Med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
1947-05-09 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:276, Med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
1
Nr 276.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;
given Stockholms slott den 9 maj 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. t samt. Nr 276.
1
2
Kungi. Maj.ts proposition nr 276.
Förslag
till
Lag
angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Härigenom förordnas, dels att 7 § stadgan den 21 februari 1941 om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande1 skall med beteckning 14 §
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i stadgan skola
införas sju nya paragrafer, betecknade 7—13 §§, av nedan angivna lydelse.
7 §.
Riksdagsman, som tillhört riksdagen minst tolv år före fyllda 65 år, äger
rätt till pension.
Pension utgår från och med dagen näst efter den, då riksdagsmannen upphör
att vara ledamot av riksdagen, såframt han vid denna tidpunkt uppnått
65 års ålder, och eljest från och med dagen näst efter den, då han uppnår
nämnda ålder. Pensionen må dock efter särskild framställning utgå från tidigare
tidpunkt, därest särskilda omständigheter därtill föranleda. I den mån
ej annat följer av vad nedan stadgas, utgår pension till och med den dag, då
en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.
Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott.
8 §•
Riksdagsman har att för pensioneringen å sitt arvode vidkännas avdrag
med 25 kronor för varje månad, varunder arvode åtnjutes.
Avdragna belopp må icke återkrävas.
9 §■
Pension utgör för den, som tillhört riksdagen tolv år före fyllda 65 år, tvåtusenfyra
kronor för år och för den, som tillhört riksdagen tjugu år eller
längre tid före nämnda ålder, tretusensexhundratrettiosex kronor för år. För
varje år utöver tolv ökas pensionen med tvåhundrafyra kronor, intill dess
nämnda högsta pensionsbelopp uppnåtts.
Å pension utgå icke tilläggsförmåner.
10 §.
Pension må icke tillkomma den, som genom lagakraftägande dom förklarats
förlustig sitt riksdagsmannauppdrag, samt ej heller den, som upphört
att vara svensk medborgare eller trätt i främmande makts tjänst.
1 Senaste lydelse, se 1945: 253.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
11 §•
Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är föremål
för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff, eller ock
avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden icke uppbära någon del av
pensionen.
12 §.
Pensionstagare, som ånyo väljes till riksdagsman, äger icke uppbära pension
för tid, varunder han är ledamot av riksdagen.
13 §.
Uppbär den, som åtnjuter pension på grund av riksdagsmannauppdrag,
lön eller tjänstepension på grund av anställning i statens eller kommuns tjänst
eller med bidrag av statsmedel, skall förstnämnda pension minskas med tre
fjärdedelar, dock högst med så stort belopp att de sammanlagda förmånerna,
däri dock ej inberäknade rörliga tilläggsförmåner, uppgå till femtusen
kronor.
14 §.
De ledamöter av riksdagen, vilka jämlikt § 80 riksdagsordningen hava inseende
över riksdagens kansli, äga, tillika med kamrarnas talmän, pröva fråga
om rätt till pension samt meddela de närmare bestämmelser, som må
erfordras för tillämpningen av denna stadga.
Utbetalningar med stöd av denna stadga verkställas av riksgäldskontoret.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947 och gäller den som nämnda dag
eller senare innehar uppdrag såsom riksdagsman. Vid bestämmandet av pension
för den, å vilken denna lag äger tillämpning, skall hänsyn tagas jämväl
till tid, varunder han före nämnda dag tillhört riksdagen.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 9 maj 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om pensionsrått för
riksdagens ledamöter samt anför därvid följande.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 februari 1947 tillkallade
jag den 25 i samma månad avdelningschefen i finansdepartementet B. Nevrell,
ordförande, statskommissarien E. Björn, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren N. Persson i Svensköp, flottningsarbetaren
O. F. Persson i Landafors, lantbrukaren A. L. Rubbestad och metallarbetaren
G. F. Thapper samt ledamoten av riksdagens första kammare f. d. rådmannen
C. G. Velander med uppdrag att verkställa utredning om pensionsrätt
för riksdagens ledamöter. I direktiven för utredningsmännen anförde jag
följande.
Enligt gällande bestämmelser om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande är ledamot av riksdagen icke berättigad till pension för sig själv
eller sina efterlevande. I åtskilliga andra länder finnas däremot föreskrifter
om pensionering av ledamot av folkrepresentationen eller dennes änka. I
allmänhet innebära föreskrifterna en verklig pensionsrätt, medan det i vissa
fall närmast är fråga om en på behovsprövning grundad understödsverksamhet.
Närmare bestämmelser i nu angivna hänseenden finnas exempelvis i
Belgien, Danmark, England, Frankrike, Holland och Amerikas förenta stater.
Ett införande av pensionsrätt för riksdagens ledamöter skulle innebära
ett visst avsteg från eljest vedertagna pensioneringsgrunder, i det att riksdagsmannauppdraget
icke är att betrakta såsom en anställning med bestämd
tjänstgöringsskyldighet. Denna omständighet synes emellertid icke i
och för sig behöva vara ett avgörande hinder mot tillskapande av en dylik
pensionsrätt, därest detta kan anses motiverat av andra skäl. Riksdagsmannauppdragets
särskilda karaktär måste dock givetvis beaktas, när det gäller
själva utformningen av pensioneringsgrunderna.
Genom att riksdagsarbetet pågår under en stor del av året och för flertalet
riksdagsmän är förlagt utanför deras hemort, kan det ofta vara till
hinder för riksdagsmannen i hans vanliga verksamhet och även medföra direkta
ekonomiska olägenheter, vilka icke kunna anses kompenserade genom
själva riksdagsmannaarvodet. Dessa olägenheter kunna särskilt inom vissa
yrkesområden vara så avsevärda, att en eljest lämplig kandidat nödgas av
-
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 276.
5
böja uppdraget. Förekomsten av eu ordnad pensionering för riksdagsmännen
skulle kunna medföra en viss kompensation för dylika av uppdraget föranledda
ekonomiska uppoffringar.
I avsaknad av pensioneringsmöjtigheter torde det understundom förekomma,
att ett riksdagsmannauppdrag förlänges, där vederbörande visserligen
själv av åldersskäl eller annan orsak skulle vilja lämna riksdagen men i så
fall efter en mångårig riksdagsmannabana skulle stå utan försörjningsmöjligheter.
Ett införande av pensionsrätt skulle i dylika fall kunna möjliggöra
en lösning, som vore mera tillfredsställande både för den enskilde riksdagsmannen
och för riksdagsarbetet.
Ett ordnande av pensionsförhållandena för riksdagens ledamöter skulle
även kunna bidraga till att främja det i åtskilliga sammanhang framförda
önskemålet om en föryngring av riksdagens sammansättning.
Frågan om införande av pensionsrätt för riksdagsmännen synes böra göras
till föremål för närmare utredning. Denna bör endast avse pension åt
riksdagsmannen själv, då någon familjepensionsrätt icke synes böra ifrågakomma.
I första hand torde få övervägas frågan om förutsättningarna för åtnjutande
av pension. Det förefaller därvid rimligt att kräva, att uppdraget innehafts
icke alltför kort tid. Skäl synas tala för att pensionens storlek bestämmes
efter antalet år, varunder uppdraget innehafts.
Ett annat spörsmål som bör undersökas är, huruvida pensionen skall börja
utgå omedelbart efter uppdragets upphörande eller först efter uppnåendet
av en viss levnadsålder. Ytterligare torde få övervägas frågor om pensionsbelopp,
pensionsavdrag, sammanträffande med andra pensioner, m. m.
Även de formella förutsättningarna för pensionsrättens införande böra
närmare utredas, varjämte erforderliga författningsförslag böra framläggas.
Vid bestämmelsernas utarbetande synes böra eftersträvas en mera summarisk
utformning än som är möjlig vid tjänstemannapensioneringen.
Utredningsmännen — i det följande benämnda utredningen — ha den 23
april 1947 avgivit utlåtande med förslag i fråga om pensionsrätt för riksdagens
ledamöter. I det följande får jag lämna en redogörelse för innehållet
i utredningens utlåtande och för mitt ståndpunktstagande till de olika spörsmål,
som där beröras. Därvid behandlas frågorna i den ordning, vari de upptagits
i utlåtandet.
1. Uppgifter i fråga om pensionsrätt m. m. för ledamot av folkrepresentation
i vissa främmande länder. I
I fråga om parlamentsledamöternas pensionsrätt i vissa främmande länder
lämnas följande upplysningar, vilka införskaffats genom utrikesdepartementets
försorg. Därvid meddelas även vissa uppgifter angående ersättning
för riksdagsmannauppdraget.
