Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

1948-03-10 · 34 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:164, Med förslag till lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

1

Nr 164.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370); given

Stockholms slott den 10 mars 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring av anvisningarna till 29

och 36 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig for ss.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser med avseende å idrottssammanslutningarnas

taxering för inkomst, betingade av nämnda sammanslutningars

särpräglade inkomst- och utgiftsförhållanden. Avdrag föreslås

sålunda skola medgivas för alla omkostnader av betydelse för intäkternas

förvärvande och bibehållande, oavsett om dessa omkostnader jämväl eller i

första hand främjat sammanslutningarnas ideella strävanden. Avdrag avses

dock icke skola medgivas för omkostnader, som bestritts av icke skattepliktiga

bidrag av allmänna medel in. in.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 164.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

Förslag

till

lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att till vardera av anvisningarna till 29 och 36 §§

kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall fogas en ny anvisningspunkt,

betecknad punkt 13 respektive punkt 4, av den lydelse nedan angives.

Anvisningar

till 29 §.

13. Ideell organisation, som har till huvudsaklig uppgift att främja icke

professionell idrott eller gymnastik, må från bruttointäkt av rörelse, som

består i anordnande av idrottstävlingar, försäljning av idrottsmärken eller

annan därmed jämförlig förvärvsverksamhet, njuta avdrag för alla omkostnader

under beskattningsåret för intäktens förvärvande och bibehållande,

även om omkostnaderna allenast medelbart eller delvis haft avseende å intäktens

förvärvande eller bibehållande. Med omkostnader av sist angiven

art avses bl. a. omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet,

propaganda- och upplysningsverksamhet samt administration;

att nämnda omkostnader tillika främjat organisationens ideella syften, inverkar

icke på deras egenskap av avdragsgilla omkostnader i förvärvskällan.

Avdrag må dock icke åtnjutas för omkostnad, som bestritts av sådant

bidrag av staten, kommun eller landsting eller sådan inkomst av lotteriverksamhet,

som icke räknats till skattepliktig inkomst.

till 36 §.

4. Därest sådan organisation, varom förmäles i punkt 13 av anvisningarna

till 29 §, bedrivit verksamhet av det slag, som i nämnda anvisningspunkt

avses, och intäkten därav är hänförlig till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,

må från bruttointäkten av verksamheten avdrag njutas enligt

de i samma anvisningspunkt angivna grunder.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga

tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 19b8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Ericsson, Mossberg, Kock.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga angående

idrottssammanslutningars beskattning för inkomst samt anför därvid

följande.

1. Inledning.

Beträffande idrottssammanslutningarna, vilka i rättsligt hänseende ha karaktären

av ideella föreningar, gäller att, i den mån de utöva ekonomisk

verksamhet av skattepliktig natur, skattskyldighet till kommunal och statlig

inkomstskatt föreligger i samma utsträckning som för fysiska personer

(se 53 § 1 mom. kommunalskattelagen samt 6 och 7 §§ förordningen om

statlig inkomstskatt). Jämväl för förmögenhet äro de i samma mån skattskyldiga

(se 6 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt). Beträffande

sättet för skatteunderlagets bestämmande gälla för idrottssammanslutningarna

samma normer som för övriga skattskyldiga. Vid den kommunäla

beskattningen äro dessa sammanslutningar också underkastade

samma skattesatser som andra skattskyldiga i kommunen. Vad angår den

statliga inkomstbeskattningen intaga de däremot en förmånligare ställning

än såväl fysiska personer som ekonomiska föreningar. Skatten är nämligen

icke _ såsom för fysiska personer — progressiv utan proportionell, varjämte

skattesatsen, som för ekonomiska föreningar är fastställd till 32 procent

av den beskattningsbara inkomsten, för ideella föreningar är bestämd till

allenast 15 procent.

Gällande bestämmelser rörande de ideella föreningarnas skattskyldighet

äro att återföra till beslut av 1942 års riksdag. Till grund för detta beslut

låg ett av 1936 års skattekommitté år 1939 avgivet betänkande, vari bl. a.

full skattskyldighet för idrottssammanslutningarna förordats. I olika sammanhang

ha emellertid förslag senare framkommit om att undantaga idrottssammanslutningarna

från skattskyldighet eller att i allt fall bereda dem

viss skattelindring. Sålunda har svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbund i en den 30 juni 1942 till kommunalskatteberedningen

ingiven skrift — under framhållande av att frågan om idrottssammanslutningarnas

beskattning fått en helt annan aktualitet och betydelse sedan taxe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ringsmyndigheterna i Stockholm fr. o. in. 1941 ärs taxering infört en skärpt

tillämpning av gällande bestämmelser — hemställt att nämnda beskattningsfråga

måtte tagas under förnyat övervägande. Samma fråga har under

senare år vid några tillfällen varit föremål jämväl för riksdagens uppmärksamhet.

Här må allenast hänvisas till bevillningsutskottets betänkande

nr 16 till 1945 års riksdag, vari utskottet uttalat bl. a., att frågan om införandet

av ändrade bestämmelser rörande beräkning av idrottssammanslutningarnas

inkomst av rörelse förtjänade att tagas under närmare övervägande.

Sedan 1944 års skattesakkunniga (framlidne riksdagsmannen A. J. Bärg

och dåvarande landskamreraren C. J. Bergstedt) erhållit i uppdrag att utreda

frågan rörande vissa ideella föreningars beskattning, därvid till de sakkunniga

överlämnats riksförbundets nyssnämnda skrift, ha de sakkunniga

den 31 mars 1946 avgivit betänkande med förslag angående idrottssammanslutningarnas

beskattning för inkomst (SOU 1946: 56). Ett av de sakkunniga

utarbetat författningsförslag torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas

vid statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

överståthållarämbetet (med biläggande av ett av förste taxeringsintendenten

S. Holdo avgivet yttrande), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund samt svenska gymnastik- och

idrottsföreningarnas riksförbund.

Ifrågavarande beskattningsspörsmål har därefter varit föremål för ytterligare

överväganden inom finansdepartementet, i samband varmed ett delvis

nytt förslag till lösning av frågan utarbetats. Detta förslag har framlagts

i en den 24 november 1947 dagtecknad, inom departementets rättsavdelning

utarbetad promemoria angående idrottssammanslutningarnas beskattning.

Promemorian utmynnade i ett författningsförslag, vilket likaledes torde få

såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

över denna departementspromemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits

av kammarrätten, överståthållarämbetet (med biläggande av ett av taxeringsintendenten

E. Hjohlman avgivet yttrande) samt svenska gymnastikoch

idrottsföreningarnas riksförbund.

2. 1944 års skattesakkunnigas utredning och förslag.

Idrottsrörelsens organisation och verksamhetsformer.

De sakkunniga ha först gjort vissa begreppsbestämningar i avsikt att

åstadkomma en gränsdragning mellan vad som är att hänföra till idrott och

gymnastik å ena sidan samt vad som är hänförligt till sport å andra sidan.

De ha härutinnan anfört:

Med idrott torde i allmänhet förstås utförandet av kroppsövningar inriktade

på att nå vissa mätbara resultat. Denna verksamhet kan utövas såväl

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

utan redskap, t. ex. vid löpning, simning och brottning, som med användande

av redskap, t. ex. vid stavhopp, skidåkning och tennis. Det väsentliga

vid idrott är dock enligt vedertagen uppfattning utövarens personliga, kroppsliga

insats, medan de redskap, som förekomma inom vissa idrottsgrenar,

ej i nämnvärd grad inverka på resultatet till förmån för den ene eller den

andre idrottsutövaren. Huvudsyftet med idrotten är att uppfostra och utveckla

människan både fysiskt och psykiskt. Idrotten skall befordra individernas

kroppsliga utveckling samt deras karaktärsdaning. Detta sker dels

genom idrottsutövarnas träning och dels genom deras deltagande i tävlingar.

Tävlingsidrotten är sålunda icke något slutmål för idrottsverksamheten, men

den är ett oumbärligt hjälpmedel för idrottens fortbestånd och utveckling.

Gymnastik brukar beskrivas såsom systematiskt ordnade, efter människokroppens

behov avpassade kroppsövningar, vilkas mål är att stärka och utveckla

människan såväl kroppsligt som andligt. Genom en harmonisk utbildning

av människans fysiska färdigheter och karaktärsegenskaper eftersträvas

ett sunt behärskande av kropp och själ. Gymnastik bedrives huvudsakligen

genom övningar och uppvisningar. Gymnastiktävlingar förekomma endast i

obetydlig omfattning. Till sin allmänna karaktär skiljer sig gymnastiken från

idrotten endast därigenom att den icke syftar till att nå direkt mätbara resultat.

Den hänföres också ofta till idrott, och då i det följande talas om

idrott avses även gymnastik, såvida icke annat särskilt angives eller framgår

av sammanhanget.

Till sport brukar begreppsmässigt räknas sådana kroppsövningar för uppnående

av vissa mätbara resultat, vari användandet av redskap utgör ett

väsentligt moment (jfr bevillningsutskottets betänkande nr 63 vid 1933

års riksdag). Redskapens beskaffenhet är vid olika slags sport av stor

betydelse för resultatet, t. ex. vid segel-, motor- och hästsport. Inom sporten

tilldraga sig tävlingsresultaten oftast det allt överskuggande intresset,

medan anslutningens storlek och verksamhetens allmännyttiga karaktär

framstå såsom faktorer av mera underordnad betydelse. Utmärkande för

såväl idrott och gymnastik som sport får anses vara att de resultat, som

primärt eftersträvas, icke äro av ekonomisk art.

Uttrycket sport användes emellertid även i en vidsträcktare bemärkelse såsom

omfattande jämväl de olika slagen av idrott. Det talas sålunda om simsport,

skidsport, skridskosport o. s. v., fastän det är fråga om typiska idrottsgrenar

enligt den ovan antydda gränsdragningen mellan idrott och sport.

De sakkunniga ha därefter framhållit, att den svenska amatöridrottsrörelsen

vore uppbyggd på idrottsföreningarna såsom den grundläggande organisatoriska

enheten. De flesta idrottsföreningarna i landet vore sammanslutna

i Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, även

kallat riksidrottsförbundet. Inträde i detta förbund kunde envar gymnastik-

eller idrottsförening erhålla, som uppfyllde vissa föreskrivna villkor.

Förbundet utgjorde en enhetlig överledning för den svenska idrotten.

Mellan förbundet och de till detsamma anslutna föreningarna funnes

vissa organisatoriska mellanled. För varje särskilt slag av idrott funnes

ett specialförbund, som handhade den tekniska och administrativa ledningen

av idrotten. Föreningar inom riksidrottsförbundet, som utövade en

viss idrott, vore anslutna till specialförbundet för denna idrott. Idrottsföreningarna

vore vidare med hänsyn till verksamhetsorten uppdelade å distriktsförbund.

Dessa hörde direkt under riksidrottsförbundet och skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

d Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

utgöra en sammanhållande och ställföreträdande organisation för all idrott

inom distriktet. Specialförbund kunde dock för ett distriktsförbunds verksamhetsområde

upprätta ett specialdistriktsförbund och överlåta å detta

att handhava vederbörande specialidrott inom distriktet. Specialdistriktsförbundet

övertoge sålunda beträffande denna idrott vissa uppgifter, som

eljest skulle vila å distriktsförbundet. Riksidrottsförbundet hade till huvudändamål

att genom en allmänt utbredd folkidrott, som tillika vore

ägnad att främja friluftsliv i olika former, medverka till det svenska folkets

fysiska och andliga fostran.

Idrottsrörelsen vore, enligt vad i betänkandet därefter utvecklas, till allra

största delen samlad inom riksidrottsförbundet. De till förbundet anslutna

föreningarna uppginge den 31 mars 1946 till 7 944 och hade 563 002 medlemmar.

I sin verksamhet sökte riksidrottsförbundet på olika vägar nå de

uppställda målen. Förbundet ägnade sålunda bl. a. sin uppmärksamhet och

sina krafter åt anskaffande av idrottsanläggningar, instruktionsverksamhet,

kontroll av idrottsutövarnas hälsotillstånd, fostran av deras karaktär,

anordnande av tävlingar samt propagandaverksamhet för idrotten. För

idrottsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande erfordrades ett mycket

stort antal idrottsanläggningar såsom idrottsplatser, hallar för inomhusidrott,

skidbackar, slalombackar, simbanor, simhallar och isbanor.

