Sök i Ratio Lex

Angående indragning av vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m

1947-01-24 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:46, Angående indragning av vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

1

Nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående indragning av

vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar

m. m.; given Stockholms slott den 24 januari 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet

hemställt.

GUSTAF.

N. Quensel.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

24 januari 1947.

N ärvar ande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

statsrådet Quensel.

I 1947 års statsverksproposition, bilaga 10 (åttonde huvudtiteln, punkt

47), har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, beräkna för budgetåret 1947/48 till Ersättningar till kyrkor

ett förslagsanslag av 85 000 kronor.

Sedan detta ärende numera färdigberetts, ber jag att få ånyo anmäla detsamma.

Inledning.

Vid anmälan i 1940 års åttonde huvudtitel av anslagsbehovet under förslagsanslaget

till Ersättningar till kyrkor erinrade dåvarande chefen för

ecklesiastikdepartementet (punkten 45 s. 56), att frågan om indragning eller

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. Nr 46. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.

avlösning av sådana ersättningar tidigare i olika sammanhang varit föremål

för uppmärksamhet. Enligt departementschefens mening borde denna fråga,

som då ännu icke gjorts till föremål för någon uttömmande undersökning,

ånyo upptagas till behandling och i samband därmed uppmärksammas,

jämte annat, jämväl spörsmålet om möjligheterna att indraga eller avlösa

det ur reservationsanslaget till Kyrkors underhåll utgående beloppet till

underhåll av Värnhems f. d. klosterkyrka.

Jämlikt vederbörligt bemyndigande tillkallade departementschefen sedermera

t. f. kammarrådet P. J. K. Gavelius för att såsom sakkunnig inom

ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande,

bland annat, nämnda anslag. Med skrivelse den 28 januari 1941 överlämnade

den sakkunnige en promemoria med sålunda anbefalld utredning jämte

förslag.

Sedan över sakkunnigpromemorian utlåtanden avgivits av vederbörande

myndigheter, har frågan varit föremål för behandling av såväl 1942 års riksdag

som 1941 och 1946 års kyrkomöten.

Nuvarande förhållanden.

Ur förslagsanslaget till Ersättningar till kyrkor, för innevarande

budgetår uppfört med 230 000 kronor, utgå omkring 1 500 ersättningsbelopp

till dels egentliga församlingskyrkor, dels ock vissa domkyrkor

och därmed jämförliga kyrkor. Anslagsbelastningen skiftar från år till år,

beroende därpå, att ersättningarna, vilka ursprungligen gäldats in natura,

alltjämt till stor del till beloppet bestämmas efter markegångsvärdet av de

kronotiondepersedlar, vilka tidigare utgått.

Anslagsbelastningen har under det senaste årtiondet uppgått till följande

belopp:

Budgetår Belastning, kronor

1935/36 .......................... 185 822:58

1936/37 .......................... 182 710: 53

1937/38 .......................... 183 051:30

1938/39 .......................... 178 633:12

1939/40 .......................... 175 825:25

1940/41 .......................... ISO 178:84

1941/42 .......................... 193 219:47

1942/43 .......................... 205 273:69

1943/44 .......................... 217 905:84

1944/45 .......................... 232 130: 161

1945/46 .......................... 248 814:42

'') Jfr tab. 1 not 5.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfi.

Av införskaffade uppgifter rörande storleken av under budgetåret

1944/45 utbetalade ersättningsbelopp framgår, att det lägsta ersättningsbeloppet

utgjort 2 öre och det högsta till församlingskyrka utbetalade

beloppet (Marstrands kyrka) 4 079 kronor 45 öre. En sammanfattning

av uppgifterna visar följande:

Tabell 1.

Ersättningar till kyrkor, länsvis, under budgetåret 1944/45.

Län

Summa

ersättningar

D ä r a

församlings-

kyrkor

v till

domkyrkor

Antal för- samlings- kyrkor,

som

åtnjuta

ersättning

Ersätt-

ningens

storlek,

medeltal

Stockholms..........

18 783:17

14 670: 69

4 112: 48

99

148: 19

Uppsala............

17 594: 72

13 723: 72

3 871: —

85

161:46

Södermanlands........

16 948: 29

12 647: 04

4 301:25

90

140: 52

Östergötlands.........

20 493:41

17 156: 99

3 336: 42

144

119:15

Jönköpings..........

16 473: 63

13 686:19

2 787: 44

126

108: 62

Kronobergs..........

10 992: 67

8 911: 27

2 081: 40

83

107: 36

Kalmar............

13 612: 06

9 129: 68

4482: 38

98

93:16

Gotlands............

—

—

—

—

—

Blekinge............

—

—

—

—

—

Kristianstads.........

110: 02

110: 02

—

21

5:24

Malmöhus...........

2 302: 80

2 302:80*)

—

18

127: 93

Hallands............

29: 76

29: 76

—

2

14: 88

Göteborgs och Bohus ....

4 944: 80

4 678: 58*)

266: 22

22

212: 663)

Älvsborgs ...........

18 469: 63

11715: 67

6 753: 96

132

88: 76

Skaraborgs ..........

20 092: 83

12 591: 27

7 501: 56

115

109: 49

Värmlands...........

7 061: 59

5 424: 74

1 636: 85

80

67:81

Örebro.............

8 432: 78

6 227: 08

2 205: 70

56

111:20

Västmanlands.........

13 933: 22

10 287:71

3 645: 51

67

153: 55

Kopparbergs.........

12 347:75

10 935: 49 4)

1 412: 26

42

260: 37

Gävleborgs..........

6 396: 03

4 677:24

1 718: 79

45

103: 94

Västernorrlands........

9 793: 55

4 594: 77

5 198: 78

63

72: 93

Jämtlands...........

9 792: 98

9 730: 56

62: 42

59

164: 92

Västerbottens.........

1954: 905)

1 637: 43

317: 47

19

86:18

Norrbottens..........

1 569: 57

1 335:12

234: 45

13

102: 70

232 130:16

176 203: 82

55 926: 34

1479

112: 38

’) Därav till Landskrona kyrka kronor 1 178: 03.

2) » » Marstrands > » 4 079: 45.

8) Om ersättningen till Marstrands kyrka ej medräknas, blir medeltalet kronor 28: 53.

4) Därav till Södra Tuna kyrka kronor 1 057: 41.

6) Ifrågavarande belopp, vilket rätteligen bort utbetalas under budgetåret 1944/45, blev av

förbiseende icke utbetalat under det budgetåret.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.

Tabell 2.

Församlingskyrkor, som under budgetåret 1944/45 åtnjutit

ersättningar över 200 kronor.

Län

Kyrka

Belopp

Län

Kyrka

Belopp

Stockholms:

Järfälla.......

225: 97

Östergötlands:

S:t Johannes . . .

210: 44

Sollentuna......

225: 97

Borg........

228:19

Skepptuna ......

237: 26

Söderköping ....

552: 85

Odensala.......

203:37

Vadstena (S:t Per)

456: 36

Vallentuna.....

271: 15

V. Ryd......

254: 94

|

Börstil........

225: 92

Skänninge.....

524: 83

Söderbykarl.....

293: 76

Törnevalla ....

205: 38

Husby-Lyhundra . .

225: 97

Kvillinge.....

205: 38

i

Rimbo och Ro . . .

217: 46

Dagsberg.....

210:44

i .

Länna ........

225:97

Styrestad .....

210:44

Åker.........

305: 06

Kuddby......

233: 83

Ryd.........

225: 95

Ö. Husby.....

271:81

Täby.........

225: 97

Ö. Stenby.....

233: 81

Salem . . ......

Botkyrka......

Österhaninge ....

200: 55

203:39

317: 77

Jönköpings:

Visingsö......

Gränna......

Säby........

Eksjö.......

Alseda och Ökna .

269: 65

202:26

224- 73

i 1

i

Västerhaninge....

Ösmo........

Sorunda.......

271:17

316:40

327: 66

202: 26

202: 26

Södertälje......

225: 95

Kronobergs:

Hjortsberga ....

223: 02

Uppsala:

Över- och Yttergran

295: 96

Malmöhus:

Trelleborg.....

271:02

Bro och Lossa . . .

364:32

N. Körum.....

215: 98

i

Tillinge.......

261: 85

Hälsingborg ....

501: 65

1 ;

Vårfrukyrka.....

364: 32

Göteborgs och

Landskrona ....

1178: 03

Litslena.......

239:06

Bondkyrko.....

227: 74

Bohus: :

Marstrand.....

4 079: 45

Bälinge.......

273:18

Älvsborgs:

V. Tunhem ....

206: 76

Skuttunge......

227: 74

Björke .......

206: 77

Gamla Uppsala . . .

227: *74

Nårunga......

206: 77

Vaksal a.......

250: 52

Rångedala.....

254: 12

Danmark......

227: 74

S. Ving......

275: 68

Rasbo........

341: 54

Hällstad......

275: 68

Tierp ........

269: 59

Lena........

206: 76

Vendel........

330: 08

Alingsås......

206: 77

Västland . ......

227: 74

Herrljunga.....

206: 77

Tensta........

250: 52

N. Åsarp .....

206: 77

Björklinge......

227: 74

Blidsberg.....

206: 77

Alunda........

330:08

Ulricehamn ....

206: 76

Lövsta........

239:06

Böne........

208: 20

Södermanlands:

Nikolai (Örebro) . .

Runtuna . „......

Helgon a.......

Hölö . ........

V. Vingåker.....

Stora Malm.....

Floda........

369: 99

231:28

277:57

231:28

336: 62

277:57

231:28

i

Länghem .....

Dalstorp......

Kalv........

Tranemo......

Mjöbäck......

Svenljunga ....

Sexdrega ......

206: 76

206: 76

275: 68

206: 77

206: 75

275: 69

275:67

Kjula........

231:28

Skaraborgs:

Broddetorp ....

215:32

Kloster .......

369: 99

Daretorp.....

215:30

Torshälla......

277: 57

Sandhem .....

255:68

Åker.........

323: 72

Valstad......

228:75

Fogdö . . .

277: 57

Saleby.......

206: 34

Björnlunda.....

231:28

t-^ <•?: >

Vånga.......

215: 32

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf6.

Län Kyrka Belopp

Örebro: Ödeby........ 276: 73

Ljusnarsberg .... 749:71

Västmanlands: Munktorp...... 201: 76

Dingtuna...... 279:36

Irsta......... 234:67

Arboga landsf. . • 268: 19

Björskog....... 234: 67

Köpings landsf. . . . 276:97

Malma........ 337:35

Odensvi....... 234:67

Kung Karl och Torpa 234: 67

Fellingsbro..... 343:33

Norrby ....... 223:51

Västerlövsta..... 245: 84

Kumla........ 223: 51

Sala landsf...... 312: 90

Möklinta...... 223:51

Östervåla...... 357:60

Nora......... 268:19

Torstuna....... 234: 67

Simtuna....... 234:67

Kopparbergs: Svärdsjö....... 221:63

Vika......... 259:64

Torsång....... 269:95

Stora Tuna..... 1 057: 41

Stora Skedvi .... 500:86

Hedemora...... 480:98

Husby........ 458:48

Garpenberg..... 259:22

By.......... 239:16

Folkärna ...... 286:99

Säter......... 355: 78

Gagnef........ 664: 70

Ål.......... 326:11

Län

Kyrka

Belopp

Kopparbergs

Leksand .....

. . 701:94

(forts.):

Rättvik.....

. . 411:95

Mora ......

. . 428:12

Orsa.......

. . 340:21

Älvdalen.....

. . 264:90

Norrbärke ....

. . 315:30

Söderbärke . . .

. . 230:91

Malung.....

. . 276:96

Gävleborgs:

Torsåker.....

. . 266:50

Bollnäs .....

. . 208:20

Järvsö......

. . 208:20

Jämtlands:

Östersund ....

. . 205:30

Berg.......

. . 395:-57

Revsund.....

. . 271:20

Brunflo .....

. . 358:23

Lockne......

. . 351:22

Näs.......

. . 228:10

Hackas ....

. 231:14

Lit........

. . 470:30

Häggenås ....

. . 303:67

Hammerdal . . .

. . 285:15

Rödön......

. . 300:19

Ås........

. . 275:69

Sunne ......

. . 287:28

Frösö .......

. . 319:31

Hallen......

. . 242:67

Oviken......

. . 528:94

Myssjö......

. . 287: 75

Offerdal.....

. . 441:29

Aisen.......

. . 381:14

V ästerbottens:

Umeå landsförs.

. . 283:57'')

Norrbottens:

Öjebyn......

. . 345:64

Av tabell 2 framgår, att antalet till egentliga församlingskyrkor utbetalade

ersättningar med belopp över 200 kronor under budgetåret 1944/45 utgjorde

168, varav 1 på 4 079 kronor 45 öre (Marstrand), 1 på 1 178 kronor

3 öre (Landskrona), 1 på 1 057 kronor 41 öre (Stora Tuna), 1 på 749 kronor

71 öre (Ljusnarsberg), 1 på 701 kronor 94 öre (Leksand) och 1 på 664 kronor

70 öre (Gagnef) samt 5 med belopp mellan 500 och 600 kronor, 7 med

belopp mellan 400 och 500 kronor och 29 med belopp mellan 300 och 400

kronor; 121 ersättningar uppgingo till belopp mellan 200 och 300 kronor.

Ur reservationsanslaget till Kyrkors underhåll, vilket för innevarande

budgetår är uppfört med 2 000 kronor, utgå dels 1 972 kronor till

Visby domkyrkas iståndsättande och framtida bestånd, dels ock 28 kronor

till underhåll av Värnhems f. d. klosterkyrka inom Billings kontrakt i Skara

stift (jfr statsliggaren för budgetåret 1946/47, sid. 487). Sistnämnda belopp

utgår jämlikt Kungl. Maj:ts beslut år 1756 och år 1761, varigenom kyrkan

tillagts tillhopa 110 dal. smt årligen.

) Se tabell 1, not r’).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Ersättningarnas tillkomst.

Utredningsmannen har företagit en historisk utredning rörande tillkomsten

av ifrågavarande ersättningar, varav inhämtas bland annat:

Vin- och byggnadssäd samt domkyrkotunnor m.m.

Tionden i Sverige såsom avgift till kyrkans och de andligas behov förskriver

sig från år 1164, ehuru den omtalas ännu tidigare. Den utgick av de vanliga

sädesslagen samt lin, hampa, humle, kreatur, fisk och jaktens produkter.

Tionden fördelades under medeltiden vanligen så, att en tredjedel av sädestionden

och hela den övriga tionden tillföll sockenprästen, medan övriga

två tredjedelar av sädestionden fördelades mellan biskopen, kyrkan och de

fattiga.

Under Konung Gustaf Ds regering utgick, förutom kvicktionden av husdjursaveln,

vilken odelad tillföll kyrkoprästen, sädestionden. Denna erlades,

såsom namnet anger, huvudsakligen i säd, men utgick även av annan sådd

och växt. Av sädestionden uppbar kyrkoprästen vanligen en tredjedel. Återstående

två tredjedelar av tionden utgjorde den s. k. obyttan del, av vilken

först utgick ersättning till dem, som tagit befattning med tiondeuppbörden,

prostar och kyrkvärdar, men även kyrkopräster. Vad som därefter återstod

av tionden delades såsom regel i tre delar biskops-, kyrko- och kanikedelame.

Den kyrkorna tillkommande delen av tionden, kyrkodelen, togs första

gången i anspråk av kronan genom beslut vid rådsmöte i Stockholm i januari

1525. Beslutet avsåg endast den tionde, som kom att falla nämnda år, och

den del, för vilken skulle köpas vin och oblater, undantogs. Beslutet, förnyades

å herredag i Vadstena i januari 1526. Jämväl vid herredagen i Örebro

januari och februari 1531 träffades ett likartat beslut.

