Sök i Ratio Lex

Angående godkännande av en den 8 februari 1947 avslutad internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella äganderättens område, m. m

1947-03-20 · 64 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 40 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:292, Angående godkännande av en den 8 februari 1947 avslutad internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella äganderättens område, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

1

Nr 292.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande

av en den 8 februari 1947 avslutad internationell överenskommelse

rörande bibehållande och återställande

av rättigheter på den industriella äganderättens område,

m. m.; given Stockholms slott den 16 maj 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

samt med överlämnande av texten, jämte översättning därav till svenska

språket, till en den 8 februari 1947 avslutad internationell överenskommelse

rörande bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella

äganderättens område, vilka berörts av det andra världskriget, jämte slutprotokoll,

vill Kungl. Maj:t härmed dels äska riksdagens godkännande av

överenskommelsen jämte slutprotokollet dels ock — med återkallande av den

till riksdagen avlåtna propositionen nr 35 med förslag till lag om fortsatt

giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser

angående patent vid krig eller krigsfara m. m. — jämlikt § 87 regeringsformen

föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om återställande

i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro;

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 saml. Nr 292.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

Arrangement concernant la conser- överenskommelse rörande bibehålvation

ou la restauration des droits lande och återställande av rättigde

propriété'' industrielle atteints heter på den industriella ägandepar

la deuxiéme guerre inondiale. rättens område, vilka berörts av det

andra världskriget.

Les Plénipotentiares soussignés des

Gouvernements des pays membres de

1’Union internationale pour la protection

de la propriété industrielle,

soucieux de remédier aux atteintes

subies par les droits de propriété industrielle

å la suite de la deuxiéme

guerre mondiale, apres avoir communiqué

leurs pleins pouvoirs respectifs,

trouvés en bonne et due forme, sont

convenus des dispositions suivantes.

Article premier.

Les délais de priorité, prévus par

1’article 4 de Convention d’Union de

Paris pour la protection de la propriété

industrielle pour le dépöt ou

1’enregistrement des demandes de brevets

cTinvention de modéles d’utilité,

de marques de fabrique ou de commerce,

de dessins ou modéles industriels,

qui n’étaient pas expirés le 3

septembre 1939, et ceux qui ont pris

naissance depuis cette date mais avant

le ler janvier 1947 seront prolongés,

par chacun des pays contractants, en

faveur des titulaires des droits reconnus

par la dite Convention ou de leurs

avants cause, jusqu’au 31 décembre

1947.

Article 2.

Un délai expirant le 30 juin 1948

sera accordé, sans surtaxe ni pénalité

d’aucune sorte, aux titulaires des

droits reconnus par la dite Convention,

ou å leurs ayants cause, pour

accomplir tout acte, remplir toute formalité,

payer toute taxe et généralement

satisfaire å toute obligation

Undertecknade, befullmäktigade ombud

för regeringarna i länder, vilka

äro medlemmar i den internationella

unionen för skydd av den industriella

äganderätten, ha, angelägna att råda

bot för vad som drabbat rättigheterna

inom den industriella äganderättens

område till följd av det andra världskriget

och efter att ha meddelat varandra

sina i god och behörig ordning

funna fullmakter, överenskommit om

följande bestämmelser:

Artikel 1.

De i artikel 4 i unionskonventionen

i Paris för skydd av den industriella

äganderätten stadgade prioritetsfrister

för ingivande eller registrering av

ansökningar om patent, om skydd för

nyttighetsmodeller, fabriks- eller handelsmärken

samt industriella mönster

och modeller, vilka icke utgått

den 3 september 1939 eller som börjat

löpa efter denna dag men före

den 1 januari 1947, skola av var och

en av de fördragsslutande länderna

till förmån för innehavare av rättigheter,

erkända genom ovannämnda

konvention, eller för deras rättsinnehavare

förlängas till och med den

31 december 1947.

Artikel 2.

En frist utlöpande den 30 juni 1948

skall, utan tilläggsavgift eller påföljd

av något slag, medgivas innehavare

av rättigheter, erkända genom ovannämnda

konvention, eller deras rättsinnehavare

för fullgörande av varje

handling, iakttagande av varje formalitet,

inbetalande av varje avgift

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

3

prescrite par les lois et réglements de

chaque pays, pour conserver les droits

de propriété industrielle acquis au 3

septembre 1939 ou apres cette date,

ou pour obtenir ceux qui, si la guerre

n’avait nas eu lieu, auraient pu étre

acquis depuis cette date ä la suite

d’une demande faite avant le 30 juin

1947.

Article 3.

Le renouvellement de 1’enregistrement

des marques de fabrique ou de

commerce arrivées au terme de leur

durée normale de protection apres le

3 septembre 1939, mais avant le 30

juin 1947, aura effet rétroactif å la

date d’expiration de leur durée normale,

ä condition d’étre effectué avant

le 30 juin 1948.

Artide A.

Les pays qui participent å la fois

au présent Arrangement et å l’Arrangement

de Madrid, concernant l’enregistrement

international des marques

de fabrique ou de commerce, conviennent

en outre de ce qui suit: le

renouvellement de 1’enregistrement

des marques de fabrique ou de commerce

inscrites au Registre international,

et dont l’un des pays contractant

est le pays d’origine au sens de

1’article premier de 1’Arrangement de

Madrid, aura effet rétroactif å la date

d’expiration de leur durée normale, å

condition d’étre effectué avant le 30

juin 1948.

Article 5.

(1) La période comprise entre le 3

septembre 1939 et le 30 juin 1947

n’entrera pas en ligne de compte dans

le calcul tant du délai prévu pour la

mise en exploitation d’un brevet, pour

l’usage d’une marque de fabrique ou

de commerce, pour l’exploitation d’un

dessin ou modéle industriel, que du

délai de trois ans prévu par l’alinéa

(2) de 1’article 0 bis de la Convention

d’Union.

och överhuvud taget uppfyllande av

varje föreskrift i respektive staters

lagar och författningar, i syfte att bevara

rättigheter på den industriella

äganderättens område, som förvärvats

till den 3 september 1939 eller

efter denna dag, eller uppnå sådana

rättigheter som, därest kriget ej varit,

skulle kunnat förvärvas efter nämnda

dag på grund av en före den 30 juni

1947 gjord ansökan.

Artikel 3.

Förnyelse av registrering för fabriks-

eller handelsmärken, vars normala

skyddstid utlöpt efter den 3 september

1939 men före den 30 juni

1947, skall ha retroaktiv verkan från

utgången av den normala skyddstiden,

därest förnyelsen skett före den

30 juni 1948.

Artikel A.

De länder, som äro anslutna både

till förevarande överenskommelse och

till Madridöverenskommelsen rörande

internationell registrering av varumärken,

överenskomma dessutom följande:

förnyelse av fabriks- eller handelsmärken,

som införts i det internationella

registret, och i fråga om

vilka ett av de fördragsslutande länderna

är märkets hemland enligt artikel

1 i Madridöverenskommelsen,

skall ha retroaktiv verkan från utgången

av den normala skyddstiden,

därest förnyelsen skett före den 30

juni 1948.

Artikel 5.

(1) Tiden mellan den 3 september

1939 och den 30 juni 1947 skall ej

medräknas vid bedömande vare sig

av den frist, som är stadgad för utövning

av patent, användande av fabriks-

eller handelsmärke eller nyttjande

av industriellt mönster eller

modell, eller av den frist av tre år, som

är stadgad i unionskonventionen artikel

6 bis andra stycket.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

(2) En outre, il est convenu qu’aucun

brevet, dessin ou modéle industriel,

marque de fabrique ou de

commerce, encore en vigueur le 3 septembre

1939, ne pourra étre frappé de

l’une quelconque des sanctions prévues

par 1’article 5 de la Convention

d’Union avant le 30 juin 1949.

Artide 6.

(1) Les tiers qui, apres le 3 septembre

1939 et jusqu''au 31 decembre

1946, auraient de bonne foi entrepris

1’exploitation d’une invention, d’un

modéle d’utilité, ou d’un dessin ou

modéle industriel, pourront continuer

cette exploitation aux conditions prévues

par les législations intérieures.

(2) L’inventeur qui rapportera la

preuve de sa création et qui aura déposé

une demande de brevet entre le

3 septembre 1939 et le lcr janvier

1946, ou son ayant droit, pourra —

å 1’égard d’une demande de brevet

déposée sous le benefice de 1’article

premier —- étre assimilé å 1’exploitant

de bonne foi, mérne s’il n’a pas effectivement

exploité son invention, å

condition de justifier que la mise en

exploitation ait été empéchée par la

guerre.

Artide 7.

Les dispositions du présent Arrangement

ne comportent qu’un minimum

de protection; elles n’empéchent

pas de revendiquer, en faveur des titulaires

de droits de propriété industrielle,

1’application des prescriptions

plus larges qui seraient édictées par

la législation intérieure d’un pays

contractant; elles laissent également

subsister les accords et traités plus

favorables et non contraires que les

Gouvernements des pays contractants

auraient conclus ou concluraient entre

eux.

Artide 8.

Les dispositions du présent Arrangement

ne porteront pas atteinte å

l’application des dispositions des ac
-

(2) Det är vidare överenskommet,

att intet patent, industriellt mönster

eller modell eller fabriks- eller handelsmärke,

som var gällande den 3

september 1939, skall kunna före den

30 juni 1949 drabbas av någon av

de påföljder, som äro stadgade i artikel

5 av unionskonventionen.

Artikel 6.

(1) Tredje man som, efter den 3

september 1939 och intill den 31 december

1946, i god tro börjat utövning

av en uppfinning, en nyttighetsmodell

eller ett industriellt mönster

eller modell, kan fortsätta denna utövning

på villkor, varom den inhemska

lagstiftningen stadgar.

(2) Uppfinnare, som bevisar sitt

upphovsmannaskap och som gjort en

patentansökning mellan den 3 september

1939 och den 1 januari 1946,

eller sådan uppfinnares rättsinnehavare

kan — med avseende på en patentansökning,

som skett med användande

av förmånen i första artikeln

— likställas med den som utövat i

god tro, även om vederbörande ej effektivt

utövat sin uppfinning, dock

på villkor att utövningen visas ha blivit

hindrad genom kriget.

Artikel 7.

Bestämmelserna i denna överenskommelse

utgöra endast ett minimum

av skydd; de hindra icke tillämpning

till förmån för innehavare av rättigheter

på den industriella äganderättens

område, av mera vittgående föreskrifter,

som må ha meddelats genom

den inre lagstiftningen i något

av de fördragsslutande länderna; de

medgiva likaledes tillvaron av avtal

och fördrag, som äro mera gynnsamma

och icke stridande mot denna

överenskommelse, vilka de däri deltagande

länderna slutit eller komma att

sluta.

Artikel 8.

Bestämmelserna i denna överenskommelse

göra ej intrång på tillämpningen

av föreskrifter i avtal och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

5

cords et traités de paix conclus ou å

conclure entre des pays ayant été en

guerre l’un contre l’autre.

Article 9.

(1) Le present Arrangement, ouvert

aux pays membres de l’Union pour

la protection de la propriété industrielle,

sera ratifié le plus töt possible.

Les ratifications seront déposées

auprés du Gouvernement de la Confédération

Suisse, et par celui-ci notifiées

å tous les autres. Le présent

Arrangement entrera en vigueur sans

délai entre les pays qui 1’auront ratifié.

(2) Les pays qui n’auront pas signé

le présent Arrangement pourront y

adhérer sur demande. Les adhésions

seront notifiées au Gouvernement de

la Confédération Suisse, et par celuici

å tous les autres. Elles emporteront

de plein droit, et sans delai, accession

å toutes les clauses et admission å

tous les avantages stipulés par le présent

Arrangement.

Artide 10.

Tout pays contractant pourra

étendre le présent Arrangement, par

simple notification faite au Gouvernement

de la Confédération Suisse, å

tout ou partie de ses colonies, protectorats,

territoires sous mandat ou sous

tutelle, ou tous autres territoires soumis

ä son autorité, ou tous territoires

sous suzeraineté. Le Gouvernement de

la Confédération Suisse transmettra

cette notification aux autres Gouvemements.

Artide 11.

Le présent Arrangement sera signé

en un seul exemplaire, qui se ra déposé

aux archives du Gouvernement

de la Confédération Suisse. Copie certifiée

en sera remise par ce dernier a

chacun des Gouvernements des pays

signataires et adhérents.

Fait ä Neuchåtel, le 8 fevrier 1947.

fredsfördrag, som slutits eller komma

att slutas mellan länder, vilka varit i

krig med varandra.

Artikel 9.

(1) Denna överenskommelse, som

står öppen för alla länder vilka äro

anslutna till unionen för skydd av

den industriella äganderätten, skall

ratificeras så snart som möjligt. Ratifikationerna

skola deponeras hos

Schweiziska edsförbundets regering

och av denna nolificeras för samtliga

övriga regeringar, överenskommelsen

träder i kraft utan uppskov mellan

de länder, som ratificerat densamma.

(2) De länder, som icke undertecknat

överenskommelsen, kunna på begäran

ansluta sig till densamma. Sådan

anslutning skall anmälas för

Schweiziska edsförbundets regering

och av denna notificeras samtliga övriga

regeringar. Anslutning medför eo

ipso och utan dröjsmål biträdande av

alla bestämmelser och rättighet att

komma i åtnjutande av alla förmåner,

som finnas stadgade i denna överenskommelse.

Artikel 10.

Varje fördragsslutande land äger

utsträcka överenskommelsen, genom

enkel notifikation till Schweiziska edsförbundets

regering, att gälla för alla

eller en del av sina kolonier, protektorat,

områden under mandat eller

förvaltarskap eller andra områden

under dess kontroll eller områden under

dess överhöghet. Schweiziska edsförbundets

regering skall vidarebefordra

sådant tillkännagivande till de

övriga regeringarna.

Artikel 11.

Denna överenskommelse skall undertecknas

i ett enda exemplar, vilket

skall deponeras i Schweiziska

edsförbundets regerings arkiv. Bestyrkt

avskrift skall av nämnda regering

tillställas envar av de undertecknande

eller biträdande ländernas regeringar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

Protocole de cloture.

Les Plénipotentiaires soussignés,

réunis ce jour å l’effet de proceder å

la signature de 1’Arrangement concernant

la conservation ou la restauration

des droits de propriété industrielle

atteints par la deuxiéme guerre

mondiale, sont convenus de ce qui

suit:

I.

Lorsque, durant la période comprise

entre le 3 septembre 1939 et le 30 juin

1947, des produits revétus d’une marque

contrefaisant ou imitant une marque

enregistrée dans un pays contractant

ont été importés dans ce pays,

au compte du Gouvemement, pour les

fins de la poursuite efficace de la

guerre ou pour maintenir des approvisionnements

et des services essentiels

å la vie de la communauté, ou

pour soulager des souffrances et des

malheurs résultant de la guerre, un

tel emploi de la marque ne sera pas

considéré comme une atteinte aux

droits de son propriétaire.

II.

Les dispositions de 1’article premier

se rapportent également aux demandes

de brevets déposées par des ressortissants

tchécoslovaques auprés du

Bureau allemand des brevets, å Berlin,

dans la période comprise entre

le lcr aout 1940 et le 4 mai 1945 inclusivement,

å condition que l’invention

n’ait pas été faite en Allemagne.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires

soussignés ont adopté le présent

Protocole.

Slutprotokoll.

Undertecknade befullmäktigade ombud,

samlade denna dag för att skrida

till undertecknande av överenskommelsen

rörande bibehållande och återställande

av rättigheter på den industriella

äganderättens område, vilka

berörts av det andra världskriget, ha

överenskommit om följande:

I.

Ha under tiden mellan den 3 september

1939 och den 30 juni 1947 varor

åsatta ett märke, som efterhärmar

eller liknar ett i ett fördragsslutande

land registrerat varumärke, införts

till detta land, för regeringens

räkning, i syfte att tjäna effektivt

fullföljande av kriget eller upprätthållande

av proviantering eller tjänster,

väsentliga för allmänhetens liv,

eller lättande av lidanden och olyckor,

som äro en följd av kriget, skall

en sådan användning av märket ej

anses som ett ingrepp i märkeshavarens

rätt.

II.

Bestämmelserna i artikel 1 ha även

tillämpning å patentansökningar, som

av tjeckoslovakiska medborgare under

tiden från den 1 augusti 1940 till

och med den 4 maj 1945 inlämnats

till tyska patentverket i Berlin, under

förutsättning att uppfinningen ej

gjorts i Tyskland

Fait å Neuchåtel, le 8 fevrier 1947.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

7

Förslag

till

Lag

om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke

in. in.

Härigenom förordnas som följer.

Återupptagande av ansökning och återupprättande av skyddsrätt in. m.

1 §•

Har ansökning om patent, om registrering av mönster eller varumärke eller

om förnyelse av varumärkesregistrering, som gjorts före den 1 juli 1947, förklarats

förfallen eller avslagits genom beslut som vunnit laga kraft i anledning

av att sökanden ej iakttagit vad i 8 § förordningen angående patent,

8 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 5 eller 9 § lagen om

skydd för varumärken föreskrives i fråga om talan mot patent- eller registreringsmyndighetens

beslut; eller

har före nämnda dag gjord patentansökning antingen avförts enligt 5 §

andra stycket eller 6 § andra stycket förordningen angående patent och i lagrummet

stadgad tid för återupplivning gått till ända eller ock avförts jämlikt

7 § fjärde stycket samma förordning;

då äge sökanden eller hans rättsinnehavare, såframt den frist som skolat

iakttagas utgått efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948, få ansökningen

återupptagen genom att senast sistnämnda dag fullgöra vad för

ärendets fullföljande erfordrats.

2 §•

Återupptagen ansökning skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden.

Vad som är stadgat om patentintrång skall ej äga tillämpning å utnyttjande,

som skett efter det patentansökning förklarats förfallen, avslagits eller

avförts men innan den återupptagits.

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökning, vare

ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter det ansökningen förklarats

förfallen, avslagits eller avförts men före den 1 januari 1947 och innan vad

som fordras för dess återupptagande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning

av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning

där vidtagit väsentliga åtgärder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

Vad i föregående stycke är stadgat om patent skall äga motsvarande tilllämpning

å mönster, som registrerats på grund av återupptagen ansökning

om sådan registrering.

3 §•

Har patent efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948 förfallit

på grund av uraktlåtenhet att erlägga sådan förhöjd årsavgift som omförmäles

i 11 § förordningen angående patent, eller har skydd för registrerat

varumärke upphört på grund av uraktlåtenhet att under nämnda tid förnya

registreringen enligt 9 § lagen om skydd för varumärken, äge den förutvarande

patent- eller varumärkeshavaren eller hans rättsinnehavare få skyddsrätten

återupprättad genom att senast den 30 juni 1948 inkomma med den

eller de ej förut guldna avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning

erläggas, samt, där fråga är om varumärkesförnyelse, i övrigt fullgöra

vad tidigare skolat iakttagas. Vad sålunda stadgas om patent äge tillämpning

endast om den ursprungliga giltighetstiden för patentet icke gått till

ända när åtgärd för återupprättande vidtogs.

Återupprättas patent, skall jämväl tilläggspatent till detsamma återupprättas,

om den förutvarande innehavaren av tilläggspatentet eller hans rättsinnehavare

senast den 30 juni 1948 hos patentmyndigheten framställer begäran

härom.

4 §.

Återupprättas patent eller skydd för varumärke, skall i fråga om skyddstiden

och skyldigheten att utöver vad i 3 § sägs erlägga avgifter så anses,

som hade skyddsrätten varit gällande utan avbrott, därvid i fråga om varumärke

förnyelse av registreringen skall anses hava skett vid utgången av

den föregående registreringsperioden.

Patentår, för vilket avgift icke enligt 3 § behöver erläggas, när åtgärd för

återupprättande vidtages, och som börjat före patentets återupprättande eller

inom tre månader därefter, skall, såvitt angår erläggande av därå belöpande

avgift, anses börja först vid utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår,

som eljest skolat börja senast å den dag, då åtgärd för återupprättande

vidtogs, avgift skall, även om den inbetalas före patentårets början sådan

denna nu blivit bestämd, utgå med förhöjning, varom i It § förordningen

angående patent stadgas.

5 §•

Vad som är stadgat om patent- eller varumärkesintrång skall ej äga tilllämpning

å utnyttjande, som skett efter det skyddet upphört men innan det

återupprättats.

Återupprättat patent vare ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter

det patentet förfallit men före den 1 januari 1947 och innan vad som fordras

för dess återupprättande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning av den

patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit

väsentliga åtgärder.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

6 §.

Patent- eller registreringsmyndigheten skall göra anteckning om återupprättande

av skyddsrätt i vederbörligt register och införa kungörelse därom i

allmänna tidningarna. Sådan kungörelse skall jämväl införas vid återupptagande

av patentansökning, om tidigare jämlikt 7 § sista stycket förordningen

angående patent i allmänna tidningarna kungjorts, att ansökningen

blivit slutligt behandlad utan att leda till patent.

Har genom beslut som vunnit laga kraft förklarats, att återupptagande av

ansökning eller återupprättande av skyddsrätt ej kan ske, skola enligt 1 eller

3 § erlagda avgifter återbetalas.

7 8-

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres

enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den

1 september 1939 till och med den 30 juni 1947 icke medräknas i den tid av

tre år som i nämnda paragraf sägs; och skall denna tid vid bedömande av

sådan talan aldrig anses hava gått till ända före den 1 juli 1949.

8 §.

Vad ovan i 1—7 §§ stadgats skall äga tillämpning i fråga om ansökning

av svensk medborgare och skyddsrätt som innehaves eller, då skyddsrätten

förföll, innehades av svensk medborgare.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda

skäl föranleda därtill, förordna, att nämnda bestämmelser skola, helt

eller delvis, gälla till förmån för medborgare i främmande stat; och må

Konungen därvid, om särskilda omständigheter föreligga, utsträcka de i 1 och

3 §§ fastställda sluttiderna med högst sex månader.

Med medborgare i viss stat likställes den som där är bosatt eller äger ett

verkligt industri- eller handelsföretag.

Förlängning av prioritetstid.

9 §•

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda

skäl föranleda därtill, förordna om förlängning av den prioritetstid

av högst tolv månader, som avses i 25 § 1) förordningen angående patent,

eller den prioritetstid av högst sex månader, som avses i 20 § lagen om skydd

för vissa mönster och modeller eller 16 § 5) lagen om skydd för varumärken,

såframt prioritetstiden börjat löpa före den 1 januari 1947 och ej gått till

ända före den 1 september 1939. Förlängning må ej ske för längre tid än till

och med den 31 december 1947 och må ej stadgas till förmån för annan

sökande än den som hos patent- eller registreringsmyndigheten här i riket

framställt anspråk på förlängd prioritetstid på sätt och inom tid som i förordnandet

bestämmes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

Då särskilda omständigheter föreligga, må Konungen utsträcka den i första

stycket fastställda sluttiden med högst sex månader.

10 §.

I fråga om patent eller skydd för mönster, som meddelats på grund av

ansökning för vilken förlängd prioritetstid enligt 9 § tagits i anspråk, skall

den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående patent eller

11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses börja med utgången

av den ordinära prioritetstiden.

Patent, som meddelats på grund av sådan ansökning, vare ej gällande mot

den som, innan ansökningen inkommit och före den 1 januari 1946, här i

riket i god tro sökt patent å samma uppfinning eller mot dennes rättsinnehavare,

såframt utomordentliga, av krig föranledda förhållanden hindrat

eller försvårat för honom att före förstnämnda ansökning utöva uppfinningen

inom riket eller för sådan utövning där vidtaga väsentliga åtgärder.

Gemensam bestämmelse.

11 §•

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna lag meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 292.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 2 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng, Ericsson,

Weijne.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om Sveriges anslutning till en den 8 februari 1947

avslutad internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande

av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, m. m.

Föredraganden anför följande.

I februari detta år hölls i Neuchåtel i Schweiz en internationell konferens

i syfte att nå en enhetlig reglering av vissa spörsmål på det industriella rättsskyddets

område, vilka föranletts av det andra världskriget. Konferensen hade

sammankallats av den internationella byrån i Bern till skydd för den industriella

äganderätten, vilken är centralorgan för den mellan Sverige och

de flesta andra kulturländer bestående internationella unionen i detta

syfte (den s. k. Parisunionen eller patentunionen). Vid konferensen

voro 27 unionsstater, däribland Sverige, företrädda genom befullmäktigade

ombud.1 Som resultat av förhandlingarna slöts den 8 februari

1947 mellan vissa av staterna en överenskommelse rörande bibehållande

och återställande av rättigheter på den industriella äganderättens område,

vilka berörts av det andra världskriget, jämte tillhörande slutprotokoll och

tilläggsslutprotokoll. överenskommelsen jämte slutprotokollet undertecknades

för Sveriges del den 1 mars 1947 under förbehåll om ratifikation av

Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke.

Rörande frågan om ratifikation av överenskommelsen och om erforderlig

lagstiftning i anslutning till densamma har av byråchefen i patent- och registreringsverket

Å. von Zweigbergk utarbetats en den 20 mars 1947 dagtecknad

promemoria, vilken torde få fogas som bilaga till delta protokoll

(Bilaga 1). Sedan yttranden inhämtats över promemorian jämte därvid fogat

förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster och

varumärke in. in., anhåller jag att få upptaga delta ärende till behandling.

1 Sveriges ombud voro sändebudet i Bern envoyén S. Söderblom och byråchefen i patentoch

registreringsverket Å. von Zweigbergk.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

Gällande bestämmelser in. m.

Särskilda bestämmelser om patent vid krig eller krigsfara m. m. äro

meddelade i lag den 1 november 1940 (nr 924). Med lagen åsyftas att möjliggöra

lättnader i vissa svårigheter, som på grund av krigsförhållanden kunna

uppkomma i fråga om förvärvande eller vidmakthållande av patentskydd.

Lagen gäller huvudsakligen vissa frister som i detta avseende skola iakttagas

enligt förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Bestämmelserna i lagen äro enligt 1 § avsedda att tillämpas vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden. För tillämpning förutsättes, att särskilt förordnande

därom meddelats av Kungl. Maj:t. Förordnande om tillämpning, helt eller

delvis, i förhållande till främmande stat eller medborgare i sådan stat må

meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet eller om likvärdiga

förmåner beredas svenska medborgare i samma stat.

Genom 2 § i lagen beredes möjlighet att återupptaga patentansökning

i vissa fall, då sådan ansökning avförts, förklarats förfallen eller

avslagits av patentmyndigheten. Det kan här vara fråga om a) ansökning,

som avförts av patentmyndigheten med rätt till återupplivning inom viss tid,

vilken dock gått till ända, b) ansökning, vilken såsom återtagen avförts på

grund av underlåtenhet att erlägga utfärdningsavgift, samt c) ansökning,

som förklarats förfallen eller avslagits av patentmyndigheten genom beslut,

som vunnit laga kraft i anledning av att sökanden ej besvärat sig inom stadgad

tid och i föreskriven ordning. Återupptagen ansökning skall anses gjord

å den ursprungliga ansökningsdagen.

Enligt 4 § möjliggöres återupprättande av patent, som förfallit

på grund av underlåtenhet att inom stadgad tid erlägga årsavgift för patentet.

Beträffande varaktigheten av återupprättat patent samt skyldigheten

att erlägga årsavgifter skall så anses soin hade patentet varit gällande utan

avbrott.

I lagen meddelas bestämmelser om skydd för tredje man, som

börjat utöva uppfinning eller för ändamålet vidtagit väsentliga åtgärder efter

det patentansökning upphört att gälla eller patent förfallit men innan ansökning

om återupptagande av ansökningen eller återupprättande av patentet

inkommit. Stadganden om dylik s. k. föranvändarrätt (eller rätteligen

metfernanvändarrätt) äro upptagna i 3 § andra stycket och 6 §.

Då det ansetts angeläget att motverka, att möjligheten till återupptagande

av patentansökning eller återupprättande av patent utnyttjas mer än nödigt,

har Kungl. Maj:t bemyndigats att såsom villkor för dylik förmån stadga, att

sökanden skall på grund av krigsförhållandena ha haft giltig ursäkt för sin

underlåtenhet att fullgöra föreskrivna åligganden. Bestämmelse om sådan

materiell prövning är upptagen i 8 §.

Enligt 11 § kan Kungl. Maj:t förordna om utsträckning av tid

för erläggande av årsavgift. Härigenom kan alltså i fråga om

erläggande av sådan avgift beredas lättnad av annat slag än genom den tidigare

berörda möjligheten till återupprättande av patent.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

13

Jämlikt 13 § äger Kungl. Maj:t möjlighet att bestämma, att viss tid ej skall

medräknas, när det gäller att avgöra, huruvida förutsättningar föreligga för

talan om tvångslicens vid underlåtenhet att utöva patenterad

uppfinning.

114 och 15 §§ meddelas bestämmelser om förlängning av prior

i t e t s t i d, vilken torde vara den viktigaste av de i lagen avsedda förmånerna.

Den normala prioritetstiden är enligt internationell konvention mellan de

till Parisunionen anslutna staterna bestämd till tolv månader från tidpunkten

för den första ansökningen i unionsland. Om patent icke sökes här i riket inom

denna tid, inträder för sökanden den risken att ansökningen icke får företräde

framför andra ansökningar som här i riket inkommit efter ansökningen

i den främmande staten men före den motsvarande svenska ansökningen.

Vidare kan i så fall mot denna ansökning åberopas nyhetshindrande omständighet

som inträffat under mellantiden.

Kungl. Maj:t kan enligt 14 § första stycket förordna om förlängning av

den normala prioritetstiden. Särskilda stadganden ha emellertid upptagits

för att motverka de olägenheter för det svenska näringslivet som kunna

uppkomma genom dylik förlängning. Sålunda må enligt 14 § andra stycket

föreskrivas, att i fråga om patent, för vilka prioritetsförlängning tagits i anspråk,

patenttiden skall anses börja med utgången av den normala prioritetstiden.

Reguljärt räknas däremot patenttiden från dagen för patentansökning.

Vidare kan enligt 15 § bestämmas, att de tidigare berörda föreskrifterna i

8 § om materiell prövning skola äga motsvarande tillämpning.

Lagen den 1 november 1940 med särskilda bestämmelser om patent vid

krig eller krigsfara m. m. gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1941

men har erhållit fortsatt giltighet senast genom lag den 3 maj 1946 (nr 176),

enligt vilken 1940 års lag gäller till och med den 30 juni 1947. I proposition

till riksdagen den 24 januari 1947 (nr 35) har Kungl. Maj:t framlagt förslag

om förlängning av lagen till och med den 30 juni 1948.

Förordnande om tillämpning av vissa av lagens bestämmelser bar meddelats,

i fråga om svenska medborgare genom kungörelser den 20 december

1940 (nr 1011), den 23 maj 1941 (nr 270), den 5 juni 1942 (nr 317), den 17

juni 1943 (nr 351), den 22 juni 1944 (nr 360), den 15 juni 1945 (nr 299) och

den 29 juni 1946 (nr 380), i förhållande till Schweiz genom kungörelser den

20 december 1940 (nr 1012), den 23 maj 1941 (nr 271), den 5 juni 1942 (nr

318), den 17 juni 1943 (nr 352), den 22 juni 1944 (nr 361), den 15 juni 1945

(nr 300) och den 29 juni 1946 (nr 381), i förhållande till Norge genom kungörelser

den 9 maj 1941 (nr 238), den 28 juni 1941 (nr 576), den 30 december

1941 (nr 976), den 30 juni 1942 (nr 530), den 31 december 1942 (nr

969), den 30 juni 1943 (nr 460), den 31 december 1943 (nr 922), den 22

juni 1944 (nr 371), den 22 december 1944 (nr 795), den 29 juni 1945 (nr

435), den 21 december 1945 (nr 846), den 29 juni 1946 (nr 387) och den

29 november 1946 (nr 723), i förhållande till Finland genom kungörelser

den 23 maj 1941 (nr 272), den 5 juni 1942 (nr 319), den 21 maj 1943 (nr

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

251), den 22 juni 1944 (nr 369), den 15 juni 1945 (nr 303) och den 29 juni

1946 (nr 384), i förhållande till Storbritannien och Norra Irland genom kungörelser

den 19 juli 1941 (nr 662), den 5 juni 1942 (nr 320), den 17 juni

1943 (nr 353), den 22 juni 1944 (nr 362), den 15 juni 1945 (nr 301) och den

29 juni 1946 (nr 382), i förhållande till Danmark genom kungörelser den

30 augusti 1941 (nr 717), den 5 juni 1942 (nr 322), den 17 juni 1943 (nr

355), den 22 juni 1944 (nr 364), den 15 juni 1945 (nr 302) och den 29 juni

1946 (nr 383), i förhållande till Nederländerna genom kungörelser den 10

april 1942 (nr 165), den 17 juni 1943 (nr 357), den 22 juni 1944 (nr 366),

den 27 september 1945 (nr 644) och den 29 juni 1946 (nr 386), i förhållande

till Belgien genom kungörelser den 5 september 1942 (nr 752), den 17 juni

1943 (nr 358), den 22 juni 1944 (nr 367) och den 14 september 1946 (nr

599), i förhållande till Luxemburg genom kungörelser den 5 september 1942

(nr 753), den 17 juni 1943 (nr 359), den 22 juni 1944 (nr 368) och den 29

juni 1946 (nr 388), i förhållande till Ungern genom kungörelser den 31 december

1943 (nr 942), den 22 juni 1944 (nr 370) och den 14 september 1946

(nr 598), i förhållande till Canada genom kungörelser den 14 september

1944 (nr 601), den 15 juni 1945 (nr 304) och den 29 juni 1946 (nr 385) samt

i förhållande till Amerikas förenta stater genom kungörelse den 25 april

1947 (nr 148).

Vissa av lagens bestämmelser ha tidigare varit tillämpliga i förhållande till

Tyska riket jämte Böhmen-Mähren samt Frankrike. De i förhållande till

dessa stater utfärdade kungörelserna gällde, i fråga om den förra till och med

den 30 juni 1945 och beträffande den senare till och med den 30 juni 1946.

De nu gällande kungörelserna medgiva icke tillämpning av alla de förmåner,

vilka kunna beredas enligt lagen, och även i fråga om de förmåner beträffande

vilka förordnande meddelats gälla vissa begränsningar. Kungörelserna

avse sålunda endast följande tre slag av förmåner, nämligen återupptagande

av patentsökning, som avförts, förklarats förfallen eller avslagits,

återupprättande av patent, som förfallit på grund av att årsavgift ej erlagts,

samt förlängning av prioritetstid. Vidare är en huvudregel i kungörelserna,

att den försummade fristen ej får överskridas med mer än sex månader resp.

sex månader från utfärdande av kungörelse i förhållande till vederbörande

land (i förhållande till ett par stater är motsvarande tid bestämd till nio månader).

Ytterligare gäller — med visst undantag —- enligt kungörelserna, att

förmånen i fråga är beroende av att patentmyndigheten i det särskilda fallet

finner, att sökanden kan anses ha haft av krigsförhållandena betingade

särskilda svårigheter att iakttaga den vanliga fristen. Slutligen må nämnas,

att enligt kungörelserna skall patenttiden vid förlängning av prioritetstiden

räknas från utgången av den ordinära ettåriga prioritetstiden, d. v. s. patenttiden

blir ej längre än om denna hade iakttagits.

Dessa begränsningar överensstämma i stort sett med uttalanden under förarbetena

till 1940 års lag (se proposition nr 4 till 1940 års urtima riksdag och

tredje särskilda utskottets utlåtande nr 13 vid samma riksdag). Från vissa

håll, särskilt organisationer inom näringslivet, hade förordats, att begräns
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

15

ningar av detta slag skulle intagas i själva lagtexten. Detta avvisades, då det

borde finnas visst utrymme att besluta efter omständigheterna, men föredragande

departementschefen uttalade, att de i lagen givna befogenheterna

icke borde tagas i bruk i vidare mån än nödigt. De svårigheter, som rubbningarna

i de vanliga fristerna kunde vålla det svenska näringslivet, särskilt

genom uppkommande rättsosäkerhet, krävde synnerligt beaktande. I tillämpningskungörelserna

borde längre tid för fristförlängning än sex månader

medgivas endast, om det påkallades av särskilda skäl. I förordnande borde

vidare regel om prövning av att sökanden haft giltig anledning att icke iakttaga

viss frist uppställas, såframt ej synnerliga skäl föranledde till annat.

Vidare borde förkortning av patenttiden vid förlängning av prioritetstid föreskrivas

så långt möjligt. Här ifrågavarande uttalanden av departementschefen

underströkos av utskottet.

Även i samband med första världskriget vidtogos åtgärder i syfte

att bereda lättnader för patenthavare och patentsökande. Beträffande dessa

åtgärder får jag hänvisa till promemorian (sid. 31 och 32).

Överenskommelsen.

Såsom inledningsvis omnämnts träffades i februari detta år i Neuchåtel

i Schweiz en internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande

av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, vilka berörts

av det andra världskriget, jämte tillhörande slutprotokoll och tilläggsslutprotokoll.

Av innehållet i överenskommelsen må här i korthet återgivas följande

bestämmelser av betydelse för svenska förhållanden.

Till en början må anmärkas, att överenskommelsen avser ej endast patent

utan även mönster och varumärken.

Enligt artikel li överenskommelsen skall prioritetstid, som ej gått

till ända den 3 september 1939 eller som uppstått därefter, förlängas till den

31 december 1947. Förlängningen skall medgivas generellt utan prövning i det

särskilda fallet, huruvida på grund av krigsförhållanden förelegat svårighet

att iakttaga den ordinära prioritetstiden.

Artikel 2 innebär i huvudsak, att det skall ges en allmän rätt att senast

den 30 juni 1948 erlägga avgift eller eljest uppfylla föreskrift, vars iakttagande

erfordras för att förvärva eller bevara skyddsrätt och normalt skulle skett

den 3 september 1939 eller senare. För svenskt vidkommande får detta främst

den betydelsen, att i nämnda fall återställande skall ske av ansökningar och

skyddsrätter, som gått förlorade. En materiell prövning är ej heller här

avsedd.

Artiklarna 3 och 4 avse vissa specialspörsmål i samband med varumärkesförnyelse.

Artikel 5 betyder ur svensk synpunkt framför allt, att tiden den 3 september

1939—den 30 juni 1947 ej får räknas med, då det gäller att fastställa,

om patenthavares underlåtenhet att utöva uppfinningen skall medföra att

tvångslicens kan beviljas. Vidare innebär artikeln, att patent efter överens
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

kommelsens ikraftträdande överhuvud taget ej kan drabbas av tvångslicenspåföljd

före den 30 juni 1949.

Artikel 6 behandlar skyddet för godtroende tredje man. Det uttalas i första

stycket att, om han börjat utövning under liden den 3 september 1939—den 31

december 1946, han får fortsätta utövningen, därvid i fråga om villkoren

hänvisas till varje lands interna lagstiftning. Andra stycket ger en motsvarande

utövningsrätt åt den som under tiden den 3 september 1939—den 31

december 1945 sökt patent å uppfinning, därest denne på grund av krigsförhållandena

hindrats att igångsätta en utövning.

I artikel 7 uttalas, att de i överenskommelsen stadgade förmånerna endast

innebära ett minimum, varför varje land kan medgiva mer vittgående förmåner

än de i artiklarna 1—5 stipulerade och kan underlåta att utnyttja de

i artikel 6 angivna möjligheterna till inskränkningar.

Artikel 8 fastslår, att överenskommelsen ej gör intrång på vad som är

eller blir bestämt i fredsfördrag.

I artikel 9 stadgas, att överenskommelsen står öppen för alla länder, som

tillhöra Parisunionen. Den träder för varje signatärmakt i kraft i och med

att den ratificeras av vederbörande land, och det uttalas, att ratifikation bör

ske så snart som möjligt. Även unionsländer, som ej omedelbart underteckna

överenskommelsen, äga senare ansluta sig till densamma.

Slutprotokollet innehåller två punkter. Enligt punkt I skall varumärkesanvändning

under tiden den 3 september 1939—den 30 juni 1947 å

varor, som å vederbörande regerings vägnar införts för krigföringens behov

m. m., icke anses som varumärkesintrång men å andra sidan ej reducera

märkesinnehavarens rätt i framtiden. Punkt II innebär, att prioritetsförmån

enligt artikel 1 i huvudöverenskommelsen skall tillkomma tjeckoslovaker,

som under tiden den 1 augusti 1940—den 4 maj 1945 (då patentverket i

Prag var stängt) sökt patent vid tyska patentverket.

Enligt tilläggsslutprotokollet skall vad i punkt I av första

slutprotokollet är stadgat om varumärken analogiskt tillämpas å patent, såframt

införseln ägt rum å de allierade eller associerade nationernas område

eller till ett land i fiendskap med dem.

Såsom framgår av redogörelsen för överenskommelsens innehåll äro de

däri stadgade förmånerna mer vidsträckta än de förmåner som kunna beviljas

med stöd av 1940 års lag och, framför allt, än de som medgivits i de med

stöd av lagen utfärdade tillämpningskungörelserna. De huvudsakligaste skillnaderna

i förhållande till vad nu gäller torde — frånsett att överenskommelsen

avser ej endast patent utan även mönster och varumärken — vara följande:
1)

överenskommelsen lämnar ej möjlighet till den nuvarande begränsningen

av fristförlängningen till sex (nio) månader;

2) materiell prövning, huruvida i det särskilda fallet svårighet förelegat

att på grund av krigsförhållandena iakttaga den vanliga fristen, kan enligt

överenskommelsen ej ske;

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

17

3) möjligheten att besluta om tvångslicens vid underlåtenhet att utöva

patenterad uppfinning är enligt överenskommelsen begränsad; och

4) enligt överenskommelsen torde däri stadgade förmåner bli tillämpliga

i förhållande till betydligt flera stater än vad för närvarande är förhållandet.

Överenskommelsen har undertecknats å följande staters vägnar, nämligen

Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien,

Libanon, Lichtenstein, Luxemburg, Marocko (franska zonen), Nederländerna,

Nya Zeeland, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Storbritannien med

Norra Irland, Sverige, Syrien, Tjeckoslovakien, Tunis, Turkiet och Ungern.

Dessa stater med undantag av Danmark, Irland, Nederländerna, Portugal och

Syrien ha undertecknat jämväl det första slutprotokollet samt vissa av dem

även tilläggsslutprotokollet. Hittills har ratifikation av överenskommelsen

medhunnits endast av Schweiz.

Det må slutligen här nämnas, att vid konferensen i Neuchåtel fastslogs, att

varje land som önskar ansluta sig till överenskommelsen måste godtaga denna

i sin helhet; reservationer på särskilda punkter vore alltså ej tillåtna. Däremot

mötte ej hinder att ansluta sig till huvudöverenskommelsen men ställa

sig utanför slutprotokollen eller ett av dessa.

I den i ärendet upprättade promemorian har förordats att Sverige borde

ansluta sig till överenskommelsen jämte det första slutprotokollet. Beträffande

skälen för denna ståndpunkt får jag hänvisa till promemorian, vari

jämväl lämnats en redogörelse för tidigare framkomna förslag om en internationell

överenskommelse i ämnet (sid. 35—37).

Lagförslaget.

I det vid promemorian fogade förslaget till lag om återställande i vissa fall

av rätt till patent, mönster och varumärke m. m. ha överenskommelsens regler

upptagits såvitt dessa äro av betydelse för den svenska rättstillämpningen.

Därjämte ha dessa regler kompletterats på de punkter, där i anslutning till

överenskommelsen vederbörande stat äger själv meddela närmare föreskrifter.

Lagförslaget har givits en allmängiltig avfattning och reglerar sålunda

hithörande frågor i förhållande icke blott till fördragsslutande stater utan

till främmande makter överhuvud. Avsikten är alltså, att lagen —- vilken i

likhet med 1940 års lag enligt förslaget har karaktären av fullmaktslag

såvitt angår förhållandet till utlandet — skall kunna utgöra grundval för

tillämpningskungörelser även i förhållande till stater, som stå utanför överenskommelsen.

Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 juli

1947, från och med vilken dag 1940 års lag skall upphöra att gälla.

I lagförslaget behandlas till en början återupptagande av ansökning och

återupprättande av skyddsrätt jämte därmed sammanhängande spörsmål

(1—8 §§).

Enligt 1 § möjliggöres återupptagande av ansökning om patent

eller om registrering av mönster eller varumärke eller om förnyelse av varumärkesregistrering.

I lagrummet stadgas i anslutning till artikel 2 i överens
Bihang

titt riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 292. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

kommelsen, att om sådan ansökning, som gjorts före den 30 juni 1947, förklarats

förfallen eller avslagits genom beslut som vunnit laga kraft i anledning

av att sökanden ej iakttagit vad honom ålegat i fråga om talan mot beslutet,

sökanden äger få ansökningen återupprättad genom att senast den

30 juni 1948 fullgöra vad för ärendets fullföljande erfordrats. Detsamma

skall även gälla patentansökning, som avförts enligt reglerna i patentförordningen.

Som förutsättning för återupptagande gäller att den frist som skolat

iakttagas utgått efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948.

I 3 § givas regler om återupprättande av skyddsrätt. Enligt

patentförordningen skall årsavgift erläggas för patent före ingången av varje

patentår från och med det andra. Underlåtes detta, kan avgiften dock under

en respittid av tre månader erläggas med förhöjning av Vs, och därpå följer

en andra respittid av tre månader, under vilken avgiften höjes med ytterligare

Vs, dock minst 25 kronor. Först om även den andra respittiden försummas,

går patentet förlorat. I lagen om varumärken stadgas, att varumärke

registreras för tio år från registreringsdagen; registreringen kan emellertid

förnyas med tio år åt gången. Ansökan om förnyelse skall göras före utgången

av registreringsperioden; dock kan ansökan göras inom tre månader därefter,

i vilket fall ansökningsavgiften skall utgå med viss förhöjning. Till

undvikande av rättsförlust till följd av dessa bestämmelser stadgar nämnda

lagrum i förslaget i anslutning till artikel 2, att om patent förfallit under

tiden den 1 september 1939—den 29 juni 1948 till följd av underlåtenhet

att erlägga årsavgift eller skydd för varumärke upphört på grund av uraktlåtenhet

att under nämnda tid förnya registreringen, skyddsrätten må återupprättas

genom att senast den 30 juni 1948 fullgöres vad tidigare skolat

iakttagas. Det fordras alltså, att betalning sker av den eller de ej förut guldna

avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning erläggas för bevarande

av skyddsrätten. Beträffande mönster uppkommer däremot ej fråga

om återupprättande, då skyldighet att erlägga avgift eller eljest uppfylla någon

förpliktelse ej föreligger för att bevara vunnet mönsterskydd.

I fråga om den närmare innebörden av återupptagande och

återupprättande givas regler i 2 § första stycket och 4 §. Huvudregeln

är den, att genom sådan åtgärd återställes ansökningen resp. skyddsrätten

i dess ursprungliga skick. I förstnämnda lagrum stadgas sålunda, att återupptagen

ansökning skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden. Ansökningen

får alltsa samma städning i förhållande till andra ansökningar som

den hade tidigare, och skyddstiden för patent och mönster räknas från den

ursprungliga ansökningsdagen (i fråga om varumärke räknas skyddstiden

från registreringsdagen), som också blir normgivande för skyldigheten att

erlägga årsavgifter för patent. Med avseende å återupprättande stadgas i 4 §,

att återupprättat patent eller varumärke skall i fråga om skyddstid och skyldighet

att utöver vad i 3 § sägs erlägga avgifter så anses, som hade skyddstiden

varit gällande utan avbrott. Patenttiden skall alltså vid återupprättande

räknas från den ursprungliga ansökningsdagen och någon avräkning av

den tid, under vilken patentet ej var gällande, skall ej äga rum.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

19

Frågan om intrångs påföljd skall kunna inträda för utnyttjande

under tid, då ansökningen eller skyddsrätten faktiskt varit ur kraft, har uttryckligen

reglerats i 2 § andra stycket och 5 § första stycket. Regeln är den,

att utnyttjande under sådan tid icke skall föranleda sådan påföljd. I det förra

lagrummet stadgas sålunda, att vad som är stadgat om patentintrång ej skall

äga tillämpning å utnyttjande, som skett efter det patentansökning avförts,

förklarats förfallen eller avslagits men innan den återupptagits. Man har här

kunnat inskränka sig till patent, enär utnyttjande före beviljande av mönster-

eller varumärkesregistrering aldrig kan medföra påföljd. Enligt 5 § första

stycket gäller motsvarande regel beträffande utnyttjande under tid efter det

patentet upphört men innan återupprättande skett. I lagrummet gives vidare

en föreskrift av samma innebörd med avseende å varumärke.

Beträffande skyddet för tredje man i övrigt meddelas bestämmelser

i 2 § tredje och fjärde styckena samt 5 § andra stycket, vilka utformats

i anslutning till artikel 6. Där stadgas, såvitt patent angår, att patent,

som meddelats på grund av återupptagen ansökning eller som återupprättats,

ej skall vara gällande mot någon som, efter det ansökningen avvisats eller

patentet förfallit men före den 1 januari 1947 och innan vad för återupptagande

eller återupprättande fordras blivit iakttagit, i god tro varit i utövning

av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning

där vidtagit väsentliga åtgärder. Vad sålunda är stadgat om patent, som meddelats

på grund av återupptagen ansökning, skall äga motsvarande tillämpning

å mönster, som registrerats på grund av återupptagen ansökning om

registrering. I enlighet med överenskommelsen innehåller däremot lagförslaget

icke något motsvarande tredjemansförbehåll med avseende å varumärken.

I 6 § regleras vissa administrativa spörsmål, i vilket avseende

torde få hänvisas till lagförslaget.

Enligt 7 § medgives i anslutning till artikel 5 viss lindring i utövningstvånget

med avseende å patent. Enligt 15 § patentförordningen

kan rätt att mot ersättning utöva patentskyddad uppfinning tillerkännas annan

under förutsättning att uppfinningen, sedan tre år förflutit från patentets

beviljande, ej inom riket utövats i ett mot förhållande därstädes svarande

omfång och patenthavaren ej visar giltig anledning till underlåtenheten.

Enligt nyssnämnda lagrum i förslaget gäller, att vid bedömande av talan,

som efter den 1 juli 1947 väckes enligt 15 § patentförordningen, tiden den

1 september 1939—den 30 juni 1947 icke skall medräknas i den där angivna

treårstiden samt att denna tid aldrig skall anses uppnådd före den

30 juni 1949.

I 8 § regleras frågan om bestämmelsernas tillämpning å svenskar

och utlänninga r. Reglerna skola utan särskilt förordnande äga

tillämpning å svenska medborgare. För reglernas giltighet till förmån för utlänningar

fordras däremot förordnande av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande

må meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda

skäl därtill föranleda, varvid i förordnandet må å ena sidan vidtagas

begränsningar eller uppställas villkor samt å andra sidan de i 1 och 3 §§ uppställda

sluttiderna utsträckas med högst sex månader.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

9—11 §§ av lagförslaget innehålla bestämmelser om förlängning av

prioritetstid. Den ordinära prioritetstiden -— d. v. s. den tid under vilken

den som sökt skydd i ett till Parisunionen hörande land åtnjuter skydd

i de andra unionsländerna mot nyhetshinder och andra ansökningar — är

tolv månader för patent samt sex eller fyra månader för mönster och varumärken.

I 9 § i förslaget stadgas i anslutning till artikel 1 i överenskommelsen,

att Kungl. Maj:t äger förordna om förlängning av denna tid till den

31 december 1947, såframt den ordinära prioritetstiden ej gått till ända den

1 september 1939 och börjat löpa före den 1 januari 1947. Sådan förlängning

skall ske utan prövning, huruvida i det särskilda fallet på grund av

krigsförhållandena förelegat särskilda svårigheter att iakttaga den vanliga

prioritetstiden.

Enligt 10 § första stycket skall skyddstiden för patent och mönster,

när förlängd prioritetstid tagits i anspråk, anses börja löpa med utgången

av den ordinära prioritetstiden. I fråga om varumärken har däremot icke

ansetts föreligga anledning att föreskriva motsvarande regel, eftersom skyddstiden

i fråga om varumärken kan förlängas genom förnyelse.

I andra stycket av 10 § gives en särskild regel om skydd för tredje

m a n. Enligt svensk patenträtt är patent ej gällande mot någon, som vid

tiden för ansökningen utövade den patenterade uppfinningen. Dylik s. k. föranvändarrätt

kan alltså grundläggas genom utövning under prioritetstid och

någon ändring i detta hänseende torde ej inträda om prioritetstiden förlänges.

Jämlikt nämnda lagrum skall patent, som meddelats på grund av ansökning

för vilken förlängd prioritetstid tagits i anspråk, ej heller gälla mot den,

som innan denna ansökning inkommit och före den 1 januari 1946, här i

riket i god tro sökt patent å samma uppfinning eller hans rättsinnehavare, såframt

utövning av uppfinningen försvårats genom utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden.

Förordnande om prioritetsförlängning i föi''hållande till främmande stat

må enligt 11 § i förslaget meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet

eller om eljest särskilda omständigheter därtill föranleda. Härvid må uppställas

begränsningar och villkor men å andra sidan den i 9 § fastställda

sluttiden utsträckas med högst sex månader.

Yttrandena.

Yttranden över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss

avgivits av kommerskollegium, patent- och registreringsverket, Sveriges industriförbund,

svenska uppfinnareföreningen, svenska industriens patentingenjörers

förening och svenska patentombudsföreningen. Kommerskollegium

har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från Stockholms handelskammare,

handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha samtliga med undantag

av industriförbundet, som ej tagit bestämd ståndpunkt i frågan, uttalat

sig för en ratifikation av den i Neuchåtel avslutade överenskommelsen.

I flera av yttrandena har i samband härmed framhållits, att en an
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

21

slutning, med därav följande beviljande i förhållande till utlandet av mer

vidsträckta förmåner än hittills, visserligen medförde övervägande olägenheter

för den svenska industrien. De skäl som från mera allmän synvinkel

talade för överenskommelsens biträdande finge emellertid anses avgörande.

Kommerskollegium har sålunda erinrat om, att redan i samband med tillkomsten

av 1940 års lag från näringslivets sida uttalades betänkligheter med

hänsyn till den osäkerhet som de däri medgivna förmånerna måste draga med

sig för den industriella verksamheten i allmänhet. Än starkare betänksamhet

måste hysas mot att nu, sedan kriget upphört och de fredliga förbindelserna

börja återupptagas, förlänga detta undantagstillstånd, överenskommelsen

hade emellertid undertecknats av ett stort antal stater. Med hänsyn därtill och

då den prioritetsförlängning som genom överenskommelsen tillförsäkrades utländska

uppfinnare avsåge endast själva sökandet av patent men patenttidens

slut infölle vid samma tidpunkt som om patent sökts i normal ordning,

ville kollegium ej motsätta sig att överenskommelsen ratificerades från

svensk sida.

Handelskammaren i Göteborg har anfört följande.

En anslutning till överenskommelsen från Sveriges sida synes i det stora

hela mera vara till fördel för vissa främmande länders medborgare än för

svenska medborgare, vilka senare ju haft större möjligheter under kriget att

såväl upprätthålla och fullfölja redan uppkomna skyddsrätter som skapa nya

genom att inlämna ansökningar, vare sig det gäller vårt eget land eller utlandet.

I nuvarande läge torde därför en anslutning vara mindre önskvärd för

det svenska näringslivet, i varje fall för den svenska industrien, till vars fria

förfogande i Sverige de utländska uppfinningarna eljest kunna stå.

Om emellertid hänsyn tages till önskvärdheten av vårt lands medverkan

i det internationella samarbetet för undanröjande eller minskande av världskrigets

skador på det internationella rättsskyddets område, är det möjligt att

fördelarna av en anslutning till den föreliggande överenskommelsen ändock

överväga de nackdelar för den svenska industrien, som en anslutning kan

antagas medföra. Det synes sannolikt, att överenskommelsen i fråga kommer

att ratificeras av åtminstone de allra flesta av de stater, som undertecknat

densamma, och dessutom kanske av även andra stater. Under sådana förhållanden

kan en uppoffring från vårt lands sida i nuvarande situation verka

gynnsamt för framtiden och medföra en viss good-will.

Svenska industriens patentingenjörers förening har till en början framhållit,

att ur den svenska industriens synpunkt det icke vore eftersträvansvärt

att ernå vare sig separata eller generella internationella överenskommelser

om lättnader i svårigheter, som huvudsakligen för de krigförande nationerna

uppkommit i fråga om förvärvandet eller vidmakthållandet av patentskydd.

Å andra sidan funne föreningen i det internationella samarbetets intresse

likväl angeläget att vårt land icke vägrade sin medverkan till ömsesidigt

genomförande av åtgärder till bibehållande och återställande av skyddsrält

för industriell egendom, vilken lidit avbräck av det andra världskriget,

i den mån sådan medverkan kunde lämnas vdan alltför påtagliga nackdelar

för det svenska näringslivet.

Sedan föreningen påpekat, att ett vidhållande av principen om materiell

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

prövning samt om begränsning av patenttid och frister ansetts vara av särskilt

värde ur svensk synpunkt, har föreningen beträffande den materiella

prövningen anfört följande.

Vad den materiella prövningen av inkomna förlängningsansökningar beträffar

har det i praktiken visat sig, att bestämmelsen härom i 1940 års lag

blivit i huvudsak illusorisk, i det att patentverkets besvärsavdelning på grund

av det stora antalet hitintills med stöd av lagen ingivna dylika ansökningar,

främst avseende förlängd prioritet, nödgats tillämpa bestämmelsen så liberalt,

att i regel sökandens obestyrkta uppgift godtagits om att svårigheter på grund

av krigsförhållandena förefunnits för denne att fullgöra vad honom ålegat.

Därest vårt land nu skulle biträda en internationell överenskommelse med

liknande förmåner, torde möjligheten att göra bruk av dessa i Sverige kunna

förväntas bliva utnyttjad i än större utsträckning, varför med hänsyn till

besvärsavdelningens nyssnämnda praxis det uppenbarligen bleve för Sveriges

vidkommande utan reell betydelse, om bestämmelsen om materiell prövning

kunnat upprätthållas. Snarare synes det föreningen på grund av reciprocitetskravet

vara att befara, att en dylik, utomlands måhända strikt tillämpad

bestämmelse skulle kunna avsevärt försvåra för svenskar att i utlandet tillgodogöra

sig de medgivna förmånerna, då ju svenska sökande merendels

torde ha betydligt mindre möjlighet än utlänningar att kunna leda i bevis

förekomsten av genom kriget framkallade svårigheter att vidtaga ordinärt

föreskrivna skyddsåtgärder. Under förutsättning att besvärsavdelningens materiella

prövning icke kan göras verkligt effektiv, finner föreningen följaktligen

det eljest önskvärda kravet på materiell prövning böra få falla.

Beträffande patenttiden har föreningen funnit det synnerligen tillfredsställande

att överenskommelsen fått sådan utformning, att föreskriften

i 1940 års lag om begränsning av denna tid vid prioritetsförlängning kunde

bibehållas även om Sverige biträdde överenskommelsen.

Vad angår den nu stadgade begränsningen av fristförlängningen

till i regel sex månader— vilken vid biträde till överenskommelsen

måste uppgivas — har föreningen påpekat, att genom att tillämpningskungörelsema

utfärdats vid skilda tidpunkter de i realiteten medgivna förlängningarna

blivit synnerligen varierande för de olika ländernas medborgare, eftersom

fristen brukat räknas från utfärdandet i de fall den gått till ända dessförinnan.

Därigenom hade i avsevärd grad gynnats medborgare i sådant land,

i förhållande till vilket kungörelse utfärdats vid en sen tidpunkt, under det

att medborgare i speciellt våra nordiska grannländer blivit missgynnade, enär

bilaterala avtal med dessa länder träffats redan under ett tidigt skede av

kriget. Då möjlighet till liknande bilaterala överenskommelser med Sverige

på basis av 1940 års lag alltjämt stode öppen för andra länder, exempelvis

Amerikas förenta stater, i förhållande till vilka tillämpningskungörelser ännu

ej utfärdats,1 syntes det föreningen uppenbart, att en för alla reciprocitet erbjudande

länder likartad reglering av de medgivna förmånerna framstode

som ur rättvisesynpunkt mest ändamålsenlig.

1 Kungörelse om tillämpning av 1940 års lag i förhållande till Amerikas förenta stater har

nu utfärdats.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

23

På grund av det anförda och då i fråga om patent blivit i huvudsak tillfredsställande

sörjt för tredje mans rätt har föreningen ansett sig kunna

tillstyrka ratifikation av överenskommelsen såvitt anginge patent. Även vidkommande

bestämmelserna om mönster syntes en anslutning kunna godtagas.

Däremot kunde enligt föreningens uppfattning vissa stadganden avseende

varumärkesskyddet giva anledning till någon tvekan beträffande godtagbarheten

från svensk sida. Föreningens betänkligheter hänförde sig icke till

de i överenskommelsen medgivna förmånerna utan till skyddet för tredje

mans rätt, vilken föreningen ansåge i fråga om varumärken ha blivit mindre

väl tillgodosedd. Det förefölle nämligen föreningen betänkligt, att vid registrering

av varumärke, för vilket förlängd prioritet tagits i anspråk, eller vid

återupptagande av varumärkesansökan eller återupprättande av varumärkesregistrering

under mellantiden i god tro påbörjad användning av samma

märke ej skulle få fortsättas, ens i fall där avsevärda kostnader nedlagts på

inarbetande av märket. Särskilt betänkligt förefölle det, att en under mellantiden

för annan redan beviljad registrering kunde bli ogiltig. Då emellertid

varje land, som önskade ansluta sig till överenskommelsen, måste godtaga

denna i dess helhet utan reservationer och föreningens betänkligheter med

avseende på varumärkesbestämmelsema måhända hade mera teoretisk än

praktisk betydelse, ansåge sig föreningen icke böra på grund av dessa betänkligheter

avstyrka Sveriges anslutning till överenskommelsen.

Industriförbundet har förklarat sig vidhålla sin tidigare i annat sammanhang

uttalade uppfattning, att ett godkännande av överenskommelsen ur rent

industriell synpunkt måste medföra övervägande ofördelaktiga verkningar.

Förbundet insåge emellertid, att andra omständigheter kunde tala för elt godkännande

men kunde icke yttra sig om, huruvida dessa vore så tungt vägande,

att de industriella synpunkterna skäligen borde stå tillbaka. Vad nu

anförts hänförde sig närmast till patentskyddet. Enligt överenskommelsen

skulle förlängning av frister ifrågakomma jämväl beträffande mönster- och

varumärkesskydd. I promemorian hade framhållits att en förlängning av

prioritetsfristen för utländska varumärkesansökningar i vissa fall kunde medföra,

att en under mellantiden vunnen registrering därigenom bleve ogiltig,

varvid uttalats att detta kunde vara betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Förbundet ville understryka detta och tillägga, att enär varumärkeslagen icke

kände någon föranvändarrätt, följden kunde bli att varumärkeshavaren även

förlorade rätten att i fortsättningen använda sitt kanske med stora kostnader

sedan flera år tillbaka inarbetade märke.

Vad angår det vid promemorian fogade lagförslaget har detta i stort

sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Därvid har bl. a. framhållits, alt de

förefintliga möjligheterna att inom överenskommelsens ram begränsa dess ur

svensk synpunkt ogynnsamma verkningar väl tillvaratagits. I samband härmed

bar även i ett par yttranden påpekats, att ett godtagande av förslagets

bestämmelser i detta syfte vari1 eu förutsättning vid tillstyrkande av överenskommelsens

ratificerande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

På ett par punkter ha emellertid erinringar framförts. Vad angår patenttiden

när förlängd prioritetstid tagits i anspråk har sålunda svenska patentombudsföreningen

ifrågasatt, om icke i anslutning till amerikansk lagstiftning

i ämnet tiden borde börja löpa från dagen för patentansökningen men

begränsas till 20 år från denna dag.

Vad angår de i 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket upptagna bestämmelserna

om tredje mans rätt till fortsatt utnyttjande har

föreningen vidare framhållit, att sådan rätt för tredje man visserligen borde

finnas, men att licensavgift borde utgå till patenthavaren, såvida icke särskilda

skäl talade för motsatsen.

Patentombudsföreningen har slutligen berört frågan om avgiftsskyldighet

för tid, då patent varit ur kraft, samt i detta hänseende

uttalat följande.

Redan bestämmelsen i 1940 års lag om sådan skyldighet har väckt stark

irritation bland utländska patentsökande; det har ansetts att Sverige därigenom

på ett osympatiskt sätt utnyttjat situationen gentemot nationer, vilkas

medborgare varit helt urståndsatta att under de rådande förhållandena sörja

för upprätthållande av sina svenska skyddsrätter. Redan erläggande av normala

avgifter utan förhöjning för den del av skyddstiden, då patentskydd

faktiskt icke förelegat, betraktas på många håll såsom obilligt. Ännu mera

obilligt och rentav stötande för rättskänslan måste det då synas, om ej endast

de normala avgifterna utan dessutom straffavgifter i sådana fall avkrävas

patenthavaren. Det bör i detta samband observeras, att det återupprättade

patentet ofta måste synas patenthavaren vara mindre värt än ett

patent som haft förmånen åtnjuta obruten skyddstid. Detta förklaras främst

därav, att under den tid, patentet varit förfallet, tredje man kan ha påbörjat

utövning av uppfinningen och därmed förvärvat rätt att utan ersättning till

patenthavaren fortsätta denna utövning, även om patentet senare återupprättas.

För erläggande av sådana avgifter för den tid, då patentet faktiskt varit

förfallet, synes endast fiskaliska skäl tala och föreningen uttrycker såsom

sin bestämda uppfattning, att det vore till skada för vårt lands anseende om

den svenska staten skulle anse sig böra på sådana skäl uttaga dylika avgifter

av patentinnehavare, som tillhöra av kriget drabbade länder. Statsfinansiellt

måste ju de nu ifrågavarande avgifterna spela en mycket obetydlig roll.

I samma riktning har Skånes handelskammare uttalat sig. Enligt handelskammarens

mening kunde det sålunda ifrågasättas, om icke med tanke på

vårt lands good-will i utlandet bestämmelsen att förhöjd avgift skulle utgå

i nu avsedda fall kunde modifieras. I händelse av reciprocitet borde lämpligen

den ordningen tillämpas, att avgifterna uttoges med fastställt belopp

utan förhöjning.

Departementschefen.

Förvärvande eller vidmakthållande av patentskydd och andra skyddsrätter

på det industriella området kan i olika avseenden omöjliggöras eller försvåras

till följd av krig. De under och efter ett krig rådande onormala förhållandena

kunna sålunda medföra, att ansökningshandlingar ej framkomma

i behörig tid samt att stadgade frister för erläggande av avgifter eller

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

25

vidtagande av andra åtgärder för skyddsrättens bestånd ej kunna iakttagas.

Då rättsväsendet på området har internationell karaktär och därför är särskilt

känsligt för rubbningar i de vanliga ekonomiska förbindelserna, framträda

dylika olägenheter ej endast i de krigförande ulan även i de neutrala

staterna. Det andra världskriget har även i nu angivna hänseende sträckt

sina verkningar till vårt land och framkallat svårigheter för såväl utländska

som svenska rättssökande och rättsinnehavare. Vad nu sagts torde framför

allt gälla patentväsendet, vars internationella karaktär är särskilt framträdande.

Redan under det kriget pågick vidtogos i åtskilliga länder särskilda åtgärder

för att komma till rätta med nu antydda svårigheter. Såsom framgår

av den tidigare lämnade redogörelsen genomfördes även i vårt land i början

av kriget en särskild lagstiftning i syfte att mildra de av kriget föranledda

svårigheterna på patenträttens område. Lagen i ämnet, som utfärdades

den 1 november 1940, innehåller föreskrifter om förlängning av vissa

frister och om andra lättnader till förmån för patentsökande och patenthavare.

För tillämpning av lagens föreskrifter erfordras förordnande av Kungl.

Maj :t, och sådant förordnade kan, såvitt angår främmande stat eller medborgare

i sådan stat, meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet.

Förordnande om lagens tillämpning har som förut nämnts meddelats, förutom

beträffande svenska medborgare, i förhållande till ett flertal länder,

vilka medgivit oss motsvarande förmåner.

Efter krigets upphörande har bland flera av de till Parisunionen för industriellt

rättsskydd anslutna staterna en strävan gjort sig gällande att på

ett mera tillfredsställande sätt än dessförinnan kunnat ske tillgodose de intressen

rörande det industriella rättsskyddet vilka satts på spel genom kriget.

På initiativ av unionens internationella byrå i Bern hölls i februari i år

en konferens mellan ett flertal unionsstater, däribland Sverige, i syfte att

ernå en allmän reglering av hithörande frågor. Som resultat av förhandlingarna

föreligger en särskild överenskommelse i ämnet, vilken såsom förut

nämnts undertecknats jämväl å Sveriges vägnar under förbehåll om ratifikation

av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen innehåller överenskommelsen

jämförelsevis vidsträckta bestämmelser om förlängning av frister och

om återställande av rättigheter på det industriella rättsskyddets område.

Flerstädes utomlands finnas emellertid redan vittgående bestämmelser om

dylika lättnader och för många länder, som undertecknat överenskommelsen,

innebär därför denna ej någon större ändring i förut tillämpade principer.

I viss mån annorlunda ställer sig däremot saken för vårt land, där de

i 1940 års lag stadgade förmånerna äro mer begränsade och dessa därjämte

icke bragts i tillämpning i full utsträckning. Till en början avser sålunda

överenskommelsen ej endast såsom 1940 års lag patent utan även mönster

och varumärken. I fråga om patent innebär överenskommelsen vidare mer

utsträckta förmåner än hittills tillämpats i Sverige. Sålunda kan vid en anslutning

till överenskommelsen den i våra nuvarande kungörelser stadgade

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

begränsningen av fristförlängningen icke upprätthållas. Detsamma gäller

den där för varje särskilt fall föreskrivna materiella prövningen om särskilda

svårigheter förelegat att iakttaga den vanliga fristen. Förutom i dessa båda

hänseenden, vilka äro de mest betydelsefulla, innebär överenskommelsen utvidgningar

även i andra avseenden.

Såsom i promemorian framhållits och i yttrandena vitsordats skulle en

utvidgning av förmånerna i enlighet med överenskommelsen medföra vissa

olägenheter för det inhemska näringslivet. Vad först angår patenträtten —

som i detta sammanhang torde vara av den ojämförligt största betydelsen —

må sålunda framhållas, att en utsträckning av fristerna kan leda till beviljande

för utländska intressenter av patent med påföljd att det svenska näringslivet

på ett oberäknat sätt kommer att se sig stängt på områden, där

man ej räknat med patentskydd. Härtill kan tydligen även ett slopande av

den materiella prövningen bidraga. Någon mer betydande skillnad torde dock

ej inträda i förhållande till vad som blivit följden vid ett fasthållande av de

hittills tillämpade principerna. Det må erinras, att i de fall, när förordnande

om tillämpning av 1940 års lag i förhållande till visst land utfärdats under

slutet av kriget eller efter dess upphörande, ganska långa förlängningar brukat

medgivas i fråga om frister som utlöpt före förordnandet. Och vad angår

den materiella prövningen ligger det i sakens natur, att vid bedömande

av frågan, om underlåtenheten att iakttaga den ordinära fristen berott på

krigsförhållandena, kravet på bevisning icke kan ställas högt. Den materiella

prövningen torde alltså icke vara av större praktisk betydelse.

Ur svensk synpunkt synes såsom framhållits i promemorian intet behov

föreligga att utsträcka lättnaderna till mönster- och varumärkesärenden.

Mönsterregistreringen, som i vårt land omfattar endast alster av metallindustrien,

är utan större betydelse. Utländska ansökningar om mönsterregistrering

äro ganska fåtaliga och än mera sällan torde innehavare av svenska

mönster söka registrering i utlandet. Utländska varumärkesansökningar äro

visserligen förhållandevis vanliga men normalt brukar för dem ej begäras

någon prioritet och om fömyelseansökan hindrats till följd av krigsförhållandena

finnes i allmänhet möjlighet att genom ny registrering skydda märket.

På liknande sätt torde i utlandet registrerade svenska varumärken, som till

äventyrs under kriget satts ur kraft, i regel åter kunna bringas till giltighet.

Å andra sidan kan vid införande i Sverige av regler om återupprättande av

varumärkesregistrering en under mellantiden vunnen registrering bli ogiltig,

vilket självfallet är en nackdel för svenska intressen. I stort sett torde dock

kunna sägas, att även om särbestämmelser om mönster och varumärken icke

äro önskvärda ur intern svensk synpunkt, de dock ej äro ägnade att medföra

större praktiska olägenheter.

Om sålunda nackdelarna för det inhemska näringslivet av den ifrågasatta

utvidgningen av förmånerna för utländska intressenter enligt min mening

icke äro alltför betydande, kan dock icke bortses från att dessa olägenheter

icke till fullo uppvägas av att motsvarande lättnader beviljas svenska intressen

utomlands. Svenska patentsökande och patenthavare utomlands ha nämligen

självfallet ej i lika hög grad lidit intrång av krigstillståndet. En avväg
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

27

ning ur begränsad svensk synpunkt skulle alltså närmast tala för att Sverige

ställde sig utanför överenskommelsen. Enligt min mening kan man emellertid

icke stanna härvid utan frågan måste bedömas ur en vidare synvinkel. Flertalet

stater av industriell betydelse torde komma att ansluta sig till överenskommelsen.

Det lärer vid sådant förhållande kunna befaras, att om Sverige

icke biträder överenskommelsen, det nuvarande systemet med bilaterala avtal

icke kan upprätthållas såvitt angår förhållandet till de fördragsslutande staterna.

Dessa torde nämligen kunna förutses bil mindre benägna att träffa

separata överenskommelser med de mera begränsade svenska förmånerna

som grundval. I flera av yttrandena har vidare framhållits, att Sveriges goodwill

i utlandet skulle lida avbräck, därest man avböjde att biträda överenskommelsen.

Enligt min åsikt måste stor vikt fästas vid denna synpunkt. Sett

på längre sikt torde åtgärder för upprätthållande av en dylik good-will på ett

område med så utpräglad internationell karaktär som det industriella rättsskyddets

vara till fördel även i det inhemska näringslivets eget intresse.

De skäl som sålunda tala för en anslutning synes böra tillerkännas avgörande

betydelse. Härtill bidrager även, att inom överenskommelsens ram kunna

vidtagas ganska betydande åtgärder till skydd för inhemska intressen. Jag

vill alltså förorda, att överenskommelsen jämte det därtill fogade slutprotokollet

ratificeras från svensk sida. Däremot torde tillräcklig anledning icke

föreligga att biträda jämväl det upprättade tilläggsslutprotokollet.

De regler av internationellt privaträttslig natur, vilka Sverige genom en anslutning

till överenskommelsen förbinder sig att tillämpa, torde böra införlivas

med den interna svenska rätten genom deras upptagande i en särskild

lag. Denna bör emellertid kunna utgöra grundval för tillämpningsbestämmelser

även i förhållande till stater, som stå utanför överenskommelsen. Med

hänsyn härtill bör åt lagen givas en allmängiltig karaktär. I lagen böra även

upptagas erforderliga bestämmelser i de frågor, vilkas lösning i överenskommelsen

överlämnats åt den interna rätten.

Det genom promemorian framlagda förslaget till lag i ämnet har utarbetats

från nu angivna utgångspunkter. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna

och sammanslutningarna finner jag förslaget väl ägnat att läggas

till grund för lagstiftning. Samtidigt som det fyller de i överenskommelsen

uppställda kraven synas däri på ett tillfredsställande sätt ha utnyttjats förefintliga

möjligheter att inom ramen av överenskommelsen tillgodose inhemska

intressen. Jag kan alltså i allt väsentligt ansluta mig till förslaget samt

får vad angår skälen till de särskilda bestämmelserna hänvisa till promemorian.

I fråga om ett par punkter i förslaget vill jag dock, delvis i anslutning

till de avgivna yttrandena, framhålla följande.

Patenttiden skall enligt förslaget, då förlängd prioritetstid tagits i anspråk,

räknas från utgången av den ordinära prioritetstiden och icke från den faktiska

ansökningen. En förkortning av den verkliga patenttiden skall alltså

ske. 1 flera av yttrandena har framhållits, att denna bestämmelse vore av

särskilt värde för den inhemska industrien. På grund av bestämmelsen kan

det ej — såsom i motsvarande fall skedde efter första världskriget -— inträffa,

att den svenska industrien hindras att fritt utnyttja utländska upp
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

firmingar å tid, då det på grund av den allmänna tekniska utvecklingen

varit naturligt att så kunnat ske. Jag vill alltså tillstyrka bestämmelsen och

finner ej skäl att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, vidtaga någon jämkning

i densamma.

Enligt förslaget gäller att utövning under den tid, då skyddsrätt eller ansökning

därom ej var gällande, grundar rätt till fortsatt utnyttjande även

om återställande av rätten eller ansökningen sedermera sker. I detta avseende

ansluter sig förslaget till 1940 års lag. Svenska patentombudsföreningen

har ifrågasatt, att licensavgift under viss förutsättning borde utgå vid sådan

utövning. För en ändring av förslaget i sådan riktning, vilket skulle vara

till nackdel för det inhemska näringslivet, finner jag dock ej tillräckliga skäl

vara anförda.

Vad angår förslagets ståndpunkt i fråga om skyldighet att betala årsavgifter

vid återupprättande av patent har anmärkning framställts i ett par

yttranden. Enligt förslaget skola i nu avsett fall årsavgifter erläggas även för

den tid, varunder patentet saknat gällande kraft. Avgifterna skola även utgå

med sådan höjning som stadgas i It § patentförordningen. Förslaget i denna

del ansluter sig till 1940 års lag och den efter förra världskriget genomförda

lagstiftningen. Det kan visserligen synas obilligt, att för tid då skydd för

uppfinningen ej åtnjutits utkräva ej endast avgifter av normal storlek utan

även viss förhöjning å desamma. Då anledningen till patentets upphörande

varit just underlåtenhet att betala dylika förhöjda årsavgifter, måste det

emellertid anses följdriktigt att stadga en sådan avgiftsskyldighet. En befrielse

från erläggande av årsavgifter för ifrågavarande tid skulle sålunda

innebära en orättvisa mot de patenthavare, vilka under krigsåren i behörig

tid inbetalt årsavgifter — till äventyrs med förhöjning — för sina patent

utan möjlighet att under krigsåren utnyttja dem i normal omfattning.

Motsvarande skulle även komma att gälla i förhållande till dem, vilka med

stöd av 1940 års lag redan fått patent återupprättade och i samband därmed

erlagt årsavgifter med stadgad förhöjning. Jag finner med hänsyn härtill

icke tillräckliga skäl föreligga att, med frångående av principerna i nämnda

lag, förorda någon ändring i förslaget på denna punkt.

Vad angår bestämmelsernas tillämpning i förhållande till utlandet har i

promemorian — med tanke på sådana fall, då bestämmelserna skola sättas

i kraft gentemot stat som icke anslutit sig till överenskommelsen — föreslagits

möjlighet för Kungl. Maj :t att vidtaga begränsningar i förmånerna eller

uppställa villkor för desamma. Mot ett till sitt innehåll så obestämt bemyndigande

kunna vissa invändningar riktas. Det kan nämligen sägas, att Kungl.

Maj:ts möjligheter i detta hänseende borde närmare utformas på sätt även

skett i 1940 års lag. Emellertid anser jag det knappast erforderligt att i den

nu tilltänkta lagen meddela några liknande regler med tanke på länder som

stå utanför överenskommelsen. Det är anledning att antaga att de flesta

länder av industriell betydelse komma att ansluta sig till densamma. Och

beträffande andra länder, i förhållande till vilka en överenskommelse om

ömsesidiga förmåner är önskvärd, torde en sådan kunna ernås med de i

Neuchåtelöverenskommelsen fastslagna principerna som grundval. I enlig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

■29

het med lagens karaktär av fullmaktslag såvitt angår förhållandet till utlandet

torde emellertid Kungl. Maj:t härvid — därest så erfordras för uppfyllande

av reciprocitetens fordringar — böra kunna förordna, att endast

vissa av förmånerna skola tillämpas eller att i lagen utsatta frister endast

delvis få tagas i bruk. Jag vill i detta sammanhang anmärka, att det av

naturliga skäl icke, för att reciprocitet skall anses föreligga, kan krävas, att

den främmande lagstiftningen på området i varje särskild detalj sammanfaller

med den svenska.

Å andra sidan har i promemorian föreslagits fullmakt för Kungl. Maj:t

att i vissa fall utsträcka de i överenskommelsen fastställda fristerna för återupptagande,

återupprättande och åtnjutande av prioritet med sex månader.

Då en sådan bestämmelse kan tänkas vara av värde i vissa fall, finner jag

mig böra godtaga förslaget i denna del.

Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1947, från och med vilken

dag 1940 års lag bör upphöra att gälla. I anslutning härtill torde den

till innevarande riksdag avlåtna propositionen om förlängning av sistnämnda

lag, vilken framlades före konferensen i Neuchåtel, böra återtagas.

I promemorian har framhållits såsom lämpligt, att före ikraftträdandet av

den nya lagen inkomna men ännu ej slutligt avgjorda ansökningar om förmån

enligt 1940 års lag skola behandlas enligt den nya lagen, samt föreslagits

en särskild övergångsbestämmelse av detta innehåll. Under förutsättning

att den nya lagen är tillämplig i det särskilda fallet — för tillämpning

i förhållande till utlandet fordras ju Kungl. Maj:ts förordnande —

torde emellertid så kunna ske utan särskilt lagstadgande i den mån de nya

bestämmelserna är o för sökanden mera förmånliga. Det kan ju i dessa fall

förutsättas, att sökanden önskar att de nya reglerna tillämpas. Vad åter angår

andra ansökningar — t. ex. av medborgare i en stat, i förhållande till

vilken nu gällande förordnande om tillämpning av 1940 års lag ej ersättes

av förordnande jämlikt den nya lagen — torde dessa däremot böra behandlas

i enlighet med äldre lag.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster

och varumärke m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, vilket

jämte texten till överenskommelsen och det därtill hörande slutprotokollet

samt översättning därav är fogat som bilaga1 till detta protokoll, måtte lör

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

1 Av denna bilaga har här uteslutits texten till överenskommelsen och slutprotokollet samt

översättningen därav.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

Förslag

till

Lag

om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster och varumärke

m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Återupptagande av ansökning och återupprättande av skyddsrätt m. m.

1 §■

Har ansökning om patent, om registrering av mönster eller varumärke eller

om förnyelse av varumärkesregistrering, som gjorts före den 1 juli 1947, förklarats

förfallen eller avslagits genom beslut som vunnit laga kraft i anledning

av att sökanden ej iakttagit vad i 8 § förordningen angående patent,

8 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 5 eller 9 § lagen om

skydd för varumärken föreskrives i fråga om talan mot patent- eller registreringsmyndighetens

beslut; eller

har före nämnda dag gjord patentansökning antingen avförts enligt 5 §

andra stycket eller 6 § andra stycket förordningen angående patent och i lagrummet

stadgad tid för återupplivning gått till ända eller ock avförts jämlikt

7 § fjärde stycket samma förordning;

då äge sökanden eller hans rättsinnehavare, såframt den frist som skolat

iakttagas utgått efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948, få ansökningen

återupptagen genom att senast sistnämnda dag fullgöra vad för

ärendets fullföljande erfordrats.

2 §•

Återupptagen ansökning skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden.

Vad som är stadgat om patentintrång skall ej äga tillämpning å utnyttjande,

som skett efter det patentansökning förklarats förfallen, avslagits eller

avförts men innan den återupptagits.

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökning, vare

ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter det ansökningen förklarats

förfallen, avslagits eller avförts men före den 1 januari 1947 och innan vad

som fordras för dess återupptagande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning

av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där

vidtagit väsentliga åtgärder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

31

Vad i föregående stycke är stadgat om patent skall äga motsvarande tilllämpning

å mönster, som registrerats på grund av återupptagen ansökning

om sådan registrering.

3 §.

Har patent efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948 förfallit

på grund av uraktlåtenhet att erlägga sådan förhöjd årsavgift som omförmäles

i 11 § förordningen angående patent, eller har skydd för registrerat

varumärke upphört på grund av uraktlåtenhet att under nämnda tid förnya

registreringen enligt 9 § lagen om skydd för varumärken, äge den förutvarande

patent- eller varumärkeshavaren eller hans rättsinnehavare få skyddsrätten

återupprättad genom att senast den 30 juni 1948 inkomma med den

eller de ej förut guldna avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning

erläggas samt, där fråga är om varumärkesförnyelse, i övrigt fullgöra

vad tidigare skolat iakttagas. Vad sålunda stadgas om patent äge tillämpning

endast om den ursprungliga giltighetstiden för patentet icke gått till

ända när åtgärd för återupprättande vidtogs.

Återupprättas patent, skall jämväl tilläggspatent till detsamma återupprättas,

om den förutvarande innehavaren av tilläggspatentet eller hans rättsinnehavare

senast den 30 juni 1948 hos patentmyndigheten framställer begäran

härom.

4 §•

Återupprättat patent eller skydd för varumärke skall i fråga om skyddstiden

och skyldigheten att utöver vad i 3 § sägs erlägga avgifter så anses,

som hade skyddsrätten varit gällande utan avbrott, därvid i fråga om varumärke

förnyelse av registreringen skall anses hava skett vid utgången av

den föregående registreringsperioden.

Patentår, för vilket avgift icke enligt 3 § behöver erläggas, när åtgärd för

återupprättande vidtages, och som börjat före patentets återupprättande eller

inom tre månader därefter, skall, såvitt angår erläggande av därå belöpande

avgift, anses börja först vid utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår,

som eljest skolat börja senast å den dag, då åtgärd för återupprättande

vidtogs, avgift skall, även om den inbetalas före patentårets början sådan

denna nu blivit bestämd, utgå med förhöjning, varom i 11 § förordningen

angående patent stadgas.

5 §•

Vad som är stadgat om patent- eller varumärkesintrång skall ej äga lilllämpning

å utnyttjande, som skett efter det skyddet upphört men innan det

återupprättats.

Återupprättat patent vare ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter

det patentet förfallit men före den 1 januari 1947 och innan vad som fordras

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

för dess återupprättande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning av den

patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit

väsentliga åtgärder.

6 §•

Patent- eller registreringsmyndigheten skall göra anteckning om återupprättande

av skyddsrätt i vederbörligt register och införa kungörelse därom i

allmänna tidningarna. Sådan kungörelse skall jämväl införas vid återupptagande

av patentansökning, om tidigare jämlikt 7 § sista stycket förordningen

angående patent i allmänna tidningarna kungjorts, att ansökningen

blivit slutligt behandlad utan att leda till patent.

Har genom beslut som vunnit laga kraft förklarats, att återupptagande av

ansökning eller återupprättande av skyddsrätt ej kan ske, skola enligt 1 eller

3 § erlagda avgifter återbetalas.

7 §•

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres

enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den

1 september 1939 till och med den 30 juni 1947 icke medräknas i den tid av

tre år som i nämnda paragraf sägs; och skall denna tid vid bedömande av

sådan talan aldrig anses uppnådd före den 1 juli 1949.

8 §.

Vad ovan i 1—7 §§ stadgats skall äga tillämpning i fråga om ansökning

av svensk medborgare och skyddsrätt som innehaves eller, då skyddsrätten

förföll, innehades av svensk medborgare.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda

skäl föranleda därtill, förordna, att nämnda bestämmelser skola, helt

eller delvis, gälla till förmån för medborgare i främmande stat; och må

Konungen därvid, om särskilda omständigheter tala därför, utsträcka de i

1 och 3 §§ fastställda sluttiderna med högst sex månader.

Med medborgare i viss stat likställes den som där är bosatt eller äger ett

verkligt industri- eller handelsföretag.

Förlängning av prioritetstid.

9 §•

Konungen äger förordna, att den prioritetstid av högst tolv månader, som

avses i 25 § 1) förordningen angående patent, eller den prioritetstid av högst

sex månader, som avses i 20 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller

eller 16 § 5) lagen om skydd för varumärken, må förlängas till och

med den 31 december 1947, såframt den ordinära prioritetstiden ej gått till

ända den 1 september 1939 men börjat löpa före den 1 januari 1947 samt

sökanden hos patent- eller registreringsmyndigheten här i riket framställt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Mcij:ts proposition nr 292.

anspråk på sådan prioritet inom tid och på sätt som i förordnandet bestämmes.

10 §.

I fråga om patent eller skydd för mönster, som meddelats på grund av

ansökning för vilken förlängd prioritetstid enligt 9 § tagits i anspråk, skall

den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående patent eller

11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses hörja med utgången

av den ordinära prioritetstiden.

Patent, som meddelats på grund av sådan ansökning, vare ej gällande mot

den som, innan ansökningen inkommit och före den 1 januari 1946, här i

riket i god tro sökt patent å samma uppfinning eller mot dennes rättsinnehavare,

såframt utomordentliga, av krig föranledda förhållanden hindrat

eller försvårat för honom att före förstnämnda ansökning utöva uppfinningen

inom riket eller för sådan utövning där vidtaga väsentliga åtgärder.

11 §•

Förordnande enligt 9 § må meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet

eller om eljest särskilda skäl föranleda därtill. Därest särskilda omständigheter

tala därför, må den i 9 § fastställda sluttiden utsträckas med

högst sex månader.

Gemensam bestämmelse.

12 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna lag meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

Bilmng till riksdagens protokoll 1047. 1 saml. Nr 292.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

Bilaga 1

P. M.

om en i Neuchåtel den 8 februari 1947 träffad internationell

överenskommelse rörande bibehållande och återställande

av rättigheter på det industriella rättsskyddets område,

vilka berörts av det andra världskriget.

Huvuddragen i Neuchätelöverenskommelsen.

Den 5—8 februari 1947 hölls i Neuchätel en internationell konferens i

syfte att nå en enhetlig reglering av vissa spörsmål på det industriella rättsskyddets

område, vilka föranletts av det andra världskriget.

Vid konferensen voro 27 länder företrädda genom befullmäktigade ombud,

nämligen Belgien, Brasilien, Bulgarien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland,

Irland, Italien, Libanon, Liechtenstein, Luxemburg, Marocko (franska

zonen), Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Polen, Portugal, Bumänien,

Schweiz, Storbritannien med Norra Irland, Sverige, Syrien, Tjeckoslovakien,

Tunis, Turkiet och Ungern. 5 länder voro företrädda genom observatörer,

nämligen Amerikas förenta stater, Canada, Cuba, Dominikanska republiken

och Mexiko. Av de 38 länder, som tillhöra den internationella Parisunionen

för skydd av den industriella äganderätten, voro sålunda endast 6 ej alls

företrädda vid konferensen, nämligen Australien, Japan, Jugoslavien, Spanien,

Tanger-zonen och Tyskland. Det må här erinras, att bl. a. Kina, Sovjetunionen,

Sydafrika och flertalet sydamerikanska länder stå utanför Parisunionen.

Konferensen hade sammankallats på initiativ av Parisunionens internationella

byrå i Bern, vars i förväg utsända förslag till överenskommelse låg till

grund för arbetet. Vid konferensen framlades dock motförslag från åtskilliga

delegationer, och dessa ledde till rätt omfattande ändringar i Bembyråns

förslag. Även den svenska delegationen (envoyén S. Söderblom och byråchefen

Å. v. Zweigbergk) framförde i enlighet med erhållna instruktioner vissa

önskemål, vilka delvis rönte beaktande. Enligt det för konferensen gällande

reglementet krävdes för beslut endast 2/3 majoritet. På grund härav kunde

den svenska delegationen ej hindra intagande i överenskommelsen av vissa

bestämmelser, vilka ur svensk synpunkt synas mindre lämpliga.

Som resultat av förhandlingarna slöts den 8 februari 1947 dels en överenskommelse

rörande bibehållande och återställande av rättigheter på den

industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra världskriget,

dels ett slutprotokoll till överenskommelsen, dels ock ett tilläggsslutprotokoll

till densamma. Överenskommelsen och slutprotokollen äro fogade vid denna

promemoria såsom bilaga A.1

Här må lämnas en kort översikt av överenskommelsens innehåll. Till en

början må då nämnas, att den övervägande avser ej blott patent utan även

mönster och varumärken.

Enligt artikel 1 skall prioritetstid, som ej gått till ända den 3 september

1939 eller som uppstått därefter, förlängas till den 31 december 1947. För
-

1 Denna bilaga är här utesluten.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

35

langningen skall medgivas generellt utan prövning i det särskilda fallet, huruvida

på grund av krigsförhållanden förelegat svårighet att iakttaga den

ordinära prioritetstiden.

Artikel 2 innebär i huvudsak, att det skall ges en allmän rätt att intill den

30 juni 1948 erlägga avgift eller eljest uppfylla föreskrift, vars iakttagande

erfordras för att förvärva eller bevara skyddsrätt och där iakttagandet normalt

skulle skett den 3 september 1939 eller senare. För svenskt vidkommande

får detta främst den betydelsen, att i nämnda fall återställande skall ske

av ansökningar och skyddsrätter, som gått förlorade. En materiell prövning

är ej heller här avsedd. — Artiklarna 3 och 4 avse vissa specialspörsmål i

samband med varumärkesförnyelse.

Artikel 5 betyder ur svensk synpunkt framför allt, att tiden 3 september

1939—30 juni 1947 ej får räknas med, då det gäller att fastställa, om patenthavares

underlåtenhet att utöva skall medföra, att tvångslicens kan beviljas.

Vidare innebär artikeln, att patent efter överenskommelsens ikraftträdande

överhuvud taget ej kan drabbas av tvångslicenspåföljd före den 30 juni

1949.

Artikel 6 behandlar skyddet för godtroende tredje man. Det uttalas i första

stycket, att den som börjat utövning under tiden 3 september 1939—31 december

1946, får fortsätta utövningen, därvid i fråga om villkoren hänvisas

till varje lands inre lagstiftning. Andra stycket ger en motsvarande utövningsrätt

åt den som under tiden 3 september 1939—1 januari 1946 sökt patent

å uppfinning, därest denne på grund av krigsförhållandena hindrats att

igångsätta en utövning.

I artikel 7 uttalas, att de i överenskommelsen stadgade förmånerna endast

innebära ett minimum, varför varje land kan medgiva mer vittgående förmåner

än de i artiklarna 1—5 stipulerade och kan underlåta att utnyttja de

i artikel 6 angivna möjligheterna till inskränkningar.

Artikel 8 fastslår, att överenskommelsen ej gör intrång på vad som är eller

blir bestämt i fredsfördrag. Detta har ju egentligen betydelse, såvitt gäller

förhållandet mellan de länder, som varit indragna i kriget.

I artikel 9 stadgas, att överenskommelsen står öppen för alla länder, som

tillhöra Parisunionen. Den träder för varje signatärmakt i kraft i och med

att den ratificeras av vederbörande land, och det uttalas, att ratifikation bör

ske så snart som möjligt. Även unionsländer, som ej undertecknat överenskommelsen,

äga senare ansluta sig till densamma. Vad beträffar överenskommelsens

tillämplighet å ländernas kolonier m. m., finnas bestämmelser i

artikel 10.

Vid konferensen beslöts, att överenskommelsen skulle stå öppen för undertecknande

under några veckor från den 8 februari 1947. Några delegationer,

däribland den svenska, begagnade sig av detta medgivande till betänketid.

’Sedan Kungl. Maj:t beslutat, alt överenskommelsen skulle undertecknas

för Sveriges del, har sådant undertecknande skett den 1 mars 1947, under

förbehåll för ratifikation med riksdagens samtycke. Vid denna tidpunkt hade

överenskommelsen i övrigt undertecknats för Belgien, Brasilien, Danmark,

Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Libanon, Lichtenstein, Luxemburg,

Marocko (franska zonen), Nederländerna, Nya Zeeland, Polen, Portugal,

Rumänien, Schweiz, Storbritannien med Norra Irland, Syrien, Tjeckoslovakien,

Tunis, Turkiet och Ungern. Av de länder, som vid konferensen

voro företrädda av befullmäktigadc delegationer, var det sålunda blott Bulgarien

och Norge, som dittills ej undertecknat överenskommelsen. Enligt

uppgift är beslut om alt Norge skall underteckna numera fattat

Som redan nämnts, tillkommo den 8 februari 1947 jämväl två slutproto
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kanyl. Maj.ts proposition nr 292.

koll. Dessa, som ur svensk synpunkt torde vara av underordnat intresse, skola

här i korthet omnämnas.

Det första slutprotokollet innehåller två punkter. Enligt punkt I skall varumärkesanvändning

under tiden 3 september 1939—30 juni 1947 å varor,

som för vederbörande regerings vägnar införts för krigföringens behov m. in.,

icke anses som varumärkesintrång men å andra sidan ej reducera märkesinnehavarens

rätt i framtiden. Punkt II innebär, att prioritetsförmån enligt

artikel 1 i huvudöverenskommelsen skall tillkomma tjeckoslovaker, som under

tiden 1 augusti 1940—4 maj 1945 (då patentverket i Prag var stängt)

sökt patent vid tyska patentverket. Detta slutprotokoll hade intill den 1 mars

1947 undertecknats för Belgien, Brasilien, Finland, Frankrike, Grekland,

Italien, Libanon, Lichtenstein, Luxemburg, Marocko (franska zonen), Nya

Zeeland, Polen, Rumänien, Schweiz, Storbritannien med Norra Irland, Sverige,

Tjeckoslovakien, Tunis, Turkiet och Ungern. Sveriges undertecknande

skedde den 1 mars 1947 i samband med undertecknandet av huvudöverenskommelsen.

Tilläggsslutprotokollet innehåller, att vad som i punkt I av första slutprotokollet

är stadgat om varumärken skall analogiskt tillämpas å patent, såframt

införseln ägt rum å de allierade och associerade nationernas område

eller till ett land i fiendskap med dem. Detta slutprotokoll hade intill den

1 mars 1947 undertecknats för Belgien, Brasilien, Finland, Grekland, Italien,

Libanon, Lichtenstein, Nya Zeeland, Polen, Rumänien, Schweiz, Storbritannien,

Syrien, Tjeckoslovakien och Ungern. Det har ej ansetts vara anledning

att för Sveriges del underteckna tilläggsslutprotokollet.

Vid konferensen fastslogs, att varje land, som önskar ansluta sig till överenskommelsen,

måste godtaga denna i dess helhet. Reservationer på särskilda

punkter äro ej tillåtna. Däremot kan ett land helt naturligt ansluta sig till

huvudöverenskommelsen men ställa sig utanför slutprotokollen eller ett av

dessa.

Innan här upptages frågan om Sveriges ratificering av överenskommelsen

och om i så fall erforderlig lagstiftning, skall lämnas korta redogörelser för

den internationella regleringen och de i Sverige vidtagna åtgärderna i samband

med det första världskriget samt för vad som hittills åtgjorts här i landet

under det andra världskriget.

Åtgärder i samband med det första världskriget.

Efter det första världskrigets slut slöts, i anslutning till bestämmelser i

fredstraktaterna, den 30 juni 1920 i Bern en överenskommelse rörande bibehållande

och återställande av de rättigheter på den industriella äganderättens

område, vilka berörts av världskriget (Sveriges överenskommelser med främmande

makter 1920 nr 8). Överenskommelsen trädde i kraft den 30 september

1920.

Enligt artikel 1 i överenskommelsen skulle prioritetsfrist, som icke utlöpt

den 1 augusti 1914 eller som uppkommit eller kunnat uppkomma under kriget,

förlängas till den 31 mars 1921. Fristförlängningen skulle emellertid icke

rubba rätt, som tredje man före överenskommelsens ikraftträdande vunnit

i god tro.

Enligt artikel 2 skulle medgivas en frist av ett år från överenskommelsens

ikraftträdande, utan tilläggsavgift eller påföljd av något slag, för uppfyllande

av förpliktelse, som föreskrivits för bevarande eller erhållande av industriell

skyddsrätt, som antingen redan den 1 augusti 1914 förvärvats eller,

om kriget icke varit, kunnat efter nämnda dag förvärvas på grund av en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

37

före eller efter kriget gjord ansökning. Industriell skyddsrätt, som förfallit

på grund av underlåtenhet att fullgöra en handling, uppfylla en formalitet

eller inbetala en avgift, skulle återställas i gällande kraft under förbehåll för

rättigheter, som innehades av tredje man i god tro.

Enligt artikel 3 skulle vidare bl. a. tiden mellan den 1 augusti 1914 och

dagen för överenskommelsens ikraftträdande icke inräknas i den för utövning

av patent bestämda tiden.

22 länder, däribland Sverige, anslöto sig till överenskommelsen. Det var

denna gång medgivet att göra reservationer, och Sverige förklarade sig icke

tillträda överenskommelsen i fråga om mönster och varumärken samt gjorde

även andra förbehåll.

I Sverige hade redan före Bernöverenskommelsen vidtagits vissa av krigstillståndet

föranledda lagstiftningsåtgärder på det industriella rättsskyddets

område.

Särskilt må nämnas, att utsträckning av prioritetstiden i fråga om patent,

vilken enligt 25 § 1) patentförordningen normalt utgår 12 månader från det

skydd för uppfinningen sökts i främmande stat, enligt flera efter varandra

följande lagar medgavs. Den första av dessa lagar gavs den 19 maj 1917,

varefter följde lagar av den 5 mars 1918 och den 25 april 1919. Samtliga

dessa lagar inneburo bemyndigande för Konungen att beträffande uppfinning,

för vilken tidigast den 31 juli 1913 skydd sökts i främmande stat, som

gjort motsvarande medgivande för här i riket patenterade uppfinningar, utsträcka

prioritetstiden till viss i lagen angiven dag. Efter Bernöverenskommelsen

utfärdades den 25 februari 1921 ny lag i ämnet, vari medgavs förlängning

av prioritetstiden till den 30 juni 1921. Förordnanden om förlängd

prioritetstid utfärdades i förhållande till ett stort antal länder. Förlängningen

medgavs utan materiell prövning, och här ifrågavarande patent erhölio

normal giltighetstid från patentansökningsdagen i Sverige.

Övriga lagbestämmelser på området gåvos främst genom lagen den 18

juni 1920 om återställande i vissa fall av rätt till patent in. in. Lagen möjliggjorde

återupptagande av patentansökning, som genom lagakraftvunnet

beslut av patentmyndigheten förklarats förfallen eller avslagits. Förutsättning

för återupptagande var, att beslutet tillkommit efter underlåtenhet av

sökanden att besvara av patentmyndigheten framställd anmärkning mot ansökningen

eller invändning, som gjorts mot ansökningen, samt att den tid.

inom vilken sökanden enligt patentmyndighetens föreläggande skolat besvara

anmärkningen eller invändningen, utgick efter den 31 juli 1914 men före den

1 juli 1920. Vidare möjliggjordes återupplivande av patent, som under tiden

1 augusti 1914—30 juni 1920 förfallit på grund av underlåtenhet att erlägga

årsavgift. Ansökan om återupptagande eller återupplivande skulle i regel

göras hos patentmyndigheten före den 1 januari 1921; i fråga om återupplivande

skulle därvid erläggas icke förut guldna förfallna förhöjda årsavgifter.

Någon prövning, om sökanden på grund av krigsförhållandena haft

särskilda svårigheter, skulle ej ske. Utövning eller väsentliga åtgärder för sådan

under tiden före ansökan om återupptagande eller återupplivande skulle

kunna grundlägga fortsatt utövningsrätt. 1920 års lag innehöll vidare, att

tiden 1 augusti 1914—30 juni 1920 vid talan om tvångslicens enligt 15 § patcntförordningen

icke skulle räknas med i den där stadgade tiden av tre år.

— Bestämmelserna i 1920 års lag skulle i första hand äga tillämpning å

svenskars patentansökningar och patent. Konungen skulle emellertid under

förutsättning av ömsesidighet kunna förordna, all bestämmelserna helt eller

delvis skulle gälla i förhållande till viss främmande stat, därvid tiden för

ansökan om återupptagande eller återupplivande skulle kunna utsträckas

med högst sex månader. Åtskilliga sådana förordnanden utfärdades.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

Hittillsvarande åtgärder i Sverige i samband med det andra världskriget.

Kort efter krigsutbrottet 1939 upptogs i Sverige frågan, huruvida särskilda

bestämmelser på patenträttens område vore erforderliga med hänsyn till

krigsförhållandena, av 1938 års patentutredning. Utredningen (generaldirektören

K. H. R. Hjertén med byråchefen Å. v. Zweigbergk som sekreterare)

framlade den 19 april 1940 betänkande med förslag till lag i ämnet (otryckt).

På grundval av detta förslag tillkom lagen den 1 november 1940 (nr 924)

med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

jfr proposition nr 4 till 1940 års urtima riksdag och tredje särskilda utskottets

utlåtande nr 13. Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 30

juni 1941, har årligen erhållit fortsatt giltighet, och gäller enligt lag den 3

maj 1946 (nr 176) till och med den 30 juni 1947.

De förmåner för patentsökande och patenthavare, som avses i lagen, äro

möjlighet till återupptagande av patentansökning, som avförts, förklarats

förfallen eller avslagits, samt återupprättande av patent, som förfallit på

grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift (2—10 §§), viss förlängning av

tid för erläggande av årsavgift (11 §) och avgift som insändes med posten

(12 §), viss lättnad i det patenträttsliga utövningstvånget (13 §) samt förlängning

av prioritetstiden (14 och 15 §§).

För tillämpning av lagens föreskrifter erfordras förordnande av Kungl.

Maj:t. Förordnande om bestämmelsernas tillämpning i förhållande till främmande

stat må endast meddelas under förutsättning av ömsesidighet, såvitt

gäller förlängning av prioritetstid, resp. om likvärdiga förmåner beredas

svenska medborgare, såvitt gäller övriga bestämmelser.

Lagen innebär intet hinder mot att bestämmelserna om fristförlängning

in. in. göras mer generella. Lagen möjliggör sålunda alt — utan annan tidsbegränsning

än vad som betingas av dess giltighetstid — medgiva de olika

lättnaderna beträffande alla frister, som ej gått till ända före den 21 augusti

1939. En individuell prövning, om svårigheter på grund av krigsförhållandena

förelegat, behöver ej heller föreskrivas. Under förberedandet av 1940

års lag föreslogs från vissa håll, att begränsningar i dessa hänseenden borde

intagas i själva lagtexten. I propositionen uttalades emellertid, att det borde

finnas utrymme för Kungl. Maj:t att besluta efter omständigheterna. Givetvis

borde emellertid befogenheterna icke tagas i bruk i vidare mån än nödigt.

De svårigheter, som rubbningarna i de vanliga fristerna kunde vålla det

svenska näringslivet, särskilt genom uppkommande rättsosäkerhet, krävde

synnerligt beaktande. Vid tillämpningen borde därför vissa i yttrandena särskilt

påyrkade begränsningar såvitt möjligt iakttagas.

I anslutning till dessa uttalanden ha i samtliga hittills utfärdade kungörelser

om tillämpning av 1940 års lag vissa begränsningar införts, i allmänhet

av likartat slag. Ingen av dessa kungörelser avser mer än följande tre

slag av förmåner, nämligen 1) återupptagande av patentansökning, som

avförts, förklarats förfallen eller avslagits och där återupplivnings- eller besvärstid

gått till ända, 2) återupprättande av patent, som förfallit på grund

av att årsavgift ej erlagts, 3) förlängning av prioritetstid. En huvudregel i

kungörelserna är, att den försummade fristen ej får överskridas med mer

än sex månader; gäller det frist, som gått till ända innan kungörelse i förhållande

till vederbörande land trätt i kraft men ej före den 1 september 1939,

räknas de sex månaderna dock från ikraftträdandet (enligt ett par kungörelser

kan medgivas ett överskridande med ytterligare tre månader). Inom

den angivna tiden av sex (nio) månader skall särskild ansökan ha inkommit

till patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, om det gäller återupptagande

eller återupprättande. Är fråga om förlängning av prioritetstid,

är det blott själva patentansökningen bär i riket, som måste ha inkommit

inom nämnda tid, men särskild ansökan till besvärsavdelningen om att få

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Mcij:ts proposition nr 292.

åtnjuta prioritetsförlängningen skall ha skett, innan beslut fattats om patentansökningens

kungörande för allmänheten enligt 7 § patentförordningen.

Enligt kungörelserna gäller vidare, att förmånen är beroende av att besvärsavdelningen

i det särskilda fallet finner, att sökanden kan anses ha haft av

krigsförhållandena betingade särskilda svårigheter att iakttaga den vanliga

fristen. Slutligen må nämnas, att enligt kungörelserna skall patenttiden vid

förlängning av prioritetstiden räknas från utgången av den ordinära ettariga

prioritetstiden, d. v. s. patenttiden blir ej längre än om denna hade iakttagits.

Kungörelser om tillämpning av 1940 års lag gälla för närvarande i fråga

om svenska medborgare samt i förhållande till Belgien, Canada, Danmark,

Finland, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien med

Norra Irland samt Ungern. Dessa kungörelser gälla för närvarande alla till

och med den 30 juni 1947; i fråga om flertalet kungörelser har giltighetstiden

förlängts vid upprepade tillfällen. Kungörelser om tillämpning av 1940

års lag ha tidigare gällt i förhållande till ytterligare några länder, nämligen

dels till och med den 30 juni 1946 i förhallande till Frankrike, dels ock till

och med den 30 juni 1945 i förhållande till Böhmen-Mähren (d. v. s. huvuddelen

av det nuvarande Tjeckoslovakien) och Tyska riket (innefattande även

det nuvarande Österrike).

Trots de i kungörelserna uppställda begränsningarna 1m de medgivna förmånerna

i stor utsträckning tagits i anspråk. Detta framgår närmare av nedanstående

tablå över de ansökningar om förmån enligt 1940 års lag, som

1941

1942

1943

1944

1945

1946

1947

Vl-28/2

Summa

%

87

794

438

799

405

532

34

3 089

1000

80

705

407

771

356

468

28

2 875

93-1

7

28

30

20

10

23

—

127

41

1

1

8

30

41

6

87

2''8

9

19

10

21

13

16

1

89

100-0

4

17

7

14

11

14

—

67

75''3

2

3

7

2

1

—

20

22-5

—

—

—

1

1

2

2-2

44

67

22

19

64

37

17

270

1000

3»

58

13

15

47

29

9

210

77-8

5

9

9

4

17

5

—

49

18-1

—

—

3

8

11

4''1

140

880

470

839

482

585

52

3 448

100-0

123

840

427

800

414

511

37

3152

91-4

17

39

42

31

38

29

—

196

5-7

1

1

8

30

45

15

100

2-9

Inkomna ansökningar om förlängd

prioritetstid........

Därav: Beviljade ........

Avslagna, återtagna

Oavgjorda V» 1947

Inkomna ansökningar om

återupptagande..........

Därav: Beviljade ........

Avslagna, återtagna

Oavgjorda Vs 1947

Inkomna ansökningar om

återupprätt ande..........

Därav: Beviljade ........

Avslagna, återtagna

Oavgjorda Va 1947

Hela antalet inkomna ansök

ningar .................

Därav: Beviljade .......

Avslagna, återtagna

Oavgjorda V» 1947

Det må framhållas, att bland de ansökningar, som avgjorts utan att bifallas,

är ett ej så litet antal frivilligt återtagna, och att av de avslagna

många avvisats såsom för sent inkomna. Antalet ansökningar, som avvisats

därför att de vid den materiella prövningen ej befunnits hålla måttet, är

därför ganska litet. —• Besvärsavdelningens beslut att avslå ansökning av

här ifrågavarande slag har ej i något fall ändrats av Regeringsrätten.

De ansökningar, som inkommit före 1946 och ännu ej avgjorts, gälla

som framgår av tablån •—- alla prioritetsförlängning. Det är här till stor del

fråga om fall, där prioritet begärts från land, i förhållande till vilket kungörelse

ej nu föreligger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

K ungt. Maj.ts proposition nr 292.

Allmänna synpunkter på frågan om Sveriges ratificering av Neuchåtelöver
enskommclsen.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att överenskommelsen i Neuehfitel

medför ganska generell förlängning av frister eller eljest återställande

av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, vilka drabbats av

det andra världskriget.

Utomlands finnas i allmänhet vittgående bestämmelser om lättnader i

vanliga regler på det industriella rättsskyddets område, och för många länder

innebär därför den nya överenskommelsen ej någon större ändring i

nu tillämpade principer. Det har ej synts vara anledning att här göra någon

sammanställning av nu gällande bestämmelser i skilda länder, enär en anpassning

till stadgandena i överenskommelsen väl kommer att ske. Möjligt

är visserligen, att man i vissa länder även i fortsättningen kommer att medgiva

större förmåner än de i överenskommelsen föreskrivna (jfr artikel 7),

varjämte för de i kriget indragna länderna bestämmelserna i fredsfördrag

kunna spela in (artikel 8). Härom kan man emellertid icke nu uttala sig

med bestämdhet, översikter av hittills utfärdade bestämmelser äro tillgängliga

i Bernbyråns tidskrift La Propriété Industrielle (1942, supplement till

decembernumret, 1943 s. 191 ff., 1944 s. 184 ff., 1945 s. 142 ff. och 1946

s. 202 ff.)

För många främmande länder blir därför överenskommelsens betydelse

främst, att det satts en slutpunkt för fristförlängningar och andra förmåner

och att det vunnits vissa garantier för enhetlighet i regleringen.

Annorlunda ställer sig saken för ett land som Sverige, där förmånerna

hittills varit betydligt mer begränsade än i allmänhet utomlands. Här medför

en anslutning till överenskommelsen en betydlig utsträckning av förmånerna,

både i förhållande till vad som är möjligt enligt 1940 års lag och än

mer i förhållande till vad som är stadgat i de nu gällande tillämpningskungörelserna.

De huvudsakliga skillnaderna torde vara följande:

1) Den i nuvarande kungörelser stadgade begränsningen av fristförlängningen

till sex (nio) månader måste uppgivas. Detta torde vara den i praktiken

viktigaste ändringen gentemot vad som nu tillämpas.

2) Den i nuvarande kungörelser stadgade materiella prövningen i varje

särskilt fall, om särskilda svårigheter förelegat för sökanden att iakttaga

den vanliga fristen, kan ej vidhållas.

3) Möjligheten att besluta om tvångslicens vid underlåtenhet att utöva

patenterad uppfinning skulle begränsas.

4) Det skulle bli erforderligt att meddela lagbestämmelser om förlängning

av prioritetstid samt om återupptagande och återupprättande även på

mönsterskydds- och varumärkesrättens område.

5) Förmånerna skulle bli tillgängliga i förhållande till betydligt fler länder

än enligt nuvarande kungörelser.

Däremot skulle det bli möjligt att bibehålla det i nuvarande kungörelser

stadgade sättet att beräkna skyddstiden i fall, där förlängd prioritetstid

tagits i anspråk, nämligen att låta skyddstiden löpa från den ordinära prioritetstidens

utgång. Det skulle även bli möjligt att giva tredje man i god tro

ett ganska omfattande skydd.

Frågan om den ställning Sverige borde intaga till en internationell överenskommelse

av den nu genomförda typen har vid flera tillfällen varit föremål

för övervägande.

På grundval av vissa förberedande skrivelser från Bembyrån, vari olika

alternativ för en överenskommelse uppställdes, avgav patent- och registre
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

ringsverkets besvärsavdelning den 13 maj 1946 skrivelse i ärendet. I yttranden

över denna skrivelse hävdade kommerskollegium, Sveriges industriförbund

och svenska industriens patentingenjörers förening, att man i rättssäkerhetens

och det svenska näringslivets intresse borde fasthålla vid hittills

i vårt land tillämpade grundsatser och icke medgiva mer vittgående förmåner,

medan Svenska patentombudsföreningen ansåg önskvärt och för vårt

lands goodwill utomlands betydelsefullt att större lättnader möjliggjordes.

Sedan Bernbyrån närmare utformat sitt förslag, anförde besvärsavdelningen

i skrivelse den 2 oktober 1946 bl. a.: ....

»Den utsträckta prioritetstiden skulle medföra, att det finge beviljas ratt

många patent, som skulle fa företräde framför redan meddelade patent,

och den skulle överhuvud taget medföra, att det svenska näringslivet pa

ett oberäknat sätt komme att se sig stängt på områden, där man ej räknat

med patentskydd. På samma sätt skulle återställande av patentansoknmgar

ocn patent vålla rätt stor olägenhet. Svårigheterna skulle visserligen mddras

genom stadgandena om mellananvändarrätt och om förkortad patenttid

vid förlängning av prioritetstiden, men de skulle ej kunna undanröjas härigenom.

, - ,

Ur begränsad svensk synpunkt torde därför fa sagas, att en överenskommelse

enligt Bernbyråns förslag skulle medföra övervägande olägenheter. De

fördelar, som därigenom kunde tillskyndas svenskar beträffande deras industriella

skyddsrätter i utlandet, torde ej uppväga den minskade rörelsefriheten

för näringslivet inom landet.

Fråga kan emellertid vara, om man kan stanna vid detta. Om avtalsförförslaget

skulle vinna anslutning från ett stort antal industriländer, torde

det medföra obehag och svårigheter av allmänt slag, om Sverige skulle ställa

sig vid sidan av en sådan överenskommelse. Patentombudsföreningen hai

redan framfört synpunkten om Sveriges goodwill i utlandet, och denna synpunkt

har kanske på längre sikt betydelse även ur näringslivets egen synvinkel.

Rent allmänt måste väl också sägas, att utländska rättsägare i ett

stort antal fall på grund av kriget haft övermäktiga svårigheter att iakttaga

vanliga bestämmelser, och att man endast delvis kan komma tillrätta med

dessa fall enligt hittillsvarande begränsade bestämmelser. Besvärsavdelningen

har kommit i kontakt med ett flertal sådana ömmande fall.»

Efter att ha framhållit, att flera länder gjort direkta hänvändelser till Sverige

om ökade förmåner och att man — om Sverige ej biträdde en överenskommelse

på området — kunde motse ytterligare sådana hänvändelser, samt

efter att ha erinrat om att vårt land på sin tid biträdde 1920 års Bernöverenskommelse,

tilläde besvärsavdelningen:

»Det är visserligen sant, att man inom näringslivet torde anse, att 1920

års överenskommelse vållade ej oväsentliga olägenheter. Kritiken har dock

i hög grad riktats mot att då de patent, där prioritetsförlängningen togs i

anspråk, blevo gällande långt fram i tiden. Detta undvikes ju, om man bibehåller

den förut nämnda regeln om förkortad patenttid i sådana fall.

Vid övervägande av skälen för och emot har besvärsavdelningen kommit

till det resultatet, att man från svensk sida, om en mor betydande majoritet

ställer sig bakom Bernbyråns förslag, ej bör ställa sig avvisande. I den

mån möjligheter till uppmjukning synas föreligga vid konferensen, är det

give.tvis dock ur svensk synpunkt önskvärt, att de bli tillvaratagna.»

Den syn på saken, som kommit till uttryck i besvärsavdelningens nu återgivna

skrivelse, lades till grund för de instruktioner, som den svenska delegationen

vid Neuchåtelkonferensen erhöll, och det är i enlighet med denna

grundsyn, som det beslöts att överenskommelsen skulle undertecknas lör

Sveriges del.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

I anslutning härtill har i det följande tagits som arbetshypotes, att Sverige

kommer att ratificera överenskommelsen. I fortsättningen skärskådas

närmare verkningarna härav och den lagstiftning, som vid en ratificering

synes bli erforderlig.

Det har redan nämnts, att vid en anslutning till överenskommelsen fordras

lagbestämmelser på mönsterskydds- och varumärkesrättens område. Men

ej heller vad överenskommelsen stadgar om patenträtt kan helt uppfyllas

inom ramen för den nuvarande lagen den 1 november 1940. Vid sådant förhållande

har det synts lämpligast att ersätta denna lag med en helt ny lag,

där alla erforderliga bestämmelser kunna sammanföras. Denna lag kan då

utformas främst med tanke på Neuchåtelöverenskommelsens bestämmelser,

ehuru med hänsyn tagen till att lagen även bör kunna utgöra grundval för

tillämpningsbestämmelser i förhållande till länder, som stå utanför överenskommelsen.

Ett i enlighet härmed upprättat utkast till lag om återställande i vissa

fall av rätt till patent, mönster och varumärke in. m. är fogat vid denna promemoria

såsom bilaga B.

Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947, vilken dag 1940 års lag

och de på denna stödda tiliämpningskungörelserna upphöra att gälla.

I detta sammanhang må erinras, att innevarande års riksdag mottagit

proposition, nr 35, om förlängning av giltighetstiden för 1940 års lag till den

30 juni 1948. Propositionen avlämnades emellertid den 24 januari 1947,

alltså före Neuchåtelkonferensen. I propositionen uttalas, att det knappast

synes lämpligt att överväga några ändringar i den gällande lagstiftningen,

innan det blivit klart, huruvida en internationell överenskommelse komme

till stånd och vilket innehåll den komme att få. Saken har alltså numera kommit

i ett nytt läge, som synes påkalla, att tanken på en förlängning av giltighetstiden

av den nuvarande lagen ej fullföljes.

Om innehållet i lagutkastet i övrigt hänvisas till den följande redogörelsen.

Denna ansluter sig i första hand till överenskommelsen, d. v. s. de artiklar

i denna som ha materiell betydelse. Först behandlas alltså förlängning av

prioritetstid (artikel 1), sedan återupprättande av skyddsrätt och återupptagande

av ansökning (artiklarna 2—4) samt därefter lättnad i utövningstvånget

(artikel 5). Vad som hänför sig till skyddet för tredje man (artikel 6)

har inarbetats i de olika avsnitten.

Förlängning av prioritetstid.

Artikel 1 i överenskommelsen, som gäller förlängning av prioritetstid, utgår

från den i artikel 4 av Pariskonventionen för skydd av den industriella

äganderätten stadgade prioritetstiden, d. v. s. den tid under vilken den som

sökt skydd i ett till Parisunionen hörande land åtnjuter skydd i de andra

unionsländema mot nyhetshinder och mot andras ansökningar. Denna tid

är enligt konventionen 12 månader för patent samt 6 månader för mönster

och varumärken (4 i stället för 6 månader beträffande länder, som stå kvar

på 1911 års text av konventionen). I svensk rätt finnas motsvarande bestämmelser

i 25 § 1) förordningen angående patent, 20 § lagen om skydd för vissa

mönster och modeller samt 16 § 5) lagen om skydd för varumärken, vilka bestämmelser

gjorts tillämpliga främst genom kungörelser den 7 juni 1934 (nr

249, i fråga om länder som äro bundna av 1925 års eller 1934 års konventionstext)

och den 27 oktober 1916 (nr 441, i fråga om länder som äro bundna

av 1911 års konventionstext).

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

Ticlcn för förlängningen. Enligt artikel 1 skall prioritetstid, som icke utlöpt

den 3 september 1939 eller som börjat löpa senare, förlängas till den

31 december 1947. Förlängningen gäller dock blott prioritet, som börjat löpa

före den 1 januari 1947, vilket får betydelse för mönster och varumärken,

där den ordinära prioritetstiden är kortare än ett år. De nu återgivna reglcina

om liden för förlängningen ha intagits i 9 § av lagutkastet med endast

den jämkningen, att i stället för den 3 september 1939 har den 1 i samma

månad satts som begynnelsedag, detta enär sistnämnda dag är avgörande

enligt hittillsvarande kungörelser om prioritetsförlängning.

Frågan om prioritetstidsförlängning är av särskild vikt i fråga om patent.

Det är vanligt, att de utlänningar, som söka patent här i landet, åberopa

prioritet från tidigare ansökning i hemlandet eller annat land, och de utländska

ansökningarna äro normalt omkring hälften av hela antalet patentansökningar.

Den tidigare meddelade tablån över hittillsvarande antal ansökningar

enligt 1940 års lag utvisar, att ansökningar om förlängd prioritetstid

utgjort omkring 7io av hela antalet ärenden enligt denna lag och att de

sammanlagt uppgått till ungefär 3 100.

Det förefaller sannolikt, att den ytterligare prioritetsförlängning, som skulle

möjliggöras genom 9 § i lagutkastet, skulle tagas i ansprak i ett stort antal

fall. Enligt utkastet skulle det bli möjligt att i december 1947 söka patent

här i landet med prioritet ända från september 1938; fristförlängningen

skulle alltså kunna uppgå till över åtta år. Skillnaden är här stor mot de

nuvarande kungörelserna, där enligt huvudregeln endast en förlängning med

sex månader är medgiven. Det må dock erinras, att denna tid enligt kungörelserna

får räknas från ikraftträdandet av vederbörande kungörelse i

fråga om frist, som utlöpt dessförinnan men efter den 1 september 1939.

På ”det sättet har det även nu kunnat medgivas eu flerårig prioritetsförlängning

längre ju senare kungörelse om tillämpning av 1940 års lag utfärdats

i förhållande till vederbörande land. Så trädde exempelvis den första kungörelsen

i förhållande till Canada i kraft först den 17 september 1944, och

det var alltså möjligt att i mars 1945 söka patent här i landet med canadensisk

prioritet från september 1938. Än vidsträcktare prioritetsförlängning

är för närvarande ifrågasatt i förhållande till Amerikas förenta stater.

Enligt där gällande lag av 1946 medgives, under förutsättning av ömsesidighet,

”att prioritetstid, som ej utlöpt den 8 september 1939, förlänges till den

8 augusti 1947. Det synes ej vara möjligt att undvika att här medgiva motsvarande

frist förlängning i förhållande till Förenta staterna, om man vill na

en överenskommelse på området, vilket ansetts önskvärt och varom förhand
lingar

pågå. o ...

Med de nuvarande reglerna fördelas alltsa förmånerna ojämnt mellan olika

länder, och systemet torde te sig orättvist för de länder, i förhållande till vilka

kungörelse utfärdades redan i början av krigstiden. Enligt överenskommelsen

blir det däremot en likformig reglering.

överenskommelsen nödvändiggör, att en prioritetsförlängning under motsvarande

tid medges även för mönster och varumärken, och 9 § i lagutkastet

har därför avfattats i enlighet härmed. För närvarande finns ju ej alls nagra

bestämmelser om prioritetsförlängning i dessa tall. Reellt är frågan bär ej

ens tillnärmelsevis av så stor betydelse som för patent. Utländska ansökningar

om mönsterskydd äro fåtaliga, och det är än mer sällsynt, att prioritet

därvid åberopas. Utländska varumärkesansökningar åter äro förhållandevis

talrika, men normalt brukar ej för dem begäras någon prioritet. Möjligen

kommer dock så att just i detta sammanhang ske i större utsträckning, enar

den långa prioritetstiden kan bli värdefull vid kollision med andra under

denna tid gjorda varumärkesansökningar. I vissa sadana fall kan en under

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

mellantiden vunnen registrering därigenom bli ogiltig, vilket kan vara betänkligt

ur rättssäkerhetssynpunkt. — I det stora hela torde dock kunna

sägas, att även om reglerna om förlängd prioritetstid för varumärken och

mönster ej äro önskvärda ur intern svensk synpunkt, lära de ej komma att

medföra större praktiska olägenheter.

Generell förlängning utan materiell prövning. Enligt de nuvarande kungörelserna

är ett villkor för bifall till ansökning om förlängd prioritetstid, att

sökanden på grund av krigsförhållandena haft särskilda svårigheter att iakttaga

den vanliga prioritetstiden. Denna materiella prövning måste vid ratificering

av överenskommelsen upphöra. Förmånen skall medges generellt,

på samma sätt som skedde enligt de svenska lagbestämmelserna på området

i samband med det första världskriget. 14 g i 1940 års lag medger också

sådan generell förlängning, ehuru denna möjlighet hittills ej tagits i bruk.

Vid tillkomsten av 1940 års lag fäste man rätt stort avseende vid den materiella

prövningen, och uttalanden i denna riktning ha även senare framkommit

från industrihåll. Vid tillämpningen ansåg sig emellertid besvärsavdelningen

på grund av det stora antalet ansökningar snart böra göra prövningen

ganska liberal. Man har godtagit sökandens eller hans ombuds uppgift

om att vissa närmare angivna svårigheter varit för handen, utan att

i regel kräva bevis för riktigheten av uppgifterna. Det har därför endast

varit i ett förhållandevis ringa antal fall, som ansökningar om förlängd prioritetstid

avslagits på grund av kravet på särskilda svårigheter; detta har redan

framgått av det föregående. A andra sidan har prövningen dock krävt

ej så litet av tid och arbete. Den materiella prövningen synes, om nuvarande

riktlinjer för densamma bibehållas, ej vara av större värde som garanti mot

att prioritetsförlängningen tages i bruk i en för det inhemska näringslivet

betungande utsträckning. För övrigt må nämnas, att det, om de tidigare

antydda planerna på en överenskommelse om prioritetsförlängning i förhållande

till Förenta staterna skola kunna förverkligas, torde vara nödvändigt

att beträffande detta land avstå från den materiella prövningen. Men har

denna uppgivits gentemot visst land, synes det knappast vara motiverat att

bibehålla den i övrigt.

Vid Neuchåtelkonferensen fann den svenska delegationen snart, att det

var utsiktslöst att få överenskommelsen så utformad, att materiell prövning

skulle kunna bibehållas.

Prioritetsbegäran. Avstår man från materiell prövning, torde det vara

meningslöst alt hålla på ett särskilt ansökningsförfarande till besvärsavdelningen;

sådant är ej heller obligatoriskt enligt 1940 års lag.

Den som vill taga i anspråk förlängd prioritetstid behöver då endast framställa

prioritetsbegäran i samma ordning som i fråga om vanlig prioritet.

Överenskommelsen innehåller intet om när sådan begäran skall framställas.

Vad som enligt överenskommelsen och 9 g i lagutkastet måste ske senast den

31 december 1947, är endast själva patentansökningen. I vissa länder fordras,

att prioritetsbegäran skall framställas i samband med själva patentansökningen

eller inom kort tid därefter. Enligt svensk rätt räcker det, att

vanlig prioritet begäres, innan beslut fattats om patentansöknings kungörande

enligt 7 g patentförordningen resp. innan beslut fattats om registrering

av mönster eller varumärke; jfr kungörelsen den 7 juni 1934 (nr 249). Motsvarande

gäller också enligt hittillsvarande kungörelser enligt 1940 års lag

om ansökningar om prioritetstidsförlängning. 9 g i lagutkastet är så utformat,

att slutterminen för prioritetsbegäran blir densamma vid förlängd prioritet

som om det gällt vanlig prioritet.

Av det nu sagda följer, att det stundom redan före den 31 december 1947

kan vara för sent att begära prioritet, nämligen om beslut redan dessför
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungi. Maj ds proposition nr 292.

innan fattats om registrering av skyddsrätt resp. om kungörande av patentansökning.

Att i dylika fall i efterhand erhålla prioritet kan visserligen stundom

vara av intresse för sökanden, då han på det sättet skulle kunna trygga

sig mot uppdykande nyhets- eller kollisionsliinder. Det skulle emellertid vara

betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt att medgiva något dylikt. Skyddsrätten

resp. patentansökningen har här redan kungjorts utan angivande av den

ifrågavarande prioriteten, och allmänheten bör kunna lita på de salunda

lämnade uppgifterna. .

Skyddstiden vid förlängd prioritetstid. En fråga som hade inom vart

land och vid Neuchåtelkonferensen särskilt diskuterats, galler giltighetstiden

för patent, som åtnjuta prioritetsförlängning. Patenttiden är hos oss enligt

10 § patentförordningen normalt 17 år från patentansökningen har i

landet. 1940 års lag (14 § andra stycket) möjliggör emellertid, att man i har

ifrågavarande fall räknar patenttiden icke från den faktiska patentansokningen

utan från utgången av den ordinära prioritetstiden. Denna taktiska

förkortning av patenttiden har föreskrivits i samtliga med stöd av lagen

utfärdade kungörelser. , t.„„.

Vid konferensen begärde flera delegationer, bl. a. den svenska, att tillatligheten

av ett sådant system skulle sanktioneras. Resultatet blev ocksa.

att framförda förslag att uppställa visst minimum för patenttiden avvisades

och att det under förhandlingarna klart uttalades, att länderna här ha tull

frihet. Det uttalades, att detta vore väl förenligt med artikel 4 bis i Pariskonventionen,

vilket på sina håll dragits i tvivelsmål. Sverige har för övrigt

ej biträtt 1934 års text av konventionen, där det till artikel 4 bis fogades den

punkt 5, som särskilt åberopats till stöd för att en patent tidsförkortning ej

skulle få föreskrivas i föreliggande fall. . , ... ,

Överenskommelsen möjliggör alltså, att man i fråga om patent behallei

den nuvarande regeln i 14 § andra stycket av 1940 års lag och gör den obligatorisk.

Så har också skett genom 10 § första stycket i utkastet. Därigenom

undvikes den värsta olägenheten av den långvariga prioritetstidsförlängnmgen,

i det att patenttidens slut infaller vid samma tidpunkt som om patent

sökts i normal ordning. Det kan alltså ej som i motsvarande situation efter

det första världskriget inträffa, att den svenska industrien hindras att fritt

utnyttja viktiga utländska uppfinningar under avsevärd tid, då det på grund

av den allmänna tekniska utvecklingen varit naturligt att så kunnat ske.

Med hänsyn till den stora fristförlängningen kan denna regel taktiskt betyda

en reducering av patenttiden till hälften.

Den ordinära prioritetstidens utgång är alltså normgivande såsom utgångspunkt

för patenttiden och därmed för beräkning av årsavgifterna. Däremot

är det påtagligt, att man i fråga om föranvändarrätt och intrång har

att bygga på den faktiska ansökningsdagen här i landet. _

Enligt It § mönsterlagen är skyddstiden 5 år från ansökningsdagen. Aven

i fråga om mönster synes det vara skäl att lata skyddstiden vid prioritetsförlängning

börja vid utgången av den ordinära prioritetstiden (6 lesp.

månader). Därigenom torde det knappast bli aktuellt att söka monsterskydd

härstädes under åberopande av en mångårig prioritetstid

I fråga om varumärken synes det knappast vara anledning att föreskriva

motsvarande regel om skyddstidens beräkning. Här kan ju dock enligt §

varumärkeslagen skyddstiden förlängas genom förnyelse.

Skyddet för tredje man. 1 första stycket av artikel <> i överenskommelsen

finnas bestämmelser, enligt vilka tredje man som i god tro börjat utöva ett

patent eller ett mönster under vissa förutsättningar skall aga fortsatta utövningen.

Dessa bestämmelser kunna i och för sig även ha avseende a tredje

man, som utövat under förlängd prioritetstid. Härom finnas ej nagra stad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

ganden i 1940 års lag. Detta betyder dock ej, att tredje man icke för närvarande

i sådana fall har rätt till fortsatt utövning. Särskilt stadgande om detta

har ansetts överflödigt, enär enligt svensk patenträtt utövning under prioritetstid,

även ordinär sådan, grundlägger vanlig föranvändarrätt enligt 16 g

patentförordningen. Detta framgår av 25 § 1) patentförordningen. Där sägs.

att patentansökning med prioritet skall betraktas som om den skett här i

riket samtidigt med den prioritetsgrundande ansökningen, såvitt gäller kollisions-

och nyhetshinder, medan någon hänvisning till stadgandet i 16 § om

föranvändarrätt däremot ej skett. Den svenska rättens ståndpunkt är visserligen

ej förenlig med Pariskonventionen artikel 4 avdelning B i dess 1934

antagna lydelse, men Sverige har ej biträtt denna text utan är endast bundet

av 1925 års text, enligt vilken något förbud mot att låta föranvändarrätt

uppkomma under prioritetstid ej föreligger.

Nu är det uppenbart, att en patentsökande ej skall få en bättre ställning,

om han utnyttjar den förlängda prioritetstiden, än han haft under den ordinära

piäoritetstiden. Neuchåtelöverenskommelsen kan därför ej anses hindra,

att vanliga bestämmelser om föranvändarrätt gälla under hela prioritetstiden.

Man behöver därför ej här taga hänsyn till de i första stycket av

artikel 6 uppställda begränsningarna.

Vad nu sagts om patent äger motsvarande tillämpning å mönsterskydd, jfr

bestämmelserna om föranvändarrätt i 14 § mönsterskyddslagen.

Varumärkeslagen känner däremot ej någon föranvändarrätt, och det nyssnämnda

stadgandet i första stycket av artikel 6 i överenskommelsen avser

ej varumärken. Här torde man alltså i regel ej kunna skydda tredje man,

som under förlängd prioritetstid i god tro börjat utöva varumärke. Har

märket vid den tidpunkt, då frågan om dess registrering är aktuell, redan

här hunnit bli en allmän varubenämning, torde dock registreringshinder få

anses föreligga. Möjligen kan tredje mans rätt tillgodoses även i andra fall,

t. ex. på grund av 9 § i lagen mot illojal konkurrens.

Hittills har varit fråga om skyddet för den tredje man, som under förlängd

prioritetstid i god tro igångsatt en utövning. Att annans ansökning om skyddsrätt

under denna tid icke utan vidare kan medföra någon rätt, torde vara

påtagligt. Ett av huvudsyftena med prioritetstiden är just alt skydda mot

kollisionshinder. För den som i god tro sökt skydd kan det emellertid vara

hårt att nödgas vika för en kanske många år senare inlämnad ansökning

med äldre prioritet. Särskilt i fråga om patent kan detta vara av betydelse.

I vissa länder ha införts bestämmelser till skydd för den patentsökande i dylika

fall, så i Förenta staternas lag om prioritetsförlängnmg in. m. av 1946.

Vid Neuchåtelkonferensen voro meningarna delade om lämpligheten av en

bestämmelse till förmån för patentsökande, men slutligen nåddes eu kompromisslösning.

Motståndarna togo därvid särskilt hänsyn till att de patentsökande

i krigsländerna kunna ha hindrats att på normalt sätt börja utöva

patentsökt uppfinning och därigenom avskurits från att få utövningsrätt enligt

första stycket i artikel 6. Här ifrågavarande stadgande, som intagits i

andra stycket, har därför fått karaktär av viss komplettering till första

stycket.

Stadgandet gäller endast patentsökande, och det uppställes tre villkor för

att förmånen skall få åtnjutas: 1) patentsökanden skall kunna visa sitt upphovsmannaskap,

d. v. s. en verklig dubbeluppfinning skall föreligga, 2) patentsökandet

skall ha skett under perioden 3 september 1939—1 januari 1946

samt dessutom givetvis innan patent sökts på grund av den prioritetsgrundande

ansökningen och endast om därvid prioritetsförlängning tagits i anspråk,

3) sökanden skall kunna visas ha genom krigsförhållandena blivit

hindrad att utöva.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

Den svenska delegationen sökte förgäves verka för att villkoien skulle bli

mindre stränga och särskilt villkoret 3) utga. Detta villkor torde betydligt

reducera stadgandets värde ur svensk synpunkt, enär svenskar i betydligt

mindre utsträckning än patentsökande från vissa i kriget indragna länder

torde kunna göra gällande, att detta villkor föreligger.

1 nuvarande situation kan rentav ifrågasättas, om det föreligger tillräcklig

anledning att uppställa en svensk lagbestämmelse i anslutning till överenskommelsen.

Så har dock skett i 10 § andra stycket av lagutkastet. Stadgandet

har utformats i anknytning till överenskommelsetexten. Den patentsökande

som skall kunna åberopa förmånen skall sålunda i god tro ha sökt patent

här i riket, innan ansökningen med förlängd prioritetstid inkommit och

före den 1 januari 1946. Läget skall vidare vara sådant, att utövning före

ansökningsdagen för den med prioritet försedda ansökningen försvårats genom

krigsförhållandena. Rättsverkningen anges i utkastet vara, att prioritetspatentet

i så fall ej gäller mot patentsökanden eller hans rättsinnehavare.

Det har alltså valts samma formulering som i 16 § patentförordningen samt

2 § tredje stycket och 5 § andra stycket av utkastet, d. v. s. fall där det är

fråga om föranvändarrätt eller därmed jämförlig rätt. Meningen är, att patentsökanden

här skall få samma ställning som om han ägde vanlig föranvändarrätt.

Däremot är ej avsikten, att själva patentansökningen och eventuellt

på grund därav beviljat patent skall äga bestand. Därvidlag har en ansökning

med äldre prioritet enligt 25 § 1) och 9 § patentförordningen företräde.

...

Förordnande om prioritetsförlängning m. m. Redan för vanlig pnoritetstid

fordras ju, att prioritet sökes från land, i förhållande till vilket förordnande

om prioritetsförmån utfärdats, och samma system gäller enligt de

kungörelser, som utfärdats med stöd av 1940 års lag. Detta system tänker

man sig enligt 9 § av lagutkastet bibehållet. Det är alltså avgörande, i vilket

land den prioritetsgrundande ansökningen skett, medan det är likgiltigt, vilket

land sökanden tillhör. Prioritetsförlängning kan sålunda tillkomma även

svensk, nämligen om han först inlämnat patentansökan i annat land, i för
-

hållande till vilket förmånen gäller.

För vanlig prioritetstid gäller som villkor, att det främmande landet medger

motsvarande förmån, och även i 1940 års lag fordras ömsesidighet (1 §).

Jämväl i lagutkastet (11 g) har reciprocitet uppställts som regel. Sådan får

ju utan vidare anses föreligga i länder, som ansluta sig till Neuchåtelöverenskommelsen.

Emellertid har reciprocitetskravet ej gjorts ovillkorligt. Särskilda omständigheter

kunna föranleda, att det eftergives. Genom regeln härom i utkastet

blir det t. ex. möjligt att utfärda förordnande om att tjeckoslovaker, som

under tiden 1 augusti 1940—4 maj 1945 inlämnat patentansökning till tyska

patentverket, få räkna prioritetsförlängning från sådan ansökning. Detta är

föreskrivet i punkt II av det första slutprotokollet, och regeln är motiverad

av att det tjeckiska patentverket under denna tid var stängt.

Liknande specialfall kunna dyka upp på annat håll. I detta sammanhang

må nämnas, att enligt Bernbyråns förslag skulle förlängd prioritetstid kunna

begäras ej endast på grundval av en faktisk ansökning om skydd i annat land

utan även under åberopande av att prioritet skulle ha kunnat börja löpa,

om kriget ej varit (»qui auraient pn prendre naissance si la guerre n’avait

pas eu lieu»). Den svenska delegationen ställde sig vid konferensen kritisk

till detta obestämda uttryck, vilket även på andra håll vållade betänkligheter.

Den ur svensk synpunkt tillfredsställande utgången blev, att denna

passus helt uteslöts.

Emellertid torde spörsmål om även annat än ordinär ansökning om skydd

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr ~92.

i visst land skall kunna godtagas som prioritetsgrundval dock kunna bli aktuellt.

Medborgare i länder, som drabbats av den tyska ockupationen, kunna

ha varit avskurna från det egna landets patentverk och i stället ha deponerat

begäran om patent på annat sätt, t. ex. hos det egna landets beskickning

utomlands. Billighetsskäl kunna tala för att man stundom bär likställer sådan

åtgärd med vanlig patentansökning i vederbörande land. Enligt överenskommelsen

ha de skilda länderna härutinnan handlingsfrihet.

Det är dock främst ett särskilt förhållande, som motiverat att reciprocitetskravet

enligt utkastet ej gjorts obligatoriskt, nämligen hänsyn till ansökningar

och skyddsrätter, som innehafts av tyskar. Genom den s. k. Washingtonuppgörelsen

1946 har Sverige förbundit sig att likvidera den tyskägda

egendomen här i landet, däribland alltså även industriella skyddsrätter. Dessa

skola då, i den mån de komma att fortbestå, övergå i icke-tyska händer.

Vad som därvid inflyter, skall disponeras i särskild ordning. I detta sammanhang

må påpekas, att det finns ett stort antal av tyska personer och företag

här gjorda patentansökningar, som ej äro slutbehandlade; i slutet av 1946

beräknades do till omkring 8 000. Värdet av sådana patentansökningar kan

stundom vara beroende av om åberopad tysk prioritet kan godkännas,

ehuru den ordinära prioritetstiden utgått. Tidigare kungörelse om prioritetsförlängning

i förhållande till Tyskland upphörde med utgången av juni

1945, och det föreligger redan ett antal framställningar om förlängd prioritetstid,

som med nuvarande bestämmelser ej kunna bifallas. Reciprocitetskravet

är nämligen ej uppfyllt, och det torde vara högst ovisst, när detta kan

bli fallet. Det kan då bli ett svenskt intresse att utan hinder härav möjliggöra

prioritetsförlängning. Det nu sagda gäller än mer återupprättande av

patent. Redan i november 1946 beräknades, att 3—4 000 tyskägda patent i

Sverige efter det tyska sammanbrottet förfallit på grund av att årsavgift ej erlagts.

Även i fråga om återupptagande kan ett svenskt intresse föreligga.

Bestämmelserna i 9 och 10 §§ av lagutkastet ansluta sig till Neuchåtelöverenskommelsens

regler om prioritetsförlängning. Man har emellertid även att

taga hänsyn till länder, som stå utanför överenskommelsen. Det är sålunda

tveksamt, om Amerikas förenta stater komma att ansluta sig till denna. För

sådana länder böra särskilda förordnanden om prioritetsförlängning kunna

givas, därvid även här reciprocitetskrav bör vara det normala. Om reglerna i

det främmande landet giva mindre förmåner än 9 och 10 §§ i utkastet, böra

begränsningar och villkor därför kunna uppställas i det svenska förordnandet.

11 § i utkastet ger uttryck för detta. Å andra sidan har — såsom i 1920 års

lag — föreslagits, att sluttiden, den 31 december 1947, skall kunna utsträckas

med högst sex månader. Om t. ex. Österrike först mot slutet av 1947 blir i

tillfälle att biträda Neuchätelöverenskommelsen, kan det vara lämpligt, att

sådan utsträckning kan ske utan att lagändring erfordras.

Återställande av skyddsrätt och ansökning.

Artikel 2 i överenskommelsen, som nära överensstämmer med artikel 2

första stycket i Bernöverenskommelsen 1920, avser att underlätta dels bevarande

av industriell skyddsrätt (patent, mönster, varumärke), som ägde bestånd

den 3 september 1939 eller senare förvärvats, dels förvärv av sådan

skyddsrätt, såframt ansökan om skydd skett före den 30 juni 1947. Vad man

åsyftar är att rättsinnehavaren resp. sökanden skall få tid på sig att iakttaga

sådana föreskrifter, som fordras för rättighetens fortbestånd resp. förvärv.

För ändamålet skall medges en frislförlängning till den 30 juni 1948.

Avsikten är, att förmånerna ej skola få göras beroende av prövning, huru
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 292.

49

vida i det speciella fallet på grund av krigsförhållandena särskilda svårigheter

förelegat. Vid konferensen uttalades, att särskild ansökan om förmån

enligt artikel 2 ej borde fordras, ulan det borde vara tillräckligt att den aktuella

föreskriften uppfylldes före den ISO juni 1948. Å andra sidan skulle ej

vara erforderligt att generellt återställa rättigheter och ansökningar, som gått

förlorade, utan detta skulle endast ske i den mån vederbörande genom att

uppfylla föreskriften gav till känna sin önskan härom.

Det må framhållas, att artikel 2 trots sin allmänna avfattning ej kan anses

ha avseende å prioritetstid, som regleras av artikel 1, eller på utövningstvånget,

som behandlas i artikel 5.

I anslutning till överenskommelsetexten behandlas först vad som gäller

vunnen skyddsrätt, vilket även torde vara i praktiken viktigast, och därefter

vad som avser ansökningar. Efteråt behandlas vissa för båda fallen

gemensamma spörsmål.

Återupprättande av skyddsrätt. Främst upptages här frågan om bevarande

av patenträtt, och därvid är det blott erläggande av årsavgift, som är av betydelse.

Enligt 11 § patentförordningen skall årsavgift för alla patent — utom tillläggspatent

— normalt erläggas före ingången av varje patentår från och

med det andra. Underlåtes detta, kan årsavgiften dock under en respiltid avtre

månader erläggas med förhöjning av V5, och därpå följer en andra respittid

av tre månader, under vilken avgiften höjes med ännu Va, dock minst 25

kronor. Först om även den andra respittiden försummas, går patentet förlorat.

1940 års lag anvisar två utvägar att undvika rättsförlust i anledning av att

årsavgift ej erlagts. I 11 § bemyndigas Kungl. Maj:t att medge en allmän förlängning

av den tid, under vilken årsavgift kan erläggas med den högre av

de i 11 § stadgade förhöjningarna. Något sådant förordnande har emellertid

ej utfärdats. 1 samtliga kungörelser har man i stället gått den andra i lagen

angivna vägen, nämligen att låta patenten förfalla i vanlig ordning men bereda

möjlighet til! återupprättande (4 §). För återupprättande förutsattes enligt

lagen (7 §) särskild ansökan till besvärsavdelningen. I kungörelserna har

vidare föreskrivits, att ansökningen skall ha inkommit inom sex (enligt två

kungörelser nio) månader från fristens utgång resp. från kungörelsens ikraftträdande,

samt att sökanden skall ha haft särskilda svårigheter på grund av

krigsförhållandena att normalt fullgöra betalningsskyldigheten. Dessa begränsningar

äro ej obligatoriska enligt lagen men ha uppställts med stöd av

7 och 8 §§ i densamma. — Av den tidigare meddelade tablån framgår, att

under tiden 1 januari 1941—28 februari 1947 inkommit 270 ansökningar om

återupprättande, varav drygt 3/i bifallits.

Det har redan nämnts, att patent hittills fått förfalla i vanlig ordning. För

den gångna perioden och överhuvud taget för tiden fram till dess överenskommelsen

träder i kraft för Sveriges del, synes det därför både mest praktiskt

och mest förenligt med överenskommelsen, att man nöjer sig med att

medgiva återupprättande. För perioden från ikraftträdandet (förmodligen

den 1 juli 1947) till förmånstidens utgång den 30 juni 1948 kunde man däremot

överväga att stadga en allmän fristförlängning. Det skulle här dock

blott gälla ett år, och under denna period torde för patent, som avses alt

upprätthållas i framliden, årsavgift i regel komma alt betalas i vanlig ordning.

Det synes därför enklast och lämpligast alt även för denna period nöja

sig med att stadga om återupprättande, vilket för palenlhavarna knappast

medför någon olägenhet.

3 § i lagutkastet utgår därför från att det för att uppfylla överenskommelsen

på denna punkt ej erfordras annat än föreskrift om återupprättande.

Förmånstiden är enligt utkastet i överensstämmelse med artikel 2, utom alt

Bihanr/ till riksdagens protokoll It) 17. 1 sfi in!. A/- 292. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

här liksom i fråga om prioritetsförlängning tidens början bestämts i enlighet

med hittillsvarande kungörelser.

Enligt utkastet skulle stadgas, att om patent efter den 31 augusti 1939

men före den 30 juni 1948 förfallit på grund av uraktlåtenhet att erlägga

förhöjd årsavgift, skall den tidigare patenthavaren eller dennes rättsinnehavare

äga få patentet återupprättat genom att senast den 30 juni inkomma

med de förfallna årsavgifterna. Såsom enligt 4 § i 1940 års lag skall det

dock vara ett villkor, att den ursprungliga patenttiden icke gått till ända.

Härigenom skulle man alltså släppa de nu i kungörelserna uppställda begränsningarna

i fråga om tiden för förmånen och den materiella prövningen,

vilket ju blir erforderligt på grund av överenskommelsen. I viss mån kan

man mot detta anföra samma betänkligheter som redan berörts i fråga om

prioritetsförlängning, ehuru frågan här knappast har lika stor praktisk betydelse.

Enligt 1940 års lag är det obligatoriskt, att särskild ansökan om återupprättande

skall göras hos patentverkets besvärsavdelning. Att ha en så omständlig

apparat kan ej gärna vara lämpligt, om den materiella prövningen

slopas. Det synes mesi förenligt med överenskommelsen att helt släppa kravet

på särskild ansökan —- vilket dock uppställdes i 1920 års lag — och

anse en sådan vara underförstådd, om de förfallna årsavgifterna inbetalas.

Granskningen av att förutsättningarna för återupprättande föreligga får då

ske i vanlig ordning i palentverket; om detaljerna kan vid behov meddelas

administrativa föreskrifter. — Gäller det tilläggspatent, föreligger ingen

skyldighet att erlägga årsavgift, och därför torde här en särskild anmälan av

rättsinnehavaren böra ske, såsom föreslagits i 3 § andra stycket av utkastet.

Liksom, i 1940 och 1920 års lagar har det ej ansetts lämpligt att föreskriva

automatiskt återupprättande av tilläggspatent, när huvudpatentet återupprättas,

detta särskilt med hänsyn till att tilläggspatent och huvudpatent kunna ha

fått olika innehavare. Å andra sidan förutsätts för återupprättande av tillläggspatent,

att huvudpatentet återupprättats, vilket sammanhänger med att

tilläggspatent i svensk rätt ej torde anses kunna äga bestånd, om huvudpatentet

bortfallit.

Enligt utkastet fordras för återupprättande, att betalning sker av den eller

de ej förut guldna avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning erläggas.

Detta innebär, att vid återupprättandet måste erläggas årsavgift med

den högre förhöjningen för alla de patentår, där den senare respittiden utgått

före återupprättandet. Utkastet är här i överensstämmelse med 1940 års lag

(7 §) och i princip även med 1920 års lag.

Det skulle kunna göras gällande, att denna ståndpunkt ej är väl förenlig

med stadgandet i artikel 2, att där angivna förmåner skola medgivas »utan

tilläggsavgift eller påföljd av något slag». Den svenska tolkningen, som framfördes

vid Neuchåtelkonferensen, går emellertid ut på att här ej avses avgifter,

som äro stadgade i den ordinära lagstiftningen. De citerade orden skulle

då få betydelse blott för extra avgifter, som länderna eljest skulle kunna

vara benägna att uttaga just för här ifrågavarande förmåner (såsom de i 1940

års lag 8 § andra stycket och 11 § andra stycket stadgade men aldrig uttagna

avgifterna). Någon gensaga mot det nu antydda betraktelsesättet framfördes

ej vid konferensen. Till förmån för detta kan kanske också anföras, att artikel

2 ej behöver anses avse andra föreskrifter än sådana, vilkas uppfyllande

erfordras för att bevara själva patenträtten. Detta gäller ju i fråga om årsavgiftsbetalning

blott den senare respittiden. Försummas den ordinära årsavgiftstiden

eller den första respittiden, inträder blott avgiftshöjning; patenträtten

påverkas ej.

För mönsterskyddsrätten uppkommer ej fråga om återupprättande. Här

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

51

föreligger ej skyldighet att erlägga någon avgift eller eljest uppfylla någon

förpliktelse för att bevara vunnet mönsterskydd.

Vad gäller varumärken, får artikel 2 i överenskommelsen betydelse för

förnyelse. Enligt 9 § varumärkeslagen registreras varumärke för 10 år från

registreringsdagen. Registreringen kan förnyas, varje gång för 10 år från

dagen för förnyelsen. Normalt skall förnyelse sökas före registreringsperiodens

utgång, därvid avgiften är 60 kronor. Det finns emellertid en respittid

av tre månader, under vilken avgiften höjes med 20 kronor. Har ej förnyelse

sökts vid respittidens utgång, upphör skyddet med den föregående registreringsperiodens

slut. Skyddet anses alltså, i motsats till vad fallet är i

fråga om patent, ej ha ägt bestånd under respittiden.

Liksom vid patent bör det till uppfyllande av artikel 2 vara tillräckligt,

att återupprättande kan ske av märken, som förfallit på grund av underlåten

förnyelse. Det avgörande bör vara, om respittiden utgått under förmånstiden

1 september 1939—29 juni 1948. Det bör vara tillräckligt, att vanlig förnyelseansökan

sker senast den 30 juni 1948, därvid den högre avgiften, 80

kronor, skall bilogas; speciell ansökan om återupprättande bör ej erfordras.

Härom stadgas i 3 § av lagutkastet. Här ifrågavarande ärenden torde kunna

behandlas som vanliga förnyelseärenden.

Återupptagande av ansökning. Artikel 2 i överenskommelsen stadgar att

det skall givas frist till den 30 juni 1948 för uppfyllande av föreskrifter

vilka maste iakttagas för att uppnå skyddsrätt. Artikeln kan ej anses ha avseende

å ansökningar, som gått förlorade redan före den 3 september 1939.

Vidare gäller artikeln endast ansökningar om skydd, som gjorts före den

30 .i un i 1947.

I fråga om patent finnas i 1940 års lag (2 g) bestämmelser om återupptagande

av patentansökning. Detta möjliggöres i tre fall:

a) Patentansökningen bar avförts enligt o § andra stvcket eller 6 S andra

stycket patentförordningen och i nämnda lagrum stadgad tid för återuppbvmng

har gått till ända. Det är alltså här fråga om de fall. där ansökning

avtorts darfor att patentsökanden ej besvarat patentverkets föreläggande och

dar sökanden vidare försummat att inom fyra månader söka återupplivning

med bifogande av yttrande och en återupplivningsavgift av 25 kronor

b) Patentansökningen har avförts enligt 7 § fjärde stvcket patentförordningen,

darfor att utfardningsavgift ej erlagts. Normalt skall sökanden inom

(va manader från det ansökningen kungjorts för allmänheten erlägga en

uttardmngsavgift av 60 kronor (mindre bemedlade kunna erhålla befrielse).

Det linns en respittid av två månader, under vilken avgiften höjes till 85

kronor, men försummas även denna, avföres ansökningen såsom återtagen

c) Patentans ok ningen har förklarats förfallen eller avslagits -enom beslut''

som vunnit laga kraft i anledning av att sökanden ej iaktta-it vad i 8 §

patentforordningen föreskrives i fråga om talan mot patentverkets beslut

i , r n''V-a''r r‘''..r-l/T ’?eslut av anmalmngsavdelning i patentverket, i vilket

fall för fullföljd fordras, att sökanden inom två månader anför besvär

hos verkets besvarsavdelmng med bifogande av en besvärsavgift av 75 kronor,

8 § forsta stycket patenlförordningen. Det kan också vara fråga om

bosv;ir savdelningen, beslut, därvid sökanden liar åt! anföra besvär hos

Kungl. Maj:t inom tva manader, 8 § fjärde stycket.

Enligt 1940 års lag (7 8) fordras för återupptagande särskild ansökan till

bcsvarsavdelmngen. I de med stöd av lagen utfärdade förordnandena ha ins:mima

v,IIkor 0,11 •»egransad formånstid och om materiell prövnin" som

’ ''Wm, alenipprallandc. Den tidigare återgivna tablån visar, att intill den

ÄtVÄ"" 00 ............. ............. >•*......"i,.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

I det föregående liar uttalats, att det beträffande beviljade patent torde

vara tillräckligt för uppfyllande av artikel 2 i överenskommelsen, att återupprättande

medgives. Vad där anförts kan i stort sett åberopas för att det

i nu föreliggande fall ej erfordras mer än att återupptagande möjliggöres av

ansökningar, som gått förlorade. Det visar sig därvid, att de ovan under a) —

c) angivna fallen äro de enda, där patentansökning mot sökandens vilja kan

ha slutligen avgjorts utan att leda till patent. Därutöver har man blott att

räkna med två slag av slutliga beslut, nämligen patentbeviljande och avförande

på grund av att sökanden själv återtagit ansökningen. Visserligen

kan i dessa fall tänkas, att sökanden influerats av krigsförhållandena, när

han nöjt sig med ett patentbeviljande i inskränkt omfattning eller när han

beslutat sig för att återtaga ansökningen, men det skulle vara betänkligt att

att här möjliggöra ett upprivande av det fattade beslutet. Vad sedan beträffar

andra frister och föreskrifter på patentansökningsstadiet, äro dessa

av förberedande natur; deras försummande leder ej till att ansökningen går

förlorad.

Vid sådant förhållande torde det vara tillräckligt, att återupptagande möjliggöres

i de under a)—c) angivna fallen. 1 § i lagutkastet utgår härifrån.

Enär endast fallet c) har motsvarighet inom mönster- och varumärkesrätten,

behandlas detta i första stycket av lagtexten och de övriga fallen i andra

stycket.

Man kan, liksom vid återupprättande, ej bibehålla den i nuvarande kungörelser

stadgade begränsade förmånstiden och den materiella prövningen.

Detta kan även här medföra viss olägenhet för det inhemska näringslivet.

Erfarenheterna från de gångna åren tala väl dock för att möjligheten till

återupptagande ej blir så mycket använd.

Liksom vid återupprättande synes man ej böra kräva särskild ansökan om

återupptagande, utan nöja sig med att den försummade åtgärden vidtages

senast den 30 juni 1948. Huruvida förutsättningarna för återupptagande föreligga,

får då prövas i den instans, där ärendet är resp. genom åtgärden blir

anhängigt, d. v. s. patentverket i de ovan under a) och bl angivna fallen och

besvärsavdelningen resp. regeringsrätten i fallet c). Allt vad som normalt

skulle skett för åtgärdens genomförande bör vidtagas av sökanden, däribland

i fallet a) erläggande av återuppiivningsavgift (25 kronor), i fallet b) erläggande

av förhöjd utfärdningsavgift (85 kronor) och i fallet c), om det

gäller besvär till besvärsavdelningen, erläggande av besvärsavgiften (75 kronor).

Särskild avgift för själva återupptagandet skulle däremot ej uttagas.

Artikel 2 gäller också mönster- och varumärkesrätten. Där finns ej motsvarighet

till fallen a) och b). Det enda som erfordras torde vara, att man

bereder möjlighet till återupptagande, när ansökning om registrering av

mönster eller varumärke eller om förnyelse av varumärkesregistrering vägrats

av patentverket och besvärstiden till Kungl. Maj:t försuttits, jfr 8 § mönsterskyddslagen

samt 5 och 9 §§ varumärkeslagen. Stadgande härom bär införts

i 1 § första stycket av lagutkastet. Sökandena skulle alltså ha att senast

den 30 juni 1948 ingiva sina besvär till Kungl. Maj:t, och regeringsrätten

finge primärt pröva, om förutsättningarna för återupptagande förelåge. För

mönsterskyddsärendena torde en så beredd möjlighet till återupptagande

nästan helt komma att sakna praktisk betydelse, och även i varumärkesärenden

kommer väl institutet ej att användas i större utsträckning.

Till sist må i detta sammanhang framhållas, att artikel 2 endast torde

åsyfta att giva förmåner åt registreringshavare och registreringssökande. Det

finns sålunda ingen anledning att på grund av överenskommelsen medgiva

motsvarande förmåner åt t. ex. invändare i patentärende, vilken på grund av

krigsförhållandena hindrats att fullfölja sin invändning. Stadgande för dylikt

fall ingår ej heller i 1940 års lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

53

Innebörden av återupprättande och återupptagande. Huvudregeln är här,

att man genom sådan åtgärd återställer skyddsrätten resp. ansökningen i

dess ursprungliga skick. Den närmare innebörden härav kan emellertid vara

tveksam.

I lagutkastet ha i 4 § första stycket och 2 § första stycket upptagits vissa

allmänna föreskrifter, vilka nära ansluta sig till vad som är stadgat i 5 §

första stycket och 3 § första stycket av 1940 års lag; även i 1920 års lag funnos

för övrigt motsvarande stadganden.

I 2 § uttalas helt enkelt, att återupptagen ansökning, alltså patent-, mönstereller

varumärkesansökning, skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden.

Ansökningen får alltså samma ställning gentemot andra ansökningar

som den hade tidigare, och skyddstiden för patent och mönster räknas från

den ursprungliga ansökningsdagen, som också blir normgivande för skyldigheten

att erlägga årsavgifter för patent.

Som ett motstycke härtill stadgas i 4 § av utkastet, att återupprättat patent

eller varumärkesskydd (för mönster kan ju återupprättande ej ifrågakomma)

skall i fråga om skyddstid och avgiftsskyldighet så anses, som hade

skyddsrätten varit gällande utan avbrott.

Patenttiden skall alltså vid återupprättande räknas från den ursprungliga

dagen. Någon avräkning sker ej av den tid, under vilken patentet ej var

gällande. Härigenom undvikes, att patenttidens slutpunkt kommer att infalla

senare än om patentet upprätthållits i normal ordning. Detta är av betydelse

för rättssäkerheten, såsom tidigare i fråga om skyddstiden vid förlängd

prioritetstid framhållits. — Här ifrågavarande spörsmål kommer givetvis i

ett nytt läge, om det skulle införas lagstiftning, varigenom skulle möjliggöras

förlängning av själva patenttiden i sådana fall, där patentet på grund

av krigsförliållandena ej kunnat utnyttjas på normalt sätt. Detta är en fråga,

som ej regleras i Neuchåtelöverenskommelsen utan där varje land har sin

frihet. Dylik lagstiftning ifrågasättes i en vid årets riksdag väckt motion i

andra kammaren (nr 72). Över denna ha yttranden nyligen avgivits till första

lagutskottet från myndigheter och näringsorganisationer, därvid en lagstiftning

av detta slag övervägande avstyrkts. Det har under förhandenvarande

förhållanden ej synts vara anledning att i föreliggande promemoria närmare

ingå på denna sak.

Även årsavgifternas storlek och betalningstiden för dessa blir att bedöma

från utgångspunkten, att patentet gällt utan avbrott. Skyldigheten att erlägga

årsavgift för patentår, där den andra respittiden utgått redan innan

återupprättande begäres, framgår ju dock av 3 § i utkastet. Vad gäller närmast

följande patentår, kan det stundom vara oskäligt mot patenthavaren

att tillämpa huvudregeln. En uppmjukning för detta patentår föreslås därför

i andra stycket av 4 § i utkastet. Stadgandet överensstämmer helt med 5 §

andra stycket i 1940 års lag och 10 § andra stycket i 1920 års lag och torde

därför ej behöva närmare motiveras.

Vad varumärkesrätten beträffar, följer redan av artikel 3 i överenskommelsen,

att skyddstiden måste anses löpa utan avbrott. Enligt 9 § varumär

keslagen gäller vid förnyelse skyddet normalt 10 år från förnyelsen. Det synes

dock lämpligare, att i här föreliggande lall, där förnyelsen kan komma

många år efter den normala respittidens slut, räkna skyddet från utgången

av föregående registreringsperiod. Stadgande härom har införts i 4 § av utkastet.

Härigenom vinnes också större överensstämmelse med patenträtten.

— Bernbyrån hade föreslagit tillägg till artikel 3, varigenom det här föreslagna

beräkningssättet skulle ha förbjudits, men detta förslag väckte motstånd

från flera länder och blev ej genomfört. I delta sammanhang må nämnas,

alt artikel 4 i överenskommelsen endast har betydelse för länder, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

anslutit sig till den internationella Madridöverenskommelsen om internationell

varumärkesregistrering; till dessa länder hör e.j Sverige.

Intrång. De nyss behandlade stadgandena i utkastet äro ej avsedda att

innefatta föreskrift om att det i alla avseenden skall anses som om skyddet

gällt oavbrutet. Särskilt är härvidlag av betydelse, hur man skall bedöma

ett utnyttjande under tid, då skyddsrätten eller ansökningen faktiskt upphört

och ännu ej återställts. Skall intrångspåföljd här kunna inträda?

Under förarbetena till 1920 års lag uttalades (proposition nr 421 s. 37).

att ett särskilt stadgande om att utövning under sådan tid ej kunde beivras

vore överflödigt. Man hänvisade till de då gällande reglerna om patentintrång

i 22 § patentförordningen, enligt vilka för påföljd förutsattes vetskap

om att patent åtnjutes. 1938 års patentutredning anslöt sig i betänkandet

1940 till detta uttalande. — Reglerna i 22 g patentförordningen medförde

även, att utnyttjande före patentbeviljandet aldrig kunde medföra intrångspåföljd.

Läget har nu så till vida ändrats, att de patenträttsliga intrångsreglerna

år 1944 ändrats. Enligt 19 § patentförordningen kan numera utnyttjande

efter patentets beviljande medföra påföljd, även om det sker utan vetskap

om att patent föreligger och kanske i fullt god tro. Likaså kan enligt 20 §

ett utnyttjande efter patentansökningen men före patentbeviljandet medföra

påföljd, sedan väl patent meddelats.

Det skulle nu möjligen kunna framstå som tveksamt, om ej även utnyttjande

under här avsedda mellanperioder skulle kunna medföra intrångspåföljd.

Då det ansetts angeläget att utesluta sådan tvekan, ha uttryckliga stadganden

i ämnet föreslagits i 2 § andra stycket och 5 § första stycket av utkastet.

Där sägs, att vad som är stadgat om patentintrång ej skall äga tillämpning

å utnyttjande, som skett efter det patentansökning avförts, förklarats

förfallen eller avslagits men innan den återupptagits resp. efter det patent

eller varumärkesregistrering upphört men innan återupprättande skett. I senare

fallet har alltså för tydlighets skull även varumärke medtagits (mönsterskydd

kan ju ej återupprättas); i förra fallet åter har man kunnat inskränka

sig till patent, enär utnyttjande före beviljande av mönster- eller varumärkesregistrering

aldrig kan medföra påföljd.

Den här intagna ståndpunkten torde helt allmänt kunna anses motiverad

av att det framstår som oegentligt, att en åtgärd skall kunna föranleda intrångspåföljd,

om den vidtages vid en tidpunkt, då skyddet resp. ansökningen

faktiskt bortfallit. Man kan också erinra om att gällande intrångsregler bygga

på att skyddet resp. ansökningen kungjorts för allmänheten. Här åter gäller

det fall, där i stället bortfallandet av skyddet resp. ansökningen blivit kungjort.

I vissa speciella fall kan det synas hårt för skyddsrättens innehavare, att

han ej skall kunna få ersättning för ett utnyttjande. Står den som utnyttjar

i särskilt förhållande till rättsinnehavaren, är t. ex. dennes licenstagare, kan

väl dock ersättningsskyldighet föreligga utan att intrångsreglerna behöva tillgripas.

Tredje mans rätt till fortsatt utnyttjande. Första stycket i artikel 6 av

Neuchåtelöverenskommelsen reglerar frågan, i vad mån utövning under tid,

då skyddsrätt eller ansökning ej var gällande, kan grundlägga rätt till fortsatt

utnyttjande. Det stadgas, att den som i god tro börjat utövning av en uppfinning

eller ett mönster under tiden 3 september 1939—31 december 1946, kan

fortsätta denna utövning på villkor, varom den inhemska lagstiftningen stadgar.

Den återställda rätten hindrar alltså ej fortsatt utövning.

Avfattningen är resultatet av en kompromiss. Från svensk sida sökte man

vid konferensen verka för att tredjemansförbeliållet skulle bli så vidsträckt,

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

55

att nuvarande regler i 3 § andra stycket och 6 § i 1940 års lag kunde bibehållas.

Helt har detta icke lyckats. Särskilt må nämnas, att enligt överenskommelsen

kan ej utövning, som igångsatts efter den 31 december 1946,

grundlägga någon fortsatt utövningsrätt. Däremot avvisades förslag från vissa

iänder, att utövaren endast skulle få rätt att mot skälig licensavgift till rättsinnehavaren

fortsätta utövningen. Den antagna texten hindrar ej ett land

att bestämma, att utövningen får ske utan licensavgift eller annan begränsning.

I utkastet ha stadganden i ämnet upptagits i 2 § tredje och fjärde styckena

samt 5 § andra stycket. Det har ansetts, att dessa övervägande kunna utformas

i anslutning till motsvarande föreskrifter i 1940 års lag. Det stadgas sålunda,

såvitt patenträtten angår, att patent, som återupprättats eller meddelats

på grund av återupptagen ansökning, ej skall vara gällande mot någon

som, efter det patent förfallit resp. ansökningen avvisats men före den 1 januari

1947 och innan vad för återupprättandet resp. återupptagandet fordras

blivit iakttaget, i god tro varit i utövning av den patenterade uppfinningen

inom riket eller för sådan utövning där vidtagit väsentliga åtgärder.

Liksom i gällande bestämmelser har alltså med igångsatt utövning likställts

väsentliga åtgärder för sådana. Detta torde kunna ske, ehuru det ej

har direkt motsvarighet i överenskommelsetexten. Av diskussionen vid konferensen

framgick, ati avsikten ej var att ställa stora anspråk på utövningen.

Överensstämmande med artikel 6 har kravet på god tro uttalats i själva

lagtexten. Så har ej skett i 1940 års lag. Även enligt denna är dock avsett,

att krav på god tro skall gälla. Under förarbetena till nämnda lag framhölls

(proposition nr 4 till 1940 års urtima riksdag s. 15), att om kravet här direkt

uttalades i lagtexten, skulle det kunna tydas som ett erkännande av att god

tro ej fordras för giltig föranvändarrätt enligt patentförordningen. 16 § patentförordningen,

som varit förebild för bestämmelserna i 1940 års lag, innehåller

nämligen intet om god tro, ehuru sådant krav anses böra uppställas.

Det nu anförda har säkerligen sin lagtekniska betydelse. Att godtroskravet

dock nu föreslås utsagt, beror på att det visat sig, att de nuvarande bestämmelserna

blivit missförstådda, särskilt i utlandet. Syftet är alltså att undanröja

sådana missförstånd, ej att införa någon saklig ändring. Om innebörden

av godtroskravet må åberopas ett uttalande av vissa organisationer under

förarbetena till 1940 års lag, nämligen att rätten ej borde gälla, då utövaren

»bragt uppfinningen till utövning under omständigheter, på grund av vilka

han skäligen bort räkna med avsikt hos patentsökanden att fullfölja ansökningen

om patent, resp. avsikt hos patenthavaren att upprätthålla patentet»

(nyssnämnda proposition s. 12).

Första stycket av artikel 6 gäller även mönster, och genom 2 § fjärde stycket

i utkastet har därför vad i tredje stycket är stadgat om patent förklarats

äga motsvarande tillämpning å mönster vid återupptagande. Återupprättande

av mönster skall ju ej kunna förekomma.

Däremot avser första stycket av artikel 6 ej varumärken. Förslag i denna

riktning förelåg, men avvisades vid konferensen. Något tredjemansförbehåll

för varumärken har därför ej föreslagits i utkastet.

Tillämpning å svenskar och utlänningar. Neuchåtelöverenskommelsen syftar

i första hand till att de i överenskommelsen deltagande länderna skola

medgiva de stadgade förmånerna i förhållande till andra länder. Huruvida

man vill lata landets egna få samma förmåner, torde vara dess ensak.

I 1920 års lag gjordes sladgandena om återupptagande och återupprättande

i första hand tillämpliga å svenskar, medan tillämpligheten i förhållande

lill andra ställdes i beroende av .särskilt förordnande av Kungl. Maj:t (13 §).

1940 års lag har i sin helhet karaktär av fullmaktslag (1 g), men kungörelse

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

föreligger, enligt vilken återupptagande- och återupprättandeförmånerna gälla

för svenskar på samma villkor som i förhållande till det stora flertalet

främmande länder.

Det kan med visst fog göras gällande, att svenskar i genomsnitt ej haft

samma svårigheter att iakttaga här gällande föreskrifter som utlänningar.

Detta kunde tala för att begränsa förmånerna, t. ex. genom att för svenskar

bibehålla den materiella prövningen. Emellertid synes det mindre tilltalande

att på detta sätt ställa svenskar sämre än utlänningar.

I utkastet (8 §) föreslås därför, att bestämmelserna om återupptagande

och återupprättande utan vidare skola äga tillämpning i fråga om ansökning

av svensk medborgare och skyddsrätt, som innehades av svensk medborgare,

då skyddsrätten förföll.

Tillämpning till förmån för medborgare i främmande stat skall bero på

särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Därvid skall reciprocitetskrav i regel

uppställas, men undanlag kunna ske. I utkastet föreslås i detta avseende

samma regler som beträffande förlängd prioritetstid, varför här kan hänvisas

till det föregående.

Liksom i tidigare motsvarande bestämmelser likställes med medborgare

i viss stat den som där är bosatt eller äger ett verkligt industri- eller handelsföretag

(8 § tredje stycket i utkastet).

Administrativa spörsmål. I 6 § av utkastet ha upptagits vissa administrativa

regler, som övervägande ha motsvarighet i 1940 års lag. Första stycket

avser, att återupprättande skall bekantgöras för allmänheten, samt att detsamma

skall ske i fråga om återupptagande, såframt ansökningens bortfallande

tidigare publicerats.

Andra stycket innebär, att i och för återupptagande eller återupprättande

erlagda avgifter skola återbetalas, om återställandet av rätten ej kan ske,

t. ex. därför att det begärts för sent eller av ej behörig rättsinnehavare.

Däremot ha i utkastet ej upptagits några särskilda regler om fullföljd av

talan mot beslut, varigenom återupptagande eller återupprättande förklarats

ej kunna ske, jfr 10 § i 1940 års lag. I den mån det icke gäller beslut, som

meddelats i sista instans, bör visserligen talan kunna föras, ehuru frågan i

praktiken torde få ringa betydelse, sedan den materiella prövningen bortfallit.

Men sådan talan torde kunna föras enligt patentverkets instruktion,

om det ej finns andra i det föreliggande fallet tillämpliga regler.

Lindring i utövningstvånget.

Artikel 5 i Neuchåtelöverenskommelsen mildrar i olika avseenden det vanliga

utövningstvånget. Det må från början framhållas, att artikeln för svenska

förhållanden endast bar betydelse, såframt fråga är om patent. Den svenska

rätten innehåller nämligen ej något stadgande om att underlåtenhet att

använda registrerat varumärke eller mönster medför någon menlig påföljd.

Ej heller har man i svensk rätt gjort bruk av den i Pariskonventionen artikel

6 bis andra stycket medgivna rätten att stadga en preklusionstid för anhängiggörande

av en på inarbetande stödd talan om varumärkesregistrerings hävande.

Vad sedan patent beträffar, stadgas om skyldighet att utöva i 15 § patentförordningen.

Enligt detta lagrum kan rätt att mot ersättning till patenthavaren

utöva patentskyddad uppfinning av domstol tillerkännas annan. För

sådan tvångslicens fordras, att den patentskyddade uppfinningen, sedan tre

år förflutit från patentets beviljande, ej inom riket utövats i ett mot förhållandena

därstädes väsentligen svarande omfång, och att patenthavaren ej

visar giltig anledning till underlåtenheten. — Tvångslicens är enligt svensk

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

Kungl. May.ts proposition nr 292.

patenträtt den enda påföljden av underlåtenhet att utöva; sådan underlåtenhet

kan ej, såsom i vissa främmande länder, medföra att patenträtten helt

förverkas. ,

Enligt 13 § i 1940 års lag kan Kungl. Maj:t förordna, att vid bedömande

av talan enligt 15 § paientförordningen viss tid icke skall medräknas i den

där omnämnda treårsperioden, såframt fråga är om talan, som anhängiggöres

efter förordnandeis ikraftträdande. Kungörelse med stöd av 13 § har

dock hittills icke i något fall utfärdats. .

Det har visat sig, att tvångslicenshestämmelserna i 15 g patentforordnmgen

under tiden efter "krigsutbrottet fått en i jämförelse med fredsförhållandena

avsevärt ökad praktisk betydelse. Ganska många tvångslicenser ha under

den gångna tiden förvärvats av inhemska företag; i de förda rättegångarna

har i allmänhet giltig anledning för patenthavaren att underlåta utövning ej

ansetts föreligga. ..

Första stycket av artikel 5 i överenskommelsen innebär nu, att tiden 3 september

1939—30 juni 1947 ej får räknas med vid bedömande av den patenthavaren

tillmätta fristen för utövning. Den svenska delegationen anmälde vid

konferensen, att man utgick från att här ifrågavarande bestämmelse ej skulle

beröra giltigheten av tvångslicens, som beviljats eller hos domstol begärts fore

ikraftträdandet av överenskommelsen. Detta väckte ej gensaga utan ansags

vara ett spörsmål, som varje land ägde reglera. .... „ „..

Andra stycket i artikel 5 ger en ytterligare lättnad i utövningstvanget. Dar

stadgas, att ingen påföljd av underlåten utövning, alltså ej heller tvångslicens,

får drabba patenthavaren före den 30 juni 1949. Denna regel får självständig

betydelse för patent, som beviljats viss tid före krigsutbrottet. Även för patent,

där 3-årsperioden kanske redan före september 1939 gått till ända, sk.jutes genom

andra stycket in en spärr mot tvångslicenstalan under avsevard tid.

Bestämmelserna i artikel 5 torde vara till viss olägenhet för det inhemska

näringslivet, men denna är kanske dock icke av verkligt avsevärd betydelse.

7 § i lagutkastet har utformats med utgångspunkt från 13 § i 1940 ars lag

men med de jämkningar, som betingats av överenskommelsen. Det stadgas,

att vid bedömande av talan, som efter lagens ikraftträdande (enligt forslaget

den 1 juli 1947) anhängiggöres enligt 15 § patentförordningen, skall tiden

1 september 1939—30 juni 1947 icke medräknas i den i 15 § uppställda 3-arstiden

Det tillägges, att vid bedömande av sådan, d. v. s. etter 1 juli 1J4/

anhängiggjord, talan denna 3-årstid aldrig skall anses uppnådd forran den

Reglerna i 8 § av utkastet avses bli tillämpliga även i hår föreliggande

fall. 7 § blir alltså utan vidare tillämplig i fråga om patent, som innehas av

svensk medborgare, medan för utlänningar fordras särskilt förordnande av

Kungl. Maj:t, för vilket i regel fordras reciprocilet. Om 8 § ma i övrigt hanvisas

till vad som anförts tidigare i promemorian.

Övergångsbestämmelser.

Det har redan nämnts, att den föreslagna lagen avses alt träda i kraft den

1 juli 1947. Denna dag, upphör 1940 års lag och de på denna stödda kungörelserna

att gälla. .. ,,

Tydligen kommer den 1 juli 1947 att bos besvarsavdelnmgen föreligga ett

antal oavgjorda ansökningar enligt de hittillsvarande kungörelserna. Det synes

ej motiverat, att besvärsavdelningen skulle fortsätta alt handlägga dessa

enligt de förutvarande strängare bestämmelserna. Därför föreslås i utkastet,

att sådana ärenden i fortsättningen tå handläggas enligt de i den nya lagen

givna reglerna. Dylika ansökningar höra alltså överföras till den instans, dar

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

ärendena enligt nya lagen böra prövas. — Det är påtagligt, att den omständigheten,

att ansökning enligt 1940 års lag blivit avvisad före 1 juli 1947,

eJ, hindrar, att saken tages upp på nytt enligt nya lagens regler. Det får dock

da anses ankomma på rättsinnehavaren att företaga, vad som enligt nya

lagen erfordras.

Övergångsbestämmelsen avser ej vid lagens ikraftträdande anhängiga

tvangshcensärenden. För dem skola tvärtom, såsom nyss anförts, de hittillsvarande

reglerna gälla.

Slutprotokollen.

Såsom inledningsvis nämnts, antogos vid Neuchåtelkonferensen även två

slutprotokoll, varav Sverige undertecknat det första men ej det andra.

Punkt II i det första slutprotokollet, som gäller prioritetsförlängning för

patentansökningar, som tjecker under kriget inlämnat i tyska patentverket,

har tidigare behandlats under avsnittet om förlängd prioritetstid.

Punkt I i det första slutprotokollet uttalar, att viss varumärkesanvändning

under tiden 3 september 1939—30 juni 1947 ej skall anses som ett ingrepp i

märkeshavarens rätt. Det gäller fall, där varor åsatta ett märke, som kolliderar

med ett i visst land registrerat märke, införts till detta land för regeringens

räkning, i syfte att tjäna krigföringen eller för vissa angivna andra

med krigsförhållandena sammanhängande syften.

Syftet med bestämmelsen är enligt en vid konferensen lämnad förklaring

tvafaldigt. brämst är avsikten att meddela en amnesti för del med viss officiell

sanktion verkställda varumärkesintrånget. I andra hand åsyftas att fastsiå,

att vad som härutinnan kan ha skett ej skall för framtiden minska märkeshavarens

rätt. Detta har betydelse för sådana länder, där märkesrätten

kan gå förlorad genom att märket användes av annan än den berättigade.

Ur sistnämnda synpunkt torde bestämmelsen knappast ha någon betydelse

för inre svenska förhållanden. Vad åter gäller amnestisynpunkten, har väl

knappast införsel här skett under sådana förhållanden, som avses i bestämmelsen.

Och oavsett detta torde ej här finnas någon önskan att avvika från

vanliga regler om varumärkesintrång. Någon lagstiftning synes alltså ej påkallad

på grund av denna bestämmelse, som väl å andra sidan knappast är

till större olägenhet för det svenska näringslivet, även om den kanske stundom

kan vara till nackdel för svenska varumärkeshavare utomlands.

I det andra slutprotokollet, som betecknas tilläggsslutprotokoll, förklaras

bestämmelserna i punkt I av första slutprotokollet äga analogisk tillämpning

i fråga om patent, saframt införseln ägt rum å de allierade och associerade

nationernas område eller till ett land i fiendskap med dem, under krigstiden.

Denna bestämmelse, som ger viss amnesti för begånget patentintrång, tillkom

pa särskild framställning från observatören från Förenta staterna vid

konferensen. Dennes uttalande, att en sådan bestämmelse kunde underlätta

för detta land att biträda överenskommelsen, torde främst ha bidragit till att

bestämmelsen kom till. I sak torde nämligen hos många delegationer ha funnits

en negativ inställning till ifrågavarande bestämmelse.

Som bestämmelsen slutligen utformats, är det klart, att den ej avser vad

som skett i ett neutralt land som Sverige. I det avseendet har den alltså ej

alls betydelse för vårt land. Däremot kunna svenska patenthavare utomlands

fa olägenhet av den avsedda amnestin.

. -^^gon åtgärd från svensk sida synes därför ej påkallad med anledning av

tilläggsslutprotokollet.

Stockholm den 20 mars 1947.

ÅKE v. ZWEIGBERGK.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

59

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

om återställande i Tissa fall av rätt till patent, mönster och varumärke

m. in.

Härigenom förordnas som följer.

Återupptagande av ansökning och återupprättande av skgddsrätt m. m.

1 §■

Har en före den 30 juni 1947 gjord ansökning om patent eller om registrering

av mönster eller varumärke eller om förnyelse av varumärkesregistrering

förklarats förfallen eller avslagits genom beslut, som vunnit laga kraft i

anledning av att sökanden ej iakttagit vad i 8 § förordningen angående patent,

8 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 5 eller 9 § lagen om

skydd för varumärken föreskrives i fråga om talan mot patent- eller registreringsmyndighetens

beslut, äge sökanden eller hans rättsinnehavare, om den

frist som skolat iakttagas utgått efter den 31 augusti 1939 men före den 30

juni 1948, genom att senast den 30 juni 1948 fullgöra vad för ärendets fullföljande

erfordrats få ansökningen återupptagen.

Vad ovan stadgats skall jämväl gälla före den 30 juni 1947 gjord patentansökning,

som avförts enligt 5 § andra stycket eller 6 § andra stycket förordningen

angående patent, därest i nämnda lagrum stadgad tid för återupplivning

gått till ända, eller som avförts enligt 7 § fjärde stycket förordningen

angående patent.

2 §•

Återupptagen ansökning skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden.

Vad som är stadgat om patentintrång skall ej äga tillämpning å utnyttjande,

som skett efter det patentansökning avförts, förklarats förfallen eller avslagits

men innan den återupptagits.

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökning, vare

ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter det ansökningen avförts, förklarats

förfallen eller avslagits men före den 1 januari 1947 och innan vad

som fordras för dess återupptagande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning

av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där

vidtagit väsentliga åtgärder.

Vad i föregående stycke är stadgat om patent skall äga motsvarande tilllämpning

å mönster, som registrerats på grund av återupptagen ansökning

om sådan registrering.

3 §.

Har patent efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948 förfallit

på grund av uraktlåtenhet att erlägga sådan förhöjd årsavgift, som omför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

mäles i 11 § förordningen angaende patent, eller har skydd för registrerat

varumärke upphört på grund av uraktlåtenhet att under nämnda tid förnya

registreringen enligt 9 § lagen om skydd för varumärken, äge den tidigare

patent- eller varumärkeshavaren eller dennes rättsinnehavare få skyddsrätten

återupprättad genom att senast den 30 juni 1948, i fråga om patent såframt

den ursprungliga giltighetstiden icke gått till ända, inkomma med den eller

de ej förut guldna avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning erläggas

samt, därest fråga är om varumärkesförnyelse, i övrigt fullgöra vad

tidigare skolat iakttagas.

Återupprättas patent, skall jämväl tilläggspatent till detsamma återupprättas,

om den tidigare innehavaren av tilläggspatentet eller dennes rättsinnehavare

senast den 30 juni 1948 hos patentmyndigheten framställer begäran

härom.

4 §.

Patent eller varumärkesregistrering, som återupprättas, skall i fråga om

skyddstiden och skyldigheten att utöver vad i 3 § sägs erlägga avgifter så

anses, som hade skyddsrätten varit gällande utan avbrott, därvid varumärkesförnyelse

skall anses ha skett vid utgången av den föregående registreringsperioden.

Patentår, för vilket avgift icke enligt 3 § behöver erläggas, då åtgärd för

återupprättande sker, och som börjat före patentets återupprättande eller

inom tre månader därefter, skall, såvitt angår erläggande av därå belöpande

avgift, anses börja först vid utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår,

som eljest skolat börja senast å den dag, då åtgärd för återupprättande

sker, avgift skall, även om den inbetalas före patentårets början, sådan denna

nu blivit bestämd, utgå med förhöjning, varom i 11 § förordningen angående

patent stadgas.

5 §■

Vad som är stadgat om patent- eller varumärkesintrång skall ej äga

tillämpning a utnyttjande, som skett efter det skyddet upphört men innan

det återupprättats.

Återupprättat patent vare ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter

det patentet förfallit men före den 1 januari 1947 och innan vad som fordras

för dess återupprättande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning av den

patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit

väsentliga åtgärder.

6 §.

Patent- eller registreringsmyndigheten skall göra anteckning om återupprättande

av skyddsrätt i vederbörligt register och införa kungörelse därom i

allmänna tidningarna. Sådan kungörelse skall jämväl införas vid återupptagande

av patentansökning, om tidigare jämlikt 7 § sista stycket förordningen

angående patent i allmänna tidningarna kungjorts, att ansökningen

blivit slutligt behandlad utan att leda till patent.

Har genom beslut som vunnit laga kraft förklarats, att återupptagande av

ansökning eller återupprättande av skyddsrätt ej kan ske, skall rättsägaren

återfå enligt 1 eller 3 § erlagda avgifter.

7 §.

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres

enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den

1 september 1939 till och med den 30 juni 1947 icke medräknas i den tid av

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

61

tre år, som i nämnda paragraf sägs; och skall denna tid vid bedömande av

sådan talan aldrig anses uppnådd före den 30 .juni 1949.

8 §.

Vad ovan i 1—7 §§ stadgats skall äga tillämpning i fråga om ansökning

av svensk medborgare och skyddsrätt, som innehaves eller, då skyddsrätten

förföll, innehades av svensk medborgare.

Konungen äger förordna, att nämnda bestämmelser skola gälla till förmån

för medborgare i främmande stat. Sådant förordnande må endast meddelas

under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda skäl därtill föranleda,

varvid i förordnandet må å ena sidan vidtagas begränsningar i förmånerna

och uppställas villkor för desamma samt å andra sidan de i 1 och

3 §§ fastställda sluttiderna utsträckas med högst sex månader.

Med medborgare i viss stat likställes den som där är bosatt eller äger ett

verkligt industri- eller handelsföretag.

Förlängning av prioriietstid.

9 §.

Konungen äger förordna, att för ansökningar om patent eller om registrering

av mönster eller varumärke skall, där skydd tidigare sökts i viss främmande

stat, den prioritetstid av högst tolv månader, som avses i 25 § 1)

förordningen angående patent, eller den prioritetstid av högst sex månader,

som avses i 20 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller samt 16 § 5)

lagen om skydd för varumärken, förlängas till den 31 december 1947, såframt

den ordinära prioritetstiden ej gått till ända den 1 september 1939 och börjat

löpa före den 1 januari 1947 samt sökanden hos patent- eller registreringsmyndigheten

här i riket framställt anspråk på sådan prioritet inom tid och

på sätt, som av Konungen bestämts i förordnande, vilket med stöd av ovannämnda

lagrum gäller i förhållande till den främmande staten.

10 §.

I fråga om skyddsrätt, för vilken förlängd prioritetstid enligt 9 § tagits i

anspråk, skall den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående

patent eller 11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses börja

med utgången av den ordinära prioritetstiden.

Patent, som meddelats på grund av ansökning, för vilken förlängd prioritetstid

enligt 9 § tagits i anspråk, vare ej gällande mot den som, innan denna

ansökning inkommit och före den 1 januari 1946, här i riket i god tro sökt

patent å samma uppfinning eller mot dennes rättsinnehavare, även om han

icke före förstnämnda patentansökning varit i utövning av den patenterade

uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit väsentliga åtgärder,

därest dylik utövning försvårats genom utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden.

11 §•

Förordnande enligt 9 § må endast meddelas under förutsättning av ömsesidighet

eller om eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, varvid i

förordnandet må å ena sidan vidtagas begränsningar i förmånerna och uppställas

villkor för desamma samt å andra sidan den i 9 § fastställda sluttiden

utsträckas med högst sex månader.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

Allmänna bestämmelser.

12 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

.. H.?r återupptagande av patentansökning, återupprättande av patent eller

förlängning av prioritetstid sökts enligt föreskrifterna i förordnande utfärdat

med stöd av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser

angående patent vid krig eller krigsfara m. in., och har ärendet

ej slutligen avgjorts före nya lagens ikraftträdande, skall ärendet i fortsättningen

handläggas enligt de i denna lag givna reglerna.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungi. Mcij:ts proposition nr 292.

63

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 maj

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 12 maj 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 2 maj 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om återställande i vissa fall av

rätt till patent, mönster och varumärke m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn

S. Edling.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att bestämmelserna i 11 §

lämpligen borde inarbetas i 9 §.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det den 2 maj

1947 till lagrådet remitterade förslaget till lag om återställande i vissa fall

av rätt till patent, mönster och varumärke m. m.

Med förmälan att lagrådet mot förslaget framställt allenast en erinran av

formell natur, vilken syntes böra iakttagas, samt under åberopande av vad

föredraganden anfört till statsrådsprotokollet den 2 maj 1947 hemställer

föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition dels äska riksdagens

godkännande av den i nämnda statsrådsprotokoll omförmälda internationella

överenskommelsen rörande bibehållande och återställande av rättigheter

på den industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra

världskriget, jämte slutprotokoll dels ock — med återkallande av den till

riksdagen avlåtna propositionen nr 35 med förslag till lag om fortsatt giltighet

av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser

angående patent vid krig eller krigsfara m. m. — jämlikt § 87 regeringsformen

föreslå riksdagen att antaga förstnämnda lagförslag med den av lagrådet

förordade jämte vissa andra redaktionella jämkningar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471319

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:340 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till byggnadslag rn. m. i vad den hänvisats till konstitutionsutskot s. 10 i texten
  2. 1LU 1947:49 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 s. 1 i texten