För idrottsövningarnas ändamålsenliga bedrivande vore instruktionsverksamheten

av stor betydelse. För utbildning av idrottsledare och instruktörer

hade riksidrottsförbundet upprättat ett idrottsinstitut i Lidingö

(Bosöinstitutet); även ute i distrikten hölles särskilda instruktionskurser.

Riksidrottsförbundet arbetade även för åstadkommande av en ordnad

läkarundersökning av idrottsutövande män och kvinnor. För detta ändamål

hade bl. a. i Stockholm inrättats en särskild idrottspoliklinik. Riksidrottsförbundet

strävade vidare efter att i idrottsrörelsen införa ett moment

av andlig fostran; stor uppmärksamhet ägnades åt att skapa god

idrottsanda, aktning för tävlingsmotståndaren och gott kamratskap. Idrottsrörelsens

strävan innefattade befrämjande av nyktert leverne, laglydnad och

samhällsanda. Riksidrottsförbundets intresse för folkuppfostran toge sig

för övrigt även uttryck i ett organiserat samarbete med övriga ideella folkrörelser.

Fn omfattande propagandaverksamhet — i form av artiklar i dagspressen

och i förbundets organ Svensk Idrott, radioföredrag, idrottsmärken,

broschyrer och annan upplysningsverksamhet — bedreves i syfte att nå de

uppställda målen. För riksidrottsförbundets verksamhet och syften spelade

slutligen tävlingar av olika slag en mycket betydelsefull roll.

Specialförbunden, som upprättades för olika specialidrotter, administrerade

sina respektive idrotter inom riksidrottsförbundets ram. De vore medlemmar

av motsvarande internationella federation; idrottsutbytet med utlandet

skedde huvudsakligen genom specialförbunden. Dessa bedreve även

omfattande kurs-, instruktions-, upplysnings-, propaganda- och tävlingsverksamhet

samt tillhandahölle s. k. propaganda- och prestationsmärken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Av specialförbunden, som vore 26 till antalet, utövade de större sin verksamhet

i mycket stor skala och nådde med sin idrottspropaganda vida folklager.

Under de senaste åren hade t. ex. Svenska bandyförbundet räknat

omkring 15 000 tävlingsdeltagare och Svenska fotbollsförbundet omkring

120 000 aktiva idrottsmän.

De distriktsförbund, varå de till riksidrottsförbundet anslutna föreningarna

uppdelades med hänsyn till verksamhetsorten, inginge som ett mellanled

i riksidrottsförbundets organisation. Distriktsförbunden, som vore 23

till antalet, hade till uppgift bl. a. att handha och verka för de idrotter inom

distriktet, som icke vore organiserade i specialdistriktsförbund, vilka

sistnämnda i sin tur handhade specialförbundets idrott inom distrikt motsvarande

distriktsförbundens verksamhetsområde.

Idrottsföreningarna slutligen, vilka med färre undantag vore anslutna

till riksidrottsförbundet, vore idrottsverksamhetens primära organ och öppna

för envar välfrejdad person, som vore amatör. Till dessa föreningars

mångskiftande uppgifter hörde bl. a. anskaffande av idrottsplatser och

idrottslokaler liksom idrottsmateriel och redskap. De hade att föranstalta

om instruktion, träningsmöjligheter och tävlingar samt bedreve även propaganda-

och upplysningsverksamhet å sina respektive orter.

De sakkunniga ha påpekat, att vid sidan av riksidrottsförbundet funnes

vissa andra i princip landsomfattande idrottsorganisationer sasom Sveriges

militära idrottsförbund, Sveriges akademiska idrottsförbund och svenska

korporationsidrottsförbundet.

Ävenledes vid sidan av riksidrottsförbundet men i intimt samarbete med

detta funnes vissa idrottsfrämjande organisationer med uppgift att underlätta

arbetet för de sammanslutningar, som handhade den aktiva idrotten,

genom att ställa medel till deras förfogande m. in. Då ifrågavarande organisationer

icke bedreve idrott i någon form, berördes de ej av de beskattningsproblem,

som de sakkunniga hade att behandla.

I betänkandet uttalas sammanfattningsvis, att sådan idrottsrörelsen vore

organiserad, i huvudsak inom riksidrottsförbundet, densamma syntes

vara tillförsäkrad en enhetlig och effektiv ledning utan att de lokala föreningarna

och distriktsförbunden lede intrång i sin självbestämmanderätt.

Garantier syntes förefinnas för såväl en sund utveckling av idrottsrörelsen

som ett rätt användande av de statsmedel, som anvisades denna rörelse.

Idrottssammanslutningarnas ekonomiska förhållanden.

De sakkunniga ha framhållit, att de inkomster, som för idrottsverksamhetens

utövande stode de olika idrottssannnanslutningarna till buds, vore

i huvudsak medlemsavgifter, gåvor, statsbidrag samt inkomster av tävlingar

och genom försäljning av idrottsmärken ävensom ränteinkomster. Föreningarna

förskaffade sig även inkomster genom anordnande av basarer,

lotterier och nöjestillställningar av olika slag.

Medlemsavgifter (inträdesavgifter och årsavgifter) erlades till förening
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Ma):ts proposition nr 164.

''arna av deras medlemmar men även av föreningarna i sin tur till specialförbunden

och till riksidrottsförbundet. Vad sistnämnda förbund sålunda

uppbure, överlämnades till viss del till distriktsförbunden, som sedan i sin

tur på lämpligt sätt fördelade eller förbrukade medlen.

Gåvor till idrottssammanslutningarna förekomme i olika former. Riksidrottsförbundet

och vissa specialförbund handhade en del donationsfonder.

Till föreningar skänktes understundom betydande belopp att användas till

någon engångsutgift såsom anläggande av idrottsplats e. d. Bland donatorerna

märktes såväl enskilda personer som större industriföretag. — I

sammanhanget ha de sakkunniga erinrat om att idrottssammanslutningarnas

verksamhet i huvudsak vore byggd på frivillig, oavlönad arbetskraft.

Idrottssammanslutningarna erhölle vidare avsevärda tillskott av allmänna

medel. Kommunerna lämnade ofta direkta anslag eller tillhandahölle

kostnadsfritt mark. Flertalet landsting beviljade årliga anslag till gymnastik

och några även till idrott. Den ojämförligt största betydelsen hade

emellertid de statsbidrag, som tillfördes idrottsrörelsen.

Vad angår den omfattning i vilken statsbidrag lämnades idrottssammanslutningarna,

torde här allenast få anmärkas, att dessa sammanslutningar

under budgetåren 1935/36—1945/46 beviljats anslag ur fonden för idrottens

främjande med tillhopa omkring 30 milj. kronor, därav för sistnämnda

budgetår med 1,5 milj. kronor.

Beträffande fördelningen av statsbidragen ha de sakkunniga anfört i huvudsak

följande. Statsbidrag utginge till riksidrottsförbundets och specialförbundens

förvaltning samt till distriktsförbundens förvaltning och verksamhet.

Bidrag lämnades riksidrottsförbundet till kurser för utbildning av

idrottsledare; specialförbunden finge bidrag till idrottsmateriel, instruktörskurser

och instruktionsverksamhet. Bidrag lämnades även till propaganda-

och upplysningsverksamhet. Anslagen fördelades till en del genom riksidrottsförbundet

men fastställdes i övrigt direkt av Kungl. Maj :t. Även föreningarna

erhölle anslag såsom till lokalhyra och träningskostnader. Genom

specialförbunden erhölle de idrottsmateriel.

Inkomster av tävlingsverksamhet vore av mycket växlande storlek och

beroende av landsmatcher o. d. Tävlingar i fria naturen såsom i gång,

rodd eller orientering kunde ofta icke ordnas så att någon nämnvärd inkomst

av biljettförsäljning erhölles. Försäljning av idrottsmärken hade understundom

inbringat betydande belopp. Några ränteinkomster av större betydelse

åtnjöte däremot idrottssammanslutningarna i allmänhet icke. De

mindre idrottsföreningarna, dvs. det stora flertalet, erhölle även inkomster

genom basarer, fester, lotterier o. d.

De sakkunniga ha vidare konstaterat, att idrottssammanslutningarnas

verksamhet vore förenad med avsevärda utgifter såsom för allmänna administrationskostnader,

utbildande och tillhandahållande av instruktörer

samt propaganda- och upplysningsverksamhet. Härtill komine direkta omkostnader

för lokaler, idrottsplatser, annonsering, funktionärer, tävlingsdeltagainas

resor, nöjesskatt, anskaffning och distribution av märken m. m.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 164.

9

Vad angår idrottssammanslutningarnas ekonomiska resurser och omslutning,

ha de sakkunniga anfört, att riksidrottsförbundets egen budget balanserade

å belopp något under 100 000 kronor och att dess kapitalbehållning

uppginge — bortsett från vissa av förbundet förvaltade fondmedel — till

omkring 100 000 kronor. Förbundets huvudsakliga inkomster utgjordes,

frånsett statsanslag, av medlemsavgifter från idrottsföreningarna uppgående

till omkring 90 000 kronor. Specialförbundens sammanlagda inkomster

respektive utgifter enligt vinst- och förlusträkningarna hölle sig i genomsnitt

vid ungefär 1 miljon kronor, och deras totala kapitalbehållning belöpte

sig till inemot 1 miljon kronor. Förutom statsbidrag å ungefär 750 000 kronor

vore medlemsavgifter från föreningarna å ca 70 000 kronor specialförbundens

viktigaste tillskott. Förbundens intäkter av tävlingar och märkesförsäljning

vore visserligen ganska betydande, tillhopa mellan 300 000 och

400 000 kronor, men motsvarades av stora utgifter för instruktion, träning,

propaganda, administration m. m„ vilka vore förutsättningar för intäkternas

förvärvande. Idrottsföreningarnas behållna förmögenhet hade beräknats

till omkring 1 miljon kronor vid vissa undersökningar, som de sakkunniga

företagit och från vilka de här anförda siffrorna rörande specialförbunden

vore hämtade.

Rådande praxis i fråga om idrottssammanslutningarnas beskattning.

I en vid betänkandet fogad bilaga har en redogörelse lämnats för den

praxis, som utbildats vid beskattning av idrottssammanslutningarna. Av en

i betänkandet gjord sammanfattning av denna praxis framgår bl. a. följande.

Vid taxering av specialförbunden i Stockholm hade tävlingsverksamhet

och märkesförsäljning, då verksamheten räknats som förvärvskälla, i regel

betraktats såsom rörelse. I undantagsfall hade märkesförsäljning hänförts

till tillfällig förvärvsverksamhet.

Vid den skattemässiga inkomstberäkningen hade vissa för de skattskyldiga

ogynnsamma ståndpunktstaganden skett beträffande såväl intäkter

som avdrag. Medlemsavgifter till förbunden hade visserligen icke behandlats

såsom skattepliktig intäkt men indirekt tagits till beskattning, i det att

avdrag för förbundens förvaltningskostnader vägrats till motsvarande belopp,

oavsett i vad mån de sålunda såsom icke avdragsgilla behandlade kostnaderna

varit ägnade att tillföra förbunden skattepliktiga intäkter. Först

sedan förvaltningskostnaderna minskats med influtna medlemsavgifter, hade

det kommit i fråga att medgiva avdrag för återstoden av kostnaderna

från de skattepliktiga intäkterna i förbundens förvärvskällor. Gåvor till förbunden

hade i något fall underkastats inkomstbeskattning på enahanda sätt

genom att omkostnader, som hestritts med gåvomedel, ej fått avdragas vid

inkomstberäkningen. Statsbidrag till förbunden för förvaltning, instruktionsverksamhet

samt propaganda- och upplysningsverksamhet hade icke

heller upptagits såsom skattepliktiga intäkter utan avräknats å förbundens

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 164-

utgifter för vederbörande slag av verksamhet. Beträffande de därefter återstående

utgifterna hade övervägts, i vad mån de skulle kunna få avdragas.

Från intäkter av tävlingar och märkesförsäljning hade beskattningsnämnderna

i Stockholm i huvudsak utan inskränkningar beviljat avdrag för direkta

omkostnader såsom lokalhyra, reklam, distributionskostnader osv.

