Sök i Ratio Lex

Med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten

1948-02-27 · 303 sidor, varav 165 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 165 av 303 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:144, Med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

1

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny

strafflagstiftning för krigsmakten; given Stockholms

slott den 27 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning

av förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni

1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr

881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180)

om skyddskoppympning samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723)

om skyddsympning inom försvarsväsendet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr lii
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Förslaget innebär i första hand en avsevärd begränsning av gällande

lagstiftning på detta område. Särbestämmelser för militära förhållanden

uppställas endast i den mån de för vanliga medborgare tillämpliga straffbuden

ej äro tillräckliga för att skydda krigsmaktens effektivitet. Bland

annat utmönstras gällande lags alla bestämmelser om skadegörelse, stöld

och andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden om gärningar,

som innefatta spioneri eller förräderi. Härigenom minskas dock i stort

sett icke det straffbara området, eftersom dylika gärningar, som ej täckas

av den militära lagstiftningen, avses skola bestraffas enligt allmänna straffbestämmelser.

De militära straffbestämmelserna ha genomgående erhållit nya brottsbeskrivningar.

Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straffbarhetsområde.

Bland annat har bestämmelsen om olovliga sammankomster begränsats till

att gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Härmed

avses att avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings-

och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av

1906 års lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.

För att möjliggöra bestraffning av s. k. krigsförbrytelser ha nuvarande

speciella straffbud rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel m. m.

ersatts med en bestämmelse, som mera generellt straffbelägger förfaranden

i strid mot folkrätten.

Förslaget avser vidare, att så långt som möjligt åstadkomma likhet inför

lagen. Den nuvarande kategoriindelningen, som innebär att straffbestämmelserna

äro tillämpliga i olika omfattning på skilda grupper av personal,

avskaffas sålunda.

Beträffande straffsatserna föreslås i åtskilliga fall nedsättning, särskilt

i fråga om minimistraffen. Då de militära brotten kunna vara mycket farliga

för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt icke kunnat göras

alltför snäv. I vissa fall har dessutom föreslagits hårdare straffsatser för

krigstid och beredskapstid. Av de hittillsvarande olika disciplinstraffen bibehålies

endast vaktarrest, medan vid sidan därav införes en lindrigare

straffart, disciplinbot, som närmast har karaktär av löneminskning. Förslaget

innefattar även vidgade möjligheter att använda villkorlig dom vid

militära brott.

I formellt hänseende märkes särskilt att den militära strafflagstiftningen

till väsentlig del föreslås skola inordnas i allmänna strafflagen. Vid sidan

därav ha dock upprättats särskilda lagförslag om disciplinstraff för krigsmän

och om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Lagstiftningen avses

skola träda i kraft den 1 januari 1949.

En närmare redogörelse för huvudinnehållet i propositionen lämnas å

s. 56—62.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

3

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 10 § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas ej

mindre följande nya paragrafer, nämligen i 1 kap. en paragraf, betecknad

3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad 15 a §, samt i 5 kap. en paragraf, betecknad

10 a §, än även två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap., av nedan

angiven lydelse.

1 KAP.

3 a §.

Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges

lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått utom riket där

avdelning av krigsmakten befinner sig.

Utländsk man varde, utan hinder av vad i 2 § stadgas, efter Sveriges lag

och vid svensk domstol dömd för brott som han, då avdelning av krigsmakten

för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen

är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske.

Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig

utom riket, äger högste chefen på stället efter uppdrag av Konungen meddela

sådant förordnande om åtal som i detta kapitel avses.

2 KAP.

15 a §.

Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stadgas

därom i särskild lag.

5 KAP.

10 §.2

Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt

för brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan,

som vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller

annan, under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen,

eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att

1 Senaste lydelse, se SFS 1945:128.

2 I gällande lydelse av denna paragraf saknas de kursiverade orden; 1 övrigt innebär förslagets

lydelse icke avvikelse därifrån.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med

våld eller hot emot polisman eller vaktpost eller annan för bevakning eller

upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman, som skall verkställa

tjänsteåtgärd; då må det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses försvarligt.

Samma lag---verkställa åtgärden.

Har någon----9 § sägs.

10 a §.

Vid myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden

medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar

ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande.

Göres större våld än nöden kräver, vare lag som i 9 § sägs.

26 KAP.

Om brott av krigsmän.

1 §•

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppehåller

han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart

att befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplinstraff

eller fängelse.

2 §•

Är lydnadsbrott med hänsyn till omständigheterna Vid brottet att anse

som grovt, skall för grovt lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om

brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i

högst tio år eller på livstid.

3 §•

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig

upp mot förman, straffes för myteri, anstiftare och anförare med straffarbete

i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straffarbete

i fyra år.

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom,

dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid

och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid

tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete

i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare

eller anförare straffas med fängelse.

4 §.

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsman,

vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, meddelats

för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff

eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i

högst fyra år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nt 144.

5

5 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande

till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,

dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet

grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Samma lag vare, där förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydandes

förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring

eller vägrar honom förmån, så ock där förman utan skäl utsätter underlydande

för fara till liv eller hälsa.

6 §.

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan

krigsman, dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse.

Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst

fyra år.

7 §•

Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne

är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller

hindra honom därifrån eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för

våld eller hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff; är brottet

med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest att

anse som grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Lika med våld skall anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap.

2, 3 eller 10 § förmäles.

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller

mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller

upprätthållande av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i

högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid

eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må

dömas till straffarbete på livstid.

8 §.

Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning

mot krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse mot krigsman

med disciplinstraff eller fängelse.

9 §■

Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman eller

missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt uppförande

mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för

oskickligt beteende till disciplinstraff.

10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande

till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott

eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,

dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse. Sökte

han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i

högst fyra år dömas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

11 §•

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten,

vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe

som är bestämt för honom, dömes för undanhållande till disciplinstraff.

Den som förut begått sådant brott må dömas till fängelse.

För undanhållande under beredskapstillstånd vare straffet disciplinstraff

eller fängelse. Var riket i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

12 §.

Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen

hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans

tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen

eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till fängelse

eller disciplinstraff.

För rymning under beredskapstillstånd vare straffet fängelse eller straffarbete

i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten

eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post eller

finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt

sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till disciplinstraff

eller fängelse.

För övergivande av post under beredskapstillstånd vare straffet högst

straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades

brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden

medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av starka drycker eller

annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas

vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller

fängelse.

15 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för

fylleri till disciplinstraff.

16 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,

dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

Krigsman som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg, straffes

som i första stycket sägs.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom

handling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller

eljest för det allmänna eller för någon enskild, dömes, där ej gärningen är

särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse eller straffarbete

i högst två år. I ringa fall vare straffet disciplinstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144. "

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,

instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller

tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk

eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.

År felet grovt, vare straffet fängelse.

19 §.

Försök till brott som i 12 § andra stycket sägs så ock förberedelse till

brott som avses i 3 § eller 12 § andra stycket eller underlåtenhet att avslöja

sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock

stämpling.

För medverkan till gärning varom i 18 § sägs må allenast den som därigenom

åsidosatt tjänsteplikt dömas.

20 §.

Om ådömande av disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant

straff ej är utsatt, så ock om tillämpning av bötesstraff i stället för

disciplinstraff stadgas i särskild lag.

Vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon på grund av brott som

där avses förskyller böter skall äga tillämpning även beträffande den som

för sådant brott förskyller disciplinstraff.

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan

till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, dömes, där han ej förskyllt

svårare straff, i stället till böter.

21 §.

Krigsmän äro enligt denna lag de vilka såsom officerare, underofficerare

eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärnsmän

och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro

tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med hänsyn

till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar,

de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom

frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.

Åtnjuter någon ledighet som ej är begränsad till kortare tid än

två månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig. Närmare bestämmelser

om vad som avses med krigsmakten meddelas av Konungen.

De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet

föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till sådan tid

vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt då de inom

område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen

uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem

åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.

Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman.

Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande

till denne.

22 §.

Av den personal som i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare

och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande

tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, evad de äro

tjänstgöringsskyldiga eller icke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

23 §.

Brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigsman

åsidosatt sin tjänsteplikt, hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat,

under allmänt åtal.

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. m.

1 §•

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt

eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller

myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk eller ock fabrik, bro, fartyg

eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning

sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt

försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men

för försvaret eller för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket

eller ock till avsevärt men för riket åt främmande makt anskaffar krigsfolk,

tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd eller eljest gör tjänst åt sådan

makt, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid; kom av brottet

endast ringa fara för rikets säkerhet, skall till straffarbete från och med

fyra till och med tio år dömas.

Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, eljest bär

vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller

uPPgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

Lämnar någon, då riket är i krig, i annat fall än i andra stycket avses fienden

bistånd på sätt i första stycket sägs men i mindre mån, dömes till straffarbete

i högst sex år eller fängelse. Bestod gärningen i anskaffande av

tjänstbarheter eller förnödenheter eller annan tjänst åt fienden inom område,

som var ockuperat av denne, och kunde gärningen särskilt med hänsyn

till befolkningens behov eller gärningsmannens försörjning ej anses

otillbörlig, skall ej till straff dömas.

2 §.

Förövas gärning som i 1 § första eller andra stycket sägs av oaktsamhet,

straffes med fängelse eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra

år. Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 § tredje stycket och

föreligger ej fall varom i andra punkten av samma stycke sägs, dömes högst

till straffarbete i två år.

3 §.

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt

överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till straffarbete

på livstid eller från och med sex till och med tio år. 4 5

4 §•

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till

eller eljest träder i förbindelse med någon, som tillhör fiendens krigsmakt

eller vistas på fiendens område, dömes för samröre med fienden högst till

straffarbete i två år.

5 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då

brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

9

åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något

som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrävande

av stridsviljan till straffarbete på livstid eller från och med fyra till

och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år

eller fängelse.

6 §•

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller

annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes

för försvarsskadlig ryktesspridning högst till straffarbete i två år.

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen

sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott

eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbredas

hos krigsmännen, dömes deltagare för olovlig sammankomst högst till

straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av

förman, vare fri från straff.

8 §•

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig,

uppsåtligen eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt

i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa

förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för bristfällig krigsförberedelse

till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt,

vare straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

9 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdelning

av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,

föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt

motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller

annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin avdelning

åt fienden, dömes för dagtingan till straffarbete på livstid eller från

och med sex till och med tio år.

10 §.

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse

under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att

främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till straffarbete i högst

sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade

ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete

från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

11 §•

Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som

Konungen förbjudit eller missbrukar tecken, som avser att lämna skydd åt

sårade eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat

område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr låi.

står i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande

makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser,

dömes för folkrättsbrott högst till straffarbete i fyra år.

Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med

tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om

därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande

egendomsförlust uppkommit.

Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga tilllämpning

med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal

eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för

försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på

det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter

att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom

själv eller någon av hans närmaste, straffes högst med straffarbete i

två år.

13 §.

Har, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid

icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, må

straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, vare han fri från

straff.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman

anses, förutom den som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd därav givna

bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig

vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar. Vad som

sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å

polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är

skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för

bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt

Konungens förordnande tillhör krigsmakten.

Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid

avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden,

skall ock anses såsom krigsman.

Beträffande krigsfånge samt utländsk man som här i riket internerats vid

krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, skall i tilllämpliga

delar gälla vad för krigsman är stadgat, med iakttagande av vad

som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer

av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

15 §.

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 26 kap. eller i detta kapitel

förövas mot stat, vilken är förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt

eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda

gärning mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tilllämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

a

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

16 §.

Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om

värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och

varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare

skola äga rum.

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket hefinner sig, eller andra

av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen

förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas

för det fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande

brott som förövas under annan tid.

17 §.

Om tillämpning av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i sär

skild lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

2 §.

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff

är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot

25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet

att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens

tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock i stället

till böter, om ej särskilda skäl föranleda till annat. Böter må ock eljest

ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och

brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då

disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter; såvitt fråga är om

brott mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas dock böterna, utan hinder av vad

i lag eljest finnes stadgat, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

3 §•

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet

att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för

böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med

hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. 4 5

4 §•

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till

tjugufyra timmar.

Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager i tjänstgöring i den

mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,

där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande

särskilda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänstgöring

medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden

eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas

löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.

5 §.

Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än

som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas

tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning

och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga

besök endast då det i särskilt fall medgives.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den

mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades

hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

6 §•

Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres

av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löneavdrag

ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda

ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn

till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i

stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som

ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff

skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten

gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

7 §. ■

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tilllämpning

av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6 §§.

8 §•

Såsom gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och

brott som finnes förskylla böter skall, där ej straffet bestämmes i svårare

straff art, bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff ådömas.

Högsta och lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplinstraff

är utsatt för något av flera sammanträffande brott, beräknas såsom

om bötesstraff, som i 2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott sammanträffa,

disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straff art för övriga

brott, om särskilda skäl föranleda därtill.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disciplinstraff,

varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25

kap. i—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för

annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas

vara tillfyllest.

9 §■

Förekomma på en gång till verkställighet flera domar eller beslut varigenom

någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen

med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts

till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse, vare

sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till

straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff.

Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

10 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet,

där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshava
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kunal. Maj:ts proposition nr 144.

re som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av

bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes

vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra

straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest

med fängelse eller straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

11 §■

Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest

på längre tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta

straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags

arrest anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömes han till

arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas.

Dömes han till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 §

innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att

vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det

andra straffet anses verkställt genom utstående av arreststraffet i den mån

domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är

sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp

utbetalas.

Därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats

efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 6 § innehållet eller

erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot

eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att

vidkännas.

12 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall ej tillräknas någon

till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. 14 § strafflagen

förmäles.

13 §.

Ådömt arreststraff vare förfallet, där verkställighet ej börjat innan tre år

förflutit från det straffbeslutet vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss

nämnts.

14 §.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i

disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning

användas

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid,

högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller

annan särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom

kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning

upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom

bostaden (utegångsförbud);

förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller

för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

15

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag

av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträngning

eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller

tjänstbarhet.

15 §.

I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning

skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig

väl eller om han är under aderton år.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning

meddelas av Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr låi.

Förslag

till

Lag

om dödsstraff i vissa fall dä, riket är i krig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill

eller begår brott, varom förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest

straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.

Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som i första stycket

sägs väsentligen bidragit till framkallande av kriget eller genom sådan

gärning, begången då uppenbar fara för kriget hotade, åstadkommit väsentligt

men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krigföring,

vare lag som i första stycket stadgas.

2 §.

Dömes någon av underrätt till dödsstraff, skall målet, i vad det rör honom,

underställas hovrättens prövning; och skall därvid underrätten giva

tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra sig i hovrätten.

När dom i nu nämnt mål meddelats, skall akten i målet av underrätten

utan dröjsmål insändas till hovrätten. Part äger att inom tre veckor från

den dag, då domen gavs eller, om domen skall delgivas parten, då han fick

del av densamma, till hovrätten eller underrätten eller, i fråga om krigsman,

till hovrätten, underrätten eller bestraffningsberättigad befattningshavare

vid krigsmakten inkomma med de påminnelser han aktar nödiga;

och skola till underrätten eller nyssnämnd befattningshavare inkomna påminnelser

utan dröjsmål insändas till hovrätten. I hovrätten skall huvudförhandling

äga rum inom två veckor efter utgången av den tid, inom vilken

den dömde haft att inkomma med påminnelser, såvitt ej längre uppskov

är nödvändigt till följd av åtgärd, som i 51 kap. 11 § rättegångsbalken

omförmäles, eller av annan anledning.

Vid huvudförhandling i överrätt i mål, däri någon dömts till dödsstraff

eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, skall den misstänkte

infinna sig personligen.

3 §•

Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill.

Meddelas icke tillstånd till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde

i stället undergå straffarbete på livstid.

4 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall

han därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit

dömd till dödsstraff, tillika förskyllt. 5

5 §•

Närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff meddelas av

Konungen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

17

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om ändring i strafflagen skall jämte lagen om

disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är

i krig ävensom vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med

den 1 januari 1949.

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324) med undantag

av 184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att deltaga

i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för krigsmakten

och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna

bestämmelser angående flygvapnet;

8 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga;

lagen den 26 mars 1943 (nr 126) om straff för förbrytelser i tjänsten av

vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen,

instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna

i de nya lagarna.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum

som enligt 2 § upphävts, skall hänvisningen anses avse bestämmelse som

trätt i dess ställe.

4 §•

I stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende

å befrielse från skadeståndsskyldighet stadgas följande.

Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är

ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått

förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff

eller böter, vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom

förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

5 §•

I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten varit stadgat skall

gälla följande.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Där krigsman, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4

mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning

av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller

låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes med disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år.

6 §•

Vad i lagen om disciplinstraff för krigsmän stadgas skall, med undantag för

fall som avses i 7 § här nedan, äga tillämpning jämväl då fråga är om brott

som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Därest på grund härav bötesstraff

användes i fall då disciplinstraff är utsatt, ådömas böterna i dagsböter;

såvitt fråga är om brott mot 96 eller 96 a § strafflagen för krigsmakten

ådömas dock böterna, utan hinder av vad i lag eljest finnes stadgat, omedelbart

i penningar, högst femhundra kronor.

7 §•

Har, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, disciplinstraff

ålagts av befälhavare eller domstol, skola äldre bestämmelser om

sådant straff äga tillämpning även då högre rätt efter nya lagens ikraftträdande

dömer till ansvar i målet.

Med avseende å verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff

eller tillrättavisning som ålagts enligt äldre lag skola dittills gällande

bestämmelser äga tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt

arrest eller vad av sådant straff återstår att verkställa skall övergå till

vaktarrest, därvid föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika

slag av arreststraff och om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock

att bestämmelserna i 5 § nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest.

Förekomma till verkställighet på en gång dels beslut varigenom ålagts

disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock dom eller beslut varigenom ålagts

arrest enligt nya lagen, skola straffen sammanläggas till ett arreststraff av

sistnämnda slag. Därvid tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse

mellan olika slag av arreststraff samt iakttages tillika att en dags vaktarrest

enligt äldre lag anses svara mot en dags arrest enligt nya lagen och att

sammanlagda strafftiden ej må överstiga fyrtio dagar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

19

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

Härigenom förordnas, dels att 6 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare skall upphöra att gälla, dels ock att 4 och 11 §§

samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

4 §•

Utlämning må---än fängelse.

För gärning, varom i 10 kap.

strafflagen förmäles, må ej utlämning

medgivas, där ej gärningen, bedömd

enligt strafflagen i övrigt, skulle

vara att anse såsom brott, varför

utlämning jämlikt bestämmelserna i

denna § må ske.

(Föreslagen lydelse.)

4 §•

Utlämning må---än fängelse.

För gärning, varom förmäles i 10

kap. strafflagen eller sådan bestämmelse

i 26 eller 27 kap. samma lag

som avser brott av krigsman, må ej

utlämning medgivas, där ej gärningen,

bedömd enligt strafflagen i övrigt

eller sjölagen, skulle vara att

anse såsom brott, varför utlämning

jämlikt bestämmelserna i denna §

må ske.

6 §•

Där framställning om utlämning

avser gärning, som enligt svensk rätt

skulle vara att anse såsom brott mot

strafflagen för krigsmakten, må utlämning

ske, så vitt gärningen är av

den beskaffenhet att om den förövats

av någon, som icke är underkastad

samma lag, utlämning, enligt vad i

4 § är stadgat, därför kunnat äga

rum.

11 §•

Vid beviljande —--sådan be
skaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, varom

i 4 § andra stycket eller 6 §

sägs, varde dessutom sådana betingelser

satta, att den utlämnade icke

må kunna straffas för den gärning,

11 §•

Vid beviljande---sådan be
skaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, varom

i 4 § andra stycket sägs, varde

dessutom sådana betingelser satta,

att den utlämnade icke må kunna

straffas för den gärning, varom

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

(Gällande lydelse.)

varom fråga är, i vidare mån än den

varit av beskaffenhet att föranleda

utlämning. Beviljas utlämning jämlikt

7 § för gärning, vilken övervägande

äger karaktären av ett icke

politiskt brott, skall den betingelse

göras, att den utlämnade icke må

för gärningen straffas såsom för politiskt

brott.

(Föreslagen lydelse.)

fråga är, i vidare mån än den varit

av beskaffenhet att föranleda utlämning.

Beviljas utlämning jämlikt

7 § för gärning, vilken övervägande

äger karaktären av ett icke politiskt

brott, skall den betingelse göras, att

den utlämnade icke må för gärningen

straffas såsom för politiskt brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

19b9.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

21

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig

dom skola erhålla ändrad lydelse på

(Gällande lydelse.)

1 §•

Övertygas någon---- straffets

ådömande.

Finnes förordnande — — — i

domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej

meddelas, där det av hänsyn till den

allmänna laglydnaden är påkallat,

att den brottslige undergår straff.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag

må ej meddelas i fråga om brott mot

tryckfrihetsförordningen eller brott,

för vilket straff är utsatt i strafflagen

för krigsmakten; dock må villkorlig

dom beviljas beträffande brott

mot 8 kap. sistnämnda lag, där den

tilltalade förskyller fängelse eller

straffarbete. Ej heller må villkorlig

dom brukas i fråga om förlust av

ämbete, tjänst eller annan allmän befattning

eller i fråga om påföljd, som

avses i 2 kap. 20 § strafflagen, eller

liknande påföljd, som finnes stadgad

i annan lag eller författning.

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

Övertygas någon —--straffets

ådömande.

Finnes förordnande — ■— — i

domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej

meddelas, där det av hänsyn till den

allmänna laglydnaden är påkallat,

att den brottslige undergår straff. Ej

heller må i fråga om brott av krigsman

villkorlig dom brukas med

mindre det finnes kunna ske utan fara

för krigslydnaden och ordningen

inom krigsmakten.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag

må ej meddelas i fråga om brott mot

tryckfrihetsförordningen. Ej heller

må villkorlig dom brukas i fråga om

avsättning, suspension eller disciplinstraff

eller i fråga om särskild

påföljd för brott, som finnes stadgad

i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949 men skall ej äga tillämpning

i mål som blivit av första domstol

avdömt före ikraftträdandet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939

(nr 315) om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939 om

särskild förundersökning i brottmål skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

2 §•

Har någon som ej fyllt tjuguett år

häktats för brott, skall särskild förundersökning

äga rum, där ej anledning

är att antaga, att utredning som

i 1 § sägs, kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig. Vad

nu sagts gälle ock, då någon som

fyllt tjuguett år häktats, såframt ej

laga hinder mot villkorlig dom föreligger

eller sådant fall är för handen

som avses i 3 § lagen om villkorlig

dom.

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

Har någon som ej fyllt tjuguett år

häktats för brott, skall särskild förundersökning

äga rum, där ej anledning

är att antaga, att utredning som

i 1 § sägs kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig. Vad

nu sagts gälle ock, då någon som

fyllt tjuguett år häktats, såframt ej

laga hinder mot villkorlig dom föreligger

eller sådant fall är för handen

som avses i 3 § lagen om villkorlig

dom eller fråga är om brott av krigsman

mot 25—27 kap. strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

23

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade

lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan att domen

mot honom vunnit laga kraft varit

intagen i anstalt för undergående av

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

och bestämmelserna i 2 § beträffande

den som på grund av lagakraftägande

dom varit intagen i sådan

anstalt eller som varit underkastad

förvaring eller internering.

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan att domen

mot honom vunnit laga kraft varit

intagen i anstalt för undergående av

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

eller avtjänat arrest och bestämmelserna

i 2 § beträffande den som

på grund av lagakraftägande> dom

varit intagen i sådan anstalt eller

avtjänat arrest eller som varit underkastad

förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949 men skall ej äga tillämpning

i fråga om den som frigivits

före nya lagens ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 decemher 1945

(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, att 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december 1945 om

verkställighet av frihetsstraff m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse.)

8 §.

Nöjdförklaring av häktad avgives i

vittnes närvaro inför styresmannen

vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

eller, om han hålles i militärhäkte,

inför den befälhavare som har

uppsikt över häktet. Är den som sålunda

äger mottaga nöjdförklaring ej

tillstädes, må förklaringen avgivas

inför den som är i hans ställe. Ej må

förklaringen gälla utan att domen eller

rättens eller domarens bevis om

målets utgång, såvitt den dömde rörer,

finnes att tillgå för den som mottager

förklaringen samt den dömde

haft betänketid till andra dagen efter

den då domen vid rätten avkunnades

för honom eller blev honom annorledes

delgiven. Tillfälle skall såvitt

möjligt beredas den dömde att

under betänketiden samråda med sin

försvarare.

Myndighet som--— sådan för
klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring,

om domen skall av militär

befälhavare befordras till verkställighet,

i vittnes närvaro inför denne och

(Föreslagen lydelse.)

8 §•

Nöjdförklaring av häktad avgives i

vittnes närvaro inför styresmannen

vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

eller, om han hålles i militärhäkte,

inför den befattningshavare

som har uppsikt över häktet. Är den

som sålunda äger mottaga nöjdförklaring

ej tillstädes, må förklaringen

avgivas inför den som är i hans ställe.

Ej må förklaringen gälla utan att domen

eller rättens eller domens bevis

om målets utgång, såvitt den dömde

rörer, finnes att tillgå för den som

mottager förklaringen samt den dömde

haft betänketid till andra dagen

efter den då domen vid rätten avkunnades

för honom eller blev honom

annorledes delgiven. Tillfälle

skall såvitt möjligt beredas den dömde

att under betänketiden samråda

med sin försvarare.

Myndighet som---sådan för
klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring

inför länsstyrelse eller i vittnes

närvaro inför styresman vid

fångvårdsanstalt eller den som är i

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

(Gällande lydelse.)

eljest inför länsstyrelse eller i vittnes

närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt

eller den som är i hans

ställe, landsfogde, polismästare eller

annan polischef.

13 §.

Är den, som skall undergå straff

eller skyddsåtgärd som avses i denna

lag, häktad i målet, när domen, såvitt

angår honom ådömt ansvar, må

verkställas, skall styresmannen vid

den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

omedelbart befordra domen till

verkställighet. Den som hålles häktad

annorstädes än i fångvårdsanstalt

skall enligt bestämmelser som

meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas

till lämplig fångvårdsanstalt.

Om överflyttning från en fångvårdsanstalt

till annan stadgas i 26 §.

Är den---till verkställighet.

För vissa fall är om befordran till

verkställighet särskilt stadgat i lagen

om krig sdomstolar och rättegången

därstädes.

(Föreslagen lydelse.)

hans ställe, landsfogde, polismästare

eller annan polischef. Den som fullgör

militärtjänstgöring må ock avgiva

''förklaringen i vittnes närvaro inför

befattningshavare vid krigsmakten,

som över honom har bestraffningsrätt

i disciplinmål.

13 §.

Är den, som skall undergå straff

eller skyddsåtgärd som avses i denna

lag, häktad i målet, när domen, såvitt

angår honom ådömt ansvar, må

verkställas, skall styresmannen vid

den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

eller, om han hålles i militärhäkte,

den befattningshavare som har uppsikt

över häktet omedelbart befordra

domen till verkställighet. Den som

hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt

skall enligt bestämmelser

som meddelas av fångvårdsstyrelsen

förpassas till lämplig fångvårdsanstalt.

Om överflyttning från

en fångvårdsanstalt till annan stadgas

i 26 §.

Är den---till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i

militärhäkte samt den som avgivit

nöjdförklaring inför befattningshavare

vid krigsmakten ankomme det

på länsstyrelsen eller polischefen i

orten att, efter anmälan av vederbörande

befattningshavare, låta verkställa

förpassning eller meddela föreläggande

som i denna paragraf avses.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881)

om polisens ställning under krig.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens

ställning under krig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §• 2 §.

Polisman, som---krig krigs- Polisman, som---krig krigsmakten.

makten.

Vad i strafflagen för krigsmakten

är stadgat om hemvärns personal

skall äga motsvarande tillämpning på

polisman som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

27

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om

skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,

som på grund av 4 §

ålagts, eller att till undergående av

sålunda ålagd ympning befordra annan,

för vars befordrande till ympning

han enligt 10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,

som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor.

Lag samma — — — där omförmäles.

Ej må straff enligt denna § tilllämpas,

där förseelsen enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med

strängare straff.

Att den, som är i tjänstgöring vid

mobiliserad avdelning av krigsmakten

eller eljest inkallats till tjänstgöring

för rikets försvar, för underlåtenhet

att fullgöra honom åliggande

ympningsplikt är underkastad straff

efter strafflagen för krigsmakten, därom

är i nämnda lag stadgat.

(Föreslagen lydelse.)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,

som på grund av 4 §

ålagts, eller att till undergående av

sålunda ålagd ympning befordra annan,

för vars befordrande till ympning

han enligt 10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,

som i 3 § a), b), c) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor.

Lag samma---där omförmä
les.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 jnli 1942 (nr 723) om

skyddsynipning inom försvarsväsendet.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsynipning

mom försvarsväsendet skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

4 §.

Den som underlåter att fullgöra

ympningsplikt enligt denna lag skall,

där han lyder under strafflagen för

krigsmakten, straffas efter sistnämnda

lag men eljest med böter från och

med fem till och med femtio kronor;

och äge domstolen att vid vite förelägga

den som ådömes böter att fullgöra

sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Den som underlåter att fullgöra

ympningsplikt enligt denna lag,

straffes med böter från och med fem

till och med femtio kronor; och äge

domstolen att vid vite förelägga honom

att fullgöra sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

29

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 oktober 1947.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad strafflagstiftning

för krigsmakten.

Föredraganden anför följande.

Sedan särskilda sakkunniga den 30 september 1935 avgivit utlåtande rörande

riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten, tillkallades

med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 22 maj 1936 sakkunnig att

verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag angående revision av nämnda

lag, men förordnades den 23 december 1939 att utredningsarbetet skulle vila

tills vidare. Den 30 oktober 1941 förordnade dåvarande chefen för justitiedepartementet

att utredningen skulle återupptagas samt tillkallade såsom

sakkunnig för verkställande av utredningen tillförordnade lagbyråchefen,

numera militieombudsmannen Nils Regner. I enlighet med Kungl. Maj ds bemyndigande

den 22 december 1943 utsåg departementschefen ledamoten av

riksdagens andra kammare, advokaten L. E. B. Gezelius, ombudsmannen

B. Lundström, kommendörkaptenen av 1. graden S. C. G. Montelius, direktören,

numera statssekreteraren F. Thunborg, krigsdomaren, professorn F.

Wetter, vice krigsdomaren, rådmannen E. A. Wilhelmsson och översten S. E.

Öberg att deltaga i överläggningar med utredningsmannen angående berörda

lagrevision. Sedan Öberg den 29 maj 1945 på egen begäran entledigats från

nämnda uppdrag, utsågs samma dag i hans ställe översten G. F. Brinck.

Den 7 juli 1944 förordnade Kungl. Maj:t hovrättsrådet Hugo Henkow att

biträda Regner vid ifrågavarande utredningsarbete.

Utredningen har den 16 november 1946 avgivit betänkande med förslag till

strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83). Sedan yttranden inhämtats

över förslaget och delta varit föremål för överarbelning inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få anmäla detsamma samt i anslutning

därtill lämna följande redogörelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Inledning.

Gällande strafflag för krigsmakten (SLK) utfärdades den 23 oktober

1914. Den utgör ett ganska vidlyftigt lagverk, omfattande fyra olika delar

med ursprungligen sammanlagt 210 paragrafer; en av delarna innehåller

dock regler om militära befälhavares handläggning av disciplinmål och

faller därför väsentligen utom förevarande lagstiftningsfråga.

Bestämmelserna i SLK äro tillämpliga i olika utsträckning å krigsmän,

de som utan att vara krigsmän lyda under lagen samt de som eljest äro

underkastade straff etter lagen. Till krigsmän hänföras aktiva officerare och

underofficerare samt manskap med fast anställning. De som tillhöra reserverna,

värnpliktiga samt hemvärnsmän och andra frivilliga äro även krigsmän

men i princip endast under den tid de äro i tjänstgöring vid krigsmakten.

Å krigsmännen äger flertalet av SLK:s straffbestämmelser tillämpning.

De som utan att vara krigsmän lyda under lagen utgöras främst av

den s. k. civilmilitära personalen: läkare, veterinärer, ingenjörer och andra

tekniker, förrådstjänstemän m. fl. I den mån personalen tillhör reserverna

är dock även i detta fall SLK:s tillämplighet inskränkt till tid då tjänstgöring

äger rum. När avdelning av krigsmakten är mobiliserad, räknas alla

där tjänstgöringsskyldiga, som ej äro krigsmän, till ifrågavarande kategori.

Detsamma är förhållandet med andra personer som åtfölja mobiliserad avdelning.

Av straffbestämmelserna i SLK gäller endast ett mindre antal för

dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen. Detta innebär i stort

sett att dessa personer ha ett lindrigare straffrättsligt ansvar än krigsmännen.

De som eljest äro underkastade straff efter lagen utgöras av personer som

under vissa omständigheter kunna dömas enligt särskilt angivna straffbestämmelser

i SLK, fastän de icke vid brottets begående tillhörde någon av de

förut nämnda båda kategorierna. Sålunda äro de som tillhöra reserverna,

värnpliktiga och hemvärnsmän straffbara för vissa brott under tid före

tjänstgöringens början, t. ex. rymning då brottet består i underlåtenhet att

iakttaga inställelseskyldighet. Men även personer som icke tillhöra krigsmakten

falla under ifrågavarande kategori. Vem som helst kan nämligen

under krigstid straffas enligt SLK för krigs förräderi, spioneri m. in., om

brottet begåtts inom riket, a krigsskådeplats utom riket eller å ockuperat

område. Även krigsfångar och internerade utlänningar höra till denna

kategori.

Bland de brott som äro upptagna i SLK märkas först sådana som innefatta

åsidosättande av de speciellt militära tjänsteplikterna. Dessa brott, som

icke äro beaktade i allmänna strafflagen (SL), bruka kallas rent militära

brott. Exempel pa dylika brott utgöra rymning, lydnadsbrott, övergivande av

post, överlöpande till fienden samt obehörig kapitulation. En annan grupp

av brott bilda de s. k. militärt kvalificerade brotten. Dessa brott äro visserligen

straffbelagda även i SL, men de ha i SLK bestraffats annorlunda, vanligen

strängare. Detta beror pa att brotten, när de begås av militär personal,

ansetts erhålla en särskild karaktär. Bland hithörande brott kunna näm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

nas misshandel och förolämpning mot förman eller underlydande i eller för

tjänsten, stöld av krigsförnödenlieter samt olovlig tillägnelse av krigsbyte.

Utöver de nu berörda brotten finnas i SLK åtskilliga som helt motsvara i SL

upptagna brott och beträffande vilkas bestraffning endast hänvisas till sistnämnda

lag. Bestämmelserna om dessa brott ha betydelse endast för krigsdomstolarnas

kompetensområde. Vilka mål som skola behandlas av krigsdomstol

är nämligen väsentligen beroende av om brottet är omnämnt i SLK.

De straffbestämmelser som upptagits i SLK täcka icke alla gärningar som

äro straffbelagda i SL. Sålunda saknar SLK straffbud om förfalskning, sedlighetsbrott

m. m. Genom en särskild bestämmelse bar emellertid stadgats att

den som lyder under SLK är straffbar även enligt allmän lag och författning

i den mån SLK ej innehåller särstadgande.

Straffsatserna i SLK äro differentierade på olika sätt. I åtskilliga fall ha

beträffande visst brott stadgats skilda straffskalor för officerare och underofficerare

samt för dem som tillhöra manskapet; straffskalorna för de

sistnämnda äro regelmässigt mildare. Vissa fall av misshandel bestraffas

strängare om den våldförde var officer eller underofficer än om han tillhörde

manskapet. Ofta har straffet för ett och samma brott bestämts med

anlitande av flera speciella straffskärpnings- eller straffmildringsgrunder.

Sålunda gäller för exempelvis rymning i fredstid, förutom viss normallatitud,

en mildare straffskala för det fall att brottet består i underlåtenhet att inställa

sig till tjänstgöring vid krigsmakten då den brottslige ännu icke varit

i sådan tjänstgöring och ej heller förut varit straffad för rymning. En

strängare straffskala är tillämplig om rymningen skett från fartyg under

sådana omständigheter att rymmaren bort inse att fartyget till följd av rymningen

utsattes för fara. Skedde rymningen eljest under synnerligen försvårande

omständigheter kan jämväl skärpt bestraffning åläggas, ehuru icke

fullt så sträng som i nyssnämnda fall.

För vissa brott upptager SLK även generella straffskärpningsgrunder. Så

bestraffas t. ex. rymning strängare än eljest om den rymde var tjänstgöringsskyldig

vid mobiliserad avdelning. Under krigstid eller annan tid, då allmän

mobilisering råder, äger den del av SLK som benämnes krigsartiklar

tillämpning vid sidan av övriga bestämmelser i lagen. Krigsartiklarna innehålla,

förutom bestämmelser om sådana brott som endast kunna förövas i

krig, t. ex. överlöpande till fienden, stadganden om avsevärt skärpt bestraffning

i vissa fall av andra brott, såsom rymning från trupp i fäll och lydnadsbrott

då fienden är nära.

De straffarter som användas vid brott mot SLK äro dödsstraff, straffarbete,

fängelse, böter, disciplinstraff samt, för ämbets- och tjänstemän, avsättning

och suspension. Dödsstraff är utsatt endast i krigsartiklarna. För

straffarbete och fängelse gälla numera inga särskilda regler enligt SLK.

Böter äro stadgade i begränsad omfattning. Disciplinstraff är arrest av fyra

olika slag. Arrest utan bevakning verkställes i eget rum eller tält, och

straffet innebär förbud alt utan tillstånd lämna rummet eller tältet. Vaktarrest

verkställes under bevakning i låst ljust rum eller tält. Skärpt arrest

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

innebär att vaktarreststraff är förenat med hårt nattläger, och sträng arrest

verkställes i mörkt enrum. Vad slutligen beträffar ämbetsstraffen, avsättning

och suspension, kunna av den militära personalen endast officerare och

underofficerare åläggas sådant straff.

Om delaktighet i brott, straffrihet på grund av sinnessjukdom och andra

dylika allmänstraffrättsliga ämnen gälla enligt SLK i stort sett samma regler

som i SL. Det är emellertid att märka att beträffande brott mot SLK straff

för delaktighet, likaväl som för gärningsmannaskap, i allmänhet endast kan

ådömas personer som äro underkastade lagen.

I sådana fall då militär befälhavare har rätt att ålägga disciplinstraff kan

i stället för dylikt straff användas s. k. tillrättavisning. Detta rättelsemedel,

som ej utgör straff i egentlig mening, får användas endast vid mindre förseelser

och fel mot militär tukt och ordning. Tillrättavisning kan meddelas

i form av varning, åläggande att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbete

eller förbud att vistas utom kasemområde eller liknande område eller

ock, ombord å fartyg, vägran av landpermission.

Redan vid tillkomsten av SLK anfördes mycket skarp kritik mot densamma.

Det lagråd, som granskade förslaget till SLK innan detta förelädes

riksdagen, framställde sålunda allvarliga anmärkningar särskilt mot förslagets

systematik. I viss mån blevo väl anmärkningarna tillgodosedda vid

den fortsatta behandlingen av förslaget, men då de väsentligaste bristerna

icke kunde avhjälpas utan fullständig omarbetning, utgjorde tidsläget ett

avgörande hinder mot en tillfredsställande utformning av lagen.

I skrivelse år 1922 (nr 68) hemställde riksdagen att Kungl. Maj:t ville

låta företaga en fullständig omarbetning av SLK samt därvid särskilt överväga,

huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna kunde

vidtagas. Med anledning härav tillkallades samma år sakkunniga, men sedan

deras arbete påbörjats, bestämde Kungl. Maj:t att det skulle vara slutfört

inom viss begränsad tid. De sakkunnigas betänkande (SOU 1923: 78) kom

härigenom icke att resultera i ett förslag till ny strafflag utan blott i relativt

litet omfattande ändringar av SLK.

Under år 1925 tillkallades ånyo sakkunniga för revision av SLK. Även

dessa sakkunnigas arbete blev emellertid enligt Kungl. Maj:ts beslut avbrutet

innan slutligt förslag till ny lag hunnit fullbordas.

Sedan riksdagen år 1932 i skrivelse (nr 68) till Kungl. Maj:t hemställt

om undersökning rörande sådan revision av SLK som kunde genomföras

utan avvaktan på en allmän revision av SL, tillkallades år 1935 åter sakkunniga

att verkställa utredning angående revision av SLK. I enlighet med

erhållna direktiv framlade dessa sakkunniga den 30 september 1935 betänkande

rörande riktlinjerna för en sådan revision (justitiedepartementets

promemorior 1936: 1).

Slutligen kan nämnas att riksdagen i skrivelse år 1940 (nr 248) anhållit

om utredning rörande förhållandet i vissa angivna hänseenden mellan tilllämpningsområdet

för SL och SLK.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

33

Huvuddragen i förslaget.

Utredningen.

Av utredningen har anförts, att den militära strafflagstiftningens grund vore

behovet av särskilda straffbestämmelser för att framtvinga fullgörandet av de

plikter som med hänsyn till krigsmaktens effektivitet måste åläggas dess

personal. Det låge i sakens natur att en dylik särlagstiftning vore nödvändig

i samma mån som straff krävdes för att upprätthålla de militära tjänsteplikterna.

I den meningen att de militära straffbestämmelserna endast gällde

för en viss grupp av medborgare utgjorde bestämmelserna en undantagslagstiftning.

Häri låge dock icke något i och för sig anmärkningsvärt. På liknande

sätt hade särskilda föreskrifter meddelats för andra grupper av medborgare,

såsom framför allt ämbetsmän. Av denna karaktär hos den militära

strafflagstiftningen följde emellertid att densamma borde begränsas till vad

som vore nödvändigt med hänsyn till lagstiftningens ändamål, skyddet av

krigsmaktens effektivitet.

En revision av SLK kunde dock enligt utredningens mening icke avse endast

en utrensning av onödiga särbestämmelser. Sedan den tid då lagen utarbetades

hade den allmänna strafflagstiftningen undergått mycket stora förändringar.

På den militära lagstiftningens område hade motsvarande ändringar

blott delvis genomförts, och denna lagstiftning framstode därför numera

såsom i avsevärd utsträckning efterbliven. Revisionen måste därför även

avse att överhuvud bringa den militära strafflagstiftningen i nivå med utvecklingen

i övrigt på straffrättens område.

I fråga om möjligheten att humanisera den militära lagstiftningen har utredningen

ansett läget numera vara avsevärt mera gynnsamt än vid tillkomsten

av SLK. Upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig berodde

i väsentlig mån på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning.

I främsta rummet kunde framhållas betydelsen av att försvarsviljan vore levande

och allmänt omfattad. Till följd av den politiska utvecklingen utgjorde

försvarsfrågan icke på samma sätt som tidigare ett politiskt tvisteämne,

och någon försvarsfientlig stämning gjorde sig numera icke gällande. Av betydelse

såsom stöd för disciplinen vore vidare den utveckling som under senare

år ägt rum i fråga om den sociala omvårdnaden av de värnpliktiga, bl. a.

genom organisering av personalvården och förbättring av de ekonomiska villkoren

under tjänstgöringen, liksom även den upplysningsverksamhet och utbildning

i allmänt medborgerliga ämnen som numera bedreves inom krigsmakten.

Utredningen har framhållit att en revision efter angivna linjer tydligen i

avsevärd mån vore beroende av innehållet i strafflagstiftningen i övrigt. För

närvarande påginge emellertid arbete med reformering av SL, vilket till en

del redan genomförts. Det förslag till lagstiftning om brott mot staten och

allmänheten, som grundats på straffrättskommitténs betänkande i ämnet

(SOU 1944:69) och den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet för yttrande,

vore av särskild betydelse för den militära lagstiftningen, eftersom denna till

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

huvudsaklig del rörde brott mot staten. På grund härav utginge förslaget till

strafflagstiftning för krigsmakten ifrån att SL hade den lydelse som den

skulle erhålla vid ett oförändrat genomförande av nyssnämnda till lagrådet

remitterade förslag.

Vad anginge de brott som kunde ifrågakomma till behandling i en militär

strafflag medförde den nyssnämnda grundsatsen om lagstiftningens begränsning

att inga andra brott än rent militära och militärt kvalificerade borde

upptagas. Med avseende å de rent militära brotten vore frågan huvudsakligen,

om de skulle lämnas obestraffade eller ej. Eftersom de icke beaktats i allmän

lag, måste de tydligen intagas i den militära lagstiftningen i den mån

straff erfordrades. Beträffande de militärt kvalificerade brotten bleve frågan

däremot, huruvida ytterligare eller andra bestämmelser behövdes vid sidan

av allmänna lagen. Vid en granskning av den militära kvalifikationens betydelse

kunde befinnas att densamma vore alltför ringa för att kräva beaktande

samt att allmänna lagens bestämmelser följaktligen finge anses tillräckliga.

A andra sidan kunde kvalifikationen göra sig så starkt gällande att den

påkallade en skärpning eller mildring av straffet och sålunda föranledde en

särskild bestämmelse. Bedömandet härav kunde uppenbarligen utfalla olika

för fredstid och krigstid.

Rörande de brottstyper som bibehållits i förslaget må här, efter ordningen

i SLK, nämnas följande.

De i 5 kap. SLK upptagna stadgandena om avvikande och olovlig utevaro

från militärtjänstgöring ha sammanförts till två straffbestämmelser, avseende

den ena undanhållande och den andra rymning. I fråga om beskrivningen

av vad som menas med undanhållande överensstämmer förslaget i

huvudsak med SLK. Det svårare brottet rymning föreligger enligt gällande

lag då gärningsmannen avsett att helt undandraga sig krigstjänsten men skall

dessutom anses föreligga om undanhållande varat över viss tid, olika i skilda

fall. I förslaget har detta presumtionssystem avskaffats och i stället har rymningsbrottet

givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning av skadan

eller faran i varje särskilt fall. Rymning kännetecknas nämligen i förslaget

därav, att undanhållande med hänsyn till längden av den verkliga eller

avsedda utevaron eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört eller

kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men

för tjänsten.

Vad angår 6 kap. SLK ha stadgandena om uppror och upplopp blivit i

förslaget ersatta med ett enda stadgande om myteri inom krigsmakten, samt

de särskilda bestämmelserna om försök att förleda till uppror och till ohörsamhet

sammanslagits till en bestämmelse, avseende uppvigling till lydnadsbrott

eller annat brott som innebär åsidosättande av tjänsteplikt. Det i

samma kapitel intagna stadgandet rörande olovliga sammankomster har väsentligt

begränsats. Dels ha blott sådana sammankomster medtagits som röra

vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller

lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigsförberedelserna eller

krigföringen, medan bland annat sammankomster för rådplägning om för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

35

mans förhållande och åtgärder i övrigt lämnats åsido, och dels har den sålunda

inskränkta bestämmelsen föreslagits skola gälla endast under beredskapstillstånd

och då riket är i krig. Härutinnan avses förslaget innebära avlägsnandet

av ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlingsoch

överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av lagen den

16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.

I 7 kap. SLK behandlas först i fyra paragrafer olydnad mot förman eller

överordnad och i en senare paragraf dylikt brott mot vaktpost. De brott som

avses med de förstnämnda bestämmelsenia ha i förslaget sammanförts till

en enhetlig brottstyp. Beträffande lydnadspliktens omfattning och innebörd

i övrigt avser förslaget ej någon ändring av gällande rätt; dock har förmansbegreppet

i viss mån jämkats och den nuvarande särskilda bestämmelse

som avser ohörsamhet i vissa fall mot annan överordnad än förman

uteslutits.

Utom lydnadsbrotten behandlas i 7 kap. brott bestående i våld eller annan

misshandel och förolämpning. Bestämmelserna om dessa brott äro upptagna

i ej mindre än tolv paragrafer och fördelningen har därvid bland

annat skett med hänsyn till om brottet förövats mot förman eller annan

överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsmannen likställd, om

det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt

angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne därvid varit iförd

tjänstedräkt eller icke. Vid utredningen har eftersträvats att undvika stadganden

som innebära en olika straffrättslig behandling av särskilda grupper

av krigsmaktens personal. Förslaget upptager en bestämmelse rörande våld

och hot om våld samt en om missfirmelse. Båda äro begränsade till att endast

avse brott i eller för den förorättades tjänst.

I 7 kap. SLK är vidare upptagen en straffbestämmelse rörande förman

som genom missbruk av sin myndighet söker hindra underlydande att föra

klagan över förnärmelse i tjänsten. Vissa andra former av missbruk av

förmansställning behandlas i ett stadgande i 9 kap. I stället för dessa speciella

bestämmelser upptager förslaget ett generellt straffbud för missbruk

av förmanskap av vidare innebörd än de nuvarande. Det äger tillämpning

å förman som missbrukar sin myndighet genom att söka förmå underlydande

att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst

samt å förman som otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring

eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande i eller utom

tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa.

Slutligen finnas i 7 kap. SLK straffbestämmelser rörande vissa ordningsförseelser,

nämligen fylleri, förargelseväckande beteende, annat bristande i

anständigt uppförande samt deltagande i demonstrationståg av någon som

är klädd i uniform. Även i förslaget har det funnits erforderligt att upptaga

vissa föreskrifter om dylika förseelser, en om oskickligt beteende i samband

med tjänsten, en om onykterhet i tjänsten, eu om fylleri inom område eller

utrymme som nyttjas av krigsmakten, en om förargelseväckande beteende

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

inom sådant område eller utrymme samt en i viss mån uppmjukad bestämmelse

innefattande förbud att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg.

Hela 8 kap. om skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott samt flertalet

bestämmelser i 9 kap., om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter

i andra fall än i tidigare kapitel sagts, ha av olika skäl uteslutits.

Av de speciella, i 9 kap. avsedda brotten ha i förslaget upptagits obehörig

befälsutövning och övergivande av post. Det förra brottet har i huvudsak

samma innebörd som för närvarande. Brottet övergivande av post har däremot

erhållit ändrad räckvidd. Nuvarande bestämmelser omfatta befälhavare

för trupp eller fartyg under vaktgöring eller likartad tjänstgöring, annan

officer eller underofficer under dylik tjänstgöring samt skiltvakt på post. Den

föreslagna bestämmelsen avser befälhavare för avdelning av krigsmakten

samt envar som fullgör vakttjänst eller likartad uppgift.

De generella stadgandena om tjänstebrott i 9 kap. SLK motsvara bestämmelserna

om generella ämbetsbrott i 25: 16 och 17 i gällande SL. Genom att

den ena av de två generella stadgandena i SLK innehåller hänvisning till allmän

lag, såvitt fråga är om bestraffning av officerare och underofficerare,

äro emellertid i realiteten nämnda personalkategorier underkastade även övriga

straffbestämmelser i 25 kap. SL. Detta har synts innebära en otillfredsställande

reglering. Med de grundläggande principerna för revisionen

av SLK har ansetts bäst överensstämma att låta de bland krigsmaktens personal,

vilka ha en ställning motsvarande de civila ämbets- och tjänstemännens,

lyda under 25 kap. SL utan att därjämte vara underkastade generella

tjänstebrottsstadganden ingående i de militära straffbestämmelserna. För personal

utan ämbetsansvar bibehållas sådana generella tjänstebrottsbestämmelser.

Dessa föreslås utformade med 25: 1 och 4 i det år 1946 till lagrådet remitterade

förslaget som förebild men med jämkningar i olika avseenden.

Vidkommande de straffbestämmelser som upptagas i krigsartiklarna har

från 10 kap. SLK, vari behandlas förräderi, blottställande av krigsmakten och

olovlig gemenskap med fienden, upptagits stadganden om överlöpande till

och olovlig förbindelse med fienden. De härom nu gällande bestämmelserna

ha därvid något utvidgats. Med oförändrad innebörd har överförts ett stadgande

om falsk ryktesspridning. Vissa stadganden avseende undergrävande

på andra sätt av stridsviljan ha sammanförts till en mera allmänt avfattad

straffbestämmelse om gärningar som medföra fara i dylikt hänseende. Slutligen

ha med smärre jämkningar i sakligt hänseende bibehållits två bestämmelser

som angå bristande pliktuppfyllelse vid krigföringen. I ett flertal andra

paragrafer i 10 kap. avsedda gärningar, som innefatta spioneri eller förräderi,

ha lämnats obeaktade med hänsyn till innehållet i därom meddelade

bestämmelser i det år 1946 remitterade förslaget.

Ill och 12 kap. SLK upptagas straffskärpningar för krig beträffande vissa

av de brott som avses i 5—7 kap. I förslaget ha alla erforderliga föreskrifter

av dylikt slag införts i straffbuden rörande de brott varom fråga är. Stadgandena

i 13 kap. om skadegörelse, stöld, rån och förskingring ha, med hänsyn

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr låå.

37

till de allmänna straffbestämmelserna om krigsförräderi samt om allmänfarliga

brott och förmögenhetsbrott, ej synts behöva bibehållas. 14 kap. innehåller

jämte straffskärpningsföreskrifter för krig en straffbestämmelse om

pliktförsummelse av befälhavare beträffande krigsförberedelser. En motsvarighet

till denna bestämmelse har ansetts böra upptagas i förslaget.

Vad slutligen angår 15 kap. ha däri intagna straff bud rörande olovligt

krigsbyte, olovliga stridsmedel, missbruk av vapenmakt i krig och andra brott

mot folkrättsliga regler i förslaget ersatts med en enda bestämmelse. Denna

har givits en vidare innebörd än de nuvarande och omfattar alla förfaranden

vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen

av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka Konungen

på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända

folkrättsliga grundsatser.

Vid avfattningen av de föreslagna straffbestämmelserna ha de nuvarande

brottsbeskrivningarna i SLK knappast i något fall funnits kunna användas

utan större eller mindre jämkningar. Den i SL använda metoden att

åsätta brotten särskilda brottsbeteckningar har ansetts böra vinna tillämpning,

dock med undantag för en del ovanligare brott för vilka någon lämplig

beteckning icke erbjudit sig. Beträffande avfattningen har vidare ansetts böra

tillses att bestämmelserna icke för sin tolkning bliva beroende av terminologien

i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. De i förslaget använda terminologiska

uttrycken förman, underlydande och beredskapstillstånd ha definierats

genom lagstadganden.

Vad angår straffsatserna ha minimistraffen i stor utsträckning nedsatts.

För alla brott av disciplinär natur ingår disciplinstraff i straffskalan

och gäller, i motsats till vad som många gånger är fallet i SLK, utan förbehåll

att omständigheterna äro synnerligen mildrande. Jämväl maximistraffen ha

understundom sänkts för normalfallen. Beträffande de militära brotten gäller

emellertid, enligt vad utredningen framhållit, att, även om de i allmänhet,

särskilt under fredstid, äro av lindrig art, brotten dock kunna vara relativt

svåra och kräva relativt stränga straff, varför latituden uppåt ej kan göras

alltför snäv. De svårigheter som äro förbundna med behovet av vida strafflatituder

ha lösts med tillämpning av olika metoder. Dels har beträffande åtskilliga

brott kunnat brukas den i SL numera tillämpade metoden att uppställa

särskilda straffsatser för normalfall och för fall som med hänsyn till

omständigheterna vid brottet äro att anse som grova. Dels ha, där så funnits

påkallat, olika straffsatser föreslagits för fredstid och för tid, då riket är i

krig, i några fall även för beredskapstid. Dels bär slutligen i fråga om vissa

brott upptagits en högre straffsats eller ett högre straffmaximum för det fall,

att brottet förövats under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden

medlbr särskild fara.

Vad angår tillämplig hetsområdet för de föreslagna straffbestämmelserna

har den nuvarande skillnaden mellan krigsmän och ickekrigsmän

ej ansetts kunna upprätthållas utan bestämmelserna ha erhållit allmängiltig

avfattning. Beträffande frågan om de yttre gränserna för bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

melsemas tillämplighet har utredningen ansett det följa av krigslagstiftningens

natur av undantagslagstiftning, att dess tillämpning icke bör sträcka sig

längre än nödvändigt. Den prövning av spörsmålet som skett har emellertid

givit vid handen, att några större sakliga avvikelser från vad som i detta hänseende

för närvarande gäller icke äro påkallade.

De bestämmelser rörande tillämplighetsområdet för fredstid som utredningen

föreslår innebära, att i lag frågan regleras blott beträffande vid krigsmakten

anställda officerare och underofficerare, fast anställt manskap, värnpliktiga

och hemvämsmän. Beträffande annan vid krigsmakten anställd personal

och krigsfrivilliga har det ansetts böra ankomma på Konungen att, efter

angivna grunder, bestämma vilka som skola omfattas av bestämmelserna.

Såsom gemensam beteckning å dem som skola vara underkastade bestämmelserna

använder förslaget termen krigsmän, som sålunda får en vidare

innebörd än för närvarande. För tid då beredskapslillstånd föreligger

eller riket är i krig föreslås ett vidsträcktare tillämplighetsområde, i stort sett

sammanfallande med vad som gäller enligt SLK, dock med rätt för Konungen

att undantaga viss personal.

Bland straffarterna upptager förslaget liksom gällande rätt särskilda

strafformer för disciplinär bestraffning av krigsmän. För närvarande bestå

disciplinstraffen av arrest av fyra olika slag: arrest utan bevakning, vaktarrest,

skärpt arrest och sträng arrest. Såväl den förstnämnda arrestformen

som de båda sistnämnda föreslås skola avskaffas. I fråga om vaktarrest, som

bibehålies med benämningen arrest, har utredningen haft att taga ställning

till framförda förslag om förlängning av den nuvarande maximitiden, femton

dagar. Utredningen har stannat vid att maximitiden bör bestämmas till

tjugu dagar, och föreslår i samband härmed att i lagen intages föreskrift,

att arrest till den del tiden överstiger tio dagar skall avtjänas med tjänstgöring.

Enligt nuvarande regler bestämmer vederbörande befälhavare om

arrest skall avtjänas med eller utan tjänstgöring. Beträffande i övrigt sättet

för verkställighet av arrest föreslår utredningen jämkningar, huvudsakligen

i mildrande riktning, av nuvarande regler.

Vidare har utredningen funnit det angeläget att användandet av arreststraff

undvikes då fråga är om ringare förseelser. Även borttagandet av arrest

utan bevakning påkallar införandet av en lindrigare form av disciplinstraff

än vaktarrest. Med anledning härav föreslås ett penningstraff, benämnt

disciplinbot, som i vissa hänseenden erinrar om dagsbotsstraffet och i andra

om de i den civila statsförvaltningen tillämpade disciplinstraffen i form av

mistning av lön. Disciplinbot enligt förslaget utgöres i regel av löneavdrag för

en eller flera dagar med visst belopp för varje dag. Beloppet skall motsvara

vad den dömde enligt gällande avlöningsföreskrifter har att avstå under varje

dags arrest och kommer därigenom att stå i relation till löneställningen. För

värnpliktiga med ett penningbidrag å en krona per dag blir också disciplinboten

en krona för varje dag. Maximum för disciplinboten föreslås vara löneavdrag

för tjugu dagar. Då ej alla krigsmän åtnjuta lön eller annan ersättning,

varå avdrag kan ske, innebär dock förslaget att disciplinbot även skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

förekomma i form av förpliktande för den dömde att för varje dag gälda ett

belopp som motsvarar löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Med hänsyn till den särskilda naturen av disciplinstraffen och de förseelser

för vilka de huvudsakligen äro avsedda föreslås, alt någon förvandling till

frihetsstraff av ogulden disciplinbot ej skall förekomma.

Särskilda bestämmelser föreslås angående användningsområdet för disciplinstraff.

Dessa innebära jämväl att i stället för sådant straff må dömas till

böter. Förslaget bibehåller, med vissa ändringar, den nuvarande möjligheten

att i stället för disciplinär bestraffning använda tillrättavisning.

Vidkommande fängelse och straffarbete såsom straff för militära brott

skola enligt förslaget liksom för närvarande gälla vanliga regler. Dock föreslås

vissa mindre jämkningar i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff

m. m.

I fråga om nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet för krigstid har

utredningen ej funnit anledning till annan åsikt än den statsmakterna hyste

år 1940, då tillämpligheten av dödsstraffet i samband med revision av 8 kap.

SL vidgades. De erfarenheter som det senaste kriget medfört hade bestyrkt

att dödsstraffet i dylik nödsituation icke kunde undvaras. Tillämplighetsområdet

för dödsstraffet enligt förslaget överensstämmer i stort sett med gällande

rätt; vissa nya brott, bland andra grov förbrytelse mot folkrättsliga grundsatser,

ha dock tillkommit medan andra uteslutits. Vad angår tillämpligheten

i tiden föreslås, att Konungen skall äga förordna om dödsstraffets tillämpning

då det finnes påkallat med hänsyn till att riket är i fara för krig, men att

ådömt straff ej må verkställas innan riksdagen godkänt förordnandet.

Då enligt förslaget vissa krigsmän skola vara underkastade ämbetsansvar,

bliva också ämbetsstraffen, avsättning och suspension, tillämpliga. Härvid

avses de bestämmelser, som upptagits i 25 kap. av det år 1946 till lagrådet

remitterade förslaget, skola gälla. Icke i något av de militära straffbuden har

ämbetsstraff införts.

I likhet med straffrättskommittén föreslår utredningen att nu gällande

hinder mot villkorlig dom beträffande militära brott avskaffas utom

såvitt angår disciplinstraff. I stället upptager förslaget en allmän föreskrift

att i fråga om brott av krigsman villkorlig dom må brukas allenast om det

finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

Beträffande utformningen av ny militär strafflagstiftning har utredningen

erinrat att vid flera tillfällen då frågan om en revision av SLK varit

aktuell förslag väckts om införande i SL av de militära straffbestämmelserna.

Med hänsyn till grunden för och arten av de skäl sonr därvid anlörts vore

det angeläget att de uppfylldes, därest och i den mån detta icke mötte avgörande

hinder. Den väsentliga begränsning av de militära straffbestämmelsernas

omfattning, som enligt förslaget skulle inträda, minskade givetvis de

svårigheter som kunde vara förbundna med deras införande i SL. Vissa svårigheter

kvarstode visserligen men på det hela taget förefölle det snarast

medföra fördelar, att bestämmelserna anslötes till SL. I främsta rummet

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

syntes härvidlag kunna åberopas, att en särskild militär strafflag, uppbyggd

efter föreslagna grunder, skulle erhålla ett sken av fullständighet som den

icke ägde, eftersom den icke ens beträffande brott som ofta förekomme i militärtjänsten

skulle innehålla bestämmelser i den mån stadgandena i SL

vore tillfyllest. De åsyftade svårigheterna hänförde sig i främsta rummet till

bestämmelserna om disciplinstraff. Rörande denna straffart erfordrades ett

flertal stadganden i ämnen, som i SL behandlades i 2, 4 och 5 kap. Huruvida

med hänsyn till bestämmelsernas speciella karaktär det kunde befinnas

lämpligt att införa dem i ny lagstiftning, som ersatte allmänna delen i SL,

kunde ej för närvarande bedömas. Det syntes i vart fall icke gärna kunna

ifrågasättas att nu inarbeta dem i nämnda kapitel, som redan vore av ganska

heterogent innehåll och delvis svåröverskådliga. Ifrågavarande stadganden

borde därför upptagas i en särskild lag om disciplinstraff. Vad anginge dödsstraffet

syntes det jämväl vara lämpligast att därom erforderliga bestämmelser

upptoges i särskild lag.

På grund av det sålunda anförda föreslår utredningen att de nya stadganden,

som skola ersätta straffbestämmelserna i SLK, till huvudsaklig del införas

i SL. Införandet i SL av de nya bestämmelserna har, med få undantag,

icke funnits lämpligen kunna ske på det sättet att de inarbetas vare sig

— såsom understundom ifrågasatts — i 25 kap. eller i övriga nu förekommande

kapitel i SL. Enligt förslaget upptagas bestämmelserna i två nya

kapitel, 26 och 27 kap., dock att i 1 kap. införas föreskrifter med avseende

å utom riket förövade brott, i 2 kap. en hänvisning till lagen om

disciplinstraff för krigsmän samt i 5 kap. stadganden rörande tvångsmedel

i nödsituationer.

Fördelningen av bestämmelserna mellan 26 och 27 kap. föreslås skola ske

sålunda, att i det senare sammanföras de straffbud och därmed sammanhängande

fristående stadganden, som skola gälla endast under beredskapstillstånd

eller då riket är i krig eller som eljest blott avse dylik tid, samt

att i 26 kap. intagas övriga bestämmelser. Med hänsyn till innehållet i det

föreslagna nya 27 kap. har utredningen ifrågasatt att dit överflytta vissa i

8 kap. SL i det år 1946 remitterade förslaget intagna stadganden som avse

krigstid, nämligen stadgandena om krigsförräderi och dylik gärning av oaktsamhet,

föreskrifterna rörande försök, förberedelse och medverkan till krigsförräderi

samt underlåtenhet att avslöja dylikt brott ävensom bestämmelserna

om vidgad tillämplighet av vad i 8 kap. stadgas för krigstid.

Vad angår ordningen inom 26 och 27 kap. inledes 26 kap. med brott mot

disciplinen inom krigsmakten. Inom denna grupp behandlas först lydnadsbrott

mot förman, myteri och ohörsamhet mot vakt. En parallell till lydnadsbrotten

utgöra de brott, som innefatta missbruk av förmanskap eller

obehörig befälsutövning, och dessa brott behandlas i anslutning till lydnadsbrotten.

Därpå följa våld, hot och missfirmelse krigsmän emellan i eller

för tjänsten, oskickligt beteende ävensom uppvigling, vilka brott ävenledes

rikta sig mot disciplinen i vidare betydelse. I ordningen därefter upptagas

vissa till arten mera speciella tjänstebrott, undanhållande och rymning, över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

givande av post samt onykterhet i tjänsten. Härefter behandlas ordningsförseelsema

fylleri och förargelseväckande beteende inom militära områden,

varpå de egentliga straffbuden avslutas med de subsidiära bestämmelserna

om tjänstesvek och tjänstefel.

Stadgandena om krigsförräderi inleda 27 kap. och i anslutning till dem

upptagas övriga brott, som innebära förräderi eller på ett mera omedelbart

sätt kunna medföra ett blottställande av krigsmakten, nämligen överlöpande

till fienden, olovlig förbindelse med fienden, undergrävande av stridsmoralen,

falsk ryktesspridning och olovlig sammankomst. Därefter behandlas de

tre brottstyper som kännetecknas av bristande pliktuppfyllelse i fråga om

förberedandet av krigsföretag och främjandet av krigföringen. Sist i kapitlet

följer folkrättsbrottet.

Utredningen har, utöver det nu berörda lagförslaget, även framlagt förslag

till följdändringar i vissa lagar. Därvid har dock icke föreslagits ändringar

i bestämmelser av processuell natur. Anledningen härtill är, att lagförslag,

utarbetade på grundval av det betänkande angående revision av

det militära rättegångsväsendet som avgivits av särskild utredning (SOU

1946:91), förutsatts skola träda i kraft samtidigt med ny strafflagstiftning

för krigsmakten.

Beträffande slutligen tiden för ikraftträdandet har utredningen utgått

ifrån att de nya militära straffbestämmelserna böra vinna tillämpning

från och med den 1 januari 1949. Nämnda dag avses nämligen det år 1946

till lagrådet remitterade förslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten

skola träda i kraft och i detta förslag har med tanke på den nu

ifrågavarande lagstiftningen icke upptagits sådana följdändringar som skulle

erfordras i SLK.

Yttranden.

Utlåtanden över utredningens förslag ha genom remiss infordrats från justitiekanslersämbetet,

rikets hovrätter, krigshovrätten, fångvårdsstyrelsen (i vad

avser verkställighet av frihetsstraff), försvarsväsendets lönenämnd (i vad avser

löneavdrag vid arrests avtjänande samt disciplinbot), överbefälhavaren

(med beaktande av de yttranden som skulle avgivas av försvarsgrenscheferna),

cheferna för armén, marinen och flygvapnet (envar försvarsgrenschef

efter hörande av underlydande chefer i erforderlig omfattning), försvarets

civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket, försvarets

fabriksstyrelse, arméns fortifikalionsförvaltning, armé-, marin- och flygförvaltningarna,

sjökarteverket, krigsarkivet, försvarets forskningsanstalt, försvarets

läroverk (ettvart av de tolv sistnämnda verken i vad avser ämnen som

beröra detsamma) samt hemvärnsrådet (i vad avser hemvärnet).

Tillfälle att avgiva yttranden över förslaget har beretts föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, föreningen Sveriges

krigsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, landsorganisationen i Sverige, överstyrelsen

för svenska röda korset, centralstyrelsen för svenska blå stjärnan,

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

centralförbundet för befälsutbildning, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet,

svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets

underbefälsförbund, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers

förbund, arméns ingenjörsförening, civilmilitära tjänstemannaförbundet,

försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsverkens civila personals

förbund, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, svenska reservunderofficersförbundet,

värnpliktiga officerares riksförbund och riksförbundet

Sveriges lottakårer. Från samtliga ha yttranden inkommit.

I nära nog samtliga remissyttranden har förslaget i princip vunnit gillande

eller lämnats utan erinran.

Justitiekansler sämbetet har erhållit det helhetsintrycket, att förslaget innefattade

en skicklig, förtjänstfullt genomförd lösning av det föreliggande, mångåriga

och svåra lagstiftningsproblemet. Ämbetet funne alltså förslaget väl

lämpat att ligga till grund för ny lagstiftning i frågan. Den av utredningen

valda metoden att inarbeta nödiga militärstraffrättsliga stadganden i allmänna

strafflagen vore ägnad att minska den allmänpreventiva effekt den

särskilda strafflagen för krigsmakten ägde. I samma riktning verkade också

den genomgående sänkningen av straffminima och borttagandet i åtskilliga

straffbud av den skillnad som nu gjordes vid förgripelser mot överordnade

och mot likställda. Dessa omständigheter kunde otvivelaktigt ingiva vissa betänkligheter

med hänsyn till vikten av att krigslydnaden icke eftersattes. Justitiekanslersämbetet

vore emellertid för sin del benäget instämma med utredningen

däri, att upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig i väsentlig

mån berodde på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning. Av

Göta hovrätt har erinrats, att den nu gällande strafflagen för krigsmakten alltsedan

dess tillkomst varit föremål för kritik, varvid anmärkningarna främst

riktat sig mot strängheten i där föreskrivna straff och mot den invecklade

regleringen av de i lagen behandlade ämnena. Upprepade gånger hade en fullständig

omarbetning av ifrågavarande strafflagstiftning varit aktuell, och därvid

hade även rests krav på lagstiftningens upptagande i den allmänna strafflagen.

Särskilt i samband med genomförande av nu pågående reform av allmänna

strafflagen framstode en omarbetning av strafflagen för krigsmakten,

innefattande särskilt en förenkling av däri upptagna, i stor utsträckning

kasuistiskt avfattade straffbud, såsom mycket önskvärd. Vid studium av det

nu framlagda förslaget, däri sådan förenkling i stor utsträckning företagits

och som innefattade lagstiftningens uppgående i allmänna strafflagen, hade

hovrätten funnit, att de framförda önskemålen blivit tillgodosedda. Hovrätten

hade jämväl funnit, att den föreslagna lagstiftningen stode i god överensstämmelse

med principerna för hittills genomförda ändringar i allmänna strafflagen

och det till lagrådet remitterade förslaget till ändringar i denna lag såvitt

anginge brotten mot offentlig myndighet, ämbetsbrott m. m. Hovrätten över

Skåne och Blekinge har framhållit att utredningens strävan att med avseende

å såväl brottsbegreppen som straffreaktionerna bringa den militära strafflagstiftningen

i nivå med utvecklingen i övrigt på straffrättens område i huvud
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

43

sak syntes ha genomförts på ett lyckligt sätt; särskilt erinrades härvidlag om

den föredömliga förenkling, som skett därigenom att gällande lags mångfald

kasuistiskt avfattade straffbud ersatts av betydligt färre, mera allmänt och

tidsenligt formulerade stadganden. Utredningens förslag, att de militära

straffbestämmelserna till huvudsaklig del skulle införas i allmänna strafflagen

måste uppenbarligen medföra vissa praktiska fördelar vid tillämpningen.

Avgränsningen mellan de två nya kapitlen i strafflagen, 26 och 27 kap.,

syntes hovrätten välmotiverad; och detsamma gällde straffbestämmelsernas

systematiska uppställning inom dessa båda kapitel. Övervägande skäl talade

också för att, såsom i förslaget skett, bestämmelserna om disciplinstraff och

dödsstraff sammanfördes i särskilda lagar. Krig shovrätten har funnit förslaget

innebära en lösning av hithörande frågor, som i allt väsentligt undanröjde

grunden för den starka kritik, för vilken gällande krigslagstiftning ur olika

synpunkter utsatts. Bestämmelserna i förslaget hade genomgående utformats

och systematiserats på ett förtjänstfullt sätt. Krigshovrätten ansåge sig fördenskull

kunna förorda, att utredningens förslag lades till grund för ny lagstiftning.

Skulle krigsdomstolarna bibehållas i fredstid, borde emellertid systemet

med en särskild militär strafflag äga bestånd. Denna lag borde i så fall

ges väsentligen samma innehåll som utredningens förslag.

Sveriges advokatsamfund har ansett att förslaget i stort sett innebure en

god lösning av ifrågavarande lagstiftningsproblem, varför styrelsen tillstyrkte,

att detsamma lades till grund för lagstiftning. Att de för krigsmän gällande

särskilda straffbestämmelserna kunnat inarbetas i den allmänna strafflagen,

utgjorde en betydande förtjänst hos förslaget, då nämligen dessa straffbestämmelsers

karaktär av särlagstiftning härigenom väsentligt förminskades.

Utredningens strävan att i största möjliga utsträckning åstadkomma likhet

inför lagen, oavsett vederbörandes militära tjänsteställning, vore värd allt

erkännande. Den humanisering av straffsatserna, som på många punkter genomförts,

måste hälsas med tillfredsställelse. Sänkningen av minimistraffen

vore välgrundad och borde bereda domstolarna önskvärd möjlighet att i sin

straffmätning taga tillbörlig hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet.

Reglerna om disciplinbot såsom en ny form av disciplinstraff syntes väl avvägda.

Denna form av disciplinstraff borde i avsevärd utsträckning kunna

vinna tillämpning i stället för det frihetsberövande, som arreststraffet innebure.

Den skärpning av det allmännas straffrättsliga reaktion mot folkrättsstridiga

gärningar, vilken kommit till uttryck i 27 kap. 11 § av förslaget till

ändring i strafflagen, vore enligt samfundets mening välmotiverad. De sålunda

föreslagna bestämmelserna stode i god samklang med det allmänna

rättsmedvetandet.

Överbefälhavaren, som i sitt yttrande upptagit de av försvarsgrenscheferna

avgivna ändringsförslag vilka av honom biträddes, har förklarat sig i princip

icke ha något att erinra mot en revision av den nuvarande strafflagen för

krigsmakten. Denna vore omodern och opraktisk såväl till uppställning som

utformning, varför det vore ett militärt önskemål att den omarbetades. 1

likhet med utredningen funne överbefälhavaren, att den militära strafflag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

stiftningen icke mer än nödvändigt borde avvika från allmän strafflag. Tillräcklig

hänsyn måste emellertid tagas till de speciella förhållandena inom

krigsmakten. Berättigade militära krav måste tillgodoses, även om de icke

överensstämde med kraven på civil strafflagstiftning. Vid behandlingen av

det föreliggande förslaget måste hänsyn samtidigt tagas till betänkandet angående

revision av det militära rättegångsväsendet. Det vore tydligt att utredningen

förutsatte, att detta komme att revideras efter de riktlinjer, som

uppdragits i rättegångsbetänkandet. Utan att taga ställning till krigsdomstolsväsendets

framtida gestaltning ansåge överbefälhavaren emellertid, att

en revision av krigslagstiftningen i överensstämmelse med utredningens förslag

kunde ske, även om den nuvarande krigsdomstolsorganisationen komme

att bestå. Mot de förändringar i straffsatserna, som förslaget innebure, vore

intet att erinra. I anslutning härtill anför överbefälhavaren.

Man kunde icke påstå att strafflagen för krigsmakten vore inhuman, om

man i detta ord inlade något som ej vore förenligt med de medborgerliga

fri- och rättigheterna. Icke heller hade veterligen de militära strafflagbestämmelserna

missbrukats. Överbefälhavaren ansåge emellertid, att det vore nödvändigt

att anpassa de militära straffbestämmelserna efter nu gällande straffrättsprinciper

och allmänna förhållanden inom samhälle och försvar i den

mån detta vore berättigat ur militär synpunkt. Han kunde däremot icke helt

ansluta sig till utredningens i motiveringen intagna uttalande om möjligheterna

att humanisera krigslagstiftningen. Det kunde icke vara riktigt att bygga

krigslagstiftningen, som skulle bestå under en avsevärd tid framåt, på för

tillfället rådande förhållanden och stämningar. Det vore det desto mindre,

som utvecklingen i framtiden vore synnerligen svårbestämbar. Det vore förvisso

livligt att önska, att den försvarsvilja, som i stort sett gjorde sig gällande

under beredskapsåren, måtte fortfara. Någon garanti härför gåves emellertid

icke. Vissa tendenser pekade bestämt i motsatt riktning. Bland värnpliktiga

hade sålunda kunnat iakttagas en växande ovillighet att underkasta

sig med tjänsten förenade strapatser och överhuvud taget en strävan att

komma från tjänstgöringen med minsta möjliga personliga insatser. Onykterhet

och oordning i samband med värnpliktsinryckningar trodde man skulle

höra till en förgången tid, men hade dock förekommit under den sista tiden.

De risker ur disciplinär synpunkt, som kunde uppstå genom påverkan inom

krigsmakten från politiska partier, vilkas ideologiska inställning även riktade

sig mot Sverige och svensk demokrati, hade man icke rättighet att bortse

från. Det kravet måste alltså ställas på krigslagstiftningen, att den gåve erforderliga

medel att upprätthålla ordning och effektivitet inom försvaret även

under ur disciplinär synpunkt svåra förhållanden.

En god disciplin vore förutsättningen för krigsmaktens effektivitet under

alla förhållanden. Erfarenheten visade, att krigstukt och lydnadsplikt icke

på lång sikt kunde upprätthållas inom en krigsmakt utan en målmedveten

krigslagstiftning, vilken i åtskilliga hänseenden måste avvika från vanliga

civila normer. Denna krigslagstiftning skulle först och främst utgöra ett stöd

vid befälsutövningen för krigsmaktens ledare (befäl) av alla grader. Detta

skedde genom att t. ex. lydnadsbrott, rymning och övergivande av post vore

strängt straffbelagda. Den skulle vidare skydda krigsmaktens och de enskilda

krigsmännens anseende och auktoritet. Genom de strängare straffen i

en militär strafflag för t. ex. missfirmelse och misshandel skyddades de enskilda

krigsmännen av alla grader på ett annat sätt än som skedde genom

den allmänna strafflagens motsvarande bestämmelser. Allvarliga disciplinära

förseelser måste lagenligt kunna beivras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

överbefälhavaren har vidare anfört att han intet hade att invända mot att

den militära strafflagstiftningens huvuddel inrymdes i den allmänna strafflagen.

Mot den formella uppställningen av de olika lagförslagen kunde inga

väsentliga erinringar göras.

Chefen för marinen har funnit ledmotiven vid utarbetande av ifrågavarande

förslag kunna sammanfattas sasom strävan att begränsa den militära

lagstiftningen till ändamålet med densamma, krigsmaktens effektivitet, att

åstadkomma likhet inför lagen beträffande skilda militära personalgrupper,

att humanisera lagstiftningen samt att i övrigt bringa den i nivå med utvecklingen

på straffrättens område. Mot dessa principer hade marinchefen

intet att erinra — även om den av utredningen anförda motiveringen för en

humanisering av krigslagstiftningen icke kunde helt godtagas utan ansåge

dem vara väl avvägda och i överensstämmelse med den samhälleliga

och militära utvecklingen, sedda såväl var för sig som tillsammans, pa grund

av det allt mer intima samband de fått med varandra. Därmed följde även,

att det enligt marinchefens åsikt vore ett lyckligt grepp att såsom föreslagits

infoga den militära strafflagstiftningen i den allmänna strafflagen, så att

dess karaktär av särlagstiftning i möjligaste mån försvunne. I stort sett syntes

även de rent militära samt de militärt kvalificerade brotten kunna på

tillfredsställande sätt beivras med stöd av de enligt förslaget tillämpliga kapitlen

och paragraferna i den allmänna strafflagen. I likhet med utredningen

funne marinchefen det lämpligt med en särskild lag om disciplinstraff för

krigsmän. Ävenledes vore det riktigt att, på sätt som utredningen föreslagit,

införa en särskild lag om dödsstraff i vissa fall, då riket är i krig. En förutsättning

för att handläggning av disciplinmål skulle kunna ske på ett tillfredsställande

sätt vore emellertid, att samtliga de kapitel och paragrafer

ur allmänna strafflagen samt övriga lagar och förordningar, som kunde

komma att tillämpas i militära mål, sammanställdes i ett särtryck, även

innehållande utförliga kommentarer till hjälp för den icke juridiskt bildade

lagtolkaren. Även chefen för flygvapnet har ansett intet vara att erinra mot

de till grund för förslaget liggande principerna.

Flygförvaltningen har förklarat sig intet ha att erinra emot en begränsning

av den militära strafflagstiftningen enligt de riktlinjer förslaget följde.

Den föreslagna utbyggnaden av allmänna strafflagen i förening med upphävande

av strafflagen för krigsmakten syntes sålunda giva en önskvärd

överskådlighet. En av utvecklingen påkallad förändring vore att det numera

svävande begreppet »mobilisering» såsom förutsättning i vissa brottsbeskrivningar

ersatts av ett nytt begrepp, »beredskapstillstånd», vilket erhållit en

klar bestämning. Detta finge anses vara en given fördel. En annan föreslagen

förenkling vore att de militära brotten begränsats till brott, begangna av

krigsmän (undantaget krigsförräderi och brott mot folkrätten i 27 kap.).

Denna anordning syntes i princip vara lämplig såsom ägnad att befordra

systematisk reda.

Svenska officersförbundet har anfört att förbundet ansett sig icke böra

göra någon erinran mot de allmänna principer, som legat till grund för ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

arbetandet av förslaget. I stort sett syntes dessa principer ha tillämpats på

ett väl avvägt sätt. Enligt svenska underofficersförbundets mening vore förslaget

väl lämpat att utan ändring läggas till grund för den föreslagna lagstiftningen.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har anfört att den militära

disciplinen vore nödvändig men att formerna för densamma dock icke

vore oföränderliga. Utvecklingen på området ginge snabbt. Lagstiftningsarbetet

måste rättas härefter, då eljest risk uppstode för att lagen och dess

straffbud, som skulle utgöra ett stöd för disciplinen, i stället bleve en fara

för densamma. Den disciplin, som borde eftersträvas, säkerställdes inte genom

stränga och onyanserade lagbud. Den måste grunda sig på en allmänt

positiv inställning till försvaret och militärtjänsten och förståelse för de

särskilda krav denna tjänst uppställde, och hade sin säkraste grund i ett

gott förhållande mellan befälet och de meniga och mellan befälet inbördes.

Förutsättningarna för att åstadkomma denna positiva inställning, förståelsen

och det goda förhållandet mellan de olika personalkategorierna, vore

numera, såsom de sakkunniga framhölle, gynnsamma. En revision av den

militära strafflagstiftningen, i vilken disciplinen och dess skydd vore en central

företeelse, kunde med hänsyn därtill göras förhållandevis omfattande.

Det föreliggande förslaget tillgodosåge kanske icke helt de i olika sammanhang

framförda önskemålen härutinnan, men förbundet ville ändock beteckna

det som i stort sett lämpligt att läggas till grund för en ny militär

strafflagstiftning. De särskilda lagbestämmelser, som av allt att döma vore

ofrånkomliga inom försvaret, syntes allmänt taget ej ha gjorts mer omfattande

än som kunde anses erforderligt. Även bedömt från den utgångspunkten,

att det vore en angelägen uppgift att humanisera den militära strafflagstiftningen,

borde förslaget betecknas såsom i allt väsentligt tillfredsställande.

Förbundet ville från sina utgångspunkter beteckna de föreslagna stadgandena

såsom lättöverskådliga och rediga och ansåge det också psykologiskt

värdefullt, om de militära straffbestämmelserna på föreslaget sätt kunde

inrangeras i den allmänna strafflagen. Försvarets civila tjänstemannaförbund

har funnit de vid den föreslagna revisionen tillämpade huvudsynpunkterna

välgrundade.

I några remissyttranden ha framställts vissa erinringar av mera

allmän natur mot förslaget.

Chefen för armén har bl. a. anfört att ur militär synpunkt i princip intet

funnes att erinra mot en strävan att i görligaste mån humanisera krigslagstiftningen,

lika litet som man ur denna synpunkt i och för sig kunde annat

än gilla strävandet efter största möjliga likhet inför lagen. Enligt arméchefens

åsikt hade emellertid utredningen förbisett själva det djupast liggande

ändamålet med krigslagstiftningen. Denna måste som sin främsta uppgift

ha att befordra krigsmaktens effektivitet, som till stor del vore beroende på

en chefs möjligheter att under svåra förhållanden avkräva truppen instinktiv

och ovillkorlig lydnad. Härför erfordrades en fast disciplin. Den militära

strafflagstiftningen borde därför hos oss såväl som i andra länder ge uttryck

för samhällets krav på att den militära disciplinen i landets intresse till varje

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

47

pris och i varje läge kunde upprätthållas. Man hade därför funnit det naturligt

och självklart, att för krigsmakten gällande lagar varit hårdare än de

civila strafflagarna, enär de varit avsedda att befordra samhällets intressen

under förhållanden, som kunde ställa särskilt stora krav på förband och enskilda,

samt under lägen, där för landet livsviktiga och avgörande intressen

stode på spel. En i och för sig förståelig strävan till humanisering av krigslagstiftningen

genom minskade straffsatser, bibehållande av individens frioch

rättigheter även inom det militära samt alla krigsmäns likhet inför lagen,

finge därför icke drivas så långt, att effektiviteten av statens på krig och

försvar emot yttre fiender inriktade militärorganisation äventyrades. Det

vore likväl detta som arméchefen ansåge ha skett i det föreliggande förslaget.

Den anförda tankegången låge till grund för flera av de detaljanmärkningar,

som arméchefen riktade mot förslaget. Såsom belysande exempel ville

arméchefen emellertid redan i detta sammanhang framhålla vissa punkter,

där lagbestämmelserna vore av vital betydelse för upprätthållande av en fast

disciplin. En nödvändig förutsättning för att krigstukten skulle kunna upprätthållas

vore, att befälets auktoritet upprätthölles. Härvid vore det av vikt

att ihågkomma, att alla befälspersoner icke hade samma personliga förutsättningar

att hävda den auktoritet som de ur tjänstens synpunkt måste besitta.

Ett lagligt skydd för denna vore därför nödvändigt. Det vore en känd

och väl dokumenterad sak, att man i de länder, där en stark krigsmakt eftersträvades

och där man kunde stödja sig på modern krigserfarenhet på alla

sätt sökte stärka befälets ställning. I detta hänseende ville arméchefen särskilt

hänvisa till det disciplinreglemente och de bestämmelser för inre tjänst,

som nyligen blivit utfärdade för Sovjetunionens väpnade styrkor. Ur nu berörd

synpunkt vore det nödvändigt, att straffen i de fall, då brottet hänförde

sig till disciplinen, vore utformade på sådant sätt, att dennas krav tillgodosåges.

Det kunde sålunda icke vara lämpligt, att de straff och tillrättavisningar,

som ådömdes eller ålades officerare och underofficerare, bleve av sådan art,

att disciplinen uppenbart därav måste taga skada. Så bleve dock ovillkorligen

fallet, därest officerare och underofficerare skulle avtjäna dem ålagda arreststraff

tillsammans med manskapet. Även den militära befälspersonalens skydd

mot våld, hot och förolämpningar måste beaktas på ett noggrannare sätt

än vad som ur vanlig straffrättslig synpunkt vore nödvändigt beträffande

medborgare i allmänhet. Det militära befälet hade en långt mera utsatt ställning

än andra statens tjänare. Arméchefen hävdade bestämt att de i förslaget

upptagna bestämmelserna om straff för våld, hot och förolämpning i

tjänsten borde utvidgas att även gälla brott utom tjänsten av krigsman

mot annan krigsman, när den förfördelade vore i uniform. I nuvarande

lagstiftning hade man förbjudit sammankomster för rådplägning rörande

bl. a. förmans förhållanden och åtgärder. Denna lagstiftning bottnade

i allmän krigserfarenhet. Varje sammankomst som tillkommit i syfte

att diskutera förmans åtgärder i tjänsten bure i sig fröet till ett myteri.

Man måste hålla i minnet, att särskilt i krig men jämväl i fred det

ofta måste förekomma, att militär chef vidtoge åtgärder, som för de under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kunyl. Maj.ts proposition nr 144.

lydande tedde sig hårda, svårförklarliga eller olämpliga och att det ofta

vore omöjligt, även där sådant eftersträvades från chefens sida, att giva de

underlydande sådana upplysningar, som vore ägnade att stilla deras oro eller

förklara av dem kritiserade åtgärder. När utredningen föresloge, att nu gällande

bestämmelser i dessa hänseenden skulle bortfalla i fred och endast

i försvagad form kvarstå i krig, hade den uppenbarligen förbisett frågans

utomordentliga vikt. Den hade även förbisett, att under förhållanden i fred,

där det ju komme an på att uppfostra all militärpersonal till fast disciplinerade

soldater, det icke vore rådligt att medgiva något som i krig icke

kunde tolereras. Det syntes arméchefen klart, att dessa synpunkter borde

tillmätas större vikt än de som talade för att den allmänna medborgerliga

förmånen av fri sammanträdesrätt och oinskränkt yttrandefrihet jämväl

borde inrymmas för militär personal, när det gällde tjänsten. Hittills hade

nämligen knappast några olägenheter kunnat påvisas av att denna förmån

varit inskränkt och det finge i detta sammanhang icke förbises, vilken stark

rättsgaranti som varje svensk krigsman ägde mot övergrepp genom MO-institutionen.

Marinförvaltningen har beträffande den eftersträvade likställigheten inför

lagen för alla krigsmän, oberoende av tjänsteställning, ansett att man icke

alltför mycket borde lägga tyngdpunkten på den formella sidan av saken.

Samma brott, begånget av manskap eller av befäl, borde visserligen principiellt

förskylla exakt samma straff. Emellertid måste även hänsyn tagas till

de följder, en bestraffning finge för en värnpliktig och för en officer eller

underofficer. För en värnpliktig, som finge t. ex. två dagars vaktarrest, innebure

straffet icke någon konsekvens härutöver. För officeren och underofficeren

medförde däremot bestraffningen konsekvenser i avseende å befordran

o. dyl. Det egentliga straffet för officeren och underofficeren bleve sålunda icke

själva arrestavtjänandet utan den påföljd, förseelsen finge för hans framtid,

en påföljd, som kunde verka under hela tjänstetiden, önskemålet om likhet

inför lagen i verklig bemärkelse förverkligade därför förslaget på denna

punkt icke, låt vara att en mera än formell sådan väl heller icke ginge att

genomföra på de flesta andra rättslivets områden. Men i nu omhandlade

fall hade en skärpning för officerares och underofficerares räkning genomförts

på sådant sätt, att den för dessa personalkategorier särskilt lämpade

straffarten arrest utan bevakning borttagits.

Värnpliktiga officerares riksförbund, som funnit föreliggande förslag icke

utan grundlig omarbetning böra läggas till grund för ny lagstiftning, har

bl. a. uttalat att gällande strafflag för krigsmakten ostridigt vore behäftad

med åtskilliga brister, vilka påkallade en genomgående omarbetning. Från

en dylik, övervägande formell och redaktionell revision till den även materiellt

genomgripande förändring, som förslaget innebure, syntes dock steget

vara alltför långt. Grunden för lagrevisionen vore tydligen att söka i det i

motiven intagna uttalandet om möjligheterna att humanisera krigslagstiftningen.

Även om det i viss utsträckning skulle vara riktigt att försvarsviljan

nu vore levande och allmänt omfattad av de värnpliktiga, innebure detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

49

icke någon garanti för framtiden. Allvarliga tecken tydde tvärtom på att den

tidigare försvarsoviljan åter alltmera grepe omkring sig just bland de värnpliktiga.

Man kunde därför icke utgå från att försvarsfrågan för alltid vore

avförd från den partipolitiska vädjobanan. Beklagligtvis vore en viss försvarsfientlig

stämning redan ett faktum och man måste räkna med att den

kunde komma att öka i både intensitet och omfattning. Icke heller finge man

överdriva betydelsen av vare sig den förbättrade sociala omvårdnaden i fråga

om de värnpliktiga eller den upplysningsverksamhet och utbildning i allmänt

medborgerliga ämnen, som numera bedreves inom krigsmakten. Riksförbundet

kunde alltså icke finna att de åberopade motiven för en uppmjukning

av krigslagstiftningen motsvarade de faktiska förhållandena även om i

vissa specialfall jämkningar i mildrande riktning kunde vara påkallade.

Beträffande av fattningen av de föreslagna straffbestämmelserna

har krig shovrätten anmärkt att ett flertal brott icke försetts

med brottsbeteckningar. Enligt krigshovrättens mening vore detta en

brist, som borde kunna undanröjas. Samma uppfattning har uttalats av Svea

hovrätt samt av överbefälhavaren. Den sistnämnde har därjämte ansett önskvärt

att i de militära straffbestämmelserna i möjligaste mån begagnades samma

termer och begrepp som kommit till användning i tjänstereglementet för

krigsmakten. Det vore visserligen riktigt som utredningen framhållit att lagbestämmelserna

för sin tolkning icke borde vara beroende av terminologien

i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. Men detta behövde icke hindra att

i ny lagstiftning infördes redan befintliga och hävdvunna militära begrepp,

om icke bärande skäl däremot kunde anföras. Av allmängiltig betydelse vore

i detta hänseende det i förslaget flerstädes brukade ordet befälhavare. Befälhavare

vore enligt tjänstereglementet den som i territoriellt avseende ägde

befälsrätt inom vederbörligt område. En riktigare benämning vore chef, vilken

enligt tjänstereglementet utövade befälet över förband. Befälhavare borde

därför ersättas av sistnämnda term. Föreningen Sveriges krigsdomare och

auditörer har anfört att brottsbeteckningar hade ringa värde, för så vitt icke

en verklig definition av brottsbeteckningen gjordes. I åtskilliga fall i den

föreslagna strafflagtexten åsattes nu visserligen brottet viss benämning men

någon beskrivning av den brottsliga gärningen gåves icke. Föreningen, som

ansett att gällande strafflag för krigsmakten ganska väl motsvarat de krav

som rimligen kunde ställas på en strafflagstiftning på ifrågavarande område,

hade funnit sig icke kunna undgå att såsom allmänt omdöme beträffande

lagtexten i de föreslagna nya 26 och 27 kap. i allmänna strafflagen

uttala, att lagtexten i ganska stor utsträckning avfattats i en invecklad språklig

form, som i förevarande fall måste anses mindre lämplig och i alla händelser

icke underlättade tillämpningen av lagen. Det måste dock vara meningen,

att lagtexten även i förevarande fall kunde läsas och begripas av

lekmän.

I fråga om straffsatserna har föreningen Sveriges häradshövdingar

anfört att i förslaget erforderlig hänsyn tagits till kravet på humanisering.

Betydande sänkningar hade föreslagits såväl i maximi- som i minimistraffen,

4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

och de speciella straffskärpnings- och straffminskningsgrunderna, vilka återfunnes

i gällande lag, hade i regel uteslutits. Då det härvid icke kunnat undvikas

att sammanförandet under ett gemensamt stadgande av samtliga till

samma brottstyp hänförliga straffbara handlingar medfört behov av mycket

vida straffskalor, hade i förslaget använts den i den allmänna lagen numera

tillämpade metoden att uppställa särskilda straffsatser för normalfall och

för fall som med hänsyn till omständigheterna vid brottet vore att anse som

grova. Även om detta principiellt sett måste anses lämpligt för vinnande av

största möjliga överensstämmelse med den allmänna lagens system, gjorde

sig dock vissa svårigheter gällande vid dettas tillämpning i fråga om den

militära strafflagstiftningen. Särskilt beträffande de rent militära brotten

gällde nämligen att en och samma brottstyp måste komma att innefatta handlingar,

vilkas straffbarhet i vida högre grad skiftade efter de yttre omständigheter,

varunder de begingos, än vad fallet i allmänhet vore i fråga om andra

brott. Ett exempel härpå erbjöde bestämmelserna rörande lydnadsbrott,

för vilket straffet varierade från disciplinstraff till straffarbete på livstid,

eller i vissa fall dödsstraff. Det vore klart, att då fråga vore om så stora

olikheter i bedömandet av en och samma gärnings straffbarhet under olika

förhållanden, det vore nödvändigt att förutsättningarna för tillämpning av

den ena eller andra straffsatsen måste angivas med större noggrannhet än

eljest skulle erfordrats. Denna synpunkt syntes dock icke alltid ha blivit på

ett tillfredsställande sätt tillgodosedd i förslaget. Föreningen Sveriges krigsdomare

och auditörer har gjort ett liknande uttalande under förmenande att

det påtalade förhållandet kunde föranleda betänklig brist i enhetlighet vid

rättstillämpningen. Om, såsom föreslagits, krigsdomstolarna avskaffades, vållades

av de vida straffskalorna jämväl processuella olägenheter, i det att exempelvis

mål angående brott mot 26 kap. 7 §, även om målet rörde en bagatellförseelse,

måste jämväl då brottet hörde under rådhusrätts domvärjo handläggas

av domstol med nämnd, därmed förorsakande betydande kostnader

och besvär. Föreningen har vidare anfört att i brottsbeskrivningarna allt

emellanåt angåves omständigheter, som skulle beaktas vid bedömandet men

vilka tedde sig tveksamma ur subjektiv synpunkt. I 26 kap. 2 § angående

grovt lydnadsbrott förklarades sålunda, att avseende skulle fästas vid, om

befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt. Då uppställde sig det spörsmålet,

huruvida därvid åsyftades den brottsliges subjektiva uppfattning —

denna vore naturligtvis ofta behäftad med betydande brister i sådant avseende

— eller den befallandes uppfattning eller den dömande myndighetens

efterföljande kloka insikt. Samma spörsmål uppkomme beträffande 26 kap.

12 §, när det bleve fråga om, huruvida det olovliga undanhållandet med hänsyn

till arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört väsentligt avbräck

i utbildningen eller avsevärt men för tjänsten. Liknande vore förhållandet

beträffande 27 kap. 1 och 5 §§. Det vore uppenbart, att det för den menige

mannen ofta måste vara förenat med svårighet att bedöma de förhållanden,

som i dessa lagrum tillädes betydande räckvidd. Även föreningen Sveriges

stadsdomare har berört synpunkten att vida straffskalor medförde olägen
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

51

heter i processuellt hänseende. Det yttrande som avgivits av föreningen Sveriges

krigsfiskaler upptar i nu förevarande hänseende väsentligen samma synpunkter

som det av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer avgivna

yttrandet.

Beträffande den i förslaget använda lagstiftningsmetoden, särskilt

i systematiskt avseende, har, såsom av det föregående

framgår, förslaget att inrymma den militära strafflagstiftningens huvuddel

i allmänna strafflagen vunnit gillande i åtskilliga yttranden, däribland av

överbefälhavaren. Denne framhåller därvid att straff, som nu ådömdes efter

strafflagen för krigsmakten, verkade på den allmänna opinionen icke på

långt när på samma sätt som ett straff ådömt efter den allmänna strafflagen.

Straffet ansåges ofta vara ett uttryck av »militarism» och betraktades icke

som vanhedrande. Om den militära strafflagstiftningen överfördes till den

allmänna strafflagen, bleve förhållandet ett annat. Staten komme på ett annat

sätt än tidigare att framstå som den straffande. Straffet bleve mera kännbart.