Danmark: I Danmark bar intill år 1946 gällt, att avgående riksdagsmän
kunnat, efter prövning av behovet i varje särskilt fall, tilldelas årligt understöd
av statsmedel. Sistnämnda år hai emellertid därstädes införts tjänsteoch
familjepensionsrätt för riksdagens ledamöter. Bestämmelserna härom
återfinnas i Lov den 12 Juli 1946 om fEndringer i Lov deu 11 April 1920
om Valg til Rigsdagen och äro av i huvudsak följande innehåll.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
Riksdagens ledamöter och dessas efterlevande äro tillförsäkrade pensionsrätt.
Till täckande av utgifterna för pensioneringen uttages å riksdagsmannaarvodet
ett belopp, motsvarande 7 7, procent av 5 700 kronor. Sistnämnda
belopp utgör grundarvodet för riksdagsledamot bosatt inom 20 km från
Köpenhamns huvudbangård. Inbetalda pensionsavgifter kunna icke återkrävas,
även om pension ej kommer att tillträdas.
Riksdagsledamot är berättigad till pension, när han — i en eller flera perioder
— tillhört riksdagen under minst 10 år, under förutsättning tillika
att någon del av hans verksamhet som riksdagsman infallit efter fyllda 50
år. Pensionen åtnjutes från den dag, då han upphör att vara ledamot avriksdagen,
såframt han vid denna tidpunkt fyllt 65 år, och eljest från den
dag, då han uppnår nyssnämnda ålder.
Pensionen utgör för riksdagsman, som tillhört riksdagen i
minst 10 år men mindre än 13 år 1 600 kr årligen;
» 13»» » »16 »2 400 » » ;
» 16 » » » » 19 » 3 200 » » :
» 19 » eller däröver 4 000 » »
Å ifrågavarande pensionsbelopp åtnjutes dvrtidstillägg med för närvarande
60 procent.
För pensionerad riksdagsman, som återväljes till ledamot av riksdagen, innehålles
pensionen under den nya mandattiden.
Pensionsrätten förverkas, därest riksdagsman genom laga dom befunnits
skyldig till straffbar handling, som utesluter honom från valrätt till Folketinget.
Beviljad pension upphör att utgå:
a) när riksdagsman utan tillstånd av riksdagens presidier mottager tjänst
för främmande makts räkning;
b) när han utan tillstånd av riksdagens presidier bosätter sig i utlandet;
c) när han under en sammanhängande tid av 3 år icke lyft pensionen
utan att senare kunna visa laga förfall;
d) när han genom laga dom befunnits skyldig till straffbar handling, som
utesluter honom från valrätt till Folketinget.
När synnerliga skäl därtill prövas föreligga, må genom beslut av riksdagens
presidier pension beviljas pensionsberättigad f. d. riksdagsledamot före
fyllda 65 år. Storleken av dylik pension bestämmes från fall till fall.
Gällande bestämmelser om förbud mot samtidigt innehav av mera än en
tjänst skola icke utgöra hinder för tjänsteman att med bibehållande av
tjänstemannaställningen förvärva pensionsrätt som riksdagsman.
Riksdagspensionerna utgå jämsides med att lön eller pension av allmänna
medel uppbäres. Där riksdagsman åtnjuter pension på grund av statlig, kommunal
eller eljest offentlig verksamhet, skall emellertid riksdagspensionen,
inklusive tilläggsförmåner, reduceras med hälften, dock högst med ett belopp
motsvarande hälften av den eller de pensionsförmåner, vartill han på
grund av sådan verksamhet är berättigad. Därest de sammanlagda pensionsförmåner,
inklusive tillägg, som med tillämpning av vad nu sagts tillkomma
ledamot av riksdagen, överstiga den högsta pension, inklusive tilläggsförmåner,
som kan uppnås enligt statstjänstemannalagen, skall riksdagspensionen
ytterligare reduceras med det belopp, varmed densamma tillika med
övriga pensionsförmåner överstiger nämnda tjänstemannapension.
Avliden riksdagsmans änka och barn under 18 års ålder äro tillförsäkrade
viss familjepensionsrätt.
Bestämmelserna om tjänste- och familjepensionsrätt för riksdagens leda
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
1
möter äga tillämpning endast beträffande den, som tillhört riksdagen efter
den 31 mars 1946. Riksdagens presidier äga emellertid bevilja riksdagsledamot,
som före den 1 april 1946 lämnat riksdagen, ävensom änka efter sådan
riksdagsledamot understöd, vars storlek bestämmes av presidierna. Enligt
uppgift från riksdagens bureau kommer understödet i sistnämnda fall att
bestämmas till det ordinarie pensionsbeloppet minskat med 10 procent.
Riksdagsmannaarvodet utgör för den som är bosatt inom 20 km från
Köpenhamns huvudbangård 5 700 kronor, för den som är bosatt på ett avstånd
av 20—75 km från huvudbangården 7 200 kronor och för övriga riksdagsledamöter
8 700 kronor. Å nämnda arvodesbelopp åtnjutes dyrtidstilllägg
med 60 procent.
Norge: Bestämmelser om pensionsrätt för stortingsmän saknas, men enligt
Lov om godtgjorelse til stortingsmenn av den 11 augusti 1924 utgår i vissa
fall begravningshjälp till avliden stortingsmans dödsbo.
I fråga om arvode åt stortingsmännen gäller, att sådant utgår med 9 500
kronor för varje storting. Är stortinget samlat längre tid än sex månader, inträder
en proportionell höjning av arvodet.
Finland: I Finland har hittills icke funnits någon pensionsrätt för riksdagens
ledamöter. I en den 27 mars 1947 dagtecknad proposition till riksdagen
har emellertid framlagts förslag till lag om riksdagsmans rätt till
pension. Förslaget bygger på den tanken, att riksdagsarbetet, även om riksdagen
framdeles ej behöver vara samlad så lång tid som hittills, kräver så
mycket av riksdagsmännens tid, att deras egentliga förvärvsverksamhet därigenom
skadas. Förslaget är av i huvudsak följande innehåll.
Riksdagsman, som i en följd eller under skilda tider varit riksdagsman
tio år, äger rätt till pension av statsmedel. Rätt till pension inträder, när vederbörande
fyller 60 år eller, om han då är riksdagsman, när hans riksdagsmannamandat
upphör. Är pensionsberättigad vid tidpunkt som nyss sagts i
avsaknad av valrätt av annan orsak än att han ställts under förmynderskap,
eller utstår han i straffanstalt direkt ådömt frihetsstraff eller är han i främmande
makts tjänst eller lever han i utlandet, där hans vistelse varat oavbrutet
minst tre år, äger han likväl icke rätt till pension, förrän han åter erhållit
valrätt, frigivits från straffanstalt, utträtt ur främmande makts tjänst eller
återvänt till landet. På grund av synnerliga skäl kan dock rätt till pension
beviljas innan vederbörande utträtt ur främmande makts tjänst eller återvänt
från utlandet till eget land, därest övriga för pensionens erhållande
stadgade förutsättningar föreligga.
Full pension tillkommer den, som varit riksdagsman tjugu år eller längre
tid, samt motsvarar till 18 avlöningsklassen hörande innehavare av tjänst
eller befattning med grundlön tillkommande full pension jämte därå möjligen
utgående tillägg. Vid bestämmandet av pensionen har jämförelse gjorts
med riksdagsmannaarvodet, vilket ansetts kunna likställas med lönen för
tjänsteman i 33—34 löneklassema. Enär riksdagsarbetet normalt omfattar
allenast omkring fem niondelar av helt år och då full pensionsrätt skulle
inträda efter tjugu år, har pensionsbeloppet anknutits till förenämnda lägre
löneklass. Beloppet av full pension skulle i enlighet därmed utgöra 92 340
mark. Tio pensionsår berättiga till tio tjugondedelar av iullt pensionsbelopp
och ettvart följande fullt pensionsår dessutom till eu tjugondedel därav, till
dess fullt pensionsbelopp uppnåtts.
Pension beviljas, efter därom gjord ansökan, av riksdagens kanslikommission.
Ilar riksdagsman förklarats förlustig sitt riksdagsmannaskap, går han
även förlustig rätten att räkna sig tillgodo sina föregående pensionsår eller,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
om han på grund av sitt riksdagsmannaskap tidigare blivit beviljad pension,
rätten till denna.
Inträder pensionstagare i främmande makts tjänst eller har han efter pensionens
beviljande i en följd vistats utomlands tre år, går han förlustig rätten
till pension. Kanslikommissionen kan dock på pensionstagares ansökan
besluta att pensionen icke går förlorad av nyss omförmäld orsak eller, om
rätten redan före ansökningen gått förlorad, återställa densamma tidigast
från dagen för ansökningens inlämnande.
Pensionstagare äger icke uppbära pension för den tid han
1) efter pensionens beviljande ånyo blivit vald till riksdagsman och uppbär
riksdagsmannaarvode;
2) av annan orsak än på grund av att han blivit ställd under förmynderskap
är i avsaknad av valrätt; eller
3) i straffanstalt utstår direkt ådömt frihetsstraff.
Pensionen utbetalas månatligen intill slutet av den månad, varunder pensionstagaren
avlidit.
Pension utgår oberoende av om samtidigt avlöning av staten eller annan
lön åtnjutes. Erhåller den, som varit riksdagsman, annan pension av statsmedel,
avdrages från riksdagsmannapensionen hälften, dock högst hälften av
nyss omförmäld annan pension jämte därå möjligen utgående tillägg. Överstiger
pensionernas sammanlagda belopp den högsta pension, som bör erläggas
åt innehavare av statens tjänst eller befattning med grundlön, jämte tilllägg,
må riksdagsmannapensionen ytterligare minskas med det belopp, vilket
överskjuter nämnda högsta pension. Föreligga synnerliga skäl, kan kanslikommissionen
på ansökan bevilja extraordinarie pension åt person, som varit
riksdagsman men ej faller under den föreslagna lagen om riksdagsmans rätt
till pension.
Åt änka och fader- eller moderlöst barn efter riksdagsman kan likaså, där
omständigheterna äro ömmande, beviljas extra ordinarie pension ur statsmedel.
Den föreslagna lagen är avsedd att tillämpas på den, som vid tiden för
ikraftträdandet eller senare varit riksdagsman. —
I en till finska riksdagen innevarande år avlåten proposition har föreslagits,
att riksdagsmännens arvode skall utgå med 240 000 mark årligen. Riksdagsmän
från annan ort än Helsingfors skulle dessutom erhålla viss tilläggsersättning
till täckande av särskilda utgifter, som äro förenade med uppdraget.
Holland.- I Holland föreligger pensionsrätt för förutvarande ledamöter av
andra kammaren, däremot icke för första kammarens ledamöter. Ledamöterna
av andra kammaren erhålla en pension av 150 floriner för varje år, under
vilket de varit medlemmar av kammaren, dock högst 3 000 floriner. —
I arvode åtnjuta andra kammarens ledamöter 5 000 floriner för år.
Belgien: I Belgien föreligger pensionsrätt för medlemmar av såväl deputeradekammaren
som senaten ävensom för efterlevande till medlemmar av
deputeradekammaren. För ändamålet finnas inrättade särskilda pensionskassor,
två för deputeradekammaren och en för senaten. Anslutningen till
kassorna är obligatorisk. Medlemmarna av deputeradekammaren erlägga
pensionsavgifter med tio procent av deputeradearvodet. Pensionsrätt inträder
för deputerad efter tio mandatår och vid uppnådd ålder av 55 år. Den
som vid avgång såsom deputerad ej uppnått nyssnämnda ålder men som
innehar minst tio mandatår äger kvarstå såsom kassadelägare mot erläggande
av tjugu procent av årliga avgiften. Pensionen utgör för deputerad
2 /2 procent av arvodet, multiplicerade med antalet mandatår, dock högst
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
9
tre femtedelar av arvodet, samt för efterlevande änka hälften av makens
pension, ökad med en sjättedel för varje barn under 18 år. För medlem av
senaten inträder pensionsrätt i princip efter fem mandatår och uppnådda
60 levnadsår. Pensionen utgör tre procent av årsersättningen, multiplicerat
med antalet mandatår, dock högst sextio procent av årsersättningen. Bidrag
av statsmedel för pensionering av såväl senatens som deputeradekammarens
ledamöter utgår med lika stort belopp som medlemmarnas egna avgifter. —
Medlem av deputeradekammaren åtnjuter arvode med 100 000 francs per
år. Till medlem av senaten utgår såsom gottgörelse för utgifter en årsersättning
av 80 000 francs.
Frankrike. De franska riksdagsmännen äro under vissa förutsättningar i
princip berättigade till pension, sedan deras mandat gått ut. Detta gäller emellertid
endast medlemmarna i deputeradekammaren. För medlemmarna i senaten
föreligger icke pensionsrätt.
För ändamålet instiftades år 1904 en särskild pensionskassa, vars huvudsakliga
inkomst utgöres av en obligatorisk inbetalning från samtliga deputerade,
vilket bidrag för närvarande utgör ett månatligt 6-procentigt avdrag på
deputeradearvodet. Dessutom utdebiteras av varje ny deputerad ett visst
supplementärt bidrag under de fyra första åren av mandattiden, uppgående till
ett sammanlagt belopp motsvarande fyra årsavgifter. Deputerad, som på
grund av mandatets upphörande eller av andra skäl ej kan erhålla pension,
har möjlighet att återbekomma gjorda inbetalningar. Deputerad kan åtnjuta
ifrågavarande pension utan hinder av andra pensionsförmåner.
Såsom villkor för erhållande av pension gäller, att vederbörande skall hava
uppnått 55 års ålder och innehaft mandatet under minst 4 år samt erlagt minst
sammanlagt 8 årsavgifter.
Därtill finnes möjlighet för deputerad med en mandattid^ av 16 år att redan
vid 50 års ålder erhålla pension, som då belöper sig till 2/3 av den normala
pensionen.
Pensionsbeloppen utgå proportionellt efter antalet erlagda årsavgifter.
Lägsta pensionsbeloppet utgör 12 000 francs, och efter en mandattid av 28 år,
eller sedan 32 årsavgifter erlagts, uppgår pensionen till 45 000 francs. För
varje mandatår utöver 28 tillkommer ett pensionstillägg på 1 000 francs för
år. I intet fall får summan av pensionstilläggen överstiga ett belopp motsvarande
15 »annuités de mandat».
Pensionsrätten inbegriper även familjepension till avliden deputerads änka
och barn. —
Rörande de franska deputerades avlöning gäller, att ersättning utgår med ett
belopp av 350 000 francs per år. Ilärav anses ett belopp av 200 000 francs utgöra
lön; återstoden betraktas som ersättning för merutgifter i samband med
mandatet. Ä ifrågavarande ersättning utgår numera förhöjning med 25 procent.
Schweiz: Pensionsrätt finnes icke för schweiziska riksdagsmän. —
Ersättning åt deputerad i nationalrådet utgår med 40 francs för varje dag
av närvaro vid nationalrådets eller ett utskotts sammanträden.
England: Några bestämmelser om pensionsrätt för brittiska parlamentsledamöter
finnas ej. Enligt House of Commons Members Fund Act, 1939, kunna
emellertid före detta underhusmedlemmar, änkor efter underhusmedlemmar
samt föräldralösa barn till dylika under vissa förhållanden erhålla periodiskt
eller tillfälligt understöd. För understödsfondens räkning avdrages årligen 12
pund från underhusledamots arvode.
Understödsfonden omhänderhaves av särskilda från underhuset utsedda
förvaltare, till antalet högst sju. Av dessa handhar en förvaltningen av själva
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
fonden, medan de övriga utöva bestämmanderätten över fondens avkastning.
De senare, vilka måste vara underhusledamöter, avgöra ansökan om understöd
enligt diskretionär prövning med hänsyn tagen till sökandens ekonomiska
situation samt fondens finansiella ställning.
Det årliga beloppet av ett periodiskt understöd till en underhusledamot får
ej överskrida 150 pund eller en summa, som enligt förvaltarnas uppfattning
kommer att bringa sökandens sammanlagda inkomst över 250 pund. Den understödssumma,
som blir lägst av alternativen, får ej överskridas.
För att understöd skall få utgå kräves att vederbörande varit ledamot av
underhuset i sammanlagt minst 10 år. I särskilt ömmande fall må dock undantag
göras från denna bestämmelse.
Under senaste redovisningsperiod erhöllo 20 personer understöd från fonden
till ett belopp uppgående till sammanlagt 2 040 pund. Fondens inkomster uppgingo
till 8 952 pund, varav 7 656 pund härrörde från avdragen från underhusledamöters
arvode och 1 296 utgjorde räntor från fondens kapital på 43 881
pund. —-
I fråga om arvode m. m. till de brittiska parlamentsledamöterna gäller i
huvudsak följande:
Från och med den 1 april 1946 har arvodet för onderhusledamöter höjts
från 600 till 1 000 pund årligen. För vissa ledamöter utgår dock arvodet med
500 pund för år.
Av arvodet beräknas 100 pund utgöra omkostnader för parlamentstjänsten.
Denna summa är därför skattefri. Därest omkostnaderna i samband med
parlamentstjänsten överstiga 100 pund årligen, kan underhusledamot enligt
allmänna skatteregler söka befrielse från inkomstbeskattning för vad som
överstiger 100 pund.
Amerikas förenta stater: Bestämmelser om riksdagsmans avlöning och pension
finnas intagna i en lag av 2 augusti 1946.
Med avseende å pensionsrätten gäller, att sådan inträder efter sex års riksdagsmannaskap
samt efter 62 års ålder, dock endast under förutsättning att
riksdagsmannen anmäler önskan att komma i åtnjutande av sålunda lagstadgade
förmåner. Såsom ytterligare villkor stadgas, att riksdagsman erlagt
vederbörliga avgifter till pensionsfonden. Därest nu angivna förutsättningar
föreligga, erhåller riksdagsman en årlig pension, motsvarande 2 1/2
procent av grundlönen multiplicerat med antalet tjänsteår. —
I fråga om avlöning gäller, att dylik utgår med 15 000 dollars årligen, vartill
kommer ett skattefritt bidrag å 2 500 dollars till mötande av utgifter å tjänstens
vägnar. 2
2. Allmänna synpunkter på frågan om införande av pensionsrätt
för riksdagens ledamöter.
Utredningen har anfört följande allmänna synpunkter på den föreliggande
frågan.
I utredningsdirektiven har framhållits, att ett införande av pensionsrätt för
riksdagens ledamöter skulle innebära ett visst avsteg från eljest vedertagna
pensioneringsgrunder, i det att riksdagsmannauppdraget icke är att betrakta
såsom en anställning med bestämd tjänstgöringsskyldighet. Därvid har även
understrukits, att denna omständighet i och för sig icke behöver vara ett
avgörande hinder mot tillskapande av en dylik pensionsrätt, därest detta
kan anses motiverat av andra skäl. De skäl, som i nämnda sammanhang
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 276-
åberopats, äro i korthet följande, Riksdagsarbetet kan ofta vara till hinder
för riksdagsmannen i hans vanliga verksamhet och även medlöra direkta
ekonomiska olägenheter, vilka icke kunna anses kompenserade genom själva
r i k s d a gs m a n n a a r v o de t. Dessa olägenheter kunna särskilt inom vissa yrkesområden
vara så avsevärda, att en eljest lämplig kandidat nödgas avhöja
uppdraget. Det förekommer vidare understundom, att ett riksdagsmannauppdrag
förlänges, där vederbörande visserligen själv av åldersskäl eller
annan orsak skulle vilja lämna riksdagen men i så iall el ter en mångårig
riksdagsmannabana skulle stå utan försörjningsmöjligheter. Slutligen framhålles,
att en ordnad pensionering skulle kunna bidraga till att främja önskemålet
om en föryngring av riksdagens sammansättning.
Utredningen håller för sin del före, att man vid bedömandet av den föreliggande
frågan icke kan bortse från det förhållandet, att riksdagsarbetet i
många fall tar den enskilde riksdagsmannens tid och krafter i anspråk i en
utsträckning, som verkar hindrande på hans möjligheter att ägna sig åt sin
borgerliga näring eller eljest vållar avbräck i hans utkomstmöjligheter. Att
riksdagsmannaarvodet icke alltid utgör tillräcklig kompensation för dylika
olägenheter bekräftas av de verkliga förhållandena. I och för sig synes det
önskvärt, att icke någon av uteslutande ekonomiska skäl skall nödgas avböja
riksdagsmannauppdraget. Enligt utredningens mening skulle införandet
av en ordnad pensionering för riksdagsmännen vara ägnat att vidga
kretsen av lämpliga kandidater för uppdraget.
I direktiven för utredningen anföres, att det understundom torde förekomma,
att ett riksdagsmannauppdrag förlänges, där vederbörande visserligen
själv av åldersskäl eller annan orsak skulle vilja lämna riksdagen men
i så fall efter en mångårig riksdagsmannabana skulle stå utan försörjningsmöjligheter.
Ett dylikt förhållande kan icke vara önskvärt och utredningen
delar därför departementschefens mening, att ett införande av pensionsrätt
i dvlika fall skulle kunna möjliggöra eu lösning, som vore mera tillfredsställande
både för den enskilde riksdagsmannen och för riksdagsarbetet.
Även ur synpunkten av önskvärdheten att åstadkomma en föryngring av
riksdagens sammansättning synes utredningen skäl tala för en regleiad
pensionering för riksdagsledamöterna. Till belysning av nyssnämnda synpunkt
får utredningen hänvisa till härvid såsom bilaga 2 fogade sammanställning1
med vissa uppgiiter angående bl. a. de nuvarande riksdagsmännens
genomsnittliga levnadsaldrar. Såsom av sammanställningen framgar,
utgör medellevnadsåldern för ledamöterna av törsta kammaren 57,8 år, för
ledamöterna av andra kammaren 54,7 år och för samtliga riksdagsledamöter
55,9 år. ..
Då utredningen sålunda anser de anförda omständigheterna adagalagga
behovet av pensionsföreskrilter tör riksdagsmännen, vill utredningen något
beröra frågan, huruvida riksdagsmannauppdragets karaktär kan anses utgöra
ett skäl i motsatt riktning. Uppenbart är alt riksdagsmannaskapet är
ett förtroendeuppdrag, som helt skiljer sig från en tjänst eller anställning i
vanlig mening. Riksdagsmannauppdraget företer emellertid även olikheter i
jämförelse med andra förtroendeuppdrag. Utredningen åsyftar härvid det
förhållandet, att det övervägande antalet riksdagsmän under en avsevard
del av året nödgas uppehålla sig på annan ort än hemorten. Denna omständighet
synes utredningen vara av betydelse i så måtto, att intörandet av pensionsrätt
för detta speciella uppdrag icke med fog kan åberopas till stöd för
en liknande åtgärd beträffande andra förtroendeuppdrag, vare sig av statlig
eller kommunal karaktär.
Utredningen anser icke heller, att man behöver befara, att riksdagsmannauppdraget
genom tillkomsten av eu pensionsrätt skulle kunna lörlora något
1 Hiir utesluten.
12
Kungi. Maj.ts proposition nr 270.
av sin karaktär av förtroendeuppdrag och i stället bli ett slags tjänstebefattning.
Enligt utredningens mening torde det vid kandidatnomineringama bliva
lättare än hittills att företaga önskvärda personbyten, då en pensionsberättigad
riksdagsman vid uppdragets upphörande alltid har någon inkomst att
falla tillbaka på, vilket nu icke alltid är fallet.
Vid övervägande av de olika på frågan inverkande synpunkterna bar utredningen
för sin del kommit till den uppfattningen, att behov föreligger av en
ordnad pensionering för riksdagens ledamöter och att detta behov bör tillgodoses
på ett eller annat sätt. Utredningen har vid sitt ståndpunktstagande
icke kunnat undgå att fästa avseende vid det förhållandet att man i ett flertal
främmande länder med demokratiskt styrelseskick ansett sig böra genom
särskilda bestämmelser tillgodose behovet av en ålderdomsförsörjning för
ledamöter av folkrepresentationerna och i vissa fall även deras efterlevande.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen för dessa förhållanden framgår,
att dylika bestämmelser redan finnas exempelvis i Belgien, Danmark,
England, Frankrike, Holland och Amerikas förenta stater och lielt nyligen
föreslagits skola införas jämväl i Finland. Såvitt utredningen kan finna bör
en motsvarighet till de anordningar, som vidtagits eller föreslagits i nämnda
länder, lämpligen genomföras även i vårt land.
Med denna utgångspunkt har utredningen haft alt taga ställning till spörsmålet,
huruvida pensioneringen bör erhålla formen av en verklig pensionsrätt
eller allenast en på behovsprövning grundad understödsverksamhet. Till
förmån för den senare möjligheten skulle närmast kunna tala den omständigheten,
att man med hänsyn till riksdagsmannauppdragets karaktär endast
bör vidtaga minsta möjliga ändring i de bestående förhållandena. Genom en
dylik anordning skulle man emellertid enligt utredningens mening åstadkomma
en orättvisa mellan olika riksdagsmän, i det att en del för sitt utförda
arbete skulle erhålla allenast arvode, medan andra, vilkas insatser kanske till
och med vore av mindre framträdande slag, skulle komma i åtnjutande jämväl
av pension. Det för utredningen avgörande skälet mot en dylik understödsverksamhet
är emellertid, att denna måste grundas på en ingående prövning
av vederbörandes ekonomiska förhållanden in. m. Det bör framhållas,
att vid den statliga pensioneringen en dylik prövning numera endast förekommer,
då fråga är om pension åt efterlevande till anställningshavare, som
icke ägt pensionsrätt. För erhållande av tjänstepension förutsättes däremot
icke någon behovsprövning. Utredningen kan för sin de! icke finna tilltalande
med en dylik behovsprövning och avstyrker bestämt en understödsverksamhet
efter denna linje.
Utredningen vill i stället förorda, att — på sätt gäller i ett flertal främmande
länder — för riksdagens ledamöter införes en verklig pensionsrätt och
att denna anordnas i enlighet med det detaljförslag, som framlägges i det
följande. I detta sammanhang vill utredningen tillägga, att den funnit erforderligt
att taga kontakt med de enligt Kungl. Maj ds den It oktober 1946
givna bemyndigande tillkallade sakkunniga rörande revision av riksdagens
arbetsformer för att utröna, huruvida tillskapandet av en dylik pensionsrätt
skulle kunna medföra några olägenheter vid behandlingen av de frågor, som
de sakkunniga hava att överväga. Utredningen har därvid av de sakkunnigas
ordförande, landshövdingen Thorwald Bergquist på förfrågan erhållit
uppgift, att någon dylik olägenhet icke skulle föranledas av att pensionsrätt
för riksdagsmännen nu komme att genomföras.
Inom utredningen ha ledamöterna Persson i Svensköp och Velander var
för sig uttalat avvikande meningar under tillkännagivande, att de icke kun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ''276.
13
nät biträda majoritetens förslag om införande av pensionsrätt för riksdagsmännen.
Herr Persson har ansett, att frågan om pensionsrätt borde upptagas till
prövning först i samband med en översyn av bestämmelserna om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande. Därvid skulle det enligt reservantens
mening vara möjligt att pröva, huruvida icke en höjning av riksdagsmannaarvodet
eller en ändring av grunderna för dess utgörande skulle medföra
samma fördelar, som enligt utredningens uppfattning skulle följa på
införandet av en allmän pensionsrätt för riksdagsledamöterna. Om pensionsfrågan
prövades i samband med en översyn av bestämmelserna om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande, skulle också kunna övervägas
möjligheten av en frivillig pensionsförsäkring för riksdagens ledamöter.
Herr Velander har uttalat, att ett tillskapande av en pensionsrätt för riksdagens
ledamöter icke borde ifrågakomma, såvida icke synnerligen starka
skäl kunde anföras till stöd därför. I samband med det utarbetade förslaget
hade enligt reservantens förmenande sådana skäl icke åberopats. Däremot
hade reservanten gärna velat vara med om ett mera ingående övervägande
av anordningar eller åtgärder, ägnade att förebygga eller lindra svårigheterna
i ömmande fall. Frågan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande syntes komma att upptagas till omprövning av 1946 års sakkunniga
för utredning av frågan om revision av riksdagens arbetsformer. En
utgångspunkt av betydelse för denna omprövning komme då också att föreligga
i och med att ståndpunkt toges till formerna_ för riksdagens arbete,
möjligheten att undvika alltför långa och tidsödande riksdagssessioner etc. Åtminstone
med reservantens sätt att se måste avvägningen av riksdagsmännens
arvoden intimt sammanhänga med det sätt, varpå antydda mera väsentliga
eller grundläggande problem löstes; och syntes det honom naturligt,
att frågan om införande av pensionsrätt för riksdagens ledamöter och grunderna
därför ägde samband med arvodesfrågan.
I direktiven för den nu föreliggande utredningen anförde jag bland annat, Departementsatt
den omständigheten att riksdagsmannauppdraget icke är att betrakta c een''
som en anställning med bestämd tjänstgöringsskyldighet icke i och för sig
behövde vara ett avgörande hinder mot tillskapande av en pensionsrätt för
riksdagsmännen, därest detta kunde anses motiverat av andra skäl. Dessa
skäl, vilka flyktigt berördes i direktiven, ha mera ingående belysts från utredningens
sida, och resultatet av den verkställda undersökningen har ytterligare
styrkt mig i den uppfattningen, att tiden nu är iune för genomförande
av en ordnad pensionering på förevarande område. Utredningen framhåller,
att man icke kan bortse från att riksdagsarbetet i många fall tar den enskilde
riksdagsmannens tid och krafter i anspråk i en utsträckning, som
verkar hindrande på hans borgerliga näring. I detta uttalande kan jag helt
instämma. Riksdagsmannasysslan utgör visserligen till formen elt förtroendeuppdrag,
men riksdagsmannaskapet skiljer sig i flera avseenden från andra
offentliga uppdrag. Under det att flertalet offentliga förtroendeuppdrag
kunna fullgöras utan att nämnvärt inkräkta på vederbörandes vanliga arbete,
är så icke fallet med riksdagsmannauppdraget. Detta förhållande framgår
redan därav, all riksdagsarbetet för flertalet riksdagsmän kräver deras
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
bortovaro från. hemorten under en betydande del av året. Under denna tid
är den enskilde riksdagsmannen som regel förhindrad att utöva sin borgerliga
näring. Erfarenheten visar även, att riksdagsarbetet på längre sikt är
ägnat att medföra olägenheter för riksdagsmännen i deras vanliga gärning.
Det kan i betraktande härav icke anses opåkallat, att det allmänna sörjer
för att riksdagsmännen, där uppdraget haft en längre varaktighet, erhålla
kompensation för de med uppdraget förenade olägenheterna och uppoffringarna
i form av ett bidrag till deras försörjning på ålderdomen. Tanken härpå
har också vunnit erkännande i de flesta länder med demokratiskt styrelsesätt.
Sasom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår,
finnas regler om pensionering av ledamöter av folkrepresentationerna ■— i
vissa fall även av deras efterlevande — i Belgien, Danmark, England, Frankrike,
Holland och Amerikas förenta stater. Motsvarande anordning är avsedd
att införas även i Finland.
Mot tanken på en pensionering av riksdagsmännen har invänts, att anordningen
i fråga skulle kunna medföra en lockelse eller en strävan för
riksdagsmännen att kvarstanna i riksdagen längsta möjliga tid enbart i syfte
att tillförsäkra sig pension. Pensioneringen skulle på så sätt kunna motverka
en i och för sig önskvärd föryngring av riksdagens sammansättning.
För egen del anser jag, att denna invändning icke bör tillmätas en överdriven
betydelse. En försiktigt genomförd pensionering torde tvärtom kunna
verka till fördel för riksdagsarbetet. Det synes sålunda antagligt, att en ordnad
pensionering, generellt sett, skall vara ägnad att underlätta, att ett riksdagsmannauppdrag
bringas att upphöra, där så finnes önskvärt ur riksdagens
synpunkt. I detta sammanhang förtjänar understrykas det av utredningen
gjorda uttalandet, att införandet av en pensionsrätt för riksdagsmännen
torde möjliggöra, att kretsen av för uppdraget lämpliga kandidater
vidgas.
Om jag således i likhet med utredningen hyser den uppfattningen, att behov
föreligger av en ordnad pensionering för riksdagsmännen, återstår frågan
i vilken form detta behov bör tillgodoses. Man har härvidlag att välja
mellan två alternativ, antingen en verklig pensionsrätt eller en på behovsprövning
grundad understödsverksamhet. Utredningen har för sin del bestämt
avvisat tanken på en lösning efter den senare linjen, främst av det skälet
att understödsverksamhecen förutsätter en ingående prövning av vederbörandes
ekonomiska förhållanden. I stället har utredningen förordat, att —
på motsvarande sätt som gäller i ett flertal främmande länder — en verklig
pensionsrätt tillskapas för riksdagsmännen. Jag ansluter mig till sistnämnda
alternativ och föreslår, att pensioneringen ordnas under de former utredningen
angivit och vilka närmare beröras i det följande. Jag vill understryka,
att den föreslagna pensioneringen icke torde kunna föregripa resultatet av pågående
utredning rörande riksdagens arbetsformer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
15
3. Formella förutsättningar för införande av pensionsrätt för
riksdagens ledamöter.
I enlighet med direktiven har utredningen undersökt de formella förutsättningarna
för införandet av pensionsrätt för riksdagsmännen och i sådant
hänseende anfört följande.
Ersättningen till riksdagsmännen var tidigare uttömmande reglerad i riksdagsordningen.
Genom införandet i själva grundlagen av arvodesbelopp hade
avsetts att förläna bestämmelserna härom en större stabilitet än om de
fastställts i annan ordning. År 1933 kompletterades emellertid gpndlagsbestämmelserna
om arvode åt riksdagsmännen genom föreskrifter i eu av Konungen
och riksdagen samfällt beslutad stadga om ersättnings utgående för
riksdagsmannauppdragets fullgörande, angivande de villkor och särskilda
föreskrifter i enlighet med vilka arvode skulle utgå. De grundläggande bestämmelserna
om arvodets storlek kvarstodo dock alltjämt i § 23 riksdagsordningen.
Såsom skäl för utbrytningen ur grundlagen av vissa föreskrifter
rörande ersättningens utgående anfördes, att ett grundlagsstadgande i ämnet
icke lämpligen kunde göras alltför detaljerat.
Vid 1937 års riksdag framställdes inom konstitutionsutskottet förslag om
sådan ändring i riksdagsordningen, att själva arvodesbeloppet skulle bestämmas
i den kompletterande stadgan och sålunda utgå ur riksdagsordningen.
Inledningsvis framhölls som motivering för förslaget, att i främmande rätt
arvodesfrågan i allmänhet icke vore reglerad i författningar av grundlags
natur. Vissa betydande fördelar skulle enligt förslaget erhållas, om ur grundlagen
utbrötes även bestämmelserna om arvodets storlek, så att grundlagen
framdeles endast fastsloge riksdagsmännens rätt till arvode utan att närmare
angiva denna rätts innehåll. Det behövde icke befaras, att utbrytandet ur
grundlagen av de ifrågavarande bestämmelserna skulle medföra, att dessa
regler förlorade den stabilitet, som de inom vissa gränser borde äga. Tillräckliga
garantier däremot syntes ligga såväl däri, att stadgan om ersättnings
utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande beslutades samfällt av
Konungen och riksdagen, som däri att den förevarande frågans natur syntes
göra riksdagen obenägen att besluta ändringar i densamma, såvida ej särskilda
omständigheter gjorde en ändring behövlig.
Konstitutionsutskottet fann (memorial nr 23/1937) för egen del de anförda
skälen bärande och hemställde, att riksdagen ville såsom vilande antaga
förslag till ändrad lydelse av bland annat § 23 riksdagsordningen; i grundlagen
skulle dock utsägas, att till ledamot av riksdagen skulle utgå »fast arvode,
beräknat för hela den tid riksdagen är samlad» samt att »arvodet vid
urtima riksdag skulle vara eu fjärdedel för månad räknat av det för lagtima
riksdag utgående arvodet, dock högst detta arvodes hela belopp.» Frågan
om arvodets storlek ansåg utskottet i detta sammanhang ovidkommande. Det
av utskottet framlagda grundlagsförslaget antogs såsom vilande.
Vid 1940 års lagtima riksdag framlade konstitutionsutskottet, med begagnande
av sin initiativrätt, nytt förslag till grundlagsbestämmelser i ämnet,
innebärande ett utbrytande helt ur grundlagen av de materiella reglerna om
riksdagsmannaarvodet m. m. Till stöd för förslaget, vilket antogs sasom vilande
av riksdagen, anförde utskottet bl. a. följande;
»Enligt utskottets mening bör i 8 23 riksdagsordningen endast fastslas, att
riksdagsman har rätt till arvode och reseersättning och att de närmare be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Departements
chefen.
'' 1 KungI. Maj:ts proposition nr 276.
ståmmelserna härom meddelas i en av Konungen och riksdagen, samfällt
beslutad stadga.»
Det av utskottet framlagda förslaget godkändes definitivt år 1941. I § 23
riksdagsordningen föreskrevs, att ledamot av riksdagen skulle äga av statsmedel
åtnjuta arvode och reseersättning samt att nämnare bestämmelser härom
meddelades i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga.
Den 21 februari 1941 utfärdades nu gällande stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.
Med hänsyn till avfattningen av § 23 riksdagsordningen, vari endast talas
om arvode och reseersättning, har utredningen funnit det kunna vara föremål
för tvekan, huruvida en ordnad pensionering av riksdagsledamöterna kan
genomföras utan ändring av grundlagen. Utredningen har av denna anledning
ansett sig böra träda i förbindelse med representanter för konstitutionsutskottet
för att få frågan närmare dryftad. Härvid hava konstitutionsutskottets
ordförande och sekreterare givit uttryck för den uppfattningen, att —
sedan numera de materiella bestämmelserna om riksdagsmannaarvodet utbrutits
ur riksdagsordningen och intagits i den av Kungl. Maj:t och riksdagen
samfällt beslutade arvodesstadgan — hinder icke borde möta mot
genomförandet av en pensionering utan ändring av grundlagen. Härför har
ansetts tala bland annat den omständigheten, att arvodesstadgan erhållit en i
förhållande till § 23 riksdagsordningen jämförelsevis vid avfattning. I densamma
finnas exempelvis intagna föreskrifter om representationsbidrag åt
kamrarnas talmän; någon motsvarighet till denna bestämmelse återfinnes
icke i riksdagsordningen. Det har vidare framhållits, att pension numera
tämligen allmänt kommit att betraktas såsom en form av »intjänad» lön
och att de vid sådant förhållande knappast syntes behöva strida mot avfattningen
av § 23 riksdagsordningen, att en pensionsrätt för riksdagsmännen
tillskapades genom erforderlig komplettering av arvodesstadgan.
Med hänsyn till de sålunda anförda skälen har utredningen för sin del
kommit till den uppfattningen, att den föreliggande frågan hör utan ändring
av riksdagsordningen kunna lösas i den formen, att arvodesstadgan
kompletteras med erforderliga föreskrifter i ämnet.
Ledamoten Velander har utan att ingå på någon närmare diskussion av nu
ifrågavarande spörsmål ansett, att ett genomförande av en ordnad pensionering
för riksdagens ledamöter näppeligen kan ske utan ändring av grundlagen.
I likhet med utredningen anser jag, att pensioneringsfrågan kan lösas utan
ändring av riksdagsordningen och att härvid en komplettering av stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande hör komma till
stånd.
4. Förslag till pensionsbestämmelser m. m.
Utredningen bär utarbetat förslag till de bestämmelser, som erfordras för
att reglera riksdagsmans rätt till pension. Enär jämlikt direktiven pensioneringen
icke skulle innefatta familjepensionsrätt, ha bestämmelserna ifråga
begränsats att avse allenast pension för riksdagsmännen själva. Beträffande
till en början förutsättningarna för pensionsrätten har utredningen anfört
följande.
Kunyl. Maj:ts proposition nr 276.
17
i''ör rätt iili pension bör bil eu början krävas, alt riksdagsman tillhört riksdagen
under viss, icke alltlor kort tid. Efter övervägande av olika alternativ
bär utredningen stannat vid afl förorda, att minimitiden bestämmes till tolv
ar. Därvid bör sammanläggas den effektiva tid, varunder riksdagsmannen i
eu följd eller i flera omgångar varit ledamot av riksdagen, ilar riksdagsman
tillträtt, resp. frånträtt sitt uppdrag under löpande kalenderår, skall endast
den tid medräknas, varunder han taktiskt varit ledamot av riksdagen. Därest
ett riksdagsmannauppdrag innehafts exempelvis från den 1 maj ett visst år,
skulle pensionsrätt kunna inträda tidigast tolv år från nämnda tidpunkt.
För att såvitt möjligt tillgodose önskemålet om en föryngring av riksdagens
sammansättning torde — i anslutning till vad som gäller vid den statliga
[jänstepensioneringen — böra föreskrivas, att endast tid, som infallit före
lyllda 65 år, må tagas i beräkning i pensionshämseende.
1 fråga om den levnadsålder vid vilken pension skall börja utgå, har ulredningen
övervägt olika alternativ. Det må erinras, alt för de danska riksdagsmännen
gäller en normal pensionsålder av 65 år. Enligt det föreslagna
finska pensionssystemet skulle åter pensionsåldern normalt utgöra 60 år. Vid’
valet mellan olika pensionsåldrar har utredningen kommit till den uppfattningen,
att övervägande skäl tala för att pensionsåldern bestämmes till 65 år.
Visserligen skulle önskemålet om eu föryngring av riksdagens sammansättning
lättare främjas genom en något lägre åldersgräns, men utredningen kan
icke finna rimligt, att en lägre pensionsålder skulle fastställas för riksdagsmännen
än som i allmänhet gäller för tjänstemän i mellan- och högre lönegrader.
För tjänstemän i de lägre lönegraderna gälla visserligen lägre pensionsåldrar,
men beträffande dessa ha under senare år i olika sammanhang
I ra in kommit förslag om en höjning. 1 fråga om riksdagsmannauppdraget
iärer icke heller allmänt sett kunna sägas, att 65 år skulle utgöra en för hög
pensionsålder. Härutöver bör även framhållas, att 65 års pensionsålder är
att föredraga ur kostnadssynpunkt, då pension även skall tillkomma förutvarande
riksdagsmän, vilka kanske åtskilliga år tidigare lämnat riksdagen
och som hava sin fulla bärgning genom inkomster i annan verksamhet. Utredningen
föreslår således, att pensionsåldern bestämmes till 65 år, såvitt
angår förutvarande riksdagsman. För den som kvarstår såsom riksdagsman
efter uppnående av nämnda levnadsålder bör pensionen tillträdas först vid
den tidpunkt, då riksdagsmannauppdraget frånträdes.
Emellertid bör enligt utredningens mening möjlighet hallas öppen att efter
särskild prövning låta pensionen utgå från en tidigare levnadsålder än 65 år,
därest .särskilda omständigheter därtill föranleda. Närmast syftar utredningen
härvid på det fall, att en riksdagsman till följd av sjukdom blir urståndsalt
alt fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag. Även för andra fall kan det emellertid
framstå som skäligt, alt pension medgives utgå före uppnådd ålder av
65 år, varvid eu viss motsvarighet till systemet med förI^pensionering inom
det statliga pensions väsendet synes kunna ifrågakomma. 1 sist åsyftade fall
bör således pension som regel icke lä åtnjutas före uppnådda 60 år. I samtliga
nu berörda fall, där pensionen skall utgå för 65 år, böra givetvis de vanliga
förutsättningarna för pensionsrätt föreligga d. v. s. all vederbörande tillhöri
riksdagen minst tolv år.
I analogi med vad som i allmänhet gäller vid den statliga pensioneringen
bor pension utgå till och med den dag, då en månad förflutit efter pensionsIagarens
frånfälle. Utbetalning av pension bör ske månadsvis i efterskott.
beträffande spörsmålet om pensionsbeloppens storlek bär niredningen gjort
följande uttalanden.
Hiliiini/ Uti riksitiii/cns protokoll P.lVt. I samt. AV y
18
K ungt. Maj.ts proposition nr 276.
I fråga om pensionens storlek är utredningen av den uppfattningen, afl
jämförelsevis låga pensionsbelopp böra fastställas. En viss gradering med
hänsyn till riksdagstidens längd lärer härvid vara ofrånkomlig. Det antal
riksdagsår, som hör fordras för erhållande av full pension, bör emellertid
hland annat med hänsyn till önskemålet om en föryngring av riksdagens sammansättning,
icke sättas alltför högt. En lämplig gränsdragning synes utredningsmännen
vara, att full pension tillkommer den, som tillhört riksdagen
ljugn år eller längre tid. Vanliga tjänstepensioner bruka fastställas till omkring
två tredjedelar av vederhörandes slutlön. I fråga om riksdagsmännens
pensioner har utredningen ansett en dylik beräkningsgrund av olika skäl icke
höra tillämpas. Arvodet till riksdagsmännen innefattar icke endast ersättning
för själva arbetet utan även till viss del gottgörelse för kostnader i samband
med uppdraget. Vidare varierar arvode! efter riksdagsperiodens längd. Dessutom
tillkommer att utredningen med hänsyn till r i ks dags in a n na u p p d ra gets
karaktär ansett lämpligare, att pensionsbeloppen fastställas efter skälighetsgrunder
och icke efter eu direkt anknytning till grunderna för den vanliga
''tjänstemannapensioneringen. Utredningen har vidare ansett hänsyn höra tagias
till den från 67-årsåldern utgående folkpensionen. Såsom skäligt pensionsbelopp
för den, som tillhört riksdagen under den för pensions erhållande
stadgade minimitiden av tolv år, vill utredningen föreslå 2 000 kronor,
vilket belopp för vinnande av jämn delbarhet med tolv hör avrundas till
2 004 kronor. Full pension synes bland annat med hänsyn till att för erhållande
av dylik pension skulle erfordras allenast tjugu år icke höra sättas högre
än till 3 600 kronor, vilket belopp emellertid av skäl som framgår av det
följande bör jämkas till 3 636 kronor.
Härutöver synes en viss gradering av pensionsbeloppen vara påkallad för
de riksdagsmän, som vid avgång ur riksdagen kunna räkna mera än tolv men
mindre än tjugu år. Utredningen har härvid övervägt att konstruera eu pensionsskala,
omfattande tre olika pensionsbelopp alltefter det riksdagsmannauppdraget
innehafts respektive 12—15 år, 16—19 år samt 20 år eller längre tid.
Emellertid har utredningen ansett sig höra stanna vid att förorda, att pensionsskalan
graderas med ettårsintervaller så att pensionen för varje helt år
utöver tolv ökas med 204 kronor, intill dess full pension av 3 636 kronor uppnåtts.
En på dylikt sätt konstruerad pensionsskala, vilken har en viss motsvarighet
i det amerikanska pensioneringssystemet, synes utredningen vara
ägnad att mera smidigt än eu på fyraårsintervaller baserad pensionsskala
möjliggöra, att ett riksdagsmannauppdrag bringas att upphöra, därest åldersskäl
eller andra orsaker motivera detta.
Vid uppgörandet av sitt förslag till pensionsbelopp bär utredningen utgått
från att några rörliga tilläggsförmåner icke skola utgå å desamma.
Utredningen har haft under övervägande huruvida pensioneringen hör
grundas på ett system med särskilda bidrag från riksdagsmännen till pensionskostnaderna
eller icke samt härom anfört följande.
Beträffande detta spörsmål må erinras, att den av 1946 års riksdag beslutade
allmänna löneregleringen för statstjäns temännen innebär en övergång
till ett nettolönesystem utan särskild bidragsplikt. Detta har varit möjligt därigenom
att löne- och pensionsfrågorna upptagits till övervägande i ett sammanhang.
Då så emellertid icke nu är förhållandet, har utredningen funnit
övervägande skäl tala för att den nu föreslagna pensioneringen förenas med
en bidragsplikt från riksdagsmännens sida.
Vad härefter angår frågan om bidragspliktens utformning är en möjlighet
all föreskriva, att särskilda pensionsavgifter skola inbetalas och fonde
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ktiriyl. Maj:ts proposition nr 270.
I!)
ras under förvaltning av eu särskild pensionskassa eller dylikt. Denna pensioneringsforin
har emellertid numera av olika skäl helt frångåtts inom den
statliga pensioneringen och utredningen kan icke förorda en dylik anordning.
Utredningen har i stället för sin de! funnit lämpligt att anknyta till det
system, som för närvarande tillämpas inom statsförvaltningen. Detta system
innebär, att å lönerna verkställas pensionsavdrag, vilka dock icke sammanföras
i någon särskild pensionsfond. Genom denna anordning undvikas de
administrativa olägenheter, som äro förbundna med en avgiftsinbetalning.
Utredningen vill för sin del föreslå, att riksdagsmännens bidrag till pensionskostnaderna
ske i form av avdrag å riksdagsmannaarvodet.
I fråga om avdragets storlek har utredningen utgått från, alt det skäligen
bör bestämmas till ungefär samma belopp som inom den statliga pensioneringen
tillämpas vid pensionsbelopp av jämförlig storlek. Med denna utgångspunkt
kommer man till ett årligt avdrag å omkring 150 kronor. Vid
övervägande av frågan om bidragets storlek synes å ena sidan böra beaktas,
att bidragstiden här i genomsnitt torde bliva kortare än vid pensionering i
allmänhet men å andra sidan även tagas hänsyn till att avgång från riksdagsmannauppdraget
i jämförelsevis stor utsträckning torde ske efter så
kort tid att ingen pension erhålles ävensom därtill alt pensionen kan komma
att tillträdas först vid högre levnadsålder än 65 år. Nu nämnda, i olika riktningar
verkande omständigheter hava icke av utredningen ansetts behöv:i
föranleda en jämkning i det nyssnämnda bidragsbeloppet å 150 kronor. Då
avdraget enligt utredningens mening bör bestämmas till visst månadsbelopp,
vill utredningen föreslå, att detsamma fastställes till 25 kronor för månad.
Utredningen har därvid utgått från eu årlig genomsnittlig riksdagsperiod av
sex månader.
Utredningen förutsätter, att nämnda avdrag skal! företagas även efter del
riksdagsmannen fyllt (55 år, om han då alltjämt tillhör riksdagen. Avdraget
bör göras under varje månad, då riksdagsmannaarvodet uppbäres, även om
därigenom det sammanlagda årsavdraget skulle bli större eller mindre än
det genomsnittliga avdraget å 150 kronor. På motsvarande sätt som gäller
inom det danska pensionssystemet för riksdagsmännen torde böra föreskrivas,
att avdragna belopp icke må återkrävas.
I fråga om förverkande av pensionsrcitt samt förening av olika slag av
pensionsförmåner in. m. har utredningen framlagt följande förslag.
I de statliga pensionsreglementena finnas intagna vissa föreskrifter angående
föi-verkande av rätt till pension. I viss anslutning till dessa regler torde
pensioneringsbestämmelserna för riksdagsmännen böra kompletteras med
föreskrifter i motsvarande hänseenden. Sålunda torde böra stadgas, att pension
icke må tillkomma den, som genom lagakraftägande dom förklarats för1
ustig sil t riksdagsmannauppdrag, samt ej heller den, som upphört att vara
svensk medborgare eller trätt i främmande makts tjänst. 1 fråga om pensionstagarc,
som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är föremål för åtgärd,
som förklarats skola träda i stället för sådant straff, eller ock avtjänar
ådömt tvångsarbete, bör vidare föreskrivas, att pensionstagaren icke må för
den tiden uppbära någon del av pensionen. Enligt allmänna Ijänslepensionsreglementet
äger pensionstagare i bär avsedda fall bibehålla en tredjedel av
pensionen. I betraktande av riksdagsmannasysslans speciella karaktär anser
emellertid utredningen en skärpning på förevarande punkt i förhållande till
vad som gäller pensionstagare i allmänhet vara påkallad.
För det fall, alt pensionstagare ånyo väljes Iill riksdagsman, uppkommer
fråga, huru med hans pension bör förhållas för lid, varunder han är ledamot
20
Kun//!. Maj:ts proposition nr 276.
av riksdagen. Enligt utredningens mening synes härvid ligga närmast till
hands att föreskriva, att pension icke må utgå under den nya mandattiden.
För det fall att vid sidan av riksdagsmannapension lön eller tjänstepension
av statsmedel eller med bidrag av statsmedel uppbäres, torde i anslutning till
vad som eljest gäller i fråga om förening av dylika förmåner föreskrift böra
meddelas angående viss reduktion av förstnämnda pensionsförmån. En dylik
reduktion framstår som befogad icke minst med tanke på de förhållandevis
liberala regler i fråga om avlönings åtnjutande, som gälla för statens befattningshavare
vid ledighet för fullgörande av riksdagsmannauppdrag. Utredningen
anser lämpligt, att i här avsedda fall riksdagsmannapensionen minskas
med tre fjärdedelar, dock med iakttagande att de sammanlagda förmånerna
i intet fall må understiga beloppet av full riksdagsmannapension. Utredningen
förutsätter, att av denna reduktionsregel betingad jämkning i de
statliga avlönings- och pensionsreglementenas stadganden om reduktion vid
sammanträffande av förmåner vidtages. Med avseende å innebörden av uttrycket
lön bör framhållas, att utredningen icke i förevarande sammanhang
avser att därunder skulle inbegripas arvode, exempelvis såsom ledamot av
direktion för ett statligt sjukhus e. dyl. Reduktionsregeln hör alltså träda i
tillämpning endast när lön på grund av verklig tjänsteanställning respektive
tjänstepension uppbäres vid sidan av riksdagsmannapensionen.
Enligt utredningens förslag bör fråga om rätt till pension lämpligen prövas
av riksdagens kanslideputerade tillika med kamrarnas talmän. Kanslideputerade
och talmännen böra vidare äga utfärda för tillämpningen av pensionsföreskrifterna
erforderliga bestämmelser, exempelvis i fråga om tidpunkt för
ingivande av pensionsansökan, om skyldighet att lämna uppgift om lön eller
annan pension av statsmedel m. m.
Utredningen föreslår, att pensioneringen genomföres från och med den 1
juli innevarande år och att endast den som nämnda dag eller senare innehar
uppdrag såsom riksdagsman göres delaktig av pensionsrätten. Vid pensionens
bestämmande bör enligt utredningens mening hänsyn lagas även till tid,
varunder riksdagsmannauppdrag innehafts före det nya pensioneringssystcmets
ikraftträdande. I enlighet med numera tillämpade principer bör enligt
utredningens mening någon retroaktiv avdragsskyldighet icke föreskrivas.
Pensionerna förutsättas skola bestridas av det under fjortonde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Riksdagen: Arvoden till riksdagens ledamöter.
Det torde — framhåller utredningen — ankomma på bankoutskottet alt föreslå
den höjning av ifrågavarande anslag för nästkommande budgetår, som
må betingas av pensioneringens genomförande från och med den 1 juli innevarande
år.
Till belysning av den föreslagna pensioneringens verkningar har utredningen
åberopat två såsom bil. 3 och 4 vid utredningens utlåtande fogade
sammanställningar, i vilka angivits de tidsperioder, under vilka de nuvarande
riksdagsmännen — såvitt angår bil. 4 de riksdagsmän, som innevarande
år överskrida 50-årsåldern — tillhört riksdagen. Jag tillåter mig hänvisa till
innehållet i nämnda sammanställningar.
I avsaknad av närmare hållpunkter beträffande tidpunkten för de nuvarande
riksdagsmännens blivande avgångar ur riksdagen har utredningen icke
funnit möjligt att verkställa någon uppskattning av kostnaderna för en pen
-
Kungl. Moj:ts proposition nr 276.
21
sionering av riksdagsmännen. Av verkställda undersökningar framgår emellertid,
att av de riksdagsmän, som innevarande år uppnå en ålder av minst
65 år, 28 i första kammaren och 27 i andra kammaren inneha tolv riksdagsår
eller mera. Under antagande alt samtliga ifrågavarande riksdagsmän skulle
komma att lämna riksdagen under det närmaste året och därvid komma i åtnjutande
av en genomsnittspension av omkring 3 000 kronor, skulle alltså
— framhåller utredningen — pensionsutgiftema för nämnda år uppgå till
(55 X 3 000 ==) 165 000 kronor.
Det av utredningen framlagda förslaget till pensionsbestämmelser har jag Departementsfunnit
vara lämpligt utformat. Sålunda kan jag till en början biträda utred- chelenningens
förslag om att för rätt till pension skulle krävas, att riksdagsman
tillhört riksdagen minst tolv år, och alt full pension må tillkomma den, som
tillhört riksdagen tjugu år eller mera. Vidare tillstyrker jag att pensionsåldern
bestämmes till 65 år, med möjlighet att efter särskild prövning låta
pensionen utgå från en tidigare levnadsålder, därest särskilda omständigheter
därtill föranleda. De föreslagna pensionsbeloppen — lägst 2 004 kronor och
högst 3 636 kronor, utan rätt till tilläggsförmåner — framstå både i och för
sig och vid jämförelse med tjänstemannapensionerna såsom måttliga.
Utredningen har ingått på spörsmålet, huruvida pensioneringen bör grundas
på ett system med särskilda bidrag från riksdagsmännen till pensionskostnaderna
eller icke och därvid funnit övervägande skäl tala för att pensioneringen
förenas med bidragsplikt med hänsyn till att pensionsfrågan upptagits
utan samband med spörsmålet om riksdagsmannaarvodenas avvägning.
För egen del har jag funnit mig böra godtaga tanken på ett bidragssystem
för den speciella pensionsform, varom här är fråga. Med hänsyn till
pensioneringens karaktär av ett slags kollektiv pensionsverksamhet lärer
härvid konsekvensen bjuda, att på sätt utredningen föreslagit pensionsavdrag
uttagas över hela linjen och att desamma således avkrävas även de riksdagsmän,
vilka vid avgång ur riksdagen icke komma att uppbära någon pension.
I fråga om avdragens storlek har jag icke funnit anledning till erinran mot
utredningens förslag.
Vad utredningen föreslagit beträffande förverkande av pension har icke
givit mig anledning till erinran.
I likhet med utredningen anser jag, att en reduktion av riksdagsmannapensionen
hör ske vid sammanträffande med vissa andra löne- eller pensionsförmåner.
Enligt min mening bör dock med dylika förmåner på grund av
statlig anställning likställas lön eller pension på grund av anställning i kommuns
tjänst. Jag anser det vidare skäligt, att reduktionen sker med högst
så stort belopp att de sammanlagda förmånerna, däri ej inberäknade rörliga
tilläggsförmåner, uppgå till högst femtusen kronor.
Prövningen av fråga om rätt till pension torde, såsom utredningen förutsatt,
lämpligen böra ankomma på riksdagens kanslideputerade tillika med
kamrarnas talmän.
Pensioneringen torde böra genomföras från och med den 1 juli 1647 och
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
omfatta endast den som nämnda dag eller senare innehar uppdrag såsom
riksdagsman. Vid pensionens bestämmande bör hänsyn tagas även till tid,
varunder riksdagsmannauppdrag innehafts före systemets ikraftträdande.
Pensionerna böra bestridas av det under fjortonde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Riksdagen: Arvoden till riksdagens ledamöter. Bankoutskottet
torde komma att föreslå den höjning av detla anslag för budgetåret
1947/48, som erfordras med hänsyn till pensioneringens genomförande den
1 juli innevarande år.
Föredraganden hemställer härefter, att ett enligt de angivna grunderna
upprättat förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skal! avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Dagmar Jågerstad.
477767. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1947:471 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisregler ande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- 2LU 1947:51 Utlåtande i anledning av en i första kaihmaren väckt motion, nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i stadgan de s. 7 i texten
- KU 1947:18 Memorial med föranledande av första kammarens remiss av motionen nr 328 av herr von Heland i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angåend a1 i texten