Beskattningsnämnderna hade däremot varit mycket återhållsamma beträffande

avdrag för sådana kostnader, som mera indirekt främjat tävlingsverksamheten

eller märkesförsäljningen, nämligen kostnader för instruktion,

träning, propaganda och upplysningsverksamhet. Nämnderna hade

ställt sig på den ståndpunkten, att vissa dylika kostnader enbart varit av betydelse

för förbundens förvärvsverksamhet och andra enbart för deras ideella

verksamhet samt att omkostnaderna för sistnämnda verksamhet icke

borde få avdragas vid den skattemässiga inkomstberäkningen. Då en fördelning

av förbundens omkostnader å dessa båda grupper med hänsyn till de

faktiska omständigheterna i stor utsträckning visat sig omöjlig att genomföra,

hade kostnaderna uppdelats i avdragsgilla och icke avdragsgilla genom

en skönsmässig kvotdelning. Då man menat att den idrottsliga verksamheten

hade ett ideellt huvudsyfte, hade den avdragsgilla andelen i kostnaderna

ofta blivit ganska lågt bestämd. Huvudvikten hade sålunda lagts

på det antagna syftet med en omkostnad i stället för på det ekonomiska sambandet

mellan omkostnaden och förvärvskällans resultat.

Även förbundens administrationskostnader hade schablonmässigt uppdelats

i avdragsgilla och icke avdragsgilla andelar. De avdragsgilla beloppen

hade i regel bestämts till viss andel av vad som återstått av omkostnader efter

avräknande av influtna medlemsavgifter och förvaltningsbidrag. Dessa andelar

hade fastställts till belopp, växlande mellan 0 och 100 procent av de

återstående kostnaderna.

Beträffande de allmänna avdragen ha de sakkunniga anmärkt, att i ett

fall avdrag för underskott å tävlingar medgivits från inkomst av annan

verksamhet men i ett annat fall icke. I ett tredje fall hade avdrag medgivits

ett år med hela underskottet och ett annat med blott halva.

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat, att med den för de skattskyldiga

ogynnsamma utgångspunkt, som beskattningsnämnderna i Stockholm

haft, resultatet för vissa specialförbund blivit mycket höga taxeringar.

De sakkunniga ansåge sig även kunna uttala att praxis varit oenhetlig. Någon

likformig beskattning av de olika specialförbunden hade icke kommit

till stånd; i ett flertal fall hade samma förbund under olika år beskattats

efter mycket växlande grunder.

Idrottsföreningarnas beskattningsförhållanden ha av de sakkunniga undersökts

för taxeringsåret 1943, men det tillgängliga materialet säges i betänkandet

ha varit i viss mån ofullständigt, varför blott vissa framträdande

drag beträffande dessa taxeringar kunnat angivas. Sålunda hade inom några

prövningsdistrikt tävlingsverksamheten än betraktats såsom förvärvskälla,

företrädesvis då överskott därå förekommit, än såsom ideell verksamhet.

Deklarerade underskott å tävlingar hade ej fått avdragas från inkomster

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

av nöjestillställningar o. d. och i en del fall ej heller underskott å vissa tävlingar

från överskott å andra. I de fall, då tävlingsverksamhet betraktats

såsom förvärvskälla, hade i allmänhet avdrag medgivits för direkta tävlingskostnader

med hela beloppet, medan de godkända avdragen för tränings-

och instruktionskostnader i vissa prövningsdistrikt växlat mellan 0

och 100 procent av kostnadsbeloppet.

De sakkunnigas förslag.

Sedan de sakkunniga av i huvudsak principiella skäl avvisat tanken att

bereda idrottssammanslutningarna skattelindring genom att frikalla dem

från skattskyldighet för all inkomst, för inkomst av särskilda förvärvskällor,

för vissa slag av inkomster eller genom att medgiva dem rätt till avdrag för

utgifter för ideella ändamål, ha de sakkunniga framhållit, att en förutsättning

för bibehållande av principen om idrottssammanslutningarnas fulla

skattskyldighet och deras beskattning i enlighet därmed vore, att reglerna för

inkomstens beräkning icke i tillämpningen bleve hårdare för idrottssammanslutningarna

än för andra skattskyldiga.

I anslutning härtill ha de sakkunniga närmare undersökt idrottssammanslutningarnas

förvärvskällor ävensom intäkter och avdrag i desamma.

De sakkunniga ha konstaterat, att till idrottssammanslutningar influtna

medlemsavgifter enligt gällande rätt icke utgjorde skattepliktig intäkt samt

att detsamma finge anses gälla beträffande gåvor och andra frivilliga bidrag

till idrottssammanslutningarna till den del desamma icke vore att återföra

till reklamkostnader för givaren eller till tjänster eller andra prestationer

vid samarbete på den förvärvsbetonade idrottens område (förvaltningsbidrag).

Med avseende å statsbidragen till idrottssammanslutningarna ha de

sakkunniga anfört, att bidragen borde behandlas såsom skattepliktiga, om

de vore avsedda att komma en verksamhet, som även vore av ekonomisk art,

till godo, och såsom icke skattepliktiga, om syftet vore att främja rent ideell

verksamhet. I följd härav syntes statsbidrag till instruktion och propaganda

för idrottsverksamhet, som även vore inställd på inkomstförvärv, böra vara

underkastade skatteplikt, medan sådana bidrag för icke förvärvsbetonade

idrottsgrenar ej skulle anses skattepliktiga. Statsbidrag till en idrottssammanslutnings

förvaltningskostnader borde i förekommande fall fördelas mellan

den förvärvsbetonade och den övriga verksamheten. En sådan uppdelning

kunde givetvis vara vansklig att genomföra men underlättades därav

att den del av verksamheten, som icke vore förvärvsbetonad, i de flesta fall

var ganska obetydlig, varför praktiskt taget hela bidraget kunde behandlas

såsom intäkt i förvärvsverksamhet. I de fall eu idrottssammanslutning endast

bedreve rent ideell idrottsverksamhet, borde förvaltningsbidrag givetvis

icke till någon del vara skattepliktiga. Även statsbidrag, som koinnie

idrottsföreningarna tillgodo genom överlämnande till dem av med statsmedel

inköpt idrottsmateriel, torde i princip vara skattepliktig inkomst, men kunde

dock vid inkomstberäkningen uteslutas, enär de samtidigt innebure en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 164.

lika stor, på en gång avdragsgill utgift. De sakkunniga ha framhållit, att man

komme till samma resultat genom att behandla sistnämnda intäkt såsom

icke skattepliktig men ej medgåve avdrag för en motsvarande omkostnad i

förvärvskällan, men ha i sammanhanget varnat mot att utsträcka detta resonemang

till icke skattepliktiga intäkter och kvitta dessa mot avdragsgilla

utgifter. De sakkunniga ha anfört, att om en intäkt icke vore skattepliktig,

finge man icke på en omväg taga den till beskattning. Det vore t. ex. oriktigt

att vägra avdrag för omkostnader i en förvärvsverksamhet av den anledningen

att dessa bestritts eller ansåges ha bestritts med medlemsavgifter.

I fråga om idrottssammanslutningarnas rätt att vid inkomstberäkning

njuta avdrag för omkostnader ha de sakkunniga gjort gällande, att nämnda

skattskyldiga icke, därför att de i sin verksamhet även tillgodosåge ideella

och allmännyttiga ändamål, borde beskattas hårdare än skattskyldiga i allmänhet.

Det förhållandet att en omkostnad, som skett för inkomstens förvärvande

och bibehållande, jämväl främjat andra ändamål och intressen än

den skattskyldiges förvärv, borde ej föranleda att omkostnaden ansåges icke

avdragsgill. Den borde få avdragas, så snart ett kausalsammanhang mellan

densamma och resultatet av den skattskyldiges förvärvsverksamhet kunde

tänkas föreligga. Enligt de sakkunnigas mening borde därför en idrotlssammanslutning

från sina intäkter av tävlingsverksamhet och av märkesförsäljning

få avräkna — förutom direkta omkostnader — omkostnader, som avsåge

instruktion och träning av idrottsmän samt propaganda och upplysningsverksamhet

rörande den utövade idrotten. Även för administrationskostnader

borde avdrag medgivas, där dessa icke uppkommit till följd av

den rent ideella verksamheten eller det icke skattepliktiga inkomstförvärvet.

I sammanhanget ha de sakkunniga påpekat, att en idrottssammanslutnings

ideella verksamhet och förvärvsverksamhet sammanfölle i sådan

utsträckning, att man endast undantagsvis kunde särskilja anordningar och

åtgärder, som avsåge det ena eller andra slaget av verksamheten. I betydande

utsträckning tjänade omkostnaderna såväl ett ekonomiskt som ett ideellt

ändamål. Med den ståndpunkt som de sakkunniga intagit med avseende å

vilka inkomster, som för idrottssammanslutningarna utgjorde skattepliktig

inkomst, vore det icke följdriktigt att helt eller delvis vägra avdrag för omkostnader

av den anledningen att dessa jämväl främjat ett ideellt syfte.

De sakkunniga ha uttalat, att den ordning för idrottssammanslutningarnas

inkomstbeskattning, som i det avgivna betänkandet utvecklats, enligt de

sakkunnigas mening vore helt byggd på gällande beskattningsprinciper. Genom

en följdriktig tillämpning av dessa principer syntes det möjligt att komma

till beskattningsresultat, som kunde anses riktiga och önskvärda på ifrågavarande

område. Detta skulle kunna ske genom vissa jämkningar i den

praxis, som på sina håll utvecklat sig under senare år beträffande idrottssammanslutningarnas

beskattning. För att åstadkomma sådana jämkningar

syntes det de sakkunniga icke erforderligt att vidtaga några mera omfattande

ändringar i de gällande bestämmelserna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 164.

Beträffande beskattningen av idrottssammanslutningarnas medlemsavgifter,

statsbidrag och inkomster av lotteri borde enligt de sakkunniga en godtagbar

ordning kunna åstadkommas inom ramen av gällande bestämmelser

genom ett beaktande i praxis av de i betänkandet angivna synpunkterna.

Dessa frågor borde i allt fall icke regleras i lagstiftningen speciellt för idrottssammanslutningarnas

vidkommande utan i ett större sammanhang med hänsyntagande

till alla slag av skattskyldiga. Endast beträffande avdrag för omkostnader

för inkomstens förvärvande och bibehållande hade de sakkunniga

funnit erforderligt att föreslå några ändringar i gällande författningsbestämmelser.

Avsikten förklarades därvidlag icke vara att införa någon ny princip

utan endast att meddela anvisningar för tillämpning av den gällande huvudregeln

på ett speciellt område.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslogo de sakkunniga ett tillägg

till anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen angående huru regeln om

avdragsrätt för omkostnader skulle tillämpas i de fall, då en omkostnad för

en förvärvsverksamhet även främjade andra intressen än den skattskyldiges

inkomstförvärv. Att omkostnaden hade vissa ekonomiskt eller eljest betydelselösa

verkningar utanför förvärvskällan skulle enligt tillägget icke utgöra

skäl för att vägra avdrag för densamma, blott ett ekonomiskt samband mellan

omkostnaden och intäktsförvärvet förefunnes. Såsom exempel å de med

det föreslagna tillägget avsedda omkostnaderna angavs en idrottssammanslutnings

omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet,

propaganda- och upplysningsverksamhet, administration o. d., vilka

varit ägnade att förbättra resultatet av förvärvsverksamheten.

De sakkunniga ha till sist redovisat vissa undersökningar, avsedda att

giva en uppfattning om förevarande beskattningsfrågas betydelse för staten

och kommunerna. Av denna undersökning framgår bl. a., att idrottssammanslutningarna

vid 1943 års taxeringar till kommunalskatt påfördes sammanlagt

endast omkring 4 800 skattekronor, svarande mot kommunalskatter

å något över 47 000 kronor. De till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade beloppen uppginge för samma år till ungefär 483 000 kronor

och motsvarade statliga skatter till omkring 65 000 kronor. De totala kommunala

och statliga skatterna utgjorde alltså omkring 112 000 kronor, varav

42 000 kronor belöpte å specialförbunden och 70 000 kronor å övriga

sammanslutningar. Hade de sakkunnigas principer tillämpats vid nämnda

års taxeringar, skulle sammanlagda antalet skattekronor uppgått till omkring

2 300, varav ungefär 1 800 belöpt å andra sammanslutningar än specialförbund.

Motsvarande till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade

belopp skulle ha blivit 243 000 och 188 000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

3. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget har tillstyrkts av länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Västernorrlands

län. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har liksom taxeringsnämndsordiörandenas

riksförbund i princip anslutit sig till förslaget men samtidigt uttalat

starka betänkligheter mot att de nya bestämmelserna gåves den av de

sakkunniga föreslagna formen.

Kammarrätten, överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län ha avstyrkt förslaget. Riksidrottsförbundet har i första hand

förordat fullständig skattefrihet för idrottssammanslutningarna.

Av innehållet i remissyttrandena må här följande återgivas.

Kammarrätten har — efter att ha omnämnt de sakkunnigas uttalande att

det genom en följdriktig tillämpning av gällande beskattningsprinciper

skulle vara möjligt att komma till ett riktigt och önskvärt beskattningsresultat

genom jämkningar i nuvarande praxis och utan mera omfattande

ändringar i de gällande bestämmelserna — sagt sig bestämt vilja avråda

från en sådan form av lagstiftning, som de sakkunniga på detta sätt syntes

vilja inaugurera. Ett sådant uttalande skulle komma att sakna erforderlig

pregnans och skulle, även om det godkändes av Kungl. Maj :t i en proposition

och av riksdagen i en dess skrivelse, knappast kunna garantera en

enhetlig rättstillämpning.

Kammarrätten har vidare framhållit, att den föreslagna bestämmelsen

vore så allmänt avfattad, att den komme att gälla alla skattskyldiga, således

icke blott idrottssammanslutningar, samt att den fått en sådan utformning,

att den kunde befaras leda till alltför vidsträckt tillämpning och till av de

sakkunniga säkerligen icke avsedda resultat. Om en läkare hyrde en våning,

som användes såväl för läkarpraktik som för bostadsändamål, kunde

det t. ex. tänkas att han med stöd av anvisningsbestämmelsen kunde komma

att yrka avdrag för hela hyran. Eller en grosshandlare, som gjort en

kombinerad affärs- och nöjesresa, kunde tänkas göra anspråk på avdrag

för hela resekostnaden.

Även om de sakkunnigas förslag sålunda icke kunde läggas till grund för

vare sig en ny praxis eller ändrad lagstiftning rörande idrottssammanslutningars

beskattning för inkomst, funne kammarrätten det dock i likhet med

de sakkunniga synnerligen önskvärt, att fasta regler skapades för dessa

sammanslutningars beskattning. Kammarrätten har därvid ansett sig böra

ifrågasätta, om icke det mest rationella vore att •—- utan eftergivande av

ståndpunkten om idrottssammanslutningarnas principiella skattskyldighet

för inkomst och utan eftergivande av statsmakternas tillkännagivna principiella

ståndpunkt, att ökat stöd från det allmännas sida åt rättssubjekt,

som främjade allmännyttiga ändamål, hellre borde lämnas i form av statsanslag

än genom generell skattelindring eller skattebefrielse — söka ernå

en taxeringstekniskt praktisk lösning av problemet. Kammarrätten hade

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

15

trott sig finna en på en gång smidig, enkel och ur olika synpunkter tillfredsställande

lösning i en bestämmelse i 53 § 1 mom. kommunalskattelagen

och 7 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av

innehåll, att idrottssammanslutningar ålades skattskyldighet för all annan

inkomst än inkomst av sådan rörelse, som bestode i idrottssammanslutningarnas

verksamhet såsom sådana. Det vore emellertid tydligt, att en dylik

bestämmelse icke kunde införas i våra skattelagar utan föregående undersökning

om de konsekvenser detta skulle medföra i avseende å beskattningen

av andra ideella och samhällsgagnande sammanslutningars liknande inkomst

av rörelse.

överstäthållaråmbetet har i sitt utlåtande framhållit, att förslaget på intet

sätt vore begränsat till frågan om idrottssammanslutningarnas beskattning

utan innebure en i sak genomgripande ändring av själva det inkomstbegrepp,

som låge till grund för alla skattskyldigas beskattning. Ändringen

avsåge den riktiga utgestaltningen av begreppet nettoinkomst och de sakkunniga

föresloge en mycket betydande utökning beträffande avdragsrätten

för omkostnader. Visserligen hade de sakkunniga uttalat att avsikten icke

vore »att införa någon ny princip», men detta vore dock just vad de sakkunniga

föresloge.

Hittills, fortsatte ämbetet, hade en sträng återhållsamhet i allmänhet

iakttagits i fråga om rätten till avdrag för omkostnader. Ur denna synpunkt

och med stöd av författningens hittillsvarande lydelse hade man eftersträvat

att endast medgiva avdrag för sådana omkostnader, vilka varit erforderliga

för intäkternas förvärvande eller bibehållande. Med den föreslagna

ändrade avfattningen skulle däremot varje utgift bliva avdragsgill, blott

densamma kunnat antagas hava åtminstone någon betydelse för förvärvskällans

drift. Särskilt då fråga vore om intäkt av rörelse, komine med säkerhet

väsentligt vidgade krav å avdrag från bruttointäkten att göras, därest

förslaget upphöjdes till lag. Emellertid måste motsvarande yrkanden, om

ock icke fullt ut i samma omfattning, vara att förvänta beträffande alla övriga

inkomstarter. Resultatet härav komme bl. a. säkerligen att bliva, att

antalet processer i taxeringsmål komme att väsentligen öka, varjämte, innan

enhetliga avgöranden förelåge från högsta instans, en allmän osäkerhet

komme att råda rörande vad som i beskattningshänseende skulle förstås

med nettoinkomst.

överståthållarämbetet, som på det bestämdaste avstyrkte att de sakkunnigas

förslag lades till grund för en lagstiftning i ämnet, har vidare framhållit

att, om man ville vinna en ändring endast beträffande idrottssammanslutningarnas

beskattning, detta borde ske genom införande av speciella

föreskrifter för dessa sammanslutningar. Emellertid torde enligt ämbetets

mening samma skäl, som anförts till stöd för en lindring av beskattningen

av idrottssammanslutningarna, med fog kunna åberopas även beträffande

andra ideella föreningar.

Taxeringsintendenten Holdo har i sitt yttrande bl. a. anfört, att de sakkunnigas

förslag komme, därest det genomfördes, att få vittgående kon
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

sekvenser och föranleda ett otal skattetvister. Såsom exempel härå har

Holdo anfört följande. En affärsman, som önskade stödja en organisation,

tecknade en annonsplats i organisationens medlemsblad och överbetalade

denna med flera tusentals kronor. Han torde anse sig berättigad att erhålla

avdrag såsom omkostnad i rörelsen för hela beloppet, då utgiften, samtidigt

som den främjat andra intressen än den skattskyldiges förvärv av intäkter,

jämväl till en om ock ringa bråkdel utgjort omkostnad — genom

annons eller reklamkostnad — för inkomstens förvärvande.

Vidare har Holdo ifrågasatt, huruvida icke idrottssammanslutningarna —

trots de häremot anförda skälen — kunde beredas lättnad i beskattningen

genom att i skattelagstiftningen hänföras till de juridiska personer, vilka

vore skattskyldiga allenast för inkomst av fastighet. Ett annat alternativ,

som även det syntes vara att föredraga framför de sakkunnigas förslag, vore

att skattens grundbelopp för ifrågavarande skattskyldiga bestämdes efter

en lägre procentsats än den som gällde för övriga ideella föreningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som ifrågasatt huruvida förslaget

innefattade någon definitiv lösning av de på ifrågavarande område

föreliggande taxeringssvårigheterna, har uttalat tvivel om det överhuvud

vore lyckligt att för idrottssannnanslutningarnas del fasthålla vid nu gällande

ordning, som i stor utsträckning förutsatte en uppdelning av skattepliktiga

och icke skattepliktiga inkomster samt avdragsgilla och icke avdragsgilla

omkostnader. Måhända vore det bättre att övergå till en lösning

av frågan efter en »huvudsaklighetslinje», så att sammanslutningar, där

förvärvsintresset dominerade, finge till skattepliktig inkomst av rörelse

hänföra såväl de rena rörelseintäkterna som medlemsavgifter och likartade

tillskott, och därefter gottgöra sig avdrag för samtliga omkostnader i rörelsen.

På grund härav och då de sakkunnigas förslag i varje fall endast

avsåge att vara ett uttryck för gällande rätt, har länsstyrelsen uttalat den

meningen, att förslaget icke borde föranleda till särskilda lagstiftningsåtgärder.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatt, huruvida det icke vore

att föredraga, att bestämmelsens räckvidd begränsades till att innefatta en

ren anvisning för utveckling av huvudregeln i 20 § kommunalskattelagen,

gällande endast beträffande beskattningen av idrottssammanslutningar och

eventuellt även andra ideella föreningar.

Liknande synpunkter ha kommit till uttryck jämväl i det av taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund avgivna yttrandet. Förbundets yttrande

utmynnar emellertid i en principiell tillstyrkan av förslaget, enär detta syntes

kunna avsevärt bidraga till att den mångfalld av tvister, som under senare

år uppstått mellan idrottsorganisationerna och skattemyndigheterna,

framdeles skulle kunna undvikas.

Riksidrottsförbundet har i sitt yttrande anfört, att idrottsorganisationernas

skattefråga i första hand borde lösas efter skattefrihetens linje. Skulle

frågan emellertid icke kunna lösas efter denna linje, ville förbundet i princip

tillstyrka det framlagda förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 164-

Riksidrottsförbundet har särskilt understrukit de sakkunnigas uttalande

om de stora svårigheter, som mötte vid försök att fördela förvaltningskostnaden

på den ideella och den förvärvsbetonade delen av en idrottssammanslutnings

verksamhet. Vidare har förbundet uttalat farhågor för framtida

tvister med avseende å vad som vore att anse såsom förvärvskälla i skattelagarnas

mening och i samband därmed framkastat frågan, huruvida exempelvis

förlust å den rena idrottsverksamheten med små eller kanske inga

inkomstbringande tävlingsarrangemang finge avdragas från överskott å

festarrangemang. En tillfredsställande lösning syntes enligt förbundet kunna

uppnås, om samtliga utgifter för idrottsverksamhet förklarades avdragsgilla

vid taxeringen.

4. Departementspromemorian.

I departementspromemorian har konstaterats att de sakkunniga, som

vitsordat idrottens stora betydelse för folkhälsa och folkuppfostran, häri

rönt instämmanden från flertalet remissmyndigheter. Från några håll, så

t. ex. från kammarrätten och taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

hade vidare vitsordats att förhållandena på ifrågavarande område icke vore

tillfredsställande och uttalanden hade gjorts om önskvärdheten att på

lämpligt sätt åstadkomma ändring härutinnan.

I departementspromemorian har vidare framhållits, att vad anginge formen

för åstadkommande av ändring i nu tillämpade beskattningsregler,

så syntes den av kammarrätten hävdade ståndpunkten — som innebure

att, sedan viss praxis på grundval av föreliggande lagstiftning uppkommit,

ändring i nämnda praxis borde åstadkommas genom ändring i själva skatteförfattningarna

— vara i princip riktig. Ett sådant förfarande torde nämligen

vara det enda, som i praktiken kunde garantera den såsom önskvärd

ansedda rättstillämpningen.

I promemorian anföres därefter:

1 betänkandet har angivits, att med den föreslagna första punkten i anvisningarna

till 20 § kommunalskattelagen allenast avsetts att lämna ett,

närmast av idrottssammanslutningarnas beskattningsförhållanden betingat,

förklarande tillägg till vad redan med nuvarande lagstiftning torde gälla.

Mot denna mening hava i flera remissyttranden — på sätt i det föregående

närmare återgivits — erinringar riktats.

Visserligen torde den framställda kritiken i viss mån skjuta över målet.

Å andra sidan synes det ofrånkomligt att den föreslagna ändringen — som

skulle avse icke blott idrottssammanslutningar utan skattskyldiga överhuvud

taget — skulle medföra en utvidgning av avdragsrätten och att, såsom

bl. a. överståthållarämbetet framhållit, fråga i en mängd fall skulle

uppkomma om den föreslagna anvisningsbestämmelsens förenlighet med

skattemyndigheternas nuvarande praxis att blott medge avdrag lör omkostnader,

som varit erforderliga för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Man synes sålunda — såsom från flera håll framhållits — ha alt

räkna med ett betydande antal tvister rörande stadgandets tillämplighet

och innebörd i det särskilda fallet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 164.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

På grund av det anförda synes den av de sakkunniga föreslagna författningsändringen

icke böra genomföras.

I promemorian ha därefter vissa erinringar riktats mot de i några remissutlåtanden

angivna möjligheterna att i annan ordning söka lösa förevarande

beskattningsfråga. Härom anföres i huvudsak följande:

Från riksidrottsförbundets sida hade — främst ur synpunkten att bereda

idrottsrörelsen ökat ekonomiskt stöd — ifrågasatts att likställa idrottssammanslutningarna

med de rättssubjekt, som omnämnas i 53 § 1 mom. d)

kommunalskattelagen, varigenom de skulle frikallas från skattskyldighet

för all annan inkomst än av fastighet. Mot en sådan anordning talade emellertid

— såsom de sakkunniga framhållit — det förhållandet, att statsmakterna

så sent som vid de år 1942 vidtagna författningsändringarna rörande

juridiska personers skattskyldighet — med hänsyn bl. a. till det irrationella

sätt på vilket det allmännas stöd därigenom skulle tillföras de

ideella föreningarna — i princip tagit bestämd ståndpunkt mot ett mera

allmänt frikallande av dessa föreningar från beskattning (se proposition

nr 134 och bevillningsutskottets betänkande nr 21 till nämnda års riksdag).

Vidare hade bevillningsutskottet — i anledning av motionsvis framställt

förslag — i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 16 till 1945 års

riksdag just beträffande idrottssammanslutningarna framhållit, att dessa

under alla förhållanden icke torde kunna tillerkännas en förmånligare

ställning i beskattningshänseende än jämnställdhet med de i 53 § 1 mom.

e) nämnda lag omförmälda rättssubjekten. Av en sådan anordning skulle

idrottssammanslutningarna — vars intäkter av tävlingsverksamhet och

märkesförsäljning vanligen vore att hänföra till inkomst av rörelse —- återigen icke vara betjänta.

I departementspromemorian frainhålles därefter följande:

Mot den av kammarrätten förordade lösningen inställa sig likartade betänkligheter.

Idrottssammanslutningarna skulle enligt detta förslag medgivas

en särställning i beskattningshänseende, motiverad hl. a. av önskemålet

att med hänsyn till arten av deras verksamhet tillerkänna dem

det allmännas stöd i form av skattelättnader; detta stöd skulle emellertid

lämnas dem på samma irrationella sätt som det mot vilket departementschefen,

bevillningsutskottet och riksdagen tidigare vänt sig. Då därtill kommer,

att genom lagstiftning så sent som 1942 skattskyldighetsbestämmelserna

i 53 § kommunalskattelagen översetts utan att idrottssammanslutningarna

då ansetts böra tillerkännas någon särställning i förhållande till

övriga i samma paragraf icke omnämnda ideella föreningar samt den föreliggande

sakkunnigutredningen icke innefattar någon undersökning av

sistnämnda ideella föreningars eventuella krav på att jämställas med idrottssammanslutningarna,

torde övervägande skäl tala mot att nu lösa idrottssammanslutningarnas

beskattningsfråga efter den av kammarrätten förordade

linjen.

Ej heller det av taxeringsintendenten Holdo alternativt förordade förslaget

att åstadkomma lindring i idrottssammanslutningarnas beskattning

genom att bestämma skattens grundbelopp efter en lägre procentsats än

den som gäller för övriga ideella föreningar, synes kunna ur principiella

synpunkter förordas. Genom en sådan anordning åstadkommes f. ö. i prin
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 164-

cip ej heller någon förbättring i de såsom icke tillfredsställande betecknade

förhållandena på ifrågavarande beskattningsområde.

Vad slutligen angår den av länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län ifrågasatta

»huvudsaklighetslinjen», må anföras att — som av det följande

torde framgå — en tillfredsställande lösning måhända är att söka i en

anordning, varigenom den skattepliktiga nettointäkten i princip bestämmes

till skillnaden mellan samtliga en idrottssammanslutnings inkomster

och utgifter, men att det torde vara otillfredsställande att begränsa en sådan

anordning till sammanslutningar, där förvärvsintresset dominerade.

Härigenom kunde t. ex. en sammanslutning, där förvärvsintresset ej kunde

sägas vara dominant, bliva för sina skattepliktiga inkomster hårdare beskattad

än en förening, där förvärvsintresset vore det huvudsakliga.

I departementspromemorian konstateras härefter att, då principiella skäl

talade mot alt genom fritagande från skattskyldighet i mer eller mindre begränsad

omfattning nå ett tillfredsställande resultat i fråga om idrottssammanslutningarnas

beskattning och då vägande skäl jämväl talade mot

de sakkunnigas förslag, allenast den utvägen syntes återstå, att speciella

föreskrifter meddelades för beräkning av nämnda sammanslutningars nettointäkt

av rörelse och möjligen även för beräkning av deras inkomst av

tillfällig förvärvsverksamhet.

Enligt departementspromemorian borde de ifrågavarande föreskrifterna

åsyfta att giva ett taxeringsmässigt slutresultat, vilket så nära som möjligt

anslöte sig till det räkenskapsmässiga slutresultatet. Med en sådan anordning

bibehölles principen om den fulla skattskyldigheten och en lagändring

kunde inskränkas till införandet av förmånligare regler för beräkningen

av avdragsgilla omkostnader.

Särskilda regler med avseende å beräkningen av idrottssammanslutningarnas

avdragsgilla omkostnader syntes i och för sig motiverade ur den synpunkten,

att speciella förhållanden förelåge i fråga om idrottssammanslutningarnas

inkomstförvärv. Av de sakkunnigas utredning finge nämligen

anses framgå, att ett visst ekonomiskt samband kunde härledas även mellan

huvudparten av sådana utgifter, för vilka avdrag vid inkomsttaxeringen

nu vägrades, och det skattepliktiga inkomstförvärvet. En lagändring

skulle då taga sikte på att medgiva avdrag för alla omkostnader utan avseende

å om desamma blott indirekt eller på lång sikt främjade inkomstförvärvet

och utan någon reduktion på grund av att omkostnaden jämväl

eller kanske t. o. in. i första hand betingats av hänsyn till idrottssammanslutningarnas

ideella strävanden. Såsom villkor för en fullständig avdragsrätt

skulle blott kvarstå kravet, att något samband — även om delta blott

vore indirekt eller medelbart — måste finnas mellan intäktsförvärvet och

omkostnaden. Av sistnämnda krav följde å andra sidan att avdrag icke

borde medgivas för en omkostnad, som till äventyrs skulle helt sakna sådant

samband.

Till i sin helhet avdragsgilla omkostnader skulle då, enligt vad i promemorian

vidare anföres, bliva att hänföra — förutom naturligtvis alla direkta

omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande — utgif
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ter för t. ex. idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet samt

propaganda- och upplysningsverksamhet, allt under förutsättning dock att

idrottssammanslutningen genom tävlingsintäkter, märkesförsäljning eller

annorledes åtnjöte skattepliktiga intäkter så att en förvärvskälla kunde

anses föreligga. Av de sakkunnigas utredning torde f. ö. framgå, att allenast

mera undantagsvis — såsom i fråga om vissa gåvor o. d. — en utgift

skulle kunna sägas vara utan allt samband med intäktsförvärvet. Vad

särskilt anginge administrationskostnaderna finge på samma sätt ett frånskiljande

ske av sådana, som eventuellt avsett allenast en rent ideell del

av verksamheten, och avdrag medgivas för återstoden. I praktiken torde

även här blott i undantagsfall föreligga skäl att till någon del vägra avdrag

för dessa kostnader.

I departementspromemorian anföres vidare:

En avdragsrätt sådan som den nyss angivna skulle innebära ett tillmötesgående

i vidsträckt omfattning av idrottsrörelsens skattelindringskrav. I

själva verket skulle i praktiken i stor omfattning en fullständig skattebefrielse

på en omväg införas och man skulle uppnå ett principiellt icke önskvärt

och materiellt knappast befogat resultat. I allt fall skulle det sistnämnda

bliva förhållandet, därest praxis komme till ett annat resultat i

fråga om statsbidragens karaktär av skattepliktig inkomst än det de sakkunniga

hävda vara riktigt, eller om någon avräkning av statsbidrag eller

annan icke skattepliktig inkomst mot de, efter en lagändring, helt avdragsgilla

omkostnaderna ansåges icke kunna ske. Den skattemässiga inkomstberäkningen

skulle då komma att utvisa högst betydande, gentemot andra

förvärskällor avdragsgilla underskott, något som med den ifrågasatta lagstiftningen

icke eftersträvats. Vidare må påpekas att därest — såsom de

sakkunniga hävda — uppburna medlemsavgifter icke finge avräknas mot

avdragsgilla omkostnader, taxeringsresultaten skulle bliva högst olika för

föreningar med lika stora inkomster och utgifter men där beloppet av de i

inkomsterna ingående medlemsavgifterna varierade.

Den föreslagna avdragsregeln synes därför böra begränsas därhän, att

avdrag medgives allenast med det belopp, varmed nu ifrågavarande omkostnader

överstiga av idrottssammanslutningen uppburen icke skattepliktig

inkomst. Härigenom nås det tillfredsställande resultatet, att den skattemässiga

nettointäkten kommer i god överensstämmelse med den bokföringsmässiga.

Mot denna anordning kan invändas att man — delvis i strid mot i övrigt

gällande regler — på en omväg tager till beskattning t. ex. medlemsavgifter,

icke skattepliktiga statsbidrag, lotterivinster och gåvor. En sådan

invändning synes dock knappast bärande om hänsyn tages till den vidsträckta

avdragsrätt, som samtidigt föreslås skola medgivas. Det må i detta

sammanhang anmärkas, att någon analog tillämpning av de ifrågavarande

reglerna å beskattningsområdet i övrigt givetvis icke avses skola ifrågakomma.

Med en avdragsregel som den nu föreslagna blir det ej heller nödvändigt

att i detta sammanhang taga ställning till frågan om statsbidragens karaktär

av skattepliktig eller icke skattepliktig inkomst — en fråga som överhuvud

knappast kan separat behandlas utan måste tagas upp i ett större

sammanhang.

En annan invändning mot den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle kunna

tänkas, nämligen att i vissa speciella fall en högre taxering än vad som med

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

nuvarande lagstiftning ifrågakommer skulle kunna därav föranledas. Så

skulle nämligen bliva fallet, därest en förening kunde visa, att enligt nu

gällande rättstillämpning avdragsrätt skulle föreligga för större del av omkostnaderna

än vad som överstege den icke skattepliktiga inkomsten eller

att m. a. o. huvudparten av omkostnaderna icke jämväl befrämjat ideell

verksamhet. Även en sådan idrottssammanslutning skulle kunna tänkas

komma i försämrat läge, som haft omkostnader för uteslutande ideella ändamål

och som skulle kunna visa, att dessa helt täckts av icke skattepliktig

inkomst. I ett sådant fall förelåge i och för sig ingen anledning att minska

de avdragsgilla omkostnaderna med de icke skattepliktiga inkomster, som

investerats i den enbart ideella verksamheten.

Av gjorda undersökningar synes det emellertid framgå, att de anförda exemplen

knappast hava någon motsvarighet i verkligheten. De nackdelar, som

i det speciella fallet till äventyrs skulle kunna tänkas uppkomma, uppvägas

under alla förhållanden mångfaldigt av de fördelar, som för flertalet

berörda skattskyldiga vore att vinna genom en sådan inkomstberäkning.

I departementspromemorian framhålles vidare, att idrottssammanslutningarnas

inkomst av tävlingsverksamhet, märkesförsäljning etc. merendels

vore att hänföra till inkomst av rörelse. Den till sin räckvidd begränsade lagstiftning,

som nu ifrågasattes, borde därför upptagas såsom en särskild anvisningspunkt

till 29 § kommunalskattelagen. Då nyssnämnda inkomst likväl

någon gång kunde vara att hänföra till tillfällig förvärvsverksamhet —

och främst för att hindra att en eventuell ny lagstiftning skulle stimulera

till tvist i sådant hänseende — borde i anvisningarna till 36 § nämnda lag

upptagas en hänvisning till förstnämnda anvisningspunkt.

I promemorian anföres härefter följande:

Den ifrågagasatta lagstiftningen nödvändiggör ett närmare angivande av

vilka ideella föreningar, som med densamma avses. Det synes därvid lämpligt

att i viss utsträckning anknyta till ordalagen i 15 § förordningen den 21

december 1945 (nr 823) om nöjesskatt. Stadgandets räckvidd bör sålunda

begränsas till sådana ideella organisationer, som hava till huvudsaklig uppgift

att främja icke professionell idrott eller gymnastik. Med en dylik avfattning

av stadgandet uteslutes bl. a. föreningar å sportens område. Bevillningsutskottet

har i sitt betänkande nr 63 vid 1933 års riksdag anfört, att

till sistnämnda område vore att hänföra »kroppsövningar, vid vilkas utövande

använda redskap eller djur ha en mera huvudsaklig betydelse och desamma

i regel äro jämförelsevis dyrbara». Som exempel å föreningar, som härigenom

ej skulle komma att omfattas av stadgandet, kunna då nämnas sådana,

som avse att främja segel-, motor- och hästsport.

Vidare böra avdragsreglerna begränsas att gälla vid beräkningen av inkomst

av sådan rörelse, som är hänförlig till den idrottsliga verksamheten.

Hit är att räkna t. ex. intäkter av tävlingsverksamhet och av försäljning av

s. k. propaganda- och prestationsmärken samt statsbidrag till den del sådant

bidrag befinnes vara skattepliktig inkomst. Däremot böra avdragsreglerna

icke gälla vid bestämmandet av nettointäkten av en förvärvsverksamhet, som

ligger helt vid sidan av den ideella verksamheten och detta oavsett om vinsten

användes i sistnämnda verksamhet. Nettointäkten av t. ex. en restaurangeller

konditorirörelse skall alltså beräknas efter vanliga regler, även om

rörelsen drives av en i den ifrågasatta anvisningspunkten avsedd ideell organisation.

En annan sak är, all om vid beräkning av inkomsten av sammanslutning
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ens idrottsliga förvärvsverksamhet i enlighet med de nu föreslagna reglerna,

underskott skulle befinnas uppstå, avdrag från överskott å annan förvärvskälla

enligt vanliga regler får äga rum, Man torde f. ö. kunna räkna med,

att i de fall, där utgifterna för den idrottsliga verksamheten icke kunnat

täckas av tävlingsavgifter, märkesförsäljning o. d. utan medel måst anskaffas

genom anordnandet av basarer, festtillställningar osv., den idrottsliga

förvärvsverksamheten enligt de nu föreslagna reglerna konime att uppvisa

avdragsgillt underskott ungefärligen motsvarande överskottet å basarerna

etc.

I detta sammanhang finnes anledning att även något beröra den av riksidrottsförbundet

framkastade frågan, när en förvärvskälla kan anses föreligga;

nyssnämnda rätt till avdrag för underskott kan nämligen ifrågakomma,

blott då en förvärvskälla verkligen föreligger. Nämnda spörsmål bör prövas

efter vanliga grunder. Att å ifrågavarande beskattningsområde föreskriva

andra bedömningsgrunder härutinnan vore att införa skatteprivilegier av

tidigare avvisad art. Det bör allenast framhållas, att t. ex. den omständigheten,

att en tävling föranletts jämväl av ideella motiv icke bör inverka vid

bedömandet huruvida en förvärvskälla föreligger eller ej. En förvärvskälla

bör nämligen anses vara för handen, så snart ett förvärvssyfte förefinnes.

Detta får anses vara fallet, t. ex. när priset för ett tillhandahållet märke eller

entréavgifter till en tävling så bestämts, att någon ekonomisk vinst å märkesförsäljningen

eller tävlingsarrangemanget varit att förvänta. Om verksamheten

sedermera hänföres till rörelse eller till tillfällig förvärvsverksamhet

är med hänsyn till den ifrågasatta lagstiftningens utformning likgiltigt.

Genom en anordning, som den nu ifrågasatta, blir själva taxeringsförfarandet

ganska enkelt, i allt fall i jämförelse med vad f. n. gäller. Å inkomstsidan

avskiljes först vad som är hän förligt till skattepliktig intäkt.

Utgiftssidan minskas med sådana omkostnader, som sakna varje samband

med intäktsförvärvet. Vad därefter återstår — vilket normalt torde bli samtliga

utgifter — minskas med vad å inkomstsidan kvarstår såsom icke skattpliktig

inkomst. Det återstående omkostnadsbeloppet avdrages från de skattepliktiga

intäkterna. Varje mer eller mindre godtycklig kvotering av omkostnaderna

undslippes.

I departementspromemorian understrykes till slut, att de nu föreslagna

bestämmelserna icke borde uppfattas såsom ett skatteprivilegium för idrottssammanslutningarna

utan allenast som en schablonregel för beräkning av

de avdragsgilla omkostnaderna, föranledd av de särskilda förhållanden som

rådde beträffande de nämnda sammanslutningarnas inkomstförvärv. Då motsvarande

förhållanden icke syntes vara för handen beträffande andra ideella

föreningar, torde erinringar mot den ifrågasatta lagstiftningen knappast

kunna göras ur den synpunkten att lagstiftningen vore begränsad till idrottssammanslutningarna.

Det borde f. ö. erinras därom, att den nu föreslagna

anordningen för beräkning av avdragsgilla omkostnader i speciella fall kunde

tänkas leda till ett för den skattskyldige oförmånligare resultat än vad

med nuvarande regler vore fallet. Detta torde vara skäl nog för att icke

giva regeln en vidare omfattning än den, som betingades av det föreliggande

utredningsmaterialet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 164.

23

5. Remissyttrandena över departementspromemorian.

Det i promemorian framlagda förslaget har i princip avstyrkts av kammarrätten

och överståthållarämbetet. En minoritet inom kammarrätten

har uttalat, att — enligt minoritetens mening — kammarrätten saknade anledning

att ställa sig avvisande till förslaget. Riksidrottsförbundet har ifrågasatt

en omarbetning och uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna.

Av innehållet i remissyttrandena må följande här återgivas.

Kammarrätten, som uttalat sin anslutning till tanken att bereda idrottssammanslutningarna

en i viss mån gynnad ställning i beskattningsavseende,

har sagt sig vidhålla sin tidigare uttalade mening att, om en dylik särställning

skulle beredas dessa sammanslutningar, detta borde ske på det

hävdvunna sättet genom införande i 53 § kommunalskattelagen av bestämmelser,

varigenom skattskyldigheten begränsades till att avse allenast visst

eller vissa slag av inkomster. Det i departementspromemorian framlagda

förslaget att genom särskilda regler för inkomstens beräkning lösa ifrågavarande

beskattningsfråga funne kammarrätten för sin del principiellt betänkligt.

Meningen syntes visserligen vara, att de nya bestämmelserna

skulle uppfattas såsom föreskrifter, avsedda att för idrottssammanslutningarnas

del komplettera huvudregeln i 20 § första stycket kommunalskattelagen

om avdrag från bruttointäkt av omkostnader, men i själva verket

vore det, såvitt kammarrätten kunnat finna, fråga om en uppluckring av

den där meddelade huvudregeln.

Sedan kammarrätten påpekat, att förslaget erbjöde vissa fördelar ur

rent taxeringstekniska synpunkter, anföres:

I promemorian synes förutsättas, att med idrottssammanslutningarnas

analoga förhållanden icke förefinnas eller kunna antagas uppkomma beträffande

andra ideella föreningar. Kammarrätten saknar för sin del möjlighet

att bedöma, huru därmed förhåller sig, men anser sig böra framhålla

önskvärdheten av att full klarhet vinnes på denna punkt. Även om

icke sådana ideella föreningar finnas, synes man dock böra räkna med den

möjligheten att, sedan idrottssammanslutningarna beretts en i viss mån

gynnad ställning i beskattningsavseende, andra ideella föreningar med allmännyttigt

syfte av till exempel social, etisk eller religiös karaktär även

för sin del komma att resa krav på liknande förmåner.

En minoritet inom kammarrätten (två av de sex ledamöter som deltagit

i handläggningen i kammarrätten av ifrågavarande ärende) har som sin

mening uttalat, att den visserligen i stort sett instämde i den av majoriteten

mot förslaget riktade kritiken. Då nämnda minoritet emellertid icke

ville ifrågasätta annat än att förslagets genomförande kunde tänkas leda

till en ur praktisk synpunkt och billighetssynpunkt tillfredsställande lösning

av idrottssammanslutningarnas beskattningsfråga — och därest nämnda

fråga av de i promemorian anförda skälen icke kunde lösas efter den av

kammarrätten förordade linjen — syntes kammarrätten sakna anledning

att ställa sig avvisande till promemorians förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

Överståthållarämbetet har påpekat, att det remitterade förslaget innebure,

att icke obetydliga skattelättnader skulle beredas vissa idrotts- och

gymnastikföreningar. Enligt ämbetets mening vore alltså ofrånkomligen

fråga om tillskapande av ett speciellt skatteprivilegium för nämnda sammanslutningar.

Då det överhuvud taget icke vore tilltalande, att bereda

den ena eller den andra gruppen skattskyldiga en privilegierad ställning,

talade redan detta förhållande mot det framlagda förslaget. Skulle emellertid

dylika skatteprivilegier införas, borde en noggrann och ingående undersökning

först ske till besvarande av frågan, vilka olika sammanslutningar,

som därvid borde ifrågakomma. Att för ändamålet utvälja en

bestämd grupp utan hänsyn till andra sammanslutningar syntes icke riktigt.

I det av överståthållarämbetet åberopade yttrandet av taxeringsintendenten

Hjohlman har anförts, att det torde finnas ett icke obetydligt antal

andra ideella föreningar än idrottssammanslutningarna, som bedreve sin

verksamhet under förhållanden vilka mer eller mindre liknade idrottssammanslutningarnas.

Såsom exempel härå kunde nämnas nykterhetsrörelsens

organisationer, frireligiösa sammanslutningar, skytteföreningar, ungdomsrörelser

av skilda slag in. fl., vilka dessutom många bedreve en lika kvalificerad

eller i övrigt av det allmännas stöd förtjänt verksamhet som idrottsrörelsen.

Hjohlman har även jiåpekat, att innehållet i de föreslagna anvisningspunkterna

kunde lämna plats för mycken tvekan hos beskattningsnämnderna

angående vilka ideella föreningar, som avsåges med den ifrågasatta

lagstiftningen. Svårigheter skulle särskilt föreligga vid gränsdragningen

mellan professionell och icke professionell idrott liksom mellan sammanslutningar

å idrottens och å sportens område.

Vidare har Hjohlman uttalat tvivel huruvida de föreslagna bestämmelserna

vore ägnade att undanröja eller minska de svårigheter av praktisk

art, som ovedersägligen mötte vid taxering av idrottssammanslutningarna.

Visserligen innebure förslaget en lösning av en del av dessa svårigheter.

Men svårigheten att fastställa om en intäkt vore skattepliktig eller icke

komme att kvarstå oförändrad. I och för avdragsberäkningen skulle vidare

avgöras, vilka omkostnader som saknade varje samband med förvärv

av skattepliktiga intäkter, hänförliga till den ideella verksamheten, varigenom

ytterligare svårigheter vid taxeringen tillskapades. — Hjohlman har

även gjort gällande, att förslaget söndersloge nu gällande skatteförfattningars

systematik och att, om detsamma genomfördes, man därefter knappast

kunde tala om ett enhetligt inkomstbegrepp.

Riksidrottsförbundet har i sitt yttrande i första hand riktat kritik mot den

i förslaget förordade begränsningen i avdragsrätten, enligt vilken avdrag

skulle medgivas för omkostnader allenast till den del dessa överstege icke

skattepliktiga intäkter. Förbundet påpekar, att 1944 års skattesakkunniga

som resultat av sina mycket omfattande undersökningar kommit till att det

endast undantagsvis förekomme omkostnader inom en idrottssammanslutnings

verksamhet, som icke vore av betydelse för intäkternas förvärvande

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

och bibehållande. Riktigheten av denna uppfattning ville riksidrottsförbundet

vitsorda och understryka. I sammanhanget framhålles med avseende

å de i promemorian uttalade farhågorna, att avdrag kunde komma att medgivas

jämväl för omkostnader, som täckts av statsbidrag, att det utan särskilda

bestämmelser härutinnan vore uppenbart, att en idrottssammanslutning

icke vore berättigad åtnjuta avdrag för sådana omkostnader. Men oavsett

huru härmed förhölle sig, kunde dylika farhågor icke motivera en beskattning

på en omväg av medlemsavgifter, gåvor, lotterimedel o. d. vilka

icke vore att jämföra med statsbidrag utan hade karaktären av gåvor till

organisationens fria disposition. Ett eventuellt avräkningsförfarande mellan

medlemsavgifter och vissa omkostnader borde endast eller i varje fall

i första hand avse de rent ideella d. v. s. icke avdragsgilla utgifterna.

Riksidrottsförbundet har vidare framhållit, att en på i promemorian föreslaget

sätt avgränsad avdragsrätt i en del fall skulle leda till praktiska olägenheter

och materiellt icke betingade resultat. För ett stort antal idrottsföreningar

skulle promemorians förslag föranleda en hårdare beskattning

än den nuvarande.

Riksidrottsförbundet har även riktat uppmärksamheten på det förhållandet,

att de till idrottsorganisationerna utgående statsbidragen vore förknipnade

med villkor om medlens användande och att ett statsbidrag, som icke

inom viss tid använts för angivet ändamål, skulle återbäras. Då frågan om

eventuell återbäring understundom icke kunde överblickas vid beskattningsårets

utgång, kunde enligt den föreslagna regeln avdragsgilla omkostnader

minskas med den del av ett statsbidrag, som ett följande år måhända skulle

återbetalas. Förbundet har vidare erinrat om de fall, då ett statsbidrag använts

för anskaffande av anläggningstillgångar, vilka icke vore vid taxeringen

avdragsgilla eller icke på en gång avdragsgilla, eller då ett bidrag

använts för ny-, till- eller ombyggnad o. d. Även i sådana fall skulle avdragsgilla

omkostnader minskas med statsbidragets belopp. Med hänsyn

härtill borde endast statsbidrag, som verkligen tagits i anspråk för verkställande

av avdragsgilla utgifter, få avräknas.

Vad därefter anginge av idrottsföreningarna erlagda medlemsavgifter,

vilka enligt gällande bestämmelser icke vore avdragsgilla trots att de motsvarade

för intäkternas förvärvande nödvändiga omkostnader, har riksidrottsförbundet

framhållit, att enligt promemorieförslaget det förhållandet

skulle inträffa, att avdrag vägrades härför samtidigt som eljest avdragsgilla

omkostnader minskades med belopp motsvarande uppburna medlemsavgifter.

Riksidrottsförbundet har med hänsyn till nu återgivna synpunkter hemställt,

att därest det skulle anses angeläget att stadga viss begränsning av

avdragsrätten, denna begränsning måtte avse endast icke skattepliktiga

statsbidrag. Bestämmelserna borde vidare utformas så att avdrag icke finge

åtnjutas för omkostnader, som bestritts genom ianspråktagande av icke

skattepliktiga statsbidrag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 164-

Vad beträffar de föreslagna lagbestämmelsernas placering,

har kammarrätten ifrågasatt, huruvida icke desamma, eftersom

de i själva verket innefattade en ändring av gällande rätt, borde ha sin plats

i själva lagtexten och icke i anvisningarna. Om detta av praktiska skäl skulle

befinnas olämpligt, torde i allt fall i själva lagtexten böra intagas en särskild

hänvisning till bestämmelserna i fråga.

Med avseende å lagbestämmelsernas detaljutformning

har riksidrottsförbundet förordat, att den i de sakkunnigas förslag gjorda

exemplifieringen av avdragsgilla »indirekta» omkostnader, nämligen »omkostnader

för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet, propaganda-

och upplysningsverksamhet, administration o. d.», måtte bibehållas.

Taxeringsnämnder och idrottsorganisationer finge därigenom en klarare

uppfattning om bestämmelsernas innebörd.

6. Departementschefen.

Den av 1944 års skattesakkunniga verkställda utredningen visar att den

praxis, som under senare år utbildats i avseende å idrottssammanslutningarnas

beskattning, lett till resultat som ur skilda synpunkter äro mindre

tillfredsställande. Den vid taxeringen företagna uppdelningen i en avdragsgill

och en icke avdragsgill del av omkostnader, vilka till en del betingats

av sammanslutningarnas ideella strävanden men samtidigt haft väsentlig

betydelse för förvärvskällans ekonomiska resultat, har i ett icke obetydligt

antal fall föranlett påfallande höga taxeringar. Uppdelningen av omkostnaderna,

vilken med nödvändighet måste i väsentlig utsträckning företagas

efter skön, har därjämte utgjort ett hinder för åstadkommandet av

en likformig taxering såväl skilda idrottssammanslutningar som olika beskattningsår

emellan.

Med hänsyn till det anförda vill jag uttala min anslutning till den uppfattning,

som kommit till uttryck i de sakkunnigas betänkande, departementspromemorian

och åtskilliga remissyttranden, att förhållandena å ifrågavarande

beskattningsområde icke kunna anses tillfredsställande och att

åtgärder äro påkallade för vinnande av rättelse härutinnan. Härvid är givetvis

önskvärt, att man samtidigt i görligaste mån undanröjer de rent

taxeringstekniska svårigheter, som för närvarande göra sig gällande å ifrågavarande

område.

Vid övervägande av de olika möjligheter för vinnande av rättelse, som

stå till buds, har jag anslutit mig till den i betänkandet och promemorian

uttalade meningen, att principiella skäl tala mot införandet av en mer

eller mindre fullständig befrielse för idrottssammanslutningarna från skattskyldighet.

Jag vill erinra om att frågan rörande juridiska personers skattskyldighet

var föremål för omprövning så sent som vid 1942 års riksdag

(proposition nr 134, bevillningsutskottets betänkande nr 21) och att

därvid vissa ställningstaganden gjordes, som icke nu böra frångås. Sålunda

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj:ts proposition nr 164.

framhölls bl. a., att någon principiell grund för skattefrihet icke torde kunna

av någon åberopas, vilket borde föranleda till stor återhållsamhet vid

beviljande av generell skattebefrielse. Vad särskilt angår idrottsrörelsen

anfördes, att denna lämpligen borde erhålla det allmännas stöd i annan

form än genom en förmån, som skulle komma de olika sammanslutningarna

till godo i allt större omfattning, ju bättre ekonomi de hade. I anslutning

till de sålunda gjorda uttalandena vill jag ytterligare framhålla

att, därest man överhuvud skall frångå den tidigare intagna ståndpunkten,

detta icke bör ske allenast med avseende å nu ifrågavarande sammanslutningar;

en fullständig genomgång av samtliga ideella föreningars eventuella

krav på en motsvarande skattebefrielse borde i så fall företagas.

Det nu sagda, ävensom vad i departementspromemorian härutöver anförts,

utesluter enligt min mening den av riksidrottsförbundet i första hand

förordade lösningen av föreliggande beskattningsfråga. I huvudsak samma

skäl tala även mot den av kammarrätten förordade utvägen att ålägga

idrottssammanslutningarna skattskyldighet allenast för annan inkomst än

den rörelseinkomst, som härrörde av idrottssammanslutningarnas verksamhet

såsom sådana. Härtill kommer att en anordning som den av kammarrätten

föreslagna även ur andra synpunkter förefaller mindre ändamålsenlig.

Regeln skulle nämligen medföra dels att de större fotbolls- och andra

idrottsföreningar, vars tävlingsverksamhet utvisade betydande överskott,

praktiskt taget undsluppe beskattning, medan det stora antalet mindre

idrottsorganisationer, som huvudsakligen finansierade sin verksamhet genom

anordnande av basarer och dylikt, knappast erhölle någon båtnad.

Då av skäl som nu anförts någon direkt skattebefrielse icke bör ifrågakomma,

synes man hänvisad att — såsom bevillningsutskottet i sitt förut

omnämnda betänkande nr 16 till 1945 års riksdag uttalat i stället taga

under övervägande frågan om införandet av ändrade bestämmelser rörande

beräkning av idrottssammanslutningarnas nettointäkt. Av den tidigare

lämnade redogörelsen framgår, att de sakkunniga verkställt en ingående undersökning

härutinnan och därvid ansett sig kunna konstatera, att huvudparten

av de omkostnader för vilka i praxis avdrag helt eller delvis vägrats

— nämligen omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet,

propaganda- och upplysningsverksamhet, administration

och dylikt — varit av betydelse för den inom ramen för den idrottsliga

verksamheten bedrivna förvärvsverksamheten. De sakkunniga ha vidare

konstaterat, att omkostnaderna i sistnämnda verksamhet, dit främst anordnandet

av tävlingar och försäljning av idrottsmärken vore att hänföra, och i

den ideella verksamheten så sammanfölle, att man endast undantagsvis

kunde särskilja anordningar och åtgärder, som uteslutande avsåge det ena

eller andra slaget av verksamheten.

Från dessa utgångspunkter — och under förutsättning att man i rättstillämpningen

beaktade vad de sakkunniga anfört i fråga om beskattning

av uppburna statsbidrag, medlemsavgifter m. m. — ha de sakkunniga förordat

vissa tillägg och förtydliganden av anvisningarna till 20 § kommu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

nalskattelagen. Mot detta förslag har i remissyttrandena riktats stark kritik,

främst ur synpunkten att den förordade ändringen av praxis icke kunde

åstadkommas i den form som ifrågasatts samt att de föreslagna avdragsbestämmelserna,

som skulle komma att omfatta icke blott idrottssammanslutningarna

utan alla skattskyldiga, innefattade en betydelsefull

ändring av själva inkomstbegreppet. Denna kritik får även enligt min mening

anses vara i stort sett befogad. Den av de sakkunniga förordade författningsändringen

torde därför icke böra genomföras.

Den utväg, som då återstår, är att meddela särskilda bestämmelser rörande

inkomstberäkningen för idrottssammanslutningarna. Denna linje förordas

i departementspromemorian, medan de över promemorian avgivna

remissyttrandena innefatta vissa principiella invändningar mot en dylik

lösning. Sålunda finner kammarrätten det betänkligt, att i annan ordning

än genom begränsning av skattskyldigheten söka lösa ifrågavarande beskattningsspörsmål,

och uttalar farhågor för att bestämmelser av nyss antydd

art skulle innebära en uppluckring av huvudregeln i 20 § första stycket

kommunalskattelagen om rätt till avdrag för omkostnader. Överståthållarämbetet

anser förslaget ofrånkomligen innebära ett skatteprivilegium,

som i allt fall icke borde genomföras utan en noggrann och ingående undersökning

angående vilka olika sammanslutningar, som vore förtjänta av

motsvarande privilegium.

De av kammarrätten antydda principiella betänkligheterna kunna självfallet

icke frånkännas viss betydelse. Å andra sidan kunna de dock enligt

min mening icke anses vara av den allvarliga beskaffenhet, att de böra

få hindra en praktisk och ändamålsenlig lösning av förevarande, för idrottsvärlden

betydelsefulla skattefråga.

Vad åter angår de av överståthållarämbetet gjordna invändningarna synas

dessa i viss mån föranledda av en missuppfattning rörande innebörden av

det i promemorian framlagda förslaget. Visserligen är förslagets syfte att

mildra de ur materiell synpunkt icke tillfredsställande verkningarna av en

under senare år utvecklad praxis i fråga om idrottssammanslutningarnas

‘beskattning. Men det är att märka, att förslaget upprätthåller principen om

den fulla skattskyldigheten; överskott å tävlingsverksamhet och märkesförsäljning

skall alltså beskattas. Avdrag är vidare icke avsett att medgivas

för andra omkostnader än sådana, som varit av betydelse för förvärvskällans

resultat. Att samtliga med den ifrågasatta lagändringen avsedda omkostnader

verkligen haft sådan betydelse, har å andra sidan icke från något

håll bestritts. Förslaget innebär alltså icke annat än en på grundval av

detta förhållande uppbyggd schablonregel för nettointäktens beräkning.

Med avseende å frågan huruvida en schablonregel av angiven art borde

utsträckas att omfatta även andra ideella föreningar än idrottssammanslutningarna,

har i promemorian uttalats, att så icke borde ifrågakomma, då motsvarande

förhållanden icke syntes vara för handen beträffande andra föreningar.

Det för idrottsorganisationerna ur ifrågavarande synpunkt karakteristiska

— eller att förvärvsverksamheten ingår som ett led i de ideella

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

strävandena och att omkostnaderna ha den dubbla egenskapen att samtidigt

främja ett ideellt och ett ekonomiskt syfte — torde såvitt nu kan bedömas

vara något för idrottssammanslutningarna i stort sett särpräglat. Härtill

kommer att — med hänsyn till de av kammarrätten uttalade farhågorna

för en uppluckring av den grundläggande regeln i 20 § kommunalskattelagen

om avdrag för omkostnader — det torde vara önskvärt att avgränsa

det ifrågasatta stadgandets tillämplighetsområde på snävast möjliga sätt.

I departementspromemorian har den ifrågavarande schablonregeln så utformats,

att avdrag skulle medges för alla en idrottssammanslutnings omkostnader,

blott de hade något samband med intäktsförvärvet. Samtliga de

omkostnader, som nu i praxis uppdelades på en avdragsgill och en icke avdragsgill

del, skulle härigenom bliva avdragsgilla; från avdragsrätt uteslötes

blott gåvor, som en idrottssammanslutning kunde skänka för ändamål

som icke hade samband med dess intäktsförvärv, samt därmed jämförbara

utgifter. Avdrag skulle dock aldrig medges med större belopp än det

varmed de avdragsgilla omkostnaderna överstege summan av vad organisationen

uppburit i form av statsbidrag, gåvor, medlemsavgifter och annat,

som vid inkomstberäkningen betraktades såsom icke skattepliktig inkomst.

Därigenom skulle i flertalet fall uppnås ett taxeringsmässigt slutresultat,

som stode i nära överensstämmelse med det bokföringsmässiga.

I princip har jag intet att erinra mot den i promemorian föreslagna utformningen

av reglerna om idrottssammanslutningarnas beskattning. Emellertid

bör särskild uppmärksamhet ägnas åt förslaget om begränsning av

avdragsrätten med hänsyn till vissa statsbidrag och andra icke skattepliktiga

intäkter.

I promemorian framhålles, att den föreslagna begränsningen av avdragsrätten

i första hand betingades av de betydande statsbidrag, som utginge

till idrottssammanslutningarna och av dessa användes till bestridande av

sådana omkostnader, som nu skulle förklaras i sin helhet avdragsgilla. De

sakkunniga hade visserligen som sin mening uttalat, att statsbidragen i

allmänhet vore att betrakta såsom skattepliktig inkomst, men tvekan kunde

råda om praxis’ inställning till denna i skatteförfattningarna icke uttryckligen

reglerade fråga. Då det därjämte kunde vara tveksamt, om efter en

lagändring någon avräkning av statsbidrag eller annan icke skattepliktig

inkomst ansåges kunna företagas gentemot de helt avdragsgilla omkostnaderna,

vore enligt vad i promemorian framhålles en begränsning av avdragsrätten

erforderlig. Redan i promemorian har dock förutskickats att den begränsade

avdragsrätten — som visserligen i det övervägande antalet fall

kunde väntas medföra godtagbara beskattningsresultat — likväl kunde understundom

medföra en högre taxering än vad med nuvarande regler ifrågakomme.

I sitt över promemorian avgivna yttrande säger sig riksidrottsförbundet

ha efter verkställd undersökning funnit, att till följd av begränsningsregeln

ett stort antal idrottssammanslutningar skulle åsamkas högre

skatter än för närvarande, varför förbundet hemställt att en eventuell begränsning

av avdragsrätten allenast skulle avse att förhindra avdrag för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

omkostnader, som bestritts av icke skattepliktiga statsbidrag. I anslutning

härtill har riksidrottsförbundet även som sin mening uttalat, att någon

bärande motivering icke funnes för den på en omväg införda beskattning

av medlemsavgifter, gåvor och lotterimedel, som bleve en följd av den föreslagna

avdragsbegränsningen.

Invändningen att den föreslagna begränsningen av avdragsrätten understundom

skulle kunna medföra, att beskattningen bleve hårdare än enligt

nuvarande regler, synes icke kunna avvisas. I t. ex. ett sådant fall då en

idrottsförening haft inkomst av tävlingsverksamhet med visst belopp, men

saknat andra utgifter än direkta, redan enligt nuvarande regler avdragsgilla

omkostnader för tävlingsarrangemangen, skulle nämligen •— därest föreningen

samtidigt mottagit en gåva till beloppet lika stor som omkostnaderna —

något avdrag från den skattepliktiga inkomsten enligt förslaget icke ifrågakomma.

Med hänsyn till sådana och likartade fall anser jag mig •— trots att

en dylik uppmjukning av schablonregeln för vissa andra fall kan synas

mindre motiverad — böra förorda att avdragsrätten icke begränsas så snävt

som i promemorian förutsatts. Jag förordar sålunda att den i promemorian

föreslagna avdragsrätten allenast på det sätt begränsas, att avdrag icke må

åtnjutas för omkostnader, som bestritts av icke skattepliktigt bidrag av

staten eller kommun eller landsting eller av icke skattepliktig inkomst av

lotteriverksamhet. Någon reduktion av omkostnadsavdraget med hänsyn

till gåvor eller medlemsavgifter bör däremot icke ske. En lösning efter denna

linje torde i sak innebära, att det taxeringsmässiga slutresultatet för

idrottssammanslutningarnas del kommer att i stort sett överensstämma

med vad som skulle blivit fallet enligt de sakkunnigas förslag, dock att

resultatet nåtts på i viss mån annan väg.

Med en sådan utformning av bestämmelserna torde de av riksidrottsförbundet

påkallade ytterligare jämkningarna av det i promemorian framlagda

förslaget icke bliva erforderliga. Den omständigheten att återbetalning av

statsbidrag understundom kan ifrågakomma, synes då icke längre vara av

beskaffenhet att inverka på taxeringsresultatet. Vad beträffar det fall, då

icke skattepliktigt bidrag av allmänna medel eller icke skattepliktig inkomst

av lotteriverksamhet använts till förvärv av anläggningstillgångar eller till

därmed jämförliga utgifter, bliva omkostnaderna visserligen enligt allmänna

regler icke avdragsgilla eller på en gång avdragsgilla, men någon avräkning

av de medel, som för sagda ändamål använts, mot eljest avdragsgilla omkostnader

ifrågakommer icke heller.

I promemorian har föreslagits, att stadgandets räckvidd borde begränsas

till ideella organisationer med uppgift att främja icke professionell idrott

eller gymnastik. Jag har intet att erinra häremot. Vid remissbehandlingen

har emellertid framhållits, att vissa svårigheter kunde möta vid bedömandet

av vilka sammanslutningar, som omfattades av lagstiftningen. Vid prövningen

härav torde i första hand böra beaktas de sakkunnigas tidigare

återgivna begreppsbestämningar med avseende å idrott, gymnastik och

sport. Erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av 15 § förordningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, böra även i förevarande

sammanhang kunna vara vägledande. Av de sakkunnigas redogörelse för

idrottsrörelsens organisation framgår vidare, att det helt övervägande antalet

sammanslutningar å ifrågavarande område är anslutet till riksidrottsförbundet

och att i allt fall de nu anslutna organisationerna kunna förutsättas

fylla kraven för stadgandets tillämplighet. — I detta sammanhang

må även understrykas det i författningsförslaget upptagna villkoret, att

främjandet av idrott eller gymnastik skall — för att stadgandet må vinna

tillämpning — vara den ideella organisationens huvudsakliga uppgift.

För egen del kan jag instämma uti den i promemorian uttalade meningen,

vilken även vunnit uttryck i den föreslagna författningstexten, att ifrågavarande

avdragsregler böra begränsas att gälla vid beräkning av inkomst

av tävlingsverksamhet, märkesförsäljning eller annan därmed jämförlig förvärvsverksamhet,

vare sig intäkten därav är hänförlig till intäkt av rörelse

eller av tillfällig förvärvsverksamhet. Härav följer t. ex. att inkomsten av en

utav en idrottsförening i samband med prisutdelning anordnad basar eller

festtillställning skall beräknas efter vanliga regler.

Mot vad i promemorian anförts därom att ett med tillämpning av de föreslagna

reglerna framräknat underskott å den idrottsliga förvärvsverksamheten

skall i vanlig ordning avräknas från överskott å basarer, festtillställningar

eller annan förvärvsverksamhet har jag intet att erinra. Ett dylikt

förfarande torde i själva verket vara en förutsättning för att syftet med

ifrågavarande lagstiftning skall nås. Ej heller har jag något att erinra mot

vad i promemorian anförts om att särskilda lagbestämmelser icke böra meddelas

till ledning för bedömandet, huruvida den idrottsliga verksamheten är

att hänföra till förvärvskälla eller ej.

Som jag tidigare framhållit, är det önskvärt att eventuella nya bestämmelser

å ifrågavarande område kunna minska vissa nu föreliggande, rent

taxeringstekniska svårigheter. Svårigheten att avgöra, när en förvärvskälla

kan anses föreligga och om en inkomst är skattepliktig eller ej, avhjälpes

visserligen icke. Genom den föreslagna regelns utformning blir det emellertid

för det taxeringsmässiga slutresultatet ofta likgiltigt, om ett bidrag av

allmänna medel bedöines såsom skattepliktigt eller ej. Svårast torde för närvarande

vara att fastställa beloppet av avdragsgilla omkostnader. Då enligt

förslaget omkostnader blott i alldeles speciella fall skola anses såsom icke

avdragsgilla, undanröjes i stort sett denna svårighet. Det torde icke heller

vara förenat med svårigheter att från avdragsrätten avgränsa omkostnader,

som bestritts av icke skattepliktiga bidrag av allmänna medel eller lotteriinkomster.

Vad slutligen angår de föreslagna bestämmelsernas betydelse ur fiskalisk

synpunkt torde beskattningen av idrottssammanslutningarnas inkomst varken

ur statsfinansiell synpunkt eller med hänsyn Ull kommunernas ekonomi

vara av nämnvärd betydelse. Ur denna synpunkt torde någon invändning

sålunda knappast vara att göra mot den föreslagna lagstiftningen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 164-

Kammarrätten har i fråga om de föreslagna bestämmelsernas placering

gjort gällande, att bestämmelserna hade sin plats i själva lagtexten eller

att denna i allt fall borde innehålla en hänvisning till den föreslagna anvisningspunkten.

Med hänsyn till att bestämmelserna allenast innefatta en

schablonregel för beräkning av omkostnaderna för en viss grupp av skattskyldiga

— och då det självfallet är önskvärt att den egentliga lagtexten

icke alltför mycket tynges av detaljrika specialbestämmelser — anser jag

mig emellertid kunna godtaga den i promemorian föreslagna lösningen.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats

förslag till lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förenämnda

lagförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Olov Sommar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 164-

33

Bilaga A.

De sakkunnigas förslag

till

lag om ändring av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skola erhålla följande ändrade lydelse:

Anvisningar

till 20 §.

1. Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skola avräknas

alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande, även sådana

som jämväl främjat andra intressen än den skattskyldiges förvärv av intäkter.

Sålunda må exempelvis från en idrottssammanslutnings intäkter av förvärvsverksamhet,

som består i anordnande av idrottstävlingar eller försäljning

av idrottsmärken, avdragas icke blott direkta omkostnader i samband

med avhållandet av tävlingar eller tillhandahållandet av märken utan även

omkostnader för idrottsmateriel, instruktions- och träningsverksamhet, propaganda-

och upplysningsverksamhet, administration o. dyl., vilka varit

ägnade att förbättra resultatet av förvärvsverksamheten. Att dylika omkostnader

tillika främjat sammanslutningens idella syften må icke anses inverka

på deras egenskap av avdragsgilla omkostnader i förvärvskällan.

Till skattskyldigs —- — — 46 § 2 mom.

2. Hemmavarande barn---65 §).

3. Såsom allmänna--—- heller skogsvårdsavgift.

4. Angående vad — — ■— andra förvärvskällor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

1 Senaste lydelse av anvisningarna till 20 § se SFS 1938:368.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 164.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 164-

Bilaga B.

Vid departementspromemorian fogat förslag

till

lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att till vardera av anvisningarna till 29 och 36 §§

kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall fogas en ny anvisningspunkt,

betecknad punkt 13 respektive punkt 4, av den lydelse nedan angives.

Anvisningar

till 29 §.

13. Ideell organisation, som har till huvudsaklig uppgift att främja icke

professionell idrott eller gymnastik, må från bruttointäkt av rörelse, som

består i anordnande av idrottstävlingar, försäljning av idrottsmärken eller

annan därmed jämförlig förvärvsverksamhet, njuta avdrag för alla omkostnader

under beskattningsåret för intäktens förvärvande och bibehållande,

även om omkostnaderna allenast medelbart eller delvis haft avseende å

intäktens förvärvande eller bibehållande, dock att avdrag icke må åtnjutas

med högre belopp än det varmed nämnda omkostnader överstiga av organisationen

under beskattningsåret uppburen icke skattepliktig inkomst.

till 36 §.

4. Därest sådan organisation, varom förmäles i punkt 13 av anvisningarna

till 29 §, bedrivit verksamhet av det slag, som i nämnda anvisningspunkt

avses, och intäkten därav är hänförlig till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,

må från bruttointäkten av verksamheten avdrag njutas enligt de i

samma anvisningspunkt angivna grunder.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga

tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1948.

487345 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:125 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen den 28 s a1 i texten
  2. BevU 1948:34 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 6 i texten