I vissa andra yttranden har man ställt sig mera kritisk på denna punkt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört att spörsmålet, huruvida

de militära straffbestämmelserna borde bibehållas i särskild lag eller intagas

i allmänna strafflagen, enligt föreningens mening vore att anse som en lämplighetsfråga,

vars avgörande bestämdes av hänsyn till önskemålet att de särskilda

straffbestämmelserna på ett överskådligt sätt sammanfördes och gjordes

tillgängliga för dem, på vilka deras tillämpning ankomme eller som därav

vore beroende. Det vore uppenbart att den splittring av bestämmelserna som

förslaget innefattade måste framstå som synnerligen oläglig för den militära

rättskipningen och det låge nära till hands att undersöka, huruvida den verkligen

vore nödvändig vid användandet av den i förslaget anlitade metoden.

Vad anginge lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, kunde ifrågasättas,

om det över huvud taget vore riktigt att dess bestämmelser upptoges i

särskild lag. Dödsstraffet kunde vinna tillämpning å alla medborgare och

ej endast å krigsmän. Det vore även avsett att kunna följa å brott, som upptagits

i allmänna strafflagen och dess användning reglerades efter grunder

av samma natur som dem som gällde övriga straffarter. Särskilt vore klart

att, om de speciella bestämmelserna om de militära brotten ansåges böra

intagas i allmänna lagen, bärande skäl icke kunde åberopas för att giva till

strafflagstiftningens allmänna del hörande stadganden annan lagteknisk behandling

än den som gällde andra allmänna straffarter. På nu anförda skäl

ansåge föreningen att dödsstraffet borde upptagas i 2 kap. strafflagen såsom

ett särskilt straff under krig och därmed jämförliga förhållanden med angivande

av de i den föreslagna särskilda lagen stadgade förutsättningarna för

dess användning och med hänvisning i fråga om verkställigheten till vad

därom vore särskilt stadgat. Den i 27 kap. 17 § i förslaget upptagna hänvisningen

till dödsstrafflagen borde i samband därmed utgå. Därest man emellertid

ovillkorligen ville undvika att omnämna dödsstraffet i förteckningen i

allmänna strafflagen över de straff som kunde följa å de i lagen upptagna

brotten, syntes dock betänkligheter möta mot det sätt, varpå frågan lösts i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Rungl. Maj:ts proposition nr 144.

förslaget. Ehuru dödsstraff normalt skulle ingå i straffsatserna för vissa av

de i allmänna lagen enligt förslaget upptagna brotten, framginge icke detta

av straffbestämmelserna för dessa brott. Beträffande ett flertal fall t. ex. de

i 26 kap. 2 § andra stycket och 3 § sista stycket omförmälda, där krig utgjorde

förutsättning för straffbestämmelsens tillämpning, hade i stället den

säkerligen olämpliga metoden använts att straffsatsen, straffarbete i högst

tio år eller på livstid eller dödsstraff, uppdelats och återgivits, den ena delen,

avseende straffarbetet, i samband med brottsbeskrivningen och den andra,

avseende dödsstraffet, i särskild lag. I andra fall däremot såsom t. ex. beträffande

de i 8 kap. 1 och 4 §§ omförmälda hade bestämmelsen i den särskilda

lagen karaktär av straffskärpningsgrund, om vars straffsats erinran emellertid

icke återfunnes i dessa lagrum utan i 27 kap. 17 §, som allenast hänvisade

till den särskilda lagen. I fråga om de i 8, 26 och 27 kap. upptagnia

brotten, där för tillämpningen av viss straffsats förutsattes att riket vore i

krig, skulle straffbestämmelsen enligt 27 kap. 16 § under där angiven förutsättning

även gälla vid krigsfara. Innebörden härav framginge emellertid i

vissa fall först av den i 17 § samma kapitel gjorda hänvisningen till den särskilda

lagen. Ehuru särskilda bestämmelser för krig m. m. upptagits i ett

särskilt kapitel, 27 kap., återfunnes sådana bestämmelser såväl i 8 och 26 kap.

som i lagen om dödsstraff o. s. v. Det vore uppenbart att denna lagstiftningsmetod

med hänsyn till överskådlighet och reda vore otillfredsställande. Med

hänsyn till det nu anförda borde, även om föreningens uppfattning om vissa

bestämmelsers intagande i 2 kap. strafflagen icke godtoges, i varje fall de

under krig gällande särskilda bestämmelserna sammanföras under 27 kap.

Vid granskning av de särskilda bestämmelserna i lagen om disciplinstraff

för krigsmän befunnes även, att särskild lagstiftning rörande dessa straff

rätteligen ej heller borde ifrågakomma. Disciplinstraff vore ett straff som

enligt förslaget skulle ådömas enligt allmänna strafflagen i där omförmälda

fall. Det vore sålunda i själva verket jämställt med andra straff som enligt

nämnda lag finge ådömas. Då frågan om den slutliga utformningen av allmänna

lagens hithörande bestämmelser för närvarande vore föremål för utredning,

kunde emellertid ifrågasättas om icke den eljest önskvärda inarbetningen

däri av de föreslagna bestämmelserna om disciplinstraff borde anstå

för att upptagas i samband med nämnda utredning. På grund av det nu anförda

och då ej heller en särskild militär strafflagstiftning skulle i alla avseenden

uppfylla det angivna önskemålet om överskådlighet och tillgänglighet,

hade föreningen under förutsättning att den särskilda lagen om dödsstraffet

inarbetades i allmänna lagen och de för krig avsedda bestämmelserna

sammanfördes, ansett sig böra tillstyrka den väg för den ifrågavarande lagstiftningens

utformning som i förslaget valts.

Även föreningen Sveriges stadsdomare har1 ifrågasatt lämpligheten ur

systematisk synpunkt av att till den allmänna strafflagen såsom särskilda

kapitel foga en del av den militära strafflagstiftningen och bibehålla vissa

militära bestämmelser i särskilda författningar. Härigenom brötes den konsekvent

genomförda dispositionen i den allmänna strafflagen samtidigt som

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

den militära strafflagstiftningen, som innefattade ett specialområde och såsom

sådan väl lämpade sig att efter erforderlig revision upplagas i särskild lag,

splittrades. Därest, såsom emellertid syntes kunna diskuteras, den allmänna

och den militära strafflagstiftningen ansåges höra sammanföras i en lag,

borde detta ske på ett mera djupgående och systematiskt mera tillfredsställande

sätt än i det föreliggande förslaget. Det kunde nämligen ur systematisk

synpunkt anmärkas bland annat, att den speciella militära straffarten, disciplinstraff,

enligt förslaget icke upptagits i 2 kap. strafflagen annorledes än

genom en hänvisning till särskild lag, och det måste framstå såsom betänkligt,

att dödsstraffet — visserligen indirekt — genom det föreslagna stadgandet

i 27 kap. 17 § återinförts i allmänna strafflagen.

Föreningen Sveriges landsfogdar har icke funnit skälen för att inarbeta

strafflagstiftningen för krigsmakten i den allmänna strafflagen övertygande.

Tvärtom framstode det som ytterligt främmande att till denna lag knyta

bestämmelser, som avsåge endast en speciell yrkesgrupp. Det till stöd därför

anförda skälet, att de värnpliktiga skulle ha en känsla av att i rättshänseende

tillhöra en annan klass av medborgare, vilka skulle dömas efter speciella undantagslagar,

syntes icke heller övertygande. Kritiken hade nämligen icke

riktat sig så mycket mot lagstiftningens systematiska utformning utan fast

mera mot vissa brister i det militära rättegångsväsendet. För övrigt hade de

värnpliktigas känsla av deklassering icke så mycket sin rot i krigslagstiftningen

utan snarare i en beklaglig oförståelse från den civila allmänhetens

sida. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke just den omständigheten,

att strafflagstiftningen ägt formen av en särskild lag, medfört vissa

förmånliga biverkningar. Det kunde nämligen icke bestridas, att den, som

förbrutit sig mot strafflagen för krigsmakten i ytterst ringa utsträckning

därigenom ansetts ha gjort sig skyldig till något vanhedrande. Undantagen

gällde i huvudsak blott för förräderi, desertering eller liknande vanärande

brott. Den bestraffning, en person undergått i det militära, hade sålunda

regelmässigt icke medfört något men för honom i hans civila liv, vilket

obestridligen finge anses ha varit en fördel. Ansåges det under alla förhållanden

lämpligast att anknyta den militära strafflagstiftningen till den allmänna

strafflagen, så borde metoden dock genomföras konsekvent, vilket

ingalunda skett i förslaget. Sålunda borde väl bestämmelserna om dödsstraffet

ha intagits i strafflagens 2 kap. och icke upptagits i en särskild lag. I

anslutning härtill borde vid beskrivningen av de brott, för vilka dödsstraff

kunde ifrågakomma, ha angivits, att dödsstraff under vissa omständigheter

ingingc i straffskalan. Beträffande åtskilliga av de i 26 kap. upptagna brotten

och förseelserna kunde vidare anmärkas, att de ur systematisk synpunkt

bort ha sin plats i något av det nya strafflagsförslagets tidigare kapitel. Som

exempel kunde nämnas 26 kap. 15 § och 16 § första stycket, vilka nära anslöte

sig till 11 kap. It) och 11 §ij i straffrättskommitténs förslag. Liknande

synpunkter kunde även anföras beträffande 3—8 och It) §§, till vilka nära

motsvarigheter återfunnes i 9—11 kap. i straffrättskommitténs förslag. Som

en ur systematisk synpunkt mindre lycklig lösning finge även betecknas att

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

i ett kapitel för sig upptaga särskilda bestämmelser för krig, allra helst som

särbestämmelser för krigsfall återfunnes redan i 26 kap. av det föreliggande

förslaget och uti 8 och 9 kap. av straffrättskommitténs förslag.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har uttalat att utredningen

genom förslaget att inarbeta väsentliga delar av de militära straffbestämmelserna

såsom två nya kapitel i den allmänna strafflagen avvikit från det i

västerlandet vanliga förfarandet vid utformandet av sådana straffbestämmelser,

i det att dessa plägade givas i särskild lag, och i stället följt den i

Sovjetunionen tillämpade metoden att infoga bestämmelserna i landets strafflag.

De därför anförda skälen syntes dock icke yara bärande. Vad de värnpliktiga

märkte vore att det här vore fråga om undantags- eller rättare speciallagstiftning,

däremot icke bestämmelsernas placering i lagen. Med hänsyn

till vad sålunda anförts horde avgörande vikt tillmätas de av utredningen

omförmälda skäl, som starkt talade för, att den militära strafflagstiftningen

alltjämt finge utgöra en lagstiftning för sig. Av icke ringa betydelse vore

även att den föreslagna militära strafflagstiftningen i den utformning den

fått säkerligen icke komme att bliva lättare utan fastmera besvärligare att

tillämpa än den nu gällande strafflagen för krigsmakten, särskilt för de militära

befälhavarna. En annan fråga av vikt i detta sammanhang vore även,

om de tillägg till vår allmänna strafflag, som av utredningen föresloges,

stode i stil med densamma. Den svenska allmänna strafflagen innehölle rättsreglerna

angående s. k. allmänna brott, häri inbegripna även sådana brott begångna

av ämbetsmän och därmed likställda i tjänsten. Men den behandlade

icke brott, som tedde sig såsom mer eller mindre speciella. Med hänsyn

till vår strafflags karaktär syntes det vara mycket tveksamt, om det verkligen

vore lämpligt att söka såsom en ny gren på detta träd inympa den

militära strafflagstiftningen. Skulle nu emellertid den militära strafflagstiftningen

till stor del infogas i den allmänna strafflagen, borde enligt föreningens

mening inarbetningen ske på ett annat sätt än som föreslagits. Den borde

göras betydligt mer djupgående än utredningen föreslagit. Vid ett genomförande

av utredningens förslag komme dispositionen i den allmänna strafflagen

att gå förlorad i vissa delar. Såsom exempel härpå kunde anföras följande.

Enligt den föreslagna lagstiftningen bleve 2 kap., som handlade om

straffen, missvisande. I detta kapitel komme nämligen icke att omnämnas

dödsstraffet, som enligt förslaget upptoges såsom allmän straffart. Enligt förslaget

skulle i vissa fall bötesstraff kunna ådömas i stället för disciplinstraff,

medan åter i andra fall disciplinstraff kunde ådömas i stället för böter. Därom

nämndes det oaktat icke något i 2 kap., ehuru redan detta kapitel syntes

böra vara platsen för ett omnämnande av denna detalj. Det syntes vara meningen,

att allmänna strafflagen skulle uttömmande behandla läran om

återfall i 4 kap. 14 § och 5 kap. 4 §. I den föreslagna strafflagstexten omnämndes

i 26 kap. 11 § återfall, som icke kunde hänföras under de angivna

paragraferna. Samma slags brott, t. ex. fylleri, behandlades enligt förslaget

på två olika ställen, nämligen i 18 kap. 15 § (nya strafflagsförslaget 11 kap.

9 §) och i 26 kap. 15 §. I dessa avseenden innebure utredningens förslag ett

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

55

betänkligt åsidosättande av allmänna strafflagens disposition. I fråga om

dispositionen i strafflagsförslaget kunde med fog anmärkningar framställas

även mot fördelningen av bestämmelserna mellan de två nya 26 och 27 kapitlena.

Sålunda kunde framhållas, att även det föreslagna 26 kap. i ett flertal

fall innehölle bestämmelser, vilka enligt sin lydelse icke kunde komma till

användning annat än under krig. Dödsstraffet borde införas i de särskilda

paragrafer, enligt vilka det skulle kunna komma till användning. Eljest

framstode icke dessa paragrafer i sin verkliga karaktär.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler har framhållit att de handlingar, vilka

kriminaliserats i strafflagen för krigsmakten till stor del utgjordes av speciellt

militära brott, såsom exempelvis lydnadsbrott och utevarobrott, vilka

väl vittnade om svårigheter för den dömde att underkasta sig militär disciplin

men däremot ej behövde tyda på någon dålig moral hos gärningsmannen. Det

vore fara värt, att om, såsom i betänkandet föresloges, de militära brotten

inarbetades i nya kapitel av strafflagen, den atmosfär av vanheder, som enligt

gemene mans uppfattning kringsvävade brotten i denna lag, skulle komma

att sätta sin prägel även på dess nya kapitel, och att den i betänkandet

föreslagna anordningen i stället för att, såsom avsetts, verka i humaniserande

riktning skulle få en rakt motsatt verkan. På grund härav kunde det

med fog ifrågasättas, om icke systemet med särskild lag även framdeles

borde bibehållas. Svårigheten att inpassa den nya militärlagstiftningen i

strafflagens systematik hade även visat sig därutinnan, att vissa ämnen icke

kunnat uttömmande avhandlas i därför avsedda kapitel i lagen, utan måst

upptagas till behandling i andra avsnitt av denna. Så vore exempelvis förhållandet

i fråga om straffarterna. Härigenom brötes i viss mån systematiken

i allmänna strafflagen och försvårades möjligheten att överblicka de

för ett visst avsnitt givna stadgandena.

Sveriges advokatsamfund har i fråga om fördelningen av straffbestämmelserna

på två kapitel i strafflagen hemställt om sådan ändring av förslaget

att alla bestämmelser, vilka för sin tillämping förutsatte, att riket befunne

sig i beredskapstillstånd eller krig, sammanfördes till ett kapitel och att det

kapitel, vars stadganden skulle gälla även under fredstid, icke belastades

med några regler, avsedda att tillämpas allenast under beredskapstillstånd

eller krig. Till stöd för en dylik ändring syntes kunna åberopas i huvudsak

samma skäl, som enligt vad av betänkandet framginge anförts för samtliga

bestämmelsers upptagande i allmänna strafflagen. Såvitt anginge rättstilllämpningen

under fredstid vore det nämligen ur psykologisk synpunkt av

vikt, att man i största möjliga utsträckning undanröjde sådana faktorer,

som bos de värnpliktiga alstrade känslan av att arbeta under krigsförhållanden.

Styrelsen, som icke förbisåge, att ett tillgodoseende av det nu framställda

önskemålet måste medföra en viss upprepning av straffbuden, hemställde

sålunda, att sista styckena i 2, 5, 7, It, 12 och 16 i 26 kap. strafflagen

utformades som särskilda straffbud och överflyttas till 27 kap. samma

lag.

Värnpliktiga officerares riksförbund har framhållit att den militära ut
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bildningens särart med nödvändighet måste medföra att den militära persosonalen

och därmed även de värnpliktiga bleve underkastade särbestämmelser

i åtskilliga hänseenden och icke minst i fråga om bestraffning. Att införa

de militära särbestämmelserna i den allmänna strafflagen vore därför i realiteten

blott ett camouflage, som icke innebure en fördel utan allenast den avsevärda

nackdelen, att man måhända lyckades i sitt uppsåt att för åtminstone

de värnpliktiga till en början fördölja det faktum, att de trots allt

måste vara underkastade en speciell strafflagstiftning. Man eliminerade alltså

det giv-akt-moment, som låge däruti, att det för den värnpliktige liksom

för varje annan rekryt i och med inträdet i militärtjänsten stode klart, att

han, så länge denna tjänst varade, vore underkastad alldeles särskilda bestämmelser

av straffrättslig karaktär. I den mån alltså som det föreslagna

slopandet av en särskild militär strafflag komme att kunna uppfylla det

av utredningen angivna syftet, nämligen att hos de värnpliktiga undanröja

känslan därav att de vore underkastade en speciell lag, komme denna åtgärd

att verka i direkt disciplinförstörande riktning och säkerligen föranleda

icke så få värnpliktiga att begå handlingar, som de eljest skulle ha underlåtit.

I synnerhet då det icke lyckats utredningen att undgå den konsekvensen,

att upprätta särskilda lagar angående disciplinstraff och dödsstraff, vore

det betydligt bättre att sammanföra dessa två sistnämnda lagar med övriga

specifikt militära straffbestämmelser till en miliär strafflag. För icke minst

de militära befattningshavarna vore det betydligt enklare att orientera sig

på hithörande område, därest lagstiftningen gjordes på dylikt sätt enhetlig.

I fråga om ikraftträdandet ha Svea hovrätt och krigshovrätten uttalat

att den föreslagna lagstiftningen borde träda i kraft samtidigt med

genomförandet av revisionen av det militära rättegångsväsendet. I yttranden

i sistnämnda ärende hade anmärkning framställts mot att den nya processlagstiftningen

föreslagits skola träda i kraft redan innan erforderliga grundlagsändringar

genomförts. Skulle denna anmärkning föranleda uppskov

med ikraftträdandet av processlagstiftningen borde detta alltså medföra motsvarande

uppskov beträffande strafflagstiftningen.

Departementschefen.

Gällande strafflag för krigsmakten har länge ansetts vara i behov av revision.

Lagen tillkom år 1914, varvid en del av dess brottsbeskrivningar

utan större bearbetning överflyttades från äldre lagstiftning, närmast 1881

års strafflag för krigsmakten. De ändringar, som sedermera vid olika tillfällen

vidtagits i lagen, ha i stort sett icke berört dennas systematiska uppbyggnad.

Förutom att åtskilliga bestämmelser äro ålderdomligt detaljerade

med anknytning till förhållanden som numera i många fall sakna motsvarighet,

kvarstår alltså väsentligen den invecklade systematik, som lagen ursprungligen

erhöll. De tid efter annan framställda önskemålen om översyn

av strafflagen för krigsmakten ha emellertid icke inskränkts till att avse

en mera teknisk omarbetning. Lagen har i vida kretsar ansetts illa överensstämma

med vår tids allmänna rättsuppfattning och en humanisering i olika

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

hänseenden har påkallats. Även om det knappast med fog kan påstås att

den tillämpning lagen erhållit under senare år giver rum för mera allvarlig

kritik, är det otvivelaktigt att lagen i sig själv innefattar onödig stränghet

i skilda avseenden. Vissa straffarter äro sålunda till sin natur sådana att

de icke höra hemma i ett modernt rättssystem, och straffsatserna, särskilt

minimistraffen för normalfall, synas i många fall utan olägenhet kunna

mildras.

En särskild anledning att nu revidera den militärstraffrättsliga lagstiftningen

utgör den pågående refonneringen av allmänna strafflagen. Det är

givetvis angeläget att utvecklingen på straffrättens område också erhåller

uttryck inom den del därav som militärstraffrätten bildar. Särskilt det förslag

till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, vilket för närvarande

är under lagrådets granskning, har flera nära anknytningspunkter till

den militära lagstiftningen, som ju till huvudsaklig del rör brott mot staten.

Den militära strafflagstiftningens huvudändamål är skyddet av krigsmaktens

effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser för att säkra fullgörandet

av de tjänsteplikter, som måste åläggas den militära personalen.

Eftersom straffbestämmelserna skola avse endast vissa medborgare, komma

de att i viss mån utgöra en undantagslagstiftning på liknande sätt som föreskrifterna

om särskilt -straffansvar för exempelvis ämbetsmän. Av denna

krigslagstiftningens karaktär följer emellertid även att bestämmelserna böra

begränsas till vad som kräves för att deras syfte skall tillgodoses. Inskränkningar

i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna som ej äro oundgängligen

nödvändiga böra sålunda icke få förekomma. I den mån de i

allmänna strafflagen upptagna bestämmelserna äro tillräckliga, böra icke

heller särbestämmelser för militära förhållanden tillåtas.

Själva stommen i de militära bestraffningsreglerna utgöres av sådana

brottstyper som hänföra sig till de speciellt militära tjänsteplikterna, s. k.

rent militära brott. Dessa ha av naturliga skäl icke beaktats i de för vanliga

medborgare avsedda straffbestämmelserna. Härutöver bruka i militära strafflagar

ingå vissa såsom »militärt kvalificerade» betecknade brott. Dylika

brottstyper ha motsvarighet bland allmänna strafflagens brott men få, då

de förövas på det militära området, en karaktär som påkallar speciell behandling

i straffrättsligt avseende, i allmänhet strängare. Vid revisionen av

vår militära strafflagstiftning finner jag angeläget att det tillses, att sistnämnda

grupp icke kommer att omfatta andra brott än sådana där den militära

kvalifikationen är av väsentlig betydelse med hänsyn till krigsmaktens

effektivitet.

Vid utformandet av eu militär strafflagstiftning torde man emellertid icke

enbart kunna följa de nu angivna riktlinjerna. Det är därjämte nödvändigt att

tillse att likställighet inför lagen i görligaste mån upprätthålles. Visserligen

kan ett brott, begånget av någon som tillhör eu viss personalkategori, vara

allvarligare än enahanda brott, förövat av en gärningsman tillhörande en

annan kategori. Det är emellertid icke blott av väsentlig betydelse ur allmänt

demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse att alla inom

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

denna äro underkastade en ensartad straffrättslig reglering så långt detta

är möjligt. Utan att denna förutsättning uppfyllts synas nämligen militära

straffbestämmelser icke vara ägnade att grundlägga en i egentlig mening

god disciplin. Det måste vidare uppmärksammas att upprätthållandet av den

för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen även och kanske till

övervägande delen är beroende av andra omständigheter än straffbestämmelser

och deras tillämpning. Den sociala och kulturella omvårdnad, för vilken

de värnpliktiga under senare år varit föremål, kan utan tvivel antagas ha

medfört en helt annan inställning till militärtjänsten än förut. I samma riktning

har säkerligen också det förändrade läget i försvarsfrågan verkat. Särskilt

erfarenheterna från det andra världskrigets tid ha bidragit till att undanröja

försvarsfientliga stämningar och skapa insikt om försvarets nödvändighet

såsom det yttersta värnet för vårt folks självbestämningsrätt. Dessa

omständigheter giva förbättrade möjligheter att tillgodose kravet på huinanisering

inom detta straffrättsområde. Uppenbart är nämligen att en lindring

av straffsatser och straffmetoder i enlighet med det nutida rättsmedvetandets

krav lättare kan förverkligas i samma mån som försvarsviljan är allmän

och krigsmaktens effektivitet sålunda blir säkerställd på andra vägar.

Det av utredningen framlagda förslaget till strafflagstiftning för krigsmakten

innebär i första hand en väsentlig begränsning av denna lagstiftnings

omfattning. Åtskilliga av gällande lags straffbestämmelser ha sålunda helt

utmönstrats. Bland annat ha alla bestämmelser om skadegörelse, stöld och

andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden om gärningar som innefatta

spioneri eller förräderi lämnats utan särskild motsvarighet. Härigenom

har dock i stort sett det straffbara området icke minskats, eftersom dylika

gärningar, som ej täckas av den militära lagstiftningen, naturligtvis skola

bestraffas enligt allmänna strafflagen. Även sistnämnda lags bestämmelser

om ämbetsbrott ha förutsatts skola vara tillämpliga å viss militär personal,

som uttryckligen förklarats ha ämbetsansvar. Detta har i sin tur medfört att

de bestämmelser om generella tjänstebrott, vilka liksom för närvarande ingå

bland de militärstraffrättsliga bestämmelserna, begränsats att gälla endast

personal som icke tillagts sådant ansvar.

De i förslaget ingående bestämmelserna om rent militära och militärt kvalificerade

brott ha genomgående erhållit nya brottsbeskrivningar. Hittillsvarande

kasuistiska beskrivningar ha sammanförts till enhetliga stadganden av

mera generell utformning. Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straffbarhetsområde.

Sålunda har exempelvis rymningsbrottet, som för närvarande

i allmänhet föreligger endast då bortovaro från krigstjänsten varat viss tid,

olika i olika fall, givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning av

skadan eller faran av brottet i varje särskilt fall. Bestämmelsen om olovliga

sammankomster har väsentligt begränsats. Dels ha blott sådana sammankomster

kriminaliserats, som taga sikte på vådan av det läge, vari krigsmakten

eller någon del därav befinner sig, eller lämpligheten av åtgärd eller anordning

som angår krigsförberedelserna eller krigföringen, medan bland annat

sammankomster för rådplägning om förmans förhållande och åtgärder i

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

59

övrigt lämnats å sido, och dels har den sålunda inskränkta bestämmelsen

föreslagits skola gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i

krig. Utredningen har härmed velat avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i

den medborgerliga församlings- och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås

upphävande av 1906 års lag om förbud att deltaga i vissa sammankomster.

De nuvarande speciella straffbuden rörande olovligt krigsbyte, olovliga

stridsmedel och andra brott mot folkrättsliga regler ha i förslaget ersatts

med en enda bestämmelse av vidare räckvidd. Den omfattar alla sådana

förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller

i fråga om behandlingen av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka

Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt

erkända folkrättsliga grundsatser. Med denna bestämmelse, som föreslås

regelmässigt skola gälla envar som begår däri avsedd gärning, avses att

den folkrättsliga regleringen av kriget skall införlivas med vår nationella

straffrätt, och bestämmelsen skall utgöra grundval för bestraffningen av

s. k. krigsförbrytelser.

Förslagets militära bestämmelser har givits lika giltighet för alla som överhuvud

taget skola vara underkastade desamma. Den nuvarande kategoriindelningen,

som innebär att straffbestämmelserna äro tillämpliga i olika omfattning

å skilda grupper av krigsmaktens personal, har sålunda avskaffats;

i forslaget benämnas alla som lyda under de militära bestämmelserna krigsmän.

I samklang härmed står den omarbetning som gjorts av gällande bestämmelser

om våld eller annan misshandel och om förolämpning. Reglerna

härom äro för närvarande upptagna i ej mindre än tolv paragrafer, vari

differentiering gjorts bland annat med hänsyn till om brottet förövats mot förman

eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsmannen

likställd, om det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom

tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne

därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Alla dessa straffbud ha ersatts av

två bestämmelser, den ena rörande våld och hot om våld och den andra

rörande missfirmelse. Båda äro begränsade till att avse brott av krigsman

mot annan krigsman i eller för dennes tjänst. Såsom motsvarighet till nuvarande

stadganden om straff för vissa särskilda former av missbruk av

förmansställning upptager förslaget eu mera allmänt avfattad bestämmelse

om förmans missbruk av sin myndighet över underlydande. Då de underlydande

ha ovillkorlig lydnadsplikt gentemot förmännens befallningar, har

det nämligen funnits angeläget att uppställa generella garantier mot missbruk

av förmansskapet. Den yttre korrekthet som måste iakttagas mellan olika

krigsmän har i förslaget kommit till uttryck i en enhetlig straffbestämmelse

vari såsom likställda förseelser upptagas vanvördnad mot förman och missaktning

mot underlydande.

Straffsatserna ha i förslaget i stor utsträckning mildrats. Detta har framför

allt skett genom nedsättning av minimistraffen. För alla brott, som icke

innefatta förräderi eller andra svåra förbrytelser, ingår sålunda disciplinstraff

i straffskalan, och detta straff gäller, i motsats till vad som ofta är händelsen

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

för närvarande, utan begränsning till fall då omständigheterna äro synnerligen

mildrande. Även strafflatitudens maximum har i vissa fall sänkts för

normalfallen. Då de militära brotten kunna vara mycket farliga för riket och

dess försvar, har dock latituden uppåt ej kunnat göras alltför snäv. I avsikt

att hålla nere normalstraffen under fredstid har utredningen i vissa fall föreslagit

särskilda straffsatser för krigstid och beredskapstid. Däremot förekommer

icke i förslaget någon differentiering av straffskalorna efter den brottsliges

tjänsteställning, vilket i viss utsträckning är förhållandet i gällande lag.

I fråga om straffarterna föreslås nyheter huvudsakligen beträffande disciplinstraffen.

Dessa äro enligt förslaget arrest och disciplinbot. Då det föreslagna

arreststraffet närmast motsvarar nuvarande vaktarrest, innebär sålunda

förslaget att de hittillsvarande strafformerna sträng arrest, skärpt

arrest och arrest utan bevakning avskaffas samt att såsom ny art av disciplinstraff

införes disciplinbot. Arrest skall enligt utredningens förslag

kunna ådömas i minst tre och högst tjugu dagar. Under hela strafftiden

skall arrestant vidkännas löneavdrag med visst belopp som står i relation

till hans löneställning. Disciplinbot är ett penningstraff, som i vissa hänseenden

erinrar om dagsbotsstraffet och i andra om de i den civila statsförvaltningen

tillämpade disciplinstraffen i form av mistning av lön. Straffet

utgöres i allmänhet av löneavdrag med samma belopp för dag, som den

brottslige skulle avstått under avtjänande av arrest. Disciplinbotsstraffet

ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Slutligen må nämnas att utredningen

föreslagit vidgade möjligheter att använda villkorlig dom vid militära

brott.

Utredningens förslag synes mig i allt väsentligt innefatta en lycklig lösning.

Det tillgodoser på ett väl avvägt sätt krigslagstiftningens syfte att

skydda krigsmaktens effektivitet och önskemålen om lagstiftningens begränsning

och humanisering. De föreslagna bestämmelserna, som i allmänhet

äro avfattade med önskvärd tydlighet, stå enligt min mening i god överensstämmelse

med de aktuella reformerna i allmänna strafflagen. Såsom av

den förut lämnade redogörelsen framgår ha också förslagets huvudgrunder

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det avgjort övervägande antalet remissyttranden.

Utredningen har föreslagit att huvuddelen av de militära straffbestämmelserna

skall införas i allmänna strafflagen. Härom har från vissa

håll anmälts tveksamhet. I samband därmed har gjorts gällande att en sådan

omarbetning i vart fall borde ske på ett mera djupgående sätt än som skett

i förslaget. För min egen del ansluter jag mig till tanken att inordna bestämmelserna

i allmänna strafflagen. Gällande strafflag för krigsmakten

torde understundom redan på grund av sin karaktär av speciallag ha framstått

såsom stridande mot rättskänslan. Ur psykologisk synpunkt måste det

därför vara välmotiverat att giva den militärstraffrättsliga lagstiftningen den

fastare anknytning till straffrätten i övrigt som ett införande i allmänna

strafflagen kan anses innebära. Härmed följer emellertid även vissa tekniska

fördelar, vilka sammanhänga med att de militära straffbestämmelserna såväl

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

61

enligt gällande lag som än mer enligt förslaget icke utgöra en fullständig

grund för straffrättskipningen vid krigsmakten utan närmast bilda ett komplement

till allmänna strafflagen.

De särskilda militära straffbestämmelsernas inplacering i allmänna strafflagen

kan givetvis genomföras på olika sätt. Att såsom i vissa remissyttranden

ifrågasatts helt inarbeta bestämmelserna i nu befintliga kapitel skulle

emellertid förorsaka stora svårigheter beträffande bestämmelser vilka, såsom

exempelvis föreskrifterna om våld eller hot mot krigsman, anknyta

till flera av de nuvarande kapitlen och komme i vart fall att medföra en

mindre önskvärd splittring av bestämmelserna. Jag ansluter mig därför till

den av utredningen förordade utvägen, enligt vilken bestämmelserna upptagas

i två nya kapitel. Den föreslagna fördelningen mellan dessa kapitel

synes mig vara lämplig. Det förefaller, med tanke på att 25 kap. för närvarande

behandlar ämbetsbrott, vara stilenligt att i ett av de nya kapitlen

sammanfatta bestämmelser om särskilda brott av krigsmän. Att i det andra

nya kapitlet införa bestämmelser som endast äga tillämpning under krig

eller beredskapstillstånd anser jag utgöra ett ändamålsenligt sätt att från

övriga bestämmelser avskilja sådana som icke äga tillämpning under vanliga

fredsförhållanden. Jag godtager sålunda även tanken att till detta kapitel

överflytta vissa bestämmelser från det år 1946 till lagrådet remitterade

strafflagförslaget. Kapitlet får tydligen delvis en annan karaktär än övriga

kapitel, men om det, såsom föreslagits, sättes sist i lagen, synes någon vägande

invändning icke kunna göras däremot. Det vore givetvis följdriktigt

att till detta kapitel även överföra de särskilda för krig och beredskapstillstånd

avsedda straffsatser som stadgats för vissa brott såväl i förevarande

förslag som i det till lagrådet remitterade förslaget, övervägande fördelar

torde emellertid vara förenade med den i förslaget använda metoden att

låta varje straffbestämmelse innehålla fullständiga uppgifter om straffskalorna

för brottet, utom såvitt angår dödsstraffet.

På de skäl utredningen, utan erinran i remissyttrandena, anfört anser jag

sistnämnda straffart icke kunna undvaras under krig. I avsikt att understryka

dödsstraffets extraordinära karaktär bör enligt min mening straffet

icke göras till föremål för behandling i allmänna strafflagen. Jag ansluter

mig därför till utredningens förslag att i en särskild lag upptaga de bestämmelser

som detta straff erfordrar. Frågan huruvida även disciplinstraffet bör

föranleda en särskild lag synes mera tveksam. Då dylikt straff införts i straffskalorna

i åtskilliga bestämmelser som skola intagas i allmänna strafflagen,

skulle konsekvensen kunna synas kräva att även övriga stadganden om användningen

av disciplinstraff m. m. infördes i lagen. Detta skulle emellertid,

som utredningen framhållit, kräva omarbetning av 2, 4 och 5 kap., vilka tilllika

med strafflagens allmänna del i övrigt för närvarande äro under strafflagberedningens

övervägande. Med hänsyn härtill synes fragan huruvida

samtliga bestämmelserom disciplinstraff skola inarbetas i strafflagen tills vidare

böra anstå och en särskild lag utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningens förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

I vissa yttranden har anmärkts att ett flertal brott icke försetts med brottsbeteckningar.

Även jag anser detta vara en brist som bör avhjälpas. Vad angår

det i ett yttrande framförda önskemålet att i de militära straffbestämmelserna

skola begagnas samma termer och begrepp som kommit till användning

i tjänstereglementet för krigsmakten finner jag mig kunna tillmötesgå

detta såtillvida att »befälhavare» utbytes mot »chef». Med sistnämnda begrepp

avser jag dock endast vad som enligt allmänt språkbruk är innebörden

däri, och tjänstereglementets definitioner skola sålunda icke gälla. Det

kan nämligen icke vara lämpligt att straffbestämmelserna för sin tolkning

äro beroende av ofta ändrade reglementariska föreskrifter. Till vad i övrigt

anmärkts mot förslaget återkommer jag i det följande vid behandlingen av

de särskilda bestämmelserna.

Vad angår ikraftträdandet av den nya strafflagstiftningen för krigsmakten

har ett par remissmyndigheter framhållit att detta borde ske samtidigt med

genomförandet av revisionen av det militära rättegångsväsendet. Med anledning

härav vill jag erinra att det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget

till ändring av strafflagen är avsett att vinna tillämpning från och med

den 1 januari 1949. För att undvika de mycket omfattande följdändringar

som erfordras i strafflagen för krigsmakten, därest denna då alltjämt gäller,

är det nödvändigt att låta även förevarande lagstiftning träda i kraft vid

nämnda tidpunkt. Avsikten är även att reformeringen av det militära rättegångsväsendet

— innefattande bland annat avskaffandet av krigsdomstolarna

i fredstid — skall knnna genomföras samtidigt. Såsom utredningen förutsatt

torde därför särskilda följdändringar i processuellt hänseende icke påkallas

av nu förevarande lagstiftning.

Av det anförda framgår att jag i allt väsentligt godtager utredningens olika

lagförslag. I vissa avseenden, utöver de i det föregående anmärkta, har jag

emellertid ansett ändringar och jämkningar vara erforderliga. Förslagen ha

därför överarbetats inom justitiedepartementet. Jag övergår nu till att redogöra

för de särskilda bestämmelserna i de därvid upprättade departementsförslagen,

vilka såsom bilaga fogats vid detta protokoll.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

1 KAP.

3 a §.

Enligt 1 § i detta kapitel skall inländsk man som begått brott dömas därför

efter Sveriges lag och vid svensk domstol. För vissa utom riket förövade brott

gäller dock det sagda endast om Konungen förordnat att brottet må åtalas

här i riket. I 2 § stadgas att utländsk man, som här i riket finnes, skall dömas

efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott som han begått inom

riket eller å svenskt fartyg utom riket. För annat utom riket förövat brott

får åtal mot utlänning ske allenast om det begåtts mot Sverige eller svensk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

63

man och Konungen meddelat förordnande som nyss nämnts. Enligt den lydelse

3 § erhållit i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget får ej någon

ulan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han utom riket undergått

straff eller skyddsåtgärd.

Dessa bestämmelser äro ej utan undantag då SLK är tillämplig. Enligt

13 § SLK gäller nämligen, att om svensk krigsman eller annan, som är anställd

vid svenska krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under

tåg eller då svenskt krigsfolk eljest är samlat där, begått brottslig handling

mot utländsk man, skall för åtal av gärningen sådant särskilt förordnande

av Konungen, som förutsattes i 1:1 SL i fråga om brott begångna utom

riket, ej vara erforderligt, utan skall å högste befälhavaren på stället ankomma

att, antingen målsäganden över brottet klagar eller ej, låta detsamma

befordras till åtal, om han finner krigstuktens upprätthållande eller krigsmaktens

anseende det kräva. Då utländsk man utom riket begår brott, som

hör till svensk krigsdomstols behandling, ankommer det på högste befälhavaren

på stället att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena

det fordra.

Utredningens förslag upptager i 3 a § en bestämmelse, vars första stycke

innehåller att krigsman, utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas, skall dömas

efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott, som han begått utom

riket där avdelning av krigsmakten befinner sig. Enligt andra stycket skall

utländsk man, utan hinder av vad i 2 § stadgas, dömas efter Sveriges lag

och vid svensk domstol för brott som han, då avdelning av krigsmakten för

annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen är,

såframt Konungen förordnar att åtal må ske. I tredje stycket stadgas att, då

avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom

riket, Konungen äger uppdraga åt högste befälhavaren på stället att meddela

sådant förordnande om åtal som i 1 kap. avses.

Utredningen har anfört att det för upprätthållande av krigstukt och ordning

inom krigsmakten samt med hänsyn till krigsmaktens anseende vore nödvändigt

att brott av krigsmän, även om de begåtts utom riket och mot utländska

män, regelmässigt kunde utan omgång komma under rättslig prövning.

Den i SLK vidtagna anordningen, alt högste befälhavaren på platsen i

Konungens ställe kunde meddela förordnande om åtal, vore i detta hänseende

knappast lämplig. I såväl den danska som den schweiziska militärstrafflagen

stadgades, att lagen vore tillämplig jämväl å straffbara handlingar som förövats

utom riket. En bestämmelse av liknande innebörd syntes böra upptagas

jämväl i svensk lag. En dylik bestämmelse hade betydelse i full utsträckning

då krigsmakten under krig opererade utomlands men borde omfatta

även andra fall. Bestämmelsen syntes dock kunna begränsas till att

avse brott som förövades av krigsman där avdelning av krigsmakten befunne

sig; i övriga fall vore de allmänna reglerna i 1: 1 och 2 SL tillräckliga.

Liksom 13 § SLK möjliggjorde bestraffning vid svensk domstol av utländsk

man för vissa brott å krigsskådeplats och ockuperat område syntes det vara

nödvändigt att även i ny lagstiftning skapa ökad möjlighet att beivra brott

av utlänning. Om därvid frågan, huruvida åtal skulle ske, finge bero på

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

särskild prövning, vore det icke erforderligt att göra inskränkning till vissa

slag av brott eller vissa speciella förhållanden. Såväl enligt detta stadgande

som jämlikt bestämmelserna i 1: 1 och 2 SL samt 1: 3 SL enligt det remitterade

förslaget vore åtal för brott i vissa fall beroende av Konungens prövning.

Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befunne

sig utom riket och fråga vore om brott som begåtts där avdelningen vore,

kunde emellertid denna ordning icke alltid anses vara den lämpligaste. I

13 § SLK hade som nämnts högste befälhavaren på stället erhållit rätt att

under angivna förutsättningar pröva vissa av här ifrågavarande åtalsfrågor.

Eftersom måhända icke varje befälhavare, som kunde karakteriseras som

den högste på stället, hade den ställning att sådan prövning borde anförtros

honom samt för att undvika möjligheten av kompetenskonflikter, syntes det

vara en bättre utväg att tillerkänna Konungen delegationsrätt i förevarande

hänseende. Den utformning stadgandet erhållit borde icke utgöra hinder för

Konungen att vid uppdrags meddelande begränsa befälhavarens prövningsrätt

till vissa brott eller att eljest göra sådana inskränkningar i densamma, som

kunde påkallas av omständigheterna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört att bestämmelsen i första

stycket efter ordalagen skulle gälla även för det fall att fråga om åtal uppstode

först efter det avdelningen återvänt till riket och även i fråga om gärning

som ej vore straffbar efter lagen i det land där den begåtts. Vore gärningsmannen

utländsk man och brottet begånget mot annan än Sverige eller

svensk man, syntes dock icke lämpligt att åtal alltid skulle kunna anställas.

Om han upphört att vara krigsman under svenskt befäl och tillfälligtvis

uppehölle sig i riket eller å område dit avdelningen efter brottets begående

förflyttats, vore uppenbart att komplikationer av en sådan fri åtalsrätt skulle

kunna uppstå. Överhuvud taget syntes stadgandet knappast böra vinna tilllämpning

i de fall då den, som efter svensk lag men ej den utländska vore

brottslig, upphört att vara krigsman och ej längre vistades där avdelningen

uppehölle sig. Liknande synpunkter gjorde sig gällande beträffande stadgandet

i tredje stycket. De skäl som föranlett stadgandet gjorde sig endast

gällande, då gärningsmannen alltjämt befunne sig »där avdelningen är».

Vore så icke förhållandet, borde grunderna för bestämmelserna om Konungens

förordnande som villkor för åtal föranleda att denna Konungens

befogenhet ej skulle kunna överlåtas. Som denna begränsning i delegationsrätten

vore av principiell natur, syntes bestämmelse därom böra givas i

lagen och ej i de särskilda föreskrifter, som enligt vad i motiven anfördes

kunde meddelas av Konungen i samband med att uppdrag enligt stadgandet

lämnades högste befälhavaren vid avdelningen. Även justitiekanslerämbetet

har funnit den i tredje stycket Konungen medgivna delegationsrätten alltför

vidsträckt. Fråga om meddelande av förordnande om åtal uppkomme åtminstone

praktiskt sett allenast i de fall som avsåges i andra stycket i paragrafen.

På grund härav syntes delegationsrätten böra begränsas till dessa

fall.

Chefen för armén har å andra sidan ansett att ifrågavarande paragraf

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

65

borde utformas mera i anslutning till nu gällande bestämmelser. Förslaget

syntes förutsätta att normal förbindelse alltid kunde upprätthållas mellan

Konungen och högste befälhavaren på stället.

Departementschefen.

I fråga om tillämpligheten av svensk straffrätt torde krigsman, som är

utlänning, i princip böra intaga samma ställning som krigsman, vilken är

svensk man. Även om det i vissa fall skulle vara mindre behövligt att anställa

åtal mot utländsk gärningsman, är det på grund av sakens ringa

praktiska betydelse icke lämpligt att komplicera bestämmelserna med undantagsföreskrifter.

Tillräckliga skäl att utöver vad som skett i utredningens

förslag begränsa den Kungl. Maj:t genom förslaget tillerkända delegationsrätten

anser jag icke finnas. Å andra sidan synes det mig icke lämpligt att

militär befälhavare utan Kungl. Maj:ts uppdrag får meddela förordnande

om åtal. Med nutida kommunikationsmöjligheter torde man icke böra överdriva

svårigheterna att upprätthålla förbindelse med olika befälhavare inom

krigsmakten. I enlighet med vad jag förut anfört har i departementsförslaget

termen chef begagnats i stället för befälhavare. Därjämte har en redaktionell

jämkning vidtagits i syfte att klargöra, att Kungl. Maj ds uppdrag att

förordna om åtal kan lämnas redan innan avdelningen befinner sig utom

riket.

2 KAP.

15 a §.

I förevarande paragraf av utredningens förslag omtalas att särskilda straff

för krigsmän äro disciplinstraff. I en andra punkt innehåller paragrafen därjämte

en hänvisning att stadganden om disciplinstraff finnas i särskild lag.

Bestämmelsen är föranledd därav att disciplinstraff i åtskilliga fall förekommer

i det föreslagna 26 kap. och att de i övrigt erforderliga stadgandena

om dylikt straff sammanförts till en särskild lag om disciplinstraff för krigsmän.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anmärkt att, då såväl i 26 och

27 kap. i förslaget som i vissa lagrum i 4 och 5 kap. i allmänna strafflagen

bestämmelser meddelats som hade tillämpning å disciplinstraffets användning,

andra punkten i 15 a § ej syntes vara adekvat. Den borde ersättas med

en erinran att om disciplinstraffets användning i vad bestämmelser därom

ej meddelats i strafflagen, om straffets former och om dess verkställighet vore

stadgat i särskild lag.

Departementschefen.

Med anledning av den framställda anmärkningen har i departementsförslaget

andra punkten av förevarande paragraf redaktionellt jämkats.

5 KAP.

10 §.

För närvarande gäller enligt 5: 10 SL fiiljande. Rymmer fånge eller häktad

eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott eller sätter han sig

5 B i haag till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 114.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

till motvärn emot bevakningsman eller annan, som vill hindra honom från

rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan, under vars uppsikt han

står, då denne skall hålla honom till ordningen, eller söker någon, som skall

häktas, anhållas eller eljest gripas, att undkomma den som äger verkställa

åtgärden, eller sätter sig någon med våld eller hot emot polisman, som skall

verkställa tjänsteåtgärd, då må det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses försvarligt. Detsamma skall gälla, där annan än

fånge, häktad eller anhållen eller den som skall häktas, anhållas eller eljest

gripas sätter sig med våld eller hot emot den som vill hindra rymningen, bibehålla

ordningen eller verkställa åtgärden. Har någon brukat större våld

än medgivet är, vare lag som i 9 § sägs.

Enligt utredningens förslag skall detta stadgande undergå sådan ändring

att den rätt till våldsanvändning, som föreligger då någon med våld eller hot

sätter sig emot polisman, tillkommer även vaktpost eller annan för bevakning

eller upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman.

I 45 § SLK finnes ett särskilt stadgande om rätt till våldsanvändning.

Detta innehåller att om skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning

eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning

överfalles med våld eller hot, som innebär trängande fara för den

överfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd eller

bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet, då äger den vakt, patrull

eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den som står under sådan bevakning

att rymma, eller brukar annan för att befria honom våld eller hot,

må det våld användas, som för rymningens hindrande är nödigt. Vad sålunda

är stadgat om vakt, patrull eller avdelning gäller jämväl i fråga om

till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutövning.

Utredningen har framhållit att enligt särskilda föreskrifter militär personal

har att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som eljest ankomma på

civil polispersonal. Det vore därför enligt utredningens mening nödvändigt att

stadgandet i 5: 10 SL om våld mot den som sätter sig emot polisman vidgades

att omfatta även militär vaktpost samt annan krigsman vilken tjänstgör

för bevakning eller upprätthållande av ordning. Eftersom de situationer,

som avsåges i det särskilda stadgandet i 45 § SLK om rätt till våldsanvändning,

tillfyllestgörande täcktes av de allmänna bestämmelserna om nödvärnsrätt

i 5: 7—It SL, skulle med den förordade ändringen av 5: 10 det

nämnda stadgandet i SLK icke kräva ytterligare motsvarighet. Vad anginge

det våld som i olika fall finge utövas stadgades i 5: 10 SL att sådant våld

finge brukas som med hänsyn till omständigheterna kunde anses försvarligt,

medan 45 § SLK, i likhet med tidigare bestämmelser i SL, vid rymningsförsök

medgåve användandet av det våld som vore nödigt för rymningens hindrande.

Den nya regeln innebure, att vid användandet av våld i tjänsteutövning

den som vore ansvarig därför hade att bedöma ej blott vilket våld som erfordrades

för att genomföra åtgärden utan även tjänsteåtgärdens vikt. En

sådan regel kunde synas mindre lämplig såvitt anginge militära förhållanden,

där bevakningsuppgifterna ofta fullgjordes av personer som ej erhållit

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

67

någon tillräcklig speciell utbildning härför och ofta vore föga underrättade

om vikten av dem åliggande åtgärder samt vilkas beväpning vore anpassad

för helt andra uppgifter. Det kunde likväl icke rimligen ifrågasättas att härå

grunda en rätt till användning av större våld. Försvarligheten av det våld,

som i visst fall använts, måste bedömas icke blott efter objektiva grunder

utan även med hänsyn till subjektiva omständigheter hos den handlande.

Vidare vore det tydligt att, om — såsom här i regel vore fallet — föreskrifter

om våldsanvändning givits i instruktion e. dyl., det våld som en underordnad

i enlighet därmed utövat för hans del i regel måste anses försvarligt. Av

så mycket större vikt bleve det, att vid utfärdandet av instruktioner för vakttjänst

rätten till våldsanvändning på lämpligt sätt inskränktes.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har anfört att av utredningen själv

antytts de betänkligheter, som med fog kunde hysas mot en vidgad rätt till

våldsanvändning för vissa militärpersoner, därvid särskilt pekats på, att med

stadgandet avsedda bevakningsuppgifter ofta anförtroddes åt personer utan

tillräcklig speciell utbildning och ofta föga underrättade om vikten av dem

åliggande åtgärder. Skillnaden mellan sådan personal och den yrkesutbildade

och utvalda civila polisen låge här i öppen dag. Hovrätten kunde förty

icke underlåta att betona de vådor, som ett stadgande av föreslagen innebörd

ovedersägligen måste innebära. Det vore på sin plats att i detta sammanhang

erinra om de ingalunda sällsynta fall, då bristande omdöme och sans kommit

till uttryck vid militära vakters våldsanvändning.

Chefen för armén har anmärkt att enligt förevarande paragraf endast det

våld finge brukas »som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt».

Utredningens förslag, att dessa regler jämväl skulle gälla vaktpost

eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande

krigsman, kunde åstadkomma tveksamhet vid lösande av tjänsteuppgifter,

genom att vederbörande vaktpost skulle bedöma tjänsteåtgärdens vikt.

Denna tveksamhet kunde i fält bli ödesdiger. På grund härav kunde förslaget

icke biträdas utan borde omskrivas med ledning av i 45 § SLK givna

bestämmelser.

Departementschefen.

Krigsmän äga givetvis liksom andra personer rätt till nödvärn enligt de

allmänna bestämmelserna i 5:7—11 SL. Såsom utredningen framhållit har

emellertid militär personal i viss utsträckning att utföra uppgifter med avseende

å bevakning och upprätthållande av ordning. I och för sig är det visserligen

önskvärt att dylika uppgifter i största möjliga mån förbehållas den civila

polisen med dess för ändamålet speciella utbildning och utrustning. Särskilt

när det gäller bevakning torde det dock vara ofrånkomligt att åtskilliga

uppgifter ombesörjas av militär personal. Då polisman som skall verkställa

tjänsteåtgärd enligt gällande lag har rätt alt använda våld, om någon med

våld eller hot sätter sig emot honom, synes det icke kunna antagas att den

militära personalen skall kunna tillfredsställande fullgöra ifrågavarande

åligganden utan motsvarande befogenhet. Från rättssäkerhetens synpunkt är

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

det angeläget att krigsmans rätt till våldsanvändning blir uttryckligen lagfäst,

åtminstone i den utsträckning som skett beträffande polismän. I likhet

med utredningen anser jag därför att förevarande paragraf bör kompletteras

med ett stadgande av innebörd att våld får brukas om någon med våld eller

hot sätter sig emot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande

av ordning tjänstgörande krigsman som skall verkställa tjänsteåtgärd.

De betänkligheter som kunna hysas mot detta stadgande torde huvudsakligen

vara beroende av hur man bestämmer måttet av det våld som får utövas.

Mångfalden av de situationer, i vilka våldsanvändning kan ifrågakomma,

gör det emellertid nödvändigt att den översta gränsen i lagen erhåller

en i viss mån tänjbar utformning. I gällande lydelse av paragrafen stadgas

för samtliga därmed avsedda fall att det våld må brukas, som med hänsyn

till omständigheterna kan anses försvarligt. Det synes icke finnas tillräckliga

skäl att beträffande militära förhållanden meddela härifrån avvikande föreskrift.

Visserligen är, såsom i ett remissyttrande särskilt understrukits, en

militär vaktpost i allmänhet utan speciell utbildning för sådan våldsutövning

varom här är fråga och ofta är han dessutom dåligt underrättad om

tjänsteåtgärdens vikt. Dylika omständigheter måste emellertid, i enlighet med

vad utredningen framhållit, beaktas vid bedömandet av huruvida i visst fall

utövat våld skall såsom icke försvarligt anses straffbart. Härtill kommer att

det i de instruktioner och reglementen, som närmare reglera vakttjänst och

åtgärder för upprätthållande av ordning, kan mera detaljerat preciseras när

och i vad mån våld får användas i olika situationer. Frågan om den instruktionsmässiga

utformningen av rätten till våldsanvändning torde senare komma

att upptagas av chefen för försvarsdepartementet.

I anledning av vad chefen för armén anfört vill jag vidare framhålla att

de nu behandlade reglerna om våldsanvändning givetvis icke äga tillämpning

på stridsåtgärder under krig.

På grund av det anförda har utredningens förslag i denna del, frånsett en

redaktionell jämkning, oförändrat upptagits i departementsförslaget.

10 a §.

I utredningens förslag stadgas under denna paragraf, att vid myteri, under

strid så ock eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild

fara krigsman må mot underlydande som visar ohörsamhet bruka det våld

som är nödigt för lydnadens upprätthållande. Göres större våld än nöden

kräver, skall vad som sägs i 5:9 SL gälla, d. v. s. straff skall inträda, om ej

omständigheterna voro sådana att den handlande svårligen kunde besinna

sig. men straffet kan nedsättas under vad som eljest bort följa.

Stadgandet motsvarar 44 § SLK. Däri stadgas följande. Händer det att underlydande

flyr från drabbning eller företager plundring, eller att vid uppror

eller upplopp eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden

medför större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess

eller allmän säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan

befallningen blivit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

69

underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens

hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i

dessa fall större våld än nöden kräver, gäller vad i sådant hänseende om

nödvärn i allmän lag sägs.

Utredningen har funnit det nödvändigt att, liksom hittills, förman tillerkännes

rätt att i vissa situationer bruka våld för att framtvinga lydnad. Vid

angivandet av de nödsituationer, då våld finge utövas, syntes enligt utredningen

såsom allmän förutsättning böra upptagas, att brott mot krigslydnaden

medförde särskild fara, vilket uttryck nära överensstämde med beskrivningen

i 44 § SLK. Härjämte borde emellertid, för att i möjligaste mån giva

konkretion åt bestämmelsen, omnämnas vissa fall då nödsituation regelmässigt

förelåge. I den bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf,

hade angivits att rätt till våldsanvändning skulle föreligga vid myteri, under

strid och eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild

fara. Härutöver hade såsom villkor för våldsanvändning uppställts att underlydande

visade ohörsamhet. Beträffande omfattningen av det tillåtna våldet

hade icke synts böra stadgas annat än att det våld finge brukas, som vore

nödigt för lydnadens upprätthållande. Med uttrycket lydnadens upprätthållande

åsyftades här vad som kunde kallas det allmänna lydnadstillståndet

bland de underlydande. Häri låge sålunda den ytterligare begränsningen att

underlåtenhej att fullgöra en befallning icke under alla omständigheter medförde

att våld finge tillgripas. Det vore nämligen tydligt att det för upprätthållande

av den allmänna lydnaden icke vore erforderligt att bruka våld i

varje fall av ohörsamhet, som ej avsåge angelägenhet av störTe betydelse.

Gjordes större våld än nöden krävde, skulle enligt förslaget de i 5:9 SL

upptagna reglerna äga tillämpning.

Departementschefen.

Mot förevarande bestämmelse har i remissyttrandena icke framställts någon

erinran. Även jag har ansett mig kunna godtaga densamma, och den har

sålunda utan ändring överförts till departementsförslaget.

26 KAP.

Om brott av krigsmän. 1

1 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som vägrar

eller underlåter att åtlyda förmans befallning eller olillbörligen uppehåller

befallningens fullgörande, dömas för lydnadsbrott till disciplinstraff eller

fängelse, där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten.

I SLK finnas bestämmelser om lydnadsbrott mot överordnad i 76, 77,

78, 79 och 161 §§. Lagen skiljer mellan sådana lydnadsbrott som rikta sig

mot förmans befallningar angående tjänsten, varom stadgas i 76—78 och

161 §§, och sådana som innebära åsidosättande av överordnads i särskilda

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

fall meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen

inom krigsmakten, beträffande vilka bestämmelser givas i 79 §. Av de förstnämnda

lydnadsbrotten behandlas i 76 § vägran av krigsman att åtlyda vad

förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt,

och i 77 § det fall att krigsman eljest underlåter att rätt fullgöra sådan

befallning eller genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning uppehåller

befallningens fullgörande. I 78 § stadgas straff då någon, som utan att

vara krigsman lyder under lagen, vägrar eller underlåter att åtlyda vad den,

som enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande över honom har befälsrätt

i tjänsten, inom gränsen av denna rätt anbefallt.

Utredningen har anfört att frågan vilka som ha behörighet att giva befallningar

och över vilka sådan befälsrätt gäller har reglerats genom olika av

Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner samt i det av Kungl. Maj:t i kommandoväg

den 14 juli 1945 fastställda tjänstereglementet för krigsmakten. Med

hänsyn till befälsrättens och lydnadspliktens intima samband med krigsmaktens

organisation och funktionssätt vore det uppenbart att en straffbestämmelse

om lydnadsbrott måste grundas å den administrativa regleringen

av befälsrätten. Dock syntes böra gälla att endast den, som själv lydde under

de militära straffbestämmelserna och enligt dem vore straffrättsligt ansvarig

för missbruk av sin befälsrätt, skulle få giva befallningar som vid ohörsamhet

föranledde bestraffning för lydnadsbrott. Likaså borde straff för ohörsamhet

mot befallning kunna ådömas allenast den som även i övrigt vore underkastad

de militära straffbestämmelserna. I 26: 21 och 27:14 i förslaget hade

tillämplighetsområdet för de militära straffbuden bestämts genom angivande

av vilka som skulle anses som krigsmän. För att beteckna parterna i lydnadsförhållandet

användes i förslaget termerna förman och underlydande.

Enligt i 26:21 i förslaget upptagna definitioner vore krigsman, som hade

befälsrätt över annan krigsman, dennes förman. Straffbestämmelsen borde i

enlighet med vad nu sagts gälla lydnadsbrott av krigsman med avseende å

förmans befallning.

Vad anginge lydnadspliktens omfattning låge det, enligt utredningen, i

sakens natur att denna plikt principiellt borde vara begränsad till befallningar

som anginge den underlydandes tjänst. Befallningen måste med andra

ord avse något som låge inom ramen för den underlydandes tjänsteplikter.

Såsom förut nämnts funnes i SLK förutom de allmänna straffbestämmelserna

rörande lydnadsbrott beträffande tjänsten även ett särskilt stadgande, 79 §,

avseende ohörsamhet mot överordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter

i vad som rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. I

den mån iakttagande härav eljest ålåge den underlydande såsom tjänsteplikt

omfattades tydligen ohörsamheten i dessa fall av det allmänna lydnadsbrott.

Stadgandet saknade i så fall betydelse utom därutinnan, alt straffskalan i

79 § vore lägre än i 76 §, en grund för stadgandet som emellertid, i den mån

den kunde anses riktig, bortfölle därest straffskalan för normalfall av lydnadsbrott

sänktes på sätt utredningen föresloge. Med hänsyn till att vissa

fall av ohörsamhet i ordningssaker otvivelaktigt omfattades av 76 och 77 §§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

71

SLK hade i praktiken viss osäkerhet uppkommit angående förhållandet mellan

dessa paragrafer och 79 §. Därtill komme ytterligare att 79 § på grund av

sin avfattning vore ägnad att skapa oklarhet rörande gränslinjen mellan vad

som hörde till tjänsten och vad som fölle därutanför. Paragrafen borde sålunda

ej erhålla särskild motsvarighet i ny lagstiftning. För att befälsföring

skulle kunna ske hinderfritt och den militära organisationen fungera effektivt

vore det emellertid erforderligt att den som mottoge en befallning i allmänhet

icke finge göra invändning mot den befallandes rätt att giva befallningen

eller överhuvud ingå på kritik av befallningens rättmätighet. Liksom

enligt gällande rätt borde sålunda lydnadsplikten vara vad som brukade

kallas ovillkorlig. Den ovillkorliga lydnadsplikten innebure dock icke s. k.

blind lydnad. Om en förman uppenbart ginge utom sina befälsbefogenheter,

medförde lydnadsvägran icke ansvar för lydnadsbrott. Av allmänna rättsgrundsatser

följde därjämte att lydnadsplikten icke vore obetingad ifall den

anbefallda handlingen vore brottslig eller eljest lagstridig. Innebörden av lydnadsplikten

syntes med tillfredsställande tydlighet framgå av lagtexten, därest

bestämmelsen angåves gälla olydnad mot förmans befallning, där det ej

vore uppenbart att den icke anginge tjänsten.

Beträffande brottsbeskrivningen i övrigt hade det synts utredningen vara

lämpligt att liksom i SLK angiva olika gärningsformer. För disciplinens skull

borde straffbarhet inträda redan då en underlydande tillkännagivit, att han

icke komme att utföra en given befallning. Vägran att lyda vore därför den

gärningsform som hade särskild betydelse då en befallning icke i sin helhet

omedelbart skulle verkställas. Det vanligaste sättet, varigenom olydnad visades

vore att utförandet av befallningen helt eller delvis underlätes. Eftersom

även den som delvis underläte att verkställa en befallning borde kunna

straffas för lydnadsbrott, syntes man med underlåtenhet böra likställa uppehållande

av befallnings fullgörande. För att uppehållande av befallning skulle

vara straffbart såsom lydnadsbrott borde dock förutsättas att uppehållandet

vore otillbörligt. Den som begärde närmare direktiv i anledning av en otydlig

order borde sålunda icke vara straffbar, varemot såsom otillbörligt borde

anses att uppehålla en befallning genom onödig förfrågan, motsägelse eller

invändning.

I enlighet med vad som tillämpats i åtskilliga fall vid den senaste tidens

lagstiftning på den allmänna strafflagens område hade utredningen funnit

det lämpligt att uppdela lydnadsbrottet i två olika svårhetsgrader avseende,

den ena normalfall av brottet och den andra fall, då med hänsyn till omständigheterna

vid brottet det la vore att anse som grovt. Straffskalan för normalfallet,

som behandlades i förevarande pragraf, syntes kunna avsevärt mildras

i förhållande till gällande rätt, som för icke kvalificerade fall upptoge

allenast fängelse och straffarbete i högst ett år. Disciplinstraff syntes sålunda

utan förbehåll böra ingå i latituden. Vid sidan av sistnämnda straffart

borde också fängelse ingå i straffskalan. Däremot syntes straffarbete icke

behöva stadgas för lydnadsbrott, som ej vore grovt. Någon anledning att

bestämma olika straff för de skilda gärningsformerna funnes icke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett att det med den lydelse

stadgandet i förslaget fått syntes tveksamt, huruvida som förslaget avsåge

därunder även kunde inbegripas det i 77 § SLK upptagna fallet att krigsman

underläte att rätt fullgöra befallning. Ville man icke följa den schweiziska

lagens terminologi, enligt vilken brottet skulle beskrivas med ett gemensamt

begrepp, ohörsamhet mot förmans befallning, borde därför brottsbeskrivningen

givas sådan lydelse att därav klart framginge att även detta

fall omfattades därav. Beträffande straffsatsen kunde ifrågasättas, om icke

fängelsestraffet borde nämnas först. Enligt gängse praxis skulle detta innebära

att normalstraffet vore fängelse och att disciplinstraff komme till användning

så snart omständigheterna i något avseende kunde anses mildrande.

Då detta som regel vore fallet i fråga om värnpliktigs lydnadsbrott,

borde några betänkligheter mot en dylik, i huvudsak formell straffskärpning

icke möta. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har funnit, att

formuleringen av paragrafen med sina dubbla negationer vore svår att tyda.

Därjämte framställde sig vid tolkningen den frågan för vem — den befallande

eller den befallde — det skulle vara uppenbart, att befallningen icke

anginge tjänsten. Det vore fara värt, att bestämmelser av sådan innebörd

som denna i stor utsträckning komme att betaga den enskilde krigsmannen

möjlighet att inom förnuftiga gränser handla i enlighet med sitt förstånd.

Det syntes föreningen, som om brottsbeskrivningen i nu gällande stadganden,

76 och 77 §§ SLK, vore att föredraga.

Värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat att, då i förslaget endast

termerna förman och underlydande användes för att beteckna parterna i det

militära lydnadsförhållandet, följden därav blivit att man exempelvis för att

möjliggöra för en överordnad att ingripa emot en underordnad, som förginge

sig mot allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, måste göra

den konstruktionen att den överordnade i dylikt fall och för blott detta korta

tidsmoment bleve förman och i denna egenskap toge befäl över den underordnade,

som därigenom bleve underlydande. Det vore ingalunda givet, att

det föreslagna uteslutandet av nuvarande bestämmelse i 79 § SLK komme

att skapa en större säkerhet i fråga om gränsdragningen beträffande rätten

till ingripande i här berört fall, utan snarare ökade osäkerheten än mera.

Chefen för armén har däremot ansett att utredningen genom att utesluta de

nuvarande begreppen överordnad och underordnad åstadkommit en förenklad

terminologi.

Departementschefen.

I sakligt hänseende torde den av utredningen föreslagna brottsbeskrivningen

väsentligen icke innefatta avvikelse från vad som gäller enligt SLK. Då

såsom en gärningsform upptagits underlåtenhet att lyda förmans befallning,

lärer således härunder kunna hänföras det fall att krigsman underlåter

att rätt fullgöra befallning. Givetvis kan emellertid ett oriktigt utförande av

en befallning icke alltid anses som underlåtenhet att lyda och gärningen får

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

då ofta en naturligare bedömning genom att bestraffas som tjänstefel. I

främsta rummet bliva härvid de subjektiva omständigheterna av betydelse.

För straffbarhet fordras nämligen vid lydnadsbrott att gärningen förövats

uppsåtligen, medan, om endast oaktsamhet föreligger, ansvar för tjänstefel

kan ifrågakomma.

Att gällande rätts olika bestämmelser om lydnadsbrott sammanförts till

ett enhetligt stadgande anser jag vara en given fördel. Tillräckliga skäl att

bibehålla en särskild regel motsvarande 79 § SLK torde icke finnas, eftersom

även de plikter som i tjänstereglementen och liknande föreskrifter åläggas

krigsmän med avseende å ordningens upprätthållande måste anses tillhöra

tjänsteområdet samt enligt 26 kap. 21 § i förslaget envar som har befälsrätt

är förman. Genom stadgandet att för lydnadsbrott får dömas endast,

där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten, har enligt min

mening lydnadspliktens ovillkorliga karaktär på ett tillfredsställande sätt

kommit till uttryck i lagtexten. Självklart skall även denna förutsättning

för straffbarhet vara täckt av gärningsmannens uppsåt för att ansvar skall

kunna ådömas.

På grund av det anförda och då den föreslagna straffsatsen synes vara

lämpligt avvägd, överensstämmer departementsförslaget i denna del med utredningens

förslag, frånsett en redaktionell jämkning. 2

2 §•

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att, om lydnadsbrott med

hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt, skall för grovt

lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om befallningen

avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om brottet skett inför samlad trupp

eller förövats av flera i samråd. I ett andra stycke innehåller paragrafen

ytterligare att, om riket var i krig och brottet förövades under strid eller

eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, skall

dömas till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

Enligt 76 § och 161 § första stycket SLK kan det för lydnadsbrott mot

förmans befallning angående tjänsten stadgade normalstraffet, fängelse eller

straffarbete i högst ett år, under vissa omständigheter skärpas. Sålunda må,

om brottet sker i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro

av någon bland besättningen, straffet höjas till straffarbete i två år.

Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden

medför större fara, dömes den brottslige till straffarbete i högst

fyra år; kom av brottet betydligare skada, eller var brottet eljest förenat

med synnerligen försvårande omständigheter, ma tiden för straffarbetet höjas

till åtta år. Förövas lydnadsbrott i krigstid eller under annan tid, då

rikets krigsmakt är mobiliserad, och sker det då fienden är nära eller vid

tillfälle, då brott mot krigslydnaden eljest medföra fara, dömes den brottslige

till straffarbete i minst två och högst sex år; kom därav betydligare skada,

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

eller var brottet eljest förenat med synnerligen försvårande omständigheter,

skall gärningsmannen mista livet genom skjutning eller dömas till straffarbete

på livstid eller i minst sex och högst tio år.

Utredningen har ansett det sta utom tvivel att för lydnadsbrott, som med

hänsyn till omständigheterna vid brottet vore att anse som grovt, behov förelåge

av strängare straffsatser än vad under föregående paragraf föreslagits.

Vid angivande av exempel på fall, då grovt lydnadsbrott i regel borde

anses föreligga, borde framhållas omständigheter som toge sikte på det särskilda

fallet och dess farlighet för krigsmaktens verksamhet och för krigslydnaden.

I lagtexten hade sålunda upptagits att befallningen avsett tjänsteåtgärd

av större vikt eller att brottet skett inför samlad trupp eller förövats

av flera i samråd. Då den ordinära straffskalan för grovt lydnadsbrott i förslaget

angivits till fängelse eller straffarbete i högst fyra år, innebure detta

allmänt sett en avsevärd nedsättning i förhållande till gällande rätt i motsvarande

fall. Emellertid upptoge SLK en särskild straffsats för lydnadsbrott,

som under krigstid eller därmed likställd tid förövades i fiendens närhet

eller vid tillfälle då brott mot krigslydnaden eljest medförde större fara.

Att sådana fall icke under alla omständigheter kunde få en lämplig bedömning

inom den i förslaget upptagna ordinära straffskalan, vore svårt att förneka.

Det för närvarande gällande minimistraffet förefölle visserligen knappast

välgrundat, men däremot syntes med hänsyn till den ödesdigra verkan

ett lydnadsbrott kunde ha under dessa omständigheter möjligheten att kunna

döma till dödsstraff böra bibehållas. Då emellertid dödsstraffet icke upptoges

i de särskilda straffbestämmelserna i förslaget, borde såsom högsta

straff utsättas straffarbete på livstid. Minimistraffet syntes böra utgöra straffarbete

utan begränsning nedat. Den sålunda angivna strängare straffskalan

borde gälla för det fall att grovt lydnadsbrott, då riket vore i krig, förövades

under stiid eller eljest vid tillfälle da brott mot krigslydnaden medförde särskild

fara.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat att det icke torde råda

något tvivel om att lydnadsbrott vore ägnat att medföra särskild fara och

borde betraktas som grovt även i åtskilliga av de fall, då enligt särskilda föreskrifter

militär personal hade att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som

eljest ankomme på civil polispersonal, såsom exempelvis vid vakttjänstgöring

enligt bevakningskungörelsen, vid eldsläckning eller vid stillande av uppror.

Överhuvudtaget syntes just den särskilda faran i dylika och andra liknande

fall vara det kriterium, som främst borde känneteckna det grova lydnadsbrott.

Föreningen ansåge därför att till den gjorda exemplifieringen borde

fogas det i andra stycket upptagna här berörda uttrycket »eller eljest vid

tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför särskilda fara». Stadgandet i

paragrafens andra stycke hade givits karaktär av straffskärpningsgrund.

Även under krig kunde dock ej sällan fall förekomma, då ett lydnadsbrott

måste anses tillräckligt korrigerat med fängelse. Denna straffart borde därför

ingå i straffsatsen i andra stycket, som följaktligen, därest även förening
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ens beträffande första stycket framställda ändringsyrkande beaktades, allenast

skulle komma att innehålla att, om riket vore i krig, finge dömas till straffarbete

i högst tio år eller på livstid.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler har anfört att det låge i sakens natur,

att den till vilken befallning utdelats ofta icke kunde eller åtminstone hade

synnerligen svårt att bedöma, huruvida den anbefallda tjänsteåtgärden vore

av större vikt; ej sällan vore det väl för övrigt ej ens avsett, att en krigsman

i underordnad ställning skulle känna till syftet med befallningen, sasom

exempelvis när denna avsåge förhållanden av hemlig natur, vilka endast

borde vara kända av högre befäl. Enligt allmänna straffrättsliga giundsatser

borde väl i sådana fall liksom eljest de objektiva och subjektiva rekvisiten

täcka varandra, d. v. s. för straffbarhet för grovt lydnadsbrott fordrades, att

gärningsmannen skulle ha insett, att tjänsteåtgärden varit av större vikt. Då,

såsom nyss framhållits, detta kanske oftast ej vore händelsen, komme straffbudet

i fråga, sådant det enligt förslaget vore formulerat, ej att få den effekt,

som avsetts.

Departementschefen.

Behovet av skärpta straffsatser för vissa svåra fall av lydnadsbrott har utredningen

tillgodosett genom en bestämmelse om lydnadsbrott som med hänsyn

till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt. Häremot har jag

intet att erinra, liksom ej heller mot de omständigheter som i förslaget angivits

skola särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt. Det

synes mig icke föreligga anledning befara, att bestämmelsen, såsom i ett

remissyttrande gjorts gällande, skall bli mindre effektiv. En krigsman, som

mottagit en befallning, kan visserligen icke alltid i detalj bedöma den anbefallda

tjänsteåtgärdens betydelse men om det är fråga om en åtgärd av

större vikt lärer detta i allmänhet framga av förhållandena, särskilt under

krig och i nödsituationer. Skulle emellertid den som underlåtit att lyda en

befallning icke ha varit medveten om den anbefallda åtgärdens stora vikt på

sådant sätt att uppsåt kan anses föreligga och föranleda ej andra omständigheter

att brottet bör bedömas som grovt, synes det vara riktigt att han straffas

endast för vanligt lydnadsbrott. Varje fall av lydnadsbrott bör alltså bedömas

efter dess objektiva särart och med beaktande av gärningsmannens

subjektiva insikt. I konsekvens med denna uppfattning har jag icke heller

ansett mig kunna godtaga det under remissbehandlingen framförda förslaget

att såsom exempel på grovt brott upptaga det förhållandet att brottet förövats

vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. Även

vid sådant tillfälle kunna ju förekomma befallningar av mycket ringa betydelse.

Vad angår de av utredningen föreslagna straffsatserna har ifrågasatts om

icke den särskilda, för krigstid avsedda straffskalan borde inrymma ej blott

straffarbete utan även fängelse. Med hänsyn till att berörda straffskala endast

avser grovt lydnadsbrott som förövas under strid eller eljest vid tillfälle

under krig då brott mot krigslydnaden medför särskild fara synes detta dock

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

knappast vara lämpligt. Jag har icke heller i övrigt något att erinra mot de

föreslagna straffsatserna.

3 §.

Under denna paragraf har utredningen upptagit en straffbestämmelse om

myteri. Enligt denna skall, om samling av krigsmän ådagalägger uppsåt att,

med förenat våld, sätta sig upp mot förman, anstiftare och anförare straffas

med straffarbete i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med

straffarbete i fyra år. Ha deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller

egendom, dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på

livstid och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Förövas

myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i

högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare eller anförare

straffas med fängelse.

Bestämmelsen motsvaras i SLK närmast av 62—65 samt 70, 158 och 159 §§,

vilka behandla uppror och upplopp. Uppror beskrives så, att krigsfolk samlar

sig tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig

upp emot verkställighet av förmans bud eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd

eller att hämnas för sådan åtgärd. Av brottet finnas, bortsett från

särskilda straffskärpningsgrunder, tre olika grader. Den första föreligger då

upproret ej fullföljes längre än att upprorsmännen på förmans befallning

vända åter till lydnad och ordning. Uppror av andra graden innebär att upprorsmän

ej vända åter till lydnad och ordning utan visa trotsighet emot förmans

befallning. Den tredje graden av uppror kännetecknas av att upprorsmän

göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller plundra eller fördärva

annan egendom. Upplopp består däri, att krigsfolk samlar sig tillhopa

och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten utan att dock lägga å

daga sådant uppsåt som nyss sagts samt ej skingrar sig på förmans befallning

utan visar trotsighet däremot. Såsom ett svårare fall av upplopp angives att

deltagare däri övergår till våld å person eller egendom.

Denna reglering av militärt uppror och upplopp ansluter sig mycket nära

till gällande bestämmelser om uppror och upplopp i 10: 7—9 och 13 SL.

På grundval av vad straffrättskommittén i denna del föreslagit ha i det år

1946 till lagrådet remitterade förslaget de nuvarande bestämmelserna om upprors-

och upploppsbrotten i SL sammanförts till en mera enhetlig reglering.

Därvid har det straffbara området uppdelats på två skilda brott, det ena

kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp. Brottsbeteckningen uppror

har reserverats för vissa mot statsskicket eller statsledningen riktade brott,

som behandlas i 9: 1 och närmast motsvara vad som för närvarande i 8 kap.

SL benämnes högförräderi. Enligt 11: 1 föreligger upplopp, om folksamling

stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld,

sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd

och folket ej åtlyder myndighets befallning att skingra sig. Såsom ett särskilt

fall, då endast anstiftare och anförare äro straffbara, upptages att folk
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

mängden skingrar sig på myndighets befallning. 111:2 stadgas, att om folksamling,

med uppsåt som i 11: 1 sägs, gått till förenat våld å person eller

egendom, dörnes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp.

Utredningen har anfört att de i 11:1 och 2 upptagna bestämmelserna om

upplopp och våldsamt upplopp uppenbarligen kunde bli tillämpliga även på

krigsmän. I rent militära situationer ägde de däremot begränsad tillämplighet,

och det erfordrades därför särbestämmelse för krigsmaktens vidkommande.

Vid utformandet av ett sådant stadgande hade det synts lämpligt att i

möjligaste mån anknyta till bestämmelserna om upplopp och våldsamt upplopp.

I enlighet härmed hade förevarande stadgande om myteri uppställts.

Denna brottstyp hade konstruerats som ett genom våldsuppsåt kvalificerat,

kollektivt ohörsamhetsbrott mot förman, där straffbarheten såtillvida inträdde

på ett tidigare stadium än vid det vanliga lydnadsbrott att någon

befallning icke behövde ha givits. Det fordrades att samling av krigsmän ådagalade

uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot förman. I motsats till

62 § SLK erfordrades ej att krigsmännen samlade sig tillhopa, utan brottet

kunde begås även av krigsmän som dragits samman för tjänstgöring. Det

enda kravet vore att krigsmännen till antalet ej vore fåtaligare än att de kunde

likställas med en folksamling. Genom att uppsåtet skulle gå ut på förenat

våld uteslötes passivt lydnadsbrott. Om krigsmän endast gemensamt vägrade

eller underläte att utföra en order av förman, skulle de sålunda straffas för

lydnadsbrott och icke för myteri, och detta gällde även om överenskommelse

om brottet träffats på förhand. Att sätta sig upp emot förman innefattade

såväl att sätta sig emot verkställighet av förmans bud som att tvinga förman

till någon ämbetsåtgärd, vilka uttryck för närvarande användes i 62 § SLK.

Enligt 11: 2 i det remitterade förslaget kunde våldsamt upplopp föreligga oavsett

om myndighet vore tillstädes eller ej. För myteriets del hade ett inrymmande

av fall som icke riktade sig mot förman ansetts oegentligt och, med

hänsyn särskilt till den skärpta bestraffningen av våldsbrott i 26: 7 i förslaget,

onödigt. Våldsamt upplopp hade därför vid myteribrottets utformning icke

på annat sätt beaktats än att, för det fall att deltagare i myteri gått till förenat

våld å person eller egendom, stadgats strängare straff än eljest. Vad i övrigt

anginge straffsatserna vore att märka att vid upplopp normalstraffet utgjorde,

för anstiftare och anförare straffarbete i högst fyi’a år och för annan

deltagare högst straffarbete i två år. Om folkmängden skingrat sig på myndighets

befallning gällde sistnämnda strafflatitud för anstiftare och anförare,

medan annan deltagare ej vore straffbar. Då våldsamt upplopp förelåge,

straffades anstiftare och anförare med straffarbete i högst tio år och annan

deltagare högst med straffarbete i fyra år. 1 viss anslutning till dessa straffsatser

och med beaktande av de för grovt lydnadsbrott upptagna straffen hade

utredningens förslag i fråga om bestraffningen av myteri avfattats. Förslaget

innebure avsevärd nedsättning i förhållande till motsvarande straffsatser i

SLK, vilka framförallt kännetecknades av höga minimistraff.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Chefen för armén har framhållit att även passivt lydnadsbrott, när det

beginges av en samling krigsmän, utgjorde ett brott mot krigslydnaden som

kunde få de allvarligaste följder. Enligt förslaget skulle emellertid det passiva

lydnadsbrott även om det vore kollektivt icke falla under myteribestämmelserna

utan endast kunna bestraffas enligt det allmänna stadgandet om brott

mot krigslydnaden i 26: 1. Detta kunde ur militär synpunkt icke godtagas.

Arméchefen ville därför föreslå, att förevarande § omformulerades, så att

den även täckte fall av passivt kollektivt lydnadsbrott. Överbefälhavaren har

biträtt detta förslag.

Departementschefen.

Mot innehållet i förevarande paragraf av utredningens förslag har i remissyttrandena

icke gjorts invändning i vidare mån än att det från militärt håll

hävdats att myteri även borde omfatta kollektivt passivt lydnadsbrott. Sådan

gärning kan emellertid vara av mycket ringa farlighetsgrad, exempelvis då

några vapenfria värnpliktiga underlåta att utföra dem ålagt rengöringsarbete,

och torde sålunda mindre väl lämpa sig att sammanföras med de svårartade

brottsfall som avses i förslagets myteribestämmelse. Visserligen kan också ett

passivt lydnadsbrott som begåtts gemensamt av flera krigsmän få mycket

allvarliga konsekvenser, särskilt under strid och vid liknande farliga tillfällen.

I sådana fall torde emellertid regelmässigt lydnadsbrottet vara att anse som

grovt åtminstone för de mest straffvärda brottslingarna, och bestämmelsen

i 26 kap. 2 § medger då utdömande av högsta straff. Det synes alltså icke

förefinnas något behov att vidga det straffbara området för myteribrottet.

Icke heller i övrigt har jag funnit anledning till ändring i den föreslagna bestämmelsen.

4 §•

Enligt 4 § i utredningens förslag skall krigsman som icke efterkommer

tillsägelse i tjänsten av vaktpost eller annan krigsman, som tjänstgör för

bevakning eller upprätthållande av ordning, dömas för ohörsamhet mot vakt

till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse

eller ock straffarbete i högst fyra år.

I 88 § SLK stadgas straff för den som visar ohörsamhet eller sätter sig

upp emot skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild

befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra. Straffbestämmelsen

gäller även den som begår sådant brott emot annan vakt eller

patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd

eller utsänd truppavdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende

hörande person, som är i tjänstgöring.

Utredningen har med hänsyn till bevaknings- och ordningstjänstens vikt

funnit det påkallat att lydnadsplikten mot vaktpersonal inskärptes genom en''

särskild straffbestämmelse. En sådan bestämmelse vore dessutom enligt utredningens

mening erforderlig av det skälet att eftersättande av nämnda skyldighet

stundom vore av sådan svårhetsgrad att de generella tjänstebrottsbestämmelserna

icke kunde anses tillräckliga.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

79

I fråga om angivande i brottsbeskrivningen av dem, vilkas befallningar

skulle åtlydas, har utredningen ansett nuvarande bestämmelse kunna förenklas.

Termen skiltvakt, mot vilken redan vid tillkomsten av SLK erinran

framställdes, användes ej numera och borde icke upptagas. De personer, emot

vilka lydnadsplikt borde föreligga, syntes kunna angivas såsom krigsmän

vilka tjänstgjorde för bevakning eller upprätthållande av ordning. Det vore

dock lämpligt att särskilt omnämna vaktpost, vilket begrepp då brukades

icke såsom någon teknisk term utan såsom ett praktiskt viktigt och lättfattligt

exempel. I den mån personer, som tillhörde krigsmaktens polisväsende

bleve krigsmän antingen enligt förordnande med stöd av 26: 21 eller direkt

enligt 27: 14 i förslaget, omfattades de av den föreslagna bestämmelsen och

behövde därför ej, såsom i SLK, särskilt omnämnas. I övrigt borde förevarande

bestämmelse icke erhålla tillämpning beträffande polispersonalen inom

krigsmakten. Ej heller syntes erforderligt att medtaga patrull eller truppavdelning;

vare sig den som hade bevaknings- eller ordningsuppdrag inginge i

en särskild avdelning eller tjänstgjorde mera självständigt borde lydnadsplikt

föreligga beträffande tillsägelser av honom som vore betingade av uppdragets

fullgörande. Gärningen borde angivas såsom underlåtenhet att efterkomma

tillsägelse i tjänsten av krigsman som nyss sagts. Något behov att,

såsom vid lydnadsbrottet, kunna straffa den som förklarade sig ej skola rätta

sig efter en tillsägelse syntes icke föreligga med mindre avsikten fullföljdes.

Enligt vad utredningen vidare yttrat vore vakttjänstgöring i fredstid ofta

att betrakta som ett led i militär utbildning och övning. Det vore därför

naturligt att lägre straff än fängelse i allmänhet vore tillfyllest. Den för närvarande

gällande normallatituden, fängelse eller straffarbete i högst ett år,

hade sålunda funnits böra ersättas med disciplinstraff eller fängelse. För

närvarande kunde disciplinstraff användas endast då omständigheterna vore

synnerligen mildrande och den brottslige tillhörde manskapet. Med hänsyn

till viktigare bevakningsuppgifter, som förekomme särskilt under krig, hade

därjämte, såsom vid lydnadsbrottet, upptagits en straffsats för grova fall,

nämligen fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Även detta innebure en

viss nedsättning i förhållande till gällande rätt, som för motsvarande fall

stadgade straffarbete upp till sex år. Däremot hade en särskild straffskärpningsregel

motsvarande 26: 2 andra stycket i förslaget icke ansetts erforderlig.

Enligt krigshovrättens mening sknlle lagrummets brottsbeskrivning efter

ordalagen innebära en ovillkorlig skyldighet för krigsman att efterkomma

tillsägelse av vakt, blott tillsägelsen givits »i tjänsten», vilket bär väl måste

betyda »under tjänsteutövning». Skyldigheten att lyda vaktpersonal syntes

emellertid icke böra avse annan tillsägelse än sådan, som betingades av den

särskilda uppgift dylik personal hade att fullgöra. Lagrummet borde ändras

så att detta förhållande tydligt framginge av lagtexten.

Föreningen Sveriges häradshövdingar bar i anslutning till sitt under »Huvuddragen

i förslaget» återgivna yttrande anmärkt att det icke syntes tillfredsställande

att för brottets rubricerande såsom grovt ej gåves någon ledning.

Detta syntes särskilt av betydelse med hänsyn till den mycket stora

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

höjningen av straffmaximum som föresloges för det fall att brottet vore

grovt. Föreningen hemställde därför att i 4 § andra punkten gåves exempel

på omständigheter, som särskilt borde komma i betraktande vid bedömande

härutinnan. Så hade nästan undantagslöst skett i alla övriga fall, där det här

tillämpade systemet för straffbarhetens uppdelning blivit använt. Såsom sådana

omständigheter kunde angivas vikten av det intresse, vaktposten vore

satt att bevaka, brottets begående i krig, där avdelning av krigsmakten befunne

sig, eller dylikt.

Departementschefen.

I ett remissyttrande har mot förevarande bestämmelse anmärkts att det

av ordalagen »tillsägelse i tjänsten» icke tydligt framgår att tillsägelsen skall

vara betingad av den särskilda uppgift vaktpersonalen har att fullgöra. Med

hänsyn till att fråga är just om krigsman som tjänstgör för bevakning eller

upprätthållande av ordning torde visserligen de angivna ordalagen knappast

kunna tolkas annorlunda, men en redaktionell jämkning synes dock böra

vidtagas. Såsom i ett annat yttrande anförts hade det varit önskvärt, att särskilt

beaktansvärda omständigheter angivits till ledning för bedömandet huruvida

brott skall anses vara grovt. Med hänsyn till svårigheten att i lagform

angiva några dylika omständigheter har jag emellertid funnit mig

böra avstå från en sådan exemplifiering. Även i övrigt anser jag den föreslagna

bestämmelsen böra godtagas. Den återfinnes därför i departementsförslaget

i oförändrat skick så när som på nyssnämnda jämkning. 5

5 §.

Utredningen har under förevarande paragraf upptagit ett stadgande, vars

första stycke föreskriver att förman, som missbrukar sin myndighet genom

att söka förmå underlydande att göra, tåla eller underlåta något som icke

angår dennes tjänst, dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff

eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete

i högst fyra år. Enligt andra stycket av paragrafen skall för missbruk

av förmanskap dömas även då förman otillbörligen ålägger underlydande

särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande

i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv

eller hälsa.

I 92, 113 och 118 §§ SLK finnas särskilda straffbestämmelser om förmans

missbruk av sin myndighet. Enligt 92 § straffas förman som genom missbruk

av sin myndighet söker hindra underlydande krigsman att föra klagan

över förnärmelse i tjänsten. I 113 § stadgas straff för förman som, till sin

eller annans enskilda nytta, genom befallning tvingar eller annorledes förmår

underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,

samt för officer eller underofficer som för egen vinning tager emot sådant,

då det såsom av fri vilja b judes. Jämlikt 118 § är förman straffbar om han

genom missbruk av sin myndighet söker hindra den som blivit i krigstjänst

anställd att däröver föra klagan.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

81

Utredningen har framhållit att en förman genom den ovillkorliga lydnadsplikt,

som vore förbunden med befälsrätten, hade en avsevärd maktställning

i förhållande till sina underlydande. Det vore av stor psykologisk betydelse

att befälsrätten, likaväl då det gällde missbruk därav som i fråga om brott

mot lydnadsplikten, vore omgärdad av uttryckliga stadganden. En särskild

straffbestämmelse rörande missbruk av förmanskap syntes därför böra upptagas.

Vid utformningen av en dylik bestämmelse borde först uppmärksammas

sådana fall där förman överskrede sin befälsrätt. Om förman vid meddelandet

av en befallning sträckt sig utom den underlydandes tjänst, borde

förmannen vara underkastad straffansvar därför enligt ifrågavarande bestämmelse.

Däremot borde bestämmelsen ej avse fall då förman gåve befallning,

som stode i strid med order av högre befälhavare utan att eljest innebära

överskridande av befälsrätten. För att klargöra denna innebörd hos

bestämmelsen borde såsom förutsättning för straffbarhet uppställas att förmannen

missbrukade sin myndighet över underlydande. För att missbruk av

myndighet skulle föreligga behövde emellertid förmannen icke ha givit formell

befallning. Varje försök att förmå en underlydande att göra, tåla eller

underlåta något som icke anginge dennes tjänst borde vara straffbart, i den

mån försöket kunde anses vara grundat å förmanskapet. Så vore ofta fallet

då en förman försökte hindra en underlydande att göra framställning eller

anföra klagomål. Såsom eu andra gärningsform av ifrågavarande brott borde

upptagas att föi-man otillbörligen ålade underlydande särskild tjänstgöring

eller vägrade honom förmån såsom påföljd för något hans förhållande i eller

utom tjänsten. Att ålägga någon särskild tjänstgöring vore givetvis i allmänhet

inte bara tillåtet utan nödvändigt. För straffbarhet syntes därför böra

krävas att åläggandet skett otillbörligen, t. ex. såsom hämnd eller straff. S. k.

straffexercis borde alltså falla under förevarande bestämmelse. Det sagda

hade motsvarande tillämpning på förmåner som tillkomme personalen under

tjänstgöringen; att i bestraffningssyfte vägra någon sådan förmån kunde

ej anses tillåtet. Att underlydande vid krävande övningar utsattes för fara till

liv eller hälsa, kunde väl icke alltid undvikas med hänsyn till utbildningen,

och vid krig måste detta regelmässigt inträffa. Då påfrestningarna stode i

sådant missförhållande till det resultat som åsyftades, att de underlydande

kunde sägas utan skäl ha utsatts för fara till liv eller hälsa, vore det emellertid

befogat att anse missbruk av förmanskap föreligga. Även ett dylikt fall

borde därför medtagas i förevarande bestämmelse.

I bestraffningshänseende bar utredningen erinrat att straffsatserna i 92,

113 och 118 §§ SEK omfattade — bortsett från ämbetsstraff — fängelse, i

några fall disciplinstraff och i ett fall, 118 g, fängelse eller straffarbete i

högst två år. Med hänsyn till den genomsnittliga svårhetsgraden av de gärningar

som avsåges i förslagets förevarande bestämmelse liade det ansetts

lämpligt att såsom enhetlig normalskala för gärningarnas bestraffning stadga

disciplinstraff eller fängelse. En sådan strafflatitud vore emellertid icke

tillfyllest för svårartade fall. Liksom enskild krigsmans lydnadsbrott kunde

äventyra den allmänna disciplinen, kunde också missbruk av förmanskap

t! liiliaiuj till riksdagens protokoll 11)48. 1 sand. Nr 144.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

utöva menlig inverkan på det disciplinära tillståndet. Bortsett från sådana

fall som inrymdes under andra stycket av 26: 2 enligt förslaget och vilka

syntes sakna motsvarighet vid missbruk av förmanskap, hade utredningen

icke funnit anledning att i bestraffningshänseende göra skillnad mellan grovt

lydnadsbrott och missbruk av förmanskap, då detta brott vore grovt.

Justitiekansler sämbetet har anfört att de i denna paragraf meddelade bestämmelserna

väl kunde vara av betydelse såsom ett värn mot missbruk av

förmanskap. Den allmänna karaktär stadgandet erhållit vore emellertid ägnad

att leda till den ur disciplinär synpunkt menliga konsekvensen att kunna

frammana obefogade anmälningar. Särskilt förefölle detta gälla andra stycket

och i synnerhet föreskriften om straff för förman, som utan skäl utsatte

underlydande för fara till liv eller hälsa. Möjligen borde de i lagrummet meddelade

föreskrifterna begränsas att gälla uppenbara fall. I motiven uttalades

att, då en förman försökte hindra en underlydande att göra framställning

eller anföra klagomål, ofta förelåge ett försök att förmå en underlydande att

underlåta något som icke anginge dennes tjänst. Då framställningen eller

klagomålen normalt finge antagas avse den underlydandes tjänstgöringsförhållanden

eller annat som ägde omedelbart samband med tjänsten, framginge

det kanske icke för menige man så otvetydigt som önskligt vore, att

det i motiven angivna fallet, som för närvarande vore uttryckligen reglerat,

omfattades av lagrummet. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

och värnpliktiga officerares riksförbund ha funnit ifrågavarande stadgande

vara alltför omfattande och kunna leda till onödiga vanskligheter i

förhållandet mellan krigsmännen. Förbundet har framhållit att innebörden

av termen otillbörligen måste komma att tolkas på många och ofta godtyckliga

sätt, och alldeles särskilt måste enligt förbundets mening stor svårighet

uppstå vid bedömandet av den frågan huruvida förman haft rätt att

förvägra någon en speciell förmån på grund av dennes misskötsel. Liksom

justitiekanslersämbetet har chefen för armén vänt sig mot utformningen av

stadgandet om straff för förman som utan skäl utsatte underlydande för fara

till liv eller hälsa. I sakens natur låge att ett sådant förfarande måste kunna

förhindras. Emellertid vore bestämmelsen härom synnerligen oklart formulerad

och kunde därför icke tillstyrkas i oförändrat skick. I den föreslagna

lydelsen kunde bestämmelsen tänkas medföra en överdriven försiktighet vid

utbildningens anordnande. Stadgandet inbjöde i sin vaga utformning till anmärkningar

mot krävande men av sakliga skäl nödvändiga övningar. Därest

bestämmelsen icke kunde utgå borde den omformuleras, så att olägenheterna

i berört avseende eliminerades.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag det vara angeläget att den militärstraffrättsliga

lagstiftningen innehåller en bestämmelse av här ifrågavarande

art. Då man av de underlydande kräver ovillkorlig lydnad i förhållande till

förmännen, måste de underlydande också tillförsäkras erforderligt skydd mot

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

83

sådant missbruk av myndighet, vartill förmännen kunna göra sig skyldiga. I

jämförelse med gällande rätts speciella stadganden i detta hänseende, innebär

utredningens förslag en mera generell reglering i ämnet. I stort sett finner

jag den föreslagna bestämmelsen vara ändamålsenlig och lämplig.

Mot bestämmelsens utformning ha emellertid i vissa remissyttranden

framförts betänkligheter av innebörd att den skulle kunna giva anledning

till onödiga klagomål samtidigt som befälet av rädsla för bestraffning skulle

hämmas i sin utbildande verksamhet. Härvid synes man särskilt ha tänkt

på den gämingsform, som innebär att underlydande utsättes för fara till liv

eller hälsa. Eftersom dylikt förfarande skall ha skett utan skäl för att straffbarhet

skall vara för handen, förefaller det som om farhågorna för utbildningen

skulle vara överdrivna. Att obefogade anmälningar kunna föranledas

av stadgandet, kan väl tänkas, men icke heller därvid synas några nämnvärda

olägenheter behöva befaras.

Även stadgandet om otillbörligt åläggande av särskild tjänstgöring och

vägrande av förmån har i ett remissyttrande funnits kunna medföra vanskligheter

i förhållandet mellan förmän och underlydande. Givet är också att

bedömandet av en handlings tillbörlighet ofta innebär ett visst mått av osäkerhet.

Med hänsyn till de olika former av straffexercis och annan otillåten

bestraffning, som enligt vad erfarenheten utvisar verkligen förekomma, synes

det emellertid möta mycket stora svårigheter att närmare precisera nämnda

gämingsbeskrivning. Stadgandet i denna del torde sålunda få godtagas i den

föreslagna utformningen, ehuru i förtydligande syfte en redaktionell jämkning

bör vidtagas.

Utredningen har avsett att försök att hindra en underlydande att göra framställning

eller anföra klagomål skulle täckas av stadgandet i paragrafens

första stycke. Såsom under remissbehandlingen anmärkts framgår detta

icke med erforderlig tydlighet. På grund härav torde nämnda stycke böra

jämkas till att avse försök att förmå underlydande till något som det icke

ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta.

Med de jämkningar som framgå av vad jag sålunda anfört har ifrågavarande

bestämmelse upptagits i departementsförslaget.

6 §•

Förevarande paragraf i utredningens förslag stadgar att krigsman som,

utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman dömes för

obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt,

skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Enligt 122 § SLK straffas den som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom

ej lagligen tillkommer, med fängelse, mistning av ämbete eller tjänst på

viss tid eller avsättning. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, skall

till straffarbete i högst fyra år dömas; äro de synnerligen mildrande, dömes

till disciplinstraff. Den skyldige skall ock vara underkastad ansvar efter lag

för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

En motsvarighet härtill finnes i 10: 24 SL, vilket stadgande emellertid enligt

det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skall ersättas av eu i huvudsak

likalydande bestämmelse i 10: 13. Däri stadgas, att om någon obehörigen

utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat, han

skall dömas för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter. Är brottet

med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller

eljest att anse som grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Utredningen har anfört att den sist återgivna bestämmelsen tydligen i viss

utsträckning täckte de fall som avsåges i 122 § SLK. Emellertid omfattade

bestämmelsen icke alla fall av obehörig befälsutövning. Det vore därför nödvändigt

att upptaga ett särskilt stadgande om straff för obehörig befälsutövning.

Ehuru ett sådant stadgande främst åsyftade att förhindra störande

inverkan på tjänsten inom krigsmakten, komme det samtidigt att utgöra ett

skydd för enskilda krigsmän. Det borde därför ses i viss relation till bestämmelsen

om missbruk av förmanskap under nästföregående paragraf i förslaget,

vilken jämväl hade dylikt dubbelt syfte, även om där skyddet för enskilda

krigsmän framstode som det avgjort väsentligaste. Då sistnämnda paragraf

behandlade det fall att förman på ett otillbörligt sätt utnyttjade sin

befälsrätt över underlydande, kunde tydligen förevarande stadgande inskränkas

till att avse krigsman som utan att vara behörig därtill utövade befäl.

Vidare har utredningen erinrat att den för närvarande gällande bestämmelsen

i 122 § SLK utöver själva straffstadgandet innehölle en föreskrift att den

skyldige tillika skulle vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott,

som han beginge under utövande av obehörigt befäl. I vissa fall skulle emellertid

sådant brott medföra ansvar även om särskild föreskrift av nyssnämnda

innehåll saknades. Då dessutom i motsvarande civila förhållanden straffet

för obehörig tjänsteutövning i allmänhet ansåges konsumera vad som för behörig

tjänsteutövare skulle bedömts såsom tjänstebrott borde det icke heller

vid obehörig befälsutövning tillämpas särskild bestraffning utöver vad allmänna

regler gåve anledning till. Någon motsvarighet till ifrågavarande särbestämmelse

hade därför ej upptagits i förevarande paragraf.

Straffsatserna för obehörig befälsutövning borde enligt utredningens mening

överensstämma med vad i 10: 13 i det år 1946 till lagrådet remitterade

förslaget stadgats. Dock borde med hänsyn till att under förevarande paragraf

inginge vissa lindrigare fall som ej omfattades av 10: 13 den ordning,

vari straffarterna angivits, omkastas, varigenom även vunnes att straffsatserna

bleve desamma som enligt 26: 5 i förslaget. Att angiva någon omständighet

som särskilt borde beaktas vid bedömande huruvida brottet vore grovt,

hade ej synts vara behövligt. Det i sådant hänseende i 10: 13 upptagna fallet,

att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning, kunde i vart fall ej

anses typiskt för grov obehörig befälsutövning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande stadgandet om grovt

brott uttalat, att liknande synpunkter som föreningen anfört i fråga om 26: 4

gjorde sig gällande även här.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

85

Departementschefen.

Jag ansluter mig till utredningens förslag i denna del, och ifrågavarande

bestämmelse har alltså oförändrad överförts till departementsförslaget.

7 §•

Enligt 7 § i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper sig med våld

eller hot därom å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga

honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anledning

av hans förhållande i tjänsten, dömas för våld eller hot mot krigsman

högst till straffarbete i fyra år. Lika med våld skall anses gärning som innefattar

försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § SL omförmäles. Förövar krigsman,

då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller mot vaktpost

eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av

ordning, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller,

om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller eljest vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medför särskild fara får dömas till straffarbete

på livstid.

I 80, 83, 85, 89, 90, 93, 94 och 162 §§ SLK finnas straffbestämmelser om

våld eller annan misshandel mot krigsman eller annan som lyder under

SLK i eller för tjänsten.

Enligt 80 § straffas krigsman, som gör våld eller annan misshandel å

överordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att tvinga honom

till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller för

att hämnas å honom för sådan åtgärd. Normalstraffet är, om den våldförde

är officer eller underofficer, straffarbete i högst fyra år och, om han

tillhör manskapet, straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i

förra fallet till fängelse samt i det senare till disciplinstraff med visst angivet

minimum. För brott, som sker under sjönöd eller eljest vid tillfälle då

brott mot krigslydnaden medför större fara, finnes en särskild straffskala,

straffarbete i minst två och högst sex år. Jämlikt 85 § dömes efter vad nu

sagts även då någon, som utan att vara krigsman lyder under SLK, förövar

sådant brott mot krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten.

Enligt 83 § må straffet för brott som nu sagts nedsättas under vad eljest

bort följa, därest brottet föranletts därav, att den överordnade vid tillfället

genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt

beteende retat den underordnade till gärningen.

I 89 § upptages eu särskild straffsats för det fall att någon, vid tillfälle

då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, gör

våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till vakt

eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt

utställd eller utsänd truppavdelning, eller å någon till krigsmaktens polisväsende

hörande person, som är i tjänstgöring. Straffet är då straffarbete i

minst två och högst sex år.

I 90 § stadgas att krigsman, som gör våld eller annan misshandel å un
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

derordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst, skall dömas till

fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må dömas till disciplinstraff. Enligt 93 § skall krigsman, som på

sätt i 90 § sägs förgår sig mot annan krigsman som ej är i förhållande till

den brottslige vare sig överordnad eller underordnad, straffas såsom i sistnämnda

paragraf sägs, om den brottslige är officer eller underofficer. Tillhör

han manskapet, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 § omfattar övriga fall, då någon gör sig skyldig till våld eller annan

misshandel å någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den

våldfördes ämbete eller tjänst vid krigsmakten. Den brottslige skall straffas

efter allmän lag, men om brottet finnes kunna försonas med böter, dömes i

stället till disciplinstraff.

För krigstid och annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad stadgar

162 § att krigsman för våld eller annan misshandel å överordnad krigsman

samt den som utan att vara krigsman lyder under SLK för sådan gärning

å krigsman som över honom har befälsrätt i tjänsten skall straffas,

om brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst och vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medför större fara, med straffarbete i minst fyra

och högst tio år eller på livstid eller med dödsstraff genom skjutning. Samma

straffsats gäller beträffande brott varom i 89 § förmäles. I de förstnämnda

fallen kan dock straffnedsättning enligt 83 § äga rum.

De återgivna bestämmelserna utgöra i första hand särstadganden i förhållande

till 14 kap. SL om mord, dråp och annan misshandel samt 15 kap.

SL om brott emot annans frihet. Därjämte innefatta de avvikelser från de i

10: 1 och 5 SL upptagna särskilda bestämmelserna om våld eller annan

misshandel mot någon i eller för hans ämbete eller tjänst.

Enligt det till lagrådet år 1946 remitterade förslaget skola bestämmelserna

i 10: 1 och 5 SL ersättas av nya bestämmelser i 10: 1. Däri stadgas straff för

den som förgriper sig med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller

annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning

eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller

hämnas därför, så ock för den som sålunda förgriper sig mot någon som

innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat,

för vad denne däri gjort eller låtit. Brottet benämnes våld eller hot mot

tjänsteman och straffet är straffarbete i högst fyra år eller fängelse eller,

om brottet är ringa, böter. Vad sålunda sagts om befattning, varmed ämbetsansvar

är förenat, gäller ock befattning, vars innehavare enligt Konungens

förordnande skall åtnjuta samma skydd.

Utredningen har anfört att det, eftersom enligt 26: 22 i förslaget officerare,

underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt vissa andra krigsmän

som hade motsvarande tjänsteställning skulle vara underkastade ämbetsansvar,

kunde ifrågasättas om icke SL enligt det till lagrådet remitterade

förslaget innefattade tillräckligt straffskydd även för krigsmän. Undantags
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

87

bestämmelser kunde emellertid icke lielt undvaras. Vad till en början anginge

våld eller hot därom mot förman vore det obestridligt att brottet under

krigstid, särskilt i situationer då lydnadens upprätthållande hade en avgörande

betydelse, vore av väsentligt allvarligare svårhetsgrad än våld eller

hot mot tjänsteman. Vidare vore att märka att såvitt anginge förmän av lägre

grad än furir, vilka enligt förslaget icke vore underkastade ämbetsansvar,

våld eller hot om våld skulle i avsaknad av särskild bestämmelse i den militärstraffrättsliga

lagstiftningen vara att bedöma endast efter 14 och 15 kap.

SL även om det skett i eller för tjänsten. Det måste därför under alla omständigheter

anordnas särskilt skydd för dem. Vad nu anförts gällde även då våld

eller hot därom riktades mot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande

av ordning tjänstgörande krigsman. Anledning förelåge icke att tillerkänna

dessa ett skydd av lägre valör än det som stadgades för förmän. Det

vore för övrigt starkt motiverat att vaktpersonalen, som mer än andra krigsmän

i sin tjänst komme i beröring med allmänheten, erhölle tjänstemannaskydd

även mot civila angripare. Utredningen förordade därför att genom förordnande

av Konungen jämlikt 10: 1 sista stycket denna personal förlänades

samma skydd som tillkomme innehavare av befattning, varmed ämbetsansvar

vore förenat. Beträffande våld eller hot därom, som förövades av förman mot

underlydande i eller för hans tjänst, kunde i viss utsträckning liknande synpunkter

anföras som i fråga om sådan gärnmg av underlydande mot förman.

Flertalet av dem som intoge ställning såsom underlydande hade emellertid icke

ämbetsansvar, och det syntes därför vara nödvändigt att för dessa fall skapa ett

starkare skydd än det som tillämpningen av 14 och 15 kap. SL skulle skänka.

Vad slutligen anginge övriga fall av våld eller hot i eller för tjänsten, nämligen

sådan gärning mot annan överordnad än förman, mot annan underordnad

än underlydande samt mot krigsman som varken vore överordnad eller underordnad,

vore att märka att, om särbestämmelse icke gåves, ämbetsskyddets

anknytning till ämbetsansvaret i viss omfattning medförde tillämpning

av 10: 1 SL i det remitterade förslaget, medan eljest bestraffning skulle ske

efter 14 eller 15 kap. SL. Strafflatituderna i 14 kap. medgåve icke i alla situationer

att den tjänsteförbrytelse, som inneslötes i varje angrepp av krigsman

mot annan krigsman i eller för hans tjänst, kunde tillbörligen beaktas vid

straffmätningen. Då dessutom enligt det förut sagda korpraler och meniga i

den mån de vore förmän eller underlydande i förhållande till en angripare

eller fullgjorde vakttjänst skulle åtnjuta särskilt skydd, vore det lämpligt

att detta utsträcktes att gälla generellt beträffande alla krigsmän.

I enlighet med nämnda överväganden ansåge utredningen ett skydd motsvarande

tjänstemannaskyddet böra skapas för envar krigsman. Bestämmelser

härom syntes böra upptagas i ett enhetligt stadgande, som alltså skulle

avse även krigsmän vilka åtnjöte skydd enligt 10:1. Härigenom vunnes att

brottslighet av förevarande slag i allmänhet bleve att bedöma efter ett och

samma stadgande så snart gärningsmannen vore krigsman. Utformningen av

brottsbeskrivningen borde i möjligaste mån ske i anslutning till bestämmelserna

om tjänstemannaskyddet i SL enligt det remitterade förslaget. Stad
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

gandel borde sålunda avse förgripelse med våld eller hot därom. Våld innebure,

såsom straffrättskommittén anlört icke någon väsentlig avvikelse från

uttrycket våld eller annan misshandel, som användes i gällande SLK. Att

hot om våld medtagits, i stället för att såsom hittills hänföras under bestämmelserna

om förolämpning, utgjorde däremot en viss utvidgning. Någon anledning

att för militärstraffrättens vidkommande utesluta hotet förelåge ej;

utvidgningen syntes tvärtom vara motiverad med hänsyn till brottets karaktär

av subordinationsbrott. Genom medtagandet av hot om våld komme i viss

utsträckning även gärningar, som innefattade försök till våld, att falla under

bestämmelsen. Detta gällde dock icke i fråga om sådana försök, som av den

angripne icke uppfattades som hot, t. ex. att någon ur bakhåll sköte på

krigsman utan att träffa. Med avseende å 10: 1 SL i det remitterade förslaget

uttalade departementschefen vid remissen, att goda skäl kunde anföras för

att i detta sammanhang straffa även dylika försök men att frågan om straff

i dessa fall borde övervägas i samband med den slutliga revisionen av bestämmelserna

om misshandelsbrotten. Med hänsyn till angelägenheten ur

disciplinär synpunkt att våldförsök på det militära området bestraffades hade

emellertid frågan här ansetts icke kunna lämnas åsido utan böra erhålla en

lösning, även om denna i anseende till nyssnämnda revisionsarbete finge karaktär

av provisorium. Att till paragrafen anknyta en försöksbestämmelse av

vanligt slag syntes dock ej lämpligt. Försök till hot borde uppenbarligen ej

medtagas, och även försök till lindrigare våld borde uteslutas. Med hänsyn

härtill och då försök till grövre våld kunde vara lika straffvärt som fullbordat

hot om våld samt tillbakaträdande från försök ej borde föranleda strafffrihet

i detta fall, föresloges en bestämmelse, enligt vilken de grövsta fallen

av försök till våld, nämligen mordförsök, försök till dråp och försök att tillfoga

svår kroppsskada komme att inrymmas under stadgandet. I 10: 1 SL i

det remitterade förslaget fordrades att förövat våld eller hot skett antingen

då den angripne vore i tjänsteutövning eller ock för att tvinga honom till

tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Särskilt med tanke

på sådana fall då förman förgripit sig mot underlydande hade det ansetts

mindre adekvat att tala om hämnd för tjänsteåtgärd. Utan att åsyfta någon

saklig ändring hade i förevarande stadgande i stället angivits att gärningen

skedde med anledning av den angripnes förhållande i tjänsten. 1 övrigt hade

kravet på samband med den angripnes tjänst återgivits lika som i 10: 1.

I fråga om straffet för våld eller hot mot krigsman, har utredningen framhållit

att vad som föreslagits för normala fall innebure allenast en mindre

jämkning i förhållande till 10: 1 SL i det remitterade förslaget. Som skäl för

denna jämkning anfördes att förevarande bestämmelse även inrymde så relativt

lindriga fall som att menig utövade våld eller hot därom mot annan menig.

Vid jämförelse med de gällande straffstadgandena i SLK funne man,

att den föreslagna straffskalan innebure vissa nedsättningar, i vilket hänseende

främst märktes att disciplinstraff i samtliga fall kunde användas även om

omständigheterna ej vore synnerligen mildrande. Å andra sidan vore straffmaxima

för närvarande i allmänhet lägre än enligt förslaget utom beträffande

opaginerad Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

våld mot överordnad. Givet vore dock att en strafflatitud, som avsåge så olikartade

fall som relativt grov misshandel å en förman med hög ställning och

lindrig förgripelse av menig å annan menig, måste vara förhållandevis vid,

utan att därför den nedre delen av skalan i praktiken finge tillämpning å

sådana fall som det förra eller den övre delen å sådana som det senare. Därest

såsom nu föreslagits disciplinstraff inginge i normalskalan, vore det ej

erforderligt att bibehålla den i 83 § SLK nu intagna bestämmelsen, enligt

vilken straffet kunde nedsättas under eljest gällande straffminimum. Under

krigstid vore vissa fall av våld eller hot mot krigsman otvivelaktigt av en

särskild svårhetsgrad. Främst vore härvid att uppmärksamma sådana fall,

då någon angrepe sin förman. Även vaktpersonal måste emellertid tillerkännas

ett starkare skydd i de farliga situationer som kunde uppkomma under

krig. Särskilt under strid eller liknande tillfallen kunde uppenbarligen våld

eller hot mot förman eller vakt föranleda minst lika allvarliga men för krigsmakten

som lydnadsbrott. Med hänsyn härtill hade upptagits ett stadgande

om skärpt bestraffning i vissa fall.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang erinrat om stadgandena i

81, 84, 85 och 94 §§ SLK om straff för misshandel utom tjänsten. Vissa av

dessa innefattade straffskärpningar i förhållande till SL. Även om det kunde

synas angeläget att vid bestraffningen hänsyn toges till det extra moment av

straffbarhet som kränkning av subordinationsförhållandet innebure, vore

detta försvårande moment dock icke tillräckligt för att giva det helt utom

tjänsten begångna brottet en annan karaktär än misshandelsbrott i allmänhet

och därigenom motivera uppställandet av en särskild brottstyp; misshandeln

framstode otvivelaktigt såsom det egentliga brottet och den omständigheten

att den förorättade vore förman till gärningsmannen eller överordnad

i uniform kunde ej utgöra tillräcklig grund för en undantagslagstiftning.

Övriga av ifrågavarande bestämmelser hade väsentligen endast processuell

betydelse. På grund av nu angivna skäl hade motsvarighet till nämnda

bestämmelser icke upptagits i förslaget. Ej heller hade ansetts behöva upptagas

särskild straffbestämmelse rörande envig, varom i 86 § SLK stadgades.

Chefen för marinen har anfört att det ur disciplinär synpunkt vore nödvändigt,

att det i motiven fullt tydligt utsädes, att förgripelse enligt ifrågavarande

lagrum mot krigsman, klädd i uniform, alltid skulle betraktas såsom

förgripelse i och för dennes tjänst, för såvitt det icke kunde klart påvisas,

att förgripelsen skett på grund av rent personliga skäl, som icke ägde

samband med tjänsten. Svenska officersförbundet har gjort ett liknande uttalande.

Chefen för armén har med hänvisning till sina under »Huvuddragen

i förslaget» återgivna synpunkter förklarat att utredningens förslag alt inskränka

lagens skydd för den militära belälspersonalen mot förgripelser utom

tjänsten icke under några omständigheter kunde godtagas. Vid omarbetningen

borde nu gällande bestämmelser tjäna till ledning. Överbefälhavaren har anfört

att det, även när det gällde förgripelser mot person, vore svårt att avgöra

var gränsen mellan tjänst och icke tjänst ginge. Omständigheterna kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

de i vissa fall vara sådana, att det för krigstuktens upprätthållande eller aktningen

för krigsmakten krävdes strängare bestämmelser än dem 14 kap.

SL innehölle. Det vore sålunda till skada, att krigsman i uniform förgrepe

sig på annan uniformsklädd krigsman å offentlig plats, så att allmän förargelse

uppstode. Det vore vidare menligt för krigstuktens upprätthållande,

om en krigsman utan svårare påföljder än i 14 kap. angivna kunde utkräva

hämnd å överordnad för förmenta oförrätter i tjänsten. Chefen för marinen

hade i sitt yttrande berört dessa förhållanden, men icke ansett att någon

ändring av brottsbeskrivningen vore erforderlig. Häremot ställde sig överbefälhavaren

tveksam. Om det icke i lagstadgandet klart utsädes, att varje

förgripelse mot krigsman klädd i uniform som regel skulle betraktas som

förgripelse i och för dennes tjänst, komme en dylik rättstillämpning icke

att säkerställas. Med hänsyn till frågans stora betydelse för disciplinen inom

krigsmakten borde ifrågavarande paragraf omformuleras så att straff stadgades

för krigsman som förgrepe sig med våld eller hot därom å krigsman.

Samma mål kunde nås genom att i 14: 36 SL inrymma ett lagstadgande om

att misshandel av krigsman mot krigsman vore att betrakta som ett brott begånget

under försvårande omständigheter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett det icke vara riktigt att

sammanfatta samtliga de våldsbrott varom här vore fråga under en gemensam

straffbestämmelse med så vidsträckt latitud som den i lagrummet föreslagna

från disciplinstraff till straffarbete i högst fyra år. Åtskilliga av dessa

brott vore ej särskilt svåra och borde då icke bedömas efter en straffskala,

vars maximum vore ägnat att även åt dem giva färg av att vara svårartade.

Föreningen åberopade i detta sammanhang vad den anfört i sitt den 2 juni

1945 avgivna utlåtande rörande straffrättskommitténs förslag till lag om

brott mot staten och allmänheten. Rörande den i kommittéförslaget använda

metoden att under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sammanföra

alla de gärningar som vore att hänföra till samma brottstyp,

oberoende av deras svårhetsgrad, anfördes i yttrandet bl. a. att denna otvivelaktigt

vore ägnad att höja straffet även för normalfallen av brottsligheten

i fråga och medförde även en begränsning i preskriptionsbestämmelsernas

tillämpning, som ej obetydligt utvidgade området för den straffbara brottsligheten.

Föreningen hemställde att straffbestämmelsen i förevarande lagrum

uppdelades efter liknande grunder som de vilka kommit till användning i

10 kap. 1 § i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget. Även föreningen

Sveriges landsfogdar har ifrågasatt huruvida icke för lindrigare fall borde

givas en mildare straffbestämmelse och ett strängt straff stadgas för särskilt

kvalificerade fall.

Departementschefen.

Genom förevarande paragraf har utredningen till en enhetlig bestämmelse

sammanfört de för närvarande i ett flertal lagrum i SLK upptagna, mycket

invecklade reglerna om våld eller annan misshandel. Detta innebär en avsevärd

vinst, främst i lagtekniskt hänseende men även ur saklig synpunkt.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

91

Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har i allmänhet icke heller framställts

några invändningar.

Från militärt håll har emellertid gjorts gällande att det för krigstuktens

upprätthållande och aktningen för krigsmakten åtminstone i vissa fall av

misshandel utom tjänsten kräves strängare bestämmelser än 14 kap. SL innehåller.

I princip anser jag i likhet med utredningen att det icke finnes

tillräckliga skäl att anordna en undantagslagstiftning för fall då misshandel

mellan krigsmän ej står i samband med tjänsten. Däremot kan jag såtillvida

ansluta mig till den nyssnämnda uppfattningen att vissa fall, som

knappast täckas av den föreslagna bestämmelsen, äga så pass nära samband

med tjänsten att bestämmelsen bör omfatta även dem. Om en krigsman

misshandlar en annan krigsman endast därför att den sistnämnde bär

uniform, är officer eller av annat liknande skäl, som härflyter ur tjänsten,

kan misshandeln icke bestraffas enligt bestämmelsen, eftersom den ej skett

med anledning av den förfördelades förhållande i tjänsten. För att dylika

fall skola kunna hänföras under ifrågavarande paragraf, har jag i departementsförslaget

låtit orden »med anledning av hans förhållande i tjänsten» ersättas

av uttrycket »med anledning av hans tjänst».

Vad angår de föreslagna straffsatserna har sammanförandet av gällande

lags olika regler till ett enhetligt straffbud medfört, att den lindrigaste

straffskalan sträcker sig från disciplinstraff till straffarbete i fyra år. I likhet

med vissa remissmyndigheter anser jag att en så vidsträckt straffskala

icke kan anses godtagbar vid brott av den karaktär varom här är fråga.

Jag har därför låtit i departementsförslaget uppdela ifrågavarande straffsats

så att normalstraffet blir fängelse eller disciplinstraff, medan för brott, som

med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest är att

anse som grovt, skall gälla fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Med

denna lösning följer visserligen den olägenheten att avvikelsen från 10: 1 i

det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget blir större än enligt

den av utredningen förordade bestämmelsen. Eftersom grovt brott regelmässigt

lärer föreligga i alla sådana fall då övre delen av den för normalfallet

avsedda straffskalan i 10: 1 skulle varit tillämplig, torde dock berörda avvikelse

i praktiken komma att sakna betydelse.

Utöver vad jag nu nämnt innebär departementsförslaget icke någon ändring

i förhållande till utredningens förslag. Till den av utredningen väckta

frågan om ämbetsskydd för vaktpersonal får jag återkomma i ett senare

sammanhang.

8 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper

sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot krigsman i eller för

hans tjänst, straffas för missfirmelse av krigsman med disciplinstraff eller

fängelse.

I 82, 85, 91, 93 och 94 §§ SLK stadgas straff för förolämpning i eller för

tjänsten. Enligt 82 § skall, om krigsman förolämpar överordnad krigsman

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

med smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper

sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning och det

sker i eller för ämbetet eller tjänsten, dömas till fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Enligt 85 § gäller

detsamma om annan under SLK lydande person begår sådant brott mot den

som över honom har befälsrätt i tjänsten. I 91 § stadgas straff för krigsman

som förolämpar underordnad krigsman med smädligt yttrande i tal

eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning,

som är missfirmlig, då brottet sker i eller för den förolämpades ämbete eller

tjänst. Straffet är disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. I 93 §

behandlas det fall att krigsman förgår sig på sätt i 91 § sägs mot annan krigsman

som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad;

är den brottslige officer eller underofficer, skall han straffas såsom

i sistnämnda paragraf sägs, och tillhör han manskapet, är straffet disciplinstraff

eller fängelse i högst sex månader. Enligt 94 § skall, om någon

i annat fall än förut sagts gör sig skyldig till förolämpning med ord eller

gärning emot någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den

förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, den brottslige straffas efter

allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället

skall dömas till disciplinstraff.

Dessa bestämmelser motsvaras i SL av stadganden i t6 kap. samt 10:2

och 5. I 16 kap. behandlas falsk angivelse och annan ärekränkning, medan

10: 2 och 5 innehålla särskilda bestämmelser om ärekränkning mot ämbetseller

tjänsteman i eller för hans ämbete eller tjänst.

Enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skola de sistnämnda

bestämmelserna ersättas av stadganden i 10: 5. I första stycket föreskrives

att den som offentligen skymfar myndighet eller annat organ, som äger besluta

i allmänna angelägenheter, skall dömas för skymfande av myndighet

till böter eller fängelse. Enligt andra stycket skall, om någon, i annat fall än

törsta stycket avser, förgriper sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning

mot någon, som åtnjuter skydd enligt 10: 1, och det sker i eller för

hans befattning, den brottslige straffas för missfirmelse av tjänsteman såsom

i första stycket sägs. Skydd enligt 10: 1 åtnjuta, som av det föregående framgår,

de som äro eller varit innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed

ämbetsansvar är förenat, eller av befattning, vars innehavare enligt

Konungens förordnande skall åtnjuta sådant skydd.

Av liknande skäl som utredningen anfört beträffande nästföregående paragraf

har utredningen funnit en särskild bestämmelse om missfirmelse mot

krigsman vara behövlig. Någou anledning att utforma brottsbeskrivningen

annorlunda än i 10: 5 andra stycket i det år 1946 remitterade förslaget hade

ej ansetts föreligga. Bestämmelsen borde alltså avse förgripelse med smädelse

eller annan missfirmlig gärning. Liksom i fråga om missfirmelse mot

tjänsteman, uppkomme härvid den olikheten mot gällande rätt att hotelse

icke särskilt omnämndes. Detta innebure dock icke att hotelser helt uteslötes

från förevarande bestämmelse. I ytterligare ett avseende avveke

opaginerad Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ifrågavarande gärningsbeskrivning från gällande rätt, i det att 82 § SLK

upptoge förutom smädliga även föraktliga och vanvördiga yttranden. I

den mån sådant icke utgjorde missfirmelse omfattades det av den under

nästföljande paragraf i förslaget intagna bestämmelsen rörande oskickligt

beteende. Det för straffbarhet enligt 10: 1 och 5 i det år 1946 remitterade

förslaget uppställda villkoret rörande brottets samband med tjänsten hade

i 10: 5 angivits genom ett förkortat uttryck. På liknande sätt hade sambandet

angivits i förevarande paragraf, därvid dock använts orden i eller för

hans tjänst vilka bättre än de i 10: 5 använda i eller för hans befattning syntes

svara mot förhållandena inom krigsmakten. Någon motsvarighet till

stadgandet om skymfande av myndighet hade icke ansetts erforderlig. Straffet

för missfirmelse av krigsman hade i anslutning till straffstadgandet i

10: 5 föreslagits skola vara disciplinstraff eller fängelse. I förhållande till

SLK innebure detta i vissa fall någon nedsättning beträffande straffminimum

och i andra viss skärpning av gällande straffmaxima. De i 82 § andra stycket

samt 84, 85 och 94 §§ SLR intagna bestämmelserna rörande förolämpning

utom tjänsten hade, av liknande skäl som anförts beträffande misshandel

utom tjänsten, icke erhållit motsvarighet i förslaget.

De yttranden av chefen för marinen, svenska officersförbundet, chefen för

armén och överbefälhavaren, vilka återgivits under 26: 7, ha tillämpning

även beträffande ifrågavarande lagrum.

Departementschefen.

Vad jag under nästföregående paragraf anfört beträffande brottets samband

med tjänsten gäller även nu förevarande brottstyp. På grund av det

här i utredningens förslag begagnade uttryckssättet erfordras dock icke någon

ändring i ordalydelsen. Även i övrigt har jag funnit mig kunna godtaga

ifrågavarande bestämmelse.

9 §•

Under denna paragraf i utredningens förslag har upptagits ett stadgande,

att om krigsman, i annat fall än förut är sagt, visar vanvördnad mot förman

eller missaktning mot underlydande eller eljest brister i anständigt uppförande

mot krigsman, och det sker under tjänsteutövning eller i samband med

tjänsten, lian skall dömas för oskickligt beteende till disciplinstraff.

Straffbestämmelsen i 96 § SLK avser, jämte fylleri, förargelseväckande beteende,

vilket beskrives på samma sätt som i 11: 15 SL, samt dessutom annat

bristande i anständigt uppförande. Bestämmelsen omfattar dylika förseelser

begångna under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl

eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område,

som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov. Krigsman som, i

annat fall, inom förläggnings- eller stationsort eller, då han a annan ort

uppträder i militär tjänstedräkl, gjort sig skyldig till sådan förseelse å väg,

gata eller annat ställe, varom ill: 15 SL förmäles, skall ock straffas enligt

96 § SLK.

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Utredningen har erinrat att genom 11: 10 SL i det år 1946 till lagrådet

remitterade förslaget såsom förargelseväckande beteende straffbelädes sådant

uppförande, på allmän plats eller eljest offentligen, som vore ägnat att väcka

förargelse hos allmänheten. Till denna bestämmelse anslöte sig ett stadgande

under 26: 16 i utredningens förslag avseende dylikt beteende av krigsman

inom område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Genom dessa bestämmelser

ersattes ej blott stadgandet i 96 § SLK om åstadkommande av allmän

förargelse utan även bestämmelsen i samma lagrum om bristande i anständigt

uppförande i vad denna avsåge beteende som vore ägnat att väcka

allmän förargelse. I övrigt funne utredningen sistnämnda bestämmelse, som

genom sin obestämda avfattning medgåve bestraffning för varjehanda brister

i uppförandet såväl i som utom tjänsten, icke böra erhålla motsvarighet

i ny lagstiftning i vidare mån än såvitt rörde uppförandet mot andra krigsmän

i samband med tjänsten. Icke minst med hänsyn till att större delen

av personalen utgjordes av tvångsinkallade syntes det nödvändigt att i viss

mån straffbelägga även sådana yttringar av olämpligt uppförande som icke

vore straffbara som smädelse eller annan missfirmelse. Gällande lag innehölle

i detta hänseende en särskild straffbestämmelse som dock blott avsåge

de underordnades uppförande emot förmän och andra överordnade. Härmed

åsyftades stadgandet i 82 § som med smädelse mot överordnad jämställde föraktligt

eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift. För upprätthållande av en

god allmän disciplin vore det emellertid lika viktigt att förmän icke behandlade

sina underlydande på ett kränkande eller nedsättande sätt eller

eljest visade missaktning mot dem. Även i förhållandet mera likställda emellan

måste dylikt bristande i anständigt uppförande vara till skada för samarbetet

i tjänsten.

Av bestämmelsens avfattning framginge, enligt vad utredningen ytterligare

anfört, att den ej omfattade sådana mindre fel i uppförandet som blott hade

karaktären av bristande hövlighet utan att därunder endast fölle mera påtagligt

visad ringaktning. Det angivna kravet i fråga om förseelsens anknytning

till tjänsten vore i vissa avseenden vidare men i andra snävare än motsvarande

villkor beträffande missfirmelse av krigsman. Bestämmelsen vore

tillämplig även då endast gärningsmannen vore i tjänsteutövning, likaså då

brottet förövades på tjänsteställe. Däremot vore tydligt att vad som tilldroge

sig i rent privata förhållanden ej inginge, och detta gällde även om

tilldragelsen föranletts av något den förfördelades förhållande i tjänsten.

De yttranden av chefen för marinen, svenska officersförbundet, chefen för

armén och överbefälhavaren, vilka återgivits under 26: 7, ha tillämpning

även beträffande ifrågavarande lagrum.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit uttrycket »i samband med

tjänsten» i och för sig dunkelt. Motiven lämnade ej heller någon närmare

ledning i denna del och tolkningssvårigheter kunde näppeligen undvikas,

därest stadgandet bibehölles oförändrat. Ett förtydligande syntes därför

önskvärt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att det, med hänsyn

till den ställning av lärare som i stor utsträckning tillkomme överordnad

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

95

under övningar i militärtjänsten, syntes ofrånkomligt att denne understundom

vid utövande av kritik måste komma att använda uttryck, som skulle kunna

uppfattas såsom tecken på missaktning mot den underordnade. Stadgandet

i detta hänseende syntes därför i hög grad ägnat att understödja onödiga

klagomål och trakasserier. Då i lagrummet stadgats ansvar för krigsman som

brister i anständigt uppförande mot annan krigsman, bleve de fall som man

med den berörda brottsbeskrivningen avsett att träffa därförutan tillräckligt

beaktade.

Departementschefen.

Den föreslagna bestämmelsen angiver, i motsats till motsvarande stadganden

i gällande lag, uttryckligen att det nödvändiga kravet på yttre korrekthet

i uppförandet mellan olika krigsmän gäller oavsett vilken ställning krigsmännen

inneha. Sålunda nämnes såsom exempel på otillåtet beteende icke

blott vanvördnad mot förman utan även missaktning mot underlydande. Ur

psykologisk synpunkt torde denna utformning av bestämmelsen kunna ha ett

visst värde. Av förman på ett anständigt sätt framförd kritik kan givetvis

aldrig betecknas såsom missaktning mot underlydande, och jag tror för min

del icke att sistnämnda uttryck, såsom i ett remissyttrande befarats, skall

föranleda obefogade klagomål eller trakasserier.

Det samband med tjänsten som måste föreligga för bestämmelsens tilllämplighet

har av utredningen angivits något annorlunda än i de närmast

föregående paragraferna. Det synes emellertid knappast finnas skäl för en

sådan avvikelse. Även här bör därför uttrycket i eller för tjänsten användas.

Med endast den ändring som föranledes härav har ifrågavarande bestämmelse

överförts till departementsförslaget.

10 §.

Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse om uppvigling.

Enligt denna skall krigsman som muntligen inför samling av krigsmän

eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker

förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter

sin tjänsteplikt, dömas för uppvigling till disciplinstraff eller fängelse. Sökte

han förleda till brott varå straffarbete kan följa, kan dömas till straffarbete

i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff

för förberedelse eller medverkan till brott, skall vad i 4 kap. stadgas äga tilllämpning.

I 68, 71 och 160 §§ SLK finnas vissa bestämmelser om missbruk av yttrandefriheten.

Enligt 68 § skall, om någon muntligen inför samlat krigsfolk

eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller låtit utsprida, uppmanat

eller annorledes sökt förleda till uppror, vid straffets bestämmande efter

allmän lag brottet anses ha skett under försvårande omständigheter. Detsamma

gäller om den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift för att

därmed komma uppror åstad. I 71 § stadgas straff för den som muntligen

inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

låtit utsprida, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot

förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till

ovilja mot krigstjänsten, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller

förledande till uppror, varom i 68 § förmäles. Straffet är fängelse eller, i

lindrigare fall, disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande,

kan dömas till straffarbete i högst två år. Är den skyldige i följd av

gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott som därå följt, gäller

vad i 4 kap. SL och 34 § SLK är sagt. Stadgandet är även tillämpligt å den

som utspritt eller låtit utsprida annans skrift, som innefattar sådan uppmaning

eller sådant förledande eller upphetsande som nyss nämnts då det skett

för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan. För krigstid eller

annan tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad, stadgar 160 § att straffet för

brott, som i 71 § sägs, må höjas till straffarbete i högst fyra år, då omständigheterna

äro synnerligen försvårande.

I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan

föreslogs bland annat att i 71 § skulle medtagas det fall att någon

sökt uppväcka hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden.

Någon lagstiftningsåtgärd blev icke följden av detta förslag men frågan

upptogs på nytt av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder

mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8). Kommittén ansåg uttrycket »upphetsande

till ovilja mot krigstjänsten» i 71 § SLK vara i viss mån svävande

och vittgående. Det centrala i beskrivningen borde vara syftet att undergräva

krigslydnaden. Som exempel därpå kunde lämpligen angivas meddelande

av mot disciplinens krav stridande förliållningsorder och försök alt

uppväcka hat mot befälet. Kommittén föreslog ändring av 71 § i sådan

riktning men icke heller detta förslag föranledde lagstiftning.

Motsvarighet till de här förut berörda paragraferna i SLK innehåller SL

i It): 14. Detta stadgande skall enligt det år 1946 till lagrådet remitterade

förslaget ersättas av en-bestämmelse i 11:5. Däri stadgas att den, som muntligen

inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas

för spridning eller i annat meddelande till allmänheten, uppmanar eller

eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet

eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller

fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må dömas

till straffarbete i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen

till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i

4 kap. stadgas.

Utredningen har anfört, att 68 och 71 §§ SLK såvitt de avsåge försök att

förleda till uppror eller ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar

i tjänsten tydligen kunde ersättas av bestämmelsen i 11:5. 71 § SLK

omfattade emellertid förutom försök att förleda till brott även försök att

upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Därmed åsyftades sådan mot krigsmakten

riktad, allmänt hållen propaganda, som väl icke direkt avsåge att förleda

till brott men indirekt genom skapande av missnöje och olust kunde

förorsaka brott och i varje fall medförde svårigheter vid disciplinens upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

97

rätthållande. I viss man kunde även dylik propaganda straffas enligt 11:5.

Det lämpligaste sättet att komma till rätta med återstående fall vore icke

straffstadganden. Det skulle erbjuda nästan oöverstigliga svårigheter att finna

en beskrivning som omfattade alla de skiftande former, i vilka en skadlig

propaganda av här ifrågavarande slag kunde ske, och samtidigt upprätthölle

en klar gräns mot lojala yttringar av rätten att utöva kritik. Med hänsyn härtill

syntes man böra avstå från att skapa någon motsvarighet till 71 § såvitt

nu vore i fråga.

Beträffande behovet i övrigt av särbestämmelse har utredningen funnit en

sådan vara erforderlig i fråga om det särskilda rekvisit av kollektivitet som

upptoges i SL. För tillämpning av 11: 5 fordrades att uppmaningen till brott

skedde inför menighet eller folksamling eller i meddelande till allmänheten.

Uttrycket »inför samlat krigsfolk» i 71 § SLK innebure, att hos krigsfolket

icke förutsattes lika hög grad av offentlighet. Det vore också uppenbart att en

dylik minskning av kravet på offentlighet betingades av förhållandena inom

krigsmakten; en samling av krigsmän utgjorde, även om relativt många vore

närvarande, ofta icke en menighet eller folksamling i den betydelse dessa

uttryck hade i 11: 5. Med hänsyn till den sålunda angivna grunden för en särbestämmelse

rörande uppvigling borde bestämmelsen begränsas att avse lydnadsbrott

eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosatte sin tjänsteplikt.

På grund av vad sålunda anförts hade i förevarande paragraf upptagits en

straffbestämmelse rörande uppvigling, utformad på grundval av 11:5 i det

remitterade förslaget. Det hade ansetts onödigt att särskilt omnämna spridande

av eller utlämnande för spridning av skrift.

Chefen för armén har förklarat sig icke kunna godtaga utredningens förslag

att helt slopa det i 71 § SLK upptagna stadgandet om försök att upphetsa

till ovilja mot krigstjänsten. Hänsyn till krigsmaktens effektivitet gjorde,

att varje försök att undergräva krigslydnaden måste kunna stävjas. Så länge

samhället underhölle en krigsmakt, måste samhällets krav sättas före den

enskildes. Med hänsyn härtill borde motsvarighet till gällande bestämmelse

upptagas, varvid av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot

statsfientlig verksamhet framförda synpunkter kunde tjäna till ledning, överbefälhavaren

har instämt häri.

Justitiekonstersämbetet har funnit det kunna ifrågasättas om det icke vore

en fördel att kalla brottet »uppvigling av krigsmän» till skillnad från det i

11:5 av det år 1946 remitterade förslaget upptagna uppviglingsbrottet. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om föreskriften i sista punkten

vore erforderlig: vad däri stadgades framginge av allmänna konkurrensregler.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag att det i 71 § SLK upptagna stadgandet

om försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten icke bör erhålla

motsvarighet i ny lagstiftning. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsens

karaktär av kompletteringsstadgande till 11 kap. 5 § i det till lagrådet år

7 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 141.

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

1946 remitterade strafflagförslaget synes brottsbeteckningen uppvigling

kunna godtagas. Den särskilda konkurrensregeln i paragrafens sista punkt

motsvaras av enahanda regel i 11:5 och torde därför böra bibehållas.

Den nu ifrågavarande bestämmelsen, mot vilken jag icke heller i övrigt

funnit skäl till erinran, ingår oförändrad i departementsförslaget.

11 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som avviker

från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas,

eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt, eller annorledes

olovligen utebliver därifrån, dömas för undanhållande till disciplinstraff.

Den som förut begått sådant brott får dömas till fängelse. För undanhållande

under beredskapstillstånd är straffet disciplinstraff eller fängelse. Var riket

i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

SLK innehåller bestämmelser om rymning och olovligt undanhållande i

5 och 11 kap. Enligt 48 § förstås med rymning att krigsman, i avsikt att undandraga

sig krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp eller det fartyg,

vartill han hör, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för

honom bestämd, eller undan döl jer sig utan att från orten avvika eller, då

det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången

tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter.

Enligt 52 § skall krigsman som, utan att sådan avsikt som i 48 § är

sagd ådagalägges, begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som

där finnes omförmäld, dömas för olovligt undanhållande. I vissa fall skall

emellertid olovligt undanhållande bestraffas såsom rymning. I 53 § stadgas

sålunda, att om krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning

eller är inmönstrad å fartyg, beträdes med olovligt undanhållande, som

varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden efter det

han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till

tjänstgöring bort ske, det skall anses såsom hade han förövat rymning. Detsamma

gäller där i annat fall olovligt undanhållande varat för officer eller

underofficer över tre månader eller för någon av manskapet över tre dagar

av den bestämda tjänstgöringstiden. Enligt 156 § skall, om i krigstid eller

under annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad befälhavare för trupp

i fält eller befälhavare i fästning eller på fartyg under sjötåg beträdes med

olovligt undanhållande, den brottslige straffas såsom för rymning, evad uteblivandet

varit kortare eller längre.

Av de återgivna bestämmelserna framgår alltså, att avvikande, undandöljande

och underlåtenhet att iakttaga inställelse enligt gällande rätt skall bedömas

såsom olovligt undanhållande under förutsättning, att det icke kunnat

ådagaläggas att den brottslige haft avsikt att undandraga sig krigstjänsten

samt att undanhållandet varken varat utöver viss tid, olika för olika

fall, eller begåtts i krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av

vissa angivna befälhavare.

Enligt den mening som omfattas av utredningen kunde utevarobrotten na
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

99

turligt uppdelas i två olika grupper. Den ena utgjordes av sådana fall där

utevaron vore mera tillfällig och gärningen övervägande vore att betrakta

som ett brott mot disciplin och ordning. Denna grupp hade i förevarande

paragraf sammanförts till en brottstyp benämnd undanhållande. Till den

andra gruppen hörde Övriga fall av utevaro. De vore genomgående av svårare

beskaffenhet i det att de, förutom kränkning av disciplinen, innebure

eller i vart fall åsyftade ett mera allvarligt avbräck i gärningsmannens militärtjänstgöring.

Dessa utevarobrott behandlades under nästföljande paragraf

i förslaget såsom en särskild brottstyp med benämningen rymning.

Den närmare gränsdragningen mellan undanhållande och rymning framginge

av vad som anfördes angående sistnämnda brott.

Vid utformandet av en straffbestämmelse om undanhållande hade utredningen

ansett det lämpligt att utgå från det förhållandet, att en krigsman

i allmänhet tjänstgjorde vid viss avdelning av krigsmakten. Vid denna

skulle han vara tillstädes så att, allmänt taget, befäl kunde utövas över honom.

Bestämmelsen borde följaktligen taga sikte på att krigsman undandroge

sig nämnda skyldighet. Den som avlägsnade sig från sin speciella

tjänstgöringsplats utan att likväl lämna avdelningen borde däremot i vanliga

fall icke straffas för undanhållande. En sådan gärning borde med hänsyn

till sin typ anses utgöra tjänstefel eller i vissa fall övergivande av post.

För att undanhållande skulle föreligga borde därför i första hand förutsättas,

att krigsman hölle sig borta från den avdelning av krigsmakten vid vilken

han skulle tjänstgöra eller vistas. Såsom gärningsform borde angivas,

att krigsman avveke eller annorledes olovligen utebleve från sin avdelning.

Olovligt uteblivande innebure t. ex. att någon, som erhållit inkallelseorder

eller varit tjänstledig, utan laga förfall underläte att inställa sig i rätt tid

vid sin avdelning. Det förekomme emellertid att krigsmän tjänstgjorde under

sådana förhållanden att de därvid överhuvud icke tillhörde avdelning

av krigsmakten. Med tanke på dylika fall syntes såsom en särskild gärningsform

böra upptagas att krigsman, om han ej hörde till sådan avdelning, olovligen

avveke eller utebleve från tjänstgöringsställe som vore för honom bestämt.

Att ordet tjänstgöringsställe här icke avsåges skola ha en sådan begränsad

innebörd att exempelvis en officer som tjänstgjorde i ett civilt verk

vore straffbar för undanhållande så snart han avlägsnat sig från sitt tjänsterum

utan att likväl lämna verkets tjänstelokaler vore med hänsyn till det

förut sagda uppenbart.

I bestraffningshänseende har utredningen anfört att eftersom till undanhållande

hänfördes endast fall av mera tillfällig utevaro, den normala straffskalan

för nämnda brottstyp icke borde innehålla annat straff än disciplinstraff.

För ett särskilt fall vore det emellertid nödvändigt att strängare straff

kunde ådömas. Genom upprepade undanhållanden av samme person kunde

uppenbarligen lika avsevärt avbräck i tjänstgöringen uppkomma som genom

en sammanhängande längre tids utevaro, vilken enligt nästföljande paragraf

i förslaget skulle bedömas såsom rymning. För sådana fall borde därför

även fängelse ingå i straffskalan. Med hänsyn till att den brottslige genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå.

upprepade undanhållanden kunde åstadkomma att avsevärd tid förflöte innan

bestraffningsåtgärder kunde vidtagas borde såsom förutsättning för tilllämpningen

av den utvidgade straffskalan vara tillräckligt att han förut

gjort sig skyldig till undanhållande eller rymning. Det borde således icke

fordras att han dömts för den tidigare utevaron. Såvitt gällde beredskapstillstånd,

varmed enligt 27: 16 i förslaget förstodes tid då värnpliktiga finge

inkallas till beredskapstjänstgöring, vore det med hänsyn till de skiftande

situationer som därvid kunde uppstå av stor vikt att all inkallad personal

funnes tillgänglig och att inkallelser punktligt efterkommes. Även relativt

kortvarigt undanhållande under dessa omständigheter, särskilt naturligtvis

om många gjorde sig skyldiga därtill, åstadkomme i regel skada eller fara

för krigsmakten. Undanhållande under beredskapstillstånd finge därför genomsnittligt

anses vara av den svårare beskaffenhet, att det vore motiverat

att låta fängelse ingå i den för normalfallen avsedda straffsatsen. För krigstid

borde även straffarbete kunna ådömas. Vad sålunda i straffhänseende föreslagits

överensstämde i stort sett ganska nära med gällande rätt.

Föreningen Sveriges krigsdomcire och auditörer har ansett begreppet tjänstgöringsställe

icke vara lämpligt. Ordet »annorledes» i satsen »eller utebliver

han annorledes olovligen därifrån» gåve anledning till tvekan om meningen.

Motsatsen till avvikande vore väl i detta fall uteblivande, men tillsättandet

av ordet annorledes gåve berörda sats en innebörd, varom man måste stanna

i tvivelsmål.

Göta hovrätt har förklarat att hovrätten med hänsyn till de särskilda förhållanden,

som kunde motivera skärpt bestraffning av upprepat undanhållande

även utan mellanliggande lagföring, icke ville framställa erinran häremot.

Den föreslagna formuleringen vore emellertid icke tydlig utan kunde

föranleda den missuppfattningen, att för tillämpning av den strängare straffarten

krävdes, att vederbörande förut »dömts» för olovligt undanhållande.

Hovrätten föresloge därför, att till punkten fogades: »ändå att han icke tidigare

därför fällts till ansvar». Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat

sig i samma riktning. Enligt hovrätten för övre Norrland kunde det icke anses

lämpligt att ett återfallsstraff grundades på en kanske mer eller mindre

löslig utredning om det tidigare, påstådda brottet i det mål som anginge åtal

för det senare brottet. Stadgandet krävde sålunda omarbetning.

Chefen för armén har förklarat sig med hänsyn till krigsmaktens effektivitet

icke kunna godtaga av utredningen föreslagna straffsatser för undanhållande

och rymning under beredskapstillstånd och krig. Förslaget borde i detta

avseende omarbetas, varvid i 154 § SLK upptagna straffsatser borde tjäna

till ledning.

Departementschefen.

Vad i ett remissyttrande anmärkts mot den föreslagna brottsbeskrivningens

utformning har icke givit mig anledning till annan jämkning av beskrivningen

än att de båda gärningsformerna närmare sammanförts. I departementsför
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

101

slaget beskrives därför brottet så att krigsman avviker eller utebliver olovligen

från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller

vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt. Den

av utredningen föreslagna straffskärpningen för krigsman som förut begått

undanhållandebrott synes vara lämplig, och särskilt med hänsyn till ordalagen

i 4: 14 SL anser jag det med erforderlig tydlighet framgå av lagtexten

att vederbörande icke behöver ha dömts för det tidigare brottet. Att det

tidigare brottet icke behöver ha fastslagits genom dom, innebär givetvis icke

någon eftergift i bevishänseende; i allmänhet torde för övrigt båda brotten

samtidigt förekomma till bestraffning. Ej heller i övrigt har jag funnit skäl

att ändra de för undanhållande föreslagna straffsatserna.

12 §.

Denna paragraf i utredningens förslag stadgar att där undanhållande med

hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen hållit sig undan eller

avsett att hålla sig undan, eller arten av hans tjänstgöring medfört eller kunnat

medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för

tjänsten, gärningsmannen skall dömas för rymning till fängelse eller disciplinstraff.

För rymning under beredskapstillstånd är straffet fängelse eller straffarbete

i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst

tio år.

Såsom framgår av de vid nästföregående paragraf återgivna bestämmelserna

skall enligt SLK såsom rymning bestraffas dels sådana fall av avvikande,

undandöljande och underlåtenhet att iakttaga inställelse, då gärningsmannen

haft avsikt att undandraga sig krigstjänsten, dels ock olovligt undanhållande

som antingen varat utöver viss tid, olika för olika fall, eller begåtts i

krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av vissa angivna befälhavare.

Utredningen har uttalat att mot det nuvarande presumtionssystemet med i

lag angivna tidsfrister, vilkas överskridande automatiskt medförde att undanhållande

bedömdes såsom rymning, i främsta rummet kunde anmärkas att

det uteslöte en reell bedömning av varje särskilt fall. Berättigade anmärkningar

syntes emellertid kunna framställas även mot att bibehålla ett särskilt

rymningsuppsåt såsom enda skiljemärke mellan rymning och undanhållande.

Med utgångspunkt härifrån hade utredningen funnit, att gränsdragningen

mellan rymning och undanhållande borde grundas på de olika verkningar

som skilda fall av utevaro typiskt sett medförde. Att eu krigsman liölle sig

borta några timmar, vore givetvis menligt ur disciplinär synpunkt men nämnvärda

olägenheter för själva tjänsten syntes allmänt tagel icke uppkomma

därav. Hade däremot någon undandragit sig tjänstgöring under eu mera avsevärd

tid, inskränkte sig följderna i allmänhet icke på detta sätt till det disciplinära

området. Den brottsliges utbildning bleve märkbart lidande därav

eller tjänsten i övrigt inom krigsmakten utsattes för allvarliga störningar. Dylika

verkningar kunde naturligtvis uppkomma också vid undanhållande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

kortare varaktighet under förutsättning att gärningsmannen haft en syssla av

särskild betydelse. Gränsdragningen mellan å ena sidan sådana svårare fall av

undanhållande som borde bestraffas som rymning och å andra sidan övriga

fall, som huvudsakligen hade karaktär av disciplinförseelser, hade därför i förslaget

utförts så, att till rymning hänfördes de fall, då undanhållandet med hänsyn

till dess varaktighet eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört

väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Vid

ifrågavarande avgränsning kunde emellertid hänsyn icke tagas endast till

utevarons faktiska varaktighet. I kanske flertalet fall av undanhållande som

åsyftade längre bortovaro avbrötes brottet genom att vederbörande tvångsvis

återfördes, och det syntes vara påkallat att dylika fall, även om utevaron

varit kortvarig, hänfördes till rymning. Med den verkliga utevarotiden hade

därför likställts den tid varunder gärningsmannen avsett att hålla sig undan.

Till följd härav borde verkningarna av brottet bedömas även med hänsyn

till det avbräck eller men för tjänsten som utevaron skulle medfört, därest

den fått den avsedda varaktigheten. Den utformning brottsbeskrivningen sålunda

erhållit innebure att något särskilt rymningsuppsåt icke erfordrades

för att rymning skulle föreligga. Däremot fordrades liksom eljest då i ett

lagstadgande annat icke angåves, att samtliga objektiva omständigheter täcktes

av gärningsmannens uppsåt.

Straffsatsen för rymning under vanliga fredsförhållanden hade av utredningen

föreslagits till fängelse eller disciplinstraff. Sistnämnda straffart avsåges

främst få tillämpning, då rymning första gången förövades av någon,

som tidigare icke varit i militärtjänst och sålunda icke kunde väntas till

fullo inse vikten av militära plikters fullgörande. Dessutom kunde naturligtvis

sådant straff vara tillräckligt i vissa andra fall, exempelvis när någon

hållit sig undan för att ombesörja personliga angelägenheter som hade stor

vikt men dock icke vore sådana att de såsom laga förfall medförde strafffrihet.

Straffarbete hade icke ansetts behöva ingå i straffsatsen. I förhållande

till gällande rätt innebure vad sålunda föreslagits i viss mån en nedsättning.

Enligt 50 § SLK vore nämligen maximistraffet straffarbete i ett år.

Liksom vid undanhållande hade utredningen funnit särskilda strafflatituder

höra fastställas för beredskapstillstånd och krigstid. För rymning under

beredskapstid borde icke ifrågakomma lägre straff än fängelse. Därjämte

syntes straffarbete böra kunna ådömas i högst två år. Då riket vore i krig

borde straffet vara endast straffarbete, högst i tio år. Även straffsatserna

för beredskapstillstånd och krigstid innebure för vissa fall straffmildring vid

jämförelse med motsvarande bestämmelser i SLK. Bland annat stadgades däri

att, om två eller flera krigsmän i samråd rymt från trupp i fält, från fästning

eller från fartyg på sjötåg, kunde jämlikt 154 § straffet för anstiftare skärpas

till straffarbete i tio år eller på livstid eller, om rymmarnas antal var stort,

till dödsstraff.

Utredningen har vidare anfört att enligt gällande rättstillämpning rymning

vore ett brott, vid vilket reglerna om åtalspreskription praktiskt taget

saknade betydelse. Eftersom brottet ansåges vara fortlöpande, började näm
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

103

ligen preskriptionstiden i allmänhet att löpa törst då rymmaren, frivilligt

eller tvångsvis, inställde sig till tjänstgöring. Detta förhållande ledde understundom

till resultat som icke vore tillfredsställande; om exempelvis någon

i samband med sin första värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och

återvänt först efter flera tiotal år, måste det i regel anses stötande att han

efter återkomsten bestraffades för rymning. Genom utredningens förslag

komme emellertid ändring härutinnan att inträda. Såsom framginge av 26: 21

hade egenskapen av krigsman gjorts beroende av att vederbörande vore

tjänstgöringsskyldig. Eftersom rymning endast kunde begås av krigsman,

borde rymningsbrottet anses vara avslutat då tjänstgöringsskyldighet ej längre

förelåge. Detta innebure bl. a. att den som, vare sig på grund av värnplikt

eller anställning i t. ex. reserven, inkallats till tjänstgöring under bestämd

tid med inställelse viss angiven dag men uteblivit hela denna tid, hade

gjort sig skyldig till ett rymningsbrott som varat till och med den bestämda

tjänstgöringstidens utgång.

Slutligen har utredningen erinrat att det under beredskapstillståndet i anledning

av andra världskriget inträffade vissa i såväl riksdagen som pressen

mycket uppmärksammade fall av avvikande till utländsk krigsmakt, de s. k.

desertörfallen. Då i allmänhet de avvikande efter återkomsten ådömdes endast

disciplinstraff, ansågs på vissa håll att den straffrättsliga behandlingen

icke varit tillfredsställande. Därvid åsyftades närmast de fall i vilka de avvikande

tagit frivillig anställning vid en främmande krigsmakt, som allmänt

betraktades utgöra ett hot mot vårt eget land. Utredningen hade övervägt

huruvida fall sådana som de nämnda kunde anses påkalla en särskild bestämmelse.

Till en början hade befunnits att den skillnad som i vissa lägen

kunde göras mellan länder, vilka vore fientligt inställda mot vårt land, samt

andra, mera vänskapligt sinnade länder icke lämpligen borde läggas till

grund i detta avseende. Det politiska bedömande, som detta skulle förutsätta,

hade domstolarna icke möjlighet att göra. Under sådana förhållanden vore

den enda utvägen att införa en särskild bestraffningsregel, som gjorde varje

avvikande till utländsk krigsmakt under beredskaps- eller krigstid till ett särskilt

brott. Något verkligt behov av en sådan regel syntes emellertid icke

föreligga. Vad anginge krigsmännen bleve tydligen, eftersom utevaron finge

förutsättas ha ganska betydande varaktighet, stadgandet om rymning i regel

att tillämpa. Krigsman vilken tjänstgjorde som befälhavare gjorde sig

därjämte förfallen till ansvar för övergivande av post. De för dessa brott

under beredskaps- och krigstid i förslaget upptagna straffsatserna lämnade

möjlighet till tillfredsställande bedömning även av nu åsyftade fall.

Justitiekanslersämbetet har anfört att gränsdragningen mellan undanhållande

och rymning vore förenad med synnerliga svårigheter. Att den nuvarade

regleringen lede av svagheter syntes tydligt. I så måtto erbjöde denna

reglering emellertid eu fördel, att det för närvarande i allmänhet vore klart,

såväl för krigsmannen själv som eljest, när en utevaro vore att hänföra till

undanhållande och när till rymning, eu omständighet som vore av betydelse

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majrts proposition nr 114.

icke minst ur allmänpreventiv synpunkt. Med den föreslagna beskrivningen

å brottet rymning vore det vida vanskligare att avgöra, huruvida rymning

eller undanhållande vore för handen. Då emellertid så småningom en viss

praxis komme att utbilda sig och vägande anmärkningar kunde framställas

mot de nuvarande bestämmelserna, syntes den föreslagna gränsdragningen

böra godtagas. Måhända vore dock förtjänt av övervägande att så

att säga överbygga gränsen mellan lagrummen genom att i 11 § vid sidan

av iteration införa utevaro under visst antal dygn, förslagsvis minst tre, såsom

straffskärpningsgrund.

Chefen för flygvapnet har funnit skillnaden mellan undanhållande och

rymning för vagt formulerad. Om 11 eller 12 § skulle tillämpas vid olovlig

bortovaro borde även bero på omständigheterna vid avvikandet. Föreningen

Sveriges landsfogdar har uttalat att även om förslaget vore teoretiskt riktigt

och skälen för ett slopande av den nuvarande gränsen mellan olovligt

undanhållande och rymning bärande, kunde man dock ifrågasätta, huruvida

det icke ur praktisk synpunkt vore fördelaktigt, att bibehålla en regel, som

på ett otvetydigt sätt upplyste den värnpliktige om, när hans bortovaro

vore att betrakta som rymning och när den vore att anse som olovligt undanhållande.

I så fall syntes i händelse av rymning den omständigheten,

att bortovaron medfört allvarligt avbräck i utbildningen eller men för tjänsten,

böra bedömas som ett särfall av tjänsteförbrytelse, förutsatt att den

brottslige vore medveten om dessa omständigheter. Även föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer har ansett att borttagandet av den nuvarande anordningen

med bindande presumtion angående rymningsuppsåt gåve anledning

till betänklighet. I de fall, då gärningsmannen kunnat hålla sig undan

endast under en jämförelsevis kort tid, vore det förenat med svårighet att avgöra,

vilken tidrymd han avsett att hålla sig undan. Såsom utredningen själv

framhållit, medförde ådagaläggandet av särskild avsikt hos gärningsmannen

alltid vanskligheter. Avgörande för frågan om rymning förelåge bleve då i

de fall, där undanhållandet icke redan med hänsyn till den avsevärda tidrymd

gärningsmannen hållit sig undan kunde betraktas såsom rymning, de

övriga i paragrafen angivna brottsrekvisiten eller om arten av gärningsmannens

tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen

eller annat avsevärt men för tjänsten. Frågan om dylikt fall förelåge

vore emellertid av den beskaffenhet, att för dess bedömande erfordrades militär

sakkunskap. Gärningsmannen själv kunde väl mestadels icke avgöra,

om frånvaron medfört väsentligt avbräck i utbildningen eller avsevärt men

för tjänsten. Brottsbeskrivningen lämnade därjämte vitt utrymme för subjektivt

omdöme. Det vore därför att befara, att rymningsmålen komme att

bedömas mycket olika såväl av olika underrätter som av överrätterna, under

vilkas prövning med all säkerhet rymningsmålen i väsentligt större utsträckning

än hittills skett komme att dragas. Detta måste komma att lända till

nackdel såväl för rättstillämpningen som för den enskilde. För undvikande

av nu anmärkta olägenheter vore det nödvändigt att åtminstone bibehålla

någon presumlionsregel och i varje fall att icke uppställa så stränga ford
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

105

ringar för att undanhållande skulle bedömas såsom rymning som skett i

paragrafen. Orden väsentligt och avsevärt borde därför mildras. Föreningen

Sveriges krigsfiskaler har framhållit liknande synpunkter.

Jämväl värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat sig i denna riktning.

Den föreslagna brottsbeskrivningen måste enligt förbundets mening

betecknas såsom en typisk skrivbordsprodukt och vore icke tillfredsställande.

Den vaga formuleringen kunde icke giva tillräckligt fasta utgångspunkter

för bedömandet i fråga, och vida bättre syntes därför vara att låta undanhållande

över en viss tidrymd utgöra ett avgörande indicium för rymningsuppsåt.

Denna tidsfrist finge därvid naturligtvis icke göras så lång, att manskapet

föranleddes att utsträcka frånvaron till fristens utgång; i stort sett

vore nu gällande regler tillfredsställande. En annan menlig konsekvens av

utredningens förslag vore den omständigheten, att rymningsbrottet skulle

anses vara avslutat, då tjänstgöringsskyldighet ej längre förelåge, i följd varav

preskriptionstiden för åtal började löpa vid nämnda tidpunkt. Nu gällande

regler syntes mera tillfredsställande, ty då det gällde ett så allvarligt brott

mot landet som rymning, borde exempelvis den, som i samband med sin

värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och återvänt först efter ett flertal

år, icke genom sin långa borto\aro från fosterlandet kunna undgå varje påföljd

av sin förbrytelse. Särskilt betänklig bleve konsekvensen av den föreslagna

lagstiftningen i nu berörda avseende, då fråga gällde rymning under

beredskapstid.

Det under 26: 11 återgivna yttrandet av chefen för armén gäller även här

ifrågavarande lagrum.

Departementschefen.

Såsom utredningen anfört måste det anses klart att gällande regler om

rymning icke äro tillfredsställande. Det uppställda kravet på särskilt rymningsuppsåt,

d. v. s. avsikt att undandraga sig krigstjänsten, är i vart fall

icke numera ändamålsenligt. Å andra sida har erfarenheten också visat,

att systemet med bindande presumtion för rymningsuppsåt då undanhållande

varat viss tid i många fall leder till mindre tilltalande resultat.

Den av utredningen föreslagna brottsbeskrivningen, som innebär att gränsdragningen

mellan rymning och undanhållande grundats på de olika verkningar

som skilda fall av utevaro typiskt sett medföra, synes mig i princip

vara välmotiverad. I en del remissyttranden har emellertid, fastän bestämmelsens

teoretiska riktighet vitsordats, anförts betänkligheter med avseende

å den praktiska tillämpningen. Bland annat har det gjorts gällande att

bedömandet, huruvida med hänsyn till utevarotidens längd väsentligt avbräck

i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten uppkommit av

undanhållande i visst fall, innebär alltför stora vanskligheter för att man

helt skall kunna undvara eu tidsgräns mellan undanhållande och rymning.

Givet är att utevarotidens faktiska eller avsedda längd i flertalet fält kommer

att få avgörande betydelse i fråga om straffbarheten för rymning. Om

det icke uppställes någon lagstadgad minimitid, torde man kunna utgå ifrån

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

att rättstillämpningen, åtminstone till en början innan annan praxis hunnit

utbilda sig, kommer att hämta viss ledning av de för närvarande gällande

tidsfristerna. Det vore sålunda exempelvis naturligt om undanhållande, som

varat eller avsetts att vara så länge som tre dagar, i allmänhet, därest icke

tjänstgöringens art eller andra omständigheter föranleda till annat, bedömes

såsom rymning. Att i en eller annan form i lagen fastslå nämnda tidsgräns

skulle emellertid strida mot den föreslagna bestämmelsens grund och till väsentlig

del innebära återgång till nu gällande system.

Med hänsyn till sålunda angivna synpunkter finner jag jämväl vad i

övrigt anförts beträffande den föreslagna brottsbeskrivningen icke vara av

beskaffenhet att föranleda ändring i densamma. Då jag icke heller har något

att erinra mot utredningens förslag i fråga om straffsatserna, har förevarande

bestämmelse i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

Vad i ett remissyttrande anförts om preskription vid rymningsbrott har

jag icke funnit förtjäna avseende.

13 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att om krigsman, vilken

tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av krigsmakten eller som fullgör

vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen lämnar sin post eller finnes

hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt sig ur stånd att

fullgöra tjänsten, skall han dömas för övergivande av post till disciplinstraff

eller fängelse. För övergivande av post under beredskapstillstånd är straffet

högst straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades

brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför

särskild fara, skall dömas till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

SLK innehåller vissa straffbestämmelser rörande övergivande av post och

fylleri under vakttjänst. I 123 § SLK stadgas straff för befälhavare för trupp

eller å fartyg samt för officer och underofficer som ej är befälhavare, då

sådan person under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen

lämnar sin post eller finnes överlastad av starka drycker. Enligt 124 § är

även skiltvakt straffbar om han övergiver sin post, lämnar den obehörigen åt

annan eller finnes drucken å sin post. I krigstid och under annan tid då

rikets krigsmakt är mobiliserad gälla dessutom straffbestämmelserna i 175

och 176 §§. Den förstnämnda av dessa avser befälhavare för vakt, förpost,

fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens

rörelser eller trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot

annan krigsfara ävensom officer och underofficer som ej är befälhavare

med sådan tjänstgöring. Den straffbelagda gärningen består i att vederbörande

obehörigen lämnar sin post eller eljest ådagalägger grov försummelse

av de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande åligga honom,

eller att han under tjänstgöringen finnes överlastad av starka drycker. Enligt

176 § straffas skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten emot

överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, om han visar grov för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

107

summelse i detta sitt åliggande, linnes under sådan tjänstgöring överlastad

av starka drycker eller, innan avlösning skett, övergiver sin post eller lämnar

den åt annan.

Utredningen har anfört att det förfarande, som här hörde straffbeläggas,

allmänt taget kunde sägas innebära, att krigsman med viss syssla sveke den

grundläggande plikten att vara i funktion där sysslan skulle fullgöras. Stadgandet

borde däremot i princip icke omfatta åsidosättande av andra plikter

i samband med sysslan. Frågan vilka krigsmän som skulle vara underkastade

ett stadgande angående övergivande av post borde i främsta rummet

bedömas på grundval av förhållandena under beredskapstillstånd och krigstid.

Av stadgandets natur följde vidare, att det borde begränsas att avse krigsmän

med sådana uppgifter att det vore av särskild vikt att de funnes på sin

post, vilket syntes förutsätta att det skulle vara fråga om relativt självständiga

uppdrag. I enlighet med dessa synpunkter hade stadgandet funnits

böra avse två olika grupper befattningshavare. Den första utgjordes av befälhavare

för olika avdelningar av krigsmakten. Med befälhavare förstodes

därvid främst chef för truppförband, fartyg, flygplan eller annan sådan avdelning

av krigsmakten. Den andra gruppen utgjordes av personer som fullgjorde

vakttjänst eller därmed likartad uppgift. Härmed avsåges olika slag

av vakter och poster, inre såväl som yttre, med typiska bevakningsuppgifter.

Vidare inbegrepes dagbefäl, vakthavande befäl på fartyg, telefonposter och

andra vilkas uppgifter påkallade att de ständigt skulle vara tillgängliga. Även

en vaktavdelnings slutna del borde anses ingå. Vad anginge brottsbeskrivningen

i övrigt hade i överensstämmelse med vad förut anförts såsom den

typiska gärningsformen upptagits obehörigt lämnande av post. Innebörden

härav vore i alla praktiskt viktiga fall klar. Att lämna sin post hade tydligen

närmast lokal innebörd. Någon skillnad med avseende å verkningarna

förelåge emellertid icke, om någon i stället för att avlägsna sig från sin post

satte sig ur stånd att fullgöra tjänsten. Detta hade därför upptagits såsom eu

andra gärningsform. Ett exempel härpå vore att en vakt somnat på sin

post, förutsatt naturligtvis att det ej skett av ren utmattning på grund av

tjänsten, eftersom i sådant fall uppsåtligt brott icke förelåge. Ett annat exempel,

vilket ansetts böra särskilt omnämnas i lagtexten, utgjorde det fall

att någon förtärt starka drycker i sådan omfattning att han blivit ur stånd

att sköta sin syssla.

Straffet för övergivande av post under fredstid har av utredningen föreslagits

till disciplinstraff eller fängelse. Eftersom vakttjänsten under nämnda

tid ofta bedreves i utbildningssyfte, utgjorde disciplinstraff i allmänhet ett

tillräckligt straff. Straffbestämmelsen omfattade emellertid även personer

i särskilt ansvarsfull ställning, och dessutom kunde givetvis av hrottet uppkomma

skada. Med tanke främst på sådana fall hade fängelse ansetts böra

bibehållas i straffsatsen. Jämlikt 123 och 124 §§ SLK kunde lägre straff än

fängelse ådömas endast vid synnerligen mildrande omständigheter, och den

föreslagna straffskalan innebure följaktligen en viss nedsättning. Under beredskapstillstånd

och krigstid hade likaledes möjlighet att döma till discip
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

linstrati ansetts böra finnas, eltersom även då mera bagatellartade former

av brottet kunde förekomma. För krigstid hade dock disciplinstraffets tilllämpning

gjorts beroende av den uttryckliga förutsättningen att brottet vore

ringa. Eljest hade bestämmelsen sin verkliga betydelse under nyssnämnda

tider, i det att brottet då kunde få mycket allvarliga följdverkningar. Med

hänsyn härtill hade, förutom disciplinstraff och fängelse, jämväl straffarbete

tunnits böra ingå i straffskalan, därvid maximum föreslagits för beredskapstid

till två år och för krigstid i normala fall till fyra år. Om brottet förövades

under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild

fara, syntes det till svårhetsgraden vara närmast likställt med grovt

lydnadsbrott under liknande förhållanden enligt 26: 2 och grov underlåtenhet

att uppfylla plikten att främja krigföringen enligt 27: 10. Såsom straffsats

för detta fall hade därför stadgats straffarbete i högst tio år eller på

livstid. I jämförelse med gällande rätt innebure de sålunda föreslagna straffsatserna

endast mindre avvikelser.

Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt ändring av brottsbeteckningen.

Att döma krigsman, som genom förtäring av starka drycker eller annorledes

satt sig ur stånd att fullgöra sin tjänst, för »övergivande av post» syntes föga

motiverat. Denna brottsbeteckning borde reserveras för brott, vilka innefattade

det grövre moment, som låge i själva avvikandet från tjänstgöringsplatsen.

Departementschefen.

Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas. Och då i övrigt

erinran mot den föreslagna bestämmelsen varken framställts i remissyttrandena

eller är att anföra från min sida, har den överförts till departementsförslaget

med allenast den jämkning som föranledes av det förut berörda

utbytet av »befälhavare» mot »chef».

14 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som under

tjänsteutövning är så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel,

att hans förmåga att fullgöra tjänsten kan antagas vara nedsatt, dömas

för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller fängelse.

Såsom förut nämnts innehåller 96 § SLK straffbestämmelser rörande fylleri,

förargelseväckande beteende och bristande i anständigt uppförande. Bestämmelsen

avser den som gör sig skyldig till sådan förseelse under tjänstgöring

eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förläggning,

byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten

eller avses för dess behov. Straffet är disciplinstraff.

Utredningen har anfört att i förslaget 96 § SLK ersattes i första hand av

bestämmelser i 26: 9 om oskickligt beteende, 26: 15 om fylleri och 26: 16 om

förargelseväckande beteende. Därjämte hade det funnits påkallat att vid sidan

av den allmänna fylleribestämmelsen upptaga ett särskilt stadgande om onykterhet

i tjänsten, vilket såväl beträffande graden av påverkan som i fråga om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

109

straffet vore strängare än sagda bestämmelse. Avgränsningen mot fall av

onykterhet, som icke ägde samband med själva tjänstgöringen, syntes lämpligen

kunna ske genom användande av uttrycket under tjänsteutövning. I sak

uppkomme härigenom icke nämnvärd skiljaktighet i förhållande till 96 §

SLK, där »under tjänstgöring» just ansåges innebära att brottet skett under

faktisk tjänsteutövning. Stadgandet borde omfatta alla fall av berusning under

tjänsteutövning då tjänstbarheten vore nedsatt. Det borde således ej fordras

att berusningen faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen. Å andra

sidan syntes det ej lämpligt att bedömningen huruvida tjänsteförmågan vore

nedsatt skulle, såsom i fråga om förande av motorfordon, grundas å någon

presumtionsregel. För straffbarhet borde förutsättas att vederbörande vore

så påverkad att hans förmåga att fullgöra tjänsten kunde antagas vara nedsatt.

Jämte påverkan av spritdrycker borde stadgandet även avse påverkan

genom andra berusningsmedel, såsom morfin, kokain o. d.

Beträffande straffsatsen har utredningen framhållit att denna givetvis, såsom

i 96 § SLK, borde innehålla disciplinstraff. I många fall måste emellertid

detta straff framstå såsom otillräckligt. Särskilt då befälhavare eller annan i

ansvarsfull ställning varit så påverkad att hans tjänsteduglighet avsevärt

nedsatts, måste brottet till svårhetsgraden anses jämförbart med grovt tjänstefel.

På grund härav hade i straffsatsen upptagits även fängelse.

Göta hovrätt har ansett det vanskligt att som rekvisit för det föreslagna

brottsbegreppet uppställa den i bevisningshänseende vaga fordran, som innefattades

i kravet att vederbörandes förmåga att fullgöra sin tjänst »kan antagas

vara nedsatt». Hovrätten ville erinra om att, när ett liknande uttryckssätt

upptogs i det år 1928 för riksdagen framlagda förslaget till lag angående

fylleri m. m., detsamma mötte betänkligheter. Hovrätten finge därför hemställa,

att åt brottsbeskrivningen gåves större fasthet, exempelvis genom att

straffbarheten begränsades till att avse fall, där vederbörande »måste» antagas

icke kunna tillfredsställande fullgöra honom anförtrodd uppgift. Krigshovrätten

har på liknande skäl föreslagit att orden »kan antagas vara»

skulle ersättas med »är». Chefen för marinen och svenska officersförbundets

yttranden i förevarande avseende gå i samma riktning. Värnpliktiga officerares

riksförbund har anfört att brottsbeskrivningen lämnade ett alltför stort

spelrum öppet för bedömarens individuella inställning till och egen påverkbarhet

av exempelvis alkohol. Ett villkor borde i stället vara, att berusningen

faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen, och detta bleve så

mycket mera nödvändigt, som i här förevarande fall straffsatsen blivit skärpt

i stället för mildrad.

Justitiekanslcrsämbetet har funnit brottsbeteckningen »onykterhet i tjänsten»

mindre lämplig i fråga om krigsman som i tjänsten uppträtt så berusad,

att lian därigenom gjort sig skyldig till fylleri. Föreningen Sveriges häradshövdingar

har ifrågasatt om icke 14 och 15 §§ borde sammanföras, då

eljest krigsmans missbruk av starka drycker skulle kunna komma att bedömas,

förutom enligt 18: 15 SL, efter tre särskilda lagrum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag det lämpligt att straffansvaret för ifrågavarande

brott är oberoende av om berusningen faktiskt haft menlig inverkan

på tjänsten. Vid detta förhållande måste bedömandet, huruvida tjänsteförmågan

är nedsatt, ske genom ett antagande. För att framhäva att detta

skall vara grundat på erfarenhetsrön och objektiva omständigheter, synas

orden »kan antagas vara nedsatt» böra utbytas mot »måste antagas vara

nedsatt».

Den av utredningen föreslagna brottsbeteckningen finner jag kunna godtagas.

Bland annat med hänsyn till de olika straffsatserna i denna och närmast

följande paragraf torde det icke vara lämpligt att sammanslå paragraferna.

15 §.

Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag skall krigsman som,

inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, uppträder berusad

så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömas för fylleri till

disciplinstraff.

I det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget har den allmänna straffbestämmelsen

angående fylleri upptagits i 11:9 SL. Jämlikt denna bestämmelse

skall den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder

berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal dömas för

fylleri till böter, högst femhundra kronor.

Utredningen har anfört att det för att möjliggöra bestraffning av fylleri

inom krigsmakten även då det ej förövats å allmän plats vore nödvändigt att

i förslaget upptoges en motsvarighet till 96 § SLK i vad den avsåge fylleri i

annat fall än under tjänsteutövning. Den nuvarande uppräkningen av olika

lokaliteter borde dock ersättas av en mera allmän beskrivning, och föresloges

i sådant hänseende uttrycket område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

vilket i allt väsentligt omfattade vad i 96 § SLK avsåges. I övrigt överensstämde

brottsbeskrivningen i förslaget med 11:9. Straffet vore, i överensstämmelse

med 96 § SLK, disciplinstraff.

Chefen för armén har uttalat att ifrågavarande förseelse måste för att skydda

krigsmaktens anseende och skapa aktning för uniformen bestraffas särskilt

hårt, då den beginges av militär personal i tjänstedräkt även om detta skedde

utom tjänsten. Den av utredningen föreslagna begränsningen kunde därför

icke godtagas. Till ifrågavarande paragraf borde fogas ett tillägg, att sak

samma gällde därest angivna förseelse annorledes beginges av militär personal

i uniform. Överbefälhavaren har instämt häri och framhållit att brottet

i betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet förordats

skola kunna beläggas med disciplinstraff för det fall att vederbörande vore

iklädd militär tjänstedräkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

in

Departementschefen.

Vad i två av remissyttrandena anförts beträffande förevarande bestämmelse

torde åtminstone delvis vara grundat på missförstånd. Om en krigsman

uppträder berusad på allmän plats utan att denna bestämmelse blir tillämplig,

skall straff i stället ådömas jämlikt 11:9 SL enligt det till lagrådet år 1946

remitterade förslaget. Ehuru straffet i detta stadgande är böter kan, med

stöd av 2 eller 3 § i den föreslagna lagen om disciplinstraff för krigsmän, i

stället disciplinstraff ådömas. Skulle sådant straff icke jämlikt reglerna i

nämnda lagrum kunna användas, synes intet vara att erinra mot att bestraffningen

sker i form av böter. Ej heller i övrigt har jag något att invända

mot den här föreslagna bestämmelsen.

16 §.

I första stycket av denna paragraf enligt utredningens förslag stadgas att

krigsman, som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten för

oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,

dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff. Enligt andra stycket

av paragrafen skall krigsman som deltager i demonstrationståg iklädd militär

tjänstedräkt, där det ej är av Konungen medgivet, straffas som i första

stycket sägs.

Den i gällande 11: 15 SL upptagna bestämmelsen om förargelseväckande

beteende motsvaras i det år 1946 remitterade förslaget av ett stadgande i

11: 10. Enligt detta skall den som, i annat fall än förut i 11 kap. är sagt,

för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat

att väcka förargelse hos allmänheten dömas för förargelseväckande beteende

till böter, högst femhundra kronor.

Enligt utredningen borde, liksom under nästföregående paragraf anförts

beträffande fylleri, även förargelseväckande beteende kunna straffas då det

beginges av krigsman inom krigsmaktens lokaliteter, även om brottsplatsen

ej kunde betecknas såsom allmän plats och gärningen ej heller kunde anses ha

skett offentligen. Den bestämmelse, som på grund härav bleve erforderlig,

ersatte det nuvarande stadgandet i 96 § SLK. Såsom grundläggande villkor

för straffbarhet enligt bestämmelsen hade angivits, att gärningen skett inom

område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Till följd av begränsningen

i lokalt hänseende bleve det i 11: 10 SL i det remitterade förslaget

upptagna kravet på offentlighet överflödigt. Utöver vad nu sagts avveke

brottsbeskrivningen från gärningsbeskrivningen i 11: 10 endast såtillvida, att

förargelse hos allmänheten ersatts av allmän förargelse. Denna ändring avsåges

icke ha saklig betydelse utan vore helt betingad av det förhållandet

att allmänheten oftast icke hade tillträde till de lokaliteter varom här vore

fråga. Straffet för förargelseväckande beteende hade liksom i 96 § SLK bestånds

till endast disciplinstraff.

Vidare har utredningen anfört alt till andra stycket av förevarande paragraf

överförts den nuvarande bestämmelsen i 96 a § SLK, enligt vilken den

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

som i militär tjänstedräkt deltoge i demonstrationståg, av vad slag det vara

månde, straffades med disciplinstraff. Utredningen hade icke funnit skäl

föreligga att föreslå upphävande av ifrågavarande förbud, vilket icke avsåge

deltagandet i och för sig i demonstrationståg utan endast åsyftade att förhindra

att därvid användes militär uniform. Den militära uniformen vore

en tjänstedräkt och, även om den eljest användes jämväl utom tjänsten, syntes

det stötande att deltagare i demonstrationståg skulle få markera sin

tjänsteställning genom bärande av tjänstedräkt, i all synnerhet då fråga vore

om demonstrationer som vore anordnade av politiska ytterlighetspartier eller

hade försvarsfientligt syfte. För att emellertid icke genom förbudet militär

personal skulle förhindras utöva politisk verksamhet syntes krigsman i och

för deltagande i demonstrationståg böra ha rätt att använda civil klädsel,

och utredningen förordade att bestämmelser i detta syfte infördes i tjänstereglementet.

Stadgandet hade bibehållits i princip oförändrat. Att i lag begränsa

förbudet till deltagande i politiskt demonstrationståg, syntes knappast

möjligt utan att tillämpningsområdet för detsamma bleve oklart med därav

följande svårigheter i tillämpningen. För att tillgodose ett av militieombudsmannen

framfört önskemål om undantag från förbudet, syntes emellertid

Kungl. Maj:t böra erhålla möjlighet att göra inskränkningar, generellt eller

för särskilda fall. I fråga om straffet hänvisades till första stycket i paragrafen,

vilket emellertid ej innebure att den där angivna brottsbeteckningen

skulle tillämpas.

En av utredningens ledamöter, herr Thunborg, har ansett att andra stycket

i förevarande paragraf borde utgå. Att i den militära strafflagstiftningen

diskriminera demonstrationståg i allmänhet och politiska sådana i synnerhet

stode icke i överensstämmelse med den likställighet inför lagen som utredningen

i övrigt eftersträvat.

Överbefälhavarens och arméchefens under 26: 15 återgivna yttranden avse

även detta lagrum.

Beträffande andra stycket i lagrummet har hovrätten för Övre Norrland

ansett det vanskligt att, om deltagande i demonstrationståg av uniformsklädd

krigsman i lag vore i princip förbjudet, lämna Kungl. Maj:t rätt att helt allmänt

medgiva undantag från förbudet. Så ömtåliga som dylika avgöranden

skulle bliva, syntes det vara lämpligast att i lagen icke upptaga ifrågavarande

allmänt hållna stadgande om rätt att medgiva undantag. Däremot skulle

möjligen i lagen kunna utsägas att stadgandet om förbud icke utgjorde hinder

för militär musikavdelnings medverkan i demonstrationståg efter medgivande

av Kungl. Maj:t. Värnpliktiga officerares riksförbund har anmärkt

att, medan deltagande i uniform i demonstrationståg i princip förbjudits, det

förordats sådana bestämmelser i tjänstereglementet att krigsmän i civil dräkt

kunde deltaga i demonstrationer av exempelvis nazistisk eller kommunistisk

natur eller med försvarsfientligt syfte. Man måste fråga sig, huruvida tjänstgöringstiden

under sådant förhållande verkligen kunde anses bliva rätt utnyttjad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. J\laj:ts proposition nr 144.

113

Departementschefen.

Beträffande första stycket i förevarande bestämmelse har jag intet att

erinra.

Vad angår det i andra stycket intagna stadgandet om förbud att i uniform

deltaga i demonstrationståg, har utredningen ansett att krigsman i och för

deltagande i politiskt demonstrationståg bör ha rätt att använda civil klädsel

och förordat att bestämmelser i detta syfte införas i tjänstereglementet. Enligt

vad jag inhämtat kommer reglementet att ändras på sådant sätt att

krigsman alltid vid s. k. söndagspermission och liknande ledighet har rätt

att bära civila kläder. De svårigheter som för närvarande på vissa håll kunna

föreligga att begagna denna rätt torde icke på längre sikt böra överdrivas.

Med hänsyn härtill synes det knappast erforderligt att, såsom utredningen

föreslagit, låta Kungl. Maj:t medgiva undantag från förbudet. En dylik

dispensmöjlighet skulle för övrigt medföra mycket vanskliga bedömanden.

Ifrågavarande stadgande har på grund härav i departementsförslaget givits

samma innehåll som enligt gällande rätt.

17 och 18 §§.

Utredningen har i dessa paragrafer upptagit bestämmelser om generella

tjänstebrott.

I 17 § stadgas att, om krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom

handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställning till förfång för

krigsmakten eller eljest det allmänna eller någon enskild, han skall dömas,

där ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänstesvek till fängelse

eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet disciplinstraff.

Enligt första stycket i 18 § skall sådan krigsman, om han av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen,

instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller

tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gärningen utgör tjänstesvek eller eljest

är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt,

skall straffet vara fängelse. Andra stycket i paragrafen utsäger, att till krigsmans

tjänsteplikt ock hör att iakttaga föreskrifter som av förman meddelats

till skydd för allmän ordning.

I 129, 130 och 131 §§ SLK behandlas de generella tjänslebrotten. Den första

av dessa paragrafer stadgar straff för krigsman, som uppsåtligen på annat

sätt än annorstädes i SLK är sagt, begår förbrytelse i sitt ämbete eller sin

tjänst för egen fördel eller för att gynna eller skada annan eller eljest till

kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller som uppsåtligen

i sådan avsikt underlåter sin ämbets- eller tjänsteplikt. Om den brottslige är

officer eller underofficer, skall han dömas efter ty om ämbetsbrott av dylik

beskaffenhet i allmän lag stadgas. Ilör han till manskapet, är straffet straffarbete

i högst två år eller fängelse eller, där brottet skedde av förhastande

och ingen eller ringa skada kom därav, disciplinstraff. I 130 § stadgas att

N Bihang till riksdagens protokoll 19A8. 1 samt. Nr 141.

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

krigsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i fullgörande av de tjänsteplikter, som åligga honom efter reglementen eller

andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter eller

som påkallas av förhållandenas beskaffenhet, skall, om ej i SLK eller aiman

lag särskilt ansvar är satt å förseelsen, beläggas med disciplinstraff. Finnes

förbrytelsen vara av svårare beskaffenhet än att den kan anses vara försonad

med disciplinstraff, skall den brottslige dömas till fängelse i högst

sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma

synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer

eller underofficer, dömas till avsättning. Enligt 131 § skall, om förbrytelse

som i 129 eller 130 § sägs tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller

sådant vållande, varå straff efter SLK eller allmän lag bör följa, gälla vad

i 4 kap. SL och 34 § SLK stadgas.

De straffbud i SL som närmast motsvara 129 och 130 §§ SLK äro bestämmelserna

om de generella ämbetsbrotten i 25: 16 och 17. Liksom de förstnämnda

lagrummen äro dessa tillämpliga endast då särskilt ansvar icke är

satt å en begången gärning. Jämväl i överensstämmelse med SLK gäller

emellertid enligt 25: 18 SL att om en förbrytelse, som i 16 eller 17 § är sagd,

tillika innefattar annat brott, konkurrensreglerna i 4 kap. skola äga tilllämpning.

Detta anses innebära att den som begått en brottslig handling,

t. ex. skadegörelse, och därigenom brutit mot en honom åliggande tjänsteplikt,

t. ex. skyldighet att vårda den skadade egendomen, skall dömas icke

blott för skadegörelse utan även för tjänstefel enligt 25: 16 eller 17. På motsvarande

sätt ha bestämmelserna om de generella tjänstebrotten i SLK tilllämpats.

Enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skola stadgandena i

25: 16—18 ersättas av nya bestämmelser. I 25: 1 stadgas sålunda att ämbetsman,

som genom handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställning

till förfång för det allmänna eller någon enskild, skall, där ej gärningen

utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med

straff, dömas för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från

tjänsten. Om skäl äro därtill, skall den brottslige tillika dömas till fängelse

eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet allenast böter. Är tjänstemissbruk

med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt,

dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete i högst sex

år. Enligt 25: 4 skall ämbetsman, som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet

åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning,

särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gärningen

utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för

tjänstefel till böter eller suspension. Är felet grovt, är straffet avsättning

eller suspension samt, om skäl äro därtill, tillika fängelse.

Genom att stadgandet i 25: 18 SL icke erhållit motsvarighet i det remitterade

förslaget ha bestämmelserna däri om de generella ämbetsbrotten blivit

helt och hållet subsidiära. Om en ämbetsman begår ett allmänt brott, skall

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

115

han sålunda dömas endast för detta, även om han genom brottet åsidosatt

tjänsteplikt. Sistnämnda omständighet förutsättes skola beaktas vid straffmätningen

inom den för det allmänna brottet gällande latituden. Enligt

25: 5 kan emellertid åsidosättandet av tjänsteplikten medföra att straffmaximum,

som icke uppgår till fängelse i två år, får överskridas intill denna

gräns. Dessutom märkes regeln i 25: 7, enligt vilken ämbetsman, som dömes

för allmänt brott, i vissa fall därjämte skall dömas till avsättning eller

suspension. Då avsättning eller suspension sålunda ådömes skall detta beaktas

''vid bestämmandet av annat straff för brottet.

Utredningen har framhållit att de nu återgivna bestämmelserna i det år

1946 remitterade förslaget i princip gällde endast dem som vore ämbetsmän.

I 25: 11 funnes angivet vilka som vore att anse som ämbetsmän eller eljest

skulle vara underkastade ämbetsansvar. Detta stadgande vore emellertid avfattat

närmast med tanke på civila befattningshavare och i 26: 22 i utredningens

förslag hade därför upptagits en bestämmelse om vilka av krigsmaktens

personal som skulle vara underkastade sådant ansvar. Utredningen

föresloge, att de krigsmän som hade ämbetsansvar skulle vara helt underkastade

bestämmelserna i 25 kap. SL i det remitterade förslaget. För dessa

krigsmän komme alltså stadgandena om de generella ämbetsbrotten i 25

kap. att få direkt tillämpning. På grund härav finge frågan om generella

tjänstebrottsstadganden för krigsmaktens del endast betydelse för sådana

krigsmän som icke vore underkastade ämbetsansvar. Det vore givetvis lämpligt

att erforderliga bestämmelser i detta hänseende anordnades efter samma

principer som enligt det förut anförda låge till grund för de nya stadgandena

i SL om de generella ämbetsbrotten. Det syntes vara fördelaktigt att bestämmelserna

därjämte så långt möjligt utformades i överensstämmelse med motsvarande

stadganden i 25: 1 och 4.

Den svårare formen av generellt tjänstebrott hade av utredningen upptagits

i 26: 17. Förutom i fråga om brottssubjektet avveke brottsbeskrivningen

från 25: 1 endast såtillvida, att såsom ett praktiskt viktigt exempel

på förfång för det allmänna inskjutits förfång för krigsmakten. De i 25: 1

angivna exemplen på särskilt straffbelagda gärningar, förskingring och annan

trolöshet, hade ej upptagits, då dessa brottstyper synts vara av mindre

praktisk betydelse såvitt gällde här ifrågavarande personal. Straffskalan föresloges,

i nära överensstämmelse med vad enligt 129 § SLK gällde för manskap,

skola innehålla fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i ringa

fall, disciplinstraff. I jämförelse med strafflatituderna i 25: 1 vore vad sålunda

föreslagits avsevärt mildare. Detta vore motiverat med hänsyn till att

så allvarliga fall som skulle täckas av nämnda lagrum knappast kunde tänkas

för den personal, som ej ansetts böra ha ämbetsansvar. På grund härav

syntes också brottsbeteckningen tjänstemissbruk vara mindre lämplig för

förevarande brott. I stället hade föreslagits tjänstesvek.

I 26: 18 första stycket hade utredningen upptagit bestämmelser om den

lindrigare formen av generellt tjänstebrott. Eftersom krigsmän utan ämbets
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.

ansvar i allmänhet icke hade åligganden direkt enligt lag eller annan författning,

syntes angivandet av tjänsteplikterna mera höra ske i anslutning

till 130 § SLK än 25: 4. De föreslagna straffsatserna anslöte sig nära till såväl

130 § SLK som 25: 4.

Beträffande andra stycket i 18 § har utredningen erinrat att 79 § SLK,

som stadgade lydnadsplikt för underordnad med avseende å befallning av

överordnad i vad som rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten,

föreslagits skola helt uteslutas. Härav följde att befälsrättens omfattning

också i detta avseende bleve att bedöma efter vanliga grunder. Med hänsyn

till de olägenheter för allmän ordning som understundom kunde uppstå å

orter, där större truppstyrkor funnes, syntes det icke böra ifrågasättas att

upphäva befogenheten för förman att meddela föreskrifter på detta område,

men befogenheten syntes böra begränsas genom att i tjänstereglementet intoges

bestämmelse att dylika föreskrifter finge meddelas blott om det vore

nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga vore

om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten. För

att skapa grundval för denna bestämmelse borde upptagas ett stadgande, att

till krigsmans tjänsteplikt även hörde att iakttaga de föreskrifter som av

förman meddelades till skydd för allmän ordning. Stadgandet syntes lämpligen

böra anslutas till straffbudet i 26: 18 rörande tjänstefel. Befallningar

som avsåge skyddande av allmän ordning komme då utan vidare att omfattas

av straffbestämmelsen rörande befallningar angående tjänsten. De i

tjänstereglementet förekommande bestämmelserna om skyldighet för vissa

överordnade att ingripa mot underordnad, som förginge sig mot allmän ordning,

vore därför i och för sig väl förenliga med nämnda stadgande. Utredningen

ville emellertid i detta sammanhang framhålla att det, med hänsyn

till de kontroverser som lätteligen uppkomme vid sådana ingripanden på

allmän plats, syntes önskvärt att upprätthållandet av allmän ordning bland

krigsfolket under vanliga förhållanden, åtminstone i första hand, skulle ankomma

på polismyndighet. Den i detta hänseende genom tjänstereglementet

gjorda begränsningen syntes icke vara tillfyllest.

Mot den för brottstypen i 17 § föreslagna brottsbeteckningen har erinran

gjorts av justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, Sveriges advokatsamfund

och värnpliktiga officerares riksförbund. Därvid har i allmänhet

förordats att brottet, liksom motsvarande brott i 25 kap., skulle benämnas

tjänstemissbruk. Justitiekanslersämbetet har anfört, att om det okvalificerade

ämbetsbrottet benämndes lika för civila och militära ämbetsmän, nämligen

tjänstefel, borde väl en och samma beteckning också väljas för här

ifrågavarande brott. Den föreslagna beteckningen hade, såvitt för justitiekanslersämbetet

vore känt, icke tidigare ifrågasatts. Enligt ämbetets mening

syntes böra övervägas, om icke denna beteckning såsom mera träffande

lämpligen kunde användas över hela linjen.

Av Göta hovrätt, hovrätten för övre Norrland och chefen för marinen har

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

117

anmärkts att stadgandet i andra stycket av 18 § hörde hemma i tjänstereglementet

och därlör borde utgå ur strafflagsförslaget. Även justitiekanslersämbetet

har ansett att stadgandet icke hörde till förevarande lagstiftning. Hittills

hade föreskrift i lag av denna innebörd kunnat undvaras. Justitiekanslersämbetet

föreställde sig också, att ett sådant stadgande icke vore nödvändigt.

Vad anginge dess placering i 18 § kunde anföras, att första stycket i

denna paragraf blott avsåge vissa krigsmän, medan stadgandet i fråga formellt

skulle gälla alla. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att det

väl kunde anmärkas, att en föreskrift som den ifrågavarande rätteligen borde

lämnas i instruktioner och reglementen och icke särskilt upptagas i lagen.

För vinnande av nödig konsekvens och fasthet vore det emellertid av stor

betydelse att det grundläggande stadgandet för tjänstepliktens innehåll i

denna del erhölle sin plats i strafflagen. Hovrätten hade därför intet att

erinra mot stadgandet. Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett ifrågavarande

stadgande böra ersättas med en bestämmelse att vad i första stycket

vore stadgat, även skulle äga tillämpning, då krigsman på sätt där sades

underläte att iakttaga föreskrifter, som av förman meddelades till skydd för

allmän ordning. Det vore nämligen icke lämpligt att i allmänna strafflagen

intaga bestämmelser om krigsmans allmänna tjänsteplikter.

Chefen för armén har förklarat att utredningens uttalanden rörande en

önskvärd reglering av det militära befälets möjligheter att ingripa vid brott

mot allmän ordning och ordningen inom krigsmakten, väckt allvarliga betänkligheter.

I tjänstedräkt klädd militär personal representerade utåt krigsmakten.

För den militära befälspersonalen måste skapas möjlighet att med

lagens hjälp vidmakthålla krigsmaktens anseende utåt. Arméchefen måste

därför inlägga en bestämd gensaga mot att bestämmelsernas faktiska innehåll

uttunnades genom att de möjligheter förminskades, som f. n. enligt

tjänstereglementet stode den militära befälspersonalen till buds att meddela

föreskrifter om allmän ordning och ordningen inom krigsmakten. Överbefälhavaren

har, med instämmande i vad chefen för armén anfört, förklarat att

en förman med hänsyn till försvarets anseende och krigstuktens upprätthållande

fortfarande måste äga skyldighet att ingripa, då krigsmän förginge

sig mot allmän ordning. För den militära personalen vore det ingalunda eftersträvansvärt,

att utom tjänsten fullgöra uppgifter, som i första hand ankomme

på den civila ordningsmakten. Ingripande av militär personal gentemot

underlydande för ordningens upprätthållande borde därför inskränkas

till de fall, då civil ordningsmakt icke vore tillstädes eller vore i behov av

hjälp. Värnpliktiga officerares riksförbund har ansett att det icke bidroge

till disciplinens upprätthållande, om den nuvarande befogenheten att meddela

föreskrifter på ifrågavarande område begränsades genom en bestämmelse

i tjänstereglementet, alt dylika föreskrifter finge meddelas blott om så

vore nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga

vore om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Departementschefen.

Mot den av utredningen under 17 § föreslagna bestämmelsen har jag intet

att erinra. Då emellertid brottsbeteckningarna för det i denna paragraf avsedda

brottet och den brottstyp, som omförmäles i 25: 1 av det år 1946 till

lagrådet remitterade strafflagförslaget, böra vara lika, synes vid den fortsatta

behandlingen av detta förslag även sistnämnda brottstyp böra förses med

benämningen tjänstesvek i stället för tjänstemissbruk.

Bestämmelsen i 18 § av utredningens förslag har icke givit anledning till

annan ändring i departementsförslaget än att andra stycket uteslutits. Såsom

i vissa remissyttranden anmärkts hör det däri upptagna stadgandet icke

hemma i en strafflag. Det måste för övrigt vara klart att krigsman även i

fråga om ordningens upprätthållande kan åläggas tjänsteplikter i eljest vanlig

ordning. Spörsmålet om jämkningar i tjänstereglementet för krigsmakten

torde i ett senare sammanhang komma att upptagas av chefen för försvarsdepartementet.

19 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf i utredningens förslag skall

förberedelse till brott som i 3 § och 12 § andra stycket sägs, så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffas efter ty i 3 kap. SL stadgas. Såsom

förberedelse anses ock stämpling. I andra stycket stadgas att för medverkan

till gärning varom i 18 § sägs allenast får dömas den som därigenom åsidosatt

tjänsteplikt. Detsamma gäller där någon som ej är krigsman medverkat

till annan gärning, varom i 26 kap. sägs och varå ej kan följa svårare straff

än fängelse.

Enligt 33 § SLK skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i

brott och försök till brott lända till efterrättelse vid tillämpningen av SLK,

dock med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden som

däri förekomma. Ett dylikt stadgande finnes i 57 §, vari föreskrives att om

krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid

mobiliserad avdelning, förlett eller hjälpt någon till rymning, han skall straffas

så som hade han själv rymt. Härjämte innehåller emellertid SLK vissa

bestämmelser om stämpling till brott och om underlåtenhet att avslöja brott

eller stämpling därtill. I 51 och 154 §§ stadgas sålunda straff för krigsmän

som i samråd beslutat rymma ändå att brottet icke kommit till verkställighet.

Enligt 58 och 155 §§ straffas krigsman eller annan, som lyder under SLK

och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, om han vet att någon

ärnar rymma och underlåter att i tid uppenbara de omständigheter som äro

honom kunniga eller om han, efter det rymningsbrott förövats, hyst eller

dolt rymmaren med vetskap om dennes brott. Ett liknande straffbud finnes

i 151 § för det fall att någon underlåter att avslöja krigsfånge, som ärnar

avvika, eller med vetskap om avvikandet hyser eller döljer honom. Slutligen

stadgas i 69 § straff för den som fått veta att stämpling till uppror är å

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 144. 119

färde och ej i tid för befälhavaren uppenbarar de omständigheter, som äro

honom kunniga.

De allmänna bestämmelserna i ifrågavarande ämne äro upptagna i 3 kap.

SL. I 3: 1—4 behandlas anstiftan och egentlig delaktighet, i 3: 5 och 6 stämpling,

varmed avses att två eller flera i samråd beslutit verkställandet av något

brott, samt i 3: 7 och 8 underlåtenhet att avslöja brott. Om försök till brott

stadgas i 3: 13.

De nu omnämnda bestämmelserna i SL ha i det år 1946 remitterade förslaget

underkastats en delvis genomgripande omreglering. I 3 kap. upptages

såsom 1 § en bestämmelse om försök. Denna innebär att den som påbörjat

utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan skall i de

fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, under förutsättning att

fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan

fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straffet

skall i allmänhet sättas under vad som bort följa å den fullbordade gärningen.

I 2 § stadgas om förberedelse till brott. Den som, med uppsåt att

främja straffbelagd gärning, lämnar eller mottager förlag eller vederlag för

brottet eller ock tager viss befattning med hjälpmedel, såsom gift, sprängämne,

vapen o. d., skall i de fall lagen utsätter straffas för förberedelse

till brottet, där han ej förskyllt straff för medverkan till fullbordat brott

eller försök. I vissa fall som särskilt angivas straffas ock stämpling som förberedelse.

Med stämpling förstås, att någon söker anstifta annan, i samråd

med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och

endast under vissa omständigheter må det överstiga straffarbete i två år.

Enligt 3 § skall straff för försök eller förberedelse i vissa fall, såsom vid

avbrytande av gärningens utförande, ej ådömas. I 4 och 5 §§ behandlas

medverkan till brott. För innehållet i dessa paragrafer lämnas redogörelse i

fortsättningen. Slutligen stadgar 6 § om underlåtenhet att avslöja brott samt

om underlåten tillsyn. Underlåter någon att i tid avslöja straffbelagd gärning

som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon

av hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet

att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre

mån medverkat till sådan gärning, dock må ej i något fall dömas till högre

straff än straffarbete i två år. För underlåten tillsyn straffas föräldrar eller

andra uppfostrare eller förmyndare som underlåta att från straffbelagd gärning

hindra den som står under deras vård eller lydnad. Varken för underlåtenhet

att avslöja brott eller för underlåten tillsyn må straff ådömas, med

mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

Utredningen har anfört att det i första stycket av 19 § upptagna stadgandet

utarbetats på grundval av de föreslagna nya bestämmelserna. Genom

stadgandet komme myteri samt sådan rymning, som förövades under beredskapstillstånd

eller då riket vore i krig, att bliva straffbara redan på förberedelsestadiet,

varjämte underlåtenhet att avslöja dessa brott bleve förenad

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungi Maj:ts proposition nr 144.

med ansvar. Eftersom stämpling utgjorde den praktiskt viktigaste förberedelseformen

vid såväl myteri som rymning, hade det synts nödvändigt att

likställa stämpling med annan förberedelse. Däremot hade försök till dessa

brott icke ansetts behöva medtagas. Icke heller hade det i övrigt funnits påkallat

att stadga straff för försök eller förberedelse till eller underlåtenhet

att avslöja brott som i 26 kap. omförmäldes. I förhållande till SLK innebure

ifrågavarande stadgande väsentligen dels att även förberedelse till myteri och

ej endast, såsom enligt 69 §, underlåtenhet att avslöja stämpling gjorts straffbar,

dels ock att förberedelse till rymning och underlåtenhet att avslöja dylikt

brott, i motsats till vad som gällde enligt 51 och 58 §§, icke skulle föranleda

straff under vanlig fredstid.

Vad härefter angår medverkan må till en början framhållas, att jämlikt

33 § SLK de allmänna reglerna rörande delaktighet i brott i full utsträckning

äga tillämpning därest krigsman gjort sig skyldig till delaktighet i brott

som förövats av annan krigsman mot straffbestämmelse i SLK. Annorlunda

förhåller det sig däremot beträffande civilas medverkan till militära brott.

I denna del gäller för närvarande att, om den gärning varom är fråga tillika

innefattar allmänt brott, den civile delaktige straffas för sin medverkan enligt

de vanliga delaktighetsbestämmelserna i 3 kap. SL. Den civilperson som

anstiftar en krigsman att i tjänsten misshandla en annan krigsman skall

sålunda straffas såsom för anstiftan av misshandelsbrott enligt 10 eller 14

kap. SL. Civilpersons medverkan till rent militärt brott är däremot i regel

icke belagd med straff. Det sista är sålunda fallet om eu civilperson t. ex.

anstiftar en krigsman till brott mot krigslydnaden. Däremot har i 8: 16 SL

enligt dess gällande lydelse som ett självständigt brott straffbelagts, att någon

förleder eller hjälper krigsman till rymning.

På motsvarande sätt gäller för närvarande enligt SL att den, som icke har

sådan särskild ställning, t. ex. såsom ämbetsman, gäldenär eller syssloman,

som förutsättes vid vissa brott, icke kan straffas för delaktighet i sådant

brott. Härutinnan medför det år 1946 remitterade förslaget ändring. 3: 4 SL

i det remitterade förslaget innehåller, att straff som är stadgat för viss gärning

skall, där ej annat följer av annan bestämmelse i 3 kap. eller för särskilda

fall är föreskrivet, tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan

jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som ej är att anse

såsom gärningsman skall, om han förmått annan till utförandet, dömas för

anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill. Vidare stadgas bland

annat, vilket har särskild betydelse i nu ifrågavarande sammanhang, att straff

som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning

även skall drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. 13:5

stadgas att, om någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk

av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat

allenast i mindre mån, hans straff må nedsättas under vad eljest bort följa

å gärningen samt att i ringa fall ej skall till straff dömas. Detsamma skall

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

gälla, då fråga är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall

tillämpas på annan medverkande.

De sålunda återgivna bestämmelserna i det år 1946 remitterade förslaget

överensstämma i huvudsak med vad straffrättskommittén i denna del föreslagit

i det år 1944 avgivna betänkandet med förslag till lagstiftning om brott

mot staten och allmänheten. I anslutning till förslaget härutinnan uttalade

kommittén, att civilpersons medverkan till militär förbrytelse generellt borde

underkastas de allmänna bestämmelserna om straff för medverkan till brott.

I överensstämmelse härmed föreslog kommittén i det år 1945 avlämnade förslaget

till följdändringar i SLK sådana ändringar, som föranleddes av att civila

medverkande skulle vara underkastade straff enligt SLK för medverkan

till däri omförmälda brott. I det remitterade förslaget har, på sätt kommittén

från nu angivna utgångspunkt föreslagit, icke upptagits någon motsvarighet

till bestämmelsen i nuvarande 8: 16 SL om ansvar för medverkan till rymningsbrott.

Utredningen har funnit det i princip vara riktigt att även de som icke vore

krigsmän skulle vara underkastade ansvar därest de medverkat till militära

brott. Därvid vore att märka, att med hänsyn till naturen av de rent militära

brotten civil person icke kunde tänkas vara gärningsman till dylikt brott utan

endast kunde göra sig skyldig till anstiftan eller medhjälp. Vidare finge

erinras, att enligt 3:5 straffet för civil person, vilken medverkat till brott

mot straffbestämmelse som avsåge brott av krigsman, kunde nedsättas under

vad eljest vore stadgat och att i ringa fall ej skulle till straff dömas.

För genomförande av principen att envar, saväl krigsman som annan, skulle

jämväl såvitt gällde straffbestämmelser för brott av krigsman vara underkastad

eljest gällande stadganden om ansvar för medverkan erfordrades enligt

utredningens mening icke något särskilt stadgande. Regeln syntes emellertid

icke böra gälla ulan undantag. I 25: 10 SL i det år 1946 remitterade förslaget

stadgades, att för medverkan till tjänstefel varom i 25: 4 sades allenast

finge dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. En motsvarande

begränsning borde uppenbarligen göras i fråga om ansvar för medverkan

till tjänstefel enligt 26: 18. Därav syntes emellertid följa att liknande begränsningar

borde gälla i fråga om övriga militära brott som enligt straffsatserna

vore av samma svårhetsgrad som tjänstefel. Till sådana brott hörde

enligt förslaget bland annat lydnadsbrott som icke vore grovt, undanhållande

utom i krigstid samt rymning och övergivande av post under vanliga

fredsförhållanden. I fråga om motsvarande brott av civila ämbetsmän, vilka

bestraffades enligt 25: 4, gällde den i 25: 10 angivna inskränkningen av medverkansansvaret

och det syntes icke finnas anledning att, såvitt gällde civila

medverkande, utsträcka ansvaret längre beträffande dylika brott av krigsmän.

Däremot vore det påkallat, alt i fråga om senast avsedda militära brott

bibehålla gällande ordning med obegränsat dclaktighetsansvar för krigsmän.

I enlighet härmed hade en bestämmelse upptagits i andra stycket av förevarande

paragraf.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Värnpliktiga officerares riksförbund har funnit det ytterligt betänkligt att

försök till brott mot 26 kap., särskilt myteri och rymning, icke straffbelagts.

Bestämmelse därom borde införas.

I fråga om andra stycket i förevarande lagrum har justitiekanslersämbetet

ansett sig icke övertygat om lämpligheten av den i andra punkten meddelade

bestämmelsen. Enligt ämbetets mening borde en civil, som förledde en värnpliktig

till sådana brott som lydnadsbrott eller missfirmelse av krigsman,

icke undgå straff för sin medverkan. Dessa uppsåtliga brott förefölle icke

vara av samma beskaffenhet som de i 25: 4 i det remitterade strafflagförslaget

avsedda brotten av civil ämbetsman. Att i förevarande hänseende göra

skillnad mellan exempelvis det grova och det enkla lydnadsbrott tedde sig

knappast fullt egentligt. Begränsades stadgandet till gärningar, varå ej kunde

följa svårare straff än disciplinstraff, minskades naturligen betänkligheterna.

Göta hovrätt har anfört att frågan om utomståendes medverkan vore straffbar

eller icke i flera fall bleve beroende av frågan huruvida huvudbrottet bedömdes

såsom grovt eller icke, en gränsdragning mellan det brottsliga och

det icke brottsliga i en utomståendes medverkan, som hovrätten funne mindre

tillfredsställande,

dragning med stöd av straffsatserna vore alldeles berättigad. Skälet till att

en utomståendes medverkan till tjänstefel enligt 18 § lämnades slraffri, nämligen

huvudbrottets natur, föranledde knappast straffrihet för medverkan vid

alla de brott, som fölle under det föreslagna stadgandet i andra punkten.

Några av dessa brott, t. ex. lydnadsbrott enligt 26: 1 eller icke grov ohörsamhet

mot vakt (26:4), vore till sin art lika jämförliga med det i 17 § upptagna

uppsatliga tjänstebrottet som med tjänstefel enligt 18 §, medan andra

brott i förevarande hänseende vore att betrakta på samma sätt som motsvarande

allmänna brott. Detta gällde t. ex. missfirmelse samt fylleri och

förargelseväckande beteende, vid vilka sistnämnda två brott ansvar för medverkan

dock icke kunde ifrågakomma. Hovrätten delade utredningens uppfattning

att utomståendes medverkan till vissa av de i 26 kap. angivna brotten

icke borde straffbeläggas. Enligt hovrättens mening gällde detta närmast

medverkan till sadana brott, som stode tjänstefelet nära och vore av utpräglat

militär natur. Hovrätten hemställde, att den i 19 § andra stycket andra

punkten upptagna bestämmelsen ändrades med beaktande av de av hovrätten

anlagda synpunkterna. Därvid borde helst de brott angivas, beträffande vilka

medverkan från utomståendes sida icke skulle vara straffbar. Chefen för

armén har funnit att inskränkningen i medverkansansvaret skulle lämna möjlighet

för civilperson att opåtalt kunna medverka till undergrävande av krigslydnaden

och har därför hemställt att hela andra stycket måtte utgå. Härigenom

vunnes även den fördelen att krigsman som, utan att därigenom åsidosätta

tjänsteplikt, medverkade till gärning på sådant sätt att straffansvar

borde ifrågakomma, även i dessa fall ådömdes ansvar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

123

Departementschefen.

Vad angår första stycket av förevarande paragraf anser jag, i likhet med

vad som hävdats i ett remissyttrande, att även försök till brott som avses

i 3 § och 12 § andra stycket bör vara straffbart. Såvitt angår myteri bör därvid

även straffarbete på livstid kunna ifrågakomma. Däremot synes det mig

icke i övrigt finnas skäl att utvidga det straffbara området för försök, förberedelse

och underlåtenhet att avslöja brott, såvitt avser de i 26 kap. upptagna

brottstyperna.

Beträffande medverkan till militära brott är jag ense med utredningen därom

att denna i princip bör bedömas efter allmänna regler. I överensstämmelse

med det speciella stadgandet i 25: 10 SL i det till lagrådet år 1946 remitterade

förslaget bör också, såsom utredningen förordat, den inskränkningen

uppställas att för medverkan till gärning varom i 18 § sägs får allenast

dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. I fråga om civil persons

medverkan till annan gärning, varom i 26 kap. förmäles och varå ej

kan följa svårare straff än fängelse, har emellertid utredningen föreslagit

samma begränsning. Såsom i vissa remissyttranden påpekats synes denna

regel delvis föra för långt. Anstiftan till lydnadsbrott, som icke är grovt, bör

exempelvis kunna bestraffas, även om tjänsteplikt ej överträtts. För andra

fall åter förefaller regeln vara onödig. Liksom det i rent civila förhållanden

får anses vara givet att personer, som teoretiskt sett äro medverkande till

fylleri, förargelseväckande beteende och andra liknande bagatellförseelser,

icke göras ansvariga därför, om ej alldeles särskilda omständigheter föreligga,

torde såsom självklart kunna förutsättas att icke heller medverkan till

motsvarande militära förseelser i allmänhet skall föranleda bestraffning.

Dessutom får uppenbarligen det i 3:5 av det år 1946 remitterade förslaget

upptagna stadgandet om straffnedsättning och straffrihet i vissa fall betydelse

då fråga är om civil persons medverkan till brott av krigsman. Den

föreslagna särskilda regeln om medverkan av den som icke är krigsman synes

därför kunna utgå.

Med de ändringar jag sålunda förordat har ifrågavarande bestämmelse

upptagits i departementsförslaget.

20 §.

Första stycket av förevarande paragraf i utredningens förslag innehåller

en hänvisning till de i särskild lag upptagna stadgandena om ådömande av

disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant straff ej är utsatt,

så ock om tillämpning av böter i stället för disciplinstraff. Enligt andra stycket

skall vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon förskyller böter

äga tillämpning även beträffande den som förskyller disciplinstraff. I tredje

stycket stadgas att om någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar

för medverkan till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, skall han,

där han ej förskyllt svårare straff, i stället dömas till böter, såvitt angår

brott som i 15 eller 16 § i 26 kap. sägs högst femhundra kronor.

I 25: 7 SL i det år 1946 remitterade förslaget stadgas, att om ämbetsman

opaginerad Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut

i 25 kap. sägs, dömes till straffarbete, han ock skall avsättas. Om särskilda

skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant

fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall han dömas

till avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara

skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd

mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. Då avsättning

eller suspension ådömes i enlighet med vad nu sagts, skall den förlust

ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat straff

för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

Utredningen har erinrat att i det föreslagna 26 kap. endast disciplinstraff

blivit utsatt, då lägre straff än fängelse skulle kunna följa. Enligt förslaget

till lag om disciplinstraff för krigsmän skulle emellertid det oaktat krigsman

under vissa omständigheter kunna dömas till böter. Nämnda lagförslag gåve

dessutom möjlighet att beträffande brott, för vilket disciplinstraff ej vore

utsatt, ådöma krigsman sådant straff i stället för böter. En hänvisning till

vad sålunda skulle gälla hade ansetts böra intagas i förevarande paragraf.

Bestämmelsen i 25: 7 SL enligt det remitterade förslaget vore givetvis tilllämplig

även å krigsman som hade ämbetsansvar. Om en sådan krigsman

för t. ex. ett allmänt brott funnes förskylla böter, kunde han följaktligen

ådömas ämbetsstraff, vare sig i stället för bötesstraff eller jämte ett sådant

straff. Huruvida krigsman för visst brott förskyllde böter eller disciplinstraff

skulle emellertid, som nyss nämnts, avgöras jämlikt lagen om disciplinstraff

för krigsmän efter grunder som i allmänhet saknade betydelse

för frågan om ämbetsstraff skulle tillämpas. På grund härav borde vad i 25: 7

sades om böter gälla även beträffande disciplinstraff. Även den som ej vore

krigsman kunde i vissa fall dömas för medverkan till brott varom i 26 kap.

förmäldes. Sådan medverkande borde uppenbarligen icke bestraffas med

disciplinstraff. Med anledning härav hade i tredje stycket av förevarande

paragraf stadgats, att i stället skulle dömas till böter, såvitt anginge brott

som i 26: 15 eller 16 sades högst femhundra kronor.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat att, i anslutning till

vad föreningen anfört beträffande 2: 15 a, det i första stycket av förevarande

paragraf upptagna stadgandet borde utgå. Vidare erinrades att föreningen

i sitt yttrande över straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott

mot staten och allmänheten framfört betänkligheter mot stadgandet i 25: 7.

Vad föreningen sålunda anfört ägde självfallet samma giltighet med avseende

å här föreslagna bestämmelser. Vad särskilt anginge ämbetsmän, som

vore krigsmän — varom här endast vore fråga -—- vore deras förhållande

till de värnpliktiga så allmänt utsatt för kritik, att stadgandet under trycket

av en lokal opinion lätt kunde komma att tillämpas som medel att söka bli

av med en i orten misshaglig, men i tjänsten oförvitlig officer eller underofficer.

Den känsla av otrygghet, som denna möjlighet alstrade kunde icke

undgå att menligt inverka såväl på rekryteringen som på de anställdas be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

fälsställning i tjänsten. Enligt föreningens mening vore det synnerligen angeläget

att ifrågavarande stadgande här utginge, även om nämnda erinran mot

straffrättskommitténs förslag icke skulle beaktas.

Justitiekcinslersämbetet har anfört att det i förevarande paragraf meddelades

en särskild bestämmelse om det bötesstraff, till vilket disciplinstraff

skulle övergå, då någon som ej vore krigsman ådömdes ansvar för medverkan

till fylleri och förargelseväckande beteende. Medverkan till fylleri kunde

knappast tänkas i praktiken och beträffande förargelseväckande beteende

måste medverkan antagas vara ytterst sällsynt. Härtill komme, att enligt 19 §

andra stycket andra punkten ansvar skulle ifrågakomma, allenast om den

felande genom sin medverkan åsidosatt tjänsteplikt. Denna omständighet

gjorde det än osannolikare, att något sådant brottsfall som bestämmelsen

avsåge komme att inträffa. Bestämmelsen kunde därför utgå. Tilläggas

kunde, att den som genom medverkan till förargelseväckande beteende åsidosatte

sin tjänsteplikt skulle, därest medverkan icke vore straffbelagd, enligt

25: 4 i det remitterade strafflagsförslaget för tjänstefel dömas till böter eller

suspension, därvid böterna skulle utdömas i dagsböter. Straffbelädes medverkan,

såsom skett i 19 § i det nu föreliggande förslaget, bleve 25: 4 ej tilllämpligt.

Med hänsyn till att ansvar för medverkan stadgats allenast då

denna inneburit åsidosättande av tjänsteplikt, borde böter för medverkan liksom

för tjänstefel utdömas i dagsböter. Även av detta skäl syntes förevarande

bestämmelse böra utgå.

Departementschefen.

I överensstämmelse med att stadganden om ådömande av ämbetsstraff

för allmänt brott upptagits i 25 kap. enligt det år 1946 till lagrådet remitterade

förslaget synes det lämpligt att 26 kap. innehåller en hänvisning till

de i lagen om disciplinstraff för krigsmän intagna föreskrifterna om användningen

av disciplinstraff och böter. På sätt utredningen anfört torde det vara

nödvändigt att vad i 25: 7 sägs om böter även skall gälla beträffande disciplinstraff.

Det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna -stadgandet

om särskilt bötesstraff för medverkan till brott, som i 26: 15 eller 16

sägs, anser jag kunna utgå på huvudsakligen de skäl justitiekanslersämbetet

anfört. Med allenast härav betingad avvikelse överensstämmer alltså departementsförslaget

i denna del med utredningens förslag.

21 §.

Utredningen har i denna paragrafs två första stycken upptagit bestämmelser

om de militära straffreglernas tillämplighetsområde. Första stycket innehåller

följande. Krigsmän äro enligt denna lag de som äro anställda vid

krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga

och de som tillhöra hemvärnet, samtliga under den tid de i sådan egenskap

äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så

förordnar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att

såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskvldiga.

I andra stycket stadgas att de som i första stycket avses skola,

förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger, anses såsom krigsmän

då de äro intagna i militärsjukhus eller militärhäkte samt då de inom

område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen

uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem

åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt. Vidare innehåller

förevarande paragraf i tredje stycket en definition, enligt vilken

krigsmän, som har befälsrätt över annan krigsman, är dennes förman. Krigsman,

över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande

till denne.

Beträffande tillämpningsområdet för SLK må erinras att denna lag i olika

omfattning är tillämplig å skilda grupper av krigsmaktens personal. Lagen

skiljer mellan krigsmän, dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen

samt dem som eljest äro underkastade straff efter lagen.

Enligt 1 § hänföras till krigsmän i första hand officerare och underofficerare

vid krigsmakten samt manskap med fast anställning vid krigsmakten.

Härmed avses icke blott personal med beställning på aktiv stat utan jämväl

övertalig personal samt reservpersonal, den sistnämnda dock allenast under

tid, då den fullgör tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Till krigsmän

hänföras vidare värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet

vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från

tjänstgöringsort stå under militärbefäl. Ytterligare upptagas såsom krigsmän

bland andra till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna

förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare ävensom vid

lots- och fyrinrättningarna anställda personer under den tid, de fullgöra

dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Slutligen hänföras

ock till krigsmän, under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten,

de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställning vid krigsmakten

såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, även om de icke

på grund av vad förut sagts äro att anse såsom krigsmän.

I 6 § angivas vilka som lyda under SLK. Först nämnas krigsmän. Vidare

upptages civil personal tillhörande fälttygkåren, tygstaten, fortifikationskaren,

intendenturkaren, fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren

och marinläkarkåren samt motsvarande personal vid flygvapnet, arméingenjörpersonalen,

militärmeteorologpersonalen, försvarsväsendets polispersonal

ävensom vid truppförband eller visst truppslag anställda civila förrådstjänstemän

samt civila förmän vid marinens förråd och flygvapnets verkstäder,

reservpersonal dock allenast under tid, då den fullgör tjänstgöringsskyldighet

vid krigsmakten. Den nu nämnda civila personalen har sedan

lang tid tillbaka brukat kallas civilmilitär. Därjämte lyder under lagen envar

som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

127

Av 7 § framgår att värnpliktiga, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningarna

anställda personer ävensom hemvärnspersonal och andra som

tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller

manskap, ändå att de icke enligt vad i 6 § är sagt lyda under SLK, i vissa

fall äro underkastade straff efter densamma i enlighet med vad som stadgas

i 61 § (utevarobrott), 97 § (ordningsbrott av reservpersonal), 130 § (tjänstefel

av militär reservpersonal och i visst fall av värnpliktiga) samt 132 §

(tjänstefel av civilmilitär reseivpersonal). I 12 § stadgas att krigsman, som

råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande övergivit sin befattning vid

krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blivit övergivet,

skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända under det

han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för

resa med det förolyckade eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra

krigsmakten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest blivit

därifrån behörigen skild. Har någon, som lyder under SLK eller eljest är

underkastad straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militärsjukhus

eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall,

så länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet av

arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att så eljest

icke skulle varit förhållandet.

Utredningen har till en början konstaterat att någon allmän definition av

begreppet krigsmakten icke finnes. Under sådana förhållanden hade man

vid bedömandet av vad som hörde till krigsmakten att utgå från de olika

organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas

natur krävde. Utredningen hade ansett det påkallat att angiva vad krigsmakten

enligt utredningens mening borde anses omfatta. Därvid hade utredningen

funnit det vara naturligt att högkvarterets bildande redan i fred

finge inverka på krigsmaktens omfattning såtillvida, att alla till högkvarteret

hörande organ också ansåges ingå i krigsmakten. Organisationer, som icke

tillhörde högkvarteret och ej heller lydde under någon däri ingående myndighet,

borde i allmänhet anses falla utom krigsmakten.

Den ledande synpunkten vid fastställande av tillämplighetsområdet för

förslaget borde enligt utredningen vara, i vad mån personalen med hänsyn

till tjänstens krav borde ha befälsrätt och lydnadsplikt. Därjämte borde givetvis

komma i betraktande i vad mån brottslighet i andra avseenden kunde

inverka på krigsmaktens effektivitet. Även de olika befattningshavarnas

tjänstgöringsförhållanden borde beaktas, särskilt huruvida tjänstgöringen i

allmänhet fullgjordes tillsammans med krigsmän i övervägande militär miljö

eller under mera civila förhållanden. Under beredskapstillstånd och krigstid

gjorde sig särskilda synpunkter gällande; därom hänvisades till vad under

27:14 i förslaget anfördes. Eftersom det i första hand ankomme på dem,

som vid krigsmakten tagit anställning såsom officerare, underofficerare eller

manskap, d. v. s. den enligt allmänt språkbruk militära personalen, samt

värnpliktiga med motsvarande ställning att genomföra krigsmaktens huvud
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

uppgift, att svara för landets militära försvar, kunde det icke råda tvivel

om att dessa personalgrupper borde underställas de militärstraffrättsliga bestämmelserna.

Beträffande de värnpliktiga tillkomme eu särskild synpunkt.

Eftersom det stora flertalet av dem icke hade sådan ställning att de bleve

underkastade ämbetsansvar, skulle det under alla omständigheter erfordras

straffbestämmelser för att framtvinga värnpliktens fullgörande. Detta föranledde

att även värnpliktiga, som icke tjänstgjorde som officerare, underofficerare

eller manskap utan hade specialbefattningar, borde vara underkastade

ifrågavarande straffbestämmelser. I enlighet härmed hade såsom krigsmän

först angivits de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare,

underofficerare eller manskap samt värnpliktiga. Vad anginge hemvärnspersonalen

hade utredningen i likhet med 1945 års hemvärnskommitté ansett

att hemvärnsmännen liksom hittills borde behandlas som krigsmän under

hemvärnstjänstgöringen, vare sig den skedde under krig, beredskap eller

fred. Bland krigsmännen hade därför upptagits jämväl de som tillhörde

hemvärnet. Hemvärnskommittén hade emellertid föreslagit att för antagning

till hemvärnsrekryt eller hemvärnspojke skulle fordras att vederbörande

under antagningsåret fyllde minst 16 resp. 15 år. Åtminstone beträffande

hemvärnspojkarna kunde ifrågasättas lämpligheten av att de lydde under de

militära straffbestämmelserna. Därest kommitténs förslag härutinnan oförändrat

genomfördes borde det övervägas att begränsa den nu föreslagna bestämmelsen

rörande hemvärnet.

För bedömande av frågan i vad mån vid krigsmakten anställd civilmilitär

och civil personal skulle ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelserna

hade utredningen ansett det vara nödvändigt att, med särskild uppmärksamhet

på behovet av befälsföring, undersöka tjänstgöringsförhållandena för

de olika slagen av befattningshavare. Den undersökning som i detta hänseende

verkställts hade givit vid handen, att någon väsentlig inskränkning i

förhållande till 6 § SLK icke kunde ske. Eftersom det icke syntes vara möjligt

att genom en allmänt hållen beskrivning med tillfredsställande tydlighet

angiva de befattningshavare som borde vara krigsmän, vore man hänvisad

till den hittills i 6 § SLK använda metoden att uppräkna befattningshavarna.

En sådan uppräkning, som såvitt kunde ske borde göras mera

specificerad än i nämnda lagrum, borde emellertid icke lämpligen intagas i

lagen. På grund av organisatoriska förändringar kunde nämligen jämkningar

i uppräkningen relativi ofta bli erforderliga. Det hade därför endast

föreskrivits att, förutom de förut nämnda, jämväl de, som eljest vore anställda

vid krigsmakten, skulle vara krigsmän i den mån Konungen med

hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så

förordnade. Vad slutligen beträffade frivilliga vore sådana i allmänhet i

tjänstgöring vid krigsmakten endast under beredskapstillstånd och krigstid.

Frivilliganställningen vore emellertid grundad på kontrakt, som i den mån

så vore möjligt uppgjordes redan i fredstid. I viss begränsad omfattning

kunde frivilliga tjänstgöra även under fred. De frivilliga hade emellertid

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

129

uppgifter av mycket varierande art. Somliga vore med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena

att helt likställa med den militära personalen, medan

åter andra förrättade samma tjänst som eljest ankomme på rent civila befattningshavare.

Det hade därför ansetts böra överlämnas till Konungen att,

med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden,

jämväl förordna i vad mån de som förbundit sig att såsom frivilliga

fullgöra krigstjänst skulle vara krigsmän.

Beträffande andra än nu omförmälda personalkategorier hade utredningen

funnit någon bestämmelse i förevarande hänseende icke behöva meddelas.

För närvarande intoge den civilmilitära personalen i straffrättsligt hänseende

en särställning i förhållande till den militära personalen. Avvikelserna

kunde i stort sett sägas innebära ett mindre strängt ansvar. Anledningen

härtill hade varit att den civilmilitära personalens uppgifter icke ansetts

stå i direkt samband med krigsmaktens huvuduppgift. Av denna personal

hade därför icke behövt fordras en lika strikt pliktuppfyllelse som funnits

böra utkrävas av den stridande personalen. Även om detta tidigare ägt sin

riktighet, vore dock förhållandena numera i väsentlig mån ändrade. I många

fall vore visserligen brott av denna personal ur disciplinära och andra synpunkter

icke lika allvarliga som samma brott av militärer men för sådana

fall medgåve också de föreslagna straffbestämmelserna överlag utdömande

av milda straff. Av nu anförda skäl borde den hittillsvarande civilmilitära

personalen, i den mån personalen alltjämt skulle lyda under de militärstraffrättsliga

bestämmelserna, vara underkastad samma ansvar som den militära

personalen.

Utredningen har vidare framhållit att flertalet av dem, som förutsatts

skola vara krigsmän, icke vore ständigt tjänstgörande. Bland annat hade reservpersonal,

värnpliktiga, hemvärnsmän och krigsfrivilliga tjänstgöringsskyldighet

endast under vissa bestämda tidsperioder eller under vissa angivna

förutsättningar. Det vore därför nödvändigt att egenskapen av krigsman

på något sätt inskränktes till tid då tjänstgöringsskyldigheten vore aktualiserad.

Enligt SLK gällde för de nämnda personalkategorierna att lagen i

princip vore tillämplig endast då tjänstgöringsskyldighet fullgjordes. Det

syntes mera tillfredsställande att — i likhet med vad som i allmänhet gällde

utomlands och beträffande viss personal även enligt 6 § SLK — låta tillämpligheten

av de militärstraffrättsliga bestämmelserna vara beroende av tjänstgöringsskyldigheten

och icke av den faktiska tjänstgöringen. En värnpliktig

borde sålunda vara krigsman från och med den tidpunkt då han skulle inställa

sig till tjänstgöring och upphöra att vara krigsman först då tjänstgöringsskyldigheten

slutade. Inskränkningen av de militära straffbestämmelsernas

tillämplighet till tid då tjänstgöringsskyldighet förelåge finge givetvis

sin egentliga betydelse beträffande den icke ständigt tjänstgörande personalen.

Även för den ständigt tjänstgörande personalen kunde den emellertid

i enstaka fall inverka. Att varken fritid eller annan kortare ledighet, såsom

t. ex. tjänstledighet och semester, kunde medföra att tjänstgöringsskyldigheten

skulle anses avbruten, vore lika självklart beträffande den ständigt

9 Bihanr/till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

som den icke ständigt tjänstgörande personalen. Krigsmaktens personal fullgjorde

emellertid understundom tjänstgöring utom krigsmakten. Den frågan

inställde sig då om tillämpningsområdet för de militärstraffrättsliga bestämmelserna

borde ytterligare begränsas med hänsyn härtill. Eftersom det i

och för sig kunde te sig naturligt att exempelvis en officer, som tjänstgjorde

i ett civilt verk, icke skulle därunder vara underkastad andra straffbestämmelser

än dem, under vilka verkets övriga tjänstemän lydde, kunde det ifrågasättas

att endast den vilkens tjänstgöringsskyldighet skulle fullgöras vid

krigsmakten borde vara krigsman. Tjänstgöring utom krigsmakten fullgjordes

emellertid av personal både i lägre och högre tjänsteställning och tjänstgöringen

varierade med avseende å tiden från rent tillfälliga uppdrag till

flerårig tjänst. Utredningen hade funnit att de som vore anställda vid krigsmakten

såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga och de

som tillhörde hemvärnet borde vara krigsmän under tid då de vore tjänstgöringsskyldiga

i sådan egenskap. På liknande sätt hade de som eljest vore

anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra

krigstjänst ansetts böra, då de i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldiga,

vara krigsmän, i den mån Konungen så förordnade. Detta innebure alltså att

tillämpligheten av de militära straffbestämmelserna vore beroende, icke av

var tjänstgöringen skulle fullgöras, utan endast av att det förelåge tjänstgöringsskyldighet

som vore grundad på vederbörandes ställning inom krigsmakten

såsom officer, värnpliktig, hemvärnsman, frivillig etc. Eftersom det

icke för att värnpliktig skulle anses som krigsman fordrades att hans tjänstgöringsskyldighet

vore grundad på värnpliktslagen, borde även en värnpliktig

som efter eget åtagande inkallats till tjänstgöring anses såsom krigsman.

Om exempelvis en värnpliktig åtoge sig att, utöver tjänstgöring som ålåge

honom enligt värnpliktslagen, genomgå frivillig utbildning, vore vid bedömandet

av frågan, huruvida han därunder vore krigsman, särskild vikt att

fästa vid om vederbörlig tjänstgöringsorder utfärdats i enlighet med åtagandet

eller om detta endast finge anses utgöra ett led i ett privat avtal.

I enlighet med utredningens förslag kunde värnpliktiga och frivilliga vara

att anse såsom krigsmän även såvitt anginge tjänstgöringsskyldighet vid sjövämskåren,

som väsentligen hestode av dylik personal. Därest sjövärnskåren

erhölle en fastare organisation än kåren för närvarande syntes äga, förtjänade

det emellertid övervägas att, liksom föreslagits beträffande hemvärnet,

såsom krigsmän särskilt upptaga dem som tillhörde sjövärnskåren då de

i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldiga. I detta sammanhang kunde

anmärkas, att för verk eller inrättningar gällande bestämmelser om civil

disciplinär bestraffning av tjänsteförsummelser tydligen icke kunde erhålla

tillämpning å där tjänstgörande personer, vilka enligt det sagda även i denna

tjänst vore underkastade ansvar såsom krigsmän; beträffande dem skulle

tillämpas stadgandena om disciplinstraff för krigsmän. I anledning härav

vore det lämpligt att de nu avsedda, i ett flertal instruktioner m. m. intagna

bestämmelserna underginge översyn.

Slutligen har utredningen beträffande tillämplighetsområdet anfört att

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

131

med den föreslagna lösningen sådant kompletterande stadgande om tillämpligheten

beträffande undanhållande och rymning, som för närvarande funnes

i 61 § SLK, icke bleve erforderligt. I vissa andra avseenden syntes emellertid

dylika stadganden vara nödvändiga. Även om arreststraff, såsom närmare

anfördes i annat sammanhang, i allmänhet icke skulle tillämpas å

dem som icke vore i tjänstgöring, kunde det dock uppenbarligen hända att

sådana personer vore intagna i militärhäkte. Likaså förekomme att krigsman,

som intagits på militärsjukhus, behövde fortfarande vårdas där efter

tjänstgöringsskyldighetens upphörande. Med hänsyn till ordningens upprätthållande

i dylika anstalter vore det erforderligt att intagna personer lydde

under samma straffrättsliga regler som då de vore tjänstgöringsskyldiga.

Däremot hade det icke ansetts förefinnas skäl att upptaga motsvarighet till

stadgandet i 12 § första stycket SLK enligt vilket anställningstids upphörande

under vissa omständigheter icke skulle medföra verkan för tillämpligheten

av SLK. Jämlikt 97 § SLK gällde att den som tillhörde reservpersonalen

och uppträdde i militär tjänstedräkt vore underkastad ansvar enligt

79, 95, 96 och 96 a §§ ändå att lagen icke eljest skulle vara tillämplig å

honom. Detta vore betingat av disciplinens krav. Den som uppträdde i uniform,

då han icke vore tjänstgöringsskyldig, gåve visst sken av att vara i

tjänst. Ett stadgande av liknande innebörd som 97 § SLK borde bibehållas

i ny lagstiftning. Anledning att inskränka ansvaret till särskilda slag av

brott eller till att avse endast vissa personalkategorier syntes dock knappast

föreligga. Däremot vore det icke behövligt att den som under privata förhållanden

bure tjänstedräkt skulle lyda under de militära straffbestämmelserna.

De som vore krigsmän under tid då tjänstgöringsskyldighet förelåge

kunde ha vissa tjänsteplikter även under annan tid. Sålunda stadgades i tjänsteregleinentet

för krigsmakten att all enligt personalinstruktion registrerad

personal, som icke vore beordrad till krigstjänstgöring, skulle hålla registreringsmyndigheten

underrättad om sin postadress och sin kyrkobokföringsort.

Även i andra fall föreskreve tjänstereglementet anmälningsskyldighet, t. ex.

för stampersonal vid konkurs och omyndighetsförklaring. Härjämte måste

givetvis den som fått sig anförtrodd viss persedel anses ha tjänsteplikt att

vårda denna, och det kunde uppenbarligen tänkas ytterligare situationer då

liknande särskilda tjänsteplikter behövde åläggas personalen. Med avseende

å alla här åsyftade tjänsteplikter borde ansvar såsom krigsman föreligga

även om tjänstgöringsskyldighet i övrigt icke samtidigt vore för handen.

Detta motsvarade närmast 130 § andra och tredje styckena samt 132 § andra

stycket SLK. Beträffande de värnpliktigas straffansvar funnes det icke skäl

att avvika från vad som borde gälla för annan personal. De värnpliktigas

tjänstgöringsskyldighet vore för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen,

och de militära myndigheternas rätt alt ålägga en värnpliktig något vore

alltså begränsad i enlighet därmed. I

I 2 § SLK första stycket stadgas att krigsman, som inom samma regemente

eller annan till armén hörande avdelning, där styrkan icke överstiger

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ett regementes storlek, eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar

högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar

inom krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente

eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt. I andra

stycket av paragrafen utsäges att den, för vilken annan är förman, är underlydande

i förhållande till förmannen. Enligt 1 § lagen den 11 mars 1927

med vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och

rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet är krigsman,

som inom flygvapnet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman,

dennes förman. Beordras krigsman ej tillhörande flygvapnet till tjänstgöring

vid nämnda vapen, skall han, där Konungen så förordnar, i fråga om förmanskap

intaga samma ställning som tillkommit honom, därest han innehaft

sin tjänstegrad inom flygvapnet.

Utredningen har erinrat att förmans och underlydandebegreppen förut använts

i 5: 10 a samt 26: 1, 3, 5, 7, 9 och 18. Såsom vid 26: 1 angivits hade

därvid avsetts att krigsman, som hade befälsrätt över annan krigsman, vore

dennes förman. Krigsman, över vilken annan krigsman hade befälsrätt, hade

omnämnts såsom underlydande i förhållande till denne. Ett stadgande därom

hade ansetts lämpligen kunna upptagas såsom särskilt stycke i förevarande

paragraf. Ur straffrättslig synpunkt hade däremot icke funnits anledning

att under ifrågavarande begrepp inrymma någon endast på den grunden

att han innehade viss tjänstegrad inom förband, vapenslag eller försvarsgren.

I SLK användes jämte begreppen förman och underlydande även

termerna överordnad och underordnad; stadgande rörande innebörden därav

vore intaget i 3 § SLK. Då dessa termer icke brukats i förslaget, hade

däri icke behövt upptagas något motsvarande stadgande.

I vissa yttranden har frågan om behovet av en definition av

begreppet krigsmakten upptagits till diskussion. Justitiekanslersämbetet

har sålunda ifrågasatt, om det icke vore lämpligt, att Konungen bemyndigades

att närmare definiera begreppet. Häremot kunde visserligen anmärkas,

att därest en definition skulle meddelas detta borde ske i själva lagen,

enär begreppet i fråga vore helt grundläggande för lagstiftningen. Då

emellertid en reglering endast erfordrades för gränsområdena samt åt Konungen

uppdragits att i ganska vid utsträckning bestämma, vilka som skulle

anses som krigsmän, syntes anförda omständighet icke behöva vara avgörande.

Krigshovrätten har ansett att den i förslaget tillämpade metoden för

bestämmande av lagstiftningens tillämplighetsområde lede av den svagheten

att en allmän definition av begreppet krigsmakten saknades. Så länge

denna brist icke avhjälpts hade man, såsom utredningen i motiven anfört,

vid bedömandet av vad som hörde till krigsmakten att utgå från de olika

organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas

natur krävde. Med tillämpning av dessa bedömningsgrunder hade krigshovrätten

i sin dömande verksamhet funnit till försvaret hörande verk av civil

karaktär såsom försvarets civilförvaltning, de olika försvarsgrenarnas för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

valtningar, krigsmaterielverket m. fl. verk och inrättningar icke höra till

krigsmakten. Utredningen däremot hade kommit till en i vissa avseenden

annan uppfattning, främst på grund av innehållet i kungörelsen den 22 januari

1943 angående krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterritoriella

indelning. Krigshovrätten måste ifrågasätta om det icke för undvikande

av framtida meningsmotsättningar rörande den nya lagstiftningens

räckvidd vore lämpligt att i lagtexten infördes ett stadgande om rätt för

Kungl. Maj:t att meddela särskilda föreskrifter i nu berörda hänseende, överbefälhavaren

har anfört att vid utformande av bestämmelser om vilka befattningshavare,

utöver officerare, underofficerare och manskap, som skulle

vara underställda de militära straffreglerna, borde hänsyn tagas till önskvärdheten

av att begreppet krigsmakten definierades och därvid erhölle en

sådan innebörd att verk och myndigheter, som med avseende på verksamheten

vore likvärdiga, inrymdes under detsamma. Enligt utredningen inräknades

för närvarande exempelvis krigsmaterielverket men ej försvarets fabriksstyrelse

i krigsmakten, oaktat det senare ämbetsverket hade lika viktig

funktion att fylla för försvaret som det förra. Även marinförvaltningen

har ansett frågan om en definition av begreppet krigsmakten böra tagas under

övervägande. Det kunde visserligen i vad avsåge marinförvaltningen synas

som om frågan om ämbetsverket tillhörde krigsmakten eller icke hade ringa

betydelse för den nu ifrågavarande lagstiftningens tillämpning. Den omständigheten,

att marinförvaltningen angåves tillhöra krigsmakten, kunde

emellertid få andra konsekvenser än blott i vad avsåge frågan om strafflagstiftningen

för krigsmakten skulle bliva gällande å där anställd personal.

Sålunda kunde tvekan komma att uppstå, huruvida administrativa eller andra

bestämmelser, vilka utfärdades för den civila statsförvaltningen, skulle gälla

för marinförvaltningen, liksom för de flesta andra centrala ämbetsverk eller

huruvida sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas utlärdade för

krigsmakten tillhöriga verk eller inrättningar, vilka i allmänhet utfärdades

i kommandoväg, skulle gälla. I detta sammanhang borde emellertid även

erinras om att enligt personalförteckningen för marinförvaltningen viss militär

eller civilmilitär personal vore anställd vid marinförvaltningen liksom

även vid försvarets kommandoexpedition dess chef enligt vederbörlig personalförteckning

vore anställd därstädes. Dessa officerares m. fl. ställning såsom

krigsmän bleve sålunda enligt förslaget i viss mån beroende av ämbetsverkets

respektive kommandoexpeditionens ställning i organisationen. Fragan

om marinförvaltningens och övriga försvarsväsendets centrala verks och

inrättningars tillhörighet till krigsmakten borde därför noggrant övervägas.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har ansett det vara angeläget att i

anslutning till fastställandet av de nya straffbestämmelserna en definition

av begreppet krigsmakten komme till stånd. Utan ett sadant klarläggande

kvarstode nämligen alltjämt de svårigheter, som under beredskapsåren i vissa

avseenden förelegat beträffande, huruvida civil personal tillhörde krigsmakten

eller icke.

Vad i övrigt angår de föreslagna straffbestämmelsernas til 1-

opaginerad Kontrollera mot PDF

134

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

lämplighetsområde har justitiekanslersämbetet förklarat att det icke

överensstämde med vanligt språkbruk och även tedde sig mindre naturligt att

anse eu officer vara tjänstgöringsskyldig då han åtnjöte semester. Den föreslagna

gränsdragningen vore också ägnad att leda till ovisshet, när tjänstgöringsskyldigheten

skulle anses avbruten. Belysande för de tolkningssvårigheter

som kunde uppkomma med krigsmannahegreppets frigörande från den faktiska

tjänstgöringen och anknytningen till tjänstgöringsskyldigheten vore de i

betänkandet anförda exemplen, särskilt angående den värnpliktige som genomginge

frivillig utbildning. Att i det berörda exemplet den värnpliktige överhuvud

under några förhållanden skulle kunna anses såsom icke krigsman,

då han genomginge utbildningen, syntes förvånansvärt. Ytterligare övervägande

av frågan förefölle önskvärd. Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt

om icke de frivilligt tjänstgörande ipso jure borde hänföras under de

militära straffbestämmelserna. Under den tid dessa fullgjorde krigstjänst,

borde de utan vidare vara underkastade samtliga de regler, som gällde varje

annan person, som gjorde krigstjänst, sålunda även den militära strafflagens

regler. Beträffande övriga personalkategorier, vilkas hänförande under de

militära straffreglerna skulle vara beroende på Kungl. Maj ds beslut, kunde

ifrågasättas, huruvida det stode i god överensstämmelse med svensk rättsuppfattning,

att enskilda personer genom beslut i administrativ ordning kunde

underkastas viss strafflagstiftning. Frågeställningen torde vara så mycket mera

berättigad, när det gällde en undantagslagstiftning av den karaktär, varom

här vore fråga. Arméförvaltningen, med instämmande av arméns ingen] örsförening,

har ansett intet vara att erinra mot uppfattningen att uppräkningsmetoden

med hänsyn till ofta förekommande organisatoriska förändringar

inom krigsmakten vore olämplig och att därför ett mera elastiskt tillämplighetsområde

vore önskvärt. Vid krigsmakten funnes emellertid anställda sådana

befattningshavare, vilkas tjänstgöring vore av rent civil karaktär. Ehuru

i betänkandet förutsatts, att största delen av krigsmaktens civila personal

icke skulle ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelserna, ville arméförvaltningen

ifrågasätta om icke reglerna i hithörande avseenden borde innefattas

i omförmälda lagrum på sådant sätt, att civil personal med arbetsuppgifter

och tjänstgöringsförhållanden av rent civil karaktär uttryckligen

undantoges från lagens tillämplighetsområde under fredstid. I detta sammanhang

ville arméförvaltningen framhålla önskvärdheten av att frågan om

i vilken ordning disciplinär bestraffning av vid försvarsgrensförvaltningarna

tjänstgörande militär och civilmilitär personal skulle äga rum för förseelse,

som av vederbörande begåtts i hans tjänst vid förvaltningen, erhölle

sin lösning.

Flygförvaltningen har anfört att utredningen bl. a. behandlat frågan om

den straffrättsliga ställningen för krigsmän, som mera stadigvarande tjänstgjorde

i verk, där särskilda bestämmelser gällde om civil disciplinär bestraffning

av tjänsteförsummelser. Ett sådant verk vore flygförvaltningen. Frågan

hade betydelse endast för de krigsmän, som vore tjänstemän, exempelvis

i tjänstebefattning placerade officerare och underofficerare. Ämbetsverket

opaginerad Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ansåge rättvisan kräva, att tjänsteförsummelserna bedömdes efter samma

stadganden, evad en befattning uppehölles av en militär eller en civil tjänsteman,

och att krigsmän således icke skulle undantagas från specialbestämmelsernas

tillämpning. Om innebörden av stadgandet i 26:21 vore man hänvisad

att söka ledning i utredningens motivering. Av lagtexten framginge

icke ens, huruvida kvinnlig personal kunde innefattas under begreppet krigsman.

Det förefölle flygförvaltningen, att lagstiftningens tillämpningsområde

icke borde lämnas öppet i denna utsträckning. Flygförvaltningen hölle för sin

del före, att en nöjaktig reglering kunde vinnas genom lagen, därest bestämmelse

infördes av förslagsvis det innehåll, att även den vore krigsman, som

vid krigsmakten innehade befattning, för vilken krävdes allmänmilitär utbildning

eller erfarenhet, och som tillagts militär tjänsteställning, allt under

tid, då han i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldig. Andra civila befattningshavare

— förrådstjänstemän, arbetsförmän och arbetare inbegripna —

borde enligt flygförvaltningens mening icke betecknas såsom krigsmän. Ej

heller syntes behov föreligga att inordna den civila personalen under den

militära strafflagstiftningen utom möjligen i fråga om undanhållande och

rymning vid beredskapstillstånd och i krig. Det vore dock att märka, att

detta behov i stort sett tillgodosåges på annan väg, nämligen genom förfogande

över arbetskraften. Ämbetsverket ville emellertid ifrågasätta, om icke

11 och 12 §§ i 26 kap. av förslaget lämpligen kunde förses med tillägg av

innebörd, att i likhet med krigsman straffades under beredskapstillstånd och

i krig den, som eljest vore anställd vid försvarsväsendet. Att begränsa tilllämpningen

till anställning vid krigsmakten vore icke riktigt särskilt vid

hänsynstagande till vad krigsmakten enligt ämbetsverkets åsikt omfattade.

Det vore nödvändigt att klargöra, vad som skulle menas med »frivillig» och

vad som avsåges med att »fullgöra krigstjänst». Liksom beträffande civil

personal i allmänhet ansåge flygförvaltningen, att de frivilligas straffskyldighet

under de militära bestämmelserna borde kunna begränsas att avse

tid, då beredskapstillstånd rådde eller riket vore i krig. I fråga om den, som

förbundit sig frivilligt att undei sådan tid tjänstgöra vare sig vid krigsmakten

eller vid den militära centralförvaltningen eller vid organisation, som

eljest betjänade försvaret (exempelvis civil fabrik), förelåge ett intresse av

att förbindelsen åtnjöte straffskydd. Den, som tjänstgjorde i egenskap av befäl

eller manskap, borde såsom i nuvarande lag räknas såsom krigsman.

Detsamma syntes böra gälla i fråga om den, som gjorde tjänst i civilmihtär

befattning. Med den av ämbetsverket föreslagna bestämningen av vilka

som skulle vara krigsmän kunde således anges, att som krigsman ansåges

den frivillige, vilken gjorde tjänst i krigsmannabefattning. Beträffande de

övriga frivilliga åberopades i tillämpliga delar, vad som anförts rörande civil

personal i allmänhet. Sjökarteverket har förklarat sig hysa den uppfattningen,

att sådan civil personal, som av militär befälhavare lörhyrdes till tjänstgöring

ombord å sjömätningsfartyg med hänsyn till behovet av befälsföiing

och de tjänstgöringsförhållanden varunder den förhyrda personalen 1 ullgjorde

sina åligganden ombord, borde vara underkastad de speciella straff
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla för krigsmännen. Av utredningen

hade förutsatts, att ifrågavarande personalkategori finge av Konungen

hänföras till krigsmännens kategori. Sådant förordnande i vad avsåge

sjökarteverkets förhyrda personal syntes emellertid med föreslagen avfattning

av 21 § icke möjligt. Sjökarteverket ville därför föreslå, att 21 § så avfattades,

att personal, som förhyrts till tjänstgöring å sjökarteverkets fartyg,

finge efter Konungens förordnande vara hänförd till krigsmännens kategori.

Krigsarkivet har uttalat att med den föreslagna lydelsen av 26: 21 teoretiskt

möjlighet för Kungl. Maj:t förelage att under fred utvidga ifrågavarande

straffbestämmelsers tillämplighet till sådana försvarets civila tjänstemän,

som nu icke lydde under strafflagen för krigsmakten. Utredningen,

som eljest strävat efter att mildra den karaktär av särlagstiftning som strafflagen

för krigsmakten måste anses innebära, hade sålunda framlagt ett förslag,

enligt vilket de militära strafflagsbestämmelserna under fred kunde få

ökad tillämplighet jämfört med nu rådande ordning, något som utredningen

förvisso icke avsett. Jämväl borde framhållas, att det ej kunde anses vara

i god överensstämmelse med gällande rättsuppfattning, att enskilda personer

genom allenast administrativa beslut skulle kunna underkastas viss strafflagstiftning.

Större varsamhet vid utformningen av förenämnda 21 § vore

sålunda av nöden. Utredningens förslag, att å dem som vore underkastade

ansvar såsom krigsmän icke skulle tillämpas föreskrifterna om civil disciplinär

bestraffning vid försummelse i tjänsten vid försvarets civila ämbetsverk

utan att å dem skulle tillämpas stadgandena om disciplinstraff för krigsmän,

kunde icke tillstyrkas. En officer som exempelvis vore förordnad som

byråchef vid arméförvaltningen eller som förste byråingenjör vid krigsmaterielverket

utförde arbetsuppgifter, som knappast kunde karakteriseras som

annat än civila, även om för hans befattning fordrades militär utbildning. Ä

honom borde därför tillämpas för verkets tjänstemän i övrigt gällande föreskrifter

om disciplinär bestraffning. Beträffande de av utredningen exempelvis

omnämnda ordonnansema vid kommandoexpeditionen, borde beaktas

att dessa vore tilldelade Stockholms luftvärnsregemente och fullgjorde sin

tjänstgöring vid detta truppförband, dit stabskompaniet vore förlagt. Därav

följde, att de bl. a. i disciplinärt avseende vore underställda chefen för

Stockholms luftvärnsregemente.

Hemvärnsrådet har anfört att den föreslagna formuleringen undanröjde

tva av 1945 års hemvärnskommitté särskilt påpekade tolkningssvårigheter,

som varit föranledda av nu gällande bestämmelser. Det bleve med den nya bestämmelsen

fullt klart, att en hemvämsman, som underläte att efterkomma

en kallelse till obligatorisk tjänstgöring eller underläte att vårda vapen och

utrustning, som anförtrotts åt honom, vore underkastad straffansvar såsom

krigsman. Ur denna synpunkt vore förslaget lämpligt. Å andra sidan hade

ändringen medfört en viss oklarhet huruvida en hemvärnsman, som fullgjorde

tjänstgöring utöver den, som ålåge honom enligt hemvärnskontraktet,

vore underkastad straffansvar under sagda tjänstgöring. För att undanröja

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

137

denna oklarhet syntes till första meningen i 26: 21 böra läggas orden »eller,

oaktat sådan skyldighet icke föreligger, tjänstgöra vid krigsmakten», överstyrelsen

för svenska röda korset har påpekat att dess personal ofta under

arbete i röda korsets tjänst vore iförd tjänstedräkt. Ehuru denna vore godkänd

av chefen för armén, kunde den icke i fred anses vara militär tjänstedräkt.

Centralförbundet för befälsutbildning har yttrat att de för värnpliktiga

givna bestämmelserna måhända vore tillfyllest för förbundets del. Förbundet

ifrågasatte emellertid om icke dess medlemmar vid frivillig tjänstgöring och

vid kurser i militär regi borde vara krigsmän samt att de i övrigt vid de tillfällen

de bure militär tjänstedräkt borde anses såsom krigsmän. Landsorganisationen

har anfört att även om det varit önskvärt att redan i lagen de särskilda

befattningshavare specificerats, vilka skulle anses som krigsmän, ville

landsorganisationen icke motsätta sig att föreskrifter härom meddelades i administrativ

ordning. Det kunde emellertid sättas i fråga om icke de förutsättningar,

under vilka administrativt förordnande kunde ske, bort angivas tydligare

än som nu skett, då de hänförts till »behovet av befälsföring och övriga

tjänstgöringsförhållanden».

Beträffande definitionen av förmans- och underlydandebegreppen

ha chefen för marinen och svenska officersförbundet anmärkt

att formuleringen kunde giva upphov till sådan tolkning som att krigsman,

som i något fall hade rätt att taga befäl över annan krigsman, alltid vore

dennes förman. För att förebygga sådant missförstånd, borde i lagtexten eller

kommentarerna tydligt utsägas, att förmanskap endast uppstode i de fall, då

befälsrätt innehades på grund av reglementen eller instruktioner eller då rätt

eller skyldighet enligt reglementen eller instruktioner uppkomme att taga befäl.

Flygförvaltningen har framhållit såsom önskvärt att det nuvarande stadgandet

i 1 kap. 2 § första stycket av gällande strafflag för krigsmakten, vilket vore

grundval för den militära befälsrätten, måtte i någon form bibehållas i strafflagen.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har ansett definitionen

på begreppen förman och underlydande vara alltför snäv. Den föreslagna

inskränkningen av dessa begrepp komme säkerligen i praktiken att medföra

stora vanskligheter, i synnerhet som begreppen överordnad och underordnad

föreslagits skola försvinna. Föreningen förmenade, att tillräckliga skäl icke

anförts för dessa förslag utan begreppen förman och underlydande borde

givas samma innebörd som i gällande lag.

Departementschefen.

I motiveringen till förevarande paragraf har utredningen inledningsvis angivit

vad begreppet krigsmakten enligt utredningens mening bör anses omfatta.

Då utredningen likväl icke i sitt lagförslag upptagit någon bestämmelse

i detta avseende, har utredningen tydligen avsett att det liksom enligt gällande

rätt skall överlämnas åt rättstillämpningen att genom tolkning fastställa

begreppets innebörd. I flera remissyttranden har emellertid ansetts att

krigsmaktens omfattning hör bestämmas genom en definition. Eftersom begreppet

krigsmakten är av grundläggande betydelse för ifrågavarande lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

stiftning och med hänsyn till den osäkerhet som råder angående innebörden

däri, har även jag kommit till det resultatet att särskild föreskrift bör givas

om vad med krigsmakten avses. Det hade givetvis varit önskvärt att detta

kunnat ske genom en lagfäst definition. Då den emellertid åtminstone i viss

utsträckning måste innefatta en uppräkning av olika organ och myndigheter

och då den dessutom till följd av försvarets fortgående utveckling tämligen

ofta kan behöva jämkas, torde man få stanna vid att stadgandet i fråga utfärdas

i administrativ ordning. För detta ändamål bör i förevarande paragraf

intagas ett bemyndigande för Konungen att närmare bestämma vad i lagen

avses med krigsmakten. Vid detta bestämmande bör skäligt beaktande

lämnas de synpunkter som i remissyttrandena anförts beträffande utredningens

mening om begreppet.

Tillämplighetsområdet för de militära straffbestämmelserna har av utredningen

bestämts genom angivande av vilka som skola vara krigsmän. Därvid

har i första hand upptagits de som äro anställda vid krigsmakten såsom

officerare, underofficerare eller manskap, vidare värnpliktiga och de som

tillhöra hemvärnet. Häremot har någon erinran ej framställts. Det av utredningen

omnämnda betänkandet angående hemvärnet har emellertid numera

lagts till grund för ny hemvärnskungörelse. Enligt denna skall bland

hemvärnets personal ingå, förutom hemvärnsmän, extra hemvärnsmän, musikhemvärnsmän

och hemvärnsrekryter, jämväl hemvämspojkar. Med hänsyn

till att de sistnämnda kunna antagas redan vid femton års ålder och icke

avses skola fullgöra vapentjänst, finner jag att de icke böra anses som krigsmän.

Till följd härav synes uttrycket »de som tillhöra hemvärnet» böra utbytas

mot »hemvärnsmän och hemvärnsrekryter».

Beträffande övriga vid krigsmakten anställda samt frivilliga har utredningen

icke ansett lämpligt att i lagen precisera i vad mån de skola vara

krigsmän. Det har i stället överlämnats åt Konungen att med hänsyn till

behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden avgöra detta.

Mot denna anordning har i remissyttrande riktats vissa erinringar. För min

del har jag icke funnit därvid anförda synpunkter vara av sådan tyngd att

de böra föranleda ändring i utredningens förslag. Visserligen är det härvidlag

på samma sätt som i fråga om definieringen av begreppet krigsmakten

principiellt mindre tilltalande att straffbestämmelsers tillämplighet blir beroende

av beslut i administrativ ordning. Huvuddelen av dem som skola vara

krigsmän har dock direkt angivits i lagen och vad av utredningen anförts

visar att bestämda olägenheter skulle vara förenade med att på liknande

sätt upptaga jämväl de återstående. Av de villkor, som uppställts för Konungens

befogenhet att tillägga vederbörande krigsmannaegenskap, torde särskilt

kravet på behov av befälsföring lämna garanti att rent civil personal icke

annat än i undantagsfall härd öres till kategorien krigsmän. Den personal,

som av militär befälhavare lörhyres för tjänstgöring å sjömätningsfartyg,

torde få anses anställd vid krigsmakten och synes således kunna göras till

krigsmän. Att kvinnlig personal kan falla under ifrågavarande stadgande är

självklart.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

139

Även mot utredningens förslag att egenskapen av krigsman skall föreligga

i första hand endast då den anställde, värnpliktige etc. är tjänstgöringsskyl

dig i sådan egenskap har från vissa håll anförts betänkligheter. Jag anser

emellertid den av utredningen förordade lösningen vara väl funnen. Skiljaktigheten

i sak mellan nuvarande reglering, enligt vilken den faktiska tjänstgöringen

i allmänhet är avgörande för tillämpligheten av SLK, och den föreslagna

är tydligen icke av större betydelse. Och ur lagteknislc synpunkt erbjuder

förslaget avgjorda fördelar. I detta sammanhang vill jag framhålla,

att en officer som lämnat militärtjänsten för att tillträda en civil befattning

som regel icke är tjänstgöringsskyldig i denna såsom officer, även om

fråga är om befattning vid verk inom krigsmakten. I vissa fall kan emellertid

en officer anses tjänstgöringsskyldig i denna sin egenskap då han har att

förrätta tjänst vid ett civilt verk. Den översyn av ett flertal instruktioner

in. m. för civila verk, som blir erforderlig på grund av förslaget i denna del,

torde få upptagas i ett senare sammanhang. Såsom utredningen ansett bör

tjänstgöringsskyldighet kunna vara för handen även då den är grundad på

frivilligt åtagande. Den i ett remissyttrande framförda anmärkningen, att det

är oegentligt att anse tjänstgöringsskyldighet föreligga även under semester

och annan kortvarig ledighet, förefaller ha ett visst berättigande. Då emellertid

redan enligt gällande rätt sådan ledighet anses ingå i tid under vilken

tjänstgöringsskyldighet fullgöres, finner jag i likhet med utredningen att något

uttryckligt stadgande därom icke är erforderligt.

Den av utredningen föreslagna legaldefinitionen av begreppen förman och

underlydande finner jag kunna godtagas. Självklart synes vara att den som

äger rätt att taga befäl är förman endast då han utövar denna befogenhet.

Vad i remissyttrandena i övrigt anmärkts i denna del anser jag icke böra

föranleda någon ändring i förslaget.

Förevarande bestämmelse har alltså upptagits i departementsförslaget med

endast de ändringar som i det föregående förordats. Därjämte ha vissa redaktionella

jämkningar vidtagits.

22 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att av den personal som

i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare och annat befäl

av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande tjänsteställning vara

underkastade ämbetsansvar, evad de äro tjänstgöringsskyldiga eller icke.

I SLK finnes icke någon uttrycklig bestämmelse om vilka av därunder

lydande personer som ha ämbetsansvar. Bland annat 129 § torde emellertid

utvisa att av den militära personalen endast officerare och underofficerare

ha sådan ställning. Manskapet har alltså icke ämbetsansvar, och detta gäller

även vid tjänstgöring i befattning som i vanliga fall skötes av officer eller

underofficer. Däremot torde åtminstone vissa av dem som tillhöra manskapet

ha ämbetsskydd såsom civila tjänstemän. Vad angår övriga personer som

lyda under SLK förutsättes i olika lagrum, t. ex. 56 och 132 §§, att ärnbets
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

och tjänstemän finnas. Vilka dessa äro torde vara att bedöma med ledning

av regler i 10: 1 och 25: 22 SL.

De nämnda reglerna i SL skola enligt det år 1946 till lagrådet remitterade

förslaget ersättas med nya bestämmelser i 25:11. Däri stadgas att med ämbetsman

förstås domare, annan statens befattningshavare som endast medelst

rannsakning och dom kan avsättas från sin tjänst samt den som har förtroendesyssla,

från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om

ämbetsmän gäller ock om dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters

eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars

eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän som under ämbets-

eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som förordnats att

förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Utredningen har framhållit att för krigsmännens del ämbetsansvaret icke

hade samma betydelse som för civila befattningshavare, eftersom även krigsmän

som icke hade ämbetsansvar vore straffbara för tjänstefel och andra

tjänstebrott. Under dessa förhållanden finge andra synpunkter ökad vikt.

Dels måste det för en befattningshavare i och för sig vara av betydelse att

frågan om hans skiljande från tjänsten på grund av brott prövades av domstol.

Dels skulle, såsom förut framhållits, då ämbetsman dömdes till avsättning

den förlust som den dömde härigenom lede beaktas vid bestämmandet

av allmänt straff för det begångna brottet. De i 25:11 SL i det år 1946 remitterade

förslaget angivna grunderna för bestämmande av vilka som skulle

ha ämbetsansvar gåve endast delvis ledning på det militära området. Till

följd härav syntes en särskild regel böra uppställas i detta hänseende. Med

hänsyn till krigsmaktens organisation och funktionssätt vore det nödvändigt

att ämbetsansvaret, liksom i viss mån hittills, anknötes till tjänsteställning

och alltså icke grundades på innehav av viss beställning eller förrättande av

tjänsteärende. För alt så långt möjligt uppnå likställighet med civila befattningshavare

syntes regeln böra göras så vidsträckt att den omfattade alla

krigsmän, vilkas ställning kunde anses jämförlig med ämbets- och tjänstemän

som fölle under 25: 11. Slutligen borde också uppmärksammas att i det

remitterade förslaget ämbetsansvaret och ämbetsskyddet med avseende å

personkretsen reglerats principiellt överensstämmande.

Med utgångspunkt från sålunda anförda synpunkter föresloge utredningen

att av den personal som avsåges i 21 § första stycket officerare, underofficerare

och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehade motsvarande

tjänsteställning skulle vara underkastade ämbetsansvar. För att stadgandena

om de speciella ämbetsbrotten samt reglerna om ämbetsstraff för

allmänna brott skulle bli tillämpliga i full utsträckning vore det emellertid

nödvändigt att ämbetsansvaret här, liksom i 25: 11, vore oberoende av tjänstgöringsskyldighet

och en erinran härom hade därför intagits i lagtexten.

Med officerare, underofficerare och annat befäl avsåges icke blott anställda

utan även värnpliktiga och frivilliga. Då även visst befäl tillhörande manskapet

medtagits, utgjorde detta en ändring i förhållande till gällande rätt.

Den praktiskt viktigaste följden härav vore att avsättning skulle ådömas

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

141

denna personal i samband med övrig bestraffning för visst brott i stället för

såsom hittills, genom särskilt beslut av vederbörande befälhavare. Särskilt

med tanke på överfurirer, flaggkorpraler och högbåtsmän, vilka hade pensionsrätt,

föreslog också straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag

till ändringar i SLK i anledning av den föreslagna lagstiftningen om brott

mot staten och allmänheten, att i SLK skulle intagas ett stadgande som medgav

Konungen rätt att förordna om ämbetsansvar för andra krigsmän än

officerare och underofficerare. Någon erinran häremot framställdes icke i yttrandena

över betänkandet. I fråga om beskaffenheten av tjänsteuppgifterna

förelåge det i stort sett ej skillnad mellan furirer och överfurirer. I motsats

till manskap av lägre grad hade furirerna fullbordat den grundläggande befälsutbildningen

och de syntes på det hela taget ha sådan ställning att de

borde tilläggas ämbetsansvar. Övriga personer, som vid tjänstgöringsskyldighet

voro krigsmän, vore regelmässigt i tjänsteställningshänseende likställda

med personal av viss militär grad; där annat ej vore föreskrivet finge de

anses jämställda med meniga.

Göta hovrätt har anfört att förordnande av värnpliktiga till furirer förekomme

i stor utsträckning, och att värnpliktiga jämväl i avsevärd omfattning

innehade tjänst av högre grad. Enligt vad hovrätten inhämtat bibehölle

sådant förordnande ofta giltighet under lång tid efter avslutande av den

tjänstgöring, varunder det meddc-lats, varjämte utan mellanliggande tjänstgöring

förnyelse kunde ske i form av förordnande i lägre grad än den förut

innehavda. Med hänsyn till att värnplikt förelåge för det stora flertalet

svenska män under en mycket lång period av deras levnad bleve därför följden

av en bestämmelse som den föreslagna, att domstol i ett mycket stort

antal brottmål måste tillse, att upplysning förelåge rörande den tilltalades

värnpliktsförhållanden, för att, därest dessa föranledde därtill, höra den militärmyndighet,

varunder den tilltalade i och för tjänsten lydde, och därefter

med beaktande av 25: 7 taga ståndpunkt i straffrågan. Hovrätten ifrågasatte,

huruvida icke en dylik anordning kunde väntas medföra större besvär

och omgång för såväl åklagare och domstol som de militära myndigheterna

än som vore erforderligt, i synnerhet som de fall, då en värnpliktig i avsedd

befälsställning beginge brott, som kunde förskylla avsättning, måste bliva

sällsynta och det för övrigt kanske icke bleve fråga om ytterligare militärtjänst

för vederbörande. För att emellertid förekomma, att en person, som

avtjänat straffarbetsslrafl eller eljest straffats för brott som avsåges i 25: 7,

vid därefter inträffande militärtjänst finge bekläda befälspost, kunde åt vederbörande

militärmyndighet inrymmas rätt att, där anledning därtill förelåge,

från straffregistret inhämta upplysning rörande den begränsade frågan,

huruvida värnpliktig i befälsställning, som inkallades till eller vore i tjänstgöring,

under viss tid före frågans framställande avtjänat straffarbetsstraff.

Vad bovrätten anfört om värnpliktigt befäl syntes i huvudsak äga sin motsvarighet

beträffande frivilliga i motsvarande tjänsteställning. Hovrätten

finge under åberopande av det anförda hemställa, att bestämmelserna i denna

paragraf begränsades såtillvida, alt de ej komme att avse värnpliktig per
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

sonal, i varje fall icke sådan värnpliktig personal, som ej vore tjänstgöringsskyldig.

Hovrätten ville beträffande denna paragraf vidare anmärka, att stadgandet,

som innefattade en anpassning efter militära förhållanden av vad

som avhandlades i 25: 11, syntes rätteligen ha sin plats i sistnämnda lagrum.

Hovrätten finge hemställa, att stadgandet måtte där inarbetas.

Chefen för armén bär förklarat sig icke kunna tillstyrka att ämbetsansvaret

nedåt utsträcktes längre än till och med överfurir. Uppfattningen att det

i stort sett ej förelåge någon skillnad mellan furirer och överfurirer i fråga

om tjänsteuppgiftemas beskaffenhet, kunde icke biträdas, överbefälhavaren

har instämt i detta yttrande. Samma mening har uttalats av föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer. Det kunde icke vara lämpligt att så unga

personer som furirer, vilka understundom ej uppnått myndig ålder, bekläddes

med ämbetsansvar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att det komme att bliva

nödvändigt för domstolarna, att i svårare brottmål —• i vart fall sådana, där

straffarbete ådömdes — dels erhålla upplysning om den tilltalades ställning

som krigsman, vilken uppgift lämpligen kunde införskaffas av åklagaren

dels ock jämlikt kungörelsen den It december 1936 (nr 625) tillse att vederbörande

militära myndighet beretts tilhalle yttra sig. Det kunde mot denna

utformning givetvis göras gällande, att ett sådant förfarande kunde verka

fördröjande på utredningen. Hovrätten funne emellertid, att vad genom den

föreslagna anordningen framför allt vunnes, nämligen en effektiv möjlighet

att från befälsställning vid krigsmakten avskilja olämplig och ovärdig personal,

vore en fördel av så stor betydelse, att den övervägde de därmed förenade

olägenheterna. Hovrätten hade därför intet att erinra mot förslaget i

denna del.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har betecknat förslagets genomförande

utan ändringar i denna del såsom mycket angeläget. Ämbetsansvaret

medförde bland annat särskilt rättsskydd, vilket för den enskilde vore värdefullt.

Vad anginge furirerna kunde förslaget måhända anses mindre lämpligt

med hänsyn till dessa beställningshavares relativa ungdom och korta erfarenhet

av tjänsten. Gentemot detta ville förbundet framhålla att furirerna,

ändock de inte vore ämbetsmän, kunde straffas för tjänstesvek och tjänstefel,

om ock efter något lindrigare straffsatser. Olägenheterna av de strängare

straffsatserna ville förbundet för sin del bedöma såsom av mindre betydelse

än de med ämbetsmannaställningen följande fördelarna.

Departementschefen.

Såsom utredningen framhållit är frågan om ämbetsansvar icke av samma

betydelse för krigsmän som för civila befattningshavare. Frånsett att strängare

straffsatser i vissa fall komma att gälla för krigsmän som ha ämbetsansvar

än för krigsmän utan sådant ansvar, torde verkningarna av att krigsman

ålägges ämbetsansvar väsentligen innebära att avsättning på grund av brott

skall bedömas av domstol samt att det i 10 kap. SL enligt det år 1946 till

lagrådet remitterade förslaget stadgade straffskyddet mot angrepp av civila

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

143

personer blir tillämpligt. I likhet med utredningen anser jag det riktigt att

ämbetsansvar och ämbetsskydd tillerkännas alla krigsmän med högre tjänsteställning

än korpraler. Vad särskilt angår furirerna kunna dessa måhända

icke anses ha samma arbetsuppgifter som överfurirer och med dem likställda

befattningshavare. I det stora hela synas de emellertid till ställningen

vara jämförbara med åtskilliga civila tjänstemän med ämbetsansvar. De

olägenheter ur utredningssynpunkt, som uppkomma för domstolarna genom

en utsträckning av ämbetsansvaret på sätt av mig förordats, torde såsom av

skånska hovrätten framhållits övervägas av den fördel som följer med att

effektiv möjlighet erhålles att från befälsställning vid krigsmakten avskilja

olämplig personal.

Ifrågavarande bestämmelse torde, såsom utredningen föreslagit, böra ingå

i 26 kap. och upptagas närmast efter 21 §. Då jag icke heller i övrigt har

något att erinra beträffande bestämmelsen, har denna oförändrad införts

i departementsförslaget.

23 §.

Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag hör brott, varom annorstädes

än i 26 kap. förmäles och varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt,

utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal.

Enligt 25: 12 i det remitterade förslaget hör brott som avses i 25: 5, utan

hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal. Vad nu sagts innebär

dock ej ändring i bestämmelse om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt

med avseende å sådan gärning som i 25: 3 sägs och som är särskilt belagd

med straff. I 25: 5 talas om att ämbetsman genom brott, varom annorstädes

än i 25 kap. förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt; 25: 3 innehåller straffbestämmelse

om brott mot tystnadsplikt.

Utredningen har anfört att liksom allmänt brott, begånget av krigsman

som hade ämbetsansvar, komme att höra under allmänt åtal, om gärningsmannen

genom brottet åsidosatt sin tjänsteplikt, borde uppenbarligen också

sådant brott av annan krigsman under samma förutsättning hänföras under

allmänt åtal. Det hade icke ansetts erforderligt att i förslaget upptaga någon

motsvarighet till stadgandet i andra punkten av 25: 12.

Departementschefen.

Förevarande stadgande, mot vilket erinran icke framställts i remissyttrandena

och ej heller är att anföra från min sida, har oförändrat överförts till

departementsförslaget.

:•

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, bcrcdskapstillstånd, ni. m.

I utredningens förslag har såsom rubrik till 27 kap. angivits särskilda bestämmelser

för krig m. in.

Göta hovrätt har hemställt att rubriken till detta kapitel icke skulle erhålla

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

den knapphändiga avfattning som skett genom användande av uttrycket

»m. m.» utan i stället utvidgades till exempelvis: Särskilda bestämmelser för

krig samt beredskapstillstånd och andra av krig föranledda utomordentliga

förhållanden.

Departementschefen.

Såsom Göta hovrätt framhållit är den föreslagna rubriken väl knapphändig.

Det synes emellertid vara tillräckligt om kapitlet angives innehålla särskilda

bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. m.

1 och 2 §§.

Den första av dessa paragrafer i utredningens förslag innehåller följande.

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt

eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller

myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat

som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider

sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras,

begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret

eller ock åt främmande makt till men för riket anskaffar krigsfolk, förnödenheter

eller understöd, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid;

var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år

dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen

mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift

av avsevärd betydelse för fiendens krigföring. I 2 § stadgas att, om gärning

som i 1 § sägs förövas av oaktsamhet, skall dömas till fängelse eller,

om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år.

Utredningen har anfört att till förevarande paragrafer överförts de i 8:2

och 3 SL i det år 1946 remitterade förslaget upptagna straffbestämmelserna

om krigsförräderi och oaktsamt förövande av dylik gärning. Den första av

dessa bestämmelser hade härvid undergått den ändringen att vad däri nämnts

angående med riket förbunden stats krigsmakt uteslutits. Anledningen härtill

vore att i 27: 15 i utredningens förslag upptagits ett generellt stadgande att,

därest gärning som avsåges i 26 eller 27 kap. förövades mot krigsmakt, vilken

tillhörde med riket i krig förbunden stat, eller mot någon som tillhörde

sådan krigsmakt, vad som vore stadgat om enahanda gärning mot svensk

krigsmakt eller krigsman skulle äga motsvarande tillämpning. I den senare

av de hit överförda bestämmelserna hade endast en redaktionell jämkning

vidtagits.

Krigshovråtten har anfört att det vore en brist, att man i 27 kap. bestämt

de skilda lagrummens tillämplighet genom uttrycket »då riket är i krig».

Tvekan kunde härigenom uppstå i vad mån bestämmelserna ägde giltighet

under tid, då riket i sin helhet vore ockuperat. Det vore ovisst huruvida

straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott

mot staten och allmänheten avsett att den till 27: 1 överflyttade bestämmelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

145

om krigsförräderi skulle äga tillämplighet även under ockupation av riket i

dess helhet (SOU 1944:69 s. 122). Lagrummet torde emellertid — liksom

övriga i svensk strafflag eller strafflagförslag förekommande bestämmelser

om förbrytelser av denna natur med undantag av förevarande förslags 27: 11,

vilken bestämmelse kunde föranleda bestraffning av ockupants krigsförbrytelser

i inskränkt mening -—• vara avfattat för ett läge, där ett militärt försvar

alltjämt förekomme. Det syntes med hänsyn till erfarenheterna från

länder, som under det senaste kriget varit ockuperade, angeläget att i svensk

rätt inrymma straffbestämmelser som otvetydigt avsåge landsförrädiska förehavanden

under ockupation. Bestämmelserna borde rikta sig mot obehörigt

tillhandagående av ockupationsmakten även i andra fall än där tillhandagåendet

kunde medföra avsevärt men för det egna försvaret eller rättare

motståndet och vara av avsevärd betydelse för ockupantens krigföring. Dylika

bestämmelser syntes — i varje fall om utredningens förslag att överföra

8: 2 och 8: 3 i straffrättskommitténs förslag till 27 kap. strafflagen godtoges

av de lagstiftande organen — ha sin plats i detta kapitel. Svea hovrätt,

som i huvudsak hänvisat till krigshovrättens yttrande, har emellertid förklarat

sig vilja särskilt understryka betydelsen av att klara och otvetydiga bestämmelser

i den föreslagna lagen upptoges rörande straffbarhet för vissa

gärningar, som företoges under tid då landet vore ockuperat utan att krigshandlingar

förekomme. Huruvida bestämmelserna i 27: 1 åsyftade också en

sådan situation syntes vara tvivelaktigt, och om detta vore meningen, vore

brottsbeskrivningen på en gång för vid och för snäv, i det att vissa där angivna

handlingar icke under alla omständigheter borde föranleda straff under

ockupation medan däremot andra, icke i lagrummet angivna handlingar,

som verkade försvagande på ett passivt motstånd, kunde tänkas böra vara

straffbelagda.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande 2 § anfört, att straffskalans

uppdelning på ett normalfall och det fall då brottet är grovt skett

i överensstämmelse med det sätt, varpå man i lagstiftningen om förmögenhetsbrott

anordnat en uppdelning av brotten efter svårhetsgrad. Denna uppdelningsgrund

vore emellertid icke tillämplig å oaktsamhetsbrotten, beträffande

vilka svårhetsgraden i allmänhet beskreves genom angivande av graden

av oaktsamhet. Ville man differentiera straffbarbeten med hänsyn såväl

till gärningens effekt som till graden av oaktsamhet borde detta ske med beskrivningen

»äro omständigheterna synnerligen försvårande» eller med uttryck

liknande dem som använts i 27: 8 och 10. Den uppställning 1 § givits

försvårade ytterligare tolkningen av 2 §.

Departementschefen.

I anledning av att Svea hovrätt och krigshovrätten ifrågasatt huruvida uttrycket

»då riket är i krig» täcker jämväl det fall att riket i sin helhet är

ockuperat, vill jag understryka att detta enligt min mening är förhållandet.

En ockupation av Sverige eller någon del därav synes mig nämligen icke

kunna tänkas utan att krigstillstånd föreligger, och detta upphäves icke en
10

Bihang till riksdagens protokoll 19''iS. 1 samt. Nr 144.

opaginerad Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bart genom att det militära motståndet upphör. Vad nämnda remissmyndigheter

i övrigt anfört har emellertid föranlett mig att upptaga frågan, huruvida

icke i nu förevarande paragrafer borde mera direkt uppmärksammas

även ockupationsfallet. Detta synes påkallat därav, att de förrädiska gärningar

som kunna förekomma under ett ockupationstillstånd delvis äro av

annan typ än de som kunna begås medan militära operationer pågå.

Av de gärningar, som enligt 1 § i utredningens förslag utgöra krigsförräderi,

består en första grupp av sådana som äro direkt inriktade på att förlama

det svenska försvaret eller någon del därav. Hithörande gärningar beskrivas

såsom att någon missleder eller förråder rikets krigsmakt eller del

därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller myteri, fördärvar

eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd

betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider sådan misströstan

bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras eller begår

annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret. Tydligt

är, att gärningar av detta slag endast undantagsvis kunna förekomma inom

ett av fienden ockuperat område av riket. Inom ett sådant område får emellertid

befolkningens aktiva eller passiva motstånd mot fienden samma betydelse

som eljest tillkommer det militära försvaret. Med hänsyn härtill torde

exempelvis den som till ockupationsmakten förråder en i förhållande till riket

lojal sabotagegrupp eller redaktionen för en hemlig patriotisk tidning få anses

vara lika straffvärd som den vilken under andra förhållanden förråder en

militär trupp eller ett försvarsverk. För att jämväl gärningar av nu ifrågavarande

slag skola omfattas av stadgandet har i departementsförslaget den

allmänna klausulen »begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt

men för försvaret» försetts med tillägget »eller för motståndsverksamhet

inom ockuperad del av riket».

Såsom en andra grupp gärningar, som innefatta krigsförräderi, upptar 1 §

i utredningens förslag vissa gärningar, som närmast gå ut på att stärka fiendens

krigsmakt utan att direkt förlama det svenska försvaret. I denna del

beskrives brottet såsom att någon »åt främmande makt till men för riket

anskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd». Hithörande gärningar

kunna uppenbarligen begås såväl under ockupation som eljest. Tydligt är

emellertid, att de ha särskilt praktisk betydelse just inom ett ockuperat område.

Vare sig fråga är om ockupation eller icke, bör bistånd åt fienden av

nu åsyftat slag bestraffas med det stränga krigsförräderistraffet endast under

förutsättning att gärningen varit till avsevärt men för riket. Icke varje

obetydlig leverans av livsmedel till fienden bör bestraffas efter en straffskala,

vars minimum är fyra års straffarbete. Detta torde heller icke vara

innebörden av utredningens förslag i denna del, men förhållandet har synts

mig böra komma till tydligare uttryck i lagtexten, varför i departementsförslaget

ordet »avsevärt» insatts framför »men för riket». Vidare har jag

funnit att här vid sidan om krigsfolk, förnödenheter och understöd bör upptagas

även tjänstbarheter, vilket tidigare i rekvisitionslagen använda uttryck

täcker arbetsprestationer av olika slag. Att tillhandahålla fienden sådana kan

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

147

uppenbarligen även under ockupation vara till stor skada för riket. Slutligen

har det synts mig lämpligt att här även medtaga en generalklausul om

att någon eljest gör tjänst åt den främmande makten. Härigenom klargöres

att även om gärningsmannen blott ställer sin egen arbetskraft till fiendens

förfogande, straff för krigsförräderi skall inträda om insatsen i fråga varit

till avsevärt men för riket, såsom fallet skulle kunna vara om exempelvis en

framstående naturforskare medverkar vid utexperimenterandet av nya vapen

med stor förödande verkan.

Vad särskilt gäller anskaffandet av förnödenheter må framhållas att frågan

huruvida sådant förfarande medfört avsevärt men för riket givetvis kan

böra bedömas annorlunda under ockupation än eljest. Inom ockuperat område

har fienden viss rekvisitionsrätt och äger även i övrigt möjlighet att

genom maktmedel sätta sig i besittning av där befintliga förnödenheter. Dessa

äro sålunda redan genom ockupationen i viss män undandragna rikets rådighet,

och leveranser till fienden inom ockuperat område kunna därför icke

under alla förhållanden anses vara till avsevärt men för riket. Med hänsyn

till det tvångsläge, vari leverantören i dylikt fall ofta befinner sig, skulle det

också framstå såsom alltför hårt att regelmässigt tillämpa den stränga straffskalan

för krigsförräderi. Är det fråga om exempelvis ett större förråd krigsviktiga

varor, som undandolts för fienden och undgått att upptäckas av

denne, synes det däremot icke finnas något att erinra mot att bestämmelsen

blir tillämplig på den som utlämnar förrådet.

Som en andra mening innehåller ifrågavarande paragraf i utredningens

förslag ett stadgande av innehåll att för krigsförräderi skall straffas svensk

medborgare, som då riket är i krig bär vapen mot riket eller annorledes gör

tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens

krigföring. Även med den utbyggnad som paragrafens tidigare del erhållit

i departementsförslaget har jag funnit, att vad utredningen sålunda

föreslagit bör bibehållas. Att en svensk medborgare bär vapen mot riket bör

nämligen städse bestraffas som krigsförräderi, även om hans insats på fiendesidan

icke i det särskilda fallet skulle ha medfört avsevärt men för riket.

Detsamma synes böra gälla den svenske medborgare som exempelvis är

verksam i fiendens radiopropaganda mot riket, vilket fall nämnts såsom

exempel på tjänst i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens

krigföring. Stadgandet har i departementsförslaget upptagits såsom

ett andra stycke i paragrafen, vilkets subsidiära förhållande till första stycket

utmärkts genom inskjutande av ordet »eljest» framför själva handlingsheskrivn

ingen.

I departementsförslaget har i 1 § vidare tillagts ett tredje stycke, som

saknar motsvarighet i utredningens förslag. Det har nämligen, särskilt med

tanke på ockupationsfallet, synts erforderligt att upptaga en straffbestämmelse

även för sådant bistånd till fienden, som lämnas genom gärningar av

de slag som beskrivas i första stycket men vilket icke innebär avsevärt men

för riket och som icke heller täckes av det speciella stadgandet i andra

stycket. Brottsbeskrivningen har sålunda här blivit att någon, i annat fall än

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

nyss nämnts, då riket är i krig lämnar fienden bistånd på sätt i första stycket

sägs men i mindre mån. Med hänsyn till de stora olikheter i svårhetsgrad

som nu ifrågavarande gärningar kunna förete, har straffskalan fått bestämmas

så vidsträckt som till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Dessutom

har jag funnit nödvändigt att upptaga en särskild regel om straffrihet

för sådana hithörande gärningar under ockupation vid vilka det icke föreligger

något egentligt moment av otillbörlighet. Särskilt om en ockupation

varar någon längre tid, kan nämligen icke varje affärsförbindelse med ockupationsmakten

eller varje frivillig arbetsprestation för dennas räkning anses

otillbörlig. Ockupationens vardag kan lätt komma att rymma situationer,

i vilka det för mången kan bliva nödvändigt att träda i sådana relationer

till ockupationsmakten för att befolkningens behov av livsviktiga förnödenheter

skall bliva tillgodosett eller han själv bliva i stånd att fortsätta

sin tidigare yrkesverksamhet som ensamt kan bereda honom hans försörjning.

I viss anslutning till nyare dansk och norsk lagstiftning på detta område

har straffrihetsregeln fått den utformningen, att till straff ej skall dömas

om gärningen bestod i anskaffande av tjänstbarheter eller förnödenheter

eller annan tjänst åt fienden inom område som var ockuperat av denne

och gärningen särskilt med hänsyn till befolkningens behov eller gärningsmannens

försörjning ej kunde anses otillbörlig. Anmärkas må, att straffrihet

på grund av allmänna straffrättsliga grundsatser kan komma att inträda

även i fall då ockupationsmakten framtvingat en prestation genom att göra

bruk av den rekvisitionsrätt som inom vissa gränser är medgiven enligt lantkrigsreglementet

eller genom att använda ett hot som inneburit överhängande

allvarlig fara. Att särskilt framhålla detta i lagtexten har icke ansetts

erforderligt.

Angående 1 § är slutligen alt nämna att denna paragraf redan enligt utredningens

förslag företer vissa beröringspunkter med bland annat stadgandena

om spioneri i 8:6 och 7 av det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget.

Detta blir i än högre grad fallet efter den omredigering paragrafen

undergått i departementsförslaget. Förhållandet har emellertid icke ansetts

böra föranleda någon särskild regel i lagtexten. Eventuellt uppkommande

konkurrenssituationer få sålunda här liksom eljest bedömas efter allmänna

regler.

I fråga om 2 § har i departementsförslaget icke funnits böra vidtagas annan

saklig ändring i förhållande till utredningens förslag än att det tillagts

ett stadgande av innehåll att, om någon av oaktsamhet begår gärning som

i 1 § tredje stycket avses, han skall dömas högst till straffarbete i två år.

Enligt folkrättsliga regler och grundsatser gäller straffrihet i vissa fall. Sålunda

lära gärningar företagna av utlänning som tillhör en fientlig krigsmakt

i allmänhet vara straffria. Vidare torde i utlandet bosatt utlännings leverans

till fiende endast under särskilda förutsättningar kunna bestraffas. Dylika

och andra av folkrätten föranledda inskränkningar i straffbarheten enligt

ifrågavarande bestämmelser skola iakttagas, även om de här liksom eljest

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 144. 149

icke ansetts behöva komma till uttryck genom undantagsstadganden i lagtexten.

Då de nu behandlade båda paragraferna avsetts skola ersätta bestämmelserna

i 8 kap. 2 och 3 §§ av det år 1946 remitterade förslaget, ämnar jag

alltså sedermera föreslå att de sistnämnda uteslutas.

3 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, då riket

är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt överlämnar sig åt fienden,

dömas för överlöpande till straffarbete på livstid.

I 135 § SLK stadgas straff för krigsman som överlöper till fienden.

Utredningen har ansett det ej vara lämpligt att inordna överlöpande under

rymning. Bland annat inneslöte överlöpande ett avsevärt starkare förrädiskt

moment än rymning, vilket i sin tur medförde att straffsatserna för det förstnämnda

brottet icke utan vidare kunde anslutas till de för sistnämnda brottstyp

föreslagna latituderna. På grund härav hade i förevarande paragraf upptagits

ett särskilt stadgande om överlöpande. Då mot det i 135 § SLK använda

uttrycket överlöper till fienden möjligen kunde riktas den anmärkningen

att det alltför ensidigt framhölle ett positivt handlande, hade som gärningsbeskrivning

i stället angivits att krigsman, då riket vore i krig, ginge

över till fienden eller eljest frivilligt överlämnade sig åt fienden. Med frivilligt

avsåges att utmärka, att den som gåve sig under direkt hot från fiendens

sida icke förskyllde straff för överlöpande. Detta syntes böra gälla även

om han utsatts för visst tvång utan att dock alla möjligheter att undkomma

betagits honom; ett sådant fall syntes få en lämpligare bedömning genom

att hänföras under 27: 10 i förslaget. Straffet för överlöpande hade näm:

ligen, liksom hittills, ansetts ej böra vara lägre än straffarbete på livstid.

Göta hovrätt har ifrågasatt, om den beskrivning på överlöpande, som innefattades

i orden »frivilligt överlämnar sig åt fienden», vore alldeles lycklig.

Gränsen mellan frivillighet och tvång kunde i vissa fall vara svävande. Bestämmelsen

i dess föreslagna lydelse kunde lätt föranleda olika tolkningar vid

tillämpningen. Redan ordet »överlämnar» syntes hovrätten innefatta en

tillräckligt tydligt uttalad fordran på sådan frivillighet, varom här vore fråga,

varvid borde beaktas, att kravet på uppsåt hos gärningsmannen städse skulle

vara uppfyllt. Med hänsyn till den nära släktskapen mellan detta brott och

krigsförräderi, ville hovrätten dessutom ifrågasätta, om det icke liksom vid

sistnämnda brott borde finnas möjlighet att, där på grund av omständigheterna

vid brottet anledning därtill förelåge, döma till tidsbestämt straffarbetsstraff

inom en likartad latilud.

Departementschefen.

Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har jag intet att erinra i sakligt

hänseende. Vad angår straffsatsen synes det emellertid som om fall kunde

förekomma, då lägre straff än straffarbete på livslid vore befogat. I departe
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-1.

mentsförslaget har därför straffsatsen angivits till straffarbete på livstid eller

från och med sex till och med tio år. Härjämte har brottsbeteckningen ändrats

till »överlöpande till fienden» och en redaktionell jämkning vidtagits.

4 §.

I denna paragraf stadgas enligt utredningens förslag att krigsman som, då

riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till eller eljest träder i förbindelse

med någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens

område, skall dömas högst till straffarbete i två år.

Straffbestämmelsen i 146 § SLK avser den som har umgänge med fienden

eller med honom växlar brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste

befälhavaren eller annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela

sådan tillåtelse, där ej gärningen medför straff efter 133 eller 134 §. Sistnämnda

paragrafer avse brott, varom förmäles i 8 kap. SL i dess gällande

lydelse.

Utredningen har förklarat att ändamålet med denna bestämmelse syntes

vara att förhindra situationer, vilka lätteligen medförde att fienden erhölle

upplysningar som kunde lända försvaret till men. Obehörigt meddelande av

sådana upplysningar kunde visserligen medföra straff efter vissa andra lagrum.

Härför förutsattes emellertid att uppsåtlig brottslighet eller oaktsamhet

låge gärningsmannen till last. Det syntes vara nödvändigt att, liksom hittills,

förbjuda varje förbindelse med fienden, som ej skedde med vederbörlig tilllåtelse.

Med hänsyn till syftet med bestämmelsen borde straffbarhet icke inträda

först då umgänge eller brevväxling kommit till stånd. Då det icke med

erforderlig tydlighet kunde i straffbestämmelsen angivas i vad mån och av

vem undantag från däri stadgat förbud finge medgivas utan föreskrifter i sådant

hänseende borde givas i annan ordning, hade här endast angivits att

gärningen skulle ha skett obehörigen. Att, såsom i 146 § SLK, använda ordet

fienden för att angiva till vilken meddelande skulle ha riktats eller med vilken

förbindelse eljest skulle ha inletts, syntes icke vara tillfredställande. Efter

mönster av den danska lagen hade därför i stället begagnats uttrycket

någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens område. Straffet

för det nu behandlade brottet hade funnits böra bestämmas till högst

straffarbete i två år. I förhållande till gällande rätt innebure detta väsentligen

den avvikelsen att även lägre straff än fängelse kunde ifrågakomma.

Göta hovrätt har framhållit, att det stadgade straffet uppenbarligen icke

skulle tillämpas i fall, där gärningen utgjorde eller inginge såsom led i

t. ex. spioneri och förty vore straffbar enligt annat lagrum. En erinran i detta

hänseende syntes böra intagas i lagtexten. Krigshovrätten och överbefälhavaren

har för ifrågavarande brott föreslagit brottsbeteckningen olovbg förbindelse

med fienden.

Departementschefen.

Med hänsyn till ifrågavarande bestämmelses karaktär torde det icke vara

behövligt att uttryckligen angiva att paragrafen icke är tillämplig, då gär
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

151

ningen utgör t. ex. förberedelse till krigsförräderi eller spioneri. Såsom brottsbeteckning

synes lämpligen kunna användas »samröre med fienden». Med

härav föranledd ändring återfinnes bestämmelsen i departementsförslaget.

5 §•

I denna paragraf har utredningen upptagit en bestämmelse om undergrävande

av stridsviljan. Det stadgas att därest, då riket är i krig, krigsman

under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild

fara råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns

närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet, han

skall dömas till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med

tio år. Var faran ringa, är straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse.

I 144 § SLK stadgas straff för den som i belägrad fästning eller å annan

ort, som är innesluten av fienden, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält,

då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller eller

deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt fienden eller

draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller

framställer den som nödvändig. Enligt 145 § straffas underlydande som, ulan

att befälhavaren påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhavaren

att draga sig undan från drabbning eller att till fienden överlämna fästning,

fartyg eller trupp.

Utredningen har anfört att rådgivning, varom i dessa bestämmelser vore

fråga, naturligtvis kunde åsyfta att den, till vilken rådet riktades, skulle begå

ett brott. Icke alltid vore emellertid rådgivningen straffbar enligt annat lagrum.

Eftersom varje obehörig påverkan i ifrågavarande hänseende i särskilt

allvarliga lägen kunde medföra avsevärd fara för disciplin och stridsmoral,

hade ett stadgande därom ansetts böra upptagas även i ny lagstiftning. Såsom

förutsättning för stadgandets tillämpning borde upptagas, förutom att

riket vore i krig, att gärningen skedde under strid eller eljest vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medförde särskild fara. Beträffande själva gärningen

syntes man i anslutning till det nyss anförda böra utgå från att straffbudet

avsåge att förhindra att fara för trolöshet eller modlöshet framkallades.

Om faran framkallades genom råd till uppgivelse eller på annat sätt

syntes vara av underordnad betydelse. För att ernå en viss konkretion kunde

dock sådant råd lämpligen nämnas som ett exempel. Undergrävande av

stridsviljan kunde givetvis förekomma vid särskild sammankomst av krigsmän,

men att så skedde utgjorde icke villkor för paragrafens tillämpning.

Den som endast delloge i dylik sammankomst utan att därvid låta nyssnämnda

gärning komma sig till last, borde icke straffas enligt detta stadgande.

Ä honom kunde i stället bestämmelsen i 27: 7 bliva tillämplig. Straffsatsen

för förevarande brott överensstämde, frånsett att minimum för normalstraffet

nedsatts från sex till fyra år, i huvudsak med gällande straffsatser.

Göta hovrätt har föreslagit, att stadgandet skulle omredigeras, så att därav*

tydligt framginge, att rådande av befälhavare till kapitulation fölle där
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

under. Gärningen kunde förslagsvis beskrivas sålunda: »råder sin befälhavare

att giva sig åt fienden eller eljest uppmanar krigsmän härtill». Vidare

syntes gämingsbeskrivningen: »i krigsmäns närvaro företager något som

kan medföra trolöshet eller modlöshet» vara alltför vid, i det att därunder

även torde falla sådana efter vederbörlig order företagna eller av omständigheterna

påkallade åtgärder som tillbakadragande eller omgruppering av

trupper, brytande av läger m. m. dyl. Hovrätten hemställde därför, att gärningsbeskrivningen

något ändrades, så att därav framginge, att sådana fall

som de nu nämnda ej fölle därunder.

Iirigshovrätten och överbefälhavaren ha såsom brottsbeteckning ifrågasatt

undergrävande av stridsviljan resp. undergrävande av stridsmoralen.

Departementschefen.

Att krigsman råder sin befälhavare till kapitulation täckes i erforderlig utsträckning

av den föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till att den som är

i tillfälle att giva befälhavare råd ofta torde handla på tjänstens vägnar och

sålunda i allmänhet på grund av pliklkollision icke är straffbar enligt förevarande

bestämmelse, synes det knappast lämpligt att, såsom i ett remissyttrande

yrkats, upptaga dylikt fall som exempel. Fog torde föreligga för

den i samma yttrande framställda anmärkningen, att företagande av något

som kan medföra trolöshet eller modlöshet är ett alltför vitt uttryck. I departementsförslaget

har därför paragrafen i förevarande del erhållit en avfattning

enligt vilken det skall vara fråga om obehörig åtgärd som är ägnad

att medföra allvarlig risk för trolöshet eller modlöshet. Därjämte har såsom

brottsbeteckning upptagits uttrycket »undergrävande av stridsviljan».

6 §•

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att krigsman som, då

riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstående,

ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, skall dömas högst till

straffarbete i två år.

Enligt 138 § SLK skall den som sprider ut falska meddelanden, som kunna

hos krigsfolket verka modlöshet, dömas till straffarbete i högst två år eller

fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade som medför

svårare straff. Denna bestämmelse ingår i krigsartiklarna och är därför jämlikt

5 § SLK tillämplig endast å gärning som förövas i krigstid eller eljest

under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad.

I det år 1946 remitterade förslaget finnes en liknande bestämmelse i 11: 6.

Där stadgas att den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat

osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen

eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen

för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter

skall dömas för samhällsfarlig ryktesspridning. Straffet är högst

straffarbete i två år och lägst böter. Dessutom må erinras att för krigsför
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

153

räderi enligt 27: 1 i förevarande förslag skall bestraffas dels den som förleder

krigsfolk till modlöshet eller myteri och dels den som genom osann

framställning sprider sådan misströstan hland allmänheten att försvaret kan

avsevärt försvåras.

Utredningen har framhållit att den återgivna bestämmelsen i 11:6 i det

år 1946 remitterade förslaget tydligen i viss mån täckte de fall som avsåges

i 138 § SLK. Då i 11:6 uppställdes fordran att osant påstående skulle spridas

bland allmänheten, innebure detta emellertid att gärningsmannens uppsåt

skulle ha omfattat spridning bland en obestämd krets, även om han icke

riktat sig direkt till en större krets. På liknande sätt som kravet på offentlighet

i 11:5 och 10 i det remitterade förslaget jämkats för krigsmännens

del genom bestämmelserna i 26: 10 och 16 i detta förslag, syntes ett särskilt

stadgande vara erforderligt som komplettering till 11: 6. Det stadgande som

i enlighet härmed upptagits i förevarande paragraf anslöte sig nära till bestämmelsen

i 11:6. Frånsett att stadgandet liksom i 138 § SLK begränsats

till krigstid, hade i förhållande till 11: 6 endast skett den ändringen att »allmänheten»

ersatts med »krigsmän». Beträffande innehållet i dylikt rykte

eller påstående hade bestämmelsen dock ansetts böra, i nära överensstämmelse

med 138 § SLK, begränsas till sådant som hade omedelbar betydelse

för stridsmoralen. Liksom 27:5 i förslaget omfattade den föreslagna bestämmelsen

rykte eller annat osant påstående som vore ägnat att framkalla

trolöshet eller modlöshet. Straffet för ifrågavarande brott, högst straffarbete

i två år, överensstämde med vad i 11:6 stadgats. I förhållande till 138 §

SLK innebure detta i huvudsak att även lägre straff än fängelse kunde ifrågakomma.

Chefen för armén har framhållit att gällande lag utsatte straffet för utspridande

av falskt rykte till fängelse i lägst sex månader. Krigserfarenheterna

-—- icke minst från Frankrike 1941 —- hade givit vid handen, att dylik

ryktesspridning kunde leda till panik, varigenom genomförandet av avsedda

krigshandlingar helt kunde lamslås. Utredningens förslag att sänka straffet

för falsk ryktesspridning vore mot bakgrunden av krigserfarenheten ägnat

att väcka betänkligheter. Brottet borde i stället bestraffas i likhet med vad

utredningen föreslagit för brott mot 27: 1. överbefälhavaren har hävdat samma

mening samt föreslagit spridning av falskt rykte såsom brottsbeteckning.

Krigshovråtten har ansett brottet kunna betecknas såsom ryktesspridning under

krig.

Departementschefen.

Då i ett par remissyttranden ifrågasatts skärpning av straffsatsen i denna

paragraf, vill jag erinra, att ifrågavarande bestämmelse visserligen närmast

utgör ett komplement till 11 kap. 6 § i det år 1946 till lagrådet remitterade

förslaget men alt den samtidigt får ses som ett reservstadgande i förhållande

till 27 kap. 1 och 5 §§. Spridning av falskt rykte eller annat osant påstående

kan uppenbarligen ibland innebära förledande av krigsfolk till modlöshet

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

eller spridande av sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan

avsevärt försvåras, och då föreligger tydligen krigsförräderi. Om ryktesspridning

sker under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför

särskild fara, kan den vara att bestraffa såsom undergrävande av stridsviljan.

Med hänsyn härtill har jag icke ansett någon ändring av straffsatsen

för ifrågavarande brottstyp böra ifrågakomma. Brottet synes kunna benämnas

»försvarsskadlig ryktesspridning». Frånsett införandet av denna brottsbeteckning

överensstämmer departementsförslaget i denna del med utredningens

förslag.

7 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall, om krigsmän, under

beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen hålla sammankomst

rörande vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner

sig, eller rörande lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigsförberedelserna

eller krigföringen, deltagare dömas högst till straffarbete

i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, skall

vara fri från straff.

I 73 § SLK stadgas straff för deltagare i sammankomst som krigsfolk håller

för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan eller misströstan

kan utbredas hos krigsfolket eller brott mot krigslydnaden lätt kan

föranledas, såsom om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning,

därtill befallning är given eller förväntas, om vådan av den ställning,

vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller om förmans

förhållande eller åtgärder. Särskilt straff stadgas för officer eller underofficer,

som i ändamål som nyss sagts kallat underlydande till sammankomst

eller givit dem tillstånd att hålla sådan sammankomst; de underlydande

skola i sådant fall för sitt deltagande i sammankomsten vara fria från straff.

Enligt 74 § SLK skall den som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 §

avses, kallat krigsfolk till sammankomst straffas såsom i sistnämnda paragraf

sägs, ändå att sammankomstens hållande förhindrades.

I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan

betecknades 73 § såsom otillfredsställande. Bland annat framhölls

att ordalagen ej gåve vid handen att sammankomst med nödvändighet behövde

vara på förhand planerad. För att sammankomsten skulle anses falla

under 73 § borde allenast erfordras det konstituerande moment, som krävdes

för att man skulle kunna tala om en sammankomst för rådplägning.

Detta moment kunde ligga i sammankallandet eller planerandet men också,

om de närvarande tillfälligtvis sammanträffat, i ett vid tillfället fattat beslut

av flera eller färre av dem att skrida till den förbjudna rådplägningen, dennas

påbörjande och de övrigas kvarstannande trots kännedom därom och

om beslutet. Kommittén föreslog emellertid ej någon ändring av 73 §.

I riktlinjerna uttalades att med hänsyn till faran för krigsmaktens effektivitet

vissa begränsningar i församlingsfriheten inom krigsmakten även för

framtiden borde upprätthållas. En rationalisering syntes emellertid påkallad.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

155

Sålunda borde den i 73 § gjorda uppräkningen av i och för sig farliga ämnen

icke bibehållas. I stället syntes gränsen för otillåtna sammankomster böra

bestämmas med direkt tilämpning av det omedelbara kriteriet, att sammankomsten

rörde ämne genom vars avhandlande brott mot krigslydnaden eller

rymningsbrott lätt kunde föranledas eller fruktan eller misströstan kunde

hos krigsfolket utbredas. Dessutom borde under brottsbeskrivningen inrymmas

även andra sammankomster än sådana som höllos för rådplägning.

Utredningen har anfört att församlingsfriheten för vanliga medborgare vore

reglerad genom 10: 15 SL ävensom vissa föreskrifter i andra författningar,

däribland ordningsstadgan för rikets städer. Genom 73 § SLK hade gjorts en

särskild inskränkning i församlingsfriheten för krigsfolk, vilken indirekt kommit

att reglera även föreningsfriheten inom krigsmakten. Vad förhållandena

under fred anginge syntes vägande invändningar kunna göras mot ifrågavarande

bestämmelse. Dessutom kunde ifrågasättas om ej bestämmelsen på

visst sätt motverkade sitt eget syfte. Det skydd den gåve åt befälets tjänsteåtgärder

kunde nämligen medföra att befälet mindre allvarligt strävade

efter att åstadkomma ett gott förhållande till sina underlydande, vilket dock

otvivelaktigt vore den bästa grunden för en god disciplin. Det låge i sakens

natur att särskilt starka skäl måste föreligga för att fullgörandet av en medborgerlig

skyldighet sådan som värnplikten skulle åtföljas av en inskränkning

av ifrågavarande slag i en allmän medborgerlig rättighet. De farhågor

med avseende å disciplinen som kunde åberopas till stöd för förbudets bibehållande

under fredstid utgjorde enligt utredningens mening icke ett skäl

av sådan styrka. Utredningen föresloge därför att någon motsvarighet till 73 §

icke för fredstid upptoges i ny lagstiftning.

För krigstid och beredskapstillstånd hade utredningen emellertid ansett

förhållandena ställa sig annorlunda. Visserligen gällde kritiken mot 73 § SLK

även för paragrafens tillämpning under sådan tid. Men här tillkomme den

betydelsefulla omständigheten att en olämplig rådplägning kunde menligt

inverka på krigsoperationerna eller krigsförberedelserna. Ett förbud mot särskilda

i förväg planerade sammankomster syntes emellertid knappast vara

tillfyllest. I stället syntes man generellt böra förbjuda sammankomster i den

vidsträcktare mening som angivits i 1921 års betänkande. Förbudet syntes

icke böra begränsas att avse blott sammankomster för rådplägning utan

borde omfatta även andra sammankomster, t. ex. för information. En beskrivning

av vad som icke finge göras till föremål för överläggning eller

eljest förekomma vid sammankomst borde icke utformas på det sätt som i

riktlinjerna förordats. Mest ändamålsenligt syntes vara att angiva vissa ämnen

såsom förbjudna. Sålunda nämndes i förslaget först vådan av det läge,

vari krigsmakten eller någon del därav befunne sig. Detta ämne, som helt

motsvarade det andra av de i 73 § SLK upptagna exemplen, kunde naturligtvis

särskilt under krig bli föremål för sammankomster men även under

beredskapstillstånd kunde avdelning av krigsmakten ha så utsatt läge att

sammankomst rörande sådant ämne borde förbjudas. Det andra ämnet beskreves

såsom lämpligheten av åtgärd eller anordning som anginge ltrigsför
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

beredelserna eller krigföringen. I viss mån motsvarade detta de första och

tredje exemplen i 73 § SLK. Förutom att förmans förhållande uteslutits,

hade emellertid en viktig begränsning gjorts genom kravet att åtgärden eller

anordningen skulle angå krigsförberedelserna eller krigföringen.

Sammankomster kunde dock enligt utredningens mening icke undantagslöst

göras otillåtna, vare sig beträffande det ena eller det andra av ifrågavarande

ämnen. En befälhavare måste med sina närmaste medarbetare äga

överlägga såväl om krigsläget som om lämpligheten av åtgärder och anordningar.

Dessutom syntes det böra finnas möjlighet att exempelvis i informationssyfte

hålla sammankomst om ifrågavarande ämnen med personalen

vid en viss avdelning. För att icke dessa och andra liknande sammankomster

skulle falla under förbudet, hade såsom villkor för bestämmelsens tilllämplighet

upptagits att sammankomsten hållits obehörigen. Dessutom hade

i viss överensstämmelse med gällande rätt ansetts böra stadgas straffrihet

för den som deltagit på tillskyndan av sin förman eller med hans tillstånd.

Att, såsom i 74 § SLK, stadga straff för den som kallade till olovlig sammankomst

även om denna icke komme till stånd, hade ansetts obehövligt.

Straffet för ifrågavarande brott hade satts till högst straffarbete i två år.

Vid jämförelse enbart med 73 § SLK kunde detta förefalla som en skärpning

Maximistraffet enligt detta lagrum vore nämligen fängelse; officer eller underofficer,

som kallat underlydande eller givit dem tillstånd till olovlig sammankomst,

kunde dock dömas till avsättning. Det vore emellertid att märka

att förevarande paragraf även avsåge fall som enligt gällande lag hänfördes

under 144 § SLK, där maximistraffet vore dödsstraff.

Beträffande utredningens förslag att begränsa tillämplighetsområdet för

förbudet mot olovliga sammankomster har justitiekanslersämbetet ansett

hänsynen till disciplinens upprätthållande påkalla, att även under vanliga

fredsförhållanden ett straffsanktionerat förbud funnes mot ''sammankomster

för överläggning om befälets förhållande och åtgärder. Väl vore det i och

för sig tilltalande, att den medborgerliga rättighet som församlingsfriheten

utgjorde icke i onödan begränsades under värnpliktstjänstgöringen. Men

det kunde icke bortses från att offentliga möten om militära befälspersoners

tjänsteåtgärder mot underlydande vore ägnade att undergräva disciplinen.

Märkas borde också, att initiativ till sådana sammankomster ingalunda behövde

tagas av de värnpliktiga själva; dessa sammankomster kunde tvärtom

skickligt utnyttjas av ett politiskt parti för dess mot försvarsväsendets

intressen eventuellt helt stridande syften. Någon olägenhet av verklig betydelse

för församlingsfriheten inträdde icke, därest sammankomster av nu

nämnt slag ej tillätes. En vederhäftig opinion bland de värnpliktiga hade nu

för tiden andra fullt verksamma medel att göra sig gällande. Hovrätten över

Skåne och Blekinge bär funnit sig icke kunna underlåta att uttala vissa betänkligheter

mot att församlings- och yttrandefriheten för militär personal

på föreslaget sätt lämnades utan andra inskränkningar än dem, som upptagits

under andra stadganden i strafflagen; faran för missbruk vore så stor,

att särskild lagstiftning för militära förhållanden vore väl motiverad. Flov
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

157

rätten ville därför förorda, att vissa begränsningar i församlingsfriheten inom

krigsmakten borde uppställas även i fredstid. Stadgandet härom kunde lämpligen

givas det innehåll, som antytts i de riktlinjer, som legat till grund för

ifrågavarande lagstiftningsarbete. Hovrätten för övre Norrland har gjort ett

liknande uttalande. I anslutning därtill har hovrätten påpekat att en reservant

vid utredningen anmärkt på den bristande följdriktigheten att i 26: 16

andra stycket förbjuda krigsman att i tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg,

såvida icke Kungl. Maj:t medgivit att så finge ske, men däremot bortse

från den möjliga effekten av propaganda vid en sammankomst, som kanske

följde omedelbart på demonstrationståget. Hovrätten ansåge emellertid i

motsats mot reservanten en straffbestämmelse erforderlig även i det senare

hänseendet.

Chefen för armén har, under hänvisning till sitt under »Huvuddragen i förslaget»

återgivna yttrande, förklarat att varje slag av sammankomst för att

dryfta befälets åtgärder måste i fred såväl som i krig vara förbjudet. Förevarande

paragraf borde därför omarbetas, varvid nuvarande bestämmelser

borde tjäna till ledning. Överbefälhavaren har ansett det nödvändigt att under

fredstid straffbelägga en sammankomst, som uppenbarligen hade till syfte

att skada utbildningen eller tillskansa sig oberättigade förmåner och där den

som anordnat sammankomsten måste ha insett, att syftet med denna icke

kunnat vinnas på vägar som enligt gällande bestämmelser stode till buds.

Det måste vara undergrävande för disciplinen och dessutom stötande för det

allmänna rättsmedvetandet, att åtgärder av nu angivet slag finge tillgripas,

utan att det medförde någon påföljd. Vidare har överbefälhavaren framhållit

att sammankomst för rådplägning i ämne, som rör »förmans förhållande

eller åtgärder» icke medtagits. I vad rådplägningen avsåge förmans förhållande

eller åtgärder i tjänsten, borde den dock inbegripas under stadgandet.

Med hänsyn till frågans stora betydelse -— som även framhållits av chefen

för armén — förutsatte överbefälhavaren att detta komme att beaktas vid

ärendets fortsatta behandling. Det kunde emellertid ifrågasättas, om det icke

under krigsförhållanden erfordrades bestämmelser, som förbjöde alla sammankomster

vilkas syfte vore att kritisera eller dryfta befälet — oavsett om

kritiken rörde dettas förhållanden och åtgärder i eller utom tjänsten. Alla

ansträngningar måste nämligen inriktas på krigföringen och stridsviljans

upprätthållande. Fn diskussion av befälets görande och låtande vore därvid

ägnad att medföra kritik mot detsamma, vilket i sin tur kunde minska manskapets

villighet att följa dess order. Vid en dylik sammankomst kunde

också direkt förbjudna ämnen lätt komma att dryftas. Gränsen mellan tilllåtna

och otillåtna spörsmål bleve i många fall svår alt draga. Även värnpliktiga

officerares riksförbund har uttalat sig mot de föreslagna begränsningarna

i förhållande till gällande lag.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har hänfört ifrågavarande bestämmelse

till de delar av utredningens förslag, vilkas genomförande utan ändringar

förbundet betecknat såsom mycket angeläget. För den fast anställda

militära personalens fackliga organisationsarbete, vilket liksom allt annat

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

sådant arbete måste grundas på beslut inom representativa församlingar fattade

vid allmänna möten eller sammankomster, hade den nuvarande bestämmelsen

i 73 § SLK inte utgjort något allvarligt hinder. Stadgandet vore emellertid

inte från bär ifrågavarande utgångspunkter helt tillfredsställande, och

syntes inte i önskvärd utsträckning korrespondera med gällande bestämmelser

angående förhandlingsrätt, som också omfattade försvarets fast anställda

personal. Förhandlingar kunde visserligen för militär personal endast förekomma

mellan de centrala militära myndigheterna och personalens huvudorganisationer,

och förhandlingsrätten vore därjämte begränsad till vissa slag

av frågor, men denna förhandlingsrätt måste, om den skulle tjäna det ändamål

den avsett, förutsätta oinskränkt rätt att diskutera frågor, som rörde

tjänsten, och dess detaljer inom de lokala organisationsenheterna. Utformningen

av 27: 7 syntes tillgodose den militära personalens skäliga krav härutinnan

utan att därför medföra någon fara för andan inom krigsmakten

och krigsmaktens effektivitet.

\ ad angår ifrågavarande lagrum i övrigt har hovrätten för Övre Norrland

ansett det i sista punkten upptagna stadgandet icke längre vara lämpligt.

Förutsättningen för straffbarhet vore att sammankomsten hölles »obehörigen»,

och det syntes föga tidsenligt att förutsätta att en underlydande krigsman

ej skulle vara i stånd att bedöma huruvida sammankomsten vore av

dylik otillåten karaktär. Det syntes icke tilltalande att en underlydande krigsman

under de förhållanden som förutsattes ej skulle behöva stå för vad han

gjorde, utan kunna krypa bakom sin förmans rygg och slippa straff trots att

den underlydande insett att sammankomsten var olaglig. Däremot kunde

det vara berättigat att i så måtto taga hänsyn till den inverkan förmans

auktoritet kunde ha, att det stadgades att, om någon deltagit i dylik sammankomst

pa tillskyndan av förman, detta förhållande skulle vinna särskilt

beaktande vid utmätande av straffet. Överbefälhavaren har ifrågasatt om,

såsom utredningen ansåge, straff vore obehövligt för kallande till olovlig

sammankomst, därest denna ej komme till stånd. Som brottsbeteckning har

överbefälhavaren förordat olovlig sammankomst, medan krig shovrätten föreslagit

olovligt rådslag.

Departementschefen.

Ifrågavarande bestämmelse i utredningens förslag innebär i förhållande till

gällande rätt väsentligen, att förbudet mot olovliga sammankomster inskränkts

att äga giltighet endast under beredskapstillstånd och krigstid samt

att förmans förhållande och andra åtgärder än sådana som angå krigsförberedelserna

eller krigföringen uteslutits såsom otillåtna överläggningsämnen.

Från flera håll ha invändningar framförts mot en på dylikt sätt genomförd

begränsning. Därvid har bland annat gjorts gällande att det skulle innebära

allvarlig fara för disciplinen inom krigsmakten, om församlingsfriheten

för krigsmännen lämnas helt oinskränkt under fredstid. Såsom utredningen

framliallit maste emellertid direkta inskränkningar i den medborgerliga rättighet,

som församlingsfriheten utgör, vara grundade på mycket starka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

159

skäl. Enligt min mening föreligga icke sådana, såvitt angår vanliga fredsförhållanden.

Till utredningens förslag i detta hänseende kan jag sålunda ansluta

mig. Jag vill härutöver endast erinra om vissa bestämmelser, närmast

3:2 och 11: 6 i det år 1946 remitterade strafflagförslaget samt 26: 10 i förevarande

förslag, vilka kunna beröra här ifrågavarande ämne och gälla även

under fredstid.

Vad i övrigt i remissyttrandena anförts mot den föreslagna begränsningen

av ifrågavarande förbud synes mig emellertid vara värt beaktande. Det lär

icke kunna bestridas att även sammankomster rörande andra ämnen än de

två av utredningen angivna kunna medföra allvarliga följder i disciplinärt

hänseende. Under förutsättning att bestämmelsen såsom jag nyss förordat

skall gälla endast under beredskapstillstånd och krig, torde det icke möta

avgörande betänkligheter att, på sätt i riktlinjerna föreslagits, låta förbudet

avse varje sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott

eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbredas

hos krigsmännen.

Med hänsyn till lydnadsplikten gentemot förmans befallningar synes det

i sista punkten intagna stadgandet om straffrihet i vissa fall vara lämpligt.

Vidare anser jag, liksom utredningen, att särskilt straff icke erfordras för

den som kallar till olovlig sammankomst som icke kommer till stånd. I departementsförslaget

har bestämmelsen försetts med brottsbeteckningen »olovlig

sammankomst». 8

8 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, under

beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse

underlåter att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt i stridsberedskap,

bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter eller eljest

förbereda krigsföretag, dömas till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är

brottet med hänsyn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara

eller eljest att anse som grovt, skall straffet vara straffarbete från och med

fyra till och med tio år eller på livstid.

Vissa fall av bristfällig krigsförberedelse under krigstid eller annan tid

då rikets krigsmakt är mobiliserad straffbeläggas i 173 § SLIv. Såsom ett

första fall upptages befälhavares underlåtenhet att i vad på honom ankommer

sätta fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som

i därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest uppenbarligen

påkalla. Vidare omfattar bestämmelsen underlåtenhet av befälhavare

över ett eller flera krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer,

hålla dem i stridbart skick. Och slutligen upptages det fall att någon,

som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig afl för dess behov anskaffa

vapen, ammunition, livsmedel eller andra förnödenheter, försummar

att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest vidtaga därför

behövliga åtgärder, som på honom ankomma.

Utredningen bar anfört alt förevarande stadgande upptagits för att för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

summelser med avseende å krigsförberedelser, vilka icke stode i så nära

samband med själva stridsverksamheten att de kunde sägas ha ägt rum under

strid eller i anslutning därtill, skulle kunna erhålla en med hänsyn till

svårhetsgraden lämplig bedömning. Man måste emellertid söka åstadkomma

viss begränsning. I sådant avseende borde först uppmärksammas den tid,

varunder krigsförberedelserna skedde. Utan vidare syntes det vara klart att

förberedelser som ägde rum då krig påginge borde omfattas av bestämmelsen.

Även under ett beredskapstillstånd av den natur, som under andra

världskriget varit för handen i vårt land, hade emellertid bristfälliga krigsförberedelser

kunnat få direkt inverkan på krigsoperationer. För annan

fredstid än då beredskapstillstånd rådde syntes däremot en särbestämmelse

om bristfälliga krigsförberedelser icke böra vara tillämplig. Icke ens under

krig och beredskapstillstånd borde emellertid all krigsförberedelse kunna

grundlägga ansvar som här åsyftades. Det syntes lämpligt att inskränka bestämmelsen

till sådana förberedelser som vore av omedelbar betydelse för

krigföringen. Den omfattning krigsförberedelserna måste ha och det samband

med krigföringen som skulle föreligga för förevarande bestämmelses

tillämplighet hade ansetts lämpligen kunna angivas genom uttrycket förberedande

av krigsföretag. För att bestämmelsen skulle erhålla önskvärd

konkretion, hade emellertid därjämte upptagits vissa typiska fall av sådan

förberedelse, att sätta försvarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i

stridbart skick och anskaffa förnödenheter. Av dessa exempel anslöte sig det

förstnämnda och det sistnämnda nära till vad 173 § SLK i sådant hänseende

innehölle. Däremot innefattade bringandet av avdelning i stridbart skick utvidgning

i förhållande till motsvarande stadgande i 173 §.

Enligt gällande rätt vore, såsom utredningen vidare yttrat, brottssubjektet

endast befälhavare och den som vore satt att anskaffa förnödenheter. Häri

syntes ligga en onödig inskränkning. Om någon, som ej vore befälhavare men

enligt instruktion hade till uppgift att närmast svara för vissa anordningar,

gjorde sig skyldig till underlåtenhet i detta avseende, kunde omständigheterna

vara sådana att straff för vanligt tjänstefel ej vore tillräckligt. Bestraffning

enligt förevarande paragraf hade därför gjorts beroende endast av att

krigsman underlåtit att i vad på honom ankomme förbereda krigsföretag.

Med hänsyn till beskaffenheten av de gärningar som omfattades av bestämmelsen,

syntes det vara nödvändigt att den jämte fall av uppsåtlig brottslighet

även inbegrepe försummelse. Straffsatserna hade fastställts i nära anslutning

till 173 § SLK.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat att vad föreningen vid

26: 7 anfört om olämpligheten överhuvud taget av sammanförandet under

ett enhetligt straffbud med vid straffskala av samtliga till samma brottstyp

hörande gärningar oberoende av deras svårhetsgrad, under alla omständigheter

borde föranleda, att icke under en enhetlig straffsats på dylikt sätt sammanfördes

uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott.

Såsom brottsbeteckning har av krigshovrätten och överbefälhavaren föreslagits

bristfällig respektive bristande krigsförberedelse.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H4.

161

Departementschefen.

Mot ifrågavarande bestämmelse har i remissyttrandena icke gjorts annan

erinran, än att det ansetts olämpligt att under en enhetlig straffsats sammanföra

uppsåtliga brott och oaktsamlietsbrott. Även om en sådan anmärkning

i princip kan anses ha fog, torde emellertid här icke finnas anledning att åtskilja

de i subjektivt hänseende olikartade brottsfallen. Liksom det uppsåtliga

brottet kan nämligen bristfällig krigsförberedelse, som skett av försummelse,

vara av den farlighetsgrad att straffarbete i sex år bör kunna följa.

Har brottet skett av försummelse, synes det dock icke vara behövligt med

ännu strängare straff, och den för grova fall avsedda straffsatsen bör därför

gälla endast uppsåtligen begånget brott. Då jag i övrigt icke har något att

erinra mot straffbestämmelsen i och för sig, har den i departementsförslaget

upptagits med allenast den ändring som nyss berörts och med tillägg av brottsbeteckningen

»bristfällig krigsförberedelse».

9 §.

Denna paragraf i utredningens förslag innehåller följande. Har, då riket

är i krig, krigsman, vilken tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av

krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,

föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd utförts

till fienden överlämnat stridsställning, krigsmateriel eller annat som har

avsevärd betydelse för krigföringen eller givit sig och sin avdelning åt fienden,

dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med

tio år.

I 139 § SLK stadgas straff för befälhavare i fästning eller å krigsfartyg,

som åt fienden överlämnat fästningen eller fartyget utan behörig befallning

eller utan högsta nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant

fall stadgas. Enligt 140 § gäller straffet även för annan befälhavare,

som överlämnar honom anförtrodd post till fienden utan att alla tillgängliga

medel och utvägar till försvar blivit begagnade eller som giver sig och

trupp åt fienden då utsikt att kunna slå sig igenom eller vinna undsättning

återstår.

Enligt utredningens mening avsåges med dessa bestämmelser att tvinga

befälhavare som hade direkt känning med fienden att hålla stånd så länge

det vore möjligt och att icke göra väsentliga eftergifter åt fienden med mindre

yttersta nödfall förelåge. Motsvarighet till bestämmelserna funnes även i moderna

utländska lagar och borde upptagas jämväl i ny lagstiftning för vårt

lands vidkommande. Bestämmelserna syntes emellertid med fördel kunna

sammanslås till ett enhetligt stadgande. I samband därmed kunde vissa förtydliganden

åstadkommas. Brottssubjektet angåves i den föreslagna paragrafen

såsom krigsman, vilken tjänstgjorde som befälhavare för avdelning

av krigsmakten, och såsom gärningsform hade i första hand upptagits överlämnande

(ill fienden av stridsställning, krigsmateriel eller annat som hade

avsevärd betydelse för krigföringen. Härunder inbegrepes bland annat befästningar,

fartyg, flygplan, stridsvagnar, artilleripjäser och förråd av olika

It Bihang till riksdagens protokoll UHR. 1 samt. Nr 144.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

slag samt därjämte fabriker, kraftverk, vattenverk, järnvägar, vägar, broar

och dylikt. Såsom generell fordran gällde emellertid att försvarsobjektet

skulle vara av sådan vikt att det hade avsevärd betydelse för krigföringen.

Med överlämnande av dylika objekt till fienden likställdes det fall att befälhavare

gåve sig och sin avdelning åt fienden. För att eftergift av nu nämnda

slag skulle vara straffbar måste någon av tre särskilda förutsättningar

ha uppfyllts, nämligen att tillgängliga medel och utvägar till försvar icke

utnyttjats, att föreskrivna förstörelseåtgärder icke vidtagits eller att särskilt

anbefallt motstånd icke utförts. Med sistnämnda förutsättning åsyftades närmast

sådana situationer som då order givits om motstånd till varje pris. Det

förstnämnda villkoret gåve, i motsats till de övriga, befälhavaren ett visst

utrymme för bedömande; en avdelning skulle icke under alla förhållanden

låta sig nedgöras för att undgå tillfångatagande. Straffsatsen för de i 139 och

140 §§ SLK omförmälda gärningarna innehölle allenast dödsstraff och straffarbete

på livstid. Med hänsyn till de synnerligen allvarliga följder som kunde

uppkomma av förevarande brott hade även i förslaget upptagits dessa straff.

Dessutom hade emellertid synts böra finnas möjlighet att kunna tillämpa

ett något lägre straff.

Krigshovrätten och överbefälhavaren ha föreslagit brottsbeteckningen obehörig

kapitulation.

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen föranleder icke erinran från

min sida. I departementsförslaget har den emellertid redaktionellt jämkats

varjämte såsom brottsbeteckning införts dagtingan.

10 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att krigsman som, då

riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse under eller i anslutning till

strid underlåter att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen,

skall dömas till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är brottet med hänsyn

till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen

innehade ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som

grovt, skall straffet vara straffarbete från och med fyra till och med tio år

eller på livstid.

Enligt 142 § SLK är krigsman förfallen till straff om han, då det gäller

att försvara sig mot fienden eller att honom angripa eller förfölja eller att

bemäktiga sig eller förstöra fiendens krigsfartyg, förråd eller dylikt, underlåter

att uppfylla sin tjänsteplikt så som det en ärlig och tapper krigsman

ägnar.

Utredningen har anfört att det uppenbarligen vore av synnerlig vikt att

varje krigsman fullgjorde sina åligganden vid pågående krigsoperationer. Beträffande

vissa tjänsteplikter hade denna synpunkt föranlett uppställande av

särskilda straffskärpningsregler. I förevarande paragraf hade upptagits en

bestämmelse, som liksom 142 § SLK vore av mera generell karaktär. Vid

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

163

utformningen av denna bestämmelse hade det synts riktigast att utgå från

krigsmännens tjänsteplikter och icke, såsom exempelvis i den schweiziska

lagen, göra straffbarheten direkt beroende av visad feghet. Innebörden av en

krigsmans tjänsteplikt vore vad som ålåge honom enligt instruktioner, reglementen

och andra föreskrifter samt vad tjänstens beskaffenhet i övrigt kunde

anses fordra. Att låta varje brytande av tjänsteplikt under strid eller i anslutning

därtill omfattas av förevarande bestämmelse skulle emellertid föra

för långt. Endast tjänsteplikter, som hade direkt samband med stridshandlingama,

borde ifrågakomma. Dessa syntes lämpligen kunna sammanfattas

såsom plikt att främja krigföringen. Av sakens natur följde, att i fråga om

krigföringens främjande måste fordras en pliktuppfyllelse som ginge utöver

vad som under vanliga förhållanden skäligen kunde ha krävts. För att

framhäva detta borde lämpligen i lagtexten upptagas krav på pliktuppfyllelse

till det yttersta. I subjektivt hänseende hade för straffbarhet uppställts

fordran på uppsåt eller försummelse. Straffsatserna i 142 § SLK vore förhållandevis

stränga. Om brottet skett i förrädisk avsikt, skulle sålunda dömas

till dödsstraff eller till straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år. Eljest vore straffet straffarbete i minst två och högst sex år, dock

att, där omständigheterna vore synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

finge nedsättas till ett år eller ock dömas till fängelse. Förutom vissa jämkningar

av minimistraffen hade utredningen icke funnit möjligt att föreslå

lägre straff för förevarande brott.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat beträffande 27: 8 avser

även förevarande lagrum. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

har framhållit att uttrycket ansvarsfull ställning i 27: 10 gåves en annan och

strängare innebörd än då samma uttryck användes i 22: 3 SL.

Såsom brottsbeteckning har föreslagits av krigshovrätten bristande pliktuppfyllelse

under krig samt av överbefälhavaren stridsförsumlighet.

Departementschefen.

I överensstämmelse med vad jag förordat beträffande 27 kap. 8 § bör den

för grovt brott avsedda straffsatsen inskränkas till att gälla uppsåtligen begånget

brott. Mot ifrågavarande bestämmelse i övrigt är i och för sig intet

att erinra från min sida. Att innebörden av uttrycket ansvarsfull ställning i

viss mån bär annan karaktär här än i 22 kap. 3 § SL är givet, men något

hinder mot uttryckets användande även i förevarande sammanhang utgör

detta dock knappast. Såsom brottsbeteckning har i departementsförslaget

upptagits stridsförsumlighet.

11 §•

Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse om förbrytelser

mot folkrätten av följande innehåll. Den som, då riket är i krig,

vid krigföringen använder stridsmedel som Konungen förbjudit eller missbrukar

tecken, som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka, eller ock

eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som står i strid mot föreskrifter

vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat

eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, dömes högst till straffarbete

i fyra år. Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två

till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt

skall särskilt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar

eller om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande

egendomsförlust uppkommit. Å den som tillhör fiendens krigsmakt

skall vad här stadgas ej äga tillämpning med mindre gärningen står i strid

mot ömsesidigt gällande avtal eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

För närvarande finnas i SLK vissa bestämmelser beträffande folkrättsbrott.

I 181 § stadgas straff, straffarbete i högst sex år för den som mot fienden

brukar gift samt fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i vissa

fall, disciplinstraff för den som mot fienden brukar krigsredskap, vars användning

Konungen efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar

krigsredskap på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet.

149 § andra stycket innehåller straffstadgande för det fall att någon, som

tillhör krigförande fientlig avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföretag

missbrukar bestämmelse eller tecken, som avser att lämna skydd åt

sjuka eller sårade i fält. Straffet är dödsstraff eller straffarbete på livstid.

Missbruk i andra fall av dylikt tecken skall däremot jämlikt 182 § bestraffas

enligt lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar,

varjämte även kan bliva att tillämpa kungörelsen den 16 juni

1911 angående skydd för vissa beteckningar, som utmärka att fartyg är avsett

för hjälp åt sårade eller sjuka i krig; för särskilt svåra fall medger

dock 182 § skärpning av straffet. Den som från fienden tager vad som

ej må göras till krigsbyte straffas principiellt för vanligt tillgreppsbrott men

178 § SLK upptager för vissa sådana fall ett särskilt stadgande. Stadgandet

avser den som under eller efter drabbning från någon som tillhör krigförande

fientlig avdelning tager vad som ej må göras till krigsbyte. I

179 § bar upptagits en straffbestämmelse rörande plundring som åtminstone

för många fall är strängare än de lagrum i SL som eljest skolat tillämpas.

För plundring straffas den som, när befästad ort, läger eller annan plats

intages eller eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar

från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande avdelning.

Straffet för plundring kan i svåraste fall bliva dödsstraff. Enligt särskild

föreskrift i paragrafen skall såsom plundring icke anses, om tillägnandet

allenast omfattar livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder,

dragare eller fordon och icke överstiger det nödiga behovet därutinnan.

Slutligen straffas enligt 180 § med straffarbete i minst sex månader och

högst fyra eller i vissa fall sex år var som, för egen vinning eller annans

enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller

leverans av livsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller

tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet

än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet av

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

165

gärd, leverans eller tjänstbarhet redan vara guldet eller fullgjort. Bestämmelsen

i 182 § är tillämplig å envar som begår däri avsedd gärning. I övrigt

gälla de nämnda bestämmelserna endast i fråga om sådana personer som

lyda under SLK, dock att 149 § såsom nämnts blott avser den som tillhör

krigförande fientlig avdelning.

Utredningen har till en början anfört att den reglering av krigföringen som

innefattades i internationella överenskommelser ingalunda vore uttömmande.

Folkrättens ursprungliga källa utgjordes av den internationella rättssedvänjan,

d. v. s. allmänt erkända grundsatser. Frånsett att understundom i internationella

överenskommelser upptagits regler som helt motsvarade dylika

grundsatser, innebure överenskommelserna komplettering eller annan förändring

av samma grundsatser. De ägde emellertid bindande kraft endast för

de stater som vore parter i överenskommelserna. Uppenbart vore att den utveckling

av folkrätten, som vore att förvänta, icke kunde föregripas i nationell

lagstiftning och utredningen utginge alltså från folkrätten i det skick

den för närvarande befunne sig.

Gärningar som stode i strid mot folkrätten vore, enligt vad utredningen

vidare yttrat, i princip att anse såsom straffbara jämlikt de straffbestämmelser

som eljest gällde för motsvarande brottstyper. Brott mot folkrätten utgjorde

därför ofta ett allmänt brott. Det vore emellertid uppenbart att de

vanliga, för helt andra förhållanden avsedda straffbestämmelserna i många

fall måste vara föga lämpade för användning å dylika brott mot folkrätten.

I vissa fall gåve dessa bestämmelser icke möjlighet att med tillräcklig stränghet

inskrida mot dem som hegått förbrytelser mot folkrätten. Detta gällde i

all synnerhet beträffande sådana gärningar, vilka icke tillika innefattade

allmänna brott utan, därest särskilda stadganden icke meddelades, skulle bestraffas

enligt de generella tjänstebrottsbestämmelserna. Härtill komme att

alla förbrytelser mot folkrätten framstode såsom särskilt straffvärda ur synpunkter

som icke kunnat beaktas vid de vanliga straffbestämmelsernas uppställande.

Såsom rättsstat hade Sverige uppenbarligen ett mycket starkt intresse

av att de folkrättsliga reglerna bleve respekterade, och för detta ändamål

kunde strängare medel vara påkallade än som erfordrades för att säkra rättstillståndet

inom riket under fred. Vidare kunde brott mot folkrätten medföra

faktiska verkningar av menlig art, framförallt i form av repressalier. I samband

med frågan om behovet av eu särskild straffbestämmelse rörande brott

mot folkrätten vore ytterligare en synpunkt att uppmärksamma, nämligen

möjligheten att bestraffa fientliga s. k. kriminella krigsförbrytare. Då en

fientlig krigsdeltagare tillfångatoges, kunde han, i den mån han låtit komma

sig något till last som utgjorde brott mot folkrätten, ställas till ansvar därför.

Eftersom folkrätten icke innehölle några materiella straffbestämmelser

hade svensk domstol att på honom tillämpa svensk strafflag. Såvitt anginge

gärningar som icke utgjorde allmänna brott kunde emellertid bestraffning icke

äga rum med mindre särskild straffsanktion upptoges i lagen. Beträffande

gärningar som i och för sig vore straffbara såsom allmänt brott framträdde

med hänsyn till erfarenheterna från det andra världskriget med synnerlig

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

skärpa behovet av strängare straff än de eljest medgivna. Dessa brott kunde

då de förövades i samband med krig vara av en svårhetsgrad eller förekomma

i eu omfattning som eljest icke vore tänkbar.

Utredningen ansåge det anförda visa att de nuvarande bestämmelserna i

SLK rörande brott mot folkrätten vore otillräckliga såväl beträffande omfattningen

som i fråga om straffsatserna. Vid övervägande av det sätt varpå

komplettering av desamma borde ske hade det funnits lämpligast att i nära

överensstämmelse med den danska lagen meddela en generell bestämmelse

som omfattade alla folkrättsstridiga gärningar och vilken, då fråga vore om

gärning som tillika utgjorde allmänt brott, i princip skulle anses tillämplig

jämte det speciella straffbudet. Bestämmelsen borde gälla icke endast krigsmän

utan envar som beginge dylik gärning. Vad anginge den närmare utformningen

av bestämmelsen syntes lämpligt att däri särskilt omnämna den

typiska förbrytelse mot folkrätten som bestode i användandet vid krigföring

av otillåtna stridsmedel. Då bestämmelsen i första hand avsåge svenska

krigsmän eller andra svenska medborgare borde frågan om vilka stridsmedel

som skulle vara otillåtna göras beroende av vad Konungen i sådant

hänseende föreskrivit. Med hänsyn till den stadga folkrätten vunnit i fråga

om röda korset och liknande tecken borde vidare upptagas det fall att någon

vid krigföringen missbrukade tecken som avsåge att lämna skydd åt sårade

och sjuka. Den till dessa exempel anslutna generella föreskriften borde avse

gärningar som förövades vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat

område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar. Dessa bestämningar

omfattade alla de hänseenden i vilka folkrättsstridiga handlingar såvitt här

vore i fråga kunde förövas. Gärningarnas art i övrigt syntes böra beskrivas såsom

förfaranden vilka stode i strid mot av Konungen på grund av avtal med

främmande makt meddelade bestämmelser eller allmänt erkända folkrättsliga

grundsatser. Genom hänvisningen till internationella överenskommelser

och nämnda grundsatser begränsades bestämmelsen till att avse endast

sådana gärningar som strede mot folkrätten, en begränsning som icke följde

av de förut angivna rekvisiten. Utredningen ville i anslutning härtill framhålla

önskvärdheten av att en sammanställning av gällande avtal på detta

område upprättades och utfärdades.

I bestraffningshänseende hade utredningen uppdelat ifrågavarande brott i

två svårhetsgrader. Såsom exempel på omständigheter vilka särskilt borde

beaktas vid bedömande huruvida brottet vore grovt hade angivits, att brottet

förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller att därigenom många

människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit.

Särskilt det förstnämnda av dessa exempel gåve vid handen att, enligt

förslaget, vad som utgjorde flera olika allmänna brott ofta borde anses så

som endast ett folkrättsbrott. Då straffbarheten enligt den föreslagna bestämmelsen

gjorts beroende av innehållet i administrativa förordnanden av Konungen,

syntes det vara erforderligt att begränsa bestämmelsens tillämpning i

vad avsåge dem som tillhörde fiendens krigsmakt. För dessas vidkommande

borde ifrågavarande gärningar icke utgöra brott mot folkrätten med mindre

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

167

de stode i strid mot någon mellan Sverige och den fientliga makten gällande

överenskommelse eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Enligt justitiekanslersämbetets mening kunde uttrycket allmänt erkända

folkrättsliga grundsatser till sin innebörd knappast anses vara så klart och

bestämt som syntes böra fordras av ett straffbud även med hänsyn tagen till

arten av det brott, varom fråga vore. Betänkligheter mot detta vaga uttryck

syntes så mycket mer befogade som utredningen själv —- i motiveringen till

13 § — framhölle, att innehållet av de oskrivna folkrättsliga reglerna ej vore

otvetydigt. Möjligen kunde straffbudet begränsas att avse sådana folkrättsliga

grundsatser som Konungen —- i särskild författning —- funnit allmänt erkända.

Av värnpliktiga officerares riksförbund ha liknande synpunkter anförts.

Såsom brottsbeteckning har föreslagits av krigshovråtten krigsförbrytelse

och av överbefälhavaren brott mot folkrättsliga regler.

Departementschefen.

Förevarande paragraf kan måhända sägas innehålla den största nyheten i

utredningens förslag i fråga om själva straffbestämmelserna. Visserligen upptager

redan gällande lag flera stadganden rörande förbrytelser mot folkrätten

men dessa, som äro av ganska speciell natur, kunna långt ifrån anses innefatta

en tillfyllestgörande reglering i ämnet. Med skärpa skulle de nuvarande

bestämmelsernas otillräcklighet ha framträtt, om vårt land ställts inför

det problem, som bestraffningen av fientliga krigsförbrytare utgjort för

många av de i andra världskriget deltagande staterna.

Utredningens förslag avser att genom en generell bestämmelse möjliggöra

bestraffning av folkrättsstridiga gärningar. Bestämmelsen är icke inskränkt

att äga tillämpning å krigsmän utan brottsbeskrivningen gäller envar som

vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen

av krigsfångar förfar på sätt som strider mot folkrätten. Vad som

tillhör folkrätten har förutsatts skola framgå av föreskrifter, som på grundval

av ingångna konventioner utfärdas i administrativ ordning, och eljest

av allmänt erkända grundsatser, dock med viss inskränkning beträffande den

som tillhör fiendens krigsmakt.

Den föreslagna lösningen synes mig vara godtagbar. Särskilt med hänsyn

till det relativt outvecklade skick, vari folkrätten för närvarande befinner

sig, förefaller knappast någon annan utväg än en bestämmelse av nämnda

natur stå till buds. Så långt det är möjligt bör uppenbarligen den folkrättsliga

regleringen bekantgöras genom särskilda föreskrifter av Kungl. Maj:t.

Möjligen kan i sådant hänseende vederbörande konventioners intagande i

svensk författningssamling vara tillfyllest. I allt fall synes man ha att utgå

ifrån att föreskrifterna icke kunna erhålla sådan fullständighet att straffbestämmelsen

kan bygga enbart på dem. Hänvisningen även till allmänt erkända

folkrättsliga grundsatser torde följaktligen icke kunna undvaras.

Även utredningens förslag i bestraffningshänseende anser jag lämpligt. Ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

nom att ifrågavarande bestämmelse i allmänhet skall användas i konkurrens

med annan tillämplig straffbestämmelse har det blivit möjligt att hålla den

normala straffskalan inom måttliga gränser. Å andra sidan innebär det sätt,

på vilket bestraffningen för grovt brott anordnats, att sådana fall kunna få en

passande bedömning, där strafflagens allmänna konkurrensregler eljest skulle

utgjort hinder mot ådömande av ett tillräckligt strängt straff. Det måste

sålunda anses riktigt att exempelvis tortyr mot ett stort antal människor kan

bestraffas med högsta straff även om varje enskilt misshandelsfall ej är av

allvarligaste slag.

Brottet torde lämpligen kunna benämnas folkrättsbrott. Frånsett den härav

föranledda jämkningen har utredningens förslag oförändrat upptagits i den

nu behandlade paragrafen av departementsförslaget.

12 §.

Utredningens förslag upptager i denna paragraf en bestämmelse, enligt

vilken försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott skall straffas efter ty i 3 kap. stadgas. För

försök får dock dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse anses

ock stämpling. Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde,

underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara

för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han straffas högst med

straffarbete i två år.

Jämte straffbestämmelsen beträffande överlöpande till fienden innehåller

135 § SLK stadganden om straff för försök och stämpling till sådant brott.

I 150 § SLK stadgas straff för underlåtenhet att avslöja bland annat överlöpande

och sådant undergrävande av stridsviljan, varom i 144 § samma lag

förmäles.

Enligt 8: 13 och 14 SL i det remitterade förslaget straffas försök eller förberedelse

till krigsförräderi så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott efter

ty i 3 kap. stadgas, dock att för försök må dömas till straffarbete på livstid.

Såsom förberedelse skall ock anses stämpling. Den som bort inse att krigsförräderi

är å färde, men underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt,

när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste,

straffas högst med straffarbete i två år.

Utredningen har anfört att, därest straffbestämmelsen rörande krigsförräderi

överfördes till 27: 1, även de till detta brott anslutna bestämmelserna

borde överföras till delta kapitel. I enlighet härmed hade desamma, i sakligt

hänseende oförändrade, upptagits i denna paragraf. Vad beträffande krigsförräderi

sålunda skulle gälla hade gjorts tillämpligt även på överlöpande.

Härutöver hade bestämmelser om försök, förberedelse och underlåtenhet att

avslöja brott icke ansetts erforderliga beträffande de i 27 kap. av förslaget

upptagna brotten. I förhållande till SLK innebure förslaget härutinnan väsentligen

dels borttagande av de enligt 135 § gällande minimistraffen, för försök

och anstiftan av stämpling straffarbete i fyra år samt för annat deltagande

i stämpling straffarbete i två månader, dels ock upphävande av straffbe
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144. 169

stämmelsen i 150 § rörande underlåtenhet att avslöja sådant brott, varom i

144 § förmäldes.

Departementschefen.

Mot ifrågavarande paragraf har invändning icke framställts i remissyttrandena.

Då icke heller jag har något att erinra i sak, har paragrafen med allenast

en redaktionell jämkning överförts till departementsförslaget. Till följd

härav ämnar jag sedermera låta ur det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget

utesluta de i 8 kap. 13 och 14 §§ upptagna föreskrifterna, såvitt

avser krigsförräderi.

13 §.

Under denna paragraf i utredningens förslag bär upptagits en bestämmelse

av innehåll att om, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som

därvid icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tilllåten,

straffet får efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa

å gärningen. Vidare föreskrives att gärningsmannen skall vara fri från straff,

därest omständigheterna äro synnerligen mildrande.

I 46 § SLK stadgas, att för sådan i krig förövad handling, som ehuru

straffbar, gärningsmannen likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk

vara tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad

eljest bort följa å gärningen.

Utredningen har framhållit att erfarenheterna från senaste världskrig visade,

att giltigheten av de i syfte att humanisera krigföringen skriftligen avfattade

folkrättsliga reglerna fortfarande i stor utsträckning vore osäker. Icke

heller kunde de oskrivna folkrättsliga reglerna, vilkas innehåll för övrigt ej

vore otvetydigt, förutsättas utgöra en sådan grundval för handlandet i krig

att misstag beträffande dem borde presumeras vara oursäktligt och därför en

•straffbarheten principiellt ovidkommande omständighet. På grund härav

syntes ett stadgande med samma innebörd som 46 § SLK alltjämt vara behövligt.

Ett sådant komme huvudsakligen att få praktisk betydelse, förutom

vid tjänstebrott, beträffande allmänna brott, däribland främst vålds- och frihetsbrott

samt förmögenhetsbrott. Med hänsyn till att samtliga nu åsyftade

straffbestämmelser gällde även personer som icke vore krigsmän syntes det

motiverat att regeln, i motsats till 46 §, finge giltighet jämväl beträffande

dem som ej vore underkastade de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Därjämte

vore det befogat att regeln, förutom straffnedsättning, även medgåve

fullständig straffbefrielse, då omständigheterna vore synnerligen mildrande.

Departementschefen.

Ifrågavarande bestämmelse, som lämnats utan erinran i remissyttrandena,

har oförändrad upptagits i departementsförslaget.

14 §.

I denna paragraf har utredningen upptagit eu bestämmelse, vars första

stycke är av följande innehåll. Under beredskapstillstånd och då riket är

opaginerad Kontrollera mot PDF

170

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

i krig skall, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar, såsom krigsman

anses envar som, i annat fall än i 26 kap. 21 § avses, är tjänstgöringsskyldig

vid krigsmakten. Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga

motsvarande tillämpning å polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig

vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den

som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet

och därvid enligt Konungens förordnande tillhör krigsmakten. I

andra stycket av paragrafen stadgas att den som eljest under tid som i första

stycket sägs åtföljer avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör

under liknande förhållanden, ock skall anses såsom krigsman. Enligt tredje

stycket skall krigsfånge ävensom utländsk man som vid krig mellan främmande

makter, under vilket riket är neutralt, här i riket internerats, vara

underkastad vad för krigsman är stadgat i den mån det är tillämpligt, dock

att för rymning och undanhållande ej må åläggas svårare straff än disciplinstraff.

Utöver de bestämmelser om tillämpligheten av SLK, som omnämnts vid

behandlingen av 26: 21 i förslaget, finnas vissa ytterligare stadganden i sådant

hänseende. Sålunda föreskrives i 1 § SLK att till krigsmän hänföras de

som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten samt

medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar

under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning

av krigsmakten. Enligt 6 § lyder vidare under lagen envar som är tjänstgöringsskyldig

vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning

av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under lagen. Jämlikt

8 § skall SLK i viss utsträckning tillämpas å envar, ändå att han icke lyder

därunder, såvitt fråga är om vissa angivna brott. I 9 § stadgas att krigsfånge

ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter därunder

Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som av honom

begås, straffas efter SLK, där brottets beskaffenhet det medgiver. Härjämte

gäller enligt 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under

krig att polisman, som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall

deltaga i rikets försvar, under krig tillhör krigsmakten och att vad i SLK är

stadgat om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tillämpning på sådan

polisman. Konungen äger enligt 4 § i 1943 års lag förordna att vad sålunda

sagts om polisman skall äga motsvarande tillämpning å sådan personal, som

enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevakning

av viss egendom erforderlig polisverksamhet.

Utredningen har erinrat att i 26: 21 andra vid krigsmakten anställda än

officerare, underofficerare och manskap förklarats skola vara krigsmän i

den mån Konungen så förordnade. Därvid hade förutsatts att största delen

av krigsmaktens civila personal icke skulle ställas under de militärstraffrättsliga

bestämmelserna. Under beredskapstillstånd och då riket vore i krig

borde emellertid även denna personal i princip vara underkastad nämnda

bestämmelser. Detta gällde jämväl personer som utan att vara anställda hade

skyldighet att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Bland sådana personer

opaginerad Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

vore att nämna de som genom tjänstepliktslagen ålagts att utföra arbete

vid krigsmakten. Vidare kunde, enligt lagen den 15 juli 1944 om skyldighet

i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret, civilförsvarspliktiga

åläggas att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Slutligen

kunde erinras om de frivilliga för rikets försvar avsedda föreningarna. Även

sådana medlemmar i dylika föreningar, som icke tecknat kontrakt om frivilliganställning

vid krigsmakten, brukade i förhållande till sina organisationer

förbinda sig att göra tjänst vid krigsmakten och kunde sålunda då

tjänsten skulle fullgöras betraktas som tjänstgöringsskyldiga vid densamma.

Om alltså alla vid krigsmakten tjänstgöringsskyldiga i princip skulle vara

krigsmän under beredskapstillstånd och krig, vore därmed icke sagt att undantag

beträffande vissa kategorier ej skulle vara motiverat. Såvitt gällde

verk och inrättningar där huvudsakligen civil personal tjänstgjorde, i all

synnerhet verkstäder och varv med större arbetarpersonal, vore det uppenbarligen

förenat med svårigheter att överhuvud tillämpa de närmast för militära

förhållanden avsedda straffbestämmelserna. Frågan om undantag av

viss civil personal från regeln, att alla tjänstgöringsskyldiga skulle vara krigsmän,

syntes emellertid vara beroende av så många speciella omständigheter

att den icke kunde på tillfredsställande sätt regleras i lag. Med hänsyn därtill

syntes den lämpligaste utvägen vara att till Konungen överlätes att göra de

inskränkningar i de militärstraffrättsliga bestämmelsernas tillämplighet beträffande

här ifrågavarande personal, som kunde finnas befogade. Enligt

lagen om polisens ställning under krig vore polismän i viss omfattning skyldiga

att deltaga i rikets försvar. Ifrågavarande uppgift behövde emellertid

icke fullgöras genom tjänstgöring vid krigsmakten. Tvärtom vore förutsatt

att polismän av egen drift eller efter order av överordnad polisman skulle

ingripa mot fientliga krigsdeltagare. För att de i sådana fall, liksom för

närvarande, skulle vara underkastade de militära straffbestämmelserna måste

särskilt stadgande meddelas. Särskild föreskrift behövdes dessutom för att

sådana personer, som enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats

att utöva för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet, skulle

ha ansvar såsom krigsmän då Konungen meddelat förordnande enligt 4 §

lagen om polisens ställning under krig. Ur systematisk synpunkt vore det

lämpligare att nu åsyftade stadganden intoges i 27 kap. än att de bibehölles

i lagen om polisens ställning under krig.

Utredningen har vidare anfört att det särskilt under krig men även under

beredskapstillstånd mera regelbundet förekomme att civila personer medföljde

krigsmaktens avdelningar, t. ex. i egenskap av krigskorrespondenter.

Då det vore fråga om avdelning, som vore i fält eller som tjänstgjorde under

liknande förhållanden, syntes ur säkerhetssynpunkt böra krävas, att även

dylika personer strikt iakttoge ordningen, och dessutom vore det med tanke

på disciplinens upprätthållande bland krigsmaktens personal nödvändigt, att

alla som uppehölle sig vid avdelningen vore underkastade samma ansvarighetsregler.

Med hänsyn härtill hade stadgats att den som, utan att vara tjänstgöringsskyldig

åtföljde sådan avdelning av krigsmakten skulle anses som

opaginerad Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

krigsman. Något behov förelåge icke att i förslaget upptaga motsvarighet

till stadgandena i 8 § SLK. Med hänsyn till de folkrättsliga reglerna rörande

krigsfångar och då internerade lämpligen horde vara ställda under samma

ansvar som dessa, hade det stadgats att krigsfånge ävensom utländsk man,

som vid krig mellan främmande makter, under vilket riket vore neutralt, här

i riket internerats, skulle vara underkastad vad för krigsman vore stadgat

i den mån det vore tillämpligt, dock att för rymning och undanhållande ej

finge åläggas svårare straff än disciplinstraff. Av stadgandet framginge att

det ej vore inskränkt att gälla under beredskapstid eller då riket vore i krig.

Förbehållet »i den mån det är tillämpligt» vore givetvis föranlett därav att

vissa brott vore av sådan natur att de överhuvud icke kunde begås av krigsfångar

och internerade, t. ex. överlöpande till fienden. Vad särskilt anginge

rymning kunde framhållas att straff för detta brott i vissa fall icke kunde

förekomma jämlikt konventionsbestämmelser. Liksom i andra fall, då folkrätten

innebure inskränkning i olika straffbuds tillämplighet, hade det icke

heller här intagits erinran därom. Regeln att endast disciplinstraff finge

tillämpas vid rymning hade emellertid ansetts vara av så säregen natur att

direkt stadgande därom borde upptagas.

Utredningen har slutligen förklarat att de i 27: 14 såsom komplettering till

bestämmelserna i 26: 21 upptagna stadgandena om den militärstraffrättsliga

lagstiftningens tillämplighetsområde under beredskapstillstånd och då riket

vore i krig i stort sett överensstämde med gällande rätt. Vissa skiljaktigheter

förelåge dock. Såvitt anginge tjänstgöringsskyldiga kunde erinras att SLK

icke lämnade möjlighet att undantaga personal från lagens tillämplighet.

Överbefälhavaren har anfört att skäl ej syntes föreligga, varför vissa av

utredningen åsyftade personalkategorier, såsom arbetare vid varv och verkstäder,

lottor m. m., vilka ju var inom sitt område hade viktiga funktioner

att fylla för upprätthållande av krigsmaktens effektivitet, ej skulle lyda under

de bestämmelser, som gällde övrig krigsmaktens personal. Tvärtom vore

det nödvändigt att likställighet i straffrättsligt hänseende åvägabringades.

Krig smaterielverket har förklarat sig icke i och för sig ha något att invända

mot lagförslaget i denna del men bestämt hålla före, att inskränkande förordnanden

borde meddelas endast då synnerligen vägande skäl kunde åberopas.

Det måste nämligen enligt verkets mening vara ett starkt statsintresse,

att under beredskap och krig såvitt möjligt all personal inom försvaret vore

underkastad krigsmannaansvar. Därest vissa personalgrupper skulle komma

att undantagas härifrån kunde detta medföra, att personal med likartade

arbetsuppgifter på samma arbetsplats komme att behandlas olika i straffrättsligt

avseende. I sådant hänseende kunde erinras att enligt gällande mobiliseringsplaner

skulle vid verkets centrala ammunitionsförråd vid beredskapseller

krigstillstånd inrycka ett antal värnpliktiga såsom förstärkning av förrådens

arbetskrafter. Därest förrådens arbetare i övrigt enligt de i betänkandet

antydda riktlinjerna skulle undantagas från krigsmannaansvar, skulle sådana

egendomliga konsekvenser som nyss berörts komma att inträda. I detta sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 144.

173

manhang borde även påpekas, att i framtiden militär personal kunde komma

att placeras till tjänstgöring vid privata industriföretag under beredskap och

krig i överensstämmelse med vad som i vissa fall skett under de gångna beredskapsåren.

Flygförvaltningen har, med utgångspunkt från vad förvaltningen

anfört beträffande 26: 21, förordat att stadgandet i första styckets

första punkt skulle begränsas att avse den som vore tjänstgöringsskyldig vid

krigsmakten på grund av tjänsteplikt eller civilförsvarsplikt. Sjökarteverket

har föreslagit att under beredskapstillstånd och krig envar som befunne sig

ombord å sjömätningsfartyg skulle anses som krigsman. Dylika fartyg tillhörde

nämligen icke krigsmakten. Överstyrelsen för svenska röda korset har

anfört att bland dem som skulle lyda under de militära straffbestämmelserna

borde i krig räknas sådana personer tillhörande svenska röda korset, som användes

för sårades och sjukas transport och vård samt för sjukvardsformationer

och anstaltens förvaltning. Enligt Genevekonventionen den 27 juli

1929, art. 10, skulle denna personal, under förutsättning att den lydde under

krigslagarna, åtnjuta det skydd och den behandling av fienden, som tillkomme

krigsmaktens sjukvårdspersonal.

Försvarsverkens civila personals förbund har erinrat att det under andra

världskriget och under förstärkt försvarsberedskap vid några tillfällen inträffat,

att kollektivavtalsanställda arbetare för vissa förseelser instämts till

krigsrätt och i några fall ådömts straff. I kollektivavtal mellan försvarets avtalsnämnd

och förbundet funnes emellertid en bestämmelse om påföljd vid

förseelse. Enligt denna kunde arbetare för förfallolös frånvaro, överträdande

av givna föreskrifter rörande arbetet eller allmän ordning eller förseelse i

arbetet tilldelas skriftlig varning. Hade arbetare under ett år efter erhållen

varning icke gjort sig skyldig till ny förseelse skulle sådan varning icke vidare

läggas honom till last. Utan föregående uppsägning kunde arbetare av arbetsgivaren

i vissa fall skiljas från sin anställning. Beslut om skiljande från tjänsten

utan föregående uppsägning skulle föregås av utredning, avsedd att fastställa

förseelsens art och omfattning. Vid svår förseelse finge arbetsgivaren

avstänga arbetare från arbetet, intill dess utredningen slutförts, dock under

högst sex arbetsdagar. Utan tvivel hade de förseelser, vilka bestraffats av

krigsrätt, kunnat beivras allenast med användande av de återgivna avtalsbestämmelserna.

Förbundet hade med det sagda velat rikta uppmärksamheten

å vissa förhållanden, vilka uppstode, då för militära områden gällande

bestämmelser skulle tillämpas jämväl å civil personal. Enligt 27: 14 komme

ifrågavarande personal att omfattas av lagen redan under bercdskapstillstånd,

så länge icke Konungen medgivit undantag. Med vetskap om det moderna

krigets plötslighet ansåge förbundet det såsom önskvärt, att den föreslagna

14 § kunde så formuleras, att dylika uridantagsåtgärder bleve onödiga.

Härför talade också den erfarenhet förbundet hade från det andra världskrigets

förhållanden, nämligen att frågan om momentärt och partiellt beredskapstillstånd

i båda fallen hemligstämplats. Landsorganisationen har

framhållit att beträffande befattningshavarnas hänförlighet under lagen under

beredskapstillstånd och krig valls en metod motsatt den som gällde under

opaginerad Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

normala fredsförhållanden. Man kunde utgå från att med denna form för

tillämpningsområdets bestämning lagen koinme att erhålla en vidare tilllämpning

än om regleringen skett efter samma metod som för fredstida förhållanden.

Att sistnämnda metod tillämpades även för de fall, som avsåges i

27 kap., syntes för övrigt vara att förorda med hänsyn till svårbedömligheten

av frågan när och i vilken omfattning »tjänstgöringsskyldighet» förelåge för

civila arbetstagare, vilka icke vore underkastade lagstadgad tjänsteplikt eller

ämbetsansvar.

Justitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge ha anmärkt

att första punkten i första stycket erfordrade förtydligande. Göta hovrätt har

föreslagit att stadgandet skulle erhålla den avfattningen att såsom krigsman

skall anses, förutom person som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd

därav givna bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan, som är tjänstgöringsskyldig

vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar.

Föreningen Sveriges landsfogdar har anfört att det i 27: 14 inryckts en bestämmelse

därom, att polisman och ordningsvakt, som vore skyldiga att deltaga

i rikets försvar, under krig skulle vara att betrakta som krigsmän, oaktat

att de icke vore tjänstgöringsskyldiga vid krigsmakten. Motsvarande bestämmelser

gällde redan nu. Gemensamt för dessa liksom för bestämmelserna i

förslaget vore, att de ej lämnade erforderlig upplysning om, i vilken utsträckning

strafflagstiftningen för krigsmakten skulle gälla för polisman och ordningsvakt.

Att stadgandena i 26 kap. 4 och 13 §§ samt 27 kap. 1—8 och 10—

13 §§ bleve tillämpliga på dem, syntes uppenbart. Tveksamt vore däremot,

i vad mån övriga bestämmelser i 26 kap. skulle gälla för ifrågavarande befattningshavare.

Det naturligaste syntes vara, att flertalet av dessa bestämmelser

skulle tillämpas å polisman endast i hans förhållande till rikets försvar.

Enligt ordalagen syntes detta emellertid icke bliva fallet. En fjärdingsman

skulle sålunda kunna bliva underkastad ansvar enligt 26 kap. 1, 2 och

9 §§, oaktat att gärningen blott skett i hans egenskap av exekutionsbiträde

och att den riktade sig mot någon av landskontorets tjänstemän. Överhuvud

taget syntes det mindre egentligt, om de för polisväsendets befattningshavare

gällande disciplinära bestämmelserna helt och hållet skulle sättas ur kraft

genom stadgandet i 27: 14.

Beträffande andra stycket har Göta hovrätt funnit det tvivelaktigt, om

det kunde vara riktigt att samtliga för krigsmän gällande bestämmelser i lagen

skulle gälla för sådana civila personer som t. ex. krigskorrespondenter.

Sålunda kunde flera av straffbestämmelserna i 26 och 27 kap., såsom 26: 5

och 13 samt 27:3, 8 och 9, icke tillämpas å sådana personer, varjämte

tillämpning av sådana straffbestämmelser som de i 26: 11 och 12 eller 27: 10

innehållna endast undantagsvis kunde tänkas förekomma. Hovrätten finge

under åberopande härav hemställa, att detta stycke försåges med en uppräkning

av de lagrum, som skulle vara att tillämpa å sådana personer. En

sådan uppräkning torde med hänsyn till bestämmelsernas fåtalighet knappast

komma att te sig för vidlyftig. Hovrätten över Skåne och Blekinge har fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

175

hållit att stadgandet icke, såsom i gällande lag, anknutits till behörigt till

stånd utan det faktiska åtföljandet skulle enligt motiven vara avgörande.

Vissa tolkningssvårigheter kunde helt visst föranledas härav; det framstode

sålunda såsom tveksamt, om en flyende civilbefolkning, som faktiskt åtföljde

krigsmakten, skulle omfattas av stadgandet och kunna dömas exempelvis

för lydnadsbrott. Det måste då förutsättas, att det överhuvud vore

möjligt att härvidlag konstruera en befälsrätt.

I fråga om tredje stycket har Göta hovrätt ansett begränsningen »i den

mån det är tillämpligt» vara alltför svävande. Gränsen mellan det straffbara

och det icke straffbara borde så tydligt som möjligt framgå av lagtexten.

Hovrätten hemställde fördenskull, att jämväl i detta stycke medelst uppräkning

angåves de lagrum, som kunde ifrågakomma. Krigsliovrätten har

ifrågasatt om icke regeln, att krigsfånge och internerad utlänning ej finge

för rymning och undanhållande ådömas svårare straff än disciplinstraff,

kunde undvaras. På grund av ordalagen i förslagets 26 kap. 12 § kunde straff

för rymning icke ådömas krigsfånge eller internerad utlänning. Med hänsyn

till det sätt, varpå utevarobrotten i förslaget konstruerats, syntes det dessutom

kunna ifrågasättas om tilltalade av dessa kategorier ens kunde jämlikt

26 kap. 11 § dömas för undanhållande. Krigshovrätten hade i de under krigshovrättens

prövning dragna mål, vilka gällt ansvar å utlänningar för rymning

från militära, under det senaste kriget upprättade intemeringsläger,

utan meningsskiljaktigheter intagit den ståndpunkten att 5 kap. i nu gällande

strafflag för krigsmakten icke vore tillämplig å den som tillhörde främmande

krigsmakt.

Departementschefen.

Det torde vara ofrånkomligt att tillämplighetsområdet för de militära

straffbestämmelserna göres större under beredskapstillstånd och krig än under

vanliga fredsförhållanden. I likhet med utredningen anser jag sålunda

att i princip envar som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten under beredskapstillstånd

och krig bör vara straffbar såsom krigsman. På sätt utredningen

framhållit beträffande frivilliga för rikets försvar avsedda föreningar

torde härigenom även rödakorspersonalen bli underkastad den militärstraffrättsliga

lagstiftningen. Vad angår de som tjänstgöra å sjömätningsfartyg

kunna dessa, i den mån de äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga eller

frivilliga, redan på grund av 26 kap. 21 § vara krigsmän. Att utsträcka tilllämplighetsområdet

så att det kommer att omfatta även andra som befinna

sig ombord å sådana fartyg förefaller icke vara motiverat.

Även om sålunda principiellt alla vid krigsmakten tjänstgöringsskyldiga

under beredskapstillstånd och krig skola anses som krigsmän, böra dock

otvivelaktigt vissa undantag kunna göras från denna regel. Såsom utredningen

påpekat är det, icke minst under ett långvarigt beredskapstillstånd,

angeläget att möjlighet härtill finnes. Ovissheten om huru förhållandena

komma att utveckla sig, därest normalt fredstillstånd icke fortbestår, utgör

emellertid avgörande hinder mot alt precisera undantagen i lagen. Tillämp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

lighetsområdet måste därför även under beredskapstillstånd och krig i viss

mån bli beroende av bestämmelser i administrativ ordning. Möjligen kan redan

i fredstid viss personal uteslutas från att under beredskapstillstånd och

eventuellt även under krig betraktas som krigsmän. Jag åsyftar härvid särskilt

civila tjänstemän vid försvarets civilförvaltning samt vid krigsmaktens

verkstäder och motsvarande anstalter tjänstgörande, kollektivavtalsanställda

arbetare i den mån de icke arbeta vid fält- eller lokalförsvarsförband eller

motsvarande förband vid marinen och flygvapnet. Till frågan härom får jag

emellertid återkomma i ett senare sammanhang.

Enligt utredningens förslag skall krigsmannaansvar föreligga för polismän

vilka, utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid krigsmakten, äro skyldiga att

deltaga i rikets försvar ävensom för viss bevakningspersonal, som har att

fullgöra angiven polisverksamhet. Eftersom skyldighet att deltaga i rikets

försvar respektive skyldighet att fullgöra polisverksamhet, i likhet med

tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, endast avser tid då skyldigheten är

aktuell, torde det föreslagna stadgandet i sak nära överensstämma med gällande

rätt. SLK äger nämligen tillämpning å polisman under förutsättning

att riket är i krig, att polismannen i enlighet med därom meddelade bestämmelser

skall deltaga i rikets försvar samt att han på grund av dessa bestämmelser

fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest deltager i rikets försvar,

varjämte de i 48—54 och 59 §§ SLK intagna bestämmelserna äga tilllämpning

på polisman, ändå att han icke fullgör tjänstgöring vid försvaret.1

Motsvarande gäller beträffande den åsyftade bevakningspersonalen. Jag har

intet att erinra mot det föreslagna stadgandet.

Det i andra stycket upptagna stadgandet anser jag kunna godtagas med

allenast den ändringen att ordet »åtföljer» utbytes mot »vistas vid». Enligt

min mening är det sålunda icke behövligt att i lagen direkt angiva vilka bestämmelser

som kunna fa tillämpning å dem som vistas vid avdelning av

krigsmakten. Att en flyende civilbefolkning, som faktiskt åtföljer krigsmakten,

icke under alla förhållanden kan anses hänförlig under stadgandet, torde

vara klart. Endast sådana personer, som mera stadigvarande uppehålla sig

vid viss avdelning, böra tydligen räknas hit.

Vad slutligen beträffar förslagets stadgande om krigsfångar och internerade

har utredningen förutsatt att bland annat bestämmelserna om lydnadsbrott,

tjänstesvek och tjänstefel samt undanhållande och rymning skola

kunna få tillämpning å dessa kategorier. Med hänsyn till de tjänstepliktsliknande

skyldigheter som krigsfångar och internerade ha, synes det mig

berättigat att analogivis tillämpa sådana bestämmelser. Att detta enligt gällande

lag icke kunnat ske, lärer bero på att krigsfångar och internerade icke

lyda under SLK. Eftersom här endast är fråga om utlänningar, synes det

lämpligt att intaga en erinran om de inskränkningar i straffbudens tillämplighet,

som folkrätten medför. Därvid torde icke, såsom utredningen föreslagit,

enbart böra stadgas, att svårare straff än disciplinstraff ej må åläggas

1 Jfr första lagutskottets utlåtande 1943: 52.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

177

för rymning, utan i stället generellt erinras om skyldigheten att iakttaga vad

som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer

av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Krigsfångar och internerade

böra emellertid ej endast vara underkastade straff såsom krigsmän utan torde

även böra komma i åtnjutande av krigsmans straffskydd. Jämväl med anledning

härav bör ifrågavarande stadgande undergå viss omformulering.

I enlighet med vad jag sålunda anfört och då vissa redaktionella jämkningar

synas påkallade, har förevarande paragraf i departementsförslaget

erhållit en från utredningens förslag delvis avvikande utformning.

15 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att därest gärning som

avses i 26 eller 27 kap. förövas mot krigsmakt, vilken tillhör med riket i

krig förbunden stat, eller mot någon som tillhör sådan krigsmakt, vad som

är stadgat om enahanda gärning mot svensk krigsmakt eller krigsman skall

äga motsvarande tillämpning.

I 14 § SLK stadgas att om svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, har

gemensam tjänstgöring med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige

är i förbund för krigs förande, då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten

och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom,

hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff,

som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom, hörande

till svenska krigsmakten.

Utredningen har anfört att en motsvarighet till detta stadgande syntes böra

upptagas jämväl i ny lagstiftning. Till att bibehålla det i 14 § SLK uppställda

villkoret om gemensam tjänstgöring hade skäl ej ansetts föreligga. Förevarande

stadgande vore vidare, i motsats till det nuvarande, icke inskränkt

till den som tillhörde svenska krigsmakten. Vad eljest gällde beträffande de

särskilda straffbestämmelsernas tillämplighet å olika gärningsmän borde

nämligen äga tillämpning även i detta fall.

Departementschefen.

Detta stadgande har lämnats utan erinran i remissyttrandena. Med hänsyn

till att krigsförräderi utgör brott mot riket och kan förövas även genom gärning

som icke är direkt riktad mot rikets krigsmakt eller krigsmän, synes

emellertid stadgandet böra utvidgas till att avse jämväl gärning mot stat, vilken

är i krig förbunden med riket.

16 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag föreligger beredskapstillstånd

sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring

för rikets försvar eller säkerhet och varar intill dess enligt Konungens

12 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

opaginerad Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

förordnande sådana inkallelser icke vidare skola äga rum. Vidare stadgas

att, där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av

krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger

förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt förut i 27 kap. stadgas för det fall att

riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott som

förövas under annan tid.

I vissa straffbud i SLK, t. ex. 49 §, stadgas strängare straff då brott begåtts

vid mobiliserad avdelning. Begreppet mobiliserad avdelning har även

betydelse för lagens tillämplighetsområde. Sålunda föreskriver 1 § att vissa

personer hänföras till krigsmän endast då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet

vid sådan avdelning. Vidare är tredje delen av SLK, krigsartiklama,

jämlikt 5 § tillämplig allenast i fråga om brott som förövas i krigstid eller

eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad. Krigsartiklama upptaga

dels bestämmelser om vissa brott som endast kunna förövas å sådan tid,

t. ex. 135 §, och dels regler om straffskärpning för vissa fall av andra brott,

t. ex. 153 §. I 4 § SLK stadgas att såsom mobiliserad anses enligt lagen

rikets krigsmakt eller avdelning därav, då den för annat ändamål än övning

ställes eller är ställd på krigsfot.

I det år 1946 remitterade förslaget finnas två straffbestämmelser, 8:2

och 3, vilka för sin tillämpning äro beroende av att riket är i krig. Dessutom

innehålla flera bestämmelser i 8 kap. av nämnda förslag särskilda straffsatser

för det fall att riket är i krig. I anslutning härtill är i 8: 16 föreskrivet,

att där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av

krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger

förordna, att vad i 8 kap. stadgats för det fall att riket är i krig skall äga

tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid.

Utredningen har till en början erinrat att bestämmelserna i 8: 2 och 3 SL

i det remitterade förslaget ifrågasatts skola överflyttas till förevarande kapitel.

Det syntes då också vara lämpligt att stadgandet i 8: 16 SL i samma förslag

överfördes hit. Med hänsyn till att nyssnämnda för krigstid avsedda särskilda

straffsatser förutsattes fortfarande skola kvarstå i 8 kap., borde stadgandet

alltjämt avse även nämnda kapitel. Förutom de från 8: 2 och 3 överförda

bestämmelserna upptoge emellertid 27 kap. åtskilliga andra bestämmelser

som angivits vara tillämpliga då riket vore i krig. Därjämte innehölle

flera av bestämmelserna i 26 kap. särskilda straffsatser för det fall att

riket vore i krig. Det vore uppenbart att även dessa för krigstid avsedda bestämmelser

i förslaget, i den mån de ej avsåge gärningar som riktade sig mot

fiende eller eljest pa grund av sitt innehåll vore otillämpliga, borde kunna

genom förordnande av Konungen sättas i kraft under de allvarliga lägen som

åsyftades i 8: 16.

Vidare har utredningen anfört att i 26 och 27 kap. vissa straffsatser och

andra stadganden vore avsedda endast för beredskapstillstånd. Allmänt taget

hade därvid med detta begrepp åsyftats ett sådant läge, som Sverige intagit

under det andra världskriget och som med hänsyn till graden av militär

beredskap kommit att benämnas förstärkt försvarsberedskap. Det vore emel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 144.

179

lertid nödvändigt att genom en legaldefinition söka fastställa den närmare

innebörden av begreppet. Att man härvid icke kunde anknyta till det i SLK

använda mobiliseringsbegreppet syntes vara uppenbart. Medan i 27 § värnpliktslagen

meddelades bestämmelser om de värnpliktigas utbildningstid och

om beredskapsövning, stadgades i 28 § samma lag att, då rikets försvar eller

dess säkerhet eljest det krävde, Konungen finge efter statsrådets hörande till

tjänstgöring inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större

eller mindre antal, som funnes behövligt. Tillämpningen av sistnämnda bestämmelse

syntes utgöra ett lämpligt kriterium på att sådant tillstånd inträtt,

då ej endast de för vanliga fredsförhållanden uppställda straffrättsliga bestämmelserna

borde gälla utan även de för ett mellanläge mellan fred och

krig behövliga särstadgandena borde få tillämpning. Genom den på grund

härav föreslagna definitionen syntes tillfredsställande vara sörjt för att beredskapstillståndets

avgränsning till tiden bleve klar samt att begynnelse- och

slutdag finge erforderlig publicitet. Visserligen kunde det naturligtvis inträffa,

att förordnande om inkallelse av värnpliktiga jämlikt 28 § vämpliktslagen

icke lämpligen kunde offentliggöras på samma sätt som allmänna

författningar eljest kungjordes. I sådan händelse kunde emellertid förutsättas

att Konungen i vart fall ålade vederbörande militära chefer att om beredskapstillståndets

inträde underrätta dem, för vilka detta kunde ha betydelse

i ena eller andra avseendet. Genom det sätt varpå beredskapstillståndet definierats

komrne tydligen i praktiken även krigstid att inbegripas därunder.

För tydlighets skull hade emellertid, då visst stadgande i de militärstraffrättsliga

bestämmelserna skulle gälla såväl under beredskapstillstånd som då

riket vore i krig, detta ändock uttryckligen angivits.

I samband härmed har utredningen förklarat att med begreppet krig avsåges

i förslaget, att faktiskt krigstillstånd inträtt. Krigsförklaring behövde

sålunda icke föreligga. Så snart stridshandlingar börjat företagas av en

främmande angripare, vore riket i krig. Enstaka handlingar av detta slag

som under krig mellan främmande makter riktades mot riket av någon

av de krigförande, s. k. neutralitetskränkningar, kunde dock icke utan vidare

medföra att krigstillstånd förelåge.

Slutligen har utredningen yttrat att för den händelse, på grund av Sveriges

medlemskap i Förenta Nationerna, styrka ur svenska krigsmakten

skulle deltaga i internationell operation mot en främmande makt, det kunde

inträffa att riket likväl icke kunde anses vara i krig med den främmande

makten och att omständigheterna vore sådana att ej heller beredskapstillstånd

förelåge. Såvitt anginge den i operationen deltagande styrkan kunde

det emellertid vara erforderligt, att de särbestämmelser för krig och beredskapstillstand,

som förslaget innehölle, ändock helt eller delvis finge motsvarande

tillämpning. I samband med att jämlikt artikel 43 i Förenta Nationernas

stadga avtal träffades om Sveriges förpliktelser i ifrågavarande hänseende,

borde därför övervägas att reglera tillämpligheten av nämnda särbestämmelser.

Detta syntes lämpligen böra ske i form av ett stadgande, varigenom

Konungen bemyndigades att, i den mån det vore påkallat, förordna

opaginerad Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om tillämpning beträffande nu åsyftad styrka av de för krig eller beredskapstillstånd

avsedda straffbestämmelserna. Ett dylikt bemyndigande borde

dock icke avse tillämpningen av dödsstraff.

Chefen för flygvapnet har hemställt att uttrycket beredskapstillstånd

skulle utbytas. Redan under fred rådde nämligen vid militära förband ett

visst beredskapstillstånd. Benämningen borde överensstämma med den som

komme att användas i den under omarbetning varande beredskapskungörelsen.

Överbefälhavaren har uttryckt samma önskemål.

Göta hovrätt har ansett det i andra stycket använda uttrycket »i tillämpliga

delar» vara olämpligt. Hovrätten finge — med beaktande av den omständigheten

att det kunde finnas påkallat att under de i lagrummet angivna

förhållandena sätta vissa men ej alla här avsedda bestämmelser i kraft —

föreslå, att Konungen finge rätt att under de i andra stycket angivna förhållandena,

i den mån så funnes erforderligt, förordna om tillämpning av vad

i 8, 26 och 27 kap. stadgades för det fall att riket vore i krig.

Departementschefen.

Vad angår den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet beredskapstillstånd

har jag intet att erinra. Därest denna definition och terminologien

i den under omarbetning varande beredskapskungörelsen anses böra

överensstämma, synes frågan härom böra beaktas vid revideringen av kungörelsen.

Såsom utredningen anfört torde krig böra anses vara för handen redan

då faktiskt krigstillstånd inträtt, även om formlig krigsförklaring dessförinnan

icke blivit utfärdad. Å andra sidan kan emellertid, för att krig skall

föreligga, icke vara nödvändigt att stridshandlingar börjat företagas, men

i så fall lärer böra fordras att endera parten auktoritativt förklarat att han

anser krigstillstånd ha uppkommit. Ehuru den omständigheten, att ett land

angripits med stridshandlingar, i allmänhet medför att landet är i krig,

kunna dock enstaka sådana handlingar ha karaktär av neutralitetskränkningar;

de innebära då icke inledande av krig. I fråga om krigstillstånds upphörande

torde man i detta sammanhang endast behöva räkna med formligt

fredsslut.

Det synes vara erforderligt att de för krig avsedda bestämmelserna i tilllämpliga

delar skola kunna givas giltighet redan under vissa allvarliga lägen

före ett krigsutbrott. Vad utredningen i detta hänseende föreslagit finner jag

böra godtagas med allenast sådan jämkning att av stadgandet tydligt framgår

att icke alla de åsyftade bestämmelserna behöva sättas i kraft på en gång.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen ingår sålunda, frånsett en

mindre jämkning, oförändrad i departementsförslaget. Då bestämmelsen

är avsedd att ersätta 8 kap. 16 § i det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget,

kommer jag sedermera att föreslå att nämnda stadgande uteslutes.

Den av utredningen berörda frågan om åtgärder i anledning av Sveriges

medlemskap i Förenta Nationerna torde böra anstå till ett senare sammanhang.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144-

181

17 §.

I denna paragraf har utredningen intagit en hänvisning till lagen om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig. Anledningen härtill är att förevarande

kapitel enligt sin rubrik behandlar särskilda bestämmelser för krig m. m.

Departementschefen.

Samma bestämmelse ingår i departementsförslaget.

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.

Justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer ha anmärkt, att rubriken icke

vore fullt adekvat, eftersom även bestämmelser om tillrättavisningar inginge

i lagen.

Departementschefen.

Då tillrättavisningar skola kunna användas endast i stället för disciplinär

bestraffning, synes det icke vara något hinder att inskränka rubriken på sätt

som skett i utredningens förslag.

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro, enligt 1 § i utredningens förslag, arrest

och disciplinbot.

I 22 § SLK stadgas att disciplinstraff är arrest av fyra slag, nämligen arrest

utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. De två förstnämnda

straffartema kunna åläggas i minst en dag och högst femton dagar,

skärpt arrest i minst en dag och högst tio dagar samt sträng arrest i minst

en dag och högst sex dagar. Enligt 23 § verkställes arrest utan bevakning,

om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och,

om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält. Straffet innebär förbud

för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det mm eller

tält, vari straffet verkställes. Vaktarrest verkställes, jämlikt 24 §, under bevakning

i låst ljust rum eller tält, eller om straffet skall verkställas a fartyg

och för ändamålet lämpligt mm där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

I 25 § föreskrives att skärpt arrest skall verkställas under bevakning i låst

ljust rum samt med hårt nattläger. Bestämmelser om sträng arrest finnas i

26 §. Sådant straff verkställes i mörkt enrum. Då straffet pågått i tre dagar,

skall en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den dag då avbrott sker, hålles

den arresterade under bevakning i låst ljust rum, men dagen inräknas icke

i strafftiden. Verkställighet av sträng arrest får ej ske, förrän vederbörande

läkare efter gjord undersökning förklarat att den straffskyldige kan utan

våda för hälsan undergå straffet. Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas

att jämlikt 27 § skärpt arrest och sträng arrest enligt vissa grunder

skola förvandlas till vaktarrest, om den straffskyldige finnes icke utan våda

opaginerad Kontrollera mot PDF

182

Kunyl. Maj:ts proposition nr 144.

för hälsan kunna undergå straffet eller å fartyg lämpligt rum för straffets

verkställande saknas.

Utredningen har anfört, att sedan SLK tillkom genom bötesstraffets utveckling,

främst införandet av dagsbotssystemet, en förändrad uppfattning

kommit att råda om detta straffs användbarhet. Det oaktat syntes det alltjämt

icke vara möjligt, att ersätta de militära disciplinstraffen med böter

enligt allmän lag. Väl syntes det böra antagas att, åtminstone under fredstid,

böter skulle kunna vara ett i och för sig verksamt straffmedel såvitt

gäUde vid krigsmakten anställda befattningshavare av olika slag, likaväl som

beträffande befattningshavare i den civila statsförvaltningen. I fråga om

krigsmakten måste emellertid frågan om lämpligheten av bötesstraff i första

hand bedömas med hänsyn till de meniga värnpliktiga som utgjorde huvudmassan

av dess personal. På grund av dessa värnpliktigas ekonomiska ställning

under tjänstgöringen vore det uppenbart att de vanliga bötesstraffen

icke kunde användas utan en avsevärd nedsättning av maximibeloppen. För

att böter skulle kunna tillämpas gentemot värnpliktiga bleve det även nödvändigt

att i andra avseenden införa särregler. Det syntes sålunda vara ofrånkomligt

att bibehålla särskilda disciplinstraff såsom lindrigare straffarter än

fängelse. Vad som anförts om bötesstraffet uteslöte dock icke att ett på annat

sätt anordnat penningstraff infördes såsom disciplinstraff. De begränsade

möjligheterna att begagna dylikt straff på ifrågavarande område föranledde

emellertid att även en svårare art av disciplinstraff måste anses behövlig.

Sträng arrest och skärpt arrest innefattade otvivelaktigt, enligt vad utredningen

vidare yttrat, vissa affliktiva moment, i det att straffen medförde

lidande utöver det som själva frihetsförlusten innebure. Beträffande den

stränga arresten vore detta moment så kraftigt att det säkerligen vore berättigat

att antaga att straffet i många fall medförde skadliga verkningar i

fysiskt eller psykiskt avseende. Men det syntes finnas skäl att ifrågasätta

borttagande av även skärpt arrest. Under beredskapstillstånd och krig, då

behovet av effektiva straffmedel tydligen kunde göra sig särskilt gällande,

saknade det harda nattlägret nästan varje värde, eftersom krigsmän i fält

i allmänhet icke kunde påräkna eljest bruklig bekvämlighet. Men även i

fredstid måste den skärpta arresten anses ha ringa betydelse. Mot tillämpningen

av arrest utan bevakning hade riktats den anmärkningen, att denna

strafform i praktiken så gott som uteslutande använts beträffande officerare

och underofficerare. Förklaringen till denna rättstillämpning kunde möjligen

till en del ligga i beskaffenheten av de brott, för vilka straffen ålagts, men

att arrest utan bevakning icke tillämpades å manskapet berodde främst på

att straffet ansåges sakna effektivitet beträffande dylik personal. Med hänsyn

till önskvärdheten att undvika olikheter i bestraffningshänseende mellan

skilda grupper av krigsmaktens personal syntes därför också arrest utan

bevakning böra borttagas.

I enlighet med det anförda hade utredningen av de nuvarande arterna av

disciplinstraff endast bibehållit en, nämligen vanlig arrest. Arrest vore emel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

183

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

lertid, även i den utformning straffet i förslaget erhållit, en förhållandevis

hård strafform. För en stor mängd mera bagatellartade förseelser som förekomme

under den militära tjänsten syntes det vara både onödigt och olämpligt

att tillgripa ett frihetsstraff. Och jämväl vid allvarligare förseelser kunde

det ofta vara tillräckligt att åtminstone den som första gången förbrutit sig

erhölle ett straff av mindre ingripande slag. I de för den civila statsförvaltningen

i instruktioner och annorledes meddelade bestämmelserna om disciplinär

bestraffning upptoges i allmänhet såsom strafform av lindrigare art än

suspension förlust av lön under viss tid, i regel högst trettio dagar. Ett sadant

disciplinstraff syntes användbart även på det militära området. Om

maximitiden på lämpligt sätt avvägdes, kunde det användas även mot värnpliktiga.

Genom att straffet stode i förhallande till den brottsliges avlöning

vunnes att det erhölle en likformig verkan mot personer i olika lönelägen

på liknande sätt som dagsbotssystemet. Även i fråga om verkställigheten

innebure denna strafform avsevärda fördelar i jämförelse med vanliga bötesstraff.

Utredningen föresloge därför att vid sidan av arrest sasom disciplinstraff

för krigsmän upptoges ett penningstraff, benämnt disciplinbot.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett det värdefullt att bland

disciplinstraffen upptagits ett särskilt anordnat penningstraff. Försvarsväsendets

lönenämnd har funnit att det i och för sig icke gåve anledning till

erinran, att ett disciplinstraff infördes, som hade karaktären av bötesstraff

och som regelmässigt avvägdes efter vederbörandes avlöning vid krigsmakten.

Chefen för amén har anfört att den tanke, som låge till grund för förslaget

att införa disciplinbot, i och för sig syntes riktig. Beträffande utredningens

förslag till beräkning av disciplinboten ställde sig emellertid arméchefen

tveksam. Endast därest disciplinboten beräknades på samma sätt, som för

närvarande gällde beträffande dagsböter, kunde denna strafform godtagas.

Då en sådan beräkningsgrund på av utredningen anförda skäl icke ansåges

böra ligga till grund för beräkning av disciplinbotens storlek, vore strafformen

tydligen olämplig för militära förhållanden. Mot förslaget om borttagande

av strafformen arrest utan bevakning kunde vägande anmärkningar riktas.

Kravet på allas likhet inför lagen kunde icke drivas in absurdum. Inom

det militära verksamhetsområdet förelage av olika anledningar en sadan

mångfald av tillfällen till förseelser, för vilka den felande rimligen icke i

alltför hög grad kunde lastas och vid vilka ingen som helst brottslig avsikt

förelåge. Förseelserna måste til! stor det anses bottna i svårigheter att snabbt

taga ställning till spörsmål eller i bristande minneskunskap. Arrest utan bevakning

syntes vara en mycket lämplig strafform för ifragavarande föiseelser.

Disciplinstraffen borde med hänsyn till det förut anförda utgöras av

vaktarrest, eventuellt disciplinbot beräknat enligt dagsbotssystemet, samt arrest

utan bevakning. Chefen för marinen har förklarat sig hysa starka betänkligheter

mot införandet av disciplinbot av den natur, utredningen föreslagit,

även om ett lämpligt avvägt penningstraff säkerligen skulle ha god prohibitiv

verkan. Den föreslagna avvägningen av disciplinbotsbeloppet för olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

kategorier krigsmän måste dock leda till avsevärda orättvisor, då bötesstraffets

verkan i största utsträckning bleve en funktion av den bestraffades ekonomiska

ställning. Då denna vore beroende av familje- och förmögenhetsförhållanden,

komme — kanske särskilt beträffande de värnpliktiga — straffformen

att framstå såsom synnerligen odemokratisk. Enär — såsom utredningen

även framhållit - utmätandet av dagsböter skulle medföra betydande

svårigheter i det stora flertalet fall, syntes det marinchefen riktigast att

helt avstå från någon form av penningstraff utom för de fall, då böter borde

ådömas i stället för disciplinstraff. Det syntes emellertid nödvändigt att

kunna tillgripa ett lindrigare straff än arrest För befälet hade onekligen

strafformen arrest utan bevakning varit synnerligen lämplig såsom korrektionsmedel.

På av utredningen anförda skäl ville marinchefen dock icke påfordra

dess bibehållande. Emellertid syntes det som om en möjlighet borde

förefinnas att överföra de av utredningen föreslagna tillrätta visningsformerna

utegångsförbud och landgångsförbud till disciplinstraffen och därigenom

erhålla en å samtliga personalkategorier tillämplig strafform, som vore av

lindrigare art än arrest, men samtidigt syntes innebära ett gott korrektiv.

Under dessa förutsättningar borde utegångsförbud och landgångsförbud för

en tid av högst 20 dagar kunna ådömas såsom disciplinstraff samt för icke

inkasernerad (ombord å fartyg kommenderad) personal innebära förbud att

annat än i och för tjänsten lämna bostaden (förläggningen). Svenska officersförbundet

har anfört liknande synpunkter. Även chefen för flygvapnet har

ansett att disciplinbot icke borde ingå bland disciplinstraffen och att i stället

utegångsförbud borde kunna åläggas såsom dylikt straff. Högsta strafftiden

för utegångsförbud föresloges till 15 dagar. Överbefälhavaren har ställt sig

tveksam i fråga om förslaget att avskaffa skärpt arrest. Denna straff orm hade

visserligen ej begagnats i större utsträckning, men den hade visat sig ändamålsenlig,

bl. a. sasom ett straff vid upprepade förseelser. Utredningens motiv

för dess avskaffande vore icke bärande. Bestämmelserna rörande skärpt

arrest borde avfattas i likhet med nu gällande bestämmelser. Chefens för

marinen förslag att utegångsförbud och landgångsförbud för en tid av högst

20 dagar borde upptagas bland disciplinstraffen kunde icke biträdas. Det

skulle medföra betydande svårigheter i fråga om bevakning in. in., som måste

vara strängare än vid motsvarande tillrättavisning. Dessutom skulle straffet

liksom nuvarande arrest utan bevakning träffa personalkategorierna olika.

Den föreslagna strafformen disciplinbot vore i och för sig lämplig. Såsom

försvarsgrenscheferna anfört kunde den dock i tillämpningen leda till icke

önskvärda konsekvenser. Möjligheterna att finna en lämpligare form av

disciplinbot borde därför ytterligare tagas under omprövning. Även om denna

gåve negativt resultat ville överbefälhavaren icke — med hänsyn till de

fördelar, som därigenom vunnes — motsätta sig att disciplinbot infördes. Arrest

och disciplinbot borde dock vara två alternativa strafformer, som kunde

användas alltefter förhållandena i varje särskilt fall. Härvid måste den tilltalades

ekonomiska omständigheter särskilt tagas i betraktande så att straffet

drabbade rättvist och finge avsedd verkan.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

185

Föreningen Sveriges häradshövdingar bär beträffande det föreslagna

disciplinbotsstraffet anfört att lämpligheten av en dylik strafform säkerligen

kunde ifrågasättas. Den myckel låga dagsinkomst, som en stor del av krigsmaktens

personal under tjänstgöringen åtnjöte i form av avlöning, begränsade

i verkligheten starkt möjligheten att begagna disciplinboten som korrektiv

mot militära brott och kunde lätt komma att ge denna strafform sken

av att vara avsedd allenast för officerare, underofficerare och andra högre

avlönade befattningshavare. Med hänsyn till behovet av att finna en ersättning

för den nuvarande strafformen arrest utan bevakning ansåge sig föreningen

dock icke böra avstyrka förslaget. Föreningen Sveriges landsfogdar

har ansett den föreslagna nya straffarten disciplinbot icke i allo lyckligt

vald, därtill komme den att drabba allt för olika. Sålunda förefölle det

knappast rimligt, att beröva de värnpliktiga, som under utbildningstiden icke

kunde räkna på andra kontanter, den krona om dagen, vartill de eljest vore

berättigade. För den i ekonomiskt hänseende mera välsituerade menige värnpliktige

komme disciplinboten däremot att sakna nämnvärd betydelse som

straffreaktion. Såge man därefter till de kategorier, som uppbure lön i egentlig

mening, så måste även för deras del disciplinboten drabba synnerligen

ojämnt, beroende på den enskildes ekonomiska ställning, civilstånd och försörjningsplikt.

Med de invändningar, föreningen sålunda framfört, komme

man närmast till det resultatet, att disciplinboten, om den skulle bibehållas,

borde närmare anslutas till dagsbotssystemet. Under sådana förhållanden

kunde den knappast tillämpas i fråga om meniga värnpliktiga. Man leddes

därför osökt in på tanken, huruvida det icke ur olika synpunkter skulle vara

mest ändamålsenligt och rättvist att med slopande av förslaget om disciplinbot

giva arreststraffet två huvudformer, en lindrigare, som närmast finge

karaktären av en custodia honesta, och en strängare form, avsedd för disciplinbrott

i mer egentlig mening. Visserligen kunde häremot invändas, att

den lindrigare formen arrest utan bevakning hittills knappast tillämpats i

fråga om manskapet. Detta sammanhängde otvivelaktigt med den omständigheten,

att det för den menige icke framstode som ett straff utan snarare som

en förmån att utan bevakning få vistas i sitt kvarter. Om skillnaden mellan

de båda arrestformerna mindre bleve beroende av om bevakning anordnades

eller ej utan mera hänförde sig till de förmåner och den bekvämlighet, som

erbjödes arrestanten under strafftiden, hölle föreningen dock före att det

skulle vara möjligt att utforma två typer av arreststraff, som skulle visa sig

lika användbara såväl för befäl som manskap. Föreningen Sveriges krigsdomare

och (niditörer bär anfört att den tilltänkta nya strafformen syntes ur

åtskilliga synpunkter icke vara välbetänkt. För de värnpliktiga måste disciplinboten

av flera skäl anses alldeles olämplig. Fn tillrättavisning i form av utegångs-

eller landgångsförbud skulle åter för den mera välsituerade säkerligen

innebära en mera kännbar reaktion än disciplinboten. Det måste emellertid

anses felaktigt, att tillrättavisningen, som vore avsedd att vara en lindrigare

reaktion mot begången förseelse än disciplinstraff, i flera fall skulle bliva

svårare än sådant straff, som vore avsett för något grövre förseelser. För öv
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

riga kategorier av krigsmän måste åter disciplinboten med hänsyn till storleken

av det avdrag i lönen, som denna skulle innebära, mången gång bliva

ett i förhållande till beskaffenheten av den begångna förseelsen alltför kännbart

straff. Föreningen Sveriges krigsfiskaler har uttalat sig huvudsakligen

i samma riktning. Försvarsväsendets underbefälsförbund har likaledes förklarat

sig hysa betänkligheter mot disciplinbotsstraffet. Dessa betänkligheter

hänförde sig dels till straffet såsom sådant — svårigheterna att få straffet att

verka fullt rättvist måste bli betydande —- och dels till den omständigheten

att man härigenom i befälhavares hand lade ett ekonomiskt verkande rättelsemedel.

Arreststraff, som redan nu kunde utdömas av befälhavare i disciplinär

ordning medförde även det ekonomisk påföljd, men de ekonomiska följderna

vore i detta fall en bisak. Här skulle straffets ekonomiska återverkningar

bli primära. Viss inskränkning i befälhavarens domsrätt syntes under

alla omständigheter erforderlig. Värnpliktiga officerares riksförbund har beträffande

den stränga arrestens avskaffande anfört att det väsentliga ur människovärdets

synpunkt i detta sammanhang icke vore straffet utan den handling,

som föranlett straffet i fråga. Förefbilligheten av just ett sådant affliktivt

straff som sträng arrest kunde i de flesta fall på ett bättre sätt än en

annan strafform avhålla en person av nonchalant eller rent av lymmelaktig

natur att begå vissa handlingar, och enahanda synpunkt kunde läggas på

den skärpta arresten. Lika litet som man kunde avskaffa olikheter i befogenheter

och tjänsteställning mellan skilda grupper av krigsmaktens personal,

kunde man undvika olikheter i bestraffningshänseende, och att allenast mot

bakgrunden av någon allmän likställighetssynpunkt slopa arrest utan bevakning

vore därför icke motiverat. Det kunde vara riktigt, att denna straffform

i praktiken så gott som uteslutande användes beträffande officerare

och underofficerare, enär den saknade tillräcklig effektivitet gentemot manskapet,

men gentemot de två förstnämnda kategorierna vore den dock i de

fall, då den komme till användning, i regel tillräckligt effektiv. Även i

många andra straffrättsliga avseenden förefunnes olikheter emellan de meniga

och vissa kategorier befäl, och vidare vore icke minst i detta sammanhang att

märka, att officers- och underofficersgrupperna lydde under de militära bestraffningsreglerna

under icke blott en väsentligt längre tid utan också jämväl

vid betydligt högre ålder än manskapet. Införandet av den nya strafformen

disciplinbot syntes icke heller tillfredsställande med hänsyn framför

allt till den omständigheten, att ett dylikt penningstraff komme att drabba

synnerligen orättvist. Införandet av berörda strafform avstyrktes därför.

Departementschefen.

För närvarande finnas fyra former av disciplinstraff, nämligen arrest utan

bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. Utredningens förslag i

denna del innebär i första hand att det lindrigaste och de båda svårare straffen

avskaffas. Att sträng arrest icke bör upptagas i en reviderad lagstiftning,

anser jag självklart. Den skärpta arresten kan väl i och för sig icke anses

vara olämplig i samma grad som sträng arrest men som utredningen fram
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

187

hållit torde denna straffart ha ganska liten betydelse. Vad beträffar arrest

utan bevakning har den ensidiga tillämpning, som detta straff i praktiken erhållit,

säkerligen kraftigt bidragit till uppfattningen att likställigheten inför

lagen mellan skilda krigsmän är bristfällig. Jag är sålunda ense med utredningen

om att avskaffa nämnda tre av de hittillsvarande arrestformerna och

i deparlementsförslaget upptages därför endast ett arreststraff, närmast motsvarande

det nuvarande straffet vaktarrest.

Eftersom arrest enligt förslaget innebär ett frihetsberövande och sålunda

utgör ett förhållandevis strängt straff, är det givetvis angeläget att söka tillskapa

en lindrigare straffart att användas vid mera bagatellartade förseelser

samt i något svårare brottsfall då gärningsmännen första gången förbrutit

sig. Utredningen har i sådant syfte upptagit ett särskilt penningstraff, benämnt

disciplinbot. Straffet utgör i princip löneavdrag under ett visst antal

dagar med visst, av den brottsliges lön beroende belopp för dag. Tanken

att penningstraff skall kunna tillämpas även i fråga om militära brott förefaller

naturlig. Såsom utredningen framhållit torde emellertid ofta varken

dagsböter eller böter ådömda omedelbart i penningar vara lämpligt straff

för krigsmän. Genom att på nyssnämnda sätt låta straffet stå i proportion till

den dömdes inkomster av militärtjänsten har utredningen uppnått en lösning,

som erbjuder flera fördelar. Det föreslagna disciplinbotsstraffet ansluter

sig sålunda nära till den inom den civila statsförvaltningen använda

form av disciplinstraff, som utgöres av löneminskning, och är dessutom

lätthanterligt såväl i fråga om ådömandet som med avseende å verkställigheten.

I en del remissyttranden har emellertid uttryckts farhågor för att disciplinbotsstraffet

skall komma att verka orättvist. Uppenbarligen kan en sådan

invändning icke frånkännas varje berättigande. Särskilt om man tager hänsyn

till samtliga ekonomiska omständigheter och övriga personliga förhållanden

som röra de bestraffade måste det givetvis visa sig att straffet drabbar

olika tungt i skilda fall. Detta gäller dock även alla andra straffarter. Bland

annat medför människors olika psykiska konstitution att fängelsestraff fördrages

sämre i ett fall än i ett annat. Enligt min mening få i fråga om disciplinbot,

liksom förhållandet är beträffande det civila disciplinstraffet mistning

av lön, de olägenheter, som äro förenade med straffet, anses väl uppvägas

av fördelarna med detsamma. Då det gäller att bestämma lämpligt straff

för viss förseelse, måste det vara värdefullt att jämväl ha disciplinbot att tillgå.

Även om man bör fasthålla vid att disciplinbot är en i princip lindrigare

straffart än arrest, torde vid valet mellan straffarterna i viss mån hänsyn

kunna lagas till den brottsliges ekonomiska förhållanden. Sålunda kunna omständigheterna

vara sådana att ett mindre arreststraff bör åläggas i stället

för ett relativt högt disciplinbotsstraff. Jag vill alltså förorda att disciplinbot

införes.

Någon ytterligare art av disciplinstraff synes ej behövlig. Jag har alltså

i departementsförslaget vid sidan av arrest endast upptagit disciplinbot.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

2 och 3 §§.

I 2 § av utredningens förslag stadgas, att disciplinstraff ådömes, utom för

brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för böter

såsom straff för brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen samt för annat

av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas

i disciplinmål. Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller

vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock,

om ej särskilda skäl till annat föranleda, i stället till böter. Böter må ock

eljest ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall

då disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt fråga är

om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §, omedelbart i penningar, högst femhundra

kronor.

Enligt 3 § får i fråga om annat av krigsman begånget brott än i 2 § sägs

av beskaffenhet, att mål därom skall handläggas i den för militära mål

stadgade ordningen, i stället för böter ådömas disciplinstraff, därest sådant

straff finnes lämpligare med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art.

I SLK har frågan, huruvida i visst fall disciplinstraff skall eller kan följa,

reglerats genom att sådant straff utsatts i de särskilda straffbestämmelser

där det ansetts böra vara tilllämpligt. Eftersom lagen upptager bestämmelser

om ej blott rent militära och militärt kvalificerade brott utan även åtskilliga

brott som, frånsett disciplinstraffets tillämplighet, skola bestraffas enligt allmän

lag, har någon generell regel om disciplinstraffets användningsområde

icke blivit behövlig. Tillämpningen av disciplinstraff är i allmänhet obligatorisk.

Vid brott som avses i 98, 99, 100 och 132 §§ finnes emellertid frihet

att välja mellan disciplinstraff och böter. Riktlinjer angivande hur valet skall

ske ha upptagits endast i sistnämnda paragraf. I vissa fall, t. ex. vid brott

mot 68, 110 och 121 §§, är bötesstraff obligatoriskt och disciplinstraff kan

alltså icke förekomma.

Utredningen har anfört att eftersom i förslaget endast upptagits straffbestämmelser

rörande rent militära och ett fåtal militärt kvalificerade brott,

kunde frågan om gränsdragningen mellan disciplinstraffets och bötesstraffets

användningsområden icke lösas på samma sätt som i SLK utan måste regleras

genom allmänt hållna föreskrifter. Den avgörande grunden vid bestämmande

av disciplinstraffets tillämplighetsområde borde vara brottens anknytning

till krigsmakten. Denna synpunkt måste emellertid i princip antagas

vara vägledande jämväl vid fastställandet av krigsdomstolarnas kompetensområde.

Det förefölle naturligt, att disciplinstraffets tillämplighetsområde

och krigsdomstolarnas kompetensområde sammanfölle. Därest handläggningen

av militära brottmål under fredstid överfördes till de allmänna

domstolarna, bleve det erforderligt att i vissa hänseenden meddela särbestämmelser

rörande sådana mål och att i ny militär processlag upptaga stadganden

som angåve vilka brott som vore av sådan beskaffenhet att mål därom

skulle handläggas i den för militära mål stadgade ox-dningen. Vad krigs
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144

189

domstolsulredningen i detta hänseende föresloge syntes utgöra en lämplig

avgränsning även i vad anginge disciplinstraffets tillämplighetsområde.

Kongruens i detta avseende syntes ock påkallas av praktiska skäl.

I enlighet med det anförda kunde således enligt utredningen området för

disciplinstraffets tillämplighet angivas omfatta sådana av krigsmän förövade

brott som vore av beskaffenhet att mål därom skulle handläggas i den för

militära mål stadgade ordningen. Av flera skäl borde emellertid tvingande

föreskrifter om tillämpning av disciplinstraff vid dylika brott icke meddelas.

Under sådana förhållanden syntes det vara nödvändigt att söka uppställa

regler som gåve ledning vid valet mellan disciplinstraff och böter. För detta

ändamål kunde ifrågavarande brott uppdelas i två huvudgrupper. Det förefölle

nämligen vara lämpligt att, beträffande vissa brott, låta dylika regler

innehålla presumtion för disciplinstraffets tillämplighet, medan åter, i fråga

om övriga brott, en motsvarande presumtion borde gälla till förmån för bötesstraffet.

Beträffande den första gruppen har utredningen framhållit att disciplin

straff i åtskilliga fall inginge i straffskalan för visst brott. Med dessa brott

borde i förevarande hänseende jämställas de i 26 och 27 kap. i förslaget upptagna

straffbestämmelser, i vilka såsom straffskala angivits högst straffarbete

på viss tid, eftersom enligt dessa bestämmelser även fängelse och lindrigare

straff kunde tillämpas. Då vidare krigsmän, som hade ämbetsansvar, skulle

vara underkastade stadgandena i 25 kap. SL enligt det år 1946 remitterade

förslaget i stället för straffbestämmelserna i 26: 17 och 18 i utredningens förslag,

borde tydligen också brott av krigsmän mot detta kapitel medtagas i

denna grupp. Dit syntes slutligen även böra hänföras andra av krigsmän

förövade brott som vore sådana att straff kunde åläggas av militär befälhavare.

Beträffande nu nämnda brott borde disciplinstraff tillämpas även

om böter vore utsatt. Denna regel syntes emellertid icke böra vara ovillkorlig.

I olika fall kunde användningen av disciplinstraff i stället för böter

framstå såsom direkt olämplig. Särskilt gällde detta beträffande arrest.

Uppenbarligen borde man söka undvika att använda arrest då den brottslige

icke fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten. Likaledes vore användningen

av arrest oläglig om den brottsliges tjänstgöring vore av tillfällig art. AU

helt utesluta arreststraff i nu avsedda fall syntes dock icke böra ifrågasättas;

i fall av upprepad ensartad brottslighet eller om den brottslige kunde

beräknas snart bli återkallad i tjänst borde arreststraff kunna få användas.

Det hade vidare ansetts påkallat att vid sidan av en undantagsbestämmelse

rörande arrest jämväl upptaga ett mera allmänt hållet undantagsstadgande.

Enligt detta finge böter också i andra fall ådömas om med hänsyn till den

brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff funnes lämpligare

än disciplinstraff. Att då böter skulle tillämpas i enlighet med vad

i det föregående sagts därvid skulle ådömas sådant bötesstraff som kunde

vara utsatt för brottet, syntes vara självklart. För det fall all disciplinstraff

vore utsatt för brottet, borde stadgas att böterna skulle ådömas i dagsböter

utom när fråga vore om brott mot 26: 15 eller 16 i förslaget. I sådant fall

J

opaginerad Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 144

borde, i likhet med vad enligt 11:9 och 10 SL i det remitterade förslaget

gällde, dömas till böter omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

Den andra av de ovannämnda båda huvudgrupperna omfattade, enligt vad

utredningen slutligen i detta sammanhang anfört, övriga av krigsmän begångna

brott som vore av beskaffenhet att mål därom skulle handläggas i

den för militära mål stadgade ordningen. För dessa brott borde, då fängelse

eller svårare straff ej ifrågakomme, i regel ådömas böter. Endast om det

med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art

syntes vara lämpligare borde i dessa fall disciplinstraff kunna tillämpas i

stället för böter.

Fångvårdsstyrelsen har anfört att disciplinbot kunde befaras bliva mindre

effektivt mot officerare och underofficerare än mot värnpliktiga. De värnpliktiga

finge avstå hela sin kontanta avlöning, medan officerare och underofficerare

endast finge vidkänrtas s. k. B-avdrag å lönen. Åtgärden vore

maximerad till tjugu dagar. Med hänsyn härtill borde det enligt fångvårdsstyrelsens

mening övervägas, huruvida förslagets regler för tillämpning av

disciplinstraff i stället för böter eller omvänt vore lämpligt avvägda. För

officerare och underofficerare kunde nämligen ett dagsbotsstraff ofta bliva

mera kännbart än den föreslagna disciplinboten. Föreningen Sveriges häradshövdingar

har framhållit att enligt 2 § skulle disciplinstraff ådömas

bland annat för av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför

kunde ådömas i disciplinmål. Om ett brott vore av denna beskaffenhet vore

enligt förslaget avsett att framgå av den militära rättegångslagen. Därest

emellertid en särskild lag om disciplinstraff för krigsmän ansåges önskvärd,

syntes reglerna om användningen av detta straff vara ett av de viktigaste

föremålen för en sådan lag. Det vore överhuvud taget icke lämpligt att användningen

av en i allmänna strafflagen upptagen straffart gjordes beroende

av en rättegångslags av processuella synpunkter betingade bestämmelser.

Den uppräkning av här ifrågavarande fall, som under alla förhållanden måste

i någondera lagen upptagas, borde därför enligt föreningens mening inflyta

i nu ifrågavarande lag. De i lagen intagna bestämmelserna rörande frågan

huruvida i särskilda fall disciplinstraff eller böter skulle komma till användning

syntes onödigt invecklade. Då valfrihet mellan böter och disciplinstraff

praktiskt taget alltid funnes, kunde åt stadgandets sakliga innehåll givas

enklare formulering, därvid 2 och 3 §§ syntes kunna sammanföras.

Departementschefen.

Med hänsyn till det sätt, varpå strafflagstiftningen för krigsmakten enligt

förslaget anordnas, torde det, såsom utredningen funnit, vara nödvändigt

att frågan om användningen av disciplinstraff och böter regleras genom

allmänt hållna föreskrifter. I princip innebära dessa enligt utredningens förslag

att den i varje särskilt fall lämpligaste straffarten skall användas. Till

ledning för tillämpningen härav har bland annat angivits vissa brott, vid

vilka disciplinstraff företrädesvis skall komma till användning, medan be
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

191

träffande övriga brott en motsvarande presumtion till förmån för böter fått

gälla. Enligt min mening ha de föreslagna reglerna utformats på ett väl avvägt

sätt.

I ett remissyttrande bär hävdats att i 2 § direkt bör angivas vilka brott

som skola kunna bestraffas i disciplinmål. På liknande sätt kunde ifrågasättas

om icke det i 3 § såsom yttersta gräns för disciplinstraffets tillämplighetsområde

uppställda kravet på att brottet skall vara av beskaffenhet att mål

därom skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen bör erhålla

formen av en uppräkning. Frågan om befälhavares bestraffningsrätt måste

emellertid bedömas i anslutning till det militära rättegångsväsendets ordnande,

och jag anser det därför icke vara riktigt att i detta sammanhang upptaga

spörsmålet om bestraffningsrättens omfattning. Vad angår stadgandet om den

yttersta gränsen för disciplinstraffets användning torde detta i realiteten icke

få särdeles stor betydelse, eftersom redan principen om det lämpligaste straffet

i allmänhet medför samma avgränsning. Då stadgandet likväl, för att underlätta

domstolarnas tillämpning av ifrågavarande regler, bibehålies, synes

det icke vara lämpligt att giva detsamma en vidlyftigare utformning. Även om

uppräkningsmetoden här anlitas skulle man icke vid angivandet i processlagstiftningen

av militära mål kunna nöja sig med en hänvisning därtill. En

redaktionell jämkning av ifrågavarande stadgande bör emellertid vidtagas.

i §■

Enligt 4 § i utredningens förslag ådömes arrest i minst tre och högst tjugu

dagar, varje dag räknad till tjugufyra timmar. Straffet verkställes i militärhäkte.

Arrestant deltager ej i tjänstgöring amiat än i den mån strafftiden

överstiger tio dagar. Finnes arrest utan tjänstgöring medföra fara för arrestantens

hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga

i tjänstgöring. Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från

krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande

avlöningsföreskrifter.

Såsom förut nämnts, är strafftiden för vaktarrest enligt 22 § SLK minst en

dag och högst femton dagar. Beträffande frågan, huruvida den arresterade

må deltaga i tjänstgöring eller icke, framgår av 24 § samma lag att det ankommer

på vederbörande befälhavare att bestämma därom.

Utredningen har till en början erinrat att krigshovrätten i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 16 april 1943 föreslagit att maximitiden för vaktarrest skulle

höjas till trettio dagar. Till stöd därför anfördes bland annat att krigshovrätten

i många fall ställts inför valet att bedöma en gärning antingen för milt

genom att ådöma femton dagars vaktarrest eller för hårt genom att utmäta

fängelse i en månad. Det vore enligt utredningens mening obestridligt att

förhållandet mellan vaktarrestens maximitid och minimitiden för fängelse i

rättstillämpningen kommit att uppfattas som en kännbar lucka. Denna komme

med utredningens förslag om borttagande av såväl sträng som skärpt arrest

att framträda med i viss mån större skärpa. Hittills hade nämligen möjligheten

att ådöma straff i nämnda arrestformer till eu del utfyllt hickan.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Enligt inhämtade statistiska uppgifter uppgingo de fall då fängelse i en månad

förekommit till ungefär hälften av samtliga fall då krigsdomstol dömt till

fängelse. Uppenbarligen skulle det i och för sig vara i hög grad tillfredsställande

om dessa korta fängelsestraff kunde i avsevärd mån ersättas av arrest.

Det finge därför anses föreligga mycket starka skäl för att bestämma maximitiden

för arrest enligt förslaget till högre dagantal än vad för närvarande

gällde beträffande vaktarrest. Det syntes dock ingiva betänkligheter att fastställa

nämnda maximitid så högt som till trettio dagar. En sådan skärpning

syntes strida mot disciplinstraffets natur. Det vore av vikt att arrest i den

allmänna uppfattningen framstode såsom ett straff av annan och lindrigare

art än fängelse. Med hänsyn härtill vore det önskvärt att skillnaden mellan

straffen markerades också genom att maximum för arrest ej motsvarade minimitiden

för fängelse. En så avsevärd höjning som den ifrågasatta vore vidare

i och för sig ägnad «tt kunna medföra en genomgående skärpning av de

i praktiken tillämpade straffmåtten av arrest. Ytterligare kunde anmärkas att

det vore olägligt alt inom det ordinära arreststraffets ram uppdraga en gränslinje

för befälhavarnas domsrätt, men att detta möjligen bleve erforderligt

vid en höjning till trettio dagar. Huvudsakligen av nu angivna skäl föresloge

utredningen att maximitiden för arrest bestämdes till tjugu dagar. Minimitiden

borde, särskilt med hänsyn till införandet av disciplinbot, höjas till tre

dagar.

Beträffande verkstäl''igheten hade utredningen i detta sammanhang först

upptagit ett stadgande att arrest skulle verkställas i militärhäkte. För närvarande

föreskreves i SLK att vaktarrest skulle verkställas under bevakning i

låst, ljust rum. Att dessa föreskrifter intagits i lagen hade huvudsakligen berott

på att därigenom framhållits skillnaden mellan vaktarrest å ena samt

sträng arrest resp. arrest utan bevakning å andra sidan. Då sistnämnda arrestformer

nu föreslogs skola upphöra, kunde det överlämnas åt Kungl.

Maj:t att i administrativ ordning meddela föreskrifter i dessa hänseenden,

därvid utredningen såsom självklart förutsatte att arrestlokal skulle vara ljus.

Vidare hade upptagits bestämmelser rörande tjänstgöring under arrest. För

närvarande gällde att det ankomme på vederbörande befälhavare att avgöra

om arrestant skulle deltaga i tjänstgöring, och detta även om straffet ålagts

av krigsdomstol. Härigenom hade detta viktiga moment vid verkställigheten

avskilts från själva straffbeslutet. Då denna anordning syntes föga tillfredsställande,

borde frågan regleras genom lagstadgande. Betydelsen av ett arreststraff

såväl i fråga om den brottslige själv som med avseende å andra hade

synts till stor del ligga däri, att den brottslige under någon tid hölles isolerad

från sin omgivning. A andra sidan hade det icke synts lämpligt att en arrestant

under någon längre tid hölles i sysslolöshet. Framför allt med hänsyn

till angelägenheten att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid vore det

önskvärt att, därest arbete utom häktet skulle förekomma, detta bestode i deltagande

i tjänstgöring. Av nu angivna skäl hade därför lagstadgandet synts

böra innebära, att arrest i tio dagar eller därunder skulle verkställas utan

tjänstgöring samt att längre arreststraff skulle vara förenade med tjänstgö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ring under den del av strafftiden som överstege tio dagar. Då det ej sällan

förekomme, att arresterade hade svårt att uthärda med isoleringen i arrest,

hade dock ansetts böra stadgas alt om arrest utan tjänstgöring funnes medföra

fara för arrestantens hälsa, han skulle under hela strafftiden eller vad

därav återstode deltaga i tjänstgöring.

Slutligen har utredningen framhållit att en särskild konsekvens av arreststraffet

för närvarande vore att den arresterade, om straffet icke vore förenat

med tjänstgöring, ginge förlustig viss del av sin avlöning. Betydelsen av dessa

ekonomiska påföljder syntes böra föranleda att lagen innehölle ett stadgande

om den löneminskning som arreststraffet medförde. Med hänsyn bland annat

till det sätt, varpå disciplinboten enligt 6 § i förslaget utformats, borde stadgandet

innehålla att löneminskningen skulle gälla hela strafftiden och ej allenast

den tid varunder tjänstgöring icke fullgjordes. Vilka belopp som i olika

fall skulle avstås kunde emellertid icke lämpligen angivas i lagen. Det hade

därför endast stadgats, att den som åtnjöte avlöning från krigsmakten skulle

under strafftiden vidkännas löneavdrag med belopp, som vore angivet i gällande

avlöningsföreskrifter. De nu gällande bestämmelserna om löneavdrag

borde i samband härmed undergå viss översyn.

Beträffande arreststraffets längd har justitiekanslersämbetet ansett

sig böra ifrågasätta om icke maximum borde något höjas, förslagsvis i

enlighet med 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas tanke till tjugufyra dagar.

Hovrätten för övre Norrland har föreslagit att maximitiden bestämdes

till trettio dagar, dock att befälhavare ej finge ålägga strängare straff än

arrest i femton dagar. Till förmån för en höjning hade, enligt vad motiven

visade, förebragts mycket goda skäl. De skäl emot höjning, som av utredningen

åberopats, syntes icke vara vägande. Att en höjning skulle vara ägnad

att kunna medföra en genomgående skärpning av de i praktiken tillämpade

straffmåtten av arrest, måste med kännedom om domstolarnas allmänna inställning

bestämt bestridas. Att den föreslagna gränslinjen för befälhavares

behörighet att ålägga arrest skulle medföra någon nämnvärd olägenhet, syntes

svårt att inse. Chefen för armén har ansett erforderligt att möjligheter gåves

att utsträcka arreststraffet intill tjugufem dagar, överbefälhavaren har, för

den händelse den skärpta arresten icke komme att medtagas hland disciplinstraffen,

biträtt detta förslag. Föreningen Sveriges häradshövdingar och värnpliktiga

officerares riksförbund ha ansett att tillräckliga skäl icke förebragts

för höjningen av arreststraffets minimum från ett till tre dygn. Föreningen

har framhållit att särskilt med hänsyn till de olägenheter som måste anses

förenade med disciplinhoten såsom strafform det syntes angeläget att möjlighet

alltjämt funnes att ådöma arreststraff även för kortare tid än tre dagar.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har likaledes hävdat att

minimitiden borde bestämmas till en dag. Utökningen av maximitiden från

femton dagar till tjugu dagar vore eu fördel. Men det måste med beklagande

såsom en avsevärd brist konstateras, att arreststraffet fortfarande icke skulle

få utdömas i så lång tid eller trettio dagar, att det nådde anknytning till

fängelsestraffet. Utredningen vitsordade dock riktigheten av alt förhållandet

13 Bihang till riksdagens protokoll 19U8. Isand. Nr 141-

opaginerad Kontrollera mot PDF

194

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

mellan vaktarrestens maximitid och minimitiden för fängelse i rättstillämpningen

konnnit att uppfattas som en kännbar lucka, ett förhållande som

föreningen ville på det livligaste bestyrka. Föreningen finge därför bestämt

förorda, att maximitiden för arreststraffet sattes till trettio dagar, därvid

dock arreststraff över femton dagar endast finge ådömas av domstol. Även

föreningen Sveriges krigsfiskcder har ansett det kunna ifrågasättas om icke

en ytterligare förlängning av den tid, vartill arrest kunde uppgå, möjligen

ur vissa synpunkter vore att förorda. Försvarsväsendets underbefälsförbund

däremot har befarat att den föreslagna höjningen av såväl maximi- som

minimitiderna för arreststraffet kunde komma att medföra att arreststraffen

framdeles utmättes efter en genomgående skärpt straffskala. Med hänsyn

till önskemålet att minska »luckan» mellan det strängaste disciplinstraffet

och det lindrigaste fängelsestraffet, vilket förbundet bejakade om dess förverkligande

kunde beräknas medföra att fängelse ådömdes i ett färre antal fall

än för närvarande, ville förbundet inte motsätta sig ökning av maximitiden

till tjugu dagar. Även vid en sådan måttlig höjning av maximitiden syntes

det emellertid nödvändigt att stadga särskild begränsning för befälhavares

rätt att utdöma arreststraff. Gränsen kunde dragas vid nu gällande maximitid,

femton dagar, men förbundet ville med hänsyn till praktiska erfarenheter

av den hittillsvarande rättstillämpningen i disciplinmål ifrågasätta, om

inte gränsen borde sättas något lägre, exempelvis vid tolv eller tio dagar.

Minimitiden borde sättas till två dagar.

I fråga om tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående

har justitiekanslersämbetet ifrågasatt huruvida det vore lämpligt

att — bortsett från hälsofara — kategoriskt förbjuda tjänstgöring under arrest,

som omfattade tio dagar eller därunder. Mången gång kunde det inträffa,

att ett arreststraff i förening med tjänstgöring vore den i det särskilda fallet

lämpligaste reaktionen, och det syntes onödigt stelt av lagen att icke i större

omfattning än som skett medgiva vederbörande att begagna ett sådant korrektiv.

Förbudet för arrestant att deltaga i tjänstgöring vid arrest, som avsåge

ett så pass högt dagantal som tio, tedde sig vidare ur utbildningssynpunkt

olägligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett att det obligatoriska

tjänstgöringsförbudet skulle komma att framstå såsom obilligt och

ur utbildningssynpunkt synnerligen olägligt i sådana fall, där arrestanten

kommenderats till utbildning vid någon av försvarets utbildningsanstalter. En

viss uppmjukning av stadgandet vore förty att förorda.

Chefen för armén har funnit utredningens förslag i denna del icke kunna

godtagas. Befäl och meniga kunde härigenom undandragas tjänsten till avsevärt

men för utbildningen. Beslut i detta avseende borde av den dömande

myndigheten fattas från fall till fall, varvid erforderlig hänsyn till den bestraffades

tjänstgöringsförhållanden måste tagas. Chefen för marinen har föreslagit

bibehållandet av nuvarande bestämmelser, att det ankomme på vederbörande

befälhavare att avgöra om arrestant skulle deltaga i tjänstgöring

eller ej. Ur tjänstens synpunkt kunde det ofta vara omöjligt att undvara

en befattningshavare utan att betunga hans kamrater eller erhålla ersätt
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

195

ning med annan person under arresttiden. Även om möjlighet till uppskov

eller avbrott förutsattes i 5 §, syntes dessa olägenheter kunna bliva allvarliga

och vid en konsekvent tillämpning ur tjänstenyttans synpunkt av avbrottsmöjligheten

medföra den straffskärpningen för arrestanten, att han

finge straffets avtjänande utsträckt över en mycket lång tid. Ur disciplinär

synpunkt vore vidare avbrott i eller uppskov med straff mycket ogynnsamma,

varför de i möjligaste mån borde undvikas. För instruktörer och elever

innebure utredningens förslag avsevärt men för utbildningen och skulle

i värsta fall kunna innebära, att avsedd utbildning icke skulle medhinnas.

Chefen för flygvapnet har uttalat sig i samma riktning. Överbefälhavaren

har anslutit sig till försvarsgrenschefernas yttranden i förevarande avseende.

Med hänsyn till tjänstgörings- och utbildningsförhållandena vore det olämpligt

att i lagen fastlåsa tjänstgöring vid arrest av viss varaktighet. Icke heller

kunde avgörandet beträffande med eller utan tjänstgöring läggas hos

domstolen, ty denna kunde icke överblicka tjänstgöringsförhållandena vid

förbandet. Än mindre bleve detta möjligt om krigsdomstolama avskaffades.

Trots att olägenheter kunde uppstå på grund av att likformighet beträffande

strafftillämpningen icke säkerställdes, ansåge överbefälhavaren att vederbörande

förbandschef fortfarande borde bestämma om ett arreststraff skulle

avtjänas med eller utan tjänstgöring. Marinförvaltningen har jämväl hävdat

att en straffskyldig borde kunna åläggas att då det befunnes erforderligt för

tjänstens behöriga gång utföra sin ordinarie tjänst även vid arreststraff understigande

tio dagar.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat sig dela förslagets

ståndpunkt att straffet, i den mån det vore längre än tio dagar, alltid borde

verkställas med tjänstgöring. Däremot syntes det föreningen icke riktigt att

de kortare arreststraffen på sätt föreslagits alltid skulle verkställas utan

tjänstgöring. Även om arreststraffets effektivitet i viss mån låge i att den

brottslige under någon tid hölles isolerad från sin omgivning, gjorde sig dock

denna synpunkt icke alltid gällande i de särskilda fallen. Detta, i förening

med intresset att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid, syntes böra föranleda

att jämväl ett kortare arreststraff skulle kunna vara förenat med tjänstgöring.

Även rent militära hänsyn krävde i vissa fall beaktande, särskilt i

krig. Det syntes därför i varje fall böra beredas domstolen möjlighet att välja

mellan de olika alternativen eller, där så med hänsyn till omständigheterna

ansåges kunna och böra ske, åt den militäre befälhavaren överlämna avgörandet.

Svenska officersförbundel har bestämt avstyrkt förslaget att borttaga

nuvarande rätt för befälhavare att bestämma, om arrest under de första tio

dagarna av ett arreststraff skulle avtjänas med eller utan tjänstgöring. Möjligen

kunde skärpning ske, så att åläggande av arrest med tjänstgöring endast

finge ske av bestraffningsberättigad befälhavare på synnerliga skäl ur tjänstesynpunkt.

Försvarsväsendets underbefålsförbund har anfört att förslaget

rörande regelmässigt förbud att tjänstgöra vid arreststraff, som understege

do dagar, måste medföra vissa konsekvenser, som inte kunde lämnas obeaktade.

Hittills hade i synnerhet när det gällde kortare arreststraff tjänstgö
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ring förekommit i förhållandevis stor utsträckning. Detta hade med gällande

bestämmelser inneburit att de straffade inte behövt vidkännas löneavdrag.

Med ett genomförande av förslaget komme löneavdrag alltid att verkställas.

Straffet, om man i detsamma inräknade också de ekonomiska konsekvenserna

för den enskilde, vilket inte syntes orimligt, bleve härigenom

ofta kännbarare än hittills, ett förhållande som inte kunde anses tillfredsställande.

Vad angår det föreslagna stadgandet om löneavdrag vid arrests

avtjänande har liouråtten för Övre Norrland funnit det anmärkningsvärt

att utredningen i lagtexten byggt på administrativa bestämmelser, vilken

metod utredningen i andra sammanhang med rätta förkastat såsom mindre

lämplig. Genom ändringar i de administrativa författningarna kunde arreststraffets

innebörd ej oväsentligt förändras, och disciplinbotsstraffet kunde

genom dylika ändringar helt sättas ur spel. Det syntes nödvändigt att åtminstone

i 6 § i stället införas fixerade belopp, förslagsvis lägst en krona

högst tio kronor, med föreskrift att boten skulle avpassas efter förseelsens

svårhetsgrad och den feiandes inkomst av tjänst vid krigsmakten, resp. —

beträffande den som ej hade tjänst vid krigsmakten — jämförlig befattningshavares

inkomst av tjänst vid krigsmakten, Om en sådan ändring vidtoges i

6 §, behövde ifrågavarande bestämmelse i 4 § icke kvarstå. Försvarsväsendets

lönenämnd bär anfört att förslaget att arreststraff alltid skulle vara

förbundet med löneavdrag — oberoende av om vederbörande fullgjorde

tjänstgöring under arresltiden eller icke — innebure att detta straff skulle

komma att bestå av två olika delar, dels frihetsberövandet (arresten i egentlig

mening), dels löneavdraget (= disciplinboten). Arresten skulle således

komma att utgöra både frihets- och bötesstraff. En dylik anordning måste

lönenämnden för sin de! finna mindre lämplig. Visserligen finge arrestant

även för närvarande vidkännas visst löneavdrag, men detta gällde endast under

arrest med förbud att tjänstgöra och hade ansetts vara en naturlig följd

av att vederbörande i dylikt fall vore förhindrad att fullgöra honom eljest

åliggande tjänstgöring, alltså en löneteknisk konsekvens av straffbestämmelserna.

Lönenämnden vore av den uppfattningen, att straffet — arresten

— och löneavdraget alltjämt borde hållas isär och att nuvarande system, enligt

vilket arrestant, som fullgjorde tjänstgöring, finge bibehålla sin avlöning,

under det att den icke tjänstgörande arrestanten finge vidkännas ett av

tjänstgöringshindret föranlett, i avlöningsbestämmelsema föreskrivet löneavdrag,

vore att föredraga framför den föreslagna anordningen. I anslutning

härtill ville lönenämnden framhålla, att den omständigheten, att löneavdraget

innebure en i vissa fall jämförelsevis betydande ekonomisk påföljd, icke syntes

i och för sig utgöra tillräckligt skäl att intaga föreskrift om löneavdraget i

lagen om disciplinstraff. Samma skäl skulle i så fall böra föranleda, att i

strafflagen intoges bestämmelse om att tjänsteman skall gå förlustig lön

under tid, då han underginge frihetsstraff.

Chefen för armén har förklarat sig icke kunna tillstyrka löneavdrag för

tid, då arrestant deltoge i tjänstgöring. Chefen för marinen har, i anslut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ning till sitt anförande beträffande disciplinboten, föreslagit att ifrågavarande

stadgande måtte utgå. Även om disciplinbot skulle införas bland strafformerna,

ansåge marinchefen, att det skulle innebära såväl penning- som frihetsstraff,

om förslaget i denna del godtoges. För de militära brott, varom

här vore fråga, skulle det innebära en orättvisa, då i vanlig ordning fullgjord

tjänst i princip borde medföra full avlöning för tjänstetiden. Om däremot

arrest avtjänades utan tjänstgöring, syntes frånvaron från tjänsten böra medföra

löneavdrag liksom viss annan sådan frånvaro. Härom behövde icke särskilt

stadgas i lagen om disciplinstraff, då det icke rörde sig om en strafform

utan om en avlöningsbestämmelse. Svenska officersförbundet har uttalat sig

på liknande sätt. Även chefen för flygvapnet, överbefälhavaren och marinförvaltningen

ha ansett att den som avtjänade arrest med tjänstgöring icke

borde vidkännas löneavdrag. Föreningen Sveriges häradshövdingar, som

framhållit samma synpunkt, har därjämte ifrågasatt om ett stadgande om

löneavdrag försvarade sin plats i en strafflag. Föreningen Sveriges landsfogdar

har, med hänvisning till de anmärkningar som föreningen framställt mot

disciplinboten, förklarat att därest med hänsyn till den enskildes ekonomi

bättre avvägda regler icke kunde åstadkommas, billighetsskäl snarare syntes

tala för, att löneavdrag helt undvekes. Frihetens förlust finge i regel anses

vara ett tillräckligt kännbart straff, utan att det behövde kompletteras med

ekonomiskt avbräck.

Departementschefen.

I åtskilliga remissyttranden har hävdats att maximitiden för arrest bör

höjas utöver vad utredningen föreslagit. Det huvudsakliga skälet därför, nämligen

att såvitt möjligt undvika tillämpning av fängelsestraff vid militära

brott, anser jag vara av den tyngd, att högsta strafftiden för arrest bör sättas

till trettio dagar. Det synes emellertid icke lämpligt att befälhavare, som ju

icke får döma till fängelse, skall kunna ålägga längre tids arrest än för närvarande,

femton dagar, och jag avser därför att i det förslag till ny militär

rättegångslag, som är under utarbetande, införa en begränsning av detta innehåll.

I likhet med utredningen anser jag att minimitiden för arrest bör

vara tre dagar. Det är nämligen lämpligt att förbehålla så lindriga brottsfall,

att de skulle ha bedömts med en eller två dagars arrest, för disciplinbotens

tillämpning. Arreststraff av denna kortvarighet torde för övrigt vara tämligen

meningslösa.

Utredningen har förutsatt att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att meddela

närmare föreskrifter rörande militärhäkte. Detta anser jag vara lämpligt.

I administrativ ordning bör sålunda, med utgångspunkt från att arreststraff

skall verkställas i enrum, närmare regleras huru arrestlokaler skola

vara beskaffade med avseende å storlek, belysning och övriga förhållanden

som äga betydelse ur hälsovårdssynpunkt. Även frågan i vad mån arrestlokal

skall vara låst och bevakad synes höra hit. Till dessa spörsmål får jag emellertid

återkomma i ett senare sammanhang.

Beträffande tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående anser jag

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

det till en början klart att bestämmanderätten i detta avseende icke bör ankomma

på vederbörande befälhavare. Frågan om tjänstgöringsskyldigheten

har nämligen så stor betydelse för arreststraffets karaktär att den bör lösas

genom direkt stadgande i lagen. I likhet med utredningen anser jag att kortare

arreststraff i princip böra avtjänas utan deltagande i tjänstgöring men att

under den del av längre strafftider som överstiger ett visst antal dagar alltid

skall föreligga tjänstgöringsskyldighet. De invändningar, som i remissyttrandena

riktats mot dessa regler, äro väsentligen grundade på den åsikten att förbudet

att deltaga i tjänstgöring skulle inverka ofördelaktigt på tjänsten inom

krigsmakten. Med hänsyn bland annat till de under nästföljande paragraf

upptagna stadgandena om avbrott i och uppskov med verkställigheten av

arrest torde dylika farhågor icke böra överdrivas. Dessutom måste genom

disciplinbotens införande antalet arreststraff komma att väsentligt nedgå;

den ökning av antalet dylika straff, som är att förvänta av att maximitiden

för arrest utsträckes, torde i detta avseende bli utan större betydelse. För

att utesluta den risk för olägenheter, som tjänstgöringsförbudet trots detta

kan innefatta, synes emellertid möjlighet böra öppnas för den dömande myndigheten

att förordna om undantag från tjänstgöringsförbudet. Sådant förordnande

bör dock endast få meddelas om det på grund av tjänstens krav

eller eljest föreliggande särskilda skäl finnes påkallat.

Vad slutligen angår frågan om och i vad mån löneavdrag bör ske under

arresttiden kan jag, om ock med någon rvekan, ansluta mig till utredningens

förslag. Löneavdraget bör alltså icke vara beroende av om arrestanten deltar

i tjänstgöring eller ej. Att märka är härvid att arrestanten principiellt kan

åläggas att utföra varje slag av lämpligt arbete på liknande sätt som fängelseoch

straffarbetsfangar tvingas arbeta under strafftiden; för arrestanten torde

väl för övrigt tjänstgöringen i allmänhet te sig som en lindring i arreststraffet.

Avdragspåföljden torde vidare, såsom utredningen föreslagit, böra omnämnas

i lagen, särskilt som skyldigheten för arrestanten att deltaga i tjänstgöring

utan full lönekompensation måste anses utgöra ett av momenten i

bestraffningen. Å andra sidan är det av praktiska skäl nödvändigt att bygga

stadgandet härom på avlöningsföreskrifterna för de olika personalkategorierna.

Frågan om erforderliga ändringar i dessa föreskrifter torde i sinom

tid komma att anmälas av cheferna för försvars- och finansdepartementen.

Med de ändringar jag i det föregående angivit har förevarande paragraf

upptagits i departementsförslaget.

5 §■

I förevarande paragraf har utredningen upptagit vissa detaljbestämmelser

beträffande arrest. Det stadgas sålunda att den som undergår arrest ej får

åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som

ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus

minst en timme samt må i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom.

Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen

bestämmer. Han äger mottaga besök endast då det i särskilt fall medgi
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ves. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den

mån det tinnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades

hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

I 24 § SLK stadgas att den som undergår vaktarrest ej må mottaga besök,

där det ej för särskilt fall medgives. Den arresterade må ej begagna Öl, vin

eller spritdrycker. Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre

underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet

och enkelhet. Vissa ytterligare föreskrifter äro givna i militära bestraffningsförordningen,

§§ 32—36. Där stadgas hland annat, att arrestant i allmänhet

icke utan tillstånd av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, äger

mottaga eller avsända brev. Den som undergår vaktarrest och icke undfår

naturaportion må genom häktets föreståndare lata pa egen bekostnad anskaffa

vad han behöver för sitt uppehälle. Till den som undfår naturaportion

utdelas den bestämda dagportionen i samma ordning som tillämpas för

utspisning av manskapet. Då någon utan att deltaga i tjänstgöring undergår

vaktarrest av längre varaktighet än tio dagar, skall under den del av strafftiden

som överstiger tio dagar tillfälle lämnas honom att dagligen minst en

halv timme vistas i fria luften. Enligt § 14 i samma förordning skall, då

arrestant insjuknat, straffet avbrytas och den sjuke förflyttas till annat tjänligt

ställe, därest läkaren förklarar sådant nödvändigt. En ytterligare bestämmelse

om avbrott i verkställigheten är upptagen i 22 § SLK, vari stadgas att

i strafftiden icke inräknas den tid arresterad på tåg åtföljer trupp till vilken

han hör.

Utredningen har icke ansett det föreligga något skäl att bibehålla den hittillsvarande

rätten för arresterad att i vissa fall pa egen bekostnad bereda

sig bättre kost eller bekvämlighet. Närmare bestämmelser i detta hänseende

borde meddelas i administrativ ordning. Därvid borde hland annat föreskrivas

att arrestant skulle utan ersättning tillhandahållas för meniga avsedd naturaportion,

även om han eljest ej skulle varit berättigad därtill. Vidare borde

genom sådana bestämmelser förhindras att någon finge avtjäna arreststraff

i arrestlokal som i fråga om inredning, möblering och beskaffenheten i övrigt

hade en mera komfortabel karaktär än vanliga arrestlokaler. önskemål

i denna riktning hade uttalats av militieombudsmannen i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 19 september 1946.

Vidare hade utredningen föreslagit att arrestant som ej deltoge i tjänstgöring

skulle beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme.

Detta överensstämde nära med bestämmelsen i 29 § i 1945 års verkställighetslag

om rätt för den som vore intagen i fångvårdsanstalt att vistas utomhus.

Därjämte hade ansetts i lagen böra intagas en föreskrift rörande arrestants

rätt att sysselsätta sig med läsning eller brevskrivning. I fråga härom

förelåge det, särskilt såvitt anginge rätten till läsning, med hänsyn till den

relativt korta tid, varunder enligt förslaget arrest finge verkställas utan

tjänstgöring, och till önskvärdheten att upprätthålla arreststraffets effekt

skäl till återhållsamhet. Att närmare reglera frågan i lag vore icke erforderligt.

Även om det enligt vad nu sagts syntes vara anledning att begränsa

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

arrestants rätt till förströelse, vore det icke därför nödvändigt att han skulle

tillbringa strafftiden under sysslolöshet, i den mån han ej skulle deltaga i

tjänstgöring. Det syntes icke vara ägnat att förringa arreststraffets verkan

om arrestant i häktet sysselsatte sig med lämpligt arbete som tillhandahölles

av de militära myndigheterna. En bestämmelse om arrestants rätt att

mottaga besök av samma innehåll som den nuvarande föreskriften i 24 §

SLK hade även upptagits.

Ytterligare har av utredningen anförts att eftersom frågan, huruvida arrestant

skulle deltaga i tjänstgöring, enligt 4 § reglerats genom en legalregel,

kunde det tydligen inträffa att en person, som vore oumbärlig för utförandet

av en viss uppgift, just vid detta tillfälle underginge arrest utan tjänstgöring.

Med tanke på dylika fall syntes böra föreskrivas, att avbrott i verkställigheten

av arreststraff finge äga rum i den mån det funnes nödvändigt med

hänsyn till tjänsten. Genom en dylik allmän föreskrift ersattes även den nuvarande

speciella bestämmelsen i 22 § SLK om avbrott i verkställigheten

vid förflyttning av trupp. På sätt för närvarande stadgades i § 14 militär

bestraffningsförordning borde avbrott i verkställigheten kunna ske även då

det vore nödvändigt med hänsyn till den arresterades hälsa, exempelvis för

vård å sjukhus. Avbrott borde slutligen också kunna medgivas då eljest

synnerliga skäl därtill förelåge. De sålunda föreslagna bestämmelserna rörande

avbrott i verkställigheten hade synts böra få tillämpning även i fråga

om uppskov med verkställighet av arrest, varom för närvarande några föreskrifter

ej funnes.

Justitiekanslersämbetet har erinrat att det i motiven uttalades, att genom

bestämmelser i administrativ ordning borde förhindras, att någon finge avtjäna

arreststraff i arrestlokal, som i fråga om inredning, möblering och beskaffenheten

i övrigt hade en mera komfortabel karaktär än vanliga arrestlokaler.

Otvivelaktigt hade missförhållanden i här antydda avseende förekommit,

sannolikt i ej obetydlig omfattning. Att dessa missförhållanden undanröjdes

vore tydligen på sin plats. Framhållas borde emellertid, att tilllämpningen

av principen om allas likhet inför lagen icke borde drivas så

långt att i fråga om verkställighet av frihetsstraff en faktisk olikhet, ehuru

av annat slag än den hittillsvarande, komme att råda för de skilda kategorier

militärpersonalen omfattade. Särskilt gällde detta frågan, om arrestlokalerna

skulle vara gemensamma för befäl och manskap. Mellan dessa

kategorier förelåge, delvis av nödtvång, sådan skillnad i olika avseenden,

att det icke tedde sig onaturligt, att olika arrestlokaler funnes för de skilda

kategorierna. För upprätthållandet av disciplinen skulle det säkerligen även

vara till synnerligt men, om arrestlokaler vore gemensamma för befäl och

manskap. Detta vore kanske ej heller meningen. Chefen för armén och överbefälhavaren

ha ävenledes framhållit vikten av att officerare och underofficerare

finge undergå arrest i från manskapsarresterna skilda arrestlokaler.

Arméchefen har därjämte förklarat att han måste ställa sig avvisande till

förslaget att arrestant »må» utföra anvisat arbete. Det borde helt ankomma

på vederbörande chef att avgöra i denna fråga. Överbefälhavaren har un
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

derstrukit utredningens mening att återhållsamhet borde iakttagas i fråga

om arrestants rätt till läsning och brevskrivning. Arrestant borde endast ha

tillgång till bibel, psalmbok, militära reglementen o. s. v. i den omfattning

för närvarande i regel tillämpades samt ha rätt att avlåta brev till nära anhöriga

och myndigheter. Arméns fortifikations förvaltning har framhållit att

det ur principiell synpunkt icke funnes något att erinra mot kravet, att arrestlokalerna

för alla kategorier av militär personal skulle vara likvärdiga. Av

praktiska skäl kunde emellertid möta svårigheter att vid äldre etablissement

ändra befintliga arrestlokaler för officerare och underofficerare så, att lokalerna

beträffande rumsyta och fönsterstorlek helt överensstämde med manskapsarresterna.

Förvaltningen hänvisade härutinnan till vad förvaltningen

i ämnet anfört i yttrande till chefen för armén den 28 mars 1947 i anledning

av militieombudsmannens skrivelse. Vid utformandet av de särskilda bestämmelserna

rörande verkställighet av arreststraff borde enligt fortifikationsförvaltningens

mening uppmärksamhet även ägnas frågorna om arrestlokalernas

belägenhet och bevakningen av desamma, i vilka avseenden särskild hänsyn

måste tagas till de militära tjänstgöringsförhållandena. Medan vid avtjänande

av straff vid allmän anstalt den straffskyldige vore helt skild från sin

vanliga omgivning och övervakades av för ändamålet särskilt anställd och

utbildad personal, vore läget helt annorlunda, när militärt arreststraff skulle

verkställas. Vid militärhäkte avtjänades straffet i lokal som vore ansluten

till det vanliga tjänstestället, och övervakningen skedde genom personal, som

regelmässigt beordrades ur kretsen av den straffskyldiges överordnade och

jämställda. Skulle officerare och underofficerare avtjäna arreststraff i det

för manskapet inrättade häktet, komme de att bevakas av underordnade,

möjligen ur eget underlydande förband. Ett sådant förhållande skulle innebära

en betydlig skärpning av straffet och därjämte kunna medföra svårigheter

för den bestraffade i hans fortsatta befälsutövning. Det syntes därför

vara erforderligt, att till belägenheten skilda arrestlokaler bibehölles för å

ena sidan officerare och underofficerare samt å andra sidan manskap. Vore

den straffskyldige av lägst underbefäls grad, borde tillses, att vaktchefen

vore av samma eller högre tjänstegrad. Dessa fortifikationsförvaltningens

synpunkter stode, såvitt förvaltningen kunnat finna, icke i strid med vare

sig utredningens eller militieombudsmannens uppfattning rörande sättet för

arreststraffets verkställande.

Fångvårdsstyrelsen har anfört att arreststraffets repressiva karaktär framginge

tydligast vid en jämförelse med de regler som enligt 1945 års lagstiftning

gällde för verkställighet av fängelse, även när det ådömts för militärt

brott. Den till fängelse dömde intoges i regel på en av fångvårdens kolonier

eller annan öppen anstalt. Från straffets början hölles han i fullt arbete,

vanligen utomhus. Han uppmuntrades att på fritiden läsa och ägna sig åt

annan lämplig sysselsättning ävensom att genom brevväxling och på annat

sätt uppehålla förbindelse med sina närstående. Han ägde själv skaffa sig

eller mottaga bekvämlighet, som läte förena sig med enkelhet och god ordning.

För de arbetspremier han erhölle ävensom för egna medel linge han

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

köpa olika slags varor, såsom kaffe, tobak, socker och frukt, till visst högsta

belopp i veckan, för närvarande tio kronor. Enligt fångvårdsstyrelsens mening

kunde det ifrågasättas att anordna arreststraffet så, att den, som underginge

arrest, under hela strafftiden hölles till nyttigt arbete. Föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer har uttalat, att sådant arreststraffet utformats

enligt förslaget, kunde det icke anses vara särdeles humant. Överhuvud

taget måste enligt föreningens förmenande sägas, att arreststraffet, som hittills

varit avsett såsom ambitionsstraff, i lagförslaget utformats till att i stället

bliva ett förnedringsstraff. En sådan anordning av straffet kunde icke

vara lycklig. Den komme att hos krigsmaktens personal skapa otrevnad och

ovilja och därför ej heller att vara fördelaktig ur disciplinsynpunkt.

Departementschefen.

I förevarande paragraf beröres bland annat frågan vilken kost och bekvämlighet

som skall komma arrestant till del. Utredningen har i samband därmed

gjort ett uttalande mot de för närvarande brukliga s. k. officersarresterna,

vilket uttalande i princip icke mött gensagor av remissmyndigheterna.

Även enligt min mening måste det anses vara ett förkastligt system att vissa

krigsmän få avtjäna arreststraff under förhållanden som medgiva större bekvämlighet

än andra arrestanter komma i åtnjutande av. Såsom i vissa remissyttranden

understrukits är det emellertid å andra sidan nödvändigt att

verkställigheten av arrest anordnas så att den icke inverkar menligt på

disciplinen. Om en militär chef skall undergå arrest, kan det sålunda icke

vara lämpligt att han bevakas av sina underlydande. För att undvika sådana

konsekvenser synes det vara tillräckligt att ändamålsenliga föreskrifter meddelas

om bevakningen vid militärhäktena. Möjligen kan det dessutom visa

sig erforderligt att för vissa fall medgiva verkställighet i särskilda arrestlokaler,

men dessa böra då givetvis icke skilja sig från vanliga sådana lokaler

med avseende å inredning, möblering och beskaffenhet i övrigt, liksom arrestant

i sådant fall ej heller bör erhålla speciella förmåner i fråga om kost

och dylikt. Då jag vid behandlingen av nästföregående paragraf i förevarande

lagförslag förordat att närmare bestämmelser om militärhäktens beskaffenhet

skola utfärdas av Kungl. Maj :t synes även, såsom ock utredningen

förutsatt, de ytterligare föreskrifter som i nu ifrågavarande hänseende bli

erforderliga böra givas i samma ordning. Det här berörda spörsmålet torde

därför sedermera få upptagas till övervägande.

Vad i övrigt angår de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna har under

remissbehandlingen från ett par håll anförts att arreststraffet i olika avseenden

är strängare än fängelse och straffarbete. På visst sätt är detta också

onekligen fallet. Det torde emellertid icke vara riktigt att sålunda jämföra

de nämnda straffarterna. Frånsett att arreststraffet i allmänhet endast tilllämpas

å personer som genom tjänsteplikt äro bundna vid krigsmakten och

alltså redan äro underkastade olika inskränkningar i handlingsfriheten, är

att märka att detta straff regelmässigt är av så mycket kortare varaktighet

att maximitiden motsvarar minimitiden för fängelse. Under större delen av

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

203

den maximala strafftiden avtjänas dessutom arrest med vanlig tjänstgöring

och frihetsberövandet hänför sig då endast till fritiden. Det synes mig med

hänsyn härtill uppenbart att personliga förmåner under strafftiden endast

kunna medgivas i förhållandevis ringa utsträckning, om icke arreststraffets

effektivitet skall äventyras. Vad utredningen föreslagit i detta avseende förefaller

vara välbetänkt, och då jag icke heller eljest funnit anledning till erinran

mot de särskilda stadgandena, har ifrågavarande paragraf i oförändrat

skick upptagits i departementsförslaget. Den närmare reglering som i enlighet

härmed, utöver vad jag förut nämnt, skall ankomma på Kungl. Maj:t torde

få upptagas till behandling vid ett senare tillfälle.

6 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall disciplinbot ådömas

för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres av löneavdrag med belopp

som i 4 § sägs. Är sådant ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas

att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas

skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i

stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som

ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff

skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten

gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

Utredningen har anfört att, eftersom de värnpliktiga utgjorde huvuddelen

av krigsmaktens personal, borde man vid utformandet av närmare regler om

disciplinbot lämpligen utgå från de värnpliktigas ställning i lönehänseende.

Av de förmåner, som tillkomme dessa, syntes endast penningbidraget i fredstid

och terminslönen i krigstid böra tagas i betraktande. Övriga löneförmåner

hade antingen karaktär av naturaförmåner eller utginge endast under

speciella förutsättningar och lämpade sig därför icke i detta hänseende. Att

familjebidraget, som huvudsakligen avsåge att säkerställa de värnpliktigas

hemmavarande, icke borde komma i fråga vore uppenbart. Om sålunda för

de värnpliktigas del disciplinbotsstraffet utformades så att det endast avsåge

förlust av vissa utgående förmåner, borde tydligen en motsvarande begränsning

göras för övriga krigsmän som uppbure avlöning från krigsmakten.

Medan det eljest inom statsförvaltningen förekommande disciplinära bestraffningsmedlet

i form av lönemistning avsåge förlust av hela lönen för viss

tid, borde sålunda ifrågavarande straff endast innebära partiell lönemistning.

Disciplinbot borde därför utgöras av löneavdrag för visst antal dagar. Eftersom

värnpliktigas penningbidrag och terminslön vore de förmåner vilka,

enligt vad som förutsatts under 4 §, skulle avstås vid undergående av arrest,

syntes en tillfredsställande ordning uppnås, om löneavdraget för all personal

bestämdes till det belopp som skulle avstås under arresttid. Det vore förenat

med betydande praktisk fördel att löneavdraget vid disciplinbot och löneminskningen

vid arrcststraffs undergående överensstämde. Vissa krigsmän

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

åtnjöte överhuvud icke lön eller annan ersättning från krigsmakten. Så

vore fallet med personer som under beredskapstillstånd eller då riket vore i

krig åtföljde avdelning av krigsmakten som vore i fält eller tjänstgjorde under

liknande förhållanden. Men även i vanlig fredstid förekomme att krigsmän

icke erhölle ersättning, från vilken löneavdrag kunde göras. Exempel

härpå vore hemvärnsmän under tjänstgöring av kortare varaktighet än tre

dagar i följd. Då det emellertid vore värdefullt att kunna använda disciplinbot

också beträffande krigsmän å vilka löneavdrag ej vore tillämpligt, hade

såsom en kompletterande regel föreslagits, att i dylika fall åläggandet av

disciplinbot skulle ske genom att den brottslige förpliktades att under viss

tid för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställdes efter ty

prövades skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande

ställning.

I fråga om det dagantal, för vilket disciplinbot skulle kunna ådömas, borde

enligt utredningen uppmärksammas att även om löneavdraget för värnpliktiga

i allmänhet icke uppginge till högre belopp än en krona för dag, detta

dock i de flesta fall utgjorde allt vad en värnpliktig hade att disponera för

sina personliga behov. Maximitiden borde därför sättas lägre än ur andra

synpunkter måhända kunde anses önskvärt. Med hänsyn härtill och då även

i nu ifrågavarande avseende en viss parallellitet med arreststraffet vore fördelaktig,

men högre minimum än en dag icke syntes vara motiverat, hade

föreslagits att disciplinbot skulle ådömas för minst en och högst tjugu dagar.

Vad härefter angår verkställigheten av disciplinbot har utredningen funnit

att, då straffet utgjordes av löneavdrag, särskilda föreskrifter om verkställighetssättet

i allmänhet ej vore erforderliga. Verkställigheten skedde helt

enkelt genom innehållande av lön för det antal dagar som i straffbeslutet

angivits. Till värnpliktiga utbetalades penningbidrag och terminslön tre

gånger i månaden. För att den som ådömts disciplinbot för exempelvis tjugu

dagar icke skulle bli helt utan lön vid två på varandra följande utbetalningstillfällen

vore det lämpligt att, såsom viss motsvarighet till avbetalningssystemet

vid vanligt bötesstraff, tillåta att verkställigheten av löneavdrag kunde

fördelas på flera avlöningstillfällen. Då disciplinbot som ålagts i form av

löneavdrag skulle verkställas, kunde det inträffa att den dömde icke längre

vore berättigad till lön, varå avdraget kunde göras. I sådana fall borde den

dömde i stället vara skyldig att gälda motsvarande belopp. Såväl dylikt belopp

som disciplinbot, som ådömts i penningar, borde tillfalla kronan. Beträffande

betalning och indrivning av disciplinbot i dessa fall syntes vad som

vore stadgat i fråga om bötesstraff kunna gälla; med hänsyn till beskaffenheten

i allmänhet av de förseelser, för vilka disciplinbot vore avsedd att

tillämpas, borde dock icke ifrågakomma att oguldet belopp förvandlades till

fängelse, och det vore ej heller lämpligt att anordna förvandling till arrest.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit att utredningen förutsatt

att, då disciplinbot tillämpades, i straffbeslutet borde angivas, förutom

dagantalet, jämväl det belopp den dömde skulle avstå eller gälda för varje

dag. Att så vore avsett kunde icke utläsas ur lagtexten, vars ordalydelse läm
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

205

nade den möjligheten öppen att beträffande beloppet allenast hänvisades till

gällande avlöningsföreskrifter. Därest utredningens mening skulle gälla, komme

detta att innebära att vid verkställigheten hänsyn icke skulle tagas till,

att den dömde befordrats efter domen; löneavdraget måste i straffbeslutet

angivas efter den lönegrad, den dömde då innehade. För det med arreststraffet

förenade löneavdraget gällde däremot, att arrestanten finge vidkännas löneminskning

efter den grad, han vid verkställigheten innehade. Ett förtydligande

av bestämmelserna i denna del syntes påkallat. Försvarsväsendets lönenämnd

hade icke funnit lämpligt, att ifrågavarande penningstraff normalt

skulle anknytas till ett i avlöningsbestämmelserna fastställt löneavdrag. Enligt

lönenämndens mening borde för såväl värnpliktig som fast anställd personal

disciplinboten avvägas i anslutning till vederbörandes avlöning för

dag. Sålunda kunde följande riktlinjer i huvudsak följas. För värnpliktiga,

hemvämsmän och annan icke fast anställd personal toges värnpliktigs penningbidrag

(terminslön) till utgångspunkt. För fast anställd personal på aktiv

stat syntes disciplinboten böra utgöra hälften av avlöningen för dag, inberäknat

i förekommande fall värdet av naturaförmåner. Vad anginge icke

ständigt tjänstgörande fast anställd personal syntes disciplinboten böra uppgå

till samma belopp som för annan fast anställd personal i samma tjänstegrad.

Lönenämnden förutsatte, att anvisningar rörande disciplinbotens beräknande

komme att utfärdas av Kungl. Maj:t. Chefen för armén har erinrat

att utredningen beträffande förhållandena under krigstid framhållit, att då

det gällde en värnpliktig endast terminslönen borde komma i fråga, under

clet att familjebidraget, som huvudsakligen avsåge att säkerställa de värnpliktigas

hemmavarande, uppenbarligen icke borde tagas med i beräkningen.

Då det gällde den fast anställda personalen, hade utredningen icke ansett

sig böra taga samma hänsyn till denna personals ekonomiska förhållanden.

Tvärtom framhölle utredningen, att löneavdraget icke borde avse endast terminslönen

utan därjämte viss del av månadslönen. Några skäl för att den

fast anställda personalen på detta sätt skulle bestraffas hårdare än den värnpliktiga

personalen, hade utredningen icke anfört. Även då det gällde de

värnpliktiga, komme emellertid förslaget att drabba ytterst ojämnt. För den

som helt saknade privata tillgångar kunde straffet bliva kännbart, medan

den mera välsituerade kunde ha råd att begå vissa förseelser. På grund härav

kunde icke utredningens förslag beträffande disciplinbotens storlek godtagas.

Armé förvaltningen, med instämmande av arméns ingenjörförening, har framhållit

att det förhållandet att disciplinboten skulle bestämmas utan beaktande

av eventuell försörjningsplikt och ekonomiska omständigheter i övrigt,

innebure ett avsteg från de grundläggande principerna för det inom den

civila strafflagstiftningen införda dagsbotssystemet. Då den av utredningen

lämnade motiveringen för ett dylikt avsteg icke kunde anses bärande, ansåge

arméförvaltningen de härutinnan föreslagna stadgandena böra, för vinnande

av överensstämmelse med den civila strafflagstiftningen, undergå omarbetning,

i varje fall i vad anginge den fast anställda personalen inom krigsmakten.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har, beträffande regeln att

ogulden disciplinbot icke skall förvandlas till frihetsstraff, anmärkt att regeln

mången gång komme att medföra att den sakfällde skulle undslippa utan

någon som helst bestraffning för begången förseelse. Till förebyggande av

denna i förhållande till andra till disciplinbot dömda uppenbara orättvisa

borde därför stadgas, att ogulden disciplinbot skulle kunna förvandlas till

arrest.

Departementschefen.

Vid behandlingen av 1 § i förevarande lagförslag har jag förklarat mig i

princip godtaga den nya form av disciplinstraff, som disciplinbot utgör. Mot

de av utredningen under nu ifrågavarande paragraf upptagna närmare reglerna

om denna straffart har jag i sak icke något att erinra. Disciplinbotens

belopp för dag bör sålunda även enligt min mening vara samma belopp

som skall avstås vid avtjänande av arrest. Eftersom i detta belopp icke ingår

vare sig värnpliktigas familjebidrag eller den del av de fast anställdas lön

som närmast kan anses motsvara familjebidraget, torde det icke uppkomma

någon sådan olikhet i behandlingen av nämnda kategorier, som en remissmyndighet

trott sig finna. Såsom jag förut nämnt är det för övrigt avsett

att de åsyftade avlöningsbestämmelserna skola överses. Att på sätt i något

remissyttrande föreslagits uppställa särskilda, från löneavdragen vid arrest

avvikande belopp, synes medföra betydande praktiska olägenheter. I likhet

med utredningen anser jag att oguldet disciplinbotsbelopp ej bör förvandlas

till frihetsstraff. För att tydligare klargöra att i själva straffbeslutet

skall angivas, liksom i fråga om dagsböter, icke blott det antal dagar för

vilket straffet ådömes utan även det belopp den dömde skall avstå eller gälda

för varje dag, torde en redaktionell jämkning böra vidtagas.

Frånsett sistnämnda jämkning överensstämmer departementsförslaget i

denna del med utredningens förslag. 7

7 och 8 §§.

Enligt 7 § av utredningens förslag får disciplinstraff såsom gemensamt

straff för flera brott icke överstiga de i 4 och 6 §§ utsatta högsta mått.

I 8 § av nämnda förslag stadgas att om brott, som finnes förskylla disciplinstraff,

sammanträffar med brott, som finnes förskylla böter, och ej gemensamt

straff i svårare straffart ådömes, skola böter ådömas såsom gemensamt

straff. Om särskilda skäl därtill äro, må dock disciplinstraff ådömas

såsom gemensamt straff. För brott, som finnes förskylla disciplinstraff, må

då flera brott sammanträffa disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän

straffart för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda. Högsta och

lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplinstraff är utsatt för

något av brotten, beräknas såsom om bötesstraff som i 2 § sägs vore utsatt

i stället för disciplinstraffet. Har någon för skilda brott förskyllt avsättning

eller suspension och disciplinstraff, skola straffen ådömas jämte varandra;

dock må ej jämlikt 25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff,

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

207

där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och

sådant straff prövas vara tillfyllest.

4 kap. SL innehåller såvitt nu är i fråga följande. I 1 § stadgas att, om

någon skall dömas för flera brott, gemensamt straff skall ådömas. För brott

som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte straff för

övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda. Enligt 2 § i det år 1946 till

lagrådet remitterade förslaget bestämmes gemensamt straff med tillämpning

av de för brotten i lag stadgade straffsatserna, dock må straffet i den svåraste

tillämpliga straffarten höjas intill vad som svarar mot de för brotten

utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra. Ej må gemensamt straff

understiga det svåraste av de lägsta straffen. Jämlikt 6 § i det remitterade

förslaget skall vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå

kan följa fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare

straff än böter, bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa

vid böternas förvandling. I 7 § enligt det remitterade förslaget stadgas att,

om någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt

straff, straffen skola ådömas jämte varandra, dock må ej jämlikt 25 kap.

1—4 §§ i det remitterade förslaget dömas till böter, där den brottslige för

annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas

vara tillfyllest.

Utredningen har ansett att de i 4 kap. SL intagna stadgandena om sammanträffande

av brott samt om förändring av straff i princip borde äga tilllämpning

även i fråga om disciplinstraff. Liksom för närvarande bleve det

emellertid enligt förslaget erforderligt att meddela vissa kompletterande föreskrifter.

På grund av huvudregeln i 4:1 SL skulle vid sammanträffande

av flera brott, som borde föranleda disciplinstraff, ett gemensamt straff ådömas.

Enligt 35 § SLK gällde — vilket innefattade en avvikelse från stadgandena

i 4: 2 SL om straffhöjning — att disciplinstraff såsom gemensamt straff

för flera brott icke finge överstiga det för varje slag av arreststraff utsatta

högsta mått. Då anledning icke synts föreligga att föreslå någon saklig ändring

i detta avseende, hade i 7 § i förslaget upptagits en motsvarande bestämmelse

avseende de föreslagna disciplinstraffen.

Vidare har utredningen erinrat att det enligt 34 § andra stycket SLK gällde

att om brott, som funnes förskylla böter, sammanträffade med brott, som

funnes förskylla disciplinstraff, och gemensamt straff i svårare straffart ej

ådömdes, böter och disciplinstraff skulle ådömas jämte varandra. Då särskilda

skäl därtill föranledde, finge dock disciplinstraff ådömas såsom gemensamt

straff. Detta undantag från regeln om ådömande av gemensamt

straff finge enligt förslaget, till följd av att straffbestämmelserna rörande

tjänstefel skulle erhålla subsidiär karaktär, avsevärt mindre betydelse än

tidigare. Ett bibehållande av undantaget vore i och för sig föga önskvärt och

syntes icke förenligt med att enligt 2 och 3 §§ i förevarande lagförslag viss

frihet förelåge för domstol att välja mellan att tillämpa disciplinstraff eller

böter. Det syntes därför vara lämpligt att huvudregeln i 4: 1 SL om gemensamt

straffs ådömande vid flera brott ägde tillämpning jämväl då straffet

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

skulle utmätas i mildare straffart än fängelse. Eftersom de nämnda bestämmelserna

i 2 och 3 §§ icke gåve ledning för detta fall, erfordrades ett särskilt

stadgande därom. Detta hade synts böra innehålla att böter skulle

ådömas såsom gemensamt straff. Om särskilda skäl därtill vore, borde dock

disciplinstraff kunna ådömas såsom gemensamt straff.

I 34 § tredje stycket SLK stadgades att om brott, som funnes förskylla

disciplinstraff, sammanträffade med brott, beträffande vilket villkorlig dom

ansåges böra meddelas, disciplinstraffet finge ådömas särskilt. Enligt 4: 1

SL kunde bötesstraff alltid, om särskilda skäl föranledde därtill, ådömas vid

sidan av straff för andra brott. Enahanda möjlighet att ådöma särskilt straff

borde enligt utredningen finnas även beträffande disciplinstraff, och detta

oavsett om villkorlig dom skulle meddelas i fråga om de övriga brotten. Dock

vore det ej lämpligt att medgiva ådömande av särskilt disciplinstraff om

sådant straff skulle tillämpas jämväl beträffande övriga brott. Förutom ett

stadgande härom hade intagits en bestämmelse om beräkning av maximum

och minimum för gemensamt straff i vissa fall. Enligt 34 § första stycket

finge ej gemensamt straff för brott, som vore belagt allenast med disciplinstraff,

och brott, varå kunde följa fängelse eller straffarbete på viss tid,

överstiga högsta straffet för sistnämnda brott. Eftersom disciplinstraff enligt

förslaget såsom nämnts icke i något fall vore obligatoriskt samt jämlikt 4: 2

och 6 SL i det remitterade förslaget böter på visst sätt skulle inverka vid

beräkning av högsta gemensamma straff, borde även i fall då disciplinstraff

vore utsatt beräkningen av högsta gemensamma straff giva samma

resultat. Likaså borde tydligen det gemensamma straffets minimum vara

detsamma, vare sig böter eller disciplinstraff vore utsatt för något av brotten.

I anledning härav hade ansetts böra stadgas att högsta och lägsta gemensamma

straff i allmän straffart, då disciplinstraff vore utsatt för något

av brotten, beräknades såsom om bötesstraff som i 2 § av förevarande lagförslag

sades vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang förklarat, att vad i det föregående

föreslagits syntes innehålla erforderliga särbestämmelser såvitt anginge

disciplinstraffets förhållande till de allmänna straffarterna. Härefter

återstode disciplinstraffets förhållande till ämbetsstraffen. I sådant hänseende

erfordrades icke annat än att de i 4: 7 SL i det remitterade förslaget

intagna reglerna om ämbetsstraffens förhållande till de allmänna straffen erhölle

motsvarande tillämpning.

Departementschefen.

Här ifrågavarande paragrafer, mot vilka erinran ej framställts i remissyttrandena,

ha oförändrade upptagits i departementsförslaget. 9

9 §•

I 9 § av utredningens förslag stadgas att, om på en gång till verkställighet

förekomma flera beslut varigenom någon blivit fälld till särskilda arrest
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 144.

209

straff, straffen skola sammanläggas med varandra. Sammanlagda strafftiden

må icke överstiga trettio dagar. Skola på en gång verkställas dels beslut varigenom

någon fällts till arrest, dels ock beslut varigenom han dömts till

fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för

böter, eller till straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant

frihetsstraff. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

I 36 § SLK finnas bestämmelser för det fall att flera beslut, genom vilka

någon blivit fälld till särskilda disciplinstraff, förekomma till verkställighet

på en gång. Bland annat stadgas att straffen skola sammanläggas till ett

arreststraff av det slag straffen tillhöra samt att sammanlagda strafftiden ej

må överstiga trettio dagar, då straffet är vaktarrest. Vad sålunda stadgats

skall iakttagas jämväl där det ena straffet jämlikt 37 § övergått till fängelse

eller straffarbete då det andra straffet skall verkställas. Enligt 37 § skall,

om dels beslut varigenom någon ålagts fängelse eller straffarbete på viss tid

eller förvandlingsstraff för böter, dels ock beslut varigenom han fällts till

disciplinstraff förekomma till verkställighet på en gång, disciplinstraffet

övergå till fängelse. Därvid skall varje dags vaktarrest anses svara mot en

dags fängelse.

Utredningen har funnit motsvarighet till dessa bestämmelser erforderliga

också i ny lagstiftning. Därvid funnes emellertid icke anledning att medtaga

sådant disciplinstraff som utgjordes av disciplinbot. Om till verkställighet på

en gång förekomme flera beslut varigenom någon blivit fälld till särskilda

arreststraff, borde straffen sammanläggas. Såsom hittills i fråga om vaktarrest,

borde sammanlagda strafftiden icke få överstiga trettio dagar. Skulle

på en gång verkställas dels beslut varigenom någon fällts till arrest och dels

beslut varigenom han dömts till fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller

utgjorde förvandlingsstraff för böter, eller till straffarbete på viss tid, borde

arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Såsom evalveringsgrund syntes

härvid, liksom för närvarande beträffande vaktarrest, böra gälla att en dags

arrest skulle anses svara mot en dags fängelse.

Departementschefen.

Erinran har i remissyttrandena icke gjorts mot förevarande paragraf. Då

jag under 4 § förordat att arreststraffets maximitid skall höjas till trettio dagar,

torde det emellertid vara nödvändigt att även jämka den högsta sammanlagda

strafftiden för flera arreststraff, som på en gång förekomma till

verkställighet. Lämpligen synes den sammanlagda strafftiden ej böra få överstiga

fyrtio dagar. Med allenast denna ändring överensstämmer departementsförslaget

i förevarande avseende med utredningens förslag.

10 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall beslut varigenom disciplinstraff

ålagts befordras till verkställighet av befälhavare som har bestraffningsrätt

i disciplinmål vid den avdelning, där den dömde tjänstgör, eller

14 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 144.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

av bestraffningsberättigad befälhavare, som med hänsyn till den dömdes

vistelseort finnes därtill lämpligast. På befälhavaren skall ankomma att förordna

om sammanläggning av arrests träff. Förordnande om sammanläggning

av arrest med annat frihetsstraff meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Beträffande frågan vem som skall befordra beslut om disciplinstraff till

verkställighet finnas bestämmelser i 208 § första stycket SLK och 82 § militära

rättegångslagen. Enligt det förra stadgandet skall befälhavare, som i

disciplinmål ålagt straff, i laga ordning befordra det till verkställighet eller,

om straffet bör av annan befälhavare verkställas, hos denne därom göra

hemställan. I det senare lagrummet stadgas att krigsdomstols utslag, varigenom

någon dömts till ansvar, skall av vederbörande befälhavare befordras

till verkställighet och att detsamma gäller om annan domstols utslag,

varigenom ansvar ådömts någon som är anställd vid krigsmakten och lyder

under SLK. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort eller

annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom annan befälhavares

försorg, äge han överlämna verkställigheten till denne. För det fall

att den dömde hålles häktad givas särskilda föreskrifter. I 38 § SLK stadgas,

att det ankommer på vederbörande befälhavare att förordna om sammanläggning

av disciplinstraff. I vissa fall, såsom då den straffskyldige tillika

är förfallen till annat frihetsstraff, skall befälhavaren göra anmälan hos fångvårdsstyrelsen,

som har att förordna om straffens förening och sammanläggning.

Utredningen har anfört att de angivna bestämmelserna rörde icke blott beslut

om disciplinär bestraffning utan innefattade även reglering av befälhavares

befattning med verkställighet av utslag varigenom fängelse eller straffarbete

ådömts. I sistnämnda hänseende funnes icke anledning att i detta sammanhang

upptaga bestämmelserna till behandling; därutinnan hänvisades

till lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m., och vad i det följande anfördes

beträffande denna lag. Att beslut om disciplinstraff borde befordras

till verkställighet av militär befälhavare vore klart. I allmänhet tjänstgjorde

den som dömts till disciplinstraff vid viss avdelning av krigsmakten, och

det syntes naturligt att bestraffningsberättigad befälhavare vid avdelningen

ombesörjde verkställigheten. Eftersom verkställighet även kunde ifrågakomma

beträffande den som icke vore i tjänst vid viss avdelning, vore det emellertid

nödvändigt att ha en alternativ behörighetsregel. Därvid borde man

utgå från att verkställighet av arrest lämpligen borde ske i militärhäkte å

ort där den dömde uppehölle sig eller så nära denna ort som möjligt. De

närmare föreskrifter som erfordrades härom kunde meddelas i administrativ

ordning.

Vad anginge sammanläggning som skulle äga rum då flera beslut om arreststraff

förekomme till verkställighet på en gång, hade utredningen ansett

böra stadgas att det ankomme på den befälhavare, som hade att befordra

straffen till verkställighet, att förordna därom. Föreskxifter om skyldighet

för befälhavare att i vissa fall till fångvårdsstyrelsen göra anmälan rörande

sammanträffande av straff, varom bestämmelser för närvarande upptoges

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

211

i 38 § SLK, kunde utfärdas i administrativ ordning. I lagen syntes endast

böra intagas ett stadgande, att förordnande om sammanläggning av arrest

med annat frihetsstraff skulle meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Departementschefen.

Ifrågavarande paragraf, som under remissbehandlingen lämnats utan erinran,

har i sak oförändrad upptagits i departementsförslaget. Till frågan om

erforderliga administrativa föreskrifter torde jag sedermera få återkomma.

11 §•

Denna paragraf i utredningens förslag innehåller följande. Varder den

som ålagts arrest i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till

fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta straff avräknas vad

han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot

en dags annat frihetsstraff. Dömes han till arrest på kortare tid, skall vad

enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas. Dömes han i stället för

arrest till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 § innehållet belopp

avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas

eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet

anses verkställt i den mån domstolen, för det fall att arreststraffet avtjänats,

funnit skäligt så förordna. Befrias han från ansvar i målet, skall enligt

4 § innehållet belopp utbetalas. Därest beslut, varigenom någon ålagts

disciplinbot, ändras efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt

6 § innehållet eller erlagt belopp utbetalas, där det ej, om han dömes till

disciplinbot, böter eller suspension, kan avräknas å vad han enligt det nya

straffbeslutet har att vidkännas.

Utredningen har anfört att jämlikt 209 § SLK av befälhavare ålagt disciplinstraff

skulle verkställas utan hinder av anförda besvär. Beträffande

krigsrätts utslag varigenom någon blivit fälld till sådant straff stadgades i

82 § militära rättegångslagen att straffet finge, utan hinder av anförda besvär,

genast befordras till verkställighet. Den pågående utredningen rörande

krigsdomstolamas avskaffande, vilken upptoge frågan om förtida verkställighet

av disciplinstraff, föresloge att sådant .straff i vissa fall skulle kunna

verkställas oaktat straffbeslutet ej vunnit laga kraft. Med anledning härav

syntes det vara nödvändigt att i detta sammanhang meddela bestämmelser

för det fall att ändring skedde i straffbeslut som gått i verkställighet. I gällande

rätt funnes föreskrifter i detta hänseende endast såtillvida att i 209 §

SLK stadgades, att krigsöverdomstol i utslag på klagan i disciplinmål ägde

att utlåta sig om och i vad mån det undergångna straffet borde räknas kla

ganden till last, samt alt i avlöningsföreskrifter, som innehölle bestämmelse?

om löneminskning för den som underginge arrest utan tjänstgöring, regelmässigt

upptoges bestämmelse att innehållet belopp skulle utbetalas till honom,

om straffet prövades icke böra räknas honom till last.

Om den som ålagts arrest genom utslag av högre rätt slutligen dömdes till

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Moj.ts proposition nr 144.

arrest på längre tid eller fängelse eller straffarbete på viss tid, borde tydligen,

enligt vad utredningen vidare yttrat, från detta straff avräknas vad han

utstått av arreststraffet. Därvid syntes i överensstämmelse med 9 § i detta

lagförslag och 4: 6 SL böra gälla att en dags arrest skulle räknas lika med

en dags fängelse eller en dags straffarbete. I det fall att den som undergått

arrest dömdes till sådant straff på kortare tid eller till annat straff än tidsbestämt

frihetsstraff eller befriades från ansvar, kunde någon sådan omedelbar

avräkning icke genomföras. För att i den utsträckning som syntes möjlig

den dömde skulle kunna erhålla kompensation för det undergångna straffet

syntes dels bestämmelser böra meddelas angående utbetalning eller avräkning

av lönebelopp som innehållits under arresttiden, dels stadgande böra

upptagas om rätt för domstolen att förordna om avräkning i vissa fall, dels

ock lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade

eller dömda m. fl. böra utvidgas att avse jämväl den som undergått arrest.

Bestämmelse om utbetalning av innehållen lön ansåge utredningen böra

avse det fall att den som undergått arrest dömdes till sådant straff på kortare

tid, varvid utbetalning borde ske av belopp som innehållits för överskjutande

tid. Vidare syntes, för det fall att han i stället för arrest dömdes till disciplinbot,

böter eller suspension, böra gälla, att innehållet belopp skulle avräknas

å vad han enligt det nya straffbeslutet hade att vidkännas eller, i den

mån det ej kunde ske, utbetalas till den dömde. Slutligen borde bestämmelse

om utbetalning av innehållet belopp gälla i fall han befriades från

ansvar. Då någon som avtjänat arrest dömdes till disciplinbot, böter eller

suspension syntes — utöver avräkning eller utbetalning av innehållen lön

— domstolen böra äga att efter vad skäligt funnes förordna att straffet

skulle anses helt eller delvis verkställt. Vad anginge 1945 års lag syntes den

föreslagna utvidgningen böra genomföras genom sådan ändring av 3 §, att

den som avtjänat arrest likställdes med den som varit intagen i anstalt för

undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. Dessa påföljder

kunde liksom arrest gå i verkställighet utan att domen vunnit laga kraft.

Vidkommande det fall att beslut, varigenom någon ålagts disciplinbot, ändrades

efter det straffet verkställts hade utredningen ansett som huvudregel

böra stadgas att innehållet eller erlagt belopp skulle utbetalas till den dömde.

Undantag härifrån syntes endast böra gälla om han dömdes till annorlunda

bestämd disciplinbot eller till böter eller suspension, i vilka fall det vore

lämpligt att beloppet, i den mån så kunde ske, avräknades å vad han enligt

det nya straffbeslutet hade att vidkännas. I förevarande paragraf hade intagits

bestämmelser av det innehåll i det föregående angivits utom beträffande

ändringen av 1945 års omförmälda lag, därom särskilt lagförslag utarbetats.

Departementschefen.

Även enligt det förslag till ny militär rättegångslag, som för närvarande

är under utarbetande inom justitiedepartementet, kommer disciplinstraff i

vissa fall att kunna verkställas, oaktat straffbeslutet ej vunnit laga kraft, och

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

213

det torde sålunda vara nödvändigt med en bestämmelse av det slag utredningen

upptagit under förevarande paragraf. Mot bestämmelsens innehåll har

invändning icke framställts i remissyttrandena. Såvitt angår den som avtjänat

arrest synes emellertid utbetalning av belopp, som innehållits enligt 4 §, böra

ske ej endast då han befrias från ansvar i målet utan även då han dömes till

påföljd, beträffande vilken bestämmelsen ej upptager särskilda regler, t. ex.

avsättning eller internering. Vidare torde, i fall då beslut om disciplinbot

ändrats till suspension, jämlikt 6 § innehållet eller erlagt belopp böra utbetalas.

Slutligen har jag också funnit viss redaktionell jämkning av bestämmelsen

vara erforderlig.

12 och 13 §§.

I 12 § av utredningens förslag stadgas att dom å disciplinstraff ej skall tillräknas

någon till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4

kap. 14 § strafflagen förmäles.

Denna bestämmelse är likalydande med ett i 33 § SLK ingående stadgande.

Enligt 13 § i utredningens förslag skall ådömt arreststraff vara förfallet,

där beslutet ej börjat verkställas innan tre år förflutit från det beslutet vann

laga kraft. Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts innan

tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

I 47 § SLK stadgas att i fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande

av utslag gäller vad i allmän lag är föreskrivet och att härvid disciplinstraff

skall anses lika med fängelse.

Utredningen har uttalat att då enligt 5: 14 SL den kortaste tiden för åtalspreskription

vore två år och denna tid gällde beträffande alla brott som

ej vore belagda med svårare straff än fängelse, någon särbestämmelse angående

sådan preskription icke syntes vara erforderlig rörande brott som belagts

med disciplinstraff. Däremot kunde de allmänna bestämmelserna om

verkställighetspreskription icke utan vidare tillämpas å disciplinstraff. I 5: 20

SL stadgades, förutom olika preskriptionstider, lägst tio och högst trettio år,

för skilda straffarbetsstraff, att omedelbart ådömt fängelse skulle vara förfallet,

där domen ej börjat verkställas innan fem år förflutit från det domen

vann laga kraft, att ådömda böter bortfölle sedan tre år förflutit från det

bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas förvandling

blivit anställd, samt att ålagt förvandlingsstraff vore förfallet, där beslutet

ej börjat verkställas innan tre år förflutit från det beslutet vann laga

kraft. På grund av den förut i olika sammanhang framhållna likställigheten

mellan disciplinstraff och böter borde preskriptionstiden för verkställighet

av disciplinstraff bestämmas till tre år liksom beträffande böter. Beträffande

disciplinbot hade stadgandet om verkställighetspreskription ansetts

böra innehålla, att sådant straff bortfölle i den mån det ej verkställts innan

tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Departementschefen.

Ifrågavarande paragrafer, mot vilka erinran ej framställts under remissbehandlingen,

ha frånsett en redaktionell jämkning i 13 § upptagits i departementsförslaget

i oförändrat skick.

14 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att för mindre förseelser

av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål får tillrättavisning

användas i stället för disciplinär bestraffning. Tillrättavisningsformerna

äro varning; åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss

bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete,

vakttjänst eller annan sådan särskild uppgift (extratjänst); förbud

att under viss bestämd tid, högst sju dagar, vistas utom kasernområde, läger

eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav

(utegångsförbud); förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid,

högst sju dagar, eller för visst antal särskilda dagar, högst fyra, lämna fartyget

(landgångsförbud). För samma förseelse eller eljest på en gång får

ej åläggas mer än ett slag av tillrättavisning, och ej heller får extratjänst

så användas att genom överansträngning eller av annan orsak men för den

felandes hälsa eller tjänstbarhet därav kommer.

Enligt 210 § SLK må för mindre förseelser och fel mot militär tukt och

ordning, på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället

för disciplinär bestraffning användas tillrättavisning. De olika slagen av tillrättavisningar

äro a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den

felaktiges överordnade eller med honom likställda, b) vägran, ombord å fartyg,

av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst

sex landpermissionsdagar, samt för manskap dessutom c) åläggande för visst

antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att

utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten, och d) förbud att under

viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller

däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten

del av dylikt område. Tillrättavisning må ej användas av mer än ett

slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning varom i c) förmäles,

i något fall så användas att genom överansträngning eller annan orsak men

för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer. Om tillrättavisningar,

som få användas för barn, vilka ej fyllt femton år, förordnar Konungen.

I §§ 39—44 militära bestraffningsförordningen ha närmare bestämmelser

meddelats om tillrättavisningar.

Utredningen har ansett det vara av stor betydelse för disciplinens upprätthållande

att även lägre befälhavare än de som ägde bestraffningsrätt i disciplinmål

hade möjlighet att vid mindre förseelser inskrida med lämpliga

medel. Jämväl eljest vore det värdefullt att befälet hade till sitt förfogande

lindriga rättelsemedel, vilka kunde tillämpas mera formlöst än de egentliga

straffmedlen och icke genom anteckning i straffregister medförde verkningar

i framtiden. Systemet med särskilda tillrättavisningar syntes därför

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 1H.

215

böra bibehållas. Liksom enligt gällande rätt borde i detta sammanhang i

huvudsak upptagas endast frågorna om tillämplighetsområdet för tillrättavisningar

samt vilka olika former av tillrättavisningar som skulle få användas.

Bestämmelser härom hade intagits i förevarande paragraf. I övrigt erforderliga

föreskrifter syntes kunna meddelas i administrativ ordning.

Tillrättavisning borde, enligt utredningen, såsom hittills tillämpas endast

vid mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kunde åläggas i

disciplinmål. Det i 210 § SLK begagnade, i viss mån dunkla uttrycket »förseelser

och fel mot militär tukt och ordning» hade möjligen en något snävare

innebörd men anledning att begränsa användningsområdet utöver vad nyss

sagts förelåge icke. Vad anginge de olika formerna av tillrättavisning hade

samtliga nu stadgade tillrättavisningsformer i praktiken ansetts användbara.

Då de dessutom i stort sett syntes vara lämpliga och ändamålsenliga,

hade de funnits böra bibehållas. Vissa jämkningar vore dock påkallade. Först

syntes liksom för närvarande såsom tillrättavisning böra nämnas varning;

att i lag fastställa sättet för varningens meddelande vore icke nödvändigt.

Därefter borde upptagas åläggande för visst antal gånger eller för viss bestämd

sammanhängande tid, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarhete.

Denna tillrättavisningsform motsvarade den under c) i 210 § SLK

omförmälda. De däri angivna maxima borde dock nedsättas från sex gånger

resp. femton dagar till fyra gånger resp. sju dagar. Vidare borde denna form

av tillrättavisning icke begränsas till handräckningsarbete. Andra liknande

särskilda arbetsuppgifter, framför allt vakttjänst, kunde ofta vara lika lämpliga.

Genom utvidgning av rätten att ålägga extra tjänstgöring vunne man

bland annat att denna tillrättavisningsform kunde göras tillämplig även

beträffande officerare och underofficerare, mot vilka för närvarande i allmänhet

endast kunde tillämpas varning. Såsom tredje form av tillrättavisning

borde upptagas förbud att under viss bestämd tid vistas utom kasernområde,

läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten

del därav eller, ombord å fartyg, förbud att under bestämd tid eller

för visst antal särskilda dagar lämna fartyget. Dylik tillrättavisning, som

syntes kunna benämnas utegångs- resp. landgångsförbud, motsvarade förbud

enligt 210 § b) och d) SLK. Även i detta fall borde viss nedsättning ske av

de olika maxima som gällde för närvarande, och föresloges i detta hänseende

för utegångsförbud sju dagar i följd och för landgångsförbud sju dagar i

följd eller fyra särskilda dagar. Anledningen härtill vore främst, att förbudet

icke ansetts böra omfatta så lång sammanhängande tid att däri kunde

ingå mer än en veckohelg. Det förelåge icke tillräckliga skäl att såsom i gällande

rätt inskränka tillämpningen av utegångsförbud till manskap, utan

syntes sådan tillrättavisning ofta med fördel kunna användas även beträffande

officerare och underofficerare.

I anslutning till de i det föregående föreslagna bestämmelserna hade utredningen

funnit böra stadgas, att för samma förseelse eller eljest på en gång

ej finge åläggas mer än ett slag av tillrättavisning och att extratjänst ej heller

finge så användas att genom överansträngning eller av annan orsak men för

opaginerad Kontrollera mot PDF

216

Kung!. Maj.ts proposition nr 144.

den tillrättavisades hälsa eller tjänstbarhet därav komme. Detta överensstämde

nära med vad i 210 § SLK vore föreskrivet. Den i sistnämnda lagrum intagna

bestämmelse, enligt vilken Konungen ägde förordna om tillrättavisningar

som finge användas för barn under femton år, hade ej ansetts kräva

motsvarighet i förslaget.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang anfört att en av skillnaderna

mellan disciplinstraff och tillrättavisningar borde bestå däri, att de senare

icke antecknades i straffregister. I enlighet härmed gällde ock enligt

§ 45 i militär bes traif n i ng s fö ro r d n i n g att i militärt straffregister endast upptoges

ådömda straff. Emellertid föreskreves i § 44 samma förordning, att

över meddelade tillrättavisningar skulle föras anteckningsbok på sätt särskilt

funnes stadgat. I detta avseende meddelade föreskrifter innehölle att anteckningsbok

för tillrättavisningar fördes efter enahanda grunder som militärt

straffregister. I vart fall beträffande fast anställd personal och på sina håll

även beträffande värnpliktiga gjordes anteckningarna icke i kronologisk

ordning utan för varje särskild person. Med hänsyn till såväl beskaffenheten

av de förseelser för vilka tillrättavisningar användes som den ordning vari

de ålades syntes det icke tillfredsställande att registrering därav skedde på

sådant sätt att tillrättavisningarna för någon längre tid belastade de felande.

Över tillrättavisningar borde blott föras kronologiska anteckningar, innehållande

sådana uppgifter att kontroll kunde utövas över det sätt varpå tillrättavisningar

meddelades.

Justitiekanslersämbetet har framhållit att den vid domstol i ett disciplinmål

förebragta utredningen ej sällan gåve vid handen, att tillrättavisning

vore ett bättre rättelsemcdel än något av disciplinstraffen. Att domstol i sådana

och likartade fall skulle vara betagen möjligheten att använda lämplig

tillrättavisning i stället för disciplinstraff förefölle ej lyckligt.

Hovrätten för övre Norrland har ansett det mindre tilltalande att såsom

tillrättavisning använda vakttjänst. En dylik tjänst kunde sägas innefatta

ett visst mått av förtroendeuppdrag, och det syntes stötande och till men för

tjänsten, om den som fullgjorde vakttjänst visste med sig att han därvid vore

föremål för en med straff i viss mån likartad reaktion. Vad sålunda uttalats

innebure för visso icke något nedsättande omdöme om handräckningstjänsten

såsom sådan, men onekligen hade denna tjänst icke den karaktär

av förtroendeuppdrag som framhållits beträffande vakttjänst. Centralstyrelsen

för de svenska reservofficersförbunden ha uttalat sig på liknande sätt.

Chefen för armén har anfört att skyddet av befälets auktoritet i nu gällande

lag beaktats genom att vissa tillrättavisningsformer avsetts endast för

manskap. Utredningen hade i strävan att skapa likhet inför lagen gjort avsteg

från gällande principer på ett sätt, som icke kunde godtagas. Det syntes

orimligt att ålägga officerare och underofficerare extratjänst utan att disciplinen

bleve lidande samtidigt som ett sådant åläggande knappast skulle få

någon innebörd av straff eftersom arbetstiden redan av andra skäl icke vore

begränsad för dessa personalgrupper. Ett sådant åläggande skulle även vara

ägnat att för den därav träffade störa arbetsglädjen, vilket förvisso skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

217

komma att menligt inverka på utbildningen. Under alla förhållanden syntes

icke dagbefälstjänst eller vakttjänst med hänsyn till ordningen inom krigsmakten

böra åläggas som tillrättavisning. Förslaget att införa möjlighet att

ålägga denna personal utegångsförbud kunde däremot godtagas, men enär

densamma som regel icke vore förlagd inom kasern fordrades viss omformulering

av stadgandet. Därjämte syntes det nödvändigt att anmälningsskyldighet

skulle kunna åläggas personal, som tillrättavisades genom utegångsförbud.

Bestämmelser i detta avseende borde inarbetas i lagen. Då det gällt

att bestämma antalet gånger respektive antalet dagar för extratjänst och utegångsförbud

hade utredningen utan närmare motivering gjort betydande begränsningar.

Jämfört med de möjligheter, som i utländska krigsmakter stode

till motsvarande militära chefers förfogande bleve föreslagna inskränkningar

ännu mera iögonenfallande. Med hänsyn till krigslydnaden syntes det

nödvändigt, att smärre förseelser kunde beivras på ett effektivt sätt utan att

därför disciplinstraff behövde tillgripas. Med hänsyn härtill syntes någon

ändring i nu gällande bestämmelser icke böra ske. Ej heller utredningens förslag

rörande borttagande av anteckningsbok för tillrättavisningar kunde biträdas.

Förekommande bcfälsbyten och omplaceringar kunde bl. a. motivera,

att dylika anteckningar alltjämt fördes. Chefen för marinen har föreslagit

att tdllrättavisningsformen extratjänst skulle utgå och i 14 § endast medtagas

varning samt utegångs- och landgångsförbud i högst tio dagar. Saväl handräckningstjänst

som vakttjänst vore nämligen nödvändiga för krigsmaktens

normala funktion och de borde icke åsamkas minskat anseende genom att

användas såsom tillrättavisniugsformer. Det kunde framhallas, att numera

handräckningstjänst inom krigsmakten i stor utsträckning utfördes av härför

särskilt anställd civil personal. Vissa former av vakttjänst kunde göras till

föremål för särskild träning beträffande personal, som, utan att därför ha begått

någon förseelse, på grund av bristande övning icke kunnat rätt fullgöra

tjänsten. Utredningens motivering för att begränsa dagantalet till sju

vore icke bärande, utan fastmera syntes en sådan begränsning vara ägnad att

öka antalet disciplinmål för upprepade bagatellförseelser, där annars ett tillfredsställande

korrektiv skulle vara möjligt att åstadkomma under form av

tillrättavisning. Vad anginge förslaget att registrering av tillrättavisningar

skulle upphöra vore utredningens i samband med 15 § gjorda uttalande att

»i den mån förseelse rom föranlett tillrättavisning begåtts så nyligen, att den

skäligen bör beaktas, torde emellertid vederbörande befälhavare regelmässigt

ha kännedom därom» åtminstone i vad avsage marinen verklighetsfrämmande.

Inom marinen vore ombyten av kommenderingar mycket vanliga och

syntes tilltaga mer och mer på grund av ökat antal specialkurser. Då marinchefen

i likhet med utredningen ansåge en rättvis tillämpning av 15 § synnerligen

viktig, föresloges således i anslutning till det anförda, att den personliga

registreringen (på särskilda kort) av meddelade tillrättavisningar bibehölles.

För värnpliktiga borde sådan registrering icke gälla mer än pågående

tjänstgörings-(inkallelse-)period. För (ivrig personal borde meddelade tillrättavisningar

bibehållas registrerade förslagsvis elt år. Betänkligheter mot

opaginerad Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

dylik registrering syntes vara desto mindre berättigade, som någon form av

anteckning eller registrering av tilldelade varningar allmänt förekomme även

vid civila (privata) verk och förelag. Överbefälhavaren har instämt med chefen

för armén däruti att officerare och underofficerare icke borde kunna

aläggas extratjänst. I likhet med cheferna för armén och marinen ansåge

överbefälhavaren att vakttjänst och liknande tjänst icke vore lämpliga som

korrektivmedel. Handräckningstjänst i egentlig mening borde däremot fortfarande

förekomma sasom en tillrättavisningsform för manskap.

Marinförvaltningen och svenska officersförbundet ha ansett att åläggande

av handräckningsarbete, vaktljänst eller annat extraarbete icke borde upptagas

som tillrättavisningsform. Föreningen Sveriges häradshövdingar och

föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer ha anfört betänkligheter mot

förslaget att upptaga vakttjänst såsom tillrättavisningsform och mot det ifrågasatta

avskaffandet av registreringen av tillrättavisningar. Sistnämnda förening

har därjämte ansett att tiderna för åläggande av utegångsförbud och

landgångsförbud vore för kort tilltagna. De för närvarande gällande tiderna

för dessa förbud syntes vara lämpliga. Detsamma gällde även tiderna för

aläggande att utom vanlig ordning utföra extratjänst. Det nu sagda syntes

vara desto mera motiverat med hänsyn till inskränkningen av disciplinstraffen.

Försvarsväsendets underbefålsförbund har funnit att av de föreslagna

formerna för tillrättavisning den som avsåge förbud att vistas utanför för

viss avdelning upplåtna lokaler eller område — i dagligt tal benämnt kompaniförbud

- kunde utgå. Den enda formen av utegångsförbud borde vara

det nuvarande kasernförbudet.

Departementschefen.

Utredningens förslag innebär i princip att det nuvarande tillrättavisningssystemet

bibehålies. Någon erinran häremot har under remissbehandlingen

icke framställts. I ett remissyttrande har emellertid ifrågasatts om icke även

domstol borde få använda tillrättavisning. Enligt min mening skulle detta icke

stå i överensstämmelse med tillrättavisningens natur att vara ett till befälets

förfogande stående lätthanterligt rättelsemedel. Något mera påtagligt

behov för domstolarna att kunna tillämpa tillrättavisning torde knappast finnas,

i all synnerhet icke efter införande av disciplinbotsstraffet. Liksom vid

åtal mot civil tjänsteman för tjänstefel domstol understundom finner felaktigt

förfarande icke böra föranleda straff, torde jämväl beträffande krigsmän

en sådan praxis kunna tillämpas i vissa fall.

Beträffande de olika formerna av tillrättavisning har i en del remissyttranden

framställts vissa erinringar. Sålunda har extratjänst ansetts vara en

olämplig tillrättavisningsform, varjämte det hävdats att maximigränserna

överlag satts för lågt. För min del ansluter jag mig i dessa avseenden till utredningens

mening. Att extratjänst skulle nedsätta aktningen för de tjänsteuppgifter

som aläggas sasom tillrättavisning, torde knappast behöva befaras.

Innebörden av sådan tillrättavisning ligger väl främst däri att den felande

måste fullgöra viss uppgift ett större antal gånger eller under en längre tid

opaginerad Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition •nr 144.

än han enligt bruklig turordning haft skyldighet till. Det ligger i sakens natur

att huvudsakligen endast rutinmässiga uppgifter kunna komma i fråga. Något

hinder mot att använda vakttjänst för detta ändamål torde därför ej böra

stadgas men det kan å andra sidan synas mindre önskvärt att särskilt framhäva

vakttjänst. På grund härav har stadgandet om extratjänst jämkats.

Den i ett par yttranden framhållna faran för att extratjänst för officerare

och underofficerare skulle inverka menligt på disciplinen synes mig ej innefatta

större riskmoment än som alltid måste följa med disciplinära åtgärder

mot befälspersonal. Ett undantag för dessa kategorier skulle uppenbarligen

strida mot principen om största möjliga likhet inför lagen. För att utegångsförbud

skall kunna tillämpas även å personal, som icke är förlagd inom kasernområde,

läger eller motsvarande område, torde såsom chefen för armén

framhållit stadgandet därom böra omformuleras. I samband därmed bör en

redaktionell jämkning vidtagas såväl beträffande utegångsförbud som i fråga

om landgångsförbud. Fastställandet av maximigränserna för de olika tillrättavisningsformerna

måste enligt min mening ske sa att en tillrättavisning icke

kan te sig väsentligt strängare än de lägsta disciplinstraffen. Ur denna synpunkt

finner jag utredningens förslag vara grundat på en lämplig avvägning.

Även utredningens uttalande om registreringen av tillrättavisningar har mött

gensagor i remissyttrandena. Eftersom den principiella skillnaden mellan

straff och tillrättavisningar delvis består i att de sistnämnda icke skola upptagas

i straffregister, böra naturligtvis icke nödvändiga anteckningar om tillrättavisningar

göras på sådant sätt att de bilda en motsvarighet till straffregistret.

Å andra sidan är att beakta att uppgift om vilka tillrättavisningar

som tilldelats viss person uppenbarligen kan giva ledning då det gäller att

bedöma hans kvalifikationer. De bestämmelser härom och i övrigt om tillrättavisningar,

som utöver vad i förevarande paragraf stadgats äro erforderliga,

lära i den mån de ej upptagas i ny militär rättegångslag fa meddelas i

administrativ ordning.

Såsom framgår av det anförda har ifrågavarande bestämmelse i departementsförslaget

erhållit en delvis ny utformning.

15 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall i fråga om användandet

i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning i synnerhet beaktas

om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under

aderton år.

I 205 § SLR är stadgat, att disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens

mer eller mindre svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvarande eller

förmildrande omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den

straffskyldiges uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas

därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för

svårare förseelser undergått straff.

Utredningen har framhållit att vid valet i visst fall mellan arrest, disciplinbot

och tillrättavisning, då dessa rättelsemedel kunde ifrågakomma, borde

opaginerad Kontrollera mot PDF

220

Kungl: Maj:ts proposition nr 144.

självfallet samtliga omständigheter vid brottet och samtliga omständigheter

som rörde den felandes person komma i betraktande. Eftersom disciplinstraffen

och tillrättavisningarna hade till ändamål att understödja upprätthållandet

av en god disciplin inom krigsmakten, måste dock den brottsliges uppförande

under tjänstgöringen tillmätas relativt större betydelse för valet av reaktionsmedel

än hans förhallande i det civila livet. Särskilt med hänsyn till

den befälhavare tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätten syntes

det vara pakallat att understryka detta förhållande. I samband härmed

vore det lämpligt att framhålla den betydelse för valet av rättelsemedel som

borde fästas vid om den felande vore sådan underårig som avsåges i 5 kap.

2 § SL och lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Departementschefen.

Denna bestämmelse, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen,

återfinnes oförändrad i departementsförslaget.

16 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att närmare föreskrifter

rörande verkställighet av disciplinstraff samt beträffande tillrättavisningar

meddelas av Konungen.

Departementschefen.

Eftersom bestämmelser om rätten att meddela tillrättavisningar torde böra

ingå i ny militär rättegångslag, lärer ifrågavarande bemyndigande för Konungen

att giva närmare föreskrifter om tillrättavisningar kunna inskränkas

till att avse verkställighet av sådana. I departementsförslaget har förevarande

paragraf ändrats i enlighet härmed.

Förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

1 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag må den som, då riket är i

krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom

förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, dömas till dödsstraff, därest straffarbete

på livstid kan följa å brottet.

I åtskilliga straffbestämmelser i SLK ingår dödsstraff i straffskalan. Dylikt

straff kan ådömas för brott som avses i 134, 134 a, 135—137, 139—145,

148, 149, 154, 158, 159, 161—163, 169, 170, 173, 175, 176 och 179 §§. Därjämte

stadgas i 133 § att om någon begår brott, som omförmäles i 8 kap.

SL och för vilket straffarbete på livstid är utsatt såsom högsta straff, han

må dömas till dödsstraff. Samtliga nu berörda stadganden i SLK tillhöra

krigsartiklarna och äro därför, jämlikt 5 § SLK, tillämpliga i fråga om

brott som förövas i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad.

Enligt 8 § SLK skall denna lag tillämpas å envar, ändå att han

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

221

icke lyder därunder, därest han inom riket, å krigsskådeplats utom riket

eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår brott som sägs i bland

annat 133, 134, 137, 141, 143 och 149 §§, varjämte svensk man, som ej lyder

under lagen, likväl skall vara underkastad straff efter densamma för brott

som avses i 134 a §. På grund härav är alltså i stort sett dödsstraffet för närvarande

tillämpligt under krigstid, dels beträffande ett antal militära brott,

i vissa fall även när brottet begåtts av civil person, och dels i fråga om sådana

allmänna brott, varom förmäles i 8 kap. SL och varå straffarbete på

livstid kan följa, oavsett vem som begått brottet.

Utredningen har ansett att en undersökning beträffande tillämpningsområdet

för dödsstraffet kunde begränsas till sådana brott varå kunde följa

straffarbete på livstid. Vid bestämmandet av straffsatserna för de militära

brotten i 26 och 27 kap. i förslaget till lag om ändring i strafflagen hade

straffarbete på livstid i princip förbehållits för fall då brottet ansetts kunna

medföra väsentlig fara för krigsmakten, vare sig direkt eller genom äventyrande

av disciplinen. Dessutom kunde straffarbete på livstid ådömas för grov

förbrytelse mot folkrätten enligt vad i 27: 11 stadgades. Vad beträffade andra

brott kunde dödsstraff enligt gällande rätt ådömas för vissa brott mot

8 kap. SL. Av de motsvarigheter till brotten i nämnda kapitel, som upptagits

i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget, hade med livstids straffarbete

såsom maximistraff belagts högförräderi (8:1), krigsförräderi (8:2),

trolös diplomati (8:4), egenmäktig diplomati (8:5), grovt spioneri (8:7),

uppror (9: 1), samt försök till högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati,

grovt spioneri och uppror (8:13 och 9:9). Samtliga nu avsedda brottsliga

gärningar innefattade angrepp på krigsmaktens effektivitet eller riktade sig

eljest mot riket eller dess högsta organ. Då det gällde ytterst farliga eller

skadliga gärningar av detta slag, förövade under det svaghetstillstånd som

ett krig medförde, borde samhället icke ålägga sig någon inskränkning i sin

ovillkorliga nödvärnsrätt. För berörda brott syntes därför möjligheten att

under krig ådöma dödsstraff böra bibehållas. Däremot förelåge ej tillräckliga

skäl att utsträcka dödsstraffets tillämplighet till andra brott, för vilka

straffarbete på livstid vore stadgat såsom högsta straff. Vad i enlighet med

det anförda föreslagits stode i nära saklig överensstämmelse med gällande

rätt.

Departementschefen.

Såsom jag förut anfört torde dödsstraffet icke kunna undvaras under krig.

Vad utredningen i denna paragraf föreslagit om nämnda straffs tillämplighet

har i remissyttrandena lämnats utan erinran och ej heller jag har avvikande

mening i detta avseende. I ett andra stycke av paragrafen har införts den

bestämmelse, som jag närmare kommer att beröra under nästföljande avsnitt.

Utredningens förslag 2 §.

Utredningen har under 2 § upptagit eu bestämmelse, vari stadgas att, där

det med hänsyn till krigsfara vari riket befinner sig finnes påkallat, Konung
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kangl. Maj ds proposition nr 144.

en äger, när riksdagen ej är samlad, förordna, att vad i 1 § stadgas för det

fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som

förövas under annan tid. Förordnande som nu sagts får dock ej meddelas

med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall

sammanträda inom trettio dagar. Meddelat förordnande skall underställas

nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början. Sker det ej

eller varder förordnandet av riksdagen ogillat, upphör förordnandet att gälla.

Under tid, då riksdagen är samlad, äger Konungen i anledning av krigsfara

med riksdagens samtycke meddela förordnande som i första stycket sägs.

Såsom under 1 § i förevarande lagförslag anmärkts ingå samtliga de bestämmelser

i SLK, som medgiva ådömande av dödsstraff, i krigsartiklarna.

Enligt 5 § äga krigsartiklarna tillämpning i fråga om brott som förövas i

krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. I 4 § stadgas

att såsom mobiliserad anses enligt lagen rikets krigsmakt, då den för

annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot.

Utredningen har framhållit att enligt gällande bestämmelser förutsattes för

dödsstraffets tillämplighet under tid före ett krigsutbrott att rikets krigsmakt

vore mobiliserad. På sätt framginge av motiveringen till 27: 16 i förslaget

till lag om ändring i strafflagen vore emellertid detta sätt att bestämma förutsättningen

numera olämpligt. Det vore dock nödvändigt att möjliggöra användningen

av dödsstraff redan under någon tid före ett krigsutbrott. Under

den närmaste tiden dessförinnan, då krigsmakten överginge till krigsorganisation,

industrien omställdes för krigsproduktion och överhuvud omedelbara

krigsförberedelser vidtoges, vore det nära nog lika angeläget som under

krigets gång att vid behov kunna taga i anspråk det exceptionella maktmedel

som dödsstraffet utgjorde; allt försvar kunde äventyras om den erforderliga

kraftanspänningen stördes. Att bedöma från vilken tidpunkt före

krigets början behov att använda dödsstraff förelage, kunde icke överlämnas

åt domstolarna, eftersom dessa i regel saknade den kännedom om det utrikespolitiska

läget och därav betingad skärpning i försvarsberedskapen, som vore

nödvändig. Tidpunkten för dödsstraffets trädande i tillämpning borde därför

bestämmas genom särskilt förordnande av Konungen. Härigenom undginge

man även i allmänhet de svårigheter som förelåge att avgöra när krigstillstånd

faktiskt inträtt, och vidare uppfylldes genom förordnandet det oavvisliga

kravet, att allmänheten borde kunna veta när ett brott ådroge dödsstraff.

Förutsättningen för dylikt förordnande borde vara att förordnandet kunde

anses påkallat med hänsyn till föreliggande krigsfara. Den allvarliga innebörden

i ett förordnande om dödsstraffets tillämpning, borde vidare föranleda

att förordnandet gjordes beroende av viss medverkan från riksdagens sida.

I sådant hänseende syntes det lämpligt att taga föreskrifterna i 1 § allmänna

förfogandelagen till förebild.

En av utredningens ledamöter, herr Lundström, har ansett att dödsstraffet

uttryckligen borde reserveras för allenast tid, då riket vore i krig. Någon

väsentlig försvagning av de vanliga straffens verkan hade ännu icke inträtt

vid den tidpunkt av »krigsfara», då dödsstraffet enligt utredningen förut
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

223

sattes ha berättigande. Med hänsyn till den tolkning av begreppet krig, som

gjorts i motiveringen till 27: 16 i förslaget till lag om ändring i strafflagen,

borde icke föreligga några nämnvärda svårigheter att avgöra när dödsstraffet

skulle anses tillämpligt. För att emellertid tillgodose kravet på enhetlig

rättstillämpning och därjämte önskemålet att allmänheten skulle äga klar

kännedom om, när ett brott kunde föranleda dödsstraff, borde åt Konungen

överlåtas att förordna om ikraftträdandet av lagen om dödsstraff, sedan

krigstillstånd inträtt.

Hovrätten för Övre Norrland har — i anslutning till ett yttrande av nyssnämnde

reservant — framhållit att med de föreslagna reglerna lätt kunde

inträffa, att riksdagens ståndpunktstagande till ett av Kungl. Maj:t meddelat

förordnande enligt 2 § första stycket komme att anknyta till en nyss avkunnad

dödsdom. Detta resultat syntes mycket otillfredsställande, i det att riksdagens

beslut kunde komma att på visst sätt innefatta deltagande i rättskipningen

och eventuellt ur saklig synpunkt snedvridas genom uppfattningen

om ett föreliggande rättsfall, överhuvud taget syntes man kunna, i vidare

mån än i förslaget skett, åt Kungl. Maj:t överlåta att träffa avgörande i förevarande

hänseende. Då något Kungl. Maj:ts förordnande eller något riksdagens

godkännande, så snart krig utbrutit, icke erfordrades, syntes man kunna

åt Kungl. Maj:ts prövning överlåta att — om riksdagen icke vore samlad

— ensam avgöra när krigsfaran vore så stor att möjlighet att ådöma dödsstraff

borde införas; dock borde kvarstå bestämmelsen att Kungl. Maj:ts

förordnande härutinnan ej finge meddelas med mindre riksdagskallelse utgått

eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom den föreslagna tiden.

Att riksdagen, om den vore samlad, borde höras innan förordnande utfärdades,

borde knappast anses såsom utslag av bristande följdriktighet, utan

finge anses såsom en ur praktisk synpunkt lämplig anordning, som icke medförde

någon olägenhet. Att fastställa tidpunkten då krig utbröte vore icke

alltid lätt för allmänheten. Men allmänheten hade ett berättigat intresse att

veta när dödsstraff finge börja ådömas. Därför borde, såsom reservanten

framhållit, åt Kungl. Maj:t överlåtas att, sedan krigstillstånd inträtt, ofördröjligen

förordna om ikraftträdande av lagen i fråga. Föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer har ifrågasatt om det vore riktigt att Kungl. Maj:t

i administrativ ordning finge förordna om tillämpning av dödsstraff vid krigsfara.

Sveriges advokatsamfund har helt anslutit sig till den mening, som uttalats

i herr Lundströms särskilda yttrande.

Departementschefen.

Utredningen har ansett det nödvändigt att möjliggöra användning av dödsstraff

redan under den tid före ett krigsutbrott, då krigsfara kan anses föreligga.

Vad till stöd därför åberopas äger otvivelaktigt en betydande tyngd.

Icke minst vissa händelser som timade i vårt västra grannland före dess inträde

i andra världskriget synas peka på behovet av en lagregel med dylikt

innehåll. Å andra sidan kan man svårligen komma ifrån att de skäl, som

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

kunna anföras för att överhuvud taget ett sådant straff som livets förlust

skall få förekomma i ett civiliserat samhälle, gälla med full styrka endast då

krig pågår. En skiljaktig ledamot av utredningen har också, med instämmande

av advokatsamfundet, gjort gällande att dödsstraffets tillämpning bör förbehållas

för tid då riket är i krig. Även enligt min mening är det ur rättskulturell

synpunkt synnerligen betänkligt att medgiva användning av dödsstraff

under fredstid. Det är också mycket svårt att avgöra, under vilka förutsättningar

detta skulle få ske. En bestämd gränsdragning är dock nödvändig.

Utredningen har på grund härav föreslagit, att Kungl. Maj:t under viss medverkan

av riksdagen skall utfärda ett särskilt förordnande om tillämpligheten

av dödsstraff. Det är emellertid tydligt, att mycket svåra olägenheter

kunna vara förenade med att fastställa och offentliggöra tidpunkten för inträdandet

av så allvarlig krigsfara, att dödsstraff skall få ådömas. På grund av

dessa överväganden har jag kommit till den uppfattningen att en dödsdom

icke bör få meddelas i fredstid.

Efter ett krigsutbrott kan emellertid till bestraffning förekomma även gärningar

som begåtts dessförinnan. Och därvid kan det vara fråga om brott

som stå i direkt samband med krigets utbrott eller förlopp och som ha medfört

de allvarligaste följder i nagot av dessa hänseenden. Jag avser härmed

sådana fall, då en förrädare eller annan brottsling genom sin handling väsentligen

bidragit till framkallande av kriget eller, då uppenbar fara för kriget

hotade, åstadkommit väsentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat

fiendens krigföring. För det allmänna rättsmedvetandet skulle det

knappast framstå såsom begripligt, om det tillämpliga straffet i dessa fall

vore beroende av tiden för brottets begående. Man kan därför icke bortse från

möjligheten att, om dylika händelser skulle inträffa, det framdeles kunde

bli nödvändigt att utvidga dödsstraffets tillämplighetsområde, därest detta

endast inrymt brott som förövats under krig. Den retroaktiva giltighet, som

då kunde komma i fråga, bör uppenbarligen om möjligt undvikas. De allmänna

betänkligheterna mot användningen av dödsstraff för brott, som begåtts

under fredstid, minskas tydligen, om tillämpligheten inskränkes till de

speciella fall som nyss nämnts, och jag har därför ansett mig kunna föreslå

ett stadgande härom. Det är dessutom att märka, att i departementsförslaget

under 3 § upptagits en föreskrift, att dödsstraff icke skall verkställas förrän

särskilt tillstånd därtill givits.

I enlighet med det nu anförda har jag låtit utforma en bestämmelse, vilken

intagits i departementsförslaget såsom andra stycke i 1 §. 2

2 §.

I betänkande angående revision av det militära rättegångsväsendet har föreslagits

att under krigstid första domstolsinstans i militära mål skall kunna

utgöras av krigsrätt. Enligt vad i betänkandet anförts komme sålunda dödsstraff

att kunna ådömas av såväl krigsrätt som allmän underrätt. I betraktande

av de särskilda förhållanden, varunder framförallt krigsrätterna men

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

225

även i viss mån de allmänna underrätterna under krigstid kunde komma att

vara verksamma, syntes underrätts dom, varigenom någon ådömts dödsstraff,

genom underställning böra bringas under hovrättens prövning. Det borde följaktligen

föreskrivas, att om någon av allmän underrätt eller krigsrätt dömts

till döden, målet skulle i vad det rörde honom underställas hovrättens prövning.

I anslutning till vad processlagberedningen föreslagit i fråga om förfarandet

vid underställning av krigsrätts dom borde därjämte föreskrivas att,

när underrätt meddelat dom i mål som skulle underställas hovrätts prövning,

akten i målet utan dröjsmål skulle insändas till hovrätten; att i underställningsmål

part inom tre veckor efter domens avkunnande eller, om domen ej

.meddelats vid huvudförhandlingen, efter det han fick del av domen ägde till

hovrätten eller underrättens kansli eller, i fråga om krigsman, vederbörande

befälhavare inkomma med de påminnelser, han aktade nödiga; att till underrättens

kansli eller befälhavaren inkomna påminnelser utan dröjsmål skulle

insändas till hovrätten; samt att huvudförhandlingen i hovrätten skulle, där

ej till följd av åtgärd som i 51 kap, 11 § nya rättegångsbalken omförmäldes

eller annan omständighet längre uppskov vore nödvändigt, hållas inom två

veckor efter utgången av den tid, inom vilken part haft att inkomma med påminnelser.

Departementschefen.

Med anledning av ifrågavarande förslag, vilket i däröver avgivna remissyttranden

lämnats utan erinran, har i departementsförslaget under denna

paragraf upptagits en bestämmelse om underställning hos hovrätt av mål,

däri allmän underrätt eller krigsrätt dömt till dödsstraff. Även enligt det förslag

till ny militär rättegångslag, som är under utarbetande inom justitiedepartementet,

skall krigsrätt kunna inrättas under krigstid. Sådan domstols

dom skall i visst fall delgivas enskild part. Om den dömde är krigsman, bör

han ha möjlighet att ingiva påminnelser till bestraffningsberättigad befattningshavare

vid krigsmakten. Huvudförhandling i hovrätten bör i regel äga

rum inom två veckor efter utgången av den tid, inom vilken den dömde haft

att inkomma med påminnelser. Dessa omständigheter ha beaktats vid utformandet

av bestämmelsen, vilken i övrigt är grundad å föra t nämnda förslag. 3

3 §.

I denna paragraf i utredningens förslag stadgas bl. a. att dödsstraff icke

må verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill. Meddelas icke tillstånd

till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde i stället undergå straffarbete

på livstid.

Enligt 17 § SLK skall ej någon undergå dödsstraff innan Konungen eller,

där domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat,

att straffet må verkställas.

Utredningen har förklarat att bestämmelse för det fall att dödsstraff ådömts

av ståndrätt ej föreslagits, eftersom enligt krigsdomstolsutredningens förslag

stadgandena om ståndrätt icke skulle erhålla motsvarighet i ny militär pro
15

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 144.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kung''. Maj:ts provosition nr 144.

cesslagstiftning. I ifrågavarande paragraf hade funnits böra upptagas stadgande

om hur det skulle förfaras med den som ådömts dödsstraff, om Konungen

funne sig icke böra förordna om verkställighet av straffet. På grund

av § 26 regeringsformen ägde Konungen i brottmål göra nåd och däri även

»mildra livsstraff». Det ankomme emellertid enligt samma grundlagsstadgande

på den brottslige att emottaga nåden eller undergå det straff vartill han

blivit dömd. Med hänsyn härtill syntes det lämpligt att uttryckligen stadga att

om tillstånd till verkställighet icke meddelades, den dömde i stället skulle

undergå straffarbete på livstid.

Då det i enlighet med vad nyss anförts för verkställighet av dödsstraff

städse fordrades tillstånd av Konungen hade utredningen icke ansett behövligt

att upptaga motsvarighet till bestämmelsen i 16 § tredje stycket SLK, vari

stadgades att dödsstraff ej skulle verkställas å kvinna, som vore havande,

utan skulle uppskjutas till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat, eller å

den som för sjukdom ej kunde bereda sig till döden, innan med honom blivit

bättre. Icke heller hade i förslaget bibehållits det i 33 § andra stycket SLK

intagna stadgandet, att dödsstraff ej skulle ådömas för brott, som någon begått

innan han fyllt aderton år eller för brott som någon begått under inflytande

av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som

i 5:6 SL sades.

Chefen för armén har framhållit att förbindelse mellan Kungl. Maj:t och

högste befälhavare på stället under nutida krigföring icke ständigt vore att

påräkna. För krigstuktens upprätthållande syntes det nödvändigt, att högste

befälhavaren vid behov snabbt kunde statuera varnande exempel. På grund

härav borde lagen omarbetas så att i laga ordning avdömt dödsstraff kunde

bringas till verkställighet efter förordnande av högste befälhavare på stället.

Även värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat sig i denna riktning.

Chefen för marinen har ifrågasatt om icke Konungen borde kunna till högste

befälhavaren inom visst område eller för viss avdelning av krigsmakten delegera

meddelandet av tillstånd att verkställa dödsstraff, överbefälhavaren har

i anslutning till armé- och marinchefernas uttalanden ytterligare framhållit

att det kunde hända att landets lagliga regering bleve urståndsatt att fylla

sin uppgift och att parollen »motstånd till sista man» skulle förverkligas. Det

vore därför lämpligt att den chef som utövade högsta befälet på platsen kunde

få ett förordnande att meddela tillstånd om dödsstraffs verkställande. Ett

dylikt bemyndigande borde emellertid icke givas generellt. Vissa av de brott,

på vilka dödsstraff (eller straffarbete på livstid) kunde följa, vore av den art,

att det kunde vara nödvändigt att straffet omedelbart verkställdes, under det

att straffet vid andra brott kunde uppskjutas. De brott, vid vilka straffet

omedelbart borde verkställas vore främst sådana som innebure en uppenbar

fara för krigstukten. Hit hörde t. ex. vissa av de brott som fölle under 27 kap.

1» 5 och 9 §§. Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit att då avdelning

av krigsmakten för annat ändamål än övning befunne sig utom riket

Konungen skulle äga uppdraga åt högste befälhavaren på stället att meddela

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

227

förordnande om verkställighet, därvid de närmare föreskrifter som kunde

anses erforderliga för begränsning av dennes rätt borde meddelas.

Departementschefen.

I vissa remissyttranden har yrkats, att möjlighet skall öppnas för militär

chef att meddela tillstånd till verkställighet av dödsstraff. Härvid har tanken

närmast varit, att det i allvarliga lägen kan finnas behov av omedelbar exekution.

Om man vill nå detta syfte, är emellertid det första och avgörande

villkoret att det skapas förutsättning att — genom ståndrätt eller annan särskild

anordning — snabbt få till stånd en slutgiltig dom. Frågan härom, som

sammanhänger med det militära rättegångsväsendets ordnande, torde icke

kunna bedömas utan särskild utredning. Med hänsyn härtill finnes för närvarande

icke skäl att tillerkänna militär chef rätt att meddela tillstånd till

verkställighet av dödsstraff. Då 2 § i utredningens förslag icke upptagits i

departementsförslaget, bör en i utredningens förslag i nu förevarande paragraf

införd föreskrift som anknyter därtill utgå. Med allenast den ändring

som betingas härav har ifrågavarande bestämmelse upptagits i departementsförslaget.

4 §.

Denna paragraf i utredningens förslag innehåller att om någon, som är

underkastad ämbetsansvar, dömes till dödsstraff, skall han genom domen

anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit dömd till dödsstraff,

tillika förskyllt.

I 2: 18 SL stadgas, att om den som innehar ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning begår brott och dömes till straffarbete eller svårare straff,

han skall dömas befattningen förlustig. Under vissa omständigheter må han

dock bibehållas i befattningen och i stället, där fråga är om ämbete eller

tjänst, dömas till mistning av befattningen på viss tid. Enligt 28 § SLK skall

vad sålunda stadgats äga tillämpning jämväl enligt denna lag; dock skall

officer eller underofficer, som dömes till straffarbete eller svårare straff för

brott, vilket omförmäles såsom straffbart i SLK, alltid mista det ämbete eller

den tjänst han såsom krigsman innehar. Därjämte stadgas i 33 § första stycket

SLK, att om någon är förfallen till dödsstraff, i den bestraffning skola

anses inbegripna böter eller frihetsstraff, vartill den till döden dömde jämväl

kan ha gjort sig skyldig.

Det berörda stadgandet i 2: 18 SL motsvaras av 25: 7 SL enligt det år

1946 till lagrådet remitterade förslaget. Däri stadgas, att där ämbetsman på

grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut i 25

kap. sägs, dömes till straffarbete, han ock skall avsättas; om särskilda skäl

föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall

dömas till suspension. Jämte regler om ådömande av avsättning och suspension

för det fall att någon förskyller fängelse eller böter innehåller bestämmelsen

dessutom, att då avsättning eller suspension ådömes, den förlust ämbetsmannen

därigenom lider skall beaktas vid bestämmande av annat straff

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

för brottet. I motsats till 2: 18 SL avser sålunda denna bestämmelse icke den

som dömes till dödsstraff.

För dödsstraffets vidkommande erfordrades, enligt vad utredningen anfört,

en särskild bestämmelse till komplettering av 25: 7 SL enligt det remitterade

förslaget. Ett sådant stadgande, vilket vore av betydelse bland annat med

hänsyn till rätten till pensionsförmåner, hade därför upptagits i förevarande

paragraf. Därjämte hade, såsom motsvarighet till vad i 33 § första stycket

SLK vore föreskrivet, stadgats att i övrigt förfölle straff som någon, vilken

blivit dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

Departementschefen.

Ifrågavarande bestämmelse, som lämnats utan erinran i remissyttrandena,

ingår oförändrad i departementsförslaget.

5 §.

Enligt 5 § i utredningens förslag skall dödsstraff verkställas genom skjutning.

Närmare bestämmelser rörande verkställigheten meddelas av Konungen.

I 16 § SLK föreskrives att dödsstraff skall verkställas genom halshuggning,

där ej annorlunda är stadgat, och meddelas vissa närmare bestämmelser

om tillvägagångssättet därvidlag. Dock stadgas att dödsstraff skall verkställas

genom skjutning i de fall, vilka äro i lagen särskilt anmärkta och

att jämväl i övrigt skjutning må användas, där i fält eller i belägrad fästning

eller under sjötåg tillfälle saknas att få straffet verkställt i den ordning,

som för halshuggning är föreskriven. Närmare föreskrifter om verkställande

av dödsstraff genom skjutning finnas i §§ 24—27 militära bestraffningsförordningen.

De särskilt anmärkta fall, då dödsstraff skall verkställas

genom skjutning, äro brott mot 161, 162, 175 och 176 §§ SLK.

Utredningen har ansett att en bestämmelse, enligt vilken sättet för dödsstraffs

verkställande skulle vara beroende av arten av det brott för vilket

straffet ådömts, icke borde meddelas. Det syntes generellt böra föreskrivas

att dödsstraff skulle verkställas genom skjutning. Närmare bestämmelser om

verkställigheten borde meddelas av Konungen.

Departementschefen.

Denna bestämmelse har icke givit anledning till erinran i remissyttrandena.

Enligt min mening är det emellertid ej lämpligt att i lagen utesluta andra

verkställighetssätt än skjutning. Departementsförslaget innebär därför att närmare

bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff skola meddelas av

Konungen.

Förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen

m. m. 1

1 §•

Utredningen har under denna paragraf i sitt förslag upptagit en bestämmelse

att den nu antagna lagen om ändring i strafflagen jämte lagen om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

229

disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är

i krig ävensom vad i det följande stadgas skall lända till efterrättelse från

och med den 1 januari 1949.

Departementschefen.

Såsom jag förut anfört bör ikraftträdandet äga rum den 1 januari 1949.

Ifrågavarande paragraf ingår sålunda oförändrad i departementsförslaget.

2 §•

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att genom de nya lagarna

upphävas strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 med undantag

av 184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§,

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att deltaga

i vissa sammankomster, 1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till

strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet, 8 § lagen den 26

mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga, lagen den 26 mars 1943 (nr

126) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga, så

ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen,

instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna

i de nya lagarna.

Utredningen bär anfört att, förutom 1 § i 1927 års nyssnämnda lag, flertalet

av de bestämmelser i SLK som föreslås skola upphöra att gälla berörts i

motiveringen till de nya stadgandena. Rörande de övriga har utredningen anmärkt

de huvudsakliga skäl som föranlett förslaget att de skola upphävas

enligt följande.

I 10 § stadgas att den som lyder under SLK är straffbar även enligt allmän

lag och laga stadgar, i den mån SLK ej innehåller särbestämmelse.

Detta stadgande är betingat av att SLK utgör en speciell lag. Genom att den

militärstraffrättsliga lagstiftningen enligt förslaget inordnas i SL har motsvarighet

till stadgandet blivit obehövligt.

Enligt 11 § må den som begått brott mot SLK straffas därför även sedan

det förhållande, på grund varav han var underkastad lagen, upphört. I utredningens

förslag har de militära straffbestämmelsernas tillämplighet bestämts

genom angivande av krigsman såsom brottssubjekt, och för ådömande

av straff enligt desamma förutsättes icke att den brottslige är krigsman

jämväl vid domens meddelande. Något stadgande av samma innebörd som

11 § har därför ej behövt upptagas.

I 15 § uppräknas de straffarter, som användas för brott efter SLK. Detta

stadgande ersättes enligt förslaget av 2: 1 och 2 SL samt 2: 15 SL enligt

det remitterade förslaget. Härjämte har i 2: 15 a och 27: 17 SL i förslaget

upptagits hänvisning till de särskilda lagarna om disciplinstraff för krigsmän

och om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

18 § stadgar att i avseende å straffarbete, fängelse och böter skall gälla

vad i allmän lag sägs, dock med iakttagande av vissa särskilda bestämmelser

i 19 och 20 §§, vilka dock från och med den 1 juli 1946 upphört alt gälla.

Utredningen har icke ansett annan föreskrift beträffande verkställigheten av

nämnda straffarter erforderlig än den som framgår av ett av utredningen

framlagt, i det följande redovisat förslag till lag angående ändring i lagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om verkställighet av frihetsstraff m. in. Stadgandena i 2:3—5, 8 och 9 SL

få tillämpning även vid militära brott.

I 28 och 29 §§ behandlas dels avsättning och suspension, dels ock manskaps

skiljande Irån tjänsten. Beträffande avsättning och suspension hänvisas

därvid i princip till allmän lag men vissa därifrån avvikande regler

meddelas beträffande officerare och underofficerare. Med hänsyn till innehållet

i 25: 6—7, 9 och 13 SL enligt det år 1946 till lagrådet remitterade

förslaget har motsvarighet till dessa regler icke ansetts behövlig, utan nämnda

lagrum avses skola få tillämpning även vid militära brott. Vissa särbestämmelser

med avseende å disciplinstraff och dödsstraff ha upptagits i 26: 20

och 4 § lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, varjämte i 26: 22

angivits vilka av krigsmaktens befattningshavare som skola vara underkastade

ämhetsansvar. Vad angår manskaps skiljande från tjänsten innehåller 29 §

bestämmelser, enligt vilka vederbörande befälhavare under vissa förutsättningar

skall och under andra må skilja brottsling, som tillhör det fast anställda

manskapet, från anställningen vid krigsmakten. I den mån manskap

genom stadgandet i 26: 22 erhåller ämhetsansvar, skall frågan om avsättning

eller suspension prövas av domstol, och de nyssberörda bestämmelserna

bli till motsvarande del överflödiga. För manskap, som icke har ämbetsansvar,

måste emellertid även framdeles finnas vissa föreskrifter om avsked

på grund av brott. Dessa, som torde böra avfattas i närmare saklig överensstämmelse

med reglerna i 25: 7 SL enligt det remitterade förslaget, synas

lämpligen höra införas i den administrativa författning (SFS 1944: 223) som

i öyrigt reglerar manskapets anställningsförhållanden. Någon bestämmelse i

ifrågavarande hänseende har därför icke ansetts böra ingå i den militärstraffrättsliga

lagstiftningen.

30 § innehåller vissa bestämmelser, betingade av det förhållandet att flerstädes

i SLK olika straff bestämts för officerare, underofficerare och manskap.

Eftersom förslaget icke upptager på detta sätt differentierade straffskalor,

har motsvarighet till denna bestämmelse icke erfordrats.

Enligt 31 § skall barn, som ej fyllt femton år. i stället för straff enligt SLK

vara underkastat disciplinär bestraffning jämlikt särskilda bestämmelser av

Konungen. I anslutning härtill har i § 38 militär bestraffningsförordning

meddelats föreskrift om tilldelande av aga, varjämte befälhavare anvisats

att beträffande vanartade eller i sedligt avseende försummade barn hänvända

sig till barnavårdsnämnden. Då det varken torde vara lämpligt eller nödvändigt

att i detta sammanhang meddela särskilda föreskrifter om bestraffning

av barn, har 31 § uteslutits.

Den i 32 § upptagna hänvisningen till lagen om villkorlig dom har blivit

överflödig genom att de militära straffbestämmelserna intagits i SL.

33 § innehåller bland annat ett stadgande att vad i allmän lag finnes stadgat

om tillgodoräknande av häktningstid skall äga motsvarande tillämpning

i disciplinmål. Enligt krigsdomstolsutredningens förslag skall mål mot häktad

alltid behandlas av domstol och någon liknande föreskrift blir därför ej erforderlig

i ny lagstiftning.

I 54 § stadgas straff för krigsman som underlåter att hos vederbörande

befälhavare anmäla att han på grund av laga förfall icke kan iakttaga inställelseskyldighet.

Att upptaga särskild straffbestämmelse för detta fall har

icke ansetts påkallat. I tjänstereglementet för krigsmakten är dylik anmälningsskyldighet

föreskriven och försummelse därutinnan blir sålunda att bedöma

såsom tjänstefel jämlikt 26:18 i förslaget eller 25:4 SL enligt det

remitterade förslaget.

Enligt 55 § skall krigsman, som efter det han blivit utan eget förvållande

skild från trupp eller fartyg förfallolöst underlåter att så snart ske kan an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

mäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffas för rymning eller olovligt

undanhållande. Dylikt förfarande torde i allmänhet utan vidare falla under

förslagets bestämmelser om undanhållande och rymning i 26: 11 och 12. Det

kan påpekas, att i tjänstereglementet för krigsmakten finnas föreskrifter om

inställelseskyldighet efter det förfall upphört.

56 § upptager en särskild straffbestämmelse rörande rymning och undanhållande

av den som lyder under SLK utan att vara krigsman. Enligt förslaget

bliva i stället 26: 11 och 12 tillämpliga.

De i 59 § upptagna bestämmelserna om stympning och simulation ha blivit

överflödiga genom stadgandena om svikande av försvarsplikt och försök

därtill i 9: 8 och 9 SL enligt det år 1946 remitterade förslaget.

Stadgandet i 60 §, som avser vissa överträdelser av den som undergår arrest

utan bevakning, liar kunnat uteslutas, eftersom nämnda straffart icke bibehållits

i förslaget.

I 66 § stadgas skärpt bestraffning av krigsman som med väpnad hand

deltager i uppror emot annan offentlig myndighet än förman. Nämnda brott

motsvaras av upplopp och våldsamt upplopp i 11: 1 och 2 SL enligt det remitterade

förslaget. Då det fall att civil person med tjänstevapen deltager i

sådant brott icke ansetts kräva särskild bestraffningsregel, torde icke heller

sådant förfarande av en krigsman böra föranleda särbestämmelse.

Enligt 67 § skall upprorsman, som dräper den som uppror stilla vill, dömas

till straffarbete på livstid, medan om upprorsman dräpes, han skall ligga

ogill. Det likalydande stadgandet i 10: 10 SL har icke bibehållits enligt det

remitterade förslaget, och även 67 § SLK har därför uteslutits. Det förra av

de båda fallen i nämnda paragraf skall sålunda bedömas efter 26: 7 i förslaget

eller 14 kap. SL. I det senare fallet kunna reglerna om nödvärnsrätt

i 5: 10 och 10 a i förslaget samt 5: 7—9 och 11 SL bliva tillämpliga.

Den i 75 § intagna bestämmelsen om tillämpning av stadgandena rörande

uppror, upplopp och olovliga sammankomster å dem, som utan att vara

krigsmän lyda under lagen, har uteslutits, eftersom straffbestämmelserna rörande

dessa brott på grund av 26: 21 och 27: 14 bliva omedelbart tillämpliga.

87 § stadgar straff för den som utan skälig anledning för klagan mot förman

över förnärmelse i tjänsten. I 13: 5—7, 9 och 15 SL enligt det remitterade

förslaget finnas bestämmelser om falskt åtal, obefogat åtal, falsk angivelse

och falsk tillvitelse samt annat framkallande av fara för att någon

genom osann utsaga skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt

förfång. Dessa bestämmelser torde i tillräcklig utsträckning innebära skydd

även för militära förmän. 87 $ har därför ansetts kunna utgå.

I 95 § SLK stadgas straff för störande av gudstjänst och åstadkommande

av förargelse inför krigsdomstol. Det i 11:4 SL enligt det remitterade förslaget

upptagna stadgandet om störande av förrättning eller allmän sammankomst

täcker i viss mån de i 95 § SLK avsedda tallen. I övrigt torde 26: 16

i förslaget kunna tillämpas.

98 §, som avser vissa brott mot 19, 20, 21 och 22 kap. SL, innefattar

väsentligen endast föreskrift att bestraffning skall ske enligt allmän lag och

är såtillvida blott av processuell betydelse. I den mån åtal för dylika brott

skola handläggas i den för militära mål stadgade ordningen följer av förslaget

till lag om disciplinstraff för krigsmän, att disciplinstraff må tillämpas

i stället för böter.

Stadgandet i 99 § om vållande genom vårdslöshet, pförsiktighet eller försummelse

till fara för eldskada eller explosiv förödelse å egendom, som tillhör

krigsmakten eller är avsedd för dess behov, täckes i huvudsak av bestämmelsen

om allmänfarlig vårdslöshet i 19: 5 SL enligt det remitterade förslaget.

I 100 § stadgas att den som förstör, skadar, tillägnar sig eller ock olovligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

förfogar över eller brukar åt honom till begagnande lämnad utrednings- eller

beklädnadspersedel, skall, där brottet är ringa, dömas för persedelförseelse

till disciplinstraff eller böter. Nämnda brottsliga gärningar motsvaras av

åverkan enligt 24: 2 SL enligt det remitterade förslaget samt undandräkt,

olovligt förfogande och olovligt brukande enligt 22: 2, 4 och 7 SL. Införandet

i SLK av 100 § motiverades med att ifrågavarande brottslighet borde falla

under befälhavares disciplinära myndighet. Ur straffrättslig synpunkt saknas

emellertid skäl för en sådan bestämmelse och någon dylik har alltså ej

upptagits i förslaget.

101 §, som innefattar bestämmelse om viss utsträckt tillämpning av 98 och

100 §§, har blivit överflödig med hänsyn till 26: 21 i förslaget.

110 § om straff för falsk angivelse är uteslutande av processuell betydelse

Den motsvaras av bestämmelserna i 13:5—7, 9 och 15 SL enligt det remitterade

förslaget.

I 111 § stadgas straff för den som i disciplinmål uppsåtligen med straff

belagt eller hos annan som innehar bestraffningsrätten till bestraffning angivit

oskyldig eller ock, utan laga skäl, av förhastande eller oförstånd med

straff belagt eller gjort angivelse mot annan. Såvitt angår oriktigt bestraffningsbeslut

i disciplinmål, synes icke böra ifrågakomma annat ansvar än som

gäller för civil domare vid fällande av oriktig dom, nämligen enligt 25: 1 och

4 SL enligt det remitterade förslaget. Falsk eller obefogad angivelse till disciplinär

bestraffning faller under 13: 7, 9 och 15 SL enligt nyssnämnda

förslag.

. **2 §> va0r^ stadgas straff för den som tager sig bestraffningsrätt då han

icke ager sadan, täckes av 10: 13 SL enligt det remitterade förslaget.

I H4: § stadgas straff för den som i olovlig avsikt lämnar oriktig uppgift

om krigsförnödenheter. I vissa fall torde dylika gärningar vara att bedöma

som bedrägeri eller försök därtill enligt 21: 1, 3 och 8 SL. I övrigt ha bestämmelserna

om tjänstesvek i 26: 17 i förslaget och om tjänstemissbruk i

25;1 SL enligt det remitterade förslaget avsetts skola tillämpas i stället för

ifragavarande stadgande.

_.l 1® § upptager straff för uppsatligt avgivande av osannfärdig rapport.

Tillräckligt behov av ett dylikt stadgande har icke funnits vara för handen.

Det dari avsedda förfarandet avses i stället skola bestraffas såsom tjänstesvek,

tjänstemissbruk eller tjänstefel enligt 26: 17 och 18 i förslaget och

25: 1 och 4 SL enligt det remitterade förslaget. I vissa fall torde dock bestämmelserna

om osann försäkran och osant intygande i 13: 10, 11 och 15

SL enligt sistnämnda förslag kunna få tillämpning.

Enligt 117 § bestraffas den som obehörigen söker förmå någon att antaga

krigstjänst. En särbestämmelse för detta fall har ansetts obehövlig. I den

™ån någon vid sådant förfarande åsidosätter tjänsteplikt är han straffbar

för tjänstefel enligt 26: 18 i förslaget och 25:4 i det remitterade förslaget.

I 119 § stadgas straff för befälhavare som obehörigen nekar avsked åt eller

från tjänsten olagligen skiljer någon av manskapet. Dylik gärning torde utgöra

tjänstemissbruk eller tjänstefel enligt 25: 1 och 4''i det remitterade förslaget.

I 120 § behandlas det fall att någon, som är beordrad till fånges eller häktads

bevakning, med vilja eller av vårdslöshet släpper honom iös eller hjälper

honom att undkomma. Såvitt angår uppsåtliga gärningar täckes stadgandet

av bestämmelsen om främjande av flykt i 10: 11 SL enligt det remitterade

förslaget. 1 övrigt synas bestämmelserna om tjänstefel enligt 26: 18

i förslaget och 25:4 i det remitterade förslaget böra gälla.

121 §, som avser befriande av någon som är insatt i militärhäkte eller skall

avforas i arrest eller häkte eller inställas till förhör eller försök till sådant

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

233

brott, är huvudsakligen av processuell betydelse. Särskild motsvarighet har ej

funnits behövlig. Tillämpliga bli i stället bestämmelserna om skyddande av

brottsling och främjande av flykt i 10: 10 och 11 SL enligt det remitterade

förslaget.

För det i 126 § omförmälda fallet, att krigsman, innan han fått avsked

från sin tjänst, tager ny anställning vid annan trupp, har särskild bestämmelse

icke ansetts behövlig. I den mån någon genom dylikt förfarande bedrager

sig till förmån kan ansvar enligt 21: 1, 2, 3, 7 eller 8 SL ifrågakomma.

Stadgandena om tjänstefel i 26: 18 i förslaget och 25: 4 SL enligt det remitterade

förslaget kunna eljest bliva tillämpliga.

127 §, som avser brott som omförmälas i 8 kap. SL, är allenast av processuell

betydelse och har därför kunnat uteslutas.

Beträffande 128 §, vari stadgas om underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt,

hänvisas till vad som anföres vid lagförslagen angående ändringar i

1916 och 1942 års ympningslagar.

Den i 134 § första stycket upptagna bestämmelsen rörande krigsspioneri

har icke ansetts behöva bibehållas med hänsyn till stadgandena i 8: 7 och

13 i det remitterade förslaget om grovt spioneri och förberedelse till sådant

brott.

I 134 § andra stycket finnes ett stadgande som begränsar fientlig krigsdeltagares

ansvar för krigsspioneri. Då liknande på folkrätten grundade inskränkningar

i allmänhet icke uttryckligen angivas i straffrättsliga bestämmelser,

har förevarande stadgande icke ansetts böra bibehållas (jfr SOU 1944:

69 s. 122).

Enligt 134 a § straffas den som gör tjänst vid fiendens krigsmakt, enligt

136 § den som nppsåtligen avgivit falsk berättelse om fienden, underlydande

eller krigsförråd, enligt 137 § kunskapare, vägvisare eller budbärare som gör

sig skyldig till trolöshet, enligt 141 § den som försöker förleda till flykt och

enligt 143. § den som utan uttrycklig befallning hissar brukligt tecken för

fästnings eller fartygs uppgivande. Samtliga i dessa paragrafer avsedda fall

synas i erforderlig utsträckning omfattas av bestämmelserna om krigsförräderi

och försök därtill i 27: 1 och 12 i förslaget.

I 147 § stadgas straff för den som emottager budskap från fienden utan

att genast meddela detsamma åt sin befälhavare. Särbestämmelse i detta

avseende har ansetts överflödig. Stadgandena om tjänstefel i 26: 18 i förslaget

och 25:4 SL enligt det remitterade förslaget torde i allmänhet bliva tilllämpliga.

Enligt 148 § straffas krigsfånge som med brytande av givet hedersord avviker

ur fångenskapen eller bryter mot de villkor, på vilka lian frigivits ur

densamma. Stadgandet torde sakna praktisk betydelse.

149 § första stycket innehåller straffbestämmelser för fientlig parlamentär

som missbrukar sin ställning till spioneri eller anstiftan av förräderi,

rymning, uppror eller upplopp. I detta hänseende torde tillräcklig motsvarighet

finnas i stadgandena i 3:4, 8:6 och 7 SL enligt det remitterade förslaget

ävensom 26:3 och 12 samt 27: 1 i utredningens förslag.

I 157 § stadgas straff lör värnpliktig som vistas utom riket och underlåter

att vid krigsutbrott återvända till hemorten. Vid tillkomsten av SLK anfördes

såsom motiv för stadgandet att enligt 1901 års värnpliktslag värnpliktig, som

tillhörde beväringens första uppbåd och vistades utom riket, vore skyldig att

vid krigsutbrott, oberoende av särskild inkallelse, snarast möjligt återvända

till hemorten. Då någon bestämmelse om dylik skyldighet icke ansetts böra

upptagas i gällande värnpliktslag, har ifrågavarande straffbud fått utgå.

Stadgandet i 159 §, som är av samma natur som bestämmelsen i 75 §, har

liksom denna kunnat uteslutas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

234

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

163 § avser skadegörelse, varigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna,

betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen uppkommer.

Bestämmelsen torde täckas av stadgandena om krigsförräderi i 27: 1

i förslaget och sabotage i 19: 4 SL enligt det remitterade förslaget.

Bestämmelserna om stöld av krigsförnödenheter samt stöld å valplats från

stupad i 164 och 166 §§ ha väsentligen processuell betydelse. I stället torde

20: 1 och 4 SL samt, i vissa fall, 27: 11 i förslaget bliva att tillämpa.

I 167 § stadgas straff för tillgrepp å valplats från sårad eller sjuk samt

för rån eller försök därtill mot sådan person. Bestämmelsen motsvaras av

20: 4, 5 och 10 SL samt 27: 11 i förslaget.

168 och 169 §§ behandla rån och försök därtill beträffande krigsförnödenheter.

I SL motsvaras stadgandena av 20: 5 och 10, varjämte även bestämmelserna

om krigsförräderi i 27: 1 i förslaget kunna bliva tillämpliga.

170 § avser rån, stöld eller förskingring, varigenom väsentligt hinder för

krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen

vållats. Dylika gärningar torde falla under 27: 1 i förslaget.

174 § innefattar bestämmelse om straffskärpning i vissa fall för brott mot

120 §. Då straffsatserna i 10: 11 SL enligt det remitterade förslaget torde

vara tillräckliga, har 174 § liksom 120 § ansetts kunna uteslutas.

I 177 § SLK stadgas straff dels för den som obehörigen tager krigsbyte

och dels för den som av taget krigsbyte olovligen tillägnar sig något. Beträffande

det förstnämnda fallet synas tjänstefelsbestämmelserna i 26: 18 i förslaget

och 25: 4 SL enligt det remitterade förslaget lämpligen böra erhålla

tillämpning. I övrigt täckes ifrågavarande paragraf av stadgandena i

22: 1—4 SL.

Slutligen må anmärkas att utredningen icke föreslagit upphävande av 184—

204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§, enär dessa

bestämmelser förutsatts skola behandlas i samband med det militära rättegångsväsendets

ordnande. I

I lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap

att deltaga i vissa sammankomster stadgas följande.

Är sammankomst utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är samlat till

tjänstgöring, och kan det på giltiga grunder antagas, att vid sammankomsten

skola förekomma yttranden, vilka åsyfta att utplåna känslan av plikter mot

fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,

äger på stället varande högste befälhavaren förbjuda manskapet att

deltaga i sammankomsten. Överträdelse av sådant förbud skall anses som brott

mot krigslydnaden.

1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot stats fientlig verksamhet

uttalade, att det icke borde ifrågakomma att stadga långt gående inskränkningar

i manskapets allmänna medborgerliga friheter i tanke att kunna

fullständigt hålla det undan den disciplinupplösande propagandan, ett syfte

som syntes omöjligt att förverkliga. I främsta rummet syntes därför böra eftersträvas

att söka förhindra manskapets indragande i propagandan under

former som komme deltagandet att framstå som ett indisciplinärt uppträdande.

Kommittén föreslog att krigsmanskap skulle förbjudas att bevista sammankomst,

anordnad av sammanslutning, vilken krigsmaktens personal enligt

särskilt lagförslag icke finge tillhöra. Vidare borde högste befälhavaren äga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

235

förbjuda manskapet att deltaga i vissa sammankomster. Villkoret härför skulle

vara, att sammankomst vore utsatt att äga rum å ort där krigsmanskap vore

samlat eller i grannskapet därav samt alt det på giltiga grunder kunde antagas

att vid sammankomsten skulle förekomma yttranden, vilka genom meddelande

av mot disciplinens krav stridande förhållningsorder, genom försök att

uppväcka hat mot befälet eller på annat sätt åsyttade att undergräva krigslydnaden.

Utredningen har ansett det ovedersägligt att ifrågavarande lag icke innebure

något effektivt skydd mot disciplinupplösande propaganda. Å andra

sidan vore det tydligt att ett någorlunda fullständigt skydd i delta hänseende

icke kunde åstadkommas utan avsevärda inskränkningar i de allmänna medborgerliga

rättigheterna. Dylika inskränkningar borde uppenbarligen endast

göras om mycket starka skäl förelåge. Eftersom den mot försvaret riktade

agitationen under de senaste åren snarast varit i avtagande och någon ändring

i denna utveckling icke för närvarande syntes behöva befaras, borde icke

ifrågakomma att vidtaga kraftigare medel i detta avseende. Även relativt lindriga

ingrepp i nämnda rättigheter borde emellertid undvikas. Med hänsyn härtill

och på grund av förevarande lags ringa betydelse hade lagen i detta sammanhang

ansetts böra upphävas.

I 8 § lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga

stadgas att vapenfri värnpliktig, där han icke lyder under SLK, är i

fråga om fel och försummelser med avseende å tjänstgöringen underkastad

i särskild lag givna bestämmelser. Därmed åsyftas bestämmelserna i lagen

den 26 mars 1943 om straff för förbrytelser i tjänsten

av vissa vapenfria värnpliktiga. Denna lag äger enligt 1 § tilllämpning

å vapenfria värnpliktiga i den mån de icke på grund av att de fullgöra

tjänstgöring vid krigsmakten lyda under SLK. 2 § innehåller straffbestämmelser

rörande olovligt undanhållande. Normalstraffet är fängelse i

högst sex månader eller dagsböter. Vid synnerligen försvårande omständigheter

må dömas till straffarbete i högst ett år. I 3 § behandlas vägran att åtlyda

befallning av vederbörande befäl. För normalfall av detta brott är straffet

fängelse i högst sex månader. Är brottet ringa, tillämpas dagsböter och,

om omständigheterna äro synnerligen försvårande, kan dömas till straffarbete

i högst ett år. Enligt 4 § skall vårdslöshet eller försummelse i fullgörandet av

tjänsteplikter i andra fall än förut är sagt bestraffas med dagsböter eller, vid

synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sex månader. I 5 §

stadgas att förutnämnda brott skola åtalas av allmän åklagare vid rådhusrätt.

Slutligen kan nämnas att 7 § innehåller bestämmelser om tillrättavisningar.

Utredningen har anfört att eftersom varje värnpliktig, som vore tjänstgöringsskyldig

i sådan egenskap, jämlikt 26:21 i förslaget till lag om ändring

i SL vore krigsman, oavsett om tjänstgöringsskyldigheten fullgjordes inom

krigsmakten eller ej, komme den föreslagna militärstraffrättsliga lagstiftningen,

därest särbestämmelser ej meddelades, att utan inskränkning bli tilllämplig

å vapenfria värnpliktiga. Beträffande behovet av särbestämmelser

opaginerad Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

kunde framhållas att de föreslagna brottsbeskrivningarna kunde anses lämpliga

även för dessa värnpliktiga. Icke heller i bestraffningshänseende eller

beträffande tillrättavisningar mötte hinder att eljest för krigsmän gällande

regler finge giltighet. Vad slutligen anginge de i 5 § ifrågavarande lag upptagna

särskilda processuella föreskrifterna förutsatte utredningen att i sådant

hänseende erforderliga särbestämmelser upptoges i annat sammanhang. Utredningen

föresloge därför att såväl 8 § lagen om vapenfria värnpliktiga som

lagen om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga upphävdes.

Beträffande vad utredningen sålunda föreslagit har chefen för armén förklarat

att han i princip icke har något att invända mot att bestämmelsen om

stympning i 59 § SLK föreslagits skola upphävas och ersättas av stadgandet

i 9 kap. 8 och 9 §§ av det till lagrådet remitterade förslaget. För att verksamt

avhålla från dylika brott syntes minimistraffet böra utgöra frihetsstraff samt

under krig straffskalan utvidgas så att högre straff än fyra års straffarbete

kunde ådömas.

I fråga om det föreslagna upphävandet av 100 § SLK har justiiiekanslersåmbetet

framhållit, att lagrummet innebure en privilegiering i det att för

persedelförseelse skulle dömas till disciplinstraff eller böter. Det kunde ifrågasättas

om icke övervägande skäl talade för att bibehålla möjligheten att

såsom ett militärt brott och jämförelsevis lindrigt bestraffa ifrågavarande förseelser,

helst som dessa icke vore så ovanliga.

Vidkommande förslaget att upphäva 1906 års lag om förbud för krigsmanskap

att deltaga i vissa sammankomster har justitiekanslersämbetet icke känt

sig övertygat om lämpligheten därav. Väl hade denna lag för närvarande en

ganska ringa betydelse. Den vore dock icke till något egentligt men, och förhållandena

kunde lätt nog ändra sig så, att en dylik lag framstode såsom önskvärd.

Att da skrida till lagstiftning i ämnet kunde emellertid möta svårigheter.

Chefen för armén har förklarat att förslaget om upphävande av 1906 års lag

icke kunde godtagas. Nu gällande lag borde omarbetas i enlighet med vad 1933

års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet

föreslagit. Överbefälhavaren har instämt häri. Försvarsväsendets underbefälsförbund

har ansett avskaffandet av 1906 års lag icke behöva ingiva några

betänkligheter. Tvärtom framstode genomförandet av utredningens förslag

därom såsom mycket angeläget.

Departementschefen.

Beträffande manskap som ej har ämbetsansvar anser jag i likhet med utredningen,

att de föreskrifter om avsked på grund av brott, vilka för närvarande

återfinnas i 29 § SLK och även i fortsättningen äro erforderliga, böra

upptagas i en administrativ författning. Frågan härom torde i sinom tid få

anmälas av chefen för försvarsdepartementet. —- Eftersom enligt det förslag

till ny militär rättegångslag, som är under utarbetande, mål mot häktad alltid

skall behandlas av domstol, påkallas icke motsvarighet till det i 33 § SLK

opaginerad Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ingående stadgandet om tillgodoräknande av häktningstid i disciplinmål. —

Vad chefen för armén anfört beträffande straffsatserna i 9 kap. 8 § SL enligt

det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget synes icke böra föranleda

någon åtgärd. — I likhet med utredningen anser jag det icke finnas skäl

att upptaga en särskild straffbestämmelse såsom motsvarighet till 100 § SLK

(persedelförseelse). Jag vill påpeka att sistnämnda bestämmelse tillkommit

närmast av processuella skäl. Den innebär för övrigt privilegiering endast i

viss utsträckning och i sådana fall lämna de eljest tillämpliga straffbestämmelserna

samma möjlighet till milt bedömande.

Mot utredningens förslag att upphäva 1906 års lag om förbud för krigsmanskap

att deltaga i vissa sammankomster ha i några remissyttranden anförts

betänkligheter. Från annat håll har däremot genomförandet av detta förslag

betecknats såsom angeläget. För egen del anser jag att de av utredningen framförda

synpunkterna på detta spörsmål äro välgrundade. Jag finner därför

att lagen utan olägenhet kan upphävas.

Frågan huruvida särskilda processuella föreskrifter erfordras beträffande

vapenfria värnpliktiga torde, såsom utredningen förutsatt, böra bedömas i

samband med det militära rättegångsväsendets ordnande. Då jag ej heller i

övrigt har något att erinra mot utredningens förslag i förevarande del har den

nu behandlade paragrafen i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

3 §■

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att, där i lag eller särskild

författning förekommer hänvisning till lagrum som enligt 2 § upphävts,

hänvisningen skall anses avse bestämmelse som trätt i dess ställe.

Departementschefen.

Fn likalydande bestämmelse ingår i departementsförslaget. 4

4 §•

Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse, enligt

vilken i stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende

å befrielse från skadeståndsskyldighet skall gälla följande. Har krigsman

som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för

dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse,

för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff eller böter,

vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen

tillskyndats kronan eller annan.

I fråga om skadestånd innehåller 33 § fjärde stycket SLK en hänvisning

till allmän lag. Dessutom stadgas i nämnda lagrum att om krigsman, som

under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet,

vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 §

sägs, han dock, där han ej finnes förskylla svårare straff för förseelsen än

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

disciplinstraff, skall icke vara skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom

förseelsen tillskyndats kronan eller annan. Enligt lagen den 7 mars

1929 om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande

till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd skall vad i 33 §

fjärde stycket SLK är stadgat jämväl gälla beträffande krigsman, vilken under

utövande av befäl å luftfartyg, hörande till krigsmakten, eller såsom

förare å sådant fartyg är ansvarig för dess säkerhet.

Utredningen har ansett det icke ankomma på densamma att i sakligt hänseende

pröva den i 33 § SLK intagna särbestämmelsen om krigsmans skadeståndsansvar.

Bestämmelsen hade därför i väsentligen oförändrat skick

överförts till nu ifrågavarande paragraf. Den för närvarande gällande begränsningen,

enligt vilken bestämmelsen vore tillämplig endast vid förseelse

som i 130 § sades, hade därvid uteslutits. Anledningen härtill vore att

stadgandena om tjänstefel i 25: 4 SL enligt det år 1946 remitterade förslaget

och 26: 18 i det av utredningen framlagda förslaget till lag om ändring i SL

vore subsidiära och sålunda icke skulle tillämpas i konkurrens med andra

lagrum. Därjämte hade möjlighet öppnats att befria från skadeståndsskyldighet

även då begången förseelse förskyllde böter. Huruvida disciplinstraff

eller böter skulle användas såsom straff för viss förseelse, vore nämligen

jämlikt 2 och 3 §§ i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän att

bedöma efter grunder, som ej borde vara avgörande för frågan om befrielse

från skadeståndsskyldighet. 1929 års lag hade lämnats orubbad.

Chefen för marinen har anfört att frågan angående befrielse från skadeståndsskyldighet

för krigsman med hänsyn till den alltmera mekaniserade

tjänsten och den ökade specialiseringen inom krigsmakten syntes påfordra

särskild utredning. Vad den nuvarande formuleringen av 4 § promulgationslagen

beträffade, syntes den kunna medgiva en sådan oformlig tolkning,

som att vederbörande chef i ett mål befriades från skadeståndsskyldighet,

men en honom underlydande, som i samma mål ådömdes ett lindrigare

disciplinstraff än chefen, formellt skulle kunna åläggas även skadeståndsskyldighet.

Vid utredningen borde särskilt beaktas frågan angående skadeståndsskyldighet

för militära förare av motorfordon vid inträffade skador

å dessa eller gentemot tredje man. Särskilt finge framhållas vikten av att

framtida stadganden i frågan rörande skadeståndsskyldighet i här berört avseende

icke bleve så rigoröst avfattade, att härigenom initiativ och förmåga

att taga risker stäcktes till förfång för krigsmaktens effektivitet. Svenska

officersförbundet och försvarsväsendets underbefälsförbund ha uttalat sig

i samma riktning. Chefen för flygvapnet har ansett att i 4 § borde inarbetas

1929 års lag om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,

hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd. När en omarbetning

av denna paragraf skedde, borde beaktas att den i 1929 års lag

stadgade befrielsen från skadeståndsplikt utsträcktes att gälla även chef för

flygförband, som beordrade flygning, oavsett om nämnde chef deltoge i flygningen

eller icke, chef för flygande förband beträffande samtliga i förbandet

ingående luftfartyg, trafikledare samt personal på marken, som vore ansvarig

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

för ett luftfartygs säkerhet, när flygande personal ej tjänstgjorde på detsamma

eller när ett luftfartyg klargjordes före flygning, överbefälhavaren

har biträtt marin- och flygvapenchefernas yttranden. Marinförvaltningen har

ansett att i samband med utfärdandet av nu ifrågavarande lagstiftning,

problemet om krigsmans skadeståndsansvar borde underkastas granskning.

Därvid borde å ena sidan beaktas kronans intresse av att dess befattningshavare

iakttoge skälig varsamhet i sitt handlande men å andra sidan att

försvarets mekanisering och oftast ömtåliga materiel utsatte vederbörande

krigsman för i viss mån oproportionerliga ekonomiska risker. I sammanhanget

borde även erinras om den utbredning, sakförsäkringen fått i det

civila och det skydd mot skadeståndsansvar, detta gåve den enskilde, ett

skydd, som icke förelåge i det militära i vad avsåge skador å kronans egendom,

vilken vore oförsäkrad. Härjämte tillkomme de större risker, som

finge tagas vid militär verksamhet även i fredstid och den ovana vid anordningar,

som kunde förekomma genom ny kommendering eller dylikt. Den

lagstiftning om inskränkning i skadeståndsskyldigheten, som funnes i vad

avsåge fartygschef och motorförare, kunde därför ifrågasättas få utvidgas,

i varje fall vore problemet av den art, att en allsidig prövning av detsamma

borde ske.

Göta hovrätt har funnit det mindre egentligt, att bestämmelser som de i

4 § upptagna, vilka innehölle betydelsefulla regler av materiell natur, på sätt

föreslagits finge sin plats i en promulgationslag. Denna metod hade visserligen

förut tillämpats, men hovrätten ansåge densamma ur principiell synpunkt

mindre lämplig; den kunde även föranleda olägenhet vid lagtillämpningen.

Den i 4 § upptagna föreskriften kunde tillsvidare, i avbidan på omarbetning

av de i 6 kap. SL intagna skadeståndsbestämmelserna, finna en

plats i nämnda kapitel, förslagsvis såsom en 6 a §. Av föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer ha liknande synpunkter anförts.

Departementschefen.

Den bestämmelse om befrielse från skadeståndsskyldighet i vissa fall, som

utredningen utan saklig bearbetning överfört från 33 § SLK till ifrågavarande

paragraf, är utan tvivel icke tillfredsställande. Med hänsyn till pågående

undersökningar rörande de skadeståndsrättsliga problemen torde den dock

icke i detta sammanhang böra upptagas till materiell omprövning. Vad utredningen

föreslagit i syfte att anpassa bestämmelsen efter ny militärstraffrättslig

lagstiftning synes vara lämpligt. I avbidan på en revision av reglerna

om skadeståndsskyldigheten torde bestämmelsen kunna ingå i den lag varom

nu är fråga. Departementsförslaget överensstämmer sålunda med utredningens

förslag i denna del. 5

5 §•

I denna paragraf har utredningen föreslagit en bestämmelse, enligt vilken

i stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten stadgats skall gälla att

krigsman som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning

av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller

låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, skall straffas med

disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.

I § 4 mom. 12 och 13 tryckfrihetsförordningen meddelas bestämmelser

om indragning av tryckt skrift med disciplinupplösande syfte, då sådan skrift

anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg. Enligt § 4 mom. 14 skall

den som, medan förordnande om sådan indragning av skrift är gällande,

med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp

eller å flottans fartyg straffas, där han lyder under SLK, efter nämnda lag

men eljest med dagsböter eller fängelse i högst ett år. I 1 § lagen den 26 juni

1936 angående indragning av vissa skrifter finnas liknande bestämmelser om

indragning beträffande på annat sätt än genom tryck mångfaldigad skrift.

I anslutning härtill upptages i 2 § av lagen en straffbestämmelse av samma

innehåll som den i § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen intagna. Det stadgande

i SLK, vartill sålunda såväl tryckfrihetsförordningen som nyssnämnda

lag hänvisa, är upptaget i 72 §. Däri föreskrives att den som, medan förordnande

om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen

eller lagen angående indragning av vissa skrifter är gällande, med

vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller

å flottans fartyg, skall dömas till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.

Sker brottet vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, må till

straffarbete i högst ett år dömas.

Utredningen har anfört att av de återgivna bestämmelserna framginge att

straffsatserna för den som lydde under SLK i två avseenden avveke från vad

som gällde för andra personer. Särregeln om skärpt straff för brott som förövades

vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde större fara syntes

icke vara av den betydelse, att en bestämmelse för detta fall kunde anses motiverad.

Däremot borde möjligheten att döma till disciplinstraff bibehållas.

Då de i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän intagna bestämmelserna

om disciplinstraffs ådömande i stället för böter icke gällde vid tillämpning

av straffstadgande i tryckfrihetsförordningen, vilken vore av grundlags

natur, syntes följaktligen 72 § SLK icke utan vidare kunna upphävas. Bestämmelserna

i tryckfrihetsförordningen och lagen om indragning av vissa skrifter

komme emellertid att upptagas till prövning av 1944 års tryckfrihetssakkunniga,

och förevarande utredning hade därför icke funnit anledning föreligga

att framlägga ändringsförslag beträffande dessa bestämmelser. Utredningen

föresloge på grund härav, att bestämmelsen i 72 § SLK överfördes till

förevarande paragraf med allenast den ändringen, att den särskilda straffskärpningsregeln

uteslötes.

Göta hovrätt har beträffande förevarande paragraf anfört samma synpunkter

som i fråga om 4 §. Med hänsyn till att stadgandet i 5 § vore av speciell art

kunde det lämpligen upptagas i en särskild lag, något som, då lagbudet

snart ånyo kunde förmodas bli föremål för revision och därvid uppgå i en

mera omfattande lag, knappast kunde väcka betänklighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

241

Departementschefen.

I avvaktan på det förslag, som inom den närmaste tiden torde vara att

vänta från 1944 års tryckfrihetssakkunniga samt den lagstiftning som kan

komma att föranledas därav, synes ifrågavarande av utredningen föreslagna

bestämmelse böra godtagas. Den bar alltså oförändrad överförts till departementsförslaget.

6 och 7 §§.

Enligt 6 § i utredningens förslag skall vad i lagen om disciplinstraff för

krigsmän stadgas, med undantag för fall som avses i 7 §, äga tillämpning jämväl

då fråga är om brott som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Därest på

grund härav böter användas i fall då disciplinstraff är utsatt, ådömas böterna

i dagsböter eller, såvitt fråga är om brott mot 96 eller 96 a § strafflagen för

krigsmakten, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

I 7 § av förslaget stadgas att om, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän

trätt i kraft, disciplinstraff ålagts av befälhavare eller domstol, äldre

bestämmelser om sådant straff skola äga tillämpning även då högre rätt efter

den nya lagens ikraftträdande dömer till ansvar i målet. Med avseende å

verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff eller tillrättavisning

som ålagts enligt äldre lag skola dittills gällande bestämmelser äga

tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt arrest eller vad av sådant

straff återstår att verkställa skall övergå till vaktarrest, därvid föreskrifterna

i äldre lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff och

om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock att bestämmelserna i 5 §

nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest. Förekomma till verkställighet

på en gång dels beslut varigenom ålagts disciplinstraff enligt äldre lag,

dels ock beslut varigenom ålagts arrest enligt nya lagen, skola straffen

sammanläggas till ett arreststraff av sistnämnda slag. Därvid tillämpas föreskrifterna

i äldre lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff samt

iakttages tillika att en dags vaktarrest enligt äldre lag anses svara mot en

dags arrest enligt nya lagen och att sammanlagda strafftiden ej må överstiga

trettio dagar.

Utredningen har funnit införandet av nya bestämmelser om disciplinstraff

påkalla särskilda regler för övergångstiden. Det syntes därvidlag vara önskvärt

att avskaffandet av de gamla arreststraffen sträng arrest, skärpt arrest

och arrest utan bevakning, inrättandet av den nya form av disciplinstraff som

disciplinboten utgjorde samt införandet av ökade möjligheter att ådöma bötesstraff

skulle få omedelbar tillämpning så långt ske kunde även å brott som

begåtts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Hinder mot att å sådana

brott tillämpa förslagets disciplinstraff förelåge ej, eftersom dessa icke

kunde anses svårare än de nuvarande. På grund härav hade i 6 § av

förevarande lagförslag intagits ett stadgande av innebörd, att vad i lagen om

disciplinstraff för krigsmän stadgades i princip skulle äga tillämpning jämväl

då fråga vore om brott som förövats innan lagen trätt i kraft och som i

övrigt bedömdes enligt äldre lag. Då böter ådömdes, skulle detta i regel ske i

1(1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 144.

opaginerad Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Mnj:ts proposition nr 144.

form av dagsböter. Enligt 2 § i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän

gällde dock penningböter å högst femhundra kronor i vissa fall och det

hade ansetts följdriktigt att komplettera 6 § med ett stadgande att även beträffande

brott som bedömdes enligt 96 och 96 a §§ SLK skulle användas

sådant bötesstraff.

Från huvudregeln om tillämpning av den nya lagens disciplinstraff hade

utredningen ansett nödvändigt att göra vissa undantag, vilka upptagits i 7 §.

Vad först anginge själva ådömandet av disciplinstraff vore att uppmärksamma

att sådant straff kunde ha ålagts för visst brott innan den nya lagstiftningen

trätt i kraft. I sådant fall måste tydligen bestämmelserna om

disciplinstraff i SLK ha tillämpats. Vare sig brottet, då målet efter den nya

lagstiftningens ikraftträdande komme under högre rätts prövning, skulle

bedömas enligt gamla eller enligt nya straffbestämmelser, syntes de äldre

bestämmelserna om disciplinstraff fortfarande böra gälla i fråga om straffets

ådömande. Det redan ålagda disciplinstraffet vore nämligen i allmänhet

verkställt när den högre instansen dömde i målet, och en ändring av beslutet

skulle därför i regel vara utan praktisk betydelse. I enlighet med det

sagda kunde alltså även efter ikraftträdandet av den nya lagstiftningen disciplinstraff

enligt SLK komma att ådömas. Dessutom kunde givetvis ett

genom tidigare meddelad, icke överklagad dom ålagt sådant straff helt eller

delvis förekomma till verkställighet efter ikraftträdandet, vilket även kunde

vara fallet med tillrättavisning enligt SLK. För den händelse disciplinstraffet

utgjordes av sträng arrest eller skärpt arrest syntes detsamma eller vad

därav återstode att verkställa böra förvandlas till vaktarrest. Därvid borde

de i 36 § SLK angivna grunderna för förvandling tillämpas. Vore fråga

om flera disciplinstraff, borde dessutom vad i nämnda paragraf föreskrivits

om längsta sammanlagda strafftid iakttagas. Efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande komme sålunda av disciplinstraffarterna i SLK endast vaktarrest

att kunna verkställas. Verkställighet av sådant straff ävensom av tillrättavisning

som ålagts enligt SLK, borde äga rum i enlighet med äldre föreskrifter;

dock syntes de i 5 § förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän

givna verkställighetsföreskrifterna böra tillämpas beträffande vaktarrest.

Slutligen hade det ansetts erforderligt med eu bestämmelse för det fall

att till verkställighet på en gång förekomme dels beslut varigenom ålagts

disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock beslut varigenom ålagts arrest enligt

förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän. Bestämmelsen innehölle

att straffen skulle sammanläggas till ett arreststraff av sistnämnda

slag och att vid sammanläggningen skulle tillämpas föreskrifterna i äldre

lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff samt tillika iakttagas,

att en dags vaktarrest enligt äldre lag ansåges svara mot en dags arrest enligt

nya lagen och att sammanlagda strafftiden ej finge överstiga trettio

dagar.

Beträffande stadgandet i 6 § har justitiekanslerscimbetet erinrat att det

i motiveringen anförts att hinder mot att å äldre brott tillämpa förslagets

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

243

disciplinstraff ej torde föreligga, eftersom dessa icke kunde anses svårare

än de nuvarande. Huruvida så verkligen kunde anses vara fallet, vore kanske

ej helt oomtvistligt. I varje fall vore den föreslagna arresten svårare än

arrest utan bevakning. Med det föreslagna stadgandet bleve det icke möjligt

att tillämpa den lindrigare arrestformen å sådana äldre brott, som syntes

böra förskylla denna slags arrest men ej ansåges tillräckligt sonade med

disciplinbot. Då emellertid dylika fall i praktiken rimligen måste antagas

bliva mycket sällsynta, borde det anförda stadgandet godtagas.

Departementschefen.

Mot de bestämmelser, utredningen under nu ifrågavarande paragrafer föreslagit,

är i och för sig intet att erinra från min sida. Med anledning av att

sammanlagda strafftiden, då flera arreststraff på en gång förekomma till

verkställighet, i 9 § lagen om disciplinstraff för krigsmän enligt departementsförslaget

bestämts till fyrtio dagar, torde emellertid den i 7 § tredje

stycket av förevarande lagförslag omförmälda högsta strafftiden böra ändras

till överensstämmelse därmed. Så när som på denna ändring överensstämmer

därför departementsförslaget i förevarande del med utredningens

förslag.

Följ dförfattningsförsla gen.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare. I * * 4

I 6 § lagen om utlämning av förbrytare stadgas för närvarande att, därest

framställning om utlämning avser gärning som enligt svensk rätt skulle vara

att anse såsom brott mot SLK, utlämning må ske, så vitt gärningen är av

den beskaffenhet att, om den förövats av någon som icke är underkastad

SLK, utlämning, enligt vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum. Enligt

4 § första stycket må utlämning ej ske, så vitt icke den brottsliga gärningen

är eller, om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden,

skulle vara att anse såsom brott varå enligt den svenska allmänna strafflagen

eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. I

andra stycket av sistnämnda paragraf föreskrives att för gärning, varom

i 10 kap. SL förmäles, utlämning ej må medgivas, där ej gärningen, bedömd

enligt SL i övrigt, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning

jämlikt bestämmelserna i förevarande paragraf må ske.

Enligt utredningens förslag skall 6 § i nämnda lag upphöra att gälla. 1

stället skall andra stycket av 4 § utvidgas att omfatta även gärning, varom

förmäles i sådan bestämmelse i 26 eller 27 kap. SL som avser brott av krigsman.

Eftersom militära brott kunna förövas ombord å fartyg, föreslås att,

liksom i första stycket av 4 §, även i andra stycket sjölagen omnämnes.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj ds proposition nr 144.

Departementschefen.

Utredningens förslag i denna del har oförändrat upptagits i departementsförslaget.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni

1939 om villkorlig dom.

Enligt 26 § i 1939 års lag om villkorlig dom må villkorlig dom ej meddelas

i fråga om brott, för vilket straff är utsatt i SLK; dock må villkorlig

dom beviljas beträffande brott mot 8 kap. nämnda lag, där den tilltalade

förskyller fängelse eller straffarbete. I nämnda paragraf stadgas dessutom

bland annat att villkorlig dom ej får brukas i fråga om förlust av ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning eller i fråga om påföljd, som avses i

2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag

eller författning.

Utredningens förslag i nu förevarande avseende innefattar ändring av 1

och 26 §§. I 1 § föreslås skola införas ett tillägg av innehåll, att i fråga om

brott av krigsman villkorlig dom må brukas allenast om det finnes kunna

ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten. Den i 26 §

föreslagna ändringen innebär, att vad däri hittills stadgats om brott mot

SLK ersättes av en bestämmelse att villkorlig dom ej må brukas i fråga om

disciplinstraff. Dessutom har i sistnämnda paragraf, på grund av straffrättskommitténs

förslag (SOU 1945: 28 s. 83) och i anslutning till ändringarna

i SL enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget, dels orden förlust

av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning utbytts mot avsättning eller

suspension samt »påföljd, som avses i 2 kap. 20 § strafflagen» mot förverkande,

dels ock sista bisatsen i paragrafen uteslutits. I ett övergångsstadgande

till lagförslaget föreslås att lagen ej skall äga tillämpning i mål som

blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet.

Utredningen har erinrat att såväl 1922 års krigslagstiftningssakkunniga

som straffrättskommittén i dess år 1945 avgivna betänkande med förslag

till ändringar av SLK i vad den berörde brott mot staten och allmänheten

funnit, att den nuvarande begränsningen av den villkorliga domens tillämplighet

på ifrågavarande område borde upphävas utom såvitt gällde disciplinstraffet.

Straffrättskommittén föreslog att vid tillämpning av SLK villkorlig

dom finge brukas där det kunde ske utan fara för krigslydnaden eller ordningen

inom krigsmakten, dock att villkorlig dom icke skulle få meddelas i

fråga om disciplinstraff. Även utredningen hade funnit att det generella

förbudet mot tillämpning av villkorlig dom i fråga om militära brott icke

längre borde upprätthållas. Det syntes dock vara uppenbart att på det militära

området, i synnerhet vid rent militära brott, stor varsamhet måste iakttagas

beträffande användningen av sådan dom. I detta hänseende kunde

bland annat påpekas att de positiva åtgärder av olika slag, övervakning och

meddelande av särskilda föreskrifter, som kunde förbindas med villkorlig

dom tydligen vore av mindre praktisk betydelse beträffande dem som full
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition rir 144.

245

gjorde militär tjänstgöring. Särskilt gällde detta i fråga om vanliga värnpliktiga.

Att under fredstid dylika åtgärder beträffande en värnpliktig kunde

bli gällande även efter övningstidens slut hade i allmänhet icke någon verkan

medan militärtjänsten påginge; det syntes för övrigt i viss mån betänkligt

att följderna av ett militärt brott sålunda skulle kunna sträcka sig långt

utöver tjänstgöringstiden. De särskilda omständigheter, som påkallade att

villkorlig dom på det militära området gåves en mera varsam tillämpning,

bleve i tillräcklig mån klarlagda genom en bestämmelse av den innebörd

straffrättskommittén föreslagit. Av flera skäl vore det icke lämpligt eller erforderligt

att medgiva villkorlig dom i fråga om disciplinstraff. Det syntes

sålunda knappast vara tillrådligt att tillämpning av dylilc dom skulle få ske

i disciplinmål; och principiellt vore det föga önskvärt att i detta hänseende

stadga olika regler för befälhavare och domstol. Särskilt med hänsyn till

den föreslagna nya straffarten disciplinbot samt möjligheten att i stället för

disciplinär bestraffning använda tillrättavisning, vore behovet av villkorlig

dom beträffande disciplinstraff tämligen ringa. Liksom i straffrättskommitténs

förslag borde därför även i förevarande förslag intagas en bestämmelse

som uteslöte användningen av villkorlig dom då den tilltalade funnes förskylla

disciplinstraff.

Fångvårdsstyrelsen har ansett det kunna befaras att förslagets utformning

komme att leda till att villkorlig dom i alltför begränsad utsträckning användes

beträffande militärbrottslingar. Då de värnpliktigas brott — även

sådana brott som undanhållande och rymning — ofta vore utslag av psykiska

defekter eller bristande social anpassning, vore det angeläget, att sådana

vårdåtgärder, som kunde förenas med villkorlig dom enligt 1939 års

lag, komme till stånd i erforderlig utsträckning. Styrelsen ville för sin del

förorda, att 1 § tredje stycket lagen om villkorlig dom utformades så, att

villkorlig dom som där sades ej finge meddelas, där det av hänsyn till den

allmänna laglydnaden eller, i fråga om brott av krigsman, för krigslydnaden

och ordningen inom krigsmakten vore påkallat att den brottslige underginge

straff. Sveriges advokatsamfund har förklarat sig icke vara övertygat om

behovet och lämpligheten av det föreslagna stadgandet att villkorlig dom i

fråga om brott av krigsman finge brukas allenast om det funnes kunna ske

utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten. Denna bestämmelse

inskränkte icke blott de nytillkomna möjligheterna att tillämpa

villkorlig dom å krigsmän utan även de möjligheter, som hittills funnits beträffande

förmögenhetsbrotten. I fråga om dessa brott hade veterligen icke

några olägenheter av de nuvarande bestämmelserna försports. Man hade all

anledning tro, att domstolarna även beträffande användningen av villkorlig

dom i fråga om övriga brott av krigsmän skulle iakttaga den återhållsamhet,

som vore erforderlig ur allmänpreventiv synpunkt, utan att därför erfordrades

annan i lag angiven begränsning än den, som framginge av 1 § tredje

stycket lagen om villkorlig dom. De värnpliktiga vore som regel i tjuguårsåldern

— eu ålder, då olägenheterna av ett undergående av frihetsstraff

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

framträdde särskilt starkt. Att så länge värnpliktstjänstgöringen påginge anordna

erforderlig övervakning, syntes icke behöva medföra svårigheter. Snarare

måste den omständigheten, att den dömde vore i tjänst, många gånger

göra särskild övervakning under den tiden obehövlig. Icke heller behövde

övervakningstidens utsträckande utöver tiden för värnpliktstjänstgöringen

medföra några svårigheter eller anses olämpligt. Tvärtom vore det av en

viss vikt att icke understryka en ej ovanlig uppfattning, att militära brott

och därför ådömda straff icke vore för den dömde chikanerande i samma

grad som andra brott. Ur allmän synpunkt borde det i stället vara angeläget

att — genom undvikande i möjligaste mån av undantagsregler — bidraga

till spridandet av den uppfattningen, att fullgörandet av värnpliktstjänstgöring

vore en medborgerlig skyldighet jämförlig med de skyldigheter samhället

ålade sina medborgare i övriga hänseenden. Vad sålunda anförts gjorde

sig med särskild styrka gällande i fråga om förhållandena under fredstid.

Den föreslagna ändringen av 1 § lagen om villkorlig dom avstyrktes därför.

Det av försvarsväsenclets underbefälsförbund avgivna yttrandet i förevarande

avseende innehåller liknande synpunkter.

Chefen för armén har ansett det med hänsyn till krigstukten och krigsmaktens

effektivitet erforderligt att straff för vissa brott under alla förhållanden

måste avtjänas t. ex. straff för svårare lydnadsbrott, myteri o. d.

samt vissa under krigstid begångna brott. På grund härav förordades att

genom uttrycklig bestämmelse skulle hindras, att villkorlig dom ådömdes för

brott begångna av krigsman mot 8, 9 och 27 kap. ävensom för brott mot

26: 1—3, 26: 7, 26: 10 och 26: 13—14.

Hovrätten för Övre Norrland har anfört att enligt förslaget villkorlig dom

ej finge brukas i fråga om bland annat disciplinstraff. Det kunde väl ifrågasättas

huruvida tillräckliga skäl funnes för ett sådant förbud. De i motiveringen

anförda skälen för förbudet vore påfallande svaga. Möjligt vore att

motviljan mot villkorlig dom vid disciplinstraff i väsentlig mån hade sin

grund i vanetänkande. Straffet arrest innebure ju ett frihetsberövande, och

skälen för anstånd med verkställandet syntes ur synpunkten av straffets beskaffenhet

vara nära nog lika starka som beträffande ett omedelbart eller

såsom förvandlingsstraff för böter ådömt fängelsestraff. Aven vid disciplinbot

kunde ett villkorligt anstånd med straffet vara på sin plats. Ur disciplinens

synpunkt kunde skälen mot användande av villkorlig dom vid disciplinstraff

icke sägas vara starkare än då det gällde fängelsestraff. En sak för

sig vore att villkorlig dom vid disciplinstraff finge anordnas i viss mån annorlunda

än vid fängelse. Sålunda syntes det skola vara tillräckligt att äga

möjlighet att meddela anstånd med straffets verkställande. Möjlighet till

anstånd med straffets ådömande vore knappast erforderlig. Vidare borde förundersökning

till utrönande huruvida skäl funnes för villkorlig dom vid

disciplinstraff kunna anordnas i helt enkla former, passande för militära

förhållanden. Särskilt anordnad övervakning kunde ej gärna komma i fråga.

Därest villkorlig dom vid disciplinstraff anordnades på lämpligt sätt, syntes

några starkare skäl ej finnas varför villkorlig dom ej lämpligen skulle kunna

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

247

användas även i disciplinmål, d. v. s. då befälhavare meddelade straffbeslut.

Att det bedömande som skulle föregå en dylik villkorlig dom, ej på ett riktigt

sätt skulle kunna handhavas av vederbörande befälhavare, kunde icke

med fog göras gällande. Det vore måhända i detta sammanhang icke alldeles

ur vägen att erinra hurusom under föräldramyndighetens utövande ett

slags motsvarighet till »villkorlig dom» ingalunda vore en okänd företeelse.

Hovrätten vore benägen förorda att en närmare undersökning gjordes rörande

det sätt, på vilket villkorlig dom vid disciplinstraff lämpligen skulle

kunna anordnas, och att i samband därmed frågan om användningen av

villkorlig dom i dylika fall upptoges till förnyat övervägande. Försvarsväsendets

underbefälsförbund har understrukit sin tidigare uttalade principuppfattning,

att villkorlig dom borde kunna förekomma också i vissa fall vid

disciplinstraff.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag anledning saknas att på det sätt inskränka

tillämpningen av villkorlig dom beträffande brott av krigsman, att

sådan dom helt förbjudes vid vissa slag av brott. Visserligen lär villkorlig dom

ofta få anses vara olämplig i fråga om brott som innebär kränkning av disciplinen,

men detta är dock icke alltid förhållandet. Å andra sidan synes den

särskilda uppmärksamhet, som vid ifrågasatt användning av villkorlig dom

för militärt brott måste ägnas åt disciplinens krav, knappast kunna påräknas

om man endast bygger på den nuvarande bestämmelsen i 1 § lagen om villkorlig

dom, enligt vilken sådan dom ej må meddelas där det av hänsyn

till den allmänna laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår straff.

Nyssnämnda synpunkt synes därför böra komma till uttryck i lagtexten genom

ett särskilt stadgande. Vad utredningen i detta hänseende föreslagit,

nämligen att villkorlig dom får brukas allenast om det finnes kunna ske

utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten, finner jag

kunna godtagas.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts att villkorlig dom i någon form

skulle kunna brukas även i fråga om disciplinstraff. Såsom utredningen anfört

torde emellertid en dylik anordning varken vara behövlig eller lämplig.

I fråga om behovet vill jag särskilt erinra om att disciplinstraffs ådömande

enligt förslaget icke i något fall är obligatoriskt samt att möjlighet ofta finnes

att i stället för disciplinstraff använda tillrättavisning. Beträffande lämpligheten

av den ifrågasatta anordningen kan framhållas att användningen av

villkorlig dom i fråga om disciplinstraff mindre väl skulle överensstämma

med nämnda straffarts natur; i vart fall komme anordningen att medföra

vissa praktiska olägenheter.

Då jag icke heller i övrigt funnit skäl till erinran mot utredningens nu

ifrågavarande lagförslag, har detta i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939

om särskild förundersökning i brottmål.

Enligt 2 § lagen om särskild förundersökning i brottmål skall, om någon

som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, särskild förundersökning äga rum,

där ej anledning är att antaga att avsedd utredning kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gäller ock, då någon som fyllt

tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom föreligger eller

sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom.

Utredningen har föreslagit sådan ändring av nämnda paragraf att, då

någon som fyllt tjuguett år häktats, förundersökning ej skall vara obligatorisk

när fråga är om brott av krigsman mot 25—27 kap. SL. Likaväl som

faran för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten i dylika fall ofta

krävde att den brottslige underginge straff, påkallades därav också enligt

utredningens mening att rannsakningen utan onödigt uppehåll bringades

till ett snabbt avgörande.

Fångvårdsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund ha i anslutning till sina

anföranden beträffande villkorlig dom hemställt att det föreslagna tillägget

till förevarande lag måtte utgå.

Departementschefen.

Jag har ingen erinran att göra mot vad utredningen här föreslagit, och

departementsförslaget innefattar därför icke någon avvikelse därifrån.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

I enlighet med vad som anförts vid 11 § i förslaget till lag om disciplinstraff

för krigsmän har utredningen föreslagit att 3 § i förevarande lag utvidgas

att avse även arrest. Till förslaget härom har anslutits en övergångsbestämmelse,

enligt vilken det nya stadgandet ej skall äga tillämpning i

fråga om den som frigivits före ikraftträdandet.

Departementschefen.

I departementsförslaget har utredningens förevarande förslag upptagits

oförändrat.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21

december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.

I 8 § ifrågavarande lag stadgas att nöjdförklaring av häktad skall, om han

hålles i militärhäkte, avgivas inför den befälhavare som har uppsikt över

häktet. Enligt 10 § skall nöjdförklaring av den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt, om domen skall av militär befälhavare befordras

till verkställighet, avgivas inför denne. I 13 § finnas vissa regler om straffdoms

befordran till verkställighet. Enligt undantagsbestämmelse i paragrafens

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 144

tredje stycke skall dock vad i 82 § militära rättegångslagen är stadgat gälla

för där nämnda fall, i vilka det ankommer på militär befälhavare att befordra

straffdom till verkställighet. I 45 § stadgas att fängelsefånge skall undergå

straffet i öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd

eller tidigare vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller

förhållandena i övrigt måste anses olämpligt.

Enligt utredningens förslag skall den i 10 § upptagna särregeln för det

fall, att dom skall av militär befälhavare befordras till verkställighet, utgå

och ersättas av ett stadgande av innebörd att den som fullgör militär tjänstgöring

får avgiva nöjdförklaring, förutom inför länsstyrelse, polischef m. 11.,

även i vittnes närvaro inför befälhavare som över honom har bestraffningsrätt

i disciplinmål. Vidare föreslås att tredje stycket av 13 § uteslutes och

i stället föreskrives att straffdom i fråga om häktad som hålles i militärhäkte

skall befordras till verkställighet av den befälhavare som har uppsikt

över häktet samt att det beträffande häktad som hålles i militärhäkte och

den som avgivit nöjdlörklaring inför militär befälhavare skall ankomma pa

länsstyrelsen eller polischefen i orten att, efter anmälan av vederbörande

befälhavare, låta verkställa förpassning eller meddela föreläggande som i

paragrafen avses. 1 45 § skall enligt förslaget införas ett nytt stycke av innehåll

att om straffet ådörnts för lydnadsbrott, rymning eller annat brott mot

disciplin och ordning inom krigsmakten, skall fången undergå straffet i sluten

anstalt, om ej med hänsyn till strafftidens längd eller eljest skäl däremot

äro.

Utredningen har i fråga om 45 § anfört att det förelåge anledning antaga

att jämlikt detta stadgande i gällande lydelse de som ådömts kortvarigt fängelsestraff

för militärt brott vanligen komme att få avtjäna straffet i sluten

anstalt. De militära brott, för vilka frihetsstraff oftare förekomme, vore lydnadsbrott,

rymning och våld mot förman, och uppenbarligen måste det

vara olämpligt att de som förövat dylika brott underginge straffet i öppen

anstalt. Vidare vore tydligt att det med hänsyn till naturen av de rent militära

brotten vore mindre lämpligt att den som begått brott av sadant slag

skulle undergå straffet tillsammans med vanliga brottslingar. Ej heller finge

förbises att ett kortvarigt fängelsestraff, om det regelmässigt verkställdes

i öppen anstalt, skulle kunna upplattas sasom lindrigare än ett arreststraff,

där någon liknande verkställighetsform icke kunde ifrågakomma. Då alltså

fängelsestraff för lydnadsbrott, rymning och andra brott mot disciplin och

ordning inom krigsmakten i allmänhet borde verkställas i sluten anstalt,

hade det funnits riktigast att till stöd för fångvårdsstyrelsens tillämpning

detta uttryckligen föreskreves såsom huvudregel.

I samband härmed har utredningen ansett det lämpligt att upptaga ytterligare

ett par frågor i förevarande lag. Den i It) § för militära förhållanden

givna särregeln syntes icke vara fullt tillfredsställande. Även då befordran

till verkställighet skulle ombesörjas av militär befälhavare, borde den dömde

i fråga om nöjdförklaring ha de möjligheter som eljest stode till huds. Av

praktiska skäl borde emellertid den som fullgjorde militärtjänstgöring dess
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj ds proposition nr 144.

utom kunna få avgiva förklaring inför militär myndighet. Vad anginge 13 §

borde, då de militärstraffrättsliga bestämmelserna enligt utredningens förslag

skulle inordnas i SL, erforderliga särstadganden om militära befälhavares

befattning med verkställighet av straffarbete och fängelse införas i denna

paragraf. Beträffande häktad som förvarades i militärhäkte, syntes straffdom,

liksom för närvarande, böra befordras till verkställighet av den befälhavare

som hade uppsikt över häktet. Enär det vore angeläget att befälhavarnas

åligganden i förevarande hänseende inskränktes i mesta möjliga

mån, borde emellertid den förpassning till viss fångvårdsanstalt som därvid

enligt 13 § skulle ombesörjas av befälhavaren i stället verkställas av länsstyrelsen

eller polischefen i orten. I fråga om den som icke vore häktad stadgades

i nämnda lagrum, att den myndighet som mottagit nöjdförklaring hade

att antingen förpassa den dömde till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens

bestämmande skulle intagas, eller ock förelägga honom att

inställa sig vid sådan anstalt. Då någon avgivit nöjdförklaring inför militär

befälhavare borde ävenledes verkställande av förpassning och meddelande av

föreläggande ankomma på länsstyrelsen eller polischefen i orten. I övrigt

erfordrades icke särbestämmelser i förevarande hänseende.

Fångvårdsstyrelsen har anfört, att utredningen ansett olämpligt att personer

som dömts för lydnadsbrott, rymning och brott mot förman finge undergå

straffet i öppen anstalt, att det med hänsyn till de rent militära brottens natur

vore mindre lämpligt att den som begått brott av sådant slag skulle undergå

straffet tillsammans med vanliga brottslingar samt alt det ej finge förbises

att ett kortvarigt fängelsestraff, om det regelmässigt verkställdes i öppen anstalt,

skulle kunna uppfattas såsom lindrigare än ett arreststraff, där någon

liknande verkställighetsform icke kunde ifrågakomma. Fångvårdsstyrelsen

kunde icke dela denna mening. Under den tid som förflutit sedan verkställighetslagens

ikraftträdande den 1 juli 1946 hade fångvårdsstyrelsen såväl i

fråga om de för militära brott till fängelse dömda som beträffande övriga

fängelsefangar i varje särskilt fall prövat, huruvida den dömde lämpligen

borde placeras i öppen anstalt eller ej. Av en upprättad sammanställning framginge,

huru fördelningen mellan öppna och slutna anstalter utfallit dels under

sista halvåret 1946, dels under januari och februari 1947. Av 110 personer

under tjugufem år, som under förstnämnda tid dömts till fängelse för lydnadsbrott,

rymning, brott mot förman eller tjänsteförsummelse, placerades

69 personer på koloni eller, på grund av brist på öppet anstaltsutrymme, i utearbete

vid sluten fångvårdsanstalt. Av 18 fängelsefångar över tjugufem års

alder fingo 10 motsvarande placering. Av uppställningen framginge vidare,

att de för militära brott dömda fått undergå straffet i öppen anstalt i något

mindre omfattning än övriga brottslingsgrupper. Under den första tiden efter

verkställighetslagens ikraftträdande rådde platsbrist på de öppna anstalterna.

Vid samma tid intogs ett antal militära fängelsefångar i sluten anstalt, enär

vederbörliga handlingar ej kommit fångvårdsstyrelsen tillhanda. Det kunde

vidare nämnas, att beträffande de militära fångar, som placerades i sluten

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

anstalt orsaken härtill var tidigare asocialitet, psykisk defekt, egen begäran

m. m., att av de 165 militära fängelsefångarna 94 hade en strafftid av en

månad och 44 av två månader, att samtliga på öppen anstalt placerade skött

sig väl med undantag av en person som rymt, samt att fångvårdsstyrelsen

såväl beträffande dessa som övriga i öppen anstalt intagna fängelsefångar

funnit att den öppna vården utfallit gynnsamt. Fångvårdsstyrelsens erfarenheter

från tillämpningen av öppen anstaltsvård för militära fängelsefångar

gåve sålunda icke något stöd för den föreslagna lagändringen i fråga om deras

anstaltsplacering. Ett ytterligare skäl mot att i princip föreskriva sluten anstaltsvård

för ifrågavarande grupp fängelsefångar utgjorde det förhållandet,

att flertalet av dem, nämligen de som vore i åldern under tjugufem år,

därigenom skulle komma i en ogynnsammare ställning än straffångar i samma

ålder, vilka enligt 44 § lagen om verkställighet av frihetsstraff in. m. visserligen

skulle börja straffet i sluten men så snart ske kunde överföras till

öppen anstalt, såframt ej annat föranleddes av särskilda skäl. Slutligen ville

styrelsen erinra, att det icke alltid kunde anses utgöra en förmån för en fånge

att undergå straffet i en koloni, där han ofta finge bo under mera primitiva

förhållanden och vanligen hade att utföra tungt kroppsarbete, såsom skogshuggning,

röjning etc. Öppen anstaltsvård för fängelsefångar hade ej företrädesvis

införts i syfte att lindra straffet utan för att bereda dem rationell sysselsättning.

Fängelsefånge som underginge straffet i sluten anstalt liade den

särskilda förmånen, att han ägde utföra eget arbete i enrum och bära egna

kläder.

Departementschefen.

Beträffande 45 § i förevarande lag innebär utredningens förslag att, medan

fängelse i vanliga fall skall verkställas i öppen anstalt och endast då särskilda

skäl därtill föranleda i sluten anstalt, den som för vissa militära brott dömts

till fängelse i princip skall avtjäna straffet i sluten anstalt och endast undantagsvis

i öppen. De synpunkter utredningen anfört till stöd för detta förslag

har fångvårdsstyrelsen förklarat sig icke kunna dela.

Då det skall avgöras om fängelsestraff i visst fall skall avtjänas i öppen

eller sluten anstalt, måste hänsyn tagas till flera olika omständigheter, däribland

beskaffenheten av det brott varför straffet ådömts. Även om ifrågavarande

militära brotts egenart ofta lärer utgöra ett förhållande som talar för

sluten anstalt, kunna givetvis övriga omständigheter ändock medföra att

öppen anstalt kommer att framstå såsom det lämpligaste verkställighetssättet.

Vad fångvårdsstyrelsen anfört om hittillsvarande praxis i förevarande avseende

synes mig visa att eu uttrycklig regel som framhäver vissa militära

brotts särskilda beskaffenhet icke är erforderlig. En sådan skulle dessutom

icke stå väl samman med bestämmelserna om vilken anstaltsform som skall

användas vid straffarbete. Med hänsyn till det sålunda anförda har jag icke

upptagit den av utredningen föreslagna ändringen av 45 §.

Mol de ifrågasatta ändringarna i 10 och 13 §§ har jag däremot i sak icke

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

funnit anledning till erinran. Till följd av den förut berörda utmönstringen

av begreppet befälhavare bör dock viss redaktionell jämkning vidtagas såväl

i nämnda paragrafer som i lagens 8 §.

Utredningens förslag till lag om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. D

värnpliktslagen den 30 december 1941.

Ifragavarande förslag torde komma att anmälas av chefen för försvarsdepartementet

i samband med andra ifrågasatta ändringar i vämpliktslagen.

Med anledning härav synes det icke behövligt att nu redogöra för vare sig

förslaget eller däröver avgivna yttranden.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943

om polisens ställning under krig.

I 2 § lagen om polisens ställning under krig föreskrives att vad i SLK är

stadgat om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tillämpning på polisman

som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets

försvar.

Utredningen har föreslagit att detta stadgande skall uteslutas, eftersom erforderliga

bestämmelser i förevarande hänseende intagits i 27: 14 i förslaget

till lag om ändring av strafflagen.

Departementschefen.

Ifrågavarande lagförslag ingår oförändrat i departementsförslaget.

Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 om

skyddskoppympning och till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den

18 juli 1942 om skyddsympning inom för svar sväsendet.

I 1916 års lag, 3 §, stadgas att ympningsplikt till förekommande av smittkoppsjukdom

och sådan sjukdoms spridning åligger bland andra a) dem som

börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning bland manskapet vid

hären eller marinen, b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under

fredstid för sin utbildning och c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring

för rikets försvar, om och i den omfattning Konungen prövar nödigt påbjuda

ympning. Enligt 4 § kan vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi

ympningsplikt påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. För truppförband

eller del därav eller för flottans station eller för flottavdelning meddelas

sådant beslut av vederbörande chef. I 22 § stadgas bland annat att om

någon underlåter att fullgöra ympningsplikt, som på grund av 4 § ålagts,

eller om ympningspliktig, som i 3 § a) eller b) omförmäles, underlåter att

fullgöra sin ympningsplikt, straffas han med böter, minst fem och högst

femtio kronor. Detta straffstadgande skall dock ej tillämpas, där förseelsen

enligt SL bör beläggas med strängare straff. Beträffande den som är i tjänstgöring

vid mobiliserad avdelning av krigsmaklen eller eljest inkallats till

tjänstgöring för rikets försvar hänvisas beträffande straffet till SLK.

opaginerad Kontrollera mot PDF

253

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

Enligt 1942 års lag 1 § äger Konungen under krig eller krigsfara samt vissa

andra förhållanden till förekommande av smittosam sjukdom eller annan

infektionssjukdom förordna att personal, som är anställd vid eller tjänstgör

inom försvarsväsendet, skall vara pliktig undergå skyddsympning. I 4 §

stadgas att den som underlåter att fullgöra sådan ympningsplikt skall, där

han lyder under SLK, straffas efter denna lag men eljest med böter, minst

fem och högst femtio kronor.

Den bestämmelse i SLK, vartill de nämnda lagarna hänvisa, återfinnes i

128 §. Däri är föreskrivet, att den som underlåter att fullgöra stadgad ympningsplikt

skall straffas för brott mot krigslydnaden efter ty i 79 § stadgas.

Där fråga är om skyddskoppympning, skall dock den som ej tjänstgör vid

mobiliserad avdelning och ej heller inkallats till rikets försvar, straffas efter

allmän lag.

Enligt utredningens förslag skall 22 § i 1916 års lag om skyddskoppympning

ändras så att även ympningspliktig, som i 3 § c) omförmäles, underkastas

det i förstnämnda paragraf stadgade ansvaret, varjämte hänvisningen

till SLK uteslutes. I samband härmed förordas att stadgandet, att straff enligt

22 § ej må tillämpas, där förseelsen enligt SL bör beläggas med strängare

straff, borttages. Beträffande 1942 års lag om skyddsympning inom försvarsväsendet

föreslås att den i 4 § intagna särskilda bestraffningsregeln för den

som lyder under SLK upphäves.

Utredningen har anfört att, eftersom ympningsplikten vore en i lag fastställd

skyldighet, kunde den, i likhet med andra på sådant sätt ålagda skyldigheter,

vara föremål för befälsrätts utövande och omfattas av den militära

lydnadsplikten. Det innefattade således ett avsteg från vad eljest gällde att

underlåtenhet i fredstid att fullgöra skyddskoppympning icke finge bedömas

såsom lydnadsbrott utan straffades med böter enligt 1916 års lag. Med hänsyn

till syftet med ympningen och då numera bland allmänheten betänkligheter

mot skyddskoppympning vore ovanligare syntes det knappast föreligga tillräckliga

skäl att bibehålla nämnda avvikelse.

Departementschefen.

Mot utredningens ifrågavarande förslag har invändning icke framställts i

remissyttrandena och icke heller jag har funnit anledning till erinran. Förslagen

ha därför i oförändrat skick fått ingå i departementsförslaget. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha alltså inom justitiedepartementet

upprättats härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare,

opaginerad Kontrollera mot PDF

254

Kanyl. Maj.ts proposition nr 144.

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om

särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr

881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om

skyddskoppympning, samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om

skyddsympning inom försvarsvåsendet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1)—10)

omförmälda lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

255

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 10 § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas ej

mindre följande nya paragrafer, nämligen i 1 kap. en paragraf, betecknad 3 a §,

i 2 kap. en paragraf, betecknad 15 a §, samt i 5 kap. en paragraf, betecknad

10 a §, än även två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap., av nedan angiven

lydelse.

1 KAP.

3 a §.

Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges

lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått utom riket där

avdelning av krigsmakten befinner sig.

Utländsk man varde, utan hinder av vad i 2 § stadgas, efter Sveriges lag

och vid svensk domstol dömd för brott som han, då avdelning av krigsmakten

för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen

är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske.

Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig

utom riket, äger högste chefen på stället efter uppdrag av Konungen meddela

sådant förordnande om åtal som i detta kapitel avses.

2 KAP.

15 a §.

Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stadgas

därom i särskild lag.

5 KAP.

10 §.2

Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt för

brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan, som

vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan,

under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen, eller

söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att undkomma

den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med våld eller hot

emot polisman eller vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande

1 Senaste lydelre, se SFS 1945: 128.

2 I gällande lydelse av denna paragraf saknas de kursiverade orden; i övrigt innebär förslagets

lydelse icke avvikelse därifrån.

opaginerad Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

av ordning tjänstgörande krigsman, som skall verkställa tjänsteåtgärd; då må

det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt.

Samma lag —- — — verkställa åtgärden.

Har någon---9 § sägs.

10 a §.

Vid myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden

medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar ohörsamhet

bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande. Göres

större våld än nöden kräver, vare lag som i 9 § sägs.

26 KAP.

Om brott av krigsmän.

1 §•

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppehåller

han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart att

befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplinstraff eller

fängelse.

2 §.

År lydnadsbrott med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grovt, skall för grovt lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas

om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om brottet

skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i

högst tio år eller på livstid.

3 §.

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig

upp mot förman, straffes för myteri, anstiftare och anförare med straffarbete

i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straffarbete i

fyra år.

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, dömes

anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid och

annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid

tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete

i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare

eller anförare straffas med fängelse.

4 §.

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsman,

vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, meddelats

för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff eller

fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller oek straffarbete i högst

fyra år. 5

5 §-

o Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande till

något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta, dömes

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

257

för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt,

vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Samma lag vare, där förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydandes

förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring eller vägrar

honom förmån, så ock där förman utan skäl utsätter underlydande för

fara till liv eller hälsa.

6 §.

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman,

dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse. År

brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

7 §.

Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne är

i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra

honom därifrån eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för våld eller

hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff; är brottet med hänsyn till

att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest att anse som grovt, vare

straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. lika med våld skall

anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § förmäles.

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller

mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande

av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst

tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller

eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må dömas

till straffarbete på livstid.

8 §•

Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot

krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse av krigsman med

disciplinstraff eller fängelse.

9 §•

Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman eller

missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt uppförande

mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för oskickligt beteende

till disciplinstraff.

10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande

till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott

eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes

för ^uppvigling till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott

varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas. Är

den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller

medverkan till brott, gälle vad i 4 kap. stadgas.

11 §-

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten,

vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe

som är för honom bestämt, dömes för undanhållande till disciplinstraff. Den

som förut begått sådant brott må dömas till fängelse.

För undanhållande under beredskapstillstånd vare straffet disciplinstraff

eller fängelse. Var riket i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

17 Hih(inn till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

12 §.

Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen

hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans

tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen

eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till fängelse eller

disciplinstraff.

För rymning under beredskapstillstånd vare straffet fängelse eller straffarbete

i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten

eller som fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post

eller finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt

sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till disciplinstraff

eller fängelse.

För övergivande av post under beredskapstillstånd vare straffet högst straffarbete

i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straffarbete i

högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades brottet

under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild

fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av starka drycker eller

annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas

vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller fängelse.

15 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömes

för fylleri till disciplinstraff.

16 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,

dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

Krigsman som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg, straffes

som i första stycket sägs.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom handling

eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest

det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen är särskilt belagd

med straff, för tjänstesvek till fängelse eller straffarbete i högst två år. I

ringa fall vare straffet disciplinstraff.

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner

eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens

beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstesvek eller eljest är särskilt

belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt, vare straffet

fängelse.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

259

19 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § eller 12 § andra stycket sägs,

så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas;

dock må för försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat

följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

För medverkan till gärning varom i 18 § sägs må allenast den som därigenom

åsidosatt tjänsteplikt dömas.

20 §.

Om ådömande av disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant

straff ej är utsatt, så ock om tillämpning av böter i stället för disciplinstraff

stadgas i särskild lag.

Vad i 25 kap, 7 § är stadgat för det fall att någon förskyller böter skall

äga tillämpning även beträffande den som förskyller disciplinstraff.

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan

till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, dömes, där han ej förskyllt svårare

straff, i stället till böter.

21 §.

Krigsmän äro enligt denna lag de vilka såsom officerare, underofficerare

eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärnsmän

och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.

Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med hänsyn till behovet

av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar, desom

eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom frivilliga

fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.

Närmare bestämmelser om vad i denna lag avses med krigsmakten meddelas

av Konungen.

De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet

föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till sådan tid vårdas

å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt då de inom område

eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen uppträda i

militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem åliggande anmälningsskyldighet

eller annan särskild tjänsteplikt.

Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman. Krigsman,

över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande

till denne.

22 §.

Av den personal som i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare

och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande

tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, evad de äro tjänstgöringsskyldiga

eller icke.

23 §.

Brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigsman

åsidosatt sin tjänsteplikt, hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat,

under allmänt åtal.

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd in. m.

1 §•

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt

eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat

som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider

sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras,

begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret

eller för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket eller ock till avsevärt

men för riket åt främmande makt anskaffar krigsfolk, tjänstbarheter, förnödenheter

eller understöd eller eljest gör tjänst åt sådan makt, dömes för

krigsförräderi till straffarbete på livstid; var faran ringa, skall till straffarbete

från och med fyra till och med tio år dömas.

Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, eljest bär vapen

mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av

avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

Lämnar någon då riket är i krig, i annat fall än i andra stycket avses, fienden

bistånd på sätt i första stycket sägs men i mindre mån, dömes till straffarbete

i högst sex år eller fängelse. Bestod gärningen i anskaffande av tjänstbarheter

eller förnödenheter eller annan tjänst åt fieniden inom område, som

var ockuperat av denne, och kunde gärningen särskilt med hänsyn till befolkningens

behov eller gärningsmannens försörjning ej anses otillbörlig, skall ej

.till straff dömas.

2 §•

Förövas gärning som i 1 § första eller andra stycket sägs av oaktsamhet,

straffes med fängelse eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra

år. Begår någon av oaktsamhet gärning som i 1 § tredje stycket avses, dömes

högst till straffarbete i två år.

3 §.

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt

överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till straffarbete på

livstid eller från och med sex till och med tio år.

4 §.

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till

eller eljest träder i förbindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt eller

vistas på fiendens område, dömes för samröre med fienden högst till straffarbete

i två år.

5 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då

brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig

åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något som

är ägnat att medföra allvarlig risk för trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrävande

av stridsviljan till straffarbete pa livstid eller från och med fyra

till och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år

eller fängelse.

6 §.

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller

annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes

för försvarsskadlig ryktesspridning högst till straffarbete i två år.

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen

sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott eller rym
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

261

ning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbredas hos krigsmännen,

dömes deltagare för olovlig sammankomst högst till straffarbete i två

år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, vare fri

från straff.

8 §•

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen

eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt

i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter

eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för bristfällig krigsförberedelse

till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, vare

straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

9 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdelning

av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,

föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd

utförts, till fienden överlämnar stridsställning; krigsmateriel eller annat

som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin avdelning

åt fienden, dömes för dagtingan till straffarbete på livstid eller från och med

sex till och med tio år.

10 §•

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse

under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att

framja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till straffarbete i högst sex

ar eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade ansvarsfull

ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete

från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

11 §■

Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som

Konungen förbjudit eller missbrukar tecken, som avser att lämna skydd åt sårade

eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat

område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som

står i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande

makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser,

dömes för folkrättsbrott högst till straffarbete i fyra år.

År brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med

tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om

därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust

uppkommit.

Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga tilllämpning

med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal

eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs, så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungi. Mcij:ts proposition nr 144.

försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på

det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter

att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom

själv eller någon av hans närmaste, straffes högst med straffarbete i

två år.

13 §.

Har, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid

icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, må

straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, vare han fri från

straff.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman anses,

förutom den som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd därav givna bestämmelser

är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten,

i den mån ej Konungen annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigsman

skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å polisman vilken,

utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i

fikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom

erforderlig polisverksamhet och därvid enligt Konungens förordnande tillhör

krigsmakten. o _

Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid

avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden,

skall ock anses såsom krigsman.

Beträffande krigsfånge samt utländsk man som här i riket internerats vid

krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, skall i tillämpliga

delar gälla vad för krigsman är stadgat, med iakttagande av vad som

bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer av allmänt

erkända folkrättsliga grundsatser.

15 §.

Därest gärning som avses i 26 kap. eller i detta kapitel förövas mot stat,

vilken är i krig förbunden med riket, mot sadan stats krigsmakt eller mot någon

som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda gärning mot riket,

dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om

värppliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och

varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare

skola äga rum.

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra

av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen

förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas för det

fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott

som förövas under annan tid.

17 §.

Om tillämpningen av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i särskild

lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

263

Förslag

till

Lag

om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

2 §•

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sadant straff

är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot

25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet

att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring

är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock, om ej särskilda

skäl till annat föranleda, i stället till böter. Böter ma ock eljest adömas, om

med hänsyn till .den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art

bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I ^fall då disciplinstraff

är utsatt ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt fråga är om brott mot

26 kap. 15 eller 16 §, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

3 §.

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet

att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för böter

ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn till

den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art.

4 §•

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till

tjugufyra timmar.

''Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager i tjänstgöring i den

mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,

där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande

särskilda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänstgöring

medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad

därav återstår deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas

löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföree

skrifter.

5 §.

Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än

som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas

tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet utföra

opaginerad Kontrollera mot PDF

264

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning

i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga besök

endast då det i särskilt fall medgives.

^Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den

mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades

hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

6 §.

Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres

av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. År löneavdrag

ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda

ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till

löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i

stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som

ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff

skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten

gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

7 §■

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott må icke överstiga

de i 4 och 6 §§ utsatta högsta mått.

8 §.

Sammanträffar brott, som finnes förskylla disciplinstraff, med brott, som

finnes förskylla böter, och ådömes ej gemensamt straff i. svårare straffart,

skola böter ådömas såsom gemensamt straff. Om särskilda skäl därtill äro,

må dock disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott sammanträffa,

disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straffart för övriga

brott, om särskilda skäl därtill föranleda. Högsta och lägsta gemensamma

straff i allmän straffart, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten,

beräknas såsom om bötesstraff, som i 2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disciplinstraff,

varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25 kap.

1—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för annat

brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

9 §.

Förekomma pa en gang till verkställighet flera beslut varigenom någon

blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen med varandra.

Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels beslut varigenom någon fällts till arrest,

dels ock beslut varigenom han dömts till fängelse, vare sig det omedelbart

adömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till straffarbete på viss

tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Därvid skall varje

dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

10 §.

Beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet

av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid den avdel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

265

ning, där den dömde tjänstgör, eller av bestraffningsberättigad befattningshavare,

som med hänsyn till den dömdes vistelseort finnes därtill lämpligast.

Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra

straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest

med fängelse eller straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

11 §.

Varder den som ålagts arrest i målet slutligen dömd till arrest på längre

tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta straff

avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest

anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömes han till arrest på

kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas. Dömes

han i stället för arrest till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt

4 § innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att

vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det

andra straffet anses verkställt i den mån domstolen, för det fall att arreststraffet

avtjänats, funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut

är sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp

utbetalas.

Därest beslut, varigenom någon ålagts disciplinbot, ändrats efter det straffet

helt eller delvis verkställts, skall enligt 6 § innehållet eller erlagt belopp utbetalas,

i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas

å vad han enligt det nya straffbeslutet bär att vidkännas.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall ej tillräknas någon

till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. 14 § strafflagen

förmäles.

13 §.

Ådömt arreststraff vare förfallet, där beslutet ej börjat verkställas innan

tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss

nämnts.

14 §.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål

må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning användas
varning;
åläggande

för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst

sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan

särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom

kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten

del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden

(utegångsförbud);

förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller

för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag

av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträng
-

s. 266 Kontrollera mot PDF

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

15 §.

I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning

skall i synnerhet beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig

väl eller om han är under aderton år.

16 §.

_ Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning

meddelas av Konungen.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

267

Förslag

till

Lag

om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Härigenom förordnas som följer.

Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill

eller begår brott, varom förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest

straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.

Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som i första stycket

sägs väsentligen bidragit till framkallande av kriget eller genom sådan gärning,

begången då uppenbar fara för kriget hotade,. åstadkommit väsentligt

men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krigföring, vare

lag som i första stycket stadgas.

2 §■

Dömes någon av underrätt till dödsstraff, skall målet, i vad det rör honom,

underställas hovrättens prövning; och skall därvid underrätten giva tillkänna

vad part har att iakttaga, där han vill yttra sig i hovrätten.

När dom i nu nämnt mål meddelats, skall akten i målet av underrätten utan

dröjsmål insändas till hovrätten. Part äger att inom tre^ veckor från den dag,

då domen gavs eller, om domen skall delgivas parten, då han. fick del av densamma,

till hovrätten eller underrätten eller, i fråga om krigsman, till hovrätten,

underrätten eller bestraffningsberättigad befattningshavare vid krigsmakten

inkomma med de påminnelser, han aktar nödiga; och skola till underrätten

eller nyssnämnd befattningshavare inkomna påminnelser utan dröjsmål

insändas till hovrätten. I hovrätten skall huvudförhandling äga rum inom

två veckor efter utgånigen av den tid, inom vilken den dömde haft att inkomma

med påminnelser, såvitt ej längre uppskov är nödvändigt till följd

av åtgärd, som i 51 kap. 11 § rättegångsbalken omförmäles, eller av annan

anledning.

3 §•

Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill.

Meddelas icke tillstånd till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde i

stället undergå straffarbete på livstid.

4 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han

genom domen anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit

dömd till dödsstraff, tillika förskyllt. 5

5 §.

Närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff meddelas av

Konungen.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om ändring i strafflagen skall jämte lagen om

disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i

krig ävensom vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den

1 januari 1949.

2 §.

Genom de nya lagarna upphävas

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 med undantag av 184—204,

206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att deltaga

i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för krigsmakten

och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser

angående flygvapnet;

8 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga;

lagen den 26 mars 1943 (nr 126) om straff för förbrytelser i tjänsten av

vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen,

instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna

i de nya lagarna.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som

enligt 2 § upphävts, skall hänvisningen anses avse bestämmelse som trätt i

dess ställe.

4 §.

o J stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende

a befrielse från skadestånds skyldighet stadgas följande.

Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är

ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått

förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff

eller böter, vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom

förseelsen tillskyndats kronan eller annan. 5

5 §.

I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten stadgats skall gälla

följande.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

269

Där krigsman, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4

mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning

av visea skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller

låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes med disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år.

6 §.

Vad i lagen om disciplinstraff för krigsmän stadgas skall, med undantag för

fall som avses i 7 § här nedan, äga tillämpning jämväl då fråga är om brott

som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Därest på grund härav böter användas

i fall då disciplinstraff är utsatt, ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt

fråga är om brott mot 96 eller 96 a § strafflagen för krigsmakten, omedelbart

i penningar, högst femhundra kronor.

7 §•

Har, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, disciplinstraff

ålagts av befälhavare eller domstol, skola äldre bestämmelser om sadant

straff äga tillämpning även då högre rätt efter den nya lagens ikraftträdande

dömer till ansvar i målet.

Med avseende å verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff

eller tillrättavisning som ålagts enligt äldre lag skola dittills gällande

bestämmelser äga tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt arrest

eller vad av sådant straff återstår att verkställa skall övergå till vaktarrest,

därvid föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff

och om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock att bestämmelserna

i 5 § nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest.

Förekomma till verkställighet på en gång dels beslut vangenom alagts

disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock beslut varigenom ålagts arrest enligt

nya lagen, skola straffen sammanläggas till ett arreststraff av sistnämnda

slag. Därvid tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan ohka

slag av arreststraff samt iakttages tillika att en dags vaktarrest enligt äldre

lag anses svara mot en Hags arrest enligt nya lagen och att sammanlagda

strafftiden ej må överstiga fyrtio dagar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

Härigenom förordnas, dels att 6 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare skall upphöra att gälla, dels ock att 4 § samma lag skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

4 §.

Utlämning må —- — -— än fängelse.

För gärning, varom i 10 kap.

strafflagen förmäles, må ej utlämning

medgivas, där ej gärningen, bedömd

enligt strafflagen i övrigt, skulle

vara att anse såsom brott, varför

utlämning jämlikt bestämmelserna i

denna § må ske.

6 §.

Där framställning om utlämning

avser gärning, som enligt svensk rätt

skulle vara att anse såsom brott mot

strafflagen för krigsmakten, må utlämning

ske, så vitt gärningen är av

den beskaffenhet att om den förövats

av någon, som icke är underkastad

samma lag, utlämning, enligt vad i

4 § är stadgat, därför kunnat äga

rum.

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Utlämning må ---- — än fängelse.

För gärning, varom förmäles i 10

kap. strafflagen eller sådan bestämmelse

i 26 eller 27 kap. samma lag

som avser brott av krigsman, må ej

utlämning medgivas, där ej gärningen,

bedömd enligt strafflagen i övrigt

eller sjölagen, skulle vara att anse såsom

brott, varför utlämning jämlikt

bestämmelserna i denna § må ske.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

271

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig

dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §. 1 §•

övertygas någon •— -— •—• straffets

ådömande.

Finnes förordnande ■—• ■—• — i

domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej

meddelas, där det av hänsyn till den

allmänna laglydnaden är påkallat,

att den brottslige undergår straff.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag

må ej meddelas i fråga om brott mot

tryckfrihetsförordningen eller brott,

för vilket straff är utsatt i strafflagen

för krigsmakten; dock må villkorlig

dom beviljas beträffande brott

mot 8 kap. sistnämnda lag, där den

tilltalade förskyller fängelse eller

straffarbete. Ej heller må villkorlig

dom brukas i fråga om förlust av

ämbete, tjänst eller annan allmän befattning

eller i fråga om påföljd, som

avses i 2 kap. 20 § strafflagen, eller

liknande påföljd, som finnes stadgad

i annan lag eller författning.

övertygas någon ---:--straffets

ådömande.

Finnes förordnande —■ — — i

domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej

meddelas, där det av hänsyn till den

allmänna laglydnaden är påkallat,

att den brottslige undergår straff. I

fråga om brott av krigsman må villkorlig

dom brukas allenast om det

finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden

och ordningen inom krigsmakten.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag

må ej meddelas i fråga om brott mot

tryckfrihetsförordningen. Ej heller

må villkorlig dom brukas i fråga om

avsättning, suspension eller disciplinstraff

eller i fråga om förverkande

eller liknande påföljd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949 men skall ej äga tillämpning

i mål som blivit av första domstol

avdömt före ikraftträdandet.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om

särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning

i brottmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2 §•

Har någon som ej fyllt tjuguett år

häktats för brott, skall särskild förundersökning

äga rum, där ej anledning

är att antaga, att utredning som

i 1 § sägs, kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig. Vad

nu sagts gälle ock, då någon som

fyllt tjuguett år häktats, såframt ej

laga hinder mot villkorlig dom föreligger

eller sådant fall är för handen

som avses i 3 § lagen om villkorlig

dom.

Ej må---är tillgänglig.

(Föreslagen lydelse.)

2 §.

Har någon som ej fyllt tjuguett år

häktats för brott, skall särskild förundersökning

äga rum, där ej anledning

är att antaga, att utredning som

i 1 § sägs, kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig. Vad

nu sagts gälle ock, då någon som

fyllt tjuguett år häktats, såframt ej

laga hinder mot villkorlig dom föreligger

eller sådant fall är för handen

som avses i 3 § lagen om villkorlig

dom eller fråga är om brott av krigsman

mot 25—27 kap. strafflagen.

Ej må---är tillgänglig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1945 : 880.

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition m 144.

273

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade

lydelse.

(Gällande lydelse.)

3 §.

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan att domen

mot honom vunnit laga kraft varit

intagen i anstalt för undergående av

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

och bestämmelserna i 2 § beträffande

den som på grund av lagakraftägande

dom varit intagen i sådan anstalt

eller som varit underkastad förvaring

eller internering.

(Föreslagen lydelse.)

3 §.

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan ätt domen

mot honom vunnit laga kraft varit

intagen i anstalt för undergående av

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

eller avtjänat arrest och bestämmelserna

i 2 § beträffande den som

på grund av lagakraftägande dom

varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat

arrest eller som varit underkastad

förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949 men skall ej äga tillämpning

i fråga om den som frigivits före

nya lagens ikraftträdande.

18 Bihang till riksdagens protokoll 194S. 1 samt. Nr 144.

opaginerad Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj.ts proposition in 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8,10 och 13 §§ lagen den 21 decemher 1945

(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, att 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december 1945 om

verkställighet av frihetsstraff m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse.)

8 §•

Nöjdförklaring av häktad avgives i

vittnes närvaro inför styresmannen

vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

eller, om han hålles i militärhäkte,

inför den befälhavare som har

uppsikt över häktet. Är den som sålunda

äger mottaga nöjdförklaring ej

tillstädes, må förklaringen avgivas

inför den som är i hans ställe. Ej må

förklaringen gälla utan att domen eller

rättens eller domarens bevis om

målets utgång, såvitt den dömde rörer,

finnes att tillgå för den som mottager

förklaringen samt den dömde haft betänketid

till andra dagen efter den då

domen vid rätten avkunnades för honom

eller blev honom annorledes delgiven.

Tillfälle skall såvitt möjligt beredas

den dömde att under betänketiden

samråda med sin försvarare.

Myndighet som---— sådan för
klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring,

om domen skall av militär

befälhavare befordras till verkställighet,

i vittnes närvaro inför denne och

(Föreslagen lydelse.)

8 §.

Nöjdförklaring av häktad avgives i

vittnes närvaro inför styresmannen

vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

eller, om han hålles i militärhäkte,

inför den befattningshavare

som har uppsikt över häktet. Är den

som sålunda äger mottaga nöjdförklaring

ej tillstädes, må förklaringen avgivas

inför den som är i hans ställe.

Ej må förklaringen gälla utan att domen

eller rättens eller domarens bevis

om målets utgång, såvitt den dömde

rörer, finnes att tillgå för den som

mottager förklaringen samt den dömde

haft betänketid till andra dagen efter

den då domen vid rätten avkunnades

för honom eller blev honom annorledes

delgiven. Tillfälle skall såvitt

möjligt beredas den dömde att under

betänketiden samråda med sin försvarare.

Myndighet som---sådan för
klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring

inför länsstyrelse eller i vittnes

närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt

eller den som är i hans

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

275

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

eljest inför länsstyrelse eller i vittnes ställe, landsfogde, polismästare eller

närvaro inför styresman vid fång- annan polischef. Den som fullgör mivårdsanstalt

eller den som är i hans l.itär tjänst gör ing må ock avgiva förställe,

landsfogde, polismästare eller klaringen i vittnes närvaro inför 6finn

nan polischef. fattningshavare vid krigsmakten, som

över honom har bestraffningsrätt i

disciplinmål.

13 §.

Är den, som skall undergå straff

eller skyddsåtgärd som avses i denna

lag, häktad i målet, när domen, såvitt

angår honom ådömt ansvar, må

verkställas, skall styresmannen vid

den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

omedelbart befordra domen till verkställighet.

Den som hålles häktad annorstädes

än i fångvårdsanstalt skall

enligt bestämmelser som meddelas av

fångvårdsstyrelsen förpassas till lämplig

fångvårdsanstalt. Om överflyttning

från en fångvårdsanstalt till annan

stadgas i 26 §.

Är den---— till verkställighet.

För vissa fall är om befordran till

verkställighet särskilt stadgat i lagen

om krigsdomstolar och rättegången

därstädes.

13 §.

Är den, som skall undergå straff

eller skyddsåtgärd som avses i denna

lag, häktad i målet, när domen, såvitt

angår honom ådömt ansvar, må

verkställas, skall styresmannen vid

den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

eller, om han hålles i militärhäkte, den

befattningshavare som har uppsikt

över häktet omedelbart befordra domen

till verkställighet. Den som hålles

häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt

skall enligt bestämmelser som

meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas

till lämplig fångvårdsanstalt.

Om överflyttning från en fångvårdsanstalt

till annan stadgas i 26 §.

Är den — ---till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i

militärhäkte samt den som avgivit

nöjdförklaring inför befattningshavare

vid krigsmakten ankomme det på

länsstyrelsen eller polischefen i orten

att, efter anmälan av vederbörande befattningshavare,

låta verkställa förpassning

eller meddela föreläggande

som i denna paragraf avses.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881)

om polisens ställning under krig.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens ställning

under krig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §. 2 §.

Polisman, som---krig krigs- Polisman, som---krig krigsmakten.

makten.

Vad i strafflagen för krigsmakten

är stadgat om hemvärnspersonal skall

äga motsvarande tillämpning på polisman

som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

277

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180)

om skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,

som på grund av 4 § ålagts,

eller att till undergående av sålunda

ålagd ympning befordra annan, för

vars befordrande till ympning ban enligt

10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,

som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin vmpningsplikt,

straffes med b ät er från och med

fem till och med femtio kronor.

Lag samma---— där omförmä
les.

Ej må straff enligt denna § tillämpas,

där förseelsen enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med strängare

straff.

Att den, som är i tjänstgöring vid

mobiliserad avdelning av krigsmakten

eller eljest inkallats till tjänstgöring

för rikets försvar, för underlåtenhet

att fullgöra honom åliggande ymp■ningsplikt

är underkastad straff efter

strafflagen för krigsmakten, därom

är i nämnda lag stadgat.

(Föreslagen lydelse.)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,

som på grund av 4 § ålagts,

eller att till undergående av sålunda

ålagd ympning befordra annan, för

vars befordrande till ympning han enligt

10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,

som i 3 § a), b), c) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor.

Lag samma---- där omförmä
les.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723)

om skyddsympning inom försvarsväsendet.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsympning

inom försvarsväsendet skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

4 §.

Den som underlåter att fullgöra

ympningsplikt enligt denna lag shall,

där han lyder under strafflagen för

krigsmakten, straffas efter sistnämnda

lag men eljest med böter från och med

fem till och med femtio kronor; och

äge domstolen att vid vite förelägga

den som ådömes böter att fullgöra sin

ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Den som underlåter att fullgöra

ympningsplikt enligt denna lag,

straffes med böter från och med fem

till och med femtio kronor; och äge

domstolen att vid vite förelägga honom

att fullgöra sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

279

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 februari

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 13 december 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 3 oktober 1947, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning

av förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315)

om särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m., samt

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr

881) om polisens ställning under krig.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet H. Henkow.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

26 KAP.

Lagrådet:

I det remitterade förslaget ha för vissa brott i förevarande kapitel, som ha

direkt motsvarighet i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om ändring i strafflagen, upptagits samma brottsbeteckningar som för motsvarande

brott av andra än krigsmän, och i remissen har beträffande brott

mot 17 § särskilt framhållits att brottsbeteckningarna där och i 25 kap. 1 §

i 1946 års förslag, vilken paragraf svarar mot det förra lagrummet, böra

vara lika. Riktigheten av denna anordning måste dock sättas i fråga. I den

allmänna uppfattningen lära under fredstid de brott som nu bedömas enligt

strafflagen för krigsmakten i stor utsträckning betraktas såsom väsentligt

mindre förkastliga än brott enligt allmänna strafflagen. Härvid torde framförallt

hänsyn tagas till att de krigsmän som dömas till ansvar ofta äro

unga och omogna och sällan förhärdade brottslingar samt att i fråga om

dem även urbota bestraffningar därför ha en viss karaktär av disciplinär

reaktion. Å andra sidan kan man förutsätta att, därest vårt land skulle

komma i krig, det i den allmänna opinionen skulle betraktas såsom särskilt

angeläget att stränga straff utmättes för krigsmän, som gjorde sig skyldiga

till brott i tjänsten. Att disciplinstraff kan ådömas vid åtskilliga av de här

ifrågavarande brotten är för övrigt ej utan betydelse vid bedömandet av

brottens karaktär. Dessa synpunkter torde hava beaktats i förslaget, vilket

oftast möjliggör lägre straff i fredstid och högre straff under krig än motsvarande

bestämmelser för andra än krigsmän. Under angivna förhållanden

synes det naturligt att den skillnad som sålunda föreligger mellan de två

slagen av brott också får komma till uttryck i brottsbeteckningarna. De

paragrafer i kapitlet, i vilka använts samma brottsbeteckningar som i motsvarande

lagrum i 1946 års förslag — med den i förevarande remiss förutsatta

ändringen av brottsbeteckningen i 25 kap. 1 § — äro 10 och 15—18 §§.

I 15, 16 och 18 §§ torde den speciella karaktären av där behandlade brott

lättast kunna klarläggas genom att, i anslutning till kapitelrubriken, till

brottsbeteckningarna lägges »av krigsman». I 10 § kan brottsbeteckningen

lämpligen bliva »uppvigling av krigsmän». Vad slutligen brott mot 17 §

angår får lagrådet erinra om att lagrådet i sitt yttrande i anledning av

1946 års remiss hemställt att som brottsbeteckning i 25 kap. 1 § måtte

bibehållas den av departementschefen först föreslagna termen tjänstemissbruk.

I konsekvens härmed förordas, att i 17 § användes brottsbeteckningen

»tjänstemissbruk av krigsman».

1 §•

Lagrådet:

Enligt den föreslagna lydelsen av paragrafen föreligger lydnadsbrott allenast

om det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten. I remissen

har uttalats att självklart även denna förutsättning för straffbarhet skall

vara täckt av gärningsmannens uppsåt för att ansvar skall kunna ådömas.

Detta uttalande skulle möjligen kunna föranleda till antagande att gärningsmannen

måste ha förstått att det icke var uppenbart att befallningen icke

angick tjänsten. Om de faktiska omständigheter som bilda grundlaget för

ett sådant bedömande omfattas av uppsåtet, bör emellertid den omständigheten

att gärningsmannen icke rätt förstått innebörden av sitt handlande

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

281

icke inverka på straffbarhetsfrågan. I själva verket lärer i dylikt fall allenast

föreligga en rättsvillfarelse. Lagrådet förutsätter, att detta även är förslagets

ståndpunkt.

Justiticrådet Lawski:

Förslaget utgår ifrån att beträffande straff för lydnadsbrott vid sidan av

förevarande paragraf skola gälla allmänna rättsregler, enligt vilka straff

skulle vara uteslutet, därest den åsidosatta befallningen ginge ut på viss

brottslig handling eller något ur moralisk synpunkt förkastligt. Det måste

emellertid ifrågasättas, om den oklarhet som måste bliva en följd av en dylig

reglering av straffbarheten är försvarlig. Sannolikt kommer den här

berörda inskränkningen i straffbarheten icke att beaktas av dem till vilka

en otillbörlig befallning riktas; skulle motsatsen likväl inträffa, skulle det

säkerligen bliva svårt att avgöra vad som är ur moralisk synpunkt förkastligt

utan att vara straffbart, liksom det bleve tvivelaktigt om allmänna rättsregler

gåve tillräcklig ledning för bedömandet av vilka brottsliga handlingar

en befallning kunde få gå ut på. Det bör i detta sammanhang erinras om

att numera polismans lydnadsplikt blivit reglerad (se 10 § polisreglementet

för riket) på det sätt att lydnadsplikt är utesluten endast om det är uppenbart

att befallning strider mot lag eller författning. En jämförelse mellan detta

stadgande och det nu föreslagna leder lätt till den icke avsedda slutsatsen

att den uppenbarligen större lydnadsplikt, som måste fordras på det militära

området, helt regleras av förevarande paragraf.

Enligt min mening kan det fordras att lagstiftningen fastslår innebörden

av den militära lydnadsplikten; de avfattningssvårigheter, som här möta,

få icke betraktas såsom oöverkomliga. Enligt utredningen skall befallning

som går ut på svårare brott icke behöva åtlydas. Mot en sådan uppfattning

har jag icke någon erinran. Jag utgår då ifrån att med svårare brott avses

brott som förtjänar urbota bestraffning eller ett kännbart bötesstraff. Självfallet

bör beaktas att under krig många handlingar äro tillåtna ehuru de

under fredstid skulle hava betraktats såsom brottsliga. Vad åter angår frågan

om lydnadsplikt skall vara utesluten på grund av att befallningen är moraliskt

förkastlig förefaller det mig överhuvudtaget omöjligt att få en objektiv

norm för ett moraliskt bedömande av en handling som icke ansetts vara

av den art att den bör beläggas med straff. Intressekollisionen mellan

tjänstens krav och moraliska synpunkter äro också svåra att låta den underordnade

bedöma. Att lämna en skadad utan vård är otvivelaktigt moraliskt

förkastligt, men förmannen måste dock, låt vara under risk av påföljd

för tjänstefel, få avgöra vad som under föreliggande förhållanden är det

riktiga. Jag anser därför att hänsyn till det undantagsfall att en befallning

kan föranleda moraliska betänkligheter ej kan tagas. Då med hänsyn till

disciplinen rätten att vägra att lyda måste begränsas till klara fall, bör befallnings

otillbörlighet vara uppenbar.

På grund av det anförda förordas, att såsom förutsättning för att åsidosättande

av lydnadsplikt skall vara straffbart upptages alt det ej är uppen
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

bart att befallningen icke angår tjänsten eller avser utförande av straffbelagd

gärning av mera allvarlig art.

8 §•

Lagrådet:

I det förslag till lag om ändring i strafflagen, som år 1946 remitterats till

lagrådet, har beträffande icke militära brott förevarande paragraf sin motsvarighet

i 10 kap. 5 § andra stycket. I sitt yttrande över nämnda lagförslag

har lagrådet hemställt att i sistnämnda paragraf det jämväl där förekommande

uttrycket »missfirmlig gärning» måtte utbytas mot »ärekränkning».

Emellertid har genom remiss den 23 januari 1948 angående vissa

ändringar i strafflagen sådant förslag rörande nämnda paragraf framlagts,

att grunden för sagda hemställan bortfallit. Anledning att föreslå ändring

i nu förevarande paragraf föreligger alltså ej.

10 §.

Lagrådet:

I sitt yttrande över det år 1946 remitterade förslaget till lag om ändring

i strafflagen har lagrådet hemställt att i detta förslags 11 kap. 5 §, som beträffande

uppvigling innehåller bestämmelser i huvudsak lika dem som

i förevarande paragraf föreslås beträffande uppvigling av krigsmän, sista

punkten måtte utgå. Motsvarande ändring synes böra företagas i förevarande

paragraf.

14 och 15 §§.

Lagrådet:

De skäl som föranlett lagrådet att i sitt yttrande över det år 1946 remitterade

förslaget till lag om ändring i strafflagen hemställa att i 11 kap. 9 §

dels efter ordet »berusad» måtte införas orden »av starka drycker» dels

ordet »orediga» måtte få utgå, synas böra föranleda att enahanda ändringar

vidtagas i 15 §, och torde i anslutning därtill i 14 § orden »eller annat berusningsmedel»

böra strykas.

19 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till att myteribrottet i 3 § blivit konstruerat på sådant sätt,

att straffbarheten inträder redan vid ådagaläggandet av uppsåt av visst

slag, lärer — om ock möjligheten av försöksfall måhända icke är helt utesluten

— något praktiskt behov av att straffbelägga försök ej finnas. Lagrådet

förordar därför, att stadgandet härom får utgå. Iakttages detta, bör

jämväl bestämmelsen om straffarbete på livstid, som ej är tillämplig å försök

till brott enligt 12 § andra stycket, falla bort.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, nr 144.

283

Justitierådet Lawski:

I motsats till gällande lag och utredningens förslag kriminaliserar det

remitterade förslaget försök till rymning under beredskapstillstånd eller

krig. Bestämmelsen därom har närmast upptagits i anledning av ett uttalande

av värnpliktiga officerares riksförbund. I och för sig är ett försöksstraff

här icke uteslutet; en rymmare kan ju ertappas just då han står i

begrepp att avvika. Emellertid bör beaktas att, om krigsman, som vill avvika,

i dylikt fall ertappas, det så gott som alltid blir fråga om — i förslaget

ej straffbelagt — försök till undanhållande. Och om rymningsuppsåt verkligen

föreligger på detta stadium, torde det sällan vara möjligt att förebringa

bevisning därom, eftersom någon yttre skillnad mellan försök till

rymning och försök till undanhållande ej finnes. Följden av den föreslagna

bestämmelsen torde därför framför allt bliva att utredning huruvida

rymning är åsyftad kommer att utan större utsikt till framgång sättas i

gång när helst någon i omförmälda fall ger anledning till misstanke att

han söker avvika. Med hänsyn till det sagda och då allvarsammare rymningsförsök

ändock komma att bliva straffbara, t. ex. såsom stämpling eller

lydnadsbrott, förordas, att bestämmelsen om straff för rymningsförsök får

utgå.

20 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Vid lagrådsgranskningen av det år 1946 remitterade förslaget till lag om

ändring i strafflagen har jag beträffande 5—7 §§ i 25 kap. hemställt om

viss omredigering, innebärande jämväl vissa sakliga ändringar. Skulle

nämnda lagstiftning komma att utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med denna hemställan, måste därav betingad ändring vidtagas även i förevarande

paragraf.

21 §.

Lagrådet:

Begreppet krigsman anknyter enligt förevarande paragraf till bl. a. den

förutsättningen att tjänstgöringsskyldighet föreligger. Enligt utredningens

motiv avses, att fritid eller annan kortare ledighet, såsom t. ex. tjänstledighet

och semester, ej skall medföra att tjänstgöringsskyldigheten blir att

anse som avbruten. Däremot är det tydligen meningen att, då ledigheten

omfattar en mera avsevärd tidrymd eller är av obestämd varaktighet (jfr

N.J.A. I 1942 s. 506), tjänstgöringsskyldighet icke skall anses vara för handen.

Någon uttrycklig föreskrift härutinnan återfinnes emellertid ej i lagtexten,

och åt rättstillämpningen överlämnas alltså att tolkningsvis fastställa

gränsen. Avsevärda praktiska olägenheter torde dock vara förknippade

med den ovisshet som en dylik anordning är ägnad alt framkalla. På

grund härav hemställes, att till vinnande av erforderlig klarhet i avseende

å gränsdragningen måtte mellan näst sista och sista punkten i första

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

stycket av paragrafen inskjutas en ny punkt av innehåll att, om någon åtnjuter

ledighet som ej är begränsad till kortare tid än två månader, anses

han icke tjänstgöringsskyldig.

27 KAP.

1 §•

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I paragrafen straffbeläggas åtskilliga förfaranden, vilka beskrivits på sådant

sätt att brotten bliva att betrakta som fullbordade först i och med att

viss skada tillfogats krigsmakten eller försvaret eller motståndsverksamhet

inom ockuperad del av riket. Andra straffbelagda gärningar sägas skola ha

vidtagits till avsevärt men för riket, vilket uttryckssätt jämväl torde innebära

fordran på att skada inträffat. Endast i ett fall kan paragrafen måhända

sägas kriminalisera redan uppkomsten av fara för något däri skyddat

intresse, nämligen då det talas om spridande av sådan misströstan bland

allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Det är därför icke fullt

tydligt vad innebörden är, då det i slutet av första stycket stadgas en mildare

strafflatitud om »faran» var ringa. Härmed lärer emellertid avses den

fara för rikets säkerhet, som envar av de förut i paragrafen beskrivna handlingarna

måste anses innebära. Att denna tolkning är åsyftad vinner stöd

av att paragrafen i 1946 års remiss återfanns i det kapitel, det åttonde, som

handlade om »brott mot rikets säkerhet», och där följde omedelbart efter

högförräderiparagrafen, i vilken samma uttryck »var faran ringa» uppenbarligen

hade denna innebörd. För att den tanke, som efter vad av det anförda

framgår torde ligga bakom den avsedda strafflindringsgrunden,

skall framstå med erforderlig tydlighet synes i förevarande paragraf uttrycket

»var faran ringa» lämpligen bör utbytas mot »kom av brottet endast

ringa fara för rikets säkerhet». Påpekas må att i betraktande av bl. a.

de utomordentliga förhållanden som alltid måste råda då föreskrifterna i

1 § bliva att tillämpa det, för att en åtgärd skall kunna anses ha innefattat

endast ringa fara för rikets säkerhet, naturligen ingalunda lärer vara redan

i och för sig tillräckligt att den t. ex. riktat sig allenast mot enstaka försvarsverk,

fabrik, fartyg eller dylikt.

Till bättre klarläggande av när brottsligt förfarande enligt första stycket

kan vara riktat mot motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket

torde vad som sägs om men för dylik verksamhet böra utbrytas till en andra

punkt av det innehåll att i avseenden som i första punkten sagts sådan

verksamhet jämställes med försvaret.

De särskilda förhållanden som råda under ockupationstillstånd hava —

frånsett behandlingen av det s. k. folkrättsbrottet i 27 kap. 11 § — icke i

vidare mån än av förevarande paragraf framgår föranlett förslag till uttryckliga

bestämmelser i strafflagen. Det synes dock påkallat att i detta

sammanhang uppmärksamma jämväl spioneribrottet. Enligt 8 kap. i det år

opaginerad Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

1946 remitterade förslaget bestraffas såsom spioneri endast gärningar som

kunna medföra men för försvaret, för folkförsörjningen eller eljest för rikets

säkerhet. Det synes knappast möjligt att häri tolkningsvis inlägga ett skydd

jämväl för motståndsverksamhet under ockupation. Spioneri till men för

dylik verksamhet kan dock vara synnerligen straffvärt. Väl kan det ofta

bestraffas som krigsförräderi; att så ej alltid blir förhållandet torde emellertid

vara tydligt. Goda skäl föreligga därför att i förevarande hänseende utvidga

området för tillämpning av spioneristraffet. Ett stadgande härom

synes, enligt systematiken i förevarande förslag, ha sin plats i detta kapitel

och torde lämpligen böra som en ny paragraf inskjutas efter 2 §.

Bestämmelsen kan med någon förkortning utformas efter mönster av 8 kap.

6 § i 1946 års förslag, jämkad i enlighet med vad vi, på sätt framgår av

lagrådets yttrande över samma förslag, härutinnan hemställt. Från helt

oriktiga uppgifter kan man likväl bortse, då lämnandet av dylika i ett läge

sådant som det varom nu är fråga saknar egentlig betydelse. Den i 7 § av

samma kapitel givna regeln om särskild strafflatitud för grova fall kan

lämpligen, utan direkt motsvarighet till paragrafens andra stycke, inarbetas

i den nya paragrafen. Någon särskild brottsbeteckning synes ej erforderlig.

Vi hemställa förty, att i en ny 3 § upptages, som en första punkt, stadgande

att den som, då riket är i krig, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda

obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande något,

vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för motståndsverksamhet

inom ockuperad del av riket, skall dömas till straffarbete i

högst sex år, att i en andra punkt föreskrives att, om brottet är grovt, skall

med straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid

straffas och att, om brottet är ringa, skall till fängelse dömas samt att därefter

får följa en tredje punkt av den lydelse andra punkten i 8 kap. 6 § i

1946 års förslag utvisar.

Som jämväl 8 § andra stycket i det föreslagna 8 kap. synes böra erhålla

motsvarighet för ockupationsfallet, få vi —- med erinran om vad vi vid

nyssnämnda förslags behandling i lagrådet anfört om styckets avfattning

och med påpekande att uppgifter varom här kan bliva fråga alltid torde

röra förhållande av hemlig natur — förorda, att som ett andra stycke i den

av oss föreslagna nya 3 § stadgas att, om någon av grov oaktsamhet befordrar

eller lämnar uppgift som nu sagts, skall högst till straffarbete i två

år dömas.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöter anmärkt mot uttrycket

»var faran ringa». Den avsedda innebörden synes bliva riktigt återgiven,

om — i viss anslutning till avfattningen av 8 kap. 6 § i det år 1946 remitterade

förslaget — efter ordet »faran» införas orden »för men för rikets

säkerhet».

Vad sagda ledamöter för övrigt hemställt beträffande förevarande paragraf

och om lämpligheten att införa en ny 3 § biträder jag med den mo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

difikation som följer av att jag ej mot avfattningen av 8 kap. 6 § framställt

någon anmärkning som återverkar i förevarande sammanhang.

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuglenstierna:

Beträffande åtskilliga i 8 kap. strafflagen avsedda brott gälla för närvarande

enligt 29 a § strängare strafflatituder för det fall att brotten förövas

under tid då riket befinner sig i krig. Tillika föreskrives i samma

paragraf att, då det med hänsyn till krigsfara vari riket befinner sig eller

andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat,

Konungen äger förordna att vad sålunda stadgas med avseende å brott som

begås vid krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas

under viss annan tid. Till de brott som här avses hör ej krigsförräderi. I

stället har brottsbeskrivningen för detta brott, vilket behandlas i 8 kap.

6 § strafflagen, så utformats, att det kan begås »vid krig eller då krig hotar

riket». Enligt det remitterade förslaget har motsvarande brottsrekvisit för

krigsförräderi så begränsats, att dylikt brott kan begås endast »då riket

är i krig», medan enligt 27 kap. 16 § andra stycket förordnande av Konungen

av i huvudsak samma innehåll som enligt nuvarande 8 kap. 29 a § kan

avse även krigsförräderi. Enligt vår mening skulle det emellertid vara tillrådligt

att låta vad i förevarande paragraf stadgas äga tillämpning jämväl

då krig hotar riket men icke förty låta 16 § andra stycket kunna ha avseende

å krigsförräderi. Det måste nämligen, såsom erfarenheten från

tiden före det senaste världskriget visar, anses betydelsfullt att gärningar

av ifrågavarande slag kunna bestraffas vid krigsfara även om förhållandena

tilläventyrs skulle vara sådana att med hänsyn till lägets ömtålighet eller

liknande omständighet förordnande enligt 16 § andra stycket finnes icke

böra meddelas. Det lärer å andra sidan vara en given fördel att det ovisshetsmoment,

som onekligen vidlåder gällande regler, i huvudsak elimineras

genom en bestämmelse sådan som den i 16 § andra stycket upptagna.

Denna går också i visst avseende längre än 8 kap. 6 § gällande lag, eftersom

»andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden» kunna tänkas

föreligga även där ej »krig hotar riket».

3 §•

Justitierådet Lawski:

Med att frivilligt överlämna sig åt fienden torde enligt förslaget menas

att överlämna sig utan något som helst tvång. Ej blott den som ger sig

under direkt hot från fiendens sida utan även den som utsatts för visst

tvång utan att dock alla möjligheter att undkomma betagits honom skall

falla utom stadgandets räckvidd. Vad sålunda åsyftas framgår näppeligen

av lagtexten. Enligt vanligt språkbruk torde även den handla frivilligt,

som är utsatt för ett tvång som tillåter en viss valfrihet, t. ex. en soldat,

som är innesluten av fienden och ger sig, ehuru han icke har anledning

att räkna med ett förestående angrepp. I förtydligande syfte förordas därför,

att ordet »frivilligt» utbytes mot »obehörigen».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

5 §•

287

Lagrådet:

Enligt denna paragraf straffas krigsman som under angivna förutsättningar

råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns

närvaro obehörigen företager något som är ägnat att medföra allvarlig

risk för trolöshet eller modlöshet. Var faran ringa, nedsättes straffet. Utredningen

hade beträffande den senare delen av brottsbeskrivningen föreslagit

straff för den krigsman, som företager »något som kan medföra trolöshet

eller modlöshet». Departementschefen ansåg att detta var ett alltför

vitt uttryck och föreslog därför den avfattning som återfinnes i remissen.

Uttrycket »allvarlig risk för trolöshet eller modlöshet» är enligt ordalagen

ungefär liktydigt med avsevärd fara för att trolöshet eller modlöshet

skall framkallas. Att en sådan tolkning icke varit avsedd framgår

emellertid redan därav att med densamma rum ej skulle finnas för tilllämpning

av straffnedsättningsgrunden att faran var ringa. Avsikten med

ändringen har väl varit att framhäva att det svåra brott varom här är

fråga ej skall anses föreligga utom i mera allvarliga fall. Detta måste emellertid

anses vara klart även om orden »allvarlig risk för» uteslutas. Lagrådet

hemställer, att så sker, och föreslår tillika, att ordet »medföra» utbytes

mot det i sammanhanget mera träffande »framkalla».

9 §•

Lagrådet:

Den föreslagna brottsbeteckningen »dagtingan» synes ur dubbel synpunkt

mindre lämplig. Sålunda lärer å ena sidan begreppet dagtingan av

sin ursprungliga betydelse ha bibehållit så mycket att däri enligt vanligt

språkbruk inlägges, att åtgärden i fråga vidtagits efter förhandling; å andra

sidan torde icke för ordets användning med nödvändighet förutsättas, att

åtgärden ägt rum obehörigen. På grund härav hemställes, att brottsbeteckningen

måtte ändras, exempelvis till »obehörig kapitulation» eller »obehörigt

uppgivande».

12 §.

Lagrådet:

I paragrafen straffbeläggas bl. a. underlåtenhet att avslöja krigsförräderi

ävensom underlåtenhet av den som bort inse att krigsförräderi är å färde

att avslöja vad som är honom kunnigt. Det synes emellertid vara att förorda

att undantag göres för det fall att krigsförräderiet har avseende allenast

å motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket. På grund av de

särskilda förhållandena under en ockupation skulle nämligen genom en anmälan

till svensk myndighet sådant brott i allmänhet ej kunna förekommas;

åtgärd till hindrande av brottet skulle dessutom lätt kunna medföra överhängande

fara för den som fått kännedom om att brottet vore å färde, varför

straff ändock i allmänhet skulle vara uteslutet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Därest, på sätt vid 1 § förordas, i första stycket av en ny 3 § stadgas straff

för handlingar bestående i spioneri, riktat mot motståndsverksamhet inom

ockuperad del av riket, torde i förevarande paragraf böra införas straff

för försök eller förberedelse till sådant brott, därvid, om straffarbete

på livstid kunnat följa på det fullbordade brottet, sådant straff synes

böra ingå även i latituden för försöksbrottet. Som förberedelse lärer ock

stämpling böra anses. Däremot torde icke, lika litet som vid krigsförräderi

riktat mot motståndsverksamhet, underlåtenhet att avslöja.brott av nu ifrågavarande

slag böra bestraffas.

Beträffande avfattningen av förevarande paragraf är att beakta den omnumrering

av kapitlets paragrafer som skulle bliva en följd av införandet

av en ny 3 §.

14 §.

Lagrådet:

Enligt lag den 17 december 1943 är polisman skyldig att under krig deltaga

i rikets försvar i den omfattning Konungen föreskriver. De uppgifter

som i dylikt fall ankomma på polisen äro att hänföra till sådan i 1 § lagen

om polisväsendet i riket berörd verksamhet, som på grund av särskilt

stadgande åligger polispersonal i denna dess egenskap. Bestämmelserna i

förevarande paragraf medföra därför icke att polisman som deltar i rikets

försvar ej alltjämt fullgör sin polistjänst. Han skall alltså, därest han i

sin verksamhet för rikets försvar gör sig skyldig till tjänstemissbruk eller

tjänstefel som ej särskilt belagts med straff, dömas icke enligt 26 kap. 17

eller 18 § i förslaget utan, oavsett om han tjänstgör inom det område för

vilket han är anställd eller utom detta, jämlikt stadgande i 25 kap. Att

detta också är avsett synes framgå av vad som anföres vid 26 kap. 22 §

i utredningens motiv. Med hänsyn till avfattningen av sistberörda paragraf

torde någon förtydligande föreskrift i det nu behandlade avseendet icke

vara erforderlig.

2. Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Genom den föreslagna nya disciplinboten blir det möjligt att vid de lindrigaste

brotten tillämpa ett lågt penningstraff. Disciplinboten har utformats

på ett enklare sätt än dagsböterna, vilket är så mycket naturligare

som den motsvarar endast den lägsta delen av bötesskalorna. Men disciplinboten

verkar uppenbarligen i princip på samma sätt som ett lågt bötesstraff.

I fall som avses i 2 § torde därför den brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art näppeligen motivera att disciplinbot utbytes

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

289

mot böter. Utredningen står också på den ståndpunkten, att skäl mera

sällan kunna föreligga till att anse böter lämpligare än disciplinbot. Det

bör emellertid uppmärksammas att genom att bestämmelserna ej giva tillräcklig

ledning för bedömande i det särskilda fallet, om disciplinbot bör

utbytas mot böter, utrymme lämnas för godtycke. Räcker det med disciplinbot

för brottet, bör alltså vid sådant straff förbliva. Att härigenom ej

sällan någon fördel kan komma att beredas krigsman synes ej böra föranleda

erinran. Här må anmärkas att för bedömandet av det nu behandlade

spörsmålet hänsyn ej skäligen bör tagas till att i fråga om verkställigheten

disciplinboten kan från fiskalisk synpunkt erbjuda vissa fördelar

framför bötesstraff.

I 3 § tillätes beträffande där avsedda brott, att i stället för böter arrest

eller disciplinbot ådöines, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn

till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. Är det

riktigt att såsom förut närmare utförts disciplinboten och bötesstraffet

i princip verka på enahanda sätt och är uppdelningen mellan de brott som

avses i 2 § och dem som behandlas i 3 § lämpligt avvägd — frågan därom

kan ej av lagrådet bedömas förrän vid granskningen av förslaget till militär

rättegångslag — finnas uppenbarligen ej heller skäl att i 3 § tillåta att

böter utbytas mot disciplinbot. Liksom i fall som avses i 2 § lämnar ock

möjligheten till sådant utbyte utrymme för godtycke, låt vara att risken

här är mindre, eftersom det är fråga endast om mål som skola handläggas

av domstol. I detta sammanhang bör beaktas att, i fall då förhöjt minimistraff

är stadgat för ett bötesbrott, ett utbyte av böter mot disciplinbot

ofta måste anses uteslutet.

På grund av det anförda hemställes, att i slutet av 2 § andra stycket andra

punkten tillägges »och brottet ej förskyller allenast disciplinbot» och att i

3 § stadgas att i fråga om där avsedda brott i stället för böter må ådömas

arrest, därest disciplinstraff finnes lämpligare med hänsyn till den brottsliges

tjänstgöringsförhållanden och brottets art samt brottet ej vid tillämpning

av sådan straffart skulle förskylla allenast disciplinbot.

Jämlikt 2 kap. 8 § strafflagen skola böter ådömas i dagsböter, dock att,

där enligt samma lag böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta

belopp, straffet skall ådömas omedelbart i penningar. Enligt 1 § särskilda

böteslagen skall — med vissa undantag — vad sålunda är stadgat om

böters ådömande i dagsböter gälla jämväl i avseende å böter som enligt

allmän lag eller särskild författning åläggas av domstol. Undantagen avse

normerade böter samt andra böter i fall, då högsta straffet för brottet är

satt till trehundra kronors böter. Då det nu i förslagets 2 § andra stycket

sista punkten föreskrives att, där i fråga om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §

strafflagen disciplinstraff ersättes med böter, dessa skola ådömas omedelbart

i penningar, högst femhundra kronor, kommer detta formellt i strid

mot nämnda bestämmelse i särskilda böteslagen. Punkten bör därför omformuleras

så, att det där uttryckligen angives alt stadgandet i fråga gäller

utan binder av vad i lag eljest finnes stadgat.

1!) B i ha Tig till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl Maj.ts proposition nr 144.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Enligt den till grund för uppställningen av brottskonkurrensreglerna i

förevarande förslag liggande tankegången är 4 kap. strafflagen i och för sig

tillämpligt även då disciplinstraff ensamt eller i förening med annan straffart

ingår i latituden för något av de konkurrerande brotten. Vad i första

stycket första punkten av 8 § stadgas därom att under angivna förutsättningar

böter skola ådömas såsom gemensamt straff avser uppenbarligen icke

att innefatta någon modifikation av de i nämnda kapitel givna föreskrifterna

om när gemensamt straff skall ådömas utan utsäger endast att, i fall då

jämlikt samma kapitel så skall ske, det gemensamma straffet skall, om de

angivna förutsättningarna inträffa, vara böter. För att den sålunda avsedda

innebörden av stadgandet tydligare skall framgå bör stadgandet underkastas

någon redaktionell jämkning. I sammanhang därmed torde första styckets

båda punkter kunna sammanföras till en.

Beträffande innehållet i första stycket av 8 § synes även en saklig ändring

böra vidtagas. De anmärkningar vilka vid 2 och 3 §§ framställts mot

att i fall som avses i sistnämnda paragraf bötesstraff må utbytas mot disciplinbot

kunna anföras också mot att disciplinbot får användas såsom gemensamt

straff, då brott som förskyller böter sammanträffar med brott som

förskyller disciplinbot. Härtill kommer att den praktiska möjligheten att

1 disciplinbot utmäta straff för mer än en förseelse uppenbarligen är ännu

mera begränsad än möjligheten att använda disciplinbot, när det är fråga

om ett enda bötesbrott. Då det dessutom skall vara tillåtet att ådöma disciplinbot

vid sidan av allmänt straff, synes något egentligt behov av disciplinbot

såsom gemensamt straff uti ifrågavarande fall ej föreligga. Lagrådet

hemställer förty, att vad i första stycket av 8 § stadgas om användande

av disciplinstraff som gemensamt straff begränsas till att avse arreststraff.

I detta sammanhang uppställer sig ytterligare ett spörsmål. Enligt 4 kap.

2 § strafflagen må gemensamt straff ej understiga det svåraste av de för de

konkurrerande brotten fastställda lägsta straffen. Som någon allmängiltig

grund icke finnes för jämförelse mellan, å ena sidan, ett bötesstraffs och, å

den andra, ett disciplinstraffs svårhetsgrad, kan nämnda regel icke utan

vidare tillämpas när gemensamt straff skall bestämmas i fall som avses

i första stycket av 8 §. Ådömes, i enlighet med den där givna huvudregeln,

straffet i form av böter, är problemet löst genom ett positivt stadgande

i 8 § andra stycket andra punkten. Av detta stadgande torde emellertid

inga slutsatser kunna dragas angående hur man skall förfara när det

gemensamma straffet ådömes i form av disciplinstraff. Det kan så mycket

mindre sägas ligga i sakens natur, att minimum då alltid skall utgöras

av en dags disciplinbot, som ju åtskilliga inom specialstraffrätten förekommande

böteslatituder medgiva utdömande av lägre bötesbelopp än det

i strafflagen stadgade minimum av fem kronor och det förty vore tänkbart

att anse det lägsta disciplinstraffet till svårhetsgraden ligga under

strafflagens bötesminimum. Oavsett detta kan på grund av disciplinbo
-

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 144.

291

tens begränsade storlek för dag räknat i det särskilda fallet en övergång

från dagsbots- till disciplinstraffsminimum innebära en faktisk lindring, och

om den latitud, enligt vilken bötesstraff förskylles, upptager högre minimum

än strafflagens vanliga, vore det oegentligt om förekomsten av det med

disciplinstraff belagda brottet skulle medföra en sänkning av minimum.

Det synes emellertid vara förenat med stor svårighet att genom lagregler

helt avhjälpa den antydda bristen. Att finna en lämplig direkt

grund för jämförelse mellan böter och disciplinstraff torde av olika anledningar

icke vara möjligt. En tänkbar utväg vore att utesluta disciplinstraffets

användbarhet som gemensamt straff för det fall att böteslatituden upptoge

visst förhöjt minimum. Som en sådan gräns finge sättas rätt högt för att

icke användningen av disciplinstraff skulle hindras även då sådant straff

skulle vara lämpligt, vore dock föga vunnet med en dylik regel, vilken dessutom

kunde befaras i viss mån inbjuda till den uppfattningen, att i fall då

regeln ej vore tillämplig det gemensamma straffet kunde sättas hur lågt

som helst. Man synes hänvisad till att låta lagens ståndpunkt bliva den,

att om i ifrågavarande läge disciplinstraff användes som gemensamt straff,

det berörda stadgandet i 4 kap. 2 § strafflagen icke skall äga tillämpning.

Detta kunde man låta komma till uttryck genom en omarbetning av regeln

i 7 §. Uppenbarligen bör det emellertid åligga domstolarna att vid straffmätningen

tillse, att icke efter ett naturligt betraktelsesätt disproportion

uppkommer mellan det gemensamma straffet och det för något av de konkurrerande

brotten förskyllda bötesstraffet. Skulle det sistnämnda överstiga

en viss gräns, synas för övrigt »särskilda skäl» att ådöma disciplinstraff

som gemensamt straff icke kunna anses föreligga. Det må slutligen anmärkas,

att betydelsen av det här behandlade spörsmålet minskas, om, på sätt

lagrådet i det föregående hemställt, i förevarande fall disciplinbot ej må

användas som gemensamt straff.

Godtages vad här ovan förordats, kunde dels i 7 § stadgas att disciplinstraff

såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tillämpning

av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6 §§, dels åt första stycket

i 8 § givas den avfattningen att såsom gemensamt straff för brott av ifrågavarande

beskaffenhet skall, där straffet ej bestämmes i svårare straffart,

bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, arreststraff ådömas.

Innehållet i 8 § andra stycket första punkten utgör ett undantag från huvudregeln

i 4 kap. 1 § strafflagen, under det att styckets andra punkt i likhet

med första stycket reglerar frågor som ha sammanhang med föreskrifterna

i 4 kap. 2 § strafflagen. Med hänsyn härtill synes det lämpligt

att till första stycket flytta andra styckets andra punkt med någon av flyttningen

betingad jämkning i avfattningen.

9—13 §§.

Lagrådet:

Avgörande, varigenom dömes till disciplinstraff, benämnes i 9—11 och

13 §§ beslut samt i 12 § dom. Enligt nya rättegångsbalken och förslaget till

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungi. Maj.ts proposition nr 144-

militär rättegångslag kan avgörande, varigenom någon dömes till straff,

vara antingen dom eller beslut. Då det synes nödvändigt att här anknyta till

denna terminologi, förordas, att i 9—12 §§ orden beslut och dom utbytas

mot vederbörlig form av »dom eller beslut». Termen straffbeslut, som förekommer

i 4, 10 och 11 §§, synes däremot kunna bibehållas; och den torde

även kunna användas i 13 §, som samtidigt bör underkastas någon omredigering.

15 §.

Lagrådet:

Utredningen förutsätter såsom självfallet, att samtliga omständigheter vid

brottet och samtliga omständigheter som röra den felandes person skola

komma i betraktande vid valet mellan arrest, disciplinbot och tillrättavisning.

Vad förevarande paragraf stadgar skulle följaktligen vara att iakttaga även

utan uttrycklig föreskrift. Att det oaktat bestämmelsen upptagits har berott

på att man, särskilt med hänsyn till den befattningshavare vid krigsmakten

tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätten, ansett lämpligt understryka

betydelsen för valet av reaktionsmedel utav dels den felandes

uppförande under tjänstgöringen dels det förhållandet huruvida han är

sådan underårig som avses i 5 kap. 2 § strafflagen och 1944 års lag om

eftergift av åtal mot vissa underåriga. Av den föreslagna avfattningen framgår

knappast, att stadgandet har endast denna begränsade innebörd. Svårigheter

möta ock mot att utan tyngande vidlyftighet på ett fullt tillfredsställande

sätt i lagtext uttrycka den här avsedda principen. Vid sådant förhållande

och då stadgandet synes kunna utan olägenhet undvaras hemställer

lagrådet, att paragrafen måtte få utgå.

3. Förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Justitierådet Nissen:

Som skäl för att upptaga samtliga bestämmelser om dödsstraff i en särskild

lag har utredningen anfört allenast, att denna anordning syntes lämpligast,

och i övrigt har, såvitt remissprotokollet utvisar, till stöd för densamma

anförts blott, att därigenom dödsstraffets extraordinära karaktär

underströkes. Någon antydan om i vilken utsträckning dödsstraff skall användas

kan icke anses ligga i ifrågavarande anordning. Bakom densamma

kan möjligen ligga en känsla av olust inför tvånget att i det svenska straffsystemet

bibehålla dödsstraffet. Det synes emellertid föga rationellt att av

sådant skäl begagna en lagteknik, som måste sägas leda till uppenbara

oformligheter. Som en sådan torde man nämligen kunna beteckna exempelvis

det förhållandet, att strafflatituderna för vissa brott, som kunna begås

endast då riket är i krig, återfinnas dels, i vad de upptaga straffarbete, i

strafflagen och dels i den särskilda lagen. Förfarandet har ock i yttranden

över utredningens förslag väckt befogad kritik. Enligt min mening böra de

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

293

enligt det remitterade förslaget i den särskilda lagen upptagna bestämmelser,

som systematiskt höra hemma i strafflagen, där inarbetas.

1 §•

Lagrådet:

För straffbarhet jämlikt andra stycket av denna paragraf fordras att den

brottsliga gärningen väsentligen bidragit till framkallande av krig, åstadkommit

väsentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens

krigföring. I strafflagsförslagets 27 kap. 1 § åter användas vid beskrivningen

av krigsförräderibrottet uttrycken avsevärd betydelse för försvaret,

att försvaret kan avsevärt försvåras samt avsevärt men för riket. Valet av

olika förstärkande ord i de båda lagrummen torde icke ha skett i syfte att

markera någon gradskillnad mellan exempelvis det i förevarande paragraf

omnämnda menet för rikets försvar och det men för riket varom talas i 27

kap. 1 §. Därest man emellertid uppfattar väsentlig såsom mer förstärkande

än avsevärd, skulle olikheten i uttryckssätt lätteligen kunna föranleda därtill,

att åt sistnämnda lagrum gåves en sådan tolkning att krigsförräderibrottet

finge ett vidsträcktare tillämpningsområde än som torde vara åsyftat och

som betingas av lagrummets höga straff minimum. Det synes av denna anledning

tillrådligt att jämväl i förevarande paragraf som förstärkande uttryck

använda »avsevärt». Möjligheten att använda dödsstraff i fall varom

nu är fråga lärer härigenom icke utvidgas utöver vad det remitterade förslaget

avser.

2 §•

Lagrådet:

Paragrafen innehåller icke några bestämmelser beträffande den misstänktes

personliga inställelse vid huvudförhandling i fall, då domen kan gå

ut på dödsstraff. Härav följer att de allmänna reglerna i 21 kap. 2 § rättegångsbalken

bliva att tillämpa. För underrätternas del kommer alltså att

gälla, att den misstänkte alltid skall inställa sig personligen, en regel som

här är alldeles särskilt motiverad. Beträffande hovrätt innehåller nyssnämnda

lagrum, att den misstänkte skall infinna sig personligen, om han av

underrätten dömts till straffarbete eller anledning förekommer till ådömande

av sådant straff, så ock eljest om hans närvaro ej kan antagas sakna

betydelse för utredningen. Denna föreskrift bör i förevarande fall uppenbarligen

tolkas så att personlig inställelse alltid kräves. Med hänsyn till att de

svårigheter, som under krig kunna möta för inställandet av en misstänkt,

kunde medföra en tendens till motsatt tolkning, synes dock ett förtydligande

önskvärt. Vad slutligen angår huvudförhandling i högsta domstolen

skulle gälla, att personlig inställelse kräves endast om den misstänktes närvaro

finnes erforderlig för utredningen. Det synes emellertid icke försvarligt

att på detta sätt möjliggöra, att den misstänkte ej är tillstädes vid huvudförhandling,

som avser frågan om han skall dömas till döden. På grund

av det anförda förordas, att i ett tredje stycke intages föreskrift, att vid

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl Maj.ts proposition nr 144.

huvudförhandling i överrätt i mål, däri någon dömts till dödsstraff eller

anledning förekommer till ådömande av sådant straff, skall den misstänkte

infinna sig personligen.

4. Förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i

strafflagen m. m.

6 §•

Lagrådet:

Vad som vid 2 och 3 § g förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän

anförts angående ådömande av böter omedelbart i penningar, högst femhundra

kronor, äger tillämpning även å förevarande paragraf.

7 §•

Lagrådet:

På skäl som anförts vid 9—13 §§ i förslaget till lag om disciplinstraff för

krigsmän hemställes, att i tredje stycket mellan orden »ock» och »beslut»

införes »dom eller».

5. Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 angående

utlämning av förbrytare.

Lagrådet:

Det synes lämpligt att, i anslutning till förslaget om upphävande av 6 §,

i 11 § andra stycket låta hänvisningen till nämnda paragraf utgå.

6. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen

den 22 juni 1939 om villkorlig dom.

26 §.

Lagrådet:

Under åberopande av vad lagrådet i sitt yttrande i anledning av 1946 års

remiss uttalat beträffande förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 §

lagen om ungdomsfängelse hemställer lagrådet, att uttrycket »förverkande

eller liknande påföljd» utbytes mot »särskild påföljd för brott, som finnes

stadgad i lag eller författning».

7. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april

1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Lagrådet:

I fråga om ordningen för fastställande av ersättning enligt 1945 års lag

upptager densamma i första och andra styckena av 5 § bestämmelser vilka

i huvudsak innebära att, om åtal ägt rum, anspråk på ersättning skall kunna

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

295

framställas redan i det mål där ansvarsfrågan respektive frågan om frikännande

eller straffnedsättning handlägges, att, om åtal ej ägt rum eller anspråk

icke framställts på sätt nyss sagts, anspråket skall framställas hos den

rätt som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt målet samt

att i sådant fall anspråket skall väckas genom skriftlig ansökan inom tre

månader från den dag då sökanden erhöll vetskap om åklagarens beslut

att ej åtala eller från den dag då domen eller, om åtalet nedlagts, slutligt

beslut i målet vann laga kraft. Dessa bestämmelser äro uppenbarligen

icke lämpade för det fall att anspråket på ersättning föranletts av att någon,

som avtjänat honom genom lagakraftvunnet beslut av befattningshavare

vid krigsmakten ådömd arrest, sedermera erhållit resning. Av en

analogisk tillämpning utav reglerna i 58 kap. rättegångsbalken lärer sålunda

följa att, då resning beviljats och högsta domstolen ej enligt 7 § i

nämnda kapitel omedelbart ändrat beslutet, målet skall ånyo upptagas av

den befattningshavare som meddelat beslutet. Och vid sin nya prövning

kan naturligen denne finna sig böra undanröja det tidigare straff beslutet.

Här bör också beaktas det fall att befattningshavaren efter resningen i

nytt straff beslut blott nedsätter straffet och detta beslut ej överklagas. För

intetdera av dessa fall gives i 5 § någon föreskrift i avseende å ersättningsfrågans

behandling. Väl synes klart, att densamma ej bör få handläggas

annat än av den rätt hos vilken talan mot det ursprungliga straffbeslutet

skolat fullföljas. Att komplettera 5 § med bestämmelser härom synes emellertid

för det förra fallet icke göra till fyllest. Den omständigheten att den

militäre befattningshavaren undanröjer sitt tidigare straffbeslut är nämligen

icke att likställa med en frikännande dom; i den mån preskription

ej inträtt lärer, enligt bestämmelserna i det till lagrådet remitterade förslaget

till militär rättegångslag, gärningen i fråga, oavsett straffbeslutets undanröjande,

kunna beivras i åtalsväg. Rätt till ersättning skulle alltså icke

föreligga enligt 1945 års lag. Bortsett härifrån är det tydligen redan i och

för sig i båda de berörda fallen föga ändamålsenligt att ansvarsfrågan och

ersättningsfrågan skulle komma att prövas av olika myndigheter. Ett sammanförande

åter av ansvars- och ersättningsfrågorna, då högsta domstolen

icke omedelbart avgör målet, kan tydligen ej ske annorledes än genom en

föreskrift att målet skall ånyo upptagas, icke av den militäre befattningshavaren

utan av rätten. Mot en dylik anordning synas betänkligheter desto

mindre behöva möta som i de mål, vari högsta domstolen ej komme att

själv döma, omständigheterna torde kunna antagas vara av den invecklade

beskaffenhet att befattningshavarens nya beslut knappast skulle kunna inskränkas

till ett undanröjande utan tillika måste innefatta, att han i enlighet

med de regler som stadgas i förslaget till militär rättegångslag liänskjuter

saken till åtalsprövning. För nämnda lösning talar också att den som

dömts till arrest och därefter vunnit resning måste anses ha ett berättigat

anspråk på att få ett slutgiltigt besked huruvida han gjort sig förfallen

till brott eller icke; ett sådant besked kan han såsom förut antytts i allmänhet

ej erhålla, med mindre återupptagandet sker vid domstol.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Godtages den förordade lösningen, erfordras icke någon ändring i 5 §

av 1945 års lag, varemot i förslaget till militär rättegångslag bör införas

ett stadgande som i förevarande hänseende utfyller rättegångsbalkens bestämmelser

om resning.

Beträffande den nu tillstyrkta anordningen må, i fråga om det undantagsfall

att resning till men för den dömde beviljats på begäran av åklagare,

framhållas att densamma visserligen skulle innebära ett frångående

av det enligt förslaget till militär rättegångslag för vanliga fall föreskrivna

förfaringssättet med stämning, där åklagare ej åtnöjes med befattningshavares

beslut i disciplinmål; resningsansökan, som ju skall delgivas sökandens

motpart, torde emellertid få anses kunna väl ersätta stämningen.

8. Övriga försliig.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

297

Utdrag av protokollet över jastitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 24 februari

1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 oktober 1947 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr

314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om

särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m. samt

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr

881) om polisens ställning under krig.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med erinran att det år 1946

till lagrådet remitterade förslaget till ändring av strafflagen förelagts innevarande

års riksdag genom proposition nr 80 anför föredraganden.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

26 KAP.

Lagrådet har ifrågasatt riktigheten av den anordning enligt vilken de

brott, som omförmälas i 10 och 15—18 §§, skola ha samma brottsbeteck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ningar som motsvarande brott i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget

till ändring av strafflagen. Enligt lagrådets mening borde den skillnad

som förelåge mellan militära och andra brott komma till uttryck i brottsbeteckningarna.

Denna uppfattning torde väl vara i princip riktig. Och såvitt angår det

i 10 § upptagna brottet vill jag förorda att brottsbeteckningen i enlighet med

lagrådets förslag ändras till »uppvigling av krigsmän».

Däremot synes man knappast kunna anse att fylleri enligt 15 § och förargelseväckande

beteende enligt 16 § äro av så speciell natur i förhållande

till motsvarande förseelser enligt de allmänna bestämmelserna att skillnaden,

såsom lagrådet förordat, bör utmärkas genom tillägg till brottsbeteckningarna

av orden »av krigsman». Eftersom icke endast förseelser enligt

15 och 16 §§ utan även vissa fall av förseelser enligt de allmänna straffstadgandena

om fylleri och förargelseväckande beteende torde komma att

hänföras under befälhavarnas disciplinära bestraffningsrätt samt dessutom

en och samma fylleriförseelse ofta lärer falla under såväl 15 § som motsvarande

allmänna bestämmelse, synes den förordade kompletteringen av brottsbeteckningarna

jämväl medföra vissa praktiska olägenheter. Jag anser därför

att någon ändring i förevarande hänseende ej bör vidtagas.

Vad slutligen beträffar de i 17 och 18 §§ upptagna generella tjänstebrottsstadgandena

är att märka att dessa äga tillämpning endast å krigsmän som

ej äro underkastade ämbetsansvar. Krigsmän som ha sådant ansvar komma

i stället att vara straffbara enligt 25 kap. 1 och 4 §§ i det år 1946 remitterade

förslaget. Med hänsyn härtill synes det icke vara lämpligt att, på

sätt lagrådet förordat, förse brottsbeteckningarna i förstnämnda paragrafer

med tillägget »av krigsman». Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den

20 februari 1948 har ett av lagrådet framställt förslag om bibehållande av

brottsbeteckningen tjänstemissbruk för det i 25 kap. 1 § omförmälda brottet

godtagits. På grund härav bör även brottsbeteckningen i 17 § av förevarande

förslag ändras till »tjänstemissbruk».

14 och 15 §§.

I anslutning till vad lagrådet anmärkt beträffande 11 kap. 9 § i det år

1946 remitterade förslaget till ändring av strafflagen har lagrådet förordat

vissa ändringar i förevarande paragrafer. Såsom framgår av nyssnämnda

statsrådsprotokoll ha anmärkningarna mot 11 kap. 9 § iakttagits endast

såtillvida att ordet »orediga» fått utgå. Med anledning härav synes icke

heller här böra vidtagas annan ändring än att nyssnämnda ord uteslutes

ur 15 §.

27 KAP.

1 §•

Vad inom lagrådet anmärkts beträffande uttrycket »var faran ringa» synes

vara riktigt. Ett förtydligande är sålunda erforderligt. I sådant syfte

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

299

torde, såsom tre av lagrådets ledamöter hemställt, det nämnda uttrycket

böra utbytas mot »kom av brottet endast ringa fara för rikets säkerhet».

I övrigt har jag icke ansett de erinringar, som framställts vid förevarande

paragraf, böra föranleda ändring av förslaget. Att, såsom förordats, till

en andra punkt utbryta vad i första stycket sägs om men för motståndsverksamhet

inom ockuperad del av riket, synes mig sålunda icke medföra

någon fördel.

De synpunkter som ligga till grund för den av lagrådet ifrågasatta nya

bestämmelsen om spioneri mot motståndsverksamhet som nyss sagts torde

visserligen i och för sig vara förtjänta av beaktande. Det är emellertid att

märka att enligt förevarande paragraf kan straffas icke blott den som begått

förrädisk gärning som är till avsevärt men för motståndsverksamhet inom

ockuperad del av riket utan även den som på dylikt sätt lämnat fienden

bistånd i mindre mån. Snart sagt varje fall då någon lämnar fienden uppgift

som medför men för motståndsverksamhet blir sålunda straffbart, förutsatt

att straffrihet ej föranledes av den i paragrafen upptagna särskilda

regeln i detta hänseende eller av allmänna grundsatser. Att härutöver stadga

straff för den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen

anskaffar eller befordrar uppgift rörande något vars uppenbarande

för främmande makt kan medföra men för motståndsverksamhet, synes icke

vara erforderligt. Man måste hålla i minnet att det med hänsyn till folkrättens

innehåll överhuvudtaget är mycket vanskligt att giva detaljerade

regler på förevarande område.

Då tre av lagrådets ledamöter förordat att vad i förevarande paragraf stadgas

skall äga tillämpning jämväl då krig hotar riket men att icke förty

16 § andra stycket skall ha avseende å krigsförräderi, ha ledamöterna förutsatt

att förhållandena kunna vara sådana att förordnande enligt sistnämnda

lagrum icke finnes böra meddelas. Särskilt som dylikt förordnande icke

enbart är beroende av krigsfara utan även kan meddelas vid andra av krig

föranledda utomordentliga förhållanden, synes man knappast behöva räkna

med nämnda fall. Under andra världskriget gavs också med stöd av 8 kap.

29 a § strafflagen förordnande av enahanda innehåll. Den förordade anordningen

skulle för övrigt te sig egendomlig ur lagteknisk synpunkt.

9 §•

Lagrådet har ansett brottsbeteckningen dagtingan vara mindre lämplig

och i stället föreslagit »obehörig kapitulation» eller »obehörigt uppgivande».

Det främmande ordet kapitulation lär emellertid i och för sig icke ha

annan innebörd än dagtingan, och »obehörigt uppgivande» lämnar icke någon

antydan om det allvarliga militära brott varom här är fråga. Med hänsyn

härtill och då ifrågavarande form av ordet dagtinga numera icke torde

ha någon mera fixerad betydelse vare sig i militära sammanhang eller eljest,

synes brottsbeteckningen i förevarande paragraf kunna bibehållas oförändrad.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

12 §.

Vad lagrådet hemställt under förevarande paragraf torde närmast vara

föranlett av den av lagrådet föreslagna nya bestämmelsen om spioneri mot

motståndsverksamhet under ockupation. Såsom av det föregående framgår,

har jag icke godtagit denna. Vid detta förhållande synes det icke finnas

tillräckliga skäl att, beträffande bestämmelserna om underlåtenhet att avslöja

krigsförräderi och om underlåtenhet av den som bort inse att krigsförräderi

är å färde att avslöja vad som är honom kunnigt, göra uttryckligt

undantag för det fall att krigsförräderiet har avseende allenast å motståndsverksamhet

inom ockuperad del av riket. Givet är emellertid att bestämmelsernas

tillämplighet i nämnda fall blir mer begränsad än eljest, särskilt som

ifrågavarande skyldighet att avslöja är beroende av att fara för vederbörande

själv eller någon av hans närmaste ej uppkommer genom avslöjandet.

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.

2 och 3 §§.

Lagrådet har hemställt om sådan ändring av ifrågavarande paragrafer

att, såvitt angår fall som avses i 2 §, böter skulle få ådömas endast i stället

för arrest samt, beträffande de i 3 § avsedda fallen, bötesstraff finge utbytas

allenast mot arrest. Det skulle sålunda aldrig vara möjligt att låta

böter och disciplinbot gå i utbyte mot varandra. Till stöd härför har lagrådet

bland annat åberopat att en sådan möjlighet gåve utrymme för godtycke.

Den särskilda art av penningstraff som disciplinboten utgör har tillskapats,

enär de vanliga bötesstraffen i regel icke kunna anses vara lämpliga

reaktionsmedel beträffande huvudmassan av krigsmännen, värnpliktiga

utan annan inkomst än från krigsmakten. Det utmärkande för disciplinboten

är dels att straffet står i relation till den brottsliges inkomster av

tjänsten och dels att verkställigheten i princip sker genom löneavdrag.

Även i fall som avses i 3 § måste uppenbarligen ett så beskaffat straff kunna

vara lämpligare än böter. Eftersom brottet i allmänhet, då fråga är

om böters utbytande mot disciplinbot, lär förskylla endast ett ganska lågt

bötesstraff, kommer väl anledning till sådant utbyte att föreligga mindre

ofta än eljest. Att helt borttaga möjligheten till utbyte kan dock icke vara

riktigt; en stötande ojämnhet vid bestraffningen av olika krigsmän skulle

stundom svårligen kunna undvikas. Jämväl då det gäller fall som avses

i 2 § synes man icke böra alltför hårt binda bestraffningsmyndigheterna.

Disciplinboten är nämligen liksom arrest i princip avsedd att användas

gentemot tjänstgörande krigsmän för förseelser med anknytning till krigstjänsten.

Om den obligatoriskt skulle tillämpas å krigsmän även eljest,

kunde en krigsman opåkallat komma i särställning i förhållande till van
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

liga medborgare. De av lagrådet uttalade farhågorna för godtycke synas

mig icke väga särdeles lungt. Domstolarna ha jämväl i andra fall att efter

lämplighetsprövning välja mellan skilda straffarter. Då jämlikt det den 23

januari 1948 till lagrådet remitterade förslaget till militär rättegångslag

befälhavare icke kan ådöma böter och åklagare äger överklaga befälhavares

beslut om åläggande av disciplinstraff, kan sålunda frågan om valet

mellan böter och disciplinstraff alltid bringas under domstols prövning.

På grund av det anförda anser jag att lagrådets ifrågavarande hemställan

icke bör efterkommas.

Den av lagrådet föreslagna omformuleringen av 2 § andra stycket sista

punkten torde däremot böra vidtagas.

7 och 8 §§.

Under förevarande paragrafer har lagrådet bland annat hemställt att

vad i första stycket av 8 § stadgas om användande av disciplinstraff som

gemensamt straff skulle begränsas till att avse arreststraff. Lagrådet har

därvid åberopat vad som anmärkts vid 2 och 3 §§ samt tillika framhållit

att något egentligt behov av disciplinbot såsom gemensamt straff icke syntes

föreligga.

Ehuru behovet av disciplinbot såsom gemensamt straff icke torde vara

särdeles stort, anser jag i överensstämmelse med mina vid 2 och 3 §§ uttalade

synunkter att möjligheten att tillämpa disciplinbot ej heller i förevarande

fall bör uteslutas.

Mot vad lagrådet i övrigt i detta sammanhang anfört har jag intet att

erinra, och de ändringar av ifrågavarande paragrafer, som lagrådet i anslutning

därtill yrkat, böra sålunda vidtagas.

15 §.

Lagrådet har hemställt att förevarande paragraf måtte få utgå. Enligt

lagrådets mening framginge av stadgandets avfattning knappast dess åsyftade

begränsade innebörd och svårigheter mötte att utan tyngande vidlyftighet

på ett fullt tillfredsställande sätt i lagtext uttrycka den avsedda

principen.

Såsom redan i remissen framhållits skola givetvis samtliga föreliggande

omständigheter komma i betraktande vid valet mellan arrest, disciplinbot

och tillrättavisning. 1 och för sig erfordras därför intet stadgande som

erinrar om betydelsen av den felandes ungdom och tidigare välförhållande

i tjänsten. Med hänsyn till den befälhavare tillkommande bestraffningsoch

lillrättavisningsrätten synes det dock vara av värde att särskilt framhålla

nämnda omständigheter. Efter någon språklig jämkning bor darfor

ifrågavarande bestämmelse bibehållas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall dil riket är i krig.

1 §•

Lagrådet har ansett tillrådligt att i förevarande paragrafs andra stycke

i stället för »väsentligen» och »väsentligt» användes »avsevärt» såsom förstärkande

uttryck. Därest man uppfattade väsentlig såsom mer förstärkande

än avsevärd, skulle nämligen olikheten i uttryckssätt vid jämförelse med

strafflagsförslagets 27 kap. 1 § lätteligen kunna föranleda därtill att krigsförräderibrottet

finge ett vidsträcktare tillämpningsområde än som vore

åsyftat och som betingades av sistnämnda lagrums höga straffminimum.

Det i 27 kap. 1 § använda ordet avsevärt är enligt min mening ett förstärkande

uttryck av betydande styrka. I och för sig skulle det därför icke

möta hinder att begagna samma ord även i nu förevarande sammanhang.

Med hänsyn till den exceptionella bestraffning varom här är fråga torde det

dock vara av visst värde att använda det något mer distinkta ordet väsentlig,

vilket i vart fall ej lärer kunna uppfattas såsom mindre förstärkande

än avsevärt. Jag anser därför, trots lagrådets anmärkning, att förevarande

paragraf bör bibehållas i den ordalydelse som återfinnes i det remitterade

förslaget. Av vad jag sålunda anfört framgår att det från 27 kap. 1 § avvikande

uttryckssättet icke får tagas till intäkt för ett vidgat tillämpningsområde

för sistnämnda lagrum.

Vad lagrådet i övrigt anmärkt anser jag böra godtagas. Härjämte har

jag funnit vissa redaktionella jämkningar vara erforderliga.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört ha de till lagrådet remitterade

förslagen undergått överarbetning inom justitiedepartementet. Med

de i statsrådsprotokollet för den 3 oktober 1947 omförmälda lagförslag, som

icke varit föremål för lagrådets yttrande, föreligga alltså nu förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr

314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni

1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

303

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr

881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180)

om skyddskoppympning samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om

skyddsympning inom för svar sväsendet.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:379 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m., dels Kungl. Maj ds proposition med fö s. 5 i texten
  2. 1LU 1948:46 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 39 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för s. 1 i texten
  3. 1LU 1948:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen, m. m., dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ny s. 1 i texten