Med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
1947-04-25 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:259, Med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
1
Nr 259.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande;
given Stockholms slott den 25 april 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihttng till riksdagens protokoll 1947
I samt.
Nr 259.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
Förslag
till
Lag
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Kommun äger, om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen
inom kommunen, ställa medel till förfogande att enligt de grunder
och i den ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder i syfte
att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande
eller innehav av en fullvärdig bostad.
Kommun är skyldig afl genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån
och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen
inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj:t närmare bestämmer,
biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsförsörjningsändamål.
Från skyldighet som nu sagts vare mindre kommun befriad i den utsträckning
Kungl. Maj :t föreskriver.
Utöver vad i 2 ''§ sagts åligger det kommun att till främjande av bostadsförsörjningen
inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om planläggning
av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av allmännyttiga
bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen, som erfordras
för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostäder
inom kommunen.
Kommun med mera än 10 000 invånare, så ock annan kommun, beträffande
vilken Kungl. Maj:t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling
eller andra särskilda omständigheter så föreskrivit, skall till ledning för
kommunens framtida åtgärder med avseende a bostadsproduktionen inom
kommunen uppgöra bostadsförsörjningsplan. Sadan plan skall upprättas
efter samråd med den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer samt efter antagandet
tillställas nämnda myndighet.
2 §•
3
4 §■
Kungt. Maj:ts proposition nr 259.
3
Bostadsförsörjningsplan skall lända till huvudsaklig efterrättelse beträffande
bostadsproduktionen inom kommunen. Erfordras mera väsentliga
avvikelser från planen, skall ny plan upprättas.
Närmare föreskrifter angående upprättandet av bostadsförsörjningsplan
meddelas av Kungl. Maj:t.
Denna lag träder i kraft, såvitt angår 1 § dagen efter den, då lagen utkommit
av trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den 1 januari
1948.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinscn-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 april 194-7.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående lagstiftning
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande samt anför
därvid följande.
Inledning.
Den 28 december 1945 avgav bostadssociala utredningen första delen av
sitt slutbetänkande (SOU 1945: 63), innefattande allmänna riktlinjer för den
framtida bostadspolitiken samt förslag till låne- och bidragsformer. Utredningens
förslag i fråga om den bostadspolitiska målsättningen och metoderna
för det av utredningen uppställda programmets realiserande ha redovisats
i proposition nr 279 till 1946 års riksdag och sedermera närmare utvecklats
i proposition nr 235 till innevarande års riksdag. Såsom av dessa
båda propositioner närmare framgår har jag i allt väsentligt anslutit mig
till den av utredningen förordade målsättningen för bostadspolitiken under
den närmaste framtiden. Riksdagen har också i anledning av propositionen
nr 279/1946 uttalat sig för en bostadspolitik, grundad på denna målsättning.
Förslag till låne- och bidragsformer, syftande till att genomföra det
uppställda programmet, ha framlagts i nyss omförmälda propositioner. I
propositionen nr 235 till innevarande års riksdag har jämväl redogjorts för
vissa principiella synpunkter på den allmänna bostadspolitikens organisation,
varjämte jag uttalat min avsikt att hemställa om avlåtande av proposition
till riksdagen med förslag rörande kommunernas bostadspolitiska uppgifter.
Dessa förslag skulle innebära å ena sidan att kommunerna finge rätt
att anslå medel för förbättring av bostadsförhållandena inom vederbörande
kommun, samt å andra sidan att kommunerna bleve skyldiga dels att förmedla
statliga lån och bidrag för bostadsändamål, dels att, i händelse bostadsförsörjningen
inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder
för dess förbättrande; sistnämnda skyldighet borde beträffande kommu
-
Kung!. Maj:ts proposition nr 259.
5
ner, för vilka behov därav föreligger, innefatta åliggande att uppgöra plan
för bostadsförsörjningen.
Jag anhåller nu att få upptaga sistnämnda frågor till närmare behandling.
Därvid finner jag anledning ej föreligga att ånyo redogöra för den bostadspolitiska
målsättningen samt den låne- och bidragsverksamhet, som syftar
till att förverkliga denna målsättning, utan torde jag härutinnan få hänvisa
till de i det föregående omnämnda propositionerna nr 279/1946 och 235/1947.
I. Rätt för kommun att anslå medel för förbättring av bostadsförhållandena
inom kommunen.
Enligt gällande bestämmelser i kommunallagarna tillkommer
det kommun att själv varda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar
tillkommer annan. Beträffande frågan huruvida kommunala subventioner
för bostadsförsörjningsändamal äro att betrakta som dylika gemensamma
hushållningsangelägenheter saknas klara riktlinjer. Kommunala beslut om
vidtagande av åtgärder i syfte att främja bostadsproduktionen inom kommunen
ha sålunda i en del fall undanröjts såsom icke förenliga med kommunallagarnas
bestämmelser, medan andra sådana beslut ansetts icke strida
mot dessa bestämmelser. Någon större tvekan synes icke föreligga därom
att åtgärder med bostadspolitiskt syfte i och för sig äro att anse som en
kommunens hushallningsangelägenhet; huruvida de jämväl utgöra en g em
e n s a m sådan angelägenhet torde däremot bedömas från fall till fall
under beaktande av föreliggande omständigheter. I den mån enligt gällande
författningar kommunala subventionsåtgärder — i form av kapitaltillskott,
tecknande av borgen, upplåtande av tomtmark m. m. — äro en förutsättning
för att statlig subvention skall utgå lärer någon tvekan icke behöva
råda om att kommun äger bevilja medel för ändamålet. Icke heller torde,
då eljest i författningsväg eller genom samstämmiga uttalanden av statsmakterna
förutsatts att kommun äger utgiva subventioner av viss art, beslut
härom kunna anses olagliga av den grund att de helt eller delvis endast
komma vissa kommunmedlemmar till godo. I andra fall däremot, då
ett bemyndigande av nu angivna art saknas för att ett beslut om kommunala
bostadssubventioner icke skall anses strida mot principen att vissa
kommunmedlemmar icke fa gynnas på bekostnad av de övriga, torde i händelse
av ett överklagande av beslutet detta i många fall löpa fara att bliva
undanröjt.
Bo stads sociala utredningens förslag till genomförande
av det bostadspolitiska programmet bygger på att den ekonomiska bördan
av subventioner och risktagande i samband med finansiering av bostadsbyggandet
i huvudsak skall bäras av staten. Utredningen har i detta sammanhang
uttalat, att den statliga stödverksamheten i görligaste mån borde
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
undvika att arbeta med individuell behovsprövning och härpå byggd differentiering
av bidragen efter inkomst. Detta medförde emellertid med nödvändighet,
att de statliga subventionsåtgärderna icke kunde nå alla. Det
komme alltid att kvarstå en rest av hushåll i så svaga ekonomiska omständigheter,
att de icke kunde tillgodogöra sig de statliga subventionerna, därest
ej standardkraven sattes så låga, att all bostadspolitisk effekt äventyrades.
