till vilken andelen tidigare hört, eller del av denna fastighet eller med annan

fastighet, som hade andel i samfälligheten, icke på någon bärande grund. Den

relevanta skillnaden i sammanläggningshänseende mellan olika andelsfasligheter

borde icke sökas däri, huruvida fastigheten en gång utgjort blott andel

för annan fastighet i samfälligheten, utan fastmer i frågan, huruvida de övriga

andelarna däri för det dåvarande vore dylika adpertinenser till fastigheter

eller självständiga sådana.

Slutligen ha de sakkunniga i detta sammanhang anfört att i sammanläggningslagen

icke särskilt nämndes de fastigheter, som ej motsvarades av äganderätt

till jord utan blott av nyttjanderätt till sådan. Dylika fastigheter vore

för landsbygdens vidkommande av två slag, nämligen i 5 § 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra avsedda vattenverk och fiskerier å

annans grund. Även dessa typer av fastigheter vore oförenliga med det materiella

innehållet i ett enhetligt, konkret fastighetsbegrepp och borde måhända

därför vid en blivande registerreform utmönstras. Innan en dylik reform

genomförts syntes emellertid lämpligt att genom en särskild bestämmelse

hindra att vattenverket respektive fiskerict sammanlades med annan

fastighet än den, vartill själva jorden (grunden) hörde, om ej även denna

faslighet inginge i sammanläggningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Departementschefen.

Första stycket av förevarande paragraf innehåller för närvarande ett stadgande

som gör de i 1 § upptagna särreglerna beträffande avsöndringar och

avstyckningar tillämpliga även å vissa i särskild ordning utbrutna områden.

Då dessa särregler i enlighet med vad jag förut föreslagit skola upphävas,

kan också nämnda stadgande utgå. Beträffande den i sista punkten av

stadgandet upptagna begränsningen av möjligheten att sammanlägga i vissa

fall då återlösningsrätt äger rum må hänvisas till vad jag i det följande anför

vid 8 §.

Vad härefter angår villkoren för att fastighet, som utgöres av andel i samfälld

mark, skall kunna ingå i sammanläggning, kan jag i huvudsak biträda

sakkunnigförslaget. Jag vill dock förorda en mindre jämkning så att det

föreslagna stadgandet icke kommer att omfatta det fallet att fastighet består

av andelar i två eller flera samfälligheter. I dylika fall synes nämligen icke

finnas anledning att inskränka möjligheten till sammanläggning. Även förslagets

bestämmelse om vattenverk och fiskeri å annans grund torde böra införas

i denna paragraf.

3 §.

Paragrafen, som stadgar i vad mån fastighet skall ha upptagits i jordregistret,

bör undergå en redaktionell följdändring i anslutning till vad jag

under 1 § anfört.

6 och 7 §§.

Bestämmelserna i 6 § utgöra gällande lags huvudstadganden om den jordpolitiska

kontrollen. De taga sikte endast på vissa fall av sammanläggning.

I fråga om fastigheter, vilkas områden icke förut tillhopa bildat sådant skifteslag,

varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2 jorddelningslagen förmäles, samt

såvitt gäller sammanläggning, som sker i samband med laga skifte, stadgas i

princip att det sammanlagda ägoväldet skall uppfylla fordringarna enligt de

regler som angiva huru ägolott, vilken utlägges vid laga skifte, skall vara beskaffad.

För sammanläggning, som avses i 1 § sista stycket sammanläggningslagen,

är föreskrivet att den ej må äga rum med mindre därigenom befordras

en lämplig fastighetsindelning.

De i 7 § upptagna bestämmelserna reglera förhållandena då avsöndrad lägenhet,

från vilken utgår avgäld, avses skola ingå i sammanläggning. I

I de sakkunnigas förslag finnas bestämmelser om den jordpolitiska

kontrollen i 7 §. Enligt dessa skulle de i 19 kap. 14—17 §§ jorddelningslagen

(enligt den ändrade lydelse som de sakkunniga föreslagit) meddelade

bestämmelserna äga tillämpning beträffande sammanläggning av fastigheter,

i den mån sammanläggningens lovlighet i de hänseenden, som avsåges

i dessa lagrum, icke jämlikt vad i nämnda lag stadgades skulle prövas i jorddelningsmål.

Därjämte stadgas i 4 § tredje stycket i sakkunnigförslaget att

andel i fastighet, som ingår i laga skifte, ej må göras till föremål för sammanläggning,

med mindre i skiftesmålet slutligen prövats att särskild ägolott

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

237

kan utläggas för den fastighet, som skulle bildas genom sammanläggningen,

eller för sådan del av denna fastighet, som omfattas av skiftet.

Beträffande sakkunnigförslagets motsvarighet till 7 § i gällande lag må hänvisas

till vad som anföres under 8 §.

De sakkunniga ha framhållit, att gällande lag utginge från att, om sammanläggning

innebure en återgång till förutvarande, genom delning upplöst fastighetsenhet,

prövning av lämplighetsfrågan vore överflödig. Enligt de sakkunnigas

mening måste emellertid lämpligheten av sammanläggning bedömas med

hänsyn till det tilltänkta användningssättet, som icke behövde vara detsamma

som det, för vilket den äldre fastigheten var bildad. Vidare borde beaktas, att

även andra förhållanden som inverkade på lämplighetsfrågan kunde ha

undergått betydande förändringar och att anspråken på lämplighet numera

väsentligt stegrats. Den jordpolitiska kontrollen borde därför vara mera generell

än hittills. Beträffande lämplighetskravets närmare innebörd kunde

ju härå principiellt icke inverka, huruvida fastigheten tillskapades genom

jorddelning eller sammanläggning. De regler som i detta hänseende uppställts

för avstyckning syntes också böra äga tillämplighet vid sammanläggning.

I förslagets 7 § hänvisades därför till 14—17 §§ i det föreslagna nya

19 kap. i jorddelningslagen. När sammanläggning skedde i samband med jorddelning,

komme i allmänhet den jordpolitiska kontrollen att tillhöra jorddelningsärendet

och skola ske efter jorddelningslagens bestämmelser. Lämplighetskravet

hänförde sig ju då enligt skiftes- och avstyckningsreglema icke till

vederbörande skifteslott respektive styckningsdel utan till den fastighet som

bildades genom sammanläggningen. I den mån fastighetsbildningens lovlighet

sålunda prövats i jorddelningsärendet borde frågan icke underkastas ytterligare

prövning i sammanläggningsärendet. I de sakkunnigas förslag hade

därför de ifrågavarande jordpolitiska villkoren för sammanläggning uppställts

under förbehåll att de icke jämlikt jorddelningslagen skulle prövas i jorddelningsmål,

d. v. s. av ägodelningsrätten eller länsstyrelsen eller dem överordnade

instanser. Av blott förrättningsmännen vid skifte företagen prövning

borde icke kunna ha dylik verkan i sammanläggningsärendet.

För att minska risken, att det, sedan sammanläggning av andelar i fastigheter

skett under laga skifte, befunnes att skiftet icke kunde äga rum, ha de

sakkunniga ansett det böra fordras, att det i skiftesmålet konstaterats att den

förutsatta skiftesåtgärden vore tillåtlig åtminstone under villkor om sammanläggning.

Frågan vore alltså en parallell till kravet att ett under villkor om

sammanläggning meddelat avstyckningsbeslut vunnit laga kraft, innan sammanläggningen

finge ske. Full garanti för att skiftet komme till stånd precis

på det tilltänkta sättet kunde visserligen icke uppnås, men det syntes dock

böra krävas att skiftesmyndigheterna för sin del slutgiltigt prövat att utbrytningen

av andelen finge äga rum. Ett dylikt slutgiltigt avgörande kunde

uppnås på ett tidigt stadium av skiftet, blott frågan om tillstånd till utbrytningen

underställdes ägodelningsrätten. Risken att skiftet skulle helt inställas,

sedan tillstånd meddelats och sammanläggning skctl, vore ytterst ringa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit böra principiellt endast sådana fastigheter få

bildas, som äro lämpliga för sitt ändamål. Detta gäller likaväl om fastigheten

uppkommer genom jorddelning som om fastighetsbildningen sker medelst

sammanläggning. Tillräcklig anledning att göra undantag för det fall att

sammanläggning innebär återförenande av fastigheter som tidigare utgjort en

enhet synes mig icke föreligga. I likhet med de sakkunniga anser jag alltså,

att den jordpolitiska kontrollen vid sammanläggning bör utsträckas att gälla

generellt vid alla slag av sammanläggningar.

Beträffande den närmare innebörden av denna kontroll tillåter jag mig erinra

om det förslag till ändring av jorddelningslagen som jag anmält den 17

januari 1947. Den där föreslagna regleringen av de jordpolitiska villkoren

för fastigheters uppdelning genom avstyckning synes mig i princip vara

lämplig även för fastigheters bildande genom sammanläggning. Icke blott de

positiva lämplighetskraven utan även bestämmelserna om undantag därifrån

och då särskilt medgivandet att, där full lämplighet ej uppnås, faslighet under

vissa omständigheter ändock må bildas, om den innebär en förbättring, böra

sålunda äga giltighet.

I enlighet med det anförda torde böra stadgas, att vad i 19 kap. 2, 3, 4 och

§''§ jorddelningslagen sägs med avseende å avstyckning skall äga motsvarande

tillämpning vid sammanläggning av fastigheter. Såsom de sakkunniga

framhållit komma emellertid, då sammanläggning sker i samband med laga

skifte eller avstyckning, jorddelningslagens bestämmelser om den jordpolitiska

kontrollen att bliva direkt tillämpliga och ytterligare dylik kontroll är

uppenbarligen då ej erforderlig i sammanläggningsärendet. I stadgandet bör

därför göras den inskränkningen att det skall gälla endast i den mån ej sammanläggningens

tillåtlighet i de hänseenden som avses i sagda lagrum skall

prövas i jorddelningsmål. Därjämte bör upptagas en bestämmelse med syfte

att såvitt möjligt utesluta risken att, sedan andelar i fastigheter under pågående

laga skifte sammanlagts, skiftet icke kommer till stånd på tilltänkt

sätt. Bestämmelsen synes kunna utformas så som de sakkunniga föreslagit.

Då det nuvarande innehållet i 7 § sammanläggningslagen lämpligen kan

överflyttas till 8 §, torde de i det föregående förordade båda stadgandena

kunna intagas i lagen såsom 6 och 7 §§. 8 * * 11

8 §■

Denna paragraf behandlar det fallet att en eller flera men icke samtliga

av de fastigheter, som ifrågakomma till sammanläggning, häfta för viss ränta,

avgäld eller ersättning eller visst lån eller förskott. Bland annat åsyftas

frälseränta, odlingslån samt utflyttnings-, odlings- och hävdeersättning vid

laga skifte. Det stadgas att sammanläggningen icke må äga rum, med mindre

medgivande därtill lämnas av den som på grund av inteckning eller jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken har säkerhet för fordran eller annan rättighet i fastighet,

som ej är på nyss nämnt sätt belastad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

239

De sakkunnigas förslag upptager i 11 § en i huvudsak likalydande

bestämmelse. I paragrafen stadgas därjämte att samma förutsättning

för sammanläggning skall gälla i fall då från någon av fastigheterna till fastighet,

som ej omfattas av sammanläggningen, utgår avgäld, som avses i lagen

den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet. I detta sammanhang

må också nämnas en bestämmelse i förslagets 8 § tredje stycket.

Enligt denna må ej fastighet, som är föremål för ålerköpsrätt, sammanläggas

med annan fastighet utan medgivande av återköpsrättens innehavare. Vad sålunda

stadgats skall enligt sakkunnigförslaget äga motsvarande tillämpning

då eljest någon har villkorlig eller ovillkorlig rätt att återtaga äganderätten

till fastighet eller att tillösa sig densamma, dock ej i fråga om lösningsrätt

enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, ej heller beträffande arrendator förköpsrätt.

I nu förevarande avseenden ha de sakkunniga först anfört att avgäld, som

utgår från avsöndrad lägenhet, bör jämställas med de i gällande lags 8 § avsedda

gravationerna så att sammanläggning må ske, om vederbörande sakrättsägare

lämna sitt medgivande. Detta innefattade således avvikelse från

lagens 7 §, som stadgade förbud mot att sammanlägga avsöndrad lägenhet,

från vilken utginge avgäld, såframt ej tillika den fastighet, till vilken avgälden

skulle erläggas, inginge i sammanläggningen. Anledningen därtill vore att

söka i att det ansetts oegentligt att dylik avgäld utginge från jord, som satts i

mantal, en synpunkt som de sakkunniga icke kunde tillmäta avsevärd betydelse

under nutida förhållanden.

Vidare ha de sakkunniga anfört, alt gällande lags i 14 § intagna fordran å

medgivande från innehavare av ålerköpsrätt i förslaget utvidgats till att avse

medgivande även av andra som ha rätt att återtaga eller tillösa sig fastighet.

Exempel härpå utgjorde, att någon skänkt bort sin fastighet under resolutivt

villkor eller att någon hade ovillkorlig eller villkorlig lösningsrätt enligt

68 § expropriationslagen. Rättigheter av ifrågavarande slag finge anses

begränsade till den jord de förut avsett, oaktat denna sammanlagts med annan.

Möjligheten att utöva rättigheten vore därför beroende av huruvida den

jord, som omfattades därav, kunde genom jorddelning åter skiljas från den,

med vilken den sammanlagts. Risken för att detta mötte hinder i jorddelningsvillkoren

kunde vara stor, särskilt om sammanläggningen skett i kombination

med jorddelning eller om den genom sammanläggningen bildade fastigheten

ingått i jorddelning. Huruvida gällande rätt kunde anses förläna rättighet

att återtaga eller tillösa sig jord skydd mot dylika risker, berodde

på tolkningen av bestämmelsen att fastigheter för att få sammanläggas skulle

av sin ägare innehavas med samma rätt. Onekligen kunde rättigheterna innefatta

sådan inskränkning i äganderätten att man i saknad av särskilt stadgande

kunde ha skäl alt tillämpa nyssnämnda bestämmelse. Men i vissa fall

skulle kanske detta betraktelsesätt te sig främmande och stridande mot det

uttryckliga stadgandet om återköpsrätt. Det syntes också onödigt att låta rätt

att återtaga eller tillösa sig fastighet utgöra absolut hinder mot sammanläggning

med fastighet, som ej besvärades av rättigheten. Tillräckligt vore att

opaginerad Kontrollera mot PDF

240

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

fordra medgivande av rättighetens innehavare, vilken därigenom frivilligt påtoge

sig risken för hinder mot rättighetens framlida förverkligande. En särställning

intoge ensittares lösningsrätt, då det för dess utövning föreskrivna

förfarandet självt kunde vara fastighetsbildande. På dylik lösningsrätt vore

sammanläggning utan inverkan, och för åtgärden behövde därför ej krävas

samtycke av ensittaren. Även den år 1943 införda förköpsrätten för arrendator

vore en lösningsrätt av beskaffenhet att i förevarande hänseende skilja sig

väsentligt från andra sådana. Denna lösningsrätt hade konstruerats så att

den, i motsats till vad i allmänhet vore förhållandet med rättigheter att återtaga

eller tillösa sig äganderätt till jord, icke gällde viss, en gång för alla bestämd

egendom utan viss fastighet, som gått i försäljning och omfattade åtminstone

någon del av det arrenderade området. Sammanläggning av fastigheter

kunde därför icke på samma sätt som beträffande vanliga lösningsrätter

äventyra möjligheterna att göra rättigheten gällande. Det sagda avsåge

emellertid icke fall då försäljningen redan skett och arrendatorn i föreskriven

ordning gjort sitt anspråk å förköpsrätt gällande. I detta fall kunde regeln

att, när äganderätten vore tvistig, fastigheten ej finge ingå i sammanläggning

utan vidare anses tillämplig.

Hovrätten för Övre Norrland har yttrat, att de i 8 § sammanläggningslagen

avsedda gravationerna ofta vore så obetydliga att man utan vidare kunde

säga sig, att de saknade betydelse för de intecknade rättigheternas del. Att

under sådana förhållanden för sammanläggningen alltid kräva inteckningshavares

samtycke syntes onödigt. Hovrätten föresloge därför, att sammanläggning

i nu avsedda fall finge äga rum, såframt inteckningshavaren medgivit

sammanläggning eller det funnes uppenbart att hans rätt icke äventyrades

genom åtgärden.

Kammarkollegiet har ansett att beträffande friköp enligt 3 § lagen den 4

januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

m. m. borde gälla detsamma som i fråga om ensittares lösningsrätt enligt de

sakkunnigas förslag. Möjligheten till friköp borde sålunda icke utgöra hinder

mot sammanläggning. Då nämnda lag icke kunde anses medföra någon rätt

till fiiköp, syntes det emellertid vara riktigt att icke i lagtexten göra något

undantag för dylika köp.

Departementschefen.

Den nuvarande bestämmelsen i 8 § sammanläggningslagen har med oförändrat

innehåll upptagits i de sakkunnigas förslag. I likhet med hovrätten

för Övre Norrland anser jag emellertid det onödigt att i de avsedda fallen

undantagslöst upprätthålla kravet på medgivande av sakrättshavare. De

ifrågavarande gravationerna uppgå ofta till så ringa belopp att de äro utan

egentlig betydelse för innehavare av inteckningar, åtminstone där dessa utgöra

någorlunda god säkerhet. Till den nuvarande bestämmelsen bör därför

fogas ett tillägg som uppgiver kravet på medgivande i den mån sammanläggningen

är väsentligen utan betydelse för den som på grund av inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken äger säkerhet för fordran eller annan rättighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

241

Såsom de sakkunniga anfört finnes icke skäl att bibehålla det liitiills i 7 §

intagna förbudet i vissa fall mot sammanläggning då avgäld utgår från avsöndrad

lägenhet. Det torde vara tillräckligt att sakrättsägarnas intresse tillgodoses

genom att de regler som skola gälla beträffande de nyss behandlade

belastningarna erhålla giltighet även i här avsedda fall. Bestämmelsen härom

synes kunna utformas så som de sakkunniga föreslagit med viss redaktionell

jämkning.

Det för närvarande i 14 § ingående stadgandet om återköpsrätts inverkan

1 sammanläggningshänseende torde lämpligen kunna överflyttas till förevarande

paragraf. I samband härmed synes en komplettering böra vidtagas på

sätt de sakkunniga förordat. Särskilt med hänsyn till det speciella stadgandet

angående återköpsrätt kan bestämmelsen, att sammanläggning får ske endast

då fastigheterna innehavas med samma rätt, icke förutsättas utgöra tillräcklig

garanti mot att innehavare av lösningsrätter lida rättsförlust genom

sammanläggning. Det är också att märka att redan enligt gällande lag,

2 §, sammanläggning kan hindras av återlösningsrätt enligt bestämmelserna

om expropriation eller äldre bestämmelser om ändring eller utrivning av

vattenverk eller enligt vattenlagen. Såsom kammarkollegiet påpekat avser

ifrågavarande bestämmelse icke friköp av kyrklig jord enligt 3 § i 1927 års

lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall m. m.

I anledning av det förslag till lag om kronans förköpsrätt, som chefen för

jordbruksdepartementet anmält den 17 januari 1947, torde böra angivas att

sådan förköpsrätt ej medför hinder mot sammanläggning.

9 §.

Paragrafen upptager för närvarande en speciell bestämmelse av jordpolitisk

natur. Denna gäller endast, då fastighet, som ifrågasättes skola ingå i

sammanläggning, är underkastad vanhävdslagstiftningen, numera 1927 års

lag angående uppsikt å vissa jordbruk samt 1942 års lag om åtgärder mot

vanhävd av jordbruk. I sådant fall får sammanläggning icke äga rum, om

anledning prövas vara för handen att antaga att sammanläggningen medför

minskning i de självständiga jordbrukens antal.

De sakkunniga ha anfört att ifrågavarande stadgande motiverats

närmast med att syftet med vanliävdslagen icke borde kunna kringgås genom

sammanläggning. Hur man tänkte sig ett sådant kringgående, hade icke

klart angivits. Man syntes ha utgått från att vanhävdslagsliftningens ändamål

vore icke blott att skydda jordbruket mot förfall utan även att, såsom

ett i viss mån härifrån skilt socialt intresse, i största möjliga mån bibehålla

antalet existerande jordbruksenheter. Åt en dylik mening gav visserligen då

gällande vanliävdslag, 1909 års lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland,

Dalarna och Värmland, intet uttryck, men redan genom 1924 års ändringar

däri, alltså innan ännu sammanläggningslagen antagits, hade man

gjort frågan om skyldighet att bibehålla åbyggnader i viss mån oberoende av

huruvida de med rådande brukningsindelning erfordrades eller ej. Avsikten

var att på denna väg indirekt söka förekomma icke önskvärd saminanslag
liihanrj

lilt riksdagens protokoll 1947. I sand. Sr 232. 16

opaginerad Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ning av brukningsdelar. Undantag från förbudet att rasera onödiga byggnader

gjordes sålunda för fall, då sammanslagning skett och uppenbarligen var

till gagn för bildande av bärkraftigt jordbruk. Berörda strävan att bibehålla

befintliga brukningsenheter, så snart de icke vore alldeles odugliga, måste

kunna kollidera med jordbruksintresset och stämde icke väl med numera i allmänhet

vedertagna principer för fastighetsbildning. Att för vissa landsändars

vidkommande det ifrågavarande sociala intresset förtjänat speciellt stor hänsyn

kunde vara sant, men sedan vanhävdslagstiftningen erhållit ett väsentligt

utvidgat tillämplighetsområde, hade även förevarande stadgande i sammanläggningslagen

på indirekt väg fått en räckvidd som icke kunde ha varit

åsyftad vid lagens tillkomst. Mot stadgandet syntes för övrigt kunna erinras

särskilt att detsamma grundade sig på överskatlning av sammanläggnings betydelse

för brukningsförhållandena och förutsatte att fastighetsindelningen

utövade större verkan å vanhävdslagstiftningens regler än vad som vore och

borde vara fallet.

Den egentliga grunden till stadgandet var emellertid, enligt de sakkunniga,

att man ville förhindra kringgående av vanhävdslagstiftningen. Och med

denna lagstiftnings innehåll vid tiden för stadgandets införande kunde sammanläggning

medföra att jord, som var underkastad vanhävdslagens bestämmelser,

komme att falla utanför samma lags tillämplighetsområde. Ett dylikt

resultat kunde ju inträda, i den mån vanhävdslagstiftningen anknöte till

begreppet registerfastighet. Om en fastighet genom sammanläggning bleve så

stor att den på grund därav uteslötes från kontrollen, vore detta emellertid

enligt de sakkunnigas mening knappast ett kringgående utan kunde snarare

visa att vanhävdslagens regler borde ändras. Sådana dessa regler numera vore

beskaffade syntes emellertid sammanläggning av fastigheter icke kunna i

nämnvärd mån inverka i angiven riktning.

De sakkunniga ansågo på grund härav att stadgandet i 9 § borde avskaffas

såsom skäligen värdelöst och ägnat att i en mängd sammanläggningsärenden

fördröja proceduren samt vålla besvär och gagnlösa rättegångar. I de sakkunnigas

lagförslag har icke heller upptagits någon motsvarighet till stadgandet.

I vissa remissyttranden har de sakkunnigas förslag i denna del

uttryckligen tillstyrkts. Jordbrukskommissionen i Jämtlands län har anfört

att sådant kringgående av vanhävdslagstiftningen, som 9 § i sammanläggningslagen

åsyftade att förekomma, kunde ske genom sammanläggning av

två jordbruk, av vilka det ena vore föremål för vanhävd. Vad särskilt anginge

vanhävd å byggnader, bleve vanhävd av detta slag icke åtkomlig efter

sammanläggningen, om tillräckligt byggnadsbestånd funnes å den andra sammanläggningsdelen

för hela den sammanlagda brukningsdelens behov. I fråga

om sammanläggning av självständiga brukningsdelar, av vilka någon varit

vanhävdad, hade kommissionen, oberoende av om dessa brukningsdelar var

för sig varit lämpliga för självständig jordbruksdrift eller icke, ansett sig på

grund av ifrågakomna stadgande förhindrad att tillstyrka bifall till ansökning

om sammanläggning även i sådana fall, då först genom sammanläggningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

243

skulle bildas ett bärkraftigt jordbruk. Ett stadgande av denna innebörd stode

icke i god överensstämmelse med numera gällande principer för fastighetsbildning.

Kommissionen förordade därför, i likhet med de sakkunniga, att

detta stadgande slopades.