Kronan hade genom Vesterås recess tillförsäkrats rätten till biskops- och

kanikedelarna av tionden, i kraft varav den sä småningom disponerade över

dessa. I fråga om kyrkodelen var förhållandet ett annat. 1525, 1526 och

1531 års beslut avsågo endast det löpande året. Ett nytt beslut rörande

sistnämnda del träffades vid herredagen i Örebro december 1539—januari

1540, vid vilken en allmän landsskatt blev samtyckt och besluten. Enligt

beslutet skulle kronan förutom en allmän skatt i penningar, beräknad efter

ägande boskap (en föregångare till de senare s. k. boskapspenningarna) äga

uppbära kyrkodelen av tionden över hela riket, dock skulle en tredjedel av

kyrkodelen behållas »till vin och vax».

Enligt 1539 års beslut skulle kyrkorna av tionden behålla en tredjedel

till vin och vax (ävensom oblat). Såsom regel tillgodosågs nog därefter

kyrkornas behov från kyrkodelen. Däremot kan icke sägas, att den andel

av tionden, som kom kyrkorna till godo, vanligen uppgick till en tredjedel

av kyrkodelen. Orsakerna därtill synas ha varit flera. Omfattningen och

arten av kyrkosoeknarnas odling var synnerligen varierande, vilket givetvis

föranledde betydande skillnad i tiondeuppbördens storlek socknarna emellan.

Betydelsen av denna skillnad förminskades dock i någon mån av en

återverkan på utgiftsbehovet, nämligen därigenom att utgifterna för vin och

oblat bestämdes av folkmängdens storlek. Vidare tillkom en utgiftspost, som

icke omnämnts i mötes- och herredagsbesluten, nämligen för byggning. Om

utgifterna för vin, vax och oblat icke kunde förete alltför stora växlingar,

ligger det i sakens natur, att ett motsatt förhållande gällde i fråga om utgifterna

för kyrkornas underhåll, reparationer, om- och nybyggnader. Dessa

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1+6.

oanständigheter synas ha föranlett därtill att den kyrkorna tillkommande

andelen av kyrkotionden på många håll till en början icke fixerades utan att

behoven tillgodosågos mot redovisning. Där åter kyrkornas andel av kyrkotionden

i räkenskaperna angives fixerad, växlar storleken därav mycket starkt.

Understundom förlänades tionden enskild person, därvid kyrkans behov tillgodosågs

genom förpliktelse för förläningstagaren att hålla kyrkan med

vin och dylikt. Därest utgifterna för byggning voro mera betydande, synes

konungen redan tidigt medgivit särskilt anslag.

Domkyrkorna förlorade genom reformationen sin forna egendom, vilken

så småningom indrogs till kronan. Deras behov tillgodosågs efter förlusten

av tidigare inkomster genom anslag av tionden.

Tiondeanslagen till såväl domkyrkor som landskyrkor torde i viss utsträckning

ha utgått såsom ersättning för indragna kyrkohemman.

I tionderäkenskapema för Skara stift anträffas vidare en art av tionde,

som benämnes kyrkornas enskilda. Denna kom utan att undergå vanlig delning

kyrkorna helt till del. Kyrkornas enskilda tionde kan möjligen ha varit

kyrkornas inkomst av icke indragna kyrkohemman. Indragningen av kyrkohemman

skedde så småningom allmänt under Konung Gustaf I:s regering.

Den motiverades ofta med en önskan att befria kyrkorna från de svårigheter,

vilka orsakades av äganderätten till hemmanen. I själva verket kommo

emellertid indragningarna att väsentligt minska kyrkornas och öka kronans

förmåner av kyrkogodsen.

De andelar av kyrkotionden, som kyrkorna fingo behålla, redovisades i

kronoräkenskaperna såsom avkortningar på kronotionden d. v. s. såsom anslag

av denna.

År 1572 skedde en allmän reglering av den kyrkorna anslagna andelen

av tionden. I fråga om landskyrkorna fastställdes med hänsyn till behovet,

vad dessa ägde uppbära såväl i vinsäd som i byggningssäd. För underhåll av

domkyrkorna infördes år 1572 och senare därjämte anslag av s. k. domkyrkotunnor,

innebärande att behovet ej, såsom dittills vanligen skett, tillgodosågs

medelst större anslag från allenast en eller flera socknar utan medelst

anslag av en eller flera tunnor spannmål från vederbörande stifts samtliga

socknar.

Anslagen av domkyrkotunnor ha tid efter annan konfirmerats, t. ex. i

Konung Gustaf II Adolfs konungaförsäkran den 31 december 1611. Konfirmation

å domkyrkotunnorna liksom å vin- och byggningssäden har slutligen

givits i ''prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 punkt 4, där det

heter bland annat:

»Vi stadfästa ock, vad prästerskapet härtill åtnjutit uti kyrkohärbärgen

av konungstionden, som till biskopars, superintendenters, professorers vid

akademier, lektorers vid gymnasier, rektorers och konrektorers i skolor,

kyrkoherdars och predikanters i städer och på landsbygden samt andra

kyrko- och skolbetjänters, hovpredikanters, domkyrkors, kyrkors och hospitals

underhåll och lön förordnat är; vilket skall alltid bliva dem, utan

någon avkortning i en och annan måtto förbehållet, så att inga rågar skola

av deras tillslagna lön avdragas och förminskas, såsom ej heller av kyrkornas

vin- och byggningssäd, domkyrko-, prost- och bibeltryckstunnan, samt barnhustås

40:dedel, som först böra utgå.»

Den till landskyrkorna utgående vin- och byggningssäden undergick tid

efter annan förhöjningar, i huvudsak föranledda av befolkningens tillväxt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Vid åtskilliga tillfällen uppdrogs åt kammarkollegium att rannsaka om behovet

av förhöjning av vin- och byggnadssäden.

På Gotland, varest tionden ursprungligen var delad mellan prästen och

kyrkan, blev den, efter att en kort tid ha varit indragen, helt och hållen

förlänt åt prästerskapet. Detta förpliktades åter att i mån av behov låta

kyrkorna komma i åtnjutande av vin- och byggningssäd. Vad Visby domkyrka

angår, resolverade Kungl. Maj:t den 31 januari 1696, att som Visby

stads kyrka då för tiden vore mycket förfallen, skulle den vanliga domkyrkotunnan

utan någon förminskning av prästerskapet till densamma utgöras.

Då emellertid anslaget ej ansågs erforderligt, upphävdes denna föreskrift

av Kungl. Maj:t redan den 22 december 1697. Någon domkyrkotunna har

icke sedermera till domkyrkan utgått. Sedan rikets ständer beslutat bevilja

50 tunnor spannmål årligen till domkyrkans underhåll, föreskrev Kungl.

Maj:t den 8 maj 1845, att anslaget skulle utgå av kronans behållna arrendespannmål

av Visborgs kungsladugård. Anslaget upphörde jämlikt kungl.

brev den 15 juni 1892 att utgå med slutet av år 1892 och ersattes med ett

anslag i penningar, numera uppgående till 1 500 kronor enligt kungl. brev

den 26 april 1940.

I fråga om de forna danska och norska provinserna gäller följande.

I Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän var sädestionden från början

lika delad mellan prästen, kyrkan och biskopen. Genom ordinantien i Köpenhamn

år 1536 tillädes konungen den tredjedel av tionden, vilken biskoparna

förut uppburit, vadan tionden där kom att bestå av präste-, kyrkooch

kronotionde. Kyrkotionden, som sålunda icke indrogs till kronan, upphörde

från och med år 1900 jämlikt kungl. förordning den 14 oktober 1898

(nr 91) angående avskrivning av den från viss jord inom Skåne in. fl. provinser

utgående kyrkotionde. Av kronotionden erhöllo vissa kyrkor anslag

under den danska tiden.

Vad Marstrands kyrka vidkommer, råder säregna förhållanden. För Marstrands

återupprättande efter 1643 års brand ingick Hannibal Sehested,

dåvarande ståthållare i Norge, med staden ett högst förmånligt priviligieackord.

Enligt detta skulle till kyrkans och skolans underhåll samt till kyrkobetjäntes

och skollärares avlöning utgå bland annat hela kronans komtionde

av Tjörns, Solberga och Torsby pastorat, belöpande sig till 283 tunnor

30 kappar. Ackordet sanktionerades av konungarna Kristian IV och

Fredrik III åren 1647—1648, och anslaget utgick med all sannolikhet under

de sista åren av den danska tiden. Det konfirmerades sedermera flera gånger

av den svenska regeringen, bland annat genom kungl. resolutionen den 27

september 1675.

Jämtland och Härjedalen ha av ålder lytt under ärkebiskopsstolen i Uppsala,

även under den tid dessa provinser tillhört Norge. Tionden var där

liksom i Skåne delad i tre lika delar mellan prästen, kyrkan och biskopen.

Efter provinsernas fullständiga förening med Sverige kom den till kronan

indragna delen av tionden att utgöra hälften, medan prästen njöt andra hälften.

1 Härjedalen utgick vin- och byggningssiiden med en fjärdedel och i

Jämtland med en tredjedel av den tionde, som var kronan behållen, sedan

dammspannen (arvode till kyrkovärdarna), barnhussäden och bibeltryckstunnan

avkortats. För Jämtlands vidkommande bekräftades kyrkornas rätt

genom kungl. resolutionen den 24 december 1643.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts ''proposition nr J+6.

Under 1850- och 1860-talen erhöllo, såsom närmare framgår av statsliggaren

för budgetåret 1938/39, åtskilliga kyrkor efter riksdagens horande,

tilldelning av vin- och byggningssäd eller ersättning därför i penningar.

Såväl domkyrkotunnorna som vin- och byggningssäden mdrogos mot

ersättning medelst statsanslag i penningar jämlikt kungl. förordningen den

23 juli 1869 angående förändring av grundräntor och kyrkotionde Dessa

statsanslag skulle, intill dess annorlunda bleve förordnat eller innehavare

av anslag förklarade sig nöjd med gottgörelse efter medelvärdet me lan 1834

—1853 års medelmarkegångspris jämte forsellön efter 1862 ars medelmarke

gångspris, utgå till belopp, motsvarande anslagens värden efter ailigt medelmarkegångspris.

. ... ii • ■ i

Någon ändring i grunderna för ersättningarnas bestammande har ej vid
Vid

riksdagsbehandlingen år 1898 av frågan om avskrivning av kyrkotionden

i Skåne, Halland och Blekinge samt Bohuslän in. in. upptogs visserligen

till övervägande frågan om indragning till statsverket av de till kyrkorna

i gamla Sverige utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd ur

den synpunkt, att dessa kyrkor skulle efter en indragning av kyrkofonden

i de nya provinserna komma i en fördelaktigare ställning än kyrkorna i dessa.

Tanken på en dylik indragning avvisades dock i propositionen av det skal,

att den förmånligare ställning, församlingarna i gamla Sverige sålunda skulle

intaga, ansågs »icke oväsentligen uppvägas» av den förmån åtminstone

församlingarna i Skåne hade genom att prästgårdarna på landet därstädes

byggdes och underhölles av boställshavarna själva (propositionen 1898: 52,

sid. 75 f.). Riksdagen gjorde häremot ingen erinran. Särställningen i angivna

hänseende för de skånska församlingarna har numera, sedan 1910 års prästerliga

lönelagstiftning trätt i tillämpning, upphört.

Däremot blev såsom en konsekvens av den allmänna pundskatteavskrivningen,

såsom förut berörts, den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser

utgående kyrkotionden jämlikt förordningen i ämnet den 14 oktober 1898

(nr 91) föremål för avskrivning från och med år 1900 utan särskild ersättning

till kvrkorna. På sätt framgår av riksdagens skrivelse 1898: 52, ansags

det vid beslutet om avskrivningen riktigt, att ersättningsskyldigheten till

de institutioner och befattningshavare, som åtnjöte denna kyrkotionde, skulle

åligga staten i de fall, där kyrkotionde utgick till statsändamal, och kommunema,

»däri inbegripna kyrkorna och församlingarna», då kyrkotionde utgick

till kommunala ändamål. Med tillämpning av denna grundsats lia också

församlingarna och kommunerna i nämnda provinser genom uttaxering fyllt

den brist i tillgodoseendet av kyrkligt och borgerligt kommunala utgiftsbehov,

som uppkommit genom avskrivningen.

E r s ä t t n i n g f ö r a v s k r i v n a m j ö 1- o c h s å gkvarn sr

än t or in. in. Genom kungörelsen den 30 december 1863 (nr 7a, sid. 1)

förklarades, att räntan av mjöl- och sågkvarnar skulle från och med år

1864 upphöra alt utgöras. Därvid föreskrevs (p. 3), att ersättning för salunda

avskrivna räntor, vilka voro anordnade, skulle från och med samma

år tillkomma vederbörande indelnings- och ränteinnehavare med undantag

av bland annat kyrkor, när de själva ägde eller innehade kvarnar, av vilka

räntor voro dem anordnade, utan att för dessa utgjordes någon prestation.

Till följd härav utgår ersättning till:

Vinbergs kyrka i Hallands län för Mollan nr 8 i Vinbergs socken,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Vessige kyrka i Hallands län för Kyrkokvarn nr 10 i Vessige socken,

Skara domkyrka för Marum nr 4 Kyrkokvam i Marums socken samt

Malma kyrka i Västmanlands län för Östuna kvarn i Köpings socken.

Genom kungl. brev den 9 september 1857, kungjort genom kammarkollegiets

kungörelse den 9 oktober samma ar (nr 40, sid. 1), föreskrevs, att avskrivning

av grundränta å mjöl- eller sågkvarn finge, när ägaren laglligen

styrkte, att verket blivit nedlagt och utrivet, beviljas, varvid, när sådan

kvarnränta varit till visst ändamål anvisad, indelningshavaren för förlusten

darav skulle tilldelas gottgörelse av statsmedel till belopp, motsvarande den

upphörda räntan. En dylik avskrivning har skett i fråga om räntan av Stadskyrko-

eller Bergsbrokvarnen i Norrköping.

Genom utslag den 31 mars 1858 förordnade Kungl. Maj:ts befallningshavande

att kvarnräntan skulle avskrivas och Norrköpings stadskvrka såsom

mdelmngshavare tilldelas gottgörelse för förlusten av räntan. Efter underställning

lat kammarkollegiet vid utslaget bero genom beslut den 10

maj 1859. Enligt detta beslut skulle ersättningen uppgå till 191 rdr 43 öre

nksmynt ärligen.

Genom beslut den 10 juni 1912 medgav Kungl. Maj:t, i ändamål, att de

nemmansagare i Skaftö annexförsamling, som hade skyldighet att utgiva

kyrkotionde till patronus i Morlanda församling, måtte vinna befrielse därrtran,

etter inhämtande av riksdagens bifall, att årligen, så länge patronatsratten

i Morlanda ägde bestånd, till samma patronatsrättsinnehavare skulle

utga ersättning för berörda tionde med lösen i penningar efter tioårigt medelmarkegangspris

för 14,9928 hl korn.

Enligt en den 14 december 1912 träffad och den 16 april 1913 av Morlanda

pastorats församlingar godkänd överenskommelse förband patronus

fm o vii iTf lriom- 3 i överenskommelsen, att från och med år

, . o,, Morlanda församling redovisa kyrkoinkomstema jämte ränta å

behallna medel samt avsade sig rätten att disponera nämnda inkomster och

medgav Morlanda församling rätt att bestämma rörande deras användning

tor kyrkan, vars underhåll och nybyggnad skulle övertagas av församlingen

Iran det en da förestående kyrkorestauration fullbordats

Genom beslut den 9 oktober 1917 förklarade Kungl. Maj:t hinder från

det a1 fmannas sida icke möta för att den träffade överenskommelsen ginge

i verkställighet.