En stor grupp utgjordes här av pensionärer. En annan grupp vore de barnrika
familjer som trots mycket kraftiga subventioner icke förmådde tillgodogöra
sig stödet. Slutligen funnes här alla de hushåll, som hade en mycket
svag betalningsförmåga till följd av undernormal förvärvsförmåga hos försörjaren.
Det syntes därför utredningen viktigt att kommunala bostadssubventioner
efter kommunens fria avgörande finge komplettera det statliga
stödet. Genom det samband som bestode mellan bostadsförsörjningen för
nyssnämnda grupper och kommunens socialvårdande verksamhet syntes det
naturligt, att kommunala bostadssubventioner speciellt inriktades på att
komplettera de statliga subventionerna i sådana fall, där till följd av undernormal
förvärvsförmåga hos hushållets försörjare detta icke kunde tillgodogöra
sig det statliga stödet, eller att i annan ordning sörja för dessa hushålls
bostadsanskaffning.
Utredningen har ytterligare framhållit att kommunala bostadssubventioner
kunde vara ett viktigt instrument i den kommunala aktivitet för planmässig
bostadsförsörjning och höjning av den allmänna bostadsstandarden,
som utredningen förordade.
Under erinran om den oklarhet som beträffande kommunala bostadssubventioner
föreligger rörande deras förenlighet med gällande kommunallagstiftning
och med grundsatsen, att en kommun icke äger bereda vissa
kommunmedlemmar understöd av kommunens medel i annan ordning än
gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest enligt särskild lag eller författning
är medgivet, har utredningen anfört, att kommuner faktiskt hade i
mångahanda former utgivit bostadssubventioner utan att dessa haft karaktär
av fattigvård. Vidare hade sådana kommunala subventioner som haft
stöd i författningar rörande lån och bidrag för bostadsändamål enligt sakens
egen natur åtnjutits endast av vissa kommunmedlemmar, till stor del
sådana som kommunens stöd förutan icke förmått att på tillfredsställande
sätt lösa sin bostadsfråga. I detta sammanhang har utredningen även påpekat,
att statsutskottet i utlåtande nr 126 till 1944 års riksdag uttalat som
sin mening, att kommuner borde äga att understödja bostadsbehövande
personer på de vägar kommunen funne lämpliga, exempelvis genom nedsättning
av tomtpriser eller tomträttsavgäld.
Utredningen har härefter påpekat att enligt utredningens förslag kommuns
ekonomiska medverkan icke skulle vara villkor för utgivandet av statliga
subventioner för bostadsförsörjningsändamål och att härigenom grunden
för kommunernas rätt att utge bidrag för sådant ändamål minskades.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
Då å andra sidan denna rätt enligt utredningens mening borde göras obestridlig
och generell, ville utredningen föreslå, att sådan rätt bleve fastslagen
i lag på liknande sätt som skett beträffande de kommunala pensionstillskotten.
Formerna för kommunala bostadssubventioner borde emellertid
enligt utredningens mening med hänsyn till önskvärdheten av att undvika
erfarenhetsmässigt olämpliga former och till samordningen med de statliga
subventionsåtgärderna underställas Kungl. Maj:ts prövning.
För innehållet i de avseenden, varom här är fråga, av de yttranden,
som avgivits över bostadssociala utredningens betänkande, har en redogörelse
lämnats i propositionen nr 279/1946 (sid. 35—42), vartill jag här torde få
hänvisa. Utöver vad i nämnda proposition återgivits av yttrandenas innehåll
torde här få redovisas följande särskilda uttalanden.
Statens byggnadslånebyrå finner det synnerligen angeläget, att frågan
om kommunernas befogenhet att anslå medel till bostadsförsörjningsändamål
snarast löses, enär nu rådande osäkerhet hämmade kommunala initiativ.
Då en lagstiftning på detta område torde kunna genomföras även utan
att utredningens övriga förslag realiserades, förordar byrån att skyndsamma
åtgärder i frågan vidtagas.
Svenska stadsförbundets styrelse, som tillstyrker förslaget om lagfästande
av kommuns rätt att utge bidrag för bostadsförsörjningsändamål anför emellertid,
att denna rätt borde i analogi med vad som gällde beträffande kommunala
pensionstillskott göras beroende av att viss statlig subvention utginge.
Styrelsen avstyrker utredningens förslag att formerna för kommunala
bostadssubventioner skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det överensstämde
icke med den kommunala självbestämmanderätten, att dylika beslut
annat än efter kommunalbesvär kunde ändras av statligt organ. Även
styrelsen för landskommunernas förbund gör erinran mot förslaget i sistnämnda
hänseende; underställningsvägen vore alltför omständlig för att
passa varje kommunalt initiativ på området. Städerna Stockholm och Gävle
samt Finspångs köping ha gjort liknande uttalanden. Sundbybergs stad har
i samband med sitt tillstyrkande av förslaget om lagstadgande av rätt för
kommun att utge bidrag för bostadsförsörjningsändamål uttalat att i samband
därmed bestämmelser borde införas om statsbidrag åt kommunerna,
differentierade efter kommunernas åtgärder för förbättrande av bostadsmarknaden
inom kommunen. Skövde stad uttalar, att förslaget att genom
kommunala subventioner utbygga de statliga stödåtgärderna kunde ge upphov
till förvecklingar inom den kommunala bostadspolitiken och skapa rivalitet
kommunerna emellan, om en kommun med gynnsamma bostadsförhållanden
och god ekonomi lämnade subventioner, vilka en sämre lottad grannkommun
icke kunde bevilja. Kommunala subventioner borde därför utgå
endast efter statens prövning och inom vissa gränser; de borde bestridas
av statsmedel till fyra femtedelar och i övrigt av kommunen. Falköpings
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
stad har av liknande skäl ansett staten böra efter framställning från vederbörande
kommun bekosta eventuella ytterligare subventioner. Även Västerås
stad har ifrågasatt om kommunala subventioner borde utgå.
Av de hörda länsstyrelserna ha länsstyrelserna i Jämtlands och Hallands
lån ifrågasatt, om kommunerna borde äga rätt att lämna tilläggssubventioner.
Förstnämnda länsstyrelse har bland annat anfört att en dylik rätt icke
vore överensstämmande med gällande principer om vad som vore att anse
som kommunal angelägenhet. Genomfördes en lagstiftning angående skyldighet
för kommunen att vidtaga åtgärder för förbättrad bostadsförsörjning,
därest denna icke vore tillfredsställande, torde i varje fall en i lag
fastslagen rätt att utgiva bidrag till bostadsförsörjningsändamål icke erfordras,
enär bostadsförsörjningen och vad därmed sammanhängde då bleve
att hänföra till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter. överståthållaråmbetet
uttalar, att frågan om kommunens befogenheter aktualiserats
i olika sammanhang och att det syntes lämpligast att denna fråga toges
upp i ett sammanhang.
