Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol

1947-01-31 · 54 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:45, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45

1

Nr 45.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol;

given Stockholms slott den 31 januari

1947.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 22

juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Bihung titt riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 45

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 46

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 10 §§ lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

2 §■

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande och sex ledamöter.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i

arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två

år i sänder, två efter förslag av

svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd

och två efter förslag av

landsorganisationen i Sverige. För

vardera sidan förordnas enligt samma

regler fyra ersättare.

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande och sju ledamöter, av

dem en särskild ledamot för tjänstemannamål.

4 §■

Övriga ledamöter, vilka skola vara

i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två

år i sänder, två ledamöter efter förslag

av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, två ledamöter

efter förslag av landsorganisationen

i Sverige och den särskilde

ledamoten efter förslag av tjänstemännens

centralorganisation. Sistnämnde

ledamot skall inträda på arbetarsidan

i stället för en av de efter

landsorganisationens förslag utsedda

ledamöterna vid handläggning av

mål, däri tjänstemannaförening, som

icke år ansluten till landsorganisa
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 45.

3

(Nuvarande lydelse:)

Förslag skall för att vinna avseende

upptaga minst dubbelt så många

personer som de, vilka skola förordnas

för den sidan. Har d någondera

sidan vederbörligt förslag icke avgivits,

förordnar Konungen ändå ledamöter

och ersättare för den sidan.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med

ordförande och fyra ledamöter. Av

ledamöter, som avses i 4 §, skola lika

många närvara för vardera sidan.

(Föreslagen lydelse:)

tionen, eller medlem i sådan förening

är part å nämnda sida, såframt

icke jämväl till landsorganisationen

ansluten förening eller medlem i sådan

förening är part å arbetarsidan

och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda

part.

För vardera sidan förordnas enligt

samma regler dubbelt så många ersättare

som antalet ledamöter.

Förslag d ledamöter och ersättare

skall för att vinna avseende upptaga

minst dubbelt så många personer

som de, vilka skola utses med ledning

av förslaget. Har vederbörligt förslag

icke avgivits, förordnar Konungen

ändå ledamöter och ersättare, som

bär avses.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med

ordförande och fyra ledamöter. Av

ledamöter, som avses i 4 §, skola lika

många närvara för vardera sidan.

Mål, däri särskild ledamot skall inträda,

må ej handläggas utan att

denne ledamot eller ersättare för honom

är närvarande med mindre fall

som i 7 § sägs föreligger.

Besiktning å-------för arbetarsidan.

Ledamot, som------i domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1947.

Förslag å särskild ledamot och ersättare

för honom skall dock förslå

gången avgivas före nämnda dag.

Särskild ledamot och ersättare för

honom skola med ledning av detla

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

förslag förordnas endast för tiden till

och med 1948 års utgång.

Har mål före nya lagens ikraftträdande

handlagts enligt då gällande

bestämmelser, må dom däri givas

efter sagda tidpunkt utan hinder av

att enligt nya lagen särskild ledamot

skolat deltaga i avgörandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition in 45.

o

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 januari

1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

statsrådet Mossberg fråga om ändrade bestämmelser angående utseende av

ledamöter och ersättare i arbetsdomstolen, in. m., samt anför därvid följande.

I skrivelser den 5 april 1938 och den 10 april 1943 har riksdagen hemställt

om översyn av bestämmelserna rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets

och försäkringsrådets sammansättning. Sedan med stöd av Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 30 juni 1943 numera generaldirektören John Nordin tillkallats

att såsom sakkunnig inom socialdepartementet verkställa en dylik

översyn, har den sakkunnige med skrivelse den 30 augusti 1946 avlämnat

ett av motiv åtföljt förslag till ändringar i lagen om arbetsdomstol in. fl.

lagar, avseende ändrade regler om utseende av sådana ledamöter och suppleanter

i förenämnda organ, vilka företräda arbetslagarna. Utredningen har,

enligt vad den sakkunnige i skrivelsen anfört, begränsats att avse nämnda

spörsmål, då frågan om översyn av ifrågavarande bestämmelser, i vad de

avsåge av Kungl. Maj:t utan förslag utsedda ledamöter ävensom efter förslag

utsedda arbetsgivarrepresentanter, saknade aktualitet.

Över förslaget ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, arbetsrådet, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.

Förslaget har i anledning av remissyttrandena blivit föremål för överarbetning

inom socialdepartementet och jag anhåller nu att få lämna eu

redogörelse för ärendet.

Gällande bestämmelser m. m.

Arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen, som inrättades år 1928 i samband

med tillkomsten av nämnda års lag om kollektivavtal, har till huvudsaklig

uppgift alt avgöra mål rörande kollektivavtal, mål, som avse tillämp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Ktirtgl. Maj.ts proposition nr 4ö.

ningen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt, samt vissa mål rörande

tillämpningen av semesterlagen. Domstolen har därjämte att upptaga

vissa mål rörande tillämpningen av lagen om förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. och lagen om

förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring

samt bär att taga viss befattning med lagen om medling i arbetstvister.

Enligt 2 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol skall domstolen

bestå av ordförande och sex ledamöter. I 3 § föreskrives, att ordföranden

och två ledamöter skola förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.

Ordföranden och en av ledamöterna, vilken skall förordnas att vara

vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den

andre ledamoten skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden

och därmed förbundna avtalsfrågor. För vardera ledamoten skall

Konungen förordna två ersättare, som uppfylla de för ledamoten stadgade

behörighetsvillkoren.

Beträffande arbetsdomstolens övriga fyra ledamöter föreskrives i 4 §,

att de skola förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag

av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag

av landsorganisationen. För vardera sidan skola enligt samma regler förordnas

fyra ersättare. Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst

dubbelt så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Enligt 10 § är arbetsdomstolen domför med ordförande och fyra ledamöter.

Av ledamöter, som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera

sidan. Enligt 10 § tredje stycket är sådan ledamot ej på den grund att han

eller skyldeman till honom tillhör styrelse för förening av arbetsgivare eller

arbetare hindrad att i mål, däri föreningen är part, tjänstgöra i domstolen.

Slutligen må nämnas, att, om ledamot vid något rättegångstillfälle skulle

utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra och ersättare ej kan

tillkallas, ordföranden enligt 7 § äger kalla annan lämplig person i stället.

Några särskilda bestämmelser om arbetsdomstolens arbetssätt finnas ej

meddelade. Vid domstolens sammanträden tjänstgöra de ordinarie ledamöterna

i den mån de ej på grund av förfall äro förhindrade att närvara. Vid

förfall för ordinarie ledamot inkallas ersättare i den ordning de blivit utsedda

oberoende av arten eller beskaffenheten av det eller de mål som handläggas.

Det kan anmärkas, att ordinarie partsrepresentant, även om han

ej är förhindrad att tjänstgöra, regelmässigt anmäler förfall om i det till handläggning

förevarande målet såsom part uppträder en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation,

till vilken partsrepresentanten i egenskap av styrelseledamot

eller funktionär är direkt knuten. Det angivna förfaringssättet torde

få ses mot bakgrunden av den rådande uppfattningen att partsrepresentanterna

skola tillföra domstolen allmän sakkunskap inom de rättsområden,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4å.

7

som omfattas av domstolens kompetens, men icke tjänstgöra som direkta

bevakare av speciella intressen.

Arbetsrådet. Arbetsrådet har huvudsakligen att taga befattning med ärenden

rörande lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna

arbetstidslagen), de speciella arbetstidslagarna, nämligen lantarbetstidslagen,

arbetstidslagen för detaljhandeln, arbetstidslagen för hotell, restauranger

och kaféer samt butikstängningslagen. I fråga om arbetstidslagarna

åligger det arbetsrådet att på därom framställd begäran avgöra, huruvida

respektive lag äger tillämpning å visst arbete eller å viss arbetstagare, att i

andra frågor rörande tillämpningen av nämnda lagar avgiva utlåtanden

samt pröva ansökningar om dispenser från i lagarna föreskrivna bestämmelser

om arbetstid m. m. Beträffande butikstängningslagen ankommer det

på arbetsrådet alt på begäran träffa avgörande, huruvida lagen äger tilllämpning

å viss försäljning eller visst öppethållande av butik samt att i övrigt

avgiva utlåtanden rörande lagens tillämpning. — Arbetsrådet tillkommer

därjämte vissa uppgifter i avseende å tillämpningen av bageriarbetstidslagen,

1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik samt

lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete.

De gällande bestämmelserna om arbetsrådets organisation, om beslutförhet

m. in. återfinnas i 9 § av lagen den 16 maj 1930 Inr 138) om arbetstidens

begränsning. Enligt nämnda paragraf består arbetsrådet av minst

sju ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av två år i sänder. Av

ledamöterna skola två utses bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar

av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst

50 000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar

av arbetare, som räkna minst 50 000 medlemmar. För

nämnda fyra medlemmar skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så

många suppleanter. Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke

kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar

Konungen en av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en

till ställföreträdare för denne. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må

avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense.

Flera än sju ledamöter må ej deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

— Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare

och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts

utan förslag, vara närvarande.

Enligt 9 § lantarbetstidslagen den 8 juni 1945 (nr 265) skola för tjänstgöring

i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i nämnda lag,

av Konungen för viss tid utses två med jordbruksförhållanden förtrogna

ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av de svenska

arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar,

en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen

i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av

dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För

var och en av ledamöterna skola i enahanda ordning utses minst två suppleanter,

av vilka eu bör vara förtrogen med förhållandena inom trädgårdsskötseln.

Därjämte stadgas i nämnda paragraf, att vid arbetsrådets behandling

av ärende enligt lantarbetstidslagen skola närvara båda de ledamöter,

vilka utsetts i ovan angiven ordning, eller för dem utsedda suppleanter samt

att i övrigt bestämmelserna i förut omnämnda 9 § allmänna arbetstidslagen

i tillämpliga delar skola äga motsvarande giltighet.

Jämlikt 11 § arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)

skola för tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärenden, som avses

i nämnda lag, utses två med detaljhandelns förhållanden förtrogna

ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av de svenska

arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet

ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;

en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av

landsorganisationen, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess

ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var

och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter, förtrogna

med förhållandena inom detaljhandeln eller annan verksamhet, som

avses i lagen.

Enligt bestämmelser i 9 § arbetstidslagen för hotell, restauranger och

kaféer den 30 juni 1944 (nr 462) skola vidare särskilda partsrepresentanter,

vilka äro förtrogna med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen,

utses att tjänstgöra i arbetsrådet vid hand''äggning av ärende som

avses i nämnda lag. Dessa bestämmelser äro överensstämmande med motsvarande

bestämmelser i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln.

1

Jämlikt 13 § butikstängningslagen den 29 juni 1945 (nr 422) skola vid

handläggning av ärende enligt nämnda lag i arbetsrådet deltaga två med förhållandena

inom lagens tillämpningsområde förtrogna ledamöter, av vilka en

skall utses bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, och en bland personer, föreslagna av landsorganisationen.

I detta hänseende liksom i fråga om förordnande av suppleanter,

tjänstgöringsförhållanden in. m. överensstämmer butikstängningslagen med

de speciella arbetstidslagarna.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att arbetsrådets sammansättning

växlar allt eftersom de handlagda ärendena beröra olika arbetstidslagar

eller butikstängningslagen. Vid handläggningen av ärenden enligt samtliga

lagar, med vilka rådet har att taga befattning, deltaga de tre av Kungl.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr iå.

9

Maj:t omedelbart utsedda ledamöterna och två partsrepresentanter, en från

vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan, utsedda enligt bestämmelserna i

den allmänna arbetstidslagen. Dessutom deltaga ytterligare två partsrepresentanter,

förordnade enligt den allmänna arbetstidslagen, om ärendet hör

till nämnda lag, förordnade jämlikt lantarbetslidslagen, om ärendet rör

sistnämnda lag o. s. v. Såsom tidigare nämnts får antalet ledamöter ej överstiga

sju.

Till skillnad från vad som gäller för arbetsdomstolen har alltså beträffande

arbetsrådet genom bestämmelserna i de speciella arbetstidslagarna

och butikstängningslagen i viss mån införts ett system med växling av ledamöter

med hänsyn till de behandlade ärendenas karaktär. I en av arbetstidslagarna,

lantarbetstidslagen, har lagstiftningen gått längre på denna väg,

i det i nämnda lag föreskrivits, att två av suppleanterna böra vara förtrogna

med förhållandena på ett särskilt avsnitt av lagens tillämplighetsområde,

nämligen trädgårdsnäringen. Denna bestämmelse har i praxis medfört,

att vid handläggningen av ärenden av principiell natur, som beröra

trädgårdsskötseln, deltaga dessa suppleanter, även om de ordinarie partsrepresentanterna

icke skulle vara förhindrade att närvara. Jämväl vid handläggningen

av ärenden enligt de övriga arbetstidslagarna och butikstängningslagen

förekommer det att arbetsrådet i principiellt betydelsefulla ärenden

inom visst område eller fack jämte ordinarie partsrepresentant inkallar

suppleant. Detta sker för att arbetsrådet skall få del av den speciella

sakkunskap om förhållandena inom området eller facket, som en sådan

suppleant besitter. Det är givet, att suppleanten i dylikt fall icke har rösträtt

inom rådet.

Försäkringsrådet. Försäkringsrådet har till huvudsaklig uppgift att avgöra

mål och ärenden rörande tillämpningen av lagen den 17 juni 1916

om försäkring för olycksfall i arbete, förordningen den 18 juni 1927 om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

och lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Därjämte

har rådet att taga befattning med åtskilliga andra författningar med

bestämmelser om ersättning för olycksfall eller yrkessjukdom.

Reglerna om försäkringsrådets sammansättning m. m. innehållas i lagen

den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet. Enligt 1 § i nämnda lag

skall rådet bestå av minst sju ledamöter. Två av dessa skola representera

arbetsgivarna och två arbetarna. Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för

en var av dem förordnas av Kungl. Maj:t för två år i sänder efter förslag,

som avgivas på sätt i det följande angives. Övriga ledamöter, av vilka en

skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart av Kungl. Maj:t. Minst två av

dem skola vara lagkunniga män.

Förslag till ledamöter och suppleanter, som skola representera arbetsgivarna,

må jämlikt 2 § i lagen avgivas av förening av arbetsgivare med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

minst 100 medlemmar och förslag till ledamöter och suppleanter, som skola

representera arbetarna, av förening av arbetare med minst 10 000 medlemmar.

Därjämte må förslag till representanter för arbetsgivarna eller för arbetarna

avgivas av det eller de landsting, som Kungl. Maj:t bestämmer,

ävensom av korporation eller förening, vilken Kungl. Maj:t efter därom av

försäkringsrådet gjord framställning finner böra tillerkännas rätt att avgiva

sådant förslag.

Mål och ärenden, som behandlas av försäkringsrådet, prövas och avgöras

av fem ledamöter, så ock av fyra ledamöter, om de äro ense om beslutet.

Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en

för arbetarna. I behandling av viktigare ärende eller ärende av allmän betydelse

skola minst sju ledamöter deltaga, av vilka två skola vara representanter

för arbetsgivarna och två för arbetarna.

Försäkringsrådet består för närvarande av sex av Kungl. Maj:t omedelbart

utsedda ledamöter — försäkringsrådets chef jämte fem försäkringsråd

— samt fyra partsrepresentanter, två från vardera arbetsgivar- och arbetarsidan.

Såsom ledamöter tjänstgöra dessutom assessorer. I olikhet mot arbetsdomstolen

och arbetsrådet arbetar försäkringsrådet på två avdelningar

eller grupper. Den ena gruppen består av rådets chef och två försäkringsråd

samt två partsrepresentanter, eu från vardera arbetsgivar- och arbetarsidan.

Den andra gruppen utgöres av tre försäkringsråd, av vilka den ene

tjänstgör som gruppordförande, samt de båda återstående partsrepresentanterna.

Vardera gruppen avgör självständigt mål och ärenden och motsvarar

sålunda en division inom hovrätt. Mål och ärenden lottas ut till föredragning.

Någon uppdelning av desamma med hänsyn till art och beskaffenhet

förekommer alltså icke. Ledamöterna, både de av Kungl. Maj:t omedelbart

utsedda — dock icke gruppordförandena — och partsrepresentanterna

tjänstgöra växelvis på de båda grupperna, i regel några månader i sänder

enligt en på förhand uppgjord plan. Suppleanterna för partsrepresentanter

tjänstgöra endast i händelse av förfall för ordinarie ledamot. — Viktigare

mål och ärenden avgöras av rådet i dess helhet, plenum. I sådana avgöranden

deltaga sålunda alla fyra partsrepresentanterna.

Historik.

Frågan om tillskapandet av en särskild arbetsdomstol, vari jämväl parterna

på arbetsmarknaden skulle beredas representation, förelädes riksdagen

första gången år 1910 genom proposition (nr 96) med förslag till

lagstiftning om kollektivavtal och om arbetsdomstol m. m. Syftet med

denna partsrepresentation angavs vara att bereda den dömande myndigheten

ingående kännedom ej blott om kollektivavtalets historiska utveckling

såväl i allmänhet som i det speciella fallet utan även om åskådningar

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

11

och rättsuppfattning hos parterna å ömse sidor. För detta ändamål före*

slogs att i domstolen skulle insättas medlemmar, vilka genom praktiskt

förvärvad inblick i näringslivet och förhållandena mellan arbetsgivare och

arbetare tillförde domstolen den mera tekniska sakkunskapen samt kännedomen

om de speciella åskådningssätt, som inom dessa grupper kunde vara

för handen beträffande deras inbördes förhållanden. Det förtroende för

domstolen, som en sådan anordning vore ägnad att bibringa de eventuella

parterna, förmenades vidare komma att ännu mera vinna i styrka, därest

dessa tillika finge öva inflytande på valet av de personer vilka skulle utgöra

lekmannaelementet i domstolen.

Enligt 1910 års förslag skulle rätt att föreslå ledamot i arbetsdomstolen

tillkomma arbetsgivarförening, som omfattade minst 100 arbetsgivare, samt

fackförening, fackförbund eller annan dylik förening av arbetare, som omfattade

minst 5 000 arbetare.

I två inom andra kammaren väckta motioner gjordes gällande, att förslagsrätt

borde tillkomma allenast huvudorganisationerna å ömse sidor.

För uppnående härav föreslogs i den ena motionen, att beträffande arbetarorganisationer

förslagsrätten borde begränsas till sådana, som räknade

minst 15 000 arbetare.