Enligt 3 S lagen den 3 juni 1921 om upphävande av patronatsrätt har

med kallelseratt förenad rätt till kyrkotionde eller annan kyrkoinkomst

från och med den 1 januari 1922 övergått å församlingen. Därefter skall å

kyrkotionde tillampas forordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivriondHV

t Cn ^ran vlss J°r(1 lnom Skåne med flera provinser utgående kyrko
-

Genom Kungl. Maj ds dom den 3 mars 1928 ogillades i sista instans av

patronatsrattsmnehavaren framställda anspråk på ersättning av kronan för

torment förlust genom patronatsrättens upphörande.

Da patronatsrätten upphört från och med den 1 januari 1922, äro förutsättningarna

för ersättning enligt 1912 års ovanberörda brev därefter icke

för händen. Några sådana omständigheter synas ej föreligga, att enligt 1898

års förordning ersättning av statsmedel skall utgå till Morlanda kvrka för

tiondens upphörande. (Skaftö har förr varit kapell under Morlanda.) Enligt

vad loneräkenskaperna för budgetåret 1939/40 utvisa, synes ifrågavarande

ersättning numera icke utanordnas av länsstyrelsen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ris proposition nr Jt6.

Tidigare förslag om avlösning eller indragning av ersättningarna.

I skrivelse den 11 maj 1876 anhöll 1876 års riksdag, att Kungl. Maj:t

måtte låta utreda, om och i avseende å vilka av de till verk och inrättningar

m. m. utgående ersättningar för indragna ränte- och tiondeanslag en sådan

förändring kunde äga rum, att ersättningen bleve bestämd till visst årligt

belopp.

Skatteregleringskommittén anförde i sitt den 13 september 1882 avgivna

betänkande angående skatteförhållandena i riket (III s. 197), att om, såsom

kommittén föreslagit, kronotionden bleve avskriven, det icke syntes vara

billigt, att staten fortfarande skulle utgiva en så nyligen tillkommen ersättning

som till kyrkorna för vin- och byggnadssäd, helst någon i sakens natur

grundad anledning ej förefunnes, varför staten skulle vidkännas utgift särskilt

för detta kommunala behov, och då vin- och byggnadssäden inom de

särskilda församlingarna icke uppginge till något avsevärt belopp samt det

sålunda icke vore att befara, att svårighet skulle beredas någon församling

genom indragning av ifrågavarande ersättning, helst utan tvivel redan första

avskrivningsåret eftergiften å kronotionden inom de allra flesta församlingar

åtminstone komme att motsvara värdet å vin- och byggnadssäden. Kommittén

hemställde fördenskull, att statsverket från och med avskrivningstidens

början måtte befrias från skyldigheten att årligen utbetala ersättning för

vin- och byggnadssäden samt kyrkorna hållas skadeslösa på det sätt, att församlingarna

tillförbundes att var till sin kyrka årligen betala nämnda ersättning.

Över förslaget hördes domkapitlen samt avgåvo kammarkollegiet och

statskontoret gemensamt utlåtande den 14 november 1882. De flesta domkapitel

avstyrkte förslaget. Kollegiet och statskontoret meddelade, att vinoch

byggnadssäden blivit kyrkorna tilldelad med olika belopp, så att den

i allmänhet utginge med lägst 1 tunna och högst 15 tunnor. I Dalarna

växlade anslagen till kyrkornas vin- och byggnadssäd mellan 4 tunnor och

43 t'')» tunnor och inom Jämtland mellan 1 tunna och 25 tunnor. Kyrkornas

inkomst av vin- och byggnadssäd, stadfäst genom prästerskapets privilegier,

vore i allmänhet kyrkornas enda bestämda årsinkomst och grunden för

kyrkokassorna. Och då, på sätt domkapitlet i Kalmar jämväl erinrat, det

för kyrkorna måste anses vida fördelaktigare att i enahanda ordning som dittills

utfå denna inkomst än att för densamma vara beroende av församlingens

beslut samt några på rättvisa eller billighet grundade skäl för statsverkets

befrielse från skyldigheten att utgiva ifrågavarande ersättning enligt

ämbetsverkens åsikt icke förefunnes, helst den tillökning i kommunala utskylder,

som härav bleve en följd, otvivelaktigt skulle för många församlingar

kiinnas i ej ringa grad tryckande, avstyrkte ämbetsverken bifall till

kommitténs förslag. ..... . ,

Samtidigt avgåvo ämbetsverken utlåtande över ett jämväl av kommittén

framlagt förslag angående indragning till statsverket och avskrivning i likhet

med vad för grundskatter bleve stadgat, allt mot ersättning till vederbörande,

av den del av kyrkotionden inom Skåne, Halland, Blekinge och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Bohuslän, som vore anordnad till andra än församlingarnas egna ändamål.

Ämbetsverken anförde däri bland annat, att statsverket icke kunde anses

äga samma dispositionsrätt till kyrkotionden som över den sedan lång tid

till statsverket indragna kronotionden. Vidare kunde den omständigheten, att

tid efter annan utav kyrkornas överskottsmedel anslag med församlingarnas

begivande lämnats även till andra än församlingarnas egna ändamål, icke

i och för sig innebära, att kyrkorna för all framtid avstått från sin rätt att

själva få disponera över sådana medel, därest desamma icke vidare skulle

befinnas vara erforderliga för de ändamål, vartill de en gång anvisats. Det

hade därför synts ämbetsverken betänkligt att, innan församlingarna lämnats

tillfälle att yttra sig i frågan, tillstyrka bifall till en åtgärd, varigenom kyrkornas

rätt i omförmälda hänseende skulle för all framtid avskäras. Härtill

komme, att genom bifall till kommitténs förslag blott en mindre del av hela

kyrkotionden i nämnda landskap komme att avskrivas men den större delen

fortfarande utgöras. Ett av de huvudsakligaste ändamålen med avskrivningen

eller likformighet i beskattningen skulle därför i väsentlig mån förfelas.

Den 1 oktober 1886 förklarade Kungl. Maj:t skatteregleringskommitténs

förslag angående vin- och byggnadssäden ej till vidare åtgärd föranleda och

anbefallde statskontoret att inkomma med förslag i fråga om förändring til!

bestämda årliga belopp av samtliga de ersättningar, vilka från det under

rubriken Kyrkors underhåll uppförda anslaget till indelningsersättningar

utginge.

I utlåtande den 1 juni 1887 med anledning av 1876 års riksdags ovannämnda

skrivelse framlade statskontoret en specificerad förteckning över

samtliga dessa ersättningar, i huvudsak utgående i spannmål efter medelmarkegångspris,

och anförde bland annat följande. T riksdagens år 1875

församlade revisorers berättelse hade förekommit ett yttrande angående

landskyrkorna, att ersättningarna till dessa kyrkor för indragna indelningar

borde beräknas efter det år 1869 stadgade medelpris. Statskontoret hade

ock förklarat sig anse ifrågavarande indelningsersättningar i allmänhet kunna

fastställas till bestämda belopp efter den av revisorerna ifrågasatta beräkningsgrund

samt hemställt, att från det under rubriken Kyrkors underhåll

uppförda anslag till indelningsersättningar utgående, å förenämnda uträkningar

upptagna ersättningar måtte förklaras böra utgå efter det i nådiga

förordningen den 23 juli 1869 (angående förändring av grundräntor och

kronotionde) stadgade medelvärde. Vid de flesta under senaste år beslutade

utbyten av indelningsersättningar mot bestämda anslag hade, i enlighet med

ämbetsverkets förslag, dessa anslag beräknats efter medeltalet av vissa års

medelmarkegångspris. Statskontoret ansåge sig emellertid under då synnerligen

vacklande, låga spannmålspris icke kunna förorda verkställande på sådan

grund av ett utbyte av ett så betydligt ersättningsanslag som det förevarande

(år 1886 150 582 kronor 14 öre).'' Ett utbyte skulle förorsaka statsverket

en uppoffring, allt för stor i förhållande till de fördelar, vars vinnande

med förändringen åsyftats. Dessa fördelar vore förenkling i redovisningen

och vederbörande landskontors befriande från det med de årligen återkommande

uträkningarna förenade arbete. Så länge indelningsersättningar utginge

på oförändrat sätt till kleresistaten ävensom till flera andra ersättningstagare,

vilka vägrat ingå på något utbyte, skulle förändring i förevarande

ersättningar ej medföra någon avsevärd förenkling i redovisningen. Med

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr ^6.

beredande av den ytterligare lindring, som genom ifrågavarande ersättningars

Utbyte mot bestämda anslag skulle ernås, kunde utan olägenhet anstå, tills

densamma utan alltför stor uppoffring för statsverket kunde åstadkommas.

Under förutsättning att Kungl. Maj:t icke funne skäligt godkänna statskontorets

ovan avgivna förslag, hemställde statskontoret alltså, att riksdagens

förevarande framställning, i vad den avsåge det under rubriken^ Kyrkors underhåll

förekommande anslag till indelningsersättningar, icke måtte föranleda

vidare åtgärd.

Någon ändring i grunderna för ersättningarnas bestämmande har ej heller

vidtagits.

Riksdagens revisorer erinrade i sin till 1931 års riksdag avgivna berättelse,

att ifrågavarande ersättningsbelopp vore synnerligen växlande och mången

gång ytterst obetydliga. Enligt gällande beräkningsgrunder måste i regel

en årlig omräkning av de utgående ersättningsbeloppen verkställas. Det syntes

obestridligt, att härigenom vederbörande utbetalningsmyndighet åsamkades

ett avsevärt arbete, som i många fall icke stode i rimlig proportion till

den utgående ersättningen — ett förhållande, som jämväl vitsordats av flera

länsstyrelser. På grund av vad sålunda anförts syntes revisorerna en utredning

böra verkställas, huruvida icke ifrågavarande ersättning genom överenskommelse

med vederbörande ersättningstagare kunde avlösas med ett kapitalLserat

belopp eller utgå med ett bestämt årligt belopp.

I yttrande häröver förklarade sig kammarkollegiet dela revisorernas uppfattning

om önskvärdheten av en förenkling beträffande beloppens utgörande.

Kollegiet erinrade vidare, att förslag tidigare framkommit i syfte att ersättningen

för vin- och byggnadssäd skulle utan vidare indragas

(jfr ovan). Vad vid denna frågas behandling förekommit syntes icke ha

inneburit, att tanken på en sådan åtgärd blivit av statsmakterna definitivt

avvisad. Vid sådant förhållande borde ej blott de av revisorerna angivna

möjligheterna för omläggning av det nuvarande systemet bli föremål för

övervägande vid en utredning utan ock alternativet indragning av ersättningarna

utan vederlag. — Annorlunda vore i viss mån läget beträffande de till

domkyrkorna (och Kalmar f. d. domkyrka) utgående ersättningar

för domkyrkotunnor, varmed torde böra i avseende å behandlingen

likställas vissa anslag till domkyrkorna i Karlstad och Härnösand,

sannolikt av vin- och byggnadssäds natur. Dessa ersättningar spelade en

långt större roll för de särskilda kyrkornas ekonomi än vad fallet vore för

de vanliga församlingskyrkorna beträffande ersättningarna för vin- och byggnadssäden.

— De ersättningar för indragna grundräntor, eventuellt

ersättningar av annan natur, till kyrkorna, som inginge i det nu ifrågavarande

anslaget, syntes i allmänhet utgå i fixa penningbelopp. Bland dessa ersättningsposter

förekomme de till beloppen obetydligaste, stundom blott några

ören. Skulle en indragning till statsverket eller en omläggning av de till de

två föregående grupperna hörande ersättningar äga rum, vore det givet, att

frågan bleve aktuell åtminstone för vissa poster inom denna grupp.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr J+6.

1931 års riksdag yttrade i sin skrivelse nr 346 (punkten 6, sid. 10), att av

revisorernas uttalanden framginge, att uträkningen av ifrågavarande indelningsersättningar

förorsakade vederbörande myndigheter ett avsevärt arbete,

som ej stode i rimlig proportion till de utgående ersättningsbeloppen. Med

hänsyn härtill syntes det önskligt, att en indragning eller avlösning av ersättningarna

komme till stånd eller i varje fall att större enkelhet och reda i

räkenskaperna och därmed minskade utgifter för statsverket kunde genomföras.

Riksdagen hade alltså ansett, att en utredning i sådant syfte borde verkställas.

Riksdagen gjorde hos Kungl. Maj:t en anhållan om verkställande av

en sådan utredning.

Den 30 juni 1931 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet en sakkunnig

för att inom departementet biträda med den av riksdagen begärda

utredningen. Utredningen blev på grund av utredningsmannens frånfälle icke

fullföljd.

1941 års förslag.

Den av departementschefen tillkallade utredningsmannen förordade

att till församlingskyrkorna utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd,

för kronotiondeanslag och för avskrivna kvarnräntor samt övriga indelningsersättningar,

inbegripet understödet å 28 kronor till Värnhems f. d.

klosterkyrka, skulle indragas från och med budgetåret 1942/43;

samt att till domkyrkorna utgående ersättningar för domkyrkotunnor och

kronotiondeanslag samt övriga indelningsersättningar skulle upphöra att utgå

av statsmedel från och med budgetåret 1942/43 och ersättas med motsvarande

anvisningar av kyrkofondens medel; härunder har utredningsmannen

inbegripit även det till Visby domkyrka utgående beloppet.

j S 1 e 11 1 i » församlingskyrkorna. Utredningen visade,

framhåller utredningsmannen, huru den till kyrkorna utgående delen av

fonden vid reformationen indragits till kronan och huru kyrkorna för att

mede1 till vin och oblater samt kyrkobyggnadernas underhåll skulle finnas

tillgängliga, erhållit, till en början tillfälliga och sedan fasta anslag av tionj

V“S/ag benämndes vin- och byggnadssäd. Efter ränteförenklingen

under 1800-ta ets mitt hade vin- och byggnadssäden utbytts mot ersättningar

i penningar till varde motsvarande de äldre räntepersedlarna efter markegång

Dessa anslag utginge under titeln ersättningar till kyrkor.

,... yrk/fionden under den katolska tiden hade icke stått i någon relation

till medelsbehovet utan endast till skatteunderlaget. Reformationen hade

medlort en förenkling av gudstjänstbruken, varefter kyrkornas tidigare inkomster

kunnat anses överflödigt stora i förhållande till erforderliga utgifter.

Han syntes grunden kunna sökas till att kyrkofonden kunnat indragas och

ersattas med de mera begränsade anslagen av vin- och byggnadssäd.

Anslagen syntes ej få betraktas såsom ett vederlag för kyrkornas forna

inkomster utan grunden till dem få sökas i behovet. Anslagen syntes ha varit

nodvandiga för kyrkornas och den evangeliska gudstjänstens bestånd. Under

den katolska tidens slut hade sockenmenigheterna ägt mycket ringa infly
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.

tande på de kyrkliga angelägenheterna. Även efter reformationen hade församlingarnas

utveckling till kyrkliga kommuner gått långsamt. Någon möjlighet

att bereda medel till kyrkliga ändamål genom en kommunal församlingsbeskattning

hade icke förelegat. Den enklaste lösningen av problemet

med den evangeliska gudstjänstens upprätthållande torde ha varit den, som

anlitats, eller att av den gamla kyrkoskatten, tionden, anvisats medel för

tillgodoseende av de kyrkliga behoven i den mera begränsade omfattning,

i vilken de kvarstått.