Departementschefen.
För närvarande råder en viss osäkerhet beträffande frågan i vilken omfattning
kommun äger besluta om utgivande av särskilda subventioner för
bostadsförsörjningsändamål. Särskilt den vid kommunallagarnas tillämpning
upprätthållna principen att understöd av kommunala medel icke må
avses för enskilda kommunmedlemmar i den mån stöd härför saknas i gällande
författningsbestämmelser har visat sig lägga hinder i vägen för
kommuner, som så önskat, att utgiva kommunala bostadssubventioner. Den
ovisshet som råder på detta område har på många håll känts besvärande.
Av yttrandena över bostadssociala utredningens betänkande framgår också
att det föreligger en utbredd mening därom att kommunernas rätt att
utge sådana subventioner snarast möjligt bör fastslås i lag. Jag vill i detta
hänseende jämväl erinra om att statsutskottet vid 1944 års riksdag uttalat,
att kommuner borde under avvaktan på statsmakternas beslut i anledning
av bostadssociala utredningens kommande förslag äga att understödja bostadsbehövande
personer på de vägar kommunen funne lämpliga.
I proposition nr 235 till innevarande års riksdag har jag uttalat, att jag
i likhet med bostadssociala utredningen finner det naturligt att de statliga
stödåtgärderna för främjande av bostadsförsörjningen kompletteras genom
stödåtgärder från kommunernas sida. De statliga åtgärderna måste nämligen
få en i viss mån schematisk utformning och det är icke möjligt att
konstruera bidragen så att stödet i alla fall blir fullt tillräckligt. Jag har
vidare anfört, att de positiva uttalanden, som av flertalet hörda kommuner
gjorts beträffande önskvärdheten av att strävandena att förbättra bostadsstandarden
befordras, tydde på att väsentliga insatser komme att göras av
Kungi. Maj:ts proposition nr 259.
9
kommunerna. En förutsättning härför är emellertid att kommunernas rätt
att bevilja medel för ändamålet blir otvetydigt fastslagen.
I direktiven för 1946 års kommunallagskommitté ingår att till prövning
upptaga frågan om en vidgning av den genom kommunallagarna och praxis
rörande deras tillämpning satta gränsen för kommunernas beslutanderätt.
Enligt vad jag inhämtat har kommittén upptagit detta spörsmål til! skyndsam
behandling och förslag i ämnet torde komma att avges under innevarande
år. Huruvida detta förslag kommer att medgiva kommun rätt att
i erforderlig utsträckning utgiva subventioner för bostadsförsörjningsändamål
kan ännu ej avgöras. I vart fall kan en på kommitténs förslag grundad
lagändring icke komma till stånd förrän tidigast vid nästa års riksdag. Det
är emellertid enligt min mening önskvärt att de hinder som i här förevarande
avseende föreligga för en aktiv bostadspolitik från kommunernas
sida snarast möjligt undanröjas. Någon anledning synes icke heller föreligga
att avvakta genomförandet av de bostadspolitiska åtgärder som föreslagits
i proposition nr 235 och som i väsentliga delar icke skola träda i
tillämpning förrän den 1 juli 1948. Frågan om kommunernas rätt att anslå
medel till främjande av bostadsförsörjningen inom kommunen är nämligen
aktuell redan med nuvarande former för de statliga stödåtgärderna. Jag
vill därför förorda, att redan vid innevarande års riksdag lagstiftning i ämnet
genomföres och att denna lagstiftning får träda i kraft snarast möjligt.
I ett yttrande har uttalats, att någon lagstiftning av den art som här åsyftas
icke syntes vara erforderlig, därest kommunernas skyldighet att ansvara för
en tillfredsställande bostadsförsörjning inom kommunen bleve stadfäst i lag.
Även om en lagstiftning i sistnämnda hänseende kommer till stånd, torde
dock enligt min mening föreligga behov av en lagstiftning om kommunernas
rätt att anslå medel för bostadsförsörjningsändamål. Det synes mig
nämligen finnas anledning till antagande att ett lagfästande av kommunernas
skyldighet att svara för en tillfredsställande bostadsförsörjning icke
skulle undanröja all tvekan i fråga om kommunernas rätt att bevilja kommunala
bostadssubventioner. Ovisshet skulle sålunda kunna tänkas uppkomma
exempelvis beträffande frågan huruvida kommunala bostadssubventioner
endast finge — i viss överensstämmelse med vad nu gäller —
utgå enligt generella normer eller om — såsom enligt min mening bör vara
fallet — dylika subventioner skola kunna utgå även efter individuell behovsprövning.
Frågan om det fortsatta beståndet av den lagstiftning jag här föreslår
torde emellertid eventuellt komma att bli föremål för övervägande i
samband med behandlingen av kommunallagskommitténs blivande förslag
till reglering av området för kommunernas befogenheter och rättigheter.
Rörande formerna för de kommunala subventionerna för bostadsförsörjningsändamål
har i ett yttrande anmärkts, att en förutsättning för att dylik
subvention skulle kunna utgå borde vara att statlig subvention utginge. För
min del är jag icke beredd att förorda någon sådan inskränkning av kom
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
munernas fria prövningsrätt. Då lagstiftningen ingår som ett led i strävandena
att aktivisera kommunernas bostadspolitiska verksamhet, synes deras
fria initiativrätt i fråga om åtgärder för bostadsförsörjningens förbättring
icke böra beskäras. Kommunala bostadssubventioner böra således kunna
utgå icke blott som ett tillskott till det statliga stöd som i visst fall åtnjutes
utan även för att underlätta lösningen av bostadsfrågan för personer till vilka
något sådant statligt stöd icke utgår. Beträffande exempelvis pensionärer
och andra ensamstående med små inkomster kunna särskilda åtgärder utanför
den statliga stödverksamhetens ram vara erforderliga för att underlätta
bostadsförsörjningsförhållandena. Hinder synes icke heller böra föreligga
för att en kommun, om den så önskar, genom kommunala subventioner understöder
personer, vilka endast på grund av sin inkomst äro uteslutna från
att komma i åtnjutande av statliga bostadsrabatter. Tillhandahållande på
förmånliga villkor av tomtmark för bostadsbyggande och liknande åtgärder
böra ej heller ovillkorligen förbindas med ett krav på att statlig subvention
utgår. Det enda villkor som enligt min mening bör uppställas för rätten att
utge kommunala subventioner är att dessa skola vara ägnade att bidraga
till en förbättrad bostadsförsörjning på orten. Syftet med de kommunala
subventionerna bör således vara att för inom kommunen bosatta personer
nedbringa kostnaderna för anskaffande och behållande av en fullvärdig
bostad. Detta innebär att kommunala subventioner icke böra beviljas för bostäder
som i fråga om utrymme och standard icke motsvara de minimikrav
som uppställts då fråga är om åtnjutande av statliga lån och bidrag. Därest
i en verklig nödsituation på bostadsmarknadens område skyndsamma åtgärder
krävas för att förbättra bostadstillgången torde dock nyproducerade
bostäder böra tillfälligtvis kunna anses som fullvärdiga, även om till följd
av materialbrist eller andra dylika omständigheter nyssnämnda minimikrav
icke i allo kunnat uppfyllas.
