Sök i Ratio Lex

Angående anslag till statens utlänningskommission m. m

1947-05-09 · 124 sidor, varav 117 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 117 av 124 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:270, Angående anslag till statens utlänningskommission m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

1

Nr 270,

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till statens

utlänningskommission m. m.; given Stockholms

slott den 9 maj 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de

förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 9 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson,

berg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna

för justitie- och finansdepartementen anför statsrådet Mossberg följande.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, har Kungl. Maj:t på min

hemställan under punkterna 259, 260, 262 och 263 föreslagit riksdagen, att,

i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48 beräkna

dels till Statens utlänningskommission: Avlöningar ett förslagsanslag av

1 000 000 kronor;

dels till Statens utlänningskommission: Omkostnader ett förslagsanslag av

150 000 kronor;

dels till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning in. m. ett förslagsanslag

av 4 500 000 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 270.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

J Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

dels ock till Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar m. m. ett förslagsanslag

av 500 000 kronor.

Sedan beredningen av förevarande ärenden numera avslutats, får jag ånyo

anmäla desamma.

I. Inledning-.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1946 tillkallade

jag samma dag ordföranden i statens utlänningskommission Nils Hagelin

att inom socialdepartementet verkställa översyn av statens utlänningskommissions

och statens flyktingsnämnds verksamhet och organisation, vilken

översyn skulle syfta till att skapa en efter fredsmässiga förhållanden anpassad

ordning för handläggningen av de frågor, som hittills ankommit på

nämnda organ.

Utredningsarbetet har bedrivits så, att utlänningskommissionens sociala

uppgifter upptagits i samband med flyktingsnämndens verksamhet under det

att utlänningskommissionens organisation och verksamhet i övrigt behandlats

för sig. Utredningsmannen har den 31 januari 1947 avlämnat en promemoria

med förslag om inrättande av en utlänningsstyrelse samt den 11 februari 1947

en promemoria med förslag till omedelbar avveckling av statens utlänningskommissions

sociala verksamhet och successiv reducering av statens flyktingsnämnds

uppgifter. Därjämte har utredningsmannen i anslutning till de

1 sistnämnda promemoria framförda förslagen likaledes den 11 februari 1947

avlämnat en promemoria med förslag angående upphävande av bestämmelserna

i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen om utlännings hemsändande. Vid utredningen

rörande utlänningskommissionens verksamhet och organisation bär

statskommissarien R. E. Norberg biträtt såsom löne- och organisationsteknisk

expert, under det att direktören i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

förutvarande borgmästaren Eric Wahlberg biträtt såsom expert vid utredningen

rörande utlänningskommissionens och flyktingsnämndens sociala

verksamhet samt förfarandet vid hemsändning av utlänning.

I promemorian med förslag om inrättande av en utlänningsstyrelse har utredningsmannen

tillika föreslagit vissa ändringar av 8 och 15 §§ utlänningslagen

den 15 juni 1945 (nr 315). Över dessa lagfrågor har Kungl. Maj:t tidigare

denna dag, på föredragning av chefen för justitiedepartementet, beslutit

inhämta lagrådets utlåtande jämlikt § 87 regeringsformen. Förslaget angående

upphävande av bestämmelserna i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen om utlännings

hemsändande behandlas i eu likaledes denna dag av Kungl. Maj:t

beslutad proposition (nr 000) med förslag till lag om upphävande av 61 §

2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Över promemorian med förslag om inrättande av en utlänningsstyrelse ha

efter remiss yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen,

statens arbetsmarknadskommission, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser

utom en, statspolisintendenten, statens kriminaltekniska anstalt,

civilförsvarsstyrelsen, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden,

statens flyktingsnämnd, statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna löne
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

3

nämnden, överrevisionen för krisförvaltningen, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation och civila

statsförvaltningens tjänstemannaförbund. Därjämte ha yttranden överlämnats

av överståthållarämbetet från polismästaren, kriminalpolisintendenten

och biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelserna

i Jönköpings och Kalmar län från landsfogdarna i länen, av länsstyrelsen i

Blekinge län från polismästaren i Karlskrona, av länsstyrelsen i Malmöhus

län från landsfogden i länet, poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg ävensom

stadsfiskalen i Trelleborg samt av utlänningskommissionen från kommissionens

personalförening och civilförvaltningens personalförbund.

Över promemorian om den sociala flyktingsvården ha efter remiss yttranden

avgivits av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, medicinalstyrelsen,

statens utlänningskommission, statens flyktingsnämnd, överstyrelsen

för yrkesutbildning, svenska landskommunernas förbund, svenska

stadsförbundet och utlandssvenskarnas förening.

Den 12 januari 1945 beslöt Kungl. Maj:t tillsätta en kommission med uppdrag

att verkställa en allsidig undersökning rörande vissa förhållanden i

samband med uppdagandet av att dåvarande e. o. byråinspektören i statens

utlänningskommission Robert Paulson utlämnat vissa uppgifter till en svensk

medborgare, som bedrivit olovlig underrättelseverksamhet. Kommissionen antog

namnet parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden

och säkerhetstjänst. Kommissionen har hittills avlämnat två betänkanden,

nämligen Betänkande I angående flyktingars behandling (SOU 1946:

36) och Betänkande II angående utlämnande av uppgifter om flyktingar

(SOU 1946:93). Dessa betänkanden samt en sammanställning av däröver

avgivna yttranden torde få fogas såsom bilagor1 (Bilagor A—C) till statsrådsprotokollet

för denna dag.

II. Utlänningskontrollen.

A. Utlänningskouinussionens tillkomst samt kommissionens nuvarande

arbetsuppgifter och organisation in. in.

Statens utlänningskommission började sin verksamhet den 1 juli 1944.

Beträffande kommissionens tillkomst, arbetsuppgifter, organisation

m. m. lämnas en redogörelse i promemorian av den 31 januari 1947,

varav följande må anföras.

Jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 21 april 1943 tillkallades särskilda

sakkunniga2 för att inom justitiedepartementet biträda med en översyn

av då gällande utlänningslag och vad därmed ägde samband. De sakkunniga,

vilka antogo benämningen 1943 års utlänningssakkunniga, avläm
''

Bilagorna A och B här uteslutna.

2 De sakkunniga voro justitierådet G. Dahlman, tillika ordförande, pressombudsmannen R.

Casparsson, utrikesrådet G. Engzell, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn Å.

Holmbiick och dåvarande tf byråchefen i socialstyrelsen C. Sclimidt. Såsom sekreterare biträdde

numera byråchefen i utlänningskommissionen G. Lindencrona.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

nade den 13 februari 1944 en promemoria rörande den centrala organisationen

för utlänningsärendenas handläggning.

I promemorian föreslogo de sakkunniga sammanförande av socialstyrelsens

utlänningsbyrå och avdelning för utlänningsförläggningar med utrikesdepartementets

expedition för utländska passärenden till en särskild fristående

myndighet, benämnd utlänningsinspektionen. Till motivering anförde de

sakkunniga bland annat följande.

De sakkunniga ha funnit det angeläget, att en starkare organisation tillskapas

för utlänningsärendenas behandling. Därvid har i första hand övervägts

att med bibehållande av ärendenas handläggning inom socialstyrelsen förstärka„

dennas organisation. Då ledningen av utlänningsärendenas handläggning

svårligen kan utövas av generaldirektören med dennes även i övrigt omfattande

arbetsuppgifter boi''de en särskild tjänsteman, med överdirektörs ställning,

förordnas för dessa ärenden. Överdirektören skulle i allt vad avser utlänningsärenden

och vad därmed äger samband beredas samma ställning som

generaldirektören i förhållande till socialstyrelsen i övrigt. Å andra sidan skulle

överdirektören för att helt kunna ägna sig åt utlänningsärendenas behandling

icke deltaga i styrelsens verksamhet inom övriga ämbetsområden. Fördelningen

av chefsskapet mellan generaldirektören och överdirektören skulle

således i realiteten innebära eu uppdelning av socialstyrelsen i två avdelningar.

Emellertid ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att enbart en

dylik ändring icke skulle vara en lycklig lösning. Socialstyrelsen, liksom generaldirektören,

skulle i allmänhetens ögon alltjämt komma att framträda

såsom ansvariga för den i styrelsens namn förda utlänningspolitiken. Risk för

kompetenskonflikter med avseende å verkets administration skulle även

föreligga. Den centrala utlänningsmyndigheten skulle, om den bibehölles i socialstyrelsen,

icke erhålla den självständiga ställning, som kräves av den omfattning,

utlänningsärendena redan ha och den ökning därav, som kan motses

inom de närmast åren. De sakkunniga anse sig därför böra föreslå, att

socialstyrelsen befrias från handläggningen av utlänningsärendena och att

härför inrättas ett fristående organ, förslagsvis benämnt utlänningsinspektionen,

med en överdirektör som chef.

Detta förslag innebär icke någon slutgiltig lösning av frågan om utlänningsärendenas

centrala behandling. Organisationen är endast att betrakta

som ett provisorium i avbidan på erfarenheter rörande behovet av ett fristående

centralt organ för utlänningsärendena även under normala förhållanden.

Ett återförande av utlänningsinspektionen till socialstyrelsen bör kunna

vidtagas så snart förhållandena medgiva det, liksom inspektionen, om så

skulle befinnas lämpligt, bör kunna inordnas under annat centralt ämbetsverk.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om att socialvårdskommittén

i sitt i december 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens organisation

(SOU 1942: 56) antytt behovet av en omorganisation av socialstyrelsen,

därvid borde övervägas att överflytta handläggningen av vissa grupper

ärenden till annan central myndighet.

Över de sakkunnigas förslag om inrättande av en utlänningsinspektion inhämtades

yttranden från chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen, överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och

Norrbottens län ävensom från säkerhetschefen, statens arbetsmarknadskommission

och statskontoret. Samtliga remissmyndigheter utom överståthållarämbetet

tillstyrkte eller lämnade utan erinran de sakkunnigas förslag om

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

tillskapande av eu särskild central myndighet för utlänningsärendenas handläggning.

Socialstyrelsen anförde bland annat.

Förslaget om överförande, i varje fall provisoriskt, av den centrala utlänningskontrollen

till ett fristående organ innebär en genomgripande förändring

av socialstyrelsens ämbetsuppgifter, som styrelsen hälsar med tillfredsställelse.

Det har redan länge stått klart för styrelsen, att utlänningsärendenas

organiska samband med styrelsens övriga arbetsuppgifter efter hand försvagats.

Arbetsmarknadssynpunkterna tillmätas visserligen fortfarande stor betydelse

vid de enskilda ärendenas avgörande och själva hjälpproblemen ha

med ökningen av antalet flyktingar fått en allt större omfattning, men ^det

ligger i sakens natur, alt de polisiära och övervakande synpunkterna erhållit

en betydligt ökad vikt med den utveckling, som de olika problem, vilka skapats

av utlänningars vistelse i landet, erhållit de senaste aren. Utlänningsärendenas

oerhörda ansvällning har medfört, att verkets chef nödgats använda en

oproportionerligt stor del av arbetstiden för dessa ärenden, trots att mycket

långtgående åtgärder vidtagits för att avlasta arbetsbördan från honom. Samtidigt

som utlänningsärendenas antal och betydelse starkt tillvuxit, har en

kraftig expansion ägt rum även inom styrelsens övriga arbetsområden. Salunda

förgår knappast något år utan att nya arbetsuppgifter av stor social

betydelse tillkomma å styrelsens fattigvårdsbyrå. Socialstyrelsen bör alltmera

övergå till att bliva en verklig chefsmyndighet för socialvården. Även arbetslöshetsförsäkringens

utveckling bar under de senaste åren medfört en väsentligt

ökad arbetsbörda för styrelsen. De statistiska utredningarna ha samtidigt

ökat i antal och vikt. . . ,

Det måste betecknas såsom en oundgänglig förutsättning tor en sociaivårdsreform,

varigenom styrelsen skulle bliva verklig chefsmyndighet för

hela socialvården, att styrelsen befriades från sådana ärenden, som ej oundgängligen

måste handläggas av styrelsen. Om icke förr maste i varje tall i

samband med en socialvårdsreform utlänningsärendena brytas ut från socialstyrelsen

Styrelsen kan för sin del svårligen förestalla sig, att det kan bliva

möjligt att vid ett avlösande av den nu föreslagna provisoriska ordningen

återgå till att förlägga utlänningsärendena till socialstyrelsen. Fn som ett

provisorium anordnad utlänningsinspektion måste en gang komma att avlösas

av ett centralt ämbetsverk pa ordinarie stat eller också maste inspek

tionen inordnas under annat ämbetsverk än socialstyrelsen. Man bor inrikta

sig på att provisoriet icke lår längre varaktighet an vad tidsforliallandena

göra nödvändigt.

I anförande till statsrådsprotokollet den 14 april 1944 vid anmälan av ärendet

uttalade chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, bland annat

följande.

Det av utlänningssakkunniga framhållna behovet av en starkare och enhetligare

central organisation för handläggningen av utlänningsärendena kan

jag val vitsorda. För att ernå den erforderliga förbättringen av utlänningsorganisationen

synes man ha att välja mellan tre olika vägar, antingen att

vidtaga åtgärder för att inom socialstyrelsens ram få till stand en mera fristående,

effektivt arbetande utlänningskontroll eller att överflytta utlänningsärendena

till statens arbetsmarknadskommission eller slutligen att i enlighet

med sakkunnigförslaget för ändamålet, åtminstone provisoriskt, tillskapa en

särskild självständig organisation. Av de börda remissmyndigheterna bar endast

överståthållarämbctel avstyrkt bortflyttandet av utlänningsärendena från

socialstyrelsen. Ämbetet bar därvid bland annat framhållit de speciella förutsättningar,

styrelsen genom sin kännedom om arbetsmarknadsförhallan
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

dena hade för att bedöma utlänningsärendena. Alternativet att överflytta utlänningsärendena

i allmänhet till statens arbetsmarknadskommission har

icke närmare dryftats av myndigheterna. Kommissionen har själv endast påyikat,

att handläggningen av arbetstillståndsärenden för härvarande utlänmngar

skulle överflyttas till kommissionen. Flertalet remissmyndigheter har

tillstyrkt de sakkunnigas förslag om ett särskilt organ för utlänningsärendena.

Ett par myndigheter har därvid ifrågasatt, om centralmyndigheten

icke hellre borde organiseras såsom kommission eller nämnd än som ämbetsverk;

detta skulle enligt deras uppfattning bättre svara mot dess karaktär av

provisorisk kristidsmyndighet.

Jag delar uppfattningen om önskvärdheten att åtminstone tills vidare flytta

bort utlänningsärendena från socialstyrelsens ämbetsområde. En sådan åtgärd

framstar för närvarande såsom påkallad även av hänsyn till behovet att styrelsen

mera skulle kunna ägna sig åt sina egentliga, socialvårdande arbetsuppgifter.

Ett viktigt motiv till utlänningsärendenas förläggning till socialstyrelsen

var styrelsens uppgifter såsom tillsynsmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten.

Ärendena rörande den offentliga arbetsförmedlingen

överflyttades emellertid under våren 1940 tills vidare till arbetsmarknadskommissionen.

Att nu låta kommissionen omhändertaga utlänningsärendena

skulle innebära ett fullföljande av denna linje. Även om tillgodoseendet

av de vid utlänningskontrollen nödvändiga säkerhetssynpunkterna kan sägas

vara en för kommissionen relativt främmande uppgift, synes man i vart fall

icke i princip kunna avvisa tanken på en sådan överflyttning. Den nuvarande

omfattningen av socialstyrelsens utlänningsavdelningar måste emellertid

framkalla tvekan om den organisatoriska lämpligheten av en dylik åtgärd för

närvarande. Härtill kommer, att förhållandena på arbetsmarknaden snabbt

nog kunna förändras och ställa kommissionen inför mera maktpåliggande

uppgifter än för närvarande. Jag har för den skull icke ansett mig nu böra

ifrågasätta en sådan vidgning av kommissionens ämbetsområde,

Den möjlighet, som då återstår, är att för handläggning av utlänningsärendena

tillskapa ett självständigt centralorgan. Denna linje anser jag för

närvarande vara den lämpligaste utvägen.

Det nya centrala utlänningsorganet bör, såsom från olika håll framhållits,

i avbidan på erfarenheter från mera normala förhållanden erhålla karaktären

av ett provisorium. Med denna karaktär överensstämmer bäst att organisera

utlänningsmyndigheten såsom kommission och icke, på sätt de sakkunniga

föreslagit, såsom ett ämbetsverk under ledning av en överdirektör.

Aven om den ena eller andra organisationsformen icke torde behöva ha avgörande

betydelse för provisoriets varaktighet, bär jag efter övervägande av

olika på frågan inverkande omständigheter stannat vid att i detta fall förorda

formen av kommission.

Genom proposition nr 254 angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen

förelädes förslaget 1944 års riksdag, som biföll detsamma.

Utlännings k o mmissionens arbetsuppgifter ha i första

band sin grund i att kommissionen enligt 1 § utlänningskungörelisen den 15

Juni 1945 (nr 317) skall vara central utlänningsmyndighet. Därav följer en

råd olika i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) och tillämpningsföreskrifterna

till lagen angivna arbetsuppgifter, av vilka följande torde få omför - mälas.

Utlänning, som ankommer till riket, skall, där Konungen det förordnar,

hav a sin legitimationshandling försedd med påteckning av svensk myndighet,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

visering. Visering meddelas av utlänningskommissionen eller, efter dess bemyndigande,

av vederbörande tjänsteman vid svensk beskickning eller vid

lönat svenskt konsulat eller av olönad svensk konsul, vilken är behörig meddela

visering. Ehuru det under kriget rådande allmänna viseringstvånget numera

upphävts för medborgare i ett flertal europeiska stater samt kommissionen

kunnat i stor utsträckning generellt bemyndiga utlandsmyndigheterna

att avgöra viseringsärenden, kvarstår dock å kommissionen en avsevärd arbetsbörda

med sådana ärenden. Beträffande vissa grupper statslösa samt

medborgare i särskilda länder har nämligen kommissionen funnit sig böra

bibehålla beslutanderätten i de enskilda ärendena. Detsamma gäller i övrigt

varje enskilt ärende, som på grund av att utlänningen saknar åter- eller

vidareresemöjlighet från Sverige eller av annan anledning är av tveksam natur.

Därtill kommer att kommissionen har att utfärda anvisningar och direktiv

till utlandsmyndigheterna rörande de av dem direkt handlagda viseringsärendena.

Rent tekniskt kräver viseringsförfarandet en omfattande organisation. För

varje utlänning, vars ansökan om visering till Sverige prövats av utlänningskommissionen,

måste nämligen uppläggas dels ett registerkort och dels en

dossier, i vilken materialet rörande ärendet samlas. Remisser till andra myndigheter,

referensförfrågningar, slagningar i olika s. k. kontroll- eller ofördelaktighetsregister

samt diarieföring av in- och utgående expeditioner kräver

även stor biträdespersonal.

Utlänning, som uppehåller sig i Sverige, måste enligt 4 § utlänningslagen

vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som enligt Konungens

förordnande må gälla såsom pass. Då en stor del av de utlänningar, vilka

för närvarande uppehålla sig i vårt land, vid ankomsten saknat legitimationsliandlingar

och icke kunnat erhålla sådana av hemlandsmyndigheterna, har

utlänningskommissionen nödgats utställa främlingspass eller tillfälliga legitimationshandlingar

för dem. Detsamma gäller för vissa utlänningsgrupper,

vilka visserligen vid ankomsten innehaft legitimationshandlingar, men där

förlängningar eller utställande av nya handlingar icke skelt genom hemlandsmyndighetemas

försorg. Utställandet av främlingspass förutsätter en prövning

av frågan om utlänningen bör få kvarstanna ulan att inneha av hemlandsmyndigheterna

utfärdad godtagbar handling.

Utlänning äger enligt 7 8 utlänningslagen, bortsett från vissa speciella

grupper, icke uppehålla sig i Sverige utöver viss tid utan att inneha av utlänningskommissionen

meddelat uppehållstillstånd. För handläggningen av

sådana ärenden, vilka för närvarande utgöra kommissionens mest omfallande

och kanske väsentligaste arbetsuppgift, har uppbyggts en stor organisation.

Varje ärende bedömes individuellt av eu kvalificerad tjänsteman

och i regel inhämtas yttranden från länsstyrelser, polis- och andra myndigheter.

Liksom beträffande viseringsärendena har omfattningen av klientelet

och ärendenas antal nödvändiggjort uppläggandet och förandet dels av

ett särskilt kortregister över inkomna ärenden samt beviljade och vägrade

tillstånd, dels ock av ett dossierregister, innehållande en särskild dossier

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

för varje utlänning, som vistas eller nyligen vistats i landet så länge, att

han måst inneha uppehållstillstånd.

Enligt 13 § utlänningslagen äger utlänning icke antaga eller inneha arbetsanställning

i Sverige utan särskilt tillstånd, arbetstillstånd. Även arbetstillstånd

meddelas av utlänningskommissionen. Genom särskilda tillämpningsföreskrifter

har emellertid Kungl. Maj:t, med stöd av en i lagen meddelad

fullmakt, för närvarande helt befriat medborgare i Danmark, Finland,

Island och Norge samt de baltiska flyktingarna från arbetstillståndsskyldigheten

samt förklarat, att arbetstillstånd för närvarande icke erfordras för

anställning i husligt arbete eller såsom skogs-, jordbruks- eller torvarbetare,

dock icke i befälsställning eller med förvaltningsuppgifter och ej heller såsom

trädgårdsmästare eller vid handelsträdgård. Vissa andra speciella undantag

ha ock meddelats. Arbetstillståndsärendena handläggas inom kommissionen

för närvarande i regel i omedelbar anslutning till uppehållstillstandsarende

för vederbörande utlänning men i intim samverkan med statens

arbetsmarknadskommission.

För belysande av omfattningen av kommissionens verksamhet har utredningsmannen

lämnat följande uppgifter angående antalet utlänningar, samt

antalet handlagda ärenden rörande visering, uppehålls- och arbetstillstånd.

Antalet utlänningar i Sverige har enligt socialstyrelsens och utlännin^skommissionens

offif^Un —der följande år uppgått till

c:a 49 OOOj (I dessa siffror ha icke inräk»

68 000 nats i Sverige tillfälligt omhän»

93 0001 dertagna finska barn eller från

;> 91 000 norra Finland till Sverige tillfäl»

93 000J ligt evakuerad civilbefolkning.)

Före utlänningskommissionens tillkomst handlades viseringsärendena av

utrikesdepartementets expedition för utländska passärenden. Det högsta anoft

nnnaTrh-and auda s?d.aiJ? arenden uppnåddes under år 1940 med omkring

i oS0''- Fraf °Ch med ^i1 ™41 ned§ick antalet avsevärt eller till omkring

1 200 arenden per manad. Efter kommissionens tillkomst har antalet centrait

ilandvKAnrufcämn^nn *:n

eller sammanlagt 20 630 ärenden under år

1945.

eller sammanlagt 33 701 ärenden under år

1946.

Antalet av socialstyrelsen behandlade uppehålls- och arbetstillståndsären™nunpp!''ves

f?r ar 1937 hava uppgått till 20 000. År 1938 behandlades där

47 000 sadana arenden. Under år 1943 hade antalet stigit till 105 000, trots

att vissa lattnader detta år infördes beträffande arbetstillståndsskvldigheten.

Forsta halvaret 1944, d. v. s. under tiden fram till utlänningskommissionens

inrättande, handlades 45 609 ärenden.

1937

c:a 13 000

1943

1938

» 15 000

1944 (Vt)

1939

» 20 000

1945 (Vt)

1940

» 20 500

1946 (V)

1941

» 21500

1947 (V)

1942

» 29 000

3:e

kvartalet

1944

4 358

ärenden

4:e

1944

3 753

>

l:sta

1945

3 996

»

2.-dra

>

1945

4 925

»

3:e

»

1945

6 296

»

4:e

»

1945

5 413

»

l:sta

»

1946

7 071

» •

2:dra

»

1946

10 710

»

3:e

»

1946

9 739

»

4:e

2>

1946

6 181

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kiingl. Maj.ts proposition nr 270-

För utlänningskommissionens del bär antalet ärenden av ifrågavarande art

uppgått till, under

3:e kvartalet

1944 34 457

4:e

»

1944 53 586

l:sta

»

1945 35 386

2:dra

1945 39 447

3:e

»

1945 26 803

4:e

»

1945 36 840

l:sta

»

1946 32 021

2:dra

»

1946 35 089

3:e

»

1946 38 071

4:e

»

1946 28 739

ärenden

» (eller sammanlagt 138 476 ärenden under år

» 1945.

eller sammanlagt 133 920 ärenden under år

( 1946.

Enligt skilda bestämmelser i utlänningslagen ankommer vidare å utlänningskommissionen

att handlägga vissa ärenden om avvisning av utlänning

samt att meddela utrese- eller förpassningsbeslut för utlänning ävensom att

i tvivelaktiga fall eller där politiskt flyktingskap åberopas förordna om

verkställighet av beslut om avvisning, förpassning eller utvisning av utlänning.

På grund av svårigheterna i vissa fall att för närvarande verkställa

beslut om utlännings avlägsnande ur landet samt på grund av hänsynstaganden

till utlänningens person och andra omständigheter måste ofta anstånd

medgivas för längre eller kortare tid. Anstånden få ofta förlängas flera

gånger, och i samband med anstånden ha i vissa fall meddelats särskilda

föreskrifter om begränsning i utlänningens vistelserätt till viss ort eller visst

område eller om hans ställande under uppsikt av polismyndighet eller hållande

i förvar. Antalet ärenden av nu angiven art har under år 1946 uppgått

till 3 830. Ärendena förutsätta genomgång av ett omfattande utredningsmaterial

samt i regel överväganden av många skiftande omständigheter.

Med stöd av utlänningslagen har Kungl. Maj:t i utlänningskungörelsen

föreskrivit en omfattande anmälningsskyldighet till utlänningskommissionen

angående utlänningar. Sålunda åligger det länsstyrelser och polismyndigheter

att ofördröjligen till kommissionen anmäla sadan omständighet beträf

fande utlänning, som kan antagas vara av betydelse vid prövning av fråga

om uppehållstillstånd för denne. Åklagare, som beslutat om åtal mot utlänning,

skall så snart ske kan till kommissionen insända anmälan om åtalet

samt om utgången av målet. Domstol eller häktningsmyndighet, som beslutat

om häktning av utlänning, skall sa snart ske kan till kommissionen insända

anmälan därom. Enligt särskilda bestämmelser i utlänningskungörelsen åligger

det vidare i regel utlänning att vid ankomsten till riket och vid avresan

härifrån ifylla en anmälningsblankett, vilken skall insändas till kommissionen.

Slutligen är en var, som upplåter bostad åt utlänning för övernattning,

ävensom den, som anställer utlänning i sin tjänst, skyldig att göra anmälan

härom till kommissionen.

Fullgörandet av de olika föreskrivna anmälningsskyldigheterna medför,

att ett mycket omfattande material kommer utlänningskommissionen tillhanda.

Detta material sammanställes och bearbetas på olika sätt. Bland annat

föres ett register över alla utlänningar, om vilka nagot ofördelaktigt är

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

känt för kommissionen. Anmälningar från länsstyrelser, polismyndigheter,

åklagare och häktningsmyndigheter samlas därjämte i de för varje utlänning

upplagda dossiererna för att lagas i beaktande vid behandling av fråga

om förlängt uppehållstillstånd för utlänningen. Genom jämförelse mellan å

ena sidan kommissionens register över beviljade uppehålls- och arbetstillstånd

samt å andra sidan inkommande anmälningar från bostadsupplåtare

och arbetsgivare ävensom med in- och utreseanmälningar av utlänningar kan

kommissionen utöva kontroll över att utlänning icke utan vederbörligt tillstand

uppehåller sig här i riket eller innehar arbetsanställning.

De inkomna anmälningsblanketterna och de olika registren ligga även till

grund för den verksamhet för efterforskning av s. k. displaced persons, som

enhgt Kungl. Maj ds beslut den 31 augusti 1945 uppdragits åt utlänningskommissionen.

Genom beslut den 6 september 1946 förordnade Kungl. Maj:t, att socialstyrelsens

befattning med den officiella utlänning sstatistiken fr. o. in. den

1 oktober samma år skulle upphöra och uppgiften i fortsättningen omhänderhas

av utlänningskommissionen. Denna statistik, som omfattar sammanställningar

av antalet in- och utresande utlänningar, utlänningar med uppehålls-

och arbetstillstånd, utlänningarnas fördelning å olika nationaliteter,

deras sysselsättning inom skilda yrkesområden och inom olika delar av landet,

är av synnerligen stort värde vid uppdragandet av riktlinjerna för kommissionens

utlänningspolitik i allmänhet.

I utlänningskungörelsen stadgas, att utlänning, med vissa särskilda undantag,

ej må utan tillstånd av utlänningskommissionen eller länsstyrelse

inresa i eller utresa ur riket å annan ort än sådan där passkontroll är anordnad.

Vidare angivas de orter, å vilka passkontroll skall vara anordnad.

Passkontrollerna å vissa mera livligt frekventerade passkontroller skola,

där så finnes erforderligt, stå under ledning av särskild föreståndare samt

vid förfall för denne av biträdande föreståndare. Föreståndare och biträdande

föreståndare, vilka avlönas av statsmedel, förordnas av kommissionen

efter samråd med länsstyrelsen. Närmare instruktioner för föreståndare

och biträdande föreståndare utfärdas av kommissionen efter samråd

med länsstyrelsen. Utöver dessa i utlänningskungörelsen intagna bestämmelser

har i instruktionen för utlänningskommissionen föreskrivits, att

kommissionen skall öva uppsikt över passkontrollen beträffande in- och utresande

utlänningar. I sådant avseende bär kommissionen att meddela råd

och anvisningar rörande kontrollens utövande. Kommissionen skall därvid

tillse, att passkontrollörer finnas i erforderligt antal, att de äro väl förfarna

i sina uppgifter samt att de lokala anordningarna för passkontrollen

äro ändamålsenliga. För fullgörande av uppsikten äger kommissionen förrätta

inspektioner.

Genom överförandet av socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar

till utlänningskommissionen fick kommissionen sig även anförtrodd

en omfattande social verksamhet för flyktingar och andra utlänningar i

landet. Denna verksamhet omfattar i första hand omhändertagandet av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

flyktingar i läger av olika slag, såsom mottagningscentraler, karantänsläger,

arbetsförmedlingsläger, konvalescenthem, mödra- och spädbarnshem, internatskolor

och skolhem, ålderdomshem samt vissa avdelningar eller paviljonger

vid sjukhus och sanatorier. Med lägerverksamheten sammanhänga

ärenden om utlänningarnas intagning på eller utskrivning från de olika

lägren samt deras omflyttande mellan lägren. Lägerverksamheten har medfört

en omfattande administrativ och kameral verksamhet. Häri ingå såväl anställande

och entledigande av för lägrens skötsel erforderlig personal och

därmed sammanhängande personalärenden som förhyrande av lägerplatser

och såsom förläggningar lämpliga pensionat och hotell liksom även anskaffande

av baracker och olika slag av utrustning. Härför kräves även en

omfattande bokförings- och revisionsverksamhet.

Enligt instruktionen för utlänningskommissionen skall denna tjänstgöra såsom

kansli åt statens flyktingsnämnd. Härigenom har kommissionen ålagts

ytterligare social verksamhet för flyktingar i landet. Å nämnden ankommer

nämligen enligt kungörelsen den 12 september 1941 (nr 753) om statlig och

statsunderstödd flyktingshjälp att handlägga ärenden om bidrag av statsmedel

till enskilda sammanslutningar (flyktingskommittéer), vilka meddela

flyktingshjälp, samt om direkt understöd av statsmedel åt utlänning, som

icke erhåller hjälp genom flyktingskommitté. Vid hjälpverksamheten skall

eftersträvas att förskaffa flykting möjlighet att själv sörja för sitt och

sin familjs uppehälle genom arbete inom lämpligt yrke. Därjämte bör iakttagas,

att flykting, för vilken lämpligt arbetstillfälle icke yppar sig, om

möjligt erhåller utbildning, som är ägnad att vidga hans möjligheter att

framdeles vinna försörjning. I mån av behov bör flykting även erhålla bistånd

vid anskaffande av bostad.

I sin egenskap av central utlänningsmyndighet har utlänningskommissionen

i stor utsträckning blivit remissmyndighet i ärenden av olika slag rörande

utlänningar. Så bruka i flertalet fall till kommissionen remitteras

ärenden rörande tillstånd för utlänningar att här i riket förvärva fast egendom

(justitiedepartementet), att utöva läkar- eller tandläkaryrket (socialdepartementet),

att inskrivas vid eller avlägga examen vid högre läroanstalter

(ecklesiastikdepartementet), att bedriva näring eller att vara styrelseledamot

i svenskt bolag (handelsdepartementet), att vara befäl å svenskt fartyg (kommerskollegium),

att växla utländska valutor (valutakontoret) samt att eihalla

körkort (länsstyrelserna) m. in.

Huvuddragen av utlänningskommissionens o i g a n i s a t i o n

angivas i kommissionens instruktion (SFS 489/1944). Enligt denna skall

kommissionen bestå av eu ordförande och chef samt högst atta ledamöter.

Ersättare skola finnas för ordföranden samt, i den utsträckning Kungl. Maj.t

bestämmer, jämväl för ledamöterna. Inom kommissionen skola finnas tre

byråer, nämligen passbyrån, kontrollbyran och sociala byrån. Vaije hyra

förestås av eu byråchef. En av dessa har förordnats att vara vice ordförande

i kommissionen. Vid sidan av byråerna har kommissionen inrättat en

särskild fristående avdelning för personalärenden samt administrativa och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

kamerala ärenden, kansliavdelningen, vilken föreslås av eu förste sekreterare.

Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de olika byråerna och kansliavdelningen

bestämmes i särskild av kommissionen fastställd arbetsordning.

Kommissionen har den 20 december 1945 fastställt arbetsordning, gällande

från och med den 1 januari 1946. Ärendesfördelningen mellan byråerna

kan i korthet angivas så, att å passbyrån liandlägges flertalet tillståndsärenden

av olika slag såsom ärenden om visering, uppehålls- eller arbetstillstånd;

å kontrollbyrån handhaves den individuella utlänningskontrollen och

ombesörjes kommissionens registerverksamhet; å sociala byrån handläggas

alla ärenden rörande kommissionens sociala verksamhet.

Enligt instruktionen kunna ärenden avgöras i tre olika former, nämligen

in pleno, av ordföranden eller av byråchef eller annan befattningshavare. Av

utlänningskommissionen in pleno skola avgöras frågor rörande riktlinjerna

för beviljande av inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd samt eljest viktigare

frågor rörande kommissionens organisation, instruktion och verksamhet.

Kommissionen är beslutmässig då förutom ordföranden vid sammanträdet

minst halva antalet ledamöter eller ersättare för dem deltaga i avgörandet.

Såsom kommissionens beslut gäller den mening varom de flesta förena sig

eller, vid lika röstetal, den som biträdes av ordföranden. Övriga ärenden avgöras

av ordföranden; dock att i arbetsordningen eller i förekommande fall

genom beslut av kommissionen in pleno må bestämmas ärenden eller grupper

av ärenden som få avgöras av vederbörande byråchef eller av annan befattningshavare.

Med stöd av denna bestämmelse har i arbetsordningen föreskrivits,

att ärenden angående beviljande och återkallande av visering, uppehålls-

och arbetstillstånd samt utställande och förlängande av främlingspass

må avgöras av cheferna för pass- och kontrollbyråerna; dock att ärenden,

vilka äro av principiell betydelse, i vilka avvikelse från tidigare praxis ifrågasättes

eller vilka eljest äro av synnerlig vikt eller giva anledning till stor

tveksamhet, skola avgöras av kommissionen in pleno eller av ordföranden.

Utlänningskommissionens personal uppgick den 31 december

1946 förutom ordföranden till 500 tjänstemän, fördelade på följande befattningar.

3 byråchefer;

11 sekreterare, av vilka 4 med arvode

motsvarande Eo 26 och 7

med arvode motsvarande Eo 24;

1 kamrerare;

1 aktuarie;

14 notarier;

50 amanuenser;

5 revisorer;

11 assistenter;

7 kuratorer;

1 registrator och kassör; I

2 kansliskrivare;

13 kontorister;

1 stämpelförsäljare i lönegrupp IV

i krisavlöningsreglementet;

30 kanslibiträden;

5 tjänstemän i lönegrupp III i

krisavlöningsreglementet;

46 kontorsbiträden, av vilka 2 telefonister;
284

skrivbiträden, av vilka 6 telefonister;
15

expeditions- och kontors vakter.

I denna personalförteckning ingår även den personal, som anställts för att

kommissionens sociala byrå skall kunna fungera som kansli åt statens flyk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 270.

tingsnämnd. Däremot har icke medtagits utlänningsnämndens personal, vilken

består av en av Kungl. Maj:t förordnad sekreterare med arvode, för närvarande

närmast motsvarande Bo 23, samt ett kanslibiträde och ett skrivbiträde,

vilka båda senare äro anställda hos kommissionen men ställts till

nämndens förfogande.

Vid utlänningskommissionens inrättande ålade Kungl. Maj:t innehavarna

av vissa ordinarie och extra ordinarie befattningar a utrikesdepartementets

expedition för utländska passärenden samt å socialstyrelsens utlänningsbyrå

och avdelning för utlänningsförläggningar tjänstgöringsskyldighet i kommissionen.

Kommissionen antog därjämte som tjänstemän ett antal extra ordinarie

tjänstemän hos socialstyrelsen, vilka beviljades tjänstledighet från sina

respektive befattningar hos styrelsen. För kommissionens personal gäller

krisavlöningsreglementet.

Med anledning av det till en början synnerligen kraftigt dominerande inslaget

av extra ordinarie befattningshavare, vilka åtnjöto lön enligt viss löneklass

i civila icke-ordinariereglementet, fann kommissionen det lämpligt och

nödvändigt att nära anpassa arvodena för övrig personal till lägsta löneklass,

som gällde för den extra ordinarie personalen i motsvarande ställning. Likaså

ha icke-ordinariereglementets bestämmelser om löneklassplacering vid befordran

analogi vis tillämpats. För amanuenser och skrivbiträden har kommissionen

fastställt särskild befordringsgång. Vad gäller amanuenser har

principen varit, att en tingsmeriterad jurist pa 3V2 ar med bestämda intervaller

skulle erhålla successiv löneuppflyttning från 550 till 700 kronor per

månad (från och med den 1 juli 1946 från 605 till 755 kronor per månad)

samt att annan amanuens på 5 år med bestämda intervaller skulle erhålla

uppflyttning från 500 till 700 kronor per månad (från och med den 1 juli

1946 från 555 till 755 kronor per månad). För skrivbiträden har befor drings - gången inneburit att befattningshavare på 4 år från anställningens början

successivt erhållit löneuppflyttning från 260 kronor per månad (efter den 1

juli 1946 kronor 275) till 353 kronor 85 öre per månad (efter den 1 juli 1946

kronor 368:85), vilket motsvarar kontorsbiträdeslön.

B. rtlänningskomniissionens fortbestånd.

Utredningsmannen.

Utredningsmannen har föreslagit, att för utlänningsärendenas handhavande

den 1 juli 1947 skall inrättas ett fristående centralt organ, organiserat som

el t ämbetsverk. Som namn ä ämbetsverket har utredningsmannen föreslagit

utlänningsstyrelsen. I motiveringen för förslaget har utredningsmannen inledningsvis

uttalat, att utlänningskontrollen icke är att beteckna som en knsuppgift

i den meningen, alt den i största utsträckning kan avvecklas i och

med återgången till fredsförhällanden. Tvärtom torde man nödgas förutsäga,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij.ts proposition nr 270.

att vi ha behov av en utlänningskontroll under överskådlig tid framåt. Först i

en sådan framtid, då ett fullständigt fritt folkutbyte samt en allmän ekonomisk

och social gemenskap vunnits, bli utlänningspolitik och utlänningskontroll

obehövliga. Utredningsmannen har även uttalat, att vi måste räkna med

att under avsevärd tid framåt ett stort antal utlänningar kommer att vistas i

Sverige och att bland dem finnas sådana, som ur olika synpunkter icke äro

önskvärda här. Beträffande utlänningskontrollens syfte och utformning har

utredningsmannen anfört följande.

Var forsta egentliga utlänningslag utfärdades den 17 november 1927. Huvudprinciperna

i denna lag ha sedan dess ägt bestånd och ligga även till

grund tor den nu gällande utlänningslagen av den 15 juni 1945. Lagstiftningens

sytte är att astadkomma kontroll över utlänningarna i landet för att de

utlänningar som icke äro önskvärda, skola kunna förhindras att hit inresa

och uppehåll sig här. Bortsett från vissa kategorier kriminella och asociala

element angives emellertid icke i lagstiftningen vilka utlänningar, som skola

anses vara icke önskvärda, utan överlämnas åt myndigheterna att pröva detta

med hänsyn till de vid skilda tidpunkter rådande förhållandena.

Vid anmälan i statsrådet av förslaget till 1927 års utlänningslag angav föredragande

departementschefen vissa omständigheter som, med ‘hänsvn till

Svarande förhållanden, borde tillmätas särskild betydelse vid lagstiftningens

tillämpning. Därvid betonades i första hand vikten att skydda den svenska

arbetsmarknaden mot oreglerad invandring av utländska arbetssökande. Vidare

framhölls behovet av kontroll över utlänningarna med hänsvn till ordnings-

och säkerhetssynpunkter. Det även vid denna tid betryckta bostadsaget

i landet föranledde ett uttalande, att vid utlänningsärendenas handläggnmg

hansyn även skulle tagas till nödvändigheten att garantera tillgängliga

ostader åt den svenska befolkningen. Slutligen nämndes vikten av att sådana

utlänningar icke tillätos bosätta sig här, som kunde antagas av en eller annan

anledning icke kunna acklimatisera sig med svenska förhållanden och levnadsvanor.

De riktlinjer för den svenska utlänningspolitiken, som angåvos vid behandlingen

av 1927 ars utlänningslag, bibehöllo sin betvdelse ända fram till senaste

krigsutbrottet. Under kriget trädde emellertid härav betingade speciella

säkerhetssynpunkter i förgrunden varjämte de allmänna utrikespoli*!?,

,?o avvagandena finge stor praktisk betydelse. Asylrättsprincipens uppratthallande

paverkade även utlänningspolitiken i allmänhet.

Den nu allt snabbare återgången till fredsförhåUanden har föranlett omvärderingar

av huvudsynpunkterna för den svenska utlänningspolitiken. Arbetsmarknads-

och befolkningspolitiska bedömningar ha åter trätt i för«runden

varjamte det allmänna nödläget i Europa givit en dominerande ställning

åt de humaniora synpunkterna. Aven bostadsläget har kommit att åter i viss

man inverka a utlänningsfrågomas bedömande. Och liksom under tiden före

mnttonf 6’ krigsutbrottet gora sig de vanliga ordnings- och säkerhetssyn,

k1T1.a ^te.r vållande — till och med avsevärt starkare än då på grund av

den okade kriminalitet och asocialitet, som blivit en följd av krio-ef

De omständigheter, som inverka å frågan om den allmänna utlänningspohlikens

faststa ande och dennas tillämpande å de enskilda utlänningarna

vaxla från tid till annan. Ett försämrat arbetsmarknads- eller bostadsläge

kan t. ex. krava starkare restriktivitet än hittills vid beviljandet av inrese-,

uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningar, som söka sig till vårt land

tor att taga arbetsanställning eller bosätta sig här. En ökning av brotts
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 270-

ligheten eller asocialiteten hos utlänningarna här kan kräva skärpta åtgärder

till förhindrande av att sådana utlänningar tillåtas bosätta sig i vårt land,

som kunna, anses vara icke önskvärda på grund av kriminell eller asocial belastning.

Överhuvud taget torde kunna sägas, att en allmän utlänningspolitik

aldrig kan fastställas med permanent giltighet. Politiken måste ständigt anpassas

efter växlingarna i det aktuella läget, varvid övervägandena böra

grundas såväl å relevanta förhållanden inom landet, sasom arbetsmarknads-,

befolknings- och bostadsläget m. in., som å förhållandena i Europa och världen

i övrigt.

Tilläggas må, att utvecklingen i allt större utsträckning synes gå den vägen,

alt frågor rörande utlänningsproblemen upptagas i internationellt sammanhang,

varvid det även för Sveriges del är av stor betydelse att följa utvecklingen

och tillvarataga sina intressen.

Utredningsmannen har vidare uttalat, att å det centrala organ, som erfordras

för beredning av de allmänna utlänningspolitiska frågorna, även bör

ankomma att handhava och ansvara för tillämpningen av de allmänna riktlinjerna

å de enskilda utlänningsärendena. Härom har utredningsmannen

anfört följande.

Vid tillämpningen av den allmänna utlänningspolitiken bör givetvis så långt

som möjligt hänsyn tagas till de enskilda utlänningarnas personliga förhållanden.

Därför bör utlänningspolitiken — om den skall kunna tillämpas

humant och förnuftigt — endast innefatta de allmänna riktlinjerna för den

tillämpande myndigheten. Den närmare utformningen av politiken måste ske

genom avgöranden i enskilda ärenden. I vissa främmande länder har man

visserligen fastställt kvotregler för invandring och tillämpat andra summariska

bedömningsgrunder, men en sådan politik torde icke vara lämplig

med den svenska uppfattningen av denna fråga. För vårt land måste stor

betydelse fästas vid den individuella bedömningen av de enskilda utlänningar,

vilka skola tillåtas bosätta sig och taga arbetsanställning här.

Vad angår frågan vilket organ, som bör anförtros uppgiften att vara

central utlänningsmvndighet, har utredningsmannen uttalat, att läget nu

torde vara ungefär detsamma som vid utlänningskommissionens tillkomst.

Man har att välja mellan tre olika alternativ, nämligen att återföra utlänningsärendena

till socialstyrelsen, att överföra dem till annan myndighet,

närmast den centrala arbetsmarknadsmyndigheten, eller att för ändamålet

inrätta ett fristående centralt organ. Av dessa alternativ har utredningsmannen,

såsom förut angivits, förordat det sistnämnda, lilt stöd härför har anförts.

Beträffande de båda förstnämnda alternativen till organisationsfrågans lösning

bör beaktas, att av förut angivna skäl utlänningspolitiken aldrig torde

kunna fastställas uteslutande ur en speciell synpunkt, utan att alla på frågan

vid skilda tidpunkter inverkande hänsynstaganden måste givas spelrum.

Med hänsyn härtill torde det icke vara lämpligt att hänföra utlänningsärendena

i allmänhet till ett för ett särskilt arbetsområde inrättat organ. Skalen

att hänföra utlänningsärendena till socialstyrelsen torde numera i huvudsak

ha bortfallit, sedan arbetsmarknadsärendena icke längre handläggas av

detta verk. Att i stället hänföra ärendena till arbets,marknadsorganet skulle

emellertid kunna medföra ett icke fullt motiverat dominerande av aibetsmarknadssynpunkterna.

Liknande farhågor kunna säkerligen med fog resas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 270-

gentemot att polismyndighet göres till central utlänningsmyndighet. Allmänt

kan sägas att det icke torde vara uteslutet att läget inom utlänningspolitiken,

som för närvarande är sådant att de arbetsmarknadspolitiska hänsynstagandena

åter börja bliva av väsentlig betydelse utan att dock de rent polisiära

och utrikespolitiska momenten få underskattas, så kan påverkas av förhållandena

i världen och även i Sverige, att eu förskjutning av värdesättningen

av de olika huvudintressena inbördes med jämna mellanrum måste företagas.

Då det för kontinuiteten av verksamheten icke torde vara lämpligt att överföra

utlänningsärendena från ett verk till ett annat allt efter som olika intressen

dominera, torde aven på längre sikt samma premisser föreligga, som

då 1943 års utlänningssakkunniga uttalade, att det ur alla synpunkter vore

lämpligast att hänskjuta utlänningsärendena till ett fristående centralt organ.

Anmärkas må, att en uppdelning av utlänningsärendena mellan de olika

centrala myndigheter, som beröras av desamma — såsom fallet i viss mån

var före utlänningskommissionens tillkomst — säkerligen skulle innebära

en tillbakagang, i första hand beträffande möjligheterna till att kontinuerligt

ha en samlad överblick över utlänningsfrågans växlingar och därav påkallade

ändringar av den allmänna utlänningspolitiken. Men även för utlänningarna

skulle frågan ställa sig mera komplicerad eftersom de då i sina

angelägenheter skulle behöva vända sig till flera olika organ. Dessutom

skulle ur arbetstekniska och organisatoriska synpunkter säkerligen en försämring

inträda, då förutsättningarna för en allsidig överblick av de enskilda

ärendena skulle saknas, om de nu hos utlänningskommissionen centralt

förvarade handlingarna uppdelades å flera myndigheter eller dessa skulle få

tillhandahållas vederbörande myndighet varje gång ett ärende komme under

Provning av någon av dem. Den sammanlagda arbetsuppgiften skulle icke

minska, varför någon personalbesparing icke skulle inträda utan förhållandet

skulle bliva det omvända, nämligen att särskild personal hos de olika

myndigheterna skulle behöva avdelas att hålla kontakt med övriga berörda

myndigheter.

En annan omständighet, som talar för ett fristående centralt organ för utlänningsärendena

är, att dessa säkerligen alltid på grund av sina skilda aspekter

komma att i viss mån tilldraga sig mer allmän uppmärksamhet och, även

om de organisatoriskt hänfördes under en även för andra arbetsuppgifter

tillskapad myndighet, icke skulle naturligt sammansmälta med myndighetens

ämbetsuppgifter i övrigt. Därtill kommer, att verkets chef, förutom att planlägga

och leda verksamheten inom verkets övriga avdelningar, även måste

kontinuerligt iakttaga alla de faktorer, som böra påverka utlänningspolitikens

gestaltning. Erfarenheterna under den tid, utlänningsärendena lågo

under socialstyrelsen, gåvo klart vid handen, att ansvaret för politikens utformande

och för de individuella ärendenas avgörande allvarligt inkräktade

pa generaldirektörens möjligheter att ägna sig åt verkets övriga ämbetsområden.

Icke heller inrättandet under en annan myndighet av en särskild avdelning

för utlänningsärendena under eu souschef torde, av skäl som anfördes

av 1943 års utlänningssakkunniga, vara en lycklig lösning av organisationsfrågan.

Till stöd för förslaget att den fristående centrala utlänningsmyndigheten

skall organiseras som ett ämbetsverk har utredningsmannen särskilt framhållit

betydelsen därav för personalen. Härom anföres.

Under utlänningskommissionens verksamhetstid ha förmärkts svårigheter

att i en organisation av kommissionens karaktär behålla duglig arbetskraft

under längre tid. Avgång av personal har ständigt ägt rum och svårigheter

ha förelegat för nyrekrytering, faktorer som nödvändiggjort att återstående

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

personal i alltför hög grad måst sysselsättas på övertid. Möjlighet att bereda

personalen fastare anställningar torde därför kunna medföra fördelar även

ur personalbesparingssynpunkt. Givet är nämligen att täta ombyten av personal

och omfattande övertidsarbete måste allvarligt inverka å den totala arbetsprestationen.

Rörligheten bland utlänningskommissionens personal kan

visserligen måhända tagas som uttryck för den allmänna situationen på arbetsmarknaden,

men även om så är fallet, särskilt beträffande den lägst avlönade

personalen, är det angeläget att utlänningsmyndigheten åtminstone

inte blir utsatt för konkurrens om sin personal från den övriga statsförvaltningen

på grund av att denna kan bjuda fastare anställningsförmåner. Ett

sådant förhållande är, sett i ett större sammanhang, enbart till skada för

hela förvaltningen. Det synes därför nödvändigt att tillskapa en sådan organisationsform

för det centrala utlänningsorganet, att inom detsamma möjligheter

givas till liknande anställningsformer som inom den övriga statsförvaltningen

i allmänhet,

Yttrandena.

De myndigheter, som avgivit yttranden över utredningsmannens förslag,

ha framfört mycket varierande synpunkter. Av vissa myndigheter har problemställningen

ingående diskuterats, under det att flertalet helt allmänt angivit

sin ståndpunkt eller särskilt framhållit viss eller vissa omständigheter,

som ansetts vara av särskild betydelse för principfrågans avgörande. Myndigheterna

kunna emellertid i stort sett uppdelas i två ungefär lika stora grupper,

av vilka den ena tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningsmannens

förslag om inrättande omedelbart av ett särskilt ämbetsverk för utlänningsärendenas

handläggning. Den andra gruppen myndigheter bär åter förordat

bibehållande tills vidare såsom ett provisorium av utlänningskommissionen

som central utlänningsmyndighet i avbidan på ytterligare erfarenheter rörande

utlänningsärendenas omfattning och art under fredliga förhållanden.

Ett par myndigheter ha slutligen ifrågasatt andra provisoriska åtgärder i

avvaktan på frågans definitiva lösning. I anslutning till uttalanden om behovet

av ett särskilt ämbetsverk för utlänningsärendenas handhavande ha

flera myndigheter förordat särskild utredning i olika avseenden, berörande

utlänningskontrollens utformning och ärendenas tekniska handläggning.

Förslaget om omedelbart inrättande av en utlännmgsstyrelse har tillstyrkts

av bl. a. statens utlänningskommission. Enligt kommissionens mening är den

centrala frågan i förevarande utredning den, huruvida det även i framtiden

kan anses föreligga behov av en utlänningskontroll. Härom har följande anförts.