I den män församlingsbegreppet utvecklat sig på protestantisk grund hade

så småningom uppkommit ett slags beskattning genom samfällt beslutade

bidrag till olika församlingsändamål. Denna utveckling av församlingskommunen

torde få ses som bakgrund till den under 1600- och 1700-talet framträdande,

växande obenägenheten hos statsmakterna att öka anvisningarna

av vin- och byggnadssäd och inskärpandet av församlingarnas skyldighet att,

om anslaget visade sig otillräckligt, själva svara för den ökade utgiften.

Numera tedde sig de olika anslagen av ersättningar för vin- och byggnadssäd

som en anomali, endast medförande onödig omgång och kostnad för statsverket

för de olika beloppens uträkning, utbetalning och redovisning. Ur

principiella synpunkter syntes anslagen ej kunna försvaras och deras praktiska

betydelse syntes med hänsyn till beloppens relativa obetydlighet i allmänhet

vara ringa.

Ersättningarna för vin- och byggnadssäd till församlingskyrkorna och därmed

jämförliga indelningsersättningar hade under nämnda budgetår uppgått

till sammanlagt 132 292 kronor 92 öre. De belopp, som de olika kyrkorna

erhölle, vore mycket varierande till storleken, men överstege endast i undantagsfall

250 kronor. Kyrkorna på Gotland samt i Blekinge och Halland

(i Halland utginge ersättning för två kvamräntor) åtnjöte icke några anslag

av vin- och byggnadssäd eller motsvarande kronotionde. Ett fåtal kyrkor

i Skåne åtnjöte dylika anslag, medan i Bohuslän indelningsersättningarna i

allmänhet uppginge endast till obetydliga belopp. Sammanlagt åtnjöte endast

ett 60-tal kyrkor i Skåne och Göteborgs och Bohus län dylika anslag.

Medeltalet av anvisningarna till de kyrkor, som erhölle utbetalning från anslaget,

uppginge till omkring 90 kronor.

Täckandet av utgifterna för vin och oblater samt för kyrkobyggnads vidmakthållande

måste i första hand anses som en församlingsangelägenhet av

lokal karaktär. Sedan möjlighet förelåge att täcka församlingsutgifterna genom

kommunalbeskattning, saknades anledning till bibehållande av särskilda

statsbidrag härtill. Överflyttningen av ifrågavarande utgifter från statens

till de särskilda församlingarnas budget torde, om den överhuvudtaget ägde

någon betydelse, leda till en utjämning av de kommunala bördorna, eftersom

vin- och byggnadssäden utginge efter grunder, som icke torde ha varit och

i varje fall icke numera vore rationella. I vissa fall kunde måhända utgiftsökningen

visa sig betungande för en församling. Denna ökade tunga syntes

dock icke i detta sammanhang böra föranleda några särskilda åtgärder till

utjämning av skattebördan utan erinrades om de åtgärder, statsmakterna

i annan ordning vidtagit för utjämning av det kommunala skattetrycket och

vilka säkerligen utgjorde en lämpligare lösning av skatteutjämningens problem

än bibehållande i särskilda fall av vin- och byggnadssädesanslaget till

en församling. Den del av anslaget till ersättningar till kyrkor, som utgjorde

ersättning för vin- och byggnadssäd till särskilda kyrkor, torde därför utan

olägenhet kunna upphöra att utgå.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr !fi.

De ersättningar för avskrivna kvarnräntor, som enligt vad i det föregående

påvisats utginge från anslaget, syntes icke i princip skilja sig från ersättningen

för vin- och byggnadssäden. Även här gällde det till kyrkorna anslagna

statsinkomster, vilka syntes enligt angivna grunder kunna upphöra att utgå

till kyrkorna, om behovet i stället fylldes genom kommunal uttaxering.

I Kristianstads, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län hade, som den

rättshistoriska utredningen utvisade, utvecklingen varit i viss mån annorlunda

än i landet i övrigt. Vilka anvisningar från kronan, som utgjorde anledningen

till från anslaget utgående ersättningar till kyrkor inom nämnda

län, torde icke kunna helt klarläggas utan en ingående och tidsödande utredning

för varje särskild post, något som icke syntes motiverat, då beloppen

i allmänhet vore relativt obetydliga och av ringa betydelse för kyrkornas

inkomster. Det enda undantaget utgjordes av Marstrands kyrka, som

av anledningar, för vilka redogjorts i den historiska utredningen, åtnjöte

ett mera betydande anslag, uppgående enligt länsräkenskaperna för budgetåret

1939/40 till 3 157 kronor 84 öre. Skäl att behandla detta anslag på annat

sätt än anslagen till övriga församlingskyrkor syntes dock ej kunna grundas

på sättet för anslagens tillkomst. Försöksvis hade förfrågan framställts till

pastorsämbetena i de församlingar inom nämnda län, vilkas kyrkor erhölle

ersättningar från anslaget, om ersättningarna användes för något särskilt

ändamål samt om grunden till ersättningen. De ingångna svaren hade visat,

att anledningen till ersättningen i regel varit okänd i orten samt att beloppet

ingått till kyrkokassan utan att användas till något speciellt ändamål.

Hos länsstyrelserna framställda förfrågningar hade givit vid handen, att några

upplysningar därifrån ej heller kunde erhållas rörande uppkomsten av de

olika ersättningsbeloppen utan tidsödande utredning. I några fall hade i

den rättshistoriska utredningen påvisats, att ersättningarna utginge för anslag

i kronotionde, som härrörde från den danska eller norska tiden. Det syntes

icke för djärvt att antaga, att kronotionde- eller andra ränteanslag även

i andra fall kunde vara anledningen till ersättningen. Dessa anslag syntes i

princip icke skilja sig från den egentliga vin- och byggnadssäden. De torde

därför böra indragas av samma skäl som denna.

Ur anförda synpunkter föreslogs, att de under förslagsanslaget Ersättningar

till kyrkor upptagna ersättningar för vin- och byggnadssäd, för kronotiondeanslag

och för avskrivna kvarnräntor samt övriga härmed jämförliga

ersättningar till församlingskyrkor skulle upphöra att utgå.

På samma sätt torde det under reservationsanslaget till Kyrkors underhåll

utgående anslaget till Värnhems kyrka, vilket numera syntes sakna betydelse,

kunna indragas.

På grund av att dessa anslag vore skyddade enligt prästerskapets privilegier,

erfordrades härför godkännande av kyrkomötet. Förändringarna syntes

därför icke kunna tillämpas förrän under budgetåret 1942/43.

Anslagen till domkyrkorna. Den rättsliga ställning, som

domkyrkorna intoge, syntes vara ganska olika i de olika fallen. De äldre,

från den katolska tiden stammande domkyrkorna torde ursprungligen ha

utgjort självägande, kyrkliga stiftelser, ofta med därtill anknutna särskilda

altare- och kapellstiftelser med egen förmögenhet. Efter reformationen torde

de äldre domkyrkorna, försåvitt de icke övergått till att bli församlingsegen
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition nr Jt6.

dom, få betraktas såsom statsägda stiftelser med egen förmögenhetsmassa.

Kyrkorna underhölles med avkastningen av deras egen förmögenhet jämte

statsanslag — ersättningar för domkyrkotunnor och andra kronotiondeanslag

— samt bidrag i olika former från församlingarna.

De efter reformationen tillkomna domkyrkorna torde däremot i princip

få anses vara församlingskyrkor, ibland med egen förmögenhet. Även dessa

domkyrkor kunde dock ha stiftelsekaraktär, varvid det finge lämnas Öppet

om stiftelserna vore församlingsägda eller självägande. Förvaltningen tillkomme

dock ibland särskilda föreståndare (landshövdingen och biskopen)

eller en kommission. Såsom domkyrkor hade de — dock ej alla — åtnjutit

statsanslag genom domkyrkotunnor, men byggnads- och underhållsskyldigheten

torde åvila vederbörande församling.1

Domkyrkornas ställning vore högst växlande och de ekonomiska uppgifter,

som skulle lösas av domkyrkokassorna, olika avgränsade i de olika fallen.

Vad som varit avgörande för domkyrkokassans belastning syntes huvudsakligen

ha varit, huru långt domkyrkans tillgångar räckt. När dess egna medel

icke varit till fyllest, hade domkyrkoförsamlingen fått träda emellan genom

att övertaga uppgiften eller lämna tillskott till domkyrkokassan. De statsbidrag

till domkyrkorna, som ersättningarna för domkyrkotunnorna och

annan indelning utgjorde, kunde icke sägas utgå efter några rationella grunder,

utan beloppen vore endast historiskt betingade.

Försök hade tidigare gjorts att få domkyrkotunnorna indragna under hänvisning

till att genom desamma gynnades stadsförsamlingar, som hade råd

att utan statsbidrag underhålla sina kyrkor. Försöket hade emellertid icke

fullföljts. Om man i likhet med den sakkunnige ansåge tiden vara inne att

indraga de till övriga församlingskyrkor utgående indelningsersättningar,

kunde till allvarligt övervägande upptagas frågan att låta ersättningarna

för domkyrkotunnorna undergå samma behandling.

Frågan torde dock icke kunna ses enbart ur samma synpunkter, som kunde

anläggas beträffande församlingskyrkorna.

I förvaltningshänseende intoge domkyrkorna enligt bestämmelserna i 26

kap. kyrkolagen en särställning i förhållande till övriga kyrkor. Det stadgades

där, att vid varje domkyrka en skicklig syssloman, tillika prästman,

skulle förordnas, vilken skulle se uppå vad kyrkans nödtorft i en och annan

måtto krävde. Ärligen skulle inom fjorton dagar efter påsk hållas syn på

domkyrkan med biträde av byggnadskunnig, varvid förslag till botande

av brister skulle upprättas jämte kostnadsförslag. Om bristernas botande

skulle landshövdingen och biskopen upprätta kontrakt och arbetet skulle

utföras under sysslomannens uppsikt på domkyrkans bekostnad. Sysslomannen

skulle vaka över domkyrkans ekonomi och föra dess räkenskaper.

Domkyrkorna hade till uppgift icke blott att vara församlingskyrkor för

domkyrkoförsamlingarna utan även att tjäna som lokaler för kyrkliga förrättningar

berörande hela stiftet, såsom prästvigningar. Många av dem vore

nationella helgedomar av oskattbart värde.

Tydligt vore, att en indragning av nu utgående statsanslag till indelningsersättningar

i många fall skulle medföra en allvarlig rubbning av domkyrkornas

ekonomi, som måhända kunde föranleda ett eftersättande av domkyrkornas

tillbörliga underhåll. Med hänsyn till domkyrkornas särställning syntes

1 Rörande de särskilda domkyrkornas ekonomiska ställning liar utredningsmannen lämnat

vissa uppgifter, beträffande vilka torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

Bihang till riksdagens protokoll 1!U7. 1 sand. Nr /jG.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

ock bidrag av allmänna medel till deras underhåll fortfarande vara motiverade.

En annan sak vore att tiden syntes vara inne för en modernisering av

domkyrkornas förvaltning och särskilt ett klarläggande av vilka utgifter som

borde åvila församlingarna, och vilka som borde täckas av allmänna medel.

Detta förutsatte upprättande av nya stater för samtliga domkyrkor efter

enhetliga principer. En sådan omläggning syntes åter kräva en ingående utredning

och uppgörelse med församlingen i varje särskilt fall. En förutsättning

härför syntes vidare vara en omarbetning av 26 kap. kyrkolagen. Uppmärksammas

borde också frågan om en avveckling av domkyrkornas förekommande

skyldigheter att underhålla biskopsbostad och domkapitelshus.

Det syntes kunna betecknas som önskvärt, att de årliga utgifterna för

domkyrkorna icke komme att belasta riksstaten utan i stället täckas av

ecklesiastika medel nämligen dels domkyrkoförsamlingarnas tillgångar dels

gemensamma kyrkliga tillgångar, i vilket senare hänseende endast kyrkofondens

medel stode till buds. Vid mera genomgripande reparationer eller ombyggnader,

som droge mera betydande kostnader, torde liksom hittills anslag

av statsmedel böra utgå, men statsanslagen torde kunna reserveras för sådana

undantagsfall. Sakligt kunde de motiveras med domkyrkornas nationella betydelse.

Såsom en första åtgärd till en omläggning av utgifterna för domkyrkorna

kunde komma i fråga att överflytta de nuvarande ersättningsanslagen med

oförändrade belopp från riksstaten till kyrkofonden. Härigenom skulle statsbudgeten

beredas en motsvarande lättnad.

Kyrkofonden hade från början varit avsedd att vara en regleringsfond för

de prästerliga avlöningstillgångama men ur densamma utginge redan nu anslag

icke blott för det prästerliga avlöningsväsendet utan även för allmänt

kyrkliga ändamål.

Att låta ett anslag för ett sådant gemensamt kyrkligt ändamål som bidrag

till domkyrkors underhåll utgå ur kyrkofonden syntes icke böra möta nägra

principiella betänkligheter.

Ur en annan synpunkt torde emellertid för närvarande vissa invändningar

kunna göras häremot.

I en inom kammarkollegiet utarbetad promemoria av den 25 september

1933 angående biskoparnas avlönande med anlitande av samtliga för det

högre och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgångar (refererad i proposition

1936: 242, sid. 55 IT.) anfördes i fråga om erforderliga medels anvisande

genom statsanslag eller deras uttagande genom förhöjning av den

allmänna kyrkoavgiften vid underskott i övriga avlöningstillgångar följande:

Den allmänna kyrkoavgiften utginge av alla kyrkligt kommunalskatteskyldiga

i riket, d. v. s. i huvudsak av samtliga de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

skattskyldiga skattebetalare i riket. Det kunde därför, principiellt

sett, synas oegentligt och i varje fall som en onödig omgång, att den

ersättning för indelta kronotionde- och ränteanslag (indelningsersättning),

som från statsverket för närvarande utginge till biskopsämbeten och biskopslöneregleringsfonden,

för framtiden utgjordes till kyrkofonden av statens

skattebetalare, under det att samma skattebetalare i annan ordning täckte

brister i kyrkofondens budget. Enklare och redigare vore otvivelaktigt, att

indelningsersättningen slopades och den allmänna kyrkoavgiften höjdes i motsvarande

mån. En parallell till fallet erbjöde i viss mån den från och med

år 1900 verkställda avskrivningen av kyrkofonden i Skåne, Halland, Blekinge

och Bohuslän, vilken visserligen utgick av fastighetsägarna i veder
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

börande församling, under det dennas allmänt skattskyldiga invånare hade

att med allmänna kommunalutskylder täcka eventuell brist i kyrkokassans

stat. I huvudsak enahanda skäl kunde anföras även för att från statsverket

till kyrkofonden icke längre borde ingå ersättning för anslag i krono- och

kyrkotionde samt oindelt spannmål och hemmansräntor. Så länge emellertid

dessa för närvarande kyrkofonden tillförda statsanslag icke indragits, syntes

något sådant icke böra ske beträffande den för biskoparna avsedda indelningsersättningen.

Mot en indragning kunde för övrigt anföras vissa skäl av formell

natur, främst att indelningsersättningen vore ett rent statsanslag under

det att kyrkoavgiften konstruerats såsom en kommunalskatt, utgjord med

ett efter viss grund årligen fixerat belopp av varje pastorat, vilket belopp

pastoratet hade att utgöra oavsett om större eller mindre restantier uppkomme

vid uttaxeringen.

Den i promemorian framkastade men tills vidare avvisade tanken på indelningsersättningens

upphörande syntes icke i propositionen ha föranlett något

uttalande av departementschefen.

Vad som anförts i kammarkollegiets promemoria talade närmast för en

sådan anordning, att kyrkofonden skulle utbetala anslagen till domkyrkorna

men i sin tur skulle erhålla indelningsersättningarna av statsverket. Detta

skulle möjliggöra en reform av domkyrkornas stater och anslagens anpassning

efter behoven, men för statsverket skulle någon besparing icke inträda.