Bostadssociala utredningen har, under åberopande av önskvärdheten att
undvika olämpliga former för kommunal bostadssubvention och av samordningen
med de statliga subventionsåtgärderna, ansett de för kommunala bostadssubventioner
tillämpade formerna böra underställas Kungl. Maj ds prövning.
Denna ståndpunkt har i flera yttranden kritiserats under framhållande
av att underställningsskyldigheten innebure ett onödigt ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten. Då rätten att utge kommunala subventioner,
såsom nyss nämnts, delvis syftar till att stimulera kommunerna att
taga självständiga initiativ på bostadspolitikens område, finner jag för
närvarande anledning saknas att föreskriva någon sådan underställningsskyldighet
som bostadssociala utredningen ifrågasatt. Jag förutsätter att i
dessa frågor kommunerna komma att upprätthålla en viss kontakt med det
bostadspolitiska centralorganet.
Kommunala subventioner för bostadsförsörjningsändamål kunna komma
att i viss omfattning minska fattigvårdsbehovet. För min del ser jag intet
hinder för att kommun, som så önskar, utger hyreshjälp i form av bostads
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 259.
11
subvention i stället för i form av fattigvård. Jag vill emellertid här ånyo
betona att — i enlighet med vad jag i proposition nr 235 anfört i fråga om
de statliga bostadsrabatterna — syftet med de kommunala bostadssubventionerna
skall vara av bostadspolitisk art. De skola sålunda befordra förbättringen
av bostadsstandarden därigenom att de möjliggöra för vederbörande
att kunna bebo en rymlig, modernt utrustad lägenhet.
I enlighet med det anförda föreslår jag att i lag fastslås att om kommun
så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen,
denna äger ställa medel till förfogande att enligt de grunder och i den
ordning som kommunen bestämt användas till åtgärder i syfte att nedbringa
inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande och innehav
av en fullvärdig bostad.
II. Skyldighet för kommunerna att biträda vid den statliga låne- och
bidragsgivningen för bostadspolitiska ändamål.
I sitt betänkande har bostadssociala utredningen lramhållit, att
bostadspolitiska initiativ, som tagits av statsmakterna för att bekämpa bestämda
bostadssociala missförhållanden eller för att motverka en kris,
stundom förfelat sin verkan eller till sin verkan fördröjts därav att de kommunala
åtgärder, som varit förutsättningen för det praktiska genomförandet,
icke i tillräcklig grad kommit till stånd. Den bostadspolitiska organisation,
som vuxit fram under krigsåren såsom en följd av krisförhållandena på bostads-
och byggnadsmarknaderna, hade i vad gällde den av bostadskris drabbade
delen av landet, nämligen tätorterna, kommit att få en ganska centralistisk
prägel. Detta kunde betraktas som en nödvändig konsekvens av det
kritiska läge, i vilket de statliga bostadspolitiska åtgärderna under åren 1940
—42 sattes in, samt av det förhållandet att kommunerna då i stor utsträckning
saknade organ av tillräcklig kapacitet för att omedelbart ombesörja
uppgifter av den art, att de i och för sig kunde skötas lokalt. Enligt utredningens
mening vore det ett starkt önskemål att utvecklingen ginge i riktning
mot en decentralisering av sådana bostadspolitiska funktioner, som kunde
decentraliseras. Även om det ekonomiska ansvaret för bostadsförsörjningen
alltmera övertagits av staten, vore bostadsfrågan i väsentliga hänseenden till
sin egen natur så lokalt präglad, att en lokal handläggning av bostadsärenden
i största möjliga mån ledde sig önskvärd. En decentralisering förutsatte
givetvis dock att kommunerna vore utrustade med effektiva organ för uppgiften.
I ett under senare år starkt växande antal kommuner vore detta
fallet, men fortfarande vore på en del håll, framför allt på landsbygden,
organisationen icke tillräcklig för att motsvara de krav som den lramtida
bostadspolitiken ställde. Det faktum att ett antal kommuner ännu icke åtagit
sig förmedling av sådana lån och bidrag av statsmedel, för vilka kommunal
förmedling är eu förutsättning, bestyrkte utan vidare detta omdöme.
Utredningen bär härefter erinrat, att enligt utredningens förslag något
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
krav icke komme att uppställas på kommunernas ekonomiska medverkan
vid det bostadspolitiska programmets genomförande. Med hänsyn härtill
samt till det ofrånkomliga beroende, vari realiserandet av ett bostadspolitiskt
program stode till kommunernas organisativa medverkan, har utredningen
funnit sig böra föreslå, att förmedling av lån och subventioner
för bostadsändamål utan kostnad för statsverket göres till en skyldighet för
kommunerna.
Rörande den konkreta innebörden av denna skyldighet har utredningen
anfört att denna maste växla, framför allt med hänsyn till beskaffenheten
av det bostadsbestånd, som funnes inom kommunen, och arten av den
bebyggelse, som skedde. Härutinnan har utredningen ytterligare anfört
följande.
Det är givet, att de större och medelstora städerna, där å ena sidan den
arliga behovstillväxten, a andra sidan saneringsbehovet har större omfattning
och där det nya bostadsbeståndet måste differentieras på sätt som kräver
olika former för förvaltningsföretag, fordra en långt mera utbyggd administrativ
apparat för bostadspolitiska ändamål än landsbygdskommuner med
praktiskt taget enbart enfamiljshusbebyggelse. De små kommunernas möjligheter
att själva sörja för sakkunnig teknisk och ekonomisk prövning av
ärendena äro ofta mycket begränsade; enligt utredningens mening, som skall
närmare utföras i slutbetänkandets andra del, är det därför beträffande landsbygd
och mindre orter nödvändigt att upprätta en länsorganisation, som
kan ombesörja ekonomisk granskning och teknisk rådgivning och kontroll
och till vilken jämväl en länsbostadsinspektion kan knytas. Som förut
framhållits saknas ännu det nödvändiga kunskapsunderlaget för ett mera
planmässigt genomförande av ett bostadspolitiskt program på landsbygden;
denna brist torde dock komma att täckas genom den igångsatta allmänna
bostadsräkningen och de intensivundersökningar, varigenom denna skall
fullföljas.
Beträffande stadssamhällen med större och mera differentierad bebyggelse
bör utöver den rena förmedlingsverksamheten med därtill hörande
funktioner (vägledning åt sökande, bedömning av sökandes personliga och
ekonomiska kvalifikationer som låntagare, viss tillsyn, utbetalning av lån
och bidrag, mottagande av annuitetsbetalningar o. s. v.) kunna påräknas en
mera självständig och aktiv insats i form av dels teknisk och ekonomisk
granskning av byggnadsprojekt, i vilka kommunen själv ej är direkt engagerad,
dels en planläggande verksamhet med standardhöjande och stabiliserande
syfte av den art, varom här talats. Detta förutsätter att den kommunala
organisationen för ändamålet i dessa större och medelstora stadssamhällen
allmänt bygges ut till den administrativa kapacitet, som nu
utmärker en del men icke alla städers förmedlingsorgan. Erfarenheten under
följande år torde vidare komma att visa, att de nya arbetsuppgifter, som
ställas av utvecklingen själv och av ett bostadspolitiskt program, som
må komma att fastställas av statsmakterna, komma att kräva en betydande
personell upprustning av förmedlingsorganen i allmänhet.
I yttrandena över bostadssociala utredningens förslag i här förevarande
avseende har — såsom anmärkts i propositionen nr 279/1946 — detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
13
tillstyrkts med enstaka undantag. I några yttranden har i anledning av utredningens
uttalanden till förmån för en decentralisering av de bostadspolitiska
funktionerna erinrats, att förslagets genomförande komme att medföra
ökade kostnader och besvär för kommunerna, och att fördenskull statsbidrag
till förvaltningskostnaderna borde utgå.
Departementschefen.
Såsom i propositionen nr 235 framhållits råder för närvarande ur organisatorisk
synpunkt en dualism inom den statliga bostadspolitiken, i det att
vissa låne- och bidragsformer, vilka huvudsakligen avse bostadsbyggandet
i städer och stadsliknande samhällen, handhavas av en organisation med
statens byggnadslånebyrå som centralorgan, medan de former för lån och
bidrag, som främst ha till syfte att underlätta bostadsbyggandet på landsbygden,
handhavas under egnahemsstyrelsen av egnahemsorganisationen.
Den förstnämnda organisationen har, såsom bostadssociala utredningen anfört,
fått en starkt centraliserad prägel. Några lokala statliga organ för
ändamålet finnas icke. Behovet av en lokalorganisation har i stället tillgodosetts
på så sätt att kommunal medverkan gjorts till förutsättning för att den
statliga stödverksamheten skolat vinna tillämpning å viss ort.
Enligt det bostadspolitiska program, som nu föreligger och i princip redan
godtagits av statsmakterna, skall någon ekonomisk medverkan från kommunernas
sida icke längre uppställas såsom förutsättning för den statliga
låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningsändamål. I organisatoriskt
hänseende förutsättes, i enlighet med vad i propositionen nr 235 anförts,
att samtliga arbetsuppgifter med avseende å denna verksamhet skola
ankomma å den bostadspolitiska organisationen, till vilken egnahemsorganisationens
nuvarande uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen skola överflyttas.
Om de bostadspolitiska åtgärderna skola kunna nå ut till alla landets
medborgare, bör det emellertid icke såsom en förutsättning för att statliga
lån och bidrag skola kunna utgå fordras att vederbörande kommun åtagit
sig att förmedla sådan låne- och bidragsverksamhet. Det avsedda syftet med
verksamheten skulle därigenom kunna bliva eftersatt på åtskilliga håll. Lokala
bostadspolitiska organ måste emellertid uppenbarligen finnas för att
taga initiativ till eller medverka till erhållandet av sådant statligt stöd som
kan utgå. Jag ansluter mig därför i princip till bostadssociala utredningens
ståndpunkt att skyldighet bör åläggas kommunerna att förmedla lån och
bidrag för bostadsförsörjningsändamål. Då en tillfredsställande bostadsförsörjning
i hög grad är ett kommunalt intresse, bör denna skyldighet, såsom
utredningen förordat, fullgöras utan kostnad för statsverket.
Innebörden av den skyldighet som nu nämnts har bostadssociala utredningen
icke mera ingående behandlat i första delen av sitt slutbetänkande.
I slutbetänkandets andra del, som avgives i dagarna, kommer emellertid
denna fråga att närmare utvecklas. Utredningen kommer därvid tillika att
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 259.
föreslå att — i avbidan på kommunindelningsreformens genomförande —
i fråga om de minsta kommunerna obligatorisk förmedlingsverksamhet
tills vidare icke skall föreskrivas med hänsyn till svårigheterna för sådana
kommuner att fullgöra vissa i samband med förmedlingsverksamheten stående
uppgifter som enligt utredningens mening borde åvila förmedlingsorganen.
Huruvida ett dylikt undantag skall göras beror givetvis i hög grad
på vilka uppgifter som skola ankomma på förmedlingsorganen. Det synes
mig ganska naturligt att man — såsom bostadssociala utredningen också antytt
redan i första delen av sitt slutbetänkande — i detta hänseende gör en
differentiering mellan organen i olika kommuner med hänsyn till dessas
storlek och de lokala förhållandena. Denna fråga kan emellertid icke slutgiltigt
lösas förrän andra delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande
remissbehandlats. Därvid blir det jämväl av betydelse vilka utvägar som
kunna finnas att inkoppla de av utredningen föreslagna bostadspolitiska
länsorganen på förmedlingsverksamheten och i samband därmed stående
arbetsuppgifter.
Med hänsyn till det anförda vill jag föreslå att kommunernas skyldighet
att förmedla lån och bidrag för bostadsförsörjningsändamål nu i princip
fastslås, men att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att, helt eller delvis,
medgiva befrielse från denna skyldighet med avseende å mindre kommuner.
Skyldigheten bör, såsom av det tidigare sagda framgår, avse icke enbart den
rena förmedlingsverksamheten utan jämväl det biträde i övrigt vid handhavandet
av den statliga låne- och bidragsverksamheten i bostadspolitiskt
syfte, i den mån denna kräver lokal handläggning. Den närmare omfattningen
av skyldigheterna torde böra fastställas av Kungl. Maj:t, sedan närmare
ståndpunkt till organisationsfrågorna tagits i samband med behandlingen
av de förslag som framläggas i andra delen av bostadssociala utredningens
slutbetänkande. Den yttre ramen för skyldigheterna är i huvudsak
given av verksamhetens egen natur. I huvudsak kommer den att, utöver
den rent förmedlande verksamheten i fråga om låne- och bidragsansökningar
samt upprätthållande av kontakten i övrigt med det centrala bostadspolitiska
organet och länsorganen, utgöras av teknisk och ekonomisk granskning
av byggnadsprojekt och tillsyn vid deras utförande och förvaltning, prövning
och kontroll av förutsättningarna för rätt till bostadsrabatter av olika slag,
biträde i fråga om utbetalningsverksamheten med mera. Beträffande frågan
vilket kommunalt organ som skall handhava förmedlingsverksamheten torde
i nuvarande läge endast böra föreskrivas, att uppgiften skall anförtros lämpligt
kommunalt organ.
III. Skyldighet för kommun att vidtaga åtgärder för förbättring av
bostadsförsörjningen inom kommunerna m. m.
I det föregående har i olika sammanhang omnämnts att bostadssociala
utredningen uttalat sig för en stark aktivisering av kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
15
munernas bostadspolitiska verksamhet. Till stöd för sin ståndpunkt i denna
del har utredningen anfört, bland annat, alt centrala organ icke kunde bemästra
den mängd av enligt sakens natur lokala problem, som äro förbundna
med byggandet och förvaltandet av bostäder med offentligt stöd,
utan måste lita till självverksamma lokala organ för det praktiska genomförandet
av ett bostadspolitiskt program. Realiserandet av ett sådant program
kunde icke få bero på en av den ena eller andra anledningen växlande
benägenhet hos kommunerna att förverkliga statsmakternas intentioner. En
viss ojämnhet vore ofrånkomlig; det funnes friktioner, som icke med ett slag
kunde försvinna, men sådana måste metodiskt undanröjas. Denna ståndpunkt
förstärktes ytterligare av hänsynen till det konjunktur- och sysselsättningspolitiska
syfte, som måste ingå i den bostadspolitiska målsättningen.
Utredningen har vidare erinrat, att i stadssamhällena den hittillsvarande
utvecklingen av bostadsproblemet huvudsakligen varit en fråga om tillräcklig
bostadsbyggnadsvolym för att tillgodose ett ständigt växande behov eller
att täcka uppkommen brist i bostadstillgången. Vid sidan härav hade planmässiga
strävanden att höja bostadsstandarden spelat en relativt underordnad
roll. De organisativa insatser, som krävts av offentliga, främst kommunala
organ hade -— med undantag för bostadskriserna i samband med
de båda världskrigen — i följd av dessa förutsättningar varit mycket begränsade.
Under den sistförflutna krigsperioden, då krisförhållandena inom
bostadsbyggandet tvingat till stora offentliga insatser, hade de lokala bostadspolitiska
organens insats dominerats av uppgiften att förmedla ekonomiskt
stöd (statligt och kommunalt) med syfte att framtvinga en kvantitativt
tillräcklig produktion av nya bostäder. Även under de närmaste åren
torde denna uppgift komma att spela en förstarangsroll. Under de följande
årens utveckling måste emellertid bristavvecklingsmotivet alltmera ersättas
av standardhöjningsmotivet. De kommunala organens verksamhet måste
därigenom alltmera förskjutas från en relativt passiv förmedlingsverksamhet
till en aktivt initiativtagande, planmässig verksamhet för ortens bostadsförsörjning.
Inslag av denna senare art hade ingalunda saknats under senare
år, särskilt inte inom det växande antal kommuner, där tack vare berömvärda
kommunala initiativ och väl utrustade kommunala organ verksamheten
drivits långt utöver den rent förmedlande. Byggandet av bostäder
för flerbarnsfamiljer och pensionärer hade inneburit insatser av mera aktiv
art. Initiativ till bostadsbyggande för öppna marknaden för bostadsbristens
motverkande genom ordnandet av markfrågor, kompletterande kommunala
stödåtgärder i växlande former, uppgörelser med byggnadsföretagare och
kooperativa organisationer om bostadsbyggen, i några fall byggande i egen
regi eller genom kommunala bolag o. s. v. hade utgjort former för kommunal
bostadspolitisk verksamhet utöver den rent låneförmedlande. Under de
allra senaste åren hade sådan verksamhet fått en mera planmässig karaktär
under inverkan av den allmänna byggnadsregleringen, inom vilken
16
Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.
de kommunala organen i växande grad kommit att medverka i reguljära
former, när det gällt bostadsbyggande. Därmed hade de kommunala organens
verksamhet alltmer kommit att utvecklas i riktning mot verklig planläggning
av bostadsbyggandet på orten, åtminstone för en årsperiod framåt.
Utredningen har vidare anfört följande.
Under senaste år har utvecklats eu ny sida av planerande verksamhet,
som enligt utredningens mening bör kunna få stor betydelse för den framtida
bostadspolitiken, nämligen det samarbete som inletts mellan byggnadslånebyråns
utredningsavdelning och ett stort antal stadskommuner i och för
lokalundersökningar av bostadsmarknadsförhållanden på orten med användande
av från de allmänna bostadsräkningarna hämtat och annat särskilt
för ändamålet insamlat material rörande inkomster och hyresbetalningsförmåga
inom olika befolkningsgrupper o. s. v. samt utarbetande av prognostiska
beräkningar rörande bostadsbehovets framtida utveckling på orten på
basis av folkräkningsuppgifter och annat demografiskt material. Den nu
igångsatta 1945 års bostadsräkning har planlagts under hänsyn till användbarheten
för lokala ändamål och kommer att ge vidgade möjligheter att på
varje särskild ort få ett säkert statistiskt underlag för en planering av bostadsförsörjningen
på längre sikt. Härom har byggnadslånebyrån upptagit
samråd med flertalet stadskommuner i och för vidareutveckling av samarbetet
rörande lokala bostadsmarknadsundersökningar och -prognoser som
underlag för planmässiga kommunala bostadsförsörjningsåtgärder på längre
sikt. — Utredningen håller för givet att även i andra hänseenden än de statistiska
ett samarbete mellan centrala och kommunala organ i fråga om planeringsarbeten
kan vara mycket fruktbärande, såsom när det gäller nya bostadsområdens
utformning, förseende med kollektiva inrättningar o. s. v.,
vissa tekniska frågor och annat, där ett centralt organ kan ge en expertservice,
som ej alltid utan dryga kostnader står till förfogande för de kommunala
förvaltningsorganen, i synnerhet de mindre. I detta sammanhang
bör nämnas den viktiga service som i olika hänseenden ges av de riksomspännande
kooperativa byggnadsorganisationerna och även vissa större enskilda
företagare.
Härefter har utredningen anfört, att en standardhöjande bostadspolitik
från de kommunala organens sida krävde en vidareutveckling av den aktivt
initiativtagande och på längre sikt planmässigt inriktade verksamhet, vartill
de senaste årens utveckling tenderat. Detta vore nödvändigt med hänsyn
till att bostadspolitiken måste innefatta en samordning av åtgärder, som
tillsammans verkade till standardhöjning och till stabilisering i görligaste
mån av bostadsproduktionen. Detta innebure i första rummet, att bostadsbyggandets
volym på orten, när så bleve av behovet påkallat, genom kommunala
initiativ påverkades på sådant sätt, att den inom praktiskt rimliga
marginaler bleve förenlig med uppställda mål. En av de mest näraliggande
angelägenheterna vore härvidlag utjämning av säsongväxlingarna. Hit hörde
vidare kommunala åtgärder för att säkra att en bostadsbyggnadsvolym på
orten upprätthölles, som vore tillräcklig med hänsyn till å ena sidan hushållstillväxt
och standardhöjning, å andra sidan byggnadsarbetsmarknadens
krav. Detta senare kunde betraktas som den viktigaste uppgiften för en lokal
Kungl. Majds proposition nr 259.