Med utlänningskontroll avses därvid prövning av utlänningars rätt att uppehålla

sig i vårt land eller här antaga arbetsanställning. Antalet utlänningar

med uppehållstillstånd i riket överstiger för närvarande 94 000. Även om en

de! av dessa så småningom kommer att erhålla svenskt medborgarskap och

stora grupper komma att lämna landet, torde utlänningsstocken icke därigenom

komma att mera nämnvärt sjunka, då man även för framtiden måste

räkna med en fortsatt tillströmning av utlänningar. I detta sammanhang må

nämnas, alt t. ex. under januari månad 1947 sammanlagt omkring 5 500

Bihang till riksdagens protokoll 4947. i samt. Nr 270. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Knnr/l. Mcij:ts proposition nr 270.

utlänningar med vistelsetillstånd lämnade riket, under det att omkring 7 000

nyinresta utlänningar beviljades tillstånd för vistelse här.

Liksom efter förra världskriget torde även nu förefinnas ett önskemål att

åstadkomma ett fritt folkutbyte av samma art som före 1914, d. v. s. möjlighet

för utlänningar att utan särskilda restriktioner inresa i och bosätta

sig i andra länder. Även kommissionen delar i princip uppfattningen om

önskvärdheten härav. Ett förverkligande av detta önskemål synes dock icke

möjligt under tid, som nu kan överblickas. Ända sedan första världskriget

har läget i Europa varit så labilt, att särskilda åtgärder för kontroll av resandetrafiken

mellan länderna varit påkallade. I likhet med vad som nu

sker genomfördes emellertid även efter första världskriget successivt ett upphävande

av viseringstvånget mellan de olika länderna. I stället infördes spärrar

i form av krav på uppehålls- och arbetstillstånd. En dylik kontroll infördes

även i Sverige genom 1927 års utlänningslag — föranledd närmast av

en överenskommelse i september 1926 med Tyskland om ömsesidigt upphävande

av viseringstvånget — och har alltsedan dess varit gällande i svensk

utlänningslagstiftning. En utlänningskontroll av denna art, som icke inverkar

hämmande på den normala resandetrafiken, är för närvarande för Sveriges

del nödvändig. Under nuvarande förhållanden skulle vi nämligen eljest

få en mycket stor invandring, och bland invandrarna komme att finnas ur

olika synpunkter mindre önskvärda element. Även om systemet med tillståndsprövning

i eu framtid skulle slopas, kvarstå dock arbetsuppgifter för

avvisning, förpassning eller utvisning av utlänningar, som på grund av asocialitet,

kriminalitet eller liknande icke äro önskvärda i vårt land. Av nu angivna

skäl finner kommissionen det erforderligt att upprätthålla någon form av utlänningskontroll

för skydd av vår ekonomiska, sociala och kulturella standard.

Kommissionen har uttalat, att den behövliga utlänningskontrollen bör

handhavas av en fristående central utlänningsmyndighet. Härom anföres.

Upprätthållandet av kravet på uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningar

förutsätter en tillståndsprövning. Enligt kommissionens uppfattning får

denna icke göras summarisk, utan hänsyn måste bland annat av humanitära

skäl tagas till varje utlännings personliga förhållanden, såsom arbets- och

försörjningsförmåga, vistelsetidens längd, svensk härstamning m. m. Detta

bedömande av varje individuellt fall måste ske under hänsynstagande till alla

på utlänningsfrågoma i allmänhet inverkande synpunkter, såsom utrikespolitiska,

statsekonomiska, arbetsmarknadspolitiska, befolkningspolitiska, kulturella

och polisiära bedömningar. I likhet med utredningsmannen anser

kommissionen det därför olämpligt att lägga avgörandet i dessa frågor under

en myndighet, vars huvudsakliga verksamhet ligger endast på ett speciellt

område. Lika olämpligt skulle det vara med en uppdelning av ärendena mellan

olika myndigheter. Mot detta sistnämnda alternativ talar enligt kommissionens

uppfattning särskilt starkt, att det för utlänningarna själva därigenom

lätt kunde uppstå tvekan till vilken myndighet de hade att vända

sig i visst speciellt ärende.

Beträffande fragan om den lämpligaste organisationsformen för den fristående

centrala utlänningsmyndigheten har kommissionen tillstyrkt utredningsmannens

förslag. Härom har anförts.

Inom kommissionen har uttalats viss tveksamhet, huruvida icke den nuvarande

kommissionsformen borde bibehållas med hänsyn till svårigheterna

att ännu klart överblicka de omständigheter, som böra inverka på ett slut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ligt ställningstagande till frågan. Den övergång till mera normala förhållanden

i avseende å folkutbvtet mellan länderna, som nu pågår och som maste

vara av avgörande betydelse för omfattningen av den erforderliga utlänningskontrollen,

borde jämväl tala för att tidpunkten för en definitiv reglering av

organisationsfrågan ännu icke är inne. Emellertid torde såsom förut tramhållits

det bliva erforderligt att även framdeles upprätthålla nagon lorm av

utlänningskontroll. De gångna årens erfarenhet ger även klart vid handen,

att denna måste sammanhållas av ett centralt organ. Kommissionen har daiför

kommit till den uppfattningen, att det är önskvärt att redan nu giva den

centrala myndigheten den fastare form, som utredningsmannen föreslagit.

Vid detta ställningstagande har kommissionen tagit hänsyn till att de kravande

och ansvarsfulla, av den allmänna opinionen noga observerade uppgifter,

som äro förenade med en fortsatt utlänningskontroll, gora det ofrånkomligt

att den centrala myndighet, som skall handhava dessa uppgifter, erhåller

en fast organisation. .

Kommissionen har vidare övervägt, huruvida den omständigheten, att vållande

utlänningslag icke är av permanent karaktär, skulle utgöra hinder

mot den föreslagna omorganisationen. Någon tveksamhet om behovet överhuvud

taget av en mera permanent utlänningslagstiftning torde emellertid

icke förefinnas. Under sådana förhållanden torde ett kortare provisorium

med utlänningslagen icke utgöra skäl mot att redan innan en permanent utlänningslag

stiftas tillskapa en fastare organisationsform for utlanmngsaien
-

denas handhavande.

Ej heller böra inom utlänningskommissionen pågående eller planerade om

organisations- och rationaliseringsåtgärder enligt kommissionens uppfattning

inverka på frågan. Visserligen medföra dessa åtgärder svanghet att redan nu

med säkerhet bedöma det totala personalbehovet framdeles hos den centrala

myndigheten, men detta hindrar icke att man kan fastställa ett visst minimibehov

av personal, som under alla förhållanden erfordras. Utredningsmannens

förslag syftar endast till inrättandet hos det föreslagna nya ämbetsverket

av ordinarie och extra ordinarie befattningar för en personal, som efter

särskild undersökning ansetts under alla förhållanden erforderhg under tid,

som nu kan överblickas. I detta sammanhang ma framhallas, att da utlänningsärendena

den 1 juli 1944 överfördes från utrikesdepartementet och socialstyrelsen

till kommissionen antalet med ifrågavarande arbetsuppgifter

sysselsatta tjänstemän uppgick till 194, av vilka 6 vid nämnda tidpunkt voro

placerade på ordinarie och 81 på extra ordinarie stat. Innehavarna av dessa

ordinarie och extra ordinarie befattningar överfördes under olika former till

utlänningskommissionen. Det måste enligt kommissionens uppfattning för

utrikesdepartementet och socialstyrelsen vara mycket angela^et att fa detta

provisoriska förhållande slutligt ordnat.

1 Kommissionen vill slutligen framhålla, att endast om eu fastare organisation

skapas man får möjligheter att binda personalen till de uppgifter, som

utlänningslagstiftningen medför. Den lösare organisation, som kommissionen

äger har medverkat till att kommissionen icke kunnat i önskvärd omfattning

behålla lämplig personal. Det kan överhuvud taget icke anses rättvist

och lämpligt, att såsom nu är händelsen personal som far arbeta hart

och med ömtåliga uppgifter, icke ens efter flerårig tjänstgöring kan fa en

tryggad ställning. Därest möjligheter förelegat att med bibehållande av kommissionens

nuvarande karaktär vid kommissionen landa lämplig personal

och giva den samma förmåner som annan i statstjänst fast anstalld personal,

hade'' kommissionen velat tillstyrka ett förslag i denna riktning Da detta

emellertid icke synes möjligt vill kommissionen framhalla att inrättandet av

eif ämbetsverk icke utesluter möjligheten att, om detta framdeles mot för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kanyl. Maj:ts proposition nr 270-

mödan icke längre skulle vara erforderligt, överflytta den ordinarie personalen

till andra ämbetsverk. Kommissionen vill även erinra om utredningsmannens

förslag att anslagsbehovet för den föreslagna extra personalen halvårsvis

skulle prövas av Kungl. Maj:t. Förslaget härom synes innebära en betryggande

garanti för att åtgärder successivt vidtagas för personalbesparing

genom omorganisation och rationalisering.

Av de tillstyrkande myndigheterna ha vissa angivit särskilda skäl, som

ansetts tala för förslagets genomförande. Sålunda anför statspolisintendenten

följande.

Vad beträffar den egentliga utlänningskontrollen, vilken regleras av utlänningslagen

med följdförfattningar, tillkom denna verksamhet år 1927, tillsynes

närmast såsom en följd av den efter första världskriget uppkomna stora

arbetslösheten. Närmast före och under loppet av det sista världskriget

kom helt naturligt verksamhetens tyngdpunkt att i tämligen hög grad förskjutas

till förmån för polis- och säkerhetsintressen. Under krigets slutskede

och efterkrigstiden ha spörsmålen angående flyktingar samt den rådande

avsevärda bristen på arbetskraft vunnit i betydelse. Utlänningskontrollen har

hela tiden varit och är alltjämt av stor omfattning.

Erfarenheter, omfattande närmare tjugo år, böra utgöra ett gott underlag

för bedömande av frågan, huruvida utlänningskontrollen bör anses såsom en

mera tillfällig och tidsbegränsad företeelse eller är att betrakta såsom en

stadigvarande uppgift, av betydelse även på längre sikt.

Även för en avsevärd tid framåt torde det vara välbetänkt att utlänningar,

som vilja bosätta sig här i riket för längre tid, prövas vara ur svensk synpunkt

önskvärda. Det vill synas som om ett fritt folkutbyte av det slag, som

förekom före första världskriget, näppeligen kan bliva möjligt än på länge.

Det torde sålunda vara nödvändigt att för en avsevärd tid framåt upprätthålla

en omfattande utlänningskontroll med tillståndsprövningar av olika

slag m. m. Denna verksamhet, som enligt min mening är synnerligen betydelsefull,

omsluter den allmänna utlänningspolitiken såväl i dess principuppläggning

som i dess pi-aktiska tillämpning. I anslutning till det anförda får

jag såsom min mening framhålla att de hittills gjorda erfarenheterna i förening

med utlänningskontrollens stora betydelse för riket motivera, förutom

en permanent utlänningslagstiftning, ett fristående centralt organ för utlänningskontrollens

handhavande.

Utredningsmannen, vars förslag går i här antydd riktning, har förordat inrättandet

av en utlänningsstyrelse, vars stomme skulle bli i tillfälle att sörja

för kontinuiteten och befordra utvecklingen på området. I utredningsmannens

förslag, som överhuvud taget synes vara präglat av stor försiktighet och

måttfullhet, har utlänningsstyrelsen i organisatoriskt hänseende så utformats

att den kan avpassas till olika tidslägen. En utlänningsstyrelse med den

sammansättning, som utredningsmannen föreslagit, framstår såsom en naturlig

följd av den hittillsvarande utvecklingen på området. Tilläggas må att det

med säkerhet ur personalsynpunkt skulle vara till stor skada för den utlänningskontrollerande

verksamheten, om den provisoriska organisationen på

området ytterligare skulle få fortbestå.

Vikten av en fast central utlänningsorganisation för reglering av det utländska

arbetskraftsproblemet har särskilt framhållits av tjänstemännens

centralorganisation, som anfört följande.

Organisationen önskar i principfrågan kraftigt understryka angelägenheten

av att det för utlänningsärendena, vilka till sin natur äro så speciella och

till sin omfattning så betydande och vilka ej längre sammanhänga enbart

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

21

med flyktingsproblemen under krisåren utan efter hand komma att alltmera

anknyta till en normal svensk utlänningspolitik, tillskapas en fast central

myndighet. „ . „

Frågan huruvida denna nya myndighet bör vara helt fristående och ta

formen av ett nytt ämbetsverk eller inordnas i den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

synes böra avgöras med hänsyn till arten och omfattningen av

föreliggande arbetsuppgifter och de uppgifter, som i en fullt normal situation

beräknas komma att finnas. o

Betydande grupper av de utlänningar, som såsom flyktingar fatt sm hemvist

i landet, torde för framtiden komma att kvarbliva här och efter viss tid

bliva helt absorberade i det svenska näringslivet. Under en relativt lång tid

kan det emellertid förutsättas, att härmed sammanhängande uppgifter bliva

av ganska stor omfattning. Under trycket av nuvarande situation med starkt

framträdande brist på arbetskraft ha frågor rörande import av utländsk arbetskraft

i hög grad aktualiserats och så snart de politiska förhållandena

stabiliserats, torde förutsättningar föreligga för en större rörlighet. Härvid

måste tillses, att landet får en till de svenska arbetsmarknadsförhållandena i

varje konjunkturläge anpassad utlänningspolitik med den utländska arbetskraften

som en i möjligaste mån elastisk kvantitet.

Det synes därför naturligt och välgrundat, att ett särskilt ämbetsverk inrättas

för här ifrågavarande komplex av ärenden. Organisationen önskar

härvid erinra om att de sakkunniga, som inom socialdepartementet verkställt

utredning rörande ett nytt centralt arbetsmarknadsorgan, icke räknat med

någon annan organisation för utlänningsärenden än som direkt anknyter till

ännu kvarstående flyktingsproblem, till den del de ha arbetsmarknadskaraktär,

utan synes ha utgått ifrån, att det för utlänningsärendena skulle erfordras

en särskild myndighet. Organisationen önskar emellertid med stor skärpa

framhålla vikten av att det mellan den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

och den centrala utlänningsmyndigheten skapas en intim organisatorisk

kontakt. För organisationen framstår det sålunda som synnerligen betydelsefullt,

att de svenska arbetsmarknadsintressena bliva väl tillgodosedda i utlänningspolitiken

till förhindrande av en försämring av den svenska arbetskraftens

sysselsättningsmöjligheter i vissa konjunkturlägen och till främjande

av import av arbetskraft i sådana situationer, da det kan vara för svenskt

näringsliv betydelsefullt att erhålla visst arbetskraftstillskott.

Utlänning skommissionens personalförening har särskilt framhållit betydelsen

av fastare anställningsförhållanden för kommissionens personal, därvid

följande anförts.

Personalens nuvarande anställningsförhållanden kännetecknas av förutom

eu omfattande arbetsbörda — en anmärkningsvärd brist på trygghet:

personalen saknar i regel sådana förmåner som fri sjukvård, pensionsrätt

in. in. och därtill kommer ovissheten om anställningstidens längd. Denna

bristande trygghet måste i längden menligt inverka på arbetslusten och arbetskapaciteten.

Ovissheten om den framtida utvecklingen leder till att personalen

har svårt att få någon verklig hemkänsla i kommissionen och att

den i stället söker sig bort till andra arbetsområden. Man torde ulan överdrift

kunna påstå, att otrygghetskänslan och oron bland personalen ökat i

synnerhet under den senaste liden. Det framstår därför desto mera angeläget,

att fastare anställningsförhållanden snarast tillskapas för personalen.

Det kan tilläggas, att i stor utsträckning endast hoppet om att ett ämbetsverk

med fastare anställningsvillkor nu skall komma alt inrättas, återhåller

personalen från att i större skala genast söka annan anställning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Om sålunda personalen i allmänhet önskar en omreglering av sin anställningsform,

så gäller detta i alldeles särskild grad den personalgrupp av extra

och e. o. tjänstemän, som den 1 juli 1944 vid kommissionens tillkomst överfördes

från socialstyrelsen, varvid så gott som samtliga blevo arvodister och

de extra tjänstemännen förlorade sin ställning som extra. Denna personalgrupp,

som genom överflyttningen sålunda tillfördes ett krisorgan och så

att säga förlorade sin tur till högre och fastare anställningar inom socialstyrelsen,

har ett stort och berättigat intresse av att åter bli placerad i ett ordinarie

ämbetsverk. Nämnda grupp inrymmer ett relativt stort antal befattningshavare

med mångårig, väl vitsordad tjänstgöring; flera kunna åberopa

en 10-årig, i vissa fall 20-årig tjänstetid. De extra ordinarie tjänster, som

dessa inneha, äro alltför lågt placerade i lönegradshänseende och de högre

arvoden befattningshavarna uppbära under sin tjänstgöring i kommissionen

kunna ingalunda kompensera de ofördelaktiga utsikterna för framtiden.

I övrigt har förslaget om omedelbart inrättande av eu utlänningsstyrelse

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen,

statens arbetsmarknadskommission, länsstyrelserna i Uppsala,

Värmlands och Jämtlands lön, statens flyktingsnämnd, biträdande kriminalpolisintendenten

i Stockholm, stadsfiskalen i Trelleborg, svenska arbetsgivareföreningen.

landsorganisationen i Sverige samt civila statsförvaltningens

tjänstemannaförbund. De skäl. som av nämnda myndigheter anförts till stöd

för ställningstagandet, överensstämma i huvudsak med de av utlänningskommissionen

och statspolisintendenten framförda.

Såsom representativt för de uttalanden, vilka utmynna i förslag om bibehållande

tills vidare av utlänningskommissionen som central utlänningsmyndighet.

kan angivas följande av överståthållarämbetet avgivna yttrande.

Av de statistiska uppgifterna i promemorian framgår, att antalet utlänningar

i Sverige, som år 1937 utgjorde 13 000, den 1 juli 1944 uppgick till

68 000, den 1 juli 1945 till 93 000. den 1 juli 1946 till 91 000 och den 1

januari 1947 åter till 93 000. Utlänningsantalet har således ökat med 25 000

från tiden för utlänningskommissionens tillkomst. Även om utlänningsärendena

numera av olika anledningar blivit av enklare beskaffenhet och en omfattande

delegation av beslutanderätten i vissa ärenden kan komma att ske

till lokala myndigheter torde dock handläggningen av ärenden, som sammanhänga

med ett så stort antal utlänningar som 93 000, innebära en så

omfattande arbetsuppgift att ansvaret för densamma i nuvarande läge icke

bör överlämnas till annan central myndighet, överståthållarämbetet, som utgår

ifrån att någon omedelbar minskning av utlänningsantalet icke kan väntas,

anser sig därför icke vilja ifrågasätta annat än att fortsatt behov även

särskild central utlänningsmyndighet tills vidare förefinnes.

Frågan om detta organ bör bibehållas vid dess nuvarande provisoriska

form eller organiseras mera permanent som ämbetsverk synes främst vara

beroende av huruvida inom överskådlig tid en avsevärd minskning i utlänningsantalet

kan förväntas. Till ledning för bedömandet av detta spörsmål

har överståthållarämbetet under hand från utlänningskommissionen inhämtat

uppgift angående utlänningarnas fördelning å olika nationaliteter per den

1 januari 1947. I detta sammanhang träder i förgrunden det stora antal utlänningar,

vilka inkommit till landet såsom flyktingar och sedan här kvarblivit.

I den mån dessa utlänningar icke frivilligt återvända till det egna

landet sedan förhållandena där blivit mera stabila, torde flertalet av dem antingen

komma att utresa till annat land eller efter hand assimileras med den

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Mctj.ts proposition nr 270.

svenska befolkningen och erhålla svenskt medborgarskap. Överståthållarämbetet

håller för sannolikt att nämnda flyktingsproblem inom en ej alltför

lång tidrymd blivit i huvudsak löst. Att i övrigt ett så stort antal utlänningar

för närvarande under längre tid uppehalla sig i landet torde främst kunna

hänföras till de samverkande omständigheterna, att utlänningar, särskilt

från våra nordiska grannfolk, söka sig över till vart land för att bli delaktiga

i de härstädes rådande gynnsamma levnadsvillkoren, samt att Sverige, som

har stort behov av arbetskraft, i detta läge ej har anledning tillämpa en

restriktiv utlänningspolitik. I samband med den utjämning av levnadsbetingelserna

i olika länder, som efter hand kan förutsättas inträda om .än

tidpunkten härför nu är vansklig att bedöma, torde en avsevärd minskning

kunna förväntas i det antal utlänningar, som för längre tid vistas här. Andra

förhållanden såsom en eventuell ändring i det svenska arbetsmarknadsläget

kunna snabbt bidraga till nämnda utveckling. Hur stor nedgången i utlänningsantalet

kommer att bli kan givetvis nu ej ens tillnärmelsevis uppskattas.

Uteslutet torde icke vara att antalet kommer att nedgå till 1937 ars

nivå, 13 000, men även om så icke blir fallet, synes dock med hänsyn bland

annat till att utlänningsärendena kunna förutsättas bli av allt enklare beskaffenhet

och beslutanderätten i ett stort antal ärenden torde kunna överlämnas

till lokala myndigheter, behovet av ett fristående centralt oigan föi enbart

utlänningsärenden, såvitt nu kan bedömas, icke för framtiden komma

att kvarstå. Den omständigheten att i en framtid med friare förbindelser

mellan folken resandefrekvensen mellan olika länder på grund av de snabbare

samfärdsmedlena kan förutsättas bli av betydligt större omfattning än

vad tidigare varit fallet synes enligt överståthållarämbetets uppfattning i

detta sammanhang ej böra tillmätas betydelse, enär därvidlag fråga torde bil

främst om mera kortvariga uppehåll. I övrigt bör eftersträvas att fa viseringstvånget

upphävt beträffande turister, vilkas övervakande helt torde

kunna hänföras till det rent polisiära området. — I den man mera normala

fredsförhållanden inträda lära arbetsmarknadssynpunkterna i an storre utsträckning

än för närvarande bli av avgörande betydelse för utlannmgstragornas

bedömande. Den centrala beredningen och handläggningen av utlänningsärendena

synes då i princip kunna överföras till det centrala arbetsmarknadsorganet.

Vad utredningsmannen anfört mot en sadan anordning

bör enligt överståthållarämbetets förmenande icke tillmätas avgörande vikt.

Med hänsyn till berörda förhållanden anser sig överståthållarämbetet bora

avstyrka att den centrala utlänningsmyndigheten gives den mera permanenta

form som ett ämbetsverk innebär, och vill ämbetet i stället förorda, att

myndigheten tills vidare bibeliålles som kommission samt att pa iornyat övervägande

vid en tidpunkt, som nu icke närmare kan bedömas men som icke

torde vara alltför avlägsen, får bero om myndigheten kan överföras sasom

eu underavdelning till det centrala arbetsmarknadsorganet. I avvaktan pa

sådant ställningstagande torde möjliga åtgärder böra vidtagas tor att i

lämplig utsträckning bereda personal vid utlänningskommissionen förbättrade

anställningsvillkor.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län bär efter ingående diskussion av de föreliggande

problemen funnit sig böra förorda bibehållande tills vidare av utlänningskommissionen

som central utlänningsmyndighet. Länsstyrelsen har

härom anfört följande.

Till eu början må framhållas, att en mångfald olika aspekter, som spelar

in vid utlänningsärendenas avgörande, nödvändiggör, att dessa ärenden tills

vidare handläggas av ett fristående centralt organ, vars sammansättning garanterar

största möjligt kringsvn och sakkunskap på detta speciella lorvalt
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

mngsområde. Denna omständighet synes emellertid i och för sig knappast

motivera tillkomsten av ett permanent statligt ämbetsverk. Enligt länsstyrelsens

formenande kan läget för närvarande ingalunda anses vara så stabiliserat,

att därav kunna dragas några bestämda slutsatser rörande det framtida

behovet av ett bestående centralt utlänningsorgan.

I fråga om den verksamhet för utlänningskontroll, som för närvarande regleras

i utlänningslagen med tillhörande följdförfattningar, må anmärkas alt

en restriktiv utlänningspolitik givetvis fortfarande är nödvändig, till dess de

politiska och sociala förhållandena i den krigshärjade delen av Europa åter

blivit normala. I och med en fortgående stabilisering av dessa förhållanden

torde emellertid kunna förväntas en successiv uppmjukning av restriktionerna.

En sådan har för övrigt redan påbör jats genom'' upphävandet av visumtvånget

lör medborgarna i vissa länder och vissa begränsningar i skyldigheten

att söka arbetstillstånd. Givetvis måste restriktionernas fortsatta mildlande

innebära en motsvarande arbetsminskning för det centrala utlänninasorganet.

Den polisiära övervakningen av utlänningar här i riket avser huvudsakligen

eu kontroll över utlänningslagstiftningens efterlevnad. Denna kontroll

ar uppenbarligen fortfarande av stor vikt men torde minska i betydelse allteftersom

utlänningsklientelet blir mera stabilt samt vidare den på erfarenhet

grundade uppfattningen mer och mer gör sig gällande, att utlänningar a

priori icke äro att betrakta som mindre laglydiga än landets egna medborgare.

Härav följer, att de anmälningar, som för närvarande författningsenligt

insändas till utlänningskommissionen för att där granskas och katalogiseras,

med tiden måste betydligt minska i antal. Det torde sålunda kunna

bedömas som sannolikt, att inom en kanske ej alltför avlägsen framtid den

nuvarande omfattande anmälningsskyldigheten kan komma att väsentligt

inskränkas och förenklas. Det torde för övrigt redan nu kunna ifrågasättas,

huruvida de besvär och de kostnader, som denna omfattande anmälningsskyldighet

förorsakar, uppvägas av motsvarande nytta.

Det torde med säkerhet kunna antagas, att jämväl vissa övriga arbetsuppgifter,

som nu hårt belasta utlänningskommissionen, väsentligt komma att

minska i antal, exempelvis utställande av främlingspass eller tillfälliga legitimationshandlingar

samt beslut rörande avvisning, utresa och förpassning.

Medan det sålunda kan bedömas, att det centrala utlänningsorganets arbetsuppgifter

rent kvantitativt småningom komma att minskas, återstår frågan

huruvida uppgifternas natur kan motivera ett permanent bibehållande

av ett dylikt organ. Såsom utredningsmannen själv framhållit, hava redan nu

arbetsmarknads- och befolkningspolitiska bedömningar åter trätt i förgrunden,

och med skäl torde kunna antagas, att dessa båda faktorer komma att

spela en alltmer dominerande roll, ehuru givetvis de rent polisiära momenten

fortfarande komma att få betydelse. I fråga om den allmänna utlänningspolitiken

måste helt naturligt intim kontakt hållas med den politiska ledningen,

vars direktiv självfallet äro bindande för det centrala organets handlande.

Som dessa direktiv med samma verkan kunna lämnas vilken myndighet

som än anförtros utlänningsärendena, utgör emellertid enbart detta

icke ett motiv för permanent bibehållande av ett fristående organ med uteslutande

uppgift att handlägga utlänningsärenden. Beträffande den praktiska

tillämpningen av den allmänna utlänningspolitiken på de enskilda fallen skall

enligt förslaget vederbörande fackmyndighets yttrande alltid inhämtas och

detta yttrande tillerkännas avgörande betydelse sålunda, att ett beslut emot

fackmyndighetens uttalande skall kunna ske endast av hänsyn till andra å

ärendet inverkande omständigheter än sådana, som höra under fackmyndighetens

kompetensområde. I praktiken torde detta framdeles — i stort sett —

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

25

komma att tillämpas så, att den centrala arbetsmarknadsmyndighetens uppfattning

blir den avgörande faktorn med hänsynstagande dock till de upplysningar

och det yttrande, som lämnas av polisiär myndighet. En nära till

hands liggande lösning av förevarande organisationsfråga vore dartor att i

sinom tid överföra utlänningsärendena till den centrala arbetsmarknadsmyndigheten,

som då skulle beredas tillgång till de polisiära uppgifterna samlade

exempelvis hos statspolisintendenten. Länsstyrelsen vill emellertid lramhålla,

att enär länsstyrelsen saknar möjlighet bedöma de svarberakneliga

faktorer, som i framtiden måste tillerkännas avgörande betydelse harvidlag,

länsstyrelsen givetvis icke här avsett taga definitiv ställning till organisationsfrågan

utan endast velat belysa vanskligheten av att nu fastlasa organisationen

på sätt utredningsmannen föreslagit.

Det anförda föranleder länsstyrelsen till det uttalandet, att ett centralt utlänningsorgan

för närvarande synes vara av behovet påkallat men att beslut

om permanent utformning av organisationen bör tills vidare ansta.

Synpunkter av enahanda slag som de av överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Malmöhus län anförda, ha framförts av länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens

län, landsfogdarna i Jönköpings, Kalmar och Hallands län samt poliskammaren

i Malmö ävensom statens kriminaltekniska anstalt, riksrukenskapsverket

och öv er revisionen för krisförvaltningen.

Även länsstyrelsen i Blekinge län har givit uttryck åt liknande synpunkter

men uttalat, att, då det med hänsyn till personalrekryteringen måhända i

längden kan vara nödvändigt att centralorganet göres permanent, länsstyrelsen

icke vill avstyrka förslaget om inrättandet av en utlänningsstjuelse.

Utlänningsnämnden har intagit en mellanställning i det avseendet, att

nämnden funnit nödvändigt, att en fristående central organisation för handläggningen

av utlänningsärendena upprätthålles, men ansett, att med hänsyn

till ovissheten rörande den framtida utvecklingen det nuvarande provisoriet

med en kommission tills vidare böra bibehållas, under förutsättning

likväl att personalen kan beredas fastare anställning. Nämnden har härom

anfört följande.

Nämnden delar den sakkunniges uppfattning, att behov av eu utlänningskontroll

torde föreligga under avsevärd tid framåt. Vid avgörande av iragan,

vilket organ bör anförtros uppgiften att vara central utlänmngsmyndighet,

synes man, som i promemorian framhålles, ha att välja mellan tre olika

vägar. Att nu återföra utlänningsärendena till socialstyrelsen torde icke vara

möjligt. Den successiva utbyggnad av socialvården, som ägt och alltjämt ager

rum, utesluter en sådan anordning. Att överflytta dessa ärenden i sm helhet

på den centrala arbetsmarknadsmyndigheten synes på av den sakkunnige anförda

skäl mindre lämpligt. En tänkbar lösning vore emellertid att till arbetsmarknadsorganet

överflytta de ärenden, som för närvarande handlaggas

å utlänningskommissionens passbyrå, samt att till polismyndighet hanfora de

arbetsuppgifter, som för närvarande tillkomma kommissionens kontrollbyra.

TTn Ui/lik söndersnlitttrimr av utlänningsärendena mellan olika myndigheter ar

emellertid agnaa au vacaa auvamg» cinu.uBai

dens mening icke ifrågakomma. Med den sakkunnige ar nämnden ense om

nödvändigheten av eu central organisation för handläggningen av utlännings
-

nödvändigheten av eu central organisation för handläggningen av utlänningsärendena.

De möjligheter, som då återstå, äro att bibehalla tills vidare det nu
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mcij:ts proposition nr 270.

varande provisoriet med en kommission eller omvandla denna till ett organ

av permanent karaktär. De skäl, som av den sakkunnige anförts till stöd för

förslaget att inrätta en permanent utlänningsstyrelse, synas nämnden väl

motiverade. Nämnden vill särskilt understryka, vad den sakkunnige anfört

i fråga om önskvärdheten att bereda inom utlänningskommissionen anställd

personal tryggare anställningsförhållanden.

Det kan emellertid ifrågasättas, om tidpunkten ännu kan anses vara inne

att tillskapa ett permanent ämbetsverk. Som väntat har eu återgång till normala

förhållanden visserligen icke inträtt i och med fientligheternas upphörande

men den tid, som därefter iörflutit, synes vara alltför kort för att

man därav skall kunna draga några säkra slutsatser om situationens utveckling.

Med hänsyn till ovissheten om det framtida personalbehovet kunna skäl

anföras för ett bibehållande tills vidare av det nuvarande provisoriet i avbidan

På ytterligare erfarenheter. För en provisorisk lösning talar även, att en omarbetning

av nu gällande utlänningslag är att förvänta inom de närmaste åren.

Den centrala utlänningsmyndighetens framtida organisation samt utlänningslagens

definitiva utformning synas äga det samband, att dessa frågor böra

upptagas till behandling i ett sammanhang.

Vid övervägande av angivna synpunkter anser sig nämnden höra förorda,

att det nuvarande provisoriet med en kommission tills vidare bibehålies.

Dock förutsättes härvid, att möjlighet iöreligger att inom den nuvarande

organisationens ram bereda personalen fastare anställningsförhållanden.

Skulle dock så ej vara förhållandet, tillstyrker nämnden trots rådande ovisshet

rörande den framtida utvecklingen inrättandet av en utlänningsstyrelse.

Förslaget om inrättandet av en utlänningsstyrelse har avstyrkts av länsstyrelsen

i Kronobergs län. Länsstyrelsen har jämväl avvisat tanken på att

framdeles upprätthålla en central organisation för utlänningsärendenas handhavande

men har förordat bibehållande ytterligare någon tid ; i v utlänningskommissionen

såsom ett provisorium. Till stöd för sitt ställningstagande

har länsstyrelsen anfört följande.

Den ansvällning, som utlänningskontrollen erhållit under kriget och som

till större delen ännu kvarstår, maste i övervägande grad betraktas som en

krisföreteelse beroende på att utlänningsärendena under denna tid huvudsakligen

varit flyktingsproblem. Statistiken visar, att antalet utlänningar i

vårt land under de sista åren varit tämligen konstant. Någon ny flyktingström

av samma omfattning som under de sista krigsåren och tiden närmast därefter

torde icke vara att paräkna. De utlänningar, som hädanefter komma

hit, torde huvudsakligen vara ett relativt begränsat antal turister, affärsman

och arbetssökande. Att inrätta ett särskilt ämbetsverk för kontroll av

denna så att säga normala resandeström och för de nu i landet befintliga

flyktingarna synes icke motiverat. Det är i stället angeläget att flyktingarna

i vårt land snarast möjligt inordnas i samhälls- och arbetslivet och icke betraktas

som en grupp, avskild från samlevnaden i övrigt och ställd under

särskild uppsikt. Inrättandet av ett ordinarie ämbetsverk för utlänningskontrollen

skulle rent av kunna innebära risk för att flyktingsproblemets avveckling

fördröjdes.

Da länsstyrelsen hyser den uppfattningen, att det är angeläget att snarast

inordna de flyktingar, som kunna beräknas kvarstanna i vårt land, i det

svenska samhällslivek synes det länsstyrelsen önskvärt, att de problem som

härvid uppkomma så snart omständigheterna medgiva komma att handläggas

av de myndigheter, som handhava motsvarande uppgifter för svenska

medborgare. I vad det gäller arbetsanskaffning o. d. synas sålunda uppgif
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

K ungt. Mcij.ts proposition nr 270.

terna böra omhändertagas av det centrala arbetsmarknad,sorganet och dess

underorganisation, den sociala verksamheten bor handlaggas av socialvardsorganen

o. s. v. De polisiära uppgifterna torde i stor utsträckning kunna

decentraliseras till länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna som

förhållandet var under den första utlänningslagens giltighetstid. Återstoden

av de ärenden, som nu handläggas av utlänningskommissionen, torde kunna

återföras till socialstyrelsen eller överföras till annan myndighet.

Länsstyrelsen vill emellertid icke förorda en omedelbar förändring av den

nuvarande organisationen för utlänningsärendenas handläggning. Forhatlandena

i Europa äro ännu oordnade och det torde dröja ännu nagon hd innan

läget blir relativt normalt. Under tiden torde dock utlänningskontrollen successivt

komma att uppmjukas, såväl i vårt land som i andra länder Intill

dess mera stabila förhållanden inträtt synes den nuvarande provisoriska organisationsformen

i huvudsak kunna bibehållas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och landsfogden i Malmöhus län ha förestått

omedelbart överförande av utlänningsärendena till statens arbetsmarknadskommission.

Såsom skäl härtill har anförts, att frågan om utlänningars

in- och utresa samt vistelse i landet uppenbarligen allt mindre blir en social

och politisk asylfråga och alltmera en arbetsmarknadsfråga. Liknande synpunkter

ha även anförts av en minoritet inom flyktingsnämnden (ledamoten

Ebon Andersson och suppleanten Wallentheim), som förordat en undersökning

av möjligheterna för utlänningsärendenas överförande till den centrala

arbetsmarknadsmyndigheten. Därvid har som ytterligare skäl angivits,

att vissa personalbesparingar därigenom torde bliva möjliga, att utlänningsärenden

städse kräva en nära kontakt med arbetsmarknadsmyndigheten samt

att ett självständigt verk torde ha svårare än en avdelning inom den centrala

arbetsmarknadsmyndigheten att anpassa sig efter de ändrade förhållanden,

som kunna inträda i fråga om utlänningsorganisationens arbetsuppgifter.

Civilförsvarsstyrelscn har förklarat sig starkt böjd för antagandet, att betydande

besparingar och andra organisatoriska fördelar äro att vinna, därest

utlänningsärendena överlåtas på existerande ordinarie statsorgan med arbetsuppgifter

liknande eller eljest sammanhängande med de förutvarande.

Civilförvaltningens personalförbund har förordat utlänningsärendenas hänförande

till annan statlig institution med hänsyn till de större befordringsmöjligheter,

som därigenom skulle vinnas för personalen.

Allmänna lönenämnden har i sitt utlåtande över förslaget icke närmare berört

principfrågan om den framtida organisationsformen för utlänningsärendenas

handhavande, men bar ifrågasatt om icke i rationaliseringssyfte en

undersökning bör ske för att utröna, i vilken utsträckning samarbete kan

komma till stånd mellan utlänningsstyrelsen och andra myndigheter med

arbetsuppgifter, som beröra utlänningsstyrelsens verksamhetsområde. Sålunda

borde undersökas, huruvida icke utlänningsstyrelsens statistiska och registrerande

verksamhet kan sammankopplas med exempelvis de åligganden

i förevarande avseenden, som ankomma på statens kriminaltekniska anstalt.

Flera myndigheter ha upptagit frågan om möjligheterna att förenkla och

rationalisera utlänningskontrollen. Länsstyrelsen i Värmlands län har sålunda

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kangl. Maj:ts proposition nr 270.

ifrågasatt, huruvida ej spörsmålet om eu revision av nuvarande utlänningslagstiftning

med därtill hörande tillämpningsbestämmelser och administrativ

tillämpningspraxis borde underkastas ett allsidigt övervägande, innan definitiv

ståndpunkt tages till organisationen för utlänningsärendenas handläggning

under fredsmässiga förhållanden. Länsstyrelsen har härom anfört bland

annat följande.

Den sakkunnige har icke ingått på en närmare prövning av frågan, huruvida

skäl alltjämt kunna anses föreligga för upprätthållande i oförändrad

omfattning av nuvarande regler om övervakning av utlänningar. Den svenska

utlänningslagstiftningen kan anses principiellt grundad på en strävan att tillse,

att utlänningar, som icke äro önskvärda, förhindras att vistas i vårt land

samt att erforderligt skydd för utländskt intrång lämnas åt den svenska arbetsmarknaden.

Dessa utgångspunkter i förening med de särskilda förhållanden,

som utvecklats under världskrigets påverkan, hava lett till en relativt

restriktiv inställning med en därav betingad tidsödande och arbetsorganisatoriskt

krävande handläggning i fråga om tillståndsgivning, anmälningsgranskmng,

kontroll, registrering och statistik. Det kan ifrågasättas, huruvida

lagstiftningen och dess tillämpning i tillräcklig grad anpassats efter inträdda

ändrade förhållanden. I nu rådande arbetsmarknadsläge förefaller en

liberalare inställning och en minskad restriktivitet åtminstone i vissa avseen^~en

iT?1 a motiverad. Därav borde kunna följa en lättnad i den administrativa

handläggningen beträffande utlänningar, vilka icke på grund av asocial belastning

eller av liknande grund måste behandlas såsom icke önskvärda.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ifragasatt om icke hos utlänningskommissionen

en kraftig rationalisering skulle kunna genomföras. Länsstyrelsen

har funnit, att handläggningen av ärendena hos kommissionen borde

kunna förenklas. Tiden för giltigheten av uppehållstillstånden för oförvitliga

utlänningar borde salunda kunna utsträckas avsevärt. En successiv decentralisering

av vissa grupper av ärenden borde även genomföras.

Liknande synpunkter ha framförts av överrevisionen för krisförvaltningen

samt länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Även länsstyrelsen

i Kalmar län har förordat en utredning av möjligheterna till förenkling

av utlänningskontrollen.

Föredraganden.

Enligt gällande utlänningslag erfordras tillstånd för utlänningar för arbetsanställning,

längre tids vistelse och i vissa fall inresa i Sverige. I lagstiftningen

har emellertid i allmänhet icke angivits efter vilka principer tillståndsprövningen

skall ske, utan liar detta överlämnats till en central utlänningsmyndighet,

utlänningskommissionen. Genom tillståndstvånget ha möjligheter

skapats att begränsa den utländska invandringen till vad som kan anses vara

lämpligt med hänsyn till läget å arbetsmarknaden, bostads- och befolkningspolitiska

förhållanden, statsekonomiska skäl m. m. För upprätthållande av

tillståndstvånget har vidare i lagstiftningen meddelats stadganden rörande

utlänningars avlägsnande ur landet samt om en omfattande anmälningsskyldighet

rörande utlänningar.

Vid bedömningen av frågan om den framtida organisationsformen för ut
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

länningsärendenas centrala handläggning är av grundläggande betydelse, huruvida

och i vad män vi böra räkna med behov framdeles av invandringsreglering.

I detta avseende har jag den uppfattningen, att redan det förhållandet,

att Sverige för närvarande har behov av ytterligare arbetskraft och därför’kan

bereda utlänningar arbetstillfällen här, kommer att medföra en avsevärd

tillströmning av utlänningar allt efter som resemöjligheterna mellan

länderna underlättas. Men även bortsett härifrån torde det i förhållande till

de krigshärjade länderna relativt gynnsamma ekonomiska och sociala läge,

vari vi befinna oss, utgöra en dragningskraft icke endast å arbetssökande

utan även å hjälpbehövande utlänningar av olika slag. Att bland de utlänningar,

vilka av sådana anledningar kunna söka sig till Sveiige, skulle finnas

många som icke kunna anses önskvärda här och som särskilt vid ett försämrat

arbetsmarknads- och ekonomiskt läge skulle förorsaka svåra problem är

uppenbart. Jag delar därför utredningsmannens uppfattning, att behov av

någon form av utlänningskontroll kommer att föreligga under tid, som för

närvarande kan överblickas. Grunderna för bedömningen av vilka utlänningar,

som böra få invandra i landet för att här bosätta sig eller för längre eller

kortare tid taga arbetsanställning, maste ständigt anpassas efter de växlande

förhållandena och kan svårligen regleras i lagstiftning. För sammanhållandet

och tillämpningen av en efter tidsläget anpassad utlänningspolitik

torde därför även framdeles erfordras en central utlänningsmyndighet.

Det förhållandet, att reglering av invandringen till Sverige är erforderlig,

innebär emellertid icke, att det nuvarande systemet och formerna härför äro

de mest lämpliga. Jag har för egen del den uppfattningen, att systemet i

flera avseenden kan förenklas och göras smidigare utan att syftet med det

samma eftersättes. En omläggning i sådan riktning kan för övrigt visa sig

nödvändig med den alltmer ökande strömmen av utländska affärsbesökande

och turister m. fl. Vissa förenklingar, som varit möjliga inom ramen för gällande

lag, hava genomförts av utlänningskommissionen. Förändringar av mera

genomgripande art av systemet för utlänningskontroll torde emellertid förutsätta

ytterligare undersökningar och överväganden och torde därför böra

göras till föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga. Utlänningskontrollens

huvudlinjer äro reglerade i gällande utlänningslag och frågan

om en revidering av systemet torde därför lämpligen böra upptagas i

samband med den översyn av lagstiftningen chefen för justitiedepartementet

tidigare denna dag vid anmälan av fråga om förlängd giltighetstid för utlänningslagen

funnit böra företagas.

Utredningsmannen, som även förutsatt möjligheten av framtida ändringar

i den centrala utlänningsmyndighetens arbetsuppgifter och organisation, har

uttalat, att cn stomme av den centrala myndigheten dock under alla förhållanden

torde visa sig erforderlig, och förordat att denna stomme uppbygges

som kärnan i ett permanent ämbetsverk för utlänningsärendenas handhavande.

Denna tanke bygger på förutsättningen, att för utlänningsärendenas handhavande

framdeles skall bibehållas ett fristående centralt organ. Det synes

mig dock icke lämpligt alt binda organisationen förrän frågan om utlän
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 270.

ningskontrollens framtida utformning och bedrivande blivit slutligt avgjord.

Med hänsyn härtill vill jag förorda, att frågan om inrättandet av ett permanent

ämbetsverk för utlänningsärenden får vila i avbidan på den nämnda

översynen av utlänningslagstiftningen och att nuvarande provisoriska anordning

bibehålies. Såsom flera remissmyndigheter framhållit, torde dock hänsynen

till utlänningskommissionens personal samt de olägenheter, som skulle

uppstå om personalen i större utsträckning lämnade sina anställningar, kräva

särskilda åtgärder för beredande åt dem av tryggare anställningsförhållanden.

Till denna fråga återkommer jag senare.

C. Utlänningskommissionens organisation m. m.

Utredningsmannen.

Vid behandlingen av frågan om utlänningsmyndighetens organisation har

utredningsmannen erinrat om att myndighetens arbetsuppgifter och huvudlinjerna

för ärendenas handläggning äro fastställda i gällande utlänningslag

och följdförfattningarna till denna. Beträffande ärendenas handläggning har

utredningsmannen särskilt uttalat, att det bör vara utlänningsmyndigheten

angeläget att upprätthålla intim kontakt med de olika berörda fackmyndigheterna.

Utlänningsmyndigheten bör sålunda alltid söka handlägga de enskilda

ärendena så, att tillbörlig hänsyn tages till vederbörande fackmyndighets

yttrande. Om utlänningsmyndigheten ändock funne sig böra gå emot

fackmyndighets uttalande, borde detta vara motiverat av hänsyn till annan

eller andra å ärendet inverkande omständigheter än sådana, som höra under

fackmyndighetens kompetensområde.

I detta sammanhang har utredningsmannen berört frågan om arbetstillståndsärendenas

handläggning, därvid uttalats, att arbetsmarknadsmyndigheten

bör hava ett dominerande inflytande å ärendenas bedömande ur ren

arbetsmarknadssynpunkt, men att beslutanderätten bör bibehållas hos den

centrala utlänningsmyndigheten. Till stöd för denna uppfattning har utredningsmannen

uttalat, att det kan förekomma, att avsteg i såväl positiv som

negativ riktning av humanitära eller polisiära eller andra skäl kan vara motiverat

från det resultat, vartill ett ärendes bedömande uteslutande ur arbetsmarknadssynpunkt

skulle leda.

Beträffande utlänningsmyndighetens organisation har utredningsmannen

föreslagit, att myndigheten ställes under ledning av eu överdirektör samt att

myndigheten även efter avvecklingen av de sociala ärendena organiseras å tre

byråer, benämnda pass-, kontroll- och kanslibyrån. Härom har utredningsmannen

anfört följande.

1943 års utlänningssakkunniga uttalade i sin promemoria rörande den centrala

organisationen för utlänningsärendenas handläggning, att stora krav

torde komma att ställas på innehavaren av befattningen som chef för den av

de sakkunniga föreslagna organisationen. De sakkunniga förordade därför,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. iMuj.ts proposition nr 270. °f

att befattningen inrättades såsom eu överdirektörsbefattning, vilken icke

borde placeras lägre än i lönegraden C 10 i gällande avlöningsreglemente.

Detta uttalande torde i samma mån kunna tillämpas å befattningen som chef

för den nu föreslagna myndigheten.

Myndighetens arbetsuppgifter skulle i huvudsak omfatta vad som enligt

utlänningslagstiftningen ankommer å utlänningskommissionen i dess egenskap

av central utlänningsmyndighet. Dessa arbetsuppgifter ha under kommissionens

verksamhetstid handlagts å dess pass- och lcontrollbyraer samt

kansliavdelning. Arbetsuppgifternas omfattning har medfört, att de båda

byråerna blivit osedvanligt stora och arbetsbelastade. Det synes därför motiverat,

att den nya myndigheten organiseras å tre byråer, benämnda passbyrån,

kontrollbyrån och kanslibyrån, och att från de först nämnda byråerna

till kanslibyrån överföras vissa ärendesgrupper av huvudsakligen administrativ

natur. Bestämmandet av ärendenas fördelning mellan byråerna

torde böra ankomma å myndigheten och närmare regleras i dess arbetsordning.

Utredningsmannen har föreslagit bibehållande av den nuvarande ordningen

i utlänningskommissionen med en styrelse, bestående av intresserepresentanter

och lekmän. Antalet ledamöter i styrelsen har utredningsmannen

ansett böra minskas från nuvarande åtta till sju, varjämte emellertid de tre

byråcheferna föreslagits skola ingå såsom ledamöter av styrelsen. Till motivering

av förslaget har utredningsmannen anfört följande.

Vid beredningen av frågor rörande den allmänna utlänningspolitikens fastställande

måste olika berörda intressen beaktas. Det bör därför vara den

centrala myndigheten angeläget, att upprätthålla intim kontakt med de

myndigheter och organisationer, som företräda sådana intressen, som påverka

utlänningspolitikens fastställande. Sådan kontakt kan vinnas på olika

sätt. Då det gäller individuella ärenden är i regel ett remissförfarande, antingen

i formell form eller under hand, det mest naturliga. Men då fråga är

om allmänna principer där det kan gälla vägande mellan och sammanjämkande

av olika synpunkter och intressen, torde gemensamma sammanträden

mellan representanter för de viktigaste intressena vara att föredraga. Detta

har i utlänningskommissionen, liksom i flera ämbetsverk bl. a. överstyrelsen

för yrkesutbildning, ordnats så, att i myndighetens styrelse ingå representanter

för de verk och myndigheter, vilkas arbetsområden beröras av verksamheten

i fråga. Detta system har under kommissionens verksamhetstid

visat sig vara mycket lämpiigt och medföra en allsidig belysning och bedömning

av frågorna. De förhållanden, som inverka å utlänningspolitikens gestaltning,

växla från tid till annan. För närvarande synes emellertid uppenbart,

att arbetsmarknads- och polisiära synpunkter under avsevärd tid framåt

bliva av väsentlig betydelse i detta avseende. Det synes därför lämpligt, att

de myndigheter, vilka främst ha att tillvarataga ifrågavarande intressen,

bliva representerade i utlänningsmyndighetens styrelse. Dessa representanter

torde böra tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande fackmyndigheter,

d. v. s. arbetsmarknadsmyndigheten och central polismyndighet

(statspolisintendenten). De övriga intressen, som böra vara företrädda i

styrelsen, kunna oftare växla och det torde böra ankomma å Kungl. Maj:t

att direkt utse representanter därför. I styrelsen torde, förutom en representant

för vardera av arbetsmarknadsmyndigheten och central polismyndighet,

böra ingå ytterligare fem intresserepresentanter. För ledamöterna böra

utses personliga suppleanter. Därutöver synes emellertid motiverat att i sty
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Mcij:ts proposition nr 270.

relsen ingår, förutom verkets chef såsom ordförande, även byråcheferna såsom

ledamöter. Dessa, som i stor utsträckning bära ansvaret för de av styrelsen^

uppdragna riktlinjernas praktiska tillämpning och genomförande,

torde å ena sidan hava stort intresse av att deltaga i styrelsens förhandlingar

för att därigenom få en fullständig bild av de synpunkter, vilka ligga till

grund för styrelsens beslut i principfrågor. Å andra sidan torde byråcheferna

med sina erfarenheter av utlänningspolitikens praktiska tillämpning

och problemens successiva förändringar kunna utgöra ett värdefullt komplement

till fackmyndigheternas representanter. En av byråcheferna bör förordnas

till överdirektörens ställföreträdare.

Beträffande formerna för ärendens avgörande har utredningsmannen förordat

bibehållande i huvudsak av gällande ordning. Härom har följande anförts.

Å utlänningsmyndighetens styrelse synes böra ankomma att avgöra ärenden

rörande uppdragandet av riktlinjerna för myndighetens verksamhet, viktigare

individuella ärenden och större frågor rörande myndighetens organisation

samt i övrigt de slag av ärenden som enligt instruktionen för utlänningskommissionen

skola avgöras av kommissionen in pleno. Styrelsen

bör vara beslutför om ordföranden, en eller flera av byråcheferna samt

minst tre av övriga ledamöter eller deras suppleanter äro närvarande. Såsom

styrelsens beslut bör gälla den mening, varom flertalet förenat sig, eller, vid

lika röstetal för olika meningar, den som ordföranden biträder.

Övriga å styrelsen ankommande ärenden böra i princip avgöras av överdirektören

ensam eller av denne och byråcheferna. I den senare formen böra,

i den mån de icke äro av beskaffenhet att böra avgöras i plenum, avgöras

ärenden angående utfärdande av tjänsteföreskrifter för myndigheten och

dess befattningshavare; användande av anslag för myndighetens verksamhet

eller till myndigheten underlydande organ; ledigförklarande av tjänster samt

tillsättning av tjänster hos myndigheten; anställande av amanuenser och

andra icke-ordinarie befattningshavare hos myndigheten samt, i förekommande

fall, arvoden åt dessa, tillkallande av sakkunniga samt arvode åt sådana;

tjänstledighet och förordnande som avser längre tid än sex månader i

följd; löneklassplacering av befattningshavare; rätt att med innehavande

tjänst förena annan befattning; tjänstgöringsbetyg ävensom ärenden i övrigt,

vilka överdirektören anser böra behandlas i denna ordning.