Statsfinansiella skäl samt önskvärdheten av att från budgeten avlägsna

kvarstående rester av de gamla indelningsersättningarna talade för att anslagen

till domkyrkorna skulle läggas på kyrkofonden utan någon ersättning

av statsverket. Förändringen skulle dock innebära ett inslående på en väg,

som torde komma att leda till att alla i budgeten upptagna ersättningar till

kyrkofonden bringades att upphöra. Ur allmänna förvaltningssynpunkter

måste en sådan förenkling anses önskvärd.

Kyrkofondens nettotillgångar hade den 1 juli 1940 utgjort 54 271 000

kronor. Omslutningen för budgetåret 1939/40 hade uppgått till 14 138 993

kronor i inkomster och 15 282 545 kronor i utgifter. Allmänna kyrkoavgiften,

14 öre per skattekrona, hade motsvarat 9 278 833 kronor. Antalet kyrkligt

skattepliktiga kommunalskattekronor hade överstigit 66 miljoner. En

utdebitering av 1 öre per skattekrona motsvarade följaktligen en inkomst

för kyrkofonden av omkring 660 000 kronor. De dåvarande indelningsersättningarna

till domkyrkorna 43 532 kronor 33 öre motsvarade alltså en utdebitering

understigande 0,1 öre per skattekrona. Indelningsersättningarna till

domkyrkorna syntes icke kunna bli särskilt tyngande för kyrkofonden.

Remissyttranden över 1941 års förslag.

a) Ersättningar till församlingskyrkor.

Kammarkollegiet, som erinrat om att kollegiet redan i utlåtande över riksdagens

revisorers berättelse till 1931 års riksdag förordat utredning rörande

indragning av de under anslaget till Ersättningar till kyrkor upptagna ersättningar

till församlingskyrkor, har förklarat sig icke ha något att erinra mot

utredningsmannens förslag i denna del.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

■ Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Statskontoret liar understrukit den av utredningsmannen hävdade uppfattningen,

att täckandet av utgifterna för vin och oblater samt för kyrkobyggnads

vidmakthållande i första hand måste anses såsom en församlingsangelägenhet

av lokal karaktär. I likhet med den sakkunnige ansåge statskontoret

också, att, sedan möjlighet förelåge att täcka församlingsutgifterna

genom kommunalbeskattning, varje anledning saknades att lämna särskilda

bidrag av statsmedel härtill. Ämbetsverket funne fördenskull icke anledning

att frångå förslaget i denna del.

Riksräkenskapsverket har förklarat, att förslaget i denna del icke givit

ämbetsverket anledning till erinran.

Flertalet domkapitel ha tillstyrkt utredningsmannens förslag om indragning

av till församlingskyrkor utgående ersättningar om än i vissa fall med

tvekan. Domkapitlet i Uppsala har av principiella skäl avstyrkt förslaget

men förordat en väsentlig förenkling vid anslagens uträkning och av praktiska

skäl ifrågasatt indragning av ersättningar av ringare storlek. Domkapitlet

i Härnösand har avstyrkt förslaget i dess helhet.

Domkapitlet i Uppsala yttrar: Motiven till att den föreliggande utredningen

företagits syntes vara två, nämligen dels en önskan att så att säga städa

upp beträffande vissa invecklade och tungrodda bestämmelser, dels en strävan

att avlasta den för närvarande mycket ansträngda riksstaten. Domkapitlet

funne det alldeles uppenbart, att nu gällande förfarande beträffande

ersättningar till kyrkorna för vin- och byggnadssäd m. m. måste anses

som en ovanligt invecklad, tidsödande och därmed kostsam ordning. Vad

anginge sparsamhetssynpunkten, vore denna förvisso värd allra största beaktande.

Men en besparing å statsbudgeten finge, enligt domkapitlets mening,

icke vinnas därigenom att staten frigjorde sig från åtagna förpliktelser. Vida

viktigare än en besparing å statsbudgeten på ett par hundratusen kronor

vore, att känslan för rättssäkerheten uppehölles. Svenska statens värdighet

finge icke i någon mån lida intrång.

Domkapitlet funne det uppenbart, att i varje fall en stark förenkling med

det snaraste borde vidtagas. Olika vägar förefölle möjliga. Antingen torde

man kunna tänka sig, att persedelsvärdet fastställdes för exempelvis perioder

av 10 år framåt, var gång efter medelmarkegångspriset under sista 10 åren.

Att nu företaga en engångsomräkning av persedlar i penningar skulle dock

i innevarande situation med dess hotande inflation innebära en uppenbar

orättvisa. Eller ock skulle ifrågavarande ersättningar kunna, på sätt statsrevisorerna

på sin tid ifrågasatt, avlösas med kapitaliserade engångsbelopp

av statsmedel, beräknade efter skälig procent.

Det vore visserligen sant, att i det alldeles övervägande antalet fall ifrågavarande

ersättningar till kyrkorna icke kunde väntas spela avsevärd roll för

församlingarnas kyrkobudget. Men det torde vara omöjligt att ur principiell

synpunkt kunna finna någon norm för de ersättningar, som kunde anses

böra helt strykas. Ett mindre belopp kunde för en liten församling ha större

betydelse än ett större belopp för en större församling. Dock torde rimligen

kunna ifrågasättas, om ej ersättningar av ringare storlek än exempelvis 25

kronor helt skulle kunna strykas, men detta av praktiska grunder.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts proposition nr jj6.

Domkapitlet i Linköping framhåller, att ersättningen för vin- och byggnadssäd

till församlingskyrkorna i de flesta fall utgjorde vederlag för viss

till statsverket indragen tionde. Då här endast vore fråga om avveckling av

en föråldrad skatteform, ansåge domkapitlet ingen invändning kunna göras

mot anslagens indragning. I vissa fall torde dock ersättningen utgöra vederlag

för indragna kyrkohemman. Där så vore förhållandet, kunde man hysa

principiella betänkligheter mot att vederlaget utan vidare skulle bortfalla.

Då dessa fall sannolikt vore jämförelsevis få och beloppen föga betydande,

torde dock önskvärdheten av en rimlig förenkling i skatteformen uppväga

betänkligheterna.

Domkapitlet i Skara har anfört: Trots beloppens i allmänhet relativa obetydlighet

saknade ersättningarna till kyrkor för vin- och byggnadssäd m. m.

ingalunda praktisk betydelse. Inom församlingarna i Skara stift hade man

nämligen brukat fondera dessa ersättningsmedel med undantag för de obetydliga

belopp, som åtginge till inköp av nattvardsvin och oblater, för att

vid behov använda dem till bekostande av reparationsarbeten i församlingens

kyrka eller renovering av kyrkoorgeln och andra kyrkoinventarier. Särskilt

för de mindre och föga bärkraftiga församlingarna kunde tillgången

på sådana besparingsmedel vara av stort värde. Med hänsyn till vad som

anförts i promemorian ville domkapitlet dock icke motsätta sig indragning

av ifrågavarande ersättningar.

Domkapitlet i Strängnäs har förklarat sig icke kunna undgå att finna,

att det hittills gällande sättet för anslag till vin- och byggnadssäd till församlingskyrkorna

måste betraktas såsom föråldrat. Då denna fråga också

måste anses äga jämförelsevis ringa praktisk betydelse, ville domkapitlet,

trots att det innebure ett uppgivande av prästerskapets privilegier i särskilt

avseende, dock tillstyrka bifall till det föreliggande förslaget i vad det rörde

ersättningarna till kyrkor för vin- och byggnadssäd m. m.

Domkapitlet i Växjö har hävdat, att ifrågavarande ersättningar icke vore

att betrakta som statens anslag till kyrkorna utan som mycket_ obetydliga

vederlag för de betydande tillgångar, som staten i äldre tid delvis utan tillräcklig

rättsgrund avhänt kyrkorna. Från denna principiella ståndpunkt,

anför domkapitlet vidare, skulle man snarast vara böjd för att helt motsätta

sig de föreslagna åtgärderna. Vad vin- och byggnadssäden beträffade,

kunde det dock med viss rätt hävdas, att inga vägande skäl förelåge för

bibehållande av de nu utgående ersättningarna, även om sakens principiella

innebörd icke finge förbises. I flertalet fall vore de utgående beloppen jämförelsevis

obetydliga och läget hade förändrats genom församlingarnas rätt

till utdebitering. I de allra minsta församlingarna, som redan för sitt kyrkoväsen

uttaxerade flerdubbelt mera än de större stadsförsamlingarna, saknade

dock ej heller dessa obetydliga bidrag ekonomisk betydelse. Domkapitlet

ville dock icke motsätta sig indragningen av ersättningar för vin- och

byggnadssäden, då en sådan kunde betraktas som en ändamålsenlig rationaliseringsåtgärd.

Dock skulle en avlösning i någon form varit för rättsmedvetandet

mera tilltalande.

Domkapitlet i Lund har icke haft något att erinra mot utredningsmannens

ifrågavarande förslag. Domkapitlet har emellertid ifrågasatt, huruvida icke,

med hänsyn till vad kyrkofullmäktige i Landskrona anfört i infordrat yttrande,

särskild ersättning borde utgå till de kyrkor, till vilka utginge mera

betydande ersättningar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1+6.

Kyrkofullmäktige i Landskrona ha föreslagit, att Landskrona kyrka skulle

såsom engångsersättning erhålla ett kapitalbelopp, motsvarande ett efter

4 procent uträknat kapitalvärde av den årligen utgående ersättningen, vilket

belopp efter i februari 1941 gällande markegångspriser skulle utgöra cirka

22 300 kronor. Till stöd härför har anförts bland annat: Den till Landskrona

utgående indelningsersättningen, för budgetåret 1939/40 905 kronor

54 öre, vore varken obetydlig eller av ringa betydelse för kyrkans inkomster.

Bortsett från domkyrkorna erhölle endast Marstrands kyrka ett högre

belopp. Kyrkofullmäktige ansåge skäl tala för att ersättningen, som till ett

mindre belopp även erhölles från Kristianstads län, åtminstone delvis vore

ersättning för indragna kyrkohemman, ehuru ej något med säkerhet därom

kunde påstås utan ingående utredning. För sin del kunde kyrkofullmäktige

därför ej biträda den sakkunniges förslag, att indelningsersättningen skulle

upphöra att utgå, enär Landskrona kyrka därigenom skulle berövas en rätt,

som den antagligen även juridiskt kunde göra gällande. Då det emellertid

enligt utredningen ville synas, som om det vore önskvärt, att från statsbudgeten

avlägsnades kvarstående rester av de gamla indelningsersättningarna,

ville kyrkofullmäktige föreslå, att Landskrona kyrka erhölle ett engångsbelopp,

motsvarande ersättningens kapitaliserade värde.

Domkapitlet i Göteborg har förklarat sig anse en avskrivning av anslagen

till församlingskyrkorna i princip riktig. Då ersättningarna väl i allmänhet

icke heller användes för sitt ursprungliga ändamål utan inginge i den allmänna

budgeten, hade grunden för deras bibehållande bortfallit. Den betydande

ersättning, som utginge till Marstrands kyrka, borde dock enligt domkapitlets

mening icke utan vidare avskrivas i likhet med övriga anslag. Även

om man, såsom utredningsmannen anmärkte, ej kunde på sättet för anslagets

tillkomst grunda skäl att behandla detta anslag på annat sätt än de

övriga, måste dock en indragning av ett så betydande belopp få en icke

oväsentlig betydelse för kyrkans budget. Denna ersättning vore också den

största, som utginge till någon församlingskyrka i riket. Under hänvisning

till vad församlingen anfört hemställde därför domkapitlet, att anslaget måtte

utgå från kyrkofonden i likhet med vad som föreslagits beträffande domkyrkornas

anslag.

Marstrands församling har på kyrkostämma beslutat hemställa, att församlingen

fortfarande som hittills måtte få behålla en särställning i så

måtto, att den skulle äga rätt att årligen uppbära indelningsersättning.

Det vore från många synpunkter betänkligt, anför församlingen, därest

den hävdvunna ordningen nu skulle rubbas. Församlingen komme i så fall

att berövas sina sedan gammalt tillerkända dyrbara rättigheter. Församlingen

hänvisade till den ståndpunkt, som i tidigare yttranden intagits av statskontoret

och kammarkollegiet. Det kunde ifrågasättas, om numera större

skäl förelåge än tidigare att vidtaga en åtgärd sådan som den nu ifrågasatta.

Länsstyrelsernas besvär med beräkningen av indelningsersättningarna kunde

utan olägenhet undanröjas genom bestämmande av vissa bestämda årliga

belopp. För de flesta församlingarna i riket vore det av föga ekonomisk vikt,

om indelningsersättningen indrogcs, men för Marstrands församling, med

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

dess något över 1 200 invånare betydde det ganska mycket. En icke oväsentlig

förhöjning av utdebiteringen skulle behöva vidtagas.

Domkapitlet i Härnösand har, som nämnts, avstyrkt utredningsmannens

förslag.

I de flesta fall funnes i kyrkorna s. k. egentlig kyrkokassa, vars medel

alltså ansåges tillhöra kyrkan som sådan, oberoende av den församling, som

eljest svarade för de kyrkliga utgifterna. Om förfogandet över sådan, kyrkokassa

gällde Kungl. Maj:ts cirkulär den 29 oktober 1886 (nr 75). Skillnaden

mellan kyrkokassan och uttaxerade församlingsmedel underströkes exempelvis

i stämpelförordningen, enligt vilken kyrkor vore fria från stämpel, under

det församlingarna måste betala sådan. Tillgången till en dylik kassa kunde

många gånger vara av stort värde för pastor och ett intresserat kyrkoråd,

som önskade utrusta sin kyrka med något prydnads- eller nyttoföremål, till

vilket församlingens beslutande organ icke velat anslå medel. De egentliga

kyrkokassornas viktigaste och ofta enda inkomst vore det här ifrågavarande

anslaget. Det vore då lätt att förstå, att för en liten landsförsamling ett anslag

av den storlek, som det här gällde, kunde vara av kännbar betydelse. Domkapitlet

kunde därför icke biträda förslaget om indragning av dessa anslag

utan vederlag.

Länsstyrelserna ha i allmänhet lämnat utredningsmannens ifrågavarande

förslag utan erinran. Vissa länsstyrelser framhålla därvid den ringa praktiska

betydelse, som ersättningarna numera ha för församlingarna. Länsstyrelsen i

Mariestad, som med hänsyn till önskvärdheten att vinna en förenkling tillstyrkt

förslaget, har dock framhållit, att förslagets genomförande bleve rätt

kännbart för en del därav berörda mindre församlingar, varav i Skaraborgs

län funnes ett stort antal.

Länsstyrelsen i Uppsala har förklarat sig biträda kammarkollegiets och

statskontorets gemensamma utlåtande av den 14 november 1882 (jfr sid. 11).

Länsstyrelsen ansåge sålunda, att det borde noga övervägas, huruvida icke

församlingskyrkorna vid avlösning av ersättningarna för vin- och byggnadssäden

borde erhålla engångsersättning med det kapitaliserade värdet av nu

i penningar utgående ersättning.

Länsstyrelsen i Västerås har framhållit, att ifrågavarande ersättningar i

Västmanlands län visserligen uppginge till obetydliga belopp. Man skulle

härvid vara benägen att resonera som så, att en indragning av dessa ersättningar

icke skulle komma att spela någon roll för församlingarna. Ä. andra

sidan kunde emellertid församlingarna anses ha en viss rätt till ersättningarna

i fråga. Dessa hade ju tid efter annan tillförsäkrats dem av statsmakterna

och hade regelrätt utgått under århundraden. Länsstyrelsen skulle finna

det vara rimligt, att ersättningarna gjordes till föremål för inlösen med föreskrift,

att inlösenbeloppen skulle fondras och avkastningen användas för enahanda

ändamål som tidigare de inlösta ersättningarna.