17
planering av bostadsförsörjningen. Så snart överskott började uppkomma på
bostadsmarknaden förelåge risk att produktionen reagerade överkänsligt och
alt lokala bosladsbyggnadskriser inträffade. I sådant fall måste kommunala
organ vara beredda alt fa initiativ till bostadsbvggnadsverksamhet i den
ena eller andra företagsformen under utnyttjande av de låne- och subventionsmöjligheter,
som statsmakterna kunde komma alt ställa till förfogande.
De medel, varmed lokala produktionsstödjande och krisförhindrande åtgärder
kunde verka, vore dels dylika positiva företagarinitiativ, dels de
negativa ingripanden på bostadsmarknaden, som bestode i forcerad utdömning
av enligt hälsovårdsstadgans bestämmelser undermåliga lägenheter
samt dirigerad stadsplanemässig saneringsverksamhet. Sistnämnda spörsmål
komme att närmare behandlas i andra delen av utredningens slutbetänkande.
Beträffande kommunernas funktioner med avseende å det bostadspolitiska
programmets genomförande har utredningen framhållit såsom det viktigaste
problemet att i tid förbereda den situation som mognar fram i och
med bostadsbristens avveckling under de kommande åren. Vissa förberedelsearbeten
vore omedelbart angelägna, då sådana åtgärder varom här vore
fråga till stor del krävde lång förberedelselid. I synnerhet gällde detta stadsplanearbeten
samt all saneringsverksamhet, men även utbildandet av formerna
för kommunala företagarinitiativ och projekteringen av bostadsbyggen
vore av den art, att de skadades av att hastigt improviseras. Det motsvarade
därför den aktuella situationens krav, att metodiska arbeten på lösandet
av bostadspolitikens organisaioriska uppgifter toge vid under de närmaste
åren, trots att dessa år efter all sannolikhet i fråga om det allmänna
bostadsläget komme att i huvudsak bevara samma karaktär som de närmast
föregående. I själva verket hade sådant arbete redan utförts eller planerats
i betydande omfattning i åtskilliga städer under de senaste åren och såtillvida
innebure kravet endast att en i gång varande utveckling fortsatte, påskyndades
och bleve allmän.
Utredningen har på grundval av det anförda föreslagit att det genom
lagstiftning bleve uttryckligen föreskrivet att kommun är skyldig att, i händelse
bostadsförsörjningen inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga
åtgärder för dess förbättring. En sådan lagstiftning skulle definitivt fastslå,
att bostadsförsörjningen hörde till kommuns gemensamma lmshållningsangelägenheter,
och ge en grund för den mera omfattande och permanenta
verksamhet för bostadsförhållandenas lörbättring inom kommunen, som enligt
utredningens mening vore eu ofrånkomlig förutsättning för genomförandet
av ett bostadspolitiskt program som syftade till allmän höjning av bostadsstandarden.
Utredningen vore väl medveten om alt en dylik lagstiftning
måste lå en skäligen vag innebörd med hänsyn till bestämningen av vad
som menas med »tillräcklig bostadstillgång». 1 fråga om såväl kvalitet som
pris på bostäderna måste delta med hänsyn till existerande stora olikheter
i bostadsbestånd och relativ bostadskostnadsnivå bestämmas inom mycket
Biharig till riksdagens protokoll 1947. I samt. AV 259.
2
18
Kungl. Muj.is proposition nr 259.
vida marginaler. Detsamma gällde ju dock även exempelvis hälsovårdsstadgans
bostadsbestämmelser, som till större delen med praktisk nödvändighet
hade en helt vag formulering. De! kunde också erinras om att i England
ända sedan början av mellankrigstiden gällt eu lag som föreskrivit att i den
män tillgången på bostäder i tillräckligt antal och lämpliga typer bruste,
ansvaret för anskaffandet av behövliga bostäder åvilade de lokala myndigheterna.
Det vore självklart att en sådan bestämmelse icke kunde realiseras
till fullo omedelbart eller på kort tid; dess betydelse låge främst däri, att den
utmärkte bostadsförsörjningen som en av kommunens administrativa skyldigheter
och som sådan hade den veterligt varit av stor positiv betydelse.
1 detta sammanhang har utredningen vidare framlagt förslag om skyldighet
för vissa kommuner att upprätta bostadsförsörjningsplan. Härom bär
utredningen anfört följande.
Förutsättningarna för den kommande bostadsmarknadsutvecklingen i
stadssamhällena äro sådana, alt den kommunala verksamheten på området
måste givas karaktären av i god tid planmässigt förberedda och samordnade
åtgärder. Med hänsyn härtill har det synts utredningen finnas fog för att
den generella föreskriften om kommuns skyldighet att sörja för bostadsförhållandenas
förbättring beträffande större stadssamhällen — förslagsvis de
med mer än 10 000 invånare samt sådana mindre, som med hänsyn till sin
snabba utveckling ur bostadsförsörjningssynpunkt prövas böra tillhöra denna
grupp — kompletteras med en föreskrift, att sådan kommun är skyldig att
uppgöra och inom viss tid till centralt organ ingiva plan för åtgärder med
avseende på bostadsförsörjningen. I fråga om landskommuner och mindre
orter, där bostadsbyggandet helt eller till väsentlig del består av egnahemsbebyggelse
och där normalt endast ett mindre årligt tillskott till bostadsbeståndet
kan väntas behövligt, torde sådana planer för varje särskild kommun
tillsvidare icke vara lämpliga, då underlaget för bedömning av bebyggelsens
rationella utveckling med hänsyn till jordbrukets yttre rationalisering
samt till lokaliserings- och samhäUsbildningsfrågor ännu saknas.
1 fråga om större stadssamhällen eller starkt växande mindre skulle del
enligt utredningens mening vara till stor fördel för den kommande bostadspolitiska
verksamheten, om de åtgärder som kunna komma i fråga i sammanhanget,
såsom beräkning av behovstillväxten, undersökningar av olika
befolkningsgruppers faktiska bostadsförhållanden och betalningsförmåga,
inventering av undermåliga lägenheter, iordningställande av exploateringsfärdig
mark, initiativ till byggande och fastighetsförvaltning genom kommunen
själv, halvkommunala bolag eller andra företag, uppgörelser med byggande
organisationer och företagare, förberedelser för stadsplanemässig sanering
o. s. v., kunde samlas och samordnas inom ramen av en allmän bostadsförsörjningsplan
för kommunen på längre sikt, vilken dock måste underkastas
fortlöpande revision i och med att förutsättningarna förskjutas och
alltså vara en rörlig långtidsplan. Eu början till dylik planering kan sägas
vara gjord under de senare åren, dels på självständiga initiativ från vissa
städer, dels i och med de årsplaner för bostadsbyggandet, som på anmodan
av byggnadslånebyrån uppgjorts av orter, för vilka bostadsbyggnadskvoter
till ledning för den allmänna byggnadsregleringen fastställas. Det kan knappast
råda något tvivel om att uppgörandet av dylika planer, om vilka när
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
19
mare anvisningar torde få utfärdas av Kungl. Maj:t, skulle vara ägnade att
ge större stadga och konsekvens åt de kommunala åtgärderna för bostadsförsörjningen;
de skulle även kunna visa sig vara av stort värde för den
statliga bostadspolitiken i fortsättningen genom att ge vägledning för bedömandet
av behovet av modifikationer i det statliga stödsystemet och därmed
också möjliggöra en smidig anpassning av bostadspolitikens metoder till förändringar
i dess allmänna förutsättningar.
För innehållet i här ifrågavarande hänseende av de yttranden som
avgivits över första delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande må
bär hänvisas till proposition nr 279/1946. Utöver vad där anförts kan tillläggas
att i några fall från kommunhåll uttalats önskemål om vidgad rätt
för kommun att förvärva lämplig tomtmark (Malmö, Solna, Hällstahammar)
eller fastighet, som borde bli föremål för sanering (Vänersborg). Även Visby
stad har påkallat införande av ökade möjligheter för kommun att ingripa
i saneringssyfte. Beträffande länsstyrelsernas yttranden kan nämnas, att
länsstyrelsen i Östergötlands län yppat viss tvekan, huruvida svårigheterna
att uppbygga den erforderliga kommunala organisationen kunde bemästras.
Av hänsyn till dylika svårigheter, framför allt i fråga om de mindre kommunerna,
har den ifrågasatta lagstiftningen avstyrkts jämväl av en minoritet
inom riksgäldsfullmäktige.
Departementschefen.
Redan i tidigare sammanhang har jag förklarat mig dela bostadssociala
utredningens uppfattning att det bostadspolitiska programmets genomförande
kräver en aktiv medverkan från kommunernas sida. Det stora flertalet
av de kommuner som yttrat sig över bostadssociala utredningens betänkande
liar givit uttryck åt samma mställning i denna fråga liksom det
övervägande antalet övriga remissinstanser. De fåtaliga invändningar, som
vests mot tanken att i lag fastslå kommunernas skyldighet att svara för att
bostadsförsörjningen inom kommunen är tillfredsställande, synas väsentligen
sammanhänga med svårigheterna att inom mindre kommuner skaDa en
tillfredsställande organisation för ändamålet. Härvid förbiser man emeller
äd, att den planläggande och organisatoriska insats som kräves från de&s«
mindre kommuners sida självfallet är avsevärt mycket mindre än då del
gäller kommuner med större befolkning och mera komplicerade bostadsförhållanden.
1 fråga om den kommunala förmedlingsverksamheten beträffande
statliga lån och bidrag för bostadsförsörjningsändamål har jag
antytt möjligheten att tills vidare undantaga de minsta kommunerna från
skyldighet alt anordna sådan. Det föreligger emellertid enligt min mening
icke någon anledning att göra något motsvarande undantag beträffande småkommunernas
principiella skyldighet att övervaka bostadsproduktionen på
orten och — med bistånd av länsorganen och det centrala organet för bostadspolitiken
— vara verksamma för avhjälpande av påtagliga brister i
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 259.
fråga om bostads tillgången och bostädernas kvalitet inom kommunen. Jag
anser sålunda att en lagstiftning av den art varom här är fråga bör komma
till stånd och omfatta samtliga kommuner inom landet.
Värdet av en dylik lagstiftning ligger framför allt däri att bostadsbyggandet
icke längre, såsom hittills i princip varit fallet, till sin omfattning och inriktning
blir helt beroende av enskildas ur olikartade motiv framsprungna
initiativ på området, utan att kommunen blir ansvarig för en planmässig
och ur allmän synpunkt tillfredsställande reglering av bostadsproduktionens
inriktning och omfång. För det bostadspolitiska programmets genomförande
är det enligt min mening nödvändigt att fastslå att kommunerna bära ansvaret
för att bostadsbehovet tillgodoses och att en fortlöpande höjning
av bostadsstandarden äger rum utan att samtidigt bostadskostnaderna drivas
i höjden eller andra ogynnsamma verkningar inträda.
Bostadssociala utredningen har ingående redogjort för innebörden av den
skyldighet som här avses att läggas på kommunerna. I allt väsentligt kan jag
ansluta mig till vad utredningen anfört. Det ligger emellertid i sakens
natur, att omfånget och intensiteten av de åtgärder som krävas från kommunernas
sida äro vitt skilda beroende på de lokala förhållandena. I enlighet
med vad utredningen anfört torde under de närmaste åren åtminstone såvitt
angår tätorterna den huvudsakliga uppgiften bli att avveckla den bestående
bostadsbristen. Jag vill emellertid, i likhet med utredningen, starkt betona
önskvärdheten av att planering och förberedande av andra åtgärder, avsedda
att vidtagas i mån av bostadsbristens avveckling, icke uppskjutas. Vad särskilt
angår saneringsverksamheten komma formerna för denna att bli föremål för
utförligare behandling i andra delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande.
Med avseende å större stadssamhällen och sådana mindre samhällen, där
en snabb utveckling av bostadsproduktionen kan förväntas, har bostadssociala
utredningen föreslagit att kommunernas allmänna skyldighet att sörja
för bostadsproduktionen inom kommunen skall kompletteras med en skyldighet
att uppgöra en bostadsförsörjningsplan, avsedd att ligga till grund för
de kommunala åtgärderna med avseende å bostadsproduktionen under en
längre följd av år. Till detta förslag vill jag ansluta mig. Det är enligt
min uppfattning en naturlig konsekvens av att ansvaret för bostadsförsörjningen
ålägges kommunerna att dylika planer komma till stånd. I enlighet
med vad bostadssociala utredningen föreslagit torde det få ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela de närmare föreskrifter som erfordras i ämnet. Då
det emellertid är självfallet, att det bostadspolitiska centralorganet bör medverka
vid planens upprättande och erhålla del av densamma i färdigt skick,
vill jag föreslå att föreskrift härom intages i själva lagtexten. Däri synes vidare
böra föreskrivas, att bostadsförsörjningsplan skall lända till huvudsaklig
efterrättelse beträffande bostadsproduktionen inom kommunen samt att om
mera väsentliga avvikelser från planen erfordras ny plan skall upprättas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 259.
21
Dylika föreskrifter synas nödvändiga för att det bostadspolitiska centralorganet
skall på ett tillfredsställande sätt kunna följa utvecklingen.
De lagbestämmelser om skyldighet för kommunerna att medverka till det
bostadspolitiska programmets genomförande som jag nu föreslagit torde
böra träda i tillämpning från och med 1948 års ingång.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett i enlighet Föredragcmmed
det anförda inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik Waldemarsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1947:480 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna om änkepension i lagen om folkpensionering. a1 i texten
- 2LU 1947:53 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, dels ock i ämnet väckta s. 1 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- RÅ 1997 ref. 47 ur registret