Departementschefen.

Den egentliga grunden till ifrågavarande stadgande är att förhindra att

vanhävdslagstiftningen kringgås. Såsom de sakkunniga funnit torde stadgandet

icke numera ha någon nämnvärd uppgift att fylla ur denna synpunkt.

Enligt ett inom jordbruksdepartementet upprättat, den 17 januari 1947 till

lagrådet remitterat förslag till lag om uppsikt å jordbruk skall varje brukningsdel,

som omfattar odlad jord till en vidd överstigande två hektar och

icke tillhör kronan, vara underkastad kontroll i vanhävdshänseende.

Det materiella innehållet i förevarande bestämmelse synes dessutom vara

av tvivelaktigt värde. För att sammanläggning skall kunna ske fordras att

den icke medför minskning i de självständiga jordbrukens antal. I många

fall måste ett dylikt krav direkt motverka strävandena att rationalisera jordbruket;

bland annat kan det förhindra önskvärd komplettering av ofullständiga

jordbruk. En sammanläggnings lämplighet ur jordpolitisk synpunkt bör

uteslutande bedömas efter de regler, som framgå av den föreslagna nya lydelsen

av 7 §.

På grund av dessa skäl anser jag att 9 § bör utgå ur sammanläggningslagen.

10 §.

Enligt 10 § skall vid ansökning om sammanläggning fogas gravationsbevis

rörande fastigheterna. Vidare skall sökanden förebringa av lantmätare verkställd

utredning rörande de omständigheter, som äro av betydelse för bedömande

av frågan om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt.

Sådan utredning erfordras dock icke i vissa angivna fall. I

I de sakkunnigas förslag har icke stadgats skyldighet för sökanden

att förete gravationsbevis. Jämlikt 14 § i förslaget skall, om särskild, av

lantmätare verkställd undersökning finnes erforderlig för bedömande av förutsättningarna

för sammanläggningen och sådan utredning ej är förebragt,

det ankomma på sökanden att draga försorg därom.

De sakkunniga ha framhållit, att det ursprungligen ålåg sökanden att förebringa

all utredning i sammanläggningsärende. Genom lagändring år 1940

borttogs bland annat kravet på äganderättsbevis. Detta motiverades med att

ägodelningsdomaren hade att på ämbetets vägnar undersöka, huruvida i äganderättshänseende

funnes hinder mot sammanläggningen, och att därför upphävandet

av skyldigheten att ingiva dylikt bevis icke kunde medföra någon

risk för att utredningen bleve ofullständig. Vad som gällde om äganderättsbevis

syntes numera, sedan det nya fastighetsbokföringssystemet medfört bättre

överblick över inteckningsförhållandena, kunna anföras även om gravalionsbevis.

opaginerad Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Krav å utredning genom lantmätare rörande sammanläggningens lämplighet

ur fastighetsbildningssynpunkt hade i förslaget uppställts blott i den mån

dylik utredning funnes erforderlig för bedömande av förutsättningarna för

sammanläggningen. Vore denna kombinerad med jorddelning, skulle ju vanligen

utredningen i förevarande del tillhöra jorddelningsärendet. Det hade

emellertid visat sig att den utredning genom lantmätare, som sökanden enligt

gällande lag skulle införskaffa på förhand, mången gång icke behövde föregås

av undersökningar på marken utan kunde inskränka sig till uppgifter,

som funnes lätt tillgängliga på länets lantmäterikontor och sålunda skulle kunnat

komma den beslutande myndigheten till handa i överlantmätarens utlåtande.

På liknande sätt som förhållanden, vilka framginge av fastighetsboken,

utreddes av vederbörande domare utan kostnad för sökanden, borde

även erforderliga uppgifter från de å lantmäterikontoret förvarade handlingarna,

åtminstone när mer tidsödande undersökningar icke erfordrades, kostnadsfritt

lämnas av överlantmätaren. Förslagets ståndpunkt vore därför att

ansökningen icke skulle behöva föregås av undersökning genom lantmätare

utan att ägodelningsdomaren skulle, sedan han hört överlantmätaren, pröva

om dylik undersökning vore erforderlig och i så fall meddela sökanden föreläggande

att inkomma med sådan utredning i de avseenden, däri komplettering

erfordrades. Detta innebure naturligtvis icke att dubbla remisser till överlantmätaren

skulle behöva bli vanliga, ty dennes mening rörande behovet av

undersökning genom lantmätare kunde preliminärt inhämtas formlöst under

hand. I

I vissa remissyttranden har förslaget om avskaffande av skyldigheten

att förete gravationsbevis i sammanläggningsärende

tillstyrkts på den grund att det stode i god överensstämmelse med stadgandet

i § 6 expeditionslösenförordningen, enligt vilket myndighet icke utan särskilda

skäl finge fordra bevis rörande förhållanden, varom hos myndigheten

förda fastighetsböcker, rotlar, diarier eller andra sådana handlingar innehölle

upplysning.

Ägodelningsdomaren i Aspelands och Handbörds domsaga har framhållit,

att icke alla fastigheter på landet överförts till nya fastighetsböcker eller

kunde förväntas bliva detta inom de närmaste åren. Skyldigheten att förete

gravationsbevis borde därför bibehållas såvitt anginge fastigheter, som ej

överförts till ny bok. Ägodelningsdomaren i Södra Möre domsaga har ansett

reformen innebära en försämring för arbetsförhållandena inom domsagorna,

i det att den i praktiken endast medförde, förutom en kostnadsbesparing

för sökanden utan nämnvärd betydelse, överflyttande av en del arbete, som

utfördes av underordnad personal, till häradshövdingen själv. Äganderättsoch

inteckningsförhållandena måste nämligen anmärkas i protokollet om

sammanläggningen, bland annat för att underlätta kontrollen av de anteckningar,

som i anledning av sammanläggning skulle göras i fastighetsböckema,

och detta arbete ankomme vanligen på häradshövdingen, medan gravationsbevis

i allmänhet utfärdades av sekreterare eller notarier.

Beträffande frågan om särskild av lantmätare verkställd ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Alaj:ts proposition nr 232.

245

rednin g har ägodelning sdomaren i Norrvikens domsaga ansetl det lämpligare,

att dylik utredning skedde på föranstaltande av överlantmätaren i

stället för att ägodelningsdomaren efter överlantmätarens hörande föreläde

sökanden att förebringa den. Kostnaden borde dock gäldas av sökanden, och

överlantmätaren borde därför, innan han införskaffade utredningen, höra

sökanden huruvida han ville vidkännas kostnaden. Även ägodelningsdomaren

i Västra Göinge domsaga har funnit det föreslagna tillvägagångssättet,

som innebure att överlantmätaren måste höras två gånger, vara onödigt omständligt.

Därest icke den nuvarande bestämmelsen i 10 § sammanläggningslagen

ansåges böra bibehållas, borde det åläggas överlantmätaren att på sökandens

begäran upprätta sammanläggningsbeskrivning antingen på lantmäterikontoret

eller genom remiss till förrättningsman. Överlantmätaren i

Malmöhus län har gjort gällande att det icke vore lätt för överlantmätaren

att utan närmare undersökning upplysa om behovet av särskild utredning.

Icke heller vore det rationellt att överlantmätaren skulle föreslå ägodelningsdomaren

vad en blivande lantmäteriutredning borde innehålla och att

denne därefter skulle vidarebefordra detta förslag såsom anvisningar till vederbörande

lantmätare. Olägenheterna med de sakkunnigas förslag kunde

undgås, om det föreskreves att ansökan om sammanläggning skulle ingivas

till överlantmätaren. Denne skulle då, om utredningen icke vore av enklare

beskaffenhet och därför kunde intagas i yttrandet till ägodelningsdomaren,

äga besluta att särskild lantmäteriutredning vore erforderlig och med sådant

besked återställa ansökningshandlingarna till sökanden för komplettering.

överlantmätaren i Gotlands län har i sitt gemensamt med länets lantmätare

avgivna yttrande anfört att det vanliga vore att fristående sammanläggningar

föranleddes av pågående eller tillämnade jorddelningsförrättningar. Då

vederbörande förrättningslantmätare sålunda vanligen vore insatt i ärendet,

medförde det ganska ringa besvär för honom att åstadkomma utredning.

Den föreslagna ändringen syntes därför opåkallad. Även enligt länsstyrelsens

i Kronobergs län mening talade starka skäl för att bibehålla skyldigheten

för sökanden att förebringa av lantmätare verkställd utredning, överlantmätaren

i Gävleborgs län har framhållit, att den lättnad, som bereddes sakägarna

genom att år 1940 föreskriften om kartas upprättande i sammanläggningsärende

borttogs, redan förorsakat betydligt ökat arbete vid fastighetsutredningar

i länets lantmäterikontor. Genom de sakkunnigas förslag

skulle ytterligare lättnader beredas sakägarna, i del att lantmäteriutredningen

i regel skulle utföras å lantmälerikontoret. Denna utredning komme emellertid

att bliva mindre tillförlitlig och dessutom medföra en avsevärd ökning

av lantmäterikontorens arbetsbörda. Överlantmälaren i Värmlands län har

ifrågasatt om icke ansökan om sammanläggning alltid borde åtföljas av lantmätares

beskrivning och, vid behov, även av karta. Genom det rätt fria sammanläggningsförfarande

som de sakkunniga föreslagit komme säkerligen

många nya fastigheter att bestå av områden, som redovisades på ett flertal

kartor. Därest icke vid utredningen i sammanläggningsärendet upprättats

karta och beskrivning omfattande hela fastigheten, komme del i framtiden

opaginerad Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

att möta svårigheter, besvär och tidsutdräkt varje gång man måste närmare

identifiera fastigheten. Liknande synpunkter ha anförts av Sveriges lantmätareförening,

som ansett att karta med beskrivning borde upprättas vid varje

sammanläggning, möjligen med undantag för enklare fall. En fastighetsomsättning,

vilken skett genom delning av befintliga fastigheter, hade tämligen

väl kunnat följas och överblickas i de olika delningsakterna. Förde nu utvecklingen

allt mera mot sammanläggningar, bleve det efter hand omöjligt

att utan grundmaterial överblicka sammanhangen och läget. Behovet av

karta och beskrivning över fastigheter som bildats genom sammanläggning

har ytterligare understrukits och utvecklats av överlantmätarna i Älvsborgs

och Skaraborgs län. Efter upprepade sammanläggningar bleve det, om ej

varje fastighetsbildning dokumenterats i offentligt arkiv, mycket svårt att

få fram slutresultatet. Kartor borde därför i regel upprättas vid sammanläggningar,

vare sig detta skulle ske genom sökandens försorg eller å lantmäterikontoret.

Slutligen må nämnas att överlantmätaren i Västerbottens län givit

uttryck åt den uppfattningen att sammanläggning borde göras till en förrättningsåtgärd,

varvid borde upprättas beskrivning i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gäller beträffande avstyckning ävensom i erforderliga fall

karta. Det förfaringssätt, som de sakkunniga föreslagit, vore ägnat att öka

överlantmätarens arbetsbörda samtidigt som ytterligare omgång i ärendenas

handläggning kunde befaras.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att den för närvarande stadgade

skyldigheten att vid ansökan om sammanläggning foga gravationsbevis rörande

fastigheterna bör borttagas. De nya fastighetsböckerna medföra ökade

möjligheter att överblicka äganderätts- och inteckningsförhållandena, och

det synes därför icke möta hinder att till nu ifrågavarande fall utsträcka

den i expeditionslösenförordningen stadfästa principen, att myndighet ej med

mindre särskilda skäl därtill föranleda må fordra bevis rörande förhållanden,

varom hos myndigheten förda fastighetsböcker, rotlar, diarier eller andra

sådana handlingar innehålla upplysning.

Vad härefter angår frågan om lantmäteriteknisk utredning i sammanläggningsärenden

är det till en början tydligt att, eftersom den jordpolitiska kontrollen

genom den föreslagna ändringen av 7 § gjorts i princip generell,

förutsättningar att utöva kontrollen måste föreligga vid varje sammanläggning.

I den mån sammanläggningens tillåtlighet ur jordpolitisk synpunkt

skall prövas vid jorddelningsförrättning, erfordras emellertid uppenbarligen

ingen särskild utredning i sammanläggningsärendet. Såsom de sakkunniga

framhållit förekomma dessutom många fall av sammanläggningar, där förhållandena

äro sådana, att all erforderlig utredning lätt inhämtas ur handlingar

i länets lantmäterikontor och således kan införas i ärendet genom

överlantmätarens yttrande. Icke heller i dessa fall är alltså särskild utredning

nödvändig. Då erforderlig utredning icke i enlighet med det nu sagda är

tillgänglig i sammanläggningsärende, bör sådan verkställas av lantmätare. I

opaginerad Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

likhet med vad som gäller vid jQrddelning torde kostnaden därför böra

bäras av sakägaren, d. v. s. sökanden.

Det ställer sig svårt att med gällande ordning för sammanläggningsärendens

behandling på ett rationellt sätt inordna den särskilda utredningen i

förfarandet. Endast en genomgripande omläggning av detta torde möjliggöra

en fullt tillfredsställande lösning, och någon väsentlig ändring i reglerna

om förfarandet kan såsom jag förut anfört icke ifrågakomma i detta

sammanhang. Har fråga om sammanläggning uppkommit i samband med

lantmäteriförrättning eller har eljest en sökande varit i kontakt med vederbörande

lantmätare innan ansökningen göres, kan tydligen behovet av särskild

utredning ofta tillgodoses redan från början. I annat fall torde behövligheten

av sådan utredning icke bliva klarlagd förrän överlantmätaren erhållit

ärendet på remiss. Eftersom detta måste förutsättas bliva det vanliga,

synes det naturligast att överlantmätaren söker infordra utredningen.

Någon särskild form för detta torde ej böra föreskrivas. Överlantmätaren

bör kunna direkt eller genom vederbörande lantmätare underrätta sökanden

.om vilken utredning som erfordras. Naturligtvis kan det därvid, såsom från

olika håll påpekats, vara nödvändigt att uppställa krav på karta. Inkommer

ej utredningen inom rimlig tid, synes överlantmätaren böra hänvända sig

till ägodelningsdomaren för att denne skall giva föreläggande varom i 11 §

sägs. I och för sig kunde det måhända vara praktiskt att låta överlantmätaren

själv meddela dylikt föreläggande, men med hänsyn till att ärendet

är anhängigt hos ägodelningsdomaren bör åtgärden lämpligen ankomma på

denne.

Med den av mig nu förordade ordningen bör det i förevarande paragraf

upptagna stadgandet om lantmäteriteknisk utredning ändras så, att det kommer

att innefatta åläggande för sökanden att förebringa sådan av lantmätare

verkställd utredning, som är erforderlig för bedömande av frågan om sammanläggningens

lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt och icke annorledes

är tillgänglig. En erinran om att överlantmätaren bör medverka till utredningens

fullständigande kan intagas i 11 §. Därtill far jag alltså återkomma

i det följande.

11 §•

I denna paragraf stadgas först om remissförfarandet i sammanläggningsärenden.

överlantmätaren skall alltid höras, där han ej förut yttrat sig angående

sammanläggningen. Då fråga är om fastighet som ingår i laga skifte,

skall yttrande infordras från förrättningslantmätaren. Beträffande sammanläggning,

varom i 9 § förmäles, må ägodelningsdomaren höra nämnd eller

myndighet, som kan äga kännedom om förhållandena. Vidare föreskrives

att ägodelningsdomaren skall förelägga sökanden att komplettera den lantmäteritekniska

utredningen, om denna finnes vara ofullständig.

De sakkunnigas förslag innebär ändring i dessa regler huvudsakligen

endast såtillvida att de särskilda föreskrifterna beträffande sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

manläggning, varom i 9 § förmäles, uteslutits, eftersom förslaget icke upptager

någon motsvarighet till nämnda lagrum.

Ägodelningsdomaren i Södra Möre domsaga har gjort gällande, att föreskriften

om förrättningslantmätarens hörande angående sammanläggning i

samband med laga skifte icke kunde efterkommas med mindre sökanden

upplyste att laga skifte påginge. Bestämmelsen vore överflödig. Överlantmätaren,

som bättre än ägodelningsdomaren hade kännedom om pågående

laga skiften, skulle säkerligen bestämmelsen förutan höra förrättningslantmätaren.

Departementschefen.

Såsom jag vid nästföregående paragraf anfört bör det ankomma på överlantmätaren

att, då fullständig lantmäteriteknisk utredning icke är fogad

vid ansökningen, själv i ärendet införa sådana upplysningar, som någorlunda

lätt kunna erhållas ur lantmäterikontorets handlingar. Särskild föreskrift

härom torde ej erfordras. Om ytterligare utredning tarvas, bör överlantmätaren

söka förmå sökanden att föranstalta om nödig komplettering

och, därest detta icke leder till resultat, anmäla saken till ägodelningsdomaren.

I anslutning till den i förevarande paragraf intagna bestämmelsen om

överlantmätarens hörande torde böra intagas en erinran i detta hänseende,

varjämte föreskriften om den förutsättning, under vilken ägodelningsdomaren

äger meddela föreläggande, bör underkastas viss jämkning.

Beträffande det nuvarande stadgandet om förrättningslantmätarens hörande,

då fråga är om sammanläggning i samband med laga skifte, finner

jag icke skäl att vidtaga annan ändring än att stadgandet redaktionellt jämkas

i anledning av den föreslagna omredigeringen av 6 §.

Den bestämmelse, som avser sammanläggning varom i 9 § förmäles. bör

utgå till följd av mitt förslag om sistnämnda paragrafs upphävande.

14 §.

Bestämmelserna i 14 § innehålla villkoren för sammanläggning med avseende

å lagfarts- och inteckningsförhållanden. I allmänhet fordras, att

sökanden erhållit lagfart å fastigheterna. I inteckningshänseende kräves, att

icke mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt inteckning

eller ock, där flera av fastigheterna äro sålunda besvärade, icke någon

av dem häftar för andra inteckningar än sådana som äro i samma inbördes

ordning gällande jämväl i envar av de andra. I sistnämnda fall utgör dock

den omständigheten, att i en av fastigheterna tillika finnes inteckning med

sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen, såframt innehavare av sådan

inteckning medgivit sammanläggningen. Vad som är sagt om inteckning skall

tillämpas jämväl beträffande fordran eller annan rättighet som avses i 11

kap. 2 § jordabalken. Vissa särskilda regler givas för det fall att fastighet

skall sammanläggas med ägovidd som för ändamålet avstyckas från annan

fastighet. Slutligen meddelas också stadgande om förutsättningarna för sammanläggning,

då fastighet är föremål för återköpsrätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

249

I fråga om kravet på lagfart överensstämmer de sakkunnigas förslag

i sak med gällande rätt. I inteckningshänseende stadgas först, i 2 § av

förslaget, att, om fastigheter sammanläggas och någon av dem besväras av

beviljad eller sökt inteckning, inteckningen därefter skall besvära hela den

sålunda bildade fastigheten. Inteckningarnas inbördes företräde i denna fastighet

skall bero av den ordning, vari de förut gällde i en eller flera av de

i sammanläggningen ingående fastigheterna. I den mån dylik jämförelsegrund

saknas i fråga om inteckningar som före sammanläggningen beviljats

eller sökts för servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft, skola de

njuta företräde framför andra inteckningar. Sinsemellan skola de äga lika

rätt, såframt ej annat följer av vad förut sagts. Där viss eller vissa av de i

sammanläggningen ingående fastigheterna besväras av servitut eller nyttjanderätt

eller rätt till elektrisk kraft, som icke tillika gäller i envar av de

övriga, skall, ändå att rättighetens begagnande ej är inskränkt till vissa delar

av den eller de fastigheter, däri den gäller, sammanläggningen icke medföra

att rättigheten må utövas i vidai-e mån än förut. I förslagets 9 § är härefter

föreskrivet att fastigheter ej må sammanläggas, där de besväras av beviljade

eller sökta inteckningar på sådant sätt att, om sammanläggningen skedde

och inteckningarna förty jämlikt 2 § skulle gälla i hela den nybildade fastigheten,

ordningen dem emellan icke kan bestämmas ultan att inteckning skulle

i jord, som den förut besvärade, komma i sämre förmånsläge än före sammanläggningen.

Vid tillämpning härav skall dock avseende icke fästas vid inteckning

för servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft. Vad sålunda

stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättighet som utan

inteckning njuter skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Enligt 10 § i förslaget

skall, om fastighetsdel som skall avstyckas besväras av inteckning,

vilken enligt 9 § skulle utgöra hinder mot sammanläggningen, detta hinder

anses undanröjt, där inteckningshavaren för inteckningens dödande i vad angår

fastighetsdelen avlämnat inteckningshandlingen till inskrivningsdomaren

och i övrigt erforderliga medgivanden till dödningsåtgärden inhämtats.

De sakkunniga ha till en början erinrat om att det i gällande lag stadgade

kravet på medgivande av den, som innehar inteckning med sämre rätt än

gemensam inteckning, införts under åberopande av att sammanläggningen

kunde medföra den olägenheten för denne inteckningshavare, att det kunde

bliva svårt för honom att vid exekutiv försäljning av den nybildade fastigheten

förvara sin rätt. Köpeskillingen kunde i följd av sammanläggningen

komma att röra sig om ett för inteckningshavaren ej anskaffbart belopp.

Detta vore, enligt de sakkunniga, visserligen sant såtillvida aif det, om

sammanläggningen ej skett, kunde hända att blott den särintecknade fastigheten

såldes och att sålunda särinteckningsliavaren icke behövde bjuda

mer än summan av nämnda fastighets förstahandsansvar för den gemensamma

inteckningen och särinteckningens eget belopp. Om detta förstahandsansvar

vore lika med den gemensamma inteckningens hela belopp, medförde

emellertid ur förevarande synpunkt sammanläggningen ingen skillnad.

Vore förstahandsansvaret mindre än hela beloppet, löpte särinteckningshavarcn

i allmänhet risk att alla de fastigheter, vari den gemensamma in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

•250

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

teckningen gällde, inaroges i ett exekutivt förfarande beträffande den särintecknade

fastigheten. När i vissa fall den särintecknade fastigheten icke

kunde indragas i exekutiv försäljning av andra fastigheter eller sådan åtgärd

icke komme till stånd, hade likväl särinteckningshavaren ingen nytta

därav, eftersom han vid exekutiv auktion å de icke särintecknade fastigheterna

måste i eget intresse söka tillse att brist icke uppkomme för den gemensamma

inteckningen. Denna skulle ju nämligen komma att belasta den

särintecknade fastigheten med bättre rätt än särinteckningen. Den som belånade

en redan för gemensam inteckning häftande fastighet hade sålunda

allt skäl att räkna med hela denna intecknings belopp, när det gällde att

bedöma, vilken summa han behövde ha till sitt förfogande vid exekutiv auktion

för att därvid kunna till skydd för egen rätt hindra fastighetens försäljning

till underpris. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten att

undanröja alla icke nödvändiga hinder mot sammanläggning borde ifrågavarande

krav på särinteckningshavares medgivande utgå ur lagen.

Möjligheten att sammanläggningsbeslut kunde meddelas om innehavare av

särinteckning lämnat medgivande därtill vore enligt vad de sakkunniga framhållit

betingad av att det endast vore en av fastigheterna som vore särintecknad.

Genom denna begränsning inskränktes sammanläggningsmöjligheterna

starkare än behövligt vore. Visserligen kunde — om man tills vidare toge

hänsyn nännas! till penninginteckningar — icke sammanläggningen tillåtas,

om två av de gemensamt intecknade fastigheterna vore besvärade av var sin

särinteckning. Men att särinteckningen besvärade två eller flera av alla

de med inteckning graverade fastigheterna borde i och för sig icke hindra

sammanläggningen. Tre gemensamt intecknade fastigheter, A, B och C,

borde sålunda kunna sammanläggas, oaktat A och B tillika häftade för en

inteckning med sämre rätt, vilken icke gällde i C. Komme härtill en ännu

sämre liggande särinteckning i A eller B, så utgjorde dock ej heller detta

något skäl att förbjuda sammanläggningen. Annorlunda bleve däremot förhållandet,

om det tillika funnes en särinteckning i C, oavsett av vad datum

denna inteckning vore. Och skulle fastigheterna A, B, C och D vara gemensamt

intecknade samt i A och B gälla en sämre liggande, för blott dem gemensam

inteckning samt dessutom i läge efter den för alla fastigheterna

gemensamma inteckningen finnas en i A, B och C gemensam inteckning, berodde

möjligheten av sammanläggning på sistnämnda intecknings läge i

A och B i förhållande till den i endast dessa båda fastigheter gemensamma

inteckningen. Läge den bättre än denna kunde sammanläggningen tillåtas

men eljest icke.