Länsstyrelsen i Göteborg, som i princip tillstyrkt förslaget i denna del,

har dock ansett skäligt, att Marstrands församling i någon form erhölle gottgörelse

för minskning av ersättningen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr /t6.

Ersättningen till Marstrands kyrka, för budgetåret 1939/40 3 157 kronor

84 öre, utgjorde ett i förhållande till stadens skatteunderlag för år 1941,

12 593 skattekronor 35 skatteören, ingalunda obetydligt tillskott i stadens

inkomster. Uttaxeringen för staden utgjorde år 1941 12 kronor 5 öre för

skattekrona, vartill korame landstingsmedel med 2 kronor 65 öre för skattekrona,

vadan skattetrycket för skattekrona sammanlagt utgjorde 14 kronor

70 öre. Ett upphörande av anslaget till kyrkan skulle medföra en ökning

av skattetrycket med ytterligare 25 öre för skattekrona. Vad Marstrands

kyrkostämma i sitt yttrande anfört, ansåge länsstyrelsen vara värt beaktande.

Därest emellertid ett undantagsstadgande om fortsatt utgående av

indelningsersättningen till Marstrands kyrka ansåges av principiella skäl omöjligt,

torde i stället böra övervägas, om och i vad män gottgörelse för mistning

av förmånen borde i någon form beredas Marstrands kyrka. Jämförelsen

med fall, där frälseränta icke kunnat upphöra att utgå på annat sätt än efter

statens medverkan genom avlösning efter den årliga förmånens kapitaliserade

värde, låge därvid nära. För att markera att frågans större ekonomiska

vikt skäligen kunde motivera en fördelaktig undantagsställning för Marstrands

kyrka jämfört med andra, som icke erhölle någon gottgörelse för de

mindre belopp de miste, kunde måhända komma i fråga, att gottgörelsen begränsades

till förslagsvis hälften av vad som efter fyraprocentig kapitalisering

av årsbeloppet eljest kunde beräknas. En sådan efter skälighetssynpunkter

verkställd avveckling ville länsstyrelsen i fråga om Marstrands

kyrka tillstyrka.

Länsstyrelsen i Växjö har ifrågasatt, att för varje stift de hittills utgående

ersättningarna till församlingskyrkorna skulle sammanläggas och överföras

från dessa kyrkor till staten för respektive stifts domkyrka.

Såsom en mera allmän synpunkt på föreliggande spörsmål ville länsstyrelsen

till en början framhålla önskvärdheten av att vid de åtgärder, som

på grund av utredningen kunde komma att vidtagas till undanröjande av omgång

och kostnad i förvaltningen på hithörande område, hänsyn måtte tagas

till de församlings- och kyrkointressen, vilka vore knutna till ifrågavarande

anslag. En indragning utan vidare, såsom i promemorian föreslagits beträffande

till församlingskyrkorna utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd

in. in., syntes lätt kunna erhålla skenet av ett åsidosättande utav de

kyrkliga menigheternas bästa eller till och med utseendet av en konfiskation

utav egendom och rätt, som visserligen under längesedan gångna tider med

mindre genomförd och stadgad rättsordning varit föremål för ingrepp, men

likvisst intill denna dag i någon mån respekterats, varom anslagen på sitt sätt

vittnade.

T den föreliggande utredningen gjordes viss skillnad emellan, å ena sidan,

till församlingskyrkorna utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd,

kronotiondeanslag, ersättningar för avskrivna kvarnräntor samt övriga indelningsersättningar

och, å den andra sidan, till domkyrkorna utgående

ersättningar för domkyrkotunnor och kronotiondeanslag samt övriga indelningsersättningar.

Församlingskyrkornas berörda ersättningar hade nämligen

föreslagits att utan vidare indragas från och med budgetåret 1942/43, under

det att ersättningarna för domkyrkotunnorna m. m. skulle upphöra att utgå

av statsmedel vid nyss nämnda tid men ersättas med motsvarande anvisningar

av kyrkofondens medel.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

Nu berörda skillnad syntes icke vare sig rättshistoriskt eller principiellt

tillräckligt motiverad. Större betydelse härutinnan kunde tillmätas, att, såsom

i utredningen dock alltför starkt framhållits, de till församlingskyrkorna

utgående ersättningarna medförde omgång och kostnad för statsverket för

de olika och mestadels jämförelsevis obetydliga beloppens uträkning, utbetalning

och redovisning, vilket icke i någon motsvarande grad gjorde sig gällande

i fråga om domkyrkornas ersättningar.

Av vad sålunda förelåge syntes emellertid icke kunna hämtas skäl för

indragning av anslagen till församlingskyrkorna men väl för en rationalisering

i hithörande förvaltning och en revision i fråga om de kyrkliga behov,

vilka ur olika avgörande synpunkter i främsta rummet borde tillgodoses

med anslagen. _ ... . ,

Vid övervägande härutinnan syntes i anslutning till vad ovan aniorts bland

annat följande förtjäna framhållas.

Även om i de minsta församlingarna, där även ett ringa belopp i staten

avsevärt inverkande på uttaxeringen, ifrågavarande ersättningar icke kunde

anses betydelselösa, torde dock för de flesta församlingarna ersättningarna

icke kunna tillmätas någon större ekonomisk betydelse. Icke heller vore

anslagen till församlingskyrkorna sammanlagt av den storlek, att den statsfinansiella

synpunkten ens tillfälligt kunde behöva vara avgörande för vidtagande

av åtgärder. Däremot kunde det sammanlagda beloppet av ersättningar

till samtliga församlingskyrkor i ett stift anses representera en betydelsefull

inkomst för underhåll av stiftets domkyrka.

I den föreliggande utredningen hade framhållits dels att många av domkyrkorna

vore nationella helgedomar av oskattbart värde, dels och att en

indragning av anslagen till domkyrkorna i många fall skulle medföra en allvarlig

rubbning av domkyrkornas ekonomi, som måhända kunde föranleda

ett eftersättande av domkyrkornas tillbörliga underhåll. Det förefunnes sålunda

avsevärda behov av medel för underhall och vård av domkyrkorna

och staten torde näppeligen kunna undandraga sig att tillgodose dessa behov,

vilka icke syntes vara fyllda, även om nu utgående anslag skulle bibehållas

för domkyrkorna.

Det kunde därför vara en nära liggande åtgärd i hithörande avseende, såsom

ovan antytts, och på samma gång en förenkling i förvaltningen, om i

varje stift de hittills utgående ersättningarna till församlingskyrkorna lades

samman och överfördes från dessa kyrkor till att ingå i staten för respektive

stifts domkyrka.

I detta sammanhang förtjänade måhända erinras, såsom framginge av utredningen,

att domkyrkorna redan tidigt hänförts till vederbörande stifts

samtliga socknar i avseende å sina ekonomiska behov och icke betraktats

blott som en församlingskyrka för domkyrkoförsamlingen.

Det syntes länsstyrelsen naturligt, att anslag, som kunde komma att utgå

även för framtiden i bär berörda avseenden, förvaltades av vederbörande stiftsnämnder.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund bär anfört, att, som

utredningsmannen framhållit, måste täckandet av utgifterna för vin och

oblater samt för kyrkobyggnads vidmakthållande i första hand anses som

en församlingsangelägenhet av lokal karaktär. Sedan möjlighet förelåge att

täcka församlingsutgifterna genom kommunalbeskattning, saknades anledning

bibehålla särskilda statsbidrag härtill. Då vidare anslagen icke, i varje

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds proposition nr 46.

fall numera, utginge efter rationella grunder och således tillgodokomme församlingarna

synnerligen ojämnt, och då vidare deras storleksgrad vore så

ringa, att deras avskrivning icke torde nämnvärt inverka på de berörda församlingarnas

ekonomi, tillstyrkte styrelsen utredningsmannens förslag härutinnan.

Detsamma gällde den föreslagna indragningen av ersättningar för

avskrivna kvamräntor samt av övriga indelningsersättningar.

b) Ersättningar till domkyrkor.

Kammarkollegiet har erinrat, att utredningsmannens förslag om överflyttning

på kyrkofonden utan ersättning från statsverket av ersättningarna till

domkyrkor och anslaget till Visby domkyrkas underhåll motiverats med

statsfinansiella skäl samt önskvärdheten av att från budgeten avlägsna kvarstående

rester av de gamla indelningsersättningarna. Sakligt sett kunde åtgärden

försvaras med att den ökning i kyrkofondens utgifter, som bleve konsekvensen

och som automatiskt medförde ett ökat behov att taga i anspråk

medel, inflytande genom den allmänna kyrkoavgiften, i huvudsak komme

att bestridas av de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldiga

i riket. Kollegiet ansåge sig icke böra framställa någon anmärkning mot förslaget

i före varande avseende.

Skiljaktiga meningar ha inom kammarkollegiet framförts av två ledamöter,

t. f. kammarrådet Åberg och kammarrådet Grönvall.

Åberg har anfört: Det i promemorian framlagda förslaget att vissa å riksstaten

uppförda anslag till domkyrkor och domkyrkosysslomän i stället

skulle utgå ur kyrkofonden utan ersättning från statsverket kunde ej biträdas.

Frånsett de principiella betänkligheter, som kunde anföras mot att

kyrkofonden, vilken tillkommit för det territoriella prästerskapets avlöning

och fortfarande måste betraktas såsom i huvudsak en prästerlig lönefond,

anlitades för nu ifrågasatta till prästerskapets avlöning icke hänförliga ändamål,

syntes det inkonsekvent att låta fonden utan ersättning från statsverket

bära dessa kostnader och samtidigt låta fonden bibehållas vid ersättningen

från statsverket för indraget tionde samt i de avseenden, som angåves under

kyrkofondslagen § 3, punkt 2. Därest kyrkofonden ansåges böra vara en

fond för kyrkliga ändamål i allmänhet och ej, såsom för närvarande, i princip

en prästerlig lönefond, torde såsom konsekvens härav i ett sammanhang

böra tagas under övervägande, huruvida icke samtliga statliga utgifter, som

kunde hänföras till dylika allmänna kyrkliga ändamål, borde överföras till

och stanna å fonden. Den allmänna kyrkoavgiften torde för sådant fall, därest

kyrkofondens kapital skulle kunna bibehållas oförminskat, få höjas väsentligt

utöver nuvarande grundbelopp, 15 öre per skattekrona.

Grönvall har yttrat: Förslaget att å riksstaten uppförda anslag till domkyrkor

och domkyrkosysslomän skulle utan ersättning överflyttas å kyrkofonden

syntes icke kunna tillstyrkas av följande skäl. Ifrågavarande anslag

syntes ha vad beträffade de äldre domkyrkorna utgått av den grund, att

dessa icke utgjort respektive församlings egendom utan ägt statlig eller ’därmed

närstående karaktär samt tillika utgjort sådant byggnadsminnesmärke,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.

att dess bibehållande varit jämväl en statlig angelägenhet. Det sistnämnda

gällde även de yngre domkyrkor, vilka åtnjutit statsanslag, och till dettas

beviljande torde jämväl åtminstone i vissa fall medverkat, att respektive

domkyrkobyggnad just i denna sin egenskap givits en storlek och utsmyckning,

som den eljest ej skulle fatt och som alltså medfört ökade kostnader

för byggnaden. Staten hade vidare trätt emellan, da fråga varit om sadana

större reparationer av de äldre domkyrkor, som icke kunnat bestridas av

dessas egna löpande eller uppsamlade inkomster. Man syntes få räkna med

att dylika anslag i riksstaten komme att även i fortsättningen beviljas till

bevarandet av dessa byggnadsminnesmärken just därför att detta vore icke

blott ett kyrkligt utan även statligt intresse. Redan på grund av angivna

förhållanden syntes det icke lämpligt att ur riksstaten borttaga de löpande

anslagen till domkyrkor och domkyrkosysslomän. Beträffande anslaget till

Härnösand kunde därjämte framhållas, att detta delades mellan domkyrkan

och domkapitlet. Eftersom domkapitlens utgifter i övrigt fördes å riksstaten,

saknades varje som helst anledning att å kyrkofonden överföra den del av

anslaget, som avsåge utgifter för Härnösands domkapitel. Erinras kunde ock,

att domkyrkorna hade att tillhandahålla domkapitlen ämbetslokaler och att

de därmed förenade utgifterna vore av den art, att de — liksom övriga utgifter

för domkapitlen — borde bestridas medelst å riksstaten anvisade medel

och ej av kyrkofondens medel. Då domkyrkomedlen jämväl använts för

dessa domkapitlens ämbetslokaler, syntes ett överförande av domkyrkoanslagen

icke böra komma i fråga utan att samtidigt prövas fragan om sättet för

bestridandet av kostnaderna för domkapitlens lokaler. Vidare kunde framhållas

det ur principiell ståndpunkt betänkliga i att kyrkofonden, vilken tillkommit

för det territoriella prästerskapets avlöning och fortfarande måste

betraktas såsom i huvudsak en prästerlig lönefond, anlitades för nu ifrågasatta

till prästerskapets avlöning icke hänförliga ändamål. Det syntes också

inkonsekvent att låta fonden utan ersättning från statsverket bära dessa kostnader,

då fonden beretts ersättning från statsverket för indraget tionde samt

i de avseenden, som angåves under kyrkofondslagen § 3, punkt 2.

Statskontoret har för sin icke funnit anledning till erinran mot utredningsmannens

förslag i förevarande avseende.

Statskontoret vore ense med utredningsmannen därom, att en modernisering

av domkyrkornas förvaltning borde ske, varvid det borde klarläggas,

vilka utgifter, som borde åvila församlingarna, och vilka, som borde täckas

av allmänna medel. Mot att — i avvaktan härå — de till domkyrkorna utgående

ersättningarna med oförändrade belopp överfördes till kyrkofonden torde

någon principiell erinran icke kunna riktas. Därest emellertid den sakkunniges

förslag om indragning av ersättningarna för vin- och byggnadssäd skulle

vinna bifall, syntes med fog kunna ifrågasättas, om överflyttandet borde avse

de ersättningar, som enligt utredningen utginge till domkyrkor, vilka karakteriserats

såsom församlingskyrkor. I varje fall ansåge sig statskontoret böra

förorda, att de »domkyrkorna» i Kalmar och Mariestad tillkommande ersättningsbeloppen

skulle ''indragas samtidigt med ersättningarna för vin- och

byggnadssäd till övriga församlingskyrkor i riket. I betraktande av (let förhållandet,

att särskilda medel icke beviljats för domkyrkan i Luleå, ville

det härjämte förefalla, som om även det år 1845 tillkomna anslaget till underhåll

av Visby domkyrka borde indragas. Vad anginge ersättning för domkyrkotunnor

till Göteborgs domkyrka, framginge av utredningen, att belop
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr !±6.

pet numera komme den kyrkliga samfälligheten i Göteborg tillgodo. Då således

domkyrkoförsamlingen icke i denna sin egenskap syntes intaga någon

särställning i förhållande till stadens övriga församlingar, torde böra övervägas

att indraga ersättningen i fråga.

Vidkommande spörsmålet om ersättning åt kyrkofonden för de merutgifter,

som vid bifall till förslaget skulle drabba densamma, hade den sakkunnige

— vad beträffade ersättningarna till domkyrkorna — framhållit, att

statsfinansiella skäl samt önskvärdheten att från budgeten avlägsna kvarstående

rester av de gamla indelningsersättningarna talade för att någon

gottgörelse av statsverket icke lämnades.