I en inom andra kammaren väckt motion förordades ett system med

rörliga bisittare i arbetsdomstolen. Dessa skulle till visst antal utses efter

förslag, avgivna av de större organisationerna på vardera sidan, och av de

sålunda utsedda skulle såsom bisittare vid avdömande av tvist rörande

kollektivavtal, slutet av en viss organisation, tillkallas de, som utsetts efter

förslag av nämnda organisation. Alternativt föreslogs, i syfte att bereda

möjlighet till bättre proportionell fördelning av platserna mellan olika

organisationer, alt för vardera sidan skulle utses tre, av vilka en vid varje

session skulle utträda efter lottning eller i enlighet med förut uppgjord

ordning.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll såsom uppenbart,

att Kungl. Maj:t vid bisittarnas utväljande måste taga största hänsyn

därtill, att de utsedda komme att representera åskådningarna hos

majoriteten på vardera sidan, och att alltså de mindre föreningarna i realiteten,

därest de skulle avgiva särskilda förslag, näppeligen kunde komma

att utöva något egentligt inflytande på domstolens sammansättning. Att

tydligt fastslå berörda princip genom valet av den siffra för medlemmarnas

antal, som skulle vara avgörande, läte sig med hänsyn till möjligheten

av omkastningar i de bestående förhållandena knappast göra. Eu antydan

därom i själva lagen kunde dock enligt utskottets mening måhända givas

genom alt bestämma minimiantalet av medlemmar för arbetarförening till

10 000 i stället för 5 000.

Systemet med rörliga bisittare syntes knappast, enligt särskilda utskottets

uppfattning, vara det lämpligaste. En var av bisittarna skulle i allt för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition tu 45.

ringa grad bliva i tillfälle att förvärva den erfarenhet och vana, som för

domarvärvets rätta fullgörande vore av väsentlig betydelse. Även med

berörda system skulle den speciella sakkunskapen för varje särskilt mål

icke kunna ernås. Därjämte borde bemärkas, att bisittare, utsedda på det

angivna sättet, komme att mera representera vissa intressen än de fasta

bisittarna. Men vad man ville vinna med ifrågavarande bisittare vore att

tillföra domstolen representanter icke för intressen utan för sakkunskap

och olika rättsåskådningar. Beträffande åtgärder för att betrygga förtroendet

för domstolen genom en bättre fördelning av platserna mellan de

olika organisationer, som kunde finnas på vardera sidan, syntes med hänsyn

till det stora antalet, särskilt på arbetarsidan, av fristående sådana

föga vara vunnet genom vare sig den ena eller den andra av de i motionen

ifrågasatta anordningarna.

Fem ledamöter av utskottet framhöllo i reservation, att det av utskottet

föreslagna minimiantalet medlemmar i förslagsberättigad arbetarförening

vore för lågt, och att utskottets motivering närmast talade för en högre

medlemssiffra. För sin del ansågo reservanterna, att siffran borde bestämmas

till 30 000. Två andra ledamöter av utskottet ansågo, att antalet

borde fixeras på sådant sätt, att förslagsrätt tilldelades endast landsorganisationen.

Detta mål skulle enligt nämnda reservanters mening ernås genom

att bestämma medlemssiffran hos förslagsgivande arbetarorganisation

till 50 000.

Frågan om lagstiftning förföll emellertid vid denna riksdag.

I det för 1911 års riksdag genom proposition (nr 43) framlagda förslaget

till lagstiftning om kollektivavtal och om arbetsdomstol m. m. upptogs

den av särskilda utskottet förordade bestämmelsen, att förslagsrätt

skulle tillkomma på arbetsgivarsidan förening omfattande minst 100 arbetsgivare

och på arbetarsidan förening med minst 10 000 medlemmar.

Vid riksdagen föreslogs i tre motioner, att rättigheten att avgiva förslag

å arbetarsidan borde begränsas till förening, som omfattade minst 50 000

arbetare.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll, att visserligen

vore det tydligt, att Kungl. Maj:t vid bisittarnas utväljande med nödvändighet

måste taga största hänsyn till majoritetens åsikter, så att de

mindre föreningarna icke i allmänhet skulle komma att i realiteten utöva

något egentligt inflytande på domstolens sammansättning. Men det borde

icke förbises, att det med upptagande i lagen av det ifrågasatta högre talet

skulle kunna på grund av minskad centralisation eller eljest inträffa, att

ingen förening vore tillräckligt stor för att fylla betingelserna för förslagsrätt.

Även en annan omständighet syntes böra beaktas. Möjligheten för

flera föreningar att uppställa förslag å bisittare i domstolen måste anses

för den förening, som enligt sakens natur på grund av sin storlek borde

främst vinna gehör för sin genom förslaget uttryckta mening, innebära en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 4å

13

maning att med omsorg tillse, att förslaget omfattade persöner, vilka Vore

i alla avseenden för uppdraget fullt lämpliga. Bestämmelsen borde med

hänsyn till det anförda bibehållas oförändrad.

Frågan om lagstiftning förföll emellertid även vid 1911 års riksdag.

1911 års förslag i fråga om utseende av partsrepresentanter i arbetsdomstolen

togs till mönster, då det gällde att inom försäkringsrådet bereda

representation för arbetsgivar- och arbetarintressen. De bestämmelser i

detta hänseende som sålunda tillkommo ha, såsom av den förut lämnade

redogörelsen framgår, sedermera icke undergått ändring.

Däremot blev vid arbetsrådets inrättande år 1919 i samband med tillkomsten

av den första allmänna arbetstidslagen förslagsrätten annorlunda

utformad. Arbetstidskommittén, vilken avgav förslag till nämnda lagstiftning,

hade föreslagit att av partsrepresentanterna i arbetsrådet halva antalet

skulle utses bland personer, föreslagna av rikssammanslutningar av

arbetsgivare, och halva antalet bland personer, föreslagna av riksammanslutningar

av arbetare. Av reservanter inom kommittén hade emellertid

yrkats att rätten att avge förslag till arbetsgivar- och arbetarrepresentanter

skulle inskränkas till rikssammanslutningar med minst 50 000 arbetare

eller medlemmar. Denna mening vann statsmakternas bifall och bestämmelserna

utformades i enlighet därmed. De kvarstå alltjämt i oförändrat

skick.

I proposition nr 39 till 1928 års riksdag med förslag till lagar om kollektivavtal

och om arbetsdomstol framlades det förslag rörande arbetsdomstolens

sammansättning, som sedermera genom 1928 års lagstiftning upphöjdes

till lag, vilken, såvitt angår de efter förslag förordnade ledamöterna, därefter

icke blivit ändrad. I nämnda proposition yttrade föredragande departementschefen,

statsrådet Pettersson, i förevarande ämne i anslutning

till vissa i propositionen redovisade framställningar bland annat:

De framställda ändringsförslagen åsyfta att i arbetsdomstolen bereda

plats för representanter för sådana arbetsgivare, som icke kunna anses

företrädas av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Ett tillgodoseende

av detta önskemål torde ej kunna ske på annat sätt än att rätt att

föreslå ledamöter tillerkännes arbetsgivarsammanslutningar, som nått en

viss storlek. Storleken kan därvid bestämmas med hänsyn till antingen

antalet medlemmar i sammanslutningen eller antalet arbetare, som sysselsättas

av medlemmarna, eller med beaktande av båda dessa beräkningsgrunder.

Därest dylika bestämmelser införas för arbetsgivarsidan, torde

likartade föreskrifter böra gälla för arbetarsidan. Fördelen av en dylik

anordning, vilken skulle betyda en återgång till de äldre förslagen, skulle

i första hand vara, att förslagsrätten icke bleve på samma sätt beroende

av ändringar i organisalionsförhållandena. Även om förtroenderådet eller

landsorganisationen skulle försvinna eller upphöra att företräda flertalet

av landets organiserade arbetsgivare och arbetare, skulle dock förslag

kunna erhållas å personer, som representerade båda sidorna. Den ifråga
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

satta anordningen skulle även medföra, att förslag erhölles på ett stort antal

personer, och att bland ledamöterna eller åtminstone bland suppleanterna

kunde insättas personer, som representerade olika intressen. Måhända

skulle även en sådan anordning innebära eu sporre för organisationerna

att vid avgivande av förslag söka finna de mest lämpliga personerna.

Emellertid anser jag mig icke böra föreslå en dylik anordning. Densamma

skulle förmodligen komma att bliva av ringa praktiskt värde. Därest förslag

avgåves av huvudorganisationerna å ömse sidor, komme Kungl. Maj:ts

valrätt praktiskt taget att bliva begränsad till de personer, som föreslogos

av nämnda organisationer. Även om bland suppleanterna skulle kunna insättas

någon, som föreslagits av annan sammanslutning, torde detta komma

att sakna betydelse, då domstolens sammansättning såvitt möjligt bör hållas

konstant och de ordinarie ledamöterna därför i regel böra tjänstgöra.

Svårighet möter även, då det gäller att bestämma vilket medlems- eller

arbetarantal, som skall medföra rätt att avgiva förslag.---Det vik
tigaste

skälet mot den ifrågasatta anordningen är emellertid, att densamma

synes utgå från den uppfattningen, att parterna skola erhålla ett slags

intresserepresentation i domstolen. Detta är ingalunda avsikten. De efter

förslag utsedda domstolsledamöterna skola företräda de å ömse sidor rådande

åskådningarna i arbets- och avtalsfrågor men däremot icke tjänstgöra

såsom talesmän för de i varje tvist deltagande parterna. Med hänsyn

härtill synes det lämpligast, att förslagsrätt tillerkännes endast de å ömse

sidor befintliga huvudorganisationerna.

Rörande systemet med rörliga bisiltare anförde departementschefen:

Såsom jag tidigare framhållit, är det av vikt, att i arbetsdomstolen beredes

plats för erforderlig sakkunskap. Med hänsyn härtill kunde det måhända

synas tilltalande att låta någon eller några av bisittarna växla allt

efter målens beskaffenhet. Härigenom skulle man i varje mål kunna erhålla

representanter för det verksamhetsområde, å vilket tvisten rör sig.

Emellertid synes mig nämnda förslag förenat med så allvarliga olägenheter,

att det icke kan tillstyrkas. Till en början bör erinras, att den sakkunskap

man i främsta rummet vill finna företrädd inom domstolen är kunskap och

erfarenhet rörande avtals- och arbetsförhållanden i allmänhet. Däremot

är det mindre nödvändigt att inom domstolen hava tillgång till sakkunskap

rörande de särskilda tekniska förhållandena inom det fack, som beröres

av tvisten. Kännedom härom kan domstolen i regel skaffa sig genom hörande

av vittnen eller sakkunniga. Tydligt är också, att dylika speciellt

sakkunniga personer ofta hava svårt att bortse från sina rena fackintressen

och att opartiskt bedöma en uppkommen tvist inom sitt verksamhetsområde.

Det synes mig även olämpligt att genom sättet för ledamöternas utväljande

giva stöd åt den uppfattningen, att desamma skulle tjänstgöra

såsom representanter för de tvistande parterna. Mot den föreslagna anordningen

talar vidare, att densamma erbjuder åtskilliga tekniska svårigheter.

Den kan icke — särskilt om det skulle ankomma på parterna att avgöra,

vilka personer i varje mål skulle hava säte i rätten — genomföras utan

ett invecklat system av bestämmelser. Den skulle vidare medföra ökade

kostnader och i viss grad försvåra domstolens verksamhet. Det oaktat

skulle garanti icke vinnas, att den speciella sakkunskapen städse bleve

företrädd inför domstolen. Det avgörande skälet mot den ifrågasatta anordningen

är emellertid, att densamma skulle förhindra nödig kontinuitet

opaginerad Kontrollera mot PDF

K ur tgl. Maj:ts proposition nr bi>

lo

i domstolens arbete. För en domstol av den art, varom här är fråga, är det

av särskild vikt, att domstolens sammansättning, såvitt möjligt, bibehålies

oförändrad. På detta område, där rättsuppfattningen ännu icke vunnit

stadga, kommer utvecklingen att i hög grad bliva beroende av domstolens

avgöranden. Det är därför nödvändigt, att domstolen i sin rättstillämpning

fullföljer en gång antagna principer, och detta torde försvåras, därest

domstolens ledamöter växla i så gott som varje mål.

Riksdagen lämnade förslaget om arbetsdomstolens sammansättning utan

erinran.

Frågan om arbetsdomstolens sammansättning fick förnyad aktualitet i

samband med 1936 års lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt. Vid

granskning av förslag i detta ämne uttalade lagrådet, att det såväl från

principiella som från praktiska utgångspunkter syntes vara uteslutet, att

den representation för intressegrupper, vilken tillkommit för arbetsdomstolens

handläggning av målen om kollektivavtal, kunde i allt få vara densamma

vid behandlingen av frågor, vilka i och med att de avsåge de privatanställdas

rättsställning uppenbarligen berörde intressen av ofta väsentligen

annat slag.

I anledning av detta yttrande framhöll föredragande departementschefen

vid framläggande av proposition (nr 240) i ämnet till 1936 års riksdag,

att den av lagrådet berörda frågan om ändring i arbetsdomstolens sammansättning

syntes i och för sig värd beaktande men att det icke syntes

erforderligt att uppskjuta den föreslagna lagstiftningen i avbidan på lösningen

av frågan om arbetsdomstolens sammansättning, vilken enligt departementschefens

mening krävde en närmare utredning.

Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande över propositionen att tillräcklig

utredning icke förelåge för att utskottet skulle kunna föreslå någon

ändring av arbetsdomstolens sammansättning för behandlingen av mål enligt

den nya lagen. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Maj:t med

uppmärksamhet följde arbetsdomstolens verksamhet samt, om anledning

därtill visade sig föreligga, toge under övervägande, huruvida domstolen

genom ändrad sammansättning vid behandling av mål på förevarande rättsområde

borde göras mera representativ för de intressen, som i fråga om

dessa mål gjorde sig särskilt gällande. Det kan anmärkas, att i väckta

motioner hemställts om särskilda regler rörande arbetsdomstolens sammansättning

vid handläggning av mål rörande förenings- och förhandlingsrättslagen.

Motionerna föranledde dock icke någon riksdagens åtgärd. I

I fråga om de särskilda arbetstidslagarna, vilka samtliga tillkommit efter

lagen om arbetsdomstol, har förslagsrätten till partsrepresentanter för de

särskilda näringsgrenarna utformats efter mönster av arbetsdomstolslagen.

Förslagsrätt tillkommer sålunda endast de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd och landsorganisationen. I den första arbetstidslagen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majds proposition nr 45

för detaljhandeln av ar 1939 saknades dock helt bestämmelser om förslags-1

rätt för vissa organisationer, beroende därpå att organisationsväsendet på

ifrågavarande område var ganska splittrat. Vid lagens revision 1942 bragtes

den emellertid på denna punkt till överensstämmelse med övriga speciella

arbetstidslagar. Under förarbetena till arbetstidslagen för hotell,

restauranger och kaféer var det jämväl ifrågasatt, att med hänsyn till rådande

organisationsförhållanden bestämmelser om förslagsrätt för vissa

organisationer ej skulle införas i lagen. Denna utformades emellertid på

denna punkt i anslutning till övriga speciella arbetstidslagar.

Vid 1938 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner (I: 110 och

11:202) med hemställan, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om

utredning rörande lämpligheten av och sättet att bereda representation åt

de privatanställda i arbetsdomstolen jämte därmed sammanhängande spörsmål

samt om de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, till vilket yttranden över

motionerna avgåvos av arbetsdomstolens ordförande, de anställdas centralorganisation

(Daco), landsorganisationen i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen.

De anställdas centralorganisation tillstyrkte motionerna.

Arbetsgivareföreningen anslöt sig i princip till tanken att de anställdas

önskemål om representation i arbetsdomstolen borde tillgodoses i någon

därför lämplig form. Landsorganisationen förklarade sig sakna anledning

att motsätta sig den begärda utredningen, men framhöll, att en ändring i

arbetsdomstolens sammansättning med hänsyn till vikten av största möjliga

kontinuitet syntes böra ifrågakomma endast därest ett verkligt behov

av ändring ådagalades.

Arbetsdomstolens ordförande förklarade sig vara i princip ense med

motionärerna. Enligt hans mening kunde det omöjligen förnekas, att

tjänstemännen både socialt och i fråga om arbetsförhållanden representerade

en annan miljö än kroppsarbetarna. Det vore ett konsekvent fullföljande

av grunderna för domstolens sammansättning, att representanter för

tjänstemännen inträdde i domstolen vid handläggningen av mål, som rörde

tjänstemannaförhållanden. Denna representation borde icke vara motiverad

av tjänstemännens intressen i och för sig utan därav, att det vore en

fördel för rättsskipningen, att den högre sakkunskap, som tjänstemännen

ägde i fråga om sina egna problem, tillfördes domstolen på samma sätt,

.som nu skedde i fråga om kroppsarbetarna. Arbetsdomstolens ordförande

ställde sig ändock tveksam med hänsyn till ovissheten, huruvida särskilda

tjänstemannarepresentanter komme att erhålla tillräckliga arbetsuppgifter

för att kunna växa in i ställningen som ledamöter i domstolen. Det vore

enligt hans mening dessutom förenat med icke obetydliga tekniska svårigheter

att skapa en särskild tjänstemannarepresentation vid domstolen. Arbetsdomstolens

ordförande erinrade slutligen därom, att det vid övervägari
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 45.

17

det av frågan, om en lagändring i motionernas syfte borde genomföras,

också måste undersökas, huruvida i mål rörande tjänstemäns förhållanden

en särskild sammansättning av domstolen vore påkallad jämväl på arbetsgivaresidan.

Utskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 29) för egen del följande.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till vad arbetsdomstolens ordförande

i förevarande ärende anfört. Enligt utskottets uppfattning tala

emellertid övervägande skäl för att frågan om arbetsdomstolens sammansättning

göres till föremål för en ingående omprövning. Denna undersökning

bör enligt utskottets mening läggas på en bredare grund än vad motionärerna

väl åsyftat och avse möjligheten och lämpligheten att bereda representation

i arbetsdomstolen för sådana grupper av arbetstagare och arbetsgivare

överhuvud taget, vilkas arbetsområden icke anses kunna på ett

fullt tillfredsställande sätt företrädas av de ledamö.er i domstolen, vilka

tillsatts efter förslag av landsorganisationen och arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd. Det är givetvis av synnerlig vikt, att arbetsdoms.olen har

en sådan sammansättning, att den omfattas med förtroende av de berörda

parterna. Men det är också ett allmänt intresse av stor betydelse, att arbetsdomstolens

sammansättning icke växlar i sådan utsträckning, att kontinuiteten

i dess arbete äventyras. Enligt u.skottets mening torde det möta

betydande svårigheter att nå fram till en tillfredsställande lösning, och utskottet

vill framhålla, att en ändring i reglerna rörande arbetsdomstolens

sammansättning givetvis ej bör komma till stand med mindre patagliga

fördelar ur det allmännas synpunkt därigenom kunna förväntas.

Vad slutligen angår frågan om ändrad sammansättning av arbetsrådet

och försäkringsrådet vill utskottet endast uttala, att, ehuru behovet av ändring

i förevarande hänseende torde vara mindre än i fråga om arbetsdomstolen,

skäl dock tala för att jämväl detta spörsmål ägnas uppmärksamhet

i samband med den av utskottet ovan förordade utredningen.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse (nr 166)

till Kungl. Maj it, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av bestämmelserna

rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets och försäkringsrådets

sammansättning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

I anledning av väckta motioner anhöll vidare 1943 års riksdag i skrivelse

(nr 126), att nämnda översyn snarast måtte fullföljas.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunniges förslag till ändrade regler angående sättet för utseende

av ledamöter och ersättare i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet

innebär i huvudsak, att i de lagar, som reglera spörsmålet, skola införas

ensartade regler i delta hänseende, innebärande att förslag till representanter

skall avgivas, å arbetsgivarsidan av de svenska arbetsgivarefören

ngarnas förtroenderåd och å arbetstagarsidan av dels landsorganisationen

i Sverige och dels tjänstemännens centralorganisation.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 45.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kimgl, Maj:ts proposition, ni bå^-

I motiveringen till detta förslag har den sakkunnige till en början anfört

vissa allmänna synpunkter på frågan om partsrepresentationen

i de statliga organ, varom här är fråga, samt därvid uttalat, bland annat, att

det framförallt vore två synpunkter som medverkat till att lekmannaelement

vunnit insteg i dessa organ, nämligen dels behovet av att tillföra dem

särskild sakkunskap och dels önskvärdheten av att deras avgöranden tillförsäkrades

största möjliga auktoritet. Härom har den sakkunnige anfört

följande.

Del är i och för sig icke nödvändigt att behovet av sakkunskap tillgodoses

genom att organen besättas med ledamöter med särskilda insikter på

de områden, som omfattas av organens verksamhet. 1 förfarandet inför

dessa organ, liksom i annan process, äga parterna framkomma med det

material, de önska åberopa, däribland även uttalanden av sakkunniga personer.

Det är vidare uttryckligen stadgat (19 § lagen om arbetsdomstol, 9 §

7 mom. andra stycket allmänna arbetstidslagen och 23 § olycksfallsförsäkringslagen),

att organen äga att på eget initiativ införskaffa den utredning,

innefattande även hörande av sakkunniga, som kan anses erforderlig. Det

har emellertid ansetts i hög grad önskvärt, att organen i sin ledamotsuppsättning

äga tillgång till erfarenhet och insikt på hilhörande områden,

framför allt förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare. Man har därvid

icke i främsta rummet avsett att tillföra organen speciellt teknisk sakkunskap

eller särskild förtrogenhet inom ett visst område eller visst fack

eller rörande viss arbetsprocess. Det får anses att man i första hand velat

lägga vikten på att ifrågavarande ledamöter besitta en genom praktisk erfarenhet

förvärvad allmän inblick i arbetsförhål andena och relationerna

mellan parterna på arbetsmarknaden samt äga djupgående kännedom om

de allmänna uppfattningar och tänkesätt, som äro töreirädda bland arbetsgivare

respektive arbetstagare. Den sistsagda synpunkten torde framför allt

ha betydelse i fråga om arbetsdomstolen, som i högre grad än arbetsrådet

och försäkringsrådet har att avgöra frågor, t. ex. tolkningen av kollektivavtal

eller innebörden av begreppet föreningsrätt, i vilka allmänna rättsgrundsatser

skola tillämpas. Den utveckling, som ägt rum beträffande utseende

av partsrepresentanter i arbetsrådet, nämligen att för varje särskild

arbetstidslag förordnas ledamöter, vilka äro förtrogna med det speciella

näringsområde som lagen omfattar, torde få ses mot bakgrunden av att det

för arbetsrådets verksamhet i högre grad än för arbetsdomstolen är önskvärt

att ha tillgång till speciell sakkunskap på olika områden.

Den andra huvudfaktor, som medverkat till att lekmannaelement, representanter

för intressegrupper, ansetts böra insättas i nu ifrågavarande organ

är, såsom förut nämnts, behovet av att garantera särskild auktoritet åt

dessa organs avgöranden. Denna synpunkt framhävdes i propositionen

(nr 96) till 1910 års riksdag med förslag till lagstiftning om kollektivavtal

och om arbetsdomstol m. m., där det amördes, att »det lörtroende för domstolen,

som en sådan anordning (insättande av partsrepresentanter) tvivelsutan

är ägnad att bibringa de eventuella parterna, vinner säkerligen ännu

mera i styrka, därest tillika vidtages den åtgärden att låta dessa öva inflytande

på valet av de personer, som skola utgöra lekmannaelementet». Vad

arbetsrådet beträffar kom auktoritetssynpunkten icke till direkt uttryck

under förarbetena till den första allmänna arbetstidslagen av år 1919. Att

denna synpunkt legat så att säga i bakgrunden kan emellertid knappast be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr iå.

19

tvivlas. Den senare utvecklingen har i varje fall visat, att partsrepresentationen

i hög grad medverkat till att arbetsrådet — liksom arbetsdomstolen

och försäkringsrådet — vunnit förtroende för sina avgöranden. I sådant

avseende må hänvisas till vad som anförts i ett år 1936 av särskild

tillkallad sakkunnig avgivet betänkande (S. O. U. 1936:29): »Erfarenheten

har givit vid handen, att arbetsrådet — liksom i övrigt den på likartat sätt

anordnade arbetsdomstolen — fungerat på ett tillfredsställande sätt och

förmått att med minsta möjliga friktion lösa sina ofta ömtåliga uppgifter.

En väsentlig anledning därtill torde vara att finna i det speciella sätt, varpå

berörda myndigheter organiserats. Därigenom att arbetsgivarnas och arbetarnas

egna representanter ägt att i arbetsrådets och arbetsdomstolens sammanträden

deltaga med beslutanderätt har hos de av besluten berörda parterna

skapats ett förtroende, som knappast skulle kunnat vinnas, därest

beslutanderätten utövats av ett enligt allmänna normer organiserat centralt

ämbetsverk.»

Anledningen till att auktoritetssynpunkten, åtminstone vad beträffar arbetsrådet

och arbetsdomstolen, fått så stor betydelse sammanhänger med

att nämnda organ tillskapats i samband med antagandet av två på arbetsmarknadens

område mycket viktiga men också omstridda lagar, nämligen

den första allmänna arbetstidslagen av år 1919 och lagen om kollektivavtal

av år 1928. Dessa lagar, som på sätt och vis beteckna milstolpar på utvecklingen

av den sociala lagstiftningen på hithörande områden, voro under

förarbetena föremål för skarpa meningsskiljaktigheter och möttes på olika

håll med misstro. Det är därför naturligt, att den omständigheten, att parterna

på arbetsmarknaden blevo representerade i nu nämnda organ var ägnat

att skapa förtroende för deras avgöranden bland både arbetsgivare och

arbetare. Även om numera knappast några delade meningar råda om det

samhälleliga värdet av de båda nyssnämnda lagarna, får dock partsrepresentationen

ur auktoritetssynpunkt anses bibehålla sin betydelse.

Rörande behovet av eu tjänstemannarepresentation i

arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet har den sakkunnige uttalat,

att behovet för en viss grupp av arbetstagare att vara särskilt företrädd i

ifrågavarande organ framför allt vore beroende av med vilken styrka de

båda förut angivna faktorerna — önskvärdheten alt tillföra organen sakkunskap

och tillförsäkra dem auktoritet — gjorde sig gällande. I och för

sig hade därvid gruppens relativa storlek eller omfattningen av antalet tvister

icke någon större betydelse. Det kunde sålunda tänkas, att inom ett jämförelsevis

obetydligt område, som representerades av en viss arbetstagargrupp,

förhållandena kunde vara så särpräglade, att behovet att genom

partsrepresentation tillföra organen särskild sakkunskap vore starkt framträdande.

Likaså kunde det med hänsyn till särskilda organisationsförhållanden

eller intressemotsättningar mellan olika grupper ur aukloritctssynpunkt

vara önskvärt att även en till antalet obetydlig grupp bleve företrädd

i organen. En annan sak vore, att del ur teknisk synpunkt kunde möta svårigheter

alt tillfredsställande ordna representationen för en sådan grupp.

I fråga om behovet av eu tjänslemannarepresentation i arbetsdomstolen

har den sakkunnige anfört följande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. AlajUs proposition nr 45.

För den grupp av arbetstagare, varom det är fråga i förevarande sammanhang,

tjänstemännen, har det framstått såsom särskilt önskvärt att erhålla

representation i arbetsdomstolen. Vid tiden för arbetsdomstolens tillkomst

voro tjänstemännen endast i ringa utsträckning berörda av domstolens

verksamhet. Sedan det numera blivit allt vanligare, att tjänstemännens anställningsförhållanden

regleras genom kollektivavtal, ha de av arbetsdomstolen

fällda avgörandena i kollektivavtalstvister fått större betydelse för

tjänstemännen. Härtill kommer att 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt

har intresse även för sådana tjänstemannagrupper, som icke äro

bundna av kollektivavtal. Det är ställt utom tvivel, att arbetsdomstolens

verksamhet direkt, genom avgöranden i tvister som beröra tjänstemän, och

indirekt, genom domar som uttala allmänna grundsatser på arbetsfredslagstiftningens

område, är av stor betydelse för tjänstemännen. Frågan blir då

om det ur de tidigare omnämnda synpunkterna kan anses motiverat att tilldela

tjänstemännen särskild representation i domstolen.

Tjänstemännen utgöra icke någon enhetlig eller skarpt avgränsad grupp

bland arbetstagarna. Tvärtom återfinnas bland tjänstemännen arbetstagare,

som både i fråga om social miljö, utbildning och arbetsförhållanden skilja

sig avsevärt från varandra, alltifrån arbetsledare i relativt hög ställning till

befattningshavare, som stå kroppsarbetarna ganska nära. Det skulle med

hänsyn härtill kunna göras gällande, att tjänstemännen icke i lika hög grad

som kroppsarbetarna representera eu särskild miljö, där det föreligger tämligen

likartade åskådningar och tänkesätt rörande förhållandena på arbetsmarknaden.

Även om detta till en viss grad är sant, torde det dock icke

kunna förnekas, att tjänstemännen företräda eu, låt vara till sin omfattning

relativt obestämbar miljö, där det möter problem och frågeställningar av

annan natur än inom kroppsarbetarnas skikt. Det torde därför vara av

värde för arbetsdomstolen att genom i domstolen insatta tjänstemannarepresentanter

erhålla del av den sakkunskap rörande förhållandena mellan

tjänstemän och arbetsgivare, som sådana representanter besitta.

Den obestridliga auktoritet, som arbetsdomstolen tillvunnit sig, vilar i icke

oväsentlig grad därpå, att representanter för arbetsgivare och arbetstagare

äga säte och stämma i domstolen. Ur synpunkten av förtroendet för domstolens

avgöranden är det av betydelse, att partsrepresentationen icke så till

vida är ensidig, att på endera arbetsgivar- eller arbetstagarsidan stora grupper

äro uteslutna från representation. Under de första åren efter arbetsdomstolens

tillkomst saknade det egentlig betydelse, att bland arbetstagarna endast

kroppsarbetarna voro företrädda i domstolen, då dess avgöranden nästan

uteslutande berörde sistnämnda arbetstagarkategori. Så småningom har

emellertid en förskjutning i läget inträtt, i det arbetsdomstolens verksamhet

direkt eller indirekt fått allt större intresse för tjänstemännen. I samma mån

som detta skett har av naturliga skäl inom tjänstemannakretsar utbildats

den uppfattningen, att även tjänstemännen borde vara företrädda inom domstolen.

Att det ur auktoritetssynpunkt torde vara av värde för domstolen,

att dess avgöranden bli så att säga fast förankrade även inom tjänstemannagruppen

är helt naturligt. Det nu sagda är icke så att förstå, att domstolens

avgöranden för närvarande skulle mottagas med misstro bland tjänstemännen,

utan innebär, att det icke är orimligt om inom en stor grupp av arbetstagare,

tjänstemännen, som icke äro företrädda i domstolen, skulle insmyga

sig en känsla av »utestängdhet» och av »orättvisa» i ett system, där tjänstemannaförhållanden

bedömas icke av representanter för tjänstemännen

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

21

själva utan av företrädare för andra arbetstagargrupper. Man kan i detta

sammanhang icke heller bortse från alt tjänstemän och kroppsarbetare i

vissa avseenden stå i intressemotsättning i förhållande till varandra. Det låter

sig visserligen säga att partsrepresentanterna i domstolen äro domare, som

ha att, så vitt i mänsklig makt står, följa den objektiva rätten; ingen som

helst anledning finnes för övrigt till antagandet, att så icke hittills skett. Man

får emellertid ej förbise från att när det är fråga om auktoritet och förtroende

man har att göra med ovägbara psykologiska faktorer, till vilka all

rimlig hänsyn bör tagas.

Den sakkunnige har härefter anfört, att även om, i enlighet med det anförda,

principiella skäl talade för alt tjänstemännen bleve representerade i

arbetsdomstolen, å andra sidan betänkligheter kunde resas mot en sådan

anordning. Under åren 1943—45 hade arbetsdomstolen avgjort respektive

117, 104 och 103 mål, men endast i respektive 4, 3 och 2 av dessa mål hade

tvisten helt eller delvis gällt arbetstagare, som kunde karakteriseras som

tjänstemän i vidsträckt bemärkelse. Det kunde på grund härav ifrågasättas,

huruvida det för tjänstemännens del förelåge något verkligt praktiskt behov

av representation i domstolen. Från tjänstemannahåll hade emellertid anförts,

att ett av skälen till det ringa antalet mål vore att tjänstemannaorganisationerna

i viss utsträckning medvetet undvikit att anlita arbetsdomstolen.

En ökad anslutning till nämnda organisationer och en fortskridande reglering

av arbetsförhållandena genom kollektivavtal torde dock medföra, att

ett större antal tvister komme att hänskjutas till domstolen. — Det kunde

vidare göras gällande, att, därest tjänstemannarepresentationen skulle ordnas

på det sättet, att vederbörande representant endast skulle deltaga i avgörandet

av mål, som angå tjänstemannaförhållanden — detta vore kanske

den närmast till hands liggande lösningen — en sådan ledamot i domstolen

skulle få alltför obetydlig erfarenhet om domstolens verksamhet för att

kunna göra en gagnande insats. Häremot kunde emellertid invändas att

genom en lämplig anordning av partsrepresentationen denna olägenhet

skulle kunna undvikas.

Sammanfattningsvis har den sakkunnige anfört, att övervägande skäl

talade för att tjänstemännen på ett eller annat sätt bleve företrädda i arbetsdomstolen.

Beträffande härefter behovet av särskild tjänstemannarepresentation i

arbelsrådct och försäkringsrådet har den sakkunnige anfört, att i princip

samma ståndpunkt kunde anläggas, som utvecklats i fråga om arbetsdomstolen.

De skäl, som talade för en sådan representation i arbetsdomstolen,

gjorde sig emellertid i långt mindre grad gällande beträffande de båda förstnämnda

organen. Den synpunkten att tjänstemannarepresentanter kunde

tillföra organen särskild sakkunskap om de allmänna tänkesätt och åskådningar,

som karakteriserade den miljö dit tjänstemännen hörde, saknade

egentlig betydelse för arbetsrådets och försäkringsrådets verksamhet. När

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ktuujl. Alaj.ts proposition in 45.

arbetsrådet hade att bedöma arbetstidsfrågor spelade det ingen roll om

vederbörande arbetstagare vore att räkna såsom kroppsarbetare eller tjänster

man, vilket senare för övrigt ytterst sällan vore fallet. I de jämförelsevis få

fall, då försäkringsrådet hade att handlägga mål som berörde tjänstemän,

torde den omständigheten att vederbörande arbetstagare vore tjänsteman

huvudsakligen vara av betydelse, om fråga vore att vid sjukdoms- eller invaliditeistillstånd

bestämma graden av nedsättning i arbetsförmågan. Därvid

förelåge emellertid knappast något behov av allmän sakkunskap om tjänstemannaförhållanden

utan speciell sakkunskap av medicinsk eller teknisk

natur.

I fråga om antalet tjänstemannamål i arbetsrådet och försäkringsrådet har

den sakkunnige anfört, att i arbetsrådet sådana mål praktiskt sett endast förekomme

vid avgörandet av frågor som avsåge tolkningen av 2 § i respektive

arbetstidslagar, enligt vilka såsom arbetare i arbetstidslagarnas mening ej

vore att anse bland andra befattningshavare i överordnad ställning eller bokhållare

eller annat underordnat kontorsbiträde. Här bleve det ofta indirekt

fråga om en gränsdragning mellan tjänstemän och kroppsarbetare, i det att

de nämnda arbetstagarna i regel tillhörde kategorien tjänstemän. Under åren

1943—1945 hade arbetsrådet avgjort respektive 6 399, 6 494 och 7 313 ärenden

enligt arbetstidslagarna. Av dessa hade emellertid endast respektive 8,

3 och 7 ärenden angått tillämpningen av 2 § i arbetstidslagarna. I fråga om

försäkringsrådet har den sakkunnige upplyst, att enligt en år 1938 verkställd

stickprovsundersökning omkring 4 % av målen avsåge personer som

enligt rådets rubricering ej kunde anses som kroppsarbetare. Av dessa mål

rörde nära två tredjedelar personer, vilka betecknats som affärsanställda,

och återstoden till största delen personer, vilka angivits som kontorsanstälida.

Anledning till antagande att någon väsentlig förskjutning i dessa

siffror ägt rum sedan år 1938 syntes, enligt vad försäkringsrådet under

hand upplyst, icke föreligga.

Beträffande arbetsrådet har den sakkunnige i anslutning till vad nyss återgivits

ytterligare uttalat, alt tillgången till allmän erfarenhet om förhållandena

mellan arbetsgivare och tjänstemän kunde visa sig bli av behovet påkallad,

därest — såsom 1938 års arbetarskyddskommitté sedermera föreslagit

— arbetsrådet finge befattning med frågor rörande tillämpningen av den

kommande nya arbetarskyddslagstiftningen. I det praktiska handhavandet

av arbetarskyddsfrågor intoge nämligen vissa tjänstemän, framför allt arbetsledare,

en i viss mån ömtålig mellanställning mellan arbetsgivarna och

de egentliga kroppsarbetarna, som gjorde att en särskild representation för

tjänstemännen vore av värde. Härtill komme, att den nya lagstiftningen i

högre grad än vad för närvarande är fallet torde få betydelse för de kontorsanställda.

Härefter har den sakkunnige anfört, alt gällande bestämmelser om utseende

av partsrepresentanter i viss utsträckning medgåve tjänstemännen rätt

att till Kungl. Maj:t lämna förslag till sådana ledamöter, som skola före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition tu 45.

2S

träda arbetarna. I fråga om försäkringsrådet tillkomme sådan rätt förening

av arbetstagare med minst 10 000 medlemmar. På grund härav vore, förutom

tjänstemännens huvudorganisation, TCO, de fem till numerären

största till TCO anslutna tjänstemannaförbunden berättigade att avgiva

förslag. Beträffande arbetsrådet gällde, att motsvarande förslagsrätt, dock

endast avseende den allmänna arbetstidslagen, finge utövas av förening av

arbetstagare med minst 50 000 medlemmar. Detta innebure, att förslagsrätt

tillkomme TCO men icke någon av de anslutna organisationerna. I fråga

om de speciella arbetstidslagarna och butikstängningslagen vore däremot

tjänstemannaorganisationerna uteslutna från rätten att avgiva förslag till

partsrepresentanter.

På grund av det anförda har den sakkunnige uttalat, att något egentligt

behov av ändring i reglerna om utseende av partsrepresentanter i arbetsrådet

och försäkringsrådet icke för närvarande förelåge. Om emellertid, såsom

den sakkunnige förordat, tjänstemännen bereddes möjlighet att erhålla

representation i arbetsdomstolen och i anledning härav vidtoges en ändring

i de för domstolen gällande reglerna om förslagsrätt, syntes av formella skäl

lämpligt att i samband härmed en för de tre organen enhetlig reglering av

förslagsrätten genomfördes.

I fråga om formerna för tjänstemännens representation

i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet har den sakkunnige anfört,

att flera utvägar stode till buds att ordna denna representation på ett

sådant sätt att de med anordningen förenade, som det syntes oundvikliga

olägenheterna bleve så små som möjligt.

Vad först angår arbetsdomstolen har den sakkunnige i denna del anfört

följande.

En lösning är att antalet ordinarie partsrepresentanter på vardera sidan i

arbetsdomstolen utökas från två till tre, av vilka för arbetstagarsidan två

skola företräda kroppsarbetarna och eu representera tjänstemännen. En

given fördel med denna lösning är, att då alla tre ledamöterna förutsättas

tjänstgöra i samtliga mål, även representanten för tjänstemännen kan vinna

den nödvändiga erfarenheten om domstolens verksamhet. Vissa olägenheter

äro emellertid förknippade med denna lösning. Antalet i avgörandena deltagande

ledamöter skulle bli väl stort. Som allmän grundsats torde nämligen

gälla, att antalet ledamöter i en domstol — såvida icke principmål av stor

räckvidd handläggas — icke bör överstiga sju. Denna lösning skulle vidare

medföra eu icke önskvärd förskjutning i proportionen mellan partsrepresentanterna

och de opartiska ledamöterna, de förra skulle nämligen bli dubbelt

så många som de senare. Härtill kommer att den ifrågasatta anordningen

skulle medföra ökade kostnader.

En variant av det ovannämnda systemet är att av de tre representanterna

på vardera sidan endast två tjänstgöra samtidigt, därvid tjänstgöringen ordnas

efter en på förhand uppgjord plan. Vissa av de förut omnämnda olägenheterna

skulle då försvinna. Å andra sidan skulle det med hänsyn till den

ringa förekomsten av mål, som röra tjänstemän, lätteligen kunna inträffa.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Marts proposition nr 45.

att tjänslemannarepresentanten icke vore närvarande v:d hand’äggningen av

just de mål, i vilka tillgång till hans sakkunskap vore önskvärd.

En annan utväg är att med bibehållande av tre ordinarie partsrepresentanter

låta tjänstemannarepresentanten deltaga allenast i sådana mål, där

tvisten rör tjänstemannaförhållanden. Detta system kan ordnas antingen så,

att denne senare inträder i stället för en av de ledamöter, som företräda

kroppsarbetarna — i viss analogi med det system som gäller inom arbetsrådet

vid handläggningen av ärenden enligt de speciella arbetstidslagarna —

eller så, att i mål av här förevarande karaktär alla tre arbetstagarrepresentanterna

tjänstgöra. Det skulle därvid lämpligen få ankomma på ordföranden

att bestämma i vilka mål tjänstemannarepresentant skulle tillkallas.

Den viktigaste olägenheten med detta system ligger däri, att tjänstemannarepresentanten

skulle få deltaga i handläggning av ett så ringa antal mål,

att han knappast kunde förvärva den ingående erfarenhet om domstolens

verksamhet, som är en förutsättning för att ledamotskapet skall bli av värde

för domstolen.

En tänkbar utväg att lösa problemet är att bibehålla den nuvarande ordningen

med två arbetstagarrepresentanter men bestämma att den ene skall

företräda kroppsarbetarna och den andre tjänstemännen. Härigenom skulle

man komma ifrån den nyss angivna olägenheten och även undvika de tekniska

svårigheter med anordnandet av ledamöternas tjänstgöring, som i

högre eller mindre grad äro förenade med andra system. Mot en sådan lösning

talar emellertid framför allt, att tjänstemännen skulle bli starkt överrepresenterade

i domstolen, detta såväl med hänsyn till antalet tjänstemän

i förhållande till antalet kroppsarbetare som med hänsyn till den ringa förekomsten

av mål, som röra tjänstemannaförhållanden. Även om tjänstemännen

givetvis i sin egenskap av arbetstagare i prncip äro likställda med

kroppsarbetarna i de hänseenden, varom nu är fråga, lär man med hänsyn

till att kroppsarbetarna utgöra den dominerande delen av arbetstagarna icke

kunna bortse från att arbetstagarsidan inom domstolen i övervägande grad

bör företrädas av sakkunskap om de bland kroppsarbetarna förefintliga

åskådningarna och föreställningarna om avtals- och arbetsförhållanden.

Det skulle kunna ifrågasättas, att tjänstemännens krav på att erhålla inflytande

i arbetsdomstolen tillgodoses i den formen, att vid handläggningen

av mål, som beröra tjänstemannaförhållanden, deltager av Kungl. Maj:t på

förslag av tjänstemannaorganisationer utsedd expert. Denne skulle då närvara

vid domstolens överläggningar men icke deltaga i besluten. Det är dock

tvivelaktigt om man med en sådan anordning skulle vinna det önskade

resultatet. Redan enligt gällande bestämmelser äger nämligen domstolen att

i den mån detta anses erforderligt själv införskaffa utredning; intet hinder

lär föreligga att inför domstolen höra person, som äger allmän sakkunskap

i avtals- eller föreningsförhållanden, som beröra tjänstemän. Den omständigheten

att en dylik sakkunnig i egenskap av expert skulle få närvara vid

domstolens överläggningar skulle knappast vara av något särskilt värde för

domstolen. Ur tjänstemännens synpunkt skulle den ifrågasatta lösningen,

som icke innebär en direkt representation, för övrigt näppeligen kunna anses

tillfredsställande.

Härefter har den sakkunnige anfört, att det torde vara om icke omöjligt,

så dock synnerligen svårt att finna en i författningstext uttryckt formel för

ett system för tjänstemannarepresentation, vilket tillgodosåge de principiella

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

25

krav, som borde ställas på ett sådant system, utan att samtidigt'' medföra

avsevärda olägenheter av teknisk eller annan natur. Den framkomliga vägen

syntes närmast ligga på det praktiska planet, i det man, med bibehållande

i huvudsak av det nuvarande systemet med två partsrepresentanter, i

praktiskt hänseende sökte ordna tjänstgöringen så, att tjänstemannarepresentant

— ordinarie ledamot eller suppleant -—- finge deltaga i handläggningen

av alla mål rörande tjänstemannaförhållanden, och dessutom erhölle

tillräcklig rutin och erfarenhet om domstolens arbete och verksamhet i

allmänhet.

Från denna utgångspunkt har den sakkunnige framlagt följande förslag

till lösandet av spörsmålet om tjänstemännens representation i arbetsdomstolen.

För närvarande gäller---att förslag till ledamöter och suppleanter

i arbetsdomstolen, vilka skola företräda arbetstagarna, skall avgivas av

landsorganisationen, d. v. s. den ojämförligt största huvudorganisationen på

kroppsarbetstagarnas sida. För att tjänstemännen skola kunna bli företrädda

i domstolen erfordras en ändring i nämnda bestämmelse. En sådan ändring

kan genomföras på olika sätt. Man kan sålunda tänka sig en återgång till

äldre regler — representerade av bestämmelserna i 2 § i lagen om försäkringsrådet

och 9 § i den allmänna arbetstidslagen — enligt vilka förslagsrätten

icke är knuten till viss organisation utan endast begränsad till sammanslutning

med ett visst minimiantal medlemmar. En sådan anordning

utgår närmast ifrån att bland arbetstagarna finnas åtskilliga sinsemellan

någorlunda jämbördiga organisationer. Så var också tidigare förhållandet

b''and tjänstemännen. Numera har emellertid, såsom i annat sammanhang

anförts, i detta avseende skett en betydande förändring, i det att det stora

flertalet tjänstemannasammans!utn:ngar förenat sig i en huvudorganisation,

tjänstemännens centralorganisation, TCO, omfattande över 200 000 medlemmar.

TCO kan för tjänstemännens del sägas motsvara landsorganisationen

på kroppsarbetarsidan. Det ligger därför närmast till hands att, såsom

här föreslås, vidtaga den ändringen i nuvarande bestämmelser, alt TCO

jämsides med landsorganisationen får rätt att lämna förslag till arbetstagarrepresentanter

i arbetsdomstolen.

Det kan givetvis mot den så''unda föreslagna anordningen invändas, att

tjänstemännen icke få någon garanti för att de på något sätt bli representerade

i domstolen, då det ju ankommer på Kungl. Maj:t att utse ledamöter

och suppleanter Idand de av båda huvudorganisationerna föreslagna personerna.

Då emellertid sex representanter — två ordinarie ledamöter och fyra

suppleanter — skola förordnas, kan det emellertid rimligen förväntas, att

TCO får besätta åtminstone suppteantptats i domstolen. Tänkbart vore

natur''igtvis, att tjänstemännen tillförsäkrades en sådan rätt genom att till

här ifrågavarande lagrum, 4 § första stycket lagen om arbetsdomstol, fogades

eu bestämmelse av innebörd, att minst eu ledamot eller suppleant å

arbe''sta"arsidan skulle utses efter förslag av TCO. En bestämmelse i sådan

riktning synes emellertid ej vara nödvändig.

Det hade måhända varit bättre om förslaget kunnat utformas så. alt förslagsrätt

skulle tillkomma landsorganisationen och TCO gemensamt. En

sådan löming, som emellertid synes förutsätta all de båda huvud«:unmanslutningarna

ha ett gemensamt organ för upptagande av hithörande spörs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G

Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 46,

mål, torde för närvarande icke vara genomförbar. Det må emellertid fram*

hållas, att den förordade lydelsen av ifrågavarande bestämmelser givetvis

icke lägger hinder i vägen för att landsorganisationen och TCO avlämna

gemensamt förslag till ledamöter och suppleanter; ett sådant förfaringssätt

synes tvärtom ur flera synpunkter vara önskvärt.

Angående tjänstgöringen inom arbetsdomstolen efter genomförandet av

den sålunda föreslagna lagändringen har den sakkunnige anfört, att därest

tjänstemännen erhölle en ordinarie ledamotsplats på arbetstagarsidan, några

mer eller mindre svårlösta problem om ordnandet av representanternas

tjänstgöringsförhållanden icke uppstode. Därest emellertid, såsom med hänsyn

till bl. a. förekomsten av antalet mål berörande tjänstemannaförhållanden

syntes naturligt, av TCO föreslagen person endast komme att besätta

suppleantplats, bleve dessa spörsmål aktuella. I denna del har den sakkunnige

anfört följande.

Frågan blir till en början, huruvida sådan suppleant får så stor arbetsuppgift,

att han kan förvärva nödvändig rutin och erfarenhet som ledamot

av domstolen. Av »Arbetsdomstolens domar» för senare år framgår, att det

förekommer i ej obetydlig omfattning, att suppleanter inträda i tjänstgöring

i stället för ordinarie ledamöter -— detta gäller både arbetsgivar- och arbetstagarsidan.

Även suppleant kan därigenom få en ganska adsidig erfarenhet

om domstolens verksamhet, ett förhållande som utan tvivel är till fördel för

arbetet inom domstolen. Om tjänstemannarepresentant placeras på suppleantp''ats,

utgör detta sålunda icke utan vidare något hrnder för att han

skall komma att vinna den erforderliga inblicken i domstolens allmänna

verksamhet. Motsatsen skulle givetvis bli fallet, därest en sådan suppleant

endast i undantagsfall bleve i tiPfälle att tjänstgöra i ordinarie ledamots

ställe. Detta skulle kunna bli förhållandet, om tjänstemannarepresentanten

placeras långt ned på suppleantförteckningen och strängt vidhålles den principen

att suppleanter inkallas i den ordning de äro utsedda. Lagen om arbetsdomstol

— liksom motsvarande författningar rörande arbetsrådet och

försäkringsrådet — innehålla ej några bestämmelser om den ordning, vari

suppleanter skola inkallas, och det synes därför ej föreligga formePa hinder

för att suppleant, som representerar tjänstemännen, oberoende av den plats

han intar bland suppleanterna, beredes tillfälle att tjänstgöra i erforderlig

omfattning. Önskvärt torde emellertid vara att sådan suppleant p’aceras

i första eller andra rummet bland suppleanterna. Det föreslagna förfarandet

innebär visserligen, att tjänstemannarepresentant skulle deltaga i handläggningen

av mål, som beröra kroppsarbetare. Häremot synas knappast några

vägande invändningar kunna resas, då tjänstemannarepresentanten förutsättes

ha sådan allmän insikt i avtalsförhåPanden och relationerna i övrigt

mellan arbetsgivare och arbetstagare, som är av värde för domstolen, samt

i åtskilliga mål förekomma tvister av allmän karaktär, som även ha intresse

för tjänstemännens avtalsregleringar.

Om tjänstemannarepresentant, såsom kan anses rimligt, placeras på första

eller andra suppleantplats, lär med de under senare år rådande tjänstgöringsförhållandena

bland ledamöterna, en sådan snnp’eant utan vidare erhålla

tillräcklig erfarenhet om domstolens verksamhet. Därest härutinnan

ändrade förhållanden skulle inträda, synes det, utan att någon särskild, be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kiingl. Maj:ts proposition nr 45.

stämmelse härom är erforderlig, kunna överlämnas åt domstolens ordförande

att i samband med representanter för kroppsarbetar- och tjänstemannasidorna

inom domstolen bestämma i vilka mål tjänstemannarepresentant

skall för vinnande av sådan erfarenhet inträda i tjänstgöring. Den

föreslagna anordningen, som eventuellt icke behöver tillgripas, är givetvis

icke en idealisk lösning. Den innebär att åt domstolens ordförande överlämnas

en ömtålig och i och för sig icke önskvärd uppgift. Ett friktionsfritt

genomförande av anordningen vilar dessutom på ett förtroendefullt samarbete

mellan de två stora huvudgrupperna på arbetstagaresidan. De senare

årens erfarenhet synes emellertid ge vid handen, att ett sådant samarbete

är alt förvänta.

Frågan blir därefter hur tjänstgöringen för tjänstemannarepresentanten

_ förutsatt alt han är supp''eant — skall ordnas i sådana mål, som direkt

beröra tjänstemän. Här möter den svårigheten, att man med hänsyn till den

ringa förekomsten av dylika mål måste räkna med den sannolikheten, att

ordinarie ledamot i regel ej är på grund av förfall förhindrad att närvara.

Det blir således erforderligt att införa den ordningen, att i nu avsedda mål

ijänstemannarepresentant skall inkallas i stället för ordinarie ledamot. Föi

alt möjliggöra ett sådant förfarande torde icke vara nödvändigt att införa

en bestämmelse härom i lagen om arbetsdomstol, ehuruväl en sådan åtgärd

kan ifrågasättas. I sådant hänseende må åberopas det tidigare omnämnda

förfarandet i arbetsrådet vid behandling av sådana ärenden inom lantarbetstidslagens

område, som beröra trädgårdsnäringen. I dylika ärenden inkallas

suppleant, som är särskilt förtrogen med förhallandena inom sistnämnda

näringsområde, även om ordinarie ledamot ej har förfall. Erinras må vidare

om att enligt arbetsdomstolens praxis i vissa fall inkallas suppleant, även

om ordinarie ledamot icke är lagligen förhindrad att närvara, nämligen i mål

berörande fackorganisation, till vilken den senare är direkt knuten. Denna

praxis i negativ riktning, nämligen underlåtenhet att i vissa mål inkalla

ledamot, synes böra kunna fullföljas i positiv riktning genom att i vissa mål

tillkalla särskild suppleant.

Det torde ligga närmast till hands, att arbetsdomstolens ordförande bestämmer

i vilka mål tjänstemannarepresentant skall inkallas som ledamot.

Det skall icke förnekas, att i vissa fall svårigheter kunna uppstå att avgöra,

huruvida visst mål angår tjänstemannarörhållanden, detta framför allt beroende

på att begreppet tjänsteman, såsom förut angivits, är något svävande

till sin innebörd. De nämnda svårigheterna kunna emellertid icke anses vara

allt för stora och icke avsevärt överstiga dem, som stundom uppstå i arbetsrådet,

då det gäller att avgöra om ett ärende berör trädgårdsnäringen eller

jordbruket i övrigt. Tänkbart är att det kan visa sig lämpligt, att arbetsdomstolens

ordförande i tveksamma gränsfall samråder med en representant

för vardera kroppsarbetar- och tjänstemannasidorna. Det må för övrigt anföras,

all om det vid handläggningen av dylikt tveksamt mål skulle visa sig

att det ej varit nödvändigt att inkalla tjänstemannarepresentant eller att

tvärtom sådan lämpligen bort närvara, detta förhållande lär sakna betydelse

för domstolens verksamhet, då det förutsättes, att representanterna för såväl

kroppsarbetarna som tjänstemännen äro väl insatta i de allmänna förhållandena

på hithörande område.

De angivna svårigheterna och den omständigheten att i vissa mai på förhand

skulle bestämmas alt viss representant skall deltaga i handläggningen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ingåve visserligen enligt den sakkunniges mening betänkligheter mot den

föreslagna anordningen, men dessa betänkligheter syntes icke böra tillmätas

sådan vikt, alt de hindrade ett genomförande av förslaget.

Vad härefter angår arbetsrådet har den sakkunnige förklarat, att det föreslagna

systemet för ordnande av tjänstemannarepresentationen i arbetsdomstolen

utan svårighet kunde tillämpas även i arbetsrådet. För systemets genomförande

erfordrades ändringar i de olika arbetstidslagarna och butikstängningslagen,

innebärande att förslag till ledamöter och suppleanter för

tjänstgöring vid handläggning av ärenden enligt nämnda lagar finge avgivas

av landsorganisationen och TCO. För den allmänna arbetstidslagens del

vore en sådan lagändring endast av formell natur, enär TCO såsom

tidigare angivits redan enligt gällande bestämmelser vore berättigad att avlämna

förslag. Tjänstemannarepresentanternas tjänstgöring i arbetsrådet

— det förutsattes härvid att TCO liksom i arbetsdomstolen erhölle suppleantplatser

— kunde ordnas på det sättet, att tjänstemannarepresenlant

inkallades för tjänstgöring i sådana ärenden, som berörde tjänstemannaförhållanden.

Den föreslagna anordningen innebure sålunda i praktiken allenast

en utvidgning av det hittills tillämpade systemet att i sådana ärenden

inom lantarbetstidslagens område, som angå trädgårdsnäringen, såsom ledamöter

tillkalla för denna näring särskilt utsedda suppleanter. Det syntes

böra ankomma på arbetsrådets ordförande att på förhand bestämma i vilka

ärenden tjänstemannarepresentant skulle inkallas som ledamot. Skulle de!

under handläggningen av ett ärende — på grund av förebragt utredning

eller eljest — visa sig att tjänstemannarepresentant lämpligen bort närvara,

torde arbetsrådet i regel utan olägenhet kunna bordlägga ärendet för inkallandet

av dylik representant.

Beträffande försäkringsrådet har den sakkunnige anfört, att det av honom

förordade systemet för ordnandet av tjänslemannarepresentationen i arbetsdomstolen

visserligen i princip vore tillämpligt även på försäkringsrådet. De

med systemet förenade praktiska olägenheterna vore emellertid här mera

framträdande. Att genomföra den anordningen att tjänstemannarepresentant,

utsedd till suppleant, skulle deltaga i handläggningen av samtliga mål

eller ärenden, som röra tjänstemän, stötte nämligen för försäkringsrådets

del pa avsevärda svårigheter. Vid varje sammanträde inom försäkringsrådet

handlades ett betydande antal mål eller ärenden, i genomsnitt över 150. Av

dessa vore det endast ett försvinnande fåtal, som berörde tjänstemannaförhallanden;

ofta kanske icke nagot mål eller ärende alls. Fn tillämpning av

del för arbetsdomstolen förordade systemet skulle då medföra, att tjänstemannarepresentanten

skulle inträda i tjänstgöring allenast en kort stund vid

handläggningen av just ärenden av nyssnämnda karaktär, under det att den

ordinarie ledamoten skulle närvara vid behandlingen av det stora flertalet

mål eller ärenden. Tjänstemannarepresentanten skulle emellertid härigenom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mapts proposition nr 45.

få deltaga i ett så ringa antal mål och ärenden, att han svårligen kunde

erhålla den nödvändiga erfarenheten om rådets verksamhet. En sådan anordning,

innebärande att vid ett och samma sammanträde både ordinarie

ledamot och suppleant vore närvarande, tedde sig vidare främmande för försäkringsrådets

arbetssätt. Ä andra sidan syntes det knappast rimligt att tilllämpa

det motsatta förfaringssättet, nämligen att tjänstemannarepresentanten

endast därför att kanske ett eller ett par mål eller ärenden rörde tjänstemannaförhållanden

förekomme, skulle, med undanskjutande av ordinarie

ledamot, deltaga i samtliga vid ett sammanträde handlagda mål eller ärenden.

Åtminstone teoretiskt tänkbart vore att mål eller ärenden av här avsedd

natur så att säga samlades ihop och icke företoges till avgörande, förrän de

nått ett antal, som vore tillräckligt för en normal föredragning, därvid tjänstemannarepresenlant

företrädde arbetstagarsidan. En dylik anordning skulle

emellertid medföra den ur parts eller sökandes synpunkt betydande olägenheten

att målets eller ärendets avgörande ofta skulle bli avsevärt fördröjt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har den sakkunnige funnit det för

försäkringsrådets del knappast kunna komma i fråga annat än att bibehålla

det nuvarande systemet för representanternas tjänstgöring, nämligen att de

ordinarie ledamöterna deltaga i handläggningen av alla mål och ärenden,

oberoende av dessas natur, och att suppleant inträder i tjänstgöring endast

i den mån ordinarie ledamot är förhindrad att närvara. På grund härav och

då behovet av att införa särskild tjänstemannarepresentation i försäkringsrådet,

såsom tidigare angivits, vore föga framträdande samt gällande bestämmelser

medgåve tjänstemannaorganisationer rätt att avgiva förslag til!

partsrepresentanter, kunde det onekligen ifrågasättas, huruvida tillräckliga

skäl förelåge att vidtaga den rent formella ändringen i dessa bestämmelser

att förslag till ledamöter och suppleanter må avgivas av landsorganisationen

och TCO. Att förslag härom likväl framlades berodde uteslutande på att

det syntes lämpligt att i samband med eu revision av motsvarande bestämmelser

för arbetsdomstolen och arbetsrådet genomföra en enhetlig reglering

av hithörande bestämmelser även för det med likartade sociala uppgifter

sysselsatta och i viss mån på likartat sätt organiserade försäkringsrådet.

Den sakkunnige har slutligen anfört, att i lagen om försäkringsrådet syntes,

därest den föreslagna lagändringen komme till stånd, lämpligen böra

vidtagas ytterligare eu ändring. Andra stycket av 2 § i nämnda lag innehåller

bestämmelser om att förslag till representanter må avgivas av det eller de

landsting, som Kungl. Maj:t bestämmer, ävensom av korporation eller förening,

vilken Kungl. Maj:t efter därom av försäkringsrådet gjord framställning

tillerkänt sådan rätt. Då dessa bestämmelser, som sakna motsvarighet

i lagen om arbetsdomstol, arbetstidslagarna eller butikstängningslagen, hittills

icke torde ha tillämpats och då något behov av ett bibehållande av

desamma icke synts utredningsmannen föreligga, har han föreslagit att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kun/jl. Majds proposition nr 45.

bestämmelserna upphävas. Såsom en konsekvens härav borde även fjärde

stycket i nämnda paragraf utgå.

Yttrandena.

Den sakkunniges förslag har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen och tjänstemännens

centralorganisation ävensom av riksförsälcringsanstalten.

1 fråga om arbetsdomstolens sammansättning har arbetsdomstolens ordförande

ifrågasatt, huruvida förslaget för närvarande borde genomföras; för

den händelse så ansåges böra ske kunde emellertid förslaget i stort sett godtagas.

Däremot har landsorganisationen i Sverige funnit sig icke kunna tillstyrka

den sakkunniges förslag i denna del utan förordat en lösning av frågan

om tjänstemännens representation i arbetsdomstolen efter andra linjer.

Beträffande arbetsrådet och försäkringsrådet har landsorganisationen däremot

ej velat motsätta sig förslagets genomförande. Arbetsrådet har tillstyrkt

förslaget såvitt angår rådets verksamhetsområde, och de ömsesidiga

socialförsåkringsbclagens förening har lämnat förslaget, i vad det berör försäkringsrådet,

utan erinran. Försäkringsrådet har däremot förklarat att anledning

saknades alt genomföra förslaget, såvitt detsamma berör försäkringsrådet.

Frågan om beredande av representation för tjänstemännen i arbetsdomstolen

har tilldragit sig största intresset i yttrandena. Rörande

behovet av en sådan representation har gjorts åtskilliga

uttalanden.

Tjänstemännens centralorganisation har i sitt yttrande anfört, att arbetsdomstolens

domar ofta vore av mycket stor principiell betydelse för utformningen

av rättspraxis på arbetsrättens område. Under den tid arbetsdomstolen

varit i verksamhet hade antalet tjänstemannamål visserligen varit förhållandevis

ringa, men antalet sådana mål torde otvivelaktigt komma att

öka avsevärt, allteftersom lcollektivavtalssystemet genomfördes även för

större tjänstemannagrupper. Nyligen hade exempelvis avtal ingåtts av

svenska bankmannaförbundet om reglering av löne- och anställningsvillkoren

för affärsbankernas anställda. Alt tjänstemännen för närvarande icke

vore representerade i arbetsdomstolen kunde även i någon mån ha medverkat

till att tjänstemannaorganisationerna mindre gärna droge en tvist

inför arbetsdomstolen.

Socialstyrelsen har på denna punkt anfört följande.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) omsluter över 200 000 medlemmar

och företräder alltså en betydande del av de organiserade löntagarna

i landet. Åtskilliga av de till TCO anslutna organisationerna representera

anställda i statlig eller kommunal tjänst av sådan art, att kollektivavtal för

deras vidkommande icke kan ifrågakomma. Även en del andra hithörande

organisationer ha hittills icke alls inriktat sig på kolleklivavtalsmässig regle
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KungL Maj:ts proposition nr io

3J

ring av medlemmarnas anställnings- och lönevillkor eller, där så skett,

ganska ofta begränsat de kollektiva uppgörelserna till att avse endast de

viktigare allmänna anställningsvillkoren, medan lönefrågorna in. m. lämnats

öppna för reglering i de individuella anställningsavtalen, över huvud

taget är endast eu mindre del av de till TCO anslutna tjänstemännen

bundna av fullständiga kollektivavtal. Antalet tvister, som dragits inför arbetsdomstolen

och i vilka eu tjänstemannaorganisation varit part, har också

såsom erfarenheten visat hittills varit obetydligt. Något mera påtagligt behov

av representation för tjänstemannarörelsen i arbetsdomstolen har således

i praktiken knappast hittills framträtt. Emellertid får man beakta, att kollektivavtalet

visar en tydlig tendens att vinna ökad utbredning även biand

tjänstemännen, varför det kan förväntas att ett sådant behov alltmera gör

sig gällande. Härtill kommer, att TCO numera framstår jämte landsorganisationen

såsom företrädare av de organiserade löntagarnas intressen

överhuvud. Med hänsyn härtill anser sig styrelsen böra förorda den sakkunniges

förslag, att TCO beredes representation i arbetsdomstolen.

Landsorganisationen i Sverige har, under åberopande av den av den sakkunnige

åberopade statistiken, anfört, alt denna vore belysande för att hela

spörsmålet vore av mycket blygsam praktisk storleksordning. Att frågan

kommit att få en relativt framskjuten plats i den offentliga diskussionen

berodde tydligen — förutom på politiska skäl — på den starka betoning

som givits den principiella motiveringen. Denna vore i och för sig oantastlig

och betänkligheterna vore helt av praktisk natur. Landsorganisationen ville

icke bestrida, att tjänstemännen företrädde en låt vara relativt obestämd

miljö, där det mötte problem och frågeställningar av annan natur än inom

kroppsarbetarnas skikt, men denna synpunkt borde icke överbetonas. Det

funnes ingen anledning antaga att i det fåtal tjänstemannamål arbetsdomstolen

hittills haft att handlägga utgången skulle ha påverkats av om tjänstemännen

varit representerade på arbetstagarsidan. Under sådana förhållanden

vore det också välbetänkt att icke heller för starkt framhäva de hänsyn

till domstolens auktoritet som — vid sidan av behovet av specialkunskap —

av den sakkunnige åberopats för en ändrad representation. Landsorganisationen

ville emellertid, trots vad sålunda andragits, icke motsätta sig att

tjänstemännens krav på representation i arbetsdomstolen tillmötesginges,

men representationen borde icke sträcka sig längre än som svarade mot

dess syfte.

Arbetsdomstolens ordförande har som sin uppfattning uttalat, att tjänstemännens

anspråk på representation i arbetsdomstolen finge anses vara värt

beaktande men å andra sidan icke kunde betraktas såsom alldeles särskilt

starkt grundat. Till stöd för detta uttalande har i yttrandet anförts följande.

Såsom jag redan anfört i yttrande till andra lagutskottet vid 1938 års

riksdag måste tjänstemännen anses både socialt och i fråga om arbetsförhållandena

representera en annan miljö än kroppsarbetarna. Men tjänstemännen

utgöra otvivelaktigt en vida mera heterogen grupp än kroppsarbetarna,

och det synes på goda grunder kunna göras gällande, att tjänste
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

KungL Ma]:ts proposition nr 4o

männen icke på samma sätt som kroppsarbetarna företräda en enhetlig

rättsåskådning. Samtidigt lära tjänstemännen vid jämförelse med kroppsarbetarna

arbeta under förhållanden, som genomsnittligt äro avsevärt mindre

tekniskt invecklade, något som också torde taga sig uttryck i kollektivavtalen.

Man måste också komma ihåg, att antalet mål om tjänstemannaförhållanden

vid arbetsdomstolen hitintills varit utomordentligt lågt, endast

några stycken varje år. En representation i arbetsdomstolen ter sig därför

mindre motiverad, när det gäller tjänstemännen än när fråga var endast

om kroppsarbetare. Då emellertid tvister om tjänstemännens avtal under alla

omständigheter skola avgöras av arbetsdomstolen, måste det otvivelaktigt

från tjänstemännens synpunkt framstå såsom ett ganska oegentligt förhållande,

att de representanter för arbetstagarna, som skola vara med om avgörandet,

äro utsedda såsom företrädare för en helt annan grupp av arbetstagare.

Jag måste dock fästa uppmärksamheten vid att icke varje arbetstagargrupp

rimligen kan göra anspråk på egen representation i domstolen,

även om i och för sig vissa skälighetshänsyn tala därför. Det finns arbetstagargrupper

utanför LO, som vid jämförelse med tjänstemännen skulle

kunna åberopa lika starka eller till och med starkare materiella skäl för en

dylik representation, men för vilka en sådan likväl är utesluten redan på

grund av medlemmarnas relativt ringa antal. Det blir sålunda till slut

tjänstemännens stora antal, som utgör deras bästa argument.

Fortsättningsvis har emellertid i yttrandet anförts, att de betänkligheter

arbetsdomstolens ordförande alltid hyst mot en representation för tjänstemännen

i domstolen främst haft sin grund i en fruktan, att därigenom skulle

komma alt i arbetsdomstolen införas ett främmande element, som det skulle

vara svårt att sammansmälta med domstolen i övrigt. Med hänsyn speciellt

till alt tjänstemannamålens antal för närvarande vore så obetydligt ifrågasattes

fördenskull huruvida icke hela saken skulle kunna få vila till dess

den genom ett väsentligt ökat antal mål finge något större verklig aktualitet.

Att tjänstemannaorganisationerna skulle draga sig för att hänskjuta sina

tvister till arbetsdomstolen så länge de vore orepresenterade där syntes svårligen

kunna vara riktigt, men skulle så vara fallet, torde anledning icke

finnas att taga någon hänsyn till en sådan inställning.

Beträffande den sakkunniges förslag till lösning av frågan

om tjänstemännens representation i arbetsdomstolen

har svenska arbetsgivareföreningen uttalat, att den sakkunnige funnit en

god lösning av de praktiska problem, som här förelåge, varför förslaget tillstyrktes.

Arbetsdomstolens ordförande har förk''arat, att om frågan ansåges

böra lösas nu, förslaget i och för sig måste betraktas såsom en vida bättre

lösning än någon annan, som hittills framförts i diskussionen. Den springande

punkten i förslaget vore att man genom detsamma undveke eu specialrepresentation

enkom för tjänstemännen. Därest tjänstemannarepresentanterna

skulle inträda endast i mål om tjänstemannaförhållanden, komme de

att sta utanför domstolens verksamhet i stort, sakna den nödvändiga allsidiga

kontakten med domstolens övriga ledamöter och icke kunna tillgodogöra

sig domstolens samlade erfarenhet. Följden skulle lätteligen bliva att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

33

de betraktade sig såsom företrädare för ett specialintresse, som med all makt

måste hävdas, och de skulle på så sätt aldrig växa in i sin ställning som

domare. Dessa betänkligheter förefölle alldeles särskilt grundade så länge

tjänstemannamålens antal vore så obetydligt som för närvarande.

I yttrandet har vidare i nu förevarande spörsmål anförts följande principiella

synpunkter.

Omgärdandet av domarnes opartiskhet och självständighet utgör i en

rättsstat som Sverige en angelägenhet av högsta vikt. Från denna synpunkt

är det naturligen i och för sig ganska anmärkningsvärt, att lagstiftningen om

arbetsdomstol utformats på det sättet, att såsom domare med individuell

rösträtt skola där sitta representanter för de i motsatsställning till varandra

stående lägren, arbetsgivare och arbetstagare, eftersom det är just tvister mellan

parter inom dessa olika läger, som skola avgöras av domstolen. Att

denna anordning vidtagits har emellertid ansetts icke blott lämpligt utan

oundgängligen nödvändigt. Det har nämligen gällt att såsom ledamöter i

domstolen insätta företrädare för den sakkunskap och de olika rättsåskådningar,

som de båda motsatta lägren representera, varigenom också förtroendet

för domstolen kunde beräknas bliva stärkt inom dessa läger. Men om

en sådan anordning vidtogs, var det mycket viktigt, att detta representantskap

hölls så att säga på det allmänna planet. Man ville att företrädarna

för de stridande lägren, så långt möjligt var, skulle växa sig in i sin ställning

som domare och icke känna sig som förespråkare för specialintressen.

Det måste undvikas, att arbetsdomstolen skulle komma att likna den typ av

skiljenämnd — ingalunda okänd i tvister på arbetsmarknaden — där de av

parterna utsedda representanterna helt uppträda såsom advokater. Med hänsyn

härtill avvisades också synnerligen bestämt tanken på att bisittarna

skulle växla efter målens beskaffenhet, ty då skulle varje bisittare dels

erhålla för liten erfarenhet för att över huvud kunna växa sig in i sin allvarliga

uppgift och dels lätteligen missförstå sin ställning och uppträda

såsom ren intresserepresentant.

Den ordning för arbetsdomstolens sammansättning, som sålunda valdes,

har onekligen visat sig lycklig. Naturligen lägga arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna

i domstolen icke alltid samma synpunkter på avgörandena

som en yrkesdomare skulle göra, och naturligen kan man ibland på den

ena eller andra sidan spåra en viss svårighet att förstå motsidans inställning,

även när den otvivelaktigt är berättigad. Det var ju emellertid just

avsikten, att sådana, i olika rättsåskådningar bottnande meningsskiljaktigheter

skulle göra sig gällande. Och inom ramen för denna naturliga motsättning

visas eu vilja till objektivitet och en självständighet, som säkerligen

överträffar de förhoppningar lagstiftaren på sin tid hyste. Arbetsdomstolen

har otvivelaktigt blivit en sammansvetsad institution, som i stort sett talar

ett gemensamt språk; i mera än två tredjedelar av samtliga fall är domstolen

enhällig. Dessa omdömen gälla även ersättarna. De ordinarie ledamöterna

äro på grund av sina arbetstyngda befattningar i stor utsträckning

nödsakade att anmäla förhinder, varvid ersättare inkallas. Ersättarna erhålla

därigenom i allmänhet den erforderliga vanan och erfarenheten. Särskilt

gäller detta om ersättare på första och andra plats.

Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig kunna godtaga den

sakkunniges förslag. Självklart vore att man från tjänstemännens sida icke

liihang till riksdagens protokoll 1!)i7. I samt. Nr 45. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

kunde göra anspråk på en lika stor representation som arbetargrupperna.

TCO skulle emellertid trots vad utredningsmannen anfört gärna se att man

toge under övervägande en utvidgning av lekmannainflytandet i arbetsdomstolen

till tre representanter på vardera sidan, därvid tjänstemännen erhölle

en representant å arbetstagarsidan. Om detta icke ansåges lämpligt och

tjänstemännen vidare icke kunde göra anspråk på en av de två ordinarie

ledamotsplatserna för arbetstagargruppen, återstode att lösa frågan hur ersättare,

som representerade tjänstemännen, skulle inträda i tjänstgöring.

I sistnämnda hänseende har centralorganisationen anfört följande.

Det förslag som utredningsmannen framlagt om att tjänstemannarepresentanterna,

vilka förutsättas vara ersättare, skulle likställas med arbetarrepresentanternas

ersättare samt därjämte alltid inkallas vid handläggning

av tjänstemannamål, synes TCO fullt godtagbart. Huvudsaken är helt naturligt,

att tjänstemannarepresentanterna få möjlighet att inträda i sådana

mål, där en tjänstemannaorganisation eller medlem i sådan organisation är

part. Utredningsmannen har emellertid ansett, att det icke skulle vara tillräckligt,

att tjänstemannarepresentanterna endast inträdde i dessa mål, då

de för närvarande utgöra ett förhållandevis litet antal av det sammanlagda

antalet mål vid domstolen. Tjänstemannarepresentanterna skulle nämligen

därigenom icke förvärva den erforderliga rutin som kräves och icke erhålla

tillräcklig kännedom om arbetsdomstolens praxis och arbetssätt. Förslaget

innebär sålunda, att tjänstemannarepresentanterna skulle kunna inträda på

samma sätt som övriga ersättare för arbetstagarsidan. Att tjänstemannarepresentanterna

därvid i en del fall komme att döma i mål, som röra arbetarorganisationerna,

kan ur vissa synpunkter synas mindre lämpligt, men då

man kan förutsätta, att de personer, som från tjänstemannaorganisationernas

sida komma att föreslås, besitta en allmän insikt i avtalsförhållanden

och relationerna mellan arbetsmarknadens parter, kan TCO icke finna

någon fara i detta arrangemang. TCO tillmäter de synpunkter utredningsmannen

här anfört stor betydelse. Kravet på tjänstemännens representation

i arbetsdomstolen motiveras till en del med att domstolens utslag därigenom

få större auktoritet. För att så skall bli fallet bör tjänstemannarepresentanterna

om möjligt vara fullt jämställda med arbetarrepresentanterna. En

tjänstemannarepresentant som endast har att inträda i vissa speciella mål

tillför knappast domstolen samma auktoritet som en ledamot, som har möjlighet

att mera kontinuerligt följa domstolens arbete.

Socialstyrelsen, som jämväl biträtt den sakkunniges förslag, har ansett

att om man föreskreve att tjänstemannarepresentant skulle inträda i domstolen

vid handläggningen av tjänstemannamål, konsekvensen syntes bjuda,

att sådan representant icke skulle inkallas i mål, i vilka som arbetarpart

deltoge till landsorganisationen ansluten förening av kroppsarbetare. Av skäl

som den sakkunnige anfört, nämligen att denne ersättare på grund av tjänstemannamålens

fåtalighet i så fall skulle förvärva alltför liten erfarenhet om

arbetsdomstolens verksamhet syntes en sådan konsekvens dock knappast

kunna dragas. Av praktiska skäl torde det i stället lämpligen kunna ordnas

så, att tjänstemannarepresentant, som kallades till sammanträde i anledning

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

35

av ett till sammanträdet utsatt tjänstemannamål, finge tjänstgöra även vid

övriga till samma dag utsatta mål.

1 motsats till de nu nämnda remissinstanserna har landsorganisationen

i Sverige, såsom tidigare nämnts, förordat en lösning av frågan efter andra

linjer än den sakkunnige föreslagit. Landsorganisationen har därvid inledningsvis

erinrat, att landsorganisationen i sitt uttalande över 1938 års motioner

i ämnet framhållit, att det för en enhetlig rättspraxis vore av betydelse

med största möjliga kontinuitet i arbetsdomstolens sammansättning.

En ändring borde därför komma i fråga endast om den kunde anses behövlig.

Under åberopande av i det föregående angivna skäl har landsorganisationen

vidare anfört, att då tjänstemannarepresentationen icke borde sträcka

sig längre än som svarade mot dess syfte den lämpligen syntes böra ordnas

på det sätt, att — med utökning av antalet ersättare på arbetstagarsidan

från fyra till sex — TCO erhölle rätt att föreslå tvenne ersättare, av vilka

en i stället för en av de på landsorganisationens förslag utsedda representanterna

inkallades till tjänstgöring i mål, vari tjänstemannaorganisation

(utanför landsorganisationen) eller medlem av sådan vore part. Antalet ersättare

torde böra sättas till två med hänsyn till eventuellt inträffande tjänstgöringshinder

för representant, som vore styrelseledamot eller funktionär

i av målet berörd organisation. Däremot kunde landsorganisationen icke

tillstyrka, att av TCO föreslagen ersättare skulle deltaga även i handläggningen

av mål, som berörde kroppsarbetare.

I sistnämnda hänseende har landsorganisationen anfört följande.

En dylik anordning är icke motiverad från synpunkten av de intressen,

som varit bestämmande för representalionskravet. För densamma skulle

endast kunna anföras att TCO representanten eljest blott mera sporadiskt

finge tillfälle att tjänstgöra inom domstolen och därför ej kunde förvärva

en lika stor förtrogenhet med domstolens allmänna praxis som om han

fungerade i samma utsträckning som övriga ersättare. Detta är givetvis i och

för sig riktigt, men rutinsynpunkten är här enligt landsorganisationens mening

icke avgörande. Representanten skulle tydligen komma att väljas ui

kretsen av i avtalsfrågors handläggning tränade organisationsfunktionärer

med den insikt också i rättspraxis i kollektivavtalsmål och övriga arbetsdomstolsmål,

som han därigenom förvärvat. Det väsentliga är att han verkligen

besitter och tillför domstolen den erforderliga specialkunskapen i

tjänstemannafrågor.

Gentemot invändningen, att domstolen icke borde ha speciell sammansättning

i mål rörande en fristående tjänstemannaorganisation men vanlig

sammansättning i mål rörande en till landsorganisationen ansluten dylik

organisation, enär särskilda tjänstemannaledamöter vore motiverade uteslutande

med hänsyn till deras större sakkunskap i tjänstemannamål och därför

borde tjänstgöra i alla mål av likartat slag, har landsorganisationen anfört,

att dessa nackdelar av representationens anknytning till parternas organisationsförhållanden

icke borde tilläggas alltför stor vikt i betraktande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

av att arbetsdomstolens befattning med tvister rörande tjänstemän regelmässigt

avsåge tjänstemän inom det enskilda näringslivet, vilka bortsett

från gränsfall icke organiserades inom landsorganisationen.

I fråga om tjänstgöringsförhållandenas ordnande vid

ett genomförande av den sakkunniges förslag beträffande förslagsrätten har

arbetsdomstolens ordförande — i anledning därav att den sakkunnige ifrågasatt

ett diskretionärt inkallelseförfarande från ordförandens sida — anfört

följande.

Det kan icke anses lämpligt att i en domstol överlämna åt ordföranden att

bestämma vilka ledamöter som skola sitta med i ett särskilt mål, varigenom

han skulle kunna tänkas ha möjlighet att inverka på utgången, och alldeles

särskilt måste det vara uteslutet att ordföranden föreskriver, att ordinarie

ledamot skall avträda för att ersättas av viss suppleant. Då den sakkunnige

i detta sammanhang åberopar sig på en praxis i arbetsdomstolen, som skulle

utvisa ett dylikt diskretionärt förfaringssätt av ordföranden, torde detta bero

på ett missförstånd. Ledamöterna inom arbetsdomstolen ha med föredömlig

takt alltid förklarat sig ovilliga att tjänstgöra, när de till part eller till saken

stå i ett sådant förhållande, som innefattar antingen lagligt eller ock s. k.

diskretionärt jäv, och när sådan önskan anmäles, tillkallas alltid ersättare.

Denna inställning är helt oberoende av stadgandet i 10 § tredje stycket av

lagen om arbetsdomstol, vilket stadgande jag i ett nyligen avgivet förslag

till lag om ändring i nämnda lag hemställt skola uteslutas såsom både

olämpligt och aldrig utnyttjat.

Den önskade tjänstgöringsordningen torde alltså böra åstadkommas genom

bindande föreskrifter. Sådana skulle naturligen kunna givas i en instruktion,

om dylik förekomme, men då en särskild instruktion för arbetsdomstolen

ansetts onödig, lära föreskrifterna böra givas i lagen. Jag vill

emellertid betona, att någon föreskrift icke torde erfordras rörande ersättares

tjänstgöring i vanliga mål, såframt han erhåller en första eller en

andra suppleantplats, ty i sådant fall kommer han enligt vad erfarenheten

visar att få vara med om så många mål, att det är fullt tillräckligt för att

giva honom den nödvändiga allmänna erfarenheten. Då jag förutsätter, att

sämre placering icke kommer att givas, kanske det är onödigt att giva en

uttrycklig bestämmelse, som garanterar en tjänstemannaersättare tillräcklig

erfarenhet om vanliga mål. Däremot erfordras under alla omständigheter

en föreskrift, som sätter ersättare i ordinarie ledamots ställe vid handläggning

av tjänstemannamål. Härför fordras även en definition på dylika mål,

vilket lämpligast torde ske genom en hänvisning till partsställningen. Ett

stadgande i ämnet torde då kunna erhålla ungefär det innehållet, att en

ledamot eller ersättare, som utsetts inom det av TCO avgivna förslaget, skall,

såvitt det är möjligt, alltid tjänstgöra i mål, däri på endera sidan såsom

part står någon till TCO ansluten förening eller ock annan tjänstemannaförening,

som ej är ansluten till LO. Därigenom skulle mål, som beröra

tjänstemannaorganisationer — inbegripet statliga eller kommunala sådana —

vilka äro anslutna varken till TCO eller LO, komma att handläggas och

avgöras med biträde av tjänstemannarepresentant.

Även socialstyrelsen har funnit påkallat, att uttrycklig författningsbestämmelse

meddelas om att ersättare, som utsetts efter förslag av TCO, skulle

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

37

inträda i domstolen vid handläggning av tjänstemannamål. I frågan om vad

som skulle förstås med tjänstemannamål torde man enligt styrelsens mening

få utgå från de existerande organisationsförhållandena och till tjänstemannamål

räkna sådana, i vilka ena parten utgjordes av en till TCO ansluten

förening eller annan utanför landsorganisationen stående förening, som

till väsentlig del bestode av tjänstemän.

Tjänstemännens centralorganisation har i här förevarande avseende anfört

följande.

Enligt utredningsmannens förslag bör det ankomma på arbetsdomstolens

ordförande att fastställa, vilka mål som äro att betrakta som tjänstemannamål.

Vissa svårigheter torde uppkomma när det gäller att avgöra, när dylika

mål skola anses föreligga. Självklart är att tjänstemannarepresentant bör inträda

i alla mål, där en TCO-organisation eller medlem i sådan organisation

är part. Å andra sidan bör ett mål, där ett förbund, anslutet till LO eller

medlem i sådant förbund är part, icke föranleda att en tjänstemannarepresentant

inkallas, även om den eller de personer målet gäller närmast skulle

kunna betecknas såsom tjänstemän enligt konventionella begrepp. Det bör

emellertid samtidigt observeras, att vissa organisationer icke äro anslutna

till vare sig LO eller TCO. I sådant fall bör tjänstemannarepresentanten inkallas,

om medlemmarna i organisationen ur principiell synpunkt ha anknytning

till TCO:s rekryteringsområde. Självfallet kunna vissa tveksamma

fall härvid uppkomma, men därvid må det ankomma på arbetsdomstolens

ordförande att avgöra frågan med hänsyn till föreliggande omständigheter.

Bland annat dessa svårigheter bidraga till att TCO anser det önskvärt att

man allvarligt prövar frågan om tre + tre partsrepresentanter i domstolen.

En särskild tjänstemannarepresentant skulle säkerligen bland tjänstemannagrupperna

avsevärt öka domstolens auktoritet. I

I fråga om förslagsrättens utformning har socialstyrelsen uttalat,

att den av den sakkunnige antydda möjligheten att landsorganisationen

och tjänstemännens centralorganisation enade sig om ett gemensamt förslag

till representation å arbetstagarsidan måhända kunde bli föremål för närmare

undersökning av dessa båda organisationer. Tjänstemännens centralorganisation

har ifrågasatt om icke landsorganisationen och centralorganisationen

borde träffa en överenskommelse om lämplig fördelning av representationen.

Centralorganisationen vore för sin del beredd att genom överläggningar med

landsorganisationen verka för eu sådan anordning. Arbetsdomstolens ordförande

har anmärkt, att då TCO aldrig kunde förutsättas erhålla annat än

en högst begränsad representation, det kunde ifrågasättas huruvida denna

organisations förslag borde äga lika stor omfattning som för närvarande

i 4 § lagen om arbetsdomstol vore stadgad beträffande ledamotsförslags

innehåll. Del kunde också tiinkas att man borde göra landsorganisationens

förslag mindre omfattande än i nämnda stadgande angåves, när platserna

dock skulle delas med TCO.

Arbetsdomstolens ordförande har vidare i anslutning till ett uttalande av

den sakkunnige tillstyrkt, att i lagen intages uttrycklig bestämmelse om viss

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

minimirepresentation för tjänstemännen, exempelvis att inom TCO:s förslag

skulle utses åtminstone en ersättare.

Vad härefter angår frågan om tjänstemannarepresentation i arbetsråd

e t och försäkringsrddet har den sakkunniges förslag endast föranlett

några få särskilda uttalanden i yttrandena. Arbetsrådet har, såsom

tidigare nämnts, lämnat förslaget i fråga om arbetsrådet utan erinran.

Tjänstemännens centralorganisation har i denna del anfört följande.

Vad gäller frågan om representation för tjänstemännen i arbetsrådet synes

det TCO, som samma skäl skulle tala för alt en ändring här verkställes, som

när det gäller arbetsdomstolen. Det bör även framhållas, att det förslag

utredningsmannen framlagt knappast kan möta några principiella betänkligheter,

då de frågor, som arbetsrådet har att avgöra, i regel torde vara

av mindre intressebetonad och principiell karaktär. Samtidigt är det dock

önskvärt för tjänstemännen att genom en representant i domstolen få möjligheter

att följa arbetstidslagstiftningens utveckling och tillföra rådet de

speciella erfarenheter, som kunna förefinnas på tjänstemannahåll. Tjänstemannaorganisationerna

ha även trots att icke annat än mindre grupper av

deras medlemmar direkt beröras av arbetstidslagstiftningen, ett stort intresse

av att följa denna lagstiftningsutveckling, då arbetsvillkoren för

tjänstemännen otvivelaktigt influeras härav.

I detta sammanhang bör även observeras, att 1938 års arbetarskyddskommitté

framlagt ett förslag rörande lagen om skydd mot ohälsa och olycksfall

i arbete m. m., varvid förutsättes, att arbetsrådet blir tillsynsmyndighet

i frågor, som röra efterlevnaden av ifrågavarande lag. Kommittén har ännu

icke framlagt förslag beträffande tillsynens organisation, men TCO vill redan

i detta sammanhang framhålla, att det ur vissa synpunkter kan synas skäligt,

att tjänstemännen finge en ordinarie plats i rådet när detta förslag

genomföres. Några principiella betänkligheter mot en utvidgning av lekmannainflytandet

i detta råd torde knappast föreligga. Med hänsyn till arbetsrådets

nuvarande organisation anser TCO emellertid utredningsmannens

förslag fullt acceptabelt.

Landsorganisationen i Sverige åter har beträffande såväl arbetsrådet som

försäkringsrådet anfört, att något starkare självständigt intresse av representation

för tjänstemännen icke kunde anses föreligga; i vart fall gällde

detta försäkringsrådet. Härtill komme att en sådan ordning knappast vore

förenlig med de nuvarande arbetsformerna. I vad mån omorganisationen

av arbetsrådet kunde föranleda ett annat omdöme vore svårt att nu avgöra.

Landsorganisationen ville dock ej motsätta sig en särrepresentation för

tjänstemännen i arbetsrådet, därest man från tjänstemannahåll vidhölle sina

anspråk härutinnan. Mot det sätt för representationen som den sakkunnige

förordat hade landsorganisationen intet att erinra. Riksförsäkringsanstalten

har förklarat, att även om skälen för en tjänstemannarepresentation i arbetsrådet

och försäkringsrådet ej gjorde sig gällande med samma styrka

som i fråga om arbetsdomstolen — genomförandet av den nya arbetarskyddslagstiftningen

kunde dock i fråga om arbetsrådet medföra ändring

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

39

härutinnan — anstalten ej ville göra erinran mot en enhetlig reglering av

rätten alt avgiva förslag till ledamöter i de tre organen.

I fråga om försäkringsrådet har vidare tjänstemännens centralorganisation

uttalat, att frågan om tjänstemannaorganisationernas synpunkter vore

av mindre betydelse. På grund av rådets arbetssätt torde det, såsom utredningsmannen

framhållit, vara omöjligt att låta en tjänstemannarepresentant

alltid inträda vid behandling av tjänstemannamål. Å andra sidan torde

dessa mål icke nämnvärt skilja sig från övriga inom rådet handlagda mål.

Centralorganisationen funne sålunda utredningsmannens förslag fullt godtagbart

även i denna del.

Försäkringsrådet har emellertid förklarat det av den sakkunnige åberopade

skälet för ändring av bestämmelserna om avgivande av förslag till

arbetarrepresentanter i försäkringsrådet knappast vara tillräckligt bärande.

Med hänsyn till det ringa antalet besvärsmål angående olycksfall — och

detsamma torde gälla yrkessjukdomarna — inom kategorien icke-kroppsarbetare

i förhållande till antalet skador inom kroppsarbetarnas grupp kunde

tjänstemännens centralorganisation icke förväntas bliva representerad i försäkringsrådet

ens bland suppleanterna. Att vid sådant förhållande särskilt

upptaga denna organisation i lagtexten syntes icke vara lämpligt. Rådet

vitsordade den sakkunniges uttalande, att det skulle stöta på avsevärda svårigheter

att genomföra den anordningen, att tjänstemannarepresentant, utsedd

till suppleant, skulle deltaga i handläggningen av samtliga tjänstemannamål.

I särskilt hög grad skulle svårigheter framträda vid fråga om

tjänstgöring i plenum. Även arvodesfrågorna bleve komplicerade. Det låge

även i sakens natur att en suppleant borde tjänstgöra endast vid förfall för

ordinarie ledamot.

Försäkringsrådet har emellertid förklarat sig biträda den sakkunniges förslag

om upphävande av bestämmelserna om rätt för vissa landsting och

korporationer att, efter Konungens bestämmande, avgiva förslag till arbetsgivar-

eller arbetarrepresentanter i rådet, då dessa bestämmelser aldrig eller

så gott som aldrig tillämpats.

F öredraganden.

På arbetsrättens område har tillämpningen av gällande lagstiftning i vidsträckt

omfattning anförtrotts för ändamålet särskilt tillskapade organ, vari

representanter för såväl arbetsgivare som arbetstagare beretts medinflytande

på avgörandena. Redan år 1910, då frågan om en lagstiftning angående

kollektivavtal första gången genom proposition förelädes riksdagen, föreslogs

att för handläggningen av mål rörande denna lagstiftnings tillämpning

skulle tillskapas en särskild arbetsdomstol, vari jämväl parterna på arbetsmarknaden

skulle beredas representation. Med denna partsrepresentation

avsågs att bereda den dömande myndigheten kännedom om de åskådningar

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

och den rättsuppfattning, som hos parterna å ömse sidor kunde vara för

handen beträffande deras inbördes förhållanden. Det förtroende för domstolen,

som en sådan anordning vore ägnad att bibringa de eventuella parterna,

förmenades vidare komma att vinna i styrka, därest dessa tillika finge

öva inflytande på valet av de personer vilka skulle utgöra lekmannaelementet

i domstolen.

De sålunda anförda synpunkterna ha blivit normerande för utformningen

av bestämmelserna om sammansättningen av de organ, som ha att tillämpa

arbetsavtals- och arbetstidslagstiftningen, nämligen arbetsdomstolen och

arbetsrådet, och därjämte i fråga om den speciella överinstans, försäkringsrådet,

som inrättats för handläggning av mål och ärenden rörande olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Bestämmelserna äro i det väsentliga uppbyggda

på samma sätt men skilja sig i fråga om detaljerna. Gemensamt för

bestämmelserna är, att utöver tre ledamöter — i fråga om försäkringsrådet

minst detta antal — vilka utses av Kungl. Maj:t utan förslag, ytterligare

fyra ledamöter, två representerande arbetsgivarna och två arbetarna, skola

förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag från organisationer på ömse sidor.

De äldsta bestämmelserna — om försäkringsrådets sammansättning — äro

utformade efter mönster av de förslag rörande sammansättningen av en

arbetsdomstol, som framkommit före försäkringsrådets inrättande år 1917.

Rätt att avgiva förslag till partsrepresentanter tillkommer enligt dessa bestämmelser

å arbetsgivarsidan förening av arbetsgivare med minst 100 medlemmar

och å arbetarsidan förening av arbetare med minst 10 000 medlemmar.

Vad angår arbetsrådet, som inrättades år 1919 i samband med tillkomsten

av den första allmänna arbetstidslagen, gäller alltsedan dess, att av

ledamöterna två skola utses bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar

av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst

50 000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar

av arbetare, som räkna minst 50 000 medlemmar. I fråga om

arbetsdomstolen åter, som inrättades år 1928 i samband med antagandet av

lagstiftningen om kollektivavtal, blev förslagsrätten begränsad till huvudorganisationerna

å ömse sidor. Två ledamöter i arbetsdomstolen skola sålunda

utses efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd

och två efter förslag av landsorganisationen. Efter mönster av lagen om

arbetsdomstolen har sedermera enahanda begränsning i förslagsrätten föreskrivits

i fråga om utseendet av sådana ledamöter i arbetsrådet, som skola

tjänstgöra i andra partsrepresentanters ställe vid handläggning av mål rörande

tillämpning av lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,

arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt butikstängningslagen.

Av det anförda framgår att i fråga om förslagsrätten till partsrepresentanter

i de organ, varom här är fråga, utvecklingen gått i den riktningen, att de

stora huvudorganisationerna å ömse sidor blivit ensamberättigade förslags
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

41

ställare. Denna utveckling sammanhänger givetvis därmed att efter hand

huvudorganisationerna kommit att omsluta en allt större andel av de å ömse

sidor intresserade parterna. En förslagsrätt för andra organisationer har

därmed kommit att framstå såsom relativt betydelselös, då Kungl. Maj:ts

valrätt ändock praktiskt taget är begränsad till de förslag som avgivas av

huvudorganisationerna. Detta var också ett av skälen till att i 1928 års lagstiftning

om arbetsdomstolen förslagsrätten begränsades till huvudorganisationerna.

Såsom det viktigaste skälet mot en utvidgning av förslagsrätten

till även andra organisationer anförde emellertid föredragande departementschefen,

att det ingalunda vore avsett att parterna skulle erhålla ett

slags intresserepresentation i domstolen. De efter förslag utsedda domstolsledamöterna

skulle företräda de å ömse sidor rådande åskådningarna i arbets-

och avtalsfrågor men däremot icke tjänstgöra såsom talesmän för de

i varje tvist deltagande parterna. Under anförande av likartade skäl avböjde

departementschefen vidare tanken att låta bisittarna växla allt efter

målens beskaffenhet. Såsom ett avgörande skäl mot en sådan anordning

anfördes därjämte, att den skulle förhindra nödig kontinuitet i domstolens

arbete. Då rättsuppfattningen på området ännu icke vunnit stadga, komme

utvecklingen att i hög grad bli beroende av domstolens avgöranden. Det

vore därför nödvändigt att domstolen i sin rättstillämpning fullföljde en

gång antagna principer och detta kunde försvåras, därest domstolens ledamöter

växlade i så gott som varje mål.

De förhoppningar lagstiftaren fäst vid anordningen med partsrepresentanter

i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet torde få sägas ha

infriats. Det lärer icke råda tvivel om att det för utvecklingen av rättspraxis

på förevarande områden varit utomordentligt värdefullt, att representanter

för arbetsmarknadens båda läger haft medinflytande på avgörandena.

Partsrepresentationen har vidare bidragit till att arbetsdomstolen,

arbetsrådet och försäkringsrådet vunnit förtroende för sina avgöranden i en

omfattning, som måhända icke varit möjlig därest partsrepresentationen

saknats. Härutinnan må erinras att i vart fall arbetsdomstolens och arbetsrådets

verksamhet avsett tillämpningen av lagar, som tillkommit under

starka meningsbrytningar.

Sedan åtskilliga år tillbaka ha röster höjts för en i visst avseende utvidgad

partsrepresentation i nu ifrågavarande organ. De synpunkter, som förestavat

partsrepresentationen över huvud, ha förmenats kräva, att vid sidan

av representanter för kroppsarbetarna jämväl representanter för den grupp

av arbetstagare, som sammanfattas under benämningen tjänstemän, borde

beredas medinflytande på avgörandena. Sedan riksdagen begärt utredning

i ämnet, bar sådan verkställts av tillkallad sakkunnig, som avgivit förslag

till ändrade regler om utseende av partsrepresentanter i arbetsdomstolen,

arbetsrådet och försäkringsrådet. Förslaget innebär, att i ifrågavarande avseende

enhetliga regler skola införas av innehåll att förslag till partsrepre
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

sentanter skall avgivas å arbetsgivarsidan av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd och å arbetstagarsidan av dels landsorganisationen

och dels tjänstemännens centralorganisation. I vidare mån än nu sagts

skall enligt förslaget frågan om tjänstemännens representation icke regleras

i lagtexten. Den sakkunnige har emellertid utförligt redogjort för efter vilka

grunder tjänstemannarepresentanter borde utses och tjänstgöringsförhållandena

ordnas för att dessa representanter skola beredas tillfälle att deltaga i

avgörandena.

Kraven på särskild tjänstemannarepresentation i arbetsdomstolen, arbetsrådet

och försäkringsrådet ha främst haft avseende på arbetsdomsto1

e n. Rörande behovet av representation för tjänstemännen i detta organ kan

det vid ett ytligt betraktande synas, som om den utveckling i fråga om utseendet

av partsrepresentanter, för vilken jag tidigare redogjort, borde leda

till att någon särrepresentation för tjänstemännen icke vore påkallad. Landsorganisationen

omfattar numera betydligt över en miljon medlemmar, medan

antalet i tjänstemännens centralorganisation organiserade arbetstagare

endast uppgår till omkring 200 000. De skäl, som i tidigare sammanhang

åberopats till stöd för att begränsa förslagsrätten till landsorganisationen,

torde emellertid delvis sakna tillämpning vid bedömande av frågan om särrepresentation

för tjänstemännen. Såsom den sakkunnige anfört och i yttrandena

understrukits kan man icke utan vidare utgå från att tjänstemännens

ställning såsom arbetstagare medför en med kroppsarbetarnas identisk

inställning till avtals- och anställningsförhållanden över huvud. Visserligen

torde, såsom landsorganisationen anfört, denna synpunkt icke böra

överbetonas, och landsorganisationens uttalande, att utgången i de tjänstemannamål

arbetsdomstolen hittills haft att handlägga sannolikt icke skulle

ha påverkats av om tjänstemännen varit representerade på arbetstagarsidan,

synes ha fog för sig. Icke desto mindre är den angivna synpunkten värd

beaktande, bland annat med hänsyn därtill att kollektivavtalsväsendet är i

stark tillväxt på tjänstemannaområdet, varför det kan förväntas, att ett ökat

antal tjänstemannamål framdeles komma att hänskjutas till arbetsdomstolens

avgörande. Behovet av att inom domstolen ha tillgång till specialkännedom

om tjänstemannauppfattningen i avtals- och arbetsfrågor kan därigenom

bliva mera märkbart, särskilt i den mån kollektivavtal slutas beträffande

grupper av arbetstagare, vilkas förhållanden mera påtagligt avvika från de

egentliga kroppsarbetarnas. Härtill kommer att tjänstemännens huvudorganisation

numera vuxit sig så stark, att den i viss mån kommit att jämsides

med landsorganisationen framstå såsom företrädare för landets organiserade

löntagare. Med beaktande härav måste det, såsom arbetsdomstolens ordförande

anmärkt, från tjänstemännens synpunkt framstå såsom ett ganska

oegentligt förhållande, att de representanter för arbetstagarna, som skola

vara med om avgörandena i arbetsdomstolen av mål rörande tjänstemäns

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 43

arbets- och avtalsförhållanden, äro utsedda såsom företrädare för en helt

annan grupp av arbetstagare.

I de yttranden, som avgivits över den sakkunniges förslag, har allmänt

erkänts att från principiell synpunkt någon erinran ej kunde göras mot att

tjänstemännen bereddes representation i arbetsdomstolen. De betänkligheter,

som anförts, hänföra sig i stället till det förhållandet att antalet av

arbetsdomstolen handlagda tjänstemannamål hittills varit synnerligen obetydligt.

Arbetsdomstolens ordförande har med hänsyn härtill ifragasatt

huruvida icke hela frågan kunde få vila till dess den genom att antalet

tjänstemannamål väsentligen ökat finge större verklig aktualitet. Da emellertid,

såsom nyss nämnts, en tydlig ökning av kollektivavtalssystemet kan

konstateras för de privatanställdas del, synes det knappast berättigat att,

om skäl för en tjänstemannarepresentation i arbetsdomstolen eljest anses

föreligga, uppskjuta genomförandet därav på grund av den hittillsvarande

ringa omfattningen av sådana mål. Erinras må också, att arbetsdomstolens

domar ofta ha stor principiell räckvidd och att fördenskull tjänstemännens

speciella synpunkter böra ha tillfälle att göra sig hörda inom domstolen.

På grund av det anförda finner jag det rimligt att tjänstemännens krav på

representation i arbetsdomstolen tillmötesgås. Det för närvarande ringa antalet

tjänstemannamål medför emellertid att det möter praktiska svårigheter

att genomföra en dylik medrepresentation för tjänstemännen. Den sakkunnige

har diskuterat olika utvägar i detta hänseende. På anförda skäl har han

stannat för att föreslå en ordning av i huvudsak den innebörd, att tjänstemännens

centralorganisation jämställes med landsorganisationen i fråga om

rätten att avge förslag till domstolsledamöter å arbetstagarsidan, att Kungl.

Maj:t förutsättes skola utse åtminstone en ersättare inom det av tjänstemännens

centralorganisation avgivna förslaget samt att sadan representant

placeras i första eller andra rummet bland ersättarna, varigenom han skulle

komma att tjänstgöra i erforderlig utsträckning för att erhålla nödig rutin

och erfarenhet som ledamot av domstolen. I förslaget förutsättes vidare att

tjänstemannarepresentant alltid skall deltaga vid handläggning av tjänstemannamål.

Den ledande synpunkten vid utformningen av detta förslag har varit omsorgen

att säkerställa att tjänstemannarepresentanten far tillfälle att tjänstgöra

i arbetsdomstolen i så stor utsträckning, att han kan förvärva ingående

erfarenhet av domstolens praxis och arbetssätt. Arbetsdomstolens ordförande

har såsom en särskild förtjänst hos förslaget framhållit, att man undveke

en specialrepresentation enkom för tjänstemännen; därest tjänstemannarepresentant

skulle inträda endast i mål om tjänstemannaförhållanden,

skulle det lätt kunna inträffa, att tjänstemannarepresentanten betraktade

sig såsom företrädare för ett specialintresse och aldrig komme

att växa in i sin ställning som domare på det sätt som de nuvarande partsrepresentanterna

i hög grad visat sig göra. Å andra sidan har lands
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

organisationen motsatt sig tanken att av tjänstemännens centralorganisation

föreslagen representant skulle deltaga även i handläggningen av mål som

rörde kroppsarbetare. Enligt landsorganisationens mening vore rutinsynpunkten

icke avgörande i denna fråga, då det finge förutsättas att tjänstemannarepresentanten

komme att väljas ur kretsen av i avtalsfrågors handläggning

tränade organisationsfunktionärer med erforderlig insikt i rättspraxis

i kollektivavtalsmål och övriga arbetsdomstolsmål. Tjänstemännens

centralorganisation åter har funnit sistnämnda synpunkt utgöra ett skäl för

att olägenheter icke behövde befaras av att tjänstemannarepresentant i viss

utsträckning komme att döma även i mål som rörde arbetarorganisationer,

vilket eljest ur vissa synpunkter finge anses mindre lämpligt. Socialstyrelsen

har för sin del funnit konsekvensen kräva, att om tjänstemannarepresentant

skulle inträda vid handläggningen av tjänstemannamål, sådan representant

icke skulle inkallas i mål, i vilka som arbetarpart deltoge till landsorganisationen

ansluten förening av kroppsarbetare, men att praktiska skäl talade

för att tjänstemannarepresentant som kallades till sammanträde i anledning

av ett till sammanträdet utsatt tjänstemannamål finge tjänstgöra även vid

övriga till samma dag utsatta mål.

Det av den sakkunnige framlagda förslaget står såtillvida i överensstämmelse

med grundtankarna för nuvarande bestämmelser om sättet för utseende

av partsrepresentanter i arbetsdomstolen, att det städse ansetts vara

av vikt, att domstolens sammansättning såvitt möjligt hålles konstant. Några

svårigheter i detta avseende skulle icke uppkomma, därest i enlighet med

en av den sakkunnige antydd utväg, som tjänstemännens centralorganisation

i viss mån förordat, partsrepresentationen utökades att omfatta tre

representanter på vardera sidan, av vilka en skulle representera tjänstemännen.

Av skäl som den sakkunnige anfört bör emellertid denna lösning

av frågan icke väljas. Icke heller kan det ifrågakomma att låta en av de

nuvarande två ordinarie arbetstagarrepresentanterna ersättas av en tjänstemannarepresentant.

Tjänstemännen skulle härigenom bli starkt överrepresenterade

i domstolen på bekostnad av de till antalet mångdubbla kroppsarbetarna.

Av vikt är och därom synes allmän enighet råda — att tjänstemannarepresentant

får tillfälle deltaga i handläggningen av tjänstemannamål. De

synpunkter, som tala för införandet av en tjänstemannarepresentation bliva

därigenom tillgodosedda, även om tjänstemannarepresentanten icke deltager

i handläggningen av andra mal. Att behov av en sådan vidgad tjänstgöring

för tjänstemannarepresentanten skulle föreligga har motiverats därmed, att

tjänstemannarepresentant eljest icke skulle få tillräcklig erfarenhet och

rutin för att växa in i sin ställning som domare. För min del kan jag icke

finna, att denna rutinsynpunkt bör tillmätas avgörande betydelse. Då

lagen måst lämna möjlighet öppen att ersätta ordinarie partsrepresentant

med ersättare i händelse av förfall eller annat tjänstgöringshinder för den

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

45

förre, måste det alltid komma att inträffa, att i ett visst antal mål i domstolen

sitter en representant med mindre rutin och erfarenhet än den ordinarie

partsrepresentant han ersätter. Utvecklingen har visserligen medfört,

att ersättare för de ordinarie partsrepresentanterna inkallas till tjänstgöring

i relativt stor utsträckning, men eftersom ersättarna regelmässigt inkallas i

den ordning de blivit utsedda, måste de ersättare, som icke stå på de främsta

platserna, erhålla mindre vana och erfarenhet än övriga ersättare och

ledamöter.

Till belysning av det anförda vill jag nämna följande. Enligt vad jag inhämtat

hade arbetsdomstolen 47 sammanträdesdagar under år 1945. De ersättare,

som utsetts efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, tjänstgjorde å respektive 12, 11, 4 och 5 av dessa sammanträdesdagar.

Motsvarande siffror för de ersättare som utsetts efter förslag

av landsorganisationen voro 6, 18, 9 och 7. Härjämte hade arbetsdomstolens

ordförande med stöd av 7 § lagen om arbetsdomstol i vissa fall

tillkallat utomstående ersättare. Ä arbetsgivarsidan hade tre dylika ersättare

tjänstgjort å respektive 3, 5 och 2 dagar, medan å arbetarsidan en

sådan ersättare tjänstgjort 4 dagar och två andra var sin dag. De ordinarie

ledamöterna å arbetsgivarsidan hade tjänstgjort respektive 27 och 25 dagar

och å arbetarsidan respektive 25 och 23 dagar.

Av dessa siffror framgår, att det relativt ofta inträffar att i arbetsdomstolen

tjänstgör partsrepresentant, vars erfarenhet ej kan antagas vara avsevärt

mycket större än den som skulle komma att förvärvas av en tjänstemannarepresentant,

som endast deltager i handläggningen av tjänstemannamål.

Därest, såsom tidigare antytts, tjänstemannamålens antal kommer att

stiga, minskas ytterligare betydelsen av rutinsynpunkten. Numera torde

denna icke heller böra tillmätas samma starka vikt som vid domstolens tillkomst

och under dess tidigare verksamhetsår, bland annat med hänsyn därtill

att den som utses till partsrepresentant eller ersättare i arbetsdomstolen

får förutsättas vara redan på förhand väl insatt i arbetsdomstolens praxis.

På grund av det anförda och då en tjänstemannarepresentation i tjänstemannamål

såsom en konsekvens synes kräva, att i andra mål arbetarsidan

representeras av de vanliga ledamöterna å nämnda sida, bör enligt min

mening tjänstemannarepresentant i arbetsdomstolen deltaga endast i behandlingen

av tjänstemannamål. Jag vill härvid anmärka att några hinder

icke torde föreligga alt bereda tjänstemannarepresentant möjlighet att även

i andra mål övervara domstolens handläggning och överläggningar. Enligt

nya rättegångsbalken, som skall träda i kraft den 1 januari 1948, må domstol,

när särskilda skäl föreligga, medgiva utomstående alt övervara domstolens

överläggning till dom. Detta stadgande -— som i huvudsak torde

innebära ett lagfästande av vad för närvarande förekommer i fråga om personer,

som för sin utbildning tjänstgöra vid domstolen — torde komma att

äga motsvarande tillämpning i fråga om arbetsdomstolen. I viss anslutning

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 45.

till socialstyrelsens yttrande vill jag framhålla det lämpliga i att tjänstemannarepresentanten

på sätt nu sagts får övervara samtliga mål, som handläggas

å dag, då tjänstemannamål förekommer till handläggning.

Med den av mig nu förordade lösningen av frågan om representation för

tjänstemännen i arbetsdomstolen måste uttrycklig bestämmelse meddelas

om i vilka mål tjänstemannarepresentant skall inträda. Därvid torde i enlighet

med vad i yttrandena föreslagits begreppet tjänstemannamål böra definieras

med utgångspunkt från organisationsförhållandena. Såsom tjänstemannamål

böra alltså räknas mål, i vilka såsom part uppträder någon till

tjänstemännens centralorganisation ansluten förening, men däremot icke sådana

mål, i vilka tjänstemannaförening som är ansluten till landsorganisationen

står såsom part. Vad angår sådana mål som beröra tjänstemannaorganisationer,

vilka icke äro anslutna till vare sig tjänstemännens centralorganisation

eller landsorganisationen, har centralorganisationen förordat

att tjänstemannarepresentant skulle inkallas, om medlemmarna i vederbörande

organisation från principiell synpunkt hade anknytning till centralorganisationens

verksamhetsområde, därvid det skulle ankomma på arbetsdomstolens

ordförande att avgöra huruvida så vore fallet. Den sistnämnde

har i sitt yttrande förklarat sig finna en dylik diskretionär prövningsrätt för

ordföranden olämplig. I likhet med landsorganisationen och socialstyrelsen

har han ansett att tjänstemannarepresentant i nu ifrågavarande fall alltid

borde vara närvarande i domstolen. Till denna åsikt ansluter jag mig. För

den händelse i något mål skulle inträffa, att såväl till landsorganisationen

ansluten förening som förening, ansluten till tjänstemännens centralorganisation,

eller annan tjänstemannaförening uppträda såsom parter, synes det

dock ofrånkomligt med en diskretionär prövning från ordförandens sida

huruvida tjänstemannarepresentant skall inkallas eller icke. Frågan torde

därvid böra lösas så att tjänstemannarepresentant skall inträda vid handläggning

av mål, däri tjänstemannaförening, som icke är ansluten till landsorganisationen,

eller medlem i sådan förening är part å arbetarsidan, såframt

icke jämväl till landsorganisationen ansluten förening eller medlem

i sådan förening är part å nämnda sida och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda

part.

Då i enlighet med det anförda tjänstemannarepresentant obligatoriskt skall

inträda i vissa mål, synes tjänstemannarepresentanten icke böra erhålla

ställning såsom ersättare. I likhet med vad som gäller i fråga om arbetsrådets

sammansättning vid handläggning av mål enligt de speciella arbetstidslagarna

synes tjänstemannarepresentanten böra erhålla ställningen av

särskild ledamot för vissa mål. Såsom en konsekvens härav torde i 2 § lagen

om arbetsdomstol böra införas föreskrift att arbetsdomstolen skall bestå av,

förutom ordförande, sex ordinarie ledamöter och en särskild ledamot för

tjänstemannamål. Härav betingas en formell jämkning av 3 §. I 4 § torde

böra införas föreskrift att den särskilde ledamoten skall utses efter förslag

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

47

av tjänstemännens centralorganisation ävensom bestämmelse om att denne

ledamot skall inträda i stället för en av de ordinarie ledamöterna å arbetarsidan

vid handläggning av sådana mål, som enligt vad jag tidigare anfört

skola anses såsom tjänstemannamål. I anslutning härtill torde i 10 § böra

upptagas uttrycklig föreskrift, att tjänstemannarepresentant alltid skall —

därest ej fall som i 7 § sägs föreligger — deltaga i handläggningen av tjänstemannamål.

Om endast en partsrepresentant å vardera sidan är närvarande,

skall alltså i tjänstemannamål å arbetarsidan deltaga tjänstemannarepresentant.

Beträffande ersättare för den särskilde ledamoten torde, i överensstämmelse

med lagens uppbyggnad i övrigt, böra föreskrivas att två ersättare

skola utses. Detta resultat vinnes, om i 4 § införes föreskrift, att för vardera

sidan dubbelt så många ersättare skola utses som antalet ledamöter.

Rörande innehållet av förslag till partsrepresentanter torde, med beaktande

av vad i ett yttrande anmärkts, böra stadgas att förslag skall upptaga dubbelt

så många personer, som skola utses med ledning av förslaget. Förslag

från tjänstemännens centralorganisation behöver alltså endast upptaga

(2 + 4) 6 namn för att vara i behörig ordning uppgjort.

De nya bestämmelserna om arbetsdomstolens sammansättning synas böra

träda i kraft den 1 juli 1947. Förslag å särskild ledamot och ersättare för

honom bör dock avgivas före nämnda dag, så att tjänstemannarepresentanter

kunna utses att fungera så snart lagändringen trätt i kraft. Då

emellertid tjänstemannarepresentanter enligt min mening första gången

böra utses allenast för den tid, som återstår, tills partsrepresentanter i övrigt

ånyo skola utses, eller årsskiftet 1948/49, torde i en särskild övergångsbestämmelse

böra föreskrivas, att tjänstemannarepresentanter första gången

skola utses endast för tiden till och med 1948 års utgång. Har mål före de

nya bestämmelsernas ikraftträdande handlagts utan tjänstemannarepresentant,

ehuru sådan enligt de nya bestämmelserna bort vara närvarande, bör

dom kunna givas utan hinder av att så ej varit fallet.

Vad härefter angår arbetsrådet och försäkringsrådet äro,

såsom den sakkunnige själv framhållit, skälen för att bereda representation

för tjänstemännen i nämnda organ mindre starka. I fråga om arbetsrådet

är särskilt att märka, att 1938 års arbetarskyddskommitté i avgivna

betänkanden med förslag till ny lagstiftning om arbetarskydd och om organisation

av tillsynen å nämnda lagstiftning föreslagit, att arbetsrådet skall

uppgå i ett nytt ämbetsverk, vilket enligt kommittén likaledes bör erhålla

beteckningen arbetsrådet. Detta nya ämbetsverk förutsättes jämväl skola

bli tillsynsmyndighet för yrkesinspektionen. Därest en sådan omorganisa-i

tion genomföres, måste frågan om representation för parterna å arbetsmarknaden

i det nya ämbetsverket upptagas till prövning. Frågan om

medrepresentation för tjänstemännen synes böra upptagas till behandling

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungt. Maj:ts proposition nr 45.

först i detta större sammanhang. I fråga om försäkringsrådet är att märka,

att den ordning för tillgodoseende av tjänstemännens intresse och representation

i arbetsdomstolen som jag i det föregående förordat av praktiska

skäl icke lämpligen kan genomföras. Härtill kommer att beträffande försäkringsrådet,

liksom för övrigt beträffande arbetsrådet i dess nuvarande

gestaltning, rätt att föreslå representanter redan tillkommer tjänstemännens

centralorganisation. Med hänsyn härtill synas gällande bestämmelser

om utseende av partsrepresentanter i försäkringsrådet böra lämnas orubbade.

Icke heller finner jag anledning att i detta sammanhang i lagen om

försäkringsrådet vidtaga den huvudsakligen formella justering som skulle

bestå däri att förslagsrätten för landsting och vissa städer borttoges.

På grund av det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Sigurdson.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 45.

49

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 2—4 och 10 §§ lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

i

j

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande och sex ledamöter.

3 §•

Ordföranden och två ledamöter

förordnas av Konungen för viss tid

bland personer, som icke kunna anses

företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.

Ordföranden och en

av ledamöterna, vilken förordnas att

vara vice ordförande, skola vara lagkunniga

och i domarvärv erfarna.

Den andre ledamoten skall äga särskild

insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden

och därmed förbundna

avtalsfrågor.

För vardera------si

Äro både —- — -----avd

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande, sex ordinarie ledamöter

och en särskild ledamot för tjänstemannamål.

3 §•

Ordföranden och två ordinarie ledamöter

förordnas av Konungen för

viss tid bland personer, som icke

kunna anses företräda arbetsgivareller

arbetarintressen. Ordföranden

och en av ledamöterna, vilken förordnas

att vara vice ordförande, skola

vara lagkunniga och i domarvärv

erfarna. Den andre ledamoten skall

äga särskild insikt och erfarenhet i

arbetsförhållanden och därmed förbundna

avtalsfrågor.

Igade behörighetsvillkoren.

4 §■

hyra ledamöter, vilka skola vara i

arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två

år i sänder, två efter förslag av

svenska arbetsgivarföreningarnas för
-

4 §•

Övriga ledamöter, vilka skola vara

i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två

år i sänder, två ordinarie ledamöter

efter förslag av de svenska arbets
-

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1937:131.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 45.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

(Nuvarande lydelse:)

troenderåd och två efter förslag av

landsorganisationen i Sverige. För

vardera sidan förordnas enligt samma

regler fyra ersättare.

Förslag skall för att vinna avseende

upptaga minst dubbelt så många

personer som de, vilka skola förordncis

för den sidan. Har ö någondera

sidan vederbörligt förslag icke avgivits,

förordnar Konungen ändå ledamöter

och ersättare för den sidan.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med

ordförande och fyra ledamöter. Av

ledamöter, som avses i 4 §, skola lika

många närvara för vardera sidan.

Besiktning å — —----för

Ledamot, som------i

(Föreslagen lydelse:)

givare, föreningarnas förtroenderåd,

två ordinarie ledamöter efter förslag

av landsorganisationen i Sverige och

den särskilde ledamoten efter förslag

av tjänstemännens centralorganisation.

Sistnämnde ledamot skall inträda

i stället för en av de ordinarie

ledamöterna på arbetarsidan vid

handläggning av mål, däri tjänstemannaförening,

som icke är ansluten

till landsorganisationen, eller medlem

i sådan förening är part å nämnda

sida, såframt icke jämväl till

landsorganisationen ansluten förening

eller medlem i sådan förening

är part å arbetarsidan och tvisten

huvudsakligen rör sistnämnda part.

För vardera sidan förordnas enligt

samma regler dubbelt så många ersättare

som antalet ledamöter.

Förslag å ledamöter och ersättare

skall för att vinna avseende upptaga

minst dubbelt så många personer

som de, vilka skola utses med ledning

av förslaget. Har vederbörligt förslag

icke avgivits, förordnar Konungen

ändå ledamöter och ersättare som

luir avses.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med

ordförande och fyra ledamöter. Av

ledamöter, som avses i 4 §, skola lika

många närvara för vardera sidan.

Mål, däri särskild ledamot skall inträda,

må ej handläggas utan att sådan

ledamot eller ersättare för honom

är närvarande med mindre fall som

i 7 § sägs föreligger.

arbetarsidan.

domstolen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

51

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1947.

Förslag å särskild ledamot och ersättare

för honom skall dock första

gången avgivas före nämnda dag.

Särskild ledamot och ersättare för

honom skola med ledning av detta

förslag förordnas endast för tiden till

och med 1948 års utgång.

Har mål före nya lagens ikraftträdande

handlagts enligt då gällande

bestämmelser, må dom däri givas

efter sagda tidpunkt utan hinder av

att enligt nya lagen särskild ledamot

skolat deltaga i avgörandet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 28 januari

19A7.

Närvarande:

justitieråden Gyllenswärd,

Nissen,

Hellquist,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 25 januari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

17 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för socialdepartementets rättsavdelning revisionssekreteraren L. G.

Ohlsson.

Lagrådet yttrade:

Såsom gemensam beteckning på de enligt hittillsvarande regler utsedda

ledamöterna av arbetsdomstolen har i det remitterade förslaget upptagits

benämningen ordinarie ledamöter. Detta synes mindre tillfredsställande, då

även den såsom särskild ledamot betecknade tjänstemannarepresentanten

— för vilken ersättare skola förordnas enligt samma grunder som för de

övriga ledamöterna -— rätteligen bör anses såsom ordinarie domstolsledamot,

om än med begränsad behörighet. Eu sammanfattande benämning på de

hittillsvarande ledamöterna synes icke nödvändig av redaktionella eller andra

skäl. Sammansättningen av domstolen torde kunna i 2 § angivas så att

domstolen skall bestå av ordförande och sju ledamöter, av dem eu särskild

ledamot för tjänstemannamål, och i 4 § av förslaget synes, med uteslutande

av ordet »ordinarie» på båda ställena i första punkten, innehållet i förra delen

av andra punkten kunna uttryckas så att den särskilde ledamoten skall inträda

på arbetarsidan i stället för en av de efter landsorganisationens förslag

utsedda ledamöterna vid handläggning av de här avsedda målen. Någon

ändring i nuvarande lydelsen av 3 § skulle tydligen ej bliva erforderlig, vilket

föranleder jämkning av den föreslagna lagens ingress.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

53

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 januari

1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

statsrådet Mossberg lagrådets den 28 januari 1947 avgivna utlåtande över

det till lagrådet den 17 januari 1947 remitterade förslaget till lag angående

ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, därvid han

efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför följande.

Lagrådet har funnit mindre tillfredsställande att i det remitterade förslaget

såsom gemensam beteckning på de enligt hittillsvarande regler utsedda

ledamöterna av arbetsdomstolen upptagits benämningen ordinarie ledamöter.

Syftet med den avfattning som i denna del givits det remitterade förslaget

har varit att redan i bestämmelserna om domstolens sammansättning

antyda, att utöver ordföranden aldrig mer än sex ledamöter kunna samtidigt

tjänstgöra i domstolen. Då de skäl lagrådet anfört mot användandet

av beteckningen ordinarie för de efter hittillsvarande regler utsedda ledamöterna

synas värda beaktande, torde emellertid nämnda beteckning böra

undvikas. Lagrådet har ansett att sammansättningen av domstolen skulle

kunna angivas så att domstolen skall bestå av ordförande och sju ledamöter,

av dem eu särskild ledamot för tjänstemannamål. Från de synpunkter,

som enligt vad nyss nämnts förestavat det remitterade förslagets utformning,

skulle kunna övervägas att i stället avfatta 2 § så att domstolen skall

bestå av ordförande och sex ledamöter samt därutöver en särskild ledamot

för tjänstemannamål. Då emellertid även med denna avfattning frågan om

den särskilde ledamotens ställning lämnas olöst i 2 § — denna fråga regleras

i 4 § — har jag funnit mig böra godtaga den av lagrådet förordade

avfattningen av paragrafen. Med anledning härav bör vad lagrådet i övrigt

anfört jämväl beaktas. I 10 § torde härjämte böra göras eu mindre redaktionell

jämkning.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Föredraganden hemställer härefter att lagförslaget i dess sålunda ändrade

skick måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detia protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Per Ihrfelt.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947

618137

Doktrin (1)

  1. Ronnie Eklund, Arbetsdomstolen i ljuset av Langborgerfallet, JT 1989/90 nr 2-3 s. 390, på s. 391, 392

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:5 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter fö s. 40 i texten
  2. Rskr. 1947:66 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 a1 i texten
  3. 2LU 1947:9 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. JT 1989/90 s. 390 Ronnie Eklund, Arbetsdomstolen i ljuset av Langborgerfallet s. 391 · s. 392 i texten