Antalet enskilda ärenden, som komma under myndighetens direkta avgörande,

torde bliva så stort, att det är omöjligt för överdirektören att taga

ståndpunkt i varje särskilt ärende. Det synes därför vara lämpligt att möjlighet

föreligger för myndigheten att genom i plenum fastställd arbetsordning

delegera beslutanderätt i enskilda ärenden till byråchef eller annan befattningshavare

hos myndigheten. Detta förfarande har i stor utsträckning tilllämpats

hos utlänningskommissionen utan att några väsentliga olägenheter

framträtt. Förhållandet har för övrigt varit det, att å passbyrån, där det

största antalet ärenden handlagts, det reella avgörandet av enskilda ärenden

som icke varit av tveksam eller principiell natur måst delegeras å underordnade

befattningshavare.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag rörande utlänningsstyrelsens arbetsuppgifter

och organisation m. m. har berörts endast i ett fåtal yttranden och endast

beträffande vissa särskilda frågor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

33

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har funnit den av utredningsmannen föreslagna

titeln å den nya myndigheten rent språkligt icke vara

korrekt samt har förordat namnet »överstyrelsen för utlänningsärendena»

enär denna, ehuru tämligen tung, ansetts bättre täcka myndighetens arbetsuppgifter.

Frågan om arbetstillståndsärendenas handläggning har

upptagits av statens arbetsmarknadskommission, som starkt framhållit det

riktiga i att frågor om arbetstillstånd avgöras av det organ, som har ansvaret

för arbetsmarknadspolitiken. Kommissionen har uttalat, att det endast ur

praktiska synpunkter kan motiveras, att dessa avgöranden formellt läggas

hos utlänningsorganet.

Tjänstemännens centralorganisation har uttalat, alt det dominerande inflytandet

på utlänningsärendenas bedömande ur arbetsmarknadssynpunkt

bör, när det gäller nya arbetstillstånd, tillkomma arbetsmarknadsmyndigheten,

även om beslutanderätten under hänsynstagande till polisiära och andra

synpunkter bör ligga hos den centrala utlänningsmyndigheten. Centralorganisationen

har även upptagit ett par speciella frågor rörande utlänningsmyndighetens

instruktion. Sålunda har föreslagits, att den av

utredningsmannen förordade kontakten med myndigheter och organisationer

skall bliva administrativt dokumenterad genom en föreskrift i instruktionen

för utlänningsstyrelsen. Vidare har påkallats ett stadgande om att vid

föredragning av ärende i utlänningsstyrelsens plenum skall kunna på kallelse

närvara icke endast representant för annan myndighet eller ock särskilt

tillkallad sakkunnig utan även representant för organisation eller sammanslutning.

Socialstyrelsen har föreslagit en utökning a v de för utlänningsstyrelsen

föreslagna arbetsuppgifterna med vissa ärenden rörande

näringstillstånd och medborgarskap. Styrelsen har härom anfört följande.

1 promemorian föreslås, att den nya utlänningsstyrelsen skall ha i stort

sett samma arbetsuppgifter som kommissionen frånsett dess sociala verksamhet.

Socialstyrelsen vill för sin del ifrågasätta, huruvida icke den nya

utlänningsmyndigheten med fördel skulle kunna anförtros ytterligare arbetsuppgifter.

Styrelsen avser näringstillståndsärenden och medborgarskapsärenden.

Ärenden rörande tillstånd för utlänning att bedriva näring inom landet

handläggas för närvarande av handelsdepartementet. Sedan för utlänningsärenden

inrättats ett särskilt ämbetsverk, synes visst fog finnas för att detta

ämbetsverk får ombesörja erforderlig utredning samt meddela beslut i dessa

ärenden. I fråga om medborgarskapsärendena torde det nya ämbetsverket

vara väl ägnat att i egenskap av remissmyndighet verkställa samtliga utredningar.

Styrelsen har icke något yrkande i detta sammanhang men har härigenom

velat fästa uppmärksamheten på dessa frågor.

Beträffande byråindelningen har allmänna lönenämnden ifrågasatt

om icke antalet byråer inom styrelsen bör begränsas. Lönenämnden har

därvid framhållit, att den nuvarande utlänningskommissionen visserligen

vore uppdelad på tre byråer, men att bland dessa ingår en social byrå, vars

arbetsuppgift icke skulle överflyttas på utlänningsstyrelsen.

ttihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sanitl. Nr 270. ■ ’>

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kiingl. Maj.ts proposition nr 270.

U t i ä n n i n g s s t y r e 1 s e n s s a mmansättni n g liar berörts avett

par myndigheter. Statens utlänningskominission har med hänsyn till myndighetens

grannlaga uppgifter betonat vikten av att lekmannainflytandet icke

minskas. Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat en begränsning av antalet

ledamöter samt dessutom ifrågasatt lämpligheten av att i styrelsen skola

ingå representanter för arbetsmarknadsmyndigheten och polisväsendet. Länsstyrelsen

har härom anfört följande.

Enligt förslaget skall styrelsen utgöras av överdirektören, de tre byråcheferna

och sju av Kungl. Maj:t förordnade personer, tillhopa sålunda elva

personer. Det förefaller länsstyrelsen som om ett så högt antal ledamöter

knappast kan vara behövligt och lämpligen bör nedbringas för underlättande

av ärendenas handläggning. Då byråcheferna givetvis såsom föredragande en

var beträffande sin byrås ärenden skola närvara vid styrelsens sammanträden

och deltaga i överläggningarna, synes anledning saknas att tillerkänna

dem ledamotskap.

Av de särskilt förordnade ledamöterna skall enligt förslaget en utses efter

förslag av arbetsmarknadskommissionen och en efter förslag av statspolisintendenten

såsom representant för polisväsendet. Länsstyrelsen vill ifrågasätta

ändamålsenligheten av denna anordning under förutsättning att före ärendenas

avgörande vederbörliga yttranden remissvägen inhämtas från de myndigheter,

dessa ledamöter företräda. En bestämd olägenhet av förslaget i denna

del blir, att ifrågavarande ledamöter nödgas fatta ståndpunkt till föreliggande

spörsmål tvenne gånger, nämligen dels vid avgivandet av remissvaret och

dels vid styrelsens sammanträde. Enligt länsstyrelsens förmenande böra därför

arbetsmarknadskommissionen och polisväsendet icke representeras i styrelsen.

Antalet ledamöter däri skulle härigenom kunna nedbringas till — förutom

överdirektören-ordföranden — fyra eller sex personer, samtliga obundna

av föregångna ställningstaganden till vid sammanträdena handlagda

ärenden.

Chefen för försvarsstaben har förordat, att en företrädare för försvarsledningen

ingår i utlänningsorganets styrelse samt till stöd härför anfört.

Det är en allmänt utbredd missuppfattning, att faran för utländsk underrättelseverksamhet

är mindre i fred än under krigstid. Utan att överdriva

denna fara vill jag bestämt påstå, att den grundläggande underrättelseverksamheten

bedrives under fredsperioder. Under tider då krig icke råder kunna

nämligen underrättelseorganen i lugn och ro införskaffa de detaljupplysningar,

vilka erfordras för planläggningen av operationer, ävensom förbereda s. k.

5-kolonnverksamhet. Erfarenheterna från det senaste världskriget ha klart

ådagalagt varthän godtrogenheten gentemot utlänningar kan leda. Man kan

naturligen från vissa utlänningar icke förvänta samma lojalitet som av landets

egna medborgare. Därtill må anföras, att förekomsten av ett större antal

utlänningar, om vilka man intet eller föga känner, i en kritisk situation

måste innebära ett faromoment av oberäknelig storlek. Det är därför av betydelse,

när det gäller frågor om exempelvis uppehållstillstånd eller arbetsanställning,

att försvarets intressen tillgodoses. Detta kan bäst ske genom att en

representant för försvarsledningen ingår i utlänningsorganet.

I den mån utlänningsmyndigheten genom viseringstvångets successiva upphävande

fråntages eller genom delegering av beslutanderätten i viseringsärenden

frånsäger sig förhandskontrollen av hit inkommande utlänningar,

synes en naturlig följd härav bliva en mer ingående efterhandskontroll. Härvid

måste samarbetet mellan berörda myndigheter bliva av än större betydelse

än hittills. Jag vill i detta sammanhang nämna, att försvarsstaben i

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

35

sina strävanden att följa utlänningsläget ävensom enskilda utlänningars förehavanden

haft och alltjämt har ett ingående samarbete med utlänningskommissionens

kontrollbyrå och inom denna framförallt med dess kontrollavdelning.

Sålunda äger dagligen samråd rum mellan försvarsstabens inrikesavdelning

och nämnda kontrollavdelning. Även med hänsyn härtill bör en

företrädare för försvarsledningen ingå i utlänningsorganets styrelse. Härigenom

beredes nämligen försvarets representant möjlighet att upptaga eller

yttra sig i ärenden, vilka aktualiseras genom nyssnämnda samarbete och som

kräva handläggning in pleno.

Föredraganden.

De av utredningsmannen upptagna speciella frågorna om utlänningsmyndighetens

organisation in. in. äro i viss mån beroende av den tidigare

behandlade frågan huruvida myndigheten bör uppbyggas som ett ämbetsverk

eller bibehålla kommissionsformen. Då jag på angivna skäl förordat det

senare, följer därav att jag tillstyrker bibehållande i oförändrad form av eu

särskild styrelse under ordförandeskap av kommissionens chef och med särskilda

intresserepresentanter och lekmän såsom ledamöter. Med bibehållande

tills vidare av kommissionsformen följer vidare, att myndighetens namn icke

bör ändras. Likaså torde under sådana förhållanden anledning saknas, att

utbyta liefattningen som ordförande och chef för kommissionen mot en överdi

rektorsbefattning.

Beträffande byråindelningen kan jag visserligen vitsorda utredningsmannens

uttalande, att kommissionens pass- och kontrollbyråer äro osedvanligt

stora och arbetsbelastade. Då byråernas arbetsuppgifter emellertid redan torde

ha börjat minska och några nya uppgifter för byråerna icke kunna antagas

uppkomma utan omläggning av systemet för utlänningskontrollen, anser

jag den nuvarande ordningen med en pass- och en kontrollbyrå samt en

fristående kansliavdelning under ledning av en förste sekreterare böra bibehållas.

De av utredningsmannen upptagna frågorna om formerna för avgörande

av förekommande ärenden samt de i ett yttrande föreslagna ändringarna i

kommissionens instruktion torde böra tagas under övervägande vid utfärdandet

av ny instruktion för kommissionen.

Utlänningskommissionens arbetsuppgifter bliva, om de sociala ärendena

bortflyttas på sätt i det följande kommer att angivas, i huvudsak helt en

följd av gällande utlänningslagstiftning och böra därför icke upptagas i detta

sammanhang, .lag vill dock beträffande arbetstillslåndsärendena uttala, att,

ehuru vissa skäl tala för deras överflyttande till den centrala arbetsmarknadsmyndigheten,

jag på grund av de av utredningsmannen angivna omständigheterna

och med hänsyn till de av utlännings- och arbetsmarknadskommissionerna

i samförstånd vidtagna åtgärderna för sådana ärendens handläggning,

förordar bibehållande av den formella beslutanderätten i dessa

ärenden hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Vad slutligen angår den av socialstyrelsen föreslagna utökningen av kommissionens

arbetsuppgifter med vissa medborgarskaps- och näringstillståndsäronden,

torde frågorna härom böra upplagas i annat sammanhang.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

I). Utlänningskommissionens personal.

Utredningsmannen.

Utredningsmannen har inledningsvis framhållit, att fastställandet av utlänningsmyndighetens

personalbehov förutsätter eu värdering av omfattningen

av de arbetsuppgifter, som ankomma å myndigheten i dess egenskap av

central utlänningsmyndighet enligt utlänningslagen. I detta avseende har utredningsmannen

vidare anfört följande.

För närvarande omfatta dessa arbetsuppgifter i huvudsak prövning av

ärenden om inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningar, om utlänningars

avlägsnande ur landet samt kontroll av utlänningsförfattningarnas

efterlevnad och av de enskilda utlänningarna i landet. Av denna beskrivning

av arbetsuppgifternas art framgår, att dessas omfattning måste ställas i

relation bl. a. till antalet utlänningar i landet. Utvecklingen hittills i detta

avseende tyder på en successiv stegring. Emellertid inverka även andra omständigheter

å arbetsmängden, såsom den noggrannhet varmed utlänningskontrollen

i allmänhet med hänsyn till tidsläget anses böra bedrivas. Vidare

äro givetvis den centrala utlänningsmyndighetens arbetsuppgifter beroende

av i vad mån beslutanderätt i enskilda ärenden anses kunna decentraliseras å

lokala organ. Personalbehovets angivande är även beroende på möjligheterna

av ytterligare rationaliseringar inom myndighetens organisation.

Utredningsmannen har föreslagit, att med hänsyn till de många osäkra

momenten och möjligheterna av väsentliga ändringar av förutsättningarna

organisationen uppbygges på sådant sätt, att den medgiver stor elasticitet i

fråga om antalet anställda. Detta har föreslagits böra ske genom att utöver

en viss fastare anställd personal för sådana arbetsuppgifter, som kunna beräknas

bestå under överskådlig framtid, Kungl. Maj:t erhåller möjlighet att

medgiva myndigheten anställande av den extra personal, som med hänsyn

till förhållandena vid tidpunkten i fråga är oundgängligen nödvändig. Den

fastare anställda personalen, vilken betecknats såsom stommen eller minimibehovet

för framtiden, har föreslagits erhålla befattningar å ordinarie eller

extra-ordinarie stat. Beträffande antalet sådana befattningar har särskilt

framhållits, att utlänningsärendenas handläggning i regel kräver särskilt skolad

eller instruerad personal. Den fast anställda personalen måste därför

kunna utnyttjas som arbetsledare och instruktörer för den för mera tillfälliga

behov anställda personalen. Beträffande den extra personalen har föreslagits

den ordningen, att utlänningsmyndigheten skall hava att halvårsvis

hos Kungl. Maj :t göra framställning om erforderliga medel för dess avlönande,

varigenom Kungl. Maj:t skulle beredas möjlighet att mer kontinuerligt

bedöma omfattningen av myndighetens arbetsuppgifter och härför erforderlig

personal.

Utredningsmannen har även erinrat om att inom utlänningskommissionen

för närvarande pågår ett omfattande omorganisationsarbete i huvudsaklig

överensstämmelse med vad överrevisionen för krisförvaltningen förordat i en

med skrivelse den 5 juli 1946 till statsrådet och chefen för socialdepartementet

överlämnad promemoria angående verkställd granskning ur ekonomisk

synpunkt av utlänningskommissionens organisation och verksamhet. Denna

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 270.

37

omorganisation, som syftar till en rationalisering av den tekniska handläggningen

av kommissionens arbetsuppgifter, beräknas i huvudsak vara slutförd

till den 1 juli 1947. Utredningsmannen har uttalat, att det vore möjligt, att

visst efterarbete kunde komma att kvarstå till nästa budgetår. Hänsyn härtill

hade emellertid tagits vid beräkningen av utlänningsmyndighetens behov

av extra personal och en minskning av denna personal kunde således beräknas

komma att ske successivt, allt efter som rationaliseringen slutligt genomfördes.

Minimibehovet under överskådlig tid av befattningar å passbyrån bär av

utredningsmannen beräknats till 1 byråchef i 30 :e lönegraden, 1 förste byråsekreterare

i 26 :e och 1 i 24 :e lönegraden, 3 byrasekreterare i 21:a lönegraden

samt 6 amanuenser. För personal i biträdesgrad har föreslagits följande befattningar,

nämligen 1 kansliskrivare i ll:e lönegraden, 3 kontorister i 9:e

lönegraden, 6 kanslibiträden i 7:e lönegraden samt 20 kontors- och skrivbiträden.

För kontrollbyråns del har föreslagits följande befattningar: 1 byråchef i

30 :e lönegraden, 1 förste byråsekreterare i 26 :e lönegraden, 3 förste byråsekreterare

och 1 förste aktuarie i 24 :e lönegraden, 2 byråsekreterare i 21:a lönegraden

samt 3 amanuenser. Därjämte har föreslagits följande befattningar i

biträdesgraderna, nämligen 1 kansliskrivare i ll:e lönegraden, 4 kontorister

i 9:e lönegraden, 6 kanslibiträden i 7:e lönegraden samt 52 kontors- och skrivbiträden.

Av befattningarna ha 1 förste byråsekreterare i 24 :e och 1 byråsekreterare

i 21 :a lönegraden avsetts för polisiärt utbildade tjänstemän.

A kanslibyrån har utredningsmannen föreslagit inrättandet av följande befattningar:

1 byråchef i 30:e lönegraden, 1 förste byråsekreterare i 24 :e lönegraden,

1 byråsekreterare i 21:a lönegraden samt 2 amanuenser ävensom 1

registrator och kassör i 14:e lönegraden, 2 kanslibiträden i 7:e lönegraden

samt 8 kontors- och skrivbiträden. Därutöver har föreslagits 1 kontoristbefattning

i 9:e lönegraden, avsedd för en tjänsteman med uppgift att fungera

som sekreterare och stenograf åt överdirektören.

Till kanslibyrån skulle vidare hänföras samtliga expeditions- och kontorsvakter

hos myndigheten. Behovet av befattningar härför har beräknats till 1

förste expeditionsvakt i 7:e lönegraden och 3 expeditionsvakter i 5:e lönegraden.

Samtliga föreslagna befattningar hava sin motsvarighet i kommissionens

nuvarande organisation med undantag av förste aktuarien å kontrollbyrån,

vilken för närvarande motsvaras av en arvodesbefattning i 21 :a lönegraden.

Till stöd för förslaget om inrättande av den nya tjänsten har anförts.

Med kommissionens statistiska arbete sysselsättas för närvarande såsom

närmast ansvariga eu aktuarie och eu amanuens, vilka äro placerade å kontrollbyrån.

Utlänningsstatistiken är av mycket stor betydelse för utlänningsmyndighetens

allmänna verksamhet. Allmänna riktlinjer för t. ex. inresetillståndsgivningen

för vissa nationalitetsgrupper, yrkesgrupper m. in. påverkas

i viss män av antalet beviljade ännu gällande sådana tillstånd. Andra verk

och myndigheter hava även intresse av utlänningsstatistiken. Så är t. ex.

kommissionens statistik över arbetsanställda utlänningar och dessas fördelning

ä olika yrkesgrupper och län av praktisk betydelse för arbetsmarknads
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

kommissionen och länsarbetsnämnderna. I samband med att den tidigare av

socialstyrelsen förda kvartalsstatistiken över utlänningarna i landet med vistelse-

eller arbetstillstånd från och med den 1 oktober 1946 överförts å utlänningskommissionen

ha åtgärder måst vidtagas för viss utbyggnad och

rationalisering av de register och den organisation, varå statistiken bygges.

Med hänsyn till vikten av utlänningsstatistikens noggranna förande samt arbetsuppgiftens

svårighetsgrad och omfattning torde vara motiverat, att aktuariebefattningen

uppflyttas till en förste aktuariebefattning i 24 :e lönegraden.

1 anslutning till beräkningen av antalet erforderliga befattningar för expeditions-

och kontorsvakter har utredningsmannen berört utlänningskommissionens

lokalfråga och därvid erinrat om att kommissionen för närvarande

har lokaler i sju olika byggnader i Stockholm, nämligen passbyrån

vid Birger Jarlstorg 5, i den s. k. baracken å Riddarholmen, vid Mäster Samuelsgatan

44 samt i baracken vid Valhallavägen 135; kontrollbyrån vid

Birger Jarls torg 5, Stora Nygatan 1 samt Munkbron 7; kansliavdelningen

vid Brunkebergstorg 14 samt slutligen sociala byrån i baracken vid Valhallavägen

135. Efter den föreslagna personalreduceringens genomförande skulle

enligt utredningsmannen utlänningsmyndigheten kunna inrymmas i de av

utlänningskommissionen för närvarande disponerade lokalerna vid Birger

Jarls torg, Brunkebergstorg, Stora Nygatan och Munkbron samt baracken å

Riddarholmen. Ytterligare personalreduceringar framdeles torde i första hand

möjliggöra frigörande av lokalerna vid Brunkebergstorg, Stora Nygatan och

Munkbron.

Beträffande de föreslagna befattningarnas uppförande å ordinarie eller

extra-ordinarie stat bär utredningsmannen uttalat, att ehuru befattningarna

kunna betecknas som ett minimibehov under överskådlig framtid, den möjligheten

givetvis alltid föreligger, att en väsentlig förändring inträder i förutsättningarna

för beräkningen av antalet erforderliga befattningar. I varje

fall till dess ytterligare erfarenheter vunnits av efterkrigs- och fredsförhållandenas

inverkan å utlänningsfrågoma borde därför icke samtliga uppföras

å ordinarie stat. Bortsett från amanuenser samt kontors- och skrivbiträden

framgår förslaget i detta

avseende av

följande uppställning.

Ordinarie stat.

Extra-ordinarie sttrt.

Befattning

Lönegrad

Befattning

Lönegrad

1 överdirektör.........

.... G 10

1 byråchef ..............

Eo 30

2 byråchefer ..........

.... A 30

2 förste byråsekreterare

Eo 24

2 förste byråsekreterare

____A 26

1 förste aktuarie..........

Eo 24

3 förste byråsekreterare

.... A 24

3 byråsekreterare ........

Eo 21

3 byråsekreterare ......

____ A 21

1 kansliskrivare ..........

Eo 11

1 registrator och kassör

____ A 14

4 kontorister.............

Eo 9

1 kansliskrivare.......

. . . . A 11

4 kanslibiträden .........

Eo 7

4 kontorister .........

.... A 9

1 expeditionsvakt.........

Eo 5

10 kanslibiträden.......

.... A 7

1 förste expeditionsvakt

____ A 7

2 expeditionsvakter . .. .

.... A 5

Summa 30 tjänstemän

Summa 17 tjänstemän

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Härjämte skulle till kommissionens lasta personal räknas 11 amanuenser.

Behovet av kontors- och skrivbiträden har uppskattats till sammanlagt 80

Dessa befattningshavares hänförande till ordinarie eller icke-ordinarie stat

och placering i lönegrad skulle bli beroende av tjänstgöringstidens längd föi

vederbörande befattningshavare, varvid de nya allmänna grunderna för befordringsgången

skulle tillämpas.

Utöver nu angivna befattningshavare har utredningsmannen tills vidare

räknat med följande extra personal: 1 förste byråsekreterare, 2 byrasekreterare,

12 amanuenser, 2 kontorister, 12 kanslibiträden, 4 expeditions- och

kontorsvakter samt 108 kontors- och skrivbiträden.

Det sammanlagda personalbehovet hos utlänningsmyndigheten har sålunda

beräknats till 30 ordinarie och 17 extra ordinarie befattningshavare över

4:e lönegraden, 11 amanuenser i lönegraderna Ex 15—Eo 21, 80 kontors- och

skrivbiträden i lönegraderna Ex 2—A 4 samt 141 extra tjänstemän, eller tillhopa

279 tjänstemän.

Med hänsyn till de av kommissionen tillämpade principerna för arvodesuppflyttning

har utredningsmannen i detta sammanhang föreslagit, att för

tjänsteman, som hos kommissionen innehar befattning med arvode motsvarande

viss bestämd löneklass enligt löneplan Eo, skall vid övergång till

ordinarie eller extra ordinarie befattning hos utlänningsstyrelsen i fråga om

löneklassplacering och bestämmande av tidpunkten för löneklassuppflyttning

så anses som om avlöningsreglementet varit å honom tillämpligt undei

den tid han tjänstgjort hos kommissionen.

Utredningsmannen har framhållit, att tillsättandet av de ordinarie och

extra ordinarie befattningarna kommer att taga relativt lång tid i anspråk.

Även om statsmakternas beslut angående utlänningsmyndighetens organisation

skulle föreligga i så god tid att ansökningstiderna till befattningarna

hunnit utgå den 1 juli 1947, skulle handläggningen av eller avgivande av förord

till ifrågavarande tjänster komma att bliva sa pass tidskrävande, att den

nva organisationen kan beräknas vara helt genomförd tidigast omkring den

1 oktober 1947. Utredningsmannen har även framhållit, att man i åtskilliga

iall, där det kommer att finnas delvis samma sökande till eu högre och en

lägre befattning, måste avvakta det slutliga beslutet beträffande den högre

tjänsten, innan den lägre kan definitivt tillsättas. Det syntes därför nödvändigt

att införa någon form av övergångsbestämmelser. Utredningsmannen har

föreslagit, att utlänningsstyrelsen bemyndigas att i den mån tjänstemän hos

utlänningskommissionen, vilka åro sysselsatta med arbetsuppgifter, som skola

överföras å utlänningsstyrelsen, icke kunna i omedelbar anslutning till styrelsens

inrättande antagas eller förordnas å motsvarande ordinarie eller extra

ordinarie befattningar hos styrelsen, de under en övergångstid bibehållas

vid den löneställning de inneha den 30 juni 1947. Vid sadant förhållande böra

emellertid med hänsyn till den beslutade löneregleringen de senare givna för

onlnandena erhålla retroaktiv verkan från och med den 1 juli 1947.

I samband med inrättandet av de föreslagna ordinarie och extra ordinarie

befattningarna hos utlänningsmyndigheten skulle enligt utredningsmannens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kmifll. Maj.ts proposition nr 270.

förslag de befattningar hos utrikesdepartementet och socialstyrelsen indragas,

vilka inrättats för de arbetsuppgifter som övertagits av utlänningsmyndigheten

och vilkas innehavare genom Kungl. Maj:ts beslut ålagts att fullgöra

sin tjänstgöringsskyldighet hos utlänningskommissionen eller som av vederbörande

verk beviljats tjänstledighet för anställning hos utlänningskommissionen.

De av dessa befattningar, som finnas upptagna i vederbörande verks

personalförteckningar, ha angivits vara följande.

Befattning

2 kanslibiträden

U trikesdepartementet.

1 byråchef .........

1 expeditionsvakt

1 kontorsbiträde .....

2 förste byråsekreterare

1 byråinspektör ......

3 byråsekreterare

Socialstyrelsen.

Lönegrad

A 7

A 30

A 6

A 4

Eo 24

Eo 22

Eo 21

Angivna tjänster hos socialstyrelsen äro direkt knutna till dess utlänningsbyrå.

Samma anknytning har vidare följande extra ordinarie personal, nämligen

1 förste amanuens (Eo 18), 1 kansliskrivare (Eo 11), 8 kanslibiträden

(Eo 7), 1 expeditionsvakt (Eo 5), 19 kontorsbiträden (Eo 4) och 38 skrivbiträden

(Eo 2).

Yttrandena.

Personalfrågan bar i allmänhet icke berörts i yttrandena. Ett par remissorgan

har dock gjort allmänna uttalanden varjämte en del speciella frågor

upptagits i några yttranden.

Svenska arbetsgivareföreningen har understrukit, att största försiktighet

bör iakttagas vid inrättande av ordinarie tjänster inom ämbetsverket och att

J”an0vid uPP^örande av personalstat bör i första hand taga sikte på sådana

förhållanden beträffande utlänningar i Sverige, som kunna väntas råda, sedan

normala, fredsmässiga förhallanden i världen inträtt. Föreningen har ställt

sig tveksam till den uppgjorda personalstaten och förordat ett mindre antal

ordinarie tjänster än utredningsmannen förutsatt. Liknande synpunkter ha

angivits av länsstyrelsen i Malmöhus län. Statskontoret har däremot för sin

del uttalat, att det framlagda förslaget till personalorganisation är väl ägnat

att läggas till grund för en förenklad och rationaliserad administration under

den fortsatta provisorietiden. Statskontoret har emellertid förklarat sig icke

vara berett att tillstyrka inrättandet av nya ordinarie befattningar för kommissionens

verksamhet. Däremot bar statskontoret uttalat, att det torde vara

lämpligt att ersätta det för kommissionen nu tillämpade krisavlöningsreglementet

med de anställnings- och avlöningsvillkor, som från och med nästa

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

41

budgetår må komma att fastställas för statlig icke-ordinarie personal i allmänhet,

som anställts för tidsbegränsade arbetsuppgifter.

Statens utlänning skommissions personalförening har mera ingående behandlat

utredningsmannens beräkning av antalet tjänster. Sammanfattningsvis

har föreningen uttalat, att vid fördelningen av personalstyrkan på

ordinarie och extra ordinarie stat bör iakttagas, att hela den personal, från

byråchef till och med kanslibiträden — dock med undantag för amanuenser

-— som av utredningsmannen betecknats som ett minimibehov för den

nya organisationen, placeras å ordinarie slat. Hela antalet å ordinarie stat

uppförda befattningshavare skulle sålunda utgöra 47. Vidare har föreningen

förordat, att av den i utredningen som extra betecknade personalen minst

1 förste byråsekreterare, 1 byråsekreterare, 6 amanuenser, 1 kontorist samt

6 kanslibiträden uppföras å extra ordinarie stat. Om härtill läggas de 11

amanuenser, som utredningen föreslagit, skulle hela antalet extra ordinarie

tjänstemän med undantag för skriv- och kontorsbiträden bli 26. Befattningarna

i Ex 2—A 4 ha av föreningen beräknats till 134. Föreningen har förutsatt,

att de nya allmänna bestämmelser, som komma att bli gällande i avseende

å l>efordringsgången för amanuenser och biträ despersonal, i tull utsträckning

göras tillämpliga å personalen i det nya verket, varvid denna bör

få tillgodoräkna sig tidigare anställningstid i kommissionen.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund har uttalat, att det enligt

förbundets uppfattning icke syntes sannolikt, att de arbetsuppgifter, som

sociala byråns personal icke inräknad — nu sysselsätta en personalstyrka

på cirka 400, inom några månader kan nedbringas till det av utredningsmannen

föreslagna antalet 279. Förbundet förutsätter därför, att en successiv avveckling

av personalen äger rum i den omfattning, vartill minskningar av

arbetsuppgifterna kunde föranleda. Förbundet har härom vidare anfört följande.

Förbundet delar i princip utredningsmannens uppfattning, att organisationen

måste uppbyggas med hänsyn till de krav på elasticitet, som måste ställas

på myndigheten. För bedömande av utredningsmannens beräkningar

saknar emellertid förslaget erforderliga hållpunkter. Svårigheterna att bedöma

utredningsmannens avvägningar bli än större, när utlänningsmyndighetens

handläggning av vissa ärenden eller grupper av ärenden göres beroende

av vissa förutsättningar, om vilkas inträffande man i dagens läge icke

har några möjligheter att uttala sig. Vad man däremot i dagens läge kan säga

är, alt utlänningskommissionens arbetsuppgifter för närvarande äro av betydande

omfattning. Med hänsyn till arbetsmarknadslägets utveckling och befolkningspolitiska

avväganden finnes jämväl anledning antaga, att utlänningsmyndigheten

framdeles kommer alt erhålla nya arbetsuppgifter av betydelse

för det svenska näringslivets arbetskraftsförsörjning. Man måste därvid räkna

med att åtgärderna härvidlag direkt utformas under hänsynstagande till

konjunkturläget vid varje särskild tidpunkt och att utlänningspolitiken anpassas

i förhållande härtill. Även om det kan erinras, alt en viss del av arbetsuppgifterna

inom eu mer eller mindre avlägsen framtid kan avvecklas,

synes det mera vara att utslag av önsketänkande än ett realistiskt bedömande

att utgå ifrån att personalstyrkan skulle kunna nedskäras inom tid och

på sätl utredningsmannen föreslagil. Del bör i della sammanhang beaktas

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

att det inom Sverige för närvarande finnes ett avsevärt antal utlänningar,

avsedda att inlemmas i den svenska folkkroppen.

Då såsom tidigare framhållits åtskilliga arbetsuppgifter av mera krisbetonad

karaktär kunna förväntas kräva eu förhållandevis stor personal under

åtskilliga år framåt, vill förbundet understryka, att hänsyn måste tagas till

att den kvalificerade personal, som genom mångårig verksamhet inom socialstyrelsens

utlänningsbyrå och därefter inom utlänningskommissionen förvärvat

särskild skicklighet, icke kommer att finna en i princip så löslig anställning

som den nuvarande vara förenlig med dess intressen. Man kan i

stället med visshet påräkna, att denna personal hellre söker sig till andra

arbetsområden än det den under bibehållande av de nuvarande osäkra arbetsvillkoren

övergår till utlänningsmyndigheten för att där syssla med ar

betsuppgifter, som — åtminstone såvitt nu kan bedömas — komma att bliva

av avsevärd varaktighet.

Enligt förbundets uppfattning kräva de speciella förhållanden, under vilka

utlänningskommissionen arbetar, speciella åtgärder för personalproblemens

lösning. Förbundet är emellertid med hänsyn till utlänningsmyndighetens av

den sakkunnige förutsatta normala organisation berett att tillstyrka en permanent

personaluppsättning av i stort sett den föreslagna omfattningen. Därutöver

bör emellertid en stor del av övrig personal med varaktigare arbetsuppgifter

kunna påräkna fastare och med pensionsrätt förenad anställning.

För denna personal bör emellertid klargöras, att densamma även vid extra

ordinarie anställning riskerar att entledigas, därest arbetsuppgifterna skulle

avvecklas eller minskas.

Allmänna lönenämnden har i sitt yttrande upptagit vissa frågor rörande

överdirektörens lönegradsplacering och personalförteckningarnas utformning

samt härom anfört följande.

Den sakkunnige har föreslagit, att ämbetsverkets chef skulle erhålla ställning

som överdirektör i G 10, motsvarande enligt det från och med den 1

juli 1947 gällande avlöningssystemet lönegrad Cp 17. Lönenämnden vill för

sin del sätta i fråga, om icke en lönegradsplacering i C 9, motsvarande Cp 15.

kan vara tillfyllest. Beträffande lönegradsplaceringar för byråchefs- och förste

byråsekreterartjänsterna har lönenämnden ej funnit anledning till erinran.

I personalförteckningen ha vidare upptagits 6 befattningar som byråsekreterare

i 21 lönegraden och 11 amanuenstjänster. Lönenämnden anser, att antalet

befattningar som byråsekreterare och amanuenser hos styrelsen bör

reduceras. Av i betänkandet lämnade uppgifter vill det nämligen synas nämnden,

att för ifrågavarande befattningar huvudsakligen avsetts den mera rutinmässiga

handläggningen av utlänningsärenden. Med hänsyn härtill torde det

ej minst ur rekryteringssynpunkt vara lämpligare att för dessa arbetsuppgifter

inrätta tjänster som förste kontorsskrivare och kontorsskrivare i 17

respektive 15 lönegraden. Beträffande amanuenstjänsterna må för övrigt

framhållas, att ifrågavarande befattningar i princip torde få betraktas som

passagetjänster, varför det ur denna synpunkt torde få anses mindre tillfredsställande

med dylika tjänster till det antal som föreslagits.

Förslaget att den byråchef, som skulle tjänstgöra som överdirektörens ställföreträdare,

skulle erhålla särskilt arvode å 1 200 kronor för år kan lönenämnden

icke biträda. Enligt nämndens mening bör i stället byråchef under

förordnande som överdirektör äga uppbära vikariatsersättning i enlighet med

bestämmelserna i civila avlöningsreglementet med därtill hörande tilläggsbestämmelser.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

43

Även civilförvaltningens personalförbund har förordat utbytande av en del

amanuensbefattningar mot kontorsskrivarbefattningar. Förbundet har tillika

hemställt, att i tjänsteförteckningen upptagas de för närvarande å kommissionens

kansliavdelning inrättade assistentbefattningarna. Beträffande expeditionsvaktpersonalen

har förbundet uttalat, att utredningsmannen räknat

med ett betydligt lägre antal än som torde komma att visa sig erforderligt.

Förbundet har även uttalat sin förvåning över att icke utredningsmannen, i

likhet med 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga, ansett det önskvärt att

åtminstone en av expeditionsvakterna, som har att i första hand taga emot

besökande utlänningar, besitter någon kunskap i främmande språk. Detta

motiverade enligt förbundet på sin tid inrättandet av en befattning i lönegrad

A 6, vilken befattning utredningsmannen icke upptagit i sitt förslag.

Frågan om lönegradsplaceringen för vissa å utlänningskommissionens kontrollavdelning

anställda polisiärt utbildade tjänstemän har upptagits av

ledamoten i utlänningskommissionen major Leche i ett särskilt yttrande, vari

förordas, att avdelningens föreståndare placeras i 26:e och dennes närmaste

biträde i 24:e lönegraden. Till motivering härav har följande anförts.

Ursprunget till kontrollavdelningen torde närmast vara att söka i den s. k.

»Statens polisbvrå för övervakande av utlänningar i riket», vilken förestods

av tjänsteman ''med lön och tjänsteställning motsvarande kriminalöverkonstspd
Sedan

1937 har antalet utlänningar i riket ökat från cirka 13 000 till

93 000, vilket medfört en motsvarande ökning i kontrollavdelningens arbetsbörda
Det

kan förväntas, att lättnader komma att införas beträffande utlänningars

möjligheter att erhålla uppehålls- och arbetstillstånd och beträffande anmälningsskyldigheten

m. m. Detta kommer emellertid icke att medföra någon

lättnad i kontrollarbetet utan snarare att medföra en ökning av detta.

Registraturuppgifterna bliva nämligen ofullständiga, vilket kommer att medlöra

utökat och mer kvalificerat arbete med att uppdaga de utlänningar, som

vistas här illegalt, eller beträffande vilka åtgärder måste vidtagas med anledning

av att de äro mindre önskvärda här i riket.

Med hänsyn till säkerlietsintresset är det nödvändigt, att tjänsterna vid

kontrollavdelningen sättas så pass högt, att kvalificerad personal erhålles för

desamma. Den arbetsbörda och det ansvar, som åvilar tjänstemännen vid

kontrollavdelningen, måste sålunda anses berättiga, att ifragavarande tjänstei

i lönehänseende för föreståndaren sättes i nivå med poliskommissarie i

Stockholm och för övriga tjänster i nivå med överkonstaplar, d. v. s. 26.

respektive 24 lönegraderna.

Ifrågavarande tjänster vid kontrollavdelningen torde vidare vara att anse

som sluttjänster, enär innehavarna av dessa genom sina speciella kvalifikationer

icke torde kunna omplaceras på andra befattningar inom kommissionen.

Landsfogden i Malmöhus lön har uttalat, att det niahända voie angeläget

att genomföra en utökning av befattningarna för polisiärt utbildade tjänstemän

å kontrollbyrån.

Utlänningsnämnden har till behandling upptagit fragan om tillskapande

för framtiden av fastare anställningsförhållanden även för nämndens per
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

sonal samt föreslagit, att för detta ändamål inrättades dels en förste byråsekreterarebefattning

i 24 :e lönegraden och dels en kanslibiträdesbefattning i

7;e lönegraden, båda placerade å extra ordinarie stat. Till motivering för förslaget

har nämnden anfört följande.

För närvarande utgöres nämndens personal av en av Kungl. Maj:t förordnad

sekreterare med arvode för närvarande närmast motsvarande Eo 23 samt

ett kanslibiträde, varjämte statens utlänningskommisson vid behov tillhandahåller

ytterligare skrivpersonal.. De skäl, som av den sakkunnige åberopats

till stöd lör tillskapande av fastare anställningsförhållanden för kommissionens

peisonal, synas nämnden i lika hög grad tillämpliga, vad angår nämndens

personal. Det synes nämnden därför önskvärt, att sekreterarebefattningen

hos nämnden erhåller karaktären av en extra-ordinarie befattning

med placering i förslagsvis 24 lönegraden, varjämte en extra-ordinarie befattning

som kanslibiträde med placering i 7 lönegraden torde böra inrättas.

Inrättande av sistnämnda befattning skulle icke utesluta, att kommissionen

alltjämt vid behov har att ställa erforderlig skrivpersonal till nämndens förfogande.

Beträffande det av utredningsmannen väckta förslaget om rätt för vissa

av kommissionens befattningshavare att vid placering å ordinarie eller extraordinarie

befattning hos utlänningsstyrelsen få i fråga om löneklassplacenng

tillgodoräkna tidigare motsvarande tjänstgöring hos utlänningskommissionen

har allmänna lönenämnden framhållit, att frågan om tillgodoräkning

av tidigare anställningstid lios kommissionen givetvis blir beroende av vilka

föreskrifter, som i detta hänseende komma att meddelas i det nya avlömngsreglementet.

Därest reglementet icke skulle komma att innefatta andra

bestämmelser beträffande uppflyttning i löneklass på grundval av föregången

statsanställning än som för närvarande gälla, torde frågan om befattningshavares

inplacering i högre löneklass än begynnelselöneklassen i respektive

lönegrader från fall till fall böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Lönenämnden har vidare uttalat, att nämnden anser det skäligt, alt befattningshavare

hos utlänningskommissionen — på sätt utredningsmannen förordat

— i avbidan på beslut om tjänstetillsättning får under fullgörande avmotsvarande

arbetsuppgifter hos utlänningsstyrelsen uppbära tidigare till

honom utgående avlöning. Beträffande förslaget att beslut om tjänstemans

antagande till befattningshavare hos styrelsen skulle erhålla retroaktiv verkan

har lönenämnden framhållit, att ett bifall härtill torde komma att innebära

ett avsteg från hittills tillämpade principer vid tjänstetillsättningar. Förslaget

torde också få bedömas mot bakgrunden av de eventuella bestämmelser

beträffande tillgodoräkning av statstjänst för löneklassplacering, som

kunna komma att meddelas i det nya avlöningsreglementet.

F öredraganden.

Av7 utredningsmannen har lramhållits skäligheten av- att utlänningskommissionens

personal erhåller fastare anställningsformer och uttalandet härom har

icke föranlett någon erinran av remissmyndigheterna. Ehuru jag kan instäm
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ma i utredningsmannens uttalande i detta avseende, tinner jag mig icke, med

utgångspunkt från uppfattningen att kommissionsformen åtminstone tills

vidare bör bibehållas för myndigheten, kunna tillstyrka inrättandet av ordinarie

befattningar hos kommissionen. Däremot anser jag skäligt, att den del

av personalen hos utlänningskommissionen, som kan betecknas såsom stominen

för framtiden, erhåller extra ordinarie anställning. För personalen i övrigt

torde däremot tills vidare böra bibehållas de nuvarande anställningsformerna.

Utredningsmannens förslag till personalplan synes mig i huvudsak omfatta

den personal, som under alla förhållanden torde visa sig erforderlig för

framtiden. Samtliga de i personalplanen upptagna befattningarna ha sin

motsvarighet i nuvarande organisation med undantag av överdirektören och

förste aktuarien. Vad gäller förste aktuarien kan jag vitsorda värdet av en

ingående och noggrann utlänningsstatistik samt att ledningen härav ställer

stora krav å befattningens innehavare. Jag har tidigare uttalat, att jag icke

anser inrättande av en överdirektörsbefattning motiverat vid bibehållande av

kommissionsformen för myndighetens organisation. Icke heller kan jag tillstyrka

inrättande av den föreslagna nya kanslibyrån. Med hänsyn till dessa

förhållanden vill jag förorda, att samtliga de av utredningsmannen å förslaget

till ordinarie och extra-ordinarie stat upptagna befattningarna uppföras

å tjänsteförteckning för kommissionen med undantag för överdirektören

och en av byråcheferna samt med den ändringen att en förste byråsekreterare

i 24 :e lönegraden utbytes mot en förste byråsekreterare i 26 :e lönegraden.

Mot utredningsmannens beräkningar av behovet av amanuenser samt

kontors- och skrivbiträden har jag intet att erinra. Med bibehållande av kommissionsformen

bortfaller även anledningen att ersätta kommissionens vice

ordförande med en ställföreträdare för överdirektören. Behovet av polisiärt

utbildad personal synes mig för närvarande tillräckligt tillgodosett genom utredningsmannens

förslag. Frågan om ytterligare förstärkning, av denna personal

och förbättring av dess avlöningsförhållanden torde böra göras beroende

av den framtida lösningen av frågan om utlänningskontrollens bedrivande.

Det av några remissmyndigheter framförda förslaget om utbytande av ett par

amanuensbefattningar mot befattningar för kontorsskrivare och förste konlorsskrivare

torde böra anstå i avbidan på erfarenheter av det för närvarande

inom kommissionen pågående rationaliseringsarbetets inverkan å organisationen.

På grund av omorganisationen böra de Iran utrikesdepartementet och socialstyrelsen

till kommissionen överflyttade ordinarie befattningshavare, vilka

äro upptagna å de förstnämnda två myndigheternas personalförteckningar,

överföras på övergångsstat. Jag gör härom hemställan i det följande i

fråga om utrikesdepartementet. Vid anmälan denna dag av proposition angående

vissa anslag till socialstyrelsen framlägger jag motsvarande förslag beträffande

styrelsen.

Utredningsmannen har föreslagit vissa övergångsbestämmelser beträffande

den hos kommissionen fast anställda personalen. Vad angar föislaget om

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

rätt för denna personal att vid löneklassplacering få tillgodoräkna tidigare

anställningstid hos utlänningskommissionen kan jag tillstyrka detsamma

i den mån, den tidigare tjänstgöringen uppenbarligen är av samma art

som den, för vilken befattningen i fråga avses. Frågan om retroaktiv verkan

av beslut om tjänstemans antagande till extra ordinarie befattningshavare

anser jag böra bedömas individuellt av Kungl. Maj:t med hänsyn till de särskilda

omständigheterna i det speciella fallet. I avbidan på beslut om tjänste

tillsättning bör befattningshavare äga uppbära avlöning enligt de bestämmelser,

som gälla för den del av personalen, som icke kommer i åtnjutande av

extra-ordinarie befattningar.

E. Anslagsberäkningar för budgetåret 1947/48.

1 :o) Statens utlänningskommission: Avlöningar, förslagsanslag.

Budgetår

Anslag

Nettoutgifter

1944/45 ...........

---- 700 000

1 614 286

1945/46 ........

2 654 156

1946/47 .........

_

1947/48 (förslag).....

... 1 632 000

_

Som liamgår av de lämnade sifferuppgifterna bar kommissionens avlöningsanslag

för budgetåren 1944/45 och 1945/46 måst överskridas högst avsevärt.

Detta kommer att bliva fallet jämväl beträffande det för innevarande

budgetår anvisade anslaget. För bestridande av kommissionens avlöningskostnader

har Kungl. Maj:t för budgetåret 1946/47 genom skilda beslut —

anslagsmedel ställas kvartalsvis till kommissionens förfogande — anvisat tillhopa

2 657 000 kronor, att disponeras sålunda:

Avlöningsstat.

1. Ersättning till ordföranden lör rriistade avlöningsförmå
ner,

förslagsvis ................................ kronor

2. Arvoden åt ordförande, vice ordförande och ledamöter

ävensom byråchefer, förslagsvis .................. »

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst .............. »

4. Ersättningar till av kommissionen anlitade sakkunniga,

högst ................................

5. Arvoden till ledamöter och suppleanter i utlännings
nämnden

samt ersättningar till kanslipersonal hos

nämnden, förslagsvis........................ s

15 000

60 000

2 540 000

2 000

40 000

summa kronor 2 657 000.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 har statens utlänningskommission

föreslagit, att anslaget upptages till 2 010 000 kronor.

Utredningsmannen har föreslagit följande avlöningsstat för budgetåret

1947/48.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis kronor

2. Avlöningar till extra ordinarie personal, förslagsvis.... 5

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal högst . . »

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................

5. Arvode till överdirektörens ställföreträdare ..........

6. Arvoden till ledamöter och suppleanter i utlänningssty
relsen,

förslagsvis ..............................

7. Ersättningar till av utlänningsstyrelsen anlitade sakkun
niga,

högst ....................................

S. Arvoden till ledamöter och suppleanter i utlänningsnämnden

samt ersättningar till kanslipersonal hos

nämnden, förslagsvis ...................... • • 8

Summa kronor

416 300

465 800

700 000

95 000

1 200

9 000

1 000

30 000

1 718 300

Anslagsposterna till avlöningar till tjänstemän a ordinarie stal och till avlöningar

till extra ordinarie personal hava av utredningsmannen beräknats

med hänsyn till den av statsmakterna i princip beslutade löneregleringen

och under förutsättning att 1944 års personalutrednings förslag till befordringsgång

för viss biträdes- och amanuenspersonal antages att gälla under

budgetåret 1947/48 samt med lön i lägsta löneklassen inom respektive lönegrad.

Utlänningsnämnden har i skrivelse den 6 november 1946 hemställt, att

nämndens ledamöter tillkommande arvoden måtte fastställas att utgå i överensstämmelse

med de arvoden, som utgå till ledamöter i andra nämnder.

Nämnden har härom anfört följande.

Utlänningsnämnden tillkom genom utlänningslagen den 11 juni 1937. I

samband härmed föreskrev Kungl. Maj:t, att envar av nämndens tre ledamöter

skulle åtnjuta ett fast arvode av 1 000 kronor för år räknat jamte ett

särskilt arvode av 20 kronor för sammanträdesdag. Genom beslut den 2 ma]

1941 förordnade Kungl. Maj:t med tillämpning tillsvidare från och med

budgetåret 1941/42, att ordföranden i nämnden skulle åtnjuta ett fast arvode

av f 000 kronor och envar av de två övriga ledamöterna ett fast arvode av

750 kronor, allt för år räknat, varjämte det särskilda arvodet för sammanträdesdag

sänktes till 12 kronor. De arvoden, som nämndens ledamöter för

närvarande åtnjuta, hava jämlikt Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945

fastställts att utgå med belopp överensstämmande med de ar 1941 fastställda

För denna sänkning av arvodena saknas enligt nämndens uppfattning

numera tillräckliga skäl. Till stöd härför må framhållas, att det totala antalet

till nämnden remitterade ärenden år 1940 utgjorde 186 under det att

motsvarande siffra för år 1945 var 4 316. Under sistnämnda år höll nämnden

därjämte 191 förhör med utlänningar. Även om antalet till nämnden

remitterade ärenden efter krigsslutet minskat i antal, har någon pataglig

lättnad i nämndens arbete härigenom icke inträtt. Detta sammanhänger darmed,

att nämnden den 15 juni 1945 i samband med omhändertagandelagens

tillkomst övertagit den länsstyrelserna tidigare åvilande skyldigheten att

hålla förhör i vissa utlänningsärenden samt att utlänningskommissionen där

jämte i betydande omfattning anlitat nämnden som förhörsmyndighet i förpassningsärenden.

Delta innebär, all den utredning, som tidigare införskaf
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj ds proposition nr 270.

tats vid länsstyrelsernas förhör, numera skall införskaffas vid förhör inför

nämnden. Denna utvidgning av arbetsuppgifterna har visat sig innebära ett

betydande merarbete för nämndens ledamöter. Under innevarande år har

nämnden tills dato hållit 85 förhör med utlänningar. Dessa förhör ha i de

flesta fall tagit lång tid i anspråk, då vederbörande utlänningar därvid så

gott som undantagslöst antingen själva eller genom omhud bruka förebringa

ett vidlyftigt material. Då det icke sällan visat sig önskvärt, att tillgängligt

material före förhörs hållande cirkulerar bland nämndens ledamöter samt

numera regelmässigt föredragning inför nämnden sker i anslutning till upprättade

skriftliga promemorior, vilka på förhand tillställas ledamöterna, äro

dessa tvungna att anslå betydande tid till hemarbete. Det förtjänar även i

detta sammanhang framhållas, att nämnden innevarande år på hemställan

av olika myndigheter haft att avgiva yttrande såväl över förslag till ändringar

i nu gällande utlänningslag som i frågor rörande rätta tolkningen av nämnda

lag. Flertalet av nämndens ledamöter har sin huvudsakliga verksamhet

inom andra områden. Detta förhållande samt den sekreteraren i nämnden

åvilande arbetsbördan har icke möjliggjort för nämnden att i medeltal hålla

mer än två sammanträden per vecka, vilket till följd av den stora anhopningen

av ärenden medfört, att sammanträdena kommit att draga långt ut

på tiden. Sålunda bruka nämndens sammanträden i medeltal vara minst 2 å 3

timmar.

Nämnden har tidigare icke ansett sig böra påkalla höjning av ledamöterna

tillkommande arvoden, enär det icke varit möjligt att med någon högre grad

av säkerhet bedöma omfattningen av det arbete, som framdeles komme att

åvila nämnden. Då emellertid, enligt vad nämnden nu kan bedöma, någon

minskning i nämndens arbete inom överskådlig tid icke kan förväntas inträda,

får nämnden hemställa, att arvodena måtte fastställas att utgå i överensstämmelse

med de arvoden, som utgå till ledamöter i andra nämnder.

Föredraganden.

Vid bibehållandet av kommissionsformen för den centrala utlänningsmyndigheten

böra medel under avlöningsanslaget beräknas för följande ändamål,

nämligen till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner,

till arvoden åt ordförande, vice ordförande och ledamöter, till avlöningar

till extra ordinarie personal, till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

till rörligt tillägg, till ersättningar till av kommissionen anlitade sakkunniga

samt till arvoden till ledamöter och suppleanter i utlänningsnämnden.

Ersättningar till utlänningsnämndens kanslipersonal ha härvid förutsatts

skola utgå från de till kommissionen för motsvarande ändamål anvisade

posterna.

För ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner samt till

arvoden åt ordförande, vice ordförande och ledamöter torde böra avses

15 000 respektive 20 000 kronor.