Statskontoret funne för sin del icke anledning till erinran mot den sakkunniges

förslag, att kyrkofonden — utan särskilt tillskott av statsmedel härför

— skulle belastas med ersättningarna till domkyrkor.

Statskommissarien Örtengren, t. f. statskommissarien Britth och föredraganden,

notarien Kull, ha uttalat skiljaktig mening och ansett det principiellt

riktigast att — i avvaktan på utredning om kyrkofondens uppgifter

och ställning — utgifter av här ifrågavarande slag icke utan motsvarande

gottgörelse från statsverket överfördes från riksstaten till fonden.

Riksräkenskapsverket har icke framställt erinran mot utredningsmannens

ifrågavarande förslag.

Domkapitlen ha i allmänhet framfört starka betänkligheter mot förslaget

i denna del. Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Strängnäs och Växjö ha av

principiella skäl motsatt sig, att kyrkofonden skulle belastas med ifrågavarande

utgifter, medan domkapitlen i Skara, Västerås, Göteborg, Karlstad,

Luleå och Stockholm synas ha godtagit detta förslag, ehuru endast under

förutsättning att kyrkofonden tillfördes motsvarande ersättning av statsmedel.

Domkapitlet i Strängnäs har förordat en avlösning av den för domkyrkotunnor

utgående ersättningen genom att statsverket erlade engångsbelopp, motsvarande

deras kapitaliserade värde.

Flertalet länsstyrelser ha förklarat sig icke ha funnit anledning till erinran

mot utredningsmannens nu ifrågavarande förslag. Länsstyrelsen i Uppsala har

dock funnit det mindre välbetänkt att lägga en ny utgift på fonden även om

denna utgift i och för sig vore mindre betydande. Länsstyrelsen i Växjö synes,

såsom av vad förut återgivits, ha avstyrkt förslaget. Länsstyrelsen i Jönköping

har lämnat förslaget utan erinran men samtidigt ifrågasatt en jämnare

fördelning av anslaget mellan domkyrkorna. Länsstyrelsen i Vänersborg har

biträtt förslaget men ifrågasatt, att ersättning av statsmedel skulle utbetalas

till kyrkofonden under en övergångstid.

Stiftsnämndema, vilkas verksamhet direkt beröres av förslaget endast i

så måtto, att det skulle ankomma på dem att ombesörja uträkning och utbetalning

av ifrågavarande ersättningar, därest desamma skulle utgå från kyrkofonden,

ha ur denna mera begränsade synpunkt icke framställt erinringar mot

sakkunnigförslaget.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfi.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att de jämförelsevis

obetydliga belopp, som enligt nuvarande grunder utginge x statsanslag

till domkyrkorna — för budgetåret 1939/40 i intet fall överstigande

10 000 kronor — enligt styrelsens mening starkt talade för att dessa anslag

avskreves samtidigt med de till församlingskyrkorna utgående anslagen, då

de nu utgående beloppen icke kunde sägas vara av någon nämnvärd betydelse

för kyrkornas ekonomi. Styrelsen förordade därför i första hand dylik

avskrivning. Skulle en sådan emellertid icke anses böra nu ifrågakomma, föresloge

styrelsen, att med överförandet på kyrkofondens stat av ifrågavarande

anslag måtte få anstå, till dess utredning verkställts om storleken av de anslag

av allmänna medel, som lämpligen syntes böra tillgodokomma domkyrkorna.

Härigenom skulle kyrkofonden icke på förhand komma att belastas med

utgifter av icke känd storleksgrad.

Frågans behandling vid 1941 års kyrkomöte, 1942 års riksdag

och 1946 års kyrkomöte.

Efter remissbehandlingen anmäldes ärendet av departementschefen för

Kungl. Maj :t den 17 oktober 1941, varvid departementschefen för egen del

anförde i huvudsak följande.

I fråga om ersättningarna till församlingskyrkor innebär utredningsmannens

förslag, att desamma — vare sig de utgöras av. ersättningar för vinoch

byggnadssäd, för kronotiondeanslag eller för avskrivna kvarnräntor eller

av andra därmed jämförliga ersättningar — skola indragas med utgången av

budgetåret 1941/42. Såvitt av utredningen och remissyttrandena kan bedömas,

synes mig hinder icke möta att indraga ersättningarna, vilka, sasom från

åtskilliga håll betonats, numera i stort sett icke torde spela någon mera betydande

roll i församlingarnas budget; ersättningen till Marstrands kyrka

utgör härvid ett undantag, vartill jag återkommer i det följande. I allmänhet

synas ersättningarna icke ha använts för något speciellt församhngsändamål

utan ha ingått i den allmänna budgeten. I de fall, då ersättningsbeloppen

kommit vissa särskilda kyrkliga ändamål tillgodo, torde dessa för framtiden

kunna tillgodoses på enahanda sätt som övriga församlingsangelägenheter.

Med hänsyn härtill och då flertalet domkapitel och i övrigt hörda myndigheter

icke framställt erinran mot en indragning av dessa ersättningar, anser

jag mig böra biträda förslaget i denna del. Ett generellt beslut om indragning

av ersättningarna torde dock icke böra utgöra hinder för Kungl. Maj:t

att efter prövning i varje särskilt fall, om särskilda skäl därtill föranleda,

antingen medgiva, att församlingen ma bibehalla ersättningen, eller tillerkänna

församlingen skäligt vederlag. .

Jag biträder sålunda i princip utredningsmannens förslag om indragning

av ifrågavarande ersättningar. Det sagda gäller även det ur anslaget till Kyrkors

underhåll utgående understödet till Värnhems f. d. klosterkyrka.

Vid bifall till vad jag förordat kommer den årliga besparingen for statsverket

icke att understiga 130 000 kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, intager ersättningen till

Marstrands kyrka på grund av sin storlek cn utpräglad särställning. Ersätt
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 1+6.

ningsbeloppet utgjorde sålunda för budgetåret 1939/40 icke mindre än 3 157

kronor 84 öre, medan övriga ersättningar icke i något fall för samma budgetår

överstigit 900 kronor och i allmänhet utgjort mindre än 200 kronor. Även

om, såsom utredningsmannen framhållit, det icke kan på sättet för uppkomsten

av denna ersättning grundas anspråk på särskild behandling av denna,

torde dock billighetssynpunkter tala för ett tillmötesgående i skälig utsträckning

av församlingens önskemål i denna ersättningsfråga. Jag vill förorda,

att Marstrands församling i samband med indelningsersättningens slopande

tillerkännes ett engångsanslag av förslagsvis 15 000 kronor, d. v. s. ett belopp,

som i stort sett skulle motsvara indelningsersättningens sammanlagda

belopp under en femårsperiod. Beloppet kan sägas motsvara, vad församlingen

kunde tänkas ha tillerkänts såsom ersättning för en mot indelningsersättningen

svarande årlig skatteförlust, uppkommen exempelvis genom exkorporering.

Med hänsyn till vad i remissyttrandena från skilda håll anförts emot ett

genomförande av utredningsmannens förslag i fråga om ersättningarna till

damkyrkor, finner jag mig ej beredd att förorda bifall till detta förslag. Frågan

torde böra ses i sitt samband med spörsmålet om en reglering av domkyrkornas

ekonomiska förhållanden i allmänhet. Tillsvidare torde alltså

ersättningarna till domkyrkor böra utgå på samma sätt som hittills; det

sagda lärer även i avbidan på närmare utredning böra gälla domkyrkorna i

Kalmar och Mariestad. Med den ståndpunkt, jag sålunda intagit, ifrågasätter

jag icke heller någon principiell ändring beträffande Visby domkyrkas

ställning i anslagshänseende.

Åbropande det anförda föreslog departementschefen,

dels att omförmälda ur förslagsanslaget till Ersättningar till kyrkor utgående

ersättningar för vin- och byggnadssäd, för kronotiondeanslag och för

avskrivna kvarnräntor samt andra därmed jämförliga ersättningar till församlingskyrkor

ävensom det ur reservationsanslaget till Kyrkors underhåll

utgående bidraget till underhåll av Värnhems f. d. klosterkyrka måtte, därest

vad av departementschefen anförts ej till annat föranledde, indragas med utgången

av budgetåret 1941/42;

dels att Marstrands församling måtte medgivas särskild gottgörelse med

15 000 kronor för den till församlingens kyrka hittills utgående indelningsersättningen,

att utbetalas av statsmedel under budgetåret 1942/43.

I skrivelse (nr 9) till kyrkomötet inhämtade Kungl. Maj:t yttrande av

kyrkomötet, huruvida kyrkomötet, såvitt prästerskapets privilegier därav

berördes, lämnade bifall till de av departementschefen föreslagna åtgärderna.

Kyrkolagsutskottet tillstyrkte i sina i ämnet avgivna betänkanden (nr 8

och 31) i huvudsak Kungl. Maj:ts förslag.

I betänkandet nr 8 anfördes, såvitt nu är i fråga, följande.

Såsom framgår av departementschefens yttrande berör frågan om indragning

av ersättningarna till församlingskyrkor — till vilka även Värnhems f. d. klosterkyrka

hör — prästerskapets privilegier. Enligt dessa stadfästes vad dittills

åtnjutits av konungstionden till bland annat kyrkors underhåll och lön,

»vilket skall alltid bliva dem, utan någon avkortning i en eller annan måtto,

förbehållet». I detta sammanhang omnämnas i privilegierna särskilt kyrkor
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

nas vin- och byggnadssäd. Inom utskottet har tvekan yppats, huruvida icke

de så omnämnda förmånerna utgöra en de ifrågavarande kyrkoförsamlingama

enskilt tillkommande rättighet, som icke utan deras samtycke kan upphävas.

Ehuru utskottet icke ansluter sig till denna uppfattning, är det dock ofrånkomligt,

att vissa betänkligheter möta att beröva församlingarna en ekonomisk

förmån, till vilken de ansett sig äga hävdvunnen rätt, och detta desto

mera som densamma särskilt för mindre bärkraftiga församlingar ej saknar

ekonomisk betydelse.

Enligt utskottets mening böra dessa betänkligheter likväl icke få utslagsgivande

betydelse, i betraktande av att från rationell synpunkt ganska vägande

skäl kunna anföras för en avveckling i någon form av ersättningarna

i fråga. Härvid tänker utskottet mindre på det omständliga förfarandet i

samband med beloppens fastställande, alldenstund denna olägenhet genom

lämpliga åtgärder i förenklingssyfte kunde i stor utsträckning neutraliseras.

Utskottet fäster i detta sammanhang mera vikt vid det förhållandet, att

grunderna för ersättningarnas utgående måste anses föråldrade, vadan desamma

komma de olika församlingarna till del efter relativt godtyckliga

normer och utan hänsyn till församlingarnas faktiska behov och ekonomiska

bärkraft. I och för sig och ur principiell synpunkt skulle utskottet helst

ha sett, att en allmän avlösning av ifrågavarande ersättningar hade kommit

till stånd i enlighet med vad riksdagens revisorer på sin tid föreslagit

och vissa remissinstanser påyrkat. Utskottet vill emellertid icke motsätta

sig den av Kungl. Maj:t föreslagna indragningen, men vill samtidigt betona

skäligheten av att särskilt mindre bärkraftiga församlingar, för vilkas

ekonomi ifrågavarande belopp måste anses ha verklig betydelse, för sina

kyrkors underhåll efter framställning till Konungen tillerkännas antingen

en viss engångssumma eller fortsatt årligt anslag, i huvudsak motsvarande

de hittills utgående beloppen. Utskottet vill härvid understryka vad departementschefen

anfört: »Ett generellt beslut om indragning av ersättningarna

torde dock icke böra utgöra hinder för Kungl. Maj:t att efter prövning

i varje särskilt fall, om särskilda skäl därtill föranleda, antingen medgiva,

att församlingen må bibehålla ersättningen, eller tillerkänna församlingen

skäligt vederlag». Ett sådant vederlag har av Kungl. Maj:t ansetts böra

tillkomma Marstrands församling. De belopp, som i form av vederlag eller

fortsatta årliga ersättningar sålunda kunna komma att ställas till församlingarnas

förfogande från det i riksstaten kvarstående förslagsanslaget »Ersättningar

till kyrkor», synas böra reserveras för kyrkornas behov och jcke

komma till användning för församlingarnas allmänna utgifter. Såvida icke

Kungl. Maj:t annat medgiver, böra ock enligt utskottets mening tillerkända

vederlag av församlingarna fonderas.

Vad beträffar det föreslagna vederlaget till Marstrands församling synes

även detta böra reserveras för församlingens kyrka.

Sedan nämnda betänkande av kyrkomötet visats åter till utskottet, anförde

utskottet i betänkandet nr 31 följande.

Vad numera i ärendet förekommit har icke bibragt utskottet någon

ändrad uppfattning i fråga om den rättsliga naturen av det anslag till Marstrands

kyrka, för vilket ersättning för närvarande utgår, och varom i

ärendet är fråga. Utskottet anser alltså, att Marstrands församling icke

kan göra anspråk på någon enskild riitt att bibehållas vid nämnda ersättning.

Denna skyddas liksom de till andra församlingar utgående av präster
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr J/j.

skåpets privilegier, vilka det uteslutande tillkommer kyrkomötet att eftergiva.

Emellertid finner utskottet med hänsyn till tillkomsten och avfattningen

av de ovan omförmälda kungliga resolutionerna samt Marstrands

stads och församlings ekonomiska läge, skäligt, att även den föreslagna

ersättningen till Marstrands kyrka blir föremål för sådan omprövning, som

utskottet förordat för andra församlingars del, detta i syfte att Marstrands

församling om möjligt tillerkännes en förhöjd ersättning, vare sig i form

av viss engångssumma eller ock fortsatt årligt anslag.

Vad ärendet i övrigt beträffar har utskottet icke något att tillägga till sitt

betänkande nr 8.

Kyrkomötet (skrivelse nr 34) biföll emellertid icke Kungl. Maj:ts förslag

utan fattade — i anslutning till en av vissa ledamöter i utskottet avgiven

reservation, vari bland annat betonades att en indragning av anslagen

utgjorde ett ingrepp i bestående rätt, vilket icke utan vederbörandes

medgivande borde ifrågakomma, samt att kyrkornas närmaste målsmän,

församlingarna, icke syntes ha beretts tillfälle att yttra sig över en

sådan åtgärd — ett beslut av följande innebörd. Kyrkomötet lämnade sitt

bifall till att Kungl. Maj:t finge, där vederbörande församling gjorde framställning

därom före av Kungl. Maj:t förelagd dag, beträffande de i Kungl.

Maj:ts skrivelse avsedda ur förslagsanslaget till Ersättningar till kyrkor

utgående ersättningar till församlingskyrkor ävensom det av reservationsanslaget

till Kyrkors underhåll utgående bidraget till underhåll av Värnhems

f. d. klosterkyrka, förordna, att anslagen fortfarande skulle, där de

utgjordes i persedlar, utgå, omräknade vart tionde år efter då gällande

markegångspriser, eller ock avlösas mot vederlag i penningar, bestämda

efter de grunder, som gällde enligt lagen om avlösning av vissa frälseräntor,

och att församlingar, som underlåtit göra sådan framställning, som ovan

omförmäldes, skulle anses hava för framtiden avstått från ersättning.

I anledning härav uttalade 1942 års riksdag (skrivelse nr 8, punkt 38),

att riksdagen, som icke kunnat undgå att finna kyrkomötets ståndpunkt

föga bärande, föreställde sig, att Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt att för

nästa kyrkomöte ånyo förelägga mötet förslag i ämnet.

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att Marstrands församling, sedan

Kungl. Maj:t på sätt förut omförmälts underställt kyrkomötet förslag i

ämnet, till Kungl. Maj:t inkommit med en den 14 november 1941 dagtecknad

skrift vari församlingen anfört följande.