Att i lagtextens form uppdraga skillnaden mellan de tillåtliga och de icke

tillåtliga sammanläggningarna genom en uttömmande och exakt beskrivning

av inteckningsförhållandena i de båda grupperna av fall anse de sakkunniga

icke utan vidlyftighet låta sig göra i anseende till de många växlande kombinationer

som kunde tänkas. Enklare vore onekligen att direkt utsäga vilket

resultat man ville förekomma och uttrycka förbudet så, att sammanläggning

ej finge äga rum, om den skulle giva ett dylikt resultat. Denna metod hade

tillämpats i förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

251

De sakkunniga ha vidare nämnt, att i sammanläggningslagen alla inteckningar

behandlades lika, oavsett vilka rättigheter som vore i fråga. Skillnaden

mellan dem och mellan de arter av rättigheter, de avsåge, borde beaktas mer

än hittills skett. Den panträtt som en fordringsinteckning skapade borde lika

litet som inteckningen själv få gälla blott fysisk del av en fastighet, och jordägarens

begäran, att fastighet, som inteckningen besvärade, måtte sammanläggas

med annan fastighet, finge därför anses innefatta ett medgivande att

panträtten vidgades till att omfatta allt vad som komme att tillhöra den nybildade

fastigheten. Men liksom intecknande av en servituts- eller nyttjanderätt

icke medförde att rättigheten, om den förut var inskränkt till en del

av fastighetens ägovidd, utökades till att avse hela fastigheten, borde ej heller

sammanläggning av fastighet, som vore föremål för dylik rättighet, inverka

på dennas omfattning, och detta lika litet om rättigheten vore intecknad

som eljest. Att inteckningen komme att avse hela den nybildade fastigheten

borde således icke anses beröra själva rättighetens innehåll. Riktigheten härav

ansåges också allmänt självklar i de fall, då rättigheten enligt upplåtelsen

vore begränsad till viss del av fastighet eller alltså vad man brukade kalla

lokaliserad. Enligt de sakkunnigas mening kunde emellertid en servituts- eller

nyttjanderätt, ändå att den upplåtits till hel fastighet, anses lokaliserad i den

bemärkelsen att upplåtelsen avsåge blott viss jord. Genom skifte kunde rättigheten

bli utbytt mot annan motsvarande rättighet men sammanläggning ändrade

ej rättighetens innehåll. Till förekommande av att man på grund av regeln

om sammanläggnings verkan på inteckningar och panträtter föranleddes

antaga en motsvarande verkan på intecknade eller ointecknade servitutsoch

nyttjanderätter syntes ett uttryckligt stadgande i ämnet böra meddelas,

och ett sådant återfunnes också i förslagets 2 §. Med dylika rättigheter borde

rätt till elektrisk kraft jämställas, varemot avkomsträtt i förevarande hänseende

borde kunna likställas med panträtt. Stode det alltså fast att sammanläggning

icke innebure någon utvidgning av servituts- och nyttjanderätter

eller därmed jämförliga rättigheter, ändå ait inteckning härför måste komma

att gälla hela den nybildade fastigheten, syntes det vara möjligt att tillmötesgå

det länge närda önskemålet att inteckningar för dylika rättigheter

icke skulle kunna, såsom andra inteckningar, hindra sammanläggning utan

få i ärendena lämnas utan vidare avseende än ointecknade rättigheter av

förevarande slag.

En förutsättning för reformens genomförande vore emellertid att en särskild

ordning bestämdes mellan inteckningar, som förut icke besvärade en

och samma av de i sammanläggningen ingående fastigheterna. Dagen, då

inteckningen söktes, vilken enligt allmänna regler skulle vara i första hand

avgörande, kunde ju lika litet som tidpunkten, då rättigheten uppläts, här

få spela dylik roll. Toge man t. ex. det enkla fallet att av två fastigheter, A

och B, den ena besvärades av en servitutsinteckning och den andra av en

penninginteckning, så kunde ju servitulsinteckningen icke placeras efter

penninginteckningen men väl utan någons förfång före densamma. Vore åter

A och B besvärade blott av var sin servitutsinteckning, funnes ju intet skäl

opaginerad Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

att ge den ena företräde framför den andra, utan regeln borde bli att de

skulle njuta lika rätt. Förhållandet bleve detsamma, även om i endera fastigheten

funnes en sämre liggande penninginteckning eller i båda fastigheterna

en gemensam sådan inteckning med bättre eller sämre rätt än båda

servituten. — Regeln om lika rätt för servitut i A och servitut i B kunde kollidera

med regeln att servitut i A skulle gå före penninginteckning i B, nämligen

om sistnämnda inteckning läge före en servitutsinteckning i B. Den

före sammanläggningen gällande ordningen mellan inteckningar i samma

fastighet finge ju icke rubbas. För nu ifrågavarande fall måste tydligen ordningen

i den nybildade fastigheten bli: servitutet i A, penninginteckningen

i B och servitutet i B. Ett liknande förhållande inträdde, om A och B besvärades

av var sin servitutsinteckning men dessutom av en gemensam penninginteckning

i läge efter den ena men före den andra servitutsinteckningen,

liksom även i det fallet att härutöver framför sistnämnda inteckning

funnes en särinteckning.

Principen om lika rätt för servitutsinteckning i A och i B kunde enligt

de sakkunniga få vika för en före sammanläggningen gällande ordning, ändå

att någon penninginteckning ej vore i fråga. I A kunde ju finnas två servitutsinteckningar

med olika rätt, och en dylik inteckning i B finge då ställas

i paritet med den bäst liggande i A. Vore även B besvärad av två servitutsinteckningar

med olika rätt, likställdes den i A bäst liggande med den i B

bäst liggande och därefter placerades de båda övriga med sinsemellan lika

rätt. — I det fallet att A och B vore gemensamt graverade av en penninginteckning

och det med sämre rätt funnes servitutsinteckning i A och penninginteckning

i B, komme servitutsinteckningen i läge mellan de båda penninginteckningarna.

Under 10 § i de sakkunnigas förslag har huvudsakligen föreslagits den

ändringen i förhållande till gällande rätt att möjligheten att till landsfogde

eller landsfiskal överlämna inteckningsliandling för inteckningens dödande

avskaffats. Någon synnerlig fördel av att kunna deponera handlingen hos

landsfogde eller landsfiskal i stället för hos inskrivningsdomaren förelåge

enligt de sakkunniga så mycket mindre som handlingen likväl, när dödningsåtgärden

skulle verkställas, måste översändas till den sistnämnde. I

I remissyttrandena har förslaget i förevarande del i allmänhet hälsats

med tillfredsställelse. Sålunda har ägodelningsdomaren i Uppsala läns

norra domsaga anfört, att de åtminstone i Uppland så vanliga inteckningarna

för kraftledningsservitut icke vidare komme att vålla hinder för sammanläggning.

Avskaffandet av gällande villkor angående samtycke av särinteckningshavare

kunde icke anses medföra någon rättsförlust. Ägodelningsdomaren

i Ångermanlands norra domsaga har likaledes understrukit värdet

av de föreslagna reglerna beträffande servitutsinteckningar. Svenska bankföreningen

har livligt tillstyrkt förslagets genomförande. De skäl som av de

sakkunniga anförts till stöd för de föreslagna ändringarna beträffande särinteckningar

hade föreningen funnit helt bärande. Den ifrågasatta reformen

opaginerad Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

i fråga om inteckningar för servitut och nyttjanderätt skulle säkerligen vara

ägnad att i avsevärd grad öka sammanläggningsinstitutets användbarhet. Erfarenheten

gåve nämligen vid handen att befintligheten av dylika inteckningar

vore ett av de vanligaste hindren för eljest önskvärda sammanläggningar.

Olägenheterna härav hade varit desto mer påfallande som det i de

flesta fall stått klart, att hindret varit av mera formell än reell innebörd.

I skilda avseenden ha emellertid också betänkligheter mot förslaget yppats.

Beträffande förslaget att avskaffa kravet på medgivande av särinteckningshavare

har Norrlands hypoteksförening ifrågasatt om det

resonemang, som de sakkunniga anfört till stöd därför, hade någon regelmässig

motsvarighet i det praktiska livet. Där förhölle det sig nog allmänt

så, att särinteckningshavaren icke räknade med den gemensamma inteckningens

hela belopp utan endast med den del därav, som enligt hans antagande

kunde komma att belöpa sig på särfastigheten. Klart vore emellertid

att de fall, då en särinteckningshavare skulle behöva lida rättsförlust till

följd av sammanläggningen, bleve ytterst sällsynta. Men redan den omständigheten,

att man icke kunde anse möjligheten till rättsförlust helt utesluten,

vore skäl nog att ställa sig tveksam till den föreslagna ändringen. En

tänkbar lösning av spörsmålet vore att införa en bestämmelse om utlösningsrätt

för särinteckningshavaren. Gjorde han icke bruk av denna utlösningsrätt,

.skulle sammanläggningen kunna genomföras utan hans medgivande.

Svenska sparbanksföreningen har anfört, att de sakkunniga utginge från att

innehavaren av gemensam inteckning i regel indroge även den icke särintecknade

fastigheten i en exekutiv auktion. Även om sådan indragning ofta

skedde, vore det emellertid mycket möjligt att den särintecknade fastigheten

såldes för sig. Huvudregeln vid exekutiva auktioner vore ju att särutrop

skulle verkställas först. De sakkunnigas resonemang förutsatte vidare för

sin bärighet de största anspråk på en inteckningsborgenärs förmåga och möjligheter

att i förväg bedöma resultatet av kommande exekutiva auktioner å

belånade fastigheter. Med beaktande av de skäl som sålunda talade mot förslaget

i denna del förordade föreningen, alt kravet på medgivande från särinteckningshavarens

sida bibehölles. Sveriges allmänna hypoteksbank och

svenska jordbrukskreditkassan ha framhållit, att i undantagsfall reell skada

för särinteckningshavare kunde uppkomma genom sammanläggning. Ett direkt

bestridande från inteckningshavaren borde därför alltjämt tillmätas

vitsord. Med hänsyn härtill borde föreskrivas skyldighet för ägodelningsdomaren

att underrätta antecknad inteckningshavare om sökt sammanläggning.

Underrättelsen borde innehålla besked alt, därest bestridande icke inom

viss kortare tid inkommit, inteckningen icke skulle utgöra hinder för sammanläggningen.

Även enligt Skånska hypoteksföreningens mening borde en

penninginteckning icke mot innehavarens uttryckliga bestridande fa sättas i

ett åtminstone formellt sämre läge.

I fråga om de föreslagna reglerna beträffande inteckningar fiir

servitut och därmed j ii m f örliga rättigheter har ägodelnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

254

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

domaren i Södra Möre domsaga anfört, att det förefölle som om det ej vore

uteslutet att reglerna kunde leda till rättsförlust för inteckningshavare. Om en

byggnadstomt, som vore intecknad för fulla värdet, sammanlades med en

annan tomt, som besvärades av en senare meddelad inteckning för femtio

års nyttjanderätt, vore det ej säkert att den sammanlagda fastighetens värde

bleve högre än värdet av förstnämnda tomt. Värdet kunde bliva lägre, om

t. ex. den sammanlagda tomten icke finge bebyggas på annat sätt än att den

av nyttjanderätten besvärade jorden toges i anspråk för byggnaden. Eftersom

nyttjanderättsinteckningen skulle gå före fordringsinteckningen, kunde

förlust förorsakas innehavaren av den senare genom sammanläggningen. Även

Örebro läns hypoteksförening har befarat, att innehavare av penninginteckning

skulle kunna komma i sämre läge genom ifrågavarande regler. Ägodelningsdomaren

i Västra Göinge domsaga har ansett, att den föreslagna bestämmelsen,

att vid prövning av sammanläggningsärenden hänsyn icke skulle

tagas till inteckningar för servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft,

kunde medföra verkliga rättsförluster. Därigenom att en inteckning för exempelvis

en stor skogsavverkningsrätt i en styckningsdel komme att besvära

en nybildad fastighet med bästa förmånsrätt, kunde den äventyra övriga inteckningshavares

rätt. Bestämmelsen syntes därför omtvistlig. Det sätt, varpå

inteckningsförhållandena föreslagits skola regleras efter sammanläggning,

stode dessutom i strid med inteckningsförordningens regler. En omarbetning

av dessa bleve följaktligen nödvändig, därest förslaget genomfördes. För

ägodelningsdomaren i Västmanlands mellersta domsaga har det synts stötande,

att en servitutsinteckning, som följde med ett för sammanläggning

avstyckat mindre markområde, i den sammanlagda fastigheten skulle få lika

rätt som en i »huvudfastigheten» beviljad servitutsinteckning, som kanske

beviljats betydligt tidigare. Därjämte har denne ägodelningsdomare uttalat

att borttagandet av det hinder för sammanläggning, som förefintligheten av

servituts- och liknande inteckningar i olika fastigheter utgjort, visserligen

vore en betydande vinst. Den medförde dock den nackdelen, att den nybildade

fastigheten komme att draga på sig ovidkommande inteckningar, som

sammanläggningssökanden enligt gällande ordning tvingades att döda i sammanläggningsdelen.

En inteckning för servitut eller annan rättighet, som ej

vore lokaliserad till den för sammanläggning avstyckade delen av en fastighet,

borde hellre än att automatiskt »svälla ut» i den sammanlagda fastigheten

skrivas bort. Ofta vore ju sammanläggningsområdet även till arealen

så obetydligt att det framstode såsom meningslöst eller obilligt, att detta

område skulle draga med sig stamfastighetens gravationer. Bestämmelserna

om att stamfastighet graverande odlingslån ej skulle överföras å avstyckat

markområde, med mindre området vore av viss storlek i förhållande till

stamfastigheten, syntes erbjuda en parallell. Ägodelningsdomaren i Västerbottens

norra domsaga har gjort uttalande i samma riktning. Ågodelningsdomaren

i Våttle, Ale och Kullings domsaga har anfört, att förslagets regler

beträffande servituts- och nyttjanderättsinteckningar, som innebure bland

annat att sådana inteckningar skulle bibehållas vid sammanläggning av fas
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

255

tigheter, medförde så vittgående och svåröverskådliga konsekvenser i fråga

om inteckningarnas inbördes rätt i den nybildade fastigheten, att ägodelningsdomaren

ansåge sig höra hemställa om bibehållande av de nuvarande bestämmelserna,

enligt vilka serviluts- och nyttjanderättsinteckningar utgjorde

hinder för sammanläggning. I stället föresloges att lantmätare förklarades

skyldig att på begäran av ägodelningsdomare lämna besked, huruvida

servitut hindrade viss sammanläggning, samt att sökande i sammanläggningsärende

berättigades att genom intyg av lantmätare eller två nämndemän

eller två skiftesgodemän styrka, att servitut icke vore lokaliserat till

område, som avsåges skola ingå i sammanläggningen. I enlighet härmed

borde i lagtexten uttalas, att dylikt intyg finge godtagas som bevis för att

servitutsinteckningen icke graverade nyssnämnda område.

Att förslaget icke innehåller någon bestämmelse om formellt fastställande

av förmånsordning för inteckningarna i den nybildade

fastigheten, har påtalats av äg odelning sdomar en i Gästriklands västra domsaga

som ansåge det böra i lagstadgande avgöras, huruvida den särskilda ordningen

mellan inteckningarna skulle bestämmas genom beslut av ägodelningsdomaren

eller blott och bart genom inskrivningsdomarens placering av

inteckningarna i fastighetsbokens inteckningsspalt. Ägodelningsdomaren i

Västmanlands mellersta domsaga har ansett att den bestämmelse i förslaget,

enligt vilken vissa servitutsinteckningar sinsemellan skulle äga lika rätt, fordrade

föreskrift att anteckning skulle göras i fastighetsbok och gravationsbevis

om att tiden för inteckningens sökande ej bestämde förmånsordningen.

Ägodelningsdomaren i Hedemora domsaga har anfört att, då inteckning,

vilken ej vore gemensam för alla de fastigheter som skulle sammanläggas,

funnes i mer än en av dessa fastigheter, skyldighet borde stadgas

för ägodelningsdomaren att i beslutet om sammanläggning angiva, i vilken

ordning inteckningarna skulle gälla i den nybildade fastigheten. Det syntes

lämpligare, att ansvaret för förmånsordningens fastställande lades på ägodelningsdomaren

än på inskrivningsdomaren, då det enligt 9 § i förslaget

ändå fordrades av den förre, att han gjorde klart för sig, att ordningen mellan

inteckningarna kunde bestämmas utan förfång för inteckningshavare. I

anslutning härtill borde stadgas skyldighet för inskrivningsdomaren att i inteckningsprotokollet

och fastighetsboken anteckna den ordning, i vilken inteckningarna

efter sammanläggningen skulle gälla i den nybildade fastigheten.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett, att i lagen borde

intagas uttrycklig föreskrift att förmånsordningen för inteckningarna efter

sammanläggning skulle särskilt bestämmas av den myndighet som beslutade

om sammanläggningen.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns norra domsaga har funnit det önskligt

att ägodelningsdomaren i förekommande fall finge med penninginteckningshavare

förhandla om inteckningarnas inbördes ordning.

Därigenom skulle måhända sammanläggningsärenden oftare och i varje fall

snabbare än nu kunna bringas till gynnsamt resultat. Ägodelningsdomaren i

Västra Göinge domsaga har ansett det vara av värde, om sammanläggning

opaginerad Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

kunde ske även när densamma medförde ett tillbakaskjutande av inteckning.

Lika väl som inteckningshavaren kunde lämna medgivande till postposition

eller liknande åtgärd, lika väl syntes han helt enkelt kunna lämna

medgivande till en sammanläggning, varigenom hans inteckningsrätt försämrades.

Pantsäkerheten kunde ju i alla fall vara tillräcklig för att han

skulle kunna få sin fordran täckt. Det förordades sålunda, att 9 § kompletterades

med en bestämmelse av innehåll, att därest innehavaren av den inteckning,

vars förmånsläge försämrades, medgivit sammanläggningen, denna

finge äga ruin. Fråga vore, om icke härvid även servituts- och nyttjanderättsinteckningar

måste tagas i betraktande som särskilda säkerhetsförsämrande

faktorer. I många fall syntes detta t. o. m. nu självklart. Det vore även

möjligt, att inteckningshavarna kunde böra höras i förväg över den prioritetsordning,

vari inteckningarna vid sammanläggning skulle uppföras. Mälarprovinsernas

hypoteksförening har anfört att det, då förslaget ändock innebure

en så rationell omformning av1 sammanläggningsins ti tute t, syntes

lämpligt att redan nu i den nya lagen medgiva att avtal mellan inteckningshavaraa

angående inteckningarnas blivande inbördes förmånsrätt i sammanläggningsfastigheten

kunde fastställas av ägodelningsdomaren. För att ej rucka

allt för mycket på det bestående systemet kunde tänkas att den inskränkningen

gjordes, att dylikt avtal finge fastställas allenast i den del som rörde

sådana inteckningar som måste dödas eller relaxeras för att sammanläggning

skulle kunna ske. För såväl fastighetsägaren som inteckningshavare vore

det emellertid långt bättre om full avtalsfrihet skulle omfatta samtliga inteckningar.

Från åtskilliga håll har slutligen gjorts anmärkning mot det sätt, varpå

de sakkunniga utformat sitt förslag i lagtexten. Ägodelningsdomaren

i Ovansiljans domsaga har sålunda ansett, att bestämmelserna

i 9 § därom, att sammanläggning icke finge ske, om de olika fastigheternas

inteckningar efter sammanläggningen skulle komma i ett sämre förmånsläge

än före sammanläggningen, bleve synnerligen svåra att i praktiken

tillämpa. Det vore önskligt att bestämmelserna avfattades så klart och koncist

att man av blotta lagtexten kunde utläsa deras innebörd. Ägodelning*sdomaren

i Gästriklands västra domsaga har förklarat att det måste befaras

att de obestämda och tänjbara stadgandena i nyssnämnda paragraf skulle

kunna leda till oreda och växlande praxis vid tillämpningen. De komme

också att å ägodelningsdomaren lägga ett alltför stort ansvar för att enskildas

intressen icke skulle bliva genom sammanläggning lidande. I varje fall

borde de svårbegripliga ordalagen »ordningen dem emellan icke kan bestämmas

utan att inteckning skulle i jord, som den förut besvärade, komma i sämre

förmånsläge än före sammanläggningen» ersättas med något, som bättre

täckte den avsedda innebörden. Ägodelningsdomaren i Villands domsaga har

uttalat, att bestämmelserna i förslagets 2 och 9 §§ erhållit en avfattning, som

utan studium av motiven vore obegriplig, åtminstone för en icke sakkunnig

läsare. Även lagberedningen har funnit sig böra ifrågasätta, huruvida de tillämnade

ändringarna fått ett tillfredsställande uttryck i lagtexten. Vad sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

257

skilt anginge den första regeln i 9 § förefölle det som om denna knappast

lämnade den ledning för den praktiska tillämpningen som vore av behovet

påkallad. Enligt beredningens mening borde de hinder, som skulle finnas mot

sammanläggning, preciseras i lagen på sådant sätt, att det icke i de särskilda

ärendena behövde uppkomma någon ovisshet, huruvida sammanläggning

kunde företagas eller icke. Att i lagtexten angiva dylika hinder på indirekt

väg eller så, att sammanläggning förbjödes, om den skulle medföra visst

resultat i fråga om inteckningarnas förmånsläge, vore ur nämnda synpunkt

mindre ändamålsenligt.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag beträffande villkoren för sammanläggning med avseende

å inteckningsförhållandena innebär väsentligen två mera principiella

avvikelser från gällande rätt. Dels avskaffas det för närvarande stadgade kravet

att innehavare av särinteckning med sämre rätt än gemensamma inteckningar

skall ha medgivit sammanläggningen och dels föreskrives att inteckningar

för servitut, nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft icke skola utgöra

hinder för sammanläggning. 1 vissa remissyttranden ha emellertid uttalats farhågor

för att härigenom rättsförlust kan åsamkas innehavare av penninginteckningar,

varjämte anmärkningar framställts mot den metod, enligt vilken

reglerna i inteckningshänseende utformats i förslagets lagtext. A andra

sidan har från olika håll ifrågasatts, att sammanläggning skulle tillåtas i

vissa fall då fastigheternas inteckningsbelastning även enligt de sakkunnigas

förslag lägger hinder i vägen, under förutsättning dock att samtycke till sammanläggningen

lämnas av inteckningshavare, vilkens rätt därigenom försämras.

Såsom jag förut framhållit anser jag det vara angeläget att så långt möjligt

genomföra lättnader i villkoren för sammanläggning med avseende å inteckningsförhållandena.

Men givetvis måste därvid tillses att enskildas rätt

icke otillbörligt åsidosättes. De uttalade farhågorna för att de sakkunnigas

förslag skulle kunna medföra rättsförluster torde i viss mån vara befogade.

Även anmärkningarna mot förslagets metodik synas berättigade.

Liksom för närvarande bör sammanläggning först och främst medgivas,

om icke mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt in

teckning. Vidare möter uppenbarligen icke hinder mot sammanläggning, där

Ivå eller flera av fastigheterna äro sålunda besvärade och icke någon av dem

häftar för andra inteckningar än sådana som äro i samma inbördes ordning

gällande jämväl i envar av de andra. Även detta överensstämmer i sak med

nuvarande lag.

Då mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt inteckning

utan att fråga är om enbart sådana gemensamma inteckningar som

nyss sagts, kan sammanläggning självfallet icke förbehållslöst tillåtas. De

fall som härmed avses synas efter sin typ kunna indelas i tre grupper.

Till den första av dessa grupper höra de fall då till sammanläggning ifrågakomma

två fastigheter som båda besväras av en gemensam inteckning och

Bihang till riksdagens protokoll 1!)i7. I sand. Nr 232.

17

opaginerad Kontrollera mot PDF

258

Kunql. Maj.ts proposition nr 232.

den ena dessutom av en särinteckning med sämre rätt. Här är tydligen frågan

endast, huruvida — såsom i gällande lag — särinteckningshavarens medgivande

till sammanläggningen skall fordras. Då det ej torde vara uteslutet,

att en icke särskilt förtänksam särinteckningshavare kan oberäknat komma

i ett mindre gynnsamt läge genom sammanläggningen, förefaller det vara

rådligt att, i motsats till vad de sakkunniga föreslagit, såsom huvudregel för

nu åsyftade fall bibehålla kravet att särinteckningshavare skall ha medgivit

sammanläggningen. Uppenbart torde vara, att en sådan regel kan analogivis

tillämpas då särinteckning gäller i två (eller flera) av tre (eller flera) gemensamt

intecknade fastigheter som skola sammanläggas.

Till den andra gruppen höra fall, då för närvarande liksom enligt sakkunnigförslaget

övervägande tekniska hinder för sammanläggning föreligga. Om

två fastigheter skola sammanläggas och envar av dem besväras av en särinteckning,

finnes sålunda icke någon bestämmelse, efter vilken inteckningarnas

inbördes ordning i den sammanlagda fastigheten kan bestämmas; de i inteckningsförordningen

och handelsbalken givna stadgandena om förmånsordningen

mellan olika inteckningar äro uppenbarligen ej tillämpliga. Det kan

emellertid inträffa att det för inteckningshavarna är tämligen likgiltigt vilket

förmånsläge deras inteckningar erhålla i den sammanlagda fastigheten, t. ex.

därför att båda i allt fall komma att ligga inom betryggande del av dennas

värde. Och den ene inteckningshavaren kan tänkas vara villig att låta sin

inteckning få sämre rätt än den andra, exempelvis med hänsyn till den säkerhet

han eljest har för fordringen. På liknande sätt kunna naturligtvis

omständigheterna, även när inteckningsförhållandena äro mer komplicerade

än här förutsatts, vara sådana att inteckningshavarnas medgivande till sammanläggningen

är att påräkna En förutsättning för att dylika medgivanden

skola kunna få åsyftad verkan i här avsedda fall är dock, såsom av det nyss

sagda framgår, att det skapas möjligheter att få till stånd en förmånsordning

för de inteckningar som skola gälla i den sammanlagda fastigheten.

Eftersom medgivandena ofta måste vara beroende av det läge som inteckningarna

erhålla enligt denna förmånsordning, är det icke tillräckligt att

denna fastställes i efterhand utan den måste föreligga åtminstone i preliminärt

skick redan då medgivandena lämnas. Det synes lämpligt att upprättandet

av den blivande förmånsordningen sker efter förhandlingar med intressenterna.

Till frågan om den närmare regleringen i detta avseende återkommer

jag i det följande.

I den tredje gruppen av fall erfordras visserligen icke i och för sig någon

särskild förmånsordning. Om två fastigheter besväras av en gemensam inteckning

och den ena dessutom av en inteckning med bättre förmånsläge än

den förstnämnda, kunna inteckningarna efter sammanläggning av fastigheterna

länkas utan vidare behålla den tidigare ordningen i förmånshänseende.

Då emellertid innehavaren av den sämst belägna inteckningen genom sammanläggningen

kan få sin säkerhet minskad, torde det vara nödvändigt att

i dylika fall som regel fordra medgivande av nämnde inteckningshavare.

Förbättrade möjligheter att erhålla sådant medgivande skulle måhända un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

259

derstundom kunna vinnas, om den förutvarande förmånsordningen icke vore

orubblig. Sålunda kunde exempelvis någon del av den sämst ställda inteckningen

utbrytas och placeras före den främst belägna. Härför lärer regelmässigt

böra fordras samtycke jämväl av den sist åsyftade inteckningens innehavare,

men det nu sagda visar likväl ett fall då införande av möjlighet att

upprätta särskild förmånsordning för den blivande fastigheten kan vara av

värde.

Vad sålunda anförts synes för de i andra och tredje grupperna avsedda

fallen giva till resultat, att huvudregeln bör vara att envar inteckningshavare

medgivit sammanläggningen på grundval av preliminärt upprättad förmånsordning

för inteckningarna i den sammanlagda fastigheten.

De för första respektive för andra och tredje grupperna angivna reglerna

gå emellertid längre än nödvändigt. I sådant hänseende märkes beträffande

de till första gruppen hänförliga fallen, att det ofta kan inträffa att sammanläggningen

finnes icke lända särinteckningshavare till förfång. Ett exempel

härpå utgör det i vissa trakter vanliga fallet, att allenast ett mindre markområde

sammanlägges med en fastighet, i vilken förutom gemensamma inteckningar

gälla en eller flera särinteckningar. Och vad angår de båda övriga

grupperna kunna innehavare av gemensamma botteninteckningar med samma

inbördes rätt i alla fastigheterna överhuvud icke anses berörda av sammanläggningen.

I övrigt torde visserligen i andra gruppens fall sammanläggningen

endast mera sällan kunna betraktas vara utan menlig verkan för någon

inteckningshavare. Så kan emellertid vara händelsen, om inteckningarna

i två särintecknade fastigheter innehavas av samma person eller om den ena

inteckningen avser t. ex. ett kraftledningsservitut eller dylikt och denna placeras

framför den andra inteckningen. I tredje gruppens fall kan samtycke

relativt ofta antagas bliva helt överflödigt. Om exempelvis två fastigheter

äro besvärade av en gemensam inteckning och den ena dessutom av en med

bättre rätt gällande särinteckning för nyttjanderätt, kan sammanläggningen

i allmänhet icke medföra försämring av den gemensamma inteckningen. Huvudreglerna

om medgivande av inteckningshavare böra därför kompletteras

med en undantagsbestämmelse.

Alt uttömmande angiva alla de olika kombinationer, i vilka kravet på

samtycke kan eftergivas, är uppenbarligen icke möjligt. Den behövliga undantagsbestämmelsen

synes därför böra erhålla formen av en generell regel,

enligt vilken medgivande till sammanläggning icke erfordras av inteckningshavare,

om sammanläggningen är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet.

För tillämpningen härav må, utöver det förut anförda, särskilt framhållas

att det i tveksamma fall är lämpligt att bereda inteckningshavaren tillfälle

att yttra sig. Ett uttryckligt bestridande bör givetvis föranleda att ägodelningsdomaren

noga överväger skälen därför. Den föreslagna lydelsen medger

emellertid även åtgärder som i någon ringa mån inverka på inteckningshavarens

rätt. Utan en sådan marginal skulle regeln ej vara mycket värd

(jfr vattenlagen 9 kap. 54 §, lagen den 28 maj 188(5 angående stenkolsfyndigheter

m. m. 18 § och lagen den 12 juni 1942 om fornminnen 7 §).

opaginerad Kontrollera mot PDF

260

Kung!. Maj:ts proposition nr 232.

I det föregående har jag bortsett från att inteckning kan avse återköpsrätt.

Såsom jag vid behandlingen av 8 § förordat bör emellertid det hittillsvarande

kravet på medgivande av återköpsrätts innehavare bibehållas, och

detta innefattar alltså en inskränkning i vad som eljest skall gälla i inteckningshänseende.

Med anledning härav bör i förevarande paragraf upptagas

en erinran om den till nyssnämnda paragraf överflyttade bestämmelsen om

återköpsrätt.

Om en fastighet, som är intecknad för exempelvis ett kraftledningsservitut,

genom avstyckning delas så, att därifrån avskiljes ett område, varöver kraftledningen

icke går fram, kommer inteckningen formellt att besvära även

det avstyckade området, ehuru detta icke beröres av den intecknade rättigheten.

I 1932 års lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet har

stadgats bland annat att till upplägget för varje fastighet skola överföras

alla fastigheten besvärande inteckningar, såframt de icke uppenbarligen sakna

betydelse. I enlighet härmed behöver alltså den i exemplet omnämnda servitutsinteckningen

icke upptagas bland inteckningarna i det avstyckade området.

Motsvarande gäller givetvis även andra inteckningar, då de intecknade

rättigheterna äro lokaliserade på sådant sätt att de reellt icke röra

viss fastighet som formellt besväras av inteckningarna. Den princip som

sålunda stadgats för uppläggandet av nya fastighetsböcker synes böra göras

tillämplig jämväl vid sammanläggningar. Fastigheter som skola sammanläggas

äro ofta besvärade av ett flertal inteckningar för servitut eller nyttjanderätt

utan reell motsvarighet, och i många fall är det lätt att genom

intyg av lantmätare, nämndeman eller annan trovärdig person få utrett att

rättigheterna icke röra mark som skall ingå i sammanläggningen. I den mån

sådan utredning föreligger, bör man alltså kunna helt bortse från inteckningarna.

Tillräcklig anledning att låta den nämnda regeln omfatta även inteckningar

för rätt till elektrisk kraft torde icke finnas.

Ett likartat förhållande föreligger, då en inteckningshavare för inteckningens

dödande i vad angår fastighet eller del därav, som skall ingå i

sammanläggning, avlämnat inteckningshandlingen till inskrivningsdomaren.

Redan för närvarande finnes i förevarande paragraf en bestämmelse i detta

hänseende. Den avser emellertid endast inteckning, vilken besvärar ägovidd

som avstyckas för sammanläggning, och innehåller att sådan inteckning ej

i något fall utgör hinder för sammanläggningen, där inteckningshavaren

för inteckningens dödande i vad angår sagda ägovidd avlämnat inteckningshandlingen

till domstol eller domaren i orten eller ock till landsfogde eller

landsfiskal. Då en dödningsåtgärd, som företages för att möjliggöra sammanläggning,

i allmänhet måste vara meningslös, därest sammanläggningen

ändå icke kan beviljas, synes det lämpligt att utvidga denna regel till att

omfatta även andra inteckningar än sådana som gälla i ägovidd som skall

avstyckas. Därvid bör uppställas krav på att annat hinder mot dödningsåtgärden

ej föreligger än sådant som sammanhänger med sammanläggningen.

1 enlighet med vad de sakkunniga föreslagit torde rätten att avlämna inteckningshandlingen

till landsfogde eller landsfiskal kunna borttagas.

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

261

På grund av det senast anförda bör sålunda föreskrivas, att vid tillämpning

av de förut angivna reglerna om sammanläggnings tillåtlighet ur inteckningssynpunkt

avseende icke skall fästas vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt

såframt den intecknade rättigheten icke rör mark som skall ingå

i sammanläggningen, eller vid inteckning, vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren

sökt i fastighet varom fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgärden

ej föreligger därest sammanläggningen genomföres. För att klargöra

att inga dylika inteckningar skola upptagas bland inteckningarna i den

sammanlagda fastigheten synes ett särskilt stadgande böra intagas i 16 §.

Till detta torde jag få återkomma i det följande.

Såsom jag förut anfört bör i vissa fall särskild förmånsordning för inteckningarna

i den sammanlagda fastigheten upprättas, innan medgivande till

sammanläggningen lämnas av vederbörande inteckningshavare. Förslag till

sådan förmånsordning bör upprättas av ägodelningsdomaren. Eftersom förslaget

skall ligga till grund för inteckningshavamas medgivanden, är det naturligt

att upprättandet sker efter samråd med berörda inteckningshavare,

men något bestämt tillvägagångssätt därvidlag synes icke böra föreskrivas.

Om det finnes ändamålsenligt, bör dock ägodelningsdomaren kunna hålla sammanträde

med sakägarna för förhandling om förmånsordningen. Ofta torde

sökanden till sammanläggningen kunna lämna sådana uppgifter beträffande

inteckningshavarna att tiden för sammanträdet kan bestämmas i samförstånd

med dem. Då alla inteckningshavare, som beröras av sammanläggningen, komma

tillstädes vid sammanträdet, torde något särskilt kallelseförfarande icke

behöva ha föregått; självklart är att innehavare av sådana inteckningar, från

vilka enligt det förut sagda skall bortses, icke skola anses berörda av sammanläggningen.

I annat fall torde sammanträdets utsättande böra kungöras

minst fjorton dagar förut i allmänna tidningarna och, där så finnes lämpligt,

tidning inom orten. Härjämte böra sökanden och kända inteckningshavare

som nyss sagts inom lika tid kallas genom rekommenderade brev.

Närmare regler, huru inteckningarna skola ordnas, synas svårligen kunna

meddelas. Om två fastigheter äro besvärade av var sin penninginteckning,

kan det vara lämpligt att låta inteckningarna erhålla lika rätt i förmånshänseende.

Därest inteckningarna var för sig stå i samma förhållande till den

intecknade fastighetens värde, torde detta sålunda överensstämma med den

matematiska rättvisan. Föreligger icke denna förutsättning, kan eventuellt den

ena inteckningen placeras före den andra; möjligen nås det bästa resultatet

först om någon av inteckningarna uppdelas och alltså delvis kan få sämre

eller bättre rätt än den andra inteckningen. För att bedöma detta måste man

emellertid kunna jämföra den säkerhet som de olika inteckningarna representera.

En utväg i detta hänseende har anvisats i en inom lagberedningen

upprättad promemoria angående företrädesordningen mellan inteckningar vid

bildandet av inskrivningsenheter och vid sammanläggning av fastigheter.1

Varje inteckning skulle åsättas ett gradtal. Detta uträknas på så sätt att den

1 Denna P. M. är tryckt i hypotcksombudsmännens förhandlingar den 20—22 september 1944

sid. 1411 o. f.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

värdegräns, inom vilken inteckningens halva belopp rymmes, den »mellersta

inteckningskronans» läge, ställes i relation till den intecknade fastighetens

taxeringsvärde. En inteckning med lägre gradtal placeras i den nybildade enheten

framför en inteckning med högre sådant tal. I promemorian har emellertid

framhållits alt det kunde tänkas att metoden under vissa omständigheter

ledde till resultat, vilka framstode såsom mindre rättvisa.

Ägodelningsdomaren bör sålunda vid upprättandet av förslag till förmånsordning

ha frihet att ordna inteckningarna på det mest ändamålsenliga

sättet. Med hänsyn till förslagets betydelse för möjligheten att erhålla medgivanden

till sammanläggningen måste han emellertid så långt ske kan beakta

inleckningshavarnas önskemål och även i övrigt tillse att inteckningarnas

tidigare förmånsläge icke onödigtvis ändras. På grund härav synes i fråga om

förmånsordningens innehåll endast böra stadgas att ägodelningsdomaren skall,

under iakttagande av att inteckningshavares säkerhet rubbas i minsta möjliga

mån, så ordna inteckningarna som de i förmånshänseende anses böra

gälla i den sammanlagda fastigheten. Om en inteckning i förmånsordningen

upptages efter annan inteckning, som förut gällt med sämre rätt i samma

fastighet, kommer emellertid detta att vara liktydigt med sådan nedsättning

av inteckning varom i 22 § andra stycket inteckningsförordningen förmäles.

Förslaget till förmånsordning bör då godkännas av sökanden till sammanläggningen,

men även om förmånsordningen icke innefattar postposition

bör dylikt godkännande lämpligen fordras. Innebär ett förslag till förmånsordning

sådan postposition, som nyss nämnts, torde inteckningsförordningens

bestämmelser om verkan därav jämväl i övrigt bliva analogivis tillämpliga.

Sålunda måste de i 33 § stadgade villkoren vara uppfyllda för att innehavare

av gemensam inteckning i fastighet, som ingår i sammanläggningen,

och i annan fastighet skall få hålla sig till den sistnämnda för belopp som

skulle falla å den förstnämnda. Om av två särinteckningar i olika fastigheter

den ena sättes att gälla efter den andra, kan man väl icke tala om att åtgärden

innebär postposition i egentlig mening, men inteckningsförordningens regler

härom torde likväl kunna erhålla analogisk tillämpning även i dylika fall.

Sammanfattningsvis må slutligen angivas huru ett sammanläggningsärendes

behandling ur inteckningssynpunkt kommer att gestalta sig i enlighet

med vad jag i det föregående förordat. Därvid förutsattes att inteckning för

återköpsrätt icke gäller i någon av fastigheterna; finnes sådan inteckning,

fordras alltid att innehavaren därav medgivit sammanläggningen. I första

hand undersökes, om fastigheterna besväras av inteckningar som skola lämnas

utan avseende. Inteckningar för servitut eller nyttjanderätt, som icke

rör mark som skall ingå i sammanläggningen, samt inteckningar, vilkas

dödande i fastighet, varom fråga är, sökts och funnits icke möta hinder

därest sammanläggningen genomföres, betraktas sålunda som obefintliga. I

den mån sökanden förvärvat fastighet med utfästelse om gravationsfrihet,

är det givetvis lämpligt att han uppmanas söka få utfästelsen infriad. Nästa

åtgärd i ärendet blir nämligen, att ägodelningsdomaren konstaterar huru

återstående inteckningar belasta fastigheterna. Befinnes icke mera än en av

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj-.ts proposition nr 232.

263

fastigheterna vara besvärad av dessa inteckningar eller utgöras alla inteckningarna

av gemensamma inteckningar som gälla i samma fastigheter med

samma inbördes förmånsrätt, kan sammanläggningsansökningen beviljas utan

vidare, såvitt avser inteckningsförhållandena. Finnes, förutom sådana gemensamma

inteckningar som nyss sagts, särinteckning med sämre rätt i någon

av de gemensamt intecknade fastigheterna, fordras att särinteckningens innehavare

lämnat medgivande till sammanläggningen, därest denna ej är

väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Föreligger icke något av nu

nämnda fall, har ägodelningsdomaren att upprätta förslag till förmånsordning

för inteckningarna i den sammanlagda fastigheten. För detta syfte

skall han förhandla med sakägarna; om det finnes ändamålsenligt, bör förhandlingen

ske vid särskilt sammanträde. Sedan förslaget uppgjorts och godkänts

av sökanden till sammanläggningen, bedömer ägodelningsdomaren

huruvida sammanläggningen är väsentligen utan betydelse för inteckningsliavares

säkerhet. Finnes detta icke vara fallet beträffande vissa inteckningshavare,

måste dessa medgiva sammanläggningen. Kan sökanden förete erforderliga

medgivanden av inteckningshavare, utgöra alltså inteckningsförhållandena

ej hinder mot sammanläggningen, men i annat fall skall ansökningen

därom avslås.

I överensstämmelse med gällande rätt böra de med avseende å inteckningsförhållandena

uppställda reglerna äga motsvarande tillämpning å fordran

och annan rättighet, som utan inteckning åtnjuter skydd enligt 11 kap. 2 §

jordabalken. Reglerna föranleda också viss redakiionell jämkning av stadgandena

beträffande lagfart.

15 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om det slutliga avgörandet av

sammanläggningsärende samt om förfarandet i dylikt ärende. Det stadgas

bland annat, att om ägodelningsdomaren finner laga hinder mot bifall till

ansökningen icke möta, han skall meddela förordnande om sammanläggningen.

I annat fall skall han hänskjuta ärendet till ägodelningsrättens provning.

I de sakkunnigas förslag motsvaras dessa bestämmelser av likartade

stadganden i 4 § andra stycket samt 15 och 16 §§.

Departementschefen.

I enlighet med vad jag under nästföregående paragraf anfört skall i vissa

fall upprättas förslag till förmånsordning för inteckningarna i den sammanlagda

fastigheten. Då sammanläggningen beviljas, bör uppenbarligen förslaget,

som ju ligger till grund för såväl inteckningshavares medgivande av

sammanläggningen som ägodelningsdomarens bedömande av frågan huruvida

sammanläggningen väsentligen är utan betydelse för inteckningshavares

säkerhet, erhålla definitiv karaktär. Med anledning härav synes i

förevarande paragraf böra intagas ett stadgande, att om ägodelningsdoma
-

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

ren upprättat förslag till förmånsordning som i 14 § sägs, förslaget skall,

där förordnande om sammanläggning meddelas, i beslutet därom fastställas

till efterrättelse.

Då 68 § i 21 kap. jorddelningslagen genom lagändring den 20 december

1946 (nr 827) från och med den 1 januari 1948 erhåller nytt nummer, 66,

bör tredje stycket i nu förevarande paragraf jämkas i enlighet därmed.

16 §.

Enligt denna paragraf skall, därest ansökning om sammanläggning av

fastigheter bifalles och i en eller flera av dem är beviljad inteckning, som icke

gäller i den eller de andra, inteckningen därefter gälla i hela den sålunda

bildade fastigheten. Varder efter sammanläggningen men på grund av tidigare

rätt till fastighet, varmed annan fastighet sammanlagts, ansökan om

inteckning gjord eller fullföljd, skall denna inteckning, där ansökningen bifalles,

fastställas att gälla i hela den nybildade fastigheten.

För de sakkunnigas förslag i detta hänseende har redogörelse

lämnats vid behandlingen av 14 §.

Departementschefen.

De i det föregående av mig förordade bestämmelserna beträffande inteckningsförliållandena

synas påkalla vissa ändringar jämväl i förevarande

paragraf. Stadgandet, att inteckning, som icke besvärar samtliga i sammanläggningen

ingående fastigheter, efter denna skall gälla i hela den nybildade

fastigheten, bör sålunda kompletteras med en erinran att inteckningen därvid

erhåller det förmånsläge som må ha fastställts vid sammanläggningen.

Dessutom torde i en särskild bestämmelse böra stadgas att inteckningar, vilka

enligt vad som anförts under 14 § lämnas utan avseende, icke skola gälla i

den sammanlagda fastigheten.

Den av de sakkunniga föreslagna regeln, enligt vilken sammanläggning

icke skall medföra att servitut eller nyttjanderätt får utövas i vidare mån

än förut, torde visserligen i stort sett överensstämma med gällande rätt, men

i vissa fall har man dock i praxis kommit till annat resultat (jfr NJA 1909

s. 474). Eftersom dylik rättighets omfattning, även efter sammanläggning,

i första hand måste bedömas med hänsyn till det grundläggande avtalets

innehåll, synes det tveksamt om en bestämmelse i detta hänseende överhuvud

är lämplig. Bestämmelsen har också föranlett erinringar i yttrandena, för

vilka jag icke funnit mig nu behöva närmare redogöra. Jag anser mig icke

böra i detta sammanhang, då endast provisorisk lagstiftning är i fråga, upptaga

spörsmålet till vidare behandling.

19 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om viss underrättelseskyldighet för ägodelningsdomaren.

Bland annat skall denne underrätta jordbrukskommissionen,

då ansökning om sammanläggning bifallits och däri ingår sådan fastighet

som i 9 § omförmäles.

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

265

Departementschefen.

Då 9 § sammanläggningslagen enligt vad jag i det föregående föreslagit

skall upphävas, synes anledning icke förefinnas att bibehålla ägodelningsdomarens

skyldighet att underrätta jordbrukskommissionen i vissa fall. Bestämmelsen

i 19 § tredje stycket torde sålunda böra utgå. I samband därmed

bör i paragrafens andra stycke vidtagas den redaktionella ändringen

att ordet domare utbytes mot inskrivningsdomare.

20 §.

Enligt denna paragraf skall anteckning göras i lagfartsprotokollet och lagfartsboken

om såväl ansökning om sammanläggning som beslutet däröver.

Skall inteckning, enligt vad i 16 § sägs, gälla jämväl i annan fastighet än den,

vari den beviljats, skall anteckning därom göras i inteckningsprotokollet och

inteckningsboken.

I de sakkunnigas förslag motsvaras dessa bestämmelser av 18 §.

Däri stadgas dock icke att ansökning om sammanläggning skall antecknas i

fastighetsboken. De sakkunniga ha anfört, att de därmed velat tillmötesgå

önskemål, som från domares sida framförts med hänsyn till intresset att

fastighetsböckerna icke måtte belastas med dylika anteckningar, vilka om de

också icke saknade allt värde, dock icke kunde anses erforderliga.

Ägodelningsdomaren i Vättle, Ale och Kullings domsaga har förklarat sig

icke kunna dela de sakkunnigas mening, att anteckning i fastighetsboken om

ingiven sammanläggningsansökan icke vore erforderlig. Vägande skäl talade

för att sådan anteckning fortfarande gjordes. Vanligen inkomme en ansökan

om sammanläggning samtidigt med att ansökan ingåves om vilande

lagfart å ett eller flera områden som avsåges ingå i sammanläggningen. Det

vore då praktiskt att i det rum, där lagfartsansökningen infördes, även intaga

en anteckning om den begärda sammanläggningen. Därest detta iakttoges,

kunde man utan svårighet erfara vilken framtida fastighetsbildning

som avsåges komma till stånd. Dylika anteckningar hade visat sig vara till

nytta bland annat därigenom att hinderliga inskrivningar beträffande de för

sammanläggning avsedda områdena avstyrts medan sammanläggningsärendet

vore beroende på ägodelningsdomarens prövning. Vid förfrågan hos sparbanken

i orten, som både stort intresse av sammanläggningsärendena, hade

ägodelningsdomaren inhämtat, att banken motsatte sig att anteckningarna

uteslötes ur fastighetsboken. Anteckningarna vore för övrigt föga omfattande;

någon onödig belastning av fastighetsboken kunde man i delta fall icke

tala om.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag att skyldigheten att anteckna ansökning

om sammanläggning kan avskaffas. Sådan anteckning tager ofta

ganska stort utrymme i anspråk. I anledning av vad en ägodelningsdomare

opaginerad Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

anfört vill jag erinra, att den i 19 § stadgade skyldigheten att lämna inskrivningsdomaren

meddelande om sammanläggningsansökning dock kvarstår

samt att det enligt 12 § åligger inskrivningsdomaren att hålla ägodelningsdomaren

underrättad om inträdda förändringar i inskrivningshänseende. I

nu ifrågavarande del torde sålunda 20 § allenast böra upptaga föreskrift, att

så snart ske kan å inskrivningsdag skall göras anteckning i lagfarts- eller

fastighetsboken angående förordnande om sammanläggning.

Den med 16 § sammanhängande bestämmelsen om anteckning i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken torde till följd av den föreslagna ändringen

av nämnda paragraf böra omredigeras. Bestämmelsen synes sålunda

böra innehålla, att om till följd av sammanläggning inteckning skall besvära

del av eller andel i den nybildade fastigheten, vari den förut icke gällt, eller

om intecknings förmånsläge i denna fastighet blivit bestämt vid sammanläggningen,

anteckning därom skall så snart ske kan å inskrivningsdag göras

i intecknings- eller fastighetsboken.

21 §.

I fråga om talan mot beslut i sammanläggningsärende skola, jämlikt förevarande

paragraf, bestämmelserna i 21 kap. jorddelningslagen i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Vidare stadgas att jordbrukskommission äger

överklaga beslut om sammanläggning, då däri ingår fastighet som i 9 § sammanläggningslagen

omförmäles. Och slutligen har viss underrättelseskyldighet

ålagts hovrätt och nedre justitierevisionen rörande av hovrätten eller Konungen

meddelat, beslut i sammanläggningsärende.

De sakkunnigas förslag innehåller motsvarighet till dessa stadganden

i 19 §. Denna avviker från 21 § sammanläggningslagen endast såtillvida

att bestämmelser som hänföra sig till vad i 9 § samma lag omförmäles

icke upptagits.

Departementschefen.

I anledning av det föreslagna upphävandet av 9 § sammanläggningslagen

böra tydligen de bestämmelser i förevarande paragraf, som hänföra sig till

denna, uteslutas.

Beträffande möjligheten för inteckningshavare att klaga över förordnande

om sammanläggning och vad detta i inteckningshänseende medfört utgår jag

från att varje sakägare äger rätt att fora talan mot slutligt beslut i sammanläggningsärende

som gått honom emot. Det i 21 kap. 51 § jorddelningslagen

intagna stadgandet, att klagan ej får föras över beslut varigenom fastställelse

meddelats å jorddelningsförrättning utom i vissa särskilt angivna fall, kan

nämligen icke anses tillämpligt med avseende å förordnande om sammanläggning

som ju icke föregåtts av särskild förrättning över vilken klagan kunnat

föras.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att övriga regler i sistnämnda lagrum,

såsom närmare framgår av mitt förut åberopade anförandé i statsrådet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

267

den 17 januari 1947, föreslagits skola undergå vissa ändringar. Dessa innebära

bland annat att överlantmätare och sådan lantbruksnämnd, som enligt ett

inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag från och med den 1 juli 1948

skall inrättas inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde, erhålla

rätt att var för sig överklaga fastställelse av jorddelningsförrättning. Överlantmätare

och lantbruksnämnd böra emellertid kunna klaga jämväl över

förordnande om sammanläggning, då denna anses strida mot de ur jordpolitisk

synpunkt uppställda villkoren för dylikt förordnande. Med anledning

härav bör en bestämmelse i detta hänseende införas i förevarande paragraf.

Då jag likväl ej förordat sådan utvidgning av den i 19 § sammanläggningslagen

stadgade underrättelseskyldigheten, att även lantbruksnämnd

skulle erhålla meddelande om utgången i sammanläggningsärende, beror

detta på att jag förutsatt att det instruktionsvis skall åläggas överlantmätaren

att låta lantbruksnämnden få kännedom om de sammanläggningar, som ur

jordpolitisk synpunkt kunna vara av intresse.

Dalalagen.

I 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om

delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, den s. k. Dalalagen,

finnas vissa särbestämmelser beträffande sammanläggning. Enligt 11 §

2 skall sålunda i där angivna fall sammanläggning få äga rum utan hinder av

att de i 6 § andra stycket sammanläggningslagen stadgade förutsättningarna

ej äro för handen. Vidare innehålla 12 § andra stycket och 13 § första stycket

särskilda föreskrifter med avseende å fastigheter, å vilka lagen angående

uppsikt å vissa jordbruk äger tillämpning. Och slutligen stadgas i 13 § andra

stycket att meddelat beslut om sammanläggning förfaller, om skiftet inställes

samt att därom skall göras anteckning i lagfartsprotokollet och lagfartsboken

och, i särskilda fall, i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

De sakkunnigas förslag innefattar följdändringar i dessa Dalalagens

bestämmelser. I 11 § 2 är hänvisningen till 6 § andra stycket sammanläggningslagen

ersatt av en hänvisning till 4 § tredje stycket och 7 § i

de sakkunnigas förslag till sammanläggningslag. De föreskrifter i 12 § andra

stycket och 13 § första stycket, vilka avse fastighet som är underkastad vanhävdslagen,

ha uteslutits, och i 13 § andra stycket har en redaktionell jämkning

gjorts.

Beträffande stadgandet i 11 § 2 Dalalagen ha de sakkunniga anfört alt 6 §

andra stycket sammanläggningslagen icke hade någon direkt motsvarighet i

de sakkunnigas förslag till ny sådan lag. Ifrågavarande lämplighetskrav inginge

emellertid i de jordpolitiska förutsättningar som under 7 § i de sakkunnigas

förslag uppställts för sammanläggning. Väl skulle enligt de nya reglerna

kravet under särskilda omständigheter kunna eftergivas och prövningen

i vissa fall tillhöra jorddelningsärende i stället för sammanläggningsären
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kunyl. Maj:ts proposition nr 232.

det. Men det oaktat komme syftet med förevarande bestämmelse i Dalalagen

icke att uppnås, med mindre de jordpolitiska kraven sattes ur kraft beträffande

här avsedda fall. Detsamma gällde det av de sakkunniga i 4 § tredje

stycket föreslagna stadgandet, att andel i fastighet icke finge göras till föremål

för sammanläggning med mindre slutligen prövats att skiftet å fastigheten

kunde komma till stånd på avsett sätt. Detta vore ej förenligt med den

åsyftade ordningen mellan frågorna vid sådana skiften som nu avsåges. Behovet

av ett dylikt stadgande minskades också genom den för dalaskiftena

gällande speciella regeln, att beslutet om sammanläggningen förfölle, om

skiftet sedermera inställdes. Beträffande 12 § andra stycket och 13 § första

stycket Datalagen hänvisa de sakkunniga till att deras förslag till ny sammanläggningslag

icke upptager något mot 9 § i gällande sammanläggningslag

svarande stadgande.

Departementschefen.

Till vad de sakkunniga anfört i förevarande hänseende kan jag i huvudsak

ansluta mig. Bestämmelsen i 11 § 2 Dalalagen bör sålunda bibehållas

med den ändringen att hänvisningen till 6 § andra stycket sammanläggningslagen

utbytes mot hänvisning till 6 och 7 §§ samma lag. I enlighet med

vad jag i det föregående förordat skall nämligen i 6 § sammanläggningslagen

intagas stadgandet, att andel i fastighet, som ingår i laga skifte, icke

må göras till föremål för sammanläggning med mindre slutligen prövats att

skiftet kan komma till stånd på avsett sätt, samt i 7 § samma lag införas de

jordpolitiska villkoren för sammanläggning. Vidare böra bestämmelserna i

12 § andra stycket Dalalagen och det stadgande i 13 § första stycket samma

lag, som innehåller hänvisning till dessa bestämmelser, utgå ur lagen. Slutligen

torde andra stycket i sistnämnda paragraf böra jämkas i anslutning

till den ändrade lydelse som jag förordat att 20 § sammanläggningslagen

skall erhålla.

Fastiglietsbildningslagen.

I 3 kap. lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad finnas bestämmelser

om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning

utgöra tomt. Av dessa innehåller 3 § bland annat stadganden om

villkoren för sammanläggning med avseende å inteckningsförhållandena samt

om ordningen för sammanläggningsärendes prövning. I 4 § behandlas verkan

av sammanläggning i inteckningshänseende, och 7 § upptager bland annat

föreskrifter om de anteckningar som i anledning av sammanläggningsärende

skola göras i lagfarts- och inleckningsprotokollen. Om sammanläggning av

stadsägor stadgas i nämnda lags 4 kap. Enligt 2 § skola bestämmelserna i

3 kap. 3, 4 och 7 §§ i angivna avseenden äga motsvarande tillämpning beträffande

sådan sammanläggning, varjämte 3 § reglerar det fallet att en

eller flera av men icke samtliga de fastigheter, som ifrågakomma till sammanläggning,

häfta för viss ränta eller avgäld eller visst lån eller förskott.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

269

Departementschefen.

Önskemålet att erhålla vidgade möjligheter till sammanläggning avser väl

främst den egentliga landsbygden. Vid sammanläggning jämlikt fastighetsbildningslagen

gälla emellertid i vissa avseenden samma villkor som vid sådan

åtgärd enligt sammanläggningslagen, och dessa torde understundom även

i städer och andra tättbebyggda samhällen ha framstått såsom onödigt

stränga. Då det därjämte synes vara lämpligt att båda lagarna liksom hittills

så långt möjligt upptaga lika regler om sammanläggning, anser jag, att

fastighetsbildningslagens ifrågavarande bestämmelser böra ändras i anslutning

till vad jag förordat beträffande motsvarande stadganden i sammanläggningslagen.

Den i 14 § sammanläggningslagen föreslagna regleringen av inteckningsförhållandena

bör sålunda inarbetas även i 3 kap. 3 § fastighetsbildningslagen.

I denna paragraf synes även böra intagas den bestämmelse om förmånsordnings

fastställande, som jag föreslagit skola införas i 15 § sammanläggningslagen.

Vidare bör 3 kap. 4 § fastighetsbildningslagen ändras i enlighet

med förslaget beträffande 16 § sammanläggningslagen, samt stadgandet

i 3 kap. 7 § om anteckning i lagfarts- och inteckningsprotokollen bringas

i överensstämmelse med 20 § i denna lag. I 4 kap. 2 § fastighetsbildningslagen

erfordras med anledning av det sagda vissa redaktionella jämkningar.

Och slutligen bör 4 kap. 3 § sistnämnda lag kompletteras på samma sätt som

motsvarande bestämmelse i 8 § sammanläggningslagen.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa

delar av Kopparbergs lån; samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, dels att 9 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet skall upphöra att gälla, dels ock att 1—3,

6—8, 10, 11, 14—16 och 19—21 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastigheter å landet, som äro i en

ägares hand, må efter ty här nedan

sägs sammanläggas till en fastighet,

1. om envar av fastigheterna utgör

by, enstaka hemman eller lägenhet,

som har sitt område genom rågång

skilt från andra ägor;

2. om fastigheterna utgöra skilda

hemman eller för sig bestående lägenheter

eller delar därav och gemensamt

ingå i ett skifteslag, vilket icke delats

genom lantmäteriörrättning som fastställts

eller eljest är lagligen gällande;

3. om fastigheterna utgöras av genom

sådan lantmäteriörrättning, varom

under 2 sägs, utbrutna ägolotter

samt tillika ingå i samma skifteslag

av beskaffenhet, varom under 1 sägs,

eller i sådant skifteslag, som avses i

1 kap. 3 § i lagen om delning av jord

å landet.

Vidare må med fastigheter, som här

ovan omförmälas, sammanläggas genom

avsöndring för alltid eller genom

avstyckning bildade fastigheter även
-

1 §•

Fastigheter å landet, som äro i en

ägares hand, må efter ty här nedan

sägs sammanläggas till en fastighet.

Vad i denna lag sägs om fastighet,

som är avsedd att sammanläggas med

annan, gälle även, i den mån ej annorlunda

stadgas, fastighetsdel som avstyckas

för sammanläggning, så ock

andel i fastighet, såframt denna ingår

i laga skifte och sammanläggningen

äger rum under skiftet enligt

vad i 3 kap. 14 § lagen om delning av

jord å landet sägs.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 3 och 6 §§ SFS 1940: 502, beträffande 8 § SFS 1938 :160,

beträffande 10, 11 och 15 §§ SFS 1940:100 samt beträffande 19 och 21 §§ SFS 1935:240.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

271

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som sådana fastigheter sammanläggas

med varandra, allt under förutsättning

att fastigheterna ingå i samma

skifteslag av beskaffenhet, varom

under 1 sägs, eller i sådant skifteslag,

som avses i 1 kap. 3 § i lagen

om delning av jord å landet.

Ej vare i fall, varom ovan förmåles,

den omständigheten att avsöndring

för alltid eller avstyckning ägt

rum från en eller flera av fastigheterna

hinder mot sammanläggning.

Vad nu är sagt om rätt att låta fastighet

ingå i sammanläggning skall

äga motsvarande tillämpning å del

därav, som i den ordning särskilt år

stadgad för ändamålet avstyckas; skolande,

där ej annorlunda stadgas, vad

nedan sägs om fastighet i tillämpliga

delar gälla om fastighetsdel, varom

här är fråga.

Fastigheter, vilka ingå i ett och

samma under laga skifte varande

skifteslag, må, oberoende av vad här

ovan sägs, sammanläggas, där sammanläggningen,

på sätt i 3 kap. 1A §

i lagen om delning av jord å landet

jörmåles, kan ske under skiftet samt

laga hinder mot sammanläggningen

icke, efter ty nedan i denna lag stadgas,

prövas föreligga. Den omständigheten

att fastighet, som ingår i ett

under laga skifte varande skifteslag,

utgör andel, för vilken ägolott först

genom skiftet skall utbrytas, medför

icke heller hinder mot att fastigheten

i samband med skiftet sammanlägges

med fastighet utom skifteslaget.

Ändå att fastigheterna ej ingå i samma

skifteslag av beskaffenhet, varom

under 1 sägs, eller som avses i 1 kap.

3 § i lagen om delning av jord å landet,

må under i övrigt stadgade förut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

sättningar med fastighet eller för ändamålet

avstyckad del av fastighet

sammanläggas:

från annan fastighet för ändamålet

avstyckad del av beskaffenhet att ej

kunna bestå såsom särskild fastighet,

eller

fastighet, från vilken avstyckning

skett under villkor att återstoden skall

ingå i sammanläggningen och som efter

avstyckningen ej kan bestå såsom

särskild fastighet, eller

fastighet, som ingår i ett under laga

skifte varande skifteslag och för vilken

icke, med mindre sammanläggningen

kommer till stånd, kan jämlikt

1 kap. 8 § första stycket i nyssnämnda

lag vid skiftet utläggas särskild

ägolott.

2 §■

Vad i 1 § sägs om fastighet, som

bildats genom avsöndring eller avstyckning,

gälle ock om område, som

utbrutits för servitut och icke ingår

i den fastighet, till vars förmån servitutet

gällt, om mark, som enligt äldre

bestämmelser om avledning av vatten

utbrutits från fastighet på grund

därav att ägaren avsagt sig den båtnad,

som genom dylikt företag beretts

fastigheten, så ock om mark, som

enligt gällande eller tidigare lag om

rätt i vissa fall för nyttjanderåttshavare

att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område avskilts från fastighet.

Lag samma vare beträffande område,

som avskilts från fastighet i enlighet

med bestämmelserna om expropriation

eller äldre bestämmelser

om ändring eller utrivning av vattenverk

eller enligt vattenlagen, dock att,

där återlösningsrätt äger rum, sådant

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Består fastighet endast av andel i

samfällighet och har ej annan än sådan

fastighet del i samfälligheten, må

fastigheten sammanläggas med fastighet,

som icke har andel däri, allenast

om det sker i samband med laga

skifte å samfälligheten eller sammanläggningen

omfattar alla andelarna

däri.

Fastighet, som utgöres av vattenverk

eller fiskeri å annans grund, md

ingå i sammanläggning allenast i förening

med den fastighet, till vilken

grunden hör.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

273

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

område må sammanläggas allenast

med den fastighet, från vilken det blivit

avskilt.

Fastighet, som utgör andel för viss

fastighet i samfälld mark, må sammanläggas

allenast med den fastighet,

till vilken andelen hör, med lagligen

utbruten del av denna fastighet

eller med annan fastighet, till vilken

jämväl hör andel i samfälligheten.

3 §•

Fastighet må ej ingå i sammanläggning

enligt denna lag innan fastigheten

blivit upptagen i jordregistret.

Vad sålunda stadgats galle dock

ej beträffande fastighetsdel, vilken

för sammanläggning med annan fastighet

avstyckats från fastighet, som

är upptagen i jordregistret, ej heller i

fråga om fastighet, som ingår i ett

under laga skifte varande skifteslag

och som under skiftet göres till föremål

för sammanläggning med annan

fastighet. 6

6 §•

Fastigheter, vilkas områden icke

förut tillhopa bildat sådant skifteslag,

varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2

i lagen om delning av jord å landet

förmäles, må icke sammanläggas, såframt

ej det sammanlagda ägoväldet

i fråga om ägornas sammansättning

samt skiftenas antal och form kommer

att uppfylla de fordringar, som

enligt sagda lag därutinnan gälla i

avseende å ägolott, vilken utlägges

vid laga skifte.

1 samband med laga skifte må sammanläggning

av fastigheter äga rum,

tdlenast där de prövas kunna tillhopa

bilda fastighet, vilken överensstäm
-

3 §.

Fastighet må ej ingå i sammanläggning

enligt denna lag innan fastigheten

blivit upptagen i jordregistret.

Vad sålunda stadgats gälle dock,

i fall som avses i 1 § andra stycket,

icke beträffande fastighetsdel, vilken

för sammanläggning avstyckas från

fastighet som är upptagen i jordregistret,

eller andel i sådan fastighet.

6 §•

Andel i fastighet, som ingår i laga

skifte, må ej göras till föremål för

sammanläggning, med mindre i skifiesmålet

slutligen prövats, att särskild

ägolott kan utläggas för den fastighet

som skulle bildas genom sammanläggningen

eller för sådan del av denna

fastighet som omfattas av skiftet.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 232.

opaginerad Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mer med vad i 1 kap. 8 § första stycket

samt i 13 kap. i omförmälda lag

stadgas.

Sammanläggning, varom i 1 § sista

stycket förmäles, må ej äga rum med

mindre därigenom befordras en lämplig

fastighetsindelning.

7 §•

Sammanläggning av avsöndrad lägenhet

med annan fastighet, som icke

utgöres av sådan lägenhet, må ej ske,

där avgåld från lägenheten skall utgå

till fastighet, som icke ingår i sammanläggningen.

8 §•

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrkohemman

eller för lån, som av allmänna

medel lämnats för beredande av

odlingsföretag, eller för förskott av

dylika medel för avlösning av frälseränta

eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, eller för ersättning,

varom förmäles i lagen om säkerhet

för utbekommande av vissa ersättningar

i anledning av laga skifte eller

annan jorddelningsförrättning, och vilar

ej ansvar för samma ränta, avgäld,

lån, förskott eller ersättning

jämväl å den eller de övriga fastigheterna,

då må sammanläggning icke

äga rum, såframt icke den, som på

grund av inteckning eller jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna

äger säkerhet för fordran

eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

7 §•

Vad i 19 kap. 2, 3, A och 11 §§ lagen

om delning av jord å landet stadgas

med avseende å avstyckning skall

äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning

av fastigheter, i den mån

ej sammanläggningens tillåtlighet i

de hänseenden som avses i sagda lagrum

skall prövas i jorddelningsmål.

8 §•

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrkohemman

eller för lån, som av allmänna

medel lämnats för beredande

av odlingsföretag, eller för förskott av

dylika medel för avlösning av frälseränta

eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, eller för ersättning,

varom förmäles i lagen om säkerhet

för utbekommande av vissa ersättningar

i anledning av laga skifte eller

annan jorddelningsförrättning, och vilar

ej ansvar för samma ränta, avgäld,

lån, förskott eller ersättning

jämväl å den eller de övriga fastigheterna,

då må sammanläggning icke

äga rum, såframt icke den, som på

grund av inteckning eller jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna

äger säkerhet för fordran

eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen

eller denna år väsentligen

utan betydelse för honom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

275

(Gällande lydelse)

9 §■

Är fastighet, som ifrågasattes skola

ingå i sammanläggning, sådan att lagen

angående uppsikt å vissa jordbruk

i Norrland, Dalarne och Värmland

därå äger tillämpning, må sammanläggning

ej äga rum, i händelse

anledning prövas vara för handen att

antaga, att sammanläggningen medför

minskning i de självständiga jordbrukens

antal.

10 §.

(Föreslagen lydelse)

Samma lag vare i fall då avgåld,

som avses i lagen deri 25 maj 1905

(nr 31 s. 1) rörande avgäld från avsöndrad

lägenhet, utgår från någon

av fastigheterna till fastighet, som ej

omfattas av sammanläggningen.

Fastighet, som är föremål för återköpsrått,

må ej sammanläggas med

annan fastighet utan medgivande av

återköpsrättens innehavare. Vad sålunda

stadgats skall äga motsvarande

tillämpning, när eljest någon har villkorlig

eller ovillkorlig rätt att återtaga

äganderätten till eller lösa fastighet,

dock ej i fråga om lösningsrätt enligt

lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om

rätt i vissa fall för nyttjanderåttshavare

att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, ej heller beträffande

kronans eller arrendators förköpsrätt.

9 §•

(Utgår)

10 §.

Ansökning om sammanläggning gö- Ansökning om sammanläggning göres

hos ägodelningsdomaren i den res hos ägodelningsdomaren i den

domsaga, där fastigheterna äro beläg- domsaga, där fastigheterna äro bena.

Vid ansökningen foge sökanden lägna.

gravationsbevis rörande fastigheterna.

Vad angår fastighetsdel, som för sammanläggningen

skall avstyckas från

annan fastighet, skall beviset avse den

fastighet, varifrån avstyckningen skall

ske.

opaginerad Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

Sökanden skall jämväl förebringa

av lantmätare verkställd utredning

rörande de omständigheter, som äro

av betydelse för bedömande av frågan

om sammanläggningens lämplighet ur

fastighetsbildningssynpunkt; dock att,

därest de fastigheter, ansökningen avser,

ingå i ett och samma under skifte

varande skifteslag eller äro av beskaffenhet,

varom i 1 § under 2 sägs, eller

ock förut tillhopa bildat ett skifteslag,

sådan utredning erfordras allenast

i fall, som avses i 9 §.

Om verkställande--—--

11 §•

I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren

inhämta utlåtande

av överlantmätaren, där denne ej förut

yttrat sig angående sammanläggningen.

I

I fall, varom i 6 § andra stycket

sägs, skall infordras yttrande från förrättningslantmätaren.

År fråga om sammanläggning, varom

i 9 § förmäles, må ägodelningsdomaren,

där så finnes lämpligt, höra

nämnd eller myndighet, som kan äga

kännedom om förhållandena, såsom

jordbrukskommissionen eller hushållningssällska

pets förvaltningsutskott

eller kommunalnämnden eller kronobetjåningen

i orten.

Finnes den utredning, som det efter

vad ovan sägs åligger sökgnden att

förebringa, i ett eller annat hänseen
-

(Föreslagen lydelse)

Det åligger sökanden att förebringa

sådan av lantmätare verkställd utredning,

som erfordras för bedömande

av frågan om sammanläggningens

lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt

och icke annorledes är tillgänglig.

---å landet.

11 §•

I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren

inhämta utlåtande

av överlantmätaren, där denne ej förut

yttrat sig angående sammanläggningen.

Finner överlantmätaren, att i

ärendet ej föreligger erforderlig utredning

som det efter vad ovan sågs åligger

sökanden att förebringa, och avhjålpes

ej bristen efter hänvändelse

till sökanden, har överlantmätaren att

göra anmälan därom hos ägodelningsdomaren.

År fråga om fastighet som ingår i

laga skifte, skall yttrande infordras

från förrättningslantmätaren.

Har överlantmätaren enligt vad i

första stycket sågs anmält, att sökanden

ej inkommit med den utredning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

277

(Gällande lydelse)

de ofullständig, förelägge ägodelningsdomaren

sökanden lämpligt rådrum

att inkomma med den ytterligare utredning,

som anses erforderlig, vid

äventyr, om det försummas, att ärendet

ändå företages till avgörande.

14 §•

Ej må fastigheter sammanläggas,

med mindre sökanden å dem erhållit

lagfart; dock att, där någon av fastigheterna

förvärvats genom fång,

varmed på grund av äldre lag ägaren

ej varit skyldig lagfara, lagfart å den

fastighet ej är erforderlig, där sökandens

åtkomst annorledes styrkes. Ej

heller må sammanläggning ske, utan

så är att icke mera än en av fastigheterna

är besvärad av beviljad eller

sökt inteckning eller ock, där flera

av fastigheterna äro sålunda besvärade,

icke någon av dem häftar för andra

inteckningar än sådana, som äro i

samma inbördes ordning gällande

jämväl i envar av de andra, dock vare

den omständigheten, att i en av fastigheterna

tillika finnes inteckning

med sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen,

såframt innehavare

av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;

skolande vad nu sagts

om inteckning tillämpas jämväl beträffande

fordran eller annan rättighet,

som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Fastighet, som är föremål för

återköpsrätt, må ej i något fall sammanläggas

med annan fastighet utan

medgivande av återköpsrättens innehavare.

Är fråga om sammanläggning med

(Föreslagen lydelse)

i ärendet som det åligger honom att

förebringa, eller finner ägodelningsdomaren

eljest, att sådan brist föreligger,

förelägge han sökanden lämpligt

rådrum att inkomma med den

ytterligare utredning som anses erforderlig,

vid äventyr, om det försummas,

att ärendet ändå företages till

avgörande.

14 §.

Ej må fastigheter sammanläggas,

med mindre sökanden å dem erhållit

lagfart; dock att, där någon av fastigheterna

förvärvats genom fång,

varmed på grund av äldre lag ägaren

ej varit skyldig lagfara, lagfart å den

fastighet ej är erforderlig, där sökandens

åtkomst annorledes styrkes. Såvitt

avser fastighetsdel som avstyckas

för sammanläggning, skall vad nu

sagts gälla beträffande den fastighet,

varifrån avstyckningen sker; har

fastighetsdelen överlåtits för sammanläggning,

fordras i stället för beviljad

lagfart att sökanden gjort ansökan

om lagfart, vilken förklarats

vilande endast i avbidan på avstyckningens

fastställande.

Sammanläggning må ej heller ske

utan så är att något av följande fall

är för handen, nämligen

1. att icke mera än en av fastigheterna

är besvärad av beviljad eller

sökt inteckning;

2. att, där två eller flera av fastigheterna

äro sålunda besvärade, icke

någon av dem häftar för andra inteckningar

iin sådana, som äro i samma

inbördes ordning gällande jämväl

i envar av de andra, eller ock, om i

någon av fastigheterna tillika finnes

inteckning med sämre rätt, inneha
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

fastighet av ägovidd, som för ändamålet

skall avstyckas från annan fastighet,

skall, såvitt angår den ägovidd,

vad ovan sägs om lagfart gälla

beträffande den fastighet, varifrån

avstyckningen skall ske, eller, där

ägovidden överlåtits för sammanläggning

med sökanden tillhörig fastighet,

i stället för beviljad lagfart fordras

att sökanden om lagfart å den

ägovidd gjort ansökan, vilken förklarats

vilande i avbidan på avstyckningens

fastställande. Besväras sådan ägovidd

av inteckning, vare det ej i något

fall hinder för sammanläggning,

där inteckningshavaren för inteckningens

dödande i vad angår sagda

ågovidd avlämnat inteckning shandlingen

till domstolen eller domaren i

orten eller ock till landsfogde eller

landsfiskal.

(Föreslagen lydelse)

vare av sådan inteckning medgivit

sammanläggningen; eller

3. att, där i annat fall ån under 2

sägs mera än en av fastigheterna är

besvärad av beviljad eller sökt inteckning,

envar inteckningsliavare medgivit

sammanläggningen på grundval

av sådant förslag till förmånsordning

för inteckningarna i den sammanlagda

fastigheten som i fjärde stycket

sägs.

Vid tillämpning av vad sålunda

stadgats skall avseende icke fästas

vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt,

såframt den intecknade rättigheten

icke rör mark som skall ingå

1 sammanläggningen, eller vid inteckning,

vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren

sökt i fastighet varom

fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgärden

ej föreligger därest

sammanläggningen genomföres. Vad i

2 och 3 är föreskrivet om att inteckningshavare

skall hava medgivit sammanläggningen

gäller icke, om denna

är väsentligen utan betydelse för hans

säkerhet. 1 fråga om inteckning för

återköpsrätt gäller vad i 8 § stadgas

om sådan rätt.

Förslag till förmånsordning, varom

under 3 förmäles, upprättas av ågodelningsdomaren,

som därvid, under

iakttagande av att inteckningshavares

säkerhet rubbas i minsta möjliga

mån, har att så ordna inteckningarna

som de i förmånshänseende anses böra

gälla i den sammanlagda fastigheten.

Om det finnes äridamålsenligt, må

ägodelningsdomaren utsätta sammanträde

med sakägarna för förhandling

om förmånsordningen. Sådant sammanträde

kungöres minst fjorton dagar

förut i allmänna tidningarna och,

där så finnes lämpligt, tidning inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

279

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

orten, varjämte sökanden och kända

inteckningshavare, som beröras av

sammanläggningen, inom samma tid

kallas genom rekommenderade brev.

Aro samtliga inteckningshavare som

beröras av sammanläggningen tillstädes

vid sammanträdet, utgör icke den

omständigheten, att kungörande och

kallelse ej verkställts, hinder mot sammanträdets

hållande. Förslaget till förmånsordning

skall godkännas av sökanden.

Vad i denna paragraf sägs om inteckning

skall äga motsvarande tilllåmpning

å fordran och annan rättighet,

som utan inteckning åtnjuter

skydd enligt il kap. 2 § jordabalken.

15 §. 15 §.

Sedan ärendet —------om sammanläggningen.

Har sökanden--—---ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är om sam

manläggning i samband med avstyck

ning, beslut i ärendet, där ansökningen

bifalles, i vissa fall skall meddelas

i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,

därom skils i 21 kap. 42

och 43 §§ i lagen om delning av jord

å landet. Ankommer fastställelseprövningen

å Konungens befallningshavande,

må förordnande om sammanläggningen

ej meddelas, förrän avstyckningen

blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd på sätt i 21 kap. 66 §

i nyssnämnda lag sägs.

Har ågodelningsdomaren upprättat

förslag till förmånsordning som i 14 §

fjärde stycket sägs, skall förslaget, där

förordnande om sammanläggning

meddelas, i beslutet därom fastställas

till efterrättelse.

Angående meddelat------i ärendet.

Ågodelningsdomaren åligger — — — angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

Huruledes, då fråga är om sammanläggning

i samband med avstyckning,

beslut i ärendet, där ansökningen

bifalles, i vissa fall skall meddelas

i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,

därom skils i 21 kap. 42

och 43 §§ i lagen om delning av jord

å landet. Ankommer fastställelseprövningen

å Konungens befallningshavande,

må förordnande om sammanläggningen

ej meddelas, förrän avstyckningen

blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd på sätt i 21 kap. 68 §

i nyssnämnda lag sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

16 §.

Varder ansökning om sammanläggning

av fastigheter bifallen, och är i

en eller flera av dem beviljad inteckning,

som icke gäller i den eller de

andra, skall inteckningen därefter

gälla i hela den sålunda bildade fastigheten.

Varder efter sammanläggningen,

men på grund av tidigare rätt

till fastighet, varmed annan fastighet

sammanlagts, ansökan om inteckning

gjord eller fullföljd, skall den inteckning,

där ansökningen bifalles, fastställas

att gälla i hela den nybildade

fastigheten.

(Föreslagen lydelse)

16 §.

Sammanläggas fastigheter och besväras

en eller flera av dem av inteckning,

som icke gäller i den eller de

andra, skall inteckningen, med det

förmånsläge som må hava fastställts

vid sammanläggningen, besvära hela

den genom sammanläggningen bildade

fastigheten. Inteckningar, som avses

i 14 § tredje stycket första punkten,

skola icke gälla i den nybildade

fastigheten.

Varder efter sammanläggningen,

men på grund av tidigare rätt till fastighet,

varmed annan fastighet sammanlagts,

ansökan om inteckning

gjord eller fullföljd, skall den inteckning,

där ansökningen bifalles, fastställas

att gälla i hela den nybildade

fastigheten.

19 §. 19 §.

Om utgången--- — -— --skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren icke domare

i domsagan, skall han, så snart

ansökning om sammanläggning inkommit,

därom lämna domaren meddelande;

underrätte honom ock ofördröjligen,

sedan ärendet avgjorts, om

beslutet däri.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelning

srätt en bifallit ansökning om

sammanläggning, och ingår däri sådan

fastighet, som i 9 § omförmäles,

skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål

underrätta jordbrukskommissionen

om beslutet.

20 §.

Om ansökning, varom i denna lag

sägs, så ock om beslutet däröver, skall

anteckning göras i lag fartsprotokollet

och lagfartsboken.

Är ägodelningsdomaren icke inskrivningsdomare

i domsagan, skall

han, så snart ansökning om sammanläggning

inkommit, därom lämna inskrivningsdomaren

meddelande; underrätte

honom ock ofördröjligen,

sedan ärendet avgjorts, om beslutet

däri.

20 §.

Angående förordnande om sammanläggning

skall så snart ske kan å

inskrivningsdag anteckning göras i

lagfarts- eller fastighetsboken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

281

(Gällande lydelse)

Skall, enligt vad i 16 § sägs, inteckning

gälla jämväl i annan fastighet

än den, vari den beviljats, skall

anteckning därom ofördröjligen göras

i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

21 §.

I fråga--— ------lill

Har ansökning om sammanläggning

bifallits, och ingår i sammanläggningen

sådan fastighet, som i 9 § omförmäles,

äge jordbrukskommissionen

överklaga beslutet.

Rörande av hovrätten eller Konungen

meddelat beslut i sammanläggningsärende

skola underrättelser i enlighet

med vad i 19 § första och andra

styckena stadgas meddelas genom

hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions

försorg. Har hovrätten

meddelat beslut, som i näst föregående

stycke sägs, skall tillika därom

lämnas underrättelse till jordbrukskommissionen.

(Föreslagen lydelse)

Skall till följd av sammanläggning

inteckning besvära del av eller andel

i den nybildade fastigheten, vari den

förut icke gällt, eller har intecknings

förmånslåge i denna fastighet blivit

bestämt vid sammanläggningen, skall

anteckning därom så snart ske kan

å inskrivningsdag göras i inteckningseller

fastighetsboken.

21 §.

efterrättelse.

Har ansökning om sammanläggning

bifallits, äge överlantmätaren och

lantbruksnämnden överklaga beslutet.

Rörande av hovrätten eller Konungen

meddelat beslut i sammanläggningsärende

skola underrättelser i enlighet

med vad i 19 § stadgas meddelas

genom hovrättens eller Konungens

nedre justitierevisions försorg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

19-18; dock skall vad i 21 § är

stadgat om lantbruksnämnds klagorätt

ej gälla förrän från och med den

1 juli 19å8.

opaginerad Kontrollera mot PDF

282

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11,12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 223) med särskilda bestämmelser om delning ar jord å landet

inom vissa delar av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ii §• n §.

I avseende å villkoren för sammanläggning enligt 10 § skola gälla följande

särskilda bestämmelser:

1. Hör fastighet------

2. Utan hinder av att i 6 $ andra

stycket lagen om sammanläggning av

fastigheter å landet för sammanläggning

stadgade förutsättningar ej äro

för handen, må i skiftet ingående

fastighet inom by, som under 1 sägs,

sammanläggas med fastighet, tillhörande

sådan by, så ock med annan

fastighet, såframt denna med alla

sina ägor ingår i skiftet.

3. Har rätten, — —- —----

— i skiftet.

2. Utan hinder av att i 6 och

7 §§ lagen om sammanläggning av

fastigheter å landet för sammanläggning

stadgade förutsättningar ej äro

för handen må i skiftet ingående

fastighet inom by, som under 1 sägs,

sammanläggas med fastighet, tillhörande

sådan by, så ock med annan

fastighet, såframt denna med alla

sina ägor ingår i skiftet,

å densamma.

12 §• 12 §.

Sedan äganderättsförhållandena-------skälen härför.

Äro fastigheter, vilka avses skola

ingå i sammanläggning, sådana, att

lagen angående uppsikt å vissa jordbruk

därå äger tillämpning, skall i

yttrandet redogöras för de omständigheter,

å vilka förrättningsmännen

grundat sin ståndpunkt.

1 Senaste lydelse av 12 §, se SFS 1940: 102.

opaginerad Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i

sammanläggningsfrågan jämte övriga

handlingar i ärendet ävensom i fall,

som i 12 § andra stycket sägs, karta

över fastigheterna skola äv lantmätaren

insändas till ägodelningsdomaren.

Sedan denne införskaffat utlåtande

från överlantmätaren och den

ytterligare utredning, vartill omständigheterna

må föranleda, ävensom

vidtagit de övriga åtgärder, som enligt

lagen om sammanläggning av

fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren

före ärendes slutliga

avgörande, överlämne han detsamma

till ägodelningsrätten, varefter

med ärendet vidare så förfares,

som om till ägodelningsrätten hänskjutits

prövning av ansökan om sammanläggning

enligt nämnda lag av de

i 10 § angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan

meddelat beslut om sammanläggning

förfalla; och skall därom, sedan anmälan

om skiftets inställande inkommit

från förrättningslantmätaren, anteckning

göras i lagfartsprotokollet

och lagfartsboken samt i fall, varom

i 20 § andra stycket lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet

sägs, jämväl i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i

sammanläggningsfrågan skall jämte

övriga handlingar i ärendet av lantmätaren

insändas till ägodelningsdomaren.

Sedan denne införskaffat utlåtande

från överlantmätaren och

den ytterligare utredning, vartill omständigheterna

må föranleda, ävensom

vidtagit de övriga åtgärder, som

enligt lagen om sammanläggning av

fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren

före ärendes slutliga

avgörande, överlämne han detsamma

till ägodelningsrätten, varefter med

ärendet vidare så förfares, som om

till ägodelningsrätten hänskjutits

prövning av ansökan om sammanläggning

enligt nämnda lag av de i

10 § angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan

meddelat beslut om sammanläggning

förfalla; och skall därom, sedan anmälan

om skiftets inställande inkommit

från förrättningslantmätaren, så

snart ske kan å inskrivningsdag anteckning

göras i lagfarts- eller fastighetsboken

samt i fall, varom i 20 §

andra stycket lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet sägs,

jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3, 4 och 7 §§ samt 4 kap. 2 och 3 §§

lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

3 §•

Sammanläggning enligt bestämmelserna

i detta kapitel må ej medgivas

utan så är att sökanden vunnit

lagfart å de särskilda områdena; dock

att, där område förvärvats genom

fång, varmed på grund av äldre lag

sökanden ej varit skyldig lagfara,

lagfart å området ej är erforderlig,

där sökandens åtkomst annorledes

styrkes. Ej heller må sammanläggning

ske, utan så är att icke mera än

ett av områdena är besvärat av beviljad

eller sökt inteckning eller ock,

där flera av områdena äro sålunda

besvärade, icke något av dem häftar

för andra inteckningar än sådana,

som äro i samma inbördes ordning

gällande jämväl d ett vart av de andra,

dock vare den omständigheten att i

ett av områdena tillika må finnas inteckning

med sämre rätt ej hinder

mot sammanläggningen, så framt innehavare

av sådan inteckning med
-

3 KAP.

3 §.

Sammanläggning enligt bestämmelserna

i detta kapitel må ej medgivas

utan så är att sökanden vunnit

lagfart å de särskilda områdena; dock

att, där område förvärvats genom

fång, varmed på grund av äldre lag

sökanden ej varit skyldig lagfara,

lagfart å området ej är erforderlig,

där sökandens åtkomst annorledes

styrkes.

Sammanläggning må ej heller ske

utan så är att något av följande fall

är för handen, nämligen

1. att icke mera än ett av områdena

är besvärat av beviljad eller sökt

inteckning;

2. att, där två eller flera av områdena

äro sålunda besvärade, icke något

av dem häftar för andra inteckningar

än sådana, som äro i samma

inbördes ordning gällande jämväl i

ett vart av de andra, eller ock, om i

något av områdena tillika må finnas

'' ^narte lydeke, se beträffande 3 kap. 3 och 7 §§ SFS 1935: 237, beträffande 3 kap. 4 §

SFS 1921: 199, beträffande 4 kap. 2 § SFS 1931: 143 samt beträffande 4 kap. 3 § SFS 1938:161.

opaginerad Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

givit sammanläggningen; och skall

vad nu sagts om inteckning tillämpas

jämväl beträffande fordran eller annan

rättighet, som avses i 11 kap.

2 § jordabalken.

inteckning med sämre rätt, innehavare

av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;

eller

3. att, där i annat fall än under 2

sägs mera än ett av områdena är besvärat

av beviljad eller sökt inteckning,

envar inteckning shav are medgivit

sammanläggningen på grundval

av sådant förslag till förmånsordning

för inteckningarna i den sammanlagda

fastigheten som i fjärde stycket

sägs.

Vid tillämpning av vad sålunda

stadgats skall avseende icke fästas vid

inteckning för servitut eller nyttjanderätt,

såframt den intecknade rättigheten

icke rör mark som skall ingå

i sammanläggningen, eller vid inteckning,

vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren

sökt i område varom

fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgården

ej föreligger därest

sammanläggningen genomföres. Vad

i 2 och 3 är föreskrivet om att inteckningshavare

skall hava medgivit

sammanläggningen gäller icke, om

denna år väsentligen utan betydelse

för hans säkerhet.

Förslag till förmånsordning, varom

under 3 förmäles, upprättas av ägodelningsdomaren,

som därvid, under

iakttagande av att inteckningshavares

säkerhet rubbas i minsta möjliga

män, har att så ordna inteckningarna

som de i förmånshänseende anses böra

gälla i den sammanlagda fastigheten.

Om det finnes ändamålsenligt,

må ägodelningsdomaren utsätta sammanträde

med sakägarna för förhandling

om förmånsordningen. Sådant

sammanträde kungöres minst

fjorton dagar förut i allmänna tidningarna

och, där så finnes lämpligt,

tidning inom orten, varjämte sökan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

Är område-------

Finner ägodelningsdomaren —

ning.

Ägodelningsdomaren åligger —

ning.

Beträffande förfarandet

4 §•

Varder ansökning om sammanläggning

av områden, som utgöra tomt,

bifallen, och år i ett eller flera av

dem beviljad inteckning, som icke

gäller i det eller de andra, skall inteckningen

därefter gälla i hela den

sålunda bildade fastigheten. Varder

efter sammanläggningen, men på

grund av tidigare rätt till område,

varmed annat område sammanlagts,

ansökan om inteckning gjord eller

fullföljd, skall den inteckning, där

ansökningen bifalles, fastställas att

gälla i hela den nybildade fastigheten.

(Föreslagen lydelse)

den och kända inteckningshavare, som

beröras av sammanläggningen, inom

samma tid kallas genom rekommenderade

brev. Äro samtliga inteckningshavare

som beröras av sammanläggningen

tillstädes vid sammanträdet,

utgör icke den omständigheten, att

kungörande och kallelse ej verkställts,

hinder mot sammanträdets hållande.

Förslaget till förmånsordning skall

godkännas av sökanden.

Vad i denna paragraf sägs om inteckning

skall äga motsvarande tilllämpning

å fordran och annan rättighet,

som utan inteckning åtnjuter

skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

återköpsrättens innehavare.

----ägodelningsrättens pröv
Har

ägodelningsdomaren upprättat

förslag till förmånsordning som i

fjärde stycket sägs, skall förslaget,

där förordnande om sammanläggning

meddelas, i beslutet därom fastställas

till efterrättelse.

---angående sammanlägg
—

till efterrättelse.

4 §.

Sammanläggas områden, som utgöra

tomt, och besväras ett eller flera

av dem av inteckning, som icke gäller

i det eller de andra, skall inteckningen,

med det förmånslåge som

må hava fastställts vid sammanläggningen,

besvära hela den genom sammanläggningen

bildade fastigheten.

Inteckningar, som avses i 3 § tredje

stycket första punkten, skola icke

gälla i den nybildade fastigheten.

Varder efter sammanläggningen,

men på grund av tidigare rätt till område,

varmed annat område sammanlagts,

ansökan om inteckning gjord

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

287

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller fullföljd, skall den inteckning,

där ansökningen bifalles, fastställas

att gälla i hela den nybildade fastigheten.

7 §■

Så snart ansökning om sammanläggning

inkommit, skall ägodelningsdomaren

lämna domstolen i orten

meddelande därom; give han ock

ofördröjligen, sedan ärendet avgjorts,

domstolen underrättelse om beslutet.

Om ansökningen så ock om beslut

däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet.

Skall enligt vad i

A § sägs inteckning gälla jämväl i

annat område ån det, vari den beviljats,

göres anteckning därom i intecknings

pr o t okol l et.

Beslut, varigenom

Rörande av--

7 §•

Så snart ansökning om sammanläggning

inkommit, skall ägodelningsdomaren

lämna inskrivningsdomaren

meddelande därom; give ock ofördröjligen,

sedan ärendet avgjorts, inskrivningsdomaren

underrättelse om

beslutet.

Angående förordnande om sammanläggning

skall så snart ske kan

å inskrivningsdag anteckning göras

i fastighetsboken. Skall till följd av

sammanläggning inteckning besvära

del av eller andel i den nybildade

fastigheten, vari den förut icke gällt,

eller har intecknings förmånsläge i

denna fastighet blivit bestämt vid

sammanläggningen, skall ock anteckning

därom göras enligt vad nyss

sagts.

— för registret,

för fastighetsregistret.

4 KAP.

2 §■

Medgivande till------

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje

stycket och 3 § första och andra

styckena i fråga om villkoren för

sammanläggning, varom där är fråga,

i 3 § tredje, fjärde och femte

styckena om ordningen för ärendets

prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan

av sådan sammanläggning och i 7 §

om underättelse till domstolen i orten

och till den, som för fastighets
-

4 KAP.

2 §•

- fråga är.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje

stycket och 3 § första, andra, tredje,

fjärde, femte och sjätte styckena

i fråga om villkoren för sammanläggning,

varom där är fråga, i 3 §

sjunde, åttonde, nionde och tionde

styckena om ordningen för ärendets

prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan

av sådan sammanläggning och i 7 §

om underrättelse till inskrivningsdo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

registret, samt om anteckning i lagfarts-

eller inteckningsprotokollet i

ärende, som i sagda paragraf avses,

skola äga motsvarande tillämpning

beträffande sammanläggning, varom

1 detta kapitel stadgas.

3 §■

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrkohemman

eller för lån, som av allmänna

medel lämnas för beredande av odlingsföretag,

eller för förskott av dylika

medel för avlösning av frälseränta

eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, och vilar ej ansvar

för samma ränta, avgäld, lån eller

förskott jämväl å de övriga fastigheterna,

må sammanläggning ej äga

rum, såframt ej den, som på grund

av inteckning eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken i någon av sistnämnda

fastigheter äger säkerhet för fordran

eller annan rättighet, medgivit

sammanläggningen.

maren och till den, som för fastighetsregistret,

samt om anteckning i

fastig het sb oken i ärende, som i sagda

paragraf avses, skola äga motsvarande

tillämpning beträffande sammanläggning,

varom i detta kapitel stadgas.

3 §•

Häftar fastighet, varom fråga är,

för frälseränta eller för avgäld från

till skatte försålt halländskt kyrkohemman

eller för lån, som av allmänna

medel lämnats för beredande

av odlingsföretag, eller för förskott

av dylika medel för avlösning av

frälseränta eller för avlösning av avgäld,

som nyss nämnts, och vilar ej

ansvar för samma ränta, avgäld, lån

eller förskott jämväl å de övriga fastigheterna,

må sammanläggning ej

äga rum, såframt ej den, som på

grund av inteckning eller jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken i någon av sistnämnda

fastigheter äger säkerhet för

fordran eller annan rättighet, medgivit

sammanläggningen eller denna

är väsentligen utan betydelse för honom.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

289

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 mars

1947.

N ärvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 21 februari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 17 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet,

2) lag angående ändrad lydelse av 25 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)

med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad, samt

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn F. R. Å. von Schultz.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om

delning av jord å landet.

9 KAP.

7 §•

Lagrådet:

Paragrafens tredje stycke, vilket enligt förslaget skall utgå, har insatts på

förslag av första särskilda utskottet vid 1926 års riksdag. Utskottet anmärkte

därvid i anledning av en i ämnet väckt motion, att det funnes all anledning

antaga att, om vederbörande sakägare vore ense om storleken av veder
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232. 19

opaginerad Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

laget och tredje mans rätt ej äventyrades, förrättningsmännen skulle besluta

i enlighet med sakägarnas önskan men att utskottet icke hade något

att erinra mot att detta uttryckligen komme till synes i lagen.

Av skäl som anförts i remissen bör rätt att träffa förening om storleken

av vederlagsjorden icke finnas, då fråga är om servitut, som tillkommit i

sammanhang med laga delning eller som avses i 7 a § lagen om servitut. Vad

angår övriga servitut antages i remissen, att verkan av dispositioner, som

sakägarna träffa i fråga om dylika servitut, skall kunna avgöras med ledning

av allmänna rättsregler, varmed lärer avses att gällande regler skola

tillämpas även i framtiden. Särskilt med hänsyn till stadgandet i 3 kap. 6 §

synes det emellertid tvivelaktigt, om förening av här berört slag skall beaktas

utan att uttrycklig föreskrift därom meddelas. I tydlighetens intresse hemställes

därför, att tredje stycket i paragrafen bibehålies för fall, då fråga ej

är om servitut, som tillkommit i sammanhang med laga delning eller som

avses i 7 a § lagen om servitut.

19 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Den i andra punkten av det föreslagna tredje stycket i paragrafen upptagna

definitionen rörande vad som förstås med stamfastighet, när avstyckning

sker av mark som är samfälld för flera fastigheter, ansluter logiskt i

första hand till bestämmelsen i andra stycket därom att sådan avstyckning

är tillåten. Begreppsmässigt hör definitionen således icke samman enbart

med föreskriften i första punkten, enligt vilken vad i 19 kap. är stadgat om

stycknings del skall gälla, förutom del som avstyckas, jämväl stamfastigheten,

varmed här naturligen avses endast återstoden av denna. Det föreslagna

tredje stycket synes därför lämpligen böra uppdelas i två stycken på det sätt

att dess första punkt utbrytes och får bilda ett nytt fjärde stycke.

2 §•

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I andra stycket, vilket uppställer fordran på de vid avstyckning bildade

fastigheternas lämplighet för deras blivande användning, göres visst undantag

beträffande avstyckning från fastighet som redan förut är mindre väl lämpad

för sitt ändamål. Undantagsbestämmelsen lärer vara avsedd att gälla

avstyckning från varje fastighet som icke är fullt lämpad för sitt ändamål;

anledning saknas ju ock att inskränka regeln till att omfatta avstyckning

från fastigheter, beträffande vilka endast föga brister i deras fulla lämplighet.

Till undvikande av missförstånd angående rätta innebörden av bestämmelsen

förordas, att i stället för uttrycket »mindre väl lämpad» måtte användas

»icke lämpad».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl Rlaj:ts proposition nr 232.

3 §•

291

Lagrådet:

Den såsom andra stycke i 2 mom. under 3 upptagna föreskriften, att vad

i 1 mom. stadgas ej utgör hinder mot avstyckning för bildande av stödjordbruk,

som är till gagn ur allmän synpunkt, synes med fördel kunna flyttas

till 4 mom. och där få bilda ett nytt första stycke.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Betydelsen av termen »jordbruksfastighet» torde icke vara densamma i

1 mom. och i första stycket av 2 mom. under 1. På det förra stället lärer

avses vad som uti fastighetsbildningssakkunnigas betänkande i 18 § betecknas

såsom »fastighet, som till större eller mindre del användes till jordbruk»,

medan på det senare stället torde åsyftas jordbruksfastighet i inskränkt mening

eller vad som av de sakkunniga i 16 § 5) benämnes »fastighet, avsedd

till jordbruk». Då det ej lärer vara alldeles uteslutet att oriktig tillämpning

kan bli en följd av det anmärkta förhållandet, synes det lämpligt att

välja ett annat uttryckssätt, exempelvis det som de sakkunniga föreslagit.

I 1 mom. andra stycket kan då ordet »jordbruksfastighet» utbytas mot »jordbruk».

4 §•

Justitieråden Lawski och Ggllenswärd:

Då avstyckning äger rum för att tillgodose uppkommet behov av bostadslägenheter

eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell

anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål, medgives enligt

andra stycket i denna paragraf undantag såväl från de i 2 § och 3 § 2 mom.

uppställda kraven på nybildad fastighets lämplighet för avsett ändamål som

från de i 3 § 1 och 3 mom. upptagna särskilda bestämmelserna till skydd

för jordbruksnäringen och skogsbruket mot skadlig fastighetsbildning genom

avstyckning. I fråga om detta medgivande framhålles i remissen, att vid

tillämpning av undantagsbestämmelserna skall prövas icke blott behovet av

det uppgivna ändamålet utan ock behovet av att just den ifrågavarande marken

tages i anspråk. Skulle begärd avstyckning medföra, att lämplighetskravet

måste eftersättas såvitt angår återstoden av fastigheten eller att jordbruks-

eller skogsbruksfastighet komme att tillfogas skada av någon betydenhet,

skall — heter det vidare -— sökanden således icke äga att få just det

av honom önskade området avstyckat. Vid den närmare utformningen ha

emellertid olika stränga regler uppställts, allteftersom fråga är om avvikelse

från fordringarna på styckningsdels beskaffenhet eller endast om undantag

från de särskilda bestämmelserna till jordbrukets och skogsbrukets

skydd mot skadlig parcellering. I det förra hänseendet har man nämligen

icke, på sätt skett beträffande de speciella skyddsbestämmelserna, nöjt sig

med den i första hand meddelade föreskriften, att avvikelsen ej får medföra

större olägenhet med avseende å bestående fastighetsindelning än som är nödigt.

Såsom ytterligare restriktion har därför upptagits att kraven på styck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

292

Kungl Maj.ts proposition nr 232.

ningsdels beskaffenhet överhuvud icke må eftergivas, utan så är att ändamålet

med avstyckningen ej kan utan synnerlig olägenhet tillgodoses på annat

lämpligt sätt. Vad som åsyftas med dessa regler torde icke ha kommit

till klart uttryck i lagtexten. Mest överensstämmande med tankegången synes

vara att låta de båda stadgandena byta plats och tillika erhålla sådan jämkad

lydelse att dels den strängare regeln kommer att innefatta, att kraven på

styckningsdels beskaffenhet icke må eftergivas, såvitt ändamålet med avstyckningen

kan med mindre avsteg från nämnda krav tillgodoses på annat

lämpligt sätt, dels det i den mindre stränga bestämmelsen får heta, att i övrigt

skall vid tillämpningen av vad i förevarande stycke är stadgat iakttagas,

att i den mån jämkning kan ske ändringen i fastighetsindelningen ej medför

större men för jordbruksnäringen eller skogsbruket än som är nödigt.

Justitierådet Nissen:

Innebörden av det i andra styckets sista punkt använda uttrycket »olägenhet

med avseende å bestående fastighetsindelning» synes dunkel. Uttrycket

torde närmast åsyfta olägenhet, som ändringen i fastighetsindelningen medför

i något av de strax ovan i stycket berörda hänseendena, nämligen återstående

styckningsdels beskaffenhet, jordbruksnäringen och skogsbruket.

Innebörden av punktens förra del torde vara, att om den tilltänkta avstyckningen

i något av dessa hänseenden skulle medföra större olägenhet än som

är nödigt, skall tillstånd därtill vägras. Är detta riktigt utsäges emellertid i

fortsättningen av punkten intet utöver vad sålunda redan stadgats, ty om man

tilläte en avstyckning, som skulle innebära avsteg från kraven på styckningsdels

beskaffenhet, fastän ändamålet med avstyckningen kunde utan synnerlig

olägenhet — nämligen för det avstyckade områdets ägare —- tillgodoses

på annat lämpligt sätt, måste man sägas hava tillåtit en avstyckning, som

medför större olägenhet med avseende å den återstående styckningsdelens beskaffenhet

än som var nödigt. Jag hemställer förty att, jämte det förra delen

av förevarande punkt underkastas någon redaktionell jämkning, punktens

senare del får utgå.

Regeringsrådet Knylenstierna:

När det i andra stycket av denna paragraf stadgas att avstyckning för där

angivna ändamål må ske »ändå att, enligt vad i 2 och 3 §§ stadgas, hinder

eljest skolat möta med hänsyn till återstående styckningsdels beskaffenhet,

.jordbruksnäringen eller skogsbruket», lärer ordet »beskaffenhet» åsyfta det

i 2 § uppställda och i 3 § 2 mom. i visst särskilt avseende närmare bestämda

allmänna kravet på fastighets lämplighet för avsett ändamål, medan orden

»jordbruksnäringen eller skogsbruket» åsyfta de i 3 § 1 och 3 mom. meddelade

särskilda bestämmelserna till skydd för jordbruk eller skogsbruk. När

det l paragrafens fortsättning enligt den föreslagna lagtexten angives i vilka

avseenden det sålunda medgivna undantaget från reglerna i 2 och 3 §§ begränsas,

göres emellertid ingen motsvarande skillnad. Om det anförda är

riktigt, synas de båda bestämmelserna i andra punkten väsentligen innefatta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 232.

293

ett d u 1 > bel s t a difil i m1 e. Detta skulle kunna undvikas genom att punkten ersättes

med ett stadgande som kan avfattas exempelvis så, att dock må avsteg från

kraven på styckningsdels beskaffenhet äga ruin allenast försåvitt ändamålet

med avstyckningen prövas icke kunna, utan synnerlig olägenhet i övrigt,

tillgodoses på annat lämpligare sätt. Det bör märkas att bland annat de

jordpolitiska krav, som innefattas i 2 § och 3 § 2 mom., tillgodoses genom

ett sådant stadgande.

Emellertid synes av motiveringen till det remitterade förslaget framgå

att man avsett att även i sista punkten av ifrågavarande paragrafs andra

stycke göra en skillnad med hänsyn till bestämmelserna i å ena sidan 2 §

och 3 § 2 mom., å andra sidan 3 § 1 och 3 mom. Vad som skulle erfordras

utöver vad som kommit till uttryck i den ovan angivna punkten borde då

vara ett stadgande som avsåge endast de längre gående krav ur jordpolitisk

synpunkt som 3 § 1 och 3 mom. må anses innehålla utöver vad som följer

av 2 § och 3 § 2 mom. Tillägg skulle följaktligen, under nu angivna förutsättning,

böra göras av ungefär det innehåll att därutöver — d. v. s. utöver

vad som angivits i närmast föregående punkt — skall vid tillämpningen av

vad i andra stycket är stadgat iakttagas, att den ändring i bestående fastighetsindelning,

som sker genom avstyckningen, ej medför större avsteg från

bestämmelserna i 3 § 1 och 3 mom. än som är nödigt.

13 §.

Lagrådet:

Såsom av den allmänna motiveringen i remissen framgår är avsikten med

4 mom. i paragrafen främst att fastslå, att avstyckningsförrättningen får

fortgå och avslutas oaktat föreskrivet medgivande till avstyckningen av länsstyrelsen

icke meddelats. I lagtexten har emellertid direkt reglerats endast

det från denna regel avvikande fallet att förrättningen icke bör fortgå. Då

regeln att förrättningen får fortgå innefattar en avvikelse från de i 2 och 3

mom. meddelade förbuden mot avstyckning, synes även detta böra komma

till direkt uttryck i lagtexten.

Det hemställes förty, att i 4 mom. stadgas, att i fall då Konungens befallningshavandes

medgivande enligt vad i 2 eller 3 mom. stadgas erfordras till

avstyckning, lantmätaren må utan hinder av att sådant medgivande ej erhållits

meddela tillstånd till avstyckningen under villkor att medgivande lämnas

samt slutföra förrättningen, att, om sakägare yrkar det eller lantmätaren

finner olämpligt att fortsätta förrättningen, han skall förklara denna vilande

och vidare förfara på sätt i förslaget angives samt att, om lantmätaren finner,

att avstyckning ej bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan

eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad, skall

vara lag som i andra punkten sägs.

21 KAP.

42 §.

Lagrådet:

Enligt fjärde stycket i denna paragraf, vilken handlar om fastställelse å

jorddelningsförrättning, skall, om laga skifte ägt rum inom samhälle där den

opaginerad Kontrollera mot PDF

294

Kungl Maj:ts proposition nr 232.

för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas, innan målet

avgöres yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden, där vid förrättningen

sådant påyrkats eller ägodelningsrälten eller ägodelningsdomaren eljest så

prövar nödigt. Att här icke talas om avstyckning har sin grund däri, att enligt

gällande rätt fråga om fastställelse å avstyckning inom sådant samhälle

prövas av länsstyrelsen; i kapitlets 68 § — vilken enligt lag den 20 december

1946 (nr 827) fx-ån och med den 1 januari 1948 skall hava nummer 66 —

finnes beträffande dylik avstyckning en mot nämnda stadgande svarande

föreskrift. Enligt det remitterade förslaget skall emellertid regeln om byggnadsnämndens

hörande avse ort där skyldighet alt söka byggnadslov föreligger;

detta torde bliva fallet bland annat beträffande område, för vilket

utomplansbestämmelser fastställts, och i fråga om avstyckning inom dylikt

område skall enligt förslaget fastställelseprövningen icke ankomma på länsstyrelsen.

Följdriktigheten torde därför kräva, att den ifrågavarande bestämmelsen

i 42 § fjärde stycket utvidgas att avse även avstyckning, vilket enklast

kan ske genom att efter ordet »skifte» inskjutes »eller avstyckning»,

ävensom att i tredje stycket av kapitlets 43 §, som handlar om överlantmätarens

befogenhet i vissa fall att fastställa avstyckning, angives att vad i 42 §

fjärde stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Om så sker torde

med hänsyn till innehållet i 66 § första stycket samma paragrafs tredje stycke

kunna utgå.

51 §.

Lagrådet:

Utgöres oklandrad jorddelningsförrättning av sådan avstyckning, med vilken

avses bildande av särskild fastighet, utan att därvid fästs villkor att

stamfastigheten skall ingå i sammanläggning, har enligt 21 kap. 43 § tredje

stycket överlantmätaren att, där anledning ej förekommer till annat än att

förrättningen är lagligen beskaffad, meddela fastställelse därå. Av reglerna

i 21 kap. 51 § och 68 § — från och med den 1 januari 1948 66 § — framgår,

att klagan ej må föras över sådant beslut. När nu enligt den föreslagna

lydelsen av 51 § fastställelsebeslut, överlantmätarens icke undantagna, skola

få överklagas av överlantmätaren och lantbruksnämnden ävensom, då förrättningen

ägt rum inom ort där skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

av byggnadsnämnden, framställer sig spörsmålet om ordningen för fullföljd

av talan mot överlantmätarens fastställelsebeslut, vilket spörsmål i det remitterade

förslaget lämnats obesvarat. Som närmaste överinstans i förhållande

till överlantmätaren torde kunna tänkas ägodelningsrätten eller hovrätten.

Det första alternativet skulle innebära, att för ifrågavarande mål

skulle finnas en instans mer än i vanliga jorddelningsmål. Å andra sidan

skulle ett förbigående av ägodelningsrätten innebära ett åsidosättande av

det betydelsefulla lekmannainflytande, som ägodelningsnämndemännen representera,

och även i övrigt en försvagning av första instansen. Framför

båda alternativen synes i själva verket vara att föredraga ett närmare anknytande

till det nuvarande systemet, enligt vilket överlantmätaren icke är

infogad som ett led i instansordningen utan endast har att avgöra frågor,

opaginerad Kontrollera mot PDF

295

Kanyl Maj.ts proposition nr 232.

beträffande vilka tvist ej föreligger eller kan tänkas uppkomma. Detta kunde

ske genom en föreskrift av innebörd att överlantmätaren ej skall äga fastställa

en förrättning, om lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden haft

någon erinran mot densamma. Med en sådan regel skulle det ej finnas behov

av klagorätt för nämnderna. Man lärer nämligen utan uttryckligt lagstadgande

med full trygghet kunna förutsätta att överlantmätaren ej meddelar

ett fastställelsebeslut utan att lantbruksnämnden, med vilken han skall

hava att nära samarbeta, blivit i tillfälle att framställa sina erinringar mot

förrättningen, och vad angår byggnadsnämnden skall denna jämlikt 19 kap.

5 § underrättas om förrättningen. Med den här förordade regeln skulle tillika

undvikas den med det remitterade förslagets ordalydelse förknippade oformligheten,

att överlantmätaren skulle kunna klaga över sitt eget beslut.

Lagrådet hemställer alltså, dels att i 23 kap. 43 § tredje stycket efter orden

»förrättningen är lagligen beskaffad» inskjutes »och lantbruksnämnden eller

byggnadsnämnden ej framställt erinran mot densamma», dels att i sista

punkten av samma stycke skyldigheten för överlantmätaren att hänskjuta

frågan om fastställelse å förrättningen till ägodelningsrätten hänföres till att

överlantmätaren enligt vad ovan i stycket sagts icke äger meddela fastställelse

å förrättningen, dels ock att åt tredje stycket av 21 kap. 51 § 1 mom.

i det remitterade förslaget gives sådan lydelse att där omförmäld klagorätt

kommer att avse beslut, varigenom fastställelse å jorddelningsförrättning

meddelats i annan ordning än i 43 § tredje stycket sägs.

Det är uppenbart att den rätt att överklaga ägodelningsrättens beslut, som

enligt 21 kap. 51 § skall tillkomma överlantmätaren, lantbruksnämnden

och byggnadsnämnden, bör förutsätta möjlighet för dessa myndigheter att

redan inför ägodelningsrätten utveckla sina synpunkter på föreliggande frågor.

För överlantmätarens del sker detta i det yttrande han har att avgiva

över förrättningen, och byggnadsnämnden skall enligt vad nyss erinrats underrättas

redan om förrättningen. Vad lantbruksnämnden angår skulle en

antydan om nämnda förhållande lämpligen kunna ske i den formen, att i slutet

av första stycket av 21 kap. 10 § intages en föreskrift, att när ägodelningsdomaren

finner skäl därtill föreligga, skall han därjämte om sammanträdet

underrätta lantbruksnämnden.

Vad här ovan förordats föranleder jämkningar även i den föreslagna

lagens ingress och övergångsbestämmelser.

66 §.

Lagrådet:

Lagrådet får här hänvisa till vad under 42 § yttrats.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om

fastighetsbildning i stad.

Lagrådet:

5 kap. 8 § 3 mom. synes böra undergå enahanda ändring som av lagrådet

förordats i fråga om 19 kap. 13 § 4 mom. i det under 1 behandlade lagförslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

3. Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet

Åke Mossler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

297

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 mars

m 7.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 17 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 31 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa

delar av Kopparbergs län; samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet H. Henkow.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om

sammanläggning av fastigheter å landet.

8 §.

Lagrådet:

Därest fastighet, som häftar för viss ränta, avgäld eller ersättning eller för

visst lån eller förskott, sammanlägges med fastighet som icke belastas på

samma sätt, kommer den nya fastigheten att i sin helhet häfta för rättigheten.

Innehavare av inteckning för fordran eller rättighet i den fastighet, med vilken

förstnämnda fastighet sammanlägges, kommer följaktligen att få sin

ställning i förmånsliänseende ändrad. För sammanläggning fordras därför

enligt gällande rätt medgivande av sådan inteckningshavare. Vad nu sagts och

i det följande yttras om inteckningshavare gäller också den, som har fordran

opaginerad Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

eller rättighet, vilken utan inteckning åtnjuter skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

Enligt det remitterade förslaget skall även utan medgivande av inteckningshavare

sammanläggningen kunna ske, där denna är »väsentligen utan

betydelse» för honom. Bestämmelser av motsvarande innehåll äro icke okända

i lagstiftningen. Åtminstone i det sammanhang bestämmelsen nu föreslås lärer

den emellertid knappast kunna anses exakt återge vad den torde åsyfta.

Man kan lätteligen bibringas den uppfattningen att, därest fråga är om en

inteckning å stort belopp som genom sammanläggningen blir nödlidande till

viss ringa del, sammanläggningen anses bliva utan väsentlig betydelse för inteckningshavaren.

Att sammanläggning skulle kunna ske ulan inteckningshavarens

medgivande i sådant fall kan icke vara meningen. När inteckningshavare

kan befaras lida en aldrig så ringa förlust på sammanläggningen, bör hans

medgivande till denna fordras, men om, såvitt bedömas kan, ändringen av inteckningshavarens

rätt blir så obetydlig att han ej riskerar förlust av något

slag genom densamma, bör hans medgivande kunna undvaras. Denna tankegång

synes kunna tillfredsställande tillgodoses, därest i första stycket av

ifrågavarande paragraf uttrycket »denna är väsentligen utan betydelse för

honom» utbytes mot »det är uppenbart att sammanläggningen ej kan lända

honom till skada». Sistnämnda uttryckssätt är hämtat ur 8 kap. 4 § jorddelningslagen,

vilket lagrum avser att skydda inteckningshavares rätt vid ägoutbyte

och vari man just velat låta nämnda tankegång komma till uttryck.

14 §.

Lagrådet:

Därest två eller flera fastigheter, som skola sammanläggas, besväras av inteckningar,

fordras enligt andra stycket 2 och 3 i denna paragraf för vissa

där avsedda fall inteckningshavares medgivande till sammanläggningen; såvitt

avser fallet i 3 förutsättes därvid att medgivandet sker på grundval av upprättat

förslag till förmånsordning. Inteckningshavares samtycke skall dock enligt

tredje stycket ej fordras, om sammanläggningen är väsentligen utan betydelse

för hans säkerhet. Vad lagrådet anmärkt angående avfattningen av

8 § har tillämpning även beträffande förevarande stadgande, som i själva verket

kan väntas få vida större praktisk betydelse än bestämmelsen i 8 §. Lagrådet

hemställer, att förevarande paragrafs tredje stycke omformuleras på

enahanda sätt som förordats beträffande 8 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Att det kan vara lämpligt att, på sätt i fjärde stycket föreslås, sammanträde

hålles med sakägarna för förhandling om förmånsordningen skall icke

bestridas. Emellertid bör, om sammanträdet ej göres obligatoriskt, ingen

som helst rättsverkan knytas vid detsamma, varför stadgande därom egentligen

är onödigt. Det synes ej följdriktigt att anordna ett kungörelseförfarande

endast då sammanträde skall hållas, men ej eljest då inteckning innehaves

av okänd person eller av någon vars vistelseort är okänd. Därest

stadgande om rätt för ägodelningsdomare att utlysa sammanträde bibehål
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

les, böra sålunda den punkt som angår kungörelse samt den följande punkten

utgå.

I detta sammanhang synes emellertid innebörden och omfattningen av den

besvärsrätt som tillkommer inteckningshavare, vilken ej varit att anse såsom

part i målet, vara förtjänt av största beaktande.

Enligt gällande rätt torde det vara praktiskt taget uteslutet att annan än

jordbrukskommissionen besvärar sig över beslut, varigenom ansökan om

sammanläggning bifalles (21 §). Därest besvär av inteckningshavare överhuvudtaget

kunna förekomma, avse de visserligen sammanläggningens giltighet,

men lagens villkor för sammanläggning äro sådana, att besvär knappast

någonsin lära vara att förvänta. Det torde kunna fastslås att, sedan beslut

om sammanläggning vunnit laga kraft, dess bestånd så gott som aldrig

torde äventyras på grund av möjligheten att anföra domvillobesvär.

Den föreslagna lagstiftningen kan befaras medföra avsevärd ändring härutinnan.

Det förutsättes att inteckningshavare skola vara att anse som sakägare

och måste räknas med att de ofta ej komma att underrättas om sammanläggningen.

Fråga kan exempelvis vara om en servitutsinteckning i fall

då den intecknade rättigheten ansetts icke röra mark som skall ingå i sammanläggningen

men det befinnes att servitutsavtalet bör så tolkas att detta

bedömande varit oriktigt. Vad angår innehavare av fordringsinteckning kan

det vara en svår bedömningsfråga om han blir lidande av sammanläggningen

eller ej — t. ex. med hänsyn till möjligheten att återbelåna inteckningen

och till räntefoten. I fall sådana som dessa lärer förutsättning för domvillobesvär

kunna vara för handen. Besvären få anföras inom sex månader efter

det inteckningshavaren erhöll kännedom om beslutet. Om besvären bifallas,

undanröjes sammanläggningen. Detta kan inträffa många år efter det sammanläggningen

ägt rum. Följderna kunna då bliva mycket olyckliga. Fråga

lärer t. o. m. kunna bliva om återgång av fång varpå sammanläggningen

grundats, inteckningar isom beviljats i den nya fastigheten bliva ogiltiga

o. s. v. Även om dylika komplikationer skulle bliva ovanliga, lärer man

dock få räkna med dem såsom i enstaka fall sannolika.

Hellre än att av nu anförda skäl låta hela förslaget i förevarande del förfalla

synes man dock böra, om möjligt, söka utfinna någon anordning varigenom

olägenheterna undvikas. Att låta inteckningshavares talan gå ut, ej

på sammanläggningens undanröjande utan på rättelse av inteckningsförhålladena

är en utväg som synes i och för sig följdriktig men isom ej väl överensstämmer

med det remitterade förslagets ståndpunkt beträffande villkoren

för sammanläggning i fall då sammanläggningen från början ej skulle

kommit till stånd, därest den inteckningshavare, vilkens rätt blivit kränkt,

då uttalat sin mening. Fn annan möjlighet vore alt göra det i det remitterade

förslaget berörda sammanträdet obligatoriskt och därtill anknyta ett

likaledes obligatoriskt stämningsförfarande. Men detta skulle bliva både

för omständligt och för dyrbart. Betydligt enklare skulle det ställa sig med

ett stämningsförfarande, genom vilket, därest ej alla inteckningshavare lämnat

medgivande till sammanläggningen och godkänt förslag till förmånsord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

300

Kungi. Maj:ts proposition zir 232.

ning, samtliga inkallas såsom partei\ Därmed skulle möjligheten av domvillobesvär

jämlikt 59 kap. 1 § 3 nya rättegångsbalken förfalla. Vill man nå

den grad av trygghet i fråga om de nybildade fastigheternas bestånd, som

måste anses eftersträvansvärd, torde det ej vara möjligt att göra kallelseförfarandet

mindre omfattande än nu ifrågasatts. Om förslaget godtages,

torde det bli mycket ovanligt att sammanläggning sökes där ej fastighetsägaren

träffat uppgörelse med alla inteckningshavarna. Mot det nu framförda

uppslaget kan göras den berättigade invändningen att det kan tänkas

medföra rättsförluster för inteckningsliavare, som ej nås genom stämningen.

Vid jämförelse med de menliga följderna av upprivna sammanläggningsbeslut

synes dock denna utväg vara att föredraga.

Ville man emellertid nöja sig med en anordning, som icke skapade samma

fullständiga säkerhet för sammanläggningens bestånd men lämnade möjlighet

öppen att taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet,

kunde det överlämnas åt domarens beprövande, om stämningsförfarandet

skulle tillämpas. Uttalade önskemål från sökanden borde därvid tillerkännas

stor betydelse.

Rimligt vore väl att stämningsförfarandet alltid finge bekostas av sökanden.

Justitierådet Nissen:

Såvitt av remissen framgår är ändamålet med sådant sammanträde som omtalas

i fjärde styckets andra punkt, att ägodelningsdomaren vid detta skall

kunna förhandla med inteckningshavarna om den blivande förmånsordningen.

Att anordna dylikt sammanträde är dock ej obligatoriskt, utan förslaget

utgår från att samrådet med inteckningshavarna kan och väl också i första

hand bör ske under andra former. Under sådana omständigheter och då inga

som helst rättsverkningar knutits till sammanträdets hållande, synes tillräcklig

anledning saknas att i lagen ge anvisning om denna möjlighet.

Vill man likväl behålla stadgandet härom lärer det dock knappast vara

görligt att i fråga om ett sammanträde av denna natur upprätthålla i lag

givna tvingande regler om sättet för dess utlysande. Ägodelningsdomaren kan

ju ändock hur han finner lämpligt kalla inteckningshavarna till en formlös

sammankomst, som i alla avseenden fyller det i lagen nämnda sammanträdets

funktioner. Fördelarna av den föreslagna ordningen beträffande sammanträdets

utlysande skulle huvudsakligen framkomma endast för det sällsynta fall

att någon inteckningshavare är okänd. Dels skulle det finnas en utsikt till att

han ger sig tillkänna och dels skulle, om så ej sker, han måhända, vid en ifrågasatt

tillämpning av reglerna om besvär över domvilla, anses hava blivit

»rätteligen stämd» genom kungörelsen och förty icke kunna under åberopande

av 59 kap. 1 § 3 nya rättegångsbalken anlita detta rättsmedel. Frånsett

att den sistnämnda påföljden med tanke på kungörelseförfarandets ringa effektivitet

icke synes tilltalande, torde dettas praktiska värde i sagda hänseenden

vara obetydligt.

Under alla omständigheter lärer fjärde styckets fjärde punkt böra utgå. Av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

301

vad ovan yttrats torde framgå att dess direkta innehåll är självklart och om

av punkten motsatsvis skulle dragas den slutsatsen, att ett icke lagligen utlyst

sammanträde, till vilket icke alla av sammanläggningen berörda inteckningshavare

infunnit sig, ej skulle få hållas, skulle detta strida mot regeln

att ägodelningsdomaren får förhandla formlöst med rättsägarna.

Justitierddet Lawski:

Bestämmelserna om sammanträde med sakägarna för förhandling om »förmånsordning»

synas icke hava någon egentlig betydelse annat än för det undantagsfall,

att någon inteckningshavare, vars samtycke erfordras för genomförande

av den av ägodelningsdomaren åsyftade förmånsordningen, är okänd.

Är ingen inteckningshavare okänd, torde nämligen erforderliga godkännanden

av förmånsordningen komma att införskaffas av sökanden; skulle en förhandling

inför ägodelningsdomaren behövas, kan denna ske helt formlöst,

och vill en inteckningshavare icke närvara vid en sådan förhandling, innebär

det regelrätt, att han icke är villig att lämna något godkännande. I förstnämnda

fall åter måste man söka på något sätt få förbindelse med den okände

inteckningshavaren. För sådant ändamål synes icke olämpligt att, på sätt

i förslaget skett, giva föreskrifter om huru sammanträdet skulle utlysas. Särskilt

erfordras stadgande om kungörelse, eftersom sådan, i motsats till kallelse,

lärer skola bekostas av sökanden. Emellertid skulle det ej vara tillfredsställande,

om kungörelsen skulle få den betydelsen, att den förhindrade inteckningshavare,

vars rätt ansetts ej kunna beröras av sammanläggningen, att,

även om han ej varit närvarande, jämlikt 59 kap. 1 § 3 nya rättegångsbalken

anföra domvillobesvär över sammanläggningsbeslutet, därest han finner sin

rätt försämrad genom detta. Förslaget bygger nämligen på att en sådan

inteckningshavare ej skall behöva bevaka sin rätt i sammanläggningsärendet;

dock att skyldighet härutinnan åligger honom, om han blivit kallad till det

nyss berörda sammanträdet. Alla övriga inteckningshavare skyddas mot oväntade

beslut genom att deras samtycke måste lämnas för att förmånsordningen

skall bliva gällande, och den som erhållit kallelse synes — med nyss berörda

modifikation — berättigad att av kallelsen draga den slutsatsen att hans samtycke

till sammanläggningen erfordras. Ehuru hela det nu berörda spörsmålet

är av ringa praktisk betydelse, hemställes, till undvikande av att kungörelsen

får här omnämnd verkan, att i fjärde styckets tredje punkt stadgas, att till

ifrågavarande sammanträde skola de inteckningshavare som ägodelningsdomaren

finner beröras av sammanläggningen kallas genom kungörelse, som

minst fjorton dagar förut införes i allmänna tidningarna och, där så finnes

lämpligt, tidning inom orten, varjämte nämnda inteckningshavare, såvitt de

äro kända, samt sökanden skola inom samma tid kallas genom rekommenderade

brev.

15 §.

Lagrådet:

Enligt gällande rätt skall, då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning

eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

302

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

slut om fastställelse å avstyckningen och förordnande om sammanläggning

av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten givas i ett sammanhang. Skall

frågan om fastställelse å avstyckning av ifrågavarande slag prövas av länsstyrelsen,

vilken icke själv äger förordna om sammanläggning, gäller att länsstyrelsen

må meddela fastställelse allenast under villkor att förordnande gives

om sammanläggningen enligt vad därom är särskilt stadgat. Tanken är, att

avstyckningen icke skall få fastställas för sig med risk att sedan sammanläggningen

ej kommer till stånd. Bestämmelserna äro emellertid i viss mån ofullständiga.

Lagen reglerar icke verkningarna av att, sedan samtidigt fastställelsebeslut

och förordnande om sammanläggning givits, ettdera överklagas och

varder upphävt i högre rätt. Och om länsstyrelsen meddelat sådant villkorligt

beslut som nyss nämnts, finnas inga föreskrifter för den eventualiteten att

sammanläggningen av en eller annan anledning ej kommer till stånd, utan

själva förrättningen liksom länsstyrelsens beslut torde förbliva orubbade. Såvitt

känt hava väl några större olägenheter på grund av denna ofullständighet

icke visat sig i praktiken; emellertid kommer genom de nya bestämmelserna

kretsen av dem, som kunna klaga över sammanläggningsbeslut, att vidgas och

det synes icke uteslutet att denna omständighet ävensom den ökade användning

av sammanläggningsinstitutet, som de nu föreslagna lättnaderna i sammanläggningsvillkoren

lära komma att medföra, kunna giva frågan större

räckvidd.

Enligt lagrådets mening är det angeläget, att de nu anmärkta bristerna snarast

möjligt avhjälpas.

19 §.

Lagrådet:

Såsom en konsekvens av ändringen i paragrafens andra stycke torde även

i 12 § »domaren» böra utbytas mot »inskrivningsdomaren».

2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11, 12 och 13 §§ lagen

den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

Lagrådet:

Såsom en konsekvens av ändringen i andra stycket av 13 § bör i 18 § enahanda

ändring vidtagas som lagrådet förordat i fråga om 12 § sammanläggningslagen.

3. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om

fastighetsbildning i stad.

3 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet och ledamöter därav yttrat vid 14 § i det under 1 behandlade

lagförslaget har tillämpning jämväl beträffande förevarande paragraf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

303

4 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet yttrat vid 8 § i det under 1 behandlade lagförslaget har

tillämpning även å denna paragraf.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Kurigl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 11 april 1947.

Närvarande.

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

de utlåtanden som av lagrådet avgivits dels den 21 mars 1947 över

de den 17 januari 1947 till lagrådet remitterade förslagen till lag angående

ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, lag

angående ändrad lydelse av 25 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län, lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad samt lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18

juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område, dels ock den 28 mars 1947 över de den 31

januari 1947 till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändring i

lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet,

lag angående ändrad lydelse av 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr

223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa

delar av Kopparbergs län samt lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

(nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Under hänvisning till det nära samband som rådde mellan de i förenämnda

lagrådsutlåtanden omförmälda lagförslagen hemställer föredraganden att få

till gemensam behandling upptaga dessa förslag och anför, efter redogörelse

för lagrådets utlåtanden, vidare följande.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om

delning av jord å landet.

Beträffande 9 kap. 7 § har lagrådet i tydlighetens intresse hemställt, att

tredje stycket, som enligt det remitterade förslaget skulle utgå, måtte bibehållas

för fall, då fråga ej vore om servitut som tillkommit i sammanhang med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

305

laga delning eller som avsåges i 7 a § lagen om servitut. Vad lagrådet sålunda

hemställt har jag ansett mig höra biträda.

Lagrådet har ansett tredje stycket av 19 kap. 1 § i det remitterade förslaget

böra uppdelas i två stycken på det sätt att dess första punkt utbrytes och får

bilda ett nytt fjärde stycke. Detta ändringsförslag torde vara lämpligt. Om emellertid

föreskriften i första punkten på detta sätt utbrytes till ett nytt fjärde

stycke, torde i stället för det föreslagna stadgandet i andra punkten böra såsom

ett tredje stycke i paragrafen bibehållas den för närvarande i 19 kap. 2 §

andra stycket meddelade bestämmelsen, att vad enligt detta kapitel gäller

om stamfastighet skall, där avstyckningen avser mark som är samfälld för

flera fastigheter, såvitt ej annorlunda stadgas, i tillämpliga delar gälla beträffande

dessa fastigheter. Att, såsom lagrådet framhållit, i det nu tillfogade

fjärde stycket med stamfastighet åsyftas vad som återstår av denna efter avstyckningen

är självfallet och torde icke behöva särskilt angivas.

Den av tre utav lagrådets ledamöter förordade ändringen beträffande 19

kap. 2 § har jag ansett mig böra godtaga, liksom lagrådets hemställan under

3 §.

Beträffande 19 kap. 4 § andra stycket i det remitterade förslaget har inom

lagrådet yppats tvekan om bestämmelsernas rätta innebörd. För att avsikten

med ifrågavarande bestämmelser skall komma till tydligare uttryck torde i

överensstämmelse med vad två av lagrådets ledamöter i gemensamt yttrande

förordat vissa jämkningar böra vidtagas. Först torde sålunda böra upptagas

den strängare regeln, att kraven på styckningsdels beskaffenhet icke må eftergivas,

såvitt ändamålet med avstyckningen kan med mindre avsteg från

nämnda krav tillgodoses på annat lämpligt sätt. Därefter torde för det fall,

att avstyckningen väl icke skulle träda lämplighetskravet för nära men dock

innebära ett eftersättande av de särskilda skyddsbestämmelserna för jordbruket

eller skogsbruket, böra föreskrivas, att vid tillämpningen av ifrågavarande

undantagsbestämmelse skall iakttagas, att i den mån jämkning kan ske ändringen

i fastighetsindelningen ej medför större men för jordbruket eller skogsbruket

än som är nödigt. Genom en sådan avfattning av stadgandet synes på

ett fullt otvetydigt sätt vara utmärkt, att där en tilltänkt avstyckning skulle innebära

ett åsidosättande av bestämmelserna i 3 § 1 eller 3 mom. till skydd för

bestående jordbruks- eller skogsfastighet, förrättningsmannen har att tillse,

att avstyckningen sker på ett sätt som ur jordbruksekonomisk synpunkt

medför minsta möjliga skada för styckningsfastiglieten. I detta sistnämnda

fall, där stamfastigheten även efter avstyckningen måste antagas bliva fullt

lämpad för sitt ändamål, synes det vara att gå för långt att vägra avstyckning

på den grund, att ändamålet med jorddelningen skulle kunna med mindre

skada för jordbruket eller skogsbruket vinnas genom avstyckning från annan

fastighet i orten. Det måste anses tillfyllest, att förrättningsmannen ålägges

tillse att där inom styckningsfastigheten mer än ett område kan anses tjänligt

för det avsedda ändamålet, avstyckning ej medgivcs av område, vars

frånskiljande skulle ur jordbruksekonomisk synpunkt medföra större olägenhet

än nödigt.

Bihany till riksduyens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232.

20

opaginerad Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Med anledning av lagrådets anmärkning vid 19 kap. 13 § har 4 mom. i

paragrafen omarbetats i förtydligande syfte.

Vid behandlingen av 21 kap. har lagrådet framställt erinringar i vissa

hänseenden. De ändringar och tillägg som lagrådet funnit erforderliga ha

vidtagits.

Vid remissen till lagrådet förklarade jag mig förutsätta, att överlantmätaren

komme att instruktionsvis åläggas att underrätta lantbruksnämnden om

fastställelse- och tillståndsbeslut, som ur jordpolitisk synpunkt kunde antagas

vara av intresse för nämnden i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering.

Med anledning av de ändringar som nu vidtagits i de föreslagna

reglerna om överklagande av fastställelsebeslut vill jag understryka lagrådets

uttalande därom, att det utan uttryckligt lagstadgande med full trygghet lärer

kunna förutsättas att överlantmätaren ej meddelar ett fastställelsebeslut utan

att lantbruksnämnden, med vilken han skall ha att nära samarbeta, blivit

i tillfälle att framställa sina erinringar mot förrättningen. Även i fråga om

vad överlantmätaren i detta avseende har att iakttaga torde instruktionsvis

närmare föreskrifter böra meddelas.

De i 21 kap. vidtagna ändringarna föranleda på sätt lagrådet framhållit

vissa jämkningar i den föreslagna lagens ingress och övergångsbestämmelser.

Dessa jämkningar ha företagits.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om

sammanläggning av fastigheter å landet.

Beträffande 8 och 14 §§ har lagrådet hemställt, att de där givna stadgandena

om att rättighetshavares medgivande till sammanläggning ej fordras,

om denna är väsentligen utan betydelse för honom, måtte jämkas i anslutning

till ordalagen i 8 kap. 4 § jorddelningslagen. Till stöd för detta ändringsförslag

har lagrådet anfört, att när inteckningshavare kunde befaras

lida en aldrig sa ringa förlust på sammanläggningen, borde hans medgivande

till denna fordras men om, såvitt kunde bedömas, ändringen av inteckningshavarens

rätt bleve så obetydlig, att han ej riskerade förlust av något slag genom

densamma, borde hans medgivande kunna undvaras.

Lagrådets förslag, enligt vilket medgivande skulle fordras om det ej vore

uppenbart att sammanläggningen ej kunde lända vederbörande till skada,

synes mig kunna leda till att ägodelningsdomarna icke våga göra bruk av

bestämmelserna i fråga. Avsikten har ju icke varit, att varje som helst riskökning

uppenbarligen skulle vara utesluten. Man kan icke på förhand med

säkerhet veta hur förhållandena komma att framdeles utveckla sig, och det

kan icke vara rimligt att inteckningshavare och andra rättighetshavare skola

kunna hindra genomförandet av en lämpligare fastighetsindelning allenast

därför att en mindre skiftning i deras risk inträder. Deras ställning är beroende

av så många andra faktorer — icke minst nedåtgående konjunkturer —

att det ej kan skäligen begäras att det just i nu förevarande avseende skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

307

upprätthållas ett så strängt krav som lagrådet ifrågasatt. Med anledning av

ett exempel som lagrådet anfört vill jag framhålla, att det icke i första hand

är fråga om att göra skillnad mellan inteckningar på större och mindre belopp

utan att jämföra riskmarginalen före och efter den tillämnade sammanläggningen.

Den i det remitterade förslaget upptagna lydelsen -— som

redan godkänts i flera andra analoga sammanhang — torde alltså böra bibehållas.

Det kan ifrågasättas, om icke 8 kap. 4 § jorddelningslagen borde

jämkas till överensstämmelse med vad jag sålunda föréslagit, men tillräcklig

anledning att upptaga denna fråga nu har icke synts mig föreligga.

Vad angår de i 14 § fjärde stycket intagna bestämmelserna om upprättande

av förslag till förmånsordning synes man visserligen kunna förutsätta,

att ägodelningsdomaren i allmänhet genom sökanden erhåller besked i vad

mån inteckningshavarna äro villiga att medverka till sammanläggningen. Ej

sällan torde emellertid ägodelningsdomaren finna det ändamålsenligt att själv

träda i förbindelse med en eller flera inteckningshavare. Förhållandena kunna

då vara sådana att något resultat ej kan uppnås med mindre samtliga inteckningshavare,

som beröras av sammanläggningen, på en gång äro tillstädes.

Med tanke bl. a. på dylika fall har jag ansett det lämpligt att bibehålla det

stadgande, enligt vilket möjligheten att utsätta sammanträde med sakägarna

för förhandling om förmånsordningen anvisas ägodelningsdomaren. I och för

sig torde det icke vara nödvändigt att giva särskilda föreskrifter om sammanträdets

utlysande. Den som ej varit rätteligen stämd och ej heller fört

talan i målet kan emellertid på grund av 59 kap. 1 § 3 nya rättegångsbalken

anföra besvär över domvilla, om han anser sin rätt kränkt genom laga

kraftvunnet förordnande om sammanläggning, medan annan som är missnöjd

med sammanläggningsbeslut har att i vanlig ordning klaga inom fyra

veckor från beslutets dag. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att i

lagen upptagas tvingande regler om sammanträdets utlysande, vilka angiva

vad som erfordras för att vederbörande skall anses rätteligen kallad. Jag har

ej funnit skäl att ändra vad i detta hänseende stadgats i det remitterade förslaget.

Däremot har jag ansett fjärde punkten av 14 § fjärde stycket böra

utgå, enär den möjligen kan giva anledning till det missförståndet, att ägodelningsdomaren,

om han anser förhandling behöva ske med allenast vissa

kända inteckningshavare, skulle vara förhindrad att formlöst hålla sammankomst

med dessa.

Under 15 8 har lagrådet anfört, att bestämmelserna om fastställelse å avstyckning

och förordnande om sammanläggning i vissa angivna hänseenden

äro ofullständiga. Ehuru det torde vara otvivelaktigt att det nuvarande förfarandet

vid sammanläggning i samband med avstyckning icke är helt tillfredsställande,

har någon översyn i detta hänseende icke kunnat ske i förevarande

lagstiftningsärende. Denna fråga torde böra överlämnas till fastighetsbildningssakkunniga

för deras övervägande.

112 8 sammanläggningslagen har vidtagits en av lagrådet förordad formell

ändring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Övriga lagförslag.

I enlighet med lagrådets hemställan har 18 § i den s. k. Dalalagen jämkats

i formellt hänseende.

De ändringar som enligt vad jag i det föregående anfört vidtagits i 19

kap. 13 § 4 mom. i förslaget rörande jorddelningslagen samt i 14 § fjärde

stycket i förslaget angående sammanläggningslagen ha föranlett motsvarande

ändringar i 5 kap. 8 § 3 mom. och 3 kap. 3 § fjärde stycket fastighetsbildningslagen.

I övrigt har vad lagrådet uttalat beträffande 3 kap. 3 § och 4 kap. 3 §

fastighetsbildningslagen av skäl, som jag anfört i fråga om 8 och 14 §§

sammanläggningslagen, icke föranlett någon ändring i det remitterade förslaget.

Såsom framgår av det förut anförda ha de till lagrådet remitterade lagförslagen

i viss utsträckning underkastats omarbetning inom departementet

med anledning av de erinringar lagrådet framställt. I samband härmed ha

de skilda förslagen angående Dalalagen och fastighetsbildningslagen sammanförts,

varjämte vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits. Efter

överarbetningen i departementet föreligga nu förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län;

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232. 309

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition............................................................ 1

Författningsförslag:

Lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet................. 2

Lag angående ändring i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet ... 19

Lag angående ändring i lagen med särskilda bestämmelser om delning av

jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län..................... 32

Lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad................. 35

Lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område............. 46

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 17 januari 1947 ...... 48

Inledning........................................................... 48

Ändrade bestämmelser om avstyckning m. m............................ 52

Allmän översikt över förslaget....................................... 52

Yttranden...................................................... 57

Departementschefen.............................................. 70

De jordpolitiska villkoren för avstyckning............................. 74

Gällande rätt.................................................... 74

Fastighetsbildningssakkunniga..................................... 75

Yttranden...................................................... 89

Departementschefen.............................................. 109

Förhållandet till förslaget om ny byggnadslag......................... 129

Fastighetsbildningssakkunniga..................................... 129

Yttranden...................................................... 131

Departementschefen.............................................. 134

Förslaget till lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet ... 137

Följ dförfattningar.................................................... 201

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 25 § lagen med särskilda bestämmelser

om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län............................................................. 201

Förslaget till lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad ... 201

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område 205

Lagförslag, bilagor till statsrådsprotokollet den 17 januari 1947 ............ 207

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 31 januari 1947 ...... 221

Allmänna synpunkter................................................. 222

Yttrandena....................................................... 223

Departementschefen................................................ 228

Sammanläggningslagen............................................... 230

Dalalagen................... 267

Fastighetsbildningslagen.............................................. 268

Lagförslag, bilagor till statsrådsprotokollet den 31 januari 1947 ............ 270

Lagrådets utlåtande den 21 mars 1947 ..................................... 289

Lagrådets utlåtande den 28 mars 1947 ..................................... 297

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 11 april 1947 ....... 304

Doktrin (1)

  1. Carl-Otto Lindberg, Om upphävande av detaljplan, FT 1976 nr 6 s. 255, på s. 276 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:476 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 s. 6 i texten
  2. 2LU 1947:47 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1976 s. 255 Carl-Otto Lindberg, Om upphävande av detaljplan s. 276 i texten