Posten till avlöningar till extra ordinarie personal uppskattar jag med utgångspunkt

från de löner, som komma att gälla enligt den av riksdagen i

princip fastställda löneregleringen för statens tjänstemän, till 845 000 kronor.

Med hänsyn till att under budgetåret 1947/48 den icke fasta personalen

torde få antagas komma att något nedgå i antal uppskattar jag behovet av

medel till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal — av utredningsmannen

beräknat till 700 000 kronor — till 650 000 kronor.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

För rörligt tillägg och ersättningar till av kommissionen anlitade sakkunniga

torde erfordras 90 000 respektive 2 000 kronor.

Då jag anser, att arvoden till ledamöter och suppleanter i utlänningsnämnden

böra utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, som gällde

före budgetåret 1941/42, beräknar jag denna post till 10 000 kronor.

Kommissionens avlöningsstat skulle alltså upptaga följande anslagsposter:

1. Ersättning till ordföranden för mistade avlöningsför
-

måner, förslagsvis .............................. kronor 15 000

2. Arvoden åt ordförande, vice ordförande och ledamöter,

förslagsvis .................................... * 20 000

3. Avlöningar till extra ordinarie personal, högst ...... » 845 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis » 650 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 90 000

6. Ersättningar till av kommissionen anlitade sakkunniga,

högst .......................................... * 2 000

7. Arvoden till ledamöter och suppleanter i utlännings
nämnden,

förslagsvis............................ » 10 000

Summa kronor 1 632 000;

2:o) Statens utlänningskommission: Omkostnader, förslagsanslag.

Budgetår

Anslag

Nettoutgifter

1944/45 ...............

..... 150 000

552 958

1945/46 ...............

..... 150 000

504 621

1946/47 ...............

..... 150 000

—

1947/48 (förslag) .....

..... 280 000

—

Kungl. Maj:t har den 31 maj 1946 fastställt följande omkostnadsstat för

kommissionen, att tillämpas under budgetåret 1946/47:

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. in., förslagsvis ........................ kronor 5 000

2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 35 000

3. Expenser, förslagsvis .............................. » 110 000

Summa kronor 150 000.

I skrivelse den 27 augusti 1946 har statens utlänningskommission beräknat

kommissionens omkostnader under budgetåret 1947/48.

Kommissionen har upptagit posten till sjukvård in. in. till 10 000 kronor

under förmälan att för detta ändamål under budgetåret 1945/46 använts

cirka 10 000 kronor.

I fråga om posten till reseersättningar upplyser kommissionen,

att medelsåtgången under budgetåret 1945/46 utgjort cirka 64 900 kronor.

Med hänsyn till att antalet läger beräknas komma att väsentligt minska,

kommer antalet inspektionsresor att nedgå. Den härav föranledda kostnadsminskningen

anser kommissionen dock i viss mån komma att uppvägas av

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 1 samt. Nr 270. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

en erforderlig ökning av antalet tjänsteresor för inspektion av passkontrollerna.

Kommissionen föreslår, att för reseersättningar anvisas 35 000 kronor.

För expenser hava, enligt vad kommissionen uppgiver, under budgetåret

1945/46 förbrukats cirka 429 000 kronor, därav för inventarier 66 000,

för tryckningskostnader 69 000, för telefon och telegram 127 000, för annonsering

1 000, för bränsle och lyse 35 000, för städning 35 000 samt för övriga

ändamål 96 000 kronor. För nästa budgetår väntas utgifterna för inventarier

komma att bliva avsevärt mindre. Kommissionen anser, att denna post bör

beräknas till 10 000 kronor. Övriga poster utom posten för böcker och

prenumerationer väntas även komma att minska. Kommissionen föreslår att

posten för expenser upptages till 310 000 kronor.

I enlighet härmed uppskattar kommissionen hela medelsbehovet till

(10 000-i-35 000+ 310 000) 355 000 kronor.

Utredningsmannen har för det nya ämbetsverket föreslagit, att kostnaderna

för sjukvård med hänsyn till ökningen av antalet sjukvårdsberättigade

tjänstemän uppräknas till 15 000 kronor.

Posten till reseersättningar föreslås begränsad till 15 000 kronor.

Utgifterna för expenser har utredningsmannen i betraktande av föreslagen

begränsning av myndighetens arbetsuppgifter och av dess lokalbehov

beräknat till 250 000 kronor.

Utredningsmannen har alltså uppskattat hela medelsbehovet till (15 000 J15

000 + 250 000) 280 000 kronor.

Föredraganden.

Mot utredningsmannens beräkningar har jag intet att erinra. Jag uppskattar

alltså medelsbehovet för omkostnader till 280 000 kronor. *

III. Flyktingshjälpen.

A. Utläniiingskonimissionens sociala verksamhet.

Genom 1937 års utlänningslag centraliserades utlänningsärendena till socialstyrelsen,

där en .särskild byrå inrättades för dessa ärendens handläggning.

I och med det andra världskrigets utbrott och fortgång ökades snabbt

arbetsuppgifterna å byrån. Styrelsen fick bland annat genom kungörelser

den 16 februari 1940 (nr 92 och 93) i uppdrag att i vissa fall förordna om

utlännings omhändertagande i förläggning samt att anordna och hava inseendet

över erforderliga förläggningar.

Genom beslut den 17 maj 1940 förordnade Kungl. Maj:t, att å socialstyrelsen

ankommande ärenden rörande planläggning, anordnande och drift av

för utlänningars omhändertagande avsedda förläggningar, rörande disciplinen

och ordningen inom sådana förläggningar samt rörande där omhändertagna

utlänningars förflyttning till andra förläggningar eller deras tagande

i förvar skulle tills vidare handläggas av en särskild, från utlänningsbyrån

skild avdelning inom styrelsen, avdelningen för utlänningsförläggningar.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

51

Genom särskilda beslut den 31 maj, den 21 juni och den 9 augusti 1940

förordnade Kungl. Maj:t, att statens utrymningskommission skulle omhändertaga

civila flyktingar från Norge, Danmark och de baltiska länderna. I

kungörelse den 12 september 1941 (nr 753) föreskrevs emellertid, att i den

mån flyktingshjälp ansågs böra utgå i form av beredande av vistelse på för

flyktingar anordnat läger socialstyrelsen skulle handhava denna verksamhet.

Vad avser annan flyktingshjälp än beredande av lägervistelse må nämnas,

att direkt stöd från det allmännas sida till hjälp åt enskilda flyktingar lämnades

redan år 1935, då insamlingen för landsflyktiga intellektuella erhöll

anslag av lotterimedel. Dessförinnan hade flera frivilliga hjälpkommittéer

igångsatt verksamhet för att bispringa politiska flyktingar. År 1939 trädde

staten till för att allmänt stödja hjälpverksamheten för politiska flyktingar

och nämnden för statens flyktingshjälp upprättades den 24 maj 1939. Den

statliga flyktingshjälpen genom nämnden verkade i stor utsträckning därhän,

att de frivilliga flyktingskommittéema, som åtnjöto bidrag av nämnden,

i huvudsak kommo att framstå såsom de normala organen för hjälp åt behövande

politiska flyktingar.

Krigshändelserna förde med sig, att betydligt större flyktingströmmar än

tidigare sökte sig till vårt land. Särskilda anstalter vidtogos för de olika kategorierna

flyktingar. Vissa länders legationer, såsom de norska och danska,

togo så småningom själva hand om sina flyktingar. Andra fingo omhändertagas

av de svenska myndigheterna i läger. Många av sistnämnda flyktingar

behövde emellertid fortsatt hjälp, sedan de genomgått mottagningslägren. Att

såsom tidigare hänvisa dessa skaror flyktingar till flyktingskommittéema ansågs

ogörligt. Den 12 september 1941 tillsatte Kungl. Maj:t en särskild statens

flyktingsnämnd, som skulle övertaga nämndens för statens flyktingshjälp

uppgifter och samtidigt i betydligt större utsträckning än denna direkt kunna

bisträcka enskilda flyktingar, som voro i behov av hjälp.

Socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar, vilken tillfördes

både uppgiften att svara för den flyktingshjälp, som utgick i form av beredande

av vistelse på läger, och uppdraget att vara kansli åt statens flyktingsnämnd,

kom härmed att växa i mycket hastig takt och hade, då maximisiffran

nåtts, bland annat ansvaret för omkring 150 läger och förläggningar

samtidigt. I denna siffra inkluderas icke de läger, som drevos av andra myndigheter,

t. ex. civilförsvarsstyrelsen eller av utländska legationer.

Då utlänningsärendena i samband med utlänningskommissionens inrättande

den 1 juli 1944 utbrötos från socialstyrelsen, övergick avdelningen i kommissionens

sociala byrå. Avdelningen, som tidigare haft att deltaga i arbetet

med mottagande av de stora flyktingströmmarna från Norge, Danmark och

Balticum, var vid denna tidpunkt huvudsakligen verksam med avseende å de

baltiska flyktingarna. Avvecklingen av sistnämnda klientel var i det närmaste

slutförd på försommaren 1945. Genom överförandet till Sverige genom röda

korsets och UNRRA:s försorg av ett stort antal tyska koncentrationslägerfångar

tillkoinmo nya och på grund av dessa s. k. repatrianders fysiska och

psykiska tillstånd delvis artskilda arbetsuppgifter.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Utlänningskommissionens sociala byrå, där alltså flertalet av de med flyktingshjälpen

sammanhängande praktiska uppgifterna kommit att samlas,

skall, enligt 9 § i den för kommissionen fastställda arbetsordningen, handlägga

ärenden om flyktingshjälpverksamheten i den mån fråga är om flyktingarnas

första mottagande, deras vistelse å särskilt anordnade flyktingsläger,

anskaffande av utrustning m. in., upprättande och handhavande av skötseln

av förläggningar för omhändertagandet av vissa utlänningar samt klagomål

från utlänning över behandlingen å förläggning eller läger. Vidare skall

hyrån utgöra kansli åt statens flyktingsnämnd, vilken har att handlägga ärenden

dels om bidrag av statsmedel till enskilda sammanslutningar (flyktingskommittéer),

som meddela flyktingshjälp, och dels om direkt understöd avstatsmedel

åt utlänning, som icke erhåller hjälp genom flyktingskommitté.

Sociala byrån skall även handlägga ärenden av ekonomisk natur, som hava

samband med kommissionens läger- och förläggningsverksamhet ävensom

med statens flyktingsnämnds verksamhet, handlägga ärenden angående personal

å kommissionens läger och förläggningar samt upprätta förslag till besvarande

av remisser och avgivande av yttranden rörande ärenden, som bedömas

beröra byråns verksamhetsområde.

Internering av utlänningar förekommer icke sedan den 1 juli 1946 och

interneringsförläggningarna äro sedan dess avvecklade. En annan grupp ärenden

har emellertid tillkommit efter Kungl. Maj:ts uppdrag, nämligen omhändertagande

av utländska barn, som i kontingenter överföras till Sverige för

sjuk- och konvalescentvård under kortare tid. Därjämte har till kommissionens

sociala byrå hänförts ärenden rörande transporter av flyktingar mellan

olika läger samt från Sverige till hemlandet. Hitintills ha cirka 2 700 flyktingar

lämnat landet med sådana transporter. I kommissionens flyktingshjälp

ingår slutligen även kuratorsverksamhet, vilken skötes dels centralt av tre vid

sociala byrån anställda kuratorer dels ock lokalt av å vissa läger och sjukhus

anställda särskilda kuratorer. Kuratorerna handhava organiserandet av

sysselsättning, arbetsterapi, kursverksamhet och yrkesutbildning i viss omfattning,

placering av barn i fosterhem, individuella resor till andra länder

in. m.

Rörande kommissionens lägerverksamhet har utredningsmannen lämnat

följande redogörelse.

Utlänningskommissionens lägerverksamhet nådde kulmen sommaren 1945,

varefter en stadig minskning skett särskilt under år 1946. Beläggningen på

lägren utgjorde sålunda den 15 september 1945 11 000. Den 1 januari 1946

var motsvarande siffra omkring 7 000 och den 1 april samma år 5 000. Den

1 september 1946 utgjorde antalet lägerfall omkring 2 500. Vid senaste årsskiftet

var siffran cirka 2 250. Att beläggningssiffroma så ansenligt minskat

beror dels på den företagna repatrieringen till hemländerna och dels på att

även repatriandema efter sex månaders vistelse i landet i princip ålagts samma

skyldighet att själva försörja sig, som åvilar flyktingar i gemen, och i

överensstämmelse härmed i mån av arbetsförmåga genom arbetsförmedlingen

anvisats arbete. Särskilt under våren 1946 forcerades arbetsförmedlingsverksamheten

på lägren. En genomgång av det kvarvarande klientelet visar

emellertid, att någon ytterligare mera betydande avgång genom arbetsplace
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ring icke är att vänta under den närmaste tiden. Klientelet utgöres nämligen

nu nästan helt av konvalescenter, minderåriga, åldringar och arbetsoför
mögna.

.....

Antalet på läger omhändertagna flyktingar, för vdka utlanningskommissionen

till fullo ombesörjer omvårdnaden, uppgick den 1 januari 1947 till

2 102. Av dessa var flertalet omhändertaget å konvalescentläger samt lager

för kroniskt sjuka och åldringar. Klientelet å dessa läger är i stoi utsträckning

behäftat med sjukdomar av olika slag. Pa vissa läger utgöres huvudparten

av tuberkulosfall, som dessutom många gånger även lida av andra

sjukdomar eller äro invalider. Vanligen finnas samtidigt även ett antal reumatiker,

kroniskt sjuka, blinda och invalider ävensom nervklena personer.

Sålunda utgjorde lägrens sammanlagda antal invalider, reumatiker, kroniskt

sjuka och blinda cirka 150. Antalet tuberkulosfall var över 400, varibland

ett 75-tal dessutom var behäftat med annan sjukdom eller lyte. Antalet nervsjuka

uppgick till ett 70-tal och åldringarna till ett 50-tal. Antalet flyktingar,

som åtnjöto eftervård efter sjukhusvistelse eller dylikt, var omkring 75.

Förutom läger för sjuka, konvalescenter och åldringar driver kommissionen

även rnödra- och spädbarnshem, internatskolor och skolhem, ett gymnasium

(i Sigtuna) samt arbetsförmedlingsläger och mottagningsförläggningar.

A de sistnämnda genomgå till landet nykommande flyktingar karantän och

underkastas polisförhör varjämte flyktingarna erhålla utrustning och i förekommande

fall hänvisas till arbete å den allmänna arbetsmarknaden.

Personalen vid kommissionens läger uppgick den 31 december 1946 till

ca 400.

I detta sammanhang må framhållas, att flyktingar finnas även å vissa

särskilda avdelningar och paviljonger vid sjukhus och sanatorier. Denna

verksamhet omhänderhaves i huvudsak av medicinalstyrelsen, som för ändamålet

åtnjuter statsanslag. Viss kuratorsverksamhet liksom utbetalning av

fickpengar samt i förekommande fall utrustning med kläder ombesörjes

emellertid av kommissionen. Pa sadant sätt omhändertagna flyktingar uppgingo

den 3 januari 1947 till ett antal av 431.

Beträffande kommissionens verksamhet med avseende å utländska barn

må nämnas, att sociala byrån enligt Kungl. Maj:ts direktiv dels haft att svara

för inkvartering och vård, utrustning, transporter m. in. av omkring 400

franska tuberkulösa barn, som under sexmånadersperioder vistats i Sverige,

dels ock ordnat karantäns- och genomgångsläger samt utrustning och transporter

för omkring 2 000 andra utländska barn, som inbjudits för placering

i fosterhem i Sverige genom föreningen Rädda Barnens försorg.

15. Flyktingsnämndens verksamhet.

Flyktingsnämndens nuvarande verksamhet grundas på kungörelsen den

12 september 1941, enligt vilken nämnden ma lämna hjälp till sadana i riket

vistande flyktingar, som sakna nödiga medel för sitt uppehälle eller eljest

äro i behov av bistånd.

Flyktingshjälp genom nämndens försorg har huvudsakligen lämnats genom

bidrag av statsmedel till vissa flyktingskommittéer och direkt bistånd

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kiingl. Maj.ts proposition nr 270.

åt flyktingar, som icke äro intagna å läger. Dock har, såsom framgår av

det följande, nämnden även i viss begränsad omfattning bedrivit hjälp verksamhet

genom omhändertagande å läger av behövande flyktingar.

Beträffande gränsdragningen mellan utlänningskommissionens och flyktingsnämndens

lägerverksamhet för flyktingar har utredningsmannen lämnat

följande redogörelse.

Praxis har icke alltid följt den ordning, som fastslagits genom kungörelsen

den 12 september 1941, att utlänningskommissionen skulle omhänderhava

vården av alla utlänningar, som vistas på läger och ännu icke ansetts böra

Mva föremål för enskild utplacering, medan flyktingsnämnden hade att svara

lör hjälpbehövande flyktingar, som ej vistas på läger.

En av de bärande principerna för kommissionens lägerverksamhet har

varit, att flyktingar, som vid ankomsten till riket måst placeras i läger, sedan

de en gång kunnat lämna dessa, icke senare på grund av iråkade svårigheter

tillåtits återvända. Särskilt under tider av stor tillströmning av flyktingar

har det varit en nära nog tvingande nödvändighet att undantagslöst

upprätthålla denna princip. Vederbörande hjälpbehövande flyktingar ha i

stället hänvisats som individuella hjälpfall till flyktingsnämnden. Ofta har

det emellertid då inträffat, att flyktingar, som varit utplacerade från läger,

av flyktingsnämnden bedömts böra erhålla hjälp i form av inkvartering och

vid förekommande behov vård i mera kollektiv form. Särskilda hem av

lägerbetonad karaktär ha måst upprättas för mödrar med barn, gamla och

orkeslösa personer samt partiellt arbetsföra och tillfälligt husvilla. Dessa flyktingsnämndens

läger ha med undantag för mödra- och barnhemmen i det väsentliga

ej skilt sig nämnvärt från de under kommissionen lydande lägren.

Sedan utlänningskommissionens lägerklientel numera reducerats till minsta

möjliga, har anledning ej förefunnits att upprätthålla denna strängt genomförda

dualism, utan flyktingsnämnden får numera enligt överenskommelse

ined utlänningskommissionen placera in flyktingar även på kommissionens

läger och vice versa. Organisatoriskt har sociala byråns kamerala avdelning

ombesörjt såväl utlänningskommissionens som flyktingsnämndens utgifter i

samband härmed, varför någon mera strikt gränsdragning härutinnan icke

direkt befunnits påkallad.

Sammanfattningsvis kan sägas, att utlänningskommissionen omhänderhar

den övervägande delen av lägerklientelet men även sysslar med individuella

tall såsom flyktingsbarns placering i fosterhem, enskilda flyktingars och flyktingsgruppers

repatriering och utvandring liksom även övrig individuell kuratorsverksamhet

med mottagning för hjälpsökande såväl centralt som i distrikt

med större anhopningar flyktingar, i senare fall genom speciellt förordnade

kuratorer. Flyktingsnämnden å sin sida svarar för flyktingshjälp i form av

bistånd till enskild flykting men har dock såväl tre konvalescentläger som ett

speciellt bostadsplaceringsläger med arbetsmöjligheter. Å det senare har för

övrigt utlänningskommissionen ägt placera vissa utlänningar, som avvakta

verkställigheten av meddelade avvisningsbeslut. Antalet flyktingar som av

nämnden omhändertagits å läger uppgår för närvarande till 134.

Beträffande omfattningen av den av flyktingsnämnden bedrivna hjälpverksamheten

genom direkta bidrag till hjälpbehövande flyktingar har utredningsmannen

lämnat följande uppgifter.

Någon kontinuerlig bild av det antal flyktingar, som varit beroende av

flyktingsnämnden, står svårligen att få med hänsyn till att någon samlad

statistik över verksamheten icke föres. Emellertid har nämnden i skrivelse

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Mcij.ts proposition nr 270.

till Kungl. Maj:t den 20 maj 1946 med plan för avveckling av nämndens

verksamhet uppskattat antalet flyktingar med löpande understöd från nämnden

den 15 maj 1946 till 971. Vidare uppgav nämnden, att den dessutom

har ett skiftande klientel av tillfälliga understödstagare, som begära hjälp.

Dessas antal uppgick till omkring 2 000 å 3 000 i månaden.

Vid en motsvarande uppskattning av flyktingsnämndens understödsklientel

avseende november månad 1946 framgick, att antalet löpande understöd

minskat till 873, för vilket kostnaderna under nämnda månad belöpte sig

till cirka 80 000 kronor. Antalet tillfälliga understödstagare visade ännu

större nedgång och var endast 619 med ett understödsbelopp av sammanlagt

cirka 51 000 kronor.

Understödsklientelets fördelning länsvis och med hänsyn till olika hjälpformer

enligt uppskattningen i november 1946 framgår av tabellerna A

och B.

Flyktingsnämndens hjälpverksamhet har i mycket stor utsträckning omfattat

sådan vård, som fattigvårdsstyrelse enligt 1 § fattigvårdslagen är skyldig

lämna. Nämndens verksamhet har emellertid även omfattat sådan hjälp,

som motsvarar fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen, såsom bidrag till omskolning,

arbetslöshetshjälp, starthjälp samt hjälp till blivande och nyblivna

mödrar motsvarande svensk mödrahjälp.

Vad särskilt gäller omskolnings- och arbetslöshetshjälpen har sådan i

olika former utgått både från flyktingsnämnden, arbetsmarknadskommissionen

och överstyrelsen för yrkesutbildning. Härom har utredningsmannen

lämnat följande uppgifter.

Den omskolningsverksamhet, som bedrives för flyktingar, har vanligen

ombesörjts av överstyrelsen för yrkesutbildning, som på initiativ av arbetsmarknadskommissionen

igångsatt kurser för flyktingar eller ställt disponibla

platser i ordinarie kurser till förfogande. Vid dessa kurser ha hitintills

utgifterna för uppehället under kurstiden vanligen bestritts av flyktingsnämnden.

Vissa slag av kurser har dock arbetsmarknadskommissionen själv

anordnat. Sålunda genomgingo cirka 800 flyktingar, sysselsatta i arkivarbete,

sommaren 1946 kurser i svenska för att få sina möjligheter att erhålla anställning

underlättade. Nämnas kan, att överstyrelsen lör yrkesutbildning på

framställning av arbetsmarknadskommissionen nyligen startat speciella kurser

för arkivarbetare. Bidrag till flyktingarnas uppehälle under dessa kurser

kommer att med Kungl. Maj:ts medgivande utbetalas direkt av arbetsmarknadskommissionen.

Den arbetslöshetshjälp, som ombesörjes av flyktingsnämnden, utgöres väsentligen

av kontantunderstöd. Det kan härvid gälla bistånd till flyktingar

under den tid företaget, där de äro anställda, gör driftsuppehåll, det kan

gälla bidrag till försörjning under en arbetslöshetsperiod mellan två anställningar

m. fl. situationer. Eftersom dessa uppgifter äro intimt förknippade

med flyktingarnas uppträdande på arbetsmarknaden, anmäles hjälpbehovet

vanligen på initiativ av arbetsmarknadsorganen, som också bruka utbetala

understöden för flyktingsnämndens räkning. Nämnas kan, att länsarbetsnämnderna

ha flyktingsnämndens bemyndigande att utan dess hörande

utbetala arbetslöshetshjälp med 7 kronor per dag under en tid av högst 7

dagar (s. k. uppehälle under väntetid).

Härutöver har arbetsmarknadskommissionen i början av år 1943 anordnat

beredskapsarbeten i form av vägarbeten för norska flyktingar, där tid
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell A. Löpande understöd under november 1946,

Öl

05

Stockholms stad............

Stockholms län ............

Uppsala stad ..............

Uppsala län (i övr.)........

Södermanlands län.........

Norrköpings stad ..........

Östergötlands län (i övr.) ...

Jönköpings län.............

Kronobergs län............

Kalmar län................

Gotlands län...............

Blekinge län...............

Kristianstads län...........

Malmö stad................

Malmöhus län (i övr.)......

Hallands län ..............

Göteborgs stad ............

Göteborgs o. Boh. län (i övr.)

i Borås stad.................

Älvsborgs län (i övr.)......

J Skaraborgs län ............

Värmlands län.............

Örebro län ................

Västmanlands län..........

Kopparbergs län...........

Gävleborgs län.............

Västernorrlands län........

Jämtlands län.............

| Västerbottens län..........

! Norrbottens län............

Hela riket

Understöd

i allmänhet

Mödrahjälp

Sjukvård

Kläder

Bohag

Resor

Summa

Antal

1 under- stöds- tagare

Under- stöds- belopp

i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under- stöds- belopp

i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under- stöds- belopp

i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under- stöds- belopp

i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under- stöds- belopp

i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under- stöds- belopp

i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under- stöds- belopp

i kr.

166

16 407

_

_

10

140

12

1117

2

30

190

17 694

37

3 697

—

—

—

—

2

373

—

_

_

39

4 070

38

4 175

—

—

—

—

11

859

—

_

2

12

51

5 046

17

1 385

—

—

—

—

2

446

—

_

1

6

20

1837

31

3 028

—

—

—

—

2

365

—

_

_

33

3 393

38

3 322

—

—

—

—

3

442

—

_

2

99

43

3 863

12

970

—

—

1

70

2

239

—

_

15

1279

28

2 36y

—

—

1

31

2

226

—

_

1

8

32

2 634

65

6 722

—

—

2

18

19

2 360

—

_

13

222

99

9 322

38

3 820

—

—

2

131

3

693

—

—

1

36

44

4 680

1

15

—

—

—

—

—

—

—

_

_

_

1

15

2

120

—

—

—

—

—

—

—

_

1

16

3

136

12

677

—

—

1

15

—

—

—

_

1

6

14

698

14

1 260

—

—

—

—

1

113

—

_

_

15

1 373

33

3 513

2

290

2

166

—

—

—

_

37

3 969

2

30

1

45

—

_

—

—

—

_

_

3

75

22

2 390

—

—

4

55

3

168

2

99

_

___

31

2 712

12

866

—

—

O

152

3

823

—

_

_

_

18

1 841

10

685

1

120

5

172

2

232

—

_

_

18

1209

32

2 975

—

—

—

—

—

—

_

_

_ ’

32

2 975

10

1002

—

—

1

6

1

15

—

—

_

_

12

1023

12

890

—

—

—

—

1

253

—

—

1

25

14

1 168

17

1 204

—

—

—

—

—

—

1

77

_

__

18

1281

25

2 335

1

126

1

192

3

386

—

_

_

_

30

3 039

10

850

—

—

—

—

1

120

—

_

1

30

12

1000

25

2 017

—

—

—

—

7

151

—

—

1

32

33

2 200

4

200

—

—

—

—

—

—

—

—

_

_

4

200

6

578

—

—

—

—

—

—

—

—

_

_

6

578

1

200

—

—

—

—

—

—

—

__

_

_

1

200

5

145 |

—

—

—

—

—

—

—

—

-

—

5

145

725

67847

-

O

581

33

t 148

SO

9381

3

176

27

522

S73

79655

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell B. Tillfälliga understöd uiide'' uoTCinber 1916.

tagare

Stockholms stad.........; 121

Stockholms län..........j —

Uppsala stad............ 17

Uppsala län (1 övr.).....! 5

Södermanlands län......, 14

Norrköpings stad........: 9

Östergötlands län (i övr.) j 5

Jönköpings län..........| 4

Kronobergs län ......... 8

Kalmar län.............I 5

Gotlands län............j —

Blekinge län............j —

Kristianstads län........j 6

Malmö stad.............] 3

Malmöhus län (i övr.) ... 14

Hallands län ...........] 3

Göteborgs stad.......... \ 07

Göt. o. Boh. län (i övr.) ..: I

Borås stad..............i 11

Älvsborgs län (i övr.).... 6

Skaraborgs län.......... 5

Värmlands län..........I 7

Örebro län............. 6

Västmanlands län.......I 6

Kopparbergs län........I 2

Gävleborgs län.......... 24

Västernorrlands län..... 10

Jämtlands län.......... 1

Västerbottens län....... —

Norrbottens län ........1 —

Hela riket! 319

rstöd 1

änhet

Mödrahjälp

Sjukvård

Kläder

Bohag

Under-j

Antal

Under-

Antal

Jnder-

Antal-j

Under-

Antal

Under-

stöds-

under-

stöds-

under-

stöds-

under-j

stöds-

under-

stöds-

belopp.

stöds-

belopp

stöds-

belopp

stöds-

belopp

stöds-

belopp

i kr.

tagare

i kr.

tagare

i kr.

tagare

i kr.

tagare

i kr.

8 304

1

155

17

474

53

3 584

7

1603

_

__

_

2

145

1

200

1393

5

937

3

249 ]

5

515

1

219

553

1

171

1

65

5

428

—

—

918

4 !

1130

1

132

16

1736

—

—

352

1

250

O

58

1

257

—

—

89

2 i

117

1

65

1

in

—

—

23<U

3

505

5

131

2

277

3

1081

602

—

—

—

7

808

—

—

315

1

220

1

43

2

in

—

—

1

85

1

152

—

—

1

46

_

_

_

—

—

—

—

—

—

257

1

145

2

227

3

224

—

—

160

1

229

—

—

—

—

—

—

1 171

7

616

8

412

1

202

—

—

163

2

411

1

3

—

—

—

—

1176

—

—

—

17

694

—

—

613

2

760

1

51

2

in

—

—

283

1 _

_

1

7

1

41

—

—

289

2

320

_

—

1

319

2

586

669

! 4

533

2

55

10

1051

1

263

532

1

70

1

123

2

471

1

23

480

4

131

8

787

1

477

36

1

75

—

—

—

—

—

—

1 547

6

983

4

540

4

324

4

165

659

—

—

—

2

no

1

875

200

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—-

—

—

—

20 5)97

| 46

7 712

57

2918

| 145

12 336

23

5 538

Resor

Antal

under
stöds
tagare
-

Understödsbelopp

i kr.

Samma

Antal

under
stöds
tagare
-

4

1

1

1

1

1

3

2

79

121

23

27

23

32

48

41

Understödsbelopp

i kr.

203

4

31

13

36

14

10

18

18

11

3

12

4

30

6

5 J 45

- 16

— 1 8

13

26

11

21

3

43

19

1

Sammandrag

av utlämnade

löpande och

tillfälliga

understöd november

1946

Antal

under
stöds
tagare
-

Under
stöds
belopp
i

kr.

67

153

38

25

514

-

14199

466

3 313

1240

3 943

917

405

2 262

1458

730

283

853

389

2 401

577

1875

1 535

331

1 611

2 724

1219

1 913

111

3 584

2 158

200

393

43

82

33

69

57

25

50

117

55

4

3

26

19

67

6

94

34

40

25

40

29

51

15

76

23

7

1

5

31893

4 536

8 359

3 077

7 336

4 780,

1681

4 896

10 780

5 410

298

139

1 551

1762

6 370

652

6 428

2 744

3 306

2 634

3 892

2 500

4952

1 111

5 784

2 358

778

200

145

1196 ! 619 i 50 697 I 1 492 130 352

Öl

—4

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

tals över 1 000 arbetare samtidigt voro sysselsatta och sammanlagt cirka

4 000 norska flyktingar haft anställning. Eu liknande form av beredskapsarbeten

har kommissionen bedrivit i samarbete med riksantikvarieämbetet,

som anvisat lämpligt arbete i form av fornminnesvårdsuppgifter. Den på

senare tiden mest betydelsetulla formen av arbeten för sådana flyktingar,

som ej kunnat placeras i öppna marknaden, utgör emellertid arbetsmarknadskommissionens

igångsättande av arkivarbeten för intellektuella flyktingar.

Denna verksamhet har tidvis omfattat över 1 000 flyktingar samtidigt, och

sammanlagt torde cirka 500 arkivarbetare fortfarande inneha dylikt arbete.

Flertalet av dessa kan på grund av ålder, olämplighet för arbete i

öppna marknaden m. fl. orsaker bedömas behöva sysselsättas i arkivarbete

så länge de äro att betrakta som arbetsföra, varför kommissionens befattning

med denna form av arbetslöshetshjälp troligen måste bestå för lång tid

framåt. I de fall då flyktingshjälp lämnats enligt denna s. k. arbetslinje ha

flyktingarnas familjer i mån av behov kunnat erhålla understöd av flyktingsnämnden

enligt fattig vårdsnormer.

Flyktingsnämndens nuvarande tredje huvuduppgift är prövning av frågor

om statsbidrag till flyktingskommittéer. Enligt kungörelsen om statlig och

statsunderstödd flyktingshjälp den 12 september 1941 kan statsbidrag utgå

till flyktingskommitté med högst 40 % av kommitténs kostnader för individuella

understöd åt flyktingar. Härvid skall dock iakttagas, att statsbidraget

beräknas endast på den del av understödet, som motsvarar vad i liknande

fall skulle ha utgått såsom arbetslöshetshjälp eller fattigvård. Beviljandet

av statsbidrag skall handhavas av flyktingsnämnden, som, då särskilda

skäl anses tala härför, äger att medgiva högre statsbidrag än vad

förut sagts. Särskilt i fråga om hjälp åt barn har nämnden medgivit högre understöd,

i vissa fall upp till 70 %.

För närvarande är antalet flyktingskommittéer med statsbidrag 13 och

kommittéernas klientel utgör omkring 500 personer. Bidragen lämnas vanligen

i form av restitution, sedan kommittéernas redovisning granskats av flvktingsnämnden.

Flyklingsnämndens sammanlagda utgifter för ifrågavarande

kommittéer uppgingo under år 1946 till 619 301 kronor.

Eu särskild giupp utlänningar, beträffande vilken flyktingsnämnden även

bestrider kostnader för understöd, utgöres av till hemlandet återkomna

svenskfödda, tyskgifta kvinnor jämte deras barn. Enligt Kungl. Maj:ts uppdrag

handhaves hjälpverksamheten beträffande denna grupp för flyktingsnämndens

räkning av utlandssvenskarnas förening, som därvid har att följa

av nämnden lämnade direktiv. Nämnden ersätter helt föreningens kostnader

för denna hjälpverksamhet. Föreningen understöder för närvarande omkring

500 dylika fall på flyktingsnämndens uppdrag. För hjälpverksamheten för

de utlandssvenskar, som bihehallit sitt svenska medborgarskap, åtnjuter utlandssvenskarnas

förening anslag direkt av Kungl. Maj:t. I

I anslutning till redogörelsen för utlänningskommissionens och flyktingsnämndens

sociala verksamhet har utredningsmannen framhållit, att denna

verksamhet i stor omfattning kommit att utövas i samband med flyktingarnas

uppträdande på arbetsmarknaden, varför av praktiska skäl stora delar

av densamma ombesörjts av arbets m a rknadsorganen, vilka för

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

detta ändamål förstärkts med speciella avdelningar och tjänstemän. Utredningsmannen

har härom anfört.

Nämnas kan, att redan socialstyrelsen våren 1944 gjorde framställningar

om att arbetsmarknadskommissionen skulle genom sina underorgan, länsarbetsnämnder

och arbetsförmedlingar, åtaga sig att pa samma satt som

kommissionen redan tidigare på direkt framställning från de norska, danska

och holländska flyktingskontoren ombesörjde vederbörande flyktingars utrustning

med gångkläder, arbetskläder, fickpengar, resetraktamenten startbidrag

till kost och logi i samband med förstagångsanstallmng arbetsloslietsbidrag

i väntan på arbete m. m. — bistå styrelsens och flyktmgsnamndens

klientel på respektive myndigheters bekostnad i samma omfattning.

Sedermera träffades överenskommelse mellan utlänningskommissionens sociala

byrå och arbetsmarknadskommissionen, att denna utrustmngsverksamhet

av arbetsmarknadsorganen skulle ombesörjas jämväl betrattande

de flyktingar, som genom sin vistelse på mottagningsforlaggnmgar o. dyl.

komme att sortera under utlänningskommissionen. Framställningen kompletterades

under hösten 1944 med en anhållan, att arbetsmarknadskommissionen

åt utlänningskommissionen skulle ombesorja bohagsutrustnmgen

åt sådana flyktingsfamiljer, som avflyttade från mottagmngsforlaggning

Slutligen må anföras, att utlänningskommissionen i skrivelse till arbetsmarknadskommissionen

den 16 januari 1945 hemställde, att de till länsarbetsnämnderna

knutna utlänningsamanuenserna matte för lokalt begränsade

tiänsteförrättningar ävensom i vissa understödsfragor fa tagas i ansprak av

statens utlänningskommissions sociala byrå och statens flyktingsnamnd sam

att de i nu nämnda fall, utan att vederbörande länsarbetsnämnder darom

först tillfrågades, bemyndigades mottaga direktiv från sociala byrån respektive

flvktingsnämnden. Arbetsmarknadskommissionen, som biloll utlanmngskommissionens

hemställan, utfärdade den 19 januari samma ar^ direktiv i

berörda frågor. Härigenom fick speciellt flyktingsnamnden tillgång till e

lokal administration, som successivt knutits fastare till nämndens kansli och

utnyttjats såväl till erforderliga utredningar som till verkställandet av nämndens

olika beslut. För utlänningskommissionens sociala hyra ha dessa lokala

organ haft betydelse vid uppläggningen av omvårdnaden för repatnanderna.

C. Tidigare förslag angående avveckling av flyktingsnämndens

verksamhet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 maj 1946 framlade statens flpktingsnämnd

en plan för avveckling av nämndens verksamhet. Nämnden framhöll,

att efter avslutandet av krigshändelserna i Europa läget beträffande

flyktingarna stabiliserats, så att några nya större flyktingsgrupper icke längre

anlände till vårt land. Tidigare ankomna flyktingar hade, om man bortsåge

från vissa grupper av repatriandi, börjat växa in i det svenska samhället.

Dessa omständigheter hade föranlett, att nämnden ansett sig höra

till övervägande upptaga frågan, om icke nämndens verksamhet skulle helt

eller delvis avvecklas. Nämnden förordade lör sin del en successiv avveckling.

Det äldre flyktingsklientelet borde utan några svårigheter kunna omedelbart

överföras till de ordinarie socialvårdande organen. Fn dylik överflyttning

stötte emellertid på svårigheter, då det gällde sådana flyktingar,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

som icke vistats i landet någon längre tid. Sistnämnda flyktingar hade nämligen

behov av en hjälp- och rådgivningsverksamhet, som vore särskilt anpassad

för personer, som helt nyligen upptagits i det svenska samhället.

Framför allt hade de behov av starthjälp i olika former. Fattigvårdsstyrelsema

kunde icke förväntas vara hågade att lämna dylik hjälp, enär fattigvårdslagen

icke medgåve fattigvårdssamhälle gottgörelse av staten för hjälp,

som icke hade karaktären av fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen.

Under angivna förhållanden ansåg flyktingsnämnden, att nämnden borde

finnas kvar ännu någon tid, förslagsvis till den 1 juli 1947. Nämndens arbetsuppgifter

borde emellertid begränsas till att avse följande grupper av

ärenden: 1) hjälp till flyktingar, som inkommit i riket efter viss dag, förslagsvis

den 1 juli 1944; 2) hjälp till flyktingar, som sedan minst tre månader

uppburit löpande understöd direkt från nämnden; 3) direkta bidrag

till flyktings resekostnader, oavsett tidpunkten för flyktingens ankomst till

riket; samt 4) statsbidrag till flyktingskommittéer och utlandssvenskarnas

förening. Övriga ärenden skulle övertagas av de ordinarie socialvårdande organen.

Efter den föreslagna övergångstidens slut borde enligt nämndens uppfattning

samtliga flyktingar överföras till de ordinarie socialvårdsorganen. Vissa

uppgifter, som icke lämpligen kunde påläggas dessa organ, borde enligt nämndens

mening anförtros åt utlänningskommissionen. Detta skulle gälla dels

frågor om restitution till flyktingskommittéerna för understöd och resekostnader,

dels tillsynen över utlandssvenskarnas förenings understödsverksamhet

för svensktyskar och betalningen av kostnaderna härför och dels nämndens

direkt till flyktingar utgivna resebidrag.

Över flyktingsnämndens förslag avgåvos yttranden av utlänningskommissionen,

socialstyrelsen samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Utlänningskommissionen uttalade sammanfattningsvis, att frågan om eu

avveckling av flyktingsnämnden syntes böra göras till föremål för närmare

utredning, lämpligen genom särskilt tillkallade sakkunniga. Övervägas borde

därvid, huruvida icke i stället för en total avveckling av den extra flyktingshjälpen

regler borde fastställas, som innebure en begränsning i densamma

genom bestämmandet av en tidsfrist, räknad från flyktingens ankomst

till riket, under vilken hjälpen finge utgå. Därest emellertid Kungl. Maj:t

skulle finna, att av statsfinansiella eller andra skäl den extra flyktingshjälpen

icke vidare skulle utgå, syntes det böra närmare undersökas om och i vad

mån statsbidrag skulle kunna utgå till fattigvårdsmyndigheterna dels för åt

flykting lämnad fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen och dels för de ökade

administrationskostnader, som kunde uppkomma genom ökningen av antalet

fattigvårdsärenden för utlänningar.

Socialstyrelsen ställde sig tveksam till lämpligheten av en successiv avveckling

av flyktingsnämndens verksamhet. En dylik form för avvecklingen

skulle medföra, att flyktingarna under avvecklingstiden uppdelades i två

kategorier, vilket skulle medföra praktiska svårigheter. Socialstyrelsen föreslog

därför, att nämndens verksamhet vid lämplig tidpunkt skulle upphöra

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

på en gång. Styrelsen underströk betydelsen av att flyktingarna erhölle nödig

starthjälp och föreslog i samband därmed en ändring av 60 § fattigvardslagen

så att fattigvårdssamhälle skulle kunna erhålla gottgörelse av staten för

fattigvård, som enligt 2 § lämnats flykting i avsikt att göra det möjligt för

honom att själv försörja sig. Gottgörelsen borde ej utgå med högre belopp an

som kunde anses erforderligt för att ernå det med understodet avsedda syftet.

En närmare utredning syntes erforderlig i olika avseenden, innan beslut meddelades

om flyktingsnämndens upplösning. Nämnden borde enligt socialstyrelsens

mening få i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen och utlanningskommissionen

verkställa utredning och avgiva förslag rörande de åtgärder,

som lämpligen borde vidtagas, då nämndens verksamhet upphörde.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet behandlade i sitt yttrande

verkningarna av flyktingshjälpens överförande till de ordinarie socialvardande

organen. Härutinnan framhöll förbundet, att det speciellt under en

övergångstid torde uppstå vissa svårigheter för socialvårdsorganen att mota

och bemästra den extra arbetsbelastning, som tillkomsten av samtliga hjalpbehövande

flyktingar till det ordinarie klientelet skulle mnebara. I vart tal

kunde man förutsätta, att det icke bleve möjligt att ägna flyktingarna den

speciella uppmärksamhet och personliga omsorg, som vore nödvändig. Starka

skäl talade sålunda för att huvudparten av flyktingarna alltfort skulle erhålla

hjälp genom flyktingsnämnden. Nämndens förslag angaende överförande

av det äldre flyktingsklientelet till de ordinarie socialvårdande organen

komme icke att vålla några svårigheter av betydenhet pa grund av det

relativt ringa antal flyktingar, varom vore fråga. Förbundet framhöll emellertid,

att förslaget komme att få vissa ekonomiska konsekvenser för kommunerna,

enär dessa endast kunde erhålla ersättning av staten för fattigvård,

som meddelats jämlikt 1 § fattigvårdslagen. Förbundet ansåg darfor, att

särskilda administrativa föreskrifter borde meddelas om en.mindre strang

tillämpning av statsbidragsbestämmelserna i fattigvårdslagen ävensom att de

ordinarie socialvårdande organen under avvecklmgstiden borde beredas möjlighet

att hos flyktingsnämnden erhålla erforderliga råd och upplysningar.

]). Flyktingshjälpens framtida bedrivande.

Utredningsmannen. .

Utredningsmannen har föreslagit, att såväl utlänningskommissionens som

flyktingsnämndens sociala verksamhet skall successivt avvecklas i enlighet

med eu av utredningsmannen framlagd plan. Denna avveckling skulle ske

under ledning av flyklingsnämnden och för detla ändamål borde utlänningskommissionens

sociala verksamhet, i den mån den icke kunde omedelbart

avvecklas, överföras å flyktingsnämnden.

I fråga om utlänningskommissionens lägerverksamhet har utredningsmannen

uttalat, alt det torde få anses lämpligt, att det flyktingsklientel,

som är omhändertaget å kommissionens läger för sjuka, konvalescenter och

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

åldringar, snarast beredes tillfälle att så långt möjligt få vård vid ordinarie

sjukvårdsanstalter och att planläggningen härav liksom undersökningen av

hur flyktingarna på bästa sätt kunna tagas om hand intill dess tillräckligt

antal platser på nämnda anstalter finnas tillgängliga sker i samråd med

medicinalstyrelsen. Beträffande de närmare detaljerna för en sådan anordnings

genomförande har utredningsmannen anfört följande.

Vid förhandlingar, som förts med medicinalstyrelsen rörande hithörande

problem, har denna ställt sig välvillig till förslagen och uppgivit sig vilja

medverka i den man personal och medel ställas till dess förfogande. Styrelsen

avser att för vården av tuberkulösa flyktingar använda de E-paviljonger,

som redan tidigare genom styrelsens försorg finnas uppförda för flyktingar

vid vissa sjukhus men som ännu ej tagits i bruk. Härvid skulle vederbörande

landsting svara för driften. Övriga sjuka, som kräva specialvård, såsom sinnessjuka

eller nervklena, avses att på annat sätt omhändertagas. I den mån

det bedömes lämpligt att för vård av flyktingarna fortfarande behålla vissa

av utlänningskommissionens läger, skulle driften av dessa anförtros åt

landstingen på liknande sätt som beträffande E-paviljongerna. Härvid kan

tilläggas, att särskilt konvalescentvården, till vilken även flertalet av förut

uppräknade fall torde få anses höra, troligen kommer att nödvändiggöra,

att dessutom ett antal dylika, från de allmänna sjukvårdsanstalterna fristående

läger, firmas tillgängliga.

Det må i detta sammanhang framhållas, att medicinalstyrelsen sedan

sommaren 1945 åtnjuter statsanslag för administreringen av ett flertal för

flyktingar upprättade beredskapssjukhus och provisoriska sjukhus, varvid

styrelsen som regel träffat överenskommelse med vederbörande landsting

om själva driften av dessa sjukhus.

Vid preliminära underhandlingar med svenska landstingsförbundet har

förbundet förklarat sig villigt att medverka till den nu skisserade ordningens

genomförande. Den omflyttning av klientelet mellan de olika lägren och sjuktörläggningarna

för flyktingar, vilken, sedan den föreslagna omläggningen

genomförts, av olika skäl kan bli erforderlig, skulle ombesörjas lokalt enligt

direktiv från medicinalstyrelsen, vari även skulle inbegripas tillfrisknade

flyktingars utskrivning och överföring till arbetsförmedlingsläger.

Den centrala överblick, som kommer att erfordras beträffande åsyftade

flyktingars sjukhus- och konvalescentvård, kommer alltså att upprätthållas

av medicinalstyrelsen dels genom från de olika anstalterna regelbundet infordrade

rapporter angående beläggning in. m., dels även i samband med

granskning och betalning av utgifterna för denna flyktingsvård, som avses

att hundraprocentigt gäldas med till medicinalstyrelsens förfogande ställt

statsanslag.

Sedan en flykting väl tillfrisknat och utskrivits, bör vederbörande i mån av

senare behov av sjukhusvård eller konvalescentvård icke äga återvända till

dessa speciella flyktingslager utan i vanlig ordning remitteras till allmänna

konvalescent- eller sjukvårdsanstalter. Härigenom ernås den åsyftade successiva

minskningen av beläggningen på flyktingslägren.

Utlänningskommissionens mödra- och spädbarnshem samt upptagningshem

för barn skulle enligt utredningsmannens förslag likaledes avvecklas

och klientelet intagas på de ordinarie bamavårdsanstalterna. Beträffande

planen i denna del har utredningsmannen anfört följande.

Den platsbrist, som för närvarande råder å nämnda anstalter, torde nödvändiggöra,

att en del av de ifrågavarande speciella hemmen under en av
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

vecklingstid bibehålies. Vid förhandlingar, som härom förts med socialstyrelsen,

har uttalats, att de speciella hemmen för flyktingsklientelet av denna

art under avvecklingstiden borde drivas av landsting eller andra lämpliga

organ under socialstyrelsens överinseende, varvid kostnaderna för driften

skulle gäldas av flyktingsnämnden. Intagning på hemmen och barnens utplacering

i fosterhem etc. skulle kunna förmedlas av socialstyrelsen, undei

förutsättning att en särskild tjänsteman finge hos styrelsen anställas med

uppdrag att närmast handhava dessa uppgifter.

Utredningsmannen har erinrat om att sedan hösten 194o till Sverige såsom

flyktingar inkommit ett mindre antal ensamma barn, vilka placerats i

utlänningskommissionens hem, samt att man torde böra räkna med att barn

av denna kategori även i fortsättningen kunna anlända hit. I den mån så

sker, borde dessa från mottagningsförläggningarna genom socialstyrelsens

försorg placeras i lämpliga upptagningshem för att sedan i mån av behov

på annat sätt omhändertagas.

Till arbetsmarknadskommissionen har utredningsmannen föreslagit överförande

av utlänningskommissionens mottagningscentraler, arbetsfömiedlingsläger

samt förrådsverksamhet. Förslaget härom har närmare utvecklats

på följande sätt.

Uppgiften att upprätta och driva mottagningscentraler torde rent organisatoriskt

utan olägenhet kunna överföras på arbetsmarknadsmyndigheterna.

Dessa organ äro icke främmande för dylik verksamhet eftersom de omhänderhaft

lägerverksamhet för dels flyktingar, som deltagit i olika av dem

anvisade arbetsuppgifter, såsom vägarbeten, skogsavverkning och fornnunnesvårdsarbeten,

dels norska skolelever, som förlagts i av dessa myndigheter

anordnade skolinternat, i vissa fall f. d. flyktingsförläggningar. Slutligen

ingår i arbetsmarknadsorganens ordinarie arbetsuppgifter att hålla lager av

förläggningsmateriel att användas vid igångsättandet av beredskapsarbeten

och liknande. En rationalisering för statsverket kan därför påräknas, om

förenämnda lägerverksamhet uppdrages åt arbetsmarknadsmyndigheterna

eftersom dessa ändock komma att driva intendentur och förrådsverksamhet,

vilket däremot den centrala utlänningsmyndigheten skulle kunna befrias från

enligt nämnda förslag. Ett införlivande med arbetsmarknadskommissionens

intendenturverksamhet av utlänningskommissionens enligt detta förslag överflödiga

verksamhet av samma slag, speciellt dess centralförråd ^ i Bäckehagen,

skulle därför i detta sammanhang vara att förorda. Att på mottagningsförläggningarna

svara för utlänningskontrollen och därmed sammanhängande

uppgifter torde utan svårighet kunna uppdragas åt den centrala

utlänningsmyndigheten och polismyndigheterna även om arbetsmarknadsorvanen

stå för själva administrationen. Slutligen kan i detta sammanhang

nämnas alt enligt vad utredningen erfarit det föreslagits, att organiserandet

av en eventuell samlad överföring av utländsk arbetskraft skulle uppdragas

åt arbetsmarknadskommissionen, som alltså under alla omständigheter skulle

behöva i annat sammanhang vidtaga anordningar motsvarande dem som

nyss föreslagits. I den mån det klientel vid mottagningscentralerna, som icke

skall arbetsförmedias — vanligen utlänningar, som mottagas av släktingar

och vänner — skulle i och för hjälp behöva få kontakt med ordinarie socialvårdande

organ, skulle detta kunna ske genom vederbörande länsarbetsnämnds

utlänningskonsulent. „ ...

Vid de arbetsförmcdlingsldger, som finnas, skola endast sadana o t lanningar,

som friskförklarats från konvalescenthem eller motsvarande, vistas

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

för att skyndsammast möjligt genom den vid lägret särskilt upprättade arbetsförmedlingen

placeras i lämpligt arbete. Med hänsyn till att friskförklaring

av konvalescenter endast i ringa omfattning torde kunna komma att

äga rum för det nu återstående lägerklientelet, torde måhända behov av

speciella a rbeil s fö r med i i n gslä ger i fortsättningen icke föreligga. Möjligen

skulle klientelet kunna överföras till mottagningscentralema för att genom

dessas arbetsförmedlingar placeras i arbete. I undantagsfall skulle även förmedling

direkt från konvalescenthemmen kunna tänkas genom närmaste

arbetsförmedling eller länsarbetsnämndens utlänningskonsulent. T den mån

arhetsförmedlingsläger emellertid i fortsättningen skulle erfordras, synes

driften av själva lägeradministrationen böra överföras på arbetsmarknadsorganen,

eftersom detta slag av lägerverksamhet huvudsakligen synes vara

en arbetsförmedlingsuppgift.

En överföring till arbetsmarknadsorganen av sådan lägerverksamhet, som

äger samband med arbetsförmedlingsuppgiften, skulle måhända även ur personalsynpunkt

kunna betecknas som en rationalisering, då en minskning av

båda myndigheternas nuvarande sammanlagda personal på lägren troligen

kunde åvägabringas. Genom den föreslagna ordningen ernås även garanti för

att lägerledningens och själva arbetsförmedlingens intressen arbeta i samma

riktning, en betydelsefull faktor i strävandena att snarast möjligt avveckla

lägerverksamheten.

Även utlänningskommissionens härefter kvarstående läger, nämligen gymnasiet

i Sigtuna och kommissionens skolhem, har utredningsmannen föreslagit

skola överföras till arbetsmarknadskommissionen. Till motivering härav

bär anförts.

Då det knappast kan anses rationellt att upprätthålla utlänningskommissionens

förläggningsadministration för ett enda läger, bör driften av gymnasiet

kunna uppdragas åt arbetsmarknadskommissionen. Tilläggas kan, att

vissa elever skola där avlägga sin examen den 15 februari, återstoden den

15 augusti 1947. Efter avslutad skolgång skall troligen flertalet söka sig

arbete i öppna marknaden. Det skulle därför för vederbörande kunna anses

som enbart fördelaktigt, om en intim kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna

åvägabringades snarast möjligt, så att ungdomarna kontinuerligt

kunna komma i åtnjutande av bland annat den yrkesvägledningsverksamhet,

som arbetsförmedlingen kan bistå med. Så snart kursverksamheten slutförts,

skulle därför gymnasiet kunna betraktas såsom arbetsförmedlingsläger.

På framställning av mosaiska församlingen i Stockholm beslöt utlänningskommissionen

den 24 september 1946, att den av kommissionen bedrivna

skolverksamheten för judiska repatriander och flyktingar under 18 år

skulle fortgå till den 1 april 1947. Förhandlingar med församlingen ha givit

till resultat, att denna önskar, att skolverksamheten i allmänhet bedrives

ytterligare ett år. Lämpligen kunde församlingen själv övertaga den fortsatta

driften av skolorna och härför få påräkna ekonomiskt stöd av flyktingsnämnden.

Detta förslag har framlagts för församlingen, som lovat närmare

pröva detsamma.

Utlänningskommissionen har även upprättat en polsk skola, vilken dock

i likhet med övrig skolverksamhet bör avvecklas, varom förhandlingar komma

att upptagas med vederbörande myndigheter.

Utredningsmannen har vidare förordat, att på arbetsmarknadsorganen

skulle överföras uppgiften att för flyktingar, som i fortsättningen från läger

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

65

eller sjukhus utplaceras i arbete, bekosta den starthjälp i form av kläder,

kontantbidrag och möbler, som nu betalas av utlänningskommissionen och

flyktingsnämnden. Härom bar följande anförts.

Dessa bidrag böra endast utlämnas mot återbetalningsskyldighet, som dock

i särskilt ömmande fall bör kunna hävas. Omläggningen skulle rent praktiskt

innebära en förenkling i vissa avseenden. Arbetsmarknadskommissionens

kameral- och förrådsbyrå har nämligen ombesörjt och ombesörjer alltjämt

utrustningsverksamhet för sociala byråns och flyktingsnämndens räkning och

har därigenom i stor omfattning omhänderhaft inköp och utrustning åt flyktingar.

Härvid har räkning på dessa kostnader liksom de olika slag av hjälp,

som utgått genom arbetsmarknadsorganen, efter granskning av vederbörande

länsarbetsnämnd samt arbetsmarknadskommissionen måst tillställas utlänningskommissionen

eller flyktingsnämnden för liknande detaljgranskning.

Omläggningen innebär, att alla bokförings- och kontrollåtgärder skulle

komma att stanna hos den verkställande myndigheten, som i fortsättningen

alltså även blir den betalande.

I promemorian har omförmälts, att sociala byråns befattning med transporter

av repatriandi enligt fattat beslut skulle upphöra från och med den

15 februari 1947. Arbetet med de resor, vilka efter denna tidpunkt likväl kunna

komma att bliva aktuella, har utredningsmannen funnit kunna fullgöras

av flyktingsnämnden.

Utredningsmannen har uttalat, att flyktingsnämnden i fortsättningen tills

vidare bör vara forum för den individuella omvårdnaden av flyktingarna.

Kommissionen skulle härigenom kunna befrias från skyldigheten att taga befattning

med någon form av egentlig flyktingshjälp och avvecklingen av

denna form av krisverksamhet skulle helt ombesörjas av flyktingsnämnden.

Beträffande flyktingsnämndens verksamhet har utredningsmannen förordat

en avveckling av densamma i etapper. I den första etappen skulle verksamheten

för hjälp vid arbetslöshet, hjälp till omskolning samt starthjälp

överföras å arbetsmarknadskommissionen. Flyktingsnämndens direkta hjälpverksamhet

i övrigt skulle däremot bibehållas hos nämnden, dock att fattigvårdsstyrelser

och länsarbetsnämnder skulle anlitas som ombud vid hjälpverksamheten.

I den andra avvecklingsetappen, vilken skulle påbörjas vid

tidpunkt som Kungl. Maj:t bestämde, skulle nämndens återstående direkta

hjälpverksamhet — med undantag för vissa särskilda arbetsuppgifter -— helt

upphöra. Därvid skulle flyktingarna i likhet med andra utlänningar vid behov

av hjälp från det allmännas sida hänvisas att anlita de kommunala

hjälporganen, fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder. Härigenom skulle

vinnas, alt flyktingarna då det gäller sådan hjälp i princip skulle erhålla

samma ställning som svenska medborgare. De särskilda arbetsuppgifter, vilka

efter andra etappen i avvecklingen skulle bibehållas hos nämnden, skulle huvudsakligen

omfatta bidrag till flyktingskommittéer.

Till motivering av planen för avveckling av flyktingsnämndens hittillsvarande

verksamhet har utredningsmannen anfört, att man troligen kan räkna

med att flyktingarnas behov av ekonomisk hjälp kontinuerligt kommer att

avtaga, huvudsakligen beroende på att de numera vistats i landet under läng
Ilihantj

till riksdagens protokoll 1947. t samt. Nr 270. f>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

re tid samt därvid vunnit anknytning till svenskt samhällsliv, icke minst därigenom

att ett mycket stort antal flyktingar erhållit arbetsanställning.

Till stöd för förslaget, att arbetslöshetshjälpen för flyktingar skulle överföras

på arbetsmarknadsorganen har utredningsmannen framhållit, att det

alltid kommer att bliva dessa organ, som tidigast få kontakt med inträffade

förändringar på arbetsmarknaden i fråga om sysselsättningsmöjligheterna.

Då det med all säkerhet i första hand bliva utlänningarna, som få lämna sina

anställningar vid en åtstramning på arbetsmarknaden, särskilt som en icke

oväsentlig del av desamma nu har svårighet att erhålla annat än ytterst tillfälliga

anställningar, föreligger redan nu behov av att arbetsmarknadsorganen

få i uppgift att svara för uppläggningen och utformningen av en enhetlig

arbetslöshetspolitik även för utlänningar.

Beträffande den inverkan i hjälpavseende förslaget om indragande i övrigt

av den direkta hjälpverksamheten genom flyktingsnämnden skulle hava

för flyktingarna har utredningsmannen anfört följande.

Därest flyktingarna såsom andra utlänningar hänvisas till de kommunala

hjälporganen, skulle desamma alltså beredas hjälp vid minderårighet och

arbetsoförmåga, d. v. s. erhålla fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen och hjälp

enligt lagen om samhällets barnavård. I alla dessa fall äro de kommunala organen

— fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder — skyldiga att ingripa.

Vidare skulle flykting och för flykting försörjningspliktig bliva på liknande

sätt som svenska medborgare ersättningsskyldiga till det allmänna för erhållen

vård, vilket nu icke är fallet. Nämnas kan dock, att flyktingsnämnden

med hänsyn härtill i viss omfattning utlämnat bidrag såsom lån och att den

vårdtagande flyktingen på så sätt blivit ersättningsskyldig.

Då vårdkostnaderna enligt 60 § fattigvårdslagen och 63 § lagen om samhällets

barnavård ersättas av staten, belastas kommunerna i regel icke av

denna hjälpverksamhet på annat sätt än att länsstyrelsernas och de kommunala

organens administrativa arbete i viss grad kommer att öka.

Skyldighet att lämna utlänningar sådan hjälp, som omnämnes i 2 § fattigvårdslagen,

finnes icke för fattigvårdsstyrelse liksom sådan skyldighet icke

förefinnes, då det gäller svenska medborgare. Då ersättning av staten för

fattigvård enligt sistnämnda paragraf icke enligt nu gällande bestämmelser

kan erhållas, torde utlänning i viss utsträckning icke kunna påräkna sådan

hjälp, ehuru en hel del fattigvårdsstyrelser —- särskilt i de större kommunerna

--säkerligen icke komma att undandraga sig att även lämna sådant un
derstöd,

särskilt om utlänningen under längre tids vistelse i kommunen där

haft arbetsanställning och erlagt skatt till kommunen.

Därest emellertid starthjälp, hjälp till omskolning och understöd vid arbetslöshet

för utlänning, som förut anförts, skulle kunna lämnas av arbetsmarknadskommissionen,

torde flyktingarnas behov av hjälp enligt 2 § fattigvårdslagen

bliva mindre betydande.

Utredningsmannen har framhållit, att i ett särskilt avseende den direkta

flyktingshjälpens avskaffande skulle innebära ett försämrat läge för flyktingarna.

Enligt nu gällande bestämmelser kan mödrahjälp endast lämnas

kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket och som är

svensk medborgare, dock att Kungl. Maj:t äger, under förutsättning av ömsesidighet,

ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

67

skola i avseende å tillämpning av mödrahjälpsförordningen likställas med

svenska medborgare. Någon sådan överenskommelse har hitintills icke träffats.

Vid lämnandet av hjälp av detta slag har flyktingsnämnden helt följt de

i den gällande mödrahjälpsförordningen och av socialstyrelsen uppdragna

riktlinjerna för mödrahjälps meddelande. För undvikande av ifrågavarande

försämring för flyktingarna har utredningsmannen föreslagit, att Kungl. Maj:t

med stöd av lagen den 17 juni 1938 angående rätt för Konungen att meddela

förordnande om vissa förmåner åt statslösa m. fl. utfärdar bestämmelser om

att personer, vilka stadigvarande vistas i riket och icke någonstädes äga medborgarskap

eller, ehuru de äga medborgarskap, icke åtnjuta sitt hemlands

skydd, skola i avseende å tillämpningen av förordningen den 11 juni 1937

om mödrahjälp likställas med svenska medborgare. Beträffande den föreslagna

ändringens tillämpning har utredningsmannen anfört följande.

Då det kan möta svårigheter för mödrahjälpsnämnderna att avgöra, huruvida

utländsk kvinna bör betraktas såsom statslös eller därmed likställd person

och huruvida sökanden bör anses ha stadigvarande hemvist i Sverige,

synes det lämpligt att i ärende angående mödrahjälp åt utlänning varom här

är fråga, barnavårdsnämnden, innan nämnden med yttrande överlämnar ansökan

om mödrahjälp till mödrahjälpsnämnden, inhämtar utlåtande av den

centrala utlänningsmyndigheten. Denna blir därigenom i tillfälle att giva

uttryck åt sin uppfattning om sökandens flyktingskap och kan även lämna

upplysningar av värde för bedömande huruvida utlänningen kan anses ha

stadigvarande hemvist i riket. Uppgift kan sålunda av utlänningsmyndigheten

lämnas om längden av sökandens vistelse i Sverige, de resor vederbörande

företagit till annat land, det uppgivna syftet med vistelsen här samt beviljade

uppehålls- och arbetstillstånd. Ett remissförfarande av nu angiven art

torde icke i nämnvärd grad behöva fördröja handläggningen av mödrahjälpsärendet.

För undvikande av att kommun gör ekonomisk förlust vid meddelande av

fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen åt utlänning genom intagande av denne

å kommunens fattigvårdsanstalt, har utredningsmannen föreslagit, att frågan

om höjning av den av Kungl. Maj:t utfärdade vårdtaxan upptages till prövning.

Härom har utredningsmannen anfört följande.

De i denna taxa fastställda beloppen torde på grund av de senare årens

prisstegringar på livsmedel in. m. icke tillnärmelsevis täcka den verkliga

kostnaden, varför kommunen i sådana fall själv får svara för en icke obetydlig

del av den till utlänningen utgående vården. Då det kan inträffa,

att en kommun kan bliva skyldig att lämna en arbetsoförmögen utlänning,

som till och med rent tillfälligt vistas inom kommunen, vård på kommunens

fattigvårdsanstalt under åratal, kan detta icke anses tillfredsställande.

Det synes därför angeläget, att de i taxan angivna ersättningsbeloppen höjas

så, att desamma komma att bättre svara mot de verkliga kostnaderna. Då

eu sådan höjning överhuvudtaget torde kunna anses skälig, vill utredningen

föreslå, att denna fråga av Kungl. Maj:t upptages till omprövning.

Med anledning av utlänningskommissionens i yttrande över flyktingsnämndens

plan för verksamhetens avveckling gjorda uttalande, att undersökning

borde göras i vad mån statsbidrag skulle kunna utgå till fattigvård

s my nd i gh et er n a för de ökade administrationskostnader, som kunde

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

uppkomma genom ökningen av antalet fattigvårdsärenden för utlänningar,

har utredningsmannen förklarat sig icke kunna tillstyrka, att statsbidrag

skall utgå härför. Till motivering härav har utredningsmannen anfört.

Utredningen vill påpeka, att fattigvårdsstyrelser enligt gällande lagstiftning

äro skyldiga att utan ersättning för administrationskostnader lämna

utlänningar hjälp enligt 1 § fattigvårdslagen. Detsamma gäller, då utländska

barn behöva omhändertagas enligt lagen om samhällets barnavård in. m.

Därtill kommer, att fattigvårdsstyrelse enligt 6 § i kungörelsen om statlig

och statsunderstödd flyktingshjälp bör biträda flyktingsnämnden i dess

verksamhet. Många fattigvårdsstyrelser i landets olika delar äro på grund

härav för närvarande flyktingsnämndens ombud och verkställa utan någon

särskild ersättning för nämndens räkning såväl utredningar som utbetalning

av understöd in. in. Dessutom kan framhållas, att de kommuner, där socialvårdsorganen

efter den speciella flyktingshjälpens avskaffande skulle behöva

i högre grad än vad nu är fallet syssla med hjälp till flyktingar, i regel

kunna påräkna skatt från åtskilliga där arbetsanställda utlänningar, för vilka

kommunen vid behov av hjälp enligt 1 § fattigvårdslagen får gottgörelse

av staten.

Beträffande de efter andra avvecklingsetappen kvarstående särskilda arbetsuppgifterna

för nämnden har utredningsmannen anfört följande.

Det torde få anses välbetänkt, att flyktingsnämnden får tillfälle att ytterligare

någon tid lämna bidrag till flyktingskommittéerna, då dessas betydelse

för sitt speciella klientel måste anses värdefullt och det stöd och den omvårdnad,

flyktingarna genom kommittéerna erhålla, underlättar deras anpassning

och avlasta andra hjälporgan. Tilläggas kan, att den hjälp, som

för närvarande på grund av kommittéernas verksamhet endast delvis behöver

utgå av statsmedel, i annat fall skulle kunna komma att hundraprocentigt

drabba statsanslagen.

Flyktingar, som önska resa till annat land, ha efter framställning till

flyktingsnämnden kunnat erhålla bidrag att täcka resekostnaderna. Det

brukar härvid gälla såväl återresor till hemlandet som vidare emigration

till annat land. Det torde ur flera synpunkter vara lämpligt, att hjälp lämnas

flyktingar att så snart förhållandena det medgiva återvända till sina

hemländer. Men även sådana flyktingar böra bistås, vilka visat svårigheter

att acklimatisera sig med svenska förhållanden och som därför söka sig till

länder, som bättre motsvara vederbörandes invanda miljö. Det synes fullt

i linje med en humanitär flyktingspolitik att även i fortsättningen ekonomiskt

stödja dylik verksamhet.

Som redan nämnts kan det tänkas, att vissa uppgifter i samband med

den fortsatta lägerverksamheten för flyktingar icke helt kunna övertagas av

de administrerande organen. Där så erfordras bör därför flyktingsnämnden

kunna träda emellan och svara för uppkommande kostnader.

Därest starthjälp, hjälp till omskolning och understöd vid arbetslöshet

skulle kunna lämnas av statens arbetsmarknadskommission och utländsk

moder, som är att betrakta som flykting, i regel skulle kunna erhålla mödrahjälp,

torde som förut påpekats flyktingarnas behov av hjälp enligt 2 §

fattigvårdslagen icke bliva betydande. Emellertid torde under en viss övergångstid

behov av särskild hjälp för en eller annan flykting trots detta kunna

uppstå. Därest sådana fall bliva aktuella, synes det lämpligt att flyktingsnämnden

efter hänvändetse från bland annat vederbörande länsarbetsnämnd

skulle kunna bevilja erforderlig hjälp. Det bör dock förutsättas, att sådan

hjälp endast skall lämnas i undantagsfall och att flyktingsnämndens hjälp
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungi. ]\Iaj:ts proposition nr 270.

verksamhet i sådana fall bör vara inskränkt. I den man sådan speciell hjälp

prövas böra utgå, synes densamma kunna efter flyktingsnämndens uppdrag

utbetalas genom vederbörande länsarbetsnämnd och påföras nämndens anslag

hos arbetsmarknadskommissionen. Som i det följande föreslås bör nämligen

kommissionen bland annat ombesörja av flyktingsnämnden beslutade

utbetalningar.

Utredningsmannen har slutligen uttalat, att, så snart det anses lämpligt

efter andra etappens slutförande, frågan om nämndens totala avveckling

ånyo bör upptagas till prövning.

Beträffande flyktingsnämndens framtida organisation har utredningsmannen

föreslagit, att nämnden även i fortsättningen skall bestå av fem ledamöter

med personliga ersättare, varvid bland dessa ordförande och vice

ordförande torde böra utses av Kungl. Maj :t. Dessa böra härför erhålla

särskilt arvode. Särskild sekreterare åt nämnden skulle härjämte förordnas.

Utredningsmannen har slutligen föreslagit, att flyktingsnämndens

kansli skall överflyttas från utlänningskommissionen till arbetsmarknadskommissionen

samt härom anfört följande.

När det gäller frågan, vart flyktingsnämndens kansli i fortsättningen bör

förläggas, kan man till en början konstatera, att någon egentlig bundenhet

till det centrala utlänningsorganet icke längre existerar och att detta på

grund av sin avsaknad av lokala organ icke är särskilt lämpat för uppgiften.

Att bilda ett fristående kansli kan icke heller anses befogat. Däremot

tala starka skäl för att flyktingsnämnden för verkställighet av sina beslut

bibehåller sin lokala representation vid länsarbetsnämnderna. I den utsträckning

personal erfordras för central handläggning av ärenden åt flyktingsnämnden,

synes det lämpligt att denna ställes till förfogande av den ordinarie

chefsmyndigheten för dessa lokalorgan, d. v. s. arbetsmarknadskommissionen.

Detta motiveras även av att huvudparten av de ärenden, flyktingsnämnden

kommer att få taga ställning till, troligen aktualiseras av de

lokala arbetsmarknadsorganen liksom att arbetsmarknadsorganen under alla

omständigheter komma att lia befattning med flyktingsfrågor genom sin

handläggning av arbetslöshetshjälpen.

Yttrandena.

De av utredningsmannen framförda förslagen till avveckling av utlänningskommissionens

sociala verksamhet och successiv reducering av flyktingsnämndens

uppgifter ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av remissmyndigheterna. Statens utlänningskommission uttalar sålunda, att

kommissionen delar utredningsmannens uppfattning angående önskvärdheten

av att kommissionens sociala verksamhet och flyktingsnämndens uppgifter

successivt överföras å de ordinarie socialvårdande organen, samt tillstyrker

förslaget härom ävensom de av utredningsmannen föreslagna formerna för

verksamhetens fortsatta bedrivande av sistnämnda organ. Utlänningskommissionens

personal förening finner de utarbetade etapperna för en successiv

avveckling av flyktingsnämndens verksamhet i stort sett ändamålsenliga.

Däremot anser föreningen den framlagda organisationsplanen för avveckling

av uilänningskommissionens sociala verksamhet onödigt komplicerad. Föreningen

utvecklar det senare uttalandet på följande sätt.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

Det förefaller icke vara ändamålsenligt, att den nuvarande lägerverksamheten

uppdelas på ett flertal olika myndigheter, varvid icke blott olika myndigheter

i olika fall komma att svara för administrationen och driften av

lägren utan även olika myndigheter bliva kontrollinstanser. Med den relativt

begränsade omfattning, som lägerverksamheten nu har, synes det fastmer

praktiskt, att denna handhaves av en central myndighet. Vid övervägande

av vilken myndighet som då främst bör ifrågakomma, har föreningen för sin

del velat förorda flyktingsnämnden, som ju redan har den största erfarenhet

på området. Att i nuvarande läge exempelvis inkoppla medicinalstyrelsen

och arbetsmarknadskommissionen såsom var för sig centrala organ för lägerverksamheten

verkar vara ett alltför osmidigt arrangemang. Det kan

starkt ifrågasättas, om det lämpligaste sättet att avveckla en krisbetonad

verksamhet är att överföra denna från en kommission till olika ordinarie ämbetsverk

— även arbetsmarknadskommissionen väntas ju bliva ett dylikt

ordinarie organ den 1 juli 1947. Den i utredningen på tal om arbetsmarknadskommissionen

anförda motiveringen kan icke heller väga tungt, om

man betänker, att endast ett rent arbetsförmedlingsläger och tre mottagningscentraler

för närvarande äro i drift och att arbetsförmedlingsfallen bland det

nuvarande lägerklientelet utgör ett försvinnande mindretal. Ett successivt

överförande av det kvarvarande lägerklientelet på ordinarie vård- och hjälpinrättningar

— i den mån platser bliva disponibla — synes lika väl kunna

organiseras av flyktingsnämnden som någon annan myndighet.

Beträffande det praktiska genomförandet av förslaget om avveckling av

utlänningskommissionens lägerverksamhet har socialstyrelsen framhållit vikten

av att samråd i god tid äger rum med styrelsen. Sådant samråd är i synnerhet

påkallat för placering av åldringar i ålderdomshem och för barnavårdens

ordnande. Styrelsen har även anfört följande speciella synpunkter

å den framtida flyktingshjälpen i form av lägervistelse.

Utredningen anser det lämpligt, att det klientel, som för närvarande vårdas

å speciella läger och hem för kroniskt sjuka, snarast beredes tillfälle att

så långt möjligt få vård vid ordinarie sjukvårdsanstalter. Till detta i och för

sig naturliga önskemål vill socialstyrelsen emellertid foga en erinran om den

rådande allvarliga bristen på vårdplatser å sjukhem etc. Styrelsen har vid

flera tillfällen riktat uppmärksamheten på de olyckliga konsekvenserna för

ålderdomshemmen av den stora bristen på platser för sjukvård. I nu förevarande

sammanhang vill styrelsen enträget förorda en sådan utbyggnad och

utrustning av utlänningskommissionens och flyktingsnämndens nuvarande

konvalescentläger och vårdhem, att dessa framgent kunna fylla sina uppgifter.

En inskränkning av dessa vårdanstalter är i rådande läge och för överskådlig

framtid otänkbar. Vad som nu sagts gäller i lika hög grad om vården

av de sinnessjuka och nervklena som om de kroniskt kroppssjuka patienterna.

I fråga om de normala åldringarna, för närvarande uppskattade till ett

femtiotal, torde möjligheter föreligga för vård å vissa ålderdomshem. Härom

bör emellertid, såsom framhållits, närmare samråd äga rum med socialstyrelsen.

I vad förslaget avser utlänningskommissionens mödra- och spädbarnshem

samt upptagningshem har samråd redan i viss mån ägt ram med socialstyrelsen.

Men även här vill styrelsen betona vikten av nära samråd inför de

praktiska dispositionerna och särskilt understryka att styrelsens medverkan

vid intagning av barn på hemmen och utplacering i fosterhem förutsätter

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Mcij:ts proposition nr 270.

medgivande att eu särskild för dessa uppgifter kvalificerad tjänsteman får

anställas hos styrelsen. Uppgifterna skulle taga minst ett lialvt års tid i anspråk

och medgivandet torde därför gälla ett halvt år.

Även medicinalstyrelsen har berört frågan om formen för flyktingar bistående

genom deras omhändertagande å sjukhus och läger in. in., därvid

styrelsen anfört följande.

Av utredningen framgår, att de flyktingar, som nu äro omhändertagna a

de av utlänningskommissionen och statens flyktingsnämnd, drivna lägren,

till långt övervägande delen även i fortsättningen synas vara i behov av sjukhusvård

eller annan medicinsk omvardnad.

En kategori, som särskilt bör uppmärksammas, utgör de tuberkulosa tallen,

enligt utredningen uppgående till omkring 400. Medicinalstyrelsen har

möjlighet att emottaga dessa fall å s. k. E-paviljonger vid vissa sanatorier,

under förutsättning att berörda landsting åtaga sig att svara för driften av

desamma, och att kostnaderna härför helt ersättas landstingen av staten,

överflyttningen till nämnda paviljonger kan emellertid ske endast successivt

allteftersom de hinna bliva färdigutrustade och erforderlig personal kunnat

anskaffas. Läkarvården avses att under sanatorieläkarnas överinseende omhänderhavas

av utländska läkare, som därtill av medicinalstyrelsen förordnas.

Övriga i utredningen berörda kategorier vårdbehövande flyktingar, som

vistas å läger, äro en var till numerären avsevärt mindre än kategorien tuberkulösa

och omfatta sammanlagt ej ett lika stort antal som sistnämnda

kategori.

Det sinnessjuka klientelet avses att såsom hittills omhändertagas a statens

sinnessjukhus. De nervklena åter avser styrelsen att åtminstone till en del

kunna bereda vård å till vissa sinnessjukhus anslutna provisoriska avdelningar.

. ....

Var övriga, i utredningen såsom invalider, reumatiker, kroniskt sjuka,

blinda, konvalescenter och åldringar betecknade kategorier lämpligen böra

definitivt omhändertagas, kan för närvarande ej med säkerhet bedömas, i

avsaknad som man är av kännedom om tillståndet hos de särskilda fallen.

Först efter en närmare undersökning av klientelet får ställning tagas härtill.

Det synes därför lämpligt att tills vidare sammanföra här avsedda kategorier

ävensom nervklena, i den mån de ej nu kunna mottagas a till sinnessjukhus

anslutna paviljonger, till vissa av utlänningskommissionens och

fiyktingsnämndens nuvarande läger. Förutsättningen härför är, att berörda

landsting åtaga sig att svara även för driften av dessa samt helt ersättas

kostnaderna av staten, enär eljest en fullständig avveckling snarast möjligt,

såsom syftemålet med utredningen är, av utlänningskommissionens och flyktingsnämndens

lägerverksamhet ej torde vara möjlig att genomföra. Huru

läkarvården vid de läger, som salunda avses att bibehållas, lämpligen böi

omhänderhavas anser sig medicinalstyrelsen ej i ärendets nuvarande läge

behöva taga ståndpunkt till.

Medicinalstyrelsen vill understryka, att styrelsen med avseende k avdelning

och läger, som sålunda avses alt genom landstingen drivas för vård av flyktingar,

ej anser sig kunna taga annan befattning än överinseendet, meddelandet

av erforderliga direktiv för omflyttningar o. dyl. samt, efter verkställd

granskning, utbetalningar av ersättningar till landstingen för driftkostnaderna.

Den sociala omvårdnaden av klientelet, såsom tillhandahållande av

fickpengar, av kläder etc., kan medicinalstyrelsen sålunda ej åtaga sig att

övervaka.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

I fråga om den direkta flyktingshjälpens avveckling har statens flyktingsnämnd

förutsatt, att förslaget genomföres i sådan takt, att den redan tidigare

av nämnden föreslagna avvecklingen av nämndens verksamhet kan

genomföras så snart omständigheterna det medgiva.

Socialstyrelsen har i detta avseende understrukit önskvärdheten av att den

direkta flyktingshjälpen upphör på en gång vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t

bestämmer, och icke avvecklas successivt, så att olika kategorier hjälpsökande

uppstå, nämligen sadana, som hava att vända sig till flyktingsnämnden,

och sådana, som hava att anlita de kommunala socialvårdsorganen. En dylik

kategoriklyvning skulle medföra besvär och omgång. Styrelsen har vidare

xiktat uppmärksamheten på den begränsning till understöd enligt 1 § fattigvårdslagen

som skulle komma att gälla för flyktingar på grund av bestämmelserna

om fattigvårdssamhälles rätt till ersättning av statsmedel och den

härmed sammanhängande proceduren enligt 61 § fattigvårdslagen, nämligen

framställning om utlännings hemsändning. Styrelsen anför härom vidare

följande.

Utredningen föreslår, att befattningen med viss hjälp av sådan art och

omfattning, som motsvarade understöd enligt 2 § fatligvårdslagen, såsom

arbetslöshetshjälp, omskolningshjälp och starthjälp, skulle tämligen omedelbart

överföras till arbetsmarknadskommissionen. I sammanhang härmed vill

styrelsen erinra om styrelsens förslag i skrivelse den 21 december 1946 till

Kungl. Maj:t att de erkända arbetslöshetskassorna skulle öppnas för alla utlänningar

och härigenom skulle många flyktingars understödsbehov vid arbetslöshet

bli tillgodosett.

Styrelsen medger, att flyktingarnas behov av hjälp enligt 2 § fattigvårdslagen,

därest de nyss refererade förslagen genomföras, blir mindre omfattande.

Detta måste så mycket mer bliva fallet som de flesta flyktingar numera

vistats så länge här i landet, att startsvårigheterna väsentligen torde ha övervunnits.

I det att styrelsen alltså tillstyrker att de nämnda förslagen snarast

förverkligas, vill styrelsen begränsa sig till att i avvaktan på socialvårdskommitténs

förslag till socialhjälpslag uttala den förhoppningen, att fattigvardsstvrelserna

även i fråga om nu ifrågavarande hjälpldientel lämna erforderligt

understöd efter förebyggande linjer.

Statens utlänningskommission har framhållit vikten av att när flyktingshjälpen

överföres å de ordinarie socialvårdande organen vederbörlig hänsyn

tages till det förhållandet, att flyktingarna sedan ett flertal år tillhaka vid

behov av hjälp varit vana att vända sig till ett speciellt för dem inrättat

organ. Med hänsyn härtill har kommissionen uttalat den förhoppningen,

att lämpliga åtgärder vidtagas för vägledningen av flyktingarna rörande de

ändrade hjälpformernas utnyttjande. Detta torde vara av betydelse för bibehållandet

av den goodwill, som under krigsåren vunnits genom det svenska

flyktingsarbetet.

Frågan om en höjning av vårdtaxan enligt 51 § fattigvårdslagen har upptagits

i ett par yttranden. Socialstyrelsen har sålunda framhållit, att i de

fall, då flykting meddelas vård å en kommuns ålderdomshem — vilket i

avsevärd omfattning är att förvänta genom den förut berörda avvecklingen

— kommunen tillskyndas ekonomisk förlust, enär ersättning med stats
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj ds proposition nr 270.

medel för sådan vård i regel utgår enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade vårdtaxan.

Styrelsen erinrar om att den i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslagit, att

vårdtaxans belopp jämväl tills vidare under år 1947 bibehållas vid den i kungörelsen

den 31 december 1945 bestämda höjningen, samt att styrelsen hemställt

om uppdrag att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa översyn

av taxan. Styrelsen anför vidare följande.

Därest svårigheter skulle yppa sig att i avvaktan på taxans revision erhålla

vårdplatser å ålderdomshem till gällande ersättningsbelopp för flyktingar,

som komma att överflyttas till sådana hem, vill styrelsen erinra om att Kungl.

Maj :t i enskilda fall genom särskilda beslut medgivit ersättning för sådan

vård med högre belopp än de i taxan angivna. Styrelsen föreslår, att i förekommande

fall en skälighetsprövning av ersättningsbeloppet må kunna äga

rum så att den föreslagna avvecklingen av utlänningskommissionens och flyktingsnämndens

åldringsvård icke må hindras av nu berörda ekonomiska

skäl.

Svenska stadsförbundet har särskilt understrukit angelägenheten av att de i

nämnda taxa angivna ersättningsbeloppen höjas så, att de komma att bättre

svara mot de verkliga kostnaderna. Utan en sådan höjning måste det givetvis

te sig alldeles särskilt oegentligt, att taxan skall vara bestämmande för

statens ersättning till kommun för anstaltsvård åt icke svenska medborgare.

Men även med hänsyn till de övriga ersättningsfrågor, som skola regleras enligt

taxan, måste kravet på en höjning av dennas ersättningsbelopp anses fullt

befogat.

Utlandssvenskarnas förening har uttalat, att föreningen givetvis intet har

att erinra mot att en omprövning av vårdtaxans belopp kommer till stånd,

men framhåller samtidigt, att, även om på detta sätt en höjning av vårdtaxan

sker, kommunerna ändock näppeligen komma att beredas sådan ersättning,

att med skäl kan förväntas, att vård härför skall beredas åt t. ex.

de utlandssvenskar, som äro i behov av vård på ålderdomshem.

Föredraganden.

Den statliga flyktingshjälpen under krigsåren har, bortsett från statsbidrag

till flyktingskommittéer, utgått efter två skilda huvudlinjer, nämligen genom

omvårdnad av flyktingar å läger samt genom direkta bidrag för underhåll

eller i form av bohagsutrustning, kläder m. in. De praktiska förhållandena ha

lett till den praxis, att nykomna flyktingar först omhändertagits i läger och

senare, efter utskrivning med eller utan samband med arbetsplacering, i mån

av behov lämnats bistånd genom direkta bidrag. På detta sätt ha sedan

krigsutbrottet omkring 110 000 flyktingar av olika nationaliteter under längre

eller kortare tid vistats å utlänningskommissionens läger. Av detta antal återstå

för närvarande endast omkring 2 000 personer. Dessa senare befinna sig

emellertid i regel i sådant fysiskt och psykiskt tillstånd, att de kunna antagas

icke inom den närmaste tiden eller i vissa tall överhuvudtaget kunna

reda sig själva. Då några nya flyktingsströmmar icke längre torde behöva förväntas,

kan sägas, att den uppgift som kommissionens lägerverksamhet haft

att fylla, nu är slutförd. Det återstående lägerklientelets omhändertagande

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

är en uppgift av annan karaktär, nämligen beredande av mer eller mindre

permanent omvårdnad. Med anledning härav bär Kungl. Maj:t genom beslut

den 25 april 1947 i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens

förslag förordnat om överflyttande av utlänningskommissionens och flyktingsnämndens

lägerverksamhet, beträffande mödra- och spädbarnshem samt

upptagningshem för barn å socialstyrelsen, beträffande sjuk vårdsförläggningar

och konvalescenthem å medicinalstyrelsen samt beträffande mottagnings-

och arbetsförmedlingsläger å arbetsmarknadskommissionen. Även utlänningskommissionens

intendentur och förrådsverksamhet ha genom samma

beslut överförts å arbetsmarknadskommissionen.

Vad angår hjälpverksamheten bland flyktingar genom direkta bidrag från

flyktingsnämnden är förhållandet, att även denna verksamhet nu börjat

avtaga i omfattning. Anledningen härtill är uppenbarligen, att flyktingarna

nu vistats så länge i landet att de börjat acklimatisera sig med svenska

förhållanden samt fått en ny start i livet och därför i mindre omfattning än

omedelbart efter utskrivningen från lägren äro i behov av understöd. Bidragande

torde även vara, att flyktingarna under vistelsen i Sverige kunnat återhämta

sig från de fysiska och psykiska skador de ådragit sig under kriget.

Även bland detta klientel måste man emellertid räkna med att en viss grupp

åldringar, invalider och andra mer eller mindre arbetsoförmögna för framtiden

torde vara beroende av hjälp från det allmännas sida. Också detta

kvarstående hjälpbehov har dock nu förlorat sin kriskaraktär, och det synes

därför lämpligt att i huvudsak överföra bidragsverksamheten å de härför avsedda

ordinarie organen, d. v. s. fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder.

En särskild anledning härtill är, att flyktingarna därigenom i understödsavseende

principiellt helt skulle likställas med svenska medborgare. Jag kan

således tillstyrka förslaget om avveckling av flyktingsnämndens direkta bidragsverksamhet.

Såsom utredningsmannen framhållit bör dock flyktingsnämnden tills vidare

bibehållas för handläggning av ärenden om statsbidrag till enskilda flyktingskommittéer,

då dessa senares verksamhet särskilt av psykologiska skäl

icke torde böra ersättas med den allmänna socialvården. Då flyktingskommittéernas

hjälpverksamhet till viss del bestrides med insamlade medel, vinnes

även en statsekonomisk fördel genom bibehållandet i detta avseende av

det nuvarande systemet. Även i övrigt torde försiktigheten bjuda att under

eu övergångstid bibehålla flyktingsnämnden såsom ett organ, vilket i undantagsfall

skall kunna bisträcka nödställda flyktingar med sådan hjälp som

icke täckes av den obligatoriska fattigvården enligt 1 § fattigvårdslagen eller

andra av statsmedel bekostade hjälpformer för utlänningar.

Beträffande tidpunkten för överförande i huvudsak av flyktingsnämndens

direkta bidragsverksamhet å de ordinarie socialvårdande organen vill jag

förorda, att denna tidpunkt, med hänsyn till att de kommunala organen kalenderårsvis

redovisa lämnad hjälp åt utlänningar och till vikten av att dessa

organ på lämpligt sätt noga informeras om omläggningens innebörd, icke

sättes tidigare än årsskiftet 1947/48.

Med avseende å den av flera remissmyndigheter berörda frågan om översyn

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

av vårdtaxan enligt 51 § fattigvårdslagen vill jag erinra om att Kungl. Maj:t

genom beslut den 7 mars 1947 anbefallt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen

att efter erforderlig utredning före den 1 oktober 1947 inkomma med gemensamt

förslag till bestämmelser beträffande ersättningsbelopp enligt fattigvårds-

och barnavårdslagarna för anstaltsvård för tid från och med den 1

januari 1948.

E. Anslagsberäkningar för budgetåret 1947 48.

Bidrag till flyktingars uppehäile, yrkesutbildning m. m., förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgitter

1945/46 .............. 20 005 000 20 042 896

1946/47 .............. 9 000 000 —

1947/48 (förslag) ...... 4 145 000 —

I skrivelse den 27 augusti 1946 har statens utlänningskommission framlagt

förslag rörande beräkningen av medelsbehovet för av kommissionen bedriven

flyktingshjälp under budgetåret 1947/48. Kommissionen har därvid

anfört bland annat följande.

För närvarande vistas omkring 2 650 flyktingar, varav cirka 230 baltiska,

å kommissionens läger, konvalescenthem, mödra- och spädbarnshem, skolhem

och internatskolor. Dessutom vistas cirka 300 belgiska och franska barn

å särskilda läger och barnhem, för vilket klientel kostnaderna dock bestridas

av särskilt anslag. En icke obetydlig reducering av antalet vanliga lägerfall,

från ungefär 5 100 i mitten av mars, och cirka 3 200 i mitten av juni till

nuvarande 2 650, har genomförts, vilket förhållande kan tillskrivas framför

allt den intensifierade arbetsförmedlingsverksamheten under våren och

sommaren och i viss mån de ökade möjligheterna till repatriering och emigration.

Möjligheterna till utplacering i arbete torde emellertid komma att successivt

minskas. En nyligen företagen genomgång av ifrågavarande lägerklientel

har nämligen givit vid handen, att det stora flertalet utgöres av åldringar,

minderåriga, konvalescenter och andra personer, vilka icke äro fullt

arbetsföra. En bidragande orsak till förväntad långsammare minskning av

antalet lägerfall är, att lägren efter hand tillföras flyktingar, vilkas hälsotillstånd

medgiva överflyttning från beredskapssjukhus till konvalescentläger.

A andra sidan kan antalet barn å skolhem och internatskolor till och under

budgetåret 1947/48 beräknas nedgå med ungefär 300 genom utplacering i

arbete av ungdomar i åldern 17—18 år. Försiktigheten synes salunda bjuda,

att antalet lägerfall under ifrågavarande budgetår i varje fall ej uppskattas

till lägre än 1 000.

Genomsnittskostnaderna för vistelse å läger — vari ingå olika utgiftsposter,

såsom kost, logi, läkarvård, fickpengar, kompletterande klädesutrustning,

administration, undervisning m. m. — torde kunna beräknas till omkring

6 kronor 50 öre per dag och person eller för hela budgetåret 2 372 500

kronor.

Från och med den 1 april 1946 har kommissionen övertagit den sociala

omvårdnaden av utlänningar, som vistas å beredskapssjukhus. Antalet sådana

utlänningar, för närvarande uppgående till ungefär 550, synes ej böra

uppskattas till lägre än 300. Utgifterna härför, vilka innefatta kostnader

för komplettering av klädesutruslning, fickpengar, administration in. in., synas

böra beräknas till 120 000 kronor.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Kommissionen har dessutom ansett sig böra räkna med 50 000 kronor för

ersättning av vissa inventarier samt ytterligare 150 000 kronor för bestridande

av avvecklingskostnader i samband med nedläggande av förläggningar.

Medelsbehovet för transporter av flyktingar från riket låter sig ej beräknas.

Kommissionen vill dock föreslå, att för detta ändamål anslås 200 000

kronor.

Sammanlagda medelsbehovet för flyktingars emottagande och vistelse å

läger och beredskapssjukhus m. m. för budgetåret 1947/48 har alltså av

kommissionen beräknats till (2 372 500 + 120 000 + 50 000 + 150 000 +

200 000) 2 892 500 eller i avrundat tal till 2 900 000 kronor.

Statens flykting snämnd har i skrivelse den 27 augusti 1946 hemställt om

anvisande av medel för den hjälpverksamhet bland flyktingar, som bedrives

av nämnden ävensom av flyktingskommittéerna. Nämnden har därvid erinrat

om att den i skrivelse den 20 maj 1946 föreslagit en successiv avveckling

av sin verksamhet samt framhållit, att de framlagda beräkningarna av

medelsbehovet under budgetåret 1947/48 grundats å förutsättningen att nämnden

under ifrågavarande tidsperiod kommer att bestå med ungefär samma

uppgifter som hittills. Nämnden har vidare anfört i huvudsak följande.

Utgifterna för nämndens egen understödsverksamhet kunna lämpligen

fördelas på två poster, nämligen kontantunderstöd och kostnader för utrustning,

vari även i erforderliga fall ingar anskaffande av bohagsutrustning.

Kontantunderstöden i sin tur böra uppdelas i regelbundna och tillfälliga.

Dessa understöd beräknas i stort sett efter samma normer, som tillämpas av

fattigvården i den ort, där vederbörande är bosatt.

Nämndens medelsförbrukning under de senaste tre budgetåren framgår av

nedanstående tabell:

Budgetår Förbrukat belopp Därav återbetalat Nettotörbrukning

1943/44 1 274 613: 85 35 063: 11 1 239 550: 74

1944/45 2 428 400:30 62 845:56 2 365 554-74

1945/46 4 622 354: 13 372 374: 91 4 249 979: 22

Under budgetåret 1945/46 förbrukade nämnden således ungefär 4 620 000

kronor. Härav ha understöden utgjort cirka 1 430 000 kronor. Klädes- och

bohagsutrustning har tillhopa utgjort närmare 1 050 000 kronor. Visst slag

av tillfälliga understöd har utbetalats av arbetsmarknadskommissionen till

ett belopp av i runt tal 1 640 000 kronor. Slutligen har något mer än 500 000

kronor utbetalats såsom statsbidrag till flyktingskommittéer.

Å ena sidan måste det anses mycket sannolikt, att en hel del flyktingar,

synnerhet lepatriandi, komma att avresa ur riket så snart de få möjlighet

därtill. Man torde vidare kunna räkna med att framför allt den stora baltiska

flyktingsgruppen under budgetåret 1947/48 i ännu högre grad än som nu är

fallet anpassats i det svenska samhället och endast i ringa grad faller under

nämndens verksamhetsområde.

,Å andra sidan ha många av repatriandi ur hälsosynpunkt ett så dåligt utgångsläge

att de, även om de kunna utplaceras i arbete, troligen under ganska

lang tid framåt då och då komma att behöva anlita det allmännas hjälp.

Man torde även böra påpeka, att på grund av nu rådande brist på arbetskraft

ett ganska stort antal flyktingar kunnat beredas anställning, ehuru de

av olika orsaker icke kunna betraktas som fullgod arbetskraft. Dessa komma

vid en förändrad arbetsmarknadssituation med all säkerhet att bliva

understödstagare.

Under förutsättning att nämnden kommer att fortsätta sin verksamhet under

budgetåret 1947/48 synas dess utgifter därför böra beräknas på följande sätt.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

77

Statsbidragen till kommittéerna torde böra upptagas till ett belopp av

700 000 kronor. En del av detta belopp är avsett att utgöra restitution på beviljade

resebidrag. Storleken av detta belopp kan möjligen komma att ökas

med ytterligare några tiotusentals kronor beroende på i vilken utsträckning

flyktingsklientelet erhåller möjlighet att lämna landet, vare sig de repatrieras

eller resa till andra länder. ''

Bidraget till utlandssvenskarnas förening för viss understödsverksamhet för

nämndens räkning beräknas till 50 000 kronor per månad eller 600 000 kronor.

Kostnaderna för understöd till ensamstående flyktingar eller flyktingsfamiljer,

vilka behöva understöd helt eller delvis, anser sig nämnden böra

uppskatta till ungefär samma belopp, som för närvarande åtgår, nämligen

cirka 112 500 kronor per månad eller 1 350 000 kronor under ifrågavarande

budgetår. o •

Utgifter för bohagsutrustning synas vid ifrågavarande tidpunkt knappast

längre böra ifrågakomma. Däremot bör visst belopp för klädesutrustning

fortfarande beräknas åt de flyktingar, som leva på understöd eller vilkas

inkomster äro så ringa, att de knappast komma över fattigvårdsnivån. Detta

belopp uppskattas av nämnden till cirka 100 000 kronor.

Nämnden mottager alltjämt räkningar från arbetsmarknadskommissionen

å cirka 50 000 kronor per månad. Dessa avse huvudsakligen de rekvisitioner

å kost och logi samt arbetskläder, som flyktingarna erhålla vid utplacering

i arbete från läger. Med utgångspunkt från nuvarande beläggning på lägren

torde ett belopp av 300 000 kronor böra beräknas för detta ändamål.

Med stöd av vad sålunda anförts har flyktingsnämnden — under förutsättning

att nämnden under ifrågavarande tidsperiod kommer att fortsätta

sin verksamhet — hemställt, att för nämndens utgifter under förevarande

anslag anvisas ett belopp av (700 000 + 600 000 + 1 350 000 + 100 000 +

300 000) 3 050 000 kronor.

Statens utlänningskommission har förklarat sig icke hava anledning till

erinran mot flyktingsnämndens anslagsäskanden.

Det begärda anslaget utgör således (2 900 000 + 3 050 000) 5 950 000 kronor.

Föredraganden.

Beträffande den sociala verksamhet, som hittills bedrivits av utlänningskommissionen,

har kommissionen beräknat kostnaderna för nästa budgetår

till 2 892 500 kronor, därav 2 372 500 för lägerverksamhet, 120 000 kronor

för social omvårdnad av utlänningar å beredskapssjukhus, 50 000 kronor för

inventarier, 150 000 kronor för avvecklingskostnader i samband med nedläggande

av läger samt 200 000 kronor för transport av flyktingar från riket.

Kommissionen har i fråga om lägerverksamheten utgått från en genomsnittlig

beläggning å lägren av 1 000 personer. Såsom jag tidigare anfört,

skall lägerverksamheten under nästa budgetår bedrivas av medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen, därvid avsikten är,

att flyktingarna skola i största möjliga omfattning överföras till ordinarie

socialvårdsanstalter. För de å sådana anstalter omhändertagna utlänningarna

komma vårdkostnaderna alt belasta det allmänna fattigvårdsanslaget. Kostnaderna

för lägervistelse böra emellertid alltjämt bestridas från flyktingsan
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

slaget. Vad angår medelsbehovet, vill jag framhålla, att lägerklientelet visserligen

torde komma att minska på grund av överförandet av flyktingar till

ordinarie socialvårdsanstalter. Med hänsyn till bristen på platser vid dessa

anstalter och då, i betraktande av lägerklientelets nuvarande sammansättning,

utskrivning från lägren icke torde komma att ske i den omfattning,

som antagits av kommissionen, synes dock antalet lägerfall under nästa budgetår

icke komma att mera avsevärt understiga den av kommissionen angivna

siffran. Med utgångspunkt härifrån och från kommissionens beräkning

av dagskostnaden per person uppskattar jag anslagsbehovet till 2 000 000

kronor. Mot beräkningen av kostnaderna för social omvårdnad av flyktingar,

som intagits å beredskapssjukhus, har jag intet att erinra. Kostnaderna upptagas

alltså av mig till 120 000 kronor. Beträffande utgifterna för lägrens avveckling

har jag med hänsyn till att avvecklingen redan påbörjats och således

till en del kommer att bekostas av anslaget för innevarande budgetår

ansett medelsanvisningen för budgetåret 1947/48 kunna begränsas till

50 000 kronor. För inventarier och transporter av flyktingar ur riket finner

jag mig icke böra beräkna några medel.

Med avseende å flyktingsnämndens verksamhet har jag intet att invända

mot nämndens uppskattning av utgifterna för bidrag till flyktingskommittéer

och till utlandssvenskarnas förening. För dessa ändamål böra alltså avses

700 000 respektive 600 000 kronor. Då nämndens verksamhet är avsedd

att i huvudsak upphöra vid årsskiftet 1947/48, föreslår jag med godtagande

av nämndens beräkning av det månatliga medelsbehovet att för direkta understöd

anvisas ett belopp av 675 000 kronor. I övrigt anser jag mig icke

böra beräkna medel för ifrågavarande verksamhet.

I enlighet härmed skulle förevarande anslag böra uppföras med (2 000 000

+ 120 000 +50 000 + 700 000 + 600 000 + 675 000) 4 145 000 kronor.

IV. Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar in. in.

Under denna rubrik har å riksstaten för innevarande budgetår anvisats

ett förslagsanslag av 500 000 kronor. Anslaget är närmast avsett att disponeras

för utgivande av bidrag till utlandssvenskarnas förening för föreningens

kostnader för omhändertagande av från utlandet hemvändande svenska

medborgare samt dess hjälpverksamhet bland nödlidande svenskar i utlandet

ävensom för bestridande till viss del av föreningens administrationskostnader.

En utförlig redogörelse för de ändamål, för vilka anslaget avsetts,

har lämnats i proposition nr 306 till 1945 års riksdag.

I skrivelse den 5 november 1946 har utlandssvenskarnas förening framlagt

förslag rörande beräkningen av förevarande anslag för nästa budgetår. I

skrivelsen lämnas till en början en redogörelse för föreningens utgifter och

inkomster under budgetåret 1945/46. Utgifternas storlek och fördelning på

olika ändamål framgår av följande sammanställning.

I. Hjälpverksamhet i Sverige

A. Svenska medborgare.................. 794 887:29

B. Svenskfödda, utländska medborgare .... 370 489:22

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

79

C. Svenskhemmet (ålderdomshemmet i Flo
dafors)

.............................. 34 099:14 1 199 475:65

II. Hjälpverksamhet utomlands

Livsmedelssändningar .............................. 233 328: 93

III. Administrationskostnader

för hjälpverksamheten.............................. 106 452:63

Summa kronor 1 539 257:21.

För täckande av dessa kostnader har föreningen erhållit bidrag till ett

sammanlagt belopp av 1 612 675 kronor 72 öre. övervägande delen härav,

eller 1 582 149 kronor 92 öre, utgöres av statsbidrag, medan ett belopp av

30 525 kronor 80 öre erhållits från privat håll genom individuella inbetalningar

för livsmedel. Av statsbidragen ha 319 206 kronor 55 öre erhållits

genom utlänningskommissionen för hjälpverksamhet åt svenskfödda, utländska

medborgare och återstoden, eller 1 262 943 kronor 37 öre, genom

direkta anslag å riksstaten. Då de från statsverket totalt erhållna medlen utgöra

1 612 675 kronor 72 öre och utgifterna 1 539 257 kronor 21 öre, har

alltså statsverket per den 30 juni 1946 förskotterat 73 418 kronor 51 öre. Sistnämnda

belopp har balanserats till budgetåret 1946/47.

För att beträffande hjälpverksamheten i Sverige erhålla en

överblick över hjälpklientelets sammansättning med avseende på ålder, familjeförhållanden

och yrken samt huruvida understödstagama varit helt

eller delvis beroende av understödet, har föreningen verkställt en undersökning

angående dessa förhållanden under augusti månad 1946, vilken ansetts

representativ såsom en normal månad. Resultatet av undersökningen framgår

av tabell 1 och 2.

Tabell 1. Hjälpklientelets sammansättning i augusti 1946.

Familjer

Helt

beroende

Delvis

beroende

Ålder

Huvud-

person

Barn

stående

Summa

SM

UK

SM

UK

SM

UK

SM

UK

SM

UK

SM

UK

4

2

2

4

22—50 >.............

36

69

53

164

28

17

67

97

50

153

117

250

51_67 ,.............

24

4

38

16

32

11

34

5

66

16

68-

28

—

—

32

15

19

10

41

5

60

15

Summa

88

69

57

161

102

48

120

118

127

163

247

281

SM = svenska medborgare.

UK = svenskfödda, utländska medborgare (bidrag genom utlänningskommissionen).

Av tabell 1 framgår, att hela antalet hjälpsökande under augusti månad

1946 utgjorde 528 personer. Av dessa voro 247 svenska medborgare, fördelade

på 88 försörjningspliktiga huvudmän med sammanlagt 57 barn och

102 ensamstående personer. Av totalantalet, 247 personer, voro 120 helt och

127 delvis beroende av understöd. De svenskfödda, utländska medborgarna

uppgingo till 281, fördelade på 69 försörjningspliktiga huvudmän med sammanlagt

164 barn och 48 ensamstående personer. Av totalantalet, 281 personer,

voro 118 helt och 163 delvis beroende av understöd.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Tabell 2. Hjälpklieutelets yrltesgruppering i augusti 1946.

Yrke eller titel

Svenska

medborgare

Svenskfödda utländska

medborgare

Å 1 d e

r

Summa

Å 1 d e

r

Summa

16—21 22-50

51—

16—21

22—50

Öl—

Affärsbiträde..............

2

2

Barnsköterska...................

_

1

_

1

_

1

1

Dansös............

_

1

_

1

_

Direktör..............

_

_

4

4

_

_

_

Elektrisk montör................

2

2

Fabriksarbetare.................

_

8

4

12

_

4

1

5

Flygkapten .....................

—

2

—

2

_

1

1

Folkskollärare...................

—

—

1

1

_

1

_

1

Frisör...............

1

1

—

2

_

_

1

1

Fru........................

—

15

3

16

_

44

10

54

Förrådsarbetare................

1

4

—

5

_

_

Garvare................

_

_

4

4

_

_

Gjutmästare................

—

—

2

2

_

_

_

_

Godsägare..........

_

—

2

2

_

_

_

_

Hembiträde ...................

1

1

1

3

_

6

_

6

Ingenjör...............

—

1

5

6

_

_

Kassör..............

—

_

—

_

_

1

1

Kindergartenlärarinna ..........

_

1

—

1

_

_

Konstnär..............

—

—

1

1

_

_

_

Kontorist...........

—

3

4

7

_

16

1

17

Köpman..............

—

8

18

26

_

1

1

Körsnär...........

_

_

2

2

_

Lantbrukare.........

_

_

5

5

_

_

Montör...........

_

2

_

2

_

Murare.........

_

_

1

1

_

_

Musikdirektör.........

_

_

2

2

Målare.........

—

_

2

2

__

_

_

Näringsfysiolog...........

_

_

2

2

_

_

_

Sadelmakare........

_

_

3

3

.

Servitör........

_

3

3

_

1

1

Sjuksköterska.......

_

1

_

1

_

1

_

1

Sjukgymnast....................

—

_

2

2

_

1

1

Skeppstimmerman...........

—

—

4

4

_

_

Skolkökslärarinna...............

_

1

_

1

_

1

1

Skomakare.........

_

_

2

2

_

Skräddare............

_

_

2

2

_

_

Skådespelare.......

_

1

—

1

_

1

_

1

Språklärare...................

—

—

6

6

_

_

__

Studerande..............

1

3

_

4

Sångerska................

_

2

_

2

1

1

Sömmerska..........

_

_

2

2

_

2

2

Tandsköterska..............

_

_

1

1

Vaktmästare............

_

1

2

3

_

Verkmästare............

—

2

1

3

_

__

_

_

Änkefru...............

—

—

35

35

—

1

17

18

Summa

4

62

124

190

87

SO

117

Vid uppgörande av tabell 2 har den yrkesbeteckning begagnats, som vederbörande

hjälpsökande själv använt rörande tidigare verksamhet utomlands,

dock med undantag för sådana personer i arbetsför ålder, om vilka

man skäligen kunnat antaga, att de i framtiden komme att försörja sig

inom det yrke, vari de för närvarande äro verksamma i Sverige.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

81

Rörande hjälpbehovet uttalas.

Genom intimt samarbete med de statliga arbetsförmedlingsorganen har

föreningen under budgetåret 1945/46 kunnat placera 412 personer i arbete.

Det har dock visat sig, att en del av de återvända utlandssvenskarna tagit

sådan skada av krigsårens umbäranden, att de haft svårt att snabbt återvinna

full hälsa. Det är sålunda ej ovanligt, att personer, vilka under någon

tid haft förvärvsarbete, måst upphöra med detta på grund av sjukdom, vederbörligen

styrkt av läkare, och åter fått begära hjälp hos föreningen. En

stor del av föreningens hjälpklientel kom till Sverige under höstmånaderna

1945 och har på grund av anförda svårigheter ännu ej kunnat helt inpassas

i den svenska arbetsmarknaden. 1 detta sammanhang förtjänar framhållas,

att utblottade svenskar och svenskfödda alltjämt återvända till Sverige, ehuru

antalet väsentligt nedgått. Även dessa måste fortlöpande omhändertagas.

Varaktigt hjälpbehov synes under avsevärd tid framåt föreligga för åldringar

samt för ensamstående kvinnor med minderåriga barn. För den senare

gruppen kommer hjälpbehovet att minska eller upphöra i den mån

barnen växa upp och kunna insättas i förvärvsarbete, varemot för den förstnämnda

gruppen hjälp måste beräknas utgå tillsvidare. I den mån folkpension

och barnbidrag kunna beviljas åt dem, som äro svenska medborgare,

kommer behovet av hjälp från föreningen att i motsvarande grad minskas.

Antalet åldringar, som äro placerade å pensionat, ålderdomshem och ijiotsvarande,

uppgår för närvarande till omkring 30. Utlandssvenskarnas förening

svarar helt för dessas vårdkostnader. En del äldre personer åtnjuter

ännu hemunderstöd genom föreningen, men det är endast en tidsfråga, när

även de måste beredas vård å lämplig anstalt, varvid föreningen kommer att

söka få dessa åldringar intagna på kommunala ålderdomshem. Det torde

emellertid ej låta sig göra att härvid få själva kostnaderna för anstaltsvården

överförda på respektive kommuners socialvård, även om rätt skulle

föreligga för kommunerna att enligt 60 § fattigvårdslagen söka sitt åter av

staten. De platser på ålderdomshem, som föreningen hittills anskaffat på

olika håll, hava hl. a. erhållits genom samarbete med statens fattigvårdskonsulenter.

Föreningen har härvid, för att åldringarna ej skola känna sig fullkomligt

isolerade, sökt såvitt möjligt få dem placerade på hem, där släktingar

eller gamla vänner finnas i närheten.

I detta sammanhang förtjänar framhållas, att föreningen i vissa fall får

erlägga en något högre dagavgift än den av Kungl. Maj:t jämlikt fattigvårdslagen,

i; 51 andra stycket, fastställda. Detta inträffar i sådana fall, där

vård beredes på ålderdomshem, som ej är beläget inom vederbörandes vistelsekommun,

varför fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där ålderdomshemmet

ligger, förbehåller sig denna högre dagavgift. Ett överförande till

socialvården av dylika hjälplall kan i regel icke ske utan menliga följder

för åldringarna, varför föreningen anser sig nödsakad att tillsvidare och

intill dess annorlunda blivit bestämt svara för de sålunda ökade vårdkostnaderna.

Skillnaden mellan den av Kungl. Maj:t fastställda vårdkostnaden

och den avgift, som betalas av föreningen, kan även variera på skilda hem.

Det tidigare av föreningen drivna ålderdomshemmet i Flodafors har nedlagts

under augusti 1946. Tanken alt ånyo anordna ett särskilt ålderdomshem

för hemvända utlandssvenskar kan måhända synas ligga nära till

hands men är enligt föreningens mening för närvarande icke påkallad, särskilt

om hänsyn tages till de sannolikt relativt höga engångskostnaderna för

upprättande av ett dylikt hem. Visserligen önska eu del personer, som utomlands

lärt känna varandra, även efter hemkomsten hålla tillsammans, men

några större anpassningssvårigheter, när utplacering skett, ha ej visat sig

föreligga.

Ilihrinij till rikxdatinis protokoll /.0 i7. / s/tml. Xr 270.

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

°2 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Angående kostnaderna för ifrågavarande hjälpverksamhet anför föreningen.

Av en beräkning för första kvartalet 1946 framgår (se tabell 3), att understödet

per försörjningspliktig huvudperson uppgått till i medeltal 250 kronor

eller för år räknat till 1 000 kronor. I detta belopp ingå dock ej de reverslån,

som beviljats i och för igångsättande av rörelse i försörjningssyfte.

Tabell 3. Hjälpverksamheten för svenska medborgare under första kvartalet 1946.

Belopp i kronor

Löpande understöd

samt bosättningslån

Större reverslån

(rörelselån)

Sum-

Under

20 >

201-

400

401-

6110

601-

800

801-

1000

1001-

1500

1 501- 2 000

2 001- 3 000

Över

3 000

ma

Antal huvudpersoner ...

157

103

73

44

25

27

10

4

19

462

I procent av totala an- talet.................

34

22

16

10

5

6

2

1

4

100

Hjälpkostnaderna för svenska medborgare under första kvartalet 1946

utgjorde 240 509 kronor. Däri ingingo större reverslån å 131 800 kronor. De

löpande understöden och bosättningslånen belöpte sig alltså till 108 709 kronor.

Då antalet större reverslån (belopp över 1 500 kronor) utgjorde 33, kan

en medelsiffra per person på hjälpkostnad av direkt social natur erhållas

OJ , 108 709

salunda: 452 _ 33 = 253 kronor 50 öre. För helt år uppgår alltså kostnaden

till cirka 1 000 kronor per person.

Under hela budgetåret 1945/46 uppgick summan av beviljade reverslån

för studier, bosättning och startande av rörelse i försörjningssyfte till 209 617

kronor 40 öre, fördelade på 224 låntagare. Återbetalning å dessa lån och övriga

understöd har per den 30 juni 1946 skett med 10 846 kronor 11 öre. En

ökning av återbetalningarnas belopp är att förvänta under budgetåret 1946/

47 allt eftersom avtalade amorteringar börja verkställas.

Hjälpen till utomlands boende svenska medborgare

och svenskfödda (inom Tyskland blott till svenskfödda fruar enligt

ockupationsmyndigheternas bestämmelser) har under budgetåret 1945/46

bestått av livsmedelssändningar. Kostnaden härför har uppgått till 259 121

kronor 74 öre, varav större delen belöper på livsmedelssändningar till Tyskland.

Kostnaderna ha främst finansierats genom statsbidrag, vilka uppgå

till 233 328 kronor 93 öre.

Föreningen anför vidare.

Enligt samstämmiga rapporter från föreningens ombud i Central-Europa

synes livsmedelsläget där ha avsevärt försämrats under höstmånaderna 1946.

Ett omedelbart behov av att öka sändningarnas såväl antal som storlek

föreligger därför redan för budgetåret 1946/47. Med all sannolikhet kommer

livsmedelsläget i Europa att ställa avsevärda krav på föreningen även under

budgetåret 1947/48. Det synes därför nödvändigt att nedlägga större

kostnader än hittills på denna del av hjälpverksamheten.

Kostnaderna för regelbundna livsmedelssändningar till de svenskar och

svenskfödda, vilka finnas i Europa och äro beroende av sådana sändningar

för sitt livsuppehälle, måste dock bliva avsevärt lägre än de kostnader, som

skulle uppstå vid ett eventuellt återförande av dessa personer till Sverige.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

83

Antalet hjälpbehövande beräknas uppgå till omkring 3 000 personer, för
-

delade i stort enligt nedan:

Finland................................... 150

Frankrike................................. 670

Grekland.................................. 15

Holland .................................. 220

Italien .................................... 25

Polen..................................... 25

Tyskland

amerikanska zonen (med franska zonen) .... 375

engelska zonen .......................... 1 250

ryska zonen............................. 575

Ungern ................................... 10

Österrike.................................. 80

Summa 3 395 personer.

Föreningen omförmäler slutligen, att av totalkostnaden för hjälpverksamheten

de av statsverket burna administrationskostnaderna utgöra

5,9 %.

Beträffande anslagsbehovet för samtliga nu angivna ändamål för budgetåret

1947/48 uttalar föreningen.

Då enligt vad förut anförts starka skäl tala för att hjälpbehovet bland utlandssvenskarna

icke kommer att väsentligt nedgå under budgetåret 1947/48,

har föreningen med stöd av förut framlagda synpunkter beräknat kostnaderna

för en fortsatt hjälpverksamhet nämnda budgetår -— under förutsättning

att de av föredragande departementschefen i proposition nr 306/1945

framlagda direktiven för hjälpverksamhetens bedrivande alltjämt skola gälla

— till 1 000 000 kronor, varvid en inbördes förskjutning mellan storleken av

hjälpverksamheten i Sverige och utomlands kan komma att bliva nödvändig.

Nämnda belopp kommer att minskas i samma mån det allmänna livsmedelslaget

i Europas centrala delar förbättras,

Föreningen är i stort i avsaknad av medel för bedrivande av hjälpverksamhet

i här ifrågavarande omfattning, varför föreningen alltfort ser sig

nödsakad att lita till bidrag från staten. Dessa kunna naturligtvis nedgå i

den mån det blir föreningen möjligt att på privat väg anskaffa medel, men

erfarenheten visar, att några större belopp icke torde stå att erhålla på detta

sätt. Föreningen anser därför ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor böra för

ändamålet upptagas å riksstaten för nästa budgetår.

För sin ordinarie administration har föreningen tidigare anvisats ett bidrag

på riksstaten av 30 000 kronor. Då behovet av ett dylikt anslag alltjämt

kvarstår för att föreningen skall kunna bedriva sin verksamhet med

utsikt till framgång, får föreningen anhålla att även för budgetåret 1947/48

för nämnda ändamål erhålla ett anslag av 30 000 kronor.

Föreningen hemställer sålunda om anvisande av dels ett förslagsanslag av

1 000 000 kronor till omhändertagande av utlandssvenskar in. m. samt för

därmed direkt förbundna kostnader och dels ett bidrag av 30 000 kronor för

föreningens ordinarie administration.

Utredningsmannen har i sin promemoria den It februari 1947 ifrågasatt

lämpligheten av att fortsätta uppdelningen av utlandssvenskarnas klientel

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

med en särskild grupp för sådana, som icke äro svenska medborgare, samt

förordat en utredning av förutsättningarna för en samordning av hjälpen till

utlandssvenskarna med den ordinarie socialvården. Utredningsmannen framhåller,

att det i vissa fall synes kunna uppstå olägenheter för föreningen att

behöva upprätthålla en understödsverksamhet efter två olika normer, särskilt

som de understödda torde ha svårt att förstå det berättigade i denna

uppdelning. Systemet synes därjämte favorisera de utlandssvenskar, som bibehållit

sitt svenska medborgarskap. Om denna hjälp även i fortsättningen

skall utdelas av ett enda organ, synes densamma helst böra utgå efter för

alla klienter gemensamma normer.

Socialstyrelsen har i yttrande över utredningsmannens förslag förordat,

att ifrågavarande verksamhet helt överföres på föreningen. Styrelsen har härom

anfört följande.

Då utlandssvenskarnas förening av Kungl. Maj:t direkt betrotts med uppdraget

att utöva en omfattande och skiftande hjälpverksamhet för utlandssvenskar,

som äro svenska medborgare, synes det socialstyrelsen lämpligt

och riktigt, att även hjälpverksamheten beträffande klientelet i övrigt anförtros

föreningen. Styrelsen vill alltså tillstyrka en avveckling av flyktingsnämndens

befattning med hjälpverksamheten för svenskfödda, tvskgifta

kvinnor.

Vad beträffar föreningens hjälpverksamhet för de övriga utlandssvenskarna

utövas denna enligt Kungl. Ma j ds beslut den 29 juni 1945 under kontakt

med representanter för socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen och

överstyrelsen för yrkesutbildning. Sedan något år tillbaka pågår här i möjligaste

mån en successiv överföring av hjälpfall till samhällets ordinarie socialvård.

Sålunda vårdas för närvarande endast ett trettiotal äldre utlandssvenskar

på föreningens pensionat, medan ungefär ett lika stort antal vårdas

å skilda kommunala ålderdomshem. Icke några barn vårdas för närvarande

genom föreningens försorg på barnhem.

Styrelsen anser det vara av värde, att i förevarande sammanhang den av

utlandssvenskarnas förening bedrivna hjälpverksamheten, vilken är mera

nyanserad och till sin natur känsligare än den för flyktingarna ordnade verksamheten,

göres till föremål för en särskild översyn i syfte att i nu rådande

situation planera verksamhetens framtida utformning.

Utlandssvenskarnas förening har i utlåtande över utredningsmannens promemoria

framhållit, att föreningens samarbete sådant det nu är organiserat

med statens olika organ i fråga om hjälparbetet icke från föreningens sida

påkallar behov av omläggning, då arbetet hela tiden gått fullt friktionsfritt.

Av praktiska skäl vill föreningen dock tillstyrka, att den av utredningsmannen

föreslagna utredningen skyndsamt kommer till stånd. Föreningen har

utvecklat sin synpunkt å frågan på följande sätt.

Tillkomsten av bestämmelsen om att de svenskfödda utländska medborgarna

skola sortera under de statliga myndigheterna grundar sig på föredragande

departementschefens uttalande i proposition 306/1945 (s. 13) samt riksdagens

skrivelse nr 452/1945. Utlandssvenskarnas förening har därefter erhållit

direktiv från flyktingsnämnden på vad sätt imderstödsverksamheten

till denna grupp flyktingar skall skötas. I praktiken skilja sig understödsformerna

och omfattningen av understödet till hemvända utlandssvenskar,

som äro svenska medborgare, och dem, som genom giftermål blivit utländska

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

85

medborgare, ej i någon större grad. För biigffe grupperna tillämpas i allmänhet

understöd i samma omfattning som för den allmänna socialvården. Någon

höjning av understöden förekommer nog för bägge, då alla som anlänt

bit varit totalt blottställda och ofta dessutom varit såväl själsligt som kroppsligt

ganska illa ställda. Bestämmelsen om att de svenskfödda, utländska medborgarna

skola understödjas enligt direktiv från flyktingsnämnden medför

emellertid för föreningen som verkställande organ icke den frihet att i varje

fall och situation förfara på det smidigaste och mest lämpliga sätt, som vid

varje tillfälle förefaller lyckligast ur den hjälpbehövandes synpunkt. Arbetet

blir tungrott. Om vid ett visst tillfälle en hjälpbehövande visar sig vara i behov

av understöd, som ej står i överensstämmelse med de av flyktingsnämnden

lämnade direktiven, måste föreningen skriftligen hänvända sig till nämnden

för att få prövat om hjälp kan lämnas på önskat sätt. Nämnden har då

att pappersmässigt pröva fallet, fatta beslut och lämna besked till föreningen,

som haft den direkta kontakten med klienten. Förfarandet är tidsödande.

Föreningen har sedermera, för närvarande för perioder om två månader, att

skriva räkning till nämnden på sina utlägg för klientelet, upptagande understödstagamas

namn och utgifterna för dem. Utgiftsposterna för oktober och

november 1946 uppgingo till ett antal av 519. Dessa utgiftsposter, som först

granskats mot föreningens bokföring och verifikationer av föreningens auktoriserade

revisorer, underkastas därefter förnyad granskning av nämnden,

varefter en tjänsteman från nämnden företar sakgranskning av utgifterna

med genomgång av akterna å föreningen. Skulle det härvid visa sig att någon

utgiftspost ej står i överensstämmelse med lämnade direktiv eller att någon

understödstagare upptagits till svensk medborgare utan att föreningen erhållit

kännedom härom, avvisas betalningskravet. Föreningen har under sådana

omständigheter endast att bokföra den redan gjorda utgiften på de statsmedel,

som direkt anvisats för föreningens hjälpverksamhet. Hur bokföringen

än till slut sker blir det under alla omständigheter statsmedel, som måste

anlitas. Föreningen anser, att det enligt dess mening onödiga dubbelarbete,

som på detta område nu försiggår, redan i samband med de ifrågasatta avvecklingarna

borde föreslås bliva ändrat. Då föreningen har statsmakternas

förtroende att med statsmedel självständigt handha hjälpverksamheten åt

hemvända utlandssvenska medborgare, vilket klientel är större än det s. k.

svenskfödda utlandsklientelet, skulle, om föreningen finge självständigt handhava

även det senare klientelet, betydande förenklingar och besparingar inträda.

icke minst till fördel för vederbörande statliga myndigheter. Föreningen

vill i detta sammanhang erinra om att i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut

eu var av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission och överstyrelsen

för yrkesutbildning utsett en representant, med vilken föreningen har

att samarbeta vid hjälpverksamhetens utövande. Föreningen står också i

kontinuerlig kontakt med dessa representanter, särskilt med dem från socialstyrelsen

och arbetsmarknadskommissionen, vilkas arbetsfält mest beröras

av föreningens hjälpverksamhet. Slutligen finnes jämte föreningens egna

auktoriserade revisorer iiven eu av Kungl. Maj:t utsedd revisor, som fortlöpande

följer verksamheten.

Föredraganden.

För uinevarande oudgetår har i enlighet med vad chefen för socialdepartementet

hemställt till bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar in. m.

anvisats (‘It förslagsanslag av 500 000 kronor. Departementschefen framhöll

rörande anslagsberäkningen, all eu närmare uppskattning av medelsbehovel

icke läte sig göra. Såsom av de! föregående framgår, bar under budgetåret

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

1945/46 för ändamålet åtgått c:a 1,5 miljoner kronor. Vid anslagets användning

hava därvid de riktlinjer tillämpats, vilka godkändes av 1945 års riksdag

(prop. 306/1945, riksd. skriv, nr 452/1945).

Mot den av föreningen framlagda beräkningen av medelsbehovet för budgetåret

1947/48 har jag i stort sett intet att erinra. De av utredningsmannen

upptagna frågorna angående förutsättningarna för en samordning av hjälpen

till utlandssvenskar med den ordinarie socialvården samt rörande formerna

för den hjälp, som meddelas svenskfödda personer, vilka förlorat sitt

svenska medborgarskap, torde böra göras till föremål för förnyade överväganden.

Resultaten av dessa överväganden torde få beaktas vid anslagsberäkningen

för budgetåret 1948/49. För nästa budgetår anser jag mig på grund

av det anförda böra förorda en medelsanvisning av 1 000 000 kronor, ersättning

för föreningens administrationskostnader däri inräknad.

V. Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående i olika hänseenden anfört,

får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

dels för riksdagen anmäla

a) parlamentariska undersökningskommissionens angående

flyktingärenden och säkerhetstjänst betänkanden angående

flyktingars behandling och angående utlämnande av uppgifter

om flyktingar samt däröver avgivna yttranden; och

b) den i det föregående framlagda planen angående avveckling

av statens utlänningskommissions och begränsning

av statens flyktingsnämnds verksamhet för hjälp åt flyktingar

och andra utlänningar;.

dels ock föreslå riksdagen att

I) godkänna det förslag till omorganisation av statens utlänningskommission,

som av mig framlagts;

II) medgiva att personalförteckning för statens utlänningskommission

må fastställas i enlighet med av mig framförda

förslag;

III) medgiva, att två av de å utrikesdepartementets personalförteckning

upptagna kanslibiträdena överföras å övergångsstat;
IV)

för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa

dels till Bidrag till flyktingars uppehälle,

yrkesutbildning m. m. ett förslagsan
-

slag av .............................. kronor 4 145 000

dels till Bidrag till omhändertagande av

utlandssvenskar m. m. ett förslagsanslag

av .................................. » 1 000 000

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 270.

87

V) för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln anvisa

dels till Statens utlänning s k o in m i s s i o n:

Avlöningar ett förslagsanslag av ........ kronor 1 632 000

dels ock till Statens utlänningskommission:

Omkostnader ett förslagsanslag av . . » 280 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

• M. Silfverstolpe.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Xungl. Maj:ts proposition nr 270.

Bilaga C.

Sammanställning av till socialdepartementet överlämnade

yttranden rörande parlamentariska undersökningskommissionens

angående flyktingärenden och säkerhetstjänst betänkanden

I angående flyktingars behandling (SOU 1946:30)

och II angående utlämnande av uppgifter om flyktingar

(SOU 1946:93).

De befattningshavare, som blivit berörda i parlamentariska undersökningskommissionens

betänkanden 1 och II (SOU 1946:36 och 93), hava genom

remiss den 18 februari 1947 berctts tillfälle att avgiva yttranden. Remissen

omfattade befattningshavare inom utrikesdepartementet, försvarsstaben, socialstyrelsen,

statens utlänningskommission, staten kriminaltekniska anstalt,

förutvarande allmänna säkerhetstjänsten, statspolisen samt fångvårdsstyrelsen.

Remissen ställdes till kabinettssekreteraren K. I. Westman, chefen för

försvarsstaben C. A. Ehrensvärd, t. f. generaldirektören och chefen för socialstyrelsen

E. G. Bexelius, ordföranden och chefen för statens utlänningskommission

N. P. Hagelin, föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt,

överdirektören H. Söderman, statspolisintendenten G. Å. L. Thulin samt

överdirektören och chefen för fångvårdsstyrelsen H. P. Göransson med anmodan

att bereda av betänkandena berörda nuvarande eller förutvarande befattningshavare

inom respektive institutioner tillfälle att yttra sig över betänkandena

och att inkomma med de yttranden, som kunde komma att avgivas,

ävensom med eget utlåtande i ärendet. Vidare har generaldirektören

K. J. Höjer beretts tillfälle avgiva yttrande.

Utrikesdepartementet.

Med anledning av remissen ha genom kabinettssekreterarens försorg följande

personer beretts tillfälle att avgiva yttrande, nämligen sändebudet i Rom,

envoyén herr Gunther, sändebudet i Paris, envoyén E. C. Boheman, sändebudet

i Bern, envoyén S. J. Söderblom, sändebudet i Rio de Janeiro, envoyén

R. Kumlin, chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning, utrikesrådet

G. Engzell, generalkonsuln i Bombay C A. M. Hallenborg, legationsrådet

i disponibilitet E. S. Hellstedt samt förste legationssekreteraren vid beskickningen

i London, friherre I. K.-G. E. Lagerfelt.

Här nedan angivna yttranden hava överlämnats.

Envoyén E. C. Boheman anför:

Såvitt jag kunnat finna, är jag i undersökningskommissionens betänkande

del II personligen omnämnd endast ås. 74 i samband med de anvisningar

och råd, som av mig och dåvarande utrikesrådet Söderblom lämnades intendenten

Lundqvist före en resa till Berlin. Då jag mycket väl erinrar mig

nämnda tillfälle kan jag vitsorda, att den givna framställningen är riktig.

Det kanske kan äga något intresse att tillägga att, såvitt jag minns, Söderblom

samma morgon underrättat mig om Lundqvists resa, till vilken han

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

89

erhållit tillstånd av statsrådet Möller. Härom hade Söderblom fått vetskap

genom telefonpåringning från Lundqvist. Jag minns väl att jag då, troligen

åtföljd av Söderblom gick in till utrikesministern, varvid jag framhöll det

enligt mitt förmenande betänkliga i denna kontakt med den tyska polisen.

Utrikesministern sade sig i och för sig dela dessa betänkligheter men han

och statsrådet Möller hade kommit överens om att Lundqvist dock borde

resa med hänsyn till att varje förbindelse med den tyska polisen icke borde

avvisas. Orsaken till detta ställningstagande vore främst, att vissa personliga

förbindelser kunde visa sig vara av nytta när det gällde att rädda svenskar,

som av en eller annan anledning blivit häktade i Tyskland. Lundqvist

borde dock instrueras att iakttaga stor försiktighet. (Det kanske här bör inskjutas,

att utrikesdepartementet och dess organ under hela kriget bedrev

en i stort sett framgångsrik verksamhet för att bispringa svenskar, som råkat

illa ut i Tyskland.) Ep stnnd efter samtalet med utrikesministern kom

Lundqvist som avtalat upp till Söderblom, varvid jag under större delen

av samtalet deltog i detsamma, ehuru jag då och då fick gå in i mitt rum

för att taga emot viktiga telefonsamtal.

Min personliga befattning med flyktingfrågor var för övrigt under kriget

ganska ringa. Kabinettssekreteraren hade då en omåttlig arbetsbörda och

flyktingfrågorna handlades främst av cheferna för rättsavdelningen och politiska

avdelningen. Dessa chefer föredrogo direkt dessa ärenden för utrikesministern,

mera sällan i min närvaro. Med den kännedom jag äger om ifrågavarande

personer är jag övertygad om att de underställt regeringen samtliga

viktigare frågor.

Jag erinrar mig emellertid mycket väl, att jag fann den rådgivande roll,

som utrikesdepartementet fick pålaga sig i dessa frågor, otillfredsställande

och att jag vid flerfaldiga tillfällen föreslog, att något av de statsråd, som

icke voro alltför arbetsbelastade, skulle utses att övervaka och koordinera

samtliga hithörande frågor. Detta blev emellertid först under senare delen

av kriget realiserat. Utrikesdepartementets personal var alltför fåtalig och

de ledande tjänstemännen till den grad arbetstyngda, att det icke syntes

mig mer än rimligt, att de icke till alla andra ärenden också belastades med

hithörande ofta mycket ömtåliga frågor, vilkas avgörande icke nödvändigtvis

behövde underställas regeringen via utrikesdepartementet. Jag minns

också mycket väl, att jag för mina medarbetare påpekat önskvärdheten av

att vid viktigare avgöranden i dylika frågor tillse, att chefens för socialdepartementet

godkännande inhämtades. Jag är övertygad om att utrikesrådet

Söderblom också framhållit detta för herrar Thulin och Lundqvist

(se betänkandet s. 94).

Jag vill slutligen begagna delta tillfälle att framhålla att, även om otvivelaktigt

fel och misstag begåtts i flyktingfrågor av utrikesdepartementets

tjänstemän och andra, vilka fel och misstag dock såvitt jag kunnat finna

av undersökningskommissionens betänkande icke i något fall kunnat påvisas

hava lett till olyckliga konsekvenser för vederbörande flykting eller

hans anhöriga, så borde detla icke få undanskymma det väsentliga, nämligen

att Sverige under kriget bedrivit en långt liberalare flyktingpolitik än

något annat land. De otaliga bevis på tacksamhet för vad Sverige gjort i

detta hänseende, som strömmat mig till mötes här i Frankrike, ha varit

talande. De franska flyktingar, som vistats i Sverige, hava bildat en särskild

fransk-svensk förening och de försäkra med en mun, ofta efter anställd

jämförelse med de erfarenheter som gjorts av de talrika fransmän

som via andra länder återvänt till hemlandet, att i intet land hava flyktingar

mötts av en liknande välvilja såväl från myndigheters som allmänhetens

sida.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Envoyén R. Kumlin anför:

Under den tid jag under kriget tjänstgjorde å utrikesdepartementets politiska

avdelning (september 1940—februari 1944) har jag deltagit i handläggningen

av i betänkande II omnämnda ärenden rörande förbindelser mellan

svensk och tysk polis ävensom besvarat fristående förfrågningar från

polisens sida rörande olika uppkommande spörsmål. Jag kan icke erinra

mig ha deltagit i handläggningen av i samma betänkande omnämnda ärenden

rörande förbindelser med finska statspolisen.

1. De utrikespolitiska motiv, som förelegat för den av regeringen medgivna

kontakten mellan de svenska och tyska polismyndigheterna, uppfattades

av mig vara i första hand att söka förebygga, att det betydande inflytande,

som representerades av Himmler i den tyska nazi-staten, lades i vågskålen

till förmån för militära tvångsåtgärder mot Sverige. Det ansågs, att

inom den högsta nazistledningen meningsbrytningar av och till förekommo

rörande denna fråga, som när som helst kunde väntas få aktualitet i samband

med utvecklingen av krigsläget i stort. Under krigets fortsättning tillkom

behovet att förhindra drastiska åtgärder mot häktade svenskar i Tyskland,

varvid möjligheten av direkt kommunikation med tyska polisen ansågs

värdefull.

Beträffande kontaktens omfattning och utformning anser jag, att den beskrivning,

som inför kommissionen lämnats av dåvarande kriminalpolisintendenten

Lundqvist beträffande skriftväxlingen med tyska polisen (betänkande

II, s. 80, nederst, — s. 81), på ett adekvat sätt återger även politiska

avdelningens inställning till hithörande frågor. Det förefaller dock tveksamt,

huruvida det av Lundqvist använda uttrycket »anvisningar», vilket kommissionen

i olika variationer gjort till sitt eget, ger en riktig bild av arten av det

samarbete, som i dessa frågor ägde rum mellan politiska avdelningen och

polisen. Politiska avdelningen kopplades in som rådgivande instans, och

huvudprincipen för dess rådgivande verksamhet uppfattades av mig vara att

uppmärksamma, att den av regeringen medgivna direkta kontakten mellan

de båda ländernas polismyndigheter å svensk sida gestaltades så innehållslös

och till så litet förbindande som möjligt. Under detta samråd konsulterades

politiska avdelningen ofta under hand av säkerhetstjänstens befattningshavare

rörande olika detaljfrågor. Samtalen fördes resonemangsvis, och det

upnfattades från min sida som en självklar förutsättning, att alla punkter,

rörande vilka tveksamhet kunde råda, borde underställas respektive överordnade.

Tanken att vid dylika samtal uttalade meningar kunde ha uppfattats

som direktiv, bindande även för säkerhetschefen, är mig oförståelig, och så

torde heller icke ha varit fallet.

Alla frågor av någon betydelse — dessa diskuterades ofta vid personliga

besök i utrikesdepartementet av säkerhetstjänstens befattningshavare — underställdes

utrikesministern för inhämtande av regeringens beslut. Det framgick

av utrikesministerns uttalanden vid denna tid, att vissa frågor diskuterats

enbart med socialministern, medan andra föredragits i allmän statsrådsberedning.

I hithörande fall erhöllo säkerhetstjänstens befattningshavare

ofta — man skulle kunna säga av praktiska skäl — besked angående

regeringens ställningstagande via de tjänstemän å politiska avdelningen,

med vilka de samrått, vanligen avdelningschefen, och man torde här vara

berättigad att tala om direktiv eller anvisningar, nämligen från regeringen.

Även i dylika fall hade i varje fall jag den bestämda uppfattningen, att säkerhetstjänstens

befattningshavare höllo säkerhetschefen i detalj informerad

om gången av de överläggningar, som ägde rum med politiska avdelningen,

och att säkerhetschefen hade möjlighet att med socialministern kollationera

de beslut som varit föremål för regeringens prövning.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

91

Det må framhållas, att politiska avdelningens konsulterande verksamhet i

första hand rörde omfattningen av och formerna för kontakten, under det

att det materiella innehållet i densamma var av polisiär art, d. v. s. frågor,

som i första hand föllo under säkerhetstjänstens och socialdepartementets

kompetens. Härunder föllo uppenbarligen även frågor rörande de ifragasatta

åtgärdernas förenlighet med svensk lagstiftning, inrikespolitiska och

humanitära överväganden m. m. Detta har av politiska avdelningen otta

framhållits för säkerhetstjänstens befattningshavare, och jag vill papeka, att

detta med önskvärd tydlighet framgår av sista punkten i kriminalkommissarie

Lundqvists skrivelse till säkerhetschefen den 10 november 1941, refererad

i undersökningskommissionens betänkande å s. 87-—88. Det oaktat

uttalar kommissionen i sina allmäna slututtalanden (s. 193), att det maste

anses rimligt, att säkerhetstjänsten funnit sig böra handla i enlighet med

utrikesdepartementets uttalanden, vari synes böra inläggas, att kommissionen

icke ansett någon prövning eller något underställande av de behandlade

frågorna ens ur andra synpunkter än de utrikespolitiska ha alegat säkerhetstjänsten

Kommissionen framlägger icke någon motivering ior detta uttalande

— som för en befattningshavare i utrikesdepartementet, vilken deltagit

i handläggningen av ifrågavarande ärenden, måste te sig i hög grad

anmärkningsvärt — men knvter till detsamma det allmänna omdömet, att

någon anmärkning mot säkerhetstjänstens befattninghavare enligt kommissionens

mening icke kan framställas. Då något motsvarande omdonie ^icke

avgives rörande utrikesdepartementets befattningshavare, oaktat dessa upprepade

gånger nämnas vid namn utan anknytning till konkreta tall (s. 8

och 93), hade det varit önskvärt, om kommissionen preciserat, att denna

ögonskenliga olikhet i värdesättning icke har sin grund däri, att kommissionen

funnit de sistnämnda ha brustit i sina tjänsteåligganden. En motsatt

konklusion inställer sig annars liitt vid läsningen av kommissionens betänkande

och har även i vissa fall dragits av pressen.

2 I samband med redogörelsen för statens kriminaltekniska anstalts lorbindelser

med Internationella kriminalpoliskommissionen (IKPK) och utländsk

polis omnämner undersökningskommissionen ett fall (s. 127), dar

iag på en telefonförfrågan i februari 1942 av dåvarande biträdande overvakningschefen

i Stockholm, huruvida hinder mötte mot framstallan till

IKPK om personidentifikation av en i Sverige anhållen tysk medborgare,

skulle ha svarat, att från utrikesdepartementets sida något hinder mot en

dylik framställan icke mötte. Ehuru jag efter fem år icke i detalj kan erinra

mig ifrågavarande ärende, är det sannolikt, att jag uppfattat polisens förfrågan

såsom avseende, huruvida enligt min åsikt ur utrikespolitisk synpunkt

något hinder mötte mot att polisen i ett under handläggning varan e

brottmål verkställde en runtinförlrågan rörande vederborandes identitet. V ad

ja» vid svarets avgivande i första hand övervägt torde ha vård, huruvida

åt»ärden kunde tänkas skapa något icke önskvärt prejudikat i fråga om förbindelserna

med de tyska polismyndigheterna och av denna anledning bort

avstyrkas. Hade ärendet framställts för mig som ett flyktmgarende, hade

ja» med stor sannolikhet hänvisat vederbörande till utrikesdepartementets

länsavdelning där löpande frågor rörande flyktingpolitikens tillämpning

handlades. Det torde få erinras om att — såsom framhålles i betankandet

is. 124) — ett samråd rörande ärenden av identiskt samma art som det föreliggande

upprätthölls mellan nämnda avdelning och kriminaltekniska an
Sill

Itc? 11. . i r ii

I sina allmänna slututtalanden anför kommissionen, att ovannamnda tall

utgör ytterligare ett exempel på bristfälligheten i utrikesdepartementets kontroll

river att sådana uppgifter, som kunde skada medborgare i Tyskland

och av detsamma ockuperat område, icke utlämnades genom pohsmyndig
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

heterna. Aven med bortseende från att kommissionen icke synes fästa avseende

vid hur ärendet materiellt beskrivits av den frågande parten eller att

förfrågan skett genom en informell telefonpåringning till annan instans än

den vanliga inom departementet — omständigheter varigenom utan den tillfrågades

förvållande missförstånd lätt kunnat uppkomma — finner jag kommissionens

ovannämnda uttalande anmärkningsvärt. Jag har icke haft kännedom

om att bland utrikesdepartementets uppgifter ingick att utöva kontroll

över säkerhetstjänsten i berört hänseende, och vid meromnämnda för1

rågans besvarande har i varje fall denna synpunkt varit mig främmande.

Jag har utgått ifrån att de humanitära principer, som varit och äro grundläggande

för vår flyktingpolitik, varit kända för de myndigheter, som under

socialdepartementet haft att handlägga flyktingfrågor och att kontrollen

over deras efterlevnad handhafts av de formellt ansvariga cheferna enligt

anvisningar från sagda departement. Likaledes har jag utgått ifrån att säkerhetstjänsten

och närställda organ haft kännedom om den tvska polisens

arbetsmetoder och haft möjlighet att självständigt bedöma de risker för den

enskilde, som desamma medförde. Det framgår för övrigt av kommissionens

betänkande (s. 118, 125 f.), att statens kriminaltekniska anstalt, som i fortsättningen

hade den avgörande befattningen med detta ärende, vid nu ifrågavarande

tidpunkt hade sin uppmärksamhet riktad på nämnda risker. Även

under antagande, att säkerhetstjänsten och kriminaltekniska anstalten tolkat

det av mig muntligen lämnade beskedet såsom en tillstyrkan att i det

föreliggande fallet av utrikespolitiska skäl bortse från ovannämnda risker

och åsidosätta klara humanitära hänsyn, hade det enligt min uppfattning

varit vederbörande befattningshavares plikt att anmäla detta för överordnade

instanser. Men ett sådant antagande är absurt, eftersom initiativet till

identifikationsframställningen utgått från polisen och det sunda förnuftet

maste ha sagt vederbörande, att ingen utrikespolitisk olägenhet kunde uppkomma,

om framställningen inhiberades.

Utrikesrådet G. Engzell anför:

I de båda betänkandena har undersökningskommissionen behandlat ett

stort antal spörsmål rörande den svenska flyktingpolitiken före och under

kriget. Särskilt i det första betänkandet lämnas redogörelse med åtföljande

kritik för behandlingen av åtskilliga individuella ärenden. Såsom chef för

utrikesdepartementets rättsavdelning under den ifrågavarande tiden har jag

tagit befattning med vissa grupper av de omhandlade ärendena såsom närmare

framgå av betänkandena. På grund av den korta tiden för yttrandets

avgivande och de många andra trängande tjänsteärendena under denna tid

har det tyvärr icke varit möjligt att låta yttrandet avse en detaljerad genomgång

av de frågor, som kunna anses beröra rättsavdelningen. Jag har i

stället måst begränsa mig till mera allmänna uttalanden.

Betänkande I.

Kommissionen har själv å s. 9 i betänkande I anfört, att kommissionen

ej företagit någon allmän genomgång av den sakliga behandlingen av utlänningsärenden

av viss kategori utan begränsat sina undersökningar till

vad som framkommit genom klagomål eller vad kommissionen eljest uppmärksammat

under sitt arbete. Detta medförde enligt kommissionen att varsamhet

maste iakttagas, da det gällde att basera ett allmänt omdöme om

myndigheternas verksamhet på de fall som kommissionen behandlat.

De klagomål rörande enskilda flyktingar, som framförts till kommissionen,

uppgå till 428. Därvid är att märka att kommissionen till ett stort antal

organisationer, som haft att göra med flyktingar, utsänt en rundskrivelse

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 270.

93

med anhållan om de uppgifter, som kunde anses vara av intresse för kommissionen.

Kommissionen har även riktat samma rundskrivelse till ett antal

främmande legationers flyktingkontor i Stockholm, varjämte kommissionen

eller dess ledamöter företagit resor både inom och utom landet.

Nämnda antal klagomål kan i och för sig synas betydande. Men i förhållande

till de hundratusentals ärenden, som utlänningsmyndighetema haft

att handlägga under den ifrågavarande tiden, bli klagomålen förvånansvärt

få. Givetvis måste värdesättningen bli beroende på innehållet i klagomålen.

Man måste emellertid vid bedömandet av flyktingfrågor hava i minnet att

statsmakterna och myndigheterna härvidlag ställdes inför nya problem, som

ofta voro av mycket ömtålig karaktär och vid vilkas behandling hänsyn

måste tagas till många olika omständigheter. Det kanske också bör erinras

om att den allmänna opinionen i Sverige var mycket delad i fråga om vår

flyktingpolitik.

Kommissionen har närmast haft till uppgift att kritiskt undersöka och bedöma

de felaktigheter som kunna ha begåtts. Men det kan icke lörnekas att

betänkandets innehåll lätt ger och även givit den stora allmänheten en felaktig

bild av den flyktingpolitik, som förts av Sverige under dessa år och den

behandling som flyktingarna i allmänhet fått här i landet. Redan titeln på

betänkandet I, »Angående flyktingars behandling», synes mig ur denna

synpunkt något missvisande.

Det torde utan större överdrift kunna sägas att Sveriges flyktingpolitik före

och under kriget i stort sett varit liberalare än i de flesta andra länder. Detta

kan naturligtvis icke försvara de misstag, som begåtts, men det kan ifrågasättas

om det icke varit befogat, att kommissionens betänkande innehållit

något av erkännande härutinnan, vilket skulle ha ställt de berörda myndigheterna

i en mindre dålig belysning.

Vad beträffar mottagandet av flyktingar före och i början av kriget, särskilt

judiska sådana, är det troligen riktigt att, såvitt man nu kan bedöma,

Sverige skulle kunnat utan större svårigheter mottaga ett större antal än

som verkligen kommo hit. Man måste emellertid bedöma även denna fråga

efter förhållandena vid ifrågavarande tid. Så gott som alla länder stängde

sina gränser för flyktingarna och ett växande stort antal sådana väntade

på varje möjlighet att fly från Tyskland och av Tyskland behärskade områden.

Våra legationer och konsulat voro överfyllda av besökande personer,

som önskade inresetillstånd till Sverige. Regeringen intog den ståndpunkten,

som omfattades av många andra länder, att en lösning av frågan om de

judiska flyktingarna endast kunde nås genom eu internationell reglering. Jag

hade själv tillfälle att 1938 vid den av presidenten Roosevelt sammankallade

flyktingkonferensen i Evian framföra denna den svenska regeringens ståndpunkt,

som ju även blev konferensens. Det kan erinras om att jag i ett anförande

vid konferensen uttalade, att Sverige var berett alt i den omfattning

landets ekonomiska och sociala förhållanden så medgåve föra en generös

flyktingpolitik. Detta uttalande blev emellertid föremål för stark kritik i

vissa delar av den svenska pressen.

Den i Evian konstituerade internationella flyktingorganisationen inriktade

sitt arbete bl. a. på att uppnå en överenskommelse med Tyskland om ordnad

emigration i stor skala av därvarande judar. Vid krigsutbrottet förelåg också

ett förslag till sådant avtal, vilket dock på grund av kriget ej kunde fullföljas.

Krigsutbrottet och de ytterligt skärpta förhållandena i Norden 1940

kommo givetvis att inverka i restriktiv riktning å Sveriges möjligheter att

mottaga flyktingar. Men trots de föreliggande spända förhållandena kunde

dock ett icke obetydligt antal flyktingar taga sin tillflykt hit eller genom

Sverige fara vidare.

Så snart det ansågs möjligt med hänsyn till Sveriges allmänpolitiska läge

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kunf/l. Maj:ts proposition nr 270.

och andra bedömanden blevo restriktionerna mindre i fråga om mottagande

av flyktingar. Beklagligtvis hade den nazistiska våldspolitiken då tagit eu

sådan inriktning att det icke blev möjligt för så många judar att utresa ur

Tyskland.

Det är vid bedömande av de första årens flyktingpolitik också av vikt att

minnas, att statsmakterna stodo främmande för att bevilja medel för flyktingars

mottagande och uppehälle här, varför man i allmänhet måste se till

att hitkommande flyktingar icke komme alt falla del allmänna till last.

De enskilda fall av vägran av inresetillstånd, vilka kommissionen upptagit

i betänkandet, kunna synas märkvärdiga och kanske upprörande. Jag

bär icke haft möjlighet att närmare granska dem. Vid bedömande av fallen

bör man bl. a. komma ihåg, att vissa principer, för vilka regeringen svarade,

måste upprätthållas och att de referade fallen, som kommissionen anmärker,

endast utgöra en ringa del av samtliga under ifrågavarande tid av

de svenska myndigheterna handlagda ärenden angående inresetillstånd. Säkerligen

skulle de tjänstemän, som handlagt ärendena, gärna velat hjälpa

vederbörande, men de måste alltid taga hänsyn till en hel del olika omständigheter

och bl. a. beräkna konsekvenserna. Som ett exempel kan nämnas

det fall, som refereras nederst å s. 326. Anledning till socialstyrelsens avstyrkande

och utrikesdepartementets avslag torde ha varit att enligt en träffad

överenskommelse med den mosaiska organisation, som omhänderhade grupputbildning

av unga judiska lantbruksarbetare, barnens föräldrar icke skulle

medgivas inresetillstånd.

Vad nu senast anförts torde även vara tillämpligt i fråga om kommissionens

redogörelse för avvisningar. De anmärkta fallen te sig givetvis numera

stötande, men det gällde då bl. a. för de verkställande myndigheterna att

genomföra den politik, som hade fått uttryck i den nederst å s. 336 omnämnda

kungörelsen den 9 september 1938, vars stadgande även upptogs i tillsynskungörelsen

den 1 september 1939. Beträffande detta stadgande kan

hänvisas till redogörelsen å s. 317—318 angående inresetillstånd. Avsikten

var att, då viseringsfrihet förelåg, de personer som sökte sig hit, skulle före

hitresan skaffa sig tillstånd för att icke bliva avvisade vid gränsen. Systemet

innebar således att skapa möjligheter för en reglering av invandringen och

det var av betydelse att detsamma i möjligaste mån upprätthölls. Tyvärr kom

detsamma att i individuella fall verka onödigt hårt.

Undersökningskommissionen har under avdelningen »Nordiska klagomål»

å s. 138 och följande redogjort för frågan om avvisningar av och lämnande

av nödfallsvisering åt norska flyktingar. Vid bedömande av vad denna redogörelse

innehåller bör man hålla i medvetandet att de svenska myndigheterna

vid behandlingen av den efter händelserna 1940 uppkommande norska

flyktingfrågan ställdes inför nya och ömtåliga problem, därvid en viss tveksamhet

rådde inför den politik, som borde följas. Bland de norska flyktingarna,

som i växande antal sökte sig över till Sverige, funnos olika kategorier.

Många flydde givetvis för att de voro hotade av ockupationsmakten,

andra önskade via Sverige söka sig till de allierades eller senare norrmännens

egna militärstyrkor. Men många lämnade Norge endast därför att de önskade

komma till bättre förhållanden i Sverige. Det ansågs till en början nödvändigt

att efter granskning av flyktingarna söka stoppa strömmen av sådana,

som icke hade särskild grund för sin flykt. En viss oro förefanns att

flyktingströmmen skulle snabbt växa till stora dimensioner. Från norsk sida

torde man också ha varit angelägen att icke norrmännen utan orsak lämnade^

sitt hemland. Vid vissa tillfällen lära anmaningar i detta hänseende

ha gått ut från den s. k. hemmafronten i Norge.

Den gallring, som man alltså till en början fann sig nödsakad göra, ställde

ofta myndigheterna inför svåra och oangenäma avgöranden. Begreppet poli
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

tisk flykting var aldrig närmare utformat och lämnade rum tör olika tolkningar

av olika myndigheter. När de å s. 139 intagna riktlinjerna tör gränspolitiken

i samråd mellan utrikesdepartementet och socialstyrelsen uttonnades

var avsikten bl. a. att man genom tillämpning av systemet med nödfallsviseringar

skulle kunna undvika att flyktingarna i avbidan pa besked skulle

behöva kvarhållas hos polismyndigheterna. Meningen var att polismyndigheten

vid gränsen skulle i första hand avgöra huruvida fråga om politiskt flyktingskap

jämlikt 20 § utlänningslagen förelåg. Om så vore fallet skulle ärendet

underställas socialstyrelsen. Det torde vara riktigt som kommissionen

framhåller (s. 143) att utvecklingen ledde till, att gränsmyndigheterna mestadels

förfrågade sig i utrikesdepartementet. En bidragande orsak härtill torde

enligt fleras utsago ha varit den större lättheten att vid vilken tid som helst

på dygnet komma i kontakt med utrikesdepartementets tjänstemän. Departementet

hade t. ex. nattvakt och ofta komino frågorna efter tjänstetidens slut,

ja under nattens lopp. Förfrågningarna besvarades otta från utrikesdepartementet

med att ärendet borde underställas socialstyrelsen.

Säkerligen begingos vid den ständigt ökade inströmningen av norska flyktingar

flera misstag. Utrikesdepartementet, som hade ständig kontakt med den

norska representationen i Stockholm, sökte, i den män så var möjligt, tillrättalägga

svårigheterna och jag har trots allt en känsla av att vi i mycket

vunno förståelse för våra synpunkter. Man måste betänka att bland flyktingarna

även lunnos många, som de norska myndigheterna i Sverige icke

ville taga emot. Risken fanns ju vidare att vi kunde fa hit personer med

kunskaparuppdrag för de makthavande i Norge. Flera sådana uppdagades

också, såväl vid gränsen som inne i landet.

Betänkande II.

Undersökningskommissionen har i avdelning III hl* a. lämnat redogörelse

för besvarandet av förfrågningar från tyska legationen hos socialstyrelsen

och utlänningskommissionen angående utlänningar. I kommissionens allmänna

uttalanden under avdelning VID har kommissionen med avseende hära

uttalat, att det kunde framhållas att det samråd, som i vissa fall ägt rum med

utrikesdepartementet, icke varit ägnat att skärpa den centrala utlänningsmyndighetens

vaksamhet beträffande ifrågavarande ärenden. Enligt kommissionens

mening kunde utrikesdepartementet icke undgå att med den centrala

utlänningsmyndigheten dela ansvaret för den praxis som tillämpats.

I den allmänna diskussionen hava de förhållanden, som sålunda blivit föremål

för utredning, väckt ett stort uppseende.

De uppgifter, som i förevarande avseende förekommit i den allmänna pressen

såväl vid tiden för handläggningen i underrätten av åtalet mot Paulson

som senast i samband med publiceringen av undersökningskommissionens

betänkande II, giva emellertid en ganska ofullständig bild av vad som egent
-

ligen förekommit.

I undersökningskommissionens redogörelse lämnas en del narmare upplysningar

om arten och antalet av de förfrågningar, som tyska beskickningen

gjort under åren 1941—1944. De äro huvudsakligen grundade på uppgifter,

som lämnats av utlänningskommissionen i dess skrivelse till justitieombudsmannen

den 28 mars 1945. I denna skrivelse har utlänningskommissionen,

utöver vad undersökningskommissionen anfört, lämnat en del förklaringar,

som ytterligare belysa och motivera de lämnade svaren.

Det bör påpekas att förfrågningarna komino från tyska legationens konsulatavdelning.

Redan före kriget hade denna liksom tyska konsulat i landsorten

gjort dylika förfrågningar hos olika svenska myndigheter. Det är eu

internationell praxis att främmande länders konsulat kunna vanda sig direkt

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kunyl. Maj:ts proposition nr 270.

via utrikesdepartementet. Det var därför icke något märkvärdigt i och för

sig när den anordningen träffades i december 1940, att dylika förfrågningar

skulle riktas till socialstyrelsen.

-Med all sannolikhet avsågo de tyska förfrågningarna i allmänhet förekommande

konsulära rutinärenden av natur att under vanliga förhållanden böra

besvaras. Vid samtal, som tjänstemän å utrikesdepartementets rättsavdelning

nade med chefen för konsulatavdelningen år 1940, varvid man uttalade sin

tveksamhet inför de gjorda förfrågningarna, framhölls alltid från tysk sida,

att tiaga vore om sedvanliga konsulära ärenden, där man ansåge sig kunna

parakna svenska myndigheters bistånd. De rådande förhållandena i avseende

a pass-, medborgarskaps-, värnplikts- m. fl. frågor motiverade, menade

man, att förfrågningar i större utsträckning än vanligt framställdes.

™ besvarandet före 1941 av ett antal förfrågningar, som antingen riktats

direkt Iran nämnda konsulatavdelning till utrikesdepartementet eller dit översänts

från annan svensk myndighet, hade man i utrikesdepartementet alltid

uppmärksamheten riktad på om besvarandet kunde vara till skada för vederbörande,

särskilt om denne vore att anse som politisk flykting. Förfrågningarna

remitterades vanligtvis till socialstyrelsen, som i tveksamma fall

översände den efterfrågades dossier till departementet. I vissa fall lämnades

negativa svar. Jag anser mig också kunna påstå att vid de samtal, som jag

eller andra tjänstemän å rättsavdelningen hade med tjänstemän i socialstyr?lsen

eller med polismyndighet angående eventuellt besvarande av tyska

tortragningar, vi alltid utgått från att försiktighet borde iakttagas i fråga

om flyktingar. Utrikesdepartementets inställning framgår även av ett par i

betankandet intagna skrivelser från departementet (s. 22 och 33) Därutöver

kan framhållas hurusom från departementet vid åtskilliga tillfällen avvärjts

försök från tysk sida att vinna liknande upplysningar om olika kategorier

flyktingar, t. ex. förrymda sjömän, desertörer m. fl.

Sedan enligt den i december 1940 träffade överenskommelsen förfrågningarna

riktades till socialstyrelsen (sedermera utlänningskommissionen), har

jag lc^e iörrän i samband med undersökningskommissionens tillkomst fått

kännedom om de hos nämnda myndigheter gjorda förfrågningarna och svaren,

frånsett de enstaka fall, som i kommissionens betänkande särskilt omnämnas.

(Ett tatal förfrågningar angående förrymda sjömän, vilka överlämt?

u0tnkesdePartementet, besvarades med att vederbörande erhållit uppehållstillstånd

i riket.) Jag har därför för min del haft all anledning utgå från

att den försiktighet, som vid förutnämnda samråd i enstaka frågor alltid

tramstatt som en klar princip, jämväl iakttagits.

De avskrifter av socialstyrelsens och utlänningskommissionens svarsskrivelser,

som översänts till utrikesdepartementets utländska passexpedition och

som jag tidigare saknat kännedom om, hava där lagts ad acta utan mera ingaende

granskning. Sådan var icke heller möjlig, då handlingarna angående

de efterlragade icke funnos tillgängliga i utrikesdepartementet. Svaren hava

i och tor sig icke givit anledning till misstanke att icke de överenskomna

principerna blivit följda.

Undersökningskommissionen har anmärkt på att utrikesdepartementet förordat

och i nagot fall självt givit tyska legationen det svaret, att den efterragade

vistades här som politisk flykting. Ehuru jag icke kan nu erinra

mig de narmare skalen for detta skrivsätt, vill jag påpeka att jag hade många

och ingående samtal med representanter för tyska beskickningen varvid ia^

energiskt försvarade vår rätt att skydda politiska flyktingar medan man å

tysk sida gjorde gällande att det var en dimridå, bakom vilken vi ville dölja

en gentemot tyskarna ovänlig inställning i hithörande frågor Man kom

emellertid enligt min uppfattning å tysk sida att så småningom förstå att

detta var nagot för oss betydelsefullt. Det använda svarsuttrycket torde böra

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

97

ses mot denna bakgrund. I det i noten å s. 24 anmärkta fallet finnes å handlingen

antecknat att ärendet föredragits för utrikesministern.

Med hänsyn till vad jag nu anfört synes mig kommissionens uttalande å

sidan 189, att samrådet med utrikesdepartementet icke varit ägnat att skärpa

den centrala utlänningsmyndighetens vaksamhet beträffande ifrågavarande

ärenden, icke vara riktigt.

Kommissionen har funnit angeläget undersöka i vad mån lämnandet av

ifrågavarande uppgifter har kunnat lända vederbörande utlänning eller honom

närstående till skada. I intet fall har visats eller ens gjorts sannolikt

att besvarande av någon förfrågan medfört skada. Det är dock troligt att, om

sådan verkligen inträffat, någonting därom skulle kommit till kommissionens

kännedom. Vid bedömande om skada skulle ha kunnat inträffa har kommissionen

funnit att av de personer, om vilka de tyska myndigheterna framställt

förfrågningar, omkring 175 enligt kommissionens mening varit att anse som

flyktingar. Enligt utlänningskommissionens åsikt kunde icke alla dessa anses

som flyktingar. Sannolikt torde flera av dem fortfarande ha stått i kontakt

med tyska myndigheter vid tiden för förfrågningarna. I icke mindre än 141

fall av de 175 har tyska beskickningen i sina förfrågningar angivit vederbörandes

tidigare eller dåvarande adress i Sverige och således känt till var

vederbörande vistades här. Det återstår alltså 34 fall, vari under de fyra avsedda

åren svar från socialstyrelsen eller utlänningskommissionen lämnats

trots att det icke framgått att beskickningen känt till de efterfrågades adresser.

Detta utesluter givetvis icke att beskickningen vetat att de vistades i Sverige;

det är tvärtom sannolikt att deras härvaro var känd. Vad frågorna i

dessa fall avsett har jag ej närmare kännedom om. Ehuru som förut framhållits

desamma säkerligen endast avsett rent konsulära spörsmål (passfrågor,

familjeangelägenheter eller dylikt) är det naturligtvis ej uteslutet, att de

genom svaren erhållna upplysningarna kunnat användas i annat syfte.

Det bör påpekas att de tyska förfrågningarna visserligen i några enstaka

fall avsett andra än tyska medborgare men att ingen förfrågan gjorts beträffande

danska eller norska flyktingar med undantag för en person, som

visade sig vara dansk och beträffande vilken svar ej avgavs.

Oaktat således någon skada sannolikt icke uppkommit genom besvarandet

av de framställda frågorna, hava tveksamma fall förekommit, vilka bort

föranleda större försiktighet i handläggningen av dessa ärenden. Det synes

mig emellertid angeläget att gentemot de allehanda överdrifter, som i den

allmänna diskussionen om dessa frågor otvivelaktigt förekommit, framhålla

att de påtalade förhållandena, viktiga i och för sig, icke haft de stora proportioner,

de fått i den allmänna diskussionen.

Vad därefter beträffar i betänkande II i övrigt upptagna förhållanden har

jag, såvitt jag kan erinra mig, icke haft befattning med de frågor, som avse

statens kriminaltekniska anstalt.

Av naturliga skäl kom alltifrån början av kriget ett samarbete mellan utrikesdepartementet

och olika andra myndigheter till stånd, vilket kanske under

normala tider icke skulle ha ägt rum i samma utsträckning. Detla gällde

bl. a. säkerhetstjänsten liksom andra polismyndigheter i landet. Samarbetet

rörde sådana frågor, som kunde inverka på våra förhållanden till andra

länder eller deras medborgare och var ofta betingat av framställningar av

olika slag från främmande beskickningar. Förfrågningar gjordes ofta av

polismyndigheter hos olika tjänstemän i departementet och redogörelser lämnades

föi* polismyndigheters förfaranden och ingripanden i olika hänseenden.

Ilä I Isavdelningen har t. ex. helt naturligt fått stå till tjänst i stor utsträckning

i olika rättsliga och polisiära frågor, liksom avdelningen alltid har eif samarbete

med olika myndigheter i intemationelll-rättsliga spörsmål. Från de
Hiluuuj

till riksdagens protokoll I!)47. 1 samt. Nr 270. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

partementets sida ville man icke underlåta att tillhandagå med den sakkunskap,

som där kunde finnas i hithörande spörsmål. Naturligtvis liadc departementet

ofta även ett direkt intresse av att de åtgärder, som vidtogos, stämde

överens med de utrikespolitiska strävanden, vilka regeringen eller utrikesledningen

hade för ögonen. Därvid bör framhållas att från utrikesdepartementets

tjänstemän vidtagna åtgärder i allmänhet företagits efter det de varit

töremål för ulrikesledningens eller regeringens prövning.

I den allmänna diskussionen påtalades under krigets första skede att utrikesdepartementet

tilläde sig en befogenhet att giva instruktioner åt polismyndigheter,

som icke voro underställda departementet. Från tjänstemän i

departementet har för kommissionen framhållits att det samråd, som ofta

ägt rum, från deras sida blott betraktats såsom av rådgivande karaktär. 1

vissa fall, då frågorna underställts regeringen, hava väl anvisningar givits,

men i övrigt har man givetvis i departementet utgått från att vederbörande

myndigheter haft att själva bestämma eller underställa sina överordnade

ärendet i fråga. Det synes ägnat att förvåna, att kommissionen i olika avseenden

talar om bristfälligheten i utrikesdepartementets kontroll över polismyndigheterna.

Någon skyldighet eller rättighet till sådan kontroll har utrikesdepartementet

icke haft.

I anslutning härtill vill jag erinra om att frågan om utrikesdepartementets

s. k. »instruktionsgivning» togs upp i en diskussion vid det av kommissionen

i annat sammanhang omnämnda landshövdingmötet i december 1942. För

mitt eget vidkommande kan jag bestämt intyga, att jag såväl före som i

synnerhet efter denna tidpunkt för polismyndigheterna vid förfrågningar i

skilda ämnen — jag bortser här från nyss antydda regeringsanvisningar —

framhöll, att vad jag anförde blott finge uppfattas som ett uttryck för departementets

uppfattning och icke såsom instruktion. Sådan hade vederbörande

att vid behov inhämta å annat håll.

Jag har icke — frånsett enstaka spörsmål — haft befattning med frågorna

om säkerhetstjänstens allmänna samarbete med den tyska eller finska polisen^

de särskilda avseenden, som kommissionen berör i betänkandet.

Vad beträffar de båda tyska polismännen Neumanns och Mullers vistelse

i Sverige, vilket ärende givetvis underställts utrikesministern, kan jag vitsorda,

att eu bidragande orsak till att de medgåvos uppehållstillstånd var att

man ville utnyttja deras inflytande för att utverka lättnader åt i Tyskland

och Norge anhållna svenskar, .svenska och andra judar i koncentrationsläger

in. fl.

Jag ber i detta sammanhang få framföra några synpunkter, som enligt

mitt förmenande icke böra förbigås, när det gäller att bedöma de av undersökningskommissionen

i betänkande II behandlade spörsmålen. Kommissionens

arbete har varit inriktat på att kritiskt behandla sådana förhållanden,

där en felaktig handläggning förmenats föreligga. För utrikesdepartementets

del liksom i övrigt är det omöjligt att göra ett riktigt bedömande

utan att hänsyn tages till åtskilliga sidor av departementets övriga verksamhet

under kriget. Jag tänker härvid bl. a. på att departementet^ hade ett

mycket betydande arbete för att bistå svenska medborgare, som i utlandet

med eller utan skuld råkat ut för tyska ingripanden. Ett stort antal svenskar

voro anhållna i Tyskland, Norge och Danmark. Bland dessa voro några,

som av tyska domstolar dömts till döden eller livstids frihetsstraff. Utöver de

för allmänheten kända dödsdomarna över de s. k. polensvenskarna hade ytterligare

ett antal dödsdomar utdömts för svenska medborgare, ett par fall

på grund av kommunistisk verksamhet.

Rättsavdelningen var — liksom de svenska representationerna i Berlin och

Oslo — ständigt inriktad på, bl. a. genom utnyttjande av förekommande kon
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

99

takter med tyska myndigheter och tjänstemän, att söka rädda dessa svenskar.

I stort lyckades dessa strävanden. Inga dödsdomar verkställdes och

flera anhållna blevo frigivna. Likaledes nedlades ett stort arbete på att

från nazismens klor rädda svenska och andra judar, vilka intagits i koncentrationsläger

i Norge eller Tyskland. Det är icke för mycket sagt att genom

detta arbete ett stort antal sådana räddades till livet.

Slutligen kan jag icke underlåta att framhålla följande. I betänkandenas

olika redogörelser utpekas namngivna tjänstemän såsom ansvariga för olika

vidtagna eder underlåtna åtgärder. I vissa avsnitt påpekas helt allmänt, att

t. ex. samråd ägt rum med den eller den tjänstemannen i utrikesdepartementet.

I sistnämnda fall kan det vara svårt att bedöma de olika tjänstemännens

andel i åtgärderna i fråga och ofta omöjligt för tjänstemännen själva att

efter den relativt långa tid som förflutit, identifiera vad som förekommit

vid exempelvis allehanda telefonsamtal. Kommissionen har visserligen själv

framhållit (i betänkandet I s. 9) att vid bedömande av frågan om i berörda

fall klander skall riktas mot någon enskild ämbets- eller tjänsteman avseende

måste fästas vid åtskilliga andra omständigheter än enbart huruvida åtgärden

såsom sådan varit oriktig eller olämplig, såsom i vad mån vederbörandes

förfarande haft åtminstone formellt stöd i gällande författningar eller

berott på meddelade instruktioner samt i vad mån arbetsbelastning eller

liknande förhållanden kunde ha ursäktat hans handlande. Det synes mig

dock böra understrykas, vad tjänstemännen i utrikesdepartementet angår,

att alla viktigare frågor givetvis underställdes utrikesministern eller regeringen

och att de direktiv som därvid erhöllos blevo normerande för behandlingen

av de många enskilda ärendena.

Försvarsstaben.

Yttranden ha av chefen för försvarsstaben infordrats från förutvarande avdelningschefen

vid försvarsstabens underrättelseavdelning överste C. Adlercreutz,

förutvarande avdelningscheferna vid försvarsstabens inrikesavdelning

överstelöjtnant T. Lindquist och överste C. Bonde samt kapten R. Hanson.

Major C. Petersén har på grund av resa utomlands ej kunnat anmodas att

ytterligare yttra sig i ärendet.

Överste C. Adlercreutz har uttalat att de i betänkandena införda uppgifterna

rörande hans person (I s. 407 och II s. 72) efter vad han numera kan

minnas icke äro oriktiga.

Kapten R. Hanson har bekräftat riktigheten av det av chefen för försvarsstaben

här nedan gjorda uttalandet i anledning av fallet G.

Övriga ha icke haft något uttalande att göra.

I eget utlåtande anför chefen för försvarsstaben C. A. Ehrensvärd;

De erinringar, vilka undersökningskommissionen funnit sig böra göra

gentemot åtgärder från försvarsstabens sida, hänföra sig till

dels ett fall, i vilket uppehållstillstånd för viss ort vägrats eu norsk medborgare

(I, s. 384—385) och

dels e. o. byråinspektören R. Paulsons ianspråktagande för försvarsstabens

räkning (I, s. 416—419 och 482).

I förstnämnda fall hade försvarsstaben avstyrkt en från socialstyrelsen

remitterad framställning om tillstånd för norske pastorn G att under viss

tid i maj 1943 få vistas i Nynäshamn i samband med anordnandet därstädes

av ett möte och festligheter till förmån för Svenska Norgehjälpen. G hade

av sagda organisation ställts till förfogande för alt hålla ell tal.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Undersökningskommissionen har ansett — särskilt med hänsyn till syftet

med G:s besök och den omständigheten, att finska medborgare ntan särskilt

tillstånd ägde vistas i Nynäshamn — att framställningen om tillstånd för G

att vistas därstädes bort beviljas. Kommissionen har vidare uttalat att försvarsstabens

ställningstagande i detta fall måste framstå som anmärkningsvärt.

Gentemot vad undersökningskommissionen sålunda anfört får jag framhålla

följande.

Nynäshamn betraktades av chefen för försvarsstaben som en ur försvarssynpunkt

mycket betydelsefull plats. Orsakerna härtill voro dels att ett oljeraffinaderi

är anlagt därstädes, dels att kustflottan ofta var förankrad utanför

staden, varvid ett stort antal besättningsmän vistades i Nynäshamn på

permission o. d. Med anledning härav har chefen för försvarsstaben principiellt

avstyrkt alla ansökningar om uppehållstillstånd för utlänningar i

Nynäshamn. Försvarsstabschefen hade sålunda även avstyrkt, att finska

medborgare skulle undantagas från detta förbud. Försvarsstabschefens avstyrkande

av G:s ansökan om tillstånd att vistas i Nynäshamn var en följd

av den principiella inställningen. Avstyrkandet var icke riktat mot G, om

vilken intet ofördelaktigt var känt.

Vad därefter angår e. o. byråinspektören Paulsons ianspråktagande för försvarsstabens

räkning får jag till en början meddela, att en ingående redogörelse

för förbindelserna mellan nämnde tjänsteman och avdelningar eller

enskilda befattningshavare inom försvarsstaben av mig överlämnats till undersökningskommissionen

med skrivelser den 13/:. 1945. ffärvid ha yttranden

bifogats från samtliga av ärendet berörda befattningshavare. I övrigt får jag

anföra följande.

Undersökningskommissionen har anfört, att det varit oriktigt av vederbörande

inom försvarsstaben att mot visst arvode av statsmedel engagera en

hos utlänningsmyndigheten anställd tjänsteman för att denne skulle tillhandahålla

försvarsstaben upplysningar från sitt tjänsteområde. Kommissionen

har därjämte för sin del förklarat, att uppgiften att det månatliga arvodet

till Paulson avsetts utgöra ersättning för expenser ej verkar övertygande.

Till Paulson har enligt hans egen, av kommissionen godtagna uppgift utbetalts

50 kronor per månad. Det är uppenbart att det omfattande arbete,

som Paulson utfört för försvarsstabens räkning och som framgår av bilagor

till min ovannämnda skrivelse den 13j:. 1945, icke kunnat ersättas med en så

blygsam summa. Huvuddelen av detta arbete har tydligen utförts på tjänstetid

och utan särskild ersättning. Det belopp, vilket till honom utbetalats,

har i stället avsetts för bestridande av omkostnader i samband med arbete

utom den ordinarie tjänsten. Till stöd för detta påstående må åberopas vad

som anförts i olika PM, fogade till nyssnämnda skrivelse, nämligen att Paulson

tagits i anspråk för tjänster även på sin fritid och att han för dessa haft

vissa utgifter. Det belopp — 50 kronor per månad — med vilket han härför

sålunda ersatts, synes blygsamt. Termen expenskostnader torde kunna

anses berättigad.

Åtgärden att mot visst arvode av statsmedel engagera en hos utlänningsmyndigheten

anställd tjänsteman för att denne skulle tillhandahålla försvarsstaben

upplysningar från sitt tjänsteområde, vilka utlänningsmyndigheten

bort vara skyldig att på framställning tillhandahålla, att detta förhållande

anmälts för tjänstemannens chef ter sig vid en eftergranskning olämplig.

Den förklaras emellertid därav att den för åtgärden ansvarige sannolikt

sett saken så, att riket befann sig i krigsfara och att det gällde för underrättelsetjänsten

att begagna de utvägar som stodo till buds för att snabbt

och utan långvariga omgångar lösa sina uppgifter.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

1 ett fall har dock uppdrag, som lämnats Paulson, obestridligen legat helt

utanför dennes tjänsteområde, i samband med vilket ett särskilt belopp om

400 kronor utbetalts.

Socialstyrelsen.

Efter därom mellan socialdepartementet och t. f. generaldirektören och

chefen för socialstyrelsen Ernst Bexelius underhand träffad överenskommelse

skulle genom honom tillfälle till yttrande beredas endast sådana tjänstemän

hos socialstyrelsen, som fortfarande tjänstgöra i styrelsen, medan de

tjänstemän, som från styrelsen överflyttats till statens utlänningskommission,

skulle beredas tillfälle till yttrande genom kommissionens ordförande. Med

anledning härav har generaldirektören Bexelius endast anmodat förste byråsekreteraren

C. C. Schmidt att yttra sig.

Förste byråsekreteraren C. C. Schmidt anför:

På grund av synnerlig anhopning av arbetsuppgifter samt också andra

orsaker har jag icke haft möjlighet att under den tid, som statt mig till buds

för att avgiva detta yttrande, gå in på detaljer i betänkandena utan får jag

begränsa mig till vissa allmänna påpekanden.

Mig veterligt har tidigare icke någon förvaltningsmyndighets åtgöranden

så noggrant granskats i efterhand som fallet varit beträffande socialstyrelsens

och utlänningskommissionens handläggning av flyktingärenden. I ett

läge, då vårt land beredde fristad åt cirka 190 000 utlänningar, därav omkring

100 000 flyktingar, vände sig undersökningskommissionen genom dagspressen

till flyktingar med uppmaning att till undersökningskommissionen

inkomma med anmälningar om förefintliga klagomål mot myndigheterna. Vidare

utsände undersökningskommissionen en rundskrivelse till ett stort antal,

delvis till utländska legationer knutna flyktingorganisationer eller flyktingkontor

med anhållan om uppgifter rörande klagomal mot svenska myndigheter

samt om ett allmänt omdöme om sättet för flyktingars behandling

här i landet. I betraktande av att väl ofta en person, som ej får sina önskemål

tillgodosedda eller blir utsatt för ingripande i en eller annan form, lätt

kan anse sig orättvist behandlad, synes det mig ägnat att förvåna, att ej fler

än 428 muntliga och skriftliga anmälningar framförts.

Huruvida samtliga dessa anmälningar beröra socialstyrelsens och utlänningskommissionens

åtgöranden eller också andra myndigheters är mig obekant.

I allt fall framgår av betänkandena, att åtskilliga av anmälningarna

hänföra sig till annan tid än de något mer än tre år (tiden 24/io 1942—"Via

1945), då jag var byråchef å socialstyrelsens utlänningsbyrå resp. å utlänningskommissionens

kontrollbyrå.

Undersökningskommissionen har (del I, s. 12) anfört, att under liden före

den tyska kapitulationen en viss obenägenhet förmärkts från enskilda flyktingars

sida att framträda med sina klagomal, »bland annat beroende pa

rädsla för alt flyktingarna skulle komma på kant med de myndigheter, som

i fortsättningen skulle handlägga ärenden rörande dem». Min egen erfarenhet

lämnar icke stöd för att så skulle ha varit förhållandet. Den törtroendekris

för den centrala utlänningsmyndigheten, som inträdde genom Paulsons

anhållande och undersökningskommissionens tillsättande, tog sig enligt min

erfarehet helt andra uttryck hos utlänningarna, bl. a. en benägenhet att i

aktuella ärenden vilja anse undersökningskommissionen såsom besvärsinstans.

Vissa rätt allvarliga upplopp å interneringsförläggningarna i Rengsjö

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

och FlorsbCTg torde också ha samband med denna förtroendekris. För tjänstemännen

var det under denna tid ibland svårt att hävda utlänningsmyndigheters

auktoritet. Olika tillmålen och förtäckta bot om anmälningar till undersökningskommissionen

ha förekommit, men endast i ett fall har jag personligen

utsatts för hot till livet.

Av de 428 klagomålen ha 47 (del I, s. 237) framställts av danska och norska

samarbetsmän. Vidare har »ett antal tyska desertörer» (del I, s. 248) inkommit

med anmälningar. Hur de övriga klagomålen fördela sig på olika grupper

av flyktingar framgår icke fullt klart av betänkandena.

Bland klagomålen betraktar jag som särskilt allvarliga och beklagliga dem,

vilka avse kvarhållandena i förvar utöver 2 månader. Jag har deltagit i yttranden,

som avgivits av utlänningskommissionen i fem av dessa ärenden, där

kvarhållandet berott på den centrala utlänningsmyndigheten, och får vad

dessa ärenden beträffar hänvisa till ifrågavarande yttranden. Jag vill endast

tillägga, att jag i de fält (nr 2 å s. 262 och nr 5 å s. 269), där förhållandet

upptäckts på min byrå och jag erhållit anmälan därom, omedelbart beordrat

telegrafiskt besked om rättelse samt sökt genom organisatoriska ändringar

förebygga ett återupprepande.

I flera fall har undersökningskommissionen i interneringsärenden — särskilt

rörande danskar och norrmän — funnit sig böra uttala, att internering

icke bort ske. Jag kan numera anse vissa av de träffade avgörandena diskutabla,

men i andra fall kan jag icke finna undersökningskommissionens bedömande

riktigt, om man tillbörligt beaktar den situation som förelåg, då

besluten träffades. Då unga män, besjälade av lidelsefullt hat till den dåvarande

tyska regimen och väl förtrogna med underjordisk verksamhet som

sabotörer i kampen mot denna x-egim, hitkommo såsom flyktingar, kunde i

dåvarande läge ej anses obefogat befara, att de skulle vara benägna att här

fortsätta kampen antingen mot härvarande institutioner och transporter, mot

den svensk-tyska handeln eller genom företag från svensk botten i deras

hemländer. Tillbud till sådana händelser saknades icke. Jag erinrar om att

överbefälhavaren på sin tid i hemligstämplad skrivelse till Kungl. Maj:t utomordentligt

kraftigt angrep socialstyrelsen för dess enligt hans mening alltför

liberala utlänningspolitik. Skulle något av de planerade sabotagen mot t. ex.

den tyska permittenttrafiken ha kommit till utförande, skulle i en tid, då

Sverige officiellt upprätthöll neutraliteten, mycket allvarliga konsekvenser för

landet ha kunnat följa och socialstyrelsens sätt att sköta sina åligganden

med berättigande ha kunnat kritiseras.

Jag tillfogar också, att såvitt jag har mig bekant icke från socialstyrelsens

sida någon »eftersläpning» förekom i fråga om anpassning av behandlingen

av danska ärenden våren 1944.

Ytterligare får jag påpeka, att den tid,, som stöd till förfogande för prövning

av varje ärende, var ytterst begränsad på grund av mängden av arbetsuppgifter.

Under hela tiden ägde intimt och gott samarbete rum med de

danska och norska flyktingorganisationema, och man hade fördelen att

gentemot de ledande personerna inom desamma kunna oförbehållsamt diskutera

och motivera ståndpunktstagandena såväl i princip som i de enskilda

fallen.

Slutligen får jag i detta avseende hänvisa till att utlänningsnämnden

bedömt situationen i de nu påtalade fallen på samma sätt som socialstyrelsen.

Undersökningskommissionen har vid fullgörande av sitt arbete, såvitt

jag kan förstå, gått till väga med utomordentlig noggrannhet och icke

underlåtit att, så snart den minsta anledning till kritik mot den centrala

utlänningsmyndigheten ansetts föreligga, ganska skarpt framföra densam
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

103

ma. Jag hänvisar härutinnan till det uttalande, som undersökningskommissionen

gjort i del II, s. 156, rörande socialstyrelsens och utlänningskommissionens

befattning med ärenden rörande den norska kurirtrafiken, före oktober

1944. Ehuru ej heller före nämnda tid några olyckor inträffat, anser

sig undersökningskommissionen höra göra gällande, att dessa ärenden då

»icke behandlats med den högre grad av sekretess, som kan anses ha varit

påkallad för att utesluta varje eventuell möjlighet till att uppgifter om trafiken

spredes». Jag anser denna reprimand orättvis. Även det tidigare systemet

för dessa ärenden var »vattentätt», då ett utletande av kurirfallen bland

massan av andra ärenden hade varit en uppgift av motsvarande svårighet

som att finna eu knapphål i en höstack. Omläggningen av systemet skedde

icke på grund av att utlänningskommissionen själv hade misstro mot det

dittills praktiserade systemet utan för att gardera sig, då misstankar framkommit,

att läckage förelåge på något håll. Härvid åsidosatte utlänningskommissionen

medvetet gällande bestämmelse om registrering och protokollföring

av förekommande ärenden.

I del II har starkt kritiserats utlämnandet till tyska konsulära myndigheter

av adresser, särskilt å härvarande flyktingar, och har därvid ansetts,

att jag icke tillräckligt övervakat Paulson i dennes handhavande av dylika

ärenden. Undersökningskommissionens principiella ståndpunkt utgår från,

att adresser å flyktingar icke bör utlämnas ens i sedvanliga konsulära ärenden,

detta särskilt med hänsyn till därav eventuellt uppkommande risker

för flyktingarna själva och främst deras eventuella anhöriga i hemlandet.

Jag anser det vara att beklaga, att undersökningskommissionen icke utrönt

eller sökt utröna, huruvida i något fall på grund av de utlämnade uppgifterna

flyktingen själv eller någon hans anhörig åsamkats skada. Min personliga

erfarenhet är, att flyktingarna själva icke varit rädda för sådana

påföljder. Såvitt jag kunnat finna, hyste de icke betänkligheter mot att själva

besöka tyska konsulat eller att upprätthålla korrespondens (genom den tyska

censuren) med hemmavarande anhöriga. Vad nu sagts om de enligt min

uppfattning obetydliga riskerna på grund av adressutlämningen gäller icke

mera prominenta flyktingar. På några sådana ha adresser icke utlämnats

genom socialstyrelsen eller utlänningskommissionen. Jag har genom samtal

med en av de flyktingar, å vilken adress utlämnats och vilken jag

anser vara mycket omdömesgill, inhämtat, att han tillfullo delar de synpunkter,

jag här framfört. Han har erbjudit sig att — om så skulle befinnas

påkallat —- skriftligen intyga detta. Med det nu sagda har jag ingalunda

återkallat vad jag såsom föredragande i yttrande till justitieombudsmannen

medverkat till att uttala därom, att lämnandet av uppgifterna i tre

fall kunde betecknas såsom anmärkningsvärda.

Undersökningskommissionen har särskilt anmärkt på att adressuppgifter

lämnats till tyska konsulat ännu under år 1944 och i ett par fall så sent

som i januari 1945. Då jag vidbliver uppfattningen om att ifrågavarande

framställningar om upplysningar hade karaktären av vanliga konsulära rutinförfrågningar,

ser jag i det anmärkta förhållandet icke något särskilt

anmärkningsvärt. Utlänningskommissionen kunde rimligen icke vägra att

lämna begärda upplysningar i dylika rutinsaker, något som skulle ha inneburit

att utlänningskommissionen fört en från det övriga officiella Sverige

skiljaktig politik.

Undersökningskommissionen har gjort gällande, att jag underlåtit att lämna

Paulson närmare instruktioner och att i övrigt följa hans verksamhet

beträffande adressutlämningen. Det har också uttalats, att Paulsons chefer

icke tillräckligt effektivt eljest övervakat Paulsons verksamhet. Delta är

icke helt riktigt och i allt fall ej fullt rättvist. Efter Paulsons anhållande

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

och den våldsamma och måttlösa tidningskampanj, som i detta sammanhang

igångsattes mot honom, synes en slags psykos ha gripit omkring sig.

Vid de förhör, som vi, hans arbetskamrater, varit underkastade, torde vi i

viss utsträckning ha påverkats härav och främst haft att omtala de anmärkningar

mot Paulson, som synts oss kunna förtjäna att framhållas,

medan till avbalansering härav kanske icke lika starkt framhållits hans

förtjänster. Paulsons understundom framträdande bryskhet i sättet mot utlänningar

och arbetskamrater föranledde mig att vid ett par tillfällen tala

med honom. Hans stora arbetsamhet och expertis i arbetet på vissa områden

ävensom hans alltid visade villighet att, även på kvällarna, ägna sig åt arbetet

— även för att hjälpa t. ex. eu enskild utlänning att utfå sitt pass —

fann jag motivera omdömet, att han var en dugande tjänsteman. Att jag i

detalj skulle granska hans efter givna direktiv utförda dagliga arbete, kan

numera — sedan anmärkningar mot detsamma framförts — anses ha ingått i

min skyldighet såsom Paulsons chef Men Paulsons arbete med besvarandet

av adressförfrågningar var en försvinnande liten detalj i hela byråns

arbete, och de få ärenden av dithörande art, rörande vilka han rådfrågade

mig, voro av självklar innebörd.

Överhuvud taget har jag det intrycket, att undersökningskommissionen i

sin framställning i de avgivna betänkandena icke tillräckligt beaktat de svåra

arbetsförhållanden, som förelågo vid socialstyrelsens och utlänningskommissiönens

handhavande av utlänningsärendena. Medan dessa ärenden kvarlågo

hos socialstyrelsen, var ramen för personalutrustningen — förutom av de tillgängliga

lokalerna — begränsade av den ram som de till förfogande ställda

anslagen angav. Utlänningsbyråns personal uppgick i juni 1944 till omkring

180 personer. När jag lämnade utlänningskommissionen vid årsskiftet 1945/

46, voro enbart å min byrå cirka 195 personer anställda. Under de svåra

tiderna, innan denna upprustning skett, pressades personalen till bristningsgränsen.

I eget utlåtande anför t. f. generaldirektören E. Bexelius:

Till en början får jag erinra om under vilka tider och i vilka tjänsteställningar

jag handlagt ärenden tillhörande utlänningskontrollen. 1 samband

med att byråchefen Kurt Bergström, vilken var chef för utlänningsbyrån i

socialstyrelsen, av Kungl. Maj:t förordnades till överinspektör för utlänningsförläggningar

beslöt socialstyrelsen att jag, som då var chef för lagbyrån,

skulle från den 17 maj 1940 tjänstgöra som chef för utlänningsbyrån.

Detta förordnande sträckte sig till den 15 maj 1941, då jag återgick

såsom chef för lagbyrån. Samtidigt med att jag övertog chefskapet för utlänningsbyrån

blev jag av Kungl. Maj:t förordnad såsom ställföreträdare för

generaldirektören. Härigenom kom jag även efter min återflyttning till lagbyrån

att i viss utsträckning taga del i utlänningsärendena. Jag deltog sålunda

i allmänhet i principiella resonemang om dessa frågor ävensom i viktigare

överläggningar med utländska flyktingkontor eller svenska myndigheter.

Under de tider, då jag på grund av generaldirektörens frånvaro

uppehöll generaldirektörstjänsten, hade jag självfallet att direkt handlägga

utlänningsärendena. Vid inrättandet av statens utlänningskommission den 1

juli 1944 förordnades jag till ordförande och chef för kommissionen. Detta

förordnande varade till den 1 juli 1946.

Såsom en allmän anmärkning med anledning av parlamentariska under

sökningskommissionens båda betänkanden vill jag framhålla, att kommissionen

icke genomgått socialstyrelsens och utlänningskommissionens hela

verksamhet beträffande utlänningskontrollen. Undersökningskommissionen

har till behandling blott tagit upp de hos kommissionen anförda klagomålen.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kanal. Maj:Is proposition nr 270.

Med den publicitet under vilken kommissionen arbetat kan man utgå från att

klagomål anförts av praktiskt taget alla här i landet då vistande utlänningar,

vilka ansett sig vara felaktigt behandlade. Mot den överväldigande

största delen av besluten i utlänningsärenden har emellertid någon anmärkning

icke riktats. Skälig hänsyn synes böra tagas härtill vid bedömandet

av myndigheternas verksamhet. Att undersökningskommissionen själv beaktat

denna synpunkt framgår av ett uttalande i del I, s. 9.

Jag vill vidare betona skillnaden mellan att i efterhand pröva lämpligheten

av ett beslut och att med den press och under de förhållanden, som

rådde under respektive tidsperioder, taga ställning till de olika frågor, inför

vilka den centrala utlänningsmyndigheten då ställdes.

I de flesta av de frågor, som behandlas i kommissionens båda betankanden,

har jag i den mån jag berörcs av dem redan yttrat mig skriftligen eller

muntligen till kommissionen. Detta gäller exempelvis den huvudfråga, för

vilkens prövning kommissionen tillsattes, eller fallet Paulson. Beträffande

vissa frågor eller speciella ärenden har jag deltagit i yttranden, som avgivits

av statens utänningskommission. Jag har i stort sett icke något att tillagga

till vad jag sålunda anfört utan anser mig här kunna inskränka mig till att

åberopa dessa yttranden. .

Beträffande vissa särskilda punkter i de båda betänkandena far jag an
-

föra följande.

I del I, s. 488, har parlamentariska undersökningskommissionen gjort vissa

uttalanden angående förhållandet mellan utlänningsnämnden och den centrala

utlänningsmyndigheten. Kommissionen anför, att utlänningsnämnden

tillkom bland annat för att skapa garanti för att tveksamma ärenden skulle

komma under Kungl. Maj:ts prövning, och klagorätt för utlänning baserades

på om skiljaktighet i uppfattningen förelåg mellan utlänningsnämnden eller

någon dess ledamot och den centrala utlänningsmyndigheten. Systemet hade

emellertid i stort sett fungerat som om den centrala utlänningsmyndigheten

och utlänningsnämnden varit eu myndighet. En löljd av alt någon skil jaktighet

inom utlänningsnämnden eller mellan nämnden och den centrala utlänningsmyndighetens

beslut i allmänhet ej förelegat hade blivit, att utlänningarna

endast i sällsynta undantagsfall haft rätt anföra besvär i äienden

angående frihetsberövande. Att besvärsrätt sålunda i realiteten endast undantagsvis

förelegat måste enligt kommissionens mening anses otillfredsställande.

Kommissionen hade i åtskilliga fall av frihetsberövande annan

uppfattning än den, vartill den centrala utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden

samstämmigt kommit. ...

Jag kan icke dela kommissionens synpunkter på denna fråga. Utlänningsnämnden

tillkom icke för att ge besvärsrätt i tveksamma fall till Kungl.

Maj:t utan för att skapa garantier för att den centrala utlänningsmyndigheten

icke utan kärande skäl skulle meddela förpassnings- eller interneringsbeslut.

Först om utlänningsnämnden eller till och med blott någon enda av

dess ledamöter icke var med om åtgärden skulle besvärsrätt till Kungl. Maj:t

finnas för utlänningen. Den omständigheten, att socialstyrelsen och utlänningskommissionen

praktiskt laget alltid rättade sig etter nämndens uppfattning,

kan rimligen icke anses medföra, alt systemet icke fungerade pa

avsett vis. Jag vid betona, alt Kungl. Maj:t vid utseendet av ledamöter i utlänningsnämnden

städse ställt kraven mycket högt. Såvitt jag kan linna

har man genom anordningen med utlänningsnämnden haft .just de garantier

mot förhastade eller olämpliga beslut i de viktiga förpassnings- och inlerneringsärendcna,

som statsmakterna velat skapa. Den omständigheten, att

parlamentariska undersökningskommissionen nu i efterhand ansett, att vissa

interneringar icke bort ske, kan icke förändra detta mitt omdöme, så myc
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ket mera som kommissionens uttalande i flera fall avser av Kungl. Maj:t

prövade ärenden.

På s. 375 i del I har undersökningskommissionen beträffande ett av statens

utlänningskommission i plenum iattat beslut om förpassning av en estnisk

medborgare uttalat, att utlänningskommissionen på grund av den tveksamhet,

som finge anses ha förelegat i detta fall — särskilt med hänsyn till

utlänningens ungdom och hans psykiska tillstånd — bort överlämna ärendet

till Kungl. Maj:ts avgörande. Jag vill härtill genmäla, att utlänningskommissionen

i fråga om överlämnande till Kungl. Maj ds avgörande av enskilda

ärenden tillämpade den principen, att kommissionen överlämnade dels vissa

utrikespolitiskt betonade ärenden och dels vissa typfall för att genom Kungl.

Maj ds avgörande av dessa få ledning för behandling av likartade fall. Kommissionen

ansag sig däremot icke kunna undandraga sig att avgöra ärenden,

som av den ena eller andra anledningen kunde vara tveksamma. En annan

tillämpning skulle ha inneburit att antalet till Kungl. Majd överlämnade ärenden

skulle ha blivit mycket stort, enär anledning till tveksamhet givetvis förekom

i ett betydande antal ärenden.

Beträffande den i del II utförligt behandlade frågan om besvarande av

förfrågningar från tyska legationen kan jag i huvudsak hänvisa till det yttrande,

som statens utlänningskommission avgivit till riksdagens justitieombudsman.

Härutöver vill jag blott anföra, att det icke är riktigt vad undersökningskommissionen

anför på s. 187, att befattninghavarna i socialstyrelsen,

då styrelsen efter överenskommelse med utrikesdepartementet hösten

1940 övertog besvarandet av förfrågningar från tyska legationen och tyska

konsulat här i landet, icke erinrades om den tidigare av socialstyrelsen utfärdade

instruktionen av innebörd att uppgifter till tyska myndigheter skulle

lamnas allenast såvitt anginge tyska medborgare, vilka icke vistades här i

landet i egenskap av flyktingar. Jag har muntligen inför undersökningskommissionen

förklarat, att utrikesrådet Engzell och jag, som då tjänstgjorde

som chef för utlänningsbyrån, »voro överens om att beträffande politiska

flyktingar skulle svar icke ges. Självfallet har jag sedan meddelat på utlänningsbyrån

vad som överenskommits.» Att det för tjänstemännen hos socialstyrelsen

var val känt, att uppgifter till tyska legationen icke skulle lämnas

beträffande politiska flyktingar, visas tillfyllest därav att samråd i åtskilliga

fall sedermera ägde rum med utrikesdepartementet beträffande fråga om svar

skulle lämnas.

Generaldirektör K. J. Höjer, som beretts tillfälle att avgiva yttrande, anför:
Kommissionen

redogör för ett förpassningsärende angående den tyske

medborgaren H., beträffande vilken förpassning beslutats av socialstyrelsen,

innan jag tillträdde förordnandet som styrelsens chef men vilket ärende i

sin sista fas handlades av mig. Kommissionen uttalar beträffande detta ärende,

att det varit motiverat med ett ytterligare anstånd med förpassningens

verkställande samt uttalar, att mannens återsändande till Tyskland »nu vid

efterhandsgranskning måste betecknas som beklagligt» (I, s. 365). Detta uttalande

kan icke gärna innebära annat än att kommissionen varit medveten

om att dess utgångspunkter vid bedömandet av ärendet varit skiljaktiga

från dem som förelågo för de myndigheter, vilka 1939—40 hade att taga

ställning till frågan. Formuleringen av kommissionens uttalande innebär alltså

ett medgivande från kommissionens sida att ett beslut, även om det nu

skulle kunna betecknas som beklagligt, för det dåvarande kunde te sig såsom

riktigt och kanske nödvändigt.

Den försiktighet i bedömningen som kommissionen sålunda i detta fall

s. 107 Kontrollera mot PDF

Ktuu/l. Maj:ts proposition nr 270.

107

ådagalagt har emellertid i flera andra sammanhang icke kommit till synes.

Kommissionen ultalar i ett flertal fall att de vidtagna åtgärderna måste betecknas

som beklagliga eller anmärkningsvärda eller använder annat bestämt

omdöme av mer eller mindre klandrande art. Föga hänsyn synes i många

av dessa fall ha tagits till de förhållanden, under vilka myndigheterna hade

att fatta sina beslut. Ett exempel på detta må anföras.

Beträffande inrättandet av interneringsförläggningar uttalar kommissionen

(I, s. 305), att »det ur olika synpunkter varit lämpligt med en ganska

långt gående differentiering av flyktingarna för fördelning på olika förläggningar

med hänsyn till dels vederbörandes politiska inställning och dels de

olika grunderna för omhändertagandet». Den strävan efter dylik differentiering

som lagts i dagen synes enligt kommissionens mening icke i praktiken

balett till ett i allo tillfredsställande resultat. Härtill lägger kommissionen

att inrättandet av slutna familjeförläggningar borde ha tagits upp till övervägande

tidigare än som skett.

Kommissionen synes mig ha behandlat frågan om inrättandet av differentierade

förläggningar ungefär som om det vore fråga om en granskning av

fångvårdens anstaltsväsende. Man har alldeles bortsett ifrån att del aldrig

fanns någon möjlighet att avgöra under hur lång tid framåt interneringsbestämmelserna

överhuvud taget kunde antagas komma att gälla. Jag erinrar

mig, att när socialstyrelsen omedelbart efter mitt tillträde av förordnandet

såsom chef på grund av de nya bestämmelserna tog upp frågan, vilka

förläggningar som borde inrättas m. m., och förde förhandlingar med direktionen

för Långmora och Smedsbo arbetshem angående förhyrandet av

dessa lokaler, vi betraktade det såsom en stor svårighet, att det icke kunde

avgöras, huruvida förläggningarna kanske icke skulle behövas mer än sex

månader. När under utvecklingens gång efter hand behov av nya förläggningar

uppstod, stod man ständigt inför samma problem. Hur lång tid kan

det gälla? Att lägga ut stora summor på en kanske kortfristig historia, vilken

därjämte på grund av sin natur måste betecknas som ett visserligen nödvändigt

ont, var icke tilltalande. Denna inställning som för övrigt, så vitt jag

kunde finna, även var starkt markerad i socialdepartementet, föranledde att

differentieringssynpunkterna icke blevo tillgodosedda förrän omständigheternas

tryck praktiskt taget tvingade därtill. Ehuru jag då var och alltjämt

är medveten om de allvarliga olägenheter som bristen på differentieringsmöjligheter

medförde, kan jag icke finna annat än att den som verkligen

sätter sig in i situationen sådan som den efter hand tedde sig under årenas

lopp, borde kunna finna att åtminstone i stort en rimlig avvägning gjordes

ur olika synpunkter, även om åtskilligt »nu vid efterhandsgranskning måste

betecknas som beklagligt».

Beträffande frihetsberövande genom bl. a. tagande i förvar respektive internering

enligt utlänningslagstiftningens bestämmelser uttalar kommissionen

att den med hänsyn till lagarnas utformning icke ansett sig kunna i nu

förevarade avseende rikta anmärkning mot de svenska myndigheternas handlingssätt

och tillfogar: »Härmed har kommissionen självfallet icke velat frånkänna

den principen giltighet, att vederbörande myndigheter, även om lagstiftningen

varit oklar och lämnat myndigheterna vittgående befogenheter,

likväl varit skyldiga att pröva varje enskilt fall med hänsynstagande till den

allvarliga innebörd, som den allmänna rättsåskådningen i vårt land av ålder

tillagt frihetsberövande åtgärder.» (I, s. 51).

Detta principuttalande visar enligt min mening, alt kommissionen (iverhuvud

taget icke fäst tillbörligt avseende vid de förutsättningar, under vilka

utlänningslagstiftningens förvars- och intcrneringsbestämmelser kommit till.

Utlänningar, vilka av olika skäl ansågos icke önskvärda, sändes även tidi
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

gare ut ur landet. Om det iakttogs, att vederbörande icke skickades till

land, där fara kunde uppstå för honom, torde detta förfaringssätt icke ha

ansetts strida mot den allmänna rättsåskådningen. Någon som helst möjlighet

till jämförelse med svenska medborgares rättigheter och ställning finnes

icke härvidlag. När det andra världskriget efter hand minskade och till sist

förintade möjligheterna att sända icke önskvärda utlänningar ur landet, tillgreps

i stället intemeringsförfarandet. Det har just varit karakteristiskt för

detta förfaringssätt, att det inneburit ett kvarhållande i förläggning när

vederbörande ville vara kvar i landet men full frihet för honom att lämna

förläggningen, om han samtidigt ville lämna landet. Att under sådana förhållanden

jämställa detta frihetsberövande med det som kan vidtagas mot

svenska medborgare synes mig innebära en felsyn. Om de beslutande myndigheterna

skulle såsom kommissionen önskat prövat varje enskilt fall »med

hänsynstagande till den allvarliga innebörd, som den allmänna rättsåskådningen

i vårt land av ålder tillagt frihetsberövande åtgärder», hade överhuvud

taget inga interneringar kunnat äga rum.

I samband med bedömningen av vissa långvariga interneringsfall uttalar

kommissionen, att den måst säga sig att i åtskilliga av fallen dylik behandling

icke kunnat anses ha varit påkallad, utan att i stället beviljande av uppehållstillstånd

för begränsat område »med noggrann övervakning från polismyndighetens

sida» hörde ha ansetts tillfyllest. På grund härav må framhållas

att polismyndigheterna själva i olika sammanhang underströko, att möjligheterna

att anordna en noggrann övervakning voro ytterligt små. Den

övervakning, som kunde ordnas genom brev- och telefonkontroll, kunde ju

lätt kringgås, när vederbörande hade anledning misstänka, att han var övervakad.

Personlig övervakning i övrigt kunde — bortsett från enstaka fall —

icke få annan form än att vederbörande ålades personlig inställelse hos

polismyndigheten på vissa tider. Att ålägga dylik inställelse varje dag medförde

svårigheter för den övervakade i hans arbete och fick lätt i praktiken

en anstrykning av trakasseri. Mindre täta inställelser utgjorde å andra sidan

intet hinder för vederbörande att företaga ganska långa resor utan polismyndighetens

kännedom. Svårigheterna härvidlag kommo skarpt till symes,

när det gällde att upprätthålla myndigheternas beslut om uppehållstillstånd,

begränsat till visst område. Såsom kommissionen även själv har exemplifierat,

förekom det att i dylika fall vederbörande företog upprepade resor utanför

området utan att detta för det dåvarande var för polismyndigheten känt.

För min del fann jag och finner alltjämt, att det av kommissionen rekommenderade

alternativet till internering, nämligen vistelse utanför förläggning

men under noggrann övervakning av polismyndigheten, icke skulle

kunnat realiseras annat än möjligen i rena undantagsfall. Eu sådan uppfattning

måste leda till internering även i vissa fall, där sådan enligt kommissionens

ståndpunkt icke varit påkallad, såvida icke socialstyrelsen skulle

ha tagit risker, vilkas förefintlighet kommissionen blundar för med talet om

noggrann övervakning. Det må erinras om Krylbokatastrofen, vars orsaker

aldrig kunde klarläggas men där mycket torde ha talat för att sabotage förelåg.

Situationen blev i detta avseende en helt annan, sedan tyska permittenttåg

och materialtransporter upphört att rulla genom landet.

Kommissionens majoritet har beträffande den s. k. Långmorarazzian uttalat,

att det varit befogat att från socialstyrelsen och polismyndighetens

sida verkställts noggranna undersökningar för utrönande av huruvida påståendena

om illegal verksamhet inom förläggningarna varit riktiga (I, s.

128). Ledamoten Branting har däremot i särskilt yttrande betecknat ingripandet

såsom beslutat »av socialstyrelsen och polismyndigheten i förening»

och uttalat, att han funnit beslutet såsom otillräckligt grundat symnerligen

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

anmärkningsvärt. En utförlig redogörelse, under vilka omständigheter denna

åtgärd vidtogs har lämnats i betänkandet, och skilda uttalanden refererats

bl a. beträffande frågan, vilken myndighet som hade initiativet och det formella

och reella ansvaret (I, s. 127, o. f.)

Ehuru kommissionen sålunda själv i sistnämnda avseende icke gjort något

uttalande, finner jag särskilt med hänsyn till ledamoten Brantings uttalande

att det i den ingående redogörelsen borde ha meddelats allt, som

framkommit under utredningen och som i sagda avseende kunde tillmätas

någon betydelse. Så har emellertid icke skett. När jag den 17 maj 1945 var

kallad inför kommissionen bl. a. rörande denna angelägenhet anmälde jag,

att jag funnit angeläget kort före razzians verkställande personligen underrätta

statsrådet och chefen för socialdepartementet om vad som förestod,

samt att jag därvid framhållit, att vi i socialstyrelsen icke ansågo vare sig

det formella eller det reella ansvaret vila på styrelsen utan på säkerhetschefen.

Statsrådet gjorde därvid endast ett kort uttalande av ungefärligen

den innebörden, att det ankom på säkerhetschefen att pröva och avgöra

frågan. Denna min upplysning finnes upptagen i stenografiskt referat hos

undersökningskommissionen. Utan att tillmäta denna episod någon större

betydelse bär jag dock på grund av herr Brantings yttrande under hänvisning

till kommissionens handlingar velat komplettera den i betänkandet

lämnade redogörelsen på denna punkt.

Beträffande den intern Ä på Långmora förläggning som lamnade vissa

upplysningar angående vad som förekommit inom förläggningen uttalar

kommissionen, att omständigheterna tala för att dennes motiv var »hans

önskemål att bli frigiven från förläggningen, vilket han också blev» (I, s. 129) .

Ledamoten Branting har i särskilt yttrande framhållit att A för sitt angiveri

mot kamraterna belönades med 1 riskrivning, vilket förfarande var av beskaffenhet

att uppväcka berättigad ovilja. På grund härav vill jag framhalla

att socialstyrelsen icke hade något annat val än att friskriva Ä. Hans förfaringssätt

var känt av kamraterna i Långmoraförläggningen och utan tvivel

känt också på Smedsbo förläggning, mellan vilka förläggningar det uppenbarligen

fanns kontakt. Varje anledning att taga honom i förvar saknades.

Ett återförande av Ä till Långmora eller hans placering pa Smedsbo skulle

för honom ha medfört fara. Övriga förläggningar voro icke av den art att

man rimligen där kunde placera Ä. Det fanns under sådana förhållanden

intet annat val än att utskriva honom. Att detta kom att framstå såsom en

belöning kan ju anses beklagligt men ändrar icke sakförhållandet. För övrigt

erinrar jag mig, att redan innan Ä lämnade sina uppgifter, hans utskrivning

varit starkt på tal. Det må nämnas, att ombudsman Charles Lindley

hade gjort upprepade framställningar av dylik innebörd. Även om Ä icke

blivit blivit utskriven vid tid som skedde utan kunnat placeras å annan förläggning

hade han säkerligen utskrivits i samband med den allmänna omprövning

av långtidsinterneringarna som företogs av Kungl. Maj:t i juni

1943. , ,

Beträffande lämnandet av adressuppgifter in. in. till tyska legationen Iran

socialstyrelsens sida (II), har kommissionens utredning visat, att detta i

vissa fall skett i strid med givna instruktioner, vilket förhållande givetvis

i och för sig är anmärkningsvärt. Huruvida därigenom vederbörande vållats

någon skada är okänt. .lag önskar för min del i detta avseende endast framhåiia,

att hela detta öppna frågeförfarandet från tysk sida synes mig utgöra

ett typiskt utslag av den tyska byråkratiska apparatens precision in absurdum

.lag vill erinra mig, att åtskilliga av de efterfrågade hade fast bostad

med telefon, och upplysning, alt de vistades här, kunde erhållas av telefonkatalogen.

När de nazistiska myndigheterna önskade taga reda på en här
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

varande tysks politiska inställning o. d. torde man ha använt sig av helt

andra metoder.

Till sist må följande framhållas. När förfrågan framställdes från tysk

sida om viss persons adress, torde detta åtminstone praktisk taget alltid ha

grundats på en på annat sätt redan inhämtad upplysning, att vederbörande

rest till Sverige. Om personen innehade tyskt pass men likväl betraktade

sig själv såsom flykting, sammanhängde detta i regel med att han icke

officiellt ville bryta med hemlandets myndigheter. Om socialstyrelsen

hade vagrat att lamna adressuppgift på dylik person, torde detta ha inneburit

sa gott som samma upplysning som om man betecknat honom såsom

flykting. Genom att lämna adressuppgift men endast dylik överlät man åt

personen själv att avgöra på vad sätt han ville ställa sig för den händelse

tyska legationen ville pressa honom t. ex. att återvända till hemlandet.

Statens utlänningskommission.

I anledning av remissen ha 131 nuvarande eller förutvarande tjänstemän i

utlänningskommissionen beretts tillfälle att yttra sig. Endast förre e. o. byråinspektören

R. Paulson har begagnat sig härav.

F. e. o. byråinspektören R. Paulson anför:

Del I.

Å sidan 419 sista stycket står, att jag och Thour reste till Finland för att

uppvakta Riekki på dennes femtioårsdag. Detta är fel uppfattat Thour

hade bland andra lämnat bidrag till presenten åt Riekki men jag fick ensam

och pa egen bekostnad resa till Finland och överlämna den

Jag tillåter mig undra, varför säkerhetstjänsten och åklagaren trots mina

upprepade påpekanden undvikit att vid förhören och under rättegången

medgiva, att jag begärt och även fått med en man från säkerhetstjänsten

vid mitt besok hos Lonnegren, ävensom att jag presenterat denne som min

sekreterare. Denne polisman måste ju ha avlämnat någon rapport från

besöket.

Även om kommissarie Magnusson är död, måste överkonstapel Söderström

kanna till fallet Holmberg och bedrägeriet med kartorna för vilket Holmber"

dömdes till fängelse.

Del IT

Jag har icke tidigare varit i tillfälle att taga del av det yttrande som

avgivits av stockholmspolisens utlänningsexpedition.

De s k. svarta böckerna tillkommo på mitt initiativ utan order från någon

överordnad. Underståthållare Hallgren var vid den tiden polismästare och

chef for pohsbyran och under honom tjänstgjorde dåvarande statspolisintendenten

Ros. Mm närmaste chef för kommissarie Brändström. På grund av

Bi andströms stora arbetsbörda tog han icke någon större befattning med

pohsbyran utan jag fick i många fall vända mig direkt till statspolisintendenten

som i sm tur hänvisade till polismästaren Hallgren.

Vid vilken tidpunkt polismästaren första gången fick del av de s. k svarta

böckerna med uppgift om adressförfrågningar kan jag nu icke angiva ei

heller minns jag att jag fick några särskilda förhållningsorder. Jag ombads

blott att fortsatta med att föra dessa anteckningar.

A» utlänningsexpeditionen fick order angående besvarandet av inkomna

förfrågningar har hittills varit mig obekant. Både jag och den mig underordnade

personalen levde i tron att de tjänstgörande på utlänningsexpeditionen

hanvisade alla fragande till polisbyrån, sedermera socialstyrelsen, och

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 270.

111

att detta skedde av rena avlastningsskäl. Åtminstone syntes detta framgå av

de telefonförfrågningar som inkommo. Oaktat såväl jag som min personal

ombad utlänningsexpeditionen att meddela, att endast skriftliga förfrågningar

besvarades, framfördes detta icke alltid till de adressökande.

(I detta sammanhang bör framhållas, att en viss rivalitet rådde mellan

polisbyråns och utlänningsexpeditionens personal angående efterspaningen

av utlänningar. Det utbetalades nämligen en viss dusör för anträffande av

efterspanade utlänningar. Enär polisbyråns post gick genom utlänningsexpeditionen,

kunde personalen där före min personal taga del av handlingarna

och finna adressen på efterspanad. När sedan kontrollen på polisbyrån meddelade

att en efterspanad utlänning inpolicierats viss dag erhöll man till

svar, att detta kände man redan till.)

Upplysningsvis bör nämnas att avdelning 100, som den hemliga avdelningen

för övervakande av utlänningar kallades å utlänningsexpeditionen

utgallrade alla ansökningshandlingar som hade intresse för den, innan posten

överlämnades till polisbyrån.

Denna avdelning hade även dygnet runt tillgång till polisbyråns lokaler

och register.

När polisbyrån överflyttades till socialstyrelsen följde de svarta böckerna

med och sekreterare Drougge som enligt mitt förmenande var den som dagligen

stod i förbindelse med U. D. fick del av dessa. Drougge meddelade, att

alla förfrågningar från tyska legationen eller konsulatet skulle besvaras genom

U. D. Så skedde även en tid, men enligt vad Drougge meddelade klagade

tyskarna även på denna omväg, som fördröjde brådskande ärenden. Först

då tillkom bestämmelsen, att socialstyrelsen skulle direkt besvara de till

styrelsen ställda förfrågningarna. Alltså hade tyskarna under en viss tid fått

ställa sina frågor till U. D. varifrån de remitterades till S. S. och sedan återginge

till U. D. för svars avgivande.

Order gavs att en kopia av svaret skulle lämnas till U. D. och en till säkerhetschefen.

Socialstyrelsen beslöt att kriminalkommissarie Thour skulle

vara förbindelseman mellan S. S. och Hallgren och att Thour således skulle

taga hand om kopian till Hallgren. Vidare beslöts att Thour skulle vara chef

för det s. k. nationalregistret, där allt angående här vistande utlänningar som

kunde vara av vikt för det införda gruppsystemet skulle intagas. Så snart

detta register blev användbart, tror jag att förfrågningar slogs i detta och när

ingen anmärkning fanns där, besvarades förfrågningarna. Jag förmodar att

detta var anledningen till att Thour förvarade ett så stort antal kopior i sitt

rum.

Jag vill framhålla att Thour i många fall, då jag av sammanträden eller

andra orsaker var förhindrad underskriva posten på bestämd tid, men

maskinskriverskan enligt order i maskinskrift skrivit mitt namn, underskrev

utgående post med min namnteckning.

Efter besparingskommissionens ingripande fick jag mindre att göra med

adressregistret. Enligt vad jag kan minnas var det även Drougge som bestämde

att eu kvinnlig befattningshavare skulle slå och skriva svar på alla

inkommande förfrågningar. Eu av dessa befattningshavare hade tidigare varit

anställd under fru Bruzell och därvid visat sig ganska egenmäktig och

oaktat tillsägelser varit väl frikostig vid besvarandet av telefonförfrågningar.

Hon beklagade sig hos mig över att jag var mera sträng än Thour vid kontrollen.

Det kunde inträffa att från etl upptagningsliiger inkom förfrågningar rörande

15—20 namn. Denna frågelista kunde vara underskriven av en flykting

beträffande vilken ännu ej utförlig rapport inkommit. Jag förbjöd då

förfrågningens besvarande, men tillät att någon eller några av de efter
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

frågade fick meddelande om, alt den frågande kommit till Sverige och vistades

där eller där samt önskade komma i kontakt. I många fall lades frågorna

ad acta i avväntan på inkommande uppgifter.

Såsom jag tidigare framhållit hade säkerhetstjänsten en ibland två kvinnliga

befattningshavare placerade å socialstyrelsen senare utlänningskommissionen.

Dessutom gick så gott som dagligen en kriminalkonstapel (Lindell?)

igenom registren. Om denne var från säkerhetstjänsten eller utlänningsexpeditionen

vet jag ej. Men såväl säkerhetstjänstens anställda som

nämnda kriminalkonstapel rapporterade till mig, att tjänstemännen på centralregistret

voro för godtrogna vid besvarandet av telefonförfrågningar angående

utlänningar. Man avslöjade även att en falsk polisman erhållit uppgifter.

Med ovanstående har jag velat visa, att mina försök till effektiv kontroll

vid förfrågningars besvarande icke lyckades utan jag avfördes mer och mer

från denna kontroll. Kamrer Eklund i besparingskommissionen framhöll

även vid mer än ett tillfälle, att man ansåg min arbetskraft vara mera

behövlig och önskvärd på andra håll.

Kommissarie Thour måste sitt dåliga minne till trots komma ihåg våra

resonemang om detta och flera andra missförhållanden. Han hade själv

insett och beaktat det osäkerhetstillstånd som inträtt på utlänningskommissionen

ävensom att han även talat om saken med socialminister Möller.

Detta har jag även vid rättegången framfört till min försvarsadvokat Hugo

Lindberg, som torde ha talt vid Thour därom.

Angående utlämnande av adresser till Lönnegren har åklagaren helt förbigått

mina uppgifter, att Lönnegren första gången kom till mig å socialstyrelsen

på rekommendation av generaldirektör Sigfrid Hansson. Detta har bekräftats

av Lönnegren, som uppgivit att Sigfrid Hansson och hans fru varit på

middag hos honom och att Liansson vid detta tillfälle hänvisat honom till

mig.

Lönnegren var ej så bekant med mig att han då kände igen mig, utan det

var jag som kände igen namnet Lönnegren. Enär inget framkommit under

förra världskriget, som bestyrkt de då hysta misstankarna mot Lönnegren

kunde jag väl knappast då han kom till mig med sådana rekommendationer

misstänka Lönnegren. Misstankarna framkom först i samband med samtal

med Thour, som framförde dem till Hallgren.

Statens kriminaltekniska anstalt.

I eget utlåtande anför överdirektör H. Söderman:

Varken nuvarande eller förutvarande tjänstemän vid anstalten ha ansett sig

hava några synpunkter att framföra med anledning av remissen.

Såsom eget yttrande får jag i underdånighet framhålla, att mot de faktiska

uppgifter om kriminaltekniska anstaltens mellanhavanden med tyska

myndigheter, som lämnas i betänkandena, har jag intet att invända. Kommissionens

anmärkningar mot den av anstalten med tyska myndigheter förda

korrespondensen torde, enär ju denna i huvudsak skett i samråd med socialoch

utrikesdepartementen och i enlighet med ett anstalten av Kungl. Maj:t

anbefallt uppdrag, icke av mig behöva bemötas. Det bör kanske dock i detta

sammanhang påpekas, att någon skada för någon flykting i det fåtal fall det

gäller icke kunnat påvisas. Kommissionens huvudanmärkning, åtminstone

torde den hava så uppfattats i dagspressens kommentarer till kommissionens

betänkande, gäller utbytet av tidningen Polisunderrättelser med vederbörande

tyska organ. Kommissionen utsäger här »att på detta sätt (till mars 1942)

redovisades hela grupper av utlänningar, som vistades eller vistats i Sverige,

vilket uppenbarligen var olämpligt».

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 270.

113

Jag tillåter mig till detta följande kommentar.

Polisunderrättelser har sedan år 1878 utbytts mot hl. a. vederbörande tyska

efterlysningsorgan. I Polisunderrättelser förekomma endast uppgifter om utlänningar,

alltså även tyskar, vilka varit föremål för behandling från svenska

rättsvårdande myndigheter, alltså sådana, vilka efterlysts av polismyndigheter,

ådömts straff av domstol eller vilka varit föremål för utvisnings- eller

förpassningsbeslut. Att här tala om »hela grupper av utlänningar» torde vara

eu överdrift såvida man icke med uttrycket »grupp» vill beteckna människor,

vilka på ett eller annat sätt förstött sig mot svensk lag. Det må nämnas att

under år 1940 förekommo i Polisunderrättelser 128 notiser om tyskar, vilka

behandlats enligt vår utlänningslagstiftning, och under år 1941 65 sådana. Då

anstalten icke har eller bär haft handlingarna i dessa ärenden till förfogande,

har det ej varit möjligt att göra en närmare analys av vederbörande tyskars

politiska förhållanden eller anledningen till deras utvisning respektive förpassning.

De myndigheter, som i realiteten behandlat ärendena och som alltså

kände till omständigheterna kring vederbörande flyktingar, synas ju i varje

fall i lika hög grad som kriminaltekniska anstalten, som ju endast är en

publiceringsförmedlare och som saknar möjlighet till en realprövning hava

kunnat uppmärksamma faran av en publicering. Det är icke någon ursäkt

och ännu mindre något försvar, när jag dessutom tillåter mig påpeka, att

anstalten tillkom en tid efter krigsutbrottet, att de första åren av anstaltens

verksamhet voro fyllda av ett sjudande organisationsarbete samt utförandet

av en mängd uppgifter, vilka genom kriget kornmo anstalten till del, samt

vidare att anstalten den 1 oktober 1939 övertog den lilla detaljen Polisunderrättelser

med personal och alla tillbehör jämte, icke minst viktigt, en lång

och fast tradition. Det i kommissionens rapport, s. 125 tf. omnämnda fallet,

när en desertör från tyska armén år 1941 utvisades från landet och sändes

till en tämligen säker död var för mig personligen incitamentet till en

strängare realprövning av de av anstalten handlagda utlänningsärendena.

Det var också på mitt eget initiativ, som samtliga utlänningars namn helt

borttogos ur Polisunderrättelser under år 1942. Jag erkänner gärna det berättigade

i kommissionens anmärkning, att denna åtgärd bort följa ögonblickligen

på mitt »uppvaknande» år 1941. Å andra sidan tillåter jag mig uttrycka

den starka förvissningen, att någon skada icke torde kunna påvisas hava skett

för någon flykting. En närmare analys av ärendena torde väl också i huvudsak

kunna bekräfta detta.

I belysning av efter krigets slut vunna erfarenheter av den nazistiska polisens

metoder hade det säkerligen varit häst, om samtliga polisiära förbindelser

mellan Sverige och Tyskland avbrutits vid världskrigets utbrott.

Förutvarande allmänna säkerhetstjänsten och statspolisen.

I anledning av remissen har statspolisintendenten (i. Thulin, med förmälan

alt han icke funnit anledning yttra sig för egen del, överlämnat yttranden

från häradshövdingen K.-F. Pfeiffer, 1. f. landssekreteraren O. Rosengren och

förste stadsfiskalen M. Lundqvist.

Häradshövdingen K.-F. Pfeiffer anför:

Såvitt jag kunnat finna beröres vad som förevarit på Gotland endast på

det ställe i del II, där den förfrågan, som tyska konsulatet riktade till landsfiskalerna,

behandlas.

Till vad där anföres kan läggas, att landsfiskalerna omedelbart underrättade

mig om konsulatets framställning varpå överenskoms, alt framställ
Rihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Å r 270. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ningen icke skulle föranleda åtgärd från landsfiskalernas sida, ävensom att

vad i betänkandet yttras därom, att uppgifter om tyska medborgare icke

lämnats, gäller ej blott ett »flertal landsfiskaler» på Gotland utan länets

samtliga fyra landsfiskaler och stadsfiskalen i Visby,

I övrigt vill jag endast framhålla, alt jag finner titeln på del I i viss man

missvisande. Då den betecknas som betänkande angående flyktingars behandling

har man anledning vänta, att åtminstone något skulle beröra det

enastående och uppoffrande arbete som — kanske i första rummet av landsfiskalerna

— utfördes för flyktingarnas omhändertagande och hjälpande.

T. f. landssekreteraren Otto Rosengren har funnit anledning yttra sig endast

i fråga om vissa interneringsfall, varom utredning återfinnes i betänkandet

I s. 191—208. Rosengren lämnar först följande redogörelse för de

direktiv och synpunkter som varit vägledande för honom vid handläggandet

av de ärenden som berörts av kommissionen och anför:

Då den stora danska flyktingströmmen började i slutet av augusti 1943.

uppstodo polisiära spörsmål av stor vikt och svårighetsgrad. Man hade nämligen

då att räkna med dels att bland mängden flyktingar danska samarbetsmän

insmugit sig med uppdrag att till tyska eller nazistiska vederbörande i

hemlandet lämna uppgift om bl. a. de danska flyktingarna, dels ock atl hitkomna

danska patrioter i sitt upprivna och labila sinnestillstånd skulle begå

våldshandlingar här i riket, riktade exempelvis mot tyska konsulat. Ehuru

svenska polisen vid sin kontroll av flyktingarna biträddes av ett antal danska

polismän, som flytt till Sverige, blev på grund av det stora antalet flyktingar

nödvändigt att sända tveksamma fall till den öppna förläggningen i

Snogeholm för närmare undersökning. Även där kunde polisundersökningen

emellertid icke bliva så grundlig som önskvärt var. De flyktingar, på vilkas

pålitlighet man icke helt ansåg sig kunna lita, blevo därför i vissa fall anmälda

till socialstyrelsen med hemställan om omhändertagande tills vidare

i förläggning.

Med utgångspunkt framför allt från egna erfarenheter vill jag beröra det

utgångsläge, varifrån de svenska polismyndigheterna haft att behandla hithörande

ärenden. Det torde då till en början knappast behöva framhållas, al!

flyktingfrågorna — och då i synnerhet sådana, varom här är fråga — handlagts

efter principer, vilka utformats med hänsyn främst till vad som betingats

av aktuella politiska förhållanden. De underordnade myndigheterna

ha givetvis icke kunnat handla efter eget huvud utan måst vid varje särskilt

tillfälle tillämpa anbefallda normer. Med hänsyn härtill torde en kritik

av deras handlande, i den mån densamma avser tillämpade principer,

icke drabba rättvist. —- Polismyndigheternas underordnade och osjälvständiga

ställning är påtaglig icke minst i fråga om handläggningen av ärenden,

som avse politiska flyktingar, där deras enda och huvudsakliga uppgift kan

sägas vara att samla in de uppgifter och förebringa det material, på grundval

av vilket överordnad myndighet därefter har att fatta beslut. Detta material

bör självfallet vara fullt objektivt; den rekommendation däremot, som

polismyndigheten i förekommande fall anser sig böra lämna den överordnade

myndigheten betx-äffande blivande beslut, måste givetvis vara förestavad

av den naturliga polisiära omsorgen om ordning och säkerhet. Känslan

för denna omsorg vid behandlingen av flyktingfrågor torde hava varit stark

hos de flesta polismyndigheter, starkast dock hos dem, som därjämte känt

det kvalificerade ansvaret såsom befattningshavare inom den då existerande

allmänna säkerhetstjänsten. Att kalla detta »överdriven misstänksamhet»

torde låta sig göra endast om man anser en lagom grad av godtrogenhet och

blåögdhet som idealet i ett dylikt sammanhang. — I valet mellan släpp
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition nr 270.

115

händhet, å ena sidan, och möjligheten att till socialstyrelsen hänskjuta frågan

om misstänkt utlännings framtida behandling, å andra sidan, måste jag

beakta mitt tyngande ansvar såsom övervakningschef. Det kan därför knappast

läggas mig till last, att jag i tveksamma fall begagnat mig av min rätt

och plikt att lägga avgörandet i socialstyrelsens hand. Därest jag underlåtit

detta och i stället låtit en enligt min mening farlig utlänning vistas på fri

fot i Skåne med alla de möjligheter till illegal verksamhet, som där stodo

till buds. och någon våldshandling eller annan olaglig gärning verkligen begåtts

av honom, då hade jag för visso varit värd klander och sannolikt också

fått hårt vidkännas mitt ansvar. Mitt handlingssätt att till socialstyrelsen

för internering anmäla vissa danska flyktingar dikterades emellertid icke

enbart av hänsyn till svenska intressen och mitt eget ansvar utan föranleddes

även av de bindande direktiv därom, som socialstyrelsen lämnat mig. Sålunda

erhöll jag redan tidigt på hösten 1943 muntligen detta besked, som

jag i en PM av den 14 december 1943 antecknade sålunda:

»Icke-kommunistiska sabotörer av utpräglad larlighetsgrad hållas i förvar.

Möjligast fullständiga polisrapport tillställes socialstyrelsen med hemställan

om flyktingens omhändertagande i sluten förläggning. Socialstyrelsens

beslut avvaktas. Tre exemplar av polisrapporten tillställas mig.»

Från socialstyrelsen har jag vidare erhållit eu odaterad och icke underskriven

PM, varav här citeras följande:

S. k. gentlemanna-sabotörer av större format kvarhållas i Malmö och

landsfogden gör framställning om internering.»

Emellertid bör vidare med skärpa framhållas, att i de fall, då undersökningskommissionen

klandrat mitt handlingssätt, även danska intressen haft

avgörande betydelse för mina beslut. Samtliga de danskar, varom nu är

fråga, voro aktiva sabotörer, vilka åtminstone i vissa fall spelat en relativt

ledande roll i danska motståndsrörelsen. Vid sin liitkomst voro de flesta

upprivna och för övrigt i en sådan sinnesstämning, att de inte kunde finna

sig till rätta i lugna förhållanden ulan kände en avsevärd olust och irritation

inför utsikten att för obestämd tid nödgas härifrån overksamma följa

hemmavarande kamraters fortsatta kamp mot ockupationsmakten. Dessa

stämningar togo sig icke sällan uttryck i oöverlagda expeditioner till hemlandet.

riskfyllda icke minst för hemmafrontens män.

Av danska flyktingkontoret hade jag redan på ett tidigt stadium gjorts

uppmärksam på de risker, som ur dansk synpunkt förelågo för flyktingars

återresa till Danmark icke blott för vederbörande flykting själv utan även

och framför allt för den danska motståndsrörelsen. Belysande för denna

danska inställning är ett memorandum, avgivet av en tjänsteman vid danska

flyktingkontoret av vilket memorandum här intages följande.

Dette i Förbindelse med den i övrigt skaerpede Tilstand i Danmark og

Krigens hele Udvikling gor, åt man nu kan befrygte, åt en Person, der er

kommet her t il ad eu illegal Rute, og som bliver forpasset og sent til Danmark,

af Tvskerne vil blive forliort eventuelt under ''fortur, om den Rute,

hvormed han er blevet transporteret hertil.

•leg mener derfor, åt man for Fremtiden i alle Tilfadde, livor man fra

svenske Myndigheders Side bliver afsesket eu Udtalelse, bor svare, åt man

onsker, åt forpassning ikke finder Sted, for saa vidt den paagseldende er

kommet hertil ad en illegal Rute.

Med Ilensvn til andre Flvktninge mener jeg, al man bor indtage samme

Standpunkt, hvis den paagseldende under Hensyn lil det Sted, hvor han har

opholdt sig, og de Personer, han er kommet sammen med her, maa antages

åt sidde inde med Oplysninger, som man ikke onsker meddelt i Danmark.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Delte sidste Argument har i övrigt sserlig Betydning overfor de Personer,

der er her som Flyktninge, men som nu onsker Visum til Indrejse i Danmark.

Disse Personers politiske Indstilling eller mentale Tilstand er en saadan,

åt jeg mener, åt man ikke bor ekspedere deres Ansogning.

Saafremt disse Retningslinier folges, vil der ikke opstaa Risiko för nogen

Flygtning her, for Flygtningenes Familie i Danmark eller for Personer, der

arbejder illegalt i Danmark.»

Rosengren citerar vidare en av honom till säkerhetschefen ställd skrivelse

rörande ett samtal mellan Rosengren och eu tjänsteman vid danska legationen:
»Under

samtalet berörde jag också frågan om de danska flyktingarnas

återresa till Danmark. Han förklarade då med stor skärpa, att sådan återresa

bör i görligaste mån förhindras, och att detta är danska legationens

bestämda uppfattning. Sedan jag upplyst honom om att denna fråga f. n.

ligger under omprövning, sade han sig skola animera kammarherre Kruuse

till en personlig uppvaktning hos utrikesministern för att närmare klarlägga

och utveckla den danska uppfattningen i frågan.»

I detta sammanhang hänvisar Rosengren till en skrivelse från chefen för

utrikesdepartementets rättsavdelning utrikesrådet G. Engzell till säkerhetschefen

underståthållaren E. Hallgren. Denna skrivelse, varav avskrift tillställts

Rosengren, var av följande lydelse.

»I skrivelse den 21 mars 1944 har Ni meddelat, att viss illegal trafik påginge

mellan Sverige och Danmark och att fråga uppstått i vad män danska

flyktingar i Sverige skulle förhindras att med anlitande av sådan trafik återvända

till Danmark. Då olika praxis härutinnan utvecklat sig i Malmö och

Hälsingborg, varifrån den ifrågavarande trafiken utginge, har Ni önskat erfara

utrikesdepartementets uppfattning i saken.

Frågan har av mig diskuterats med härvarande danske minister — envoyén

Kruuse, samt även underställts utrikes-, justitie- och socialministrarna. Det

måste såväl ur svensk som dansk synpunkt anses vara ett önskemål att de

härvarande flyktingarnas illegala återresor i möjligaste mån inskränkas och

att de i varje fall ske under sträng kontroll, vilken bör utövas i samråd

med vederbörande av danska legationen utsedda myndighetspersoner. Det

synes också angeläget, att icke vid dessa resor medverka personer, som därvid

handla mera i förvärvssyfte än av omtanke om de intressen av annan

art, vilka böra beaktas.

Sålunda synes vid kontrollen närmast böra förfaras i enlighet med den

praxis, som utbildats i Malmö. Principiellt böra danska flyktingar icke tillåtas

att illegalt återvända till Danmark. Endast där synnerliga skäl föreligga

för tillstånd till sådan resa, t. ex. särskilt ömmande humanitära skäl, hör tillstånd

lämnas.

Då, enligt vad departementet erfarit, dylik trafik jämväl utgår från Göteborg

torde därvarande polismyndigheter jämväl höra erhålla del av de instruktioner,

som kunna bliva utfärdade i frågan.»

Rosengren anför i fortsättningen:

Vidare må anmärkas, att den ansvariga danska polisledningen långt före

den lidpunkt, då danska polisen sattes ur spel, vid upprepade tillfällen med

skärpa framhållit angelägenheten ur dansk synpunkt av att danska motståndsmän,

som flytt till Sverige, skulle tvingas kvarstanna här. Motiveringen

härför var följande: En dansk frihetskämpe lämnade i regel sitt land och sin

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

verksamhet där endast av tvingande skäl, i regel därför att han av Gestapo

vore känd som aktiv sabotör och efterspanad i så hög grad, att hans gripande

vore sannolikt. Flykten till Sverige hade i regel, skett på order av motståndsledningen

på grund av de risker för motståndsorganisationen, som

hans fänglande i Danmark kunde medföra. De till Sverige flyktade sabotörerna

och i synnerhet de, som spelat en mera framträdande roll, borde därför

betraktas som »förbrukade» krafter i den underjordiska motståndsarmén.

Både för motståndsrörelsen och för den danska polisen vore det alltsa

en fråga av största vikt, att sabotörerna kvarhölles i Sverige, eventuellt med

tvång.

Jag framhåller, att dessa danska synpunkter vid flera tillfallen av mig

framfördes till säkerhetschefen och hos honom vunne förståelse. Den s. k.

illegala trafiken över Öresund, som verksamt främjades av allmänna säkeihetstjänsten,

blev också föremål för en säkerhetstjänstens kontroll, som tog

sikte bl. a. just på undvikande av angivna risker för den danska motstånds
-

rörelsen.

Då jag hos socialstyrelsen föreslog internering av de hittlvKtade danska

sabotörer, som kunde förväntas vilja med alla medel söka återvända till

hemlandet, åberopade jag emellertid icke de danska synpunkterna utan endast

de svenska polisiära intressena. Jag antog nämligen, att uti en officiell

skrivelse från mig till ämbetsverket endast svenska intressen borde t ramhallas;

för övrigt tog jag för givet, att danska flyktingkontoret i Stockholm vederbörligen

orienterat socialstyrelsen såsom beslutande myndighet om de

danska synpunkterna. . ..

Efter denna allmänna redogörelse övergår jag nu till behandling av de sai
-

skilda ärendena.

Radiohandlaren A: Han hade som ledare för en synnerligen aktiv sabotagegrupp

enligt egen uppgift verkställt en mängd större sprängämnesattentat,

innan han funnit sin egen säkerhet så hotad, att han måst fly till Sverige. En

utförlig redogörelse över hans sabotageverksamhet återfinnes i säkerhetspolisens

i Hälsingborg rapport av den 13 september 1943. Ehuru han vid

sin ankomst hit till riket, förklarligt nog, befann sig i eu mycket nervös,

desperat och uppriven sinnesstämning och viss risk sålunda förelåg för att

han även här i Sverige skulle fortsätta sin illegala verksamhet, fick han dock

vara på fri fot och gjordes då ingen framställning om hans omhändertagande.

Emellertid erhöll jag den 24 oktober 1943 telefonmeddelande från

säkerhetspolisen i Hälsingborg, att A. vistades där och uppenbarligen val

sysselsatt med illegal verksamhet här i riket. På grund därav fann jag riktigast

att låta underkasta A. närmare undersökning, varför jag gav order

om hans anhållande. Redan den 26 samma månad anhöll jag hos socialstyrelsen

om A:s omhändertagande i förläggning. Denna framställning bifölls,

och att märka är, att utlänningsnämnden enhälligt biträtt min framställning.

Undersökningskommissionen har nu uttalat, att »landsfogden som skäl för

internering åberopade farhågor för fortsatt sabotageverksamhet av A. här

i landet ha enligt undersökningskommissionens mening ej hatt tillräckligt underlag

i vad mot A. förekommit». Märkligt nog har kommissionen alltså här

helt bortsett från A:s här i riket bedrivna olovliga underrättelseverksamhet,

ehuru kommissionen i sitt referat av ärendet medtagit även denna omständighet.

I valet mellan att eventuellt efter häktning ställa A. under åtal för

olovlig underrättelseverksamhet och åt! hos socialstyrelsen hemställa om

hans omhändertagande stannade jag för det sistnämnda alternativet. Over

detta kan A. näppeligen beklaga sig. Härtill kommer, att A. vid tidpunkten

i fråga befann sig i Hälsingborg med de där förefintliga möjligheterna afl

utan^de svenska myndigheternas medgivande illegalt begiva sig till Dan
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

mark. Därest han företagit eu dylik resa, förelåg uppenbarligen eu betydande

risk för hans gripande av Gestapo, som väl kände honom. Enär han i

sin framskjutna ställning inom danska motståndsrörelsen väl kände till

denna, hade hans gripande givetvis inneburit en överhängande fara för

i öreisen och för åtskilliga i Danmark då fortfarande verksamma medlemmar

av motståndsgrupper. Visserligen kan här framhållas, att A. icke ådagalagt

någon avsikt att återvända till Danmark, men genom hans rastlösa

och nervösa sinnesförfattning bibragtes man dock den uppfattningen, att

han icke skulle stå ut med att i relativ overksamhet här i landet bevittna

sina kamraters kamp i Danmark. Jag har aldrig ifrågasatt hans egenskap av

»god dansk patriot», men just denna hans karaktär gjorde det ju så mycket

troligare, att han i längden icke skulle kunna motstå frestelsen att förena

sig med sina kämpande kamrater.

Dekoratören C: Undersökningskommissionen har visserligen icke riktat

någon direkt anmärkning mot mig i detta ärende men dock refererat Udvalgets

uttalande, att »anledning saknades till det av landsfogden som grund för

mtemenngsframställningen lagda antagandet, vilket måste betraktas som ett

utslag av överdriven misstänksamhet». Häremot torde endast vara att anföra.

att JaS grundade min framställning på uttalande av den svenske kriminalöverkonstapel,

som i Snogeholm verkställt utredning om C, att socialstyrelsen

efter utlänningsnämndens enhälliga tillstyrkan bifallit min framställning,

samt att Kungl. Maj:t genom att ogilla C:s besvär över omhändertagandet

intagit samma ståndpunkt.

Mekanikern E: Enligt egen uppgift hade han alltifrån början av år 1943

aktivt deltagit i en mängd större sabotage med sprängämnen, därvid deltagarna

varit beväpnade. Vid ett tillfälle i oktober 1943 hade härunder eu

vaktman troligen skjutits ihjäl. Ehuru jag nu icke längre kan erinra mig

detaljerna i detta ärende, haller jag för troligt, att E. hörde till den grupp

sabotörei, som vid sin hitkomst befann sig i särskilt uppriven sinnesstämning

och som därför enligt mitt förmenande icke borde få vistas på fri fot i

Skåne. Som E. dessutom deltagit i sabotage med dödlig utgång, tillhörde

han den kategori flyktingar, som enligt Kungl. Maj:ts praxis bort tagas i förvar.

Enär E. emellertid rymde från Långmora förläggning strax efter intagandet

där blev ärendet aldrig underställt Kungl. Maj:ts prövning.

Landinspektören F: Han tillhörde den synnerligen aktiva sabotagegrupp,

som bland sina medlemmar också hade ovannämnde radiohandlare A., och

hade tillsammans med denna och andra sabotagegrupper förövat en mängd

sabotage med sprängämnen. Han ägde ingående kännedom om dessa gruppers

sammansättning och verksamhet. Under vistelsen på Snogeholm stack

han icke under stol med sin avsikt att illegalt återvända till sitt hemland;

han rymde också från Snogeholm tillbaka till Danmark, där hans vistelse

innebar en betydande risk för danska motståndsrörelsen innan han lyckades

välbehållen taga sig tillbaka till Sverige. Här är alltså fråga om ett typfall,

då ett bestämt danskt intresse avgjort fordrade hans kvarhållande i

Sverige.

...^e vidare här anmärkas, att, enligt en av den i säkerhetspolisen då

tjänstgörande kriminalkommissarien Richard Ifansen i Malmö den 23 september

1943 till mig avgiven rapport angående förhållandena i Danmark, de

medlemmar uti förenämmda sabotagegrupp, som tagit sin tillflykt till Sverige

»i ett visst läge skulle kunna tänka sig att här i landet fortsätta sin sabotageverksamhet

mot den tyska staten. Den bör därför göras till föremål för särskild

uppmärksamhet.»

Slutligen må i detta ärende framhållas, att Kungl. Maj:t genom att ogilla

F:s besvär över hans omhändertagande i Långmora förläggning intagit sam
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungi. Mnj:ts proposition nr 270.

119

ma ståndpunkt som jag och socialstyrelsen i fråga om lämpligheten av att

låta honom vistas på fri fot.

Civilingenjören G: Undersökningskommissionen har beträffande honom

förklarat sig anse, »att internering på de i handlingarna angivna skälen saknat

fog». Denna uppfattning kan jag icke dela. G. hade såsom ledare och

organisatör av sabotageverksamhet i sitt hemland fått sina nerver så upprivna,

att han vid sin hitkomst knappast var vid sina sinnens fulla bruk.

Detta bestyrktes för övrigt av förläggningschefen på Säters förläggning, som

(betänkandet I s. .307) uppgav, att G. vore »en hysterisk psykopat». Om G.

kunde i högre grad än någon annan dansk flykting, med vilken jag kommit

i beröring, antagas, att han fullständigt huvudlöst och desperat skulle här

i riket ha fortsatt sin illegala verksamhet. Fråga är dessutom, om han i sin

dåvarande sinnesförfattning icke var vådlig för den allmänna säkerheten.

G. hade vidare fått för sig, att hans hustru tagits som gisslan av de tyska

myndigheterna, och förklarade, att därest han icke här i Sverige fick bestämd

upplysning huru härmed förhöll sig, han skulle begagna varje medel

att återvända till Danmark; där ämnade han, om hans misstankar visade

sig riktiga, anmäla sig för de tyska myndigheterna i ändamål att få hustrun

frigiven. Detta förhållande stärkte mig i min uppfattning om nödvändigheten

av att få G. omhändertagen i förläggning, tv förutom den danska motståndsrörelsens

vitala intressen hade jag här att beakta G:s personliga säkerhet.

.lag håller för troligt, att mitt handlingssätt räddat G:s liv, som sannolikt

icke varit mycket värt, om han råkat i Gestapos våld. — Upplysningsvis

meddelas, att, enligt vad jag sedermera erfarit från Danmark, G:s misstankar

om hans hustrus fängslande voro felaktiga.

Jämväl i detta ärende må framhållas, att Kungi. Maj:t genom att ogilla

G:s besvär över hans omhändertagande i Smedsbo förläggning intagit samma

ståndpunkt som jag, socialstyrelsen och den enhälliga utlänningsnämnden i

fråga om lämpligheten av att låta honom vistas på fri fot.

Avslutningsvis tillåter jag mig framhålla följande;

Av det stora antal intemeringsfall, vari jag tagit initiativet, ha endast nu

angivna fem blivit föremål för anmärkning från parlamentariska undersökningskommissionens

sida. Det är bär fråga om bedömningsfall, i vilka olika

uppfattningar om de skilda på ärendet inverkande faktorernas värde och

avvägning mot varandra kunna göra sig gällande. Enär emellertid kommissionen

endast i ett så ringa antal fall anmält avvikande mening mot min

uppfattning — som för övrigt i anmärkningsvärd grad delats av socialstyrelsen,

en enhällig utlänningsnämnd och Kungl. Maj it — torde skäligen

kunna påstås, att jag icke visat prov på mindre gott omdöme. Härtill kommer,

att jag, såsom ovan framhållits, korrekt följt mig givna direktiv och

noga beaktat de önskemål, som beträffande den polisiära behandlingen av

danska flyktingar framförts från ansvarigt danskt håll. Jag kan därför icke

finna annat, än att jag bör vara helt fri från klander för mitt handlings
Sa''.

lag kan vidare icke underlåta framhålla del anmärkningsvärda förhållandet,

att kommissionen först låter i tryck offentliggöra anmärkningar och alt

därefter vederbörandes förklaring inhämtas. Jag är övertygad om, att därest

jag avkrävts förklaring innan betänkandet färdigställts, något klander mot

inig icke anförts. Visserligen kunna de mot mig framställda anmärkningarna

icke anses grava, men de äro dock onödiga och orättvisa. De hava också förorsakat

mig personligt obehag och lidande genom att giva upphov till hätska

angrepp i svensk och dansk kommunistpress och även i andra danska pressalster.

Såsom torde vara känt, bär jag under kriget med uppoffrande av tid

och krafter nedlagt elt synnerligen betydande arbete till de danska ilyk
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

tingarnas och icke minst den danska motståndsrörelsens bästa, och jag hade

då rimligtvis kunnat begära att åtminstone förskonas från äreröfiga, offentliga

angrepp av den art, vissa tidningsorgan tillåtit sig och som till sitt upphov

hava undersökningskommissionens betänkande.

Förste stadsfiskalen M. Lundqvist har i skrivelse meddelat att tiden icke

medgivit honom att för egen del närmafe granska betänkandena, varför han

icke är i tillfälle att yttra sig. Lundqvist hänvisar emellertid till ett bilagt

yttrande av kommissarierna Erik Lönn och Otto Danielsson av följande

lydelse:

På grund av den korta tid, som stått till förfogande, och på grund av att

vi icke haft tillgång till allt det material, på vilket kommissionen bygger

sina utlåtanden, hava vi icke haft möjlighet att företaga en ingående granskning

av betänkandena. Den summariska granskning, som kunnat ske från

vår sida, har emellertid givit vid handen, att kommissionen bemödat sig om

att så rättvist som möjligt bedöma vårt arbete, och enligt vår åsikt har undersökningsresultatet

undanröjt grunden för många orättvisa beskyllningar

mot säkerhetstjänstens personal och tillrättalagt och till sina rätta proportioner

nedbringat många överdrivna uppgifter. Emellertid har kommissionen

ansett sig böra framställa vissa erinringar mot sättet för behandlingen av

en del ärenden. Dessa erinringar hava framställts efter det kommissionen

tagit del av infordrade redogörelser från säkerhetstjänstens befattningshavare

om sättet för handläggningen av ärendena, samt granskning av säkerhetstjänstens

akter och handlingar skett. Det torde emellertid det oaktat icke

vara uteslutet att en ytterligare granskning från vår sida av vissa i kommissionens

betänkanden närmare berörda fall skulle kunna ge en klarare bild

av vad som förekommit och vad som legat till grund för olika åtgärder. Eu

sådan granskning måste dock nödvändigtvis taga mycket lång tid i anspråk,

och vi få därför hemställa, att den får anstå tills kommissionen avgivit sitt

tredje och sista betänkande för det fall, om på grund av betänkandena anledning

skulle uppkomma till någon preciserad anmärkning mot någon av

säkerhetstjänstens befattningshavare.

Fångvårdsstyrelsen.

I anledning av remissen har överdirektören H. Göransson jämte eget yttrande

överlämnat yttrande från föreståndaren för fångvårdsanstalten i Falun

I. Ekelund.

Direktör 7. Ekelund anför:

Betr. förutvarande tyske medborgaren, statslöse A, del I, s. 295.

Vid ifrågavarande tid höllos alla politiska fångar i enrum och övervakades

mycket noga, så att de ej skulle kunna förbereda rymning eller genom

andra intagna illegalt komma i förbindelse med personer utanför fängelset.

Några föreskrifter om att de i förvar tagna utlänningarna skulle hållas till

gemensamhet funnos icke vid ifrågavarande tid, och efter vad som framgår

av läkarjournalen, har A ej heller visat någon psykisk sjukdomssymtom,

som skulle ha kunnat giva anledning till, att han därför erhölle sällskap. Under

den tid han vistades här, gjorde han ej heller någon hemställan eller

framförde några klagomål i denna sak till högre myndigheter.

Det kan nu efteråt synas hårt och onödigt med denna isolering, men

torde det vid ifrågavarande tid rått andra meningar, då säkerhetspolisen

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

121

gjorde muntliga framställningar om skärpt tillsyn över såväl A som hans vid

samma tid i förvar tagne kamrat.

Betr. den förutvarande tvske medborgare, som till yrket var bokhandlare,

del I, s. 298.

Den kategori intagna som bokhandlaren tillhörde, förstörde vid upprepade

tillfällen kuvertämnen och färdiga kuvert och använde dem sedan att

skriva och rita på. För att stävja detta missförhållande, gav jag order om

att de skulle förbjudas att använda arbetsmaterialet för sådant ändamål,

samt att om de trots detta fortsatte härmed, allt sådant papper skulle tagas i

beslag.

Värdet av de kuvertämnen och kuvert, som på detta sätt förstördes, kan

ju synas relativt obetydligt, men anser jag det ej vara förenligt med god

ordning att låta de intagna förstöra det arbetsmateriel, som anförtros dem.

Jag beklagar att de av bokhandlaren gjorda anteckningarna ej arkiverats,

utan av misstag blivit uppbrända.

Överdirektör It. Göransson anför:

Vad kommissionen anfört rörande klagomål över behandlingen av i förvar

tagna utlänningar återfinnes å s. 291—302 i betänkandet I. Kommissionen

har härvid å s. 291 gjort ett allmänt uttalande och å följande sidor redovisat

vissa klagomål rörande enskilda fall. Några av klagomålen rikta sig

mot andra än fångvårdsmyndigheter. I andra fall hava klagomålen icke

föranlett någon kommissionens vidare åtgärd. Klagomål av nu angivna slag

lämnas här åsido.

1 ett fall berörande fångvården — nämligen beträffande behandlingen av

förutvarande österrikiske, sedermera tyske medborgaren B. — har kommissionen

som sin mening uttalat (s. 300), att kommissionen ansett tillräckliga

skäl icke hava förelegat att vid en i betänkandet omförmäld transport

belägga B. med handbojor.

Slutligen har kommissionen uttalat, att behandlingen av två å kronohäktet

i Falun intagna personer — förutvarande tyske medborgaren statslöse A.

samt »eu förutvarande tysk medborgare, född 1901» — varit hårdare än

som betingats av omständigheterna (s. 296) respektive innefattat onödig

stränghet (s. 298).

Sedan kommissionens uttalanden, i vad rör i betänkandet redovisade fall,

sålunda beträffande fångvården reducerats på sätt ovan angivits, har jag

icke funnit anledning inhämta yttrande av annan befattningshavare vid fångvården

än styresmannen vid fångvårdsanstalten i Falun. 1 närslutna yttrande

har styresmannen uttalat sig angående behandlingen av ovannämnda

två intagna, nämligen tyske medborgaren statslöse A. samt »en förutvarande

tysk medborgare, född 1901».

För egen del får jag anföra följande.

Kronohäktet i Falun började i större utsträckning tagas i bruk för i förvar

tagna utlänningar i samband med upprättandet år 1940 av utlänningsförläggningarna

i Långmora och Smedsbo. Till kronohäktet överfördes bland

andra sådana å förläggning intagna som gjort sig skyldiga till avvikande

eller allvarligt hotat ordningen och disciplinen inom förläggningen. Förvarsliden

var i regel högst två månader men kunde av Kungl. Maj:t utsträckas

härutöver, lifter hand intogos å kronohäktet i Falun jämväl utlänningar

som tagits i förvar för längre lid utan att dessförinnan hava passerat förläggning.

Beträffande behandlingen av i förvar tagna utlänningar gällde under första

åren den regeln, alt de i stort sett skulle jämställas med fängelsefångar,

vilket innebar, att då gällande bestämmelser om cellstraff blevo tillämpliga

Hihang till riksdagens protokoll W47. I samt. Xr 270. 9

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

även pa utlänningar. Eu uppmjukning av bestämmelserna infördes genom

kungörelsen den 18 september 1943 (nr 715) med vissa föreskrifter angående

utlännings hållande i förvar.

Redan dessförinnan hade fångvårdsstyrelsen emellertid sökt på olika sätt

åvägabringa lättnader i behandlingen. Främst beträffande dem som tagits i

förvar för kort tid — på kronohäktet i Falun eller å andra fångvårdsans talter

—- mötte det emellertid svårigheter att gå så långt som hade varit önskvärt.

Först är att nämna, att fängelsernas beläggning oavlåtligen ökades under

krigsåren, vilket starkt bidrog till att hindra eu individualiserande behandling.

Härtill kom vidare, att fängelsemyndigheterna icke hade tillgång

till upplysningar om internerna. I regel fick anstalten nämligen icke mottaga

några handlingar utöver förpassningen. I denna fanns ingen uppgift

om vare sig den i förvar tagnes sinnesart eller anledningen till försvarsåtgärden.

Vad nu sagts gällde också dem som ådömts förvar till följd av ordningsstörande

uppträdande på förläggning. Fängelseledningarna, både i Falun

och på andra fångvårdsanstalter, befunno sig alltså i det läget, att de

fingo omhändertaga personer, om vilka de visste föga eller intet. Ä andra

sidan betonades ofta från polismyndigheternas sida vikten av att de i förvar

tagna förhindrades att avvika eller att etablera otillåten kommunikation med

yttervärlden. Från mina inspektioner under dessa år har jag i starkt minne

mina överläggningar med styresmännen om hur långt man skulle kunna gå

utan att åsidosätta säkerhetskravet. Vad man visste om de intagna, hade i

regel inhämtats av deras egna berättelser, och det säger sig självt, att dessa i

många fall voro otillförlitliga.

Flerfaldiga gånger sökte fångvårdsstyrelsen få till stånd en ordning, varigenom

fängelsemyndigheterna skulle erhålla erforderliga upplysningar angående

de personer, som liöllos i förvar. Framställningar i detta syfte mötte

förståelse hos myndigheterna, men åtminstone vad det gällde korttidsintagna

visade det sig förenat med nära nog oöverstigliga svårigheter att åstadkomma

ändring. I några fall hänvisades till att uppgifterna om de i förvar tagna

voro av den art att de icke kunde utlämnas. Under sådana förhållanden är

det förklarligt om styresmännen nödgades behandla de intagna mer schematiskt

än som eljest varit behövligt.

I vad det gällde de för kort tid (högst två månader) intagna kändes väl

omhändertagandet i allmänhet mindre svårt. Där förvarstiden översteg två

månader, visade det sig att särskilda åtgärder voro erforderliga för att liitta

det psykiska trycket.

I februari månad 1942 framhöll undertecknad vid överläggning med förläggningskommissionen

att tagande i förvar tills vidare, d. v. s. på obestämd

tid, borde ske på särskild anstalt, förslagsvis fångvårdsans tälten i

Kalmar. I sitt betänkande den 26 mars 1942 anslöt sig också förläggningskommissionen

till detta förslag. I yttrande den 30 april 1942 över förläggningskommdssionens

betänkande tillstyrkte fångvårdsstyrelsen att Kalmarfängelset

skulle apteras såsom anstalt för utlänningar, som tagits i förvar

för längre tid. Styrelsen påpekade, att eu sådan anordning krävde medel för

anstaltsbyggnadernas iståndsättande.

Till stöd för förslaget om anordnande av en särskild anstalt för långtidsförvarade

anförde styrelsen bland annat följande:

Man har nämligen att taga hänsyn till att det nya klientelet icke blott

är farligare än det nuvarande (d. v. s. de straff- och fängelsefångar som förvarades

å Kalmarfängelset; anmärkning av undertecknad Göransson) utan

därjämte inneslutes i anstalt utan att ha begått brott — en i och för sig anmärkningsvärd

omständighet — och därtill kan komma att berövas sin frihet

under längre tid. Dessa omständigheter tillsammans motivera därför åt
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

gärder, som taga sikte på både säkerheten och humaniteten. Styrelsen önskar

självfallet att när krigstiden är förbi icke den erinran skall kunna göras,

att man för dessa främlingar använt större tvång än som vant nödvändigt.

Tyvärr dröjde det till 1943 års riksdag innan särskilda medel anvisades tor

modernisering av Kalmaranstalten. Hade anstalten kunnat sättas i stand tidigare,

hade den ovannämnde förutvarande tyske, medborgaren statslöse A.

troligen icke behövt kvarstanna i Faluanstalten så länge som nu blev fallet.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på en annan omständighet som

starkt bidrog till att försvåra arbetet vid bland annat anstalten i Falun. Det

förekom nämligen att utlänning, som på grund av sinnesoro eller annan rubbning

i själsverksamheten intagits å den vid sinnessjukhuset i Sater anordnade

utlänningsförläggningen, till följd av indisciplinärt uppträdande inom

förläggningen överfördes till kronohäktet i Falun. Tva fall kunna anföras

som exempel. Det ena rör en man, som tidigare vistats i Kalmarfängelset,

men visat sig behöva vård å specialförläggningen i Säter, i annat fall gällde

det en person som gjort sig skyldig till självmordsförsök å förläggningen i

Rengsjö. Det behöver icke påpekas hur olämpligt det var att överföra dessa

labila människor till fängelse, sedan de val omhändertagits för sjukvård.

Åtgärderna torde förklaras med att Säterförläggningen icke var utrustad med

tillräckliga säkerhetsanordningar.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Innehållsförteckning.

I. Inledning-............................

II. Utlänningskontrollen ........................

A. Utlänningskommissionens tillkomst samt kommissionens nuvarande arbetsuppgifter

och organisation in. in.....................

15. Utlänningskominissionens fortbestånd......................

Utredningsmannen..................................

Yttrandena .................................

Föredraganden..............................

C. Utlänningskommissionens organisation m. in......................

Utredningsmannen .............................

Yttrandena ..............................

Föredraganden .............................

1). Utlänningskommissionens personal ...........................

Utredningsmannen ..........................

Yttrandena ........................

Föredraganden...........................

E. Anslagsberäkningar för budgetåret 1947/48 ........................

l:o) Statens ullänningskommission: Avlöningar, förslagsanslag.......

Föredraganden ..........................

2:o) Statens utlänningskommission: Omkostnader, förslagsanslag____!!

Föredraganden ............................

III. Flyktingslijälpen ..........................

A. Utlänningskommissionens sociala verksamhet......................

15. Flyktingsnämndens verksamhet.................................

C. Tidigare förslag angående avveckling av llyktingsnämudcns verksamhet

D. Flyktiugshjälpens framtida bedrivande...........................

Utredningsmannen ......................

Yttrandena ...............................

Föredraganden........................

E. Anslagsberäkningar för budgetåret 1947/48 .....................

Föredraganden ...........................

IV. Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar in. in.........

Föredraganden.............................

V. Hemställan................................

Bilaga. Sammanställning av till socialdepartementet överlämnade yttranden

rörande parlamentariska undersökningskommissionens angående flyktingärenden

och säkerhetstjänst betänkanden I angående flyktingars

behandling (SOU 1946: 36) och II angående utlämnande av uppgifter

om flyktingar (SOU 1946:93)....................

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471610

Sid.

2

3

3

13

13

17

28

30

30

32

35

36

36

40

44

46

46

48

49

50

50

50

53

59

61

61

69

73

75

77

78

85

86

88

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:414 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens utlänningskommission m. m. a1 i texten
  2. SU 1947:220 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens utlänning skommission m. m. jämte i ämnet väckta motioner s. 1 i texten
  3. SU 1947:230 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för hud getåret 1947 48 till socialstyrelsen. s. 4 i texten
  4. 2LU 1947:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 s. 2 i texten