I skrivelse till kyrkomötet den 17 oktober 1941, nr 9, hade Kungl. Maj:t

begärt yttrande av kyrkomötet bland annat över föreslagen indragning av

den sedan gammalt till Marstrands församling utgående indelningsersättningen,

för vilken emellertid skulle lämnas gottgörelse en gång för alla med

15 000 kronor.

Om de för inemot tre sekel sedan först förlänade och sedermera flera gånger

högtidligt bekräftade privilegierna, gällande nämnd ersättning, komme att

upphävas, innebure detta för Marstrands församling, som vid detta års början

räknade en folkmängd av allenast 1 237 personer och för närvarande

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr Jt6.

hade 12 449 bevillningskronor, en icke oväsentlig ökning av skattebördan

eller räknat efter nuvarande förhållanden ungefär 25 öre per skattekrona.

På varje sådan utginge nu 12 kronor 5 öre, exklusive landstingsskatt, som

innevarande år bestämts till 2 kronor 80 öre.

Då det i ekonomiskt hänseende skulle verka betungande, om Marstrands

lilla pastorat förvägrades den hävdvunna rätten att årligen uppbära indelningsersättning,

finge församlingen hemställa, att, därest beslut fattades om

indelningsersättningens i riket indragning, Marstrands församling måtte få

ha sina gamla privilegier orubbade kvar eller erhålla fullt vederlag för eventuellt

berövad indelningsersättning. Enligt vad utredningen givit vid handen

och Kungl. Maj:t tillstått, intoge Marstrand i förevarande fall en gynnad

undantagsställning, som den även framdeles önskade få behålla. Skulle däremot

bestämd ersättning tillerkännas församlingen, borde den lägst utgöra

kapitaliserade värdet av den indelningsersättning, som utgått under senaste år.

Sedan jag för ytterligare utredning av ärendet låtit införskaffa uppgifter,

avseende budgetåret 1944/45, rörande storleken av de ersättningar, som tillkomma

de olika kyrkorna (se tabell 1 och 2) hava förnyade yttranden avgivits

av kammarkollegiet och statskontoret.

Kammarkollegiet, som ånyo tillstyrkt den ifrågasatta indragningen av

förevarande ersättningar till församlingskyrkor, har anfört följande.

Av ärendets behandling i kyrkomötet framgår, att kyrkomötets beslut,

som innebär avslag å Kungl. Maj:ts förslag, i huvudsak innefattar bifall till

de vid kyrkolagsutskottets i ärendet avgivna betänkanden nr 8 och 31 fogade

reservationer. Såsom motivering till reservationerna har anförts, att anslagen

äro skyddade av prästerskapets privilegier, att förty en indragning av anslagen

utgör ett ingrepp i bestående rätt, vilket icke utan vederbörandes medgivande

bör ifrågakomma, samt att kyrkornas närmaste målsmän, församlingarna,

icke beretts tillfälle att yttra sig över en sådan indragning.

Reservanternas ståndpunkt synes vara grundad å den uppfattningen, att

dessa anslag äro en respektive församling tillförsäkrad enskild rätt av den

karaktär, att kyrkomötet icke kan i den ordning som föreskrives i grundlagen

förfoga över densamma utan församlingens samtycke. Kollegiet kan

för sin del icke dela denna uppfattning. Enligt 114 § regeringsformen må

ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter

och friheter ej ske utan genom bifall av allmänt kyrkomöte. De som åtnjuta

de av privilegierna skyddade förmånerna torde icke hava någon vetorätt i

detta hänseende. Församlingarnas rätt till indelningsersättningarna grundar

sig icke å avta] med staten. De utgöra av staten anvisade anslag för beredande

av medel till uppehållande av den kyrkliga verksamheten. Även om

anslagen till viss grad kunna anses utgöra kompensation för till kronan vid

reformationen indragen kyrkotionde torde tiondet, som var en allmän skattepålaga,

icke kunna anses hava varit tillförsäkrad församlingarna såsom enskild

rätt för all framtid. Till jämförelse må erinras om att kyrkotiondet i

de forna danska provinserna, som i motsats till kyrkotiondet i gamla Sverige

icke vid reformationen indrogs till danska kronan, utan ersättning till församlingarna

och utan deras samtycke avskrevs på grund av beslut vid 1898 års

riksdag.

Under den förberedande behandlingen av förevarande ärende har antytts,

att tiondeanslagen i viss utsträckning ha utgått såsom ersättning jämväl för

Bihang till riksdagens ''protokoll 19If7. 1 sand. Nr JfG.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.

indragna kyrkohemman. I den män så kan anses vara fallet må emellertid

framhållas, att tiondeanslaget icke kan anses utgöra sådant vederlag för de

indragna hemmanen att församlingarna åtnjuta tiondeanslaget med samma

rätt som hemmanen.

På grund av vad sålunda anförts anser kollegiet vin- och byggnadssäden

och övriga ifrågavarande anslag icke innehavas av kyrkorna med sådan rätt,

att de icke kunna utan församlingarnas medgivande indragas.

Statskontoret har anslutit sig till kammarkollegiets ståndpunkt. Statskontoret

har därvid framhållit angelägenheten av att en avveckling av förevarande

bidragssystem, som uppkommit och utvecklats under en tid med helt

olikartade ekonomiska förhållanden än de nuvarande, snarast möjligt komme

till stånd.

Ärendet anmäldes därefter ånyo för Kungl. Maj:t den 1 november 1946,

därvid jag för egen del anförde i huvudsak följande.

Jag ansluter mig till vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

den 17 oktober 1941 vid framläggandet av förslaget till förenämnda skrivelse

till kyrkomötet samma dag (nr 9) anfört rörande indragning av här

ifrågavarande ersättningar till församlingskyrkor. Jag kan alltså icke dela

den uppfattning, kyrkomötet gjort sig till tolk för, och enligt vilken ersättningarna

på grund av sin privilegieartade karaktär icke skulle kunna indragas

utan att kyrkornas närmaste målsmän, församlingarna, lämnade sitt medgivande

därtill. Jag hänvisar härutinnan till den av kammarkollegiet i dess

förnyade utlåtande förebragta utredningen, varigenom torde få anses styrkt,

att val kyrkomötets men icke församlingarnas medgivande erfordras för indragning

av förevarande ersättningar till församlingskyrkor.

Jag anser mig i övrigt böra framhålla angelägenheten från praktisk-administrativ

synpunkt av att ifrågavarande för församlingarnas ekonomi i regel

betydelselösa ersättningar indragas. Jag erinrar om den invecklade administrativa

procedur, som är förenad med ersättningarnas uträknande och utbetalning.

Jag vill vidare understryka, vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

vid föredragningen den 17 oktober 1941 av samma fråga

anfört om att ett generellt beslut om indragning av ersättningarna icke syntes

böra utgöra hinder för Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt

fall, om särskilda skäl därtill föranledde, antingen medgiva, att församlingen

finge bibehålla ersättningen, eller tillerkänna församlingen skäligt vederlag.

På sätt framgår av vad år 1941 av föredragande departementschefen i

ämnet anfördes kunde ersättningen till Marstrands kyrka anses på grund

av sin storlek intaga en särställning och borde i anledning därav Marstrands

församling i samband med indelningsersättningens slopande tillerkännas ett

engångsanslag av 15 000 kronor. Sedermera har Marstrands församling gjort

framställning om att, i händelse indelningsersättningen indroges, erhålla en

engångsersättning, motsvarande indelningsersättningens kapitaliserade

värde. Även jag anser, att Marstrands församling i förevarande fall bör

erhålla särskild gottgörelse. Församlingens hemställan om en engångsersättning,

motsvarande indelningsersättningens kapitaliserade värde, kan jag

dock icke biträda. Då ersättningsbeloppet, vilket för budgetåret 1939/40

utgjorde 3 157 kronor 84 öre, för budgetåret 1944/45 utgått med 4 079

kronor 45 öre, synes emellertid engångsanslaget böra utgå med förslagsvis

20 000 kronor.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.

Åberopande det anförda föreslog jag,

dels att omförmälda ur förslagssynpunkt till Ersättningar till kyrkor utgående

ersättningar för vin- och byggnadssäd, för kronotiondeanslag och för

avskrivna kvarnräntor och andra därmed jämförliga ersättningar till församlingskyrkor

ävensom det ur reservationsanslaget till Kyrkors underhåll utgående

bidraget till underhåll av Värnhems f. d. klosterkyrka måtte, därest vad

av mig anförts ej till annat föranleder, indragas med utgången av budgetåret

1946/47;

dels ock att Marstrands församling måtte medgivas särskild gottgörelse med

20 000 kronor för den till församlingens kyrka hittills utgående indelningsersättningen,

att utbetalas av statsmedel under budgetåret 1947/48.

I skrivelse (nr 2) till kyrkomötet inhämtade Kungl. Maj:t yttrande av

kyrkomötet, huruvida kyrkomötet, såvitt prästerskapets privilegier därav

berördes, lämnade bifall till de av mig föreslagna åtgärderna.

Kyrkolagsutskottet anförde i sitt i ämnet avgivna betänkande (nr 6) följande.

Beträffande skälen för en avveckling av ifrågavarande ersättningar får

utskottet åberopa vad 1941 års kyrkolagsutskott i sitt betänkande, nr 8,

dän it in nan anfört. I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet

den omständigheten, att kyrkornas närmaste målsmän, församlingarna, ej

blivit hörda i fråga om ersättningarnas indragning, icke utgöra hinder för

den föreslagna åtgärden.

Utskottet har intet att erinra mot bifall till det föreliggande förslaget.

Vid en genomgång av handlingarna i ärendet har utskottet funnit, att

vissa församlingar, sannolikt ett fåtal, skulle vid en indragning av ersättningarna

få vidkännas en icke oväsentlig ökning av skattebördan. Detta

skulle bland annat bli fallet med Marstrands församling; trots att den

särskilda ersättningen till denna församling enligt förevarande skrivelse

föreslås skola utgå med högre belopp än vad som avsågs när föreliggande

fråga underställdes 1941 års kyrkomöte, finner utskottet beloppet alltjämt

vara alltför lågt. Frågan om behovet av ekonomiskt bistånd i vissa fall

till mindre bärkraftiga församlingar har emellertid uppmärksammats i skrivelsen.

Föredragande statsrådet har nämligen uttalat, att ett generellt

beslut om indragning av ersättningarna icke syntes böra utgöra hinder för

Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall, om särskilda skäl därtill

föranledde, antingen medgiva, att församlingen finge behålla ersättningen,

eller tillerkänna församlingen skäligt vederlag. Härigenom öppnas

möjlighet att i ömmande fall giva församling vederlag för mistad ersättning,

vilket utskottet finner i hög grad behjärtansvärt.

Slutligen får utskottet uttala, att de vederlagsbelopp, som må tillerkännas

vissa församlingar, synas böra användas för kyrkornas behov och

icke till täckande av församlingarnas allmänna utgifter.

Under åberopande av detta kyrkolagsutskottets betänkande har kyrkornötet

i skrivelse den 28 november 1946 (nr 6) meddelat, att kyrkomötet

lämnat sitt bifall till de av mig föreslagna åtgärderna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Föredra
ganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Såsom av utredningen i ärendet framgår, äro de årliga ersättningar till

församlingskyrkor, som utgå från förevarande anslag, att betrakta såsom

en föråldrad kvarleva från en tid, då församlingarnas utgiftsbehov ännu icke

kunde täckas genom kommunalbeskattning. Av utredningen framgår vidare,

att ersättningarna äro att anse som en äldre form av statsanslag till församlingarna.

Dessa anslag utgå icke på grund av någon församlingarnas enskilda

rätt men då de åtnjuta skydd av prästerskapets privilegier, kunna de icke

indragas utan medgivande av allmänt kyrkomöte. Sådant medgivande har

numera lämnats. 1946 års allmänna kyrkomöte har nämligen, såsom av den

lämnade redogörelsen framgår, lämnat sitt bifall till att ifrågavarande ersättningar,

på sätt jag vid anmälan av ärendet den 1 november 1946 förordade,

må indragas med utgången av budgetåret 1946/47.

Beträffande min uppfattning rörande angelägenheten av att ersättningarna

till församlingskyrkor indragas — vad Marstrands församling beträffar dock

med viss av billighetsskäl betingad modifikation — hänvisar jag till vad jag

anförde till statsrådsprotokollet sistnämnda dag. Vad i ärendet sedermera

förekommit har icke givit mig anledning att frångå min då intagna ståndpunkt.

Jag önskar blott i detta sammanhang ånyo understryka, att ett generellt

beslut nu om ersättningarnas indragning icke synes böra utgöra hinder

för Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall, om särskilda skäl

därtill föranleda, antingen medgiva att församlingen må bibehålla ersättningen,

eller ock tillerkänna församlingen skäligt vederlag.

Vid bifall till vad jag förordat torde förslagsanslaget »Ersättningar till kyrkor»

komma att belastas huvudsakligen med ersättningar till domkyrkor

och därmed jämförliga kyrkor samt med eventuellt kvarstående ersättningar

till församlingar eller vederlag härför. Jämväl den för nästa budgetår föreslagna

särskilda gottgörelsen om 20 000 kronor till Marstrands församling

torde böra belasta detta anslag. Jag beräknar det sammanlagda medelsbehovet

under förevarande anslag för nästa budgetår till 85 000 kronor, med

vilket belopp anslaget sålunda torde böra uppföras. Vad jag förordat innebär

en anslagsminskning med 145 000 kronor.

I detta sammanhang erinrar jag, att en av de ersättningar, som vid bifall

till vad jag förordat kommer att indragas med utgången av innevarande budgetår,

nämligen det årliga ersättningsbeloppet av 28 kronor till Värnhems

f. d. klosterkyrka, utgår från reservationsanslaget å för närvarande 2 000

kronor till »Kyrkors underhåll». Återstoden av detta anslag, 1 972 kronor,

disponeras såsom bidrag till Visby domkyrkas iståndsättande och framtida

bestånd. Sistnämnda bidrag till Visby domkyrka tillkom år 1845 och har

icke samma natur som ersättningarna till församlingskyrkor utan är ett

anslag av nyare typ, vars storlek bestämmes efter prövning för varje år

1 samband med budgetberedningen. Anslaget till »Kyrkors underhåll» har i

statsverkspropositionen för nästa budgetår upptagits med oförändrat belopp,

2 000 kronor. Vid bifall till förslaget om indragning av ersättningsbeloppet

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46. 37

å 28 kronor till Värnhems f. d. klosterkyrka torde anslagsbeloppet å 2 000

kronor i sin helhet få tilldelas Visby domkyrka.

Beträffande ersättningarna till domkyrkor, därunder inbegripna domkyrkorna

i Kalmar och Mariestad, torde för närvarande icke böra ifrågasättas

någon ändring.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att omförmälda ur förslagsanslaget till Ersättningar

till kyrkor utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd,

för kronotiondeanslag och för avskrivna kvarnräntor

och andra därmed jämförliga ersättningar till församlingskyrkor

ävensom det ur reservationsanslaget till Kyrkors

underhåll utgående bidraget till underhåll av Värnhems f. d.

klosterkyrka skola, därest vad av mig anförts ej till annat

föranleder, indragas med utgången av budgetåret 1946/47;

dels medgiva, att till Marstrands församling må utgå särskild

gottgörelse med 20 000 kronor för den till församlingens

kyrka hittills utgående indelningsersättningen, att utbetalas

från anslaget till Ersättningar till kyrkor under budgetåret

1947/48;

dels ock till Ersättningar till kyrkor för budgetåret

1947/48 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 85 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Svensson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:168 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om ändring i vissa författningar berörande veterinär väsendet samt s. 10 i texten
  2. SU 1947:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende indragning av vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. in. jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten